2
Riksdagens skrivelse Nr 74.
Nr 74.
Godkänd av första kammaren den 8 mars 1921.
Godkänd av andra kammaren den 8 mars 1921.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion, avseende
skyndsammare behandling av vissa taxeringsmål.
(Bevillningsutskottets betänkande nr 7.)
Till Konungen.
I en inom riksdagen väckt motion liar hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj it anhålla om skyndsam utredning
angående sådan ändring av gällande förordning om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering, att åt Kungl. Maj:ts befallningshavande
inrymdes befogenhet att på skattskyldigs yrkande i verkställd taxering
vidtaga rättelse, där taxeringen i fråga funnes vara grundad på felskrivning
eller annat uppenbart misstag.
Syftet med nämnda motion var att bereda de skattskyldiga möjlighet
till snar och effektiv rättelse av sådana taxeringar, som tillkommit genom
uppenbara förbiseenden och misstag från taxeringsmyndigheternas sida. I
motiveringen antyddes olika vägar, på vilka berörda syfte skulle kunna
vinnas, och förordades en väg såsom- möjligen framkomlig.
Med den omfattning taxeringsarbetet numera erhållit torde det vara
så gott som oundvikligt, att förbiseenden och misstag äga rum. Otvivelaktigt
synes emellertid vara, att förekomsten av dylika fall i avsevärd
grad ökats och att möjligheten av snar och effektiv rättelse samtidigt
förminskats.
Beträffande fel vid debiteringen, vare sig i taxeringslängden eller
å debetsedeln, torde alltfort vara tillfyllest med den väg till rättelse, som
anvisats i uppbördsreglementets 7 §, nämligen besvär hos Konungens befallningshavande
i det län, där debiteringen s^ett.
• Riksdagens skrivelse Nr 74. 3
År åter fråga om fel eller misstag från taxeringsmyndighets sida,
ställer sig saken mera vansklig. De vanligaste hithörande fallen äro s. k.
dubbeltaxeringar, d. v. s. fall, då någon taxerats till inkomst- och förmögenhetsskatt
å ort, där han icke är mantalsskriven eller eljest skattsk}ddig
för dylik skatt, eller taxerats till bevillning för samma inkomst å mer än
en ort eller eljest till inkomstbevillning å ort, där lian icke varit för sådan
bevillning skattskyldig och ej heller mantalsskriven.
Mera typiska fall av direkta misstag äro sådana, då någon taxerats
å sin rätta beskattningsort men för inkomstkälla som han icke haft eller,
tillföljd av namnförväxling, i .stället för annan person. Ej sällan förekomma
ock rena räkne- och skrivfel vid taxeringens bestämmande.
Om flertalet hithörande fall, som ej avse räkne- eller skrivfel o. d.,
gäller, att den skattskyldige icke lämnat någon uppgift för taxeringen utan
att denna tillkommit på andra grunder. Härav följer då, att den skattskyldige
icke får någon underrättelse från taxeringsmyndigheten, vars skyldighet
i sådant hänseende förutsätter, att avvikelse gjorts från deklaration
eller annan den skattskyldiges egen uppgift. Oftast vet den skattskyldige
ingenting om, förrän debetsedeln tillställes honom, vilket, då han har annan
boningsort än taxeringsorten och särskilt då hans vistelseort är okänd för
myndigheterna där, kan dröja avsevärd tid. I varje fall blir den skattskyldige
i regel icke i tillfälle att begagna den vanliga klagovägen hos
prövningsnämnd en.
För fall av dubbeltaxering står till buds den i 50 § taxeringsförordningen
medgivna rätten att inom natt och år efter mottaget skattekrav
anföra besvär hos kammarrätten, vilken väg till rättelse, även om hithörande
mål där behandlas med viss förtursrätt, dock medför tidsutdräkt
och icke skyddar den skattskyldige från risken att behöva erlägga de påförda
utskylderna.
Något extra besvärsförfarande för övriga fall tinnes icke anordnat.
Enligt'' praxis tillgår så, att skattskyldig, som icke hunnit begagna den
regelmässiga klagovägen, anför besvär direkt hos kammarrätten. Finner
då kammarrätten, att den överklagade taxeringen härrör från uppenbart
fel eller misstag från taxeringsmyndighets sida och således är att anse
såsom obehörig, upptagas besvären till behandling och vinnes rättelse.
I sådana fall gälla givetvis icke några fatalier. Svårigheten för den skattskyldige
ligger emellertid däri, att det i allmänhet ställer sig ytterst vanskligt
för honom att kunna bevisa tillvaron av misstag. Såvida ej är fråga
om tydliga räkne- eller skrivfel, lär denna bevisning sällan lyckas med
mindre vederbörande, taxeringsnämndens ordförande eller kronoombudet,
4
Riksdagens skrivelse Nr 74.
direkt medger, att misstag förelegat. För övrigt kan det ofta nog vara
synnerligen besvärligt för den dömande myndigheten att avgöra, om verkligt
misstag är förhanden eller taxeringen eljest är oriktig, i vilket senare
fall rättelse i nu omhandlade ordning givetvis icke står att vinna.
För ifrågavarande fall gäller slutligen också och i ännu högre grad,
att, även om rättelse av förekommen misstagstaxering omsider erhålles,
den skattskyldige likväl tillfogats olägenhet och skada genom att hava
nödgats erlägga skatten och först efter lång tid, kanske ett par år, få den
tillbaka.
Det torde således vara ställt utom allt. tvivel, att i de påvisade hänseendena
allvarliga missförhållanden råda. Riksdagen delar den i motionen
uttalade uppfattningen, att frågan är av natur att böra genom Kungl.
Maj:ts försorg utredas. Däremot har riksdagen icke velat binda sin begäran
om sådan utredning vid det i motionen givna uppslaget. Under ärendets
förberedande behandling har inhämtats, att förevarande spörsmål under
senare tid varit föremål för överväganden å speciellt sakkunnigt håll, varvid
man ifrågasatt olika anordningar. Sålunda har man bland annat tänkt
sig en kombination av utsträckt underrättelseförfarande och extraordinär
besvärsrätt. Genom utsträckt skyldighet för taxeringsmyndigheterna att
meddela anmaning eller underrättelse till de skattskyldiga skulle förelupna
misstag och fel vid taxeringen i de flesta fall kunna bliva rättade antingen
redan hos taxeringsnämnden eller efter klagan i vanlig ordning hos prov-,
ningsnämnden. För övriga fall skulle beredas möjlighet att söka rättelse
hos en extra prövningsnämnd, utgörande en mindre delegation av den
senast fungerande ordinarie nämnden och vid behov sammankallad mellan
de ordinarie nämndernas sammanträden.
Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att
Eders Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning angående sådan ändring
i gällande taxeringsförfarande, att möjlighet beredes sådan skattskyldig,
som avses i 50 § förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering eller som på grund av felskrivning, felräkning eller annat
uppenbart misstag blivit obehörigt taxerad, att på ett snabbare och mera
effektivt sätt än nu gällande bestämmelser medgiva vinna rättelse, samt att
Eders Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga det förslag, som kan
av utredningen föranledas.
Stockholm den 8 mars 1921.
Med undersåtlig vördnad.