Riksdagens skrivelse Nr 423.
1
Nr 423.
Godkänd av första kammaren den 20 juni 1921.
Godkänd av andra kammaren den 20 juni 1921.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungl. JIaj:ts
proposition med förslag till förordning om ändring i
vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om
inkomst- och förmögenhetsskatt m. m., dels ock Kungl.
Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring
i vissa delar av förordningen samma dag angående bevillning
av fast egendom samt av inkomst m. m.
(Bevillningsutskottets betänkande nr 55.)
Till Konungen.
Genom proposition nr 213 av den 18 mars 1921 har Eders Kungl.
Maj:t, under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att
antaga propositionen närslutna förslag till
dels förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28
oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt;
dels förordning om ändring i vissa delar av förordningen sagda
dag angående bevillning av fast egendom samt av inkomst;
dels ock förordning om ändring i vissa delar av förordningen
samma dag om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.
I samband med nämnda ärende har riksdagen funnit lämpligt till
slutligt avgörande upptaga Kungl. Maj:ts proposition nr 31 angående
ändring i vissa delar av bevillningsförordningen m. m., i fråga om vilken
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 14 samt. Nr 423. 1
2 Riksdagens skrivelse Nr 423.
proposition riksdagen fattat beslut endast så vitt angår pio\isorisk tillämpning
vid innevarande års taxering.
På sätt i riksdagens skrivelse nr 45 om förmäler, har riksdagen
nämligen, såvitt nu är i fråga,
dels med tillkännagivande, att riksdagen icke kunnat i oiorandrat
skick antaga de med propositionen nr 31 framlagda förslag till förordningar
om ändringar i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910
angående bevillning av fast egendom samt av inkomst och förordningen
samma dag om inkomst- och förmögenhetsskatt, antagit i bilaga 1
vid berörda riksdagsskrivelse fogade
a) förslag till förordning om särskilda ändringar i forordningen
den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av
inkomst, att gälla vid 1921 års taxering, samt _
b) förslag till förordning om särskilda ändringar i förordningen
den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt, att gälla vid
1921 års taxering, , . , „ , A
dels ock antagit i bilaga 3 vid skrivelsen fogade förslag till förordning
om särskild ändring i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering, att gälla vid 1921 års taxering.
Propositionen nr 213 berör flera olika beskattningsspörsmål. Det
mest betydelsefulla av dem är otvivelaktigt frågan om »avgränsning mot
varandra av begreppen inkomst av rörelse eller yrke samt inkomst av realtsationsaffär»,
i samband varmed upptagits detaljfrågorna om skattskyldighet
för kapital, som utbetalas på grund av försäkring och om avdrag
för förlust å realisationsajfår samt i viss mån frågan om avdrag för
kapitalförlust. ..
Lagstiftningens brister i vissa med berörda spörsmål sammanhängande
hänseenden hava, såsom jämväl i propositionen påpekats,
givit anledning till en vacklande taxeringspraxis. Enligt äldre praxis
blev exempelvis ett rederibolags vinst genom försäljning av i dess
rörelse använt fartyg taxerad såsom inkomst endast under förutsättning
att vinsten utgjorde beskattningsbar realisationsvinst. Denna praxis
bröts genom ett av regeringsrätten under år 1919 meddelat utslag.
De av världskriget framkallade exceptionella konjunkturerna for
sjöfartsnäringen medförde, som bekant, att många redare av de höga
tonnageprisen föranleddes att sälja sina fartyg, varvid de ofta erhollo
stora vinster. Enligt nyssberörda praxis gingo dessa vinster fria från
inkomsttaxering, såvida säljaren ägt fartyget i minst 5 år. Detta ansågs
emellertid innebära en i sak oförtjänt förmån for vederbörande, sar
-
Riksdagens skrivelse Nr 423.
3
skilt efter det krigskonjunkturskatten införts och börjat lända till kraftig
beskäring av andra krigsvinster. Förhållandet blev också uppmärksammat
av riksdagen, som i sin till Kungl. Maj:t år 1916 avlåtna skrivelse
angående antagandet av ny förordning om krigskonjunkturskatt
visserligen Tastslog, att enligt gällande rätt vinster genom försäljning
av fartyg vore beskattningsbara allenast såsom realisationsvinster, men
framhöll att i sådana fall dock efter riksdagens förmenande kunde uppstå
fullt typiska krigsvinster, för vilka skatteplikt syntes befogad ej blott
som konsekvent tillämpning av krigs vinstbegreppet i och för sig, utan
ock med hänsyn till kravet på rättvisa i beskattningen. Riksdagen
begärde därför utredning i ämnet. På denna framställning, som uppenbarligen
hade avseende å den då rådande krigskonjunkturen, har icke
följt något förslag i frågan, vilken också, sedan krigskonjunkturbeskattningen
med år 1920 upphört, numera kommit i ett annat läge.
Emellertid har genom regeringsrättens nya tolkning av gällande
bestämmelser praxis erhållit en riktning, avvikande från riksdagens
uttalade uppfattning om gällande rätt. Denna praxis inleddes genom
ett regeringsrättens utslag den 28 februari 1919. Ett rederiaktiebolag,
som icke hade annat ändamål än att idka fraktfart, blev år 1916 taxerat
för inkomst av rederirörelse. Vederbörande kronoombud påyrkade hos
kammarrätten, att bolaget dessutom skulle taxeras för vinst genom försäljning
av ett fartyg, som bolaget ägt i över 5 år, eftersom det finge
anses vara en normal företeelse inom ett rederibolags rörelse att vid
lämplig tidpunkt sälja fartyg. Kammarrätten ogillade yrkandet, men
regeringsrätten ansåg vinsten beskattningsbar, enär med avseende å den
av bolaget bedrivna verksamheten densamma måste anses hänförlig till
inkomst av rörelse. En ledamot var dock skiljaktig och instämde
med kammarrätten.
I ett annat mål om beskattning av vinst genom försäljning av
fartyg, som ägts i mera än 5 år, har regeringsrättens majoritet (utslag
den 9 april 1919) godkänt åtgärd, varigenom säljaren taxerats för under
årens lopp gjorda avskrivningar å de sålda fartygen, d. v. s. skillnaden
mellan anskaffningsvärdena och de nedskrivna värdena. Köpeskillingarna
hade i detta fall ej understigit anskaffningsvärdena, men fråga var
ej uppe om taxering av de överskjutande beloppen.
Tillsammantagna fastslå dessa prejudikat skattskyldighet ej blott för
skillnaden mellan anskaffningsvärde och köpeskilling enligt regeln för
realisationsvinstbeskattning, utan därjämte och oavsett om köpeskillingen
överstigit anskaffningskostnaden för det belopp, varmed nedskrivna värdet
må understiga anskaffningsvärdet.
4
Riksdagens skrivelse Nr 423.
I konsekvens med sagda prejudikat hava jämväl andra slag av
egendom, fast eller lös, använd uti eller av betydelse för skattskyldigs
näring, vid försäljning med vinst ansetts lämna beskattningsbar inkomst
av rörelse, såsom trävarubolag tillhöriga skogsfastigheter, industribyggnader,
maskiner och driftsinventarier av olika slag o. s. v.
Vidare har det icke ansetts erforderligt, att avhändelsen haft
formen av köp eller byte. Om t. ex. ett fartyg förlist, har den vinst,
ägaren tilläventyrs erhållit genom utbetald försäkring, likställts med försäljningsvinst.
Härom äro flera prejudikat givna.
Exempel på den praxis, som utbildat sig, äro ock följande taxeringsfall.
Vederbörande prövningsnämnd taxerade år 1919 aktiebolaget Stockholmstelefon
till bevillning och inkomstskatt för hela den vinst, bolaget
erhållit vid försäljning till statsverket av sina telefonanläggningar med
tillhörande fast egendom, såsom .för inkomst av rörelse. I ett annat fall
hava 1920 års vederbörande beskattningsnämnder taxerat ett bruksbolag
såväl till bevillning och inkomstskatt som ock till krigskonjunkturskatt
för antagen vinst genom utbetald brandskadeersättning för
fast och lös egendom, som förstörts vid bruket övergången eldsvåda,
och detta utan hänsyn till egendomens beskaffenhet eller ålder i bolagets
hand.
Tydligt är, att författningsbestämmelser, som medgiva så skiftande
och så tänjbar tillämpning, äro i behov av förklaring och förtydligande.
I detta syfte har också Kungl. Maj:t i november 1920 uppdragit åt de
arbetande inkomstskattesakkunniga »att till utredning upptaga frågan
om eu ändring av gällande bestämmelser om beskattning av realisationsoch
konjunkturvinster i syfte att undanröja vissa olägenheter av den
nuvarande lagstiftningens oklarhet». På de sakkunnigas av kammarrätten
granskade förslag är Kungl. Maj:ts i föreliggande proposition
framlagda förslag byggt.
I likhet med departementschefen och de hörda vederbörande har
riksdagen funnit det vara av behovet påkallat, att skattelagarna förtydligas
i föreslagen riktning. Redan den här ovan omförmälda, under
senare år framvuxna rättspraxis har nödvändiggjort åtgärder i sådant syfte.
För ändamålets vinnande upptager propositionen vissa ändringar
och tillägg i såväl förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt som
bevillningsförordningen och deklarationsformuläret. Särskilt märkas härvid
de utförliga tilläggen under 3:o) och 5:o) i de vid skatteförordningen
fogade »Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen».
Emot vad sålunda föreslagits har riksdagen icke haft något att i sak
Riksdagens skrivelse Nr 423. 5
erinra. De föreslagna bestämmelserna synas på ett klargörande sätt
tramhava lagens mening. Då de, såsom redan påpekats, frånsett den
föreslagna andringen, att rätten till avdrag för förlust skall vara beroende
aI. för!ustens art i stallet för dess storlek, icke innebära någon
saklig förändring utan allenast ett förtydligande av hithörande författningar
bor daray, enligt riksdagens mening, följa, att bestämmelserna
utan vidare fa återverkande kraft i så måtto, att de bliva att beakta
vid varje etter deras promulgerande följande rättstillämpning.
1 förment hänseende har det synts riksdagen vara en förbättring,
°“ de l7 § 3=°) a) f) skatteförordningen och 9 § 3 mom. a) l:o) bevillningsforordningen
förekommande orden »möjligen liden» utgå.
Förutom i ovan omhandlade, med varandra sammanhängande
spörsmål innehaller propositionen nr 213 förslag i åtskilliga fristående
detalj frågor.
_ Enligt nuvarande lydelse av 11 § 2 mom. 2:o) a) bevillningsförordnmgen
ar det däri oinförmälda så kallade hyresvärdeavdraget (5 procent
a taxeringsvärdet av i skattskyldigs verksamhet använd fastighet) icke
meiigivet beträffande fastighet, som hör till kanal, järnväg, annan farled
eller flottled, aven om, såsom numera är fallet med till sådan kommunikationsanstalt
hörande fastighet, som icke är avsedd för driftens omedelbara
behov, hyresvärdet beskattats genom fastighetsbevillning. Då det
icke vant åsyftat, att inkomst av dylika kommunikationsanstalter skulle
beskattas hardare än annan inkomst, har Kungl. Maj:t föreslagit sådan
ändring 1 nyssnämnda stadgande, att ifrågavarande avdragsrätt kommer
att omfatta även kommunikationsverksamliet av berörda slag vilket
skett genom att hänvisningen till 9 § 3 mom. a) l:o) och 3:o) utsträckts
till hela 3 mom. a).
Då här tydligen är fråga om rättelse av tidigare förbiseende, har
riksdagen givetvis icke haft något att erinra mot förslaget.
1920 års kommunalskattereform medförde bevillningsplikt för inkomst
av fast egendom, dock, i angivet syfte att undvika dubbelbeskattnmg,
med aydragsratt för 6 respektive 5 procent av egendomens taxeringsvärde,
för vilket alltjämt skall utgöras fastighetsbevillning. I samband
med namnda reform blev emellertid ej klargjort, vem berörda avdragsrätt
skulle tillkomma, 1 händelse fastigheten icke brukades av ägaren, eller
av denne brukades allenast till viss de!, utan att särskilda taxeringsvärden
vant åsätta de olika brukningsdelarna, eller under blott en del
6 Riksdagens skrivelse Nr 423.
av inkomståret, eller fastigheten eljest brukades av olika innehavare
länder samma år. c „__
I propositionen nr 31 har föreslagits det tillägg i .11 § 2 mom.
l:oj a) bevillningsförordningen, att ifrågavarande avdrag skall tillkomma
arrendator framför ägare. Härjämte hava genom propositionen nr 213
kompletterande föreskrifter föreslagits i 3 § av anvisningarna till ledning
vid bevillningstaxeringen. Hava ägare och arrendator brukat var sin
del av viss fastighet, utan att-delarna hava särskilda taxeringsvärden,
skulle fastighetens taxeringsvärde uppdelas på bruknmgsdelarna och
avdraget fördelas mellan ägaren och arrendatorn i förhållande till delvärdena,
Hava åter olika skattskyldiga, vare sig olika ägare eller ägare
och arrendator eller olika arrendatorer, innehaft fastigheten under olika
delar av året, skulle avdraget fördelas mellan de olika skattskyldiga i
förhållande till tiden för en vars innehav.
Vad sålunda föreslagits angående avdragets uppdelning mellan
olika skattskyldiga, har riksdagen icke kunnat godkänna, utan hava
föreskrifterna härom uteslutits.
I övrigt lämnas i 3 § föreskrift, huru förfaras skall, da, t ex i
fråga om någon statens fastighet, fastighetsbevillnmg icke utgått för det
nästföregående året. Vad därom föreslagits har ej föranlett erinran
från riksdagens sida.
Den i propositionen nr 214 till innevarande riksdag föreslagna
förordningen om allmän fastighetstaxering år 1922 innehåller i anvisningarna
vid 4 § vissa föreskrifter för avgörandet i vad man en fastighet
skall taxeras som jordbruksfastighet eller annan fastighet. Häruti
ingå bestämmelser om vad som är att hänföra till jordbruk och i
iordbrukets binäringar. Sistberörda bestämmelser äro i huvudsak hamtade
från 3 8 i bevillningsförordningens särskilda anvisningar, men förete
avvikelser i vissa detaljer. Sedan numera riksdagen godkant Propositionen
nr 214 i förevarande del oförändrad, har det synts lämpligt, att
bevillningsförordningen i förevarande avseende bringas i överensstämmelse
med den nya författningen, och har riksdagen beslutat ändring
i detta syfte. ,
14 8 hava givits närmare föreskrifter för tillämpningen av det
avdrag, som vid beräkning av inkomst från rörelse eller yrke tillkommer
skattskyldig för det genom fastighetsbevillning beskattade, hyresvärdet
motsvarande belopp av 5 procent av taxeringsvärdet a i rörelsen
eller yrket använd egen fastighet. Till någon anmärkning mot vad
härutinnan föreslagits har riksdagen icke funnit anledning.
Riksdagens skrivelse Nr 423. 7
Jämväl förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering har gjorts till föremål för vissa ändringsförslag.
De i 20 § givna straffbestämmelserna för oriktig deklaration hava
i tre olika hänseenden förslagsvis förändrats. Sålunda hava fall, då den
avsiktligt oriktiga uppgiften icke blivit följd vid taxeringen, i straffhänseende
likställts med de fall, i vilka uppgiften föranlett frihet från taxering
eller för låg taxering. Vidare föreslås införande av straff för deklarant,
som gör sig skyldig till grov vårdslöshet, vare sig därav föranletts
oriktig taxering eller icke. Åven detta straff skall utmätas i relation
till vidkommande skattebelopp, fastän inom lägre maximum. Å
andra sidan upptager förslaget såsom allmän straffrihetsgrund i fall av
oriktig deklaration, att den skyldige, innan taxeringsnämnden avslutat
sitt arbete för året, av egen drift beriktiga!'' det oriktiga meddelandet.
Vad sålunda föreslagits synes välbetänkt. Särskilt torde det bliva
av praktisk betydelse att kunna beivra fall av oriktig deklaration, även
om deklaranten ej kan överbevisas om uppsåt.
De föreslagna ändringarna i 49 § 1 inom., 50 § och 57 § 2 mom.
avse detaljer i besvärsförfarandet. De synas välbefogade och tarva ej
något omnämnande i detta sammanhang.
Ej heller de upptagna ändringarna i deklarationsformuläret hava
givit anledning till erinran. Av deklarationstekniska skäl har riksdagen
funnit, att i bilagan till CII efter punkt 10 bör lämnas en öppen rad
för redovisande av förlust, och har i anslutning härtill punkt 32 i »anvisningar
för deklarationsblankettens ifyllande» kompletterats.
I fråga om ikraftträdandet av de i propositionen nr 213 framlagda
författningsändringarna har föreslagits, att ändringarna i inkomst- och
förmögenhetsskatte- samt bevillningsförordningarna skulle träda i kraft
genast efter utfärdandet och tillämpas även i avseende å innevarande
års taxering, eventuellt genom åtgärder • från vederbörande prövningsnämnders
sida.
Häremot har riksdagen ej haft något att erinra, utom i vad angår
3 och 4 §§ i bevillningsförordningens särskilda anvisningar. Då tilllämpningen
av ändringarna i 3 § skulle i många fall påkalla ändringar
i årets taxeringar och såmedelst orsaka prövningsnämnderna mycket
besvär, har riksdagen ansett nämnda paragraf i sin nya lydelse böra
omedelbart träda i kraft endast beträffande regleringen av avdraget
enligt 11 § 2 mom. l:o a) bevillningsförordningen med hänsyn därtill
att fastigheten år 1920 tilläventyrs icke varit underkastad fastighets
-
8
Riksdagens skrivelse Nr 423.
bevillning, såsom fallet är med staten tillhöriga fastigheter. I sådana
fall skulle eljest kunna uppkomma dubbelbeskattning. Denna angelägenhet
har riksdagen ansett kunna ordnas genom utfärdande av en
provisorisk författning i ämnet att gälla vid 1921 års taxering.
I sistberörda författning har ock synts böra ingå en motsvarande
reglering av avdraget enligt 11 § 2 mom. 2:o) a), varemot den förändrade
lydelsen av 4 § i de särskilda anvisningarna funnits böra träda i kraft
först nästkommande år. Detta har nämligen synts påkallat därigenom,
att riksdagen genom sitt ovanberörda beslut i anledning av propositionen
nr 31 med avseende å 1921 års taxering redan givit sistnämnda paragraf
eu lydelse, som skiljer sig från vad i propositionen nr 213 föreslås.
I det föregående har påpekats, att riksdagens tidigare beslut angående
propositionen nr 31 endast gällt tillämpning vid 1921 års taxering.
Frånsett det i propositionen ingående förslaget om undantag vid
årets taxering i visst fall från skyldighet att meddela underrättelse
enligt 23 § 2 mom. taxeringsförordningen hade propositionen avseende
även å framtiden. I så måtto har det återstått för riksdagen att fatta
beslut. Likaledes har rikdagen haft att fatta beslut om den framtida
giltigheten av vissa av riksdagen i anslutning till propositionen beslutade
ändringar i skatteförfattningarna, vilka jämväl till sin tillämpning begränsades
till årets taxering.
Vad riksdagen i berörda hänseenden beslutit provisoriskt, har
riksdagen funnit utan någon saklig ändring också böra förlänas definitiv
giltighet.
Under åberopande av vad ovan anförts får riksdagen för Eders
Kungl. Maj:t tillkännagiva,
1) att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 213,
antagit
a) ovan omförmälda förslag till förordning om ändring i vissa
delar av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt
med den avvikelse, att de i 7 § 3:o c) 1) förekommande
orden »möjligen liden» uteslutits;
b) ovan omförmälda förslag till förordning om ändring i vissa
delar av förordningen nämnda dag angående bevillning av fast egendom
samt av inkomst utom beträffande 3 och 4 §§ i »Särskilda anvisningar
till ledning vid taxeringen» samt med den avvikelse att de i 9 §
3 mom. c) l:o) förekommande orden »möjligen liden» uteslutits; samt
c) följande förslag till *
Riksdagens skrivelse Nr 423.
9
Förordning
angående särskilda grunder att vid 1921 års taxering till bevillning gälla
för beräkning av de avdrag, om vilka i 11 § 2 mom. l:o) a) och 2:o) a) förordningen
den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt
av inkomst sägs.
Härigenom förordnas, att vid beräkning av de avdrag, som enligt
11 § 2 mom. l:o) a) och 2:o) a) förordningen den 28 oktober 1910
angående bevillning av fast egendom samt av inkomst medgivas vid
beräkning av skattskyldigs inkomst, skall vid 1921 års taxering till
bevillning gälla följande:
Avdraget skall beräknas efter det taxeringsvärde, för vilket fastighetsbevillning
utgått år 1920. Därest fastigheten år 1920 icke varit
underkastad fastighetsbevillning, men dylik skall utgå för år 1921, får
avdrag äga rum utan hinder därav, att bevillning för fastigheten icke
utgått år 1920, men skall avdraget även då beräknas efter 1920 års
taxeringsvärde utom för det fall, att på grund av bestämmelsen i 4 §
4 mom. av nämnda förordning taxeringsvärde sistnämnda år icke varit
fastigheten åsatt, då avdraget får beräknas efter taxeringsvärdet för
år 1921.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift, av trycket utkommit i Svensk författningssamling,
skolande förty prövningsnämnd företaga de ändringar i taxeringsnämnds
beslut, som därav må föranledas.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 14 samt. Nr 423.
2
10
Riksdagens skrivelse Nr 123.
2) att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 31
och nr 213, antagit följande förslag till
Förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 (nr 116)
angående bevillning av fast egendom samt av inkomst.
Härigenom förordnas, att 9 § 3 mom. samt 11 och 14 §§ i förordningen
den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom
samt av inkomst ävensom 3, 4, 7, och 8 §§ av de vid samma förordning
fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen skola i nedan
angivna delar hava följande ändrade lydelse:
9 § 3 mom.
Till inkomst av arbete räknas:
a) inkomst av rörelse eller yrke, såsom:
T.o) av bergsbruk — — — mejerihantering, potatismjölfabriker
och dylika näringar, i den mån de icke äro att hänföra till binäringar
till jordbruket; penningrörelse — — — ej särskilt nämnd skattepliktig
inkomst.
H §•
1 mom. Vid beräkning av skattskyldigs inkomst nästföregående
år må avdrag icke ske:
c) för ränta å den skattskyldiges eget, i hans fasta egendom eller
näring nedlagda kapital; samt
d) för vad som använts — — — kapitalavbetalning å skuld.
2 mom. Däremot må avdrag ske:
l:o) vid beräkning av inkomst utav fast egendom:
a) för det genom fastighetsbevillning beskattade belopp av sex
för hundra av taxeringsvärdet för jordbruksfastighet och fem för hundra
av taxeringsvärdet för annan fastighet, varav åtnjutits inkomst, varom
i 9 § 1 mom. a)—d) sägs, eller för frälseränta; skolande detta avdrag
ske från ägarens eller innehavarens inkomst av fastigheten eller frälseräntan
utom för det fall, att ägare eller innehavare åt landbo eller
11
Riksdagens skrivelse Nr 423.
arrendator upplåtit jord, då avdraget skall ske från landbons eller arrendator^
inkomst av fastigheten;
b) för ränta---egendom, som använts i skattskyldigs rörelse
eller yrke; samt
3:o) vid uppskattning av inkomst från särskild inkomstkälla utom
i det fall, att ersättning för bestridande av särskilda med tjänst eller
uppdrag förenade kostnader, varom i 8 § 1 mom. förmäles, blivit av
staten särskilt anvisad, för övriga utgifter---enligt bestämmelsen
i 4:o) b.
3 mom. — — —.
4 mom. — — —•
14 §.
Skattskyldig taxeras för inkomst av fast egendom kapital och
arbete:
a) den som — — — — — — — — — — — — —
/) de under---åtnjutits.
För annan inkomst — — — för taxering.
Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.
Uppskattning av inkomst av fast egendom.
3 §■
Bestämmelserna om uppskattning--— undantag och tillägg:
l:o) Därest skattskyldig åtnjutit sådan inkomst av fast egendom,
varom i 9 § 1 mom. a)—d) sägs, eller inkomst av frälseränta, äger
den skattskyldige åtnjuta avdrag för det genom fastighetsbevillning
beskattade belopp av sex för hundra av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet
-0011 fem för hundra av taxeringsvärdet å annan fastighet,
varav inkomsten åtnjutits. Detta avdrag tillkommer ägaren eller innehavaren
av fastigheten utom för det fall, att jordbruksfastighet upplåtits
åt landbo eller arrendator, då avdraget tillkommer landbon eller arrendatorn.
Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet året näst före
det, då taxeringen sker. För det fall att fastigheten nästföregående år
12
Riksdagens skrivelse Nr 423.
icke varit underkastad låstighetsbevillning men dylik skall utgå för det
år, då taxeringen sker, får avdrag äga rum utan hinder därav, att bevillning
för fastigheten icke utgått, men skall även då avdraget beräknas
å taxeringsvärdet nästföregående år.
2:o) Avdrag för värdeminskning å byggnader genom slitning är
icke tillåtet.
3:o) Äger eller brukar skattskyldig jordbruksfastighet inom skilda
kommuner — — — i kommunen B 2,513 kronor.
Till jordbruk hänföres åker- och ängsbruk, även då sådant drives
för industriellt behov utan förening med annat jordbruk, så ock husdjursskötsel,
varunder jämväl inbegripes betesfodring å såväl skogsmark
som annan mark. Trädgårdsskötsel, därunder inbegripen växtodling
under glas, räknas ock till jordbruk, så framt den drives tillsammans
med annat jordbruk. Trädgårdsskötsel, som utan samband med
jordbruk drives såsom självständig näring (handelsträdgårdsrörelse), skall
däremot icke hänföras till jordbruk. Icke heller skall såsom jordbruk
anses trädgårdsskötsel å tomter eller å s. k. sommarnöjen, villaegendomar
eller andra lägenheter, som huvudsakligen avse bostadsändamål, egnahemslägenheter,
vilka enligt gällande bestämmelser om villkoren för åtnjutande
av egnahemslån skola betraktas såsom bostadslägenheter, och dylikt.
Till jordbrukets binäringar skola räknas mejerihantering, tillverkning
av potatismjöl och kvarndrift, som lmvudsakligen avse förädling
av det egna jordbrukets produkter, samt sådan av jordbrukaren å den
egendom, varå jordbruket bedrives, eljest utövad verksamhet för förädling
av produkter eller beståndsdelar från egendomen, som sker huvudsakligen
för husbehovsändamål eller med huvudsaklig användning av
jordbrukets inventarier, driftsbyggnader och ordinarie arbetsbesättning.
I enlighet härmed skola såsom binäringar till jordbruket räknas exempelvis
mejerihantering vid vanliga s. k. herrgårdsmejerier, utvinning av
torv och kalk samt tillverkning av tegel huvudsakligen till husbehov
o. s. v. Å andra sidan anses icke såsom binäringar förmalning av spannmål
eller tillverkning av potatismjöl, där verksamheten* huvudsakligen
avser förädling av inköpta eller annan tillhöriga produkter. Brännerihantering,
tillverkning av tegel eller utvinning av torv eller kalk huvudsakligen
för försäljning samt annan förädlingsverksamhet, som bedrives
såsom särskild näring, i regel med särskild personal, särskilda inventarier,
maskiner och dylikt eller särskilda byggnader eller inrättningar, hänföras
ej till jordbrukets binäringar. Å egendomen bedriven försäljning
av jordens beståndsdelar i oförädlat skick är i regel att betrakta såsom
binäring, men kan undantagsvis ske under sådana förhållanden, att
Riksdagens skrivelse Nr 423.
13
särskild näring bör anses föreligga. Så är exempelvis fallet vid försäljning
av grus i större omfattning. För att försäljning, som uteslutande
— — — egendomens område.
Till jordbrukets binäringar skola vidare--— jakt och fiske
å egendomen.
Under skogsbruk inbegripes — — — jordägares eller brukarestillgodogörande
för eget behov eller i egen rörelse eller genom försäljning
av virke —--på grund av särskild upplåtelse.
Uppskattning av inkomst av rörelse m. m.
4 §•
De i 3:o) av anvisningarna — — — motsvarande inkomsters
taxering till bevillning, dock med följande undantag. Skattskyldig, som
i rörelse eller yrke använt egen fastighet, äger att vid uppskattning av
inkomsten av rörelsen eller yrket åtnjuta avdrag för det genom fastighetsbevillning
beskattade, hyresvärdet motsvarande belopp av fem för hundra
av fastighetens taxeringsvärde eller, om blott en del av fastigheten
använts i rörelse eller yrke, av den därå löpande delen av taxeringsvärdet.
Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet året näst före
det, då taxeringen sker. Därest fastigheten nästföregående år icke varit
underkastad fastighetsbevillning, men dylik skall utgå det år, då taxeringen
sker, får avdrag äga rum utan hinder därav, att bevillning för
fastigheten icke utgått, men skall även då beräknas efter taxeringsvärdet
nästföregående år utom för det fall, att på grund av bestämmelsen i
4 § 4 mom. taxeringsvärde icke varit fastigheten åsatt, då avdraget
lår beräknas å taxeringsvärdet det år, taxeringen äger rum. Har fastigheten
använts i rörelsen eller yrket blott en del av föregående år, får
endast däremot svarande del av avdraget åtnjutas.
I övrigt skall — — — levererats till statens kommunikationsverk.
Uppskattning av inkomst utav arbets anställning, tjänst eller pension.
7 §•
Lön och annan inkomst — — — finna tillämplig.
I avseende å inkomstberäkningen är särskilt att iakttaga, att till
taxering skall upptagas allt som i tjänst eller uppdrag uppburits, där
-
14
Riksdagens skrivelse Nr 423.
under inbegripet även vad som av annan än staten anvisats till bestridande
av med tjänsten eller uppdraget förenade särskilda kostnader.
Vad som av staten anvisats till bestridande av dylika särskilda kostnader
skall däremot icke taxeras.
Vissa avdrag vid inkomstens uppskattning.
8 §•
Vid tillämpning--— vara tillämpliga, därvid iakttages, att
avdrag för värdeminskning å byggnader genom slitning icke är tillåtet.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1922.
Förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 (nr 115) om
inkomst- och förmögenhetsskatt.
Härigenom förordnas, att i 10 § i förordningen den 28 oktober
1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt den punkt i första stycket,
som börjar med ordet »försäkringspremier», samt andra stycket ävensom
25 § 1 mom. andra stycket i samma förordning och l:o) av de vid
förordningen fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen
skola i nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse:
10 §.
försäkringspremier och andra avgifter, som utbetalats för den skattskyldiges
och i förekommande fall även för den andre makens liv-,
kapital-, livränte-, olycksfalls- eller sjukförsäkring ävensom för pupillförsäkring;
dock att avdrag, som nu nämnts, ej må överstiga samman
-
Riksdagens skrivelse Nr 123.
15
lagt 200 kronor och ej heller åtnjutas av annan än svensk medborgare,
som författningsenligt är i riket mantalsskriven.
Avdrag, varom i 9 och 10 §§ sagts, må äga rum endast om och
i den mån avdraget hänför sig till inkomst, för vilken inkomst- och
förmögenhetsskatt skall här erläggas av den skattskyldige, eller till''
verksamhet, som av honom här i riket utövats.
* 25 §.
1 mom. Åkta makar — — — härför.
Skulle i fall, där båda makarna blivit taxerade, avdrag, vartill ena
maken enligt 10 § varit berättigad, överstiga dennes inkomst, må överskjutande
beloppet avräknas från den andre makens behållna inkomst.
Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.
1 :oj
Inkomst av fast egendom.
7 § l:o)
III. Till inkomst av skogsbruk hänföres — — — försäljning av
sådana skogseffekter (inkomst av skogsavverkning), dels genom förädling
av virke från fastighet, som av honom äges, brukas eller innehaves,
så framt förädlingen icke är att anse såsom särskild näring, dels
genom upplåtelse av avverkningsrätt — — — — nedgått i värde.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1922.
16
Riksdagens skrivelse Nr 423.
Förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 (nr 117) om
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.
Härigenom förordnas, att 11 och 20 §§, 49 § 1 mom., 50 § och
57 § 2 mom. i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid* taxering ävensom det vid samma förordningfogade
formulär nr 1 skola i nedan angivna delar hava följande ändrade
lydelse:
11 §•
2:o)---
e) av styrelse eller likvidatorer för svenskt aktiebolag eller svenskt
solidariskt bankbolag, som under nästföregående år lämnat utdelning
till delägarna, ävensom av ekonomisk förening, som under nämnda år
lämnat utdelning å insatser i föreningen:
1) i fråga om solidariskt bankbolag, ekonomisk förening och sådant
aktiebolag, därifrån utdelning å aktie på grund av lag eller bolagsordning
icke får uppbäras av annan än den, som i behörig ordning styrkt
sin äganderätt till aktien:
uppgift å delägare eller medlemmar, som uppburit eller ägt uppbära
utdelning, uppgående till sammanlagt minst 5 kronor, samt å
utdelningens belopp;
2) i fråga om övriga aktiebolag:
enahanda uppgift, som under 1) omförmäles, i den mån ägare av
aktie är känd för styrelsen;
20 §.
Har någon i deklaration eller annan uppgift eller upplysning, som
av honom avgivits till ledning vid taxering, mot bättre vetande lämnat
Riksdagens skrivelse Nr 423. 17
oriktigt meddelande, som är ägnat att leda till frihet från taxering eller
till för låg taxering, böte, om det oriktiga meddelandet föranlett, att
skattskyldig icke blivit taxerad eller blivit för lågt taxerad, högst fem
gånger det skattebelopp, som genom det svikliga förfarandet undandragits,
och i annat fall högst fem gånger det skattebelopp, som skalle
hava undandraga, därest det oriktiga meddelandet blivit vid taxeringen
följt.
Har det oriktiga meddelandet icke lämnats mot bättre vetande,
men har den, som lämnat meddelandet, vid dess avgivande gjort sig
skyldig till grov vårdslöshet, vare straffet böter, högst två gånger det
skattebelopp, som undandraga eller skulle hava undandragits genom
det oriktiga meddelandet.
Straff för förseelse, varom i denna paragraf sägs, inträder icke,
därest den skyldige, innan taxeringsnämnden avslutat sitt arbete föråret,
av egen drift beriktiga det oriktiga meddelandet.
49 § 1 mom.
Över prövningsnämnds---av den skattskyldige påyrkats, samt
c) om hans deklaration eller i fråga om bevillningstaxeringen uppgift,
som omförmäles i 16 §, icke blivit av taxeringsnämnden följd,
utan att underrättelse, som i 23 § 2 mom. föreskrives, kommit den
skattskyldige tillhanda i Stockholm före den 1 augusti och annorstädes
före den 15 juni.
1 det under a) — — —
50 §.
Den, som taxerats---eller inkomsten skattskyldig,
den, som mot innehållet i av honom uti stadgad ordning avlämnad
behörig deklaration eller uppgift, varom förmäles i 16 §, blivit taxerad
till inkomst- och förmögenhetskatt eller bevillning, utan att underrättelse,
varom i 23 § 2 mom. föreskrives, kommit honom till hända
före den 1 december,
den, som utan att vara uppgiftspliktig blivit taxerad till inkomstoch
förmögenhetsskatt eller till. bevillning för inkomst,
så ock den, som efterbeskattats---
57 § 2 mom.
Den, som icke åtnöjes med Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut,
varigenom han på grund av ovan åberopade stadganden blivit fälld
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 14 sand. Nr 423. 3
18
Riksdagens skrivelse Nr 423.
till böter, äger att, med iakttagande av vad i allmänhet är stadgat angående
dylika besluts överklagande, över det meddelade beslutet anföra
besvär hos kammarrätten. Besvären skola före klockan tolv å trettionde
dagen efter erhållen del av beslutet eller, om då är helgdag, å nästa
söckendag därefter ingivas till Kungl. Maj:ts befallningshavande, vid
påföljd, om den tid försittes, att besvären icke varda upptagna till
prövning; dock må icke den omständigheten, att besvären i stället för
till sistnämnda myndighet ingivits eller insänts till kammarrätten, utgöra
hinder för deras upptagande till prövning, därest besvären dit inkommit
före utgången av här ovan stadgade besvärstid. I sådant fall
skola besvären av kammarrätten omedelbart överlämnas till vederbörande
befallningshavande.
Sedan besvären inkommit till Kungl. Maj:ts befallningshavande,
förfares med ärendet i enahanda ordning, som i 49 § 2 mom. stadgas.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Riksdagens skrivelse Nr 423.
19
Deklarationsblankett nr 1.
Deklaration om inkomst och förmögenhet,
att avlämnas är 19... av:
Särskild uppgift av inländskt aktiebolag och solidariskt bankbolag (se 8).
Bolagets kapital eller, om detsamma undergått förändring, dess medelstorlek under året utgjorde
.................. kr., och utgör alltså bolagets deklarerade inkomst......... procent av kapitalet.
Särskild bilaga lämnas för varje företag.
Denna sida av bilagan användes av
näringsidkare, som fora handelsböcker.
Bilaga Ull C II.
Inkomst av rörelse eller yrke.
Uppgift om inkomst av fast
egendom lämnas å bilaga till A I.
Nettovinst enligt bilagda räkenskapsutdrag (se 32)
Tillkommer:
2. Sammanlagda beloppet av i räkenskapen gjorda avskrivningar
för värdeminskning och för förlust
å fordringar ................................................ kr.
Kronor
ore
Avgår:
é. Värdeminskning å driftsinventarier (se 34):
...... % å kr................... = kr...................
...... % å kr................... = » kr.
Anskaffningsvärdet å de vid årets
början befintliga driftsinventa
riema
utgjorde..................... kr...................
Anskaffningsvärdet å under året
f inköpta driftsinventarier ut
1
gjorde................................. » I
Driftsinventa- |
riemas bok- (vid årets början » ..................I
förda värde ( » » slut... » .................j
utgjorde ...... ) I
6. Värdeminskning å andra för stadigvarande bruk av -
sedda tillgångar (gruva, rätt till stenbrott, patenträtt
etc.) (se 35) .......................................... kr.
7. Avskrivningar för lidna förluster å fordringar (se 36) »
8. I nettovinsten ingående inkomst av kapital, som
uppgives under B i deklarationsformuläxet ...... »
9. I nettovinsten ingående saluvärde av skog och andra
produkter eller råämnen från egen fastighet som
förädlats eller förbrukats i företaget, ävensom
annan i nettovinsten ingående inkomst av fast
egendom, som uppgives under A i deklarations
formuläret
(se 19).......................................... »
10. Eljest bokförd, ej skattepliktig eller ej som inkomst
av rörelse eller yrke skattepliktig vinst............ »
Återstående inkomst (införes under C II i dekl.)
20
Riksdagens skrivelse Nr 423.
I
Anvisningar för deklarationsblankettens ifyllande.
6. Såsom realisationsvinst — — — mindre än fem år. Visar
denna inkomstkälla i sin helhet underskott, utföres noll och underskottet
får icke avräknas från annan inkomst eller såsom förlust under allmänna
avdrag.
11. Avdrag för förlust — — — förlusten beräknats. Förlust å
icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom får icke avdragas
här, utan avräknas vid uppgivandet av inkomst under C III a).
32. Nettovinsten uppgives — — — rörelse eller yrke. Dylik
intäkt avdrages under 8, 9 eller 10 i förevarande bilaga och redovisas
---Di deklarationen. Utvisar räkenskapen underskott, utföres
noll, och underskottet avdrages som förlust efter punkt 10.
Stockholm den 20 juni 1921.
Med undersåtlig vördnad,
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921.