Riksdagens skrivelse Nr 402.
3
Nr 402.
Godkänd av första kammaren den 17 juni 1921.
Godkänd av andra kammaren den 17 juni 1921.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående provisorisk förhöjning av tullsatserna
för vissa industriprodukter.
(Bevillningsutskottets betänkande nr 43.)
Till Konungen.
I en den 29 april 1921 dagtecknad proposition, nr 356, har Eders
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva,
att nedannämnda i gällande tulltaxa för inkommande varor stadgade
tullsatser måtte från och med dag, som av Kungl. Maj:t bestämdes,
tillsvidare intill dess annorlunda förordnades, dock högst intill den 1 juli
1922, förhöjas med härefter angivna procenttal, nämligen:
a) tullsatserna vid taxeriibrikerna nr 251—256, 259—262, 273,
275, 276, 279, 283—286, 318, 319, 377—393, 396—408, 410, 412,
415, 416, 421—424, 426, 427, 429, 430, 432—435, 437, 438, 440,
441, 443, 446—448, 450, 454—467, 469, 471—473, 477—494, 499,
501, 502, 506—542, 550, 551, 554, 557—560, 565, 567, 570, 571,
573, 575, 577, 587, 588, 590—592, 595, 600—604, 612, 617 — 620,
622, 623, 664, 667—676, 692, 694—698, 702—705, 715—718, 720,
722, 724, 726—736, 738, 739, 742 b, 743—745, 747—766, 768, 774—788,
790—810, 812—827, 829—836, 839—846, 848—851, 857, 860—868,
871, 875—896 med därvid fogad anmärkning, 898—903, 905—911,
913—920, 922—931, 935—938, 941—945, 948—952, 961—963, 969,
975, 977, 979—991, 993—1001, 1003, 1005—1016, 1018—1028, 1035
—1046, 1052-1064, 1067—1071, 1073—1081, 1090—1092, 1094—
4 Riksdagens skrivelse Nr 402.
1097, 1270 och 1271 med därvid fogad anmärkning 1 samt 1280—1284
med 100 ''procent samt
b) tullsatserna vid taxerubrikerna nr 992, 1033, 1034 och 1098
ävensom de minimitullsatser, som angivas dels i anmärkningen till taxerubrikerna
nr 1019—1021, dels i anmärkning 6 till avdelning XIII A
i tulltaxan, dels ock i anmärkning 2 till taxerubrikerna 1060—1065, med
30 procent.
I denna proposition föreligger resultatet av en inom handelsdepartementet
verkställd utredning, vilken åsyftat att så vitt möjligt klarlägga
de för landet betydelsefulla och av utländsk konkurrens kännbart drabbade
industriernas läge och förutsättningar i konkurrenshänseende. I
propositionen föreslås en provisorisk förhöjning med 100 procent av ej
mindre än ett halvt tusental av tulltaxans vikt- eller stycketullrubriker
samt med 30 procent av vissa värdetullrubriker. Ur berörda utredning,
vilken som nämnts avsett att utreda frågan om tullskydd åt för landet
särskilt betydelsefulla och för utländsk konkurrens kännbart utsatta industrier,
har sålunda framgått ett förslag, som innefattar, att ett högst
betydande antal tullsatser skulle höjas.
Under den förberedande behandlingen av föreliggande proposition
har tillfälle beretts målsmän för åtskilliga betydelsefulla industrier, av
vilka envar sysselsätter ett stort antal arbetare, att redogöra för av dem
företrädda industriers läge samt behov av ökat tullskydd. Av vad därvid
framkommit har bekräftats, att, även om uppgiften begränsas till att
bereda ökat tullskydd åt endast ett fåtal tillverkningar, så måste därav
föranledas höjning av tullsatserna för ett mycket betydande antal varor,
vid vilkas framställande sådana tillverkningar användas såsom råmaterial
eller halvfabrikat.
Om det sålunda måste anses fastslaget, att det icke låter sig göra att
till ett fåtal rubriker i tulltaxan begränsa en tullförhöjning, som överhuvud
skall vara av någon som helst betydelse, så är därmed givet, att utvägen
att genom högre tullar hjälpa industrien icke kan anlitas, utan att därigenom
i vidsträckt omfattning motarbetas det prisfall, som för närvarande
pågår. Då enligt riksdagens mening en förutsättning för att den svenska
industrien skall kunna återvinna sin konkurrenskraft är, att dess produktionskostnader
nedbringas, och då en dylik utveckling obetingat motverkas
av sådana omfattande tullförhöjningar, som här sålunda äro i fråga,
har riksdagen kommit till den uppfattningen, att ett bifall till den föreliggande
propositionen icke skulle ens för industrien lända till varaktigt gagn
och att överhuvud vår industri i nuvarande ekonomiska depressionsläge
5
Riksdagens skrivelse Nr 402.
icke har verklig nytta av tullförhöjningar. Att konsumenternas intresse
att i tider av minskad köpkraft komma i åtnjutande av de prisnedsättningar,
som läget på världsmarknaden medgiver, skulle genom sådana
åtgärder i hög grad motverkas, ligger i öppen dag.
Vidare framgår såväl av den utredning, för vilken redogöres i det
vid propositionen fogade statsrådsprotokollet, som ock av vissa, av företrädare
för olika industrigrenar lämnade upplysningar, att som följd av
den rådande depressionen ett flertal av de industrier, vilka beröras av de
föreslagna tullhöjningarna, icke skulle genom att dessa vidtoges sättas i
stånd att återupptaga eller utvidga driften. Men även om den föreslagna
tullförhöjningen skulle kunna anses i enstaka fall vara tillräcklig i förhållande
till de priser, till vilka konkurrerande utländska industrier kunna
utbjuda sina varor på marknaden, är det ingalunda säkert, att höjningen
skulle sätta vederbörande industri i stånd att återupptaga, utvidga eller
ens fortsätta driften. Betydande lager av industrialster ligga nämligen
inne både hos fabrikanter och hos köpmän. Ävenledes är avsättningen
under den rådande depressionen, som är kännetecknad av minskad köpkraft
och minskad köplust, på de flesta områden starkt hämmad; och
uppenbart är, att vid försäljning från köpmännens lagerbehållningar en
tullförhöjning skulle komma icke industrien utan endast köpmännen till
godo. Vad särskilt angår den inverkan, nuvarande abnorma valutaförhållanden
kunna utöva på industriell drift och arbetstillgång, vill riksdagen
erinra därom, att föredragande departementschefen vid framläggandet av
förevarande proposition uttalat, att det icke torde vara möjligt att nu
anvisa någon väg ut ur de svårigheter, som föranledas av den bristande
jämvikten mellan vår egen och utlandets valutor.
Av upplysningar, som på sätt ovan är nämnt lämnats av målsmän
för åtskilliga industrier, synes framgå, att den tyska industrien är i
flertalet fall den svåraste konkurrenten. Det förtjänar vid sådant förhållande
påpekas, att genom de förpliktelser, Tyskland för kort tid sedan
iklätt sig för gäldande av skadeståndet, vårt läge i förhållande till nämnda
land numera är, såvitt för närvarande kan bedömas, ett annat och för
oss fördelaktigare än då den föreliggande propositionen skrevs.
Slutligen vill riksdagen framhålla, att ett bifall till den föreliggande
propositionen skulle högst väsentligt rubba den jämvikt mellan
industriens och jordbrukets tullskydd, som ingår i det rådande tullsystemet.
Vad riksdagen ovan anfört gäller icke förslaget, i vad det avser
rubrikerna 969, 975 och 977. Härom har riksdagen yttrat sig i annat
sammanhang.
6
Riksdagens skrivelse Nr 402.
Riksdagen vill giva följande sammanfattning av vad för riksdagen
i denna fråga varit i huvudsak bestämmande.
På sätt i det föregående påvisats, äro de av Kungl. Maj:t föreslagna
tullförhöjningarna icke ägnade att i nämnvärd grad giva industrien
ökad sysselsättning. Då den enda utvägen för industrien att
återvinna konkurrenskraft måste vara produktionskostnadernas nedbrin- *
gande, men detta ovillkorligen skulle motverkas av eu höjning av
skyddstullarna, skulle de ifrågasatta åtgärderna tvärtom vara till hinder
för en önskvärd utveckling. Att den nuvarande arbetslösheten, som är
väsentligen betingad av den allmänna depressionen i världen, icke kan
begränsas eller dess utbredning förebyggas genom åtgärder, som skulle
förminska industriens möjlighet att återfå livskraft, synes uppenbart.
Om riksdagen sålunda icke kunnat vare sig bifalla Kungl.
Maj:ts förslag eller överhuvud besluta några tullförhöjningar, så bar
riksdagen å andra sidan velat erkänna betydelsen av att en, såvitt tiden
medgivit, grundlig utredning i ämnet kommit till stånd liksom ock av
att riksdagen genom framläggandet av förevarande proposition satts i
tillfälle att pröva hela frågan. Landets mycket bekymmersamma ekonomiska
läge påkallar givetvis, att från regerings och riksdags sida
allt göres för att komma till insikt om vad som möjligen kan lindra
krisens förlopp.
Då nu emellertid riksdagen av den utredning och de förslag,
som med propositionen framlagts, kommit till den bestämda övertygelsen,
att vad bär föreslagits skulle, i stället för att bringa hjälp, motverka
den ekonomiska jämviktens återställande, har riksdagen funnit sig icke
kunna intaga någon annan ståndpunkt än den i det föregående angivna.
På grund av vad sålunda anförts bar Eders Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, nr 356, angående provisorisk förhöjning av tullsatserna
för vissa industriprodukter, i vad propositionen avser samtliga
däri upptagna rubriker i tulltaxan utom rubrikerna 969, 975 och 977,
icke föranlett någon riksdagens åtgärd; vilket riksdagen härmed får för
Eders Kungl. Maj:t tillkännagiva.
Beträffande propositionen, i vad den angår sistnämnda rubriker,
bar riksdagen, som ovan erinrats, i annat sammanhang anmält sitt beslut.
Stockholm den 17 juni 1921.
Med undersåtlig vördnad.