Riksdagens skrivelse Nr 346.

1

Nr 346.

Godkänd av första kammaren den 15 juni 1921.
Godkänd av andra kammaren den 15 juni 1921.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om allmän fastighetstaxering
år 1922 ävensom en i ämnet väckt motion.

(Bevillningsutskottets betänkande nr 36 och memorial nr 46.)

Till Konungen.

I en till riksdagen den 18 mars 1921 avlåten proposition, nr 214,
har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bifogat
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga ett förslag till förordning om allmän fastighetstaxering
år 1922.

Det förslag, som i nu förevarande proposition förelagts riksdagen
till antagande, bar föranletts av riksdagens i skrivelse den 18 juni 1920,
nr 444, gjorda hemställan, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om
skyndsam utredning angående ändrade grunder för dels beskattningsnämndernas
organisation och taxeringsförfärandet, dels uppskattning av
fast egendoms värde, avsedda att lända till efterrättelse vid den allmänna
fastighetstaxering, som enligt riksdagens mening borde verkställas under
år 1922, samt för 1921 års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Den av Eders Kungl. Maj:t nu föreslagna förordningen om allmän
fastighetstaxering år 1922 innefattar dels en bestämmelse, att allmän
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 14 saml. Nr 346. 1

2

Riksdagens skrivelse Nr 346.

fastighetstaxering skall verkställas under år 1922, dels ock föreskrifter
om de grunder, som vid denna taxering skola tillämpas. De i sistnämnda
avseende föreslagna stadganden torde — utom vad beträffar
skog — kunna sägas i allmänhet innebära ett stadfästande och en utveckling
av de principer, som gälla även enligt bevillningsförordningen,
ehuruväl dessa principer i förslaget erhållit en klar och uttrycklig form,
som hittills till men för den allmänna jämnheten i fastighetstaxeringen
saknats.

Det lärer sålunda icke innebära någon nyhet, att det »allmänna
saluvärdet», såsom detta värde närmare utvecklats i de vid förordningen
fogade anvisningar, i allmänhet lägges till grund för taxeringen. Det
är också för riksdagen klart, att det ofta framförda önskemålet, att
taxeringen i stället bör ske efter »avkastningsvärdet», icke bör föranleda
ett frångående från gällande grundsats. Ett skäl för riksdagens ståndpunkt
i detta avseende är redan den omständigheten, att det här endast
gäller ett fastslående av grunder för fastighetstaxeringen för den tid,
som det rådande provisoriet i kommunalskattefrågan är avsett att tilllämpas.
Uppfattningen om vad som skall förstås med ett »avkastningsvärde»
är i själva verket synnerligen obestämd, och en utformning av
bestämmelser om taxering efter ett sådant värde skulle enligt riksdagens
förmenande icke låta sig åstadkomma utan en ingående utredning.

I fråga, om taxering av skogsmark och växande skog innebär
däremot det framlagda förslaget en väsentlig nyhet, i det denna taxering
skall ske till ett verkligt avkastningsvärde — bestämt med hänsyn till
den beräkneliga avkastningsförmågan under förutsättning av ett rationellt
bedrivet uthålligt skogsbruk. För genomförande av en dylik taxering
har föreslagits en särskild metod, som, om den rätt tillämpas, måste
medföra en jämnhet i skogstaxeringen, som nu i hög grad saknas. Det
lärer emellertid — såsom även chefen för finansdepartementet framhållit
— icke böra förbises, att tillämpningen av sagda metod kommer
att stundom erbjuda svårigheter, vilka dock delvis torde vara beroende
därav, att en taxering av skog enligt sakens natur med vilken metod
som helst ofta är vansklig att åstadkomma. En nödvändig förutsättning
för att taxeringsmetoden skall kunna tillämpas är emellertid enligt
riksdagens mening, att densamma kommer att verkställas av särskilda
fastighetstaxeringsnämnder med så stora distrikt, att erforderlig sakkunskap
i skogstaxering för dem alla kan vara att tillgå. Att emellertid
en taxering efter den föreslagna metoden kan genomföras, därom bära
de provtaxeringar, som omförmälas i skogsbeskattningskommitténs vid
propositionen fogade betänkande, vittnesbörd.

:?

Riksdagens skrivelse Nr 346.

Den s. k. skogsbeskattningskommittén föreslog på sin tid, att de
fem senaste årens medelpris å skog skulle läggas till grund för taxeringen,
under det att Eders Kungl. Maj:t föreslagit, att de åtta senaste årens
medelpris skulle erhålla motsvarande betydelse. Riksdagen anser emellertid
för sin del att prissättningen bör äga rum på grundval av medelprisen
för åren 1912—1919. Därigenom vinnes även, att året 1920, vilket
företer synnerligen ojämna virkespris, allteftersom försäljningarna ägt
rum tidigare eller senare under året, lämnas ur räkningen vid medelprisberäkningen.

I likhet med chefen för finansdepartementet vill riksdagen såsom
en särskild fördel med det föreliggande förslaget till taxering av skogsfastigheter
framhålla, att dess genomförande kommer att lämna ett eljest
ej tillgängligt material för bedömande av spörsmålet, huruvida och i vad
mån, på sätt 1920 års riksdag ifrågasatt, växande skog i framtiden må
kunna fritagas från kommunal fastighetsbeskattning.

Åven i fråga om taxeringsenheternas omfattning avviker förslaget
i vissa avseenden från vad som nu gäller, i det undantag i stor utsträckning
medgivits från den eljest gällande principen att låta den kamerala
enheten vara taxeringsenhet. Riksdagen återkommer i det följande till
denna fråga.

Förslaget bibehåller i anslutning till det skattesystem, som ligger
till grund för bevillningsförordningen, skillnaden mellan jordbruksfastighet
och annan fastighet men innehåller dessutom en föreskrift om bestämmande
av särskilda redovisningsvärden, nämligen för jordbruksfastighet:
jordbruksvärde, skogsvärde samt tomt- och industrivärde; och för annan
fastighet: markvärde, byggnadsvärde och parkvärde. Någon ny princip för
värdesättningen lärer ej denna redovisning innebära, utan synes densamma
hava sin huvudsakliga betydelse ur kontrollsynpunkt. En taxering
med en dylik redovisning av särskilda värden komitier emellertid
dessutom att erbjuda ett synnerligen gott underlag för bedömande av
åtskilliga frågor angående den kommunala skatterepartitionen, vilka
kunna förväntas påkalla svar vid utarbetandet av förslag till en definitiv
kommunalskattereform.

Av vad nu anförts lärer framgå, att förslaget till förordning om
allmän fastighetstaxering år 1922 i stort sett tillgodoser de syftemål,
som 1920 års riksdag med den begärda utredningen velat vinna: att
åstadkomma en så vitt möjligt jämn fastighetstaxering och att skapa

4

Riksdagens skrivelse Nr 346.

ett material, tillräckligt pålitligt att därpå bygga ett säkert omdöme
om en definitiv reform i avseende å kommunalbeskattningen. Riksdagen
biträder alltså förslaget men har några erinringar att framställa angående
vissa förslagets detaljer. I detta avseende får riksdagen anföra
följande.

Anvisningar vid 4 §.

I anvisningarna vid 4 § har företagits en mindre omformulering
av rent redaktionell art.

5 § med anvisningar.

Propositionen utgår visserligen i likhet med fjolårets förslag till
kommunalskattelag från den huvudregeln, att den kamerala fastigheten
skall vara taxeringsenhet, men har väsentligen utvidgat undantagen från
denna regel. Enligt f) skola sålunda fastigheter, vilka tillhöra samme
ägare och ligga i oskift samfällighet eller i sambruk med gemensamma
^byggnader eller av annan anledning icke kunna till sina inbördes värden
tillförlitligen bedömas, utgöra gemensam taxeringsenhet.

Riksdagen finner goda skäl tala för att taxeringsenheten så bestämmes,
att ej taxeringsmyndigheterna onödigtvis besväras med att
företaga en uppdelning av värdet å fastigheter i sambruk, vilken ofta
torde få karaktären av åsättande av fingerade värden. Det torde böra
erinras, att sådana .delvärden redan hitintills i stora delar av landet
icke brukat antecknas i taxeringslängderna. I vissa fall — särskilt
beträffande s. k. skogsblock — lär den föreslagna anordningen kunna
komma att tjäna taxeringsmyndigheterna till ledning för bedömande
av frågan, i vad mån det vid taxering till bevillning av fast egendom
medgivna avdraget av sex procent på taxeringsvärdet må ske från sammanräknad
inkomst från flera fastigheter.

Förslaget synes emellertid hava utsträckt undantagen från huvudregeln
något längre, än önskligt är. Sålunda kunna enligt förslaget
även fastigheter, som ligga inom olika kommuner, bliva gemensam
taxeringsenhet. Under sådana förhållanden skulle det kunna inträffa,
att en taxeringsenhet komme att falla inom flera taxeringsdistrikt.
Emellertid har icke någon föreskrift givits om vilken taxeringsnämnd i
dylikt fall skall vara behörig att verkställa taxeringen. Uppenbart är,
att icke flera taxeringsnämnder böra få taxera samma fastighet. Om
man också kunde förvänta, att de i regel skulle korrespondera med
varandra och komma till lika resultat, måste man dock förutsätta, att så

Riksdagens skrivelse Nr 346. 5

icke alltid skulle bliva händelsen. Och även om två nämnder åsatt lika
värde, kan det givetvis inträffa, att vid överklaganden komplikationer
uppstå, vilka medföra ohållbara resultat. Man står alltså enligt riksdagens
mening inför valet att antingen meddela särskilda föreskrifter
angående behörighet att verkställa taxering i sådana fall, där en
taxeringsenhet ligger inom olika kommuner, eller ock låta vad som
faller inom varje kommun bliva egen taxeringsenhet. Det synes givet
lämpligare och ur längdföringssynpunkt redigare att välja den senare
utvägen. För dylikt ändamål erfordras en mindre ändring i texten av
5 § samt viss omformulering av anvisningarna. Emellertid synes det
även lämpligen böra i anvisningarna framhållas, att själva taxeringen i
dylikt fall av varje taxeringsnämnd skall verkställas, som om de olika
delarna varit en gemensam taxeringsenhet men delvärden skolat åsättas
å varje del, d. v. s. som om det fall förelegat, att en inom samma
kommun belägen fastighet faller inom olika administrativa områden.
Denna föreskrift synes emellertid lämpligen böra hava sin plats i anvisningarna
till 6 §.

Åven i ett annat avseende finner emellertid riksdagen en ändring
i förslaget påkallad. En uppdelning av taxeringsvärdet å i egendomskomplex
ingående fastigheter på de olika fastigheterna kan stundom
vara önskvärd. Riksdagen bemärker i detta avseende det skäl, som av
kammarrätten anförts emot skogsbeskattningskommitténs av Eders Kung],
Maj:t godkända förslag, att det ur fastighetskreditens synpunkt kan
vara högeligen önskvärt att känna .taxeringsvärdet å varje fastighet.
Det lärer vara uppenbart, att i synnerhet när det gäller mindre och
mera tillfälliga lån en bankinrättning nöjer sig med om en inteckning,
som lämnas såsom säkerhet, ligger avsevärt under taxeringsvärdet,
utan att låta verkställa särskild uppskattning eller undersökning
angående fastighetens värde. Erfarenheten lärer visa, att ett sådant
förfarande i ej ringa utsträckning tillämpas. Härtill kommer, att det
stundom i vederbörande låneinrättningars reglementen finnes föreskrivet,
att inteckningslån få beviljas endast mot sådan säkerhet, som ligger
inom viss del av taxeringsvärdet. Åven för stämpelbeläggning av
lagfarter kan, såsom chefen för finansdepartementet framhållit, en uppdelning
vara erforderlig, och det synes klart, att en sådan bättre kan
verkställas av en taxeringsnämnd än av en stämpelbeläggare. Dessutom
lärer ett åsättande av särskilt värde för kameral enhet i vissa
fall, då denna ej skall utgöra en taxeringsenhet, vara önskvärt med
hänsyn därtill att arrendator enligt gällande avtal stundom har att
erlägga utskylder för hela den kamerala enheten, fastän han i verklig -

6

Biksdagens skrivelse Nr 346.

heten nyttjar endast en del av densamma. Allt detta talar enligt riksdagens
mening för att, om ägare eller arrendator av fastighet, som
ingår i fastighetskomplex, sådant påfordrar, taxeringsmyndigheten skall
bestämma, huru stort värde tillkommer varje fastighet. Redan för enhetlighetens
och likformighetens skull men även med hänsyn till vad
metoden för taxeringen kräver synes det emellertid lämpligt, att icke
för sådana fall skapa ett särskilt taxeringsenhetsbegrepp. Det synes i
stället lämpligare att här liksom när det gäller en fastighet inom
flera administrativa områden låta det hela bliva en gemensam taxeringsenhet
men åsätta särskilda delvärden för de kamerala enheterna.
Uppenbart är, att vid en sådan fördelning av värdena å de kamerala
enheterna i ett gemensamt bebyggt fastighetskomplex hänsyn måste
tagas till å vilken kameral enhet åbyggnaderna äro belägna, då denna
enhet i regel bör erhålla ett förhållandevis större värde än de övriga
enheterna. De obebyggda enheternas värde röner visserligen inflytande
av att de brukas tillsammans med en bebyggd fastighet, men själva
byggnadsbeståndet som sådant bör, om det, såsom vanligen torde vara
förhållandet, åt fastigheten förlänar ett högre värde, än fastigheten
skulle hava såsom obebyggd, i motsvarande mån komma i betraktande
vid åsättandet av delvärde å den fastighet eller fastighetsdel, därå byggnaderna
äro belägna.

En omformulering av 5 § och anvisningarna till densamma har
skett i enlighet med den tankegång, för vilken riksdagen nu givit
uttryck.

Likaså har det stycke i anvisningarna till 5 §, som avhandlar, i
vilka fäll ett torp skall vara särskild taxeringsenhet, erhållit en ändrad
avfattning i syfte att något tydligare utmärka, när självständigt jordbruk
skall anses bedrivet å torpet.

Slutligen har det ansetts önskvärt, att det någonstädes uttryckligen
uttalas, att, även om flera kamerala enheter tillsammans utgöra en
taxeringsenhet, • fastighetsbeteckningen för varje kameral enhet skall angivas
i taxeringslängden. Ett nytt stycke i sådant syfte har fogats till
anvisningarna vid 5 §.

6 § med anvisningar.

I 6 § har föreslagits en ändring av rent redaktionell art, i det
att ordet »fastighetens» utbytes mot »den fasta egendomens». Taxeringen,
ehuru benämnd »fastighetstaxering», avser ju taxering även av
sådan fast egendom, som icke brukar rubriceras såsom »fastighet».

7

Riksdagens skrivelse Nr 346.

I anvisningarna vid 6 § angives på två ställen, att vid fastighetstaxering
hänsyn skall tagas till »servitut eller annan rättighet av sakrättslig
art till förmån eller last för fastigheten». Då uppenbarligen
vid sådan taxering hänsyn icke skall tagas till exempelvis inteckningar,
vilka enligt vanlig juridisk terminologi äro att anse såsom sakrätter,
har en omformulering skett, vilken torde vara att betrakta såsom innebärande
en rent redaktionell ändring.

Såsom ovan under 5 § anmärkts, har ett tillägg till anvisningarna
vid 6 § skett angående taxering i det fall, att ett egendomskomplex
faller inom flera kommuner.

8 § med anvisningar.

Då det ansetts vara av vikt att framhålla, att 8 § icke innehåller
bestämmelser om själva taxeringsmetoden utan endast föreskrifter om
taxeringsvärdenas redovisning i olika special värden, har en omformulering
i syfte att markera detta företagits, i det att ordet »bestämmas»
i första punkten utbytts mot »redovisas». Därjämte, har sista punkten
i anvisningarna, där det för ett visst fall uttryckligen framhålles, att det
enligt 6 § åsätta allmänna saluvärdet å fastigheten är det avgörande
för taxeringen, utbrutits såsom ett särskilt stycke, varigenom tydligen
utmärkts, att vad där innehålles gäller paragrafen i dess helhet.

En liknande tankegång ligger till grund för en annan av riksdagen
företagen ändring, som avser vad som skall förstås med »tomt- och
industrivärde» å jordbruksfastighet. Härmed förstås enligt Eders Kungl.
Maj:ts förslag »det värde, som mark kan äga utöver jordbruksvärde på
grund därav att den lämpligen kan tillgodgöras för annat ändamål än jordbruk
med binäringar eller skogsbruk, såsom för bostadsbyggnader,
industriella anläggningar och dylikt». Enligt riksdagens mening bör
uttrycket »kan äga» här utbytas mot »äger». Den närmare bestämningen
av anledningen till förekomsten av det särskilda »tomt- och industrivärdet»
synes hellre böra hava sin plats i anvisningarna, vilka i anledning
därav omformulerats.

Då det befarats, att det stycke av anvisningarna, som handlar om
hänsynstagande till den verkställda uppskattningen av mark för eu
eventuell framtida jordvärde- eller jordräntestegringsskatt, skulle föranleda,
att taxeringsmyndigheterna vid taxeringen komme att känna sig
bundna av denna uppskattning, vilken dock i vissa fall skett efter en
annan metod än den vanliga taxeringen, har åt berörda stycke givits
en sådan formulering, att en dylik missuppfattning icke torde kunna
göra sig gällande.

8

Riksdagens skrivelse Nr 346.

Instruktion för yärdesättning å skogsmark och växande skog.

Den vid instruktionen för värdesättning å skogsmark och växande
skog fogade hjälptabell har av riksdagen i viss mån beskurits, i syfte
att densamma — vilken ju är att betrakta endast såsom ett exempel —
skall kunna anses motsvara mera normala förhållanden utan alltför höga
virkespris och utan osedvanligt god avkastningsförmåga. En dylik
beskärning med avseende å virkesprisen synes desto mer påkallad, som
enligt riksdagens beslut medelprisen för åren 1912—1919 skola vara
avgörande och icke, såsom enligt skogsbeskattningskommitténs förslag,
de senaste fem årens medelpris. Vad som enligt sistnämnda förslag —
därur hjälptabellen är hämtad — var att anse såsom normalt torde
enligt det av riksdagen antagna förslaget anses alltför högt.

Åven det vid instruktionen fogade »exempel» har i så måtto ändrats,
att för normala förhållanden vanligare siffror än de i förslaget förekommande
där införts.

Förslag till förordning om fastighetstaxering åren 1923 och 1921.

I Eders Kungl. Maj:ts förslag innehållas icke några bestämmelser om
förfaringssättet vid de fastighetstaxeringar, som normalt skola äga rum
åren 1923 och 1924, under vilka år ju eljest provisoriet i kommunalskattefrågan
beräknats äga bestånd. Därest bevillningsförordningens föreskrifter
icke uttryckligen sättas ur kraft för dessa år, blir det denna förordnings
bestämmelser om bland annat nytaxering till följd av eldsvåda,
skogsavverkning och dylikt, som skola tillämpas, och taxeringen skall
icke ske efter de grunder, som nu föreslås med avseende å år 1922, utan
efter de grunder, som innehållas i bevillningsförordningen. Att detta synnerligast
i fråga om skog vore särdeles olämpligt, ligger i öppen dag. En
omtaxering under löpande taxeringsperiod bör givetvis ske efter samma
normer som den senaste allmänna taxeringen. Det kunde visserligen
synas ligga nära till hands att avvakta förslag från Eders Kungl. Maj:t i
detta ämne, då Eders Kungl. Maj:t icke lärer underlåta att till 1922 års
riksdag framlägga sådant förslag, därest ej frågan nu bringas till sin
lösning. Det förefaller emellertid mest följdriktigt att nu lösa hela frågan
om fastighetstaxeringen under provisorietiden. För en sådan lösning
talar för övrigt enligt riksdagens mening ett alldeles särskilt skäl.

9

Riksdagens skrivelse Nr 346.

I detta sammanhang framställer sig nämligen spörsmålet, huruvida
1923 och 1924 års taxeringar skola företagas i samma ordning, som
föreslagits för år 1922, det vill säga av särskilda fastighetstaxeringsnämnder
med stora distrikt, eller om desamma skola verkställas av de
vanliga taxeringsmyndigheterna. Ehuruväl denna fråga kunde synas
närmast äga samband med behandlingen av propositionen nr 215
med förslag till förordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid allmän fastighetstaxering år 1922, finner sig riksdagen böra i
detta sammanhang upptaga densamma. Därest frågan skulle besvarats
på det sätt, att samma ordning som år 1922 skulle tillämpas även
1923 och 1924, torde en särskild författning därom hava kunnat ifrågasättas,
vilken då bort behandlas såsom en följ dförfattning till den i proposition
nr 215 föreslagna. Nu anser emellertid riksdagen att en sådan
lösning icke bör komma till stånd, utan att de vanliga taxeringsmyndigheterna
skola omhänderhava 1923 och 1924 års taxeringar. Dessa
taxeringar bliva ju i allmänhet av rent formell art, då de år 1922 åsätta
värdena i regel skola vara bindande. Att för det fåtal fall, då omtaxering
på grund av eldsvåda, skogsavverkning, tillbyggnad m. m. skall
ske, igångsätta hela den särskilda taxeringsapparat, som föreslagits för
år 1922, synes föga lämpligt. Prövningsnämndernas granskning torde
innebära tillräcklig garanti för att bibehållandet av jämnheten i taxeringen
icke skall äventyras, trots det att omtaxeringar skola verkställas av
de vanliga taxeringsmyndigheterna. Det torde böra påpekas, att en liknande
uppfattning uttalades även inom 1920 års kommunalskatteutskott.

Det ligger nu enligt riksdagens förmenande''synnerligen nära till
hands att i en författning, däri stadgas, att 1922 års taxeringsvärden
och de för deras åsättande tillämpade taxeringsgrunder skola gälla vid
1923 och 1924 års taxeringar, också direkt uttala, att dessa taxeringar
skola verkställas i enlighet med 1910 års taxeringsförordning.

Förslag till dylik förordning har riksdagen låtit utarbeta.

Det har synts lämpligt att i samma förordning även angiva de
fall, då åsättande av nya taxeringsvärden skall äga rum åren 1923 och
1924. En förebild i detta avseende har förefunnits i 10 § av Eders Kungl.
Maj:ts sistlidet år avgivna förslag till kommunalskattelag. 1 motsats
till vad som är fallet enligt bevillningsförordningens nu gällande bestämmelser
finnes därstädes angivet ett visst bestämt mått för den
förbättring eller försämring, som skall hava ägt rum för att omtaxering
skall ske. Samma princip hade, när det gällde försämring av fastigheten,
kommit till uttryck i både Eiserman—von Wolckers och Landéns
år 1917 avgivna förslag till ändrade grunder för kommunalbeskattBihang
till riksdagens protokoll 1921. 14 saml. Nr 346. 2

10

Riksdagens skrivelse Nr 346.

ningen. En bidragande omständighet till denna ståndpunkt torde hava
varit, att man riskerade, att alltför många nya krav på nytaxering skulle
framställas, därest ej en bestämd gräns funnes. I anslutning till kammarrättens
yttrande i ämnet fullföljdes i Eders Kungl. Maj:ts förslag tankegången
till att avse både försämring och förbättring. En särskild anledning
förefinnes nu att slå in på samma väg. Det kunde nämligen möjligen befaras,
att, därest ej ett visst minimimått för förändringen stadgades, en eller annan
taxeringsnämnd, som vore missnöjd med de taxeringsvärden, som åsätta år
1922, kunde taga en jämförelsevis ringa försämring eller förbättring till
intäkt för att verkställa omtaxeringar, därvid även de år 1922 tillämpade
grunder och pris frånginges till men för jämnheten i taxeringarna — låt
vara att prövningsnämnden, måhända efter vidlyftiga utredningar, åter
kunde vidtaga rättelse. I anslutning till Eders Kungl. Majrts nyssberörda
förslag angivas därför i 2 § av den av riksdagen godkända förordningen
om fastighetstaxering åren 1923 och 1924 de förhållanden, som kunna
föranleda omtaxering, och har tillika bestämts, att ändringarna skola
vara av den omfattning, att de föranleda en höjning respektive sänkning
av taxeringsvärdet med minst en femtedel.

I 3 § stadgas, att samma grunder i avseende å pris och i övrigt,
som tillämpats vid 1922 års allmänna taxering, även skola lända till
efterrättelse vid omtaxeringar under åren 1923 och 1924.

I anslutning till vad sålunda anförts får riksdagen tillkännagiva,
att riksdagen, som ej kunnat i oförändrat skick bifalla Eders Kungl.
Maj:ts i förevarande proposition framlagda förslag, antagit

dels I) följande förslag till

Förordning om allmän fastighetstaxering år 1922. )

l §■

Allmän taxering av fast egendom skall verkställas under år 1922.
Vid denna taxering skola bestämmelserna i 2—10 §§ här nedan med
därtill hörande anvisningar lända till efterrättelse i stället för vad i 4
och 6 §§ av förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning av
fast egendom samt av inkomst och i 1 § av de till samma förordning
hörande särskilda anvisningar finnes stadgat.

*) Skiljaktigheter från Kungl. Maj:ts förslag återgivas genom kursivering. Spärrad
kursiv angiver, att kursiveringen är avsedd att bibehållas i författningen.

11

Riksdagens skrivelse Nr 346.

Angående taxeringsmyndigheter och förfarandet vid 1922 års allmänna
fastighetstaxering är särskilt stadgat.

2 §•

Med fast egendom förstås i denna förordning vad enligt allmän
lag är att hänföra till sådan egendom, så ock byggnad, ändå att den
enligt allmän lag ej är hänförlig till fast egendom.

3 §.

Taxering av sådan fast egendom, som omförmäles i 5 § j) bevillningsförordningen,
äger icke rum.

4 §•

Fast egendom skall taxeras såsom jordbruksfastighet, då den
användes för jordbruk eller skogsbruk, samt såsom annan fastighet,
då den användes för annat ändamål.

Användes viss fastighet delvis för jordbruk eller skogsbruk och
delvis för annat ändamål, skall den del, som användes för jordbruk eller
skogsbruk med därtill hörande byggnader och inrättningar taxeras såsom
jordbruksfastighet och den del, som användes för annat ändamål,
med därtill hörande byggnader och inrättningar taxeras såsom annan
fastighet.

Ligger fastighet oanvänd, skall fastigheten taxeras såsom jordbruksfastighet,
så framt ej påtagligt är, att densamma är avsedd att
användas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.

Under jordbruk inbegripes jämväl binäring till jordbruk.

Frälseränta och i jord- eller fastighetsregistret särskilt upptaget
fiskeri taxeras såsom annan fastighet.

(Se vidare anvisningarna).

5 §•

Varje taxering senhet skall åsättas särskilt taxeringsvärde.

Taxeringsenhet är inom var kommun för sig:

a) å landet varje hemman eller lägenhet eller i jordregistret särskilt
redovisad del därav samt i stad och annat samhälle, där fastighetsregister
såsom för stad skall föras, varje tomt eller stadsäga;

b) del av fastighet, som under a) omförmäles, där fastighetsdelen

12

Riksdagens skrivelse Nr 346.

antingen tillhör särskild ägare eller upplåtits till annan för självständigt,
mera stadigvarande nyttjande eller eljest stadigvarande brukas särskilt
eller användes för annat ändamål än fastigheten i övrigt;

c) frälseränta samt i jord- eller fastighetsregistret särskilt upptaget
fiskeri;

d) byggnad eller med varandra sammanhörande byggnader å
annans mark;

e) skogsområde, vilket är att anse såsom förvaltningsenhet, samt
vid skifte avsatt samfällighet, som står under särskild förvaltning, även
om området eller samfälligheten består av flera fastigheter eller delar
av fastigheter eller utgör allenast del av fastighet;

f) fastigheter, vilka tillhöra samme ägare och ligga i oskift samfällighet
eller i sambruk med gemensamma åbyggnader eller av annan
anledning icke kunna till sina inbördes värden tillförlitligen bedömas.

Tillhöra delar av taxeringsenhet olika administrativa områden, inom
vilka menighet äger utöva beskattningsrätt, eller är del av taxeringsenhet
belägen inom och annan del utom särskilt sådant område, skall
angivas, huru stor del av taxeringsvärdet, som anses skäligen böra upptagas
till beskattning inom varje sådant område.

Ingå i taxeringsenhet flera sådana fastigheter eller delar av fastigheter,
som om förmälas i a), skall, därest ägare eller arrendator av dylik fastighet
eller del av fastighet det påfordrar, angivas, huru stor del av taxeringsvärdet
som belöper på fastigheten eller fastighetsdelen.

(Se vidare anvisningarna).

6 §•

Taxeringsvärde skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas,
åsättas till det belopp, som prövas utgöra den fasta egendomens värde
efter ortens pris (allmänna saluvärdet).

Skogsmark och växande skog skola upptagas till det värde, som
de kunna anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk.
Finnes å skogsmark därutöver betesvärde, som ägaren kan tillgodogöra
sig, eller tomt- och industrivärde, varom i 8 § förmäles, varde sådant
vid uppskattningen jämväl iakttaget.

Frälseränta uppskattas till tjugu gånger det belopp, varmed räntan
beräknas utgå.

(Se vidare anvisningarna).

Riksdagens skrivelse Nr 346.

13

7 §•

Taxeringsvärde skall åsättas med hänsyn till förhållandena vid
1921 års utgång. Har efter nämnda tid fastighet undergått väsentlig
ändring i värde såsom genom nybyggnad, eldsvåda, vattenflöde eller
dylikt eller har fastighet delats och anses de nya taxeringsenheterna
redan under år 1922 höra åsättas särskilda taxeringsvärden, må taxeringen
därefter lämpas.

8 §•

Vid taxering av fast egendom skola, i den mån förhållandena därtill
föranleda, .följande särskilda värden, vilka tillsammans utgöra fastighetens
taxeringsvärde, redovisas, nämligen:

för jordbruksfastighet:

a) jordbruksvärde, varmed förstås fastighetens värde för jordbruk
med binäringar ävensom värdet av skogsmark, betesvärde däri inberäknat,
och övrig till fastigheten hörande mark;

b) skogs värde, varmed förstås värdet av växande skog; samt

c) tomt- och industrivärde, varmed förstås det värde, som mark
äger utöver jordbruksvärde;

för annan fastighet:

a) markvärde eller värdet av marken med bortseende från därå
befintliga träd och anläggningar;

b) byggnadsvärde eller värdet av byggnader å fastigheten; och

c) parkvärde eller det värde, som fastigheten kan utöver markvärdet
och byggnadsvärdet äga på grund av därå befintliga träd, trädgårdsanläggningar
och dylikt.

(Se vidare anvisningarna).

9 §.

Taxeringsvärde åsättes i fulla hundratal kronor. Likaledes skola
uppskattade värden enligt 8 § utföras i fulla hundratal kronor.

Uppgår taxeringsenhets värde icke till 100 kronor, skall detsamma
införas endast i vederbörande taxeringslängds anteckningskolumn. Likaså
skall endast i nämnda kolumn införas värdet å sådan lägenhet eller
byggnad, för vilken, jämlikt 5 § fjärde och femte styckena bevillningsförordningen,
fastighetsbevillning icke erlägges.

14

Riksdagens skrivelse Nr 346.

10 §.

Med ägare likställes i denna förordning den, vilken innehar fast
egendom med fideikommissrätt eller stadgad åborätt, samt innehavare
av så kallad ofri tomt i stad.

11 §•

Om skattskyldighet till bevillning för fast egendom på grund av
1922 års allmänna fastighetstaxering samt om beskattningsort skall gälla
vad som i 2, 3, 5 och 7 §§ bevillningsförordningen ävensom 2 § av de
vid samma förordning fogade anvisningarna finnes stadgat.

12 §.

I samhälle, där byggnadsskatt jämlikt förordningen den 19 november
1920 ntgår, skall, därest av sådan anledning, som omförmäles i
1 § av de vid bevillningsförordningen fogade särskilda anvisningar,

taxeringsvärdet å annan fastighet än jordbruksfastighet skolat nedsättas,
därest ej allmän fastighetstaxering ägt rum, sålunda nedsatt värde, beräknat
enligt de i bevillningsförordningen stadgade grunder, särskilt
angivas.

Anvisningar.

Vid 4 §.

Fast egendoms kamerala beskaffenhet är icke avgörande för frågan,
huruvida egendomen skall i beskattningshänseende anses såsom jordbruksfastighet
eller såsom annan fastighet utan beror detta av användningen.
Användes sålunda i mantal satt jord såsom underlag för industriell
verksamhet, taxeras den såsom annan fastighet, varemot tomtområde,
därå jordbruk bedrives, taxeras såsom jordbruksfastighet. Om
å ägorna till en jordbruksegendom anlägges en fabrik eller uppföres en
till uthyrning avsedd byggnad, skola de områden, som för sådant ändamål
tagas i anspråk, tillika med anläggningarna anses såsom annan
fastighet, medan egendomen i övrigt hänföres till jordbruksfastighet.
Användes sådan byggnad delvis till uthyrning eller dylikt och delvis
för ändamål, som bör föranleda byggnadens hänförande till jordbruksfastighet,
får den huvudsakliga användningen vara avgörande. Likaledes

15

Riksdagens skrivelse Nr 34(>.

skall, om visst område av eu jordbruksegendom utnyttjas för annat
ändamål än jordbruk eller skogsbruk, detta område anses såsom annan
fastighet. En torvmosse, som tillgodogöres i ett torvindustriellt företag,
skall således taxeras såsom annan fastighet, likaledes ett på arrende
upplåtet sten- eller kalkbrott o. s. v.

Försatt fast egendom skall anses vara använd för skogsbruk fordras,
att arealen av skogbärande mark icke är alltför ringa. Den omständigheten
att någon ringa virkestillgång finnes å fast egendom, där bostaden
är det väsentliga, fråntager icke egendomen egenskapen att i
sin helhet böra anses såsom annan fastighet. Detsamma gäller om
exempelvis villabyggnad med park; mark, som användes till s. k. sommarnöje,
och dylikt.

Drives å en skogsegendom förädlingsindustri, vilken icke är att
anse såsom binäring till jordbruk, medför icke detta förhållande, att
egendomen i sin helhet skall anses såsom annan fastighet. Aro å egendomen
uppförda byggnader eller andra inrättningar för förädlingsindustrin
såsom förvaltare- och arbetarbostäder, sågverk, träsliperi och
dylikt, skola visserligen dessa byggnader med anläggningsområde taxeras
såsom annan fastighet, men icke egendomen i övrigt.

Sådan förändring i fastighets användning, som är allenast tillfällig,
bör icke medföra förändring av fastighetens taxering såsom jordbruksfastighet
eller annan fastighet.

Till jordbruk hänföres åker- och ängsbruk, även då sådant drives
för industriellt behov utan förening med annat jordbruk, så ock husdjursskötsel,
varunder jämväl inbegripes betesfodring å såväl skogsmark
som annan mark. Trädgårdsskötsel, därunder inbegripen växtodling
under glas, räknas ock till jordbruk, så framt den drives tillsammans
med annat jordbruk. Trädgårdsskötsel, som utan samband med
jordbruk drives såsom självständig näring (liandelsträdgårdsrörelse), skall
däremot icke hänföras till jordbruk. Icke heller skall såsom jordbruk
anses trädgårdsskötsel å tomter eller å s. k. sommarnöjen, villaegendomar
eller andra lägenheter, som huvudsakligen avse bostadsändamål,
egnahemslägenheter, vilka enligt gällande bestämmelser om villkoren för
åtnjutande av egnahemslån skola betraktas såsom bostadslägenheter,
och dylikt.

Till jordbrukets binäring ar skola räknas mejerihantering, tillverkning
av potatismjöl och kvarndrift, som huvudsakligen avse förädling av det
egna jordbrukets produkter, samt sådan av jordbrukaren å den egendom,
varå jordbruket bedrives, eljest utövad verksamhet för förädling av produkter

16

Riksdagens skrivelse Nr 3i6.

eller beståndsdelar från egendomen, som sker huvudsakligen för husbehovsändamål
eller med huvudsaklig användning av jordbrukets inventarier,-driftsbyggnader och ordinarie arbetsbesättning. I enlighet härmed skola
såsom binäringar till jordbruket räknas exempelvis mejerihantering vid
vanliga s. k. herrgårdsmejerier, utvinning av torv och kalk samt tillverkning
av tegel huvudsakligen till husbehov o. s. v. A andra sidan
anses icke såsom binäringar förmalning av spannmål eller tillverkning
av potatismjöl, där verksamheten huvudsakligen avser förädling av inköpta
eller annan tillhöriga produkter. Brännerihantering, tillverkning
av tegel eller utvinning av torv eller kalk huvudsakligen för försäljning
samt annan förädlingsverksamhet, som bedrives såsom särskild näring, i
regel med särskild personal, särskilda inventarier, maskiner och dylikt
eller särskilda byggnader eller inrättningar, hänföras ej till jordbrukets
binäringar. Å egendomen bedriven försäljning av jordens beståndsdelar
i oförädlat skick är i regel att betrakta såsom binäring, men kan undantagsvis
ske under sådana förhållanden, att särskild näring bör anses
föreligga. Så är exempelvis fallet vid försäljning av grus i större omfattning.

Vid 5 §.

I fråga om vad som skall särskilt för sig taxeras (taxeringsenhet)
uppställes till en början såsom regel, att varje kameral enhet är taxeringsenhet,
således å landet hemman och i jordeboken särskilt upptagen
lägenhet samt i .stad eller samhälle, där fastighetsregister såsom för
stad skall föras, tomt eller stadsäga. År den kamerala enheten genom
laga förrättning delad och äro i följd därav delarna särskilt redovisade
i jordregister eller fastighetsregister, skall ock i allmänhet varje sådan
del vara taxeringsenhet.

Emellertid måste i vissa fall en uppdelning i andra och flera
taxeringsenheter, än som följer av den i jordregistret eller fastighetsregistret
redovisade uppdelningen, äga rum.

I sådant hänseende är att märka, att, om fastighet, som eljest
skulle vara taxeringsenhet, är delad mellan olika ägare, så att varje
ägare har sin till området å marken bestämda del av fastigheten, varje
sådant område utgör taxeringsenhet.

Detsamma gäller, om del av fastighet upplåtits till annan för
självständigt mera stadigvarande nyttjande. I enlighet härmed bör
exempelvis torp, därå jordbruket av torpinnehavaren bedrives som självständig
näring, särskilt taxeras. Om däremot innehavet av torpet väsentligen
är att anse såsom en del av den ersättning, som tillkommer torparen

17

Riksdagens skrivelse Nr 346.

för åtagen arbetsskyldighet till huvud fastigheten, bör torpet icke behandlas
såsom särskild taxeringsenhet. Är upplåtelsen av tillfällig art,. så att
det upplåtna området kan förväntas inom kortare tid komma att i brukningsavseende
återförenas med den fastighet, varifrån upplåtelsen skett,
föreligger e| anledning att åsätta området särskilt taxeringsvärde. It]
heller medför upplåtelse av sådant mindre område som t. ex. lott i eu
s. k. koloniträdgård, att det upplåtna området skall anses såsom särskild
taxeringsenhet.

Vidare skall såsom taxeringsenhet anses från en fastighet icke
rätteligen avskilt område, vilket — utan att vara till annan upplåtet —
stadigvarande brukas särskilt eller stadigvarande användes för annat
ändamål än fastigheten i övrigt. Under denna bestämmelse faller exempelvis
utgärd med särskilda åbyggnader och särskild drift. I övrigt torde
stadgandet hava sin största betydelse för det fall, att fastigheten visserligen
huvudsakligen användes för jordbruk med binäringar, men till eu
del av sitt område utgör underlag för eller eljest nyttjas i samband
med byggnader eller inrättningar, som ej höra till jordbruket med
binäringar, såsom bostadshus, avsedda för uthyrning, s. k. sommarnöjen
med trädgårds- eller planteringsland, park och dylikt samt anläggningar
för sådan drift, som icke kan anses såsom binäring till jordbruk.

Under stadgandet i fråga inbegripes även det fall, att en tomt i
stad användes för skilda ändamål, t. ex. till ena hälften är bebyggd
med bostadshus till uthyrning och till andra hälften användes för någon
industriell anläggning. Under liknande förhållanden kan även ett sammanhängande
område av fastighet å landet, som användes för skilda
ändamål, komma att uppdelas i olika taxeringsenheter. Huruvida så skall
ske eller icke beror väsentligen därav, om området i ägarens hand är att
anse såsom en förvaltningsenhet eller ej. Om sålunda flera för uthyrning
avsedda boningshus, exempelvis s. k. sommarvillor, äro uppförda
i omedelbar närhet av varandra, kan den mark, som nyttjas till dem,
betraktas såsom ett särskilt för sig nyttjat område utan hinder därav
att, praktiskt taget, olika delar av området kunna anses åtminstone
företrädesvis anvisade för begagnande av de olika hyresgästerna och
för sådant ändamål tilläventyrs inhägnats eller eljest särskilt utmärkts.
Likaså må allenast eif, särskilt för sig nyttjat område kunna anses föreligga
i det fall, att flera skilda företag, exempelvis såg- och kvarnrörelse,
av samme företagare drivas å ett sammanhängande område.

Byggnad eller med varandra sammanhörande byggnader å annans
mark skola ock särskilt för sig taxeras. Användas byggnaderna för
jordbruksändamål, exempelvis om arrendator äger de till den arrendeBihang
till riksdagens protokoll 1921. 14 saml. Nr 346. 3

18

Riksdagens skrivelse Nr 346.

rade fastighetens drift använda byggnaderna eller vissa av dem, skola
de jämlikt 4 § upptagas såsom jordbruksfastighet. Särskild taxering
av den mark, därå byggnaderna äro uppförda, kommer då ej i fråga,
enär marken ingår i och taxeras tillsammans med jordbruksfastigheten
i övrigt. Användas däremot byggnaderna för annat ändamål, så att de
skola taxeras såsom annan fastighet, kommer den mark, därå byggnaderna
äro uppförda eller som eljest för dem tagits i anspråk, att vara
taxeringsenhet. I sådant fall bliva alltså byggnaderna, å ena sidan,
och den mark, som till dem nyttjas, å den andra, var för sig särskilt
taxerade.

Understundom äro förhållandena sådana, att fastigheter, som äro
rätteligen skilda, eller områden, som tillhöra sådana fastigheter, dock
höra tillsammans bilda taxeringsenhet.

Detta är fallet med skogsområde, som är att anse såsom förvaltningsenhet,
ävensom vid skifte avsatt samfällighet, som står under
särskild förvaltning. Hit höra kronopark, vid utarrendering av staten
tillhörig jordbruksdomän undantagen skog, boställsskog under skogsstatens
omedelbara vård och förvaltning, häradsallmänning och annan
allmän skog, för vilken innehavaren enligt 3 § bevillningsförordning^
är skyldig erlägga bevillning (gruvskogar, gruvallmänningar, kanalskogar,
städernas skogar), ävensom under -särskild förvaltning ställd samfälld
skog, såsom de s. k. besparingsskogarna och vissa s. k. skogsundantag
i Kopparbergs län. Såsom förvaltningsenhet må ock kunna behandlas
enskild skog i den mån den bildar en naturlig enhet (skogsblock).

Därest vid skifte undantagen samfällighet ej står under särskild
förvaltning, skall värdet av den andel i samfälligheten, som hör till varje
särskild andelsberättigad egendom, komma i betraktande vid samma
egendoms taxering såsom en densamma tillhörande särskild förmån.

Vidare böra såsom en enhet taxeras fastigheter, som tillhöra gamme
ägare och vilkas inbördes värden icke kunna vart för sig tillförlitligen
bedömas. Detta inträffar då fastigheterna ligga i oskift samfällighet
eller i sambruk med gemensamma åbyggnader. I dessa fall lära fastigheterna
vara så intimt med varandra förenade i drift och utnyttjande,
att det svårligen låter sig göra att med tillförlitlighet angiva, vad den
ena eller den andra av dem kan vara särskilt värd. Understundom,
kunna liknande svårigheter att vid taxeringen följa de kamerala enheterna
uppkomma även av annan anledning, och bör även då det
gemensamma komplexet behandlas som en taxeringsenhet.

Då emellertid ägare eller arrendator av kameral enhet, som utgör

10

Riksdagens skrivelse Nr H4<j.

del av taxeringsenhet, stundom kan hava särskilt intresse att få officiellt
fastslaget, huru stort värde i taxeringsliänseende tillkommer den kamerala
enheten, skall det, om ägaren eller arrendatorn sådant påfordran, angivas,
huru stor del av taxeringsvärdet som kan anses belöpa på den kamerala
enheten. Därvid märkes, att, i samma mån som bebyggd jordbruksfastighet
är mera värd än obebyggd sådan, ett större värde tillkommer den kamerala
enhet, å vilken åbyggnaderna äro belägna.

Styckena under b) och f) böra tillämpas vid sidan av varandra
på sådant sätt, att ett komplex av kamerala enheter, vilka enligt bestämmelserna
under f) må taxeras gemensamt, betraktas såsom en fastighet,
vara sedermera bestämmelserna under b) komma i tillämpning.

Det kan inträffa, att en taxeringsenhet är fördelad på olika administrativa
områden, inom vilka menighet äger beskattningsrätt, eller
att en del av taxeringsenheten faller inom och en annan del utom särskilt
sådant område, såsom i fråga om municipalsamhällen ofta är fallet.
Administrativa områden, som här avses, äro municipalsamhälle, kyrkoförsamling,
skoldistrikt, tingslag och väghållningsdistrikt. Där taxeringsenhet
på sådant sätt tillhör olika administrativa områden, måste taxeringsvärdet
i enlighet härmed uppdelas. Vid en dylik uppdelning bör
naturligtvis å varje del av taxeringsenheten läggas det värde, som med
hänsyn till dess storlek och beskaffenhet i övrigt å den kän anses
skäligen belöpa av värdet å det hela. Vad nu är sagt äger tilllämpning
ej blott då fastighet sträcker sig över gränsen till administrativt område
utan jämväl då till en fastighet hörer utjord, urfjäll eller annan för sig
liggande äga, som tillhör annat dylikt område än fastigheten i övrigt.

Fastigheter, som ligga i olika kommuner, utgöra alltid skilda taxeringsenheter.
Om således en kameral enhet är uppdelad på olika kommuner,
utgör den del, som faller inom varje kommun, särskild taxeringsenhet.
Förutsättning för att detta skall anses vara händelsen är emellertid, att
fastighetens uppdelning på olika kommuner är grundad på jordeboken
eller annat i laga ordning meddelat beslut. Där sådan i laga ordning
meddelad bestämmelse om fastighetens samhörighet med olika kommuner
saknas och blott en geografisk oregelbundenhet föreligger, såsom om
en i jordeboken såsom enhet upptagen fastighet har äga enklaverad
inom annan kommuns område eller sträcker sig över gräns mellan olika
kommuner, där är fastigheten att anse såsom i sin helhet tillhörande den

20 Riksdagens skrivelse Nr 346.

kommun, i vilken den enligt jordebok eller annat behörigt förordnande
skall ingå.

Därest flera kamerala enheter tillsammans utgöra en taxeringsenhet,
skall fastighetsbeteckningen för varje sådan kameral enhet i taxeringslängden
angivas.

Vid 6 §.

Med fastighets värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet) förstås
det belopp, som en förståndig köpare kan antagas vilja betala för
fastigheten, om den tänkes såld inom den kundkrets, som för en dylik
egendom kan antagas vara att påräkna, och köpt för ett med hänsyn
till fastighetens beskaffenhet lämpligt utnyttjande.

Härav följer, att köpeskilling, som under senare tid faktiskt betalts
för en viss fastighet, icke får utan vidare anses som ett exakt uttryck
för det allmänna saluvärdet. Frånsett det att köpeskillingen kan hava
påverkats av särskilda förhållanden såsom släktskap, affektionsvärde och
dylikt, kan densamma vara ett topp-pris eller ett bottenpris, som ingalunda
motsvarar det allmänna saluvärdet. Sådant kan föranledas av
vid tiden för försäljningen rådande abnorma konjunkturer å fastighetsmarknaden,
av särskilt tvingande skäl till försäljning eller köp vid en
viss tidpunkt, av ett obetänksamt ingånget avtal m. m. dylikt. Först
om ett något så när tillräckligt antal olika försäljningar föreligga, om
vilka anledning ej finnes antaga, att ovidkommande omständigheter inverkat
å prisbildningen, kan ur dem dragas eu tillförlitlig slutsats angående
det allmänna saluvärdet. Detta värde är sålunda att förstå
såsom ett normalt värde i handel och vandel, icke såsom beloppet av
en i visst fall för en viss fastighet faktiskt betald köpeskilling.

Härmed är emellertid faktiskt betald köpeskillings betydelse såsom
uppskattningsgrund för det allmänna saluvärdet ingalunda förringad.
Men sådan köpeskilling kan och bör underkastas undersökning, om den
må anses avvika från det normala värdet i handel och vandel; och där
så är fallet, bör taxeringsvärdet därefter lämpas. Därför måste taxeringsmyndigheten
vid taxeringsvärdets åsättande taga hänsyn jämväl till
andra förhållanden, som kunna tjäna till ledning vid värdesättningen.
I detta hänseende hänvisas taxeringsmyndigheten till de enhetsvärden,
som kunna hava föreslagits i den ordning, som i 4 § förordningen om
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid allmän fastighetstaxering år
1922 närmare omförmäles, samt till fastighetens avkastning och andra

Riksdagens skrivelse Nr 346. 21

kända förhållanden, som kunna tjäna till ledning för bedömande av
dess allmänna saluvärde. Taxeringsvärdet bör därefter framgå såsom
resultat av ett övervägande av samtliga dessa förhållanden.

Vid värdesättningen skall taxeringsmyndigheten noga beakta, om
och i vilken omfattning ökning eller minskning i värdet för viss fastighet
i förhållande till andra fastigheter i orten bör äga rum till följd av förhållanden,
som äro för den fastigheten säregna, såsom

beträffande jordbruksfastighet:

fastighetens storlek och läge samt mer eller mindre goda eller
dåliga avsättnings- och användningsförhållanden;

ägornas inbördes läge och därav föranledda mer än vanligt goda
eller svåra brukningsförhållanden samt om fastigheten är i synnerligt
god hävd eller är vanhävdad och förfallen;

åbyggnadernas beskaffenhet, om de skilja sig från i orten vanligt
medelbestånd, d. v. s. om å fastigheten tinnes förnämligare bostadsbyggnad
eller eljest ovanligt goda åbyggnader eller om åbyggnaderna
äro olämpliga, förfallna eller otillräckliga;

särskilda naturtillgångar eller förmåner, som kunna finnas å fastigheten,
såsom vattenfall, torvmosse, ej inmutningsbara fyndigheter, jaktmarker,
fiskevatten och dylikt, för såvitt samma naturtillgång eller förmån
ej är av beskaffenhet att efter ty under 5 § sägs böra särskilt taxeras;

servitut eller annan liknande rättighet till förmån eller last för
fastigheten;

med mera sådant;

beträffande annan fastighet:

fastighetens läge med därav följande större eller mindre möjligheter
i fråga om dess utnyttjande, exempelvis för tomt i stad: om inskränkningar
gälla i rätten till dess bebyggande, om den ligger i stadens
affärscentrum eller i yttre område, om den ligger vid huvudgata eller
bigata, om den är hörntomt eller mellantomt o. s. v.; för industrifastighet,
upplagsplats, stenbrott, grustäkt och dylikt: om den äger bättre
eller sämre tillgång till erforderliga kommunikationer o. s. v.;

markens naturliga beskaffenhet och därav följande större eller
mindre lämplighet för ett förmånligt tillgodogörande, exempelvis om
tomtmark företer synnerligen goda eller dåliga grundläggningsförhållanden,
om stenbrott, grustäkt och dylikt för sitt utnyttjande erbjuder större
eller mindre av naturförhållandena förorsakade svårigheter o. s. v.;

22

Riksdagens skrivelse Nr 346.

servitut eller annan liknande rättighet till förmån eller last för
fastigheten;

med mera sådant.

Om två eller flera fastigheter, vilka äro belägna i skilda kommuner,
därest de hade varit belägna i samma kommun skulle hava utgjort gemensam
taxeringsenhet, bär taxeringen verkställas, som om detta varit förhållandet
och det skolat angivas, huru stor del av taxeringsvärdet som belöpt
å vad som faller inom varje särskild kommun.

Vad nu sagts om fastighets uppskattning efter allmänna saluvärdet
gäller icke skogsmark och därå växande skog. Dessa skola upptagas
till de värden, de kunna anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet
skogsbruk, och skall denna uppskattning ske efter den särskilda instruktion,
som finnes dessa anvisningar bilagd. Till skogsmarkens sålunda
uppskattade värde lägges i förekommande fall värdet av bete, som ägaren
kan jämsides med rationellt skogsbruk tillgodogöra sig å skogsmarken.

Vid uppskattning av frälseränta bör densamma beräknas utgå med
det belopp, vartill räntan uppgått enligt nästföregående års markegång;
dock att, där räntan i enlighet med 14 § i Kungl. Maj:ts kungörelse
den 11 maj 1855 utgår efter medelmarkegångspris, detta senare bör
läggas till grund för beräknande av räntans belopp.

Har vid uppskattning av fast egendom hänsyn tagits till förekomsten
av andra naturtillgångar än träd och inmutningsbara kol- eller
mineralfyndigheter, skall dessas beräknade värde i taxeringslängden
antecknas.

Vid.8 §.

I jordbruksvärde skola inräknas jordägaren tillhöriga mangårdsbyggnader
och driftsbyggnader för jordbruk med binäringar eller skogsbruk.
Tillhöra dylika byggnader annan än jordägaren, skall värdet å
dem likaledes utföras såsom jordbruksvärde. Till mangårdsbyggnader
hänföras bostadsbyggnad för ägare eller brukare med tillhörande s. k.
ekonomibyggnader ävensom byggnader, uppförda för ägares eller brukares
bekvämlighet och trevnad, såsom lusthtis, bad- och båthus, stall för
lyxhästar, jaktstuga och dylikt. Till driftsbyggnader räknas dels byggnader
för personal, som är eller varit anställd i och för jordbruket med
binäringar eller skogsbruket, såsom förvaltar- eller inspektorsbyggnad,
drängstuga, statare- eller stattorpsbyggnader, bostad för skogvaktare och
annan skogspersonal, dels ock för själva driften avsedda byggnader,

23

Riksdagens skrivelse Nr U46.

såsom stall, ladugård, ladu- och logbyggnader, smedja och dylikt, ävensom
byggnader, avsedda för sådan verksamhet, som är att hänföra till
jordbrukets binäringar.

På sätt instruktionen för uppskattning av skogsmark och växande
skog utvisar, skall vid bestämmande av skogsmarkens värde hänsyn ej
tagas till värdet å impediment eller annan till skogsbörd ej duglig mark.
Eventuellt värde å dylik mark skall alltså beräknas vid värdesättningen
av den till fastigheten hörande mark, som ej värdesättes såsom skogsmark.

Tomt- och industrivärde förefinnes i allmänhet blott å sådana jordbruksfastigheter,
som äro belägna i närheten av större städer eller i tillväxt
varande industri- och järnvägssamhällen. Men även närbelägenhet
till gruv- och vattenkraftsanläggningar, badortsanläggningar och andra
sådana företag kan medföra ett mervärde av ifrågavarande art. I den
mån utvecklingen å en dylik ort fortskrider, behöver närbelägen, därför
lämpad mark tagas i anspråk för nya bostäder, industriella anläggningar
med mera. Där en sådan utveckling framträtt, har den mark,
som kan antagas komma att därvid bliva föremål för användning, utöver
jordbruksvärdet ett värde, som bör särskilt för sig angivas. Understundom
kan ock vattenfall eller brytningsvärdig fyndighet grundlägga
ett liknande mervärde, som jämväl bör upptagas såsom tomt- och industrivärde,
där ej naturtillgången i fråga är av beskaffenhet att böra
taxeras såsom annan fastighet.

Tomt- och industrivärde utgör alltså den del av taxeringsvärdet, som
tillkommer mark utöver jordbruksvärde på grund därav, att den kan
tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk med binäringar eller skogsbruk,
såsom för bostadsbyggnader, industriella anläggningar och dylikt,
och sålunda betingar ett högre försäljningspris, än om den skulle användas
endast för jordbruk.

Därest tomt- och industrivärde belöper allenast å viss del eller
vissa delar av en fastighet, bör sådan del eller sådana delar till läge
och storlek angivas i vederbörande längd. Befinnes fastighet till särskilda
områden hava olika tomt- och industrivärden, skall likaledes sådant
i längden angivas.

Vid uppskattning av markvärde å annan fastighet har taxeringsmyndigheten
att taga hänsyn till de ovan i anvisningarna vid 6 §
angivna förhållanden; och bär jämväl beaktas det material, som återfinnes
i längden över den uppskattning av mark i och för framdeles skeende

24

Riksdagens skrivelse Nr 346.

taxering till jord värde- eller jordräntestegringsskatt, som ägt rum på
grund av förordningen den 28 maj 1920.

År å annan fastighet mark och byggnad i samme ägares hand, skall
byggnadsvärdet utföras med det belopp, som utgör skillnaden mellan
fastighetens allmänna saluvärde i dess helhet och markvärdet jämte eventuellt
parkvärde.

Parkvärde torde endast undantagsvis förekomma. 1 allmänhet
lärer å fastighet, som skall såsom annan fastighet taxeras, mera sällan
förekomma växande träd eller anläggning, som ej är att hänföra till
byggnad, av den betydenhet, att fastighetens värde i allmänna marknaden
därigenom i någon väsentligare grad paverkas. Men om a fastigheten
finnes trädbestånd eller till byggnad ej hänförlig anläggning, exempelvis
en mera avsevärd trädgård eller park, och denna förmån kan anses
i avsevärd mån inverka på fastighetens allmänna saluvärde, bör särskilt
värde — park värde — därå sättas.

Emellertid bör alltid tillses, att summan av de särskilda värden, som
vid taxeringen åsättas, kommer att motsvara det enligt 6 § åsätta värdet
för fastigheten i dess helhet.

Instruktion

för värdesättning å skogsmark ock växande skog.

1. Särskilda värden skola beräknas för skogsmark och växande skog.

A. Skogsmark.

2. Skogsmark skall värdesättas efter arealen av till skogsbörd
duglig mark och dennas normala avkastningsförmåga.

I arealen inräknas icke mossar, myrar, kärr, berg, fjällmark och
annan till skogsbörd ej duglig mark, utan skall sådan marks eventuella
värde medräknas vid värdesättning av fastigheten i övrigt.

Skogsmarkens normala avkastningsförmåga skall beräknas efter
den årliga avkastning, som anses kunna erhållas vid ett efter rationella
grunder bedrivet skogsbruk och under antagande att marken vore beväxt
med ett tillfredsställande samt å behöriga åldrar fördelat virkesförråd
(normal skogstillgång). Vid uppskattningen av markens normala avkastningsförmåga
tages alltså ej hänsyn till om normal skogstillgång
därå faktiskt föreligger eller ej.

25

Riksdagens skrivelse Nr 346.

Till avkastningen skall räknas jämväl virke, som användes till
husbehov. Finnes å den till skogsbörd dugliga marken bete, som jämsides
med rationellt skogsbruk kan av ägaren tillgodogöras, bör värdet
därå, särskilt angivet, tilläggas markens värde såsom skogsproducerande.

Finnes å hagmark eller betesmark skog, som kan inverka å värdesättningen
av egendomens växande skog, bör marken uppskattas såsom
skogsmark, varefter betesvärdet tillägges. Om åter å hag- eller betesmarken
betestillgången är det väsentliga och skogsproduktionen av underordnad
betydelse, bör marken icke upptagas såsom skogsmark.

Ljungmark och annan utmark, som av ålder ligger skoglös, må,
även om den kan anses lämpa sig för skogsproduktion, dock icke upptagas
såsom skogsmark, så framt den ej redan blivit föremål för skogsodling
eller är för skogsproduktivt ändamål avsedd.

3. Arealen av till skogsbörd duglig mark beräknas: vad angår
statens och andra allmänna skogar efter därom av domänstyrelsen meddelade
eller eljest tillgängliga officiella uppgifter; vad angår enskilda
skogar under ordnad hushållning med tillgängliga och tillförlitliga hushållningsplaner
efter uppgifter i hushållningsplanerna; samt vad angår
övriga skogar med ledning av uppgifter från jordregistret, ekonomiska
kartverk eller andra offentliga handlingar, så ock efter ingivna deklarationer
och andra upplysningar, som kunna införskaffas.

i. Den normala årliga virkesavkastningen uppskattas i kubikmeter
fast mått per hektar efter markens virkesproducerande förmåga
(bonitet). Boniteten angives såsom en hela skogen i fråga omfattande
medelbonitet, som kan infogas i någon av de å bifogade tabell I upptagna
bonitetsklasser. Förefinnes för skogen tillförlitlig hushållningsplan,
angivande skogsmarkens olika boniteter eller innehållande andra uppgifter,
varav markens normala produktionsförmåga kan bedömas, sker
uppskattningen av medelboniteten med ledning därav. Saknas dylika
uppgifter, uppskattas produktionsförmågan med ledning av vad som kan
anses vara känt om skogsmarken i fråga, jämfört med medelboniteten
å trakten i övrigt.

5. Värdet i penning ar av den sålunda uppskattade årliga virkesavkastningen
beräknas efter virkets nettovärde per kubikmeter å rot
enligt de pris, som för liknande sortiment under åren 1912—1919 i
genomsnitt varit å orten gällande. Finnes för skogen i fråga ordnad
bokföring tillgänglig, må densamma läggas till grund för prissättningen
under förutsättning, att det uttagna virket och de bokförda prisen varåt
av ordinär beskaffenhet. Saknas ordnad bokföring för skogen eller hava
för det genomsnittliga prisläget representativa virkesförsäljningar ej föreBihang
till riksdagens protokoll 1921. 14 sand. Nr 346. 4

26

Riksdagens skrivelse Nr 346.

kommit eller anses de bokförda prisen icke kunna läggas till grund för
beräkningen, uppskattas rotvärdet med hänsyn till avverkningens ''sammansättning
av olika sortiment, allmänt rådande virkespris, omkostnader
för avverkning och transport m. m. Det sålunda funna värdet jämkas
till den av prisklasserna å tabell I, som ligger närmast.

6. Från värdet av den enligt ovan angivna grunder beräknade
avkastningen skall avdragas en fjärdedel för kostnader för skogens vård,
förvaltning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur, skyddsdikning,
skogsindelning, skatter m. in. Vad därefter återstår lägges
till grund för värdesättningen å skogsmarken sålunda, att markvärdet
per hektar sättes till tre gånger den reducerade årsavkastningen.
Till underlättande av värdeberäkningen hänvisas till tabell I, som angiver
markvärdet per hektar vid de olika kombinationer mellan bonitetsklass
och virkespris, som kunna antagas förekomma vid de i punkterna 4
och 5 angivna uppskattningar.

För skyddsskog eller annan därmed jämförlig skog, som på grund
av gällande lagstiftning eller rådande svåra naturförhållanden måste
skötas i skyddssyfte med anlitande för skogens vård och underhåll av
en osedvanligt stor del av den alstrade avkastningen, må avdraget för
kostnader efter prövning i varje särskilt fall och med angivande av
skälen höjas, dock ej till mer än hälften av den beräknade normala avkastningen.
I sådant fall kan icke tabellen användas, utan särskild
värdeberäkning måste göras.

B. Växande skog.

7. Växande skog skall — oavsett om avverkningsrätt till densamma
upplåtits eller ej — värdesättas med hänsyn till det skick, vari
den faktiskt befinner sig, och den avkastning, som för framtiden därur
kan uttagas under förutsättning av ett rationellt riktigt tillgodogörande.
Därest skogen innehåller ett sådant på behöriga åldrar fördelat virkesförråd,
att den beräknade normala avkastningen genast kan uthålligt
uttagas och sålunda normal skogstillgång förefinnes, sättes värdet å den
växande skogen till 13.6 7 gånger den enligt punkt 6 reducerade årsavkastningen.
I fråga om denna värdeberäkning hänvisas till tabell I,
som jämväl angiver den växande skogens värde per hektar vid normal
skogstillgång för samma kombinationer, som upptagits i fråga om markvärdet.
Emellertid lärer endast sällan förekomma, att skogstillgången
kan anses vara normal. Antingen kan den virkesavkastning, som rationellt
bör uttagas ur det förhandenvarande virkesförrådet, understiga
den normala, såsom förhållandet är vid utglesnade eller vanskötta skogar

27

Riksdagens skrivelse Nr 346.

med allmän virkesbrist eller vid välskötta skogar med brist å moget
virke. Där så är fallet, skall det för normal skogstillgång angivna
skogsvärdet jämkas nedåt till 0.9, 0.8, 0.7 o. s. v. av det normala (relativ
skogstillgång). Eller ock kan skogsbeståndet till följd av mer än
vanligt god slutenhet eller av jämförelsevis stor tillgång på moget virke
tidvis medgiva större avverkning eller uttagandet av dyrbarare dimensioner
än som för normal avkastning bör beräknas. I sådant fall jämkas
skogsvärdet uppåt till l.i, 1.2, 1.3 o. s. v. av det normala (relativ
skogstillgång). För skogar med i god hushållningsplan fastställd avverkning
må dylik jämkning av skogsvärdet ske med stöd av den i
planen beräknade avkastningen. För skogar, där hushållningsplan
saknas eller anses mindre tillfredsställande, sker jämkningen med stöd
av vad om skogen är känt i fråga om virkesförrådets beskaffenhet och
i vad mån det kan under- eller överstiga vad som ovan angivits såsom
normal skogstillgång.

För att underlätta bedömandet av när å en skog förefinnes normal
skogstillgång har upprättats bilagda tabell II, som med utgångspunkt
från dels den omloppstid, som kan anses vara den för orten vanliga,
dels ock markens åsätta bonitet angiver för erforderliga kombinationer
den virkesmassa per hektar, som bör å skogen finnas för att skogstillgången
skall vara att räkna som normal.

C) Förberedande åtgärder.

8. Domänstyrelsen låter för samtliga kronans och andra allmänna
skogar, särskilt för varje kommun, uppgöra i enlighet med ovan lämnade
föreskrifter avfattade längder, som för varje skog upptaga areal
produktiv skogsmark, rotvärdet per kubikmeter å den normala årsavkastningen,
medelbonitet, relativ skogstillgång samt uträknat''värde å
skogsmarken och å den växande skogen såväl per hektar som å skogen
i dess helhet. Dessa längder grundas å de handlingar, som beträffande
skogen i fråga kunna finnas hos domänstyrelsen tillgängliga, och de
ytterligare upplysningar, som domänstyrelsen för visst fall kan finna
nödigt införskaffa. Där särskilda förhållanden anses föranleda, att hushållningsplaner
eller räkenskaper över skogsavkastningen böra vid beräkningen
frångås, exempelvis om hushållningsplanen anses mindre tillfredsställande
eller det försålda virkets sortimentssammansättning och
beskaffenhet i övrigt eller det erhållna priset ej kan anses giva ett gott
uttryck för den vid medellång omloppstid erhållna avkastningens värde
å rot m. m. dylikt, bör sådant i längden angivas. Längderna skola

28 Riksdagens skrivelse Nr 346.

vara till länsstyrelsen i vederbörande län insända senast den 1 september
1921. r

9. Länsstyrelsen låter i den omfattning, som anses nödig, genom
skogssakkunnig person kommunvis uppgöra dylika längder för sådana
enskilda skogar. inom länet, för vilka tillfredsställande hushållningsplaner
finnas tillgängliga eller av ägaren i erforderliga delar tillhandahållas.
Dessa längder böra vara färdiga senast den 1 september 1921.

10- Vid det sammanträde, som hålles inför länsstyrelsen eller
landskamreraren enligt 4 § i förordningen om taxeringsmyndigheter och
förfarandet vid allmän fastighetstaxering år 1922, skall genom länsstyrelsens
försorg dels lämnas en sammanfattande redogörelse för de
genomsnittliga rotvärden per kubikmeter, de medelboniteter samt den
relativa skogstillgång, som finnas upptagna i de genom domänstyrelsen
och lansstyrelsen upf)gjorda längderna över allmänna och enskilda skogar
inom länet, dels framläggas förslag till så kallad hjälptabell, upptagande
de delar av de för hela riket utarbetade tabellerna I och II, som anses
böra komma till användning vid taxeringen inom länet, ävensom till de
mera speciella anvisningar om taxeringens verkställande, som kunna
nnas erforderliga för en riktig tillämpning av de föreskrivna taxeringsgrunderna,
såsom om virkesprisens beräkning med hänsyn till olika utdrivningsförhållanden,
olika flottnings- eller andra transportkostnader
olika, grovlek och därav betingat olika värde å det virke, som kan
regelmässigt utvinnas å en viss bonitet, m. m. dylikt. Avser sammanträdet
överläggning angående taxeringen inom allenast viss del av länet
skola redogörelsen samt förslagen till hjälptabell och till speciella anvisningar
därefter lämpas. Efter överläggning om de sålunda framlagda
orslagen skall å mötet fastställas hjälptabell och lämnas nödiga speciella
anvisningar om taxeringens verkställande.

D) Beskattningsnämnderna.

11. Länsstyrelsen ombesörjer att de i punkterna 8 och 9 avsedda
ängderna ävensom den hjälptabell och de speciella anvisningar, som
blivit fastställda vid det i punkt 10 omförmälda sammanträde, tillhandahållas
de beskattningsnämnder, som därav kunna vara i behov. På
sätt i förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid allmän
fastighetstaxering år 1922 är stadgat, har därefter vederbörande nämnd
att granska och föreslå, respektive fastställa taxeringsvärdena å de allmänna
och enskilda skogar, som finnas upptagna i ovan omförmälda
längder, därvid nämnden, om den finner anledning att avvika från de
i längden upptagna värdena, skall särskilt angiva de skäl, som föranlett

29

Riksdagens skrivelse Nr 346.

avvikelsen. Vid taxering av de skogar, som ej finnas upptagna i längd,
har nämnden att tillämpa de i denna instruktion angivna grunder och
sålunda för varje sådan skog beräkna areal produktiv skogsmark, den
normala årsavkastningens värde per kubikmeter å rot, medelbonitet,
relativ skogstillgång samt därå grundade värden å skogsmark och
växande skog. Uppskattningen bör dels, där så ske kan, företagas
under jämförelse med sådana i trakten belägna allmänna eller enskilda
skogar, av vilka ledning vid uppskattningen kan hämtas, och dels
grundas å inhämtade upplysningar eller vad eljest är känt angående
ovan angivna förhållanden jämte skogens läge i förhållande till flottled
och avsättningsort, förekomsten av virke i olika åldrar, skogens slutenhet
m. m. dylikt. Vid taxeringen äger nämnden åtnjuta biträde av
skogssakkunnig person, som länsstyrelsen ställer till nämndens förfogande.

30

Riksdagens skrivelse Nr 346.

Tabell I, utvisande markens samt den växande skogens värde per hektar vid
olika avkastningsförmåga och virkespris.

Orre raden (med vanlig stil) angiver markvärde, nedre raden (med kursiv stil) angiver virkesvärde.

j Virkesav- | Markens normala avkastningsförmåga per hektar i kubikmeter fast mått (bonitet)

genomsnitt-liga rotvärde
per kbm.
Kronor.

0.5

1.0

1.5

2.o

2.5

3.o

3.5

| 4.0

4.5

5.0

5.5

6.0

6.5

7.0

7.5

8.o

Markvärde samt virkesvärde vid normal skog stillgång,

kronor per hektar

i

i

2

3

4

6

7

8

9

10

11

12

13

15

16

17

18

5

10

15

21

26

31

36

41

46

51

56

62

67

72

77

82

2

2

4

7

9

11

13

16

18

20

22

25

27

29

31

34

36

10

21

31

41

51

62

72

82

92

103

113

123

133

144

154

164

B

3

7

10

13

17

20

24

27

30

34

37

40

44

47

51

54

15

31

46

62

77

92

108

123

138

154

169

185

200

215

231

246

4

4

9

13

18

22

27

31

36

40

45

49

54

58

63

67

72

21

41

62

82

103

123

144

164

185

205

226

246

267

287

308

328

5

6

11

17

22

28

34

39

45

51

56

62

67

73

79

84

90

26

51

77

103

128

154

179

205

231

256

282

308

333

359

384

410

6

7

13

20

27

34

40

47

54

61

67

74

81

88

94

101

108

31

62

92

123

154

185

215

246

277

308

338

369

400

431

461

492

7

8

16

24

31

39

47

55

63

71

79

87

94

102

no

118

126

36

72

108

144

179

215

251

287

323

359

395

431

466

502

538

574

8

9

18

27

36

45

54

63

72

81

90

99

108

117

126

135! 144

41

82

123

164

205

246

287

328

369

410

451

492

533

574

615

656

9

10

20

BO

40

51

61

71

81

91

101

in

121

132

142

152 162

46

92

138

185

231

277

323

369

415

461

508

554

600

646

692

738

10

It

22

34

45

56

67

79

90

101

112

124

135

146

157

169

180

51

103

154

205

256

308

359

410

461

513

564

615

666

718

769

820

11

12

25

37

49

62

74

87

99

in

124

136

148

161

173

186! 198

56

113

169

226

282

338

395

451

507

564

620

677

733

789

846

902

12

13

27

40

54

67

81

94

108

121

135

148

162

175

189

202

216

62

123

185

246

308

369

431

492

554

615

677

738

850

861

923

984

13

15

29

44

58

73

88

102

117

132

146

161

175

190

205

219

234

67

133

200

267

333

400

466

533

600

666

733

800

866

933 1 000 1 066

14

16

31

47

63

79

94

no

126

142

157

173

189

205

220

236

252

72

144

215

287

359

431

502

574

646

718

790

861

933 1 005

1 077 1148

15

17

34

51

67

84

101

118

135

152

169

186

202

219

236

253

270

77

154

231

308

384

461

538

615

692

769

846

923

1 000 1 077

1153 1 230

16

18

36

54

72

90

108

126

144

162

180

198

216

234

252

270 288

82

164

216

328

410

492

574

656

738

820

902

984

1 066 1148

1 2301 312

17

19

38

57

76

96

115

134

153

172

191

210

229

249

268

287

306

87

174

261

349

436

523

610

697

784

871

959 1 046

11331220

1 307,1394

18

20

40

61

81

101

121

142

162

182

202

223

243

263

283

304

324

92

185

277

369

461

554

646

738

830

923 1 0151107

1200 1 292

1 384 1 476

19

21

43

64

85

107

128

150

171

192

214

235

256

278

299

321

342

97

195

292

390

487

584

682

779

877

974 10711169

1266 1 364

14611 558

20

22

45

67

90

112

135

157

180

202

225

247

270

292

315

337

360

103

205

308

410

513

615

718

820

923

1025 1128 1 230

1 333 1 435

1 538 1 640

21

24

47

71

94

118

142

165

189

213

236

260

283

307

331

354

378

108

215

323

431

538

646

754

861

969

10771184 1 292

1 399 1 507

1615

1722

22

25

49

74

99

124

148

173

198

223

247

272

297

322

346

371

396

113

226

338

451

564

677

789

902

1015

11281 2411 353

1466

1579

16921 804

23

26

52

78

103

129

155

181

207

233

259

285

310

336

362

388

414

118

236

354

472

590

707

825

943

1061

117912971 415

1533 1 651

1 7691886

24

27

54

81

108

135

162

189

216

243

270

297

324

351

378

405

432

123

246

369

492

615

738

861

984

1107

1230

1 353 1 476

1 599 1 722

1 845 1 968

25

28

56

84

112

141

169

197

225

253

281

309

337

366

394

422

450

128

256

384

513

641

769

897

1025

1153

1282 1 410 1 538

16661794

19222050

Riksdagens skrivelse Nr 346.

Bl

Tabell II, för bedömande av normala skogstillgåugens storlek å olika

boniteter.

Om-

Massa-

Vi

r k e s a v k a s t ni n g per hektar i kubikmeter

lopp s-tid

till-

växt

0.5

1.0

1.5

2.0

2.5

3.0

3.5

4.0

4.5

5.0

5.5

6.0

6.5

7.0

7.5

8.0

År

%

Härför behövligt virkesförråd per hektar

i kubikmeter

60

5.0

10

20

30

40

50

60

70

80

90

100

no

120

130

140

150

160

80

3.7

14

27

41

54

68

81

95

108

122

135

149

162

176

189

203

216

100

3.0

17

33

50

67

83

100

117

133

150

167

183

200

217

233

250

267

120

2.4

21

42

63

83

104

125

146

167

188

208

229

250

271

292

—

—

140

2.0

25

50

75

100

125

150

175

200

225

250

275

300

—

-

—

—

32

Riksdagens skrivelse Nr 346.

Hjäiptabell vid fastighetstaxering av skogar i N. N. taxeringsdistrikt

år 1922.

Extrakt ur tabell I och II.

Virkes-avkast-ni agens
genom-snittliga
rotvärde
per kbm.
Kronor

Markens normala avkastningsförmåga per hektar
i kubikmeter fast mått (bonitet)

Anvisningar

0.5

1.0

1.5

2.0

[ 2.5

3.0

3.5

4.0

Markvärde s&mt virkesvärde vid normal sko g stilig ång
Kronor pér hektar

6

7

13

20

27

34

40

47

54

Markvärde

Dyra drivnings- och flott-

31

62

92

123

154

185

215

246

Virkesvärde

ningsförhållanden; hu-

vudsakligen klena di-

7

8

16

24

31

39

47

55

63

Markvärde

mensioner kunna pro-

36

72

108

144

179

215

251

287

Virkesvärde

duceras.

8

9

18

27

36

45

54

63

72

Markvärde

41

82

123

164

205

246

287

328

Virkesvärde

Medelgrovt virke och me

9

10

20

30

40

51

61

71

81

Markvärde

delgoda avsättning sför-hållanden.

46

92

138

185

231

277

323

369

Virkesvärde

10

ii

22

34

45

56

67

79

90

Markvärde

Öl

103

154

205

256

308

359

410

Virkesvärde

Göda eller utmärkta av-

sättnings förhållanden ;

11

12

25

37

49

62

74

87

99

Markvärde

I grovt, dyrbart virke kan

56

113

169

226

282

338

395

451

Virkesvärde

produceras.

Kubikmeter

per hektar

Vid 100-årig

omloppstid (3 % tillväxt)

17

33

50

67

83

100

117

133

fordras vidstående ungefärliga virkes-

förråd per hektar för att få full av-

kastning (normal sko g stilig ång).

Riksdagens skrivelse Nr 346.

33

Exempel.

Exempel: Ett hemman innehåller enligt taxeringslängden 40 hektar,
därav 10 hektar åker och tomtmark samt 30 hektar produktiv skogsmark.
Åker och tomtmark hava ansetts böra uppskattas efter ett enhetsvärde
av 1,000 kronor per hektar, alltså till 10,000 kronor. Med hänsyn
till skogens läge och normala avkastningsförmåga hava rotvärdesiffran
7 kronor per kubikmeter och bonitetssiffran 3 kubikmeter per hektar ansetts
kunna användas, vadan markvärdet per hektar enligt hjälptabellen blivit
beräknat till 47 kronor och således markvärdet å hela arealen till 1,410
kronor. Detta belopp skall ingå i jordbruksvärdet, som alltså blir 11,410
kronor, utjämnat till 11,400 kronor. Den relativa skogstillgången har
ansetts motsvara 0.8 av normal skogstillgång. Då enligt hjälptabellen
virkesvärdet per hektar vid normal skogstillgång skolat utgöra 215 kronor,
blir alltså den faktiska skogstillgångens värde per hektar 215 x 0.8 =172
kronor eller således sammanlagt för hela arealen 5,160 kronor, som
utjämnas till 5,100 kronor. Hemmanets hela taxeringsvärde har alltså
uppskattats till 16,500 kronor, att upptagas såsom jordbruksvärde med
11,400 kronor och såsom skogsvärde med 5,100 kronor. I taxeringslängdens
anmärkningskolumn antecknas siffrorna: 7; 3; 0.8.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

dels ock II) följande förslag till

Förordning om fastighetstaxering åren 1923 och 1924.

Härigenom förordnas som följer:

1 .§•

Den taxering av fast egendom, som skall äga rum åren 1923 och
1924, skall verkställas i den ordning, som i förordningen den 28 okBihang
till riksdagens protokoll 1921. 14 samt. Nr 346. 5

34

Riksdagens skrivelse Nr 346.

tober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering finnes
stadgad, och skola därvid i stället för de i förordningen nämnda dag
om bevillning av fast egendom samt av inkomst meddelade föreskrifter
följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.

2 §•

De vid 1922 års allmänna fastighetstaxering åsätta taxeringsvärden
skola oförändrade gälla, dock att nya taxeringsvärden skola
åsättas, därest sådana ändrade förhållanden inträffat,

att en taxeringsenhet skall uppdelas i flera taxeringsenheter eller
flera taxeringsenheter skola sammanslås till en,

att fast egendoms värde genom eldsvåda, vattenflöde eller av
annan dylik anledning eller genom nedrivning av byggnad eller skogsavverkning
så nedgått, att förändringen föranleder en minskning av
taxeringsvärdet med minst en femtedel,

eller att fast egendoms värde på grund av ny-, till- eller ombyggnad
så förhöjts, att ny-, till- eller ombyggnaden föranleder en ''ökning
av taxeringsvärdet med minst en femtedel.

3 §•

Vid åsättande av nya taxeringsvärden enligt 2 § skola de i förordningen
om allmän fastighetstaxering år 1922 meddelade föreskrifter
lända till efterrättelse, och skall taxeringen verkställas med hänsyn
till det allmänna prisläge, som legat till grund för 1922 års taxering.

Stockholm den 15 juni 1921.

Med undersåtlig vördnad.

STOCKHOLM, TSAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG,''1921.