Riksdagens skrivelse Nr 340.

1

Nr 340.

Godkänd av första kammaren den 15 juni 1921.
Godkänd av andra kammaren den 15 juni 1921.

Riksdagens skrivelse till Konungen angående vidtagande av åtgärder
beträffande utlåningsrörelsen till enskilda järnvägar.

(Bankoutskottets utlåtande nr 63.)

Till Konungen.

Vad som förekommit vid behandlingen av en utav riksdagens
revisorer framställd anmärkning angående av Hultsfred—Västervik—
Åtvidaberg—Bersbo järnvägsaktiebolag verkställd teckning av aktier i
främmande järnvägsaktiebolag har givit riksdagen anledning att till
granskning upptaga frågan om den utlåningsrörelse, som staten nu utövar
för understödjande av enskilda järnvägsföretag, och därvid särskilt
undersöka, huruvida denna rörelse kan anses vara ordnad efter riktiga
grunder och på ett i allo tillfredsställande sätt. Riksdagen har i följd
därav ansett sig böra lämna en kortfattad redogörelse för utvecklingen
av sagda lånerörelse och vad därmed sammanhänger.

Sedan staten på 1850-talet började med lån understödja enskilda
järnvägsföretag, hava intill 1920 års utgång för sådant ändamål utlämnats
lån å sammanlagt belopp av 104,142,843 kronor 18 öre, därav
från den s. k. allmänna järnvägslånefonden 100,960,343 kronor 18 öre
och från fonden för åstadkommandet av bibanor inom västra delarna
av Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands län (den s. k. bibanefonden)
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 14 samt. Nr 340—341. 1

2

Riksdagens skrivelse Nr 340.

3,182,500 kronor. Vid sistnämnda tidpunkt utgjorde statens återstående
kapitalfordran å dessa lån 59,135,187 kronor 19 öre.

En stor del av de järnvägsaktiebolag, som erhållit låneunderstöd,
fullgöra ej behörigen stadgade avbetalningar å sina lån, till följd varav
de häfta i större eller mindre förfallen skuld till staten. Vid 1920 års
slut häftade inalles 25 bolag i sådan skuld till sammanlagt belopp av
8,626,032 kronor 58 öre. Genom avskrivning eller på annat sätt hade
å statslån till järnvägsaktiebolag vid samma tid uppkommit förluster å
inalles 3,752,934 kronor 65 öre.

Till en början beviljade riksdagen låneunderstöd för varje särskilt
järnvägsföretag. Allt ifrån år 1871 har riksdagen emellertid för sådant
ändamål anslagit visst belopp att utgå under fem år med 7s årligen.
Dessa anslag hava ställts till Eders Ivungl. Maj:ts förfogande med bemyndigande
för Eders Kungl. Maj:t att anvisa av Eders Kungl. Maj:t beviljade
understödsbelopp att utgå i enlighet med vissa villkor och bestämmelser,
som av riksdagen fastställts. Sedan en följd av år må låneunderstöden
från allmänna järn vägslånefonden utgöra högst hälften av
anläggningskostnaden enligt det fastställda kostnadsförslaget. Lånen
från den år 1911 bildade bibanefonden må utgå med högst tre fjärdedelar
av samma kostnad. Eders Kungl. Maj:t skall insätta en med särskild
instruktion försedd ledamot i direktionen för varje järnvägsbolag, som
innehar lån av staten, och utse en revisor att deltaga uti granskningen
av bolagets förvaltning och räkenskaper. Förslag å för dessa uppdrag
lämpliga personer avgives av vederbörande Konungens befallningshavande.
Det åligger fullmäktige i riksgäldskontoret att behörigen tillhandahålla
och utbetala de belopp, som Eders Kungl. Maj:t för ifrågavarande
ändamål anvisat. Fullmäktige hava ock att förvalta lånen samt till statskontoret
inleverera inflytande räntor och kapitalavbetalningar å desamma.

Utöver den i § 22 av riksgäldskontorets reglemente stadgade
föréskriften för fullmäktige att, om anledning därtill gives, söka förebygga,
att med statslån understött järnvägsbolags inkomster, med
åsidosättande av bolagets skyldighet att erlägga föreskriven inbetalning
till riksgäldskontoret, användas till bestridande av andra utgifter än
sådana, som äro nödvändiga för järnvägsdriftens uppehållande, åligger
det enligt § 60 av samma reglemente fullmäktige att, efter erhållen del
av revisionsberättelserna rörande bolagens förvaltning och räkenskaper,
taga under övervägande, huruvida några åtgärder erfordras för bevarande
av riksgäldskontorets rätt och säkerhet för de utgivna lånens fortsatta
likviderande.

Riksdagens skrivelse Nr 340. 3

Enligt vad riksdagen inhämtat, pläga fullmäktige gent emot bolag,
som ej behörigen fullgöra sin betalningsskyldighet för erhållna statslån,
förfara på följande sätt. När anmälan från riksgäldskontorets kameralbyrå
inkommit till fullmäktige angående försummad inbetalning, uppdraga
fullmäktige, därest ej vederbörande bolag i förväg, på sätt fullmäktige finna
sig böra godtaga, anmält sin oförmåga, åt ombudsmannen att från bolaget
infordra förklaring. I händelse denna förklaring synes fullmäktige tillfredsställande,
besluta fullmäktige endast att i sinom tid överlämna densamma
till riksdagens revisorer, varemot i annat fall ytterligare uppgifter
infordras från bolaget. Den utredning, som därigenom åstadkommes,
tillhandahålles sedermera revisorerna. Uppgift å de bolag, som underlåtit
att fullgöra sin betalningsskyldighet, lämnas till riksdagen i de berättelser,
som årligen avgivas av fullmäktige.

Frågan om orsakerna till att en stor del av de med statslån understödda
järnvägsbolagen ej fullgjort sina förpliktelser gent emot staten,
och om de åtgärder, som i anledning därav böra vidtagas för bevakande
av statens rätt, har flera gånger varit föremål för behandling av riksdagens
revisorer och bankoutskott samt riksdagen. Så förekom vid 1905
och 1910 års riksdagar förslag om skärpt kontroll å kostnadsberäkningarna
för enskilda järnvägsanläggningar. Detta ledde till att sagda
beräkningar numera uppgöras med större noggrannhet samt att
kontroll från statens sida äger rum även under utförandet av själva
arbetet med järnvägarnas anläggning. — I skrivelse till 1913 års statsrevisorer
meddelade fullmäktige, att det i åtskilliga fall inträffat, att
järnvägsbolag, som innehade statslån, använde av trafiken uppkomna
överskott till betalning av enskild gäld, under det att likviderandet av
ränta och amortering å statslånen åsidosattes. Denna fråga behandlades
av revisorerna och sedermera av 1914 års bankoutskott; något bestämt
uttalande, huru i dylika fall borde förfaras, gjordes emellertid ej vare
sig av revisorerna eller utskottet. Utskottet uttalade som sin mening,
att frågan om bolagens underlåtenhet att fullgöra sin betalningsskyldighet
vore av stor stats finansiell betydelse och en så viktig angelägenhet, att
den borde följas med uppmärksamhet. Emellertid borde även nödig hänsyn
tagas till de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna, och
utskottet ansåg, att de i §§ 22 och 60 i riksgäldskontorets reglemente meddelade
föreskrifterna gåve åt fullmäktige en så vid handlings- och prövningsrätt,
att den borde vara tillfyllest.

En annan orsak till bolagens underlåtenhet att fullgöra sin betalningsskyldighet
för statslånen framhölls av 1917 års statsrevisorer; de
fäste nämligen uppmärksamheten på att vissa järnvägsbolag, i stället

4

Riksdagens skrivelse Nr 340.

för att verkställa föreskrivna inbetalningar å statslånen, använt sitt
trafiköverskott till anskaffande av ny rullande materiel, nybyggnad och
likartade ändamål. Bankoutskottet vid 1918 års lagtima riksdag avgav
häröver yttrande, vari utskottet, med understrykande av vad 1914 års
bankoutskott anfört, för riksdagen omförmälde vad i ärendet förekommit.

Härjämte torde böra erinras om, att fullmäktige i sin berättelse
till 1910 års riksdag även framhållit angelägenheten därav, att de beräkningar
rörande ifrågasatta järnvägars avkastningsförmåga, som lades
till grund för låneunderstödens beviljande, bleve uppgjorda med största
omsorg och underkastades noggrann prövning. Några särskilda åtgärder
från statsmakternas sida hava dock ej, såvitt riksdagen har sig bekant,
vidtagits i anledning av detta uttalande.

Enligt riksdagens mening kunna varken det hittills tillämpade förfaringssättet
vid beviljande av låneunderstöd för enskilda järnvägsanläggningar
eller gällande bestämmelser för låns utlämnande och förvaltning
eller sättet för dessa bestämmelsers tillämpning anses tillfredsställande.
För ett bättre tillvaratagande av statens rätt och intressen
synas riksdagen ändrade föreskrifter i åtskilliga avseenden erforderliga;
och anser sig riksdagen i detta sammanhang böra i korthet angiva vissa
huvudsynpunkter, som vid en eventuell omläggning av ifrågavarande
lånerörelse synas böra tagas i beaktande.

Till en början vill riksdagen då framhålla, att såväl allmänna järnvägslånefonden
som bibanefonden, från vilka lånemedel anvisas, enligt
riksdagens mening böra tagas i anspråk för understödjande av endast
sådana företag, vilka kunna antagas hava möjligheter att i behörig
ordning förränta och amortera beviljat statslån, och torde för detta
ändamål böra meddelas föreskrifter i den riktning, fullmäktige i riksgäldskontoret
ifrågasatte i sin berättelse till 1910 års riksdag. Att med
lånemedel understödja även företag, som ej kunna förväntas bliva bärkraftiga,
innebär att på kommande generationer överflytta bördan av de
upplånade medlens förräntande och amorterande. Därest det i särskilda
fall skulle kunna anses vara ett statsintresse att med allmänna medel
bidraga till tillkomsten jämväl av dylika järnvägsföretag, bör detta ske
med anlitande av andra statsinkomster än lånemedel, vare sig understödet
lämnas i form av lån eller direkt anslag.

Den tillsyn, som fullmäktige i riksgäldskontoret för närvarande
utöva över de bolag, som ej behörigen erlägga sina inbetalningar å
statslånen, synes emellertid riksdagen ej tillfredsställande. Såsom framgår
av den redogörelse, riksdagen ovan lämnat, inskränka sig fullmäktige

Riksdagens skrivelse Nr 340. 5

i allmänhet till att infordra bolagsstyrelsernas förklaringar i anledning
av uteblivna inbetalningar och att sedermera överlämna dessa till statsrevisorerna.
Det är emellertid uppenbart, att varken riksdagens revisorer
eller bankoutskott, samtidigt med fullgörande av sina övriga uppgifter,
under den relativt korta tid, som står till buds, äro i tillfälle att ombesörja
erforderliga utredningar för en allsidig prövning av orsakerna
till de försummade inbetalningarna och av de åtgärder, som böra ifrågakomma.

För ernående av en fullt säker kännedom om vederbörande bolags
ställning och dess förutsättningar att kunna fullgöra vederbörliga inbetalningar
till staten synes det riksdagen nödvändigt, att fullmäktige åtminstone
i vissa fall — såsom innevarande år skett i fråga om Hultsfred
—Västervik—Åtvidaberg—Bersbo järnvägsaktiebolag — låta med anlitande
av i järnvägstekniska frågor sakkunnigt biträde verkställa en
grundlig undersökning av järnvägsbolagens förvaltning.

För övrigt vill riksdagen ifrågasätta, huruvida ej fullmäktige i riksgäldskontoret
böra regelbundet beredas tillfälle att yttra sig över inkommande
låneansökningar, innan dessa av Eders Kungl. Maj:t företagas
till avgörande.

Av redogörelse, som förut lämnats, framgår, att Eders Kungl. Magt
efter förslag av vederbörande Konungens befallningshavande utser såväl
en ledamot i styrelsen som en revisor för varje järnvägsbolag, som innehar
statslån. Enligt riksdagens mening är det lämpligt, att staten alltjämt
är representerad i bolagets styrelse och revision. Det torde emellertid
kunna ifrågasättas, huruvida ej en förändring i sättet för dessa
ombuds tillsättande bör äga rum. Det synes ligga i sakens natur, att
Konungens befallningshavande vid uppgörande av sina ifrågavarande förslag,
vilka nästan utan undantag lära av Eders Kungl. Maj:t följas, bereda
ett väsentligt inflytande åt ortens och vederbörande järnvägsbolags speciella
intressen. En omläggning av sättet för utseendet av ifrågavarande
statens ombud synes riksdagen sålunda önskvärd. Enligt riksdagens mening
torde vid den utredning, som riksdagen ifrågasätter, böra tagas under
omprövning, huruvida ej ombuden lämpligen böra utses av och bliva
närmast ansvariga inför den myndighet, som förvaltar lånen, d. v. s.
fullmäktige i riksgäldskontoret.

Enligt gällande bestämmelser för lån från allmänna järnvägslånefonden
hava bolag, vilka ej i föreskriven ordning erlägga till betalning
förfallna belopp, att därå gälda ränta, som med en halv procent överstiger
låneräntan. Det synes riksdagen böra övervägas, huruvida ej
denna överränta eller straffränta, vad beträffar lån, som framdeles komma

6

Riksdagens skrivelse Nr 340.

att utlämnas, bör höjas, så att den åtminstone ej understiger den effektiva
ränta, staten själv måste betala vid sin upplåning.

Vidare bör enligt riksdagens mening undersökas, huruvida den
förmån, som järnvägsbolagen för närvarande åtnjuta i form av anstånd
med erläggande av räntor å statslånen för viss tid, bör bibehållas oförändrad.
Enligt nu gällande bestämmelser äro bolagen ej skyldiga att
genast erlägga den ränta, som å lyftade lånebelopp upplöper under tre
år — beträffande bibanefonden fyra år — från lyftningsdagarna,
utan skall sagda ränta inbetalas först sedan hela lånekapitalet och all
annan ränta guldits. Denna s. k. anståndsränta löper dock ej längre
än till dess ett år (för bibanefonden två år) förflutit från det järnvägen
öppnats för trafik och kommer därför i vanliga fall att tillgodonjutas
något kortare tid än tre respektive fyra år. Men även med
denna begränsning innebär den långt framskjutna inbetalningstiden för
anståndsräntan en uppoffring för staten. Vid sådant förhållande och
då anståndsräntans bokföring vållar ej ringa arbete för såväl riksgäldskontoret
som bolagen, synes det riksdagen jämväl böra tagas under omprövning,
huruvida ej, därest en lindring i betalningsvillkoren även för
framtiden anses böra medgivas de låntagande bolagen under den första
tiden efter lånens utlämnande, detta bör ske i form av någon tids räntefrihet,
såsom för övrigt tidigare varit fallet.

I skrivelse den 2 maj 1921 till Eders Kungl. Maj:t i fråga om
Hultsfred—Västervik—Åtvidaberg—Bersbo järnvägsaktiebolag hava fullmäktige
i riksgäldskontoret ifrågasatt, huruvida ej i de bestämmelser,
som framdeles kunna komma att meddelas angående villkoren för låneunderstöd
åt enskilda järnvägsföretag, bör införas eu föreskrift av innehåll,
att de järnvägsbolag, vilka ej behörigen fullgöra sin betalningsskyldighet
för erhållna statslån, endast efter av Eders Kungl. Maj:t i varje
särskilt fall lämnat medgivande må inköpa andra järnvägar, teckna
aktier i järnvägsbolag eller eljest vidtaga åtgärder, som innebära utvidgning
av bolagets verksamhetsområde. Jämväl denna synpunkt anser
riksdagen böra beaktas vid den utredning, som riksdagen ifrågasätter.

Under åberopande av vad sålunda blivit anfört får. riksdagen
anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning av frågan
om statens utlåning för understödjande av enskilda järnvägsföretag
samt därefter vidtaga de åtgärder, vartill utredningen må föranleda.

Stockholm den 15 juni 1921.

Med undersåtlig vördnad.