Riksdagens skrivelse Nr 314.
1
Nr 314.
[Godkänd av första kammaren den 11 juni 1921.
Godkänd av andra kammaren den 11 juni 1921.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående begränsning av rätten
att publicera referat och domstolsförhandlingar angående
vissa grövre brott.
(Konstitutionsutskottets .utlåtande nr 43.)
Tji 11 Konungen.
Vid innevarande riksdag har i en inom andra kammaren väckt
motion hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning om huruledes genom närmare bestämmelser i tryckfrihetsförordningen
rätten att publicera referat och domstolsförhandlingar
angående brott av grövre kriminell eller sexuell natur måtte så begränsas,
att framställningarna därav icke kunna antagas erhålla skadliga eller
sedligt förvillande verkningar.»
Till stöd för denna hemställan har motionären anfört följande:
»Genom den år 1918 antagna undervisningsreformen för rikets folkskolor
har för ungdomens fostran och utbildning de bästa pedagogiska
och psykologiska rön och erfarenheter tagits i anspråk. Att eu stigande
folkbildning därur skall framgå, lider intet tvivel.
Men det vore inkonsekvent, om icke statsmakterna samtidigt såge
till att de många andra faktorer i samhället, som i ordets trängre bemärkelse
äro opinionsbildande och därmed avgörande för individens
tanke- och viljeriktning, bragtes i harmoni med skolans bildande och
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 14 sand. Nr 314. 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 314.
fostrande gärning. Många av dessa faktorer äro emellertid av den art,
att de undandraga sig ett ingripande eller eu påverkan från statens sida.
Så är exempelvis fallet med den s. k. tidsandan, vars tidvis materialistiska
kynne och egoistiska drag ingalunda låta korrigera sig genom statliga
ingripanden av det ena eller andra slaget, hur mycket de än kunna
paralysera de folkuppfostrande krafterna i skola och hem. Mången håller
ju före, att all strävan att på mekanisk väg, genom lagstiftning av prohibitiv
eller preventiv natur, befrämja en god folkuppfostran eller hämma
dåliga inflytelser endast är palliativ, vilkas otillräcklighet hänvisar
till den personliga karaktärsdaningen som det enda tillförlitliga medlet
i all folkuppfostran. Häri ligger nog eu stor sanning, men en relativ
sådan. Att även lagar och restriktiva bestämmelser kunna verka fostrande
på individerna och ge form och riktning åt deras livsuppfattning,
lärer väl dock en allmän erfarenhet kunna vitsorda.
En sådan faktor, som äger stora förutsättningar att bli rent av
normerande för vår uppfattning i allmänhet är tidningspressen. Ja, det
kan verkligen sättas i fråga, om ej dess förmåga att ge direktiv åt hela
vår utveckling kan i betydelse''fullt jämställas med de hävdvunna, fostrande
makter, som vi äga i skola och hem.
Pressen som en spegelbild av de motsatta samhällsintressen, som
brottas med varandra, förlorar lätt den objektivitet i folkupplysningsarbetet,
som är den nödvändigaste av alla förutsättningar. I konkurrensen
om läsekretsen tvingas den ofta att vara mindre nogräknad i fråga
om det stoff till läsarens upplysning som skall framläggas. Offrandet
åt det sensationella är ju ofta eu reklam, som synes nästan ofrånkomlig
för att göra sig hörd.
Särskilt i ett avseende har emellertid staten all anledning att söka
hålla tillbaka de inflytelser i sämre riktning, vartill vissa företeelser
inom pressen medverka och vilka verka i motsatt riktning mot samhällets
fostrande organ. Jag syftar här på det ofta okritiskt behandlade
nyhetsstoffet angående kriminella företeelser av olika art. Att ingående
och detaljerade skildringar av vissa .slags förbrytelser ha eu påtaglig
suggererande verkan är ju allmänt bekant. Jag erinrar om, huru från
den socialdemokratiska ungdomen för några år sedan öppnades ett framgångsrikt
fälttåg mot den s. k. Nick Carterlitteraturen på grund av
dess demoraliserande inverkan på ungdomen. Men liksom ofta Verkligheten
är underbarare än dikten’, så är också fantasiens och känslans
påverkan av verklighetsskildringarna från brottslighetens värld oändligt
mycket större än vad de litterära förmågorna mäkta åstadkomma.
Det kan ej förnekas, att med journalistikens »amerikanisering''> har
3
Rik sd agens skrivelse AV 314.
följt en bristande ansvarskänsla för vad som är nyttigt oeh lämpligt att
lägga under ögonen på unga oeh obefästa människor. Tidningspressen
kan ej hänvisa till, att den blott vill vara en vaken nyhetsmeddelare, tv
för en folkuppfostrare hör ju alltid gälla den regeln, alt man ej i onödan
»i upplysningssyfte» drar in all sköns smuts oeh elände i ungdomens
kunskapskrets. De ingående skildringar av grova kriminella förbrytelser,
brottens iscensättande oeh de ruskiga, stundom vidriga detaljer, som då
ofta blottas, fylla i regeln ingen som helst uppgift genom att utsättas
för publicitetens ljus. De impulser till sedlig reaktion inför brottet, som
de på vissa håll uppväcka, uppvägas helt visst av de suggestiva intryck
på unga och obefästade sinnen, som ofta kunnat påvisas.
I än högre grad än i fråga om de grova våldsdåden verka dessa
suggestiva skildringar på ungdomen, när de hämta sitt stoff flan de
sexuellt betonade brottens område. Under de senare åren har en icke
ringa del av dagspressen överflödat av ruskiga detaljer och interiörer från
varjehanda lustmord, våldtäktsbrott, fosterfördrivningsmål och sexuellt
perversa förbrytelser. Allt detta publiceras till absolut ingen nytta för
någon, men till uppenbar skada för många. Att för barn och ungdom
slå upp dörrarna på vid gavel till lastens nästen för att ge dem en inblick,
,låt vara en skrämmande sådan, i det mänskliga eländet vittnar om
tanklöshet och oförstånd. Att låta beskäftiga, i konkurrensen andtrutna
röster med trycksvärtans hjälp nå snart sagt hur vida som helst med
sina bilder från mänsklig snusk och last är ett uppenbart vågspel ur folkuppfostringssynpunkt,
då man besinnar, att biografernas uppdelning i vad
som lämpar sig för vuxet folk eller icke ej låter sig genomföra i tidningspressen.
Att emellertid taga denna skäliga hänsyn till den stora
skara av ungdom, som också läser dagspressen, kan näppeligen sägas vara
till förfång för den vuxna läsekretsens nyhetsanspråk.
Här måste därför ett ingripande ske snarast möjligt. Man må ej
invända, att det är en »strutspolitik» att på ett artificiellt sätt söka isolera
ungdomen från kunskapen om brott och ruskigheter, varom de ändå förr
eller senare få vetskap. Men mot detta kan invändas, att dessa till allvarlig
reflexion manande underrättelser från brottens och förvildningens
områden kunna — i den mån de anses äga ett direkt upplysningssyfte
— givas i en form, där den sensationsmättande och fantasieggande prägeln
får vika tillbaka. Från uppfostrare inom både skola och hem ha också
särskilt under det gångna året höjts allvarliga gensagor över att vissa
delar inom tidningspressen med allt större frigjordhet referera rättssaker
av här antydd art , som icke minst hos ungdomen sätter sensation slystnad
och nyfikenhet i rörelse.
4
Riksdagens skrivelse Nr 314.
För att vinna rättelse härutinnan är tillämpningen av tryckfrihetsförordningens
nuvarande bestämmelser otillräcklig. Pressens rätt att meddela
domstolsförhandlingar, polisrapporter och dylika aktstycken gör, att
exempelvis § 3, mom. 13 i tryckfrihetsförordningen, som talar om framställning,
som sårar tukt och sedlighet, ej är tillämplig, så mycket mindre
som man i den nämnda paragrafen — den s. k. preventivlagen — vill
komma åt den avsiktliga osedliga propagandan, vartill ju ingalunda
pressen vill låta sig användas. Ej heller täckes det bär angivna önskemålet
genom en hänvisning till stycket 15 i §-2 i nämnda förordning.
Att lita till något pressens frivilliga åläggande av större varsamhet vid
publicerandet av kriminella och sexuella frågor är likaledes en ofullständig
garanti. Den inbördes konkurrensen, liksom ock trycket och fordringarna
från en sensationslysten allmänhet förlänar icke åt åtminstone
en viss del av pressen den ansvarskännande och självständiga fasthet
som erfordras. Huru emellertid tekniskt en skärpning i tryckfrihetsförordningen
i här angiven riktning skulle kunna utformas, torde säkerligen
vederbörande utskott kunna angiva såsom direktiv för en blivande utredning.
Här stå ingå politiska eller ekonomiska intressen på spel, för
vilkas skull man behövde frukta för en begränsning av tryckfrihetens
stora förmån.»
Enligt riksdagens mening har motionären berört ett spörsmål, som
är förtjänt att uppmärksammas från lagstiftarnas sida. T allt större omfattning
hava tidningarna under de sista årtiondena lämnat utförliga skildringar
av brottmål och därvid ej sällan uppehållit sig särskilt vid sådana
omständigheter, som kunna vara ägnade att tillfredsställa sensationslyst,-naden. Eedogörelser hava sålunda lämnats för brottens planläggning och
utförande med minutiösa detaljer samt med en färgläggning,'' varigenom
rysligheten i den brottsliga gärningen blivit starkt framhävd. Men även
genom det blotta återgivandet av rättegångs- eller polisförhörsprotokoll
i ett under handläggning varande brottmål har ibland i berörda hänseende
samma effekt kunnat uppnås som genom en starkt färglagd skildring.
Exempel härpå är, bland annat, en daglig tidnings i Stockholm publicerande
in extenso av polisrapporten i det s. k. Stjärne-målet. Särskilt
begärligfur sensationssynpunkf synes vara återgivandet av brott av sexuell
natur. Under de senaste åren hava åtskilliga uppmärksammade fall förekommit,
där tidningarna gått betydligt längre än vad som kan anses^erforderligt
till allmänhetens underrättande om det faktum, att ett brott
blivit begånget.
Spörsmålet om inskränkningar på förevarande område av tryck -
5
Riksdagens skrivelse Nr 314.
friheten — rätten för en tidning att publicera uppgifter om rättegångsmål
— är likasom överhuvud taget frågor om tryckfrihetens inskränkande
av synnerligen ömtålig beskaffenhet. Otvivelaktigt har genom
publiciteten i fråga om rättegångsärenden den allmänna opinionens uppmärksamhet
ej sällan fästs på missförhållanden, gentemot vilka denna
opinion reagerat, och därigenom bättre förhållanden åvägahragts. Skall
ett ingripande komma till stånd i de avseenden motionären berört, måste
den största varsamhet iakttagas, så att en legitim och önskvärd publicitet
icke inskränkes. Nu torde det emellertid icke kunna förnekas, att skildringar
av hemska detaljer i ett brott i syfte att tillfredsställa sensationshungern
har mycket litet att skaffa med önskvärdheten att bereda publicitet
åt rättegångsförhandlingar i syfte^att därigenom lämna den upplysta
allmänna opinionen möjlighet att följa"med rättegångsärenden as behandling.
Tryckfrihetsförordningens sålunda angivna allmänna syfte torde böra
strängt fasthållas, då det gäller att uppdraga gränser för det område,
sonTbör undantagas från publiciteten.
En undersökning, huruvida någon eller några stadganden i tryckfrihetsförordningen
möjligen kunna helt eller delvis tillgodose det behov,
som i Inotionen påtalas, giver i huvudsak negativt resultat. T § 3 i tryckfrihetsförordningen
stadgas, att, vid prövningen av en skrift eller ansvaret
för densamma de, på vilka en sådan prövning kan ankomma, i fall,
som synas tvetydiga, skola hellre fria än fälla, alltid mera fästa sin uppmärksamhet
på ämnets och tankens, än på uttryckets lagstridighet, på skriftens
åsyftning än på framställningssättet, och alltid utan rättighet att, i
vilket fall som helst, draga obestämda slutsatser av uttrycken, samt att
under sagda förutsättningar, bland annat framställning, som sårar tukt
och anständighet, skall anses såsom missbruk av tryckfriheten. Under
detta lagrum torde man näppeligen kunna hänföra framställningar av
sådana rent faktiska förhållanden, som varit förknippade med utförandet
av ett brott, om än dessa förhållanden kunna hava varit ägnade att
såra tukt och sedlighet. Med framställning i detta sammanhang synes
lagstiftaren närmast hava åsyftat litterära framställningar och icke referat
av vad som faktiskt passerat, och såvitt riksdagen har sig bekant
har det åberopade lagrummet icke heller tillämpats på skildringar av
sådan art, som i motionen påtalas. Däremot torde ett annat stadgande
i tryckfrihetsförordningen vara tillämpligt på vissa slag av sådana skildringar.
I § 2 ''4:o av tryckfrihetsförordningen föreskrives, att det skall
uttryckligen vara envar tillåtet’'' att i allmänt tryck'' utgiva alla, såväl
rättegångar som andra allmänna ärenden rörande handlingar, protokoll
och 1 beslut, av vad namn och beskaffenhet de vara må, dock med vissa
6
Riksdagens skrivelse Nr 314.
särskilt angivna undantag. Därvid angives även att sådant, som rörer
styggelser eller högligen sårar blygsamheten, eller innehåller hädelser emot
Gud, eller lasteliga uttryck om rikets varande överhet eller vad i avseende
på personer vilka ett mål egentligen beträffar, kunde i sådanä
handlingar hava influtit otidigt anstötligt eller förklenligt icke må uti
dem, vid vite av trettiotre riksdaler sexton skillingar, genom trycket
kungöras utan såvida, vad sistnämnda fall angår, åberopandet skulle av
domaren, som sist i målet dömt, prövas nödvändigt till upplysning eller
styrkande av själva huvudsaken. Visserligen torde härigenom publicerande
av vissa av de skildringar av brottmål, som motionären åsyftar, vara
förbjudet, men på grund av sin ålderdomliga och svävande formulering
synes tillämpning av detta lagrum numera icke ifrågakomma. Lagrummet
lär ej heller täcka samtliga de olika slag av redogörelser för brott,
som i motionen avses.
Vill man därför ingripa mot ett alltför hänsynslöst begagnande av
rätten till bro tf målsreferat och särskilt beskrivningar av tillvägagångssättet
vid grövre brott, beskrivningar, som icke kunna vara den stora
allmänheten till gagn men väl inverka, förledande på lättpåverkade eller
illasinnade individer, torde man få modernisera och efter nya förhållanden
utbilda tryckfrihetsförordningens redan existerande förbud mot publicerandet
av redogörelser för vad i brottmålsrättegångar förekommer i den riktning,
motionären angivit. Såsom riktlinjer för en dylik omarbetning av
bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen får riksdagen angiva följande.
Förbudet torde böra rikta sig mot publicerandet av domstolsförhandlingar,
polisrapporter och andra aktstycken av vad slag det vara
må i den mån de innehålla redogörelser för tillvägagångssättet och omständigheterna
vid vissa grövre brott och vid sexuella förbrytelser. Förbudet
skulle sålunda icke drabba t, ex. ett offentliggörande av det faktum,
att brott begåtts, eller ett angivande av den, som därför blivit åtalad,
utan allenast rikta sig mot en mera detaljerad redogörelse för omständigheterna
vid brottets begående. Jämväl bör det förbjudas offentliggörande
av liknande redogörelser för dylika brott, även om dessa redogörelser icke
skulle stödja sig på några aktstycken av officiell natur utan vila på s. k.
reportage. Enligt riksdagens mening bör emellertid icke förbudet mot
dylikt publicerande göras generellt, utan inskränka sig till att avse publikation
i sådana skrifter, som i tryckfrihetsförordningen benämnas »dagblad
eller periodiska skrifter». I likhet med motionären anser riksdagen,
att den största faran av publicerandet av brottsredogörelser uppstår när
dylik publicering äger rum i sistnämnda slags tryckalster. Dessa nå en
ofantligt mycket större läsekrets än andra tryckta skrifter. Där får också
1
• '' Riksdagens skrivelse Nr 314.
deri realistiska verklighetsskildringen en levande och aktuell prägel, som
tilldrager sig den allmänna uppmärksamheten pa ett helt annat sätt, än
vad som i allmänhet är fallet med andra skrifter. Deu inbördes konkurrensen
mellan de periodiska skrifterna bidrager vidare till att utgivarna av
dessa i högre grad än utgivare av andra skrifter förse det särskilt
sensationella med utsmyckningar, som kunna tillfredsställa sensationshungern.
Genom att inskränka förbudet mot publicerandet av brottmålsskildringar
allenast till »dagblad och periodiska skrifter», vinnes också den
fördelen, att det icke blir förment för den, som av vetenskapligt
intresse vill belysa vissa samhällsförhållanden eller som av andra legitima
skäl vill inför den allmänna opinionen framlägga vissa anmärkningsvärda
omständigheter i ett brottmål, att i tryck närmare beröra dylika
förhållanden. Man erhåller genom en dylik klyvning av det, som i olika
tryckta skrifter får offentliggöras beträffande brottmål, en säkerhetsventil
för, att vad som inför en upplyst allmän opinion kan vara anmärkningsvärt
icke undandrages dennas bedömande. Det torde vara överflödigt
att framhålla, att tidningarna jämväl böra förbjudas att även efter andrahandskällor
återgiva skildringar av brottmål.
Att även representanterna för tidningspressen anse ett ingripande
på förevarande område önskvärt, framgår av en av publicistklubbens ordförande
till konstitutionsutskottets ordförande ingiven, den 29 mars 1921
dagtecknad skrivelse. Sedan i skrivelsen erinrats om det i motionen
11:262 framställda yrkandet, anföres följande:
»Förslaget och dess motivering ha varit föremål för ingående diskussion
inom publicistklubben vid dess sammanträde den 11 mars, och
därvid uttalades allmänt sympati för motionens syfte. Detta betecknades
allmänt såsom synnerligen behj ärtans värt, och behovet av att något åtgjordes
för att motverka de av motionären påpekade missförhållandena
framhölls med styrka. Samtidigt betonades från flera håll vikten av att
eventuella ändringar i tryckfrihetsförordningen företogos med sådan varsamhet,
att därvid den tryckfrihet, som verkligen förtjänar att skyddas,
icke på något sätt bleve lidande. På uppdrag av publicistklubben får
dess styrelse genom undertecknad till konstitutionsutskottets ordförande
härmed vördsamt lämna meddelande om detta publicistklubbens uttalande
för den Hallénska motionens syfte.»
Med förmälan att inom riksdagens konstitutionsutskott yrkande
framställts, att framställningar i pressen och litteraturen av liknande art,
som i motionen avses och som icke hava karaktären av verklighetsskildringar,
jämväl borde anses såsom missbruk av tryckfriheten, tillåter sig
riksdagen framhålla, att enligt riksdagens mening ett efter förhållandenas
8 Riksdagens skrivelse Nr 3lå. *
krav tillräckligt avpassat stadgande finnes i den förut återgivna § 3 13:o
tryckfrihetsförordningen.
Ehuru riksdagen icke underskattar de stora svårigheter, som möta en
lagstiftning med syfte att uppdraga gränsen mellan legitim och illegitim
publicitet har riksdagen, med hänsyn till den förevarande frågans vikt,
ansett, att i varje fall en utredning i ämnet bör företagas.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen hemställa, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och på vilket
sätt genom särskilda bestämmelser i tryckfrihetsförordningen rätten att i
dagblad och periodiska skrifter offentliggöra skildringar av och förhandlingar
angående brott av grövre kriminell och sexuell natur må kunna
begränsas i syfte att förekomma i socialt och etiskt avseende skadliga
verkningar.
Stockholm den 11 juni 1921.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm 1921. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
211889