Riksdagens skrivelse Nr 186.
1
Nr 186.
Godkänd av första kammaren den 7 maj 1921.
Godkänd av andra kammaren den 7 m 921.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion
• angående revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse
på landet och i stad.
(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 41.)
Till Konungen.
I en inom riksdagen väckt motion liar hemställts, »att riksdagen
ville i skrivelse till Kungi. Magt anhålla, det täcktes Kung! Magt
snarast möjligt föranstalta om en allmän revision av gällande förordningar
angående kommunalstyrelse på landet och i stad samt för riksdagen
framlägga de lagförslag, vartill revisionsarbetet giver anledning».
Till stöd för detta yrkande har motionären anfört följande:
»Sextio år hava snart förflutit, sedan de ännu i sina huvuddrag
gällande kommunalförordningarna utfärdades. Redan i sin ursprungliga
gestalt företedde dessa förordningar såväl i uppställning som beträffande
innehåll detalj olikheter, vilka, så vitt man nu kan döma, icke alltid vant
motiverade av de skilda betingelser, under vilka den kommunala självstyrelsen
skulle utövas i de olika slagen av kommuner: landskommunerna,
stadskommunerna, den kyrkliga kommunen och länskommunerna.
Trots kommunalförvaltningens oerhörda utveckling under de sålunda
gångna åren kan det visserligen sägas, att åtminstone de för primärkommunerna
gällande förordningarna i allmänhet icke lagt någon större
svårighet i vägen för denna utveckling. Åven det mera komplicerade
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 14 sand. Nr ISO—187. 1264 21 1
Riksdagens skrivelse Nr 186.
2
maskineri, som numera särskilt i de större kommunerna är behövligt
för förvaltningsbestyrens utförande, har rymts inom ramen för de jämförelsevis
gamla författningarna.
Dessa hava dock i avsevärda delar gång efter annan undergått
avsevärda förändringar. Särskilt har den i flera repriser genomförda
demokratiseringen av den kommunala rösträtten direkt och indirekt påkallat
omarbetning av ett flertal av författningarnas lagrum. I synnerhet
efter 1918 års kommunala rösträttsreform hava de partiella reformkraven
blivit talrika och mångskiftande. I anledning härav blevo år 1919 särskilda
sakkunniga (»kommunalförfattningssakkunnige») tillkallade att inom
civildepartementet biträda med utredningen av hithörande spörsmål, bland
vilka märkas frågor om
begränsning av rätten att vid kommunala avgöranden rösta utan
personlig inställelse,
ändrad valdistriktsindelning vid val av kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige
och landstingsmän,
sammanförande av de politiska och den kommunala röstlängden,
åtgärder för underlättande av deltagandet i val av kommunalfullmäktige,
stadsfullmäktige och landstingsmän,
gränsen mellan kommunalstämmans och kommunalfullmäktiges befogenhet,
avskaffande av den successiva förnyelsen av- kommunalfullmäktige,
stadsfullmäktige och municipalfullmäktige,
ändrad tid för val av nämnda fullmäktige,
ändrade bestämmelser beträffande sammanräkning av röster, avgivna
vid val av fullmäktige och av landstingsmän,
ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag samt
utsträckt tillämpning av proportionell valmetod vid kommunala val.
Rörande de tre första frågorna och delvis rörande den fjärde har
den verkställda utredningen redan givit anledning till åtskilliga ändringar
i kommunalförordningarna. Och sedan utredningen även beträffande de
tre närmast därefter här ovan omförmälda spörsmålen inom kort. blivit
slutförd, torde proposition om ytterligare ändringar av rätt omfattande
beskaffenhet — särskilt i vad angår förordningen om kommunalstyrelse
på landet — vara att motse till innevarande riksdag.
Alla dessa ändringar hava genomförts eller äro avsedda att genomföras
med bibehållande av författningarnas ursprungliga uppställning.
De nya lagbuden har man, med undvikande i största möjliga grad av
omnumrering av paragraferna, inpassat där de ansetts mest lämpligt
eller — ofta rättare sagt — där det ansetts minst olämpligt. Det
övervägande flertalet av lagrummen hava, åtminstone i vad angår för
-
Riksdagens skrivelse Nr 186. •*
ordningen om kommunalstyrelse på landet, en eller flera gånger undergått
förändringar. De ursprungligen i författningarna förekommande
inadvertenserna liava blivit allt flera och en del av lagrummen hat a på
ett oformligt sätt svällt ut till stort men för författningarnas överskådlighet.
I synnerhet upptaga de vidlyftiga bestämmelserna om proceduren
vid de kommunala representantvalen ett betydande utrymme. Sistberörda
förhållande har föranlett kommunalförfattningssakkunnige att i sitt ar
1920 avgivna betänkande angående röstning utan personlig inställelse
inför valförrättare m. m. uttala sig för dessa bestämmelsers utbrytande
ur kommunalförordningarna och sammanförande i en särskild kommunal
vallag. Då Kungl. Maj:t i sin till samma års riksdag avlåtna proposition
angående nyssberörda ämne givit sin anslutning till detta uttalande,
torde igångsättande av arbetet härmed vara att motse, så snart statsmakterna
tagit ståndpunkt till frågan om ny proportionell valmetod,
vilket, så vitt angår val till riksdagens andra kammare, antages komma
att ske under innevarande riksdag.
Under tiden för alla dessa genomförda eller tilltänkta partiella ändringar
har behovet av en allmän revision av kommunalförordningarna
gjort sig alltmera kännbart.
I utlåtande (nr 16) över väckta motioner rörande frågan om giänsen
mellan kommunalstämmas och kommunalfullmäktiges befogenhet
anförde sålunda konstitutionsutskottet vid 1919 års lagtima riksdag, att,
enligt vad utskottet inhämtat, »Kungl. Maj:t lärer vara betänkt på att
underkasta kommunalförordningen för landet en allmän revision». Och
i enlighet med utskottets i ämnet gjorda hemställan beslöt riksdagen i
skrivelse (nr 86) hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
»eventuellt i samband med en allmän revision av förordningen om kommunalstyrelse
på landet» upptaga det genom motionerna väckta spörsmålet.
Och då Kungl. Maj:t den 30 maj samma år bemyndigade dåvarande
chefen för civildepartemnntet att tillkalla ovan omförmälda sakkunniga,
gjorde denne till statsrådsprotokollet bland annat följande
uttalande:
»Slutligen tillåter jag mig anmärka, att den form, vari efter många
förändringar, som kommunalförfattningarna tid efter annan och särskilt
under sista åren undergått, kommunallagarna numera framträda, icke
kan anses fullt tillfredsställande. En och annan av de nya bestämmelserna
står ej heller i full överensstämmelse med motsvarande bestämmelser
i de andra lagarna. Det är därför angeläget, att en formell revision
av kommunallagarna snarast möjligt kommer till stånd.» På där
-
4
Riksdagens skrivelse Nr 186.
efter angivna skäl ansåg departementschefen sig emellertid icke då böra
göra framställning om åtgärder för en dylik revision.
Om behövligheten av kommunalförordningarnas revidering synas
alltså meningarna icke vara delade. • Olika uppfattningar om den lämpligaste
tidpunkten för revisionsarbetets utförande kunna däremot måhända
anses hava förelegat. Men att tidpunkten för arbetets påbörjande
icke längre bör uppskjutas är enligt min åsikt uppenbart. Utredningen
av de kommunala spörsmål, vars besvarande varit mest brådskande, har
slutförts med det ovan omförmälda betänkande, som inom kort är att
förvänta från kommunalförfattningssakkunnige. Någon fara för trängande
partiella reformkravs undanskjutande genom deras tillgodoseende
först i sammanhang med den allmänna revisionen föreligger för den
skull icke vidare. Tillkomsten snarast möjligt av en särskild kommunal
vallag är visserligen önskvärd. Men även om fråga därom sammankopplas
med 1’evisionsarbetet och densammas lösning därför fördröjes
något år, är denna fråga dock icke av så brådskande natur, att olägenheten
av ett dylikt dröjsmål får tillmätas någon nämnvärd betydelse. I
allt fall måste större praktisk olägenhet anses följa av en arbetsordning,
enligt vilken med kort tids mellanrum först verkställes den mycket omfattande
omarbetning av förordningarna, som påkallas av vissa valbestämmelsers
utmönstrande ur dem, och därefter vidtagas åtgärder för
den fullständiga revisionen. Det förra arbetet kan näppeligen utföras
utan omparagrafering. Kommunalförordningarna skulle därigenom och
på grund av de många formella ändringarna i övrigt komma att framträda
i väsentligen ny gestalt. Men knappast har kommunalmannen hunnit
orientera sig i den nya omgivningen, innan han ånyo skulle hava
att finna sig till rätta i förändrade förhållanden. Kommunalmannens
och de kommunala myndigheternas tålamod, som redan hårt prövats av
de ofta förekommande, om också behövliga författningsändringarna skulle
därigenom i onödigt hög grad sättas på prov. Möjligt är, att ett uppskov
med den kommunala vallagens tillkomst kan hava till följd, att
vissa lagrum i förordningarna under ett eller annat år bliva ännu otympligare
än för närvarande, nämligen för det fall att bestämmelser om ny
proportionell valmetod måste i dem inarbetas för att komma i tillämpning
redan vid 1922 års val av kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige
och landstingsmän. Men då någon svårighet icke torde yppa sig att
med bibehållande av författningarnas uppställnirg och paragrafering införa
dessa bestämmelser i stället för eller i direkt anslutning till dem,
som i motsvarande hänseende nu inrymmas i författningarna, lärer ett
tidigare utarbetande av den kommunala vallagen i syfte att direkt i
r>
Riksdagens skrivelse Nr 186.
densamma kunna upptaga de nya valreglerna icke vara motiverat av
berörda förhållande, om detsamma väges mot ovan omförmälda olägenheter
av ett sådant förfaringssätt.
Av de till kommunalförfattningssakkunnige hänskjutna detaljspörsmål,
rörande vilka betänkande och förslag icke under den allra närmaste
tiden väntas, är flertalet av den beskaffenhet, att de nya föreskrifter,
som av dem kunna föranledas, åtminstone till avsevärd del böra eller
kunna beredas plats i vallagen och för den skull lämpligen böra utformas
i sammanhang med förslag till dylik lag. Så är fallet med frågan
om åtgärder för underlättandet av valdeltagandet, — vilken fråga dock
provisoriskt kan lösas även beträffande 1922 års val genom tillfälliga
bestämmelser — samt frågan om utsträckt tillämpning av proportionell
valmetod vid kommunala val och om ändrade regler för röstsammanräkning
vid de kommunala representantvalen. Men såsom ovan anförts
är icke heller dessa frågors lösning särskilt brådskande, varför deras
fristående behandling, oberoende av frågorna om kommunal vallag och
nya kommunalförordningar, icke heller från denna synpunkt synes
påkallad.
En i viss mån annan ställning intager frågan om ersättning åt innehavare
av kommunala förtroendeuppdrag, varför denna fråga såsom därjämte
sjmnerligen betydelsefull för kommunalförvaltningen och den kommunala
självstyrelsens organisation torde, trots olägenheterna av fortsatt
partiell kommunallagstiftning, snarast möjligt och helst före den allmänna
revisionen vinna sin lösning.
Jämte de olägenheter, som ovan anmärkts, måste ett fortsatt och
fristående partiellt avhjälpande av förefintliga brister i vissa delar av
förordningarna med därefter följande allmän revision medföra ett avsevärt
dxxbbelarbete, som knappast är påkallat, sedan — med nyss '' angivet
undantag — de mest trängande kraven genom lagändringar tillgodosetts.
Aven om den allmänna revisionen anförtros åt annan beredning än de
förberörda detaljspörsmålen, skulle utredningarnas samtidiga utförande
under samarbete mellan de två beredningarna vara eu fördel i berörda
avseende. Därigenom skulle revisionsax-betet även lättare kunna tillgodogöra
sig iakttagelser angående oegentligheter och otydligheter av varjehanda
slag, som kommunalförfattningssakkunnige få antagas hava uppmärksammat
under den granskning och behandling av flertalet lagrum,
som föranletts och föranledes av de till dem hänskjutna spörsmålen.
Ett ytterligare och avgörande skäl för den allmänna revisionens
omedelbara företagande är enligt min mening, att ett annat förfarande
kommer att medföra, att såväl förordningarna om kyrkostämma samt
Riksdagens skrivelse Nr 186.
»;
kyrkoråd och skolråd som förordningen om landsting erhålla ny form
och delvis nytt innehåll, långt innan åtgärder i detta syfte blivit vidtagna
beträffande förordningarna om kommunalstyrelse på landet och om
kommunalstyrelse i stad. Inom ecklesiastikdepartementet år 1918 tillkallade
sakkunniga för utredning av frågan om införande av representativt
system i den kyrkliga kommunen hava nämligen uppgjort förslagtill
fullständig revision av kyrkostämmoförordningen, vilket förslag lärer
komma att avlämnas under loppet av innevarande år. Och under nästlidet
år 1920 har det uppdragits åt kommunalförfattningssakkunnige att
verkställa utredning och avgiva förslag angående revision av landstingsförordningen,
vilken utredning förutsättes vara färdig så tidigt, att proposition
i ämnet kan föreläggas 1922 års riksdag. Men det lärer knappast
kunna anses vara med ett planmässigt lagstiftningsarbete förenligt, att
de för den borgerliga primärkommunen gällande förordningarna, till vars
bestämmelser förordningarna för den kyrkliga kommunen och länskommunen
hittills anslutit sig, skulle, utöver vad som är oundgängligt,
kvarstå oförändrade i en del hänseenden, som vid de senares revision
underkastats mer eller mindre genomgripande förändringar.
Till sist må erinras, att den ifrågasatta revisionen icke lärer kunna
eller böra begränsas till frågor av rent formell natur. Detta följer redan
därav, att omarbetningen av kyrkostämmo- och landstingsförordningarna
blir av reell innebörd, samt att vid rådande olikhet mellan motsvarande
bestämmelser i nämnda två förordningar, å ena, och förordningarna för
primärkommunerna, å andra sidan, samt mellan bestämmelserna i sist
omförmälda författningar ett ställningstagande i sak ofta bliver nödvändigt.
Men oberoende härav synes det näppeligen vara möjligt eller
lämpligt att vid eu dylik allmän revision icke beakta och till prövning
upptaga‘sådana spörsmål på kommunal författningarnas område, som under
de senare åren varit aktuella, såsom t. ex. frågorna om kommunernas
kompetens och om inskränkning av magistratens befogenhet i rent kommunala
förvaltningsärenden.»
Behovet av en formell revision av de nuvarande kommunalförfattningarna
har under de senaste åren vunnit erkännande från olika håll.
Motionären har därvidlag åberopat ett yttrande till statsrådsprotokollet
den 30 maj 1919 av dåvarande statsrådet och chefen för civildepartementet
samt ett uttalande av konstitutionsutskottet i dess utlåtande nr 15
samma år, vilket också återfinnes i den med anledning av utlåtandet till
Eders Kungl. Maj:t avlåtna riksdagsskrivelsen nr 86. Härjämte bör
Riksdagens skrivelse Nr 186. ‘
uppmärksammas, att kommunalförfattningssakkunniga i sitt deu 12 februari
1921 avgivna betänkande II understrukit behovet av eu fullständig
omarbetning av kommunalförfattningarna samt vikten av att densamma
snarast möjligt igångsättes. I anslutning till denna uppfattning har
jämväl statsrådet och chefen för socialdepartementet vid anmälan i statsrådet
den 18 mars innevarande år av nämnda betänkande uttalat sig
för att en dylik revision borde inom den närmaste tiden företagas. I
överensstämmelse härmed hava också genom den proposition, nr 299,
som vid samma tillfälle avläts till riksdagen, endast sådana av de i
nämnda betänkande föreslagna ändringar underställts riksdagens provning,
vilka funnits böra utan tidsutdräkt genomföras.
Beträffande två av kommunalförfattningarna, nämligen förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd samt förordningen om landsting,
har arbetet på en fullständig omarbetning såsom bekant redan påbörjats-
Det nu föreliggande spörsmålet är därigenom begränsat att
gälla endast förordningarna om kommunalstyrelse på landet och i stad.
Att en formell revision av dessa båda sistnämnda förordningar är av
behovet påkallad, måste enligt riksdagens mening anses vara ställt utom
allt tvivel. Riksdagen vill härvidlag särskilt framhålla följande synpunkter.
Det är givetvis av största vikt, att författningar, sådana som de här
ifrågavarande, vilka framför allt skola tillämpas av personer, som ej få
förutsättas äga större vana vid tolkning av lagtext, äro överskådligt uppställda.
Det torde vara en allmän erfarenhet, att de här berörda förordningarna
ej tillfredsställa detta krav. I vissa hänseenden beror den bristande
överskådligheten därpå, att de utgångspunkter för lagstiftandet, som
förelågo vid tiden för förordningarnas tillkomst, numera undanryckts eller
förskjutits till följd av därefter inträffade genomgripande förändringar
inom det kommunala livet. I andra hänseenden har överskådligheten
blivit lidande därigenom, att tid efter annan påkallade nya bestämmelser
blivit, särskilt för undvikande av omparagrafering, tillagda här och var
utan att äga direkt sammanhang med de äldre lagbud, med vilka de formellt
förbundits. Givet är även, att den omfattning, som vissa på detta
sätt till små lagkomplex för sig förvandlade paragrafer erhållit, i betänklig
grad minskar möjligheten att lätt överblicka de ifrågavarande
förordningarna.
Likformighet mellan förordningarna för stads- och landskommuner,
så långt överensstämmelse i sakligt hänseende dem emellan förefinnes, är
enligt riksdagens mening eu naturlig norm för dessa förordningars redigering.
Vid deras tillkomst har denna synpunkt i allmänhet vunnit beak
-
8
Riksdagens skrivelse Nr ISO.
tande. Särskilt genom den ökade användningen av det representativa
systemet i landskommunerna har emellertid för dessas vidkommande numera
i flera hänseenden större reel överensstämmelse uppnåtts med förhållandena
i städerna än som från början varit fallet. Dock har icke
någon formell motsvarighet till denna ökade reela överensstämmelse skapats
i de båda kommunalförordningarna. På grund härav lämna dessa
för närvarande även i detta avsseende åtskilligt övrigt att önska, oavsett
de brister av samma slag, vilka kunna hava förefunnits allt sedan deras
tillkomst.
Åven beträffande detaljerna har emot de ifrågavarande författningarna
riktats den enligt riksdagens mening befogade anmärkningen, att en hel
del otydligheter och oegentligheter förefinnas. Såsom belysande för förhållandena
i detta hänseende kan riksdagen hänvisa till de erinringar, som
kommunalförfattningssakkunniga i sitt betänkande II gjort i fråga om
tillämpligheten av de i förordningen om kommunalstyrelse på landet
givna bestämmelserna angående kungörande och hållande av stämma,
stämmans arbetsformer, verkställighet av stämmans beslut och stämmoordförandens
befogenhet. Slutligen vill riksdagen påminna därom, att förordningarna
i sitt nuvarande skick betungas av en eller annan bestämmelse,
som numera blivit överflödig därigenom, att förutsättningarna för dess
tillämpning ej längre föreligga, såsom fallet exempelvis är med § 11
mom. 2 i förordningen om kommunalstyrelse på landet.
Betydelsen av att sådana missförhållanden, som de här ovan påpekade,.,
undanröjas, har enligt riksdagens mening väl motiverat ett bifall till förevarande
motions hemställan om skrivelse till Eders Kungl. Maj:t i vad den
avser en formell revision snarast möjligt av de ifrågavarande förordningarna.
Därtill kommer emellertid också, att såsom ovan framhållits omarbetningar
av förordningarna för den kyrkliga kommunen och för länskommunen redan
äro påbörjade. Riksdagen delar motionärens uppfattning, att detta förhållande
måste anses såsom ett särskilt, mycket betydande skäl för ett omedelbart
igångsättande av den i motionen föreslagna revisionen. Det torde
härvidlag kunna ifrågasättas, om över huvud taget ett lyckligt resultat i
formellt hänseende kan vinnas av revisionsarbetet beträffande förordningarna
för den kyrkliga kommunen och länskommunen, därest icke detta arbete
företages i kontakt med en formell revidering av de för de borgerliga
primärkommunerna gällande förordningarna. Beträffande spörsmålet om
den ifrågasatta revisionens återverkan på lösningen av tidigare till utredning
hänskjutna partiella reformfrågor på det kommunala området, vilka
ännu befinna sig under förberedande behandling, vill riksdagen i detta
sammanhang framhålla, att den i stort sett delar motionärens åsikt. Dessa
9
Riksdagens skrivelse Nr 186.
ännu icke utredda frågor torde i regel få anses vara av jämförelsevis
underordnad betydelse, eller ock är i allt fall deras lösning icke av särskilt
brådskande natur. Några större olägenheter synas därför icke uppstå,
om de flesta av dem lösas först i samband med genomförandet av
den allmänna revisionen.
Motionären har ifrågasatt, att i sammanhang med den formella revisionen
skulle till besvarande upptagas även andra aktuella spörsmål av
reel innebörd än ovan omförmälda. Riksdagen anser dock icke lämpligt
att på sådant sätt upptaga dylika frågor, till vilka riksdagen icke
tagit ställning, eller rörande vilka framställning om utredning och förslag
icke gjorts av riksdagen. Endast för den händelse, att önskvärd
likformighet mellan de båda förordningarnas bestämmelser i ett eller
annat hänseende påkallar jämkning av endera förordningens innehåll,
böra sakliga ändringar i detta sammanhang ifrågasättas.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt föranstalta om eu allmän, i huvudsak
formell revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse på
landet och i stad samt för riksdagen framlägga de lagförslag, vartill revisionsarbetet
giver anledning.
Stockholm den 7 maj 1921.
Med undersåtlig vördnad.
Bihang till riksdagens protokoll 1921.
14 sand.
Nr 186—187.
1264 21 2