4
Riksdagens skrivelse Nr 167.
Nr 167.
Godkänd av första kammaren den 11 maj 1921.
Godkänd av andra kammaren den 11 maj 1921.
Riksdagens skrivelse till Konungen i fråga om åvägabringande
av en rationell skatteuppbörd.
(Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 11.)
(Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.)
Till Konungen.
Inom riksdagens båda kamrar hava väckts likalydande motioner i syfte
att utredning måtte komma till stånd rörande vilka åtgärder, som lämpligen
borde vidtagas för åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.
Vidare har i en inom riksdagens andra kammare gjord särskild framställning
påyrkats utredning för utrönande, huruvida och i vad mån utöver
vad redan funnes stadgat påförda utskylder kunde uttagas av försumliga
och tredskande skattskyldiga.
Riksdagens vederbörande utskott har i ärendet infordrat yttranden från
svenska stadsförbundet och landskommunernas förbund ävensom från postsparbankssakkunnige.
Såväl av motionerna som av de inkomna yttrandena framgår, att den
fråga, motionerna avser, är av synnerlig betydelse för det allmänna. Genom
den statistik, som förebragts av svenska stadsförbundet, har blivit upplyst,
att efter uppbördsstämmorna erlagt belopp av kommunalskatt i de städer,
statistiken avser, utgjort under perioden 1916—1918 10,2 % av debiteringen
samt att utestående eller avkortade skatter för samma tid utgjort
3,8 % av debiteringen. Visserligen har det förefallit riksdagen förvånande,
5
Riksdagens skrivelse Nr 167.
att statistiken i sistnämnda hänseende kunnat bliva så relativt gynnsam,
men det bör framhållas, att statistiken avser en tidsperiod, som i många
hänseenden varit att betrakta som en högkonjunktur, under vilken särskilt de
stora företagen påförts och haft förmåga att erlägga stora skattebelopp,
samt att de små skattebetalarna närmast före högkonjunkturen hade relativt
låga inkomster och att de därå belöpande skatterna fördenskull varit lättare
att erlägga än eljest. Riksdagen håller före, att under nu rådande och
sannolikt förestående depressionstider med sjunkande inkomster ett lika
gott resultat knappast kan vara att förvänta, utan att förhållandena snarare
torde komma att gestalta sig i motsatt ordning mot vad som nyss
anförts om de goda tiderna. De anförda siffrorna avse endast kommunalskatterna,
men förhållandena torde i fråga om kronoutskylderna icke vara
väsentligt olika, och det bör med skärpa framhållas, att statens och kommunernas
intressen i denna fråga sammanfalla på ett sätt, som motiverar
ett intimt samarbete.
Skatterestantierna torde i huvudsak vara beroende på tre särskilda
faktorer, nämligen dels att åtskilliga debiterade skattebelopp representera
rent fiktiva värden, vilka tillkommit allenast i följd av taxeringsmyndigheternas
bristande kännedom om de taxerade, dels att ett stort antal personer,
särskilt sådana, som flytta från ort till annan, regelbundet undandraga
sig att betala utskylder, dels ock slutligen att talrika fall existera,
där den uteblivna skattebetalningen beror på bristande förmåga.
I motionerna har jämväl ordats om de restantier, som hänföra sig
till de rena skatteskolkarna. Riksdagen får framhålla, att denna fråga
har avsevärd både moralisk och ekonomisk betydelse. De summor, dessa
skatter representera, torde i eu del samhällen avse en ingalunda obetydlig
del av hela debiteringen och skatteskolkarnas antal torde vara anmärkningsvärt
stort i förhållande till hela antalet skattebetalare. Till en del torde
indrivningens klena resultat i dessa fall bero på, att det icke har ansetts
lönande att påkosta obetydliga skattebelopp besvär och kostnader, som icke stå
i rimlig relation till vad som därmed kan utvinnas i ekonomiskt hänseende.
Ett sådant betraktelsesätt kan emellertid vara farligt därigenom, att detsamma
och därpå fotade åtgärder äro ägnade att ingiva allmänheten den
uppfattningen, att det icke skulle vara så noga med skattens erläggande,
och följden härav bliver i sin tur ökat antal skatteskolkare. Riksdagens
ståndpunkt måste därför bliva att vad som kan göras mot skatteskolkarna
bör göras, för så vitt det icke kan anses stå i orimlig proportion i fråga
om kostnader i förhållande till det avsedda ändamålet, ^ id en utred
-
6 Riksdag ens skrivelse Nr 167.
ning av skatteuppbörden i hela dess vidd bör emellertid saken noggrant
beaktas.
Den ojämförligt viktigaste delen av föreliggande ämne utgöres emellertid
av de fall, där den uteblivna skatteinbetalningen beror på bristande
förmåga. Härmed sammanhänger intimt den kanske ännu viktigare frågan,
att det bör vara angeläget att ordna uppbörden så, att den blir minst betungande
för de talrika kategorier, som nu visserligen fullgöra skatteinbetalningen,
men därvid ha att dragas med stora uppoffringar och svårigheter.
Vid en djupgående undersökning av detta ämne kommer man in på
hela taxeringsväsendets organisation och särskilt det i motionerna berörda
spörsmålet, att eu avsevärd tid nu alltid förflyter mellan den tidpunkt, då
en inkomst åtnjutes, och den, då därav härflytande skatter skola erläggas,
och att i följd härav den skattskyldiges betalningsförmåga under tiden
kan väsentligen förändras. Denna fråga berör emellertid mest taxeringsförfarandet,
och den har av riksdagen icke kunnat i vidare mån beaktas
än vad här nedan anföres om vikten att uppmuntra frivilliga avsättningar
av arbetslöner och andra inkomster för skatteinbetalning.
För skattebetalarna är det av synnerlig vikt, att uppbördsterminerna
ordnas på ett ändamålsenligt sätt. Kronoutskylderna och andra å kronodebetsedeln
uppförda skatter uppbäras nu odelade vid ett och samma tillfälle.
Fråga om uppdelning av denna uppbörd har såväl förut som innevarande
år varit väckt inom riksdagen, men ansetts stöta på oöverkomliga
praktiska svårigheter. Kommunalskattens uppdelning på tre eller två terminer
torde däremot numera vara i stor utsträckning genomförd, och erfarenheten
därav kan anses vara, att åtgärden varit ägnad att bereda skattedragarna
lättnader och därjämte minska kommunernas förluster genom
restantier.
Då det icke utan stora kostnader för skatteuppbörden kan låta sig
göra att fördela skatterna i så små poster, att de anpassa sig till de skattskyldiges
månads- eller veckoinkomster, bör det vara av vikt för det allmänna
att uppmuntra sådana anstalter, som avse att i småposter uppsamla
och sedermera inbetala skattebelopp. Av sådana anstalter existera nu två
slag, vilka emellertid i vissa delar äro varandra ganska lika, nämligen dels
s. k. intressekontor, dels anordningar av arbetsgivare, som efter frivillig
överenskommelse innehålla en del av arbetarnas inkomster för att gälda
skatterna.
Frågan om intressekontor har förut varit föremål för riksdagens behandling,
och vid 1918 års riksdag beslöts en skrivelse, nr 479, till Eders
7
Riksdag ms skrivelse Nr 167.
Kungl. Maj:t med anhållan, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om
utredning angående möjligheten att genom statsbidrag åt organisationer, som
avse att främja skatteinbetalning eller genom andra liknande åtgärder åstadkomma
minskade restantier och avskrivningar av skatter. Denna framställning
har emellertid icke föranlett någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd, enligt
vad riksdagen inhämtat, beroende därpå, att verkningarna av det år 1918
införda nya uppbördssättet på landsbygden samt införselinstitutets införande
i avseende på skatter och allmänna avgifter ansetts böra avvaktas. Då
det nya uppbördssättet avser landsbygden och intressekontoren huvudsakligen
verka i städerna samt införseln bar betydelse för dem, som kommit
på restlängd, men intressekontoren avse att förebygga sådant, vill det
synas riksdagen, som de ifrågavarande motiven icke skulle vara särdeles
betydelsefulla. De inväntade verkningarna torde emellertid nu kunna överblickas,
och riksdagens framställning synes nu kunna återkomma som en
underordnad del av hela skatteuppbördsproblemet.
Riksdagen får framhålla, att då intressekontoren avse såväl krono- som
kommunalskatterna, det synes böra ankomma på staten lika väl som på
kommunerna att stödja dessa anstalter. Säkerligen skulle ett mindre förvaltningsbidrag
verka uppmuntrande för tillkomsten och utvecklingen av
sådana anstalter, varjämte eu viss kontroll över de influtna medlens placering
skulle vara ägnad att förebygga, att till sådana anstalter inbetalade
medel bliva föremål för förskingringar och de skattskyldige därigenom nödgas
att betala två gånger. För kommunernas upplåning kunde anstalterna
bliva av betydelse, då kommunerna ofta äro nödsakade att upptaga tillfälliga
lån i avvaktan på skatternas inflytande.
De sammanslutningar mellan arbetsgivare och arbetare för skattebetalning,
som nu existera, äro fullt frivilliga, och riksdagen anser det för utvecklingen
på området vara av yttersta vikt, att så fortfarande får vara
fallet. I praktiken tillgår i allmänhet så, att av arbetslönerna innebålles
så mycket, att detta sedermera förslår till skatten. Enligt upplysning inom
riksdagen förekommer emellertid även, att arbetsgivaren förskotterar kommunalskatt
för arbetare, som sedermera hava att vidkännas motsvarande
avdrag. I sådant fall måste emellertid kommunen förbinda sig att till arbetsgivaren
återställa det, som till följd av arbetsanställningens upphörande
eller av andra orsaker ej inflyter. Givetvis förtjäna de berörda anordningarna
all den uppmuntran från det allmänna, som lämpligen kan komma
dem till del.
I motionerna bar också framförts tanken, att de skattskyldiga skulle
8
Riksdagens skrivelse Nr 167.
kunna anlita postsparbanken för att i småposter hopsamla medel till blivande
skatter. Enligt vad riksdagen inhämtat, möter icke hinder för att
arbetsgivare eller löntagare verkställa insättningar med förbehåll, att medlen
ej få disponeras för andra ändamål än skatter. På detta sätt få de skattskyldige
förmånen att åtnjuta ränta på det insatta beloppet. För de insatta
medlens överflyttning från postsparbanken till uppbördsmyndigheterna synes
böra införas ett särskilt förfarande. Beträffande landsbygden synes överflyttandet
kunna underlättas därigenom, att uppbörden sker genom postverket.
Då förevarande fråga får anses vara av den stora betydelse för staten
och kommunerna, att intet får lämnas oförsökt, som kan gagna densamma,
har riksdagen ansett, att en utredning av den beskaffenhet, motionärerna
föreslagit, bör åvägabringas. Av det ovan anförda torde framgå, att åtskilliga
spörsmål kunna komma under bedömande vid en förutsättningslös utredning
i ämnet. Riksdagen vill emellertid betona, att riksdagen härmed
icke velat verka för införandet av några invecklade former eller inrättandet
av nya befattningar för skatteuppbörden, utan att riksdagen ansett
huvudvikten böra läggas på indrivningsförfarandets effektivitet gent emot
skatteskolkare samt på att uppmuntra skattebetalarna själva till enkla och
praktiska åtgärder i syfte att underlätta skattebetalningen.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning rörande vilka åtgärder, som
lämpligen böra vidtagas för åvägabringandet av en rationell skatteuppbörd
och för riksdagen snarast möjligt framlägga de förslag, vartill en sådan utredning
giver anledning.
Stockholm den 11 maj 1921.
Med undersåtlig vördnad.
Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1921.