BETÄNKANDE

ANGÅENDE

FÖRÄNDRING AV EXTRA PROVINSIALLÄKARDISTRIKT
TILL ORDINARIE SAMT ORDNANDE AV BOSTADSFRÅGAN
FÖR PROVINSIALLÄKARE Å LANDSBYGDEN
ÄVENSOM RÖRANDE ÅTGÄRDER FÖR AVHJÄLPANDE
AV DEN INOM DE NORRLÄNDSKA LÄNEN RÅDANDE
LÄK ARBRISTEN M. M.,

AVGIVET AV

DEN UTAV KUNGL. MAJ:T DEN 30 JUNI 1916 TILLSATTA
KOMMITTÉ FÖR VERKSTÄLLANDE AV UTREDNING
OCH AVGIVANDE AV FÖRSLAG I FRÅGA OM
REGLERING AV AVLÖNINGSFÖRHÅLLANDENA FÖR
FÖRSTE PROVINSIALLÄKARE OCH PROVINSIALLÄKARE
M. M.

STOCKHOLM

STRUSS A TRYCKERI AKTI KBOL A GET

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrivelse till Konungen................................................................................... 5

1. Förändring av extra provinsialläkardistrikt till ordinarie ........................... 12

2. Rätt för provinsialläkare att för statspension räkna sig till godo sina tjänstår

såsom extra provinsialläkare m. m.................................................... 33

3. Sammanfattning av kommitténs förslag under avd. A................................. 44

4. Oetaljförslag i fråga om upprättande av nya provinsialläkardistrikt inom

de olika länen.................................................................................... 46

Ordnande av bostadsfrågan för provinsialläkare å landsbygden........................ 86

Åtgärder för avhjälpande av läkarbristen i de norrländska länen.

Inledning......................................................................................................... 97

Kommitténs yttrande och förslag: ................................................................ m

a. Tillfällig löneförbättring åt provinsialläkarna m. in..................................... 116

b. Särskilda avlöningstillägg (ortstillägg och kallortstillägg) i vissa provinsial läkardistrikt

m. m............................................................................... 118

c. Förhöjning av läkartaxan........................................................................... 133

d. Utjämning av sjukvårdskostnader å landsbygden ....................................... 145

e. Ersättning för vissa telefonavgifter ................................. 152

f. Flyttningsersältning till vissa provinsialläkare i Norrland........................... 153

g. Förhöjd tjänstårsberäkning och tidigare ålderstillägg för provinsialläkare i

vissa distrikt i Norrland m. m.......................................................... 157

h. Särskilda befordringsgrunder för vissa provinsialläkare i Norrland............ 160

i. Ökad semester för provinsialläkarna i vissa Norrlandsdistrikt .................. 162

j. Ökad förmån för civila läkarstipendiater ................................................... 163

k. Åtgärder för beredande av tillgång till läkar- och sköterskereserver vid

epidemier m. in................................................................................ 165

l. Sammanfattning av kommitténs förslag under avd. O................................. 169

Reservationer................................................................................................... 173

Bilaga I. Förslag å nya ordinarie provinsialläkardistrikt................................. 175

* II. Invånarantal i vissa ordinarie provinsialläkardistrikt med ändrat

område ............................................................................................. 185

Till Konungen.

Uti underdånig skrivelse den 20 december 1919 har Svenska provinsiallä
karföreningen genom sin styrelse hemställt,

att åtgärder måtte vidtagas, för att alla extra provinsialläkartjänster,

som prövades nödvändiga för hälso- och sjukvårdens behöriga tillgodoseende,
och där distrikten lämpade sig för sådan omvandling, måtte överföras
på ordinarie stat, samt

att samtliga provinsialläkare finge för såväl statspension som för ålderstillägg
räkna sig till godo alla sina som extra provinsialläkare tidigare
eller senare förvärvade tjänstår.

Efter härå erhållen nådig remiss inkom medicinalstyrelsen den 9 januari
1920 med underdånigt utlåtande i ärendet.

Den 13 februari 1920 uppdrog Eders Kungl. Maj:t åt provinsialläkardistriktskommittén
att verkställa utredning i de av Svenska provinsialläkarföreningen
i dess ovannämnda skrivelse angivna avseenden samt därmed
ävensom med det förslag, som därav kunde föranledas, till Eders
Kungl. Maj-.t inkomma.

I anledning härav har kommittén från samtliga förste provinsialläkare
infordrat och mottagit yttranden i fråga om extra provinsialläkardistrikts
förändring till ordinarie distrikt.

Kommittén har därjämte tagit del av vid 1920 års riksdag i ärendet
väckta motioner n:r 134 i Andra kammaren om skrivelse till Kungl. Majt:
angående inrättande av nya provinsialläkardistrikt utöver de av 1916 års
provinsialläkardistriktskommitté föreslagna in. m. samt n:r 282 i samma
kammare om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om vissa extra provinsialläkartjänsters
överförande till ordinarie provinsialläkartjänster, ävensom
av Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:r 3 i anledning
av sagda motioner.

Följande framställningar hava överlämnats till kommittén för att tagas
i övervägande vid fullgörande av dess berörda uppdrag:

1) Kommunalfullmäktiges i Störa Malms m. fl. socknar underdåniga
ansökning om bildande av ett ordinarie provinsialläkardistrikt med läkaren
bosatt i Walla municipalsainhälle;

2) en av Hallens med flera kommuner gjord underdånig framställning
om upprättande av ett provinsialläkardistrikt omfattande Hallens med
liera socknar;

3) en av Jönköpings läns landsting gjord underdånig framställning
om inrättande av ett extra provinsialläkardistrikt för Byarums, Svennarums,
Åkers, Toftcryds och Hagshults socknar med station för läkaren i
Vaggeryds municipalsamhälle;

4) eu av Jönköpings läns landsting gjord underd. framställning om
inrättande av ett extra provinsialläkardistrikt, omfattande Södra Hestra,
Gryteryds, Sandviks, Burseryds och Långaryds socknar med station för
läkaren i Landeryd;

5) en av Östergötlands läns landsting gjord underd. framställning om
inrättande av ett extra provinsialläkardistrikt med station i Finspång och
omfattande Risinge och Vänga socknar;

6) en av Trehörningsjö sockens kommunalfullmäktige gjord underdånig
framställning om inrättande av ett provinsialläkardistrikt, bestående
av Trehörningsjö, Björna och Gideå socknar samt Norrfors kapellag och
med station för läkaren invid Trehörningsjö järnvägsstation; samt

7) en av åtskilliga invånare i Norrfors kapellag gjord underdånig
framställning av samma innehåll som den ovannämnda av Trehörningsjö
kommunalfullmäktige.

Uti de under 3), 4) och 5) här ovan omnämnda ärendena har kommittén
den 5 oktober 1920 avgivit särskilda yttranden.

Den 23 mars 1920 överlämnade Eders Kungl. Maj:t till kommittén för
yttrandes avgivande en av kommitterade för Arjeplogs kommun jämlikt
beslut den 17 november 1919 gjord underdånig framställning av den 20
februari 1920 om vidtagande av åtgärder för att erhålla läkare inom kommunen
och för att provinsialläkardistrikten i allmänhet och de vidsträckta
norrländska distrikten i synnerhet måtte förses med läkare.

Sedan riksdagen uti underdånig skrivelse den 29 april 1920 anhållit,
att Eders Kungl. Maj:t måtte låta föranstalta om skyndsam utredning rörande
de åtgärder, som borde vidtagas för avhjälpande av den inom de
norrländska länen rådande läkarbristen, har Eders Kungl. Maj:t den 21
maj 1920 anbefallt kommittén att skyndsamt verkställa utredning i det
uti riksdagens berörda skrivelse angivna avseende samt därmed ävensom
med det förslag, som därav kunde föranledas, till Eders Kungl. Maj:t inkomma.
I sammanhang härmed har Eders Kungl. Maj:t den 21 maj 1920
förordnat landshövdingen i Västerbottens län Per Axel Viktor Schotte att
såsom ledamot i kommittén deltaga i dess överläggningar och beslut angående
ifrågavarande ämne.

I anledning av sistnämnda uppdrag hava på anmodan av kommittén
Norrbottens och Västerbottens läns läkarföreningar resp. den 8 maj och
den 1 juli 1920 uttalat sig, den förstnämnda läkarföreningen beträffande

de åtgärder, som ansågos nödvändiga för avhjälpande av läkarbristen
inom Norrbottens län, och den sistnämnda läkarförcningen angående de
åtgärder, som kunde vara erforderliga för avhjälpande av läkarbristen i
Norrland.

Vidare har på grund av en inom Första kammaren vid 1920 års riksdag
väckt motion n:r 129 riksdagen uti underdånig skrivelse den 25 maj
1920 anhållit, att Kungl. Maj:t snarast måtte för riksdagen framlägga förslag
till ordnande av bostadsfrågan i provinsialläkardistrikt med station
för läkaren å landsbygden, och har Eders Kungl. Maj:t den 18 juni 1920
uppdragit åt kommittén att skyndsamt verkställa förnyad utredning i det
uti riksdagens skrivelse angivna avseende samt därmed ävensom med det
förslag, som därav kunde föranledas, till Eders Kungl. Maj:t inkomma.

I anledning härav har kommittén genom cirkulärskrivelser till samtliga
förste provinsialläkare, provinsialläkare och extra provinsialläkare infordrat
upplysningar rörande läkarbostäderna och om behovet av sjukstugas
anordnande vid läkarstationerna. Upplysningarna om sjukstuga
ansågos vara av betydelse för bedömande av frågan om storleken av erforderlig
läkarbostad, enär läkaren i sjukstugan möjligtvis kunde disponera
mottagningslokal.

Sedan kommittén mottagit sålunda infordrade uppgifter, har kommittén
avlåtit skrivelser dels till läkardistriktsstyrelserna i sådana extra provinsialläkardistrikt,
som kommittén föreslagit skulle förändras till ordinarie,
dels till ordförande i kommunal- eller municipalnämnd i samhälle, där
enligt redan fattat beslut provinsialläkare skulle vara bosatt men nöjaktig
bostad icke, så vitt visat blivit, funnes för läkaren tillgänglig, dels ock till
ordförande i kommunal- eller municipalnämnd i samhälle, där det ifrågasatts,
att provinsialläkarstation skulle inrättas, men beslut därom ännu icke
fattats, med förfrågan, om den kommun, där läkaren skulle vara bosatt,
eller möjligen läkardistriktet skulle vilja åtaga sig alt å stationsorten tillhandahålla
— eventuellt mot något statsbidrag — provinsialläkaren lämplig
bostad mot viss hyra, eller om det funnes möjlighet för läkaren att ä
stationsorten på annat sätt genom förhyrande eller upplåtelse av bolag
eller annorledes erhålla sådan bostad mot skälig hyra.

Vidare har kommittén genom den i skolöverstyrelsen anställde arkitekten
J. Åkerlund låtit uppgöra 3 av approximativa kostnadsberäkningar
åtföljda skisser till bostäder för provinsialläkare. Den ena skissen avser

eu läkarbostad med mottagningslokal, lämplig för Skåne och av sten; de
båda andra skisserna avse en läkarbostad för Norrland av trä, den ena
med och den andra utan mottagningslokal.

På framställning av kommittén har Eders Kungl. Maj:t den 9 juli
1920 bemyndigat kommittén att i mån av behov tillkalla en provinsialläkare
och en extra provinsialläkare för att biträda kommittén vid fullgörande
av densamma lämnade uppdrag; och hava i anledning härav tillkallats
provinsialläkaren i Falu distrikt J. Krahé och extra provinsialläkaren
i Vivstavarvs distrikt J. Odén.

Slutligen har Eders Kungl. Majd den 12 oktober 1920 för att tagas i
övervägande vid fullgörande av dess uppdrag till kommittén överlämnat
en framställning av svenska provinsialläkarföreningens styrelse den 13 maj
1919 till statsrådet och chefen för civildepartementet rörande ändring i
gällande resereglemente och läkartaxa.

Till följd av nådig remiss den 16 mars 1920 har kommittén den 6
november 1920 avgivit underdånigt utlåtande över en av G. Haegermark
med flera gjord underdånig framställning i fråga om överförande av den
så kallade Markbygden av Piteå socken från Öjebyns till Älvsby provinsialläkardistrikt
in. m.

Beträffande kommitténs verksamhet in. m., efter det kommittén den 1
december 1917 avgav betänkande i fråga om reglering av avlöningsförhållandena
för förste provinsialläkare och provinsialläkare jämte därmed
i samband stående förhållanden, får kommittén utöver det redan anförda
lämna följande redogörelse.

Under år 1918 sammanträdde kommittén endast under tiden 4 februari
— 12 april, varunder behandlades fråga om anställande av distrikissjuksköterskor
och dithörande spörsmål. Därefter var kommittén ajournerad
till den 28 april 1919. Kommitténs sammanträde sistnämnda dag föranleddes
av Eders Kungl. Majds uppdrag den 15 april 1919 att skyndsamt
verkställa utredning och avgiva förslag, huruvida och på vad sätt kommuner,
som vore belägna på längre än visst avstånd från närmaste läkare,
måtte kunna genom anslag av staten beredas möjlighet att anordna läkarmottagningar
inom kommunerna ifråga.

Den 13 november 1919 erhöll kommittén Eders Kungl. Majds uppdrag
att avgiva yttrande och förslag dels beträffande en framställning från de
8 förste provinsialläkare i riket, som samtidigt voro provinsialläkare, att

erhålla samma avlöning i sistnämnda befattning, som av lagtima riksdagen
1919 bestämts för övriga provinsialläkare, dels över medicinalstyrelsens
underdåniga hemställan den 24 oktober 1919 om förbättrade avlöningsförmåner
åt förste provinsialläkarna för ökat arbete m. m.

Den 16 december 1919 uppdrog därjämte Eders Kungl. Maj:t åt kommittén
att avgiva underdånigt utlåtande över en underdånig hemställan
från förste provinsialläkarna i Kronobergs, Blekinge, Hallands, Västmanlands,
Jämtlands, Uppsala, Södermanlands och Gottlands län att bliva
skilda från av dem samtidigt innehavda provinsialläkarbefattningar.

Under år 1919 var kommittén samlad följande tider: 28 april—30
maj, 6—23 augusti samt 2—16 december. Under tiden 1 juli—5 augusti
sköttes kommitténs arbete av en subkommitté, bestående av undertecknade
Block, Holm och Larson. Under mellantiden mellan kommitténs sistnämnda
båda sammanträdesperioder har ordföranden för kommitténs räkning
haft göromål och därvid biträtts av kommitténs sekreterare, tills denne
blev av sjukdom därifrån hindrad. Under tiden 24 augusti—13 september
biträdde även undertecknad Larson med arbete för kommittén.

Under år 1919 skedde den ändring i kommitténs sammansättning, att
kommitténs ordförande landshövdingen greve Axel Hansson Wachtmeistcr
den 19 juni 1919 på därom gjord ansökning entledigades från uppdraget
att vara ordförande i kommittén och att i hans ställe ledamoten i kommittén,
medicinalrådet och byråchefen i medicinalstyrelsen Fredrik Ernst
August Block förordnades att vara ordförande i kommittén. Den 6 augusti
1919 utsågs förste provinsialläkaren A. J. Larson till medicinalrådet Blocks
* efterträdare såsom vice ordförande i kommittén.

Såsom sekreterare åt kommittén var notarien i medicinalstyrelsen M.
Forsman anställd, tills kommittén avgivit ovannämnda den 1 december
1917 dagtecknade betänkande. Den 26 mars 1918 blev bemälde Forsman
på därom av medicinalstyrelsen och kommitténs dåvarande ordförande
gjord framställning entledigad från uppdraget att vara sekreterare hos
kommittén. Därefter var under år 1918 och under år 1919 till den 19
augusti ingen särskild sekreterare anställd hos kommittén. Sistnämnda
dag blev notarien Forsman i avvaktan på vederbörande departementschefs
beslut ånyo anställd såsom sekreterare, och den 12 september 1919 uppdrog
dåvarande statsrådet och chefen för civildepartementet åt notarien Forsman
att vara kommitténs sekreterare.

Under år 1920 har kommittén haft sammanträden följande tider: 13

januari—25 februari, 16 mars—17 april, 10 juni—18 juni, 12 juli—30
juli, 6 september—7 oktober samt 20 oktober—6 november. Efter sistnämnda
dag har arbetet ombesörjts av ett utskott, bestående av undertecknade
Block och Schotte samt kommitténs sekreterare. Därjämte hava ordföranden
och sekreteraren varit sysselsatta med arbete för kommittén: ordföranden
under följande tider: 1 — 12 januari, 4—9 juni, 19 juni—11 juli,
1 augusti—5 september samt 18 oktober— 19 oktober och sekreteraren under
följande tider: 26 februari—14 mars, 1 september—5 september och
8 — 19 oktober. Provinsialläkaren Krahé och extra provinsialläkaren Odén
hava deltagit i kommitténs sammanträden 25 oktober—6 november men
ej i något av kommittén därunder fattat beslut. Under tiden 16—25 mars.
och 10—18 juni var kommitténs sekreterare, notarien Forsman, av sjukdom
hindrad att taga befattning med kommitténs arbete.

Den 23 februari 1920 avgav kommittén betänkande i fråga om förbättrade
avlöningsförmåner åt förste provinsialläkare in. m.

Den 17 april 1920 avgav kommittén betänkande med förslag angående
läkarmottagningar utom läkarstationen med bidrag av statsmedel.

Sedan kommittén nu slutfört de uppdrag, som till densamma hittills
överlämnats, får kommittén härmed överlämna sitt betänkande i fråga om
förändring av extra provinsialläkardistrikt till ordinarie samt ordnande
av bostadsfrågan för provinsialläkare å landsbygden ävensom rörande
åtgärder för avhjälpande av den inom de norrländska länen rådande
läkarbristen m. m.

Mot vissa delar av kommitténs betänkande hava reservationer anförts
av undertecknade Larson och Högberg.

Samtliga från Kungl. Maj:t till kommittén överlämnade handlingar
rörande omförmälda betänkande bifogas.

Stockholm den 16 december 1920.

Underdånigst
F. Block.

Anders Anderson. O. E. Holm A. J. Larson.

Oscar Osberg. Herman Rogberg. Axel Schotte.

M. Forsman.

Svenska pro
''Hnsialläkarföreningens

underdåniga
skrivelse de.u
-°/n 1919.

1. Förändring av extra provinsialläkardistrikt
till ordinarie.

Av Svenska provinsialläkarföreningens underdåniga skrivelse den 20
december 1919 inhämtas bland annat följande:

Hälso- och sjukvården särskilt i rikets landsbygd hade av ålder betraktats
vara en statsangelägenhet. I ett Kungl. brev till Sundhetskollegium
den 3 oktober 1829 säges bland annat: »Hos Oss hava rikets nu församlade
ständer uti underdånig skrivelse den 17 sistlidne september anhållit,
att enär flera provinser i riket funnes, vilka i anseende till deras vidsträckthet
och stora folkmängd vore i saknad av erforderligt läkarbiträde,
och då alla rikets invånare i statsbördornas utgörande och således även ;
kostnaderna för hälsovårdens befordrande deltaga samt för den skull utan
undantag borde äga lika rätt att dela förmånerna, Wi i nåder täcktes —
— — —- låta upprätta ett förslag till allmän reglering av provinsialläkarvården
över hela riket» — —- — —.

I samma nådiga brev meddelas, att rikets ständer tillkännagivit, att,
på det under tiden intill dess omnämnda reglering kunde hinna prövas
och fastställas, tillgång icke måtte saknas att genom extra provinsialläkares
förordnande på obestämd tid uti sådana delar av riket, som av ökat
läkarbiträde vore i största behov, avhjälpa de mest grundade klagomålen
i avseende å läkarvården, rikets ständer beviljat ett årligt anslag intill
nästa riksdag av 2,000 riksdaler.

Genom ett annat Kungl. brev den 25 juni 1830 till Sundhetskollegium
bifalles ett framlagt förslag att »intill dess en allmän reglering av provinsialläkarvården
kan verkställas» åtta extra provinsialläkare må anställas
i olika delar av landet. Med genomförande av detta förslag kunde man
säga, att den äldre extra provinsialläkarinstitutionen blivit inrättad.

Av anförda och andra citat från denna tid framgingc tydligt att tillsättandet
av extra provinsialläkare avsåg att vara endast ett provisorium,
tills utredning hunnit vidtagas för ett mer permanent ordnande av Iäkarförhållandena.
Denna institution medförde dock för såväl allmänhet som
för vederbörande läkare väsentligt större fördelar än liknämnda institution
under senare tid. Tjänsteinnehavarne förordnades av Kungl. Maj:t och
avlönades av staten, ehuru tjänsterna på grund av den ringa lönen till en
början ofta förenades med bataljonsläkarbefattningar.

Under åren 1830—1859 överfördes eu del extra provinsialläkartjänster
å ordinarie stat, under det att en del andra extra provinsialläkartjänster
nyinrättades, så att år 1859 antalet extra provinsialläkare av denna äldre
typ uppgick till 20 — det högsta antal sådana extra provinsialläkare,
som funnits.

Under år 1866 överfördes 22 av förenämnda extra provinsialläkare å
ordinarie stat. De fyra återstående befattningarna försvunno först något senare.

En annan grupp av extra läkare för den civila sjukvården tillkom
på grund av Kungl. kungörelse den 17 oktober 1840 — de så kallade
distriktsläkarne. I nämnda kungörelse förmäles till en början, att, då enligt
vad erfarenheten visat, den på statens bekostnad ordnade läkarvården
icke vore för behovet tillfyllest görande, enskilda läkare för menigheter
eller inrättningar måst på dessas bekostnad anställas. Genom nämnda
kungörelse stadgades, att, då kommun eller ägare av bruk eller fabrik
åstundade tjänstårsberäkning för den läkare de redan antagit eller ärnade
antaga, ansökan därom borde till Kungl. Maj:t ingivas, så att Kungl. Maj:t
— — — — — — inå den sökta befordringsrätten pröva och bevilja, i
vilket fall efterträdare i sådan befattning utan förnyad ansökning samma
förmån äger åtnjuta, under förutsättning att Sundhetskollegium (Medicinalstyrelsen)
deras kompetens för övrigt intygat. År 1885 var antalet distriktsläkarbefattningar
56.

Den år 1885 tillsatta kommittén, som hade att utreda och uppgöra
förslag till ordnande av den civila sjukvården i riket, uttalade den meningen,
att statens uppgift på detta område kunde anses i väsentlig mån
fyllt genom anställande av förste provinsialläkare och användande av
provinsialläkare till redan då befintligt antal; den civila sjukvårdens på
landsbygden behov skulle för övrigt fyllas genom anställande av extra

provinsialläkare, avlönade — med eller utan bidrag av stat och landsting
— av de kommuner, som utgjorde respektive läkares tjånstgöringsområden.
Initiativrätten till bildande av dessa distrikt tillkom kommunerna
själva, men avgjordes ärendet i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t.

Genom 1890 års läkarinstruktion inrättades i enlighet med kommitténs
förslag den nya extra provinsialläkarinstitutionen. De av kommitterade
angivna principerna för landsbygdens förseende med läkare följdes därefter,
och antalet extra provinsialläkare vid 1905 års slut uppgick till 113.
Tillsammans med de förutvarande 56 distriktsläkartjänsterna, som genom
nämnda instruktion även ändrades till extra provinsialläkartjänster, funnos
vid sistnämnda tid 169 extra provinsialläkartjänster. Antalet provinsialläkartjänster
vid samma tid var 139.

Genom förenämnda instruktion blevo dittillsvarande distriktsläkarne
med avseende å tjänsteåligganden utan vederlag fullt jäinnställda med
extra provinsialläkare, vilkas benämning de även erhöllo, och dessa senare
å sin sida jämnställdes väl med avseende på skyldigheter men ej med avseende
på rättigheter med de av staten avlönade provinsialläkarna.

Missnöje med den nya institutionen och med densamma förenade
olägenheter tog sig från läkarnes sida tidigt uttryck. Ej heller allmänheten
var fullt tillfreds. Förhållandena till 1905 års slut hade nämligen
utvecklats så, att över hälvten av landsbygdens läkare avlönades av kommunerna
själva, under det övriga kommuner hade läkare avlönade av
staten. För att undanrödja denna orättvisa väcktes vid 1903 års riksdag
motion om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning rörande
provinsialläkardistriktens omreglering. I denna motion heter det — —
— — — »vissa trakter hava genom statens mellankomst fått det synnerligen
väl sörjt för sitt behov av läkare, under det andra trakter måste
göra avsevärda uppoffringar för att skaffa sig nödig tillgång till läkarvård»
och vidare: »Rättvist syntes vara, att staten tillser, det behovet av
läkarvård tillgodoses så likformigt och så vidsträckt som möjligt är, utan
att somliga landsändar särskilt betungas med ganska dryga bidrag till
läkarens avlöning, under det andra trakter gå alldeles fria från sådant
tillskott utöver vad stadsbudgeten kan kräva för avlöning åt de ordinarie
provinsialläkarne».

Med anledning av skrivelse från 1903 års riksdag tillsattes år 1904
en kommitté med uppdrag bland annat att utreda, huruvida genom

omreglering av rikets dåvarande indelning i läkardistriki eller genom
ändrade bestämmelser i avseende å läkarnas anställning hälso- och sjukvården
på landsbygden kunde bättre än dittills främjas.

I det av kommittén i juli 1907 avgivna betänkandet har kommittén
frångått den av 1885 års kommitté uttalade tanken med avseende på tillräckligheten
av dåvarande antal provinsialläkartjänster och framhåller huru
yrkandena från landsbygden på statslöner för där erforderliga läkare städse
varit och »fortfarande» vore grundade på den sekelgamla föreställningen,
att staten borde å landsbygden tillhandahålla läkare, som kunde mot ersättning
meddela sjukvård. Kommittén ägnade extra provinsialläkarinstitutionen
en ingående kritik och påvisade många och stora med densamma förenade
olägenheter. Emellertid kom kommittén till den uppfattningen, att
institutionen på grund av ekonomiska skäl ej kunde helt avvaras. En
tjänsteläkares åligganden vore dock enligt kommitténs mening av allt för
stor betydelse för att hans ställning skulle, såsom då var fallet, vara helt
l>eroende av de enskilda kommunerna.

I fråga om de extra distrikten löste kommittén sin uppgift genom att
föreslå:

1) ändring av en del extra distrikt till ordinarie;

2) ändringar i läkarinstruktionen avseende att giva extra provinsialläkarinstitutionen
ökad stadga och auktoritet; samt

3) inrättande av en extra provinsialläkames pensionskassa.

Med avseende å de under mom. 2 och 3 här ovan nämnda förhållanden
föreslog kommittén bland annat, att den formella initiativrätten till distriktsbildning
skulle överflyttas från kommunerna till landstingen, och att landstingen
skulle göras ansvariga för läkarlönerna och ortsbidragen till pensionskassan.
Beträffande lönerna föreslog kommittén vidare, att landstingens beslut
rörande desamma skulle gälla, intill dess Kungl. Maj;t på framställning
av landstinget annorlunda bestämde, dock under minst 10 år, ävensom att
tillsättning och entledigande skulle för alla distrikt uppdragas åt Medicinalstyrelsen,
vilket sistnämnda förslag dock endast i fråga om entledigande blev
av Kungl. Maj:t upptaget. Redan förut hade bestämts, att med statsbidrag
avlönade extra provinsialläkartjänster skulle tillsättas av Medicinalstyrelsen.

På grund av dessa förslag tillkom 1911 års reform, i enlighet med vilken
utvecklingen gått så, att i början av år 1918 funnos 187 provinsialläkare
och 123 extra provinsialläkare förutom 16 så kallade självständiga förste
provinsialläkare och 8 biträdande provinsialläkare.

Enligt de nya bestämmelserna skulle såsom ovan nämnts landstingen
ansvara för de till extra provinsialläkarna utgående lönerna ävensom för
ortsbidragen till dessa läkares pensionskassa, men det var »landstinget obetaget
att av den eller de kommuner, som utgöra läkarens tjänstgöringsområde,
betinga sig gottgörelse, helt eller delvis, för landstingets utlägg», och
landstingen torde också i allmänhet hava använt sig av denna dem medgivna
rätt.

Emellertid visade sig förhållandena å provinsialläkarbanan alltmer otillfredsställande;
en avfolkning av banan skedde, så att ett stort antal provinsialoch
extra provinsialläkardistrikt blevo vakanta, och närmast för att vinna
ändring häri tillsattes »1916 års provinsialläkardistriktskommitté», som den 11
november 1916 avlämnade yttrande och förslag till vissa provisoriska åtgärder
för avhjälpande av svårigheterna att få lediga provinsialläkartjänster i Övre
Norrland besatta och den 1 december 1917 avgav sitt betänkande, däri
hänvisades till ett med skrivelse den 31 juli 1917 till dåvarande chefen för
Kungl. civildepartementet inlämnat »förslag till ordnande av provinsialläkarnas
bostadsfråga samt till jämkning i rikets indelning i läkardistrikt». 1
detta sistnämnda förslag sade kommittén bland annat: »På grund av de
långa avstånden till den ordinarie provinsialläkarens station eller av andra
skäl har befolkningen i vissa kommuner funnit det vara fördelaktigt att
anställa och kanske med stora ekonomiska uppoffringar avlöna en extra
provinsialläkare. Det måste för denna befolkning — särskilt om den är
fattig — te sig egendomligt, att staten i många trakter med burgen befolkning
ensam bekostar läkarens avlöning, medan den däremot i fattigare
trakter låter befolkningen själv eller med något bidrag från staten bära
bördan. Det riktigaste hade nog varit, att i regel endast ordinarie provinsialläkare
för landsbygden varit anställda. Så har man åtminstone betraktat
saken före 1885, i det att extra distrikt, som tid efter annan bildats, vid
därefter skeende reglering av distrikten omändrats till ordinarie distrikt. Men
även andra åsikter hade gjort sig gällande.»

Kommittén yttrade vidare: »Kommittén, som anser, att det i och för
sig vore önskvärt, att alla distrikt, som kunde anses nödvändiga, bleve
ordinarie, men att detta för närvaande av ekonomiska skäl icke kan i full
utsträckning realiseras, har funnit sig höra fortgå å den av 1904 års kommitté
anvisade vägen». Kommittén föreslog i enlighet därmed dels inrättande
av 15 helt nya ordinarie provinsialläkardistrikt och dels bildandet

av 15 distrikt genom att på ordinarie stat överflytta 16 extra distrikt, varvid
i ett fall två dylika skulle sammanslås till ett ordinarie. Kommittén
uttalade slutligen den meningen, att ej heller härmed behovet av läkardistrikt
kunde anses fyllt, men ville på grund av ekonomiska skäl ej föreslå
inrättande av flera ordinarie distrikt, utan uttalade sig i stället för
lämpligheten av inrättande tillsvidare av nya extra distrikt, varav den ansåge
12 vara behövliga.

Beträffande de extra provinsialläkardistrikten hade kommittén framhållit
det önskvärda uti, dels att landstingen ej använde sig av den dem
medgivna rätten att av kommunerna återfordra, vad de finge vidkännas i
kostnader för de extra provinsialläkarnes avlöning och för bidragen till
deras pensionskassa, och dels att föreskrift utfärdades därom, att alla extra
provinsialläkare skulle antagas och entledigas av Medicinalstyrelsen.

Efter i ärendet på grund av kommitténs förslag avlåtna propositioner
och med anledning av enskilda motioner hade 1918 och 1919 års lagtima
riksdagar beslutat, bland annat:

att inrätta 18 helt nya provinsialläkardistrikt och att på ordinarie stat
överflytta 16 extra distrikt, varvid i ett fall två extra distrikt skulle sammanslås
till ett ordinarie, alltså 33 nya ordinarie distrikt,

samt att höja det till avlägsna och särskilt svårbesatta extra provinsialläkardistrikt
utgående statsbidraget till läkarens avlöning från högst 1,500
till högst 2,500 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 7 november 1919 föreskrivit,
att samtliga extra provinsialläkartjänster skola tillsättas av Medicinalstyrelsen.

Svenska provinsialläkarföreningen hade vid sitt allmänna ordinarie
möte den 2 augusti 1919 haft frågan om de extra distriktens förändring till
ordinarie under behandling och därvid uttalat sig för det rättvisa och riktiga
uti, att alla nödvändiga distrikt bleve ordinarie, för vilket förslags
snara genomförande enligt föreningens mening ekonomiska skäl ej längre
finge lägga hinder i vägen. Nuvarande förhållanden innebure en påtaglig
orättvisa mot vissa kommuner och enskilda och det så mycket mer, som
de utan vederlag genom sin andel i den allmänna budgeten finge bidraga
till avlönande av läkare för andra orter. I övrigt hänvisade föreningen till
ett uttalande av 1918 års riksdag. Riksdagen sade sig hysa den övertygelsen,
att Kungl. Maj:t med beaktande av att ordinarie provinsialläkardistrikt
bleve inrättade i så stor utsträckning, som statsekonomiska hänsyn det till -

läte, så snart lämpligen ske kunde skulle till riksdagen inkomma med
det förslag till ytterligare upprättande av ordinarie provinsialläkardistrikt,
vartill förhållandena gåve anledning. Såsom ytterligare skäl för överflyttande
av de extra provinsialläkartjänsterna till ordinarie har Svenska provinsialläkarföreningen
erinrat, hurusom de extra povinsialläkarna å ena sidan
hade samma åligganden som provinsialläkarna men å den andra åtnjöte
en vida mindre ersättning.

Vidare yttrar föreningen: »De skola sålunda lika väl som provinsialläkarna
mot en av statsmakterna fixerad taxa lämna enskild sjukvård, på
enskild begäran utfärda intyg av olika slag, omhänderhava epidemisjukvården
och skyddskoppympningen, efter förordnande utföra besiktningar
av minderåriga arbetare i enlighet med lagen om arbetsskydd, utföra rättsmedicinska
förrättningar, övervaka vården av sinnessjuka och sinnesslöa
ävensom av personer lidande av könssjukdom i smittsamt stadium, samt
utan varje särskild ersättning övervaka barnmorskeväsendet, deltaga i arbetet
rörande dödsorsaksstatistiken, avgiva rapporter, yttranden och berättelser
av olika slag, allt arbete, för vilka provinsialläkarna uppbära ej
blott väsentligt högre kontant lön med efter vissa års väl vitsordad tjänstgöring
rätt till ålderstillägg utan även vissa andra förmåner såsom semesterrätt,
rätt att vid iråkad sjukdom ej helt berövas all existensmöjlighet samt
rätt att vid tidigare ålder uppbära högre pension. Har denna olikhet i
ersättning för lika arbete redan tidigare framträtt starkt, är detta om möjligt
så mycket mera fallet efter den lönereglering, som vid 1919 års lagtima
riksdag genomfördes för provinsialläkare.»

Vidare anför Svenska provinsialläkarföreningen, att redan när det gällde
provinsialläkartjänsterna, statsmakterna sett sig nödsakade att, för att
få dem besatta, förbättra de med dessa tjänster förenade ekonomiska villkoren.
Dessa tjänster utgjorde dock endast 2/3 av landsbygdens läkarbefattningar;
en tredjedel därav eller de extra provinsialläkartjänsterna hade
i endast oväsentlig grad berörts av gjorda förbättringar. Beträffande dem
kvarstodo samma ovan anmärkta otillfredsställande förhållanden, vilka, om
intet vidare åtgjordes, i framtiden torde medföra, att dessa tjänster ej kunde
besättas. Man skulle kanske häremot vilja invända, att en dylik eventualitet
ej särskilt skulle vidkomma staten, då dessa tjänster endast fyllde lokala
behov och då distrikten i så fall återfölle till de provinsialläkardistrikt,
varur de vore utbrutna. Sistnämnda eventualitet skulle dock innebära, att
landets samtliga provinsialläkardistrikt komme att utvidgas med hälften av

deras nuvarande faktiska områden. Med visshet torde kunna sägas att
dessa distrikt redan nu vore av största möjliga omfattning, för att läkaren
skulle något så när nöjaktigt kunna sköta sina åligganden. En utvidgning
av de ordinarie distrikten på angivet sätt skulle enligt föreningens övertygelse
medföra högst allvarliga nackdelar för landets hälso- och sjukvård.

På denna övertygelse grundades även föreningens uppfattning, att läkarna
inom åtminstoe de allra flesta extra distrikten i samma mån som läkarna
inom de ordinarie distrikten fyllde och alltid hade fyllt ett statsändamål.

Det vore slutligen ej föreningens mening, att, när den ifrågasatte de
extra distriktens omvandling till ordinarie, däri nödvändigt skulle inbegripas
alla extra distrikt. Möjligt vore nämligen, att en omändring av en del
distrikt ej vore tillräckligt motiverad, och att andra särskilt bland dem de
gamla ännu bestående distrikten från tiden 1840—1885 på grund av särskilda
förhållanden ej lämpade sig för ombildning till ordinarie.

I sitt underdåniga yttrande i ärendet den 9 januari 1920 anför Medi- Medicinahtycinalstyrelsen
bland annat följande: relsens under -

Såsom även Svenska provinsialläkarföreningen angivit skulle icke alla däni9«- skri •

• • ''Vcl/SG (I/GTt Q

extra provinsialläkartjänster förändras till ordinarie utan endast de, som . . „

januari 1920.

prövades nödvändiga för hälso- och sjukvårdens behöriga tillgodoseende,
för den händelse distrikten lämpade sig för sådan omvandling.

I likhet med vad från flera håll förut anförts ville även Styrelsen
medgiva det riktiga och rättvisa uti, att alla för hälso- och sjukvården nödvändiga
extra provinsialläkartjänster å landsbygden bleve ordinarie d. v. s.
helt avlönades av statsmedel. De skäl, som härför nu senast av provinsialläkarföreningen
anförts, syntes Styrelsen vara mycket tungt vägande. En
viss gallring av de nuvarande extra provinsialläkardistrikten vore emellertid
erforderlig ej blott av lämplighetsskäl utan även av statsekonomiska
skäl. Riksdagens år 1918 gjorda uttalande om sin förväntan, att Kungl.

Maj:t, med beaktande av att ordinarie provinsialläkardistrikt bleve inrättade
i så stor utsträckning som statsekonomiska hänsyn det tilläte, så snart
lämpligen ske kunde skulle till riksdagen inkomma med det förslag till
ytterligare upprättande av ordinarie provinsialläkardistrikt, vartill förhållandena
gåve anledning, gåve visserligen löfte om utvidgning av den ordinarie
provinsialläkarkåren, men antydde dock uttryckligen en viss försiktighet
av statsekonomiska skäl i åtgärdernas omfattning.

En utredning om, vilka extra distrikt, som i främsta rummet nu borde

Frågan om
inrättande av
nya provinsialläkardistrikt
vid
1920 års riksdag.

ifrågakomma vid eu omändring av provinsialläkarinstitutionen i angiven
riktning måste alltså komma till stånd. Vidare borde även tillses, i vad
män de nuvarande provinsialläkardistrikten borde ändras med hänsyn till
tillkomsten av nya ordinarie distrikt inom respektive län.

Uti motioner inom andra kammare^ vid 1920 års riksdag har yrkats:

l:o) i herr Olssons i Ramsta m. fl. motion n:r 134, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla om utredning, i vad mån de nuvarande
och av 1916 års provinsialläkarkommitté föreslagna nya ordinarie
och extra provinsialläkardistrikten kunna behöva utökas, för att behovet
av läkare på landsbygden blir nödtorftigt tillgodosett, samt i vilken utsträckning
staten kan likartat bidraga till dessa läkares avlöning, så att
full likställighet nås mellan distrikten, allenast med den skillnad, som kan
vara betingad av svårigheten att få en del distrikt besatta, och att de förslag,
som av utredningen kunna föranledas, föreläggas riksdagen»;

2:o) i herr Vennerströms motion n:r 282, »att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om verkställande av utredning och framläggande av
förslag till riksdagen snarast möjligt i syfte att alla för hälso- och sjukvården
nödvändiga extra provinsialläkartjänster överflyttas till ordinarie».

Andra kammarens andra tillfälliga utskott har i utlåtande n:r 3 yttrat
sig i anledning av berörda motioner.

I sitt utlåtande anför utskottet bland annat följande:

»Båda de här förevarande motionerna fästa uppmärksamheten på missförhållanden
i fråga om vårt lands läkarvård, som sedan länge gjort sig
gällande och som utskottet i likhet med motionärerna till fullo behjärtar.
Det torde icke råda mer än en mening om, att kraftiga åtgärder från det
allmännas sida äro av nöden för att höja sjukvårdsväsendet å landsbygden.
Bristen på läkare är där synnerligen kännbar, och det har visat sig förenat
med stora svårigheter att med innehavare besätta de redan existerande
provinsialläkarplatserna.»

Om utskottet sålunda för sin del kunde instämma i de väckta motionernas
allmänna syfte, kunde utskottet ej underlåta att påpeka, att vissa
åtgärder redan vidtagits och andra för närvarande vore under förberedande,
som ställde ifrågavarande spörsmål i ett något annorlunda läge, än vad
som framginge av motionärernas framställningar.

Vad beträffar frågan om en välbehövlig ökning av provinsialläkardistrikten
erinrar utskottet därom, att vid 1918 års riksdag ett steg framåt

till lösning av denna fråga dock blev taget, vilket, om det också var otillräckligt,
icke saknade betydelse. Med anledning av Kungl. proposition och
i ämnet väckta motioner beslöt riksdagen nämnda år inrätta 33 nya ordinarie
provinsialläkardistrikt. I samband härmed uttalade riksdagen sin
övertygelse, att Kungl. Maj:t »med beaktande av att ordinarie provinsialläkardistrikt
varda inrättade i så stor utsträckning, som statsekonomiska
hänsyn det tillåta, kommer att uppmärksamma de motionledes framställda
eller i propositionen eller eljest särskilt omnämnda fallen och så snart lämpligen
ske kan till riksdagen inkommer med det förslag till ytterligare upprättande
av ordinarie provinsialläkardistrikt, vartill förhållandena giva
anledning.»

Härav framginge, att statsmakterna hade sin uppmärksamhet fäst på
förevarande spörsmål och att ytterligare åtgärder vore att förvänta för dess
lösning i önskad riktning.

Vidare erinrar utskottet om provinsialläkarföreningens förenämnda
underd. skrivelse den 20 december 1919 och Medicinalstyrelsens i anledning
därav den 9 januari 1920 avgivna, ovan omnämnda yttrande.

Det vore sålunda tydligt, framhåller utskottet, att de åtgärder, som
av motionärerna förordades, dels i viss utsträckning redan vidtagits, dels
genom Kungl. Maj.ts föranstaltande, sedan motionerna tillkommit, för närvarande
befunne sig under utredning. Ehuru utskottet, såsom redan förut
nämnts, delade motionärernas önskemål, kunde utskottet därför ej finna
ytterligare initiativ från riksdagens sida i detta ärende påkallat. Med anledning
härav hemställde utskottet, att förevarande motioner icke måtte till
någon andra kammarens åtgärd föranleda. Andra kammaren biföll, vad utskottet
i nämnda utlåtande hemställt.

Kommittén får för sin del i denna sak anföra följande:

Hänsyn till såväl extra provinsialläkarnas som de i extra provinsialläkardistrikten
ingående kommunernas berättigade intressen påkallar enligt
kommitténs mening, att extra distrikt, i den mån så kan ske, förändras till
ordinarie. Det kan nämligen icke anses vara billigt, att de extra provinsialläkarna
skola hava skyldighet att bestrida sjukvården enligt samma taxa
som de ordinarie provinsialläkarna och i övrigt utföra samma åligganden
som dessa utan att härför erhålla motsvarande vederlag i avseende å lön
och andra förmåner, som tillkomma de ordinarie provinsialläkarna. Förglömmas
må dock icke, att staten i någon mån sökt giva vederlag för de

Kommittén.

tjänster dessa läkare göra det allmänna, i det staten tillerkänt innehavarna
av dessa tjänster tjänstårsberäkning lika med civila läkare i statens tjänst
vid befordran å läkarbanan och dessutom för de extra provinsialläkarna
inrättat en särskild pensionskassa samt även i vissa distrikt lämnat bidrag
för dessa läkares avlönande. Från de i de extra provinsialläkardistrikten
ingående kommunernas synpunkt kan det icke heller anses vara rättvist,
att dessa kommuners befolkning för behövlig läkartjänsts inrättande skall
vara skyldig underkasta sig extra pålagor och därjämte lika med befolkningen
i kommuner tillhörande ordinarie provinsialläkardistrikt genom skatt till
staten bidraga till avlönande av provinsialläkare i de ordinarie distrikten. Det
kan visserligen invändas, att alla kommuner i ett extra distrikt även ingå
i det område, som bestämts till tjänstgöringsdistrikt för ordinarie provinsialläkare,
och att provinsialläkaren är skyldig att, då extra provinsialläkartjänsten
är ledig eller eljest vid förefallande behov bestrida hälso- och sjukvården
även inom det extra distriktet, men å andra sidan har vid reglering
av de ordinarie distrikten hänsyn säkerligen tagits till förefintligheten av
de extra distrikten, och säkert torde vara att, därest de extra provinsialläkarna
icke kunde påräknas, de nuvarande ordinarie provinsialläkarna
icke i allmänhet skulle kunna på ett tillfredsställande sätt bestrida sjukvården
och övriga dem åliggande göromål var och en inom hela det ordinarie
distriktet. Det torde även i detta sammanhang böra framhållas, att
läkarbehovet under senare åren ökats bland annat genom tillkomsten av
lagarna om skyddskoppympning och om åtgärder mot könssjukdom, samt
att detta behov framdeles ännu mer kommer att göra sig gällande, därest
allmän obligatorisk sjukförsäkring införes.

Men om det sålunda kan anses vara ett allmänt intresse, att de extra
distrikten så vitt möjligt förändras till ordinarie, så bör dock en sådan
ändring ej ske annat än i samband med en reglering av distrikten, så att
en utjämning av läkarnes arbete i de olika distrikten äger rum i de fall, där
de extra distrikten äro till omfång eller invånarantal jämförelsevis små.
Icke alla extra distrikt lämpa sig emellertid för omvandling till ordinarie,
somliga äro alltför små och kunna icke lämpligen utvidgas och andra
äro tillkomna och avsedda huvudsakligen för befolkning vid industriella
anläggningar av olika slag. Läkarne i dessa sistnämnda distrikt äro i viss
mån att anse såsom ackordsläkare. Vid extra distriktens omändring måste
slutligen hänsyn tagas även till statsekonomiska skäl.

Kommittén har sålunda ansett, att vissa extra distrikt under där nu
rådande förhållanden icke kunna jämnställas med ordinarie provinsialläkardistrikt
och därför icke heller nu böra ifrågakomma att förändras
till ordinarie. Dessa distrikt, 15 till antalet, äro inom

Stockholms län...........

Östergötlands » ...........

Kristianstads » ...........

Göteborgs och Bohus län

Älvsborgs län...........

Värmlands > ...........

Örebro » ...........

Kopparbergs > ...........

Gävleborgs » ...........

Norrbottens » ...........

Dalarö, Sigtuna, Öregrunds

Torpa

Åhus

Fässbergs

Lilla Edets

Glava

Karlskoga

Grängesbergs, Sävsnäs
Sandvikens, Ljusne
Kiruna, Malmbergets

Utom förenäninda 15 extra distrikt kunna även nedannämnda 13 extra
distrikt nu lämnas åsido vid prövning av frågan, vilka extra distrikt, som
böra förändras till ordinarie. Redan i sitt förenämnda betänkande den 1
dec. 1917 föreslog kommittén nämligen, att följande extra distrikt skulle
förändras till ordinarie:

Åkersbergs (Åkersberga) distrikt
Tranås »

Ljugarns »

Eslövs »

Örebro »

Ljusnarsbergs »

Hofors (Storviks) »

Enångers (Njutångers) >

Nätra (Bjästa) »

Stockholms

Jönköpings

Gottlands

Malmöhus

Örebro

Gävleborgs

i Västernorrlands

län

Då provinsialläkardistrikten i nämnda län ännu icke reglerats, kvarstå
desamma fortfarande såsom extra. Vidare förutsätter kommittén i sitt nu
föreliggande förslag, att Rätans distrikt i Jämtlands län och Kyrkhults
distrikt i Blekinge län vid förslagets genomförande komma att upphöra.
Därjämte må framhållas, att 1920 års riksdag fattat beslut om inrättande
av två nya provinsialläkardistrikt i Göteborgs och Bohus län och att i
samband härmed ifrågasatts, att Orusts västra härads och Fiskebäckskils
extra distrikt skulle från och med år 1921 förändras till ordinarie.

Övriga nuvarande extra distrikt, tillsammans 82, anser kommittén
vara sådana, att de böra jämnställas med ordinarie, några dock först
sedan en utökning av deras områden ägt rum. Vidare har kommittén
ansett, att av de av kommittén i dess betänkande den 1 december 1917
föreslagna extra distrikten 10 lämpa sig för omändring till ordinarie.
Dessa distrikt äro:

inom Södermanlands län

» Östergötlands »

» Blekinge »

» Malmöhus »

» Hallands »

» Kopparbergs »

» Gävleborgs »

> Västernorrlands »

Mariefreds

Österbymo, Finspångs

Bräkne-Hoby

Bjuvs

Laholms

Säters (Stora Tuna),
Avesta (Krylbo)
Ljusdals
Stöde

Vid genomgående av läkardistrikten i de olika länen för att tillse,
vilka av nuvarande extra distrikt, som kunde anses jämnställda med
ordinarie, och vilka ändringar i distrikten, som kunde bliva erforderliga,
därest distrikten komme att förändras till ordinarie, har kommittén, efter
prövning jämväl av gjorda framställningar i ämnet, funnit, att sju nya
distrikt lämpligen borde inrättas. Dessa distrikt äro inom:

Södermanlands län

Jönköpings »

Blekinge »

Älvsborgs »

Värmlands »

Västernorrlands »

Jämtlands »

Valla

Vaggeryds

Sölvesborgs

Älvängens

Deje

Björna (Trehörningsjö)
Månsåsens

Beträffande Valla distrikt må här anföras, att kommittén i berörda
betänkande den 1 december 1917 föreslagit, att Vingåkers provinsialläkardistrikt
skulle uppdelas i ett ordinarie distrikt, Katrineholms, och ett extra
distrikt, Vingåkers. Sedan framställning emellertid nu gjorts om inrättande
av ett nytt provinsialläkardistrikt med station för läkaren i Valla municipalsamhälle,
har kommittén ansett lämpligast, att förslaget om uppdelning
av nuvarande Vingåkers provinsialläkardistrikt på ett ordinarie och ett
extra distrikt finge förfalla, och att Vingåkers ordinarie distrikt i stället

med vissa jämkningar finge uppdelas på två ordinarie distrikt, Vingåkers
och Valla.

De nuvarande extra distrikt, som kommittén anser böra jämnställas
med ordinarie, äro, såsom ovan nämnts, till antalet 82. Av dessa skulle
emellertid bildas 81 distrikt, i det två distrikt, Gnesta och Björnlunda,
skulle sammanslås till ett. Ifrågavarande distrikt äro inom de olika länen:

Stockholms	län...	... Värmdö, Skebo och Botkyrka
Uppsala	$ .	... Lövsta, Dannemora och Älvkarleö
Södermanlands	J>	... Julita, Aspa och Gnesta-Björnlunda
Östergötlands	> ____	... Stegeborgs, Boxholms och Rejmyra,
Jönköpings		.. Mulseryds och Gränna
Kronobergs	»	.. Ryds och Älmhults
Kalmar	> ____	... Grönskåra, Nybro och Stranda
Gottlands		... Klintehamns
Kristianstads	» .	.. Tollarps och Båstads
Malmöhus	2>	.. Röstånga, Skurups, Löberöds,Vällinge,Hörs, Veberöds, Kävlinge, Trälleborgs, Höganäs och Svedala
Hallands	»	... Torups och Oskarströms
Göteborgs o. Bohus		.. Ljungskile, Fjällbacka och Styrsö-Öckerö
Älvsborgs	S> .	... Högsäters, Rinna och Tössbo
Skaraborgs		... Tidaholms och Töreboda
Värmlands	» ____	.. Charlottenbergs, Töcksmarks, Malsjö,Udde-holms och Munkfors
Örebro		.. Ramsbergs, Hjortkvarns, Hallsbergs, Lin-desbergs, Degerfors och Åmmebergs
Västmanlands	» . . . .	.. Kungsörs, Ramnäs, Västanfors och Skinn-skattebergs
Kopparbergs	» ____	.. Grangärde, Svärdsjö, By, Sårna, Smedje-backens, Husby, Lima och Orsa
Gävleborgs	X>	... Bollnäs, Gysinge, Delsbo, Högbo, Ovan-åkers, Färila och Arbrå
Västernorrlands		.. Ytterlännäs, Alnö, Vivstavarvs och Gud-mundrå
Jämtlands		.. Stuguns
Västerbottens	>	.. Lövångers, Nysätra och Bureå
Norrbottens	2>	.. Edefors

De nya ordinarie provinsialläkardistrikt, som sålunda skulle kunna
ifrågasättas, äro 10, bildade av distrikt, som kommittén år 1917 föreslog
till extra, 7, som kommittén nu tänkt sig skola nybildas, och 81, bildade
av nuvarande extra distrikt, tillhopa 98 stycken.

I detta sammanhang anser sig kommittén böra omnämna, att under
behandling av frågan om överförande av extra distrikt till ordinarie även
framkommit fråga dels om inrättande av ett nytt Tärendö provinsialläkardistrikt
i Norrbottens län, bestående av Tärendö och Junosuando socknar,
tillhörande Pajala distrikt, samt Korpilombolo socken, tillhörande Överkalix
distrikt, dels om delning av Vilhelmina distrikt i Västerbottens län i två
distrikt, dels om flyttning av läkarstationen i Visnums distrikt i Värmlands
län till Kristinehamn och distriktets samtidiga omreglering, dels ock
om flyttning av läkarstationen i Tanums distrikt i Göteborgs och Bohus
län till Tanums järnvägsstation. Beträffande ifrågavarande spörsmål har
kommittén emellertid icke ansett sig böra tillstyrka ovan ifrågasatta förändringar.

Provinsialläkare åtnjuta nu enligt stat i allmänhet lön 4,000 kronor
och tjänstgöringspenningar 1,500 kronor = 5,500 kronor jämte 2 ålderstillägg
å 500 kronor efter 5 och 10 års tjänst, varjämte till dem utgår
dyrtidstillägg enligt samma grunder som för andra statens tjänstemän.
Om hänsyn ej tages till dyrtidstillägget, blir kostnaden för samtliga 98
provinsialläkare 98 x 5,500 = 539,000 kronor. Härtill skulle i sinom tid
komma ålderstiilägg och pensioner. Dyrtidstillägget enligt nu gällande
grunder (grundtal = 176) utgör på en avlöning å 5,500 kronor ett belopp
av 6,096 kronor, oberäknat eventuella barntillägg. Statens utgifter för en
provinsialläkare, som icke åtnjuter ålderstiilägg, ortstillägg eller särskilt
avlöningstillägg, utgör alltså per år med beräkning av ovannämnda dyrtidstillägg
11,596 kronor, och för ifrågavarande 98 provinsialläkare skulle
alltså kostnaderna bliva 98 X 11,596 = 1,136,408 kronor.

Med hänsyn till ovanstående avsevärda belopp har kommittén ansett
sig böra uppdela ifrågavarande 98 distrikt på 3 grupper, därvid kommittén
till grupp 1 hänfört distrikt, som synts kommittén böra främst bliva
ordinarie, till grupp 2 distrikt, som därnäst borde ifrågakomma, och till
grupp 3 övriga ifrågavarande distrikt.

Vid upprättande av ifrågavarande gruppindelning har kommittén givit
företräde åt sådana distrikt, som visat sig svåra att besätta, eller som
ansetts synnerligen önskvärda för befolkningen, så att dessa upptagits i

l:a gruppen. Det har emellertid från läkarhåll ifrågasatts, att vid uppgörande
av gruppindelningen hänsyn skulle tagas till de i de extra provinsialläkardistrikten
varande läkarnes ålder och tjänstetid. Kommittén
har dock icke ansett sig kunna taga någon sådan hänsyn. Om kommitténs
förslag om rätt för provinsialläkarne att för statspension räkna sig till godo
sina tjänstår såsom extra provinsialläkare vinner statsmakternas bifall, så
är därmed möjlighet beredd för äldre extra provinsialläkare att genom
befordran till provinsialläkarbefattning vinna den pensionsrätt, som med
den nu ifrågasatta företrädesrätten avsetts. Med förändring till ordinarie
av sådana distrikt, som visat sig svåra att besätta, har kommittén velat
möjliggöra, att dessa distrikt erhölle läkare. Denna avsikt skulle motverkas,
om hänsyn toges till omförmälda önskemål från läkarhåll.

Till varje grupp skulle hänföras nedanstående distrikt, upptagna
länsvis, nämligen:

Första gruppen:

Valla, Julita.
Stegeborgs, Österbymo.
Mulseryds, Vaggeryds.

Grönskåra.

Klintehamns.

Sölvesborg.

Andra gruppen:
Stockholms län.
Värmdö, Skebo.

Uppsala län.
Lövsta, Dannemora.

Södermanlands län.
Mariefreds, Aspa.

Östergötlands län.
Finspångs.

Jönköpings lån.
Gränna.

Kronobergs lån.
Ryds, Älmhults.

Kalmar lån.

Gottlands län.

Blekinge län.
Bräkne-Hoby.

Kristianstads län.
Tollarps.

Tredje gruppen:
Botkyrka.

Älvkarleö.
Gnesta-Björnlunda.
Boxholms, Rejmyra.

Nybro,Mönsterås(Stranda).

Båstads.

Malmöhus län.

Skurups.	Röstånga, Löberöds. Hallands län.	Vällinge, Hörs, Veberöds, Bjuvs, Kävlinge, Trälle-borgs, Höganäs, Svedala.
Torups.	Laholms. Göteborgs o. Bohus län.	Oskarströms.
Ljungskile.	Styrsö-Öckerö,	(därest Känsö karantän-
	Fjällbacka.	anstalt flyttas, bör Styrsö-Öckerö distrikt hänföras
	Älvsborgs lån.	till första gruppen.)
Högsäters.	Älvängens. Skaraborgs län.	Rinna, Tössbo.
Tidaholms.	Värmlands län.	Töreboda.
Charlottenbergs, Töcksmarks.	Malsjö, Deje. Örebro lån.	Uddeholms, Munkfors.
Ramsbergs, Hjortkvarns.	Lindesbergs. Västmanlands län.	Hallsbergs, Degerfors, Åmmebergs.
Kungsörs.	Kopparbergs lån.	Ramnäs, Fagersta (Västan-fors), Skinnskattebergs.
Krylbo (Avesta),	Sunnansjö (Grangärde),	Smedjebackens, Långs-
Stora Tuna (Säters).	Svärdsjö,	hyttans (Husby), Lima,
	Vestanhede (By), Sårna. Gävleborgs län.	Orsa.
Bollnäs, Gysinge,	Delsbo,	Arbrå.
Ljusdal.	Sandvikens (Högbo), Ovanåkers, Färila. Våsternorrlands län.
Stöde,		Nylands (Ytterlännäs),
Björna (Trebörningsjö).		Alnö, Vivstavarvs, Kramfors (Gudmundrå).

Jämtlands län.

Månsåsens, Stuguns.

Västerbottens lån.

Lövångers, Nysätra. Bureå.
Norrbottens lån.

Edefors.

Antalet distrikt i de olika grupperna blir: i första gruppen 29, i
andra gruppen 31 och i tredje gruppen 38.

Genomförandet av ifrågavarande förslag kräver givetvis en viss tid,
och kommittén har tänkt sig, att det möjligen skulle kunna ske under
en tidrymd av 10 år, sålunda att under 3 år anordnas de provinsialläkardistrikt,
som räknats till l:a gruppen, under därpå följande 3 år de distrikt,
som upptagits i 2:a gruppen, och under påföljande 4 år de distrikt, som
hänförts till 3:e gruppen. För år 1922 borde alltså framställning hos riksdagen
göras om inrättande av 10 distrikt hörande till l:a gruppen och
om höjande i anledning härav av det i riksstaten uppförda ordinarie
anslaget till förste provinsialläkare och provinsialläkare kr. 1,451,300 med
55,000 kr. till 1,516,300 kr. Vid utväljande av de distrikt inom varje
grupp, som först böra bliva ordinarie, torde samma grundsatser böra gälla,
som varit bestämmande vid uppgörande av gruppindelningen, och sålunda
de distrikt först medtagas, som visat sig särdeles svåra att besätta, eller
där behovet av läkare kan antagas vara mer framträdande. I anslutning
härtill vill kommittén hemställa, att följande 10 distrikt må under år 1922
bliva ordinarie provinsialläkardistrikt, nämligen:

Edefors

Stöde

Månsåsens

Krylbo (Avesta)

Ivungsörs

Töcksmarks

Torups

Klintehamns

Stegeborgs

Valla

distrikt i Norrbottens län
» i Västernorrlands »

» i Jämtlands »

» i Kopparbergs >

» i Västmanlands »

> i Värmlands >

» i Hallands >

» i Gottlands »

» i Östergötlands »

» i Södermanlands »

Innan förändring av nuvarande extra distrikt till ordinarie äger rum,
torde yttrande böra infordras från landstinget eller annan vederbörande,
som svarar för läkarens avlönande, ävensom från distriktets läkare, huruvida
de hava något att erinra mot förändringen. Mot bådas avstyrkan
torde förändringen ej höra genomföras.

I sammanhang härmed torde böra omnämnas, att vid de extra distriktens
förändring till ordinarie läkaren icke med stöd av någon nu gällande
bestämmelse kan göra anspråk på att fortfarande få disponera den bostad,
han nu ofta innehar i egenskap av extra provinsialläkare, och att det
därför är av största vikt, att provinsialläkarnas bostadsfråga vinner sin
lösning samtidigt med föreliggande fråga om bildande av nya provinsialläkardistrikt.

Det torde ävenledes här böra erinras, att av de 33 nya provinsialläkardistrikt,
som av 1918 års riksdag beslutats, 13 nu bildats, nämligen inom:

Norrbottens	län.....	.... Gammelstads	distrikt
Västerbottens	» .....	.... Bjurholms	»
		Jörns	2>
		Dorotea
		Tärna	>
		Malåträsks	»
Västmanlands	* ____	.... Östervåla	>
Värmlands	>	.... Fastnäs
		Häljebols
		Skönneruds
Göteborgs o. Bohus	» ____		»
		Soten äs
Uppsala	» _____	.... Bålsta	» ; och

de 20 provinsialläkardistrikt, som sålunda skulle återstå att nyinrätta, äro:

Åkersberga	distrikt	i	Stockholms	län
Bottna		i	Södermanlands	»
Norrköpings	>	i	Östergötlands
Tranås	2>	i	Jönköpings	»
Alvesta	»	i	Kronobergs
Ljugarns	3>	i	Gottlands
Eringsboda	y>	i	Blekinge	»
Örkelljunga	»	i	Kristianstads
Malmö och Eslövs		i	Malmöhus

Varbergs distrikt i Hallands län

Örebro och Ljusnarsbergs » i Örebro »

Vansbro och Gagnefs » i Kopparbergs »

Njutångers, Storviks o. Kilafors > i Gävleborgs » samt

Bjästa och Ådalslidens » i Västernorrlands >

Vidare har, såsom förut nämnts, 1920 års riksdag fattat beslut om
inrättande av 2 nya provinsialläkardistrikt inom Göteborgs och Bohus län,
och har med anledning härav ifrågasatts inrättande av ett Hälleviksstrands
och ett Lysekils distrikt. Enligt den från och med år 1921 fastställda
staten utgör provinsialläkarnas antal 222.

För den händelse ovannämnda extra distrikt skulle komma att överföras
till ordinarie, komma beviljade statsbidrag till följande extra distrikt
att indragas, nämligen:

Julita	distrikt	inom	Södermanlands	län...	.. Kr.	1,000	—
Asp a		>	1	» . . . .	»	1,500	—
Stegeborgs		T>	Östergötlands	» .	»	1,000	—
Mulseryds	>		Jönköpings	*		1,500	—
Älmhults			Kronobergs	» ____		1,000	—
Rvds	>	>	»	» .	»	1,000	—
Grönskåra	»		Kalmar	» ____		1,000	—
Klintehamns	>	2>	Gottlands			1,500	—
Torups	2>	>	Hallands	» ____		1,000	—
Fjällbacka	>	S>	Göteborgs o. Bohus	>		1,000	—
Ljungskile		»				750	—
Högsäters	»	2>	Älvsborgs	» .	»	1,500	—
Tössbo	»		3>	» ____		1,500	—
Tidaholms		>	Skaraborgs			1,000	—
Charlottenbergs	2>	2>	Värmlands	» ____	»	1,000	—
Töcksmarks	»	2>		3>		2,000	—
Kungsörs	3>	»	Västmanlands	» ____		800	—
Färila	»	»	Gävleborgs	» .	»	500	—
Rätans	7>		Jämtlands	» . .	. . »	2,500	—
Stuguns	»		»		»	1,500	—
Lövångers			Västerbottens	> ...	»	1,500	—
Nysätra		>	»			1,500	—
Bureå	2>	»		» ____	»	1,000	—
Edefors			Norrbottens	>	»	1,500	—

Summa Kr. 30,050

Därjämte inbesparas utgående dyrtidstillägg å dessa belopp.

Därest kommitténs ovannämnda förslag å nya provinsialläkardistrikt
att inrättas under år 1922 bifalles, kan det i riksstaten upptagna ordinarie
förslagsanslaget: bidrag till extra provinsialläkarnes avlöning, som i 1920
års stat uppförts med 40,000 kronor, minskas med de anvisade beloppen för:

Edefors distrikt

Kungsörs »

Töcksmarks »

Torups »

Klintehamns »

Stegeborgs »

.......... Kr. 1,500: —

.......... » 800:-

.......... » 2,000: -

.......... » 1,000: —

.......... » 1,500: —

.......... » 1,000: -

Summa Kr. 7,800: —

Därjämte kan minskning av ovannämnda anslag även ske med bidragen
till följande distrikt, som redan förändrats till ordinarie, nämligen:

Strömstads distrikt i Göteborgs o. Bohus län med... Kr. 1,500: —

Sotenäs (Grafvarne) » » » »>...» 1,500: —

Östervåla > i Västmanlands » » ... » 1,500: —

Summa Kr. 4,500: —

Minskningen skulle sålunda kunna belöpa sig till sammanlagt 12,300
kronor.

I det följande har kommittén för de olika länen lämnat förslag å de
områden, som skulle ingå i de nu föreslagna ordinarie distrikten, och därjämte
behandlat de förändringar i övrigt, som påkallas av den ifrågasatta
regleringen. Då socken överförts från ett distrikt till ett annat, har kommittén
i befolkningens intresse i regel tillstyrkt, att — såsom hittills efter
Kungl. Maj:ts förordnande skett i vissa fall — befolkningen i sådan socken
skulle vara berättigad att mot ersättning enligt gällande läkartaxa även
anlita läkaren i det distrikt, dit socknen nu hörde.

I detta sammanhang torde böra omnämnas, att det skulle kunna
ifragasättas, om icke rätten att mot gällande taxa anlita provinsialläkare
även i annat läkardistrikt än det egna skulle kunna utsträckas att allmänt
omfatta befolkning i socken, som gränsade till sådant läkardistrikt. Kommittén
har dock icke ansett sig kunna gå med härpå, då kommittén håller
före, att sådan fråga i varje fall hör prövas, så att arbetet icke blir ojämt för -

3»

delai pa de olika distrikten. Kommittén vill emellertid tillstyrka, att sådan
fråga för framtiden må prövas av Medicinalstyrelsen och göras beroende
av dess beslut efter framställning i varje särskilt fall. I de fall däremot,
då kommittén i sitt nu avgivna förslag till distriktsindelning tillstyrker rätt
för befolkning i socken att även vända sig till provinsialläkare i angränsande
lä kardistrikt, torde i sammanhang med distriktsindelningens fastställande
Kungl. Maj:t jämväl böra lämna föreskrift om skyldighet för\ederbörande
läkare att enligt gä lande taxa med enskild sjukvård tillhandagå invånarne
uti ifrågavarande socken.

De föreslagna ordinarie distriktens omfattning, invånarantal och stationsorter
äro angivna å närlagda förteckning, bilaga I, varvid folkmängdsuppgiften
hänför sig till uppgiften härom i 1917 års betänkande, enär i
stort sett några större förskjutningar beträffande folkmängden icke torde
hava skett, sedan detta betänkande avgavs.

A bilaga II har angivits invånarantalet i ordinarie distrikt, efter det
de fått sitt område förändrat genom nu ifrågasatta reglering eller genom
denna och den i betänkandet den 1 december 1917 föreslagna.

2 Rätt för provinsialläkare att för statspension räkna sig
till godo sina tjänstår såsom extra provinsialläkare
m. m.

Av Svenska provinsialläkarföreningens underdåniga skrivelse den 20
december 1919 inhämtas i avseende å denna fråga i huvudsak följande:

Genom nådiga brevet den 10 juli 1884 fastställdes provinsialläkarnes
pension till 4,000 kronor, av vilken de skulle komma i åtnjutande efter
fyllda sextio år och efter 25 års arbete i statstjänst, därav minst 20 år
som provinsialläkare. Antalet provinsialläkartjänster var vid denna tid
137 och antalet distriktsläkare var 56. På grund av detta förhållande
mellan de olika tjänstekategorierna funnos stora möjligheter för distriktsläkarne
att tillräckligt tidigt vinna befordran till ordinarie tjänst för att vid
60 års ålder kunna fylla de för åtnjutande av pension stipulerade villkoren;
om någon undantagsvis vid 60 års ålder ännu ej hunnit intjäna de 25
tjänståren, fick han kvarstå i tjänst, tills så skett. Vid utarbetandet av 1890
års reform, varigenom nu bestående extra provinsialläkarinstitution uppkom,
tänkte sig vederbörande, att ungefär samma lyckliga proportion
mellan tjänsterna även framdeles skulle förbliva, vilket torde framgå dels

Svenska provinsialläkarföreningens

underdåniga
skrivelse den
30/„ 1919.

därav, att de antogo, att del för närmaste tiden behövliga antalet nya
extra provinsialläkartjänster skulle inskränka sig till det blygsamma antalet
13, och dels därav att inga särskilda åtgärder då vidtogos för dessa
läkares j)ensionering; de fingo fortfarande endast rätt att räkna tjänstår
för befordran. I stället för 13 var emellertid år 1905 antalet nya extra
provinsialläkartjänster 113. Tillsammans med f. d. distriktsläkartjänsterna
var antalet extra provinsialläkartjänster sistnämnda år 169, under de! antalet
provinsialläkartjänster samtidigt var endast 139. När extra provinsialläkarnas
möjlighet att såsom provinsialläkare erhålla pension var
byggd uteslutande på att i tid vinna befordran till provinsialläkartjänst,
vore det med anförda missförhållanden mellan antalen av de olika tjänstekategorierna
uppenbart, att denna möjlighet måste i högst väsentlig
grad reduceras och sålunda ej motsvarade, vad statsmakterna från början
avsett.

Voro sålunda redan förut provinsialläkarnas pensionsmöjligheter otillfredställande,
blevo de genom lagen angående civila tjänstinnehavares rätt
till pension den It oktober 1907 ännu sämre. Enligt denna lag blev
nämligen provinsialläkare skyldig att avgå från sin tjänst vid uppnådda
62 levnadsår. Han erhölle då hel pension, om han hade 27 tjänstår i
statens tjänst. Vid kortare tjänstetid, om den ej understege 10 år, erhölle
han avkortad pension i förhållande till det mindre antal tjänstår, han
kunde inneha; var antalet tjänstår mindre än 10, finge han vid avgång
från tjänst ingen pension. På grund av att befordringsåldern med tiden
till följd av missförhållandet mellan antalet extra och ordinarie tjänster
blivit allt högre, blev detta senare fallet med ett stort antal provinsialläkare,
vilka ej under sin provinsialläkartid kommit i tillfälle att såsom
bisyssla innehava andra tjänstebefattningar i statens tjänst — exempelvis
järnvägsläkartjänst.

För att vinna rättelse i berörda missförhållande beslöto statsmakterna
år 1911 att inrätta en statsunderstödd pensionskassa för extra provinsialläkare,
vilken trädde i verksamhet den 1 januari 1912. Dess ändamål
vore att bereda dels pension åt extra provinsialläkare och dels tilläggspension
åt sådana delägare i kassan, som befordrats till provinsialläkare,
men som vid avgång från sådan befattning icke komme i åtnjutande av
hel pension på 4,000 kronor.

Vid fastställandet av reglemente för denna kassa hade man utgått
från, att de extra provinsialläkarna skulle bliva delägare i kassan i regel

före 35 års ålder, och vore i enlighet härmed stipulerat, alt delägarskap
vunnet före nämnda ålder ej medförde några så kallade tilläggsavgifter.
Efter fyllda 35 år däremot vunnet delägarskap medförde vissa särskilda
avgifter, som för inträde vid 35 år uppgick till 290 kronor och som för
inträde vid högre ålder hastigt stegrades. Så vore tilläggsavgifterna för
inträde vid fyllda 40 år 3,040 kronor, vid 45 år 7,830 kronor för att vid
50 år hava stigit till 13,180 kronor otc. På grund av dessa höga tilläggsavgifter
vore det förklarligt, att inga extra provinsialläkare kunnat ingå
som delägare i kassan, vilka vid ingången av år 1912 vore över 40 år.
Då en extra provinsialläkare antoges tillträda sådan tjänst i regel vid en
ålder mellan 30 intill 35 år, kunde såsom delägare i kassan i allmänhet
uteslutas alla, som före år 1902 blivit extra provinsialläkare, vilka sålunda
av densamma icke hade någon som helst nytta.

För att i någon mån upphjälpa möjligheterna för dessa sistnämnda
läkare att såsom provinsialläkare erhålla pension beslöt emellertid 1911
års riksdag att nedsätta kravet på antalet tjänsteår för hel pension till 23
år för förste provinsialläkare och till 20 är för provinsialläkare, i samband
varmed pensionsåldern för de förra höjdes till 65 levnadsår.

Den förbättring i pensionsförhållandena, som härigenom uppkom, var
emellertid av olika värde för olika grupper av dessa läkare. För dem,
som redan med de äldre villkoren kunnat erhålla hel pension, hade den
nya bestämmelsen intet intresse. För dem, som ej hunne bliva befordrade
till provinsialläkare före 52 års ålder, hade de nya villkoren ej heller
någon betydelse. För dem däremot, som enligt de äldre villkoren icke
kunnat erhålla hel pension, medförde nedsättningen i kravet på tjänstår
eu höjning av pensionsbeloppet med sju tjugusjundedelar. Någon direkt
nytta av före befordran till provinsialläkare innehavd extra provinsialläkartjänst
medförde dock ej de nya pensionsbestämmelserna, i följd varav
provinsialläkare fortfarande kunde få åtnöjas med i väsentlig grad avkortad
pension, fastän han under eu lång följd av år varit i allmän tjänst.

Som extra provinsialläkare över 45 år ej kunde vinna delägarskap i
kassan, beslöt 1911 års riksdag, att extra provinsialläkare, vilkens levnadsålder
vid 1912 års ingång översteg 45 år, och som omedelbart efter uppnådda
65 år avginge från sin tjänst, skulle vara berättigad att vid avskedstagandet
erhålla en årlig statspension till ett belopp av 1,500 kronor.

1916 års provinsialläkardistriktskommitté uttalade som ett önskemål,
att sistnämnda belopp måtte höjas till 3,000 kronor, och att extra pro -

vinsialläkares pension på grund av delägarskap i kassan inåtte höjas till
4,500 kronor.

Genom Kungl. brevet den 13 juni 1919 vore högsta till provinsialläkare
utgående pensionsbelopp för framtiden bestämt till 5,000 kronor.

Granskade man pensionsförhållandena för dem. som efter 1911 inträtt
pa provinsialläkarbanan, funne man dem relativt mycket fördelaktiga —
deras pensionsmöjligheter vore i många fall till och med så att säga
större än vad de kunde göra sig användning av. Dessa läkare hade nämligen
vunnit och komme framdeles i allmänhet att vinna befordran till
provinsialläkartjänst redan vid 40 ä 42 års ålder, efter att förut några år
såsom extra provinsialläkare hava tillhört dessa läkares pensionskassa.
Få torde ej heller de läkare bliva, som utan att tidigare hava varit extra
provinsialläkare direkt redan vid 32 å 35 års ålder komme att erhålla
provinsialläkartjänst. Genom 1911 och 1918 års riksdagsbeslut hade nämligen
förhållandet mellan antalet ordinarie och extra distrikt ändrats från att
vara 139 respektive 169 till att vara 220 respektive 107. Bortsett från att för
närvarande en hel del distrikt vore vakanta måste detta ändrade förhållande,
även sedan alla tjänster blivit besatta, medföra, att de blivande extra
provinsialläkarne komme att vinna befordran till ordinarie tjänst långt
tidigare än vad förut länge varit fallet, och att de sålunda kunde fylla
villkoren för åtnjutande av även hel statspension samtidigt med att de genom
att hava tillhört extra provinsialläkarnes pensionskassa kanske från sitt
34 till sitt 42 år även där hunnit förvärva rätt till tilläggspension på nära
1,100 kronor, varav de dock ej komme i åtnjutande.

1 enlighet med uttalande vid Svenska provinsialläkarföreningens möte
den 2 augusti 1919 hemställer föreningen, att samtliga provinsialläkare
finge för såväl statspension som för ålderstillägg räkna sig till godo alla
sina som extra provinsialläkare tidigare eller senare förvärvade tjänstår.

Medicinaisty- Medicinalstyrelsen erinrar i sitt underdåniga yttrande i ärendet den
rduens under- 9 januari 1920 till en början att liknande framställning om rätt för prodåniga
ytt- vjnsjaiiäkarc att räkna tjänstår såsom extra provinsialläkare för statsImuari
1920 Pensi°n och ålderstillägg förut gjorts, bland annat av 19<>4 års provinsialläkarkommitté.
Kommitténs förslag innebar dock, att endast ett visst antal,
minst fem, tjänstår såsom extra provinsialläkare skulle fä tillgodoräknas
i pensionshänseende. I utlåtande den 8 november 1910 över kommitténs
betänkande avstyrkte statskontoret förslaget i denna del, men

ifrågasatte eu nedsättning av provinsialläkarens tjänstålder för erhållande
av pension.

I anledning av eu framställning från extra provinsialläkaren i Gnesta
distrikt A. G. Nyblin rörande extra provinsialläkares pensionsförhållanden
framhöll Medicinalstyrelsen i yttrande den 29 februari 1916, att enligt
Styrelsens uppfattning åtskilliga skäl talade för, att extra provinsialläkartjänst
i pensionshänseende likställdes med ordinarie provinsialläkartjänst.
Med anledning av statskontorets ovanberörda utlåtande ville Medicinalstyrelsen
emellertid icke göra något yrkande i antydd riktning.

1916 års provinsialläkardistriktskommitté, som hade frågan om förbättrande
av extra provinsialläkarnes pensionsvillkor under övervägande,
hade vid det förhållande att denna fråga redan syntes vara föremål för
sakkunnig behandling och då densamma i varje fall torde böra avgöras
i sammanhang med fastställande av nytt reglemente för extra provinsialläkarnes
pensionskassa med anledning av frågan om det statsunderstödda
pensionsväsendets centralisering, funnit sig icke höra framlägga något förslag
i ämnet. Ej heller vid kommitténs behandling av provinsialläkarnes
pensionsförhållanden var förevarande fråga under prövning.

Medicinalstyrelsen ansåge för sin del fortfarande, att goda skäl talade
för att provinsialläkare medgåves rätt att i pensionshänseende tillgodoräkna
sig tjänstår såsom extra provinsialläkare, men ville dock framhålla
att under medgivande av sådan rätt den med delägarskap i extra provinsialläkarnes
pensionskassa förenade rätten till tilläggspension i regel bleve
av föga värde. Skulle i ett eller annat fall en extra provinsialläkare
hädanefter bliva provinsialläkare vid en så hög ålder, att han icke kunde
erhålla någon som helst pension såsom provinsialläkare, finge han dock
tilläggspension från kassan. Så länge sagda pensionskassa hade bestånd,
syntes således ett allmänt stadgande i berörda avseende icke direkt erforderligt.

Svenska provinsialläkarföreningens hemställan avsåge emellertid även
rätt att räkna extra provinsialläkartjänstår för erhållande av ålderstillägg
såsom provinsialläkare. Skulle sådana tjänstår få räknas såsom pensionsår,
kunde även med visst fog ifrågasättas, att de skulle likställas med
tjänstår för ålderstillägg, men full likställighet i begreppen förelåge dock
icke. För ålderstilläggs erhållande borde tjänståren vara fullt jämförligaDetta
kunde möjligen sägas om tjänstår såsom extra provinsialläkare i
sådana distrikt, där läkartjänsten prövades vara nödvändig för hälso- och

sjukvårdens behöriga uppehållande, men ej om tjänstår i distrikt, som
tillkommit mera av enskilda orsaker såsom till exempel att få läkare lätt
tillgänglig för eu viss arbetarstam, i vissa bruksdistrikt och dylikt. Skulle
följaktligen de extra distrikten av förstnämnda slag bibehållas till ungefär
samma antal som förut, syntes ett stadgande i föreslagen riktning hava
sitt berättigande, så länge ålderstillägg såsom nu vore bundna vid innehavet
av viss tjänst och icke utginge efter viss tids innehavande av statstjänst
i allmänhet. Skulle berörda extra provinsialläkardistrikt emellertid
ändras till ordinarie, vore ett stadgande icke behövligt.

Kimgl.Maj-.ts Av Kung!. Maj:ts proposition n:r 173 till 1911 års riksdag inhämtas
prof). n:r 17B bland annat, att Kungl. Maj:t vid 1904 års riksdag hemställde om rätt
för år 1911. för extra provinsialläkare att efter befordran till ordinarie provinsialläkare
få för pension räkna sig till godo fem av sina tjänstår såsom extra provinsialläkare.
Statskontoret, vars yttrande i ärendet infordrats, fann sig
böra tillstyrka framställningen under visst villkor, som dock icke berörde
extra provinsialläkartjänster. Förslaget vann emellertid cj riksdagens
bifall. Avslaget synes hava föranletts av yrkande i en reservation
av 10 statsutskottsledamöter från andra kammaren, däri det säges, att det
vore »olämpligt att nu beträffande provinsialläkares pensionering, fastslå
bestämmelser, som tilläventyrs kunde komma att stå i strid med grunderna
i det allmänna förslag till civila tjänstemäns pensionering, vilket
inom den närmaste framtiden torde vara att förvänta». Vidare framgår
av nämnda proposition, att 1904 års provinsialläkarkommitté, som jämväl
behandlat pensionsfrågan i avseende å provinsialläkare, fann att, ehuru
förhållandena i många stycken förändrats genom den nya pensionslagens
bestämmelser, förhållandena på provinsialläkarbanan dock vore sådana,
att provinsialläkarna för att undgå dryga tilläggsavgifter för erhållande
av tilläggspension borde medgivas rätt att räkna fem års tjänstgöring såsom
extra provinsialläkare eller stadsläkare vid beräknande av tjänstår
för pension.

Statskontoret, som såsom ovan nämnts den 8 november 1910 yttrat
sig över berörda förslag, framhöll därvid, att frågan måste anses hava
kommit i ett helt annat läge dels genom det av provinsialläkarkommittén
avgivna förslaget till pensionskassa för beredande av bland annat tilläggspension
åt provinsialläkare, som till följd av tjänstårens antal icke erhölle
hd pension, dels ock genom bestämmelserna i lagen den It oktober 1907

:iö

angående civila tjänstinnehavares rätt till pension. Enligt de i lagen den
11 oktober 1907 fastställda pensioneringsgrunderna finge såsom tjänstår
icke beräknas annan tid än den, under vilken tjänstinnehavaren innehaft
statstjänst eller ock i statens tjänst haft extra ordinarie anställning eller
förordnande; varemot visst antal år i provinsialläkartjänst icke enligt pensionslagen
erfordrades. Att medgiva undantag från pensionslagens bestämmelser
om vad med tjänstår för pension avsåges, syntes Statskontoret
kunna skapa ett betänkligt precedensfall, med hänsyn vartill man svårligen
skulle kunna motsätta sig beviljandet av dylik förmån i andra liknande
fall, exempelvis på undervisningens område.

Kommittén får i ärendet anföra följande.

Kommittén kan ej dela statskontorets betänkligheter mot en ändring
av pensionslagens bestämmelser i avseende å tjänstår, så att däri även
innefattades tjänstgöring såsom extra provinsialläkare. Då tjänstår får
räknas för extra ordinarie anställning eller förordnande i statens tjänst
och då innehavare av militär-, fängelse- eller järnvägsläkartjänst få räkna
tjänstår för pension å sådan tjänst, synes billigheten fordra, att även extra
provinsialläkare medgivas denna rätt, så mycket mer som de inom sina
respektive distrikt enligt § 42 i gällande läkarinstruktion den 30 december
1911 äro skyldiga besörja de provinsialläkaren tillkommande göromål
och därvid ställa sig till efterrättelse, vad i instruktionen finnes för provinsialläkare
föreskrivet.

Därjämte torde böra påpekas, att samma kompetensfordringar ställas
pa de extra provinsialläkarna som på de ordinarie, samt att alla extra
proviusialläkartjänster numera tillsättas av Medicinalstyrelsen, och att även
entledigande från extra provinsialläkartjänst meddelas av Medicinalstyrelsen.
De extra provinsialläkarna kunna därför med fullt fog jämnställas
med innehavare av statstjänst.

Det torde även böra understrykas, att staten i regel ej behövt bidraga
till de extra provinsialläkarnas avlönande, men ändock haft rätt att vid
behov taga deras arbete i anspråk i samma utsträckning, som om de
varit provinsialläkare. Vinner kommitténs nu föreliggande förslag om
förändring av vissa extra distrikt till ordinarie statsmakternas bifall, skulle
framdeles endast ett 15-tal extra distrikt återstå, och det bleve av ringa
ekonomisk betydelse för staten, om de extra provinsialläkarna i dessa distrikt
erhölle nu omnämnda rätt. Annorlunda ställer sig saken beträf -

Kommittén.

fande extra provinsialläkarna i de extra distrikt, 82 till antalet, som avkommittén
nu föreslås att förändras till ordinarie. Dessa läkare skulle
genom erhållande av omskrivna rätten beredas en avsevärd förmån, då
de härigenom vid avsked såsom provinsialläkare kunde i gynnsammaste
fall ei hålla hel pension å 5,000 kronor i stället för eljest 4,000 eller i enstaka
fall endast 1,500 kronor. Emellertid torde dessa läkare, såsom ovan
nämnts, kunna anses hava grundade anspråk på att erhålla omförmälda
rätt och att bibehålla densamma vare sig de övergå til! provinsialläkartjänst
eller annan statstjänst.

Ett bifall till provinsialläkarförcningens anhållan uti nu berörda hänseende
torde sannolikt även komma att medföra ökade kostnader för staten
i fråga om nu anställda provinsialläkares pensionering. Det bör dock
härvid framhållas, att i de fall, då provinsialläkaren med tillämpning av
nu gällande bestämmelser uppnår föreskriven tjänstålder för hel pensions
erhållande, och dessa fall torde vara vanligast, den nu ifrågasatta utsträckningen
av rätten att räkna tjänstår är utan betydelse. I övriga fall däremot,
där hel pension med nuvarande bestämmelser icke skulle ernås,
bleve den nu ifrågasatta ändringen i fråga om tjänstår till stor fördel för
provinsialläkare, som tidigare innehaft extra provinsiaIläkartjänst.

Emellertid innebär även ett bifall till provinsialläkarföreningens berörda
framställning om rätt att räkna tjänstår för pension, att extra provinsialläkarnes
pensionskassa i många fall skulle befrias från utgörande
av pension eller tilläggspension, och vid sådant förhållande synes, därest
förändringen kommer till stånd, en nedsättning kunna ske i det till
nämnda kassa utgående statsbidrag ä 15,000 kronor. Måhända kunde
därjämte eu nedsättning äga rum i delägarnes avgifter till kassan.

Även kunde ifrågasättas, om icke, efter genomförande av kommitténs
förslag om överförande av extra distrikt till ordinarie, extra provinsialläkarnas
pensionskassa borde avveckla sin verksamhet och för de åter
stående extra provinsialläkarnas pensionering sörjas på annat sätt. 1 varje
fall synes pensionskassan icke höra förtjäna på, att staten lämnar pension
åt provinsialläkare, som förut varit extra provinsialläkare och delägare i
kassan. Dessa läkare äro, såsom förut nämnts, under viss förutsättning
berättigade att erhålla tilläggspension från kassan, men om de vid beviljat
avsked såsom provinsialläkare från staten undfå pension till belopp av

4,000 kronor eller därutöver, så utgår ingen tilläggspension, utan de inbetalda
avgifterna bliva en ren vinst för kassan.

Ett sätt att kompensera staten för den nu ifrågasatta rätten för provinsialläkare
att för pension räkna tjänstår såsom extra provinsialläkare
vore att höja pensionsåldern för provinsialläkare för erhållande av rätt
till hel pension. Kommittén anser en höjning kunna ske och vill därför
föreslå, att rätten för provinsialläkare att komma i åtnjutande av hel pension
må för dem inträda vid 65 levnadsår och 23 tjänstår, liksom för
närvarande är stadgat för förste provinsialläkare. Någon större olägenhet
av en sådan förändring synes för närvarande ej vara att befara. Under
de senare åren hava nämligen de flesta provinsialläkarna, som uppnått
pensionsåldern, gjort framställning att få kvarstå i tjänst; och har
sådan framställning, som grundats på bifogat läkarbetyg, utvisande att
sökanden fortfarande kunde på ett tillfredsställande sätt sköta sina tjänsteåligganden,
bifallits för ett eller annat år. Läkaren bär under denna tid
i regel fullgjort sina åligganden utan anmärkning. Det torde jämväl här
höra framhållas, att extra provinsialläkare, som är delägare i extra provinsialläkarnas
pensionskassa, först vid 65 års ålder blir berättigad till
hel pension från kassan. Provinsialläkarföreningen har också tidigare i
underdåniga skrivelser den 12 okt. 1912 och den 29 sept. 1913 hemställt om
pensionstidens bestämmande på sätt av kommittén nu ifrågasatts.

Försiktigheten torde emellertid fordra, att rätt fortfarande såsom hittills
inrymmes åt Kungl. Maj:t att, om provinsialläkare är av sjukdom
eller minskad arbetsförmåga urståndsatt att på ett tillfredsställande sätt
fullgöra sina åligganden och han tillika uppnått eu levnadsålder av minst
60 år, förklara honom skyldig att avgå från tjänsten.

På grund av det anförda hemställer kommittén, att §§ 5, 6 och 17 i
lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension
må ändras sålunda:

§ 5.

Rätt — — — — — — — — — — — — — — — — — intrader:
nuvarande d) utgår;

d) = nuvarande e) för fyringenjör — — — trettio tjänstår;

e) (nuvarande f) för förste provinsialläkare och provinsialläkare vid
65 levnads- och tjugutre tjänstår;

§ 6.

Skyldighet — — — — — — — — — — — — — — — inträder:

d) för — — —---—-----— — — —---tjänstgöring.

Befinnes — — — sextiofem år, eller, där enligt samma paragraf fråga
är om — — — förste provinsialläkare, som tillika är provinsialläkare,
eller provinsialläkare, uppnått---avgå.

§ 17.

Tjänstår för erhållande av pension enligt denna lag beräknas icke
allenast för tid, under vilken tjänslinnehavaren innehaft tjänst, som i
denna lag avses, utan även för tid, under vilken han innehaft annan
statstjänst eller i statens tjänst haft extra ordinarie anställning eller förordnande
eller innehaft extra provinsialläkartjänst. Vid sådan tjänstårsberäkning
— — — beräknas.

Vad slutligen angår provinsialläkarföreningens framställning om rätt
för provinsialläkare att för åldcrstillägg räkna sig till godo alla tjänstår som
extra provinsialläkare, så kan visserligen sägas, att ett visst fog finnes för
medgivande av eu sådan rätt, då de extra provinsialläkarna äro pliktiga att
för det allmänna utföra samma arbete som de ordinarie provinsialläkarna.
Men å andra sidan har kommittén nu förordat rätt för provinsialläkarna att
för erhållande av statspension räkna tjänstår såsom extra provinsialläkare,
och donna förmån måste anses viktigare än den, varom nu är fråga. Vid
sådant förhållande och då extra provinsialläkarna vid befordran till provinsialläkare
erhålla fast avlöning, där ingen sådan förut utgått, eller, om
de åtnjutit avlöning såsom extra provinsialläkare, få denna väsentligt förbättrad,
sedan de blivit provinsialläkare, och även komma i åtnjutande
av andra fördelar, finner sig kommittén icke kunna förorda provinsialläkarföreningens
hemställan om rätt för provinsialläkare att för ålderstillägg
räkna sig till godo tjänstår såsom extra provinsialläkare.

Därest kommitténs förevarande förslag att extra provinsialläkare vid
befordran till statstjänst måtte medgivas rätt att för pension räkna sig till
godo föregående tjänstgöring såsom extra provinsialläkare vinner statsmakternas
bifall, så torde härigenom för det stora flertalet extra provinsialläkare

pensionsfrågan bliva nöjaktigt ordnad. Vid befordran till provinsialläkare
komma dessa med avseende å rätten till pension i samma ställning, som
om de från början av sin anställning såsom extra provinsialläkare varit
ordinarie provinsialläkare. De extra provinsialläkare äter, som icke bliva
provinsialläkare men vunnit delägarskap i extra provinsialläkarnas pensionskassa,
kunna vid pensionsålderns inträdande i lyckligaste fall komma i
åtnjutande av pension från nämnda kassa till -belopp av 4,000 kronor.
Emellertid finnas två kategorier extra provinsialläkare, som icke äro skyldiga
att inträda i sagda kassa; den ena utgörcs av sådana extra provinsialläkare,
vilkas avlöning icke till någon del bestrides av landsting, och den
andra av sådana extra provinsialläkare, som vid kassans trädande i verksamhet
den 1 januari 1912 fyllt 45 år. Den förstnämnda kategorien läkare
kan, om deras levnadsålder vid nyssnämnda tidpunkt understeg 45 år, här
lämnas åsido, enär för dem möjlighet förefunnits att bereda sig statspension
genom att söka och erhålla provinsialläkartjänst, varförutom de genom att
frivilligt inträda i nämnda kassa kunnat därifrån bereda sig pension eller
tilläggspension, ehuru detta givetvis varit förenat med stora kostnader. För
de extra provnsialläkarc åter, som vid 1912 års ingång fyllt 45 år, ställer
sig pensionsfrågan något annorlunda. På grund av de höga tilläggsavgifterna
för delägare, som vid inträdet i kassan uppnått nämnda eller högre ålder
(7,830 kronor vid 45 år och 13,180 kronor vid 50 år o. s. v.), hava dessa
läkare ansett sig förhindrade att ingå i kassan. Deras möjligheter att genom
att söka och erhålla provinsialläkartjänst vinna statspension hava också
varit förminskade, enär det enligt gällande pensionslag den It oktober 1907
fordras minst 10 tjänsteår för att vara berättigad till någon pension. Statsmakterna
hava också beaktat dessa förhållanden, och har det därför genom
Kungl. kungörelsen den 30 december 1911 stadgats, att extra provinsialläkare,
vilkens levnadsålder vid 1912 års ingång översteg 45 år och som icke
bleve delägare i extra provinsialläkarnas pensionskassa samt omedelbart vid
uppnådde 65 år avginge från sin tjänst, skulle vara berättigad att vid avskedstagandet
erhålla en årlig pension av statsmedel till belopp av 1,500
kronor. Om denna pension redan vid förenämnda tidpunkt knappast kunde
anses lämna en nödtorftig försörjning, är den med nu rådande förhållanden
i ännu högre grad otillfredsställande. I sitt tidigare betänkande den 1
december 1917 hemställde kommittén därför, att förenämnda pension måtte
höjas till 3.000 kronor, men ville kommittén lämna öppet, huruvida i detta
fall staten ensam borde betala hela pensionen eller om, i likhet med vad

som vore bestämt i fråga om pension under motsvarande förhållande för
lasarettsläkare, staten och vederbörande landsting borde erlägga hälften var
av pensionsbeloppet. Kommittén anser sig nu böra i huvudsak vidhålla
berörda förslag, dock med den ändring att staten bör utgöra hela pensionsbeloppet.
Det torde i detta sammanhang till stöd för förslaget böra erinras,
att ifrågavarande läkare under hela sin tjänstetid ofta utan någon som helst
avlöning av staten skött enahanda åligganden, som tillkomma ordinarie
provinsialläkare, varjämte de varit skyldiga att följa provinsialläkartaxan.
Några så avsevärt stora kostnader kommer icke heller deras pensionering
att förorsaka staten, då ifrågavarande läkares antal icke uppgår till mer än
omkring 15.

Kommittén hemställer alltså, att de extra provinsialläkare, vilkas levnadsålder
vid 193 2 års ingång översteg 45 år och som då voro extra provinsialläkare
samt icke blivit delägare i extra provinsialläkarnas pensionskassa
och omedelbart vid uppnådda 65 år avgå från sin tjänst, må vid avskedstagande!
erhålla en årlig pension av statsmedel till belopp av 3,000
kronor, med rätt att därå även uppbära dvrtidstillägg i likhet med andra
pensionstagare.

3. Sammanfattning av kommitténs förslag under avd. A.

Kommitténs ifrågavarande förslag avser:

att 98 nya ordinarie provinsialläkardistrikt skola inrättas, av vilka
10 distrikt bildas av distrikt, som av kommittén år 1917 föreslagits till
extra, 81 bildas av 82 nuvarande extra distrikt och 7 nybildas;

att ifrågasatta antal nya provinsialläkardistrikt skola inrättas successivt
under en tidrymd av 10 år, så att under de 3 första åren inrättas
de distrikt, som av kommittén hänförts till första gruppen, under därpå
följande 3 år de, som hänförts till andra gruppen, och under därpå följande
4 år de, som upptagits i tredje gruppen, med respektive 29, 31 och
38 i var och en av nämnda grupper.

att framställning göres hos riksdagen om inrättande frän och med
år 1922 av 10 distrikt, utvalda ur första gruppen, och om höjande i
anledning härav av det i riksslaten uppförda ordinarie anslaget till förste
provinsialläkare och provinsialläkare med 55.000 kronor;

att, under förutsättning att kommitténs ovannämnda förslag om inrättande
av 10 nya distrikt godkännes och dessa distrikt komma att ut -

göras av de utav kommittén ifrågasatta, sand med hänsyn till att vissa
extra distrikt, för vilka statsbidrag utgått, redan överförts till ordinarie,
det nu utgående ordinarie förslagsanslaget till bidrag till extra provinsialläkares
avlöning sänkes med 12,000 kronor eller från nu utgående 40,000
kronor till 28,000 kronor;

att Kungl. Maj:t, under förutsättning att kommitténs förslag i vad det
avser ändrad distriktsindelning finnes böra godkännas, dels måtte förklara
vederbörande provinsialläkare skyldig att, då så av kommittén ifrågasatts,
enligt gällande taxa med enskild sjukvård tillhandagå invånare i socken,
som gränsar till hans distrikt, dels ock i övrigt förordna, att uppkommande
fråga om rätt för befolkning i socken, som gränsar till annat läkardistrikt,
att mot ersättning enligt läkartaxan även anlita provinsialläkaren
i det distriktet bör för framtiden prövas av Medicinalstyrelsen och göras
beroende av dess beslut efter framställning i varje särskilt fall;

att extra provinsialläkare vid befordran till statstjänst medgives rätt
att för pension räkna sig till godo föregående tjänstgöring såsom extra
provinsialläkare;

att för beredande av sådan rätt, som senast omförmäles, föreslagna
ändringar vidtagas uti §§ 5, 6 och 17 i lagen den 11 oktober 1907 angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension;

att i sammanhang med rätten att räkna tjänstår å extra provinsialläkarbefattning
för erhållande av pension såsom provinsialläkare en höjning
av pensionsåldern vidtages sålunda, att rätt till hel pension för provinsialläkare
inträder vid 65 levnads- och 23 tjänstår i stället för såsom
nu vid 62 levnads- och 20 tjänstår;

att någon rätt icke medgives provinsialläkare att för ålderstillägg räkna
sig till godo tjänstår som extra provinsialläkare; samt

att vissa extra provinsialläkare skola medgiva^ rätt att utan avgifts
erläggande erhålla pension av statsmedel till belopp av 3,000 kr., med
rätt att därå även uppbära dyrtidstillägg.

4. Detaljförslag i fråga om upprättande av nya provinsialläkardistrikt
inom de olika länen.

1. Stockholms län.

Inom länet finnas för närvarande 7 extra provinsialläkardistrikt,
nämligen Botkyrka, Åkersbergs, Värmdö, Dalarö, Öregrunds, Skebo och
Sigtuna. Emellertid har kommittén i sitt betänkande av den 1 december
1917 föreslagit, att Åkersbergs distrikt skulle förändras till ordinarie under
benämningen Åkersberga distrikt. Ävenledes föreslog kommittén i
berörda betänkande, att den del av Sigtuna extra distrikt, som tillhörde
Uppsala län, skulle ingå i ett nybildat Bålsta distrikt i Uppsala län.

Förste provinsialläkaren i Stockholms län har i avgivet yttrande bland
annat anfört, att Botkyrka, Värmdö och Skebo distrikt lämpade sig för
omändring till ordinarie distrikt, men att detta icke vore fallet med Dalarö,
Öregrunds och Sigtuna distrikt. Den enda reglering, som syntes honom
behövlig med hänsyn till de ifrågasatta ordinarie distrikten, vore,
att till Skebo distrikt lades norra delen av Väddö från och med gården
Edeby och rakt öster ut. Stationen för en provinsialläkare i Skebo borde
flyttas, eu del av befolkningen önskade den förlagd till Hallsta, eu annan
del åter till I-Iäverösund.

Kommittén anser i likhet med förste provinsialläkaren, att endast
Värmdö, Skebo och Botkyrka distrikt böra förändras till ordinarie. Dalarö,
Sigtuna och Öregrunds distrikt äro allt för små för att kunna komma
ifråga till sådan omändring. Dalarö distrikt har sålunda endast 1,372
invånare; Sigtuna distrikt, med frånräknande av befolkningen i de socknar,
Häggcby, Håtuna och Håbo—Tibble, som ingå i Bålsta distrikt, endast
1,172 invånare; och Öregrunds distrikt, som omfattar Öregrunds stad
och Gräsö socken, endast omkring 2,300 invånare. Genom inrättande av
Bålsta distrikt sker visserligen ingen ändring i bestämmelserna rörande
inrättande av Sigtuna extra distrikt, men efter det läkare blivit tillsatt i
Bålsta distrikt, torde befolkningen i nyssnämnda tre socknar komma att
vända sig till denne, och någon utsikt torde icke förefinnas att få extra
provinsialläkarbefatlningen i Sigtuna besatt.

Någon reglering av Värmdö distrikt med anledning av dess ifrågasatta
förändring till ordinarie kan ej lämpligen ifrågakomma. Till Skebo

distrikt torde böra läggas hela Väddö socken och icke endast den del,
som förste provinsialläkaren föreslagit. Befolkningen i socknen bör dock
medgivas rätt att mot ersättning enligt läkartaxan anlita såväl provinsialläkaren
i Skebo som provinsialläkaren i Norrtälje distrikt, dit socknen för
närvarande hör. Läkarstationen i Skebo, där läkarbostad finnes, är så
pass välbelägen för distriktet i dess helhet, att densamma icke bör flyttas.
Med Botkyrka distrikt bör förenas Ekerö socken, nu tillhörande Stockholms
provinsialläkardistrikt, dock med enahanda rätt för befolkningen
i denna socken beträffande provinsialläkaren i Stockholm, som skulle
tillerkännas Väddö sockens invånare gentemot provinsialläkaren i Norrtälje.

2. Uppsala län.

Inom länet finnas för närvarande 3 extra distrikt, nämligen: Löfsta,
Dannemora och Älvkarleö. Det torde i sammanhang härmed höra erinras,
att Kungl. Maj:t genom nådigt brev den It juni 1920 förordnat, att vissa
socknar skulle från och med den 1 juli 1920 skiljas från Enköpings provinsialläkardistrikt
och bilda eget distrikt under benämning Bålsta provinsialläkardistrikt
med station för läkaren vid Bålsta järnvägsstation.

Förste provinsialläkaren har i avgivet yttrande bland annat anfört,
att de nämnda extra distrikten utgjordes av områden, som utan allt tvivel
vore i behov av inom dem stationerade läkare. Dannemora och Lövsta
distrikt vore nu vad folkmängden anginge ganska små, i det deras folkmängd
den 1/1 1918 utgjorde respektive 5,825 och 6,416 invånare. Läkaren
vid Dannemora skötte emellertid sedan länge läkarvården även vid Gimo
bruk i Skäfthammars socken och hade därigenom ett betydande tillskott
av arbete. Lövsta distrikt bestode visserligen blott av två kommuner.
Öster-Lövsta och Hållnäs, men läkaren ombesörjde läkarvården även vid
Tobo bruk inom Dannemora distrikt och Karlholms bruk inom Tierps
distrikt. Distriktet vore glest befolkat, och de jämförelsevis länga iandsvägarne
medförde, alt läkarens tid bleve ganska upptagen. Dessutom funnes
vid Lövsta en sjukstuga och en epidemisjukstuga, som skaffade läkaren
ej ringa sysselsättning. För att utjämna den rätt stora skillnaden i
storlek hos de olika distrikten inom länet föreslår förste provinsialläkaren,
ati till Dannemora distrikt från Uppsala distrikt (folkmängd den 1/1 1918:
35,203) överfördes icke blott Morkarla och Skäfthammars utan även Alunda
och Ekeby socknar, inom vilka redan nu till följd av avståndsförhållan -

(lena läkarvården till betydande del bestredes av Dannemora-läkaren (jämte
läkaren i Östhammar). En minskning av Uppsala distrikt på sätt föreslagits
vore starkt av behovet påkallad särskilt med hänsyn till tjänsteresorna
till nu nämnda socknar, som nu vore för Upp^alaläkaren särdeles
tidsödande. Till Lövsta distrikt kunde eventuellt läggas Forsmarks
socken i Stockholms län. Efter sådan ändring av de tre distriktens (Uppsala,
Dannemora och Lövsta) omfattning skulle deras folkmängder i stället
för de förut nämnda bliva i runda tal respektive 29,000. 12,000 och 7,400.
Därest ej alla extra distrikten kunde på en gång omändras till ordinarie,
borde de ifrågakomma i följande ordning: Lövsta, Dannemora, Älvkarleö.
Ordningen vore bestämd närmast med hänsyn till förmodad
blivande svårighet att besätta dem. Alla tre distrikten hade hittills lockat
flera sökande, men skulle till följd av ökad läkarbrist en ändring i detta
förhållande tänkas uppstå, torde Lövsta distrikt komma att anses minst
begärligt av de tre. De båda andra måste utan tvivel betecknas såsom
synnerligen goda distrikt, som man ej behövde befara bliva obesatta, vare
sig de bleve ordinarie distrikt eller ej.

Kommittén har ansett, att samtliga ifrågavarande extra distrikt böra
förändras till ordinarie. Distrikten kunna visserligen i viss män sägas
vara bruksdistrikt, enär läkarna även äro bruksläkare, men till varje distrikt
hör dessutom en stor lantbefolkning, och det är därför av en viss
betydelse, att läkarna givas den självständiga ställning, som distriktens
förändring till ordinarie skulle innebära.

På sätt förste provinsialläkaren föreslagit torde Lövsta och Dannemora
distrikt böra utvidgas sålunda, att till Lövsta ordinarie distrikt lägges
Forsmarks socken, dock med rätt för befolkningen att mot ersättning enligt
gällande läkartaxa även anlita provinsialläkaren i Östhammar, samt
till Dannemora distrikt socknarna Morkarla, Skäfthammar, Alunda och
Ekeby, med enahanda rätt för befolkningen i dessa socknar gentemot
provinsialläkaren i Uppsala distrikt, som skulle tillerkännas befolkningen
i Forsmarks socken i förhållande till provinsialläkaren i Östhammar.

3. Södermanlands län.

Inom länet finnas för närvarande 4 extra provinsialläkardistrikt, nämligen
Julita, Björnlunda, Aspa och Gnesta. I det av Kommittén den 1
december 1917 avgivna betänkandet föreslås emellertid, att 2 nya extra

distrikt Vingåkers och Mariefreds skulle inrättas. I sammanhang härmed
hade kommittén jämväl föreslagit, att stationen i Vingåkers ordinarie distrikt
skulle flyttas till Katrineholm och distriktet efter den nya stationsorten
benämnas Katrineholms distrikt, samt att ett nytt ordinarie distrikt,
Bottna, skulle bildas, och läkarstationen i Björkviks ordinarie distrikt
flyttas till Alberga.

Hos Kungl. Maj:t hava kommunalfullmäktige i Stora Malms, Sköldinge
och Flöda socknar, municipalfullmäktige i Valla samt kommunalstämman
i Lerbo gjort framställning, att vid reglering av provinsialläkardistrikten
i Södermanlands län socknarna Sköldinge, Lerbo, Flöda och Stora Malm
måtte få bilda ett ordinarie provinsialläkardistrikt med läkaren bosatt i
Valla municipalsamhälle.

Förste provinsialläkaren i länet har i avgivet yttrande i fråga om
förändring av de extra distrikten till ordinarie anfört, att samtliga ovannämnda
extra distrikt borde förändras till ordinarie. Beträffande distriktens
omfattning hänvisar förste provinsialläkaren till vad han i yttrande
till kommittén under år 1917 föreslagit.

Kommittén har ansett, att Vingåkers nuvarande ordinarie distrikt bör
i denna sin egenskap bibehållas med station för läkaren såsom hittills i
närheten av Vingåkers järnvägsstation, men endast omfattande Östra och
Västra Vingåkers soeknar. I stället för det ifrågasatta Katrineholms distrikt
torde böra inrättas ett distrikt med station för läkaren i Valla municipalsamhälle,
vilket distrikt torde böra omfatta de i ovannämnda ansökan
angivna socknarna Sköldinge, Lerbo, Flöda och Stora Malm. Av dessa
socknar tillhöra Flöda och Störa Malm Vingåkers nuvarande ordinarie
distrikt, Lerbo nuvarande Björkviks distrikt och är ifrågasatt att överflyttas
till Bettna nya distrikt samt Sköldinge Malmköpings nuvarande distrikt.

Vidare har kommittén ansett, att Gnesta och Björnlunda extra distrikt
kunna och böra sammanslås till ett ordinarie distrikt med station för
läkaren i Gnesta och omfattande de nuvarande extra distrikten. Till ordinarie
distrikt torde även Mariefreds ifrågasatta extra samt Julita och
Aspa extra distrikt böra omändras, varvid Mariefreds distrikt synes höra
erhålla den läkarstation och det område, som förut föreslagits av kommittén.
Jubla ordinarie distrikt torde böra givas samma omfattning som
nuvarande extra distrikt och läkarstationen synes böra bliva den nuvarande
Även Aspa ordinarie distrikt torde böra bibehålla samma läkar -

.station som det extra distriktet med samma namn, men området för del
ordinarie distriktet torde böra omfatta det nuvarande extra distriktet jämte
Sätersta socken, nu tillhörande Nyköpings distrikt. Befolkningen i denna
socken bör dock berättigas att även anlita provinsialläkaren i Nyköpings
distrikt. Efter distriktets poststation Ludgo torde Aspa distrikt böra såsom
ordinarie benämnas Ludgo distrikt.

Någon annan ändring i Bettna föreslagna ordinarie distrikt än den
ovan omnämnda överflyttningen av Lerbo socken ifrågasättes icke av kommittén.
Befolkningen i Lerbo socken bör efter socknens ingående i Valla
distrikt vara berättigad att även anlita provinsialläkaren i Bettna.

-t. Östergötlands lån.

Inom länet finnas för närvarande 4 extra distrikt, nämligen Torpa,
Rejmyra, Stegeborgs och Boxholms distrikt, varjämte kommittén i sitt betänkande
den 1 december 1917 föreslagit inrättandet av 2 nya extra distrikt,
Österbymo och Finspångs. Emellertid skulle Torpa socken, som
utgör Torpa distrikt, enligt sagda betänkande ingå uti Tranås nya ordinarie
distrikt i Jönköpings län, vadan Torpa extra distrikt torde komma
att upphöra. I berörda betänkande föreslog kommittén jämväl inrättande
av ett Norrköpings ordinarie distrikt.

Till kommittén har för att tagas i övervägande vid fullgörande av
dess uppdrag överlämnats en av Östergötlands läns landsting gjord underdånig
framställning om inrättande i länet av ett nytt extra provinsialläkardistrikt,
omfattande Risinge och Vänga socknar med station för läkaren
i Finspång.

Förste provinsialläkaren har i avgivet yttrande satt behovet av ordinarie
provinsialläkare i Finspång och Slegeborg i främsta rummet. Han
anser att Finspångs distrikt borde omfatta Risinge, Vänga och Kullerstads
socknar med ett sammanlagt invånarantal den 31 december 1918 av 13,473 personer.
Eu mycket stor del av Hällestads socken skulle på grund av järnvägskommunikation
med Finspång komma att draga nytta av cn i Finspång
stationerad provinsialläkare, även om socknen fortfarande tillhörde Tjällmo
distrikt. Finspångs distrikt skulle således bliva folkrikt och trots befintligheten
av lasarettet i Finspång kunna giva provinsialläkaren tillfälle till
riklig praktisk verksamhet. Det inom Risinge socken belägna Finspångs
industrisamhälle, för vilket nu sökts köpingsrättigheter, hade omkring

5,500 invånare. Det ifrågasatta provinsialläkardistriktets landsbygd vore
således även den folkrik, då här vore bosatta bortåt 10,000 personer. I
detta sammanhang framhåller förste provinsialläkaren, att provinsialläkartjänsten
i Tjällmo även efter inrättandet av en provinsialläkartjänst i Finspång
förbleve fullt behövlig, och att läkarens praktiska verksamhet därstädes
säkerligen icke skulle röna så synnerligt stort inflytande av den
nya provinsialläkartjänsten i Finspång, vilken huvudsakligen skulle bereda
lättnad åt lasarettsläkaren därstädes. Beträffande Stegeborgs distrikt anför
förste provinsialläkaren, bland annat, att distriktet, som omfattade socknarna
Skällvik, Börrum, S:t Anna, Östra Ny och Rönö med sammanlagt
5,418 invånare den 31/12 1918, sålunda voro i avseende å folkmängden litet,
varjämte arbetet inom distriktet vore för läkaren besvärligt och tidsödande.
Tjänsten hade därför visat sig svår att besätta. Emellertid vore en läkare
för denna trakt synnerligen behövlig, varför förste provinsialläkaren icke
tvekade att i befolkningens och läkarens intresse förorda tjänstens förändring
till ordinarie och, ehuru från något olika synpunkter, ställa behovet av
denna förändring i jämnbredd med inrättandet av eu ordinarie provinsialläkartjänst
i Finspång. 1 tredje rummet satte förste provinsialläkaren inrättandet
av en provinsialläkartjänst med station för läkaren i Österbymo
i Sunds socken. Detta distrikt borde såsom ordinarie enligt förste provinsialläkarens
mening omfatta socknarna: Sund, Västra Ryd, Svinhult, Norra Vi.
Asby och Torpa med sammanlagt 7,489 invånare den 31/12 1918. Emellertid
påpekar förste provinsialläkaren, att för Torpa socken sedan gammalt funnes
en läkartjänst (Tranérska sjukvårdsinrättningen), och att socknen vore
excentriskt belägen i det ifrågasatta ordinarie distriktet samt att befolkningen
i Torpa hade närmare till Tranås än till Österbymo, och att förbindelsen
med Tranås för närvarande vore betydligt livligare än med Österbymo.
Men även om läkartjänsten i Torpa bibehölles och kunde besättas, eller
om kommunen förenades med ett provinsialläkardistrikt med station i
Tranås, återstode dock för eu provinsialläkartjänst med station i Österbymo
en folkmängd av 6,156 personer. Ur allmänna, till förmån för befolkningen
och läkare gällande synpunkter borde slutligen extra provinsialläkarljänsterna
i Boxholm och Rejmyra förändras till ordinarie. Därjämte
framhåller förste provinsialläkaren, att till det nyinrättade Norrköpings
provinsialläkardistrikt borde även räknas Krokeks och Kvarsebo
socknar, vilka kommuner nu tillhörde Björkviks distrikt i Södermanlands
län. Angbåtsförbindelserna med Norrköping vore större delen

av året livliga, och med den dragningskraft, en stor stad ägde, hade befolkningen
så många anledningar att vända sig till Norrköping, att sjuka
och sjukbud vanligen hade lättast att komma dit. Detta gällde även i
den händelse, att läkarstationen i Björkviks distrikt förflyttades till Ålberga.
Då emellertid sjökommunikationerna särskilt vissa tider av året
vore osäkra, så borde invånarna i Kvarsebo hava författningsenlig rätt
att vända sig till provinsialläkaren i Björkvik (Ålberga). Kvarsebo kommun
hade endast 840 invånare (den 31/i2 1918), varför invånarantalet icke
torde spela någon större roll för distriktsindelningen i och för sig. Det
vore emellertid av vikt för denna på kommunikationer jämförelsevis vanlottade
befolkning att författningsenligt kunna få vända sig till provinsialläkarna
både i Norrköping och Björkvik (Ålberga). Hittills hade det
senare alternativet visat sig tämligen illusoriskt, och Norrköpingsläkarne
hade huvudsakligen anlitats, då det icke gällt tjänsteresor. Även sedan
läkarstationen blivit förflyttad från Björkvik till Ålberga, torde under
större delen av året samma förhållande komma att fortfara.

Kommittén har funnit sig höra förorda, att Stegeborgs, Österbynio, Finspångs,
Boxholms och Rejmyra distrikt förändras till ordinarie distrikt.
De sålunda ifrågasatta nya ordinarie distrikten torde böra erhålla samma
läkarstationer och socknar, som de nu innehava eller som av kommittén
förut ifrågasatts för dem såsom extra, endast med den ändring att Blåviks
socken, på sätt kommittén föreslagit i sitt betänkande den 1 december
1917, bör överflyttas från Boxholms till Tranås föreslagna distrikt i Jönköpings
län. Finspångs distrikt bör enligt kommitténs mening omfatta
Risinge socken med Finspångs bruk samt Vänga socken. Kullerstads socken
bör däremot icke ingå i delta distrikt, då befolkningen i denna socken
med större lätthet kan söka läkare i Norrköping. Öslerbymo distrikt
åter bör omfatta socknarna Asby, Sund, Norra Vi, Västra Ryd och Svinhult.
Vad slutligen angår Krokeks och Kvarsebo socknar i Östergötlands
län, som nu tillhöra Björkviks (Ålberga) distrikt i Södermanlands län,
sä borde de fortfarande dit hänföras, då invånareantalet i Norrköpings
distrikt är betydligt mycket större än i Björkviks, och vissa delar av dessa
socknar hava lättare kommunikationer med Ålberga än med Norrköping,
i synnerhet vintertid, dock bör befolkningen i dessa socknar berättigas
att jämväl anlita provinsialläkaren i det blivande Norrköpings distrikt.

Beträffande Torpa socken hyser kommittén fortfarande den uppfatt -

ningen, att denna lämpligen bör ingå i ett ordinarie Tranås distrikt, vilket
emellertid icke hindrar, att socknen fortfarande kan bibehållas såsom
extra distrikt, så länge läkare för distriktet står att erhålla.

5. Jönköpings län.

Inom länet finnas för närvarande 3 extra distrikt nämligen Mulseryds,
Gränna och Tranås distrikt, av vilka emellertid kommittén i sitt
betänkande den 1 december 1917 föreslagit, att Tranås skulle förändras
till ordinarie distrikt.

Hos Kungl. Maj it har Jönköpings läns landsting gjort framställning
dels om inrättande av ett extra provinsialläkardistrikt för Byarums, Svennarums,
Åkers, Tofteryds och Hagshults socknar med station för läkaren
i Vaggeryds municipalsamhälle, dels ock om inrättande av ett extra provinsialläkardistrikt,
omfattande Södra Hestra, Gryteryds, Sandviks, Burseryds
och Långaryds socknar med läkarstation i Landeryd.

Förste provinsialläkaren i Jönköpings län har i avgivet yttrande i
ärendet anfört beträffande Mulseryds distrikt, att det på grund av distriktets
ringa folkmängd i förhållande till den störa utsträckningen syntes
vara ringa utsikt att få distriktet besatt med ordinarie innehavare, även
om det bleve förändrat till ordinarie distrikt. De vikarier, som under
senare åren någon enstaka gång tagit förordnande i distriktet, hade alltid
klagat över synnerligen obetydligt arbete. Vissa utsikter torde även förefinnas
att i eu framtid få eu järnväg (Borås-Jönköping) genomlöpande
en del av de avlägsnaste socknarna, varigenom ock för allmänheten anlitande
av läkare i Jönköping skulle i hög grad underlättas. Vidare förordar
förste provinsialläkaren, alt det ifrågasatta Vaggeryds distrikt inrättas med
föreslaget område och läkarstationen i Vaggeryds municipalsamhälle. Detta
distrikt, vars folkmängd skulle uppgå till cirka 7,850, kunde lämpligen göras
till ordinarie. Beträffande det ifrågasatta Landeryds distrikt framhåller
förste provinsialläkaren - som i underdånigt utlåtande den 10 november
1919 avstyrkt bildandet av ett extra distrikt i Landeryd, dä ifrågavarande
läkartjänst ej torde kunna ge sin innehavare skälig bärgning och ett extra
provinsialläkardistrikt innefattande jämväl Långaryds socken skulle avsevärt
försämra möjligheten för provinsialläkaren i Unnaryd att skaffa sig
erforderlig inkomst — att det för ett ändamålsenligt ordnande av epidemisjukvården
i sydvästra delen av länet vore av ganska stor betydelse att

ha en läkare i Landeryd. Möjligen vore det också riktigt, såsom anförts
av intressenterna i Landerydsförslaget, att läkarstationen här skulle bliva
mera centralt belägen än i Torup för ett ordinarie distrikt, omfattande utom
ovannämnda socknar jämväl Torups nuvarande extra distrikt. I fråga
om slutligen Gränna distrikt anser förste provinsialläkaren, att detsamma
efter utökning med Haurida socken skulle få en folkmängd av cirka 7,850
personer och därför lämpligen kunde bliva ordinarie distrikt.

Kommittén har ansett sig böra förorda, alt Mulseryds och Gränna
distrikt förändras till ordinarie, det förstnämnda distriktet med nuvarande
läkarstation och omfattning och det sistnämnda distriktet likaledes med
nuvarande läkarstation men utökat med Haurida och Skärstads socknar
nu tillhörande Jönköpings distrikt. Befolkningen i dessa socknar skulle
dock medgivas rätt att fortfarande anlita även provinsialläkaren i Jönköping.

Vidare anser sig kommittén böra förorda inrättandet av ett nytt provinsialläkardistrikt
med station för läkaren i Vaggeryd, och omfattande
socknarna Byarum, nu tillhörande Jönköpings distrikt, Svennarum, nu
tillhörande Vrigstads distrikt, samt Åker, Tofteryd och Hagshult, nu tillhörande
Värnamo distrikt.

Vidkommande slutligen det ifrågasatta Landeryds distrikt avstyrker
kommittén detsammas inrättande. De socknar, som eljest skulle bilda det
nya distriktet, böra utom Långaryds socken, som fortfarande bör tillhöra
Unngryds distrikt, jämte de till Torups nuvarande extra provinsialläkardistrikt
i Hallands län hörande socknarna Drängsered, Kinnared och Torup,
ingå i ett Torups ordinarie distrikt i Hallands län. Befolkningen i Långaryds
socken bör dock medgivas rätt att även anlita läkaren i Torup. Dä
ej endast Torup utan även Landeryds järnvägsstation har en central belägenhet
inom distriktet, är det med viss tvekan Torup föreslagits till station.
För Torup såsom läkarstation talar emellertid, att där för närvarande
är läkarstation och att där uppförts ny läkarbostad, som under år 1919
togs i bruk.

6. Kronobergs län.

Inom länet finnas för närvarande 2 extra distrikt, Älmhults och Ryds.
Härvid torde även böra erinras, att kommittén i sitt betänkande den 1
december 1917 förslog inrättandet av ett Alvesta ordinarie distrikt.

Förste provinsialläkaren tillstyrker i avgivet yttrande de extra distrik -

tens förändring till ordinarie och ansa; att, om bada distrikten icke kunna
pa eu gång omändras, Älmhults distrikt först borde komma ifråga. I sammanhang
härmed ifrågasätter förste provinsialläkaren bland annat den ändring
beträffande reglering av läkardistrikten inom länet, att Urshults socken
möjligen borde förläggas från Tingsryds till Ryds distrikt, varigenom detta
sistnämnda skulle få en folkmängd av 12,821 personer. Folkmängden i
Tingsryds distrikt skulle därefter nedgå till 15,300 eller, sedan Älmeboda
socken avskiljts från distriktet till det föreslagna Eringsboda nya distrikt,
till omkring 12,500. Ryds och Tingsryds distrikt skulle efter dessa förändringars
genomförande få ungefär lika invånarantal. Beträffande Växjö
nuvarande distrikt och Alvesta föreslagna nya ordinarie distrikt föreslår
förste provinsialläkaren den förändring, att Skatlövs socken måtte överflyttas
från Växjö till Alvesta distrikt, enär järnvägsförbindelse genom
nämnda socken funnes till Alvesta, och även vägförbindelsema för övrigt
från åtminstone halva socknen vore minst lika korta och bekväma till
Alvesta som till Växjö.

Kommittén anser i likhet med förste provinsialläkaren, att både Ryds
och Älmhults distrikt höra förändras till ordinarie distrikt. Till Ryds distrikt
synes även böra hänföras Urshults socken tillhörande Tingsryds ordinarie
distrikt, dock med rätt för befolkningen att även anlita provinsialläkaren i
Tingsryd. Därjämte synes Skatelövs socken böra överföras till Alvesta
distrikt, dock med rätt för socknens befolkning att även vända sig till
provinsialläkaren i Växjö. Några ändringar i regleringen utöver de ovan
nämnda torde icke vara erforderliga.

7. Kalmar län.

Inom länet finnas för närvarande tre extra distrikt, nämligen Grönskara,
Stranda och Nybro.

Förste provinsialläkaren i Kalmar län har i avgivet yttrande på anförda
skäl föreslagit, att Nybro distrikt måtte överfyras på ordinarie stat
och att i samband därmed de båda, Kalmar provinsialläkardistrikt nu tillhörande,
kommunerna S:t Sigfrid och Kristvalla, som både med järnväg
och landsväg hade bättre förbindelser med Nybro och redan nu i regel anlitade
dåvarande läkare, måtte överföras till Nybro distrikt. Folkmängden
i det sålunda bildade distriktet bleve 12,700. Folkmängden i Kalmar distrikt
åter bleve minskad till 15,090 från nuvarande 17,058. Vidare föreslår förste

provinsialläkaren, att Stranda distrikt icke måtte överföras på ordinarie stat.
Stranda distrikt intoge en särställning. Det hade tillkommit genom en av
hovmarskalken A. Rappe gjord donation, fastställd genom Kungl. hrev den
13 september 1822. Tjänstgöringsområdet skull utgöras av Stranda härad,
d. v. s. Ålems, Mönsterås ocli Döderhults kommuner. Inom Mönsterås
socken hade sedermera uppstått en självständig kommun, Mönsterås köping.
Sedan en lång följd av år hade distriktet emellertid ansetts omfatta endast
Ålems och Mönsterås socknar samt Mönsterås köping. Döderhults kommun
hade tillhört Oskarshamns numera upphörda distrikt. Något skäl att förlägga
Döderhults kommun till Stranda distrikt syntes icke heller föreligga.
För den Kalmar läns södra landsting tillhöriga präktiga sjukstugan vore
det ofördelaktigt, om Stranda distrikt gjordes till ordinarie. För närvarande
tillsattes extra provinsialläkaren i nyssnämnda distrikt av länsstyrelsen,
som därvid icke torde underlåta att försäkra sig om, att läkaren ägde
nödig kirurgisk utbildning. I fall tjänsten gjordes till ordinarie, hade man,
enligt förste provinsialläkarens mening, ingen säkerhet för, att man finge
en lämplig sjukstugeläkare. Man torde ej heller behöva befara, att denna
tjänst ej funne sökande. Vidkommande Grönskåra distrikt föreslår förste
provinsialläkaren alternativt,

1. under förutsättning att Älghults kommun i Kronobergs län fortfarande
komme att tillhöra distriktet, att distriktet måtte överföras på ordinarie
stat och att till detsamma måtte läggas Bäckebo kommun, nu tillhörande
Kalmar distrikt;

2. under förutsättning att Älghults kommun avskiljdes — förste provinsialläkaren
i Kronobergs län hade nämligen ifrågasatt, att denna kommun
skulle ingå i ett omreglerat Kosta distrikt med station för läkaren i
Målerås —, alt distriktet måtte upphöra. Av distriktets 8,803 invånare
komme nära hälften (4,286) på Älghults kommun. Om denna kommun
avskiljdes från distriktet, vore det otänkbart, att de återstående kommunerna,
Fagerhull och Kråksmåla, med sammanlagt 4,517 personer kunde
bilda ett distrikt. Visserligen kunde distriktet ökas med Bäckebo kommun,
nu tillhörande Kalmar distrikt, varigenom folkmängden bleve 6,454, men
det bleve i alla fall ett obetydligt distrikt. Det återstod därför ej annat än
att återföra Kråksmåla och Fagerhults kommuner till Högsby ordinarie
distrikt, till vilket de för resten redan nu hörde, men detta kunde ej ske utan
olägenheter. De till Grönskåra distrikt hörande kommunerna hade gjort
väsentliga uppoffringar för distriktets bibehållande genom att uppföra läkar -

bostad. Avstånden från läkarstationen i Högsby vore delvis rätt stora, till
Grönskåra 22, till Fagerhults kyrka 26 och till Alsterbo omkring 33 km. för
att nämna några av huvudorterna. Översta delen av Fagerhults socken läge
ytterligare en mil på andra sidan kyrkan. Om Grönskåra distrikt upphörde,
bleve Högsby distrikts tjänstgöringsområde för stort, i synnerhet som
även Döderhults socken numera ansåges höra dit. Därest Bäckebo kommun
förlädes till Grönskåra distrikt, borde emellertid föreskrivas, att det
skulle åligga provinsialläkaren i Kalmar distrikt alt enligt gällande taxa
med enskild sjukvård tillhandagå invånarna i denna socken. Vidare
anser förste provinsialläkaren, att, ifall Grönskåra distrikt upphörde,
det bleve en tvingande nödvändighet att återupprätta Oskarshamns
distrikt. Det vore redan nu i hög grad behövligt. Döderhults kommun
hade föga nytta av provinsialläkaren i Högsby. Det vore otvivelaktigt mindre
olägligt för invånarna i Kråksmåla och Fagerhult att vara hänvisade till
provinsialläkaren i Högsby än för Döderhultsborna. Kommunikationerna
mellan Högsby och Kråksmåla (och därigenom även med Fagerhult) komme
för övrigt snart att förbättras genom den järnväg, som nu byggdes mellan
Ruda station på Kalmar—Bergabanan och Älghult. Denna järnväg komme
att korsa Mönsteras—Fagerhults järnväg vid Skogshults station. Förste provinsialläkaren
ansåge därför, att det vore mindre nödvändigt, att Grönskåra
distrikt bibehölles, än att Oskarshamns distrikt återupprättades. Till det
senare distriktet borde dä förutom Döderhults kommun höra Kristdala kommun.
som för närvarande i fråga om tillgång till läkare hade det sämre
ställt än någon annan kommun i länet, samt, om möjligt, någon del av
Misterhults kommun jämte Figeholms köping. Skulle så den planerade
utsträckningen av Östra Centralbanan från Storebro till Oskarshamn
komma till stånd, finge även Kristdalaboma det någorlunda drägligt.
Då förste provinsialläkaren under år 1917 avgav yttrande i hithörande
frågor, ansåg han sig ej kunna tillstyrka dåvarande provinsialläkarens i
Högsbv förslag om återupprättande av Oskarshamns distrikt, men han hade
sedan dess alltmera blivit övertygad om distriktets nödvändighet. I övrigt
hade förste provinsialläkaren i avseende på distriktens reglering endast att
föreslå, att Norra Möckleby kommun måtte överföras från Mörbylånga
till Borgholms distrikt. Med hänsyn till svårigheten av distriktens besättande
ansåge slutligen förste provinsialläkaren, att Grönskåra distrikt först
borde komma i åtanke vid distriktens förändring till ordinarie.

Kommittén anser, att förenämnda tre extra distrikt trots det starkt

vägande skäl, förste provinsialläkaren anfört mot Stranda distrikts förändring
till ordinarie med hänsyn till den stora sjukstugan i Mönsterås,
böra förändras till ordinarie, varvid till Grönskåra distrikt torde utom nu
varande område även böla hänföras Bäckebo kommun. Till Nybro distrikt
äter torde utöver nuvarande område böra hänföras S:t Sigfrids och Kristvalla
socknar. Stranda distrikt, som efter stationsorten synes böra benämnas
Mönsterås distrikt, torde böra bibehållas vid dess nuvarande område. Befolkningen
i förenämnda tre socknar bör erhålla rätt att även anlita provinsialläkaren
i Kalmar, till vilkens distrikt socknarna nu höra.

Kommittén anser sig icke för närvarande kunna förorda återupprättande
av Oskarshamns f. d. ordinarie distrikt. Men mycket synes dock
kommittén tala för distriktets återupprättande, i vilket fall till detsamma
lämpligen synes böra hänföras Döderhults och Kristdala socknar med en
sammanlagd folkmängd av över 8,000 personer, med rätt för befolkningen
i Misterhults socken, nu tillhörande Mörtfors distrikt, och Fliseryds socken,
nu tillhörande Högsby distrikt, att även anlita provinsialläkaren i Oskars
hamns distrikt.

Vidkommande överflyttandet av Norra Möckleby socken från Mörbylänga
till Borgholms distrikt har kommittén redan i sitt betänkande den 1
december 1917 tillstyrkt då väckt förslag härom.

8. Gottlands lån.

Inom länet finnas för närvarande tvä extra distrikt, Ljugarns och
Klintehamns, men i kommitténs betänkande den 1 december 1917 har föreslagits,
att det förstnämnda distriktet skulle förändras till ordinarie.

Uti avgivet yttrande har förste provinsialläkaren, under förutsättning
att Klintehamnsdistriktet förändras till ordinarie, lämnat följande förslag
till ny indelning i distrikt, varvid de gamla läkarstationerna bibehållits.
Hemse distrikt skulle utgöras av de till nuvarande provinsialläkardistriktet
hörande socknarna med undantag av Sproge, Eksta, Levede,
Gerum och Lojsta socknai-, som skulle tillfalla Klintehamns distrikt, samt
Etelhem, Lye, När, Lau, Garde och Alskogs socknar, som skulle tillfalla
Ujugams distrikt. Invånarantalet skulle bli 9,806. — Ljugarns distrikt
skulle komma att bestå av de nyssnämnda socknania tagna från Hemse
distrikt samt socknania Angå, Kräklingbo, Ala, Buttle, Ardre, Gammelgarn
och Österganx från Visby provinsialläkardistrikt. Invånarantalet skulle bli

b 023. _ Klintehamns distrikt skulle komma alt bestå av ovannämnda tran

Hemse tagna socknar samt socknarna Klinte, Flöjel, Hejde, Väte, Sanda,
Västergarn, Mästerby, Tofta, Eskelhem och Guldrupe från Visby provinsialläkardistrikt.
Invånarantalet skulle bli 7,911. — Visby distrikt skulle utgöras
av det gamla Visby distrikt med undantag av de socknar, som lagts till
Klintehamns och Ljugarns distrikt, men med tillägg av Källunge, Hörsne
och Norrlanda socknar frän Slite distrikt. Invånarantalet skulle bli 12,000.

_ Slite distrikt skulle utgöras av det gamla distriktet med undantag av

nyssnämnda Källunge, Hörsne och Norrlanda socknar. Invånarantalet
skulle bliva 10,291. — Beträffande läkarstationerna i de olika distrikten
anser förste provinsialläkaren, att desamma borde bibehållas, dar de nu
vore men i så fall läte det sig knappast göra att få invånarantalet i de
olika distrikten någorlunda lika stort. I Hemse och Ljugarn finnas redan
goda läkarbostäder uppförda. Klintehamn vore en så pass stor ort och sa
belägen, att förste provinsialläkaren ej velat flytta stationen. Inom Visbv
distrikt skulle man kunna tänka sig. att provinsialläkaren borde bo i Roma
såsom centralt belägen plats, men förste provinsialläkaren ansåge, att det
vore riktigare, om han bodde kvar i Visby, och det vore säkerligen lättare
att fa distriktet besatt, om stationen bleve kvar där. Vidkommande Slite
distrikt kunde Lärbo komma i fråga som läkarstation, i synnerhet som
Järnvägen nu bleve utdragen dit från Tingstäde, men förste provinsialläkaren
ansåge. att Slite borde bibehållas. Sjöfarten hade varit och bleve
troligen äter ganska livlig dit, och det kunde vara lämpligt att hava en
vaktpost där mot smittfaran österifrån. — Invånarantalet i Visby distrikt
bleve jämförelsevis stort, men provinsialläkaren i detta distrikt komme
naturligen att få dela praktiken med kolleger i staden och borde därför
hava ett större distrikt sig tilldelat. - På senare tid hade från
Fårösund och omgivande socknar framkommit en önskan att få en extra
provinsialläkare stationerad i Fårösund. Förste provinsialläkaren trodde
icke. att skälig inkomst kunde beredas eu bär stationerad läkare. Däremot
hade förste provinsialläkaren tänkt sig, att provinsialläkaren t
Slite distrikt skulle hava regelbundet återkommande mottagningar i

Fårösund. .. ....

Kommittén anser, att även Klintehamns distrikt bor forandras till

ordinarie distrikt, och att i sammanhang härmed den av förste provinsialläkaren
ifrågasatta omregleringen bör genomföras, dock med rätt för be -

tolkningen i socken, som sålunda överflyttas, att även anlita provinsialläkaren
i det distrikt, dit socknen nu hör.

9. Blekinge län.

Inom länet finnes för närvarande endast ett extra distrikt, Kyrkhults.
Emellertid har av kommittén i dess betänkande den 1 december 1917 föreslagits
inrättande av två nya extra distrikt, nämligen Bräkne—Hoby och
Jämjöslätts distrikt. Därjämte torde böra erinras, att kommittén i samma
betänkande föreslagit nyinrättande av ett ordinarie provinsialläkardistrikt,
Eringsboda.

Sedan kommittén i ärendet hört förste provinsialläkaren i länet, har
kommittén ansett sig böra hemställa, alt Kyrkhults extra distrikt måtte indragas,
då Kyrkhults socken är för liten att bilda eget läkardistrikt och
annan socken icke lämpligen kan förenas med densamma. För att emellertid
i någon mån förbättra sjuk vårdsförhållandena i socknen vill kornmittén
föreslå såsom lämpligt, att stationen i Jämshögs distrikt flyttas från
Jämshög till llolje vid Olofström i Jämshögs socken, varigenom lättare
tillgång till läkare än för närvarande skulle beredas befolkningen i Kyrkhults
socken, dock är det kommittén bekant, att en sådan förändring torde
vara förenat med vissa olägenheter. I sammanhang härmed torde emellertid
i ändamål att bereda befolkningen i södra delen av Jämshögs distrikt och
böra inrättas med station för läkaren i Sölvesborg och med socknarna
Mjellby, Gammalstorp, Ysane och Sölvesborgs landskommun i Blekinge län
samt Ivelofla och Näsums socknar i Kristianstads län till tiänstgöringsområde.

Vidare har kommittén ansett sig böra förorda, att Bräkne-Hoby distrikt
måtte bliva ett ordinarie distrikt med samma område, Bräkne-Hoby, Äryds
och öljehults socknar, som skolat ingå i det ifrågasatta extra distriktet och
med station för läkaren i Bräkne-Hoby. Då emellertid en del av befolkningen
i Öljehults socken har lättare att erhålla läkare i Ronneby, böra
öljehults sockens invånare berättigas att även anlita provinsialläkaren i
Ronneby. Invånarantalet i Bräkne-Hoby distrikt skulle komma att uppgå
till i det närmaste 10,000.

Beträffande Jämjöslätts distrikt vill kommittén ej förorda, att detsamma
för närvarande göres till ordinarie. Den ifrågasatta stationsorten

för en läkare härstädes, Jämjöslätt, anses ej vara lämplig, dä den ligger
för nära Karlskrona. Det lärer också vara lätt att vid behov från Karlskrona
erhålla läkare.

10. Kristianstads län.

Inom länet finnas 3 extra distrikt, nämligen: Bästads, Tollarps och
Ahus distrikt. I sammanhang härmed får kommittén erinra, att kommittén
i sitt betänkande den 1 december 1917 föreslog inrättandet av ett ordinarie
distrikt med station för läkaren i Örkelljunga.

Förste provinsialläkaren i Kristianstads län anför i avgivet yttrande,
att Båstads och Tollarps distrikt vore av den beskaffenhet, att de borde
jämnställas med ordinarie provinsialläkardistrikt, varemot Åhus distrikt icke
vore lämpligt att överföras till ordinarie distrikt, då det vore tämligen litet
och utvidgningsmöjligheter saknades, enär ingen socken skulle hava större
fördel att överföras till Ähus direkt utan snarare tvärtom. Med avseende
pa behövlighet och svårighet att besätta anser förste provinsialläkaren, att
Båstads och Tollarps distrikt vore fullt jämnställda vid fråga om omändring
till ordinarie. Då Båstads distrikt vore tämligen litet för en ordinarie provinsialläkare,
föreslår förste provinsialläkaren, bland annat, att distriktet,
i fall det överfördes på ordinarie stat, måtte utökas med Grevie och
Torekovs socknar i Kristianstads län samt Hasslövs och Våxtorps socknar
i Hallans län. Invånarantalet i det nya ordinarie provinsialläkardistriktet
skulle i så fall utgöra 12,000—13,000. Vad Tollarps distrikt anginge anser
förste provinsialläkaren, att det borde utökas med Everöds socken med ett
invånarantal av 1.489, tillhörande Brösarps provinsialläkardistrikt. Invånarantalet
i det nya Tollarps distrikt skulle då belöpa sig till omkring
11,000. Everöds socken använde sig redan nu i stor utsträckning av läkaren
i Tollarp. med vilken ort den hade bekväma järnvägs- och landsvägsförbindelser,
då däremot förbindelserna med Brösarp vore mindre tillgodosedda
och mera besvärliga.

Kommittén anser i likhet med förste provinsialläkaren, att Tollarps
och Båstads distrikt bära förändras till ordinarie med bibehållande av nuvarande
stationsorterna för läkarna. Åhus distrikt är däremot för litet och
kan ej lämpligen utvidgas, och i händelse av behov torde köpingsläkare
kunna anställas i Åhus. Tollarps distrikt torde höra utökas med Everöds
socken: och med Båstads distrikt torde böra förenas Grevie, Torekovs och

Hasslövs socknar men däremot icke Våxlorps socken. Befolkningen i nyssnämnda
socknar bör emellertid berättigas att efter socknarnas förening med
respektive distrikt även anlita provinsialläkarna i de distrikt, dit de nu höra.

It. Malmöhus län.

Inom länet finnas för närvarande 10 extra distrikt, nämligen:
Röstånga, Hörs, Kävlinge, Skurups, Höganäs, Vellinge, Svedala, Löberöds,
Veberöds och Trälleborgs distrikt. Därjämte har kommittén i sitt betänkande
den 1 december 1917 föreslagit inrättandet av ett Bjuvs extra distrikt
med station för läkaren i Bjuv. I samma betänkande har kommittén föreslagit
inrättandet av två nya ordinarie distrikt, Malmö och Eslövs samt
dessutom följande regleringar mellan distrikten: Till Lunds distrikt skulle
läggas Lyngby kommun, nu tillhörande Svedala extra distrikt; till Trälleborgs
distrikt skulle hänföras östra Grevie socken, nu tillhörande Vellinge
distrikt, samt Västra Ingelstads socken, nu tillhörande Anderslövs distrikt;
till Svedala distrikt skulle flyttas Törringe kommun, nu tillhörande Anderslövs
distrikt. Anderslövs distrikt skulle erhålla från Trälleborgs distrikt
socknarna Fru-Alstad och Bösarp; till Skurups distrikt skulle läggas
Svenstorps och Gärdslövs kommuner, nu tillhörande Anderslövs distrikt,
samt Yillie kommun, nu tillhörande Ystads distrikt. I Hörs distrikt skulle
ingå Bosjöklosters kommun, nu tillhörande Hörby distrikt. Till Kävlinge
distrikt skulle överflyttas Annelövs och Saxtorps kommuner, nu tillhörande
feckomatorps distrikt; och med Hälsingborgs distrikt skulle förenas Allerums
och Flenninge kommuner, som nu tillhöra Höganäs distrikt.

Förste provinsialläkaren har i avgivet yttrande anfört, att han ansåge,
att länets samtliga extra provinsialläkartjänster borde bliva jämnställda med
ordinarie provinsialläkartjänster. Det enda distrikt han med hänsyn till
areal (och folkmängd} med tvekan föresloge till ordinarie vore Svedala.
Sedan ett Malmö distrikt beslutats, läte det sig svårligen göra att utöka
Svedala distrikt. Beträffande den ordning, i vilken de extra distrikten borde
komma, i händelse de icke på en gång kunde förändras till ordinarie,
föreslår förste provinsialläkaren, att distrikten måtte tagas i följande ordning:
Skurups, Löberöds, Röstånga, Vellinge, Hör, Veberöd, Bjuv, Svedala,
Kävlinge, Trälleborg och Höganäs. Med hänsyn till regleringen av distrikten
föreslår förste provinsialläkaren bland annat följande: Till Skurups distrikt
borde läggas socknarna Skivarp samt Östra och Västra Vemmenhög, av

vilka de två första nu tillhörde Ystads och den senare Anderslövs distrikt.
Socknarnas ifråga invånare hade ojämförligt lättare att nå Skurup än
respektive Ystad och Anderslöv. Till Eslövs föreslagna nya distrikt, som
vore väl litet, borde läggas socknarna Reslöv och östra Karleby, nu tillhörande
Teckomatorps distrikt. Till Veberöds distrikt borde hänföras
Genarps socken, som nu tillhörde Lunds distrikt. Socknen hade visserligen
järnvägsförbindelse med Lund, men kommunikationerna å järnvägen vore
mycket dåliga och kunde säkerligen icke inom rimlig tid väntas bliva så
synnerligen förbättrade. En resa till de flesta delarna av socknen toge
under alla förhållanden en hel dag i anspråk. Från Veberöd kunde de
därifrån mest avlägsna delarna av socknen nås på ojämförligt kortare tid.

I likhet med förste provinsialläkaren anser kommittén, att samtliga
ovannämnda It distrikt böra förändras till ordinarie med bibehållande av
nuvarande läkarstationer och den för Bjuvs distrikt föreslagna, samt att
vissa distrikt böra utökas, pa sätt förste provinsialläkaren föreslagit, men
med rätt för befolkningen uti ifrågavarande socknar att efter socknarnas
förening med respektive distrikt även anlita provinsialläkarna i de distrikt,
dit de nu höra. De ändringar i distriktsindelningen, som kommittén ifrågasatt
i sitt ovanberörda betänkande av år 1917, torde tillika böra genomföras
i sammanhang med upprättande av nya ordinarie distrikt inom länet.

12. Hallands län.

Inom länet finnas för närvarande 2 extra distrikt, nämligen Oskarströms
och Torups. Därjämte har kommittén i betänkande den 1 december
1917 föreslagit inrättandet av ett nytt extra distrikt, Laholms. I samma
betänkande föreslogs även inrättande av ett ordinarie provinsialläkardistrikt,
Varbergs.

I avgivet yttrande i ärendet har förste provinsialläkaren anfört, att
beträffande Laholms tilltänkta extra distrikt han ansåge delta särskilt lämpligt
för ifrågavarande omändring. Distriktet, vilket skulle omfatta Höks
härad, med undantag av socknarna Ilishult och Knäred, med en areal av
618,26 kv. kilometer samt en folkmängd av 12,355 vore i största behov
av tjänsteläkare, vilka behandlade speciellt epidemisjukvården. Beträffande
Torups extra distrikt ville förste provinsialläkaren ej föreslå detta
till ordinarie, såsom det nu befunne sig. Med en areal av 329 kvadratkilometer
och ett invånareantal av 5,224 vore det för litet. Om däremot till

distriktet lades socknarna Långaryd, Färgalyd, Södra Hestra och Gryteryd
tillhörande Jönköpings län, skulle saken ställa sig annorlunda. Dessa socknar
läge invid och nära gränsen till Torups nuvarande distrikt, och hade
samtliga hittills utgjort verksamhetsområde för i Torup stationerade läkare.
Socknarna hade tillsammans en areal av 465,88 tv.-kilometer samt eu folkmängd
av 7,260. Synnerligen goda förbindelser med Torup förefunnes
både iandsvägsledes och per järnväg. Torup hade såsom extra provinsialläkardistrikt
varit svärbesatt, incn som ordinarie med den nu föreslagna utsträckningen
torde det med station för läkaren i Torup ej komma att sakna
tjänstinnehavare. Vidkommande slutligen öskarströms extra provinsialläkardistrikt
bestode detta av de två socknarna Slättåkra och Enslöv med
en areal av 327,07 k v.-kilometer och eu folkmängd av 6,460. Avdroges härifrån
folkmängden i industrisamhället Oskarström (= 2,338 personer),
återstode för landsbygden 3,122 personer. Från Halmstad vore avståndet
till nedre gränsen av Oskarströms distrikt blott cirka 4 km. Extra provinsialläkarstationen
i Oskarström vore belägen på ett avstånd Iandsvägsledes av
blott 16 kilometer från Halmstad. Från de stora fabrikerna i Oskarström
både läkaren eu relativt god inkomst, och borde tjänsten, även om den
vore extra, ej löpa risken att stå obesatt. På grund härav ansåge förste
provinsialläkaren, att Oskarströms distrikt lämpligen icke borde omändras
til! ordinarie distrikt.

Kommittén anser sig i likhet med förste provinsialläkaren böra förorda,
att Laholms ifrågasatta extra och Torups extra distrikt förändras till ordinarie;
och även Oskarströms extra distrikt anser kommittén i motsats till
förste provinsialläkaren böra undergå sådan förändring, dä till distriktet
hör en rätt stor lantbefolkning. Laholms distrikt synes böra erhålla samma
omfattning och station som det ifrågasatta extra distriktet, endast med den
ändring att Hasslövs socken i stället för till Laholms liänföres till Båstads
distrikt i Kristianstads län. Torups ordinarie distrikt med station för läkaren
vid Torups järnvägsstation synes böra omfatta Torups nuvarande
extra distrikt utom Krogsereds socken, som torde böra hänföras till Ullareds
distrikt, dock med rätt för befolkningen att även söka läkare i Torup. Därjämte
torde med Torups ordinarie distrikt böra förenas socknarna Södra
Hestra, Gryteryd, Sandvik och Burseryd, nu tillhörande Gislaveds distrikt
i Jönköpings län, samt Färgaryds socken, nu tillhörande Unnaryds distrikt
i nyssnämnda län, med rätt för befolkningen i dessa socknar att även anlita
sina nuvarande provinsialläkare i Gislaved och Unnaryd. Långaryds

socken bör enligt kommitténs åsikt fortfarande tillhöra Unnaryds distrikt,
men med hänsyn till socknens belägenhet synes befolkningen böra medgivas
rätt att även söka provinsialläkaren i Torup.

13. Göteborgs och Bohus län.

Genom nådigt brev den 7 maj 1920 har Kungl. Maj:t förordnat, att
från och med den 1 juni 1920 följande två provinsialläkardistrikt skola inrättas
inom Göteborgs och Bohus län, nämligen, Strömstads distrikt (förutvarande
extra, och av kommittén i 1917 års betänkande föreslaget till ordinarie),
bestående av Skee, Tjämö, Näsinge, Högdals och Lommelands socknar
med station för läkaren i Strömstad; och Sotenäs distrikt (av kommittén
i 1917 års betänkande föreslaget till ordinarie), bestående av Tossene socken
med Hunnebostrands kapell samt Askums, Malmöns, Kungshamns och
Bärfendals socknar med station för läkaren i Hunnebostrands samhälle.

Vidare har 1920 års riksdag fattat beslut om inrättande av två nya
provinsialläkardistrikt inom länet, och är med anledning härav ifrågasatt,
att Orusts västra härads distrikt och Fiskebäckskils distrikt skola förändras
till ordinarie provinsialläkardistrikt med stationer för läkarna i respektive
Helleviksstrand och Lysekil, efter vilka orter distrikten torde komma att
benämnas Helleviksstrands och Lysekils distrikt.

Fässbergs socken, som bildar Fässbergs extra distrikt, lärer komma
att införlivas med Göteborg eller bilda eget stadssamhällle. Därefter återstå
endast tre extra distrikt, nämligen Fjällbacka, Ljungskile samt Styrsööckerö.

Läkaren i Styrsö-Öekerö distrikt är karantänsläkare å Känsö och åtnjuter
i denna egenskap avlöning av statsmedel.

Förste provinsialläkaren har i avgivet yttrande anfört, bland annat, att
Fjällbacka, Ljungskile samt Styrsö-Öekerö hade respektive 7,111, 7,969 och
7,740 invånare (31/12 1918). I vartdera distriktet vore folkmängden så
stor, att en läkare vore behövlig. Av förenämnda tre distrikt hade Fjällbacka
sedan år 1911 ej kunnat erhålla någon fast anställd läkare, utan hade
tjänsten hela tiden bestritts av en medicine kandidat. Det vore därför behövligt,
att det bleve ordinarie distrikt. Läkarstationen vore i Fjällbacka,
som vore en given cenralplats för de tre socknar, varav distriktet bestode,
och någon omreglering vore ej nödig. Även Styrsö-Öekerö distrikt utgjorde
ett väl avgränsat distrikt, omfattande hela den södra delen av länets skär -

gård med nästan uteslutande fiskarebefolkning, om än en del av innevånarna
hade i regel mindre jordbruk. Karantänsläkare å Känsö skulle
enligt Kungl. brev den 19 februari 1869 och reglementet för karantänsanstalten
å Känsö den 9 november 1915 inom församlingarna Styrsö och
Öckerö fullgöra de åligganden, som enligt gällande läkarinstruktion tillkomma
provinsialläkare. Känsö läge emellertid alltför excentriskt i distriktet,
varför förste provinsialläkaren i likhet med karantänsläkaren föresloge,
att provinsialläkaren måtte placeras på Björkö, som läge mera centralt.
Medan de nyssnämnda båda distrikten vore väl avpassade och begränsade,
vore det tredje, Ljungskile, mera konstlat. Av de fem till distriktet
hörande socknarna läge tre ej långt från Ljungskile, medan däremot de två
andra, som vore de folkrikaste, till stor del hade sina utfartsvägar till Lilla
Edet och Trollhättan, vid vilka platser många sökte läkare. Då frågan om
inrättande av ett ordinarie distrikt här första gången förelåg, hade förste
provinsialläkarens företrädare avstyrkt ett distrikt av samma omfattning
som det nuvarande, om stationen skulle vara i Ljungskile. Emellertid vore
ett distrikt i denna trakt utan tvivel väl behövligt, då provinsialläkaren i
Uddevalla icke kunde bestrida läkarvården här. Genom regelbundna mottagningar
i Hjärtum under ett 10-tal år hade läkaren i Ljungskile distrikt
sökt underlätta läkarvården i de östra socknarna av distriktet, och ansåge
förste provinsialläkaren att sådana mottagningar borde anordnas även i
Västerlanda. Läkarstationen kunde knappast förläggas på någon annan
plats än Ljungskile, i synnerhet som det torde bliva svårt att få sökande
till platsen, om den bestämdes till någon annan ort på landet långt från
järnväg och båtförbindelser. Läkaren i Ljungskile hade föreslagit, att socknarna
Ucklum och ödsmål, nu tillhörande Jörlanda ordinarie distrikt, skulle
läggas till Ljungskile distrikt, men förste provinsialläkaren kunde icke biträda
detta förslag. Jörlanda distrikt hade visserligen 31/12 1918 ej mindre
än 17,227 invånare, men arbetet för provinsialläkaren vore ändock ej synnerligen
ansträngande, emedan både stads- och lasarettsläkaren i Kungälv
gjorde en mängd sjukresor i hela södra delen av distriktet och sanatorieläkaren
å Svenshögen praktiserade i dess norra del. Härtill komme närheten
till Göteborg, där många torde söka läkare. Lämpligt vore däremot,
att provinsialläkaren i Ljungskile förpliktades att vid behov bestrida sjukvården
i socknarna Ucklum och Ödsmål mot taxa för provinsialläkare med
liera. Då distriktet vore lagom stort, syntes det honom, att några delar av
annat län ej borde läggas till detsamma. Förste provinsialläkaren föreslår,

att Fjällbacka och Ljungskile samt Styrsö-Öckerö distrikt måtte förändras
till ordinarie, det senare med namnet Öckerö distrikt, alla med oförändrade
områden, och att provinsialläkaren i Ljungskile måtte förpliktas att vid
behov mot taxa för provinsialläkare med flera bestrida läkarvård inom
Ucklums och Ödsmåls socknar.

Kommittén anser sig i likhet med förste provinsialläkaren böra förorda,
att Ljungskile, Fjällbacka samt Styrsö-Öckerö distrikt förändras till
ordinarie, men i motsats till förste provinsialläkaren vill kommittén tillstyrka,
att Ucklums och Ödsmåls socknar hänföras till Ljungskile distrikt,
dock med rätt för befolkningen i dessa ocknar att även anlita provinsialläkaren
i Jörlanda distrikt. Stationen för läkaren i Styrsö-Öckerö distrikt
torde, därest Känsö karantänsanstalt flyttas, böra bliva å Björkö och
distriktet efter denna benämnas Björkö distrikt.

14. Älvsborgs län.

Inom detta län finnas för närvarande 4 extra provinsialläkardistrikt,
nämligen: Högsäters, Rinna, Tössbo och Lilla Edets. ,

Förste provinsialläkaren har i avgivet yttrande föreslagit följande:
Tössbo extra distrikt, som vore naturligen väl avgränsat, borde överföras
till ordinarie distrikt med station för läkaren såsom hittills i Åmål. —
Högsäters extra distrikt vore också mycket väl avgränsat och borde även
det överföras till ordinarie med station oförändrat i Högsäter. — Rinna
distrikt borde ock göras till ordinarie distrikt med bibehållande av sin
station i Rinna, men distriktet borde tillökas med Fritsla socken, vilken
nu tillhörde Skene distrikt. Denna socken vore så belägen, att provinsialläkaren
i Skene distrikt måste resa genom Rinna distrikt för att komma
till densamma. — Särskilt beaktande borde ägnas åt Sollebrunns nuvarande
ordinarie distrikt. Till detta vore förlagda socknarna utefter tvenne vattenledare:
sjöarna Anten och Mjörn med utflöde samt Göta älv. Dessa båda
vattensystem, vid vilka befolkningen vore bosatt, vore åtskilda av de s. k.
»fjällen», vilka vore nära nog helt obebodda, och över vilka icke några
vägar ledde, vadan läkaren, som vore stationerad i Sollcbrunn, för att
komma till de vid Göta älv belägna socknarna inom distriktet måste
resa ned mot Göteborg till en liten station strax ovanför. En i Sollebrunn
bosatt provinsialläkare kunde icke tillgodoso hälso- och sjukvården
inom de vid Göta älv belägna socknarna av distriktet, där jordbruk

och industri vore stadda i kraftig utveckling. Det borde även betonas,
att det här ej gällde endast att tillgodose sjukvården utan även hälsovården.
— Fuxerna socken — Lilla Edets distrikt — bibehölle helt visst även
efter nuvarande läkares avgång särskild läkare för sig, så framt icke
en ordinarie provinsialläkare för hela älvdalen bleve stationerad i Lilla
Edet, vilket emellertid bleve en väl excentrisk förläggning. Om man
förutsatte, att Lilla Edets distrikt, som omfattade Fuxerna socken, kvarstode,
funnes följande socknar att tillgodose: Åsbräcka socken ovanför
Lilla Edet, Tunge och S:t Peter med Lödöse, tillhörande nuvarande Trollhättans
distrikt, samt Skepplanda, Kilanda, Starrkärr, Nödinge och
Angered, tillhörande Sollebrunns nuvarande distrikt. Invånarantalet i dessa
socknar utgjorde år 1917 11,972. Under alla förhållanden krävdes för
dessa socknar en ordinarie provinsialläkare, och den lämpligaste platsen
för provinsialläkarstationen vore Älvängen i Starrkärrs socken vid järnvägsstationen
Älvängen. Med hänsyn till behövligheten borde utan gensägelse
Älvängens distrikt ställas främst och såsom ovan antytts — om
man förutsatte, att Lilla Edets distrikt bibehölles — omfatta socknarna:
Åsbräcka, Tunge, S:t Peter, Skepplanda, Kilanda, Starrkärr, Nödinge och
Angered. Därefter borde i tur att förändras till ordinarie distrikt komma
Högsätcrs distrikt, så Rinna och sist Tössbo.

Kommittén anser det likaledes önskvärt, att ett nytt ordinarie distrikt,
Älvängens, upprättas med socknarna Åsbräcka, Tunge, S:t Peter, Skepplanda,
Kilanda, Starrkärr, Nödinge och Angered till tjänstgöringsområde
och med station för läkaren vid Älvängens järnvägsstation. Lilla Edets
distrikt torde böra bibehållas såsom extra på grund av dess ringa folkmängd
(3,200 invånare) samt dess närhet till Trollhättan och Göteborg,
med vilka städer goda kommunikationer finnas. De tre återstående extra
distrikten, Högsäters, Rinna och Tössbo, torde böra förändras till ordinarie
med nuvarande läkarstationer och områden, endast med den förändring
att Fritsla socken tillägges Rinna distrikt, med rätt dock för befolkningen
att även söka provinsialläkaren i Skene distrikt.

15. Skaraborgs län.

Inom länet finnas endast 2 extra distrikt, Tidaholms och Töreboda.

Förste provinsialläkaren har i avgivet yttrande ansett, att båda förenämnda
distrikt vore av den beskaffenhet, att de borde jämnställas med

ordinarie distrikt. Törcboda distrikt kunde emellertid vid sådan förändring
lämpligen utökas med Ekeskogs kommun från Mariestads provinsialläkardistrikt
och möjligen Undcnäs kommun från Hova distrikt. För Undenäs
socken vore förbindelserna med Töreboda köping lättare och mycket livligare
än med Hova. Av förenämnda båda distrikt borde vid en sådan
omändring Tidaholms distrikt först komma i fråga. Detta distrikt hade
av brist på sökande ej kunnat besättas med läkare.

Kommittén delar förste provinsialläkarens åsikt, att Tidaholms och
Töreboda distrikt böra förändras till ordinarie och anser, att med Töreboda
distrikt böra förenas socknarna Ekeskog och Undenäs, dock med
rätt för befolkningen i dessa socknar att även anlita respektive provinsialläkare
i Mariestad och Hova.

16. Värmlands län.

För närvarande finnas inom länet 6 extra distrikt, nämligen Uddeholms,
Charlottenbergs, Glava, Töcksmarks, Munkfors och Malsjö. I
sammanhang härmed torde böra erinras, att genom nådigt brev den 31
december 1918 fastställts ny indelning i provinsialläkardistrikt inom
länet, därvid tre nya provinsialläkardistrikt Fastnäs, Häljebols och Skönneruds
(det senare f. d. Järnskogs extra) inrättades.

I avgivet yttrande har förste provinsialläkaren bland annat anfört,
att han ansågc, att Charlottenbergs, Töcksmarks och Malsjö distrikt borde
snarats möjligt förändras till ordinarie, varvid till Töcksmarks distrikt,
som utgöres av socknarna Töcksmark och Västra Fågelvik, även borde
hänföras Östervallskogs socken, nu tillhörande Skönneruds provinsialläkardistrikt,
samt viss del av Holmedals socken, nu tillhörande Årjängs provinsialläkardistrikt.
Beträffande Uddeholms och Munkfors distrikt har
förste provinsialläkaren förmält, att han icke hade något att erinra mot,
att dessa båda distrikt, med hänsyn till att befolkningen i desamma huvudsakligen
utgjordes av Uddeholmsbolagets underhavande, fortfarande bibehölles
såsom extra. Vidkommande Glava distrikt hade vederbörande genom
förste provinsialläkaren tillfrågats, huruvida de önskade en omändring
av distriktet till ordinarie, men hade något svar härpå ej ingått. I sitt
yttrande fäster förste provinsialläkaren därjämte uppmärksamheten på följande
förhållanden. Kommunerna Nedre Ullerud och Övre Ullerud jämte
Forshaga kapell församling hade enats om att bilda ett extra provinsialläkardistrikt,
och kommunalfullmäktige i dessa socknar hade redan anslagit

medel såväl till blivande läkares avlöning som till uppförande av ny tidsenlig
läkarbostad ävensom beslutat att ingå till 1920 års landsting med hemställan
om vidtagande av i gällande läkarinstruktion § 41 angivna åtgärder
i och för inrättande av ett extra provinsialläkardistrikt, omfattande nämnda
tre socknar med station för läkaren i Deje. Ifrågavarande kommuner,
av vilka Nedre Ullerud och Övre Ullerud för närvarande tillhörde Molkoms
ordinarie distrikt och Forshaga kapellförsamling Kils ordinarie
distrikt, hade tillsammans en folkmängd av 10,526 personer. Inom kommunerna
funnes flera industriella inrättningar med stora arbetsstyrkor,
och Deje vore en järnvägsknut, där Bergslagsbanan och Karlstad — Munkforsbanan
korsade varandra. Epideminämnden i Värmlands län hade även
beslutat att i det förslag, som nämnden skulle avgiva till 1920 års landsting
angående epidemivårdens ordnande i länet, upptaga uppförandet av
ett epidemisjukhus i Deje med närmare ett 40-tal sjukplatser och avsett
för befolkningen såväl i Nedre och Övre Ullerud jämte Forshaga som i
närliggande socknar i Kils och Molkoms distrikt. I Kroppa socken hade
en kommitté fått i uppdrag att utreda frågan om inrättande av ett extra
provinsialläkardistrikt, omfattande kommunerna Kroppa och Lungsund med
station för läkaren i Storfors i Kroppa socken. Dessa kommuner, som nu
tillhörde Filipstads provinsialläkardistrikt, hade tillsammans en folkmängd
av 6,140 personer. Enär befolkningen i Kroppa socken huvudsakligen
utgjordes av i regel tämligen trångbodda arbetarfamiljer, ofta hemsökta
av smittsamma sjukdomar, hade länets epideminämnd beslutat att i sitt
förslag till 1920 års landsting upptaga uppförande av ett mindre epidemisjukhus
i Kroppa, så snart läkare blivit anställd därstädes. Slutligen
framhåller förste provinsialläkaren, att det torde kunna tagas i övervägande,
huruvida icke de avlägset liggande kommunerna Rämen och Gåsborn inom
nordliga delen av Filipstads distrikt borde bilda ett extra provinsialläkardistrikt
med station för läkaren i Lesjöfors. Folkmängden i dessa socknar
vore sammanlagt 4,573 personer. Emellertid ansåge förste provinsialläkaren,
att befolkningen i Gåsborns socken (1,305 personer) på grund av
kommunikationsförhållandena ej skulle hava någon större fördel av inrättande
av ett dylikt distrikt.

Kommittén har ansett sig böra i likhet med förste provinsialläkaren
förorda, att Charlottenbergs, Töcksmarks och Malsjö distrikt förändras till
ordinarie. Till Töcksmarks distrikt torde böra läggas Östervallskogs
socken och hela Holmedals socken, dock med rätt för befolkningen i

dessa båda socknar att även anlita respektive provinsialläkare i Skönneruds
och Årjängs distrikt. Glava distrikt är jämförelsevis litet (omkring
3,600 personer) samt i huvudsak ett bruksdistrikt, varför det torde böra
bibehållas såsom extra distrikt. Uddeholms och Munkfors distrikt äro
visserligen också bruksdikstrikt, men till vartdera distriktet hör även en stor
och folkrik landsbygd, och på grund härav vill kommittén förorda, att jämväl
dessa distrikt förändras till ordinarie. Vid omändringen av Uddeholms
distrikt till ordinarie torde till detsamma endast böra hänföras Gustaf Adofs
kapellförsamling och den del av Norra Råda socken, som nu räknas till
distriktet. Vad angår det ifrågasatta distriktet med station för läkaren
vid Deje järnvägsstation samt Övre och Nedre Ulleruds socknar jämte Forshaga
kapellförsamling till tjänstgöringsområde har kommittén med hänsyn
till distriktets storlek och betydelse ansett sig böra tillstyrka, att ifrågavarande
distrikt redan från början inrättas såsom ordinarie distrikt. Däremot
vill kommittén icke förorda, att de ifrågasatta extra distrikten med stationer
för läkarne i Storfors och Lesjöfors anordnas såsom ordinarie distrikt.

17. Örebro län.

Inom länet finnas för närvarande 9 extra distrikt, nämligen Ljusnarsbergs,
Ramsbergs, Lindesbergs, Örebro, Hjortkvarns, Åmmebergs, Karlskoga,
Degerfors och Hallsbergs distrikt. I sitt betänkande den 1 december
1917 har kommittén emellertid föreslagit, att Örebro och Ljusnarsbergs
distrikt skulle förändras till ordinarie distrikt.

Uti avgivet yttrande i ärendet anför förste provinsialläkaren, att av
länets extra provinsialläkardistrikt endast ett icke torde lämpa sig för omändring
till ordinarie, nämligen Karlskoga. Detta extra distrikt omfattade
nämligen huvudsakligen Karlskoga municipalsamhälle och det bredvidliggande
Bofors brukssamhälle, varjämte läkaren även hade att bestrida
sjukvården vid Karlskoga sjukstuga, vilket senare arbete torde taga läkarens
tid i anspråk i mycket stor utsträckning redan nu och ännu mera i
framtiden. Att under sådana förhållanden göra distriktet till ordinarie
syntes förste provinsialläkaren ej kunna komma i fråga. Samtliga länets
övriga extra distrikt borde däremot kunna uppföras på ordinarie stat.
Någon tvekan kunde visserligen råda angående Degerfors och särskilt
Åmmebergs distrikt. I båda dessa distrikt vore läkaren nämligen — man
kunde nästan säga i första rummet — bruksläkare; i förra fallet vid

Strömsnäs bruk och i senare vid Åmmebergs gruvor och zinkverk. Men
båda hade dessutom en icke så liten landsbygd att betjäna, och en läkare
vore pa båda platserna av behovet påkallad, varför de mycket väl kunde
ifrågakomma till överförande på ordinarie stat. Beträffande övriga extra
distrikt så vore Ramsbergs och Hjortkvarns visserligen små (folkmängden
omkring 4,400 och 3,700 resp.), men de hade ett avskilt läge, och en läkare
vore på båda ställena behövlig, för att ej säga nödvändig. Någon utvidgning
av distrikten torde ej lämpligen kunna ifrågakomma, såvida ej till
Hjortkvarns distrikt kunde läggas något område från Östergötlands län.
Detta syntes dock ej böra hindra distriktens förändring till ordinarie.
Vad anginge Hallsbergs och Lindesbergs distrikt så torde ingen tvekan
råda om lämpligheten av deras överförande på ordinarie stat, och beträffande
särskilt Hallsbergs distrikt så syntes detta distrikt i minst lika mån
som Ljusnarsbergs distrikt böra göras till ordinarie. Uppflyttningen på
ordinarie stat borde försiggå i följande ordning: Hallsberg, Lindesberg,
Hamsberg, Degerfors eller Hjortkvarn samt Åmmeberg.

Kommittén anser i likhet med förste provinsialläkaren, att samtliga
extra provinsialläkardistrikt i länet med undantag av Karlskoga, som är
ett rent bruksdistrikt, böra förändras till ordinarie. I sammanhang härmed
vill kommittén förorda, att befolkningen i Hjulsjö socken, vilken
tillhör Grythytteheds distrikt, medgives rätt att även anlita provinsialläkaren
i Ljusnarsbergs distrikt, enär avståndet till läkarstationen i detta distrikt,
Kopparbergs köping, för vissa delar av Hjulsjö socken är kortare än till
Grythyttehed.

18. Västmanlands län.

Inom länet finnas för närvarande 4 extra distrikt, nämligen: Skinnskattebergs,
Kungsörs, Ramnäs och Västanfors. I sammanhang härmed
torde böra erinras, att genom Kungl. brev den 31 december 1918 förordnats,
att Östervåla och Nora socknar jämte den till Västmanlands län
hörande delen av Harbo socken från och med den 1 januari 1919 skola
skiljas från Heby provinsialläkardistrikt och bilda eget distrikt under benämning
Östervåla provinsialläkardistrikt och med station för läkaren vid
eller i närheten av Östervåla kyrka.

Förste provinsialläkaren anför i ärendet, att av de extra distrikten
Kungsörs alltsedan den 1 januari 1915 stått obesatt. Distriktets befolkning

vore nu hänvisad till provinsialläkaren i Kolsva och till läkare i Arboga,
som en gång i veckan hade mottagning i Ivungsör. I fråga om läkarvård
vore distriktet illa tillgodosett. Förvandlades distriktet till ordinäre,
kunde man kanske förvänta sökande till platsen. Vidare föreslår förste
provinsialläkaren, att Skinnskattcbergs och Ramnäs distrikt förändras till
ordinarie. Slutligen framhåller förste provinsialläkaren behovet av, att
även Västanfors distrikt förvandlas till ordinarie och åberopar till stöd
härför de skäl, som anförts i ett av extra provinsialläkaren i distriktet i
ärendet avgivet yttrande.

Dennes skäl för distriktets omändring till ordinarie äro huvudsakligen
följande: Distriktet vore visserligen litet med en areal av 1,292
med ett invånarantal den 31 december 1919 av 7,436 således något mer
än 57 per kv.kilometer. Distriktet genomlöptes av två järnvägar, statsbanan
Krylbo — Mjölby samt Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägar
med korsningspunkt i Västanfors kyrkby. Distriktet ägde även ett betydligt
landsvägsnät. Befolkningen vore fördelad med ungefär 4,000 i Fagersta
och 1,500 i Västanfors stationssamhälle, varjämte flera större och
mindre byar funnes. Huvudnäringen vore industri. Av industrier märktes
Fagersta bruk (järn och stål), Semla gruvor samt Melings gruvor, i
Västanfors stationssamhälle funnes dessutom ett mindre såg- och träförädlingsverk.
Uppgiften om invånarantalet vore från en tid, då synnerligen
dåliga konjunkturer vore rådande för gruv- och järnindustrien. Fagersta
bruk hade sålunda måst göra betydliga inskränkningar i sin drift, likaså
gruvorna. Men redan det nuvarande invånarantalet, av vilket större delen
utgjordes av arbetare, med dess anhopning i större samhällen fordrade
en ständigt till hands varande läkare. Platsen vore även från tjänstcläkarsynpunkt
krävande. Tillsynen om den allmänna hälsovården krävde
ett aldrig slappnande intresse. Sundhetsinspektioner måste göras tätt och
ofta. Läkaren å en sådan plats vore i högsta grad i behov av den trygghet
och de förmåner, den ordinarie provinsialläkarinstitutionen erbjöde,
och hans av träget arbete i det allmännas tjänst präglade liv krävde
också som en gärd av rättvisa en sådan ställning.

I avseende å den ordning, i vilken distrikten böra förändras till ordinarie,
anser förste provinsialläkaren, att Kungsörs distrikt först borde
ifrågakomma. Därnäst borde Ramnäs, Västanfors och Skinskattebergs i
nu nämnd ordning förvandlas till ordinarie distrikt.

Läkardistriktsstyrelsen i Kungsörs distrikt har hos kommittén före -

slagit, att Kungsörs ordinarie provinsialläkardistrikt måtte komma att omfatta
utom de till nuvarande extra provinsialläkardistriktet hörande kommunerna
Kungsörs köping, Kung Karls, Kungs Barkarö och Torpa socknar
i Västmanlands län samt Öja och Västermo i Södermanlands län även
Björskogs och Säterbo socknar, Arboga landsförsamling och möjligen
Medakers och Himmeta socknar i Västmanlands län samt Lista socken i
Södermanlands län.

Kommittén anser i likhet med förste provinsialläkaren, att samtliga
extra distrikt inom lånet böra förandras till ordinarie, varvid Västanfors
distrikt efter stationsorten torde böra benämnas Fagersta distrikt. Därest
Västanfors distrikt blir ordinarie, bör det dock tagas i övervägande, om
icke läkarstationen bör flyttas till Västanfors.

Beträffande den ifrågasatta utökningen av Kungsörs distrikt har kommittén
icke något att erinra däremot utom i fråga om Lista socken, nu
tillhörande Eskilstuna distrikt. Da befolkningen i denna socken synes
hava närmare till Eskilstuna än till Kungsör, torde den fortfarande böra tillhöra
Eskilstuna distrikt. Kungsörs provinsialläkardistrikt skulle sålunda
omfatta Kungsörs köping, Kung Karls, Torpa, Kungs Barkarö, Björskogs,
Säterbo, Medåkers och Himmeta socknar samt Arboga landsförsamling i
Västmanlands län ävensom Öja och Västermo socknar i Södermanlands län.

19. Kopparbergs län.

Inom länet finnas för närvarande 10 extra distrikt, nämligen: Lima,
Husby, Svärdsjö, Orsa, Grängesbergs, Sårna, Smedjebackens, By, Grangärde
och Sävsnäs distrikt. Därjämte har kommittén i sitt betänkande
den 1 december 1917 föreslagit, att två nya extra distrikt, Säters
och Avesta, skulle bildas. I samma betänkande hade kommittén förordat
inrättandet av två nya ordinarie distrikt, Vansbro och Gagnefs.

Förste provinsialläkaren har i avgivet yttrande anfört, att han icke
hade något att erinra mot omändring av Svärdsjö, Smedjebackens, Grangärde,
Avesta (Krylbo), By, Husby, Sårna, Lima och Orsa distrikt till ordinarie.
Beträffande Säters distrikt ansåge förste provinsialläkaren på anförda
skäl, att tanken på inrättande av en ordinarie provinsialläkartjänst
där borde fa vila, tills Säter bleve utan stadsläkare. I sammanhang med
förändring av Orsa distrikt till ordinarie borde Ore socken med c:a

4,000 invånare utbrytas från Mora distrikt, som nuhade 20,383 invånare,

och läggas till Orsa distrikt. För alt från Mora komma till Ore måste
man resa genom Orsa; det vore därför i allmänhet läkaren i Orsa såsom
den närmast boende, som anlitades av Ores invånare. Denne läkare
hade också sedan 1918 haft regelbundna mottagningar (1 gång i veckan)
i Ore. På grund av det stora invånarantalet i Mora distrikt vore det
också nödvändigt, att detta distrikt minskades. Vid Avesta extra distrikts
omvandling till ordinarie behövde blott den ändringen vidtagas, att läkarstationen
flyttades från Avesta till Krylbo såsom varande järn vägsknuten
inom distriktet. Härigenom skulle också Avesta lättare kunna skaffa sig
en egen stadsläkare, vilket redan nu syntes vara en trängande nödvändighet,
tv hela Avesta distrikt hade 15,670 invånare, varav 5,561 komme
på staden Avesta. Att sköta hela detta industridistrikt, järnvägsläkartjänsten
vid S. J. samt läkarbefattningen vid Folkarbo sanatorium syntes
så gott som vara en fysisk omöjlighet. Hittills hade det gatt, men huru
länge det skulle gå hädanefter, vore svårt att säga. Förste provinsialläkaren
har vidare i ett senare yttrande ifrågasatt, att Nås provinsialläkardistrikt
samt de av kommittén i dess betänkande den 1 december
1917 ifrågasatta nya provinsialläkardistrikten Gagnefs och Vansbro skulle
omändras till endast två ordinarie distrikt, Björbo och Vansbro distrikt,
varvid Björbo distrikt skulle omfatta Gagnefs socken med Mockfjärds
kapellförsamling, som förut avsetts skola bilda Gagnefs distrikt, ävensom
Flöda och Nås socknar, nu tillhörande Nås distrikt, samt Vansbro distrikt
socknarna Järna och Äppelbo ävensom Sävsnäs socken. Stationsorten
skulle i det förra distriktet bli järnvägsknuten Björbo och i det senare
järnvägsknuten Vansbro. Sävsnäs socken hade sina bästa förbindelser med
Vansbro. Förbindelserna med Nås vore däremot sämre både per järnväg
och på grund av det långa avståndet landsvägsledes. Av detta skäl borde
Sävsnäs socken, då den ej tycktes kunna erhålla egen läkare, föras till
Vansbro distrikt. Det bleve i alla händelser läkaren där, som komme att
sköta de sjuka i Sävsnäs. I Nås skulle det bli för litet arbete för läkaren
liksom i Gagnef, varför dessa distrikt borde sammanslås och läkarstationen
förläggas till centrum av det nya distriktet, d. v. s. Björbo. Om
ej alla distrikt i länet på en gång skulle kunna omändras till ordinarie,
anser förste provinsialläkaren, att Avesta distrikt i första rummet borde
komma i åtanke (med ändring av läkarstationen och ty åtföljande ändring
av namnet till »Krylbo distrikt»). Därnäst borde turen komma till Orsa
distrikt och därefter till Sårna, Lima, Svärdsjö, Husby, Grangärde, By

och Smedjebackens distrikt. Skulle ett ordinarie Säters distrikt anses
behövligt, borde detta komma i sista rummet.

Kommittén får till en början anföra, att sedan kommittén avgav sitt
betänkande med förslag bland annat om inrättande av ett extra provinsialläkardistrikt
med station för läkaren i Säter och med Säters stad,
Gustavs socken och Säters landsförsamling till tjänstgöringsområde, fråga
uppstått att i stället anordna ett nytt provinsialläkardistrikt med station för
läkaren vid Stora Tima järnvägsstation och med område av Säters landsförsamling,
Gustavs, Silvbcrgs och Torsångs socknar samt sydöstra delarna av
Stora Tuna socken. Kommittén anser sig böra förorda detta distrikt till ordinarie
i stället för det förut ifrågasatta Säters distrikt, med rätt emellertid
för befolkningen i Silvbergs och Torsångs socknar att fortfarande anlita
även provinsialläkaren i Borlänge distrikt.

Vidare tillstyrker kommittén, att i stället för Avesta ett Ivrylbo ordinarie
distrikt bildas med station för läkaren i Krylbo, som skulle bliva
centralpunkten inom distriktet, och med område av Grytnäs och Folkärna
socknar.

Kommittén tillstyrker därjämte, att Grangärde, Svärdsjö, By, Sårna,
Smedjebackens, Husby, Lima och Orsa distrikt förändras till ordinarie
distrikt med nuvarande läkarstationer och områden, endast med den förändring
att Orc socken tillägges Orsa distrikt. Grangärde, By och Husby
distrikt torde efter stationsorten för läkaren böra benämnas respektive
Sunnansjö, Vestanhede och Långshyttans distrikt. Vad angår Grängesbergs
och Sävsnäs distrikt, så böra de fortfarande förbliva extra distrikt.
Grängesberg är ett gruvdistrikt och läkaren är anställd uteslutande för
gruvbefolkningen. Sävsnäs distrikt är väl litet (omkring 3,000 personer)
och dessutom huvudsakligen ett fabriksdistrikt.

Vad slutligen angår förste provinsialläkarens förslag om bildandet av
två distrikt, Björbo och Vansbro, i stället för nuvarande Nås samt av
kommittén i betänkandet den 1 december 1917 föreslagna Gagnefs och
Vansbro distrikt får kommittén anföra, att kommittén visserligen finner förslaget
beaktansvärt men dock anser sig böra vidhålla sitt i berörda betänkande
angivna förslag rörande Vansbro och Gagnefs distrikt.

20. Gävleborgs län.

Inom länet finnas för närvarande 11 extra provinsialläkardistrikt,
nämligen: Hofors, Delsbo, Sandvikens, Ljusne, Gysinge, Ovanåkers, Arbrå,

Enångers, Bollnäs, Färila och Högbo. Därjämte hade kommittén i sitt
betänkande den 1 december 1917 föreslagit inrättandet av ett extra distrikt
med station för läkaren i Ljusdal. Uti sagda betänkande hade kommittén
även föreslagit inrättande av ett Njutångers ordinarie distrikt (Enångers
extra) och Storviks ordinarie distrikt (Hofors extra med undantag av Hofors
kapell) samt Kilafors ordinarie distrikt (utbrutet från Söderhamns distrikt).

Kommittén, i vilken förste provinsialläkaren i länet är ledamot, har
ansett sig böra till ordinarie föreslå samtliga förenämnda extra distrikt
utom Sandvikens, Hofors (efter utbrytning av Storviks distrikt) och Ljusne
distrikt, vilka tre distrikt äro bruksdistrikt. Högbo distrikt torde böra såsom
ordinarie benämnas Sandvikens distrikt efter stationsorten och Ovanåkers
Edsbyns.

Beträffande Färila distrikt har kommittén visserligen i sitt betänkande
den 1 december 1917 anfört, att detsamma efter inrättandet av Ljusdals
distrikt komme att visa sig mindre behövligt, men av flera skäl, särskilt
med hänsyn till stegrade fordringar på läkarvård redan nu och i ännu
högre grad framdeles, varvid kommittén särskilt även velat lämna befolkningen
i det avlägsna Kårböle kapellag möjlighet att erhålla läkarvård
från Färila, har kommittén ansett sig böra medtaga även Färila bland
distrikt, som böra omändras till ordinarie.

Vidkommande Hofors extra provinsialläkardistrikt har en förändring
redan vidtagits, nämligen att Hofors bruk anskaffat egen läkare med Hofors
kapellag som verksamhetsområde, vilken förändring antagligen kommer
att bliva beståndande, så att denna del av Hofors nuvarande extra
distrikt fortfarande kommer att bliva extra provinsialläkardistrikt.

För utjämning av befolkningsnumerären distrikten emellan och för
att bereda befolkningen lättare tillgång till läkare föreslår kommittén, att
i sammanhang med distriktens omändring till ordinarie Rengsjö socken,
nu tillhörande Söderhamns distrikt, må hänföras till Bollnäs distrikt; att
Ivatrinebergs kapellförsamling, nu tillhörande Bollnäs distrikt, däremot må
överflyttas till Ockelbo distrikt; att Voxna socken må överföras från Alfta
till Ovanåkers distrikt; samt att Undersviks socken eventuellt må överföras
från Järvsö till Arbrå distrikt. Befolkningen i förenämnda socknar
böra dock tillerkännas rätt att även anlita respektive provinsialläkare i
de distrikt, dit socknarna nu höra. Därjämte torde befolkningen i Kårböle
kapellag, som tillhör Los distrikt och fortfarande synes böra dit hänföras,
böra medgivas rätt att även anlita provinsialläkaren i Färila distrikt.

21. Västernorrlands län.

Inom länd finnas för närvarande 5 extra distrikt, nämligen, Vivstavarvs,
Ytterlännäs, Gudmundrå, Alnö och Nätra. Därjämte har av
kommittén i betänkandet den 1 december 1917 föreslagits inrättandet av
ett nytt extra distrikt, Stöde distrikt. Nätra extra distrikt skulle emellertid
enligt kommitténs berörda betänkande ingå i ett nytt ordinarie distrikt,
benämnt Bjästa. I samma betänkande har kommittén föreslagit inrättandet
av Ådalslidens ordinarie distrikt.

Hos Kungl. Maj:t hava Trehörningsjö kommunalfullmäktige anhållit,
att Gideå, Björna och Trehörningsjö socknar i Västernorrlands län samt
Norrfors kapellag i Västerbottens län måtte avskiljas från respektive distrikt
och bilda ett självständigt provinsialläkardistrikt med läkarbostad
och apotek invid Trehörningsjö järnvägsstation. I särskild underd. skrivelse
hava åtskilliga innevånare tillhörande Norrfors kapellag förenat sig
med Trehörningsjö kommunalfullmäktige i deras ovanberörda framställning.

Förste provinsialläkaren har i avgivet yttrande om de extra distriktens
förändring till ordinarie hänvisat till sitt förut till kommittén den 1
juni 1917 avgivna yttrande i fråga om jämkning i rikets indelning i provinsialläkardistrikt,
i vilket han hemställde, bland annat, att samtliga
extra distrikt utom Gudmundrå, som utgjordes av endast Gudmundrå
socken, måtte förändras till ordinarie distrikt. I sitt nu avgivna yttrande
föreslår förste provinsialläkaren emellertid, att även Gudmundrå distrikt
måtte göras till ordinarie, då läkartjänsten inom detta distrikt vore för
sjukvården oundgänglig. I ett senare avgivet yttrande rörande Trehörningsjö
kommunalfullmäktiges omnämnda framställning förklarar sig förste
provinsialläkaren icke hava något att erinra mot densamma.

I likhet med vad förste provinsialläkaren föreslagit i sitt förstberörda
yttrande förordar kommittén, att ett nytt ordinarie distrikt inrättas med
station för läkaren i Björna och med tjänstgöringsområde av Trehörningsjö
och Björna socknar, nu tillhörande Anundsjö distrikt, samt Gideå
socken, nu tillhörande Örnsköldsviks distrikt. Det kan emellertid ifrågasättas,
om Björna eller Trehörningsjö är lämpligaste platsen för läkarstation
i distriktet. Oberoende av kommitténs förslag beträffande läkarstationen
i förevarande distrikt bör emellertid befolkningen i Norrfors
kapellag berättigas att även anlita läkaren i det ifrågasatta nya distriktet.

Vidare tillstyrker kommittén i överensstämmelse med förste provinsialläkaren,
att Stöde föreslagna extra distrikt samt nuvarande Ytterlännäs,
Alnö, Vivstavarvs och Gudmundrå distrikt förändras till ordinarie. Ytterlännäs
och Gudmundrå distrikt böra efter läkarnes nuvarande stationsorter
benämnas respektive Nylands och Kramfors distrikt.

I sammanhang med distriktens förändring till ordinarie synas följande
omregleringar mellan distrikten böra verkställas. Till Nylands (Ytterlännäs)
distrikt torde böra hänföras Boteå socken med Gålsjö bruksförsamling,
nu tillhörande Sollefteå distrikt, och Styrnäs socken, nu tillhörande
Skogs distrikt. Till Vivstavarvs distrikt torde böra hänföras Tynderö
socken, nu tillhörande Härnösands distrikt, och till Alnö distrikt
Sköns socken med undantag av Skönsmons och Skönsbergs municipalsamhällen.
Sköns socken med Skönsbergs municipalsamhälle tillhör för
närvarande Vivstavarvs distrikt, varemot Skönsmons municipalsamhälle
tillhör Sundsvalls distrikt. Ifrågavarande, båda municipalsamhällen synas
i sammanhang med ifrågasatt reglering böra hänföras till Sundsvalls distrikt.
Befolkningen i förenämnda socknar bör medgivas rätt att även
anlita provinsialläkarna i de distrikt, dit socknarna för närvarande höra.

22. Jämtlands län.

Inom länet finnas endast två extra provinsialläkardistrikt, nämligen
Stuguns och Rätans.

Hos Kungl. Maj:t hava Hallens med flera kommuner gjort framställning
om upprättande av ett provinsialläkardistrikt, omfattande Hallens,
Marby, Ovikens och Myssjö socknar samt viss del av Sunne socken. Det
sålunda ifrågasatta nya distriktet vore beläget väster om Storsjön och i
saknad av järnvägskommunikationer.

Förste provinsialläkaren har i avgivet yttrande i ärendet anfört beträffande
det ifrågasatta nya distriktet, att han icke funne anledning föreligga
att tillstyrka bifall till distriktets upprättande. Skulle emellertid distriktet
komma till stånd, ansåge han det nödvändigt, att Hoverbergs distrikt
erhölle kompensation för de till distriktet hörande socknar, Oviken
och Myssjö, som skulle ingå i det nya distriktet. Det läge under
sådana förhållanden nära till hands att med resterna av Hoverbergs distrikt
förena de i Rätans distrikt nu ingående socknarna Klövsjö och
Rätan samt flytta läkarens station till Åsarne och giva distriktet ett nytt

namn. Beträffande Stuguns distrikt ansåge förste provinsialläkaren, att,
därest detta distrikt skulle förändras till ordinarie, en omreglering av granndistrikten
Ragunda, Bräckc och Östersunds samtidigt borde ske, varvid
vissa byar borde hänföras till det nya Stuguns distrikt, så att distriktet
i fråga om areal och folkmängd kunde i viss mån jämnställas med länets
övriga ordinarie distrikt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i avgivet yttrande beträffande det
ifrågasatta nya distriktet väster om Storsjön på anförda skäl tillstyrkt inrättandet
av detsamma samt vidare anfört bland annat följande: Till

distriktet borde även läggas en mindre del av Nordcröns socken, som
vore belägen väster om Storsjön; läkarstationen för det nya distriktet
syntes böra förläggas till Månsåsen, en tämligen stor by inom den väster
om Storsjön liggande delen av Sunne socken; Klövsjö och Rätans socknar
borde åter förläggas under Hovcrbcrgs distrikt och Itätans extra provinsialläkardistrikt
därefter upphöra.

Kommittén har ansett sig böra förorda, att ett nytt distrikt inrättas
med station för läkaren i Månsåsen och med Myssjö, Ovikens, Sunne,
Marby, Nordcröns och Hallens socknar till tjänstgöringsområde, dock med
rätt för befolkningen i Sunne, Nordcröns och Hallens socknar att mot
ersättning enligt läkartaxan även anlita provinsialläkarna i de distrikt, dit
socknarna nu hörde, således befolkningen i Sunne och Norderöns socknar
provinsialläkaren i Östersunds distrikt och befolkningen i Hallens socken
provinsialläkaren i Mörsils distrikt. Kommittén har ansett denna anordning
fördelaktigare, än att endast vissa delar av ifrågavarande tre socknar
tillädes det nya distriktet. Såsom ett synnerligen kraftigt skäl för
inrättandet av omförmälda distrikt talar den av länsstyrelsen framhållna
omständigheten, att under nuvarande förhållanden befolkningen i de
väster om Storsjön belägna delarne av Sunne och Norderöns socknar höst
och vår, då isen på sjön icke bär, äro helt avskurna från möjligheten
att besöka eller erhålla besök av sin provinsialläkare. Enahanda är förhållandet
med avseende å största delen av Hallens socken, som ligger på
södra sidan av Indalsälven, vilken vissa tider under våren och hösten
avskär trafiken med provinsialläkarstationen i Mörsil.

Rätans distrikt torde böra upphöra och däri ingående socknar: Klövsjö,
Rätan och Överhogdal, återförenas med sina respektive ordinarie distrikt,
alltså Klövsjö och Rätan med Hoverbergs distrikt samt Överhogdal
med Svegs distrikt. I sammanhang härmed bör stationen för läkaren i

Hoverbergs distrikt flyttas till Åsarne, som är en mera central punkt i
distriktet, och distriktet därefter benämnas Åsarnes distrikt.

Stuguns distrikt bör förändras till ordinarie med sitt nuvarande område.
Folkmängden i distriktet är visserligen liten (omkring 3,200 personer),
men det lämpar sig icke väl att med distriktet förena några andra
socknar. Emellertid vill kommittén framhålla, att läkaren i detta distrikt
lämpligen kunde meddelas uppdrag att i angränsande distrikt utföra sådana
tjänsteförrättningar, som Medicinalstyrelsen ansåge kunna åt honom
överlämnas.

23. Västerbottens län.

Inom länet finnas för närvarande endast tre extra distrikt, nämligen
Lövångers, Nvsätra och Bureå. Vid den indelning i provinsialläkardistrikt
inom länet, som verkställdes genom nådigt brev den 31 december
1918, blevo Bjurholms, Jörns, Dorotea, Tärna och Malåträsks extra distrikt
förändrade till ordinarie.

Förste provinsialläkaren i länet föreslår, att samtliga tre nu kvarstående
extra distrikt Bureå, Lövånger och Nysätra omändras till ordinarie utan
indragning eller sammanslagning. Till stöd härför anför förste provinsialläkaren
bland annat följande: Varje distrikt omfattade en socken och
kyrkplatserna vore centra, dit alla vägar ledde. Detta vore särskilt påfallande
i Nysätra och Lövångers distrikt, som vore fullkomligt skilda ur
trafiksynpunkt, i det att Nysätra hade sina förbindelser med Umeå och
Lövånger sina förbindelser med Skellefteå. Därest ett distrikt indroges,
skulle därför allmänheten i det indragna distriktet tvingas att söka läkare
utom distriktet. En sammanslagning av Nysätra med granndistriktet Robertsfors
vore otänkbar av den anledningen, att Robertsfors distrikt vore så
stort, att läkaren där ej skulle medhinna någon sjukvård i Nysätra. En
läkare i vart och ett av de nuvarande distrikten hade full sysselsättning
vid »normal» sjuklighet. Vid ökad sjuklighet vore läkarens arbetsbörda
nästan för stor. Tuberkulosen vore mycket utbredd i dessa kustsocknar.
Vid dispensärverksamhetens ordnande startades därför de 3 första dispensärdistrikten
1918 i kustsocknarna. En sammanslagning av några distrikt,
hur den än gjordes, skulle nedriva den plan för tuberkulosvården,
som med så stor möda utarbetats och med så störa kostnader genomförts.
Även på flera andra sätt skulle en sammanslagning av distrikten

verka nedrivande av det arbete, varmed sjukvården i dessa trakter uppbyggts
sedan lång tid tillbaka. I Nysätra funnes apotek, och kommunen
hade nyligen inköpt lokalerna för att säkerställa dess bestånd. I Lövånger
skulle självständigt apotek upprättas, och apotekslokal vore under
uppförande. Bureå socken hade anskaffat en provisorisk epidemisjukstuga.

Areal och folkmängd den 1 januari 1919 utgjorde i:

Nysätra 39,425 hektar ............... 3,689 invånare.

Lövånger 55,276 » ............... 4,427 »

Bureå 31,500 » ............... 4,898 »

Nysätra socken hade byggt en mycket solid och god läkarbostad.
Bureå socken hade för några år sedan inköpt en, åtminstone till det
yttre, »furstlig» sådan. Även Lövångers socken hade skaffat läkarbostad.
För den händelse’ distrikten bleve ordinarie, hade distrikten beviljat:
Lövångers fri bostad, lyse och vedbrand; Nysätra fri bostad och andra
förmåner; och Bureå distrikt fri bostad under 10 år.

T. f. extra provinsialläkaren i Nysätra distrikt har i en särskild
skrivelse framhållit, bland annat, att Nysätra kommun, som sedan
lång tid haft tunga skatter, hade gjort stora uppoffringar för att få läkartjänsten
i distriktet besatt. En storartad bostad på 9 rum och kök och

2 stora hallar i modern villastil hade uppförts. Vidare hade möbler till

3 rum skänkts och likaså ett linneförråd, kökskärl och porslin — allt
till läkarens bekvämlighet. Vid ett kommunalfullmäktigsammanträde i
början av maj 1920 hade beslutats, att, därest distriktet överfördes på
ordinarie stat, kommunen garanterade kostnadsfri bostad åt läkaren,
1,200 kronor i ersättning för vedbrand, lyse och telefon samt dessutom
det belopp, som ansåges erforderligt, för att distriktet skulle kunna överföras
på ordinarie stat. Skulle Nysätra distrikt indragas funnes endast
två möjligheter, antingen skulle det sammanslås med Bobertsfors eller
Lövångers distrikt. Om det sammansloges med Roberlsfors distrikt skulle
detta bliva alldeles för stort. Skulle Nysätra distrikt åter sammanslås med
Lövångers distrikt, komme säkerligen 7io av praktiken att gå till Robertsforsläkaren,
då sambandet med Lövånger alltid varit litet eller rättare
intet. Lövångers och Nysätra socknar hade daglig postförbindelse, Lövångers
socken med Skellefteå och Nysätra med Umeå, däremot socknarna
sinsemellan endast två gånger i veckan. Inom Nysätra socken funnes en

stor by, It km. landsväg från Nysätra kyrkplats, Flarken. Denna by
med nära 1,000 invånare skulle, om Nysätra distrikt indroges, få, vare
sig de sjuka vände sig till tjänsteläkaren i Robertsfors eller i Lövånger,
icke mindre än tre och en halv mil till läkare. Vad anginge Bureå distrikt
vore detta det sist inrättade distriktet av de tre befintliga extra
distrikten i länet. Angbåtsförbindelse funnes vid öppet vatten flera gånger
dagligen med Skellefteå. Det skulle dock vara en olycklig lösning av
problemet, om detta distrikt indroges.

Till kommittén har slutligen överlämnats en till Medicinalstyrelsen
inkommen framställning i ärendet från Bureå socken, varav bland annat
inhämtas, att socknens kommunalfullmäktige vid sammanträde den 24
juli 1920 beslutat att, därest Bureå distrikt förändrades till ordinarie, åt
provinsialläkaren upplåta fri bostad.

Kommittén finner sig i likhet med förste provinsialläkaren och med
hänsyn till det ovan anförda böra förorda, att samtliga ifrågavarande distrikt
förändras till ordinarie med nuvarande omfattning och läkarstationer.

24. Norrbottens län.

Inom länet finnas för närvarande 3 extra distrikt, nämligen Edefors,
Kiruna och Malmbergets. Det torde böra i detta sammanhang erinras,
att Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 31 december 1918 med ändring
av gällande indelning i provinsialläkardistrikt inom Norrbottens
län förordnat, att Nederluleå socken skulle skiljas från Bodens provinsialläkardistrikt
och bilda eget distrikt under benämning Gammelstads provinsialläkardistrikt
med station för läkaren i Gammelstad.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län anser, att endast Edefors
distrikt borde ifrågakomma vid en omändring till ordinarie distrikt.
Malmbergets och Kiruna extra distrikt vore visserligen folkrika men starkt
sammanträngda i avseende å areal och till sin natur industricentra, vars
läkarvård till huvudsaklig del bekostades och även framgent syntes böra
bekostas av respektive arbetsgivare. Beträffande Edefors distrikt anför
förste provinsialläkaren, att detta distrikt vid 1919 års utgång ägde endast
3,064 personer, och att denna befolkningssiffra vore för låg för ett
ordinarie distrikt, men att en tjänsteläkare i Edefors distrikt emellertid
med fördel borde kunna bestrida läkarvården inom icke obetydliga områden
av Jockmocks och Gällivare distrikt.

Provinsialläkaren i Jockmocks distrikt har i avgivet yttrande anfört,
att ett avskiljande av den sydligaste delen av distriktet och av det kilformiga
stycke, som av Jockmocks socken sköte in mellan en del av
Edefors östra och tillstötande del av Gällivare sockengränser, samt ett
hopslående av dessa områden med Edefors extra provinsialläkardistrikt
till ett ordinarie distrikt från flera synpunkter skulle vara ändamålsenligt.

Provinsialläkaren i Gällivare distrikt har jämväl yttrat sig i ärendet
och därvid anfört, att det visat sig, att distriktets sydöstra, mot Råneå
gränsande delar vore svåra att sköta. Han anser därför, att det kunde
ifrågasättas, om ej Edefors distrikt borde övertaga sydöstra delen av
Gällivare distrikt. De byar, som med anledning härav skulle ifrågakomma
alt avskiljas från Gällivare distrikt vore: Mårdsel, Vitträsk,
Vuoddas, Suobbot, Stor- och Lillsaivis, Hornberget, Flakaberg, Bönträsk,
Getberg och kringliggande trakter.

Förste provinsialläkaren föreslår alternativt, att Edefors distrikt måtte
omregleras så, att ovanberörda områden av Jockmocks och Gällivare distrikt
måtte ‘införlivas med ett ordinarie Edefors distrikt, eller att läkaren
i Edefors måtte förpliktigas att enligt gällande provinsialläkartaxa bestrida
läkarvården inom nämnda områden, i den mån han av befolkningen
anlitades. Läkaren i Edefors distrikt borde därjämte äga skyldighet
att verkställa tjänsteresor för vaccination, undersökning av sinnessjuka
och sinnesslöa samt för epidemiska sjukdomar inom ifrågavarande
områden. Vid eventuell ombildning av någotdera av Kiruna och Malmbergets
distrikt till ordinarie borde enligt förste provinsialläkarens mening
företräde givas Kiruna framför Malmberget.

Kommittén anser sig böra förorda, att Edefors distrikt förändras till
ordinarie, varvid distriktet torde böra bibehålla sitt nuvarande område,
Edefors socken, med läkarstationen fortfarande i Harads kyrkoby, efter
vilken distriktet torde böra benämnas Harads distrikt. Att med distriktet
på sätt ifrågasatts förena vissa delar av Jockmocks och Gällivare
socknar finner kommittén icke lämpligt, då dels vissa av de föreslagna
områdena ligga mycket avlägset från läkarstationen i Harads och utan
några som helst förbindelser eller kommunikationer med denna ort och
dels samarbetet mellan provinsialläkarne och de kommunala myndigheterna
i sagda socknar härigenom i flera avseenden skulle försvåras, och
föreningen därjämte skulle medföra vissa olägenheter i statistiskt hänseende.
För att emellertid läkarvården inom omnämnda delar av Jock -

mocks och Gällivare socknar icke skall bliva lidande på, att sockendelarna
icke hänförts till Harads (Edefors) distrikt, vill kommittén emellertid
föreslå, att provinsialläkaren i Harads (Edefors) distrikt måtte åläggas
att mot ersättning enligt gällande taxa lämna befolkningen dels i den del
av Jockmocks socken, som ligger söder om en linje, som tänkes dragen
från lappnybygget Tjäura till Vuollerim samt söder om landsvägen Vuollerim
—Murjek och järnvägen Murjek—Polcirkeln, dels i förut uppräknade
byar i Gällivare socken läkarvård och att verkställa tjänsteförrättningar
i dessa trakter, i den mån Medicinalstyrelsen så funne lämpligt.

I sammanhang härmed och med föranledande av gjord framställning
av personer boende i den så kallade Markbygden av Piteå socken om
rätt att, oaktat Markbygden tillhörde Öjebyns provinsialläkardistrikt, även
få anlita provinsialläkaren i Älvsby distrikt, och att nämnde läkare måtte
hålla mottagningar i Markbygden, får kommittén, fastän kommittén, såsom
inhämtas av det ovan anförda, av principiella skäl icke i allmänhet
vill förorda, att delar av socknar förenas med olika läkardistrikt, likväl
i detta fall, då »Markbygdens valdistrikt för val av riksdagsman till andra
kammaren» torde vara ett i viss mån redan avgränsat område, tillstyrka,
att detsamma skiljes från Öjebyns och förenas med Älvsby distrikt,
till vilket området på grund av sin belägenhet rätteligen bör höra
och vilken förening av förste provinsialläkaren tillstyrkts.

Vad angår Kiruna och Malmbergets distrikt äro läkarna uti dessa
distrikt anställda uteslutande med anledning av där pågående gruvdrift,
och kunna distrikten därför anses jämnställda med rena bruksdistrikt.
Någon anledning förefinnes således icke att förändra ifrågavarande båda
distrikt till ordinarie.

Inledning.

Kommitténs
förslag dr
1917.

B. Ordnande av bostadsfrågan för provinsialläkare

å landsbygden.

Ordnande av bostadsfrågan i provinsialläkardistrikt med station för
läkare å landsbygden är en viktig angelägenhet. Därest densamma icke
erhåller en tillfredsställande lösning, är det att befara, att många provinsialläkardistrikt
på grund av bristen på lämplig bostad för läkaren icke komma
att bliva besatta. Provinsialläkaren behöver för sitt yrke en jämförelsevis
stor bostad, och en sådan är icke alltid lätt att uppdriva. Under föregående
tider (alltsedan 1854) gjordes till villkor för provinsialläkardistrikts
inrättande, att distriktet tillhandhölle läkaren fri bostad. Vid 1890 års riksdag
skedde emellertid häri den ändringen, att läkarna i stället tillerkändes
ett hyresbidrag å 750 kronor om året, och vid 1911 års riksdag beslöts, att
hyresbidraget skulle inräknas i avlöningen.

Borttagandet av skyldigheten att hålla bostad åt provinsialläkaren, jämte
den då gällande låga läkartaxan, visade sig emellertid hava en ödesdiger inverkan
på rekryteringen av provinsialläkarkåren. »Flykten från provinsialläkarbanan»
började, och kraftiga åtgärder måste därför nu vidtagas för att
häremot råda bot.

I sitt betänkande den 1 december 1917 framlade kommittén ett förslag
att ordna bostadsfrågan i provinsialläkardistrikt med station för läkaren
å landsbygden. Detta förslag innebar, att vederbörande landsting
skulle åläggas att, då bostad ej på annat sätt kunde beredas, anskaffa läkarbostad
och därefter till läkaren upplåta densamma mot en hyra av högst

1,000 kronor. Kostnaden för sådan byggnads uppförande skulle fördelas
på stat, landsting och den kommun, inom vilken läkarstationen vore belägen,
eller, eventuellt i stället för kommunen, läkardistriktet. Staten skulle
bidraga med högst 1/3 av kostnaden, och återstoden gäldas av landstinget,
vilket sedan i sin ordning skulle äga att av omförmälda kommun eller

eventuellt av distriktet bekomma ersättning för hälften av sina utgifter för
ifrågavarande ändamål.

Kommittén var emellertid icke enhällig om detta sätt att lösa bostadsfrågan,
utan två av kommitténs ledamöter, herrar Larson och Rogberg, anmälde
avvikande mening.

Herr Larson vågade ej räkna med det tillmötesgående från landstingens
sida. som av kommittén förutsattes, och ansåge dessutom, att kostnaderna
för dessa bostäders anordnande skulle komma att högst avsevärt överskrida
i förslaget gjorda beräkningar även av det skäl, att bidrag till ifrågavarande
ändamål med lika berättigande torde påfordras av ett långt större antal
provinsialläkardistrikt än som föreslagits. Han förordade i stället såsom
mera lämpligt, att hyresbidrag av statsmedel utginge till sådana provinsialläkare,
vilka hade svårighet att åt sig anskaffa tjänlig bostad för skälig hyra.

Herr Rogberg framhöll bland annat, att varje förslag om skyldighet
för det allmänna att i fall av styrkt behov tillhandahålla provinsialläkarna
a landet nödiga bostadsboställen måste i tillämpningen bliva oskäligt dyrt
och synnerligen ojämt verkande, vare sig det bleve staten, landstingen eller
distrikten eller dessa i förening, som skulle svara för tillhandahållandet.

För egen del ansåge han, att i de fall, då bostadsförhållandena vid en
provinsialläkarstation å landsbygden vore svåra, staten borde träda emellan
medelst hyresbidrag eller ortsbidrag eller förhöjt ortsbidrag till läkarens
avlöning. Likaledes ifrågasatte han, att kommittén skulle undersöka, om ej
förslag borde framläggas, att Kungl. Maj:t skulle äga att med lämpliga bidrag
från ett äskat och å riksstaten uppfört anslag under vissa villkor bistå
avlägsna, svaga och skattetyngda distrikt vid uppförande eller anskaffande
av nödvändig läkarbostad.

I propositionen n:r 116 till 1919 års riksdag angående avlöningsför- Riksdagen.
hallandena för förste provinsialläkare och provinsialläkare m. m. anförde
föredragande departementschefen i fråga om bostäder för provinsialläkarna,
att han vid övervägande av de förslag, som framkommit i ämnet, funnit,
att ordnandet av denna fråga närmast borde ankomma på vederbörande
primärkommuner, särskilt då den kommun, inom vilken provinsialläkaren
vore bosatt. Vid sådant förhållande hade departementschefen icke ansett
något förslag i ämnet böra då framläggas för riksdagen.

I anledning av förenämnda proposition väcktes inom båda kamrarna
likalydande motioner (n:r 156 i första och n:r 341 i andra kammaren), vari

Kommitténs
nya förslag

hemställdes om skrivelse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t måtte till nästkommande
riksdag inkomma med förslag till lösande av provinsialläkarnas
bostadsfråga i enlighet med i motionerna angivna grunder, vilka stode i huvudsaklig
överensstämmelse med de av kommittén tidigare föreslagna.

Riksdagen uttalade i anslutning härtill uti skrivelse den 13 juni 1919,
u.r 6 A, att ett initiativ från statens sida på ifrågavarande område syntes
erforderligt.

I propositionen n:r 314 till 1920 års riksdag angående vissa anslag
och lån till främjande av bostadsproduktionen m. m. omnämndes, att provinsialläkardistriktskommittén
föreslagit uppförande med statens bidrag av
bostäder åt provinsialläkare i avlägset belägna och svårbesatta distrikt, i
vilket hänseende föredragande departementschefen anförde, att utredningen
ifråga borde fullföljas, så att förslag i ämnet kunde framläggas inom en
nära framtid. Den av departementschefen sålunda omförmälda utredningen
syntes närmast avse förhållandena i inre och övre Norrland.

1920 års riksdag (jfr riksdagens skrivelse den 25 maj 1920) fann emellertid
i anledning av väckta motioner, att utredningen rörande provinsialläkarnas
bostadsfråga borde i överensstämmelse med riksdagens tidigare i
amnet uttalade mening givas en vidare omfattning, så att denna fråga måtte
kunna genom ett ingripande från statsmakternas sida snarast möjligt bringas
till sm lösning beträffande rikets landsbygd i dess helhet, och framhöll riksdagen
härvid uttryckligen, att åtgärder i angivet syfte icke syntes böra vidtagas
beträffande distrikt, där lämplig läkarbostad kunde anskaffas utan
något ingripande från det allmännas sida.

Då kommittén nu tagit frågan om beredande av bostäder åt provinsialläkare
å landsbygden i förnyat övervägande, har kommittén till en början
avvisat tanken på, att staten skulle åtaga sig att ansvara för och bekosta
uppförande av lämpliga provinsialläkarbostäder. Ett dylikt åtagande skulle
orsaka statsverket betydande kostnader, och uppsikten å samt underhållet
av bostäderna medföra svårigheter och icke ringa utgifter. Ett statsingripande
av nämnda omfattning för provinsialläkarnas del skulle möjligen också
medföra konsekvenser i samma syfte för andra tjänstemannakategorier.
En så vidsträckt medverkan från statens sida kan knappast heller anses
påkallad av föreliggande omständigheter. Kommittén vidhåller därför sin
jämväl tidigare hysta mening, att förevarande angelägenhet bär ordnas av
respektive orter (landsting, kommun eller läkardistrikt), men att för vin -

ilande av tillfredsställande anordningar å området vissa statsbidrag äro
nödiga.

Mot kommitténs tidigare förslag om ett åläggande för vederbörande landsting
att, då bostad för provinsialläkare å länets landsbygd ej på annat sätt
kunde beredas, anskaffa läkarbostad och därefter upplåta densamma till läkaren
mot viss hyra har framhållits, att många landsting i sina yttranden
över detta förslag motsatt sig eller visat sig obenägna för en dylik anordning.
Då landstinget hade skyldighet tillse, att sjukvården inom länet bleve
ordnad på ett tillfredsställande sätt, kunde visserligen anskaffandet av erforderliga
bostäder åt provinsialläkare i fall, då sådana ej på annat sätt
kunde erhållas, anses vara en sådan åtgärd för hälsovården, som borde
ankomma på landstinget. Emellertid vore varje tvång på landstinget i förevarande
hänseende mindre tilltalande och borde i varje fall ej tillgripas,
förrän alla andra rimliga utvägar till frågans lösning visat sig stängda. Ej
heller kan den farhågan anses utesluten, att, om landstingen ålades förevarande
skyldighet, detta kunde menligt inverka på landstingens villighet
och förmåga att utvidga och förbättra länets sjukvårdsväsende i övrigt.
Det har även invänts, att, med hänsyn till de mycket växlande utdebiteringarna
inom olika landsting, varje nytt område, som lades under landstingens
ekonomiska handhavande, å en del orter bleve en börda, som bleve
tyngande, medan den i andra län bleve skäligen ringa. Även har anmärkts,
att ett tvång för alla landsting att anskaffa och tillhandahålla bostäder åt
länets å landsbygden stationerade provinsialläkare skulle drabba mycket
ojämt, helst som i några län denna fråga redan ordnats eller inom den närmare
framtiden komme att ordnas genom kommunernas försorg. Det har
också framhållits, att, om landstingen bleve tvingade att ingripa, kostnaderna
för bostäders anordnande skulle bliva högre, än som vore nödigt,
och större, än om frågan ordnades av kommunerna. Även har anmärkts,
att ett åläggande för landstingen av en uppgift sådan som den förevarande
i det avseendet skulle vara olägligt, att därmed städerna inom landstingsområdet
finge bidraga till en angelägenhet, som rörde landsbygden allena,
eller att eljest en särskild debiteringsgrund behövde tillgripas för utgifter
till detta ändamål. Vad sistberörda anmärkning angår, har emellertid inom
kommittén invänts, att det för skattebördornas utjämning kunde anses
vara en fördel, att skyldigheten att anskaffa läkarbostad lades på landstinget,
som väl under alla förhållanden måste anses äga större ekonomisk
styrka än en kommun.

Emellertid har, vad mot kommitténs tidigare förslag sålunda och i Övrigt
invänts, föranlett kommittén undersöka, om icke inom kommittén enighet
kunde vinnas om en annan väg än den i berörda förslag angivna. Ehuru enligt
flertalets åsikt alltjämt goda skäl föreligga för kommitténs tidigare mening,
att förevarande angelägenhet lämpligast ordnas genom landstingen, kunna
förhållandena i förevarande avseende ställa sig rätt så olika i olika delar
av landet. I de inre och övre delarna av Norrland, där provinsialläkardistrikten
i regel blott bestå av en kommun, har i avsevärd utsträckning
kommunerna redan anskaffat bostäder åt vederbörande provinsialläkare, som
får disponera bostaden mot ett i allmänhet ringa hyresbelopp och ibland
också kostnadsfritt. Dessa bostäder äro emellertid på många ställen av
mindre god beskaffenhet. I de mellersta och södra delarna av landet består
läkardistriktet oftast av ett flertal kommuner. Här kunde den lämpligaste
anordningen vara, att landstinget enhetligt åtager sig tillhandahållande av
lämplig bostad åt provinsialläkare för hela länet. Men i en del fall kunna
goda skäl också anföras för, att den kommun, där provinsialläkaren har sin
station och som därav beredes fördelar både i sjukvårds- och skattehänseende,
ensam går i författning om läkarbostads anskaffande.

Vid övervägande av alla på förevarande fråga inverkande omständigheter
har kommittén enats om att föreslå, att beredande av lämpliga bostäder
åt provinsialläkarna på landsbygden med hänsyn till de olikartade
förhållandena i olika delar av landet icke tvångsvis måtte åläggas vare sig
landsting, provinsialläkaredistriktet eller den kommun, där provinsialläkaren
är stationerad, utan att denna fråga bör ordnas på frivillighetens väg efter
ortens förhållanden. Kommittén är övertygad om, att så också låter sig
göra. Svårigheterna att hålla provinsialläkarbefattningarna besatta, särskilt
i vissa trakter, hava numera blivit så stora och avsaknaden av läkare så
kännbar, att de närmast intresserade, distriktet och framför allt stationskommunen,
säkert ej skola underlåta att i regel anskaffa och tillhandahålla
den bostad, som kan erfordras för att över huvud få distriktet besatt.
Exemplet från de övre och inre delarna av Norrland bestyrker, att ett sådant
intresse allmänt finnes och tagit sig uttryck i tillhandahållande av bostäder,
i allmänhet genom stationskommunernas försorg, låt vara att vederbörande
ej allestädes mäktat tillhandahålla en bostad, som kan tillfredsställa läkarens
skäliga krav.

För att erhålla sådana bostäder, varpå provinsialläkarna å landsbygden
just med hänsyn till sin verksamhet kunna hava anspråk, erfordras utan

tvivel, att staten bidrager till dylika bostadsbyggnader, men dylikt bidrag
är lika befogat, vare sig landstingen tvångsvis åläggas förevarande skyldighet,
eller om det lämnas åt kommun, provinsialläkardistriktet eller landsting
att på den frivilliga överenskommelsens väg anskaffa behövliga bostäder
åt provinsialläkarna i länet. Beviljandet av dylikt statsbidrag ingick också
i kommitténs förenämnda förslag den 1 december 1917. Också är det
uppenbart, att, om tillfredsställande bostäder skola komma till stånd och
lör sådant ändamål vissa minimifordringar uppställas, detta icke kan ske,
utan att statsbidrag utgår för bostadsanskaffandet.

I sammanhang härmed vill kommittén emellertid framhålla, att, därest
beslut nu fattas om bostadsfrågans ordnande på frivillighetens väg och det
framdeles skulle visa sig, att denna väg ej leder till avsedda målet, kommittén
förordar, att landstingen enligt kommitténs tidigare förslag måtte
åläggas att med visst bidrag av staten anskaffa bostäder åt provinsialläkare
å landsbygden.

I anledning av vad sålunda anförts, vill kommittén härmed framlägga
följande förslag till frågans lösning.

Ä riksstaten uppföres ett reservationsanslag till bidrag för anskaffande Närmare utav
bostäder åt provinsialläkare bosatta å landsbygden. Bidrag från detta
anslag kan erhållas ej blott, då fråga är om nybyggnad, utan även då befintlig
bostad inköpes och omändras till provinsialläkarbostad. Dessutom glag

bör i de provinsialläkardistrikt i Norrland, där kommittén ifrågasatt, att
särskilt kallortstillägg skulle tillkomma provinsialläkarna, således de mest
besvärliga och svårbesättliga distrikten, bidrag kunna utgå jämväl vid större
tillbyggnad eller förändring av hittillsvarande provinsialläkarbostad. Bidrag
bör i mån av tillgängliga medel utgå efter Kungl. Maj:ts prövning av förhållandena
i varje särskilt fall, varvid Kungl. Maj:t äger bestämma bidragets
storlek och villkoren för detsammas erhållande, dock att bidraget ej får
uppgå till mer än högst 1/a av den beräknade kostnaden och i varje fall
ej överstiga 30,000 kronor för varje bostad. — I ett speciellt fall, nämligen
till läkarbostad i Tärna distrikt i Västerbottens län, vill kommittén emellertid
föreslå, att statsbidraget bestämmes till högst 2/s av kostnaden, dock
högst 50,000 kronor. Vid beräknande av statsbidragets belopp bör ej i
något fall få inräknas mark- eller tomtkostnaden. Bostaden skall uppföras
efter av medicinalstyrelsen fastställda ritningar. Vid bidrags beviljande bör

Hven föreskrivas, att läkaren skall äga rätt att bebo lägenheten mot en hyra
icke överstigande 1,800 kronor per år. Uppkommer tvist rörande hyresbeloppet,
bör vederbörande länsstyrelse äga att inom nyss angiven gräns bestämma
detta belopp. Å andra sidan bör provinsialläkaren i distrikt, där
särskild läkarbostad med bidrag av statsmedel sålunda anordnats, vara
skyldig bebo densamma samt därför erlägga bestämd hyra och, för den
inindelse vikarie å provinsialläkarbefattningen erfordras, till denne kostnadsfritt
upplåta de rum, som avsetts för mottagning av patienter. Föreskrift
om sådan skyldighet torde böra införas i avlöningsvillkoren. Då
staten i syfte att bereda läkarna goda bostadsförhållanden så avsevärt, som
här ifrågasättes, skulle bidraga till uppförande och tillhandahållande av
sådana bostäder, föreligger härav full anledning att påfordra att mottagningsrummen,
där det ej är fråga om förordnande under vakans, skola
kostnadsfritt stå till vikariens förfogande, då sådan behöver förordnas. Att
läkaren, där ej annat överenskommes, själv har att bekosta uppvärmning
och belysning av bostaden, följer av vad förut sagts. Enahanda är förhållandet
med bostadens möblering, varvid dock synes vara önskvärt, att
bostadsupplåtaren försåge mottagningsrummen med nödtorvtig möblering,
varmed jämväl vid vakans en vikarie har att tillgå beboelig bostad utan att
behöva medföra eller anskaffa möbler. Tilläventyrs kan ett åläggande i
sådant hänseende tänkas möjligt i speciella fall i sammanhang med statsbidrags
beviljande till bostadens uppförande eller anordnande.

Bidrag böra kunna medgivas på ansökan av vederbörande landsting
tåler den kommun, där läkaren skall vara bosatt, eller vederbörande läkardistrikt.

Åtager sig landstinget för hela länet eller för vissa distrikt inom länet
ordnandet av provinsialläkarnas bostadsfråga, söker och uppbär landstinget
givetvis statsbidraget samt övertager och ansvarar för bostadens uppförande.
Landstinget bör i detta fall äga att som villkor för bostadsfrågans ordnande
„enom landstingets försorg påfordra förbindelser eller annan överenskommelse
med kommunen eller kommunerna inom provinsialläkardistriktet om
bidrag till bostadens uppförande. Detta bidrag bör dock icke kunna pålordras
till större belopp än högst 1/3 av byggnadskostnaden. Lämpligast
torde härvid hela underhållsskyldigheten böra åligga landstinget mot rätt
att av läkarna uppbära de bestämda hyrorna för bostäderna.

Tager landstinget icke någon befattning med ifrågavarande angelägenhet,
och det således blir läkardistriktets eller stationskommunens sak att

ordna frågan, blir det givetvis dessa, som få bevilja medel utöver statsbidraget
till byggandet samt handhava underhållet, samtidigt som de äga
uppbära hyran av läkaren. Vid meddelande av statsbidrag på ansökan av
läkardistriktet eller stationskommunen bör Kungl. Maj:t uppenbart vara
oförhindrad att bestämma, om och efter vilka grunder kostnaderna för
byggnadens fullbordande och dess framtida underhåll böra åligga vederbörande.

De sålunda angivna grunderna böra givetvis ej utgöra hinder för landsting
och distrikt eller stationskommun att i, vad rörer deras mellanhavanden
i förevarande angelägenhet träffa frivillig överenskommelse efter andra än
förut upptagna grunder.

Det torde böra åligga vederbörande länsstyrelse att övervaka, att underhållet
fullgöres och att härutinnan söka träffa avtal med vederbörande. Vid
tredska att fullgöra underhållsskyldigheten, bör statsbidraget vara förfallet
till återgäldande till statsverket, allt enligt meddelade bestämmelser i sammanhang
med statsbidragets tilldelande.

Skulle läkardistriktet komma att indragas eller läkarstationen flyttas
i distrikt, varom nu är fråga, samt läkarbostaden sålunda icke vidare kan
för avsett ändamål användas, bör vid bostadens realiserande ersättningen
för densamma återbäras enligt samma grunder, som varit gällande vid beviljande
av bidrag för bostadens anordnande.

Sannolikt komma i en del fall statsbidrag för läkarbostäder icke att
sökas och erhållas, utan förefintliga för ändamålet avsedda bostäder i befintligt
skick stå till förfogande. I några fall torde en av kommun, distrikt
eller annan vederbörande för viss tid förhyrd lägenhet erbjudas läkaren. I
dessa fall kunna några allmänna regler rörande bostadens beskaffenhet icke
uppställas. Är den upplåtna bostaden emellertid icke skäligen tillfredsställande,
förminskas ju möjligheterna att få distriktet besatt. Den påföljden
kan ock inträda, att läkaren skaffar sig annan bostad eller att läkarstationen
flyttas. I de fall att bostaden fyller skäliga anspråk — prövningen härav
torde kunna åläggas länsstyrelsen, efter förste provinsialläkarens hörande —,
även om den ej i alla delar är av den beskaffenhet, som fordras, då statsbidrag
till provinsialläkarbostad meddelas, och för denna bostad ej påfordras
hyra överstigande 1,800 kronor per år, bör dock skyldighet för läkaren inträda
att bebo denna lägenhet.

Läkarbostä- I detta sammanhang torde bostadsförhållandena för läkarna i de extra
derprovinsia!a distrikt’ som av kommittén nu föreslås att förändras till ordinarie, böra
läkardistrikt. na§ot beröras. I många av dessa distrikt åtnjuter läkaren bostad genom
kommuns eller distriktets försorg och i icke så få fall är den fri, d. v. s.
ingår i läkarens löneförmåner. Vid distriktets överförande till ordinarie
upphör förmånen av fri bostad och det kan tänkas fall, då läkaren sedermera
icke ens mot hyra får disponera den hittills innehavda bostaden.
Det kunde i dessa fall ifrågasättas, om icke det villkor för distriktets överförande
till ordinarie borde uppställas, att distriktet tillhandahölle läkaren
tjänlig bostad. Kommittén vill emellertid ej förorda någon sådan undantagsbestämmelse
för dessa distrikt. Men däremot skulle möjligen kunna
ifrågasättas, om icke, då i läkardistrikt finnes för läkare avsedd bostad,
som äges av enskilda eller bolag, och frivillig överenskommelse om densammas
avstående till distriktet ej kan träffas, distriktet borde berättigas
alt genom expropriation förvärva densamma. Eu sådan ågärd torde dock
knappast behöva ifrågakomma. Det lärer i allmänhet icke möta svårighet
för provinsialläkarna att i de till ordinarie förändrade extra distrikten erhålla
bostad. Ifrågavarande läkardistrikt hava nämligen på förfrågan ganska
enstämmigt förklarat sig villiga att å stationsorten — eventuellt mot något
statsbidrag — tillhandahålla provinsialläkaren lämplig bostad om 8 rum,
jungfrukammare och kök mot en hyra icke överstigande 1,800 kronor.

Kostnaden Kostnaden för läkarbostads anordnande enligt de skisser, som uppgjorts
Och bostadens av den i det föregående omnämnde arkitekten J. Åkerlund, beräknas för en
omfattning, läkarbostad av sten och även omfattande mottagningslokaler (Skånetypen)
till cirka 82,000 kronor; för en dylik bostad av trä och med mottagningslokal
(större norrlandstypen) till cirka 73,000 och för en dylik byggnad av
trä utan mottagningslokal (mindre norrlandstypen) till cirka 58,000 kronor.
Den sistnämnda byggnadstypen skulle närmast komma till användning i
distrikt, där sjukstuga finnes anordnad och möjlighet förefinnes att hålla
läkarmottagningarna å sjukstugan. I bostäder enligt Skånetypen skulle i
regel värmeledning anordnas, medan däremot i bostäder enligt norrlandstypen
värme i vanligaste fall skulle erhållas från kakelugnar. Bostäderna
enligt förenämnda större typer skulle omfatta 8 rum, jungfrukammare och
kök, och då för läkarens mottagning skulle avses tre av dessa rum, skulle
för familjen återstå 6 rum och kök. I sitt tidigare förslag utgick kommittén
från, att läkarbostaden skulle innehålla 9 rum, jungfrukammare och

kök. En reducering av rummens antal med ett har sålunda nu skett, och
denna reducering torde vara till fördel för alla parter: för läkaren, vilkens
kostnader för bostadens skötsel, uppvärmning och möblering minskas, och
för den, som skulle svara för bostadens uppförande, genom minskad byggnadskostnad
och minskat underhåll. De nu omnämnda typerna höra emellertid
icke vara ovillkorligt bindande vid bostäders uppförande utom i fråga
om rummens maximiantal. I fall, då läkarmottagning kunde anordnas å
sjukstuga, borde läkarbostaden kunna minskas med 2 rum. Inom läkarbostaden
bör jämväl i detta fall alltid finnas ett rum, där patienter kunde
mottagas. Bostaden skulle sålunda i detta fall utgöras av 6 rum, jungfrukammare
och kök.

Då uti den ovan angivna byggnadskostnaden icke ingår utgifter för
nödiga uthus, har kommittén ansett, att kostnaden för en byggnad enligt
Skånetypen med uthus icke under nuvarande uppdrivna byggnadskostnader
kan beräknas till lägre belopp än 90,000 kronor. En tredjedel härav blir
alltså 30,000 kronor, eller det av kommittén ifrågasatta maximibidraget från
statens sida. Ett reservationsanslag av 300,000 kronor skulle alltså medgiva
bidrag till uppförande av minst 10 bostäder. En av kommittén verkställd
utredning har ådagalagt, att läkarbostäder antagligen behöva anordnas
med det snaraste i ett tiotal distrikt. Men anspråk på bostäders
anskaffande kommer säkerligen att även framdeles göra sig gällande, vadan
ytterligare statsbidrag för ändamålet torde komma att påfordras. Enligt
kommitténs mening bör emellertid i varje fall högre årligt anslagsbelopp
ej ifrågakomma än det nu för år 1922 ifrågasatta.

Hyrans maximibelopp för läkaren har kommittén föreslagit skola utgå
med 1,800 kronor. Om kostnaden för uppförande av en läkarbostad beräknas
uppgå till 90,000 kronor och staten bidrager med 30,000 kronor,
skulle 60,000 kronor återstå att förränta och amortera. Om landstinget därjämte
bidrager med x/3 av det hela eller 30,000 kronor, skulle kostnaden
för den kommun, där läkaren är bosatt, eller distriktet bliva 30,000 kronor,
och 1,800 kronor motsvara 6 % å detta belopp. Kommittén har ansett ett
genomsnittligt för hela rikets landsbygd gällande maximibelopp av hyran
vara önskvärt och att denna hyra ej bör sättas i förhållande till den för
läkarna alldeles ovidkommande frågan, huru kostnaderna för bostadens
uppförande utgjorts. Det föreslagna beloppet, 1,800 kronor, har synts kommittén
ej obilligt mot läkaren och skäligen antagligt för den, som uppför

Hijran.

Speciella förhållanden
beträffande

Norrland.

Kommitténs

hemställan.

byggnaden ifråga. Har byggnaden tillkommit genom stationskommunens
försorg, har denna ju dock alltid att bland andra fördelar påräkna skatteinkomster
av provinsialläkaren.

Vad angår kommitténs förslag att statsbidrag även skulle kunna utgå
vid större tillbyggnad eller förändring av provinsialläkarbostad i de norrländska
distrikt, där särskilt kallortstillägg skulle tillkomma provinsialläkarna,
så är anledningen till berörda förslag den, att i dessa distrikt visserligen
finnas bostäder, men att några äro av så underhaltig beskaffenhet, att
det ej torde kunna förväntas, att läkarna skola åtnöjas med desamma.
Anskaffandet av goda läkarbostäder i dessa distrikt kan därför anses såsom
ett led i åtgärderna för att få de norrländska läkardistrikten besatta. De
distrikt, där läkaren ifrågasatts skola erhålla särskilt kallortstillägg, äro till
antalet 34, och finnas närmare angivna i efterföljande avdelning av kommitténs
betänkande. Av i dessa distrikt förefintliga bostäder torde högst 8
vara så beskaffade, att statsbidrag för större tillbyggnad synes vara påkallat.

Beträffande det ifrågasatta undantagsförhållandet för Tärna distrikt,
med avseende varå ifrågasättes, att staten här skulle bidraga med 2/s till anskaffande
av bostad åt provinsialläkaren, dock högst 50,000 kronor, så beror
detta på, att behovet av bidrag här är större än annorstädes, och att den
väsentliga kostnaden för ifrågavarande bostad torde få bäras av Tärna kommun.
Kommunalskatten i Tärna socken är hög och distriktet litet, varjämte
byggnadsmaterielen måste fraktas långa sträckor efter obanade stigar, överhuvud
möter dylik transport de största svårigheter under annan årstid än
vintern. Beträffande sjukvårdsförhållandena i Tärna vill kommittén i detta
sammanhang framhålla betydelsen av, att en sjukstuga därstädes kommer
till stånd. Med avseende å de säregna förhållandena i Tärna synes läkarbostaden
i förevarande distrikt kunna göras avsevärt mindre än efter de
allmänna reglerna eljest skulle kunna påfordras.

Med hänvisning till det anförda får kommittén hemställa, att i riksstaten
för år 1922 måtte uppföras ett reservationsanslag å 300.000 kronor att användas
till bidrag för anskaffande av bostäder åt provinsialläkare bosatta å
landsbygden enligt ovan angivna grunder.

Åtgärder till avhjälpande av läkarbristen i de
norrländska länen.

Inledning.

Uti underdånig skrivelse den 29 april 1920 bär, såsom förut nämnts,
riksdagen i anledning av en inom riksdagens första kammare väckt
motion n:r 130 anhållit, att Kungl. Maj:t måtte låta föranstalta om
skyndsam utredning rörande de åtgärder, som borde vidtagas för avhjälpande
av den inom de norrländska länen rådande läkarbristen; och
har Kungl. Maj-.t den 21 maj 1920, med överlämnande av berörda skrivelse
jämte tillhörande riksdagstryck, anbefallt provinsialläkardistriktskommittén
att skyndsamt verkställa utredning i det uti riksdagens berörda skrivelse
angivna avseende samt därmed ävensom med det förslag, som därav kunde
föranledas, til! Kungl. Maj:t inkomma.

I sammanhang härmed har Kungl. Maj:t den 21 berörda maj förordnat
landshövdingen i Västerbottens län Per Axel Viklor Schotte att såsom
ledamot i kommittén deltaga i dess överläggningar och beslut angående
ifrågavarande ämne.

Redan därförut eller den 23 mars 1920 blev av Kungl. Maj:t för avgivande
av utlåtande til! kommittén överlämnad en av Arjeplogs kommun
enligt beslut den 17 november 1919 avgiven underdånig framställning om
åtgärder, för att provinsialläkardistrikten måtte hållas besatta.

I anledning av kommittén sålunda meddelade uppdiag har kommittén
anmodat Norrbottens och Västerbottens läns läkarföreningar att uttala sig
om de åtgärder, som kunde anses erforderliga för avhjälpande av läkarbristen
i Norrland; och hava nämnda föreningar den 8 maj och den 1
juli 1920 avgivit yttranden i ämnet.

[ förberörda motion till 1920 års riksdag framhålles till en början,
att inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län sammanlagt 15

Motionen.

Första
kammarens
andra tillfälliga
utskott.

ordinarie och 8 extra provinsialläkartjänster stode obesatta. Då de flesta
av de distrikt, i vilka läkare sålunda saknades, vore mycket vidsträckta
och läge avlägset från järnvägskommunikationer, vore uppenbart, att det
vid inträffande sjukdomsfall bleve synnerligen bekymmersamt, och att befolkningen
måste känna denna brist som en mycket allvarlig sak.

Flera utvägar skulle kunna tänkas för att avhjälpa läkarbristen.
Sålunda hade ifrågasatts, att riksdagen borde anslå stipendier för utbildande
av läkare, vilka förbunde sig att viss tid tjänstgöra i de norrländska
obygdsdistrikten. Vidare hade pekats på möjligheten att tillerkänna dubbla
eller till och med tredubbla tjänstår åt läkare, som tjänstgjorde i dylika
distrikt. En annan utväg vore att höja löneförmånerna i de avlägsnare
och besvärligare Norrlandsdistrikten. Detta sista torde vara den enda
fullt effektiva åtgärden. Vid den senaste löneregleringen för provinsialläkare
fastställdes visserligen ortstillägg för sådana distrikt, men dessa
tilltogos icke nog höga för att verka lockande. Enär i de glest bebodda
och fattiga skogs- och fjällbygderna läkaren icke kunde beräkna några
nämnvärda inkomster genom praktik, vore nödvändigt, att löneförmånerna
sattes ganska högt.

Även bostadsfrågan hade sin störa betydelse. Ett synnerligen viktigt
villkor, för att en läkare skulle vilja slå sig ner i en avlägsen obygd, vore,
att han erhölle en tidsenlig och varm bostad, där han kunde trivas och
känna sig hemma.

1 sitt utlåtande n:r 20 över berörda motion har första kammarens
andra tillfälliga utskott bland annat anfört, att \ederbörande under en
följd av år haft sin uppmärksamhet riktad på angelägenheten av, att
åtgärder vidtoges för avhjälpande av den betänkliga brist på läkarkrafter,
som rådde inom de norrländska länen. Åtskilliga åtgärder i dylikt syfte
hade även vidtagits från statsmakternas sida. Dessa åtgärder hade mestadels
gått ut på att genom ekonomiska förmåner söka förmå läkare att
söka sig till de trakter, varom här vore fråga. Genom Kungl. brev den
29 juni 1917 medgavs sålunda beträffande provinsialläkarna i Sorsele
distrikt av Västerbottens län samt Arjeplogs, Pajala och Vittangi distrikt
av Norrbottens län, att — sedan nämnda distrikt blivit med nya innehavare
besatta — rätt till ett första ålderstillägg skulle inträda efter tre år i
stället för eljest fem. Därjämte förordades, att till provisorisk avlöningsförbättring
under åren 1917 och 1918 skulle till provinsialläkarna i 9

fListrikt, nämligen Los, Hotings, Föllinge, Gäddede, Stensele, Arvidsjaurs,
Fajala, Vittangi och Övertorneå — dock först sedan vederbörande
tjänster blivit med nya innehavare besatta — såsom ortstillägg uigå till
var och en 500 kronor årligen samt till provinsialläkarna i Sorsele och
Arjeplogs distrikt under samma förutsättning till vardera 1,000 kronor
årligen. Blivande innehavare av provinsialläkarbefattningarna i 9 av
nyssnämnda 11 distrikt skulle vidare äga komma i åtnjutande av flyttningsbidrag
å högst 600 och 800 kronor. Samtidigt höjdes i enlighet med
riksdagens i ämnet fattade beslut statsbidraget till avlönande av extra
provinsialläkare från högst 1,500 kronor till högst 2,500 kronor beträffande
avlägset belägna särskilt svårbesättliga distrikt.

Särskilda ortstillägg och avlöningstillägg hade sedermera beviljats av
1918 och 1919 års lagtima riksdagar. Efter meddelande av, inom vilka
distrikt »ortstillägg» och »särskilt avlöningstillägg» från och med år 1920
skulle utgå, varom detta betänkande längre fram innehåller uppgift, framhåller
utskottet, att ytterligare förmåner i form av flyttningsbidrag och
tidigare inträdande rätt till första ålderstillägg även i vissa fall medgivits.

Det torde även böra nämnas, fortsätter utskottet, att från och med
den 1 januari 1919 inrättats 10 nya provinsialläkardistrikt, nämligen 1 i
Norrbottens län, 5 i Västerbottens län, 3 i Värmlands län samt 1 i Västmanlands
län.

Förutom ovan nämnda åtgärder av rent ekonomisk natur hade även
vidtagits åtgärder, som mera direkt ingripit för att bereda läkarvård åt
befolkningen i distrikt, varest läkarbefattningarna icke kunnat besättas,
såsom exempelvis försök med ambulerande läkare.

Att de åtgärder, som sålunda vidtagits, dock icke vore tillfyllest,
syntes utskottet tydligt framgå därav, att ett stort antal provinsialläkartjänster
i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län fortfarande stode
vakanta, utan att några sökande till nämnda tjänster anmälde sig.

Då alltså de åtgärder på ifrågavarande område, som hittills vidtagits,
icke visat sig kunna medföra åsyftat resultat, funne utskottet det vara av
behovet påkallat, att från statsmakternas sida ytterligare ansträngningar
gjordes för att avhjälpa de rådande missförhållandena, i likhet med vad
i motionen föresloges, ansåge utskottet, att man därvid i främsta rummet
borde inrikta sig på att göra läkarbefattningarna i Norrland så fördelaktiga
med hänsyn till avlöningsförmåner, att de svårigheter, som vore förenade

Hikudagem

nkrivelse.

Arjtploq»

kommun.

i 00

med tjänstgöring i hår ifrågavarande delar av landet, därigenom åtminstone
väsentligen uppvägdes.

Men utskottet ansåge därjämte, att även övriga i motionen ifrågasatta
åtgärder voro värda att tagas under övervägande, och ville utskottet därvid
särskilt framhålla, att intill dess läkarbristen blivit fylld och, inom
vissa områden möjligen även sedermera, anställandet av ambulerande
läkare utan tvivel torde visa sig vara mycket lämpligt.

Riksdagen har i sin ovanberörda skrivelse den 29 april 1920 uttalat sig i
överensstämmelse med vad i nämnda utskottsutlåtande anförts.

I förberörda framställning från Arjeplogs kommun har — med erinran
om att den sista ordinarie innehavaren av tjänsten som provinsialläkare
i Arjeplogs distrikt avflyttat redan år 1915 och att därefter tillfälle till
läkarhjälp allenast stått att erhålla från Arvidsjaur, dit avståndet från
Arjeplogs kyrkostad är 8,8 mil och till den avlägsnaste gården i Arjeplog
21,4 mil — framhållits, att numera jämväl Arvidsjaurs distrikt vore
vakant och att samma vore förhållandet med ett stort antal distrikt i övre
Norrland. Om förhållandena med avseende å läkarvården i Arjeplog
således vore mer än svåra i vanliga fall, bleve desamma rent olidliga i
tider, då epidemier och farsoter, såsom fallet varit under början av 1920,
hemsökt socknen. Visserligen hade det blivit bekant, att Svenska Röda
Korset tagit initiativ för avhjälpande av de värsta missförhållandena- i.
sjukvårdshänseende i fjällbygderna, och att Medicinalstyrelsen tillstyrkt
inrättande av sjukstationer i Karesuando och Muonionalusta, men att
medicinalstyrelsen för övrigt ville, att resultatet av i riksdagen väckt
motion om utredning av denna fråga skulle inväntas. Men även om dylik
utredning kom ine till stånd, vore dock frågan att få provinsialläkartjänsterna
besatta den viktigaste. Utan tillgång till duktiga och för sitt kall intresserade
läkare kunde intet varaktigt resultat förväntas. Då den senaste
höjningen av provinsialläkarnas löner beviljades av riksdagen, stod det
klart för var och en i förhållandena initierad, att åtgärden endast var en
halvmessyr, som ingen verkan skulle få. Det vore därför uppenbart, att
lönerna för läkarna uppe i förevarande trakter måste högst väsentligt
höjas Men denna åtgärd ensam vore icke tillfyllest. Även tvångsåtgärder
måste tillgripas. De unga nyexaminerade läkarna skulle mycket väl under
viss tid, exempelvis 3 å 5 år, kunna förpliktas att efter Medicinalstyrelsens

101

förordnande tjänstgöra i visst distrikt lör att över huvud taget få utöva
läkaryrket. Häri läge enligt kommunens åsikt ingen orättvisa, under förutsättning
att tillräckliga löneförmåner tillerkändes dem och att företräde
vid transport söderut bereddes dessa efter väl meriterad tjänstgöring, och
detta så mycket mindre som staten fått vidkännas stora utgifter för
läkarnes utbildning. Andra kategorier tjänstemän, exempelvis skogsstatens,
dömdes ofta till ett helt livs tjänstgöring i lappmarken, utan att de på
minsta vis misskött sin tjänst. En präst finge finna sig i att efter prästexamen
få förordnande att tjänstgöra i vilken obygd som helst inom sitt
stift och detta till och med mot särskilt ringa ersättning o. s. v. Extra
ordinära förhållanden fordrade radikala åtgärder, och den enda framkomliga
vägen att lösa den föreliggande frågan vore den, som nu av
kommunens föreslagits. Fjällbygdernas befolkning vore tålig och van
att i det längsta finna sig till rätta under svåra förhållanden, men
gränsen för dess tålamod i läkarfrågan vore nu åtminstone för Arjeplogs
del nådd. Man kunde ej längre finna sig i att landet här uppe behandlades
som en koloni, som det gällde att draga största möjliga nytta av
ekonomiskt, — Arjeplogs revir lämnade för närvarande staten c:a 300,000
kronor i rent netto per år — utan ville, att även de norra delarna av
landet betraktades som en integrerande del av Sveriges rike. Andra statstjänster
finge ej stå obesatta, och ännu mycket mindre borde så få vara
fallet med de viktiga läkartjänsterna, helst som läkarbrist för landet i
dess helhet ej rådde. Det talades så mycket om Nox-rlands kolonisation,
och det borde då ligga statsmakterna om hjärtat, att den folkstam, som
redan fanns här uppe, i görligaste mån bevarades från att onödigtvis
decimeras av epidemier och av sjukdomar av andra slag. Därför måste
Norrland förses med tillräckligt antal läkare.

Då prov,nsialläkartjänsterna vore statens och då tätt befolkade, rikare
bygder, som för övrigt lämnade staten jämförelsevis ringa inkomst, finge
dessa tjänster besatta utan att själva göra särskilda uppoffringar därför,
vore det den största orättvisa, om de hårt skattetyngda, fattiga lappmarksdistrikten,
vilkas skogar lämnade staten oerhörda årliga intäkter, som
skulle utebliva, om icke befolkningen här ägnade sig åt skogsarbetena,
själva skulle ekonomiskt extra betungas för att bliva försedda med läkare.
Det måste därför vara statens oavvisliga plikt att tillse, att läkare beständigt
funnes att tillgå för skogsarbetarna där uppe och för deras
familjer.

102

Norrbotten*

läkarfbr

rmnq

Kommunen hemställde i följd av vad sålunda anförts, dels att Kung!.
Maj:t måtte vidtaga åtgärder, för att provinsialläkardistrikten i allmänhet
och särskilt de vidsträckta norrländska måtte vart och ett för beständigt
ha sin läkare, ordinarie eller tillförordnad, och för det ändamålet anvisa
tillräckliga lönemedel eller, om sådana ej funnes disponibla, av riksdagen
utverka sådana samt jämväl förordna om sådan tvångsåtgärd i avseende
på läkare, som sedan gammalt skett med andra tjänstemän, att nyutexaminerad
läkare måtte varda pliktig mottaga förordnande av Medicinalstyrelsen,
dels ock att Kungl. Maj:t nu omedelbart och utan att avvakta
nyssberörda frågas lösning i stort ville draga försorg om, att Arjeplog,
som vore ett av de vidsträcktaste och i följd av kommunikationsförhållandena
hjälplösaste provinsialläkardistrikten, måtte oförtövat genom statsverkets
försorg förses med läkare och om möjligt med examinerad, legitimerad
sådan ej blott under dä rådande influensaepidemi utan beständigt

Norrbottens läkarförening har bland annat anfört följande.

Erfarenheten hade visat, att besättandet av statstjänster i allmänhet
i övre Norrland vore förenat med större svårigheter, än då det gällt dylika
tjänster i sydligare delar av landet. Det karga klimatet, de långa vintrarne,
det ihärdiga mörker, som under en lång följd av månader vore rådande
i denna landsända, bidroge i hög grad att avskräcka personer från att
här uppe söka sin utkomst. Landsändans avlägsna läge med därav följande
långa och dyrbara resor för den, som för rekreation eller av annan
anledning önskade uppsöka de centralare delarne av landet, bidroge även
i sin mån till detsamma. Härtill komme även, att levnadsomkostnaderna
särskilt i Norrbotten vore avsevärt högre än i sydligare delar av landet,
vadan de lönetillskott, som hittills beståtts tjänstemännen, vore rent illusoriska
i den meningen, att tjänstemännen härstädes, trots de högre
lönerna, icke desto mindre vore sämre ställda ekonomiskt än sina kolleger
i störa delar av landet i övrigt. Ett flertal av läkardistrikten i Norrbotten
utgjordes av s k. ödemarksdistrikt. Till denna kategori kunde räknas
Arjeplogs, Arvidsjaurs, Jockmocks, Vittangi, Pajala och delvis även Gällivare
och Överkalix distrikt. Det vore ingalunda förvånansvärt under nuvarande
förhållanden, att dylika distrikt hotade att bliva permanent vakanta.
Frånsett de allmänna faktorer, som avskräckte tjänstemän från tjänstgöring
i dylika trakter, ställde sig arbetet för läkaren därstädes ojämförligt mycket
mera ogynnsamt än för tjänsteläkare å flertalet andra orter inom landet.

För provinsialläkarne i allmänhet utgjorde inkomsten av praktik en mycket
väsentlig del av deras löneförmåner. Ju mera burgen och riklig befolkningen
inom ett visst distrikt vore, ju gynnsammare ställde sig i allmänhet inkomsten
av praktik. På grund av befolkningens mindre goda ekonomiska ställning
inom de s. k. ödemarksdistrikten, befolkningens utbredning på en areal
av ända till 150 kv.-mil och i vissa distrikt ännu mer och de därmed
förbundna långa, tröttande och tidsödande sjukresorna reducerades läkarnes
inkomsler av praktik til! ett minimum. Provinsialläkaren i ödemarksdistrikt
hade ett oerhört mycket mera såväl fysiskt som psykiskt uppslitande
arbete ån hans kolleger i övrigt inom landet, och i gengäld hade
han att påräkna ett mycket ogynnsammare ekonomiskt resultat. Redan
ur denna synpunkt torde det knappast kunna förvåna någon, att dylika
distrikt finge stå vakanta, och att läkarne sökte sig utkomst på orter, där
arbetet vore mindre uppslitande och framför allt mycket mera givande i
ekonomiskt hänseende. Föreningen ansåge därför en högst avsevärd höjning
av lönerna såsom ett av huvudvillkoren för läkarbristens avhjälpande inom
Norrbottens län. Likaledes betraktade föreningen som oeftergivligt villkor,
att provinsialläkarne genom statsmakternas försorg bereddes goda bostäder.
För närvarande saknades möjlighet för de flesta tjänsteläkare att erhålla
ordentliga bostäder. De bostäder, som funnes att tillgå, saknade bekvämligheter,
vore flerstädes undermåliga, illa ombonade, dragiga och kalla. Härtill
komme, att utrymmet inom bostaden i regel vore alldeles för ringa. Under
de långa, mörka och i regel kalla vintrarne måste läkaren under de korta
perioder, han ägde tillfälle att tillbringa i sitt hem, finna verklig trevnad
och vederkvickelse. Utan att detta villkor fylldes, torde en nöjaktig lösning
av iäkarfrågan i Norrbotten aldrig kunna påräknas. Att skjuta
bostadsfrågan åsido och ändock förvänta sig en nöjaktig rekrytering av
läkarkåren i Norrbotten, ansåge föreningen alldeles otänkbart. Men ej nog
härmed. På grund av de oerhörda kostnader, som numera vore förbundna
med såväl järnvägs- som landsvägsfrakter, måste en förflyttning av familj
med fullständigt bohag från Södra Sverige till Norrbotten och framför
allt till ett av dess ödemarksdistrikt medföra så dryga kostnader, att
enbart denna ekonomiska sida av saken måste vara tillräcklig att avskräcka
eventuella sökande. Enligt gällande författning hade blivande
befattningshavare av provinsialläkartjänsterna i Arjeplog, Arvidsjaur,
Pajala och Vittangi distrikt tillerkänts flyttningsbidrag med 3/« av den
verkliga kostnaden för flyttning till tjänstgöringsorten med högst 800

104

kronor men ej från denna. Detta bidrag ansåge föreningen vara alldeles
för ringa. Föreningen ansåge, att samtliga provinssialläkare i Norrbotten
vid flyttning måste beredas fri transport å järnväg för sig, sin
familj och sitt bohag vid såväl tillträde till som avgång från tjänsten.
För de s. k. ödemarksdisirikten vore det vidare, för nedbringande av
flyttningskostnaderna, ett synnerligen viktigt krav, att minst tre rum,
varav två för läkarens mottagning, fullständigt möblerade ställdes till
läkarens disposition. En dylik anordning skulle emellertid icke blott
högst väsentligt nedbiinga läkarens llyttningskostnader utan även i andra
hänseenden underlätta läkartjänsternas besättande. Vid inträdande vakans
måste läkartjänsterna uppehållas genom tillfällig vikarie. Under nuvarande
förhållanden vore det hart när omöjligt för en tillfälligt förordnad läkare i
ett av ödemarksdistrikten att uppbringa en något så när värdig, möblerad
bostad. Uppenbart vore, att ett dylikt förhållande måste avskräcka läkare
från vikariatstjänstgöring i dessa trakter, och, vad värre vore, därigenom
även menligt inverka på rekryteringen av de ordinarie befattningarne.
Det måste nämligen, om den sökande vore gift, förutsättas, att det stundom
kunde dröja månader, innan eu för förflyttning av familj och bohag
lämplig årstid inträdde. Vore en hugad sökande ogift, sade det sig självt,
att den föreslagna anordningen av delvis möblerad bostad vore av ännu
större betydelse, i det den sökande då skulle befrias från större delen av
de flyttningskostnader, som annars skulle drabba honom. Enligt lä karinstruktionen
ägde provinsialläkaren rätt til! 1 månads semester årligen
eller 2 månader vartannat år, under förutsättning att vikarie kunde
anskaffas. Vad Norrbotten anginge, syntes denna bestämmelse delvis
inskränka sig till en bestämmelse på papperet. 1 verkligheten hade
semesterfrågan gestaltat sig så, att den läkare, som själv kunnat anskaffa
vikarie, även kunnat erhålla semester; i motsatt fall hade han fått avstå
från densamma. Härav hade följden blivit, att en och annan läkare
funnits, som ej kunnat erhålla semester under en längre följd av år.

Nu vore det emellertid uppenbart, att läkarna i övre Norrland och
då framför allt sådana i ödemarksdistrikten vore i större behov av semester
än provinsialläkare inom andra delar av vårt land. Han vore ej blott
i lika, ja kanske större, behov av vila än läkare i sydligare belägna landsända^
han kände därjämte ett oavvisligt behov att vistas någon tid under
sydligare luftstreck och genom studier å kliniker och lasarett i någon
mån följa den medicinska forskningens utveckling. Föreningen betrak-lsde

105

därlör som ett oavvisligt villkor, att semesterfrågan ordnades på ett för
läkarne i Norrbotten fullt tillfredsställande sätt. Föreningen ansåge sig
vidare kraftigt böra betona, att semester!idens längd för närvarande
vore alldeles för kort, då det gällde läkare inom Norrbottens län.
Om läkare beslöte sig för att tillbringa sin ledighet i sydligare trakter
av landet, åtginge så lång tid för hans resor från och till hemmet,
och vore dessa resor av så pass ansträngande art, att semestertiden
borde utsträckas till minst 6 veckor per år eller 3 månader vart
annat år. Skulle läkarfrågan för Norrbottens vidkommande kunna ordnas
på ett tillfredsställande sätt, måste därjämte den största möjliga hänsyn tagas
till läkarens egna önskemål i avseende å val av tidpunkten för semestern.
Då det gällde att ordna läkarfrågan för övre Norrland och därvid även
för Norrbotten, ansåge föreningen som en ytterligt viktig omständighet,
att läkarne bereddes möjligast snabba transport till sydligare delar av landet.
En läkare i Norrbotten och särskilt i något av dess ödemarksdistrikt
borde äga utsikt att efter högst fem års tjänstgöring erhålla transport till
centralare beläget s. k. medelgott distrikt. Utan att möjlighet till dylik
befordran bereddes, ansåge föreningen en nöjaktig lösning av läkarfrågan
för Norrbotten svårligen kunna vinnas. Föreningen, som tagit frågan
om förhöjd tjänstårsberäkning för läkare inom Norrbotten under noggrann
omprövning, hade för sin del ej velat förorda denna utväg för
snabbare befordran. Att däremot en läkare, som tjänstgjort inom ödemarksdistrikt,
bereddes transport efter fem års oförvitlig tjänstgöring
och detta på till tjänståren äldre kollegers bekostnad, funne föreningen
på intet sätt oförenligt med billighet och rättvisa. I den mån nämligen
tjänstgöringstid i och för sig utgjorde grund för befordran, borde fem års
tjänstgöring i ödemarksdistrikt fullt uppväga 10 års, ja ännu längre,
tjänstgöring i ett sydligare beläget s. k. »medelgott och lättskött» distrikt.
För övrigt stode ju varje läkare fritt att genom tjänstgöring i ödemarksdistrikt
tillförsäkra sig samma snabbare »första-gångs-befordran».
Slutligen finge man ej förbise, att avsevärt längre tids tjänstgöring i ödemarksdistrikt
än fem år kunde utöva och ej sällan utövade en menlig inverkan
på läkarens såväl fysiska som psykiska hälsotillstånd, och att det enbart ur
denna synpunkt måste betraktas som en bjudande plikt för samhället att
snarast möjligt bereda läkaren ifråga gynnsammare betingelser för sin tillvaro.
Enligt föreningens bestämda övertygelse vore den nuvarande provinsialläkartaxan
en faktor, som hotade att bringa provinsialläkarinstitutionen

rot;

inom landet i vanrykte och lägervall. För närvarande utginge taxan för
konsultation å mottagningsrummet med 1—3 kronor d. v. s. efter det före
kristiden gängse penningvärdet med högst 40—120 öre. Var och en måste
förstå, att en dylik taxa inom kort måste leda till provinsialläkarinstitutionens
fullständiga upplösning och undergång. En höjning av taxan i
proportion till penningvärdets fall vore enligt föreningens åsikt ofrånkomlig.
Föreningen förbisåge ingalunda, att en dylik höjning av taxan
kunde komma att möta det största motstånd från statsmakternas sida,
men lika förvissad vore föreningen, att ett dylikt motstånd inom en ganska
nära framtid måste leda till provinsialläkarinstitutionens fullständiga avskrivning.
Föreningen ansåge därför, att taxan borde höjas i ungefärlig
relation till Kungl. Socialstyrelsens från tid till annan fastställda prisindex,
och att eu revision av taxan i överensstämmelse härmed borde
äga rum med kortare eller längre tidsintervaller. Vad särskilt Norrbottens
län beträffade, ville föreningen bestämt yrka på en omredigering
av taxan även i följande hänseende. För närvarande utginge taxan,
då resa skedde enbart efter skjuts, med 3—5 kronor för avstånd ej
överstigande 2 km. och för avstånd ej överstigande 5 km. med 5—7
kronor samt för besök på längre avstånd med 2 kronor för varje över
skjutande påbörjad halvmil intill 4 mil och därefter med 2 kronor för varje
överskjutande påbörjad mil utan rätt för läkaren till arvode för återfärden.
För läkare i distrikt med relativt ringa avstånd, där fyramilsgränsen
kanske endast i undantagsfall överskredes, vore måhända nämnda bestämmelse
om reducerad taxa av relativt underordnad betydelse. I Norrbotten,
där fyramilsgränsen kanske ej i regel, inen mycket ofta överskredes,
ställde sig saken helt annorlunda. Att åka landsvägsskjuts efter en till
hälften reducerad taxa, just då resans besvärligheter och motigheter börja
bli som störst, vore eu bestämmelse i och för sig så odiös, att denna
enbart vore tillräcklig att avskräcka eventuella sökande till provinsialläkartjänster
inom länet. Härtill komme, att taxa efter våglängd
särskilt för läkare i övre Norrland innebure en uppenbar orättvisa
vid jämförelse med förhållandena i sydligare belägna distrikt inom
landet. De långa vintrarne med dess snöstormar och långa tider svårframkomliga
vägar gjorde, att läkarne vid landsvägsskjuts tidtals måste
offra 2 å 3 gånger så lång tid som en läkare i södra Sverige behövde för
en resa av motsvarande våglängd. Föreningen ansåge därför, att läkarens
arvode vid resor alltid borde utgå i enlighet med gällande bestämmelser

för resor efter tid med motsvarande förhöjning i proportion till penningvärdets
fall och med likformig timtaxa oberoende av tidsutdräkten.
Föreningen ansåge dock, att alla nu framhållna krav, huru viktiga
och oavvisliga de än var för sig vore, icke skulle visa sig tillfyllest att
lösa läkarfrågan i Norrbotten. Det funnes en synpunkt, som fordrade
minst lika stort beaktande som alla de förut avhandlade tillsamman.
Härmed avsåges, alt läkar- och sjukvården inom de skilda distrikten
ordnades på ett för den tjänstgörande läkaren och de sjuka mera tillfredsställande
sätt. I de vidsträckta Norrbottensdistrikten kunde för närvarande
endast ett försvinnande fåtal av de sjuka intagas på sjukvårdsinrättningar.

I dessa distrikt måste läkaren för att besöka en enda patient ofta tillsätta
ett helt dygn och i många fall både 2, it, ja 4 och 5 dygn. Under tiden
läge andra sjuka i trängande behov av läkarhjälp i helt andra delar av
det vidsträckta distriktet. Det måste sålunda ofta bliva förenat med
svårigheter för läkaren att ens lämna hjälp åt patienter, som infunne sig
vid läkarstationen. 1 stället för att ägna sin huvudsakliga tid åt sjukas
behandling finge läkaren i stället i dessa distrikt tillbringa densamma ute
på vägar och stigar Att det icke kunde vara vidare lockande för en i
sitt yrke intresserad läkare att slå sig ned i ett dylikt distrikt, vore tämligen
självfallet. Att detta förhållande medförde ett oerhört slöseri med
dyrbar läkarkraft och läkartid, vore tydligt. Men än betänkligare ställde
sig saken vid betraktande av, att dessa för läkaren synnerligen ansträngande
och tidsödande och för patienterna ofta mycket betungande sjukbesök i
ett stort antal fall måste vara av ganska ringa värde. Särskilt vid svårare
sjukdomsfall vore ju fortsatt observation och övervakande från läkarens
sida av största betydelse, men vore detta givetvis uteslutet, då patienten
vårdades i hemmet och bodde på många mils avstånd från läkarens bostad
I många fall funne läkaren därjämte, att förutsättningarna för den
sjukes behöriga vård och behandling saknades i hemmet, varigenom värdet
av hans ordinationer till stor del bleve för patienten illusoriska. Att
exempelvis i ett vidsträckt Norrbottensdistriki kunna bereda sköterskehjälp
i hemmen för alla patienter, som vore i behov av dylik, vore otänkbart.
Att arbeta under dylika förhållanden måste verka tröstlöst och beklämmande
på varje ansvarskäunande läkare och avskräcka honom från att
siå sig ned på ett arbetsfält med dylika förhållanden, den ekonomiska
ersättning, som bjödes, måtte vara än så god. Också vore det ingalunda
ovanligt att höra unga läkare med avsky tala om en tjänstgöring, särskilt

108

i ödemarksdistrikt, där tillgång på sjukstuga saknades och där läkaren
saknade snart sagt varje möjlighet att bereda lämplig vård för särskilt ömmande
sjukdomsfall. Det vore visserligen sant, att en av landstinget val
organiserad distriktssköterskeinstitution i avsevärd mån skulle visa sig
ägnad att underlätta läkarens arbete ute å landsbygden. En väl ordnad
epidemivård komme också att underlätta läkarens möda och bidraga till
de sjukas behöriga vård. Dessa bägge åtgärder funne föreningen emellertid
icke tillfyllestgörande. I Norrbottensdistrikten måste sådana åtgärder vidtagas,
att sjukdomsfall, som vore i behov av observation och fortsatt vård,
kunde erhålla vård å läkarens stationsort, varigenom läkarbesök i patientens
hem i väsentlig mån inskränktes, särskilt då det gällde avlägset boende
sjuka. En av förutsättningarna härför vore, att vid läkarstationen funnes
en tillräckligt rymlig sjukstuga. Vidare fordrades, att i dylika distrikt
ett tillräckligt antal ambulansfordon ställdes till läkarstationens förfogande.
Slutligen ville föreningen framhålla vikten av, att läkarstationerna
förlädes pa lämpliga orter. Beträffande ett av distrikten inom Norrbottens
län, nämligen Gammelstads, vilket stått vakant sedan dess tillkomst den
1 januari 1919, hade föreningen sig bekant, att distriktet ifråga sannolikt
varit besatt med ordinarie innehavare, om läkarstationen varit förlagd till
Luleå.

Västerbottens Västerbottens läns läkarförening anser, att orsaken, varför läkarläkarfor-
platserna i Norrland ej finge sökande, vore, att det ekonomiska utbytet
™rn9- av t. ex. de s. k. ödemarksdistrikten ej ansåges motsvara det slitande
kroppsliga och andliga arbete, läkarna måste lägga ner där, den andliga
isolering han där bleve utsatt för samt den stom risk han löpte att
få sina medicinska kunskaper och färdigheter tämligen snart sänkta under
den nivå, där han ansåge dem böra ligga.

Botemedlen mot läkarbristen i Norrland anser föreningen vara:

A. Provinsialläkarkårens anseende måste höjas.

B. Provinsialläkarplatserna måste göras ekonomiskt eftersträvansvärda.

L. Det måste beredas provinsialläkarna möjlighet att nöjaktigt underhålla
och förkovra sina kunskaper.

1 fråga om punkt A framhåller föreningen, att alla mått och steg,
som endast riktades åt provinsialläkarkårens förbättrande i Norrland utan
förbättrande av hela provinsialläkarkårens ställning och höjande av dess
anseende, vore åtgärder utan varje hopp om bestående resultat. Den

109

läkare, som skulle lockas att söka eu av de nu obesatta eller svårbesatta
platserna, måste framför allt vara säker på att inom ej allt för lång tid
få annan och god plats. För att särskilt locka sökande till läkarplatser
i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt lämna tjänsteinnehavarne
rättvis kompensation för isoleringen och det utslitande arbetet
föreslår föreningen en förhöjning av minst 50 % av tjänstårsberäkningen
inom dessa län vid transportansökan. Vidare borde en provinsialläkare
i ödemarksdistrikten hava en lön av minst 12,000, troligen 15,000 kronor
jämte kristidslillägg för att komma upp till en inkomst, som tilläte honom
att leva därstädes utan ekonomiska bekymmer. Distrikten kunde
med sin glesa och fattiga befolkning ej lämna avsevärda extra inkomster
utöver lönen

Lönen i övriga distrikt i landet borde höjas så, att densamma jämte
kristidstillägg och extra inkomster fullt kompenserade dyrtiden, ty i annat
fall kunde man ej räkna på god rekrytering av kåren. Kommunerna
borde därjämte hålla provinsialläkaren med tjänlig bostad mot skälig,
fixerad hyra. Ritning till bostaden borde godkännas samt bostaden avsynas
och inspekteras av förste provinsialläkaren.

Kommunerna borde mycket väl ensamma komma ut med att anskaffa
dessa bostäder, ty utom hyran finge de uti provinsialläkaren ett
tämligen stort skatteobjekt. Landstingen borde däremot ej åläggas att
bidraga till bostaden, ty landstingen i Norrland vore så svårt tyngda, att
man måste akta sig väl för att lägga annat än alldeles oundgängliga
bördor på dem, varförutom ett för stort belastande av landstingen skulle
försvåra och fördröja och till och med kanske förhindra lösningen av
andra mycket viktiga sjukvårdsfrågor. I distrikt, som bestode av flera
kommuner och där kommunerna ej kunde sämjas om kostnaderna, borde
länsstyrelsen fördela desamma. Under vakans borde åtminstone två rum
och väntrum hållas möblerade av kommunen. Som förhållandena nu
vore, komme en läkare, som skulle uppehålla en vakant befattning, till
fullkomligt omöblerade rum, om några rum alls ställdes till hans disposition.
Staten borde med nedan nämnt undantag betala hel flytlningsersättning
såväl till som från läkarstationen efter den verkliga kostnaden
enligt räkning för läkaren, hans familj och möblemang, i likhet med vad
som vore fallet med flera andra tjänsteinnehavare. Om innehavandet
av tjänsten omfattade mindre tid än 5 år, borde emellertid flyttningsbidraget
från stationen minskas i proportion till, vad tjänstgöringen under -

slege denna tid. Provinsialläkarpensionen borde höjas till det högsta nu
utgående beloppet, 6,000 kronor. Hänsyn vid bestämmandet av pensionens
belopp borde nämligen tagas till provinsialläkarens extra inkomster. Denna
omständighet hade lörr beaktats; provinsialläkaren hade nämligen då

3,000 kronor i lön och 4,000 kronor i pension. När rikssjukförsäkringen
kommit till stånd, vore det absolut nödvändigt, att den nuvarande provinsialläkartaxan
bragtes ur världen. Denna taxa hade sänkt provinsialläkarkårens
anseende i hög grad och varit en av de mest bidragande
orsakerna till, att sökande ej anmält sig till provinsialläkarplatserna.
Emellertid borde den nuvarande provinsialläkartaxan omarbetas och avsevärt
höjas, till dess en eventuell rikssjukförsäkringslag trädde i kraft.
Enär det för läkaren vore nödvändigt att få se sina patienter mer än
en gång, att i lugn och ro gorå sina undersökningar, att följa fallen,
med andra ord att få tillfälle att underhålla och utveckla sin diagnostiska
och therapeutiska förmåga, borde som regel vid avlägset belägna provinsialläkarplatser
sjukstugor byggas, och borde dessa göras tillräckligt stora
och så utrustas med instrument och personal, att möjlighet förefunnes
för utförande av så stora kirurgiska ingrepp, som operation för akuta
tarmhinder och blindtarmsinflammationer innebure. Oavsett den stora
nytta ortsbefolkningen komme att få av sjukstugorna, finge läkaren av
sjuksköterskan vid sjukstugan en hjälp, utan vilken han många gånger
ej kunde reda sig. Till dessa sjukstugor borde staten, enär de utgjorde
ett led i arbetet att möjliggöra besättandet av provinsialläkarplatserna,
lämna bidrag, såsom skedde till lungsotssjukhusen, både till uppförande
och drift, varvid läkarens lön borde tillgodoses på ett vida nöjaktigare
sätt, än som nu vore fallet. Vidare framhåller föreningen nödvändigheten
av, att vid varje läkarstation funnes en apoteksinrältning. Föreningen
betonar slutligen, att det måste beredas möjlighet för provinsialläkarna
i Norrland och i synnerhet i de s. k. ödemarksdistrikten att
nöjaktigt underhålla och förkovra sina kunskaper. Dessa läkare hade
på grund av distriktens avlägsna läge svårt att följa med tidsströmningarna
inom sitt yrke samt utveckla sig inom detsamma, och faran för
dem läge nära att komma efter i sitt fack. Det borde därför vara önskvärt,
att provinsialläkarna då och då bereddes möjlighet att få tjänstgöra
som underläkare eller assistentläkare å ett lasarett eller sjukhus. För
att detta skulle bliva möjligt borde han dels medgivas företrädesrätt
att komma in pa dylika platser dels under denna sin tjänstgöringstid —

förslagsvis två till sex månader — få behålla både lön och tjänstgöringspenningar
eller beredas andra ekonomiska fördelar eller åtminstone betydligt
bidrag till avlöning av vikarie under tiden.

Kommitténs yttrande och förslag.

Uå kommittén nu går att avgiva yttrande och förslag till åtgärder för Vakanserna d
avhjälpande av läkarbristen i de norrlänska länen och vad därmed äger sammanhang,
må till en början erinras om, att vid 1920 års ingång av då befintliga
197 provinsialläkartjänster (de med förste provinsialläkartjänst förenade
häri medräknade men ej 23 distrikt, som väl upptagits i staten, men
vilkas områden då ej blivit bestämda), 24 voro obesatta, samt att av 112
extra provinsialläkardistrikt ävenledes 24 stodo vakanta. På en kål av tillhopa
309 finnas alltså 48 vakanser eller mer än en sjundedel av hela antalet
tjänster. Och förhållandena hava under den gångna delen av år 1920
icke förbättrats, i det att den 1 november 1920 inalles 54 provinsialläkarbefattningar,
därav 30 ordinarie, voro vakanta. Medan i allmänhet i de
södra och mellersta delarna av landet vakanserna till antal och beskaffeniret
ej avvika från vad, som kan anses vara det normala, stiga dessa så
mycket mera i de nordligaste länen. Sålunda äro för närvarande (den
1 november 1920) i Norrbottens län 5 ordinarie distrikt av 15 vakanta, i
Västerbottens län 10 av 18 och i Jämtlands och Västernorrlands län 4 och 3
av resp. 11 och 10 ordinarie distrikt. Av i nu nämnda 4 län befintliga 13
extra provinsialläkardistrikt äro nu 3 vakanta. Förhållandena inom de nordligaste
länen te sig så mycket mer ogynnsamma och beklagliga, som vakanserna
därstädes i allmänhet varat under en följd av år. Av distrikten i Norrbottens
län har under tioårsperioden 1911—1920 1 distrikt stått vakant i
8 år i följd. 1 i 5, 1 i 4 år o. s. v. 1 Västerbottens län hava under nämnda
tidsperiod distrikt varit vakanta 1 i 9 år i följd, 1 i 8 år, 2 i 7 år, 1 i 6 år

o. s. v. I den mån som de nuvarande ordinarie innehavarna av provinsialläkardistrikten
i övre Norrland avgå efter transport eller med pensionsålderns
inträdande, komma vakanserna, där ej kraftiga åtgärder vidtagas häremot,
med all säkerhet att ökas. Härtill bidrager också att, då medelåldern för
de i tjänst varande provinsialläkarna för närvarande är mycket hög, en mer
än vanligt stor avgång från dessa tjänster är att vänta under de allra närmaste
åren. Tages härtill ytterligare i betraktande den kända obenägenheten
hos de unga läkarna att ägna sig åt tjänsteläkarbanan och deras förskräc -

kelse för de mera ansträngande provinsialläkardistrikten i övre Norrland,
ar det högeligen påkallat, att statsmakterna ägna den allvarligaste uppmärksamhet
åt åtgärder för främjande av ökad tillslutning till provinsialläkarbanan
och för att göra provinsialläkartjänsterna i de norra delarna av
landet tilltalande och ekonomiskt betryggande. All anledning finnes eljest
att befara, att bristen på provinsialläkare snart kommer att bliva konstant
och sträcka sig även till delar av landet, där en dylik brist hittills icke
gjort sig kännbar, samtidigt som de nordligaste distriktens besättande med
ordinarie innehavare blir nära nog omöjligt.

IMkw-m- Uppenbart är, att en minskad tillströmning till provinsialläkarbanan
städ^ochpd liarmast och framst kommer att drabba landsbygden. Av samtliga i början
landsbygden. av år 1919 hefintIiga legitimerade läkare i landet voro bosatta: i Stockholm
487 eller 1 läkare på 839 invånare, i övriga städer 819 läkare eller
i på 1,572 invånare och i samtliga städer 1,306 läkare eller 1 på 1,269 invånare.
Pa landsbygden voro bosatta 345 läkare eller 1 läkare på 12,046
invånare, medan siffran för hela riket, 1,651 läkare på eu folkmängd av
o,813,850 invånare, giver 1 läkare på 3,521 invånare. Vid bedömande av
dessa siffror, varvid till läkare i städer räknats 65 där stationerade provinsial-
och extra provinsialläkare,* det stora antalet läkare vid lasarett,
hospital, en del tuberkulossjukhus in. fl., måste dock uppmärksammas, att
många läkare, som äro bosatta i städerna, hava sin huvudsakliga verksamhet
å landsbygden eller för landsbygdens befolkning. Vidare är det uppenbart,
att läkare i stor utsträckning draga sig till städerna i följd av, att läk
arbehovet i dessa i allmänhet är större, och att den ökade specialiseringen
på olika områden av läkarvetenskapen samt möjligheterna till förkovran
i sitt vetenskapliga arbete och till samarbete och samråd med andra läkare
i regel kräver hostad i stad. Men även med allt beaktande av dessa förhållanden,
måste det konstateras, att landsbygdens befolkning i vida större
utsträckning, än som behövdes och borde vara fallet, är i saknad av läkarhjälp,
medan städerna i detta avseende äro gynnsamt ställda. Att på landsr
bygden tillgången till läkare är mycket ojämn och att härvid, såsom förklarligt
är, de stora vidderna i övre delen av vårt land äro särskilt miss--

* Om dessa 65 läkare påföras landsbygden blir läkartätheten å landsbygden 1 läkare
på 10,136 invånare, i samtliga städer 1 läkare på 1,3,10 invånare och i städerna, Stockholm
frånräkna!, 1 läkare på 1,657 invånare.

113

gynnade, framgår redan, av vad nyss meddelats om vakanserna å provinsialläkartjänster
i Norrland. Detta åskådliggöres också av det förhållande, att,
medan t. ex. i Malmöhus län år 1917 kom 1 läkare på c:a 32 kvkm.,
fanns i Norrbottens län 1 läkare på c:a 3,517 kvkm. och i Västerbottens
län 1 läkare på c:a 2,104 kvkm. Efter folkmängden kom i Malmöhus län
1 läkare på 3,276 invånare, i Norrbottens län 1 läkare på 5,909 invånare
och i Västerbottens län 1 läkare på 6,251 invånare.

Vid fråga om åtgärder till förbättrande av tillgången på provinsialläkare,
framför allt i de övre delarna av landet, må icke förbises, att spörsmålet
ytterst bottnar i den allmänna läkarbrist, som sedan många år varit
rådande i vårt land. I detta hänseende meddelas här nedan några siffror,
hämtade ur en år 1920 av särskilda utav medicinska föreningen, svenska
läkarsällskapet och allmänna svenska läkarföreningen utsedda kommitterade
avgiven utredning, som finnes, intagen i »betänkande och förslag
ang. vissa den medicinska undervisningen rörande frågor». Enligt denna
utredning uppgår antalet läkare per 1 miljon av folkmängden (läkartätheten)
i Sverige till 276 (är 1915), i Norge till 498 (år 1915), i Danmark
till 622 (är 1916) och i Tyskland (år 1911) till 506. Sättes läkartätheten i
Sverige till 100, uppgår den i Norge till 180 och i Danmark till 225. I sammanhang
med meddelande av dessa siffror, anföra nyssnämnda kommitterade:
»det verkliga läkarbehovet kan icke rimligen för närvarande antagas
vara mindre i Sverige än i Norge. Norges folktäthet är mindre än
Sveriges, Norge har ett något mindre dödstal än Sverige, vårföre den allmänna
sjukligheten där icke kan vara nämnvärt större än hos oss. Och
allmänt kulturellt och ekonomiskt torde vi icke vara hågade att medgiva
någon vår underlägsenhet under vårt västra grannfolk. Läkarbehovet och
läkartätheten kunna emellertid också de, så snart de icke överstiga vissa
värden, anses som kulturmätare, och vi måste då erkänna, att vi stå långt
under Norge. Såvitt bekant är, vet man i Norge icke av något läkar -proletariat, ens i dess största städer, och på landsbygden i Norge råder liksom
hos oss läkarbrist.»

Antalet nya läkarlegitimationer per år i vårt land utgör i medeltal för
aren 1901—1905 42, för åren 1906—1910 49,6 och för åren 1911—1915
40,8. De nytillkomna legitimerade läkarna utgjorde år 1916 56, år 1917
73. år 1918 73 och år 1919 70.

De nyinskrivna medicine studerandena vid universiteten och karolinska

Den allmänna
läkarbristen
i landet.

114

institutet voro år 1900 33, år 1905 53, år 1910 118, år 1915 157, år 1916
187, år 1917 195, år 1918 185, år 1919 201 och år 1920 234. Antalet nvinskrivna
medicine studerande har således under senare åren varit i avsevärd
stegring, men det ärliga antalet legitimationer har givetvis icke kunnat
stiga i samma grad, då ökningen i de studerandes antal efter 1915
först om några år kan gorå sig gällande. Den genomsnittliga studietiden
har av förenämnda kommitterade för närvarande beräknats till 9,3 är. 1
sitt betänkande den 1 december 1917 angav kommittén studiekursens medellängd
till 11 år. Det må vidare uppmärksammas, att gjorda beräkningar
visa, att endast 62 % av samtliga medicine studerande nå fram till legitimationen.
Studieutrymmet medgiver för närvarande högst 120 medicine kandidater
årligen tillträde till universitetsklinikernas propedeutiska kurser och de
av karolinska institutets kliniker, som samtliga landets läkare måste genomgå.
120 medicine kandidater svara åter mot å ena sidan ungefär 160 nyinskrivningar
vid de medicinska läroanstalterna årligen och å andra sidan omkring
100 nylegitimeringar.

Nu anförda siffror torde otvetydigt visa behovet av åtgärder i syfte, att
ett större antal nylegitimeringar per år än hittills må komma till stånd.
Härför torde i första rummet erfordras en utökning av utrymmet och lärarekrafterna
ä klinikerna. Vissa kliniker kunna icke mottaga på långt
när alla inträdesberättigade; och ökas tillströmningen till läkarbanan, bliva
olägenheterna härav, bestående i ökad tidsutdräkt för studiernas avslutande
och därav följande ökade ekonomiska uppoffringar för de medicine studerande,
allt mera framträdande. Det kan emellertid så mycket mindre
ankomma på kommittén att härutinnan framkomma med några detaljerade
förslag, som medicinska undervisningsväsendets ordnande är under utredning,
i det att särskilda den 11 juni 1918 tillkallade sakkunniga den 31
december 1919 avgivit betänkande och förslag angående vissa den medicinska
undervisningen rörande frågor. Jämväl fråga om Serafimerlasarettets
1 lyftning och ombyggnad, vilken i förevarande hänseende är av största
vikt, är föremål för vederbörlig uppmärksamhet.

Kommittén har haft under övervägande, huruvida Hägra provisoriska
åtgärder i syfte att minska den allmänna läkarbristen i landet nu kunna
ifrågasättas, varvid i främsta rummet övervägts möjligheterna att använda
vissa större lasarett för klinisk tjänstgöring samt ett bättre och lämpligare
anordnande av »del praktiska året». Kommittén har dock kommit till den
uppfattning, att alla förslag i nämnda hänseende ligga så på sidan om

kommitténs egentliga uppgift, att varje tanke härpå mast av kommittén
övergivas.

Uppenbart är emellertid, att de åtgärder, som i anledning av kommitténs
förslag kunna vidtagas till avhjälpande av läkarbristen i Norrland och till
förbättrade villkor å provinsialläkarbanan över huvud, måste följas av
skyndsamma effektiva strävanden till ökade studie- och utbildningsmöjligheter
å läkarbanan samt ett sä praktiskt ordnande av studierna som möjligt,
så att den nuvarande läkarbristen i landet, än mera oläglig, om inom
en nära framtid en obligatorisk sjukförsäkring av betydande räckvidd kommer
till stånd, varder avhjälpt. Tilläventyrs kunna vid utredning av åtgärder
i nämnda syfte beaktansvärda uppslag vinnas, som jämväl bliva av
betydelse för möjligheten att hålla provinsialläkarbefattningarna besatta och
för vinnande av vikarier vid vakanser, semester o. s. v.

Är således bristen i allmänhet på läkare i landet en faktor, som för
närvarande icke kan bemästras och som tager en viss tid att komma över,
ökas svårigheterna för ett tillfredsställande ordnande av landsbygdens läkarfråga
genom den förut antydda, alltmer framträdande obenägenheten hos
de unga läkarna att ägna sig åt tjänsteläkarbanan. De enskilt praktiserande
läkarnas antal är alltjämt avsevärt. År 1918 uppgick sålunda detta antal
till 549 eller omkring */a av hela antalet läkare. Dessa enskilt praktiserande
läkare äro till mycket övervägande del bosatta i städerna, framför
allt de större. Så voro år 1918 236 av dessa bosatta i Stockholm (hela
antalet läkare därstädes var 460), 51 i Malmöhus län, därav 23 i Malmö,
55 i Göteborg, 26 i Östergötlands län, 25 i Stockholms län o. s. v. I alla de
tern norrländska länen tillsammans var de enskilt praktiserande läkarnas
antal allenast 28. I och med läkarvetenskapens fortsatta utveckling och
en hand i hand härmed gående allt längre driven specialisering har man
att även för framtiden räkna med, att de enskilt praktiserande läkarnas
antal skall ökas. En dylik utveckling är visserligen i och för sig gagnande,
da den är ägnad att höja läkarkonsten och vidga det område, inom vilket
denna kan lämna effektiv hjälp, men beaktas må också, att det i allt fall
blott är ett mindretal av landets invånare, som är i tillfälle att vinna behandling
av specialister, medan det stora flertalet är hänvisat till tjänsteläkarna
å de olika orterna. Det fria utövandet av läkarkonsten har så
mänga lockelser i och för sig för de unga läkarna, att det gäller att icke
ytterligare främja flykten från provinsialläkarbanan», genom att denna

Obenägenheten
för tfunsteläkarhamtn.

116

bana i ekonomiskt och andra avseenden hålles nere eller göres mindre tilldragande.
Eller med andra ord, det är av trängande vikt att göra tjänsteläkarbanan,
närmast nu provinsialläkarbanan, så ekonomiskt fördelaktig,
som omständigheterna kunna medgiva, och att jämväl eljest bereda särskilda
förmåner åt dem, som inträda på denna bana. Åtgärder i detta syfte
äro också grundläggande för de förfoganden därutöver, som kunna prövas
nödiga för tillgodoseende av behovet av provinsialläkare i de övre delarna
av landet. En snar och effektiv slutlig lönereglering för hela provinsialläkarkåren
är, jämte av penningvärdets fall påkallade skäliga förhöjningar
i gällande provinsialläkartaxa, av största betydelse för detta ändamål. Vad
löneregleringen beträffar, kan en sådan icke utan särskilt uppdrag ankomma
på kommittén; och i varje fall lärer eu sådan slutlig lönereglering för provinsialläkarkåren
näppeligen böra genomföras utan en samtidig allmän lönereglering
för andra kategorier av statstjänare.

Kommittén har därför allenast övervägt frågan, huruvida och i vad
omfattning eu provisorisk, tillfällig löneförbättring för provinsialläkarkåren
skall kunna komma till stånd. Dylika tillfälliga löneförbättrngar hava ju
förut genomförts för andra tjänstemannagrupper, bland dem förste provinsialläkarna.

a. Tillfällig löneförbättring åt provinsialläkarna m. m.

För att icke i något avseende föregripa en slutlig allmän lönereglering
och för att iakttaga all den försiktighet i avseende å statsutgifter, som är
av nöden, har kommittén ansett den tillfälliga löneförbättring för provinsialläkarkåren,
varom kommittén härmed väcker förslag, böra sättas till lägsta
möjliga belopp eller till 1,000 kronor per år för varje provinsialläkare. Då
i distrikt, där några särskilda orts- eller avlöningstillägg icke förekomma,
löneförmånerna (lön och tjänstgöringspenningar) nu uppgå till 5,500 kronor,
skulle dessa förmåner således höjas till 6,500 kronor, å vilket belopp dyrtidstillägg
förutsättes skola utgå. Med nu (december 1920) gällande indextal
bliva de sammanlagda löneförmåner från staten, som med godtagande
av kommitténs förevarande förslag skulle tillkomma alla rikets provinsialläkare,
oberäknat eventuella barntillägg och älderstillägg, 13,556 kronor
om året.

Av den tillfälliga löneförbättringen torde, i anslutning till vad som
bestämts rörande denna förmån åt förste provinsialläkare och överläkare

vid statens hospital och asyler, 700 kronor få anses motsvara lön och 300
kronor tjänstgöringspenningar.

Då för andra statstjänare dylik tillfällig löneförbättring allenast beviljats
för ett är i sänder, torde samma böra vara fallet jämväl med nu ifrågasatta
tillfälliga löneförbättring för provinsialläkarkåren.

Kommittén, som således föreslår dylik löneförbättring allenast för år
1921, utgår dock ifrån, att denna löneförbättring kommer att årligen beviljas,
intilldess en allmän lönereglering för provinsialläkarna kommer
till stånd.

För att bibehålla det nu gällande såsom skäligt ansedda förhållandet
mellan förste provinsialläkarnas och provinsialläkarnas avlöning böra även
de förra komma i åtnjutande av en tillfällig löneförbättring, utöver den för
förste provinsialläkarna redan medgivna, av 1,000 kronor om året.

I staten för år 1921 äro upptagna 24 förste provinsialläkare och 221
provinsialläkare (frånsett den i Visby distrikt), vadan den tillfälliga löneförbättringen
för år 1921 skulle uppgå till 245,000 kronor. Att innehavaren
av förste provinsialläkarbefattningen i Gottlands län, vilken tillika är provinsialläkare
i Visby distrikt, allenast bör åtnjuta provisorisk avlöningsförbättring
ä den förra befattningen är uppenbart och i överensstämmelse med
vad för närvarande är förhållandet. Med hänsyn till de många vakanserna
a provinsialläkarbannn är det uppenbart, att statens utgifter för den tillfälliga
löneförbättringen under nämnda år icke komma att uppgå till först
angivna belopp; och beräknar kommittén det för nämnda år erforderliga
anslaget till högst 221.000 kronor.

Nu förevarande förslag avser att göra provinsialläkarbanan i någon
män ekonomiskt fördelaktigare än för närvarande och därmed förhindra
dess fortsatta »avfolkande». Den tillfälliga löneförbättringen är också av
bety delse för en del distrikt inom de mellersta och södra delarna av landet,
där inkomsten av praktik är sä svag, att allenast eu höjning av läkartaxan
inom de gränser, som för en sådan över huvud kunna ifrågasättas, icke
bereder läkaren den ekonomiska trygghet, som hans viktiga och ansträngande
kall kräver och varpå han, med sin långa och dyrbara studietid, med
skäl kan göra anspråk. Men den tillfälliga löneförbättringen kan allenast
i ringa mån bidraga till att fä distrikten i de norra delarna av landet besatta
med ordinarie innehavare. För möjliggörande härav kräves otvivelaktigt
en avsevärd ytterligare förhöjning av löneförmånerna inom dessa
distrikt. -

118

''Tidigare

åtgärder.

l,. Särskilda avlöningstillägg (ortstillägg och kallortstillägg) i vissa
provinsialläkardistrikt m. in.

Att för provinsialläkardistrikten i övre Norrland, framför allt i ödebygdsområdena,
särskilda avlöningstillägg äro oundgängliga, om några
utsikter skola finnas att hålla dessa distrikt besatta, har sedan länge erkänts
av statsmakterna. Redan det förslag till ordnande av den civila
hälso- och sjukvården i riket, som den 11 april 1859 avgavs av Sundhetskollegium,
upptog eu efter omständigheterna lämpad löneförbättring, benämnd
»fixa tjänstgöringspenningar», för 15, företrädesvis i Norrland befintliga
provinsialläkartjänster. Da är 1878 lönen lör alla provinsialläkare
böjdes till 2,000 kronor (med ett ålderstillägg ä 500 kronor efter 10 års
tjänstgöring) bibehöllos de nämnda inom vissa distrikt utgående fixa tjänstgöringspenningama,
och utsträcktes samma förmån till några andra distrikt,
där läkaren ansågs kunna påräkna allenast en obetydlig inkomst av enskild
praktik. Vid det ordnande av den allmänna och enskilda hälso- och sjukvården,
som ägde rum vid 1890 års riksdag, upptogos likaledes de med
vissa provinsialläkartjänster förenade fixa tjänstgöringspenningarna, »tills
dess om dem kunde bliva annorlunda bestämt».

Det förslag till omreglering av förste provinsialläkar- och provinsialläkarväsendet,
som, grundat på ett den 17 juli 1907 avgivet kommittébetänkande,
förelädes 1911 års riksdag, innehöll, att i stället för »fixa tjänstgöringspenningar»
skulle utgå ortstillägg å 1.000 kronor till 1 provinsialläkare
(i Vittangi distrikt av Norrbottens län) samt å 500 kronor till 12
provinsialläkare (överkalix, Jockmocks och Arjeplogs distrikt i Norrbottens
län, Lycksele, Vilhelmina, Stenselc och Sorsele i Västerbottens län, Hede,
Föllinge och Gäddede distrikt i Jämtlands län samt Ramsele och Hotings
distrikt i Västernorrlands län). Det må härvid uppmärksammas, att flera
av de nuvarande ordinarie distrikten i övre Norrland då voro extra distrikt.
Förslaget godkändes av riksdagen. Mindre ändringar i 1911 års avlöningsstat
hava sedermera vid olika tillfällen vidtagits i syfte att förbättra avlöningsförmånerna
inom vissa Norrlandsdistrikt. Så beviljades år 1913 ett
tilläggsanslag av 500 kronor till extra provinsialläkartjänsten i Mala distrikt
i Västerbottens län (år 1914 höjt till 800 kronor), år 1914 uppfördes ett
ortstillägg å 1,000 kronor till provinsialläkaren i Pajala distrikt i Norrbottens
län, varjämte samma år anvisades tilläggsarvode av 500 kronor åt
extra provinsialläkaren i Bjurholms distrikt i Västerbottens län.

119

Da svårigheterna att besätta mera avlägset belägna provinsialläkardistrikt
blivit alltmera framträdande, tillsattes den 30 juni 1916 förevarande
kommitté med uppdrag dels att verkställa utredning och avgiva förslag i
fråga om reglering av avlöningsföhållandena för förste provinsialläkare
och provinsialläkare jämte i samband därmed stående frågor, varvid jämväl
borde tillses, huruvida jämkning i rikets indelning i provinsialläkardistrikt
kunde vara påkallad, dels ock att skyndsamt inkomma med yttrande och
förslag, huruvida och i vad män särskilda anordningar provisoriskt skulle
kunna vidtagas för att avhjälpa svårigheterna att besätta mera avlägset
belägna provinsialläkardistrikt, såväl ordinarie som extra. Den It november
1916 avgav kommittén förslag om anvisande av ortstillägg för vissa provinsialläkare
i Norrland, och till 1917 års riksdag framlade Kungl. Maj:t
förslag, att — utöver å ordinarie stat förut uppförda avlöningsförmåner
(incl. beviljade ortstillägg) — ortstillägg skulle utgå i nedanstående distrikt
med följande för år beräknade belopp:

Los	distrikt	av Gävleborgs	län . ...	.... Kr.	500	—
Hotings	>	* Västernorrlands	»	>	500	—
Föllinge		» Jämtlands	»	»	500	—
Gäddede	>	» »	>		500	—
Sorsclc	»	» Västerbottens	»	y>	1,000
Stenscle	>	» »	»	j>	500	-
Arjeplogs	>	> Norrbottens	> .....		1,000	—
Arvidsjaurs		» »	>	>	500	-T
Pajala		>	>	>	500	—
Vittaugi	»	> >	» .		500	-
Övertorneå	2>	J> >	»	>	500	—

Detta förslag bifölls av riksdagen.

I utlåtande den 1 december 1917 avgav kommittén härefter slutligt
förslag till avlöningsförmåner för de svårbesättliga distrikten, huvudsakligen
i Norrland, varvid kommittén föreslog beviljande av »särskilt
avlöningstillägg», varierande mellan 1,000 och 500 kr. för 29 distrikt.

Efter propositioner till riksdagarna 1918 och 1919 upptagande ytterligare
förhöjningar för vissa distrikt av de särskilda avlöningstilläggen,
utgår för närvarande (jämför senast Medicinalstyrelsens kungörelse den
3 september 1920, Svensk författningssamling n:r 629 för 1920) ortstillägg

120

och särskilt avlöningstillägg i följande provinsialläkardistrikt med nedan

angivna belopp:
Nu utgående	Ortstil lägg	Särskilt avlönings-
ortetillägg och	kr.	tillägg	kr.
särskilda Norrbottens lön
"IZr ™ungi ............................	... 1,000: —	1,000	—
Pajala...................................	... 1,000: —	1,000	—
Övertorneå.............................	—	1,500	•-
Haparanda .............................	____ _	500	—
Överkalix .............................	500: —	500	—-e
Råneå ...................................	—	1,000	—
Jockmocks.............................	500: —	500	—
Bodens..................................		500	—
Arjeplogs................................	500: —	2,000	—
Arvidsjaurs.............................	.... '' —	1,500	—
Västerbottens lån
Sorsele...................................	500: —	2,000	—
Norsjö...................................	—	500	—
Stensele ................................	500: —	1,500	—
Lycksele................................	500: —	—
Vilhelmina.............................	500:-	—
Asele ...................................	—	500	—
Bjurholms .............................	—	1,000	—
.lörns ...................................		500	—
Dorotea ................................	—	1,000	—
Tärna..................................	—	2,500	—
Malåträsks .............................	—	2,000	—
Jämtlands län
Gäddede ................................	500: -	2,000	—
Föllinge ................................	500:-	1,500	—
Hammerdals ..........................	—	1,000	—
Hede ..................................	500: —	500	—
Strömsunds ..........................	...	500	—
Västernorrlands län
Ramsele ................................	500: —	1,000	--
Hotings ................................	500: —	1,000	—

121

Ortstillägg

kr.

Gävleborgs län

Los .........................................

Enångers....................................

Värmlands län

Långavs ....................................

Skönneruds .............................. —

Hallands län

Ullareds ....................................

Gottlands lån

Ljugarns....................................

Särskilt avlöningstillägg
kr.

2,000: —

500: —

500:

1,000: —

500: —

De genom dessa tillägg väsentligt förhöjda löneförmånerna för vissa provinsialläkare
hava emellertid icke i någon mån förbättrat läkarförhållandena
i Norrland. Ingen annan provinsialläkarbefattning inom ovan uppräknade
distrikt har sedan 1919, då de nya avlöningstilläggen först fastställdes,
blivit besatt med ordinarie befattningshavare än Los distrikt, vilket för
övrigt allenast möjliggjorts genom Los kommuns ekonomiska mellankomst.
Vakanserna inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands läns ordinarie
provinsialläkardistrikt uppgå för närvarande (den 1 november 1920) till 19.

Kommittén finner det därför uppenbart att, jämte andra åtgärder till förbättrande
av provinsialläkarnes i övre Norrland ställning, varom här
längre fram skall väckas förslag, även ytterligare förbättringar av löneförmånerna
inom vissa distrikt äro oundgängliga.

Såsom allmän regel kan uppställas, att provinsialläkarne i de tre
nordligaste länen hava eu besvärligare och mer slitande tjänstgöring än
provinsialläkarna i andra delar av landet. Distrikten i övre Norrland
(Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län) äro med få undantag vida
mera omfattande och svårskötta än i andra delar av landet, kommunikationerna
äro i regel bristfälliga och de långa landsvägsresorna tidsödande
och kraftnedsättande. Del i allmänhet stränga klimatet är prövande för
hälsa och krafter. Inkomsterna av enskild praktik äro också i regeln
mindre än i andra delar av landet, samtidigt som levnadskostnaderna äro
högt uppdrivna. I och med att distrikt i övre Norrland blivit lediga,
hava allt större svårigheter uppstått att få dem besatta. Den faran ligger

(Jrtstillägy
till provinsialläkarna.
i
Norrbottens,
Västerbottens
och Jäm tlands
län.

122

Kallaitstillägg
i ödebygdsdistrikt.

nära, att även ett flertal andra distrikt i dessa trakter, som hittills kunnat
hållas besatta, skola bliva vakanta, om icke särskilda förmåner utgå jämväl
i dessa distrikt. Och denna fara är så mycket större, som, på sätt förut
berörts, ett relativt mycket stort antal provinsialläkardistrikt bliva lediga
under de närmaste åren i följd av vederbörande innehavares inträde i
pensionsåldern.

Kommittén finner därför nödigt, att för samtliga ordinarie provinsialläkardistrikt
i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län — vare sig
dessa distrikt redan äro inrättade eller efter kommitténs förut avgivna
förslag skola nyinrättas eller nu föreslås alt inrättas — anvisas ett ortstillägg,
lika för alla, vilket ortstillägg synes böra sättas till 1,000 kronor för år.

Samtidigt torde en omläggning böra äga rum av de »särskilda
avlöningstillägg», som hittills utgått inom vissa distrikt i Västcrnorrlands
Gävleborgs, Varmlands, Hallands och Gottlands län. Dessa synas nämligen
höra överföras till »ortstillägg», och dylika ortstillägg fastställas till: för
vart av Ramsele och Hotings distrikt, för vilka här nedan föreslås särskilda
kallortstillägg, 500 kronor, för Los distrikt i Gävleborgs län, där
kallortstillägg också kommer alt upptagas, 1,000 kronor, för Enångers
distrikt i samma län 500 kronor, för Skönneruds distrikt i Värmlands län

1,000 kronor, för Långavs distrikt i sistnämnda län 500 kronor, samt för
vartdera av Ullareds distrikt i Hallands län och Ljugarns distrikt i Gotllands
län 500 kronor.

Då Anundsjö distrikt i Västcrnorrlands län kommer att avsevärt beskäras,
varigenom och i följd av föreliggande bostadssvårigheter detta
distrikt torde få anses mindre eftersträvansvärt, synes ett ortstillägg om

1,000 kronor böra uppföras för nu nämnda distrikt, liksom ortstillägg till
samma belopp torde böra utgå till det nya Ådalslidens (Näsåkers) distrikl
i sistnämnda län, vilket distrikt föreslagits skola nybildas genom utbrytning
från vissa andra distrikt. Sistnämnda distrikt är avsett att ingå bland de
311 distrikt, vartill medel anvisats av 1018 års riksdag.

Emellertid är det uppenbart, att, även med nu föreslagna ortstillägg,
utsikter icke föreligga att få de besvärligaste och minst givande norrlandsdistrikten,
framför allt i ödebygdsområdena, besatta med ordinarie innehavare.

Förhållandena i ödebygdsområdena med dess ofantliga vtareal och
glesa befolkning, den långa vintern med ofta förekommande snöstormar

123

och stark köld, de synnerligen långa, ibland till och med äventyrliga
resorna, den stora bristen på vägar, som ofta nödgar läkaren att till fots
tillryggalägga betydande sträckor in. in. göra läkarens tjänstgöring i dessa
trakter i hög grad prövande och ansträngande. De långa avstånden till
stad och tätare bygd samt till lasarett och andra större sjukvårdsanstalter
ställa ofta alldeles särskilda krav på läkarens verksamhet i förevarande
trakter; och dessa krav bliva ofta än tyngre genom läkarens i allmänhet
isolerade ställning och saknaden av möjlighet till samråd med kolleger.
Härtill kominer, att levnadskostnaderna i ödebygdsområdena äro högt
uppdrivna, särskilt i följd av de dryga transportkostnaderna, samt att
befolkningen i dessa bygder i allmänhet är svagt situerad, så alt inkomsterna
av enskild praktik bliva mycket begränsade och stundom nedsjunka
till eu ren obetydlighet. Möjligheten för läkaren att vid semester eller
annan ledighet kunna vistas i andra trakter av landet med gynnsammare
förhållanden i klimatiskt oeh andra avseenden, ävensom att låta donna
förman också tillgodokomma hans familj, äro avsevärt begränsade genom
de störa avstånden och de uppdrivna resekostnaderna. Önskvärt är också,
att i förevarande trakter stationerade läkare få tillfälle att emellanåt besöka
kliniker och sjukvårdsanstalter för att bibehålla och utveckla sina kunskaper
oeh erhålla noggrannare kännedom om nya metoder och rön å den
medicinska vetenskapens område, än som kan vinnas av bokliga studier
allena. Alla nu berörda förhållanden motivera enligt kommitténs mening
tillräckligt kravet på särskilda avlöningsförbättringar för läkarna i ödebygdsdistrikt.

Kommittén anser således oavvisligt, att för vissa provinsialläkardistrikt
i övre Norrland, belägna i ödebygdsområden eller där särskilt besvärliga
tjänstgöringsförhållanden eljest föreligga, ett särskilt avlöningstillägg
utgår, lämpligen benämnt kallortstillägg. Att bestämma vissa zoner, där
kallortstillägg till olika belopp bör utgå, torde vara olämpligt i fråga om
provinsialläkartjänsterna, utan har kommittén i stället undersökt förhållandena
i varje särskilt distrikt och därpå grundat sitt omdöme, om och
till vad belopp kallortstillägg bör utgå. Kommittén har därvid funnit
kallortstilläggen böra bestämmas till 2,500, 2,000, 1,500, 1,000 och 500
kronor för olika distrikt sand utgå med 2,500 kronor i 3 distrikt, med

2,000 kronor i 5 distrikt, med 1,500 kronor i 8 distrikt, med 1,000 kronor
i 14 distrikt och med 500 kronor i 1 distrikt. Av de utav kommittén till
inrättande nu föreslagna eller ifrågasätta distrikten i förevarande delar av

124

Sammanfattning
av
orts- och kall
ortstillägg.

landet synes kallortstillägg höra utgå med 1,000 kronor i 1 distrikt och
med 500 kronor i 2 distrikt. I sammanhang med uppförande av kallortstillägg
till provinsialläkarna i vissa distrikt inom Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län böra de hittills utgående »särskilda avlöningstilläggen»
till dessa distrikt indragas.

De distrikt, inom vilka kallortstillägg till visst angivet belopp sålunda
skulle utgå, äro upptagna i nedanstående tabell, däri också sammanförts
de ortstillägg inom vissa distrikt, som kommittén förut föreslagit:

Distrikt: Ortstillägg kr. Kallortstillägg kr.

f. Nuvarande distrikt.

Norrbottens lön

Arjeplogs ................................. ] ,000: — 2,500: —

Vittangi .................................... 1,000: - 2,500: —

pajala....................................... 1,000: - 2,000: -

Arvidsjaurs................................. 1,000: — 2,000: —

Övertorneå................................. 1,000: — 1,500: —

Överkalix ................................. 1,000: — 1,500: —

Jockmocks................................. 1,000:— 1,500: —

Haparanda................................ 1,000:— 1,000: —

Råneå ....................................... 1,000: — 1,000: —

Bodens....................................... 1,000:— 1,000: —

Gällivare.................................... 1,000:— 500:—.

Öjebyns .................................... 1,000: — —

Älvsby..................................... 1,000: — —

Kalix ....................................... 1,000: — —

Gammelstads ... .......................... 1,000: — —

Västerbottens lån

Tärna ... 1,000:— 2,500: —

försele....................................... 1,000:— 2,000: —

Malåträsks ................................. 1,000: — 2,000: —

Stensele .................................... 1,000:— 1,500: —

Dorotea .................................... 1,000:— 1,500: —

Lycksele.................................... 1,000: — 1,000: —

Vilhelmina................................. 1,000:— 1,000: —

Äselc ....................................... 1,000:— 1.000: —

125

Jörns ..................................	Ortstilläg ..... 1,000	g kr.	Kallortstillägg ki 1,000: —
Byske ..................................	.... 1,000	—	1,000: —
Norsjö..................................	..... 1,000	—	1,000: —
Bjurholms ............................	..... 1,000	—	1,000: —
Umeå ..................................	..... 1,000	—	—
Nordmalings .........................	..... 1,000	—	—
Skellefteå ............................	..... 1,000	—	—
Burträsks ............................	..... 1,000	—	—
Vindelns ..............................	..... 1,000	—	—
Robertsfors............................	..... 1,000	—	—
Jämtlands lån
Gäddede ...............................	..... 1,000	—	2,000: —
Föllinge ...............................	..... 1,000	—	1,500: —
Hede ..................................	..... 1,000	—	1,500: —
Hammerdals .........................	..... 1,000	—	1,000: —
Strömsunds .........................	..... 1,000	—	1,000: —
Östersunds ............................	..... 1,000	—	—
Mörsils..................................	..... 1,000	—	—
Ragunda...............................	..... 1,000	—	—
Hoverbergs (Åsarne)................	..... 1,000	—	—
Bräcke..................................	..... 1,000	—	—
Svegs ..................................	..... 1,000	—	—
Västernorrlands län
Ramsele ...............................	500	—	1,000: —
Hotings ...............................	500	—	1,000: —
An undsjö ............................	..... 1,000	—	—
Adalslidens (Näsåkers).............	..... 1,000	—	—
Gävleborgs lån
Los .....................................	..... 1,000	—	1,500: —
Enångers...............................	500	—	—
Värmlands lån
Långavs ..............................	500	: —	—
Skönneruds .........................	..... 1,000	—	—
Hallands lån
Ullareds ..............................	500: —	—

126

Gottlands län
Ljugarns...................

Ortstillägg kr. Kallortstiilägg kr.
500: — —

11. Av kommittén nu föreslagna eller ifrågasatta liga distrikt
(i de tre nordligaste lånen).

Norrbottens län
Edefors .............................	.... 1,000:	500:
VÖsterbottens lön
Lövångers ............................	.... 1,000: —	—
Nysätra ......................	.... 1,000: —	—
Bureå ..................	.... 1,000:	—
Jämtlands län
Månsåsens ............................	.... 1,000:	1,000: —
Stuguns ........................	.... 1,000:	500: —

»Or Istil lägg» torde, såsom hittills varit förhållandet, böra räknas ingå i
lönen, medan däremot »kallortstiilägg», i likhet med vad som nu gäller för
avlöningsförmånen »särskilt avlöningstillägg», synes böra jämnställas med
tjänstgöringspenningar.

Kommittén förutsätter, att dyrtidstillägg komma att utgå jämväl å
nu föreslagna ortstillägg och kallortstiilägg.

Med bifall till kommitténs förslag om tillfällig löneförbättring och
om ortstillägg och kallortstiilägg bliva samtliga från statsverket utgående
löneförmåner (begynnelselönen) 10,000 kronor i distrikt, där kallortstillägget
utgår med 2,500 kronor, 9,500 kionor i distrikt, där samma
tillägg uppgår till 2,000 kronor, 9,000 kronor i distrikt, där kallortstillägget
utgör 1,500 kronor, 8,500 kronor i distrikt med kallortstiilägg
om 1,000 kronor och ortstillägg om 1,000 kronor, 8,000 kronor i distrikt,
där kallortstillägget uppgår till 1,000 kronor och ortstillägget till 500
kronor eller kallortstillägget till 500 kronor och ortstillägget till 1,000
kronor, 7,500 kronor i distrikt, där intet kallortstiilägg utgår, men där
ortstillägg utgår med 1,000 kronor, 7,000 kronor i distrikt, där kallortstillägg
icke utgår men ortstillägg endast utgör 500 kronor. Med tillägg
av nu (november 1920) utgående dyrtidstillägg (frånsett det med 144
kronor per år för varje barn under 16 är utgående tillägget), skulle de
kontanta löneförmånerna från statsverket för närvarande bliva 20,416

kronor i distrikt, där lönen är 10,000 kronor, samt resp. 19,4.16 kronor,
18,456 kr., 17,476 kr., 16,496 kr., 15,516 kr. och 14,536 kr. allteftersom
lönen är resp. 9,500, 9,000, 8,500, 8,000 7,500 och 7,000 kronor.

läkarna i
Norrbottens
och Västerbottens
län.

Enligt kommitténs mening bör kallortstillägg om 1,000 kronor utgå Kallortstilljämväl
till förste provinsialläkarna i Norrbottens och Västerbottens län. Delägg till förtte
ofta synnerligen besvärliga inspektionsresorna i dessa län, i jämförelse provinsialrued
de i andra län, torde fullt motivera delta förslag. Dessutom är att
befara, att, om löneförmånerna ej höjas, svårigheter skola möta att vid
nuvarande innehavares avgång besätta förevarande bägge tjänster. Givetvis
bör detta kallortstillägg också för dessa anses som tjänstgöringspenningar
och dyrtidstillägg därå utgå. Härmed skulle ifrågavarande bägge förste
provinsialläkare komma i åtnjutande av årliga löneförmåner, inberäknat
den tillfälliga löneförbättring, varom årets riksdag fattat beslut, och den
ytterligare tillfälliga löneförbättring, varom kommittén nu väckt förslag,
av 11,300 kronor (förutom ålderstillägg) eller med nu utgående dyrtidstillägg
(frånsett barntillägg) tillsammans 22,963 kronor. Härtill kommer
för vardera ersättning för utgifter till skrivbiträde och för övriga expenser
1,600 kr.

Senast fastställda avlöningsstat (Kungl. brevet den 9 juli 1920) för Förslag till
förste provinsialläkare och provinsialläkare upptager 24 förste provinsial- avlöningsstat.
läkare och 222 provinsialläkare (därav 1 tillika förste provinsialläkare,från och med
för vilken lön såsom provinsialläkare ej upptagits i staten). Samman- dr 1933,
lagda utgiftssumman i staten är 193,800 kronor för förste provinsialläkarna
och 1,257,500 kronor för provinsialläkarna eller sammanlagt 1,451,300
kronor. I detta belopp ingår dock ej den för år 1920 beviljade tillfälliga
avlöningsförbättringen till förste provinsialläkare och ej heller de till
dessa upptagna ersättningarna under vartdera av åren 1920 och 1921 för
utgifter till skrivbiträde och övriga expenser. Ej heller ingår däri arvode
till de biträdande förste provinsialläkare, som från och med år 1921
skola tillkomma.

Det må här erinras, att kommittén i annat sammanhang föreslagit,
att tillsammans 98 nya provinsialläkardistrikt skulle under en viss beräknad
tidsperiod upprättas, varav för första perioden upptagits 29. Av
sistnämnda antal beräknas 10 stycken komma att nyinrättas år 1922.

Då anslag till besättande av sistberörda nya tjänster således bör vara

128

tillgängligt från och med år 1922, bör i den ordinarie staten för förste
provinsialläkare och provinsialläkare från och med nämnda år upptagas
232 provinsialläkare, av vilka dock för en, tillika förste provinsialläkare,
ej bör beräknas anslag.

Vidare må uppmärksammas, att, på sätt kommittén längre fram får
tillfälle föreslå, viss förhöjning av tjänslårsberäkningen skulle äga rum
inom de distrikt, där kallortstillägget utgår med 2,500 kronor eller 2,000
kronor. I anslutning härtill har det ansetts lämpligt, att tiden för åldei-stilläggets
åtnjutande inom dessa distrikt sättes till tre år för första ålderstillägget
och till åtta år för andra ålderstillägget.

Slutligen må anmärkas, att av de nya provinsialläkardistrikt, som av
kommittén föreslagits till nyinrättande redan under första perioden och
för vilka anslag således bör upptagas från och med år 1922, ett distrikt,
Edefors distrikt, är beläget i Norrbottens län och ett, Månsåsens distrikt,
i Jämtlands län, samt att för det förra upptagits ortstillägg om 1,000
kronor och kallortstillägg om 500 kronor och för det senare ortstillägg å

1,000 kr. och kallortstillägg å 1,000 kronor.

I anslutning till förut framlagda förslag skulle således avlöningsstaten
för förste provinsialläkare och provinsialläkare från och med år 1922
bliva följande: (Se tab. nästa sid.)

Totalsumman för hela kåren skulle således bli 1,564,800 kronor,
utvisande en ökning från nuvarande stat av 113,500 kronor.

Det må ävenledes uppmärksammas, att i förevarande statförslag
givetvis icke upptagits den tillfälliga löneförbättring å 1,000 kronor åt
förste provinsialläkare, som förut beviljats, ej heller den tillfälliga löneförbättring
å 1,000 kronor för alla provinsial- och förste provinsialläkare,
varom kommittén ovan väckt förslag för år 1921.

I den män kommitténs förutnämnda föislag om inrättande av ytterligare
ordinarie distrikt under tiden efter år 1922 genomföras, ökas givetvis
staten med sålunda nytillkomna befattningshavare. Det lärer böra ankomma
på Medicinalstyrelsen att årligen föreslå det antal nya provinsialläkare,
som för genomförande av kommitténs nyssberörda förslag bör
varje år efter år 1922 uppföras å ordinarie stat.

Ehuruväl kommittén anser riktigast att i statförslaget upptaga alla
de nya provinsialläkare, som föreslagits skola tillkomma under år 1922,
är det i hög grad sannolikt, att alla dessa tjänster ej kunna besättas

129

1	Lön Kronor	Tjänst- görings- pen- ningar Kronor	Orts- tillägg Kronor	Kall- orts- tillägg Kronor	Summa Kronor
j 1 förste provinsialläkare...	5,000	3,000	300	1,000	9,300	Efter 6 år kan
1 >	5,000	3,000	300	1,000	9,300	lönen höjas med 500
1 > >	5,000	3,000	600	_	8,600	kronor och efter 10
						år me d ytterligare
1 »	5,000	3,000	300	—	8,300	600 kronor.
1 » >	5,000	3,000	300	—	8,300
1 > > ...	5,000	3,000	—	—	8,000
18 > >	90,000	54,000	—	—	144,000
Summa Kronor	120,000	72,000	1,800	2,000	195,800
1 provinsialläkare (till-
lika förste provin-
sialläkare) ............	—	—	—	—	—
1 provinsialläkare.........	4,000	1,500	1,000	2,500	9,000	För provinsiallä-
2 > .........	8,000	3,000	2,000	5,000	18,000	karen i Arjeplogs,
1 > .........	4,000	1,500	1,000	2,000	8,500	Vittangi, Pajala och
4 > .........	16,000	6,000	4,000	8,000	34,000	Arvidsjaurs distrikt
						i Norrbottens län, i
1 » .........	4,000	1,500	1,000	1,500	8,000	Tärna, Sorsele och
7 * .........	28,000	10,500	7,000	10,500	56,000	Malåträsks distrikt i
1 • .........	4,000	1,500	1,000	1,000	7,500	Västerbottens län
12 > .........	48,000	18,000	12,000	12,000	90,000	samt i Gäddede di-
1 » .........	4,000	1,500	500	1,000	7,000	strikt i Jämtlands
						län kan lönen efter
1 > .........	4,000	1,500	500	1,000	8 © !>•
						3 år och för övriga
1 > .........	4,000	1,500	1,000	500	7,000	provinsialläkare
1 » .........	4,000	1,500	1,000	500	7,000	efter 6 år höjas med
1 * .........	4,000	1,500	1,000	—	6,500	600 kronor. Efter
18 > .........	72,000	27,000	18,000	_	117,000	ytterligare 6 år kan
						lönen ånyo höjas
1 » .........	4,000	1,500	500	—	6,000	med 600 kronor.
3 > .........	12,000	4,500	1,500	—	18,000
1 > .........	4,000	1,500	—	—	5,500
174 » .........	696,000	261,000	—	—	957,000
Summa Kronor	924,000 346,500	53,000	45,500	1,369,000

Anm. Pensionsunderlaget för provinsialläkare utgör 4,000 kronor, med förhöjning i
förekommande fall av de i avlöningsstaten upptagna ålderstilläggen.

130

under år 1922, vadan utgifterna för statsverket icke komma att bliva av
den omfattning statförslaget upptager.

För åtnjutande av de från och med år 1922 sålunda föreslagna avlöningsförmåner
för förste provinsialläkare och provinsialläkare torde
böra gälla, vadi Kungl. kungörelsen den 13 juni 1919 finnes stadgat för motsvarande
befattningar, med iakttagande av de förändringar i avseende å
benämningen av vissa avlöningsförmåner, som ovan föreslagits, samt de
ändrade bestämmelser om tiden för ålderstilläggs utgående i vissa distrikt
samt om förlängd semester för provinsialläkarna i en del norrlandsdistrikt,
varom kommittén i detta betänkande väcker förslag. Slutligen torde också
i avlöningsvillkoren böra uppmärksammas, vad kommittén i annat sammanhang
föreslagit beträffande skyldighet för provinsialläkare att bebo
bostadslägenhet, som för honom anordnats, samt för lägenheten erlägga
bestämd hyra och, för den händelse vikarie å provinsialläkarbefattning i
sådant distrikt erfordras, till denne upplåta de rum, som avsetts till mottagning
av patienter.

I anslutning härtill föreslås, att följande villkor och bestämmelser för
de nya avlöningsförmånerna för förste provinsialläkare och provinsialläkare
måtte fastställas; och hava de ifrågasatta nya bestämmelserna utmärkts
med kursiv stil:

att förste provinsialläkare och provinsialläkare skola vara underkastade
den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet och jämkning i åligganden
som ock den reglering av tjänstgöringsområde, som kunna varda stadgade;

att med förste provinsial- eller provinsialläkarbefattning icke må
förenas annan tjänst å rikets eller riksdagens stat;

att med sådan befattning icke heller må förenas vare sig uppdrag
såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är
med Kungl. Maj:ts oktroj försett eller blivit såsom aktiebolag registrerat,
eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan
tjänstebefattning av vad slag som helst, såframt ej, vad angår förste provinsialläkare,
Kungl. Maj:t och, vad angår provinsialläkare, Medicinalstyrelsen,
uppå därom gjord framställning och efter prövning, att ifrågavarande
uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderligt för
tjänstgöringen såsom förste provinsialläkare eller provinsialläkare, finner
uppdraget eller befattningen kunna få tillsvidare mottagas och bibehållas;

att tjänstgöringspenningar ävensom kallortstillägg få uppbäras endast
för den tid befattningshavare verkligen tjänstgjort eller åtnjuter semester,

131

men för den tid, häxa eljest varit från tjänstgöring befriad, skola utgå till
den, som uppehållit befattningen;

att befattningshavare, som åtnjuter semester eller annan tjänstledighet,
skall till vikarien avstå det arvode enligt taxa, vilket belöper å de av
vikarien verkställda tjänstegöromål;

att den, som av sjukdom hindras att sin befattning förrätta, äger uppbära
hela lönen jämte ortstillägg, där sådant utgår, men att den, som
undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring
hos riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra särskilda
uppdrag eller i behörig ordning avstänges från tjänstgöring eller eljest
är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktigas att under
ledigheten utöver sina tjänstgöringspenningar och arvode enligt taxa,
varom nyss är stadgat, ävensom kallortstillägg, där sådant utgår, avstå så
mycket av lönen eller ortstillägget, som för befattningens uppehållande
erfordras eller eljest prövas skäligt;

att, därest emellertid tjänsteman i följd av kroppsskada, ådragen under
tjänstutövning, blivit tills vidare oförmögen till tjänstgöring, avlöningen
å stat må, såsom undantag från vad ovan är stadgat, kunna, efter Medicinalstyrelsens
beprövande, till honom utgå oavkortad under högst sex
månader; ankommande på prövning av Kungl. Maj:t till huru stor del avlöningen
kan böra till den skadade utgå efter omförmälda tid av sex månader;

att avlöning ej må utgå till tjänsteman för tid, varunder han avhållit
sig från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet
eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest tjänsteman varder avstängd från tjänstgöring eller i häkte
tagen, den del av hans avlöning, som ieke av Medicinalstyrelsen prövas
höra användas för befattningens uppehållandg, skall under tiden innehållas,
såvida Medicinalstyrelsen ej finner skäligt låta honom uppbära något
därav;

att vid sjukdomsfall, eller när det erfordras för beredande av semester,
provinsialläkare skall vara skyldig att, om han förordnas att uppehålla
förste provinsialläkartjänst, bestrida densamma, mot åtnjutande i
förstnämnda fall av de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar,
men i senare fallet av däremot svarande belopp, dock ej längre än sammanlagt
tre månader under ett och samma kalenderår;

att beträffande förhöjning i lönen efter viss tids fortsatt innehavande
av befattning, tidpunkten för första förhöjningen bestämmes att inträda,

132

för provinsialläkaren i Arjeplogs, Vittangi, Pajala och Arvidsjaurs distrikt i
Norrbottens län, i Tärna, Sorsele och Malåträsks distrikt i Västerbottens lån
samt i Gäddede distrikt i Jämtlands län efter tre år och för övriga befattningshavare
efter fem år, under villkor att innehavaren under mer än
fyra femtedelar av den tjänstetid, som erfordras för att vinna nämnda
förhöjning, med gott vitsord bestritt sin egen eller, på grund av förordnande,
annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock
att härvid icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit semester,
och för andra förhöjningen, om sådan äger rum, efter ytterligare fem år,
på samma villkor, under iakttagande, vad var och en av omförmälda
löneförhöjningar angår, att den högre avlöningen ej får tillträdas förr än
vid början av kalenderåret näst efter det, varunder den stadgade tjänsteåldern
blivit uppnådd; börande löntagaren vid bestämmandet av rätten
till löneförhöjning tillgodoräknas den tid, som före den nya avlöningsstatens
trädande i kraft förflutit från hans tillträdande till befattningen;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande
av löneförhöjning, redan uppnått den levnads- och tjänstålder, som berättigar
honom till pension, icke må tillträda samma förhöjning;

att semester må, när sådant utan hinder för tjänstens behöriga uppehållande
kan ske, av Medicinalstyrelsen, på därom gjord framställning,
beviljas provinsialläkare i distrikt, där kallortstillågg utgår, under antingen
en och en halv månad årligen eller tre månader vartannat år samt annan
tjänstinnehavare under antingen en månad årligen eller två månader vartannat
år, med skyldighet för provinsialläkare att tillhandahålla eller
bekosta fri bostad för vikarien;

att vid avgång från tjänsten till följd av avskedstagande, entledigande
eller dödsfall själva lönen ävensom ortstillägg utgå till månadens slut;

att, därest bostad med eller utan bidrag av statsmedel anordnats för
provinsialläkare, det skall åligga provinsialläkaren att bebo densamma samt
därför erlägga bestämd hyra, icke överstigande 1,800 kronor per år, under förutsättning
dock beträffande bostad, som anordnats utan statsbidrag, att densamma
fyller skäliga anspråk; skolande innehavare av sådan bostad, som
anordnats med bidrag av statsmedel, därjämte vara skyldig att till sin vikarie
kostnadsfritt upplåta de rum, som avsetts för mottagning av patienter;

att i fråga om skyldighet att från tjänsten avgå ävensom i fråga om
rätt till pension skall gälla, vad i särskild lag angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension vid tiden för den nya lönestatens ikraftträdande

133

eller, såvitt angår innehavare av befattning, som därefter tillträdes, vid
tillträdet till befattningen är stadgat;

att den, som tillträder den nya avlöningsstaten, skall vara skyldig
underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, omreglering av extra
inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattningen eller utgå för bestyr i
sammanhang därmed;

att envar, som med eller efter 1922 års ingång tillträder befattning
såsom förste provinsialläkare eller provinsialläkare, skall vara pliktig att
underkasta sig förut angivna villkor och bestämmelser för den nya avlöningsstatens
åtnjutande; samt

att de förutvarande innehavare av befattningar såsom förste provinsialläkare
eller provinsialläkare, vilka icke före den 1 november 1921 anmäla,
att de vilja underkasta sig den nya avlöningsstaten samt nämnda
villkor och bestämmelser, och som icke lagligen kunna därtill förbindas,
skola varda bibehållna vid dem enligt dittills gällande ordinarie stat tillkommande
avlöningsförmåner, ävensom, i den mån ej annat föranledes
av bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension,
vid den rätt till pension, som dittills tillkommit dem.

Kommittén utgår ifrån, att de ersättningar för utgifter till skrivbiträde
och för övriga expenser, som beviljats förste provinsialläkarna för åren
1920 och 1921, skola med oförändrade belopp utgå jämväl under år 1922
samt vidare, intill dess en allmän lönereglering för dessa tjänster kan
komma till stånd. För år 1922 erfordras för dessa ändamål ett förslagsanslag,
högst 52,400 kronor. Anställande av en biträdande förste provinsialläkare
i varje län samt anvisande av medel för dessas avlönande
skall äga rum från och med år 1921, vadan vad härom föreskrivits genom
Kungl. brevet den 9 juli 1920 fortfarande bör gälla och medel härtill
för år 1922 utgå av nyssnämnda förslagsanslag, i vars belopp sistnämnda
ersättningar ingå.

c. Förhöjning av läkartaxan.

Den nu gällande läkartaxan av den 8 november 1918 (Svensk författningssamling
n:r 842) överensstämmer i huvudsak med det förslag till ny
läkartaxa, som av kommittén framlades i dess betänkande den 1 december
1917. 1 nämnda betänkande framhålles (sid. 23), att de i förslaget

upptagna taxebeloppen bestämts utan hänsyn till den särskilda värde -

134

minskning av penningen, som förorsakats genom då pågående världskrig,
vilken värdeminskning syntes kommittén böra kompenseras på annat sätt.
Vidare framhålles av kommittén, att det från allmänhetens synpunkt måste
anses förmånligt, att en taxa för provinsialläkare funnes fastställd, och att
denna sattes ganska låg, men att å andra sidan läkarna kunde vara berättigade
fordra, att läkartaxans bestämmelser skulle vara väl avvägda
och lämpade efter tidsförhållandena.

Med den ovannämnda kompensationen avsåg kommittén, att därest
krigstidstillägg komme att tilldelas andra statens befattningshavare, sådant
tillägg även måtte tillerkännas provinsialläkare. Provinsialläkarna hava
också kommit i åtnjutande av samma krigstidstillägg och dyrtidstillägg,
som kommit andra statens befattningshavare till del. Men sedan läkartaxan
fastställdes har penningens värde sjunkit så avsevärt, att det måste
anses vara befogat, att taxan nu höjes. Det torde även böra påpekas, att
vid fastställandet av nu gällande avlöningsstat för provinsialläkarna, hänsyn
togs till, att provinsialläkarna hade att påräkna inkomst av arbete
enligt taxa. Avlöningen kunde på grund härav sättas lägre, än eljest varit
nödvändigt. Det dyrtidstillägg, som nu utgår, hänför sig emellertid
endast till den kontanta avlöningen. En höjning av taxan torde även
vara nödvändig med hänsyn till önskvärdheten av alt förmå de unga
läkarna att ägna sig åt provinsialläkarbanan.

Om höjningen av taxan skolat bestämmas i förhållande till nuvarande
penningvärde, skulle taxan nästan behöft 3-dubblas. En så våldsam höjning
vill emellertid kommittén ej förorda, utan hemställer i stället, att
taxan undergår den förhöjning, som angives i nedannämnda förslag.
Arvodesbeloppen enligt detta förslag skulle endast undantagsvis överstiga
de enligt nu gällande taxa utgående arvodena med mer än 100 %\ i flera
viktiga fall skulle de stanna långt under. Såsom ersättning för den minskning
av taxebeloppen i förhållande till de av tidsförhållandena betingade, som
sålunda föreslagits, har kommittén här ovan i annat sammanhang förordat,
att provinsialläkarna i likhet med en del andra av statens befattningshavare
måtte tillerkännas en tillfällig löneförbättring av 1,000 kronor, å vilken
löneförbättring givetvis dyrtidstillägg bör räknas utgå.

Då den ifrågasatta taxeförhöjningen är betingad av dyrtiden, bör den
endast givas provisorisk karaktär och sålunda endast gälla tillsvidare för
att, då tidsförhållandena så påkalla, undergå revidering.

135

Beträffande de särskilda taxebcloppcn hänvisas till förslaget. Den nu
gällande taxan intages därjämte för jämförelse.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

Taxa för arvode åt vissa i civil tjänst anställda läkare för enskild
sjukvård och för intyg, meddelade på enskild begäran, ävensom för
tjänstförrättningar, verkställda enligt gällande instruktion eller myndighets
uppdrag,

av Kungl. Maj:t gillad och fastställd den

A. För enskild sjukvård och på enskild begäran meddelade intyg.

§ 1.

1. Förste provinsialläkare, som
tillika är provinsialläkare, provinsial-,
extra provinsial- eller biträdande
provinsialläkare eller vikarie för sådan
läkare äger att för enskild sjukvård,
som inom distriktet lämnas,
ävensom för intyg, som på enskild
begäran meddelas, erhålla arvode och
i särskilda fall reseersättning enligt
här nedan givna bestämmelser, där
ej högre arvode erbjudes.

1. Förste provinsialläkare, som Allmänna
tillika är provinsialläkare, provinsial- bestämmelser
eller extra provinsialläkare eller biträdande
förste provinsialläkaren i
Gottlands län eller vikarie för sådan
läkare äger att för enskild sjukvård,
som inom distriktet lämnas, ävensom
för intyg, som på enskild begäran
meddelas, erhålla arvode och i särskilda
fall reseersättning enligt här
nedan givna bestämmelser, där ej
högre arvode erbjudes.

2. När i denna taxa utrymme lämnas för arvodets bestämmande inom
angivna gränser, skall av läkaren hänsyn tagas såväl till sjukdomsfallets
natur samt det arbete, läkaren därpå måst nedlägga, som ock till den betalningsskyldiges
förmåga att utgöra arvodet, dock att av personer i ringa
förmögenhetsvillkor under alla förhållanden endast det lägsta beloppet
må fordras.

1. Rådfrågas läkaren i sin bostad
eller annorstädes, utgår arvodet
för rådfrågningen, vare sig recept av
läkaren meddelas eller icke, med
1—3 kronor. För förnyelse av recept
utan särskild rådfrågning utgör
arvodet 50 öre.

1. Rådfrågas läkaren i sin bo- Arvode för
stad eller annorstädes, utgår arvodet rådfrågning.
för rådfrågningen, vore sig recept av
läkaren meddelas eller icke, med
2—4 kronor. För förnyelse av recept
utan särskild rådfrågning utgör
arvodet 1 krona.

136

Arvode för
sjukbesök
inom tvd
kilometer.

Arvode för
sjukbesök på
avstånd
utöver tvd
kilometer.

2. Det i mom. 1 bestämda arvode
för rådfrågning utgår icke vid
sjukbesök, varom här nedan stadgas;
och må, därest vid sjukbesök på
avstånd från läkarens bostad, överskjutande
en halv mil, läkaren rådfrågas
av någon, som tillhör samma
hushåll som den sjuke, arvodet härför
utgå med ett belopp ej överstigande
1 krona.

2. Det i mom. 1 bestämda arvode
för rådfrågning utgår icke vid
sjukbesök, varom här nedan stadgas;
och må, därest vid sjukbesök på avstånd
från läkarens bostad, överskjutande
en halv mil, läkaren rådfrågas
av någon, som tillhör samma
hushåll som den sjuke, arvodet härför
utgå med ett belopp ej överskjutande
2 kronor.

§ 3.

1. För varje besök, som av lä- 1. För varje besök, som av läkaren
på anmodan göres hos sjuk karen på anmodan göres hos sjuk

på avstånd ej överstigande två kilo- på avstånd ej överstigande två kilometer
från läkarens bostad eller meter från läkarens bostad eller

från annat ställe inom distriktet, från annat ställe inom distriktet,

där han uppehåller sig, utgår arvo- där han uppehåller sig, utgår arvodet
med 3—5 kronor. det med 5—8 kronor.

2. Överstiger i fall, som i mom. 1 omförmäles, avståndet från läkarens
bostad en kilometer och finnes farbar väg till den sjuke, skall
läkaren med tjänlig skjuts befordras till och från sjukbesöket. Sker ej
hämtning i sådant fall, vare läkaren berättigad till gottgörelse för utgift,
som han haft för sin fortskaffning till och från stället.

§ 4.

Överstiger vid sjukbesök våglängden
till den sjuke från läkarens
bostad eller annat ställe inom distriktet,
därifrån resan anträdes, två kilometer,
utgår arvodet, för besök på
avstånd ej överstigande en halv mil,
med 5 — 7 kronor samt, för besök
på längre avstånd, med ytterligare
2 kronor för varje överskjutande
börjad halvmil intill fyra mil och

Överstiger vid sjukbesök våglängden
till den sjuke från läkarens
bostad eller annat ställe inom distriktet,
därifrån resan anträdes, två kilometer,
utgår arvodet, för besök på
avstånd ej överstigande en halv
mil, med 8 — 10 kronor samt, för
besök på längre avstånd, med ytterligare
3 kronor för varje överskjutande
börjad halvmil av väg -

137

därefter med 2 kronor för varje
överskjutande börjad mil av våglängden
till den sjuke, utan rätt för
läkaren till särskilt arvode för återfärden.

längden till den sjuke, utan rätt för
läkaren till särskilt arvode för återfärden.

avstånd
utöver tvä
kilometer.

1. Till och från sjukbesök på avstånd överstigande två kilometer skall Befordran
läkaren befordras med tjänlig skjuts, och må därtill användas även åkdon tM °eh från
efter en häst, såvida åkdonet kan efter ortens sed såsom bekvämligt anses.

Vill läkaren i stället för den hämtandes åkdon begagna eget lättare enbetsåkdon,
vare han därtill berättigad.

2. Varder läkaren i fall, som 2. Varder läkaren i fall, som

i mom. 1 sägs, ej hämtad, har han i mom. 1 sägs, ej hämtad, har han
att själv ombesörja sin befordran att själv ombesörja sin befordran
till och från stället med rätt att till och från stället med rätt att
därför uppbära ersättning efter därför uppbära gottgörelse för utskjuts
med en häst jämte åkdon- gift, som han haft för sin fortskaffslega
efter 35 öre för milen. ning till och från sjukbesöket.

1. Begagnar läkaren, där han
ej med skjuts befordras, för resa
vid sjukbesök på avstånd, överstigande
två kilometer, eller för del
av sådan resa, järnväg eller ångfartyg,
eller måste vid besök på sådant
avstånd vägen eller någon del därav
tillryggaläggas på båt, till häst eller
till fots, skall arvodet för besöket
beräknas efter den tid, som för färden
åtgår, sålunda att arvodet utgår
med 2 kronor 50 öre för varje börjad
timme, intill tio timmar, och
för längre tid med 1 krona 50
öre för varje börjad timme, dock

1. Begagnar läkaren, där han Ersättning
ej med skjuts befordras, för resa/öv sjukbesök,
vid sjukbesök på avstånd, översti- beräknad
gande två kilometer, eller för del e^ter tid''
av sådan resa, järnväg eller ångfartyg,
eller måste vid besök på sådant
avstånd vägen eller någon del därav
tillryggaläggas på båt, till häst eller
till fots, skall arvodet för besöket
beräknas efter den tid, som för färden
åtgår, sålunda att arvodet utgår
med 4 kronor för varje börjad timme,
dock att arvodet för sådan resa icke i
något fall må understiga 10 kronor;
skolande denna beräkningsgrund

138

Ersättning
för flera
sjukbesök
under en
resetur.

att arvodet för sådan resa icke i
något fall må understiga 5 kronor;
skolande denna beräkningsgrund
tillämpas jämväl om skjuts jämte
något av nu nämnda fortskaffningssätt
användes. Vid bestämmandet
av den tid, som för färden åtgått,
inberäknas även den tid läkaren
måst under färden avvakta järnvägseller
ångfartygslägenhet; ägande dock
den betalningsskyldige att, där han
vill undgå kostnaden för väntetid
under hemfärden, själv ombesörja
läkarens fortskaffning till hans hem.

Däremot inberäknas icke den tid, som
åtgår för nattlogi, som i mom. 2 sägs.

2. Vid resa, varom i denna paragraf förmäles, tillkommer läkaren
utom arvode även reseersättning för färd på järnväg efter avgift för plats
i första klassens vagn och för färd på ångfartyg efter avgift för enkel
hyttplats eller, när hytt ej förekommer, en salongsplats; börande, därest
läkaren måste själv ombesörja färd med båt, häst eller skjuts, honom
ersättas stadgad, eller, där taxa icke finnes, betingad lega. Har läkaren
haft utgift för transport av reseffekter eller, vid sjukbesök på avstånd
överstigande 4 mil, för nattlogi, skall sådan utgift honom gottgöras.

§ 7.

1. Varder läkaren under resa för ett sjukbesök anmodad att efter
besöket med avvikande från eller fortsättning av vägen besöka annan
sjuk, skall för varje sådant ytterligare sjukbesök arvode, efter de i paragraf
3 mom. 1 och paragraf 4 stadgade grunder, utgå såsom för ny resa,
beräknad efter våglängden från den nya vägens början till den sjukes
bostad; och vare den, som kallat läkaren till det senare besöket, skyldig
att, vid avvägen eller där den nya vägen börjar, hämta läkaren samt
ombesörja hans hemfärd.

2. Skall, då flera sjukbesök i ett sammanhang företagas, läkarens
arvode, enligt vad i § 6 sägs, för något eller några av besöken beräknas
efter tid, gäller samma beräkningsgrund för hela reseturen; skolande ar -

tillämpas jämväl om skjuts jämte
något av nu nämnda fortskaffningssätt
användas. Vid bestämmandet
av den tid, som för färden åtgått,
inberäknas även den tid läkaren
måst under färden avvakta järnvägs-
eller ångfartygslägenhet; ägande
dock den betalningsskyldige att,
där han vill undgå kostnaden för
väntetid under hemfärden, själv ombesörja
läkarens fortskaffning till
hans hem. Däremot inberäknas icke
den tid, som åtgår för nattlogi, som
i mom. 2 sägs.

139

vodet mellan de betalningsskyldiga fördelas efter den tid, som åtgått för
färden till och från varje särskilt sjukbesök, och svare var för den hämtningsskyldighet
eller reseersättning, som efter ovan stadgade grunder på
honom belöper.

§ 8.

1. För nedan angivna undersökningar,
vilka må utföras endast
efter överenskommelse med patienten,
skola utöver förut stadgade arvode
och reseersättning, där sådan
ifrågakommer, följande arvoden er -

1. För nedan angivna under- Särskilt
sökningar, vilka må utföras endast
efter överenskommelse med patien- tökningar
ten, skola utöver förut stadgade ar- och för barn.
vode och reseersättning, där sådan förlossning.
ifrågakommer, följande arvoden er -

läggas:

för undersökning å magsaft
........................

för undersökning mera

tidsödande å urin ......

för prövning å njurfunktionen
.....................

för undersökning å blod
> » » bakterier.
.......................

för undersökning å avföring
.....................

för undersökning av ögats
brytningsförhållanden

läggas:

för undersökningåmag -

3—5	saft .....................	kr.	3-7: 50
2—3	för undersökning mera tidsödande å urin ...	»	2—4: 50
5,	för prövning å njurfunk-tionen ..................		5,
3—5	för undersökning å blod	»	3—7: 50
3—5	» » »bak-terier .....................	»	3—7: 50
3—5	för undersökning å av-föring ..................		3—7: 50
1—5	för undersökning av ögats brytningsför-hållanden..............	»	1—7: 50

2. För läkarens biträde vid barnförlossning
skall, utöver stadgade
arvode och reseersättning, där sådan
ifrågakommer, betalas ytterligare
arvode från och med 5 kronor till
och med 25 kronor.

2. För läkarens biträde vid barnförlossning
skall, utöver stadgade
arvode och reseersättning, där sådan
ifrågakommer, betalas ytterligare
arvode från och med 10 kronor till
och med 50 kronor.

§ 9-

1. För besiktning av levande 1.

person för utrönande av sinnesbe- person

Särskilt
arvode för

För besiktning av levande besiktning
för utrönande av sinnesbe- å levande

person m. m.

140

Förhöjt
arvode för
läkarvård
under viss
tid.

Läkarvård,
som av kommun
för
vissa fattiga
eller mindre
bemedlade
betalas.

skaffenhet jämte däröver utfärdad
attest njute läkaren ett arvode av
10 kronor. För annan besiktning å
levande person jämte attest däröver
utgår arvodet med 3 kronor, där ej
annat arvode är särskilt stadgat.

skaffenhet jämte däröver utfärdad
attest njute läkaren ett arvode av 20
kronor. För annan besiktning å levande
person jämte attest däröver
utgår arvodet med 5 kronor, där ej
annat arvode är särskilt stadgat.

2. För utfärdande av sådant intyg om dödsorsaken, som omförmäles
i 3 § under b) av kungörelsen den 14 september 1917 (n:r 659) angående
villkor för eldbegängelse, njute läkaren i arvode 10 kronor.

3. Har vid besiktning, som i denna paragraf är sagd, resa erfordrats,
åtnjute läkaren dessutom arvode och reseersättning såsom för sjukbesök
är stadgat.

1. Anlitas läkaren under tiden
mellan klockan 11 e. m. och klockan
8 f. m. eller faller resa för sjukbesök
eller del av resan inom samma
tid, utgår arvodet för rådfrågning
med 50 procent förhöjning och för
sjukbesök med förhöjning av 1 krona
för varje börjad timme, som under
ovan angivna tid för besök eller resa
åtgått.

2. Förhöjning, som nu är sa
om biträde vid barnförlossning.

1. Anlitas läkaren under tiden
mellan klockan 11 e. m. och klockan
8 f. m. eller faller resa för sjukbesök
eller del av resan inom samma
tid, utgår arvodet för rådfrågning
med 50 procent förhöjning och för
sjukbesök med förhöjning av 2 kronor
för varje börjad timme, som
under ovan angivna tid för besök
eller resa åtgått.

1, äger dock icke rum, då fråga är

§ 11.

1. Har kommun enligt därom av kommunalnämndsordförande utfärdat

intyg åtagit sig att betala läkarvård för vissa fattiga eller mindre bemedlade
medlemmar av kommunen, må dock resa för sjukbesök på kommunens
bekostnad av läkaren företagas, utom i trängande all, endast
o da medgivande därtill av kommunalmyndigheten lämnats.

2. För likvids erhållande i fall, varom i denna paragraf sägs, äger
läkaren att, med bifogande av lämnade intyg, kvartalsvis till kommunalmyndigheten
ingiva räkning å läkaren tillkommande arvode och reseersättning.

141

§ 12.

Arvode och reseersättning enligt denna taxa, vilka skola av enskild Enskildas
person gäldas, åligger det den sjuke eller den, som för dennes vård och
underhåll ansvarar, eller den, som eljest för annan person anlitat lä- ^Jna
karen, att vid anfordran erlägga. taxa.

§ 13.

Tredskas den betalningsskyldige att erlägga arvode eller reseersättning
enligt denna taxa, njute läkaren för utbekommande därav handräckning
hos överexekutor, där läkaren styrker, att räkning å beloppet blivit minst
fjorton dagar före ansökningens ingivande till överexekutor tillställd den
betalnin gssky ldige.

Handräckning
för
betalningens
utbekommande.

B. För tjänstförrättningar, verkställda enligt gällande instruktion
eller mgndighets uppdrag.

§ 14.

För tjänstförrättning, som för
allmän hälso- eller sjukvård av
förste provinsialläkare, som icke
tillika är provinsialläkare, ävensom
av de i § 1 omförmälda läkare på
grund av gällande instruktion eller
myndighets uppdrag utföres å ställe
på längre avstånd från läkarens bostad
än två kilometer, utgår ersättning
efter den klass i gällande resereglemente,
som är för provinsialläkare
bestämd, men för tjänstförrättning,
utförd på avstånd ej överstigande
två kilometer från hans bostad,
utgår, där ej för vissa tjänstförrättningar
särskilt arvode, enligt vad i
§ 15 sägs, är bestämt, ersättning
med 5 kronor i dagtraktamente,
utan rätt för läkaren att beräkna
reseersättning.

För tjänstförrättning, som för Ersättning

allmän hälso- eller sjukvård av för tjänstför förste

provinsialläkare, som icke rättning i

_ allmänhet.

tillika ar provinsialläkare, ävensom

av de i § 1 omförmälda läkare på
grund av gällande instruktion eller
myndighets uppdrag utföres å ställe
på längre avstånd från läkarens bostad
än två kilometer, utgår ersättning
efter den klass i gällande resereglemente,
som är för provinsialläkare
bestämd, men för tjänstförrättning,
utförd på avstånd ej överstigande
två kilometer från hans bostad,
utgår, där ej för vissa tjänstförrättningar
särskilt arvode, enligt vad i
§ 15 sägs, är bestämt, ersättning .
med 10 kronor i dagtraktamente,
utan rätt för läkaren att beräkna
reseersättning.

142

Ersättning
för vissa
tjänstförrättningar.

1. För nedannämnda tjänstförrättningar
tillkommer läkaren, jämte
ersättning enligt gällande resereglemente,
där sådan jämlikt § 14 ifrågakommer,
arvode med följande belopp:

för rättsmedicinsk undersökning
av död människas kropp, med protokoll
och utlåtande i två utskrifter
........................... 20 kronor;

för undersökning till upptäckande
av arseniksyrlighet i fast

form, jämte protokoll i två utskrifter
........................ 5 kronor;

för undersökning av levande
person till utrönande av hans sinnesbeskaffenhet,
jämte utlåtande i två
utskrifter .................. 10 kronor;

samt för annan undersökning
eller besiktning å levande person
eller personer, jämte utlåtande i två

utskrifter..................... 5 kronor;

beroende likväl dessa arvodens åtnjutande
på de till förrättningen
hörande handlingars godkännande
vid den granskning, de i medicinalstyrelsen
äro underkastade.

15.

1. För nedannämnda tjänstförrättningar
tillkommer läkaren, jämte
ersättning enligt gällande resereglemente,
där sådan jämlikt § 14 ifrågakommer,
arvode med följande belopp:

för rättsmedicinsk undersökning
av död människas kropp, med protokoll
och utlåtande i två utskrifter
........................... 40 kronor;

för undersökning till upptäckande
av arseniksyrlighet i fast
form, jämte protokoll i två utskrifter
........................ 5 kronor;

för undersökning av levande
person till utrönande av hans sinnesbeskaffenhet,
jämte utlåtande i två

utskrifter ..... 20 kronor;

för undersökning av levande
persons sinnesbeskaffenhet i rättsmedicinskt
syfte jämte utlåtande i

två utskrifter............... 70 kronor;

samt för annan undersökning
eller besiktning å levande person
eller personer, jämte utlåtande i två

utskrifter ............... 5—25 kronor;

beroende likväl dessa arvodens åtnjutande
på de till förrättningen
hörande handlingars godkännande
vid den granskning, de i medicinalstyrelsen
äro underkastade.

2. För besiktning av död människas kropp och avgivande av sådant
yttrande om dödssättet, som omförmäies i 3 § under c) av kungörelsen
den 14 september 1917 angående villkor för eldbegängelse, utgår arvode
med 10 kronor jämte ersättning enligt gällande resereglemente, där sådan
jämlikt § 14 ifrågakommer.

143

'' § 16.

För tjänstförrättning, varom i §§ 14 och 15 sägs, utgår ersättning av Betalnings statsmedel,

där ej annorlunda är i särskild författning bestämt. skyldighet för

tjänstjörrätt _

ningar.

Denna taxa träder i kraft den
1 januari 1919, från vilken tid nuvarande
i ämnet gällande taxa av
den 15 september 1911 (n:r 99) med
däri sedermera vidtagna ändringar
upphör att gälla.

Denna taxa träder i kraft dagen
efter den, då kungörelsen enligt därå
meddelad uppgift, utkommit från
trycket i svensk författningssamling
och gäller tillsvidare, till dess annorlunda
bestämmes.

Från nyssnämnda dag upphör
taxan av den 8 november 1918 (n:r
842) att gälla.

Ändringarna i §§ 2, 3, 8, 9, 10 och 14 avse endast beloppen. Uti §§ 1,
4, 5 och 6 hava även gjorts några mindre ändringar av texten. Uti § 15
mom. 1 hava ändringar verkställts i avseende å beloppen, varjämte ett
tillägg i texten gjorts. Ändringen i § 1 mom. 1 har föranlctts av den omständigheten,
att i samband med inrättande från och med 1921 av biträdande
förste provinsialläkarbefattningar hittillsvarande biträdande provinsialläkarbefattningar
indragits. Som emellertid biträdande förste provinsialläkaren
i Gottlands län skulle i fråga om provinsialläkarbefattningen i
Visby distrikt, vilken fortfarande är förenad med förste provinsialläkarbefattningen
i Gottlands län, utföra enahanda åligganden, som förut tillkommit
biträdande provinsialläkaren i Visby distrikt, bör han, i likhet
med vad som varit fallet med biträdande provinsialläkare, vara underkastad
bestämmelserna i gällande läkartaxa. I såväl § 4 som §6 har borttaga
nuvarande bestämmelse, att vid" längre resor ersättningen till läkaren
skall utgå med mindre belopp än för kortare avstånd. Det har nämligen
från läkarhåll gjorts gällande, att de långa resorna äro för läkarne
mycket ansträngande, och att detta särskilt är förhållandet i Norrland
med dess långa avstånd. Då denna ändring medför högre sjukvårdskostnader
för allmänheten, är det nödvändigt, att Kungl. kungörelsen den 8
november 1918 angående statsbidrag för lindring i mindre bemedlade patienters
å landsbygden sjukvårdskostnader i sammanhang härmed ändras,

144

sa att mindre bemedlade verkligen erhålla den lindring, som med nämnda
författning ursprungligen avsågs. Förslag därom framlägges här nedan.

Beträffande ändringen i § 5 mom. 2 så avses med densamma endast,
att bestämmelserna skulle bli lika med motsvarande i § 3 mom. 2. Den
nu ifrågasatta ändringen överensstämmer även med det förslag till ändring,
som framlagts i Svenska provinsialläkarföreningens styrelses förut nämnda
skrivelse den 13 maj 1919. Genom Kungl. kungörelsen den 14 februari
1919 (n:r 91) har ersättningen för åkdonslega vid extra förrättningar i
statens ärenden höjts till 1 krona för milen. Den i § 5 mom. 2 i taxan
angivna åkdonslegan 35 öre för milen är sålunda numera icke tidsenlig,
vadan en ändring jämväl av denna anledning är önskvärd.

Vidkommande det gjorda tillägget i § 15 mom. 1 innebär detsamma,
att alla läkare, som i rättsmedicinskt syfte verkställa undersökning av
persons sinnesbeskaffenhet och däröver avgiva utlåtande, skulle i avseende
å ersättningen härför likställas med fängelseläkare, vilka genom Kungl.
brev den 12 december 1919 tillerkänts ersättning med 70 kronor för varje,
enligt uppdrag av vederbörande domstol, slutförd undersökning av sinnesbeskaffenheten
hos för brott tilltalad person och däröver i två exemplar
avgivet utlåtande.

Den nya taxan torde, då den är avsedd att giva ersättning för minskad
inkomst på grund av dyrtiden, böra träda i kraft så snart som möjligt.

Svenska pro- I Svenska provinsialläkarföreningens styrelses ovannämnda skrivelse
vinsiallälcar- ifrågasättes även, att vissa ändringar skulle åvägabringas i gällande reseJöreningens
reglemente den 13 december 1907 (n:r 131), att sålunda traktamentsersätt^vilst^den^li
tjänsteläkare skulle tillsvidare — åtminstone i fråga om tjänste man

1919. resor> som varade längre tid än en dag — för varje dag, som följde efter
den första resedagen, höjas med ett belopp motsvarande de ökade levnadskostnaderna,
förslagsvis med 10 kronor; att vidare den i § 15 mom. 1
av resereglementet upptagna ersättningen för utgift för transport av den
resandes effekter till och från fartyg eller järnväg skulle tillsvidare för
varje sådan transport utgå med förhöjt belopp förslagsvis 3 kronor; samt
att sådan ändring i beräkningsgrunden för resekostnadsersättningen skulle
vidtagas, att läkaren, därest han vid tjänsteförrättning för resa med skjuts
fått vidkännas större utgift än resereglementet medgåve, erhölle gottgörelse
även för den högre utgift, han styrkte sig härför hava haft.

Med erinran om att traktamentsersättningen i 3:e klass i gällande

145

resereglemente numera enligt Kungl. kungörelsen den 27 februari 1920
(n:r 57) provisoriskt, intill dess nytt resereglemente kan komma att träda
i kraft, utgår med 19 kronor i stället för, såsom vid tiden för provinsialläkarföreningens
ifrågavarande framställning, 14 kronor, får kommittén
tillika framhålla, att de, jämlikt nådigt bemyndigande den 26 april 1918
tillkallade sakkunniga för revision av resereglementet, den 23 december
1919 avgivit förslag till nytt resereglemente, upptagande bland annat för
klass B (motsvarande klass 3 i gällande resereglemente) en traktamentsersättning
av 24 kronor. Vid sådant förhållande och då definitivt förslag
till nytt resereglemente väl inom den närmaste framtiden torde komma
att framläggas för riksdagen, finner sig kommittén icke böra framkomma
med några förslag till ändringar i resereglementet, utan lärer, vad provinsialläkarföreningen
i sin förenämnda skrivelse anfört, vara att beakta vid
uppgörande av det slutliga förslaget till resereglemente.

d. Utjämning av sjukvårdskostnader å landsbygden.

I anledning av riksdagens skrivelse den 29 mars 1916, n:r 57, blev
frågan om reglering av provinsialläkarnas arvoden därhän, att utjämning i
största möjliga utsträckning måtte kunna ske, överlämnad till förevarande
kommitté. I sitt utlåtande den 1 december 1917 fann kommittén nämnda
spörsmål vara synnerligen behjärtansvärt, vadan kommittén ansåge sig böra
tillse, om icke, trots att erforderligt statistiskt material för hela frågans bedömande
icke funnes tillgängligt, något ändå kunde åtgöras för att bereda
mindre bemedlade, som äro avlägset boende från läkarstationen, billigare
läkarvård, än vad gällande läkartaxa bestämde. Kommittén framlade i förevarande
avseende förslag om anvisande av ett förslagsanslag å 100,000 kronor
till bidrag för lindring i sjukvårdskostnaderna å landsbygden. För disponerande
av medel från detta anslag skulle gälla följande regler: 1. Bidrag
utgår endast vid vissa av provinsial- eller extra provinsialläkare företagna
sjukvårdsresor. 2. Berättigade till bidrag för sig själva och sina familjemedlemmar
ävensom tjänare äro de personer, för vilka det beräknade beloppet,
efter vilket skatt utgår enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,
ej överstiger 1,500 kronor eller, om inkomsten härleder sig
uteslutande från kapital och arbete, 1,800 kronor eller, om inkomsten åtnjutes
endast från fast egendom, 1,000 kronor. Personer, för vilka kommunen
åtagit sig att betala läkarvård, äro ej berättigade till bidrag från sagda

Kommitténs
utlåtande dm
1 december
1917.

146

anslag. 3. Kommunalnämnden uppgör förslag senast i december månad å
dem, som äro berättigade till bidrag, och tillställer vederbörande bevis därom.

4. Bidrag kan ej ifrågakomma vid läkares sjukbesök på avstånd ej överstigande
1 mil från läkarstationen, och utgår ej heller bidrag för gäldande
av skjutsersättning eller annan reseersättning vid sjukbesök på längre avstånd.
5. Vid sjukbesök på avstånd överstigande 1 mil från läkarstationen
betalar patienten 7 kronor av det läkaren tillkommande arvodet, och fördelas
återstående delen av kostnaden sålunda, att staten betalar 2/B, vederbörande
kommun 2/5 och patienten 1I5. 6. För erhållande av omförmälda
lindring i sjukvårdskostnaden företes vid läkarens besök det i mom. 3 omnämnda
beviset. 7. För utfående av den del av arvodet, som gäldas av stat
och kommun, insänder läkaren kvartalsvis räkning, upptagande jämväl patienternas
namn samt platser och dagar för besöken, till kommunalnämnden,
som senast inom en månad likviderar densamma. 8. Kommunalnämnden
i sin ordning äger att halvårsvis med företeende av behöriga verifikationer
hos Kungl. Majrts befallningshavande göra framställning om gottgörelse
för den del av kostnaden, som belöper på staten.

Vid framläggande av detta förslag uttalade kommittén, att förslaget ej
kunde anses som en definitiv lösning av frågan. På grund av uttalandet i
förberörda riksdagsskrivelse, att utgifterna för ändamålet borde hållas inom
rimliga gränser, hade det varit nödvändigt att framgå med stor försiktighet.
Kommittén hölle dock före, att genomförandet av dess ifrågavarande förslag
skulle medföra avsevärd lindring i sjukvårdskostnaden för de mindre
bemedlade. En grund vore därmed lagd, på vilken kunde byggas vidare,
sedan större erfarenhet vunnits.

Departe- I proposition till 1918 års riksdag n:r 313 föreslog Kungl. Maj:t anvi mentschejen

ägande å extra stat för år 1919 av ett förslagsanslag av 230,000 kronor för
^H°tUi°i918 ^n<^r*nS i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.
års riksdag avseende å villkor och bestämmelser för åtnjutande av dylikt bidrag,

anförde departementschefen bland annat följande: De åtgärder, som i förevarande
avseende nu kunde komma att beslutas hade karaktären av försök.
Detta vore emellertid ej avskräckande i och för sig. Erfarenheten allena
kunde giva erforderligt stöd för de lämpligaste anordningarna. I över kommitténs
förslag i förevarande avseende avgivna yttranden hade anmärkningar
framställts mot, att kommunen också skulle bidraga till sjukvårdskostnader
för mindre bemedlade medlemmar av kommunen. Dessa anmärk -

147

ningar syntes departementschefen ej alltför tungt vägande. Emellertid vore
den ojämförligt största kostnaden vid de längre sjukresorna betingad av den
allt efter avståndet stegrade skjutsersättningen. Den av kommittén föreslagna
lindringen syntes därför alltför obetydlig och knappast motsvara syftet
med riksdagens år 1916 gjorda framställning i ämnet. Skulle någon verklig
fördel med den ifrågasatta åtgärden vinnas, syntes nödvändigt, att bidrag
finge åtnjutas jämväl för bestridande av resekostnaden. För bidragets åtnjutande
torde de av kommittén föreslagna grunder kunna tillämpas sålunda,
att bidrag för läkarbesök vid ett avstånd överstigande 1 mil från läkarstationen
utginge för den del av kostnaden, däri inberäknat resekostnaden,
som överstege 7 kronor. Beträffande fördelningen av bidraget mellan stat
och kommun funnes från departementschefens sida ingen erinran. Gränsen
för bidragets erhållande borde dock något höjas. I anledning härav syntes
följande grunder för statsbidragets utgående böra antagas: 1) Statsbidrag
utgår till bestridande av kostnader för sjukbesök, som av vederbörande provinsial-
eller extra provinsialläkare företagas på avstånd överstigande en mil
från läkarstationen. 2) Bidraget utgår med 2/5 av den del av kostnaden för
sjukbesöket, reseersättningen däri inberäknad, som överstiger 7 kronor, under
villkor att vederbörande kommun ikläder sig ersättningsskyldighet för
likaledes 2/5 av nämnda del av kostnaden; skolande kommunens bidrag angivas
icke vara fattigunderstöd. 3) Berättigade till statsbidrag äro personer,
för vilka det taxerade beloppet ej överstiger 2,000 kronor enligt förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt eller, om inkomsten åtnjutes av enbart
fast egendom, 1,000 kronor; och äga sådana personer jämväl åtnjuta bidrag
för sjukbesök, som avse hos dem anställda tjänare eller medlemmar av deras
hushåll, vilka icke själva hava större inkomst än nyss nämnts. Personer,
för vilka kommun åtagit sig att betala läkarvård, äro ej berättigade till
ifrågavarande bidrag. 4) Kommunalnämnden upprättar före utgången av
december månad varje år förteckning för nästkommande år över de personer,
som äro berättigade till bidrag, samt tillställer vederbörande läkare
nämnda förteckning. 5) För utfående av den del av kostnaden för sjukbesöket,
som gäldas av stat eller kommun, insänder läkaren räkning, upptagande
patienternas namn samt platser och dagar för besöken ävensom
uppgift å resekostnaden, till Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet, som
snarast möjligt likviderar densamma. Kungl. Maj:ts befallningshavande
åligger att därefter hos vederbörande kommun uttaga den del av kostnaden,
som belöper på kommunen.

148

Statsutskottet

1918.

Kungl. kungörelsen
den
8 november
1918.

I avgivet yttrande över dessa grunder anförde statsutskottet, bland annat,
följande. Skillnaden mellan kommitténs och departementschefens förslag
hänförde sig huvudsakligen till frågan, om bidrag jämväl till resekostnaderna
skulle lämnas. Den i ärendet förebragta utredningen kunde emellertid
näppeligen anses tillräcklig, för att ett beslut om statsbidrag i den utsträckning,
som Kungl. Maj:ts förslag förutsatte, skulle kunna grundas därpå.
Frågan om statsbidrag jämväl till resekostnaden syntes dessutom på sådant
sätt sammanhänga med frågan om anordnande av bostäder för provinsialläkare
och bostadskommunens eventuella skyldighet att bidraga härtill
m. m., att dessa frågor syntes böra prövas i ett sammanhang. I viss mån
kunde detta också sägas vara fallet med frågan om lönereglering i övrigt
för provinsialläkarkåren samt den av riksdagen år 1916 i särskild skrivelse
berörda frågan om statsbidrag till kommunalt anställda sjuksköterskor. Av
dessa skäl fann sig utskottet icke kunna för närvarande tillstyrka beslut om
statsbidrag för utjämning av resekostnaden. Beträffande däremot frågan,
huruvida statsbidrag borde ifrågakomma till den del av kostnaden för läkarvården,
som faller på läkararvodet, ansäge utskottet beslut om ett mera provisoriskt
ordnande av denna fråga kunna och böra nu omedelbart fattas.
Den av riksdagen på utskottets tillstyrkan förordade nya läkartaxan måste
nämligen anses göra del av riksdagen tidigare framhållna behovet av viss
sådan utjämning ännu starkare. Utskottet funne emellertid lämpligt, att vid
en så begränsad utjämning uppdelning av vårdkostnaden enbart borde ske pa
staten och den sjukvårdsbehövande. Det för kommunens delaktighet i kostnaden
eljest gällande skälet om behov av ökad lokal kontroll syntes för en
uppdelning av allenast läkararvodet icke äga större betydelse. Kommunens
anpart i förpliktelsen att söka underlätta läkarvården för sina mindre bemedlade
invånare syntes skäligen böra reserveras för resekostnaden, när
frågan om reglering härav mera definitivt prövades och avgjordes. Detta
uteslöte givetvis icke, att kommunen redan nu — vilket dess bättre även å
flera håll vore händelsen — understödde sina ekonomiskt svagt ställda medlemmar
med skjutsanskaffning eller bidrag till resekostnaden. Jämväl mot
förslaget angående vilka, som skulle vara berättigade till bidrag av statsmedel
för sjukvårdskostnader, gjordes vissa erinringar liksom mot den anordning,
som föreslagits för bidragets utkommande. Sedan riksdagen biträtt
utskottets förslag i sin helhet och Kungl. Maj:t härtill anslutit sig, utfärdades
den 8 november 1918 Kungl. kungörelse angående statsbidrag för
lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader

149

(Svensk författningssamling N:r 843 för 1918). Det för år 1919 för ifrågavarande
ändamål anvisade förslagsanslaget utgjorde 230,000 kronor, och är
enahanda anslag också anvisat för vart av åren 1920 och 1921.

Ifrågavarande anslag har icke varit nämnvärt anlitat. Så utgjorde utbe- Kommittén.
talningarna för år 1919 allenast tillhopa 1,921 kronor 70 öre, och jämväl
för år 1920 torde, enligt vad kommittén kunnat inhämta, allenast ett obetydligt
belopp komma att utgå.

Även om obekantskap med anslaget och de förmåner, som därmed kunna
tillgodokomma de mindre bemedlade ä landsbygden, bidragit till, att
anslaget blivit så gott som oanvänt, är det uppenbart, att de villkor och
bestämmelser, som meddelats för bidrag från ifrågavarande anslag, icke
varit av beskaffenhet att uppmuntra till anslagets anlitande.

Dä kommittén nu beslutit att framlägga förslag till ändringar i gällande
läkartaxa med åtskilliga förhöjningar, måste det vara dubbelt angeläget
att för de mindre bemedlade lindra de härigenom så väsentligt ökade
kontnaderna för sjukvård. Kommittén bar därför också i sammanhang
med förslaget om ny läkartaxa ansett sig böra upptaga till ny prövning
frågan om sättet och formerna för att med statens bistånd nedbringa
sjukvårdskostnaderna för dem, som därav tyngst drabbas. En mera definitiv
lösning av sistberörda spörsmål än den, som vanns genom 1918 års riksdagsbeslut
och som både departementschefen och riksdagen betecknade som
ett försök och ett provisorium, synes också så mycket mera påkallad och
möjlig, som kommittén nu även framlagt förslag om väsentliga löneförbättringar
för provinsialläkarna, särskilt i övre Norrland, samt om ordnande
av bostadsfrågan för vissa provinsialläkare, vilka spörsmål riksdagen ansett
böra sättas i samband med prövning av frågan om sjukvårdskostnadernas
nedbringande för de mindre bemedlade. Frågan om statsbidrag till distriktssköterskor,
vilken riksdagen jämväl ansett äga visst sammanhang
med nu förevarande spörsmål, är också löst genom beslut av 1919 års
riksdag.

Med hänsyn till resekostnadernas starka stegring under senare år och
vad vederbörande departementschef i propositionen till 1918 års riksdag
anförde rörande bidrag från det allmänna till resekostnaden för läkarnes
sjukbesök å visst avstånd från läkarstationen, har kommittén funnit sig höra
nu upptaga förslaget, att statsbidrag jämväl må utgå till resekostnaden. Skall
lindringen i sjukvården för de mindre bemedlade bliva av verklig effektivi -

150

tet och ställas i rätt förhållande till ökningen i taxan och de förhöjda resekostnaderna,
synes det ej kunna undgås, att låta statsbidrag också utgå å
resekostnaden. Förhållandena speciellt i Norrland, vilka kommittén nu
ägnat särskild uppmärksamhet, med de långa avstånden till läkarna och de
dyrbara och omfattande resorna, gorå ett sådant bidrag enligt kommitténs
mening särskilt nödigt i nämnda landsända. Men jämväl i andra delar avlandet
kunna resekostnaderna emellanåt bliva mycket avsevärda. Statsbidrag
till dylik resekostnad synes därför böra utgå inom hela riket och avse
både ordinarie och extra provinsialläkare. Emellertid är önskligt, för
vinnande av lokal kontroll å resekostnaderna, att vederbörande kommuner
också bidraga till dessa kostnader. Riksdagen motsatte sig visserligen år 1918
kommunernas medverkan till lindring av de mindre bemedlades sjukvårdskostnader,
men detta skedde just med hänsyn till, att riksdagen för det dåvarande
icke ansåg bidrag från staten böra utgå jämväl för resekostnaden,
och med hänsyn till det tidigare förslagets provisoriska karaktär. Riksdagen
uttalade därvid uttryckligen, på sätt förut omförmälts, att frågan om kommunernas
anpart i förpliktelsen att söka underlätta läkarvården för sina
mindre bemedlade invånare borde reserveras för resekostnaden, när frågan
om reglering därav mera definitivt prövades och avgjordes. Då nu avses
ett slutligt ordnande av förevarande angelägenhet, anser kommittén, att
kommunernas medverkan bör tagas i anspråk, dock tillsvidare allenast så,
att statsbidrag för resekostnader utgår endast i kommuner, som beslutit att
ikläda sig viss del av resekostnadsersättningen. Kommunen blir då också
intresserad av, att resekostnaderna hållas inom skäliga belopp. För att förekomma
missbruk av rätten att erhålla bidrag av allmänna medel till resekostnader
för läkares besök i den sjukes hem bör läkaren hos kommunalnämnden
anmäla, när uppenbart missbruk ägt rum genom att läkaren
kallats till besök hos den sjuke, i stället för att denne senare själv bort uppsöka
läkaren, så att person, som gjort sig skyldig till sådant missbruk, må
avföras från den för året gällande listan på de till bidrag till sjukvårdskostnaderna
berättigade. Faran för missbruk minskas också därav, att den
sjuke eller hans målsman alltid själv får bestrida 1/5 av resekostnaden, och
att ersättning i varje fall ej utgår för den första milen.

Kommittén anser, att i de fall, då kommunalbidrag beslutas, kommunen
bör bidraga med 1/5 av kostnaden för skjuts eller annan reseersättning,
i vad denna kostnad avser avstånd, överstigande 1 mil från läkarstationen,
medan 3/5 av denna kostnad skulle falla på staten och 1/5 på den

151

sjuke eller hans målsman. I fall att beslut om sådant bidrag ej fattas,
skulle ersättningen för sjukbesök allenast utgå för läkararvodet och av staten
härutinnan tillskjutas 4/5 av arvodet. Med antagande av dessa grunder
och med den förhöjning av i § 2 i ovan omförmälda kungörelse upptagna
belopp av läkararvodet, som påkallas av föreslagna förhöjningen i läkartaxan,
skulle nämnda § kunna avfattas ungefär sålunda: statsbidrag utgår med
4/5 av den del av läkararvodet, som överstiger 11 kronor. Har vederbörande
kommun utfäst sig att betala minst 4/5 av kostnad för skjuts eller annan
reseersättning, i vad denna ej avser avstånd mellan läkarstationen och den
sjukes hemvist av 1 mil eller därunder, utgår statsbidrag till 3/6 av hela
resekostnaden.

Bestämmelsen i § 3 i Kungl. kungörelsen angående vilka personer,
som äro berättigade till statsbidrag, torde böra undergå den jämkning, som
kan anses skälig i följd av penningvärdets fall, och anser kommittén, att
siffran 1,800 för det taxerade beloppet enligt förordningen om inkomst- och
förmögenhetsskatt bör höjas till 2,500 kronor och taxeringsvärdet 8,000
kronor för den, som äger eller brukar jordbruksfastighet, ändras till 12,000
kronor. Kommunen torde böra äga att i speciella fall vidtaga de jämkningar
i dessa siffror, som i följd av särskilda förhållanden kunna prövas
befogade (t. ex. tillfälliga förluster, långvariga sjukdomsfall i familjen, brandolycka
eller dylikt).

Bestämmelserna i §§ 4 och 5 i Kungl. kungörelsen angående sättet för
statsbidrags utfående torde icke vara lyckliga och hava nog i sin mån
bidragit till att anslaget varit så ytterst litet anlitat. Enligt kommitténs mening
är det önskligt, att bestämmelserna i dessa delar återföras till närmare
överensstämmelse med, vad departementschefen föreslog i propositionen till
1918 års riksdag. Kommittén har närmast tänkt sig följande anordning.
Kommunalnämnden upprättar årligen förteckning på de kommunens mindre
bemedlade medlemmar, som äro berättigade till lindring i sjukvårdskostnaderna,
och tillställer läkaren denna förteckning, samtidigt som kommunen
delger denne, om kommunen beslutat att bidraga till skjutsersättning och
annan reseersättning med minst Vs- Läkaren insänder efter sjukbesöket sin
räkning å den del av kostnaden för detta besök, som utgår av staten
och kommunen, till länsstyrelsen, som efter granskning utbetalar beloppet,
varefter länsstyrelsen hos kommunen uttager och tillgodoför anslaget å riksstaten
kommunens andel av resekostnaden. Finner läkaren, att uppenbart
missbruk ägt rum, genom att läkaren kallats till den sjuke, i stället för att

152

den sjuke bort besöka läkaren i dennes mottagningslokal, bör läkaren, på sätt
förut antytts, anmäla detta hos kommunalnämnden, så att den, som gjort
sig skyldig till sådant uppenbart missbruk, må bliva avförd från den för
aret gällande listan å de till lindring i sjukvårdskostnaderna berättigade.

Hittills utgående förslagsanslag av 230,000 kronor torde tillsvidare vara
fullt tillräckligt för ändamålet, och lärer anslaget från och med år 1922
kunna uppföras som ordinarie anslag. Kommittén hemställer, att nya villkor
och bestämmelser för anslagets utgående i huvudsaklig anslutning till, vad
kommittén härutinnan ovan anfört, mätte komma till stånd, samtidigt med
att den förordade nya läkartaxan träder i kraft, varjämte riksdagens medgivande
torde böra inhämtas för de nya grundernas tillämpande jämväl å
anslaget för år 1921.

Slutligen hemställer kommittén, att föreskrift meddelas därom, att
vederbörande länsstyrelse tillsvidare årligen skall på lämpligt sätt erinra
länets kommuner om de anslag, som äro eller varda meddelade för lindring
i de mindre bemedlades sjukvårdskostnader, och de villkor och bestämmelser,
som gälla för delaktighet i sådant anslag. Det första meddelandet
i detta syfte bör utgå omedelbart, efter det de nya bestämmelserna
promulgerats.

e. Ersättning för vissa telefonavgifter.

Frågan om ersättning åt provinsialläkare för hållande av telefon har
vid olika tillfällen väckts inom provinsialläkarkåren utan att hittills hava
vunnit avseende. Ett eller annat landsting har trätt emellan, särskilt när
sjukstuga funnits i distriktet. Med de nu så väsentligt stegrade kostnaderna
för telefonabonnemang och samtalsavgifter är dock kravet på lindring
i dessa kostnader från provinsialläkarnas sida befogat. Speciellt för
många norrlandsdistrikt med höga avgifter är denna kostnad numera
ganska kännbar. Det är också att märka, att, om även telefonen bereder
läkaren fördelar och ofta kan lindra hans arbete, denna dock i främsta
rummet är till gagn för den hjälpbehövande allmänheten.

Vid övervägande av spörsmålet, om provinsialläkarna böra erhålla bidrag
av statsmedel för telefons indragande till läkares bostad, har kommittén
lunnit sig böra föreslå, att ordinarie och extra provinsialläkare,
som anskaffar telefon till sin bostad, må äga att för andra kostnader och
avgifter än sådana för enskilda samtal uppbära ersättning av statsmedel. 1
likhet med vad enligt Kungl. kungörelsen den 14 juni 1918 gäller för lands -

153

fiskaler, torde ersättningen av statsmedel dock allenast böra utgå med 2/3 av
arsavgift, som av läkare utgives för begagnande av telefonförbindelse, vilken
anordnats till läkarbostaden. Stadgad inträdes- och anläggningsavgift
för telefonförbindelse, som framdeles varder anordnad till läkarbostaden,
torde också ersättas av statsmedel och till dess fulla belopp, vare sig
telefonens inrättande sker på framställning av kommunen, distriktet, landstinget
eller av läkaren. Uppenbart bör telefonen anses tillhöra distriktets
läkare, så att vid ombyte av läkare icke ny inträdesavgift kan påfordras.

Allenast för en telefonledning av förevarande beskaffenhet torde ersättning
böra utgå av statsmedel.

De utgifter, som av bestämmelser i förevarande ämne vållas statsverket,
torde, som fallet är med enahanda ersättning till landsfiskaler, kunna
utgå av vederbörande huvudtitels anslag till skrivmaterialier, expenser,
ved m. m.

Ehuruväl förevarande ersättningsfråga är av den största betydelse för
norrlandsdistrikten, särskilt de mera avlägset belägna, anser kommittén, att
ifrågavarande förmån rättvisligen bör tillgodokomma samtliga ordinarie ocli
extra provinsialläkare i riket.

f. Flyttningsersättning till vissa provinsialläkare i Norrland.

I sin skrivelse den 11 november 1916 framlade kommittén bland provi- Kommitténs
soriska åtgärder för avhjälpande av läkarbristen i Norrland jämväl förslag utlåtande den
till flyttningsbidrag åt vissa provinsialläkare. Under åberopande av en av 11 november
förste provinsialläkaren i Västerbottens län företagen utredning angående
flyttningskostnaderna till en del distrikt i nämnda län, fann kommittén
nämligen upptagande av flyttningsbidrag såsom en provisorisk åtgärd i sammanhang
med beviljande av ortstillägg för vissa ordinarie provinsialläkardistrikt
vara en åtgärd, som ej kunde undvikas, då de dryga flyttningskostnaderna,
uppgående enligt förenämnda redogörelse enbart för landsvägsfrakten
exempelvis till Tärna distrikt till 1,808 kronor, till Sorsele distrikt
till 988 kronor, till Stensele distrikt till 847 kronor o. s. v., väsentligen
försvårade besättandet av distrikten i övre Norrland. Kommittén hemställde
därför, att av statsmedel flyttningsbidrag till vissa distrikt måtte beviljas
med 2/3 av verkliga kostnaden enligt verifierad räkning efter ortens pris
samt endast vid flyttning till ett distrikt (ej vid avflyttning från distriktet)
och till samma person allenast en gång. Vidare ansågs, att ett visst maximum
horde bestämmas, varöver bidraget icke finge gå.

154

1917 drs rikt- Efter det härpå grundade förslag framlagts för 1917 års riksdag blev

Kungia9brevet8en0m Ku"gI- brevet den 29 Juni 1917 förordnat, att bidrag av statsmedel
den 18 juni med tre fjärdedelar av verkliga, efter i orten gängse pris upptagna flytt1917.
ningskostnaden från närmaste järnvägsstation till vederbörande läkarstation
finge utgå till provinsialläkarbefattningarna i Los, Föllinge, Gäddede, Stensele,
Sorsele, Arjeplogs, Arvidsjaurs, Pajala och Vittangi distrikt, dock med
högst 800 kronor för Sorsele och Arjeplogs distrikt samt med 600 kronor
beträffande övriga ovannämnda distrikt. Flyttningsbidrag skulle åtnjutas
allenast vid flyttning till distriktet och endast en gång av samma provinsialläkare.

Kommitténs I sitt betänkande den 1 december 1917 föreslog kommittén, att anbetänkande
slag till förevarande ändamål fortfarande måtte anvisas till ovannämnda 9

dZrl9l7m Provinsialläkardistrikt> varom 1917 års riksdag fattat beslut, ävensom för
provinsialläkarbefattningen i Tärna distrikt; och syntes bidraget böra utgå
med högst 800 kronor i Arjeplogs, Sorsele och Tärna distrikt samt med
högst 600 kronor i övriga distrikt, allt enligt grunder, som stadgats i förenämnda
Kungl. brev den 29 juni 1917 för provisoriskt utgående av sådant
1918 års riks- bidrag. Detta förslag, med tillägg av Malåträsks nyinrättade distrikt, uppdag.
togs i proposition till 1918 års riksdag och bifölls av denna.

Den sålunda meddelade förmånen har icke i nämnvärd grad underlättat
besättandet av förenämnda distrikt, i vad de varit vakanta. Allenast
för flyttning till Los distrikt har flyttningsersättning utgått.

Nuvarande Uppenbart är att med de på sista åren så väsentligt ökade rese- och
rese- och träns- transportkostnaderna svårigheterna ökats för besättande av distrikten i ödeportkostnader.
bygdsområdena.

Enligt vad kommittén inhämtat utgör järnvägsfrakten vagnslastvis av
flyttsaker för 5 ton från Stockholm till Vilhelmina 822 kronor 50 öre, till
Hällnäs 861 kronor, till Boden 975 kronor, till Gällivare 1,053 kronor 50
öre och till övertorneå 1,064 kronor. Landsvägstransporterna äro också för
närvarande högeligen uppdrivna. Enligt från Västerbottens län bekomna
uppgifter kan transporten å landsväg av flyttsaker till en vikt av 10 ton
beräknas till: från Hällnäs till Lycksele (6 ^4 mil) vid menföre 1,500 kronor
och vid gott före 1,000 kronor, från Hällnäs till Stensele (16 *4 mil)
sommartid 2,500 kronor, vintertid 2,000 kronor, från Vilhelmina till Stensele
(8 mil) 1,800 kronor och 1,200 kronor under resp. sommar och vinter,

155

från Hällnäs till Sorsele (21,5 mil) under höst och vår 4,000 kronor och
eljest 2,500 kronor — enahanda kostnad beräknas för transport från Bastuträsk
till Sorsele (17,8 mil) —; från Hällnäs till Tärna (31 mil) sommartiden
5,100 kronor och vintertiden 6,000 kronor samt från Vilhelmina till
Tärna sommartid 4,200 kronor och vintertid 5,200 kronor. I Norrbottens
län torde transportkostnaderna ställa sig ungefär lika som i Västerbottens
län. Järnvägsbiljetten, andra klass utan sovvagn, för 1 person utgör från
Stockholm till Hällnäs 67 kronor 90 öre, till Vilhelmina 64 kronor 40 öre,
till Gällivare 86 kronor 80 öre, till övertorneå 87 kronor 50 öre. Har läkaren
familj, ökas kostnaderna givetvis avsevärt. För 4 personer (familjemadlemmar)
blir kostnaden för flyttning från t. ex. Stockholm till Sorsele och med
10 ton flyttsaker och automobilskjuts Hällnäs—Sorsele, enligt av länsstyrelsen
utfärdad taxa, c:a 4,840 kronor. Skall flyttningen äga rum från ort
söder om Stockholm bliva ju kostnaderna tydligen vida mer betydande,
än förut anförts. Uppenbart är, att kostnaderna för flyttning till vissa
distrikt synas oöverkomliga eller alltför betungande för flertalet läkare, och
att hittills utgående flyttningsbidrag åtminstone numera äro alldeles otillräckliga
för sitt syfte.

Det är därför enligt kommitténs mening nödvändigt, om utsikt skall
förefinnas till besättande av provinsialläkarebefattningarna i ödebygdsområdena,
att, förutom förut föreslagna orts- och kallsortstillägg, jämväl
ersättning för flyttningskostnaderna kan utfås av statsmedel. Denna ersättning
bör ej heller i regel begränsas till allenast viss del av kostnaden,
utan utgå med verkliga kostnaden — med viss modifikation beträffande
godstransporten å landsväg, varom mera nedan — enligt vissa normer. Så
är också fallet med den flyttningshjälp, som enligt Kungl. kungörelsen den
23 maj 1919 utgår till personal vid armén och marinen.

Ersättning för flyttningskostnaden synes böra utgå vid flyttning till
samtliga de distrikt, för vilka föreslagits kallortstillägg. Dessa distrikt äro
de besvärligaste och svåraste att besätta, och läkarna i dessa distrikt behöva
därför kunna räkna med alla de förmåner, som rimligen kunna ifragsättas
och som äro av betydelse, för att någon sökande till distrikten skall anmäla
sig. I anslutning härtill skulle flyttningsersättning utgå till blivande ordinarie
innehavare av provinsialläkarbefattningarne i följande distrikt: Arjeplogs,
Vittangi, Pajala, Arvidsjaurs, Övertorneå, överkalix, Jockmocks, Haparanda,
Råneå, Bodens, Gällivare och Edefors (nu föreslaget nytt distrikt)

Kommitténs

förslag.

156

i Norrbottens län, Tärna, Sorsele, Malåträsks, Stensele, Dorotea, Lycksele,
Vilhelmina, Åsele, Jörns, Byske, Norsjö och Bjurholms i Västerbottens län,
Gäddede, Föllinge, Hede, Hammerdals, Strömsunds och Månsåsens (nu föreslaget
nytt distrikt) samt det till inrättande under en senare period föreslagna
Stuguns distrikt i Jämtlands län, Ramsele och Hotings i Västernorr -lands län samt Los distrikt i Gävleborgs län.

I" oljande allmänna grunder i övrigt för flyttningsersättningens utgående
torde böra fastställas. Flyttningsersättning utgår från vistelse01
ten vid flyttningen eller, om denna är belägen på längre avstånd
från den blivande läkarstationen än mantalsskrivningsorten, från denna
senare. Flyttningsersättning utgår allenast vid flyttning till stationsorten
och endast en gång för samma läkare. Med hänsyn till
den ställning statsmakterna härutinnan redan intagit, anser kommittén
således, att framställningarna från läkareföreningarna i Norrbottens och
Västerbottens län om flyttningsersättnings utgående jämväl vid avflyttning
från distriktet icke böra tillmötesgås. Begagnas järnväg, utgår ersättningen
med verkliga kostnaden i andra klass för läkaren och hans familj»
jämte sovvagnsbiljett, om sovvagn använts, samt i tredje klass för medföljande
tjänare, likaledes med sovvagnsbiljett, om sovvagn anlitats. Å ångbåt
utgår ersättningen likaledes med verkliga kostnaden för hyttplats till
läkaien och medlemmar av hans familj samt för salongsplats för tjänare.
Landsvägsskjuts för läkare, hans lamilj och tjänare ersättes med härför
utgivet belopp, dock högst enligt gällande skjutstaxa i orten. För transport
av flyttsaker torde böra gälla, att ersättning lämnas för järnvägsoch
ångbåtstransport med verkliga kostnaden, dock högst till en vikt av
10 ton. För landsvägstransport av flyttsaker synes däremot allenast viss
del av kostnaden böra ersättas, på det att den flyttande genom avtal må söka
nedbringa dessa kostnader till lägsta möjliga belopp; och torde 4/5 av förevarande
kostnad böra ersättas av statsmedel, medan övriga V5 således skulle
drabba den flyttande själv. Maximivikten för flyttsakerna bör givetvis också
vid landsvägstransport sättas till 10 ton. Kostnaden för inpackning, emballage
och uppackning synes böra ensamt drabba den flyttande, liksom all
lraktkostnad för flyttsaker, i vad denna belöper på en vikt överstigande
10 ton, ävensom transport till och från järnvägsstation, då avståndet understiger
2 kilometer.

Prövning av ärenden rörande flyttningsersättning torde kunna överlämnas
åt medicinalstyrelsen, efter det vederbörande länsstyrelse avgivit yttran -

157

de över räkningen, särskilt beträffande skäligheten av fordrad ersättning för
landsvägsresan och transporten av flyttsaker å landsväg.

För hittills utgående flyttningsbidrag har varit å extra stat anvisat ett
årligt förslagsanslag av 4,000 kronor. Sådant finnes också upptaget i staten
för 1921; och hemställer komtnittén, att detta anslag får anlitas till utbetalande
under år 1921 av flyttningssrsättning i den ökade omfattning och
efter de nya grunder, som ovan framlagts. Med hänsyn till utsikterna
att med genomförande av kommitténs förslag allt flera vakanta ödebygdsdistrikt
skola bliva besatta, torde för år 1922 ett till 10,000 kronor
förhöjt förslagsanslag höra för ifrågavarande ändamål anvisas, varom kommittén
härmed gör framställning.

g. Förhöjd tjänstårsberäkning och tidigare ålderstillägg för provinsialläkare
i vissa distrikt i Norrland m. m.

Den 9 april 1915 anmodade vederbörande departementschef Medicinal- Medicinahtystyrelsen
att verkställa utredning, huruvida och i vad män åtgärder kunderelsens yttranvidtagas
för undanrödjande av svårigheterna att besätta övre Norrlands mera de^
avlägset belägna provinsialläkardistrikt, ordinarie och extra, och framhöll
särskilt, att det borde tagas i övervägande, huruvida ifrågavarande ändamål
skulle kunna ernås genom en bestämmelse, att antalet tjänstår inom nämnda
distrikt i fråga om befordran eller transport till annan tjänst skulle räknas
med viss förhöjning. I sitt i anledning härav avgivna utlåtande den 29
februari 1916 fann Medicinalstyrelsen, beträffande den berörda förhöjda
tjänstårsberäkningen, sig icke kunna förorda en dylik åtgärd, mot vilken
principiella invändningar vore att framställa.

I det förslag till provisoriska åtgärder, som av kommittén avgavs den Kommitténs

11 november 1916, anförde kommittén beträffande frågan om rätt för pro-utldtande den

vinsialläkare i vissa norrländska distrikt att i och för befordran eller träns- er

lyio.

port beräkna antalet tjänstår med viss förhöjning, att kommittén ej kunnat
förorda, att förhöjningen i tjänstårsberäkningen fixerades till en bestämd
siffra, vilket för läkarkåren torde vara motbjudande och dessutom skulle
kunna leda till orättvisor, då det alltid skulle bliva vanskligt att bestämma
de distrikt, som borde komma i åtnjutande av förmånen av förhöjd
tjänstårsberäkning. Kommittén föreslog därför, att bestämda föreskrifter
måtte utfärdas därom, att väl vitsordad tjänstgöring inom de så kallade

158

ödemarksdistrikten skulle vid upprättande av förslag och avgivande av
förord till tjänster på provinsialläkarbanan räknas sökanden till godo såsom
särskilt meriterande tjänstgöring.

Medicinalsty- I över kommitténs förslag den 3 januari 1917 avgivet yttrande fann
yttran Medicinalstyrelsen, att en förhöjd tjänstårsberäkning för vissa distrikt skulle
''nuari 1917 *e<^a ^en * § 19 av gällande läkarinstruktion givna föreskrift, vari genom

ådagalagd skicklighet samt lämplighet för en tjänst skulle vara avgörande
vid förord till tjänsten, komme att tillbakasättas.

Propositionen I den till 1917 års riksdag avlålna propositionen n:r 79 anmärkte de":r
79 tid partementschefen i denna fråga, bland annat, att för närvarande icke föreriksdag
naSon utredning om, vilka särskilda distrikt som vore av den be skaffenhet,

att tjänstgöringen inom desamma borde anses såsom särskilt
meriterande, och att frågan därför syntes böra av kommittén upptagas till
förnyad prövning, innan den underställdes Kungl. Maj.t. Däremot föreslog
departementschefen, i anslutning till kommitténs därom väckta förslag, att
för de mest svårbesättliga distrikten, nämligen Arjeplogs, Pajala och Vittangi
distrikt i Norrbottens län samt för Sorsele distrikt i Västerbottens län, rätten
till första ålderstillägget skulle inträda redan efter 3 års väl vitsordad
tjänstgöring. Detta förslag bifölls också av riksdagen.

Kommitténs
utldlande den
1 december
1917.

Med anledning av departementschefens förenämnda yttrande anförde
kommittén i sitt slutliga betänkande den 1 december 1917, att kommittén
ansåge, att tjänstgöringen i Lappmarkerna och för övrigt i ödemarksdistrikt
— varmed då avsåges glest befolkade distrikt i norra delen av landet med
läkarstationen förlagd långt från järnvägsstation — borde anses såsom särskilt
meriterande. För övrigt framhöll kommittén, att det säkraste medlet att
få läkare till sådana avlägset belägna distrikt vore att göra de ekonomiska
förmånerna mera eftersträvansvärda, än hittills varit fallet.

Någon annan åtgärd i förevarande syfte har sedan ej tillkommit, än
att Tärna distrikt i Västerbottens län, sedan det blivit ordinarie, uppförts
bland dem, där förkortad tid för ålderstilläggs utgående medgivits.

Kommittén. Vid ytterligare övervägande av förevarande spörsmål har kommittén
kommit till den uppfattning, att, då det nu gäller att söka ordna läkarförhållandena
i Norrland på ett sätt, som ger utsikter till att få de avse -

159

värda vakanserna å provinsialläkarbefattningarna i denna landsdel avhjälpta,
jämväl en förhöjd tjänstårsberäkning bör i vissa fall försökas. Mot
en sådan må visserligen vissa invändningar kunna resas och övervägandet
om, för vilka distrikt en sådan förmån bör beviljas, blir alltid vanskligt.
Men det finns otvivelaktigt distrikt inom ödebygdsområdena i Norrland,
där tjänstgöringen är så besvärlig och prövande, att en transport till
andra delar av landet bör underlättas genom förhöjd tjänstårsberäkning för
innehavarna av dessa provinsialläkarbefattningar. Och hålles denna förmån
inom snäva gränser, lära betänkligheterna mot densamma icke vara av
större bärkraft. I sin ovanberörda skrivelse till Medicinalstyrelsen den 9
april 1915 har dåvarande departementschefen också pekat på denna möjlighet.

Kommittén får sålunda föreslå, att inom de provinsialläkardistrikt, där
kallortstillägg om 2,500 eller 2,000 kronor, d. v. s. inom Arjeplogs, Vittangi,
Pajala och Arvidsjaurs distrikt i Norrbottens län, Tärna, Sorsele och Malåträsks
distrikt i Västerbottens län samt Gäddede distrikt i Jämtlands län, förhöjd
tjänstårsberäkning för ordinarie innehavare av tjänsten meddelas på
så sätt, att dubbel tjänstetid får vid väl vitsordad tjänstgöring beräknas för
de 5 första tjänstgöringsåren, dock att denna dubbla tjänstetid blott får beräknas
för en förflyttning till annat distrikt än de nyss nämnda. Såsom
ytterligare villkor torde böra gälla, att bland dessa 5 år skall ingå minst
ett års sammanhängande innehavande av tjänst i dylikt distrikt.

Nu föreslagna förhöjda tjänstårsberäkning torde böra anses vara en
provisorisk åtgärd, föranledd av det, som man må hoppas, tillfälliga
nödtillstånd, som för närvarande å flera håll råder genom svårigheten att
få vissa distrikt besatta med ordinarie innehavare. Kommittén anser därför,
att den förhöjda tjänstårsberäkningen allenast bör medgivas tillsvidare,
så att hela frågan åter kan upptagas till behandling i samband med blivande
definitiv lönereglering för provinsialläkarkåren.

För åtnjutande av ålders tillägg torde böra gälla, att första ålderstilllägget
i samtliga förevarande distrikt får åtnjutas efter 3 års tjänstgöring.

Någon rätt att tillgodoräkna sig denna förhöjda tjänstgöring för pension
synes ej böra medgivas och saknar för övrigt praktisk betydelse.

Slutligen hemställer kommittén, att väl vitsordad tjänstgöring i andra
kallortsdistrikt än nyssnämnda skall vid upprättande av förslag och avgivande
av förord likställas med särskilt meriterande tjänstgöring.

160

h. Särskilda befordringsgrunder för vissa provinsialläkare i Norrland.

Kommitténs I sitt den 1 december 1917 avgivna betänkande har kommittén erinbetänkande
rat om, att för behörighet till förste provinsial-, provinsial-, biträdande pro den

1 decem- vinsial- och extra provinsialläkarbefattning erfordras att hava under minst
ber 1917 . ..

8 månader, vare sig före eller efter legitimationen, tjänstgjort såsom underordnad
läkare vid offentlig eller enskild sjukvårdsinrättning, därav minst
4 månader vid lasarett eller vid medicinsk eller kirurgisk avdelning av
sjukhus (jämför Svensk författningssamling n:r 559 för 1915). Kommittén
uttalade också, att effektiva åtgärder böra vidtagas till minskande av studietidens
längd, samt att det så kallade praktiska året (nyssnämnda tjänstgöring
å sjukvårdsinrättning) borde omläggas och därvid endast särskild
utbildning i »den lilla kirurgien» uppställas som villkor för de läkare, som
ämnade ägna sig åt provinsialläkarbanan.

Några åtgärder i nu angivet syfte hava icke vidtagits.

Kommittén. I många distrikt inom de övre och inre delarna av Norrland finnas
sjukstugor och å många av de orter, där sådan ej finnes, äro planer uppe
på inrättande av sjukstuga. Då transporten av sjuka till de i allmänhet
långt avlägsna lasaretten ofta är förenad med stor risk för den sjuke, nödgas
provinsialläkarna i dessa distrikt å sjukstugan företaga operationer av
rätt så ingripande art, såsom vid blindtarmsinflammation, strypsjuka, inklämt
bråck, vissa olycksfall o. s. v. Det är därför högeligen önskvärt,
att läkarna i dessa trakter hava kirurgisk utbildning utöver den för alla
medicine licentiater obligatoriska, och att befintliga sjukstugor äro så utrustade,
att nödiga operationer kunna i trängande fall därstädes utföras.

Det är önskvärt, att alla provinsialläkare erhålla ökad kirurgisk utbildning
utöver den för samtliga läkare föreskrivna, och en förbättring av förhållandena
härutinnan torde kunna vinnas, genom att under det »praktiska året»
ökad utbildning i detta avseende kommer den unge läkaren till godo, något
som sannolikt också skulle kunna ske, utan att studietiden i sin helhet förlänges.
För provinsialläkare i allmänhet torde därmed skäliga anspråk bliva
fyllda, helst som det vida övervägande antalet provinsialläkare i de södra och
mellersta delarna av landet i regel kunna remittera en sjuk, som behöver
operativt ingrepp, till lasarett. För distrikten i de övre och inre delarna av
Norrland ligga förhållandena annorlunda. Här är en större kirurgisk kompetens
hos provinsialläkaren ett viktigt önskemål, och kommittén har därför

161

övervägt spörsmålet, om ej för utnämning till ordinarie provinsialläkare i
dessa distrikt bör fordras, att läkaren skall hava vunnit särskild kirurgisk utbildning
och erfarenhet, t. ex. genom bestridande av underläkartjänst å lasarett.
Kommittén har dock under nuvarande förhållanden funnit så stora
betänkligheter föreligga mot ett dylikt villkor, att kommittén måst avstå
från fordran därpå. Svårigheterna att besätta nu berörda distrikt skulle
sannolikt därav än mera ökas. Kommittén har därför icke ansett sig böra i
detta avseende gå längre än till att föreslå, att till distrikt i de övre och
inre delarne av Norrland, där sjukstuga med nödig utrustning för trängande
operationer finnes, sådan sökande skall vid i övrigt ungefär lika meriter äga
företräde, som styrkt sig innehava för dylika operationer nödig kompetens.
Kommittén vågar uttala den förhoppning, att kirurgisk kompetens alltmera
skall förvärvas av dem, som beträda provinsialläkarbanan och aspirera på
tjänster i nu berörda delar av Norrland, och att vederbörande landsting alltmera
skola finna för länets sjukvård gagnande och nödigt, att sjukstugor
upprättas i de distrikt, där avståndet till närmaste lasarett är avsevärt, och
där således operationer av mera allvarlig art alltsom oftast äro oundgängliga,
samt att dessa sjukstugor förses med sådan utrustning, att dylika operationer
där kunna företagas. En läkare i förevarande trakter kan på helt annat sätt
gagna sjukvården, om han har tjänlig sjukstuga inom sitt distrikt, och om
tran känner sig kompetent att där förrätta nödiga operationer i de fall, då
skyndsamt ingripande är av nöden och en transport till lasarett kan äventyra
patientens liv eller hälsa. Det är också att förvänta, att läkarna i dylika
distrikt, i den mån deras kirurgiska utbildning och kompetens är bristfällig,
skola söka att under semester eller annan ledighet, som kan beredas
dem, stärka sina kirurgiska kunskaper genom tjänstgöring eller auskultering
vid lasarett. Möjligheterna härtill bliva givetvis avsevärt större, i den mån
semestertiden ökas, varom kommittén här nedan väcker förslag, och med
ökad läkartillgång och numera förbättrade villkor även för vikarier å provinsialläkarbanan
tjänstledighet lättare kan erhållas. — Dagarvodet till vikarie,
som icke är stipendiat av första klassen, utgår nu i allmänhet jämlikt
nådiga breven den 13 februari och 12 november 1920 med 20 kronor. —
Det torde också vara att förvänta, att landstingen genom stipendieanslag eller
på annat sätt skola underlätta för ordinarie provinsialläkare att vinna ökad
kirurgisk kompetens genom tjänstgöring vid länens lasarett.

De av kommittén ovan föreslagna bestämmelserna om företrädesrätt för
kirurgisk! utbildade sökande till provinsialläkartjänst i de övre och inre

162

delarna av Norrland, där sjukstuga finnes inom distriktet, torde böra inflyta
i läkarinstruktionen.

i. Ökad semester för provinsialläkarna i vissa Norrlandsdistrikt.

Efter beslut av 1905 års riksdag är ordinarie provinsialläkare berättigad
att från och med året näst efter det, varunder han blivit utnämnd
till provinsialläkare och tillträtt tjänsten, under antingen en månad årligen
eller två månader vartannat år erhålla semester med skyldighet att tillhandahålla
eller bekosta fri bostad för vikarien.

Vad övre Norrland beträffar, har denna semesterrätt väsentligen blivit
en bestämmelse på papperet, i det att bristen på vikarier hindrat uttagandet
av semester. Med de numera väsentligt förbättrade villkoren för vikarier å
provinsialläkartjänst, lära möjligheterna till semester bliva väsentligt större
än hittills. Härtill torde också kraftigt bidraga det allmänna förbättrande
av provinsialläkarkårens ställning, varom olika förslag i detta betänkande
väckes, och den härav motsedda ökade tillslutningen till provinsialläkarbanan.

En allmän ökning av semestertiden för provinsialläkare till exempelvis
1 y2 månad årligen torde hava goda skäl för sig, men denna fråga synes
först böra lösas i sammanhang med en definitiv lönereglering för provinsialläkarkåren.
Däremot anser kommittén, att nu gällande semestertid är alltför
kort för provinsialläkarna i de mest prövande norrlandsdistrikten. Dessa
läkare hava större behov av semester än provinsialläkarna i andra delar
av landet. De förra behöva i följd av den ansträngande tjänstgöringen
längre vila än andra läkare, och de böra i följd av sin isolering och strängt
upptagna tid beredas ökat tillfälle att genom studier å kliniker och lasarett
följa den medicinska forskningens utveckling. För läkarna i de mera avlägsna
norrlandsdistrikten åtgår också en längre tid än för flertalet andra
läkare att förflytta sig till sydligare trakter, varjämte dessa långa resor ofta
bliva ansträngande nog.

Kommittén hemställer därför, att provinsialläkarne i de distrikt, inom
vilka enligt förut avgivet förslag kallortstillägg skall utgå, skola äga rätt att,
när så utan hinder för tjänstens behöriga uppräthållande prövas möjligt,
åtnjuta semester under antingen 1 ^2 månad årligen eller under 3 månader
vartannat år med skyldighet för provinsialläkaren att under semestern till -

163

handahålla eller bekosta fri bostad för vikarien. (Jfr vad härom tidigare
yttrats vid behandlingen av provinsialläkarnas bostadsfråga).

Med de väsentliga förbättringar, som av kommittén föreslagits beträffande
de från staten utgående löneförmånerna samt angående läkartaxan,
lärer det anspråk på ersättning av statsmedel för minskad inkomst under
semester och tjänstledighet, som från olika håll väckts, icke böra föranleda
avseende.

j. Ökad förmån för civila läkarstipendiater.

Till avlöning åt civila läkarstipendiater finnes i riksstaten uppfört ett
reservationsanslag å 31,000 kronor. Detsamma är avsett för anställande
av högst 10 civila stipendiater av första klassen och högst 15 stipendiater
av andra klassen. Stipendiebeloppet utgör enligt Kungl. instruktionen för
civila läkarstipendiater den 29 juni 1917 (Svensk författningssamling n:r
464) för stipendiat av första klassen 2,500 kronor om året och för stipendiat
av andra klassen 400 kronor. Enligt samma instruktion anställes stipendiat
av första klassen för en tid av 3 år och stipendiat av andra klassen
för en tid av 3 månader.

Genom nådigt brev den 7 september 1920 skedde i fråga om avlöningen
till och anställningstiden för vissa stipendiater av första klassen en tillfällig
ändring i ovanberörda bestämmelser. Genom detta brev bemyndigades nämligen
Medicinalstyrelsen att för tiden intill utgången av år 1921 till en var
av högst 6 civila läkarstipendiater av första klassen utbetala, utöver honom
jämlikt bestämmelserna i ovannämnda instruktion tillkommande stipendiebelopp,
ett särskilt arvode av 3,500 kronor för år räknat. Stipendiebeloppet
för sådan stipendiat skulle alltså uppgå till 6,000 kronor om året. Dessa 6
stipendiater skulle hava skyldighet att, mot ersättning enligt gällande bestämmelser,
på förordnande av Medicinalstyrelsen biträda vid den civila
sjukvården i första hand inom svårbesatta provinsialläkardistrikt i Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län. Anställningstiden för dessa sex
stipendiater fick inskränkas till minst ett år.

Vid förordnande under år 1920 ägde stipendiat jämlikt nådigt brev den
30 januari 1920 — utöver resekostnadsersättning till och från tjänstgöringsorten,
rätt till arvode enligt taxa och fri bostad i viss fall, ävensom ersättning
för extra tjänsteförrättning — åtnjuta, om han var stipendiat av första klassen
dagarvode av 15 kronor men eljest dagarvode av 20 kronor. I särskilda

164

undantagsfall fick emellertid dagarvodet för stipendiat av första klassen
höjas intill 20 kronor.

Enligt förenämnda bestämmelser skulle den fasta ersättningen per dag
komma att utgå: för stipendiat av första klassen med arvode av 2,500 med
omkring 21 (15 + 6: 85), eventuellt 26, kronor och för sådan stipendiat
med arvode av 6,000 kronor med omkring 31 (15+ 16: 43), eventuellt 36,
kronor. För stipendiat av andra klass skulle dagarvodet utgå med omkring
24 kronor (20 + 4: 44). Det bör dock observeras, att det sistnämnda
arvodet endast är avsett att utgå under en tid av 3 månader.

I detta sammanhang torde böra erinras, att Kungl. Maj:t genom nådigt
brev den 21 november 1919 medgivit, att under år 1920 i svärbesatta och
svårskötta provinsialläkardistrikt dagarvodet till läkarvikarier finge ökas till
högst 35 kronor, dock att det ej finge tillkomma civil läkarstipendiat av
första klass och ej flera än 8 läkare samtidigt. Vidare har genom nådigt
brev den 19 mars 1920 Medicinalstyrelsen bemyndigats att till legitimerad
läkare eller medicine kandidat, som under tiden från och med den 1 mars
till och med den 31 december 1920 i svårbesättliga och glest befolkade
provinsialläkardistrikt i Norrland förordnades att såsom extra läkare biträda
vid den civila sjukvården eller uppehålla provinsialläkartjänst, utbetala
ett dagarvode av högst 35 kronor, dock ej till civil läkarstipendiat av
första klass. Genom förenämnda nådiga brev den 7 september 1920, varigenom
arvodet för vissa stipendiater av första klass höjdes till 6,000
kronor, har Medicinalstyrelsen även bemyndigats att, i den mån vederbörande
anslag lämnade tillgång därtill, till legitimerad läkare, som ej är
provinsialläkare, eller medicine kandidat, vilken av Styrelsen förordnats
att under tiden intill utgången av år 1921 i svårbesättliga provinsialläkardistrikt
inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län såsom extra
läkare biträda vid den civila sjukvården eller uppehålla provinsialläkartjänst,
utbetala utöver vederbörande läkare enligt gällande bestämmelser tillkommande
dagarvode in. m. ett ytterligare arvode av högst 15 kronor om
dagen, under förutsättning likväl att läkaren i fråga icke är civil läkarstipendiat
av första klassen och att utbetalandet av arvodesbeloppet befinnes
erforderligt för tjänstens behöriga uppehållande.

Slutligen har genom nådigt brev den 12 november 1920 förordnats,
bland annat, att vad i förberörda nådiga brev den 21 november 1919, 30
januari 1920 och 19 mars 1920 föreskrivits rörande ökat arvode åt vikarier

165

och extra läkare vid den civila sjukvården skulle äga tillämpning fortfarande
tillsvidare till och med den 30 juni 1921.

Enligt förenämnda bestämmelser skulle alltså läkarvikarier i svårbesättliga
distrikt inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län kunna
erhålla ett dagarvode av ända till 50 kronor. Bestämmelserna hava tillkommit
för åstadkommande av ett omedelbart provisoriskt avhjälpande av
läkarbristen i nämnda landsändar, för vilket ändamål 1920 års riksdag, i
anledning av inom riksdagen väckt motion, anvisat dels på tilläggsstat för
år 1920 ett förslagsanslag, högst 30,000 kronor, dels ock på extra stat för
år 1921 ett förslagsanslag, högst 50,000 kronor.

Det är givet, att, så länge berörda bestämmelser om dagarvodets ökning
upp till 50 kronor äro gällande, desamma skola motverka anställandet
av civila läkarstipendiater av första klass, då dessa icke kunna uppnå ett
så högt dagarvode. Något formellt hinder att tilldela stipendiat av andra
klass det högre dagarvodet av 50 kronor synes ej förefinnas, men enligt
vad kommittén inhämtat, har detta icke i något fall förekommit.

Någon ändring i förevarande stipendiatinstitution synes kommittén emellertid
icke för närvarande böra äga rum, utan torde strävandena böra koncentreras
på åtgärder för att få provinsialläkartjänsterna i de norrländska
länen besatta med ordinarie innehavare. Det torde nämligen kunna förväntas
att, i mån som läkartillgången ökas och ovannämnda höga dagarvoden
kunna sänkas, så att de mera komma i nivå med den ersättning,
som utgår till civila läkarstipendiater, stipendiatbefattningarna också skola
komma att erhålla innehavare. Kommittén vill emellertid i detta sammanhang
uttala önskvärdheten av, att de civila läkarstipendiaterna, vilka för
närvarande ej åtnjuta dyrtidstillägg å sina stipendiebelopp, måtte, i likhet
med veterinärstipendiaterna och åtskilliga andra liknande befattningshavare,
tillerkännas sådant tillägg.

Under år 1920 hava antagits 8 stipendiater av andra klass, men ingen
stipendiat av första klass. Emellertid hava 5 läkare kortare eller längre
tid innehaft förordnanden att fullgöra de med ledigt läkarstipendium av
första klass förenade skyldigheter.

k. Åtgärder för beredande av tillgång till läkar- och sköterskereserver
vid epidemier m. m.

Bristen på läkarkrafter i Norrland har varit särskilt kännbar vid större
epidemier. Hurusom förhållandena vid spanska sjukans härjningar under

166

Provinsiallcikarnas
ikyldighet
att vid
epidemi emottaga
vissa förordnanden
d
annan ort.

de senaste åren i de inre och övre delarna av Norrlands landsbygd därigenom
blivit i hög grad beklagansvärda, är allt för väl känt för att här
behöva närmare beröras.

Ehuruväl kommittén är övertygad om, att med genomförande av kommitténs
förslag i nu förevarande betänkande goda utsikter skola finnas att
hålla provinsialläkardistrikten besatta även i ödebygdsområdena, är det
uppenbart, att vid särskilda tillfällen, och när mera utbredda epidemier
uppstå, sålunda tillgängliga läkarkrafter skola visa sig otillräckliga.

Det är därför högeligen önskvärt, om tillgång till läkarreserv kunde
beredas vid epidemier och om denna reserv kunde vinnas ur provinsialläkarkåren,
som är van att med små resurser organisera ganska god epidemivård
och som äger intim kännedom om besvärligheterna i sjukvårdshänseende
på landsbygden. Dessa läkares vanliga verksamhet sätter dem ofta i kontakt
med hälsovårdsnämnder och andra kommunala myndigheter; och skall man
vinna något av värde vid en häftig epidemi som t. ex. spanska sjukan, är
det klart, att en med förhållandena på landsbygden förut väl förtrogen läkare
blir till väsentligt mycket större gagn än en nyexaminerad läkare eller
medicine kandidat.

Eu reserv av provinsialläkare för tjänstgöring vid häftigare epidemier
synes också kunna vinnas genom att ålägga vissa provinsialläkare begränsad
tjänstgöring å annan ort vid epidemi. Med de väsentligt förbättrade
förmåner av olika slag, som kommittén föreslagit för provinsialläkarna,
torde ett dylikt åläggande, begränsat till de svåraste situationerna
och klokt lagt, icke möta större betänkligheter inom denna kår. Redan
enligt nu gällande läkarinstruktion (§ 18) kan en provinsialläkare beordras
till tjänstgöring utom sitt distrikt, men blott inom det län, han tillhör. Att
nu utsträcka denna skyldighet under vissa förutsättningar och under lämpliga
garantier till även andra delar av riket synes således blott vara en konsekvent,
av förhållandena påkallad utvidgning av en redan bestående förpliktelse.
Man synes härutinnan kunna tänka sig ungefär följande bestämmelser.
Vid häftig smittsam sjukdom å någon ort å landsbygden, där läkarvården
ej kan medhinnas av ortens provinsialläkare eller andra läkare,
som kunna härför frivilligt uppbringas, äger medicinalstyrelsen beordra
å annan ort tjänstgörande provinsialläkare eller extra provinsialläkare
att biträda med läkarvården å förstnämnda ort. Sådant förordnande får
ej meddelas i andra fall, än där, jämte den till förordnandet å annat distrikt

167

avsedde provinsialläkaren, å orten finnes fast anställd annan läkare, stads-,
köpings-, municipal-, jämvägsläkare o. s. v. (dock ej lasarettsläkare), åt vilken
kan anförtros den tjänstgöring, som annars åligger nu nämnda provinsial-
eller extra provinsialläkare. Förordnandet bör ej utan den förordnades
medgivande omfatta längre tid än två månader under samma år och
i regel ej återkomma annat än med vissa mellantider. Provinsial- och extra
provinsialläkare, som är över 50 år, hör ej kunna mot sin vilja förordnas,
ej heller den, som i följd av sjuklighet eller svaga kroppskrafter icke kan
anses lämplig för tjänstgöring just i det distrikt, som är i fråga; skälig hänsyn
hör även tagas till andra förhandenvarande omständigheter. Sådan
tjänstgöring hör anses såsom särskilt meriterande, hör dylikt förordnande
äger den sålunda beordrade läkaren, utom bibehållande oavkortade av sina
löneförmåner såsom provinsial- eller extra provinsialläkare, uppbära ett dagtraktamente
av 50 kronor per dag jämte ersättning för resa till och från
den tillfälliga tjänstgöringsorten. Genom denna orts försorg skall beredas
honom möblerad bostad och mottagningslokal om tillsammans minst tre
rum. Den läkare å den beordrade läkarens vanliga stationsort, som förordnas
fullgöra den beordrades tjänstgöring därstädes, skall äga härför uppbära
ersättning med belopp, som Medicinalstyrelsen bestämmer, intill högst
50 kronor per dag. Samtliga dessa ersättningar utgå av statsmedel.

Kommittén hemställer, att den sålunda omnämnda frågan göres till föremål
för ytterligare särskild utredning.

För tillgodoseende av det militära sjukvårdsbehovet, särskilt vad be- MiUtärläkare
träffar sjukhusplatser, har samarbete flerstädes ägt rum mellan det militära *»• fl- ^sojn
och det civila sjukvårdsväsendet. Vidare äro enligt gällande bestämmelser gpidemier
eu mängd civila läkare pliktiga att tjänstgöra vid mobilisering. Den militära
sjukförvaltningens vetenskapliga råd består också övervägande av
civila läkare.

Det synes således höra vara en motsvarande förpliktelse för den militära
sjukvårdspersonalen att i fredstid stå den civila sjukvården till tjänst med
alla de krafter, varöver den förra förfogar. Främst bör detta gälla vid
epidemier av svårare art. Otvivelaktigt skulle med anlitandet av militärläkare
samt fältläkar- och marinläkarstipendiater en god reserv kunna erhållas
att kasta in i kampen mot smittsamma sjukdomar av större utbredning
å någon ort. ökad befogenhet för Medicinalstyrelsen att vid epidemier
tillita sådan personal i enlighet med antagna grunder vore utan

168

Sjuksköterske väsendet.

Andra förslag
och utredningar.

tvivel önskvärd. Kanske kan också i trängande fall i sjukvårdstjänst utbildat
manskap eller underbefäl vid armén eller marinen användas som
sjukvårdare och biträde vid epidemier. Möjligheterna och villkoren härför
torde förtjäna ett övervägande. Kommittén hemställer, att jämväl förevarande
spörsmål göres till föremål för ytterligare särskild utredning.

Svårigheter hava emellanåt yppats att vid häftiga epidemier kunna
erhålla tillräckligt antal sjuksköterskor, dock bör här framhållas att vid sådana
tillfällena Svenska Röda korset alltid beredvilligt i mån av tillgäng
ställt utbildade sköterskor eller hjälpsystrar till förfogande, och är det säkerligen
att förvänta, att Röda korset även framdeles skall lämna sådan
hjälp. Emellertid har tillgången på sköterskor hittills varit knapp, och
Medicinalstyrelsen har icke ägt befogenhet att disponera över dem, vilket
haft till följd ovan anmärkta svårigheter. En bidragande orsak till berörda
missförhållande är även, att anlitandet av sjuksköterskor vid ejydemier är
en kommunal angelägenhet, och att anskaffandet av sköterskor sålunda är
beroende av kommunalt initiativ. Det kan därför alltjämt inträff fall, dä de
kommunala myndigheterna underlåta att i tid påkalla sköterskehjälp. Åtskilligt
synes kommittén i förevarande hänseende skola vinnas, om Medicinalstyrelsen
finge befogenhet att utan föregången kommunal hänvändelse
beordra sjuksköterskor till ort, där svårare epidemi utbrutit. Behövdes det
för att vinna en sjuksköterskereserv, som stode till Medicinalstyrelsens förfogande,
att en stipendiatkår av sjuksköterskor komme till stånd, i analogi
med de civila läkarestipendiaterna, vore ett genomförande härav allenast
till fördel för hela sjuksköterskeväsendet, vars orgnisation otvivelaktigt för
närvarande lider av vissa brister, samtidigt som sjuksköterskornas antal blir
allt mera knappt för behovet.

Kommittén hemställer, att jämväl nu förevarande spörsmål underkastas
en ingående särskild utredning.

De av kommittén förut i detta betänkande framlagda förslagen om
dels överförande av ett stort antal extra provinsialläkardistrikt till ordinarie
dels ock om ordnande av provinsialläkarnas bostadsfråga torde bliva av
betydelse för att göra provinsialläkarbanan mera tilltalande. De borde också
bliva av särskilt gagn för läkartillgången i Norrland.

169

Till en förbättring av läkarförhållandena och över huvud sjukvården
i Norrland bör också väsentligt bidraga det förslag till anordnande av läkarmottagningar
med bidrag av statsmedel i olika delar av provinsialläkardistrikt,
som kommittén den 17 april 1920 särskilt avgivit.

Frågan om åtgärder för underlättande av sjuktransporterna i Norrland
samt huru läkarna skulle kunna beredas ökad möjlighet att anlita motorfordon
vid sjukbesök och sjuktransporter är för närvarande föremål för övervägande
iom kommitterade för Medicinalstyrelsen och Svenska Röda Korset.

Slutligen vill kommittén icke underlåta uttala, att vid pågående utredning
angående apoteksväsendets omorganisation också bör uppmärksammas
det särskilt i Norrland kra''ftigt framträdande behovet av underlättad tillgång
till läkemedel. Å eller invid varje provinsialläkarstation torde en apoteksinrättning
av större eller mindre omfattning böra finnas eller ett kommunalt
läkemedelsförråd inrättas.

1. Sammanfattning av kommitténs förslag under avd. C.

Kommitténs förenämnda förslag till åtgärder för avhjälpande av läkarbristen
i de norrländska länen innebära:

a. att för beredande åt samtliga provinsialläkare undantagandes den i
Visby distrikt under år 1921 av »tillfällig löneförbättring» å 1,000 kronor,
fördelad i 700 kronor lön och 300 kronor tjänstgöringspenningar, ävensom
åt alla förste provinsialläkare av en ytterligare tillfällig löneförbättring till
enahanda belopp av 1,000 kronor anvisas ett förslagsanslag, högst 231,000
kronor, varvid förutsättes att denna löneförbättring fortfarande årligen beviljas,
intill dess en allmän lönereglering för provinsialläkarna och förste
provinsialläkarna kommer till stånd;

b. att »ortstillägg» å 1,000 kronor för år anvisas för samtliga
ordinarie provinsialläkardistrikt i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands
län — vare sig dessa distrikt redan äro inrättade eller efter kommitténs
förslag komma att inrättas —; att i sammanhang härmed de »särskilda avlöningstillägg»,
som nu utgå inom vissa distrikt i Västernorrlands, Gävleborgs,
Värmlands, Hallands och Gottlands län, skola överföras till »ortstillägg»
med den modifiering, som betingas av, att »kallortstillägg» även skola
utgå till vissa av dessa distrikt; att »ortstillägg» även skola utgå till Anundsjö
distrikt och Adalslidens (Näsåkers) distrikt (det sistnämnda distriktet föreslaget
att nybildas) i Västernorrlands län; att för vissa provinsialläkardistrikt
i övre Norrland ett särskilt avlöningstillägg, benämnt kallortstillägg, skall ut -

170

gå med belopp v 2,500, 2,000, 1,500, 1,000 och 500 kronor för olika distrikt;
att i sammanhang med uppförande av »kallortstillägg» till provinsialläkare
i vissa distrikt inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län de hittills
utgående »särskilda avlöningstilläggen» till dessa distrikt skola indragas;
att »kallortstillägg» om 1,000 kr. jämväl skola utgå till förste provinsialläkarna
i Norrbottens och Västerbottens län; att »ortstillägg» utgår såsom
lön, men »kallortstillägg» såsom tjänstgöringspenningar; att ny avlöningsstat
för förste provinsialläkare och provinsialläkare upprättas, att gälla
från och med år 1922, i vilken stat upptagas avlöning för 10 nya provinsialläkarbefattningar,
förenämnda ortstillägg och kallortstillägg med anmärkning
om nedsättning av tiden för åtnjutande av första ålderstillägget
för innehavare av vissa provinsialläkarbefattningar, att totalsumman i sagda
stat på grund av förenämnda ändringar skall belöpa sig till 1,564,800 kronor;
innefattande en ökning från nuvarande stat av 113,500 kronor; att avlöningsvillkoren
för förste provinsialläkare och provinsialläkare enligt
Kungi. kungörelsen den 13 juni 1919 i vissa avseenden ändras och kompletteras
enligt avgivet förslag; att de ersättningar för utgifter till skrivbiträde
och för övriga expenser, som beviljats förste provinsialläkarna för
åren 1920 och 1921, måtte med oförändrade belopp utgå jämväl under år
1922 samt vidare, intill dess en allmän lönereglering för dessa tjänster
kunde komma till stånd, och att för dessa ändamål för år 1922 uppföres
ett förslagsanslag, högst 52,400 kr.; samt att vad i Kungl. brevet den 9
juli 1920 föreskrivits i fråga om anställande av en biträdande förste provinsialläkare
i varje län och om anvisande av medel för dessas avlönande
fortfarande bör gälla och medel härtill för år 1922 utgå av sistnämnda
förslagsanslag;

c. att ny läkartaxa enligt av kommittén upprättat förslag och upptagande
viss förhöjning av nuvarande taxebelopp utfärdas att gälla tillsvidare,
till dess annorlunda bestämmes;

d. att bestämmelserna i Kungl. kungörelsen den 8 november 1918
(n:r 843) ang. statsbidrag för lindring i mindre bemedlade patienters å
landsbygden sjukvårdskostnader måtte undergå vissa ändringar enligt av
kommittén upprättat förslag, innefattande bland annat, att statsbidrag skulle
utffå jämväl till resekostnaderna; att hittills utgående förslagsanslag av

230,000 kronor till statsbidrag för lindring i mindre bemedlade patienters
å landsbygden sjukvårdskostnader, vilket anslag tillsvidare synes vara tillräckligt
för ändamålet, från och med år 1922 uppföres på ordinarie stat;

171

att de av kommittén föreslagna nya villkor och bestämmelser för anslagets
utgående måtte fastställas att gälla även för det år 1921 anvisade anslaget för
ifrågavarande ändamål; samt att vederbörande länsstyrelse måtte tillsvidare
årligen erinra länets kommuner om de anslag, som äro eller varda meddelade
för lindring i de mindre bemedlades sjukvårdskostnader, samt de villkor och
bestämmelser, som gälla för delaktighet i sådant anslag;

e. att ordinarie och extra provinsialläkare, som anskaffa telefon till
sin bostad, skola äga att för andra kostnader och utgifter än sådana för enskilda
samtal uppbära ersättning av statsmedel; att denna ersättning, i likhet
med vad som enligt Kungl. kungörelsen den 14 juni 1918 gäller för landsfiskaler,
bör utgå med 2/3 av årsavgift, som av läkare utgives för begagnande
av telefonförbindelse, vilken anordnats till läkarbostaden; att stadgad inträdes-
och anläggningsavgift för telefonförbindelse, som varder anordnad
till läkarbostaden, även ersättes av statsmedel men endast för en telefonledning;
samt att de utgifter, som av bestämmelser i förevarande ämne
vållas statsverket, skola, såsom fallet är med ersättningen till landsfiskaler,
utgå av vederbörande huvudtitels anslag till skrivmaterialier, expenser,
ved m. m.;

/. att ersättning för flyttningskostnader måtte utgå till blivande ordinarie
innehavare i de distrikt för vilka föreslagits kallortstillägg, eller i:
Arjeplogs, Vittangi, Pajala, Arvidsjaurs, övertorneå, överkalix, Jockmocks,
Haparanda, Råneå, Bodens, Gällivare och Edefors distrikt i Norrbottens län,
Tärna, Sorsele, Malåträsks, Stensele, Dorotea, Lycksele, Vilhelmina, Åsele,
Jörns, Byske, Norsjö och Bjurholms distrikt i Västerbottens län, Gäddede,
Föllinge, Hede, Hammerdals, Strömsunds, Månsåsens och Stuguns distrikt i
Jämtlands län, Ramsele och Hotings distrikt i Västernorrlands län samt Los
distrikt i Gävleborgs län, enligt av kommittén föreslagna grunder; att med
anledning härav det nuvarande å extra stat anvisade förslagsanslaget å 4,000
kronor för år 1922 höjes till 10,000 kronor; samt att det för år 1921 anvisade
anslaget måtte få anlitas till utbetalande under år 1921 av flyttningsersättning
i den ökade omfattning och efter de nya grunder, kommittén
framlagt;

g. att inom de provinsialläkardistrikt, där kallortstillägg om 2,500 eller

2,000 kronor utgår, d. v. s. inom Arjeplogs, Vittangi, Pajala och Arvidsjaurs
distrikt i Norrbottens län, Tärna, Sorsele och Malåträsks distrikt i Västerbottens
län samt Gäddede distrikt i Jämtlands län, förhöjd tjänstårsberäkning
för ordinarie innehavare av tjänsten måtte tillsvidare meddelas på så sätt

172

att dubbel tjänstetid för väl vitsordad tjänstgöring beräknas för de 5 första
tjänstgöringsåren, dock att denna dubbla tjänstetid blott får beräknas för
en förflyttning till annat distrikt än de nyss nämnda, och att bland dessa
5 år skall ingå minst ett års sammanhängande innehavande av tjänst i
dylikt distrikt; att för åtnjutande av ålderstillägg måtte gälla, att första
ålderstillägget i nyssnämnda distrikt får åtnjutas efter 3 års tjänstgöring;
samt att väl vitsordad tjänstgöring i andra kallortsdistrikt än nyssnämnda
skall vid upprättande av förslag och avgivande av förord likställas med
särskilt meriterande tjänstgöring;

h. att till distrikt i de övre och inre delarna av Norrland, där sjukstuga
med nödig utrustning för trängande operationer finnes, sådan sökande
skall vid i övrigt ungefär lika meriter äga företräde, som styrkt sig
innehava för dylika operationer nödig kompetens, varom bestämmelser böra
inflyta i läkarinstruktionen;

i. att provinsialläkarna i de distrikt, inom vilka kallortstillägg skola
utgå, böra äga rätt att, när så utan hinder för tjänstens behöriga upprätthållande
prövas möjligt, åtnjuta semester under antingen 1 1/2 månad årligen
eller 3 månader vart annat år med skyldighet för provinsialläkaren
att under semestern tillhandahålla eller bekosta fri bostad för vikarien;

j. att beträffande de civila läkarstipendiaterna annan ändring för när''
arande icke måtte vidtagas, än alt dessa i likhet med veterinärstipendiaterna
m. fl. tillerkännas dyrtidstillägg å till dem utgående stipendiebelopp;

k. att följande för sjukvården viktiga frågor göras till föremål för
ytterligare särskild utredning, nämligen:

frågan om åtgärder för beredande av tillgång till en provinsialläkarreserv
att stå till förfogande vid epidemier;

frågan om befogenhet för Medicinalstyrelsen att anlita militärläkare
samt fältläkar- och marinläkarstipendiater för tjänstgöring vid epidemier
ävensom i trängande fall i sjukvårdstjänst utbildat manskap eller underbefäl
vid armén eller marinen som sjukvårdare och biträde vid epidemier;
samt

frågan om befogenhet för Medicinalstyrelsen att utan föregången kommunal
hänvändelse beordra sjuksköterskor till ort, där svårare epidemi utbrutit,
och om erhållande av behövlig sjuksköterskereserv genom upprättande
av en stipendiatkår av sjuksköterskor.

173

Reservationer

Au Herr A. J. Larson.

Då jag anser, att en reservkår av provinsial- och extra provinsialläkare
kan vinnas på frivillighetens väg och att en tvångskommendering av dessa
läkare till tjänstgöring utanför egna distrikt, såsom kommittén föreslagit till
utredning, skulle medföra många och avsevärda olägenheter både för läkarna
och för deras arbete inom egna distrikt, måste jag reservera mig mot
ett förslag, som möjligen kommer att gå i sådan riktning, att ifrågavarande
läkare skulle kunna tvångsvis beordras till tjänstgöring utom sina distrikt
på annat sätt än nu gällande läkarinstruktion medgiver.

Av Herr H. Högberg.

Beträffande kommitténs förslag om rätt för provinsialläkare att för
statspension räkna sig till godo sina tjänstår såsom extra provinsialläkare
får jag anföra följande:

Då jag å ena sidan finner ett visst fog i vad kommittén anfört till
stöd för sitt förslag om rätt för provinsialläkare att för pension räkna sig
till godo sina tjänstår såsom extra provinsialläkare, men å andra sidan ej
kan underkänna statskontorets i skrivelse den 8 november 1910 till Kungl.
Maj:t uttalade betänkligheter mot undantag från pensionslagens bestämmelser,
att statstjänst eller extra ordinarie anställning i statstjänst eller
förordnande i dylik tjänst skulle utgöra villkor för tjänstårsberäkningsrätt,
har jag i huvudsaklig anslutning till 1904 års provinsialläkarkommitté
ansett lämpligt, att förste provinsialläkare eller provinsialläkare,
som innehaft extra provinsialläkaretjänst, skulle såsom till pensionberättigande
tjänstår få tillgodoräkna sig någon del av den tid, varunder han innehaft
dylik tjänst, lämpligen fem år. Med denna uppfattning har jag an -

174

sett, att kommitterades motivering i förevarande del bort haft följande lydelse:
Extra provinsialläkartjänsters inrättande är visserligen övervägande
en landstingens sak, och extra provinsialläkarna själva äro tjänstemän i
enskild tjänst, men som dessa läkare äro pliktiga att inom sina tjänstgöringsområden
fullgöra en provinsialläkares tjänsteförrättningar, synes billigheten
fordra, att de, för såvitt de räkna tjänstår, få vid pensionering i
viss omfattning räkna sig till godo sin tjänstgöring såsom vore den statstjänst.
I följd därav borde 17 § i lagen angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension den 11 oktober 1907 av kommittén hava föreslagits skola,
med bibehållande i övrigt av sitt nuvarande innehåll, erhålla ett tillägg av
följande lydelse:

Utan hinder av vad ovan stadgats äger förste provinsialläkare eller
provinsialläkare, som innehaft extra provinsialläkartjänst, med vilken varit
förenad rätt att vid befordran räkna tjänstår lika med civila läkare i statens
tjänst, såsom tjänstår för erhållande av pension tillgodoräkna sig fem
av de år, varunder han innehaft extra provinsialläkartjänst.

175

Bilaga I.

Förslag å nya ordinarie provinsialläkardistrikt.

Tjänstgöringsområde Folkmängd

socken d. 51/u 1915

1. Stockholms län.

Värmdö distrikt. Station: Vid Gustafsberg.

Bo ............................................ 1.127

Djurö .......................................... 1,096

Gustafsberg ................................ 2,521

Ingarö.......................................... 388

Moja .......................................... 753

Vaxholms landsförsamling.............. 380

Värmdö ...................................— 2,834

9,399

Skebo distrikt. Station: Skebo.

Edebo.......................................... 2,092

Edsbro ....................................... 1,455

Häverö ....................................... 4,222

Ununge ..................................... ■ • 1,680

Väddö........................................ .3,702

13,151

Botkyrka distrikt. Station : Tumba.

Botkyrka ...................................

Salem........................................

Ekerö .........................................

4,016

2,011

1,758

7,785

2. Uppsala län.

Lövsta distrikt. Station: Lövsta bruk.

Hållnäs ....................................... 2,878

Öster-Lövsta ................................. 3,494

Forsmark i Stockholms län ........ 1,097

Tjänstgöringsområde

socken

Folkmängd

d. 2 37i2 1915

Dannemora distrikt. Station: Dannemora.

Dannemora .........

Film ................

Tegelsmora..........

Morkarla ..........

Skäfthammar......

Alunda .............

Ekeby................

Älvkarleö distrikt.

........................ 1,201

........................ 2,325

........................ 2.127

........................ 858

........................ 1,330

........................ 2,673

.................... 1,036

11,550

Station: Älvkarleö.

Söderfors .................................... 2,188

Älvkarleby................................— 9,947

12,135

3. Södermanlands län.

Valla distrikt. Station: Valla municipalsamh.

Sköldinge .................................... 3,126

Lerbo .......... 1,258

Flöda .......................................... 3,630

Stora Malm .............................— 3,052

11,066

Gnista distrikt. Station: Gnesta.

Dillnäs ....................................... 1

Frusta na...................................... 2,832

Kattnäs ....................................... 315

Torsåker....................................... 406

Vårdinge (Stockholms län)...........— 1,772

Björnlunda.................................... 2,130

Gryt............................................ 1>580

Gåsinge ...................................— 1,531

7,469

10,993

176

Tjänstgöringsområde Folkmängd

socken d. n/u 1915

Mariefreds distrikt. Station: Mariefred.

Åker .......................................... 2,420

Toresund .................................... 1,305

Kärnbo ............................ 867

Taxinge ....................................... 538

Mariefreds stad.............................. 1,316

6,446

Julita distrikt. Station: I eller närheten av
Äsköping i Julita socken.

Julita .......................................... 2,914

Näshulta....................................... 1,732

Österåker .................................... 1,544

6,190

Ludgo distrikt. Station: Vid eller i närheten

av Aspa gästgivargård i

Ludgo socken.

Högsta.......................................... 486

Lid ............................................. 653

Ludgo.......................................... 1,175

Ripsa .......................................... 736

Runtuna....................................... 1,214

Spelvik ....................................... 262

Sätersta ....................................... 499

5,025

4. Östergötlands län.

Stegeborgs distrikt. Station: Stegeborg.

Bönrum ....................................... 444

Rond .......................................... 613

Skällvik....................................... 1,404

S:t Anna....................................... 1,890

Östra Ny ............ 889

5,240

Österby mo distrikt. Station: Österbymo.

Asby .......................................... 1,600

Sund .......................................... 1,317

Norra Vi .................................... 1,028

Västra Ryd ................................. 1,335

Svinhult....................................... 697

5,977

Tjänstgöringsområde Folkmängd

socken d. “/„ 1915

Finspångs distrikt. Station: Finspång

Risinge med Finspångs bruk ......... 7,565

Vänga.......................................... 2,573

10,138

Boxholms distrikt. Station: Boxholm.

Ekeby.......................................... 3,778

Malexander ................................. 1,126

Rinna .......................................... 1,070

Trehörna....................................... 919

Åsbo .......................................... 2,400

9,293

Rejmyra distrikt. Station: Rejmyra.

Regna.......................................... 1,885

Sked vi.......................................... 3,604

5,489

5. Jönköpings län.

Mulseryds distrikt. Station: Röksberg i
Mnlseryds socken.

Angerdshestra .............................. 509

Bonstorp....................................... 506

Bottnaryd .................................... 1,178

Mulseryd ................................... 720

Norra Unnaryd.............................. 565

Stengårdshult ................................. 572

4,050

Gränna distrikt. Station: Gränna.

Adelöv ....................................... 1,330

Gränna stad ................................. 1,121

Gränna landsförsamling.................. 2,542

Vireda.......................................... 97g

Visingsö....................................... 1,254

Ölmestad .................................... 1,398

Haurida ....................................... 443

Skärstad....................................... 2,186

11,253

Vaggeryds distrikt. Station: Vaggeryd.

Byarum ....................................... 3,067

Svennarum.................................... 1,966

177

Tjänstgöringsområde Folkmängd

socken. d. 3,/1.11915

Åker .......................................... 1,600

Tofteryd...................................... 2,843

llagshnlt....................................... 602

9,584

6. Kronobergs län.

Ki/ds distrikt. Station: Inom Ryds munici -

palsamliälle.

Almnndsryd ................................. 3,687

Härlnnda .................................... 1,410

Västra Torsäs .............................. 3,156

1''rshnlt ..................................... 4,238

12,491

Älmhidts distrikt. Station: Älmliult.

Göteryd ....................................... 2,653

Fjätteryd .................................... 1,732

Stenbrohult ............................... 2,816

Vi restad....................................... 3,582

Ålmhults köping........................... 1,196

boshnlt (Kristianstads län)............... 2,102

14,082

7. Kalmar län.

Grönskåra distrikt. Station : Grönskåra by.

Fagerhult ................................... 2,573

Kråksmåla .................................... 1,914

Ålghult (Kronobergs län) ............... 4,470

Bäckebo ....................................... 1,954

10,911

Aybro distrikt Station: Nybro köping.

Madesjö ....................................... 5,955

Nybro köping ..................... 2,225

Oskar .......................................... 1,247

Tjänstgöringsområde F olkmängd

socken d. 31/i-, 1915

Mönsterås distrikt. Station: Mönsterås köping.

Stranda härad eller: Mönsterås med 3,259

Mönsterås köping.......................... 1,360

Underhalt med Fåskallaviks köping 5,324

Ålem med 1’ataliolms köping ......... 4,913

14,856

8. Gottlands län.

Klintehamns distrikt. Station: Klintehamn

Klinte.......................................... 1,204

Fröjel .......................................... 524

Hejde .......................................... 579

Väte............................................. 601

Sanda.......................................... 841

Västergarn.................................... 265

Mästerby .................................... 456

lotta .......................................... 520

Kskelhem .................................... 670

Guldrupe .................................... 256

Sproge.......................................... 298

Kksta ......................................... 586

bevede ....................................... 551

Gemm......................................... 178

boj sta.......................................... 307

7,836

9. Blekinge län.

Sölvesborgs distrikt. Station: Sölvesborg.

Mjällby ....................................... 5,428

Gammalstorp................................. 2,425

Ysane ......................................... 1,158

Sölvesborgs landsförsamling............ 715

Ivetofta (Kristianstads län) ............ 2,789

Näsum d:o d:o ............ 2,233

14,748

Bräkne-Hoby distrikt. Station : 1 Irak ne-11 oby
järnvägsstation.

Örsjö .......................................... 1,255

S:t Sigfrid.................................... 623

Kristvalla .................................... 1,348

12,653

Bräkne-Hoby................................. 5,480

Åryd .......................................... 2,714

Öljehult ....................................... 1,621

9,815

178

Tjänstgöringsområde Folkmängd

socken d. 31/121915

10. Kristianstads län.

Tollarps distrikt. Station: Västra Vrams eller
Tollarps byar i närheten av
Tollarps järnvägsstation.

Djuröd .......................................	729
Huaröd ......................................	947
Linderöd.......................................	941
Kvngsjö ......................................	375
Träne ..........................................	. 1,302
Västra Vram................................	. 2,824
Östra Sönnarslöv..........................	. 1,148
Östra Vram .................................	457
Äsphult ......................................	set;
Kveröd .......................................	1,243
	10,832
Häst ads distrikt. Station: Båstads	köping.
Båstad.........................................	1,663
Hov.............................................	1,115
Västra Kamp ..............................	2,741
Skummelövs , (Hal]ands län, ......... Östra Kamp J	\| 910 1 1,127
Grevie..........................................	1,881
Torekov .......................................	443
Hasslöv (Hallands län) ..................	750
	10,630
11. Malmöhus län.
Röstdvga distrikt. Station: Ro stånga.
Ask.............................................	833
Billinge ....................:.................	1,352
Konga..........................................	700
Röstånga.......................................	1,041
Riseberga 1 Kristianstads län)...... Färingtofta ''	\| 4,050 i 1,242
	9,218
Sknrups distrikt. Station: I Skurups	socken.
Hassle-Bösarp ..............................	161
Sknrup .......................................	3,8-42
Slimminge....................................	1,594

Tjänstgöringsområde Folkmängd

socken d. sl/u 1916

Solberga ......................................	356
Örsjö .........................................	905
Skivarp ......................................	. 2,117
Ostra Vemmenhög .......................	. 1,146
Västra Vemmenhög.......................	434
S venstorp ...................................	507
Gärdslöv......................................	949
Villie .........................................	. 1,491
	13,502
Löberöds distrikt. Station: Löberöds	in nnici-
palsamhälle.
Gudmnndtorp .............................	. 1,437
Hammarlunda .............................	. 1,013
Härlösa ......................................	. 1,494
tlolmbv ......................................	. 1,036
Hnrva.........................................	607
Högseröd ....................................	. 1,607
Revinge ......................................	579
Västerstad .........................■...........	. 1,698
	9,471
Vällinge distrikt. Station: Vällinge.
Bodarp .......................................	347
Eskilstorp ....................................	336
Fuglie.........................................	482
Gässie..........................................	418
Håslöv..........................................	498
Hököpinge....................................	1,068
jVlellan-Grevie ..............................	256
Räng ..........................................	712
Stora Hammar ..............................	534
Södra Åkarp ................................	618
Tygelsjö.......................................	1,347
Vällinge .......................................	1,645
Skanör med Falsterbo.....................	1,232
	9,493
Hörs distrikt. Station: Hör.
Hallaröd......................................	568
Hör............................................	2,924

179

Tjänstgöringsområde Folkmängd	Tjänstgöringsområde	Folkmängd
socken d.	/„ 1915	socken	d. »Vij 1916
linnkarp.......................................	1)78	Trälleborgs distrikt. Station : Trälleborg.
Norra Röram ..............................	1,070	Dalköpinge.......................		168
Stehag..........................................	1,360	Gislöv.............................		932
Tjörnarp (Kristianstads län) ............	1,018	Gylle .............................		558
Bosjökloster .................................	1,135	Hammarlöv ....................		608
	8,753	Kyrkoköpinge .................		241
Veberöds distrikt. Station: Veberöd.		Lilla Slågarp....................		807
Blentarp.......................................	1,413	Maglarp ........................		612
				608
P.ondernp ....................................	837
Dalbv ..........................................	1,630	Störa Slågarp .................		334
Everlöv .......................................	740	Västra Al stad .................		1,188
Gödelöv .......................................	562	Västra Tommarp ..............		245
Veberöd .......................................	1,372	Västra Vemmerlöv ...........		319
Hellestad ....................................	1,004	Trälleborgs landsförsamling		•>
Silvåkra.......................................	702	Östra Grevie....................		715
Genarp .......................................	1,890	Västra Ingel stad ..............		760
	10,150			8,095
Bjuvs distrikt. Station : Bjuv.		Höganäs distrikt. Station:	Höganäs.
Bjuv ..........................................	3,231	Brunnby..........................		3,450
Norra Vram .................................	1,173	Farhnlt ..........................		. 1,192
Södra Yram .................................	3,363	Höganäs.........................		5,018
llisekatslösa .................................	577	Jönstorp (Jonstorp) ...........		1,728
Ekebv..........................................	4,336	Kattarp ..........................		2,231
	12,680	Viken .............................		847
		Vällinge..........................		1,871
Kåvlinge distrikt. Station: Kävlinge.		Väsby.............................		4,145
Barsebäck ....................................	1,026			20,482
llagstorp......................................	387
Hofternp.......................................	497	Svedala distrikt. Station: Svedala municipal-
Hög............................................	460	samhälle.
Kävlinge.......................................	2,429	Gustav ..........................		2,007
Lackalänga....................................	1,752	Skabersjö .......................		849
Löddeköpinge ..............................	1,140	Svedala ........................		4,635
Stora Harrie .................................	1,063	Västra Kärrstorp ..............		613
Stadie..........................................	768	Törringe..........................		207
Södervidinge.................................	551			8,311
Västra lloby.................................	374
Västra Karleby..............................	1,405	12. Hallands	län.
Annelöv.......................................	993	Laholms distrikt. Station:	Laholm.
.Saxtorp .......................................	975	Ränneslö v .......................		. 2,279
	13,820	Ysby .............................		971

180

Tjänstgöringsområde

socken

Folkmängd
d. 31/i, 1916

Tjänstgöringsområde

socken

Folkmängd
d. H/1S 1916

Växtorp		2,247	Styrsö- Ocker ii, eventuellt Björkö	distrikt.
Laholms landskommun ..................	2,045	Station: Känsö, eventuellt
Ve inge.........		2,856	Björkö.
Xjärby ......		1,104	Styrsö.........................................	. 2,579
Laholms stad		2,083	Öokerö........................................	. 4,779
		13,585		7,3.58
Torups distrikt. Station: Torups järnvägs-	14. Älvsborgs län.
	station.		Högsäte™ distrikt. Station: Inom Högsäte!:
Drängsered....		1,011	socken.
Kinnared . .		637	Valbo härad eller Färgelanda .......	. 2,940
Torup.......		2,966	Högsäter.....................................	. 2,146
Södra Hestra		1,417	Järbo ........................................	. 1,047
Gryteryd		421	Lerdal........................................	856
»Sandvik	(Jönköpings län) ......•	176	Råggärd .....................................	762
Burseryd		1,342	Uänneland a ...............................	883
Färgaryd		1,778	Torp ........................................	881
		9,748	Valbo-Ryr ................................	655
Oskär ströms distrikt. Station: Oskarströms	Ödeborg.....................................	. 1,305
	mnnicipalsamhälle.		11,475
Emslöv ......		3,778
vSlättåkra.......		2,832	Alv äng ens distrikt. Station: Älvängens järn-
			vagsstation.
		6,610
			Afbräcka.....................................	258
			Tunge........................................	745

13. Göteborgs och Bohus län.
Ljungskile distrikt. Station: Ljungskile.

Grinneröd .................................... 692

Hjärtnm....................................... 3,210

Ljung.......................................... 1,528

Resteröd........................ 489

Västerlanda ................................. 2,141

Ucklum ....................................... 1,284

Ödsmål ................................ 1,555

10,899

Fjällbacka distrikt.

Bottna.........

Rville.................

Svenneby ...........

Station: B’jällbacka.

...... ................. 643

........................ 5,361

........................ 1,470

7,474

S:t Peter.....

Skepplanda

Kilanda .....

Starrkärr.....

NÖdinge .....

Angered.....

Rinna distrikt.

Rinna............

Seglora .........

Torestorp ......

Alekulla.........

Öxabäek.........

Fri tala.............

Station: Rinna by.

876

2,098

501

2,980

2,495

1,678

11,631

2,763

2,166

1,203.

653

1,386

2,472

10,643

181

Tjänstgöringsområde socken	Folkmängd d. J1/,2 1915
Tössbo distrikt. Station:	Åmål.
Kdsleskog ...................	............... 745 ................. 1,350
Mn .................	............. 742
	................. 1,047
	................. 552
Åmåls landsförs........... Ånimskog ...................	................. 1,203 .............. 1,698 7,337

15. Skaraborgs län.

iidaholms distrikt.	Station: Tidaliolm.
Aeklinga.............	.......................... 439
Agnetorp ..........	......................... 2,036
Baltak................	.......................... 933
Dåre torp.............	.......................... 1.101
Velinge .............	.......................... 770
Kungslena..........	.......................... 581
Hömle................	.......................... 368
	.................. 939
	........................ (>61
< Vttra vad.............	.......................... 232
Suntak .............	324
Valstad .............	.................. 512
Hångsdala ..........	.......................... 275
Härja ................	............... 655
	290
	10,116
Töreboda distrikt.	Station: Töreboda köping.
Björkäng.............
Töreboda köping .	.......................... 772
	.......................... 421
Fredsberg ..........	.......................... 2,037
Fägre ................	......................... 1,846
	.......................... G64
Ekeskog.............	.......................... 565
Undenäs.............	.......................... 4,144

Tjänstgöringsområde Folkmängd

socken d. sl/is 1915

16. Värmlands län.

Charlottenbergs distrikt. Station: Charlottenberg.

Bogens kapell ............................. 276

Eda............................................. 6,309

Gunnarskog ............................ 4,320

10.905

Töcksmarks distrikt. Station: I närheten av
Töcksmarks kyrka.

T öcksmark.................................:.. 1,531

Vestra Fågelvik ......................... 945

(Ister vallskog................................. 1,083

Holmedal ................................... 1,918

5,477

Uddeholms distrikt. Station: Uddeholm.

Gustaf Adolfs kapell ..................... 2,217

Norra Båda (’/,) ............... 7,650

9,867

Malsjö distrikt. Station: Malsjö.

Borgvik ....................................... 1,207

Ed ............................................. 2,613

Grum .......................................... 2,855

Värmskog ............................. 1,256

7,931

Munkfors distrikt. Station: Munkfors bruk
i Rånsäters socken.

Hansäter........................................ 5,453

Sunnemo...................................... 1,612

Norra Råda socken, södra delen till
och med hemmanen By, Nybacka,

Östra och Västra Skymnäs i norr
och intill sockengränsen mot Fryksdaleu
i väster .......................— 2,000

9,065

Deje distrikt. Station: Deje järn vägsst.

Övre Ullerud................................. 2,337

Nedre Ullerud ......................3.945

Forshaga kapell .......................— 4.185

12.000

10,467

182

Tjäna tgöringsområde Folkmängd

socken d. 31/ls 1915

17 Örebro län.

Bamsbergs distrikt. Station: Kamshytte

kyrkoby.

Kamsberg .................................... 4,327

Hjortkvarns distrikt. Station: Hjortkvarns
järn vägsst.

«o ............................................ 1,718

Sven ne vad.................................... 1,972

3,690

Hallsbergs distrikt. Station: Hallsbergs köping.

Hallsberg .................................... 2,590

Rumla........................................ 8,216

Hallsbergs köping ........................ 1,553

Hardenn........................................ 1,698

Viby .......................................... 4,023

Kaninndeboda .............................. 2,319

20,399

Lindesbergs distrikt, Station: Lindesberg.
Lindesbergs landsförs...................... 9,775

Degerfors distrikt. Station: Degerfors järnvägsst.

Det område omfattande södra delen
av Karlskoga socken, vilket närmare
utmärkts å i nådigt brev den 31
december 1912 angivet kartblad, — ?

samt den till Örebro län hörande
delen av Nysunds socken ............ 1,734

Ammebergs distrikt. Station: Åmmebergs bruk.

Hammars socken med undantag av ön
Stora Aspan och den väster och
sydost därom på västra stranden av
Vättern belägna del av socknen,
omkring.................................... 5,633

18. Västmanlands län.

Kwtgsors distrikt. Station: Kungsörs köping.

Knngsörs köping ........................... 1,643

Kung Karl.................................... 1,454

Torp» ......................................... 1,223

rjäustgöringsområde	Folkmängd
socken	d. al/„ 1915
Kungs-Barkarö ......................	....... 551
Björekog............................	....... 1,642
Säterbo .............................	....... 891
Arboga landsförs..........	....... 1,528
Med åker..........	....... 1,216
Himmeta .............	....... 864
Öja \| 1. Västermo /Södermanlands län{	....... 1,470
....... 1,631» 14,018

Hamnas distrikt. Station: Ramnäs bruk.

Ramnäs ....................................... 2,495

............................................. 3,291

-\:a delen av Munktorp socken eller

trakten norr om Salsäter samt ?

delar av Harakers och Fläckebo
socknar, som äro belägna på västra
sidan om Svartån........................ ?

5,786

Fage reta (Västanfors distriktj. Station: Fa gersta.

Västanfors.................................... 7,226

Skinnskattebergs distrikt. Station: Vid Skiun skattebergs

kyrka.

Skinnskatteberg ........................ 4,403

19. Kopparbergs län.

Krylbo (Avesta) distrikt. Station: Krylbo.

Urytnäs ....................................... 2,903

Folkärna.................................... 6,558

9,461

Stora Tima distrikt. Station: Vid Stora Tunn

järnvägsstation.

Säters landsförs............................ 1,760

Gustaf......................................... 2 401

Torsäng ....................................... 1,308

Silvberg ....................................... 1,571

Stora Tana, .sydöstra delarna ......... ?

omkr. 7,040

183

Tjänstgöringsområde Folkmängd

socken d. **/,, 1915

Sumiansjö (Grangärde) distrikt. Station: Sun nansjö.

Grangärde socken med undantag av
området för Grängesbergs extra provinsialläkardistrikt
..................... 6,836

Tjäustgöringsområdo Folkmängd

socken d. sl/„ 1915

•20. Gävleborgs län.

Gysinqc distrikt. Station: Gysinge bruk.

Öster-FUrnebo .............................. 3,052

Hedesunda................................. ■ ■ - 4,786

7,838

Svärdsjö distrikt. Station: I närbeten av

Svärdsjö kyrka.

Svärdsjö....................................... 5,260

Envikec ....................................... 2,221

Svartnäs kapellag....................... ^93

7,974

Västanhede By) distrikt. Station: Västanliede.

By ............................................ 6,105

Färila distrikt. Station: I närheten av

Färila kyrka.

Färila socken med undantag av Kår -

böle kapellförsaml............. omkr. 5,127

Ljusdals distrikt. Station: Ljusdal.

Ljusdal ...................................... 8,676

Ljusdals köping ........................... 1,726

Ramsjö ..................................— 1,846

12,248

Sårna distrikt. Station: Sårna kyrkoby.

Sårna .......................................... 1,721

Idre kapellag.............................— 1,006

2,727

Smedjebackens distrikt. Station: Smedjebacken.

Norrbärke .................................... 9,098

Söderbärke.................................. 4,144

Malingsbo ................................— 050

13,892

Ldngshyttam (Husby) distrikt. Station: Vid

Långshyttan.

Hnsby........................................ 5,974

Lima distrikt. Station: lama kyrkoby.

Lima ......................................... 2,580

Transtrand................................— 1,879

4,459

Orm distrikt. Station: Ursa kyrkoby.

Oren............................................. 6,636

Skattunge kapellag........................ 1,313

O re ........................................ 3,347

11,296

Delsbo distrikt. Station: Johannisberg.

Bjuråker....................................... 4,112

Delsbo.......................................... 5,570

N orrbo......................................— 1,101

10,783

Bollnäs distrikt. Station: I närmaste trakten
omkring Bollnäs kyrka.

Bollnäs ....................................... 12,360

Annefors kapellförs...................... 397

Bollnäs köping.............................. 1,078

Rengsjö ...................................— 1,828

15,663

Edsbyns (Ovanåkers) distrikt. Station: Edsbyn.

Ovanåker o. (ljunga kapellag ......... 4,948

Voxne med Mattsmyra kapell ..... 1,669

6,617

Arbrd distrikt. Station: Arbrå.

Arbrå ......................................... 5,989

Undersvik ................................— 1,317

7,306

Sandvikens (Högbo) distrikt. Station: Sandviken.

Högbo .socken med undantag av det
område av socknen, som gränsar i

184

Tjänstgöringsområde Folkmängd

socken d. 31/i2 1915

norr till yttre Sandviken och Västanbyn,
i öster till Jädraån, i god er till
Storsjön och i väster till Ovansjö

socken....................................... 9,647

Årsnnda ................................. 2,148

11,795

21. Västernorrlands län.

Stöde distrikt. Station: Stöde.

''luna .......................................... 3,804

Attmar ....................................... 3,296

Stöde .............................. 5,493

12,593

Björna distrikt. Station: Björna eller Tre -

hömingsjö.

Trehömingsjö .............................. 1,769

Björna ......................................... 2,935

CWdeS, .................................... 3,230

7,934

Nylands ( Ytterlännäs distrikt) Station: Nyland.

Dal ........................................... 1,231

Torsåker....................................... 1,361

Ytterlännäs ................................ 6,514

Boteå med................................. 1,726

Gälsjö brnksförs............................ 86

Styrnäs ....................................... 1,611

12,529

Alni) distrikt. Station : Alvik.

Alnö .......................................... 6,610

Skön med undantag av Skönsmons och

Skönsbergs monicipalsamhällen...... 6,101

12,711

Yivstavarvs distrikt. Station: Vivstavarv.

nässjö......................................... 4,128

Ljustorp.................... 2,654

Timrå .......................................... 7,399

Tynderö...................................... 1,354

Tjänstgöringsområde Folkmängd

socken d. 31 /,„ 1915

Kramfors (Gudmundrå) distrikt. Station:

Kramfors.

Gudmundrä................................. 11,348

22. Jämtlands län.

Månsåsens distrikt. Station: Månsåsen.

Myssjö............

Oviken ..........

Snnne.............

Marby.............

Norderön..........

Hallen............

Stuguns distrikt.

Borgvattnet .....

Stngnn ...........

........................... 1,191

........................... 2,206

........................... 1,467

.......................... 562

........................... 302

........................ 1,359

7,087

Station: I närheten av apoteket
i Stuguns kyrkoby.

......................... 764

....................... 2,510

3,274

23. Västerbottens län.

Lövångers distrikt. Station: I närheten av
Lövångers kyrka.

Lövånger....................................... 4,290

Nysätra distrikt. Station: I närheten av Ny sätra

kyrka.

Nysätra ....................................... 3,592

Bured distrikt. Station: Bureå by eller i

närheten därav.

Bureå .......................................... 4,692

24. Norrbottens län.

Harads (Edefors) distrikt. Station: Harads

kyrkoby.

15,535

Edefors

2.852

185

Bilaga ll.

Invånarantal i ordinarie provinsialläkardistrikt, efter det de
fått sitt område förändrat genom nu ifrågasatta reglering
eller genom denna och den i betänkande den ‘/,2 1917

föreslagna.

Provinsialläkar- Invånarantal efter folkdistrikt
mängden d. sl/u 1915

1. Stockholms län.

Norrtälje............... 19,163

Stockholms ............................... 59,371

Östhammars ................................ 10,766

2. Uppsala län.

Uppsala ....................................... 28,722

3. Södermanlands län.

Vingåkers .................................... 10,530

Bettna (ifrågasatta)........................ 7,389

Malmköpings................................. 12,426

Nyköpings................................... 15,696

5. Jönköpings län

Jönköpings...............................

Vrigstads (Sävsjö) ...................

Värnamo..................................

Gislaveds ...............................

Unnaryds ...............................

6. Kronobergs län.

Tingsryds .................................... 13,794

Växjö .......................................... 18,012

Alvesta (ifrågasatta)........................ 20,610

7. Kalmar län.

Kalmar ....................................... 13,317

16,804

17,156

19,390

15,988

10,785

Provinsialläkar- Invånarantal efter folk distrikt

mängden d. M/u 1915

8. Gottlands län.

Hemse.......................................... 9,787

Ljngarns (ifrågasatta) ..................... 5,988

Visby ..................... 11,753

Slite ..................... 10,039

9. Blekinge län.

Jämshögs .................................... 10,475

10. Kristianstads län.

Kristianstads................................. 28,621

Brösarps....................................... 14,618

Ängelliolms ................................. 23,007

11. Malmöhus län.

Ystads....................... 12,056

Anderslövs.................................... 11,498

Teckomatorps .............................. 19,177

Lunds.......................................... 19,471

12. Hallands län.

Ullareds ....................................... 8,013

13. Göteborgs o. Bohus län.

Jörlanda.............................. 14,736

18f>

Provinsialläkar- Invånarantal efter folk distrikt

mängden d. sl/i2 1915

14. Älvsborgs län.

Provinsialläkar- Invånarantal efter folkdistrikt
mängden d. sl/15, 1915

19. Kopparbergs lån.

Trollhättans ................................. 20,994

Sollebrnnns ...... 12,030

Skene .......................................... 20,625

15. Skaraborgs län.

Mariestads.................................... 21,118

Hova .......................................... 13,670

16. Värmlands län.

Skönneruds ................................. 6,132

Årjängs ...................................... 9,713

Molkoms....................................... 15,582

Kils............................................ 17,285

Arvika ....................................... 10,154

Filipstads ................................... 18,581

Häljebols ................................... 8,320

18. Västmanlands län.

Kolsva .............................. omkr. 15,195

Borlänge.............................. omkr. 22,289

20. Gävleborgs län.

Söderhamns ................................. 13,777

Ockelbo ....................... 14,469

Alfta .......................................... 0,346

Järvsö.......................................... 7,565

21. Västernorrlands län.

Anundsjö .................................... 10,190

Örnsköldsviks .............................. 22.372

Sollefteå....................................... 17,578

Skogs.......................................... 15,624

Härnösands ................................. 14,718

Sundsvalls.................................... 20,444

22. Jämtlands län.

Östersunds................................... 24.096

Mörsils ...................................... 16,217

Hoverbergs ................................. 7,960

Svegs .......................................... 8,823