GENERALTULLSTYRELSENS UNDERDÅNIGA UTLÅTANDEN
ÖVER 1014 ÅRS TULLE(•)MMISSIONS RETÄNKANDEN. IV.

UTLÅTANDE OVER FÖRSLAGET

TILL

AVLONINGSREGLEMENTE FÖR

TJÄNSTEMAN VID TULLVERKET

■

STOCKHOLM 1920
ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Inledning

Förslaget till avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverket 9

Översikt, s. 9. Tullverkets sportelfråga, s. 10. Särskild fråga om statens
järnvägars ersättningsskyldighet för vissa övertidsförrättningar av tulltjänstemän,
s. 25. Övergång till den speciella motiveringen, s. 26. Speciell motivering,
s. 28. Tjänsteförteckningen, s. 48. Generaltullstyrelsens förslag till
tjänsteförteckning, s. 52. Motivering för förslaget till tjänsteförteckning:
manliga befattningshavare, s. 57; kvinnliga befattningshavare, s. 82. Titelfrågan,
s. 83. Övergångsbestämmelser, s. 89.

§ 24 mom. 4 tullstadgan, s. 93. Nuvarande förhållanden, s. 93. Äldre reformyrkanden,
s. 94. Generaltullstyrelsen år 1900, s. 95. 1909 års riksdag, s. 95.

1908 års tullstatskommission, s. 96. Generaltullstyrelsen år 1912, s. 99.
Kommerskollegium år 1913, s. 100. Svar på 1914 års tullkommissions frågecirkulär,
s. 101. 1914 års tullkommissions förslag: allmänna synpunkter,

s. 103; de största tullplatserna, s. 105; de medelstora tullplatserna, s. 106;
de minsta tullplatserna, s. 107; taxa, s. 108; monopolrättens omfattning,
s. 108; reservationer, s. 108. Utlåtanden av lokala tullmyndigheter: översikt,
s. 109; de största tullplatserna, s. 110; de medelstora tullplatserna,
s. 113; de minsta tullplatserna, s. 118; Stockholms frihamn, s. 120; taxan,
s. 124; monopolrättens omfattning, s. 125. Generaltullstyrelsens yttrande:
bestyrets bekostande, s. 127; bestyrets förrättande i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Norrköping, s. 127; bestyrets förrättande å andra orter, s. 133;
bestyrets förrättande vid frihamn och frilager, s. 139; .taxor, s. 141; monopolrättens
omfattning, s. 142; författningsförslag, s. 145; speciell motivering,
s. 145.

Bilagor ............................................................................................. 149

Förslaget till förrättningstaxa för tullverket...
Förslaget i paekhuskarlsfrågan........................

Med skrivelse den 19 september 1919 till statsrådet och
chefen för finansdepartementet har 1914 års tullkommission
överlämnat sitt betänkande IV, innefattande förslag

FÖRSLAGET TILL AVLÖNING SREGLEMENTE M. M.

till avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverket samt
till förrättningstaxa för tullverket ävensom förslag i den
s. k. packhuskarlsfrågan eller frågan om ordnandet på de
särskilda tullplatserna av handräckningsbestyret vid tullbehandlingen
av varor.

Enligt bemälde departementschefs ämbetsskrivelse till
generaltullstyrelsen den 5 december 1919 har Eders Kungl.
Maj:t anbefallt styrelsen att över berörda betänkande avgiva
yttrande, varvid styrelsen skulle hava att beakta, vad
departementschefen i ämnet anfört till statsrådsprotokollet
över finansärenden för sistnämnda dag.

Av ett vid berörda ämbetsskrivelse fogat utdrag av sagda
statsrådsprotokoll inhämtas, hurusom departementschefen,
efter en kortfattad redogörelse för huvudgrunderna för förslaget
till avlöningsreglemente, anmärkt, att i det vid reglementet
fogade förslaget till tjänsteförteckning för tullver-.
ket, angivande till vilken lönegrad i avlöningsreglementets
löneplan varje särskild befattning vore att hänföra, vissa
lönegrader, nämligen i fråga om manliga tjänstemän den
första, den åttonde, den elvte och den nittonde samt i fråga
om kvinnliga tjänstemän den första ävensom de tre högsta
icke vore representerade, samt vidare anfört följande. Efter
förberedande granskning av löneplanen och tjänsteförteckningen
hade departementschefen ansett närmare övervägande
böra ske, huruvida icke en längre gående differentiering
av tjänsterna i tullverket på olika lönegrader än som av
tullkommissionen föreslagits borde genomföras, så att därigenom
tjänsteförteckningen komme att innehålla även i
förslaget uteslutna lägre lönegrader. Härjämte hade departementschefen
funnit, att åtskilliga av de i tjänsteförteckningen
upptagna befattningarna föreslagits till avlöning
enligt högre lönegrad än som med hänsyn till de
för respektive befattningars utövande erforderliga kvalifikationerna
kunde anses erforderligt. En revision av ifrågavarande
förteckning syntes departementschefen därför vara
av behovet påkallad, innan något förslag i ärendet framlades
för riksdagen. Förslag i ämnet borde i anledning
härav inhämtas från generaltullstyrelsen samt styrelsen anbefallas
att vid fullgörande av detta uppdrag eftersträva,
att i avlöningshänseende full motsvarighet vunnes mellan

INLEDNING.

befattningshavarna i tullverket och med dessa jämförliga
befattningshavare inom de redan lönereglerade kommun ikationsverken,
varjämte styrelsens utlåtande över det föreliggande
förslaget i dess helhet borde inhämtas. Departementschefen
hemställde sålunda, att Eders Kungl. Magt
måtte anbefalla generaltullstyrelsen att med beaktande av
vad departementschefen anfört avgiva yttrande över kommissionens
betänkande IV med förslag till avlöningsreglemente
för tjänstemän vid tullverket m. m.

I anledning av ovanberörda nådiga befallning har generaltullstyrelsen
genom cirkulär den 7 januari 1920 dels
lämnat tullmyndigheterna ävensom Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening
och svenska tullmannaförbundet1 tillfälle
att till styrelsen inkomma med yttrande över kommissionens
förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän
vid tullverket ävensom till förrättningstaxa för tullverket,
dels anbefallt tidldirektörerna i Göteborg och Malmö, packhusinspektionerna
i Stockholm, Göteborg och Malmö efter
vederbörande packhuskarlslags hörande samt tullkamrarna
å andra orter att avgiva yttrande över kommissionens förslag
i packhuskarlsfrågan. Att lämna *någon sammanhängande
och fullständig redogörelse för vad i de med
anledning härav inkomna yttrandena anförts har generaltullstyrelsen
trott icke vara nödvändigt, men vill styrelsen,
då sådant kan anses erforderligt eller lämpligt, återgiva
vad i ett eller annat hänseende eller visst ämne kan hava
andragits eller ju-kats i dessa yttranden.

Då generaltullstyrelsen nu går att till fullgörande av
ovanberörda nådiga befallning avgiva yttrande över kommissionens
föreliggande betänkande och förslag och därvid
gör början med förslaget till avlöningsreglemente för tjänstemän
vid tullverket, anser styrelsen sig böra först omförmäla,
att styrelsen, med begagnande av styrelsen i nådiga
breven den 28 mars 1919 och den 19 december samma år
lämnade bemyndiganden, till samråd och upplysningars meddelande
förnämligast vid arbetet med inordnandet av tullverkets
befattningshavare i tjänsteförteckningen inkallat
dels fyra tulltjänstemän, dels ock med vederbörande verks

1 Tidigare benämnt Sveriges tullmannaförening.

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE M. M.

styrelses medgivande, två tjänstemän i postverket och två
tjänstemän vid statens järnvägar. De sålunda tillkallade
tjänstemännen hava varit:

från tullverket: byråassistenten W. A. Smith, kontrollören

0. N. Åberg, uppsyningsmannen T. W. Wickberg och
vaktmästaren J. A. Reinwall;

från postverket: postmästaren V. K. A. Petrelius och
överpostiljonen J. A. Wallin; samt

från statens järnvägar: trafikinspektören N. 0. Söderberg
och första kontorsbiträdet E. G. E. Eriksson.

FÖRSLÅ!JET TILL AVLÖNINC.SRR!SLEMENTE : ÖVERSIKT.

Förslaget till avlöningsreglemente för tjänstemän

vid tullverket.

Vid behandlingen av kommissionens förslag till avlöningsreglemente
har generaltullstyrelsen ansett sig böra följa
den ordning, som av kommissionen iakttagits i avdelningen
»motivering till förslaget till avlöningsreglemente för
tjänstemän vid tullverket» (sid. 39—131).

I denna avdelning redogör kommissionen till en början översikt.
för det kommissionen lämnade uppdrag med avseende å
tullverkets lönereglering och omförmäler därvid, hurusom
detta uppdrag ursprungligen omfattat att efter vissa närmare
angivna grunder verkställa utredning och avgiva förslag
rörande ny lönereglering för tullverkets personal men sedermera
genom nådigt beslut den 20 augusti 1919 utsträckts
att gälla jämväl gener al tullstyrelsens personal
(sid. 40).

Sedan kommissionen därefter erinrat, hurusom kommunikationsverkens
lönekommitté avgivit dels i slutet av år

1918 särskilda yttranden och förslag rörande organisationsförhållandena
vid postverket, statens järnvägar, telegrafverket
och statens vattenfallsverk, dels ock den 20 februari

1919 betänkande angående gemensamt lönesystem samt
lönereglering för samma verk, omförmäler kommissionen,
att nämnda kommitté, efter att hava påvisat olägenheterna
hos de fyra verkens dittillsvarande lönesystem med deras
mångskiftande avlöningsformer, funnit de förefintliga slagen
av naturaförmåner och ersättningar vid sidan av den
egentliga avlöningen — såsom fri bostad med bränsle
eller ersättning därför, beklädnad eller beklädnadsersättning,
sportler och andra extra inkomster m. m. — kunna
i allmänhet borttagas och härigenom de principiella skilj -

Tullverkets
sportelfråga
(sid. 45—53).

10 FÖRSLAGET TILL AVI.ÖNINGSREGLEMENTE.

aktigheterna mellan de olika verkens lönesystem utan olägenhet
avlägsnas samt ett gemensamt, till sin form förenklat
men i fråga om grunderna och verkningarna mera
rationellt lönesystem bliva gällande vid kommunikationsverken
(sid. 42, 43).

Efter att sedermera (sid. 43) hava återgivit de grunder
för ett dylikt gemensamt lönesystem, vilka kommittén ansåge
böra bliva gällande, erinrar kommissionen (sid. 44),
hurusom på grundvalen av kommitténs betänkande 1919
års riksdag antagit och Eders Kungl. Maj:t den 19 juni
1919 utfärdat gemensamt avlöningsreglemente för tjänstemän
vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk.

Sedan kommissionen därefter (sid. 44, 45) lämnat en
kortfattad översikt över tullverkets nuvarande avlöningsbestämmelser,
anför kommissionen (sid. 45), att statsmakterna
vid prövningen av kommunikationsverkens lönefråga
varit i tillfälle att taga ställning till en mängd spörsmål,
som återkomme inom vilket verk som helst. Hit hörde
exempelvis frågor om avlöningens fördelning på olika
titlar, om förmåner vid sidan av avlöningen, såsom kostnadsfri
läkarvård, fri bostad och fri uniformsbeklädnad,
om semester och annan tjänstledighet samt avlöningsförhållandena
därunder. Den lösning av dessa frågor, som
vunnits för kommunikationsverkens del, hade kommissionen
ansett böra få gälla även i fråga om tullverket. På grund
härav liksom ock ur synpunkten att såvitt möjligt åstadkomma
formell överensstämmelse mellan de olika verkens
avlöningsreglementen hade kommissionen avfattat sitt förslag
till avlöningsreglemente för tullverket i ganska noggrann
anslutning till det för kommunikationsverken antagna.
Kommissionen hade så mycket hellre kunnat göra detta,
som den i allt väsentligt gillade de nya uppslag, som i
detta framkommit, och även till fullo uppskattade detsammas
betydande förtjänster i formellt avseende. —

Till vad kommissionen sålunda anfört får generaltullstyrelsen
härmed uttala sin anslutning i allmänhet.

Under förmälan att tullverkets sportelfråga emellertid
tarvade en särskild, mera ingående behandling, har kommissionen
gjort denna fråga till föremål för utredning och

TULI.VEUKETS HPOIlTEI.ritAdA.

därvid till eu början angivit de olika slag av extra inkomster,
som för närvarande tillkomme tjänstemän vid
tall verket, nämligen: l:o) ersättning enligt den s. k.

sporteltaxa^ 2:o) andra extra inkomster i tjänsten, huvudsakligen
lösen, beslagarandelar samt anmärknings-, aktoratsoch
auktionsprovision; samt 3:o) ersättning lör bestyr,
som utfördes i omedelbart sammanhang med tulltjänsten,
vartill särskilt hörde ersättning för debitering, uppbörd
och redovisning av vissa städers hamnavgifter.

Sedan kommissionen därefter omforma! t, att enligt de
direktiv, som lämnats kommissionen, densamma hade att
beträffande samtliga nyss nämnda eller därmed likartade
extra inkomster verkställa undersökning, i vilken utsträckning
de kunde avlösas i samband med den nya löneregleringen
för tullverkets personal, samt vidare återgivit ej
mindre de förslag i fråga om indragning av sportler i tullverket,
vilka framställts av 1908 års tullstatskommission,
än även de allmänna skäl, som läge till grund för den
under senare tider genom hela statsförvaltningen gående
strävan att avskaffa alla sportler, redogör kommissionen
för sin egen uppfattning i denna fråga och angiver därvid
såsom sin allmänna ståndpunkt, att ersättning, som
utginge för förrättning på tjänstgöringstid, borde indragas
till staten samt att, i fråga om ersättning för förrättning
på övertid, allt ekonomiskt mellanhavande mellan trafiken
och tjänstemännen borde helt och hållet bortfalla och
statsverket övertaga å ena sidan all rätt till allmänhetens
avgifter för övertidsexpeditioner men å andra sidan skyldighet
att hålla tjänstemännen skadeslösa för deras övertidsarbete.
Detta senare kunde ske under två former: antingen
genom utbetalning av ersättning för övertidstjänstgöring
eller därigenom, att tjänstemannen på ordinarie
arbetstid bereddes en mot övertidsarbetet svarande ledighet.

I detta ämne har endast ett fåtal yttranden avgivits;
och har i dessa å ena sidan antingen yrkats, att kommissionens
förslag rörande allmän indragning av nu utgående
ersättningsbelopp för tjänstförrättningar å övertid icke måtte
bifallas, eller åtminstone betänkligheter mot sagda förslag
framförts men å andra sidan anslutning till detsamma uttalats.

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

Generaltullstyrelsen har för sin del icke något att i
huvudsak erinra mot kommissionens allmänna uttalanden
i förevarande ämne.

Kommissionen övergår härefter till en närmare granskning
av de olika slagen av extra inkomster inom tullverket
och möjligheten att avskaffa desamma samt gör därvid
början med de avgifter, vilka utgå enligt nådiga taxan
den 23 december 1910 å ersättning, som enligt särskilda
bestämmelser skall av trafikerande utgöras för vissa av
tulltjänstemän verkställda tjänstförrättningar, eller den vanligen
så kallade sporteltaxan.

I fråga om dessa avgifter enligt sporteltaxan anför kommissionen,
att de borde ingå till tullverket, vilket å sin
sida hade att bereda vederbörande tjänstemän antingen
mot övertidstjänstgöringen svarande ledighet under deras
ordinarie tjänstgöringstid eller ock övertidsersättning ävensom,
i förekommande fall, vederbörlig reseersättning. Med
utgående härifrån hade kommissionen utarbetat det i betänkandet
intagna förslaget till förrättningstaxa för tullverket,
vilket vore avsett att träda i stället för sporteltaxan.

Generaltullstyrelsen biträder, vad kommissionen sålunda
föreslagit. Beträffande de särskilda bestämmelserna i förslaget
till förrättningstaxa vill styrelsen yttra sig i annat
sammanhang. Styrelsen hemställer alltså,

att enligt ovanberörda taxa nu utgående ersättningar
till tullperson al för å övertid verkställda
tjänstförrättningar måtte varda upphävda, räknat
från och med den tidpunkt, då nytt avlöningsreglemente
för tjänstemän vid tullverket träder i
kraft; samt

att, med upphävande, från samma tidpunkt räknat,
av berörda taxa, i stället måtte utfärdas förrättningstaxa
för tullverket, upptagande de belopp,
vederbörande trafikanter skola erlägga för
olika tjänstförrättningar.

Beträffande aktoratsprovision anför kommissionen, att detta
vore en extra inkomst, som tillfölle vederbörande tullfiskal
eller person, som särskilt förordnats att utföra tullverkets

TI H.l, VERKETS SPORTEEERAdA.

1:5

talan i beslagsmål. Denna provision, vilken utginge med
12 procent av kronans andel i beslagsmålen, vore enligt
kommissionens mening opåkallad och borde utan vidai-e
avskaffas, vilket lätt kunde ske i samband med tullfiskalstjänsternas
föreslagna indragning.

Bestämmelserna om aktoratsprovision äro meddelade
genom nådiga breven av den 4 februari 1800 och den 9

0 Ö

september 1818.

I sitt över kommissionens betänkande 11:1 med förslagtill
omorganisation av generaltullstyrelsen samt tullverkets
lokalförvaltning avgivna yttrande har styrelsen på anförda
skäl hemställt, att kommissionens förslag om tullfiskalstjänsternas
indragning icke måtte bifallas. Med hänsyn
dels härtill, dels till den särställning, tullfiskalerna intaga

1 förhållande till tullverkets övriga tjänstemän, dels ock
slutligen till de allmänna skäl, som, enligt vad här nedan
kommer att framhållas, synas styrelsen tala mot indragning
av åklagare och beslagare tillkommande andelar i
böter eller beslagtagen egendom, finner styrelsen icke anledning
tillstyrka kommissionens ifrågavarande förslag utan
hemställer,

att kommissionens förslag om indragning av
aktoratsprovisionen icke måtte bifallas. I

I fråga om anmärkning sarvode anför kommissionen, att
densamma delade koinmunikationsverkens lönekommittés
uppfattning, att frågan om detta arvodes bibehållande eller
avskaffande borde lösas gemensamt för hela statsförvaltningen,
och därför föresloge, att bestämmelserna i ämnet
tills vidare finge kvarstfi oförändrade. Bestämmelser om
anmärkningsarvode äro intagna i 31 § av förslaget till
avlöningsreglemente.

Generaltullstyrelsen biträder kommissionens förslag i
förevarande ämne. Styrelsen erinrar emellertid om den av
Eders Kungl. Maj: t den 19 mars 1920 till riksdagen avlåtna
proposition (nr 364) angående upphävande av den
vissa tjänstemän vid kommunikationsverken tillkommande
rätt till anmärkningsarvode.

Rörande auktionspr ovision erinrar kommissionen, att sådan
utginge dels vid försäljning av beslagsgods och sjöfynd,

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

1 vilka fall den tillfölle vederbörande tjänsteman, dels ock
vid försäljning av sjöskadat gods, då densamma tillfölle
statsverket. Kommissionen föreslår, att även förstnämnda
slag av auktionsprovision måtte ingå till statsverket.

I fråga om försäljning av varor genom tullverkets försorg
samt beträffande auktionsprovision gäller:

dels enligt § 170 tullstadgan, att varor, som genom
lagakraftvunnet utslag förklarats förverkade m. m., skola
medelst offentlig auktion av vederbörande tullförvaltning
försäljas till mestbjudandes fria disposition, dels ock enligt
åtskilliga andra paragrafer i samma stadga, att i tullverkets
vård befintliga varor skola å auktion försäljas till följd
av från varuägarens sida begången försummelse att fullgöra
någon för varje fall stadgad skyldighet, varjämte
genom ett »nådigt reskript» av den 21 april 1852 synes
vara fastslaget, att auktionsprovision vid försäljning av
beslagsgods må utgå med två procent av auktionsbeloppet,
något som sedan gammalt tillämpas även i fråga om annat
gods, vilket på grund av tullstadgans föreskrifter säljes å
auktion;

enligt 3 § i lag med vissa bestämmelser om sjöfynd den

2 april 1918 (nr 163), att sjöfynd skall i visst fäll försäljas
å offentlig auktion, samt enligt §§ 124 och 125 tullstadgan,
sådana dessa författningsrum lyda enligt nådiga
kungörelsen den 31 maj 1918 (nr 307), att provision vid
försäljning genom vederbörande tullförvaltning av sjöfynd
å auktion må beräknas med två procent å försäljningsbeloppet;
samt

enligt § 10 tulltaxeförordningen, att sjöskadat gods skall
i visst fall genom tullförvaltnings försorg försäljas å offentlig
auktion, samt enligt nådiga kungörelsen den 28 oktober
1864 (nr 67), att vid försäljning enligt tulltaxeunderrättelserna
— numera nyssnämnda paragraf i tulltaxeförordningen
— av sjöskadat gods å tullauktion auktionsprovision
skall beräknas till en procent å försäljningssumman,
och enligt nådiga brevet den 23 juli 1869, att ifrågavarande
provision skall ingå till statsverket.

Generaltullstyrelsen, som icke har något att erinra mot
kommissionens förslag om indragning av auktionsprovision
vid försäljning av beslagsgods och sjöfynd, hemställer,

TI JI.I. VEKHET» »I-OUTELKRAUA.

att, med upphävande av § 125 tullstadgan, bestämmelse
utlärdas, att den för närvarande till
vederbörande tull tjänstemän utgående auktionsprovision
vid försäljning enligt tullstadgan av
beslagsgods eller annat gods ävensom vid försäljning
av sjöfynd skall från och med den tidpunkt,
då nytt avlöningsreglemente för tjänstemän
vid tullverket träder i kraft, avskaffas.

Med instämmande i kommissionens förslag rörande den
s. k. slaf]avgiften hemställer styrelsen,

att Eders Kungl. Maj:t måtte förklara, att vid
försäljning av varor å auktion genom tullmyndighets
försorg slagavgift icke skall utgå, räknat
från tidpunkten för det nya avlöningsreglementets
ikraftträdande.

Vidkommande expeditionslösen anför kommissionen, att
densamma visserligen i princip vore med om att sådan
lösen inom tullverket helt och hållet avskaffades men dock
ansåge, att genomförandet av en sådan reform icke kunde
ske annorledes än i samband med en allmän, för hela
statsförvaltningen gemensam revision av expeditionslösensoch
stämpelförordningarna. Till dess en sådan revision
komme till stånd, borde expeditionslösen i nuvarande utsträckning
bibehållas.

I detta kommissionens utlåtande får styrelsen instämma
under uttalande av den förhoppning, att åtgärder i den av
kommissionen omförmälda riktning måtte snarast möjligt
bliva vidtagna, samt med erinran, att enligt styrelsens förslag
vid behandling av den utav kommissionen i betänkandet
II: 1 sid. 248 väckta frågan om obligatoriska depositionsbevis
dylika bevis skulle utfärdas utan lösen.

Slutligen anför kommissionen beträffande den s. k. kommunaluppbördsersättningen,
att kommissionen ej kunde finna
annat, än att densamma borde i sin helhet ingå till tullverket,
som avlönade de tjänstemän, vilka utförde hithörande
arbete.

I § 2 av gällande avlöningsreglemente är stadgat, att
skyldighet åligger tulltjänsteman att, efter därom i veder -

FÖRSLAGET TILL AVLÖNTNGSREGLEMENTE.

börlig ordning meddelat beslut, verkställa sådan uppbörd
av till stad eller annan kommun utgående avgifter, som
finnes lämpligen kunna förenas med tjänstegöromålen i
tullverket, dock mot skälig av Kungl. Maj:t bestämd ersättning
för sådant bestyr och därmed förenat ekonomiskt
ansvar; och i nådiga kungörelsen den 2 december 1910
(nr 132), ändrad genom nådiga kungörelsen den 29 juni
1912 (nr 169), äro närmare bestämmelser givna rörande
uppbörd genom tjänstemän vid tullverket av vissa till stad
eller annan kommun utgående avgifter. Enligt dessa bestämmelser
skola av den ersättning, vederbörande stad
eller kommun har att utgiva för ifrågavarande uppbördsbestyr,
sjuttiofem procent tillfalla vederbörande tjänstemän
såsom gottgörelse för bestyret och därmed förenat ekonomiskt
ansvar samt återstående tjugufem procent tillfalla
statsverket och redovisas i behörig ordning.

Icke heller mot kommissionens förslag om indragning
till statsverket av nu ifrågavarande extra inkomst har styrelsen
något att erinra.

Ehuru i kommissionens förslag till avlöningsreglemente,
i motsats till det nu gällande, icke finnes någon uttrycklig
föreskrift om skyldighet för tulltjänstemän att verkställa
ifrågavarande uppbörd, torde dock sådan skyldighet åligga
dem på grund av den i 14 § av förslaget förekommande
bestämmelse, att tulltjänsteman skall vara underkastad den
utvidgade tjänstgöring, som kan bliva honom i behörigordning
ålagd. Någon ändring i förslaget till avlöningsreglemente
lärer sålunda icke vara påkallad; däremot måste
tydligen bestämmelserna i ovanberörda nådiga kungörelse
om tulltjänstemännens rätt till ersättning för bestyret med
uppbörden upphävas, varjämte även annan, mera formell
ändring i sagda kungörelses andra punkt lämpligen torde
böra vidtagas. En självklar följd av förändringen torde
emellertid bliva, att ansvaret gentemot vederbörande stad
eller kommun för uppbördens behöriga redovisning i första
hand kommer att vila å tullverket, under det att en
tjänsteman, som eventuellt skulle brista i redovisningen,
bliver ansvarig gentemot tullverket på samma sätt som
för bristande redovisning av annan uppbörd.

Generaltullstyrelsen hemställer alltså,

TriiLVEK KETB 8P0 UTE I.FRAG A.

att de i nådiga kungörelsen den 2 december
1910 förekommande bestämmelser om rätt för
tulltjänstemän, som verkställa uppbörd av till
stad eller annan kommun utgående avgifter, att
uppbära viss andel av den ersättning, staden eller
kommunen utgiver för bestyrets verkställande,
måtte upphävas, räknat från den tidpunkt, då nytt
avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverket
träder i kraft.

Ehuru kommissionen icke särskilt behandlat frågan om
de av 1908 års tullstatskommission omförmälda ersättningsbelopp
, vilka av postmedel utgå till vissa tulltjänstemän för
bestridande av åtskilliga med postpakettrafiken från utlandet
förenade postala göromål (se sid. 48, 49 i betänkandet), lärer det
få anses konsekvent, att även dessa ersättningsbelopp indragas
till tullverket, därest desamma anses böra fortfarande
utgå. För egen del anser styrelsen, med hänsyn till den
jämförelsevis obetydliga omfattning, vari detta arbete —
väsentligen bestående i verkställande av uppbörd — för
postverkets räkning sålunda utföres av tullpersonal, att
skälig anledning att härför uttaga ersättning av postverket
knappast föreligger. Saken torde emellertid kunna uppgöras
genom överenskommelse mellan generaltullstyrelsen
och generalpoststyrelsen i samband med de förhandlingar,
som i allt fall lära bliva erforderliga för ordnandet av
den i kommissionens betänkande II : 1 berörda frågan om
tullbehandling av paketpost.

Vad nu sagts om tulltjänstemän tillkommande ersättning
för vissa postala göromål, anser generaltullstyrelsen ock
böra gälla beträffande de ersättningsbelopp, som av statens
järnvägar utbetalas till tulltjänstemän för vissa i sammanhang
med tulltjänst verkställda liknande göromål för statens
järnvägars räkning.

Styrelsen hemställer alltså,

att de ersättningsbelopp, som av postverket
och statens järnvägar för närvarande utbetalas
till tulltjänstemän för vissa i sammanhang med
tulltjänst verkställda göromål för postverkets eller
statens järnvägars räkning, måtte, därest ersättUtlåtamle.
IV. 2

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGS REGLEMENTE.

ning för berörda göromål kommer att fortfarande
utgå, indragas till tullverket, räknat från och med
den tid, då det nja avlöningsreglementet för
tjänstemän vid tullverket träder i kraft.

Beträffande ännu ett slag av extra inkomster, som upptagits
i den å sid. 46 i betänkandet förekommande uppräkningen
av sådana inkomster, nämligen beslag ar andelar, har
kommissionen icke avgivit något särskilt yttrande. I fråga
härom får generaltullstyrelsen anföra följande.

Genom nådig remiss den 16 november 1917 anbefallde
Eders Kungl. Maj:t generaltullstyrelsen att avgiva underdånigt
utlåtande i anledning av riksdagens underdåniga
skrivelse den 11 juni samma år om indragning till statsverket
av allmän åklagare och beslagare tillkommande andelar
i böter och beslagtagen egendom. I anledning härav
anförde styrelsen i underdånig skrivelse den 1 oktober
1918, efter att hava angivit de talrika författningar, som för
tullverkets del ifrågakomme i förevarande hänseende, följande.
Frågan om indragning av de till tulltjänstemännen
utgående andelar i böter och beslagtagen egendom i enlighet
med de angivna författningarna hade redan gjorts
till föremål för prövning i annat sammanhang. Eders Kungl.
Maj:t hade nämligen uppdragit åt 1914 års tull kommission
att beträffande samtliga till tulltjänstemännen utgående
extra inkomster, sålunda däribland jämväl nu ifrågavarande
andelar, verkställa undersökning, i vilken utsträckning de
kunde avlösas i samband med ny lönereglering för tullverkets
personal. Vid sådant förhållande förutsatte styrelsen,
att något slutligt yttrande från styrelsen, som torde
få sig anbefallt att avgiva underdånigt utlåtande över
kommissionens förslag även i nu förevarande hänseende,
icke för det dåvarande vore erforderligt. —

De i ovanberörda utlåtande uppräknade, av Eders Kungl.
Maj:t utfärdade författningar äro, med undantag för en del
numera icke gällande kristidsförfattningar, följande:

tullstadgan den 1 juli 1904;

förordningen angående explosiva varor den 19 november
1897;

TULLVERKETS SPORTELTRÄDA.

kungörelsen angående införsel av samt handel med vissa
slag av utländskt frö den 5 februari 1909;

kungörelsen angående införsel av samt handel med utländskt
barrträdsfrö den 4 april 1910;

kungörelsen om införsel av levande duvor samt om
flygförsök med brevduvor den 3 augusti 1914;

förordningen angående kontroll å guld- och silverarbeten
den 18 oktober 1912;

förordningen angående kontroll vid utförsel av kött den
10 oktober 1913;

förordningen angående kontroll å tillverkningen av margarin
och margarinost ävensom konstister samt å handeln
därmed den 13 oktober 1905;

kungörelsen angående förbud mot utförsel till utrikes
ort av färsk sill i kärl av viss beskaffenhet den 9 december
1910;

kungörelsen angående åtgärder till förekommande av
pestens och kolerans införande i riket den 9 november 1915;

kungörelsen innefattande föreskrifter till förekommande
av smittsamma sjukdomars införande i riket från finskt
eller ryskt område den 23 februari 1915;

kungörelsen angående bestämmelser att iakttagas vid
införsel av vissa varor från främmande land eller del därav,
som förklarats smittat av smittsam mul- och klövsjuka, den
22 juni 1911;

kungörelsen angående vad iakttagas bör till förekommande
av smittsamma husdjurssjukdomars införande i riket
den 9 december 1898;

kungörelsen med vissa bestämmelser att lända till efterrättelse
vid utförande från riket av smör den 26 maj
1911; samt

förordningen angående beskattning av socker den 11
oktober 1907.

Av de i förteckningen upptagna kristidsförfattningar äro
numera endast nedanstående i gällande kraft, nämligen:

förordningen om straff för olovlig varuutförsel m. m.
den 3 mars 1916; samt

kungörelsen angående förhindrande av olovlig varuutförsel
genom besättning eller passagerare å fartyg den 3
november 1916.

20 FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

Ovanberörda författningsförteckning torde ovedersägligen
utvisa, att de statsintressen, tullverket tiar att, utöver
sin egentliga verksamhet såsom ett statens uppbördsverk,
tillvarataga, äro både många och viktiga. Övervakandet
av dessa författningars efterlevnad måste alltså anses såsom
en angelägenhet av största betydelse. På grund
härav och då å ena sidan de till tulltjänstemän utgående
andelar av böter och beslagtagen egendom lära få anses
som en välförtjänt uppmuntran i det mången gång betydande
och stundom långt ifrån angenäma arbetet med
begångna förseelsers upptäckande och ledande i bevis
samt å andra sidan ett avskaffande av rätten till sådana
andelar skulle kunna tänkas leda därhän, att intresset och
nitet i berörda hänseende bleve minskade, anser styrelsen
för sin del, att någon förändring i nu rådande förhållanden
icke bör vidtagas utan att tulltjänstemän böra få fortfarande
vara i åtnjutande av dem nu tillkommande extra
inkomster av ifrågavarande slag. —

Vid behandlingen av frågan om tulltjänstemännens extra
inkomster anför kommissionen slutligen, att, enär sportlerna
inom tullverket hade avsevärd betydelse för tjänstemännens
ekonomi, deras indragning till statsverket icke
kunde ske utan kompensation. Beträffande de två största
tjänstemannagrupperna, nämligen vaktmästarna och kammarskrivarnä,
syntes dylik kompensation böra beredas på
det sätt, att hänsyn till mistningen av sportler skulle
tagas vid ifrågavarande tjänstegraders placerande på löneskalan
och desamma av sådan anledning sättas något
högre, än som eljest skulle varit berättigat. I fråga om
övriga tjänstemannagrupper kunde däremot, då sportlerna
vore ytterst ojämnt fördelade mellan de olika befattningshavarna,
den avsedda kompensationen ej beredas annorledes
än genom särskilda personliga lönetillägg enligt förebild
från kommunikationsverken.

Efter att hava omförmält, att vid antagandet av det nya
avlöningsreglementet för kommunikationsverken det förutsatts,
att kompensation för vissa tjänstemännen tillkommande
men till statsverket indragna avgifter skulle lämnas
sålunda, att tjänsteman, vilkens sammanlagda avlöning
under år 1919 jämte sportler, de senare beräknade till

''JVLLVEUKETS SPORTEL FRÅGA.

högst 5,400 kronor, överstege årsavlöningen under det
första året, varunder det nya avlöningsreglementet tillämpades,
skulle erhålla personligt lönetillägg, motsvarande
nämnda skillnad, dock med iakttagande, att det sålunda
bestämda lönetillägget, vilket för övrigt borde minskas
eller upphöra i den mån avlöningen å ny stat ökades,
skulle under loppet av nio år avskrivas med en niondedel
om året, anför kommissionen, att vid tillämpning av detta
kompensationssystem på tullverkets personal borde, för
vinnande av så rättvist resultat som möjligt, till grund
för de personliga lönetilläggens uträknande läggas sportlernas
medeltal under åren 1911—1914, samt att till undvikande
av kompensationsfrågans onödiga invecklande lägsta
sportelbelopp, för vilket ersättning skulle utgå, borde
kunna bestämmas till 100 kronor. —

I en till generaltullstyrelsen inkommen skrift hava åtskilliga
vid tullkammaren i Stockholm anställda kammarskrivare
yrkat, att, därest den ersättning för uppbörden av
hamnavgifter, vilken för närvarande tillkomme dem, bleve
indragen, kompensation härför måtte beredas dem enligt
samma grunder, som kunde bliva fastställda för övriga
tjänstemän vid tullkammaren, och att därvid ersättningens
storlek under året närmast före det år, med vilket den nya
löneregleringen trädde i kraft, måtte läggas till grund för
kompensationen.

Vidare hava vid tullkammaren i Göteborg anställda kammarskrivare
i en likaledes till styrelsen inkommen skrift
hemställt, att ersättning för bestyret med uppbörd av hamnavgifter
måtte fortfarande få utgå efter samma grunder
som för närvarande men, om detta icke bifölles, att kompensation
för sagda ersättning måtte beredas dem, räknat
efter medeltalet av ersättningens belopp under de tre senaste
åren före den nya lönestatens ikraftträdande. —

I likhet med kommissionen anser generaltullstyrelsen,
att indragning av de till tulltjänstemännen nu utgående
extra inkomster icke kan ske utan att skälig kompensation
därför beredes dem. Beträffande sättet för denna kompensation
kan dock styrelsen icke till alla delar biträda kommissionens
uppfattning, först och främst beträffande vaktmästare
och kammarskrivare. Mot kommissionens ovan -

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

berörda förslag i detta hänseende synas nämligen vägande
anmärkningar med fog kunna framställas. Till en början
kan erinras, att förslaget i viss mån innebär, att dubbel
ersättning för övertidstjänstgöring skulle utgå, nämligen
dels genom den föreslagna högre ställningen i löneskalan,
dels ock därigenom, att tjänsteman även för framtiden
skulle under viss förutsättning kunna komma i åtnjutande
av ersättning för övertidstjänstgöring; vidare skulle kompensation
i form av högre ställning i löneskalan tillkomma
även tjänsteman, som konstituerats till vaktmästare eller
kammarskrivare först efter det nya avlöningsreglementets
ikraftträdande och som alltså icke dessförinnan varit i åtnjutande
av extra inkomster; och slutligen må framhållas,
att många av de nuvarande tjänstemännen av ifrågavarande
grader icke äro i tillfälle att uppbära extra inkomster
och att därför någon kompensation för indragna sådana
icke rimligtvis bör för dessa tjänstemän kunna ifrågakomma.
Styrelsen kan på grund härav icke finna annat,
än att kompensation för mistade extra inkomster bör beredas
vaktmästare och kammarskrivare på samma sätt som
övriga tjänstemän, nämligen genom personliga lönetillägg,
även om svårigheterna vid bestämmandet av kompensationen
kunna förväntas bliva betydande nog.

Den allmänt ledande grundsatsen vid bestämmandet av
kompensationen inom kommunikationsverken synes vara,
att icke någon minskning i inkomster skulle genom övergången
till den nya avlöningsstaten tillskyndas tjänstemännen;
och denna grundsats synes styrelsen ovedersägligen
riktig. Kommissionen föreslår nu, att, till vinnande
av största möjliga rättvisa, för tullverkets personal skulle
vid kompensationens bestämmande läggas till grund sportlernas
medeltal under åren 1911—1914, varjämte det lägsta
sportelbelopp, för vilket kompensation skulle utgå,
skulle bestämmas till 100 kronor. Mot den senare bestämmelsen
torde icke vara något att erinra; den förra
bestämmelsen synes däremot lätteligen kunna leda till verkningar,
som ej överensstämma med nyssnämnda allmänna
grundsats. Det låter exempelvis väl tänka sig, att en
tjänsteman, som under åren 1911—1914 innehaft en tjänst,
å vilken han icke varit i åtnjutande av sportler, efter sist -

TULLVERKETS 8 PÖRTE LFR AG A.

nämnda år tillträtt belättuing, med vilken sportler till sådant
belopp varit förenade, att han, om kompensation för
dem ej beviljas honom, lider minskning i avlöning; men
sådan kompensation skulle, såvitt styrelsen kan förstå, enligt
förslaget icke tillkomma honom. Likaledes kan det
fall inträda, att en tjänsteman, på en och samma tjänst,
under åren 1911—1914 haft sportler till så avsevärt lägre
belopp än under de följande åren, att vid kompensationens
bestämmande efter den föreslagna grunden nyssnämnda
verkan även i fråga om honom uppstår. Vidare torde det
kunna hävdas, att kompensationens bestämmande efter förhållanden,
som ligga så jämförelsevis långt tillbaka i tiden,
som åren 1911—1914, över huvud taget icke är rätt lämpligt
med hänsyn till den betydande omfattning, i vilken
efter denna tid personalförflyttningar ägt rum. Även åren
1915—1919 torde, på grund av de abnorma förhållanden,
som under dem varit rådande, mindre väl lämpa sig såsom
utgångspunkt för kompensationen. Under innevarande
år och måhända ännu mera under år 1921 kunna emellertid
mera normala förhållanden förväntas inträda; och det vill ’
därför synas styrelsen lämpligast och även riktigast, att
kompensationen för tulltjänstemännen, liksom för kommunikationsverkens
tjänstemän, ställes i förhållande till de
extra inkomster, som åtnjutits under året näst före ikraftträdandet
av det nya avlöningsreglementet. Svårigheterna
vid kompensationens bestämmande skulle härigenom avsevärt
minskas; någon tvekan i berörda hänseende skulle
egentligen inträda endast då tjänstemannen icke under
hela sagda år innehaft tjänst, varmed sportler varit förenade.
Men denna svårighet föreligger tydligen även i
fråga om kommunikationsverken och torde böra för tullverkets
vidkommande lösas om möjligt efter samma linjer
som för förstnämnda verk.

De extra inkomster, för vilka kompensation torde böra
beredas tulltjänstemännen, skulle enligt generaltullstyrelsens
åsikt vara följande, nämligen:

l:o) tjänstemännen enligt ovanberörda sporteltaxa tillkommande
ersättningsbelopp, dock med undantag av resekostnadsersättning
och dagtraktamente enligt resereglementet
ävensom annan fortskaffningskostnad;

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

2:6) auktionsprovision vid försäljning enligt tullstadgan
av beslagsgods eller annat gods ävensom vid försäljning
av sjöfynd;

3:o) s. k. slagavgift vid försäljning å auktion;

4:o) lösen för depositionsbevis;

5:o) ersättning för uppbörd av till stad eller annan kommun
utgående avgifter; samt

6:o) ersättning av post- eller järnvägsmedel för vissa
i sammanhang med tulltjänsten verkställda göromål för
postverkets eller statens järnvägars räkning.

Anledningen, att under l:o) här ovan från kompensation
undantagits resekostnadsersättning och dagtraktamente enligt
resereglementet ävensom annan fortskaffningskostnad,
är den, att dessa ersättningsbelopp icke utgå för själva
förrättningen såsom sådan utan på den grund, att densamma
verkställes på annan ort än den tullplats, där vederbörande
är stationerad. I vissa fall äger tjänsteman vid
förrättning utom tullplats enligt sporteltaxan åtnjuta antingen
förhöjning i dagtraktamentet (punkt 2) eller särskild
ersättning utöver dagtraktamentet (punkterna 5, 9 c och
13); för sådan förhöjning eller särskild ersättning lärer
kompensation böra utgå.

På sätt längre fram i detta utlåtande, vid behandlingen
av kommissionens förslag i packhuskarlsfrågan, närmare
omförmäles, åtnjuter en del tulltjänstemän stundom ej
obetydliga belopp såsom ersättning för varuägare lämnad
handräckning vid tullbehandling. Enligt styrelsens förslag
till bestämmelser rörande sådant handräckningsbestyr skulle
dylikt biträde av tulltjänsteman endast i undantagsfall och
på särskild order av vederbörande förman få ifrågakomma
och då utan rätt att mottaga eller fordra ersättning därför.
Enär det biträde, som i förevarande hänseende lämnas varuägare
av tulltjänstemän, grundar sig på enskilda avtal
mellan nämnda parter, kan styrelsen icke för sin del finna,
att tulltjänstemännen skulle vara berättigade till kompensation
för bortfallandet av den därav härflytande inkomsten.

Mot bestämmandet av det högsta belopp av extra inkomster,
för vilket kompensation må åtnjutas, till 5,400
kronor, eller samma siffra, som föreslagits för kommunika -

TULLVERKETS SPORTELFRÅGA. 25

tionsverken, iivensom mot bestämmelserna om kompensationens
avskrivning har styrelsen icke något att erinra.

Bestämmelserna om kompensation för indragna extra
inkomster torde, på samma sätt som beträffande kommunikationsverken,
, böra införas i de särskilda övergångsbestämmelser,
vilka lära bliva erforderliga och, såsom av
kommissionen ifrågasatts (sid. 128 och 131), liksom för
nämnda verk kunna antagas bliva av Eders Kungl. Maj:t
utfärdade.

Generaltullstyrelsen hemställer alltså,

att i blivande övergångsbestämmelser måtte
intagas föreskrift om rätt för tulltjänstemän att
vid övergång på ny stat komma i åtnjutande av
kompensation för i sammanhang med övergången
indragna extra inkomster i enlighet med de grunder,
som här ovan av styrelsen angivits.

Därest detta styrelsens förslag skulle vinna Eders Kungl.
Maj:ts gillande, lärer det bliva nödvändigt att redan under
innevarande år vidtaga vissa åtgärder i syfte att åstadkomma
fullt tillförlitliga uppgifter på de extra inkomster
av beskaffenhet att kompensation skulle få för dem åtnjutas,
vilka under år 1921 komma att tillfalla envar tulltjänsteman.
Generaltullstyrelsen hemställer alltså,

att Eders Kungl. Maj:t under berörda förutsättning
måtte uppdraga åt generaltullstyrelsen att
vidtaga- dylika åtgärder.

A sid. 53—58 i betänkandet avhandlar kommissionen
frågan om statens järnvägars ersättningsskyldighet för vissa
av tulltjänstemän utförda övertidsförrättningar, nämligen
bevakning av från utlandet inkommande och, på grund av
den under de senaste åren anbefallda exportbesiktning, även
av från Sverige utgående gods samt tullbehandling av inoch
utgående gods. Kommissionen föreslår, att bevakningskostnaden
måtte borttagas därigenom, att från tullverkets
sida bevakning av ifrågavarande gods icke anordnas, samt
att kostnaden för tullbehandlingen måtte drabba tullverket.

Med anledning av de yttranden över detta förslag, vilka
avgivits av tullbevakningsinspektionen i Malmö samt tull -

Särskild
fråga om statens
järnvägars
ersättningsskyldighet
för vissa
övertidsförrättningar
av
tulltjänstemän (sid,

53—58).

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

Övergång till
den speciella
motiveringen
(sid. 58).

kamrarna i Hälsingborg och Trälleborg, har styrelsen funnit
nödvändigt att inhämta järnvägsstyrelsens utlåtande i ämnet.
Sådant utlåtande har ännu icke ingått; och nödgas generaltullstyrelsen
därför anhålla att tills vidare få uppskjuta avgivande
av yttrande i detta mera fristående ämne.

Vid övergången till den speciella motiveringen för förslaget
till avlöningsreglemente anför kommissionen till en
början att, vid det förhållande, att förslaget såväl till
innehåll som till form i möjligaste mån anslöte sig till
kommunikationsverkens nya avlöningsreglemente, motiveringen
till varje särskild paragraf kunde göras tämligen
summarisk och ofta inskränkas till ett återgivande av vad
kommunikationsverkens lönekommitté i motsvarande hänseende
anfört.

Då det även enligt generaltullstyrelsens uppfattning är
angeläget, att likformighet i största möjliga mån kommer
att råda mellan kommunikationsverkens och tullverkets
avlöningsreglementen, har styrelsen i de flesta fall, även
om det skulle varit ur tullverkets synpunkt önskligt, att
för detta verks vidkommande något ändrade bestämmelser
bleve gällande, ansett sig icke böra ifrågasätta sådant utan
funnit sig böra biträda kommissionens i enlighet med
kommunikationsverkens avlöningsreglemente uppgjorda förslag.
I anslutning härtill har styrelsen ock trott det icke
vara i regel erforderligt att särskilt yttra sig om de paragrafer
i förslaget, mot vilka icke varit något att erinra
eller beträffande vilka st}Trelsen icke ansett sig äga grundad
anledning att ifrågasätta avvikelse från kommissionens
förslag.

Kommissionen erinrar vidare, att en i kommunikationsverkens
avlöningsreglemente förekommande avdelning,
nämligen den om verkens gemensamma lönenämnd, blivit
i förslaget utesluten. Lönenämnden för kommunikationsverken
har enligt därom gällande bestämmelser till uppgift
att avgiva yttranden rörande sådana allmänna föreskrifter,
som enligt reglementet skola utfärdas av Eders
Kungl. Maj:t, ävensom att i enlighet med av Eders Kungl.
Maj: t fastställd instruktion bereda andra ärenden av huvudsakligen
löneteknisk natur. Kommissionen anför nu, att
det icke syntes böra ifrågakomma att inrätta en sådan

TULLVERKETS SPORTELTRÅGA.

nämnd särskilt för tullverket, enär detta dels skulle innebära
för stor apparat och dels direkte motverka syftet med
kommunikationsverkens lönenämnd, vilket vore att åstadkomma
enhetlighet verken emellan. Däremot ville kommissionen
förorda, att till vinnande av sistberörda ändamål
tillfälle bereddes kommunikationsverkens lönenämnd att
yttra sig även i avlöningsfrågor från tullverket, under
vilken förutsättning borde vid utseende av ledamöter i
nämnden tagas hänsyn till densammas sålunda utvidgade
verksamhetsområde.

I två av de inkomna yttrandena har yrkats, att en särskild
lönenämnd för tullverket måtte inrättas.

För egen del biträder generaltullstyrelsen kommissionens
uppfattning, att en särskild lönenämnd för tullverket
icke bör anordnas. Då det emellertid synes lämpligt, att
vissa "tullverket rörande frågor må bliva behandlade i
samma ordning, som beträffande liknande frågor gäller för
kommunikationsverken, är även styrelsen av den åsikt,
att sådana frågor, då de angå tullverket, böra hänskjutas
till lönenämnden. Dock avviker styrelsens uppfattning i
så måtto från kommissionens, att enligt styrelsens meningen
för kommunikationsverken och tullverket gemensam lönenämnd
bör inrättas, ty med hänsyn till de i mycket säregna
och från kommunikationsverken i väsentliga avseenden
skiljaktiga förhållanden, som råda inom tullverket, lärer
det för ett sakkunnigt och förståendefullt bedömande av tullverkets
speciella krav vara angeläget, att lönenämnden
erhåller i organisatoriskt hänseende samma ställning till
tullverket som till kommunikationsverken och att redan
från början av nämndens befattningstagande med tullverkets
angelägenheter detta verk erhåller någon representant i
nämnden. För sådant ändamål och då antalet ledamöter
och suppleanter i lönenämnden synes böra vara ojämnt,
torde antalet böra ökas från sju till nio av vartdera slaget,
varjämte bestämmelserna om lönenämnden synas lämpligen
böra utbrytas ur kommunikationsverkens avlöningsreglemente
och en särskild förordning om en gemensam lönenämnd
för nämnda verk och tullverket utfärdas. Styrelsen
hemställer alltså,

Speciell motivering.

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

att bestämmelser i nu angiven riktning måtte
utfärdas.

I fråga om de paragrafer i förslaget till avlöningsreglemente,
beträffande vilka något särskilt yttrande synts
generaltullstyrelsen erforderligt, får styrelsen anföra följande.

1 §•

I sitt över kommissionens förslag till omorganisation av
tullverkets kustbevakning avgivna utlåtande har generaltullstyrelsen,
som hemställt om ny utredning av denna
fråga, anfört, att styrelsen med anledning härav ansett sig
icke böra, innan sådan utredning kommit till stånd, taga
ställning till vissa av kommissionen i sammanhang med
frågan om omorganisationen av kustbevakningen framställda
förslag, däribland det om inrättande av ea kustbevakniugsinspektörsbefattning.
För den händelse eu sådan
befattning icke skulle komma till stånd, torde orden
»eller kustbevakningsinspektör» böra uteslutas ur 1 mom.

Kommissionens i betänkandet 11:1 framställda förslag:,
att två byråassistenttjänster å styrelsens taxebyrå — eller
enligt styrelsens benämning tullbehandlingsbyrå — skulle
tillsättas allenast genom förordnande på viss tid, har av
styrelsen i avgivet utlåtande tillstyrkts. De av kommissionen
i 2 mom. antydda särskilda stadganden om dessa
båda tjänster synas styrelsen böra intagas i avlöningsreglementet
och då lämpligen i en ny paragraf sist i 3
kap. av 1 avd. av reglementet. Bestämmelserna torde
böra innehålla, att tjänsterna skola tillsättas genom förordnande
på viss tid men att, trots detta, de i 3 kap. meddelade
föreskrifter skola beträffande tjänsterna och deras
innehavare lända till efterrättelse i tillämpliga delar. —
Beträffande den tid, för vilken förordnanden skulle meddelas,
torde — liksom även i fråga om förordnande för
generaltulldirektören — bestämmelser böra inflyta i instruktionen
för generaltullstyrelsen.

Vad kommissionen i 3 mom. föreslagit i fråga om sättet
för fastställandet av antalet befattningshavare av olika
kategorier, har styrelsen, på sätt framgår av styrelsens
rmderdåniga skrivelse den 7 februari 1920 i detta ämne,

KPECIEEE M()TIV ERI N(K

funnit sig böra biträda. I berörda skrivelse bär styrelsen
på anförda skäl hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes
meddela styrelsen, huruvida densamma kunde utgå från den
förutsättning, att tullkommissionens ifrågavarande förslag
och därmed följande förändrat sätt för fastställande av tullverkets
stater vunne Eders Kungl. Maj:ts bifall.

2 §-

Såsom förutsättning för det i 3 mom. förekommande
stadgandet om avlöningens utbetalning månadsvis i efter7
skott torde, liksom i fråga om kommunikationsverken,
böra gälla, att vid det nya avlöningsreglementets ikraftträdande
skall till tjänsteman, som dessförinnan ägt uppbära
någon del av avlöningen i förskott, på statsverkets
bekostnad utbetalas ett belopp, motsvarande vad tjänstemannen
skulle hava i den befattning, han omedelbart före
denna tidpunkt innehade, uppburit i förskott för den månad,
då det nya avlöningsreglementet träder i kraft, om
de dittill svarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande
varit gällande.

I 2 § 4 mom. av kommunikations verkens avlöningsreglemente
är stadgat, att de förmåner av mindre värde,
vilka hittills plägat tillkomma tjänstemännen i vederbörande
verk, såsom nedsatt avgift för abonnemang å
rikstelefon, fria resor och fria varutransporter å järnväg,
fri elektrisk belysning i bostad för tjänsteman vid statens
vattenfallsverk eller annan dylik förmån, icke skola anses
såsom avlöningsförmåner och icke föranleda avdrag å avlöningen.
Detta stadgande har icke av tullkommissionen
berörts; men däremot har av några tullförvaltningar ävensom
av svenska tullmannaförbundet framhållits, att ifrågavarande
förmåner, åtminstone vissa av dem, ingalunda
kunde anses vara av obetydligt värde och att tulltjänstemännen
borde komma i åtnjutande av kompensation i en
eller annan form för desamma. I sistnämnda avseende
har ifrågasatts: att tulltjänstemän skulle äga rätt till tio
dagars årlig tjänstledighet med fastställt tjänstledighetsavdrag;
att befogenhet måtte tillerkännas generaltullstyrelsen
att medgiva tjänsteman, som i och för tjänsten vore
i behov av telefon, antingen fri sådan eller bidrag därtill;

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

att det för tulltjänstemän gällande förbudet mot att idka
handel måtte upphävas; eller att vid tulltjänstemännens
placering å avlöningsskalan hänsyn måtte tagas därtill, att
några dylika förmåner icke tillkomme dem.

Åven om erkännas måste, att vissa av ifrågavarande
förmåner icke hava något synnerligen stort ekonomiskt
värde, torde det å andra sidan icke kunna bestridas, att
andra av dem, förnämligast den tjänstemännen vid statens
järnvägar tillkommande rätten till fria resor och fria varutransporter
å järnväg, äro av ett ganska stort värde. Det
torde utan överdrift kunna påstås, att genomsnittsvärdet
av denna förmån väl motsvarar, skillnaden i avlöning mellan
två varandra närliggande lägre lönegrader. Vid sådant
förhållande hade det, till utjämnande av den icke nöjaktigt
motiverade olikhet mellan befattningshavare vid statens
järnvägar och vid tullverket, som i förevarande hänseende
onekligen är för handen, enligt generaltullstyrelsens åsikt
varit önskligt, om någon motsvarighet mot dessa järnvägstjänstemännen
tillkommande förmåner kunnat beredas
tulltjänstemännen. Såsom en dylik motsvarighet vore väl
i någon mån att betrakta, om styrelsens här nedan vid
behandlingen av 25 § i förslaget gjorda hemställan om
bibehållande i viss utsträckning av rätten till fri uniformsbeklädnad
eller ersättning därför vunne bifall; men styrelsen
tillåter sig dock framhålla, att detta förslag väsentligen
föranletts av skäl av helt annan art än en åstundan att
bereda kompensation för berörda, järnvägstjänstemännen
tillkommande förmåner och i själva verket framställts mera
i tullverkets eget än i tjänstemännens intresse.

5-7 §§•

Därest kustbevakningsinspektörsbefattningen icke kommer
till stånd, torde dessa paragrafer böra undergå härav
betingad omformulering.

10 §.

Med anledning av vad kommissionen rörande 3 mom.
av denna paragraf anfört å sid. 67 av betänkandet, tillåter
styrelsen — som icke har något att erinra mot paragra -

,SPECIEL!, MOTIVERING.

fens föreslagna avfattning — sig erinra, att styrelsen i sitt
över kommissionens betänkande 11:1 avgivna utlåtande
dels biträtt kommissionens förslag om de nuvarande vitsordens
bortfallande, dels ock, beträffande förslaget, att varningsstraffet
ej borde inverka på rätten till avlöningsförböjning,
anfört, att frågan härom borde tagas under
behandling vid granskningen av kommissionens förslag till
avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverket. Då, såsom
nyss nämnts, styrelsen biträder förslaget till formulering
av 10 §, följer härav, att styrelsen ock instämmer i
nyssberörda förslag rörande upphävande av varningsstraffets
nuvarande verkan.

ii §■

I fråga om denna paragraf har av en lokalavdelning av
svenska tullmannaförbundet anförts, att, därest densammas
ordalydelse skulle anses innebära, att endast tid, varunder
tjänstemannen effektivt tjänstgjort, finge tillgodoräknas honom,
bestämmelsen skulle komma att verka högeligen
orättvist. En tjänstemans effektiva tjänstgöring vore helt
och hållet beroende på lokala förhållanden, ja till och med
på godtycke hos vederbörande chef, men ej på tjänstemannens
duglighet och intresse för tjänsten. Föreskriften
i fråga borde därför ändras därhän, att tjänstemannen
finge tillgodoräkna sig den tid över fem år, under vilken
han efter fyllda aderton år varit antagen såsom extra ordinarie
tjänsteman i tullverket och stått till dess disposition.
Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening anför däremot,
att slutorden i paragrafen: »innehaft nämnda anställning»
borde utbytas mot orden: »effektivt tjänstgjort».

Generaltullstyrelsen, som förutsätter, att uttrycket »innehaft
nämnda anställning» bör tolkas på det sätt, föreningen
genom sitt förslag antytt — en tolkning, som, vad
tullverket beträffar, måste enligt styrelsens mening anses
självfallen — har icke något att erinra mot innehållet av
ifrågavarande paragraf och tillåter sig betona lämpligheten
och behovet av de avvikelser från motsvarande paragraf i
kommunikationsverkens avlöningsreglemente, vilka av
kommissionen föreslagits.

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

12 §.

Den avvikelse från motsvarande paragraf i kommunikationsverkens
avlöningsreglemente, som av kommissionen,
enligt vad å sid. 71 och 72 av betänkandet förmäles, föreslagits
i 12 §, får styrelsen för sin del tillstyrka.

14 §.

Mot den enligt denna paragraf i förslaget tjänsteman
åliggande skyldighet att underkasta sig den förflyttning
till annan tjänstgöringsort eller till annan befattning vid
tullverket, vilken kunde bliva honom i behörig ordning
ålagd, har reservation anförts av en utav kommissionens
ledamöter, vilken yrkat, att vid avfattningen av paragrafen
hänsyn hade bort tagas till vad Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening
i denna fråga anfört. Föreningens
yrkande avser, enligt dess av kommissionen å sid. 75 i betänkandet
återgivna anförande, att garanti borde lämnas
innehavare av chefsposter vid tullverket gentemot godtycklig
förflyttning. Till denna reservation eller till föreningens
yrkande hava åtskilliga av de hörda tullmyndigheterna
anslutit sig, i allmänhet under åberopande av de
utav reservanten anförda skäl.

För sin del anser generaltullstyrelsen, att någon ändring
av ifrågavarande bestämmelse icke bör vidtagas, då densamma
otvivelaktigt måste anses vara av betydelse för det
fall, att en tjänsteman av en eller annan anledning skulle
befinnas mindre lämplig för den tjänst han innehar och
med mera fördel för verket kunna användas i annan befattning.
Genom bestämmelserna i 14 och 28 §§ synas
tjänstemännen vara tryggade mot obehöriga ekonomiska
olägenheter av eventuella förflyttningar; och genom den
klagorätt, som givetvis måste tillkomma dem, lärer tillfredsställande
skydd mot godtycklighet vid tillämpning av
bestämmelsen kunna anses vara dem berett.

Genom föreskrift i instruktionen för generaltullstyrelsen
synes böra stadgas, i vilken ordning förflyttning må kunna
åläggas tjänsteman.

Föreningen yrkar vidare, att till andra stycket av 14 §
måtte fogas ett tillägg av innebörd, att tulltjänsteman,

SPECIELL MOTIVERING.

som förordnas tjänstgöra i annat verk, skall äga rätt att
i vederbörlig ordning söka sig tillbaka till tullverket med
bibehållande av tjänstårsberäkning för uppflyttning till
högre lönekl ass.

Styrelsen gillar för sin del den uppfattning, som tagit
sig uttryck i detta förslag, men anser, att något uttryckligt
stadgande härom icke är behövligt, då rätten till
tjänstårsberäkning i ett eventuellt dylikt fäll synes styrelsen
följa av bestämmelserna i 10 § 3 mom. a).

15 §.

Enligt denna paragraf skulle kallortstillägg utgå med
vissa i paragrafen angivna, för sex olika kallortsklasser
bestämda belopp. Däremot skulle för samtliga å en och
samma kallort bosatta tjänstemän kallortstillägg utgå med
samma belopp, oberoende av vilken lönegrad vederbörande
tjänsteman tillhör. I avgiven reservation har nu en av
kommissionens ledamöter — under åberopande av vad reservanter
i kommunikationsverkens lönekommitté i samma
ämne anfört — yrkat, att de av kommissionen föreslagna
kallortstilläggen skulle utgå för lönegraderna 1—7 samt
att de angivna beloppen måtte höjas, för lönegraderna
8—14 med 50 procent och för lönegraderna 15 — 20 med
100 procent.

Generaltullstyrelsen kan för sin del icke undgå att finna
de reservationsvis framförda skälen för kallortstilläggens
bestämmande till olika belopp för olika lönegrader synnerligen
beaktansvärda och skulle fördenskull gärna sett,
att vid avfattningen av bestämmelserna om kallortstillägg
hänsyn tagits till dessa skäl. Då emellertid så icke skett
i fråga om kommunikationsverken, har styrelsen ansett sig
icke kunna ifrågasätta någon avvikelse för tullverkets räkning
från vad beträffande förstnämnda verk gäller, huru
önskvärd en sådan avvikelse än varit.

17 §•

Rörande tolkningen av den i 1 mom. förekommande bestämmelsen
om tjänstemans rätt att vid styrkt sjukdomsförfall
åtnjuta oavkortad avlöning under viss tid tillåter
Utlåtande. IV. 3

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

styrelsen sig hänvisa till vad här nedan anföres angående
26 §.

I fråga om bestämmelserna om skada till följd av
olycksfall i tjänsten har av en tullförvaltning anförts, att
såsom »olycksfall i tjänsten» borde betraktas även olycksfall
under gång eller färd till eller från tjänstgöring eller
tjänstförrättning. Styrelsen anser sig böra tillkännagiva,
att styrelsen anser en sådan tolkning berättigad.

Kommissionens uppgift, att inom tullverket skulle hava
rått den praxis, att tjänsteman, som till förekommande
av smittfara förbjudits tjänstgöra, fått åtnjuta oavkortad
lön, är riktig endast för så vitt ordet »lön» tages i den
betydelse, det för närvarande äger, alltså den del av avlöningen,
som ej utgör tjänstgöringspenningar, men icke i
den betydelse, ordet i det nya avlöningsreglementet har,
nämligen hela avlöningen.

18 §.

I fråga om denna paragraf har av en tullförvaltning
anförts, att rätt till tjänstledighet mot avstående av allenast
det fastställda tjänstledigbetsavdraget borde för vad
ändamål som helst tillkomma tjänsteman, som åtnjutit
ledighet för styrkt sjukdom, under så lång tid som sjukledigheten
eventuellt inkräktat på den honom tillkommande
semestern. Ehuru ett sådant medgivande kunde
vara önskligt, anser styrelsen sig dock icke böra ifrågasätta
ändring i kommissionens, med kommunikationsverkens
avlöningsreglemente överensstämmande förslag till formulering
av 18 §.

20 §.

Vid behandlingen av denna paragrafs tredje moment, i
vad detsamma innefattar bestämmelser rörande vikariatsersättning
åt tjänsteman, som uppehåller ledig tjänst,
erinrar kommissionen, att enligt § 8 i gällande avlöningsreglemente
för tullverkets lokalförvaltning samt kust- och
gränsbevakning avlöning vid ledig tjänst, som i vanlig
ordning återbesättes, tillfaller tullstatens enskilda pensionsinrättning,
i den mån densamma icke erfordras för tjänstens
uppehållande under ledigheten. Med förmälan att,

SPECIEL!, MOTIVERING;

då någon motsvarande bestämmelse icke funnes intagen i
nu föreliggande förslag till avlöningsreglemonte, den behållna
avlöningen vid vakanta tjänster i tullverket förmodligen
komme att ingå såsom en besparing till statsverket,
har kommissionen vidare anfört, att pensionsinrättningen
vid sådant förhållande skulle mista en inkomst,
som enligt vad kommissionen inhämtat, uppgått till omkring
15,000 kronor om året, och att, då pensionsinrättningens
ekonomi delvis vore baserad på denna inkomst,
det icke borde ifrågakomma att utan kompensation indraga
densamma till statsverket. Kommissionen ville därför uttala
sig för att pensionsinrättningen i stället erhölle ett fäst
anslag av tullmedlen till lämpligt belopp.

Pensionsinrättningens inkomster av vakanta tjänster
hava under de senaste tjugu åren utgjort:

år	1900 .........	............ kronor	8,274.25
B	1901 .........	.............. B	15,286.49
))	1902 ..........	.............. B	6,392.33
»	1903 ..........	.............. B	4,464.5 6
»	1904 ..........	.............. B	4,726.21
B	1905 ..........	............. B	29,102.57
»	1906 ..........	.............. B	12,622.5 7
))	1907 ..........	............. B	19,879.62
»	1908 .......	............ B	15,592.94
»	1909 ........	.............. B	11,800.25
»	1910..........	........... B	7,220.44
»	1911..........	.............. B	14,174.52
B	1912........	.............. B	14,168.45
))	1913..........	............ B	14,045.53
B	1914.........	.............. B	15,356.24
B	1915..........	.............. B	15,330.05
B	1916..........	............. B	17,741.51
B	1917..........	.............. B	12,818.01
B	1918..........	.............. B	14,691.31
B	1919..........	............. B	8,538.96

Då det å ena sidan synes generaltullstyrelsen olämpligt,
att i nu förevarande ämne annan bestämmelse skulle gälla
beträffande tullverket än beträffande kommunikationsverken,

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

men det å andra sidan icke lärer böra ifrågakomma, att
tullverkets enskilda pensionsinrättning skulle utan ersättning
gå miste om en så väsentlig inkomst, som den pensionsinrättningen''
nu åtnjuter på grund av ovan anförda
stadgande, får generaltullstyrelsen ansluta sig till kommissionens
förslag om beviljande åt pensionsinrättningen av
ett fast anslag av tullmedlen såsom kompensation för sagda
inkomst. Då densamma enligt ovanstående uppgifter utgjort
i medeltal för åren 1900—1909 kronor 12,814.18,
för åren 1910—1919 kronor 13,408.50 samt för hela perioden
1900—1919 kronor 13,111.3 4, synes anslaget lämpligen
böra bestämmas till 13,000 kronor.

Generaltullstyrelsen hemställer alltså,

att i tullverkets stater måtte upptagas ett fast
anslag av 13,000 kronor årligen, att av tullmedlen
utgå till tullstatens enskilda pensionsinrättning
såsom gottgörelse för mistade andelar av avlöning
vid vakanta tjänster.

22 §.

Mot kommissionens i denna paragraf framställda förslagrörande
tulltjänstemän tillkommande semester har en ledamot
av kommissionen avgivit reservation med yrkande,
dels att ovillkorlig rätt till semester måtte tillkomma tjänstemännen,
dels ock att semestern måtte bliva lika för alla
tjänstemän, oberoende av lönegraden, och bestämmas till
25 dagar årligen intill det år, varunder tjänstemannen fyller
40 år, och därefter till 35 dagar. Flera av de hörda tullmyndigheterna
och vissa sammanslutningar av tjänstemän
hava ock framhållit, att förmånen av semester borde mera
säkerställas än som vore förenligt med lydelsen av paragrafens
första moment. Fn lokalavdelning av Sveriges allmänna
tulltjänstemannaförening har föreslagit, att semestertiden
måtte bestämmas, för tjänstemän tillhörande 6—12
lönegraderna till respektive 25 och 35 dagar och för tjänstemän
tillhörande 13—18 lönegraderna till respektive 35 och
45 dagar, alltefter åldern.

Generaltullstyrelsen finner för sin del icke anledning
tillstyrka någon förändring i paragrafens av kommissionen
föreslagna lydelse.

SPECIELL MOT J VERIN (i.

23 §.

Med anledning av den i förevarande paragraf intagna
bestämmelse, att tjänsteman, åt vilken såsom bostad anvisas
lägenhet, som disponeras av tullverket, skall vara skyldig
att bebo densamma, bär från några håll erinrats, att dylikt
tvång kunde leda till stora obehag för tjänstinnehavare
och att det därför borde ligga inom generaltullstyrelsens
befogenhet att medgiva undantag från föreskriften.

Utan att vilja bestrida, att anmärkningen kan för vissa
fall vara grundad, anser generaltullstyrelsen dock, att någon
ändring i paragrafen icke är erforderlig. Den för styrelsen
ifrågasatta befogenheten synes nämligen redan med paragrafens
nuvarande lydelse tillkomma styrelsen. Därest
någon särskild olägenhet skulle åsamkas en tjänsteman
genom åläggande för honom att bebo en av tullverket
disponerad lägenhet — något som tjänstemannen lätt torde
kunna bringa till styrelsens kännedom och jämväl tillfyllestgörande
styrka — torde styrelsen kunna befria honom
från en sådan skyldighet genom att endast underlåta att
anvisa honom lägenheten. Det torde icke vara att befara,
att lägenheten icke skulle kunna Tithyras till annan person
på för tullverket lika tillfredsställande villkor.

Mot kommissionens förslag, att den för kommunikationsverken
tillsatta bostadsnämnd måtte få fungera även för
tullverket, har styrelsen icke något att erinra.

I anledning av en från representanter för den nuvarande
uppsyningsmanskåren inkommen petition, som av kommissionen
återgivits, uttalar kommissionen sig å sid. 89 för att
tullstationsföreståndare måtte på det allmännas bekostnad
hållas med expeditionslokal, i den mån särskild sådan erfordrades,
samt att statsverket jämväl måtte bekosta dylik lokals
uppvärmning och belysning ävensom de för göromålen vid
respektive tullstationer erforderliga skrivmaterialier; dock
skulle härigenom icke göras ändring i vad som för närvarande
gällde beträffande de på enskild bekostnad inrättade s. k.
tillfälliga tullstationerna, nämligen att ifrågavarande utgifter
skola bestridas av den, på vilkens begäran stationen inrättats.

I detta kommissionens uttalande instämmer styrelsen.

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGS REGLEMENTE.

Någon särskild föreskrift härom torde icke vara erforderlig,
och kostnaderna lära kunna bestridas av till styrelsens
förfogande ställda anslag.

25 §.

En av de viktigare olikheterna mellan nu gällande avlöningsreglemente
och förslaget är att, medan det förra enligt
§ 14 tillerkänner tjänsteman av lägre grad vid lokal tuliförvaltningen
samt'' kust- och gränsbevakningen rätt till
uniformspersedlar in natura eller beklädnadsersättning till
visst belopp, enligt förslagets 25 § skulle gälla, att tjänsteman,
som enligt av generaltullstyrelsen meddelade bestämmelser
är pliktig att under tjänstutövning vara iförd tjänstedräkt,
skulle kunna mot ersättning enligt grunder, vilka
bestämdes av Eders Kungl. Maj it, erhålla för ändamålet
erforderliga klädespersedlar eller materialier, varjämte vissa
persedlar, som icke vore hänförliga till vanlig beklädnad,
ävensom tjänstetecken o. d. skulle kunna till personaleu
utlämnas som lån. Kommunikationsverkens lönekommitté
har, i sammanhang med det sålunda väckta förslaget om
indragning av rätten till fri tjänstebeklädnad och denna
rätts uppgående i den egentliga avlöningen, å ena sidan
uttalat sig för en inskränkning av skyldigheten att bära
uniform under tjänstgöring, särskilt beträffande i rent kontorsarbete
sysselsatt personal, men å andra sidan framhållit,
att vissa grupper av tjänstemän hade sådan tjänstgöring,
att det läge i verkets intresse, att de därvid alltid
uppträdde i väl vårdad uniform, ävensom att vissa andra
tjänstemannagrupper hade sådant arbete, att beklädnaden
i särskilt hög grad utsattes för slitning eller för inverkan
av väder och vind. Till förman för sadana tjänstemän hai
kommittén ställt i utsikt bestämmandet av särskild, lägre
beräkningsgrund för den ersättning, de skulle hava att
utgiva för inköp från vederbörande verk av klädespersedlarna
eller materialier till desamma. Det närmare regleiandet av
detta ämne skulle ankomma på Eders Kungl. Maj:t.

Vid kommissionens nu ifrågavarande förslag har reservation
avgivits av två ledamöter av kommissionen, av vilka den
ene yrkat, att uniformsbeklädnad in natura måtte allt framgent
tillerkännas personalen av grupp II, medan däremot

SPECIEL!. MOTIVERING.

den andre, med instämmande i kommissionens principiella
ställning till frågan, endast yrkat, att uniformstvånget måtte
så mycket som möjligt inskränkas, icke blott för tjänstemän,
vilka sysslade med kontorsarbete och för vilka uniform icke
vore behövlig, utan ock för personal i yttre tjänst.

Från flera tullförvaltningars och personalsammanslutningars
sida bär instämts i förstberörda reservation, varvid
framhållits, bland annat, att tullverkets anseende och vikten
av att vederbörlig auktoritet bereddes dess tjänstemän
krävde, att dessa under sin beröring i tjänsten med allmänheten
vore iförda fullständig och väl vårdad uniform,
samt att förmånen av beklädnadsersättuings ingående i den
egentliga avlöningen kunde bliva av ganska illusorisk natur,
då de alltjämt stigande priserna på erforderliga materialier
vore ägnade att öka utgifterna för uniforms anskaffande
och därigenom reducera de en gång bestämda lönerna.

Beträffande den utsträckning, i vilken det för närvarande
åligger tullpersonalen att under tjänstgöring använda uniform,
får styrelsen meddela, att enligt ett av styrelsen
med stöd av nådigt bemyndigande den 30 januari 1914
utfärdat cirkulär av den 6 april samma år gäller, att tulltjänsteman,
som av tullverket erhåller uniformspersedlar eller
beklädnadsersättning, skall städse under tjänstgöring vara
iförd uniform, såvida icke under patrullering eller vid
andra dylika tillfällen det med hänsyn till tjänstgöringens
syftemål finnes otjänligt att bära uniform eller uniformsmössa,
i vilket fall vederbörande skall i stället vara försedd
med tjänstetecken, samt att annan tulltjänsteman bör vid
tullbehandling och vid all tjänstgöring utomhus vara iförd
uniform, dock att vederbörande lokala tullmyndighet må
medgiva sådan tjänsteman, innan han uppnått ordinarie
anställning, befrielse från skyldighet att bära annat synligt
tjänstetecken än uniformsmössa. Härjämte är stadgat, att
utom tjänsten icke må bäras uniformspersedel till i övrigt
civil dräkt. —

Enligt generaltullstyrelsens uppfattning är det för tullverkets
och vissa dess tjänstemäns auktoritet gentemot
allmänheten av största vikt, att vederbörandes egenskap
av tulltjänsteman angives genom uniform. Detta gäller
givetvis i främsta rummet sådana tjänstemän, till vilkas

FÖRSLAGET TILL AVI.ÖNINGSREGLEMENTE.

göromål hör att mottaga från utrikes ort ankommande
fartyg eller järnvägståg samt visitera last och passagerareffekter;
men även för annan personal, som sysselsättes
med bevakning av lossning eller gods, med tullbehandling,
med bevakning av kust eller riksgräns samt överhuvud
taget med yttre tjänst, lärer samma förhållande i större
eller mindre grad få anses råda. Styrelsen håller före, att
med undantag för en del funktionärer vid statens järnvägar
behovet och vikten av uniform är för ovanberörda tulltjänstemän
större än för befattningshavare i allmänhet vid
de med tullverket närmast jämförliga kommunikationsverken,
nämligen postverket och statens järnvägar. För andra
tulltjänstemän, i all synnerhet de som äro sysselsatta med
kontorsgöromål, lärer däremot uniform kunna anses obehövlig,
även då de hava beröring med alljnänheten, enär deras
egenskap av tjänstemän tillräckligt tydligt angives av deras
arbetsplats. Såsom av ovanstående redogörelse för nuvarande
förhållanden framgår, gäller icke heller uniformstvång
för sådan personal.

Då alltså enligt styrelsens mening bärandet av uniform
under tjänstgöring är nödvändigt för en stor del av tullverkets
personal och det vidare måste anses vara en angelägenhet
av vikt, att denna personal städse uppträder i väl
vårdad uniformsbeklädnad, kan styrelsen icke med tillfredsställelse
motse en bestämmelse, ägnad att i väsentlig grad
motarbeta detta. Det lärer icke kunna bestridas, att skyldigheten
för personalen att själv bekosta föreskriven uniform,
låt vara att densamma helt eller delvis tillhandahålles av
tullverket mot självkostnadspris, kan medföra, att uniformerna
komma att användas längre tid än som med hänsyn
till nyssnämnda angelägna förhållande kan vara lämpligt.
Följden härav kan lätt bliva ett allmänt nedsättande omdöme
om tullpersonalen och en såväl för överordnade som
för personalen motbjudande nödvändighet av förständiganden
eller underhandlingar i fråga om den tidrymd, under vilken
en uniform må nyttjas, innan nyanskaffning skall ske. Att
till undvikande av ovan nämnda olägenheter inskränka
uniformstvånget i sådan omfattning, som den ene av reservanterna
synes avse, är enligt styrelsens mening en utväg,
som icke bör anlitas. Det av reservanten i berörda avse -

SPECIEL!, MOTIVERING.

ende åberopade föredöme från våra grannländer, eller att
uniformen skulle inskränkas till allenast huvudbonaden,
synes icke vara att efterlikna. Ett enda uniformsplagg,
buret till i övrigt civila kläder av olika snitt och färger —
allt kanske stundom illa medfaret — kan enligt styrelsens
åsikt icke anses som en lämplig utstyrsel för tjänstemän,
vilka å statens vägnar komma i intim beröring med allmänhet
både av inhemsk och särskilt av utländsk nationalitet.
Mer än i andra fall torde härvid ordspråket »som man är
klädd, blir man hädd» äga tillämplighet; och ett förklenande
omdöme av sådan anledning återfaller lätt på landet och
nationen i dess helhet. Åven för personalen själv lärer
frågan om beskaffenheten av densammas klädedräkt vara
av icke ringa betydelse. Det torde vara allmänt erkänt,
att en vårdad uniformsbeklädnad, utvisande att bäraren
tillhör en kår av statsfunktionärer, helt automatiskt föranleder
honom till större aktgivenhet på sig själv och så
att säga av honom fordrar ett högre mått av självaktning
än om det tillätes honom att i sin tjänstgöring uppträda
i nära nog vilken klädedräkt som helst. Däremot instämmer
generaltullstyrelsen fullständigt med reservanten därutinnan,
att uniformen bör vara så enkel som möjligt, ehuruväl
givetvis olika gradbeteckningar måste förefinnas.

Åven med hänsyn till vederbörande tjänstemäns ekonomi
synes bibehållande av rätten till fri beklädnad kunna på goda
grunder ifrågasättas. Den ersättning för mistning av dem
nu tillkommande sådan förmån, som skulle ligga däri, att
lönen bestämts något högre än eljest skulle varit fallet,
blir tydligen, om och i den mån priset på tillhandahållna
klädespersedlar eller materialier i följd av fallande penningvärde
ökas, av allt mindre värde. Om till undvikande
härav staten skulle hålla priset lägre än sitt självkostnadspris
och ännu mera om, såsom kommunikationsverkens
lönekommitté ifrågasatt, för vissa befattningshavare ett
särskilt lågt pris skulle gälla, skulle man, synes det styrelsen,
vara ett stycke in på vägen mot fri beklädnad.
Det synes därför vara riktigare, att steget tages fullt ut
och förmånen alltså bibehålies.

På grund av vad sålunda anförts, finner generaltullstyrelsen
sig böra ifrågasätta, huruvida icke för de tjänste -

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

män av 1—9 lönegraderna, vilka enligt av generaltullstyrelsen
meddelade bestämmelser skulle vara skyldiga att
under tjänstgöring vara iförda tjänstedräkt, den nuvarande
förmånen av rätt till fri sådan in natura eller ersättning
därför till visst belopp kunde få bibehållas. Vad beträffar
övriga tjänstemän, vilka nyssnämnda skyldighet skulle
åligga, biträder styrelsen kommissionens förslag; så ock i
fråga om tjänstemännens rätt att såsom lån erhålla vissa
persedlar, såsom pälsar, överdragsdräkter, oljekläder m. m.,
ävensom tjänstetecken och vissa tillbehör till uniform, allt
enligt närmare bestämmelser av Eders Kungl. Maj:t.

26 §.

Enligt denna paragraf skulle vård å sjukhus, sanatorium
eller annan dylik vårdanstalt icke få bestridas av tullverkets
medel under tid, då tjänstemannen åtnjuter oavkortad lön,
såframt ej sjukdomen förorsakats av skada till följd av
olycksfall i tjänsten.

Vidare skulle enligt 17 § gälla, att, därest tjänsteman
av behörigen styrkt sjukdom hindras att tjänstgöra, han
må äga åtnjuta oavkortad lön jämte, i förekommande fall,
kallortstillägg under högst så lång tid av ett och samma
kalenderår, att ledigheten för sjukdom tillika med semester
icke överstiger 45 dagar.

Beträffande dessa stadganden anför kommunikationsverkens
lönekommitté, från vilkens förslag till avlöningsreglemente
för sagda verk de äro hämtade, att sjuk tjänsteman icke
syntes, såvida ej sjukdomen förorsakats av olycksfall i
tjänsten, böra såväl åtnjuta oavkortad lön som ock på
verkets bekostnad erhålla vård å sjukhus eller annan vårdanstalt
samt att, då tjänstemannen givetvis kunde avsäga
sig vilkendera av dessa förmåner, han i varje särskilt fall
funne för sig vara av det mindre värdet, valfrihet alltså
borde tillkomma honom att antingen erhålla kostnadsfri
sjukvård eller och uppbära oavkortad lön under den tid,
då så jämlikt 17 § finge äga rum.

Generaltullstyrelsen, som förutsätter, att den sålunda angivna
tolkningen av förevarande bestämmelser må anses
riktig, har i fråga om nu förevarande paragraf i förslaget

SPECIELL MOTIVERING.

icke något annat att anföra, än att styrelsen biträder såväl
den av kommunikationsverkens lönekommitté uttalade uppfattning,
att till kostnad för läkarvård, som skall bestridas
av tullverket, även vore att hänföra utgift för den sjukes
forslande till och från läkare eller vårdanstalt samt för
transport av läkemedel, som även tullkommissionens framställning
om bemyndigande för styrelsen att i ömmande
fall godtgöra kostnaden för transport av sjuk familjemedlem
till läkare eller för läkares besök i hemmet.

27 §.

Den i mom. 2 av denna paragraf omförmälda ersättning
för regelbundet eller ofta återkommande resor, som innefattas
i tjänstemans vanliga tjänstutövning, synes styrelsen
böra utgå jämväl under patrullering, som utsträckes
till någon mera avsevärd tid.

33 §.

Enligt kommissionens förslag skulle ersättning för övertidsarbete
kunna tillerkännas tjänsteman, tillhörande någon
av 1—14 lönegraderna, medan enligt kommunikationsverkens
avlöningsreglemente rätten till sådan ersättning skulle vara
inskränkt till tjänstemän i 1 — 12 lönegraderna. Olikheten
sammanhänger med kommissionens förslag att placera kontrollörerna
i fjortonde lönegraden. Kontrollörerna i tullverket
borde nämligen, yttrar kommissionen, i likhet med kontrollörer
i andra verk kunna komma i åtnjutande av ersättning
för övertidsarbete.

Då enligt det förslag till tjänsteförteckning, styrelsen senare
i detta utlåtande kommer att avgiva, kontrollörerna
upptagas i trettonde lönegraden, torde härav beroende
ändring i 33 § böra vidtagas.

Vad paragrafens innehåll i övrigt beträffar, tillåter styrelsen
sig framhålla, att tjänstemännens i högre lönegrader
uteslutande från rätten till ersättning för övertidsarbete
tydligen kommer att verka därhän, att dessa tjänstemän
så mycket som möjligt söka undvika att taga befattning
med expeditioner å övertid. Vilka följder ett sådant förhållande
kan komma att medföra, är givetvis svårt att på
förhand beräkna; och styrelsen anser sig därför icke kunna

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

ifrågasätta någon förändring i förevarande paragraf, ehuruväl
ett skäl finnes för avvikelse för tullverkets del från vad
som i ifrågavarande hänseende gäller för kommunikationsverken,
nämligen att övertidsarbete, framför allt sådant,
som tillhör högre tjänstemäns handläggning, inom de senare
verken äger rum huvudsakligen i verkens eget intresse
men däremot inom tullverket uteslutande tillgodoser trafikens
intresse — något som tydligast torde framgå därav,
att inom tullverket ersättning för övertidsexpeditioner fortfarande
skulle av trafiken utbetalas.

34 §.

Med anledning av kommissionens uttalande i motiveringen
till denna paragraf, att ackordsavlöning skulle visa sig lämplig
framför allt beträffande det arbete, som skulle utföras
av packhuskarlarna, vilka enligt kommissionens förslag
skulle bliva statsanställda, får styrelsen redan nu omförmäla,
att styrelsen anser sig icke kunna biträda sagda förslag.
Ehuru någon nämnvärd användning för denna avlöningsform
icke torde finnas inom tullverket, har styrelsen dock
icke något att erinra mot paragrafens bibehållande.

38 §.

Av en reservant inom kommissionen har yrkats, att i
denna paragraf skulle intagas bestämmelser om inrättande
av s. k. personalfullmäktige och arvoden till dem. Härmed
avses ett par av Eders Kungl. Maj:t inom ramen av förslag
från den lägre personalens organisation utsedda delegerade
från nämnda personal, vilka i alla frågor om tjänstetillsättningar,
nyantagning eller disciplinär bestraffning av
dylik personal skulle äga säte och stämma i styrelsen.

Generaltullstyrelsen, som erinrar om sitt tidigare avgivna
förslag om inrättande av en personalbyrå inom styrelsen
med anställande därstädes av bland annat en byråassistent,
hämtad ur den lägre personalens led, kan icke nu förorda
nyssberörda reservationsvis framförda, föga utredda förslag.

40 §.

För närvarande finnes bland tullverkets stater uppförd
en övergång savlöning sstat, bestående av tjänstinnehavare,

SPECIELL MOTIVERING.

som kvarstå å äldre avlöningsstat än den nu gällande. Det
sätt, på vilket i de två första styckena av 40 § de olika
kategorierna av tjänstemän karaktäriseras med hänsyn till
sättet för deras övergång på den nya staten, synes styrelsen
icke rätt väl passa in på de å övergångsavlöningsstaten
uppförda befattningshavarna. Styrelsen förutsätter emellertid,
att paragrafen icke må anses innebära hinder för sådan
befattningshavare att efter anmälan övergå på den nya
staten. —

I förslaget till omorganisation av kust- och gränsbevakningen
har kommissionen ifrågasatt, att de såsom ersättning
för hållande av jakter, båtar och cyklar till tulltjänstemän
utgående legor måtte bortfalla och statsverket övertaga
kostnaden för anskaffande och underhåll av dylik
materiell; hästar skulle däremot fortfarande såsom nu hållas
av vederbörande tjänstemän själva mot åtnjutande av lega,
som bestämdes av generaltullstyrelsen. Till kommissionens
förslag om borttagande av jakt- och båtlegor m. m. har
styrelsen av förut anförda skäl ännu icke tagit ställning.
Styrelsen har därför funnit sig böra föreslå, att i avlöningsreglementet
måtte intagas en särskild paragraf rörande styrelsens
befogenhet att utbetala sådana legor ävensom ersättning
för hållande av velocipeder; och detta så mycket hellre,
som ju även enligt kommissionens mening hästlegor fortfarande
skulle utgå. Paragrafen synes lämpligen kunna
intagas såsom en ny 36 § och torde böra hänföras till
dem, vilkas ändring tulltjänsteman jämlikt 40 § är skyldig
att underkasta sig.

Slutligen får styrelsen erinra om sitt här ovan (sid. 28)
framställda förslag om införande i avlöningsreglementet av
en ny paragraf, innefattande bestämmelser rörande de två
byråassistenttjänster å tullbehandlingsbyrån, som skulle tillsättas
allenast medelst förordnande. I sammanhang härmed
torde vara erforderligt att redan nu nämna, att enligt
det förslag till förändrade benämningar för tjänstinnehavare,
som styrelsen här nedan kommer att framlägga, titeln
»byråassistent» skulle ersättas av titeln »byråinspektör».

! anslutning till vad sålunda anförts får generaltullstyrelsen
hemställa,

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

att kommissionens förslag till avlöningsreglemente
måtte antagas med här nedan angivna förändringar: -

1 §•

1. Befattning såsom generaltulldirektör tillsättes
genom förordnande på viss tid.

2. Övriga ordinarie befattningar — med undantag
av två byråinspektörstjänster på generaltullstyrelsens
tullbehandlingsbyrå, beträffande vilka är
stadgat i 39 § här nedan — tillsättas — — —.

3. ---.

5 §•

För generaltulldirektör utgår arvode med 20,000
kronor för år räknat.

6 §•

1. Generaltulldirektör äger årligen — — —.

2. Har generaltulldirektör erhållit annan ledighet,
beror på prövning — — —.

Angående ersättning till vikarie för generaltulldirektör
ävensom till den, som förordnats att
uppehålla iedig generaltulldirektörstjänst, bestämmer
Kungl. Maj:t.

» §•

Avlider generaltulldirektör, skall till — — —.

25 §.

Uniformspersedlar in natura eller ersättning därför,
allteftersom det ena eller det andra prövas
för tullverket förmånligast, må enligt reglemente,
som av generaltullstyrelsen fastställes, tilldelas
sådan tjänsteman, tillhörande någon av 1—9 lönegraderna,
som enligt av generaltullstyrelsen meddelade
bestämmelser är pliktig att under tjänstutövning
vara iförd uniform.

SPECIEL!, MOTIVERING.

Äligger sådan skyldighet annan tjänsteman, må
erforderliga klädespersedlar eller för tillverkning
däraf nödiga materialier tillhandahållas honom av
tullverket mot ersättning enligt grunder, som bestämmas
av Kung]. Maj:t.

Erfordras i följd av tjänstgöringens art eller
de förhållanden, under vilka densamma måste fullgöras,
nyttjande av särskilda persedlar, vilka icke
äro att hänföra till uniform, såsom pälsar, överdragsdräkter,
oljekläder o. d., må sådana persedlar
liksom även i allmänhet tjänstetecken och tillbehör
till uniform kunna enligt av Kungl. Maj:t
utfärdade närmare bestämmelser till personalen
utlämnas såsom lån.

33 §.

För tjänstgöring utöver fastställd arbetstid må
till tjänsteman, tillhörande någon av 1—13 lönegraderna
— — —.

36 §.

Beloppet av anslag, som vid vissa tjänster erfordras
till jakt-, båt- eller hästlega eller för hållande
av velociped, bestämmes av generaltullstyrelsen
att utgå av för sådant ändamål särskilt
anvisade medel.

Anslag, som nu är sagt, utgår till den, som
förrättar tjänsten, såvida icke tjänsten bestrides
på förordnande, i vilket fall ordinarie innehavare
därav må kunna vid anslaget bibehållas, mot det
att han tillhandahåller vikarien, vad som för anslaget
skall hållas.

37 §.

Lika lydande med 36 § i förslaget.

38 §.

Lika lydande med 37 § i förslaget.

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

Tjänste förteckningen.

39 §.

De i 1 § 2 mom. omförmälda två byråinspektörstjänster
på generaltullstyrelsens tullbehandlingsbyrå
tillsättas genom förordnande på viss tid;
dock skola beträffande dessa tjänster och deras
innehavare bestämmelserna i detta kapitel i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.

40 §.

Lika lydande med 38 § i förslaget.

41 §.

Lika lydande med 39 § i förslaget.

42 §.

Tjänsteman, som vid 1921 års — — —•

Envar annan, som, utan att tillhöra äldre lönestat,
den 1 januari 1922 innehar ordinarie befattning
vid tullverket eller som senare tillträder sådan
befattning, är pliktig att underkasta sig detta
reglementes föreskrifter och villkor samt minskning
i eller upphörande av de förmåner och ersättningar,
som omförmälas i 26—36 §§ ävensom
— — —.

Detta reglemente skall lända till efterrättelse
från och med den 1 januari 1922.

Vid bifall till detta förslag torde överskriften till 2 kap.
i 1 avd. böra något jämkas.

Såsom bilaga till avlöningsreglementet har kommissionen
fogat en »tjänsteförteckniug, angivande de skilda lönegrader
inom den under 9 § i reglementet införda löneplan, till
vilken befattningarna vid tullverket äro att hänföra.»

Innan generaltullstyrelsen går att yttra sig över denna
tjänsteförteckning, tillåter styrelsen sig — med erinran att,
såsom redan tidigare omförmälts, vid behandling av förteckningen
varit till biträde och samråd använda fyra tulltjänstemän,
varjämte för upplysningars meddelande varit
inkallade två posttjänstemän samt två tjänstemän vid statens
järnvägar — meddela, att frågan om tulltjänstemännens

T.l ÄNSTE l''(''i RTEO K NING E N.

placering i olika lönegrader med tagen hänsyn till de
direktiv, som i ovan omförmälda statsrådsprotokoll lämnats
styrelsen i ämnet, varit föremål för långvariga och ingående
överläggningar mellan styrelsen och de sålunda inkallade
tjänstemännen. Härvid har jämväl tillfälle beretts bemälda
tjänstemän från nyssnämnda båda kommunikationsverk att
taga i skärskådande arbetets beskaffenhet vid olika avdelningar
av härvarande tullförvaltning. Vid dessa överläggningar
hava, såsom var att vänta, olika meningar hävdats
av representanterna för kommunikationsverken och tullpersonalens
representanter. Från de senares sida har till
stöd för meningen, att tullpersonalen måtte bibehållas vid
den i förhållande till kommunikations verkens personal förmånligare
ställning i avlöningshänseende, vilken tullpersonalen
sedan gammalt innehaft, åberopats de tidigare vid
mångfaldiga tillfällen andragna och jämväl av kommissionen
å sid. 112 och 113 i dess betänkande återgivna samt i stort
sett gillade skälen. Såsom jffterligare stöd för rättmätigheten
av berörda mening har av tullpersonalens representanter
med styrka framhållits, att för vinnande av anställning
såsom extra ordinarie kammarskrivare i tullverket
städse uppställts högre fordringar än för erhållande av motsvarande
anställning inom kommunikationsverken; att, på
grund av tulltaxans långt drivna specialisering, samma förhållande
för närvarande vore än mera av nödvändigheten
påkallat och med all säkerhet även för framtiden skulle
göra sig gällande, något som tydligen ock varit kommissionens
åsikt, då densamma till och med föreslagit en viss
skärpning av fordringarna på beskaffenheten av den för
inträde i tullverket såsom extra ordinarie tjänsteman av
högre grad nödvändiga studentexamen; att den tid, som
åtgått för befordran till lägsta ordinarie tjänst av såväl
högre som lägre grad inom tullverket, alltid varit högst
avsevärt längre än den tid, som inom kommunikationsverken
erfordrats för befordran till motsvarande tjänstegrader inom
dessa verk, och att, även om extratiden inom tullverket
kunde nedbringas, det dock alltid kunde befaras, att densamma,
förnämligast av anledning, att arbetet inom tullverket
i stor utsträckning vore ett säsongarbete och därför
under olika årstider krävde olika stor personal, icke skulle
Utlåtande. IV. 4

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMEXTE.

tvinna nedgå till samma nivå som inom kommunikationsverken;
att jämväl i övrigt befordringsförhållandena inom
tullverket för närvarande ställde sig synnerligen ogynnsamma;
samt att det därför icke vore annat än rättvist och
billigt, att kompensation för den ogynnsammare ställning,,
vilken tullpersonalen sålunda i flera hänseenden intoge i
förhållande till kommunikationsverkens personal, bereddes
densamma genom en något högre placering på löneskalan
än den, sistnämnda personal intoge. Till närmare belysning
av vissa av de sålunda åberopade förhållandena har av
representanterna för tullpersonalen av högre grad utarbetats
en tablå, innefattande en jämförelse mellan genomsnittsinkomsten
från anställningens början under vissa tjänstår
för én tulltjänsteman, en posttjänsteman och en järnvägstjänsteman
av högre grad. Denna tablå jämte upplysningar
om de förutsättningar, under vilka den uppgjorts, har fogats
såsom bilaga vid detta utlåtande (bilaga 1).

Av representanterna för ovanberörda båda kommunikationsverk
har visserligen medgivits, att de sålunda anförda skälen
kunde berättiga tjänstinnehavare i tullverket till en något
högre placering å löneskalan än den, som fastslagits för
till tjänsteställning motsvarande tjänstinnehavare inom kommunikationsverken,
men däremot bestritts, att berörda skäl
kunde anses motivera en så avsevärt mycket högre placering
av tulltjänstemännen som den av kommissionen
ifrågasatta.

Bunden av ovan omförmälda direktiv har generaltullstyrelsen
— ehuru densamma fortfarande måste anse beskaffenheten
av och ansvaret vid det tulltjänstemännen åliggande
arbete i allmänhet och särskilt den viktigaste grenen av
detsamma, tullbehandlingsarbetet, innebära synnerligen vägande
■ skäl för bibehållande av den högre ställning i
avlöningshänseende, vilken sedan gammalt tillkommit tull*personalen
i jämförelse med personalen vid kommunikationsverken
— vid den anbefallda omarbetningen av kommissionens
förslag till tjänsteförteckning givetvis icke kunnat
åt dessa och övriga för samma uppfattning anförda, likaledes
betydelsefulla skäl tillmäta den verkan med avseende
å de särskilda tjänstegradernas placering å löneskalan, vilken
styrelsen eljest kunnat finna berättigad. Styrelsen har dock

TJÄNSTEFÖRTKCKNINfiEN.

ansett sig icke kunna underlåta att i någon man taga
hänsyn till ovanberörda skäl; och såsom redan antytts tror
styrelsen sig hava hos de tillkallade representanterna för
kommunikationsverken funnit en viss förståelse för denna
uppfattning, även om de icke ansett sig kunna uttala sin
anslutning i allo till det förslag, styrelsen finner sig böra
framlägga. Vad beträffar de tillkallade representanterna
för tullpersonalen, hava dessa under de omständigheter, som
förelegat, visserligen icke velat direkte motsätta sig generaltullstvrelsens
förslag men dock funnit detsamma giva anledning
till vissa uttalanden, vilka styrelsen i annat sammanhang
vill återgiva.

Då generaltullstyrelsen nu går att framlägga sitt förslag
till tjänsteförteckning för tullverket, anser styrelsen sig böra,
för underlättande av jämförelsen med kommissionens förslag
till sådan förteckning, tills vidare behålla de benämningar
å de olika tjänstegraderna, som använts av kommissionen.
Först senare kommer styrelsen att till behandling upptaga
frågan om tjänstegradernas benämningar och, sedan dessa
för styrelsens vidkommande fastställts, framlägga sitt definitiva
förslag till tjänsteförteckning. I övrigt torde nu endast
behöva anmärkas, att styrelsen — i anslutning till styrelsens
tidigare gjorda hemställanden dels i utlåtandet rörande
omorganisation av gränsbevakningen (sid. 57) om bibehållande
av gränsbevakningschefstjänsten, dels i utlåtandet
angående omorganisation av lokaltullförvaltningen om bibehållande
av tullfiskalstjänsterna(sid.217)samtom inrättande
av särskilda kassörstjänster (sid. 248) och assistenttjänster
(sid. 239) — i förslaget upptagit dessa tjänster ävensom
att styrelsen dels, i enlighet med sin i sistberörda utlåtande
(sid. 24) gjorda hemställan om avslag å kommissionens
förslag om inrättande av distriktchefsbefattningar, uteslutit
dessa befattningar ur tjänsteförteckningen, dels ock, enär
styrelsen ännu icke tagit ställning till förslaget om kustbevakningschefstjänsternas
avskaffande, ansett sig böra uppföra
även dessa tjänster i förslaget. Slutligen har styrelsen
funnit lämpligt att, i den mån anledning därtill förelegat,
vid de särskilda tjänstegraderna inom parentes angiva
motsvarande benämning å respektive tjänster i nu gällande
stat.

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

Gene råhult
styrelsens
förslag till
tjänsteförtec
Isning.

General tullstyrelsens under nu angivna förhållanden uppgjorda
förslag till tjänsteförteckning för befattningshavare
vid tullverket är av följande lydelse:

A. Manliga befattningshavare.

2 lönegraden:

Kustuppsyningsman av klass 2 (kustroddare).

3 lönegraden:

Uppsyningsman av klass 2 (vaktmästare).

4 lönegraden:

Kustuppsyningsman av klass 1 (kustvakt).

5 lönegraden:

Gränsuppsyningsman (gränsridare).

Uppsyningsman av klass 1 (vaktmästare).

6 lönegraden:

Kustöveruppsyningsman av klass 2 (kustuppsyningsman).

7 lönegraden:

Assistent.

Gränsöveruppsyningsman av klass 2 (gränsuppsyningsman).

Kustöveruppsyningsman av klass 1 (kustöveruppsyningsman).

Överuppsyningsman av klass 2 (uppsyningsman).

8 lönegraden:

Gränsöveruppsyningsman av klass 1 (gränsöveruppsyningsman).

Överuppsyningsman av klass 1 (överuppsyningsman).

9 lönegraden:

Materialförvaltare.

10 lönegraden:

Kammarskrivare.

TJÄNSTE FÖRTECKNINGEN.

12 lönegraden:

Tull fiskal.

Tullförvaltare av klass 4.

13 lönegraden:

Aktuarie.

Kassör.

Kontrollör.

Notarie.

Registrator.

Revisor.

Tullförvaltare av klass 3.

14 lönegraden:

Förste kontrollör.

15 lönegraden:

Förste revisor.

Gränsbevakningschef.

Kamrerare.

Kustbevakningschef.

Tullförvaltare av klass 2.

Överkontrollör av klass 2.

16 lönegraden:

Byråassistent.

Chef för statistiska avdelningen.

Tullförvaltare av klass 1.

Överinspektör av klass 2 (tullförvaltare, överinspektör).
(Iverkontrollör av klass 1.

17 lönegraden:

Förste sekreterare (sekreterare).

Övertullförvaltare (tullförvaltare).

18 lönegraden:

Överinspektör av klass 1.

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

Byråchef.

Tulldirektör.

20 lönegraden:

B. Kvinnliga befattningshavare.

1 lönegraden:
Kvinnligt biträde av klass 3.

2 lönegraden:
Kvinnligt biträde av klass 2.

4 lönegraden:
Kvinnligt biträde av klass 1.

För att närmare belysa innebörden av detta förslag dels
i förhållande till kommissionens förslag, dels med avseende
å dess verkan på tulltjänstemännens inkomster bar styrelsen
låtit uppgöra och fogar såsom bilagor vid detta utlåtande
två särskilda tabeller (bilagor 2 och 3). Den ena av dessa
tabeller (bilaga 2) innefattar uppgift på de inkomster, sportelinkomster
oräknade, som tulltjänstemän av olika grader
komma att, för år räknat, åtnjuta under senare hälften av
år 1920 i form av fast avlöning och ortstillägg samt, i
enlighet med beslut av 1920 års riksdag, tillfällig löneförbättring
och dyrtidstillägg. Av ortsgrupperna betecknar
A ort utan ortstillägg, B ort, där 10 procent och
C ort, där 15 procent sådant tillägg utgår. Tabellen innehåller
därjämte, i den män sådant kunnat givas, uppgift
på den lönegrad enligt kommunikationsverkens löneplan, i
vilken envar av de nuvarande befattningshavarna skulle
uppföras dels enligt kommissionens, dels enligt styrelsens
förslag till tjänsteförteckning. Den andra tabellen (bilaga 3)
utvisar de årliga inkomster, envar befattningshavare inom de
olika lönegraderna och löneklasserna skulle åtnjuta å A-ort,
D-ort och G-ort i form av lön enligt den för kommunikationsverken
fastställda löneplanen, avsedd att gälla även
för tullverket, med tillägg av det dyrtidstillägg, som enligt

T JÄN STE L''ÖKTBCKNING EN.

.1920 års riksdags beslut tillkommer befattningshavare i
kommunikationsverken. I båda tabellerna hava avlöningsbeloppen
angivits utan frånräknande av pensionsavgifter.

På sätt generaltullstyrelsen här ovan omförmält, hava de
tillkallade representanterna för tullpersonalen gjort vissa
uttalanden i anledning av styrelsens nu avgivna förslagtill
tjänsteförteckning för tullverket. Representanterna för
tjänstemän av högre grad hava sålunda anfört, att de för
sin del ansåge generaltullstyrelsens förslag innebära en
möjlig lösning allenast under förutsättning, att extra-ordinarietiden
i tullverket avsevärt nedbringades och ej komme
att överstiga fem år för tjänstemän av högre grad, att
ersättningen åt kursdeltagare ej understege vad som kunde
komma att tillerkännas dylika i kommunikationsverken, att
avlöningen till extra ordinarie tjänstemän höjdes, att den
nuvarande tjänståldern vid befordran till högre grad än
kammarskrivare åtminstone icke komme att stiga samt
slutligen att särskilda åtgärder vidtoges för beredande av
ersättning åt de tjänstemän, som måste antagas hava blivit
ekonomiskt lidande på de av kristidsförhållandena och omorganisationen
förorsakade försämrade befordringsmöjligheterna,
varmed representanterna dock icke avsåge de särskilda
bestämmelser, vilka måste tänkas i varje fall behövliga
för förmedlandet av övergången från nuvarande avlöningsstat
till den kommande.

Representanterna för tjänstemän av lägre grad hava i
samma hänseende anfört följande. Ur enbart ekonomisk
synpunkt hade representanterna funnit det av 1914 års
tullkommission framlagda löneregleringsförslaget knappast
tillfredsställande för de befattningshavare, de företrädde,
och kunde sålunda från nämnda synpunkt ej anse en nedflyttning
av befattningshavarna i lägre lönegrader än de
av kommissionen föreslagna vara med billighet och rättvisa
överensstämmande, men med hänsyn till den redan
fastställda placeringen på löneskalan av vissa befattningshavare
vid kommunikationsverken hade representanterna
vid en jämförelse funnit sig nödsakade att böja sig för
en mindre jämkning i tullkommissionens förslag. Dock
ansåge de, att generaltullstyrelsen i fråga om de lägst avlönade
befattningshavarna vid såväl kustbevakningen som

FÖRSLAGET TILL AVLÖHXN G SREGLEMENTE.

lokaltullförvaltningen i det föreliggande förslaget förordat
eu för långt gående deklassering genom att nedflytta kustroddarna
från den av tullkommissionen föreslagna fjärde
till andra lönegraden samt en kategori vaktmästare från
föreslagna femte till tredje lönegraden. Visserligen kunde
i fråga om kustroddarna jämförelser göras med vissa vid
statens järnvägar i andra lönegraden inrangerade befattningshavare,
men kustroddarnas såväl som tullverkets övriga
lägre befattningshavares tjänstgöring innebure dock, utöver
vad som sålunda kunde anses jämförligt, även i viss mån
ett slags polistjänst, som borde berättiga till något högre
placering på löneskalan. Även beträffande de i tredje lönegraden
föreslagna vaktmästarna hade representanterna ansett,
att man bort stanna vid en nedflyttning till fjärde lönegraden.
Ehuru göromålen enligt förslaget skulle komma
att uppdelas och endast mindre kvalificerade dylika överlämnas
åt den här åsyftade vaktmästarkategorien, komme
dock även bland dessa göromål att finnas sådana — exempelvis
invisitationer och avvisiteringar — som borde giva
stöd för en placering i fjärde lönegraden, åtminstone då
det gällde dem av ifrågavarande vaktmästare, vilka vore
placerade vid de större tullförvaltningarna, där göromålen
i allmänhet vore av skiftande art. Särskilt med tanke på
att det föreliggande förslaget för en stor del vaktmästare
av första och andra avlöningsklasserna komme att innebära
en synnerligen ringa eller måhända ingen avlöningsförbättring
— en ekonomisk underkastelse, som blott kunde
bäras upp av tillförsikten om att varje duglig befattningshavare
inom rimlig tid kunde vänta befordran till femte
lönegraden — kunde representanterna endast med stor tvekan
giva förslaget sin anslutning, och detta enbart under förutsättning,
att de nuvarande befattningshavare, som sålunda
i och med löneregleringens ikraftträdande komme i en
mindre fördelaktig ställning än verkets övriga befattningshavare,
skulle genom särskilt förmånliga övergångsbestämmelser
hållas skadeslösa. — Representanterna befarade, att
en nedflyttning på löneskalan i så vidsträckt mån, som av
generaltullstyrelsen föreslagits, kunde komma att inverka
menligt på en tillfredsställande rekrytering av personaleu,

TJÅNSTEKÖKTKCKN INGEN.

enär tulltjänsten dock vore av sådan natur, att för dess
utövande fordrades särskilt dugligt och pålitligt folk. —

Såsom motivering för ovanstående förslag till tjänsteförteckning
får generaltullstyrelsen i underdånighet anföra
följande.

Vad först beträffar manliga befattningshavare, skulle enligt
kommissionens förslag icke någon av dessa inom tullverket
uppföras i första lönegraden. 1 andra lönegraden skulle
uppföras packhuskarlarna, vilkas anställning i statstjänst
förordats av kommissionen. Såsom senare i detta utlåtande,
vid behandlingen av kommissionens förslag i packhuskarlsfrågan,
omförmäles, har styrelsen ansett sig icke kunna
biträda kommissionens berörda förslag; men, såsom jämväl
i sammanhang därmed framhålles, borde enligt styrelsens
mening packhuskarlarna, därest de bleve statsanställda,
hava sin plats i lägre lönegrad än någon av övriga befattningshavare
i tullverket. Med hänsyn icke minst till
det förhållande, som skulle inträda, därest kommissionens
förslag i fråga om packhuskarlarnas statsanställning bifölles,
men även av andra enligt styrelsens mening vägande skäl
har styrelsen ansett sig icke kunna ifrågasätta uppförande
av någon tjänstegrad inom tullverket i första lönegraden.
Även på de lägst avlönade av tjänstinnehavarna i tullverket,
de nuvarande kustroddarna och vaktmästarna av klass 3 —
vilka befattningshavare vore de enda, som rimligtvis kunde
förutsättas bliva uppförda i första lönegraden — måste
nämligen ställas sådana anspråk, att enligt styrelsens åsikt
en dylik placering av dem icke bör komma i fråga. Kustroddarna
— kommissionens kustuppsyningsmän — äro visserligen
tilldelade en tulljakt eller tullbåt såsom besättning
och stå alltså i regel under omedelbar tillsyn av förman;
men ofta måste en sådan kustuppsyningsmän avdelas från
jakten för övertagande av självständig bevakningstillsyn,
såsom vid strandningar, lossning av fartyg i skärgård
eller dylikt. Vid dylika tillfällen fordras av honom icke
blott särskild uppmärksamhet och vaksamhet utan även
omdömesförmåga och en viss författningskunskap, särskilt
om de viktiga bestämmelserna till förekommande av smittsamma
sjukdomars införande i riket. Tillika måste på
kustuppsyningsmannen ställas krav på förfarenhet i segling

Motivering
för förslaget
till tjänster
förteckning.

Manliga befattningshavare.

1 och 2 lönegraderna.

FÖRSLAGET TILL AVLÖNING »REGLEMENTE.

och roderföring in. in. samt kunskap i motorskötsel. Styrelsen
måste därför anse en kustuppsyningsman vara likställd
med maskin- och pannskötare eller rorgängare inom statens
järnvägar, vilka befattningshavare upptagits i andra lönegraden.
Vad de nuvarande vaktmästarna — av kommissionen
benämnda uppsyningsman — beträffar, är, såsom
ock kommissionen å sid. 116 av betänkandet omförmäler,
klassindelningen för närvarande betingad förnämligast av
göromålens omfattning och i viss mån även av stationeringsortens
egenskap av att i större eller mindre mån anses
hänförlig till dyrort men icke så mycket av göromålens
art. Den av kommissionen föreslagna uppdelningen av
dessa tjänstemän i två klasser grundar sig däremot huvudsakligen
på den olika beskaffenheten av göromålen, i följd
varav uppsyningsman av båda klasserna skulle komma att
i regel finnas å en och samma ort; och då jämväl enligt
styrelsens åsikt denna synpunkt bör anses såsom den avgörande
samt beskaffenheten av ifrågavarande göromål lärer
hänvisa även den lägsta klassens uppsyningsmän till högre
lönegrad än den första — varom mera i det följande —
har styrelsen icke heller kunnat ifrågasätta, att någon klass
av uppsyningsmän skulle uppföras i första lönegraden.

För närvarande finnes å kustbevakningens stat uppförd,
förutom de nyss nämnda kustroddarna, ännu en annan
grupp av befattningshavare utan särskilt befäl, nämligen
kustvakter. Medan kustroddarna, som ovan sagts, äro tilldelade
tulljakter eller tullbåtar såsom besättning, äro kustvakterna
stationerade vid posteringar till lands, stundom
bestående av två men i allmänhet av endast en kustvakt.
Det senare förhållandet har dock visat sig på flera ställen
olämpligt, varför därstädes till förstärkning inkallats en extra
ordinarie kustroddare. Enligt kommissionens förslag skulle
nu kustroddare och kustvakter, under den gemensamma
benämningen kustuppsyningsmän, sammanslås i en lönegrad,
vilken av kommissionen föreslagits till den fjärde. Vad
först beträffar sammanslagningen av ifrågavarande två
grupper av befattningshavare i en och samma lönegrad,
kan styrelsen icke biträda detta förslag. Den skillnad, som,
enligt vad ovan sagts, råder mellan kustroddarnas och kustvakternas
tjänstgöring, framför allt den mera självständiga

TJÄ.NSTE FÖRTRO 1< NI N''( i 10 N.

ställning, de senare intaga, måste enligt styrelsens mening
föranleda en motsvarande skillnad i avlöningshänseende.
Såsom en lägre klass och följaktligen i lägre lönegrad höra
upptagas sådana kustuppsyningsmän, som tjänstgöra såsom
besättningskarlar å tulljakter eller tullbåtar eller såsom andre
man vid posteringar till lands; till eu högre klass och högre
lönegrad återigen sådana, som å större tulljakter med mera
än två mans besättning, befälhavaren inberäknad, äro avsedda
att vid förfall för befälhavaren intaga dennes plats
eller som vid posteringar till lands antingen ensamma utgöra
posteringen eller vid två- eller flermansposteringar
utöva förmanskap över posteringens övriga personal. De
förra torde, av redan anförda skål, böra hänföras till andra
lönegraden; de senare återigen synas med hänsyn till de
högre kvalifikationer, som måste fordras av dem på grund
av deras ansvarsfullare, med befälsrätt förenade ställning,
icke skäligen kunna placeras i lägre lönegrad än den fjärde.

Såsom redan förut sagts, finner styrelsen sig böra biträda
kommissionens förslag om uppdelning av uppsyningsmännen
— de nuvarande vaktmästarna — i två klasser med hänsyn
huvudsakligen till beskaffenheten av de olika göromål, vilka
tillkomma dessa tjänstemän, i stället för den nuvarande,
på andra grunder stödda indelningen av dem. Nämnda
göromål äro huvudsakligen av följande slag:

l:o) bevakning av tjänstelokaler;

2:o) bevakning å kaj eller tullbrygga samt av fartyg eller
järnvägsvagn till förhindrande av smuggling och andra
brott mot tullförfattningarna;

3:o) bevakning av gods ombord å fartyg under resa;

4:o) bevakning under transport inom tullplats av oförtullat
utrikes gods samt restitutionsgods och därmed jämförligt
gods;

5:o) märkning av lossat gods för beredande av möjlighet
att skilja med olika lägenheter inkommet gods;

6:o) bevakning av lossat gods å annan tid än allmän tjänstgöringstid
;

7:o) bevakning av dylikt gods, erforderlig i samband med
utlämnande till varuägare av därmed sammanblandat, redan
tullbehandlat gods;

8:o) bevakning av fartyg under lossning av partigods;

lönegraden.

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

9:o) bevakning under lastning av förpassningsskyldigt
eller exportkontroll underkastat partigods;

10:o) tillsyn å inrikes sjötrafiken, påteckning av årspass
och inrikes förpassningar;

ll:o) kontrollåtgärder vid inloppsstation enligt § 203
tjänstgöringsreglementet;

12:o) invisitering av fartyg eller bantåg, kommande från
utrikes ort;

13:o) avvisitering av passagerareffekter;

14:o) bevakning under omlastning av med bantåg från
utlandet inkommande gods samt kollationering till märken
och nummer av sådant gods;

15:o) bevakning under lastning av förpassningsskyldigt
eller exportkontroll underkastat styckegods;

16:o) kollationering vid uppläggning i magasin av nederlags-
och transitupplagsgods;

17:o) kollationering vid utlämning av dylikt och därmed
jämförligt gods;

18:o) bevakning under lossning av styckegods; samt

19:o) så kallad prickning av postpaket, närmast jämförlig
med de tjänståtgärder, vilka erfordas vid lossning av styckegods.

Samtliga verkställda tjänståtgärder skola för varje dag
antecknas i vaktbok.

Slutligen må erinras, att uppsyningsmän kunna användas
till tullbehandling av vissa slag av gods samt till biträden
vid tullbehandling av visst gods.

De göromål, som sålunda åligga uppsyningsmän, äro,
såsom av förestående förteckning framgår, både av många
olika slag och delvis mycket krävande och maktpåliggande.
Gränsen mellan de mindre och de mera kvalificerade göromålen
torde lämpligen kunna dragas mellan punkterna 13
och 14 i förteckningen. Framför allt är bevakningen vid
lossning av styckegods av synnerligen krävande och ansvarsfull
beskaffenhet och fordrar långvarig vana för att
kunna verkställas utan avsevärt fördröjande av lossningen
och alltför många felaktigheter vid antecknandet i »lossningskladden»
av de ofta svårlästa märkena och numren på de
olika kollina, vilka i regel uppfordras ur lastrummet flera
i en »slinga». Den till redovisningen av det lossade godset

T JÅN STF. 1-’U KTEC KN INGEN.

(»1

hörande »rullprickningen», bestående däri, att de i lossningskladden
antecknade kollina avprickas å lossrullan, kan,
då fråga är om stora laster, draga högst avsevärd tid, ända
till derå dagar, och måste ske med största noggrannhet;
en felprickning kan ej upptäckas på annat sätt än genom
ompackning av rullan från början. Vid lossningsattestens
avgivande skola tillika angivas de kolli, som fattas i lasten
eller som lossats utan att vara uppförda på lossrullan. —
Åven vissa av de under punkterna 15, 16 och 17 upptagna
göromål äro ofta av särdeles viktig och ansvarskrävande
beskaffenhet samt stundom förenade med ekonomisk risk.
Det torde ock vara i hög grad önskvärt, att för de befattningshavare,
som skola fullgöra här berörda, mera kvalificerade
åligganden, inrättas en särskild utbildningskurs.
Generaltullstyrelsen vill i detta sammanhang erinra, att ett
steg redan tagits i sådan riktning genom anordnande på
grund av Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande av särskilda
korrespondenskurser.

De under punkterna 1—13 upptagna göromålen kunna
väl icke i vikt och ansvar anses likvärdiga med de övriga;
men vissa av de förra äro icke dess mindre av ganska krävande
beskaffenhet, ofta på grund av de förhållanden, under vilka
de till stor del måste utföras, såsom särskilt den ansträngande
och i stor utsträckning förekommande nattbevakningen.
Kontrollåtgärder vid inloppsstation kunna vara
förenade med fara vid bördande av fartyg i stormigt väder;
den vid invisitation av fartyg erforderliga undersökningen
är ofta synnerligen ansträngande och kan även vara förenad
med vissa risker. De i punkt 7 angivna göromålen
fordra mycken noggrannhet och uppmärksamhet; och slutligen
kräves för avvisitering av passagerareffekter såväl omdömesförmåga
som även ett på en gång taktfullt och bestämt
uppträdande, varjämte ej mindre någon kännedom
om tulltaxan än även någon språkkunnighet är önskvärd.

Generaltullstyrelsen anser för sin del, att de egentliga
uppsyningsmännen böra vara uppdelade i två klasser, en
lägre, klass 2, och en högre, klass 1. Uppsyningsmännen
av klass 2 skulle handhava de under punkterna 1—13 upptagna
göromål; uppsyningsmännen av klass 1 återigen de
övriga göromålen. De förra torde, då deras göromål i allt

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

4 lönegraden.

5 lönegraden.

fall äro att betrakta såsom mera kvalificerade än kustuppsyningsmännens,
icke kunna sättas lägre än i tredje lönegraden;
de senare däremot böra givetvis upptagas i högre
lönegrad och, enligt styrelsens uppfattning, med hänsyn till
beskaffenheten av dem åliggande göromål icke i lägre lönegrad
än den femte.

Till stöd för placeringen av kustuppsyningsmännen av
klass 1 i fjärde lönegraden tillåter styrelsen sig åberopa
vad här ovan anförts rörande kustuppsyningsmännens uppdelning
i en lägre och en högre klass.

I femte lönegraden har styrelsen, av skäl som nyss framhållits,
uppfört uppsyningsmännen av klass 1.

Vidare hava hit hänförts gränsuppsyningsmännen, de nuvarande
gränsridärna. Skälen härför äro följande.

Den tjänstgöring, som åligger gränsuppsyningsmännen,
samt de förhållanden, under vilka densamma måste fullgöras,
äro obestridligen av eu alldeles säregen natur. Dessa
tjänstemän äro nämligen mera än andra överlämnade åt sigsjälva;
endast i enstaka undantagsfall äro de ställda under
mera omedelbar och ständig tillsyn av befäl. Följden härav
bliver, att de ofta på egen hand och utan möjlighet att
rådföra sig med förmän eller kamrater måste avgöra frågor
av stundom ganska invecklad beskaffenhet, vilka lätt uppstå
med anledning av trafiken över riksgränsen. Av en stor
del gränsuppsyningsmän måste därjämte fordras en icke så
obetydlig varukännedom; på sätt styrelsen i sitt utlåtande
över kommissionens förslag till omorganisation av gränsbevakningen
antytt, lärer i sinom tid komma att såsom
villkor för befordran till gränsuppsyningsmän uppställas
fordran på genomgående av en särskild utbildningskurs.
Anspråken på deras duglighet, pålitlighet och kunskaper
måste alltså ställas jämförelsevis högt. Det övervägande
antalet gränsuppsyningsmän äro stationerade i glest bebyggda,
stundom nära nog öde trakter; avstånden till närmaste
platser med skolor, läkare, handelsbodar m. in. äro
i allmänhet högst avsevärda. Åven bostadsförhållandena
för gränsuppsyningsmännen äro ofta synnerligen svåra;
deras bostäder måste tydligen väljas med hänsyn till vägarna
för trafiken och de områden, som skola bevakas, och
detta förhållande i sammanhang med en ofta framträdande

TJÄNSTEFÖRTECKNINOBN.

obenägenhet hos gränsbefolkningen att upplåta bostad åt
gränsuppsyningsmännen bär föranlett, att dessa tjänstemän,
i regel med stora ekonomiska uppoffringar, måst förskaffa
sig egna boningshus. Åven de naturförhållanden, under
vilka flertalet gränsuppsyningsmän leva, bidraga att göra
deras tjänstgöring ansträngande och krävande.

På grund av nu anförda omständigheter, vilka framhållits
i flera avgivna yttranden ävensom i särskilda till generaltullstyrelsen
inkomna framställningar från lokala sammanslutningar
av ifrågavarande tjänstemän, anser styrelsen, att
gränsuppsyningsmännen böra anses likställda med uppsyningsmän
av klass 1 och alltså hänföras till femte lönegraden.

I sjätte lönegraden hava uppförts kustöveruppsynings- « lönegraden,
männen av klass 2, de nuvarande kustuppsyningsmännen,
vilka på grund av det självständiga befäl, varmed de äro
beklädda, ansetts böra uppföras två grader högre än sina
närmaste underordnade.

Till sjunde lönegraden hava, med tillämpning av samma 7 lönegraden.
# princip, som tagit sig uttryck i kustöveruppsyningsmännens
av klass 2 upptagande i sjätte lönegraden, hänförts dels
överuppsyningsmän av klass 2, motsvarande de nuvarande
uppsyningsmännen, dels gränsöveruppsyningsmän av klass 2,
motsvarande de nuvarande gränsuppsyningsmännen. Vidare
hava i denna grad upptagits kustöveruppsyningsmän av klass

1, eller de nuvarande kustöveruppsyningsmännen, vilka,
förutom det de föra befäl å större tulljakter, tillika utöva
närmaste befälet inom vederbörande kustbevakningsdistrikt,
sålunda även över de inom distriktet placerade, i sjätte
lönegraden uppförda kustöveruppsyningsmännen av klass

2. Slutligen hava till sjunde lönegraden hänförts de av
styrelsen i utlåtandet över förslaget till omorganisation av
lokalförvaltningen ifrågasatta nya tjänsterna, assistentbefattningarna.
För de åligganden, som skulle tillkomma
innehavarna av dessa tjänster, har styrelsen redogjort i
sagda utlåtande. Styrelsen tillåter sig framhålla, att
dessa åligganden visserligen till en del komma att bestå
av sådana göromål, som nu bestridas av särskilt prövade
och dugliga vaktmästare; men huvudparten av assistenternas
åligganden bliver dock göromål, till vilkas förrättande

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

8 lönegraden.

9 lönegraden.

10 och högre
lönegrader.

Allmänna

synpunkter.

för närvarande användas tjänstemän av högre grad, ordinarie
och extra ordinarie kammarskrivare. För befordran
till assistent skulle fordras genomgående av en jämförelsevis
grundlig utbildningskurs i åtskilliga ämnen. Under
sådana förhållanden skulle det enligt styrelsens mening till
och med kunnat ifrågasättas, att assistenterna skulle uppföras
i ännu högre lönegrad än den sjunde. Att likväl
så icke skett beror huvudsakligen därpå, att placering av
assistenter i högre lönegrad än överuppsyningsmän av klass
2 ansetts kunna medföra den icke önskvärda påföljd, att
dugliga och framåtsträvande uppsyningsmän av klass 1
skulle i sådan utsträckning välja den till assistentbefattningar
ledande vägen, att därigenom lätteligen brist på
lämpliga personer till överuppsyningsmän kunde uppstå, i
synnerhet som befordran till assistent kan förväntas inträda
vid lägre ålder än befordran till överuppsyningsmän. Styrelsen
har därför stannat vid att föreslå assistenternas hänförande
till sjunde lönegraden.

För upptagande av överuppsyningsmännen av klass 1 och
gränsöveruppsyningsmannen av klass 1 i åttonde lönegraden
eller en grad högre än dem närmast underordnade
tjänstemän vid tull- och gränsbevakningen torde någon
särskild motivering icke finnas erforderlig.

Materialförvaltaren har, med hänsyn till det ansvar, som
är förenat med handhavandet av ett för hela tullverket
gemensamt förråd av förbrukningsartiklar, ansetts böra bibehållas
i den lönegrad, i vilken kommissionen upptagit
honom.

Den självständighet, varmed tjänstemän i högre tjänsteställning
i allmänhet hava att förrätta sina tjänstuppgifter
i tullverket, torde få anses utgöra en egendomlighet för
detta verk. Den av generaltullstyrelsen eller av överordnade
utövade kontrollen måste, då det gäller tullbehandlingsförfarandet,
antingen bliva i stort sett rent formell
eller ock endast tillfällig, i den mån en överordnad kan
under utövande av tillsjm å ett större eller mindre antal
underordnade i detalj följa tarifferingen. Genom en formell
eftergranskning kan emellertid i regel icke konstateras, huruvida
den gjorda varubedömningen eller värdeuppskattningen
är i realiteten riktig. Tjänstemannens uppgift blir därför

T.l Ä N STE l ’Ö KTE< ’ K N IN (i EN.

()ö

i vidsträckt mån ett förtroendeuppdrag. Aven i fråga om
godkännande av skeppsdokument, nationalitets- och mätningshandlingar
liksom beträffande övriga sjöfarten rörande
åtgärder träder självständigheten och det därmed förenade
ansvaret i dagen.

Det torde härvid ej heller böra lämnas ur sikte, att det
åt tullverket anförtrodda övervakandet av såväl sjöfarten
som varuförseln avser skyddande av högst betydelsefulla
intressen såväl för staten som för den enskilde. Här må
blott erinras om tullverkets skyldighet att kontrollera eller
hindra införsel av vissa varor, såsom giftiga ämnen, otjänliga
eller okontrollerade födoämnen, jordbruks- eller trädgårdsalster,
som kunna medföra fara för motsvarande inhemska
näringar, okontrollerade eller mindervärdiga silvereller
guldartiklar m. m. dylikt samt framför allt om det
tullverket åliggande övervakandet av gällande bestämmelser
till förhindrande av smittsamma sjukdomars införande i
riket.

Den befogenhet, som måste inrymmas åt varje särskild
tjänsteman eller förvaltning, är av eu för de enskilda intressena,
såväl sjöfartens som näringslivets i övrigt, ofta djupt ingripande
art. Att detta förhållande är ägnat att försvåra
tjänstemannens avgörande och sätta hans förmåga av fasthet
och objektivitet på prov, torde vara uppenbart. Uppgiften
för tjänstemannen blir härvid så mycket mera krävande,
som han, särskilt vad gäller varubedömningen, måste röra
sig på ett vidsträckt, ur praktisk sjmpunkt sett nära nog
obegränsat område, där nya och för honom dittills icke
eller endast föga kända produkter, artiklar och varuslag
ständigt förekomma under skiftande förhållanden och taga
hans förmåga att utforska och intränga i det nya fallet fullt
i anspråk.

Denna betonat självständiga verksamhet inom ett svårbehandlat,
ömtåligt och i avseende på kunskaper särdeles
krävande område — en självständighet, som utesluter möjligheten
för den överordnade myndigheten att annat än i stora
drag genom instruktioner reglera de underordnades verksamhet
och varigenom tullverket skiljer sig från sådana
verk, där det centrala av arbetsuppgifterna kan regleras
genom överst}Trelsens eller distriktstyrelsers direkta inUtlåtande.
IV. 5

10 lönegraden.

66 FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

gripande — måste föranleda styrelsen att uppställa långt
gående krav icke endast på ifrågavarande tjänstemäns
kunskaper och skicklighet utan även, och det i ej mindre
grad, på deras personliga lämplighet och allsidiga duglighet.
Det lärer ej kunna bestridas, att effektiviteten av
tullverkets såväl gränsskyddande som näringsskyddande
och beskattande verksamhet är i vidsträckt mån avhängig
av den enskilde tulltjänstemannens personliga kvalifikationer.
Möjligheten för generaltullstyrelsen att tillföra verket
en personal, som fyller dessa anspråk, är givetvis beroende
av att tullverket kan erbjuda sådana ekonomiska villkor,
att desamma ej endast xxppväga kostnaderna för den längre
utbildningen utan också giva styrelsen tillfälle att bland
det tillräckligt förutbildade materialet utvälja endast de
krafter, som befinnas i allo härför lämpliga och dugliga.

Det är dessa allmänna grunder styrelsen funnit avgörande
för sitt förslag till tjänsteförteckning i dess helhet men
särskilt i de delar, som beröra tjänstemän i högre lönegrader.
De äro givetvis nära sammanfallande med de grunder,
som tidigare åberopats av generaltullstyrelsen och godkänts av
statsmakterna. Dock är det tydligt, att dessa synpunkter
med den modernare tullagstiftning, som under 1900-talets
första decennium börjat taga form, vunnit ökad betydelse
och delvis erhållit nya moment, så bland annat i fråga om
den statistiska varuangivningen vid såväl införsel som i all
synnerhet utförsel av varor. Styrelsen förutsätter, att med
den skedda och skeende utvecklingen av landets näringsliv,
framför allt på det industriella området, det allt framgent
och i ökad grad kommer att bliva ett behov för staten att
erhålla noggranna informationer angående landets sjöfartssamt
in- och utförselförhållanden, en kunskap, som kan
vinnas eller åtminstone bliva tillförlitlig, endast om staten
har tillgång till en på dessa vidsträckta områden fullt kompetent
personal.

Såsom i det föregående redan blivit berört, äro tjänstemännen
i tullverket, särskilt de av högre grader, hänvisade
att i vidsträckt mån på ett självständigt sätt fatta ståndpunkt
till föreliggande spörsmål. Verkets organisation och
tjänstens natur nödvändiggöra, att detta självständiga handhavande
av normerna för tullbeskattningen måste tillkomma

TJÄNBTBFÖRTBCKNINdEN.

(i 7

lika väl de lägsta av nu ifrågavarande tjänstemän, nämligen
kammarskrivarna, som de övriga. De på tulltjänstemän i
högre tjänsteställning i allmänhet ställda anspråken måste
fördenskull göras gällande redan i fråga om kammarskrivare.
Åt dessa tjänstemän anförtros sålunda i utsträckt grad
handläggande på eget ansvar av alla slags tarifferingsgöromål,
även mycket invecklade. Fullt klart och tydligt
framträder detta förhållande vid alla de tjänsteställen, där
direkt eller ständigt överinseende av överordnade icke kan
anordnas, såsom vid mindre tullavdelningar, avsides belägna
packhus, å kajer och tullbryggor, vid expeditioner
utom tullplats eller utom fastställt packhusområde etc. samt
framför allt vid alla mindre tullförvaltningar. Även i de
fall, där — såsom förhållandet är i de största tullpackhusen —
överordnade ständigt äro närvarande, är kammarskrivarens
förmåga att på ett fullt tillfredsställande, självständigt sätt
handlägga tullbehandlingsgöromålen en förutsättning ''för
att den till dessa tjänstelokaler koncentrerade starka trafiken
skall kunna avvecklas med nödig raskhet.

Den sålunda jämväl kammarskrivarna tillkommande vidsträckta
befogenheten måste helt naturligt medföra, att, i
jämförelse med förhållandena inom andra med tullverket
ofta jämförda verk, denna tjänstemannagrupp måste få en
i avlöningshänseende något starkare framskjuten ställning.

Svårigheten att anställa fullt riktiga jämförelser mellan
arbetsuppgifterna å ena sidan i tullverket och å andra sidan
i kommunikationsverken har under förhandlingarna med de
tillkallade representanterna för dessa verk tydligt framträtt
och gjort sig icke minst förnimbar i fråga om kammarskrivargruppen.
Man torde få gå mycket långt upp på
skalan inom kommunikationsverken för att finna befogenheter
i fråga om såväl handhavandet av själva normerna för intäkternas
fastställande som förhållandet till den trafikerande
allmänheten, vilka kunna anses motsvara den befogenhet,
som lagts i händerna på tullverkets lägsta tjänstemän av
ifrågavarande kategori. Å andra sidan hava dessa senare
tjänstemän icke i allmänhet någon personal sig underställd.
Befälsutövning kan således icke för kammarskrivare ifrågakomma
annat än mera undantagsvis, såsom då kammarskrivaren
är tullförvaltarens närmaste man eller har be -

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

vakningsbefäl sig uppdraget. Generaltullstyrelsen anser
dock, att den vanskliga och ömtåliga ställning, som kammarskrivaren
intager till en sina intressen starkt bevakandeallmänhet,
medför fordran på egenskaper hos honom, som
fullt motsvara dem, vilka äro nödvändiga för utövande av
befäl. Fullt medveten om vanskligheten i varje jämförelse
mellan tjänstområden, som måste förefalla nära nog inkommensurabla,
anser styrelsen sig dock våga uttala, att styrelsen
under ovanberörda överläggningar kommit till den
uppfattning, att man för att finna en i motsvarande grad
ansvarsfull och personliga kvalifikationer krävande befattning
som kammarskrivarens måste taga förste postexpeditörens
eller förste stationsskrivarens till jämförelse.

I och för sig kan således kammarskrivargruppens placering
i tionde lönegraden sägas vara fullt motiverad redan
av arten av hans tjänstuppgifter. För denna placering
tala emellertid även andra och enligt styrelsens förmenande
lika starka skäl. Den nödiga högre förbildningen, vilken
enligt tullkommissionens uppfattning — till vilken även
generaltullstyrelsen anser sig böra ansluta sig — icke bör
sättas lägre än att den motsvarar studentexamen på reala
linjen, kräver givetvis, att aspiranten nedlägger avsevärt
större kostnader på sin utbildning. Därtill kommer, att
aspirant till kammarskrivartjänst och extra ordinarie kammarskrivare
icke kunna påräkna att nå befordran till ordinarie
tjänst vid samma tidiga ålder, som fallet är vid kommunikationsverken.
Generaltullstyrelsen anser visserligen,
att de för närvarande, av såväl kristidsförhållandena som
det ännu ej avslutade omorganisationsarbetet förorsakade
befordringsförhållandena äro att betrakta såsom onormala
och måste föranleda extraordinära åtgärder för sitt uppordnande,
men styrelsen förutser, att även med långt
gående åtgärder till förbättrande av berörda förhållanden
den speciella arten av såväl trafiken som tulltjänsten måste
föranleda, att extra-ordinarietiden inom verket kommer att
bliva avsevärt längre än som åtminstone för närvarande är
fallet inom kommunikationsverken. Med hänsyn till den
allmänna mognad och speciella erfarenhet i tjänsten, som
måste krävas av den ordinarie kammarskrivaren, vågar styrelsen
framhålla det såsom knappast önskligt, att ordinarie

(i!)

T JÅNSTE FÖUTEC K NIN GEN.

anställning såsom kammarskrivare vinnes tidigare än efter
fem års tjänstgöring i verket.

Den samfällda verkan av dessa båda faktorer på tjänstemannens
ekonomiska ställning i dess helhet hava representanterna
för tullpersonalen velat påvisa i ovannämnda,
under överläggningarna till styrelsen inlämnade tablå (bilaga
1), vilken, vad beträffar kommunikationsverken, granskats av
de tillkallade representanterna för dessa verks högre personal.
Ehuru den i tablån lämnade sammanställningen av
förhållandena inom de olika verken tydligen endast kan
vara ett genomsnittligt uttryck för dessa, lärer dock ett
visst värde kunna tillerkännas densamma såsom belysande
för en jämförelse mellan verken i förevarande hänseende;
och styrelsen har därför ansett sig böra här hänvisa till
tablån. Av tablån, vid vilkens uppställande utgåtts från
kammarskrivarnas placering i tionde och kontrollörernas i
trettonde lönegraden, framgår, att även om extratiden i
tullverket nedbringas till fem år samt de extra ordinarie tjänstemännens
avlöningsförmåner höjas från nuvarande nivå till
jämställdhet med kommunikationsverkens, full likställighet
beträffande den ekonomiska ställningen icke ännu inträtt
vid utgången av det 40:e året, detta givetvis beroende
på — förutom ovan nämnda faktorer i tullverket — den
tidiga befordran till högre grad, som kan påräknas inom
ifrågavarande kommunikationsverk. Ännu vid utgången av
50:e året, avsevärd tid efter uppnådd befordran till kontrollörsgrad
i tullverket, har ställningen icke undergått någon
nämnvärd förskjutning till tulltjänstemannens fördel.

Innan styrelsen går vidare i sitt yttrande angående tjänstemännens
placering i olika lönegrader, torde styrelsen hava
att redogöra för resultatet av sin i enlighet med erhållet
direktiv företagna undersökning av möjligheterna för åvägabringandet
av en differentiering av kammarskrivargruppen.
Styrelsen har därvid måst taga i ögonsikte det av tullkommissionen
föreslagna avskiljandet av mindre krävande
göromål till tjänstemän av nuvarande lägre grad samt
liärför föreslagna åtgärder. Enligt styrelsens uppfattning
är en sådan uppdelning möjlig särskilt å de större tullförvaltningarnas
kamerala avdelningar, och styrelsen föreställer
sig, att å dessa en förhållandevis stark indragning

FÖRSLAGET TILL AV LÖNT NOS REGLEMENTE.

lönegraden.

av kammarskrivare kan företagas, en åtgärd, som för övrigt
på grund av den inställda rekryteringen av dylik personal
och den samtidigt inträffade starka ökningen av trafiken
praktiskt taget redan i vidsträckt mån måst vidtagas.
Men även å packhusavdelningarnas tjänstområden torde
enligt styrelsens uppfattning en icke oväsentlig användning
av lägre kvalificerad arbetskraft vara möjlig, en utveckling,
som för övrigt även här av samma skäl, som nyss anförts,
måst redan nu inledas. För utförande av de sålunda avsöndrade
göromålen har styrelsen föreslagit inrättandet av
dels assistenttjänster, dels tjänster för kvinnliga befattningshavare.
En uppdelning av kammarskrivargöromålen kan
således sägas komma att bliva genomförd i och med antagandet
och utvecklandet av de grundläggande principerna
för omorganisationen. De göromål, som därefter komma
att vara föremål för handläggning av kammarskrivare, bliva
av den jämna beskaffenhet och fordrande natur, att någon
uppdelning av dessa tjänstemän på olika klasser icke kan
tänkas med fördel äga rum. En differentiering av kammarskrivargraden
på annat sätt än som nyss berörts
finner styrelsen sig således icke kunna föreslå.

Till tolfte lönegraden hava hänförts tullfiskaler och tullförvaltare
av klass 4. Frågan om tullförvaltarnas placering
i olika klasser och lönegrader har styrelsen för avsikt att
här nedan upptaga till behandling i ett sammanhang och
vill därför beträffande såväl ifrågavarande som övriga klasser
av dessa befattningshavare hänvisa till denna framställning.

Av skäl, som styrelsen anfört i sitt utlåtande över tullkommissionens
förslag till omorganisation av lokalförvaltningen,
har styrelsen funnit sig böra föreslå tullfiskalernas
bibehållande. Beträffande dessa befattningshavares placering
i denna i förhållande till deras kompetens låga lönegrad
får styrelsen framhålla, att detta skett under den förutsättningen,
att, såsom för närvarande är avsett, deras tjänstuppgifter
i tullverket ej skola bereda dem sysselsättning i
samma utsträckning, som fallet är i fråga om övriga befattningshavare.

Av de i trettonde lönegraden upptagna tjänstemän hava
tullförvaltare av klass 3 ävensom kontrollörer av tullkommissionen
föreslagits skola uppföras i fjortonde lönegraden.

TJ ÄN STE I''('') ItTEC K NIN (110 N.

Det liar i det föregående antytts, hurusom det för ernående
av en i förhållande till kommunikationsverkens avlöningsnivå
nöjaktig ekonomisk ställning för tullverkets
befattningshavare synes utgöra eu på grund av vissa anförda
faktorer nödvändig förutsättning, att kontrollörerna
placeras i trettonde lönegraden. Kontrollörsgraden måste
nämligen — såsom ock av tullkommissionen anmärkes —
i stort sett antagas bliva slutmålet för det stora flertalets
befordran.

Den sålunda ifrågasatta placeringen av kontrollörerna
finner styrelsen iiven vara fullt berättigad med hänsyn till
vad som måste anses vara påkallat av dessa befattningars
natur. Kontrollören i packhustjänst avses att förestå
sådana mera betydande tullpackhus eller ock packhusavdelningar,
där anställandet av än högre befattningshavare
icke föranledes av rörelsens omfattning. 1 bägge
fallen är med hans befattning befälsutövning förenad, och
såsom packhusföreståndare är han dessutom i regel tullförvaltarens
närmaste man. Aven som föreståndare för
visst antal honom underställda tullbehandlingsexpeditioner
inom de största tullpackhusen eller packhusavdelningarna
— en organisationsform, som sedan någon tid tillbaka tilllämpats
i viss utsträckning och som styrelsen finner böra
komma till ytterligare utveckling — intager kontrollören
en arbetsledande och trafikdirigerande ställning. Önskvärdheten
å ena sidan av, att trafikens fordran på rask expedition
i största möjliga grad tillgodoses — faran å andra
sidan för, att tarifferingens säkerhet äventyras genom alltför
stor skyndsamhet, gör denna kontrollörens ställning
även ömtålig och påfordrande. Samtidigt skulle det åligga
kontrollören att öva tillsyn å tullbehandlingens riktiga och
omdömesgilla handläggning samt till behandling upptaga
till honom från trafiken eller underordnade hänskjuta
tullbehandlingsfall. I och med det att assistenter med
ringare kunskapsmått tagas i användning för tullbehandling,
måste naturligen kontrollörens uppgifter j^tterligare ökas i
ansvar. Under alla omständigheter måste kontrollören
behärska tarifferingsgöromålen i sådan grad och omfattning,
att förekommande frågors både riktiga och skyndsamma
avgörande möjliggöres, en kompetens, som kan

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

förvärvas endast genom mångårigt, nitiskt deltagande i
tnllbehandlingsarbetet och därmed fortlöpande intresserat
studium såväl av förekommande litteratur som av författningar,
föreskrifter och prejudikat, vilka reglera gällande
tullbehandlingspraxis.

Kontrollörer i kontorstjänst havä i regel att närmast under
tullförvaltaren förestå den kamerala avdelningen. Betälsutövning
är sålunda i allmänhet förenad även med dessa
kontrollörsbeställningar. Verkets olikartade, betydelsefulla
uppgifter medföra, att de kamerala göromålen, i och för sig
och i sin helhet tagna, ställa stora fordringar på ledarens allsidiga
skicklighet och erfarenhet. Sjöfarts-, nederlags-, transitupplags-,
frihamns-, frilagers-, restitutions-, uppbörds-, redovisnings-
m. fl. ärenden bilda var för sig betydande göromålsgrupper,
vilka korrespondera med viktiga författningar eller
lörfattningskapitel. Givetvis kan kontrollören ej heller, lika
litet som de underordnade kamerala tjänstemännen, få stå
alldeles främmande för packhusarbetet, då dessa tulltjänstens
båda huvudgrenar på mångfaldigt sätt gripa in i varandra.
Här må erinras endast om tullbehandlingsattestens formella
eller undantagsvis, där så kan låta sig göra, reella eftergranskning
å tullkontoret samt om angivningens samband med
varubeskaffenhet eller med statistiska deklarationer.

Vissa av här nämnda göromålsgrupper, t. ex. nederlagsärenden,
äro ofta av den omfattning, att de måste överlämnas
åt mer eller mindre självständigt organiserade underavdelningar.
Andra — t. ex. in- och utklareringsgöromål
— äro om ej av lika stor omfattning dock av den betydelse
exempelvis för sjöfartens vederbörliga kontrollerande,
att de böra överlåtas på särskilda expeditioner med kontrollör
såsom föreståndare. Även om denne i dylika specialfall
således utövar befäl över ett mindre antal underordnade,
ligger dock huvudvikten i hans ställning på hans förmåga
att på ett för statens rätt och intressen betryggande
sätt handlägga hithörande ärenden. Det är således även
här kvaliteten i tjänstuppgiften och icke egentligen befäls*
ställningen, som bör vara bestämmande för avlöningens
tillmätande. Ett sådant förfarande finner styrelsen emellertid
så mycket naturligare, som det å ena sidan sammanhänger
med den allmänna beskaffenheten av tullverkets.

T.IÄ N STB l’< >UTB< IKNINOEN.

7:5

åliersranden, å andra sidan är on direkt konsekvens av tullpersonalens
av högre tjänstegrader relativa fåtalighet, vilken
medför, att ärenden av sinsemellan olika natur måste i stor
utsträckning läggas i händerna på varje enskild tjänsteman.

Vad i övrigt beträlfar antalet av och den närmare lokala
placeringen av såväl kontrollörer som kammarskrivare, lärer,
i överensstämmelse med tullkommissionens förslag, dessa
angelägenheters ordnande böra uppdragas åt den ifrågasatta
tjänstgöringskommissionen.

Särskilda kassörer skulle enligt styrelsens förslag finnas
anställda på tullkontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö
för handhavande av uppbörden. Med hänsyn till de stora
belopp, dessa tjänstemän hava att på eget ansvar uppbära
och redovisa, finner styrelsen en lägre placering än i trettonde
lönegraden icke böra förekomma. Kassörer skulle
dessutom placeras på tulldirektörsexpeditionernas kassaavdelningar,
där de på grund av de olikartade och fordrande
göromålen hava att fullgöra ett så betydande tjänstuppdrag,
att deras uppförande på ifrågavarande plats å löneskalan
måste anses vara väl motiverat.

Då placeringen av aktuarie, notarie, registrator och revisor
i trettonde lönegraden står i full överensstämmelse med
placeringen av motsvarande befattningar i kommunikationsverken
och det icke lärer kunna göras gällande, att ifrågavarande
tjänstemäns arbetsuppgifter inom tullverket skulle
vara mindre kvalificerade än inom kommunikationsverken,
torde någon närmare motivering för styrelsens förslag i
denna del ej erfordras.

Till uppförande i trettonde lönegraden föreslås slutligen
tullförvaltare av klass 3.

Förste kontrollörer äro avsedda att komma till använd- uiönegradening
dels såsom föreståndare för vissa större tullpackhus,
nämligen i Karlskrona, Kalmar, Landskrona och Halmstad,
ävensom för tullavdelningarna för ångfärjetrafik samt för
postpaket i Malmö, dels ock såsom överkontrollörens närmaste
man vid stora packhusen i Stockholm och Göteborg.

Vidare tänkas desamma utöva befäl närmast under vederbörande
chef vid de kamerala avdelningarna av tullkamrarna i
Hälsingborg och Trälleborg ävensom komma att å tullkontoren
i Stockholm och Göteborg däri biträda närmast under

FÖRSLAGET TILL A VLÖXINGSREGLEMENTE.

överkontrollören. Slutligen tänkas de placerade såsom föreståndare
för tulldirektörsexpeditionernas kassaavdelningar.
Med hänsyn till den fordrande naturen av dessa befattningar
torde deras uppförande i fjortonde lönegraden vara väl grundat.
Styrelsen anser det till och med kunna starkt ifrågasättas, om
ej även för tullverkets förste kontrollörer placering i femtonde
lönegraden — som i statens järnvägar härför kommit
till användning — vore att anse som mot tjänstens betydelse
bättre svarande. Förnämligast på grund av organisatoriska
hänsyn har styrelsen emellertid varit nödsakad att
avstå från ett sådant förslag.

15 lönegraden. Föreståndarna för tullpackhus av sådan betydenhet som
de i Hälsingborg, Norrköping, Trälleborg, Gävle och
Sundsvall liksom för de mera fristående tullpackhusavdelningarna
i Stockholm och Göteborg hava ansetts böra
intaga en i avlöningshänseende mot deras befogenhet och
ansvar svarande ställning och därför såsom överkontrollörer
av klass 2 upptagits i femtonde lönegraden. Av likartade
grunder har styrelsen hit hänfört överkontrollörerna vid tullkontoren
i Stockholm, Göteborg och Malmö, ävensom vid
tullbevakningsinspektionerna i samma tre städer.

Styrelsen har, såsom i dess utlåtande över tullkommissionens
omorganisationsförslag beträffande gränsbevakningen
närmare utvecklas, funnit sig böra föreslå bibehållandet
av gränsbevakningschefsbefattningen. Vidare har
styrelsen, på sätt tidigare omförmälts, ansett sig för närvarande
förhindrad att taga ståndpunkt till kommissionens
förslag om avskaffande av kustbevakningschefstjänsterna
och därför upptagit dessa tjänster i sitt förslag till tjänsteförteckning.
Därest nu ifrågavarande tjänster varda bibehållna,
lära desamma icke skäligen kunna placeras i lägre
lönegrad än den femtonde. Den nuvarande skillnaden i
avlöningshänseende mellan å ena sidan gränsbevakningschefstjänsten
och å andra sidan kustbevakningschefstjänsterna
synes styrelsen ingalunda betingad av någon motsvarande
skillnad i beskaffenheten av eller ansvaret vid
dessa tjänster; och, därest i enlighet med styrelsens förslag
gränsbevakningen i Bohuslän tillföres gränsbevakningschefens
verksamhetsområde, lärer hans likställande med
kustbevakningscheferna bliva än mera berättigat.

T.IÄNSTE l''()KT KC KN IN (. UN. 7 5

Befattningarna som förste revisor ocli kamrerare ä styrelsens
kameralbyrå, med vilka befattningar äro förenad*;
göromål av synnerlig vikt, såsom närmare framgår av
motiveringen till tullkommissionens löneregleringsförslag,
synas styrelsen närmast jämförliga med de likabenämnda
befattningarna i järnvägsstyrelsen, och har styrelsen därför
funnit sig böra föreslå deras placering i femtonde lönegraden.

I samma grad lärer även den föreslagne förste revisorn å
revisionsbyrån böra upptagas.

Tullförvaltare av klass 2 anser styrelsen böra hit hänföras.

Av styrelsens tjänstemän äro i sextonde lönegraden upp- 1
tagna chefen för statistiska avdelningen samt byråassistenterna.

Den förre skulle genom detta förslag erhålla samma
placering som den likabenämnde befattningshavaren inom
järnvägsstyrelsen. Generaltullstyrelsen anser med hänsyn
till vikten av att för denna befattning i tullverket kunna
förvärva och behålla en verkligt duglig och skicklig person
en lägre placering icke kunna ifrågakomma. Såsom skäl
härför anser styrelsen sig endast behöva erinra därom, att
det på denne tjänstemans personliga driftighet och duglighet
är i väsentlig mån beroende, huruvida de genom
tullverket insamlade statistiska primäruppgifterna skola
erhålla nödig tillförlitlighet. Omfattande detaljkunskaper i
all statistisk varuangivning — vilken som bekant är än
mera detaljerad än den taxeenliga — ävensom stor erfarenhet
i import- och exporthandelns speciella varuförsel äro
givetvis nödvändiga förutsättningar för uppdragets rätta
bestridande. Slutligen bör det icke lämnas ur sikte, att
under statistiska avdelningens chef lyder en avsevärd mängd
arbetskrafter, vilka torde i en snar framtid behöva ytterligare
förstärkas.

Byråassistenterna i tullverket intaga en helt annan ställning
än byråassistenterna inom statens järnvägar och benämningen
är ej heller betecknande för deras viktigaste
åligganden. För närvarande äro dylika befattningshavare
anställda allenast å tullbehandlings- och upplysningsbyrån
men skulle framdeles finnas även å den nya byrå för
personalärenden, som generaltullstyrelsen å annat ställe

(5 lönegraden.

76 FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGI.EMENTE.

föreslagit till inrättande. I båda fallen lärer deras uppgift
bliva i huvudsak inspekterande, för de förra inom tullbehandlingsområdet
— och detta även i viss mån i fråga
om den byråassistent, som skulle förestå tullverkets huvudlaboratorium
i Stockholm — för de senare inom andra
grenar av förvaltningen. Den dessa tjänstemän tillkommande
uppgift måste anses såsom i alla avseenden synnerligen
betydelsefull och krävande icke blott i och för sig
utan även med hänsyn till den grannlaga karaktären därav,
som tydligen förutsätter ett på samma gång taktfull och
fast uppträdande av vederbörande. På dessa befattningshavares
höga personliga kvalifikationer måste styrelsen
fästa så mycket större vikt, som ifrågavarande tjänstemän
för att väl fylla sin uppgift måste under sin reseverksamhet
förmedla och, såsom även med omorganisationen avsetts,
ytterligare utöka den betydelsefulla kontakten mellan styrelsen
och lokalförvaltningen. 1 den mån byråassistenterna
icke komma att vara upptagna av inspekterande verksamhet
vid rikets tullförvaltningar eller av det samarbete med
respektive byråer, som påkallas av denna verksamhet, skulle
de såsom byråchefernas närmaste män biträda vid förekommande
ärendens beredning, hvarjämte en byråassistent
givetvis skulle vid förefallande behov inträda såsom vikarie
för byråchef.

Vad särskilt beträffar byråassistenterna å tullbehandlingsbyrån
torde i detta sammanhang böra erinras, att de i en
vid kommissionens betänkande fogad reservation (sid. 222)
angivna, ur arbetsordningen för bemälda byrå utbrutna
åligganden långt ifrån äro att anse såsom ett uttryck för
byråassistenternas egentliga verksamhet utan endast kunna
betraktas såsom sådant mera tillfälligt arbete, varmed, enligt
vad man vid tiden före byråns tillkomst trodde sig
kunna antaga, nämnda tjänstemän skulle under eventuellt
ledig tid kunna sysselsättas. Erfarenheten gav emellertid
redan vid första stadiet av byråns verksamhet vid handen,
att de göromål av synnerligen maktpåliggande natur, som
voro avsedda att utgöra byråassistenternas egentliga åligganden
och ävenledes uppräknats i den åberopade arbetsordningen,
fullständigt tagit deras tid i anspråk, varför först -

berörda göromål uppdragits åt andra, lägre kvalificerade
arbetskrafter.

Det ligger i sakens natur, att mycket höga fordringar
måste ställas på tullbehandlingsinspektörerna såväl beträffande
kunskapsmått. och omdöme i tullbehandlingsfrågor,
i vilka avseenden de böra vara på alla punkter fullt jämgoda
med de tjänstemän, vilkas verksamhet de skulle hava
att inspektera, som även med hänsyn till förmåga att på
lämpligt sätt fullgöra den grannlaga uppgiften.

Vad här ovan anförts beträffande byråassistenterna å tullbehandlingsbyrån
gäller även, likvisst å andra grenar inom
tullverket än tullbehandlingsområdet, om byråassistenterna
å den föreslagna nya personalbyrån, rörande vilkas ställning
och åligganden generaltullstyrelsen tillåter sig hänvisa
till sitt utlåtande över förslaget till omorganisation av
styrelsen och lokalförvaltningen (sid. 23 och 24).

Placeringen av byråassistenterna i sextonde lönegraden
torde sålunda få anses fullt befogad ej blott med hänsyn
till de höga anspråk, som måste ställas på dessa tjänstemän,
utan även ur den synpunkt, att desamma icke må
intaga en lägre plats å löneskalan än större delen av de
högre tjänstemän i chefsställning, med vilka de under sin
inspektion komma i beröring och på vilkas verksamhet i
tjänsten de alltså böra utöva ett visst inflytande. Slutligen
skulle kunna tilläggas, att den med ifrågavarande
tjänster förenade skyldigheten att vistas på resor under
stor del av året innebär en icke ringa olägenhet och uppoffring
även av ekonomisk art.

Överkontrollörer av klass 1 skulle förekomma allenast
vid tullbehandlingsinspektionerna i Stockholm, Göteborg
och Malmö, där de närmast under överinspektören skulle
utöva tillsyn över personal, tullbehandling och trafik, samt
vid tulldirektörsexpeditionerna såsom tulldirektörens närmaste
man. Den föreslagna placeringen av dessa tjänstemän
i sextonde lönegraden lärer få anses till fullo motiverad
av deras ställning såsom chefens närmaste man vid tullförvaltningsavdelningar,
vilka med hänsyn till vikten och
omfattningen av därstädes förekommande göromål torde
vara att anse såsom bland de främsta i riket. Vad särskilt
beträffar överkontrollörerna vid tullbehandlingsinspektionerna,

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

kommer härtill deras förmanskap över en talrik, högt kvaliticerad
personal; för överkontrollörerna vid tulldirektörsexpeditionerna
åter kan såsom särskilt för deras hänförande
till ifrågavarande lönegrad åberopas angelägenheten av att
till vikarie för tulldirektör finnes att tillgå en tjänsteman,
som, jämte det han är förtrogen med en tulldirektörs mångskiftande
och grannlaga uppgifter, icke intager en lägre
tjänsteställning än åtminstone flertalet av de tjänstemän,
över vilka han tillfälligtvis kommer att utöva förmanskap.

Såsom chefer för tullkontoren och tullbevakningsinspektionerna
i Stockholm, Göteborg och Malmö intaga överinspektörerna
av klass 2 eu framskjuten och ansvarsfull
ställning, vilken bör äga sin motsvarighet i deras plats å
löneskalan. Styrelsen anser sig allenast behöva erinra därom,
att i och med genomförandet av omorganisationen överinspektörerna
vid tullbevakningsinspektionerna skulle, förutom
den betydelsefulla uppgiften som tullbevakningens å
dessa platser högsta ledare och chefer för en synnerligen
talrik personal, få att svara även för kontrollen i dess helhet
över sjöfarten, i det att in- och utklarering av fartyg samt
därmed i samband stående viss journalsföring framdeles skulle
komma att förläggas till sagda avdelningar. Tullkontoren, å
andra sidan, erhålla, även med beräknande av den minskning
i göromål, som skulle föranledas av klareringsgöromålens
överflyttning till tullbevakningsinspektionerna, genom indragningen
av nederlags- och uppbördskontoren en väsentlig
utvidgning av sitt hittillsvarande arbetsområde. Helt naturligt
föranledes härav ett ökat ansvar och arbete för kontorets
chefer. Ifrågavarande tjänstemän hava därför hänförts
till sextonde lönegraden.

Till uppförande i samma lönegrad föreslår styrelsen slutligen
tullförvaltare av klass 1.

I detta sammanhang vill styrelsen till behandling i dess
helhet upptaga frågan om tull förvaltarn as placering på löneskalan.

Tullkommissionen har i sitt förevarande betänkande framlagt
ett förslag till tullförvaltarnas klassindelning, vilket
förslag kommissionen emellertid själv anser icke böra betraktas
såsom slutgiltigt. Styrelsen har också funnit nödvändigt
att föranstalta om en särskild utredning av denna

TJÄN8TEFUKTIG KNINdEN.

7!)

fråga. I avvaktan på resultatet härav liar styrelsen, som
instämmer i kommissionens förslag om bestämmande av
klassernas antal till fyra, funnit sig kunna betrakta den av
kommissionen gjorda indelningen endast som en exemplifiering.

Vid eu dylik klassindelning måste av naturliga skid
hänsyn alltid tagas till omfattningen av den på varje plats
rådande rörelse. En faktor av i viss mån motsatt verkan
utgör emellertid för tullverkets vidkommande det nödvändiga
kravet på likformighet i tullbehandling. Vid även
relativt obetydliga tullplatser måste chefens tulltekniska
utbildning vara sådan, att icke olikformighet i tullbeskattningen
uppstår, enär ett sådant förhållande, som säkerligen
komme att från trafikens sida så mycket som möjligt utnyttjas,
givetvis skulle äventyra såväl statsverkets som
allmänhetens intressen.

Av denna anledning har styrelsen haft under övervägande
möjligheten av en sammanslagning av tullförvaltare
av klasserna 4 och 3 till en klass, vilken med hänsyn
ej mindre därtill, att befordran till chefsställning icke kan
tänkas ernås av andra än sådana äldre kammarskrivare,
som kunna vänta att snarligen erhålla befordran till kontrollör-,
än även till den omständigheten, att nödig tullteknisk
erfarenhet först efter mångårig tjänstgöring kan
vinnas, lärer hava bort uppföras i en lönegrad, som
åtminstone ej läge lägre än den, i vilken kontrollörer skulle
upptagas, eller den trettonde. Emellertid har styrelsen,
såsom redan antytts, under förhandenvarande omständigheter
ansett sig böra avstå från detta önskemål och förty
föreslagit, att de av tullkommissionen ifrågasatta tullförvaitarna
av klass 4 måtte bibehållas samt uppföras i tolfte
lönegraden. Av nyss anförda skäl har styrelsen vid sådant
förhållande upptagit tullförvaltarna av klass 3 i trettonde
lönegraden, eller en grad lägre än den av kommissionen
föreslagna.

Tullkommissionen har påyrkat upptagandet av såväl förste
kontrollörer som tullförvaltare av klass 2 i femtonde lönegraden.
Av förut angivet skäl har styrelsen likväl ansett
sig nödsakad att föreslå förste kontrollörerna till placering
i fjortonde graden. Denna nedflyttning anser styrelsen

FÖRSLAGET TILL AVLÖS ING SREGLEMENTE.

emellertid icke böra utsträckas till nämnda tullförvaltarklass.
Enligt styrelsens uppfattning måste nämligen ställningen
som tull förvaltningschef å här ifrågakommande tullplatser
anses medföra än högre anspråk på innehavaren,
i det denne ej endast bär det större ansvaret för hela förvaltningens
skötsel utan även tydligen bör behärska såväl
det kamerala som det tulltekniska arbetsfältet, en uppgift,
vars innebörd torde vara i sina huvuddrag tillfyllest antydd
genom den föregående framställningen. A en dylik förvaltningschef
vilar även uppgiften att avfatta förekommande
rapporter, utlåtanden och framställningar till styrelsen eller
andra myndigheter. Det ligger i tulltjänstens natur, att
denna sida av chefens verksamhet bliver, såsom regel taget,
starkt betonad i tullverket. Klagomål från allmänheten
över tullbehandlingsbeslut eller ansökningar om upplysning
angående viss varas rätta rubricering äro ständigt förekommande
ärenden. Brott mot tullförfattningarna, såsom
olovlig varuinförsel eller -utförsel, seglationsbrott, överträdelser
av lagen om oriktig ursprungsbeteckning samt i
allmänhet av alla författningar, som reglera varuförseln
och sjöfarten, föranleda helt naturligt ofta skriftlig handläggning
av besvärlig och fordrande art. Erinras kan även
i detta sammanhang om tullförvaltares skyldighet att i
tullmål som åklagare föra tullverkets talan, en skyldighet,
som enligt styrelsens förslag skulle bibehållas. Ärenden
av betydelsefull art äro även tullverkets lokalfrågor, vid
vilkas lösning tullförvaltningsföreståndarens förmåga att på
ett riktigt sätt hävda verkets berättigade intressen inför
kommunens myndigheter är av synnerlig vikt. Överhuvud
taget ställer för övrigt tulltjänsten sådana fordringar på
tulltjänstemännens och givetvis i främsta rummet chefens
riktiga, på en gång justa och fasta uppträdande i förhållande
till allmänheten, vars intressen, såsom ovan redan blivit
antytt, ofta på ett synnerligen kännbart sätt beröras av
åtgärderna i tjänsten, att stor vikt måste fästas vid hans
personliga lämplighet. Det är härvid uppenbarligen ej
utan sin betydelse, att denna beröring med trafiken även
har en internationell sida, såsom fallet är i fråga om utländska
fartygsbefälhavare, handelsresande av främmande
nationalitet eller den regelmässiga passagerartrafiken över -

TJÄN8TEFÖRTECKNINGEN.

huvud. Slutligen har tullförvaltningsföreståndaren att vårda
sig om befattningshavarnas vederbörliga förkovran i tjänsten,
öva tillsyn över deras sätt att handlägga dem anförtrodda
ärenden samt göra sig i möjligaste mån förtrogen med deras
lämplighet eller duglighet för tjänstens olika grenar och
grader. Denna sida av tjänsten måste i tullverket på grund
av den enskilde tjänstemannens vittgående befogenhet och
svårigheten att effektivt kontrollera detaljerna i hans tjänsteverksamhet
nödvändigtvis påkalla en chefens särskilda uppmärksamhet.
Inom tullverket hava fördenskull hittills
bibehållits — och skulle enligt styrelsens mening även för
framtiden bibehållas — rätten och skyldigheten för lokalförvaltningens
chefer att avgiva skriftliga förord vid tjänstetillsättningar.
Från olika sidor påkalla således tjänstuppgifterna
tullförvaltningsföreståndarens självständiga, initiativkraftiga
och ansvarskännande ingripande i viktiga, ofta
ömtåliga och svårlösta frågor eller förhållanden. Med hänsyn
till dessa omständigheter har styrelsen icke tvekat att föreslå
tullförvaltare av klass 2 till upptagande i femtonde
lönegraden.

Styrelsen anser det på anförda grunder väl hava kunnat
sättas i fråga, huruvida ej tullförvaltare av klass 3 bort
uppföras i fjortonde lönegraden. Då styrelsen emellertid
stannat vid att föreslå deras upptagande i trettonde lönegraden,
har härtill i viss mån bidragit den omständigheten,
att det avsedda bibehållandet av tullförvaltarna av klass
2 i den av tullkommissionen föreslagna femtonde lönegraden
skulle något förbättra befordringsutsikterna för
tullförvaltare av klass 3 och sålunda i viss män kunna
motverka de mindre gynnsamma följderna av den vidtagDa
nedflyttningen. Styrelsen har för övrigt haft eu viss anledning
till sitt förslag i nu förevarande hänseende därutinnan,
att tullförvaltarnas av klass 2 placering två lönegrader
högre än tullförvaltarna av klass 3 har sin motsvarighet
i kommunikationsverkens löneplan.

Till sextonde lönegraden har styrelsen ansett tullförvaltarna
av klass 1, omfattande cheferna å rikets till rörelsen
mest betydande tullplatser,, böra hänföras. Av
dessa förvaltningar äro emellertid tre av den storlek, att
lämpligheten av de särskilda tjänstegrenarnas sammanfattUtlåtande.
IV. 6

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINI^REGLEMENTE.

17 lönegraden.

18 lönegraden.

20 lönegraden.

K v i n n 1 i g a
befattningsh
a v a r e.

ning under eu enda ansvarig chef kan sättas i iråga. Styrelsen
avser härmed tull förvaltningarna i Hälsingborg, Trälleborg
och Norrköping. En uppdelning av förstnämnda förvaltning
i självständiga avdelningar har vid upprepade tillfällen
av styrelsen tagits i övervägande efter framställningar
från där placerade chefer. Oaktat styrelsen icke kunnat
undgå att finna de för uppdelningen anförda skälen väl
grundade, har styrelsen dock ansett med en dylik omorganisation
böra tills vidare få anstå. Den i påfallande grad
maktpåliggande arten av förvaltningschefens tjänstuppgifter
såväl å berörda ort som å de båda övriga har emellertid
föranlett styrelsen att föreslå, att sagda tre tullförvaltningschefer
under namn av övertullförvaltare måtte bibehållas i
den för tullförvaltare av klass 1 av tullkommissionen påyrkade
lönegraden, eller den sjuttonde, och sålunda undantagas
från den av styrelsen i övrigt föreslagna nedflyttningen
av dessa tjänstemän.

Utom nyssnämnda övertullförvaltare har styrelsen i
sjuttonde lönegraden uppfört alleuast förste sekreterarna
lios generaltullstyrelsen, vilka tjänstemän med avseende å
erforderliga kvalifikationer och beskaffenheten av dem tillkommande
göromål äro fullt jämställda med förste sekreterarna
i andra ämbetsverk.

Styrelsen anser i likhet med tullkommissionen och på
enahanda grunder, att adertonde lönegraden bör tillkomma
cheferna för tullbehandlingsinspektionerna i Stockholm, Göteborg
och Malmö.

Av lokalförvaltningens tjänstemän hava i enlighet med
kommissionens förslag och på av densamma anfört skäl till
tjugonde lönegraden hänförts tulldirektörerna i rikets tre
största städer. Placeringen torde för övrigt med hänsyn
därtill, att under tulldirektören skulle lyda ej endast viss
sektion av vederbörande tullförvaltning utan även densammas
samtliga avdelningar, få anses fullt befogad.

För byråchefernas uppförande i tjugonde lönegraden
torde någon särskild motivering icke vara erforderlig.

I fråga om de kvinnliga befattningshavarnas placering i
olika lönegrader tillåter generaltullstyrelsen sig hänvisa till
vad härom i styrelsens utlåtande över kommissionens förslag
rörande omorganisation av generaltullstyrelsen och

TJÅN8TEFÖHTECKNINUEN. 83

lokaltullförvaltningen anförts och föreslagits vid behandlingen
av frågan om personalen å styrelsens byråer. 1 vad
mån kvinnliga befattningshavare av olika lönegrader böra
anställas vid lokaltullförvaltningen, lärer bliva föremål för
eu blivande tjänstgöringskommissions undersökning och
förslag.

I enlighet med vad här ovan omförmälts, övergår generaltullstyrelsen
nu till frågan om benämningarna å tjänstemän
av olika tjänstegrader.

Den i sådant avseende mest genomgripande förändring,
som av kommissionen föreslagits, är, att de nuvarande benämningarna
kustroddare och kustvakt, gränsridare samt
vaktmästare skulle ersättas med respektive benämningarna
kustuppsyningsman, gränsuppsyningsman samt uppsyningsman
av klass 2 och klass 1. Såsom en följd härav skulle
de nuvarande kustuppsyningsmännen, gränsuppsyningsmännen
och uppsyningsmännen i stället benämnas kustöveruppsyningsman,
gränsöveruppsyningsman och överuppsyningsman
av klass 2 samt de nuvarande kustöveruppsyningsmännen,
gränsöveruppsyningsmännen och överuppsyningsmännen
behålla sina nuvarande benämningar med
tillägget »av klass 1.» I övrigt innebär kommissionens
törslag i titelfrågan endast de förändringar, att benämningen
förste aktuarie såsom beteckning för föreståndaren för revisionsbyråns
statistiska avdelning skulle utbytas mot benämningen
chef för statistiska avdelningen samt att cheferna
för tullkammarkontoren — enligt styrelsens förslag tullkontoren
— i Stockholm, Göteborg och Malmö skulle benämnas
överinspektörer i stället för tullförvaltare. I fråga
om överkontrollörer, tullförvaltare och överinspektörer har
klassbeteckningen bibehållits.

Förslaget om införandet av benämningen uppsyningsman
å de lägsta tj än stegraderna inom lokalförvaltningen samt
kust- och gränsbevakningen — vilket förslag framställts
huvudsakligen för att den nuvarande titeln vaktmästare
skulle, i tullverket liksom i andra verk, kunna avskaffas —
kan styrelsen .emellertid icke helt och hållet biträda. Sagda
benämning synes styrelsen icke lämpligen böra komma till
användning vare sig för de tjänstemän vid lokalförvaltningen,
som förrätta enklare bevakningsgöromål (kommis -

Titelfriiyan.

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

sionens uppsyningsman av klass 2), eller för de lägsta befattningshavarna
vid kustbevakningen, de nuvarande kustroddarna
och kustvakterna, vilka skulle enligt kommissionens
förslag sammanföras i en tjänstegrad under benämningen
kustuppsyningsmän men enligt styrelsens förslag fortfarande
hållas åtskilda. För nyssnämnda kategori av tjänstemän vid
lokalförvaltningen föreslår generaltullstyrelsen, som jämväl
anser, att vaktmästartiteln icke bör bibehållas, benämningen
tillsyningsman; för de två lägsta graderna vid kustbevakningen,
kustroddare och kustvakt, anser styrelsen benämningarna
kustvakt och förste kustvakt lämpligen kunna komma till
användning. Benämningen uppsyningsman skulle alltså
enligt styrelsens mening förbehållas de tjänstemän vid
lokalförvaltningen, vilka hava att bestrida de viktigare av
de nuvarande vaktmästarnas göromål, ävensom de nuvarande
gränsridarna, vilkas tjänstutövning är av den beskaffenhet,
att titeln uppsyningsman synes väl berättigad.

Fn enligt generaltullstyrelsens mening vägande invändning
mot den av kommissionen föreslagna titulaturen för
tjänstemän i befälsställning inom de lägre tjänstegraderna
är den, att tjänstemän, vilka intaga en överordnad ställning
till och utöva befäl över andra tjänstemän, skulle
hava samma benämning som dessa senare, i det att den
enda skillnaden skulle vara de olika tilläggen »av klass 1»
och »av klass 2» — tillägg, vilka givetvis icke kunna
tänkas komma till användning i tjänsten eller i det dagliga
livet i allmänhet. Så skulle förhållandet bliva med kustöveruppsyningsmän,
gränsöveruppsyningsmän och överuppsvningsman
av klasserna 1 och 2. Till förekommande härav
synes vid gränsbevakningen böra införas benämningen gränsöveruppsyningsman
för de nuvarande gränsuppsyningsmännen
och benämningen gränsinspektor för gränsöveruppsyningsmannen;
vid lokalförvaltningen torde benämningarna
överuppsyningsman och tullinspektor böra träda i stället
för de nuvarande benämningarna uppsyningsman och överuppsyningsman.
Vid kustbevakningen däremot skulle, då
titeln uppsyningsman är avsedd att fortfarande användas
endast för tjänstemän i verklig befälsställning, något behov
av ändring i benämningarna kustuppsyningsmän och
kustöveruppsyningsman icke förefinnas.

T JÄN STEFÖHTECKN INGEN.

8.r,

För innehavarna av ovan omförmälda nya tjänster vid
lokalförvaltningen föreslår styrelsen bibehållandet av den
tidigare använda benämningen assistenter.

I alla de fall, då sådant lämpligen kan ske, torde framför
tjänstetiteln böra sättas ordet »tull-».

Benämningarna på ifrågavarande tjänstemän föreslås alltså
bliva följande:

vid lokalförvaltningen: tillsyningsman, tulluppsyningsman,
tullöveruppsyningsman, tullinspektor, tullassistent;

vid kustbevakningen: kustvakt, ''förste kustvakt, kustuppsyningsman,
kustöveruppsyningsman; samt

vid gränsbevakningen: gränsuppsyningsman, gränsöveruppsyningsman,
gränsinspektor. ,

Mot den av kommissionen föreslagna nya benämningen
chef för statistiska avdelningen har styrelsen icke något
att erinra, även om denna benämning icke är ägnad att
användas såsom titel.

I fråga om övriga tjänster har styrelsen, till undvikande

1 största möjliga mån av klassbeteckning, ansett följande
ändringar i kommissionens förslag böra vidtagas.

De i femtonde lönegraden upptagna överkontrollörer av
klass 2 skulle enligt kommissionens förslag finnas anställda
vid tullkontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö, vid
tullbehandlingsinspektionerna i Stockholm och Göteborg
samt vid vissa större tullkamrar. Enligt styrelsens i utlåtandet
över förslaget till omorganisation av lokalförvaltningen
framställda förslag skulle överkontrollörer av klass

2 dessutom finnas vid tullbevakningsinspektionerna i Stockholm,
Göteborg och Malmö. Styrelsen föreslår nu, att
ifrågavarande vid nämnda tullbevakningsinspektioner anställda
tjänstemän, vilkas förnämsta uppgift torde bliva att
iitöva tillsyn över anbefallda bevakningsanordningar och
bevakningens effektiva uppehållande, måtte benämnas tullbevakningsinspektör;
för de övriga anser styrelsen titeln
tullöverkontrollör böra komma till användning.

De i sextonde lönegraden uppförda byråassistenterna torde
med hänsyn till arten av deras huvudsakliga verksamhet
böra erhålla benämningen byråinspektör.

I sistnämnda lönegrad hava vidare upptagits överkontrollörer
av klass 1, vilka skulle förekomma vid tulldirek -

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

törsexpeditionerna och tullbehandlingsinspektionerna i Stockholm,
Göteborg och Malmö. För de vid tulldirektörsexpeditionerna
anställda överkontrollörerna av klass 1 föreslås
benämningen tulldirektörsassistent; för de övriga, vilkas
verksamhet huvudsakligen bliver av inspekterande art, föreslår
styrelsen benämningen tullinspektör.

Av övriga i sextonde lönegraden uppförda tjänstemän
skulle överinspektörer av klass 2 finnas anställda såsom
chefer å tullkontoren och tullbevakningsinspektionerna i
Stockholm, Göteborg och Malmö. De förra torde kunna
benämnas tullkontorschef och de senare tullbevakningschef.

I adertonde lönegraden äro uppförda överinspektörer av
klass 1, anställda såsom chefer vid tullbehandlingsinspektionerna
i Stockholm, Göteborg och Malmö. För dessa
tjänstemän föreslås benämningen tullöverinspektör.

Det nu framlagda förslaget, som åsyftar, förutom att
såsom ovan sagts avskaffa den vilseledande klassindelningen,
även att medelst benämningen så långt som möjligt angiva
tjänstemännens ställning och placering, innebär alltså, att
vid nedannämnda avdelningar av de största lokala tullförvaltningarna
anställda högre tjänstemän skulle erhålla följande
benämningar:

vid tulldirektörsexpeditionerna: tulldirektör, tulldirektörsassistent; vid

tullbehandlingsinspektionerna: tullöverinspektör, tullinspektör,
tullöverkontrollör;

vid tullbevakningsinspektionerna: tullbevakningschef, tullbevakningsinspektör;
samt

vid tullkontoren: tullkontorschef, tullöverkontrollör.

Vad beträffar de kvinnliga befattningshavarna torde några
särskilda tjänstetitlar på desamma icke vara erforderliga.

Med iakttagande av de utav generaltullstyrelsen sålunda
föreslagna benämningar å tjänstemännen skulle den här
ovan intagna tjänsteförteckningen erhålla följande lydelse:

A. Manliga befattningshavare.

Kustvakt.

2 lönegraden:

TJANSTB FÖRTRO KXINGION.

3 lönegraden:

Tillsyningsman.

4 lönegraden:

Förste kustvakt.

5 lönegraden:

Gränsuppsyningsman.

Tulluppsyningsman.

6 lönegraden:

Kustuppsyningman.

7 lönegraden:

Gränsöveruppsyningsman.

Kustöveruppsyningsman.

Tullassistent.

Tullöveruppsyningsman.

8 lönegraden:

Gränsinspektor.

Tullinspektor.

9 lönegraden:

Materialförvaltare.

10 lönegraden:

Kam in arskrivare.

12 lönegraden:

Tullfiskal.

Tullförvaltare av klass 4.

13 lönegraden:

Aktuarie.

Notarie.

Registrator.

Revisor.

Tullförvaltare av klass 3.

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

Tullkassör.

Tullkontrollör.

14 lönegraden:
Förste tullkontrollör.

15 lönegraden:

Förste revisor.

Gränsbevakningschef.

Kamrerare.

Kustbevakningschef.
Tullbevakningsinspektör.
Tullförvaltare av klass 2.

''Fullo verkontrollör.

16 lönegraden:

Byråinspektör.

Chef för statistiska avdelningen.

Tullbevakningschef.

Tulldirektörsassistent.

Tullförvaltare av klass 1.
Tullinspektör.

Tullkontorschef.

17 lönegraden:

Förste sekreterare.

Overtullförvaltare.

18 lönegraden:

Tullöverinspektör.

20 lönegraden:

Byråchef.

Tulldirektör.

B. Kvinnliga befattningshavare.
1 lönegraden:
Kvinnligt biträde av klass 3.

TJÅNSTEFÖRTECKN1NGEN.

2 lönegraden:
Kvinnligt biträde av klass 2.

4 lönegraden:
Kvinnligt biträde av klass 1.

I titelfrågan hava de tillkallade representanterna för tulltjänstemän
av lägre grad anfört, att enligt deras åsikt det
av kommissionen i detta hänseende framställda förslag bort
utan tvekan från myndigheternas sida kunna genomföras
men att de, med hänsyn till från generaltullstyrelsen framförda
betänkligheter i ämnet, funnit sig böra såsom en
kompromiss godtaga det av styrelsen framlagda förslaget.

Enligt kommissionens förslag skulle, i likhet med vad övergångsbesom
skett vid kommunikationsverkens lönereglering, på slämmelserEders
Kungl. Maj: t ankomma att meddela erforderliga föreskrifter
rörande övergången till de nya avlöningsbestämmelserna
för tifllverket; dock påkallades beslut av riksdagen
beträffande den utbetalning av lön vid tiden för löneregleringens
ikraftträdande, som skulle ifrågakomma för förmedling
av övergången till efterskottsutbetalning av hela
lönen. I övrigt skulle övergångsbestämmelserna innehålla
dels föreskrifter beträffande de nya avlöningsbestämmelsernas
tillämpning på förutvarande tjänstemän, varvid särskilt
borde beaktas de i nu gällande avlöningsreglemente med
tillhörande övergångsbestämmelser personalen tillförsäkrade
förmåner i fråga om uppflyttning i löneklass, dels stadganden
om gottgörelse till tjänstemän för mistade sportler,
dels ock medgivande för de tjänstemän, för vilka semestertiden
enligt det nya avlöningsreglementet skulle bliva nedsatt,
att personligen bibehållas vid nuvarande semesterrätt.

Beträffande till en början föreskrifterna om utbetalning
av lön vid löneregleringens ikraftträdande har generaltullstyrelsen
här ovan, vid behandlingen av 2 § i förslaget till
avlöningsreglemente, uttalat sin uppfattning, att i fråga
härom samma bestämmelser som för hommunikationsverken
böra bliva gällande. Styrelsen hemställer alltså,

att dylika bestämmelser måtte utfärdas.

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

Vidkommande de nya avlöningsbestämmelsernas tillämpning
på förutvarande tjänstemän vågar styrelsen förutsätta,
att med avgivande av förslag till föreskrifter i detta hänseende
må få delvis anstå, till dess frågan om tulltjänstemännens
placering i löneplanens olika lönegrader blivit
slutligen avgjord. Innan sådant skett, lära erforderliga
förutsättningar för uppgörande av ett sådant förslag med
tillbörligt hänsynstagande till vissa för tullverket egendomliga
förhållanden icke kunna anses förefinnas.

I fråga om ersättning för mistade extra inkomster har
styrelsen tidigare i detta utlåtande gjort hemställan.

Med anledning slutligen av kommissionens förslag om
rätt för nuvarande tjänstemän att varda bibehållna vid den
större förmån i semesterhänseende, som enligt nu gällande
avlöningsreglemente må vara dem tillerkänd, får generaltullstyrelsen
uttala sin anslutning till detta förslag.

Till sist vågar generaltullstyrelsen uttrycka sin förhoppning,
att de förmåner i ovanberörda eller andra avseenden,
som genom de för kommunikationsverken fastställda övergångsbestämmelser
kunna komma att tillförsäkras dessa
verks personal, måtte i motsvarande mån tillgodokomma
även tullverkets personal.

FÖRSLÅ*iET TILL l''ÖRKÅTTNING8TAXA.

Förslaget till förrättningstaxa för tullverket.

1 motiveringen till det å sid. 28—35 i betänkandet intagna
förslaget till förrättningstaxa för tullverket erinrar
kommissionen till en början (sid. 132) därom, att enligt
framställda förslag avgifterna enligt taxan skulle ingå till
tullverket, vilket hade att — i den mån tjänstgöringen icke
kunde så ordnas, att tjänsteman, som toges i anspråk på
övertid, bereddes däremot svarande ledighet på tjänstgöringstid
— till tjänstemannen utbetala övertidsersättning enligt
särskilt bestämda grunder. Vidare anför kommissionen, att
densamma sökt avpassa avgifterna så, att de skulle täcka
statsverkets självkostnader för den för förrättningen använda
personal.

Generaltullstyrelsen har i stort sett icke något att erinra
mot grunderna för den föreslagna förrättningstaxan. I likhet
med kommissionen anser styrelsen, att avgiftsbeloppen böra,
så långt ske kan, bestämmas så, att de täcka tullverkets
kostnader för den personal, som användes för i taxan avsedda
förrättningar. Dessa kostnader kunna emellertid för
närvarande icke ens tillnärmelsevis bedömas, innan dels
placeringen av tulltjänstemännen i olika lönegrader blivit
definitivt avgjord, dels ock de belopp, med vilka övertidstjänstgöring
skall tjänstemännen gottgöras, blivit bestämda.

I 7 § av taxan har kommissionen föreslagit en helt ny
beräkningsgrund för bestämmande av ersättningen för bevakning
av lossat gods enligt § 19 mom. 4 tullstadgan.
För närvarande beräknas denna ersättning till visst belopp
för man och timme. Enligt förslaget skulle däremot ersättningen
utgå med visst belopp för varje natt eller söneller
helgdag samt för kolli eller vikt av 100 kilogram.
Medgivas må, att den sålunda föreslagna beräkningsgrunden
erbjuder vissa fördelar framför den nuvarande, i det att

FÖRSLAGET TILL FÖRRÄTTNINGSTAXA.

denna senare medför den olägenhet, att kostnaden icke kan
av trafikanten på förhand beräknas, utan bliver känd först
sedan det kunnat uträknas, huru bevakningskostnaden skall
fördelas mellan de olika varuägare, till vilka det gods,
bevakningen avser, inkommit. Denna uträkning kan emellertid
icke verkställas, förrän allt med en och samma lägenhet
inkommet gods efter verkställd tullbehandling avhämtats,
under vissa förhållanden icke ens då, utan först
senare. Å andra sidan har det vid verkställda undersökningar
befunnits, att bevakningskostnaden i det övervägande
flertalet fall, framför allt i fråga om större partigodslaster,
skulle med användande av kommissionens beräkningsgrund
bliva högst väsentligt mera betungande för trafiken än
med nuvarande beräkningsgrund. Såsom exempel härpå
kan nämnas, att, medan för fyra olika på måfå valda, för
olika slag av gods typiska laster bevakningskostnaden
enligt gällande sporteltaxa utgjort sammanlagt respektive
kronor 411: 05, 302:60, 851:— och 369: 05, samma kostnad,
beräknad enligt förslagets 7 §, skulle hava utgjort respektive
kronor 2,076: 65, 965: 50, 17,531: 25 och 4,250: 50. Vid
sådant förhållande har styrelsen ansett nödigt att från
handelskamrarna i rikets största städer inhämta yttrande i
denna fråga.

På grund av vad sålunda anförts, får styrelsen anhålla, att
med avgivande av slutligt utlåtande över förslaget till förrättningstaxa
måtte få anstå, till dess önskvärda förutsättningar
härför äro för handen.

FÖRSLAGET I PACKHUSKARL8FRÅGAN! HISTORIK.

Förslaget i packhuskarlsfrågan.

Vid behandlingen av frågan om anordnandet av handräckningsbestjret
vid tullbehandling (betänkande IV: sid.
14:5 — 209) har 1914 års tullkommission till en början erinrat
dnls om innehållet i § 24 mom. 4 tullstadgan, genom vilket
författningsrum de nuvarande förhållandena vid utförandet
av berörda bestyr allmänt reglerats, dels därom, att 1908
års tullstatskommission den 18 november 1911 avgivit förslag
till nya bestämmelser i ämnet, vilket förslag jämte
däröver avgivna utlåtanden av generaltullstyrelsen och kommerskollegium
blivit enligt Eders Kungl. Maj:ts beslut den
31 december 1918 överlämnat till 1914 års tullkommission
för att tagas under övervägande vid fullgörandet av det
kommissionen lämnade uppdrag.

Åberopade § 24 mom. 4 tullstadgan innehåller följande
bestämmelser. Kostnaden för godsets framförande till tull1
behandling samt för dess uppackning och återinpackning
ävensom för erforderligt handräckningsbiträde vid
vägning skall ägaren vidkännas. Varuägare må själv utföra
eller låta genom lämpligt av honom anskaffat arbetsbiträde
ombesörja sagda bestyr, därest ej för viss ort är
annorlunda förordnat. För att få i offentlig tullbehandlingslokal
allmänneligen nyttjas såsom dylikt biträde skall
emellertid erfordras att vara godkänd av tullförvaltningen.

Kommissionen har i fortsättningen lämnat en sammanfattning
av en av 1908 års tullstatskommission år 1910
utarbetad redogörelse för, huru handräckningsbestyret vid
tullbehandling bestredes på de olika tullplatserna, och
kompletterat denna med från vederbörande tullförvaltningar
inhämtade upplysningar rörande de förändringar, som

§ 24 mom. 4
tullstadgan.

Nuvarande
förhållanden
(sid. 145—
149).

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

Äldre reformyrkanden

(sid. 149 —
154).

inträffat, sedan nämnda redogörelse utarbetats. Härav framgår,
att nedanstående förhållanden för närvarande råda.

I Stockholm, Norrköping, Malmö och Göteborg finnas
anställda s. k. packhuskarlslag, vilka anses hava uteslutande
rätt till bestyrets ombesörjande mot ersättning enligt
fastställda taxor. Lagen bestå av ordinarie medlemmar
(»packhuskarlar»), biträdda av extra packhuskarlar (utom
i Norrköping) samt i fall av behov tillfälliga packhusarbetare
(»legkarlar»). För lagen finnas stadgar, i regel
innehållande jämväl bestämmelser om sjuk- och invaliditetsersättning
samt pensionsrätt.

I Hälsingborg, Åhus, Lund, Landskrona, Ystad och Sundsvall
förekomma särskilda dragarlag, påminnande om nyssnämnda
packhuskarlslag. Vad angår Hälsingborg, utför
dock dragarlaget arbetet i avseende å statens järnvägars
gods för därvarande järn vägsförvaltnings räkning efter
särskilt avtal med eu av järnvägsstyrelsen antagen kommissionär
på platsen.

I Trälleborg är handräckningsbestyret vid tullbehandlingen
av det med ångfärjorna inkomna godset genom tioårigt
kontrakt uppdraget åt eu på nyssberört sätt antagen
kommissionär, vilken har att tillhandahålla härför lämpligt
folk i tillräckligt antal. Beträffande annat gods förrättas
bestyret av stadsbudsföreningen på platsen eller i fråga
om postpaket — här liksom å en del andra gränsorter —
av postpersonal.

I övrigt utföres handräckningsbestyret å skilda orter:

a) av varuägarna själva, av dessas eget folk eller av
dem för tillfället anskaffat folk;

b) av tullvaktmästare;

c) av dels varuägarnas eget folk, dels tullvaktmästare;

d) av dels fast anställda dragarlag, dels varuägarnas
eget folk;

e) av järnvägspersonal;

f) av dels järnvägspersonal, dels varuägarna själva; samt

g) på sätt, som utgöra kombinationer av olika här ovan
angivna former.

Vid åtskilliga tillfällen hava på sin tid invändningar
gjorts mot de grundsatser rörande förrättandet av handräckningsbestyret
vid tullbehandling, vilka dittills tilläm -

in,smink.

pats och sedermera kommit till uttryck i § 24 mom. 4
tullstadgan. Så erinrar kommissionen om, att förslag tidigare
framställts, dels att statsverket måtte övertaga kostnaden
för detta bestyr, dels att varuägare skulle i Stockholm,
Norrköping, Malmö och Göteborg befrias från skyldighet
att för bestyrets utförande anlita dåvarande packhuskarlslag,
dels att bestyret i dessa städer skulle övertagas
av i tullverkets tjänst anställd personal mot ersättning
av varuägaren, dels ock slutligen att bestyret därstädes
måtte utan särskild avgift för varuägaren verkställas
av tullpersonal. Dessa förslag hava emellertid, som antytts,
icke lett till önskat resultat.

Av yttrandena över förslagen har kommissionen funnit
ett av generaltullstyrelsen den 24 december 1900 avgivet
underdånigt utlåtande, föranlett av en av börssällskapet i
Göteborg in. fl. gjord framställning, särskilt förtjänt av
återgivande. Framställningen avsåg borttagande av monopolrätten
för packhuskarlarna och överflyttande på tullbetjäningen
av dessas arbete, vilket borde utföras kostnadsfritt
för trafiken. Generaltullstyrelsens berörda utlåtande
utmynnade däri, att eu ändring av den ordning i
fråga om handräckningsbestyrets utförande genom privilegierade
packhuskarlslag, som sedan äldre tider ägt rum
i ovan uppräknade fyra städer, icke skulle vara till gagn
vare sig för trafiken i allmänhet eller för tullverket.

Åven från riksdagens sida har, enligt vad kommissionen
påpekat, packhuskarlsfrågan varit föremål för behandling.
I en vid 1909 års riksdag inom andra kammaren väckt
motion yrkades nämligen, att riksdagen i skrivelse till
Eders Kungl. Maj:t ville hemställa om vidtagande av åtgärder
i ändamål, dels att tullverket måtte med egen personal
övertaga och utföra det arbete, som nu i en del
hamnar ålåge där befintliga packhuskarlslag, dels ock att
en för hela riket gällande taxa å avgiften för detta arbete
måtte utfärdas.

Andra kammaren beslöt i anledning härav, att riksdagen
måtte i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning dels angående
på vad sätt tullverket kunde med i dess tjänst anställd
personal övertaga och utföra ifrågavarande arbete dels även

Generaltullstyrelsen

år 1900
(sid. 149 —
151).

1909 års

riksdag
(sid. 151—
153).

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

1908 års
tullst åt skommission

(sid. 154—
173).

huru detta arbete kunde utföras utan särskild kostnad för
staten samt att Eders Kungl. Maj:t ville för riksdagen framlägga
förslag till de åtgärder, som av utredningen kunde
föranledas.

Första kammaren biträdde emellertid icke andra kammarens
beslut i frågan.

Vid denna tid hade 1908 års tullstatskommission redan
fått sig ålagt att avgiva yttrande rörande organisationen
av de i vissa städer befintliga packbuskarlarna samt dessas
åliggande och befogenhet.

I sitt yttrande, dagtecknat den 18 november 1911, behandlade
tullstatskommissionen först frågan, huruvida kostnaden
för bandräckningsbestyret vid varors tullbehandling
borde fortfarande såsom dittills drabba varuägaren eller
om densamma borde övertagas av statsverket, samt därefter
frågorna, huruvida någon förändring i det sätt, varpå
sagda bestyr dåmera ombesörjdes, lämpligen borde ifrågakomma
och, om så befunnes vara fallet, vari denna förändring
borde bestå. • Av åtskilliga skäl, vilka återgivits å
sid. 154 o. f. av 1914 års tullkommissions betänkande, ansåg
tullstatskommissionen sig därvid kunna såsom sin uppfattning
uttala bland annat,

att nyssberörda kostnad (beräknad till omkring 1,400,000
kronor .för år) alltfort borde drabba varuägaren och icke
överflyttas på statsverket;

att någon genomgripande förändring i den dåvarande
organisationen i Stockholm, Malmö och Göteborg icke
lämpligen borde ifrågakomma men att vissa bestämmelser,
avsedda att närmare fastslå packhuskarlslagens befogenhet
och skyldigheter, deras organisation samt deras förhållande
till tullverket och de trafikerande vore erforderliga; samt

att anordning med för handräcknings bestyrets utförande
särskilt avsedda och därtill uteslutande berättigade arbetslag
borde på av Eders Kungl. Maj:t efter framställning
meddelat beslut kunna tillämpas jämväl å andra orter än
nyssnämnda tre städer;

att beträffande de: tullplatser, å vilka bandräckningsbestyret
icke skulle med andras uteslutande handhavas av
packhuskarls-, dragare- eller andra därmed jämförliga på
grund av Eders Kungl. Maj:ts särskilda beslut inrättade

HISTORIK.

arbetslag-, det dittillsvarande stadgandet om rätt för varuägaren
att själv eller genom lämpligt av honom anskaffat
arbetsbiträde utföra sagda bestyr borde bibehållas, dock
att, på sätt i § 24 mom. 4 tullstadgan redan vore föreskrivet,
rätten att allmänneligen nyttjas till sådant biträde
borde vara beroende av tullförvaltningens godkännande;

att en bestämmelse i denna riktning givetvis icke borde
ntgöi-a något hinder för kvarståendet eller vidtagandet av
en anordning, som förekomme på åtskilliga tullplatser,
nämligen att bestyret i regel ombesörjdes av »dragarlag»
eller särskilt anställda »packhuskarlar», då denna anordning
icke medförde ovillkorlig förpliktelse för varuägarna
att begagna sig av denna arbetskraft; samt

att det syntes olämpligt, att, såsom på ett mycket stort
antal tullplatser vore förhållandet, tullvaktmästarna utförde
handräckningsbestyret vid tullbehandling eller biträdde därmed
mot ersättning enligt överenskommelse eller i huvudsaklig
överensstämmelse med någon av de å de största
tullplatserna gällande taxor.

De särskilda bestämmelser, som 1908 års tullstatskommission
avsåg för reglerande av packhuskarlslagens i Stockholm,
Malmö och Göteborg befogenhet och skyldigheter m. in.,
angåvos böra uppbyggas på följande grunder. Den sagda
packhuskarlslag tillkommande uteslutande rättighet att ombesörja
handräckningsbestyret vid tullbehandling — vilket
bestyr skulle omfatta godsets införande i packhus, där
detta skulle äga rum, vidare godsets framförande till tullbehandling,
dess uppackning, återinpackning och utförande
ur packhus, ävensom erforderligt handräckningsbiträde vid
vägning — borde vara underkastad den inskränkning, att
det finge stå varuägaren fritt att vid all vägning ombord
å fartyg eller i eget magasin begagna annat arbetsfolk.
Det s. k. mottagningsarbetet — varmed avsåges godsets
mottagning vid fartygs reling eller vid järnvägsvagn, dess
uppläggande på kaj, uppsortering efter olika märken samt,
då godset icke omedelbart infördes i packhus eller skjul,
dess skyddande medelst presenningar och underlag — borde
icke anses packhuskarlslagen förbehållet; dock borde föreskrivas
skyldighet för lagen att på begäran av varuägare
verkställa sådant arbete liksom ock hemforsling av gods,
Utlåtande. IV. 7

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

givetvis mot ersättning enligt fastställd taxa. Denna taxa
syntes böra ingå i respektive taxor å dragarpenningar,
vilka skulle på förslag av magistraten eller annan vederbörande
kommunal myndighet fastställas, taxan lör packhuskarlslaget
i Stockholm av överståthållarämbetet (dittills
av Eders Kungl. Maj:t) och de övriga taxorna såsom förut
av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande. Taxebeloppens
storlek borde i görligaste mån göras beroende även av
varornas beskaffenhet och den för tullbehandlingen erforderliga
tiden. Antalet ordinarie packhuskarlar i varje packhuskarlslag
borde på förslag av vederbörande tullmyndighet
bestämmas av generaltullstyrelsen. Packhuskarlslagen skulle
själva få antaga sina medlemmar, men för antagande såsom
ordinarie packhuskarl borde fordras godkännande av
tullmyndigheten. Skyldighet att anställa nödigt arbetsbiträde
borde åläggas packhuskarlslagen. Därest ordinarie
eller extra packhuskarl eller tillfälligt arbetsbiträde skulle
visa sig olämplig för förrättande av packhuskarlsgöromål,
borde hans användande för sådana göromål kunna av tullmyndigheten
förbjudas. Packhuskarlslagen borde förklaras
skyldiga att tillhandahålla behövliga arbetsredskap, i den
mån sådant icke skedde genom kommunens försorg, att
ombesörja renhållningen i packhuslokalerna samt att ersätta
all genom packhuskarls eller biträdes förvållande
uppkommen skada å godset. \ idare borde packhuskarlarna
och deras biträden förbjudas att begära eller mottaga s. k.
drickspenningar eller att överskrida fastställda taxor.

De bestämmelser, som erfordrades för att reglera medlemmarnas
av varje packhuskarlslag inbördes förhållanden,
förnämligast i ekonomiskt hänseende, kunde lämpligen
sammanföras i särskilda »stadgar», som borde antagas av
laget men stadfästas av vederbörande tullmyndighet, Därest
närmare föreskrifter rörande packhuskarls verksamhet i
förhållande till tullverket skulle finnas erforderliga, borde
sådana meddelas i en av tullmyndigheten utfärdad »arbetsordning».

1908 års tullstatskommission lät sina uttalanden i packliu
sk ar Isfrågan åtföljas av ett av kommissionen på grundvalen
härav upprättat »förslag till kungörelse angående
förrättandet av handräckningsbestyret vid tullbehandling».

HISTORIK.

Detta förslag återlinnes å sid. 171—173 av 1914 års tullkommissions
betänkande IV.

över detta författnings förslag avgav generaltullstyrelsen,
såsom tidigare omnämnts, underdånigt utlåtande den 23 mars
1912. Däri anförde styrelsen, efter att hava lämnat eu
sammanfattning av det huvudsakliga innehållet i från vederbörande
tullförvaltningar och packhuskarlslag inkomna yttranden
i ämnet (sid. 173 —179), bland annat följande.

Vad beträffade huvudgrunderna för tullstatskommissionens
förslag, hade styrelsen så mycket mindre kunnat finna
något att mot desamma erinra, som de till alla delar överensstämde
med den uppfattning, styrelsen vid flera föregående
tillfällen uttalat. Tullmyndigheternas och packhuskarlslagens
yttranden hade emellertid givit styrelsen anledning
att ifrågasätta en del mindre väsentliga ändringar
i förslagets detaljer. Sålunda hade nu föreslagits ett förtydligande
i författningen, varav framginge, att packhuskarlslagens
uteslutande rätt att ombesörja handräckningsbestyret
vid tullbehandling omfattade handräckningen icke
blott vid tullbehandling i packhus utan även vid tullbehandling
å kajer och broar. Åtskilliga invändningar mot
den föreslagna bestämmelsen, att det å ort, där packhuskarlslag
funnes, skulle stå varuägare fritt att vid vågning
ombord å fartyg eller i eget magasin använda annat arbetsmanskap
än packhuskarlslaget, hade däremot icke kunnat
föranleda styrelsen att ifrågasätta ändring i berörda, såsom
det syntes styrelsen, lämpliga bestämmelse. Packhuskarlslags
skyldighet att på varuägares begäran verkställa inottagningsarbete
och hemforsling av gods borde icke, på sätt
föreslagits, vara obligatorisk utan inträda först efter order
av vederbörande packhusinspektion, som därvid givetvis
hade att tillse, det icke lagets egentliga uppgift genom
nämnda arbete lede intrång. Med hänsyn vidare därtill,
att ett packhuskarlslag icke gärna kunde tänkas alltid
disponera över för hemforsling av gods erforderliga transportmedel,
hade det synts styrelsen böra föreskrivas, att
varuägare, som ville anlita packhuskarlslag för sådant
arbete, skulle vara skyldig att, om så erfordrades, tillhandahålla
laget lämpliga transportmedel därför. Det i
förslaget förekommande förbud för tullpersonal att fordra

Generaltullstyrelsen
år
1912

(sid. 173 —
183).

100

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

Kommers•
kollegium år
1913

(sid. 183—
190).

eller mottaga ersättning för biträde med handräckning vid
tidlbehandling syntes styrelsen böra ersättas med ett stadgande,
enligt vilket tullpersonal, d. v. s. i förevarande fall
vaktmästare, som på framställning av vederbörande tullförvaltning,
kommunala myndighet eller trafikanter erhållit
generaltullstyrelsens medgivande att lämna dylikt biträde,
komme i åtnjutande av särskild ersättning för detta arbete
enligt taxa, som borde fastställas av styrelsen. Enligt
styrelsens åsikt kunde nämligen icke sådan handräckning
vid tullbehandling, som både för det dåvarande och enligt
förslaget skulle bekostas av varuägaren, anses såsom en
vaktmästare i allmänhet åliggande tjänsteplikt. Sådant biträde
borde dock tydligen icke få förekomma å orter, där
packhuskarlslag eller därmed jämförlig anordning funnes,
och å andra orter endast i den mån, personalen prövades
kunna lämna biträdet, utan att därigenom kostnad genom
ökad inkallning av extra personal tillskyndades tullverket
eller personalen åliggande tjänstegöromål åsidosattes.

De av styrelsen sålunda och i övrigt ifrågasatta jämkningarna
i 1908 års tullstatskommissions författningsförslag
utformades i ett förslag till ändrad lydelse av trenne paragrafer
i kommissionens förslag. Ändringsförslaget är intaget
å sid. 182 och 183 av förevarande betänkande.

I det underdåniga utlåtande, som kommerskollegium den
23 januari 1913 avgav över 1908 års tullstatskommissions
ovanberörda författningsförslag jämte det av generaltullstyrelsen
framlagda ändringsförslaget, lämnade kollegium
till en början en översikt av innehållet i yttranden i frågan,
vilka kollegium införskaffat från åtskilliga handelsorganisationer
i riket. Enligt denna översikt, som återgives å sid.
185 o. f. av föreliggande betänkande, hade handelsorganisationerna
i allmänhet ansett sig böra vidhålla tidigare uttalad
principiell ståndpunkt i frågan (respektive att staten
borde bära kostnaderna för handräckningsbestyrets fullgörande,
att packhuskarlslagens monopol borde överlämnas
åt av köpmännen upprättade arbetslag o. s. v.); dock hade
flera av organisationerna ansett, att det icke läte sig göra
att för det dåvarande genomdriva vare sig ett överflyttande
av kostnaderna för bestyret å staten eller ett upphävande
av de bestående packhuskarlslagens monopol.

HISTORIK.

101

1 fortsättningen yttrade kollegium för egen del bland
annat som följer. Tanken på statens övertagande av handräckningsbestyret
vid tullbehandling utan skyldighet för
trafikanterna att härför erlägga avgift måste avböjas. Icke
heller kunde yrkandet på införandet av frihet för importörerna
att vid alla tullplatser för arbetets utförande använda
eget folk tillstyrkas. Däremot syntes åtskilligt vara
att anföra till förmån för det i motion vid 1909 års riksdag
framlagda förslaget, att tullverket skulle övertaga arbetets
utförande mot avgift av trafikanterna. Kollegium
hölle det också för troligt, att en lösning av frågan i
denna riktning förr eller senare komme att visa sig nödvändig.
För det dåvarande och särskilt med hänsyn till
av kommissionen framlagda invändningar ur kostnadssynpunkt
mot detta förslag ville kollegium emellertid icke
göra detsamma till sitt, helst som någon mera bestämd
opinion till förmån därför icke syntes förefinnas inom de
i frågan närmast intresserade kretsar. Beträffande förslaget
om utsträckning av anordningen med monopolägande packhuskarlslag
tillstyrkte kollegium bifall därtill endast under
den uttryckliga förutsättning, att beslut om sådan utsträckning
komme att föregås av en synnerligen noggrann prövning
av alla på frågan inverkande omständigheter under
medverkan av intresserade handelskretsar.

Mot det av kommissionen uppgjorda förslaget till författning
i ämnet, sådant detta tedde sig efter vidtagande
av de av generaltullstyrelsen föreslagna ändringarna, hade
kollegium endast tvenne erinringar att göra. Dessa avsåge
införande av vissa kompletterande föreskrifter, varigenom
dels handelns representanter komme att beredas tillfälle att
medverka vid packhuskarlstaxornas tillkomst och bestämmande
av packhuskarlslagens medlemsantal, dels ock packhuskarlslagens
uppfattning i förstberörda ärende skulle
bliva hörd. Till avfattningen av de kompletterande bestämmelserna
framlade kollegium förslag, återgivna i nu
föreliggande betänkande å senare delen av sid. 189 och
överst å sid. 190. „ .

(jenom cirkulär till atskilbga malsmän för näringslivet års tuiikomsamt
till de båda tjänstemannasammanslutningarna inom fr^irkuiär
tullverket beredde 1914 års tullkommission på sin tid dessa (sid.

190—200).

1()2 FÖRSLAGET I PACKHUS KARLSFRÅGAN''.

tillfälle att uttala sig i packhuskarls frågan. Kommissionen
har å sid. 190 o. f. av bär ifrågavarande betänkande lämnat
ett utdrag ur de i anledning härav gjorda uttalandena.
Av berörda uttalanden går flertalet (19 av 37) i den riktning,
att det arbete, som för närvarande utfördes av packhuskarlslagen,
borde övertagas av i tullverkets tjänst anställd
personal och bekostas av staten. Fem av uttalandena innebära
ett direkt tillstyrkande av den nuvarande anordningens
med packhuskarlar bibehållande i hittillsvarande skick, vissa
av dem dock endast under den förutsättning, att packhuskarlarnas
anlitande icke längre bleve obligatoriskt. Från
några håll förordas införande av packhuskarlsinstitutionen
jämväl å vissa andra platser, som hittills saknat sådan. I
flera yttranden framhålles såsom önskemål, att packhuskaiIsfrågan
måtte å respektive orter få ordnas av importörerna
efter det lokala behovet. Tvenne handelskamrar finna lämpligast,
att köpmännen på de olika platserna tillätes själva
upprätta packhuskarlslag till allmänhetens betjänande. Ett
liknande system tillrådes av Sveriges tullmannaförening
beträffande platser, där den i Stockholm för närvarande förefintliga
anordning icke lämpligen kunde användas. Sveriges
allmänna tulltjänstemannaförening däremot uttalar sig mot
att det arbete, varpå packhuskarlslagen ägde monopol, skulle
överflyttas på av köpmännen i respektive orter för ändamålet
bildade bolag eller dylikt. Föreningen, som för
övrigt synes anse, att den nuvarande packhuskarlsinstitutionen
borde införas på alla platser, där ekonomisk grund
för densamma funnes, föreslår i sådant avseende en gruppering
av packhusen i tre klasser, nämligen: 1) sadana, där
rörelsen ägde den omfattning, att packhuskarlslag kunde
existera; 2) sådana, där detta icke vore förhållandet men
där göromålen vore av sådan mängd och beskaffenhet, att
de fordrade känt, vant och pålitligt folk att handhava
uppackningen, och där det således vore alldeles olämpligt
att härför använda varuägarnas ombud; och skulle därstädes
vaktmästarna med biträde av utav dem avlönade
medhjälpare omhänderhava uppackningen; samt 3) sådana,
där tullbehandlingsgöromålen vore så obetydliga, att de ej
förekomme i sammanhängande följd under den dagliga
expeditionstiden, vid vilket förhållande och då alltså veder -

KOMMI8SIONENS YTTRANDE.

103

börande tjänstemän både tillfälle att noga övervaka uppoch
inpackningen, densamma kunde utan olägenhet förrättas
av varuägarnas ombud. I motsats till vad sålunda
under 2) ifrågasatts, framför Sveriges tullmannaförening
det, enligt uppgift, av den lägre tullpersonalen länge närda
önskemål, att rätten för tulltjänstemän av lägre grad att
förrätta packhuskarlsgöromål måtte borttagas, enär berörda
system syntes föi’eningen osunt och skadligt samt med
tullverket och tullpersonalens bästa oförenligt.

För egen del har kommissionen angivit sin ställning till
packhuskarlsfrågan på i huvudsak följande sätt.

Vid prövning av frågan borde huvudvikten läggas på
att handräckningsarbetet bleve, oavsett vem som skulle
betala detsamma, ordnat på ett praktiskt och för packhusgöromålens
ohämmade gång betryggande sätt. 1 den
på detta sätt uppfattade organisationsfrågan vore att taga
hänsyn dels till tullverkets, dels till den trafikerande allmänhetens,
dels till vederbörande personals intressen. Från
tullverkets synpunkt måste särskilt fordras, att ordningen i
packhusen ej äventyrades. På mindre tullplatser behövde
så ej bliva händelsen, även om varuägarens eget folk eller
av honom anskaffade biträden finge där utföra handräckningsbestyren.
På större tullplatser kunde däremot lätteligen
ett annat förhållande bliva rådande, enär därstädes
kontroll mot stölder eller annat ofog i packhusen av obehöriga
eller försök att i illojalt syfte inhämta upplysningar
om förefintligt gods icke skulle kunna ens i någon män
åvägabringas annat . än genom bekostandet av en oproportionerligt
stor bevakningsstyrka. Företrädesvis på dessa
senare platser vore det vidare för tullverket önskligt, att
den personal, som utförde handräckningsarbetet, stode under
befäl av tjänstemännen i packhuset, vilka sålunda kunde
planmässigt ordna arbetet samt utöva effektiv ledning av
detsamma. — För den trafikerande allmänheten vore det å
större som å mindre tullplatser till fördel, att vant och
pålitligt folk funnes att tillgå för bestyrets utförande.
Dock vore vederbörande trafikant själv närmast att pröva,
vad hans intresse i förevarande hänseende bjöde, varför
det finge anses önskvärt »att såvitt möjligt undvika varje
tvång att anlita den arbetskraft, som ställdes till förfogande.

1914 års tullkommissions

förslag.

Allmänna

synpunkter

(sid.

200—206).

104

FÖRSLAGET I PACK HUSKARL SFRÅGAN.

I mån som avgifter för bestyret skulle uttagas av allmänheten,
erbjöde det för denna vissa fördelar, att bestyret
utfördes genom tullverkets försorg; avgifterna kunde uttagas
efter en taxa, som vore lika överallt, avvägd efter
objektiva grunder och ej underkastad alltför täta förändringar,
varjämte garanti vunnes för avgifternas riktiga beräknande.
Huvudsynpunkten för trafiken bleve emellertid alltid den,
att allt borde göras för ernående av stabilitet i arbetsförhållandena
i packhusen. — För den personal, som avsåges
för handräckningsarbetet, vore det en trygghet att vara
anställd i statens tjänst och komma i åtnjutande av därmed
förenade förmåner, såsom pension, sjukhjälp och semester
ävensom jämn avlöning. Genom en dylik anställning bortfölle
ock ett sådant ur samhällelig synpunkt mindre tillfredsställande
förhållande som det på sina håll nu förekommande,
att de äldre (s. k. ordinarie) packhuskarlarna
tillgodogjorde sig betydande vinst på arbete, som utfördes
av de yngre (s. k. extra packhuskarlarna).

Kommissionen, som funnit rörelsens omfattning på respektive
orter nödvändiggöra skilda organisationsformer å större,
medelstora och mindre tullplatser, har — under förmenande
att generaltullstyrelsen borde efter hörande av vederbörande
handelskamrar och eventuellt andra sammanslutningar på
näringslivets område angiva vilka orter, som skulle räknas
till respektive grupper — föreslagit:

a) beträffande de största tullplatserna: att anlitandet av
packhuskarlar skulle vara obligatoriskt ; att packhuskarlarna
skulle anställas i tullverkets tjänst; och att kostnaderna för
det genom tullverkets försorg utförda handräckningsarbetet
vid tullbehandling skulle drabba trafiken i form av avgifter
enligt fastställd taxa;

b) beträffande de medelstora tullplatserna: att handräckningsarbetet
vid tullbehandling skulle fakultativt utföras
av tullverket, som härom träffade avtal med stadsbudskår
eller bärarlag på platsen; samt

c) beträffande de minsta tullplatserna: att ifrågavarande
arbete skulle fakultativt utföras av tullverket, som i så fall
läte sina uppsyningsmän (nuvarande vaktmästare) förrätta
detsamma.

Av kommissionens å sid. 203—208 av förevarande be -

KOMMISSIONENS YTTRANDE.

105

tänkande intagna motivering för de olika anordningarna
må här lämnas nedanstående sammandrag.

Vidkommande först de största tullplatserna hade kommissionen
funnit, att tullverkets krav på ordning i packhusen
därstiides måste tillgodoses även på bekostnad av
allmänhetens intresse att vara fri från tvånget att anlita
packhuskarlar. Vid organiseringen av packhuskarlarna på
dessa platser syntes kommissionen tre möjligheter erbjuda
sig: 1) bibehållande av nuvarande skråmässiga organisa tionsform;

2) uppdragande åt importörerna att bilda monopolbolag
för tillhandahållande av packhuskarlar; samt 3)
statsanställande av personal för ändamålet. Förstnämnda
system hade under den i ämnet förda diskussionen förordats
såsom medförande stabilitet i arbetsförhållandena
och ekonomisk fördel genom största möjliga arbetsprodukt.
Häremot vore enligt kommissionens uppfattning att invända
dels att, även om de ordinarie packhuskarlarna droge sig
för att deltaga i arbetskonflikter, de extra ingalunda visat
sig göra detta, dels att systemets ekonomiskt fördelaktiga
verkningar visserligen kunde påvisas beträffande de ordinarie,
vilka beredde sig vinst på de extras arbete, men
varken kom me de extra eller trafikanterna till godo. För
övrigt vore i och för sig knappast skäligt, att de ordinarie
packhuskarlarna åtnjöte förmåner, högst väsentligt överstigande
dem, varav kroppsarbetare i deras ställning eljest
vore delaktiga. — Det under 2) här ovan upptagna systemet
med monopolbolag hade kommissionen funnit alldeles förkastligt.
Detta system, vars ekonomiska resultat svårligen
kunde beräknas, skulle nämligen icke medföra någon stabilisering
av arbetsförhållandena och kunde därjämte hos
trafikanter utom bolaget eller med ringa andel däri väcka
måhända ej ogrundade misstankar om mannamån av bolagets
arbetare till förmån för de stora delägarna i bolaget.
Dessutom kunde det leda till, att arbetarna hellre följde
order av sina principaler, importörerna, än de rättade sig
efter vederbörande tulltjänstemäns ordningsföreskrifter. —
Systemet under 3) med statsanställning vore däremot förtjänt
av tillstyrkande, enär berörda organisationsform, efter
vad i det föregående anförts, måste ur personalens synpunkt
i allmänhet anses fördelaktig samt vara ägnad att

De »törsta
tullplatserna
(sid. 203 —
206).

106

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

medföra gott samarbete med tulltjänstemännen av övriga
grader; därjämte medförde den lör trafiken deu stora och
av affärsmännen livligt uppskattade förmånen av möjligast
stabila arbetsförhållanden i packhuset. I anledning av gjorda
invändningar, att ifrågavarande organisationsform skulle
visa sig oekonomisk sålunda, att statsanställda packhuskarlar
komme att uträtta minsta möjliga arbete för sin avlöning,
ville kommissionen framhålla, dels att statsanställningen
väl icke i och för sig kunde hava ett sådant
demoraliserande inflytande, dels att en god arbetare fastmera
komme att visa intresse för att hans arbetsprodukt bleve
tillfredsställande eller i varje fall vara mån om att undgå
tadel för dess underhaltiga beskaffenhet, dels att arbetarens
intresse kunde direkte knytas till arbetsproduktionen genom
ackordsavlöning såsom i vissa fall med fördel skett vid statens
järnvägar, dels ock slutligen att tendenser till bristande
arbetsintensitet kunde motverkas genom förståndig arbetsledning,
utövad av förmän, lämpligen tagna ur packhuskarlarnas
egna led. — Packhuskarlarna skulle indelas i
samma kategorier som övriga tjänstemän: ordinarie, extra
ordinarie, aspiranter och tillfälliga biträden. Härigenom
vunnes erforderlig smidighet i organisationen ävensom en
ordnad rekrytering av packhuskarlarna och sålunda också
bättre urval. De ordinarie packhuskarlarna borde i likhet
med övriga tjänstemän inrangeras i den allmänna löneskalan.
— Skälen för, att tullverket ansåges böra för packhuskarlarnas
arbete göra sig betäckt genom avgifter av
trafiken, vore, att kostnadernas läggande på trafiken hade
hävd för sig, att affärsmännen själva ansåge en förändring
härutinnan vara av endast sekundär betydelse samt att
berörda princip gällde även i våra grannländer. Principen
syntes för övrigt böra för följdriktighetens skull tillämpas
jämväl på andra än de största tullplatserna.

De medelstora Vad härefter beträffade de medelstora tullplatserna, hade
kommissionen ej funnit anledning, varför den, som ville med
207). eget eller för tillfället anskaffat folk utföra handräckningsbestyret
därstädes, skulle förbjudas göra detta. Kommissionen
antoge emellertid, att det för många trafikanter på dessa
platser vore ett önskemål att från tullverkets sida sörjdes
för att vant och pålitligt folk funnes att tillgå för bestyrets

KOMMISSIONENS YTTKANI>E.

107

förrättande. Åtgärder i sådan riktning borde därför vidtagas.
Anställande av fast arbetspersonal kunde dock ej, såsom
oekonomiskt, ifrågakomma; förekomsten av tullbehandling på
de platser, som här åsyftades, vore nämligen i regel så ojämn,
att sålunda anställd personal tidvis ej skulle lå nöjaktig
sysselsättning, tidvis åter visa sig alldeles otillräcklig för
göromålens bestridande. I stället borde, såsom på platser
av här avsedd storlek dittills varit förhållandet, tillses, att
stadsbudskårer eller bärarlag stode till förfogande för ändamålet.
Mellan dylika kårer och tullverket (representerat
av de lokala tullmyndigheterna) syntes dock böra träffas
på lämpligt ackordsystem grundat avtal angående den ersättning,
som till vederbörande arbetslag skulle av tullverket
utbetalas för bestyrets förrättande. Tullverket borde
nämligen för likformighets skull hava att upptaga avgifterna
för arbetet. Då praktiskt taget endast privatpersoner
komme att begagna sig av sålunda tillhandahållen arbetskraft,
komme ej i stort sett den egentliga affärsvärlden
att beröras av om denna kraft mot förmodan indroges i
någon arbetskonflikt.

Beträffande slutligen de minsta tullplatserna hade kommissionen
funnit förhållandena å dessa platser delvis vara
lika dem, som rådde på de medelstora tullplatserna. Enligt
kommissionens mening vore fast anställda packhuskarlar
där ännu mera otänkbara, enär sysselsättning ej
skulle kunna beredas ens eu enda sådan. Med hänsyn
till rörelsens ytterligt begränsade omfattning kunde handräckningsarbetet
mycket väl utföras av den uppsyningsman
(nuvarande vaktmästare), som ändå för andra göromål
måste vara tillstädes i packhuset. Enär arbetet skulle
komma att av denne förrättas å tid, för vilken han åtnjöte
avlöning av tullverket, borde han ej äga rätt till särskild
gottgörelse härför; generaltullstyrelsen syntes dock böra
få i fall, då sådant ansåges påkallat, utbetala lämpliga
gratifikationer. Då enligt förslaget tullpersonalen icke skulle
åtnjuta ersättning av trafiken, bortfölle därigenom förutsättningen
för gjorda invändningar mot tufltjänstemäns
användande till packhuskarlsgöromål. —

Till sist har kommissionen (sid. 208 och 209) i korthet
uttalat sig dels om den avsedda taxan för det genom tull -

I)e miiista
tuUpIatserna
(sid. 207—
208).

Taxa (sid.
208).

Monopolrättens
omfattning
(sid. 208
—209).

Reservationer
(sid. 219, 222,
223, 227 och
228).

108 FÖRSLAGET I PACKHFSKARLSFRÅGAN.

verket utförda handräckningsarbetet, dels om omfattningen
av det arbete, som skulle anses med monopolrätt förbehållet
de på de största tullplatserna anställda packhuskarlarna.

I förra avseendet har kommissionen ansett: 1) att taxan
borde gälla för hela riket och vare sig arbetet förrättades
av fast anställda packhuskarlar, av stadsbudskårer eller
bärarlag eller av uppsyningsmän; 2) att taxan möjligen
kunde ”upprättas efter mönster av Malmö nuvarande packhuskarlstaxa;
3) att före utfärdandet av taxan sammanslutningar
på näringslivets område borde beredas tillfälle
att yttra sig; samt 4) att taxan borde fastställas av Eders
Kungl. Magt och ingå såsom en sista paragraf i tullverkets
förrättningstaxa.

I fråga om de statsanställda packhuskarlarnas monopolrätt
har kommissionen föreslagit, att denna rätt skulle omfatta
alla varutransporter av oförtullat gods inom packhus
och fastställt packhusområde samt att från packhuskarlarnas
befattning skulle alldeles uteslutas dels mottagningsarbete,
dels ock pålastning på åkdon av redan tullbehandla! gods.
Förslaget angående transporternas handhavande har motiverats
därmed, att, om tullverket icke underlydande personal
skulle förrätta berörda arbete, detta behövde övervakas
av tullbevakningspersonal, under det att förslaget
om mottagningsarbetet och pålastningen grundats på att
packhuskarlarnas sysslande med dylikt arbete kunde innebära
ett inkräktande på andras arbetsfält, något som syntes
kunna leda till konflikter.

Två ledamöter av kommissionen hava i avgivna reservationer
uttalat avvikande meningar mot vissa delar av kommissionens
betänkande och förslag i ämnet. Den ene, som
förklarat sig endast med tvekan hava anslutit sig till kommissionens
förordande av systemet med ackordsarbete, har
på anförda skäl funnit såväl packhuskarlarnas som packhuskarlsförmännens
placeringspå löneskalan orimligt låg; dessutom
har reservanten, under angivande av vilka orter, som
enligt hans förmenande borde hänföras till den ena eller
andra gruppen tullplatser, ansett, att kommissionen ej bort
underlåta att avgiva närmare förslag angående sådan gruppering.
Den andre reservanten åter har — bland annat
med hänvisning till vad i frågan anförts av 1908 års tull -

TIT.I,MYNDIGHETERS ITT.ÅTANDEN. 109

statskom mission (förevarande betänkande sid. 158 o. t’.),
av generaltullstyrelsen (sid. 179), av Sveriges allmänna
tulltjänstemannaförening (sid. 197) och Sveriges tullmannaförening
(sid. 199) — avstyrkt kommissionens förslag om
statsanställning av packhuskarlar å vissa platser.

Genom cirkulär den 7 januari 1920 anbefallde generaltullstyrelsen
tulldirektörerna i Göteborg och Malmö, packhusinspektionerna
i Stockholm, Göteborg och Malmö efter
vederbörande packhuskarlslags hörande samt tullkamrarna
å andra orter att avgiva yttrande över dessa kommissionens
förslag i packhuskarlsfrågan. Av innehållet i det femtiotal
utlåtanden, som i anledning härav inkommit till styrelsen,
må lämnas nedanstående översikt.

I en del av utlåtandena behandlas i detalj de framlagda
förslagen och lämnas utförlig motivering för den ståndpunkt,
vederbörande tullmyndighet funnit sig höra intaga till dessa.
I andra åter nöjer man sig med att utan angivande av
närmare skäl till- eller avstyrka förslagen antingen i deras
helhet eller till större eller mindre delar. Flera tullmyndigheter
hava så avfattat sina yttranden, att ej med full
visshet kan utläsas, huruvida myndigheten avser att uttala
sig om förslaget i allmänhet eller allenast om dess inverkan
på förhållandena å den ort, dit myndighetens verksamhet
är förlagd. Andra åter utsäga med all tydlighet, att deras
yttranden allenast hänföra sig till myndighetens stationeringsort
eller till den grupp tullplatser, till vilken orten
skulle enligt kommissionens förslag komma att höra.
Från något håll har man vid yttrandets avgivande framhållit
sin brist på erfarenhet i ämnet.

För vinnande av eu totalbild av den allmänna uppfattningen
från de lokala tullmyndigheternas sida av kommissionens
förslag har generaltullstj^relsen emellertid sökt
att inordna de sålunda gjorda principuttalandena under de
huvudgrupper, som återfinnas i kommissionens förslag (»de
största, de medelstora och de minsta tullplatserna»), därvid
styrelsen i fall, då något uttalande angivits eller kunnat
antagas möjligen åsyfta viss ort, hänfört detta uttalande
till den grupp, dit orten förmodats komma att räknas.
Resultatet härav har blivit, att kommissionens förslag beträffande
de största tullplatserna tillstyrkts av 8 och av -

Utlåtanden
av lokala
tullmyndigheter.

Översikt.

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

styrkts av 25 tullmyndigheter, beträffande de medelstora
tillstyrkts av 13 och avstyrkts av 27 tullmyndigheter samt
beträffande de minsta tullplatserna tillstyrkts av 11 och
avstyrkts av 19 tullmyndigheter. Vid sammanställandet av
denna översikt har bortsetts från kommissionens förslag,
att anlitandet av packhuskarlar skulle på de största tullplatserna
vara obligatoriskt samt att kostnaderna för handräckningsarbetet
vid tullbehandling borde drabba trafiken, vilka
förslag i allmänhet vunnit gillande.

De största Uttalandena till förmån för kommissionens förslag rörande
tuUpiataerna. de gtörsta tullplatserna härröra med ett undantag (tullkammaren
i Norrköping) från sådana platser, som knappast
komme att beröras av den ifrågasatta anordningen med
statsanställda packhuskarlar. Endast två av dessa uttalanden
innefatta närmare skäl för vederbörandes ståndpunkt.
1 det ena (av nyssnämnda tullkammare) framhålles, sedan
åtskilliga olägenheter med packhuskarlarnas statsanställning
påvisats, att, om statsverket ville bortse från berörda olägenheter
och ikläda sig den risk, det ansvar och de kostnader,
som onekligen vore förbundna med en sådan anordning,
tullkammaren för sin del kunde förorda denna, då därigenom
möjliggjordes en slutlig enhetlig lösning av frågan i största
möjliga utsträckning enligt av tullkammaren närmare angivna
grunder; och förordades i så fall en utsträckning av
systemets tillämpning till de flesta tullplatserna i riket,
även till sådana, där behovet av packhuskarlar icke vore
större än till och med en eller ett par man. I det andra
uttalandet (av tullkammaren i Västerås) anföres, att genom
statsanställningen den omtvistade, inom affärsvärlden med
oblida ögon sedda monopolrätt, som tillkommit packhuskarlslag,
skulle bringas ur världen, varjämte framlägges
den uppfattningen, att någon fara för att statsanställda
packhuskarlar icke skulle utföra sitt arbete till såväl den
enas som den andras belåtenhet icke med fog kunde hysas,
om blott deras avlöning ställdes så hög, att densamma
komme i jämbredd med den, som åtnjötes av andra, dem
motsvarande i det civila anställda.

De uttalanden, som gä emot kommissionens förslag beträffande
de största tullplatserna, stödja sig, där de närmare
motiverats, på huvudsakligen följande omständigheter.

TULLMYNDIGHETERS UTLÅTANDEN.

En omläggning av packhuskarlsväsendet kunde icke anses
vara oundgängligen påkallad, enär trafikens anmärkningar
mot det nuvarande systemet mindre gällt packhuskarlsinstitutionens
funktion, som i allmänhet ansetts tillfredsställande,
än själva sättet för handräckningsbestyrets bekostande.
Kommissionens förslag medförde dessutom stora
olägenheter. Arbetsintensiteten skulle först och främst
genom göromålens överlåtande till statsanställda i högst
betydlig mån nedbringas. Borttoges den sporre, som läge
i medvetandet om den egna fördelen av en högre arbetsprestation,
kunde icke den bästa arbetsledning, utövad av
aldrig så många förmän, ersätta vad därigenom förlorades.
En av tullmyndigheterna (tulldirektören i Göteborg) har i
detta sammanhang ansett sig böra åberopa ett av transportarbetarförbundets
förtroendeman nyligen gjort uttalande,
att med anledning av införande av ackordsavlöningssystem
för vissa transportarbetare det lyckats att under ett år
nära tredubbla arbetsintensiteten. Från flera håll har också
påvisats, att kommissionen trots underkännandet av den
på ackordsprincipen byggda hittillsvarande packhuskarlsanordningen
likväl framkastat möjligheten av att knyta
arbetarnas intresse vid arbetsprodukten genom ackordsavlöning.
Frågan vore dock, huru detta skulle låta sig
förenas med det samtidigt tillämpade månadsavlöningssystemet
och huru bedömandet av de erforderliga ackordsprisen
då skulle kunna ske vid så skiftande göromål, som
här avsåges. Förhållandena vid statens järnvägar vore
icke, enligt vad en tullmyndighet betonat, i sistberörda
avseende jämförbara, då göromålen därstädes inskränkte
sig till rena godstransporter och möjligen en i stort sett
mycket summarisk vågning. Från annat håll (packhusinspektionen
i Malmö) har anförts, att enligt från flera
järnvägsmyndigheter erhållna upplysningar annat ackordssystem
hos dessa ej förekommit, än att personal, vilken
haft sig visst lastnings- eller lossningsarbete ålagt för viss
tid av dagen, erhållit rätt till ledighet under den del av
tiden, som återstått, sedan arbetet utförts. Mera allmänt
har framhållits, att i och med arbetsintensitetens sänkande
den arbetsstyrka, som nu nöjaktigt kunde tillmötesgå
trafikens krav på snabb expedition, givetvis måste utökas.

112

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

Detta medförde i sin tur stegrade utgifter för staten, särdeles
som de erforderliga tillfälliga arbetskrafterna måhända
bleve svårare att för en skälig arbetslön uppbringa, när
arbetsgivaren vore staten än när den utgjordes av packhuskarlslaget.
Härtill komme kostnaden för den räkenskapsföring,
som skulle föranledas av packhusavgifternas uppbärande
genom tullverket. Den sålunda uppkomna kostnadsökningen
måste staten, om den icke skulle förlora
på anordningen, gottgöra sig genom höjda packhustaxor,
varigenom varuägarna och i sista hand den stora
allmänheten komme att bliva lidande genom den ifrågasatta
omläggningen. — Kommissionens förväntan, att mera
stabila arbetsförhållanden skulle ernås genom den nya
organisationsformen, har av en del tullmyndigheter bemötts
med, bland annat, att statsanställning av arbetsmanskap
icke, såsom vissa vid statens järnvägar nyligen timade fall
gåve vid handen, i och för sig utgjorde något absolut
ofelbart medel mot arbetsnedläggelser. I varje fall kunde
icke, framhåller en tullmyndighet (tullkammaren i Lund) ett
överflyttande till statstjänst av packhuskarlar vid ett fåtal
tullförvaltningar anses innebära, att inom hela tullverket
handräckningsarbetet vid tullbehandling ordnats »på ett
praktiskt och för packhusgöromålens ohämmade gång betryggande
sätt». Beträffande de till avsevärt antal uppgående
tillfälliga arbetare, som på grund av trafikens
växling skulle behöva användas .och mot vilka statsverket
troligen icke vore villigt att ikläda sig några skyldigheter,
vore tydligen arbetsinställelser icke uteslutna, varigenom
den förväntade stabiliteten lätt kunde rubbas. För övrigt
vore, har en tullkammare (Trälleborgs) ansett, att befara,
det tullverket skulle genom de statsanställda packhuskarlarna
direkte indragas i pågående arbetskonflikter. — Vinsten
för personalen av statsanställning vore omtvistlig. Rätt
till pension, sjukhjälp och semester ägde den redan nu
genom sina organisationer. Att de yngre i arbetslagen
finge lägre avlöning än de äldre vore något, som förekomine
inom snart sagt varje verksamhetsområde, och innebure
ej någon uppenbar oförrätt. Av en tullkammare
(Lunds) har påvisats, att stadsbudskårer och bärarlag, vilka
enligt kommissionens förslag skulle komma att å en del

''1''tILI,

113

platser anlitas av tullverket för utförande av packhuskarlsarbete,
tillgodogjorde sig en ingalunda obetydlig vinst på
i sin tjänst använd icke ordinarie personal. En annan
tullmyndighet (packhusinspektionen i Stockholm) har antagit,
att kommissionens uttalande i denna del av ämnet finge
anses innebära huvudsakligen ett påvisande av disproportion
i lagens sammansättning, och med denna utgångspunkt
betonat, att en ändring i detta hänseende läte sig med
bibehållande av nuvarande skråsystem så mycket lättare
vidtagas, som göromålen å de större tullplatserna numera
vore jämnare fördelade över hela året än vad tidigare varit
förhållandet. Från vissa håll har upplysts, att det goda
samarbete mellan packhuskarlarna och övriga tulltjänstemän,
vilket skulle ernås genom statsanställningen, redan för närvarande
funnes. En tullmyndighet (tulldirektören i Göteborg)
har funnit sannolikt, att, om de nuvarande packhuskarlarna,
vilka vore nöjda med sin lott, bleve statsanställda,
det ej komme att dröja länge, innan t. ex. även från dem
komme att göras anspråk på befordringsmöjligheter, samt
framställer frågan, huru sådana då skulle beredas dem.

De av packhuskarlslagen avgivna yttrandena i ämnet giva
slutligen vid handen, att packhuskarlarna själva funnit sig
icke böra ansluta sig till förslaget om statsanställning. I
ett av dessa yttranden (från Göteborg) har ägnats särskild
uppmärksamhet åt kommissionens förslag till avlöning för
packhuskarlarna, vilken ansåges alldeles otillräcklig. Därvid
har påpekats, att de av vederbörande packhuskarlslag avlönade
extra packhusarbetarna för närvarande åtnjöte en
dagavlöning av tio kronor och gjorde anspråk på att få
denna höjd till femton å aderton kronor samt att lagets tillfälliga
arbetare hade en timpenning av en krona 65 öre, vilken
nu fordrades förhöjd till två kronor 10 öre. En del tullmyndigheter
uttala i korthet sin anslutning till det reservationsvis
framförda avstyrkandet av packhuskarlarnas statsanställning.

Vidkommande härefter de lokala tullmyndigheternas ut- De medelstora
talanden över kommissionens förslag rörande anordnandet tuiipiatsema.
av ifrågavarande bestyr vid de medelstora tullplatserna
utgöras de mot förslaget gynnsamt avfattade i övervägande
antalet fall av blott och bart ett tillstyrkande av detsamma.

Några tullmyndigheter hava framlagt vissa önskemål att
Utlåtande. IV. u

1X4 FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

iakttagas vid förslagets genomförande. Så har en tullkammare
(Uppsala), framhållit, att därvid borde utfärda»
bestämmelser om, 1) att tulltjänsteman icke finge mot ersättning
av något slag förrätta bestyr av ifrågavarande
art, 2) att för bestyrets utförande endast sådana personer
finge användas, som därtill förordnats av tullförvaltaren
på platsen, 3) att anlitandet av anställt arbetsbiträde skulle
vara obligatoriskt vid all tullbehandling i packhuslokalerna
men fakultativt vid förrättning utom desamma, 4) att, därest
stadsbudskår eller bärarlag icke funnes på platsen eller
möjligen ej ville åtaga sig bestyret, det skulle ankomma
på stadens drätselkammare eller handelsförening att för
ändamålet anskaffa arbetspersonal, som kunde godkännas,
samt 5) att den eventuella taxan för utförande av bestyret
borde sättas så hög, att tullverket ej åsamkades någon
förlust i förevarande avseende. Uttalanden i liknande riktningar
som de under 3) och 5) här ovan angivna hava
gjorts av ännu en tullkammare (Västerås), vilken dessutom
anfört, dels att medlem i den arbetskår, med vilken överenskommelse
i saken bleve träffad, borde på särskilt uppdrag
av varuemottagare kunna få åtaga sig att transportera
kolli från lossningsplats till packhus mot den taxa, som
för honom gällde vid varje annan transport, dels att, om
nyssberörda överenskommelse med arbetskår icke vore möjlig
och den utväg, att någon i stadens tjänst anställd
lämplig arbetare fullgjorde handräckningen i packhuset
under expeditionstiden, vore stängd, det icke kunde undgå»
att överlämna detta bestyr åt vederbörande uppsyningsman,
något som emellertid kunde medföra vissa olägeuheter,
dels ock slutligen, att det borde åligga handräckningsbestyrets
utövare att ombesörja renhållningen av packhuslokalerna
samt att anskaffa och underhålla för handräckningsbestyret
nödiga redskap och verktyg. I fråga
om tvenne platser (Karlskrona och Kristianstad) hava vederbörande
tullkamrar beriktiga! kommissionens förmodan,
att praktiskt taget endast privatpersoner komme att begagna
sig av den arbetskraft, som tillhandahölles genom
tullverkets försorg. Vidare har eu tullkammare (Örebro)
ifrågasatt, att uppbörden av packhusavgifterna skulle verkställas,
icke av tullverket utan av respektive arbetslag.

TULLMYNDIGHETERS UTLÅTANDEN.

115

Samma tullkammare har också, vad dess packhus vidkommer,
avstyrkt förslaget om rätt för varuägare att med
efter gottfinnande anskaffat folk utföra handräckningsbestyret
vid tullbehandling. Slutligen har en tullmyndighet
(tulldirektören i Göteborg) ansett, att, därest de kommunala
myndigheterna å någon av de medelstora tullplatserna
skulle finna det på grund av trafikförhållandena eller omständigheterna
i övrigt. fördelaktigare, att packhusarbetet
utfördes av särskilda paekhuskarlslag på samma sätt som
å de största tullplatserna, sådant medgivande borde lämnas
av Eders Kungl. Magt.

Hr de avstyrkande uttalandena över kommissionens förslag
rörande organisationen i behandlade hänseende vid
de medelstora tullplatserna må nedanstående återgivas.
Vissa tullkamrar hava ifrågasatt, att avtalen med stadsbudskårerna
eller bärarlagen hellre borde träffas av handelsmannasammanslutning
på platsen eller något stadens
organ i samråd med därvarande tullkammare. En tullkammare
(Hudiksvalls) har betonat nödvändigheten av att anordningarna
vid de olika tullplatserna bleve så likformiga
som möjligt och synes anse, att vid alla tullkamrar, där
trafiken ej vore så stor, att packhuskarlar efter mönster av
anordningarna vid rikets största tullplatser kunde anställas,
handräckningsbestyret skulle vid tullbehandling i packhus
handhavas av tullpersonalen med monopolrätt men vid
tullbehandling annorstädes utföras genom varuägarens eget
folk; och borde tullpersonalens handräckningsarbete ersättas
efter enahanda taxa, som gällde för packhuskarlarna,
men tillfalla tullverket, vilket dock efter generaltullstyrelsens
bestämmande kunde till vaktmästarna utbetala lämpligt
avvägd procent av det influtna ersättningsbeloppet.
Förslag om tullpersonals omhänderhavande av handräckningsbestyret
har framlagts av ytterligare två tullkamrar
(Karlstads, Södertälje), som emellertid hysa den uppfattningen,
att personalen borde härför uppbära ersättning av
trafiken; gillades kommissionens förslag i princip, borde
enligt den förras åsikt pensionerade statstjänare kunna vidtalas
att utföra bestyret. Av en annan tullkammare (Hälsingborgs)
har betonats, att, då enligt kommissionens yttrande
bestyret hittills plägat å medelstora tullplatser ut -

116

FÖRSLAGET I PACKH ÖSKÄRL SFRÅGAN.

föras av stadsbud skårer eller bärarlag, som vore »i tillfälle
att allt efter växlande trafik i packhusen beordra flera eller
färre av sina medlemmar till tjänstgöring därstädes» och
som syntes »hava fullgjort sina åligganden till trafikens
synnerliga belåtenhet», det icke förefölle vara en bjudande
nödvändighet att på dessa platser belasta tullverket med
en arbets- och kostnadskrävande anordning för uppbörd
och redovisning av de inflytande packhusavgifterna; äudamålsenligare
vore, att handräckningsbestyret där utfördes
såsom hittills med rätt för enskild varuägare att med eget
folk ombesörja detsamma. Flera andra tullkamrar, vilka
synas kunna räknas till de medelstora, hava för övrigt
talat för bibehållande av hos dem sedan längre tid tillbaka
tillämpade, från kommissionens förslag mer eller
mindre avvikande system, vilka uppgivas hava fungerat
tillfredsställande. Därvid har från vissa håll erinrats om
att post- och järnvägsförvaltningarna å vederbörande orter
genom eget folk eller annorledes ombesörjde handräckningsarbetet
beträffande gods, som förvaltningarna för
varuägares räkning läte tullbehandla. En tullkammare
(Karlskrona) har förmenat, att vad som anförts mot nuvarande
ordning vid de medelstora tullplatserna sannolikt
endast haft till syfte varuägarnas befriande från kostnaden
för bestyrets fullgörande samt att, då insikt vunnits, att
detta syfte ej kunde uppnås, tullverkets trafikanter i sådana
orter säkerligen icke hyste någon önskan om reformer i
den riktning, kommissionen föresloge. Det vore också,
fortsätter tullkammaren, synnerligen egendomligt, om i
nuvarande tid, då handels- och industriidkarna målmedvetet
strävade efter att i allt större utsträckning ernå medbestämmanderätt
i frågor, som rörde näringarnas förhållande
till staten, desamma skulle finna med sin fördel förenligt
att avstå från friheten att själva i de olika orterna ordna
packhuskarlsfrågan och bestämma taxorna för arbetslagen.
Då för tullverkets vidkommande ej någon som helst olägenhet
uppstått av nu gällande ordning, kunde tullkammaren
icke finna skäl att förorda en ändring, som utan
att bereda trafiken någon verklig nytta pålade tullverket
förpliktelser. Tullkammaren har i fortsättningen fäst uppmärksamheten
därå, att stadsbudskårer och bärarlag näppe -

T U L L M YNDICi II ETE HS UTLÅTANDEN,

117

ligen kunde undgå att indragas i på respektive platser utbrytande
arbetskonflikter inom transportarbetarfacket, under
det att arbetet i de medelstora tullpackhusen hittills kunnat
pågå oberoende av sådana konflikter. Från andra platser
(Karlstad, Oskarshamn) hava lämnats exempel på svårigheten
för eu tullkammare att träffa avtal med förefintligt
arbetslag. Dessutom har av eu del tullkamrar (Karlstads,
Nyköpings, Oskarshamns, Sundsvalls) påvisats — med utgångspunkt
från förhållandena å respektive platser, där
hanöräckningsbestyret för närvarande utföres antingen med
tillhjälp av vaktmästare eller endast av varuägarnas eget
folk eller ock uteslutande av packhuskarlslag, anställda av
köpmannaförening — att staten skulle, om bestyret övertoges
av på sätt föreslagits vidtalade arbetslag, förorsakas
rätt avsevärda kostnader. Att missämja mellan tullförvaltningen
och trafikanterna skulle föranledas av ett genomförande
av kommissionens uppslag, har av en tullkammare
(Landskrona) betonats. Av en annan (tullkammaren i Lund)
har anmärkts, att kommissionen icke uppdragit de närmare
riktlinjerna för slutandet av det föreslagna avtalet
med arbetslagen. Såvitt tullkammaren kunde finna, vore
emellertid endast tre alternativ möjliga: 1) ett avtal efter
ersättning för tullbehandlingsexpedition; 2) en överenskommelse
på basis av viss procent av de genom tullförvaltningen
uppburna avgifterna för arbetet; samt 3) en
uppgörelse med viss fixerad summa för viss bestämd tid.
Beträffande de båda första alternativen vore enligt tullkammarens
åsikt desammas antagande av ett arbetslagfullständigt
uteslutet med hänsyn dels till skyldigheten
för laget att ständigt hålla folk till verkets förfogande,
dels ock till ovissheten att i eventuellt anförtrott arbete
finna ekonomisk betäckning. För avtalets slutande stode
därför tullverket hänvisat endast till det tredje alternativet
med åtföljande risk att för arbetet ådraga sig en kostnad,
överstigande de för detsamma uppburna avgifter; därvid
kunde med lätthet uppstå det mindre tillfredsställande förhållande,
att statsverket på vissa tullplatser finge för tullbehandlingsarbetet
vidkännas omkostnader, som på andra
platser helt vilade å trafiken. Det skäl, som av kommissionen
anförts mot tillämpning å, bland andra, medelstora tullplatser

118

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

De minsta
tullplatsema.

av systemet med fast antagen arbetsstyrka, nämligen att för
handräckningsarbetet anställd personal tidvis ej skulle få
nödig sysselsättning, har föranlett vissa invändningar från
en tullkammares sida (Norrköpings). Vad av kommissionen
i berörda hänseende åberopats, funne tullkammaren
vara ett förhållande, som gällde även andra tulltjänsteman,
exempelvis vaktmästare, men som icke hindrat dessas anställning
på stat. Varje arbetsgivare, vilkens arbete vore
av oregelbunden art, måste vara beredd på, att hans arbetspersonal
tidvis hade mindre arbete utan att den därför
avskedades. Funnes någorlunda sysselsättning för en man
med handräckningsarbete, borde en sådan härför anställas.
Vore han statsanställd, kunde han delvis utöva
bevakning av packhuset och för övrigt biträda vid andra
göromål, t. ex. vedhuggning. En annan tullkammare
(Trälleborgs) synes befara, att de för bestyret använda arbetslagen
skulle anse det som eu orättvisa om, såsom kunde
bliva händelsen vid genomförande av kommissionens förslag,
en del av de avgifter, som uttoges för arbetet och
uppbures av tullverket, innehölles för täckande av verkets
inkasseringskostnader. Slutligen hava åtskilliga tullmyndigheter
uttryckligen förklarat sig biträda 1908 års tullstatskommissions
i frågan framlagda förslag, sådant detta
lyder efter den av vederbörande ämbetsverk verkställda
omredigering, eller Sveriges allmänna tulltjänstemannaförenings
yttrande i ämnet.

Av de lokala tullmyndigheternas uttalanden över kommissionens
förslag till organisation av de minsta tullplatsernas
packhusarbete äro de tillstyrkande icke åtföljda av
närmare motivering, under det att beträdande de avstyrkande
sådan i flera fall förefinnes. För det huvudsakliga i sistberörda
motiv må lämnas nedanstående redogörelse.

Åtskilliga av tullmyndigheterna hava vänt sig mot kommissionens
förslag om packhusavgifternas ingående till
tullverket och därmed förbundet gratifikationssystem. Därvid
hava några uttalat sin anslutning i allmänhet till vad
av 1908 års tullstatskommission på sin tid i ämnet anfördes,
medan andra mera direkte angivit skälen för sin ståndpunkt
härutinnan. Av dessa senare har en tullkammare
(Karlskrona) anfört betänkligheter rörande lämpligheten av

TULLMYNDIGHETERS UTLÅTANDEN. 119

att tullverket åtnjöte inkomster lör av tulltjänsteman till
enskildas nytta utfört kroppsarbete. En annan tullkammare
(Karlstads) bär upprepat den av skilda myndigheter
tidigare förfäktade åsikt, att handräckningsbestyret icke
kunde anses såsom eu tullvaktmästare i allmänhet åliggande
tjänsteplikt, varför dylik förrättningsman borde för sitt
bestyr få åtnjuta ersättning direkte av varuägarna. Liknande
uppfattning har framlagts av ytterligare två tullkamrar
(Södertälje, Lysekils). Den sistnämnda har särskilt vänt
sig mot Sveriges tullmannaföreniugs påstående, att det
vore ett av den lägre tullpersonalen länge närt önskemål,
att rätten för tulltjänstemän av lägre grad att förrätta
packhuskarlsgöromål måtte borttagas. Däremot har en tullkammare
(Piteå) med hänsyn till den motvillighet, varmed
dylikt bestyr på sina håll utförts, där det ålagts tulltjänstemän
utan vidare, ansett att, därest kommissionens
förslag om arbetets utförande av tullverket genom uppsyningsman
och avgifternas ingående till tullverket bleve
godtaget, nämnda tjänstemän borde tillförsäkras lämplig
ersättning av tullverket för sitt ifrågavarande arbete. —
Mera fristående uppslag härröra från tvenne tullkamrar
(Hudiksvalls, Norrköpings). Av dessa har den förra, på
sätt redan framgått av den lämnade redogörelsen för vissa
uttalanden i ämnet beträffande de medelstora tullplatserna,
ifrågasatt föreskrifter därom, att handräckningsbestyret
skulle vid tullbehandling i packhus handhavas av tullpersonalen
med monopolrätt men vid tullbehandling annorstädes
utföras genom varuägarens eget folk. Den senare
har, såsom förut antytts, framhållit att, om systemet med
statsanställning av packhuskarlar funnes böra införas, detta
borde utsträckas att gälla så gott som samtliga tullplatser;
endast på de allra minsta tullplatserna skulle för bestyrets
utförande möjligen kunna delvis användas extra ordinarie
bevakningspersonal, som för övrigt biträdde vid bevakningsgöromålen,
varigenom dess inkallning i tjänstgöring
kunde fullt berättigas. — Eu tullkammare (Kristinehamns)
har förmält, att det onekligen vore i viss mån berättigat,
om statsverket tillgodogjorde sig ersättning för det handräckningsarbete,
som vederbörande vaktmästare (uppsyningsmän)
efter anfordran utförde åt trafikanterna, men

120

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

Stockholms

frihamn.

att tullkammaren ändock ej ansåge sig kunna tillstyrka
kommissionens förslag, vilket komme att föranleda utbetalning
av gratifikationer till vid jämförelse med packhusavgiftsuppbörden
alltför stora belopp samt i många
fall förorsaka svårigheter vid beräknandet av den avgift,
som skulle till tullverket betalas för arbetet. I sistberörda
avseende har tullkammaren anfört, att varuägaren oftast,
åtminstone vid större tullbehandlingar, medtoge eget folk,
varvid vaktmästaren endast biträdde med ledningen av
arbetet; och kunde enligt tullkammarens mening icke rättvisligen
i sådana fall utkrävas ersättning för fullt utfört
arbete. Trenne tullkamrar hava uttalat sig i den riktning,
att tullpersonal ej alls borde åläggas att utföra handräckningsbestyr
vid tullbehandling; av dessa har en tullkammare
(Ronneby) såsom stöd för sin uppfattning framlagt,
att tullverket i annat fall komme att få vidkännas stora
utgifter bland annat för olycksfallsförsäkring av vederbörande
personal och för gottgörande av vid bestyrets
utförande möjligen uppstående skador, under det att en
annan tullkammare (Uddevalla) åberopat den särskilda ställning,
tulltjänstemannen måste intaga gentemot den trafikerande
allmänheten. Slutligen har en tullkammare
(Falkenbergs) anmält sin anslutning till Sveriges allmänna
tulltjänstemannaförenings i det föregående refererade utlåtande
i ämnet.

Tullförvaltningen i Stockholms frihamn har i avgivet
yttrande över kommissionens förslag i packhuskarlsfrågan
behandlat denna fråga med avseende fästat allenast å förhållandena
i nämnda frihamn. Sedan tullförvaltningen
därvid till en början erinrat om, att det handräckningsarbete,
som förekomme inom Stockholms frihamn, utgjordes
liksom vid hamnar i allmänhet huvudsakligen av
lossning och lastning av fartyg, järnvägsvagnar och fordon
samt andra godstransporter ävensom vägningar, sorterings-,
uppacknings- och ompackningsarbete med eller
utan samband med tull behandling, har tullförvaltningen
lämnat nedanstående översikt av gällande bestämmelser
rörande handräckningsarbetet inom frihamnen, vilka äro
intagna i det av Eders Kungl. Maj:t den 23 september

TULLMYNDIGHETERS UTLÅTANDEN.

121

1919 fastställda reglemente för Stockholms frihamn (Svensk
författningssamling nr 628 år 1919).

Beträffande lossning och lastning av fartyg innehölle
§ 2 av nämnda reglemente den bestämmelse, att överförandet
inom frihamnen av gods från fartyg till kaj eller
omvänt skulle, där frihamnsförvaltningen funne så utan
olägenhet kunna ske, ombesörjas av frihamnsinnehavarens
folk. Vidkommande annat handräckningsarbete inom frihamnen,
däri även inbegripet lossning och lastning av
järnvägsgods och gods, som ankomme eller avginge med
fordon, gjordes, vad rätten till dylikt arbetes utförande
anginge, i reglementet skillnad mellan handräckning inom
allmänna områden och dylikt bestyr inom till enskild upplåtna
lokaler eller andra upplagsplatser. Inom allmänna
områden vore det med vissa undantag förbehållet frihamnsinnehavaren
att låta genom eget folk utföra varje handräckning,
som kunde ifrågakomma, men inom till enskild
upplåtna lokaler eller områden ägde hyresgästen för handräckning
använda antingen frihamnsinnehavarens folk eller
sådan egen personal, som frihamnsförvaltningen prövat
kunna med hänsyn till det allmännas intressen godkännas
för utförande av dylikt arbete inom frihamnen. — Med
de undantag, som omförmäldes i det nämnda reglementet
— vilka avsåge dels till frihamnstrafik ej hänförlig förrättning
för statens räkning, dels transport med fordon
eller genom bärning över frihamnens område direkte till
eller från dess gräns, dels arbeten, som kunde erfordras
för inom frihamnen liggande fartyg och dels slutligen
sådan lossning och lastning, som enligt av järnvägen
träffat fraktavtal skulle åligga vederbörande järnvägsförvaltning
— vore utförandet av handräckningsarbetet
inom frihamnen alltså ett frihamnsinnehavarens monopol,
däri dock en viss inskränkning förefunnes beträffande dylikt
arbete inom till enskild upplåtna lokaler eller andra
upplagsplatser, varjämte enligt föreskrifterna i § 6 mom.

1 och § 9 mom. 1 av samma reglemente den frihamnsinnehavaren,
respektive hyresgästen förbehållna rätten till
handräckningsarbetet gällde endast i den mån ej annorlunda
vore eller bleve bestämt. — Det lämnade monopolet
följdes av skyldighet för frihamnsinneliavaren att

122

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

tillhandagå med handräckning, som i laga ordning anmälts,
såvida icke frihamnsforvaltningen funne, att frihamnsinnehavaren
borde på grund av allmänt giltig orsak
avstå från ombesörjandet av handräckningen och därom
ofördröjligen meddelade vederbörande anmälare underrättelse.
— För handräckning, som lämnats på föranstaltande
av frihamnsinnehavaren ägde denne uppbära ersättning
efter av överståthållarämbetet fastställd taxa.

I fortsättningen av sitt yttrande har tullförvaltningen
redogjort för, huru de sålunda givna bestämmelserna kommit
till tillämpning inom frihamnen, samt därom meddelat
följande upplysningar. Den personal, vilken frihamnsinnehavaren
hittills behövt använda för utförande av handräckningsarbetet
inom frihamnen, hade enligt uppgift utgjorts
förutom av 3 förmän och 15 man, fast anställda,
även av extra arbetskrafter till ett antal vanligen växlande
mellan 20 — 50 man. Härtill komme särskilt manskap
för lossning och lastning av fartyg, enär dylikt arbete endast
undantagsvis och då allenast beträffande pråmar kunnat
utföras med den nämnda personalen. Lossning och lastning
av fartyg inom frihamnen bedreves nämligen i allmänhet
genom någon stuverifirma som mellanhand efter
överenskommelse med frihamnsforvaltningen, därvid arbetsfolket
alltså endast indirekte stode i frihamnsförvaltningens
tjänst. Detta förfarande med mellanhand vore emellertid
avsett att upphöra, så snart frihamnsforvaltningen bleve i
tillfälle att själv anställa stuveriarbetare. — Av frihamnsinnehavaren
utfördes genom eget folk även sådant handräckninsrsarbete,
som inom frihamnen förekomme i samband
med tullbehandling.

Till de sålunda anförda fakta har tullförvaltningen fogat
de här nedan återgivna uttalanden.

Ur tullsynpunkt hade förenämnda ordning för handräckningsarbetet
iuom frihamnen hittills visat sig ändamålsenlig
och icke medfört någon olägenhet. Emellertid
vore, enligt vad ovan framhållits, rätten till handräekningsarbetet
inom frihamnen förbehållet frihamnsinnehavaren,
respektive hyresgästen endast i den mån ej annorlunda
vore eller bleve bestämt. Detta förbehåll i fråga om det
lämnade arbetsmonopolet syntes hava tillkommit med hän -

TULLMYNDIGHETERS UTLÅTANDEN. 122

syn till bland annat tveksamheten, huruvida packhuskarlsoch
vindragarlagen i Stockholm kunde anses enligt äldre
bestämmelser vara tillerkända viss arbetsrätt jämväl i frihamnen.
Vid eu lösning av packhuskarlsfrågan borde
därför, därest lösningen skulle gå i sådan riktning, att
packhuskarlslagens nuvarande monopolställning komme
att bibehållas, spörsmålet angående Stockholms packhuskarlslags
rätt till arbete i frihamnen upptagas till avgörande.
Härvid borde uttryckligen fastställas, att packhuskarlslagets
monopolrätt till handräckningsarbetet vid tullbehandling
inom Stockholm icke skulle gälla dylikt arbete
inom Stockholms frihamn. Eu sådan rätt för packhuskarlslaget
syntes nämligen föga väl kunna förenas med
den frihamnsinnehavaren tillerkända rätten till handräckning-sarbete
inom frihamnen. Gränserna för de olika mouopolen
skulle nämligen säkerligen ofta bliva svåra att
uppdraga och konflikter knappast kunna undgås, enär
verkliga eller förmenta intrång på de olika arbetsfälten
lätteligen kunde ifrågakomma. Därjämte kunde i många
fall ett fördröjande av arbetet till skada såväl för tullverket
som för trafiken bliva följden, då arbetets utförande
komme att göras beroende av arbetslag, tillhöriga
olika monopolinneliavare. För packhuskarlslaget skulle
det med all sannolikhet även uppstå stora svårigheter att
avpassa den erforderliga personalens antal efter arbetets
växlande omfattning i frihamnen, och för trafiken bleve
det otvivelaktigt både dyrbarare och mera omständligt att
hava med olika monopolinnehavare att skaffa.

Av i huvudsak samma skäl, som varit bestämmande för
tullförvaltningens uppfattning av olämpligheten därav, att
packhuskarlslag med viss monopolrätt skulle utföra arbete
i frihamnen, funne tullförvaltningen sig även böra avstyrka,
att handräckningsarbetet vid tullbehandling inom frihamnen
skulle utföras av packhuskarlar med anställning i tullverkets
tjänst, och detta så mycket mera, som enligt tullförvaltningens
förmenande statsverket härvidlag otvivelaktigt
skulle få vidkännas betydande kostnader, vilka sannolikt
icke komme att ersättas av för handräckningsarbetet inflytande
avgifter.

För vissa industriidkare, köpmän och speditörer skulle

Taxan.

124 FÖRSLAGET I PACK HUS KARI.SFrAgAN.

det, yttrar tullförvaltningen till sist, måhända vara mest
tilltalande att få utföra handräckningsarbetet vid tullbehandling
i frihamnen genom eget folk. Även detta vore
tullförvaltningen emellertid nödsakad att avstyrka. Genom
en sådan ordning skulle nämligen i frihamnen indragas
en mängd personer, åt vilka icke kunde utan särskilda
kostnader ägnas nödig tillsyn, något som vore så mycket
mera nödvändigt, som det gods, varmed dessa personer inom
frihamnen komme i beröring, icke läge under tullbevakning.

De i ämnet hörda lokala tullmyndigheternas åsikt om
kommissionens förslag rörande åstadkommande av eu för
hela riket gemensam taxa å ersättning för haudräckningsarbetet
vid tullbehandling lärer i viss mån direkte framgå
ur ovan lämnade redogörelse för den allmänna ståndpunkt,
respektive myndighet intagit till kommissionens förslag i
packhuskarlsfrågan. Emellertid må därutöver lämnas nedanstående
utdrag ur myndigheternas utlåtanden.

Flera tullmyndigheter hava funnit lämpligast, att taxa
upprättades särskilt för varje ort; vissa av dem hava dock
ansett, att taxorna borde avfattas efter ett och samma
mönster. En av tullkamrarna (Eskilstuna) har antagit, att,
om förslaget med gemensam taxa godkändes, prisförhållandena
på de största och dyraste orterna komme att läggas
till grund för taxan; det syntes då tullkammaren obilligt,
att en affärsman på en ort, där omkostnaderna för varors
transportering m. m. vore låga, skulle nödgas ersätta handräckningsbestyret
vid tullbehandling efter ett pris, som för
orten kanske vore oskäligt. Av tre tullmyndigheter (tulldirektören
i Göteborg samt tullkamrarna i Karlskrona och
Söderhamn) hava uttalats farhågor för, att den gemensamma
taxan icke skulle verka rättvist på grund av den väsentliga
olikheten i arbetsförhållandena å skilda orter, betingade
av packhusens och varuskjulens anordning, packhusområdenas
utsträckning m. fl. faktorer. Dessa omständigheter hava
jämväl berörts av en annan tullkammare (Norrköping), som
därjämte mot kommissionens ifrågavarande förslag erinrat,
att likasom levnadskostnaderna på olika orter föranlett
något olika avlöningar åt tjänstemän i samma grad, så
bleve även värdet av handräckningsarbetet något växlande
och borde därför föranleda något avvikande taxor. För

TUU.MYNmlUIETUItS UTLÅTANDEN''. 125

att behålla fördelen av gemensam taxa skulle man, yttrar
tullkammaren, kunna tänka sig dessa olikheter utjämnade
genom procentuella tillägg till en gemensam grundtaxa för
olika orter, indelade i ett mindre antal grupper, förslagsvis
tre; om grundtaxan tillämpades å de billigare orterna,
skulle för de övriga kunna bestämmas ett tillägg av tio
respektive tjugu procent. Däremot har från något håll
(tullkammaren i Hudiksvall) anförts, att arbetskostnaderna
numera i regel vore desamma i alla hamnar, varför en av
Eders Kungl. Maj:t fastställd taxa för samtliga tullplatser
vore tillrådlig; taxans giltighetstid borde emellertid begränsas,
exempelvis till tre år.

Vissa av tullmyndigheterna hava uttryckligen anmält en
från kommissioneus förslag avvikande mening i fråga om
förrättandet av packhusavgiftsuppbörden; denna uppfattning
sammanhänger emellertid vanligen med ett ogillande av kommissionens
grundprinciper beträffande packhuskarlsarbetets
ordnande på de olika platserna. I andra utlåtanden har
kommissionens förslag härutinnan mer eller mindre oförbehållsamt
biträtts, även om organisationsprinciperna icke i
huvudsak kunnat godtagas. Av dessa utlåtanden är ett
avgivet av vederbörande tullmyndighet i en stad, varest
för närvarande privilegierat packhuskarl slag finnes (Stockholm);
däri har visserligen avstyrkts den av kommissionen
ifrågasatta statsanställningen av packhuskarlar men förordats
det framlagda förslaget om debitering och uppbörd
genom tulltjänstemän — utan särskild gottgörelse — av
de packhuskarlslaget tillkommande avgifter. Ett annat utlåtande
(av tullkammaren i Eskilstuna) innefattar ganska
betydande avvikelser från kommissionens organisationsförslag
för de största och medelstora tullplatserna men sammanstämmer
beträffande ifrågavarande debitering och uppbörd
i så måtto med vad kommissionen föreslagit, att man
ifrågasatt dessa förrättningars utförande genom tullkamrarna
ehuru på liknande sätt och under enahanda villkor,
som vid en del tullplatser vore föreskrivna beträffande
uppbörd genom tulltjänsteman för kommuns räkning av
hamnavgifter.

Kommissioneus yttrande om omfattningen av det arbete,
som skulle anses med monopolrätt förbehållet de på de

Monopolrättens
omfattning.

126

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

största tullplatserna anställda packhuskarlarna, har föranlett
endast ett fåtal av de lokala tullmyndigheterna till uttalanden.
Några av dem hava visserligen icke särskilt
berört den nu förevarande delen av kommissionens förslag
men kunna ändock möjligen anses hava genom ett allmänt
gynnsamt omdöme om samma förslag eller en hänvisning i
korthet till 1908 års tullstatskommissions revidefade förslag
förklarat sig omfatta kommissionens ifrågavarande yttrande
i dess helhet eller till viss del med gillande. En del
myndigheter hava ifrågasatt, om det vore möjligt eller
lämpligt att ålägga packhuskarlarna på grund av lokala
förhållanden förekommande längre transporter inom packhusområdet.
Med avseende härå har en tullkammare (Norrköpings),
som funnit det obestridligen vara till fördel för
trafiken, att godsets transport från de vanliga lossningsplatserna
till packhusen ombesörjes av packhuskarlarna,
framlagt det förslag, att detta göromål skulle åligga dem
allenast inom visst begränsat område intill packhusen. En
annan tullkammare (Hudiksvalls) åter har förmenat, att ifrågavarande
del av monopolrätten borde förklaras omfatta all sådan
transport inom packhusområdet, som avsåge gods, vilket
skulle transporteras till packhus för tullbehandling, med
undantag likväl för gods, anlänt med järnväg; och skulle
packhuskarlarna därjämte tillerkännas rätt att med vederbörande
tullmyndighets medgivande åtaga sig jämväl annat
uppdrag. Överinspektören vid packhusinspektionen i Malmö
har anfört, bland annat, att, om därvarande packhuskarlar
finge ensamrätt till all transport inom packhusområdet
av oförtullat gods, följden bleve — med häns}7n
därtill, att transporten av sådant gods från lossningsplatserna
till tullpackhusportarna för närvarande ombesörjdes
av Malmö förenade stuveribolag — dels att lagmedlemmarnas
antal måste minst fördubblas, dels att packhuskarlarna
komme att inkräkta på andras arbetsfält, något som
kommissionen förklarat sig vilja genom sitt förslag förekomma.
Från samma håll har därjämte gjorts erinran mot
förslaget rörande uteslutande från packhuskarlarnas befattning
av bestyret med pålastning på åkdon av redan tullbehandlat
gods, i den män förslaget anginge gods, som
tullbehandlats i packhus eller varuskjul; till förekommande

< iKNK It A I.TtJI.I.KTYRF.I.SEN K YTTRANDE.

127

av försening vid godsntlämningen borde i stället pålastningsarbetet
av i dylika lokaler t.ullbehandlat gods, då
sådant av varuemottagaren påfordrades, av packhuskarlarna
verkställas, dock mot därför i taxa bestämd avgift.

Generaltullstyrelsen får för egen del i detta ämne anföra
följande.

Den i § 24 mom. 4 tullstadgan för närvarande uttryckta
princip, att kostnaden för handräckningsbestyret vid tullbehandling
skall drabba varuägaren, har styrelsen i likhet
med kommissionen funnit böra alltfort tillämpas.

Däremot avvika styrelsens och kommissionens åsikter från
varandra beträffande dels anordningarna för bestyrets utförande,
dels upprättandet och fastställandet av taxor å ersättning
för bestyrets förrättande.

Vidkommande först anordningarna för bestyrets utförande
har enligt vad förut nämnts kommissionen i fråga
om de största tullplatserna, sålunda i främsta rummet de,
vid vilka bestyret för närvarande förrättas av privilegierade
packhuskarlslag, nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö
och Norrköping, föreslagit utbytande av denna anordning
mot i statens tjänst anställda packhuskarlar. Vid framläggande
av detta förslag har kommissionen sökt gendriva
den mot en sådan omläggning vid olika tillfällen framlagda
huvudinvändning, att statsanställningen skulle komma
att medföra minskning av arbetsintensiteten och alltså
visa sig oekonomisk. Vad kommissionen därvid framhållit
har emellertid ej kunnat övertyga styrelsen om att denna
invändning icke skulle vara befogad. Erfarenheten från
skilda arbetsfält utvisar, att ett intensivt bedrivet samt
planmässigt ordnat arbete säkrast vinnes, då inkomsten av
arbetet står i förhållande till arbetsprestationen. Detta erkännes
även av kommissionen, då densamma hänvisat till
en subsidiär användning av ackordssystem för packhuskarlslagens
avlöning. Kommissionen har dock underlåtit att
närmare angiva, hur ett sådant system skulle i praktiken
utföras; och såsom redan nämnts har en reservant ställt
sig tveksam mot förslaget samt till och med ansett systemet
icke kunna tillämpas i fråga om visst på paekhuskarlslagen
ankommande arbete. I dessa betänkligheter instämmer
generaltullstyrelsen till fullo. Arbetets i hög grad skiftande

Generaltullstyrelsens

yttrande.

Bestyrets

bekostande.

Bestyrets
förrättande i
Stockholm,
Göteborg,
Malmö och
Norrköping.

128

FÖRSLAGET I PACKHCSKARLSFRÅGAN.

beskaffenhet skulle medföra de största svårigheter, om icke
helt omöjliggöra ett rättvist bestämmande av ackordsavlöningen;
och vidare torde det möta ej ringa svårighet att
avgöra, i vad mån och på vad sätt den förutsatta fasta årsavlöningen
för packhuskarlarna skulle ingå i ackordsersättningen.
Såvitt styrelsen kan finna, skulle dessutom ett system
med ackordsavlöning, som medförde den av kommissionen
åsyftade verkan att bereda packhuskarlarna högre avlöning
än som enligt deras plats i löneplanen skulle tillkomma dem,
så att säga sönderbryta den fastställda löneskalan till förmån
för allenast denna klass av löntagare, något som säkerligen
skulle hos andra dem närstående tjänstemän framkalla en
viss uppmärksamhet. Ackordsarbetet skulle säkerligen även
lägga hinder i vägen för en lämplig arbetsfördelning samt
inom packhuskarlarnas egna led giva anledning till missnöje.
Då det icke gärna är tänkbart, att arbetet vid de
stationära tullbehandlingsexpeditionerna för sorteringsgods
skulle kunna tilldelas vederbörande på ackord, skulle nämligen
de med ackordsarbetet förenade utsikterna till ökade
inkomster förbehållas det manskap, som sysselsattes med
partigodsvägningar, under det att de packhuskarlar, som
förrättade det mera kvalificerade och väl så påfrestande
arbetet vid sorteringsexpeditionerna, ställdes utanför en sådan
förmån. Kommissionens uttalande, att en tillfredsställande
arbetsintensitet skulle utan vidare frammanas av arbetarnas
ambition eller fruktan för tadel, särdeles om ur deras egna
led iitvaldes lämpliga förmän, förefaller styrelsen vila på
eu förutsättning, som gentemot erfarenhetens vittnesbörd
knappast kan tagas i beräkning vid bedömandet av de
verkningar, en så genomgripande systemförändring som
den ifrågavarande skulle medföra. — Vad kommissionen
vidare till förmån för sitt förslag yttrat om de fördelar,
statsanställning skulle bereda packhuskarlarna, lärer knappast
påkalla annat styrelsens uttalande än en hänvisning
till det förhållande, att packhuskarlslagen själva protesterat
mot en dylik omläggning av deras organisation och sålunda
svårligen kunna antagas hysa den uppfattning, att
dessa fördelar skulle för deras medlemmar vara mera värdefulla
än de motsvarande förmåner, som för närvarande äro dem
beredda genom deras medlemskap i lagen. Då kommissionen

<; i: ni: ka i .t r i. r, st v i! f, i. s ro n s yttrande.

129

i detta sammanhang förklarar det vara ur samhällelig
synpunkt mindre tillfredsställande, att de äldre packlmskarlarmi
tillgodogjorde sig, såsom nu på sina håll förekomme,
betydande vinst på arbete, som utfördes av de
yngre, kan häremot erinras att, därest en sådan företeelse
skulle framträda i den omfattning, att densamma
ovedersägligen måste karakteriseras såsom ett missförhållande,
sådant utan svårighet torde kunna rättas genom
att bestämmanderätten över förhållandet mellan antalet
ordinarie packhuskarlar och antalet extra biträden i ett
lag överlämnas åt utomstående myndighet, samt därigenom,
att föreskrifter om packhuskarlslagens organisation in. in.
meddelas. Det av kommissionen anmärkta förhållande
lärer för övrigt, enligt vad för styrelsen uppgivits, åtminstone
vad beträffar förhållandena i Stockholm, hava
blivit allt mindre framträdande i mån som de extra packhuskarlarna
tillförsäkrat sig ökad dagavlöning, vilken ökning
knappast kompenserats av de medgivna taxeförhöjningarna.
Det goda samarbete mellan packhusarbetarna
och tulltjänstemännen i övrigt, som kommissionen ställer i
utsikt såsom en följd av förändringen, är, på sätt en del
av tullmyndigheterna framhållit, i stort sett redan för
handen, varför önskvärdheten av ett sådant samarbete icke
gärna kan åberopas såsom ett särskilt skäl för en förändring
av det nuvarande systemet. — Som en särdeles anmärkningsvärd
förtjänst hos den ifrågasatta organisationen
framför den hittillsvarande har kommissionen, på sätt i det
föregående antytts, framhållit, att den nya organisationen
skulle innebära en stabilisering i möjligaste mån av arbetsförhållandena
i packhusen. Styrelsen vågar för sin
del icke med samma tillförsikt som kommissionen förvänta
detta resultat av packhuskarlarnas statsanställning. Ty
det är, såsom av flera lokala tullmyndigheter betonats, för
packhusarbetets vid tullförvaltningarna behöriga gång oundgängligen
erforderligt att i stor utsträckning använda
sådan tillfällig arbetskraft, som icke eller endast synnerligen
lösligt kan anställas i tullverkets tjänst.

Förutom nu nämnda, mera allmänna skäl mot statsanställning
av de vid de största tullplatserna erforderliga
packhuskarlarna förefinnes även en särskild omständighet,
Utlåtande. IV.

130

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

vilken, om den också icke kan anses vara av någon större
betydelse, likväl i sin mån talar emot genomförandet av
en dylik anordning. \ id uttagandet av avgifterna för
arbetets utförande lärer hittills på begäran under hand av
varuägare understundom tagits hänsyn till sådana i ett
föreliggande fall befintliga förhållanden, som ansetts ur
billighetssynpunkt påkalla ett modererande av de i taxan
upptagna avgiftsbeloppen. Den officiella natur, en dylik
uppbörd efter packhuskarlarnas statsanställning skulle erhålla,
komme givetvis att förhindra en motsvarande underhand
sreduktion vid avgifternas bestämmande, något som
säkerligen skulle av de trafikerande förnimmas med missnöje.

Om sålunda enligt generaltullstyrelsens uppfattning starka
skäl redan ur ovannämnda synpunkter kunna anses tala mot
en förändring av packhuskarlarnas ställning i den av kommissionen
angivna riktning, komma härtill även skäl av
annan natur, som styrelsen finner vara av åtminstone för
närvarande alldeles avgörande beskaffenhet. Styrelsen syftar
härvid på svårigheten att inpassa packhuskarlarna i den
blivande löneplanen och i organisationen av tullverkets
personal överhuvud taget. I förstnämnda hänseende må
framhållas, att, medan naturen av packhuskarlarnas arbete
givetvis hänvisar dem till en lägre lönegrad än den, som
bör tillkomma även den lägsta graden av tullverkets övriga
tjänstemän, deras arbete hittills berett dem en ersättning,
som överstiger dessa tjänstemäns föreslagna avlöning. I
medvetandet härom torde man hava att söka det förnämsta
skälet till den motvilja mot den föreslagna statsanställningen,
som av packhuskarlslagen ådagalagts. Det
lärer av denna anledning kunna förväntas, att stor svårighet
skulle möta mot en tillfredsställande rekrytering av
packhuskarlslagen, därest medlemmarna bleve statsanställda
och deras avlöning följaktligen skulle understiga
deras nuvarande inkomster liksom även vad kroppsarbetare
av motsvarande slag i allmänhet åtnjuta i inkomst. I ovan
sist nämnda hänseende återigen tillåter styrelsen sig framhålla,
att, därest packhuskarlarna bleve statsanställda mot en
jämförelsevis ringa avlöning, av helt naturliga skäl anspråk
från deras sida skulle framställas på större befordringsmöjligheter
till tjänster i högre lönegrader, än de fåtaliga

(•KNEKAl/n ''UTSTYREI,SENS YTTRAN!>!•:.

131

befattningarna såsom packliuskarlsförmän kunde erbjuda,
sålunda iiven till egentliga tulltjänster. Mot sådan befordran
tala emellertid åtskilliga skäl, som icke kunna frånkännas
giltighet. Packhuskarlarnas handräckningsbestyr är
av väsentligt olika beskaffenhet, allteftersom detsamma berör
s. k. partigods eller det vid de stationära expeditionerna
förekommande sorteringsgodset. I förra fallet kan packlmskarlarnas
arbete anses mera likställt med lossningsarbetarnas,
då det nämligen inskränker sig till, förutom
avvägning av godset, förflyttning av detta på och från
vågen. Detta arbete kräver icke någon specialutbildning
och kan givetvis ej bibringa vederbörande några som helst
förutsättningar för fullgörande av egentlig tulltjänst, varför
befordran till sådan tjänst av en packhuskarl, som varit
sysselsatt endast med dylikt grövre arbete, icke i allmänhet
synes med fördel kunna ifrågakomma. Arbetet vid sorteringsexpeditionerna
åter är närmast likställt med det, som
handhaves av handelsfirmornas packmästare, och förutsätter
visserligen för ett tillfredsställande utförande en genom
övning förvärvad yrkesskicklighet men ligger alldeles vid
sidan av och kan sålunda icke heller anses såsom en lämpligförberedelse
för de tjenstegöromål, som åligga en tulltjänsteman.
Befordran av en sådan packhuskarl till en egentlig
tulltjänst skulle alltså i regel medföra den dubbla olägenheten,
att dels användning för vederbörandes speciella yrkesskicklighet
icke vidare skulle förefinnas, dels egentliga tullgöromål
skulle komma att förrättas av eu person, som
saknade erforderliga förutsättningar för desammas rätta
utförande. Det måste därför, såvitt styrelsen kan finna,
för närvarande anses såsom ur både praktisk och organisatorisk
synpunkt så gott som omöjligt eller åtminstone i
högsta grad olämpligt att söka inpassa packhuskarlarna
såsom ett led bland tullverkets tjänstemän; ty att bland dessa
hava en särskild kategori, som på förhand vore utestängd
från nära nog var je möjlighet till befordran, kan varken ur
verkets eller denna personals synpunkt vara tillfredsställande.
Såsom förutsättning för att statsanställning av packhuskarlarna
— även om de övriga skäl, som enligt vad ovan
anförts lära tala däremot, icke skulle anses utgöra hinder
för åtgärden — överhuvud taget skulle kunna ifrågasättas,

132

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

måste därför enligt styrelsens mening uppställas den oeftergivliga
fordran, att en verkställd utredning givit vid handen,
att ovanberörda olägenheter och svårigheter av olika slag
kunna genom lämpliga åtgärder undanröjas. En sådan
utredning har icke av kommissionen företagits och den tid,
som stått till styrelsens disposition, har icke medgivit
styrelsen att avhjälpa bristen därpå.

Innan kommissionen bestämt sig för att framställa förslag
om statsanställning av packhuskarlarna å de största
tullplatserna, har kommissionen, enligt vad förestående
referat av dess betänkande i ämnet utvisar, haft under
övervägande, huruvida handräckningsbestyret vid packhusen
lämpligen kunde överflyttas på arbetare, anställda hos ett
av importörer på vederbörande tullplats bildat monopolbolag.
Kommissionen säger sig emellertid hava funnit
detta system alldeles förkastligt. De avgörande skälen för
denna uppfattning äro, att det ekonomiska resultatet av eu
sådan anordning icke kunde beräknas, att systemet icke
skulle medföra någon stabilisering av arbetsförhållandena,
att detsamma skulle väcka misstroende hos trafikanter, som
stode utom bolaget eller däri hade allenast en mindre del,
då det kunde befaras, att bolagets arbetare skulle i första
hand tillgodose de större delägarnas intressen, samt att
arbetarna skulle hellre följa sina principalers, importörernas,
order än tulltjänstemännens. Generaltullstyrelsen kan för
sin del icke finna dessa skäl vara av beskaffenhet att föranleda
utdömande av ifrågavarande system. Innehållet i
åtskilliga i ämnet från trafikens sida avgivna yttranden
synes giva vid handen, att systemet icke skulle av densamma
anses oantagligt utan tvärtom önskvärt; och farhågorna
för mannamån vid arbetets utförande och bristande
auktoritet från tullmyndigheternas sida gentemot bolagets
arbetare torde lätt kunna undanröjas genom utfärdande
av lämpliga bestämmelser rörande dessa myndigheters befogenhet.
Styrelsen finner för sin del ett sådant system
i en något modifierad form kunna, såsom nedan omförmäles,
med fördel komma till användande på andra tullplatser
än dem, där privilegierade packhuskarlslag av ålder
funnits. Någon särskild anledning att på sistnämnda platser
utbyta den nuvarande anordningen mot nyssberörda system

l.KNKRAI.Tir.NSTYIUCr.SENK YTTKANDH.

133

synes däremot icke föreligga, förnämligast därför, att det
icke lärer kunna ådagaläggas, att sådana av importörer
anordnade bolag skulle vara överlägsna de nuvarande packhuskarlslagen,
vilka i stort sett måste erkännas hava fungerat
på ett tillfredsställande sätt; de brister, som kunna anses
vidlåda dem, torde utan särskild svårighet kunna avhjälpas
genom en i varje fall önskvärd lagstiftning i ämnet,
vilken bland annat ställer packhuskarlslagen i ett närmare
beroende av tullmyndigheterna än som för närvarande är
uttryckligen angivet. I viss mån inverkar även på styrelsens
ställning till denna fråga, att någon fullt tillförlitlig kännedom
om den ursprungliga beskaffenheten av packhuskarlslagens
privilegier icke kunnat vinnas och att’ därför de
rättvisa grunderna för avveckling av dessa privilegier icke
kunna med erforderlig säkerhet bedömas.

På grund av det nu anförda hemställer generaltullstyrelsen,

att kommissionens förslag om anställande i tullverkets
tjänst av de vid de största tullplatserna
för utförande av liandräckningsbestyret vid varors
tullbehandling erforderliga packhuskarlarna icke
måtte bifallas; samt

att den i städerna Stockholm, Göteborg, Malmö
och Norrköping för närvarande befintliga anordningen
för detta bestyrs förrättande måtte i det
väsentliga bibehållas.

Av här ovan lämnade redogörelse för kommissionens
förslag till lösning av frågan om handräckningsbestyrets
ordnande å de medelstora och minsta tullplatserna framgår,
att å båda dessa slag av tullplatser varuägare skulle hava
rättighet att antingen utföra bestyret med eget eller för
tillfället anskaffat arbetsfolk eller ock få arbetet verkställt
genom tullverkets försorg. Detta senare skulle å de medelstora
tullplatserna ske därigenom, att tullverket skulle
träffa avtal med å platsen befintlig stadsbudskår eller bärarlag
om arbetets fullgörande mot viss ersättning, som skulle
utbetalas av tullverket; å de minsta tullplatserna skulle
arbetet förrättas av tullverkets uppsyningsmän (nuvarande
vaktmästare) utan rätt till särskild ersättning därför annat

Bestyrets
förrättande
A andra orter.

134

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

iin eventuellt i form av gratifikation, då sådan ansåges
påkallad. Å båda slagen av tullplatser skulle dock vederbörande
trafikant utbetala ersättning enligt en för hela
riket gällande, av Eders Kungl. Maj:t fastställd taxa.

Vad först beträffar de medelstora tullplatserna, anför
kommissionen, att handräckningsbestyret därstädes hittills
plägat utföras av stadsbudskårer eller bärarlag, vilka syntes
hava fullgjort sina åligganden till trafikens synnerliga belåtenhet.
Anordningen borde därför bibehållas; men avtal
om den ersättning, som från tullverkets sida skulle utbetalas
till vederbörande arbetslag för arbetets förrättande,
borde, enär tullverket för vinnande av överensstämmelse
med förhållandena på de största tullplatserna borde hava
att upptaga avgifterna för arbetet, träffas mellan tullverket
och arbetslaget.

Även generaltullstyrelsen är av den mening, att det icke
bör förmenas varuägare att med eget arbetsfolk låta verkställa
ifrågavarande handräckningsbestyr, under förutsättning
att därigenom icke ordning och säkerhet i packhusen
äventyras eller tullbehandlingsarbetet fördröjes. Detta sätt
för arbetets fullgörande torde ock förekomma i ganska
betydande omfattning; men å andra sidan synes förhållandena
hava på flera tullplatser utvecklat sig i sådan
riktning, att arbetet till mycket stor del, stundom kanske
nära nog uteslutande, handhaves av eu särskild stam av
arbetare, ofta tillhörande någon stadsbudskår eller bärarlag
å orten. Härigenom har vunnits fördelen av att en varuägare,
som ej velat eller kunnat använda eget arbetsfolk,
likväl kunnat få tillgång till vid arbetet vana personer, vilka
jämväl befunnits pålitliga och redbara. Såsom även framhållits,
har jämväl tullpersonal i ganska stor utsträckning
plägat biträda med arbetet. Kommissionens förslag innebär,
vad beträffar nu ifrågavarande medelstora tullplatser,
den förändring, att arbetet icke vidare skulle fä utföras
av tullpersonal, och för övrigt endast, att avtal med stadsbudskårer
eller bärarlag om arbetets förrättande för de
varuägares räkning, vilka icke önskade använda eget arbetsfolk,
skulle träffas mellan tullverket och vederbörande korporation
i stället för, såsom för närvarande torde vara regel,
mellan denna och trafikanterna. Generaltullstyrelsen, som

GENERAL!’ULLSTYKELSEN S YTTRANDE.

135

instämmer i kommissionens åsikt, att tullpersoual icke bör
lå användas för ändamålet — utom i rena undantagsfall,
varom mera i det följande — kan emellertid för sin del
icke finna, att kommissionens förslag i övrigt skulle innebära
en sådan förbättring av nuvarande förhållanden, att
tullverket fördenskull borde åtaga sig det Titan tvivel ofta
svåra värvet att uppgöra ifrågavarande avtal. Å ena sidan
synas vissa av tullmyndigheterna lämnade upplysningar
tjuta på, att svårighet skulle möta att med befintligt arbetslag
träffa betryggande avtal mot eu ersättning, som med hänsyn
till arbetets omfattning och beskaffenhet må anses skälig;
å andra sidan torde det kunna antagas såsom säkert att,
därest tullverket skulle på föreslaget sätt svara för tillgången
på arbetsfolk, från trafikens sida skulle framkomma
ständigt stegrade anspråk på större personal för arbetets
utförande och nedsättning av avgifterna därför. Stjrrelsen
anser därför, att större fördel i flera hänseenden" skulle
stå att vinna genom ett system, som i största möjliga
grad överläte åt de trafikerande att ordna bestyrets handhavande
på ett sätt, som de med hänsyn till föreliggande
förhållanden kunde finna för sig lämpligast men som
tillika innebure tillfredsställande garanti för att såväl
tullverkets söm trafikens intressen bleve tillgodosedda.
Innebörden av ett sådant system synes styrelsen böra
vara den, att det skulle ankomma på i orten befintlig
sammanslutning av representanter för handeln att anställa
packhuskarlslag eller, där icke mera än en person vore
erforderlig, packhuskarl för bestyrets förrättande, med rätt
för sammanslutningen att antingen uppbära och behålla
de avgifter, som enligt vederbörligen fastställd taxa skulle,
utgöras av trafikanterna, mot skyldighet att avlöna laget
eller packhuskarlen eller ock låta laget eller packhuskarlen
åtnjuta sagda avgifter. Packhuskarlslag eller packhuskarl,
som sålunda anställes, torde böra erhålla samma rätt att
med andras uteslutande handhava ifrågavarande bestyr som
den, vilken tillkommer packhuskarlslagen i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Norrköping, förnämligast för att avgifterna
må i trafikens intresse kunna hållas så låga som möjligt.
I övrigt skulle laget eller packhuskarlen i och för arbetet
lyda under vederbörande lokala tullmyndighet samt under -

136

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÄGAN.

kastas de bestämmelser, som i en eventuell författning
angående förrättandet av handräckningsbestyret vid tullbehandling
kunna bliva meddelade till upprätthållande av
ordning i packhusen och tryggande av tullbehandlingsarbetets
behöriga gång.

Generaltullstyrelsen vågar för sin del hysa den förhoppning,
att handelsidkarna å ifrågavarande platser i allmänhet
skola finna det vara med fördel för sig förenat att sålunda
draga försorg om handräckningsbestyrets utförande. I all
svnnerhet torde anordningen kunna förväntas bliva ägnad
att förekomma klagomål från de trafikerandes sida; och
genom särskilda bestämmelser i ovanberörda författningtorde
utan svårighet kunna sörjas för, att samma anordning
även ur tullverkets synpunkt skall komma att fungera på
ett tillfredsställande sätt. Styrelsen anser sig därför kunna
förutsätta, att anordningen skall komma till användning på
jämförelsevis många tullplatser av nu ifrågavarande slag.
Å de övriga skulle handräckningsbestyret få ombesörjas
av varuägarnas eget folk eller på annat lämpligt eller —
med undantag för bestyrets förrättande genom tallpersonal
— hittills brukligt sätt, dock likvisst under ovanberörda
förutsättning, att därigenom icke ordningen i packhusen
störes eller arbetet försenas. Skulle nämligen sådant befinnas
vara förhållandet, lärer det böra ligga inom generaltullstyrelsens
befogenhet att åstadkomma rättelse; och synes
sådant böra ske i första rummet genom anmaning till befintlig
handelskorporation att gå i författning om inrättande
av packhuskarlslag eller anställande av packhuskarl inom
viss av styrelsen förelagd tid, men, om sådan anmaning
.bleve utan avsedd påföljd, genom ett av styrelsen meddelat
förordnande om dylik åtgärds vidtagande. Packhuskarlslag
eller packhuskarl, som tillkommit på grund av sådant
förordnande av generaltullstyrelsen, torde böra i huvudsak
intaga samma ställning som de privilegierade packhuskarlslagen
i ovannämnda fj?ra städer.

Vidkommande slutligen de minsta tullplatserna anför
kommissionen, att fast anställda packhuskarlar vore därstädes
otänkbara, enär sysselsättning icke skulle kunna
beredas ens en enda sådan; att handräckningsarbetet
emellertid, just med hänsyn till rörelsens ytterligt begrän -

WENBRALTIJLL8TYRELSEN8 YTTRANDE.

137

säde omfattning, kunde där mycket väl utföras av den
uppsyningsman (nuvarande vaktmästare), som ändå vore
tillstädes i packhuset; att, då bestyret komme att av honom
förrättas på tid, för vilken han åtnjöte avlöning av tullverket,
han icke borde äga rätt till särskild gottgörelse
därför men att generaltullstyrelsen borde kunna, då sådant
ansåges påkallat, till honom utbetala lämplig gratifikation;
samt att de invändningar, som riktats mot tulltjänstemännens
användande till packhuskarlsgöromål, egentligen
grundade sig på den förutsättning, att tjänstemännen
skulle härför åtnjuta ersättning av trafiken; då denna förutsättning
folie bort, förlorade nämnda invändningar all
giltighet.

I sitt den 23 mars 1912 avgivna utlåtande över 1908
års tullstatskommissions förslag i packhuskarlsfrågan anförde
styrelsen beträffande vaktmästares användning såsom
handräckningsbiträde vid tullbehandling, att sådant biträde
icke kunde anses såsom en vaktmästare i allmänhet åliggande
tjänsteplikt och att det därför syntes styrelsen billigt,
att lian, om han på anmodan av varuägare lämnade dylikt
biträde, också komme i åtnjutande av någon särskild ersättning
därför. Med hänsyn till den genomgripande och
på goda skäl stödda förändring i avseende å nu förekommande
extra inkomster i tullverket, som av kommissionen
föreslagits och i allt huvudsakligt tillstyrkts av styrelsen,
har styrelsen emellertid funnit sig hava anledning nu frångå
sagda uppfattning såtillvida, att styrelsen finner det icke
böra ifrågakomma, att ersättning för sådant av tulltjänstemän
lämnat biträde skulle, vid bifall till förslaget om
borttagande av extra inkomster i allmänhet, tillkomma
dem. Det av styrelsen i nyssnämnda utlåtande gjorda
uttalandet, att det icke kunde åläggas vaktmästare såsom
en tjänsteplikt att biträda med handräckningsbestyr vid
tullbehandling, torde, därest ett av kommissionen i betänkandet
II: 1 (sid. 358) framställt och av generaltullstyrelsen
biträtt förslag i fråga om allmänna grundsatser rörande
tjänstemännens användning vinner bifall, få anses icke
vidare äga ovillkorlig giltighet. Under sådana förhållanden
har styrelsen emellertid icke kunnat undgå att nu
komma till den uppfattning, att användandet av tullpersonal

138

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

till handräckning vid tullbehandling bör i hög grad inskränkas.
Till en början torde det vara uppenbart, att
sådant överhuvud taget icke alls bör få förekomma å platser,
där pack huskarlslag eller packhuskarl med uteslutande rätt
till bestyrets utförande finnes. Men även å andra platser
bör tullpersonal endast i rena undantagsfall få användas
för förrättande av bestyret, såsom exempelvis för att vid
tillfällig stockning i arbetet påskynda detta, för att hjälpa
någon med arbetssättet vid tullbehandling obekant trafikant
eller dylikt. I sådana fall synes det böra ligga inom
vederbörande förmans befogenhet att till fullgörande av
handräckningsbestyr beordra ordinarie vaktmästare eller i
tjänstgöring varande extra ordinarie tjänsteman eller aspirant,
likväl endast under förutsättning att därigenom
kostnad icke tillskyndas tullverket och att verkliga tjänstegöromål
icke åsidosättas. Då, såsom nyss nämnts, ersättning
för sålunda lämnat biträde icke skulle tillkomma
vederbörande tjänsteman, synes det icke heller böra ifrågakomma,
att tullverket skulle upptaga någon avgift av
trafikant, som sålunda bleve tillfälligtvis betjänad av tullpersonal.

Av vad nu blivit sagt torde framgå, att styrelsen icke
kan biträda kommissionens förslag rörande ordnandet av
handräckningsbestyret vid de minsta tullplatserna. För
styrelsen ställer sig frågan härom lika för de medelstora och
de minsta tullplatserna: befogenhet skulle tillkomma sammanslutning
av representanter för handeln att anordna packhuskarlslag
eller anställa packhuskarl med uteslutande rätt
till bestyrets handhavande; sker ej detta, skulle varuägare
hava rätt att med eget folk låta utföra arbetet eller detta
kunna få utföras på annat lämpligt eller hittills brukligt
sätt, av tulltjänsteman dock endast i undantagsfall och på
order av förman; och slutligen skulle det ankomma på
generaltullstyrelsen att under vissa förutsättningar förordna
om inrättande av packhuskarlslag eller anställande av packhuskarl.
På de minsta tullplatserna lärer antagligen arbetet
komma att i regel utföras av trafikanterna själva
eller deras arbetsfolk, och detsamma torde sannolikt bliva
fallet även på de mindre av de medelstora platserna; vad
beträffar övriga platser, synes, såsom redan sagts, kunna

GBNEKALTIJI.I.STYRELSENS YTTRANDE.

13!)

förväntas, att åtminstone på flertalet av dem packhuskarlslag
kommer att inrättas eller packhuskarl anställas.

I det föregående liar redan framhållits, att packhuskarlslag
bör, oavsett det sätt, på vilket detsamma tillkommit,
ställas under närmare beroende av vederbörande lokala
tullmyndighet än som för närvarande är förhållandet med
de befintliga lagen. Detsamma bör givetvis gälla även
beträffande packhuskarl, som anställts å plats, där ej ett
av flera personer bestående lag är erforderligt. Syftemålet
med en sådan föreskrift är tydligen att, i såväl trafikens
som tullverkets intresse, bereda trygghet för arbetets behöriga
gång samt ttpprätthålla ordning och säkerhet i
packhusen. I samma syfte torde även stadganden böra
meddelas dels om påföljd — lämpligen förbud mot vederbörandes
användning såsom packhuskarl — för sådan
funktionär, därest han skulle överträda de för honom i
hans egenskap av packhuskarl gällande bestämmelser eller
icke ställa sig till efterrättelse vederbörande tullmyndighets
föreskrifter angående tjänstgöringen eller eljest befinnas
olämplig för förrättande av göromålen, dels ock om befogenhet
för någon myndighet, lämpligen generaltullstyrelsen,
att efter vederbörande intresserades hörande bestämma
antalet ordinarie packhuskarlar i varje packhuskarlslag.
Slutligen torde möjlighet böra beredas tullmyndigheten
att i fall av behov framtvinga förstärkning av fast anställd
eller av varuägare tillhandahållen arbetskraft.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts hemställer
generaltullstyrelsen,

att kommissionens förslag beträffande ordnandet
å de medelstora och de minsta tullplatserna av
handräckningsbestyret vid varors tullbehandling
icke måtte bifallas; samt

att i sådant avseende bestämmelser i den av
generaltullstyrelsen här ovan angivna riktning
måtte utfärdas.

På sätt framgår av det här ovan om förmälda yttrande
i packhuskarlsfrågan, vilket avgivits av tullförvaltningen i
Stockholms frihamn, innehåller reglementet för nämnda
frihamn särskilda bestämmelser om förrättandet av hand -

Bestyrets
förrättande
vid frihamn
och frilager.

140

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

räckningsbestyret inom frihamnen. Nämnda reglemente
lärer vara avsett att bliva vägledande icke blott vid
upprättande av reglementena för blivande övriga frihamnar
i riket utan även vid avfattande av reglementena för tillämnade
frilager. I det förslag till reglemente för Göteborgs
frilager, vilket med skrivelse den 19 april 1920 av
stadsfullmäktige i Göteborg överlämnats till generaltullstyrelsen
för fastställelse, hava också införts bestämmelser
i förevarande ämne, likalydande i tillämpliga delar med
nyssberörda reglemente för Stockholms frihamn.

Den omständigheten, att under den hittillsvarande tilllämpningen
av reglementet för Stockholms frihamn något
klagomål mot formerna för omhänderhavandet av handräckningsarbetet
inom denna hamn icke, såvitt generaltullstyrelsen
har sig bekant, försports, giver styrelsen anledning
antaga, att dessa former äro ur allmänhetens synpunkt
lämpliga. På grund härav och då, efter vad tullförvaltningen
i Stockholms frihamn vitsordar, den inom frihamnen gällande
ordningen i förevarande hänseende jämväl ur tullsynpunkt
visat sig ändamålsenlig och icke medfört någon
olägenhet, finner styrelsen ej anledning här ifrågasätta någon
förändring i ena eller andra riktningen av principerna
för förrättandet av omförmälda handräckningsbestyr vid
tullbehandling inom frihamnar. Vad sålunda prövats fördelaktigt
för frihamn sförhållanden torde även komma att
befinnas lämpligt för den med frihamnarna närbesläktade
frilagersinstitutionen.

Eu fråga, åt vilken i detta sammanhang torde böra
ägnas någon uppmärksamhet, huru packhuskarlarnas anställning
än må bliva ordnad, är den, huruvida de privilegier,
som i vissa städer förekommande packhuskarlslag
av ålder åtnjutit, kunna anses innebära, att monopolrätt
skulle tillkomma packhuskarlslagen jämväl beträffande utförandet
av handräckningsarbetet vid förtullning från frihamn
eller frilager inom dessa institutioners områden.
För sin del anser styrelsen, förnämligast av det skäl att
berörda institutioner införts i vårt lands tullagstiftning
först långt efter det sagda privilegier tillkommit, något
hinder icke föreligga att, i sammanhang med utfärdandet
av allmänna bestämmelser om handräckningsbestyrets full -

GEXERAI/niLESTYRELSENS YTTRANDE. 141

görande, från monopolrätten undantaga dylikt bestyr vid
nämnda förtullningsarbete.

Styrelsen hemställer således,

att vid utfärdande av bestämmelser angående
förrättandet å de olika tullplatserna av handräckningsarbetet
vid tullbehandling från tillämpningen
av dessa bestämmelser måtte undantagas dylikt
arbete vid frihamn eller frilager därstädes.

Enligt kommissionens förslag skulle av Eders Kungl.
Maj:t efter hörande av sammanslutningar på näringslivets
område fastställas en för hela riket avsedd taxa å avgifter
för utfört handräckningsarbete vid tullbehandling. En sådan
allmänt giltig taxa anser generaltullstyrelsen emellertid
icke lämplig, vare sig packhusarbetet skulle utföras genom
tullverkets eller annans försorg. Det torde nämligen kunna
befaras, att taxan, som enligt kommissionens mening skulle
vara ägnad att förebygga ett gynnande i omförmälda hänseende
av en ort på en annans bekostnad, i stället komme
att bringa den ena orten i ett orättvist läge vid jämförelse
med den andra på grund av olika höga allmänna arbetsoch
levnadskostnader å de båda orterna, uppläggnings- och
tullbehandlingslokalernas mer och mindre arbetskrävande
beskaffenhet, packhusområdenas olika omfattning och belägenhet
m. m. Det av en tullmyndighet framkastade förslag
angående en gemensam grundtaxa med procentuella
tillägg för orter med högre allmänna arbetskostnader bleve
således icke heller tillfyllest för åvägabringande av full
rättvisa härutinnan. Sådan synes styrelsen kunna efnås
endast genom bibehållande av hittills tillämpade system
med lokala taxor, likväl omlagt sålunda, att den slutliga
prövningen och fastställandet av dessa taxor uppdrages åt
en och samma centrala myndighet, förslagsvis kommerskollegium,
som därvid borde hava att samråda med generaltullstyrelsen.
Ålades vidare den prövande myndigheten
att före sitt beslut i ämnet bereda de intresserade parterna
tillfälle att däri yttra sig och komme tillika, såsom
torde kunna förutsättas, samma myndighet att vid slutredigeringen
av taxorna — vartill myndigheten borde
infordra förslag från magistraten eller annan kommunal

O O

Taxor.

142

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

Monopolrättens
omfattning.

myndighet å respektive orter — förläna desamma i möjligaste
mån likformig uppställning, vore, såvitt styrelsen
kan finna, samtliga de förmåner, som kommissionen åsyftat
med sitt ifrågavarande'' förslag, på ett mera betryggande
sätt vunna.

Dessa taxor torde till trafikens gagn böra i viss utsträckning
innehålla bestämmelser jämväl om avgifter för av
packhuskarlar på begäran av trafikerande utfört, icke
monopoliserat arbete.

På grund av vad här ovan anförts, hemställer styrelsen,

att kommissionens förslag om fastställande genom
Eders Kungl. Maj:t av en för hela riket avsedd
taxa å ersättning för genom tullverket utfört handräckningsarbete
vid tullbehandling icke måtte bifallas;
samt

att bestämmelser måtte av Eders Kungl. Maj: t
utfärdas därom, att taxa å ersättning för av
packhuskarlslag eller packhuskarl utfört arbete
av omförmält slag skall för varje vederbörlig ort
fastställas av kommerskollegium efter samråd med
generaltullstyrelsen.

Med avseende å frågan om vilka packhusarbetare, som
borde åtnjuta monopol å utförande av handräckningsbestyret
vid tullbehandling, skiljer sig, efter vad förut nämnts,
generaltullstyrelsens uppfattning såtillvida från kommissionens,
att, medan kommissionen ansett monopolrätt böra
tillerkännas allenast de på de största tullplatserna anställda
packhuskarlarna, styrelsen finner denna rätt böra lämnas
åt på vilken som helst ort officiellt anställd sådant arbetspersonal.

Ej heller rörande frågan om vilket arbete, som borde
vara inbegripet under monopolrätten, äro kommissionen
och generaltullstyrelsen fullt eniga. Kommissionens förslag,
att alla varutransporter av oförtullat gods inom packhus
och fastställt packhusområde skulle anses såsom sådant
arbete, sammanhör med förslaget om packhuskarlarnas statsanställda
och uppgives vara tillkommet för att inbespara
tullbevakningspersonal vid transporterna. Åven om styrelsen
hade kunnat biträda kommissionens åsikt i fråga om stats -

tiENEUALTIJI.L8TYKRI.SRNS

143

anställningen, skulle styrelsen ändock icke funnit möjligt
att tillråda berörda utsträckning av monopolrätten, i vad
den avser transporter utom packhus. Ty först och främst
skulle med den affattning, som förslaget erhållit, varuägare
kunna, beträffande gods, som i oförtullat skick sändes
exempelvis från packhus till järnvägsstation eller tullager
utom packhusområdet, tvingas till omlastning av godset å
annat åkdon vid områdets gräns, därifrån tullbevakning
lör övrigt måste medfölja; är fråga om försändning under
annan tullkontroll enligt frihamns- eller frilagersförfattningarna,
blir kommissionens motiv tydligen utan all bärighet.
Att dylika omlastningar med därav härflytande kostnader
och besvärligheter för varuägarna skulle ofta förekomma,
är högst sannolikt med avseende bland annat därå, att,
om packhuskarlarna statsanställts, det vore i den övriga
tulltrafikens och tullverkets intresse, att de icke Unge
sysselsättas med en förrättning i större utsträckning än
stadgat blivit. Vidare skulle kommissionens förslag uppenbarligen
medföra ett inkräktande från packhuskarlarnas
sida på andras arbetsfält, något som kommissionen eljest
anser böra undvikas. Slutligen vore att befara, det packhuskarlarna
genom denna gren av monopolrätten skulle
vid uppstående arbetskonflikter inom åkeri- och transportarbetarfacken
utsättas för alltför starka påfrestningar att
inställa arbetet, vilket kunde hava till följd, att även tullbehandlingsarbetets
behöriga gång skulle i betänklig grad
äventyras. Vid det förhållande, att styrelsen förklarat sig
icke kunna dela kommissionens åsikt, att packhuskarlar
borde statsanställas, därå förevarande förslag är helt grundat,
kan styrelsen än mindre finna anledning tillst}7rka samma
förslag, i den mån det avser utvidgning av monopolrättens
nuvarande omfattning. Att transporter inom packhus av
oförtullat gods böra vara förbehållna packhuskarlarna, överensstämmer
med vad redan för närvarande gäller. — Kommissionen
har vidare föreslagit, att från packhuskarlarnas
befattning skulle vara alldeles uteslutet s. k. mottagningsarbete,
d. v. s. godsets mottagning vid fartygs reling eller
vid järnvägsvagn, dess uppläggande å kaj, uppsortering
efter olika märken samt, då godset icke omedelbart införes
i packhus eller skjul, dess skyddande medelst presenningar

144

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

och underlag-. Förslaget synes vara tillkommet för att i
sin mån förebygga konflikter med arbetare, som eljest i
allmänhet sysselsätta sig med liknande arbete. Såsom av
förut lämnad redogörelse för packhuskarlsfrågans tidigare
behandling framgår, har av såväl 1908 års tullstatskommission
som kommerskollegium och generaltullstyrelsen på
sin tid den åsikt uttalats, att ifrågavarande arbete visserligen
icke skulle vara förbehållet packhuskarlslagen men
att utförandet av detsamma på begäran av varuägare skulle
åligga lagen, en skyldighet som enligt styrelsens meningdock
endast skulle inträda efter order av vederbörande tullmyndighet,
vilken hade att tillse, det icke packhuskarlarnas
egentliga uppgift lede intrång genom omförmälda arbete.
Syftet med bestämmelsen om skyldighet för packhuskarlslag
att efter dylik order utföra mottagningsarbete har uppenbarligen
varit att vid fall av arbetsnedläggelse bland de
arbetare, som i allmänhet förrättade sådant arbete, förhjälpa
de trafikerande till att få sitt gods om händer. Hur behjärtansvärt
ur trafikens synpunkt ett sadant syfte än må
vara, kan styrelsen likväl numera icke undgå att ställa sig
tveksam om lämpligheten av att i lagstiftningen införa eu
bestämmelse i nyss angiven riktning. Vid tillämpning av
densamma skulle nämligen dels befälspersonal inom tullverket
komma att direkte inblandas i utom tullverket radande
arbetskonflikter på grund av den bestämmanderätt
över packhuskarlarnas skyldighet i förevarande avseende,
som tillagts nämnda personal, dels även tullverket på
andra sätt kunna bliva indraget i dylika konflikter. Styrelsen
finner sig därför icke böra vidhålla sin tidigare åsikt,
att det borde åligga packhuskarlslag att under vissa omständigheter
befatta sig med mottagningsarbete; men därmed
är dock icke sagt, att styrelsen anser ett förbud mot
utförande av detta arbete böra förefinnas. Tillfällen kunna
nämligen tänkas inträffa, då samtliga parter — lossningsarbetare,
packhuskarlar, varuägare och tullverket — vore
ense om lämpligheten av att packhuskarlarna verkställde
mottagningsarbete; och vid sådant förhållande vore det
tydligen till det allmännas skada, om ett dylikt förbud
förefunnes. Kommissionens förslag, i vad det avser
fastställande av sådant förbud, kan styrelsen följaktligen

FÖRFATTNINUBFÖRSI.Ad. 145

icke Inträda. — Ej lieller kan styrelsen, av liknande
skäl, dela kommissionens åsikt, att ett motsvarande förbud
borde förekomma beträffande pålastning på åkdon
av redan tullbeliandlat gods. Olämpligheten av ett sådant
förbud är så mycket mera iögonenfallande, som de moderna
packhusen oftast äro så inrättade, att det tullbehandlade
godset kan från utlämningsstället föras direkte på det
transportmateriell, med vilket godset skall bortforslas från
packhuset. Emellertid anser styrelsen på i huvudsak enahanda
grunder, som nyss åberopats i fråga om mottagningsarbetet,
att pålastningsarbetet bör förklaras icke vara
ett göromål, som är uteslutande förbehållet packhuskarlarna.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, hemställer styrelsen,

att kommissionens förslag om särskilda föreskrifter
därom, att packhuskarlarnas monopolrätt
skall omfatta jämväl alla utom packhus försiggående
varutransporter av oförtullat gods inom
fastställt packhusområde samt att från deras befattning
skall vara alldeles uteslutet dels mottagningsarbete,
dels ock pålastning på åkdon av redan
tullbehandla! gods, icke måtte bifallas; samt
att bestämmelser måtte utfärdas därom, att
mottagningsarbete ävensom pålastning å åkdon
av redan tullbehandlat gods icke utgör sådant
arbete, som är packhuskarlslag eller packhuskarl
förbehållet.

De bestämmelser, som generaltullstyrelsen här ovan ifrågasatt,
synas styrelsen lämpligen böra tillika med en del
allmänna föreskrifter rörande packhusarbetarnas förhållande
till tullverket och allmänheten sammanföras till en av Eders
Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse angående förrättandet av
liandräckningsbestyret vid tullbehandling. Förslag till en
sådan författning har av styrelsen utarbetats och härvid
fogats såsom bilaga 4 (sid. 156 o. f.). Tillika får styrelsen
framhålla, att utfärdande av en dylik kungörelse påkallar
ändring av § 24 mom. 4 i gällande tullstadga.

Förslaget till kungörelse rörande handräckningsbestyrets
förrättande är delvis byggt på grundvalen av 1908 års^tullstatskommissions
på sin tid av kommerskollegium och

Utlåtande. IV. iO

Författnings förslag.

Speciell

motivering.

146

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

generaltullstyrelsen reviderade författningsförslag i ämnet.
För de mera betydande avvikelser från detta senare förslag,
vilka förekomma utöver dem, som föranletts av de här
ovan framlagda grundprinciper, må lämnas följande motivering.

Det tidigare författningsförslaget innehöll ett stadgande
därom, att packhuskarlslagens monopol icke skulle utgöra
hinder för varuägare att vid all vågning ombord å fartyg
eller i eget magasin begagna annat arbetsmanskap. Detta
undantag från lagens monopolrätt har i § 2 mom. 1 av
förevarande författningsförslag utsträckts till att omfatta
icke blott vågning utan även varje annan tullbehandling
å nämnda ställen. Förändringen har vidtagits för konsekvensens
skull; det har nämligen synts oegentligt, om det
arbete med godset, som skulle påkallas för utrönande av
tullavgifter för detsamma, kunde få verkställas genom varuägarens
försorg, därest varan enligt tulltaxan skulle tullbehandlas
efter vikt, men vara förbehållet packhuskarlslagen,
om tullbehandlingen skulle ske efter andra grunder. — I
mom. 2 av ifrågavarande paragraf har införts en bestämmelse
om rätt för järnvägs- eller postförvaltning att låta
ombesörja sådant handräckningsbiträde med av densamma
omhändertaget gods, som ur statsverkets synpunkt lämpligen
bör av förvaltningen förrättas. Det har nämligen ansetts
lämpligt att uttryckligen tillerkänna ifrågavarande förvaltningar
rätt att låta utföra bestyret beträffande gods, vars
tullbehandling med tillämpning av föreskrifterna i § 43
tullstadgan och därtill sig anslutande författningar eller
§§ 2 och 3 i kungörelsen den 17 juli 1912 angående behandling
av paketpost från utlandet må ombesörjas av förvaltningarna
för varuägarnas räkning. Föreskriften utgör
ett lagfästande av nu gängse praxis.

Senare delen av § 3 mom. 2 i förslaget, vilken saknar
motsvarighet i tidigare förslag, innehåller stadgande till
förhindrande av stockning i trafiken genom någon varuägares
underlåtenhet att ställa tillräckligt arbetsmanskap
till förfogande. 1 momentet omförmäld tullbehandling i
varuägares frånvaro förekommer för närvarande endast
såsom undantag, exempelvis enligt § 24 mom. 1 sista stycket
tullstadgan, men skulle enligt ett av kommissionen i be -

147

IÖH 1''ATTNIM ISFOltSLAIi.

tänkandet II: 1 sid. 196 väckt och av styrelsen biträtt förslag
kunna äga rum i vidsträcktare omfattning.

Hänvisningen i § 4 av föreliggande förslag åsyftar för § 4.
närvarande §§ 6—i) i kungörelsen den 23 september 1919
angående reglemente för Stockholms frihamn samt torde
komma att avse §§ 2—4 i det reglemente för Göteborgs
frilager, vartill förslag blivit av stadsfullmäktige i Göteborg
med skrivelse den 19 april 1920 för fastställelse överlämnat
till generaltullstyrelsen.

För tydligare utmärkande av att packhuskarlslag eller 8 5-packhuskarl har att med avseende å sättet för och ordningen
vid handräckningsbestyrets utövande i första hand ställa
sig till efterrättelse de förhållningsorder, som vederbörande
tullmyndighet med stöd av gällande stadganden må utfärda,
har ett i tidigare författningsförslag mera undanskjutet stadgande
om packhuskarlslagens subordinationsförhållande till
tullmyndigheten upptagits såsom ett särskilt författningsrum,
§ 5.

1 slutet av första stycket i § 6 mom. 1 har efter före- 8 6-

bild av sista punkten i § 7 av förberörda reglemente för
Stockholms frihamn införts en föreskrift därom, att ändring
i kungjord taxa å ersättning för utfört handräckningsbestyr
icke må träda i kraft tidigare än en månad efter kungörandet.
Anledningen därtill har varit densamma, som lärer
hava på sin tid föranlett intagandet av motsvarande bestämmelse
i reglementet för Stockholms frihamn, nämligen
att för köpmännen möjliggöra säkrare kalkyler över transportkostnaderna
för införskrivna varor.

Enligt ett i sista stycket av § 11 föreslaget stadgande § n.
skulle packhuskarlslag eller packhuskarl komma att efter
generaltullstyrelsens beslutande åtnjuta skälig ersättning av
tullverket för den renhållning av packhuslokalerna, som
enligt vederbörande tullmyndighets bestämmande ombesörjts
av packhuskarlslaget eller packhuskarlen. Hittills lärer sådant
arbete hava betraktats såsom ett bestyr, som ålegat packhuskarlarna
utan särskild ersättning; och torde således gottgörelse
för arbetet hava ansetts vara inbegripen i de avgifter
för packhusarbete, som de trafikerande hade att
erlägga. Det lärer emellertid kunna ifrågasättas, huruvida
trafiken sålunda bör vidkännas kostnaderna för ett arbete

148

FÖRSLAGET I PACKHCSKARLSFRAGAN.

§ 12.

Ikraftträ dandet.

av ifrågavarande beskaffenhet. Mera egentligt synes vara,
att staten här liksom i övriga lokaler, vilka av allmänheten
trafikeras, bekostar erforderlig renhållning.

De i § 12 mom. 1 omnämnda stadgar äro avsedda att
innefatta bestämmelser om packhuskarlarnas förhållande
inbördes samt till den, av vilken de blivit anställda, särskilt
om deras avlöning, sjukersättning, pensionsrätt o. d.
Den i mom. 2 av samma paragraf åsyftade arbetsordning
åter synes böra inrymma sådana närmare föreskrifter
rörande packhuskarlarnas verksamhet i förhållande till tullverket,
vilka må visa sig behövliga, såsom packhuskarlarnas
fördelning på de olika tullbehandlingsexpeditionerna, förläggningen
av rasttider och annat liknande.

Här ifrågavarande kungörelse lärer knappast kunna utan
olägenhet träda i kraft tidigare än tre månader efter den,
då densamma utkommit från trycket.

Stockholm den 14 juni 1920.

Underdånigst
H. THEMPTANDER.

E. BEYER,

föredragande.

JOHN EWERLOF.

TURE ALSEN.

ERNST SCHONAICH.

A. R:son von Hedenberg.

BILAGOR

151

Bilaga I.

(Sid 50).

Tablå,

innefattande en jämförelse mellan de respektive inkomster,
som från tiden för realskolexamens avläggande (vid fyllda 17
år), intill dess ungefärlig ekonomisk likställighet uppnåtts,
kunna beräknas successivt tillfalla tre jämnåriga personer
(A, B och C/D), av vilka en ägnar sig åt tullverket efter intill
studentexamen fortsatt skolgång, en åt postverket och en åt
statens järnvägar (se vidare nedanstående anvisningar).

Levnads- året	Tullverket	Postverket	Statens järnvägar (trafikavdelningen)
Tjänst- året	Inkomst	i kronor	Tjänst- året	Inkomst i kronor	Tjänst- året	Inkomst	kronor
A	i	B 6	c 8	D 8
I	n
i 18. e		2 •_	2-		7 1 000		9 1 000	9 1 000
19:e	—	—		—	7 608	—	9 945	9 945
20:e	—	—	_	__	7 2 070	—	9 2 160	9 2 160
21:a	—	—	2 675	l:a	7 2 390	l:a	9 2 448	9 2 418
22:a	l:a	3 2 010	2 2 390	2:a	7 2 400	2:a	9 2 460 !	9 2 460
23:e	2:a	3 2 190	3 2 460	3:e	2 400	3:e	2 460	2 460
24: e	3:e	2 190	2 460	4:e	3 3 450	4:e	8 3 450	8 3 450
25: e	4:e	* 2 525	4 2 825	5:e	3 450	r,:e	3 450	3 450
26: e	5-e	2 555	2 825	6:e	3 450	6:e	3 450	3 450
27:e	6:e	2 555	1 3 960	7:e	3 660	7:e	3 660	3 660
28:e	7:e	6 2 890	4 260	8e	3 660	8:e	3 660	3 660
29: e	S:e	2 920	4 260	9:e	3 660	9:e	3 660	3 660
30:i*	9:e	2 920	4 260	10e	3 960	10:e	3 960	3 960
31 :a	10 :e	2 920	•4 560	11:6	3 960	11 :e	3 960	3 960
32:a	11:6	1 4 560	4 560	12:e	3 960	12.6	3 960	3 960
33:e	12:e	4 560	4 560	13: e	4 260	13:6	. 4 260	4 260
34: e	13:e	4 860	4 860	14:e	4 260	14:e	4 260	4 260
35:e	14:e	4 860	4 860	15:e	4 260	lille	4 260	4 260
36:e	15:e	4 860	4 860	16 :e	4 560	16 :e	4 560	4 560
37:e	16:e	5 160	5 160	17:e	6 4 860	17:6	8 4 860	8 4 860
38:e	17 :e	5 160	5 160	18:e	4 860	18:e	4 860	4 860
39:0	18-e	5 160	5 160	19e	5 160	19:e	5 160	5 160
40:e	19 e	5 160	5160	20:e	5160	20:e	5 160 \|	5 160
18:e—10:e	70 015	79 2751	—	81 458 i	—	82 063	82 063
41:a	20:e	5 160	5 160	21:a	5160	21: a	5 160	5 160
42: a	21:a	5 160	5 160,	22:a	5 160	22: a	5 160 j	5 160
43:e	22: a	5 160	5 160	23:e	5 160	23:e	5 160 :	5 160
44:e	23:e	5 160	5 160	24:e	5 160	24:e	5 160 !	5 160
45:e	24:6	5 160	5 160	25:e	5 160	25:e	10 5 520 1	5 160
46: e	2ö:e	1 5 880	1 5 880	26:e	17 5 880	26:e	5 520	5 160 \|

152

Levnads- året	Tullverket	Postverket	Statens järnvägar (trafikavdelningen)
Tjänst- året	Inkomst	i kronor	Tjänst- året	Inkomst i kronor	Tjänst- året	Inkomst	i kronor
A	i	B 4 5 6 7	c8	11 8
I	ii
47:e	26:e	5 880	5 880	27 :e	5 880	27:e	5 520	5 160
48:e	27.e	5 880	5 880	. 28:e	5 880	28:e	5 520	11 5 880
49: e	2S:e	0 300	6 300	29:e	5 880	29:e	5 520	5 880
50:e	29. e	6 300	6 300	30:e	5 880	30:e	10 5 880	5 880
18:e—50:e	—	126 055	135 315	_	136 658	\| —	CO X X ce	135 823
51: a	30:e	6 300	6 300	31a	5 880	31:a	5 880	6 300
52: a	31a	6 300	6 300	32 a	5 880	32 a	5 880	6 300
53: e	32:a	6 300	6 300	33:e	''5 880	33:e	5 880	6 300
18:e—53:e	—	144 955	154 215	1 -	154 298	1 -	153 823	154 723

1 A antages bliva ordinarie kammarskrivare efter i fallet I 10 tjänstår (= nuvarande
förhållanden) och i fallet II 5 tjänstår (= antagna framtida förhållanden) samt kontrollör
i båda fallen efter 24 år (se vidare sista stycket av nedanstående anvisningar).

3 Från den tidpunkt, då post- eller järnvägsaspiranten avlägger realskolexamen (vid
fyllda 17 år) antages tiden för tullaspiranten, intill dess han vunnit anställning som
extra ordinarie kammarskrivare, förflyta på följande sätt och med följande inkomster:

Levnads- året 18:e	Skolgång.
19:e	I):o .
20:e	I):o
21:a	2 1/a mån. 4 v* -»
I	5 » 1 mån
22:a j	i ii »

Inkomst i
kronor

provtjänstgöring ...........

ledighet före kursen ____

teoretisk kurs: fallet I.

» II

teoretisk kurs: fallet I.

» II

(= kommunikationsverken)

(= s. J.)..................

extra ordinarie kammarskrivare: fallet 1 ........

» Il (= S. J.)|

3 Fallet I: 6 kr. per dag; fallet II: 205 kr. per mån. (— S. J.)

675

135
2 010
2 255

4 Fallet I: 6 kr. per dag första man., därefter 7 kr.; fallet II: ökning med 365 kr.
per år.

5 Fallet I: 7 kr. per dag första män., därefter 8 kr.

6 B antages bliva ordinarie postcxpeditör vid fyllda 23 år efter 3 års tjänstgöring
såsom extra, förste postexpeditör efter ytterligare 13 års tjänstgöring (= 16 tjänstår)
samt postkontrollör eller postmästare av klass 3 efter 25 tjänstår.

7 Tiden från realskolexamens avläggande (vid fyllda 17 år) till anställningen som

extra ordinarie tjänsteman förutsattes förflyta på följande sätt och med följande .inkomster: -

15:3

Levnads-			Inkomst i
året			kronor
18:e	Sysselsättning inom eller utom verket (se nedan)..................	1 000
1	2 */2 mån.	ledighet före intagandet till provtjänstgöring.........	—
19:e l	5 »	provtjänstgöring...........................................
1	4 «/» »	teoretisk kurs .................... *..........
90-a ^	v» *	ledighet före praktiska kursen...........	—
6 i	11 Va »	praktisk kurs................................................	2 070
of.a ''		slutexamen..................................................	90
_l.a (	ii v» »	extra ordinarie postexpeditör ...........................	2 300
8 € och	D antagas bliva ordinarie stationsskrivare vid fyllda 23 år efter	3 års tjänst-

göring såsom extra samt förste stationsskrivare efter ytterligare 13 års tjänstgöring
(= 16 tjänstår).

a Tiden från realskolexamens avläggande (vid fyllda 17 år) till anställningen som
extra ordinarie tjänsteman förutsättes förflyta på följande sätt och med följande inkomster: I

Levnads året -

18:e

19:e

20:e

21:a

Sysselsättning inom eller utom verket (se nedan)............

2 mån. ledighet före antagande till provtjänstgöring...

3 » provtjänstgöring.......................................

2 » telegrafkurs ..........................................

5 :> teoretisk kurs.................................1........

12 » praktisk kurs.........................................

*/» » slutexamen.............................................

11 Vs » extra stationsskrivare ..............................

I Inkomster i
kronor

1 000

945

2 160
90
2 358

10 C antages hliva befordrad till stationsinspektor av klass 4 efter 24 tjänstår och
till stationsinspektor av klass 3 efter 29 tjänstår.

11 D antages hliva befordrad till expeditions/öreståndare efter 27 tjänstår.

Anvisningar.

Förestående tablå har upprättats för belysande av den inverkan på tulltjänstemannens
av högre grad ekonomiska ställning, som vid jämförelse med förhållandena
i postverket och vid statens järnvägar utövas dels av de högre kompetensfordringarna
i tullverket och den därav föranledda längre skolgången, dels av
den längre extratiden därstädes; och hava därvid nedanstående efter de olika
verkens tjänsteförhållanden uppställda förutsättningar förelegat:

Tiden för antagandet till extra ordinarie tjänsteman i tullverket har satts
till uppnådda 21 år, vilket närmast motsvarar medeltalet för åren 1915—1917,
de tre sista år, under vilka nyantagning skett. —- Anställningen som extra ordinarie
tjänsteman i de båda övriga verken har antagits ske vid fyllda 20 år,
vilket enligt inhämtade uppgifter torde närmast motsvara genomsnittliga förhållandet
för närvarande för här ifrågavarande kategori, vilken ej passerar
grupp II (lägre befattningshavare).

Avläggandet av realskolexamen har antagits försiggå vid uppnådda 17 år.
Då inträde i respektive elevkurser i allmänhet sker först vid fyllda 18 år, ett
förhållande, som starkast framträder vid statens järnvägar, där större avseende
fästes vid kroppskonstitutionen, har det förutsatts, att det mellan dessa tid -

154

punkter liggande året (det 18:e) ägnas åt annan avlönad sysselsättning, vare sig
i eller utom verket för vilken ersättning beräknats till i runt tal 1 000 kronor. —
Emellertid torde i detta sammanhang böra anmärkas, att ett icke ringa antal
postelever vinner inträde i vederbörande kurs ej blott under det 18:e utan även
under det 17:e året (i sista kursen respektive 13 och 10 stycken); i dylikt fall
måste givetvis den intjänade summan ökas ej oväsentligt.

Såsom tjänståldern vid befordran har ansetts kunna upptagas genomsnittet
av tjänståldern vid förekomna befordringar under åren 1916—1919. På grund
av rådande relationer mellan antalet tjänster av här berörda grader, å ena sidan,
och antalet tjänster av än högre grader, å andra sidan, kan antagas, att den
förutsatta uppnådda befordran utgör slutbefordran beträffande samtliga verk.

Inkomsterna för ordinarie tjänstemän äro beräknade, för korum unikationsverken
enligt från och med den 1 juli 1920 gällande avlöningsreglemente och för
tullverket enligt generaltullstyrelsens nu framlagda förslag till avlöningsreglemente,
i båda fallen för billigaste ort och med undantagande av dyrtidsstillägg. —
För extra ordinarie tjänstemän äro inkomsterna beräknade enligt för närvarande
gällande grunder; för tullverket har i fallet II dock antagits viss höjning av nu
utgående arvoden till likhet med kommunikationsverken.

Bilaga 2.
(Sid. 54).

Tabell,

innefattande dels uppgift på de inkomster, befattningshavare
av olika grader inom tullverket komma att, för år räknat,
åtnjuta under senare hälften av år 1920 i form av fast avlöning
och ortstillägg samt, i enlighet med beslut av 1920
års riksdag, tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg, dels
ock uppgift på de lönegrader, däri befattningshavare skulle
uppföras enligt 1914 års tullkommissions respektive generaltullstyrelsens
förslag till tjänsteförteckning.

		0 r	t s g r u p p 1	Lönegrad
	År	A	8	C	enligt kommis- sionens förslag	enligt general -tullsty-relsens förslag
A. Manliga befattningshavare.
Vaktmästare hos generaltull-1 styrelsen och dess uvdel-J	9	—	_	3 742 4 306	!•	3
				3 892 4 541
Kustroddare .....................1 Vaktmästare av klass 3....../	9	3 554 4 118	3 780 4 400	4 5, 6	2 3, 5
Kustvakt...........................\|	9	3 789 4 353	4 033 4 654	4 156 4 804	!4	4
Förste vaktmästare hos gene-t raltullstyrelsen ...............1	9	—	—	4 306 4 870	}’	7
Gränsridare........................1 Vaktmästare av klass 2 ......)	9	4 259 4 823	4 541 5 161	4 682 5 331	5 5, 6	5 3, 5
Kustuppsyningsman ............J	9	4 588 5 152	4 898 5 519	5 053 5 702		6
Vaktmästare av klass 1......J	9	4 823 5 387	5 152 5 772	5 316 5 965	j 5, 6	3, 5
Uppsyningsman av klass 3... J	9	4 823 5 669	5 152 6 083	5 316 6 289	!7	7
Uppsyningsman av klass 2...\|	9	5 152 5 998	5 509 6 440	5 668 6 661	) 7	7
Uppsyningsman av klass l...\| Gränsuppsyningsman .........I	9	5 481 6 327	5 866 6 797	6 059 7 032	!’	7

1 A betecknar ort utan ortstillägg, B ort, där 10 procent och C ort, där 15 procent
sådant tillägg utgår.

156

Kustöveruppsyningsman

Overuppsyningsman av

Overuppsyningsman av klass 1)
Gränsöveruppsyningsman .../

Tullinspektor ....................j

Kammarskrivare ................J

Tullfiskal...........................|

Tullförvaltare av klass 5 ...J

Registrator........................''

Notarie..............................

Revisor och bokhållare ......

Revisor.............................

Aktuarie ...........................

Andre byråassistent............

klass 2|

Tullförvaltare av klass 4.....

Kontrollör .......................

Gränsbevakningschef ........

Tullförvaltare av klass 3... .
Förste kontrollör ..............

Överkontrollör av klass 2 .

Sekreterare .......

Kamrerare .......

Förste revisor____

Förste auktuarie
Byråassistent____

Kustbevakningschef ............

Överinspektör av klass 3 ...
Tullförvaltare av klass 2......

Överinspektör av klass 2 ...»

Tullförvaltare av klass 1......

Överkontrollör av klass 1 ...Jj

Överinspektör av klass 1 ...||

	Ortsgrupp	Löne	grad
År	A	B		enligt	enligt general-
			tullsty-
				förslag	relsens förslag
	5 622	6 017	6 214	\ 9 / 9
9	6 468	6 947	7 187
—	6 045	6 477	6 694	1 9 / 9	8
9	7 173	7 718	7 991
—	6 656	7 145	7 389		8
9	8 348	8 912	9 194	) 9
—	6 656	7 145	7 389	i
9	8 912	9 476	9 758
_	7 032	7 558	7 822	}“	10
9	9 288	9 852	10134
_	7 502	8 066	8 348	i	12
9	9 758	10 322	10 604	/ ~
_	8160	8 724	9 006	\
9	10 416	10 980	11 262	/
	_	_	9 946	13	13
15			12 766
	9 617	10 181	10463	i
9	11873	12 437	12 719	)
- .	9 993	10 557	10 839	\u	13
9	12 249	12 813	13 095
_	11 215	11 779	12 061	—	15
9	13 471	14 035	14 317	15	14
—	12 202	12 766	13 048	)18	15
9	14 458	15 022	15 304
				17	17
					15
—	—	—	13 518	1 16 \|	15
10	—	—	15 398	16
				1	16
	12 578	13 142	13 424	17	15 16
9	14 834	15 398	15 680
	14 176	14 740	15 022	17	16
9	16 432	16 996	17 278	17	16
—	16 150	16 714	16 996	} 18	18
9	18 406	18 970	19 252

		Ortsgrupp	Lön e	grad
	År	A	Il	C	enligt kommis- sionens förslag	enligt general- tullsty- relsen förslag
			''	17 842	j 20	20
y ..........................1	5	—	—	18 970
				24 234
B. Kvinnliga befattningshavare.
Kvinnliga skrivbiträden .....1 Kvinnliga biträden av första^ graden ...........................)	15	—	—	3 742 4 870	1 2 1	1
Kvinnliga biträden av andra! graden ...........................i	15	—	. —	4 494 5 622	!3	2

Anm. Med hänsyn därtill, att definitivt förslag till tullkamrarnas gruppering icke
nu kan framläggas, hava vid jämförelsen mellan de lönegrader, i vilka tjänstemännen
skulle uppföras enligt kommissionens och generaltullstyrelsens förslag, tullförvaltarna
icke kunnat medtagas. Styrelsen erinrar dock, att tullförvaltarna skulle uppföras:

enligt kommissionens förslag:

klass 4 i 12 lönegraden
* 3 i 14

n 2 i 15

> 1>11

enligt generaltullstyrelsens förslag:

klass 4 i 12 lönegraden
ti 3 i 13

n 2 i 15

„ 1 i 16 „ samt

övertullförvaltare i 17 lönegraden.

158

Bilaga 3.

(Sid 54.)

Tabell,

utvisande de årliga inkomster, befattningshavare i tullverket
inom de särskilda lönegraderna och löneklasserna skulle åtnjuta
å olika orter i form av lön enligt den för kommunikationsverken
fastställda löneplanen med tillägg av det dyrtidstillägg,
som enligt 1920 års riksdags beslut tillkommer
befattningshavare i kommunikationsverken.

Lönegrad	1 Löne-klass	Ortsgrupp A P G
A. Manliga befattningshavare.		kronor	kronor	kronor
	1	3 972	4 423	4 875
	2	4173	4 654	5 135
l:a lönegraden..............................	3	4 373	4 885	5 396
	4	4 574	5 115	5 657
	5	4 774 \|	5 346	5 918
	2	4 173	4 tf54	5 135
	3	4 373	4 885	5-396
2:a lönegraden..............................t	4	4 574 j	5 115	5 657
	5	4 774	5 346	5 918
1	tf	4 975	5 577	6178
1	3	4 373	4 885	5 396
	4	4 574	5 115	5 657
3:e lönegraden..............................	5	4 774	5 346	5 918
\|	tf	4 975	5 577	6 178
1	7	5 226	5 858	6 489
	4	4 574 i	5 115	5 657
	5	4 774	5 346	5 918 1
4:e lönegraden..............................	3	4 975	5 577	6 178
	7	5 226 ''	5 858	6 489
	8	5 476	6 138	6 800 \|
	tf	4 975	5 577	6 178
	7	5 226	5 858	6 489
5:e lönegraden..............................	8	5 476	6138	6 800
	9	5 777	6 469	7 161
	10	6 078	6 800	7 522
	! 8	5 476	6 138	6 800
	i 9	5 777	6 469	7 161
6:e lönegraden..............................	10	6 078	6 800	7 522
	11	6 429 \|	7 181	7 934
	12	6 780	7 562	8 345
(	10	6 078	6 800	7 522
	11	6 429 \|	7 181	7 934
7:e lönegraden..............................J	12 !	6 780	7 562	8 345
	13	7 282	8 094	8 906
1	14	7 783 i	8 656	9 528

159

t Lönegrad	1 Löne-	Ortsgrupp ...
klass	A	1)	G

	1	kronor	kronor	kronor
	11	6 429	7 181	7 934
	12	6 780	7 562	8 345
8:e lönegraden ...........................	13	7 282	8 094	8 906
14	7 783	8 656	9 528
	15	8 285	9 217	10150
	12	6 780	7 562	8 345
	13	7 282	8 094	8 906
	14	7 783	8 656	9 528

	15	8 285	9 217	10 150
	in	8 786	9 779	10 772
	13	7 282	8 094	8 906
	14	7 783	8 656	9 528
	15	8 285	9 217	10150 ■

	it;	8 786	9 779	10 772
	17	9 287	10 340	11394 j
	14	7 783	8 656	9 528
	15	8 285	9 217	10 150
	16	8 786	9 779	10 772
	17	9 287	10 340	11394
	18	9 889	10 972	12 055
r	16	8 786	9 779	10 772 :
12:e lönegraden ...........................	17 18	9 287 9 889	10 340 10 972	11394 12 055
1	19	10 491	11 604	12 717
1	17	9 287	10 340	11 394
13:e lönegraden ...........................	18 19	9 889 10 491	10 972 11 604	12 055 1 12 717
i	20	11 193	12 336	13 480
[	18	9 889	10 972	12 055 1
14:e lönegraden ...........................	19 20	10 491 11 193	11 604 12 336	12 717 13 480
i	21	11895	13 068	14 242 i
f	20	11 193	12 336	13 480 \|
15:e lönegraden ...........................!	21 22	11 895 12 597	13 068 13 800	14 242 15 004 1
I	23	13 399	14 603	15 806
I	22	12 597	13 800	15 004
16:e lönegraden ...........................;	23 24	13 399 14 202	14 603 15 405	15 806 16 609
l	25	15 004	16 207	17 411 1
1	23	13 399	14 603	15 806
17:e lönegraden ...........................j	24 25	14 202 ! 15 004	15 405 16 207	16 609 17 411
[	26	15 806	17 010	18 213 1

160

Lone-	Ortsgrupp
klass	A	D	G
	kronor	kronor	kronor
24	14 202	15 405	16 609
25	15 004	16 207	17 411
26	15 806	17 010	18 213
27	16 609	17 812	19 016
25	15 004	16 207	17 411
26	15 806	17 010	18 213
27	16 609	17 812	19 016
28	17 411	18 614	19 818
26	15 806	17 010	18 213
27	16 609	17 812	19 016
28	17 411	18 614	19 818
29	18 213	19 417	20 620
1	3 671	3 972	4 273
2	3 872	4 188	4 504
3	4 072	4403	4 734
4	4 273	4 619	4 965
4	4 273	4 619	4 965
5	4 474	4 835	5 196
6	4 674	5 050	5 426
7	4 925	5 316	5 707
5	4 474	4 835	5196
6	4 674	5 050	5 426
7	4 925	5 316	5 707
8	5 176	5 597	6 018
8	5176	5 597	6 018
9	5 426	5 878	6 329
10	5 727	6 209	6 690
11	6 028	6 539	7 061
9	5 426	5 878	6 329
10	o 727	6 209	6 690
11	6 028	6 539	7 061
12	6 329	6 885	7 442
12	6 329	6 885	7 442
13	6 680	7 252	7 823
14	7 031	7 618	8 204
15	7 382	7 984	8 585
15	7 382	7 984	8 585
16	7 783	8 385	8 987
17	8184	8 786	9 388
18	8 686	9 287	9 889

Lönegrad

18:e lönegraden

19:e lönegraden

20:e lönegraden

B. Kvinnliga befattningshavare.
l:a lönegraden............................

2:a lönegraden.

3:e lönegraden.

4:e lönegraden

5:e lönegraden.

6:e lönegraden.

7:e lönegraden.

1G1

Bilaga 4.
(Sid. 115.)

Förslag till kungörelse

angående förrättandet av handräckningsbestyret vid
tullbehandling.

Härigenom förordnas, som följer:

§ 1.

Kostnaden för framförande av gods till tullbehandling, för erforderlig
uppackning och återinpackning av godset samt för behövligt
handräckningsbiträde vid förekommande vågning av detsamma ävensom
för godsets införande i och utförande ur tullpackhus, där sådant
ifrågakemmer, skall ägaren vidkännas.

§ 2.

Mom 1. För fullgörande av det i § 1 omförmälda handräckningsbestyr
vid tullbehandling av gods annorstädes än vid frihamn eller
frilager skall i en var av städerna Stockholm, Göteborg, Malmö och
Korrköping bibehållas därstädes befintligt packhuskarlslag, vilket
äger uteslutande rätt till bestyrets handhavande; dock att denna
rätt icke skall utgöra hinder för varuägaren att vid tullbehandling
ombord å fartyg eller i eget magasin begagna annat arbetsmanskap.

Mom. 2. Genom vad i mom. 1 stadgas må intrång icke förekomma
vare sig i de rättigheter med avseende ä behandlingen av vissa varor,
som i Stockholm tillkomma det s. k. vindragarlaget, eller i andra
liknande privilegier, som tilläventyrs kunna vara meddelade, ej heller
järnvägs- eller postförvaltning anses vara förmenat att låta ombesörja
sådant handräckningsbiträde med av densamma omhändertaget gods,
som ur statsverkets synpunkt lämpligen bör av förvaltningen förrättas.

Så kallat mottagningsarbete — varmed avses godsets mottagning
vid fartygs reling eller vid järnvägsvagn, dess uppläggande å kaj,
uppsortering efter olika märken samt, då godset icke omedelbart införes
i packhus eller skjul, dess skyddande meddelst presenningar
och underlag — ävensom pålastning å åkdon av redan tullbehandlat
gods utgör icke sådant arbete, som är de i mom. 1 här ovan avsedda
packhuskarlslag förbehållet.

Utlåtande. IV. 11

Bestyrets

bekostande.

Bestyrets förrättande
i
Stockholm,
Göteborg,
Malmö och
Norrköping.

162

Bestyrets förrättande
&
andra orter.

Bestyrets förrättande
vid
frihamn och
frilager.

Chefskap.

Taxor.

§ 3.

Mom. 1. Å andra orter med tullförvaltning än de i § 2 uppräknade
må å orten befintlig handelskammare eller annan sammanslutning
av representanter för handeln anställa packhuskarlslag eller, där
icke mer än en person erfordras för arbetets utförande, packhuskarl
med uteslutande rätt att i samma utsträckning, som i § 2 sägs,
verkställa handräckningsbestyr vid tullbehandling av gods.

Mom. 2. Är å ort, som i mom. 1 avses, packhuskarlslag eller packhuskarl
icke i där omförmäld ordning anställd, må handräckningsbestyret
utföras av varuägaren själv eller genom lämpligt av honom anskaffat
arbetsbiträde eller på annat ändamålsenligt sätt, dock icke, utom i
fall som i § 9 sägs, av tulltjänsteman. För att få i offentlig tullbehandlingslokal
allmänneligen nyttjas såsom arbetsbiträde vid bestyret
skall likväl erfordras godkännande av vederbörande tullförvaltning.

Ställes icke för tullbehandlingsarbetets behöriga gång tillräckligt
handräckningsbiträde till förfogande, äge tullförvaltningen, vare sig
tullbehandlingen verkställes i varuägarens närvaro eller i hans frånvaro,
att på varuägarens bekostnad anskaffa sådant biträde på sätt
lämpligast må finnas.

Mom. 3. Skulle å ort, där bestyret ombesörjes på något av de i
mom. 2 angivna sätt, det befinnas, att därigenom ordning och säkerhet
i packhuset äventyras eller arbetet i allmänhet fördröjes, skall,
därest icke å orten tilläventyrs befintlig handelskammare eller annan
sammanslutning av representanter för handeln inom viss av generaltullstyrelsen
förelagd tid gått i författning om anställande därstädes
av packhuskarlslag eller packhuskarl, som i mom. 1 sägs, generaltullstyrelsen
äga förordna, att packhuskarlslag eller packhuskarl med
enahanda rätt till bestyrets utförande, som enligt § 2 är medgiven,
skall å orten anställas.

§ 4.

Angående utförande av handräckningsbestyr vid frihamn och frilager
galle vad därom är stadgat i vederbörande reglementen för
frihamn och frilager.

§ 5.

Packhuskarlslag eller packhuskarl, som i §§ 2 och 3 åsyftas, skall
lyda under tullbehandlingsinspektionen eller, där sådan ej finnes, tullkammaren
i orten.

§ 6.

Mom. 1. För av packhuskarlslag eller packhuskarl, som i §§ 2
och 3 omförmäles, utfört sådant handräckningsbestyr, vartill laget
eller packhuskarlen har uteslutande rätt, ävensom för mottagningsarbete
och pålastning å åkdon av redan tullbehandlat gods, där

sådant arbete på begäran av varuägare tilläventyr.s ombesörjes av
packhuskarlslag eller paekhuskarl, skall ersättning utgöras enligt för
orten gällande vederbörligen kungjord taxa, som fastställes av kommerskollegium
efter samråd med generaltullstyrelsen. Ändring i
sådan taxa må ieke träda i kraft tidigare än en månad efter kungörandet.

Förslag till berörda taxa skall av kommerskollegium infordras
från magistrat eller annan kommunal myndighet å orten, varjämte
före fastställande av taxan eller ändring däri tillfälle att avgiva
yttrande i ämnet skall beredas ej mindre handelskammare eller annan
å orten varande sammanslutning av representanter för handeln än
även vederbörande tullmyndighet och befintligt packhuskarlslag eller
packhuskarl.

Mom 2. Inom packhus, vid vilket i mom. 1 avsedd taxa gäller,
skall ett exemplar av taxan genom anslag eller annorledes hållas
för allmänheten tillgängligt.

§ 7.

Mom. 1. Packhuskarlslag, varom i § 2 mom. 1 förmäles, äger
uppbära och behålla de för handräckningsbestyrets förrättande inflytande
avgifter; och må med iakttagande i övrigt i tillämpliga
delar av vad i denna kungörelse föreskrives angående packhuskarlslag
och dess medlemmar, beträffande anställning av samt avlöningsoch
andra förmåner för sådant lag tillhörande personer gälla, vad
laget kan finna för sig ändamålsenligast.

Mom. 2. Vad i mom. 1 bestämmes skall gälla jämväl i fråga om
sådant packhuskarlslag eller, där dylikt lag icke erfordrats, sådan
packhuskarl, som, efter vad i § 3 mom. 3 sägs anställts på grund
av generaltullstyrelsens beslut; dock att inrättandet av packhuskarlslaget
eller anställandet av packhuskarlen skall ombesörjas av
tullförvalfningen på platsen.

Mom. 3. Packhuskarlslag eller packhuskarl, som anställts av handelskammare
eller annan sammanslutning av representanter för handeln,
må, efter sammanslutningens bestämmande, antingen avlönas av denna,
som i sådant fall äger uppbära och behålla de enligt taxan inflytande
avgifter, eller ock såsom ersättning för bestyrets förrättande åtnjuta
sagda avgifter.

§ 8.

Mom 1. Antalet medlemmar i varje packhuskarlslag — ordinarie
packhuskarlar — bestämmes av generaltullstyrelsen på förslag av
vederbörande tullmyndighet, under vilken laget lyder, samt sedan tillfälle
till yttrandes avgivande beretts ej mindre handelskammare eller
eljest befintlig sammanslutning av representanter för handeln än även
redan befintligt packhuskarlslag.

För att varda antagen till ordinarie packhuskarl erfordras vederbörande
tullmyndighets godkännande.

Packhuskarlars
avlöning
m. in.

Packhu skarislags
sammansättning
in. m.

164

Mom. 2. Packhuskarlslag, som i § 2 mom. 1 förmäles, ävensom
handelskammare eller annan sammanslutning av representanter för
handeln, som jämlikt § 3 mom. 1 anställt packhuskarlslag eller packhuskarl,
åligger att anskaffa de extra arbetsbiträden, som enligt
vederbörande tullmyndighets beprövande utöver de ordinarie packhuskarlarna
erfordras för arbetets behöriga fullgörande.

Mom. 3. Skulle å ort, där, efter vad i § 3 mom. 3 sägs, packhuskarlslag
eller packhuskarl anställts på grund av generaltullstyrelsens
beslut, behov av extra arbetsbiträde uppkomma, har laget eller
packhuskarlen att på tillsägelse av tullförvaltningen anskaffa sådant
biträde.

§ 9.

Handräckning Å ort, där packhuskarlslag eller packhuskarl med uteslutande rätt,
av tull- enligt vad i §§ 2 och 3 sägs, till handräckningsbestyrets fullgörande

personal. jcke finnes, må vid enstaka tillfällen, då sådant linnes lämpligt, av

vederbörande förman kunna till bestyrets förrättande inom packhus
beordras vid tullförvaltningen på platsen anställd ordinarie tillsyningsman
eller tulluppsyningsman eller i tjänstgöring varande extra
ordinarie tjänsteman eller aspirant; dock må sådan order givas endast
under förutsättning, att därigenom kostnad icke tillskyndas tullverket
och att vederbörande åliggande göromål i tulltjänsten icke åsidosättas.

För sådant biträde må ersättning icke fordras eller mottagas.

§ io.

Förseelser av Mom. 1. Skulle packhuskarl eller extra biträde åt packhuskarlspackhuskari
ia„ e]|er packhuskarl överträda de för honom i sådan egenskap gälell lan(ie bestämmelser eller underlåta att ställa sig till efterrättelse
vederbörande tullmyndighets föreskrifter angående tjänstgöringen eller
befinnas olämplig för förrättande av packhuskarlsgöromål, må tullmyndigheten
kunna förbjuda hans användning för sådana göromål.

Mom. 2. Skulle person, som jämlikt § 3 mom. 2 erhållit tullförvaltnings
godkännande att allmänneligen nyttjas såsom arbetsbiträde
vid handräckningsbestyret, på giltig grund kunna anses hava
förverkat det honom sålunda lämnade förtroende, må godkännandet
kunna återkallas och hans användande såsom biträde vid bestyret
förbjudas.

§ Il Arbetsredskap,

Det åligger ej mindre packhuskarlslag att tillhandahålla alla för
renhållning, arl)etets fullgörande erforderliga redskap, i den män sådant icke sker
ninge m^m" genom vederbörande kommuns försorg, samt att, i den mån vederbörande
tullmyndighet så bestämmer, ombesörja renhållningen i packhuslokalerna
ävensom att ersätta all genom packhuskarls eller biträdes
förvållande uppkommen skada å gods, än även varje packhuskarl
eller biträde att omsorgsfullt och aktsamt handhava godset, att med

165

beredvillighet och hövlighet tillhandagå de trafikerande samt att
icke överskrida fastställda taxor eller begära eller mottaga så kallade
drickspenningar eller annan dylik belöning.

För nyssberörda renhållningsbestyr och för tillhandahållande av
därför erforderliga redskap må packhuskarlslag eller packhuskarl
åtnjuta skälig ersättning av tullverket enligt generaltullstyrelsens
bestämmande.

§ 12.

Mom. 1. Stadgar för packhuskarlslag eller packhuskarl, som anställts
av handelskammare eller annan sammanslutning av representanter
för handeln, utfärdas av denna sammanslutning men skola för
att anses giltiga vara godkända av den tullmyndighet, under vilken
laget eller packhuskarlen lyder.

För annat packhuskarlslag antagas stadgar av laget men stadfästas
av vederbörande tullmyndighet.

För packhuskarl, som anställts på grund av generaltullstyrelsens
beslut, utfärdas stadgar av tullmyndigheten.

Mom. 2. Särskild arbetsordning för packhuskarlslag, där sådan
finnes erforderlig, utfärdas av tullmyndigheten.

Denna kungörelse träder i kraft den ................................................

vid vilken tid den av Kungl. Maj:t den 7 maj 1915 fastställda taxa
å avgifter till de vid Stockholms tullpackhus anställda packhuskarlarna
ävensom av vederbörande länsstyrelser fastställda taxor för
packhuskarlarna i Göteborg, Malmö och Norrköping skola upphöra
att gälla.

Stadgar och
arbetsordning.