é.i *

7»

T 1914

BETANKANDEN. 11.

FÖRSLAG

OMORGANISATION AV GENERALTULLSTYRELSEN
SAMT TULLVERKETS LOKALFÖRVALTNING

STOCKHOLM

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI

1918.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Sakregister till ingångna svar på frågecirkuläret........................ VI

I. Förteckning å de i kommissionens frågecirkulär upptagna spörsmål 1

II. Ingångna svar på frågecirkuläret................................................ 2

1. Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening................................................ 2

2. Sveriges tullmannaförening ................................................................. 72

3. D:o ................................................................. 93

4. Gottlands handels- och sjöfartskammare.................................................. 97

5. Handelskammaren i Gävle..................................................................... 97

6. Handelskammaren i Göteborg ............................................................... 108

7. Handelskammaren i Karlstad ............................................................. 127

8. Handels- och industrikammaren för Örebro och Västmanlands län................. 130

9. Norrbottens läns handelskammare ......................................................... 131

10. Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare.......................................... 134

11. Smålands och Blekinge handelskammare................................................... 154

12. D:o ..................... ............................. 162

13. Stockholms handelskammare................................................................. 164

14. Västergötlands och norra Hallands handelskammare.................................... 179

15. Östergötlands och Södermanlands industri- och handelskammare..................... 179

16. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare.................................... 184

17. Sveriges industriförbund .................................................................... 192

18. Svenska bryggareföreningen.................................................................. 193

19. Svenska trävaru-exportföreningen............................................................ 194

20. Järnkontoret ................................................................................... 200

21. Sveriges elektriska industriförening......................................................... 207

22. Sveriges allmänna exportförening........................................................... 211

a. Svenska tapetfabrikanternas förening ............................................. 212

b. Aktiebolaget Joh. Thermaenius & son ............................................ 214

c. Aktiebolaget svenska kullagerfabriken............................................ 215

d. Malmö handsk- & glacéläderfabriksaktiebolag.................................... 215

e. Johannedals trävaruaktiebolag ...................................................... 216

f. Aktiebolaget de Lavals ångturbin................................................... 217

g. Aktiebolaget Tornborg & Lundberghs eftr........................................ 218

h. Katrinefors aktiebolag ............................................................... 218

i. Erik Svalting, Eskilstuna............................................................ 219

j. Höganäs-Billesholms aktiebolag...................................................... 219

k. Aktiebolaget Göteborgs ris- & valskvam........................................ 221

23. Sveriges allmänna handelsförening ......................................................... 222

24. Sveriges minuthandlares riksförbund ...................................................... 234

25. Göteborgs minuthandelsförening

26. Hälsingborgs köpmannaförening

27. Landskrona handelsförening............................

28. Stockholms köpmansklubb...........................

29. Örebro allmänna minuthandelsförening.. .........

30. Föreningen Sveriges kolonialvaruengrossister.......

31. Sveriges allmänna vin- och spirituosahandlareförening

32. Stockholms trävaruhandelsförening

33. Sveriges allmänna sjöfartsförening ........................

34. Sveriges redareförening....................................

35. Stockholms rederiföroning

36. Sveriges fartygsbefälsförening ............................ ,

37. Ingfartygsbefälhavaresällskapet ...........................

38. Svensk skeppsrederiförening för segelfartyg

39. Stockholms speditörsförening

40. Södermanlands läns hushållningssällskap..................

41- Värmlands läns hushållningssällskap .........

42. Gävleborgs läns hushållningssällskap......................

43. Västernorrlands läns hushållningssällskap

44. Övriga hushållningssällskap

45. Svenska lantmännens riksförbund.......................

46. Handels- och sjöfartsnämnden i Nyköping

47. Handels- och sjöfartsnämnden i Oskarshamn

48. Handels- och sjöfartsnämnden i Karlskrona

49. Handels- och sjöfartsnämnden i Eonneby

50. Handels- och sjöfartsnämnden i Ystad.....................

51. Handels- och sjöfartsnämnden i Malmö

52. Handels- och sjöfartsnämnden i Hälsingborg

53. Handels- och sjöfartsnämnden i Halmstad

54. Handels- och sjöfartsnämnden i Göteborg

55. Handels- och sjöfartsnämnden i Hudiksvall

56. Handels- och sjöfartsnämnden i Luleå.....................

57. Stockholms stads hamnstyrelse..............

58. Skeppsredaren Sigurd Hedberg i Malmö..................

Sid.

234

236

238

239

246

247

256

257
261
261
265
273
279
292
299

303

304
304

306

307
307
307
309

311

312
314
316
322
325
327

334

335
338
340

in. Redogörelse för personalförhållandena inom vissa främmande

staters tullverk (utarbetad av 1912 års s. k. överkvalifikationssakkunniga) 342

Bayern
Danmark..
England
Finland .
Frankrike
Hamburg.
Norge ....
Preussen .
Schweiz ..
Österrike

342

343

344

345
347
351
354
354

358

359

✓

Sid.

IV. Uttalanden rörande tullverkets elevkurs................................. 360

1. Skrivelse från chefen för gonoi-altullstyrolsons tullbehandlinge- och upplys ningsbyrå.

......................................................................... 360

2. Skrivelse från övorinspoktoren vid packhusinspektionen i Stockholm 368

3. Skrivelse från överinspektören vid packhusinspektionen i Göteborg......... 370

4. Skrivelse från överinspektören vid packhusinspoktionen i Malmö............ 370

V. Handlingar rörande tullbehandlingsattesternas offentlighet...... 371

1. Framställning av justitieombudsmannen .......................................... 371

2. Utlåtande av generaltullstyrelsen .................................................. 390

VI. Handlingar rörande förtullningen av paketpost........................ 393

1. Promemoria av generalpostdirektören .................................. 393

2. Yttrande av överinspektören vid packhusinspektionen i Stockholm ......... 404

VII. Uttalande rörande de för äldre tulltjänsteman av högre och

lägre grad anordnade kurser............................................. 410

VIII. Utlåtande av generaltullstyrelsen i fråga om nederlagskrediten 413

Sakregister

till ingångna svar på frågecirkuläret.

Ackord, s. 43, 82, 243, 267, 283.

Allmänheten, tulltjänstemannens förhållande till, s. 213, 222, 275, 316.

Analyser, se Varuundersökningar.

Angivningstidens längd, s. 156, 310, 333.

Anslag, innehållande anvisningar för trafikanter, s. 245.

Ansvarighet för skada, som åkommer gods, njedan det är i tullverkets besittning
s. 236.

Antal tjänstemän vid tullbehandling, s. 60.

Arbetsmetoder, moderna, s. 44, 85, 102, 112, 133, 147, 157, 165, 176, 183, 210,
220, 227, 233. 237, 238, 244, 250, 259, 278, 298, 305, 319, 324, 331, 342.

»Assistent», se Mellangrad.

Auktoriserade vägare och mätare, tjänstemän av lägre grad såsom, s. 249.
Avlöningens fördelning i lön och tjänstgöringspenningar, s. 57.

Avloningsbelopp:

vid generaltulldirektörsämbetet, s. 166, 228, 246, 252;

vid packhuschefstjänster, s. 13.;

vid tullförvaltartjänster av klass 4, s. 56.

Avlöningsförhöjning, tidpunkt för tillträde till, s. 70.

Befordringsgrunder, s. 168, 224, 241, 246, 317.

Behörighet för tjänstemän av lägre grad, s. 22, 72, 110, 138, 157, 160, 168, 181,
195, 198, 199, 209, 224, 231, 235, 241, 249, 262, 265, 300, 310, 341.

Beklädnad, förmånen av fri, s. 53, 92.

Beklädnadsersättning till tjänstemän av högre grad s. 57.

Belöning för tjänstenit, s. 258.

Besiktning av gods, innan detsamma angives till förtullning, s. 187, 236, 239, 252.

Bevakningskostnader, s. 43, 81, 83, 101, 111, 125, 129, 130, 133, 144, 156, 159,

163, 173, 177, 186, 196, 197, 205, 210, 211, 213, 216, 217, 227, 233, 235, 237,

238, 244, 250, 256, 259, 263, 267, 269, 277, 279, 290, 298, 307, 310, 315, 319,

323, 330, 340, 342. Jfr Sportler.

VII

Bevakningsområden, avstängda, s. 44, 83, 125, 133, 147, 175, 183, 205, 213, 217,
227, 233, 235, 237, 238, 25G, 250, 269, 278, 281, 298, 305, 310, 310, 323, 334,
342.

Blanketter, s. 45, 102, 148, 332.

Blåkopiering av attester, s. 50, 148, 176, 183, 227, 298. 320, 332.

Byråchef, se Kompetensfordringar.

Bötesbestämmelser, s. 39, 61, 143, 171, 210, 237, 249, 267, 281, 291, 301, 334.
339.

Cirkulation, s. 22, 138, 241, 293, 294, 329.

Decentralisering:

överflyttning av ärenden från Kung! Maj:t till generaltullstyrelsen, s. 99;
överflyttning av ärenden från generaltullstyrelsen till lägre myndigheter, se Generaltullstyrelsen.

Depositionsbevis, stämpel och lösen för, s. 312, 313.

Distriktchefer, se »Tullbehandlingsdistrikt».

Expeditionstidens längd, s. 89, 112, 123, 130, 145, 150, 156, 159, 169, 173, 182;
199, 225, 226, 232, 236, 243, 247, 249, 264, 267, 297, 304, 308, 310, 315^
■ 319, 323, 324, 326, 331.

Extra ordinarie tjänstemän:
av högre grad, s. 62;
av lägre grad, s. 29, 90.

Faktura, skyldighet att vid tullbehandling förete, s. 12, 200.
Felräkningspenningar, s. 59.

Fotografikamera, behov därav vid större tullförvaltningar, s. 12.

Frånvaro, tullbehandling i varuägarens, s. 51, 301.

Föreläsningsverksamhet, s. 21.

Förhandlingsordning, s. 72.

Försegling av lasttillgångar, s. 85, 282.

Förste vaktmästare, inrättande av befattningar såsom, s. 28.
Förtegenhetsplikt, se Tystnadsplikt.

Generaltulldirektören, se Avlöningsbelopp.

Generaltullstyrelsen:

expeditionssätt, s. 154, 165, 194, 219, 238, 240, 247, 306, 309, 327;
revisionsbyrån, s. 3, 63, 178, 246;

skyndsamhet i ärendenas behandling, s. 2, 109, 127, 130, 131, 134, 154, 158,
165, 178, 179, 184, 198, 202, 215, 218, 221, 222, 227, 230, 236, 238, 240
241, 245, 247, 251, 261, 303, 309, 314, 316, 327;
tullbehandlings- och upplysningsbyrån, s. 6, 9, 99, 109, 127, 132, 136, 155, 166,
180, 185, 198, 203, 208, 218, 220, 223, 230, 234, 235, 236, 238, 241, 248,
307, 316, 328, 334, 341;

VIII

överflyttning av ärenden från styrelsen till lägre myndigheter, s. 4, 98, 109, 135,
154. 165, 169, 179, 180, 207, 217, 237, 240, 242, 247, 266, 273, 280, 292,
303, 305, 311, 313, 324, 327, 329, 340. Jfr Kommissionär.

Gränsbevakningen, s. 35, 77, 111, 128, 132, 238, 336.

Handbok, innefattande hjälpreda vid tullbehandling, s. 9, 11.

Handelstraktater, vissa förarbeten till, s. 213.

Haverigods, förvaring av, s. 177, 245, 271.

Humle, sättet för tullbehandling av, s. 193.

Hälsingborg:

härvarande tullkammares organisation, s. 69;
vissa klareringsförhållanden m. m. därstädes, s. 324.

Inberättande av tullbehandlingsfall, s. 167, 241.

Indragning av tjänster, s. 26, 31, 76, 110, 128, 130, 140, 168, 238, 242, 249, 258,
262, 266, 295, 310, 318, 329, 335, 341.

Införande av gods i packhus, s. 175.

Inspektion, tullteknisk, s. 9, 11, 66, Ilo, 136, 167, 185, 204. 208, 231, 241, 294,
316, 328. Jfr »Tullbehandlingsdistrikt».

Kassakontrollapparater, s. 45
Klassifikation, tullförvaltartjänstemas, s. 55.

Kommissionär hos generaltullstyrelsen, s. 5, 97, 178, 198, 228, 251.

K omp etensfor dringar:

för byråchefer, s. 6, 293;
för sekreterare, s. 293;

för tjänstemän av högre grad vid lokalförvaltningen, s. 13, 128, 137, 208, 313;
för tjänstemän av lägre grad, s. 24, 28, 75, 110, 128, 132, 138, 198, 209, 315,
334, 341.

Konferenser mellan packhusföreståndare m. fl., s. 12, 317, 328.
Konfiskationsjournalen, s. 52.

Konsuler, tullmyndigheternas samarbete med, s. 332.

Kontrollering till kollital och märken av tullfritt massgods, s. 85.

Kontrollmärke vid inlagas avgivande, s. 50, 148.

Kreditupplag, s. 133, 337.

Kustbevakningen, s. 32, 77, 111, 128, 129, 140, 185, 195, 238, 296, 299, 315,
318, 326, 334, 336, 341.

Kvinnlig arbetskraft, s. 29, 76, 128, 130, 132, 140, 168, 185, 194, 221, 224, 231,
237, 238, 249, 295, 300, 305, 310, 313, 315, 318, 326, 335, 341.

Laboratorier vid tullförvaltningarna, s. 12. Jfr Varuundersökningar.

Lekmannarepresentation, se Tullfullmäktige, Sakkunniginstitution.

Liggetiden, den bötesfria, s. 39, 97, 99, 111, 129, 130, 133, 142, 1B6, 171, 182,

186, 209, 216, 225, 229, 232, 237, 242, 247, 249, 258, 266, 276, 280, 291,

301, 305, 306, 308, 311, 312, 313, 318, 326, 330, 334, 339, 341.

Likformighet:

i tillämpningen av tullförfattningarna i allmänhet, s. 13, 98, 292;
i tullbehandling, s. 8, 66, 97, 110, 127, 131, 136, 155, 167, 181, 185, 198, 201,

204, 208, 212, 215, 218, 223, 230, 234, 237, 238, 241, 248, 256, 257, 294,

300, 303, 308, 309, 314, 317, 324, 328.

Lokaler, s. 37, 71, 83, 111, 133, 140, 157, 169, 175, 194, 209, 211, 225, 237, 238,

244, 258, 270, 271, 276, 297, 301, 306, 312, 318, 326, 330, 335, 339, 340,

342.

Lossningsplats, anvisande av, s. 259.

Lägre grad, avskaffande av benämningen tjänsteman av, s. 92.

Läkarvård m. m., fri, åt tjänstemän av högre grad, s. 58.

Malmö:

behov av en tullavdelning för postpaket och en tullkammaravdelning vid ångfärjestationen
därstädes, s. 141;
vissa klareringsförhållanden därstädes, s. 150.

»Malmö-systemet», se Packhusjournalen.

Mellangrad med titeln »assistent», s. 93.

Måltidsraster och tid för vila, s. 88, 170, 225, 331.

Mätbrev, papperets beskaffenhet i, s. 61.

Nederkalix, därvarande tullstations förändring till tullinspektion, s. 134, 196.

Nederlagskredit, sättet för pantvärdets bestämmande vid beviljandet av, s. 54,
102, 112, 129, 131, 133, 149, 157, 177, 183, 187, 188, 227, 233, 245, 251,
256, 305, 307, 308, 310, 312, 313, 332, 335, 336.

Olycksfallsersättning, s. 91, 96.

Organisationsavdelning, s. 245.

Originalförpackning, bortauktionerande av beslagtaget gods i, s. 187.

Ortstillägg, s. 59.

Oskarshamn, skötseln av därvarande tullkammare, s. 155, 159.

Packhusföreståndare, se Avlöningsbelopp, Konferenser.

Packhusjonrnalen, s. 45, 148.

Paekhuskarlar, s. 40, 80, 100, 111, 113, 129, 130, 133, 144, 150, 157, 172, 182,
186, 210, 213, 216, 217, 221, 226 , 232, 238, 243, 250, 253, 258, 267, 276,
281, 305, 312, 313, 318, 322, 326, 330, 334, 340, 341.

Pensionsbelopp, s. 60, 94.

Pensionsålder för tjänstemän av lägre grad, s. 90.

Personallistor och pensionsmatriklar, s. 52.

Postpaket, tullbehandling av, s. 103, 107, 141. Jfr Malmö.
Postportoförteckningar, s. 52.

Postremiss växlar såsom betalningsmedel, s. 112.

»Prickning» av inlagor, s. 45, 148.

Provianteringsfrilagersjournalen, s. 52.

Provkollektioner, kontrollbehandling av handelsresandes, s. ,62.

Provsamlingar vid tullförvaltningama, s. 9, 12, 110, 137, 155, 201, 205, 314.
Provvägning, s. 177, 244, 250.

Rekryteringen av tjänstemän av lägre grad, s. 28, 91, 315.

Resereglemente, klass i, s. 95.

Resestipendier, s. 22, 138.

Restitution vid feldebitering m. m., s. 178, 220, 228.

Restitutionsgods, tullverkets befattning med, s. 55, 102, 105, 112, 129, 133, 149,
158, 178, 187, 191, 199, 205, 211, 227, 233, 238, 245, 251, 256, 264, 279,
281, 290, 310, 333.

Rundskrivelser i tullbehandlingsfrågor, s. 7, 9, 10, 127, 136, 208, 215, 294, 314,
317, 334.

Räkning:

specificerad, s. 159, 176, 183, 227, 235, 238, 245, 250, 320, 332;
sätt för tillhandahållande av, s. 102, 112, 171, 245, 250, 332;
utsättande av förfallodag å, s. 112, 159.

Ränta å restithtionsbelopp, s. 149.

Sakkunniginstitution vid tullkamrarna, s. 220, 320.

Sekreterare, se Kompetensfordringar.

Semesterfördelning, s. 64.

Semestertidens längd:

för överinspektörer och tullförvaltare av klass 1, s. 57;
för tjänstemän av lägre grad, s. 87.

Sjöfyndsjournalen, s. 52.

Skriv- och räknemaskiner, s. 45, 148, 176, 183, 227, 233, 237, 299.
»Snabbexpedition», s. 209.

Specialexpeditioner, s. 12, 168, 211, 300.

Sportler, s. 42, 81, 94, 111, 123, 129, 130, 133, 144, 157, 162, 172, 182, 194, 199,
205, 210, 216, 219, 226, 233, 238, 243, 250, 258, 262, 267, 276, 281, 283,
297,j 304, 305, 306, 308, 310, 315, 323, 326, 334, 341. Jfr Bevakningskostnader.

Statistiska uppgifter rörande utrikeshandeln, författningen härom, s. 133, 196.
Straffbestämmelser för smuggling, s. 145, 147.

Städnings skyldighet in. m. för vaktmästare, s. 92.

Sågverk, in- och utklarering vid, s. 195.

Tarabestämmelser, s. 257.

Telefon, s. 148, 329.

TjänstgOringspenningar, se Avlöningens fördelning.

Tjänstgöringstiden, den allmänna, s. 89, 124, 145, 182, 199, 297, 304, 308, 326.
Transitavgift, s. 291.

Transitgods:

utplånande av märken å visst dylikt, s. 246;
förvaring därav i nederlagsmagasin, s. 245, 271.

Transitotrafiken, s. 278, 281, 337.

Transportsökande, s. 59.

Trävarors lossning och stapling m. m., s. 259, 260.

Trävaruskeppning, kontrollen över, s. 132, 195, 196, 197, 216, 277, 298, 337.
»Tullbehandlingsdistrikt», s. 66.

Tulldirektörer, s. 37, 79, 111, 169, 209, 221, 225, 242, 256, 258, 262, 266, 274,
276, 280, 297, 318, 326, 329, 338, 341.

Tullflskaler, s. 36.

Tullfullmäktige, s. 5, 72, 99, 109, 127, 130, 131, 135, 166, 180, 184, 194, 200,

202, 207, 212, 215, 216, 219, 220, 221, 223, 230, 236, 238, 240, 246, 248,

256, 257, 261, 265, 274, 280, 292, 300, 303, 304, 305, 306, 309, 311, 313,

314, 316, 322, 326, 327, 334, 340.

Tullförvaltare, rätt för dylik att viss tid avlägsna sig från stationeringsorten utan
erhållen tjänstledighet, s. 56. Jfr Avlöningsbelopp, Klassifikation, Semestortidens
längd.

Tullförvaltningsavdelningar, s. 68, 133, 225, 336, 341. Jfr Hälsingborg.
Tullräkning, se Bakning.

Tullstadgan:

avfattningen av, s. 103:

innehållet i särskilda paragrafer i, s. 82, 104, 133, 159, 160, 161, 162, 196, 237,
252, 262, 267, 269, 286, 299, 311, 331, 333. Jfr Årspassbestämmelser.

Tullstationer:

dessas belägenhet, s. 296;

tullbehandling därstädes av tullpliktigt gods. s. 196.

Tulltaxeförordningen, tillämpningen av § 10, s. 301.

Tystnadsplikt för tulltjänsteman, s. 103, 179, 246, 251, 300, 333.

Undersökning, se Besiktning.

Uniform, se Beklädnad, Beklädnadsersättning, Extra ordinarie tjänstemän.

XXI

Uppbördsbestyr, gottgörelse för, s. 58.

Upplysningar i tullbehandlingsfrågor:

från tullbehandlings- och upplysningsbyrån till tjänstemän vid lokalförvaltningen,
s. 9, 230;

från tullförvaltningarna till trafikanter, s. 235, 328. Jfr Generaltullstyrelsen,
tullbehandlings- och upplysningsbyrån.

Uppslagsböcker m. m., behov därav vid tullförvaltningarna, s. 12, 22, 110, 137.

Uppsökande av gods i packhus i och för tullbehandling, s. 217.

Utbildning:

av tjänstemän av högre grad, s. 20, 110, 128, 132, 138, 155, 167, 181, 185,
204, 208, 212, 224, 231, 235, 237, 241, 248, 258, 275, 294, 300, 305, 309,314,
317, 318;

av tjänstemän av lägre grad, s. 75, 110, 128, 132, 181, 209, 224, 231, 235,'' 242,
262, 265, 295, 300, 334, 341.

»Utevägningar», s. 51, 168, 300.

Vaktmästare, se Förste vaktmästare, Städningsskyldighet.

Varuförteckning till tulltaxan, s. 9, 11, 137, 167, 198, 235, 241, 317, 334. Jfr
Handbok.

Varuskjnl, s. 44, 61, 83, 126, 173, 175, 235, 244, 270, 335.

Varunndersökningar, kemiska, s. 7, 68, 99, 127, 136, 149, 166, 180, 203, 204,
223, 230, 238, 241, 248. Jfr Laboratorier.

Värdetullar, återgång till, s. 235, 307.

Årspassbestämmelser för bogserångare, s. 265, 271.

Änkepensioneringen, s. 66, 86.

Överinspektör vid packhusinspektion, s. 11. Jfr Avlöningsbelopp, Semestertidens

längd.

Överkontrollör vid packhusinspektion, s. 11.

FR ÄOECIRKULÄU.

I. Förteckning å de i kommissionens frågecirkulär
upptagna spörsmål.

1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen
och den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna beröres av
sättet för ärendenas handläggning inom styrelsen.

2. Frågan om lekmannarepresentation inom styrelsen (tullfullmäktige).

3. Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tullbehandlingsbyrå
utövade upplysningsverksamheten.

4. Frågan om vinnande av största möjliga likformighet i tullbehandling.

5. Frågan om tulltjänstemannens av högre grad utbildning, särskilt
i tulltekniskt hänseende.

6. Frågan om tulltjänstemännens av lägre grad kompetens och
utbildning.

7. Frågan om användning av kvinnlig arbetskraft för kontorsgöromål.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen
samt kust- och gränsbevakningen.

9. Frågan om lämpligheten av tullförvaltningarnas i rikets tre
största städer nuvarande organisation på flera avdelningar utan genomfört
gemensamt chefskap.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning
av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus.

11. Packhuskarlsfrågan.

12. Sportelfrågan.

13. Frågor om bevakningskostnader och avstängda bevakningsområden.

14. Frågan om modernare arbetsmetoder.

15. Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet av
nederlagskredit.

16. Frågor rörande tullverkets befattning med s. k. tullrestitutionsgods.

17. Andra förekommande frågor.

SVAR PÅ FRÅGECIRKtTLÄR.

II. Ingångna svar på frågecirkuläret.

1. Skrivelse från Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening.

Till 1914 års tullkommission.

Med anledning av Eder skrivelse den 19 sistlidne november får
Sveriges allmänna tulltjänstemannaförenings styrelse, sedan den hos
lokalavdelningar och samtliga tullförvaltningar anhållit'' om och av de
flesta erhållit svar å Edra frågor, härhos vördsamt avgiva eget yttrande,
vilket på grund av den korta tiden, som blivit tillmätt för
detsammas avgivande, liksom ock saknaden av medel för att i vissa
fall på ort och ställe göra en personlig undersökning ej blivit så fullständigt,
som önskligt vore.

Å styrelsens för Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening vägnar:

NILS SÄLLSTRÖM.

Nils Lindbom.

1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen
och den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna beröres av
sättet för ärendenas handläggning inom styrelsen.

Samtidigt med handelns och industriens uppsving under de senare
åren hava ärendena hos tullstyrelsen ock tilltagit i mångfald och
komplicering. Att detta icke kunnat undgå att försena ärendenas
behandling är givet, helst de föredragandes antal icke ökats. Visserligen
har en ny byråchef tillkommit år 1907, men åt denne överlämnades
en ny avdelning med delvis nya uppgifter av den art, att de
helt och odelat taga hans arbetstid i anspråk, varför tullstyrelsens
arbetsbörda därigenom i verkligheten knappast kan sägas hava lindrats
utan snarare ökats.

En snabb behandling av alla ärenden hos tullstyrelsen är naturligtvis
synnerligen önskvärd men oeftergivlig, då det gäller dess mel''
lanhavande med allmänheten, vilken av dröjsmål kan åsamkas olägenheter
av skilda slag ofta av ekonomisk art. Ehuru föreningen icke
tror sig om att kunna framlägga något detaljerat förslag till avhjälpande
av här framhållna brist, anser den sig dock böra föreslå vissa
anordningar, vilka skulle kunna vara av en viss betydelse i detta fall.
De närmast till hands varande utvägarna härvidlag torde vara ökning
av de föredragandes antal inom tullstyrelsen och en del mindre viktiga
ärendens överflyttande till lokaltullförvaltningarna.

SV. ALLM. TULLTJÄNSTEMANNAFÖRENING.

Som det nu förhåller sig, torde revisionsbyråchefen vara den, som
har den tyngsta arbetsbördan. Då det lärer vara just hithörande
ärenden, som allmänheten helst såge raskare behandlade, och då det
numera torde vara omöjligt även för eu mycket tränad mans krafter
att inom rimlig tid handlägga och föredraga alla dessa ärenden, torde
det böra tagas under övervägande, huruvida icke av nedan anförda
skäl dessa göromål borde fördelas på trenne byråchefer, eller ock under
uppsikt av en sådan uppdelas på trenne avdelningar och revisionsbyråns
ärenden därefter fördelas.

De till denna byrås ärenden hörande göromålen hava säkerligen
under de tvenne sista decennierna flerdubblats, huvudsakligen i följd
av näringslivets fortgående tillväxt. Å byrån ha med anledning härav
tillsatts fr. o. m. år 1900 tvenne revisorer (först på extra stat) förnämligast
för granskning och handläggning av restitutionsärenden samt
fr. o. m. år 1915 ytterligare fyra revisorer å extra stat närmast för
det egentliga granskningsarbetet. Detta torde emellertid ha varit det
minsta möjliga av det tillskott av arbetskrafter, som erfordrats. Ännu
starkare framträder tillväxten i byråns arbetsbörda, då man tager i
betraktande den omständigheten, att denna ökning av arbetskrafterna
har måst vidtagas, oaktat byråns arbetstid samtidigt i och med omregleringen
av tullverkets stater år 1910 högst väsentligt blivit utsträckt.

En särskild avdelning finnes redan nu, nämligen den statistiska,
som förestås av en förste aktuarie, vilken framlägger hithörande ärenden
klara till föredragning inför tullstyrelsen. Själva föredragningen
sker dock liksom beträffande andra ärenden, som handläggas å byrån,
genom byråchefen.

Revisionsbyråchefen skall sålunda efter företagen granskning
föredraga:

restitutionsärendena, i vilka innefattas alla ansökningar om restitution
av erlagd tull för varor, som till riket införts och sedermera
i förädlat skick återutföras (förädlingsindustrien);

ansökningar om restitution av tull för utländsk vara, som utan
att hava underkastats bearbetning här i landet åter utföres (transitohandeln); ansökningar

avseende §§ 8, 9, 11 tulltaxeförordningen (s. k. tullskillnadsmål); ansökningar

rörande fartygsumgälder;

anmärkningsmål i anledning av inom byrån verkställd granskning
av samtliga tullförvaltningars journaler.

Han har dessutom att övervaka tillämpningen av gällande tullförfattningar
rörande tullavgifterna och tjänsteförhållandena inom byrån
("tjänstledighet, semester och antagande av biträden åt revisorerna
m. in.).

Men därmed är hans arbetsmått långt ifrån uttömt.

Som bekant äro tullfrågorna, som ju intimt beröra stora grenar
av näringslivet, i våra dagar föremål för uppmärksamhet från såväl
enskilda som korporationer, handelskamrar, sjöfartsnämnder m. fl.
Inom och utom riksdagen göras framställningar till Kungl. Maj:t om

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

ändringar av bestående författningar eller utarbetande av nya sådana
etc. Över alla dessa skall tullstyrelsen avgiva yttranden. Flertalet
av dessa framställningar torde falla inom revisionsbyråns arbetsområde,
alltså förberedas och föredragas av denne byråchef.

Det säger sig självt, att handläggningen ensamt av dessa ärenden
— vid sidan av redan förut för stor arbetsmängd — skall taga tid
och krafter i anspråk. Beträffande restitutionsärendena kan förtjäna
framhållas, att dessa mål kunna under en vecka under normala förhållanden
uppgå till 30 å 40 stycken och därutöver, av vilka flera
kunna vara av den beskaffenhet, att deras handläggning är mycket
arbetsam och tidsödande.

Understundom upptager revisionsbyråchefens föredragningslista
för en vecka ända till 60 mål, och antalet .är i ständig tillväxt.

Följden måste under sådana förhållanden givet bliva, att en del
ärenden försenas. Särskilt kännbart är detta för industrien, för vilken
en alltför stor tidsutdräkt vid restitutionsärendens avgörande ofta
binder stora kapital. Utom detta torde, vad betänkligare är, icke tillräcklig
uppmärksamhet hinna ägnas åt alla de arbetsuppgifter, som
åligga denna byrå.

Om en fördelning av dessa ärenden på trenne byråchefer icke ur
synpunkten av enhetlighet skulle anses lämplig, så torde dock en
uppdelning av den på trenne avdelningar med var sin byråassistent
som föreståndare vara att förorda. Dessa skulle var och en inom sin
avdelning förbereda dit hörande ärenden till omedelbar föredragning,
varjämte eventuellt vissa ärenden kunde av dem direkt föredragas.

Som förut nämnts, utgör statistiska avdelningen en grupp med
en l:ste aktuarie till föreståndare. Denna avdelning skulle kvarstå,
men föreståndaren skulle i stället benämnas byråassistent. Utom
denna avdelning skulle en andra avdelning inrättas för restitutionsärenden
och en tredje för löpande ansökningar om varjehanda, uppsättandet
av en del skrivelser angående förslag till eller ändringar av
författningar, alla personalier och dylikt, allt efter som det kan befinnas
lämpligt.

Redan nn hava åt lokaltullförvaltningarna överlämnats avgöranderätten
av vissa ärenden, som förr handlades av styrelsen. Fråga är,
om icke denna rätt till intet men för staten men väl till stor fördel
för allmänheten kunde ytterligare utsträckas.

För närvarande kunna vissa tullpliktiga varor enligt tulltaxeförordningens
§ 8 mom. a och b få tullfritt införas, likaså kunna enligt
samma förordnings § 9 vissa varor för reparation eller dylikt få utföras
och efter utrikes undergången behandling få återinföras och därvid
komma i åtnjutande av tullindring. I alla dessa fall skola dock
ansökningar därom inlämnas till tullstyrelsen för erhållande av den
rätt, dessa stadganden medgiva. Ifrågasättas kan, huruvida icke avgörandet
härav utan risk kunde överlämnas till vederbörande förvaltningar.
Genom en dylik anordning undvekes en hel del i stort sett
onödiga skriverier och besparades trafikanterna tidsutdräkt och kostnader,
varjämte styrelsen befriades från handläggning av dessa ärenden.
Lokalförvaltningarnas arbete bleve ej ökat, enär de under nu -

SV. ALLM. TULLTJÄNSTEMANNA FÖRENING.

varande förhållanden i alla fall få avgiva yttranden, vilka äro grundläggande
för styrelsens åtgärder.

Vidare torde det kunna medgivas tullförvaltningarna rätt att under
vissa förhållanden låta från utrikes ort anlända invisiterade fartyg
under behörig bevakning få avgå till lastageplatser inom tulldistriktet
för lossning av tullfria eller lösa laster.

Ifrågasättas kan också, huruvida icke lokaltullförvaltningsavdelningarnas
chefer borde medgivas utsträckt rätt att bevilja semester
med skyldighet att sedermera därom ingiva rapport till tullstyrelsen.
För närvarande kan sådan beviljas tjänsteman av lägre grad, och det
torde knappast medföra några olägenheter, om denna rätt komme att
omfatta alla, som icke hava chefskap eller uppbörd sig anförtrodd.

Här torde böra framhållas den lättnad i revisionsarbetet, som det
senare i punkt 14 framlagda förslaget om det s. k. Malmösystemet
kommer att medföra.

Till sist vilja vi till den trafikerande allmänhetens tjänst föreslå,
att en kommissionär anställes hos tullstyrelsen.

2. Frågan om lekmannar epresentation inom styrelsen
(tullfullmäktige).

Den s. k. fullmäktigeinstitutionen inom vissa trafikämbetsverk lär
väl hava tillkommit i huvudsakligt syfte att tillhandagå vederbörande
med råd och dåd angående ärenden vidkommande vittomfattande inköp
för statens räkning och förslag till utvidgningar av sådana verkens
trafikmöjligheter, som intimt beröra landets alla näringsgrenar;
ärenden således av den art, att det är av ytterlig vikt, att verkens
åtgöranden först bliva allsidigt behandlade, icke allenast i statens intresse
utan även och kanske förnämligast med avseende på upphjälpandet
av hela landets utvecklingsmöjligheter, oavsett vad intäkt föreslagna
företag kunna beräknas inbringa statskassan.

Någon upphandlingsrörelse av nämnvärd räckvidd har icke tullverket,
och något uppdrag därutöver skulle knappast fullmäktige inom
tullverket kunna få sig ålagd, då det där huvudsakligen gäller att
tolka författningar och tillämpa tulltaxan.

I betraktande av dess egenskap att vara ett beskattningsverk torde
det ock vara olämpligt att giva handels och industriens män inflytande
på ärendens gång, som icke böra få utsättas för några sidoinflytanden,
av vad slag det vara må.

Tullsatsernas bestämmande är ju en bevillningsfråga, och en gång
av riksdagen fastställda kunna de ju med visst undantag av ingen
annan ändras. Visa de sig av en eller annan anledning hava blivit
illa avvägda, så ha ju näringarnas män möjligheter att motionsvägen
genom sina representanter i riksdagen framställa förslag om rättelser
härutinnan, tullstyrelsen ohörd.

För att en sådan jämförelsevis dyrbar institution skall inrättas,
bör ett absolut behov därav föreligga. Enligt föreningens åsikt före -

STAB PÅ FEÅGECIBKULÄE.

finnes icke skäl att belasta statsverket med utgifter härför, då dess
nytta och befogenhet äro långt ifrån klara och tydliga.

Härmed har föreningen icke velat säga, att icke det i vissa fall
borde beredas korporationer för näringar, handel, sjöfart och industri
större möjligheter än hittills att framlägga sina synpunkter. Detta
torde dock kunna låta sig göra genom handelskamrarna, vilkas auktorisering
av staten antagligen snart kommer att ske. I fall av behov
står det redan nu tullstyrelsen fritt att i frågor, som gälla allmänna
intressen, vilka kunna tillåtas öva inflytande på besluten, hänvända
sig till lekmän för erhållande av nödiga upplysningar. Redan nu
har tullstyrelsen fått sig uppdraget att tillika med vissa utomstående
fastställa erforderliga mjölprover för tullrestitution av malen
spannmål.

Till grund för förslagets framställande torde ligga en farhåga för
en viss ensidigt juridisk-teoretisk handläggning av frågor med praktisk
innebörd. Det vill synas, som om man skulle kunna nå ett
korrektiv häremot, om sådana villkor för utnämning till byråchefsämbetet
stipulerades, att alltid tvenne av dessa ämbetsmän utgjordes
av personer, som genom sammanhängande tjänstgöring såsom tullförvaltare
i landsorten under minst 5 år hunnit förvärva en allsidig inblick
i tulltjänstens praktiska fordringar och dess förhållande till allmänheten.
Härigenom skulle förvisso tullstyrelsen tillföras en större
erfarenhet i spörsmål rörande tullärenden än vad lekmannarepresentationen
är i stånd till.

Sådana kompetensfordringar äro ingen nyhet, ty för erhållande
av kansliby råchef stjänsten fordras att hava fullgjort vad för domarevärv
krävas.

Största klandret mot tullstyrelsen har varit riktat mot ärendenas
försening, men månne icke tillvaron av en tullfullmäktigeinstitution
skulle förorsaka, att denna olägenhet bleve ännu kännbarare?

3. Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tullbehandlingsbyrå
utövade upplysningsverksamheten.

Enligt nuvarande tjänstgöringsreglemente tillkommer det upplysningbyrån
att i första hand utreda sådana från allmänheten till tullstyrelsen
ställda förfrågningar, som röra upplysningar i tullbehandlingsärenden.
De av styrelsen upprättade svarsprotokollen beläggas
med stämpelavgift, och är den frågande skyldig att dessutom vidkännas
kostnader för eventuellt påkallade kemiska undersökningar.

Då dylika förfrågningar gälla varor, ämnade till import i större
skala, torde de nämnda upplysningskostnaderna, vilka i så fall beröra
de mera kapitalstarka köpmännen, ej spela någon vidare roll.
Gäller det åter de mindre affärsmännen, ställa sig de nämnda stämpelkostnaderna
relativt höga. I sådana fall anlitas i regel icke frågovägen;
ärendet blir därför ej fullt utrett, och en import med eventuellt
gynnsamt resultat kan utebli.

SV. A1I.M. TULLTJÄNSTEMANNA FÖRENING.

Med hänsyn härtill torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke
dessa stämpelavgifter å dylika protokoll kunde helt bortfalla eller, om
detta för begränsning av målen ej kan anses vara tillrådligt, sättas
så lågt som möjligt.

En följd härav skulle antagligen bliva, att allmänheten mer än
nu komme att begagna sin rätt till erhållande av upplysningar av
nämnda art hos tullstyrelsen, som därför bleve betungad med ökat
arbete. För att i möjligaste mån reducera detta har föreningen tänkt,
att åtminstone det förberedande arbetet därvid kunde överlåtas åt
lokalförvaltningarna.

Den frågande allmänheten skulle därför icke, som nu sker, direkt
till tullstyrelsen insända sina frågeformulär utan först överlämna
dessa till den tullkammare, över vilken importen förväntas, för att
av den granskas och kompletteras samt därefter i möjligast fullständiga
skick av förvaltningen överlämnas till tullstyrelsen. En dylik
förarbetning av frågeformuläret vore säkerligen önskvärd för styrelsen,
på samma gång den vore bekvämare för lokalförvaltningarna att utföra
än för styrelsen, som ofta saknar den personliga beröringen med
f råganden.

De av styrelsen med anledning av berörda frågor eventuellt påkallade
kemiska undersökningarna skulle i varje fall bekostas av fråganden.

Då sådana av tullstyrelsen meddelade upplysningar i tullbehandlingsfrågor
bekantgöras genom rundskrivelser att lända till efterrättelse
vid tullbehandling, skulle, om ovan nämnda förslag vunne beaktande,
en större mängd resolutioner i tullbehandlingsfrågor än nu
är fallet bliva offentliggjorda till avgjord vinst för likformigheten i
tullbehandling.

Vid en del tullbehandlingsfrågor, där sammanblandningar av olika
ämnen förekomma, vilkas, utrönande för tarifferingen erfordras men
icke av tjänstemännen med dem till buds stående medel kan företagas,
hava dessa i de flesta fall sig av styrelsen medgiven rätt att härför
anlita fackutbildade kemister. Kostnaderna härför kunna kanske icke
på varje plats sägas vara så avsevärt stora, men sammanslagna torde
de utgöra en ganska respektabel summa.

Dessa medel kunde med stor sannolikhet användas bättre.

Först och främst äro kemisterna icke tulltekniskt utbildade, vilket
gör, att de icke alltid kunna inrikta undersökningen så, som för ett
uttömmande svar vore erforderligt, dessutom få de ofta av samma
anledning göra mera ingående undersökning än som för tillfället vore
oundgängligen behövligt, varav följer större kostnad och tidsutdräkt
för undersökningen. Till råga på allt är svaret ibland i alla fall sådant,
att tjänstemannen trots detta står villrådig, ty det är understundom
svårt att så väl framställa frågorna, att just rätta svaret så
att säga framtvingas. Härtill kommer till sist, att angående samma
vara kemister på olika orter kunna avgiva stridiga analyser, varigenom
tjänstemännen i tullbehandlingshänseende komma till olika resultat,
oavsett att så även kan hända, då samma besked erhållits.
Som antytts kunna samma varuslag undersökas på olika platser.

SVAR PÅ FRÅGECIRKTTLÄR.

Detta medför ju en ökad och även onödig utgift för statsverket utan
att som synes medföra någon särdeles stor säkerhet för likformighet
i tullbehandlingen. Vidare vidlåder detta tillvägagångssätt det felet,
att, för så vitt icke överklagning av en sådan tullbehandling kommer
till stånd, blir resultatet av undersökningen och beslutet en tullkammares
egendom, i stället för att det kunde bliva allas.

För att effektivt råda bot för dessa missförhållanden torde enda
sättet vara att i tullverkets tjänst anställa till att börja med förslagsvis
en fackman på kemiens område i egenskap av byråassistent i upplysningsbyrån.

Genom den ständiga och intima kontakt, han komme till tullbehandlingsgöromålen,
skulle han snart tillägna sig den tulltekniska
rutin, som för utslag i sådana ärenden är absolut oundgänglig. Fördelarna
av en sådan anordning äro ju påtagliga, och kostnaden härför
skulle nog täckas av de utgifter, som nu utan enhetlighet och full
valuta slösas på ofta mindervärdiga undersökningar. Samtliga tullplatser
i riket skulle nämligen i så fall åläggas, att, då varor av sådan
sammansatt beskaffenhet förekomma, att de icke genom tjänstemannen
på platsen tillförlitligen kunde utrönas, dessa skulle tillupplysningsbyrån
insändas. Härigenom bleve undersökningarna gjorda
efter en plan, varje beslut bleve registrerat och kunde genom rundskrivelser
komma varje tullkammare till kännedom. Helst borde härvid
anvisning givas, hur samma ämne, då det åter någonstädes inkomme,
skulle med visshet kunna identifieras, detta till förekommande
av förväxling av varor med lika handelsbenämningar men med
vitt skilda sammansättningar.

Det enda, som med skäl skulle kunna anföras mot detta uppslag,
är, att insändandet av proven och deras undersökning skulle medföra
större dröjsmål än nu är fallet, men detta torde jämfört med vinsten
för likformigheten betyda mindre, helst de kemiska undersökningarna
hos kemister redan nu taga lång tid och oftast förorsaka tulldeponering
för varan.

Denna fråga står för övrigt i intimt samband med nästpåföljande,
och givetvis kommer nu föreslagna utvidgning av byråns verksamhet
att inverka på likformigheten vid tullbehandlingen liksom de
i den senare frågan härför föreslagna åtgärderna komma att i sin
mån göra utvidgningen av dess verksamhet ytterligare nödvändig.

4. Frågan om vinnande av största möjliga likformighet
i tullbehandling.

Så uppdriven som konkurrensen nu är inom alla grenar av den
mänskliga företagsamheten, torde det för var och en ligga i öppen
dag, huru menligt den minsta differens i tullsatsen för en och samma
vara kan inverka, och huru oerhört beroende densamma är av en i
görligaste mån likformig tullbehandling, icke allenast verkställd på
samma plats utan över hela landet. Givet är ju, att ojämnheter härvidlag
den ena gången kunna giva en affärsman en lätt men orätt -

mätigt vunnen fördel över konkurrenterna för att vid ett annat tillfälle
medföra motsatsen. Vilket osäkerhetstillstånd sådant kan vålla
och vilka avsevärda förluster otillförlitligheten i varukalkylerna kunna
förorsaka, inses lätteligen. Alla utgifter, som göras för åstadkommandet
av en fullt likformig tullbehandling, kunna därför med skal
sägas vara väl använda medel, och intet bör heller sparas för uppnåendet
av detta mål.

Tillkomsten av tullstyrelsens tullbehandlings- och upplysningsbyrå
och dess för berörda syftemål vidtagna åtgärder hava också
visat sig vara av mycket god verkan, men just de goda erfarenheterna
härav hava givit vid handen behovet av en ytterligare utveckling
av denna byrås verksamhet, ty ännu återstår mycket att
uträtta på detta område.

Utom vad som redan i föregående punkt är sagt om utvidgning
av byråns verksamhet, vilket ju i sig även innebär större möjligheter
till en mer likformig tullbehandling, torde ännu några åtgärder
kunna vidtagas från dess sida.

Enligt vårt förmenande stå flera vägar öppna för vinnandet av
ifrågavarande mål. Utarbetandet av en handbok såsom hjälpreda vid
tullbehandlingar, utgivandet av varuförteckningar, utfärdandet av rundskrivelser
i tullbehandlingsärenden, kringsändandet av varuprovskollektioner
samt inspektionsresor.

Dessa sätt äro till större delen redan tagna i bruk, men fråga
är, om de icke mera effektivt skulle kunna anlitas. De fördelar,
rundskrivelser och varuförteckningar medfört för den omtalade likformigheten,
ha verkligen varit av den betydelse, att all anledning
finnes att söka fortsätta på den så lyckligt valda vägen. Det är ju
klart, att ju tätare dessa publikationer utkomma och ju flera varuslag
de omfatta, desto större är deras nytta. För närvarande upptagas
i rundskrivelser endast ärenden, som varit föremål för styrelsens
prövning, och av dessa endast sådana, som äro av mera allmängiltig,
principgivande karaktär. Ifrågasättas kan emellertid, om det icke vore
av stor betydelse, att samtliga av styrelsen fattade och icke förut bekantgjorda
beslut i hithörande frågor, vilka icke äro rent självklara,
upptoges i cirkulären. Dessa senare icke särskilt normgivande beslut
kunde såsom längre fram föreslås på något sätt särskiljas från de
förra. Ja, vi anse oss på detta område böra gå ännu längre.

Vid sidan av det ovannämnda åliggandet för upplysningsbyrån
att behandla till styrelsen inkommande förfrågningar från allmänheten
har vid byrån utvecklats eu omfattande upplysningsverksamhet,
som riktar sig direkt till de tullbehandlande tjänstemännen. En
massa förfrågningar från lokalförvaltningarna föreläggas nämligen f. n.
byrån och besvaras av denna med minsta möjliga tidsutdräkt, ett
förfarande, som haft den allra största betydelse för tvistiga tullbehandlingars
skyndsamma avgörande. Någon obligatorisk skyldighet till
detta senare upplysningsarbete har byrån med stöd av nuvarande författningar
icke, varför meddelandena i fråga varit av mera privat
natur. Denna utsträckning i byråns verksamhet, som densamma redan
frivilligt åtagit sig, borde göras obligatorisk.

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄE.

Sådana från byrån meddelade svar samlas numera vid vederbörande
inspektioner till s. k. promemorior, som genom duplicering
vid lämpliga tidpunkter tillställas packhustjänstemännen. Dessa promemorior
hava en viktig uppgift att fylla vid åstadkommande av
likformighet i tullbehandling men endast i mera inskränkt betydelse,
då desamma stanna inom resp. tullplatser. Någon cirkulation av dessa
promemorior är nämligen icke påbjuden. Visserligen hava Stockholms
packhusinspektions promemorior och på senare tid även Göteborgs
avtryckts i tulltjänstemännens privata publikation: »Notiser från tull verket»,

men dels torde det vara oförenligt med statsverkets intresse
att i en så angelägen sak lita till det privata, och dels skulle frågor,
som utgå från den övriga landsorten, där promemorior icke föras,
alltid utebli.

Vi ha därför velat framlägga ett förslag, som visserligen skulle
öka byråns arbete, men vars betydelse icke torde kunna överskattas.

De förut nämnda av tullförvaltningarna hos byrån framställda
tullbehandlingsfrågorna skulle samtidigt med att svaren avlåtas till
resp. förvaltningar av byrån föras i register. Samtliga dessa tullbehandlingsfrågor
skulle av byrån samlas, utgallras och korrigeras,
varefter byrån, exempelvis en gång i månaden, befordrade dem till
tryckning och distribuering till alla tullförvaltningar. Lämpligen
kunde dessa tryck givas titel av: »Cirkulär i tullbehandlingsfrågor,
vilka, intill dess styrelsen eller byrån däri meddelat ändringar, lända
till efterrättelse». Register till dessa cirkulär skulle av byrån årligen
utgivas.

Vilken vinst, som härigenom skulle göras, då varje tullplats
månadsvis bleve satt i tillfälle att följa och överblicka de viktigare
tullbehandlingsfrågorna i hela riket, är uppenbart. Att större likformighet
i tullbehandling bleve resultatet, torde icke kunna förnekas.

Dessa cirkulär skulle liksom styrelsens förut omhandlade upptaga
ärendena i kortfattad form. Vid sidan härav har behovet av tillgång
till mera uttömmande tulltekniska utredningar av allmännare
art gjort sig kännbart, varför utsändande genom byråns försorg tid
efter annan av dylika tulltekniska notiser utan tvivel skulle vara av
stort värde. Likaså skulle de svårigheter, som esomoftast uppstå vid
tolkningen av tulltaxans innebörd, väsentligen reduceras, om byrån
genom utsända meddelanden kunde vid behov tillkännage normerna
för sina tolkningar i speciella frågor.

Önskvärt vore, om i de register, som årligen av tullbehandlingsbyrån
utgivas över tullbehandlingsfrågor, alla de föregående årens
rundskrivelser sammanfördes. Detta skulle medföra en större och
lättare överblick över dem alla, intill dess de vid en företagen omredigering
av varuförteckningen däri upptoges.

För undvikande av en alltför stor prejudikathopning torde de till
taxan fogade anvisningarna böra omarbetas snarast möjligt och dess
bestämmelser därvid med ledning av personalens nu vunna erfarenhet
bibringas en så distinkt avfattning, att möjligheterna till feltolkning
eller tveksamhet i görligaste mån inskränkas.

Dessa s. k. varuförteckningar med anvisningar borde därefter
med lämpliga mellantider omredigeras. I sitt nuvarande skick skulle
de dock på grund av sitt omfång medföra större utgifter för statsverket
än som skäligen torde vara av behovet påkallat. I desamma
förekomma beskrivningar angående vissa ämnens utseende, råd och
anvisningar rörande sättet att identifiera dem m. m., som under alla
omständigheter icke förändras. Allt detta kunde enligt vårt förmenande
sammanföras i något slags separat uppslagsbok för handledning
vid tullbehandling. Härigenom skulle varuförteckningarna befrias
från sådana upplysningar, som en gång för alla kunde givas
eller åtminstone mera sällan tarvade förändring. Varuförteckningen
skulle därigenom bli en i stort sett blott exemplifierande hjälpreda och
därigenom betydligt mindre voluminös men ock vida billigare samt
till följd därav oftare kunna omstöpas.

För att dessutom i görligaste mån förebygga olikformigheten i
tullbehandlingen de olika platserna emellan är en utsträckning av
tullbehandlingsbyråns inspektionsverksamhet, som visat sig vara av
stor betydelse, nödvändig. Då byråassistenternas antal är för litet,
ha dessa inspektioner ej kunnat äga rum på samma plats så ofta
önskvärt vore. Deras antal bör därför ökas, så att en av dem ständigt
kunde vara ute på inspektion.

Om den föreslagna utvidgningen av tullbehandlingsbyråns upplysningsverksamhet
har största betydelsen i just föreliggande fråga,
så torde de mått och steg, som för likformighets vinnande ankomma
på eller böra åligga lokalförvaltningarna dock vara av betydande vikt.

För vinnande av likformighet i tullbehandling torde ett fastställande
i huvudsak av packhuschefernas i de större städerna skyldigheter
och tjänsteutövning under vanliga förhållanden vara i hög grad
verksamt. Packhusinspektionen består av överinspektör och överkontrollör.
Överinspektören bör förnämligast hava kontakten med
allmänheten på sin lott, vidare skrivelser till styrelsen med anledning
härav samt angående underlydande tjänstemän. Han torde härigenom
i allmänhet vara bunden vid sin tjänstelokal, varvid dock livlig förbindelse
med provsamlingarna givetvis är att förutsätta. Om överinspektörens
åliggande härigenom framför allt blir ett överblickande
av tullbehandlingsarbetet i stort, torde överkontrollörens bli ett mera
i förbindelse med själva expeditionen skeende kontrollarbete, varvid
hans omtanke också torde komma att omfatta åtminstone i första
hand tjänstemännens placering och tjänstgöringsförhållandena. Överkontrollören
bör, synes det, rimligtvis befrias från alla expeditionsgöromål,
vilket ej allestädes är praxis, enär han under tjänstgöringen
är bunden vid en vågexpedition. I hans ställe borde då en l:ste
kontrollör övertaga nämnda expedition med utövande desslikes av
närmaste chefskap över den packhusavdelning, i vilken vågen är placerad.
På liknande sätt skulle också övriga packhusavdelningar förestås
av l:ste kontrollörer, som i första hand meddelade upplysning åt
underlydande i tjänsteärenden. Arbetet vid vågarna borde med uppmärksamhet
följas av överkontrollören, som därigenom mestadels vore
nödsakad att befinna sig på rörlig fot, därvid jämväl mottagande

SVAR PA FRÅGECIRKULÄR.

rapporter från respektive l:ste kontrollörer angående av dem till
underlydande lämnade viktigare besked i tullbehandlingsfrågor, över
vilka dessa avdelningschefer för kontrolls vinnande borde föra särskild
anteckning. Sålunda hade överkontrollören tillfälle att dagligen
följa hela tullbehandlingen och samla givna besked. Varje tullbehandlingsfråga,
som förelägges inspektionen, bör ovillkorligen av båda cheferna
gemensamt avgöras.

Likformigheten inom de större tullpackhusen skulle givetvis också
vinna på att specialexpeditioner mera systematiskt inrättades. Klart
är, att tjänstemännen vid en maskinexpedition, där alla inkommande
maskiner tullbehandlas — den kunde ju lätt göras ambulerande, då
så behövdes —- snabbare förvärva en allsidig erfarenhet inom denna
varugrupp, än annars kan bli fallet, och äro i tillfälle att med tillhjälp
av förda anteckningar göra för kontrollen högst värdefulla jämförelser
angående likartade maskiners priser, vikter och beskaffenhet
i övrigt samt slutligen givetvis icke kunna tillämpa olika grundsatser
för tullbehandlingen av en och samma vara. Enahanda bleve förhållandet
beträffande expeditioner för elektriska artiklar, metallvaror,
manufaktur etc. Register över tullförvaltningens egna prejudikat samt
en noggrann kontroll från vederbörande chefers sida över uniformiteten
äro först och sist nödvändiga villkor för uppnåendet av en tillfredsställande
sakernas ordning i detta avseende. Den synnerliga
vikten härav talar starkt för utfärdandet av särskild instruktion med
ändamål att bevara och utveckla likformigheten.

Tullbehandlingens likformighet torde dessutom avsevärt befordras
genom föreskrifter för tullförvaltningarna att hålla varuprovsamlingar
samt däröver föra register. Dessa provsamlingar kunde vid byråassistenternas
inspektionsresor kontrolleras och därigenom bliva av
mycket stor betydelse. De mera betydande tullbehandlingsplatserna
skulle tillika förses med goda tekniska upplagsverk, varulexikon
o. d., ävenledes borde vid desamma finnas inrättade mindre kemiska
laboratorier för åstadkommandet av sådana enklare undersökningar,
vilka den förut omtalade tullhandboken vore avsedd att giva upplysning
om.

Fotografikamera borde finnas vid varje större tullkammare.

Likformighetens genomförande skulle otvivelaktigt i sin mån befordras
därigenom att godsägarne ålades att, när så ansåges nödigt,
förete faktura.

Till sist torde det kanske kunna ifrågasätttas, huruvida icke årligen
eller möjligen mera sällan återkommande konferenser mellan
packhusföreståndare från de större packhusen skulle kunna medföra
mycken nytta. Då nästan varje plats delvis har sin säregna import,
bliva de på dessa orter tjänstgörande på sätt och vis specialister och
därigenom mera hemma på vissa områden. Deras kunskaper och erfarenheter
skulle genom konferenser kunna sammanföras och åsikter
kunna utbytas till fromma för likformigheten.

Vid dessa sammankomster kunde även otydligheter i varuförteckningarna,
mera märkliga beslut i tullbehandlingsfrågor o. s. v. framhållas
och diskuteras och få facklig och allsidig behandling, vilket

SV. ALLM. TULLTJÄNHTEM ANN A FÖRENING.

kunde leda till bestämda resultat. Ävenså kunde därvid befintliga
oegentligheter och oklarheter i tulltaxerubrikernas avfattande framställas
till prövning och därefter hemställan till riksdagens bevillningsutskott
om dess ingripande för rättelses erhållande företagas av
tullstyrelsen.

Dessa konferenser skulle otvivelaktigt ej vara till mindre nytta
för tullstyrelsen och dess upplysningsbyrå än för tjänstemännen själva.

Givet är, att för att med säkerhet få dugliga personer till packhuschefstjänsterna,
som på sina innehavare ställa så stora kompetensfordringar,
måste ofrånkomligen avlöningarna avsevärt höjas. Så t. ex.
kan en begynnelseavlöning av kr. 7,300 för överinspektören i Stockholms
tullpackhus ej anses vara väl avvägd. På 70-talet visade sig
vederbörande hava bättre förståelse för nämnda tjänsters betydelse.
De voro då de näst verkets generaldirektör bäst avlönade, trots att
anspråken då ej tillnärmelsevis voro så stora, som de nu äro.

Aven om likformigheten i tullbehandling är av huvudsaklig vikt,
torde dock sådan även i andra avseenden erfordras de olika tullförvaltningarna
emellan, och torde det böra kunna ifrågasättas, om detta
ej bäst skulle åstadkommas genom effektivare inspektioner än som
nu företagas.

5. Frågan om tulltjänstemännens av högre grad utbildning, särskilt
i tulltekniskt hänseende.

Frågorna om tulltjänstemännens av högre och lägre grad kompetens
och utbildning hava genom de under senaste åren i olika riksdagsmotioner
framförda kraven på »vidgat arbetsfält» för de lägre
tjänstemännen kommit i nytt läge till varandra. Det offentligt framförda
påståendet om befintlig »överkvalificering» vid tullverket måste
därför föranleda, att föreningen vid sidan om betraktelsen av de båda
frågorna i och för sig även upptager kvalificeringsproblemet till granskning
ur olika synpunkter.

Tjänstens fordringar äro bestämmande för utbildningens art och
gång. Frågan om tjänstens krav på tjänstemannen av högre grad
torde lämpligen kunna behandlas under trenne rubriker: författningskunskap,
tullkammargöromål och tullpackhusgöromål.

Författningskunskapen omfattar: tullstadga (10 kap. och 190 §§),
tjänstgöringsreglemente (6 kap. och 259 §§), tulltaxa (1,325 rubriker)
med tulltaxeförordning och tulltaxeunderrättelser samt en mängd förordningar
och kungörelser med bestämmelser angående bl. a. lösen,
stämplar, brännvinslagstiftningen, eldfarliga oljor, explosiva varor, kontroll
vid införsel av vissa frösorter, förbud mot införsel eller utförsel av
vissa varor, angående giftiga ämnen, guld och silver, maltdrycker, margarin,
kött, husdjurssjukdomar, farsoter, sockerskatt, utförsel av skogsprodukter,
oriktig ursprungsbeteckning, skeppsmätning, fyr- och båkavgifter, sjömanshus,
frilager, provianteringsfrilager, restitutionsupplag, sjölagen o. a., vilka i sin

SVÅR PÅ FRÅGECIRKTJLÄR.

sammanfattning starkt vittna om tullverkets mångskiftande, betydelsefulla,
sins emellan vitt skilda uppgifter.

Förmågan att rätt fatta och tolka innebörden i samt översiktligt
sammanhålla alla dessa författningar fordrar obestridligt en mognad
och säkerhet i omdömet och en tankens träning, dem man icke finner
allmänt utvecklade annat än som resultat av boklig bildning. Denna
synpunkt får icke mindre vikt därav, att räckvidden av dessa författningar
i många fall är synnerligen stor, och att en felaktig tillämpning
kan leda till de kännbaraste verkningar — och det icke
blott ekonomiska — för både det allmänna och den enskilde.

I åtskilliga fall äro språkkunskaper en speciell och nödvändig
förutsättning för tullkammartjänstens behöriga skötande. Sålunda
tillkommer det tulltjänstemannen att i tullkammartjänstens olika förhållanden
kunna fullt förstå och bedöma utländska intyg, ursprungsbevis,
certifikat för handelsresande, märkrullor, mätbrev, nationalitetsoch
registreringscertifikat, sjömansrullor och folkpass, konossement,
fraktbrev, fakturor o. s. v., avfattade på de allmännast brukliga trenne
främmande språken. Utom de allmänna förutsättningar, som ligga i den
redan berörda författningskunskapens behärskande, fordrar tullkammartjänsten
nödig insikt i mängden av tjänstens praktiska göromål, vilka,
uppdelade på många händer såsom vid de största tullkamrarna måste
ske, val kunna förefalla relativt enkla, men i sin sammanfattning erbjuda
en omfattande och invecklad bokföringsapparat, behandlande import-
och exportmassan ur olika synpunkter. Vi vilja här blott framhålla
tulldebiteringen och uppbörden, transitupplags-, nederlags- och
frilagersrörelserna, statistiken, redovisningen för in- och utrikes sjöfarten
och därvid inflytande medel, restitutionsärenden, auktions- och
konflskationsärenden m. m., m. m. Betydelsen av att för dessa göromåls
handläggning äga tillgång till ett skolat, ungdomligt och därför
lätt bildbart samt homogent tjänstemannamaterial bör icke underskattas,
så mycket mindre som dessa göromål måste stå i oavbrutet
och intimt sammanhang med gällande talrika författningar och reglementen.

Ett synnerligen viktigt åliggande för tulltjänstemannen är tullbehandlingen,
vilken såväl genom sin ekonomiska innebörd som genom
sina fordringar på tjänstemannen och hans utbildning intager en
central ställning inom kretsen av tullverkets uppgifter. För den med
de verkliga förhållandena obekante kan begreppet tullbehandling lätt
nog få den ungefärliga betydelsen: »att skriva upp vad som finns i
en låda.» En mindre lättvindig och sangvinisk syn på saken skulle
beteckna detta arbete med att »klassificera», men icke ett enskilt
område utan allt, som överhuvud kan bli föremål för världshandelns
utbyte.

Redan en ytlig blick på detta förhållande vittnar nog om uppgiftens
omfattning och komplicerade beskaffenhet, och en närmare
undersökning kan endast ytterligare bekräfta detta. Vår gällande
tulltaxa har 1,325 rubriker, vartill kommer en betydande ökning genom
underrubriker och statistiska särrubriker. Att här inpassa varje, stor
eller liten, enkel eller mångfaldigt sammansatt, av handtverk eller

SV. Al.LM. TULLTJÄNSTEMANNA FÖRENING.

storindustri, av konstnär eller vetenskapsman formad produkt på dess
rätta plats i systemet måste kräva, det ligger i öppen dag, icke blott
stor erfarenhet utan också teoretisk underbyggnad, liksom ock vid de
ständigt uppkommande gränsfallen, där den rent mekaniska färdigheten
måste komma till korta, endast ett moget och utvecklat omdöme
kan fälla ett riktigt utslag, rättvist inom de utstakade gränserna avvägande
statens och den enskildes intressen.

Teoretiskt taget kräver denna uppgift, att tulltjänstemannen beträffande
de yttre tingen skall veta snart sagt allt, praktiskt taget,
att han ej får vara främmande för något.

Tulltjänstemannen måste veta vad som förstås med kemiska
grundämnen och sammansättningar, syror, salter, baser o. s. v. och
hava åtminstone en allmän överblick över de kemiska lagarna och
den kemiska terminologien, om icke taxans bestämmelser och uppräkningar
i denna del skola bli honom ett konglomerat av obegripliga distinktioner.
Begreppen destination, sublimering, lösning och blandning,
försåpning etc. få lika litet vara honom främmande som metallerna,
deras egenskaper och legeringar, och han måste veta, vad som bör
förstås under beteckningen »kemiska instrument» för att kunna identifiera
och rätt placera dem. Även måste han vara beredd att när
som helst anställa vissa enkla kemiska kontrollbestämningar av olika
oorganiska och organiska produkter, såsom utrönande av askhalt, bestämning
av alkoholmängd i viner eller av ättiksyrehalt i ättika, kontrollering
på kemisk väg av oljor och oljeblandningar, fettarter, metaller
och metallöverdrag o. s. v. och en mängd olika kemiska produkter,
som äro föremål för import.

Tulltaxan fordrar av sin handhavare, att han skall kunna identifiera
och klassificera sådana instrument som areometer, hygrometer,
manometer, vakuummeter, kalorimeter, pyrometer, för att nu icke
nämna kirurgiska och medicinska intrument såsom laryngoskop, oftalmoskop,
cystoskop o. s. v., och han får lika litet vara okunnig om
vad t. ex. en sextant, en oktant, en optisk polarisationsapparat ha för
ändamål.

En färdighet härutinnan, vilken icke skall bli endast mekanisk,
måste nödvändigtvis hava sin grund i teoretiska insikter i fysikens
element. Än mera framträder behovet härav för ett verkligt behärskande
av maskinavdelningarna. Principerna för elektriskt, hydrauliskt,
pneumatiskt eller med ånga drivna maskiner, redskap och apparater
måste förutsättas vara kända för den, som skall avgöra, till
vilken grupp en förefintlig dylik vara skall hänföras, liksom denne
även i allmänna drag måste känna till dessa principers tillämpningar.
Han måste sålunda veta, hur ett slidskåp, en ångturbin, en centrifug,
en dynamo, en transformator, en elektromagnet, en ackumulator — för
att nu endast taga några exempel ur högen — är beskaffad och verkar,
och han bör kunna kontrollera en trafikants uppgift, antingen det
nu är en injektor, en indikator, en emulsor, en kondensor eller något
dylikt, han i visst fall har framför sig. På samma sätt bör han kunna
indentifiera en röntgenapparat likaväl som delar till telefonapparater.

SVAR på prIgecirkulär.

Att alla slags valveringar med utländska mynt, mått, mål och
vikter dagligen förekomma, behöver här endast i all korthet beröras.
Men en tulltjänsteman måste också vara i stånd att uträkna rymden
av ett kärl eller dimensionerna av ett emballage för att genom beräkning
medelst ett ämnes specifika vikt fastställa vederbörligt taraavdrag,
t. ex. för större fönster- och spegelglaslådor, för kabelrullar o. s. v.,
eller i varje fall kunna approximativt beräkna detta för kontroll av
lämnad uppgift. Här bör förutsättas någon geometrisk eller stereometrisk
kunskap liksom beträffande begreppen konisk, excentrisk, elliptisk,
trapezformig, beträffande kub, oktaeder, romb och andra, behöv
liga för distinktion av form och utseende hos olika föremål, maskindelar,
kristalliska produkter m. m.

Särskiljandet på mikroskopisk väg av de olika spånadsämnena
och vissa pulverformiga produkter ur växtriket förutsätter kännedom
om celläran. Och för tullbehandling av frösorter, växter, rötter —
ofta betecknade med latinska namn —, olika slag av skinn och pälsverk
(tibet, hamster, murmel, bisam, nutria o. s. v.) liksom för bedömandet
av vad som skall anses utgöra »naturalier till vetenskapliga
samlingar» är ju en viss bevandring på det botaniska och zoologiska
området icke alldeles onyttig.

I intimt sammanhang med tulltjänsten stå språkkunskaperna.
Sedan för ett behärskande av förekommande vetenskapliga och handelstekniska
benämningar är språkkännedom en oumbärlig faktor.
Den icke språkkunnige har ej blott svårighet att inlära alla dessa
olika beteckningar på främmande språk, som vimla i varuströmmen,
han saknar också möjlighet att fatta deras betydelse och därmed förmågan
att omedelbart förstå deras användning. Den språkkunnige
inser omedelbart betydelsen av sådana benämningar som economiser,
emulsor, kondensor, diffusör, radiator, supporter, stator, generator,
ackumulator, stereoskop, spektroskop etc. etc., och han glömmer dem
aldrig. På samma sätt bli för honom sådana beteckningar som
adhäsionsfett, dicköl, standolja, kromopasta, terra nova, chinaclay,
elaterit, steamlard o. s. v. i oändlighet omedelbart inlysande, under
det att de för den icke språkkunnige äro och förbli en kinesisk etikett.
Av stor vikt är det att vid behov kunna läsa de beskrivningar och
bruksanvisningar, som ofta medfölja en vara.

Icke nog härmed. De fakturor, fraktbrev, speditionsnotor och
konossement, som tulltjänstemannen dels för värdedeklarationer, dels
för andra upplysningar dagligen och stundligen måste infordra, äro
ju så gott som undantagslöst avfattade på något av de tre vanligaste
främmande språken, vilka han redan därför måste till en viss grad
kunna behärska. Ofta kan det dessutom bli nödvändigt att därjämte
taga kännedom om slutsedlar, leveranskontrakt, brev, beskrivningar
över anläggningar etc. Till slut inträffar det ju ofta, att tulltjänstemannen
kommer i direkt kontakt med utlänningen, då denne som
turist, som handelsagent, som montör, som inflyttande o. s. v. passerar
tullokalerna.

. Överhuvud taget ställas icke så sällan genom taxans bestämmelser
rent ut anspråk på tjänstemannen, vilka uppenbart förutsätta hu -

SV. ALLM. TULLTJÄNSTEMANNAFÖRENING. 17

manistisk allmänbildning. Tulltjänstemannen skall vara bevandrad i
»stuckatur», avgöra vad som är »ornament och likartade arkitektoniska
arbeten», bedöma vad som är »konstnärsarbete», det må nu
vara i sten, gips eller metall, förstå betydelsen av sådana uttryck
som relief, gravyr, etsning, intarsia o. s. v. och veta, hur en tryckplåt
kommer till, lika väl som vad en stomp, en mall ha för ändamål.
I nästa ögonblick skall han kunna avgöra, vilka kartor som äro att
betrakta som vetenskapliga (geografiska, topografiska, astronomiska),
eller om ett instrument är användbart till musikaliskt ändamål eller
hänförligt till leksaker.

Dessutom skall han vara väl bevandrad i den finare garderoben,
icke minst damgarderoben, bedöma vad som är en nödvändighetsvara
eller ett bijouteri eller en lyxvara, veta vad som är en »besättningsartikel»,
känna till och särskilja alla olika slag av band, spetsar,
broderier och garneringar, hattar, plymer och parfymer och
kunna klassificera en hockeykäpp lika säkert som en fagott. Med ett
ord, han skall från denna synpunkt känna det yttre samhällslivet
från dess enklaste till dess mest komplicerade och förfinade former.

Idealet för en tulltjänsteman vore således utan tvivel en person,
som förenade kemistens, fysikerns, elektro- och civilingenjörens vetenskapliga
utbildning med montörens, fabrikörens och affärsmannens
praktiska. I och för sig en utopi, blir det detta ännu mera genom den
fordran på snabbhet, varmed expeditionen bör försiggå, vilket gör
det nödvändigt att avskilja och till vetenskaplig undersökning hän
skjuta sådana frågor, som icke utan stor tidsutdräkt eller vidlyftig
behandling kunna lösas. Då idealet i praktiken icke kan nås, så
ligger ovedersägligen den form av bildning närmast att gripa efter,
som utan att meddela en djupgående vetenskaplig insikt dock genom
ett systematiskt införande i de humanistiska och naturvetenskapernas
allmänna grunder meddelar en allmänbildning, som, rätt tillgodogjord,
icke är främmande för någonting. En sådan form är målet för mogenhetsexamen,
och denna, i synnerhet i dess reala linje, är den enda
riktiga och säkra grunden för tulltjänstemannens utdaning.

Förarbetet för mogenhetsexamen är icke att fullända utan att
grundlägga. Den unge studenten är visserligen icke någon polyhistor,
men han har fått inhämta grunddragen av naturvetenskaperna.
Och detta vill säga, att i de fall, där hans kunskaper eller erfarenhet
icke räcka till, hans förstånd icke står stilla —- han vet i vad
riktning han skall söka och forska.

Detta är för t u 11 b e h(a n d 1 i ags a r b e t e t av eminent betydelse. Det
ligger i sakens natur, att erfarenheten på detta vidsträckta område
aldrig kan bli ens tillnärmelsevis uttömmande, och erfarenheten kan
ju för övrigt först efter en längre tids praktiskt arbete förvärvas.
Ständigt måste således för tulltjänstemannen nya varor komma under
hans ögon, ständigt fortgår ju också industriens förädlingsarbete, ständigt
framställer den mänskliga idén nya apparater, nya maskiner, nya
kemiska och tekniska produkter, nya modevaror. Ständigt måste
tulltjänstemannen således sätta sig in i dessa nya föremåls beskaffenhet,
användning, verkningssätt och på grundval härav giva sitt utslag.

SVAR PÅ FRÅGECIRKITLAR.

Även om lian härvidlag kan hava och ofta har ett stöd av fakturor
och andra uppgifter, måste han dock alltid kunna kontrollera dessa.
På samma sätt måste han icke blott kunna utfråga utan även kontrollera
en trafikants uppgifter angående en apparats, en maskins användning,
liksom han måste kunna följa den tillkallade sakkunniges
förklaring av en elektrisk specialapparat, ett motstånd, en oljeströmställare,
ett relä etc. Först sedan han förstått denna, kan han draga
sin slutsats angående varans klassificering i tulltekniskt hänseende.

Rent speciellt har ju studenten förvärvat inblick i en mängd detaljer,
som, om de än ligga på de olika vetenskapernas periferi, likväl
äro nödvändiga förutsättningar för ett djupare inträngande däri, samt
erhållit en allmän orientering i deras omfång, arbetssätt och terminologi.
Med ledning av dessa kunskaper förmår han icke blott omedelbart
intränga i och behärska en stor del av taxans teoretiska uppgifter,
han har även i praktiken den väsentliga fördelen att kunna
genom sin föreställning om många föremål eller detaljer därav indentifiera
dessa utan att först ha sett dem. Betydelsen härav såsom
en komplettering av den alltid ofullkomliga erfarenheten behöver ej
närmare utvecklas.

En annan, mera allmän omständighet bör, ehuru kanske till utseendet
ringa, i detta sammanhang betonas. Mogenhetsexamen har
bibragt adepten den betydelsefulla insikten, »att han ingenting vet».
Intet är för tulltjänsten farligare än den självsäkra okunnigheten.
Lika säkert som ansvarskänslan måste ökas i samma mån som en
person förvärvar kunskaper, d. v. s. förstår var misstaget lurar och
inser på huru många och vilka punkter det kan äga rum, lika säkert
måste ansvarskänslan minskas med tilltagande okunnighet. Och ansvarskänslans
utveckling måste vara av dubbelt stor betydelse i ett
verk, där den centrala uppgiften är och måste i all huvudsak vara
överlämnad till den enskilde tjänstemannen, är så intimt beroende av
hans personliga intresse för tjänsten, hans omdöme och hans oavlåtliga
uppmärksamhet.

Genom tulltjänstens natur kommer tulltjänstemannen alltid att i
viss mån stå i opposition mot allmänheten, d. v. s. i detta fall affärsvärlden,
i vars intresse det ju obestridligen måste ligga att få tullumgälderna
så låga som möjligt. Men affärsmannen är ofta på sitt
speciella område fackman — och det icke blott praktiskt Utan även
teoretiskt taget —■ och sålunda kan det väl mången gång inträffa att
tulltjänstemannen i ett visst fall kommer att stå som den underlägsne,
när det gäller insikt i en speciell tullbehandjingsfrågas förutsättningar.
Medvetandet om en allmän överlägsenhet eller likvärdighet är här
den bästa motvikten mot den punktuella underlägsenheten, och den
bildades självkänsla skall här bevara honom för en frestelse, för vilken
den obildade lättare dukar under: att dölja sin okunnighet eller
underlägsenhet genom ett omedelbart ingående på trafikantens mening.

Vi hava från olika synpunkter skärskådat tulltjänstens fordringar
på tjänstemannen och därvid kommit till resultat, som med styrka
hävda uppfattningen av mogenhets- eller därmed jämförlig examen
såsom den säkraste och ur alla synpunkter lämpligaste grundvalen

SV. ALLS!. TULLTJÄNSTEMANNA POREN ING.

för formandet av en verkligt dugande och homogen tjänstemannakompetens.
Innan vi övergå till frågan om tulltjänstemannens av
högre grad speciella utbildning, torde några ord om följderna av en
under kvalificering vara väl på sin plats. Frågan är i eminent grad
betydelsefull och framför allt därför, att steget från den s. k. överkvalificeringen
till underkvalificering är ytterligt kort. Det finnes väl
intet verk, där verkningarna av tjänstemannakårens otillräckliga kompetens
kunna komma att bliva på en gång lika ödesdigra och svåra
att konstatera som i tullverket. Vi hava ovan utförligt framhållit, i
huru hög grad tulltjänstemannen är beroende, förutom av sin praktiska
erfarenhet, av dels sin allsidiga teoretiska underbyggnad, dels
en utvecklad omdömesförmåga, dels slutligen den självständighet i
uppfattning och uppträdande, som är den verkliga allmänbildningens
allmänna resultat. Skulle allt detta, helt eller delvis, eftersättas,
komme helt naturligt tjänsten att bli därpå i samma mån lidande.
Men här är den omständigheten framför allt att beakta, att den kontroll
på tjänstemännen, som av trafikanten eljest med så god verkan
utövas, i tullverket ofta nog kan komma att klicka i de fall, där
misstaget sker till hans egen favör (och således till statens nackdel),
frånsett de felaktigheter, vilka på grund av sakens komplicerade
natur av sig själva undandraga sig hans uppmärksamhet. Med ett
ord: allmänhetens alarmklocka upphör att fungera.

Men ej nog härmed —- så snart affärsmännen insåge, att självständigheten
och säkerheten i tullbehandlingsarbetet började att vackla,
skulle de i alla de fall, där de nu i förlitande på det kompetenta och
omdömesgilla handhavandet av tulltaxan sända sina biträden, ja till
och med sina springpojkar och springflickor att »förtulla», själva infinna
sig för att med all sin förmåga och yttre pondus försöka tillvarataga
alla möjligheter till förtjänst. Ty konkurrensen, kampen för
tillvaron — här starkare och i sina former krassare än på de flesta
andra mänskliga arbetsfält — skulle helt enkelt tvinga dem därtill.

Så står då frågan om tulltjänstemannens kompetens i närmaste
samband med icke blott vidmakthållandet av en statens viktigaste
inkomstkälla utan ock — vad som kanske är ännu viktigare — med
upprätthållandet av en sund afEärsmoral. Den ärlige affärsmannen
måste i konkurrensen duka under för den oredlige, om ej tullsystemets
murar genom en verklig tjänstemannakvalificering äro så täta och
homogena, att möjlighet till underslev genom falska uppgifter, felaktiga
fakturor, varuförfalskning genom tillsatser, blandningar, färgningar
etc. är praktiskt taget utesluten. Och denna homogenitet måste yttra
sig i en över hela landet bestående likformighet i tjänstemannamaterial
och tjänstemannautbildning. Varje felbehandling, varje okunnighet
vid tullbehandlingsgången vid en tullplats skall med ofelbar säkerhet
utnyttjas av köpmän i närliggande orter så långt kommunikationsväsendet
det tilllåter, och importen av varan i fråga genast i en eller
annan form söka sin väg in i landet över den nämnda orten.

Vi hava under utredningens gång sett oss tvungna att i allt
väsentligt bestrida påståendet beträffande användandet av överkvalificerad
arbetskraft vid den inre tulltjänsten och i stället med styrka

SVAR PÅ FRÅGECIRKTTLÄR.

hävda nödvändigheten av vidmakthållandet av nu gällande kompetensvillkor.
(En ifrågasatt ändring härutinnan borde snarast och
följdriktigast resultera i ett skärpande av kompetensvillkoren till
obligatorisk mogenhetsexamen.) Vi ha sett oss nödgade därtill och
detta icke endast av teoretiska grunder utan — och framför allt —
i kraft av egen lång erfarenhet vid tjänstens utövning, vilken erfarenhet
den förslagsväckande tullbevakningskåren givetvis icke kan besitta,
och utan vilken varje bedömande av denna ömtåliga, komplicerade
och i sina konsekvenser vittgående fråga — i all synnerhet när
det sker ut ifrån synpunkten av skapandet av egna befordringsmöjligheter
— måste bli ensidigt och ofullkomligt.

Och denna sin stränga uppfattning om tulltjänstens kompetenskrav
har tjänstemannakåren, i djup känsla av sitt eget behov för
uppfyllandet av sitt kall, med all kraft gjort sig till tolk för —
varom många av dess offentligt gjorda framställningar och uttalanden
bära vittne — långt innan frågan om »överkvaliflcering» lancerades,
och sålunda fullkomligt oberoende av något slags motstånd mot det
i frågan inneboende nivelleringssträvandet.

Ett oförbehållsamt erkännande av den här intagna ståndpunkten
skall man ock finna i de uttalanden, som till olika tider och från
skilda synpunkter gjorts av kommittéer och kommissioner, tillsatta
för undersökning av olika förhållanden under olika perioder av tullverkets
utveckling, och den erhåller sin kraftiga motbelysning av den
allmänna strävan mot grundligare och allsidigare utbildning eller med
andra ord: högre kompetens, som just nu oförtydbart framträder hos
tulltjänstemännens ständige moitié i tullokalen — affärsmannen.

I nära anslutning till frågan om vinnande av största möjliga
likformighet i tullbehandling hör otvivelaktigt frågan om tull tjänstemäns
av högre grad utbildning, särskilt i tulltekniskt hänseende.
Trots alla åtgärder, som i angiven riktning kunna vidtagas för vinnande
av största möjliga likformighet i tullbehandling, skulle resultatet
därav bliva av föga värde, såvida icke samtidigt ägnades största
möjliga omsorg åt den personliga utbildningen. Det måste nämligen
först och sist bero på vederbörande packhustjänstemans kunskaper,
insikter och skolade omdöme, huruvida tullbehandlingen skall kunna
utföras med önskvärd noggrannhet och tillförlitlighet, så mycket mer
som han vid det grannlaga förtullningsarbetet oftast har bestämmanderätten
sig anförtrodd. Detta faktum har också insetts. Förutom
fastställda kompetensvillkor, mogenhetsexamen eller realskoleexamen
jämte 2-årig kurs vid handelsinstitut, fordras numera i och för inträde
i verket en tio månaders praktisk-teoretisk kurs — en s. k.
elevkurs. Denna torde, så långt erfarenheten hittills givit vid handen,
rätt väl tillgodosett behovet av en första utbildning. Ifrågasättas
kan dock, om icke densamma borde förenas med skyldighet att därunder
förvärva skeppsmätarkompetens, enär granskning av skeppsmätningshandlingar
i stor omfattning åligger tullförvaltningarna, och det
dessutom är av vikt, att vid varje tullförvaltning finnes tillgång till
vikarie vid förfall för den ordinarie skeppsmätaren.

SV. ALLM. TULLTJÄNSTEMANNAFÖRENING.

För att emellertid elevkursen skall fullt ut kunna utnyttjas, fordras
det, förutom att provtjänstgöringen så ordnas, att den blir ett
verkligt prov under vederbörligt överinseende efter normerad plan,
att fordringarna för att bliva antagen till elev något skärpas. Ifrågasättas
kan nämligen, huruvida icke, som förut framhållits, avlagd
mogenhetsexamen på reala linjen med dess garanti för relativt större
kunskaper framför allt i ett för tulltekniken så viktigt ämne som
kemi borde göras obligatorisk för antagandet som elev.

I och med tullkursens avslutning är tjänstemannens utbildning
givetvis icke fullbordad. I enklare och mera komplicerade uppdrag
får han nu träda i kontakt med verkligheten, förvärva erfarenhet av
sak- och personförhållanden, kännedom om varor och — det icke
minst viktiga ■—- den trafikerande allmänheten samt under ansvar och
med de ekonomiska följdernas påtagliga fakta för ögonen pröva och
utveckla sitt omdöme. Av synnerlig betydelse är härvid hans tjänstgöring
som sekreterare vid de förtullningsexpeditioner, där två tjänstemän
äro placerade. Jämte det han här såsom för vikter och värden
medansvarig, kvalificerad medhjälpare utövar sin biträdande och i
viss mån kontrollerande verksamhet, förvärvar han nu under sakkunnig
ledning den omfattande varukännedom och den förfarenhet i tullbehandling,
som äro oundgängligen nödvändiga komplement till den
teoretiska kompetensen och som först skola göra honom fullt skicklig
att i sin tur övertaga och förestå dylik krävande och ansvarsfull post.
Till dessa med tvenne tjänstemän utrustade expeditioner dirigeras
nämligen den stora huvudmassan av det s. k. sorteringsgodset, en provkarta
på all världens industriella produktionsförmåga och på det egna
landets mångfaldiga behov av nyttigheter och lyxartiklar. Först på
detta sätt kan det material danas, ur vilket tullverkets behov av likformigt
skolade, allsidigt erfarna krafter skall hämtas. Och endast
så kan en bärande grund läggas till en eftersträvad och nödvändig
likformighet i tullbehandlingen.

Sedan tjänstemannen vunnit ordinarie anställning och sålunda
genom mångårig verksamhet utvidgat sina kunskaper och framför allt
vunnit större erfarenhet, torde en kortare tids repetitionskurs för
honom vara av stort värde. Givet är, att han på den grund, som
under årens lopp uppbyggts, med stor utsikt till goda resultat skulle
kunna draga fördel av en sådan. Han kunde där vinna ytterligare
utbildning i de till packhustjänsten hörande ting, som han tilläventyrs
icke kommit i tillfälle att förkovra sig i. Självfallet är, att till
sådana kurser företrädesvis skulle beordras tjänstemän, vilka förestode
tullbehandlingsavdelningar eller expeditioner.

Då dessa utbildningskurser sålunda givetvis ej äro avsedda att
utbilda enbart vissa tjänstemän utan böra verka fruktbringande för
verket i dess helhet, skulle det vara obligatoriskt för varje kursdeltagare
att på respektive hemorter genom föredrag eller på annat lämpligt
sätt meddela vunna erfarenheter.

I sammanhang härmed bör framhållas önskvärdheten av att en
frivillig föreläsningsverksamhet kunde komma till stånd. Vi hålla för
troligt, att en dylik av sig själv skulle uppstå och utvecklas, därest

SVAR PÅ FRÅGECIRKULAR.

densamma, till ämnesval och sakinnehåll vederbörligen kontrollerad
av tullstyrelsen, vunne statsunderstöd. Givet är, att dylik föreläsningsverksamhet
skulle medföra fördjupade insikter på speciella områden,
verka i hög grad eggande samt bidraga till den allmänna kunskapsnivåns
höjande hos verkets tjänstemän. Lämpligt vore ju även,
att föredrag, som utarbetades till en dylik eventuellt anordnad föreläsningsverksamhet,
spriddes tullplatser emellan i och för allmännare
kännedom.

En sak, som nog ej tillräckligt beaktats hittills, men som måste
ha en stor betydelse för vederbörande tjänstemäns vetande och i så
fall utbildning, är, som förut antytts, tillgång på uppslags- och handböcker
på skilda områden, tidskrifter och teknisk litteratur. Behovet
härav har dagligdags gjort sig kännbar, och kan nyttan och nödvändigheten
av dylik litteratur ej nog kraftigt framhållas, varför sådan
i vida större utsträckning, än vad nu är fallet, borde anskaffas.

Ett led i den allsidiga utbildningen i packhusgöromål, som ej
nog beaktats, men vars nödvändighet bör framhållas, är genomförandet
av en tidvis skeende och återkommande omplacering av vid de
olika avdelningarna och expeditionerna tjänstförrättande personal hos
respektive tullförvaltningar. Icke minst med tanke på den förut omnämnda
specialuppdelningen inom de större tullpackhusen måste det
anses nödvändigt, att tjänstemännen efter viss tid omplaceras, då i
annat fall en allt för stor ensidighet i utbildningen givetvis blir
följden.

Den betydelse, utländska studieresor ha, särskilt i fråga om fackutbildning,
är nogsamt bekant. Statsmakterna ha ock visat sig behjärta
detta, då personer ur olika samhällsklasser, representerande
olika yrken och stånd, årligen tillerkännas statsunderstöd i och för
utländska studiers bedrivande. Med tanke fästad härå synes oss den
frågan ligga nära till hands, huruvida icke statsunderstöd i och för
ovannämnda ändamål även lämpligen kunde tillerkännas tulltjänstemän
av högre grad, speciellt packhustjänstemän. För nyttan och behovet
av rese- och studiestipendier har föreningen vid olika tillfällen
uttalat sig på det mest positiva sätt.

6. Frågan om tull tjänstemännens av lägre grad kompetens och

utbildning.

Frågan om tulltjänstemännens av lägre grad kompetens och utbildning
har genom de av bevakningskåren på senare tid vid olika
tillfällen framförda anspråken på vidgat arbetsfält ställts i ny belysning.
En allsidig utredning kan därför icke underlåta att ställa
frågan i relation till såväl de högre tjänstemännens nuvarande arbetsområde
som till den ifrågavarande kårens egen verksamhetsrayon.

I riksdagsmotion n:r 202 år 1913 har en av nämnda kårs representanter
yrkat avslag å ett visst antal av Kungl. Maj:t äskade tjänster
av högre grad samt begärt, att riksdagen i stället måtte anvisa
nödigt belopp för inrättandet av erforderligt antal nya tjänstemanna -

SV. ALLS!. TULLTJÄNSTEMANNAFÖRENING. 23

befattningar av lägre grad i uttalad avsikt att därmed bereda möjlighet
för tjänstemän av lägre grad att »tagas i anspråk å de platser
och vid därför lämpliga arbeten», på vilka ifrågasattes inrättandet av
nya högre tjänstemannabefattningar. »En erfaren tjänstman av lägre
grad torde givetvis i flera avseenden äga fullt lika goda om icke
större förutsättningar för dylika arbeten än en i tjänsten ny och
oerfaren student, som erhållit titeln kammarskrivare», heter det i
motiveringen till denna motion. I motion n:r 242 år 1912, vari påyrkas
en utredning av huruvida och i vad mån överkvalificerad arbetskraft
användes inom tullverket, har samme motionär på ett tydligare
sätt angivit, vilka platser och arbeten, som enligt hans mening
lämpligen kunde överlåtas åt tjänstemän av lägre grad. »I Stockholm»,
heter det i motiveringen, »tjänstgör vid vardera av flertalet av de
s. k. ständiga vågarna en kontrollör, en kammarskrivare och en vaktmästare,
i Göteborg och Malmö en kontrollör och en kammarskrivare.
Kammarskrivarnas arbete består huvudsakligen uti att efter kontrollörens
diktamen uppskriva vikter och sorter m. m., ett arbete som
synes oss vara av den enkla beskaffenhet, att en skrifkunnig vaktmästare
mycket väl kunde användas härtill».

Vid ett närmare skärskådande av de vid de nämnda expeditionerna
stationerade kammarskrivarnas eller e. o. kammarskrivarnas — ett
stort antal vågar förestås nämligen alltjämt av kammarskrivare med
en e. o. tjänsteman som biträde, och kontrollören har i många fall
likaledes endast en e. o. kammarskrivare till sekreterare — uppgift
visar det sig, att denna är en helt annan än det mekaniska uppskrivandet
efter diktamen. I förbigående må anmärkas, att själva utskrivandet
av attesten, tillkommet för att för föreståndaren vid vågexpeditionen
underlätta den ostörda uppmärksamheten vid och den
fortsatta kontrollen av samt snabbheten i själva förtullningsarbetet,
förutsätter bekantskap med och noggrann kännedom om tulltaxan,
taratariffen och alla de övriga bestämmelser, som kunna vid attestens
förfärdigande hava något inflytande, för så vitt nämligen hans biträde
i denna del skall bliva till någon verklig hjälp och icke till ett
hinder. Hans uppgift är dessutom den direkta att kontrollera avläsningen
av vikterna vid uppvägningen, taraberäkningar, alla slags
fakturavalveringar, procentavdrag, utländska mynt-, mått- och viktförvandlingar
etc. samt den indirekta att genom aktgivande på tullbehandlingen
fästa uppmärksamhet på möjligen uppkommande misstag
eller felaktigheter, vilka vid mängden av varuslag och mängden av
förefintliga, till efterrättelse givna prejudikat helt naturligt aldrig
kunna vara absolut uteslutna i all synnerhet vid den brådska, som
under större delen av året under de s. k. höst- och vårsäsongerna
är rådande. Ty härvid gäller nog mer än mångenstädes den satsen,
att fyra ögon se mer än två.

Vid större och mer invecklade sorteringar är det nödvändigt, att
båda vågtjänstemännen hjälpas åt för att bringa fortgång åt expeditionen.
Likaså förekommer det ständigt vid sorteringar, att en eller
flera artiklar före rubriceringen måste underkastas en mera ingående
undersökning utan att om möjligt tullbehandlingens fortgång därav

SVÅR PÅ FRÅGECIRKTTLÄR.

störes. Undersökningen kan ju i vissa fall överlåtas på biträdet,
under det att det i andra fall kan anses vara lämpligt att låta sekreteraren
under tiden fortsätta och avsluta sorteringen.

Sekreteraren måste dessutom hava den utbildning och kompetens,
att han när som helst kan på egen hand vid särskilda tillfällen,
t. ex. sjukdomsfall, dödsfall, semester, tjänstledighet o. d., övertaga
det egentliga förtullningsarbetet vid samma eller annan fast expedition
eller vid någon för tillfällig brådska för tillfället inrättad. I regel
blir det dessutom hans uppgift att vid den i det ansträngande förtullningsarbetet,
som på stående fot måste förrättas i larmande, dammfyllda,
dragiga, om vintern oeldade lokaler, dubbelt nödvändiga måltidsfristen
upprätthålla expeditionens gång.

Redan i samband med frågan om tulltjänstemännens av högre
grad utbildning här ovan har det framhållits, att till dessa med
tvenne tjänstemän utrustade expeditioner just det arbete, som på
grund av sin komplicerade och ömtåliga beskaffenhet fordrar största
erfarenhet och skicklighet, är förlagt, och att den vid dessa expeditioner
tjänstgörande sekreteraren således just här genomgår den avslutande
praktiska utbildningen, erhåller den ingående, detaljerade och omfattande
erfarenhetsskolning, som på grundvalen av den teoretiska
underbyggnaden skall fullborda den allsidiga, mogna och skolade
kompetensen, den egentliga grunden till ett likformigt och över hela
landet rättvist tillämpat tullsystem. Genom att placera tjänstemän
av lägre grad såsom biträden vid dessa vågar skulle man sålunda ej
blott kännbart inverka på rekryteringen av den nödvändiga kvalificerade
personalen utan helt enkelt helt och hållet äventyra densamma.

Beträffande tullbevakningskårens allmänna kompetens må här
i all korthet framhållas, att för anställning såsom e. o. vaktmästare,
gränsridare eller kustroddare fordras det numera fr. o. m. år 1911
höjda kompetensvillkoret att hava avlagt avgångsexamen med godkända
kunskaper från folkskolans fjärde klass eller genom militärtjänstgöring
eller annorledes hava inhämtat fullt motsvarande kunskapsmått.
Då dessutom en avsevärd tid måste förflyta mellan den
avslutade folkskolekursen och inträdet i tullverket (under åren 1911
och 1912 var medeltalet för e. o. vaktmästares inskrivningsålder c:a
21 år), kan givetvis en god del av även detta kunskapsförråd hinna
att förflyktigas, och då någon norm för anställningen av e. o. vaktmästare
o. s. v. för övrigt icke existerar, utan bevakningskåren fastmera
rekryteras från de mest skilda yrken och anställningar (såsom
med en statistisk utredning lätteligen kan fastslås), bör det vara
klart, att tullbevakningskåren i avseende på teoretisk underbyggnad
och materialets homogenitet lämnar mycket övrigt att önska, så snart
fråga blir om »vidgat arbetsfält» inom tullverket.

Därtill kommer, att icke heller tullvaktmästarens praktiska tjänstgöring
på något sätt, såsom den oinvigde kanske skulle vara böjd att
antaga, utgör någon förskola för det väsentliga av tjänstemannens av
högre grad arbete (ett speciellt fall skall längre ned beröras). Förhållandet
mellan dessa båda kategorier skulle rätt väl kunna karaktäriseras
genom en jämförelse med det, som består inom rättsväsendet

SV. ALLM. TULLTJÄNSTEMANNA FÖ RENI NO. 25

mellan fånggevaldigern och domaren (jämförelsen halfår endast så till
vida, som dessa båda icke tillhöra samma civilstat): den ene — tullvaktmästaren
och fånggevaldigern — håller reda på den anförtrodda
corpus och ansvarar för att den icke försvinner, den andre — tulltjänstemannen
och domaren — rannsakar så att säga dess inälvor.
En rekrytering av tulltjänstemannakåren ur bevakningskåren skulle
vara precis lika praktisk som en rekrytering av domarekåren ur fångvaktarnas
led. Skulle över huvud all i förväg grundlagd teoretisk
underbyggnad slopas och de blivande tjänstemännen, såsom en riksdagsman
en gång framställde såsom önskvärt, »tjäna upp sig från
springpojke i verket», så vore det fullkomligt meningslöst, att låta
springpojken börja som tullbevakare —• han skulle icke ha den ringaste
nytta av den därför använda tiden. Detta betygas också på ett
sätt, som i tydlighet icke lämnar något övrigt att önska, av kårens
egen representant, då han i ovanberörda motion (n:r 242 år 1912)
yttrar:

»Oaktat den skarpa, begränsningen beträffande den lägre personalens
verksamhetsområde kan man dock finna i vissa fall redan nu tjänster
av likartad natur, vilka i ena fallet besatts med tjänstemän av högre
grad, i andra av lägre grad, ett förhållande, som dels torde visa möjligheten
av användande av lägre arbetskraft i befattningar av mera
krävande art, dels ock möjligheten av vinnande av en avsevärd besparing
genom en omorganisation av här antydd beskaffenhet. Sålunda
är i stort sett en tullbevakningskontrollörs göromål lika med
en uppsyningsmans, en gränsinspektors med en gränsridares o. s. v.»

Det är anmärkningsvärt, att exemplifieringen av dessa »vissa
fall» är hämtat uteslutande från bevakningstjänstens eget område. Att
det för övrigt råder en viss likhet mellan t. ex. tullbevakningskontrollörens
och uppsyningsmannens göromål är ju oförnekligt. Man
kan emellertid påstå alldeles detsamma om infanterikaptenen och
hans korpral utan att därmed ha lyckats bevisa, att den senare lämpligen
kan övertaga den förres befattning.

Vad nu särskilt beträffar det ovan berörda förslaget om vaktmästarnas
övertagande av biträdessysslan vid förtullningsexpeditionerna,
är det således tydligt, att tulltjänstemannen av lägre grad
varken teoretiskt eller praktiskt genom sin tjänstgöring förvärvat
några förutsättningar för att kunna nöjaktigt fullgöra de därigenom
åtagna förpliktelserna. I detta sammanhang bör dock omnämnas en
i Stockholms tullpackhus tillämpad praxis att till biträde vid sorteringsarbetet
använda den vid vågen för utlämning av gods placerade
tullvaktmästaren. Samma arbete utföres i Göteborg och Malmö av
de därför anställda packhuskarlarna och innebär naturligtvis i och för
sig endast en enkel sammanföring av likartade föremål i omedelbart
sammanhang med uppackningsarbetet. Ehuru således packhuskarlarna,
vilka ju på det stora hela taget måste anses hava en med tull vaktmästarnas
fullt jämförlig skolbildning, skulle kunna påvisa eu genom
deras sysselsättning förvärvad kompetens, som vore stockholmsvaktmästarnas
fullt jämbördig och det stora flertalets i landsorten — där
dylika göromål för vaktmästare icke förekomma — till och med

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

absolut överlägsen, skulle det säkerligen icke falla någon in att påyrka,
att de finge övertaga sekreteraregöromålen vid expeditionen,
även om de, såsom även föreslagits, varit anställda i statens tjänst.

Det förhållande, att utlämningen av gods i Göteborg och Malmö
kan ske vid en enda därför särskilt inrättad expedition, i rak motsats
till vad förhållandet är i Stockholm, är värt synnerlig uppmärksamhet.
Den möjlighet till avsevärda besparingar för statsverket, som här
synes erbjuda sig, skall längre ned upptagas till behandling i samband
med frågan om möjlig indragning av tjänster.

Emellertid är det tydligt,- att den allmänna lagen om differentiering
måste göra sig gällande även på enstaka punkter inom tullverket.
Särskilt har på de största tullkamrarna en arbetsfördelning kunnat
genomföras beträffande kontorsarbetet. Här har en uppdelning skett
av olika göromål, såsom journaliseringsarbete, debitering, räkningsutfärdande,
»prickning» av angivningsinlagor, statistiskt arbete m. m.,
m. m., på skilda händer. Här existerar således på dessa tullkammarkontor
ett mindre antal platser, där utom fordringar på samvetsgrannhet
och ordentlighet, en läslig handstil o. d. endast raskhet,
ett vårdat uppträdande gentemot allmänheten och noggrann kännedom
om det speciella arbetets krav äro nödvändiga.

I detta sammanhang vill föreningen i förbigående fästa uppmärksamheten
på att enligt dess mening det enklaste av dessa specialgöromål
— attestkopiering — helt och hållet skulle kunna indragas
och staten därigenom besparas en betydande årlig utgift, om det
system för packhusattests utfärdande och förvarande, som i många
år före år 1911 med bästa resultat praktiserats vid tullförvaltningen
i Malmö, vunne tillämpning. Ett förslag om återupptagande av detta
system, som med enkelhet parar snabb och verksam kontroll på trafikantens
förfarande med den till honom utfärdade attesten såväl som
på vid tullbehandlingen möjligen uppkommande misstag och felräkningar,
har också på sin tid (år 1912) framställts av föreståndaren
för tullförvaltningsavdelningarna i Malmö, dock utan att föranleda
någon åtgärd. Denna fråga upptages nedan till närmare behandling
med frågan om modernare arbetsmetoder.

Vid ett eventuellt utskiljande av här berörda enklare göromål
för biträden med lägre kompetens måste man dock väl hava i sikte,
dels att gränserna äro flytande, dels att förhållandena ofta göra det
nödvändigt att göra omplaceringar, att vid t. ex. sjukdomsfall, uppkommande
vakans, semester, särskild brådska och dylika tillfällen
flytta en person från ett göromål till ett annat, därifrån till sin natur
vida skilt. Helt naturligt måste också de tjänstemän, som skola vara
allsidigt användbara vid en förflyttning till en mindre tullkammare,
där arbetsfördelning icke kan genomföras, eller kunna vid befordran
till chefstjänst verkligen leda arbetet med praktisk blick, ha på praktisk
väg förvärvat sig en noggrann kännedom om alla tullkammargöromålen.

Det för denna fråga avgörande är emellertid helt naturligt den
ekonomiska synpunkten, ty emot en överkvalificering, som icke är
överbetald, torde icke något kunna skäligen invändas. Nu är emel -

av. ALLM. tulltjInstemannaföeening.

lertid förhållandet detta, att just för de här berörda, enklare göromålen
i största utsträckning användas extra ordinarie kammarskrivare.
Förhållandet mellan dessa senares och tullvaktmästarnas avlöningar
ses bäst av nedanstående tabell.

E. o. kammarskrivare:

begynneseavlöning 4 kr................= för helt år kr. 1,460: —

dagavlöning efter 2 års effektiv

tjänstgöring 5 kr. .................= » » » » 1,825: —

Tullvaktmästare:

fast begynnelseavlöning........................

efter 3 år ...........................................

» 6 » .............................................

» 9 » ...........................................

kr. 1,750: —
» 1,850: —
» 1,950: —
» 2,050: —

vartill kommer för tullvaktmästare fri beklädnad, fri läkarevård och
medikamenter, semester samt å vissa orter dessutom ortstillägg.

Den förespeglade besparingen genom vaktmästarnas övertagande
av här berörda göromål torde genom denna omständighet vara allvarligt
äventyrad, även om förslaget angående höjda arvoden för e. o.
tjänstemän av högre grad bifölles, och den bleve än mer problematisk
genom den löneförhöjning, som får antagas skola vara avsedd att beledsaga
höjandet av bevakningskårens ursprungliga uppgift.

Att för dessa dock i varje fall fordrande göromål föreskriva en
användning av vaktmästarekårens material, som ju utsetts med helt
andra uppgifter för ögonen, synes för övrigt ej heller vara så alldeles
praktiskt. I regel skulle man väl också komma att i dylikt fall taga
yngre personer i anspråk, varpå rättvisan i befordringsgången i väsentlig
mån skulle komma att lida.

Denna strävan att inom tullverket försöka tillämpa anordningar,
som i andra verk på grund av göromålens art äro helt naturliga,
emedan en så utpräglad differens där icke består emellan tjänstemäns
av högre och lägre grad arbetsområden, skulle såsom ett försök att
skapa ökade befordringsutsikter i alla fall vara fullt förklarlig, därest
man därvid icke på ett eklatant sätt förbigått en klar möjlighet att
inom det egna området vinna en helt naturlig och ur alla synpunkter
försvarlig befordringsgång.

Förhållandet är ju nämligen det, att även på bevakningskårens
eget arbetsfält en arbetsfördelning försiggått, och att det här vida
lättare än förhållandena medgiva vid kontorsgöromålen ginge för sig
att till personer med enklare kvalifikationer avsöndra de elementära
bevakningsgöromålen, nattvakter, patrulleringar, bevakning av partilossningar,
transitogods, nederlagsgods etc. Ett sådant system har för
icke länge sedan tillämpats, i det då en särskild grad bevakningsbetjänte,
de s. k. roddarna, existerade, vilka i det danska bevakningssystemet
ännu ha sin fulla motsvarighet (i de s. k. »rorsbetjänte»).
I varje fall torde den praxis genomgående tillämpas, att till vissa

SVAR PÅ FRÅGECIRKTJLÄR.

mera krävande sysslor, framför allt till styckegodslossningar, endast
vissa för duglighet kända vaktmästare beordras, och består sålunda
redan nu i verkligheten en uppdelning av göromålen i grupper efter
större och mindre vikt. Att dessa vaktmästare garanterades en mot
den större betydelsen av deras arbete svarande tjänsteställning genom
inrättande av ett visst antal förstevaklmästarebefattningar, vore därför
endast en naturlig och rättvis åtgärd.

I merberörda motion n:r 242 år 1912 framhålles även, att »man
väl får anse, att tullinspektioner och gränsinspektioner — — jämväl
i flera fall skulle kunna anförtros åt dugliga tjänstemän av lägre grad».
Då emellertid vid dessa tullplatser tullbehandling av krävande art
kan förekomma, bör det med kännedom om de fordringar, som detta
uppdrag ställer på tjänstemannen, kunna anses som utan vidare motivering
uteslutet att till dessa tjänster befordra tjänstemän av lägre
grad.

Den för dessa senare nu föreskrivna kompetensen är givetvis fullt
tillräcklig. Den handledning, som kan tänkas önskvärd för t. ex.
visitering av resandes effekter vid de större tullplatserna, invisitationer
och styckegodslossningar, borde utan svårighet kunna meddelas
av vederbörande befäl på tjänstgöringsplatsen.

Frågan härom synes för övrigt äga ett visst sammanhang med
rekryteringen av dessa tjänstemän. Den relativt betydliga avlöningsförhöjningen
såväl vid inre bevakningen som vid kustbevakningen
torde göra ifrågavarande tjänster begärliga även för personer, som
underkastat sig en längre utbildning än genomsnittet av dem, som
hittills antagits till e. o. tjänstemän av lägre grad. Det finnes intet
skäl, varför man ej skulle försöka tillgodogöra sig den utbildning,
som erhålles vid våra underbefälsskolor, samt taga steget fullt ut och
i stället för uppmaningar att till dylika extra tjänstemän föreslå uttjänta
militärer till lands och sjöss helt enkelt bestämma, att för antagande
erfordras avlagd underofficersexamen samt minst sex års väl vitsordad
militärtjäntsgöring jämte viss tids provtjänstgoring i verket. Efter
de nu igångsatta underbefälsskolorna kommer det nog att bliva riklig
tillgång på så utbildade personer, som böra ha inhämtat såväl behövligt
mått av bokliga kunskaper som disciplin eller vad i huvudsak
kan anses erforderligt för antagning till e. o. tjänsteman av lägre
grad. Den ytterligare utbildningen borde i så fall lätt förvärvas genom
någon kortare tids praktisk tjänstgöring. Tillgång på sålunda
kvalificerade aspiranter skulle nog ej saknas, och den utvägen kunde
ju alltid återstå, att åt kungl. generaltullstyrelsen lämnades rätt att i
motsatt fall antaga andra lämpliga personer.

Beträffande de i hög grad genomgripande reformer, som på senare
tiden genomförts, vad angår tullbehandling och klassificering av varor,
ha vi huvudsakligen tagit Tyskland till mönster. Det synes därför
böra ligga nära till hands att i större eller mindre mån göra detta
även härvidlag. Till bevakningstjänstemän av lägre grad (Aufseher)
antagas i Tyskland, så vitt föreningen har sig bekant, endast uttjänt
underbefäl, som minst 12 år varit i militär tjänst, sedan de redan
dessförinnan permitterats till 6 månaders provtjänstgöring vid tull -

SV. ALLM. TULLTJÄNSTEMANNA FÖR EN INÖ. 29

verket och blivit godkända vid avlagd examen till samma verk. (För
kontorsvaktmästare och lägre kustbevakningspersonal äro fordringarna
ej så stora.) Detta system har givit Tyskland en utmärkt bevakningskår,
efter vad av vederbörligt befäl från olika håll blivit meddelat.
Något extrasystem förekommer i allmänhet ej i Tyskland.
Skulle personalen tillfälligt befinnas otillräcklig, har man i och för
ren vakttjänst, vartill ej fordras andra egenskaper än uppmärksamhet
och redbarhet, i reserv ett antal pålitliga personer av vad stånd som
helst, huvudsakligen pensionerade lägre tjänstemän, vilka genom en
måttlig dagspenning önska öka sin inkomst.

Det synes önskvärt, att ett försök i denna riktning även gjordes
här hos oss. En betydande fördel skulle staten samtidigt skörda
därigenom, att anställningen i armé eller flotta skulle väsentligt öka i
begärlighet, varigenom den viktiga militära rekryteringen vore ryckt
ett steg närmare sin lösning.

Under förutsättning att det av oss framlagda förslaget till rekrytering
av bevakningskåren vunne tillämpning, finge naturligtvis vissa
övergångsbestämmelser fastställas, så att icke den nuvarande dugande
och åt verket sig helt ägnande delen av extra kåren bleve lidande
därigenom.

I alla händelser är det nuvarande extraordinariesystemet ohållbart.
Tullverkets matrikel för år 1914 upptager vid inre bevakningen
845 ordinarie och 674 e. o. tjänstemän av lägre grad samt vid kustoch
gränsbevakningen resp. 535 och 252. Att befordringsutsikterna
härigenom bliva allt annat än goda, och att missnöje skall alstras
inom extrakåren, ligger ju i öppen dag. Självfallet borde nu genast
såsom en början allt antagande av e. o. tjänstemän av lägre grad upphöra.

Skulle här framlagda rekryteringsförslag av en eller annan anledning
anses icke böra antagas, synes det oss nödvändigt, att vid nuvarande
system större omsorg och mera enhetlighet än förut iakttages
vid antagandet av e. o. vaktmästare. I stället för att, som nu är
fallet, den sökande på vederbörande avdelningsföreståndares förslag
av kungl. generaltullstyrelsen genast antages till e. o. vaktmästare
samt först härefter får göra några månaders provtjänstgöring, bör

d.en inträdessökande, innan han av kungl. generaltullstyrelsen antages
(till e. o. vaktmästare) grundligt prövas med avseende å duglighet
och uppförande.

7. Frågan om användning av Tcvinnlig arbetskraft for kontors göromål.

Att kvinnlig arbetskraft kan användas för vissa kontorsgöromål,
torde icke kunna bestridas, men lämpligheten att därför taga den i
bruk i tullverket kan på goda skäl betvivlas.

Arbetet vid de medelstora och mindre tullförvaltningarna är av
den mångsidiga beskaffenhet, att det absolut icke lämpar sig för
kvinnor. Personalen vid dessa måste nämligen, beroende på göromålens
mängd och art samt . trafikens tillfälliga kraf, beordras till

STAB PÅ FBÅGECIEKULÄE.

olika slags tjänsteutövningar. Än få de sysselsättas vid tullbehandlingsexpeditionerna,
än vid bevakningsgöromålen, för att, då bättre
tid gives, ägna sig åt sådana kontorsgöromål, vilka utan men för
arbetets gilla gång kunna uppskjutas på kortare eller längre tid. På
så sätt kan hela arbetsstyrkan kastas in just på det håll, varest en
tillfällig stockning i expeditionen annars skulle vållats, och därmed
är dessutom förenad möjligheten att till det minsta begränsa den på
en plats erforderliga personalens antal efter normala förhållanden.

Återstå således de största tullförvaltningarna (3 å 4 stycken till
antalet), där den kvinnliga arbetskraften kunde komma till gagn.

Det gäller då först att se till, om här finnes ett arbetsfält av den
betydenhet, att det kan giva fog för reformen i fråga, samt i vilken
grad den i så fall skulle medföra vinst för statsverket och visa sig
lämplig för tullverket.

Förutsatt att de längre fram i punkt 14 föreslagna ändringarna
i arbetsmetoderna bliva godtagna, skulle största delen av det enklare
arbete, som nu utföres på tullkamrarna å dessa platser, genom vidtagna
tidsenligare anordningar med blåkopiering av packhusattester
etc. försvinna och därmed klandret mot överkvalificerad arbetskraft
förringas. Det återstår nog i allt fall några platser, som kunde med
kvinnor besättas, men därvid är att taga i betraktande, att dessa äro
fåtaliga och nu skötas av extra ordinarie tjänstemän. Då frågan om
användandet av kvinnlig arbetskraft strängt taget lärer vara en besparingsfråga,
torde det vid närmare skärskådande av saken visa sig,
att just syftet med reformen icke nås, ty det får väl antagas för
givet, att bruket av kvinnlig arbetskraft icke tänkes fotad på extra
anställning, utan avsikten vore allt ifrån början tillförsäkra dem ordinarie
förmåner. Under sådana förhållanden torde det kvinnliga arbetet
ställa sig väl så dyrt som det manliga, och då därtill det näppeligen
kan bestridas, att det manliga är till arbetsprestation det kvinnliga
i någon mån överlägset, torde redan av dessa skäl fördelarna av
kvinnors anställning i tullverket kunna starkt betvivlas.

Härvidlag bör ju på intet villkor förbises betydelsen därav, att
de e. o. tjänstemännen på tullkamrarna, även om de på några få
platser delvis sysselsättas med mindre krävande arbete, dock under
tiden vinna utbildning och erfarenhet i alla dithörande göromål och
därigenom bliva fullt skickade att vid behov träda i annans ställe.
Ävenledes är utbildning härutinnan nödvändig för att tjänsteman
icke vid transport eller befordran till annan tullkammare skall stå
alldeles främmande för sådana göromål, med vilka han tvärt om bör
vara så förtrogen, att han där kan mottaga chefsförordnande, något
som en del rent specialutbildade packhustjänsteman faktiskt icke våga
på grund av bristande utbildning, en brist, som i sista hand kan komma
att vålla allmänheten obehag.

Utan att vilja vidare ingå på spörsmålet angående värdet och
uthålligheten av kvinnlig arbetskraft för kontorsarbete, vilken är
mycket omstridd och i de engelsktalande länderna åtminstone på senare
tid mindre efterfrågad, och vars jämbördighet med manlig hitintills
knappast blivit fullt bevisad,, samt de sociala skäl, som med

fog kunde framhållas mot kvinnans anställning i statens verk och
kvarstående i tjänst efter eventuellt ingånget äktenskap, anser föreningen,
att, då de platser, som möjligen skulle kunna överlåtas till
kvinnan, på sin höjd skulle uppgå till ett 20-tal tillsammans, dessa
spela ringa roll för den kvinnliga expansionsrörelsen, då därtill den
ekonomiska besparingen är minst taget tvivelaktig, och då till sist
dessa platser val behövas från utbildningssynpunkt, torde knappast
kvinnligt tillträde till tullverkets lokaltullförvaltningar vara på något
vis tillrådligt.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen
samt kust- och gränsbevakningen.

För att kunna ägna denna fråga en uttömmande och tillförlitlig
behandling fordras en ingående kännedom om de lokala förhållandena
på varje tullplats inom riket, vilken endast kan erhållas genom en på
varje plats företagen grundlig personlig utredning. Då föreningen
saknar tid och medel att företaga en sådan, får den med känsla för
det ansvar, ett yttrande i denna fråga medför, inskränka sig till att
endast beröra förhållanden, i fråga om vilka den med visshet vet, att
ändringar kunna företagas eller åtminstone starkt sättas i fråga. Här
beröras således ej de fall, som, om föreningens i andra punkter av
detta svaromål framlagda förslag funne beaktande, självklart skulle
medföra indragningar och besparingar.

Vad då först lokaltullförvaltningarna beträffar, torde åtminstone
med ytterst få undantag den därstädes anställda ordinarie personalen
vara väl behövlig, enär i regel på de flesta platser därförutom extra
arbetskrafter anlitas. Frågan kan däremot uppstå, huruvida icke på
sina ställen dessa senare tages mera i bruk, än behovet oundgängligen
kräver.

I ett fall tror sig dock föreningen med skäl kunna visa på möjligheten
av indragning av personal, som enligt dess åsikt är absolut
obehövlig. Härmed avses de i Stockholms tullpackhus vid förtullningsexpeditionerna
placerade tullvaktmästarna, vilka vid rikets övriga
packhusinspektioner sakna sin motsvarighet. Det ena av dessa vaktmästares
göromål — utlämning av tullbehandla! gods — sker vid de
andra inspektionerna vid en enda härför särskilt inrättad expedition,
betjänad av en uppsyningsman och ett fåtal vaktmästare, den andra
uppgiften — överbringandet till tullkammaren av packhusattesten —
blir genom Malmö-systemets införande helt och hållet överflödig, såsom
förut ingående påvisats. Föreningen kan således icke finna annat
än att berörda tullvaktmästare tjänster kunna — med undantag för
det mindretal, som skulle användas i och för tjänstgöring vid den
särskilda utlämningsexpeditionen — helt och hållet indragas. Då
någon uppgift på antalet av dessa speciella tjänster icke är föreningen
tillgänglig, må här för belysning av storleken av den möjliga
indragningen och därmed följande besparing endast framhållas, att
vid packhusinspektionen i Stockholm tjänstgöra enligt 1914 års ma -

SVAR PÅ PRÅGECIRKPLlR.

trikel fyra (4) uppsyningsman och fyrtioen (41) ordinarie vaktmästare,
vid Göteborgs inspektion en (1) uppsyningsman och tio (10) vaktmästare
och vid Malmöinspektionen en (1) uppsyningsman och fem (5)
vaktmästare.

Det allt oftare framförda kravet på indragning av tjänster vid
tullverket synes dock huvudsakligast ha riktat sig mot kust- och
gränsbevakningen.

Anmärkningarna mot denna personal torde likvisst ej böra tillmätas
allt för stor betydelse. Det kan visserligen förefalla, som om
bevakningens ideliga patrullerande fram och åter över bevakningsområdet
vore gagnlöst, därför att »ingenting händer», som påkallar
dess ingripande. Men man måste därvid taga i betraktande, att tullbevakningens
uppgift ytterst är prohibitiv, och att den omständigheten,
att smugglare icke dagligen och stundligen anträffas, lika litet
gör bevakningen umbärlig, som polisen på våra gator är överflödig,
emedan den ej ständigt går omkring och häktar missdådare. Vidare
måste man göra klart för sig, att kustbevakningen även har andra
åligganden att fullgöra, såsom att beivra olaga seglation, bevaka kronans
rätt vid strandningar samt hålla uppsikt över bärgat strandvrak
och sjöfynd. Att blotta våra sjö- och landgränser på bevakning vore
att lämna ett stort fält öppet för lagöverträdelser, till vilka den moderna
snabba motorbåtsdriften säkert skulle kunna lämna rikliga tillfällen.
Det torde för övrigt visa sig, att tobaksmonopolet och det
hägrande spritförbudet komma att kräva allt annat än ett försvagande
av kustbevakningen.

Med öppen blick för dessa förhållanden torde det dock med hänsyn
till den omständigheten, att kostnaden för bevakningen i dess
helhet med högst väsentligt belopp (omkr. 600,000) årligen överstiger
kostnaden för skötandet av hela den inre tulltjänsten, helt visst kunna
ifrågasättas, huruvida icke genom utnyttjandet av nu till buds stående
hjälpmedel betydliga besparingar skulle kunna göras. En till botten
gående undersökning av detta spörsmål skulle för visso åstadkomma
många förändringar. Vilka, var och huru dessa borde vidtagas, saknar
föreningen av förut anförda skäl möjligheten att detaljerat framlägga,
men anser den sig dock i korthet böra anföra några synpunkter,
som vid en möjligen blivande utredning torde böra komma under
prövning.

Antagligt är väl, att snabb- och ft/sfgående motorbåtar av modernaste
typ skulle var och en för sig kunna ersätta flera av de nu
brukliga bevakningsfarkosterna och därigenom icke allenast bringa
ned personalens numerär utan även genom inbesparing av dryga
jakt- och motorbåtslegor betala sig och därtill medföra större effektivitet
i bevakningen. Dessa båtar skulle nämligen ägas och underhållas
av staten under ansvarig tillsyn av de posteringar, till vilkas
bruk de voro överlämnade. Samtliga jakt- och motorbåtslegor skulle
därmed indragas, och även en stor del av båtlegorna kunde därigenom
besparas. Varje postering skulle medelst telefon stå i förbindelse såväl
med distriktets tullkammare som ock med å ömse sidor intill
gränsande posteringar. Det är nog ej att underskatta, av vilken be -

betydelse för försvaret sådana förbindelser otvivelaktigt även skulle
bliva, då detta härigenom vid mänga tillfällen kunde erhålla snabba
och tillförlitliga underrättelser.

Givet är ock, att ett intimare samarbete mellan lots- och tullverken
därhän, att lots- och fyrpersonalen finge sig ålagt, där så kunde
ske, att tillika med kustbevakningen hava tillsyn över kustfarten och
vid tillfällen, då de befarade lagöverträdelser eller upptäckte sådana,
genast vidtaga åtgärder till förhindrande av dessa eller, om tjänsten
hindrade dem själva att ingripa, per telefon eller annorledes tillkalla
närmaste kustbevakningsmanskap. Så t. ex. skulle väl bevakningen
från inloppsstationer i Stockholms skärgård mycket väl kunna ombesörjas
av lotsarna, i de fall, då lots medföljer.

Det faller av sig självt, att här nämnda hjälpmedel finge anpassas
till de lokala förhållandena, på samma gång som personalens antal
finge avvägas efter kustens beskaffenhet och grannskap till utländskt
område. Naturligtvis får man förutsätta behovet av rikligare
personal på kuststräckor, där sjöfarten är synnerligen livlig, och
olovlig varuinförsel gynnas av skärgård, såsom i Bohusläns och Stockholms
skärgårdar.

Kuster utan skärgård torde endast behöva tillsyn av en eller
annan posterande motorbåt samt ett mindre antal kustvakter, varvid
möjligtvis kontrollur med fördel skulle kunna komma till användning.

Fråga är, i fall icke till och med automobiler på sina ställen
skulle kunna med fördel användas i bevakningstjänst.

Det torde ock vara på tiden att taga i allvarligt övervägande de
fördelar, som ett mindre synligt och mindre ostentativt uppträdande
i fråga om beklädnad, arbetssätt, farkosternas form och bemålning
etc. kunde medföra. Helt naturligt skulle ett dylikt så att säga mera
förtäckt uppträdande hos bevakningspersonalen icke blott göra bevakningstjänsten
mera effektiv utan också genom sin blotta tillvaro avskräcka
från många försök till överträdelser. På de båtar, som förmedla
Oresundstrafiken, skulle säkerligen eu civilklädd bevakningstjanstemans
närvaro å båten giva anledning till många upptäckter
och förhindra månget tillfälle till döljande av varor, som av personer
vore avsedda att insmugglas vid landstigningen.

Indragningen av kustbevakningschefstjänsterna är också en fråga,
som föreningen tror sig med viss säkerhet kunna uttala sig om. Bland
dem, som äga erfarenhet rörande kustbevakningsförhållanden och den
nuvarande ordningen med särskilda kustbevakningschefer, torde meningarna
alltmer samstämma däri, att dessa tjänster kunna med fördel
indragas och befälet över den under dem nu lydande personalen
överlämnas åt tullförvaltningarnas inom varje distrikt bevakningsbefäl.
Den skarpa åtskillnad, som nu finnes mellan yttre och inre bevakningen,
och som ingalunda varit till gagn för statsverket, skulle därigenom
försvinna. Oavsett att tillfällen inträffa, såsom strandningar,
vidtagandet av åtgärder till avvärjande av planerade smugglingar,
bärgning å kusten och dylikt, vilka med nödvändighet förutsätta, att
kustbevakningen i ett distrikt står till tullförvaltarens förfogande,
kunna kustroddare utan men för yttre bevakningen vid olika tillfällen

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÅR.

å en del platser med fördel användas till tullkammarens hjälp och
därigenom bespara inhållning av extra personal. I tvistiga fall bruka
nog kustbevakningsförmännen rådgöra med tullförvaltarna, men då de
icke sortera under dem, rätta de sig efter de givna råden, som de
finna för gott. Eventulla klagomål få tullförvaltarna ofta nog mottaga
från allmänheten, som icke känner till att kustbevakningens chef
är att träffa långt därifrån.

Då respektive tullförvaltare handhava kustbevakningspersonalens
såväl avlöning som beklädnad och i alla viktiga ärenden hava med
den att göra och därigenom komma med densamma i närmare och
oftare beröring än deras nuvarande chefer, förvärva de härigenom
alldeles osökt en noggrann kännedom om densamma. Vederbörande
tullkammarechef måste därför obestridligen anses såsom den mest
lämplige chefen för kustbevakningen, förutsatt att vederbörande tullförvaltare
äga betingelser att utöva detta chefskap — en sak, som
tullstyrelsen lär draga försorg om. Det bör på tal om denna fråga
göras jämförelse med motsvarande förhållanden på ostkusten. På
hela denna långa kuststräcka finnes ingen kustbevakningschef, utan
lyder där kustbevakningen under tullförvaltaren inom varje distrikt,
och veterligt har därav aldrig försports någon olägenhet. Nu kan
kanske häremot invändas, att förhållandena här äro väsentligen annorlunda.
Detta kan ock i viss män vara sant, men i sak inverkar
icke detta, ty den enda lilla förtjänst, denna institution möjligen kan
tillskriva sig, är, att den kan i frågor angående befordran och kustbevakningens
placering utgöra en behövlig enande kraft, men i detta
fall är den ju icke mindre nödvändig på denna kust än annorstädes.

Genom den av föreningen föreslagna anordningen skulle således
vinnas en noggrannare och jämnare kontroll över kustbevakningspersonalen
och samtidigt en bättre överblick över kustbevakningsområdet
och större möjlighet att föreslå av förhållandena påkallad ökning eller
minskning av personalen; ett starkare och intimare samband mellan
denna och dess chef; bortfallande av onödig och tidsspillande skriftväxling
och, sist men icke minst, en avsevärd besparing för statsverket;
detta oaktat, att naturligtvis tullförvaltningsföreståndarna i
egenskap av kustbevakningschefer som förr skulle tilldelas bestämda
årliga resekostnadsarvoden.

I vissa avseenden torde denna reform icke sakna sin betydelse
för kustbevakningspersonalen. Såsom ovan anförts, skulle denna på
sina ställen ofta med fördel kunna användas vid inre bevakningen.
Denna tjänstgöring vore nog till mycket gagn för kustbevakningspersonalen
och skulle helt säkert verka som en motvikt mot dess
allt för ensidiga åligganden, som i längden i annat fall svårligen lära
kunna undgå att verka förslöande. Förutom den vidare överblick
över tjänsteförhållandena, vilken genom sådana göromål skulle beredas
denna personal, borde beröringen med inre bevakningspersonalen och
deltagandet i dess arbete efter föreningens mening hos densamma
alstra större intresse för tjänsten, vilket ytterligare skulle befordras
genom den därigenom ökade möjligheten till förflyttning från yttre

SV. ALLM. TULLTJÄNSTKMANNA FÖRENING. 35

till inre bevakningen, något som mången av kustbevakningspersonalen
under nuvarande förhållanden förgäves eftersträvar.

Beträffande gränsbevakningen torde med fog ingen annan anmärkning
mot dess organisation kunna göras än mot chefskapet och inspektionen
av densamma. Liksom vid kustbevakningen äro nämligen
anordningarna härför icke konsekvent genomförda. På vissa delar av
gränsen sortera gränsridarna under en särskild gränsbevakningschef,
under det att de på andra håll stå under tullförvaltarens inom distriktet
överinseende. Redan detta torde i sig innebära en oegentlighet.
Nu kan det ifrågasättas, huruvida gränsbevakningschefsinstitutionen
bör bibehållas, eller om här liksom vid kustbevakningen tullförvaltarnas
chefskap bör förordas. För föreningen är det svårt att
med säkerhet klargöra för sig detta förhållande, men det vill dock
synas, som om förhållandena härutinnan icke vore fullt likställda, utan
att mycket talar för bibehållandet av nämnda institution, konsekvent
genomförd, förslagsvis i tvenne gränsbevakningsdistrikt, som då kunde
benämnas norra och södra, med var sin chef. Då det nära grannskapet
och den intima beröringen mellan tullförvaltningarna och kustbevakningen
tala för upphävandet av kustbevakningschefsinstitutionen,
torde just här motsatta förhållanden förorda gränsbevakningschefsinstitutionens
bibehållande. Den intimare beröringen, som vid landgränsen
äger rum med grannländerna och deras lagbestämmelser och
bevakningsförhållanden, fordrar nog här mera än på andra håll en
enande kraft med ett enda väl genomfört system i alla bevakningsanordningar.
Det vore nog därför mindre lyckligt, om chefskapet
härvidlag allt för mycket uppdelades. För de utländska myndigheterna,
med vilka en ganska intim samverkan råder, åtminstone på gränsen
mot Norge, är det givet synnerligen fördelaktigt att vid gemensamma
intressens tillgodoseende hava blott med en eller två chefer att göra.

Skulle det befinnas fördelaktigt att bibehålla och kanske helt
genomföra bevakningschefsinstitutionen, så bör däremot den dubbelinspektion,
som nu förekommer å vissa delar av gränsen absolut
slopas.

Vid de platser å gränsen, där landsvägs- eller sjötrafik förekommer
i något så när stor omfattning, äro inrättade s. k. gränstullstationer,
där de trafikerande kunna få förtullade medförda varor.
Dessa stationer förestås av därtill förordnade gränsridare. I egenskap
av gränstullstationsföreståndare stå dessa under tullförvaltarens befäl,
men, då de även innehava befattning såsom gränsridare, stå de i
gränsbevakningsdistriktet Dalsland—Värmland—Dalarna i denna egenskap
under gränsbevakningschefens befäl. Detta förhållande giver
anledning till att dessa stationer inspekteras av såväl tullförvaltarna
som bevakningschefen, varför samtliga åtnjuta reselega. Om man förutsätter,
att till den senare sysslan, sedan gränsbevakningens militärorganisation
upphävts, utses därtill lämplig utbildad tjänsteman inom
verket, torde tullförvaltarnas inspektioner gott kunna bortfalla, enär
gränsbevakningschefen då i alla fall får anses kompetent att granska
där förekommande enkla journalsföring samt giva föreståndarna råd
angående journalers förande och tullbehandlingsfrågor.

SVAR PÅ FRÅGECIRKITLÄR.

För närvarande redovisa dessa gränstullstationsföreståndare till
respektive tullkamrar men avgiva bevakningsrapporter m. m. till bevakningscbefen.
Vid förfall i tjänsten skola de därför söka ledighet hos
båda dessa överordnade. Då ledigvordna föreståndarebefattningar skola
återbesättas, kunna lätt tvister mellan dessa bägge däri intresserade
chefer uppstå, och dualismen i denna anordning gör sig säkerligen på
flera punkter gällande, ofta nog kanske till föga fromma för statsverket.
Hela distriktets bevakningspersonal får för övrigt sina löner
och sina uniformspersedlar m. m. sig tillställda genom tullkamrarna.
Detta förorsakar naturligtvis mycket skriveri, då gränsbevakningschefen
angående ledigheter m. m. måste därom underrätta vederbörande
tullkammare, för att denna skall bli i tillfälle att med ledning
därav uppgöra avlöningslistor och beklädnadsjournaler o. d.
Detta skulle allt bortfalla, om såsom förut är framhållet, denna personal
enbart ställdes under endera av dessa chefer. Av skäl, som
ovan andragits, torde det fördelaktigaste. nog vara att därvid ställa
den under gränsbevakningschefens kommando. I så fall skulle hela
gränsdistriktets personal i alla avseenden skötas från dennes expedition,
varför till hans hjälp måste sättas en kammarskrivare, som hade
att ombesörja utbetalning av löner och beklädnadsförmåner, redovisningar
m. m. Dessutom finge denne sköta den löpande expeditionen
under chefens tjänsteresor. Detta skulle i intet avseende medföra
någon utgift i det södra distriktet för statsverket utan med säkerhet
besparing, ty härigenom kunde minst en kammarskrivaretjänst indragas
vid tullkammaren i Karlstad, varjämte reselegorna i Karlstad
och Falun helt inbesparades. I norra distriktet skulle en överuppsyningsman
bliva överflödig och troligtvis en kammarskrivaretjänst i
Haparanda, varigenom kostnaderna för gränsbevakningschefen i norra
distriktet redan vore på god väg att uppvägas, så mycket mera som
reselegorna i hithörande tullkammaredistrikt skulle komma att inbesparas.

Skulle däremot anordningen med tullkammarföreståndarna som
enda chefer för var sitt distrikt givas företräde, torde detta chefskap
lämpligast överlämnas åt gränstullkamrarna, såsom avsikten var vid
den senaste omorganisationen av tullverket, då kungl. kommissionen
föreslagit en sådan, vilken sedermera i av gränstullkamrarna häröver
gjorda utredningar till tullstyrelsen tillstyrkts. Ehuru anordningen
av något skäl ej genomfördes av tullstyrelsen, utan allt fick bli vid
det gamla, torde nu skäl vara att åter taga frågan under omprövning.

Några tjänster, som utan saknad torde kunna indragas, äro tullfiskalernas.
Då t. ex. tullförvaltarna i Norrköping och annorstädes
få sköta förekommande mål, torde dessa även å de andra platserna
kunna handläggas av vederbörande tullförvaltningsföreståndare. För
närvarande är det endast ett fåtal platser, som draga fördel av denna
hjälp. I svårare fall torde tullkamrarna hos tullstyrelsen kunna göra
framställning om rätt att få anlita juridiskt biträde.

SV. ALLM. TULLTJÄNSTEMANNAFÖRENING.

9. Frågan om lämpligheten av tullförvaltningarnas i rikets tre

största städer nuvarande organisation på flera avdelningar
utan genomfört gemensamt chefskap.

Huru förhållandena på de största platserna i organisatoriskt
avseende än ordnas, torde behovet av en enhetlig ledning alltid göra
sig gällande.

Tulldirektörerna borde därför, på samma gång som största möjliga
frihet medgives varje avdelningschef i frågor, som uteslutande rörde dennes
arhetsområde, i alla frågor, som beröra två eller flera avdelningar gemensamt,
tilldelas större maktbefogenhet än som nu till skada för
många ärendens enhetliga behandling är fallet.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning
av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus.

Det mest tidsenliga sättet att lösa denna fråga vore, att staten
övertoge alla tullhusbyggnader på samma gång som tolagsersättningen
å de platser, där den utgår, indrages. Så länge lokalerna äro beroende
av vederbörande lokalmyndigheters godtycke, kan det knappast
antagas, att de å alla håll skola hållas i sådant skick, som med rätta
kunde krävas. Då det på orter, där tolagsersättning utgår, till och
med visar sig omöjligt att få erforderliga utvidgningar och reparationer
gjorda, huru skola då förhållandena te sig vid tullplatser, där
ingen ersättning för byggnaderna och deras underhåll erlägges. Därpå
skulle säkerligen en inspektion giva talande svar. Ett exempel härpå
är den behandling, en ombyggnadsfråga i Lund fått av därvarande
stadsmyndigheter, se bifogat stadsfullmäktigeprotokoll (Bilaga I*). De
lokaler, som av städerna ställas till tullverkets förfogande, äro på de
flesta platser i flera avseenden i mindervärdigt för att icke säga hälsovådligt
skick. Detta gäller naturligtvis i främsta rummet uppackningslokalerna,
som oftast äro i ett med godsmagasinen. Ehuru dessa
på sina håll åtskilts och försetts med uppvärmning, är detta långt
ifrån fallet på alla platser. Uppenbart torde vara, att under den kalla
årstiden den låga temperaturen i de oeldade lokalerna, väl uthärdlig
för dem, som kunna hålla sig i ständig rörelse eller endast en kortare
stund uppehålla sig i packhuset, är av starkt besvärande och även
direkt hälsofarlig art för tulltjänstemännen, som dagen i ända äro
nödsakade att uppehålla sig vid sorteringsborden. Den ökade importen
och den genom tulltaxans specialisering på senare tiden försvårade
tullbehandlingen har även direkt bidragit att förlänga expeditionstiden
och för varje minut därav fjättra tjänstemannen vid expeditionen,
varigenom för denne köldens olägenheter kännbart ökats. Att halvstel
av köld förrätta ett så ömtåligt och all förmåga av uppmärksamhet
fordrande arbete innebär helt naturligt ett direkt försvårande av

'') Här ej avtryckt.

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÅR.

tjänstemannens uppgift. Fukt och drag äro på samma sätt tullpackhusens
lika trogna som objudna gäster.

Vidare medför uppackningen av varorna, som ju i regeln äro
emballerade i halm, avfallspapper, träspån o. d., att luften uppfylles
med damm, som icke blott är direkt hälsofarligt för tjänstemän
och trafikanter utan även ständigt lägrar sig över sorteringsbord och
pulpeter till stor olägenhet för varor av ömtålig beskaffenhet, såsom
spetsar, sidenvaror o. d., vilka därvid löpa risken av att bli nedsmutsade
eller kanske rent av fördärvade.

Större arbetsintensitet skulle helt naturligt följa av lokalernas
förbättrade hygien och härav både staten och allmänheten draga en
direkt vinst, som nu blott allför lätt underskattas.

Helst böra därför uppackningssalarna vara avskilda från magasinslokalerna,
men, intill dess detta kan helt genomföras, måste föreningen
på det kraftigaste framhålla nödvändigheten av att packhuslokalerna
hållas i görligaste mån uppvärmda, att drag förhindras eller
åtminstone minskas genom avstängningsanordningar, samt att dammet
avlägsnas genom dammsugare.

Detta angående tjänstemannens blygsamma fordringar i lokalt
hänseende. Men trafikanten fordrar också tidsenliga anordningar härvidlag.
Det allmänna önskemålet är, att trafikanten må kunna ombesörja
sin tullbehandling samt övriga med densamma förbundna expeditioner
utan att behöva springa allt för mycket fram och tillbaka,
upp och ned. För förverkligandet av detta är det nödvändigt, att lokalerna
så inredas, att allt, som är förbundet med en och samma
förrättning, skall kunna uträttas i samma eller varandra så närbelägna
lokaler som möjligt.

De lokala förhållandena på riksgränsen tarva för visso även de att
uppmärksammas i mer än ett avseende.

Som förut berörts, finnas å de mera trafikerade delarna av riksgränsen
upprättade gränstullstationer med uppgift att kontrollera såväl
in- som utförsel. Dessa lokaler äro tullstationsföreståndarne skyldiga
att hålla själva. Däremot kan först göras den anmärkningen,
att var och en, som får en sådan station, måste vara i stånd att
övertaga den redan befintliga eller ock uppföra en ny. Därtill fordras
ju alltid medel, och dessas storlek kan till och med vara beroende
av den föregåendes ekonomiska ställning. Har denna varit god, har
han hållit en dyrbarare och bättre underhållen byggnad, som därför
blir svårare att lösa. Under sådana förhållanden är det ju tydligt,
att den till tjänsten mest lämpliga eller förtjänte icke kan komma i
fråga, ifall han saknar medel till här nämnda oundvikliga utgift.
Detta kan ju knappast sägas vara för statsverket fullt tjänligt. Olämpligare
ställa sig dock förhållandena med avseende å samma lokalers
belägenhet i och för tjänstens effektiva utövande. Givet är, att en
sådan lokal bör ligga på den härför lämpligaste platsen. Så är dock
långt ifrån fallet. Det har av skilda orsaker ofta visat sig omöjligt
att erhålla den för ändamålet mest välbelägna tomten, och därför kan
man på många ställen få se dessa stationer lagda långt ifrån gränsen

SV. ALLM. TULLTJÄNSTEM ANNA FÖRENING.

på de mest olämpliga platser, blott därför, att någon annan jordplan
icke stått att erhålla.

Att dessa förhållanden kunna komma att menligt inverka på
tjänstens upprätthållande och rätta utövande, torde näppeligen kunna
förnekas. Om det därför icke skulle anses lämpligt eller tillrådligt
för tullverket att på därför väl belägna platser uppföra egna hus, inrymmande
såväl bostadsvåning som tjänstelokal, så torde det dock
vara dess sak att genom expropriation förskaffa gränstjänstemännen
så stora jordområden, de oundgängligen behöva för uppförandet av
ifrågavarande lokaler.

För utrymmesförhållandena i tullverkets magasin skulle givet en
inskränkning av liggetiden vara förmånlig, men det torde ur trafikanters
synpunkt böra tagas i allvarligt övervägande, huruvida icke den föreslagna
tiden av tio dagar är väl kort, varjämte det bör fästas avseende
vid att en liggetid av endast tio dagar kan komma att stå i
strid med varuägarnas i § 27 mom. 2 medgivna rätt att inom tio
dagar från undersökningstillfället få avgöra, om man vill låta återutföra
undermålig vara eller icke.

Vidare kan den föreslagna tiden av tio dagar visa sig vara för
kort för anskaffandet av vissa för tullbehandlingen erforderliga handlingar
och upplysningar.

I samband härmed torde det vara skäl att taga i övervägande,
huruvida icke någon åtgärd för begränsning av den tid, postpaket får
ligga i packhus utan böter, bör vidtagas. Som det nu förhåller sig,
räknas angivningstiden från poststämpelns dato, d. v. s. den dag, då
försändelsen utlösts på posten, men icke efter paketens ankomst och
inläggande i packhuset. Då postpaketen å posten icke behöva utlösas,
förrän eventuella underrättelser genom flera mellanhänder från avsändaren
ingått, huru därmed skall förfaras, och angivningsrätten giver
ytterligare åtta dagar, kunna till äventyrs dessa kollin utan påföljd
i något avseende kvarligga i flera månader efter ankomsten. Ifrågasättas
kan därför, om icke angivningsrätten borde räknas från överlämningsdagen.

Straffpåföljden för en försummad inbetalning av tull eller underlåten
avhämtning av gods synes däremot i många fall alltför obetydlig
och stundom rent av uppmuntra till överträdelse. Denna erfarenhet
gäller särskilt i fråga om mera skrymmande partigods med låga
tullsatser. Utan överdrift kan här sägas, att bötesansvaret helt förlorar
sin karaktär av straffpåföljd och övergår i stället till en förmån,
som sätter varuägaren i tillfälle att för en ringa kostnad anlita tullpackhuset
såsom ersättning för ett otillräckligt utrymme i egna lokaler.
Denna omständighet har sannolikt också givit upphov till en
bland importörer allt mer utbredd, självtagen magasineringsrättighet
i tullverkets byggnader. Mot dylikt ofog, som tullagstiftningen sålunda
ofrivilligt kommit att understödja, äro skärpta bestämmelser erforderliga,
och vore utan tvivel eu väsentlig höjning av beräkningsgrunden

SVAR PÅ FRÅGECIRKTTLÄR.

vid bötesdebitering å allt partigods ett steg i rätt riktning för vinnande
av åsyftat resultat.

Ännu en anmärkning kan framställas mot föreliggande lagparagraf.
Tillämpningen har nämligen givit vid handen, att den påtryckning,
som stadgandena i mom. 2 avse att utöva på importören, efter
bötestidens utgång helt förlorar sin verkan. Sedan tull jämte 4 %
böter inbetalts till statskassan, förlorar tullverket all utväg att framtvinga
ännu icke verkställd avhämtning av gods, och inträder ett tillstånd,
vari varuägare beredes möjlighet att fullständigt hyresfritt intill
ett år låta sina varor kvarligga i tullpackhuset. Och häri erhåller
den tidigare berörda, självtagna magasineringsrätten ett än kraftigare
stöd. På denna premiering av tredska och godtycke måste emellertid
göras ett slut. Härvid bör bemärkas, att den erforderliga straffåtgärden
icke egentligen komme att drabba den bristande betalningsförmågan
utan fastmer ett missförhållande, mot vilket inga förmildrande
omständigheter kunna åberopas, och torde i betraktande härav försäljning
av varan kunna tillgripas. Sålunda innebär vårt förslag i
denna del ett tillägg av lydelse, att gods, som icke inom viss föreskriven
tid avhämtas, skall på offentlig auktion försäljas, varvid förutom
tull och böter en viss del av behållna auktionssumman må tillfalla
kronan.

11. PackhusJcarlsfrågan.

En omläggning av packhuskarlsinstitutionen har sedan några år
tillbaka stått på dagordningen inom köpmannakretsar. En omändring
av en så gammal och dock livskraftig institution bör dock tydligtvis
vara grundad på verkliga och avgörande sakskäl och icke på mer eller
mindre svagt fotade önskningar.

De förslag, som bland andra framkastats såsom fördelaktigare och
bättre motsvarande nutida förhållanden, innebära, antingen att staten
övertager och bekostar handräckningsarbetet vid tullbehandlingen, eller
ock att detta nu av packhuslaget monopoliserade arbete överflyttas på
ett av köpmän bildat bolag.

I förra fallet, nämligen statens övertagande av detta arbete, skulle
det antingen betyda, att köpmännen befriades från det handräckningsarbete
vid tullbehandlingen, som alltid rättvisligen ansetts böra bekostas
av dem, eller ock att staten utförde det på köpmännens bekostnad.
I båda fallen synes omläggningen mindre välbetänkt vare
sig för staten eller de enskilda affärsmännen. Ty det får väl anses
ligga utom sannolikhetens gränser, att av staten dagavlönade kroppsarbetare
skulle visa samma arbetsintensitet och omtanke som de, vilka
äro medvetna om att deras inkomst är helt beroende av egen raskhet,
eget ordningssinne. Skulle de kostnader, köpmännen nu få vidkännas
vid tullbehandlingen, i stället utgå av statsmedel, skulle detta
blott innebära, att den förhöjning i priset å importerade varor, som
nu utgår av allmänheten som indirekt skatt, i stället genom minskning
av tullintäkterna komma att visa en motsvarande förhöjning i

SV. ALLM. TULLTJÄNSTEMANNA FÖRENING.

det direkt utgående skattebeloppet. Men såsom förut framhållits, bleve
denna direkta skatt säkerligen betydligt högre än den motsvarande
indirekta. Av statsmakternas uttalande i frågan har redan tydligt
nog framgått, att en ändring i denna riktning ej är önskvärd eller
lämplig.

Beträffande åter förslaget om överflyttandet av packhuskarlslagets
monopol på ett enskilt av köpmännen bildat bolag, synes detta förslag,
där både garanti och förutsättningar äro byggda uteslutande på tillgodoseendet
av köpmännens tänkta intressen, vara synnerligen olämpligt.
Och även om dessa säkerligen mindre betydande intressen i
några enstaka fall skulle kunna förverkligas, återstår dock den kanske
mest betydande faktorn för det nuvarande systemets bibehållande.
Den nuvarande packhuskarlsorganisationen är på grund av sin ställning
fullständigt skild från varje sidoinflytande och skulle vid kristider
aldrig vedervåga sin tillvaro genom en arbetsnedläggelse. Av
vilken oerhörd betydelse detta är för såväl staten som den enskilde,
hava de senaste årens strejker vid hamnarna visat. Löst anställda
arbetare vägrade att arbeta, då däremot packhuskarlarna genom att
arbeta natt och dag lyckades hålla trafiken i gång. Att flertalet köpmän
då visste att uppskatta och rätt värdesätta packhuskarlarnas fullt
fria och oberoende ställning, framgick tydligt nog av deras visade erkänsla.
Dessutom måste det fastslås som en sak, ställd utom varje
diskussion, att, även om enskilda affärsmän vilja vedervåga sin ställning
under kristider och överlämna den åt arbetarnas godtycke, staten
ej på sådana grunder kan låta sitt största uppbördsverk upphöra att
funktionera och dessutom tillåta rubbningar, som bliva kännbara för
hela riket.

Det intima och enhetliga samarbete mellan tulltjänstemannen och
packhuskarlarna, som nu äger rum, skulle givetvis upphöra, om dessa
senare ställdes under ett främmande kommando. Dess otillräckliga
kännedom om vare sig arbetets mängd eller dess lämpliga fördelning
skulle helt naturligt vålla svårigheter för såväl tull tjänstemännen som
trafiken. Nu kan tullförvaltningen vid varje tillfällig rusning sätta
in arbetskrafter just på det håll, där de äro av nöden, och därigenom
förebygga möjliga, mest för affärsvärlden obehagliga rubbningar. Däremot
skulle affärsbolagets arbetare i första hand rätta sig efter sina
arbetsgivares befallningar och först, då detta så funnes lämpligt, efter
tulltjänstemännens.

Det ordningssinne, den arbetsintensitet och den pliktmedvetenhet
vid arbetet, som nu utmärka packhuslaget, skulle ej kunna presteras
av monopolbolagets arbetare. De skulle som andra dagavlönare utföra
just så mycket arbete, som vore gränsen nedåt för att undgå avskedande.
De vore medvetna om att de ej genom ökat arbete, omtänksamhet
och planmässighet kunde förstora sin årsinkomst Den
med förhållandena förtrogne kan utan överdrift våga påstå, att det
eventuella bolagets säkerligen knappt dagavlönade arbetarstam skulle
väsentligt överstiga antalet av nuvarande arbetsstyrkas.

Att låta av köpmännen själva avlönade arbetare utföra det viktiga
uppackningsarbetet skulle medföra en ofantligt ökad misstro och

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

nödvändiggöra en kontroll från tulltjänstemannens sida, som i de
större tullpackhusen både skulle fördröja deras eget arbete och splittra
deras uppmärksamhet.

Då packhuskarlsinstitutionen således enligt föreningens mening
hittills fungerat fullt tillfredsställande, torde skäl till dess slopande
icke föreligga på de ställen, där den finnes, utan fast mer borde den
inrättas på alla platser, där densamma kunde på ekonomisk grund
genomföras.

I detta hänseende torde tullpackhusen kunna indelas i trenne
klasser:

1) Av den storlek, att packhuskarlslag kunde existera.

2) Platser, där så icke är förhållandet, men där göromålen äro av
den mängd och beskaffenhet, att de fordra känt, vant och pålitligt
folk att handhava uppackningen, och där det således skulle vara alldeles
olämpligt att härför använda varuägarens ombud.

Här skulle vaktmästarne omhänderhava densamma med tillhjälp
av av dem avlönade medhjälpare. Exempel på sådana platser torde
vara Örebro och Borås.

3) Platser, där tullbehandling är av så underordnad betydelse, att
den ej förekommer i sammanhängande följd under dagen, och uppackningen
således med fördel kunde utföras av varuägarens ombud, enär
tiden tilläte tjänstemannen att noga övervaka upp- och inpackning.

Vad kategorierna 1 och 2 beträffar, borde organisationerna vara
lika för alla tullplatserna inom varje klass.

Någon uppbörd av packhusavgiften torde staten icke under sådana
förhållanden böra åtaga sig, men väl borde vederbörande chefer
åläggas att vid klagomål över debiteringar se till, att sådan icke överskrede
den fastställda tariffen och, om så skett, beivra förseelsen.

12. Sportelfrågan.

Inom alla områden tillämpas såsom riktig och oavvislig den principen,
att, där utöver den fastställda arbetstiden övertidsarbete erfordras,
den som förrättar detta arbete för detsamma erhåller särskild
ersättning. Statens tjänstemän böra rättvisligen ej i detta fall intaga
någon undantagsställning utan tillerkännas lämpligt vederlag för
offrad fritid och detta icke minst såsom korrektiv mot allmänhetens
benägenhet att för egen vinning eller bekvämlighet oskäligt belasta
tjänstemännen med arbete utöver den lagstadgade tjänstgöringstiden.

Det må även härvid tagas hänsyn till den begränsning, som
gjordes i 1911 års stat i förhållande till vad Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening
påyrkat. En betydlig nedprutning däri företogs
först av tullstatskommissionen, varefter riksdagen ytterligare avkortade
vad regeringen och kommissionen föreslagit. Detta skedde delvis med
hänvisning till sporteltaxan såsom avsedd att gälla för lång tid framåt
— d. v. s. med andra ord: den nuvarande lönestaten är uppgjord mot
bakgrunden av denna sporteltaxa.

Vad själva sportelbestämmelserna för tullverket beträffar, torde
de, godkända som de äro av en kungl. kommission, tullstyrelsen,

HV. ALLM. TULLTJÄNSTEMANNAFÖRENING. 43

affärsvärldens och sjöfartens förtroendemän, i det hela vara väl avvägda
såväl från statens och tjänstemännens synpunkt sett som med
avseende på trafikens krav, i det att ersättningarna i regel utgå till
tjänstemännen endast för övertidsarbete. Föreningen vill dock av
nedan anförda skäl påyrka ett par mindre ändringar och tillägg i
dessa bestämmelser.

I sportelbestämmelsernas punkt 3) är det medgivet tjänsteinnehavare
att med avseende på dem tillfallande ersättning för övertidsförrättning
träffa överenskommelse med trafikerande. Denna bestämmelse
innebär tydligen ett behövligt och avsevärt tillmötesgående
gentemot trafikerande, och för tjänstemännen kan den ju även innebära
en fördel. För att minska risken av missbruk från ena eller
andra sidan har i bestämmelsen det förbehållet gjorts, att dylik överenskommelse,
då den träffats av tullförvaltning underlydande tjänstemän,
skall för att vara giltig godkännas av tullförvaltningen. Då de skäl,
som tala för ett auktoriserande av underlydandes avtal, synas föreningen
gälla i icke mindre grad vid de avtal, avseende i regel större
summor och vidsträcktare områden, som träffas av tullförvaltningar
eller tullförvaltningsavdelningar, får föreningen därför föreslå, att
nämnda bestämmelse erhåller utsträckt tillämpning genom en ändring

av punkt 3) till följande lydelse: »Hinder möter icke---- —

tullförvaltningen, i alla andra fall av generaltullstyrelsen.»

I sporteltaxan, punkterna 11) och 12), bestämmes ersättningen
för tullbehandling å s. k. övertid till 1 kr. 50 öre pr timme åt varje
förrättningsman. Denna ersättning synes föreningen i visst fall för
låg. Om t. ex. en tjänsteman anmodas verkställa tullbehandling på
tid, som icke omedelbart sammanhänger med expeditionstiden, göres
därmed ett avsevärt intrång i den fritid, varav tjänstemannen är i så
stort behov; och enligt punkt 4) i samma bestämmelser äger tjänsteman
ej rätt att neka begärd expedition, då ej särskilda hinder möta.
Vid sådant förhållande synes det föreningen billigt, att en något
större ersättning stipulerades för förrättning, som här ovan avses, och
får föreningen fördenskull föreslå:

dels att anmärkningen till punkterna 11) och 12) i sporteltaxan
benämnes »Anm. 2 till punkterna 11) och 12)»; samt

dels att en ny anmärkning tillfogas av följande lydelse: »Anm.
1 till punkterna 11) och 12). Då tullbehandling enligt dessa punkter
äger rum å tid, som ej står i omedelbart sammanhang med gällande
allmänna expeditionstid, må ersättning till varje förrättningsman icke
understiga belopp, motsvarande ersättningen för minst två förrättningstimmar.
»

13. Frågor om bevakningskostnader och avstängda bevaknings områden.

Bevakningskostnader kunna väl knappast tänkas helt frånkomliga.
Såsom grundläggande norm för desammas debiterande torde dock, i
motsats till vad förhållandet nu är, böra fastslås, att i det fall gods -

SVAR PÅ FBÅGECIRKTJLÄR.

ägare själv påyrkar bevakning eller bar någon direkt fördel därav,
såsom vid export av restitutionsgods, dråbacksgods och dylikt, forslande
av enstaka transitokollin till eller ifrån järnvägsstation, uttagning
av nederlagsgods, bör denne självfallet bekosta bevakning,
då däremot sådana rättvisligen icke borde utgå, då godset icke kan
utbekommas på grund därav, att tullbehandling icke medhunnits eller
hela varupartiet ej blivit lossat. Ej heller bör bevakning vid masskörning
av avgående eller ankommande transitogods vid dess forsling
från eller till järnväg under tjänstetid påläggas den enskilde, såvitt
icke, som ovan är sagt, ej fristående forsling påfordrats.

Yad särskilt uttagning från nederlag, transitoupplag, provianteringsfrilager
och restitutionsupplag angå, torde ersättningen för bevakning
härför böra fortfarande utgå, då därtill åtgår tid utöver därför
fastställd viss minimitid. Dels äro dessa institutioner till så betydande
fördel för affärsmännen, att utgiften ej bör kännas betungande, dels
är ersättningen nödvändig såsom ett korrektiv mot otillbörligt utnyttjande
av bevakningspersonalen.

Avstängda bevakningsområden av det slag, varom på sina håll
gjorts framställning, nämligen avspärrade kajområden, torde icke i
bevakningshänseende medföra någon vidare nytta, då tillträde till
fartygen måste lämnas dygnet om och för övrigt hela hamnsidan är
öppen.

Skola sådana områden bliva av verklig nytta, böra de naturligtvis
vara förlagda så, att de, på samma gång de äro välbelägna för
lossning och lastning, kunna helt avspärras under natten och om
dagen endast medgivas sådana personer tillträde, som där hava förrättningar.
Givet skulle en sådan anordning medföra stor besparing
för staten i bevakning, nedbringa de nu avsevärda bevakningskostnaderna
till det minimala för köpmannavärlden och därtill medföra
en i allo effektivare bevakning. Naturligtvis borde rätten för gods
kvarliggande inom sådana bevakningsområden fixeras.

A platser, där så erfordras, böra till ett eller flera av dessa bevakningsområden
vara inlett järnvägsspår, så att olossade järnvägsvagnar
med transitogods även kunde intagas.

I fall, där avstängning av sådana områden av praktiska eller
lokala skäl ej kan ske, bör i stället inredande av varuskjul av tillräcklig
storlek och mängd kunna leda till åsyftat resultat. På så
sätt skulle bevakningskostnadsfrågan kunna lösas på det mest tillfredsställande
sättet.

14. Frågan om modernare arbetsmetoder.

Frågan om modernare arbetsmetoder står i ett nära samband
med lokalfrågan. I samma mån som den senare tillfredsställande
löses, följer av sig självt en hel del lättnader för trafiken. Men härvid
spelar även arbetsfördelningen en given roll, varför alla expeditioner,
som erfordras för fullgörandet av en enda förrättning t. ex.
tullbehandling, borde förläggas såvitt möjligt till samma avdelning av

8V. ALLM. T ULLTJÄNSTEMANNA FÖRENING. 45

förvaltningen. Trafikanten skulle i så fall från angivning till och
med tullavgiftens erläggande få allt uträttat på ett ställe eller vid
varandra så närliggande expeditioner som möjligt.

Vidare kan vid tal om modernare arbetsmetoder icke nog kraftigt
framhållas behovet och lämpligheten därav, att tullverket genomför
blankettsystemet liksom postverket.

Blanketter till förtullnings-, nederlags- och transitoupplags-, exportoch
reexport-inlagor samt transitoförpassningar m. in. böra gratis tillhandahållas
allmänheten eller, om detta anses för kostbart, formulär
härför fastställas liksom vid järnvägen, vilka sedan kunde till visst
pris tillhandahållas den allmänhet, som icke hade fördel av att för
egen del låta trycka sådana blanketter. En avsevärd lättnad i tjänstemännens
arbete och därav följande tidsbesparing både för tjänstemän
och trafikanter skulle därigenom vinnas, varigenom de för staten
eventuellt tillkommande kostnaderna för blanketternas hållande till
stor del eller kanske t. o. m. helt och hållet komme att uppvägas.
Det både ansträngande och viktiga arbetet med granskningen av alla
slags inlagor i avseende på deras överensstämmelse dels inbördes,
dels med gällande författningar bleve i hög grad underlättat, och all
tidsödande undervisning av ovana trafikanter bortfölle.

Besparing i tid och kostnader vid det kamerala arbetet skulle
möjligtvis även kunna åvägabringas genom anskaffande av skriv- och
räknemaskiner. Sådana användas numera i ganska stor utsträckning
inom riksbanken och i postverket, där de visat sig ekonomiskt fördelaktiga.
På sina ställen vore kassakontrollapparater kanske tillrådliga.

En både nödvändig och möjlig reform synes det vara att i de
fall, där packhus- och kontorslokaler ligga på ett eller annat sätt i
avsevärd mån skilda från varandra, förlägga »prickningen» av inlagorna,
dock fortfarande under samma ansvar som hittills, till lokal
i omedelbart sammanhang med packhuset. Detta skulle bli till stor
lättnad för trafikanterna, som därigenom besparades mycket spring i
trappor eller många steg till avlägsna tullbehandlingslokaler. Reformens
praktiska genomföring fordrar endast en åtgärd, nämligen antingen a)

avskrift av märkrullan, verkställd genom tullverkets försorg, eller

b) ytterligare ett exemplar av märkrulla, avgiven av vederbörande
skeppare.

Det senare alternativet, som enligt föreningens mening är att
föredraga, torde lätt kunna iscensättas genom en ändring i författningen
i avsedd riktning och avseende sådana orter — exempelvis de
3 största tullplatserna — där berörda olägenheter starkast framträda
på grund av rörelsens omfattning och lokalernas beskaffenhet och läge.

Ovan har i annat sammanhang framhållits, att avsevärda besparingar
skulle kunna vinnas genom införandet vid rikets alla tullförvaltningar
av det förut vid Malmö tullförvaltning under lång tid
med stor fördel praktiserade systemet, särskilt ägnat att ersätta det
i tjänstgöringsreglementet föreskrivna packhusjournalssystemet. Det
senare ter sig i praktiken på följande sätt. I packhusjournalen in -

SVAE PÅ FBÅGECIEKULÄE.

föras de uppgifter, som skola inflyta i tullbehandlingsattest och efter
journalen utfärdas summarisk huvudattest, vilken alltså i verkligheten
är en kopiehandling (reglementet § 54 mom. 3 och 5). Attesten överlämnas
(vissa undantag i Stockholm) till varuägaren, som bär upp
den till tullkammaren, där den debiteras och granskas (dock endast i
avseende på rubriken såsom grund för debiteringen), varefter räkning
utskrives. A tullkammarkontoret kopieras sedan den från packhusjournalen
kopierade summariska huvudattesten, vilken kopia bilägges
inkommande duplett journalen såsom verifikation. Packhusjournalerna
insändas för varje år inom nästföljande februari månads utgång till
tullstyrelsens revisionsbyrå (reglementet § 171).

Olägenheterna i detta system äro lika betydande som lätt påvisbara.

Först och främst medgiver packhusjournalssystemet icke någon
verklig kontroll på allmänhetens förfarande med attesten. Genom att
ändra siffrorna (exempelvis en nia till en tvåa, en etta till en nolla)
genom att sätta ett o framför ett particip (varigenom färgad blir ofärgad,
blekt oblekt eller arbetad oarbetad o. s. v.) eller genom att helt
enkelt på en tillgripen attestblankett utskriva en helt ny attest är
det möjligt för en trafikant att utan den ringaste fara för upptäckt
— åtminstone under det närmaste året — bedraga staten på stora
belopp. Att förfalska det eller de undertecknade namnen på en helt
ny attest torde kunna ske utan större risk, då på var och en av
dessa tullplatser väl över ett hälft hundratal namnteckningar äro i
dylikt bruk.

Skulle nu likväl detta bedrägeri verkligen bli upptäckt, så kan
det, då ju packhusjournalerna granskas först nästföljande år, endast
ske efter en tidsrymd av ett å två år, vilken rundliga tid bedragaren
väl kan hinna utnyttja till att sätta sig i säkerhet. Och upptäckten
förutsätter, vad vi icke våga med säkerhet antaga såsom en
verkligen existerande eller ens i verkligheten realiserbar åtgärd, nämligen
att varje packhusattest vid revisionsarbetet jämföres med den
packhusjournal, utav vilken den är eller skulle vara en likalydande
avskrift. Det inkommande skeppsnummer, under vilket attesten sorterar,
kommer nämligen genom förtullningsinlagornas fördelning mellan
olika expeditioner att bliva nästan undantagslöst uppdelat på ett
flertal, ja möjligen ett femtiotal packhusjournaler, och att för varje attest
behöva söka och bläddra i alla dessa, är givetvis ett så tidsödande
arbete, att packhusjournalsystemet enbart av denna anledning borde
förbjuda sig självt.

Det må dessa omständigheter till trots dock antagas, att en in
kongruens mellan journal och attest blivit uppdagad vid revisionsarbetet.
Huru då, om nu inkongruensen beror på en förfalskning,
bevisa detta? Och huru bevisa så långt efteråt, vem som begått förfalskningen?
Skrivfel kan föreligga — ofta är tjänstemannen ensam
vid tullbehandlingen — och hörfel vid kollationeringen, då två tjänstemän
handhaft expeditionen, äro vid det vanligen rådande larmet ingalunda
sällsynta: felet skulle kunna vara tjänstemannens! Och huru
skall denne ett å två år efter tullbehandlingen kunna bestämt hävda,

SV. ALLM. TULLT.J Ä N STEMA NN A FÖRENING.

att en förfalskning och icke eu oavsiktlig felskrivning från hans egen
sida föreligger?

Nästan undantagslöst skall således varje uppdagad förfalskning
komma att föras på felskrivningarnas konto. Bedragarens brott skall
förvandla sig till ett tjänstefel eller i bästa fall en mer eller mindre
grov vårdslöshet hos tjänstemannen.

Återstår efterdebiteringen och ersättningsskyldigheten för statens
genom inkongruensen åsamkade förlust. Varuägaren har på sin tid
erlagt tullavgift efter en räkning, utfärdad av tullverket på grund av
en attest, som högst sannolikt även juridiskt sett och i varje fall
praktiskt utav varuägaren själv ovillkorligt måste betraktas som en
verklig originalhandling. Om det är juridiskt möjligt att i dylikt fall,
långt efter det varan är kalkylerad och såld, eftertaga kanske högst
betydande summor av varuägaren utan någon möjlighet för denne att
vinna ersättning på annat håll, är det också förenligt med vad rätt
och billighet bjuda, förutsatt att ingen förfalskning utan endast felskrivning
föreligger? Varuägaren bör själv hålla reda på vad han
skall betala i tullumgälder, genmäler man. Denna regel har dock
många undantag. Det kan vara en ny vara, som importerats, tullbehandlingspraxis
kan ha ändrats, importören saknar såsom nyetablerad
köpman tillräcklig erfarenhet, varan kan ha obetydligt varierande
beskaffenhet vid olika tillfällen, medförande ändring i tullsats men ej
i pris, benämning eller handelskvalité etc., och slutligen kunna skillnaderna
i de verkligen erlagda och de tillbörliga beloppen vara relativt
obetydliga, ehuru absolut taget avsevärda. I alla dessa fall blir
tydligtvis en dylik efterdebitering en verklig och högst kännbar orättvisa
av för affärsvärlden högst betänklig art. Allt detta förutsatt att
varuägaren ännu är i livet och är solvent!

Ett sätt att undvika det nu omhandlade svåra felet i systemet
erbjuder naturligtvis åtgärden att på annat sätt än genom trafikanten
befordra attesten till debiteringsstället. Detta kan ske antingen genom
mekanisk anordning eller genom tullverkets egna befattningshavare.
Den första utvägen tillämpas vid postpaketavdelningen i Stockholm,
men torde överallt annars i regel stöta på stora hinder på grund av
de befintliga tullokalernas beskaffenhet. Även den senare utvägen
har fått användning i Stockholms tullpackhus, där de vid vågarna
stationerade tullvaktmästarna bringa attesterna i tullkammarens händer.

I båda fallen undviker man att lämna attesten i trafikantens händer,
men i båda fallen kvarstår den svåra olägenhet, som ovan påpekats
— nämligen fara för uppkommande, svårupptäcklig inkongruens
mellan journal och attest. Och beträffande användandet av
tullvaktmästare för attestens överbringande kan med fog invändas,
att det är onekligen något dyrt system. I alla de fall, där packhusavdelning
befinner sig på längre avstånd från tullkammaravdelningen,
såsom fallet är med kajexpeditioner, yttre packhus, ångfärjeexpeditioner
o. d. i t. ex. Malmö, förefaller denna utväg rent av orimlig
att tillgripa, och liknande förhållanden torde existera även i Göteborg
och Stockholm. Icke ens om en dylik åtgärd tillgripes för de inre

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

tullpackhusens i Malmö och Göteborg räkning — vilken skulle bli
möjlig endast genom en avsevärd och dyrbar ökning av tullvaktmästarnas
antal därstädes — skulle således detta system kunna genomföras
utan betydliga och betänkliga luckor.

Även om genom detta ytterst dyrbara och likväl bristfälliga försök
till förbättring av packhusjournalssystemet en bättre kontroll kunde
åvägabringas än nu existerar i här berörda avseenden, innebure systemets
tillämpning fortfarande svåra olägenheter.

I alla de fall, där tulltjänsteman ensam handlagt expedition,
finnes ingen som helst omedelbar kontroll på riktigheten av hans uträkningar,
det må nu gälla taraavdrag, fakturavalveringar eller viktsummeringar
m. m., ty hans attest behöver endast vara summarisk,
och tullkammartjänstemannen tager, även om han av försiktighet
lämnar en specifik attest, ingen som helst befattning med kontrollen
därav. Även om en tjänsteman iakttager största noggrannhet vid expeditionen,
kan en felaktighet lätt insmyga sig, så mycket mera, som
tjänstemannens uppmärksamhet tages starkt i anspråk av arbetets
många krav. Det kan råda tvekan om varans rätta rubricering etc.,
kollital, märken och vikter skola noga bemärkas, värdeklaration iakttagas
och slutligen skola andra trafikanters inlagor mottagas, besked
om begärda förtullningar lämnas o. s. v. Och tillsvidare äro dylika
ensamexpeditioner snart sagt lika talrika som de övriga. För att
råda bot på detta missförhållande måste eftergranskning av journalerna
tillgripas vid inspektionen. Detta kostar ytterligare pengar och
blir ofta åter en för sen åtgärd. Stora felaktigheter kunna ha uppstått,
och en sen ändring kan vara vansklig eller omöjlig att åstadkomma.

Packhusjournalssystemet förutsätter dessutom, att huvudattesten
kopieras å tullkammaren. Härför krävas ytterligare arbetskrafter. Enbart
vid tullkammaren i Malmö, som ju är den minsta av här ifrågakommande
tullförvaltningar, sysselsättas fem stycken e. o. tjänstemän
av högre grad året runt med detta göromål. Detta betyder för
endast denna plats en direkt utgift av över sjutusen kronor årligen.
För verket i sin helhet torde denna detalj betyda en kostnad, som
snarare överstiger än understiger fyrtiotusen kronor. (Denna del av
systemet torde nämligen numera tillämpas på liknande sätt vid alla
rikets tullförvaltningar).

Det framgår som ett korollarium av det ovan sagda, att revisionen
genom detta system blir högst väsentligt försvårad samt lika
tidsödande som dyrbar. Som en sista betydande svaghet framträder
ock den sena revisionen av journalernas silf eruträkningar. I händelse
en felaktighet konstateras, erbjuder det stora svårigheter att så lång
tid efter tullbehandlingen utreda sakens rätta sammanhang och blir
mången gång en ren omöjlighet.

Som mera obetydliga olägenheter får i jämförelse med de andra
räknas arbetet med journalernas uppläggning och registrering och
kostnaderna för deras häftning och linjering.

Det i Malmö under en följd av år ända till ikraftträdandet av
nu gällande tjänstgöringsreglemente i bruk varande systemet, vid vil -

4''.)

SV. ALLM. TULLTJÄNSTEMANNAFÖRENING.

ket ingen packhusjournal fördes, tedde sig i praktiken på följande
sätt.

Vid tullbehandlingstillfället kopierades den utfärdade huvudattesten
— vilken således var en verklig originalhandling — och kopian
upphämtades för varje dag av tullkammarens vaktmästare. Å tullkammaren
jämfördes efter skedd granskning och debitering av såväl
kopia som den av trafikanten själv överbragta huvudattesten dessa
båda av tullpackhuset utfärdade handlingar, varvid möjligen befintliga
felaktigheter upptäcktes, anmärktes och kunde omedelbart rättas, medan
tullbehandlingen ännu var i färskt minne.

Härigenom vanns en omedelbar och effektiv kontroll dels på allmänhetens
förfarande med huvudattesten, dels på packhustjänstemannens
sifferuträkningar och valveringar. ‘ Det var praktiskt taget
en omöjlighet för allmänheten att göra några ändringar i den till
honom överlämnade attesten, ty upptäckt måste ske inom tjugofyra
timmar. Intet hindrar för övrigt, att upphämtning av kopior och följande
granskning sker exempelvis tvenne gånger dagligen, men en
sådan åtgärd torde kunna anses obehövlig.

Redan härigenom framstår Malmö-systemet såsom absolut överlägset
journalssystemet: med samma, ja mindre arbete än vid det senare
(tv uppläggnings- och registreringsarbete inbesparas) erhålles ett
ur kontrollsynpunkt fullkomligt tillförlitligt och snabbt resultat. Men
ännu en betydande vinst är att anteckna: då kopieringen sker i tullpackhuset
vid tullbehandlingstillfället bortfaller nämligen den å tullkammaren
annars försiggående avskrivningen, och hela kostnaden
härför eller säkerligen omkring 40,000 kr. inbesparas årligen.

Som en självklar sak följer, att tullstyrelsens revisionsarbete
underlättas, förkortas och — möjliggöres.

Alla packhusjournalssystemets svåra brister äro i Malmö-systemet
på enklaste sätt avhjälpta, och det förras alla nackdelar förvandla
sig i det senare till påtagliga fördelar.

Den enda obetydliga fördel, som packhusjournalerna medföra —
att medgiva tillgång hos inspektionen själv till tullbehandlingsverifikationerna
— förbyter sig vid närmare påseende till något, som mycket
nära liknar en nackdel. Fördelen kan i varje fall endast existera
någon mycket kort tid. Så snart längre tid förflutit, uppträder genast
svårigheten att finna tullbehandlingen i de många journalerna, och
känner trafikanten inte tjänstemannens namn, är det helt enkelt ogörligt.
I regel tvingas man också vid dylika tillfällen att — först sedan
tiden förspillts med resultatslöst letande i journalerna — gå till
tullkammararkivet, där kopiorna förvaras i lätt överskådlig ordning.
Under nu rådande system äro dessa ju endast summariska, och det
kan således inträffa, att man tvingas att åter göra ett försök att finna
motsvarande ställe i någon journal. Vid Malmö-systemet går man
utan omvägar direkt till tullkammararkivet, där man genast finner en
specifik, utförlig kopia.

Med utgången av kalenderåret försvinna ju för övrigt också inspektionens
journaler och därmed verifikationerna, och man är ånyo
hänvisad till tullkammararkivet. I händelse summarisk huvudattest

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

utfärdats, står ju nu således inspektionen utan någon som helst tillgång
till verifikation, därest man icke till detta systems meritlista ville
lägga även den föreskriften, att journalerna ovillkorligt skola avskrivas
med ty åtföljande ökning i tidspillan, arbete och kostnader.

Genom direkt kopiering av huvudattesten medelst användande
av anilinpenna och kalkérpapper skulle givetvis ytterligare arbete sparas
och tid vinnas. Därest en dylik blåkopiering prövas kunna uppfylla
de fordringar, som tydligtvis måste ställas på attestens och
kopians tydlighet och skriftens beständighet vid längre tids hantering,
vill föreningen därför för sin del förorda densamma, förutsatt dels
att endast en kopia tages — enär i annat fall arbetet otvivelaktigt
skulle leda till överansträngning av handen och förvärvandet av skrivkramp
— dels att attestblanketten modifieras till kvalité och utrymme
i enlighet med blåkopieringssystemets anspråk. Enligt föreningens
mening kunna såväl litertalskolumnen som främsta delen av antalskolumnen
undvaras, varigenom utrymmet för siffror och rubrik kunde
ökas, en åtgärd, som för övrigt utan hänsyn till införande av blåkopiering
med fördel kunde vidtagas.

På grund av vad ovan anförts, får föreningen således föreslå, att
följande ändringar i tjänstgöringsreglementet vidtagas. Från punkt 3
av § 54 borttages helt och hållet sista stycket: »I tullbehandlingsattest
— — — -— värde», och punkt 5 av samma paragraf erhåller
följande lydelse: »Tullbehandlingsattest, som särskilt utfärdas, skall
till alla delar kopieras i samband med tullbehandlingen. Kopian,
som genom tullverkets försorg skall överlämnas till tullkammarkontoret,
skall efter särskild men på samma sätt som vid huvudattesten
verkställd debitering och granskning i avseende dels på rubrikens
och förekommande sifferuträkningars riktighet, dels på kopians överensstämmelse
med huvudattesten biläggas vederbörande duplettjournal
såsom verifikation.» Ur § 171 borttages ordet »Packhusjournaler».

Till frågan om modernare arbetsmetoder hör närmast en anordning
till beredande av viss säkerhet åt trafikanten efter avlämnandet
vid tullbehandlingsexpeditionen av behörigen prickad inlaga. Det inträöar
nämligen ofta, att en av en trafikant avlämnad inlaga på ett
eller annat sätt förkommer eller flyttas till en annan expedition eller
att en annan person, än den som avlämnat inlagan, infinner sig för
att få de angivna varorna tullbehandlade. Han nödgas då förfråga
sig vid kanske flera expeditioner, innan den sökta inlagan påträffas,
och skulle inlagan helt och hållet ha förkommit, har han icke något
som helst bevis för att han verkligen lämnat sin handling i tullverkets
vård.. Denna påtagliga olägenhet skulle kunna undvikas, om
trafikanten vid avlämnandet erhölle ett numrerat kontrollmärke —
exempelvis av lika beskaöenhet med dem, som användas i apoteken
— vars kupong fästades vid inlagan. Återställandet av nummerlappen,
försedd med varuägarens påskrift, kunde utgöra vederbörligt
kvitto på godsets bekommande.

Ehuru föreningen såvitt möjligt undvikit att beröra frågor av rent
enskilt lokal karaktär, torde dock i detta sammanhang till utredning

SV. ALl.M. TULl/fJÄN STP. MANNA FÖRENING.

höra bringas, huruvida icke de s. k. utevägningarna i Stockholm
kunde annorlunda ordnas.

Från förtullningssynpunkt kunna inkommande styckegodsvaror
delas i tvenne grupper: de, som nödvändigt för sin tullbehandling
behöva införas i packhus för att där uppackas, och sådana, som kunna
och måste uppvägas eller avvisiteras ute på kajer eller i varuskjul.
De senare utgöras dels av tullfritt gods, som lätt kan avvisiteras
utan vidare ingående undersökning, dels av sådant tullbart gods, som
endast bruttoväges. Vanligen är det så, att fartygslasterna till sin
huvudsakliga del bestå av s. k. kajgods.

I Göteborg och även annorstädes praktiseras med utmärkt resultat
den metoden, att till varje inkommande fartyg beordras en s. k.
utevägare, som har sig ålagt att expediera allt gods av nämnt slag.
Äro fartygslasterna särskilt stora, beordras tvenne, varemot, om de
äro av mindre omfång, åt en och samma utevägare vanligen lämnas
expeditionen av flera båtar. Till sådan för viss lasts expedierande
beordrad tjänsteman har allmänheten att vända sig för erhållande av
erforderlig tullbesiktning. Den har därvid blott att i en posteringsbok
se efter, vilken tjänsteman som har sig den erforderliga expeditionen
anförtrodd. Detta sätt att expediera sådant gods har många
fördelar. Trafikanten får genom orderboken genast reda på, vart han
skall vända sig, och behöver icke för varje gång anhålla om expedition.
Har han brått, begiver han sig, om tjänstemannen befinner sig
i expedition på kajen, direkt dit och överlämnar inlagan, har han
däremot ingen särskild brådska, lägges inlagan på tjänstemannens
pulpet och tages sedan av honom och expedieras så fort sig göra
låter. Vanligen expediera dessa tjänstemän, för så vitt icke därom
särskilt förbehåll är gjort, godset utan att godsägaren är närvarande.
Det faller av sig självt, att lasterna därigenom bliva snabbast möjligt
tullbehandlade, enär tjänstemannen oavbrutet kan expediera, till lasten
är slut. Arbetsresultatet gynnas naturligtvis utomordentligt genom
att säkerhet för tullens gäldande är en gång för alla ställd genom
erforderliga säkerhetshandlingar och att arbetet som sagt kan jämväl
pådrivas genom medgivande av godsets tullbehandling i ägarens frånvaro,
vilket förhållande här nedan närmare beröres.

I Stockholm är förhållandet ett helt annat. Där får den trafikerande
vända sig till en tjänsteman, som har sig ålagt att dirigera
de s. k. utevägningarna, och går det till på det sättet, att, så fort en
expedition begäres, lämnas inlagan åt en vanligtvis extra tjänsteman,
som då får gå ut och expediera den för att sedan komma tillbaka
och få en ny inlaga, som möjligen skall expedieras på helt annat
håll. På så sätt kan en hel stab av tjänstemän hålla på med expeditionen
av en enda last, då denna gott skulle kunna expedieras av
en eller två. Att ett sådant tillvägagångssätt kräver både tid och
folk, är uppenbart, och säkerligen skulle här stora besparingar kunna
göras till statens favör. En undersökning av dessa förhållanden vore
därför ingalunda ur vägen.

Det ofta återkommande klagomålet över »väntan i tullen» skulle
i avsevärd mån kunna förekommas, därest det gåves tjänstemännen

52 SVAR PÅ FRÅGECIRKULÅR.

befogenhet att i större omfattning än nu sker såväl i packhus som
på kaj få tullbehandla utan godsägares närvaro, blott godset är angivet
och inlagan med nödiga handlingar försedd samt godsägarens
samtycke därtill erhållits. Som det nu förhåller sig, tullbehandlas på
de flesta håll endast då godsägaren själv eller genom ombud anhåller
därom. Följden härav blir den, att finnes ingen tillstädes »står vågen»,
som det heter, d. v. s. intet göres, oaktat packhuset kan ligga
fullt med gods, och varuangivningar i mängd finnas. Slumpen kan
sedan foga — och gör det ofta — att någon timme därefter ett flertal
godsägare anmäla sig, och då få naturligtvis några vänta, och
vänta länge, allt efter tur och ordning och de föregående expeditionernas
långvarighet. Olägenheten med väntan kan ju aldrig fullt
undanrödjas, men klart är, att ett medgivande i den riktning, som
här åsyftas, skulle i ganska väsentlig grad förminska densamma, ty,
ehuru det finnes varor, vid vilkas tullbehandling varuägaren med skäl
önskar och rent av bör vara närvarande, så finnes det dock många,
som utan risk vare sig för staten eller den enskilde kunde avvägas
eller frigöras utan närvaro av ombud. Härigenom skulle vågarna i
packhusen kunna på kort tid medhinna ofantligt m}’cket mer än nu.
I många fall kunde förekommas därigenom all väntan, och de, som
sålunda expedierats, komma icke till hinders för andra, som av ett
eller annat skäl behöva vara närvarande. Detta sätt praktiseras, som
redan är sagt, exempelvis på kajerna i Göteborg och i packhuset i
Borås utan att någon som helst olägenhet därav försports men väl
belåtenhet. Ett stadgande i denna riktning skulle innebära ett medgivande
att i ägarens frånvaro tullbehandla allt angivet gods utom i
de fall, då varuägaren genom påteckning å inlagan förbehållit sig rätten
att närvara.

Efter införandet av kassajournalerna lämnar tullverkets redovisningssystem
intet övrigt att önska. Aven kan man med skäl säga,
att bokföringen är väl ordnad. Dock vill föreningen härvid framhålla
några förenklingar, som synas densamma utan hinder kunna införas.

Vid varje lokaltullförvaltning föras s. k. postportoförteckningar,
vilka kvartalsvis tillställas tullstyrelsens kameralbyrå. Månne dessa
icke utan saknad kunde bortfalla? Vidare skall varje förvaltning
årligen upprätta personallistor och pensionsmatriklar i tvenne exemplar,
varav ett insändes till styrelsen. Då dessa skilja sig obetydligt
från varandra, kan det ifrågasättas, huruvida icke endera av dessa
skulle kunna föras så, att den fullt ersatte bägge, samt upplades för
flera år, varvid möjligen det s. k. kortsystemet kunde komma till användning.

Önskvärt vore även förenkling av konfiskations-, provianteringsfrilagers-
och sjöfynds journalerna. Vad den sist nämnda angår, föreskriver
§ 108 tjänstgöringsreglementet, att i densammas debet skall
antecknas bärgarens namn. Detta vållar, att ett måls debetsida kan
svälla ut till 10 å 12 sidor, då däremot, om de bärgade varorna med
märken summariskt infördes i journalen, det kunde ske på mindre antal
rader. Då bärgarnes namn finnas upptagna i såväl bärgningsrapporten
som auktionsprotokollet, vilka båda insändas till styrelsen, torde här

KV. ALLM. TULLT.IÄNSTEM ANN A FÖRENING. 53

en förenkling höra vara given. I samband härmed kan det ock ifrågasättas,
om länsstyrelserna nu längre behöva anlitas som mellanhand i
sjöfyndsmål.

Till sist komma vi till beklädnadsfrågan. Denna är ett slags
avlöningsförmån, som, utom utgifterna på stat därför, i bokföringsavgifter
kostar mycket i tid och pengar och därtill är mycket mer
inkrånglad än vad det oss tillsynes är erforderligt. Det hela hänger
ytterst på att effektivt kunna kontrollera, att den medgivna förmånen
på därför avsett sätt användes. Därför utgår den in natura, d. v. s.
tullverket besörjer anskaffandet av material till och förfärdigandet av
nödiga uniformspersedlar. Dessa utgå dock icke med visst antal per
år, utan deras bekommande är ställt i beroende av vederbörandes
aktiva tjänstgöring. Härigenom torsk jutes så småningom tiden för
utbekommandet av dessa, och på en plats, där en mängd till beklädnadsersättning
berättigade personer äro anställda, vållar detta en tidsödande
och besvärlig bokföring, oavsett alla rekvisitioner och skräddarkontrakt
m. m. Inträffar dödsfall eller avskedstagande, innan persedlarna
äro intj äntå, vållar detta nya besvär, enär vederbörande eller
stärbhuset hava rätt att inlösa desamma. Detta sker vanligtvis efter
ringa värde, som enbart detta åsamkar staten någon förlust, vilken
emellertid naturligtvis blir än större, om inlösning ej sker. Dessa
bestämmelser för uniformsbeklädnadens utbekommande kunde ändock
försvåras, om en verkligen effektiv kontroll kunde iscensättas, men
härpå tvivlar föreningen på goda grunder, och i varje fall är den
ytterst beroende på huru noggrant den utföres. För vår del tro vi,
att, där kontrollen nu är grundlig, skulle utbetalandet av kontant beklädnadsersättning
icke giva anledning till större missförhållanden än
de oegentligheter, vartill det nuvarande systemet kan leda.

Då beklädnadsersättning i visst avseende är en avlöningsförmån,
då dess utbetalning även in natura icke kan fullt förhindra oegentligheter,
samt då dess utbekommande redan i viss mån står i förhållande
till den därtill berättigades verkliga tjänstgöring, skulle denna
invecklade bokföring utan ringaste kostnad för staten kunna ordnas
på så sätt, att den utginge med ett fixerat belopp per år med skyldighet
för vederbörande att därför hålla vissa persedlar i oklanderligt
skick, att utbetald ersättning redovisades i avlöningslistan i därför
avsedd kolumn, att den utginge i efterskott och efter samma bestämmelser,
som gälla för tjänstgöringspenningarnas utbetalande med
den skillnad, att ersättningen för den tid, vederbörande vore tjänstledig
utan rätt till sådan, alltid inbesparades staten.

Härigenom sluppes en vidlyftig apparat för inköp av tyg och andra
utensilier, en enkel, intet kostande bokföring, ersättnings absoluta avpassande
efter ledigheten, vilket nu ej är stadgeenligt fallet, andra
fördelar att lämna åsido. Det är att märka, att tjänstgöringspennin
garna i alla fall skola fördelas efter tjänstemannens verkliga tjänstgöring,
och det arbete, som redan av denna orsak utföres, komme
utan vidare den andra beräkningen till godo, vilket det nu ej gör,
då slitningstiden ej sammanfaller härmed. Förändringen vållar därför
intet besvär utöver ersättningens förande i avlöningslistan och
dess fördelning vid förefallande tillfällen av tjänstledighet.

SVAR PÅ FRÅGECIRKITLÄR.

15. Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet av
nederlagskredit.

Pantvärdenas bestämmande vid beviljandet av nederlagskredit är
otvivelaktigt en av de besvärligaste konfliktanledningarna mellan trafiken
och tullförvaltningen. Uppenbart är, att, då det ekonomiska
ansvaret för denna kredit vilar uteslutande på förvaltningsföreståndaren
personligen, denne för sin egen säkerhet är nödsakad att beräkna
pantvärdet så lågt som möjligt, medan åter trafikens intresse
är det rent motsatta. Ju svagare en firmas ställning är, dess större
är självfallet dess strävan att till det yttersta utnyttja krediten, medan
förvaltningsföreståndaren i samma mån tvingas till möjligast största
försiktighet. Följden är också den, att pantvärdena kunna beräknas
olika icke blott vid olika förvaltningar utan även för olika firmor och
sålunda bliva till synes rent godtyckliga. Ett allt för betungande
ansvar synes dessutom genom gällande bestämmelser vara lagt på den
enskilde tjänstemannen. De massartiklar, som huvudsakligast utgöra
panter för nederlagskredit, äro ju sådana, som allmännast äro föremål
för spekulation och därigenom fluktuera i värde. Att förutsäga dessa ,
värdens storlek vid en eventuell tvångsrealisation är knappast möjligt.
Detta förhållande utgör ett ständigt hot mot förvaltningsföreståndarens
hela ekonomiska existens, medan den säkerhet, dennes ansvarighet bereder
statsverket, torde vara enbart teoretisk, då föreståndaren väl
endast i sällsynta undantagsfall lärer besitta motsvarande enskild förmögenhet
och den lön, statsverket bestått och består honom, förvisso
icke giver honom tillfälle till kapitalbildning. Det kan därföre knappast
anses mer än rimligt, att staten själv övertager ansvaret för en
påbjuden kredit, grundad på så ovissa värden, om affärsvärlden skall
kunna komma i fullt åtnjutande av de med denna kredit avsedda fördelar.
Från tjänstemannasynpunkt torde väl vara önskligast, att
nederlagssäkerheten inskränktes till vad i tullstadgans 29 § finnes
föreskrivet. Skola varor jämlikt § 75 fortfarande kunna utgöra nederlagspanter,
torde generella värden för vissa tidsperioder höra fastställas.

För att få denna angelägenhet ändamålsenligt ordnad borde av
tullstyrelsen och handelskamrarna gemensamt utsedd värderingsnämnd
hava sig uppdraget att årligen eller oftare, om så ansåges behövligt,
uppgöra förteckning över de varor, som skulle tillmätas kreditvärde,
och för dem fastställa pantvärden, vilka sedan för viss period skulle
gälla för hela landet. Härmed skulle staten komma att övertaga den
risk, som beviljad nederlagskredit nu medför för vederbörande chefer.
Dessa hade sedan endast att svara för att fastställda pantvärden icke
överskredes samt för nederlagsrörelsen i övrigt.

SV. ALLM. TULLTJÄNSTEMANNA FÖRENING.

:>;>

1(1. Frågor rörande tullverkets befattning med s. k. tullrcstitutionsgods.

Då denna fråga i den form den framställts har ett ofantligt omfång
och därför fordrar en översikt över dessa ärenden, som föreningen
icke har, och då dessa förhållanden ofta äro lämpade efter de lokala
omständigheterna och blott och bart därför fordrar en genomgripande
undersökning, anser sig föreningen icke härutinnan böra göra något
annat uttalande än att alla hithörande frågor böra oundgängligen i
varje fall underläggas tullstyrelsens prövning.

17. Andra förekommande frågor.

A. För närvarande äro tullförvaltaretjänsterna fördelade på 5
klasser. Detta medför naturligtvis ganska täta ombyten av föreståndare
på de mindre och medelstora tullkamrarna, enär givet dessas
chefer söka att undan för undan fortast möjligt uppnå högre tjänst
med därtill hörande förmåner.

Tydligt är, att en tjänst, i synnerhet om den är förenad med
chefskap, måste lida genom att ofta besättas med ny innehavare,
enär varje sådan i regel en tid bortåt är främmande för lokal- och
personförhållanden och därigenom lätt bliver alltför mycket beroende
av sina underordnade. Även för den trafikerande allmänheten torde
täta ombyten av tullförvaltningschefer lätt medföra olägenheter. Och
för tjänstemannen, särskilt om han har familj, kan det icke heller
vara annat än olägligt att nödgas underkasta sig ofta upprepade flyttningar,
förenade med en mången gång föga betydande avlöningsförhöjning,
för att vinna tjänstemerit, som i allt fall erfordras för erhållandet
av en än högre tjänst. Att denna nödvändighet försvårar
eller till och med utesluter möjlighet för honom att förskaffa sig den
såväl ur hans egen som ur det allmännas synpunkt synnerligen önskvärda
förmånen av eget hem, torde vara självklart. En betydlig
ändring till det bättre härutinnan skulle för visso åstadkommas genom
tullförvaltaregradernas reducering.

På tullförvaltare av alla grader ställes det med rätta stora krav
i avseende på förvaltningens alla grenar. Någon egentlig skillnad i
arten eller beskaffenheten av de göromål, som förekomma vid de olika
tullförvaltningarna och som tullförvaltaren, såsom i allmänhet chef,
har att övervaka, förefinnes icke. Förutsättningarna för att en tullförvaltare
såväl vid den större som den mindre tullkammaren skall
kunna nöjaktigt fylla sina uppgifter äro följaktligen desamma. Ty
under det tullförvaltaren vid den större platsen huvudsakligen ägnar
sin tid åt handläggandet av något eller några slag av göromål och
dessutom vid sin sida har äldre, erfarna tjänstemän, med vilka han
kan rådgöra, har däremot tullförvaltaren på den mindre platsen att

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

ensam handlägga en större mängd av olikartade löpande göromål och
att bära ansvaret för såväl hela uppbörden som samtliga vid förvaltningen
förekommande göromåls riktiga handläggning. Med anledning
härav torde det nu böra tagas i övervägande, huruvida icke klasserna
inom tullförvaltaregraden kunde ytterligare inskränkas, förslagsvis till
trenne, med ty åtföljande omklassificering av tullkamrarna.

B. Vid fastställandet av nuvarande avlöningsstat för tullverket
blev, utan att skäl därför anförts, fasta begynnelseavlöningen för tullförvaltare
av klass 4 satt till kr. 4,000, under det att densamma för
de med dem jämnställda kontrollörerna bestämdes till 4,200.

Från föreningens sida har gjorts upprepade framställningar om
rättelse i denna uppenbara oegentlighet, och tullstyrelsen har också
beaktat dessa och i sina avgivna förslag till stater, senast år 1911,
hemställt om dessa tullförvaltaretjänsters begynnelseavlönings höjande
till kr. 4,200, då, såsom styrelsen fann skäl framhålla, »i annat fall
till berörda tjänster endast i sällsynta fall torde komma att anmäla
sig andra tjänstemän än kammarskrivare, ett förhållande, som styrelsen
med hänsyn till den chefsställning, en tullförvaltare i allt fall
intoge, icke kunde finna tillfredsställande, helst vid flera av ifrågavarande
tullplatser förekomma en icke obetydlig trafik». Vi må ju
härtill tillägga, att de kammarskrivare, som komma att anmäla sig till
sådana tjänster i fråga, ingalunda bleve de äldste och mest erfarne,
ty de vänta nog på de mer inkomstbringande kontrollörstjänsterna.
Dessa tjänster komma säkerligen i allmänhet att bli eftersökta endast
av yngre kammarskrivare eller ock av sådana, som hade föga utsikt
att bli befordrade till kontrollör.

Kungl. Maj:t och dåvarande finansministern visade sig ock ha
öppen blick härför och tillstyrkte därför förändringen, den senare i
sitt anförande till statsrådsprotokollet den 13 jan. 1911.

»Styrelsens förslag om ökning av den fasta begynnelseavlöningen
vid tullförvaltaretjänsterna i klass 4 är icke grundat på någon nyvunnen
erfarenhet eller eljest på omständigheter, som efter fastställandet
av staterna för år 1911 inträffat. Det oaktat tvekar jag icke
att tillstyrka vad styrelsen härutinnan ifrågasatt, och jag kan i allt
ansluta mig till vad styrelsen i denna fråga anfört. Härutöver ber
jag endast få tillägga, att den organisatoriska oegentlighet, som ligger
däri, att ifrågavarande tullförvaltare äro i avlöningshänseende sämre
ställda än kontrollörerna vid .tullverket, med så stor säkerhet kan antagas
komma att medföra betydande olägenheter vid rekryteringen av
den förra gruppen av tjänstemän, att man redan nu torde kunna
räkna därmed såsom en vunnen erfarenhet.»

På grund härav får föreningen framhålla nödvändigheten av att,
ifall tullförvaltaretjänsterna icke skulle som ovan anhållits komma att
omklassificeras eller lönerna i genren på annat sätt avvägas, den här
berörda oegentligheten åtminstone bleve rättad.

C. I tjänstgöringsreglementet för postverket finnes sedan gammalt
en bestämmelse, att postmästare vid tillfällen, som icke stå i
omedelbar följd eller föregå semester, ha rätt att viss tid avlägsna sig
från tjänstgöringsorten dels med, dels utan anmälan till styrelsen.

SV. Al.LM. TULLT.I A N ST JOM ANNA FÖRENING.

i) t

Enligt gällande tjänstgöringsreglemente för tullverket kan en tull -förvaltare icke avlägsna sig det ringaste från den plats, dit han har
sin tjänstgöring förlagd. Detta medför för honom ett olidligt tvång,
omöjliggör för honom att utan risk avlägsna sig det minsta, ännu
mindre att vid påfallande behov omedelbart begiva sig till annan ort
för att där bevaka intressen, som fordra snabb handling. Tullförvaltarens
underlydande ha det i detta avseende mycket bättre ställt, ty
de kunna av chefen genast meddelas den ledighet de behöva. Tullförvaltarens
fastkedjande vid tjänstgöringsorten kan därför inbjuda
till kitsliga anmälningar av trafikanter, som av en eller annan anledning
anse sig hava något att på honom hämnas, och härpå saknas
icke exempel. För att bereda dessa tjänstemän någon rörelsefrihet,
torde det därför icke utan skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke
samma rätt må honom beredas i detta avseende som postmästarne,
d. v. s. att tullförvaltare medgives rätt att med eller utan anmälan
till styrelsen från tjänsten avlägsna sig under tvenne dygn med bibehållet
fullt ansvar för allt vad under tiden händer, allt dock under
förutsättning, att intet hinder i göromålens gilla gång uppstår, att
tillförlitlig ställföreträdare finnes på platsen, att ledigheten icke må
tagas i omedelbar följd eller början av erhållen semester, samt att
dessa ledigheters sammanlagda dagantal icke årligen må överstiga
14 dagar.

D. Förr utgingo tjänstgöringspengarna med ’/4 av tulltjänstemännens
hela avlöning. Numera hava tjänstgöringspenningarna fördelats
olika för skilda tjänstegrader, så att de för somliga utgöra ända
till en 1/3, och är detta mest förhållandet inom de högre graderna,
varigenom således denna olägenhet hårdast drabbar de äldre, som i
regel mest äro i behov av ledighet. . Med anledning härav får föreningen
hemställa om en återgång till förut gällande uppdelningsgrund
såsom varande mera med rättvisa och billighet överensstämmande.

E. Föreningen vill härmed också framhålla det synnerligen behjärtansvärda
däri, att överinspektörer och tullförvaltare av klass I i likhet
med vad som redan gäller för byråchefer och byråassistenter tilldelas
förmånen av sex veckors semester årligen. Det synnerligen ansvarsfulla,
kropps- såväl som själskrafter hårt anlitande arbete, som
dessa tjänster ovillkorligen kräva för sitt rätta handhavande, talar
starkt för beredandet åt dessa ämbetsmän av en rekreationsmöjlighet,
som icke är tillmätt efter minsta möjliga måttstock.

F. Enligt nyligen av Kungl. Maj:t fastställt reglemente äro tullverkets
tjänstemän av högre grad'' i vissa fall pliktiga bära uniform
under tjänstgöring. Den större delen av tulltjänstemännen — de som
handhava tullbehandlingen — ha därigenom fått en betydande extra
utgift sig pålagd, större än för flertalet övriga kårer, där uniformstvång
tillämpas. Tjänstgöringen i packhuslokalerna, där beröringen
med damm och med allehanda nedfläckande föremål och varor —
fett, oljor, tjäror, rostiga järnföremål, allt slags emballage m. in. —
är oundviklig, medför nämligen en synnerligen stark slitning av alla
persedlar, varför givetvis en dyrbar nyanskaffning ofta måste ske.
En olikhet i avlöningshänseende inträder härigenom även faktiskt för

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

vissa av tjänstemännen, beroende av på vilken avdelning de för året
tjänstgöra, och det synes därför även av denna anledning rättvist,
att ersättning tilldelas de tjänstemän, som äro pliktiga att bära
uniform.

Dylik ersättning torde böra av skäl som redan anförts i punkt
14 på samma sätt utgå med visst belopp pr år.

G. Under sitt dagliga arbete i dammiga, dragiga och kalla packhuslokaler
och på kajer och broar i regn och blåst är naturligen tulltjänstemannen
i högre grad än de övriga verkens tjänstemän utsatt för
faran att ådraga sig sjukdomar. Hans utgifter för läkarevård och
medicin kunna därför bli och äro också ofta särdeles betungande.

Då numera fri läkarevård och medicin är tillerkänd andra tjänstemannakategorier,
bl. a. åt tjänstemän av högre grad vid statens järnvägar,
finner föreningen det,1 önskemålet berättigat, att nämnda förmåner
komma även tull tjänstemännen av högre grad till del.

H. § 13 avlöningsreglementet för tjänstemän vid tullverkets
lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning den 18 juni 1910
torde med tanke på de olika meningar, som gjort sig gällande med
hänsyn till dess tolkning, vara väl förtjänt av ett omnämnande här.

Paragrafen är av följande lydelse:

»Åt ordinarie tjänsteman, med vilkens innehavande tjänst uppbördsansvar
icke är förenat, men som förordnas att bestrida tjänst
med skyldighet att emottaga uppbörd, ävensom åt extra ordinarie
tjänstemän, som förordnas att förrätta tjänst av sistnämnda beskaffenhet,
må, efter generaltullstyrelsens beprövande, under tiden för
sådant förordnande utbetalas ett särskilt arvode, beräknat efter 120
kronor om året.»

Frågan blir nu i första hand: vem har uppbördsans var? Härtill
svaras, att i gällande tjänstgöringsreglemente icke finns något, som
talar för den uppfattningen, att ordinarie kammarskrivare har dylikt
ansvar. Snarare skulle detta vara tullförvaltningsföreståndaren. Enligt
§ 14 tjänstgöringsreglementet är denne, »där ej annorlunda stadgas,
ansvarig för tullförvaltningen åliggande journals- och räkenskapsföring,
debitering, uppbörd och redovisning» etc. Och ser man på § 160 i
samma reglemente, finner man där, att »influten uppbörd skall av
tjänsteman, som, på sätt i § 102 punkt 1 sägs, förordnats handhava
sådan, varje dag redovisas till tullförvaltningens föreståndare mot
dennes kvitto i kassajournalen». Överensstämmelsen med § 14 och
§ 160 är, som man ser, påfallande nog och erbjuder ett kraftigt
underlag för det ovan framkastade påståendet, att ordinarie kammarskrivare
enligt gällande tjänstgöringsreglemente icke har uppbördsansvar.

För att med ett konkret exempel belysa de underliga konsekvenser,
som med nödvändighet framgå av den tolkning, § 13 hittills fått,
må här anföras följande fall. Vid en tullkammare, där ordinarie personalen
utgjordes av två kammarskrivare, förutom tullförvaltaren,
förordnades den ene av dem att tillsvidare vara uppbördsman med
skyldighet att förrätta uppbörd.

BV. ALLM. TU LLTJÄNSTLM ANN A FÖRENING. «r)9

En framställning från tullkammarens sida om tillstånd att utbetala
sådant arvode, som i § 13 sägs, har avslagits, under det att
för den tid av två månader, varunder den andre ordinarie kammarskrivaren
på platsen förordnats att förrätta sagda uppbördsbestyr,
denne jämlikt § 13 tillerkänts ett arvode av 20 kronor. Skulle bestämmelsen
om uppbördsansvar vara normerande för utbetalandet av
nyssnämnda ersättning, leder ett sådant antagande till den inkonsekvensen,
att, medan ansvaret för uppbörden under tio månader av
året ålåge den förordnade kammarskrivaren, detsamma under de
tvenne återstående månaderna antingen återflyttas på tullförvaltaren
eller ock helt bortfölle. Om utbetalningen däremot skulle grunda
sig på mindre vana vid uppbördsbestyren, förefaller det, som om
denna obekantskap med sagda göromål snart nog kunde övervinnas
och ej med nödvändighet behövde årligen återkomma. Ett sådant
intryck får man inför den erfarenheten, att samme person tillfälligtvis
förordnas år efter år. För tullförvaltningen är det däremot av
största intresse att förordna en person, som förut förvärvat den behövliga
vanan — och denne tjänsteman är i vanliga fall just den,
till vilken staten sålunda utbetalar en särskild ersättning på grund
av hans förmenta ovana vid göromålen.

Orsaken till att nämnda paragraf inryckts i avlöningsreglementet
torde väl få sökas i den framställning om felräkningspengar, som på
sin tid gjordes av Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening. Att
paragraf 13 icke står i någon som helst överensstämmelse med denna
hemställan, är uppenbart; likaledes torde vara klart, att den risk,
som man härmed velat minska för uppbördsmännen, kvarstår oförändrad.

Det naturligaste synes oss under sådana förhållanden vara, att
frågan om felräkningspengar i tullverket upptages till förnyad prövning.
Då sådana utbetalas vid andra av statens verk — statens
järnvägar till exempel — förefaller det endast vara ett berättigat
krav vid dess förnämsta uppbördsverk.

J. En fråga, på vars lösning tullverket ännu alltjämt väntar, är
ortstilläggsfrågan. Redan sedan flera år tillbaka har denna avlöningsform
vunnit tillämpning inom samtliga statens kommunikationsverk,
men trots detta har tullverket måst nöja sig med att blott delvis
hava fått sig denna rätt tillerkänd. Enligt gällande avlöningsreglemente
för tullverket utgår nämligen ortstillägg endast till dess befattningsinnehavare
i Stockholm, Haparandra och Riksgränsen. Ifrågavaranda
avlöningsform är således i princip erkänd, ej minst genom
den åtgärd, regeringen på framställningar av tulltjänstemännens organisationer
vidtog genom tillsättandet av en kommission för utredning
av frågan och framläggande av förslag till dess lösning, som skedde
år 1912. Även tullstyrelsen har uttalat sig för en utsträckt användning
av denna avlöningsform i sitt avgivna förslag till stater för år
1915. Det synes därför föreningen, som om goda skäl förelåge att nu
tillerkänna tullverkets personal denna förmån i mera utsträckt grad.

K. Erfarenheten har visat, att det vid tillsättandet av lediga
tjänster icke existerar någon norm i fråga om transportsökande. Ofta

(50

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

har en befordrad tjänsteman medgivits transport, redan innan ett år
förflutit efter vunnen befordran, i andra fall har en välmeriterad
tjänsteman med flerårig tjänstgöring i graden fått stå tillbaka för en
obefordrad. Häri ligger en uppenbar orättvisa. Det angelägna i att
så fort som möjligt komma på ordinarie stat tvingar tjänstemannen
att i regel söka första lediga tjänst, oberoende av om denna kan
passa honom eller ej i avseende på miljö, klimat etc. Det bör då
givas honom möjlighet att efter uppnådd befordran förbättra sin ställning
i dylika avseenden, liksom det ju också kan givas fall, då en
transport blir liktydig med förbättrad ekonomi genom erhållandet av
extra inkomster vare sig i eller utom tjänsten. Allt för täta transporter
böra å andra sidan förhindras. Föreningen vill därför föreslå,
att en sådan norm vid utnämningar måtte följas, att transportsökande
må, efter det han tillbragt tre år vid innehavande tjänst, vara berättigad
att efter samma grunder som annan sökande erhålla sökt
befattning.

Dylik praxis tillämpas redan vid de högre allmänna läroverken.

L. I tjänstgöringsreglementets § 52 stadgas, att vid tullbehandling
i tullpackhus ävensom vid tullbehandling av manufaktur- och
hantverksvaror, av brännvin och sprit samt tobak skall den, som
verkställer tullbehandlingen, såvitt möjligt biträdas av annan tulltjänsteman
av högre grad.

Föreningen får ytterligare understryka vikten av att denna bestämmelse
i största utsträckning måtte efterlevas. Endast i undantagsfall
bör tullbehandling verkställas av blott en tjänsteman, och
torde i så fall böra stadgas exempelvis, att vederbörande avdelningsföreståndare
å attesten gör anteckning om orsaken till denna åtgärd.

M. Samtliga kommissioner, som på senare tider haft att yttra
sig om tullverkets avlöningsförhållanden, hava kommit till det resultat,
att tullverkets tjänstemän av högre grad böra vara i allmänhet
bättre avlönade än tjänstemän i de övriga verk, vilka eljest pläga
jämnställas med tullverket. Detta med hänsyn dels till tulltjänstemannens
av högre grad grannlaga ställning till den trafikerande allmänheten,
vilken fordrar en absolut oavhängig ekonomi, dels till de
stora anspråk på kunskaper, omdöme och allmän duglighet, som tulltjänsten
uppställer. Det är med en viss förvåning, som man efter
detta förordande av en relativt förmånlig ekonomisk ställning för
tulltjänstemannen konstaterar, att tullverket i särskilt ett avseende
— pensionsförhållandena — blivit ej blott icke likställt med utan till
och med betydligt sämre lottad än dessa övriga verk.

Yidfogade tabell (bilaga II) *) ger en överblick över pensionsunderlag
resp. pensioner vid olika slutavlöningar i post- och tullverken
samt riksbanken. Postverkets avlöningssystem har som bekant varit
förebild till tullverkets, och riksbanken är det verk, med vilket tullverket
plägat i anseende till sin ekonomiska betydelse och dess tjänstemäns
ansvar mest jämföras. (I båda verken äro som bekant kompetensfordringarna
för inträde betydligt lägre.) Det visar sig, att

*) HHr ej avtryckt.

(11

SV. A I.I.M, TULLTJÄN8TEMANNAFÖKENIN0.

pensionsunderlagon i tullverket äro i varje fall, oftast med betydliga
belopp, underlägsna postverkets och riksbankens. Vid en avlöning av
exempelvis 3,800 kr. är tulltjänstemannens pension 700 kr. mindre
än posttjänstemannens och 800 kr. mindre än riksbankstjänstemannens.
Kammarskrivaren med 4,000 kr:s slutavlöning har 900 kr.
mindre i pension än riksbankskassören med samma slutavlöning, och
tullförvaltaren med (1,000 kr:s slutavlöning har 400 kr. mindre i pension
än den annars lika avlönade postmästaren. I intet fall når tulltjänstemannens
pensionsunderlag upp till motsvarande befattningshavares
i de båda nämnda verken, men är däremot överallt, där slutavlöningarna
icke äro lika, mindre till och med än riksbanks- och
posttjänstemäns med lägre slutavlöning. En tullkontrollör t. ex., som
har 400 kr. större slutavlöning än en postkontrollör, har 100 kr.
mindre pension än denne, och en tullförvaltare av klass I, som har
500 kr. mera i slutavlöning än en postmästare av klass I A, anses
böra pensioneras med 100 kr. mindre än denne. Någon rimlig anledning
till att tullförvaltaren i Malmö eller överinspektören i packhuset
därstädes efter avskedstagandet skall åtnjuta en årsinkomst från staten,
som med 500 kr. understiger den pensionerade 3:dje gradstjänstemannens
vid riksbankskontoret i samma stad, kan föreningen icke
finna.

Det synes föreningen följaktligen föreligga lika klara som starka
skäl att underkasta bestämmelserna om tullverkets pensionsunderlag
en noggrann revision i syfte att bringa deras belopp till bättre överensstämmelse
med pensionerna i särskilt det verk, vars avlöningsbelopp
närmast motsvara tullverkets: riksbanken.

Här torde ock vara skäl att framhålla nödvändigheten därav, att,
då pensionsåldern satts så högt som till 67 år, intet medgivande att
därutöver i tjänst kvarstå borde få göras.

N. Det finnes föreningen veterligt intet land, som i sina mätbrev
har i så dåligt papper som Sverige. Följden är en hastig förslitning
med därav härledande olägenheter, att ej tala om det mindre
fördelaktiga intryck detta förhållande måste giva i utlandet. En förändring
till det bättre härutinnan synes föreningen därför synnerligen
önskvärd.

O. Föreningen har sig bekant, att, då vissa åt tullverket upplåtna
varuskjul icke betraktas som packhus, ojämnheter härav förorsakas
i dess behandling i flera avseenden, varför undersökning och
eventuellt rättelse härutinnan torde vara av nöden.

P. Det förefaller även föreningen, som om bötesstadgandena i
§ 22 tullstadgan för försent angivet gods icke vore avvägda efter
förseelsens art samt ej heller med rättvisa och billighet överensstämmande,
varjämte det bör tagas i betraktande, att dessa böter i de
allra flesta fall kunna reduceras till ett minimum av dem, som äro
fullt initierade i tullförhållandena. För närvarande utgå dessa böter
med 10 % av tullbeloppet eller, om varan är tullfri, med Y2 % av
dess gångbara värde med begränsning av bötesbeloppet uppåt till 50
kr. men utan begränsning nedåt, varför böter för t. ex. aldrig så
stora kollin innehållande prover utan tullvärde slippa strafflöst ifrån.

SVAR PÅ PRÅGECIRKULÄR.

Avsikten med stadgandet är ju att få varan angiven i tid. Om så
ej sker, bör överträdelsen väl ej ställas i förhållande till värdet av
eller tullbeloppet å försändelsen. Detta är en alltför svävande grund.
Principen bör vara lika straffpåföljd för alla. Innehåller nu ett
kolli en dyr vara, kunna böterna lätt springa upp till 50 kr., då desamma
för ett precis lika tungt och skrymmande kolli utgå med några
ören. Därtill kommer, att bestämmelsen lätt kan kringgås. Enligt
tullstadgan får nästan allt gods uppläggas på transitupplag, om det
angives inom 20 dagar efter ankomsten. Skulle det därvid vara för
sent angivet, utgår i detta fall böterna lika med transitupplagsavgiften,
d. v. s. med en avgift av kr. 0: 70 per 100 kg. brutto, varvid
dock är att märka, att dessa böter aldrig kunna understiga 10 öre,
enär minsta avgift för transitupplagsgods är 10 öre. Allt detta
under förutsättning att godset får uppläggas på transitupplag och
angivningsdagen icke överskrider 20:de dagen efter godsets ankomst.
Med kännedom om dessa bestämmelser kan således en med förhållandena
förtrogen till undvikande av dryga böter angiva sin vara till
transitupplag för att omedelbart därpå angiva den till förtullning
därifrån.

På grund härav synes alla skäl tala för att bruttovikten lägges
till grund för ifrågavarande böter och att desamma icke sättas lägre
än för vad transitupplagsgods är bestämt d. v. s. kr. 1: 40 i:>er 100
kg. (d. v. s. transitupplagsavgiftböter), varjämte bötesbeloppet bör
begränsas uppåt till 50 kr. och nedåt till 10 öre.

Q. Kontrollen av handelsresandes provkollektioner förorsakar på
grund av tillåtelsen för dessa att vid återutförseln återfå så stor
del av den gjorda depositionen, som svarar mot de reexporterade
varorna, synnerligen mycket besvär för tulltjänstemännen och är i
vissa fall nära nog omöjlig. Föreningen föreslår därför införandet av
den bestämmelsen, att provkollektionen skall i sin helhet åter utföras,
för att det deponerade beloppet må återfås.

R. Även om en förhöjning av dagtraktamentena vid inkallning
av e. o. tjänstemän i tullverket skulle vidtagas så, att dessa kunde
anses fullt motsvara de anspråk, en tjänsteman med visst antal tjänsteår
och därmed vunnen skicklighet med skäl kunde sätta därpå, kan de

e. o. tjänstemännens ekonomiska ställning därmed knappast anses fullt
betryggad, med mindre de efter en bestämd tjänstetid ständigt äro
garanterade denna dagsinkomst, varjämte säkerhet bör förefinnas att
inom rimlig tid uppnå ordinarie anställning.

Som förhållandena nu äro gestaltade inom verket, råder i båda
dessa avseenden mycken osäkerhet, och allt tyder på att förhållandena
skola bliva än värre. De e. o. tjänstemännen hava således
ingen orsak att se framtiden i ljust. Vad möjligheten att erhålla
jämn tjänstgöring först beträffar, är denna högst olika på skilda platser.
Så t. ex. kan en tjänsteman, som nyss genomgått elevkursen, komma
till en plats, där han erhåller inkallning året om, under det att å en
annan ort en flera år äldre kamrat kan långa tider av året få gå
utan någon som helst avlönad tjänstgöring. Detta är ovedersägligen
ett missförhållande, ingalunda ägnat att öka intresset inom extrakå -

HV. ALLM. TULL T JÄNHTK MANNA FÖRENING. 63

ren. Egentliga orsaken härtill är en oändamålsenlig och ojämn fördelning
av de extra arbetskrafterna, vartill medverka naturförhållanden,
säsongarbete, semestrar och eu allt för stor rekrytering av extrakåren.
Största olägenheten av vidrörda förhållanden har givet extra
personalen å sådana platser, där naturförhållanden lägga hinder i
vägen för sjötrafikens öppethållande året om. Det är ock i Norrland,
som förhållandena i detta fall ställa sig vidrigast. Där får en tjänsteman
hela sin extra tid vara beredd på att 3 å 4 månader om året
få gå utan inkomst, då hans långt yngre kamrater å andra orter
åtnjuta ständig inkallning. Detta måste synas hårt för den, som helt
ägnar sig åt verket, och i längden kan det rent av undergräva hans
ekonomiska ställning.

Hittills har ju den principen följts, att den tullkammare, som
haft sysselsättning för extra arbetskraft en stor del av året, fått sig
tilldelad sådan utan hänsyn till om för densamma varit behov hela
året. Snart sagt varje plats har haft eu eller flera sådana extra
krafter till sitt förfogande, många av dessa med blott obetydliga tillfällen
till inkomst för tjänstemännen. Det är uppenbart, att ett sådant
tillvägagångssätt skall framalstra olägenheter av flera slag och
framför allt förrycka rekryteringen av extrakåren, som därigenom behöver
göras större än behovet oundgängligen kräver, om arbetskrafterna
tagas bättre tillvara. Förnekas kan nog ej heller, att systemet
på flera platser lett till överdrivet begagnande av extra arbetskrafter.
Semestrar och säsongarbete fordra ju sådana, men å de mindre platserna
torde semestrarna lätt nog ordna sig och säsongarbetet i stort
sett endast vara betungande för de allra största platserna.

Fördelningen och stationeringen av de e. o. tjänstemännen borde
ske så, att rekryteringsbehovet bleve det minsta möjliga, och att
tjänstemännen efter tur och duglighet komme i jämnare åtnjutande
av inkallningsarvode.

Frågan är då, om detta låter sig göra. Detta torde förvisso vara
möjligt. Icke att fatta så, att fullt idealiska förhållanden kunna uppnås,
men med god vilja böra betydliga förbättringar härutinnan kunna
åstadkommas. Den första åtgärd, som härvidlag bör vidtagas, är att
inga extra ordinarie tjänstemän av högre grad stationeras på viss ort,
med mindre de äro tillförsäkrade tjänstgöring hela året om, och bör
sådan placering ske i tur och ordning efter tjänsteålder och duglighet.
Alla andra böra förläggas till Stockholm, där de å de tider, användning
ej funnes för dem, kunde sysselsättas å styrelsens byråer,
företrädesvis då revisionsbyrån, varest utan tvivel arbete kuncle beredas
dem. Givet är, att vid vissa tider berövades denna byrå större
delen av dessa extrakrafter, men torde det kanske icke menligt inverka
på revisionsgöromålen. Några större rubbningar vore nog ej
att befara för byrån genom denna anordning, ty arbetsfördelningen
Ange naturligtvis ställas så, att de extra huvudsakligen sysselsattes
vid lokaltullförvaltningarna. Säsongarbetet, som inom tullverket icke
kan frånkommas, och semestrarna sluka ju alltid arbetskrafter över
den normala arbetsstyrkan, men härvid ställer det sig lyckligtvis så,
att det förra fordrar sitt arbetstillskott vårar och höstar, då däremot

64 SVAK PÅ FRAGECIRKULÄR.

de senare förnämligast göra anspråk därpå om sommaren. Väl är det
sant, att säsongarbetet aldrig låter sig på förhand med visshet beräkna,
vilket dock är fallet med semestrarna, men såsom norm för
förstärkningen bör kunna sättas det vanliga behovet. Ställas ytterligare
krav därpå, bör det till en början kunna tillgodoses genom forcering
och arbetskoncentrering. Endast i sällsynta fall torde då än
ytterligare arbetshjälp behöva rekvireras. Semestrarna böra i samma
syfte utbredas över hela året efter viss plan, så att de äldre tilldelades
de mera eftersträvade sommarmånaderna i större mån än de
yngre, och borde undantag härifrån endast göras för verkliga sjuklingar.
De arbetskrafter, som behövas för semestrarna, och de, som
erfordras för säsongsarbetets utförande under normala förhållanden,
böra lika fördelas på årets månader, varefter semesterledigheterna
kunna bestämmas. Naturligt är, att i dessa anordningar kan någon
rubbning uppkomma genom oförutsedda sjukdoms- eller dödsfall, men
torde dessa under normala förhållanden ej bliva av den betydenhet,
att icke anordningar av dessa vakanser skola utan större olägenhet
kunna vidtagas. Detta gäller de större platserna. De mindre höra i
de flesta fall genom indragningar kunna tillgodose semesterbehovet,
och de, som det icke kunna, borde hos tullstyrelsen anhålla om erforderlig
vikarie. I det syftet borde alla mindre platser inom viss
tid inkomma med anmälan om sitt behov av extra arbetskraft för
året med framhållande av de tider, semesterledigheterna önskades,
varvid styrelsen i möjligaste mån kunde taga hänsyn till dessa önskningar,
men med frihet att företaga ändringar härutinnan i den utsträckning,
vikariatkrafter så erfordrade. Härigenom gåves det styrelsen
möjlighet att överblicka behovet av extra arbetskrafter för året
och jämnt fördela dem.

En sådan kontroll av semesterledigheterna framtvingar sig i allt fall
så småningom själv, allt efter som de ordinarie tjänsterna bliva ökade.
Det torde nämligen vara tydligt, att alla icke kunna få åtnjuta dessa
ledigheter under årets därför tjänligaste tid. Därför skulle erfordras
allt för stor extrakår.

Fördelarna av en sådan anordning torde vara oförtydbar för alla
parter. Genom att extrakåren på så sätt utnyttjades till det yttersta,
kunde den hållas i tjänstgöring så gott som året om, dess numerär
kunde hållas så begränsad som möjligt, varigenom extratiden
nedbringades till den minsta möjliga. Tullkamrarna, åtminstone de
mindre, undsluppe därigenom det icke ringa besvär, de nu ha för att skaffa
semestervikarier och extra hjälp, vilket ofta nog icke ens är möjligt.
Yad som framför allt vunnes, vore möjligheten att tilldela de extra
tjänstemännen fasta arvoden, så att de icke för framtiden behövde
bliva beroende av den allt annat än tilltalande dagavlöningsformen.
Härmed skulle naturligtvis följa den skyldighet att tjänstgöra där,
varest tullstyrelsen fann nödigt för tillfället använda dem, dock med
rätt till fria resor och viss inkvarteringsersättning i det fall tjänstgöringen
på samma plats icke överginge en bestämd maximitid. I
motsatt fall borde endast fri resa få åtnjutas. A platser, där en
eller flera extra tjänster behövas året om, vilka icke ansåges i allt

SV. ALLM. TULLTJÄNSTEMANNAFÖRENING.

(i 5

fall böra sättas på ordinarie stat, skulle dessas antal antingen en
gång för alla eller oek årligen av tullstyrelsen på framställning av
vederbörande chefer bestämmas. Sådana arvoden borde anslås och
sökas, varigenom de äldsta och bästa extra kunde tillförsäkras eu
mer stadigvarande tillvaro. Alla andra skulle, tills de fått sådant
arvode, vara placerade i Stockholm, där som sagt arbete, om ej annat
gåves, kunde beredas dem på revisionsbyrån.

För införandet av arvodessystemet talar även den omständigheten,
att sjukersättning därigenom lättare kan tilldelas e. o. tjänsteman.
Sådan utgår efter vissa grunder redan nu till e. o. tjänstemän av
högre grad vid postverket och vid statens järnvägar. Dessutom är
■den e. o. tulltjänstemannen genom arten av sitt arbete, som till största
delen utföres i dammiga, dragiga och vintertid oeldade lokaler eller
utomhus vid all slags otjänlig väderlek, i högre grad än tjänstemän i
andra verk utsatt för hälsofara.

På grund härav anser sig föreningen böra föreslå, att bestämmelser
måtte införas i avlöningsreglementet om delvis ersättning för
mistad arbetsförtjänst åt e. o. tjänsteman av högre grad, som till
följd av sjukdom förhindras att tjänstgöra, samt om full ersättning
åt e. o. tjänsteman av högre grad, som på grund av kroppsskada eller
sjukdom, ådragen under tjänsteutövning, blivit tillsvidare oförmögen
till tjänstgöring.

Extra ordinarie tjänsteman och verkstadsarbetare med viss anställningstid
vid statens järnvägar äro även i så måtto bättre lottade
än de extra ordinarie tulltjänstemännen, att de äga förmånen av en
viss tids årlig semester. Om nyttan för såväl personalen som statsverket
av en dylik förmån torde väl meningarna numera knappast vara
delade, och senast vid 1914 års riksdag har av enskild riksdagsman
väckts motion om införande av semester åt statens arbetare och därmed
jämnställda, vilken resulterat i en riksdagsskrivelse till Kungl.
Maj:t om utredning i detta spörsmål.

Trots de växande fordringar, som ställas på den extra ordinarie
tulltjänstemannens av högre grad kompetens och utbildning, och oaktat
den dagavlöning, som för närvarande kommer nämnda tjänsteman
till godo, icke alltid, i varje fall icke för den äldre extra ordinarie
tjänsteman, som är placerad å dyrort, är tillräcklig att täcka de oundgängligaste
levnadsbehoven, skulle förhållandena likväl icke te sig så
nedslående, därest nämnda tjänsteman hade förhoppning om att inom
en rimlig tid vinna ordinarie anställning. Den omständigheten att för
närvarande över 40 % av samtliga tullverkets tjänstemän av högre
grad icke äro upptagna å ordinarie stat, ehuru en icke ringa del av
dem användes till göromål, krävande samma ansvar och noggrannhet,
som fordras av den ordinarie kammarskrivaren och därmed jämnställd
tjänsteman, tyder på att här otvivelaktigt föreligger ett missförhållande,
som bäst torde kunna rättas genom extratidens nedbringande till en
viss maximigräns, exempelvis åtta år, till förmån för vilken reform
olika officiella myndigheter flerfaldiga gånger hava uttalat sig. Ett
ytterligare stöd för en dylik i sig själv billig fordran finnes för övrigt
även i 1908 års tullstatskommissions betänkande, av vilket framgår,

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

att nämnda kommission vid uppgörandet av nu gällande lönestat utgått
från den förutsättningen, att extratiden genom inrättandet av ett
flertal ordinarie befattningar med utgången av år 1909 numera kunde
antagas komma att nedgå till åtta år.

De sista tidernas allvarliga händelser hava på de vapenföra tulltjänstemännen
ställt fordringar, som framhävt kravet på att den tid,
tulltjänsteman fullgör sin värnplikt eller på annat sätt tages i anspråk
för rikets försvar, måtte räknas lika med effektiv tjänstgöring i tullverket,
till förhindrade därav att mindre vapenför eller till krigstjänst
oduglig tjänsteman i befordringshänseende vinner ett oberättigat företräde.

S. Till sist vill föreningens styrelse framhålla lösningen av änkepensioneringen
inom tullverket som en fråga av allra största vikt. Med oro
och bekymmer tänker den gifte tjänstemannen på det öde, som kommer
att drabba hans närmaste, om han skulle falla ifrån, varför en snabbreformering
av den s. k. änkepensioneringen — närmast i överensstämmelse
med ett av direktionen för tullstatens enskilda pensionskassa
framlagt och av kungl. generaltullstyrelsen godkänt förslag —
skulle åt tullkåren skänka den fullständiga arbetsro och den arbetsglädje,,
som den tyvärr nu saknar och som är ett oeftergivligt villkor för ett fullgott
och intresserat arbete.

Utom vad föreningen nu upptagit har i de svaromål, som av
vissa tullkamrar och föreningsmedlemmar avgivits, framställningar
gjorts, vilka föreningen icke utan att hava ett mötesbeslut bakom sig
ansett sig kunna framlägga som sitt eget, men, då flera av dem äro
av den beskaffenhet, att de i allt fall böra komma under kommissionens
omprövning, hava vi här medtagit dem i form av transumt
av den skrivelse, däri förslaget framställts.

Ur förslag, framställt av föreningsmedlem i Malmö.

De åtgärder i avseende på likformighet i tullbehandling, som
redan äro förverkligade eller föreslagna med tanke på snart införande,
såsom cirkulation, bibliotek, rätt till förfrågningar hos tullstyrelsen,
särskild instruktion m. m., äro väl ägnade att bevara och utveckla
likformigheten de olika tullplatserna emellan, utan att man likväl
kan säga, att härigenom ett verkligt effektivt system skapats. I alla
dessa fall är tullstyrelsen alltid avsedd att vara den enda centralpunkten
eller härden för likformighetens skapande. Visserligen undviker
man härigenom faran av inre motsägelser i ledningen, däremot
måste det alltid bli en synnerligen svårlöst uppgift att från den enda
centralen på ett verkligt effektivt sätt övervaka de meddelade bestämmelsernas
efterlevande inom en mängd tullplatser, spridda över ett
så vidsträckt område.

Förslaget att genom ett större antal byråassistenters anställande
iscensätta en oftare upprepad inspektion å alla de olika tullplatserna
lider av tvenne svagheter (dyrbarheten frånsedd), nämligen dels svång -

sv. ALLM. TULLTJÄNSTKMANNA FÖRENING.

()7

hotell att skaffa tillräckligt antal — och för eu verkligt effektiv inspektion
av ett 50-tal tullplatser erfordras ovillkorligen ett relativt
stort antal — lämpliga och dugliga personer, villiga, att alltid befinna
sig på resande fot, dels svårigheten för dessa senare att sinsemellan
bevara likformigheten i uppfattning. Ju dera inspektörer ju tätare
inspektioner — och ju derå möjligheter till divergenser inspektörerna
emellan i uppfattningen av ett och samma tullbehandlingsfall.

Detta system kommer för övrigt icke det behov till mötes, som
måste vara ett av de angelägnaste: att skapa ökade och dagliga, tillfällen
för de mindre tullplatserna att under enklaste former rådföra
sig med och inhämta upplysningar av en med större erfarenhet och
större hjälpmedel utrustad, närbefintlig tullplats. Många frågor, som
vid eu dylik diskussion jämställda emellan dryftas till stor nytta
för båda parter, skulle aldrig komma att ställas till en högsta myndighet,
dels av fruktan att besvära i onödan, dels av mer eller mindre
berättigad farhåga att genom en fråga riskera att blotta någon okunnighet.
Varje mil, som avlägsnar tullplatsen från den enda centralpunkten,
ökar ju dessutom tid och kostnader för försändelser samt
svårigheten att per telefon komma i direkt tankeutbyte med vederbörande.

Genom indelandet av landet i ett visst antal tullbehandlingsdistrikt
(exempelvis Stockholms, Göteborgs, Malmö, Norrköpings, Sundsvalls
och Kalmar), inom vilka den betydligaste tullplatsen skulle utgöra
var och eu i sitt distrikt huvudtullplats med uppgift att med
tillhjälp av fullständig provsamling, laboratorium, bibliotek etc. dels
på förfrågan lämna alla till buds stående upplysningar och eventuellt
utgöra närmaste instans över tullförvaltningarna inom distriktet, dels
inom distriktet sörja för upprätthållande av och vara ansvarig för
likformigheten i tullbehandling, undginges dessa olägenheter. Huvudtullplatsen
skulle med ett ord inom distriktet spela samma roll som
vederbörande tullförvaltningsavdelnings eller tullförvaltnings chef
inom tullförvaltningen.

Genom uppsamlandet å en enda plats inom distriktet av tullbehandlingsangelägenheter
och varuprov kunde tullstyrelsen genom
att i huvudsak inskränka inspektionen till dessa huvudtullplatser utöva
en verkligt effektiv kontroll över likformigheten och detta med
ett fåtal inspektörer (en å två) samt utan att äventyra enhetligheten.

Arbetet hos huvudtullplatsens chefsinstitution bleve ju härigenom
i viss grad ökat, dock skulle det huvudsakliga av ingående förfrågningar
och undersökningsmateriell snart visa sig vara i stor omfattning
identiskt med redan avgjorda fall hos den större tullplatsen —
en viss homogenitet i importen kan ju i regel konstateras inom närbelägna
tullplatser — och sålunda den verkliga ökningen visa sig vara
av övergående eller lätt behärskad natur. Förhållandet mellan huvudtullplatsen
och de övriga inom distriktet skulle komma att mera
närma sig ett rådplägande och kamratligt tankeutbyte samt härigenom
verka mera befruktande på självverksamheten än det ständiga litandet
till tullstyrelsens upplysningsbyrå, vilken rådfrågningsverksåmhet
lätteligen kan leda till ett förkvävande av självständigheten i om -

SVAR PÅ FRAGECIRKULÄR.

dömet, vilken är och måste förbliva en ytterst viktig faktor i all tullbehandling.
Med upplysningsbyrån tör den underordnade nämligen
icke gärna inlåta sig i diskussion, och diskussionen är det egentligen
fruktbringande för tulltjänstemannen i hans strävan att behärska sin
utomordentligt omfattande och svåra uppgift.

Distriktssystemet erbjuder samma fördelar, antingen man vill
inom distriktet placera verkligt fackutbildad tullkemist vid huvudtullplatsen,
eller man vill föreskriva, att alla större kemiska undersökningar
skola utföras vid tullbehandlingsbyrån. Kostnaderna i det
förra fallet skulle säkerligen icke väsentligt överstiga den senare an
ordningens. Vid de större varuprovsamlingarna och laboratorierna
äro redan nu i regel stationerade tjänstemän av kontrollörs grad, vilkas
uppgift kunde övertagas av tullkemisten. Och skall allt kemiskt
undersökningsmaterial dirigeras till upplysningsbyrån, så torde en
person där föga förslå för detta ändamål. I landsortens distrikt
skulle dessutom tullkemisterna komma att spela en stor roll även
genom den kraft, de kunde ställa till förfogande för föreläsningar,
handledning i kontrollundersökningar etc., vilka med stort utbyte
kunde anordnas vid huvudtullplatsen för distriktets samtliga tjänstemän.

För att förebygga dubbelundersökningar av samma varor kunde
föreskrivas, att rapport om alla större undersökningar omedelbart insändes
till tullstyrelsen, som med vissa kortare mellanrum kunde
delgiva samtliga huvudtullplatser de samlade rapporterna.

Det här skisserade distriktssystemet låter sig mycket val förena
med ett i andra avseenden fullständigt genomfört system med särskilda
distriktchefer, ty en dylik chef borde väl kunna med tillhjälp
av tulltekniskt sakkunnig hålla hand även över likformigheten i tullbehandlingen.
Mot ett dylikt system pekar icke blott vikten och
mängden av tullförfattningarna utan även den nu väntande och säkerligen
ofrånkomliga reformen, bestående i tullförvaltningarnas övertagande
av befälet över kustbevakningen.

Ur lokalavdelningens i Stockholm skrivelse:

Rörande organisationen av tullförvaltning av sådan omfattning,
att arbetet lämpligen bör uppdelas å flera avdelningar, framlägges härmed
följande skisserade förslag:

Chefskap utövas av en tulldirektör, som till sin speciella uppgift
har de administrativa och kamerala ärenden, som beröra tullförvaltningen
i dess helhet. För fyllande av dessa uppgifter har han till
sitt biträde en av lämpligt antal tjänstemän bestående expedition.
De egentliga trafikgöromålen handhavas av tre trafikavdelningar, nämligen
tullbevaknings-, packhus- och nederlagsinspektionerna, så ordnade
att vardera till sin uppgift finge ett i det stora hela organiskt sammanhängande
arbetsområde för undvikande så mycket som möjligt av

SV. ALLM. TITLLTJÄN8TEMANNAFÖRENING.

6‘*

de obehag, som medfölja det nuvarande systemet, att olika delar av
en och samma expedition behandlas av olika avdelningar.

Något närmare utfört skulle de ärenden, som vid de olika avdelningarna
handläggas, fördelas sålunda:

vid tulldirektörsexpeditionen :

1) frågor rörande personalen och dess tjänsteförhållanden (personallistor
etc.),

2) ekonomiska ärenden, som röra personalen eller tullförvaltningen
i dess helhet (avlöningar, pensioner, expenser m. in.),

3) den sammanfattande redovisningen;

vid tullbevakninginspektionen:

1) den speciella tillsynen av fartyg och varor från eller till utrikes
ort samt därtill hörande klareringsexpeditioner,

2) debitering, uppbörd och redovisning av skeppsumgälder,

3) ärenden rörande bärgade varor, sjöfynd och konfiskationer;

vid packhusinspektionen:

1) angivning,

2) tullbehandling,

3) debitering, uppbörd och redovisning av umgälder, som påvila
gods, angivet till direkt förtullning, förtullning från transitupplag eller
fri disposition;

vid nederlagsinspektionen:

1) nederlagsrörelsen med debitering, uppbörd och redovisning av
umgälder för till uppläggning å eller förtullning från nederlag angivna
varor,

2) restitutionsupplaget med redovisning av de medel, som i samband
därmed kunna varda uppdebiterade,

3) transitupplag med debitering, uppbörd och redovisning av
transitupplagsavgifter samt, enär den omedelbara transitförsändningen
så nära sammanhänger med vad stadgat är om upplag, jämväl de
med denna förenade åligganden.

Ur tullförvaltarens i Hälsingborg skrivelse:

Denna tullkammare har redan år 1913 framhållit önskvärdheten
och nödvändigheten därav, att lokaltullförvaltningen i Hälsingborg
organiseras medelst uppdelning i tre avdelningar, nämligen:

tullkammare, jämväl omfattande nederlags-, frilagers-, konfiskations-
och uppbördsärenden;

7 0

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

packhusinspektion, omfattande alla hithörande avdelningar;

tullbevakningsinspektion, omfattande alla till tullbevakningen hörande
ärenden.

Med trafikens och rörelsens oavbrutna utveckling vid denna, med
hänsyn till det alltför nära grannskapet med Danmark (22 minuter
med ångfärjan) en av rikets allra viktigaste gränstullförvaltningar,
vågar jag hålla före, att sällan tillförne torde något förslag hava
väckts mera ägnat att tagas i betraktande och noggrant övervägande
vid stundande omorganisation av tullverket. Själv kan jag intyga,
att förhållandena, sådana de under generationer här vuxit sig fast,
äro minst sagt olidliga för den, som vill och önskar en ordnad tullorganisation,
i stället för ett till det allmännas skada fortsatt »låtgåsystem».
Med bästa vilja i världen kunna nämligen fel icke undvikas,
så länge det fortfarande, som hittills, skall gälla, att vid denna
stora lokaltullförvaltning tullförvaltaren är ensam ansvarig. Med de
oavbrutna hänvändelserna till honom dels personligen, dels även per
telefon och telegraf, honom åliggande delgivning av författningar, skrivelser
och order, avfattande av skrivelser, utlåtanden och order, handhavande
av förvaltningen och redovisningen samt övervakande av de
härstädes synnerligen talrika och ansvarsfulla tullbevakningsärendena,
lärer få anses uppenbart, att en uppdelning i avdelningar på här
ovan föreslagna sätt är av största vikt och därför icke längre bör
uppskjutas, liksom ock att avdelningarna böra ställas under gemensamt
chefskap av en tulldirektör. Härför talar ock den omständigheten,
att under Hälsingborg lyda ej mindre än sex tullförvaltningar,
av vilka tullinspektionen i Höganäs och tullstationen i Råå äro särskilt
betydande.

Ur förslag av föreningsmedlemmar i Lund:

I § 3 av gällande avlöningsreglemente för tullverket stadgas beträffande
avlöningsförhöjningarna bl. a., »att den högre avlöningen ej
får tillträdas förr än vid början av kalenderåret näst efter det, varunder
den stadgade tjänståldern blivit uppnådd». Denna bestämmelse
innebär i själva verket en orättvisa, enär den lämnar rena tillfälligheter
onödigt stort inflytande på hithörande frågor. Ansökningstidens
utgång för två eller flera tjänster sammanfaller ofta, men det
är allmänt bekant, att utnämningarna ej därför av helt naturliga skäl
alltid kunna bliva samtidiga. Inträffar det t. ex., att fatalierna till
två kammarskrivaretjänster utgå i början av december, är det icke
omöjligt, att den ena tjänsten tilllsättes redan samma månad men
den andra först i nästföljande januari. Den sist utnämnde e. o.
kammarskrivaren är måhända sin i december befordrade kamrat överlägsen
i såväl tjänsteålder som meriter, men icke förty får han avvakta
sitt första avlöningstillägg ett helt år längre än den av slum -

SV. ALLS!. TULLTJÄNSTEMANNA FÖRENING. 71

peri gynnade strax förut utnämnde kamraten. Med andra ord, den
ene tillträder sina 400 kronors avlöningsförhöjning vid början av det
fjärde året, den andre får vänta till det femte. Man kunde tycka,
-att denna olikhet skulle utjämnas med åren. Men tvärtom blir skillnaden
större med varje avlöningstillägg, så att efter tio års tjänstgöring
den ene uppburit i avlöning 1,200 kronor mer än den andre,
fortfarande tack vare en månads, för att ej säga ett par dagars tidigare
befordran.

Är det sålunda konstaterat, att tidsintervallernas antal i detta
fall har en ofördelaktig inverkan på en persons avlöningsförmåner, är
det alldeles tydligt, att dessa även påverkas av tidsperiodernas längd.
"Tänka vi oss avlöningsförhöjningarna tillträdda efter 2, 4 och 6 i
stället för resp. 3, 6 och 9 tjänsteår, blir ju resultatet, att den ene
redan på sju år inhöstat 1,200 kronor mer än den andre.

Det synes som om en ändring av ovannämnda villkor för avlöningsförhöjnings
tillträdande därhän, »att den högre avlöningen ej får
tillträdas förr än vid början av kalenderwåwodew näst efter den, varunder
den stadgade tjänsteåldern blivit uppnådd» — vore ett berättigat
krav och med rättvisa och billighet överensstämmande.

Då anslaget till ålderstillägg i likhet med det till vikariatsersättning,
extra biträden m. m. har förslagsanslags karaktär samt avlöningarna
utbetalas per månad, torde ej heller oöverstigliga hinder, vare
sig i administrativt- eller redovisningshänseende, möta för den här
avsedda reformen.

Ur lokalavdelningens i Göteborg skrivelse:

Beträffande lokalfrågan faller genast i ögonen det säregna förhållandet,
att staden av tullverket uppbär den s. k. tolagsersättningen
och därmed bl. a. bestrider byggandet och underhållet av tullverkets
lokaler. Detta förhållande, som, ehuru det för statsverket
medför betydande utgifter, likväl ofta verkat hämmande på en tillfredsställande
lösning av tullverkets byggnadsfrågor, har varit föremål
för flera motioner i riksdagen, som avsett att indraga eller inlösa
tolagsersättningen. Men då, så önskvärt det från statens synpunkt
än vore, det torde möta stora svårigheter att häri åstadkomma ändring,
få vi, under förutsättning att tolagsersättningen som hittills
kommer att utgå, här nedan framhålla en del önskemål, vilkas förverkligande
vi ansett vara av så fundamental betydelse, att frågan
om införandet av modernare arbetsmetoder och andra för verkets
rätta skötsel nödvändiga anordningar icke kunna dessförutan tillfredsställande
lösas.

Därigenom att genomfört enhetligt chefskap saknas å de större
tullplatserna, bliver resultatet ofta, att vid förekommande utvidgningar
av lokaler m. m. det planmässiga sammanhanget mellan de olika för -

SVAR PÅ FRÄGECIRKULÄR.

valtningsavdelningarna till men för trafikanterna bliver rubbat. För
vinnande av förbättring härutinnan anse vi erforderligt, att av på
platsen tillsatt byggnadsnämnd, sammansatt till lika antal av medlemmar
från tullverket och staden, med tillhjälp av arkitekt och i
samråd med tullmyndigheterna därstädes uppgjorda ritningar böra
utav av kungl. generaltullstyrelsen och av Kungl. Maj:t tillsatt expert
på området granskas och godkännas till utförande, varefter det avslutade
byggnadsarbetet av samma myndigheter avsynas och godkännes.

2. Skrivelse från Sveriges tullmannaförening.

Till kungl. tullstatskommissionen.

Med anledning av att kungl. tullstatskommissionen anhållit, att
Sveriges tullmannaförening måtte uttala sig över en del frågor berörande
tullverkets ifrågasatta omorganisation, få undertecknade, nämnda
förenings centralstyrelse, härmed under hänvisning till det styrelser
tillhandakomna frågeformuläret avgiva följande yttrande.

2. Frågan om lekm ann a rep resen tutia n inom styrelsen (tullfullmäktige).

En representation inom generaltullstyrelsen av tullverket utomstående
personer, företrädande olika näringsgrenar, torde utan tvivel,
anse vi, vara till fördel vid lösandet av en del tullverket åliggande
uppgifter på ett praktiskt och tidsenligt sätt. Därvid bör, enligt vår
mening, tullfullmäktiges uppgift utsträckas sålunda, att fullmäktige
må bliva en förhandlande part, ej blott emellan generaltullstyrelsen
och den trafikerande allmänheten, utan även vid förhandlingar mellan
generaltullstyrelsen och personalens organisation. Därigenom skulle
ett av den lägre personalens önskemål i någon mån realiseras, i det
tillsättande av tullfullmäktige med dylik kompetens kommer att bliva
ett steg i riktning mot införande av förhandlingsordning, varom såväl
Sveriges tullmannalörening som de flesta övriga statstjänareorganisationer
i skrivelse till statsrådet och chefen för civildepartementet
framställt begäran.

6. Frågan om tulltjänstemännens av lägre grad kompetens och

utbildning.

I denna viktiga fråga har, vad först kompetensen beträffar, sedan
flere år tillbaka inom den lägre tjänstemannakåren den uppfattningen

SVERIGES TULLMANNA FÖRENING. 73

stadgat sig, att överkvalificerad arbetskraft kommer till användning
inom tullverket i stor utsträckning. På grund av flerårig erfarenhet
hava vi kommit till den övertygelsen, att den jämförelsevis höga
teoretiska kunskap (mogenhetsexamen), som utgör villkor för antagning
av tjänstemän till högre grad, ej är nödvändig på alla de plåt
ser, som för närvarande innehavas av dylika, utan att de lägre tjänstemännen
med god folkskolebildning i förening med praktisk erfarenhet
mycket väl kunna utföra en hel del av de göromål, som nu utföres
av tjänstemän av högre grad.

Sålunda må påpekas, att användning av tjänstemän av kontrollörs
grad och med en lön på 5,400 kronor om året till att uppväga
partigods, såsom frukt, kaffe, konserver, lök m. m., vilket har förekommit
och fortfarande förekommer, utan tvivel måste betraktas
såsom användning av både överkvalificerad och alltför dyrbar arbetskraft.

Det torde icke kunna bestridas, att det bör ligga i statens eget
intresse att tillse, att dess utgifter ej bliva större än nödigt, och att
personer med onödigt stora kvalifikationer ooh höga löner icke förrätta
sådana göromål, som andra med mindre teoretiska kunskaper och
mindre löner kunna utföra utan att statens intressen därför äventyras.
I detta avseende tillåta vi oss citera ett uttalande av andra kammarens
fjärde tillfälliga utskott under 1909 års riksdag i dess betänkande
angående överkvalificerad arbetskraft vid tullverket:

»Enligt utskottets mening är det en av statsmakternas viktigaste
uppgifter att åstadkomma en god hushållning med det dyrbaraste
nationen äger, dess folkmaterial. Häri innebäres bland annat, att inhämtad
utbildning användes på sådana platser, där den kan bli fullt
utnyttjad, varigenom användandet av överkvalificerad arbetskraft undvikes,
samt att dugande förmågor släppas fram till ansvarsfullare
platser utan hinder av social eller ekonomisk art.»

Som bevis på att det mycket väl går för sig att ersätta tjänstemän
av högre grad med dylika av lägre, må anföras, att då det varit
brist på de förra, de senare ansetts mycket gott kunna användas till
vägningar av varjehanda slag av tullpliktigt partigods ävensom till
att utskriva och underteckna packhusattester samt införa dessa i
journal. Likaså hava de till full belåtenhet fått utföra en del tullkammargöromål,
såsom kopiering av skrivelser, mätningsattester, utskrivning
av beklädnadsrekvisitioner, förande av postbok m. m. Se
vidare härom bil. 1 och 13.*) I dessa finnas angivna en del platser,
där man ansett, att de lägre tjänstemännen med fördel kunnat användas
till en mängd göromål, som däremot å de flesta andra platser utföras
av tjänstemän av högre grad. Detta förhållande förmena vi
bör ändras, så att endast i undantagsfall den dyrare arbetskraften
tages i anspråk till underordnade sysslor.

Skulle ytterligare exempel på nu omnämnda förhållande behövas,
kan nämnas, att behandling av tullfritt gods sedan lång tid tillbaka
på en del platser varit anförtrodd åt tjänstemän av lägre grad, under

*) Här ej avtryckta.

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

det att på andra platser detta arbete måste utföras av tjänstemän av
högre grad.

Att detta å de senare platserna ej tillätes kan väl icke bero på
bristande kompetens, då ju personalen med möjligen några få undantag
har folkskolebildning och kunskapsmåttet hos densamma de olika
platserna emellan väl ej i nämnvärd grad skiljer, utan är orsaken nog
tillfmnandes hos de olika cheferna och beroende på deras olika uppfattning
om saken.

Bland de tjänster, som äro särskilt lämpliga att bestridas av de
lägre tjänstemännen, äro de på enskildas bekostnad och med kungl.
generaltullstyrelsens tillstånd varje år under seglationen inrättade tullstationerna
(s. k. sommarstationer), vilka bruka förestås av e- o. kammarskrivare
med förordnande som t. f. uppsyningsman. Vid flera tillfällen
har dylik station utan anmärkning föreståtts av tjänsteman av
lägre grad.

Samma är förhållandet med tull- och gränsinspektionerna, vilka
dock till skillnad från de ovannämnda bekostas av staten och bruka
förestås av tjänstemän av högre grad (tull- och gränsinspektorer) på
ordinarie stat. Göromålen på dessa platser äro nämligen i det närmaste
av samma beskaffenhet som vid de tull- och gränsstationer,
vilka förestås av tjänstemän av lägre grad.

Till jämförelse må nämnas, att, medan tullstationerna vid Grissleharnn,
Huvudskär och Landsort förestås av tjänstemän av lägre grad,
tullinspektionerna vid Furusund, Sandhamn och Dalarö, vilka jämte de
förstnämnda äro inloppsstationer till Stockholms skärgård, förestås av
tjänstemän av högre grad, trots att det är ytterst liten skillnad på
göromålens art vid alla dessa platser. De senare platserna borde därför
enligt vårt förmenande lika väl kunna anförtros åt de lägre tjänstemännen.

Vi se oss, efter det ovan anförda, föranlåtna till det uttalandet,
att det borde stadgas, att alla gräns- och tullinspektioner ävensom
de tillfälligt inrättade tullstationerna (s. k. sommarstationer)’ skola
förestås av tjänstemän av lägre grad, samt att alla de göromål, som
enligt medföljande bilagor bevisligen kunnat utan anmärkning skötas
av tjänstemän av lägre grad, skola anförtros åt dessa.

Om häremot den anmärkningen skulle framkomma, att de s. k.
sommarstationerna skola helt bekostas av den eller dem, som begärt
stationens inrättande, och att tjänsten därför icke får bestridas av en
ordinarie befattningshavare, få vi framhålla, att den ordinarie vaktmästare,
som av kungl. generaltullstyrelsen förordnas att bestrida
tjänsten, själv har att bekosta sin vikarie, varigenom staten blir befriad
från kostnad.

6) b. Vad härefter beträffar de lägre tulltjänstemännens teoretiska
utbildning för tulltjänsten, så har det länge varit ett önskemål
inom kåren, att teoretiska kurser anordnas för den lägre personalen,
och härom har även Sveriges tullmannaförening riktat framställning
till generaltullstyrelsen.

Kiksdagen beviljade vid behandling av tullverkets stater år 1910
ett årligt anslag av 21,000 kronor, att utgå för tjänstemän och »be -

SVERIGES TULLM ANN AFÖRENING. 75

tjänte» gemensamt för dylika kurser. Undervisningen för »betjänte»
skulle huvudsakligast bestå i studiet av gällande författningar och
språk.

Ännu har dock icke, om man undantager en i Malmö 1913 inrättad
kurs i främmande språk, i någon mån detta undervisningsanslag
kommit de lägre tjänstemännen till del.

Det kan ju vara, att höga vederbörande ansett det icke behövligt
att .lämna den lägre personalen tillfälle att förkovra sina kunskaper,
vi kunna dock icke underlåta att påpeka, att ett dylikt tillvägagående
måste i hög grad uppamma känslan av klasskillnad och vidga klyftan
mellan de »högre» och de »lägre». Den lägre personalen har svårt
att uppfatta det annat än som en tendens att söka utfylla studenternas
kunskapsmått och skolning, så att de måtte bli mera praktiska,
medan det icke anses av nöden att i lika mån upphjälpa kunskaperna
hos den lägre personalen, vilka dock blott utgått från folkskolan
och därför även med goda huvuden stå mindre gott rustade
i kampen att bryta sig en bana inom verket.

Vederbörande inom verket hava ju dock förut förklarat sig tillfullo
uppskatta kårens önskan, som går ut på att få i likhet med jämförlig
personal inom andra statens verk komma i åtnjutande av nödig
utbildning, och här har det ju nu gällt endast ett verkställande av
det av regering och riksdag fattade beslutet.

Med fasthållande av vår förut till generaltullstyrelsen hävdade
uppfattning få vi uttala oss för en sådan bestämmelse, att, innan antagande
till e. o. tjänstemän i tullverket sker, varje aspirant skall
genomgå en kurs för utrönande av hans lämplighet för tulltjänsten
samt för bibringande av nödiga specialkunskaper. Efter genomgången
kurs skall examensprov avläggas, och de, som bestå provet, skola
genast antagas till e. o. tjänstemän, vilka även böra erhålla en viss
ersättning av staten för den tid, kursen pågått.

Kursdeltagarnas antal fixeras efter det antal extra, som verket för
tillfället har behov utav.

Vidare uttala vi oss för att frivilliga fortsättningskurser för ordinarie
tjänstemän anordnas, vari undervisning skulle meddelas i författningskunskap,
ett utländskt språk, matematik och varukännedom.

Den senare kursen skulle, vad de lägre tjänstemännen angår,
hava till uppgift att bibringa dessa kompetens att övertaga och utföra
mera krävande sysslor än vad de med nu rådande system få
bestrida på grund av den till synes oöverstigliga skrankan, som heter
mogenhetsexamen. Det kan enligt vår mening icke finnas något skäl
till att förhindra, att dugliga och energiska personer i vilken samhällsklass
som helst få använda sin energi på den plats, de kunna
fylla, även om de ej avlagt studentexamen, ej heller att, när de äga
kompetens till densamma, de också få den, även om de förut tillhört
den lägre tjänstemannagraden.

SVAR PÅ FRÅGECIRKTTLÄR.

7. Frågan om användning av kvinnlig arbetskraft för kontors göromål.

Användning av kvinnlig arbetskraft inom tullverkets lokalförvaltning
samt kust- och gränsbevakning anse vi överhuvudtaget ej bör
ifrågakomma, då det nämligen icke gärna kan tänkas bli annat än i
rena undantagsfall, som kvinnlig arbetskraft kan användas. Detta
vore endast fallet i de större städerna, där tjänstgöringen kunde
tänkas så specialiserad, att ett rent automatiskt kontorsarbete uppstode
för vissa tjänster. På de flesta platser är dock personalen nödsakad
att deltaga i alla förekommande göromål, såväl kamerala å
tullkammare och nederlagskontor som tullbehandlingsgöromål i packhus,
å kaj och å fartyg, och för de senare göromålens utförande
kunna väl under alla omständigheter kvinnor icke lämpa sig.

Med kännedom om den många gånger ej allt för hänsynsfulla allmänhet,
som tulltjänstemännen ha att betjäna och komma i beröring
med, är det lätt att inse omöjligheten för en kvinna att vid alla tillfällen
kunna på ett tillfredsställande sätt tillvarataga statens intressen
och uppehålla nödig ordning.

Vi äro också förvissade om att någon därtill kvalificerad kvinnlig
arbetskraft ej kan erhållas så billigt, att det skulle vara för staten
ur ekonomisk synpunkt förmånligare än att använda tjänstemän av
lägre grad i den utsträckning, som vi under punkt 6 hava föreslagit.
Vi få därför för vår del avstyrka ett förslag om användande av
kvinnlig arbetskraft vid tullverkets lokalförvaltningar samt kust- och
gränsbevakning.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen
samt kust- och gränsbevakningen.

Den ur ekonomisk synpunkt för statsverket mest brännande frågan
torde utan tvivel vara den, som i denna punkt avses, nämligen
eventuella indragningar vid de olika avdelningarna.

Vad först och främst beträffar lokalförvaltningen, måste som en
given följd av de i punkt 6 av oss förordade ändringarna och, för så,
vitt riksdagens och dess utskotts tydligt uttalade önskan, att överkvalificerad
arbetskraft icke måtte användas, bleve respekterad, en hel
del indragningar av högt avlönade tjänstemän komma till stånd.

Då vi redan i punkt 6 ur statsfinansiell synpunkt påvisat nyttan
och nödvändigheten av en ändring i berörda avseende och med hänvisning
till den i bilaga n:r 2*) mera ingående specificering av de olika
göromålens art och av vilka tjänstemän de förrättas, anse vi detta
vara skäl nog för att ingen som helst reducering av den lägre tjänstemannakåren
vid lokalförvaltningen bör företagas. Som ytterligare
skäl kan andragas det stora antal e. o. tjänstemän av lägre grad,

*) Här ej avtryckt.

SVERIGES TULUMANNAFÖRENING. 77

som ärligen användas ej blott under seglationen utan hela året om.
Se vidare bilaga n:r 10.*)

Vid kustbevakningen torde vad beträffar indragningarna förhållandet
vara enahanda som vid lokalförvaltningen.

Dock torde eu del andra ändringar böra komma till stånd med
hänsyn till att med nutida snabba kommunikationer till såväl lands
som sjöss bevakningen av kusterna ej kan anses vara på ett för staten
fördelaktigt sätt ordnad.

Bevakningen till sjöss torde med fördel kunna förändras därhän,
att på platser med öppen kust, patrulleringen till sjöss indrages och
i stället inrättas fasta kustposteringar under befäl av en uppsyningsman.
Även kan ifrågasättas, huruvida icke den inom Haparanda tullkammardistrikt
vid kustbevakningen använda ångaren »Gripen» för
samma kostnad och med samma, ja till och med större effektivitet i
bevakningshänseende kan utbytas mot två stycken snabbgående motorbåtar
med vardera två vaktmästsre under befäl av en uppsyningsman,
se vidare bil. 3*). Vidare torde kustbevakningen helt höra läggas
under tullkammarchefernas befäl. För närvarande är det så, att tullkamrarna
handhava bestyret med såväl avlöning, beklädnad, bevakning
vid strandning och strandvraksgods, under det att kustbevakningschefen
beviljar permission och fördelar semester. Denna uppdelning
av bestyren på olika överordnade verkar mycket litet praktisk. Det
har sålunda bland annat förekommit, att, då kustbevakningschefen beviljat
permission i slutet av månaden, skrivelsen därom icke kommit
tullkammaren tillhanda, förrän avlöningslistan redan varit uppgjord,
vilket haft till följd, att ny avlöningslista måst upprättas.

Om kustbevakningspersonalen på detta sätt helt ställes under
tullkammarchefernas befäl, bliva kustbevakningschefstjänsterna överflödiga
och kunna indragas utan någon risk för att statens intressen
■därigenom sättas på spel.

Vidare kan det nu rådande systemet, att tjänsteinnehavarna
själva skola bekosta båt mot erhållande av s. k. båtlega, ej anses
vara för staten eller den underordnade bevakningspersonalen fördelaktigt,
utan bör staten tillhandahålla den personal, som därav är i
behov, tjänstebåt samt även bekosta dess underhåll och driftkostnad.

Vad sedan angår gränsbevakningen, som har sig ålagt att bevaka
rikets landgräns, torde icke heller där någon möjlighet finnas att reducera
bevakningsstyrkan. Genom inhämtade upplysningar hava vi
blivit fullt övertygade om att så ej kan ske, såvida statens intressen
skola bliva fullt tillgodosedda och ingen olovlig varuinförsel skall
äga rum.

Det bevakningsområde, som är tilldelat varje gränsridare, med
dess många farbara vägar och lastbryggor, torde som medföljande
bil. 5*) utvisar vara talande bevis för att bevakningspersonalen på
vassa platser behöver förstärkas.

Väl kan påvisas, att beslag ej så ofta göres vid gränsen, men
detta utgör ju icke något bevis för att ej en effektiv bevakning är

*) Här ej avtryckt.

SVAR PÅ FRÅGE CIRKULÄR.

nödvändig, ty man får nog förutsätta, att, ifall icke bevakningens
effektivitet upprätthölles, det nog fortfarande finnes individer, som
skulle försöka sig på smuggling, ty förvärvsbegäret har nog icke
minskats.

Man får även räkna med den förhöjda tullen å tobaksvaror, som
naturligtvis ökar profiten vid smuggling. De restriktioner, som mer
och mer införas på rusdryckshanteringens område, vilka försvåra anskaffandet
av dylika varor inom landet, komma säkerligen att nödvändiggöra
en skärpt bevakning vid gränsen, om staten skall garanteras
efterlevnaden av lagar och förordningar.

Gränsbevakningens organisation är till en del något olika vid
finska och norska gränsen, i det att vid den senare finnas inrättade
gränsstationer, vilka förestås av en gränsridare, som av generaltullstyrelsen
förordnas som t. f. gränsstationsföreståndare med rätt att
tullbehandla och uppbära tullavgift för inom hans distrikt över gränsen
inkommande varor.

För detta uppdrag erhåller den därtill förordnade gränsridaren
av staten ett visst arvode per år.

På gränsen mot Finland finnas däremot inga gränsstationer, som
förestås av en av kungl. generaltullstyrelsen tillförordnad gränsstationsföreståndare,
utan skola inkommande varor förtullas i Haparanda, men
då en mängd varor av ortsbefolkningen föras över gränsen många
mil från denna stad, kunna varuägarna näppeligen tvingas att färdas
långa vägar för att få sina varor tullbehandlade, utan får enligt medgivande
från tullkammaren den på platsen posterande gränsridaren
tullbehandla samt uppbära tullavgifter och överlämna dessa till tullkammaren.
Se vidare bil. 3.*)

Som den i bilaga 3 bifogade utredningen över uppburna tullmedel
vid de olika gränsposteringarna utvisar, är det icke små summor,
som dessa gränsridare uppbära, utan att hava, i likhet med sina
kamrater vid norska gränsen kungl. generaltullstyrelsens förordnande
som gränsstationsföreståndare och med detta förordnande förenadearvode.

Yi få därför med stöd av det anförda hemställa, att kungl. kommissionen
måtte framlägga förslag om

dels att kustbevakningschefstjänsterna indragas och kustbevakningen
helt lägges under respektive tnllförvaltnings- och tullkammarchefernas
befäl,

dels att den så kallade båtlegan bortfaller och staten tillhandahåller
respektive befattningshavare tjänstebåt samt även bekostar
underhåll och driftkostnad,

dels att bevakningsångaren »Gripen» utbytes mot två snabbgående
motorbåtar med vardera två vaktmästare och en uppsyningsman,

dels att gränsstationer måtte inrättas i Karungi, Koivukylä, Matarengi,
Juoksengi, Pello och Pajala samt en vid Muonio älv.

dels att, ifall å de ovan uppräknade eller eventuellt å andra platser
på gränsen mot Finland gränsstationer komma att inrättas, dessa

*) Här ej avtryckt.

SVERIGES TULEM ANN AFOREN ING.

7<>

såväl som de vid norska gränsen redan befintliga gränsstationerna
komma att besättas med ordinarie föreståndare av uppsyningsman»
grad och därmed förenade löneförmåner.

9. Frågan om lämpligheten av tullförvaltningarnas i rikets tre
största städer nuvarande organisation på flera avdelningar
utan genomfört gemensamt chefskap.

Förslag om ett gemensamt chefskap för de olika avdelningarna
vid rikets tre största städers tullförvaltningar var i kungl. proposition
förelagd 1910 års riksdag men blev av denna avslagen till stor del
på grund av att det ansågs oformligt, att en av avdelningscheferna
även skulle bestrida platsen som tulldirektör och i så fall lämna utlåtanden
och dylikt till sig själv, och vi tro också, att en sådan
sammankoppling av befattningar ej skulle vara lycklig, utan bör denna
befattning vara helt fristående.

Som trafiken år för år alltmera ökas, skulle det helt säkert många
gånger underlätta den trafikerande allmänhetens arbete, om det vid
förekommande spörsmål funnes en gemensam chef att hänvända sig
till, och icke, som nu är fallet, till de olika avdelningarnas chefer,
vilka många gånger ha olika meningar i föreliggande frågor.

För att i sådana fall få bestämt besked måste allmänheten vända
sig till generaltullstyrelsen i flera frågor, som fortare och med mindre
besvär skulle kunna avgöras av en gemensam chef, om en sådan funnes
att tillgå. Vi äro därför förvissade om att inrättandet av ett
gemensamt chefskap skulle bespara allmänheten både besvär, tid och
kostnader, och hälsas med tillfredsställelse.

För personalen skulle ett gemensamt chefskap också vara till
gagn, då därförutan väl knappast en passande och rättvis placering
av personalen å de olika avdelningarna kan komma till stånd. Visserligen
skola avdelningscheferna varje år gemensamt inkomma till generaltullstyrelsen
med förslag till placering av personalen under påföljande
år, men som naturligt är försöker var och en avdelningschef
att tillgodose sin avdelning, och i så fall blir nog inte alltid posteringen
varken så rättvis eller lämplig, som den kunde bli, om det funnes en
ledande vilja.

Även vid avgivande av förord och förslag till förordnande och
befordran framhåller ju i regel varje avdelningschef sina underlydande,
då däremot en gemensam chef härvidlag säkerligen icke skulle taga
hänsyn till vid vilken avdelning den sökande för tillfället vore placerad,
utan endast låta lagens föreskrift om förtjänst och duglighet
bestämma sitt beslut.

Vi anse därför det vara synnerligen fördelaktigt, om ett gemensamt
chefskap vid lokaltullförvaltningarna i Stockholm, Göteborg och
Malmö inrättas, och anse vi jämväl, att denna tjänst bör bli fullt
fristående* så att dess innehavare ej får bekläda annan befattning i
kungl. tullverket.

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

11. Packhuskarlsfrågan.

I denna fråga, som rör användningen av packhuskarlar för handräckning
vid tullbehandling, måste vi avstyrka en eventuell statsanställning
av denna personal, då en sådan anordning för staten
med säkerhet skulle gestalta sig alltför dyrbar. Man får givetvis
antaga, att packhuskarlarnas nuvarande arbetsprestation skulle vid
statsanställning i betydlig grad minskas, då deras inkomst, som nu
är fallet, ej skulle bliva beroende av deras arbetsmängd. Vi tro därför,
att å de platser, där så mycket arbete finnes att tillgå för packhuskarlarna,
att de därav kunna hava sin utkomst, det system, som
användes i Stockholm, något moderniserat, är det lämpligaste. Men
å andra platser, där packhuskarlarna ej kunna beredas så mycket arbete,
att de kunna existera därpå, skulle kanske det system, som tilllämpas
i Ystad, med fördel kunna användas. På denna plats äro
packhuskarlarna antagna av tullförvaltningen men anställda hos och
avlönade av därvarande stuveribolag, som vid behov tillhandagår med
hur stor arbetskraft som erfordras. Med denna anordning äro alla
parter där på platsen synnerligen belåtna.

I detta sammanhang få vi till kungl. kommissionen framföra ett
av den lägre tullpersonalen länge närt önskemål, nämligen borttagande
av rätten för tulltjänstemän av lägre grad att förrätta packhuskarlsgöromål.
I vissa mindre städer, där ej särskilda packhuskarlar äro
anställda för handräckning vid tullbehandling, är det tillåtet den
lägre tullpersonalen att på begäran av varuägaren lämna handräckning
vid varors framforsling och öppnande och att därför av varuägaren
erhålla överenskommen ersättning. Detta system anse vi osunt
och skadligt och med verkets och personalens bästa oförenligt. Det
kan väl ej vara riktigt, att staten skall hålla en avlönad personal
med vissa förmåner, såsom fria kläder, semester m. m., och att sedan
denna personal skall få konkurrera om arbetsförtjänster med personer,
som därav kunna hava sitt levebröd. De göromål, som å ena sidan
åligga tulltjänstemännen, och de, som å andra sidan packhuskarlarna
ha till uppgift att utföra, äro redan i praktiken åtskilda och ingå ej
på något sätt i varandra. Tulltjänstemannen sköter tullbehandlingen.
Det biträde, som därvid fordras vid en överordnad tjänstemans fullgörande
av dennes tjänsteplikt, lämnas av vaktmästare, under det att
packhuskarlen framför godset till tullbehandling, uppackar och återinpackar
detsamma, lämnar handräckning vid vägning m. m.

En tulltjänsteman av såväl högre som lägre grad har således att
gentemot trafikanten bevaka statens intressen, under det att packhuskarlen
eller hans ställföreträdare på grund av sin ställning lätt får
benägenhet att mera se till trafikanters bästa.

1908 års tullstatskommission pointerar också i sitt yttrande angående
denna fråga, »att ett dylikt förfarande icke är förenligt med
lämpligheten för en statens tjänsteman, den där har sig ålagt att gent
emot trafikanten bevaka statsverkets rätt».

SVERIGES TURI,MANNA FÖRENING.

Med stöd av det anförda få vi förorda bestämmelse av innehåll,
att de liandräckningsbestyr vid tullbehandling, som i allmänhet förrättas
av packhuskarlar, ej under några omständigheter må förrättas
av tjänstemän av lägre grad.

12. Sportelfrågan.

En revision av sporteltaxan har länge varit ett av de förnämsta
önskemålen hos den lägre tullpersonalen.

Då enligt mom. 4:o i allmänna bestämmelser för sporteltaxan
tjänsteinnehavare har sig ålagt att stå de trafikerande till tjänst icke
endast de 11 timmar av dagen, som utgör så kallad »allmän tjänstgöringstid»,
utan även å övertid, borde väl också bestämmelse finnas
därom, att tulltjänstemannen skulle erhålla skälig ersättning för sin
förlorade fri- och vilotid. Men det kan väl ej med allvar påstås, att
50 öre per timme är skälig ersättning på nattetid eller sön- och
helgdag.

Redan då den av Kungl. Maj:t tillsatta delegationen år 1907 avlämnat
sitt förslag till ny sporteltaxa, protesterade den lägre tullpersonalen
mot förslaget, vilket även föranledde till vissa ändringar
vid det slutliga fastställandet av den nya taxan år 1910.

Den princip, som uppdelade den å övertid tjänstgörande personalen
i olika betalningsklasser, har under de 4 år, som taxan tilllämpats,
mer och mer av personalen utdömts, såsom verkande i högsta
grad orättvist.

Bevakning vid styckegodslossning t. ex. ersättes med 1 krona
per timme, men all bevakning vid lastning med 50 öre. Det har
visat sig, icke minst under allra senaste tiden, att bevakning
vid inlastning av förpassningsskyldigt styckegods kräver den allra
största uppmärksamhet och särskilt dugligt folk, med ingående kännedom
om författningar och dylikt. Den allra minsta o uppmärksamhet
kan föranleda ganska allvarsamma komplikationer.

Däremot hava vi ansett, att på grund av de skäl, som anförts
från trafikanthåll, vid inlastning av förpassningsskyldigt partigods,
som t. ex. trälaster i Norrland, det ej erfordras så sträng bevakning,
och föreslå vi ej någon förhöjning i ersättningen för dylik bevakning.

Vid utlämning av nederlags- eller transitogods förhåller det sig
på enahanda sätt, som ovan anförts angående styckegods: den expedierande
tjänstemannen måste under precis samma svårigheter som
vid lossning av godset, i ur och skur, dålig belysning, dåligt märkt
gods o. s. v., notera märke, nummer och kollital, under samma tjänsteansvar
vid uppstående felexpediering.

De skäl, som från handels- och sjöfartshåll anförts för den omtalade
ersättningens betungande art, kunna vid närmare betraktande
ej anses som fullgoda. Lossning av ett fartyg med last av partigods,
t. ex. stenkol, bevakas i regel av en tullvaktmästare. Har fartyget 4
luckor, användes för arbetets utförande t. ex. på redden i Stockholm
44 st. hamnarbetare, som alltså, enligt nu gällande prislista, erhålla

SVAR PÅ FRÅ GE CIRKULÄR.

en minimiersättning av, för tiden efter klockan 6 eftermiddagen, 95 öre,
samt sön- och helgdagar 1 krona 20 öre per timme. Lossar således fartyget
till klockan 12 midnatt, utgår övertidsersättningen till arbetsstyrkan
med kronor 250: 80, till den bevakande tulltjänstemannen med 50
öre per timme = kr. 3: —. I detta fall bör man väl ej kunna påstå,
att ersättningen för tullbevakningen kan i större män inverka på
den ökade profit, som fartygsrederiet anser sig ha på tidsvinsten
av övertidsarbetet.

Den bestämmelse i tullstadgans § 20 mom. 2, som förordnar, att
bevakning å fartyg i vissa fall skall vara avgiftsfri, såsom då t. ex.
efter förrättad ^visitation vid tullplats vakt åsättes fartyget på grund
av last på däck, ofullständiga stängningsanordningar eller lastens beskaffenhet,
få vi på det bestämdaste vända oss emot, och hemställa
om borttagandet av bestämmelsen i fråga.

Den betalningsform, som trots den bestämda reservation, som inom
Kungl. Maj:ts ovan nämnda kommission avgavs av trafikens representanter,
ånyo blev i sportel taxan fastställd år 1910, nämligen om
tillåtelsen för den kontrollerande myndigheten, i detta fall tullverkets
tjänstemän, att träffa överenskommelse med de trafikerande angående
vissa extra inkomster, har av personalen ansetts urarta till så betänkliga
konsekvenser, att vi, med tanke på dess depraverande natur,
hemställa om bestämmelsens borttagande. Det har även från generaltullstyrelsens
sida ansetts böra utfärdas den föreskriften (i skr. av
den 14 dec. 1908), att »det är oriktigt och synnerligen olämpligt» att
uppsyningsman delat med vaktmästarne på dylika grunder hopkommen
sportelkassa. I Stockholm, Malmö och Göteborg t. ex. dela för närvarande
bevakningsinspektionens tjänstemän med dem underlydande
uppsyningsman dylik kassa.

Då vi nu gå att uttala oss om eventuella förändringar i nu
gällande taxa och i samband därmed tullstadgan, ha vi dock ej uppgivit
den tanken, att det vore principiellt riktigast, att tullverket garanterade
tjänstemannen sin bestämda ersättning per timme för all
tjänstgöring å övertid. Exempelvis kunna vi anföra den särskilt betungande
nattjänstgöring å vissa platser, som förorsakas av avvisitering
av passagerareeffekter, i synnerhet då i detta fall de övriga
funktionärerna, packhustjänstemannen och packhuskarlarne, åtnjuta
särskild ersättning för sin förlorade fri- och vilotid. Vid lokaltullförvaltningarna
skulle denna betalningsform utan större svårigheter
kunna låta sig anordnas, då redan nu, enligt gällande författningar,
tullförvaltningen debiterar, uppbär samt till vederbörande personal
utbetalar av dem införtjänt övertidsersättning.

Med hänvisning till vad vi här ovan anfört, hemställa vi, att följande
förändringar vidtagas angående sporteltaxan:

dels att punkt 3:o i allmänna bestämmelser borttages;

samt dels att nedannämnda punkter få följande förändrade
lydelse:

SVERIGES TULLMANNA FÖRENING.

punkt 3 b) vid lossning av annan last.................................... 1 krona

» 4 För bevakning av fartyg, som innehar utrikes last, samt

vid inlastning av restitutions- och dråbacksgods samt
förpassat styckegods utgår ersättning............ 1 krona

med för hel eller

samt följande tillägg:

4 b) vid lastning av annan last utgår ersättning till
vakande tjänsteman
timme .............................

7 För bevakning av lossat gods

8 b) ..................... å övertid med ..

b) .................... d:o

varje bepåbörjad

• • 50 öre
1 krona
1 krona
d:o

» 9

» 9 c) lika med föregående

» 10 b) .................... å övertid med ................................. 1 krona

» 12 Anm. Vid all tullbehandling på övertid, som förrättas

av tjänsteman av lägre grad, skall ersättning utgå i
likhet med tjänsteman av högre grad med 1 krona 50 öre.

Dessutom föreslås följande tillägg:

a) Från utrikes ort till tullplats ankommet fartyg, som innehar
däckslast, eller å vilket av annan anledning särskild bevakning åsättes,
skall ersättning utgå till varje bevakande tjänsteman med för varje
hel eller j>åbörjad timme räknat 1 krona.

b) A all övertidsersättning, utom vad som kommer under punkterna
4 b), 7, 10 b) och tillägg a), 50 % förhöjning mellan klockan
10 eftermiddagen och 6 förmiddagen samt å sön- och helgdagar.

De förändringar, som på grund av detta förslag kunna anses nödvändiga,
vidtagas i nu gällande tullstadga.

13. Frågor om bevakningskostnader och avstängda bevakningsområden.

Att avstänga större eller mindre delar av de kajområden, å vilka
importerat gods upplossas, för att om möjligt därigenom undgå eller
nedbringa för bevakning av oförtullat gods utgående ersättning har
ju länge varit olika handelskamrars önskemål.

Redan 1909 väcktes i Göteborgs stadsfullmäktige motion om inhägnande
i viss omfattning av därvarande hamnområde, men vid
ärendets behandling avslogs motionen.

År 1913 ingick Stockholms handelskammare till regeringen med
en skrivelse, däri den hemställde, att de så kallade tullskjulen vid
Skeppsbron samt ett visst inhägnat kajområde måtte i bevakningshänseende
likställas med packhus.

Den av de myndigheter, vars utlåtande begärdes, och som kan
anses mest sakkunnig i frågan, nämligen tullbevakningsinspektionen i
Stockholm, säger i sitt utlåtande, vilket som bilaga 16 *) medföljer,
bland annat: »Först sedan Stockholms stad ombyggt eller förändrat
skjulen till beredande av största möjliga trygghet för tullverket och

*) Här ej avtryckt.

STAB PÅ FRÅGECIRKULÄR.

varuemottagarne för däri inlagt gods kan det bliva tal om frihet från
bevakningskostnader.»

De platser, där avstängda bevakningsområden först och främst
skulle ifrågakomma, äro väl de större städerna, vilka hava vidsträckta
hamnområden och stor anhopning av gods. Men som det på dessa
platser är synnerligen stark trafik, såväl natt som dag, till inom området
förlagda båtar, vilken trafik är svår att hålla kontroll över, är
det vår på flerårig erfarenhet grundade övertygelse, att blott och bart
ett stängsel eller skjul icke är nog effektivt skydd för att staten och
varuägaren skola vara garanterade, att ej godset blir utsatt för åverkan
eller bortstulet.

Det har heller aldrig från trafikantens sida ifrågasatts, att icke
tullverket skulle ansvara för förlust av eller skada å gods, som förvarades
inom avstängt område, och då måste verket för att ej riskera,
det gods bortkommer eller förstöres, även inom de avstängda områdena
hålla effektiv bevakning, men skall detta kunna ske, kan nog
en mycket ringa inskränkning i den bevakande personalens antal
företagas.

Och såsom det nu är fallet, att staten av den personal, som haft
det bortkomna godset under bevakning, utkräver full ersättning, ej
blott för den ersättning, som går till varans ägare, utan också för
tullbeloppet å varan, beräknat enligt fakturan, så är ju bevakningskostnaderna
blott en ringa riskpremie, som varuägaren erlägger och
bevakningspersonalen erhåller för den ekonomiska risk, den ikläder sig,
om varan skulle komma bort.

Vi tro också, att risken för varuägaren att hava gods liggande
å kajen utan effektiv bevakning är ganska stor, då vi veta, att trots
den största uppmärksamhet av personalen denna dock måste endast
i Stockholm varje år betala ganska stora summor för bortkommet
gods.

Vi kunna icke undgå att i detta sammanhang påpeka det missförhållandet,
att en del varuägare hava för vana att begagna kajer och
skjul som upplagsplatser för inkommet gods, då det antagligen i många
fall visar sig billigare att betala tullbevakning än magasinshyra. Lätt
inses då, att denna för sjöfarten hindrande ovana skulle i mycket
större utsträckning florera, om varuägaren bleve befriad från kostnader
för godsets bevakning.

Därför skulle i många fall, enligt vår mening, befrielse från bevakningskostnader
bliva ett gynnande av försumliga varuägare på de
påpassligas bekostnad.

Som personalen är synnerligen angelägen om att få den både
andligen och kroppsligen nedbrytande natt vaktstjänstgöringen minskad,
vilja vi anhålla, att kungl. kommissionen uttalar sig för byggandet av
godkända packhus i allra största utsträckning, ty vi anse, att detta
är den enda anordning, som fullt kan tillfredsställa såväl statens som
allmänhetens och personalens intressen.

Därjämte måste vi bestämt vidhålla kravet på skälig ersättning
vid bevakning nattetid eller å sön- och helgdag av oförtullat gods, som
ej införts i av tullmyndigheterna godkända packhus.

SVERIGES TULEMANNA FÖRENING.

14. Frågan om modernare arbetsmetoder.

En modernisering av i denna punkt omnämnd art torde helt säkert
komma att hälsas med tillfredsställelse av både personalen och
den trafikerande allmänheten. Ty vad moderna arbetsmetoder beträffar
kan tullverket lika litet som i många andra avseenden sägas
vara med sin tid.

Att lasten å ett styckegodslastat fartyg eller en järnvägsvagn bör
till kollital kontrolleras, då det gäller tullpliktiga varor, skall icke förnekas,
men att t. ex. till kollital kontrollera zink- och koppartackor,
salt- och linfrösäckar, asfaltkakor, hampbalar m. m., vilket då naturligtvis
kräver en bevakande tjänsteman vid varje lucka å fartyget,
där lossningen pågår, kan icke anses vara för statens säkerhet av behovet
påkallat och ej heller modernt arbetssätt.

Att emellertid uppräkna de fall, då oerhört stora kostnader drabba
statsverket utan ett öres inkomst, anse vi ej nödigt, utan hänvisa vi
till bilaga n:r 2.*)

Skeppsmäklaren skulle enligt vår uppfattning vara skyldig att
omedelbart efter fartygets ankomst till lossningsplatsen angiva de tullfria.
partierna av fartygets last, som skola lossas å platsen, och skulle
dessa genast vid lossningen av den bevakande tjänstemannen frånskiljas
och till mäklaren eller dennes ombud omedelbart överlämnas.
Detta skulle befria tullverket från stora kostnader för hållande av
bevakning å godset samt varuägaren från en många gånger dryg ersättning
för nattbevakning å detsamma.

Likaledes kan väl ej med rätt påstås, att i fråga om vågning av
vissa tullpliktiga partilaster såsom spanmål och mjöl m. fl. varor, då
dessa omedelbart från fartygets däck vägas till förtullning, arbetssättet
är ur ekonomisk synpunkt modernt ordnat, då en tjänsteman
posteras att kontrollera kollitalet för redovisning av lasten och en
annan för notering av vikten, den senare i regel av högre grad.

Ett på samma gång omodernt och tidsödande samt för personalen
livsfarligt arbete är den i stor utsträckning använda lackförseglingen
för stängning av fartygs lasttillgångar. Det behöver icke talas
om de många olycksfall, som inträffat vid utförandet av nämnda arbete.
I stället framhålles, att dessa stängningsåtgärder icke erbjuda
samma säkerhet för staten, som om sådana anordningar voro å fartyget
anbragta, att lasttillgångarna kunde låsas eller plomberas.

Vi få därför med stöd av vad som anförts föreslå,

dels att vid lossning av tullfria varor, räkning av kollital borttages
samt att varan å lossningsattesten redovisas som parti och icke
i stycketal,

dels att mäklaren skall omedelbart efter fartygets ankomst till fri
disposition angiva alla de tullfria partier av fartygets last, som å
platsen skola lossas, samt att, då så skett, godset (varan) genast vid
lossning frånskiljes av den bevakande tjänstemannen och till mäklaren
eller dennes ombud överlämnas,

*) Här ej avtryckt.

SVAK PÅ PKÅGECIRKULÄK.

dels att sådana bestämmelser utfärdas, att å fartygen sådana anordningar
skola vara anbragta, att lasttillgångarna kunna stängas med
lås eller plomberas.

17. Andra förekommande frågor.

Under denna rubrik tillåta vi oss framföra en del önskemål,
vilkas realiserande för den lägre personalen framstå såsom synnerligen
angelägna och vilka av densamma redan förut gjorts till föremål
för varjehanda framställningar.

De angå förbättrad änkepensionering, rätt till längre semester,
lagstadgade måltidsraster och tid för vila m. m., bättre pensionsförhållanden,
den extra personalens ställning inom verket, borttagande
av viss uppassning och städningsskyldighet samt titelfrågan.

a) Ett behov, vars tillfredsställande i synnerlig hög grad fångat den
lägre tullpersonalens intresse, är fordran på en tidsenlig reglering av
pensionen åt avlidne tjänsteinnehavares efterlämnade änkor och barn,
vilken kommit till uttryck i det av generaltullstyrelsen till Kungl.
Maj:t inlämnade förslaget för en omläggning av tullstatens enskilda
pensionsinrättning.

Nuvarande reglemente för tullstatens enskilda pensionsinrättning
utfärdades redan år 1884. Visserligen hava pensionerna från kassan
sedan dess något stigit, då lönen höjts åt befattningshavarne vid tullverket,
men denna skillnad i pensionens storlek torde icke ens motsvara
det sjunkande penningvärdet, mycket mindre tillfredsställa vår
tids humanare uppfattning att komma änkor och faderlösa till hjälp.
Och grunderna för delägarnes tillskott till kassan, pensionens utfående
och kassans förvaltning äro alldeles desamma nu, som de voro
för 30 år sedan.

Med det av generaltullstyrelsen till Kungl. Maj:t framburna förslaget
vidlåda ej obilliga fordringar. De stigande inkomster, som
kassan erhöll, om förslaget vunne bifall, drabbade icke staten med
ett öres utlägg. Förslaget innebär endast, att staten understödjer
kassan med samma belopp som hittills, under det att delägarna åläggas
att inbetala ej oväsentligt höjda avgifter.

Mot det framförda förslaget kan den invändningen göras, att
pensionen åt änka med fyra eller flera minderåriga barn till avliden
högre befattningshavare å t. ex. överinspektörs grad stiger till ett
ganska högt belopp, som i förhållande till inbetalningen till kassan
icke kan jämföras med det knappa belopp, som utgår till en lägre
tjänstemans efterlämnade. Med anledning därav kan ifrågasättas,
om icke en maximigräns för pensionernas storlek i förstnämnda fall
bör införas, vilken åtgärd skulle ytterligare stärka kassan.

Behovet för en snar omläggning av tullstatens enskilda pensionsinrättning
gör sig så mycket mer gällande, som kassan för varje år som
går drabbas av en direkt förlust, som icke kan återgäldas. Vi syfta
härvid på den ej oväsentligt mindre avgift, som kassan uppbär av
delägare, som vunnit befordran före fyllda 30 år, om man jämför

8VERIGEB TUI,I,MANNA FÖRENING.

den med den avgift, som delägare betalar, vilken erhållit befordran
efter att hava uppnått sagda ålder.

Strax före senaste regeringsskiftet blev generaltullstyrelsens förslag
avslaget hos Kungl. Maj:t, men synes ett återupptagande av
ärendet hos Kungl. Maj:t icke uteslutet i den händelse att initiativet
härtill tages av kungl. kommissionen, varför vi föreslå, det kungl.
kommissionen utan dröjsmål ingår till Kungl. Maj:t med begäran, att
generaltullstyrelsens förslag upptages till ny prövning.

b) Semester under 15 dagar för tullverkets ordinarie tjänstemän
av lägre grad blev på kungl. generaltullstyrelsens förslag framlagd i
en kungl. proposition till 1913 års riksdag och av denna antaget.

Vad först frågan om semester beträffar, blev efter förslag från
generaltullstyrelsen vid 1915 års riksdag tullverkets ordinarie personal
av lägre grad tillförsäkrad semester under 15 dagar om året.
Förmånen att vara berättigad till semester har länge varit tillerkänd
verkets personal av så kallad högre grad, vilken förut och fortfarande
äger rätt till semester under eu månad varje år.

Varför det nu skall vara denna skillnad på semestertiden, kunna
vi icke förstå, ty meningen med semester är väl, att den skall vara
en behövlig rekreations- och vilotid efter ett uppslitande arbete, så
att individens efter en ansträngande tjänstgöring nedsatta krafter
åter komma i ett fullgott skick, så att han med ökad energi och
vakenhet skall kunna sköta sin tjänst. Men nuvarande bestämmelser
om längden av den semester, som verkets olika tjänstemannagrupper
äro berättigade till, kunna ej gärna vara byggda på denna princip,
utan förefaller det, som om man velat ytterligare premiera dem, som
på grund av sina tjänstebefattningars art komma i åtnjutande av de
flesta fördelar.

Skälet för den nuvarande bestämmelsen kan ej vara, att de högre
tjänstemännen hava längre och mera ansträngande tjänstgöring, ty
var och en sakkunnig, som opartiskt dömer, vet, att så ej är fallet,
då allmänna expeditionstiden för den högre personalen understiger
allmänna tjänstgöringstiden för den lägre under vintermånaderna med
4 timmar och under övriga månader med 3 timmar per dag. Och
ingen kan väl påstå, att det är mera ansträngande att tjänstgöra uti en
i de flesta fall uppvärmd lokal under den allmänna expeditionstiden
med nödiga avbrott för intagande av måltider, än som fallet är med
den stora bevakningspersonalen av så kallad lägre grad, som har att
utomhus under alla väderleksförhållanden tjänstgöra minst elva timmar
utan lagstadgad rätt till måltidsraster, vilka därför också ofta
äro allt för korta och ej sällan helt utebliva. Då därtill kommer
övertidstjänstgöring och ofta påkommande nattvaktstjänst, är det lätt
att inse vilken personal, som har den både kroppsligen och andligen
mest nedbrytande tjänstgöringen.

Emot den anmärkningen, som måhända kommer att framställas,
att de högre tjänstemännens arbete är mera krävande och ansvarsfullt,
vilja vi påpeka det stora ekonomiska ansvar, som vilar på den
lägre bevakningspersonalen, vilken är skyldig att ersätta gods, som
eventuellt bortkommer under deras bevakning. Att denna risk ej är

SVAR PÅ FRÅGECIRKTTLÄR.

liten, inses lätt, då förhållandet är som t. ex. i Stockholm, att stora
massor av dyrbara varor uppläggas på stadens oskyddade kajer.
Vi kunna alltså ej inse, att nuvarande förordning om semestertidens
längd för olika grupper inom personalen är byggd på rättvis grund
och på moderna och humana principer, utan är det enligt vår åsikt
en fullkomlig klasslags bestämmelse.

Med det anförda vilja vi ej hava sagt, att de högre tjänstemännens
semestertid är för lång, utan anse vi, att en månad är den
kortaste tid en person behöver för att efter ett års ansträngande
tjänstgöring hinna att vila ut och rekreera sig. Men vi vilja hava
sagt, att vi anse, att den lägre personalen med sin längre och mera
ansträngande tjänstgöring borde vara berättigad till minst lika lång
semester som tjänstemän av så kallad högre grad.

Vi tro också, att, om det beredes personalen en månads ledighet
varje år, kommer deras därigenom ökade arbetsprestation under den
övriga delen av året att giva staten full ersättning för den beviljade
ledigheten.

Skulle mot det nu framförda önskemålet göras den invändningen,
att längre semestertid ej är tillförsäkrad de lägre tjänstemännen vid
andra statens verk, så gorå vi gällande, att tjänstgöringen och arbetet
för den lägre personalen vid tullverket enligt sin natur är av
ojämförligt mera ansträngande och uppslitande natur än annorstädes,
och att den oavsett varje jämförelse med andra verk kräver en längre
rekreationstid än som för närvarande är lagstadgad.

Vi få därför anhålla, att kungl. kommissionen måtte föreslå:

att alla vid tullverkets lokalförvaltningar samt kust- och gränsbevakning
anställda ordinarie tjänstemän må vara berättigade till en
månads semester varje år.

c) Vad härefter vidare angår lagstadgade måltidsraster och
tid för vila, är det förstnämnda ett bland de krav, som den lägre
tullpersonalen måste på grund därav, att inga som helst bestämmelser
finnas därom i nu gällande författningar, samt på grund av förmännens
godtyckliga förfarande hos kommissionen framhållas såsom ofrånkomligt,
för så vitt icke personalens hälsa skall till men för såväl staten
som dem själva äventyras, vilket givetvis måste bli en följd av
dels oregelbundna, dels i många fall icke alls förekommande måltidsraster.
Att t. ex. från klockan 7 förmiddagen, vid många tillfällen
ändå tidigare, till 6 å 8 eftermiddagen ej komma i tillfälle att få
någon varm lagad mat, många gånger icke ens få tid att förtära en
smörgås, ovillkorligen måste på ett betänkligt sätt undergräva personalens
hälsa, torde vara ganska uppenbart. Detta framgår också utav
ett av avlidne professorn Sondén den 8 februari 1907 avgivet intyg,
vari bland annat säges, att »tjänstgöringstiden tillåter ej tullbetjänte
att iakttaga normala måltider, utan de äro vanligen hänvisade att,
var, när och hur de kunna, tillfredsställa sitt behov av föda. En
olämplig diet och oregelmässiga eller till och med skadliga vanor
hava icke sällan blivit en följd, och digestionsrubbningar hava också
ingalunda varit sällsynta».

SVERIGES TULLM ANN A FÖREN IN G. 89

Vi äro icke blinda för de svårigheter, som vid vissa tillfällen
komma att möta vederbörande, om sådana bestämmelser infördes, att
personalen ägde rätt att erhålla en bestämd tids ledighet per dag för
intagande av sina måltider, men med litet god vilja skulle säkert
denna sak kunna ordnas till full belåtenhet för den lägre tullpersonalen.

Det är med berättigad harm, som den lägre personalen ser, med
vilken punktlighet den stora staben tjänstemän av högre grad erhålla
sina rundligt tilltagna fritider, under det att de förstnämnda i många
fall få finna sig i att av vederbörande, vid begäran om ledighet för
intagande av sina måltider, bli upplysta att »därom finnas inga bestämmelser».
Och detta till trots gäller samma tjänstgöringsreglemente
för hela personalen.

En bättre reglering av arbetstiden är också ett önskemål, som av
organisationen vid flera tillfällen framförts.

I de nu gällande författningarna finnas inga bestämmelser rörande
tjänstgöringstidens längd, vilka medgiva personalen rätt till ett bestämt
antal timmars vila efter en viss tids tjänstgöring.

Tjänstgöringsreglementets § 18 säger visserligen, »att den, som
till nattvaktstjänstgöring användes, ej till dagvaktstjänstgöring beordras,
förrän honom beredes tillfälle till nödig vila». Förmännen
kunna alltså enligt denna §:s tänjbara beskaffenhet och efter egen
uppfattning om, vad ordet »nödig vila» innebär giva personalen längre
eller kortare tids ledighet efter förrättad dag- eller nattjänst. Att
härvid både olika och för personalen ogynnsamma uppfattningar och
tolkningar förekomma, har också av vederbörande själva på ett klart
och tydligt sätt ådagalagts.

Att efter en arbetsdag på 11 timmar och däröver omedelbart
beordras till nattjänstgöring, har nog icke sin motsvarighet i något
annat statens verk. Och vad den nödiga vilan beträffar, göra reflektionerna
sig själva, då man efter en tjänstgöringstid av 16—20 timmar
i bästa fall erhåller 7 timmars fritid att färdas den — på grund
av de i centralare delar av tjänstgöringsorten höga hyrespriserna —
långa vägen till bostaden, för intagande av sin måltid och för att
erhålla »nödig vila» samt vidare inom samma tidrymd återinställa sig
i tjänstgöring.

En fråga, som vi även för kommissionen vilja ha framlagd, är,
huruvida ej den allmänna tjänstgörings- och expeditionstiden borde
sammanfalla. Den allmänna tjänstgöringstiden är för alla platser
bestämd till från 7 förmiddagen till 6 eftermiddagen, då däremot den
längst utsträckta expeditionen är från 9 förmiddagen till 5 eftermiddagen
under mars—november och under december—februari 9—4.

Det kan väl ifrågasättas, om icke den trafikerande allmänheten
borde ha samma rätt att bli betjänad under samma tid, då det gäller
tullbehandlings- och kontorsgöromål, som då det gäller lossning och
lastning.

Inom personalen har den önskan länge närts, att den allmänna
tjänstgöringstiden borde nedsättas.

SVAK PÅ FRÅGECIKKULÄB.

Vi få med stöd av vad vi anfört framställa, att sådana föreskrifter
utfärdas, att personalen må äga rätt att utan anspråk på viss tidpunkt
under den allmänna tjänstgöringstiden erhålla 2 timmars ledighet,
för intagande av sina måltider, eller om fartyget eller varuägaren
ej håller den bestämda tiden, denne då är skyldig att gottgöra dit
beordrad tjänsteman med 1: 50 för middagsmålet;

att den personal, som beordras till nattjänstgöring, må erhålla
minst 9 timmars ledighet fördelad på 2 timmar omedelbart före och
7 timmar efter tjänstgöringen;

samt att den allmänna tjänstgörings- och expeditionstiden sammanfalla.

d) Den lag angående civila tjänstinnehavares rätt till pension,
som av 1907 års riksdag med knapp majoritet antogs och som trädde
i kraft den 1 januari 1908, berättigar tullverkets befattningshavare
av lägre grad till oavkortad pension, vid kust- och gränsbevakningen
efter uppnådda 62 levnads- och 30 tjänsteår, samt vid lokalförvaltningarna
först eftei 65 levnads- och 35 tjänsteår. Dessa bestämmelser,
som allt sedan lagens tillkomst varit föremål för personalens missnöje,
hava föranlett upprepade framställningar om nedsättning av pensionsåldern.

Att dessa framställningar varit befogade kan väl knappast av
någon förnekas, ty genom ihållande dag- och nattjänstgöring blir personalen
utsliten långt före den nu fastställda pensionstiden, och
knappast en på tio kan släpa sig fram till den i lagen bestämda
pensionsåldern.

Då personalen har skyldighet att betala till sin egen pensionering,
tala väl alla skäl för att tiden ej bör sättas högre än att större delen
av personalen kan komma i åtnjutande av pension.

Vi föreslå därför, att, om frågan kommer under kommissionens
prövning, förslag framlägges om pensionsålderns sänkande för tulltjänstemän
av lägre grad till 60 levnads- och 30 tjänsteår.

e) I det av kungl. kommissionen utsända frågeformuläret
gives ingen punkt, som bestämt uppfordrar till svar å spörsmål rörande
den lägre extra ordinarie personalens ställning och förhållande
inom tullverket. Vi tillåta oss dock att under denna punkt inför
kommissionen framlägga några synpunkter och önskemål rörande
nämnda personal.

Genom ett planlöst antagningssystem, som givit vederbörande
fria händer att oavsett verkligt behov till e. o. antaga sökande i hur
stor utsträckning som helst, ha skapats rent av oövervinnerliga svårigheter
för de antagne att inom rimlig tid vinna befordran till ordinarie
tjänst.

Till undantagsfall räknas sålunda, då dylik tjänst erhålles inom
en extratid av 10 år.

Oregelbundna tjänstgöringsförhållanden med åtföljande obestämd
avlöning gör, att extratiden för de lägre verkar i hög grad betungande.
Bundna vid tjänstgöringsplatsen men dock utan den ringaste ersättning,
äro de extra hänvisade till att efter eget gottflnnande skaffa
sig sitt uppehälle. Då den lägre personalen rekryteras från den

SVERIGES TULEMANN A FÖRENING. 91

mindre välsituerade klassen, torde lätt inses, att existensmedel ofta
endast kunna erhållas genom skuldsättning — vars börda sedan under
lång följd av år framåt tynger den medelmåttigt avlönade ordinarie
tjänstinnehavaren. Vi tillåta oss hänvisa till bil. 2 *), där exempel
givas, som belysa de avita förhållanden, under vilka e. o. tullvaktmästare
ha att genomkämpa sina extraår.

Då med all rätt fordras, att den e. o. tjänstemannen med verkligt
nit och intresse tillägnar sig kunskap och färdighet i tulltjänstens
behöriga skötande, fordrar väl även billig rättvisa, att samma tjänsteman
röner förståelse för de anspråk och behov, han som människa
och arbetstagare äger.

Utan att framlägga något direkt förslag rörande reglerade antagningsförhållanden
tillåta vi oss dock hemställa, att kommissionen
måtte uttala sig i den riktningen, att e. o. tjänstemän av lägre grad
ej böra antagas i större utsträckning än att befordran till ordinarie
tjänst må kunna vinnas inom viss begränsad tid; vi hava i detta fall
tänkt oss efter 4 å 5 års antagningstid.

Ehuru vi äro av den absoluta övertygelsen, att all personal, som
av tullverket hålles i tjänstgöring så gott som året om, bör innehava
ordinarie beställning, vilja vi dock härutinnan gå en medelväg för att
därigenom tillvinna oss kommissionens gehör i denna för den lägre
e. o. personalen så brännande fråga och framföra då krav på införande
av minimiavlöning för nämnda personal. Genom bestämmande
av dylikt avlöningssystem bör den e. o. personalen i någon mån
kunna säkerställas mot de svåra ekonomiska rubbningar, som eljest
uppstå genom det oregelbundna i tjänstgöringsförhållandena.

Härmed hava vi på det bestämdaste velat utdöma det inom
tullverket förhärskande system, som allt efter olika orter fått namn
av avvaktning, passning o. s. v., och som i hela sin utsträckning går
ut på att fattiga unga män skola över sin yttersta förmåga'' stå tullverket
och därmedelst staten till tjänst med arbetskraft, ofta använd
men däremellan ratad, dock utan rättighet att på annat område söka
möjlighet till inkomst vid äventyr att vid utnämningar till ordinarie
tjänst bliva förbigången.

I fråga om e. o. personals ersättning vid olycksfall eller sjukdom
har chefen för finansdepartementet, statsrådet m. m. Axel Vennersten
i 1915 års statsverksproposition gjort följande uttalande (sid.
115): »Frågan om avlöning åt e. o. tjänstemän vid olycksfall eller
sjukdom anser jag vara värd allvarligt beaktande från statsmakternas
sida; och har jag för avsikt att snarast möjligt framlägga förslag till
frågans lösning». Utan att mer än tillförne gjorts yttra oss i denna
sak bedja vi dock att få fästa kommissionens uppmärksamhet på att
privat arbetsgivare äger laglig skyldighet att vid iråkat olycksfall
säkerställa sin personal, och finna vi då helt naturligt, att staten
som föregångare på de humanitära strävandenas område även i detta
fall ikläder sig samma skyldighet, och hemställa vi därför om kommissionens
utalande i berörda syfte.

*) Här ej avtryckt.

SVAR PÅ FRÄGECIRKUXÄR.

Hos kungl. generaltullstyrelsen har från Sveriges tullmannaförening
gjorts upprepade framställningar om fri uniformsbeklädnad åt
e. o. personal av lägre grad; dessa framställningar hava dock hittills
icke lett till något kungl. styrelsens åtgörande.

Tullmannaföreningen har som skäl för sina framställningar hänvisat
till e. o. post- och järn vägspersonal, vilka i detta hänseende äro
väl tillgodosedda. Vidare har som skäl framhållits önskvärdheten av
att personal, som har sitt verksamhetsområde förlagt till platser, varest
förbindelse med från utrikes ort kommande personer är mycket livlig,
bör för dessa personer vara lätt igenkännlig, samt att det bör verka
enbart tilltalande, om personalen besitter likhet i klädseln, vilket med
nuvarande förhållande ej är fallet, då i fråga om e. o. tjänsteman av
lägre grad endast stadgas, att han som tjänstetecken är skyldig bära
mössa, vilken han på egen bekostnad skall hålla sig.

Då ju svårligen kan ifrågasättas, att e. o. personal på egen bekostnad
skall anskaffa uniformspersedlar, men dock här enligt vår
mening framförts bärande motiv för att de e. o. böra äga uniform,
anhålla vi, att kommissionen även i denna sak ville gå vår framställning
till mötes genom förordande av fri uniformsbeklädnad åt e. o.
personal av lägre grad.

Vi få sålunda, med stöd av vad här anförts, vördsamt hemställa,
att kommissionen rörande e. o. personal av lägre grad måtte uttala
sig för reglerade antagningsförhållanden, vinnande av snabbare befordran
till ordinarie tjänst, införande av minimiavlöning, ersättning
vid iråkat olycks- eller sjukdomsfall, samt fri uniformsbeklädnad.

f) I § 21 tj änstgöringsreglementet finnes en punkt inrymd,
som ålägger vaktmästare att bestrida uppassning och till städning
hörande lättare göromål.

Det kan väl ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att upptaga
den för bevakningsgöromål avsedda och därför avlönade personalens
tid med städningsgöromål, som mycket billigare och bättre utföres av
kvinnor, och vartill dessutom särskilt anslag finnes uppfört i tullverkets
utgiftsstat.

Vi hemställa därför, att nämnda punkt i § 21 tjänstgöringsreglementet
må utgå.

g) Vad slutligen titelfrågan angår, föreslogs vid framläggandet
av tullverkets nya lönestat 1910 i den kungl. propositionen en förändring
av titlarna för tullpersonalen till tjänstemän av högre och
lägre grad. Den gamla betjänttiteln skulle därmed vara dömd att
försvinna, men klasskillnaden skulle ändå markeras.

Som skäl för att ej ta steget fullt ut och använda enbart benämningen
tjänsteman, anföres i kungl. propositionen följande: »Då
det emellertid i vissa avseenden, såsom t. ex. i fråga om rätten till
fri beklädnad och läkarvård, synts lämpligt att fortfarande äga
kollektiva benämningar för olika grupper av befattningshavare, hava
införts benämningarna tjänsteman av högre grad, varmed avses de
nuvarande tjänstemännen, samt tjänsteman av lägre grad, motsvarande
de nuvarande betjänte».

Då ju specialtitlarna, som i varje fall finnas, mer än väl kunna

SVERIGES T ULI, MANNAFÖRENING.

anses tillfyllest för att skilja de olika grupperna från varandra och
följaktligen inga misstag därför behöva göras vid fördelandet av vissa
förmåner, vilka samtliga tjänstemän ej komma i åtnjutande av, och
då, när vid andra statens verk ändringar i titelfrågan gjorts, icke
någon gruppering i »högre» och »lägre» kommit till användning, anse
vi, att, då nu tullverket går en eventuell modernisering till mötes, skäl
finnas, som tala för en ändring i berörda hänseende därhän, att enbart
benämningen tjänsteman kommer till användning för i tullverket anställd
personal.

Såsom vi i punkt 6 framhållit, kunna en hel del tjänster av
högre grad med fördel indragas och dels ersättas med tjänstemän av
lägre grad, varigenom en icke ringa besparing i avlöningshänseende
torde vinnas.

Då ju till det nya och mera krävande arbetet, som eventuelt
kommer att överlåtas på de lägre tjänstemännen, endast de mest
dugliga och skötsamma, vilka uppfylla de under punkt 6 i den av oss
föreslagna fortsättningskursen uppställda kompetensvillkoren, komma
att utses, måste väl med billighet och rättvisa anses överensstämmande,
att dessa erhålla en något förbättrad ställning än de förut
innehaft.

Vi få därför hos kommissionen hemställa, att samtliga tjänsteinnehavare
vid tullverket föreslås skola upptagas under benämningen
tjänstemän samt att en ny tjänstegrad inrättas, vars innehavare benämnes
assistent med uppsyningsmans löneförmåner.

Till slut få vi till kommissionen rikta en vördsam hemställan och
uttala en förhoppning om att kommissionen måtte beakta de synpunkter
och önskemål, som vi här ovan framfört.

Stockholm den 5 mars 1915.

A Sveriges tullmannaförenings vägnar:

EMIL ANDRÉE.

W. A. Broman. K. J. Berg. Hj. Rissén.

G. Kindlundh. O. S. Wickberg. Axel Törnros.

3. Tilläggsskrivelse från Sveriges tullmannaförening.

Till 1914 års tullstatskommission.

Vid Sveriges tullmannaförenings senast avhållna årsmöte, vilket
bland annat hade att granska det av föreningens centralstyrelse till
tullstatskommissionen inlämnade utlåtande över en del frågor rörande
tullverkets ifrågasatta omorganisation, beslöts att till detta utlåtande
gorå följande tillägg och ändringar.

SVÅR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

12. Sportelfrågan.

Den betungande och på vissa platser med stor passagerartraflk
för varje natt återkommande tjänstgöring med avvisitering av från
utlandet kommande resandes effekter har alltid av personalen ansetts
som mycket ansträngande. För nämnda tjänstgöring, som på grund
av exportförbud på apoteksvaror, om ock blott tillfälligt, förlängts
genom att även till utlandet resande passagerares effekter skola undersökas,
äger personalen icke att uppbära någon som helst ersättning,
även om förrättningen sker nattetid eller på sön- eller helgdag.

Sveriges tullmannaförenings årsmöte har därför uttalat som sin
mening, att tullverkets tjänstemän av lägre grad, som förrätta detta
arbete, borde vara berättigade till ersättning för denna tjänstgöring,
då den förrättas nattetid eller på sön- eller helgdag. Så mycket mera
kan detta anses berättigat, då packhustjänstemän av högre grad, som
äro beordrade att tullbehandla av resande medförda tullpliktiga varor,
för detta sitt arbete erhålla särskilt arvode av staten.

Yi få därför föreslå, att som ny punkt i sporteltaxan upptages
avvisitering av passager ar effekter å övertid,

att utgå för hel eller påbörjad timme med 1 krona; samt

att i punkt 4 b) ersättningsbeloppet likaledes utgår med 1 krona.

Vid ett flertal tullstationer med vidsträckta hamnområden, vilka
i många fall omfatta lossningsplatser, dit ej ens landväg leder, och
där fartyg ofta ankra på redden i och för lossning och lastning, får
den personal, som beordras att tjänstgöra på dessa platser och ombord
å fartyg, som ej ligga förtöjda vid kaj, ofta vidkännas kostnader
i form av ångbåtsbiljetter och dylikt, vilket i längden blir ganska
kännbart. Dessutom får personalen även offra en avsevärd del av
sin fritid för att i rätt tid vara på platsen. Den tid, tjänstemannen
för sådant ändamål förlorar, bör, enligt vår mening, betalas med vanlig
övertidsersättning, ävenså böra de utlägg för båtpengar och dylikt,
som åsamkas tjänstemannen, ersättas av den det vederbör.

Med anledning härav få vi därför hemställa,

att ersättning erhålles för den tid, som åtgår att uppnå tjänstgöringsplatsen
från den tullstation, varest posteringen sker, med 1
krona per timme;

ävenledes att för den tid, som erfordras för att från tjänstgöringsstället
återkomma till nämnda station, ersättning utgår med
samma belopp;

att full ersättning för fortskaffningskostnad erhålles av fartygsbefälhavaren
eller av den, för vilkens räkning den åsyftade tjänstgöringen
påkallats.

I samband med de ändringar i sporteltaxan, som av oss föreslagits,
få vi även framhålla önskvärdheten av att bevakningsförmän
av lägre grad tillförsäkras skälig ersättning för förlorad fri- och vilotid.

Det av riksdagen vid senaste regleringen av tullverkets stater
fastställda pensionsunderlaget kan väl knappast anses motsvara sitt

SVERIGES T ULIjMANN A FÖRENING. 95

ändamål, nämligen att vid befattningshavarens avgång tjäna som
nödtorftig bärgning — icke ens vid tiden för dess fastställande än
mindre i dessa dyra tider — då man vet, att en vaktmästare i klass I,
vilken således är bosatt på någon av de platser, där levnadsomkostnaderna
äro dyrast, erhåller i pension 1,100 kronor per år, från
vilken summa ändock fråndragas avgifterna till änko- och pupillkassan.

Vid genomgåendet av tullverkets matrikel finner man, att pensionsunderlaget
för tjänstemän av högre grad, med undantag av tullfiskalerna,
överstiger lönen med ända upp till 700 kronor. För de
lägre tjänstemännen har ordningen dock blivit omvänd, i det att för
dem understiger pensionsunderlaget lönen i många fall med till och
med 280 kronor. Endast för en grupp av hela tullverkets lägre
tjänstemannakår —■ kustvakterna — överstiger pensionen lönen med
20 kronor.

En begäran om pensionsunderlagets höjning kan väl ej heller
anses obillig, då en mycket stor procent av personalen av lägre grad
på grund av hög pensionsålder och ansträngande tjänstgöring icke
uppnår stadgad pensionsålder och följaktligen ej heller kan komma i
åtnjutande av pension, utan hela det belopp, som under en lång följd
av år inbetalats i pensionsavgifter, tillfaller staten. Det torde därför
vara rättvist, att till det fåtal lägre tjänstemän, som uppnå pensionsåldern,
utbetalades ett belopp, som i någon mån kunde anses motsvara
sitt ändamål, nämligen att tjäna som nödtorftig bärgning.

Vi anhålla därför, att, om frågan kommer under kommissionens
prövning, förslag måtte framläggas om att pensionsunderlaget för
tjänstemän av lägre grad, vilket understiger lönen, höjes till samma
belopp som denna, samt att pensionsunderlaget för vaktmästare, tillhörande
klass III, gränsridare, kustvakter och kustroddare höjes till
1,100 kronor.

Vid tjänstgöring utom hamnområdet, då ersättning enligt gällande
resereglemente utgår, händer det ej sällan, att dagtraktamentet icke
på långt när räcker att täcka de med vistelsen på främmande ort
förenade kostnaderna, utan får personalen ofta vidkännas rena förluster.
Det torde dock böra vara vederbörande angeläget, att så
ordna för sin personal, att denna icke i och med fullgörande av sin
tjänst åsamkas ekonomiska uppoffringar. Som tullverkets personal av
lägre grad i stor utsträckning anlitas till tjänstgöring utom hamnområdet
och därför ofta utsättes för dylika förluster, synes det vara
av behovet påkallat, att något åtgöres i frågan.

Då för någon tid sedan förslag framkom om en revision av resereglementet,
motsågs det med tillfredsställelse av tullverkets personal
av lägre grad. Men som bekant avslogs förslaget, och personalens
förhoppning att vid en granskning av reglementet komma i en något
gynnsammare ställning gick om intet.

Vi få därför hos kommissionen anhålla, att förslag måtte framläggas
om att de tulltjänstemän av lägre grad, vilka tillhöra sjätte
klassen, uppflyttas till den femte i nu gällande resereglemente.

STAK PÅ EKAGECIKKTJLÄK.

Tullverkets tjänstemän, lika väl som andra personalgrupper, äro
ofta utsatta för olycksfall i tjänsten, och olyckor av sådant omfång,
att de till och med krävt människoliv, om än icke så ofta, hava även
inträffat. Men det är emellertid mycket dåligt sörjt för tjänstemännens
efterlevande, om en olycka med dödlig utgång skulle inträffa.
Om exempelvis ett olycksfall, som har döden till följd, drabbar en
e. o. tjänsteman i tullverket, kan hans efterlevande i bästa fall av
generaltullstyrelsen tillerkännas ersättning, motsvarande en månads
avlöning, enligt gällande bestämmelser, men därutöver intet. Är
tjänstemannen ordinarie, är förhållandet detsamma, dock med den
skillnaden att änka erhåller den lilla pension, vartill hon är berättigad,
om mannen varit ordinarie under den fastställda tiden för dylik pensions
erhållande. Men med kännedom om storleken av den pension,
som tilldelas änkan efter en avliden tjänsteman av lägre grad, torde
omöjligheten att existera på detta belopp ligga i öppen dag, helst om
minderåriga barn finnas, vilket omöjliggör för hustrun att genom eget
arbete bidraga till sitt och barnens uppehälle.

Den enskilde arbetsgivaren har enligt lag skyldighet att olycksfallsförsäkra
sin personal, och synes det därför även rättvist, att staten,
som borde vara mönsterarbetsgivare, också i sådana fall har förpliktelser
gent emot sin personal vid tullverket.

Vi bedja därför få hemställa, att kommissionen måtte taga denna
för personalen så viktiga fråga under behandling i sammanhang med
övriga av oss framställda önskemål.

Med stöd av vad som ovan anförts anhålla vi, att § 16 avlöningsreglementet
må erhålla följande förändrade lydelse: »— — —
— — — — — vare sig ordinarie eller extra ordinarie, i följd av
olycksfall under tjänsteutövning, avlider, må såsom begravningshjälp
utbetalas till hans dödsbo ett belopp av 2,000 kronor».

Stockholm den 9 oktober 1915.

Å Sveriges tullmannaförenings vägnar:

EMIL ANDRÉE.

K. J. Berg. W. A. Broman. Hj. Rissén.

G. Kindlundh. A. Törnros. J. A. Eriksson.

GOTTLANDS HANDELS- OCH SJÖFARTSKAMMARE.

»7

4. Skrivelse från Gottlands handels- och sjöfartskammare.

Till 1914 års tullkommission.

Sedan kommissionen i skrivelse av den 19 sistförfluten november
begärt handelskammarens yttrande över möjligen befintliga brister i
tullverkets nuvarande organisation samt tillkännagivande av de önskemål,
som från dess sida kunde vara att framställa i avseende å verkets
tillämnade omorganisation, får kammaren i avseende å de i det
skrivelsen åtföljande frågeformuläret med 4 och 10 betecknade punkterna
anföra:

beträffande punkt 4, att, enligt vad köpmän och industriidkare
på platsen meddelat, stor olikformighet är rådande i tullbehandlingen
vid de olika tullkamrarna, vadan mera detaljerade föreskrifter i instruktionen
för tulltjänstemännen torde vara av behovet påkallade; och

beträffande punkt 10, att någon förkortning av den tid, som gods
för närvarande får kvarligga i packhus bötesfritt, icke är önskvärd,
då denna tid stundom väl behöves för att skeppningsdokumenten
skola hinna ingå till lastemottagaren; samt att, om något önskemål
skulle i denna fråga framställas, det snarare vore om en förlängning
av den ifrågavarande tiden.

Visby den 26 januari 1915.

Gottlands handels- och sjöfartskammare:

ALLAN de JODNGE.

Bud. Winian.

5. Skrivelse från handelskammaren i Gävle.

Till 1914 års tullkommission.

I anledning av kommissionens cirkulärskrivelse av den 19 november^
1914 får handelskammaren i Gävle härmed framföra en del
önskemål med avseende på tullverkets tillämnade omorganisation.
Desamma äro ordnade och numrerade efter den frågeförteckning, som
är fogad till kommissionens skrivelse.

1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen
och den trafikerande allmänheten.

Enligt kammarens förmenande skulle det vara av stort gagn för
allmänheten, om hos generaltullstyrelsen, liksom hos vissa statsdepartement
och andra centrala myndigheter, en kommissionär an -

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

ställdes med uppgift att enligt viss taxa tillhandagå med ingivande
och uttagande av handlingar m. m.

Från den trafikerande allmänhetens synpunkt är det ävenledes
enligt kammarens mening önskvärt, att arbetet inom tullverket så
långt sig göra låter decentraliseras. Ju mindre lång väg det är till
den beslutande myndigheten, desto hastigare bliva i regel ärendena
avgjorda, och för näringsidkarna är nu mer än någonsin tid detsamma
som pängar. Mången affärstransaktion kommer överhuvud icke till
stånd, om näringsidkaren icke kan räkna på att formaliteterna i tullverket
bliva hastigt undanstökade.

Önskvärt är alltså, att beslutanderätten i största möjliga utsträck
ning lägges hos tullförvaltningarna. Dessa, som hava de lokala förhållandena
för ögonen, hava ock i många fall lättare att fatta beslut,
som, utan att statens rätt trädes för nära, kunna lämpas efter näringsidkarnes
intressen. Det kan invändas, att likformigheten i ärendenas
behandling möjligen därigenom skulle äventyras. Även med en vidsträckt
beslutanderätt hos tullförvaltningarna torde emellertid tillbörlig
likformighet kunna vinnas bland annat genom en effektiv inspektionsverksamhet
från generaltullstyrelsens sida.

Decentralisation bör enligt kammarens förmenande ske även på
det sätt, att de ärenden inskränkas, däri Kungl. Maj:ts beslut erfordras.

Såsom exempel på fall, där decentralisation är önsklig, må följande
anföras:

1. Tillstånd till lossning av tullpliktiga varor å annan tullplats
än stapelstad, vilket för närvarande kan lämnas av generaltullstyrelsen,
bör kunna meddelas av tullkammaren i närmaste stapelstad, så
att fartyget ej under onödigt lång tid behöver uppehållas i väntan
på tillåtelse. Detsamma bör kunna gälla beträffande lossning av tullfria
varor, då fartyget innehar tullpliktigt gods till annan ort.

2. Medgivande av återinförsel av till utlandet för reparation

eller bearbetning utförda varor mot viss lägre tullavgift enligt § 9
mom. 1 tulltaxeförordningen bör enligt kammarens förmenande kunna
lämnas av vederbörande tullkammare i stället för såsom nu av generaltullstyrelsen.
Då dessa ärenden ofta förekomma, är det av rätt

stor betydelse, att en förenklad procedur införes. De torde vara av
så enkel natur, att det mycket väl kan anförtros åt den lokala myndigheten
att i dem träffa avgörande. Därest så finnes nödigt, torde
generaltullstyrelsen meddela allmänna anvisningar i frågan till ledning
för tullkamrarna. I svårare fall bör det naturligtvis stå tullkammare
fritt att från generaltullstyrelsen inhämta speciella anvisningar.

3. Det borde även kunna anförtros åt tullkammare att med giva

tullfrihet för viss tid (enligt tulltaxeförordningen § 8 mom. 1)
dels för tullpliktiga varor, som införas i ändamål av reparation eller

komplettering inom landet och som äro avsedda att därefter återut föras,

och dels för inkommande tullpliktigt emballage av spånadsvara
eller halm, avsett att med exportgods återutföras, ävensom för enahanda
ändamål inkommande tullpliktigt emballage av sådant slag,
som icke tillverkas inom landet.

HANDELSKAMMAREN I GÄVLE.

4. Önskvärt är, att sådana bestämmelser utfärdas för s. k. industritullrestitution
(tulltaxeförordningen § 13 mom. 5), att rätt till
sådan restitution må kunna lämnas av generaltullstyrelsen utan hänvändelse
till Kungl. Maj:t, såsom förhållandet redan är vid s. k. handelstullrestitution
(kungl. förordningen den 13 december 1912).

2. Frågan om lekmannarepresentation inom generaltullstyrelsen

(tullfullmäktige).

Enligt kammarens förmenande borde det kunna bliva av rätt
stort gagn för tillgodoseende av näringslivets behöriga intressen i
tullfrågor, om ett par näringsidkare, exempelvis en representant för
grosshandeln och en för industrien, den ene företrädande import- och
den andre exportintresset, i egenskap av tullfullmäktige på ett mera
stadigvarande sätt fästes vid generaltullstyrelsen. Betänkligt är
emellertid, att fullmäktigesystemet mycket lätt kan utnyttjas till
partibelöningar. Med hänsyn härtill vill kammaren icke förorda detsammas
införande inom tullverket, med mindre särskilda anordningar
vidtagas till skydd för nämnda fara. Efter kammarens förmenande
borde fullmäktige icke åtnjuta större ersättning än som nätt och jämt
kan anses motsvara fullmäktigs uppoffring av tid och krafter. Tullfullmäktige
borde naturligtvis liksom fullmäktige i de verk, där sådana
redan finnas, förordnas av Kungl. Maj:t på viss tid, men före
förordnandet borde förslag upprättas genom vissa näringsidkaresammanslutningar.
Slutligen borde fullmäktig icke kunna få förlängt
förordnande. Detta senare är förestavat även av syftet att fullmäktigeskapet
ständigt må bliva besatt av män med ett lekmannaintresse,
som ej hunnit avtrubbas.

3. Tullbehandling sbyråns upplysningsverksamhet.

Önskvärt är, att näringsidkare, sorg vända sig till upplysningsbyrån,
icke betungas med analyskostnader. Åtminstone borde icke
mer än ett visst begränsat belopp kunna påföras upplysningssökanden
därför. För närvarande träffas sökanden ej sällan av rätt avsevärda
analyskostnader, ett förhållande, som motverkar byråns användning
och det gagn, som därmed är avsett.

10. Fråga om förkortning av den tid, som gods må bötesfritt
kvarligga å packhus.

För att motverka anhopning av gods i packhusen torde nämnda
tid lämpligen kunna nedsättas till 10 dagar.

100

SVAR PÅ .FRÅGECIRKULÄR.

11. Packhus karls/Väg an.

I denna fråga får kammaren hänvisa till sitt arbetsutskotts yttrande
av den 11 maj 1912 till kommerskollegium över kommissionens
för granskning av tullverkets stater m. m. förslag angående förrättandet
av handräckningsbestyret jämte av generaltullstyrelsen däröver
avgivna betänkande.

Av yttrandet må här följande anföras:

»Genom utfärdande av den av kommissionen föreslagna och av
generaltullstyrelsen tillstyrkta kungörelsen om handräckningsbestyret
vid tullbehandling skulle dels den nuvarande packbuskarlsinstitutionen
i Stockholm, Göteborg och Malmö regleras och fastslås och dels stadgas,
att även å annan ort anordning med för bestyrets utförande
uteslutande berättigat packhuskarlslag eller arbetsbiträde .må kunna
införas. Utfärdandet av en kungörelse med nämnda bestämmelser
kan icke av utskottet tillstyrkas. Enligt utskottets förmenande skulle
det nämligen vara lyckligt, om å samtliga rikets tullplatser den principen
infördes eller upprätthölles, att varuägare, så länge de äro förpliktade
att bekosta handräckningsbestyret vid tullbehandling, också
hava rätt att på det sätt, de för sig finna lämpligt, utföra detsamma.
Endast om denna princip upprätthålles, kunna enligt utskottets förmenande
varuägarna med visshet påräkna, att handräckningsarbetet
alltjämt kommer att utföras till deras belåtenhet, och att kostnaderna
därför icke bliva större, än skäligt är.

Till och med i Stockholm, Göteborg och Malmö torde helt visst
icke hinder förefinnas att så ordna tullbehandlingen, att varuägarne
genom eget arbetsfolk kunna förrätta bestyret utan att oordning därav
behöver uppkomma. Enligt kommissionens utredning gar det för
sig i städer med långt större varutrafik än Stockholm, såsom Hamburg.
De oordningar i tullpackhusen i Helsingfors, där det fria systemet
tillämpas, som av kommissionen åberopats såsom skäl emot
detta system, synas icke behöva bero pa själva systemet utan endast
på sättet för dess tillämpning. Vid de stora tullplatserna Gävle och
Sundsvall tillämpas åtminstone systemet till såväl trafikanternas som
tullförvaltningarnas fulla belåtenhet.

Om nu likväl av en eller annan anledning de nuvarande packhuskarlslagens
i Stockholm, Göteborg och Malmö monopol anses tills
vidare böra bibehållas, så finnes det i varje fall icke skäl att på något
sätt bereda väg för införandet av liknande institutioner även a andra
orter i riket.

Arbetsutskottet får alltså avstyrka utfärdandet av bestämmelser,
vilka vare sig befästa det rådande tvånget för varuägare att vid
tullbehandling i Stockholm, Göteborg och Malmö använda privilegierat
handräckningsfolk eller vilka, genom att ställa i utsikt införandet
av dylika institutioner även å andra orter i riket, kunna leda därhän,
att även å dessa varuägare berövas rätten att själva utföra handräckningsbestyret.
»

HANDELSKAMMAREN I GÄVLE. 1 () 1

Uti detta sitt arbetsutskotts yttrande instämmer kammaren till
fullo. Kammaren vill så mycket hellre bestämt avråda från införandet
av fasta packhuslag, som därigenom den lösning av packhuskarlsfrågan
i varje särskild stad skulle hindras, som efter kammarens förmenande
är den bästa, nämligen att de lokala köpmannaföreningarna
på varje särskild plats taga saken om hand genom att tillsätta och
efter behov avskeda packhuskarlar, som efter en viss av föreningen
fastställd taxa åtaga sig att under föreningens tillsyn betjäna allmänheten
med packhusarbete. Detta system, som torde äga alla de goda
sidor, packhuskarlslagssystemet kan uppvisa, utan monopolets nackdelar,
lär sedan många år tillbaka till allmän belåtenhet tillämpas i
Sundsvall.

K3. Frågor om bevaJcningsJcostnader och avstängda bevaknings områden.

Kammaren får här upprepa sitt vid flera föregående tillfällen
framförda yrkande, att ersättning icke bör utgå vid bevakning under
tjänstgöringstid av gods inom tullpackhusområdet, t. ex. för bevakning
av nederlags- och transitupplagsgods, av gods under omlastning å
järnväg och av oförtullat gods, som med järnväg ankommit, då hinder
möter för godsets avlämnande inom stadgad tid.

Särskild ersättning för bevakning kan väl svårligen anses berättigad
i andra fall än då möjlighet gives för trafikanten att kunna
under iakttagande av andra, ej alltför betungande former undvika bevakningen
eller använda kostnadsfri bevakning. Men i här anförda
fall givas knappast sadana möjligheter, då det alltmer komplicerade
kommunikationsväsendet och det ökade behovet av snabba och lätta
förbindelser nödvändiggöra en sådan behandling av godset, som den
tullstadgan här förutsätter.

Att ifrågavarande ersättning skall utgå, synes även av den anledningen
obilligt, att packhusområdet ju i alla fall skall av tullpersonalen
bevakas. Under sådana förhållanden blir den extra ersättningen
en tilläggsbeskattning på varorna, som drabbar dem såväl
synnerligen ojämnt utan hänsyn till deras betydelse för handelsomsättningen
som ej sällan rent slumpvis, såsom t. ex. mången gång
beträffande transitgods. Oberäkneliga utgifter irritera i hög grad
näringsidkaren, och möjligheten av sådana äro ägnade att inskränka
handelsomsättningen.

Till försvar för ersättningens utgående har anförts, att, om den
bortfölle, vederbörande trafikants intresse att taga hand om sitt gods
skulle försvinna. Så är dock icke förhållandet, enär trafikanten i
varje fall måste betala ersättning för erforderlig nattbevakning. Mer
än högst elva timmar kommer alltså godset icke att kunna kvarligga
å packhnsområdet utan kostnad för trafikanten. Om emellertid ersättningen
icke, såsom önskligt är, i sin helhet borttages, får kammaren
föreslå, att den åtminstone må försvinna för den del av expeditionstiden,
som infaller inom det första dygnet efter godsets införande

102

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

å packhusområdet. Beträffande detta första dygn är ersättning särskilt
obillig, och genom denna ersättnings borttagande skulle helt visst
i flertalet fall anledning till klagomål bortfalla.

14. Frågan om moderna arbetsmetoder.

Liksom i postverket borde även i tullverket samtliga erforderliga
blanketter kostnadsfritt tillhandahållas allmänheten. Icke blott denna
skulle draga fördel därav utan även verket självt genom att tullpersonalen
för varje särskild sak blott skulle få en lämplig blankettsort
att handskas med i stället för såsom för närvarande en mängd till
storlek, tryck och uppställning skiljaktiga blankettsorter. Blanketterna
till olika formulär borde naturligtvis genom olika pappersfärger o. d.
göras lätta att skilja från varandra.

15. Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet

av nederlagskredit.

För närvarande hållas pantvärdena genomgående för låga. Någon
ändring till det bättre torde icke kunna vinnas annat än i samband
därmed, att staten övertager risken för lämnad nederlagskredit.
Om detta sker, bör generaltullstyrelsen bestämma tullvärdena genom
upprättande av en förteckning å sådana, vilken minst en gång årligen
borde revideras.

16. Tullverkets befattning med s. k. tullrestitutionsgods.

I denna fråga vill kammaren endast helt allmänt uttala önskvärdheten
av att vid avgörandet av tullrestitutionsfrågor formella synpunkter
ej alltför mycket få gorå sig gällande. Följden därav bliver
lätt, antingen att tullrestitutionsrätt ej beviljas i sadana fall, där sakliga
hinder ej bort möta, eller ock så stränga villkor sättas, att sökanden
icke kan begagna sig av rätten. Såsom ett exempel på det
förra må nämnas, att s. k. industritullrestitutionsrätt icke ansetts
kunna beviljas vid utförsel av utländsk emballeringstråd, och såsom
exempel på det senare, att exportör av jutesäckväv i många fall icke
kan begagna sin restitutionsrätt på grund av de betungande kraven
på bevisning av utförseln av godset. I sistnämnda fråga får handelskammaren
hänvisa till sin skrivelse av den 23 oktober 1912 till
generaltullstyrelsen (Bil. 1).

17. Andra frågor.
a) Utsändande av räkningar.

Räkningar å tullavgift och övriga umgälder, som av tullverket
uppbäras, böra genom tullverkets försorg kunna tillställas vederbö -

HANDELSKAMMAREN I GÄVLE.

103

rande med posten eller pa annat effektivt sätt, lika väl som uppbördsverk
och statens kommunikationsverk kringsända räkningar. Det
för närvarande använda förfaringssättet att inlägga tullräkningarna i
särskilda för trafikanterna avsedda fack medför utom besvär för trafikanterna
understundom även den olägenheten, att räkningarna komma
i felaktigt fack, varigenom dröjsmål med räkningarnas betalning
och böters påförande blir följden.

b) Tullstadgans avfattning

Önskvärt vore, att vid en kommande revidering av tullstadgan
densamma kunde dels få en mera överskådlig uppställning och dels
kompletteras med innehållet i nyare tullförfattningar. Som det nu
är, hava trafikanterna ganska svårt att ur tullförfattningarna skaffa
sig erforderliga upplysningar, och därför torde ock på många håll en
beklaglig okunnighet råda dels om trafikanternas förpliktelser och
dels om de särskilda anordningar, som författningarna medgiva till
trafikens underlättande.

c) Tullbehandling av postpaket.

I detta avseende får kammaren hänvisa till kammarens närslutna
skrivelse av den 25 oktober 1911 till generalpoststyrelsen (Bil. 2),
vilken, såvitt kammaren vet, ännu icke föranlett någon åtgärd från
nämnda styrelses sida.

De i skrivelsen berörda olägenheterna framträda ofta och äro ej
sällan betydande. Dessutom finnes för trafikanten under nuvarande
förhållanden icke något säkert sätt att undvika olägenheterna. Kammaren
får därför livligt förorda det i skrivelsen framförda förslaget,
att, om vid tullbehandling av postpaket å vederbörande tullkammare
vid den svenska ingångsgränsen det befinnes, att för behandlingen
nödiga uppgifter saknas, paketet skall sändas till postkontoret i den
adressorten närmast belägna ort med tullkammare för att å denna
senare tullbehandlas och sedermera genom postens försorg tillställas
adressaten, och att samtidigt underrättelse skall tillsändas adressaten,
att han har att till nämnda postkontor insända felande tulluppgifter.

För den händelse nu föreslagna bestämmelse icke skulle vinna
kommissionens förord, hemställer kammaren, att kommissionen måtte
föreslå, att postpaket alltid ma förtullas å den adressorten närmast
belägna tullkammare.

d) Tullpersonalens förtegenhetsplikt.

Såvitt kammaren har kunnat finna, är i gällande instruktioner
för tulltjänstemännen intet stadgat om plikt för desse att ej i oträngt
mål omtala, vad de under sin tjänstgöring erfara om enskildes affärs -

104

SVAR PÅ FRÅGECIRKTJLÄR.

förhållanden. Sådan skyldighet bör enligt kammarens förmenande
införas för all inom tullverket anställd personal. Den kännedom, personalen
förvärvar om näringsidkarnes affärsförhållanden, har genom
nyare lagstiftning, särskilt om synnerligen ingående statistiska upplysningars
lämnande, blivit allt mer fullständig, och den skada, som
genom indiskretioner från personalens sida kan vållas, allt större. Det
torde under sådana förhållanden finnas fullgoda skäl för att personalen
i vederbörlig instruktion ålägges en viss förtegenhetsplikt.

e) Förslag om ändringar i 56 § tullstadgan.

Mom. 1 av 56 § tullstadgan föreskriver bl. a., att under lossning
varande fartyg ej utan erhållet tillstånd må förflyttas från plats
till annan inom samma hamn. Nämnda föreskrift synes sakna fog
beträffande fartyg, vilket, kommande från svensk ort och på väg till
annan svensk ort, icke innehar gods av beskaffenhet att tullförpassning
skall medfölja. I berörda fall tillämpas ej heller föreskriften på
en del orter, under det man å andra platser håller på densamma. Då
föreskriften å sist antydda orter förorsakar onödigt besvär, hemställer
kammaren om momentets ändring i syfte att anmälningsskyldigheten
i berörda fall må bortfalla.

Genom mom. 2 av paragrafen föreskrives, att fartygsbefälhavare,
som är skyldig att medföra årspass eller förpassning å lasten eller
del därav, skall vid ankomst till tullplats »ofördröjligen»- anmäla sig
hos tullförvaltningen å stället. Av andra punkten i momentet framgår
strängt taget, att med denna anmälan icke får anstå till dess
tullförvaltningens expeditionstid inträder. På de flesta orter torde
man på goda skäl ej strängt tillämpa föreskriften, men på andra
kräves det, att anmälan omedelbart göres, även om ankomsten sker
på natten, då anmälningen dels försvåras genom att tullbevakningsförmannen,
till vilken anmälan i detta fall skall ske, i regel måste
uppsökas i sin bostad, och dels fördyras, enär ersättning skall lämnas
för årspassets påtecknande på övertid. Med en sådan tillämpning
bli i viss mån formaliteterna mera betungande för ett i inrikes fart
gående fartyg än för från utlandet kommande fartyg, vars befälhavare
ej behöver låta tullvisitation ske, förrän expeditionstid är inne.
Handelskammaren föreslår, att paragrafen må undergå sådan ändring,
att anmälan ej behöver göras, förrän expeditionstid inträder, och vill
kammaren dessutom hemställa, att ifrågavarande påteckning må, såsom
tidigare lär hava varit tillåtet, kunna verkställas av vederbörlig tullvaktmästare
i stället för av tullförvaltningen eller av tullbevakningsförmannen.
När fartyget lägger till vid plats inom hamn på längre
avstånd från den plats, där tullstationen är belägen eller tullbevakningsförmannen
bor, förorsakas ej ringa besvär genom den nuvarande
föreskriften.

Gävle den 13 februari 1915.

Handelskammaren i Gävle:

TORD MAGNUSON.

M. Hamilton.

HANDELSKAMMAREN 1 GÄVLE.

1 05

Bil. 1.

Handelskammarens i Gävle skrivelse till k. generaltullstyrelsen
av den 28 oktober 1912.

Från handelskammarens i Gävle distrikt utföras årligen avsevärda
partier pappersmassa, emballerad i juteväv. För importerad
juteväv, för vilken tull erlagts, har exportören enligt 13 § tulltaxeförordningen
rätt att vid återexport åtnjuta tullrestitution efter 10 öre
per kilogram. Förmånen av sagda rätt till tullrestitution förringas
emellertid i avsevärd grad på grund av de betungande bestämmelser
för veriflcering av exporten, som äro stadgade för erhållande av tullrestitution.
För veriflcering av export av juteemballage från handelskammarens
distrikt har man uteslutande att fästa sig vid bestämmelserna
i generaltullstyrelsens cirkulär av den 3 mars 1890. De sätt
för verificeringen, som omnämnas i § 13 mom. 1 c tulltaxeförordningen,
äro nämligen vad exporten från distriktet angår antingen helt och
hållet uteslutna eller ock ännu mera omständliga än det i nämnda
cirkulär angivna. Cirkuläret föreskriver, att exporten skall styrkas
dels genom anteckning å fartygets tullpass och dels genom intyg från
vederbörande tullbetjänt, »att trämassan med emballage till uppgivet
antal balar blivit under hans tillsyn i fartyget inlastad och införseglad
samt fartyget av honom bevakat intill dess avgång, ävensom,
därest annan svensk tullplats under resan anlupits, att fartyget med
orubbad försegling dit ankommit, därstädes bevakats och, fortfarande
under försegling, därifrån avgått». Dessutom fordras såsom eljest
tillverkarens under edlig förpliktelse avgivna och med två vittnen
styrkta försäkran, att emballaget utgöres av utländsk jutevävnad, för
vilken full införseltull blivit erlagd. Den tullbevakning, som dessa
föreskrifter nödvändiggöra, blir givetvis både i och för sig kostsam
och föranleder dessutom mången gång dröjsmål för fartyget. Tullbevakningen
måste ofta börja en god stund innan lastningen vidtager,
enär man ofta, på grund av vagnväxling e. d., icke kan noga bestämma
tidpunkten för lastningen. Vidare måste fartyget dag och ofta
även natt hållas under bevakning även under efteråt skeende lastning
av annat gods. Förseglingen av fartygsluckorna samt övriga formaliteter
föranleda tidsförlust på mer än ett sätt. Det är påtagligt, att
allt detta skall medföra avsevärda utgifter, vilka väsentligen förringa
den lättnad i omkostnader, som, för gynnande av export av svensk
pappersmassa, åsyftats vid beviljandet av ifrågavarande tullrestitution.
I alldeles särskild grad framträder detta missförhållande dels vid utförsel
av mindre laster pappersmassa, enär redan vid en last av 30
å 50 ton omkostnaderna för tullbevakning uppgå till ungefär samma
belopp som restitutionen, och dels då fartyget såsom ofta händer har
att anlöpa flera hamnar för intagande av last, enär tullbevakningskostnaderna
då flerdubblas.

106

SVAR PÅ FR AGE CIRKULÄR.

De uppkomna omkostnaderna drabba i sista hand avlastaren,
även om rederiet påtagit sig kostnaden för tullbevakningen, i det
rederiet i sin ordning måste täcka sina utgifter genom något högre
frakter. 1 en del fall vägra dessutom rederierna att mottaga restitutionsgods
i följd av tidsutdräkten och omständigheterna vid dess befraktande.
Förhållandena hava utvecklat sig därhän, att avlastare av
partier under en viss gräns avstå från rätten till tullrestitution. Under
år med livlig efterfrågan i marknaden, därvid smärre skeppningar
dels för provpartier och dels för successiv förbrukning ofta förekomma,
kan det innebära ganska kännbar olägenhet att icke kunna använda
sig av den restitutionsrätt, som staten beviljat.

Handelskammaren vill icke underlåta att omnämna, att pappersmassefabrikerna
av olika anledningar börjat delvis övergå till bruket
av cellulosaemballage i stället för juteemballage. Att märka är emellertid,
att det nästan alltid påfordras, att pappersmassa för transatlantisk
export emballeras i juteväv. För närvarande torde av den svenska
cellulosaexporten (omkring 800,000 ton, torr och våt) omkring 175,000
ton utföras i juteemballage.

En förenkling av formaliteterna vid dylik tullrestitution skulle
innebära en fördel icke blott för exportörerna av pappersmassa utan
även för övriga trafikanter, vilkas gods nu mången gång får vidkännas
dröjsmål för restitutionsgodsets skull, och slutligen för tullverket, i
den mån minskning i tullbestyret kunde vinnas.

Av anledningar, som framgå av det ovan anförda, har handelskammaren
anmodats att hos vederbörande göra framställning i syfte
att vinna lättnad vid tullrestitution för juteemballerad pappersmassa.

För vinnande av den önskade lättnaden synes det böra ifrågasättas,
att för verificering av utförseln (förutom tillverkarens ovannämnda
försäkran) icke skulle erfordras mer än intyg från tullbetjäningen,
att trämassan i emballage till uppgivet antal balar blivit i
fartyget inlastat för export. Man borde däremot kunna avstå från
den nu stadgade särskilda tullbevakningen på lastningsorten och å
annan svensk tullplats, som fartyget efter lastningen må anlöpa. Sedan
pappersmassan en gång blivit inlastad och å märkrullan blivit antecknad
såsom destinerad till utrikes ort, finnes ingen rimlig anledning
befara, att densamma komme att, i och för åtkomst av juteemballaget,
åter lossas inom svenskt område. Redan risken för upptäckt av ett
sådant bedrägeriförsök är så stor, och de av eventuell upptäckt föranledda
ansvarskostnaderna så stora i förhållande till den obetydliga
vinsten, att varje tanke på ett sådant försök, om det någonsin skulle
uppkomma, säkerligen genast skulle lämnas utan vidare prövande.
Än mera övertygande bör det förhållandet verka, att en avlastare av
juteemballerad massa med all säkerhet skulle få vidkännas ökade
omkostnader i stället för vinst vid försök att i svensk hamn, för
åtkomst av juteemballaget efter redan beviljad restitution, åter avlasta
den för export antecknade pappersmassan.

En annan utväg vore att låta utförseln styrkas genom intyg av
befälhavare eller styrman å det fartyg, varmed massan befordrats, att

HANDELSKAMMAREN I GÄVLE. D''<

fartyget i den svenska hamnen lastat och i utlandet lossat det parti
jnteemballerad massa, för vilken restitution begäres.

Med stöd av det ovan anförda får handelskammaren vördsamt
anhålla, att generaltullstyrelsen ville på grundval av det i tulltaxeförordningen
§ 13 mom. 2 åt styrelsen givna bemyndigande medgiva de
lättnader beträffande formaliteterna för erhållande av tullrestitution
av jutevävnad, som på grund av ovanstående må anses påkallade.
Därest styrelsen åter icke anser sig med stöd av nämnda bemyndigande
kunna medgiva sådan lättnad, som här ifrågasättes, anhåller kammaren,
att styrelsen ville taga under övervägande, huruvida icke från
styrelsens sida förslag kunde väckas om erforderlig ändring av tulltaxeförordningens
föreskrifter. Därvid borde då enligt kammarens
förmenande tillses, huruvida ej även beträffande andra slag av restitution
lättnader i formaliteterna i den riktning, som ovan av kammaren
blivit antydd, borde och kunde åvägabringas.

Bil. 2.

Handelskammarens i Gävle skri velse till k. generalpoststyrelsen
av den 25 okt. 1911.

I § 87 av det av generalpoststyrelsen den 10 januari 1900 utfärdade
reglemente angående paketpostförsändelsernas behandling föreskrives,
att från utlandet kommande paket, som äro adresserade till
annan inrikes ort än de i mom. 1 uppräknade, d. v. s. till ort, där
tullkammare icke finnes, skola i regel tullbehandlas å vederbörande
tullkammare vid svenska ingångsgränsen.

Denna bestämmelse, vilken väl i flertalet fall nämligen då
paketen innehålla alla för tullbehandlingen erforderliga handlingar
torde vara praktisk och ägnad att med minsta möjliga dröjsmål låta
paketet framföras till adressaten, synes däremot vara mindre ändamålsenlig,
då någon för tullbehandlingen nödig handling eller uppgift
saknas. Så har handelskammaren t. ex. från ett av distriktets större
industriföretag mottagit meddelande om att firman, som har sitt säte
å ort i närheten av Gävle, där tullkammare icke finnes, otaliga gånger
haft allvarsamma olägenheter av att angelägna sändningar kvarhållits
vid tullgränsen i t. ex. Trälleborg eller Göteborg.

Ofta förekomma från utlandet brådskande sändningar av varuprover
eller mallar för måttagning, reparerade maskindelar och dylikt,
på vilka sändningar tillverkningen av stora och angelägna beställningar
kan stå och vänta. Helt nyligen hann t. ex. för ovannämnda
firma en större exportorder å järnrör icke med den därför avsedda
skeppslägenhet, emedan en mall, varmed rören skulle kontrollmätas
och som i och för sig saknade allt värde, kvarhölls i Göteborg för
infordrande av värdeuppgift. Att ordna så att faktura eller värdedeklarationer
alltid medfölja paketet låter sig ej i praktiken utföra,
enär instruktioner härom ofta förbises av de utländska avsändarne.
Ofta saknas nämligen faktura på grund av sändningens natur av prov

108

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

och i andra fall, där faktura verkligen utskrives, sändes den ofta i
brev till mottagaren.

I alla de fall, där vederbörligen bestyrkt värdedeklaration erfordras
för förtullningen men saknas i sändningen, blir denna nu enligt
föreskrift kvarhållen vid gränsstationen, tills mottagaren skriftligen
fått meddelande om fallet och hunnit lämna tillfyllestgörande upplysningar.

Att ett sådant dröjsmål ofta blir längre än vad som rimligen kan
väntas och begäras inses lätt, då man betänker, att gränsstationen
ofta är Trälleborg eller Göteborg, och mottagaren kan bo långt uppe i
landets nordligare delar. Ofta torde dröjsmålet dessutom träffa sändningar,
vilka just på grund av sin brådskande natur avskickats
postledes.

Det förefaller handelskammaren som om i dylika fall en för
näringsidkarne betydande tidsvinst och lättnad kunde ernås, om paketet,
så snart det fastställts, att tullbehandlingsuppgifterna icke äro
fullständiga, avsändes till den för adressaten lämpligast belägna ort
med tullkammare, samtidigt som adressaten därom erhåller underrättelse.
Härigenom kunde åtminstone i Norrland flera dagars tidsutdräkt
sparas. Dessutom skulle den fördel vinnas, att adressaten
hade att förhandla med den tullkammare, med vilken han i regel har
att göra. Detta kan göra tullbehandlingen bekvämare, än om förtullningen
sker vid en avlägsen tullkammare, där adressaten icke är
känd, särskilt i de fall, då adressaten genom avsides belägenhet har
långsam postförbindelse, men har möjlighet att per telefon ordna saken
med den i hans trakt befintliga tullkammare.

I anledning av vad ovan anförts och särskilt då paketpostreglementet
enligt uppgift nu står under omarbetning får handelskammaren
vördsamt anhålla, att generalpoststyrelsen måtte taga i övervägande,
huruvida icke i stället för nu gällande bestämmelser bör träda
den föreskriften, att om, vid tullvisitation av postpaket å vederbörande
tullkammare vid den svenska ingångsgränsen, det befinnes, att
för tullbehandlingen nödiga uppgifter saknas, paketet skall sändas till
postkontoret i den adressorten närmast belägna ort med tullkammare
för att å denna tullbehandlas och sedermera genom postens försorg
tillställas adressaten, och att samtidigt underrättelse skall lämnas till
adressaten, att han har att till nämnda postkontor insända felande
tulluppgifter.

6. Skrivelse från handelskammaren i Göteborg.

Till 1914 års tullkommission.

Sedan 1914 års tullkommission i cirkulär den 19 november 1914
anmodat handelskammaren i Göteborg att inkomma med yttrande
över vissa i cirkuläret närmare angivna frågor, får handelskammaren
i anledning härav vördsamt anföra följande rörande:

HAND ELS K A MM A BEN I GÖTEBORG.

I Öl)

Fråga 1.

För den trafikerande allmänheten är det av största betydelse, att
de ärenden, vilka äro beroende på kungl. generaltullstyrelsens prövning,
avgöras så snabbt som möjligt, och ligger det därför alldeles
särskild vikt uppå såväl att generaltullstyrelsens arbetssätt anordnas
med detta mål i sikte som ock att ett tillräckligt antal ämbets- och
tjänstemän anställas, så att vid ärendenas handläggning onödigt dröjsmål
undvikes. Ävenledes böra alla sådana ärenden, vilka icke med
nödvändighet måste avgöras av generaltullstyrelsen, hänvisas till de
lokala tullmyndigheterna och i allmänhet en decentralisering eftersträvas.

Fråga 2.

Den erfarenhet, man inom de skilda statens verk, vilka hava med
näringslivet att göra, vunnit angående nyttan av lekmannarepresentanter,
giver vid handen nödvändigheten av att även inom tullverket
plats beredes för lekmannaelement. Handelskammaren hyser den uppfattningen,
att det lämpligaste sättet för lekmännens deltagande i
arbetet inom tullverket torde vara, att ett relativt fåtal, i praktiskt
arbete erfarne och med näringslivet förtrogne män i egenskap av
fullmäktige biträdde vid handläggning av frågor av viktigare och mera
principiell innebörd, varvid dock från sådan handläggning borde undantagas
avdömandet av rena tvister rörande tulltaxans tillämpning. En
viktig uppgift torde för dessa fullmäktige dessutom kunna finnas däri,
att åt dem uppdroges att med uppmärksamhet följa tillämpningen av
tulltaxans bestämmelser samt avgiva förslag till sådana förändringar
eller förtydligande i avfattningen av densamma, som vid tillämpningen
kunnat visat sig behövliga och nyttiga.

Fråga 3.

Ehuruväl den upplysningsverksamhet, som nu utövas av generaltullstyrelsens
tullbehandlingsbyrå, är av stor betydelse, använder dock
allmänheten sig i ringa grad av densamma. Orsaken härtill torde,
enligt handelskammarens åsikt, till icke ringa del böra tillskrivas den
omständigheten, att de för upplysningars erhållande fordrade avgifterna
ställa sig för höga. En avsevärd nedsättning av avgifterna bör
därför eftersträvas, varigenom tullbehandlingsbyrån skulle kunna få
allmännare användning och bättre motsvara sitt ändamål. Det synes
också handelskammaren, som kunde, åtminstone den vid de större
tullkamrarne, hos tjänstemännen samlade erfarenheten bättre tillgodogöras
vid meddelandet av upplysningar. Upplysningsärenden borde
därför å de platser, där dylika tullkamrar förefinnas, ingivas till packhusinspektionen
för att därstädes beredas, varvid tillfälle ävenledes
borde beredas sökanden att meddela upplysningar. Sedan denna förberedande
behandling av ärendet företagits, skulle det åligga veder -

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

börande tulltjänsteman att med eget utlåtande skyndsammast vidare
befordra ärendet till upplysningsbyrån, vilken hade att meddela beslut
i detsamma.

Fråga 4.

Ehuruväl likformigheten i tullbehandlingen vid de skilda tullkamrarna
under senare tider högst betydligt förbättrats, anser handelskammaren
dock, att ytterligare förbättringar skulle kunna i detta
hänseende åstadkommas. Av betydelse för vinnandet av detta mål
torde vara såväl inrättandet vid de särskilda tullkamrarna i möjligaste
utsträckning av varumuseum och bibliotek samt beviljandet av anslag
för dessas underhåll och utveckling som ock tätare inspektioner, förenade
med demonstrationer av varor och föreläsningar, förrättade av
särskilt för detta ändamål utbildade tjänstemän.

Fråga 5.

Utbildningen av tjänstemän av högre grad har på senare tider
märkbart förbättrats, och torde de strävanden till vidare utveckling
härutinnan, som förefinnas, icke böra minskas eller efterlåtas. Handelskammaren
får i övrigt rörande den utbildning, som bör ifrågakomma
för redan fast anställd personal, hänvisa till sitt yttrande
under fråga 4.

Fråga 6.

För de uppdrag, som pläga anförtros åt tjänstemän av lägre grad,
torde större utbildning, än vad som nu förefinnes, icke vara av behovet
påkallad. Då handelskammaren anser, att det för den trafikerande
allmänheten skulle innebära en allvarlig fara, därest otillräckligt
utbildade personer finge omhändertaga någon del av det arbete
vid tullbehandlingen, som nu utföres av tjänstemän av högre
grad, och föga anledning finnes att antaga, att tjänstemännen av
lägre grad skulle kunna med mindre utbildning än den, tjänstemännen
av högre grad besitta, tillfredsställande förrätta någon del av
dessas arbete, finner handelskammaren ingen anledning föreligga att
förorda större utbildning för tjänstemän av lägre grad.

Fråga 7.

Då denna fråga torde avse en rent inre tullverkets angelägenhet,
saknar handelskammaren anledning att yttra sig.

Fråga 8.

Indragning av någon tjänst vid tullverket i Göteborg torde vara
så mycket mera omöjlig som det för tillgodoseendet av trafikanternas
berättigade krav på snabbhet vid tullbehandlingen är synnerligen
nödvändigt att ytterligare flera tjänstemän tillsättas. Angående frå -

HANDELS KAMBI ABEN I GÖTEBORG. 1 1 1

gan, huruvida någon indragning av tjänster inom kust- eller gränsbevakningen
skulle vara möjlig, kan handelskammaren, vars distrikt
endast omfattar staden Göteborg, på grund av bristande erfarenhet
icke yttra sig; dock vill handelskammaren hava framhållit såsom dess
åsikt, att det skulle vara högeligen olämpligt, därest en indragning
av tjänster vid gräns- eller kustbevakningen skulle medföra, att befattning
vid nämnda bevakningar, med vilka resor vore förenade,
komme att förenas med ordinarie tjänstemannabefattning vid tullverket
i Göteborg.

Fråga, 9.

Det torde vara synnerligen av behovet påkallat, att vid tullverket
i Göteborg tillsättes en för alla avdelningarna gemensam chef med
behörig myndighet, och den erfarenhet, som samlats under nu rådande
system, pekar avgjort på nödvändigheten av en snar förändring
i detta hänseende. Ävenledes kan den, enligt handelskammarens
åsikt, nödvändiga decentraliseringen av tullverket knappast tillbörligen
genomföras, därest icke en beslutande och ansvarig gemensam
chef för de särskilda avdelningarna i tullkammaren förefinnes.

Fråga 10.

De lokala förhållandena i Göteborg synas vara jämförelsevis goda
och giva knappast anledning till några önskningar om förändringar
av mera genomgripande art.

En avkortning av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i
packhus, synes icke vara tillrådlig, då den nu bestämda tidrymden
är tillmätt i knappaste laget och icke mera än vad som är behövligt
för att därunder hinna vidtaga nödvändiga anordningar.

Fråga 11.

Handelskammaren har angående denna fråga ingivit till såväl
Konungen som kungl. kommerskollegium i avskrift bifogade skrivelser
(Bil. A, B och C), och får handelskammaren, vilken vid förnyad prövning
icke funnit anledning föreligga att förändra sin i dessa skrivelser
uttalade uppfattning, åberopa desamma såsom vore de i föreliggande
ärende avgivna.

Fråga 12 och 13.

Angående denna fråga får handelskammaren hänvisa till sin i
avskrift bifogade (Bilaga D) skrivelse till kungl. kommerskollegium i
de delar, som icke redan blivit beaktade, varjämte handelskammaren
dessutom vill framhålla det berättigade i kravet på att bevakningsavgifter
icke böra uttagas förr än så stort antal expeditionstimmar
förflutit från det märkrullan ingivits eller fartyget börjat lossa, att
under normala förhållanden varan kunnat hinna bliva tullbehandlad.
Det synes handelskammaren vara orättvist, att, såsom nu är förhål -

112

SVAR PÅ FRÅOECIRKULÄR.

landet, varuägaren skall erlägga bevakningsavgift, ehuruväl någon
tullbehandling av varan icke kunnat på grund av gällande föreskrifter
företagas.

Fråga 14.

Ett modernare och efter affärslivets behov mera avpassat arbetssätt
i kungl. tullverket torde vara mycket önskvärt, och vill handelskammaren
särskilt hava framhållit, att allmänna expeditionstiden
borde sättas i bättre sammanhang med den tid, under vilken verksamheten
i affärerna pågå. Även synes det handelskammaren vara
nödvändigt, att mera betryggande åtgärder vidtagas i syfte att tullräkningarna,
vilka betraktas såsom bevis på rätt att disponera varorna,
icke måtte komma i orätta händer. Av fördel för köpmännen skulle
det vara, därest å räkningarna angåves den sista tidpunkt, å vilken
betalning för undvikandet av påföljd måste erläggas. Det borde
dessutom vara tillåtet att erlägga betalning medelst postremissväxlar.

Fråga 15.

Det nuvarande systemet för bestämmandet av pantvärdet vid
beviljandet av nederlagskredit vållar varuägaren mycken olägenhet,
då vederbörande tulltjänsteman på grund av det personliga ansvar,
han är underkastad, givetvis måste uppskatta värdena å varorna synnerligen
lågt och vida under marknadsvärdet. En förändring till det
bättre, varigenom varans verkliga värde kunde läggas till grund för
beviljandet av nederlagskrediten, skulle därför vara mycket önskvärd
samt bidraga till att nederlagsinstitutet Ange större användning och
bättre komme att motsvara det med detsamma avsedda syftet.

Fråga 16.

Den korta tid, under vilken s. k. handelsrestitution meddelats,
har icke varit tillräcklig för att kunna samla nog erfarenhet för bedömandet
av institutets verkan, men tyckes densamma på det hela
taget fungera tillfredsställande, varvid dock det framstått såsom ett
starkt önskemål, att det antal varor, för vilka handelsrestitution medgives,
borde i hög grad utvidgas.

Rörande tullrestitution för fabriksalster vill handelskammaren
framhålla det olämpliga i nuvarande bestämmelser, men saknar handelskammaren
anledning att närmare inlåta sig på denna fråga vid
det förhållandet att för densammas utredning en särskild kommission
är verksam.

Göteborg den 17 april 1915.

För handelskammaren i Göteborg:

CARL AUG. KJELLBERG.

Joll. C. Lembke.

HANDELSKAMMAREN I GÖTEBORG.

113

Bil. *4.

Till Konungen.

Genom nådigt brev den 15 mars 1907 har kungl. generaltullstyrelsen
fått sig anbefallt att verkställa utredning, huruvida nu gällande
föreskrifter angående skyldighet för varu emottagare å vissa tullplatser
att vid förtullning av varor anlita biträde av s. k. packhuskarlar
böra ersättas av bestämmelser, vare sig i syfte, att varuägare
medgives rätt att själva i större eller mindre mån ombesörja det arbete
vid tullbehandlingen, som för närvarande utföres av packhuskarlarne,
eller därom att samma arbete övertages av tullverkets personal
och i sammanhang därmed föreskrift meddelas, att de nu till
packhuskarlarna utgående dragarpenningarne skola ingå till statsverket.

Då denna fråga i hög grad berör handeln och näringarne i Göteborg,
varest varuemottagarne hava skyldighet att vid tullbehandling
anlita biträde av s. k. packhuskarlar, som därför särskilt ersättas,
vågar handelskammaren i Göteborg i underdånighet inför Eders
Kungl. Maj:t såsom dess mening framhålla, att en förändring av
dessa förhållanden är synnerligen önskvärd.

Det arbete vid tullbehandling, som utföres av packhuskarlarne,
och för vilket nu en ganska betungande avgift utkräves, borde, då
detsamma ensamt föranledes av statens upptagande av tullavgifter,
utföras av. statens tjänstemän samt utan särskild kostnad för varuemottagarne.
Men även för det fall att Eders Kungl. Maj:t skulle
finna, att särskild ersättning bör utgå för det arbete vid tullbehandlingen,
som för närvarande utföres av packhuskarlarne, synes det
handelskammaren i Göteborg vara av behovet påkallat, att en förändring
företages av den personal, som nu ombesörjer samma arbete.
Den skråaktiga organisation av härvarande packhuskarlslag, vilket
består av ett relativt fåtal ordinarie packhuskarlar vilka uppbära
dragarepengar och fördela överskotten sinsemellan, samt av ett antal,
av dessa packhuskarlar löst anställda och med veckopenningar avlönade,
s. k. extra packhuskarlar, erbjuder icke tillräcklig garanti för
en under alla omständigheter ostörd fortgång av arbetet. En sådan
garanti torde lättast och säkrast kunna erhållas därigenom, att kungl.
tullverket själv övertoge allt det arbete, som tullbehandlingen medför,
samt läte detsamma förrättas av en fast anställd och av verket avlönad
personal, varvid den särskilda avgiften, därest en sådan uppbures,
borde direkt inflyta till statsverket.

Med anledning av det anförda får handelskammaren i Göteborg
i underdånighet anhålla

att Eders Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder
i syfte, att det arbete vid tullbehand
lingen, som för närvarande i Göteborg utföres av
de s. k. packhuskarlarne, komme att övertagas
av tullverkets personal utan särskild kostnad för

114

SVAR PÅ FRÅGECIRKtTLÄR.

varuemottagarne eller, därest för berörda arbete
en särskild avgift anses böra upptagas, densamma
komme att uppbäras av statsverket.

Göteborg den 16 november 1907.

För handelskammaren i Göteborg:

Underdånigst

CARL AUG. KJELLBERG.

Joh. C. Lembke.

Till Konungen.

Bil. B.

Sedan Eders Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för kungl. finansdepartementet
att tillkalla sakkunniga för, bland annat, att avgiva
yttrande angående organisationen av de i vissa städer befintliga s. k.
packhuskarlarne samt dessas åliggande och befogenhet, hava de utsedda
sakkunnige den 18 november 1911 avgivit betänkande och förslag
i ärendet. Över detta betänkande och förslag har kungl. genetullstyrelsen
ålagts att inkomma med yttrande, och har för detta
ändamål kungl. generaltullstyrelsen infordrat av packhusinspektionerna
i vissa städer utlåtande i ärendet. Då frågan är av den allra
största betydelse för landets importhandel, men, såvitt handelskammaren
i Göteborg har sig bekant, icke någon handelskorporation eller
därmed jämförlig institution satts i tillfälle att uttala sig i ärendet,
vare sig till de sakkunnige eller till kungl. generaltullstyrelsen, dristar
handelskammaren i Göteborg sig att i underdånighet inför Eders
Kungl. Maj:t framlägga sina erinringar mot det av de sakkunnige utarbetade
betänkandet och förslaget, då, enligt handelskammarens förmenande,
landets handel och dess intressen vid avgörandet av denna
för dem så viktiga fråga även böra tillgodoses, och icke endast tulltekniska
eller statsfinansiella synpunkter därvid få bliva bestämmande.

De sakkunnige hava i sitt betänkande förordat bibehållandet, vad
städerna Stockholm, Göteborg och Malmö beträffa, av de därstädes
existerande s. k. packhuskarlslag samt i ett till betänkandet fogat
förslag till kungörelse angående förrättandet av handräckningsbestyret
vid tullbehandling framlagt de särskilda bestämmelser, vilka, med
uttryckligt erkännande av packhuskarlslagets rätt att med andras
uteslutande gå allmänheten till hända med handräckning vid tullbehandling,
befunnits erforderliga för att närmare fastslå packhuskarlslagens
befogenhet och skyldigheter, deras organisation och deras förhållande
till tullverket och allmänheten. De skäl, som av de sakkunnige
anförts till stöd för deras uppfattning angående lämpligheten
av att bibehålla de nuvarande packhuskarlslagen i ovan angivna stä -

HANDELSKAMMAREN I GÖTEBORG. 115

dor, äro enligt deras egen uppgift å sid. 61 i betänkandet grundade
dels på den debatt, som vid riksdagen förts angående en därstädes
väckt motion om statens övertagande av handräckningsbestyret vid
tullbehandlingen, dels ock på upplysningar, som enskilt kommit kommissionen
tillhanda, ytterligare bestyrkta av upplysningar från tullmyndigheter,
dels slutligen oek på det förhållandet »att meningarne
inom handelsvärlden om fördelen av packhuskarlslagens avskaffande
äro långt ifrån enstämmiga». Handelskammaren saknar tillfälle att
ingå på närmare prövning av de av de sakkunnige åberopade, dem
enskilt tillhandakomna och av tullmyndigheterna bestyrkta upplysningarna,
då i betänkandet endast antydes, att dessa upplysningar
varit av den arten, att de bibringat kommissionen den uppfattningen,
»att packhuskarlslagen fullgöra dem åliggande arbete på ett sätt, som
icke giver anledning till befogade anmärkningar». Handelskammaren
vill mot detta hava anfört, att vad själva sättet för arbetets fullgörande
beträffar, om därmed avses arbetets intensitet och ordning, åtminstone
i Göteborg icke någon anmärkning framställts eller med’ fog
kunnat framställas, och vad den av de sakkunnige anförda meningsskiljaktigheten
inom handelsvärlden beträffar densamma, åtminstone
om den hänför sig till vissa vid den förut omnämnda debatten anförda
uttalanden från enskilda affärsmän inom Göteborg, avsåge frågan
om utbytandet av det nuvarande packhuskarlslaget mot av staten anställda
och avlönade arbetare under bibehållandet av avgifter för det
förrättade arbetet men icke packhuskarlslagens lämplighet i och
för sig.

Handelskammaren i Göteborg har redan förut i skrivelse till Eders
Kungl. Maj.t av den 17 november 1907 i underdånighet såsom dess
åsikt uttalat, att packhuskarlslagen vore olämpliga att omhänderhava
handräckningsbestyret vid tullbehandlingen icke på den grund, att
själva sättet för arbetets fullgörande skulle vara otillfredsställande,
utan därför att lagens organisation och sammansättning icke lämnade
tillräckliga garantier för att arbetet under alla omständigheter bleve
utfört, och handelskammaren förordade statens övertagande av handräckningsbestyret,
enär handelskammaren ansåge, att härigenom den
önskade garantien skulle kunna åstadkommas, varjämte handelskammaren
ävenledes hyste och uttalade den uppfattningen, att det med
tullbehandlingen förenade arbetet borde utan kostnad för trafikanterna
ombesörjas av staten, samt att, därest detta icke kunde uppnås, de
avgifter, som erlades för med tullbehandlingen förenat arbete, borde
ingå till statsverket.

De åsikter, handelskammaren härvid uttalat, har handelskammaren
icke funnit anledning att frånträda, och vill handelskammaren
särskilt hava framhållit, att vad handelskammaren anfört rörande
packhuskarlslagens olämplighet torde än mera äga sin riktighet, när
det ifrågasättes att uttryckligen såväl erkänna packhuskarlslagens rätt
att i de angivna städerna monopolisera allt handräckningsarbete vid
tullbehandlingen som ock att fastslå principen, att kostnaderna för
detta arbete skall av varuägaren vidkännas. Därest denna princip,
som av de sakkunniga förordas, att varuägaren skall hava skyldighet

116

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄK.

att vidkännas kostnaderna för tullbehandlingsarbetet, godkännes, synes
såsom ett nödvändigt korrelat härtill följa, att varuägaren vid arbetets
förrättande bör åsamkas så ringa kostnader och olägenheter, som med
upprätthållande av statens intresse vid tullbehandlingen är förenligt,
och torde medgivandet för varuägaren, med undantag av dem i de
ovan angivna städerna, att själva få ombesörja tullbehandlingsarbetet
bero på riktigheten av denna sats. Den ekonomiska sidan vid ordnandet
av tullbehandlingsarbetet har av de sakkunniga endast flyktigt
berörts, om man härifrån undantager den statsfinansiella. Det synes
handelskammaren dock, som vore den ekonomiska synpunkten av
ärendet värd en utförligare behandling, än vad som kommit densamma
till del, särskilt som det gäller att uttryckligen fastslå sådana
undantagsstadganden, vilka skulle sätta en del av landets köpmän i
annan ställning än de andra.

Ehuruväl anmärkningar icke sällan framställts mot storleken av
de avgifter, vilka fastställts i de för packhuskarlslagen gällande taxorna,
hava dock dessa anmärkningar icke varit föremål för statsmakternas
prövning, enär det huvudsakliga intresset i de städer, varest
packhuskarlslag existerat, förut koncentrerat sig på önskemålen att
antingen få åt varuägarne förvärva rätten att själva låta utföra tullbehandlingsarbetet
eller få detsamma övertaget av statsverket. Då
uppfyllandet av dessa önskemål emellertid för närvarande tyckes möta
hinder, är det nödvändigt för handeln i de städer, varest packhuskarlslag
finnas, och varest enligt de sakkunniges och de hörda tullmyndigheternas
åsikt det icke bör medgivas, att tullbehandlingsarbetet
företages av den enskilda trafikanten, att det tillses, att icke genom
olämpliga anordningar av detta arbete onödiga kostnader och
olägenheter förorsakas. Även om det skulle vara riktigt, att de nödvändiga
kostnaderna för tullbehandlingsarbetet övervältras av köpmännen
på konsumenterna, gäller denna sats icke, när kostnaderna
ställa sig olika höga å skilda, med varandra konkurrerande platser,
då under detta förhållande endast en del av kostnaderna, som är för
båda platserna lika, kan i höjda priser återvinnas av konsumenterna,
under det att den del, som överskjuter detta belopp, måste bäras av
handeln å den plats, varest de för höga kostnaderna förefinnas. De
avgifter, vilka erläggas till packhuskarlslagen, äro synnerligen höga
samt torde icke stå i proportion till det litet kvalificerade, rena kroppsarbete,
som lagen utföra. Ett bevis härpå finnes i de inkomster, vilka
av packhuskarlarne för packhusarbete åtnjutas, och som för Göteborg,
enligt uppgift från laget, under året 1910 uppgått till icke mindre
än 2,690 kr. per ordinarie s. k. hel packhuskarl, sedan alla avgifter
till fonder, pensioner, omkostnader och dylikt avdragits, och om vilkas
storlek ingen upplysning stått att vinna. Den ekonomiska intressemotsats,
som finnes mellan packhuskarlslagen och trafikanterna,
torde i regel föranleda till att avgifterna för packhuskarlarnes arbete
komma att beräknas högre, än som är nödvändigt för att giva en skälig
ersättning för det förrättade arbetetet, och de fordringar, som av
packhuskarlslagen uppställas, äro vida högre än de, som eljest kunna
med framgång göras gällande inom likartade arbeten. I Göteborg har

HANDELSKAMMAREN I GÖTEBORG. 1 1 ^

under senaste tider erfarenheter vunnits inom detta området, vilka
visa, att för det arbete, som av packhuskarlslagen utföres, uppställas
ersättningsanspråk, vilka måste betecknas såsom oskäliga. Redan år
1907, då packhuskarlslaget i Göteborg utförde det s. k. mottagningsarbetet,
begagnade lagen en lönerörelse hos de av dem anställda arbetande
för att begära en oskälig ökning i avgiften. Då de underhandlingar,
som fördes mellan handelskammaren och packhuskarlslaget,
strandade, beroende på packhuskarlslagets bestämda vägran att
medgiva ens den ringaste nedsättning i sina anspråk, lyckades handelskammaren
förmå ångbåtsbolagen att övertaga arbetet, vilket icke
tillhörde det, som ansåges vara packhuskarlslaget uteslutande förbehållet,
mot en ersättning, som obetydligt överstege den förut gällande,
och ha bolagen sedan dess ombesörjt detta s. k. mottagningsarbete
till fullständig belåtenhet och med, vad handelskammaren tror sig
veta, för bolagen gott ekonomiskt resultat. Ytterligare har packhuskarlslaget
den 29 september 1911 till Konungens befallningshavande
i länet, i anledning av utfärdandet av ny tulltaxa, för fastställelse
inlämnat en av packhusinspektionen tillstyrkt taxa för avgifter till
packhuskarlslaget, vilken här jämte den taxa, som då var gällande,
bifogas. Vid den underhandling, som rörande denna taxa fördes mellan
packhuskarlslaget och handelskammaren i följd därav att Konungens
befallningshavande, utan att därtill vara skyldig, infordrat
handelskammarens yttrande, och vid vilken underhandling överinspektören
vid packhuset härstädes var närvarande, framgick, såsom
de därunder förda stenografiska protokollen utvisa, att packhuskarlslaget,
utan att hava företagit den ringaste undersökning vare sig
över det ökade arbete, som av dem komme att utföras, eller över den
ökning i inkomst, som taxan skulle medföra, uppställt sina fordringar
fullt godtyckligt och utan annan hänsyn än till vad laget med användande
av sin maktställning såsom innehavare av ett monopol
trodde sig kunna framtvinga. Huru oskäliga de framställda anspråken
voro, och i vilken grad handeln i Göteborg skulle betungats,
därest desamma godtagits, framgår vid jämförelse mellan de för år
1910 betalta packhuspengarne och det belopp, desamma skulle uppgått
till, därest de beräknats efter de fordrade avgifterna. Så betaltes i
runt tal i Göteborg t. ex. för sirap under år 1910 3,750 kr. i packhuspengar,
avgiften till packhuskarlslaget skulle, beräknat enligt dess
i förslaget till taxa framställda fordran, uppgått till 9,000 kr.; för russin
betaltes 940 kr., beräknat efter det ingivna taxeförslaget skulle beloppet
blivit 1,450 kr.; motsvarande siffror för plommon ställa sig till
respektive 800 kr. och 1,240 kr.; för kaffe 8,960 kr. respektive 13,440
kr. En firma i kolonialvarubranschen, vilken 1910 erlagt 1,329:01 kr.
i packhuspengar skulle haft att betala 2,358:58 kr., därest packhuskarlslagets
fordringar varit gällande. En tobaksimportör, vilken erlagt
89:50 kr. i packhuspengar, skulle haft 262:50 kr. att erlägga. En importör
av korta och manufakturvaror, för vilken år 1910 packhuspengarne
uppgått till ett belopp av 1,923:45 kr.,skulle haft att erlägga 4,412:35 kr.
Den taxa, enligt vilken de här angivna lägre beloppen erlagts, hade

118

SVAR PÅ FEÅGECIRKTJLÄR

dock vant så hög, att packhuskarlarne, sedan alla omkostnader, däri
även inbegripna avgifter för pensionering, begravningshjälp m. m. avdragits,
erhållit en inkomst, som enligt deras egen uppgift uppgått för s. k.
helkarl till 2,690 kr. pr. man samt belastat Göteborgs import med en
summa av 129,000 kr. Det är naturligt, att efter den erfarenhet, som
vunnits här i Göteborg om det sätt, varpå packhuskarl slaget söker
utnyttja sin maktställning, köpmännen i Göteborg hysa de allvarligaste
farhågor, därest de sakkunniges förslag om såväl packhuskarlslagens
bibehållande som ock om uttryckligt erkännande av deras rätt
till monopol, skulle vinna Eders Kungl. Maj:ts bifall. De garantier
mot missbruk av maktställningen, vilka tilläventyrs kunna ligga däri,
att packhusinspektionen skall höras över taxeförslagen och Konungens
befallningshavande fastställa desamma, torde icke få skattas allt för
högt, då den förra myndigheten, att döma efter erfarenheten i Göteborg,
i regel torde betrakta sig såsom skyldig att tillförsäkra packhuskarlslaget
de fördelar, som stå att vinna, och dessutom, såsom ock
förhållandet torde vara med Konungens befallningshavande, torde
sakna den erfarenhet och inblick i förhållandena, som äro nödvändiga
för att bedöma, huruvida en taxa är rätt och väl avmätt i proportion
till det utförda arbetet eller ej. Föga mera garanti i detta hänseende
är att förvänta genom det av de sakkunnige föreslagna förfarandet,
att taxa skall av Konungens befallningshavande fastställas på förslag
av »magistraten eller annan vederbörande kommunalmyndighet». Aven
av dessa myndigheter torde icke kunna förväntas den erfarenhet, som
är nödvändig för att rätt kunna bedöma verkningarne av eu föreslagen
ny taxa. Ett synnerligt steg till förbättring av de nu rådande
förhållandena skulle däremot en föreskrift innebära, som ålade magistraten
eller annan vederbörande kommunalmyndighet att inhämta
handelskammares utlåtande, innan förslag till ny taxa förelädes till
fastställelse. Härigenom skulle trafikanternas berättigade intresse
kunna göras gällande med mera sakkännedom, än vad som eljest
torde kunna bliva fallet. Ehuruväl handelskammaren hyser denna
uppfattning och anser, att ett dylikt stadgande skulle bidraga att
förbättra de nu rådande förhållandena och under alla omständigheter
vara en nödvändighet, därest de sakkunniges förslag skulle vinna
Eders Kungl. Maj:ts bifall, vill handelskammaren dock icke underlåta
att framhålla, att den sakkunskap, handelskammaren besitter, måste
för att kunna frambringa en väl avmätt och för alla olika varubranscher
rättvis taxa, kompletteras av kännedom om den tid, som åtgår
för tullbehandlingsarbet av de olika varuslagen, om den inkomst, som
vinnes ur dem, om utbetalta arbetslöner m. m. dylikt, varom full
erfarenhet endast kan förefinnas hos dem, som förrätta själva tullbehandlingsarbetet,
d. v. s. packhuskarlslagen. På grund av det ekonomiska
motsatta intresse, som förefinnes hos packhuskarlslaget, och på
grund av den erfarenhet, som handelskammaren genom vid olika
tillfällen förda underhandlingar med laget i Göteborg vunnit om den
motvillighet och den ofullständighet, varmed varje uppgift lämnats,
anser handelskammaren det dock föga sannolikt, att tillräcklig känne -

HANDELSKAMMAREN I GÖTEBORG. 119

dom om dessa förhållanden skulle kunna vinnas, vartill kommer, att
packhuskarlslaget i Göteborg, vilket utgöres av en sammanslutning av
kroppsarbetare, icke ansett sig vara i stånd att med tillräcklig noggrannhet
föra de för lämnandet av dessa uppgifter nödvändiga statistiska
anteckningarna. På grund av det stora arbete, som undersökningarna
för en ny taxa skulle kräva, torde också en en gång fastställd
taxa bliva bestående under en längre tid, även om andra förhållanden
skulle kräva en förändring, och säkerligen skulle så bliva
fallet, därest ändringarna eventuellt skulle kunna medföra eu nedsättning
i avgifterna. Under sådana förhållanden anser handelskammaren,
att ett nödigt tillgodoseende av den trafikerande allmänhetens
intresse icke står att vinna med bibehållande av de nuvarande
packhuskarlslagen.

Av de sakkunniges betänkande framgår, att det egentliga skälet
för bibehållandet av packhuskarlslaginstitutionen ligger i tullverkets
motvillighet att å de större platserna låta för verket obekanta och
utom dess maktområde stående personer förrätta handräckningsbestyret
vid tullbehandlingen. Handelskammaren förmenar, att tullverkets
fordran på viss bestämmanderätt över de i packhusen sysselsatta
arbetarna väl kan uppfyllas, utan att därför packhuskarlsinstitutionen
i dess nuvarande gestalt behöver bibehållas. Lämpligast
torde detta kunna ske därigenom, att köpmännen i de städer, varest
tullverkets intresse fordrar en kontroll av arbetet med tullbehandlingen,
själva tillåtas upprätta packhuskarlslag antingen såsom ett av
köpmännen bildat bolag, vilket anställer arbetare, eller ock å annat
lämpligt sätt. Ett så bildat packhusarbetslag skulle kunna underställas
packhusinspektionens myndighet i samma utsträckning som de
nuvarande packhuskarlslagen och erbjuda i varje hänseende fullt
samma garantier som de nuvarande lagen. Från tullverkets sida
torde således icke något som helst hinder böra möta mot ett utbyte
av de nuvarande packhuskarlslagen mot ett dylikt av köpmännen
bildat lag. För den trafikerande allmänheten skulle en dylik förändring
innebära de mest påtagliga och betydande fördelar. Den ekonomiska
intressemotsats, varom förut ordats, skulle helt upphävas, och
allmänhetens och lagets intresse i att icke upptaga högre avgifter, än
som arbetet själv medför, sammanfalla. Vinsten å den obetydliga
summa, vilken behövde tillskjutas för bolagets ändamål, skulle kunna
begränsas till en viss procent av kapitalet, och delägarna i företaget
skulle hava sin huvudsakligaste vinst genom de lägre packhuspengar,
som upptogos. Varje förändring, som tilläte en nedsättning av avgifterna,
skulle omedelbart medföra en sådan, och de garantier, som
nu behöva sökas mot maktmissbruk av monopolställningen, skulle
bliva överflödiga. 1 sammansättningen av styrelsen, genom att därstädes
bereda plats åt exempelvis Konungens befallningshavande eller
andra myndigheter, genom offentliggörandet av räkenskaper, genom
begränsning av rösträtten och dylikt skulle betryggande säkerhet kunna
vinnas icke blott för att trafikanternas bästa tillgodosåges i allmänhet
utan även för att de skilda varubranschernas intressen komme till

120

SVAR PÅ FRÅGECIRKTJLÄK.

sin rätt. Då bolaget själv skulle hava det största intresset i att
verkställa nödvändiga undersökningar rörande sådana förhållanden,
som stode i förbindelse med upprättandet av nya taxor, kunde även
sådana lätt åstadkommas, i synnerhet som för de merkantilt bildade
ledarna av bolaget uppgörandet av planer för dylika undersökningar
och desammas utförande icke innebure någon svårighet. Det undantagslagstiftande,
som på grund av tullverkets krav anses vara behövligt
för vissa platser, skulle icke komma att innebära någon nackdel,
och den rätt, som i övrigt medgives svenska köpmän och allmänheten,
skulle icke behöva fråntagas dem, som voro bosatta på dessa
platser. Då det nuvarande packhuskarlslaget, åtminstone vad Göteborg
beträffar, icke har någon laglig rätt till det monopol, det utövar, utan
detta tillkommit endast genom långvarigt bruk och av hänsyn till
tullverkets krav, synes också packhuskarlslaget icke kunna göra gällande
någta anspråk, vilka skulle kunna förhindra det av köpmännen
upprättade packhusarbetslaget att övertaga handräckningsbestyret vid
tullbehandlingen, och dessutom torde med lätthet åtgärder kunna vidtagas,
varigenom de vid övergången till ett nytt system medföljande
uppoffringarna för de enskilda mildras.

På grund av det anförda vågar handelskammaren i Göteborg i
underdånighet anhålla,

det Eders Kungl. Maj:t täcktes låta vidtaga sådana
åtgärder, att därigenom möjlighet beredes för
ett av köpmän i Göteborg upprättat packhusarbetslag
att, med andras uteslutande, mot ersättning enligt
en av Konungens befallningshavande i länet fastställd
taxa företaga handräckningsbestyret vid tullbehandlingen
inom Göteborg på de villkor, som skulle för
betryggande av arbetet med förtullningen eller eljest
befinnas skäligt att föreskrivas.

Skulle Eders Kungl. Maj:t emellertid finna det lämpligt att utfärda
förordning, varigenom packhuskarlslagen i deras nuvarande organisation
komme att i huvudsak bibehållas i överensstämmelse med
det av de sakkunnige gjorda förslaget, vill handelskammaren i underdånighet
framhålla nödvändigheten av att köpmännen beredas tillfälle
att höras icke endast såsom förut framhållits rörande förslag till nya
taxor utan även över det antal packhuskarlar, som kunna anses nödvändiga
för förrättandet av handräckningsbestyret vid tullbehandlingen.
Handelskammaren vill dessutom icke underlåta att i underdånighet
framhålla det, enligt handelskammarens mening, olämpliga i de
sakkunniges i § 3 gjorda förslag, att tullpersonal, som frivilligt eller
efter order av vederbörande förman biträder med handräckningsbestyret,
icke därför må fordra eller mottaga ersättning. Alldeles oavsett
att stadgandet står i bestämd strid med den i § 1 uttryckta allmänna
principen, att kostnaden för handräckningsbestyret skall vidkännas av
varuägaren och icke av staten eller dess tullpersonal, kan handelskammaren
icke finna, att någon anledning förefinnes, varför ett av

HANDELSKAMMAREN I GOTEBORG.

121

personalen utfört frivilligt arbete, »om icke hör till dess åliggande,
icke skall ersättas.

Göteborg den 4 april 1912.

Underdånigst

För handelskammaren i Göteborg:

JOHAN E. EKMAN.

Joll. C. Lembke.

Bil. C.

Till Kungl. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

I skrivelse den 7 maj 1912 har kungl. kommerskollegium anmodat
handelskammaren i Göteborg att inkomma med det yttrande, vartill
handelskammaren kan finna anledning, utöver vad handelskammaren anfört
i underdånig skrivelse av den 4 april 1912, i ärendet rörande av
kommissionen för granskning av tullverkets stater avgivna betänkande
och förslag angående förrättandet av handräckningsbestyret vid tullbehandling
jämte av kungl. generaltullstyrelsen däröver avgivet yttrande,
och får handelskammaren i Göteborg i anledning härav vördsamt
anföra.

Handelskammaren i Göteborg, vilken tagit i förnyat övervägande
det av de sakkunniga framlagda förslaget till ordnandet av handräckningsbestyret
vid tullbehandlingen, har icke funnit några skäl
föreligga, vilka kunnat förändra handelskammarens i underdånig skrivelse
av den 4 april 1912 uttalade uppfattning angående behovet av
att, med upphävande av den packhuskarlslagen nu utövade uteslutande
rätten att förrätta sagda handräckning, överlämna densamma
åt av köpmännen upprättade packhuskarlslag, och får handelskammaren
därför med åberopande av ovan berörda skrivelse och på därstädes
anförda skäl förorda en dylik organisation av de arbetslag,vilka
skola tillhandagå tullmyndigheterna vid tullbehandlingen av gods i
städerna Stockholm, Göteborg och Malmö.

Över det av de sakkunniga uppgjorda förslaget till kungörelse angående
förrättandet av handräckningsbestyret vid tullbehandlingen
samt kungl. general tullstyrelsens i yttrande av den 23 mars 1912
däri gjorda ändringsförslag får handelskammaren i övrigt vördsamt
anföra följande.

§ 1.

Mot det av kungl. generaltullstyrelsen i denna paragraf gjorda
förslag till förändring har handelskammaren intet att invända utan
synes detsamma vara lämpligt.

122

SVAR PÅ PEÅGECIRKULÄR.

§ 2.

Den av kung!, generaltullstyrelsen i denna paragraf föreslagna
ändringen, för så vitt den avser tullmyndigheternas befogenhet att
tillse, att packhuskarlslagets åtagande att förrätta mottagningsarbete
icke kommer att inkräkta på lagets egentliga uppgift att förrätta
handräckningen vid tullbehandlingen, får handelskammaren tillstyrka
såsom lämplig, och likaledes har handelskammaren, under förutsättning
att den nuvarande organisationen av packhuskarlslagen bibehålies,
icke något att erinra mot kungl. generaltullstyrelsens förslag,
att packhusinspektionen erhåller befogenhet att ålägga packhuskarlslag
att utföra visst mottagningsarbete, enär denna anordning medför
en viss garanti för att valet mellan utförandet av olika mottagningsarbeten,
vilka icke samtidigt kunna medhinnas, kommer att ske efter
objektiva grunder, vilket däremot icke alltid torde bliva fallet, därest
de nuvarande packhuskarlslagen själva skulle erhålla bestämmanderätten.
Skulle emellertid handelskammarens anhållan, att det måtte
medgivas köpmännen rättighet att själva upprätta packhuskarlslag, i
överensstämmelse med vad handelskammaren i ovanberörda underdåniga
skrivelse anfört bifallas, synes det handelskammaren vara
lämpligast, att packhuskarlslaget själv måtte erhålla rätten att bestämma
angående det mottagningsarbete, som skall av detsamma utföras,
dock givetvis packhusinspektionens rätt att tillse, att själva
handräckningsbestyret ordentligt utföres, oförkränkt. Under de omständigheter,
då lagets bestyr med mottagningsarbetet, antagligen
bleve värdefullast, nämligen under en allmän nedläggelse av arbetet
vid hamnen, torde packhuskarlslagets arbetskraft icke vara tillräcklig
för att medhinna förrätta allt mottagningsarbete utan måste i detta
fallet ett val träffas. Därest köpmännen själva ägde att bestämma
över lagets arbetskraft, torde man med säkerhet kunna antaga, att
densamma komme att användas på det mest effektiva sättet samt insättas,
där densamma för skyddandet mot förlust vore mest av nöden,
vilken icke alltid torde bliva fallet, därest packhusinspektionen skulle
bliva den bestämmande, enär denna icke kan antagas besitta en så
stor erfarenhet som köpmännen i hithörande frågor.

§ 3.

Det synes handelskammaren vara nödvändigt, såsom handelskammaren
även anfört i sin ovan angivna underdåniga skrivelse, vilken
handelskammaren här vill åberopa, att handelskammaren eller liknande
köpmannakorporationer erhålla rätt att yttra sig över förslag
till ny taxa. Mot kungl. generaltullstyrelsens förslag, att vederbörande
tullmyndighet skulle erhålla rätt att höras över föreslagna ändringar
i taxan, har handelskammaren intet att invända lika så litet som mot
samma myndighets förslag, att tulltjänsteman, som lämnat biträde vid
handräckningsbestyrets fullgörande, därför må åtnjuta skälig ersättning.

HANDELSKAMMAREN I GOTEBORO

123

§ 4.

Handelskammaren vill, såsom även i ofta berörda underdåniga
skrivelse anförts, framhålla behovet av att handelskamrar eller andra
köpmannasammanslutningar tilldelas rätten att yttra sig över antalet
medlemmar i packhuskarlslagen. Då varje paekhuskarls inkomst står
i omvänd proportion till antalet medlemmar i laget, önska givetvis
packhuskarlarna att inskränka medlemsantalet i lagen till det minsta
möjliga, vilket dock icke kan vara till fördel för den trafikerande allmänheten.
Såsom motvikt mot denna tendens hos lagen synes det
lämpligt, att representanter för köpmännen tillerkännas yttranderätt i
frågor, som beröra medlemsantalet i lagen.

Göteborg den 25 maj 1912.

För handelskammaren i Göteborg:

CARL AUG. KJELLBERG.

Joll. C. Lembke.

Bil. 1).

Till Kungl. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

I skrivelse den 21 november 1910 har kungl. kommerskollegium
lämnat handelskammaren i Göteborg tillfälle att yttra sig över ett
av kungl. generaltullstyrelsen avgivet förslag till taxa å ersättning,
som enligt särskilda bestämmelser skall utgå för vissa av tulltjänstemän
verkställda tjänsteförrättningar; och får handelskammaren i
Göteborg i anledning härav vördsamt anföra:

Det har sedan länge varit ett allmänt önskemål bland de trafikerande
i tullverket, att den s. k. allmänna expeditionstiden skulle
utsträckas samt sättas mera i överensstämmelse med de tider/under
vilka arbetet i regel pågår inom affärsvärlden. Handelskammaren i
Göteborg har också i sin den 14 maj 1908 avgivna inlaga till den
delegation, som erhållit i uppdrag att utarbeta förslag till tjänstgöringsreglemente
för kungl. tullverket, gjort sig till tolk för denna
uppfattning samt särskilt framhållit nödvändigheten av att vid de
större tullplatserna såsom Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping
den s. k. allmänna expeditionstiden högst betydligt utvidgades. I
det till Kungl. Maj:t av kungl. generaltullstyrelsen ingivna förslaget
till sporteltaxa har visserligen, jämlikt riksdagens beslut, den bestämmelsen
intagits, att allmänna expeditionstiden skall under seglationstiden
utgöra minst 7 timmar, men då denna bestämmelse gäller
hela riket och följaktligen torde vara bestämd med hänsyn till det
behov, som existerar å en medelstor tullplats, har härvidlag icke kunnat
tillgodoses de särskilda behov av längre expeditionstid, som förefinnes
vid de ovan angivna större tullplatserna. Bestämmelserna angående

124

STAB PÅ FRÅGECIRKCLÄR.

expeditionstidens längd vid dessa platser skola som hittills träffas av
kungl. generaltullstyrelsen utan annan inskränkning än den, som
ovan angivits, och som tillkommit med hänsyn till de mindre tullplatsernas
behov. Det synes emellertid handelskammaren vara lämpligast,
att, när bestämmelser angående minimilängden för expeditionstiden
i förordningen inryckts och således redan inskränkning skett i
kungl. generaltullstyrelsens befogenhet att fritt fastställa expeditionstiden,
dessa bestämmelser erhålla ett sådant innehåll, att de fullt tillgodose
de existerande behoven, varför handelskammaren också vill
förorda, det i förordningen föreskrift lämnas, att vid de större tullplatserna
såsom Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping den allmänna
expeditionstiden skall utgöra minst 8 timmar dagligen.

Aven synes det handelskammaren, som den i § 16 mom. 3 tullstadgan
angivna allmänna tjänstgöringstiden, vilken uttryckligen i
sporteltaxan förklaras skola bibehållas, icke heller motsvarade behovet
1 de flesta hamnar påbörjas arbetet kl. 6 f. m., och det synes vara
val befogat, därest tullverkets allmänna tjänstgöringstid åtminstone
under den ljusare tiden av året sattes i överensstämmelse med denna
arbetstid, varigenom onödig kostnad skulle besparas de trafikerande
samt arbetstiden kunna anordnas utan att någon för själva arbetet
främmande hänsyn behövde tagas.

Punkt 1.

Handelskammaren vill icke underlåta att framhålla det önskemål,
som handelskammaren redan i sin förut omnämnda inlaga till delegationen
anfört, nämligen att passagerareångfartyg eller kombinerade
last- och passagerareångare, vilka göra regelbundna turer, varom anmälan
gjorts, skola i likhet med hvad som är föreskrivet för ångärja,
inrättad för järnvägstrafik, erhålla kostnadsfri invisitation under
hela dygnet. De skäl, som av handelskammaren därvid anförts för
denna förordning, som ock än ytterligare de av reservanterna anförda,
och vilka handelskammaren här vill åberopa, synas handelskammaren
vara av tillräckligt vägande beskaffenhet för att motivera den önskade
förändringen. Ävenledes vill handelskammaren varmt förorda det av
sagda reservanter framhållna önskemålet och på skäl, som av dem
anförts, att bevakningen av lossat gods måtte vara kostnadsfri för
varuagaren eller den, som påkallat lossningen, intill dess 48 timmar
förflutit från det fartyget slutlossats.

Punkt 2.

Det synes handelskammaren vara olämpligt, att ersättningen för
visitation utom tullplats skall i varje fall utgå med 100 % förhöjning
av det i resereglementet bestämda beloppet för det fall att förrättningen
eller del därav infallit under s. k övertid. Ehuruväl handelskammaren
icke har något att invända mot den principen, att för
arbete, som förrättas under övertid, i detta fallet en särskild gottgörelse
skall lämnas, synes det dock, som vore denna gottgörelse i

HANDELSKAMMAREN I GÖTEBORG. 125

förslaget allt för högt tillmätt. De i resereglementet fastställda beloppen
avse att lämna ersättning för arbete utfört under en hel dag,
och hänsyn har vid dessas bestämmande icke tagits till möjligheten
av att en del av arbetet skulle komma att utföras under annan tid
än den, som eljest vore för tjänstemannen bestämd såsom ordinarie.
Härav följer också, att betalningen för övertidsarbete icke bör sättas
i direkt samband med den ersättning, som resereglementet fastställer,
utan att dessutom bestämmelser meddelas, som göra det möjligt att
avväga ersättningen för övertiden i förhållande till det arbete, som
därunder presterats. Handelskammaren anser i följd härav, att den
av kungl. generaltullstyrelsen anslagna förhöjningen av 100 % av
det i resereglementet fastställda beloppet först bör inträda, sedan förrättningen
pågått under en avsevärdare tidsrymd infallande under
den s. k. övertiden, och att för ett kortare övertidsarbete en lägre
förhöjning av beloppen i resereglementet bör inträda. Handelskammaren
vill därför förorda, att en förhöjning av 100 % först måtte
inträda, därest förrättningen företagits efter eller sträckt sig utöver
kl. 10 på aftonen, och att en förhöjning av 50 % måtte bestämmas
för det fall, att förrättningen eller del därav infallit under tiden från
kl. 6 e. m. till 10 e. in. Har förrättning hunnit avslutas under den
s. k. allmänna tjänstgöringstiden, bör ersättning jämlikt resereglementet
utgå utan förhöjning.

Punkt 3.

Ehuruväl handelskammaren delar den uppfattningen, att den ersättning,
som skall utgå för bevakning av lossning av fartyg vid tullplatser
å övertid, bör fastställas till något högre belopp vid lossning
av styckegods än vid lossning av annat gods, synes dock den skillnad
i ersättningsbelopp, som av kungl. generaltullstyrelsen i punkten
föreslås, vara allt för högt tilltagen samt icke stående i förhållande
till skillnaden i det utförda arbetet. Handelskammaren vill därför i
överensstämmelse med den åsikten, som uttalats i den vid delegationens
förslag fogade reservationen, förorda, att ersättning för bevakning
av lossning av styckegods på tullplats å övertid måtte utgå med
75 öre för hel eller påbörjad timma.

Punkt 7.

I sin motivering under denna punkt har kungl. generaltullstyrelsen
upptagit och åtminstone i princip gillat en av reservanterna i delegationen
uttryckt önskan, att inhägnat hamn- eller kajområde måtte
i bevakningshänseende likställas med packhus samt även föreslagit en
förändring av tullstadgan i detta syfte. Det synes likväl handelskammaren,
som om kungl. generaltullstyrelsen genom de stränga
villkor, som fästs vid detta medgivande, i hög grad minskat användbarheten
av detsamma, utan att dock för stipulerandet av dessa villkor
en tvingande nödvändighet förelegat. Tullverkets intresse torde
vara tillräckligt tillgodosett, när trygghet förefinnes för att en otillbörlig
behandling av godset icke kan äga rum eller för att detsamma
icke olovligen kan bortföras, och denna trygghet torde säkerligen stå

126

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

att vinna, även om de för ändamålet vidtagna åtgärderna icke i varje
hänseende skulle till fullo uppfylla de krav, som av kungl. tullverket
uppställts såsom villkor för den medgivna förändringen i bevakningshänseende.
Särskilt torde de varuskjul, som flerstädes av stadsmyndigheterna
i våra hamnar uppförts, erbjuda sådan trygghet i de
anförda avseenden, att något skäl mot dessas godkännande såsom
»inhägnad plats» i den här antydda meningen, eventuellt under förutsättning
att tullverket får rätt till nyckel och lås, icke kan förebäras.
Handelskammaren i Göteborg vill därför, livligt instämmande
i det, som i detta ärende anförts av reservanterna till delegationen,
varmt förorda, att bestämmelser intagas i tullstadgan av den beskaffenhet,
att varuskjul, inhägnad plats eller kajområde, som uppfyller de
ovan angivna förutsättningarna, i tullbevakningshänseende måtte likställas
med packhus.

Punkt 8.

Det torde vara för utvecklandet av den för Sveriges handel och
sjöfart synnerligen viktiga transitorörelsen högst angeläget, att transitorörelsen
på allt sätt underlättas, och att densamma icke betungas
av andra avgifter än sådana, som icke kunna undvikas eller icke böra
eftergivas. Till denna kategori torde emellertid icke med fog kunna
räknas den i detta mom. föreslagna ersättningen för bevakning under
allmän tjänstgöringstid av transitogods, som angivits till omedelbar
försändning, då ersättningen icke skall tagas i anspråk för avlönandet
av den tjänstförrättande utan skall såsom en direkt och särskild avgift
pålagd denna rörelse ingå till tullverket. Då dessutom uppkomsten
av något missbruk, exempelvis genom onödigt upptagande av tulltjänstemännens
tid, icke hitintills förekommit och ej heller behöver
befaras genom borttagande av den föreslagna avgiften, vill handelskammaren
förorda, att all ersättning för bevakning under allmän tjänstgöringstid
av transitogods, som angivits till omedelbar försändning,
må, såsom hindrande för transitorörelsens utveckling, bortfalla.

Punkt 15.

Då det med klarering av ångfartyg förenade arbetet icke vid de
större fartygen stiger i förhållande till fartygets storlek, föreligger,
enligt handelskammarens förmenande, icke något skäl att fastställa
en förhöjning i ersättningen för klarering under övertid av ångfartyg
av över 1,000 tons dräktighet. Handelskammaren vill därför förorda,
i överensstämmelse med delegationens enhälliga förslag, att ersättning
för klarering under övertid av ångfartyg med en avgiftspliktig dräktighet
av över 1,000 tons måtte fastställas till 6 kr., vilket belopp
synes handelskammaren utgöra tillräcklig ersättning för det utförda
arbetet.

Göteborg den 6 december 1910.

För handelskammaren i Göteborg:

CARL AUG. KJELLBERG.

Joh. C. Lembke.

HANDELSKAMMAREN I KARLSTAD.

127

7. Skrivelse frän handelskammaren i Karlstad.

Till 1914 års tullkommission.

Sedan ni benäget satt handelskammaren i Karlstad i tillfälle att
fästa Eder uppmärksamhet å befintliga brister i tullverkets nuvarande
organisation ävensom giva Eder tillkänna de önskemål, som bl. a. från
handelns, industriens och sjöfartens sida kunna göra sig gällande i
avseende å tullverkets tillämnade omorganisation, har kammaren till
handels- och köpmannaföreningar och ett stort antal näringsidkare
inom kammarens distrikt kringsänt de frågor, som Ni ansett företrädesvis
kunna tänkas komma under behandling vid avgivande av
yttrande. På grundvalen av de ingångna svaren har handelskammaren
härmed äran att i anslutning till de uppställda frågorna, vilkas
nummerordning här nedan iakttages, anföra följande:

1 och 2. Beträffande dessa frågor har allmänt uttalats den åsikten,
att en omorganisation av generaltullstyrelsen, avseende ett påskyndande
av ärendenas handläggning, är synnerligen behövlig, och
att ändamålet endast vinnes därigenom, att styrelsen såsom sakkunniga
får räkna inom sig insiktsfulla representanter för handeln, industriens
viktigaste grenar och sjöfarten. Då frågan är av lokal beskaffenhet,
bör upplysning inhämtas även från lokala handels- och
industriorganisationer.

3. Tullbehandlings- och upplysningsbyrån bör utvidgas därhän,
att å byrån anställas kemister att tillhandagå densamma, då för en
tullbehandlingsfrågas avgörande kemiska analyser äro av nöden. Det
nu brukliga sättet att i dylika fall anlita kemiska anstalter förorsakar
vanligen långt dröjsmål och stora kostnader för trafikanterna. Fall
hava nämligen förekommit, då affärsmän på grund av dröjsmål med
upplysning om varuprovs tullbehandling icke i behörig tid kunnat
göra rekvisition från utlandet och därigenom antingen gått miste om
en leverans eller genom en försenad sådan och fallande pris under
tiden gjort förluster. Vi veta icke, om tullverket för närvarande bekostar
analysen, men åtminstone har under åren 1908—1909 inträffat,
att importör, som gjort förfrågning hos tullverkets upplysnings byrå,
fått efterräkning, som för en enkel analys kunde uppgå till 25 kronor,
medan analysen å ett vanligt apotek kunnat göras för 1 å 2 kronor.

4. För åstadkommande av största möjliga likformighet i tullbehandling
bör, då tvivel om en varas rätta tullbehandling uppstår
och det ej genom tulltaxan med därtill hörande anvisningar med tydlighet
framgår, huru en vara skall rubriceras, avgörandet underställas
tullbehandlingsbyrån, vars beslut i frågan sedan bör utsändas till
alla tullkammare med en fullständig motivering och upplysning i
saken. Visserligen utsänder generaltullstyrelsen rundskrivelser med
anvisningar att lända till efterrättelse vid tulltaxans tillämpning, men
då dessa ej äro tydligt motiverade och ej åtföljda av prov, så bli de
i flera fall föga upplysande. En firma inom distriktet har skarpt betonat
vanskligheten att giva en offert på tullpliktigt gods på grund

128

STAB PÅ FRÅGECIRKTTLÄR.

av olikformigheten vid tullbehandlingen, som gör varje kalkyl osäker,
och firman har anfört flere exempel på hur rättelse måst sökas och
även erhållits hos generaltullstyrelsen. Firman anser orsaken ligga i
främsta rummet i bristande varukännedom hos vederbörande, men
även i en byråkratisk anda, som mer än nödigt söker tillkrångla
ganska enkla fall.

5. En bättre utbildning i tulltekniskt hänseende anses önskvärd,
ty om en tjänsteman saknar tillräcklig dylik utbildning och sakkunniga
utomstående personer måste tillkallas för upplysnings vinnande,
fördröjes givetvis förtullningen, ofta till stort obehag för trafikanten]
och det är ej heller uteslutet, att icke den oansvarige sakkunnige
utomstående av konkurrensskäl kan lämna mindre korrekta upplysningar
till skada för varuägaren.

6. Med tjänsteman av lägre grad förstås, om handelskammaren
är riktigt underrättad, vaktmästare, gränsridare och kustvakter. Deras
uppgift är att vid lossningar, vid införande i packhus eller nederlag
eller avhämtning därifrån av gods noga tillse, att intet nndansmyges
eller fördöljes, och skall detta övervakande ske med ledning av tillgängliga
handlingar, varå varors emballage, märke och nummer äro angivna.
Någon särskild fackmannaduglignet kan ju därför icke vara erforderlig
för dylikt arbete utan endast stor ordentlighet och pålitlighet, vilka
karaktärsegenskaper måste förutsättas utan någon särskild utbildning.

7. På sådana platser, där skrivgöromål förefinnas under hela
tjänstgöringstiden, torde kvinnligt biträde kunna användas. Däremot
anses det mindre lämpligt, att kvinnligt biträde användes, där kontorsgöromålen
allt som oftast måste avbrytas för deltagande såväl
inom som utom tullokalen i tullbehandlingarna och invisitation av
fartyg.

8. Indragning av tjänster vid gränsbevakningen åtminstone inom
denna handelskammares distrikt anses menlig, såsom medförande en
förlustbringande smuggling. Det synes däremot, som om beträffande
kustbevakningen indragningar kunde göras. Redan den omständigheten,
att i utrikes fart stadda fartyg, som befinna sig på svenskt
sjöterritorium, måste hålla sig inom bestämda segelleder och ofta äro
försedda med lotsar, d. v. s. statstjänstemän med samma skyldigheter
som tullvaktmästare i fråga om förekommande av smuggling, bör betydligt
kunna underlätta övervakandet av skeppsfarten. Vi anse oss
i detta sammanhang böra framhålla som vår åsikt, att några smärre
snabbgående ångare skulle kunna göra om ej hela så dock större delen
av kustbevakningen överflödig.

Bohusläns köpmannaförbund har i skrivelse till kammaren framhållit
som sin åsikt, att vid endera av Gravarne eller Smögen torde
en indragning kunna ske, enär dessa platser ligga varandra mycket
nära, så att en tullstation där nog vore tillräcklig. I stället bör en
kustvakt och en kustroddare anställas å en del större platser, som nu
sakna sådan bevakning, t. ex. Grundsund och Hälleviksstrand, där
sjöfarande under nuvarande förhållanden ha det rätt svårt i synnerhet
vid hårt väder. En förut ingiven ansökan i denna riktning har
dock av obekanta skäl avslagits.

HANDELSKAMMAREN

KARLSTAD.

1 29

9. — — —---------------

10. Då gods numera icke får bötesfritt kvarligga i packhus längre
än 20 dagar — förut 30 dagar — anses ingen förkortning av tiden
böra ske.

11 —12. Packhuskarlarnas till synes godtyckliga sportler »för
hjälp vid uppackningen» böra försvinna och packhuskarlarna anställas
av tullverket med sådan avlöning, att de kunna kostnadsfritt biträda
vid öppnandet av lådor och paket, uppackning och inpackning samt
lådornas och paketens igenspikande eller inslående. Om detta omöjligen
kan genomföras, bör åtminstone en taxa för packhuskarlarnas
arbete fastställas och avgiften till dem påföras tullräkningen och ej,
såsom nu sker, med blyerts antecknas av packhuskarlarna å räkningens
baksida. Sportelväsendet i allmänhet anses helst böra försvinna
•eller åtminstone erhålla den minsta möjliga omfattning.

Den extra avgiften för arbete å övertid bör bortfalla, om anvnälan
inkommit minst två timmar före kontorstidens slut. Även den
•extra avgift av 35 öre per kolli, som nu upptages, då transitogods
•extra forslas till tullen, bör bortfalla.

13—14. — — — — —-----------

15. Då pantvärdet å nederlagskredit skall bestämmas av tullförvaltaren,
på vars enskilda risk nämnda kredit lämnas, samt denne
■ej alltid kan äga den varukännedom, som för alla varors bedömande
är behövlig, anses, att ett pantvärde bör bestämmas till 50 % av varans
värde enligt företedda nettofakturor, och att denna kredit bör lämnas
helt och hållet på statens risk.

16. Då frågan om s. k. tullrestitutionsgods ännu är outredd och
i varje fall författningen rörande densamma ännu är praktiskt föga
tillämpad, kan svårligen något yttrande däröver avges. Dock synes
•det, som om tullverkets kontrollåtgärder beträffande tullrestitutionsgods
kunde i många fall inskränkas eller åtminstone förenklas, då ju
tullrestitutions beviljande i främsta rummet måste bero på av väl
kända och oförvitliga personers under edlig förpliktelse avgivna intyg
beträffande de i exportinlagorna lämnade uppgifterna.

17. Det kan ifrågasättas, om ej båtlega för kustuppsyningsman
•och kustvakt bör vara lika, då lika stora och dyrbara båtar få hållas.
Uppsyningsmannen har nu 100 kronor mer i båtlega än kustvakt.
Detta gäller, om ej ångbåtar kunna komma till användning, såsom
ovan föreslagits.

Karlstad den 19 januari 1915.

För handelskammaren i Karlstad:

P. ANDERSON.

Ordf.

Valdemar Vendel.

130

SVAR PÅ FRÅGECIRKCLÄR.

8. Skrivelse från handels- och industrikammaren för Örebro
och Västmanlands län.

Till 1914 års tullkommission.

Uti skrivelse den 19 november 1914 har tullkommissionen begärt
yttrande av handels- och industrikammaren för Örebro och Västmanlands
län rörande vissa förhållanden i tullverkets nuvarande organisation.

Då en ovanligt kort tid stått handelskammaren till förfogande
för yttrandets avgivande, har handelskammaren ej medhunnit så behandla
denna viktiga fråga, som önskligt varit, utan ser sig nödsakad
begränsa sitt yttrande allenast till framhållande av nedanstående
önskemål.

Frågan 1. Rörande ärendenas handläggning inom tullstyrelsen,
tillåta vi oss uttala önskvärdheten av snabbare expedition. Då störa
olägenheter för affärsmän mången gång uppkomma på grund av, som
det kan synas, onödigt dröjsmål med avgörandet av överklagade tullbehandlingar,
är en snabb expedition av dylika ärenden behövlig.

Frågan 2. Rörande lekmannarepresentationen inom generaltullstyrelsen,
torde det vara lämpligt, att vid förefallande behov generaltullstyrelsen
ägde möjlighet tillkalla dylik. I många fall torde dock
handelskamrarna kunna komplettera tullfullmäktige. Genom att inhämta
utlåtande av handelskamrarna torde styrelsen nämligen på ett
fullt tillfredsställande sätt kunna samarbeta med näringslivets praktiska
utövare.

Frågan 7. Rörande användandet av kvinnlig arbetskraft för kon-,
torsgöromål torde å de mindre tullkamrarna, där kontors- och packhusgöromål
måste förenas, svårligen kvinnlig arbetskraft kunna användas,
Å de större tullkamrarna däremot torde kvinnlig arbetskraft, vara
lämplig.

Frågan 8. Vid tullkamrarna inom handelskammarens distrikt
torde någon indragning av tjänster ej kunna ifrågasättas.

Frågan 10. Då det kommit till handelskammarens kännedom,
att från en del håll framställts önskemål, att den tid av 20 dagar,
som tullgods bötesfritt får kvarligga i packhus, skulle inskränkas, får
handelskammaren uttala önskvärdheten av att denna tidsperiod ej
minskas.

Frågan 11. Packhuskarlsinstitutionen bör såsom föråldrad och
otidsenlig borttagas och deras göromål utan kostnad för trafikanterna
överlåtas på tullverkets personal.

Frågan 12. Vad sportelf rågan angår, torde ifrågasättas, om icke
omkostnaderna för bevakning av tullgods under expeditionstid borde
bortfalla. Likaledes anser handelskammaren önskvärt, att tullexpeditionen
hölles öppen under vanlig affärskontorstid t. ex. mellan kl. 9

f. m. och 6 e. m., samt att importörer under hela denna tid skulle
äga rätt få gods förtullat utan särskild kostnad. Som nu är för -

HANDELSKAMMAREN

OREBRO.

131

hållandet erhålles endast kostnadsfri förtullning mellan kl. 9 f. m.
och 3 eller 5 e. m.

Frågan 15. Enligt nu gällande bestämmelser är tullförvaltaren
personligen ansvarig för den lämnade nederlagskrediten, och ligger
det för den skull helt naturligt i dennes intresse att uppskatta de
varor, som kvarligga på nederlaget och vilka skola anses som säkerhet
för den lämnade krediten, till ytterst låga värden. Handelskammaren
anser det oriktigt, att tullförvaltaren personligen skall svara
för dylik risk, utan bör densamma övertagas av staten.

Ehuru en hel del andra önskemål skulle kunna framföras, tillåter
ej, som i början framhölls, tiden för yttrandets avgivande oss att nu
framkomma med desamma.

Örebro den 29 januari 1915.

Handels- och industrikammaren för Örebro och Västmanlands
län:

GUSTAF ÅKERHOLM.

E. B-.son Lilliehöök,

9. Skrivelse från Norrbottens läns handelskammare.

Till 1914 års tullkommission, Skeppsbron 38, Stockholm St.

I anledning av Eder skrivelse den 19 november 1914 rörande
önskemål vid ifrågasatt omorganisation av tullverket tillåter sig Norrbottens
läns handelskammare, som i ärendet samrått med handelsoch
sjöfartsnämnden i Luleå, anföra följande.

Handelskammaren anser sig böra giva sina uttalanden form av
direkta svar på vid Eder skrivelse fogade, med nummerbeteckning
försedda frågor.

1. Handelskammaren får i denna punkt åtnöja sig med ett allmänt
uttalande av den önskan, att ärendenas handläggning inom styrelsen
må ordnas med största möjliga hänsyn till praktiska krav, så
att mellanhavanden mellan den trafikerande allmänheten och styrelsen
må kunna utan besvärliga former och onödig tidspillan uppklaras.

2. Då genom anordnande av lekmannarepresentation inom styrelsen
tillfälle kan beredas för handelns, industriens och sjöfartens
målsmän att till båtnad för det allmänna göra sina speciella fackkunskaper
gällande, torde inrättandet av en tullfullmäktigeinstitution
kunna anses önskvärt. Kammaren kan likväl icke bedöma, huruvida
de fördelar, som må vara att vinna av en dylik institution, komma
att motsvara de med densamma förenade kostnader.

3. Se punkt 4.

4. Att även i statens intresse största möjliga likformighet vid
tullbehandling bör åstadkommas, ligger i öppen dag. Det är för han -

132

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

delskammaren svårt att angiva de medel, som härför böra tillgripas.
Såsom sådant medel synes kammaren emellertid kunna särskilt förordas
ett mera utsträckt och intimt samarbete mellan styrelsens tullbehandlingsbyrå
och tullkamrarna i landsorten.

5. Att här och var inom landet framträda förhållanden, som
peka på behovet av ökad utbildning, särskilt i tulltekniskt hänseende,
för tulltjänstemännen i högre grad torde icke kunna förnekas. Möjligen
kunna regelbundet återkommande särskilda fortbildningskurser,
förlagda till Stockholm, ifrågasättas och genomgående av sådan kurs
uppställas såsom villkor eller särskild merit för befordran till befattningar
av mera krävande art. Kammaren har försport, att dylika
ehuru av tillfällig natur hållits i Stockholm. På därav vunnen erfarenhet
torde kunna byggas vidare för utbildningens utökande.

6. Av tulltjänstemän i lägre grad bör fordras ett visst minimum
av skolbildning, vilket ju även nu är förhållandet, samt allmän lämplighet
för yrket. I tillämpliga delar må i övrigt svar under punkt 5
kunna gälla såsom svar även på denna fråga, dock att utbildningskurser
för tulltjänstemän av lägre grad böra anordnas i flera av de
större städerna och på sådant sätt, att de bli tillgängliga utan avsevärda
kostnader för tjänstemännen.

7. För vissa, uteslutande inre kontorsgöromål bör kvinnlig arbetskraft
kunna med fördel komma till användning.

8. Handelskammaren får principiellt biträda vad härvarande
handels- och sjöfartsnämnd i denna punkt anfört.

Särskilt får kammaren understryka, att omkostnaderna för bevakningen
vid gränsen mot Finland numera torde kunna rätt avsevärt
nedbringas. Det förut dunkla rättsmedvetandet beträffande smugglingen
har med den växande upplysningen och svenskhetens utbredande
i Tornedalen omsider rätt allmänt klarnat och lämnat rum för
en bättre tingens ordning i förevarande hänseende. Med järnvägens
framdragande till Matarengi kommer även gränsbefolkningen att uppblandas
med helsvenska element, på vilkas rättsuppfattning och vaksamhet
det allmänna torde kunna sätta tillit.

Ytterligare finner kammaren anledning ifrågasätta, huruvida icke
den bevakning från tullens sida, som nu inom det nordligaste länet
avser kontroll av undermåligt virke vid utskeppningsplatserna, är
skäligen överflödig. Sedan varan försågats, kan faktiskt ingen kontroll
härutinnan förekomma. Och kontroll å osågat virke åligger,
såsom känt är, jägeristaten såväl vid utstämplingar och avverkningar
som eljest vid upplagsplatser och industriella verk.

I den mån emellertid tullens kontroll till förebyggande av insmuggling
av undermåligt runt och hugget virke bland skeppslasterna
må anses böra bibehållas, synes den till besparing för såväl tullverket
som inlastaren kunna för andra varor ersättas med en av avlastaren
under edlig förpliktelse och under verkande ansvar för felaktig
uppgift avgiven försäkran, att till utförsel förbjudet virke icke
förekommer i last, som utklareras. Denna försäkran kan lämpligen
utsträckas att jämväl avse intygande, att det försågade virket i lasten
försågats av i laga ordning utstämpla! och avverkat timmer.

NORRBOTTENS LÄNS HANDELSKAMMARE.

I 33

Handels- och sjöfartsnämnden i Luleå synes handelskammaren
hava härom framställt ett synnerligen behj ärtans värt förslag.

9. Ehuruväl kammaren saknar erfarenhet att i berörda hänseende
yttra sig, synes det dock kammaren önskvärt, att i möjlig och lämplig
mån centralisering åvägabringas, dock utan att lägga hinder i vägen
för tullarbetets uppdelning på parallellavdelningar, så framt större
skyndsamhet och effektivitet därigenom må kunna ernås.

10. Såväl tullkammaren som packhusen böra givetvis vara så
belägna, att de i största möjliga utsträckning gagna och underlätta
trafiken. Vad godsets bötesfria kvarliggande i packhus vidkommer,
anser kammaren denna fråga ej kunna besvaras enhetligt för hela
landet, enär lokalförhållandena böra därvidlag bliva avgörande. I den
mån trafiken ej hindras eller störes, bör allmänheten tillmötesgås, så
långt omständigheterna rimligtvis medgiva.

11. Packhuskarlarna synas handelskammaren lämpligast böra
anställas såsom tjänstemän av lägre grad i tullverkets tjänst.

12. Tullverkets sporteltaxa för bevakningsförrättningar och dylikt
torde böra så vitt möjligt reformeras därhän, att sportler endast
få utgå för förrättningar å s. k. övertid, d. v. s. utförda av personalen
å densamma tillerkänd fritid.

13. Bevakningskostnaden bör, så långt möjligt är, inskränkas
och ersättas med avstängda tullområden av den art, som omförmäles i
nuvarande tullstadga § 19 mom. 2 och 4. Den stora allmänheten
vinner därigenom stora lättnader, utan att statens intressen försittas.

Där bevakningskostnaden ej kan undgås, bör den begränsas i den
omfattning, omständigheterna tillåta.

14. Syftet med moderna arbetsmetoder synes kammaren bäst
ernås därigenom, att fria händer i största möjliga omfattning lämnas
generaltullstyrelsen under statens sedvanliga kontroll och allmänhetens.

15. Pantvärdet bör lämpligen avgöras efter inhämtande av förslag
härutinnan av utav vederbörande handelskammare utsedda delegerade,
som tid efter annan (ev. på bestämda terminer) uppställa
varuvärden, vilka, prövade och godkända av generaltullstyrelsen, bliva
till vederbörande tullkammares ledning.

16. Sedan tullrestitution beviljats viss person under vissa villkor,
bör tullverket ej behöva taga annan befattning med godset än
att kontrollera dess utförsel och villkorens fullgörande i övrigt.

17. Frågan om införande i Sverige efter mönster från våra grannland
av anordningen med s. k. kreditupplag torde i samband med tullverkets
omorganisation förtjäna synnerlig uppmärksamhet.

Vidkommande särskilt Norrbottens län torde handelskammaren
böra påpeka ett par mindre lämpliga bestämmelser dels avseende
kungl. kungörelsen den 28 november 1913 angående åstadkommande
av vissa statistiska uppgifter rörande utrikeshandeln och dels avseande
nådig kungörelse den 28 november 1913 angående ändrad lydelse
av vissa paragrafer i tullstadgan den 1 juli 1904.

I § 8 av förstberörda kungörelse heter det: »Om föreskriven

134

SVAR PÅ FRÅUECIRKULÄR.

värdeuppgift saknas i den inlaga rörande till utförsel avsett gods,
som skall avlämnas till tullförvaltningen, skall inlagan väl emottagas
men åligger det avlastaren att inom åtta dagar efter avlämnandet utbyta
densamma emot behörig exportinlaga.»

Såsom fallet är med åtskilliga sågverk i Norrland med huvudkontor
i Stockholm, framkommer det exakta värdet å lasten först
sedan fakturan uträknats och avräknats därstädes. Det är då självfallet
omöjligt att inom den i förordningen knappt tillmätta tiden
medhinna föreskrivet utbyte av berörda inlaga.

I § 37 i den senare kungörelsen heter det: »Avlastares angiv ningsinlaga,

vilken även i de fall, då avlastaren för varans utskeppning
använt ombud, skall vara undertecknad av avlastaren etc.»

Denna bestämmelse är omöjlig att efterfölja, om exempelvis avlastaren
är boende i Stockholm och utskeppar sin tillverkning från
sågverk, beläget å annan plats i landet. Sågverksförvaltningen blir
då avlastarens ombud och skulle sålunda enligt förordningen icke vara
kompetent utfärda angivningsinlaga. Denna kan icke utskrivas förr
än lasten är intagen, och det kan icke fordras, att fartyget skall
uppehållas, tills inlagan erhållit vederbörande avlastares underskrift.

Det har vidare inför handelskammaren framställts önskemål, att
Nederkalix tullstation med därvarande livliga trafik (sex skeppningsplatser)
må bliva omlagd till tullinspektion.

1 övrigt finner sig handelskammaren för närvarande icke hava
något att i ärendet anföra.

På Norrbottens läns handelskammares vägnar:

A. J. WESTERBERG.

Albert Garlgren.

10. Skrivelse från Skånes handels-, industri- och sjöfarts kammare.

Till 1914 års tullkommission.

I anledning av kommissionens cirkulärskrivelse av den 19 november
1914 får handelskammaren härmed framföra en del önskemål
och synpunkter med avseende å tullverkets tillämnade omorganisation.

Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen och
den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna heröres av sättet
för ärendenas handläggning inom styrelsen.

De tillfällen, då den trafikerande allmänheten har anledning att
komma i direkt eller indirekt beröring med generaltullstyrelsen, torde

SKA NEH HANDELSKAMMARE.

1 35

i allmänhet inskränka sig till dels de fall, då det gäller överklagande
av lägre tullmyndigheters beslut i tullbehandlings- eller andra frågor,
dels sådana tillfällen, då generaltullstyrelsen i första hand har att
fatta beslut i frågor, som antingen de lokala tullmyndigheterna i saknad
av egen bestämmanderätt har skyldighet att underställa styrelsens
avgörande eller ock trafikanterna själva i enlighet med tullförfattningarnas
föreskrifter i ansökningsväg draga under styrelsens
prövning.

Beträffande samtliga dessa kategorier av ärenden hava klagomål
framförts över den långsamhet, med vilken generaltullstyrelsens beslut
träffas. Utan att ingå på någon prövning av det sätt, på vilket
handläggningen av de olika frågorna inom styrelsen sker, vill handelskammaren
endast framhålla, hurusom det uppenbarligen i varje
fall är av synnerlig vikt, att densamma äger rum med all den skyndsamhet,
trafikanternas intresse av importens ostörda fortgång kräver.

För tillgodoseendet av detta önskemål torde det måhända vara
nödigt att åstadkomma någon minskning i generaltullstyrelsens av
hithörande frågor betingade arbetsbörda. I sådant syfte anser sig
icke handelskammaren vilja påyrka någon inskränkning i den trafikerande
allmänhetens rätt att överklaga lägre tullmyndigheters beslut.
Däremot anser handelskammaren med fog kunna ifrågasättas,
huruvida icke en decentralisation inom tullverket såtillvida skulle
kunna genomföras, att de f; n. talrika fall, exempelvis de i tulltaxeförordningen
§§ 8, 9 och 13 omförmälda, då enligt gällande författningar
generaltullstyrelsen har att ensam pröva och besluta, bleve inskränkta
genom inrymmande aAr vidsträcktare kompetens åt de lokala
tullmyndigheterna. Härigenom skulle enligt handelskammarens förmenande,
utan fara för åsidosättande av statens intressen, för allmänheten
vinnas möjlighet till den snabba handläggning av tullbehandlingsfrågorna,
som det moderna affärslivet kräver.

Frågan om lebnannarepresentation inom styrelsen (tullfullmäktige).

Handelskammaren anser det icke vara tvivel underkastat, att införandet
inom generaltullstyrelsen av ett sakkunnigt lekmannaelement
skulle vara till största gagn för handläggningen av de frågor, som
mera direkt beröra den trafikerande allmänhetens intressen. Givetvis
skulle därmed i många fall vissa garantier vara skapade såväl emot
onödig formalism som ock till förmån för större hänsynstagande till
den allmänna hederligheten hos affärsmännen, varigenom säkerligen
åtskilliga för närvarande i varjehanda avseenden betungande restriktiva
bestämmelser kunde bortfalla.

För att syftet med en eventuell lekmannarepresentation inom
styrelsen skulle på ett betryggande sätt ernås, vore det enligt handelskammarens
förmenande emellertid icke tillräckligt, att denna representation
ordnades i form av ett råd, vilket styrelsen ägde skyldighet
höra endast i vissa på förhand bestämda frågor eller ock blott
i de fall, då styrelsen själv funne dylikt av nöden. Lekmannarepre -

136

SVAR PA FRÅGECIRKULÄR.

sentanterna, åt vilka torde böra givas den hävdvunna karaktären avfullmäktige
och vilkas antal av ekonomiska skäl icke torde böra sättas:
för högt, torde däremot böra erhålla säte och stämma vid samtliga
styrelsens sammanträden ävensom därvid endast vara undandragna
rätt att deltaga i avgörande av disciplinära och befordringsfrågor.
Platserna torde vidare för relativt lång tid i sänder böra av Kungl.
Maj:t tillsättas efter förslag, avgivet av lämpliga näringsidkarekorporationer.

Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tullbehandlingsbyrå
utövade upplysningsverksamheten.

Vid behandlingen under nästa rubrik av frågan om vinnandet av
största möjliga likformighet vid tullbehandlingen har handelskammaren
framfört vissa önskemål, vilkas fulla tillgodoseende torde nödvändiggöra
en ej oväsentlig utvidgning av tullbehandlingsbyråns hittillsvarande
verksamhet. Att emellertid avgiva något yttrande angående
det sätt, på vilket i sammanhang härmed ändringar i byråns nuvarande
organisation kunna vara av nöden, anser emellertid handelskammaren
falla utom ramen för föreliggande utlåtande.

I fråga om den upplysningsverksamhet, som för närvarande av
byrån utövas, hava anmärkningar framställts däremot, att importörerna
betungas med allt för höga avgifter för upplysningarnas erhållande,
vilket särskilt lär vara fallet, då för styrelsens prövning kemisk analysering
av varuprov är nödig. Handelskammaren anser, att upplysningarna
böra lämnas kostnadsfritt eller i varje fall emot minsta möjliga
avgift och detta även, då desammas lämnande är för upplysningsbyrån
själv förbundet med kostnad. Den upplysningen föregående
undersökningen avser ju ytterst att utröna storleken av den pålaga,
tullverket av importören skall äga utkräva, ett spörsmål sålunda, för
vars lösande importören icke torde böra vidkännas någon kostnad.

Frågan om vinnande av största möjliga likformighet vid
tullbehandlingen.

Vid behandlingen av frågan om tulltjänstemännens utbildning,
särskilt i tulltekniskt hänseende, har handelskammaren i annat sammanhang
framfört åtskilliga synpunkter och önskemål, vilka även för vinnandet
av likformighet vid tullbehandlingen torde vara av den allra
största betydelse. Under hänvisning till vad därvid yttrats vill handelskammaren
som önskemål i enahanda riktning ytterligare anföra
följande.

Från den inom generaltullstyrelsen inrättade tullbehandlings- och
upplysningsbyrån torde böra föranstaltas om ett kontinuerligt och
systematiskt inspektionsarbete hos de olika tullförvaltningarna i riket..
De därvid gjorda rönen torde sedermera skyndsammast möjligt böra
omvandlas i likartade instruktioner för de lokala myndigheterna. För

SKÅNES HANDELSKAMMARE.

137

tillgodoseende av likformighet i tullbehandlingen torde det vidare vara
ett oundgängligt krav, att de till tulltaxan fogade anvisningarna systematiskt
omarbetas exempelvis vart tredje år, samt att härvid de å
skilda områden vunna erfarenheterna så systematiseras och kungöras,
att feltolkningar av anvisningarna i möjligaste mån kunna undvikas.

I liknande syfte torde ävenledes varumuseer jämte provsamlingar,
varulexika ävensom speciella handböcker för tulltekniska undersökningar
hava en synnerligen stor mission att fylla.

Frågan om tulltjänstemännens av högre och lägre grad utbildning
ävensom frågan om användandet av kvinnlig arbetskraft.

Yttersta anledningen till tillsättandet av den kungl. tullkommissionen
av år 1914 var en i riksdagen gjord motion, i vilken indirekt
framhölls, att tullverket i stort sett borde införa användandet av billigare
arbetskraft. Den för utredning av frågan om lämpligheten av
en dylik reform tillsatta undersökningskommittén ansåg sig emellertid
icke utan vidare kunna dela en sådan mening. Motionärens bevisföring
visade sig på många punkter alldeles ohållbar. I fråga om
flera av de poster inom tullverket, där han ansett en sänkning av
kompetensen möjlig, blev det uppenbart, att tvärt om höjandet av
tjänstemännens kvalifikationer skulle leda till statens såväl som det
allmännas bästa.

Den undersökning, som handelskammaren i dessa frågor företagit,
har med all önskvärd tydlighet givit vid handen, att tjänstemännen
av högre grad — framför allt packhustjänstemännen —• hava stort
behov av icke blott breda utan även djupa kunskaper och att såväl
den trafikerande allmänheten som staten skulle bliva lidande, om
kompetensen sänktes. Den enda förändring, som för vinnande av
möjlighet till eftergifter å fordringarna på en del tjänstemän skulle
kunna tänkas, vore en mera planmässigt tillämpad arbetsfördelning,
vilken dock endast å ett fåtal av landets största tullkammare torde vara
genomförbar. Å mindre orter med blott en eller ett par tjänstemän av
högre grad, kan specialisering ej ifrågakomma — alla måste vara fullt
förtrogna med tulltjänstens samtliga grenar. Men då det på samma
gång säkerligen är nödvändigt, att dessa tjänstemän få sin utbildning
vid just de större tullkamrarna, torde det också visa sig omöjligt att
ens vid dessa genomföra en fullständig arbetsfördelning, enär rekryteringen
för de andra därigenom skulle väsentligt försvåras.

I stort sett torde man alltså nödgas uppge tanken på billigare
utbildning, och som stöd för denna sin mening vill handelskammaren
i korthet angiva de kompetensfordringar, som enligt handelskammarens
förmenande icke kunna frångås, därest icke såväl statens som
trafikanternas rätt till trygghet och likformighet vid tullbehandlingen
skall bliva äventyrad.

Varje tulltjänsteman av högre grad, åt vilken en självständig
syssla skall kunna anförtros, måste vara väl bevandrad i alla de författningar,
som under hans arbete komma till tillämpning. För möj -

138

SVAR PA FRAGECIRKULÄR.

Iignorant!et av en snabb och säker tolkning av författningarnas olika
bestämmelser torde dessutom givetvis en allmän boklig träning vara
av nöden. Dessa fordringar träffa icke blott in på packhustjänstemannen
utan i lika hög grad på tullkammartjänstemannen. Bådadera
måste vara förtrogna med bestämmelser i fråga om förbud mot ineller
utförsel av vissa varor, med förordningarna angående guld och
silver, kött, margarin, sockerskatt, angående giftiga ämnen, oriktig
ursprungsbeteckning, fyr- och båkavgifter, husdjurssjukdomar, farsoter,
fri- och provianteringsfrilager, skeppsmätning, sjömanshus, restitutionsupplag,
eldfarliga oljor, explosiva varor, kontroll vid införsel
av vissa frösorter, lösen, stämplar o. s. v.

Vidare måste en utbildad tjänsteman av högre grad behärska
tyska, engelska och franska språken. Det tillkommer honom att kunna
tyda och fullt första alla de utländska handlingar, på vilka den
internationella handeln är så synnerligen rik.

Som packhusfunktionär måste den högre tjänstemannen äga kunskaper
i kemi, fysik, matematik, biologi m. m. — allt oundgängligen
nödvändiga teoretiska begynnelsekunskaper för att kunna bliva en pålitlig
tullbehandlare.

Med hänvisning till det nu anförda är handelskammaren för sin
del övertygad därom, att en sänkning av tullkårens av högre grad
allmänna kompetens ovillkorligen skulle ske till men för trafikanterna
såväl som för staten. Handelskammaren anser snarare av behovet
påkallat att genom undervisningskurser och dylikt än ytterligare —
åtminstone hos vissa kategorier av tjänstemännen — söka höja det
kunskapsmått, som på grund av de för inträde i tullverkets tjänst
erforderliga examina kan anses föreligga,

Kravet på kompetens och likformighet vid tullbehandlingen torde
sålunda nödvändiggöra grundandet av tulltekniska kurser för såväl
yngre som äldre tjänstemän av högre grad. I samma syfte torde
dessutom en mera systematiskt genomförd cirkulation av tjänstemännen
inom de större tullkamrarnas avdelningar ävensom studier vid
fabriker och industrilager, eventuellt med stöd av stipendier, vara att
förorda.

Vad frågan om kompetensfordringarna på tulltjänstemännen av
lägre grad beträffar, så torde de nu tillämpade — därest icke befordringsmöjligheter
från bevakningskåren till tullbehandlingskåren skola
införas vara fullt tillfredsställande. Vad åter angår det från en
representant för förstnämnda kår på sin tid i riksdagen framförda
önskemålet om möjliggörande i viss mån av eu dylik befordringsanordning,
är handelskammaren icke övertygad om lämpligheten härav.

Vid ett närmare skärskådande av denna motionärs påstående,
»att en erfaren tjänsteman av lägre grad givetvis i flera avseenden
äger fullt lika goda om icke större förutsättningar för dylika arbeten
än en i tjänsten ny och oerfaren student, som erhållit titeln kammarskrivare»,
maste handelskammaren nämligen till en början konstatera,
att en ny och oerfaren student icke till det här avsedda tullbehandlingsarbetet
användes. Vid ett annat tillfälle grundar motionären sin
ståndpunkt bl. a. på följande skildring av nu rådande förhållanden:

SKÅNES HÄNDELSE A MM A KE.

last

»I Stockholm tjänstgör», säger han, »vid vardera av flertalet av de s. k.
ständiga vågarna eu kontrollör, en kammarskrivare och en vaktmästare,
i Göteborg och Malmö en kontrollör, en kammarskrivare och en
packhuskarl. Kammarskrivarens arbete består huvudsakligen uti att
efter kontrollörens diktamen uppskriva vikter och sorter m. in., ett
arbete, som synes oss vara av den enkla beskaffenhet, att en skrivkunnig
vaktmästare mycket väl kunde användas härtill.»

Efter vad handelskammaren erfarit, förestås ett stort antal av
dessa vågar av en kammarskrivare, med en extra dylik som biträde,
men det torde vara självklart, att biträdets uppgift är en helt annan
än den i yttrandet angivna. Ett biträde för utskrivandet av attesterna
har väl tillkommit därför att föreståndaren vid vågexpeditionen
ostörd skall kunna hava sin uppmärksamhet och kontroll riktad på
själva förtullningsarbetet, och för att detta skall kunna gå snabbt
undan förutsättes, att biträdet har noggrann kännedom om tulltaxans
alla rubriker med alla dess mångtaliga parentetiska tillägg och anmärkningar,
taratariffer och fyrfaldiga andra bestämmelser, vilka vid
utarbetandet av attesten äro av betydelse. Har den biträdande tjänstemannen
icke denna kompetens, kan han icke vara till någon hjälp
utan tvärt om endast till hinder. Dessutom måste han i många fall
direkt deltaga i sorteringsarbetet, kontrollera avläsningen av vikter,
taraberäkningar, valveringar av fakturor, avfattade på många olika
språk, verkställa utländska mynt-, vikt- och måttför vand lingar, procentavdrag
etc. Hans uppgift är vidare att genom aktgivande på
tullbehandlingen i övrigt fästa uppmärksamhet på möjligen uppkommande
misstag och felaktigheter. Den biträdande funktionären måste
dessutom i möjligaste mån hava den utbildning och kompetens, att
lian när som helst kan på egen hand vid förefallande behov t. ex.
vid sjukdomsfall, tjänstledighet o. dyl. övertaga förtullningsarbetet
vid samma eller annan fast expedition eller vid någon för tillfället
inrättad dylik.

I överensstämmelse med det nu anförda är handelskammaren sålunda
av den bestämda uppfattningen, att tullbehandlingskårens och
bevakningskårens göromål äro av så grundväsentligt olika natur, att
kompetensfordringarna för vartdera arbetsområdet måste fullständigt
särskiljas. En följd härav blir naturligen även den, att i allmänhet
möjligheten till befordring från bevakningskåren till tullbehandlingskåren
måste anses utesluten. Samtidigt som handelskammaren, enligt
vad förut framhållits, icke anser de med avseende å examina gällande
villkoren för antagande till e. o. kammarskrivare böra eftergivas,
finner emellertid handelskammaren likväl möjlighet såtillvida böra
beredas för bevakningstjänstemannen att vinna befordran till befattning
av annan och högre grad, att dispens från viss examen bör
kunna medgivas för det fall, att bevakningstjänstemannen är i stånd
att på annat sätt förvärva och styrka nödig kompetens för den mera
krävande sysslan som kammarskrivare.

Till bestridande av de inom tullverket förekommande rena kontorsgöromålen
torde det emellertid kunna ifragasättas, huruvida icke
både billigare och lämpligare arbetskrafter än de, som för närvarande

140

SVAR PA FRAGECIRKUI,ÄR.

härtill tagas i anspråk, lämpligen skulle kunna anlitas. På detta område
torde även enligt handelskammarens förmenande möjligen kvinnlig
arbetskraft kunna komma till användning.

Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen samt
kust- och gränsbevakningen.

Handelskammaren anser det för sin del omöjligt att, innan den
blivande arbetsordningens krav genom fastställande av nytt tjänstgöringsreglemente
m. m. blivit behörigen utredda, kunna avgiva något
mera ingående uttalande i denna fråga.

I frågans nuvarande läge har handelskammaren vågat fatta någon
bestämd ståndpunkt endast rörande ett speciellt slag av befattningar,
nämligen kustbevakningschefstjänsterna för dels Skåne och Blekinge,
dels Halland, Göteborgs och Bohus län. Dessa tjänster finner handelskammaren
kunna utan någon som helst olägenhet indragas, varvid
kustbevakningspersonalen i ifrågavarande distrikt ställes under överinseende
av respektive tullkammarchefer, under vilka sagda personal
redan i flera avseenden sorterar. Genom en dylik förändring skulle
statsverket inbespara avsevärda belopp, vilka f. n. utgå till de båda
tjänsternas innehavare i form av löner och ersättning för resekostnader.

Därest vidare det av handelskammaren i annat sammanhang framförda
önskemålet om anordnandet av avstängda bevakningsområden
vinner beaktande, torde även åtskilliga tjänster inom bevakningskåren
kunna indragas.

Lokalfrågor.

Vid uppgörandet av förslag till om- eller nybyggnad av tullpackhus
anser handelskammaren, att vikt bör läggas därpå,

att, i den mån trafikens omfattning kräver detsamma, packhus
för partigods byggas för sig och sorteringspackhus för sig;

att golvytorna läggas i höjd med lastvagnarnas botten och förses
med spåranordningar ävensom med lastningsbryggor vid packhusportarna,
varigenom avsevärda arbetskostnader vid såväl lossning som
lastning av godset inbesparas;

att sorteringspackhusen, där så kan befinnas lämpligt, inredas med
uppslagningshall, skild från sortering srummen, varigenom dels själva
tullbehandlingsgöromålen kunna försiggå utan att störas av bullret
från transportarbetet, dels ock såväl tjänstemän och trafikanter ävensom
varor av ömtåligare beskaffenhet skonas från allt det damm, som
vid uppackningsarbetet kringsprides;

att sorteringsrummen i någon mån uppvärmas under den kallare
årstiden;

att tillfredsställande anordningar träffas såväl för dagsljusets insläppande
i packhusen som för artificiell belysning, då dylik är av
nöden;

HK A NES HANDELSKAMMARE.

141

att hygieniska anordningar i övrigt ej bliva försummade; samt

att moderna arbetsmaskiner — exempelvis kranar och trallor —
i största utsträckning komma till användning.

Genom angivandet av dessa riktlinjer har även indirekt påvisats
■de mest iögonenfallande olägenheter, som med nuvarande anordningar
å åtskilliga tullplatser äro förbundna.

I det följande vill handelskammaren dessutom beröra några missförhållanden
å hithörande område, vilka särskilt för trafiken i Malmö
visat sig synnerligen kännbara.

Vid expedieringen av från utlandet ankommande postpaket har
härstädes varuemottagaren att efter utkvittering av godset å postkontoret
uppvisa sina handlingar å nio olika expeditioner inom tullverket,
förlagda till icke mindre äu fem skilda lokaler. Att detta
förorsakar den trafikerande allmänheten en oerhörd tidspillan, är
uppenbart. Storleken av den ekonomiska förlust, som av dessa anordningar
är en omedelbar följd, torde i någon män belysas därav,
att antalet postpaketkollin, som under år 1913 passerade Malmö tullkammare,
uppgick till i runt tal 54,000 stycken, representerande en
tulluppbörd av mer än 275,000 kronor.

Handelskammaren anser sig därför böra framföra ett bestämt
krav därpå, att vid eu blivande revision dessa lokal- och expeditionsfrågor
med ekonomisk omtanke och vederbörlig hänsyn till allmänbetens
bekvämlighet bliva lösta. Rättelse är till synes vunnen, blott
varuägaren sättes i tillfälle att å ett och samma ställe få sina varor
behandlade och alla avgifter erlagda. 1 enlighet med denna princip
äro sedan flera år tillbaka förhållandena ordnade med avseende å
postpaketförsändelser, ställda till orter utan egen tullkammare, där
sålunda allmänheten i detta avseende torde vara bättre tillgodosedd
än vad fallet är å själva tullplatserna. Att även å de sistnämnda
mera tillfredsställande anordningar kunna träffas, visa förhållandena
i Stockholm och Göteborg.

Handelskammaren förmenar dessutom, att inrymmandet inom
postverkets lokaler av en självständig tullavdelning för postpaket
även för statsverket bör vara ägnat medföra vissa fördelar såväl
därigenom, att förenklingar i samarbetet mellan post- och tullmyndigheterna
kunna åvägabringas, som ock genom möjliggörandet av inbesparing
av åtskilliga transport- och bevakningskostnader.

Anordningarna i lokalhänseende för tullbehandling av gods, som
med ångfärja från Köpenhamn ankommer till Malmö, hava i åtskilliga
avseenden givit anledning till missnöje. Trafiken å nämnda
trade har under senare åren väsentligt ökats; för år 1913 hade tullverket
sålunda en å densamma belöpande uppbörd av över 428,000
kronor, varav på färjans egen speditionsrörelse föll närmare 170,000
kronor. Å den vid ångfärjeläget befintliga expeditionen tullbehandlades
dessutom en del över Trälleborg ankommande vagnslastgods
ävensom väsentliga mängder transitgods.

För tillgodoseende av det med tullverkets befattning med denna
avsevärda trafik förbundna behovet av bevakning har i ångfärjestationsbyggningen
inrättats en bevakningsavdelning. Likaledes har dit för -

142

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

lagts en expedition för tullbehandling av med färjan ankomna vagnslaster,
varjämte i omedelbar närhet av ångfärjestationen uppförts ett
tullpackhus. En för tullbehandlingen minst lika viktig tullkammaravdelning
har emellertid icke på platsen blivit inrättad. För tullverket
självt har detta den menliga påföljden, att de tjänstemän, som
hava att ombesörja tullbehandlingen i dessa förtullningslokaler, icke,
då så esomoftast påfordras, kunna utan stor tidsförlust rådföra sig
med sina förmän. Enahanda är förhållandet vid bevakningsavdelningens
ävensom godsexpeditionens och speditionsavdelningens samarbete
med tullkammaren.

Kännbarast torde emellertid frånvaron av en särskild till ångfärjetraflken
knuten tullkammaravdelning drabba godsemottagarna. I
och för tullbehandlingen nödgas nämligen dessa fyra gånger tillryggalägga
den cirka 700 meter långa vägen mellan ifrågavarande tullpackhus
och tullkammaren, d. v. s. tillryggalägga en vägsträcka av sammanlagt
inemot en tredjedels mil. Därest, som ej alltför sällan torde
inträffa, trafikanten på grund av en felaktig transportinlaga, försummelse
att å inlagan i vederbörlig ordning lämna statistiska uppgifter,
felaktig märkning av godset eller dylikt nödgas ytterligare en eller
flera gånger vandra samma väg, ökas denna tidspillan och den därav
följande ekonomiska förlusten ytterligare. Behovet av en särskild
tullkammaravdelning vid ångfärjestationen i Malmö torde med det nu
anförda vara ställt utom varje tvivel.

Om förkortning av den tid, som gods må bötesfritt Jcvarligga

i packhus.

Handelskammaren har redan tidigare i en skrivelse till 1905 års
delegation för utarbetande av nytt tjänstgöringsreglemente för tullverket
yttrat sig i fråga om den tid, gods må bötesfritt kvarligga i
tullpackhus. Från flera håll hade nämligen framförts det önskemålet,
att den enligt § 31 tullstadgan härför fastställda tiden av 20 dagar
borde utsträckas såsom varande för knapp. Handelskammaren ville
emellertid icke för sin del biträda en sådan mening utan föreslog
i stället — dock utan preciserat yrkande — en inskränkning i nu gällande
tidsbestämmelser.

Som motivering till denna ståndpunkt yttrade kammaren: »Det

kan i stort sett icke vara till fördel för köpmannakåren, att de befintliga
tullpackhusen längre tid, än som är alldeles oundvikligen nödvändigt,
upptagas av samma varulager. Olägenheten härav kommer
ock att mest drabba de större köpmännen, som hava tillgång till
egna packhus och i många fall hindras att få sitt tullpliktiga gods
för förtullning upplagt i tullpackhuset på grund därav, att de mindre
importörerna, ofta i saknad av egna magasin, använda sig längsta
möjliga tid av tullpackhusets lokaler, ett förhållande, som icke ur
allmän synpunkt kan anses lämpligt.»

Sedan detta yttrande avgavs, hava förhållandena än ytterligare
bekräftat riktigheten av dessa handelskammarens synpunkter.

BKANE8 HANDELSKAMMARE.

143

Don ständigt växande importen bereder tnllverket i och för sig
mångahanda svårigheter. Genom den länga förvaringstiden blir det
nödvändigt att efter hand undanstuva eller upprepade gänger omflytta
varorna. Även kommunen blir oskäligt lidande därigenom, att
varuemottagaren ej inom rimlig tid avhämtar godset från tullpackhusen,
ty, som det nu förhåller sig med betalnings- och avhämtningsfristen,
motsvarar icke avhämtningen godstillförseln, och ett hopande
av gods i onödigt stor mängd blir påföljden; vilket i sin ordning föranledei,
att trafikanterna framställa anspråk på flera och större tullpackhus.

Ett förkortande av tiden för rätt till kostnadsfri magasinering i
tullpackhusen, vilket handelskammaren tidigare framhållit såsom en
välbetänkt åtgärd, synes numera vara en tvingande nödvändighet;
och skulle enligt kammarens mening denna tid, utan att importörernas
intressen därigenom åsidosattes, lämpligen kunna begränsas till
fjorton dagar i stället för tjugu.

De ovan anförda önskemålen gälla naturligen även postpakettrafiken,
men torde för densamma utfärdande av särskilda bestämmelser
vara av nöden, enär ju enligt gällande författningar som ankomstdag
för postpaket räknas den dag, godset blivit från postverket
utkvitterat, och således varuägaren genom uppskjutande av denna
utkvittering har möjlighet att skydda sig emot den i § 22 tullstadgan
stipulerade bötespåföljden.

Handelskammaren anser sig vidare böra påyrka skärpning av
dessa bötesbestämmelser. Det har nämligen visat sig, att varuägarna
i allt för stor utsträckning låta sitt gods kvarligga i tullpackhusen
även efter de bötesfria tjugu dagarnas utgång. Tack vare de låga
böterna finner köpmannen det ofta med sin fördel förenligt att i och
för minskning av egna magasineringskostnader låta skrymmande gods
med låga tullar i det längsta förvaras i tullens packhus. Bötesavgifterna
böra dessutom vara så avvägda, att de i varje fall få karaktären av en
verklig merkostnad, vilket för närvarande ingalunda kan anses vara fallet.

Enda medlet att tillgodose bötesstadgans syftemål torde sålunda
vara en väsentlig höjning av avgifterna, och finner handelskammaren
ett bötesbelopp av ''/2 % per dag av tullsumman — resp. för tullfritt
gods en efter annan lämplig grund fastställd bötessats — ej vara för
högt tilltaget. Vidare torde antingen böra stadgas, att böter skola
utgå för varje dag — ej blott 20 dagar — som godset utöver den
fria tiden kvarligger i packhuset eller ock bestämmelsen uti § 32 böra
förtydligas därhän, att tullverket under alla förhållanden — och ej
blott för fall av underlåtenhet att gälda upplupna tull- och bötesavgifter
— är efter de 14 dagarnas utgång berättigat att å auktion
försälja kvarliggande gods. Stadgandet har nämligen, enligt vad
handelskammaren har sig bekant,, i vissa fall icke ansetts giva tullverket
en sådan rätt för det fall, att varuägaren t. ex. å tjugonde
dagen erlägger dessa avgifter, varefter han tvärtom ansetts berättigad
att utan påföljd eller kostnad alltfort begagna packhuset såsom upplagsplats
för sitt gods, ett förfaringssätt, som naturligen står i uppenbar
strid mot stadgandets syfte.

144

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

Slutligen anser handelskammaren, att vid påförandet av böter
ett minimibelopp av förslagsvis 25 öre bör fastställas, så att icke,
som för närvarande ifrågakommer, tullverket nödgas utskriva bötesräkningar
på exempelvis 1 ä 2 öre.

PackhusTcarlsfrågan.

Under förmodan, att tullkommissionen till grund för sin prövning
av denna fråga kommer att lägga det av 1908 års tullkommission på
sin tid framlagda betänkande och förslag angående förrättandet av
handräckningsbestyret vid tullbehandlingen, varöver handelskammaren
i skrivelse den 29 maj 1912 till kungl. kommerskollegium yttrat sig,
anser handelskammaren lämpligast att även vid förevarande utredning
åberopa de synpunkter och önskemål, som i samma skrivelse,
vilken i avskrift bilägges, blivit framförda.

Sportel frågan.

Emot nu gällande, den 23 december 1910 fastställda taxa å ersättning,
som enligt särskilda bestämmelser skall av trafikerande utgivas
för vissa av tulltjänstemän verkställda tjänsteförrättningar, hava
från näringsidkarehåll åtskilliga anmärkningar blivit framställda.
Handelskammaren, som på sin tid av kungl. kommerskollegium bereddes
tillfälle att avgiva yttrande över förslaget till taxan, fann
redan då skäl till erinringar emot ett flertal av densammas bestämmelser,
men fästes icke vid taxans slutliga avfattning något avseende vid de
av handelskammaren gjorda yrkandena på ändring.

Befogenheten av vad handelskammaren år 1910 tillät sig emot
taxeförslaget anföra har enligt handelskammarens förmenande under
den tid, taxan varit i tillämpning, blivit bestyrkt. Ytterligare skäl
till anmärkningar hava emellertid sedermera tillkommit. Då sålunda
en hänvisning till handelskammarens ovannämnda yttrande icke längre
skulle vara ens för handelskammarens del i frågan uttömmande, lämnas
här nedan i ett sammanhang en redogörelse för samtliga de eringar,
vilka handelskammaren vid en revision av taxan anser värda
beaktande.

Beträffande till en början de allmänna grunder, som böra gälla
för trafikanters skyldighet att gottgöra tullverkets personal, har handelskammaren
redan tidigare såsom ett önskemål framfört, att sådana
bestämmelser måtte stadgas, att för alla åtgärder i bevakningshänseende,
vilka påkallas av tullverket självt uteslutande för att skydda
statens intressen, ersättning ensamt bör utgå från tullverket, under
det att kostnader, som kunna uppkomma därigenom, att enskild trafikant
i eget intresse i och för lastning eller lossning begär bevakning
från tullverket å tid, som icke är ordinarie tjänstgöringstid, eller i
i annan hamn än vid tullplats, böra av trafikanten själv bestridas.

SKA NES HANDELSKAMMARE.

14 f)

I sammanhang härmed anser sig handelskammaren böra påpeka,
hurusom såväl expeditionstiden som den ordinarie bevakningstidens
längd uppenbarligen utöva avgörande inflytande på en stor del av de
avgifter, som trafikanterna jämlikt sporteltaxan äro skyldiga utgiva.
Skola därför icke dessa ersättningar för förrättning å övertid av endera
slaget bliva för trafikanterna alltför betungande, torde det vara
nödvändigt, att tullverkets som ordinarie betecknade tjänstgöringstid
•erhåller samma omfång som den i våra hamnar allmänt vedertagna
arbetstiden.

Beträffande särskilt sporteltaxans bestämmelser om avgift för bevakning
har handelskammaren tidigare påpekat och vill alltjämt såsom
sin mening framhålla, att ur synpunkten av att statsverkets rätt
givetvis i möjligaste utsträckning bör tillgodoses vid införsel till riket
av tullpliktiga varor, detta lättare, d. v. s. med mindre kostnader för
såväl tullverket som vederbörande trafikanter och med minst lika stor
säkerhet för staten, bör, i likhet med vad fallet är mångenstädes
utomlands, kunna ske genom införande av skärpta straffbestämmelser
för smuggling, och förmenar handelskammaren, att ett vidtagande av
sådana åtgärder skulle vara ägnat att i hög grad förenkla frågan om
tullbevakningsbehovet samt om vem som skall anses pliktig erlägga
kostnaderna för denna bevakning.

Beträffande önskvärdheten av ändringar i sporteltaxans detaljbestämmelser
tillåter sig handelskammaren göra gällande följande.

I mom. 3 avd. a har ersättning för bevakning vid lossning av
styckegodsfartyg å övertid fastställts att utgå till varje för bevakning
anställd tjänsteman med 1 krona per timme, under det att samma
avgift förr utgick med 75 öre. Denna ökning har handelskammaren
funnit alldeles omotiverad, och har densamma för trafiken verkat ytterst
betungande, särskilt som ju i allmänhet vid lossning av styckegods
två å tre, ja stundom än flera vaktmästare användas samtidigt.
De ångare, som denna höjning drabbat, anlöpa i regel flera stationer
•och hava därigenom erhållit avsevärt ökade seglationsomkostnader.
Handelskammaren har tidigare som sin åsikt framhållit, att dessa
styckegodsbåtar, vilka i allmänhet gå i regelbunden trade på utlandet,
böra påläggas så lindriga omkostnader som möjligt, och har därför
föreslagit, att ersättningen för här ifrågavarande bevakning i stället
skulle nedsättas till 50 öre per man och timme eller till samma avgift,
som var fastställd före den höjning, som år 1904 ägde rum. Då
•emellertid, sedan detta handelskammarens förslag framställdes, arbetslönerna
måhända något ökats, anser sig handelskammaren numera
endast böra påyrka en nedsättning av denna avgift till 75 öre, vilket
belopp torde vara en fullt tillräcklig ersättning för det arbete, varom
här är fråga.

I detta sammanhang vill handelskammaren även påpeka det missförhållande,
som beträffande hithörande bevakningskostnader esomoftast
därutinnan äger rum, att trafikant får vidkännas kostnad för bevakning,
verkställd genom för tullverkets räkning patrullerande ordinarie
nattvakt, och därvid sålunda nödgas erlägga betalning för en bevakning,
som av honom ovidkommande anledning påkallats.

146

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

Stadgandet i mom. 7 anser handelskammaren såtillvida vara till
sina konsekvenser oriktigt, som enligt detsamma, jämfört med § 191
mom. 4 tullstadgan, ersättning under alla omständigheter skall erläggas,
därest utöver tjänstgöringstiden särskild bevakning erfordras
för lossat gods, intill dess detsamma kan varda infört i packhuset.
Godsets omedelbara införande i packhus förhindras nämligen ofta av
anledningar, över vilka trafikanten icke äger råda, såsom t. ex. upphopning
av gods eller bristande utrymme i packhus. För att i någon
mån minska de kostnader, som taxebestämmelsen i sin nuvarande
avfattning medför, har handelskammaren på sin tid hemställt, huruvida
icke frihet från bevakningsavgiften skulle kunna medgivas för
gods, som anmälts till tullbehandling senast en timme före tullstängningstiden
och vore utlossat under ordinarie tulltid. Det torde emellertid
med fog kunna ifrågasättas, huruvida icke i allmänhet trafiken
numera kräver, att tullpackhusen, så ofta lossning av gods ifrågakommer,
hållas tillgängliga och detta utan annan ersättning för bevakning
å övertid än den, som under själva lossningsarbetet påfordras.
Om därvid omständighet, varöver godsemottagaren ej råder, föranleder
därtill, att gods ej omedelbart kan införas i packhus, torde statsverket
självt böra vidkännas kostnaden för den bevakning, som i följd härav
blir erforderlig.

Vad angår bestämmelserna i mom. 12 har handelskammaren på
sin tid ifrågasatt, huruvida icke möjligen dessa borde förtydligas så,
att det icke kunde råda någon tvekan om att den stadgade ersättningen
icke skall utgå för tullbehandling i enskild persons lokal, då
denna är belägen inom packhusområdet. En motsatt tolkning skulle,
efter vad handelskammaren då påvisade, exempelvis hava till följd,
att ersättning skulle komma att utgå för kontrollering på ordinarie
arbetstid av vågning av spannmål i ett privat elevatortorn, beläget,
inom packhusområdet, vilket däremot icke skulle bliva fallet, om tulltjänstemannen
övervakade vägningen, stående ute på kajen, oaktat
detta arbete givetvis vore av svårare beskaffenhet.

Detta handelskammarens påpekande har sedermera visat sig vara
befogat. Vid en av tullplatserna inom handelskammarens verksamhetsområde
(Trälleborg) har nämligen under längre tid ägaren av ett.
dylikt inom packhusområdet befintligt elevatortorn, fått erlägga avgifter,
framkomna genom ovan omförmälda tolkning av hithörande
bestämmelser.

Även beträffande ersättning för övertidsklarering har det ansetts,
att tydligare instruktioner borde utfärdas, så att denna ersättning
för ångare-i reguljär trade endast utgår i första svenska hamn, som
av fartyget anlöpes, och att ersättning för expeditionen på övriga,
platser beräknas enligt bestämmelserna i mom. 16.

Vad beträffar fartyg, som klareras för resa till utrikes hamn och
som icke medföra gods, vilket är underkastat särskild kontroll från
tullverkets sida, har det inom handelskammaren ifrågasatts, huruvida
icke dessa, när behöriga lasthandlingar inlämnas före expeditionstidens
utgång med begäran om ^klarering, borde expedieras avgiftsfritt å
sådan tid, även om fartyget icke ännu hunnit slutlastas, i likhet med

SKÅNES Il ÄNDELSE AMMA KE.

147

vad fallet är beträffande fartyg, som i inrikes trade fraktar förpassning
underkastat gods, då sådan förpassning kan utfärdas, innan godset
blivit slutlastat.

Trafiken av sistnämnda slag är jämlikt bestämmelserna i mom.
16 betungad med en avgift för påteckning av förpassningsinstrument
under annan tid än ordinarie expeditionstid. Handelskammaren föreslår,
att denna åtgärd, som ju är av synnerligen enkelt slag, anförtros
åt den bevakningstjänsteman, som under alla tider av dygnet
vid fartygens tilläggsplats uppehåller sig. På dylikt sätt anordnad
bör uppenbarligen utan olägenhet för tullverket åtgärden i fråga kunna
verkställas, utan att ersättning för densamma lämnas.

Om avstängda beva/cningsornråden.

Det torde icke kunna förnekas, att anordnandet av avstängda
bevakningsområden vid många av vårt lands hamnar skulle ur såväl
stats- som privatekonomisk synpunkt vara ägnat att medföra vissa
fördelar framför det hittills praktiserade systemet med posteringsområden.
Sålunda är det påtagligt, att medelst förenämnda anordningar
såväl en avsevärd indragning av bevakningspersonal bör kunna åvägabringas
som ock importörerna befrias från dem nu påvilande dryga
bevakningskostnader. I utlandet hava även avstängda tullbevakningsområden
i stor utsträckning kommit i bruk.

Principiellt sett torde dylika områden, där trafiken och lokala
förhållanden i övrigt det medgiva, böra anordnas, så snart ränta å
anläggningskapitalet jämte kostnaderna för underhåll understiga de
belopp, som genom sagda anordning komma att inbesparas.

I detta avseende nödiga undersökningar beträffande landets olika
hamnar torde emellertid böra uppdragas åt respektive tullförvaltningar
och kommuner.

Handelskammaren vill för sin del i detta sammanhang framhålla,
hurusom införande av skärpta straffbestämmelser för smuggling påtagligen
skulle vara ägnade att för statsverket nedbringa kostnaderna
för bevakningsområdenas avgränsning.

Frågan om modernare arbetsmetoder.

I trots därav att den ekonomiska utvecklingens krav på snabbare
arbetsmetoder torde hava gjort sig gällande inom tullverket såväl som
inom övriga statens verk och inrättningar, nödgas handelskammaren
konstatera, att den undersökning av hithörande förhållanden, som av
handelskammaren verkställts, givit vid handen, att inom Skåne icke
ens vid de större tullförvaltningarna någon som helst modernisering
av t. ex. kontorsarbetet ännu ägt rum. Någon insikt om värdet av
de uppfinningar och förbättringar, som i tids- och arbetsbesparande
syfte sedan årtionden allmänneligen vunnit tillämpning, synes sålunda
hos tullverkets härvarande organ ännu icke vara för handen.

148

SVAR PÅ FRÅGECIRKTTLÄR.

Då det uppenbarligen icke är vare sig med statens eller den
trafikerande allmänhetens intressen förenligt, att tullverket ställer sig
avvisande gent emot införandet av anordningar, vilka beprövats såsom
i alla avseenden förmånliga, hemställer handelskammaren, att vid den
pågående revisionen en grundlig omgestaltning av tullverkets arbetsmetoder
på hithörande områden måtte åvägabringas.

För avhjälpande av de brister, som handelskammaren för sin del haft
tillfälle uppmärksamma, vill handelskammaren föreslå följande reformer.

I fråga om utväxlingen allmänheten och tullverket emellan av
allehanda aktstycken, såsom förtullnings-, nederlags-, transitoupplags-,
export- och reexportinlagor, transitoförpassningar, kvitton o. d., torde
i största möjliga utsträckning blankettsystem böra införas. Därmed
skulle för tullverket inbesparas en väsentlig del av det nu tidsödande
granskningsarbetet, framför allt när detta gäller handlingar, som skola
inlämnas i flera exemplar, och för allmänheten vore systemet säkerligen
ägnat spara både tid och arbete.

Beträffande förtullningsattesterna torde blåkopieringssystem böra
införas i stället för det nu tillämpade förfaringssättet att för hand
utskriva båda exemplaren av desamma. Härigenom skulle halva skrivarbetet
inbesparas och allmänheten bliva snabbare expedierad. Ur
säkerhetssynpunkt torde intet häremot vara att invända, enär en bläkopierad
attest givetvis är svårare att förfalska än en dylik, skriven
med bläck. Blåkopieringssystem torde även i övrigt böra införas i
alla de fall, där för närvarande dubbelutskrivning användes.

Telefoner — även lokala — ävensom skrivmaskiner böra naturligen
vid därför lämpliga expeditioner i största möjliga utsträckning
användas, varjämte räknemaskiner exempelvis vid kassaannotationer å
uppbörd savdelningarna ävensom vid addering av »inkommande journalen»
med flera tillfällen med fördel torde kunna användas.

Den s. k. prickningsexpeditionen, vilken för tillgodoseende av
trafikanternas bekvämlighet lämpligen alltid bör förläggas till packhuset,
torde böra anordnas såsom en central expedition för allmänhetens
befattning med inlagorna. Fördelningen av inlagorna mellan
övriga expeditioner torde sedermera böra ombesörjas av tullverket
självt, varigenom allmänheten bleve befriad från det synnerligen besvärliga
och tidsödande uppsökandet av de olika, ofta i skilda lokaler
belägna expeditionsställena.

Vid avlämnandet av sin inlaga bör trafikanten erhålla ett bevis
eller kvitto, angivande dels vid vilken expedition tullbehandlingen
kommer att försiggå, dels vilket nummer för dagen inlagan vid samma
expedition bär.

Det för närvarande i Stockholm, Göteborg och Malmö tillämpade
systemet med packhus journaler torde vara synnerligen opraktiskt.
Packhusjournalen innehåller inga andra uppgifter än den attest, som
varuemottagaren erhåller, och synes därför utan någon olägenhet kunna
ersättas med en blåkopia av attesten. Genom en övergång till ett
dylikt system skulle uppenbarligen ej blott avsevärda belopp, som nu
offras på dubbelarbete, bliva inom tullverket inbesparade, utan även
ökad trygghet emot förfalskningar och underslev åvägabringas.

SKÅNES HANDELSKAMMARE.

14!»

I samband med frågan om modernare arbetsmetoder anser sig
handelskammaren även böra påpeka önskvärdheten därav, att vid en
var av landets packhusinspektioner anställes en speciellt utbildad
näringskemist, åt vilken alla de kemiska varuundersökningarna kunna
anförtros. Genom en sådan anordning skulle för den trafikerande
allmänheten åtskillig tidsbesparing vinnas, och ur säkerhetssynpunkt
torde såväl importörerna som staten härmed bliva väl betjänta. Även
om emot förmodan härigenom någon merkostnad skulle för statsverket
uppstå, torde densamma ur sistnämnda synpunkt vara väl försvarad.

Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet av nederlagskredit.

Bestämmelsen i § 75 tullstadgan, enligt vilken tullförvaltningen
har att bestämma pantvärdet hos de å nederlag liggande varorna, är
påtagligen ägnad att medföra åtskilliga olägenheter för den varuägare,
som nödgas anlita sig av nederlagskredit mot hypotek av dessa varor.
Att tullverkets fordran på betryggande garantier emot förlust å denna
kredit måste tillgodoses, är självklart, men då pantvärdets bestämmande
anförtros åt en tjänsteman, som själv får bära ansvaret, därest den
av honom gjorda värderingen såsom för hög visar sig leda till förlust
för tullverket, är det uppenbart, att i allmänhet denne för att skydda
sig själv nödgas åsätta panten ett värde, som med hänsyn till varuägarens
intressen blir alltför lågt. Nederlagskreditens fördelar bliva
därmed för köpmannen mången gång illusoriska; han bindes ofta på
ett kännbart sätt i sin rörelsefrihet, trots det han själv ofta vet, att
en sakkunnig och fullt objektiv värdering av hans gods skulle medföra
den lättnad, han för tillfället behövt vid disponerandet över detsamma.

Som till handelskammarens kännedom kommit talrika fall, då
nederlagsvaror åsatts värden, vilka med hänsyn till samtidigt gällande,
fullt normala handelsnoteringar för varje fall måste anses alltför låga,
finner handelskammaren en ändring av ifrågavarande bestämmelser
vara av behovet synnerligen påkallad. Därvid torde först och främst
värderingsförrättningen böra läggas i andra händer än tullverkets egna,
d. v. s. så anordnas, att den, som förrättar densamma, samtidigt som
han är fullt kvalificerad såväl från statens som varuägarens synpunkt,
icke handlar under ansvar för ekonomisk förlust, som tilläventyrs
kan orsakas genom det sätt, på vilket värderingen sker.

Frågan om tidlverfcets befattning med s. lc. tullrestitutionsgods.

Med avseende å hithörande förhållanden vill handelskammaren
endast framföra det önskemålet, att bestämmelse måtte stadgas därom,
att tullverket, för det fall att tullrestitution efter ansökan därom fördröjes
utöver viss tid, skall vara skyldigt gottgöra sökanden ränta på
det belopp, som restituera^. Under förutsättning att de tullmedel, om
vilka här är fråga, av tullverket genom insättning i bankinrättning

150

SVAR PA FRÅGECIRKULÄR.

göras räntebärande, synes det nämligen rimligt, att denna ränta i
sista hand redovisas till den, som erlagt beloppet med rätt att under
vissa villkor återfå detsamma.

Andra förekommande frågor.

Sedan handelskammaren från ett flertal håll fått del av klagomål
däröver, att de för fartygs in- och utklarering i Malmö'' hamn erforderliga
formaliteterna vore förbundna med såväl dryga kostnader som
en synnerligen besvärlig och tidsödande omgång, har handelskammaren
vid i anledning därav gjorda undersökningar erfarit, att sedan år
1911 klareringarna handläggas av såväl tullkammaren som bevakningsinspektionen,
i anledning varav bl. a. vid klareringarna å övertid
tjänstemän från både tullkammaren och bevakningsinspektionen måste
med dubbla kostnader för förrättningen tillkallas.

Då under tiden före nämnda år fartyg i reguljär trade utan förspord
svårighet alltid klarerats med uteslutande biträde av bevakningsinspektionen
och dessutom anledning saknas till det antagandet, att
icke för sjöfarten i övrigt liknande förfaringssätt utan olägenhet borde
kunna komma till användning, anser handelskammaren med fog kunna
ifrågasättas, huruvida icke en återgång till det före år 1911 tillämpade
systemet bör, såvitt hela sjöfarten angår, kunna ske.

I sammanhang härmed anser sig handelskammaren, i anslutning
till vad vid behandlingen av sportelfrågan ovan andragits, böra framhålla
det otillfredsställande uti att för fartygs klarering i våra hamnar
under tiden från kl. 6—9 f. m. och 5—6 e. m. skall åt vederbörande
tjänsteförrättare lämnas särskild ersättning (för övertidsklarering),
ehuru förrättningen äger rum å tider på dagen, då det normala arbetet
i full utsträckning pågår överallt vid hamnen.

Malmö den 10 april 1915.

Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare, omfattande Skåne och

södra Halland.

E. WEHTJE.

Ti. Trägårdh.

Bilaga.

Redan förut har handelskammaren haft tillfälle att yttra sig i
denna fråga så tillvida, som handelskammaren i skrivelse den 8 mars
1909 till riksdagens andra kammares fjärde tillfälliga utskott framförde
sina sympatier för herr Röings i samma kammare väckta motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utförande genom tullverkets
egen personal av det arbete, som i en del hamnar åligger där befintliga
packhuskarlslag m. m. Handelskammaren yttrade därvid, att det
enligt handelskammarens mening vore otvivelaktigt, att nu gällande
bestämmelser på här ifrågavarande område icke innebure garantier
mot att det regelbundna affärsarbetet utsattes för ohemula rubbningar,
som kunde taga en sådan omfattning, att de bleve till största
skada ej blott för köpmannakåren utan för landet i dess helhet.

SKÅNES HANDELSKAMMARE.

151

Detta handelskammarens uttalande var närmast föranlett av de
händelser, som inträffat under 1908 års strejk i Malmö, då de extra
packhuskarlarne tvingade de ordinarie att i likhet med dem ej taga
befattning med blockerat gods. Striden löstes då blott provisoriskt
på det sätt, att de ordinarie packhuskarlarne i sitt lag upptogo så
många extra packhuskarlar, som erfordrades för handräckningsbestyrets
utförande, varefter samtliga ordinarie återupptogo arbetet. Tullmyndigheterna
förklarade sig nämligen, som bekant, icke kunna ålägga
packhuskarlarne att återgå till arbetet.

Principfrågan rörande packhuskarlarnes ställning i detta fall till
tullverket och till allmänheten förblev emellertid olöst och är det fortfarande.

Handelskammaren finner icke någon anledning att nu frångå sin
redan 1909 uttalade mening, att det arbete, som för närvarande utföres
av packhuskarlslagen, rätteligen bör ske genom tullverkets egen
personal, och har sålunda icke blivit övertygad om motsatsen av de
skal, som kommissionen i sitt betänkande framlagt.

Vid 1909 års riksdag gällde frågan endast, huru omförmälda arbete
borde utföras — om genom tullverkets personal eller genom packhuskarlslag
eller varuemottagarens eget folk — under det att spörsmålet
om vem som borde bestrida omkostnaderna för arbetet skjutits
i bakgrunden.

Då det ingått i kommissionens uppgift att utreda även denna
fråga, får handelskammaren, i likhet med så många andra korporationer
inom näringslivet, som sin mening uttala, att dessa omkostnader
även böra bestridas av staten, då handräckningsbestyret vid tullbehandlingen
otvivelaktigt är ett arbete, som nödvändigt måste utföras,
för att tullbehandling skall kunna verkställas och tullavgiften kunna
uttagas.

Handelskammaren tror sålunda för sin del, att den bästa lösningen
av frågan om ordnandet av handräckningsbestyret vid tullbehandling
är, att staten helt och hållet övertager bestyret samt kostnaden
därför. Härigenom vinnas enligt handelskammarens mening
betryggande garantier för arbetets jämna fortgång samt undvikas de
trakasserier och godtyckligheter från packhuskarlslagens sida, som nu
i vissa fall förekommit, och dessa betryggande garantier ligga framför
allt däri, att med det nya systemet det nu packhuskarlarne åliggande
arbetet kommer att utföras under tjänstemannaansvar.

Skulle Kungl. Maj:t och riksdagen emellertid icke finna skäligt
föreskriva, att handräckningsbestyret vid tullbehandling samt kostnaderna
därför skola övertagas av staten utan, med bibehållande av den
nuvarande packhuskarlsinstitutionen, utfärda närmare bestämmelser
rörande handräckningsbestyrets anordnande, tillåter sig handelskammaren
framhålla några synpunkter, som måhända kunna vara värda
beaktande.

Under sådana förhållanden anser handelskammaren det viktigaste
vara, att packhuskarlslagen redan från första början erhålla en
sådan ställning, att bestämda garantier vinnas för tullbehandlingsarbetets
jämna fortgång, och att ett återupprepande av sådana händel -

152

SVAR PÅ FRA GE CIRKULÄR.

ser, som inträffade 1908 i Malmö, omöjliggöres. Måhända borde i
detta fall liknande bestämmelser, som för närvarande äro rådande i
Malmö, stadgas, nämligen att det är förbjudet för medlem av packhuskarlslag
att nedlägga arbetet eller deltaga i blockad eller bojkott,
vid äventyr att han förverkar sin rätt till delägarskap i laget. I varje
fall bör hans ställning till tullverket bliva densamma som tulltjänstemännens
oavsett att han icke är uppförd på tullverkets ordinarie
stat, vilket icke synes böra utgöra något hinder härutinnan. Genom
sådana bestämmelser är skyldigheten för honom att under alla förhållanden
biträda vid handräckningsbestyret samt rättigheten för den trafikerande
allmänheten att fordra ett likartat behandlingssätt fastslagen.
De väsentligaste olägenheterna med den nuvarande packhuskarlsmstitutionen
äro, enligt handelskammarens förmenande, på detta sätt
avhjälpta.

I likhet med kommissionen anser handelskammaren, att packhuskarlsinstitutionen
för närvarande bör bibehållas endast i Stockholm,
Malmö och Göteborg, men att, om förhållandena därtill giva anledning,
anordning med för handräckningsbestyrets utförande särskilt,
avsedda och därtill uteslutande berättigade arbetslag må kunna, efter
av Kungl. Maj.t på framställning meddelat beslut, tillämpas jämväl å.
annan ort än dessa tre städer.

Beträffande det föreliggande förslaget till kungörelse i övrigt får
handelskammaren göra följande erinringar.

Först och främst synes själva uppställningen av kungörelsen i
dess första paragrafer giva anledning till berättigad anmärkning.
Handelskammaren anser det sålunda icke lämpligt, att kungörelsen
mledes med bestämmelse om vem som skall vidkännas kostnaden för
handräckningsbestyret vid tullbehandling, och att de mera grundläggande
stadgandena om sättet för bestyrets fullgörande genom packhuskarlslag
med uteslutande rätt till dess handhavande i Stockholm,
Malmö och Göteborg etc. komma i andra rummet såsom något relativt
underordnat. Oavsett det enligt handelskammarens uppfattning
formellt oriktiga häri, orsakar denna uppställning en viss oklarhet i
föreskrifternas avfattning. Handelskammaren tillåter sig därför föreslå
en förändring härutinnan på så sätt, att i främsta rummet fastslås
själva institutionen och preciseras, vad som under benämningen
handräckningsbestyr faller inom området för packhuskarlslagens verksamhet,
samt att frågan om kostnadernas bärande undanskjutes till
en plats i andra rummet.

Vad beträffar handräckningsbestyrets omfattning, anser handelskammaren,
särskilt med hänsyn till den olika praxis, som för närvarande
är rådande i Stockholm, Malmö och Göteborg, det vara nödvändigt
att bestämt angiva, vad som är att förstå med gods införande
i och utförande ur packhus. För sin del anser handelskammaren
det vara lämpligast, att dessa begrepp inskränkas att gälla transport
allenast inom packhuset eller, med andra ord, från och till packhusets
portar, och att det följaktligen får vara respektive ägares sak att ombestyra
godsets forslande i övrigt. Likaså anser handelskammaren

SKÅNES HANDELSKAMMARE.

153

pålastningen av förtullat gods å fordon eller järnvägsvagn alldeles
bestämt böra tillkomma varuägaren.

Därest handräckningsbestyrets omfattning positivt preciseras, vilket
givetvis är det riktiga, synes det handelskammaren överflödigt
att, såsom är fallet i förslagets 2 §, som särskilt undantag framhålla
s. k. mottagningsarbete. Dylikt negativt bestämmande av ett tillämplighetsområde
är i regel ägnat att snarare skapa otydlighet än motsatsen.

Den föreslagna rätten för varuägare att vid vågning ombord å
fartyg eller i eget magasin begagna annat arbetsmanskap än packhuskarlarne
bör enligt handelskammarens förmenande för tydlighetens
skull uttryckligen angivas omfatta även vågning vid sidan om fartyg
i samband med pågående lossning.

Utöver packhuskarlslagens uteslutande rätt till själva handräckningsbestyrets
utövande har kommissionen, tydligen i köpmännens intresse,
föreslagit skyldighet för sagda lag att på begäran av varu ägare
jämväl verkställa mottagningsarbete och hemforsling av gods. Det
huvudsakliga motivet till denna bestämmelse torde vara att söka i
önskan att under strejktider förhjälpa varuägare att få sitt gods mottaget
och hemfört. Handelskammaren tror dock, att bestämmelsen i
praktiken skulle komma att i detta avseende visa sig tämligen ineffektiv.
Att exempelvis under en åkarestrejk få packhuskarlarne att
utöver sina vanliga sysslor inlåta sig på åkarnes egentliga arbetsområde
och verkställa körslor torde nog komma att möta alltför stora
svårigheter. Vid sådant förhållande och då, å andra sidan, bestämmelsen
om ifrågavarande skyldighet för packhuskarlarne skulle göra
det nödvändigt för dem att hålla en materiel, som under normala förhållanden
icke skulle kunna förränta sig själv och därför måste antagas
komma att verka höjande på packhuskarlarnes taxor i andra
avseenden, vill handelskammaren för sin del föreslå, att omhandlade
bestämmelse utgår. Detta skulle även medföra en strykning av å
bestämmelsen syftande uttryck i § 3, vilken jämväl i övrigt torde,
sedan gränserna för handräckningsbestyret i kungörelsens början angivits,
kunna så tillvida omredigeras, att uppräkningen av de olika
inom nämnda gränser fallande slagen av arbete utginge och ersattes
med huvudbegreppet.

Det förefaller handelskammaren självklart, att i betraktande av
det stora intresse, fastställandet av taxa å ersättning för det av packhuskarlslag
utförda arbete måste äga för vederbörande näringsidkare
och hans affärsrörelse, tillfälle bör beredas honom att taga del av det
uppgjorda taxeförslaget och inkomma med de erinringar, vartill han
kan anse sig befogad. Handelskammaren får därför föreslå, att en
bestämmelse intages i § 3 med innehåll, att, innan taxeförslaget fastställes,
vederbörande handelskammares yttrande skall hava infordrats.

I samma paragraf bör måhända uttrycket »eller annan vederbörande
kommunal myndighet» förtydligas.

Yad slutligen angår § 3, andra stycket, som stadgar, att »ordinarie
eller i tjänstgöring varande extra ordinarie tullpersonal, som frivilligt
eller efter order av vederbörande förman biträder med hand

154

SVAR PÅ PRÅGECIRKULÄR.

räckningsbestyr vid tullbehandling, må icke av varuägare fordra eller
mottaga ersättning härför», vill handelskammaren instämma i de anmärkningar,
som häremot framställts av kung!, generaltullstyrelsen i
dess den 23 sistlidne mars avgivna underdåniga utlåtande.

11. Skrivelse från Smalands och Blekinge handelskammare.

Till 1914 års tullkommission, adr. Skeppsbron 38, Stockholm St.

I skrivelse har tullkommissionen anhållit, att handelskammaren
med stöd av de erfarenheter, som de genom handelskammaren representerade
näringsidkare förvärvat under beröring med tullverket, ville
till kommissionen inkomma med yttrande, innefattande uppgift å de
brister, som efter handelskammarens förmenande funnes i tullverkets
nuvarande organisation, ävensom de önskemål, som från handelns,
industriens och sjöfartens sida gjorde sig gällande i avseende å tullverkets
tillämnade omorganisation, varjämte kommissionen överlämnat
förteckning å ett antal spörsmål, som företrädesvis kunde tänkas komma
under behandling i handelskammarens yttrande.

Efter ärendets behandling i särskild kommitté får handelskammaren
härigenom vördsamt anföra följande.

1. Frågan om Jörhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen och
den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna beröres av sättet
för ärendenas handläggning inom styrelsen.

För affärsvärlden är det av största vikt, att de ärenden, som
ankomma på tullmyndigheternas avgörande, handläggas så skyndsamt
som möjligt. Det torde emellertid kunna påstås, att så icke för närvarande
är förhållandet, beroende delvis därpå, att tullförvaltningarnas
befogenhet är för vissa fall alltför inskränkt. Då förfrågan hos tullstyrelsen
måste göras, medför sådant tidsutdräkt, och en för affärsmannen
dyrbar tid går förlorad. En ändring till det bättre skulle
härutinnan kunna utan skada för själva saken företagas, såsom t. ex.
uti det i § 9 mom. 1 tulltaxeförordningen och kungörelsen den 8 december
1911 omnämnda fall rörande lindring i tullen vid återinförsel
av vara, som enligt vid utförseln lämnat medgivande utförts för reparation.
Prövningen av sådant ärende skulle utan olägenhet kunna
anförtros åt tullförvaltning.

Men även i de fall, då tullstyrelsen måste hava bestämmandet i
sin hand, kan väsentlig tidsbesparing vinnas, därest det bleve vedertaget
bruk inom detta verk, att på ett mera modernt sätt meddela
sig med allmänheten. Det vore önskvärt, att styrelsen, samtidigt med
att tullförvaltning erhåller underrättelse om svar å framställning, gjord
av trafikant, alltid lämnade meddelande jämväl direkt till denne, vilket
vanligen skulle för honom medföra väsentlig tidsbesparing. Vid sådan

SMÅ!,. O. BLEKINGE HANDELSKAMMARE.

155

tullförvaltning, där allmänheten synes vara till för tullförvaltningens
skull och icke tvärtom, skulle en sådan praxis underlätta trafiken.

Härjämte uttalas önskvärdheten därav, att centralmyndigheternas
beslut i tullärenden lämnas kostnadsfritt.

S. Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tuUbehandlingsbyrå
utövade upplysningsverksamheten.

Tullbehandlings- och upplysningsbyråns upplysningsverksamhet
synes vara tillfredsställande, dock är även i detta hänseende snabbare
expedition av nöden.

4. Frågan om vinnande av största möjliga likformighet i tullbehand ting

Allmänt klagas över olikformighet i tullbehandlingen å de särskilda
tullplatserna. Större likformighet skulle - kunna uppnås, om
tulltjänstemännen i än högre grad än nu bereddes tillfälle till studier
i varukännedom. För sådant ändamål måste typsamlingar anskaffas
i större utsträckning än nu sker, och tullbehandlingsbyrån synes böra
i samråd med importörer och industriidkare låta utarbeta typsamlingar
för varje varuslag särskilt, så långt specialiserat som möjligt; dessa
samlingar böra därefter varje år revideras av sakkunnige.

S. Frågan om tulltjänstemännens av högre grad utbildning, särskilt i

tulltekniskt hänseende.

De tjänstemän av högre grad, som hava direkt befattning med
varornas tullbehandling, böra lämnas tillfälle att genomgå särskilda
kurser i varukännedom.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen
samt kust- och gränsbevakningen.

I detta hänseende har handelskammaren att, för vidare befordran
till kungl. generaltullstyrelsen, överlämna vidfogade till handelskammaren
ställda skrivelse från ett stort antal affärsfirmor i Oskarshamn
(Bil. A.); och får handelskammaren meddela, att missnöje med tullförvaltningens
skötsel i Oskarshamn mycket ofta kommit till handelskammarens
kännedom, och att, då sådant icke försports från någon
annan av de åtta större tullplatser, som ligga inom distriktet, skäl
för klagomålen från Oskarshamn synas föreligga. Det vore därför
synnerligen önskvärt, att vederbörande ville söka på lämpligt sätt ingripa
till förändring av uppenbart orimligt handhavande av vissa
tullärenden å nämnda plats.

156

SVAR PA FRAGECIRKTJLÄR.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning
av den hd, som gods må hötes fritt kvarligga i packhus.

Från flera håll inom distriktet har framhållits, att den nu för
resp. tullkammare av tullstyrelsen bestämda allmänna expeditionstiden
visat sig för knapp. Man är ense därom, att under tid, då seglation
vid tullplats pågår, expeditionstiden icke utan skada för näringarna
kan sättas kortare än åtta timmar, nämligen 9 f. m.—5 e. m. Endast
ett exempel: under viss tid av året öppnas tullkammaren kl. 10 f. m.
och stänges kl. 3 e. m. Om under denna tid eu turbåt inkommer
från utrikes ort med icke illpliktigt styckegods en lördagseftermiddag
efter kl. 3, så mottages icke inlaga på tullen förrän kl. 10 f. m. nästföljande
måndag, och kan mottagaren, praktiskt taget, sålunda ej
förfoga över gcfdset under denna tid, men är ändock skyldig att, om
lossning sker mellan kl. 3 och 6 e. m., betala tullbevakning och skydda
godset till måndag kl. 10 f. m. (Lossas godset efter 6 e. m., ansvara
i regel respektive ångbåtsbolag för kostnader och skada.) Yilka konsekvenser
dylikt kan medföra för godsemottagaren torde kunna förstås,
i synnerhet om godset hastigt behöver expedieras av ett eller
annat skäl eller om detta gods ej ens har bevakningskostnadsvärde.
Ett kolli t. ex., som lossas strax före kl. 6 e. m. lördag afton, är
värt 5 kronor. Detta drager i bevakningskostnad från lördag afton
till måndag morgon 18 kr. 50 öre, och då är tiden räknad allenast
från 5 å 6 e. m. å lördagen till kl. 7 måndagsmorgon. Genom längre
expeditionstid skulle dylika fall minskas i antal.

En framställning om allmänt införande av expeditionstid 9 f. m.

5 e. m. och likformigt användande därav över hela riket synes
handelskammaren i högsta grad befogad, i synnerhet om det för näringarnas
utövare och säkerligen även för större antalet tulltjänstemän
förhatliga sportelväsendet skall bestå. Expeditionstidens utsträckning
till 8 timmar kan med användande av lämplig arbetsfördelning mycket
väl utan förstärkning av personalen genomföras, och denna personal
skulle icke heller överansträngas härigenom. En jämförelse mellan
post-, telegraf- och järnvägsförvaltningarna bekräftar en sådan uppfattning.
Handelskammaren vill ock nämna, att från vissa tullkammardistrikt
den mening med bestämdhet framförts, att, därest sportelväsendet,
där sådant kan ske, borttoges, större delen av de tjänster,
allmänheten behövde begära av tullförvaltningarna, kunde och i verkligheten
också skulle medhinnas å en sådan expeditionstid, samt att
i följd härav expeditionsarbete å övertid skulle förekomma i mycket
få fall.

Beträffande frågan om tiden (8 dagar) för angivningsinlagas inlämnande
och förslaget om förkortande av den tid (20 dagar), under
vilken gods må bötesfritt kvarligga i packhus, hyser handelskammaren
den uppfattning dels att, med hänsyn till ofta förekommande försening
av konossement å transitogods, angivningstiden bör förlängas till tio
dagar, dels ock att det vore absolut förkastligt att förkorta tiden för
godsets bötesfria kvarliggande i packhus, vilket skulle bereda importörerna
stora olägenheter.

SMAL. O. BLEKINGE HANDELSKAMMARE. 157

Sådana fall inträffa ofta, att godsemottagaren i fråga om vara,
som skall förtullas, icke lyckats få rättsförhållandet fullt klart med
den utländske säljaren eller avlastaren, och att de underhandlingar,
som i anledning härav måste föras, icke kunna avslutas inom 20 dagar.
För sådan händelse kan godsemottagaren lida rättsförlust, om han
skall nödgas inom 20 dagar förtulla varan eller erlägga nederlagseller
transitoupplagsavgift för densamma. Den åsikt har uttalats, att
den inskränkning från 30 till 20 dagar, som år 1904 gjorts, skulle
varit motiverad av utrymmesskäl, och att packhusen vid tullkamrarna
i allmänhet vore för små för att tillåta, att tullpliktigt gods kvarlåge
i 30 dagar. Ett dylikt skäl är efter handelskammarens förmenande
icke tillfyllest för att motivera sagda minskning av respittid, så snart
affärsmannen med minsta berättigande påfordrar 30 dagars respittid
såsom nödvändig för att i varje fall utan risk kunna få klart för sig,
om han vill förtulla vara eller låta återutföra densamma. Äro packhusen
för små, så böra vederbörande byggnadsskyldige utvidga desamma,
om sådant erfordras för att kunna tillerkänna affärsmännen
30 dagars respittid.

11. Pachhuskarlsfrågan.

Det anses allmänt, att frihet, såsom hittills, bör finnas för trafikanterna
att ordna denna angelägenhet efter resp. orters behov.

12. Sportelfrågan.

Beträffande denna fråga anhåller handelskammaren att få ingiva
en särskild skrift.

14. Frågan om modernare arbetsmetoder.

Handelskammaren hyser den mening, att bevakningsförman borde
äga rätt att, utan resp. tullförvaltares hörande, utplacera vaktmästare.

15. Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet av nederlags Tcredit.

En för affärsmännen synnerligen viktig sak är, att i nederlagsmagasin
icke, till säkerhet för oguldna tullavgifter och böter, kvarhålles
större kvantitet varor än som med nödvändighet behöves, och
att icke alltför stora anspråk ställas å beskaffenheten av den säkerhet,
som må lämnas. Enligt tjänstgöringsreglementet är tullförvaltare
personligen ansvarig därför, att å nederlag kvarliggande gods räcker
att tillfullo gälda å godset vilande oguldna avgifter och böter. Härav
har blivit en följd, att tullförvaltaren, som helt naturligt vill tillse,

158

SVAR PA FRÅGECIRKULÄR.

att lian alltid, även i vidrigaste fall, skyddar sig själv, vanligen kvarhåller
gods till så oproportionerligt högt värde, att den förmån, som
§ 75 tullstadgan avser att giva affärsmannen, icke får åtnjutas, och
att det stundom för affärsmannen blir förmånligare att genast erlägga
tullaAgiften än att vara bunden i fråga om disposition av godset.
Icke heller finnes någon möjlighet för ägaren av nederlagsgods att
erhålla rättelse i en av tullförvaltaren företagen värderingsåtgärd.
För denne gäller det ett civilrättsligt ansvar i förhållande till staten;
han är och måste vara allena bestämmande i fråga om värderingen.
En sådan anordning, som ställer ägaren av godset nära nog rättslös,
kan icke från allmän synpunkt vara lämplig. Den risk, man pålagt
tjänstemannen, utkräver han av affärsmannen.

Handelskammaren vill nu framställa det önskemål, att, såsom
korrektiv mot godtycklig värdering från tullförvaltares sida av nederlagsgods,
i tullstadgan stadgas, att särskilda bestämmelser skola meddelas
av tullstyrelsen och kommerskollegium till ledning vid värdering
av nederlagsgods. Dessa bestämmelser kunde innehålla t. ex., att
nederlagskrediten skulle stå i visst förhållande till varans å faktura
deklarerade värde, med vederbörlig hänsyn tagen till prisfluktuationer.
Det skulle också kunna tänkas, att nämnda två myndigheter kvartalsvis
bestämde pantvärdena för det vanligen förekommande nederlagsgodset.
Härigenom skulle likformighet kunna uppnås på de särskilda
tullplatser, där högst olika värderings- och belåningsgrunder för närvarande,
till skada för handeln, användas.

Emellertid kan med ett lagbud i nämnda riktning icke sammanställas
den grundsats, att tullförvaltaren personligen är statsverket
ansvarig för utbekommande t av avgifter och böter, som vila å nederlagsgods.
Tullförvaltaren bör icke vara staten ansvarig för sagda avgifter
och böter i annat fall, än då Han visas hava vårdslöst förfarit;
vid värdering av nederlagsgods bör han handla såsom statsfunktionär
— icke såsom enskild man, personligen ansvarig för brist, som kan
uppkomma i följd av prisfall i vara och dylikt. Den risk, staten skulle
härigenom löpa, är icke större än i fråga om annan skatt; och bör,
utan svårighet och av samma skäl som för annan kronoutskyld, i 17
kap. handelsbalken kunna stadgas förmånsrätt i konkurs för oguldna
nederlagsavgifter. Att statsverket tillförer sig pant- och förmånsrätt
för böter, synes icke vara berättigat i detta fall mera än i fråga om
andra slags böter.

16. Frågor rörande tullverkets befattning med s. k. tullrestitutionsgods.

Handelskammaren vill här uttala önskvärdheten av snabbare redovisning
av restitutionsavgifter, enär tullstyrelsen för närvarande ofta
dröjer med utbetalningen så länge, att påminnelser måste göras för
att utfå beloppen.

SMAL. O. BLEKINGE HANDELSKAMMARE.

loP

17. Andra förekommande frågor.

Efter handelskammarens mening bör på förekommen anledning å
lämpligt ställe i § 31 tullstadgan inrymmas en bestämmelse därom,
att vederbörande tjänsteman skall vid tullbehandling av vara utan
dröjsmål och utan avgift tillhandahålla varuemottagaren specificerad
räkning över den tull, som erlagts. En dylik bestämmelse återfinnes
visserligen i nu gällande tjänstgöringsreglemente, men ett så viktigt
stadgande bör inflyta jämväl i tullstadgan, som är avsedd att angiva,
vad allmänheten har rätt att fordra av tulltjänstemännen.

Härtill fogas det önskemål, att vid § 75 tullstadgan meddelas
föreskrift, att räkning rörande ^illpliktigt nederlagsgods skall tydligt
angiva tullavgiftens förfallodag. I övrigt åberopas och fullföljas de
framställningar, som av handelskammaren hos Konungen gjorts enligt
i bestyrkt avskrift närslutna skrivelse den 5 december 1910 (Bil. B.).

Jönköping den 20 mars 1915.

På Smålands och Blekinge handelskammares vägnar:

WILH. GÖRANSSON.

G. Hägerström.

Bil. A.

Till Smålands och Blekinge handelskammare, Jönköping.

Undertecknade köpmän och speditörer i Oskarshamn anhålla härmed
genom handelskammaren få påpeka en del missförhållanden vid
härvarande tullkammare samt anhålla om handelskammarens benägna
medverkan att hos vederbörande söka utverka ändringar till det
bättre i nuvarande svårartade förhållanden och bedja få framställa
följande ändringar och önskemål:

§ 1. Nödvändigheten av ökad personal vid härvarande tullkammare.
Samme person, som sköter varors tullbehandling, sköter
även ofta visitationer å fartyg och måste man ibland vänta flera
timmar på tullbehandling.

§ 2. Tullförvaltaren i Oskarshamn bör åläggas att anställa minst
6 stycken extra vaktmästare, detta så mycket hellre som ju dessa ej
åtnjuta någon avlöning annat än vid tjänstgöringstillfällen.

§ 3. Under tiden %—Vio borde tullkammaren här vara öppen
från kl. 9 f. m. till kl. 5 e. m.

§ 4. Bevakning under helgdagar och nattetid, som här sker av
mycket tungt gods (krangods) på fartygets däck, onödigt, t. ex. stora
maskiner, propellrar, ankare o. d. Den tjänsteman, som förrättar invisitation,
bör få bedöma dylika fall.

160

SVAR PÅ FRÅGECIRKTTLÄR.

- § 5. Att vid lossning av hela laster fotogen från tankångare vid
härvarande cisterner den tulltjänsteman, som förrättar invisitationen,
även skall äga rätt medgiva lossnings påbörjande.

§ 6. Bevakningsförman bör äga rätt att utan tullförvaltarens
hörande utplacera vaktmästare.

Oskarshamn den 15 februari 1915.

Aktiebolaget J. Bruun
C. W. BOHMAN.
g:m ALEX. BOHMAN,
p. pa. C. W. BOHMAN.

S. W. BOHMAN.

Skånska petroleum aktiebolagets
depot

AXEL J. ANDRÉ.

Aktiebolaget A. Petersson & C:o
AXEL J. ANDRÉ.

Aktiebolaget Eric Hagström
ERIC HAGSTRÖM.

Oskarshamns kolimport
aktiebolag

E. BERGGREN.

Aktiebolaget förenade svenska
tobaksfabriker
Snusfabriken i Oskarshamn.

E. BERGGREN.
GUSTAF LEVIN.

Aktiebolaget Ideströms eftr.
JOH. RUHLING.

Aktiebolaget Rosenfors bruk
& nya valskvarnar

grin JOH. RUHLING.

Bil. B.

Till Konungen.

Sedan Smålands och Blekinge handelskammare erhållit kännedom
om det av kung! generaltullstyrelsen till Eders Kung!. Maj:t med
underdåniga skrivelser den 28 oktober 1910 avlämnade förslag till
ändringar i gällande tullstadga, så får handelskammaren härigenom i
anledning av förslaget i underdånighet anföra följande:

Handelskammaren finner, att kung! generaltullstyrelsen beträffande
viss del tagit hänsyn till vad handelskammaren i skrivelser
den 29 april och den 23 maj 1908 i ämnet erinrat, men att handelskammarens
framställningar i andra hänseenden icke föranlett förslag
i önskad riktning, varom alltså icke för närvarande är något att säga.

Nu bar handelskammaren emellertid att från sina medlemmar
frambära några nya synpunkter, under förhoppning att Eders Kung!
Maj:t skall finna dem beaktansvärda.

1. Det gäller, bland annat, §11 mom. 1 tullstadgan. Där stadgas,
att fartyg icke utan tillstånd av tullbetjäning må lägga till vid land, utom
när full dager är.

SMAL. O. liLKKINUK HANDELSKAMMARN. llil

Så länge det icke fanns någon skyldighet för tulltjänstemännen
att lämna sina tjänster å övertid, kunde den tullbetjäningen sålunda
lämnade makten vara motiverad, men då enligt 1910 års riksdags
beslut såsom villkor för den nya regleringen av tullstatens löner
blivit upptaget, att tjänsteinnehavare skall vara pliktig, då ej särskilda
hinder möta, att å övertid mot särskild ersättning utföra tjänsteåtgärder,
som kunna påfordras, så finnes icke något skäl att bibehålla
stadgandet, sådant det nu återfinnes.

Givetvis måste såsom förutsättning för angörande av kaj under
nu avsedda förhållanden uppställas, att visitation omedelbart begäres
eller att bevakning åsättes fartyget. Såsom stadgandet nu tillämpas,
tillätes man icke angöra kaj utan måste stanna å redden, även om
man begärt visitation eller bevakning av fartyget och manskap för
ändamålet finnes att tillgå. En omarbetning av stadgandet i anslutning
till de ändrade förhållandena synes nödig.

Då icke särskilda hinder möta, är man berättigad att erhålla
visitation eller bevakning. Något sådant som att ett fartyg skall
under alla förhållanden tvingas att nattetid kvarbliva å redden, trots
att befälhavaren begärt företagandet av de åtgärder, som äro stadgade
till tullverkets skydd, och icke några särskilda hinder mött för
lämnande av handräckningen, bör hädanefter icke få förekomma.

Paragrafen synes därför böra omarbetas därhän, att befälhavaren
skall vara berättigad, även efter mörkrets inbrott, att, sedan han med
ångvisslan tillkännagivit fartygets ankomst, lägga till vid kaj, så snart
han begärt och erhållit ^visitation eller bevakning av fartyget.

2. I § 19 mom. 2 föreskrives, att, om erforderlig bevakningspersonal
finnes att tillgå, tullförvaltning äger medgiva lossning å annan
tid än allmänna tjänstgöringstiden. Åt samma skäl, som här ovan
sagts, bör ordet »äge» utbytas mot skall.

Det har emellertid icke undgått handelskammaren, att i slutet av
kungl. generaltullstyrelsens förslag till taxa å ersättning, som enligt
särskilda bestämmelser skall utgå för vissa av tull tjänstemän verkställda
tjänsteförrättningar, finnes infört ett stadgande därom, att vad
gällande tullstadga innehåller stridande mot i taxan meddelade bestämmelser
upphäves. Bestämmelse rörande vad handelskammaren
här ovan anmärkt synes dock böra stå i tullstadgan.

3. Ett känt förhållande, med Aulket sjöfolket icke är belåtet, är
det, att från utrikes ort ankommande fartyg måste inklarera vid
varje inländsk tullplats, där lossning sker. Kåkar fartyget så ut, att det
måste begära klarering å övertid å flera tullplatser, så uppstår en
väsentlig kostnad, som för tullverkets säkerhet måste anses onödig.
Det synes kunna vara tillräckligt, att, sedan fartyg vid första tullplatsen
inklarerat och märkrullan där kontrollerats, vid senare anlöpt
tullplats icke erfordras inklarering utan endast anmälan om den
skedda inklareringen.

4. Vidare har blivit anmärkt det oegentliga och för varutrafiken
högst skadliga förhållande, att, om tullmyndigheterna och trafikantenköpmannen
kommit i tvist angående tullbehandlingen av en vara,
det nu icke tillätes att, i avbidan på tA''istens avgörande, disponera varan
här i landet.

162

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

Varuägaren har i regel köpt varan för omedelbar försäljning, och
det finnes ju också varor, som icke tåla längre tids förvaring utan
särskild behandling, som icke kan eller får företagas i tullverkets
lokal. Nog är det rätt egendomligt, att varuägaren, som ju enligt
§ 26 mom. 2 äger, om han så önskar, reexportera varan i oförtullat
skick, icke skall äga förfoga över varan, sedan prov därav lämnats,
där sådant kan ske, samt varuägaren deponerat det tullbelopp, som
enligt tullförvaltningens taxering skulle utgå. Kan prov icke tagas
av varan, borde varan ändock få disponeras, så snart tillfyllestgörande,
av fackman uppgjord beskrivning avlämnats och deposition av tullbeloppet
skett; och varuägaren bör i båda fallen äga rätt att, om
ändring i taxeringen sker till hans favör, återfå skillnadsbeloppet.

Då tullstadgan saknar föreskrift uti dessa hänseenden samt olägenhet
därav förekommit, anhåller handelskammaren alltså att till
nämnda lagbud må göras ett tillägg i nu avsedd riktning.

5. Till sist erinras, att, därest Eders Kungl. Maj:t skulle fästa
nådigt avseende vid vissa av handelskammaren uti yttrande till kungl.
kommerskollegium samtidigt härmed gjorda erinringar mot ovanberörda
taxeförslag, sådant eventuellt skulle föranleda motsvarande ändringar
i § 19 mom. 3 och 4, § 32 mom. 3, §§ 86 och 109.

Jönköping den 5 december 1910.

Underdånigst

På Smålands och Blekinge handelskammares vägnar:

ERNST L. HARTMANN.

G. Hägerström.

12. Tilläggsskrivelse från Smålands och Blekinge
handelskammare.

Till 1914 års tullkommission. Skeppsbron 38, Stockholm St.

Det har synts Smålands och Blekinge handelskammare lämpligt
att vid avgivande av begärt yttrande i anledning av det av tullkommissionen
överlämnade frågeformuläret behandla sportelfrågan särskilt
för sig. Skälet härtill är det, att denna fråga är mera betydelsefull
än man vanligen tror, mindre från utgiftssynpunkt men mera med
hänsyn till tullverkets organisation.

Vid statens övriga affärsdrivande verk: järnvägarna, postverket,
telegrafverket har för länge sedan genomförts det avlöningssystem,
som måste erkännas vara det enda riktiga, nämligen att staten själv
avlönar sin tjänsteman utom i de fall, då med tjänsteförrättning är
förenad resa utanför bostadsplatsen, för vilket fall den, som begärt
förrättningen, gäldar ersättning enligt resereglementet. Allt övrigt

SMAL. O. BLEKINGE HANUEL8KAMMAKK. 1 ()3

arbete, vartill tjänstemannen har befogenhet, och som ålägges honom
att i statens intresse utföra, skall betalas av staten, oavsett å vilken
tid av dygnet arbetet utföres. Den arbetsbörda, som åligger järnvägs-,
post- och telegraftjänsteman, är mycket stor, och dessa trafikverk äro
i gång såväl natt som dag. Viss tjänstetid är i regel tillmätt varje
tjänstemän även här, men arbetet är fördelat i arbetslag, som avlösa
varandra.

Den meningen har många förespråkare, att sådant läte sig genomföras
även vid tullverket utan olägenhet och utan väsenligt utökande
av tjänstemännens antal. Å flertalet tullplatser hava de tillstädesvarande
tjänstemännen icke tillräckligt att göra å tjänstgöringstiden.
Arbetsfördelning skulle törhända för tjänstemännen själva vara välkommen,
åtminstone för dem, som hellre skulle se, att de hade en
fast, något förhöjd lön av staten än att vara beroende av sportler.

En invändning därom, att arbetsfördelning, omfattande hela dygnet,
icke skulle låta sig genomföras vid tullverket, torde lätteligen
kunna gendrivas. Invändningen därom, att sådant bleve för kostsamt,
likaså.

Följande grunder böra efter handelskammarens förmenande gälla
i fråga om sporteltaxan.

Sportler böra utgå endast:

1) enligt resereglementet, för Anlket fall sportlerna tillfalla tjänstemannen,
och

2) för förrättning, som företages på särskild begäran av trafikant
och huvudsakligen i dennes intresse, därvid sportlerna tillfalla statsverket.

Detta bör gälla vare sig arbetet utförts å övertid eller under allmän
expeditionstid resp. allmän tjänstgöringstid.

Exempel: Särskild ersättning bör utgå för sådan å övertid verkställd
förrättning, som, ehuru den kunnat utföras å allmän expeditionstid
resp. allmän tjänstgöringstid, dock av trafikant begärts till
utförande å övertid. Ett annat exempel: bevakning i nederlagsmagasin
av gods, som därvid bearbetas, bör särskilt ersättas, även om bevakningen
äger rum under tjänstgöringstid.

Med tillämpning av förenämnda grunder å nu gällande sporteltaxa
skulle vinnas följande resultat.

1. Invisitation vid tullplats å övertid skulle betalas endast för
det fall, att trafikant särskilt begärt verkställande å övertid av förrättning,
som kunnat företagas under allmän tjänstgöringstid.

2. Invisitation utom tullplats skulle alltid betalas, enär sådan
förrättning sker huvudsakligen till förmån för trafikant, och enär han
i regel är skyldig att ingå till tullplats.

3 och 4. Bevakning av fartyg och gods under lastning eller
lossning vid tullplats skulle gottgöras endast för det fall, som under
1. här ovan sagts.

5. För bevakning av fartyg och gods utom tullplats skulle ersättning
icke utgå annorledes än enligt resereglementet, enär bevakningen
sker i statens intresse samt lastningen eller lossningen ju
måste företagas, där varan finnes eller skall avlämnas, även om

164

SVAR PÅ FRÅGECIRKTTLÄR.

detta icke sker å tullplats. Förrättningen företages icke huvudsakligen
i trafikantens intresse.

6. Bevakning av fartyg och gods under resa skulle ersättas enligt
resereglementet.

7. För bevakning av gods, lossat vid tullplats å övertid, intilldess
det kan intagas i packhus eller inom packhusområde, skulle icke
utgå någon ersättning, enär bevakningen under den tiden med hänsyn
till tullintäkternas utfående sker uteslutande i statens intresse.

8. Kostnad för bevakning av nederlags- eller transitoupplagsgods
under annan tid eller för andra fall än i §§ 87 och 110 sägs skulle
gäldas, enär bevakningen då sker huvudsakligen i trafikantens intresse.
Samma skulle vara förhållandet med restitutionsgods.

9 och 10. Kostnad för bevakning av gods under omlastning å
järnväg eller av gods, ankommet med järnväg, vare sig omlastningen är
förenad med transport eller ej, skulle icke utgå, utom för det fall att
omlastningen sker utom tullplats, därvid resereglementet skulle tilllämpas.

11, 12 och 13. I fråga om tullbehandling skulle gälla regeln
under 1. här ovan, resp. allmän expeditionstid. För tullbehandling
utom tullplats skulle dock alltid gäldas ersättning enligt resereglementet.

14. Underrättelse, som här avses, sker huvudsakligen i trafikantens
intresse, och ersättning härför skulle alltså utgå.

15 och 16. I fråga om klarering och »annan åtgärd» skulle
gälla regeln vid 1. här ovan, resp. allmän expeditionstid.

Jönköping den 24 april 1915.

För Smålands och Blekinge handelskammare:

WILH. GÖRANSSON.

G. Hägerström.

1 3. Skrivelse från Stockholms handelskammare.

Till 1914 års tullkommission.

I en till Stockholms handelskammare inkommen skrivelse har Ni
anhållit, att handelskammaren med stöd av de erfarenheter, som de
av handelskammaren representerade näringsidkarne förvärvat under
sin beröring med tullverket, måtte till Eder inkomma med yttrande
angående befintliga brister i tullverkets organisation ävensom giva
Eder tillkänna de önskemål, som från handelns, industriens, sjöfartens
och jordbrukets sida kunna göra sig gällande i avseende å verkets
tillämnade organisation.

Med anledning därav får handelskammaren anföra följande, därvid
handelskammaren upptager till behandling envar av de i Eder
skrivelve särskilt angivna frågor.

STOCKHOLMS II ANDELÄRA MM ARE.

lif)

1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan kung/, generaltullstyrelsen
och den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna heröres
av sättet för ärendenas handläggning inom styrelsen.

Såsom en allmän anmärkning emot arbetssättet inom kungl. generaltullstyrelsen
torde gälla, att handläggningen av förekommande
ärenden i allmänhet är alltför långsam. Uppenbart torde vara, att
detta för den trafikerande allmänheten medför avsevärda olägenheter,
och att härutinnan en genomgripande förändring måste ske.

Såsom exempel kan nämnas ett ärende, däri Kungl. Maj:t anbefallt
generaltullstyrelsen att avgiva utlåtande över en ansökan om rätt
att under viss tid mot tullrestitution återutföra ett uppgivet varuslag,
och i vilket ärende generaltullstyrelsens utlåtande, ehuru ärendet
måste anses vara av brådskande natur, expedierades först efter nio
månader och sedan omkring en tredjedel av den i ansökningen avsedda
tiden förlupit.

Detta exempel ger otvetydigt vid handen, att större snabbhet i
generaltullstyrelsens arbetssätt måste införas. Detta gäller icke blott
handläggningen av ärendena inom styrelsen såsom sådan, utan även
styrelsens övervakande av underordnade tullmyndigheters befattning
med ärendena. Nu rådande förhållanden kunna lätt leda till att handeln
med till riket infört gods bliver lidande, och detta icke blott
den inre handeln utan även och till och med i högre grad handeln
på utlandet.

Ett tillgodogörande såväl inom generaltullstyrelsen som inom tullverket
i övrigt av alla moderna arbetsmetoder skulle i nu förevarande
avseende vara till största gagn. Vidare böra sådana åtgärder vidtagas,
att genom lämplig diarieföring eller registrering bättre överskådlighet
vinnes över de till styrelsens handläggning förekommande ärenden,
på det att bättre kontroll må ernås, att ärendenas behandling
fortgår utan avbrott och med nödig snabbhet.

Handelskammaren vill icke underlåta att vidgå, att generaltullstyrelsens
arbetsbörda är högst betydande. Den skulle dock väsentligt
minskas, om den ändamålsenliga förändringen vidtoges, att beslutanderätten
i vissa smärre ärenden, t. ex. sådana ärenden, som
avses i § 9 mom. 1 i tulltaxeförordningen, samt ansökningar om rätt
att få stämpla för reexport avsedda varuprover, överflyttades från
generaltullstyrelsen till vederbörande tulldirektör eller tullförvaltningsföreståndare.

I detta sammanhang vill handelskammaren framhålla önskvärdheten
av att, sedan generaltullstyrelsen fattat beslut i fråga om en gjord
ansökning, en särskild skrivelse med uppgift, huruvida ansökningen blivit
bifallen eller ej, utan avgift tillställes sökanden, och att sålunda det
nuvarande tillvägagångssättet, då styrelsens beslut allenast blir för
sökanden företett för delgivning, icke måtte bibehållas. Skulle sökanden
därjämte önska erhålla skriftligen avfattad motivering för styrelsens
beslut, borde möjlighet härtill även beredas honom mot erläggande
av skälig avgift.

166

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR

2. Frågan om lekmannarepresentation inom styrelsen (tullfullmäktige).

Handelskammaren ställer sig avvisande emot ett varaktigt anlitande
av lekmannakrafter inom generaltullstyrelsen. Handelskammaren
finner det visserligen önskvärt och till och med erforderligt, att
under den första tiden efter det generaltullstyrelsen blivit omorganiserad
lekmannaintresset bleve inom styrelsen representerat av tre personer,
vilka såsom ledamöter skulle deltaga i styrelsens arbete samt lämna
de råd och upplysningar, som kunde erfordras, och i övrigt vara behjälpliga
vid den nya organisationens genomförande. Men sedan visshet
vunnits, att det omorganiserade tullverket fungerade i avsedd
riktning, och i varje fall sedan tre år förflutit efter den nya organisationens
ikraftträdande, borde lekmannarepresentationen inom styrelsen
upphöra.

I detta sammanhang vill handelskammaren framhålla såsom synnerligen
önskvärt, att avlöningsförmånerna för generaltullstyrelsens
chef förbättras och bestämmas till ungefär samma belopp som t. ex.
avlöningarna för cheferna för järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen.
Först därigenom beredes möjlighet att i förekommande fall för
nämnda ämbete kunna erhålla den därtill bäst kvalificerade jiersonen.

3. Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tullbe handlingsbyrå

utövade upplysningsverksamheten.

De år 1907 utfärdade bestämmelserna angående rätt att hos generaltullstyrelsen
å dess tullbehandlings- och upplysningsbyrå erhålla
bindande skriftlig upplysning rörande tullbehandlingen av varor, avsedda
att till riket införas, mottogos givetvis av den trafikerande allmänheten
med stor tillfredsställelse. Under den tid, nämnda byrå
varit i verksamhet, har likväl erfarenheten givit vid handen, att åtskilliga
förändringar och förbättringar i nämnda byrås arbetssätt äro
av nöden.

I främsta rummet står kravet därpå, att de upplysningar, som
meddelas, i allmänhet borde lämnas utan avgift. Härvid måste dock
undantag göras för sådana upplysningar, som grunda sig på verkställda
kemiska analyser eller andra utlåtanden, vilka förorsakat tullverket
särskilda kostnader. Handelskammaren har sig likväl bekant, att de
kemiska undersökningar, vilka verkställas av de utav styrelsen anlitade
kemiska experterna, visat sig draga avsevärt högre kostnader än motsvarande
undersökningar, utförda av handelskemister. I detta sammanhang
vill handelskammaren även framhålla det oegentliga uti att
till och med de genom tullverkets försorg verkställda kemiska undersökningarna
av en och samma vara kunna på olika orter inom landet
betinga högst väsentligt olika kostnader. En begränsning av kostnaderna
för dylika undersökningar måste därför anses vara av nöden. I
sådant avseende vill handelskammaren ifrågasätta, huruvida icke lämp -

STOCKHOLMS HANDELS K AM MAKE.

1(>7

ligen inom generaltullstyrelsen borde inrättas ett för styrelsens eget
och övriga i huvudstaden förefintliga tullmyndigheters behov avsett
kemiskt laboratorium. Enligt vad handelskammaren inhämtat, lära
redan finnas två mindre laboratorier vid packhusinspektionen i Stockhelm,
och torde dessa möjligen kunna sammanslås och utvidgas i erforderlig
utsträckning. Å detta utvidgade laboratorium borde åtminstone
flertalet kemiska undersökningar kunna utföras. Handelskammaren
förbiser nämligen icke, att i vissa mera invecklade fall utlåtanden
från kemiska specialister kunna behöva inhämtas. Kostnaderna
för de kemiska undersökningarna lära med en dylik anordning
kunna begränssas till självkostnaden. Möjligen skulle de vid det ifrågasatta
laboratoriet anställda experterna även kunna åläggas att tjänstgöra
såsom lärare vid tullverkets undervisningsanstalt.

4. Frågan om rinnande av största möjliga likformighet i tullbehandling.

Likformigheten i tullbehandling har i viss mån befrämjats genom
inrättandet av generaltullstyrelsens tullbehandlings- och upplysningsbyrå
samt genom utgivandet av en officiell tullhandbok eller varuförteckning
till tulltaxan. Det oaktat förekomma likväl alltfort skiljaktigheter
vid tullbehandlingen av ett och samma varuslag å olika
orter, ja till och med vid olika tullexpeditioner å samma ort.

Handelskammaren finner det därför vara av stor vikt, att en särskild
inspektionsavdelning inrättas, ställd under ledning av generaltullstyrelsens
tullbehandlings- och upplysningsbyrå, vilken avdelning
skulle hava till uppgift att uppehålla sambandet med de lokala tullmyndigheterna
och att så effektivt som möjligt vaka över enhetligheten
vid tullbehandlingen. Å avdelningen skulle vara anställda erforderligt
antal inspektörer. Tullpackhusavdelningarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö borde underkastas ständig inspektion, varemot
tullförvaltningarna i Hälsingborg, Norrköping, Gävle, Sundsvall och
Halmstad borde inspekteras minst en gång i månaden och övriga tullplatser,
varest tullbehandling äger rum, minst en gång var tredje
månad.

Lämpligen torde även böra åläggas de lokala tullmyndigheterna
att till inspektionsavdelningen inlämna redogörelser för tullbehandlingen
av sådana varuslag, vilka icke finnas särkilt angivna i varuförteckningen
eller om vilkas rubricering i tulltaxan tvekan varit
rådande.

5. Frågan om tulltjänstemännens av högre grad utbildning, särskilt
i tulltekniskt hänseende.

Även om kompetensen hos tulltjänstemännen av högre grad numera,
särskilt efter inrättandet av obligatoriska undervisningskurser
för dem, som önska bliva antagna till e. o. tjänstemän vid lokaltull -

168

SVAR PA FRAGECIRKULÄR.

förvaltningarna, blivit större, nödgas handelskammaren likväl såsom
sin mening uttala, att tulltjänstemannen ofta visa sig icke äga den
allsidiga utbildning, som vore önskvärd. Handelskammaren avser härmed
icke att uttrycka någon önskan om specialisering av tjänstemännens
kompetensområden. I motsats därtill anser handelskammaren
det önskvärt, att kompetensen hlir så allsidig som möjligt. Handelskammaren
vill i detta sammanhang erinra om att arbetet med stor
fördel vid flera tullplatser är så ordnat, att en eller flere tjänstemän
ombesörja tullbehandlingen av allt med samma ångare från utrikes
ort anlänt gods.

För att kompetensen hos tjänstemännen skall i allmänhet bliva
i sådan grad utvecklad, torde den tulltekniska undervisningen böra
omläggas i mera praktisk riktning.

Likaså torde vid befordringar såväl den tekniska kompetensen som
skicklighet i förefallande expeditionsgöromål böra äga avgörande betydelse
framför åldersmeriter.

6. Frågan om tulltjänstemannens av lägre grad kompetens och

utbildning.

Handelskammaren anser sig böra framhålla, att det understundom,
då det kan ske under överinseende av en tjänsteman av högre
grad, kan vara lämpligt, att tjänstemän av lägre grad få sig anförtrodda
enklare tullbehandlingsgöromål, t. ex. spannmålsvägningar
och i allmänhet sådana förrättningar, där viktkontrollen utgör den
huvudsakliga delen av arbetet.

7. Frågan om användning av kvinnlig arbetskraft
för kontorsgöromål.

Inom generaltullstyrelsen borde kvinnlig arbetskraft kunna komma
till användning för statistiskt arbete och skrivgöromål samt i allmänhet
för därmed jämförligt arbete, som utföres i andra lokaler än
dem, i vilka den trafikerande allmänheten emottages.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen
samt kust- och gränsbevakningen.

Handelskammaren saknar nödig erfarenhet för att yttra sig angående
detta spörsmål. Emellertid förutsätter handelskammaren, att,
om någon reduktion av tullverkets personal av statsekonomiska skäl
kan prövas önskvärd, den dock icke får ske inom områden, där den
kan vara ägnad att, till förfång för trafikanterna, åstadkomma ett
fördröjande av expeditionen.

STOCKHOLMS HANDELSKAMMARE.

I Ii!)

!). Frågan om lämpligheten ar tullförvaltning ar nas i rikets tre största
städer nuvarande organisation på flera avdelningar utan
genomfört gemensamt chefskap.

Handelskammaren har redan framhållit de svårigheter, vilka sedan
länge yppat sig för den trafikerande allmänheten att få tullärenden
snabbt och likformigt avgjorda. Vad särskilt Stockholm angår torde
detta i viss mån vara föranlett därav, att de många i huvudstaden
förefintliga avdelningarna av tullverket sakna en lokal sammanhållande
kraft.

Enligt handelskammarens mening skulle inrättandet av en befattning
såsom chef för samtliga lokaltullförvaltningarna i Stockholm i
detta avseende vara synnerligen önskvärd. Denne befattningshavare
borde lämpligen benämnas tulldirektör.

Handelskammaren vill härutinnan erinra, att 1908 års tullkommission
i sitt den 1 september 1909 avgivna betänkande angående
tullverkets stater, sid. 102—104, ävenledes föreslagit, att en tulldirektör
skulle förordnas för Stockholm. Enligt nämnda kommissions förslag
skulle tulldirektören bland annat övervaka, dels att bland de
i huvudstaden anställda kammarskrivare och vaktmästare en nödvändig
cirkulation iakttoges i dessa befattningshavares tjänstgöring å olika
avdelningar, och dels framför allt att samarbetet mellan de lokala
tullförvaltningsavdelningarna ägde rum på lämpligaste och för allmänheten
mest betryggande sätt.

Dessa skäl, vilka dock icke övertygade statsmakterna om erforderligheten
av en tulldirektör i Stockholm, synas handelskammaren
alltjämt kvarstå. Tulldirektören torde ävenledes kunna lämnas befogenhet
att avgöra vissa förekommande smärre ärenden, vilka nu med
stor tidsutdräkt måste behandlas av generaltullstyrelsen, t. ex. ärenden
angående förändring av tullangivningsinlagor, försäljning av gods
i vissa fall å tullauktion, tillstånd att stämpla för export avsedda
varuprover m. m.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning
av den tid, som gods må hötesfritt kvarligga i packhus.

Bland den i Stockholm trafikerande allmänheten är den meningen
allmänt gängse, att de för tullavdelningarna i huvudstaden
upplåtna lokalerna äro otillräckliga, och är det att hoppas, att en förbättring
i detta sammanhang måtte snarast möjligt vidtagas.

I detta sammanhang vill handelskammaren även framhålla det alltjämt
förefintliga behovet, att tullexpeditionerna i huvudstaden hållas
öppna från kl. 9 f. m. till 5 e. m. under hela året, och att icke någon
inskränkning i expeditionstiden till kl. 4 e. m. under viss del av
vintern äger rum. Handelskammaren har redan förut flera gånger

170

SVAR Pxl FRxV GECIRKULÄR.

uttryckt liknande önskemål, senast i skrivelse den 19 mars 1912 till
kungl. generaltullstyrelsen, däri handelskammaren i denna fråga, bland
annat, anförde följande:

»Ju mera kommunikationsväsendet utvecklas, desto större blir
också trafiken vintertiden och desto mindre anledning finnes det att
under några månader inskränka möjligheterna för en tillfredsställande
tullexpedition. Under de sistförflutna månaderna hava flera trafikanter
haft stora olägenheter av att expeditionstiden slutat kl. 4, i all
synnerhet som man vid tullverket ansett sig böra tillämpa den vid
inga andra expeditionsverk praktiserade metoden att efter stängningstiden
vägra expediering av dem, som före stängningstidens inträde
lyckats inkomma på lokalen. Inför handelskammaren hava anförts
flera exempel på att personer, som efter lång väntan fått sina varor
tullbehandlade i packhuset och före stängningstiden inkommit på tullkammaren,
icke vid tullkammaren eller uppbördskontoret blivit expedierade,
om stängningstiden inträtt, medan de väntat på expedition.
Det är ju uppenbart, att en dags dröjsmål med varans avhämtande
kan bliva ytterst besvärande, då det kan försvåra varans försäljande
och medföra skada synnerligast för mera ömtåliga varor.

Då det måhända är svårt att vid tullverket med dess många
olika avdelningar och i varandra löpande expeditioner giva en full
tillämpning åt den enligt handelskammarens uppfattning riktiga principen,
att vederbörligen påbörjad expedition bör under dagens lopp få
avslutas, så synes det vara så mycket viktigare, att expeditionstiden
utsträckes så länge, att olägenheter sådana som de antydda i möjligaste
mån undvikas. Handelskammaren anser det därför vara synnerligen
viktigt för trafiken, att expeditionstiden även under vintertiden
utsträckes till kl. 5.»

Vad handelskammaren sålunda yttrat äger alltjämt sin fulla giltighet,
och vill handelskammaren särskilt understryka, att det för alla
expeditioner — med undantag av förtullningsexpeditioner — borde
utfärdas bestämmelser därom, att samtliga personer, vilka vid expeditionstidens
slut fått tillträde till expeditionslokal, böra bliva expedierade,
samt att under hela expeditionstiden, med ett undantag, vartill
handelskammaren i det följande får tillfälle att återkomma,
samtliga till en expedition hörande befattningshavare böra finnas
tillstädes.

De av handelskammaren uttryckta önskemålen, att expeditionslokalerna
i Stockholm måtte hållas öppna under hela året från kl. 9
f. m. till kl. 5 e. m., gälla tullverkets alla expeditioner i huvudstaden.
I fråga om packhusen torde dock en utsträckning i tiden vara erforderlig,
varom handelskammaren får tillfälle att senare i annat sammanhang
närmare yttra sig. Under denna dagliga arbetstid måste
emellertid tillfälle beredas personalen att intaga ett förmiddagsmål,
och synes det handelskammaren lämpligast, att detta sker under en
gemensam lunchtid, t. ex. mellan kl. 12 och kl. 1, under vilken tid
expeditionen kunde hållas stängd eller tjänstepersonalen åtminstone
inskränkas till nödig telefonpåpassning.

STOCKHOLMS HANDELHKAMMAKK.

I 7 1

Handelskammaren förutsätter, att införandet av en gemensam
lunchtid icke kan med ens genomföras för all personal i Stockholm,
men vore det önskvärt, att det dock skedde så långt som möjligt.
I fråga om den personal, som är sysselsatt med s. k. utevägningar,
är det av största vikt att få den gemensamma lunchtiden först genomförd,
i det att det nuvarande systemet, då olika befattningshavare
begagna sig av skilda tider för intagandet av sina måltider, särskilt
i fråga om sistnämnda personal medför synnerligen stora olägenheter
för trafikanterna. För kassaexpeditionerna kan gemensam lunchtid
icke ifrågakomma, förrän dylikt uppehåll i expeditionen blivit stadgad
för samtliga expeditionerna inom tullverket. Handelskammaren vill i
fråga om kassaexpeditionerna till och med framhålla, att alla dylika
expeditioner böra, tills den av handelskammaren föreslagna reformen
må hava blivit genomförd, hållas öppna utan avbrott.

Handelskammaren vill vidare erinra om det olämpliga sättet för
tullräkningars utlämnande. Detta sker för närvarande på så sätt,
att de placeras efter bokstavsordning i för allmänheten tillgängliga
öppna fack. Att detta kan föranleda svåra misstag och lämna tillfälle
till obehörigt inblickande i tullräkningarnas uppgifter, torde vara uppenbart.
Handelskammaren vill därför ifrågasätta, huruvida icke åt en
särskild person eller expedition borde uppdragas att till trafikanterna
eller deras ombud på anfordran överlämna tullräkningarna.

I nära sammanhang med frågan om utrymmet i tullokalerna står
även frågan om längden av den tid, varunder gods kan få fritt kvarligga
i packhus. Handelskammaren får i detta ämne erinra om följande
av handelskammaren i underdånig skrivelse den 20 maj 1913 gjorda
uttalande:

»Enligt tullstadgan § 31 skall varuägaren inom 20 dagar efter
varans inläggande från packhuset avhämta till honom ankommet gods
med risk att eljes få bota för varje dag, som godset kvarligger, */5
procent av tullavgiften eller, om godset är tullfritt, Vio procent av
dess gångbara värde. Först efter fyrtio dagar skola tullmyndigheterna
försälja godset.

Handelskammaren har under förlidet år, i samband med frågan
om beredande av bättre utrymme vid kajerna, inför kungl. generaltullstyrelsen
framhållit önskvärdheten av att denna respittid inskränkes.
Med den långa fritiden och det alltför ringa bötesbeloppet blir följden
den, att många importörer helt enkelt använda packhuset eller kajen
såsom upplagsplats, från vilken varorna först efter försäljningen direkt
utforslas till kunderna. Det har anförts exempel på att firmor härstädes
låtit gods kvarligga i flera månader, och har detta varit möjligt
därför att formaliteterna för tullauktionens utlysande tagit så
lång tid. Att detta är ett missförhållande, som bör stävjas, ligger i
öppen dag, då det icke endast innebär ett missbruk av den medgivna
rätten utan också måste betraktas såsom ett illojalt förfarande, i
samma mån det är till förfång för andra trafikanter.

Det synes handelskammaren, som om fritiden för avhämtande
av gods ur packhuset bör inskränkas till 10 dagar, och att böter
omedelbart efter denna tid måtte utkrävas efter en progressiv skala.

172

SVAR PÅ FR AGE CIRKULÄR.

Böterna för godsets kvarliggande böra icke beräknas efter tnllbeloppet
utan efter varans vikt eller utrymme, medan däremot böter för underlåten
inbetalning av tullavgift fortfarande böra utgå med en viss procent
av tullbeloppet. De förra böra tillfalla kommunen, som tillhandahåller
lokalerna, de senare däremot statsverket.»

. Den i sistnämnda skrivelse uttalade meningen omfattas av handelskammaren
fortfarande i fråga om gods, angivet till förtullning
eller till nederlag. För transitogods torde tiden dock böra bestämmas
till femton dagar.

11. PaekhusJcarhfrågan.

I denna fråga har handelskammaren icke funnit anledning att
frångå sin redan förut vid flera tillfällen uttalade mening, att det arbete,
för vilket dragarpenningarna utgöra ersättning, borde utan särskild
kostnad för trafikanterna utgöras av tullverket.

Denna uppfattning har mötts av invändningar, bland annat från
1908 års tullkommission, som i sitt den 18 november 1911 avgivna
betänkande och förslag angående förrättandet av handräckningsbestyret
vid tullbehandling uttalat såsom sin åsikt, att de ifrågavarande
göromålen varken borde bekostas av statsverket eller lämpligen kunde
för Stockholms vidkommande utföras av enskild arbetspersonal.

I sitt den 11 juni 1912 över berörda betänkande till kungl. kommerskollegium
avgivna yttrande förklarade sig handelskammaren tillsvidare
avstå från att påyrka någon förändring i avvaktan på att frågan
finge sin lösning i en för handelskåren mera tilltalande riktning,
dock allenast under den uttryckliga förutsättningen, att avgifterna
bleve bestämda efter mera rationella grunder än dittills, och att han
delskammaren finge tillfälle att medverka vid dessa avgifters fastställande.

Numera har handelskammaren också, på anmodan av statsrådet
och chefen för kungl. finansdepartementet, lämnat sin medverkan i fråga
om fastställande av ny taxa å dragarpenningar i Stockholm. Detta
innebär emellertid icke något avsteg från handelskammarens förutnämnda
ståndpunkt, att personalen för utförandet av handräckningsbestyret
vid tullbehandling snarast möjligt bör bliva statsanställd.

12. Sportel/rågan.

Handelskammaren har redan förut i skrivelse den 6 december
1910 till kungl. kommerskollegium i anledning av ett av kungl. generaltullstyrelsen
avgivet förslag till s. k. sporteltaxa nttalat den uppfattningen,
att hela det nuvarande sportelsystemet borde undergå en
mycket ingripande reformering. Då nämligen tullavgifternas utkrävande
vore ett statsintresse, syntes staten ensam och icke trafikanterna
böra vidkännas kostnaderna för avgifternas upptagande. Staten borde
i alla händelser själv bära utgifterna för de anordningar, som på -

STOCKHOLMS HANllULKKAMMARK.

17:5

kallades av trafikens normala omfattning och ordinarie behov. Enligt
denna mening skulle alltså trafikanterna icke göras ansvariga för andra
kostnader än för sådana förrättningar, som för dem innebure en
särskild förmån i förhållande till andra trafikanter, eller som i varje
fall föranledde extra ordinära åtgärder från vederbörande tullmyndighets
sida.

Denna mening omfattas alltfort av handelskammaren. Tillämpningen
av den nuvarande sporteltaxan leder ej sällan till att trafikanter
få erlägga särskild ersättning utan att hava gjort anspråk på
någon som helst förmån framför andra. Ofta kan trafikanten själv
på intet sätt inverka på frågan om förrättning skall särskilt betalas
eller ej. Avgörande härvidlag bliva ej sällan sådana helt tillfälliga
förhållanden som trafikens omfattning för dagen, trafikanternas inbördes
tur vid expeditionen och dylikt. Att ett sådant sakernas tillstånd
måste synas trafikanterna orimligt och framkalla missnöje, är
icke ägnat att förvåna.

En ej ringa del av sportlerna är föranledd av den omständigheten,
att den tid, varunder lossning av gods i hamnarna vanligen äger rum,
icke sammanfaller med den tid, då packhusen hållas öppna. Packhusen
öppnas icke förrän kl. 9 f. m. och skola i allmänhet stängas
kl. 5 e. m. Lossningsarbetet börjar tidigare och slutar senare på
dagen. För att det lossade godset skall kunna få införas i packhusen
under den del av lossningstiden, då packhusen i regeln icke äro öppna,
får varuägaren erlägga särskild ersättning till den personal, som å
övertiden håller packhuset öppet.

Att detta förhållande icke bör få fortfara, är uppenbart, och torde
därför bestämmelser böra utfärdas därom, att tullpliktigt gods skall i
packhus emottagas under den ordinarie lossningstiden i hamnen utan
någon extra kostnad för trafikanterna.

13. Frågor om bevakningskostnader och avstängda bevakningsområden.

I de under denna punkt omförmälda frågor har handelskammaren
redan i skrivelse den 20 maj 1913 gjort en underdånig framställning.
Därvid anförde handelskammaren, bland annat, följande:

»Tullstadgan § 19, jämförd med § 16, föreskriver, att fartyg kan
lossas å den allmänna tjänstgöringstiden kl. 7 f. m. till kl. 6 e. m.,
och att under samma tid packhus skall vara tillgängligt för varors
mottagande. Erfordras utöver tjänstgöringstiden särskild bevakning
å lossat gods, intill detsamma kan vara infört i packhus eller annat
därmed jämställt område, äger för sådan bevakning anställd tullbetjänt
att åtnjuta ersättning enligt fastställd taxa, och skall dylik ersättning
betalas av den, som påkallat lossningen, eller av godsets
ägare.

Detta stadgande tillämpas i Stockholm så, att varuägaren eller
den, som påkallat lossningen, får betala bevakning under tiden från
kl. 6 e. m. till kl. 7 påföljande morgon icke blott för det gods, som
ligger å kaj, utan även för det gods, som är inlagt i de s. k. skjulen

174

SVAR PA FRAGECIRKULÄR.

vid Skeppsbron, vilka äro försedda med kronans lås. Bevakningen
av ett fartygs last anses börja vid den tid, då fartyget är slutlossat.
Ersättningen utgår numera med 50 öre per timme till varje tullbetjänt
och utdebiteras genom vaktmästarna själva med attest av kontrollör.
Enligt härstädes tillämpad praxis uppdelas kostnaderna proportionellt
på alla dem, som emottaga varor från en och samma båt, och penningbeloppet
fördelas sedermera mellan samtliga de vid bevakning använda
ordinarie eller extra ordinarie vaktmästarna. Det är sålunda en i system
satt extra debitering, som faller på alla de varor, som icke kunna
rymmas i packhus. Då enligt tullstadgan endast en del styckegods
— särskilt manufakturvaror och korta varor — anses vara av natur
att kräva införande i packhus, medan övriga varor endast kunna intagas
i män av utrymme, måste avsevärda varupartier ligga utanför.
Kostnaderna för den extra bevakningen stiga också till ansenliga summor
och uppgingo år 1911 för Stockholms vidkommande till omkring
60,000 kronor, av vilken summa omkring 1,200 kronor tillföllo statsverket.

Enligt handelskammarens bestämda uppfattning kan det icke vara
rättvist, att varuemottagaren på detta sätt skall betala bevakningskostnaderna
under en del av dygnet. Såsom handelskammaren år
1910 anfört i sitt utlåtande över kungl. generaltullstyrelsens förslag
till s. k. sporteltaxa, håller handelskammaren före, att, då tullavgifternas
utkrävande är ett statsintresse, staten ensam och icke trafikanterna
böra vidkännas kostnaderna för avgifternas uppbärande. Om
trafikanterna skola göras ansvariga för vissa kostnader, bör det endast
vara för sådana förrättningar, som för dem innebära en särskild förmån
i förhållande till andra trafikanter, men däremot icke för sådant
arbete, som betingas av allmänna trafik- och utrymmesförhållanden,
då nämligen varuägarne icke kunna göras ansvariga för att godsmängden
icke hinner undanskaffas eller att packhusen icke rymma
varorna. Den beskattning, som detta system i realiteten innebär, är
så mycket mera olämplig, som den faller synnerligen godtyckligt och
fördelas ojämt på olika varor och olika platser.

Om också vissa svårigheter äro förbundna med att få ändring i
ett förhållande, som har hävden för sig, anser handelskammaren likväl
icke, att dessa svårigheter böra stå hindrande i vägen för en reformering.
I reservation till det betänkande, som för några år sedan
inom kungl. generaltullstyrelsen utarbetades med framläggande av
förslag till sporteltaxa, hänvisades på flera utvägar för att råda bot
på ifrågavarande missförhållande. Beklagligtvis vunno icke de av reservanterna
framhållna synpunkterna beaktande vid författningarnas
utfärdande — lika litet som tillmötesgående visades mot de av kungl.
kommerskollegium och rikets handelskamrar i dessa hänseenden framhållna
önskemål -— men i alla händelser synes den nämnda reservationen
bära vittne om att svårigheterna icke äro omöjliga att övervinna.

I full övertygelse om att en reform verkligen låter sig genomföras
vill handelskammaren därför giva en antydan om de medel, som enligt
handelskammarens uppfattning synas ägnade att snabbast och
mest effektivt avhjälpa berörda missförhållanden.

STOCKHOLM K II A N DE DS K A MM Alt K.

1 Tf»

Vall som närmast ligger till hanils för Stockholms vidkommande,
är helt naturligt ett önskemål om utvidgande av packhuslokalerna.
Då emellertid handelskammaren har sig bekant, att hamnstyrelsen
inför stadens myndigheter framlagt förslag härutinnan, saknar handelskammaren
anledning att för närvarande påkalla Eders Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet på denna fråga.

Av större betydelse synes det handelskammaren vara att få en
ändring i de uppställda fordringarna på de lokaler, inom vilka varorna
skola förvaras för att undgå extra bevakningskostnader. Enligt tullstadgan
§ 19 likställes numera med packhus sådant ''område, som
upplåtits till tullverkets uteslutande disposition och av tullförvaltningen
på stället, i enlighet med därom av generaltullstyrelsen lämnade föreskrifter,
prövats vara av beskaffenhet att kunna i avseende å trygghet
för däri infört gods likställas med packhus’. Redan vid denna
bestämmelses tillkomst framhöll handelskammaren, att med en sådan
restriktion den avsedda lindringen endast skulle bliva illusorisk.
Denna farhåga har också besannats, då nämligen bestämmelsen tillämpats
så, att icke ens de med tullverkets lås försedda s. k. skjulen
kunnat likställas med packhus, utan uppbäres, såsom ovan antytts,
ersättning även för bevakning av det i detta skjul förvarade godset.
I detta sammanhang kan handelskammaren icke underlåta att upprepa
vad handelskammaren redan vid föregående behandling av denna fråga
påpekat, nämligen att det synes egendomligt, att varuskjulen vid
Skeppsbron med hänsyn till bevakning räknas lika med öppen kajplats
men vid debitering av s. k. dragarpenningar räknas som packhus.
Enligt handelskammarens uppfattning är det en orimlig fordran,
att tullbehandlingslokalerna för att bliva av tullverket godkända skola
vara av eldfast material — en fordran, som torde vara utan motsvarighet
i annat land. Handelskammaren vill därför främst av allt på•
yrka, att tullskjulen bliva i bevakningshänseende likställda med packhus.

Men handelskammaren vill gå ännu ett steg längre, då handelskammaren,
i likhet med reservanterna vid det ovannämnda betänkandet
angående sporteltaxan, håller före, att även ett visst inhägnat hamneller
kajområde bör i bevakningshänseende kunna likställas med
packhus. Genom en föreskrift i sådan riktning skulle de på varuägarna
fallande bevakningskostnaderna till väsentlig del kunna undvikas,
då tullverket skulle komma att ombesörja bevakningen av allt
gods, som ligger inom packhus, skjul eller ett av vederbörande kommun
inhägnat område.

Vid sidan om en sådan reform, som synes handelskammaren vara
den grundläggande och för den förevarande frågans reglering mest
betydelsefulla, böra också i andra hänseenden förändringar vidtagas
i nu gällande författningar eller praxis.

Sålunda kan det ifrågasättas, om det icke vore lämpligt att, såsom
likaledes de ovannämnda reservanterna föreslogo, medgiva kostnadsfri
bevakning intill 48 timmar efter fartygets slutlossning.

Vidare är det av vikt, att tullverket i stället för varuemottagaren
ålägges tillse, att gods blir infört i packhus i mån av utrymme. För
närvarande påvilar nämligen denna skyldighet varuemottagaren, men

176

SVAR PA FR ÅGE CIRKULÄR.

naturligare och mera praktiskt är, att den myndighet, som ansvarar
för godset, också övervakar, att detta på lämpligaste sätt förvaras, medan
det befinner sig under tullverkets vård.

Det är också nödvändigt, att varuemottagaren befrias från bevakningskostnaderna
i de fall, då godset ej kan tullbehandlas på
grund av bristande packhuspersonal. Förut har det praktiserats, att
varuägaren i dylika fall fått ett intyg om orsaken till uppskovet med
tullbehandlingen och sedermera med företeende av detta undsluppit
bevakningskostnaderna, men på senare tid lär man hava vägrat att
lämna dylika intyg, med den påföljd, att bevakningskostnaderna sedermera
debiterats på vanligt sätt.»

Handelskammarens berörda framställning har ännu icke lett till
några åtgärder från statsmakternas sida i den av handelskammaren
antydda riktningen, och äger vad handelskammaren anfört i sin underdåniga
skrivelse alltjämt sitt berättigande.

Handelskammaren vill än ytterligare framhäva olämpligheten i
vissa fall av tullmyndigheternas tillvägagångssätt att utsätta särskild
bevakningspersonal för det från varje fartyg lossade godset. Ofta,
då flera fartyg ligga vid kaj invid varandra, kan det nämligen inträffa,
att de från fartygen lossade godsmängderna tillsammantagna
äro av så ringa kvantitet, att en och samma person lätteligen ensam
kan utöva bevakningstjänsten. Detta skulle ävenledes i sin mån bidraga
att minska bevakningskostnaderna.

Likaså vill handelskammaren såsom sin mening framhålla, att
för bevakning, som äger rum å allmän tjänstgöringstid, särskild ersättning
icke bör utgå. Enligt punkten 8 i sporteltaxan för tullverket
skall ersättning för bevakning för närvarande utgå »för hel eller påbörjad
timme samt för varje man av bevakningen med 25 öre, då
förrättningen äger rum å allmän tjänstgöringstid, och med 50 öre,
då den äger rum å övertid». Bestämmelsen om ersättning för bevakning
under allmän tjänstgöringstid torde sålunda böra bortfalla.

14. Frågan om modernare arbetsmetoder.

Såsom handelskammaren redan anfört, böra modernare arbetsmetoder
införas inom tullverket för att befordra snabbheten av ärendenas
behandling. Tekniska hjälpmedel såsom skriv-, räkne- och dupliceringsmaskiner
böra härvid komma till ökad användning.

Det flerfaldiga gånger framkomna önskemålet, att i tullräkningarna
måtte införas specificerade uppgifter å godsets beskaffenhet och vikt,
bör därvid snarast möjligt förverkligas, och torde detta lättast kunna
äga rum, om packhusattesterna, vilka ju måste upptaga det till tullbehandling
angivna godsets vikt och den tulltaxerubrik, efter vilken
tullbehandlingen skall ske, genom självkopiering utskreves i två exemplar,
av vilka duplettexemplaret, försett med vederbörliga uträkningar,
kunde tjäna såsom tullräkning.

Handelskammaren vill vidare erinra om ett opraktiskt tillvägagångssätt,
som förekommer i Stockholm, nämligen att vid tullbehand -

STOCKHOLMS HANDEL SKÄMMA KK.

177

lingen av ett och samma varuparti olika delar av tullbehandlingsgöromålen
försiggå på i lokalt avseende vitt skilda avdelningar. Vid
tullbehandling av nederlagsgods nödgas trafikanten sålunda efter för
tullningen i packhuset besöka nederlagskontoret, tullkammaren och
uppbördskontoret samt slutligen ånyo nederlagskontoret. Härutinnan
måste en förändring ske, så att åtminstone uträkning av tullavgiften
och betalning av densamma må kunna ske i samma lokal.

För närvarande är provvägning av gods medgiven allenast i vissa,
av Kungl. Maj:t generellt bestämda fall. Detta har emellertid visat
sig vara mindre praktiskt. För vissa torkade frukter är sålunda provvägning
medgiven men icke för s. k. blandad frukt, även om de enskilda
frukter, vilka ingå i den blandade frukten, äro av sådan beskaffenhet,
att de, införda oblandade, skulle kunna få provvägas.

Vid tullbehandling av s. k. tvättvål bruttoväges likaledes hela
partiet, varefter en låda störtas för beräknande av taran och nettovikten.
Detta sista tillvägagångssätt kan dock aldrig bliva fullt tillförlitligt,
då ju emballagen kunna vara av olika tyngd, under det att
genom provvägning större förutsättning förefinnes för uppnående av
•en riktig nettovikt.

Lämpligast torde vara, att rätten att bestämma, huruvida i det
■enskilda fallet provvägning finge äga rum, överlämnades till vederbörande
tullavdeiningschef. Såsom en allmän regel borde gälla, att
provvägning alltid skulle få äga rum, då varuägaren genom faktura
styrkte, att vederbörande varuparti utgjordes av likformiga enheter
med samma nettovikt och hänförliga till samma tulltaxerubrik. Nu
stadgade allmänna villkor för att provvägning skall få ske torde dock
fortfarande böra gälla.

Handelskammaren vill därjämte framhålla önskvärdheten av eu
förändring av det nu tillämpade sättet för förvaring av haverigods.
Dylikt gods får nämligen icke förvaras i samma lokal som annat tullgods.
Handelskammaren har emellertid icke kunnat finna några vägande
skäl för bibehållandet av nämnda tillvägagångssätt, helst som
möjlighet lätt torde förefinnas att avskilja haverigodset från annat i
samma lokal under tullverkets lås förvarat gods på sådant sätt, att
fara för sammanblandning icke må förekomma.

Nu gällande bestämmelser angående bevakning av till riket infört
gods hava mången gång i sin tillämpning visat sig vara alltför
stränga och kunna leda till onödigt betungande konsekvenser för trafikanterna.
Så torde t. ex. bevakning av sådant gods, som icke kan
utan särskilda anordningar borttagas, utan risk kunna efterlåtas.
Onskligt vore därför, att åt bestämmelserna om bevakning gåves sådan
avfattning, att tullpersonalen erhölle nödig frihet att i förekommande
fall ordna trafiken på mest rationella sätt, dock så att statens säkerhet
icke även tjäras.

15. Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljande av neder lagskredit.

Det nuvarande tillvägagångssättet vid bestämmandet av värdet å
sådant nederlagsgods, som ligger såsom säkerhet för rättigheten att

178

SVAR PÅ FRÅGECIRKTJLÄR.

åtnjuta anstånd med betalning av tull å dylikt gods, bär understundom
framkallat missnöje bland trafikanterna, enär nämnda värde ofta
blivit godtyckligt bestämt. Detta är till stor del beroende därav, att
tulltjänstemännen för att skydda sig själva från eventuellt ansvar,,
åsätta panten alltför lågt värde. En förändring härutinnan vore därför
av behovet påkallad.

Sedan genom införandet av obligatorisk värdedeklaration vid tullbehandling
ett tillförlitligt värde å det införda godset erhållits, borde
vid bestämmandet av godsets pantvärde erforderlig hänsyn tagas till
det deklarerade värdet, samtidigt med att flera artiklar än för närvarande
bleve godkända såsom pant. Därjämte borde den risk, som
kan ifrågakomma genom eventuell förändring av godsets värde, överflyttas
från vederbörande tullpersonal till staten, varvid dock erforderliga
bestämmelser borde meddelas, för att staten icke må ikläda sig
alltför stor risk i berörda avseende.

16. Frågor rörande tullverkets befattning meds. k. tullrestitutionsgods.

Handelskammaren vill ytterligare, under hänvisning till vad handelskammaren
redan anfört, framhäva nödvändigheten av att ärenden
angående tillstånd att mot restitution av erlagd tullavgift återutföra
till riket importerat gods från tullverkets sida bliva handlagda med
största möjliga snabbhet.

17. Andra förekommande frågor.

Inom generaltullstyrelsen torde, i likhet med vad i de flesta
andra ämbetsverk redan är fallet, böra anställas en kommissionär.
En dylik åtgärd skulle förvisso av den trafikerande allmänheten hälsas
med största tillfredsställelse och skulle helt säkert även visa sig
vara till stort gagn för tullpersonalen i orterna.

Handelskammaren vill även framhålla behovet av förändring i
bestämmelserna om restitution av för högt erlagd tull. Dylik restitution
kan medges på ansökan av vederbörande varuägare antingen
omedelbart eller efter erhållen del av de anmärkningar, vilka kunna
hava framställts av generaltullstyrelsens revisionsbyrå vid granskning
av tullverkets månatliga redogörelsehandlingar. Dylik ansökan skall
göras inom viss föreskriven tid. De anmärkningar, vilka av revisionsbyrån
framställas, komma emellertid för närvarande till allmänhetens
kännedom alltför sent, för att ansökan om restitution skall
kunna göras, innan preskriptionstiden förflutit. Enligt vad handelskammaren
inhämtat, är detta förorsakat därav, att nämnda redogörelsehandlingar
först överlämnas till den statistiska avdelningen inom
generaltullstyrelsen och därefter, sedan viss bearbetning blivit därstädes
verkställd, till revisionsbyrån. Detta förfarande lär försena igångsättandet
av revisionsarbetet omkring sex månader.

Handelskammaren anser det vara av största vikt, att härutinnan
vidtages en förändring, på det att de möjligheter till restitution, vilka

STOCKHOLMS HANDELS KAMMAKE.

1 79

revisionsbyråns anmärkningar äro avsedda att bereda, verkligen må
kunna utnyttjas.

I fråga om behandlingen av dylika restitutionsärenden gäller vad
handelskammaren redan flera gånger härovan framhållit, att större
skyndsamhet är av nöden. För detta ändamåls vinnande borde befogenhet
lämnas till cheferna för vederbörande tullavdelningar att avgöra
sådana ärenden.

Handelskammaren vill slutligen ifrågasätta, huruvida icke tulltjänstemännen
lämpligen borde åläggas tystnadsplikt beträffande de
av den trafikerande allmänhetens affärsförhållanden, i vilka de under
sin tjänstgöring få inblick.

Stockholm den 9 mars 1915.

För Stockholms handelskammare:

O. A. SÖDERBERG.

H. Rosman.

14. Västergötlands och norra Hallands handelskammare

har förklarat sig förhindrad avgiva svar på frågecirkuläret.

15. Skrivelse från Östergötlands och Södermanlands industrioch
handelskammare.

Till 1914 års tnllkommission, Stockholm.

Med anledning av 1914 års tullkommissions cirkulär, daterat den
19 sistlidne november, får handelskammaren äran tillkännagiva några
önskemål, som enligt dess förmenande böra beaktas vid tullverkets
tillämnade omorganisation.

1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen
och den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna heröres av sättet
för ärendenas handläggning inom styrelsen.

Bland trafikanterna synes den åsikten vara allmänt rådande, att
ärendenas handläggning i generaltullstyrelsen bör ske snabbare. Vid
brevförfrågan erhålles svar vanligen efter en eller annan vecka, vilket
naturligtvis förorsakar svårigheter i många fall. Särskilt då olika
meningar uppstått mellan trafikant och vederbörande tulltjänsteman
rörande tulltaxans tillämpning vid förtullning av redan inkomna varor,
är det av stor vikt att fortast möjligt få besked om hur varan

180

SVAK PÅ FKÅGECIBKtTLÄK.

skall tullbehandlas. För att erhålla snabbare expedition tvingas affärsmännen
att göra telegrafiska förfrågningar, vilket naturligtvis orsakar
onödiga utgifter.

Önskvärt vore dessutom, om en del smärre ärenden, som restitutioner
av erlagda tullmedel ävensom en del andra frågor av mindre
betydelse, finge avgöras av vederbörande tullförvaltare.

Härigenom vunnes å ena sidan, att generaltullstyrelsen bleve befriad
från en del av sin arbetsbörda och kunde använda den inbesparade
tiden åt skyndsammare handläggning av frågor av större betydenhet,
samtidigt som å andra sidan de smärre ärendena kunde
snabbare expedieras.

2. Frågan om lekmannarepresentation inom styrelsen (tullfullmäktige).

Fn lekmannarepresentation inom tullen (tullfullmäktige), motsvarande
t. ex. järnvägsrådet hos järnvägsstyrelsen, torde utan tvivel
kunna bliva till fördel, under förutsättning att utväljandet av dessa
personer sker genom lämpliga organ, så att vederbörlig hänsyn tages
till att den verkliga sakkunskapen blir representerad, då en sådan
representation givetvis bör ha en mera praktisk sjal på exportörers
och importörers behov.

3. Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tullbehandlingsbyrå
utövade upplysningsverksamheten.

Den för några år sedan genom riksdagsbeslut organiserade tulltekniska
byrån fyller delvis ett behov, men är dock densammas tillvaro
endast obetydligt känd av trafikanterna i landsorten, varför kännedom
om dess existens på lämpligt sätt bör spridas. Tyvärr äro
också avgifterna för densammas anlitande ganska höga (kr. 4: — protokollslösen
för upplysning av enklare beskaffenhet), vartill ofta kommer
sakkunnigs ersättning för kemisk analys eller utlåtande, vilken
kan uppgå ända till kr. 25: — för varje särskilt fall.

Avgiften för analysen eller sakkunnighetsutlåtandet går visserligen
icke till tullverket, varför densamma från tullverkets sida icke
kan minskas, men då en sänkning av denna avgift vore synnerligen
önskvärd, skulle det måhända vara lämpligt, om den tulltekniska byrån
kunde göra en överenskommelse med de kemister och andra sakkunniga,
som oftast anlitas, att följa en viss bestämd taxa, naturligtvis
understigande de nuvarande höga avgifterna. En utveckling av den
tulltekniska byråns verksamhet i syfte att själv kunna i största möjliga
utsträckning verkställa analyser o. dyl. vore naturligtvis önskvärd.

Beträffande protokollslösen anser handelskammaren, att tullverket
liksom statens övriga verk, såsom järnväg, post, telegraf och telefon,
bör tillhandagå allmänheten med upplysningar utan annan ersättning
än för de direkta kostnader, som tullverket självt åsamkas.

1 K 1

ÖSTER». O. SÖDERM. HANDELSKAMMARE.

4. Frågan om rinnande av .största möjliga likformighet i tullbehandlingen.

En oegentlighet, som med vår invecklade tulltaxa naturligtvis är
svår att undvika, är de olikheter i tullbehandlingen av samma vara,
som mången gång förekommer å olika platser, beroende på olika tolkning
av gällande bestämmelser. Att framdraga exempel härpå är
emellertid svårt, då importörerna anse dylikt som affärshemligheter,
vilka kunna utnyttjas i konkurrenssyfte. Förbättringar ha åstadkommits
under de senare åren, men det är önskvärt, att arbetet fortfarande
inriktas på att åstadkomma största möjliga likhet i detta avseende.

5. Frågan om tulltjänstemännens av högre grad utbildning, särskilt
i lulltekniskt hänseende.

Utvecklingen av handel och industri går ständigt framåt, nya
ämnen påträffas, nya produkter framställas, nya metoder ersätta de
gamla. Det är för den skull givet, att tjänstemän, vilka för fullgörandet
av sina åligganden måste äga en viss kännedom om handeln
och dess produkter, aldrig få stanna i sin utbildning, utan tillfälle
måste givas dem att ständigt följa med utvecklingen och taga del av
betingelserna för de nya framstegen.

6. Frågan om tulltjänstemännens av lägre grad kompetens och utbildning.

Det vore synnerligen förmånligt, om tjänstemän av lägre grad
erhölle sådan utbildning, att lossning och lastning av tullfritt gods
av vanligt förekommande slag finge ske efter deras bestämmande å
tider, då tullkammarens expedition ej är öppen.

Dessutom vore det synnerligen önskvärt, om tjänstemän av lägre
grad, tjänstgörande vid förtullningsplatser, varest tullkammare icke
finnes, erhölle sådan utbildning, att de kunde anses kompetenta att
förrätta smärre tullbehandlingar, som ej fordra särskilt stor varukännedom,
och att ej som nu en tjänsteman från tullkammaren skall behöva
tillkallas för tullbehandlingsärenden, vilka i sig själva äro enkla
och självklara samt endast taga föga tid i anspråk. I detta fall åtgår
ofta en hel dag eller mera för vederbörande tjänsteman, varunder
åtskilligt annat viktigare arbete kunnat av honom utföras. Därtill
kommer, att, för den händelse tullbehandlingen av en eller annan anledning
måste försiggå utom packhusområdet, det kan ställa sig alldeles
orimligt dyrt (dagtraktamente etc. för tulltjänstemannen) i förhållande
till tullbehandlingsärendets vikt och godsets värde. Den tidsbesparing
och de kostnader, som genom reformer å detta område skulle
vinnas, bliva sannolikt ganska avsevärda,

182

SVAR PÅ FRÅGECIRKTTLÄK.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning
av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus.

Vad expeditiontiden beträffar, må framhållas önskvärdheten av
att densammas längd blir lika året om, och att den för övrigt, liksom
vid statens affärsdrivande verk, beräknas mera med hänsyn till allmänhetens
krav. Det måste uppenbart vålla olägenheter, att under
en del av årets månader, särskilt under december, expeditionstiden
förkortas.

I fråga om den tid, då godset må bötesfritt kvarligga i packhus,
anser handelskammaren, att någon inskränkning ej bör äga rum, då
de 20 dagar, som nu stipuleras som maximum, ofta äro nödvändiga,
för att få en föreliggande differens ordnad. Om också olägenheter
beträffande utrymmet någon gång skulle uppstå, torde det dock vara
sannolikt, att ännu större olägenheter skulle uppkomma, om fristen
inskränktes.

11. Lackhuskarlsfrågan.

Beträffande ersättning till packhuskarlarna för deras arbete varierar
densamma naturligtvis beroende på de lokala förhållandena uti
de särskilda hamnarna, men, åtminstone vad Norrköping angår, har
den under de senaste åren betydligt utvidgade trafiken samt anskaffandet
av moderna lossningsanordningar verkat därhän, att den gamla
på mindre trafik baserade dragarpenningtaxan nödvändigt behöver en
omarbetning och nedsättning i avgifterna.

Hela institutionen utgör för övrigt en tunga för trafikanterna,
och önskvärt vore, om åtminstone vid massgods eller gods, som behandlas
utanför packhuset, handräckningsarbete kunde få utföras med eget
folk. Om detta ej låter sig göra, så bör vid fastställande av taxan
för det ifrågavarande arbetets utförande största hänsyn tagas till varuemottagarens
krav på skälig beräkningsgrund.

12. Sportel frågan.

Yad sportelfrågan beträffar, önskar handelskammaren uttrycka
som sin bestämda mening, att allt vad sportler heter bör avskaffas.

Den nuvarande ordinarie expeditionstiden bör utsträckas, liksom
den lägre tullpersonalens tjänstgöringstid bör ställas mera i överensstämmelse
med i hamnen gällande arbetstid. Fartyg böra beredas tillfälle
att utan s. k. klarering på övertid få in- och utklareringar verkställda
under denna tid, och för den tid, som rimligtvis bör komma
under det gamla begreppet övertid, kan ersättning utgå enligt en fastställd
taxa, som debiteras och uppbäres av tullverket på enahanda
sätt som övriga tulluppbörder och utbetalas till tjänstemännen i samband
med ordinarie avlöningsförmåner. Genom en sådan anordning
skulle trafikanterna, särskilt redare och mäklare, ej göras så beroende
av tjänstemännen, som nu är fallet.

ÖSTERG. O. SÖDERM. HANDELSKAMMARE.

183

13. Frågan om bevakningskostnader och avstängda bevaknings områden.

Önskvärt vore, om en tillfredsställande avstängning av packhusområdena
antingen helt eller delvis kunde anordnas, varigenom bevakningskostnaderna
bortfalla eller betydligt minskas.

14. Frågan om modernare arbetsmetoder.

En genomgripande reformering av tullverkets arbetsmetoder torde
i ett och annat avseende vara önskvärd i avsikt att uppdriva arbetsintensiteten
samt spara på mänsklig arbetskraft. Skriv-, räkne- och duplicering»
in ask iller böra av tullverket anskaffas. Belysningen av packhus
bör anordnas så, att arbetet bör kunna fortgå även efter mörkrets
inbrott.

Handelskammaren önskar i detta sammanhang påpeka en liten
detalj, som, ehuru icke av genomgripande betydelse, dock skulle betydligt
underlätta importörernas arbete med kalkylering av sorteringsgods,
utan att tullverkets arbete avsevärt ökades. Vid tullbehandling av
sorteringsgods tillgår i regel så, att efter sorteringen väges och uppsäges
varje artikel, varvid vederbörande tulltjänsteman gör motsvarande
anteckningar, vilka sedermera avskrivas av importören. Detta
dubbla arbete skulle med samma effekt kunna utföras endast av den
tulltjänsteman, som gjort sorteringarna, på så sätt, att specifikationen
genom kopiering med blåpapper utföres i dubbla exemplar, varav gods■emottagaren
erhåller kopian. Denna kunde samtidigt utgöra tullverkets
specificerade räkning å tullbeloppen och övriga kostnader, som
belasta godset, och samtidigt utgöra kvitto på betalning. Arbetet
med utskrivande av särskild räkning skulle bortfalla vid ifrågavarande
reform, som otvivelaktigt skulle bereda både importörer och tulltjänstemän
många lättnader.

15. Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet av neder -

lagskredit.

En reform i detta avseende torde vara synnerligen önskvärd.
Sedan värdedeklaration å alla importerade varor föreskrivits, bör pantvärdet
vid beviljande av nederlagskredit kunna bestämmas med ledning
av deklarationen i angivningsinlagan. Om man därvid beräknar
pantvärdet till 50 % av deklarationsvärdet, torde det i regel vara fullt
betryggande för tullverket, i synnerhet om föreskrift även utfärdas,
att betryggande brandförsäkringshandling även skall av varuägaren
deponeras hos tullverket.

Norrköping den 22 januari 1915.

IVAR SWARTLING.

Ordförande.

Sten Winström.
Sekreterare.

184

SVAK PÅ PBÅGBCIBKULÄK.

16. Skrivelse frän Yästernorrlands och Jämtlands läns
handelskammare.

Till 1914 års tullkommission.

Sedan 1914 års tullkommission i rundskrivelse den 19 november
1914 anhållit, att handelskammaren med stöd av de erfarenheter, som
de av oss representerade näringsidkarna förvärvat under sin beröring
med tullverket, ville till tullkommissionen inkomma med yttrande
dels angående befintliga brister i tullverkets nuvarande organisation,
dels ock angående de önskemål, som från handelns, industriens och
sjöfartens sida gorå sig gällande i avseende å verkets tillämnade omorganisation,
får handelskammaren härmed avgiva sitt yttrande, därvid
de av tullkommissionen uppställda frågorna besvarats i enlighet,
med det särskilda frågeformuläret. Frågorna 6, 9, 12 och 14 har
handelskammaren av ena eller andra anledningen icke funnit skäl upptaga
till besvarande.

1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen
och den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna heröres
av sättet för ärendenas handläggning inom styrelsen.

Handelskammaren anser sig höra påpeka, att behandlingen av
frågor, som hänskjutas till generaltullstyrelsen, går väl långsamt,
varför det vid en tillämnad omorganisation är av nöden att vidtaga
sådana åtgärder, att snabbare utredning och besked erhålles särskilt
i till generaltullstyrelsen hänskjutna tvistefrågor mellan varuägare
och de lokala tullmyndigheterna, Sådana fall kunna nämligen förekomma,
att skillnaden mellan ifrågavarande tvistiga tullsatser är så
stor, att den omöjliggör varans import, då nämligen importörerna ej
vilja utsätta sig för risken att sälja varan, innan de erhållit del av
generaltullstyrelsens beslut i frågan om tullen.

2. Frågan om lekmannar ^presentation inom styrelsen
(tullfullmäktige).

Lekmannarepresentation inom generaltullstyrelsen torde, enligt
handelskammarens mening, bliva enbart till fördel såväl för tullverket,
som för allmänheten. Dylika lekmannarepresentanter finnas redan
inom andra verkstyrelser och hava där befunnits vara till gagn, varför
införandet av likartad representation inom generaltullstyrelsen är
att rekommendera.

VÄKTEKNOKRI,. O. JÄMTE. LÄNS HANDELSKAMMARE.

185

3. Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tullbehandlingsbyrå
utövade upplysningsverksamheten.

Denna tullbehandlingsbyrå bör organiseras så, att den motsvarar
alla på densamma ställda rimliga anspråk, och så, att den arbetar på
snabbaste och bästa sätt till verklig nytta för affärsvärlden.

4. Frågan om vinnande av största möjliga likformighet
i tullbehandlingen.

En väg för ernående av detta önskemål, som handelskammaren
vill påpeka, vore, att tjänstemännen i upplysningsbyrån sättas i tillfälle
oftare än nu är fallet besöka de olika tullkamrarna.

5. Frågan om tulltjänstemännens av högre grad utbildning,
särskilt i tulltekniskt hänseende.

Det vore önskvärt, att de tilltänkta kurserna för tulltjänstemän
av högre grad sättas i gång snarast möjligt, att de göras så effektiva,
som omständigheterna medgiva, och att så många tulltjänstemän som
möjligt sättas i tillfälle deltaga redan i de första kurserna.

6. Frågan om tulltjänstemännens av lägre grad kompetens
och utbildning.

7. Frågan om användning av kvinnlig arbetskraft för
kontorsgöromål.

Då kvinnlig arbetskraft, även kvalificerad sådan, numera som
bekant funnit användning inom flertalet statens verk och där vunnit
allmänt erkännande, anser handelskammaren alla skäl föreligga, att
även inom tullverket kvinnlig arbetskraft anställes, där så kan befinnas
lämpligt.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokaljörvaltningen
samt kust- och gränsbevakningen.

Den kustbevakning, som f. n. finnes anordnad vid handelskammaredistriktets
kuststäder, anser handelskammaren obehövlig, enär de
därmed förenade kostnaderna icke motsvara det med bevakningen
avsedda ändamålet. Däremot vill handelskammaren påpeka lämplig -

186

STAB PA FBÅGECIRKULÄB.

heten och behovet av att en sjögående motorbåt ställes till resp. tullkamrars
i kuststäderna förfogande, vilken kunde användas vid periodvis
återkommande inspektionsresor. Även skulle genom att eu dylik
båt funnes till förfogande snabbare expedition i många fall vinnas.

•9. Frågan om lämpligheten av tullförvaltningarnas i rikets tre största
städer nuvarande organisation på flera avdelningar utan
genomfört gemensamt chefskap.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning
av den tid, som gods må hötesfritt kvarligga i packhus.

Handelskammaren anser, att frågan om den tid, gods må bötesfritt
kvarligga i packhus, utan olägenhet kan lösas olika vid olika
-tullkamrar, beroende på de lokala förhållandena, dock så att varuägare
i de kommuner, som hålla tillräckliga lokaler, böra få åtnjuta
minst 20 dagars tullfrist.

11. Packhuskarlsfrågan.

Angående denna fråga finner handelskammaren rätt och billighet
fordra, att det arbete, som f. n. verkställes av de vid tullpackhusen
över stat anställda packhuskarlarna, måtte övertagas av vid tullverket
å stat anställd personal, eller med andra ord att packhuskarlarna
anställas i tullverkets tjänst till en början såsom extra ordinaire
tjänstemän av lägre grad med utsikt att avancera till ordinarie.
De till de nuvarande paekhuskarlarna utgående s. k. packhuskarlsavgifterna
skulle naturligtvis i och med denna omorganisation helt och
hållet avskaffas, vilket är ett länge känt och flera gånger förut framhållet
önskemål, som vi härmed velat ytterligare understryka.

12. Sportelfrågan.

13. Frågor om hevakningskostnader och avstängda hevaknings områden.

Angående frågan om hevakningskostnader vill handelskammaren
framhålla lämpligheten av att bevakningspengar beräknas först 48
timmar efter fartygs eller järnvägsvagns slutlossning.

VÄSTERNORRL. O. JÄMTI,. LÄNK HANDELSKAMMARE. 187

14. Frågan om modernare arbetsmetoder.

15. Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet

av nederlagslcredit.

Rörande denna fråga vill handelskammaren uttala sin fulla anslutning
till föreningen Sveriges kolonialvaruengrossisters skrivelse den
15 september 1910 till Konungen angående förändring av nu gällande
bestämmelser om nederlagskrediten, varav ett ex. i särtryck bilägges.
(Bil. I.)

16. Frågor rörande tullverkets befattning med s. k. tull restitutionsgods.

Handelskammaren vill, särskilt vad vårt handelskammaredistrikt beträffar,
till kommissionens prövning framhålla frågan om tullrestitution
å jute-emballage och de nu gällande bestämmelserna om fortsatt
tullbevakning för detta jute-emballagets skull. Handelskammaren till
låter sig härutinnan hänvisa till bil. avskrift av svenska cellulosaföreningens
skrivelse den 20 maj 1910 till Konungen. De i denna
angivna synpunkterna och den hemställan, vari densamma utmynnar,
finner handelskammaren allt fortfarande vara av aktuell betydelse,
och får handelskammaren sålunda uttala sin fulla anslutning till
densamma, (Bil. II).

17. Andra förekommande frågor.

En fråga, som alltjämt väntar sin lösning, ehuruväl det är oss
bekant, att framställning därom tidigare gjorts från köpmannahåll,
vilken dock icke vunnit beaktande, är, att godsemottagare skulle beredas
möjlighet att få se på och undersöka varan, innan den är angivcn
till tullbehandling och dokumenten presenterade. Ett dylikt
medgivande skulle innebära ett vapen mot mindre lojala godsavsändare
och lägga band på en del utländska exportörers eventuella lust
att sända varor av annan kvalité än de beordrade.

En annan fråga, som handelskammaren anser påkalla tullkommissionens
uppmärksamhet, är, att för tullauktion å beslagtaget gods
sådana bestämmelser utfärdas, att varorna försäljas i de originallådor
eller originalkollin, vari de äro förpackade, så att ingen detaljförsäljning
äger rum till förfång för detaljhandeln å platsen.

Sundsvall den 12 januari 1915.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare:

GUSTAF KNAUST.

188

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

Bil. I.

Till Konungen.

I nu gällande tullstadga finnes i § 62 mom. 1 och § 75 mom. 1
införda följande stadganden:

§ 62 mom. 1. »I stad, varest tullkammare under tullförvaltares
överinseende finnes inrättad, vare ägare av från utrikes ort infört,
tullpliktigt gods berättigad att emot särskild avgift till kronan sådant
gods med nedan stadgade undantag, efter verkställd undersökning,
under eget och tullverkets lås upplägga utan att för detsamma betala
tull, innan det till inhemsk förbrukning uttages; kunnande godset
jämväl, utan att tull därför erlägges, till utrikes ort utföras. Sådan
magasinering benämnes nederlag.»

§ 75 mom. 1. »Då nederlags varor angivas till förtullning, vare,
evad de äro av samma eller olika slag och antingen de inkommit med
samma eller särskilda lägenheter, ägaren berättigad till anstånd med
tullavgiftens erläggande: i nittio dagar, om tullbeloppet för det på
samma inlaga upptagna gods uppgår till femhundra kronor eller därutöver,
i trettio dagar för tullbelopp från och med ett hundra till
fem hundra kronor samt i åtta dagar, allt räknat från angivningsdagen,
om tullbeloppet understiger ett hundra kronor, dock med villkor att
ägaren antingen har å nederlaget kvarliggande varor, som av tullförvaltningen
prövas utgöra full säkerhet för oguldna och ytterligare å
det kvarliggande godset belöpande avgifter ävensom för böter, vartill
han genom dröjsmål med betalningen av dessa avgifter kan göra sig
förfallen, eller ock ställer säkerhet så, som i § 29 förmäles. Undergår
säkerhet, som nu är sagd, efter varans utlämnande märkbar försämring,
åligge varuägaren att inom tid, som av tullförvaltningen
honom förelägges, ställa erforderlig ny eller förstärkt säkerhet, vid
äventyr att tullavgiften eljest anses genast till betalning förfallen.

Nederlagsgods, vilket, enligt vad ovan sägs, utgör säkerhet för
avgifter, som belöpa å annat från nederlag uttaget gods, må icke av
ägaren disponeras, innan dessa avgifter behörigen gnidits eller annan
tillräcklig säkerhet för dem blivit ställd.»

Enligt dessa stadganden är således varuägarens rättighet att åtnjuta
anstånd med erläggande av tullavgift för från nederlag uttaget
gods beroende på om han å sitt nederlag har kvarliggande varor i
sådan mängd, att de fylla villkoren i § 75 mom. 1.

Dessa bestämmelser infördes för att i form av kredit giva varuemottagare
vissa lättnader vid import av tullpliktigt gods.

Med avseende å de följder, desamma kunna hava, får föreningen
Sveriges kolonialvaruengrossister, bestående av engrosfirmor från
landets skilda delar, härmed i underdånighet framlägga några synpunkter.

VÄ8TERN0RRL. O. JÄMTI,. LÄNS HANDELSKAMMARE. 18!)

Därest icke tullavgifter för å nederlag inlagt gods erläggas inom
don i § Hd tullstadgan föreskrivna tid, bliver godset på sätt i nämnda
paragraf stadgas å offentlig auktion genom tullverkets försorg försålt.
Om den genom försäljningen influtna summan icke förslår till
betäckande av de icke erlagda tullavgifterna för nederlagsgodset, är
vederbörande tullförvaltningschef personligen ansvarig för den förlust,
staten sålunda kan få vidkännas. Det är därför helt naturligt, att dessa
tjänstemän vid värdesättningen av det å nederlag inlagda godset måste
för att skydda sig själva gå efter en sjmnerligen låg beräkningsgrund,
ja, det kan till och med inträffa, att de förklara varorna i förevarande
avseende vara utan värde.

Den lättnad, lagstiftaren avsett att giva varuemottagare, kan
under sådana förhållanden mången gång bliva försvinnande liten, ja
till och med ingen, och många varuemottagare, som icke disponera
över större, rörligt kapital, kan ofta komma i sådana svårigheter, som
ifrågavarande bestämmelser varit ämnade att förebygga.

Det nu åsyftade missförhållandet har sin egentliga grund i den
oriktiga förutsättningen, att eu tulltjänsteman skall kunna äga tillräckligt
ingående varukännedom och erfarenhet på de olika handelsområdena
för att kunna rätt bedöma,
varor av vitt skilda slag, som inläggas å nederlag, så att, å ena sidan,
•den säkerhet, staten bär för sin fordran, icke blir för liten, men ock
att, å andra sidan — något som ävenledes skulle kunna bliva en följd
av de nuvarande bestämmelserna —, varuemottagaren, som vet, att
hans å nederlag liggande varor utgöra tillräcklig säkerhet för statens
fordran, icke på grund därav, att vederbörande tulltjänsteman åsatt
godset för lågt värde, helt oförmodat blir vägrad att uttaga något
gods från sitt nederlag, innan han erlagt fordrade tullavgifter eller
ställt viss ytterligare säkerhet, något som t. ex. vid en brådskande
expedition efter bankernas stängningstid för dagen kan omöjliggöra en
leverans.

En ännu djupare grund till missförhållandet ligger därjämte däri,
att, såsom förut nämnts, tulltjänsteman, när staten icke ur det av
honom värderade nederlagsgodset kan erhålla betalning för sin fordran,
ådrager sig personlig ansvarighet, något som icke borde åläggas honom,
■då han, så gott i hans förmåga står, följer givna föreskrifter.

Föreningen har haft denna fråga under behandling och därvid
beslutit i huvudsakliga delar biträda ett av Stockholms handelskammare
den 30 april 1908 på grundvalen av framställning från Stockholms
kaffeimportförening till delegationen för utarbetande av förslag
till nytt tjänstgöringsreglemente för tullverket gjort uttalande i ämnet.

I nämnda uttalande har framhållits, att nu förevarande förhållande
skulle, till förebyggande av förut berörda följder, kunna ordnas
på följande sätt.

Sedan numera i de förnämsta handelsstäderna i landet inrättats
handelskamrar, utses inom dessa två ledamöter i varje fack, vilka äro
skyldiga att beroende av respektive varors prisfluktuationer på viss
föreskriven tid till sitt distrikts nederlagskontor lämna uppgift å priset
å varje vara. Detta pris med här nedan omnämnda avdrag lägges

190

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

av vederbörande tjänsteman till grund för beräkningen av värdet å
kvarliggande nederlagsgods, och samtidigt befrias tjänstemännen från
varje personligt ansvar för eventuellt uppkommande förlust.

De pris, som av de utsedda värderingsmännen bestämmas, böra
hänföra sig till den lägsta kvaliteten inom varje av de olika grupper,
vari numera på grund av generaltullstyrelsens rundskrivelse den 20''
december 1906 rörande statistisk varuförteckning likartade varor äro
uppdelade. Vid bestämmandet av värdet å de olika varuslagen böra
värderingsmännen, utöver tullavgifterna, beräkna en viss marginal för
att täcka värdeförminskning genom möjlig prisnedgång. Härjämteböra
vederbörande tulltjänstemän vid uppskattningen av å nederlag
inlagt gods äga att göra avdrag för eventuella böter och auktionskostnader.

Då det vidare är nödvändigt, å ena sidan, att varuvärdena ejj
bliva för låga, och, å andra sidan, att de äro så tillförlitliga som
möjligt, böra de fastställda priserna i synnerhet för varuslag, som ärO''
underkastade mera avsevärda förändringar, korrigeras inom lämpliga
tidsperioder. För varje fack bör därför bestämmas de tider, då en
dylik priskorrigering skall avlämnas till vederbörande nederlagskontor.

Till undvikande av möjliga förluster synes ock kunna ifrågasättas,
att vid försäljning av nederlagsgods för bristande betalning av tull
skulle så tillgå, att konflskationskontoret Ange sig ålagt att vid auktionen
bevaka godset till det åsätta värdet. Skulle detta ej uppnåsvid
auktionen, utbjudes godset vid ånyo utlyst auktion. Om ej heller
då det bestämda priset erhålles, utbjudes godset genom offentlig kungörelse
till försäljning efter ingivande av skriftliga anbud, varvid åt
generaltullstyrelsen bör överlämnas att pröva och antaga de inkomna
anbuden. Tiden mellan varje auktion ävensom den tid, inom vilken
de skriftliga anbuden skola inlämnas, bör bestämmas för varje gång
av generaltullstyrelsen.

På detta eller liknande sätt skulle dels staten beredas full säkerhet
för sin fordran, dels vederbörande tulltjänstemän befrias från
personligt ersättningsansvar och dels varuemottagare verkligen inom
sålunda dragna gränser erhålla den kredit, ovannämnda bestämmelser
varit avsedda att medgiva honom.

Förutnämnda av Stockholms handelskammare den 30 april 1908-gjorda uttalande har, enligt vad som framgår av det av delegationen
den 12 januari 1909 till generaltullstyrelsen avgivna betänkandet, icke
av delegationen upptagits till behandling. Delegationen framhåller,
att av de frågor, som på grund av särskilda till delegationen från
skilda korporationer gjorda hemställanden och uttalanden blivit densamma
förelagda, frågan om ändrad grund för nederlagskreditens bestämmande
vore »den viktigaste», men yttrar därefter följande:

»Huru angeläget det än synes även delegationen, att åtgärder
snarast vidtagas för nederlagskreditens bestämmande efter grunder,
som med bibehållen trygghet för tullverket och dess vederbörande tjänstemän
tillförsäkra trafiken i största möjliga utsträckning med nederlagskrediten
åsyftade förmåner, är denna fråga, som för sin lösning.

VÄSTEENOKEL. O. JÄMTL.

191

LÄNS HANDELSKAMMARE.

fordrar eu mångsidig utredning, av allt för stor räckvidd för att lämpligen
kunna i detta sammanhang prövas.»

På grund härav och då förevarande fråga är av en för handeln
synnerligen betydelsefull natur, får föreningen Sveriges kolonialvaruengrossister,
under instämmande i förutnämnda av Stockholms handelskammare
gjorda uttalande och för ändamål att frågan måtte snarast
möjligt komma under allsidig utredning, i underdånighet hemställa: att

Eders Kung!. Maj:t måtte föranstalta, att de nu
gällande bestämmelserna angående nederlagskredit bliva förändrade
därhän, att de följder, vilka lätteligen på grund
av deras nuvarande innehåll kunna uppstå, bliva förekomna.

Stockholm den 15 sept. 1910.

Underdånigst

För föreningen Sveriges kolonialvaruengrossister:

GUSTAF KNAUST.

Ordförande.

Bil. II.

Till Konungen.

Enligt gällande förordningar måste ett fartyg, som i en hamn
intagit last, varå tullrestitution för jute-emballaget erhållits, vid fortsatt
lastning i andra hamnar i riket bekosta ytterligare tullbevakning
just på den grund, att ett parti gods finnes ombord, för vilket avsändaren
erhållit tullrestitution å jute-emballaget. Då det numera högst
sällan inträffar, att ett fartyg kan få full last i en hamn, så förekomma
dessa kostnader så gott som vid varje resa och uppgå för hela seglationen
till rätt avsevärda belopp. Med nuvarande låga frakter anse
rederierna med rätta, att dylika kostnader icke böra drabba dem utan
avsändaren, som därför bör söka få till stånd en ändring i dessa förhållanden.

Med anledning härav hade svenska cellulosaföreningen för kungl..
generaltullstyrelsen framhållit, att ifrågavarande fortsatta tullbevakning
av fartyg, som i en hamn intagit last, för vilken tullrestitution
å jute-emballaget erhållits, icke vore av behovet påkallad, och samtidigt
gjort framställning om att kungl. generaltullstyrelsen ville upphäva
ifrågavarande förordning om fortsatt tullbevakning, för så vitt
det gällde fartyg, som innehade last, varå tullrestitution för jute-emballage
erhållits. Emellertid har kungl. generaltullstyrelsen ej ansett
sig böra bifalla den gjorda framställningen, såsom framgår av medföljande
protokollsutdrag.

192 SVAR PÅ PRÅGECIRKULÄR.

Denna vår förenings anhållan grundar sig på det förhållandet,
att något svek ligt förfarande mot tullverket från fartygets sida med
avseende på jute-emballaget torde vara alldeles uteslutet. Tullrestitutionen
för jute-emhallaget belöper sig nämligen till ett så obetydligt
belopp som endast c:a 50 högst 70 öre per ton cellulosa om i medeltal
8 balar, och det torde för den skull vara klart och tydligt, att
svek mot tullen genom t. ex. jute-emballagets borttagande från balarna
eller partiets lossande i annan svensk hamn för utfåendet av
ny tullrestitution o. d. skulle ställa sig fyrfaldiga gånger dyrare än
vad den lilla tullrestitutionen belöper sig till.

Det ligger i sakens natur och torde nog ej heller av kungl. tullverket
bestridas, att det bästa och säkraste skyddet mot allt tullsvek
är just det förhållandet, att omkostnaderna för ett eventuellt svekligt
förfarande ställa sig fyrfaldiga gånger dyrare, än vad man eventuellt
skulle kunna vinna genom det svekliga förfarandet. Den mest om
sorgsfulla tullbevakning blir aldrig så effektiv som just detta förhållande.

Konkurrensen på världsmarknaden är mycket stor och skarp och
även en i sig själv obetydlig extra utgift kan bliva betungande nog
för de svenska fabrikanterna under nuvarande tryckta konjunkturer.

Det ingår ju numera i de europeiska ländernas politik att på
allt sätt söka gynna och underlätta exporten av sina industrialster,
och det är av vikt för vår cellulosa- och trämasseindustri, som ännu
är jämförelsevis ung, att den ej belastas med onödiga utgifter.

Svenska cellulosaföreningen ber därför få överklaga detta generaltullstyrelsens
beslut och med stöd av det ovan anförda i underdånighet
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte förordna om sådana
ändringar i bestämmelsen om fortsatt tullbevakning, att fartyg, som
innehava last, varå tullrestitution å jute-emballaget erhållits, måtte
bliva befriade från vidare tullbevakning för detta jute-emballagets
skull vid fortsatt lastning i andra hamnar.

Stockholm den 20 maj 1910.

Underdånigst

För svenska cellulosaföreningen:

W. THAM
v. ordförande.

17. Sveriges industriförbund

har förklarat sig förhindrat avgiva svar på frågecirkuläret.

SVENSKA BRYGGARE FÖRENINGEN.

193

18. Skrivelse frän svenska bryggareföreningen.

Till 1914 års tullkommission.

Med föranledande av Eder cirkulärskrivelse av den 19 sistlidne
november anmodade vi den 1 påföljande december samtliga skattepliktiga
bryggerier i Sverige att till oss inkomma med upplysningar
angående de brister i tullverkets nuvarande organisation, som kommit
till deras kännedom, ävensom om de önskemål, som från bryggeriindustriens
sida gjorde sig gällande i avseende å verkets tillämnade
•omorganisation.

På denna rundfråga, som utgick till 187 bryggerier, hava till dato
•endast fyra svarsskrivelser inkommit. Härav lärer framgå, att omfrågade
angelägenhet för Sveriges skattepliktiga bryggeriindustri icke
är av synnerligt intresse.

Utom malt använda bryggerierna som råämnen humle och sockerkulör.
Maltet är under normala förhållanden svensk vara; undantag
bildar endast det för portertillverkningen avsedda maltet, som delvis
importeras, beroende därpå, att den speciella art av mältning och rostning,
som här erfordras, icke kan verkställas vid landets egna mälterier.
Även sockerkulören härstammar huvudsakligen från Sverige,
medan däremot nästan all vid bryggerierna förbrukad humle är utländsk
vara. Vid de skattepliktiga bryggerierna användes årligen c:a
400,000 kg. humle.

Det är egentligen vid tullbehandling av denna vara, som bryggerierna
komma i beröring med tullverket. Förtullningen anses vara
omständlig och tidsödande, men några förslag till densammas förenkling
kunna icke av oss framläggas.

Importen av hryggerimaskiner och bryggeriutensilier såsom bryggarharz,
oljor m. m. förmedlas huvudsakligen av grosshandlare och
agenter.

Ett av hryggeriägaren John L. Skantze i Falkenberg i ärendet
avgivet yttrande med 2 bilagor bifogas.

Stockholm den 15 maj 1915.

Svenska hryggareföreningen.

HUGO REHNBERG.

Till svenska bryggareföreningens verkställande utskott, Stockholm.

I anledning av tullkommissionens skrivelse av den 19/u i år
bedja vi få meddela, att vi ej ha några särskilda önskemål vad bryggeriindustrien
angår, men med den erfarenhet, som undertecknad har
från andra områden, skulle jag vilja framhålla några önskemål i anledning
av de uppställda frågorna:

194

SVAR PÅ FRÅGECIRKTTLiR.

1. Som typiskt för generaltullstyrelsens förhållande till allmänheten
bilägges*) en avskrift av skrivelse från härvarande hamnstyrelse
och det svar, som erhölls från tullstyrelsen genom härvarande tullförvaltare.
Man tycker, att en styrelse bör ha skyldighet att svara
direkt på inkomna skrivelser.

2. Lekmannarepresentation är nödvändig, ty nu finnes nog ej
någon möjlighet att få rättat missförhållanden.

7. Kvinnlig arbetskraft bör här vara lämplig. Åtminstone på
de mindre platserna är arbetet minimalt och arbetskraften alldeles
för riklig.

12. Sportler böra helst försvinna.

17. En viktig sak för samhällena är, att det ej ställes allt för
stora krav på tullokalerna. Bland en del tjänstemän har den åsikten
gjort sig gällande, att tullokalernas storlek och dyrhet skola stå i
proportion till tulluppbörden på de olika platserna. Enligt denna
princip skulle ju samhällen, som ha stor spannmålsimport, men litet
med gods, som går igenom den egentliga tullkammaren, ha stora lokaler
och där det är mycket gods, som drager kanske små tullavgifter,
ha små trånga lokaler. Detta är ju tydligen en felaktig princip,
och veta vi ej, om den delas av generaltullstyrelsen, men påstås det,
att detta skulle vara fallet. Lokalerna böra väl göras lämpliga för
det gods, som skall tullbehandlas i lokalerna, och ej efter uppbörd för
gods, som ej kommer igenom dessa.

Falkenberg den 31 december 1914.

JOHN L. SKANTZE.

19. Skrivelse från svenska trävaru-exportföreningen.

1914 års tullkommission, Stockholm.

Med anledning av Eder cirkulärskrivelse av den 19 november
1914 hava vi, enär största erfarenheten i tullfrågor torde finnas hos
våra distriktsstyrelser och det ansetts vara av vikt att få fram olika
orters synpunkter och önskemål, anmodat distriktsstyrelserna att avgiva
yttrande i ämnet.

Sådant yttrande har inkommit allenast från Överbottens trävaruexportförening
samt Gävle, Söderhamns och Hudiksvalls trävaruexportförening,
vilka yttranden vi härmed få äran överlämna.

Stockholm den 3 februari 1915.

Med högaktning

Svenska trävaru-exportföreningen.

CARL BERG.

_ H. A. Askergren.

*) Dessa bilagor här ej avtryckta.

SVENSKA. TRÄVARU-EXPORTFÖRENINGEN.

195

Bil. I.

Av Överbottens trävaruexportförening överlämnade
yttranden.

Bergbohm, Svanberg & C:os ef tv. skriva:

Neder Kalix den 17 dec. 1914.

Till besvarande av »Tullkommissionens» frågeformulär, som åtföljde
Edert ärade av 10 d:s, bedja vi få nämna att-detsamma ej föranleder
något yttrande från vår sida, i vad angår de formulerade
frågorna. Då det emellertid lämnats oss tillfälle yttra oss även uti
»andra förekommande frågor» under punkt 17, tillåta vi oss vördsamt
fästa vederbörandes uppmärksamhet vid nu rådande tunga, obekväma
och tidsödande in- och utklareringssätt för fartyg vid sågverk, där ej
tullstation finnes, och hemställa, huruvida kommissionen benäget ville
taga under prövning, om ej invisitation och utklarering kunde verkställas
av den tullvaktmästare, som ju alltid finnes å platsen, då det
ju egentligen gäller mottagande och överlämnande av handlingar och
dokument, som tullkammaren gör i ordning. I praktiken torde för
övrigt detta sätt ej vara alldeles ovanligt.

Fortuna sågverk, Neder Kalix, skriva:

Ängön pr Båtskärsnäs den 15 dec. 1914.

Till svar å Edert cirkulär av 11 d:s, få vi meddela, att vi icke
finna någon föranledning till att besvara omhandlade frågor.

Kalix trävaruaktiebolags sågverksförvaltning vid Båtskärsnäs skriver:

Båtskärsnäs den 20 dec. 1914.

Vi hava emottagit Eder skrivelse av 18 d:s jämte bilagor, varav
vi tagit del.

Frågolistan: Av de uppräknade punkterna hava vi erfarenhet,

praktisk sådan, endast vad beträffar 8 och 13.

8. Indragning av kustbevakning bör kunna äga rum, vad sågverken
beträffa. De trälastande fartygen föra ombord endast den proviant,
som åtgår för fartygets eget behov, finnes mera än vad som
anses oundgängligt under fartygets uppehåll, kan ju sådant förseglas
av vederbörande tullstationstjänsteman vid fartygets ankomst. Kontroll
av undermåligt virke kan faktiskt icke förrättas av tulltjänsteman,
sedan varan är förädlad. Avverkningarna kontrolleras av jägeribetjäningen,
som ock vid sågarna konstaterar befintlighet eller obefintlighet
av undermåligt oförädlat timmer.

Tullens kontroll, vad undermåliga trävaror beträffar, är av noll
och intet värde.

196

SVAR PÅ FRÅGECIEKULlK.

13. Bevaknings kostnader vid trälastning böra avskaffas, enär de
ej fylla det avsedda ändamålet. Vartill skall bevakning tjäna av en
redan kontrollerad vara? Fall kan inträffa, då endast en liten seglare
finnes i hamnen om 50—60 stds lastningskapacitet, denna har då
till resp. tullvaktmästare ensam betala bevakningskostnaden, som i
vanliga fall uppgår till 30—40 kronor för en bevakning, som icke ägt
rum, enär resp. tullvaktmästare ej med bästa vilja kan kontrollera
huru många kubikmeter eller standards, som fartyget inlastat, ej ens
stycketal.

Baltiska trävaruaktiebolagets sågverksförvaltning vid Karlsborgs sågverk
i Neder Kalix skriver:

Vånafjärden den 24 december 1914.

Med anledning av Edert v. av 18 dennes få meddela, att de av
tullkommissionen framställda frågor i anledning av tullverkets omorganisation
icke beröra våra förhållanden i den mån, att desamma
föranleda något svar eller yttrande från vår sida.

Till handelns och sjöfartsnäringens gagn och befrämjande
skulle vi däremot vilja framhålla såsom önskemål, att från utrikes
ort inkommande illpliktigt gods även finge tullbehandlas vid tullstation
med så pass livlig trafik som vid den härvarande.

Som fallet nu är, skall godset först lossas i hamn, där tullkammare
finnes, för att efter undergången tullbehandling åter lastas och
vidare befordras till emottagaren, vilket förfarande vållar tidspillan
och onödiga, varan fördyrande kostnader för emottagaren.

Det skulle möjligen kunna ifrågasättas, huruvida det icke vore
lämpligt, att Neder Kalix tullstation med sin livliga trafik (6 skeppningsplatser)
bleve omlagd till tullinspektion.

För eventuell ändring vilja vi även påpeka följande absurda bestämmelser
i Kungl. Maj:ts nådiga förordning och kungörelse av den
28 november 1913, vari det heter under § 8, »om föreskriven värdeuppgift
saknas i den inlaga, rörande till utförsel avsett gods, som skall
avlämnas till tullförvaltningen, inlagan väl skall emottagas, men åligger
det avlastaren att inom åtta dagar efter avlämnandet utbyta densamma
mot behörig exportinlaga».

Såsom fallet är med åtskilliga sågverk i Norrland med huvudkontor
i Stockholm, framkommer det exakta värdet å lasten först sedan
fakturan uträknats och avräknats därstädes, och det är självfallet
omöjligt att inom den i förordningen knappt tillmätta tiden medhinna
föreskrivet utbyte.

Man skulle ju kunna förse dylika inlagor med in blanco underskrift,
för att vid behov användas, men genom ett dylikt förfarande
bortfaller ju den säkerhet, förordningen velat giva detta dokument.

I § 37 heter det vidare »avlastares angivningsinlaga, vilken även
i de fall, då avlastaren för varans utskeppning använt ombud, skall vara
undertecknad av avlastaren etc.».

Denna bestämmelse är det helt enkelt omöjligt att följa, om exempelvis
avlastaren är boende i Stockholm och utskeppar sin tillverk -

SVENSKA TKÄVAKU-EXPORTFÖKENINGEN.

197

ning från sågverk, beläget på annan plats i landet. Sågverksförvaltningen
blir då avlastarens ombud och skulle sålunda enligt förordningen
icke vara kompetent utfärda angivningsinlaga. Denna kan
icke utskrivas, förr än lasten är intagen, och ingen kan väl fordra, att
fartyget skall uppehållas, tills inlagan erhållit vederbörande avlastares
underskrift.

Töre aktiebolags sågverks förvaltning vid Törefors sågverk i Töre

socken skriver:

Töre den 24 dec. 1914.

Hava emottagit ärade skrivelsen av 18 d:s jämte avskrift av tullkommissionens
skrivelse av 19 no v. till svenska trä varu-exportf öreningen.

Med anledning av skrivelsen i fråga bedja vi få framställa följande
önskemål.

För det timmer, Töre aktiebolag hämtar till Törefors sågverk från
Luleå, Råne och Vitå älvar, måste bolaget hålla bevakning vid respektive
älvmynningar under flottläggningen samt hava förpassning därför
att dessa ej ligga inom samma tullkammardistrikt som Törefors
sågverk. Däremot är bolaget ej skyldigt hålla bevakning eller hava
förpassning för det timmer, som tages till samma sågverk från de vattendrag,
som ligga inom samma tullkammardistrikt som sågverket
eller Haparanda tullkammardistrikt.

Som bekant stå avverkningarna i båda fallen under jägeristatens
kontroll och borde därför, så vitt vi kunna förstå, detta bevaknings-
och förpassningstvång utan olägenhet för staten men till stor
nytta för såväl oss som andra bolag kunna borttagas.

Vi hoppas därföre, att vid omorganisationen denna fråga måtte
komma under behandling.

Förvaltningarna för Ytterstfors trävaruaktiebolag och Munksunds
sågverks aktiebolag skriva:

Byske den 22 dec. 1914.

Erkännande Edert ärade av 11 dennes jämte bilaga få vi till svar
därå meddela, att de uti tullkommissionens frågeformulär upptagna
punkterna från vår sida icke föranleda något besvarande eller yttrande.

Bil. II.

Gävle, Söderhamns och Hudiksvalls trävaruexportförening.

Med anledning av 1914 års tullkommissions skrivelse av den 19
sistlidne november få vi, efter att därav hava tagit behörig del, an.
föra följande:

198

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

Rörande en del i ovannämnda skrivelse vidfogade frågeformulär
upptagna spörsmål sakna vi såsom trafikanter all erfarenhet och följaktligen
även både möjlighet och befogenhet att yttra oss.

Med avseende å övriga frågor tillåta vi oss emellertid till beaktande
framlägga de önskemål, som från handelns, industriens och sjöfartens
sida kunna anses eftersträvansvärda och utan alltför stora
svårigheter möjliga att genomföra, nämligen

1. »Fråga om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen och
den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna beröres av sättet
för ärendenas handläggning inom styrelsen.»

Föreslås tillsättandet av en kommissionär, i likhet med hos ett
flertal andra av statens verk, för mottagande av och ingivning till
generaltullstyrelsen av framställningar från trafikanterna samt för
expediering till dem av styrelsens med anledning därav fattade resolutioner
m. m.

3. »Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tullbe handlingsbyrå

utövade upplysningsverksamheten.»

En snabbare upplysning torde vara erforderlig, då i annat fall
varorna bliva för länge upplagda och ej kunna disponeras av mottagarne.

4. »Frågan om största möjliga likformighet i tullbehandling.»

För denna sak är upprättande av ett nytt och i möjligaste mån
fullständigt varulexikon otvivelaktigt nödvändigt.

6. »Frågan om tulltjänstemännens av lägre grad kompetens och

utbildning.»

Större kompetens och något ökad befogenhet att handlägga vissa
saker torde få anses önskvärd, särskilt i distrikt, varest tullkammaren
såsom t. ex. här i Söderhamn är belägen på rätt långt avstånd från själva
hamnen eller från de platser, där från utlandet inkommande fartyg
lossa och till utlandet destinerade fartyg lasta. Härom vidare under
10 och 14.

10. »Lokalfrågor», och

14. »Frågan om modernare arbetsmetoder»,

vilka lämpligen kunna beröras i ett sammanhang.

SVENSKA TRÄ VARU-EXFORTFÖRENINGEN.

15)9

Frågorna 10 och 14.

Under den del av året, då sjöfarten är i full gång, hålles tullkammaren
här — och förmodligen är detsamma förhållandet i övriga
norrländska kuststäder — öppen för allmänheten från kl. 10 f. m.
till kl. 5 e. m. Det är emellertid uppenbart, att stora olägenheter och
avsevärd tidspillan samt därmed följande förlust drabbar både lastemottagare
och lastavsändare som ock respektive rederier, så länge ej
en ändring till det bättre härvidlag kan genomföras.

Ett djupt känt önskemål är därföre, om sådana arrangement kunde
vidtagas:

att inkommande ångare och segelfartyg finge bryta last och påbörja
lossning kl. 6 f. m., då arbetstiden här i distriktet i allmänhet
börjar, samt

att lastande fartyg finge bliva utklarerade utan några slags övertidsutgifter,
när inlastningen hinner fullbordas innan den ordinarie
arbetstidens slut för dagen, kl. 7—8 e. m., alltefter årstiden.

Ett tillmötesgående i förra fallet skulle måhända kunna ordnas
på så sätt, att tulltjänsteman av lägre grad ägde tillräcklig kompetens
att själv bedöma varje särskilt fall och befogenhet att medgiva tillstånd
till brytande av last och lossningens påbörjande, då arbetet för
dagen begynner, samt detsamma under hans kontroll finge fortsätta
utan avbrott, tilldess att efter tullkammarens öppnande en tjänsteman
av högre grad, om så ansåges nödvändigt, kunde infinna sig å lossningsplatsen.

Särskilt där det gäller inkommande laster av stenkol, kalksten
eller andra varor, ej drabbade av importtull, borde ett dylikt tillvägagångssätt
kunna tillåtas och ej medföra några som helst olägenheter
för tullverket.

16. »Frågor rörande tullverkets befattning med s. Ic. tullrestitutions gods.

Då det nu för tiden i allt större utsträckning förekommer, att
ångare befraktas för lastning å ett flertal platser, ofta inom olika tullkammardistrikt,
medför detta givetvis, att blott smärre kvantiteter varor
intagas å de olika ställena. Om så ett parti s. k. tullrestitutionsgods,
exempelvis i emballage av utländsk juteväv, för vilken importtull
erlagts, blivit inlastat å ett ställe, måste enligt nu gällande bestämmelser
tullbevakning ombord anordnas å varje hamn, ångaren
sedan anlöper, och vidmakthållas under den tid, lastning där pågår
eller ångaren där kvarligger, då i annat fall tullrestitution ej beviljas.
Att rederierna ej äro villiga eller kunna förmås att bära för
dylik bevakning uppstående kostnader, är ju självklart, och skulle en
sådan fordran framställas, komme de helt enkelt att vägra att inlasta
godset samt vid blivande befraktningar fritaga sig från skyldigheten
att lasta s. k. dråbacksgods.

200

SVAR PÅ FRÅGECIRKTTLlR.

Kostnaderna för bevakning, framför allt då ångare efteråt hava,
att anlöpa ett flertal hamnar, ställa sig också så stora, att avsändarne
av tullrestitutionsgodset nu, då det gäller mindre partier, måste avstå
från att begära restitution, då detta för dem skulle medföra en ren
förlust.

Man torde dock kunna med visshet påstå, att det ej skulle vare
sig ifrågakomma eller på grund av det därmed förenade besväret och
arbetet fresta någon till att ilandföra s. k. dråbacksgods, som förut
under tullens kontroll blivit i fartyg ilastat, och att betryggande säkerhet
mot missbruk skulle av tullverket erhållas på så sätt, att resp.
kaptener finge i varje anlöpande svensk hamn avlämna under edlig
förpliktelse underskrivet intyg till därvarande tullkammare om att
tidigare inlastat tullrestitutionsgods fortfarande funnes ombord — vartill
tryckta blanketter enligt av tullstyrelsen uppgjort formulär lämpligast
torde användas.

Söderhamn i januari 1915.

Gävle, Söderhamns och Hudiksvalls trävaruexportförening.

Y. THAM j:r.

20. Skrivelse från järnkontoret.

Till 1914 års tullkommission.

I anledning av Eder cirkulärskrivelse den 19 november 1914 hava
fullmäktige i järnkontoret anmodat förre överingenjören, doktor J. A.
Brinell, direktören Olof Hjorth samt överingenjörerna Gust. Jansson
och Axel Wahlberg att i egenskap av särskilda delegerade avgiva förslag
till besvarande av de vid Eder berörda skrivelse fogade frågorna.

• Till fullgörande av sitt uppdrag hava nämnda delegerade ingivit
ett den 20 nästlidne januari dagtecknat yttrande.

Härefter har ärendet varit föremål för behandling vid styrelsens
sammanträde in pleno denna dag. Styrelsen, som finner sig kunna i
de flesta fall ansluta sig till vad järnkontorets delegerade i sitt utlåtande
anfört, får, med överlämnande av avskrift därav, härmed göra
följande erinringar.

Med avseende å punkten 1 har inom styrelsen framhållits önskvärdheten
av att fordran på företeende av originalfaktura vid förtullningen
kunde i särskilda fall eftergivas och varor således utbekommas,
utan att faktura företes, mot det att för tullverket tillfredsställande
säkerhet avlämnas.

Beträffande frågan om lekmannarepresentation inom kungl. generaltullstyrelsen
har järnkontorets styrelse en från delegerade avvikande
uppfattning. Styrelsen föreställer sig nämligen, att berörda lekmannarepresentation
icke skulle avse att få den speciella sakkunskapen i

JÄRNKONTORET.

201

tullfrågor ytterligare företrädd, utan fasthellre att bereda kungl. generaltullstyrelsen
tillfälle att i vissa viktigare ärenden samråda med
framstående representanter för insikt i allmänna handels-, transportoch
förtullningsfrågor. Under sådan förutsättning synes det järnkontorets
styrelse, som om en lekmannarepresentation med anförda
uppgift skulle inom kungl. generaltullstyrelsen kunna hava i huvudsak
enahanda berättigande som inom kungl. järnvägs- och telegrafstyrelserna.

Med avseende på vinnande av största möjliga likformighet i tullbehandlingen
har inom styrelsen påpekats behovet av att i viktigare
fall direktiv från kungl. generaltullstyrelsen kunde i förväg lämnas
till ledning för de underordnade tullmyndigheterna till undvikande
av beslag och därmed förenade tidsödande rättegångar. Järnkontorets
styrelse tilltror sig icke att närmare bedöma, huruvida och i vilken
omfattning sådant låter sig göra, men har velat bringa det angivna
önskemålet på detta sätt till Eder kännedom.

Slutligen har järnkontorets styrelse i fråga om delegerades uttalande
under punkten o velat anföra, att det synes styrelsen, som
om delegerade sträckt sina önskemål i fråga om anordnande av varumuseer
i landsorten något långt, och styrelsen föreställer sig, att det
till en början vore tillräckligt, om sådana museer kunde anordnas i
de mest betydande importhamnarna.

Stockholm den 20 februari 1915.

På fullmäktiges i järnkontoret vägnar:

EMIL KINANDER.

Axel Koraen.

Till herrar fullmäktige i järnkontoret.

Sedan 1914 års tullkommission i en cirkulärskrivelse av den 19
november 1914 anhållit om järnkontorets yttrande beträffande 16 däri
närmare angivna spörsmål rörande tullverkets organisation, och sedan
herrar fullmäktige den 18 december anmodat oss undertecknade att
uppgöra ett förslag till desammas besvarande, få vi härmed vördsammast
anföra följande.

Till en början önska vi framhålla, att flera av de framställda
frågorna beröra tullverkets inre organisation, över vilken, enligt vårt
förmenande, järnkontoret saknar anledning att uttala sig. Ett par
andra frågor hava uteslutande intresse för importörer, men då dessa
för våra järnverk och gruvor icke torde vara av större betydelse, hava
vi icke ansett tillräckliga skäl föreligga att i detta sammanhang beröra
desamma.

De frågor, vilka vi med anledning härav i det följande icke komma
att ingå på, äro i cirkulärskrivelsen angivna under n:is 6, 7, 8, 9
10, 11, 13, 14 och 15.

Återstå sålunda till besvarande följande frågor:

202

SVAR PÅ EEÅGECIRKULÄR.

1. Tråg an om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen och
den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna berörcs av sättet
för ärendenas handläggning inom styrelsen.

Det torde hava legat i sakens natur, att tullverket under gångna
tider mer eller mindre fattat sin uppgift såsom rent fiskalisk. Men
med den omläggning, som hela vår handel och industri i nyare tider
undergått, hava förhållandena så väsentligt förändrats, att den rent
fiskaliska sidan av verksamheten numera icke bör vara av samma
dominerande betydelse.

Med anledning härav är att hoppas, att generaltullstyrelsen alltmer
skall fatta sin uppgift så, att den visserligen fortfarande har det
rent statsekonomiska såsom huvudintresse, men att detta förhållande
icke bör förhindra verket från att samtidigt, inom de gränser, som
bestämmas av gällande lagar och författningar, genom största möjliga
tillmötesgående och omtanke vara handel och näringar till stöd och
hjälp. Endast härigenom kan tullverket helt fylla sin uppgift.

Ett närmare ingående på hur detta tillmötesgående bör äga rum
torde så mycket mindre här behöva beröras, som verket under senare
tider på många områden visat en alltmer omfattande förståelse just
i angiven riktning, ej minst därigenom, att man numera i regel får
såväl tullbehandlings- som andra förekommande ärenden handlagda
med all den skyndsamhet, man rimligtvis kan begära, en omständighet,
som för den tullverket trafikerande allmänheten är av synnerlig betydelse.

Självfallet torde vara, att tullverket* i den mån detsamma ledes
av personer med verkligt administrativ förmåga samt med förståelse
för handelns och industriens betydelse för vårt lands bestånd och utveckling,
allt bättre skall kunna fylla denna sin uppgift.

2. Frågan om lekmannarepresentation inom styrelsen (tullfullmäktige).

Det är oss väl bekant, att den nuvarande tendensen går i den
riktningen, att de statens verk, vilka direkt kommunicera med vårt
lands handel och näringar, skola inom sin högsta ledning hava lekmannaelementet
representerat, vare sig i form av ledamotskap inom
själva styrelsen eller inom en vidare krets, som då erhållit namn av
fullmäktige eller råd.

Tvivelsutan bör detta även i många fall vara till nytta, men vi
ställa oss tveksamma, huruvida detta även skulle bliva händelsen
inom tullverket. Skälet härtill är icke, att generaltullstyrelsen ej har
behov av sakkunskap, som tilläventyrs ej är representerad inom själva
styrelsen. Yi tro tvärtom, att detta ganska ofta måste vara fallet.
Men vid dylika tillfällen kan styrelsen alltid direkt hänvända sig till
de sammanslutningar eller institutioner, vilka numera finnas, representerande
så gott som all handel, industri och näring inom vårt land.

JÄRNKONTORET.

203

Det torde vidare vara uppenbart, att, även om lekmannaelementet
vore tillfinnandes inom styrelsen, detta endast kan representera en
ringa del av den sakkunskap, varav styrelsen har behov. Styrelsen
måste sålunda med all säkerhet även under sådant förhållande ofta
vända sig till utomstående för vissa upplysningars eller utredningars
erhållande, och med anledning härav torde gagnet av lekmannaelementets
införande i verkligheten bliva minimalt.

Enligt vårt förmenande kan det understundom t. o. in. tänkas
bliva till skada, ty de lekmannarepresentanter, som eventuellt finnas
inom styrelsen eller inom en nybildad fullmäktigeinstitution, representera
dock ytterst vissa privatintressen, under det styrelsen vid
hänvändelse till exempelvis våra handelskammare, Sveriges industriförbund,
svenska pappersbruksföreningen, järnverksföreningen eller
järnkontoret städse kan räkna på att få objektiva uppljrsningar eller
utredningar, vid vilka det enskilda intresset icke kunnat utöva något
avsevärdare inflytande.

I detta sammanhang önska vi även framhålla, att den eventuella
lekmannarepresentationen inom styrelsen eller inom eu fullmäktigeinstitution
med all säkerhet icke skulle påskynda ärendenas behandling
utan snarare tvärtom. Detta bl. a. därför, att vi knappast tro
det möjligt att erhålla lekmannaelementet inom själva styrelsen, vilken,
enligt vad vi erfarit, sammanträder snart sagt dagligen, utan torde
för ändamålet en fullmäktigeinstitution behöva ordnas. Men herrar
fullmäktige kunna näppeligen sammankallas alltför ofta.

Slutligen bör ej förglömmas, att en var, som eventuellt är missnöjd
med ett styrelsens beslut, har klagorätt, samt att Kungl. Maj:t
i dylika fall städse plägar infordra yttrande i ärendet från det håll,
där den allsidigaste sakkunskapen är att förvänta.

Med anledning av det anförda hemställa vi, att herrar fullmäktige
för sin del ville avråda lekmannarepresentationens införande i
vare sig själva generaltullstyrelsen eller vid sidan av densamma eventuellt
tänkt fullmäktigeinstitution.

3. Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tullbehandlingsbyrå
utövade upplysningsverksamheten.

Ifrågavarande tullbehandlingsbyrå, vars arbetssätt och verksamhetsområde
blivit av riksdagen närmare fastställt, har visat sig vara
av synnerligt gagn. Avgiften för en bindande upplysnings erhållande
är 4 kronor, vartill i vissa fall kommer kostnaden för eventuellt erforderliga
analysers utförande. Underhandsupplysningar lämnas därjämte
kostnadsfritt såväl muntligen som per telefon.

Försåvitt vi kunnat utröna, fungerar detta till allmän belåtenhet,
och det enda önskemål, vi anse oss böra uttala, är, att byrån bleve
satt i tillfälle tillhandahålla allmänheten med en tryckt taxa, omfattande
vanligen förekommande analyser och undersökningar, ävensom
att denna taxas tariffer sättas möjligast lågt.

204

SVAR PÅ FRÅGECIRKTJLÄR.

Enligt vad vi erfarit, har från flera håll önskemål uttalats, att
tullbehandlingsbyrån borde tillhandahålla bindande upplysningar avgiftsfritt.
Vi tro emellertid icke detta vore lämpligt, enär denna förmån
med all säkerhet komme att missbrukas. Den nu gällande avgiften
av 4 kronor finna vi väl avvägd.

För dylika undersökningars ävensom för inom verket förekommande
analysers utförande har styrelsen uti packhuset i Stockholm
anordnat ett mindre laboratorium, varjämte ytterligare ett laboratorium
inrättats i Stadsgården, vid vilket tulltjänsteman få genomgå vissa
utbildningskurser. Då emellertid tullverket icke för de löpande analysernas
verkställande har någon speciellt utbildad kemist anställd,
torde böra uttalas det önskemål, att detta med snaraste måtte ske.
I de fall, där vare sig undersökningar inkomma, för vilka denne saknar
nödig kompetens, eller där denne på grund av hopade göromål ej
omedelbart hinner utföra desamma, böra undersökningarna överlämnas
till statens egen materialprovningsanstalt (f. n. vid tekniska högskolan)
och icke, såsom f. n. ofta lär ske, till vare sig privata laboratorier
eller enskilda personer.

4. Frågan om vinnande av största möjliga likformighet i tullbehand ling.

5. Frågan om tulltjänstemännens av högre grad utbildning, särskilt i

tulltekniskt hänseende.

Enär dessa båda frågor stå i intimt samband med varandra,
torde desamma lämpligen kunna besvaras i ett sammanhang.

Likformighet i tullbehandlingen torde vara tullverkets viktigaste
uppgift, men även den, som är svårast att lösa.

Enligt vad vi erfarit, genomgå de tulltjänstemän av högre grad,
vilka handlägga själva förtullningen, en utbildningskurs i varukännedom
samt vissa enkla analytiska bestämningar vid det ovan omnämnda
laboratoriet i Stockholm.

Tvivelsutan äro dessa kurser av största betydelse, och vi föreställa
oss, att dylika även borde anordnas för äldre tulltjänstemän.

Enligt vad vi vidare inhämtat, förekommer även varje år, att
någon av byråassistenterna vid tullbehandlingsbyrån i Stockholm utsändes
på inspektionsresa i landsorten dels för att kontrollera tullbehandlingen
på olika platser, dels för att samtidigt lämna upplysningar
över förekommande, kinkigare tullbehandlingar. Härvid medföres
även belysande varuprover, och man kan i viss mån betrakta
denna anordning såsom en ambulerande undervisningskurs.

Vi hålla före, att dessa kurser äro av alldeles särskild betydelse
för likformighets uppnående vid tullbehandling på skilda orter, och
vi tillåta oss uttala det önskemålet, att tullverket blir satt i tillfälle
anställa flera sådana personer, som ägna större delen av sin tid uteslutande
åt denna undervisningsgren.

.JÄRN KONT OBET.

205

Därjämte vilja vi uttala det önskemål, att exempelvis samma
tullbehandlingsbyrå erhölle ett stående uppdrag att distribuera typiska
varuprov till samtliga tullkammare i riket, och detta i sådan omfattning,
att man slutligen överallt förfogar över ett något så när fullständigt
varu museum.

Vid förekommande tvistigare tullbehandlingar och framförallt,
då sådana lett till klagomål i högsta instans, bör, där så lämpligen
kan ske, från byrån utsändas varuprov till alla tullkammare, där liknande
tullbehandling är att vänta.

Vi inse tillfullo, att detta vårt förslag innebär en avsevärt ökad
arbetsbörda för tullverket, särskilt under de närmaste åren, men vi
hava dock ej tvekat framlägga detsamma, enär vi äro övertygade
därom, att den så utomordentligt viktiga likformigheten i tullbehandling
endast på denna väg står att vinna.

12. Sportelfrågan.

Vi anse det vara av stor betydelse för såväl handeln som industrien
att i brådskande fall kunna förtulla gods samt in- och utklarera
fartyg även på de tider, som ligga utanför tullverkets ordinarie
tjänstgöringstid. Härvid hava respektive tjänstemän rätt att tillgodoräkna
sig vissa sportler, varför desamma även böra bibehållas.

Huruvida dessa sportiers storlek eller sättet för deras beräknande
bör underkastas en revision, äro frågor, över vilka järnkontoret knappast
har anledning yttra sig.

I detta sammanhang önska vi uttala det önskemålet, att de områden
eller lokaler vid respektive tullstationer, där tullgods förvaras
utan bevakningsavgift, må utvidgas därhän, att bevakningsavgifterna
för framtiden bliva mindre betungande, än nu är fallet. Enligt vårt
förmenande bör detta, åtminstone på en del platser, utan större kostnader
för tullverket kunna ordnas.

16. Frågor rörande tidt ver hets befattning med s. Jc. tullrestitutionsgods.

Frågan om tullrestitutions lämplighet eller olämplighet bör bedömas
från två skilda synpunkter, nämligen dels med hänsyn till den
fördel, som genom restitutionens beviljande kan komma viss industri
till del, dels med hänsyn till den eventuella skada, som samtidigt
kan drabba annan förutvarande industri inom landet.

Beträffande denna senare fråga, så kan givetvis ingen som helst
skada drabba annan svensk industri, ifall den vara, som tullrestitutionen
skulle omfatta, överhuvud taget ej tillverkas inom landet.

Lika uppenbart torde vara, att annan svensk industri blir oberörd
av en tullrestitution å en viss artikel, som visserligen tillverkas inom
landet men till så höga priser, att en exportindustri, baserad på densamma,
är utesluten. Om i sådant fall, genom tullrestitution, en ex -

206

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

portindustri kan komma till stånd, är detta till uteslutande fördel
för landet i sin helhet.

Om däremot tullrestitution medgåves å vara, som redan förut
tillverkas inom landet, och detta till priser, vilka eventuellt möjliggöra
en på densamma baserad exportindustri, då blir tullrestitutionens
inverkan till gagn eller skada för landet i sin helhet tvivelaktig, och
måste en ingående undersökning verkställas för varje särskilt fall,
innan full klarhet därutinnan kan vinnas. Ofta nog torde visserligen
den fabrikant, som för en viss vara kommit i åtnjutande av tullrestitution,
därav hava större eller mindre ekonomisk fördel, men samtidigt
har en annan svensk tillverkare gått miste om motsvarande
beställning med ty åtföljande förtjänst, vartill kommer, att vår handelsbalans
undergått en — låt vara obetydlig — men dock ogynnsam
förskjutning.

Av det anförda torde framgå, att avgörandet av tullrestitutions
beviljande i vissa fall är mycket enkelt, i andra åter synnerligen
krävande, och kan understundom erfordra omfattande utredningar.

Vi anse lämpligt, att generaltullstyrelsen själv direkt handlägger
alla de restitutionsärenden, vilka omfatta varor, som icke tillverkas
inom landet, men att sagda styrelse, så snart det är fråga om varor,
som tillverkats inom landet, bör åläggas att före ärendets avgörande infordra
uttalande i frågan från den eller de sammanslutningar eller
institutioner, vars intressen beröras av densamma. Och detta, vare
sig ärendet inkommit direkt till styrelsen eller i form av nådig
remiss från Kungl. Maj:t.

Endast på detta sätt torde trygghet kunna vinnas med avseende
därpå, att tullrestitutionsärenden skola få en allsidig behandling från
handelspolitisk och industriell synpunkt.

I samband med denna fråga tillåta vi oss fästa uppmärksamheten
därpa, att de kontrollbestämmelser, som f. n. måste följas för erhållande
av restitution å återexporterad importvara, i vissa fall medföra
så betungande utgifter, att vår industri ej kan begagna sig av
den med restitutionen följande ekonomiska fördelen.

Vi tro oss bäst kunna belysa detta med ett exempel. Vid Munkfors
bruk användes importerat, särskilt impregnerat papper till emballering
av vissa kallvalsade varor: Ifrågavarande emballagepapper

tillverkas icke inom landet, och detsamma användes uteslutande för
emballering av exportgods.

Här föreligger alltså ett tullrestitutionsfall av enklaste slag, men
i trots härav har tullrestitution icke kunnat beviljas och detta av
den anledningen, att erforderlig kontroll ej enligt nu gällande bestämmelser
kan ordnas. Å ena sidan är det nämligen otänkbart, att bruket
i detta fall skulle kunna hålla en tullverkets kontrollant vid Munkfors,
å andra sidan är det icke möjligt för tullverket att å den plats,
varifrån varan utskeppas, kontrollera kvantiteten sålunda reexporterat
emballagepapper, enär varan ytterst är omgiven av juteväv.

Enär med säkerhet liknande fall ofta nog kunna förekomma, och
frågan sålunda är av verklig betydelse, hemställa vi, att 1914 års
tullkommission ville taga under omprövning, huruvida icke nu gällande

JÄRNKONTOBET.

207

kontrollbestämmelser i så måtto kunde modifieras, att i vissa fall på
heder och samvete av trovärdiga personer avgivna intyg kunde ersätta
den nu erforderliga kontrollen.

Stockholm den 20 januari 1915.

J. A. BRINELL.

OLOF HJORTH. GEST. JANSSON. AXEL WAHLBERG.

21. Skrivelse från Sveriges elektriska industriförening.

Till 1914 års tullkommission, Stockholm.

Med anledning av Eder cirkulärskrivelse av den 19 november
1914 med anhållan om att vi skulle inkomma med yttrande angående
tullverkets tillämnade omorganisation få vi, efter svars erhållande
från flertalet av våra medlemmar och med uteslutande av däri talrikt
anförda exempel och motiveringar, härmed äran avlämna följande
utlåtande.

1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen
och den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna her öres av
sättet för ärendenas handläggning inom styrelsen.

Förenkling beträffande handläggningen av de ärenden, som remitteras
till generaltullstyrelsen, exempelvis överklagandet av underordnade
myndigheters beslut och diverse ansökningar, såsom förtullningen
av reparerat gods, som återinföres, m. fl., anses vara i hög grad
önskvärd.

En del ärenden torde utan olägenhet kunna hänskjutas till en
högsta lokalmyndighet, under vilken den förtullande tjänstemannen
sorterar. Dessa lokal-(eventuellt distrikts-)myndigheter skulle sålunda
äga beslutanderätt som lägre instans i klagomål.

2. Frågan om lekmannareyresentation inom styrelsen
(tullfullmäktige).

Lekmannarepresentation inom styrelsen anses önskvärd. Dessa
tullfullmäktige skulle nämligen bilda en icke oväsentlig motvikt mot
övriga styrelsemedlemmar, vilka exempelvis i överklagningsärenden
så gott som undantagslöst rätta sina beslut efter underordnade lokalmyndigheters
yttranden. En lämplig sammansättning av tullfullmäktige
torde bl. a. medföra den fördelen, att vårt tullväsende skulle
lättare följa med tidens utveckling och anpassas efter handelns och
industriens växlande krav.

208

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

Tullfullmäktige skulle även kunna tjänstgöra som opartiska sakkunnige
i sådana fall, där nu exempelvis packhusinspektionen ensidigt
tillkallar sakkunnig utan vetorätt för importören.

Uteslutet bör ej heller vara tullfullmäktiges rätt att inför riksdagen
framlägga allmänhetens önskemål beträffande eventuella ändringar
av tullsatser o. d.

3. Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tullbehandlingsbyrå
utövade upplysningsverksamheten.

Den nuvarande tullupplysningsbyrån bör hava filialer i Göteborg
och Malmö, vilka filialer skulle intimt samarbeta med huvudkontoret
i Stockholm, varigenom till ömsesidigt bästa en enhetligare och mer
likformig behandling än hittills skulle erhållas. Alternativt kan
även tänkas, att skolade och erfarna inspektörer sändas från plats till
plats och på varje ställe stanna tillräckligt länge för korrigering av
eventuella missgrepp.

Lämpligt vore också, att nämnda byrås rundskrivelser ävensom
styrelsens beslut om tullbehandlingsärenden gjordes tillgängliga för
allmänheten, exempelvis genom abonnemang.

4. Frågan om vinnande av största möjliga likformighet
i tullbehandling.

De i punkt 1 och 3 omnämnda förslagen om lokalmyndigheter
och filialer för tullupplysningsbyrån torde bidraga till vinnandet av
större likformighet i tullbehandlingen.

5. Frågan om tulltjänstemännens av högre grad utbildning,
särskilt i tulltekniskt hänseende.

Högre tjänstemän böra helst vara teoretiskt utbildade och praktiskt
erfarna fackmän, var och en på sitt speciella område. En okunnig
tjänsteman skulle alltför lätt kunna bliva förd bakom ljuset, varav
mindre nogräknade konkurrenter i en bransch möjligen skulle kunna
begagna sig och ojämnhet i övrigt uppkomma i tullbehandlingen.
Allmänt införande av dylika fackmän torde emellertid medföra alltför
höga omkostnader, och får man väl tillsvidare nöja sig med den fordran,
att den högre tjänstemannen bör vara en allmänt bildad person
med gott omdöme och förmåga att lätt kunna sätta sig in i olika
fall. En realstudent torde nog anses vara en god grundval för vidare
praktisk utbildning, varvid dock ej bör åsidosättas, att en tjänstemans
praktiska utbildning och läggning i många fall kan väga mera än ett
vackert studentbetyg.

Praktiken i tullokalerna borde kompletteras med flitigare besök
på verkstäder, fabriker och större lager.

SVERIGES ELEKTRISKA INDUSTRIFÖRENING. 209

Den tekniska kurs, som f. n. ingår uti tjänstemännens utbildning,
är ofullständig.

I detta sammanhang torde även framhållas, att fördelningen av
arbetet mellan högre och lägre tjänstemän bör bättre organiseras, så
att t. ex. en högre tjänsteman icke, såsom nu ofta är fallet, behöver
sysselsätta sig med en del rent mekaniska, underordnade göromål.

ti. Frågan om tulltjänstemännens av lägre grad kompetens
och utbildning.

Nuvarande kompetens och utbildning hos tjänstemän av lägre
grad torde vara tillfyllest.

7. Frågan om användning av kvinnlig arbetskraft för
kontors gör omål.

Vi sakna anledning besvara denna fråga.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen
samt kust- och gränsbevakningen.

Även denna fråga berör ej elektriska industriföreningen.

9. Frågan om lämpligheten av tullförvaltningarnas i rikets tre största
städer nuvarande organisation på flera avdelningar utan
genomfört gemensamt chefskap.

Med hänsyn till att en stor del ärenden kunna avgöras av den i
punkt 1 föreslagna lokalmyndigheten torde för vinnandet av större
enhetlighet de olika avdelningarna i rikets tre största städer kunna
sammanfattas under gemensamt chefskap.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning
av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus.

Tullokalerna jämte därtill hörande områden anses allmänt vara
otillräckliga. Innan utvidgning därav hinner genomföras, torde nu
föreliggande brist på utrymme i viss mån kunna avhjälpas genom
införandet av en väl organiserad »snabb-expedition».

I detta sammanhang kunna vi icke underlåta framhålla, att packhus
(exempelvis de i Göteborg befintliga) böra vara skyddade mot
översvämningar vid högvatten.

Beträffande den tid, som gods bötesfritt må kvarligga i packhus,
torde ej någon förkortning böra vidtagas, enär den härför föreskrivna

210

SVAR PÅ FRÅGECIRKITLÄR.

tiden, 20 dagar, mången gång väl behöves för att ofta långväga
ifrån hinna införskaffa de separatfakturor, extra intyg o. d., som tullmyndigheterna
vid den nuvarande omständliga tullbehandlingen kräva.
Å andra sidan torde ej heller kunna förnekas, att nyssnämnda frist
mången gång missbrukas till förfång för de importörer, som önska
snabb expedition, men dylikt missbruk torde ju genom lämplig bestämmelse
kunna stävjas.

Uppstå stridigheter vid förtullningen mellan importörer och vederbörande
tulltjänsteman, och godset av denna anledning måste kvarligga
längre tid än 20 dygn, tills frågan blivit avgjord i högre instans,
bör importören, om han befunnits hava rätt, befrias från böter.

11. Packhuskarlsfrågan.

Packhuskarlsinstitutionen är ett föråldrat skråsystem, som bör
avskaffas och ersättas med en särskild inom tullverket hörande kår.
Denna bör utan ersättning från enskilda förrätta alla behövliga arbeten
i och för avvisitering och tullbehandling inom tullpackhuset.
Större tillgång på arbetskraft än vad nu är fallet anses härvidlag
erforderlig.

12. Sporteljrågan.

Alla sportler, som hittills utgått till tjänstemän av såväl högre
som lägre grad, och vilka gäldas av varuägaren, böra avskaffas.
Sportler för eventuellt förekommande övertidsarbete torde däremot
möjligen kunna införas efter rimlig taxa.

Sett från ren moralisk synpunkt äro sportlerna förkastliga, då genom
desamma det alltid ligger en viss frestelse för en eller annan
tjänsteman att rätta sitt uppförande gent emot den trafikerande allmänheten
i proportion till huru var och en gynnar tjänstemannen
med extra inkomster. Även må anföras, att tjänsteman kan tillåta
sig begå en del saker, som han borde inse ligga utanför det berättigade,
men vartill han frestas genom sportlerna,

13. Frågan om bevakning skostnader och avstängda bevaknings områden.

Bevakningskostnaderna böra i regel gäldas av tullverket.

14. Frågan om modernare arbetsmetoder.

Utom vad här ovan framhållits i flera punkter angående önskvärdheten
av en fullt tidsenlig nyorganisation av tullverkets såväl
yttre som inre förvaltningar, böra inom packhusen jämte därtill hörande
områden införas moderna lyft- och transportanordningar, vilket
skulle i hög grad befrämja en snabbare expedition.

SVERIGES ELEKTRISKA INDUSTRI FÖRE NI NO.

211

1d. Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet
av nedertagskredit.

I saknad av erfarenhet kunna vi ej yttra oss i denna angelägenhet.

16. Frågor rörande tidt verkets befattning med s. k. tullrestitutionsgods.

Aven i denna fråga sakna vi anledning avgiva utlåtande.

17. Andra önskemal.

I övrigt tillåta vi oss framhålla det oegentliga uti att importör,
på grund av bristande utrymme i resp. tullokaler, får vidkännas en
del extra utgifter för vagnshyra, transporter och bevakning.

Ett allmännare införande av specialexpeditioner vid förtullningen
av resp. varor är naturligtvis ett önskemål, men härvidlag bör icke
så sträng formalism vara rådande, att, när en expedition, under vilken
en varas tullbehandling skall försiggå, är alltför strängt upptagen,
hinder läggas i vägen för varans behandling och, där så utan olägenhet
kan ske, av en närstående vid tillfället icke upptagen expedition.

Stockholm den 24 april 1915.

Sveriges elektriska industriförening:

J. S. EDSTRÖM.

22. Skrivelse från Sveriges allmänna exportförening.

Stockholm den 6 februari 1915.

Till 1914 års tullkommission.

Med anledning av 1914 års tullkommissions skrivelse till exportföreningen
med anhållan om yttrande över en del frågor rörande
ändringar i tullverkets organisation har föreningen tillställt sina medlemmar
cirkulärskrivelser med frågeformulär, och hava därpå ingått
bilagda sva ^skrivelser.*)

För den svenska exporthandeln ligger, vad de svenska tullförhållandena
beträffar, det största intresset uti att tullmyndigheterna på
alla sätt underlätta särskilt tullrestitutioner å råvaror och halvfabri -

*) Av föreningsmedlemmarnas svarsskrivelser avtryckas endast de, som
innefatta realbehandling av ämnet.

212

SVAR PÅ FRÅGECIRKtJLÄR.

kat, som icke med fördel kunna erhållas i Sverige. Exportföreningen
får i detta hänseende hänvisa till sina föregående uttalanden i sina
skrivelser till tullkommissionen den 16 september 1908 samt till kungl.
kommerskollegium den 30 augusti 1912.

Å styrelsens för Sveriges allmänna exportförening vägnar:

H. L. T. LAGERCRANTZ.

John Hammar.

a. Svenska tapetfabrikanternas förening.

Sveriges allmänna exportförening Stockholm.

Vid svenska tapetfabrikanternas förenings allmänna möte innevarande
dag förelädes Eder cirkulärskrivelse angående framställning
från 1914 års tullkommission med anhållan om yttrande över de
särskilda frågor, som tullkommissionen i ett skrivelsen bifogat formulär
uppställt.

Då ärendet togs under behandling, beslöt föreningen att ingå i
svaromål å följande framställda spörsmål:

Punkt 2. Tull fullmäktige: På grund av den fortgående utveck lingen

av Sveriges industri och dess behov av ifrån utlandet importerade
rudimaterier och halvfabrikat ävensom på grund av behövliga
förenklingar i reexport etc. finnes ett önskemål, att praktiska insikter
vid tullförfattningars och taxas tillämpningar må göra sig gällande,
samt att sålunda allmängiltiga skäl må vinna gehör inför den byråkratiska
tolkning, som bliver oavvislig, så snart endast den rena tjänstemannatekniken
skall vinna tillämpning. På dessa grunder finnes
ett nästan oavvisligt önskemål med avseende på inrättande av lekmannarepresentation
inom generaltullstyrelsen. Så snart en sådan
representation blivit medgiven, bör det uppdragas åt olika yrkesgrupper,
särskilt inom den exporterande industrien, att föreslå representanter.

Punkt 4. Likformighet i tullbehandling: Ehuru under de senare

åren det kan anses, att detta mål blivit långt bättre tillgodosett
än tillförne, finnas ännu stora olägenheter med avseende på olikformig
tullbehandling att övervinna, i det att i flere fall varor underkastas
behandling efter olika tullrubriker vid olika Sveriges tullkamrar,
ibland annat när det gäller kemikalier, då varuägarens tullangivning
och varuavsändarens fakturarubriker icke kunna underkastas
kritiskt bedömande på grund av bristande sakkunskap hos tulltjänstemännen.
Rättvisan kräver full likställighet för alla importörer, och
det förutsättes, att tulltjänstemän, som utöva avgörande inflytande på
tullbehandlingen, böra äga en förskola mer grundlig än som för närvarande
är fallet.

Det är sålunda ett önskemål, som i detta sammanhang uttalas,

213

SVERIGES ALLMÄNNA EXPORTFÖRENING.

att tulltjänstemannen erhålla eu högre grad av utbildning i tulltekniskt
hänseende än vad som hittills kunnat komma dem till del.

Punkt 11. Packhuskar Inf råt/au: Under eu följd av år har vid
olika tillfällen klagomål framkommit däröver, att kung], tullverket ej
själv bestrider samtliga kostnader för utrönande av det tullbelopp, den
trafikerande allmänheten har att betala. Ehuru man bör skänka all
respekt åt de erinringar, som från kungl. tullstyrelsens sida i följd
härav framkommit, kan det ej bestridas, att det föreligger grundade
skäl för att allmänheten skall vara befriad från detta tillägg och att
sålunda, då tullverket själv avlönar sina granskande, skrivande och
bevakande tjänstemän, tullverket må avlöna även de för undersökningen
nödvändiga grovarbetarne, d. v. s. packhuskarlarne, vilka utföra
sitt arbete uteslutande till gagn för det arbete med avseende på tullskattens
uttagande, som är överlämnat åt kungl. tullverket.

Punkt 13. Bevakningskoslnader de.: Den ständiga utvecklingen

av Sveriges handel med utlandet har påkallat nödvändigheten av mera
praktiska packhus- och hamnanordningar. I ett avseende äro vi i
vårt land i jämförelse med utlandet betydligt efterblivna. Vi hava
ännu icke erhållit avstängda tullområden. Detta är dock särskilt för
de större städerna ett oavvisligt behov till trygghet såväl för varuägares
tillhörigheter som tullverkets kontroll. Ehuru vi icke äro främmande
för att kostnaderna för sådana anordningar äro de resp. kommunernas
ensak, bör dock önskemålet genom tullkommissionen uttalas,
i synnerhet som genom en sådan anordning bör följa en avsevärd
lättnad i bevakningskostnader för den trafikerande allmänheten.
Sådana kostnader böra nämligen helt bortfalla å varors förvarande
inom avstängt område.

Tullverket är icke endast ett skatteuppbördsverk utan även en
institution för att fullgöra statens beslutade bevakning över den svenska
industrien genom skyddstullars tillämpning. Det skydd, som vår
industri härigenom äger, bör icke underskattas av tull tjänstemännen,
från vilkas sida det skulle vara önskligt att finna en bättre förståelse
härav, samt att denna förståelse kunde finna uttryck i ett stundom
önskat humanare bemötande av den trafikerande allmänheten
och ett undvikande av tidsutdräkt och trakasserier, då sådana torde
kunna undvikas genom rådgörande med mera kunnige förmän.

Slutligen anser sig svenska tapetfabrikanternas förening böra vördsamt
framställa följande till beaktande:

Det finnes grundad anledning antaga, att efter det pågående krigets
upphörande revision av mellan olika länder gällande handelstraktater
skall komma till stånd. Ehuru de förmåner och de tullsatser,
som vid traktatsunderhandlingar bestämmas, tillkomma på grund
av utredningar från av regering och riksdag tillsatta särskilda kom
mitterade, föreligga dock detaljer, som antagligtvis ligga under bedömande
av 1914 års tullkommission. Sådana detaljer utgöras av de
speciella definitioner och övriga bestämmelser, som i tekniskt hänseende
förutsättas hos en vara, fabrikat eller halvfabrikat, för att densamma
skall komma i åtnjutande av traktatsbestämda tullsatser.

214

SVÅR PÅ FRÅGECIRKULAR.

Dessa i traktaternas bilagor, till tjänstemännens vägledning ingående
beskrivningar hava vida större betydelse än vad man hittills
velat tillmäta desamma. Såsom ett exempel kunna vi anföra, att den
till svenska tulltjänstemännens gagn uppgjorda beskrivningen å olika
klasser av tapeter, som importeras från Tyskland, mer hållit sig till
säregna märken efter fabrikationen än till den effekt, som åstadkommits.
Sedan de tyska tapetfabrikanterna blivit underkunniga härom,
hava de förstått att undvika sådana särmärken och därigenom vunnit
den orättvisa förmånen att till svenska industriens skada erhålla
dyrbara tapeter vid importen till Sverige förtullade efter den lägre
tullsatsen i stället för att drabbas av den högre tullsats, som vid
traktatens upprättande varit avsedd till den svenska industriens skydd.
Liknande fall lära förekomma även på andra områden.

Svenska tapetfabrikanternas förening uttalar sålunda ett önskemål,
att vid blivande förarbeten till stundande traktatsrevisioner sakkunniga
må sättas i tillfälle att avgiva icke allenast förslag till tullsats
utan ock, såsom här berörts, förslag till definiering av de tekniska
detaljbestämmelser, som skola uppställas för vägledning av de
blivande tullsatsernas tillämpning.

Vördsamt anhålles, att Sveriges allmänna exportförening behagade
meddela denna vår skrivelse till 1914 års tullkommission.

Stockholm den 19 december 1914.

För svenska tapetfabrikanternas förening dess styrelse:

JOHN DONDORFF.

Rudolf Beil. Henrik Axelson.

b. Aktiebolaget Joh. Thermaenius & son.

Hallsberg den 21/12 1914.

Sveriges allmänna exportförening, Stockholm.

Besvarande Edert cirkulär av den 19 dennes få meddela, att vi
sällan hava direkt med kungl. generaltullstyrelsen att skaffa, vadan
vi ha ringa eller ingen förutsättning att kunna besvara de framställda
frågorna. Vi våga likväl uttala den åsikten, att verket med iakttagande
av statens välförstådda intressen bör skötas på ett modernt,
affärsmässigt sätt, och att allmänhetens anspråk på att bli snabbt expedierad
tillgodoses genom att utnyttja personalen såväl av hög som
låg grad bättre än som nu torde vara fallet.

Högaktningsfullt

Aktiebolaget Joh. Thermaenius & son.

FREDRIK THERM.ENIUS.

SVERIGES ALLMÄNNA EXPORTFÖRENING.

IMF)

c. Aktiebolaget svenska kullagerfabriken.

Göteborg den 21 dec. 1914.

Sveriges allmänna exportförening, Stockholm.

Som svar på Eder skrivelse av den 17 d:s rörande omorganisation
av tullverket, bedja vi få framhålla, att, så långt vår erfarenhet
räcker, vi ingenting haft att klaga över behandlingen från tullverkets
sida. Vi hava därför ingenting särskilt att anföra rörande de uppställda
frågorna, men bedja vi endast få för vår del tillstyrka införandet
av tullfullmäktigeinstitution, som i 2:dra frågan är omnämnd.

Vi tro nämligen, att eu dylik institution skalle bidraga till att
inom verket ingjuta en mera praktisk, modern anda, vilket skulle
vara till stor nytta för industrien.

Högaktningsfullt

Aktiebolaget svenska kullagerfabriken.

B. O. EKMAN.

d. Malmö handsk- & glacéläderfabriksaktiebolag.

Malmö den 31 december 1914.

Sveriges allmänna exportförening, Vasagatan 6, Stockholm.

Med anledning av ärade rundskrivelsen av den 17 ds. få vi härmed
avgiva följande svar å däri uppställda frågor:

1. Önskvärt vore, att ärenden av brådskande natur, t. ex. då
det gäller lätt fördärvliga varor, som kvarligga i tullpackhuset i avvaktan
å generaltullstyrelsens resolution på inlämnat klagomål, eller
då det är fråga om tullgods för industriella ändamål, varför ett brådskande
behov föreligger, handlades med större skyndsamhet.

2. Representationen av lekmän inom generaltullstyrelsen synes
vara att förorda för tillvaratagandet av varuägarnes berättigade intressen.

3. Ett lämpligt offentliggörande av styrelsens under årets lopp
avgivna utlåtanden torde ligga i allmänhetens intresse så tillvida, att
dylika utlåtanden i de flesta fall torde kunna hänföras till förtullningsfrågor
av tvistig natur.

4. Största möjliga likformighet i tullbehandlingen torde kunna
åstadkommas framför allt genom utsträckt delgivning av styrelsens
utslag och prejudikat till tulltjänstemännen.

5. — — —-----------------

6. — — —-----------------

7. — — — — ---------------

8. — — —-----------------

9. — — —-------------------

216

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

10. En förkortning av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga
i packhus, synes ej vara att förorda, då varuägarna härigenom tydligen
skulle förorsakas vissa svårigheter. Förtullningen måste t. ex.
ofta uppskjutas i väntan på avsändarens faktura o. dyl. handlingar,
resp. kemiska undersökningar, styrelsens utlåtande i tvistefrågor o. s. v.

11. —-------------------

12. —-------------------

13. Bevakningskostnader borde ej debiteras för sådant gods, som
omnämnes i mom. 10.

14. —-----------—------

15. ------------------

16. —--------—---------

17. ---------------------

Högaktningsfullt

för Malmö handsk- och glacéläderfabriks a.-b.:

HANS MÖLLER.

e. Johannedals trävaruaktiebolag.

Sveriges allmänna exportförening, Stockholm.

Med anledning frågecirkulär av 17 ds. med anhållan om yttrande
i vissa tullfrågor få vi anföra följande.

2) Att affärs- och exportfackkunskapen bleve representerade i generaltullstyrelsen,
vore givetvis en stor fördel.

11 & 12) Packhuskarls- och sportelavgifter borde borttagas och
ifrågavarande tjänstemän till fullo avlönas av staten.

13) Vid transport av timmer från ett distrikt till ett annat förekommer
i Norr- och Västerbotten tullbevakning vid flottläggningsplatsen,
vilket borde kunna undvikas, så mycket mera som denna åtgärd icke
kan vara av annan nytta än att bidraga till bevakningspersonalens
uppehälle. Någon effektiv tillsyn kan därmed ej vinnas, då vakten
i regel har att närvara vid 2 eller 3 ofta rätt långt från varandra
liggande platser. Skulle å andra sidan en vakt på varje plats utställas,
bleve detta en alltför dryg kostnad för den enskilde, i synnerhet
då den drabbade mindre partier, spridda över en hel sommar.
Vad därmed avses borde kunna vinnas på ett mera praktiskt och för
industrien billigare sätt.

Rörande övriga punkter i frågeformuläret sakna vi erfarenhet att
yttra oss.

Sundsvall den 23 december 1914.

Högaktningsfullt

för Johannedåls trävaruaktiebolag:

GUSTAF JOHANSON.

SVERIGES ALLMÄNNA EXPORTFÖRENING.

217

f. Aktiebolaget de Lavals ångturbin.

Sveriges allmänna exportförening, Stockholm.

Yi hava mottagit Eder skrivelse av den 17 ds. med begäran att
yttra oss över de särskilda frågor, som 1914 års tullkommission i bilagt
frågeformulär uppställt.

Vi bedja härmed få avgiva yttrande rörande punkterna 13, 16 &
17 enligt nedanstående:

13. Den bevakningsavgift, som drabbar den importör, som har
oturen att få sitt gods liggande utanför tullhus, måste anses såsom
synnerligen orättvis. Tullverket bör disponera över tillräckligt utrymme
för gods i tullhus eller inhägnade områden.

16. Vid reexport vore önskligt, att det vore tillfyllest, att, sedan
vederbörande tulltjänstemän plomberat godset, detsamma ej behövde
stå under uppsikt under transporten från Järla till ångare i Stockholm,
helst som vaktmästare ej får medfölja godståget och bevakningen
sålunda blott blir formell. Exporthandlingarna, underskrivna av exportören,
borde vara tillfyllest. Vid import av elektriska maskiner,
som efter verkställd montering och provning med våra ångturbiner
och pumpar skulle reexporteras, har det varit av olägenhet för oss,
att dylika maskiner ej fått disponeras, förrän generaltullstyrelsen yttrat
sig, vilket i allmänhet tagit några dagar, under vilken tid maskinerna
fått stå ute och varit utsatta för fuktighet. Önskligt vore, att dylika
ömtåliga maskiner Ange omedelbart disponeras.

17. Om ej dragarepengarna, som man måste anse som en extra
beskattning, betalas av tullverket, borde det ingå i tullpackhuskarlarnes
åligganden att taga reda på godset i lokalerna åt importören.

Rörande övriga punkter hava vi icke haft anledning att göra
något uttalande.

Stockholm 1 den 30 december 1914.

Högaktningsfullt

Aktiebolaget de Lavals ångturbin.

GEST. EDQUIST.

Eric Forssberg

enl. fullmakt.

218

SVAR PÅ FRÄGECIRKULÄR

g. Aktiebolaget Tornborg & Lundberghs eftr.

Sveriges allmänna exportförening, Stockholm.

Emottaga Eder v. skrivelse av den 17 ds. och få vi angående
punkt 3 meddela, att beträffande upplysningsverksamheten från styrelsens
tullbehandlingsbyrå så lämnar denna mycket övrigt att önska.
I regel veta tjänstemännen knappast mera än en vanlig tryckt tulltaxa
har att säga. I kinkigare fall hänvisas vi i regel till överinspektören
för tullpackhuset, vilken visat sig ytterligt tjänstvillig och
tillmötesgående.

Rörande punkt nr 4 så är även av största vikt, att största möjliga
likformighet i tullhehandlingen uppnås, då nuvarande förhållanden
lämna mycket övrigt att önska. Huru frågan om största möjliga
likformighet skall ordnas, kunna vi icke yttra oss om.

Vi teckna,

Stockholm 1 den 18 december 1914.

Högaktningsfullt

Aktiebolaget Tornborg & Lundberghs efterträdare.

W. HESSELMAN.

h. Katrinefors aktiebolag.

Sveriges allmänna exportförening, Stockholm.

Tullkommissionen.

Med anledning av ärade cirkuläret av den 17 dennes få vi svara,
att vi ha mycket obetydlig direkt kontakt med tullverket, då vi köpa
våra flesta förbruksartiklar såsom metallduk, filtar, färger, kemikalier
etc. genom agenter eller importfirmor, som själva klara godset
genom tullen. För de få artiklar, som vi möjligen köpa direkt utifrån,
ombesörjes förtullningen av vår speditör i Göteborg.

På den första frågan kunna vi emellertid svara, att generaltullstyrelsens
handläggning av ärenden i allmänhet äro mycket otillfredsställande.
De enklaste saker, t. ex. restitution av tull, som tjänsteman
påfört orätt till följd av det påtagligaste misstag, kunna draga flera
månader eller kvartal, och den enligt vanligt sunt förnuft billigaste
begäran mötes oftast med avslag. Generaltullstyrelsen synes vara
stelnad i byråkratism och fattar som sin uppgift att lägga hinder i
vägen för den samfärdsel, på vilken den existerar.

Lekmannarepresentation i styrelsen enligt den andra frågan synes
därför vara synnerligen av behovet påkallad.

Tnllkommissionen sänder oss även cirkuläret direkt, och vi svara
detsamma som ovan.

Mariestad den 29 december 1914.

Högaktningsfullt
Katrinefors aktiebolag.

CLAES SANDELS.

i. Erik Svalting, Eskilstuna.

Sveriges allmänna exportförening, Stockholm.

Sett Edert cirkulär av 17 ds. angående en del frågor i och för
tullkommissionen, ville för min del se, att s. k. sportelavgift till vaktmästaren
för öppnande av lådor, vägande av godset etc., som synes
urarta till ett slags mut- eller avlöningssystem, alldeles bortfölle, och
torde väl personalen ha så bra betalt, att t. ex. särskilda tryckta
anslag inom tullen med rätt för personalen till sportler bortfölle.

Eskilstuna den 28 december 1914.

Högaktningsfullt
ERIK SVÄLLING.

j. Höganäs-Billesholms aktiebolag.

Sveriges allmänna exportförening, Stockholm.

Tullstyrelsens omorganisation.

Med anledning av Eder cirkulärskrivelse av den 17 dennes få vi
härigenom meddela, att vi visserligen icke särdeles ofta haft att göra
med k. generaltullstyrelsen vid skötandet av vårt bolags affärer men
dock tillräckligt mycket för att kunna uttala önskemål, som därvid
framkommit. Följande Edert frågeformulär skola vi beröra några av
de till besvarande angivna punkterna.

1. Det måste anses som i hög grad önskligt, att den allmänhet,
som har att i olika ärenden vända sig till tullstyrelsen, må kunna
erhålla svar från denna styrelse i samma ordning, som från övriga
statens verk. Så som förhållandena nu äro, får man till svar från
tullstyrelsen på en gjord framställning icke ett brev, adresserat till

220

SVAR PA FRÅGECIRKITLÄR.

sin firma direkt, utan genom förmedling av närmaste tullkammare ett
med lösen belagt protokollsutdrag, som innehåller svaret. Icke heller
alltid erhålles svar denna närmaste väg. Det har nämligen hänt oss,
att vi på en ansökan, som avsåg fråga om viss import över Göteborg,
icke som vi väntat erhöllo svar genom förmedling av tullkammaren
härstädes, utan — efter påminnelse —- genom tullstyrelsens registrator
fingo det beskedet, att ärendet avgjorts viss angiven dag, samt
»att utdrag ur protokoll, innefattande styrelsens beslut i saken, finnes
att hos packhusinspektionen i Göteborg utfå mot en avgift för stämpel
av 4 kronor». Hade vi icke gjort påminnelse, är det tvivelaktigt,
om något svar överhuvud i tid kunnat nå oss för den åtgärd, varom
vi ansökt.

Då en firma gör en framställning till ett ämbetsverk, borde,
synes det oss, svaret kunna erhållas direkt och utan särskild kostnad.

2. Vi hava icke anledning uttala oss om behovet av särskild
lekmannarepresentation inom tullstyrelsen men förmoda, att fullmäktigeinstitutionen
skulle vara av samma värde där som exempelvis
inom järnvägs- och telegrafstyrelserna. — Däremot bedja vi få uttala
önskvärdheten av att de olika tullkamrarna skulle kunna beredas
tillgång till biträde av sakkunniga för bedömandet av tvistiga tullbehandlingsspörsmål,
ungefär på samma sätt, som domstolarna äga
tillkalla handelskunniga bisittare vid fällande av utslag i mål, som
kräva annan insikt än den rent juridiska. Genom en dylik anordning
skulle säkerligen lättnad i många fall beredas både tullens egna
funktionärer och allmänheten.

3. Genom en sådan anordning som den ovan föreslagna skulle
efter vårt förmenande en utvidgning av den genom tullstyrelsens tullbehandlingsbyrå
utövade upplysningsverksamheten kunna undgås samt
den omgång och tidsförlust, som nödvändigtvis måste härflyta av en
hänvändelse till upplysningsbyrån, åtminstone i många fall undvikas.

10. 14. Under dessa punkter tillåta vi oss allenast framhålla

behovet av att åtgärder vidtagas för vinnande av snabbare tullbehandling
av inkommande varor. Den allmänna klagan, som förspörjes
över huru länge man måste vänta i tullen, innan man kan få sina
ärenden där uträttade, borde väl långt före detta föranlett rättelse,
om allenast god vilja hade visats från deras sida, som skola leda
arbetet.

17. Bland frågor, som icke särskilt nämnts i formuläret, men
som synas behöva komma under behandling, vilja vi påpeka ändrad
form för erhållande av restitution av tullmedel. Så vitt oss är
bekant, kan återbetalning av erlagda tullmedel icke vinnas, med mindre
tillstånd lämnats till tullbeloppets deposition vid varans införsel.
Har dylikt medgivande icke sökts och tullbeloppet i vanlig ordning
erlagts, så torde återbetalning aldrig kunnat erhållas, även om varan
utföres och full bevisning presteras, att den införda och utförda varan
äro identiska.

Det torde vara nog anföra ett exempel ur vår egen erfarenhet.
Vi hava vid några tillfällen intagit maskiner från utlandet, vilka tullbehandlats
i vanlig ordning och för vilka tull alltså betalats utan

221

SVERIGE» ALLMÄNNA EXPORTFÖRENING.

förbehåll. Vid användning har det senare visat sig, att maskinen
icke fyllt sitt ändamål eller varit behäftad med fabrikationsfel —
bäggedera förhållanden, som ej kunnat iakttagas vid införseln. Då
på grund härav maskinen icke godkänts utan måst returneras till
fabrikanten, har det icke varit möjligt återfå det erlagda tullbeloppet,
och detta oaktat till fullo styrkts, att det just varit för denna maskin,
som tull betalats.

Att en ändring i ett dylikt för vanlig rättsuppfattning fullkomligt
ofattbart förhållande borde kunna vinnas utan större svårighet,
synes oss självklart.

Rörande övriga i formuläret vidrörda frågor hava vi icke anledning
att för närvarande yttra oss.

Hälsingborg den 22 december 1914.

Högaktningsfullt
Höganäs-Billesholms aktiebolag.

F. DAUMANN.

k. Aktiebolaget Göteborgs ris- & valskvarn.

Sveriges allmänna exportförening, Stockholm.

Med anledning av Edert cirkulär av den 17 december förra året
bedja vi härmed få göra några erinringar.

1. Mot generaltullstyrelsen ha vi att anmärka, att ärendenas
handläggande i styrelsen tager allt för lång tid.

2. Det vore synnerligen önskvärt, om inom styrelsen funnes en
lekmannarepresentant.

7. Då vi själva endast ha en god erfarenhet av kvinnlig arbetskraft,
kunna vi tillråda sådan i tullverket.

9. I enlighet med vår erfarenhet vore det lämpligast att vid
tullförvaltningen i rikets tre största städer anställa en tulldirektör,
icke blott till titeln utan även till befogenheten; särskilt i dessa
vanskliga tider hade en tulldirektör med samma makt och myndighet,
som tidigare var förhållandet, varit av största nytta för den trafikerande
allmänheten; en verklig chef för hela tullförvaltningen på en
så stor plats som Göteborg är av största vikt.

11. Packhuskarlsfrågan bör reformeras i sådan riktning, att vid
import av icke tullpliktig vara i emballage denna ej belägges med eu
för importören synnerligen kännbar utgift.

Vi vilja här anföra ett exempel:

Vid import av havre från utomeuropeiska länder, vilken vara är
tullfri, och som ofta är emballerad i säckar, ålägges importören att betala
i packhusavgift 2 öre per säck. Packhuskarlens åliggande utgör
att tillse, att emballaget endast innehåller havre, men, som detta av
helt naturliga skäl är synnerligen lättvindigt, brukar packhuskarlen
i fråga på en hel last endast provsticka ett tiotal säckar. Då ett dy -

222

SVAR PÅ FRAGECIRKULÄR.

likt arbete kan med för tullverket lika stor säkerhet överlämnas till
en tullvaktmästare med dagslön, likaväl som att åt tullvaktmästaren
i allmänhet uppdrages att bevaka, en för tullverket lika viktig funktion,
kan en sådan man av ovanstående skäl till fullo ersätta packhuskarlen.

Om detta bleve fallet, skalle en importör dagligen bespara en
utgift lika med differensen mellan dagtraktamentet för en tullvaktmästare
kr. 3: 75 och låt oss säga 400 tons lika med 5,000 säckar å 2 öre
per säck lika med 100 kronor. Således en onödig utgift för importören
av kronor 96: 25.

Överhuvud taget finna vi hela packhuskarlsinstitutionen synnerligen
föråldrad i sådant hänseende, att packhuspengar debiteras tullpliktig
vara. Lika litet som trafikanterna debiteras avgifter för tullverkets
tjänstemän i övrigt, lika litet böra trafikanterna debiteras för
utgifter till den kategorien av tjänstemän, som går under namn av
packhuskarlar.

Generellt vilja vi uttala vår åsikt, att tullverket bör bättre än
hittills anpassa sig efter de förhållanden, varunder industrien och
affärsvärlden arbetar, så att tullverket i dess arbete kan anlägga en
mera praktisk syn på tingen och ett större tillmötesgående mot trafikanten,
än vad nu är fallet.

Göteborg den 8 januari 1915.

Med utmärkt högaktning
Aktiebolaget Göteborgs ris- & valskvarn.

O. GYLLENHAMMAR.

23. Skrivelse från Sveriges allmänna handelsförening.

Till 1914 års tullkommission.

Med anledning av tullkommissionens skrivelse av den 19 november
1914 med begäran om påpekande av befintliga brister i tullverkets
nuvarande organisation ävensom tillkännagivande av önskemål
från näringsidkarnes sida i avseende å verkets tillämnade omorganisation,
får Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott,
efter inhämtande av yttranden i ärendet från föreningens ombud och
samarbetande handelskorporationer m. fl., härmed anföra följande.

1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen
och den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna berÖres av
sättet för ärendenas handläggning inom styrelsen.

För den trafikerande allmänheten är det givetvis av största vikt,
att tullärendena behandlas med all den skyndsamhet, som är möjligt.
Under de senare åren synes detta allmänhetens intresse hava blivit

223

SVERIGES ALLMÄN N A HANDELSFÖRENING.

bättre tillgodosett än tillförene, men torde det låta sig göra att genom
införandet av lämpliga reformer (se under följande punkter) och eventuellt
ökning av arbetskrafterna i vissa fall åstadkomma ett hastigare
avgörande.

Vad den sakliga behandlingen av ärendena angår, bör i tveksamma
fall uppställas såsom norm att söka utleta den mening, lagstiftaren
kan antagas hava haft rörande tullstadgandenas innebörd. Allmänheten
har för närvarande den uppfattning, att härvid icke fästes
tillbörligt avseende.

2. Frågan om lekmannarepresentation inom styrelsen (tullfullmäktige).

Önskvärdheten av en dylik representation, i likhet med järnvägsoch
telegraffullmäktige, vitsordas allmänt av köpmännen. Till tullfullmäktige
torde böra utses importörer eller i varje fall näringsidkare,
som under längre tid sysslat med importaffärer och som besitta
sådan varukännedom, att de äga kompetens för bedömandet i tvivelaktiga
fall av en varas rätta rubricering enligt tulltaxan.

3. Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tullbehandlingsbyrå
utövade upplysningsverksamheten.

Den möjlighet, som beretts den trafikerande allmänheten att genom
hänvändelse till styrelsens tullbehandlingsbyrå erhålla upplysningar
i frågor om förtullningar, har givetvis bland köpmännen hälsats
med tillfredsställelse. Emellertid torde erhållandet av dessa upplysningar
icke böra föranleda särskilda utgifter för trafikanterna utan
lämnas kostnadsfritt. Vad särskilt beträffar de kemiska analyser, som
ibland äro erforderliga för svars avgivande, har i åtskilliga fall anmärkts,
att kostnaderna i anledning härav bliva oskäligt stora, och
är det synnerligen önskligt, att desamma i möjligaste mån nedbringas.
För sådant ändamål torde böra tagas under övervägande, huruvida
det vore ändamålsenligt att utvidga det kemiska laboratorium,
som redan finnes i packhusinspektionen i Stockholm, till en centralanstalt
för verkställande av kemiska analyser med rätt för tullkamrarna
i riket att vid behov använda sig därav. Största möjliga vikt
bör därvid läggas vid en skyndsam behandling av insända prov.

4. Frågan om vinnande av största möjliga likformighet i tull behandling.

I detta synnerligen viktiga hänseende råda nu betydligt bättre
förhållanden än tidigare, men torde dock ej så sällan förekomma, att
samma varuslag blir föremål för olika tullbehandling icke blott vid
skilda utan även vid samma tullkammare. För åstadkommande av

224

SVAR PÅ FRAGECIRKULÄR.

största möjliga likformighet böra framför allt i tvivelaktiga fall särskilt
noggranna och tydliga instruktioner meddelas vederbörande tjänstemän,
varjämte det torde vara ändamålsenligt, att genom generaltullstyrelsens
försorg samtliga tullkamrar erhölle till dagligt bruk
tulltaxor, i vilka genom interfoliering eller annorledes vid resp. rubriker
anmärktes motiverade resolutioner eller utlåtanden av styrelsen i
tulltariff-frågor.

5. Frågan om tulltjänstemannens av högre grad utbildning, särskilt
i tullteJcnisJct hänseende.

För den trafikerande allmänheten förefaller det, som om fortfarande,
oaktat de förändringar till det bättre, som åstadkommits genom
den i Stockholm inrättade undervisningsanstalten för tulltjänstemännen,
dessa ofta sakna nödiga insikter i tulltekniskt hänseende. Att, såsom
ibland sker, för inhämtande av upplysningar tillkalla utomstående sakkunniga
personer medför ofta stora olägenheter för trafikanterna genom
tidsförlust o. dyl. Svårigheten att träffa ett rätt avgörande i
fråga om de tusentals olika slagen av varor i deras olika sammansättningar
är för övrigt ofta så stor, att endast genom en längre tids
praktisk tjänstgöring nödiga kvalifikationer hos tjänstemännen torde
kunna påräknas. Det synes därför, som om mången gång den tid,
som erfordras, innan vederbörande tjänsteman äger rätt att självständigt
verkställa förtullning, är alltför knappt tillmätt.

Vid befordringar bör avseende fästas vid graden av utbildning i
tulltekniskt hänseende och antalet tjänsteår icke vara ensamt avgörande.

6. Frågan om tulltjänstemäns av lägre grad kompetens och

utbildning.

Beträffande denna fråga framhålles allmänt, att stora fördelar
såväl för tullverket som allmänheten stå att vinna genom överlåtande
åt tulltjänstemännen av lägre grad att utföra arbeten av enklare
slag. Dessa tjänstemän böra för sådant ändamål erhålla härför nödig
utbildning.

7. Frågan om användning av kvinnlig arbetskraft för kontors göromål.

Inom generaltullstyrelsen och vid större tullkamrar torde kvinnor
med fördel kunna användas för utförande av skrivgöromål och
vid utarbetande av statistik m. m.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen
samt kust- och gränsbevakningen.

Då olika meningar i ovannämnda frågor gjort sig gällande bland
de till förvaltningsutskottet inkomna svaren och utskottet sålunda

225

SVERIGES ALLMÄNNA HANDELSFÖRENING.

icke kunnat bilda sig något bestämt omdöme i denna del, avstår utskottet
från att avgiva yttrande däri.

9. Frågan om lämpligheten av tullförvaltningarnas i rikets tre största\
städer nuvarande organisation på flera avdelningar utan genomfört
gemensamt chefskap.

Vad särskilt beträffar förhållandena i Stockholm medför den brist
på centralisering, som utmärker den nuvarande organisationen, allvarliga
olägenheter för den trafikerande allmänheten, och synes det
vara absolut nödvändigt, att ett intimare samarbete åstadkommes mellan
de olika lokalförvaltningarna, helst under gemensamt chefskap.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning
av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus.

Såsom i hög grad otidsenligt och opraktiskt betecknas allmänt
det nu tillämpade förfarandet med tidigare stängning av tullokalerna
under de delar av året, då arbetet ofta är mest brådskande, exempelvis
i december månad. De skäl, som en gång föranlett stängning
till följd av mörkrets inbrott, nämligen faran att använda artificiell
belysning, kunna icke längre sägas föreligga. Arbetet bör året runt
kunna pågå till kl. 5 e. m., med eventuell utsträckning till kl. 6
e. in., då göromålen så påfordra.

I detta sammanhang förtjänar påpekas ett missförhållande, varöver
allmänt klagas, nämligen att expeditionen delvis inställes under
de senare timmarna av arbetstiden till följd därav, att en del tjänstemän
avlägsna sig för intagande av middagsmåltid. Även om arbetstiden
utsträckes något, synes det ej vara obilligt begärt, att tjänstemännens
middagsmål förlägges efter stängningstiden, eller att i varje
fall kompetent avlösning finnes för dem, som eventuellt avlägsna sig
tidigare. En lokal, där tjänstemännen kunna intaga medhavd eller
avhämtad lunch, torde nog bidraga till tidsbesparing och vara i överensstämmelse
med nutidens begrepp.

Från norrlandshåll har påpekats nödvändigheten av att åtminstone
vid varje norrländsk tullkammare finnes ett varmt lagerrum, då
varor, som ej tåla kyla, genom nuvarande anordningar lätt bliva skadade
eller fördärvade.

Ytterligare förkortning av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga
i packhus, anses icke böra ske. Till stöd härför framhålles, att
de skäl, som föranleda godsets kvarliggande, i de flesta fall äro av
den beskaffenhet, att varuemottagaren ej är herre över desamma. Med
de större utrymmen, som erbjudas i nuvarande mera moderna packhus,
synas ej heller några allvarligare olägenheter i stort sett förorsakas
genom nu gällande bestämmelser.

I denna fråga föreligger bilagda reservation av ledamoten i förvaltningsutskottet
direktör J. W. Broman.

22(5

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

11. PachhusJcarhfrågan.

I förevarande sak vidhåller handelsföreningen alltjämt sin upprepade
gånger uttalade åsikt, att varuemottagare bör befrias från alla
extra utgifter i och för varors tullbehandling å vanlig expeditionstid
och särskilt från s. k. dragarpenningar till de å vissa platser anställda
packhuskarlar.

12. Sportelfrågan.

Det principiellt riktiga tord,e vara, att tjänstemännen av staten
erhålla lön för allt sitt arbete, och att sportelväsendet sålunda försvinner.
Särskilt för den reguljära kusttrafiken äro nuvarande förhållanden
synnerligen betungande.

I allmänhet öppnas packhusen först ett par timmar efter det tullvaktmästarnas
tjänstgöring börjat. Härav blir en följd, att lossning
från ångare med utrikes last får börja exempelvis kl. 7 f. m., under
det att godset icke får tagas in i packhuset förrän kl. 9 f. m., med
mindre särskild ersättning av trafikanten lämnas till en vaktmästare
för öppnande av packhuset och godsets mottagande samt till överuppsyningsmannen
för meddelande av tillstånd till packhusets öppnande.
Enahanda förhållanden upprepas vid packhusets stängning, som sker
tidigare än den ordinarie arbetstidens slut.

Ändring i ovanstående bör ske genom meddelande av föreskrift,
att tullpliktigt gods skall emottagas i packhuset från ordinarie lossningstids
början kl. 7 f. m. till kl. 6 e. m., utan några som helst
extra kostnader för trafikanterna.

Kostnaderna för tullvaktmästares tjänstgöring på övertid ställa
sig hos oss avsevärt dyrare än exempelvis i Danmark.

För allt arbete på övertid i Köpenhamn har den tjänsteman, som
inkallas, att uppbära arvode för minst 2 timmar och efter en beräkning
av 66 2/:, öre i timmen. Vill man lossa från två luckor, erfordras
två assistenter vid båten, en kontrollör och en assistent i tullpackhuset,
alltså sammanlagt fyra tjänstemän, och utgör kostnaden för 2
timmar kr. 5: 33. Efter dessa båda första timmars tjänstgöring betalas
endast timme för timme.

Här i Sverige skulle kostnaderna för en ångare om högst 500
registerton för lossning från två luckor för tiden exempelvis kl. 6—8

f. m. ställa sig sålunda:

Direkt från T. ex. via
utrikes ort. Malmö.

In visitation ......................................................... kr. 7: 50 kr. 1: —

Bevakning, tre man kl. 6—7.............................. »3: — »3: —

Eklärering ........................................................ » 6;-— » 6: —

Överuppsyningsmannen för packhusets öppning » 3: — » 3: —

En vaktmästare i packhuset kl. 6—7 ............... » 1:— » 1: —

Kronor 20: 50 14: —

2:17

SVERIGES ALLMÄNNA HANDELSFÖRENING.

Skall lossning ske tidigare än kl. 6 f. m., ökas kostnaderna ytterligare
med 50 %.

Från Karlstad har uttryckts särskild önskan angående borttagande
av extra avgift för arbete å övertid, om anmälan därom inkommit
minst två timmar före kontorstidens slut, ävensom att den extra avgift
av 35 öre pr kolli, som nu upptages, då transitogods extra forslas
till tullen, bör bortfalla.

13. Frågor om bevakningskostnader och avstängda bevaknings områden.

Bevakning av lossat gods, intill dess detsamma kan varda i packhus
infört, ävensom av gods, som lossats under annan tid än ordinarie
tjänstgöringstid, bör vara avgiftsfri för varuägaren eller den,
som påkallat lossning på övertid, intill 48 timmar efter fartygets slutlossning.

Tydligt är, att, om exempelvis Stockholms stad vill bekosta en
dyrbar avstängning av Stadsgårdsområdet, detta skulle i avsevärd
grad minska kostnaderna för bevakning, och bör denna minskning
komma den trafikerande allmänheten till godo.

14. Frågan om modernare arbetsmetoder.

Alldeles nödvändigt synes vara, att tullverket tillgodogör sig den
moderna teknikens hjälpmedel för det inre arbetet. Skriv-, räkne- och
dupliceringsmaskiner böra komma till betydligt ökad användning till
arbetets underlättande och därigenom tidsbesparing.

Ett önskemål för den trafikerande allmänheten, nämligen erhållande
av specificerade tullräkningar, torde kunna tillgodoses därigenom,
att samtidigt som packhusattesterna, vilka måste vara specificerade i
avseende å vikt och rubriknummer, toges en avskrift därav genom
självkopiering, vilken efter komplettering med vederbörliga uträkningar
finge utgöra tullräkning.

15. Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet av
nederlag skr edit.

Särskilda bestämmelser böra meddelas till ledning vid värdering
av nederlagsgods, och bör något ansvar för utfåendet av tullkrediten
ej åvila den enskilde tjänstemannen utan staten själv övertaga den
härmed förenade risken.

16. Frågor rörande tullverkets befattning med s. k. tullrestitutions gods.

Rörande restitutionsärendena, d. v. s. ansökningar om återbekommande
av införseltullen för reexporterad vara, som förädlats av ut -

228

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

ländska rudimaterier, har handelsföreningen i november 1912 i skrivelse
till Kungl. Maj:t framhållit önskvärdheten av ett skyndsammare
avgörande av dessa ärenden. Då någon åtgärd i anledning härav
veterligen ej vidtagits, hemställer föreningen om beaktande av ovan
angivna önskemål.

17. Andra förekommande frågor.

I ovanberörda skrivelse till Kungl. Maj:t har handelsföreningen
även hemställt om anställande av en kommissionär hos generalltullstyrelsen.
Oaktat de av styrelsen mot förslaget gjorda invändningar
anser sig handelsföreningen böra vidhålla detsamma, då de skäl, som
däremot anförts, icke synas övertygande.

Vidare har påpekats en del brister i nu rådande förhållanden
med avseende å återbetalning av för högt beräknad tull. Under det
att felande tullbelopp alltid utkräves, då den oriktiga debiteringen
uppmärksammats, beror det uteslutande på vederbörande tjänstemäns
göda vilja, huruvida godsemottagaren, om han ej själv uppmärksammat
förhållandet, erhåller kännedom om för hög debitering. I sistnämnda
fall finnes dessutom i motsats till i det förstnämnda viss
preskriptionstid stadgad. Om efter av varuemottagaren gjord ansökan
om restitution felaktig tullbehandling befinnes föreligga, återställes
beloppet icke omedelbart till klaganden utan först efter ytterligare
behandling av ärendet, som vanligen tager lång tid i anspråk.

Den omständliga proceduren för återbekommande av för högt
beräknad tull har även medfört tillämpande av ett föga tilltalande
system för avhjälpande av dylika felaktigheter, då de av vederbörande
tjänsteman upptäckas omedelbart efter det förtullningen verkställts.
Att fel från tulltjänstemannens sida kunna förekomma är en både
naturlig och fullt ursäktlig sak, som ej i och för sig bör i befordringshänseende
tillräknas den felande. Rättelse bör kunna ske utan
större omständigheter och framför allt utan praktiserande av ett mycket
olämpligt förfarande.

För att tullverket i likhet med statens övriga affärsdrivande verk
skall kunna på ett fullt rationellt sätt tillgodose de anspråk, som med
fog kunna framställas av alla parter, synes det handelsföreningen slutligen
vara av största vikt, att löneförmånerna för dess chef sättas så
höga, att utsikt finnes att till denna krävande befattning i konkurrens
med enskild företagsamhet erhålla den därtill bäst kvalificerade.
Liknande synpunkter böra alltså här göra sig gällande, som i fråga om
exempelvis järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen.

Avskrift av ett till handelsföreningen inkommet yttrande från
handelsföreningen i Norrköping bifogas.

Stockholm den 22 januari 1915.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott:

VIKTOR RAMSTEDT.

L. Killander.

Bil. I.

Vid besvarandet av diverse frågor, framställda av 1914 års tullkommission,
har Sveriges allm. handelsförenings förvaltningsutskotts
flertal, beträffande frågan n:o 10 ang. förkortning av den tid, som
gods må bötesfritt kvarligga i tullpackhus, framhållit, att förkortning
av sagda tid icke vore önskvärd. Undertecknad är emellertid av annan
mening och får mot förvaltningsutskottets ifrågavarande beslut
avgiva följande

Reservation.

Jämlikt nu gällande tullstadga § 31 får godset ligga i tullpackhus
20 dagar fritt och därefter ytterligare 20 dagar mot den ringa
avgiften av 7ä-dels % av tullbeloppet pr dag, vilken avgift dock icke
får uttagas för mer än 20 dagar, vadan godset efter 40 dagar får
utan vidare kostnad kvarligga, tills det å tullauktion försäljes. Följden
av dessa bestämmelser är, att många importörer använda tullpackhusen
som upplagsplatser och hindra på så sätt gods, som ankommer,
att få plats i packhusen.

För ett rationellt utnyttjande av packhusen och hamnanordningarna
är en snabb varuomsättning nödvändig. Gods, som inkommer,
bör fortast möjligt tullbehandlas och bortföras, så att plats för nytt
inkommande gods kan beredas. Ett sådant rationellt utnyttjande av
packhusen kan icke ske med mindre än att den avgiftsfria respittiden
inskränkes, och anser jag en inskränkning till 10 dagar för gods, angivet
till förtullning eller nederlag, och till 15 dagar för transitogods
önskvärd.

Stockholm den 19 januari 1915.

J. W. BROMAN.

Bil. II.

Till Sveriges allmänna handelsförening.

Sedan Ni begärt handelsföreningens i Norrköping yttrande i anledning
av den förestående reformen inom tullverket, har handelsföreningen
vid allmänt sammanträde den 18 december 1914 beslutat i
ärendet avgiva följande yttrande:

230

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen
och åen trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna heröres av
sättet för ärendenas handläggning inom styrelsen.

Beträffande denna punkt kan i synnerhet framhållas önskvärdheten
av att den trafikerande allmänheten vid förfrågningar pr post
hos generaltullstyrelsen erhåller omgående svar, och ej som nn ofta
är fallet erhåller svaret efter en eller annan vecka. I alla sådana
ärenden, där svar är nödvändigt i en nära framtid, måste nu förfrågan
göras pr telegraf, vilket orsakar trafikanterna onödiga kostnader.

Särskilt när olika meningar uppstå mellan trafikant och vederbörande
tulltjänsteman rörande tulltaxans tillämpning vid förtullning
av redan inkomna varor, är det av stor vikt att fortast möjligt få
besked om huru varan skall tullbehandlas.

2. Frågan om lekmannarepresentation inom styrelsen (tullfullmäktige).

Denna fråga om behövligheten härav kan besvaras med ett obetingat
ja. Fackmän från den trafikerande allmänheten, bildande en
motsvarighet till järnvägsrådet hos järnvägsstyrelsen, torde kunna uträtta
mycket till fromma för ett mera praktiskt tullbehandlingsarbete.

3. Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tullbe handlingsbyrå

utövade upplysningsverksamheten.

Den för några år sedan genom riksdagsbeslut organiserade tulltekniska
byrån fyllde endast delvis ett länge känt behov av upplysning
i tullfrågor. Dels får denna byrå endast anlitas av importörerna
själva och emot en kostnad av 4 kr. för varje upplysning av enklare
beskaffenhet, vartill kommer ersättning för kemisk analys, där sådan
behöves, med ända till kr. 25: — för varje gång, dels ock äga ej
landsortens tullkamrar rätt att där begära upplysningar. Kostnaderna
för sådana upplysningar borde bäras av tullverket och ej läggas på
trafiken. En utvidgning av den tulltekniska byrån och ett förbilligande
av dess kostnadspris i syfte att allmännare anlitas torde nog
vara önskvärt. Dessutom är t. o. m. tillvaron av denna byrå endast
obetydligt känd av trafikanterna i landsorten, och bör kännedom härom
på lämpligt sätt spridas.

4. Frågan om vinnande av största möjliga likformighet i tullbe handling.

Denna fråga anse vi vara av särdeles viktig natur. Stora olikheter
i tullbehandling av samma vara förekommer ofta å olika plåt -

SVERIGES ALLMÄNNA HANDELSFÖRENING.

231

ser, troligen beroende på ofullständiga instruktioner från generaltullstyrelsens
sida, vilka instruktioner kunna tolkas olika på olika platser.
Att här framdraga bevis- och exempel härpå är naturligtvis svårt,
då importörer anse dylikt vara en affärshemlighet, vilken utnyttjas i
konkurrenssyfte. Tullbeskattningen bör emellertid vara lika för alla,
och en reform i detta hänseende är av nöden.

5. Frågan om tull tjänstemännens av högre grad utbildning, särskilt
i tulltekniskt hänseende.

Den reseinspektion, som styrelsen senare infört och som vid olika
tullkamrar i riket hållit föredrag i tulltekniska ärenden, samt de utbildningskurser,
som styrelsen i syfte av högre utbildning åt särskilt
landsortens tjänstemän infört, böra utvidgas och befrämjas.

6. Frågan om tull tjänstemännens av lägre grad kompetens och utbildning.

Beträffande denna fråga måste det anses såsom synnerligen önskvärt,
att tulltjänstemans av lägre grad utbildning och kompetens ökades
i den grad, att lossning och lastning av tullfritt gods av vanlig
förekommande art finge efter deras bestämmande ske å tider, då tullkammarens
expedition ej är öppen. Den tidsbesparing för trafikanterna
och särskilt för rederinäringen, som härigenom skulle främjas, är
avsevärd och bör på allt sätt understödjas.

T. Frågan om användning av kvinnlig arbetskraft för kontorsgöro mål.

Renskrivnings-, kopierings- och dupliceringsarbeten, som nu i stor
utsträckning verkställas av tjänstemän av högre grad, torde utan olägenhet
kunna utföras av kvinnlig arbetskraft eller tjänstemän av lägre
grad. Vi äro härmed inne på frågan om statens slöseri med överkvalificerad
arbetskraft, och denna fråga är ju redan föremål för uppmärksamhet
från regeringens sida.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen
samt kust- och gränsbevakningen.

Berör ej handelsföreningens i Norrköping intressen.

232

SVAR PÅ PRÅGECIRKULÄR.

9. Frågan om lämpligheten av tullförvaltningarnas i rikets tre största
städer nuvarande organisation på flera avdelningar utan genomfört
gemensamt chefskap.

Berör ej Norrköpings intressen.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning
av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus.

I fråga om härvarande tullkammares expeditionstid kan som ett
synnerligt önskemål framhållas, att expeditionstiden blir lika året om.
Att som nu sker indraga expeditionstiden under en del av årets månader
och särskilt i december med den åtminstone under första hälften
rådande brådska måste anses vålla olägenheter, som böra avhjälpas.
Dessutom hava klagomål anförts över att vid härvarande tullkammare
expeditionen delvis inställes under de tre sista arbetstimmarna
av dagen.

I fråga om den tid, då gods må bötesfritt kvarligga i packhus,
kunna vi ej förorda någon inskränkning därav, utan äro de 20 dagar,
som nu stipuleras som maximum, ofta nödvändiga för att hinna
få en differens med utländsk avlastare ordnad. Det har ej heller till
vår kännedom kommit, att några olägenheter av denna föreskrift uppstått
för tullverket.

Sedan stadens redan planerade nya tullpackhus med dess emot
de gamla mångfaldigt förstorade utrymmen tagits i bruk, torde än
mindre någon förkortning av den tid, som »gods må bötesfritt kvarligga
i packhus», vara av behovet påkallad.

11. Packhuskarlsfrågan.

I denna fråga har handels- och sjöfartsnämnden i Norrköping
redan år 1912 blivit satt i tillfälle att till Kung!. Maj:ts och rikets
kommerskollegium avgiva yttrande angående förrättande av handräckningsbestyret
vid tullbehandling. Kommitterade hava ej heller
nu anledning att ställa sig på annan ståndpunkt. Ersättningen åt
packhuskarlarna för deras arbete är omöjligt att rättvisligen avpassa
efter en generell, vid alla tullkamrar passande taxa, tv de lokala
förhållandena äro sa olika uti de särskilda hamnarna, beroende på
packhusens närbelägenhet till hamnkaj och mer eller mindre moderna
lossningsanordningar m. m., varigenom kostnaden för packhusarbetet
betydligt varierar. Den i Norrköping de senaste tiotal åren oerhört
utvidgade importen har också verkat därhän, att den gamla, på mindre
trafik baserade dragarpenningstaxan nödvändigt behöver en omarbetning
och nedsättning i avgifterna.

Hela institutionen utgör för övrigt en tunga för trafiken, som bör
minskas i den mån sådant låter sig göra, och trafikanten lämnas öp -

233

SVERIGES ALLMÄNNA HANDELSFÖRENING.

pet att i vidsträcktaste män ombesörja ifrågavarande arbeten. Detta
möter ej någon svårighet här i Norrköping, varest det nu planerade
packhuset skall inrättas på ett för packhusgöromålen arbetsbesparande
sätt, för vars utförande ett priviligierat packhuskarlslag är obehövligt.

12. Sportel frågan.

Hela systemet med sportler anse vi vara föråldrat och borde utdömas.
Tjänsteman har ju lön för sitt arbete av staten, och trafiken
bör ej betungas med extra omkostnader.

13. Frågor om bev åkning skostnader och avstängda bevakningsom röiden.

Denna fråga bör utredas i samband med det praktiska användandet
av nya packhuset i Norrköping. Säkerligen kan en tillfredsställande
avstängning av bevakningsområdet utanför packhuset anordnas,
varigenom bevakningskostnader bortfalla.

14. Frågan om modernare arbetsmetoder.

Väl intet av statens verk använder sig av så uråldriga arbetsmetoder
som tullverket. En genomgripande reformering härav anse
vi alldeles nödvändig, om verket skall fungera till allmänhetens belåtenhet.
Anordningar för arbetsintensitetens uppdrivande och inbesparande
av den mänskliga arbetskraften såsom skrivmaskiner, räknemaskiner
och dupliceringsmaskiner böra anskaffas. Belysning av packhusen
bör anordnas, så att arbetet må kunna pågå även efter mörkrets
inbrott.

15. Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet av neder lagskredit.

En reform härvid anse vi alldeles nödvändig. Sedan nu värdedeklaration
å alla importvaror föreskrivits uti angivningsinlagan, torde
pantvärdet vid beviljande av nederlagskredit kunna bestämmas
efter denna deklaration. Att därvid beräkna pantvärdet till 50 % av
deklarationsvärdet torde vara fullt betryggande för tullverket, i synnerhet
om föreskrifter därtill utfärdas om att betryggande brandförsäkringshandling
även skall av varuägaren deponeras i tullverket.

16. Frågor rörande tullverkets befattning med s. k. tullrestitutions gods.

Denna fråga är av stor betydelse för vår export av helfärdiga
industrialster. Förordningarna på detta område äro bristfälliga, och

234

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

en reformering clärav samt modernisering till likhet med kringliggande
länder är nödvändig.

Norrköping den 21 december 1914.

A handelsföreningens i Norrköping vägnar:

E. F. APPELTOFFT.

Carl H. Pripp.

24. Sveriges minuthandlares riksförbund

har lämnat frågecirkuläret obesvarat.

25. Skrivelse från Göteborgs minuthandelsförening.

Till 1914 års tullkommission, Stockholm.

Med anledning av cirkulärskrivelsen av den 19 sistlidne november
få vi härjämte lämna svar på en del av de framställda frågorna.

3. Frågan 3 besvaras med ja.

4. Vad frågan 4 beträffar bedja vi få anföra, att det är av största
vikt, att likformighet i tullbehandlingen kommer till stånd, vilket
krav obetingat bör ställas på det ämbetsverk, som verkställer taxeringen,
enligt vilken denna pålaga av trafikanten uttages.

Under nuvarande förhållanden sker härutinnan mycken orättvisa,
i det att vid olika tullkamrar och till och med vid samma tullkammares
olika förtullningsexpeditioner en och samma vara hänföres till
olika rubriker, och blir tullavgiften härigenom högre för den ene än
för den andre. I konkurrenshänseende emellan affärsmän utnyttjas
denna skillnad ofta till skada för den, som måst erlägga den högre
tullen, och som härigenom kan bliva hindrad i utövandet av sitt lagliga
näringsfång. Det har inträffat, att uppsvensk firma sålunda importerat
varor över skånsk hamn och sålt dem fritt förtullade till
pris, som angivit, att tullen där beräknats mycket lägre än som skulle
varit fallet vid annan tullkammare. Dylikt missförhållande är ej
ägnat att stärka affärsmoralen.

Då förtullning skall verkställas, får man ofta vänta i timmar eller
till och med i dagar för att komma i tur vid vederbörande expedition.
De mindre importörerna, vilka väl utgöra flertalet av trafikanterna,
kunna sällan för det härigenom tidsödande förtullningsarbetet
avvara andra än yngre och i branschen mindre erfarne personer, vilka
på grund av oförstånd ej veta att tillvarataga de intressen, som de
företräda, eller om vilkas avvikande meningsyttringar vederbörande
tjänsteman ej tager notis.

23f>

GÖTEBORGS MINUTH ANDELSFÖRENING.

De felaktigheter, som sålunda uppstå, bliva kända först, då tullen
är erlagd och varan blivit utlämnad till ägaren, varför denne, inseende
svårigheten i att sedan vinna rättelse, låter saken bero. Påpekar
man, att vid annat tillfälle tullen för samma vara beräknats annorlunda,
kanske får man till svar: man bör klaga över förtullningen.

De större importörerna, vilka hava i sin bransch fullt kunniga
och i tullgöromålen erfarne förtullare, förstå vid meningsskiljaktigheter
framlägga giltiga skäl eller vidtaga för rättelse erforderliga åtgärder,
beröras i mindre grad av ovan påpekade olägenheter.

5. I frågan n:o 5 gjorda framställan om tulltjänstemäns av
högre grad utbildning i tulltekniskt avseende anse vi vara ett av
medlen till avlägsnande av ovan berörda missförhållande.

Därjämte bör för samma ändamåls vinnande, och vilket torde
avses i frågan n:o 3, styrelsens upplysningsverksamhet utvidgas på
så sätt, att det på tullkamrarna nu befintliga, för tjänstemännen avsedda
tullexikon omredigeras till större lättfattlighet och genom uppdelning
av till varje bransch hörande varugrupper i särskilt band, så
att t. ex. matvarubranschen, textilbranschen, järn- och maskinbranschen
samt kemikaliebranschen kunde erhålla vardera sitt band tillgängligt
för allmänheten. Uppdelningen torde lämpligast ske med
tillhjälp av handelssakkunniga inom resp. fack.

6. Bland lättnader för trafikanter, som kunna utan större kostnad
för tullverket åvägabringas, anses i frågan 6 omnämnda större
utbildning och kompetens av lägre tulltjänstemän, så att vid tillfällen
av större brådska flera vågar kunde vid varje tullexpedition stå under
överinseende av kammarskrivaren med en underordnad tjänsteman
vid varje våg.

13. Att bevakningskostnaderna minskas och borttagas i låsta
skjul samt att bevakningskostnaden för första natten bortfaller.

14. Till lättnad för trafikanter böra tullräkningarna vara specificerade,
då bättre kontroll härigenom vinnes dels vid varornas prisberäkning
och dels över den person, som för varuägarens räkning
verkställer förtullningen.

17. Det skulle mycket vinnas på en återgång till värdefull på
en mängd artiklar, vilka förut beräknats efter värde. Den numera
införda vikttullen är vid förtullning tidsödande och mindre rättvis,
i det att många artiklar, vilka förut drogo 10 % på värdet, nu endast
draga 1 å 2 %, under det att en del mindervärdiga men tunga artiklar
kunna draga upp till 50 %, vadan tullen för dessa verkar prohibitiv.

18. En annan olägenhet, som bör undanrödjas, är svårigheten
att få bestämt svar på vad en vara enligt förevisat prov vid import
kan beräknas kosta i tull. Under nuvarande förhållanden måste man
för svar härpå hänvända sig till generaltullstyrelsen och erlägga en
avgift av 4 kronor. Detta förorsakar en tidsförlust, som stundom kan
orsaka, att t. ex. ett leveransanbud ej kan inlämnas i rätt tid eller
att en utländsk offert ej kan inom stipulerad tid besvaras och sålunda
en planerad affär omintetgöras. Därför bör tullmyndigheten på

236

SVAR PA FRÅGECIRKULÄR.

åtminstone varje större tullkammare få befogenhet att definitivt besvara
sådan förfrågan, utan annan kostnad för den frågande än porto
och frakt för provet. Som det nu är kan man, om frågan ej tarvar
avgörande i förtid, gratis få överklaga gjord tullbehandling och sålunda
få frågan avgjord utan någon som helst kostnad.

19. Att expeditionstiden utsträckes, i synnerhet under höstmånaderna,
samt att expeditionen oavbrutet under hela året pågår fr. kl.
9 f. m. till kl. 5 e. m.

20. Att varuimportör beviljas rättighet granska ankommen vara,
innan inlaga inlämnas.

21. Att varuemottagare hålles skadeslös för den skada, som kan
drabba hans vara efter ankomsten hit från utlandet, innan han äger
dispositionsrätt över densamma.

Göteborg den 15 jan. 1915.

Göteborgs minuthandelsförening:

Rob. Lindstrand. C. M. Block.

Enl. uppdrag.

26. Skrivelse från Hälsingborgs köpmannaförening.

Till 1914 års tullkommission, Stockholm.

Sedan köpmannaföreningen uti skrivelse den 19 nästlidne november
anmodats att fästa kommissionens uppmärksamhet å befintliga
brister i tullverkets nuvarande organisation, ävensom att giva kommissionen
tillkänna de önskemål, som från de av föreningen representerade
näringsidkarnas sida göra sig gällande i avseende å verkets
tillämnade omorganisering, så får köpmannaföreningen i anledning
härav anföra, att av de utav kommissionen särskilt angivna frågorna,
rörande vilka yttrande vore önskvärt, de med n:r 3, 6, 8, 9, 11, 12
och 15 betecknade frågorna icke föranleda något uttalande från föreningens
sida, varemot föreningen i övrigt får avgiva följande yttrande:

Rörande ärendenas behandling inom generaltullstyrelsen är synnerligen
önskvärt, att ärendena vinna den möjligast skyndsamma
handläggning, och torde för ändamålet en tillökning i tullbehandlingsbyråns
personal eventuellt vara erforderlig.

I fråga om lämpligheten av lekmannarepresentation inom generaltullstyrelsen,
anser köpmannaföreningen, därest representationen
kommer att utgöras av tullfullmäktige, vilka — i analogi med järnvägsfullmäktige
inom kungl. järnvägsstyrelsen — skola sammanträda
allenast vid enstaka tillfällen för att yttra sig över särskilda, till dem
hänskjuta^ frågor, att därigenom är ringa eller intet att vinna.
Skulle däremot lekmän komma att deltaga i behandlingen av och besluten
uti ärendena i allmänhet inom styrelsen såsom ordinarie med -

237

HÄLSINGBORGS KÖPM ANN A FÖRENING.

lemmar av densamma, torde detta få anses som en ej obetydlig fördel
för allmänheten.

Frågan om vinnande av största möjliga likformighet i tullbehandlingen
torde på det närmaste sammanhänga med de högre tulltjänstemännens
tulltekniska insikter, vadan, därest den nuvarande utbildningen
i tulltekniskt hänseende är bristfällig, bot bör rådas härför.

Att för kontorsgöromål använda kvinnlig arbetskraft finner föreningen
icke lämpligt.

Beträffande expeditionslokalernas anordnande får föreningen framhålla
önskvärdheten av ett sammanförande, så långt möjligt är, av
de lokaler, där godset angives till förtullning, tull behandlingen äger
rum och tullavgiften erlägges. Den tid, under vilken gods får bötesfritt
kvarligga i packhus, torde icke utan avsevärda olägenheter för
allmänheten kunna förkortas. Vad angår påföljden för underlåtenhet
att inom vederbörlig tid avlämna angivningsinlaga, skulle till och med
kunna ifrågasättas, att denna borde lindras, enär varuägarens underlåtenhet
att angiva godset ofta icke är självförvållad, samt påföljden
står i missförhållande till påföljden för underlätet erläggande av tullavgiften
och underlätet avhämtande av gods. Däremot torde icke
någon berättigad anmärkning kunna framställas mot att påföljden för
dessa båda senare slag av underlåtenhet skärptes, till och med ganska
kännbart.

I fråga om bevakningskostnader anser föreningen, att alla dylika
böra borttagas beträffande gods, som finnes upplagt inom tullbevakningsområdet.

Ehuru den under 14 upptagna frågan närmast torde avse tullverkets
arbetsmetoder vid själva tullbehandlingen, finner föreningen
sig dock här böra framhålla, att det för minskande av personal inom
verket och därigenom jämväl av omkostnaderna för detsamma är
önskvärt, att t. ex. skrivmaskiner, kopieringsanordningar m. fl. moderna
kontorsutensilier komma till användning inom verket.

Avgörandet av frågor rörande tullrestitution enligt 8 § 1 mom.
av kungl. tulltaxeförordningen torde för undvikande av tidspillan
lämpligen böra från generaltullstyrelsen till vederbörande tullförvaltningar
överflyttas.

Slutligen vill föreningen föreslå sådan ändring i 24 § 1 mom.
sista punkten uti gällande tullstadga, att jämväl å andra orter, än
där särskild packhusförvaltning finnes, tullbehandling må äga rum i
den ordning, varuägare anmäla sig till expedition.

Hälsingborg den 31 december 1914.

För Hälsingborgs köpmannaförening:

MALTE SOMMELIUS.

Hugo Sandell.

238

SVAR PÅ FRÅGECIIRKULÄR.

27. Skrivelse från Landskrona handelsförening.

Till 1914 års tnllkommission, Stockholm.

Landskrona handelsförening vill med anledning av Eder i cirkulärskrivelsen
av den 19 november 1914 (till föreningen ingången i
juni 1915) i anslutning till däri framställda frågor avgiva följande
yttrande:

1. Ett allmänt önskemål är ett snabbare avgörande av de ärenden,
som hänskjutas till generaltullstyrelsen, samt att en till kungl.
st. ställd ansökan bleve utan extra kostnad av kungl. st. skriftligen
besvarad.

2. För ärendenas allsidiga behandling vore det säkerligen fördelaktigt,
om styrelsen kompletterades med några i tullangelägenheter
förfarne köpmän.

3. Angående tullupplysningsbyråns verksamhet vore önskvärt, att
avgifterna bestämdes i överensstämmelse med allmänna handelskemisters
priser.

4. Föreningen anser det vara en av kungl. st:s uppgifter att
tillse, det tullbehandlingen av samma varuslag blir lika inom hela
landet, och att kungl. st. med skärpa beivrar och klargör alla kända
fall med olika tullbehandling.

6. Önskvärt, att, när yngre tjänsteman nått nödig erfarenhet
och säkerhet, åt sådan kunde uppdragas enklare tullärendens behandling.

7. Kvinnlig arbetskraft torde vara olämplig, utom möjligen för
enklare kontorsgöromål.

8. Föreningen förmenar, att en del högre tjänster vid gräns- och
tullbevakningen lämpligen kunna indragas och deras uppgift överföras
på resp. lokalförvaltningar.

10. Förhållandena inom härvarande tullområde synas f. n.
lämpliga.

11. Föreningen har ingen anledning att däröver avgiva yttrande,
enär vi lyckligtvis sakna denna egendomliga institution.

12. Då allt sportelväsen, principiellt sett, är förkastligt, bör det
inskränkas i högsta möjliga grad.

13. Föreningen anser, att bevakningsavgift bör erläggas först
för tid 48 timmar efter slutlossning, dock aldrig inom tullkammarområdet.

14. Föreningen förnyar framställningen om att tullräkningar
noggrant specificeras, vilket, om moderna kontorsmetoder användas,
utan större svårighet torde kunna åstadkommas.

16. Reglering av tullrestitutionsbelopp fördröjes allt för ofta,
längre än som kan synas nödigt. Om beloppen äro större förorsakar

LANDSKRONA HANDELSFÖRENING.

239

dröjsmålet därtill onödiga ränteförluster, varför föreningen vill fästa
uppmärksamheten på behovet av en ändring härutinnan.

17. Slutligen vill föreningen uttala sin förhoppning om att det
allmänt och ofta framställda önskemålet om varumottagarens rätt att
före förtullning undersöka varan nu måtte bifallas.

Landskrona den 15 juni 1915.

Landskrona handelsförening:

A. J. PETERSSON.

Frans Eländer.

28. Skrivelse från Stockholms köpmansklubb.

Till 1914 års tullkommission, Stockholm.

Stockholms köpmansklubbs nämnd, som mottagit Eder skrivelse
av den 19 sistlidne november med anhållan, att klubben ville yttra
sig över vissa i Eder skrivelse omnämnda frågor, tillsatte med anledning
härav en kommitté. Sedan denna slutfört sitt uppdrag och avgivit
yttrande, har jag härmed äran att å klubbens vägnar överlämna
detsamma,

Stockholm den 26 april 1915.

E. ÖHMAN.

Stockholms köpmansklubbs sekreterare.

Till Stockholms köpmansklubbs nämnd.

Den av nämnden den 1 december 1914 tillsatta kommittén, bestående
av herrar J. W. Broman, Hans Fr. Hansen, Karl Hildebrand,
Carl Höglund och Ernst G. Svanström, bland vilka undertecknad
Broman blivit utsedd till ordförande, med uppdrag att avgiva yttrande
till 1914 års tullkommission, får härmed äran efter fullgjort
uppdrag överlämna förslag till yttrande.

Stockholm den 6 april 1915.

A kommitténs vägnar:

J. W. BROMAN.

C. O. Lcmdegren.

240

SVAR PÅ FRÄGECIRKULÄR.

1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen
och den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna beröres
av sättet för. ärendenas handläggning inom styrelsen.

Vid reglerandet av förhållandet mellan allmänheten och generaltullstyrelsen
kräver särskilt den affärsidkande skyndsamt avgörande
av de ärenden, som underställas styrelsen, minsta möjliga formalism
vid ärendenas behandling och därjämte minsta möjliga kostnader.
Trafikanterna hava i allmänhet den föreställningen, att tullärenden
ej behandlas så snabbt, som möjligt och önskligt vore, och att formalistiska
synpunkter få göra sig för mycket gällande. Nu rådande
stora svårigheter för affärslivet ha ytterligare visat vikten av att tullverket
fungerar med snabbhet och precision samt utan den formalism,
som i åtskilliga fall kommit till synes.

En av orsakerna till den anmärkta långsamheten i tullbehandlingen
är de underordnade tullmyndigheternas ringa självständighet,
varigenom generaltullstyrelsens arbetsbörda onödigtvis ökas med en
del obetydliga ärenden.

Vid fattande av beslut över gjord ansökan vore det önskligt,
att sökanden tillställdes skriftlig uppgift, om densamma bifallits eller
ej, varjämte fatalietid, där sådan förekommer, tydligt bör angivas i
styrelsens utlåtande.

Vid fall av klagomål över oriktig tullbehandling bör klaganden
äga rätt att bli hörd samt att inkomma med erinringar.

2. Frågan om lekmannarepresentation inom styrelsen
(tullfullmäktige).

Det är av stor vikt för ett gott samarbete mellan tullverket och
den trafikerande allmänheten, att den senare vid vissa frågors behandling
må bli representerad i styrelsen. Detta samarbete kan tänkas
ordnat på flera sätt. Antingen genom en permanent lekmannarepresentation
inom styrelsen eller ock genom utseende av särskilda sakkunniga,
vilka skulle träda i funktion i vissa fall och därvid hava
rätt att deltaga i besluten.

Klubben anser sistnämnda alternativ fördelaktigast och föreslår,
att ett antal sakkunniga på handelns olika områden tillsättas av Kungl.
Maj:t efter förslag av handelskamrarna. Styrelsen skulle vara skyldig
att vid utgivande av författningar berörande allmänheten höra de
sakkunniga, varjämte dessa på trafikants begäran skulle av styrelsen
tillkallas vid vissa ärendens avgörande. Dessa sakkunniga skulle på
bättre sätt än en permanent institution tillgodose den trafikerande
allmänhetens intressen, enär desamma skulle stå i bättre kontakt med
affärslivet och dess krav på tullverkets anpassning efter dess behov.

STOCKHOLMS KOPMANSKLUltB.

241

3. Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tullbehandlingsbyrå
utövade upplysningsverksamheten.

År 1907 utfärdades bestämmelser angående rätt att å tullverkets
tullbehandlings- och upplysningsbyrå erhålla bindande upplysningar
rörande tullbehandling av varor, avsedda för import. Tillkomsten av
denna förordning mottogs med tillfredsställelse. Emellertid hava anmärkningar
riktats mot det långsamma besvarandet av ingångna förfrågningar.
Ett önskemål är även, att begärda upplysningar måtte
lämnas avgiftsfritt utom i det fall, att tullverket ådragits särskilda
utgifter för desammas meddelande, i vilket fall de böra lämnas så
billigt som möjligt. De genom tullverket utförda kemiska analyserna
hava stundom visat sig dyrare än om eu handelskemist hade anlitats.
För att råda bot härpå kunde ifrågasättas att utvidga tullverkets
•egna laboratorier.

4. Frågan om vinnande av största möjliga likformighet
i tullbehandling.

Ofta inträffar vid tullbehandling av en viss vara, att denna behandlas
olika på olika platser, ibland vid olika tullexpeditioner på
•■samma ort. I vissa fall kan detta bero på att varuförteckningen till
tulltaxan är ofullständig, men huvudorsaken torde vara att söka i
bristande inspektion av de olika tullplatserna. En särskild inspektion
borde därför inrättas för att söka åstadkomma enhetlighet vid tullbehandlingen.

De lokala tullmyndigheterna skulle även åläggas att till inspektionen
inkomma med särskild redogörelse över tullbehandlingen av de
varuslag, vilka ej finnas angivna i varuförteckningen eller angående
vilkas rubricering i tulltaxan olika meningar kunna råda.

5. Frågan om tulltjänstemännens av högre grad utbildning,
särskilt i tidltekniskt hänseende.

Tulltjänstemannens av högre grad kompetens bör vara så omfattande
som möjligt. För den praktiska utbildningen är det av stor
vikt, att tjänstemännen få alternera vid de olika avdelningarna. Vid
befordran bör främst tagas hänsyn till rutin och teknisk kompetens
och i andra rummet till antalet tjänsteår.

6. Frågan om tulltjänstemännens av lägre grad kompetens
och utbildning.

Användandet av överkvalificerad arbetskraft bör i möjligaste måtto
undvikas. Enklare tullbehandlingsgöromål böra med fördel kunna

242

SVAR PÅ FRÅGECIRKTJLÄR.

utföras av personal av lägre grad. I synnerhet är det av vikt, att
tjänstemän av lägre grad, tjänstgörande vid förtullningsplatser, där
ej tullkammare finnes, erhålla en sådan utbildning, att de kunde utföra
enklare tullbehandlingar. Som förhållandena nu äro, tillkalla»
en högre tjänsteman från närmaste tullkammare även för den enklaste
tullbehandling, vilket förfaringssätt endast förorsakar tidspillan jämte
onödiga kostnader för varuemottagaren.

7. -----—--------------

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen

samt kust- och gränsbevakningen.

Vid övervägande av denna fråga bör först fastställas, att vid åtskilliga
tillfällen brist på tjänstemän är rådande, så att t. ex. båtar
nödgats avgå utan att kunna mottaga anmäld last och järnvägsvagnar
av samma orsak ej kunnat bli lastade, samtidigt som slöseri med
arbetskraft kunnat konstateras på andra håll.

9. Frågän om lämpligheten av tullförvaltningarnas i rikets tre största
städer nuvarande organisation på flera avdelningar
utan genomfört gemensamt chefskap.

Köpmansklubben anser det vara synnerligen lämpligt, att i de tre
största städerna de lokala avdelningarna av tullförvaltningen sammanföras
under gemensamt chefskap. I synnerhet gäller detta om huvudstaden
och Göteborg. Chefen, med titel t. ex. tulldirektör, bör hava
samma befogenhet, som tillkom tulldirektören i Göteborg före senaste
omregleringen, och kunde lämpligen utses bland avdelningscheferna,
vadan ingen ny befattning behövde ifrågakomma. Han skulle hava
rättighet att självständigt avgöra smärre ärenden, vilka nu hänskjutas
till styrelsens avgörande, övervaka, att nödig cirkulation bland tjänstemännen
å de olika avdelningarna ägde rum, samt i övrigt befrämja
samarbetet mellan avdelningarna.

I samband härmed vill klubben framhålla önskvärdheten av att
för vinnande av större snabbhet och reda i tullbehandlingsärendenas
handläggning desamma avgöras så vitt möjligt på en expedition och
ej, som nu ofta är fallet, trafikanten skickas från den ena till den andra.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning
av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus.

Nuvarande bestämmelser om den tid, gods bötesfritt må kvarligga
i packhus, synas ej vara ägnade att befordra ett rationellt utnyttjande
av packhus och hamnanordningar. Principen härvidlag bör

STOCKHOLMS KÖPMANSKLUBB.

24:)

vara den, att möjligast snabba varuomsättning eftersträvas. Detta
motverkas av de nuvarande bestämmelserna, enligt vilka gods får fritt
ligga i tullpackhus under 20 dagar och därefter ytterligare 20 dagar
mot den obetydliga dagavgiften av Yj-dels % av tullbeloppet å tullpliktigt
gods och ''/,,,-dels % av värdet å tullfritt gods. Denna avgift
får ej uttagas för mera än 20 dagar. Efter förloppet av 40 dagar
kunna alltså tullpackhusens dyrbara utrymmen användas som importörernas
privata upplagsplatser, tills godset å tullauktion försäljes.
Den avgiftsfria tidsfristen torde lämpligen kunna förkortas, förslagsvis
till 10 dagar för gods, angivet till förtullning eller nederlag, och till
15 dagar för transitogods.

11. Packhuskarhfräf/an.

De flesta köpmän torde vara eniga om den åsikten, att det arbete,
för vilket de s. k. dragarpengarna utgöra ersättning, och vilket å
vissa platser utföres av särskilt privilegierat folk, bör bekostas av tullverket
och ej som nu av den trafikerande allmänheten, en åsikt, som
många gånger med styrka framhållits av skilda handelskorporationer.
Särskilt äro kostnaderna för tullbehandling å de platser, där privilegierade
packhuskarlar finnas, betydligt högre än där varuägaren får
betjäna sig av eget folk. Denna ökade kostnad drabbar i synnerhet
grövre gods, som väges å kaj, och saknar ej betydelse ur konkurrenssynpunkt.

12. Sportelfrågan.

För allt det arbete och de anordningar, som betingas av tulltrafikens
omfattning, borde staten ensam bära kostnaderna med undantag
för de anordningar, som bereda en trafikant särskilda förmåner
eller föranleda extra åtgärder från tullmyndighets sida. Nuvarande
sporteltaxa av 1910 beredde vissa lättnader i hithörande förhållanden
men innehöll dessutom en bestämmelse, som medgiver tull tjänstemännen
rätt att ingå ackord med trafikerande rörande dem tillkommande
ersättning. Denna sistnämnda bestämmelse har gjort lättnaderna
i sporteltaxan illusoriska, då den trafikerande ofta måste
underkasta sig ackordet för att ej bliva fördröjd. Detta gäller i synnerhet
ångare i trafik mellan Sverige och angränsande länder. Ackordsbestämmelsen
borde därför modifieras därhän, att ackordet ej bleve
väsentligt dyrare än enligt sporteltaxans bestämmelser. Ett annat
önskemål är, att tullpliktigt gods bör mottagas i packhus under den
ordinarie lossningstiden i hamn utan extra kostnader. Under nuvavarande
förhållanden öppnas packhusen först kl. 9 f. m. och stängas
senast kl. 5 e. m., då däremot i regel lossningsarbetet börjar tidigare
och slutar senare, vilket för varuägaren orsakar extra kostnader till
ersättning åt den tullpersonal, som å övertiden håller packhuset Öppet.

244

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

13. Frågor om bevåkningskostnader och avstängda bevaknings områden.

Bevakning av lossat gods, tills detsamma kan införas i tullpackhus
eller därmed jämnställd lokal, förorsakar ofta den trafikerande
allmänheten onödiga kostnader, dels genom styrelsens stora krav på
med packhus jämnställt område, dels genom opraktiska anordningar
vid bevakningen. Då huvudsakligen styckegods införes i tullpackhusen,
under det att andra varor endast i mån av utrymme dit införas,
komma ofta stora partier att ligga utanför, vilket orsakar stora
kostnader.

Icke blott det gods, som kvarligger å kaj, utan även det, som
intages i de s. k. varuskjulen vid Skeppsbron i Stockholm, vilka dock
äro försedda med kronans lås, draga sådan extra bevakningskostnad.
I bevakningshänseende likställas alltså dessa skjul med öppen kajplats
men räknas vid debitering av dragarpengar som packhus. Det
är orimligt, att den trafikerande allmänheten skall betala extra avgifter
av den orsak, att styrelsen ställer för stora krav på de lokaler,
som skola kunna godkännas som packhus. Om man jämför styrelsens
anspråk på betryggande förvaringsställe för gods med t. ex. statens
järnvägars, finner man, att järnvägen ofta nöjer sig med magasin av
den enklaste beskaffenhet till förvaring av såväl transito- som nederlagsgods.
Förklaringen kanske ligger däri, att staten själv får bekosta
järnvägarnas magasin, under det att tullverkets bekostas av kommunen
eller av enskilda trafikanter.

Ett missförhållande, som bör påpekas, är slöseriet med bevakningsmanskap,
då det gäller gods, som utlossats från bredvid varandra liggande
ångare. Även om denna bevakning mycket väl skulle kunna
bestridas av en enda vaktmästare, placeras enligt rådande kutym en
dylik vid från varje särskild båt lossat gods.

Bestämmelsen om ersättning för bevakning under ordinarie tjänstgöringstid
bör utgå. I de fall, då begärd tullbehandling ej kan företagas
i brist på tullpersonal, bör varuägaren befrias från erläggande
av bevakningskostnader.

14. Frågan om modernare arbetsmetoder.

Kravet på införande av modernare arbetsmetoder har under senare
tider alltmer gjort sig gällande. Användande av tidsbesparande tekniska
hjälpmedel är numera inom varje affärsgren en given sak.

Tullbehandlingen bör förenklas, så att ej som nu densamma för
varor, tillhörande samma sändning, försiggår på ett flertal olika avdelningar.

Enligt nu gällande bestämmelser är provvägning av gods tillåten
i vissa av Kungl. Maj:t bestämda fall. Denna provvägning må få
äga rum, då varuemottagaren kan styrka, att ett visst varuparti utgöres
av likformiga enheter med samma netto vikt och fallande under

STOCKHOLMS KÖPMAN8KLUBB. 245

samma rubrik i tulltaxan. Rätten att bestämma, huruvida provvägning
må få äga rum, bör överlämnas till vederbörande tullavdelningschef.

Kravet å specificerade tullräkningar har länge gjort sig gällande.
Desamma böra ej förvaras i öppna fack, tillgängliga för vem som
helst, såsom nu är fallet, då de lätt kunna komma i obehöriga
händer och ofta återläggas i orätta fack, vilket i och för sig kan
åstadkomma skada, vilken kan bli ännu större, om kravet på räkningarnas
specificering genomföres. Räkningarna böra utlämnas från
expeditionen eller tillställas trafikant per post.

Enligt nu gällande bestämmelser får haveri- och transitogods ej
förvaras i samma tullverkets magasin som nederlagsgods, emedan
haverigods sorterar under tullbevakningsinspektionen och nederlagsoch
transitogods under nederlagskontoret. Häruti bör ändring ske.
Likaså bör transitogods få inläggas i varje av tullverket godkänt
nederlagsmagasin.

Anslag, upptagande anvisningar över av tullverket föreskrivna
formaliteter jämte hänvisningar till olika avdelningar, böra till den
trafikerande allmänhetens tjänst uppsättas i tullverkets samtliga lokaler.

Större affärsföretag hava numera en avdelning med uteslutande
uppgift att med uppmärksamhet följa den rent tekniska sidan av arbetet,
att föreslå förbättringar i organisationen av arbets- och tidsbesparande
art etc. En dylik avdelning inom tullverket skulle säkerligen
bliva till gagn såväl för detta som allmänheten.

15. Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet
av nederlagskredit.

Vid bestämmandet av nederlagskredit å gods, som ligger som
säkerhet för anstånd med tullavgifters erläggande, har den hittillsvarande
principen att sätta värdet mycket lågt sin grund i den risk,
tjänstemännen kunna anses löpa, vilken risk bör överflyttas från tullpersonalen
till staten. Antalet artiklar, vilka kunna ifrågakomma
som säkerhet vid beviljandet av denna kredit, bör ökas. Vid bestämmandet
av varuvärdet hava respektive tullmyndigheter säker vägledning
i den obligatoriska värdedeklarationen, varjämte de kunna erhålla
sakkunniga uppgifter genom handelskamrarna, varigenom pantvärdena
kunna sättas högre än nu är fallet.

16. Frågor rörande tullverkets befattning med s. k. tullrestitutionsgods.

Ett önskemål härvidlag är större snabbhet vid tullrestitutionsärendens
behandling, och bör förfarandet vid reexport av postpaket
som restitutionsgods förenklas.

246

SVAR PÅ PRÅGECIEKULÄR.

17. Andra förekommande frågor.

Varuägare bör tillåtas borttaga alla märken såsom firma- och
varumärken å transitoexportgods med undantag av igenkänningsmärke,
som upptages i konossement och rulla.

Till grund för handelsstatistiken ligga som bekant tullhandlingarna.
Primäruppgifterna insamlas från tullkamrarna och bearbetas
av tullstyrelsens statistiska avdelning för att därefter tillställas kommerskollegium
för slutlig bearbetning. Statistikens utarbetande inom
tullverket medför emellertid stora olägenheter för revisionsarbetet
därstädes. Räkenskaperna insändas för revision men överlämnas,
innan densamma ägt rum, till statistisk bearbetning. Härigenom fördröjes
revisionen högst väsentligt, ibland upp till ett hälft år, vilket
förhållande kan vålla stora olägenheter för såväl affärsmän som tullverket.
Eu snabb revision av tullkamrarnas räkenskaper är av den
största vikt och bör äga rum omedelbart efter räkenskapernas insändande
till styrelsen.

Tjänstemän av alla grader böra åläggas absolut tystnadsplikt
rörande allt, som kan komma till deras kännedom under den trafikerande
allmänhetens beröring med tullverket.

Det är av högsta rikt, att vid tillsättande av chefer för tullverkets
olika avdelningar det strängaste urval sker, att praktiska meriter och
organisationsförmåga tillmätas avgörande betydelse, samt att löneförhållandena
för tullverkets chef högst väsentligt förbättrats.

Det råder numera inom affärslivets alla områden en tävlan att
tillförsäkra sig organisatoriska förmågor, och de löneförmåner, som
erbjudas, överstiga i allmänhet de, som staten anser sig kunna erbjuda.
I fråga om ett för näringslivet så viktigt verk som tullverket borde
dess chef i lönehänseende åtminstone vara jämnställd med cheferna
för statens järnvägar och vattenfallsstyrelsen.

29. Skrivelse från Örebro allmänna minuthandelsförening.

Till 1914 års tullkommission.

Då det genom cirkulär framställts önskan, det Örebro allmänna
minuthandelsförening måtte yttra sig över frågor rörande vissa förhållanden
i tullverkets organisation, vill föreningen härmed avgiva
följande:

Frågan 2.

Rörande lekmannarepresentation inom generaltullstyrelsen bör vara
lämpligt, att vid förekommande behov generaltullstyrelsen må äga att
tillkalla dylik.

Frågan 10.

Körande den tid, gods må bötesfritt kvarligga å packhus, synes
oss önskligt, det nu gällande bestämmelser bibehållas.

Dessutom tillåta vi oss framhålla önskvärdheten av att tullexpedition
måtte hållas öppen längre tid pr dag än hittills.

Angående övriga i cirkuläret framställda spörsmål tilltror föreningen
sig icke att yttra sig över desamma.

Örebro den 12 maj 1915.

Vördsamt

för Örebro allmänna minuthandelsförening:

J. G. FUNCK.

Wictor Blomberg.

SO. Skrivelse från föreningen Sveriges kolonial var uengrossister.

Till 1914 års tullkommission.

I skrivelse den 19 november 1914 har Ni anhållit, att föreningen
Sveriges kolonialvaruengrossister, med stöd av de erfarenheter, som
de av föreningen representerade näringsidkarne förvärvat under sin
beröring med tullverket, måtte till Eder inkomma med yttrande angående
befintliga brister i tullverkets organisation ävensom giva Eder
tillkänna de önskemål, som från föreningens sida kunde göra sig
gällande i avseende å verkets tillämnade organisation.

Med anledning härav får föreningen, i anslutning till de av Eder
särskilt uppgivna frågorna, anföra följande.

1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen och
den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna heröres av sättet
för ärendenas handläggning inom styrelsen.

Föreningen vill härutinnan såsom ett generellt önskemål uttala,
att ärendenas behandling måste ske med större snabbhet, än för närvarande
äger rum. Eventuellt skulle detta kunna vinnas, om generaltullstyrelsens
arbetsbörda minskades så till vida, att vissa enklare ärenden
finge avgöras av de närmast under styrelsen stående lokala tullmyndigheterna.

Tillika har föreningen ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke
skriftligt svar å en hos generaltullstyrelsen gjord ansökan kunde tillställas
sökanden utan avgift, varigenom det nu tillämpade systemet,
att styrelsens beslut allenast företes för delgivning, skulle upphöra.

248

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

2. Frågan om lekmannarepresmtation inom styrelsen (tullfullmäktige).

Föreningen anser det helt visst vara fördelaktigt, att lekmannaintresset
bleve representerat inom generaltullstyrelsen. Lekmännens
antal borde uppgå till 3.

3. Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tullbehandlingsbyrå
utövade upplysningsverksamheten.

Föreningen har ej funnit anledning att hemställa om någon utvidgning
av tullbehandlingsbyråns verksamhet.

Beträffande byråns nuvarande verksamhet vill föreningen emellertid
framhålla önskvärdheten av att de meddelade upplysningarna måtte
i skriftlig form lämnas utan avgift. Detta torde dock naturligen ej
kunna låta sig göra i fråga om kemiska analyser av t. ex. sirap, vilka
ju förorsaka tullverket särskilda kostnader. För att kostnaderna för
dylika undersökningar måtte kunna i största möjliga mån begränsas,
vill föreningen dock ifrågasätta, huruvida icke generaltullstyrelsen
kunde i större utsträckning medgiva, att undersökningarna verkställdes
på kemisk-tekniska anstalter, eller ock att inom generaltullstyrelsen
inrättades ett särskilt laboratorium, varest undersökningarna kundeutföras
efter en särskilt fastställd taxa, vilkens prisbestämmelser icke
borde vara högre än de pris, som i allmänhet tillämpas av de kemisktekniska
anstalterna och handelskemisterna.

4. Frågan om vinnande av största möjliga likformighet i tullbehandling.

Föreningen vill framhålla, att det förekommit, att tullbehandlingen
av ett och samma varuslag visat olika resultat å olika tullplatser.
Att härutinnan en ändring måste ske, är otvetydigt, även om föreningen
icke ser sig i stånd att föreslå en lämplig utväg. Dessa förhållanden
skulle emellertid lätt kunna föranleda, att importen av ett.
varuslag alltid skedde över en viss, för importören mera fördelaktig;
tullplats.

5. Frågan om tulltjänstemännens av högre grad utbildning, särskilt i
tulltekniskt hänseende.

I fråga om tull behandling av kolonialvaror torde någon ökad kompetens
hos tulltjänstemännen av högre grad icke vara erforderlig, enär
dessa varuslag äro lätt igenkännliga. För sirap hava ju dessutom
numera utarbetats särskilda undersökningsbestämmelser.

FÖRENINGEN 8V. KOLONI A 1j VA RUEN GROSS ISTER.

24!)

6. Frågan om tulltjänstemannens av lägre grad kompetens och ut•
bildning.

I vissa fall torde möjligen enklare tullbehandlingsgöromål kunna
överlämnas åt tulltjänsteman av lägre grad, men böra deras arbete
dock under sådana förhållanden utföras under överinseende av någon
tjänsteman av högre grad.

Önskvärt vore, att tulltjänstemän av lägre grad medgåves rätt att
åtminstone vid dylika förrättningar mottaga uppdrag såsom auktoriserade
vägare och mätare.

7. Frågan om användning av kvinnlig arbetskraft Jör kontorsgöromål.

Åtminstone inom generaltullstyrelsen synes kvinnlig arbetskraft
böra kunna komma till utsträckt användning.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen
samt kust- och gränsbevakningen.

Föreningen anser indragning av tjänster vid lokalförvaltningen
icke böra äga rum, enär trafikanternas rätt att erhålla snabb expedition
därigenom lätt skulle kunna äventyras.

Däremot saknar föreningen erfarenhet för att bedöma, huruvida
någon indragning av tjänster inom kust- och gränsbevakningen skulle
kunna äga rum.

9. Frågan om lämpligheten av tullförvaltning ar nas i rikets tre största
städer nuvarande organisation på flera avdelningar utan genomfört

gemensamt chefskap.

Denna fråga faller utanför föreningens bedömande.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning
av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus.

Tullokalerna böra hållas öppna under så stor del av dagen, att
trafiken må utan onödigt avbrott kunna äga rum, dock ej så länge,
att tulltjänstemännen åläggas mer än normalt dagsarbete.

Föreningen anser, att icke någon förändring bör äga rum i den
tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus. Beträffande grunden
för beräkning av böter för godsets kvarliggande vill föreningen ifrågasätta,
huruvida icke en ändring kunde ske så tillvida, att böterna beräknades
efter godsets vikt eller utrymme och icke, såsom för när -

250

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄK.

varande är fallet, efter tullbeloppet. Dylika böter synas även böra
tillfalla de kommuner, vilka ställa vederbörande tullokaler till tullverkets
disposition. I grunden för beräkning av böter för underlåten
inbetalning av tullavgift samt sättet för dylika böters fördelning torde
däremot icke någon ändring vara erforderlig.

Vidare borde enligt föreningens mening tullräkningar genom tullverkets
försorg tillställas vederbörande varuägare i god tid före den
tid, då räkning förfaller till betalning.

11. Packhuskarls frågan.

I detta ämne åberopar föreningen sin skrivelse den 15 september
1910 till kungl. generaltullstyrelsen. (Bil. A.)

12. Sportel frågan.

Enligt föreningens mening böra sportlerna inskränkas till allenast
sådana fall, då trafikanter betinga sig några särskilda förmåner framför
andra trafikanter. Ej heller bör särskild avgift debiteras för rätten
att efterse och vårda nederlagsgods eller att av dylikt gods taga prov.

13. Frågor om bevakning skostnader och avstängda bevakningsområden.

Föreningen får såsom sin uppfattning framhålla, att bevakningsavgifter
böra utgå först för tid efter 48 timmar från slutlossandet av
fartyg eller järnvägsvagn.

I detta sammanhang vill föreningen framhålla det olämpliga i
det nu ofta tillämpade tillvägagångssättet att debitera bevakningsavgift
för särskild bevakningspersonal för varje fartyg i sådana fall, då
fartygen ligga invid varandra och det från de olika fartygen lossade
godset är av så ringa kvantitet, att bevakningen lätteligen kunnat
ombestyras av gemensam bevakningspersonal.

Under allmän tjänstgöringstid böra i varje fall ingå som helst
bevakningsavgifter förekomma.

14. Frågan om modernare arbetsmetoder.

Föreningen vill särskilt framhålla önskvärdheten av att rätten
att provväga gods måtte utsträckas att omfatta flera varuslag än för
närvarande är fallet, särskilt s. k. blandad frukt och tvål. Enligt
föreningens mening borde provvägning alltid få äga rum, då vederbörande
tullpersonal genom godsets avsynande vunnit visshet, att
godset inkommit i likformiga enheter.

Vidare vill föreningen erinra om det flerfaldiga gånger framkomna
önskemålet, att i tullräkningarna måtte införas specificerade uppgifter

FÖRENINGEN SV. KOLONI ALVARUENGROSSIHTER. 251

å de varuslag, tullräkningarna avse. Såsom förhållandena för närvarande
äro, kan ofta inträffa, att tullräkningar å vitt skilda varuslag
äro varandra fullkomligt lika i fråga om varuslagens beteckning,
vilket vanligen sker endast genom ordet >kolli». I allmänna handeln
utlämnas icke en räkning utan att i densamma i och för identifiering
återgives förutom slutsumman jämväl enheten, varefter pris beräknas,
samt priset. Ännu mera nödvändigt torde vara, att i en tullräkning,
som i sig kan innefatta så många vitt skilda varuslag, även enheten,
varefter tull beräknas, och tullsatsen stå utsatta, och ej, såsom under
nuvarande förhållanden är fallet, endast en klumpsumma.

Med de maskinella hjälpmedel, som numera kunna stå till buds
vid expeditionerna, bör det givas utsikt, att detta önskemål må bliva
uppfyllt.

15. Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet av nederlags kredit.

Föreningen vill i detta ämne åberopa sin skrivelse den 15 september
1910 till Konungen angående förändring av gällande bestämmelser
om nederlagskrediten. (Bil. B.) *)

Sedan numera den obligatoriska värdedeklarationen tillkommit,
bör bestämmandet av pantvärdet å gods även kunna ske i anslutning
till det sålunda deklarerade värdet.

I varje fall bör tullpersonalen befrias från det ansvar, i vilket
nämnda personal anses stå, därest staten icke kan ur det värderade
nederlagsgodset erhålla betalning för sin fordran.

16. Frågor rörande tullverkets befattning med s. k. tidlrestitutionsgods.

I fråga om tullverkets befattning med ärenden angående tullrestitutionsgods
gäller vad föreningen redan förut framhållit, nämligen att
större snabbhet är av nöden.

17. Andra förekommande frågor.

Föreningen har ansett sig höra hemställa, att tulltjänstemännen
måtte åläggas att iakttaga tystnadsplikt beträffande sådana den trafikerande
allmänheten berörande affärsförhållanden, i vilka de erhålla
inblick, ävensom att iakttaga största varsamhet i fråga om sådana
handlingar, som beröra den enskildes förhållanden till tullverket, så
att dessa icke bliva obehörigen uppenbarade.

Vidare har föreningen ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke
inom generaltullstyrelsen lämpligen kunde inrättas en kommissionärsbefattning.
Därigenom skulle den trafikerande allmänhetens intresse
att erhålla upplysningar om ansöknings- m. fl. ärendens behandling
på bästa sätt bliva tillgodosett.

*) Denna skrivelse finns avtryckt här ovan, sid. 188.

252

SVAR PÅ FRÅGECIRKTJLÄR.

Enligt §§ 63 och 85 i tullstadgan må icke på nederlag upplagt
gods ompackas. Detta har ofta visat sig medföra stora olägenheter
därigenom, att varupartier måst från nederlag uttagas till större kvantitet
än förhållandena för tillfället egentligen betingat.

Särskilt i fråga om export av mindre kvantiteter än hel godsenhet
är saknaden av möjlighet att i nederlag ompacka gods kännbar.
Föreningen vill såsom ett exempel anföra kardemumma, som inkommer
i stora lådor. Dessa stora importenheter omöjliggöra under nuvarande
förhållanden ofta för de svenska engros-köpmännen försäljningar till
utländska köpare, och utländska konkurrentfirmor lämnas till följd
därav tillfälle att utvidga sina affärsförbindelser på de svenska firmornas
bekostnad. Önskvärt vore därför, att ompackning av gods å nederlag
från större till mindre kolli finge, där så lämpligen kunde sker
äga rum efter av vederbörande tullkammare lämnat medgivande. För
att importörerna må äga kännedom om de varuslag, i fråga om vilka
ompackning skulle kunna medgivas, borde på lämpligt sätt offentliggöras
en förteckning å dylika varuslag Någon risk från statens sida
lär föreningens förevarande förslag icke kunna medföra, då ju naturligtvis
skyldigheten att erlägga tullavgift för hela den vid tullbehandlingen
utrönta varumängden alltjämt skulle kvarstå och kunde genom
lämpliga kontrollföreskrifter ytterligare skärpas.

De i § 71 i tullstadgan förekommande bestämmelserna om befrielse
från skyldighet att erlägga tull för nederlagsgods, borde enligt
föreningens mening utsträckas att omfatta jämväl de fall, då gods
utan ägarens eller annans förvållande förskämts eller blivit föremål
för åverkan av råttor eller på liknande sätt förstörts.

Ett uppfyllande av det alltjämt kvarstående önskemålet om rätt
för varuägare att undersöka varan, innan den angivits till förtullning
och dokumenten företetts, skulle av trafikerande allmänheten hälsas
med tillfredsställelse. Detta skulle nämligen innebära det effektivaste
medlet mot de stundom förekommande försöken från utländska leverantörers
sida att leverera varor av annan kvalitet än den, varom
uppgörelse skett.

Slutligen vill föreningen framhålla såsom ett önskemål, att avlöningsförmånerna
för generaltullstyrelsens chef måtte förbättras.
Nämnda ämbete är ur synpunkten av statsverkets inkomster ett av
de viktigaste, och böra därför de med detsamma förenade avlöningsförmånerna
vara sådana, att ekonomiska hinder icke måtte förefinnas
att till ämbetets innehavare erhålla den vid förekommande tillfällen
bäst kvalificerade personen.

Stockholm den 10 april 1915.

RUDOLF FRIES.
Y. ordf.

FÖRENINGEN SV. KOLON IA L VARUENGROS8ISTER.

253

Bil. A.

Föreningen Sveriges kolonialvaruengrossisters skrivelse den
15 september 1910 till Konungen angående förändring av nu
gällande bestämmelser om packhuskarlsinstitutionen.

Till Konungen.

Med anledning av de otillfredsställande förhållanden, som på
grund av de nuvarande bestämmelserna angående den s. k. packhuskarlsinstitutionen
gälla på vissa orter för emottagare av tullpliktigt
gods, får föreningen Sveriges kolonialvaruengrossister härmed i under
dånighet framföra några önskemål.

I, bland andra, städerna Stockholm, Göteborg, Malmö och Norr
köping äro enligt nu gällande bestämmelser varuemottagare skyldiga
att vid tullbehandling av gods, som undersökes i packhus, å kaj eller
i varuskjul, anlita biträde av de vid vederbörande tullpackhus anställda
packhuskarlarna, till vilka enligt fastställda taxor utbetalas
ersättning för deras arbete med varors transporterande från kaj till
packhus samt godsets öppnande, avvägning, inpackning, där sådant
kan komma i fråga, samt återutförande utom packhusporten eller läggande
åsido, när vågning eller undersökning sker å kaj eller vid godsemottagares
magasin. Tullbehandling av gods kan icke äga rum utan biträde
av förutom packhuskarlar jämväl tulltjänstemän, och de båda
kategoriernas arbete är för tullbehandlingen lika nödvändig. Tjänstemännen
äro av staten avlönade, men packhuskarlarna, som utföra ett
arbete till statens tjänst, erhålla för detta arbete ersättning icke av
staten, som drager nyttan av arbetet, utan av varuemottagaren, och
detta efter en skäligen föråldrad och opraktisk beräkningsgrund. Förutom
den fastställda tullsatsen vidkännes varuemottagaren sålunda
•en extra kostnad, som mången gång icke står i någon proportion till
det arbete, för vilket den utgör ersättning, och som, därest varuemottagaren
ägde rätt att själv låta utföra nämnda arbete, skulle i de
flesta fall kunna avsevärt nedbringas.

Det lämpligaste sättet för ernående av förbättrade förhållanden i
detta avseende vore med säkerhet, att packhuskarlarnas dragarpenningar
helt och hållet avskaffades, och att det arbete, som för närvarande
verkställes av de över stat anställda packhuskarlarna, övertoges av
vid tullverket å stat anställd personal.

Men om detta icke skulle låta sig göra, får föreningen anföra
några synpunkter, som utvisa, att, för att de nu gällande bestämmelserna
angående ersättning för av packhuskarlar utfört arbete skola
åtminstone vara rättvisa, en förändring av desamma i varje fall är
av behovet påkallad.

Den avgift, som enligt nu gällande bestämmelser erlägges för
packhuskarlarnas biträde vid tullbehandling av gods, beräknas efter
varje kollis bruttovikt. På olika platser gälla härjämte skilda bestämmelser
om avgiftens höjande eller sänkande, beroende på i förra

254

SVAR PÅ FRÅGECIRKULAR.

fallet, om uppackning och inpackning är erforderlig, och i det senare,
om tullbehandlingen sker å öppen kaj. Vid tullbehandling å kaj
lämnas sålunda t. ex. i Stockholm avdrag med en tredjedel av den i
gällande taxa bestämda avgiften.

De varor, som av föreningens medlemmar importeras, äro i regel
sådana, att någon uppackning icke ifrågakommer. De inkomma vanligen
i stora partier och i lätthanterliga packningar med likartat
innehåll. För tullbehandling av t. ex. 100 balar kaffe, vilket kräver
en tid av omkring 45 minuter, om ett packhuskarlslag om 4 man
därvid biträder, erlägges sålunda, då bruttovikten per bal beräknas
till i regel 60 kg., i dragarpenningar en avgift, varierande uti förutnämnda
städer mellan 17 och 12 kronor. För tullbehandling av 100
fat sirap, vilket arbete med samma arbetsstyrka kräver ungefär en
timme, utgå avgifterna med belopp, växlande mellan 52 och 30 kronor.
Av dessa uppgifter framgår, att dragarpenningarna utgå efter vitt.
skilda beräkningsgrunder på olika platser.

Men härtill kommer, att å en och samma ort dragarpenningarna
för olika varuslag beräknas efter grunder, som icke stå i något rimligt
förhållande till det utförda arbetet och den därtill använda tiden.
Till jämförelse med de ovan lämnade uppgifterna för kaffe och sirap
kan nämnas bland andra manufakturvaror och korta varor eller s. k.
uppackningsgods, för vilka dragarpenningarna utgå efter samma grund
som kolonialvaror. Ofta händer, att i ett och samma kolli äro sammanförda
sådana varor av många olika slag. Ett sådant kolli, vars
vikt är exempelvis 100 kg., skall öppnas och uppackas, de olika varuslagen
skola sorteras och tullbehandlas var för sig, varefter kollit
åter skall inpackas, och för detta ofta mycket tidsödande arbete utgives
av varuemottagaren en avgift, varierande å olika orter mellan 60
och 36 öre. På en tid av ungefär en timme torde ett packhuskarlslag
icke kunna medhinna tullbehandling av så många kolli dylikt gods,
och ersättningen för deras arbete kan under nämnda tid knappast
uppgå till mer än en obetydlighet. Ersättningen utgör i alla händelser
en alltför ringa gottgörelse för det verkställda arbetet.

I de sålunda anförda exemplen angående tullbehandling av kafle,
sirap samt manufaktur- och s. k. korta varor utgå dragarpenningarna
med belopp, som icke kunna anses stå i rimligt förhållande till det
utförda arbetet, i de båda förstnämnda exemplen för höga och i det
sistnämnda för lågt.

Det synes föreningen vara en orättvisa, att för kolonialvaror,
vilka inkomma i stora partier och en mångfald kolli, och vilkas tullbehandling
kräver en jämförelsevis ringa tid, skall i dragarpenningar
erläggas en i förhållande till den för arbetet använda tiden betydlig
avgift, under det att å en stor del andra varuslag, särskilt manufaktur-
och s. k. korta varor, som måste uppackas, avgiften blir mycket
ringa. Orsaken härtill ligger i det olämpliga förhållandet, att såsom
beräkningsgrund för avgiftens storlek lägges kollits vikt oberoende
av varuslag.

Föreningen vill icke underlåta att framhålla, att de här anförda
synpunkterna redan förut varit föremål för behandling, enär general -

FÖRENINGEN SV. KOLONI A I.VARUENGROSSI STEK.

255

tullstyrelsen den 15 mars 1907 fått sig anbefallt att verkställa utred"
ning, huruvida icke nu gällande föreskrifter angående skyldighet för
varuemottagare å vissa tullplatser att vid förtullning av varor anlita
biträde av s. k. packhuskarlar böra ersättas av bestämmelser vare sig
i syfte att varuägarne medgivas rätt att själva i större eller mindre
mån ombesörja det arbete vid tullbehandlingen, som för närvarande
utföres av packhuskarlarna, eller därom, att samma arbete övertages
av tullverkets personal och i sammanhang därmed föreskrift meddelas,
att de nu till packhuskarlarna utgående dragarpenningarna skola ingå
till statsverket.

På grund av vad sålunda blivit anfört får föreningen därför i
underdånighet hemställa:

1) att de till de vid tullpackhusen över stat anställda
packhuskarlarna utgående s. k. dragarpenningarna måtto
helt och hållet avskaffas, och att det arbete, som för närvarande
verkställes av packhuskarlarna, måtte övertagas av
vid tullverket å stat anställd personal;

2) att, därest en sådan förändring icke skulle kunna
genomföras, de nu gällande bestämmelserna angående ersättning
åt packhuskarlarna för deras biträde vid tullbehandling
efter tidens och billighetens fordringar i så måtto
förändras, att denna ersättning beräknas icke efter varje
kollis bruttovikt utan efter de olika varornas beskaffenhet
och den för tullbehandlingen erforderliga tiden, samt

3) att sålunda omarbetade bestämmelser angående ersättning
åt packhuskarlar för deras biträde vid tullbehandling
måtte sammanfattas i en för hela landet gällande, enhetlig
taxa att tillämpas såväl å de orter, där packhuskarlsinstitution
redan finnes, som där en sådan kan komma att
inrättas, dock med de undantagsbestämmelser, som till följd
av särskilda förhållanden på någon ort möjligen kunna
anses vara nödvändiga.

Stockholm den 15 sept. 1910.

Underdånigst

För föreningen Sveriges kolonialvaruengrossister:

GUSTAF KNAUST.
Ordförande.

256

STAB PÅ FRAGECIRKULÄB.

31. Skrivelse från Sveriges allmänna vin- och spirituosa handlareförening.

Till 1914 års tullkommission.

I anledning av kommissionens cirkulärskrivelse av den 19 november
1914 får styrelsen för Sveriges allmänna vin-och spirituosahandlcire.-förening härigenom framställa nedanstående önskemål med avseende
på vissa av de i cirkuläret berörda frågor.

Fråga 2. Införande av lekmannarepresentation inom generaltullstyrelsen
torde utan tvivel vara ägnat att göra förvaltningen mindre
byråkratisk och formalistisk, och kan därför anses vara värt att
förorda.

Fråga 4. Att genomförande av större likformighet i tullbehandling
är av behovet påkallat, har styrelsen redan vid ett föregående
tillfälle haft anledning påpeka. Genom skrivelse till kungl. generaltullstyrelsen
den 2 april 1914 framhölls sålunda, att vid olika tullkamrar
olika praxis gjorde sig gällande med avseende på beräkning
av innehållet i en helbutelj whisky, då det på några ställen beräknades
till 70 centiliter, på andra till 75 centiliter. Helt naturligt måste
detta verka förryckande vid konkurrensen, i all synnerhet som firmorna
i landet sinsemellan överenskommit om gemensamma priser. Med hänvisning
till denna sin föregående framställning har styrelsen all anledning
ytterligare understryka behovet av att större likformighet genomföres.

Fråga 9. Om tullförvaltningarna i vissa städer ordnas på avdelningar,
är det önskvärt, att dessa avdelningar ställas under en gemensam
chef.

Fråga 13. Åtminstone i de större städerna böra avstängda bevakningsområden
finnas i tillräcklig utsträckning. All tullbevakning,
som förekommer inom sådant område, bör bekostas av staten.

Fråga 15. Helt andra värden, mera motsvarande varans verkliga
värde, böra åsättas de lager, som ligga som säkerhet för beviljad
kredit. Därvid kunna fakturans värdeuppgifter lämpligen läggas till
grund och värdet upptagas till ungefär hälften av fakturavärdet. Om
staten övertager den risk, som eventuellt kan uppstå, torde man nog
kunna påräkna en mera rättvis värdesättning. Sålänge risken vilar
på tjänstemännen, ligger det i deras intresse att sätta värdet så lågt,
att det många gånger ej ens tillnärmelsevis motsvarar det verkliga.

Fråga 16. För att restitution skall erhållas för råvaror, vilka
använts vid tillverkning av punsch för export, är det för närvarande
föreskrivet, att punschen skall vara exporterad inom ett år, räknat
från den dag, då råvarorna förtullats. Enligt styrelsens uppfattning
bör. denna tid väsentligt utsträckas. Då tillverkningen i regel icke
kan äga rum förrän några veckor efter råvarans ankomst, och då

SY. ALLM. VIN- O. 8PIRITUOSAH A NDL ARFFÖRENING. 257

punschen för mognad behöver lagras omkring 6 månader, återstår
för varans försäljning och export endast en tid av omkring 5 */2 månader,
vilket är en alldeles för kort tid för en rationell avsättning.
Följden blir, att den för utlandet beräknade punsch, som ej får avsättning
under året, måste på vinst och förlust exporteras till någon
utländsk hamn för att ligga till disposition.

En utsträckning av exportfristen till exempelvis tre år kan icke
för tullverket bliva besvärande, då ränta åtnjutes för de erlagda tullmedlen.
Däremot skulle genom ett sådant tillmötesgående en avsevärd
lättnad beredas den inhemska industrien.

Fråga 17. Den taraprocent, som nu tillämpas för arrak och
whisky på fat, bör fastställas till ett högre belopp, som mera motsvarar
verkligheten, så att importörerna icke skola behöva omstörta
fatens innehåll för att få den verkliga nettovikten utrönt.

Stockholm den 12 februari 1915.

Å styrelsens vägnar:

OTTO PLATIN.

32. Skrivelse från Stockholms trävaruhandelsförening.

Till 1914 års tullkommission.

Sedan Eder cirkulärskrivelse av den 19 november 1914 behandlats
inom vår förening, få vi, med stöd av den förda diskussionen,
härmed avgiva följande svarsutlåtanden.

Frågan No. 1: Om förhållandet i allmänhet mellan kung), ge neraltullstyrelsen

och den trafikerande allmänheten, särskilt i vad
denna beröres av sättet för ärendenas handläggning inom styrelsen.

Svar: Intet yttrande.

Frågan No. 2: Om lekmannarepresentation inom styrelsen (tull fullmäktige).

Svar: Förordas att en eller derå, med tullförhållandena förtrogna

affärsmän, fullt utbildade i köpmansyrket, insättas såsom tullfullmäktige.

Frågan No. 3: Om eventuell utvidgning av den genom styrel sens

tullbehandlingsbyrå utövade upplysningsverksamheten.

Svar: Intet yttrande.

Frågan No. 4: Om vinnande av största möjliga likformighet i

tullbehandling.

Svar: Detta är ett oeftergivligt villkor, så att ej en vara bliver

tullbehandlad efter olika taxerubriker på olika platser eller vid olika
tillfällen.

258

SVAR PÅ FRAGECIRKULÄR.

Frågan No. 5: Om tulltjänstemannens av högre grad utbildning,

särskilt i tulltekniskt hänseende.

Svar: Föreningan anser detta särdeles önskvärt, så att even tuella

olika uppfattningar emellan trafikanter och tulltjänstemän i tulltekniska
frågor må lättare och säkrare kunna avgöras.

Frågan No. 6: Om tulltjänstemännens av lägre grad kompetens

och utbildning.

Svar: Intet yttrande.

Frågan No. 7: Om användning av kvinnlig arbetskraft för kon torsgöromål.

Svar: Intet yttrande.

Frågan No. 8: Om möjlig indragning av tjänster vid lokalför valtningen

samt kust- och gränsbevakningen.

Svar: I lokalförvaltningen i Stockholm är oftast otillräcklig per sonal.

Kust- och gränsbevakningarna känna vi ej till.

Frågan No. 9: Om lämpligheten av tullförvaltningarnas i rikets

tre största städer nuvarande organisation på flera avdelningar utan
genomfört gemensamt chefskap.

Svar: I Stockholm bör en tulldirektörsbefattning inrättas och

tillsättas, i likhet med vad som finnes i Göteborg.

Frågan No. 10: Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan

om förkortning av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus.

Svar: Tullokalerna ligga för mycket spridda i Stockholm. Dessa

böra om möjligt vara mera koncentrerade i centrum av staden. De
nuvarande tullokalerna äro absolut otillräckliga i utrymme, så att nu
en stor del tullgods måste ligga ute på kaj, vilken kajplats bör vara
avsedd endast för tullfritt gods.

Förkortning av tiden för gods bötesfria kvarliggande i packhus
bör ej ske förr än tillräcklig personal för snabbare förtullning finnes.

Frågan No. 11: Packhuskarlsfrågan.

Svar: Dragarepengar, som nu upptagas från den förtullande all mänheten,

bör ovillkorligen, såsom en gammalmodig praxis, borttagas
och tullpackhuskarlarne, liksom all annan tullverkets personal, avlönas
av tullverket.

Frågan No. 12: Sportelfrågan.

Svar: Om sportelfrågan avser belöning till tulltjänsteman, som

upptäcker och beivrar smuggling m. m., anses det nödvändigt, att anmälaren
väl gottgöres eller belönas för detta, ty i annat fall försvagas
lätt intresset för att skydda staten.

Frågan No. 13: Om bevakningskostnader och avstängda bevak nmgsområden.

STOCKHOLMS TRÄ VARUH ANDELSFÖRENING.

259

Svar: Önskvärt vore, om lossningsplatserna för allt tullgods kunde
inhägnas och bevakningskostnader ej debiteras, om varan bevisligen
är angiven till förtullning eller fri disposition i rätt tid, men ej kunnat
behandlas av tullverkets tjänstemän, tillfölje av att varan ej är åtkomlig
eller tjänsteman ej varit tillgänglig.

Bevakningspenningar böra beräknas först efter 48 vardagstimmar
efter fartygets lossning, om varan då är åtkomlig för förtullning.

Frågan No. 14: Om modernare arbetsmetoder.

Svar: Då nästan allt arbete vid förtullningar och dylikt visat

sig för trafikanterna mycket tidsödande, och nuvarande arbetsmetoder
äro baserade på arbetets storlek i tullverket sedan långt svunna tider,
så måste ovillkorligen arbetsmetoderna nu omställas på nuvarande
trafik- och arbetsförhållanden.

Frågan No. 15: Om pantvärdets bestämmande vid beviljande

av nederlagskredit.

Svar: Intet yttrande.

Frågan No. 16: Börande tullverkets befattning med s. k. tullrestitutionsgods.

Svar: Intet yttrande.

Frågan No. 17: Andra förekommande frågor.

Svar:

A: angående lossningsplatser:

Kungl. generaltullstyrelsens kungörelse av den 21 oktober 1901
innehåller bland annat: »Tullbevakningen äger bestämma den eller

de platser å kajen i närheten av fartygs landningsplats, där de ur
fartyget lossade varorna skola uppläggas.»

Detta stadgande torde emellertid alltför litet beaktas i praktiken.
Aven en direkt framställning till tullbevakningspersonalen att anvisa
lossningsplats brukar sällan lämna resultat, utan kommer avgörandet
därutinnan att bliva stuveriförmännens, vilka naturligen placera varorna,
där det lättast kan ske, med ringa hänsyn till vad som för
ifrågavarande varuslag kan anses lämpligast.

Därtill kommer, att under sådana förhållanden trävaror av samma
märke oftast bliva upplagda på flera olika platser, oaktat det funnits
möjlighet att placera dem i en högre stapel, vilket orsakar icke blott
svårigheter vid lastning, särskilt å järnvägsvagn, utan även ökade
hyror för flera presenningar m. m.

B: angående lossningen:

Flerstädes i utlandet har genomförts den lossningsmetod med avseende
å trävaror, att vid partiets läggande i stapel, bräderna eller

260

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

planken vid stapelns ena ända läggas så jämnt, att styckeantalet med
lätthet kan räknas. Om kungl. generaltullstyrelsen kunde ålägga
stuverifirmorna att använda denna lossningsmetod, bleve därigenom
respektive varuemottagare i tillfälle att i tid kontrollera partierna,
varigenom möjligen befintliga differenser i antalet även i tid kunde
reklameras hos bevakningshavande tulltjänstemannen. Under nuvarande
förhållanden är detta i flesta fall omöjligt eller förenat med
mycket dyrbara arbetskostnader och stor tidspillan. Varuemottagaren
skall ju avlämna kvitterad inlaga, att han fått fullt antal, innan han
rör varan, och om, då sista lasset hämtas, bliver upptäckt, att det
fattas i antalet, så kan därefter naturligen ingen rättelse fås.

Tullbevakningen å sin sida kan vid utlossningen lätt få det rätta
styckeantalet, även om differens föreligger, enär bräder eller plankor,
som under transporten och vid omlastningar i utländska hamnar
spruckit sönder, räknas för två i stället för ett stycke, ett mycket
ursäktligt misstag, som genom en annan lossningsmetod skulle kunna
förhindras.

C: angående märkens åtskiljande vid upplossning-.

Vid trävarors upplossning förekommer ofta, att olika märken
sammanslås i samma stapel, vilket tillskyndar emottagarne avsevärda
besvär och kostnader. Vi anhålla därför, att kungl. generaltullstyrelsen
ville strängeligen tillhålla tullpersonalen att noga tillse, det varje
olika märke lägges i sin stapel.

D: angående olovligt begagnande av de på kajen liggande trävarorna:

Det är en inrotad praxis att från de på kajerna liggande träpartierna
»låna» diverse plankor och bräder att användas som pålägg
på presenningar, underlag etc. Förfarandet synes ske utan tullvaktmästarnes
protest. Enär emellertid dessa »lånta» plankor eller bräder
oftast icke bliva återburna, måste vi naturligen, då tillfälle gives oss,
protestera mot att ett dylikt handlingssätt får övergå till vedertagen
praxis, och vi äro övertygade om att genom ett ingripande från kungl.
generaltullstyrelsens sida detta missförhållande försvinner.

Stockholm den 31 december 1914.

För Stockholms trävaruhandelsförenings styrelse:

WILH. BLOMBERG.

Ordförande.

Mauritz Björklund.

Sekreterare.

SVERIGES ALLMÄNNA SJÖ FARTS FÖRE NING.

261

33. Sveriges allmänna sjöfartsförening

har lämnat frågecirkuläret obesvarat.

34. Skrivelse frän Sveriges redareförening.

Till 1914 års tullkommission.

I anledning av Edert cirkulär av den 19 november 1914 får Sveriges
redareförening meddela, att föreningen icke anser sig hava anledning
att ingå på flera av de för tullverkets omorganisation betydelsefulla,
i cirkuläret omförmälda frågorna än nedannämnda, beträffande
vilka föreningen anhåller få yttra följande:

1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen
och den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna beröres av
sättet för ärendenas handläggning inom styrelsen.

Beträffande denna fråga inskränker sig föreningen till att framhålla
nödvändigheten för sjöfarten att snabbt och utan omgång erhålla
avgörande i sådana ärenden, som inverka på fartygens dirigerande,
då det väl finnes få områden, där tidsförlust spelar så stor
ekonomisk roll som inom sjöfarten. Det vore önskligt, om denna synpunkt
vunne nödigt beaktande vid fastställande av regler för generaltullstyrelsens
behandling av inkommande ansökningsärenden, vilka
direkt eller indirekt kunna beröra expedierandet av ett fartyg.

2. Frågan om lekmannarepresentation inom styrelsen (tullfullmäk tige).

För sjöfarten skulle det utan tvivel vara till gagn, om någon med
dess krav förtrogen, i praktiska sjöfartsangelägenheter beprövad man
hade säte och stämma i styrelsen. Föreningen är böjd att tro, att
ett sådant lekmannaelement, som framför allt behj ärtar det praktiska
livets synpunkter, i generaltullstyrelsen är väl så mycket av behovet
påkallat som i de övriga statens verk, där detsamma redan förut tilllämpats.
Givetvis borde därvidlag icke endast sjöfarten utan även
landets handel och industri vara representerade.

262

STAB PÅ FRÅGECIRKTTLÄB.

6. Frågan om tulltjänstemännens av lägre grad kompetens och utbildning.

I de fall, då fartyg från utrikes ort ankommer till annan tullplats
än stapelstad samt enligt föreskriften i 14 § tullstadgan tjänsteman
från tullkammaren i distriktet sändes till platsen i och för tullbehandlingen,
vållas härigenom både tidspillan och kostnader, och
det synes därför böra undersökas, huruvida icke de uppsyningsman,
som äro stationerade på dessa tullplatser, kunde erhålla sådan utbildning,
att tillsättandet därstädes av högre tjänstemän i allmänhet
kunde undvikas.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen
samt kust- och gränsbevakningen.

Både i Stockholm och Göteborg samt för övrigt även på andra
platser har brist på tullvaktmästare gjort sig gällande, och det synes
därför, som om man snarare borde påyrka en ökning i antalet tjänstemän
än ifrågasätta några indragningar.

9. Frågan om lämpligheten av tullförvaltning ar nas i rikets tre största
städer nuvarande organisation på flere avdelningar utan genomfört
gemensamt chefskap.

Enligt föreningens mening är det en förutsättning för att tullförvaltningar
av den omfattning, som här är i fråga, skola kunna på
det bästa sätt fylla sina uppgifter, att desamma ytterst ledas av en
person, och tillika att denne innehar den ställning och den befogenhet,
som höra tillkomma en chef. Han bör därför icke tillika vara
chef för någon av verkets särskilda avdelningar.

12. Sportelfrågan.

’ Enligt 16 § tullstadgan äger fartyg utan kostnad erhålla invisitation
när som helst å söckendag under den allmänna tjänstgöringstiden
(kl. 7 f. m.—6 e. m.) men å andra tider endast mot gottgörelse
till förrättningsmännen enligt fastställd taxa eller särskild av tullförvaltningen
godkänd överenskommelse för hela seglationstiden. Undantag
har endast gjorts för ångfärja, inrättad endast för järnvägstrafik
och resandes fortskaffande; sådan skall avgiftsfritt inklareras vilken
tid på dygnet som helst, även sön- och helgdagar.

Den förmån, som sålunda medgivits ångfärja, anser föreningen
böra med lika fog tillkomma passagerareångfartyg samt ångfartyg för
kombinerad passagerare- och godsbefordran, om fartyget gör regelbundna,
på förhand tillkännagivna turer på utlandet.

STOCKHOLMS REDERI FÖRENING.

263

En lastångare kan välja tiden för invisitation och, om han ankommer
under övertid, vänta tills den ordinarie allmänna tjänstgöringstiden
inträder och sålunda slippa ifrån de extra avgifterna. Men
sådant är icke möjligt för passagerareångare i regelbunden trafik, utan
de måste för att kunna hålla sina turer begära invisitation, vilken
tid på dygnet de än komma. Då detta sker för att kunna uppfylla
de särskilda och för rederierna i allmänhet ganska betungande krav,
som personbefordringen uppställer, och då därtill kommer, att dessa
fartyg ofta, såsom postförande, göra det allmänna ytterligare en särskild
och värdefull tjänst, som mer än eljest ålägger fartyget den
största möjliga punktlighet i ankomst- och avgångstider, synes det
hårt, att fartygen skola drabbas av ifrågavarande, ingalunda obetydliga
extra-utgifter.

Föreningen hemställer därför, att passagerareångfartyg samt kombinerat
passagerare- och lastångfartyg i sådan fart, som ovan nämnts,
må i förevarande hänseende likställas med ångfärja.

13. Frågor om hav åkning slcostnader och avstängda bevalcningsområden.

Enligt 19 § 4 mom. tullstadgan är varuägare pliktig att utgiva
särskild ersättning för den bevakning av lossat gods, som utöver den
vanliga tjänstgöringstiden erfordras, till dess godset kan varda infört
i packhus. Denna kostnad drabbar varuägaren särdeles betungande,
och den kännes desto mera obillig, som det i allmänhet icke står i
trafikantens förmåga att undgå densamma. För det första är det ju
på större tullplatser icke tänkbart, att allt gods skall kunna införas i
packhus. Det är i själva verket en mycket ringa del därav, som
kommer dit. Men vidare är med avseende å det gods, som upplägges
på öppna kajer eller i varuskjul och som alltså måste ställas under
ständig tullbevakning, tills det blivit förtullat, att bemärka, att
det ingalunda låter sig utan vidare göra att få godset förtullat, så
snart det kommit i land, och innan det förtullats, kan ju icke mottagaren
låta bortföra detsamma. Dröjsmålet med förtullningen beror
därpå, att det ej är tillåtet att förtulla ett varuparti delvis i den mån
godset utlossas, utan först, sedan partiet i dess helhet lossats, blir det
förtullat. Då nu detta, på grund av dels partiets storlek, dels sammanblandningen
i lasten av gods, tillhörande olika mottagare, kan
draga ut över flera dagar, står godsemottagaren fullkomligt maktlös
och kan med bästa vilja i världen icke få godset undan och slippa
ifrån bevakningskostnader. Med hänsyn härtill synes man böra bereda
trafikanterna en lämplig respit-tid uti ifrågavarande avseende, och
får föreningen i sådant syfte föreslå, att bevakningen sker utan avgift,
intill dess 48 timmar förflutit från det fartyget blivit slutlossat.

En annan hithörande fråga, som torde böra tagas under allvarligt
övervägande, är den, huruvida icke väsentliga lättnader skulle kunna
beredas med avseende på bevakningen av nederlags- och transitoävensom
restitutionsgods. Härutinnan gällande bestämmelser synas
vara mera rigorösa än av förhållandena egentligen påkallas, och de
kostnader, som för dylik bevakning drabba fartygen, äro synnerligen

264

SVAR PÅ FRÅGECIRKTTLÄR.

avsevärda. De överstiga mången gång betydligt frakten för den vara,
som skall bevakas. Erinras må ock, att avgiften — om sådan verkligen
är behövlig — väl egentligen borde drabba varuägaren. Det
torde därför böra tagas under omprövning, huruvida icke tillräcklig
trygghet för att varutransporten verkställes i behörig ordning och
utan underslev kan vinnas på annat och enklare sätt än att tulltjänstemän
medfölja fartyget.

16. Frågor rörande tullverkets befattning med s. Tc. tullrestitutions gods.

Till gynnande av det inhemska skeppsbyggeriet har enligt 12 §r
i tulltaxeförordningen medgivits tullrestitution i stor utsträckning för
materialier, som användas till här i landet byggda eller reparerade
fartyg. Skeppsvarv och mekaniska verkstäder kunna ock enligt samma
paragraf mot ställande av säkerhet erhålla anstånd med erläggande
av tullavgiften, tills det visar sig, om sådan bör betalas eller ej.
Om nu ett skeppsvarv inför t. ex. ett parti plåt och ställer säkerhet
för tullen samt därefter använder en del av partiet till ett fartygsbygge
men återstoden till annat ändamål, så har varvet att erlägga
tull för berörda återstod. Vid avgörandet av hur stor kvantitet,
som åtgått till fartygsbygget, lämnas enligt mom. c i förenämnda paragraf
vitsord åt en under edlig förpliktelse av varvsägaren avgiven
och av två biträden, som tagit befattning med arbetet, bestyrkt uppgift.
Men i fråga om vikten av hela det införda partiet gäller endast
tullverkets egen, vid införseln verkställda vägning.

Denna vägning drager emellertid en ganska dryg kostnad, som
det vore en avsevärd fördel för ifrågavarande industri att kunna
undgå. Man synes också med fog kunna ifrågasätta, huruvida icke
denna ytterligare lindring skulle kunna beviljas. Då tullverket i fråga
om den ojämförligt viktigaste uppgiften, nämligen på den varukvantitet,
som använts till fartygsbygget, förlitar sig på sådant intyg, som
ovan nämnts, synes det väl kunna gå för sig att i fråga om totalkvantiteten
åtnöjas med behörigen styrkt faktura eller annat tillförlitligt
intyg från avsändningsorten. Föreningen tillåter sig därför
förorda en lagändring, gående ut därpå, att i gällande tulltaxa måtte
införas bestämmelse därom, att vid införseln av sådana för nybyggnad,
förbyggnad eller reparation av fartyg, skeppsdocka, dockport,
ponton eller slip avsedda materialier och skeppsförnödenheter, för
vilka restitution av eller befrielse från tull är medgiven, skall, där
tullsatsen är bestämd att utgå efter vikt, till grund för förtullningen
läggas importörens av faktura, konossement eller annan därmed jämförlig
handling bestyrkta uppgift å det införda godsets vikt.

17. Andra förekommande frågor.

Även redareföreningen ansluter sig till den redan sedan lång tid
tillbaka bland den trafikerande allmänheten uttalade fordran på en

SVERIGES REDAREFÖRENING.

265

utsträckning av den s. k. allmänna expeditionstiden, i vilket avseende
man åtminstone på de större tullplatserna allraminst synes kunna begära
en oavbruten expedition från kl. 9 f. m. till kl. 5 e. m.

Gällande bestämmelser om årspass och dess påtecknande vålla
stor olägenhet för bogserångare, som anlöpa platser utom det tullkammaredistrikt,
där de äro hemmahörande. Det vill synas, som
skulle man kunna medgiva bogserångare fullständig befrielse från
skyldigheten att uppvisa årspass.

Göteborg den 30 april 1915.

För Sveriges redareförening:

JUSTUS A. WALLER,

D. Nordborg.

35. Skrivelse från Stockholms rederiförening.

Till 1914 års tullkommission, Skeppsbron 38, Stockholm.

Till besvarande av det frågeformulär, som tullkommissionen tillställt
Stockholms rederiförening, får föreningen anföra:

2. Frågan om lekmannarepresentation inom styrelsen (tullftdlmäk tige).

Helt säkert skulle det bliva till nytta och gagn för såväl tullverket
som för trafikanter, om i styrelsen funnes representanter för handel,
industri och sjöfart, vilka vid behandling av förekommande frågor
kunde lämna styrelsen stöd och råd av praktisk erfarenhet inom
sina resp. områden.

Ett i dessa dagar i Göteborg inträffat fall med rederi a.-b. Nordstjernans
ångare Axel Johnson visar med all tydlighet nödvändigheten
av att sakkunskap i sjöfartsfrågor bliver representerad inom styrelsen.
Fallet framgår närmare av bilagda P. M. från rederibolaget.

6. Frågan om tulltjänstemännens av lägre grad kompetens och utbildning.

Det vore högst önskvärt, att tjänstemän av lägre grad, tjänstgörande
vid förtullningsplatser, varest tullkammare icke är belägen, erhölle
sådan utbildning, att dessa kunde förrätta smärre tullbehandlingar,
som ej fordra så synnerligen stor varukännedom, och ej att som

266

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

nu en tjänsteman från närmaste tullkammare skall behöva tillkallas
för tullbehandlingsärenden, vilka i sig själva äro enkla och självklara
samt taga för lång tid i anspråk.

I detta fall åtgår för vederbörande tjänsteman oftast en hel dag,
som borde kunnat användas bättre, varjämte trafikanters kostnad för
dagtraktamente, resekostnad etc. ofta icke stå i rimligt förhållande
till ärendets vikt och godsets värde.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen
samt kust- och gränsbevakningen.

Indragning av tjänster bör ske med största försiktighet och så
att expeditionen och trafiken ej bliva på något sätt lidande.

I Stockholm och även på andra platser har brist på tullvaktmästare
varit rådande, så att fartyg fått avgå utan att kunna medtaga
anmäld last, och järnvägsvagnar, som framkommit, hava icke
kunnat lastas av brist på bevakningsvaktmästare.

9. Frågan om lämpligheten av tullförvaltningarnas i rikets tre största
städer nuvarande organisation på flera avdelningar utan genomfört
gemensamt chefskap.

En gemensam chef för lokaltullförvaltningen är högeligen önskvärd
och bör han hava samma makt och myndighet, som tillkom tulldirektören
i Göteborg före senaste omregleringen.

Denne, som lämpligen kan kallas tulldirektör, borde äga rätt att
avgöra en del förekommande smärre ärenden, som nu betunga styrelsen,
bl. a. t. ex. beviljande av restitution av för högt erlagda tullmedel
(felräkningar).

Härtill behövdes icke någon ny tjänst utan kunde utses en av
avdelningscheferna, som därtill vore lämplig.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning
av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus.

Följden av att gods får i packhusen kvarligga utan avgift i 20
dagar och mot en ringa avgift i ytterligare 20 dagar är, att packhusen
användas som upplagsplatser och hindrar ankommande gods där
få plats.

För ett rationellt utnyttjande av packhusen och hamnanordningarna
är en snabb varuomsättning nödvändig.

Gods, som inkommer, bör fortast möjligt tullbehandlas och bortföras,
så att plats för nytt inkommande gods kan beredas. Ett sådant
rationellt utnyttjande av packhusen kan icke ske med mindre än att
den avgiftsfria respittiden inskränkes, och anser föreningen, att en

STOCKHOLMS REDERI FÖRENING. 267

frist av 10 dagar för gods, angivet till förtullning elle» nederlag, och
av 15 dagar för transitogods fullt tillräcklig. Efter denna tid bör
avgift upptagas, icke som böter, beräknade efter tullbeloppet, utan som
magasinshyra i förhållande till det utrymme, godset upptager. Denna
avgift bör utgå efter en stigande skala samt tillfalla staden, som tillhandahåller
lokalerna. Böter för underlåten inbetalning av tullavgift
bör däremot beräknas efter tullbeloppet och som förut tillfalla
tullverket.

11. Packhuslcarhfrågan.

Denna fråga berör i ringa grad föreningens medlemmar, men då
föreningen anser, att alla avgifter för tullens beräkning och uppbörd
böra bekostas av tullverket, böra kostnaderna för vågning, uppackning
etc. icke drabba varuägaren utan betalas av staten.

12. Sportelfrågan.

All expedition å tjänstetid inom tullområde bör vara fri från
extra kostnader. Bestämmelsen i sporteltaxan punkt 8 a ang. viss
ersättning för bevakning av nederlags- och transitogods under allmän
tjänstgöringstid, bör således utgå.

Angående de i sporteltaxan medgivna överenskommelserna (ackorden)
bör bestämmas, att de icke få överstiga taxans bestämmelser och
att de skola stå i rimlig proportion till samma.

Packhusen böra utan kostnad för trafikanter hållas öppna på
samma tider som den allmänna tjänstgöringstiden, så att gods kan
under den ordinarie bevakningstiden där inläggas.

Bevakning av lossat gods, intill detsamma kan varda i packhus
infört, ävensom gods, som lossats under annan tid än allmän tjänstgöringstid,
bör vara avgiftsfri för varuägaren eller den, som påkallat
lossning på övertid, intill 48 timmar efter fartygets slutlossning.

I fråga om avgiftsfri bevakning intill viss tid för lossat gods,
som ej varder i packhus infört, så torde måhända vår framställning
härom vid första påseende förefalla orimlig och föranleda frångående
av gamla principer av vittgående betydelse. Men vid närmare begrundande
av de skäl, som vi härför skola tillåta oss anföra, våga
vi hysa den förhoppning, att, när högst ändrade tidsförhållanden även
inom trafikens område påkalla en reformering av de gamla principer,
som efter förr i tiden rådande förhållanden voro grundläggande för
vissa förordningar, man skall lika villigt och framsynt vidtaga lämpliga
ändringar i tullverkets urgamla stadganden, som till allmän båtnad
och tillfredsställelse visat sig på senare tider kunnat ske inom
andra statens verk.

Bestämmelsen i tullstadgan, att bevakning av lossat gods, som
ligger på kaj eller i varuskjul, skall betalas av trafikerande, är, såsom
framgår av ifrågavarande paragraf av följande lydelse: »erfordras
utöver tjänstgöringstiden bevakning av lossat gods, intill det -

268

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

samma kan varda infört i packhus, äge ock för sådan bevakning
anställd tullbetjänt åtnjuta ersättning enligt fastställd taxa», grundad
på den uppfattning, att allt gods skall kunna införas i packhus. Så
var nog både brukligt och möjligt i forna dagar med de ringa godskvantiteter,
som då infördes, och någon svårighet för respektive tullplatser
att under dylika förhållanden tillhandahålla välbelägna och
tillräckligt rymliga packhus för sagda ändamål torde icke hava förefunnits.
Men huru annorlunda äro icke förhållandena i våra dagar.
En var, som äger kännedom om storleken och beskaffenheten av den
varuimport, som numera försiggår på landets större hamnplatser, å
vilka bevakningskostnaderna äro ständigt återkommande och för de
trafikerande betungande, inser nog genast, huru otänkbart det är för
de trafikerande att med iakttagande av tullstadgans hänvisning i
nämnda avseende kunna fullgöra densamma sålunda, att därigenom
berörda bevakningskostnad undvikes. Ty härvidlag utgöra icke blott
de dryga transport- och arbetskostnaderna för varornas inläggande i
packhus ett absolut hinder, utan även torde det på de större tullplatserna
i riket icke ligga inom rimlighetens eller möjlighetens gräns
att erhålla välbelägna och tillräckligt rymliga packhus för sagda ändamål.

Vidare få vi framhålla, att styckegodstrafiken, som är den varutrafik,
vilken speciellt drabbas av denna bevakningskostnad, i allmänhet
försiggår i sådan sammanblandning av olika partier och till sådan
myckenhet, att även den godsägare, som är beredd och åstundar att
genast tullbehandla sitt gods, icke kan få det avgjort, för så vitt icke
hela hans parti genom någon lycklig tillfällighet blivit i så god tid
utlossat, att tullbehandling kan äga rum omedelbart efter utlossning
under expeditionstid. Härvid är att märka, att tullbehandling i regel
icke får ske, förrän hela partiet är utlossat, vartill i flesta fall åtgå
flera dagar, under vilken tid varuägaren således ådrager sig kostnad
för tullbevakning på övertid. Av det sagda torde sålunda framgå, att
det som regel icke är möjligt för trafikant att förekomma kostnad av
tullbevakning å gods på övertid.

En olägenhet beträffande kostnad för tullbevakning på övertid
för lossat gods är, att trafikanten sällan erhåller kännedom om storleken
av denna kostnad, förrän flera veckor efter det han disponerat
över varan, varigenom han förhindras att medräkna denna kostnad i
sina kalkyler.

Särskilt förorsakar detta en mängd svårigheter och obehag för
speditörer, som hava att exakt uppgiva och eftertaga kostnaderna för
omhänderhaft gods.

Passagerareångare eller kombinerad passagerare- och lastångare,
som gör regelbundna turer, bör i likhet med vad som är stadgat för
ångfärja, inrättad endast för järnvägstrafik och resandes fortskaffande,
avgiftsfritt invisiteras å vilken tid av dygnet som helst, även sönoch
helgdagar; samt ävenledes erhålla avgiftsfri bevakning vid tullplats
under lossning på övertid eller eljest, då sådan förrättning enligt
tullstadgan skall gottgöras.

STOCKHOLMS REDERI FÖRENING. 269

Beträffande ifrågavarande ångare torde de skäl, som sannolikt
legat till grund för nämnda förmån åt ångfärja, nämligen snabb expedition
av styckegods och mindre partigods samt underlättande för
passagerare att snarast kunna fortsätta resan vidare från sjöplats
eller medgivas tillträde till land omedelbart efter ankomst, vara fullt
tillämpliga även för de slags ångare, som vi avse. Dylika ångare hava
i många fall kontrakt med staten angående förande av post och måste
för att kunna fullgöra sina förpliktelser begära invisitation, när helst
de under dygnet ankomma, och kunna icke låta därmed anstå till
nästföljande allmänna tjänstgöringstid, såsom förhållandet är med
lastångare. Någon ökad olägenhet för statsverket eller tullpersonalen
i detta avseende torde knappast behöva uppstå, då å samtliga större
hamnplatser den erforderliga personalen i regel tinnes att tillgå hela
dygnet.

Till vad vi i denna sak anfört få vi även foga den upplysningen,
att i England erhålla alla fartyg avgiftsfri invisitation under hela
dygnet, även å sön- och helgdagar.

13. Frågor om bevahiingskostnader och avstängda hevaJcningsområden.

I fråga om bevakning, lastning och lossning av nederlags- och
transitogods böra betydliga lättnader kunna genomföras vid transport
inrikes orter emellan. Skepparen resp. rederiet är ju gent emot ägaren
ansvarig för detta som för annat gods, och borde detta ansvar även
kunna gälla gent emot tullverket.

För transport av dylikt gods uppgå många gånger bevakningskostnaderna
till mer än frakten, och fartygen skulle i dessa fall ej
medtaga dylikt gods, om det ej vore för att göra fraktkunder, som
även hava annat gods, en tjänst.

I likhet med vad som lär äga rum vid järnvägarna borde de
rederier, som underhålla reguljära förbindelser mellan inrikes orter, få
transportera transito- och nederlagsgods utan särskilda bevakningskostnader
mot det att rederierna iklädde sig samma förbindelse som
järnvägarna.

Att som nu i de flesta fall sker fartygen påföras bevakningskostnader
för lossat nederlags- och transitogods, är alldeles oriktigt. Kostnaden,
för såvitt ersättning därför skall utgå, bör i likhet med vad
som sker med från utlandet inkommet gods betalas av varuägaren.
Den genom kungörelsen av den 28/n 1913 förändrade lydelsen av tullstadgans
§ 110 är i de flesta fall orsak till detta missförhållande.

En lämplig revision av hithörande författningar är synnerligen av
behovet påkallad, så att det icke skall vara behövligt att, som nyligen
hänt, skicka en tullvaktmästare med fartyg från Stockholm till
Kalmar för bevakning av 85 säckar tomma trådrullar, lastade på däck,
och som kostade rederiet 131 kronor, en bevakning, som var fullkomligt
meningslös. Samtidigt saknades tullvaktmästare för att bevaka
godset i hamnen på sätt under frågan 8 anförts.

Beträffande inhägnat område har vid flera olika tillfällen och

270

SVAR PÅ FRÅGECIEKULÄR.

från olika håll framhållits önskvärdheten av att tullområdet i Stadsgården
inhägnades till fördel för såväl tullbevakning som för allmän
ordning. De fordringar på säkerhetsåtgärder, vederbörande tullmyndigheter
uppställt för den ifrågasatta inhägnaden, äro emellertid så
stora, att högst avsevärda kostnader skulle uppstå.

Stockholms hamnstyrelse, som många gånger haft denna fråga
under omprövning, ingick under förra året till kungl. generaltullstyrelsen
med förfrågan om vilka lättnader i tullbevakningshänseende
kunde medgivas trafikanter, i händelse staden skulle bekosta en så
dyrbar anordning som den ifrågasatta inhägnaden.

De villkor, som kungl. generaltullstyrelsen framställde, såsom att
fartygen icke inom området Ange lossa inrikes gods, att lastning av
gods icke heller Ange äga rum, samt att hela området skulle ställas
till tullverkets uteslutande disposition, gjorde, att hamnstyrelsen f. n.
lät frågan om inhägnaden förfalla. Kungl. generaltullstyrelsen hänvisade
till tullstadgans föreskrift, att område, varom här är fråga,
skall upplåtas till tullverkets uteslutande disposition och i fråga om
trygghet för där infört gods likställas med packhus.

Ehuru en väl behövlig moderation i fordringar på säkerhet ägt
rum vid byggandet av de nya skjulen i Stadsgården, så är i allmänhet
tullverkets fordran på säkerhet ang. tullokaler högst överdriven.
Jämför man dessa fordringar med vad som fordras hos andra statens
verk, t. ex. järnvägen, skall man Anna, att det senare nöjer sig med
magasin av allra enklaste beskaffenhet, och där förvaras både transitooch
nederlagsgods mellan transporterna. Tullverket fordrar däremot
för byggnader och nu i fråga om inhägnad de mest minutiösa säkerhetsåtgärder.
Staten har ju samma ansvar för godset, antingen det
är järnvägen eller tullverket, som närmast har hand om detsamma.
Skillnaden torde kanske ligga däri, att järnvägen själv får bekosta
sina byggnader, under det att tullverkets bekostas av kommunerna,
eller enskilda, då det är fråga om nederlagsgods.

Det har uppgivits, att ett av skälen, varför tullverket ej inom det
inhägnade området skulle kunna medgiva beAntligheten av inrikes
gods, vore, att, för den händelse varuägaren på annan än föreskriven
tjänstetid skulle vilja uttaga sådant gods, tullbevakningen ej skulle
äga rätt att få ersättning för övertidsarbetet.

Onskligt vore, att tullförfattningarna ändrades så, att de motsvara
nutidens krav på tidsenlig expedition.

Det torde sättas utom allt tvivel, att inhägnat tullområde är
lättare att bevaka än öppet, och att denna lättnad bör komma traAken
tillgodo i form av lägre bevakningskostnader.

En oegentlighet vid beräkning av bevakningsavgifterna är, att bevakning
utsättes (påföres) särskilt för från varje fartyg lossat gods,
även om detta ligger invid eller t. o. m. tillsammans med gods från
annat fartyg.

Tullbevakningen borde vara skyldig delgiva vederbörande mäklare
eller rederi, så snart gods beAnnes kvarligga någon längre tid.

Så debiterades i januari månad i år för ett fat tullfri jordfärg,
värt 30 kr., som blivit lossat i november månad föregående år och

STOCKHOLMS REDERI FÖRENT NO.

271

blivit ensamt kvarliggande av fartygets last, en bevakningskostnad av
kr. 196: 07, d. v. s. som om en vaktmästare uteslutande bevakat detta
fat alla nätter och söndagar under nämnda tid. Då ägaren nekade
betala denna summa, nedprutades den utan vidare till kr. 25: —.

17. Andra förekommande frågor.

Beträffande haverigods så har flera gånger inträffat, att det varit
svårt att få lämpliga lokaler för detsamma, då de av tullverket godkända
nederlagsmagasinen icke få användas för ifrågavarande gods,
med mindre än att allt nederlagsgods först bortföres. Nederlagsgods
får enligt nu gällande författningar ej ligga i samma magasin som
annat gods.

Att förtullat eller annat fritt gods ej bör läggas i samma magasin
som nederlagsgods, är ju riktigt, men nog borde haverigods och t. o. m.
transitogods kunna få läggas under samma tullverkets lås som nederlagsgods.

I Stockholm står visserligen haverigods under tullbevakningsinspektionen
och nederlags- och transitogods under nederlagskontoret,
men de borde väl i alla fall kunna samsas under samma tak.

Då tillförseln av transitoupplagsgods är mycket ojämn, har det
ofta inträffat, att de av staden upplåtna transitomagasinen dels icke
äro tillräckliga, dels ofta olämpliga för vissa slags gods.

Önskligt vore därför, att författningarna härom ändrades så, att
transitogods Ange inläggas i av tullverket godkända nederlagsmagasin;
i så fall skulle även författningarna ändras i överensstämmelse
härmed.

Slutligen får Stockholms rederiförening instämma i ett av Stockholms
transport- och bogserings a.-b. till kommissionen inlämnat förslag
ang. befrielse för bogserångare att uppvisa årspass för påteckning,
med det tillägg, som framförts av Söderhamns transport a.-b.

Stockholm den 20 mars 1915.

Stockholms rederiförening.

HJALMAR BLOMBERG.

J. W. Broman.

Bilaga.

P. M.

Den 14 mars 1915 anlände ångaren Axel Johnson till Göteborg
för lossning av bl. a. 11,000 balar kaffe. Någon kajplats fanns icke
och skulle icke kunna erhållas på flera dagar, vartill kom, att de magasiner,
i vilka dylik last skulle kunna inläggas, redan voro upptagna.
På den grund återstod ingenting annat än att låta båten ligga och

272

SVAR PÅ PRÅGECIRKULÄR.

vänta eller ock att betrakta särskilt tonnage för varans lossning och
Handterande. Vi beslöto oss för att gå till kostnaden att befrakta
kanalbåtar för emottagandet av kaffelasten och för dess transporterande
till kajplats, som dessa kanalbåtar skulle kunna erhålla, där
vattendjupet var för litet för oceanångare, men där dessa kanalbåtar
kunna lossa till magasiner, där rum för kaffet kunde beredas.

Dagen före ångarens ankomst till Göteborg satte vi oss genom
vår linjes agenter därstädes i förbindelse med tullbevakningsinspektionen
i Göteborg, men förklarade inspektören därstädes, att han icke
kunde tillåta kaffets upplossning i kanalbåtarna, såvida vi icke deponerade
tullbelopp och hamnavgifter för varan. Som skäl åberopade han,
att han icke kunde medgiva varans deponering, förrän tullbeloppet
var inbetalt, och vidare anförde han, att han stod i personligt ansvar
för tullbeloppet och därför måste skydda sig på angivna sätt. För att
söka få saken ordnad utan tidsförlust sände vi till tullbevakningsinspektionen
ett telegram, i vilket vi iklädde oss garanti för tullbeloppet
i fråga, men denna vår telegrafiska garanti godtogs icke, utan fordrades
kontant deposition. Vi vände oss då till generaltullstyrelsen och
erhöllo då av kanslibyråchefen Delphin det besked, att generaltullstyrelsen
kunde icke göra något åt saken, utan rederiet fick gå den
vanliga besvärsvägen. Därmed voro alla möjligheter stängda att få saken
ordnad på förhand. Vi skaffade oss nu genom våra agenter i Göteborg
bevis om att tullinspektionen därstädes vägrat lossning i kanalbåtarna
och inlämnade klockan 11 på måndag morgon den 15 till generaltullstyrelsen
en inlaga, i vilken vi påpekade, att vi icke hade något med
tullens inbetalande att skaffa, utan här gällde en vidare-transport av
varan, som nödvändiggjorts av att vi, då Göteborgs hamn var blockerad,
måste avbryta resan å strömmen och befrakta kanalbåtar för lastens
överförande till kajen. Generaltullstyrelsen ställde sig emellertid fullkomligt
oförstående för hela frågan och förklarade, att de icke kunde
annat än att tillskriva tullbevakningsinspektoren i Göteborg och infordra
skriftlig förklaring.

Då vi icke kunde nöja oss med att båten på detta sätt uppehölls,
uppsökte vi finansministern, som lovade oss att undersöka frågan.
På morgonen den 16 dennes erhölls från finansministern det svar,
att generaltullstyrelsen skulle åter behandla frågan. Generaltullstyrelsen
synes emellertid icke hava kunnat finna någon lösning på frågan,
varför finansministern föredrog densamma i konseljen, och beslöts
därvid, att vi skulle medgivas att lossa kaffet i kanalbåtarna
utan att behöva ansvara för tullbeloppet.

Emellertid förlorade ångaren Axel Johnson på detta sätt omkring
två dagar, och syntes skulden härtill uteslutande vara att tillskriva
generaltullstyrelsens och tullbevakningsinspektionens i Göteborg bristande
insikter i sjöfartsfrågor och vad förevarande sak innebar. Här
avsågs ju endast en vidare-transport av varan och, då vi hade rekvirerat
tullvaktmästare i och för omlastningen i fråga, finnes ju icke
något det minsta skäl för tullmyndigheterna att göra svårigheter.
Det är ju självklart, att rederibolagen, som utföra transporterna, icke
hava något som helst att skaffa med erläggandet av tullumgälderna

STOCKHOLMS REDERI FÖRENING.

273

å varorna och följaktligen ej heller hava någon skyldighet att garantera
inbetalandet av tullbeloppet. Här är ju icke frågan om att dis
ponera varan utan endast transportera den, ej heller är det frågan
om att lägga varan på nederlag, så att magasinsfrågan behöver diskuteras,
det är endast frågan om varans transport, och då det visat sig
medföra betydande förluster och risker för rederierna, att antingen
icke tillräckligt klara och tydliga bestämmelser finnas, eller ock att
generaltullstyrelsen och övriga tullmyndigheter förfoga över otillräckliga
insikter och förmåga att bedöma frågor av denna art, är det
nödvändigt, att åtgärder, ägnade att omöjliggöra dylika för sjöfartsnäringen
riskabla och förlustbringande händelser, vidtagas.

Stockholm den 16 mars 1915.

Rederiaktiebolaget Nordstjernan.

36. Skrivelse från Sveriges fartygsbefälsförening.

Till 1914 års tullkommission.

Det frågeformulär, vilket tullkommissionen i sistlidne november
månad tillställde Sveriges fartygsbefälsförening med anmodan om besvarande
av däri framställda frågor före årets utgång, kom föreningen
till hända vid en tidpunkt, då andra hopade ärenden togo hela föreningens
uppmärksamhet och alla dess arbetskrafter i anspråk. Centralstyrelsen,
åt vilken föreningens särskilda kretsar uppdragit besvarandet
av de framställda frågorna,'' har av denna anledning först
nu funnit ledighet att upptaga detta ärende till behandling men tror
sig, i betraktande av det omfattande arbete, kommissionen har sig
förelagt, likväl kunna hysa den förhoppning, att det uttalande i saken,
den härmed har äran överlämna, icke skall komma för sent för att
vinna det beaktande, varav det kan anses vara förtjänt.

Punkt 1.

Vid de tillfällen, då den trafikerande allmänheten har att direkt
hänvända sig till generaltullstyrelsen, torde det i flertalet fall gälla
framställningar om rättelse av förment oriktig behandling från underordnad
förvaltnings eller tjänstemans sida samt om sådana undantag
från eller lättnader i tillämpningen av gällande föreskrifter, vilka på
grund av särskilda omständigheter anses kunna av styrelsen beviljas.
Många av dessa fall äro helt visst av så pass underordnad betydelse,
att de icke skulle behöva dragas under den högsta tullmyndighetens
behandling utan kunna direkt avgöras av mellanhand, som därtill
förlänades befogenhet. Ställer man nu frågan i denna punkt tillsammans
med den i punkt 9 framställda, så erbjuder sig osökt en

274

SVAR PÅ F R Ä G E CIR K IT L ÄR.

utväg att å ena sidan lätta generaltullstyrelsens i övrigt antagligen
fullt tillräckliga arbetsbörda, å andra sidan bereda möjlighet för allmänheten
att få ärenden av ovan antydda art direkt och med mindre
tidsutdräkt avgjorda genom tillsättande av gemensamma chefer för
de olika avdelningarna i vardera av de tre största städerna i riket
med befogenhet att inom vissa gränser i sådana saker lämna resolution,
vilkens befogenhet ju kunde utsträckas även till vid andra tullplatser
inom visst område förekommande ärenden av samma slag.
Vid befordran till dessa mera framskjutna platser borde ju kunna
förutsättas den störa rutin och omdömets mogenhet, som uppgiften
kräver.

Punkt 2.

För sjöfartens män kan intet tvivel råda om lämpligheten, ja,
nödvändigheten av lekmannaelement inom generaltullstyrelsen. Den
ständiga tillgången till en sakkunskap om praktiska och även en del
rent tekniska förhållanden, som ju knappast kan på tjänstemannabanan
förvärvas, skulle säkerligen i fråga om formerna för den direkta samfärdseln
mellan tullverket och sjöfarten kunna verka till stor lättnad
och tidsbesparing för den sistnämnda utan att menligt inverka på
effektiviteten av de kontroller, som äro oeftergivliga. Kan hos samma
person med denna sakkunskap förenas kännedom i största möjliga
utsträckning om lokala hamnförhållanden, vilket kanske låter sig göra,
skulle gagnet av detta lekmannaelement bliva ännu större.

Liknande är utan tvivel förhållandet i fråga om importhandeln,
vars representation inom tullstyrelsen på sitt område skulle medföra
obestridliga fördelar så väl för det allmänna som för näringen. En
representant för de råämnesimporterande industrierna torde även
kunna ifrågasättas, ehuruväl dessas mångsidighet synes lägga hinder
i vägen för en enhetlig representation, vartill kommer, att dessa industriers
intressen i allt huvudsakligast sammanfalla med importhandelns
i allmänhet.

För sin del vill befälsföreningen livligt förorda insättandet i generaltullstyrelsen
av tvenne lekmannafullmäktige, en för sjöfart och en
för handel, vilka lämpligen torde böra på förslag av korporationer eller
sammanslutningar inom respektive näringar tillsättas av Kungl. Maj:t.
Såsom redan benämningen fullmäktige innebär, böra de vid avgörandet
av inom styrelsen förekommande ärenden äga samma befogenhet
som övriga medlemmar av styrelsen.

Punkterna 3 och 4.

Dessa frågor falla utom det område, på vilket föreningen anser
sig kunna göra något uttalande.

SVERIGES FART VG8BE FALS FÖREN ING.

275

Punkt 5.

Frågan gäller visserligen tjänstemännens utbildning särskilt i tulltekniskt
hänseende men torde dock lämna rum för några erinringar i
fråga om tulltjänstemännens utbildning i allmänhet till kompetens
att på bästa sätt främja den institutions intressen, vilken de företräda,
således även deras förhållande till den trafikerande allmänheten.
Denna sida av saken ligger nära tillhands att beakta för fartygsbefälet,
i synnerhet å passagerarbåtar, som har tillfälle att självt iakttaga
denna samfärdsel och i första hand får höra trafikanternas omdömen
därom. Må det villigt medgivas, att de tjänstemän, som ha
att behandla passageraregods, stå i en kinkig mellanhand mellan å
ena sidan gällande bestämmelser, å andra sidan billighetshänsyn för
att icke säga rent av sunt förstånd. Mycket beror härvidlag på omdöme,
som kan genom utbildning skärpas, vilket därför synes i största
möjliga utsträckning böra ske; mycket beror också på instruktioner
under hand, vilkas art utgör ett kriterium på den instruktionsgivandes
omdöme och utbildning. Hos en stor del av allmänheten
finnes en djupt rotad föreställning, att överträdelse av tullförordningarna
icke är jämförlig med åsidosättande av andra lagar, att däri
icke ligger något etiskt undermåligt. Denna föreställning näres och
vidmakthålles genom trångsynt och hårdhänt bokstavstolkning i de
många fall, där gällande föreskrift kommer i kollision med den doktrinära
satsen om vars och ens rätt att för eget bruk skaffa sig en vara, där
den kan fås bäst och billigast. Däremot är en vidsynt och billig
tolkning i fall, där varje spekulationssyfte är uteslutet, i hög grad
ägnad att motverka detta oriktiga åskådningssätt. De fall, i vilka
förargelsen över förment kitslig behandling av passageraregods av
eljest rättänkande personer i god samhällsställning och ekonomiskt
väl situerade skapat uppsåtliga smugglare, kunna räknas i hundratal.
Det är frestande att anföra exempel, och tillgången på sådana är
över måttan riklig. Att en liten burk tillagad löjrom, erhållen som
present och med ett handelsvärde av högst ett par kronor, rubriceras som
kaviar och påföres en tullavgift av 8 kronor, är ett. Följden blev
insmugglandet vid ett annat tillfälle av flera kilo verklig kaviar. Ett
annat är, att en gammal tavelram, söndersprucken och omöjlig att
reparera, medtagen endast för att under resan skydda en dyrbar
pastellmålning och med den svenska tillverkarens stämpel ännu
kvarsittande på baksidan, åsättes ett värde, bevisligen högre än inköpspriset,
och en tullavgift av 15 procent därav. Den gången blev
följden, att tullen för en mycket dyrbar silverrävskappa kallblodigt
»inbesparades». Säkert är, att de belopp, som undandragas staten
genom, om vi så må uttrycka oss, repressaliesmuggling, mångdubbelt
överstiga dem, som vinnas genom bokstavstolkning och omdömeslös
tillämpning av gällande föreskrifter i fall, sådana som de ovan anförda,
vilka mer än något annat bidraga att hålla vid liv den inte
alldeles oskadliga uppfattningen, att »det är ingen skam att lura tullen».
Här anförda förhållanden synas oss icke böra lämnas ur räkningen
vid behandling av frågan om tulltjänstemännens utbildning.

276

SVAR PÅ FRÅGECIRKPLÄR.

Punkterna 6. 7. 8-

Giva icke anledning till något föreningens uttalande.

Punkt 9.

Se ovan under punkt 1.

Punkt 10.

Om andra lokaler än de för upplag och förvaring av gods avsedda
saknar föreningen anledning yttra sig. Beträffande upplagslokalerna,
öppna eller slutna, bör ur sjöfartens synpunkt på dem ställas
tvenne huvudanspråk, som böra tillgodogöras så långt de kunna förenas,
nämligen att de skola vara lätt åtkomliga för lossning och lastning
men på samma gång så inrättade, att bevakningskostnaderna
bliva de minsta möjliga. Ur sjöfartens synpunkt är vidare av intresse,
att tiden för kostnadsfritt användande av kajer och varuskjul
såsom upplagsplats för varor begränsas till den minsta möjliga,
som kan stå tillsammans med varuägarens berättigade anspråk på att
kunna billigast ordna vidaretransporten. Den nu medgivna tiden av
20 dagar fritt i tullens lokaler synes åtminstone ej böra utsträckas.
Yad beträffar upplag å öppen kaj, måste även beaktas hamnens berättigade
anspråk på vederlag, då sådant utrymme utöver viss tid
tages i ansråk. Med nuvarande transportmöjligheter torde tiden för
kostnadsfritt upplag å kaj kunna utan olägenhet begränsas till några
dagar efter slutad lossning. Här stå i viss mån emot varandra å ena
sidan köpmannaintresset, å andra sidan sjöfartens och hamntrafikens,
och att rätt väga dem mot varandra blir vid en omorganisation en
uppgift av icke ringa vikt.

Punkt 11.

Packhuskarlarua böra bibehållas men deras användande av trafikanterna
icke göras obligatoriskt. För ett mycket stort antal mindre
importörer skulle deras indragande vålla stor olägenhet. Däremot
bör det stå den, som kan disponera eget folk, fritt att så göra utan att
erlägga dragarpengar. Det måste alltid verka obilligt och irriterande
att bliva debiterad för en handräckning, varav man icke behövt begagna
sig.

Punkt 12.

Sportelformen för avlöning av tjänstemän, statens så väl som
kommunernas, har av en mycket enhällig allmän opinion sedan länge

SVERIGES FARTYGSBEFÄL8FÖRENING.

277

varit utdömd, och eu strävan har gjort sig gällande att, så långt ske
kan, ersätta den genom fasta avlöningar. Vad tullverket beträffar,
torde detta ej kunna helt genomföras, då ju särskilt sjöfarten har behov
av att anlita dess tjänstemän å andra tider än de ordinarie
tjänstetiderna, och vissa arbeten, såsom bevakningstjänst m. m., icke
kunna begränsas till viss en gång för alla bestämd tjänstetid. Men
så långt torde man kunna komma, att ersättning för allt arbete, som
utföres under ordinarie tjänstetid, ingår i den fasta avlöningen och
för övertidsarbete fastställas så noggrant och detaljerat avfattade
taxor, att de icke kunna godtyckligt tillämpas. Ty över en viss
godtycklighet i fråga om ersättningen för övertidsarbete klagas nu
rätt allmänt från trafikanternas, icke minst från sjöfartens sida, och
det lider intet tvivel, att denna klagan i många fall är väl befogad.
Våra tullmäns integritet står judess bättre över allt tvivel, men denna
ovärderliga egenskap bör icke sättas på spel genom oklara eller otillräckliga
föreskrifter, vilka i förening med i allmänhet knappa fasta
avlöningar lämna rum för frestelse.

Punkt 13.

Att i fråga om bevakningskostnaderna, särskilt dem, som drabba
fartygen, allt icke är väl beställt som det nu är, därom torde inom
sjöfartskretsar icke mer än en mening råda, men ämnet är allt för
omfattande för att här kunna annat än ytligt vidröras. Det är ju i
regeln för tullverket både bekvämare och säkrare att utkräva bevakningskostnaderna
av fartyget än av avsändare eller emottagare, men om en
sådan princip av bekvämlighetsskäl tillämpas, torde sjöfarten hava berättigade
anspråk på att denna tillämpning göres billig och framför
allt likformig. Vi hänvisa till vad ovan anförts under punkt 12.

I detta sammanhang kan föreningen icke underlåta att fästa kommissionens
särskilda uppmärksamhet på ett visst slag av bevakningskostnader,
som för våra kustfarare äro särskilt besvärande. Vid den
s. k. dimensionslagens ikraftträdande uppdrogs åt tullverket utövandet
av en viss kontroll över dess efterlevnad, vilket bland annat hade till
följd, att laster av så kallat avfallsvirke, även vid skeppning mellan
svenska hamnar, ställdes under tullbevakning i avsikt att kontrollera
förekomsten av avfall efter undermåligt virke. Denna kontroll måste
ju betecknas såsom i det närmaste illusorisk, då man icke gärna hos
en tulltjänsteman kan påräkna de tekniska förutsättningar, som fordras
för att till exempel i fråga om försågad vara avgöra, huruvida
den tagits ur undermålig stock eller ur toppstock av fullmåligt träd.
Men för kustfarten på Norrland hade åtgärden den betänkliga följden,
att de förut vanliga och välbehövliga fyllnadslasterna av avfallsvirke
knappast kunde lämna någon profit. Från ångfartygsbefälhavaresällskapet
i Stockholm gjordes för åtskilliga år sedan till generaltullstyrelsen
en framställning om upphävande av bevakningstvånget. I fyra
år vandrade denna skrivelse fram och tillbaka mellan tullstyrelsen,
finansdepartementet och domänstyrelsen samt slutligen till skogsvårds -

278

STAB PÅ FBÅGECIEKULÄE.

kommittén, där man för ett par tre år sedan ännu icke var i stånd
att närmelsevis angiva någon tidpunkt för dess slutliga avgörande.
Om dess vidare öden har sig föreningen intet bekant. Men det är
kanske icke förmätet att hoppas, det även denna till synes mycket
svåravgjorda fråga i samband med en omorganisation av tullverket
skall finna sin slutliga lösning.

Avstängda tullområden kunna ur sjöfartens synpunkt förordas
under två förutsättningar, nämligen att de äro så belägna, att de icke
vålla binder för hamntrafiken, samt att bevakningskostnaden för där
upplagt gods bestrides av tullverket.

Punkt 14.

För den, som haft att göra med tullmyndigheter i främmande
länder, måste svaret på denna fråga bliva ett obetingat och kraftigt
tillstyrkande av genomgripande reformer i arbetsmetoderna. Det finnes
icke ett land, åtminstone västerut från oss, som icke i fråga om bekvämlighet
och tidsbesparing för trafikanter i samfärdsel med tullverket
står långt framför oss. För ett skyddsvänligt land som vårt
torde särskilt Nordamerikas förenta stater i fråga om arbetsmetoder
kunna lämna värdefull ledning.

Punkt 15.

Föreningen saknar förutsättningar för att i denna fråga göra något
uttalande.

Punkt 16.

En väldig ökning av transitotrafiken över Sverige synes efter det
pågående världskrigets avslutande med säkerhet vara att vänta, och
då gällande tullbestämmelser rörande transitogods äro snarare ägnade
att verka hämmande än främjande för denna trafik, icke minst sjöledes,
synes en allmän revision av dessa bestämmelser oberoende av
tullverkets omorganisation i övrigt knappast kunna längre uppskjutas.
Vid sådant förhållande saknar föreningen anledning att här ingå i detaljer
rörande de önskemål, som på detta område från sjöfartens sida böra
framställas.

Själva arten av tullverkets uppgift nödvändiggör stränga och detaljerade
kontroller, vilka äro ägnade att verka som tvång på de näringar
och individer, vilka därför äro föremål. Det är därför av vikt
att utöver dessa nödvändiga inskränkningar samfärdseln med tullverket
så långt ske kan för trafikanterna underlättas och befrias från
omgång och tidsutdräkt. Sveriges fartygsbefälsförening vill uttala sin

SVERIGES FARTYGSBEFiLSFÖRENING.

279

förhoppning, att denna synpunkt måtte bliva den bestämmande för
den riktning, i vilken den förestående omorganisationen av tullverket
kommer att ske.

Stockholm den 10 februari 1915.

För Sveriges fartygsbefälsförening:

G. H. HOLMSTRÖM.

37. Skrivelse från ängfartygsbefälhavaresällskapet.

Till 1914 års tullkommission, Skeppsbron 38, Stockholm.

För besvarande av det frågeformulär, som tullkommissionen
tillställt ångfartygsbefälhavaresällskapet i Stockholm, tillsattes vid
sällskapets första sammanträde för arbetsåret, den 18 december 1914,
en kommitté, bestående av tre personer med särskild erfarenhet på
flera av de områden, vilka i frågeformuläret beröras, nämligen herrar
hamnkapten H. Jacobson, sjökapten A. Thunell och kontorschefen
Jacques Svensson. Sedan kommitterade den 16 dennes inkommit
med sitt yttrande, har detta å sammanträde den 22 dennes blivit
i sällskapet punktvis föredraget och godkänt med det tillägg, att
sällskapet anser i sådana fall, på vilka exempel anföras vid besvarandet
av punkt 16 i frågeformuläret, bevakningskostnaderna böra gäldas av
exportören och icke såsom hittills av fartyget.

Med detta tillägg accepterade sällskapet kommitterades yttrande
såsom sitt eget, och får sällskapets styrelse härmed till tullkommissionen
överlämna detsamma jämte bilagor.

Stockholm den 25 januari 1915.

För ångfartygsbefälhavaresällskapet:

B. v. SYDOW.

Fr. Lund.

Undertecknade, kommitterades betänkande angående >1914 års
tullkommissions» frågeformulär till förslag för kungl. tullverkets omorganisation.

Frågan n:r 1.

I denna fråga anse vi oss ej böra göra något uttalande.

280

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

Frågan n:r 2.

Det torde vara obestridligt, att, om en så för samfärdseln viktig
fråga som tullverkets organisation skall bliva i minsta mån betungande
för handel och samfärdsel mellan olika länder, böra endast sådana
förordningar utfärdas, som äro nödiga, på det att staten skall kunna
på ett tryggande sätt utfå det staten tillkommer, men denna uppbörd
bör vara ordnad på sådant sätt, att intet tungt otidsenligt maskineri
införes. Även om uti en styrelse sitta i övrigt aldrig så dugande
män, kunna de ej alltid se lika vidsynt som den, vilken dagligen är
beroende av de gällande förordningarna. Han kan bäst se, var ändringar
och förbättringar kunna genomföras, utan att statens intresse
tar men av sådan anordning. Bliva nu sådana praktiskt erfarna män
insatta i tullstyrelsen, kunna de framhålla sina önskemål, vilka därefter
bliva väl övervägda, och undvikes därigenom, att förordningar
utfärdas, vilka sedan visa sig vara otidsenliga. Minst två lekmän
böra enligt vårt förmenande insättas i styrelsen, och bör av dessa en
representera händeln och den andra sjöfarten. De böra insättas av
handelskamrar och redareföreningar i riket.

Frågorna n:r 3—8.

I dessa frågor anse vi oss ej böra yttra oss, då de i allmänhet
synas beröra tullverkets organisation.

Frågan n:r 9.

I tvistiga frågor mellan trafikanter och tullförvaltare eller överinspektörer
kan ju den, som anser sig vara orätt bemött, hänvända
sig till generaltullstyrelsen med klagomål, men mången gång är stridigheten
av en sådan natur, att frågan ofördröjligen bör lösas, vilket
ej kan ske så hastigt som önskligt, då generaltullstyrelsen ej alltid
är till hands och i stånd att genast slita tvisten. Fanns nu i chefsställning
en myndighet mellan tullstyrelsen och övriga avdelningschefer,
blev härigenom med all säkerhet en stor börda avlyftad från
själva styrelsen, och samtidigt vunnos för trafiken därigenom stora
fördelar. Fullt arbete torde nog kunna beredas även för honom, då
han ej allenast bör hava sitt område inom den störse staden utan
bör vara chef för visst distrikt av landet med dess smärre tullstationer.

Frågan n:r 10.

I denna fråga göra sig två stridiga intressen gällande, nämligen
handelns och hamntrafikens. För handeln och tränsitohandeln i allmänhet
är det ju till stor fördel, om köpmannen kan få använda

ÅNGFARTYOISBEFÄLHAVARESÄLLSKArET. 281

stadens tullhus och kajer så länge som möjligt såsom upplagsplats
för sina varor, men å andra sidan är det ett behov för sjöfarten och
importen i allmänhet, att varuombyte får ske å därför tillgängliga
platser så ofta som möjligt. Den långa frist av 20 dagar, varunder
gods kan få ligga i tullpackhus, synes vara rundligt tilltagen med nutida
kommunikationsmöjligheter. Under alla omständigheter bör den
tid, då godset ligger belagt med böter, begränsas samt staden hava
rätt att debitera dagavgift för sådant gods, som ligger å kaj eller i
varaskjul längre tid än sex dagar, varunder godset kvarligger från
lossningen. Se i övrigt bil. 3 med J. Svenssons uttalande i frågan.

Frågan n:r 11.

I denna fråga anse vi befintligheten av packhuskarlar vara till
fördel för trafiken, men bör deras befogenhet begränsas så tillvida,
att, om en trafikant önskar att själv med eget folk avhämta förtullade
varor, han må vara berättigad härtill utan att erlägga dragarpengar.

Frågan n:r 12.

Av en härvarande ångbåtsagenturfirma hava vi i frågan emottagit
närslutna utlåtande. (Se bil. 1.)

Av detta yttrande framgår tydligt, att omskrivna sporteltaxa
tillämpas på ett synnerligen godtyckligt sätt, samt att sådana bestämmelser
böra uppställas, att tjänstemannen visserligen blir betald för
sitt övertidsarbete men ej kan tillämpa taxan godtyckligt. Om väntningsersättningen
t. ex. uppdelas uti en grundavgift och därefter viss
avgift för var väntad övertidstimme eller halvtimme, blev godtycklighet
ej längre möjlig.

I övriga förhållanden, som berörts i ovannämnda skrivelse, synas
även här reformer böra genomföras, vilka, utan att statens intressen
därigenom bliva tillbakasätta, kunna medföra betydande lättnader för
samfärdseln.

Frågan n:r 13.

Denna fråga synes vara behandlad i omskrivna yttrande till frågan
n:r 12, men därtill synes böra tilläggas, att den bevakning, som är
behövlig inom av tullverket godkänt instängt tullområde, bör bekostas
av staten.

Frågorna n:r 14 och 15.

Dessa frågor beröra sådana förhållanden, varom vi ej kunna yttra oss.

Frågan n:r 16.

Här gör sig behovet av betydande lättnader gällande, vilket torde
bäst bevisas av en av trovärdig exportfirma inlämnad skrivelse (se bil.
2), vilken talar sitt tydliga språk. Skall landet kunna utveckla sin
transitohandel, måste sådana tullförordningar uppställas, som underlätta
sådan handel men ej omöjliggöra densamma.

282

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

Utom det här relaterade fallet, där dryga kostnader drabbade
fartyget för godsets bevakning, inträffa ofta liknande fall med övrigt
transitogods och vid återutförsel ur landet av sådant gods, för vilket
restitution å tullmedlen begäres. Såsom exempel anföres juteväv,
använt såsom emballage kring pappersmassa. Detta emballage, vilket
efter söndertagning är så gott som värdelöst, blir bevakat av tulltjänsteman
i de hamnar, fartyget besöker för merlastning, ända tills
fartyget avgår från riket, och detta även om balarna äro överlastade
av annat gods. Här synes oss, att, sedan befälhavaren genom teckning
av konossement å balarna förbundit sig att utföra dem till utländsk
hamn, det borde vara uog med att tulltjänstemannen i utskeppningshamnen
styrker, att ett visst parti juteväv utförts med balarna.

Många andra liknande exempel kunna anföras, men detta enda
torde vara nog att bevisa, hur otidsenligt och fördyrande för vår handel
och sjöfart nu gällande förordningar verka.

Frågan n:r 17.

Vi bedja här få påpeka ett förhållande, som mången gång ådragit
sådana fartyg, vilka, inkommande från utländsk hamn, därefter besöka
flera av våra kuststäder med utländsk last inne. Från det att fartyget
inkommit i första svenska hamn, till dess utrikes importgods blir utlossat,
skall fartygets luckor vid resa från hamn till hamn vara förseglade.
Då fartyget lossar en del av lasten i de första hamnarna,
är det ej alltid sagt, att annat gods erhålles att fylla luckorna i lastrummet
med, och då resan är brådskande, hinner man ej alltid att
stuva om lasten betryggande för alla väder. Uppstår nu storm och
hög sjö, slingrar fartyget, och lasten slås sönder, utan att möjlighet
finnes att tillse lasten, då luckorna äro förseglade. Visserligen får
befälhavaren bryta förseglingen men gör det endast i största nödfall,
då sådan åtgärd medför sjöförklaring med förklaringar i oändlighet
till tullverket, innan han befrias från sitt tvungna lagbrott. Emellertid
tyckas redan nu en del förstående tulltjänstemän i de större hamnarna
inse, hur otidsenligt förseglingstvånget är, och låta fartygen gå utan
försegling, åtminstone då lasten är av sådan natur, att statens intresse
ej riskeras. Då så kan ske, måste hela förordningen bort såsom
onödig och alltför betungande för sjöfarten.

I övrigt anse vi, att i flesta fall luckförsegling bör avskaffas
och sådan endast ske med plomber.

Stockholm den 16 jan. 1915.

H. JACOBSON.

A. THUNELL.

JAC. SVENSSON.

ANGFABTYGSBEFÄEHAVARESÄELBKAPET.

28a

Bil. 1.

Sportelfrågan.

Den sporteltaxa, som av Kungl. Maj:t antogs den 23 december
1910 att träda i kraft den 1 januari 1911, upphävande den tidigare
gällande taxan av den 1 juli 1904, medgiver — mycket tack vare att
i den kommitté, som hade att utarbeta densamma, insattes representanter
för handeln och sjöfarten, vilka på ett förtjänstfullt sätt bevakat
dessa, näringars intressen — välbehövliga och icke obetydliga lättnader
i de utgifter, som av trafikerande skola utgöras för vissa av
tulltjänsteman verkställda förrättningar.

Om denna taxa i praktiken också skulle bliva utan undantag
tillämpad,^ så vore det, åtminstone från sjöfartens synpunkt sett, icke
fog för några vidare allvarliga anmärkningar mot densamma, så länge
man måste utgå från att den trafikerande och icke staten skall vidkännas
dessa kostnader, ty den synes på ett rättvist sätt vilja tillerkänna
tulltjänsteman en skälig ersättning för den övertidstjänstgöring,
som oftast måste av honom begäras, på det att fartygs inoch
utklarering, lossning och lastning icke må bliva längre fördröit än
nödigt är.

I sporteltaxa^ allmänna bestämmelser, mom. 3, har dock tillkommit
en olycklig bestämmelse, som medgiver tjänstinnehavare rätt
att beträffande dem tillkommande ersättning träffa överenskommelse
med trafikerande.

Detta har tyvärr utnyttjats pa ett sätt, som — åtminstone vad
Stockholm vidkommer — har tagit allt för stora proportioner, ja i
många fall till den grad, att taxa och förordning skjutits så åt sidan,
att dess tillvaro endast finnes på papperet men i praktiken helt
nonchaleras.

Sålunda förelädes befälhavare å i inrikes trafik gående ångare
och resp. mäklare för den utrikes trafiken omedelbart efter den nya
taxans ikraftträdande att oförändrat förnya gamla överenskommelser
utan hänsyn till de lättnader, som den nya taxan i många fall medgivit.

Resp. befälhavare eller mäklare besöktes för detta ändamål av en
eller flera delegerade, vilka föreläde dem sådant kontrakt för godkännande.

Befälhavarne på de inrikes linjerna gingo i allmänhet in på de
föreslagna ackorden, många i tro, att desamma skulle ställa sig förmånligare
för deras rederier, andra i tro, att ett annorlunda förfarande
endast skulle ställa dem i trakasserier med resp. tulltjänsteman.
Flere hava dock helt och hållet vägrat att underskriva de förelagda överenskommelserna.

Agenturerna för de långgående ångbåtslinjerna hava också i allmänhet
underskrivit de dem förelagda kontrakten. Det betyder ju

284

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

givetvis icke så mycket för ångare på dessa trader att betala nagra
kronor mera. Det drabbar icke fartyget så svårt, då detta först och
främst genom sina längre resor ej så ofta behöver vidkännas utgiften,
och, när den uttages, blir den alltid av mindre betydelse i förhållande
till dessa fartygs större inseglade frakter.

Annorlunda blir förhållandet för ångare, som gå i reguljär passagerar-
och godstrafik till och från till Sverige gränsande länder.

Denna trafik har, som väl bekant, mer och mer utvecklats, och
resp. fartyg gå med minsta möjliga uppehåll i sina sluthamnar fram
och tillbaka hela året om, upprätthållande turer, som under normala
förhållanden, t. ex. med Finland och Ryssland, under säsongen uppgått
ända till 14 tur- och returresor och mera i veckan.

Här bliva tullutgifterna för fartygen en avsevärd faktor att räkna
med, och dessa linjers agenturer hava också vid upprepade tillfällen
måst nedpruta och i vissa fall helt avslå de framställda ackordsanbuden.

De framlagda ackorden kan man också i de flesta fall tryggt säga
vara så tilltagna, att de giva resp. tjänstinnehavare i tullverket en
betydligt större inkomst än om taxan skulle tillämpas utan särskild
uppgörelse.

Vid en på sin tid av en härvarande mäkl arfirma utförd kalkvatten
för vissa ångbåtslinjer, vad desamma erlagt enligt ackord och
vad som skulle utgått, om taxa tillämpats, visade sig, att det förra
med 100 % och mera överstege taxan. Detta var på en tid, då den
äldre högre taxan var gällande, och man får icke betvivla, att förhållandet
för närvarande ställer sig ännu ofördelaktigare vid en liknande
jämförelse.

Man kan härtill anmärka, att gör icke under sådana förhållanden
några särskilda överenskommelser, men man kan ju icke tvingas därtill,
utan betala rätt och slätt efter taxan. Detta är riktigt med modifikation.

Det är en nödvändighet för fartygens agenter att stå på god fot
med tulltjänstemännen. Dessa hava ju givetvis i sina händer vid
många tillfällen, på grund av formaliteter, som kanske icke alltid
iakttagits eller kanske förbisetts, möjlighet att göra svårigheter för
mäklaren vid hans expedition av fartygen, formaliteter, som tulltjänstemannen
många gånger under andra förhållanden, utan att överskrida
sin tjänstemannabefogenhet med litet god vilja lätt kunnat
undanrödja.

Detta senare borde ju strängeligen tillhöra varje tjänstemans
plikt.

Det ligger dock nära till hands att antaga, att det alltid skall
vara ett kärkommet tillfälle att handla annorlunda mot det rederi och/
eller den mäklare, som icke velat gå med på en dem förelagd ackords
uppgörelse. Mäklaren skaöar sig således endast ett ökat besvär genom
att icke ingå på de ackordförslag, som resp. tjänstemannakorporationer
förelägga. I sista hand blir det ju också icke denne utan resp. rederi,
som får vidkännas kostnaden, och då han kanske också därmed förskafiar
sig en ynnest, går han in på honom förelagd uppgörelse.

ÅNGFARTYGSBEFÄEHAVARESlLLSKAPET. 285

tör att sjöfarten således icke skall behöva betungas av större
utgifter till tullverket än nödigt är och för att förebygga varje missbruk
av taxans bestämmelser bör det därför framställas som ett
oeftergivligt villkor, helst att förenämnda mom. 3 i sporteltaxans allmänna
bestämmelser helt bortfölle och i stället särskilt nnderströkes,
att . tjänstinnehavare i tullverket icke skulle hava rättighet att med
trafikant träffa särskild överenskommelse, utan all ersättning för vissa
verkställda tjänstförrättningar endast finge utgå i den ordning, gällande
sporteltaxa i övrigt angiver, och, om icke en sådan ändring i
den av Kungl. Maj:t sanktionerade sporteltaxan utan vidare skulle
låta sig göra, dock sådant hinder lades, att eventuella överenskommelser
icke komme att stå i orimlig proportion till taxan.

Ett sådant hinder kunde sålunda lämpligast åstadkommas genom
en kungl. generaltullstyrelsens skrivelse till densamma underlydande
förvaltningar, att förslag till särskild uppgörelse med trafikanter icke
finge varken direkt eller indirekt utgå från resp. tjänstinnehavare eller
korporationer, utan Ange sådan begäran endast framställas av den
trafikerande, om han det önskade, och borde då en beräknad genomsnittskostnad
enligt taxan på basis av tidigare erfarenheter läggas till
grand för ackordets storlek.

För att med exempel visa en del olika fall av överenskommelser
och det behandlingssätt, som i andra fall från tullpersonalens sida
förekommit, då icke särskild överenskommelse träffats, tillätes härmed
anföras, först då beträffande den inrikes trafiken:

Befälhavare på en del av våra kust- och kanalångare samt sådana,
som trafikera våra insjöar, hava bland annat i Sfockholm träffat överenskommelse
med resp. tullbevakning angående bevakning vid lossning
och lastning av det transito- och nederlagsgods, som de medföra i
sina fartyg. I sådana fall tillgår det vid lossning så, att fartyget
omedelbart vid sin framkomst till Stockholm kan börja därmed, oberoende
vilken tid pa dygnet det är, om det är helgdag eller söndag,
eller om tullbevakning omedelbart finnes tillstädes eller icke.

Tullbevakningen emottager huru det faller sig, kanske omedelbart,
kanske först sedan den allmänna tjänstgöringstiden inträtt, det av
fartyget eventuellt medförda transito- och /eller nederlagsgodset. Tills
denna emottagning skett, ligger godset kvar på kajen eller i fartyget
på befälhavarens risk och ansvar, och det är väl ingen, som betvivlar,
att icke också denne skulle känna sig och också bliva ersättningsskyldig,
både om godset skulle förkomma eller annat underslev med
detsamma skulle visa sig hava blivit begånget, som gjort intrång på
tullverkets rätt och säkerhet i detsamma.

Vid lastning under samma förhållanden avlämnas godset antingen
direkt ombord eller vanligast a kaj vid fartygets lastningsplats. Styrmannen
kvitterar den av tullvaktmästaren medförda tullinlagan å godset,
och befälhavarens ansvar för detsamma begynner omedelbart.

Sammalunda går det också till vid emottagning av allt annat
gods, som icke är tullgods, och ingen befälhavare skall säkerligen
hava ens en tanke på att försöka undandraga sig det ansvar, han
iklätt sig, om godset på kajen skulle bortkomma, innan det i fartyget

286

SVAR PÅ FRÅGECIRKtTLÄE.

intagits, eller efter lossning försvinna, innan emottagaren kvitterat
samma.

Vid fall däremot, då icke något ackord träffats, sker lossning av
transito- och nederlagsgods på ett annorlunda sätt. Om fartyget medför,
vilket också är vanligast, endast ett eller annat kolli sådant gods,
får’ det icke börja med någon som helst lossning, icke ens av det
medförda icke tullpliktiga godset, förrän tullbevakning kommit tillstädes,
ja fartyget kan till och med enligt tullstadgans par. 56 mom.

3 förvägras att lägga till vid land utan tillstånd av tullbetjäningen,
en förordning, som, om den i praktiken skulle tillämpas, verkligen får
anses utan motsvarande nytta, endast till ett allvarligt hinder för den
regelbundna inrikes sjöfarten.

Vid lastning av transito- och nederlagsgods i inrikes trafik tillgår
det, då ackord träffats, som ovan nämnts. Har däremot icke någon
särskild överenskommelse träffats, har åtminstone till och med utgången
av år 1913 godset bevakats, ända tills det i fartyget intagits, och
ersättning har därför uttagits av fartyget enligt taxan.

Man gör sig därvidlag oreflekterat den frågan, varför kan tullgods
i ena fallet vid lossning få kvarligga på kaj under befälhavarens
ansvar, och varför tillstädjes fartyget i ena fallet att utan vidare
företaga lossning, och vid lastning, varför kan fartyg i ena fallet få
hava tullgods på kaj utan tullbevakning, men på befälhavarens räkning
och risk, då i andra fall, d. v. s. då ej särskild uppgörelse träffats,
lossning förvägras, innan tullbevakning kommit ombord, och till
och''med tillägg i land kan förbjudas utan tullbevaknings tillstånd samt
vid lastning, åtminstone till och med utgången av år 1913, bevakning
utkrävts av fartyget, ända tills godset blivit i detsamma intaget.

Är tullverkets rätt skyddad med de åtgärder, som i bevakningshänseende
företagas, då ackord därför träffats, bör den väl vara lika
skyddad med enahanda förfarande, då ej särskild överenskommelse
träffats?

För att utröna, i vad mån det ena eller andra sättet praktiserades
vid lastning och lossning av inrikes transito- och nederlagsgods, utsände
en härvarande ångbåtsagenturfirma till en del befälhavare ett
särskilt frågeformulär till besvarande. De svar, som på sin tid ingingo,
bifogas härjämte i avskrifter*) och tala nog för sig själva.

Samma firma ingick också redan den 22 april 1911 med en skrivelse
till kungl. generaltullstyrelsen, vilken också i avskrift *) härjämte
närslutes, med en anhållan om lättnader vid tullbevakning av avgående
transito- och nederlagsgods.

Genom kungl. maj:ts nådiga kungörelse om ändrad lydelse av
vissa paragrafer i tullstadgan den 1 juli 1904, given den 28 november
1913 att träda i kraft den 1 jan. 1914, har — förmodligen som ett
svar på förenämnda skrivelse — sådant tillägg företagits i bland andra
paragraferna 83 och 107 tullstadgan, att transito- och nederlagsgods
icke blott under sjöväga transport mellan inrikes orter, utan även
medan godset eljest befinner sig i befälhavarens vård, denne med

*) Här ej avtryckta.

ANGFARTYGSBEFÄLIIAVARESÄLL8KAPET.

2H7

sill egendom samt därnäst rederiet med fartyg och frakt är för detsamma
ansvarigt, tills det i destinationsorten till tnllbevakningen överlämnas.

En direkt följd härav bliver ju, att den förut praktiserade bevakningen
vid lastningen bör upphöra, då godset till fartyget avlämnats
vare sig detsamma genast eller först senare i fartyget intages.

Någon ändrad uppfattning beträffande lossningen av sådant gods
därhän, att detsamma på enahanda sätt som vid lastning skulle vara
under befälhavares och rederis ansvar, tills det av tullbevakning emottages
vare sig det kvarligger i fartyget eller blivit på kaj upplossat,
ar dock icke försports. Någon lättnad i förenämnda ackorder med
hänsyn till den lättnad i bevakningsåtgärder, som den ändrade lydelsen
av torenamnda paragrafer medgiva, har heller icke vidtagits, utan de
av fartygen tidigare träffade överenskommelserna hava oförändrade
förnyats under 1914, och då finnes det bland dessa fartyg de, som i
regel aldrig hitföra tullgods och således icke skulle behöva vidkännas
någon tullbevakningskostnad, om de skulle betala efter taxa utan särskild
överenskommelse. Resp. befälhavare äro säkerligen okunnig
°™ „ en ändrade tullstadgan, och ackorden antagas därför av dem
Oförändrade, ett av de många belysande exemplen, som finnas på
oefterratthgheterna i denna ackordsjakt, som ovillkorligen måste stävjas
för att icke antaga proportioner, mindre förenliga med tullverkets
och dess tjänstemäns värdighet.

Som ytterligare belysning av här framlagda tullbevakningsåtgärder
kan som exempel framhållas: en ångare, gående i reguljär trafik
pa svenska kusten, hitkom från Göteborg och mellanliggande svenska
kusthamnar lastad med ett parti tobak, transito från Göteborg, och
i ovngt inrikes styckegods. Fartyget anlände på eftermiddagen och
började att lossa sitt icke tullpliktiga gods vid Skeppsbron. Tullbevakmngsförmannen
varskoddes, att tobaken, det enda tullpliktiga gods,
fartyget medförde, och vilket utgjordes av fat, vägande mellan 900
och 1,000 kg. stycket, skulle lossas först följande dag vid Stockholms
magasin i Stadsgården.

Det oaktat sattes tullbevakning att bevaka fartygets lossning av
förenämnda styckegods, vilken lossning avslutades på natten, och vanlig
timpenning för den tjänstgörande vaktmästaren utkrävdes av fartyget.

1 ett annat fall hitkom en ångare, innehavande inrikes last till
Stockholm och Gävle och till den senare hamnen även en del transitolast.
I detta fall fick fartyget utan bevakning lossa i Stockholm,
ehuru tullbevakmngsförmannen hade vetskap om att fartyget innehade
transitolast. Styrmannen hade nämligen av misstag till bevaknings förmannen

upplämnat de av honom innehavda för Gävle bestämda
inlagorna.

Så beträffande utrikestrafiken. Den nya taxan reducerade i synnerhet
den tjänstinnehavare tillkommande ersättning för klarering av
fartyg på övertid. Här i Stockholm framlades därför av tullbevakmngsinspektionens
tjänstemän ackordsförslag, som knappast något avveko
från de äldre överenskommelserna under eller den betalning,
som utgjordes, då den äldre taxan tillämpades. Det begärdes således

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÅR.

288

kr. 6 för inspektionens åtgärder för fartyg under 500 och kr. 10 för
fartyg över detta tontal, då expeditionen skedde på övertid. Tullkammarens
ersättning kom alltid därtill, då även dess expedition påfordrades
på övertid. För den långväga godstrafiken antogs förslaget.
För den reguljära kombinerade passagerar- och godstrafiken på närmare
farvatten kunde dock förslaget icke accepteras såsom allt för
kostsamt för fartygen. En åtstramning i tidigare praktiserat satt vid
klarering samt en godtycklig tolkning av taxan blev en direkt följd

^^Tidigare hade det alltid varit bruk vid klarering av fartyg på
övertid, att, sedan begäran därom på ordinarie tjänstgöringstid framställts,
det biträde, som skulle utföra klareringen från mäklarens sida,
kom överens med den tjänstförrättande tjänstemannen, att han eller
denne vid ett senare klockslag meddelade eller hörde efter, när den
exakta tiden för klarering kunde fastställas. Man kan ju lätt förstå,
att det icke alltid är så lätt för vederbörande styrman eller
stuvare att något så när exakt kunna bestämma, när lastningen kan
anses avslutad, då kanske vid tullexpeditionens stängning det ännu
kan vara stora godskvantiteter ointagna i fartyget.

Detta nekas emellertid nu. Man måste innan tjänstgöringstidens
utgång på tullbevakningsexpeditionen exakt angiva den tid, då klarering
önskades utförd. Tjänstemannen infann sig på det utsatta klockslaget
på expeditionsrummet, och om då icke bevakningsförmannens
rapport låg på tjänstebordet, debiterades för en, två, tre ända till fyra
klareringar, beroende på hans eget godtycke, för samma klarerings
utförande.

En del avskrifter av sådana räkningar bifogas.*)

Då ett sådant förfarande, som ju givetvis kunde taga huru stora
proportioner som helst, icke kunde få fortfara, framställdes klagomål
däröver hos chefen för tullbevakningsinspektionen. Överinspektören
medgav visserligen, att detta förfarande icke var i rätt överensstämmande
med taxa och förordning, men kunde på samma gång icke
bestrida, att tjänstemannen icke hade haft ett visst fog för sina åtgöranden,
och han rådde att träffa en överenskommelse för framtiden,
vartill firman således rent av tvingades för att icke stå alldeles rättslös
gent emot en godtycklig debitering. Möjlighet att klaga hos styrelsen
fanns ju alltid, men man drager sig ju alltid för ett sådant
tillvägagångssätt, då det, som här, rent av kunde karaktäriseras som
tjänstefel. Det överenskoms således, att den tjänstförrättande tjänstemannen
skulle åtnjuta en ersättning av kr. 1 för varje påbörjad halvtimme,
han väntade på rapporten.

Beträffande själva tillämpningen av sporteltaxan så vore det även
önskligt, att bestämda instruktioner infördes, huru den i tvetydiga
fall borde tolkas, så att tjänstinnehavaren icke, då kanske oklarhet
härutinnan i ett eller annat fall kan bliva rådande, tolkar och debiterar
till sin egen förmån.

!) Här ej avtryckta.

A NO K A RTYG8BEFÄ LHA VARE8ÄLL8KA TKT. 289

Kungl. generaltullstyrelsen har också vid tidigare tillfälle haft
anledning till tulltjänsteman meddela »en allvarlig erinran ej mindre
därom, att ersättning för tulltjänstemans åtgärd i tjänsten icke må
påföras trafikant, med mindre författningarna sådant otvetydigt med
giva». (Befälhavaren å danska ångf. Guldborgs klagomål hos styrelsen
beträffande en honom d. H/,j 1 f)(>4 av t. f. uppsyningsmannen i Husum
påförd räkning. Notiser från tullverket n:o 7 1905.)

Kungl. generaltullstyrelsen har även i skrivelse av den 24 sept.
190(1 framhållit, att »expedition, för vilken särskild ersättning utgår,
må ej under någon omständighet få karaktären att vara trafikant
påtvingad», och i en annan skrivelse av den 19 augusti 1909, att
»ingen tjänståtgärd må erhålla ens skenet av att vara tillkommen i
syfte att bereda tjänsteman i tullverket inkomst på trafikens bekostnad»,
instruktioner, som passa mindre väl ihop med förut relaterade
förhållanden.

Det vore därför av behovet påkallat, att generaltullstyrelsen icke
blott utfärdade bestämmelser och förhållningsorder, när så är behövligt,
utan även ginge i författning tillse, att givna föreskrifter efterföljdes.
Detta skulle giva trafikanten ett ökat förtroende för ämbetsverket
och spara honom många klagomål och skriverier.

Till vad förut framhållits kunna säkerligen läggas åtskilliga flera
fall. Ett par ytterligare beträffande klareringen på tullkammaren i
Stockholm kan kanske vara lämpligt anföra.

Det har vid upprepade tillfällen hänt, att, ehuru utklarering av
fartyg i god tid före tjänstetidens utgång begärts (t. o. m. 2 timmar
före) och vederbörliga handlingar även samtidigt blivit avlämnade,
expeditionen icke blivit fullgjord förrän kort efter expeditionstidens
slut, och övertidsersättning har då uttagits. Den tjänstförrättande
tjänstemannen bär säkerligen vid sådana fall haft flera fartyg att
samtidigt klarera och bär väl med sannolikhet även expedierat dem
i den ordning, de blivit till honom för klarering anmälda. Det bör
väl i alla fall förutsättas, om det är rätt att utkräva övertidsersättning,
då denna blir utan trafikantens förskyllan åsamkad, en sak,
som sporteltaxan bör närmare precisera.

Ett annat fall är vid samtidig in- och utklarering av fartyg på
sön- och helgdag. Vid den reguljära passagerartrafiken på Finland
har det vid upprepade tillfällen förekommit, att fartygen inkommit
utan gods, och att de samma dag åter avgått tomma. Det bör ju
under sådana förhållanden vara ett lätt och sammanhängande arbete,
som tjänstemannen på tullkammaren har att utföra vid här nämnd
klarering. Icke desto mindre uttages därför särskilt för in- och särskilt
för utklarering med kr. 9 för varje, och då det särskilt under
denna höst förekommit ända till tre båtar på en gång i Sveabolagets
Finlandstrafik, som sålunda samtidigt blivit in- och utklarerade, har
det givit tjänstemannen eu liten nätt sportel på kr. 54 för en kort
stunds enkelt arbete, vilket väl knappast får anses tillbörligt.

Tullbevakningsinspektionens tjänstemän hava samtidigt uttagit
för inklarering enligt ackord, så det är A''äl också tvivel underkastat,

290

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

om tullkammarens tjänsteman, åtminstone för den inkommande resan,
varit berättigad att för sin del uttaga full ersättning enligt sporteltaxa^
mom. 15 b.

Stockholm den 28 december 1914.

G. SÖDERLUND.

Tjänsteman i akt.-bol. Nyman & Schultz.

Promemoria.

Bil. 2.

Till belysande av hur fartygen betungas med höga tullbevakningskostnader
utan att detta kan anses av nöden för tillgodoseende av
statens rätt och intressen har man fäst vår uppmärksamhet på följande
färska exempel.

Ångaren Magne avgick härifrån den 19 november till London
via Kalmar, medförande 85 säckar tomma trådrullar, som måst lastas
på däck. Till trots av varans jämförelsevis ringa värde och den omständigheten,
att godsets beskaffenhet ej bör ha frestat någon till
olovligt tillgrepp, dekreterade tullbevakningsinspektionen i Stockholm,
att en tullvaktmästare skulle medfölja fartyget till Kalmar. Detta
kostade fartyget 131 kronor.

Det torde icke kunna förnekas, att denna avgift, som uppgick
till 75 procent av hela frakten till England, var fullkomligt meningslös,
dels emedan fartygets befälhavare genom tecknande av konossement
trätt i ansvar för varan, dels också med hänsyn till dennas
beskaffenhet.

Då för övrigt sådant sker under en tid, då det offentligen klagas
över bristen på tullvaktmästare, en brist så kännbar, att trafikanternas
klagomål måste anses hava det största berättigande, förtjänar saken
framhållas och beaktas, så att liknande fall ej må behöva upprepas.

Reexportfrågan och därmed sammanhängande bevakningskostnader
har blivit omsorgsfullt belyst i en skrivelse, som på sin tid ingivits
till Konungen och nu väntar på sitt avgörande. 1 denna skrivelse
framhålla ett större antal av landets exportfirmor, vilka begagna sig
av restitutionsrätt för utländska, inom landet bearbetade varor, hurusom
staten, då tull en gång blivit erlagd för råvaran, ej löper någon
risk för den händelse något av varan skulle förkomma, och hurusom
därför endast själva identifieringen av den reexporterade varan bör
vara av intresse ur statens synpunkt. Att under sådana förhållanden
behandla varorna, som om staten ej fått sin tribut, måste anses
olämpligt och menligt för såväl sjöfarten som industrien.

Särskilt betungande visar sig denna bevakning för ångare, som
lasta trämassa, emballerad med juteväv, för vilken tullen skall restitueras.
Då trämassan inlastats under tullverkets kontroll och befälhavaren
lämnat kvitto, borde givetvis ingen vidare bevakning från
tullverkets sida vara behövlig.

ÅNUF ARTYU8BEFÄLHA VARE8ÄLL8KAPET. 29 1

En avsevärd lättnad i dessa synnerligen betungande bevakningskostnader
vore säkerligen möjlig att åvägabringa utan något intrång
på statens rättigheter och intressen, om tullstadgan bragtes mera i
överensstämmelse med sjölagens föreskrifter i vad som rör fartygsbefälhavares
ansvar, vilka böra innebära tillfredsställande garantier
för fartyg och frakt. Enligt vårt förmenande borde fartygsbefälhavare
ej blott äga rättighet utan också vara skyldig tillkalla tullbevakning,
endast då han anser sådan erforderlig för bestridande av det ansvar,
lagen lägger på honom. Vi anse för övrigt, att de brister, som bringa
sjöfartens och tullens intressen i konflikt, i stort sett mest hava sin
rot i det gamla nedärvda misstroendet från den senares sida, en känsla,
som numera ej torde äga något berättigande.

Bil. 3.

Beträffande punkt 10 ber jag få göra följande reservation eller
uttalande.

Expeditionsfristen för transitogods var enligt tidigare gällande
tullstadga 30 dagar, och anser jag de nu stadgade 20 dagarna vara
minimum och en återgång till 30 dagar synnerligen önskvärd. Motivet
till den på sin tid företagna inskränkningen i nämnda frist var
som ovan anförts det, att kajerna eljest belamras med gods till hinder
för sjöfarten, och inser jag till fullo, att kajer och varuskjul ej böra
på så sätt av trafikanter få avgiftsfritt utnyttjas till skada för den
allmänna trafiken.

Jag anser därför, att transitoavgiften bör erläggas först 30 dagar
efter godsets ankomst, men att staden bör äga rätt att genom hamnuppbördskontoret
utdebitera platshyra för allt såväl transito- som
nederlags- och förtullningsgods, sedan 10 dagar förflutit efter lossningen,
samt att denna avgift bör utgå efter det utrymme, varan tager.

En reform i denna riktning borde utan svårighet kunna genomföras,
så att ändring vinnes i de nu rådande, abderitiska förhållandena.
Som det nu är, debiteras magasinshyran av tullkammaren,
evad godset intagits i varuskjul eller ej, och är avgiften densamma,
om exempelvis 1,000 kg. upptaga en kvarts kvadratmeter eller 10
kvadratmeter, såsom skillnaden i skrymme kan vara mellan sådana
artiklar som t. ex. tunga metallvaror och glödlampor. Sedan avgiften
nu debiterats efter tjugonde dagen, får godset ligga i tre månader
för samma betalning. Om det däremot stadgades, att avgiften måste
förnyas oftare, exempelvis var tionde dag som ovan föreslagits, skulle
ett sådant system otvivelaktigt föranleda trafikanterna att mera påskynda
godsets avhämtning.

Då denna fråga behandlas, skulle jag emellertid vilja föreslå, att
samma grunder, som tillämpas i med svenska hamnar konkurrerande
utländska hamnstäder, t. ex. Köpenhamn, även bleve gällande här,
ty därest vi betungas med strängare bestämmelser och kännbarare
pålagor än våra grannar, måste detta inverka skadligt särskilt på den
svenska transitohandeln och sjöfarten.

JAC. SVENSSON.

292

SVAR PÅ PKÅGECIRKTJLÄR.

38. Skrivelse från svensk skeppsrederiförening för segelfartyg.

Till 1914 års tullkommission.

Svensk skeppsrederiförening för segelfartyg, som av kommissionen
satts i tillfälle att tillkännagiva sina önskemål angående tullverkets
omorganisation, anhåller härmed vördsamt få för kommissionen framlägga
sina synpunkter. På grund av mellankommande hinder har
föreningen ej inom den av kommissionen för yttrandes insändande
utsatta tiden kunnat inhämta sina medlemmars uppfattning i de olika
frågorna, men uttrycker förhoppningen, att denna, då den nu föreligger,
icke skall komma för sent för att kunna behandlas av kommissionen.

1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen och
den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna beröres av sättet
för ärendenas handläggning inom styrelsen.

Tullstyrelsens tid hör icke upptagas med avgörandet av alla möjliga
småfrågor, ty härpå måste de viktiga ärendena även med den
allra bästa vilja från styrelsens sida på längden bliva lidande. Beslutanderätten
i de förra bör överlämnas till resp. lokaltullförvaltningar.
Ur trafikens synpunkt är detta högeligen att förorda, tv därigenom
kan mycken tidsutdräkt med ty åtföljande obehag av alla slag undvikas,

Fruktan för att en dylik decentralisation skulle kunna få för den
trafikerande allmänheten menliga följder på grund av tillämpande av
olika principer vid olika tullförvaltningar torde vara helt och hållet
obefogad, praktiskt sett. Några principfrågor i vanlig mening komma
nämligen icke att på detta sätt avgöras av lokalförvaltningarna. Det
blir i regeln endast konkreta fall, i vilka vanligt sunt förnuft utan
vidare fäller det enda möjliga utslaget. Dessutom måste givetvis
klagorätt hos tullstyrelsen förbehållas trafiken.

2. Frågan om lekmannar representation inom styrelsen {tullfullmäktige).

Det skall villigt och tacksamt erkännas, att generaltullstyrelsen
på senare tiden i rätt stor utsträckning bortlagt den gamla, rent byråkratiska
synen på sin uppgift med ty åtföljande för den trafikerande
allmänheten, handel, industri och sjöfart dyrbar och besvärlig samt

SV. 8KEPPSREDER1 FÖRENING FÖR SEGELFARTYG. 293

mången gång rent olidlig tidsutdräkt och omgång samt oförståelse
för eller negligerande av det praktiska livets behov och rättmätiga
krav.

God vilja och förmåga att sätta sig in i dessa och låta dem
komma till sin rätt har man vid nog så många tillfällen kunnat förmärka,
och de för trafiken förmånliga följderna härav hava icke uteblivit.

Men härmed är icke allt vunnet. Ofta nog föreligga inför styrelsen
frågor av för handel, industri och sjöfart djupt ingripande betydelse,
vilka icke kunna snabbt och lyckligt lösas annat än med anlitande
av den verkliga merkantila, industriella o. s. v. fackkunskapen.

Denna kunskap kan visserligen vid behov tagas så att säga utifrån,
men odisputabelt är det ur alla synpunkter sett ofantligt mycket
bättre, att densamma, på förhand organiserad, utan tidsutdräkt står
till styrelsens förfogande.

Vi tillåta oss därför på det livligaste förorda tillsättandet vid
generaltullstyrelsens sida av en lekmannarepresentation, rådgivande
eller delaktig i besluten och bestående av representanter för handel,
industri och sjöfart.

I detta sammanhang anse vi oss böra beröra en fråga, som, vanligtvis
förbisedd, de facto dock är av ganska eller mycket stor betydelse,
frågan om tullstyrelsens rekrytering.

Styrelsen bör eller rent ut sagt måste för att den och därmed
tullverket i dess helhet skall kunna fungera på ett sätt, som trafiken
har rätt att fordra, i största möjliga omfattning rekryteras inom verket,
av personer, som därstädes passerat graderna och sålunda äga
grundlig kännedom om det invecklade maskineriets detaljer samt av
egen surt förvärvad erfarenhet veta, huru detsamma skall fås att
fungera med minsta möjliga friktion.

Att särskild hänsyn tages till juridiska examina och meriter vid
tillsättandet av andra poster inom styrelsen än kanslibyråchefens och
sekreterarens, anse vi därför varken lyckligt eller lämpligt.

Erfarenheterna från skilda områden av den svenska statsförvaltningen,
bl. a. beträffande juridikens supremati, böra icke jäva varken
denna vår åsikt eller vårt påstående här ovan.

Här är dessutom att märka, att medvetandet om att den unge
e. o. kammarskrivaren en gång kunde komma att sitta såsom chef
för icke blott tullbehandlings- utan även revisions- och kameralbyrån
skulle komma att verka i utomordentligt hög grad uppryckande
på tjänstemannakåren av högre grad i dess helhet.

Självfallet vore det synnerligen önskvärt, att styrelsens tjänstemän
tid efter annan sattes i tillfälle att deltaga i arbetet vid lokalförvaltningarna.
Detta skulle ju lämpligen kunna ske genom semesterförordnande,
tillfälligt tjänstebyte eller attackering.

I fråga om tjänstebyte torde det böra påpekas, att lokalförvaltningarnas
män givetvis skulle ha stor nytta av att då och då få en
inblick i styrelsens arbete, på samma gång som styrelsens ovan berörda
rekrytering skulle i hög grad underlättas genom personlig kännedom
om aspiranternas kvalifikationer.

294

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

Yad här föreslås är intet nytt utan blott ett upptagande under
något olika former av den synnerligen förmånlig befunna cirkulationen
mellan generalstaben och arméns truppförband.

4. Frågan om vinnande av största möjliga likformighet i tullbehandling.

Likformighet i tullbehandlingen vid de olika förvaltningarna, som
f. n. nog lämnar ett och annat övrigt att önska, är givetvis en synnerligen
önskvärd och viktig sak för näringslivet.

De sedan några år anordnade utbildningskurserna för blivande
tulltjänstemän, i vilka dessa bibringas kunskap om tullbehandlingsprinciper
ävensom grundläggande varukännedom, äro ju endels ett
steg mot vinnandet av sådan likformighet. Ett annat är utsändandet
av rundskrivelser angående hos tullstyrelsen eller Kungl. Maj:t avgjorda
tullbehandlingsfrågor. Men dessa steg måste, om målet skall
kunna nås, följas av flera, inrättandet av tullbehandlingskurser även
för äldre tjänstemän och tillsättandet av resande tullbehandlingsinspektörer.

5. Frågan om tulltjänstemäns av högre grad utbildning, särskilt i
tulltekniskt hänseende.

De i svaret vid punkt 4 omnämnda kurserna för äldre tjänstemän
måste anses vara absolut nödvändiga för personalens av högre
grad utbildning i tulltekniskt hänseende. Och för att dessa kurser
fullt skola kunna fylla sitt ändamål, bör tillfälle beredas tjänstemännen
att deltaga i desamma inte bara en utan flera gånger. Detta på
grund av teknikens oerhört snabba utveckling inom alla industriens
grenar och den massa av nya, skiftande och till sin verkliga beskaffenhet
ofta nog synnerligen svårbestämbara fabrikat, som snart
sagt dagligen komma i marknaden och därmed under tullmännens
ögon och bedömande.

Vidare är det högeligen önskvärt, att vid de större lokalförvaltningarna,
där tjänsten måste uppdelas i olika grenar, cirkulation
mellan dessa äger rum i största möjliga utsträckning, så att praktiskt
taget alla tjänstemän få åtminstone hjälplig varukännedom och kännedom
om en tullkammares skötsel samt de, som bäst passa för tullbehandlingsarbetet,
få tillfälle att företrädesvis ägna sig däråt.

På tal om tullmännens utbildning och därmed sammanhängande
kompetens förtjänar påpekas, att det vore både lämpligt och nyttigt, att
dessa, som ju hava så mycket att göra med näringslivet, också sattes
i tillfälle att förvärva någon kunskap om handelns, industriens och
sjöfartens levnadsvillkor och arbetsmetoder. Obekantskapen med dessa
har föranlett många både överträdelse- och underlåtenhetssynder från
tullmännens sida till både obehag och men för trafiken.

295

8V. SKEPPSREDEKI FÖRENING FÖR SEGELFARTYG.

tf. Frågan om tull tjänstemäns av lägre grad kompetens och utbildning.

Det vore synnerligen önskvärt, att vid tjänstemännens av lägre
grad utbildning lades mera vikt än nu. Denna utbildning kunde
bäst ske genom anordnandet av kurser vid lämpliga tullkamrar,
därvid icke blott skulle meddelas författningskunskap utan även särskild
omsorg ägnas åt uppövandet av deltagarnas omdömesförmåga
och förmåga att handla på eget ansvar.

För närvarande är även inom förmansgraderna icke så sällan både
den ena och den andra till finnandes i otillräcklig grad, ett förhållande,
som vi dock ingalunda lägga kåren till last.

På den grund, som vid besagda kurser lagts, bör sedan genom
resp. lokalchefers försorg byggas vidare.

Om betydelsen av att inom tullverket äga en tjänstemannakår
av lägre grad, som har både teoretiska kunskaper och praktisk omdömesförmåga,
lära meningarna inom trafiken icke vara delade.

7. Frågan om användning av kvinnlig arbetskraft för kontorsgör orna!.

För närvarande användas i stor utsträckning yngre tjänstemän av
högre grad till utskrivande av skrivelser, kopior och avskrifter, prickning,
förande av förteckningar och andra rent mekaniska kontorsgöromål,
vilka icke kräva någon som helst särskild utbildning eller kompetens
utan blott ordningssinne, läslig handstil och kunskap om de fyra
enkla räknesätten.

Detta är ett flagrant fall av användande av överkvalificerad alltför
dyrbar arbetskraft, en farlig historia för ett verk, som tid efter
annan måste komma med stundom ganska dryga anslagskrav.

Här är därför anlitande av den mindre kvalificerade billigare
kvinnliga arbetskraften starkt att förorda.

Detta utnyttjande av personalens av högre grad arbete har för
övrigt en sida eller rättare avigsida, som icke får förbises. Det ger
anledning till antagandet av en mängd e. o. tjänstemän, som måste
vänta oskäligt länge på befordran till ordinarie, och för vilka utsikterna
till ytterligare befordran te sig synnerligen mörka. Att ett dylikt
förhållande måste verka i hög grad deprimerande på intresse,
arbetslust och arbetskraft, torde vara allom klart.

Dessa stärkas och främjas heller ingalunda under de år, den unge
tjänstemannen efter genomgången utbildningskurs måste gå som skrivbiträde
utan användning för sina kunskaper och icke så sällan praktiskt
taget utan möjlighet att förkovra dem.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen
samt kust- och gränsbevakningen.

Någon indragning av tjänster av vare sig högre eller lägre grad
vid lokalförvaltningarna torde med hänsyn till arbetets behöriga fortgång
icke vara tillrådlig.

296

SVAR PÅ FR A GECIRKULÄR.

Däremot hålla vi före, att med införandet av moderna arbetsmetoder
någon ökning under närmaste tiden av antalet förstagradstjänster
av högre grad, kammarskrivartjänsterna, icke torde bliva
behövlig.

Vad beträffar kontrollörstjänsterna få vi såsom vår bestämda
åsikt framhålla, att en ökning av dessas antal är önskvärd. Detta i
trafikens välförstådda intresse. Ty därigenom ökas befordringsmöjligheterna,
och med ökade sådana inom ett verk följer förmånen av
bättre rekrytering, livligare intresse för tjänsten samt skarpare tävlan
personalen emellan. Och ur intresset och konkurrens utkristalliseras
en arbetsprestation, som står i direkt och fullständig proportion till
möjligheterna i fråga. Ju bättre de senare, desto bättre den förra,
men ock, ju sämre de senare, desto sämre den förra.

Vad vi här ovan sagt är ett faktum, som icke rubbas varken av
talet om plikt och tjänstemannaansvar eller av bestämmelserna i något
tjänstgöringsreglemente.

Det har också i allt större utsträckning beaktats av privata arbetsgivare,
som förstå sin sak och inse betydelsen av besjälat arbete,
och det synes vara på tiden, att även staten såsom arbetsgivare fullt
beaktar detsamma,

Följderna av ett motsatt förhållande har under gångna tider
kommit till synes på ett sätt, som trafiken sannerligen icke haft anledning
att rosa.

I fråga om vaktmästar- och uppsyningsmansgraderna förorda vi en
undersökning av tjänstgöringsförhållandena inom desamma. Skulle
det därvid, som vi ha anledning antaga, visa sig, att vaktmästarnas
och uppsyningsmännens tjänstgöring pr dygn på sina håll är orimligt
lång, böra nya tjänster inrättas till sådant antal, att tjänstgöringstiden
blir normal, ty varken staten eller trafiken är väl betjänad med
en tröttkörd bevakningspersonal.

En ökning av uppsyningsmanstjänsternas antal är för övrigt önskvärd
av samma orsak, som ovan anförts i fråga om kontrollörstjänsterna.

Vi tillåta oss här ytterligare motivera vårt yrkande på en förbättrad
ställning för tullmännen genom att understryka det vanligen
förbisedda men dock enligt vårt förmenande ofrånkomliga faktum,
att ett förstklassigt arbete av personalen är en nödvändig förutsättning
för att tullverket skall kunna fullt ut fylla sin egenartade och
viktiga uppgift. A ena sidan den okugglige, obeveklige skatteindrivarens,
å den andra den förstående och humane trafikförmedlarens. I
fråga om kustbevakningen fordra vi en undersökning angående dess
lämpliga placering ur bevaknings- och trafiksynpunkt. För närvarande
torde placeringen icke vara den bästa, exempelvis med för mycket folk
i sydöstra Skåne och för litet i Göteborgs norra skärgård.

Tullstationernas läge ur trafiksynpunkt bör även enligt vårt förmenande
undersökas.

Skulle någon av eller båda dessa frågor upptagas av kommittén,
anhålla vi att bliva underrättade därom, samt att tillfälle måtte be -

SV. 8KEPPSREDERI FÖRENING FÖR SEGELFARTYG. 21)7

redas oss att få i detalj framlägga segelfartens synpunkter och önskemål
i ena eller andra eller båda fallen.

9. Vrågan om lämpligheten av tull förvaltningarnas i rikets tre största
städer nuvarande organisation på derå avdelningar utan genomfört

gemensamt chefskap.

Med hänvisning till vad vid punkt 1 sagts få vi på det livligaste
förorda bibehållandet eller tillsättandet i Göteborg, Malmö och Stockholm
av tulldirektörer såsom en synnerligen lämplig instans mellan
generaltullstyrelsen och lokalförvaltningsavdelningarna på de stora
platserna, där meningsskiljaktigheter med trafikanterna enligt sakens
natur oftast måste förekomma.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning
av den tid, som gods må hötesfritt kvarligga i packhus.

Tullverkets lokaler för förvaring av gods böra vara så inrättade,
att de tillstädja snabbaste möjliga lastning och lossning samt kräva
minsta möjliga bevakningspersonal. De övriga så, att de möjliggöra
en snabb expedition och dessutom i görligaste män bereda de däri
tjänstgörande tillbörlig bekvämlighet och trevnad. Denna senare fordran
motiveras av det faktum, som väl icke lärer kunna varken bortresoneras
eller ändras, att i dylika lokaler går arbetet — till den trafikerande
allmänhetens fromma — fortare och bättre än i lokaler, om vilka
motsatsen med fog kan sägas.

12. Sportelfrågan.

Sportelsystemet inom tullverket kan icke gärna avskaffas, om man
icke skall ställa rent orimliga fordringar på verkets personal.

Ty ett slopande av systemet i fråga betyder bl. a., att denna personal
skall vara tillreds att när som helst under nattens lopp verkställa
in- och utklarering, invisitera fartyg och å dem företaga nödiga
kontroll- och bevakningsåtgärder samt efter dagens icke så sällan
ganska ansträngande tjänstgöring under natten bestrida erforderlig
bevakning å fartyg och gods. Allt utan ersättning. Ty staten lärer
icke kunna förmås att i något av dessa fall betala tullmännens arbete.

Den nu gällande sporteltaxan kan i stort sett icke rättvisligen
sägas vara betungande för sjöfarten.

För den mindre segel- och motorfarten bör dock stadgas billigare
visitations- och klareringsavgifter, varjämte tiden för kostnadsfri visitation,
klarering och bevakning lämpligen kan utsträckas. Den sistnämnda
bör under alla förhållanden omfatta den ordinarie arbetstiden
i resp. hamnar.

298

SVAK PÅ FRÅGECIRKTJLÄK.

Vidare böra sportelbestämmelserna göras så klara och utförliga,
att en likformig tillämpning av dem i möjligaste män tryggas.

Denna tillämpning lämnar för närvarande en hel del övrigt att önska.

13. Frågor om bevakningskostnader och avstängda bevakningsområden.

Det är en gammal god regel, att rederiet betalar för fartyget och
köpmannen för lasten. Tillämpad på bevakningskostnaderna betyder
den, att ersättningen för bevakning av lasten vid dess intagande eller
utlossning betalas av avlastare eller mottagare.

Det har sagts, att det skulle vålla tullmyndigheterna en massa
extra besvär att uttaga ifrågavarande bevakningskostnader av köpmannen,
men erfarenheten har visat, att så ingalunda behöver vara
fallet. Särskilt om saken tages praktiskt.

Vi få därför på det livligaste förorda, att kostnaderna för bevakning,
som vid lastning och lossning åsättes fartyg och under pågående
lastning och lossning vara, som skall inlastas i eller lossats
ur fartyget, d. v. s. bevakning, anordnad för lastens skull, direkt debiteras
avlastare eller mottagare.

För närvarande håller sig ju tullverket för samtliga bevakningskostnader
i regeln till befälhavaren, vilket oftast eller åtminstone ofta har till
följd, att rederiet får betala dem båda i första och i sista hand. Detta
är både orättvist och betungande för sjöfarten.

Synnerligen betungande äro de bevakningskostnader, som blivit
en följd av den norrländska dimensionslagen. På dessa tillåta vi oss
särskilt fästa kommitterades uppmärksamhet.

Avstängda bevakningsområden kunna ur sjöfartens synpunkt förordas
under förutsättning av att de icke hindra hamntrafiken.

14. Frågan om modernare arbetsmetoder.

För närvarande hushållar man i tullverket knappast med vare sig
tid eller arbetskraft. Vi få därför tillstyrka en grundlig reformering
av de nuvarande arbetsmetoderna och införandet av fullt moderna,
d. v. s. i möjligaste mån tids- och arbetsbesparande sådana.

Så t. ex. bör blåkopiering användas vid utskrivning av packhusattesterna;
därigenom reduceras arbetet med dem till hälften, och å
dem skrivas endast varans huvudbenämning och statistiska nummer
t. ex. »snickararbeten 258 B, bomullsvävnad 514, tågvirke 440 och
koppartråd 915» i stället för som nu resp. »snickararb. esn. ej bel. m.
massa av furu ej snid. mål.; bomsvävn. esn. likart. 100—250 gr. und.
60 tr. enfärg.; tågvirke av veget. spånämne, ej bomb, und. 5 mm.
17—35 gr. tvåtråd, obl. ofärg.; och koppartråd överdr. m. a. esn.
isolermassa i fören. in. spånämne arm. m. minst 7 järntr. av öv. 1,5
mm. trådtjl».

Framhållas bör visserligen, att de flesta rubriker äro kortare än
ovanstående, men i genomsnitt göras de, mycket lågt räknat, fyra

HV. SKEPPS REDERI FÖ RENING FÖR SEGELFARTYG. 299

gänger så långa som behövligt är. Och deras antal pr år måste betecknas
med ett sjusiffrigt tal, vars första siffra förvisso icke är en
otta. Vad det vid sådant förhållande betyder att med anlitande av
ovanstående metoder reducera arbetet med dem till en åttondedel, är
ju icke svårt att inse.

Väl att märka är, att denna reducering kan ske, utan att statsverkets
rätt och säkerhet därigenom i minsta mån riskeras.

Vidare bör maskinskrivning införas vid lokalförvaltningarna, med
undantag av de minsta. För närvarande skrivas alla skrivelser, avskrifter
och kopior för hand.

Över huvud taget bör den grundsatsen strängt genomföras, att
icke ett ord, icke en siffra skrives och intet arbete utföres utöver
vad som nödvändigt är för säkerställandet av statsverkets rätt och
tillgodoseendet av trafikens rättmätiga krav.

17. Andra förekommande frågor.

Tullstadgan § 5, mom. 2.

Begreppet tullplats bör utvidgas till att omfatta alla platser, där
bevakning finnes under befäl av kustuppsyningsman eller tjänsteman
av lika eller högre grad.

Härigenom skulle i många fall väsentliga lättnader beredas sjöfarten,
utan att statsverkets säkerhet i ringaste mån riskerades.

Av samma skäl bör i § 6 uppankrings- och ilandgångsrätt medgivas
å platser, där kustvakt utövar bevakning, och i § 14 vederbörande
tullförvaltning berättigas att medgiva lättnader i paragrafens bestämmelser.

Skulle dessa våra yrkanden vinna kommitténs beaktande, anhålla
vi att få i detalj återkomma till dem.

Göteborg den 12 maj 1915.

För svensk skeppsrederiförening för segelfartyg:

A. SVENSON.

Fritz Schéel.

39. Skrivelse från Stockholms speditörsförening.

Till 1914 års tnllkommission.

Den nyligen bildade Stockholms speditörsförening anhåller härmed
få avgiva yttrande med anledning av de uti kommissionens cirkulärskrivelse
av den 19 november 1914 angivna frågor rörande önskemål
i avseende å tullverkets tillämnade omorganisation.

300

SVAR PA PBÅGECIRKULÄR.

Föreningen vill därvid förutskicka, att föreningen i det stora hela
fullständigt ansluter sig till de synpunkter och önskemål, som angivas
i Stockholms handelskammares yttrande i ärendet. Endast där föreningen
hyser en från Stockholms handelskammares ståndpunkt skiljaktig
uppfattning, finnes detta här nedan anmärkt.

2. Frågan om lekmannarepresentation inom styrelsen (tullfullmäktige).

Enligt föreningens åsikt förefinnes stort behov av en dylik representation
inom styrelsen av med praktiska värv förtrogna, män, i likhet
med järnvägs- och telegraffullmäktige. Vid val av fullmäktige
bör tillses, att handelns, industriens och sjöfartens intressen bliva
företrädda genom verkligt sakkunniga personer.

4. Frågan om vinnande av största möjliga likformighet i
tullbehandling.

Föreningen instämmer i de av Stockholms handelskammare gjorda
uttalanden i denna punkt men önskar tillika giva uttryck för erkännande
av de stora framsteg, som redan gjorts i ifrågavarande hänseende.

5. Frågan om tulltjänstemännens av högre grad utbildning, särskilt
i tulltekniskt hänseende.

Föreningen delar de av handelskammaren framhållna synpunkter
i denna fråga utom vad beträffar lämpligheten av arbetets ordnande
så, att en eller flera tjänstemän ombesörja tullbehandlingen av allt
med samma ångare från utrikes ort anlänt gods.

På förekommen anledning anser sig föreningen även böra betona
vikten av att vid upplysningars inhämtande hos konkurrenter till en
importör nödig försiktighet och diskretion av vederbörande tulltjänste.
män iakttages.

6. Frågan om tulltjänstemännens av lägre grad kompetens och

utbildning.

Med instämmande i handelskammarens uttalande angående lämpligheten
i vissa fall, att tjänstemän av lägre grad få sig anförtrodda
enklare tullbehandlingsgöromål, vill föreningen påpeka, att dessa tjänstemän
böra erhålla för sådant ändamål nödig utbildning.

7. Frågan om användning av kvinnlig arbetskraft för kontorsgöromål.
Föreningen kan ej inse hinder möta mot användande av kvinnlig

STOCKHOLMS SFKDITÖRSFÖRENING. 301

arbetskraft i tullverket, särskilt i styrelsen, i överensstämmelse med
andra statens verk.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning
av den tid, sant gods må hötesfritt kvarligga i packhus.

Föreningen instämmer i vad under denna punkt anförts i handelskammarens
yttrande utom beträffande inskränkning i nu gällande
tid av 20 dagar, varunder gods må bötesfritt kvarligga i packhus.

De missbruk, som med bibehållande av nuvarande bestämmelser
kunna uppstå, torde enligt föreningens åsikt bäst avhjälpas därigenom,
att resp. kommuner fastställa lämpliga progressiva avgifter för begagnande
av packhus och upplag på kajer, att utgå efter viss lämplig
tid. Som ovan sagts, bör förkortning ej ske av den för närvarande
fastställda tiden av 20 dagar, varunder gods får hötesfritt kvarligga i
packhus.

IT. Andra förekommande frågor.

Föreningen, som tillfullo instämmer i de av handelskammaren
under denna punkt uttalade önskemål, vill beträffande ett nyligen inträffat
fall, som inneburit en svår kränkning av den materiella rättvisan,
hänvisa till bifogade skrivelse från firman Nordström & Thulin.

Föreningen instämmer slutligen i den skrivelse, som av åtskilliga
speditionsfirmor i Stockholm avlåtits till kommissionen rörande tullbehandling
i varuägarens eller hans ombuds frånvaro.

Stockholm i mars 1915.

Stockholms speditörsförening.

AD. MOBERG.

L. Killander.

Bilaga.

Grosshandlaren herr E. A. Moberg, Stockholm.

På Eder begäran får jag härmed delgiva Eder följande fakta:

Ångaren »Gunnar» inlastade på sin tid i Antwerpen en styckegodslast,
bland annat ett parti fasonjärn och järnrör, vilka voro destinerade
till Stockholm. På sin väg dit, varunder ångaren hade att
lossa gods jämväl i andra hamnar, grundstötte ångaren å Falsterbo rev,
varest densamma vattenfylldes och lasten, jämväl ifrågavarande järnvaror,
skadades.

Emellertid bärgades fartyget och dess skadade last in till Malmö,
där fartyg och last efter verkställd laglig besiktning åtskildes och

302

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

ångaren intogs i docka för reparation. Jämlikt besiktningsmännens
förordnande och med stöd 116 § tullstadgan och 41 & 47 §§ sjölagen
ägde omedelbar försäljning av vissa lätt förstörbara varor, såsom frukt
och dylikt, rum, varemot annat gods, däribland ifrågavarande järnvaror,
vidarebefordrades till destinationsorten Stockholm.

Denna vidarebefordran skedde, då fullbordandet av »Gunnars»
reparation skulle draga långt ut på tiden, med särskild, av rederiet
bekostad ångbåtslägenhet och helt och hållet för att tjäna resp. lastägares
intresse.

I Malmö undergick godset ingen annan behandling än att det
besiktigades för utrönande av huruvida det utan fara för ytterligare
försämring kunde befordras vidare samt angavs till omedelbar transitoförsändning
jämlikt 112 § tullstadgan; däremot angavs detsamma
icke till förtullning.

Efter framkomsten till Stockholm gjordes framställning om tilllämpning
av 10 § tulltaxeförordningen för erhållande av nedsättning
i tullavgifter, vilket packhusinspektionen fann lagligen grundat och
förordnade vederbörlig tulltjänsteman att övervaka besiktning och
värdering av godset, men när alla dessa lagliga formaliteter fullgjorts
och ansökan gjordes till konfiskationskontoret, företrätt av herr C. W.
Hallström, för verkställande av auktionen, nekade denne att taga befattning
därmed under påstående, att dylik framställning skulle gjorts
i Malmö, när icke »Gunnar» fullbordat sin resa hit, och vid hänvändelse
till generaltullstyrelsen anslöt sig denna till herr Hallströms
mening.

Det orimliga inträffade nu, att den omständighet, att godset hitbefordrats
med eu tidigare lägenhet än om det skulle kvarlegat i
Malmö under avvaktan på »Gunnars» reparations fullbordande, skulle
beröva vederbörande lastägare rättigheten att åtnjuta lagstadgad tullnedsättning,
och konsekvensen skulle bliva, att, om vid ett annat tillfälle
ett havererat fartyg införes till en obetydlig liten ort på kusten
och är oförmöget att fortsätta resan, lasten ovillkorligen måste därstädes
försäljas till stor förlust för vederbörande lastägare och assuradörer
och icke minst för tullverket självt, då tullbeloppet i dylikt fall
utgår efter varans betingade pris.

Vi voro sålunda i det sakläget, att vi måste välja mellan att
med erläggande av full tull förfoga över godset i ändamål att undvika
magasins- och bevakningskostnader under den tid, ärendet komme att
bero på Kungl. Maj:ts prövning, eller att betala sistnämnda kostnader
och låta varorna under tiden förbliva i tullverkets vård för att ej
giva anledning till den utgången, att myndigheterna kunde finna oss
hava genom förfogande över varorna förlorat vår rätt till tullnedsättning.
Då nedsättningen, kronor 683:45, icke komme att uppgå till
magasinerings- och bevakningskostnaderna, av vilka de förstnämnda
enbart uppgingo till mer än 1,000 kronor, försatte oss generaltullstyrelsen
uti ett tvångsläge, vari vi naturligtvis valde den billigaste
utvägen.

Utgången av våra besvär inför Kungl. Maj:t blev ock, att Kungl.
Maj:t gav oss i sak rätt och generaltullstyrelsen och herr Hallström

STOCKHOLMS STEDITÖRS FÖRENING. 303

orätt. Intet hinder fanns för åtnjutande av tullnedsättning efter den
i Stockholm gjorda framställningen. Men som vi dåmera förfogat över
godset, kunde vi ej komma i åtnjutande av tullnedsättningen.

Vi hade alltså teoretiskt rätt, men praktiskt rätt kunde vi aldrig
få. Ty förfogade vi ej över godset, kostade det oss något över 1,000
kronor, och förfogade vi över godset, kostade det oss tullrestitutionen
cirka 700 kronor.

Ett dylikt resultat är i sanning upprörande. I själva verket kan
det omöjligt vara rättvisans sista ord i frågan, utan måste lagen hava
ett medel att även i detta fall skapa en överensstämmelse mellan den
teoretiska och praktiska rätten. Förutseende den möjlighet, som nu
blivit verklighet, hemställde vi i vår besvärsskrift till Kungl. Maj:t,
att, om våra besvär på grund av vårt förfogande över varorna ej skulle
bifallas, oss måtte anvisas den utväg, vi hade att vinna vår skada åter,
antingen vi borde åvägabringa aktion mot vederbörande tjänsteman
eller inleda rättegång mot kronan.

Såsom en sista åtgärd drogo vi därför saken inför justitieombudsmannen
men tyvärr med negativt resultat, och förklarade han sig
ingenting kunna åtgöra densamma.

Stockholm den 6 mars 1915.

Högaktningsfullt
P. ZETTERLUND.

40. Skrivelse från Södermanlands läns hushållningssällskap.

Till 1914 års tullkommission, Skeppsbron 38, Stockholm.

Södermanlands läns hushållningssällskap har äran härmed avgiva
begärt yttrande rörande av tullkommissionen uppsatta frågor, dock
endast beträffande dem, där någon erfarenhet härstädes föreligger.

1. Handläggningen av ärendena inom kungl. generaltullstyrelsen
synes i allmänhet gå långsamt, varför det vore önskligt, att lokalförvaltningarna
Ange utsträckt handlingsfrihet vid avgörande av mindre
viktiga och rent lokala frågor.

2. Högst sannolikt är, att en lekmannarepresentation inom generaltullstyrelsen
(genom tullfullmäktige) skulle bli till stort gagn.

4. Det är högeligen önskvärt, att största möjliga likformighet vid
tullbehandling av olika slag av varor kommer till stånd.

304

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

17. Det vore en avsevärd förbättring, att sportelväsendet i sin
helhet avskaffas, och att tjänstgöringstiden i vad beträffar allmänhetens
betjäning utsträckes till likhet med statens övriga verk.

Nyköping den 30 december 1914.

För Södermanlands läns hushållningssällskap:

L. REUTERSKIÖLD.

K. A. Högström.

41. Skrivelse från Värmlands läns hushållningssällskap.

Till 1914 års tullkommission.

Med anledning av den av kommissionen till hushållningssällskapet
avlåtna skrivelsen av den 19 november 1914 får hushållningssällskapet
på det bestämdaste framhålla nödvändigheten av att inom
styrelsen (tullfullmäktige) beredes plats för en i praktiska och ekonomiska
jordbruksfrågor fullt erfaren lantbrukare, då det synes sällskapet
vara av största vikt, att jordbrukets intressen icke vid de mångfaldiga
tillfällen, då de mer eller mindre intimt beröras under tullverkets
omfattande verksamhet, måtte komma att åsidosättas.

Vad beträffar kommissionens övriga framställningar anser sig
sällskapet icke besitta nödig erfarenhet för att däröver kunna göra
några uttalanden.

Karlstad den 26 februari 1915.

Värmlands läns kungl. hushållningssällskap.

GERD. DYRSSEN.

Ordförande.

Axel Låftman.

42. Skrivelse från Gävleborgs läns hushållningssällskap.

1914 års tullkommission.

Sedan 1914 års tullkommission, som fått i uppdrag att utarbeta
förslag till tullverkets omorganisation, i skrivelse den 19 sistlidne no -

0ÄVLEH0BG8 LÄNS HUSHÅLLNINGSSÄLLSKAP. 305

vember anhållit, att förvaltningsutskottet ville avgiva yttrande angående
den nuvarande organisationen av tullverket och de önskemål,
som med avseende å en tillämnad omorganisation av detsamma kunde
göra sig gällande, får förvaltningsutskottet angående vissa i kommissionens
skrivelse upptagna frågor göra följande uttalande:

1) Tullkamrarna böra hava större befogenhet än hitintills, så att
en del tullärenden, som nu måste avgöras av generaltullstyrelsen, kunde
behandlas av resp. tullkammare.

2) En lekmannarepresentation inom styrelsen torde i många

avseenden vara önskvärd.

3) ----------------------.

4) - .

5) Det skulle otvivelaktigt vara till stor nytta, om tulltjänstemännen
hade bättre varukännedom än som nu vanligen är fallet.

6) --------------------.

7) Kvinnlig arbetskraft torde i många fall med fördel kunna
användas, då denna ju som regel är billigare.

8) --------------------.

9)--------------------.

10) Nuvarande respittid torde böra kvarstå oförändrad.

11) Packhuskarlsfrågan är ganska viktig, och den obetydliga lilla
avgift, som allmänheten möjligen därigenom skulle komma att vidkännas,
uppväges ju därav, att kunniga karlar funnos tillgängliga, som
togo hand om mottagarnas tullinlagor. Nu inlämnas tullinlagorna i
regel av stadsbud, som merendels äro ovana och okunniga, varigenom
ärendets behandling väsentligt fördröjes.

12) Sportelfrågan torde väl närmast beröra tulltjänstemännens

och tull vaktmästarnas övertidsarbete. Numera utgår denna avgift

ungefär med kronor 1: 50 per timme till tjänsteman och 75 öre å
1: — krona till vaktmästare. Dessa avgifter hava tidigare varit betydligt
högre men kunna i sin nuvarande storlek få anses fullt befogade.

13) Avstängda bevakningsområden skulle nog vara idealiskt men
torde praktiskt taget vara outförbart.

14) Modernare anordningar vid de resp. tullkamrarna skulle

givetvis vara mycket önskvärda. T. ex. då en person skall tullbe handla

en vara, så skola inlagorna inlämnas på ett ställe, tullbehandlas
på ett annat, och, om varan belägges med tull, avgiften betalas på
■ännu en annan plats. Som regel äro dessa platser för det första belägna
i olika rum och för det andra i olika våningar. Det skulle vara
fördelaktigt, om de omnämnda momenten av tullförfarandet kunde
försiggå i ett och samma rum.

15) Då nederlagskredit på tullen beviljas, sker detta genom bank garanti,

vilket är rätt dyrbart, eller också värdesätter tullkammaren
den upplagda varan och lämnar på så sätt den avsedda krediten.
Det är just det senare fallet, som noga bör utredas, och torde lämpligast
ske enligt följande linjer: Då en köpman t. ex. önskar lägga

500 balar kaffe på nederlag, så torde först originalfakturan uppvisas,
därefter provtages kaffet, som snarast möjligt undersökes av en tillsatt
nämnd av sakkunniga, som lämna ett utlåtande över kaffets kva 20 -

306

SVAR PÅ FRAGECIRKULÄR.

lité och meddelar, huruvida densamma överensstämmer med angivna
fakturapriset. Skulle så vara förhållandet, torde lämpligen kaffets
värde beräknas efter 75 % av fakturans värde. Om t. ex. för närvarande
ett kg. kaffe kostar köpmannen 1: 25, så sättes kaffets värde
här i Gävle till blott 40 öre per kg., vilket ju är för litet. Flera
andra fel vidlåda systemet såsom bland annat, att de olika tullkamrarna
i landet icke utgå efter samma princip och priser. Likaså är
det ju högst olämpligt, att det är vederbörande tullförvaltare, som
personligen står ansvarig för uppkommande tullkrediter. Då värdet
av varan överstiger 100 kr., lämnas 3 månaders tullkredit, och då
gäller det för tullförvaltaren att icke utlämna och tullbehandla mera
av den inlagda varan än att så mycket kvarligger, att det täcker tullavgiften
för hela partiet.

16)--------------------.

Gävle den 15 februari 1915.

På Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts vägnar:

HUGO HAMILTON.

Agathon Westman.

43. Skrivelse från Västernorrlands läns hushållningssällskap.

Till kungl. tullkommissionen.

På grund av oss lämnat bemyndigande få vi härmed i anledning
av de olika spörsmål, kommissionen uppställt uti sin skrivelse till
Västernorrlands läns hushållningssällskap av den 19 sistlidne november,
å dess förvaltningsutskotts vägnar vördsamt göra följande erinringar.

I fråga om ärendenas behandling inom tullstyrelsen synes önskvärt,
om tillkallade sakkunniges yttranden intagas i de tvistiga ärendenas
handlingar, så att dessa yttranden jämväl vid klagomål må
bliva föremål för högre instans’ beaktande.

Det framhållna kravet på lekmannainflytande inom tullfullmäktige
synes oss vara så beaktansvärt, att vi tillstyrka detsamma.

Någon förkortning av den nu bestämda tid, som gods får bötesfritt
kvarligga i packhus, synes oss så mycket mindre böra komma i
fråga som, åtminstone vad Västernorrlands läns tullstationer angå,
tillräckliga utrymmen finnas.

De städer, som ej ordnat tillräckligt utrymme till möjliggörande
av godsets kvarliggande den nu gällande korta tiden, böra ordna
denna angelägenhet, så att berörda bötesfria liggetid överallt kan tilllämpas.

Beträffande nuvarande sporteltillämpning, som vi anse såväl human
som lämplig, ha vi intet att erinra.

VÄSTERNORRL. LÄNS HUSHÅLLNINGSSÄLLSKAP. 307

Likaså anse vi, att de tillämpade bevakningskostnader, som nu
bruka utgå, äro lämpliga, men böra å andra sidan ej heller höjas.

Till förekommande av undervärdering eller godtycklig värdering
av kvarliggande gods vid beviljad nederlagskredit anse vi enhetliga,
över hela landet tillämpade grunder för värderingen böra tillämpas.

Vi anse vidare en återgång till pristull (värdetull) i stället för
nu tillämpad vikttull å maskiner vara högeligen önskvärd, emedan
de flesta tullstationer sakna medel att kunna kontrollera vikten, då
det gäller gods av hög vikt.

I övrigt sakna vi anledning att i vidare mån än genom ovanstående
uttalade önskemål yttra oss i detta ärende.

Härnösand den 22 december 1914.

Å Västernorrlands läns kungl. hushållningssällskaps förvaltningsutskotts
vägnar:

H. RAMSTRÖM. J. O. HÖGBERG. VICTOR KARLSON.

44. Övriga hushållningssällskap

hava ej ingått i realbehandling av frågecirkuläret.

45. Svenska lantmännens riksförbund

har lämnat frågecirkuläret obesvarat.

46. Skrivelse från handels- och sjöfartsnämnden i
Nyköping.

Till 1914 års tullkommission, Stockholm.

Med anledning av Edert cirkulär av den 14 nov. 1914 har handels-
och sjöfartsnämnden i Nyköping härmed äran framhålla några
önskemål vid tullverkets blivande omorganisation.

Frågan om eventuell utvidgning av den genom generaltullstyrelsens
tullbéhandling sbyrå utövade upplysningsverksamheten.

Tillvaron av denna byrå torde bland trafikanterna i landsorten
vara föga känd. De, som emellertid begagnat sig av densamma, hava

308

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

funnit, att avgifterna för erhållande av upplysningar ställa sig alltför
höga. Ett önskemål vore därför, om dessa avgifter kunde nedbringas
och beträffande protokollslösen helt borttagas.

Frågan om vinnande av största möjliga likformighet i ttdlbehandling.

Detta är ju i konkurrenshänseende en ganska viktig fråga. Förbättringar
hava under de senaste åren vidtagits i syftemål att åstadkomma
största möjliga likformighet i tullbehandlingen, och önskvärt
vore, att upplysningsbyråns verksamhet fortfarande inriktas på ytterligare
förbättringar i detta avseende.

Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning av
den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus.

I fråga om den tid, då gods må bötesfritt kvarligga i packhus,
torde någon inskränkning i de nu tillåtna 20 dagarna icke äga rum.

Sportelfrågan.

Den lägre tullpersonalens tjänstgöringstid bör ställas mera i överensstämmelse
med i hamnen gällande arbetstid. Fartyg böra beredas
tillfälle att utan s. k. klarering på övertid få in- och utklareringar
verkställda under denna tid. För den tid, som rimligtvis bör komma
under det gamla begreppet övertid, kan ersättning utgå enligt en fastställd
taxa, som debiteras och uppbäres av tullverket på enahanda
sätt som övriga tulluppbörder.

Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet av nederlagskredit.

En reform i detta avseende torde vara synnerligen önskvärd. Om
pantvärdet bestämdes till 50 % av deklarationsvärdet i angivningsinlagan
och dessutom brandförsäkringshandling deponeras av varuägaren,
torde detta vara fullt betryggande för tullverket.

Nyköping den 25 maj 1915.

A handels- och sjöfartsnämndens vägnar:

CARL CULLBERG.

309

HANDELS- O. 8JÖFART8N ÄMNDEN I OSKARSHAMN.

47. Protokollsutdrag från handels- och sjöfartsnämnden i

Oskarshamn.

Utdrag ur protokoll, hållet vid sammanträde
i handels- och sjöfartsnämnden i Oskarshamn den 19
december 1914.

§ 2.

Som svar å till handels- och sjöfartsnämnden kommen remiss från
1914 års tullkommission rörande tullverkets omorganisation beslöt
nämnden att å de framställda frågorna avgiva följande svar:

Fråga 1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen
och den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna beröres
av sättet för ärendenas handläggning inom styrelsen.

Svar 1. Generaltullstyrelsen bör direkt och snarast möjligt svara
på ingångna anmärkningar och framställningar.

Fråga 2. Frågan om lekmannarepresentation inom styrelsen (tullfullmäktige).

Svar 2. Minst hälften av styrelsen borde utgöras av praktiserande
köpmän inom olika branscher, eventuellt med ökning av antalet
ledamöter.

Fråga 3. Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens
tullbehandlingsbyrå utövade upplysningsverksamheten.

Svar 3. Sammanfaller med frågan 5.

Fråga 4. Frågan om vinnande av största möjliga likformighet i
tullbehandling.

Svar 4. Genomförande av likformighet vid förtullning på de
olika tullkamrarna måste vara ett absolut villkor, enär under nuvarande
förhållanden högst olika taxor tillämpas.

Fråga 5. Frågan om tull tjänstemännens av högre grad utbildning,
särskilt i tulltekniskt hänseende.

Svar 5. De tjänstemän av högre grad, som hava direkt befattning
med varornas tullbehandling, böra vara särskilt utbildade varukännare.

Fråga 6.--------— —------.

Svar 6. —-----------— — — ---.

310

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

Fråga 7. Frågan om användning av kvinnlig arbetskraft för
tullverkets kontorsgöromål.

Svar 7. Olämpligt att använda kvinnlig arbetskraft för tullverkets
kontorsgöromål.

Fråga 8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen
samt kust- och gränsbevakningen.

Svar 8. I Oskarshamn behöves ökad personal, samma person
som sköter varornas tullbehandling sköter även ofta visitation av fartyg.
Ibland måste man vänta flera timmar på tullbehandling. Tullförvaltaren
i Oskarshamn bör åläggas att anställa minst 6 st. extra
vaktmästare, så mycket hellre som dessa ej hava någon avlöning annat
än vid tjänstgöringstillfällen.

Fråga 9. —---------------

Svar 9.----— —-----------

Fråga 10. —------— — — —-----

Svar 10. — — — — — ----—-------

Fråga 11.-----—----------.

Svar 11. — —--------—-----__

Fråga 12. Sportelfrågan.

Svar 12. Uttrycktes önskan, att sportlerna skulle i görligaste
mån bortfalla särskilt för mindre partier.

Fråga 13. Frågor om bevakningskostnader och avstängda bevakningsområden.

Svar 13. Sådant medgivande finnes förut.

Fråga 14.----------—.-----_

Svar 14. — —-----------—---

Fråga 15. Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet
av nederlagskredit.

Svar 15. Vid tvist emellan tullförvaltningen och varuägaren angående
pants värde bör frågan avgöras av den av magistraten enligt
§ 332 tillsatta besiktningsnämnden.

Fråga 16. Frågor rörande tullverkets befattning med s. k. tullrestitutionsgods.

Svar 16. Vid tullrestitutionsgods bör den vikt, som angives i
inkommande faktura, av tullverket tagas för gott. Säljare, köpare och
befraktare hava ju alla intresse av att riktiga siffran angives.

Fråga 17. Andra förekommande frågor.

Svar 17. Under tiden %-Vio behöver tullkammaren i Oskarshamn
vara öppen från kl. 9 till 5. Tnllgods måste angivas inom 8

HANDELS- O. SJÖFARTSNÄMNDEN I OSKARSHAMN.

311

dagar och får kvarligga inalles 20 dagar utan böter, denna tid bör
ej förkortas, angivningstiden borde förlängas till 10 dagar, då konossement
på transitgods ofta bliva försenade. Bevakningsförman bör äga
rätt att utan tullförvaltarens hörande utplacera vaktmästare.

§ 3.

Att justera dagens protokoll utsågos hrr Gust. L. Wijkström och
Joh. Ruhling.

Som ovan

MAUR1TZ LINDER.

Justerat:

Gust. L. Wijkström. Joll. Ruhling.

Rätt utdraget intygar:

Mauritz Linder.

48 Skrivelse från handels och sjöfartsnämnden i
Karlskrona.

Till 1914 års tullkommission.

Med anledning av Edert cirkulär av den 19 sistlidne november
får handels- och sjöfartsnämnden rörande följande däri upptagna frågor
härmed anföra:

1:) Angående sättet för ärendenas handläggning inom generaltullstyrelsen
har nämnden intet att erinra men anser, att en hel del
ärenden av mindre betydelse, vilka nu författningsenligt måste hänskjutas
till nämnda styrelse, där de på grund av sin natur avgöras
tämligen schablonmässigt, böra kunna utan risk för det allmännas
rätt och säkerhet handläggas av tullkamrarna, eventuellt med skyldighet
för dessa att i de särskilda fallen omedelbart avgiva rapport till
styrelsen. Härigenom vunnes för de trafikerande en värdefull tidsbesparing.
En revision i nu angivet syfte av bestämmelserna rörande
de i tullstadgans sista paragraf omförmälda undantagsfall torde därför
vara önskvärd. Likaledes torde den rätt, som i senare tid medgivits
tullkamrarna att handlägga frågor om tullfrihet för återinförda
svenska varor, även kunna utsträckas till medgivande av tullindring
för svenska eller förut införtullade varor, som för reparation blivit
sända till utlandet.

2:) En lekmannarepresentation inom styrelsen för ett verk, som
uteslutande har förvaltande uppgifter och ej driver affärer, torde
knappast vara av behovet påkallad eller motsvara de därmed förenade
kostnaderna. Visserligen äro mycket ofta speciella fackkunskaper er -

312

SVAR PÅ PRÅGECIRKTJLÄR.

forderliga för avgörande av frullbehandlingsärenden, men dessa ärenden
äro också av så mångskiftande art, att de nödvändiga fackinsikterna
näppeligen kunna förenas inom en till tullstyrelsens biträde
förordnad representation av ett begränsat antal industriidkare och
köpmän; vårföre nämnden anser, att dylika ärenden lämpligast beredas
och avgöras på sätt nu sker eller därigenom, att de av styrelsen
vid behov remitteras till i varje särskilt fall sakkunniga för upplysningars
vinnande.

10:) Nämnden anser, att förkortning av den tid, under vilken
gods må bötesfritt kvarligga i tullpackhus, skulle medföra avsevärda
olägenheter för importörerna. Bland annat må framhållas, att nu
stadgade tid är mycket knapp, när vid förtullningar efter värde den
inkomna fakturan ej är tillräckligt specificerad utan måste återsändas
till säljaren för ändring. Även förekommer ofta, att vid felsändningar,
missuppfattning av ordres etc. köparen måste hava tid till korrespondens
med avsändaren, innan han bestämmer sig för att mottaga varan.
Icke minst äro dessa förhållanden att beakta vid de synnerligen
ofta förekommande fall, då varan spedieras och förtullas å annan
tullplats än den, där köparen är bosatt.

Skulle å en eller annan ort packhusutrymmet med nu gällande
tid för varors kvarliggande visa sig otillräckligt, bör det tydligen
åligga vederbörande att låta utvidga sina packhuslokaler.

11:) Nämnden håller för lämpligast, att, som hittills skett, importörerna
äga frihet ordna denna fråga efter respektive orters behov.

15:) Pantvärdena för vanligaste nederlagsartiklarna torde i tvistiga
fall lämpligen kunna avgöras av skiljenämnd, sammansatt av representanter
för tullverket samt sakkunnige affärsmän, de senare utsedda
av handelskammare. Bestämmelserna om pants realisation borde i så
fall ändras för att förebygga försäljning till underpris.

17:) Nämnden får framhålla önskvärdheten därav, att vid deponering
av tullbelopp vederbörande importör befrias från erläggande
av stämpelavgift och lösen för depositionsbeviset (vilket ju i allt har
karaktären av ett vanligt tullkvitto), detta så mycket mera, som vanligaste
anledningen till att dylik deponering verkställes är den, att
importören önskar från tullpackhus utbekomma gods, å vilket på
grund av tullformaliteter beträffande fakturor m. m. den slutliga tullattesteringen
måste någon tid uppskjutas.

Karlskrona den 20 januari 1915.

På handels- och sjöfartsnämndens vägnar:

AUG. V. MÅNSSON.

49. Skrivelse från handels- och sjöfartsnämnden i Ronneby.

Till 1914 års tullkommission.

Med anledning av kommissionens cirkulär av den 19 sistlidne
november får handels- och sjöfartsnämnden rörande följande däri
upptagna frågor härmed anföra:

HANDELS- O. SJÖFARTSNÄMNDEN I RONNEBY. 313

l:o) Beträffande den under detta moment upptagna frågan får
nämnden framhålla, att en hel del ärenden av mindre betydelse, vilka
enligt nu gällande författningar måste hänskjutas till generaltullstyrelsen,
böra utan risk för den trafikerande allmänheten kunna handläggas
av vederbörande tullkammare, varigenom tidsbesparing vunnes.
Likaledes torde tullkammarens rätt att handlägga frågor om tullfrihet
för återinförda svenska varor kunna utsträckas därhän, att tullkammaren
lämnades rätt att medgiva tullindring för svenska eller förut
införtullade varor, som för reparation blivit sända till utlandet.

2:o) Därest generaltullstyrelsen vid behandling av vissa frågor,
som kräva särskilda fackinsikter, skulle behöva inhämta upplysningar
från sakkunniga, torde detta lätteligen kunna ske genom ärendenas
remitterande till dylika personer, utan att en lekmannarepresentation
inrättas.

6:o) Vidkommande tulltjänstemäns av lägre grad kompetens och
utbildning torde de nuvarande fordringarna vara för höga; och skulle
för antagande av dylika tjänstemän vara tillräckligt fordra avlagd
realskoleexamen.

7 ro) Nämnden anser lämpligt, att vid tullverket anställdes kvinnliga
biträden för rena kontorsgöromål.

10:o) Enär nu stadgade tid, inom vilken gods må bötesfritt
kvarligga i tullpackhus, under vissa förhållanden är mycket knappt
tilltagen, skulle en inskränkning av denna tid för importörerna medföra
stora olägenheter. Bl. a. må här framhållas, att vid felsändningar
köparen måste hava tid till att meddela sig med avsändaren,
innan han beslutar sig för att mottaga godset, samt att gods ofta
spedieras och förtullas å annan plats än den, där köparen är bosatt.

ll:o) Importörernas rätt att ordna denna fråga efter respektive
orters behov bör bibehållas.

15:o) Värdet å gods, upplagt å nederlag och för vilket tullkredit
skall lämnas, torde i tvivelaktiga fall lämpligen kunna beräknas
av skiljemän, i vilket fall bestämmelserna om pants realisation för
att förebygga försäljning till underpris torde ändras.

17:o) Som det vid deponering av tullbelopp utfärdade depositionsbevis
har karaktären av ett vanligt tullkvitto, vore önskligt, att
importörerna befriades från erläggande av stämpel och lösen för detta
bevis.

Ronneby den 14 juni 1915.

På handels- och sjöfartsnämndens vägnar:

ALBERT BERGMAN.

314

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

50. Skrivelse från handels- och sjöfartsnämnden i Ystad.

Till 1914 års tullkommission.

Med anledning av erhållen cirkulärskrivelse av den 19 sistlidne
november, varigenom för näringslivets olika grenar representativa
sammanslutningar satts i tillfälle att fästa kommissionens uppmärksamhet
å befintliga brister i tullverkets nuvarande organisation ävensom
att giva kommissionen tillkänna de önskemål, som från handelns,
industriens, sjöfartens och jordbrukets sida göra sig gällande i avseende
å verkets tillämnade omorganisation, får handels- och sjöfartsnämnden
i Ystad härigenom äran anföra följande, därvid nämnden
använt samma nummerbeteckning som i cirkulärskrivelsen beträffande
de särskilda frågorna.

1. Enligt § 10 i instruktionen för generaltullstyrelsen äro till
tullbehandlings- och upplysningsärenden hänförliga ärenden, som angå
tvister mellan godsägare och tullmyndighet angående varors tullbehandling.
I sammanhang härmed står bestämmelsen i tullstadgan
§ 26, att, då tullförvaltningsföreståndare och varuägare äro av olika
mening om den tullbestämmelse, som bör tillämpas å angiven vara,
frågan därom skall genom tullförvaltningens försorg hänskjutas till
generaltullstyrelsens prövning. Då det visat sig, att avgörandet i
dylika frågor stundom dragit långt ut på tiden, vilket givetvis lätt
kan vålla vederbörande trafikant obehag och skada, anser nämnden
skyndsammare behandling av ärenden av nu ifrågavarande slag böra
uppställas som önskemål.

2. Till 7 § i instruktionen för generaltullstyrelsen torde lämpligen
böra göras ett tillägg av innehåll, att styrelsen äger att för
andra än tekniska ändamål anlita biträde av sakkunniga inom handeln,
industrien och sjöfarten, samt att förslag å sådana sakkunniga årligen
bör uppgöras av handels- och sjöfartsnämnden i Stockholm, utan att
generaltullstyrelsen bör vara bunden vid förslaget.

3. Upplysningsverksamheten torde böra utvidgas, förslagsvis genom
utgivande av periodiska »Meddelanden från tullverket», innehållande
generaltullstyrelsens beslut i besvärs- och tullbehandlingsfrågor ävensom
yttranden i anledning av förfrågningar om vissa varuslags tullbehandling.

4. Största möjliga likformighet i tullbehandling får anses högeligen
önskvärd och torde kunna vinnas dels genom den i nästföregående
punkt omförmälda upplysningsverksamhet, dels ock därigenom,
att tullkamrarna förses med provkollektioner.

5. För tulltjänstemännens av högre grad utbildning i tulltekniskt
hänseende torde deltagande i tullbehandling vara av största betydelse.
Det synes därför nämnden vara ett önskemål, att de ifrågavarande

HANDELS- O. SJÖFABTSNÄMNDEN I YSTAD. 315

tjänstemännen få efter genomgången och godkänd tullteknisk kurs
turvis deltaga i sådan behandling.

6. Enligt nämndens förmenande skulle det vara synnerligen
lämpligt, om tulltjänsterna av lägre grad kunde i så stor utsträckning
som möjligt besättas med personer, vilka innehaft anställning som
underofficerare. Den utbildning, dessa personer erhållit, torde göra
dem synnerligen väl lämpade för dylika befattningar. Härtill kommer
— något som visserligen för tullverket saknar betydelse men
såsom från allmän statssynpunkt gagneligt icke torde böra lämnas ur
räkningen — att svårigheten att erhålla lämpliga underofficerare därigenom
till en del skulle undanröjas.

Dessutom torde det kunna sättas i fråga, huruvida icke fordran
på avlagd realskoleexamen borde uppställas som kompetensfordran för
erhållande av viktigare tulltjänst av lägre grad.

7. Kvinnlig arbetskraft för kontorsgöromål torde lämpligen kunna
ifrågakomma vid de större tullkamrarna men däremot icke vid de
mindre, varest kammarskrivarna jämväl deltaga i tullbehandlingen av
varor i packhus och å kajer.

8. Vid kustbevakningen synas de dyra kustjaktspatrullerna kunna
utbytas mot landposteringar utom å skärgårdskuster, där sjöpostering
fortfarande torde vara erforderlig.

12. Vid härvarande tullkammare förvägras fartyg, som efter utlossningen
av lasten avgå tomma härifrån till utrikes ort via svensk
hamn, att utklarera, förrän kölvisitation ägt rum. Ändring härutinnan
torde böra ske sålunda, att fartyget må kunna utklarera när som helst
men tullpasset utlämnas av den tjänsteman, som verkställer kölvisitationen,
sedan vid densamma konstaterats, att intet är att anmärka.
I en mängd fall har inträffat, att fartyg blivit loss kl. 3,30 e. m.
men kölvisitation antingen icke hunnit utföras den dagen eller fördröjts
till efter kl. 4 e. m. och således måst äga rum å övertid.

Lossning av transito- eller nederlagsgods, huru obetydligt som
helst, mellan kl. 4 e. m. och 9 f. m. medför sportelavgifter till tullkammaren
och uppsyningsmännen m. fl. Detta förhållande anser
nämnden böra ändras, helst i regel inga journaliserings- eller andra
åtgärder vidtagas förrän å ordinarie tid.

13. Bevakningskostnad bör icke utgå för bevakning av gods,
som lossas efter kl. 4 e. m., till ordinarie tnllkammartid påföljande
dag.

Ystad den 23 december 1914.

På handels- och sjöfartsnämndens vägnar:

A. G. LINDGREN.

Hj. Hoflund.

316

SVÅR PÅ FRÅGECIRKTXLÄR.

51. Skrivelse från handels- och sjöfartsnämnden i Malmö.

Till 1914 års tullkommission, Skeppsbron 38, Stockholm St.

Sedan kommissionen anmodat handels- och sjöfartsnämnden att
inkomma med yttrande i avseende på möjligen befintliga brister i
tullverkets nuvarande organisation ävensom att giva kommissionen
tillkänna de önskemål, som kunna göra sig gällande beträffande verkets
tillämnade omorganisation, och kommissionen för den skull upp
ställt ett antal frågor, som företrädesvis skulle av nämnden behandlas,
får handels- och sjöfartsnämnden, med tillkännagivande, att siffrorna
i yttrandet hänvisa till motsvarande siffror i frågeformuläret, anföra
följande:

l:o) Beträffande sättet för ärendenas handläggning inom styrelsen
vill nämnden gärna medgiva, att en förändring till det bättre under
senare åren ägt rum, men nämnden kan icke underlåta att framhålla
önskvärdheten av en ännu snabbare och gent emot den trafikerande
allmänheten hänsynsfullare expedition av förekommande ärenden.

Från flera håll anmärkes, att vid klagomål tullkamrarnas åsikt
om en varas hänförande till en viss tariff vanligen blir gällande.
Hänsyn till vad som kan vara nyttigt för landets industri och köpenskap
får vika för en ofta framkonstruerad anpassning till en viss tariff
eller varubestämning.

Oftast får tullnären rätt, ehuru fackkunskapen har en annan
mening. Det synes sålunda, som om importörerna äro till för tullen
och ej tvärtom. Kunde en generalorder i reglerande anda utfärdas
till alla tullämbetsmän, skulle måhända de unge tjänstemännen få
en annan uppfattning om sin ställning och generaltullstyrelsen få
tillfälle bli den medlande part, som till det allmännas bästa står lika
mycket på allmänhetens som på sina tjänstemäns sida.

2:o) Representationen av lekmän inom generaltullstyrelsen synes
vara att på det livligaste förorda för tillvaratagandet av varuägarnes
berättigade intressen.

Härvid måste man dock utgå ifrån att till fullmäktige utses personer,
vilka äro praktiskt utövande köpmän, fullt förtrogne med tulloch
importförhållanden.

Under inga omständigheter böra sålunda teoretiska meriter vara
allena bestämmande vid tillsättandet av dylika förtroendeposter.
Onskligt vore, att minst tre dylika sakkunnige fullmäktige ägde säte
och stämma inom styrelsen.

3:o) Den nuvarande tulltekniska byrån är värd allt erkännande,
men till följd av landets utsträckning äro de två byråassistenter eller
experter, som nu finnas, otillräckliga, och det vore därför förmånligt,
om experternas antal ökades så, att, för att ännu större fördelar skulle
kunna uppnås, en vid byrån utbildad tjänsteman kunde, åtminstone
vid de mera betydande tullkamrarna, få tjänstgöra och tillhandagå
ej blott en tullkammares egna tjänstemän utan även allmänheten,

HANDELS- O. SJÖ FARTSNÄMNDEN I MALMÖ. 317

d. v. s. importörerna. En sådan tjänsteman skulle äga befogenhet
att under tjänstemannaansvar kunna avgöra en hänskjuten fråga och
skulle hans dom åtminstone i enklare fall bli avgörande. Importören
skulle dock hava högre instans i klagoväg.

4:o) Känd sak är, att samma vara vid olika tullkamrar hänföres
till olika rubriker och därför drar olika tullsatser. Även förekommer
det, att samme tjänsteman på olika tider hänfört en vara
till skilda rubriker, liksom ock att vid samma kammare en tjänsteman
vid samtida import bedömt precis enahanda vara olika, varav
följt, att två i samma bransch arbetande köpmän kunnat kalkylera
samma vara till vitt skilda salupris.

För att hindra dylikt, som ju inom handelsvärlden åstadkommer
en stor osäkerhet och till och med gör tullbehandling av vissa varor
till ett rent lotterispel, borde framför allt likformighet i en varas tullbehandling
vara en bjudande nödvändighet.

Försök ha gjorts vid en eller flera tullkamrar att få fastslaget
en viss rubrik för förevisat prov å vara, avsedd att senare i större
mängd importeras. Ingen ville emellertid garantera, att vid den avsedda
större importen samma rubrik, som för provet fastställts, skulle
komma att tillämpas, varför ingen import kom till stånd, ehuru varan
behövdes och ej kunde tillverkas i Sverige.

Det synes därför högst nödvändigt, att, efter ett av generaltullstyrelsen
fattat beslut om en varas rätta tullbehandling, detta genast
tillställes samtliga de rikets tullkamrar, där import av varan torde
kunna äga rum. Ävenså borde alla de resolutioner, som av tulltekniska
byrån på förfrågningar meddelas, delgivas tullkamrarna,

Dessa beslut och utlåtanden böra så mångfaldigas, att de lätteligen
kunna bifogas de interfolierade tulltaxor, som finnas å tullens
ämbetsrum. Den officiella tulltaxan, försedd med samtliga under ett
år avgivna direktiv, bör årligen omtryckas och till moderat pris tillhandahållas
allmänheten.

På annat sätt synes icke någon enhetlig, för staten och den enskilde
lika betryggande tullbehandling kunna vinnas.

5:o) I vår rastlösa tid, då intet blir stillastående, torde det icke
vara nog, att en tulltjänsteman av högre grad nöjer sig med de erfarenheter,
han under sin stundom monotona tjänstgöring vid en
eller flera tullkamrar vunnit. Hans högre rang och avlöning böra
ej endast bero på en längre tids tjänstgöring utan fastmera på de
kunskaper i tulltekniskt avseende, han lyckats förvärva sig, ty, därest
han i denna riktning avsevärt skulle visa sig underlägsen, synes det
som om hans chefsställning bleve allt annat än den borde vara. För
befordran till högre grad torde därför i första rummet hänsyn tagas
till den sökandes tulltekniska kunskaper.

Dessutom vore det kanske förmånligt, att en konferens mellan
särskilt de större tullkamrarnas chefer årligen anordnades. Vid denna
konferens vore det lämpligt, att ej blott ämbetsfrågor av mera intim
natur än även från regeringens och kommerskollegii sida lämnade
direktiv eller från annat håll uttalade önskemål dryftades, allt till
fromma för stat och näringar.

318

SVAR PÅ FRÅGECIRKULlR.

6:o) Nyantagne tjänstemän höra ej genast släppas ut på egen
hand, utan först en tid följa någon i tjänsten äldre person. Ömkligt
vore också, att, då vana med tullbehandling å en plats blivit
uppnådd, förflyttning ej strax må äga rum.

7:o) Ehuru denna punkt egentligen ligger utanför nämndens
område, vill nämnden dock såsom sin mening uttala, att något direkt
hinder ej torde möta för användning av kvinnlig arbetskraft för lättare
kontorsgöromål.

8:o) På grund av den alltjämt växande trafiken bör ej någon
indragning av tjänster vid lokalförvaltningen förekomma, då det ofta
vid tullbehandlingar klagas över brist på folk. Vid särskilt brådskande
tillfällen skulle tjänstemän, som sysselsättas med kontorsgöromål,
kunna beordras att biträda vid förtullningar o. s. v.

Kustbevakningen, särskilt vad Skåne med sin öppna kust beträffar,
torde ej vara av sådant gagn, att den ej kan indragas åtminstone
vid Sundet, där hamnarna ligga så nära varandra.

9:o) Nämnden vill icke bestrida lämpligheten av tullförvaltningarnas
i rikets tre största städer organisation på flera avdelningar men
anser ett genomfört gemensamt chefskap såsom ett oeftergivligt villkor
för att det hela skall fungera tillfredsställande.

10:o) Ehuru från allmänhetens sida klagomål ofta framställts
över otillfredsställande utrymmesförhållanden i härvarande tullpackhus
och det icke kan förnekas, att frågan om uppförandet av ett nytt
tullhus icke kan undanskjutas utan måste i en sannolikt ej avlägsen
framtid komma under omprövning, håller dock nämnden före, med
tagen hänsyn bland annat till nu påbörjade arbeten för industrihamn,
och då frihamnsfrågan ännu är olöst, att tiden icke nu är lämplig
att framkomma med något förslag till lokalfrågans lösning.

På grund av det begränsade packhusutrymmet vore det önskligt,
att förkortning av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus,
kunde införas, åtminstone beträffande partivaror, men för närvarande
torde det dock ej vara skäl att vidtaga någon ändring i
nuvarande förhållanden.

ll:o) I Malmö har packhuskarlsfrågan, d. v. s. sättet för avlönandet
av packhuskarlarna, under en följd av år varit föremål för
vidlyftiga förhandlingar. Icke mindre än två kommittéer hava sökt
lösa frågan, men, sedan den första fullt köpmannamässigt påvisat,
att vissa varor ej tåla någon höjning i omkostnaderna, samt packhuskarlarna,
utan att gå med på någon överenskommelse, velat höjning
å alla varuslag, har den andra kommittén hunnit därhän, att en kompromiss
kommit till stånd, dock endast försöksvis, och något resultat
föreligger ej ännu.

Emellertid bör enligt nämndens åsigt hela denna fråga lösas på
så sätt, att packhuskarlarna anställas i statens tjänst med ansvar och
med avlöning direkt från staten.

Ej nog med att packhuskarlarna med nu rådande system vid
någon förseelse i utövandet av sin tjänst av en importör endast kunna
ställas till vidräkning inför skiljedomstol, utan de intaga inom
tullkammaren en ställning, mot vilken tjänstemännen ofta så att säga

HANDELS- O. SJÖ FARTSNÄMNDEN I MALMÖ. 319

stå maktlösa, för såvitt icke en tullkammarehef redan från början
satt sig i respekt. Den nästan godtyckliga beskattning av den importerande
allmänheten, som i de flesta fall här ägde rum, innan försökstariffen
kom till stånd, hotar ständigt att återkomma, naturligtvis
i försvårad grad. Jämför man packhuskarlarnas arbete med andra
kroppsarbetares, måste man förvånas över att ett så ringa ansträngande
göra betalas så högt, som här är fallet.

Det torde ej heller vara staten värdigt att för erhållande av tullinkomsterna
ålägga importörerna denna extra pålaga.

Nämnden är alltså av den mening, att det vore i sin ordning,
att staten själv övertoge avlöningen av packhuskarlarna, liksom varje
annan institution, statens eller den enskildes, själv får avlöna de biträden,
som äro nödvändiga för dess drift.

13:o) Bevakning bör ej debiteras för gods, förrän 24 timmar
efter det fartyget utlossats, och ej heller påföras transitogods i hela
vagnslaster, förrän 24 timmar efter vagnens ankomst till tullplatsen,
d. v. s. samma förfaringssätt, som järnvägarna använda vid upptagande
av vagnhyra.

Transitovagnar skulle för övrigt hava företrädesrätt till tullbehandling,
ty, såsom det nu är, kan bevakningsavgift ej undgås på en
enda vagn.

För undvikandet av en stundom rätt kännbar vakthållning, som
debiteras pr kolli, vore det önskvärt, om något bevakningsområde
kunde avstängas för sådant gods, för vilket plats ej finnes i packhus.

14:o) Redan vid besvarandet av några föregående frågor har
berörts punkt 14, nämligen om modernare arbetsmetoder inom tullverket.
Det, som därvid icke omnämnts, torde främst röra tiden,
under vilken tullbehandling nu kan ske.

Här i Malmö hålles tullexpeditionen öppen nov.—dec.—jan. och
febr. kl. 9 f. m.—4 e. m., mars—okt. kl. 9 f. m.—5 e. m. Under
åtminstone tre av vintermånaderna hitlända en stor del varor, som
omedelbart skola användas. Att med den korta arbetstiden expedieringen
hämmas till nackdel för importören är en naturlig följd. Det
vore därför till stor båtnad för handelslivet, om expeditionstiden hela
året runt utsträcktes till kl. 5 e. m. Invändningen, att dagern under
höst- och vintermånaderna ej skulle tillåta detta, bortfaller numera,
då elektriskt ljus, sålunda ej som i forna dagar eldfarligt gasljus,
användes.

I sådana fall, där man skulle önska att få prover till påseende
för att efter dessa göra beställningar, skulle köpenskapen vinna en
ovärderlig fördel däri, att man i särskilt därför avsedd lokal kunde
under tullens kontroll få granska dessa prover, vilka därpå finge returneras.

I övrigt torde under denna punkt kunna nämnas ett par önskemål,
som för åtminstone en del importörer äro eftersträvade. Ett av
dessa gäller beslagen, vilka ju alla ske efter samma schema, men som
dock i flera fall torde vara att särskilja. En från avsändarens sida,
måhända endast till rättelse för hans arbetspersonal eller expedition
å emballaget gjord anteckning rörande en varas beskaffenhet, antal,

320

STAB PÅ FBÅGECIBKTTLÄE.

sammansättning e. d. tages av en tulltjänsteman som anledning till
ett beslag, och detta ehuru en dylik anteckning ju ej bör vara bestämmande
för tullens tjänstemän, som ha i sin hand att undersöka,
räkna och kontrollera det importerade. Omförmälta anteckningar,
vilka å exportorten kunna vara fullt berättigade, tagas här som ett
försök att vilseleda tullen, ehuru meningen aldrig varit denna, och
man lägger beslag på en vara, som tulltjänstemannen endast behöver
helt flyktigt undersöka för att veta, under vilken rubrik den hör och
vad tull den bör åsättas. Ett dylikt tillvägagångssätt hör helt visst
icke hemma under moderna arbetsmetoder.

Något annat eftersträvansvärt är, att varje tullräkning åtföljes av
specifikation å varurubrikerna och deras tullbelopp, m. a. o. en avskrift
av den s. k. attesten. Synnerligast sedan den nya tulltaxan
kommit till stånd, torde för envar importör en sådan specifikation
vara nödvändig och arbetet med utskrivandet av dylika ej såsom
hittills åläggas hans biträden. Bland den mångfald av dupliceringsmetoder,
som nu finnas att tillgå, borde tullen kunna utvälja en, som
passar för dess system, och därmed utan att på något sätt öka personalens
arbete bereda importören denna lättnad.

Slutligen vill nämnden, vilken, såsom redan förut sagts, finner
förslaget om tillsättande av tullfullmäktige inom styrelsen särdeles tilltalande,
framhålla, att dylika tullfullmäktige även kunna anses önskvärda
inom åtminstone de större tullkamrarna. Icke blott för importörerna
utan även för tullens tjänstemän skulle ett samarbete med
praktiska och ojäviga köpmän kunna vara till fördel och förhindra
en mängd hänvändelser till högre tullmyndigheter, något varigenom
i synnerhet generaltullstyrelsens arbetsbörda lättades.

I särskild bilaga lämnas en del belysande exempel.

Malmö den 29 januari 1915.

På handels- och sjöfartsnämndens vägnar:

HUGO LINDGREN.

• E. Eckerström.

Bilaga till handels- och sjöfartsnämndens i Malmö skrivelse den
29 januari 1915 till 1914 års tullkommission.

l:o) En firma, som till Malmö importerat svart bandjärn från
Tyskland sedan många år tillbaka, och som alltid fått varan tullbehandlad
efter tariffen för varm valsat järn, nödgades eller ålades nyligen
att för en inkommen sändning betala tull för kallvalsat järn,
vilken är dubbelt så hög. Efter hänvändelse till generaltullstyrelsen
blev det för högt betalta beloppet genast restituerat, men det visar
dock vilket osäkerhetstillstånd, som är rådande.

2:o) Den 23 december anlände hit till Malmö ett parti amerikanskt

HANDELS- O. SJÖFARTHN ÄMNDEN I MALMÖ. 321

vetemjöl, som på grund av julbrådska och helgdagar ej kunde tullbehandlas
förrän efter julhelgen. Den 28 tillkännagavs i tidningarna,
att mjöltullen skulle suspenderas från och med den 29 samma månad.
Den 30 dec. angavs partiet till »fri disposition» och besked erhölls,
att saken var klar. När samma dag varan skulle avhämtas, lämnades
emellertid helt enkelt den upplysningen, att det var fel, och att tullfrihet
icke kunde beviljas på grund av att den var inkommen i riket,
innan suspensionen trädde i kraft. Hade däremot varan blivit anmäld
till »nederlag» och på sådant inlagd samt dagen efter uttagen
igen, hade den gått tullfri. Sådan formalism måste ju varje praktisk
människa reagera emot.

3:o) En köpman i Malmö erhöll en sändning på stick- eller vävmaskiner
förfärdigade huvudbonader, närmast liknande mössor, avsedda
för friluftssport. Vid stadens tullkammare togs varan efter rubriken
»hattar, monterade», mest därför att å en mindre del en prydnad,
bestående av eu garnslinga, fästs å ena sidan. Importören, inseende
det något absurda häri, helst varans tull betydligt översteg dess inköpspris,
lät reexportera varan till Köpenhamn, varifrån den utfördes
till en annan närbelägen svensk hamn. Här förtullades varan efter
vad den verkligen var, nämligen »strumpstolsarbeten, andra slag»,
och härigenom nedsattes tullen å det inkomna partiet med icke mindre
än 119 kr.

4:o) Till tullkammaren härstädes inkom en dag några av dessa
dockor utan huvud och med svarvad trefot för uppställningen, vilka
i manufaktur- och herrbeklädnadsaffärer användas för att utställa
dam- eller herrbeklädnad. En av de yngre tulltjänstemännen rubricerade
dessa mannekänger som »kläder, andra slag», och trots importörens
protester häremot måste tvisten föras vidare, enär en så uppenbar
vantolkning av varans beskaffenhet på något sätt borde motverkas.
Importören var, då för honom skillnaden i tull ej spelade någon roll,
ej livad för vidare bråk, men en köpmannasammanslutning i Göteborg,
som fått reda på fallet, ansåg, att någon gräns borde finnas för
godtycket, klagade hos G. T. och fick naturligtvis varan återförd till
sin naturliga tullsats eller 15 procent av värdet.

5:o) Vid tullkammaren i Malmö, där direktör finnes, har det nyligen
hänt, att hos hamndirektionen förändringar i tullokalerna begärts,
utan att denne direktör därom hörts eller han underskrivit en
av tvenne underordnade till nämnda direktion ställd ansökan om dessa
relativt kostsamma förändringar.

6:o) Hos ett större antal firmor i utlandet är det kutym, att
från expeditionslokalen upp till högre belägna lagerlokaler sändes ett
papper stort nog att tjäna som betäckning över eu s. k. rysk förpackning,
d. v. s. en av lättaste pergamentspapper och några tunna träribbor
byggd »ask». På detta papper antecknas, oftast med blåpenna,

322

SVAR PÅ FRAGECIRKULÄR.

dels avnämarens kontonummer, dels vad som enligt orderböckerna
skall sändas kunden.

Denna anteckning kommer alltså att exempelvis se ut ungefär
sålunda:

Kom. 106. 12 seidene Krawatten dess. 1784

24 halbseidene » » »

18 baumwollene » » 517 a

Härmed menas för lagerföreståndaren, att av dessin 1784 1 duss.
kravatter, som förutom sin av siden bestående framsida, även baksidan
skall vara av vanligtvis vitt siden, skall packas tillsammans
med 24 alldeles likadana, men vilkas baksida består av halvsiden
eller bomull, jämte 18 st. rena bomullskravatter av en annan snitt
och typ. På expeditionslokalen blir ovanstående på papperet skrivna
rekvisition kontrollerad, den s. k. asken med sitt innehåll nedsatt i
den för export avsedda större trälådan, och så hitländer varan jämte
annat från samma firma rekvirerat i detta skick.

Vid förtullningen kan eu pojke blåsa bort det ovan omnämnda
papperet, som fortfarande ligger över »asken», delvis som skydd, delvis
som rättelse för importören. Icke desto mindre tagas dessa anteckningar
som ett försök att vilseleda tullen, och vi känna ett fall,
där exportören genom ett beslag, gjort på nämnd grund, förlorade
varor till nära 900 marks värde.

52. Skrivelse från handels- och sjöfartsnämnden i
Hälsingborg.

Till 1914 års tullkommission, Stockholm.

Begagnande den i Eder skrivelse den 19 sistlidne november givna
uppmaningen, får handels- och sjöfartsnämnden härmed avgiva yttrande
rörande önskemål, som från handelns, industriens och sjöfartens
sida enligt nämndens erfarenheter göra sig gällande i avseende å tullverkets
tillämnade omorganisation.

Beträffande punkt 2 anser nämnden önskvärt, att praktiska och
dugliga män från olika delar av landet lämnas tillfälle att bli hörda
eller representerade inom tullverkets styrelse.

Punkt 11.

Packhuskarlsfrågan är i Hälsingborg efter nämndens erfarenhet
löst på ett synnerligen praktiskt och av alla, såväl affärsmän som
mera tillfälliga tulltrafikanter, erkänt sätt.

Det finnes ett packhuskarlslag, kallat »Dragarelaget», med stad -

HANDELS- O. SJÖF ARTSNÄMNDEN I HÄLSINGBORO. 323

gar, vars ursprung räcka mycket långt tillbaka i tiden, och som med
hänsyn till föreskrifter om sammanhållning, disciplin, ordning, punktlighet
och redbarhet icke lämna något övrigt att önska. Dock har
detta dragarelag, ständigt aktpågivande, följt med tiden i avseende å
arbetsmetoder och anpassning efter nyare fordringar. Laget håller
vid tullbehandlingen en jämn arbetsstyrka av 14 man och 10 å 15
hästfordon ävensom lastautomobiler. Så snart mera arbetskraft eller
flera fordon erfordras för en snabb expedition, anskaffas detta av
laget, som har en mängd utvalt folk till sin disposition, och affärsmannen
behöver aldrig vänta på sitt gods. Aldrig hör man missnöje
från trafikanternas sida med behandling eller priser. Om dessa senare
träffas med de större affärsmännen överenskommelse, som kan omfatta:
mottagande av godset vid fartygets reling, transport till packhusen,
avlastning, inbärning och biträde vid tullbehandlingen, utbärning
och lassning på egna eller mottagarens åkdon — eller ock utbärning
på kajen för att sedan pålassas — hemforsling eller medföljande
och uppläggning på köpmannens magasin. Även kan ju överenskommelsen
omfatta endast vissa av dessa arbeten. För mindre
trafikanter eller mera tillfälliga sådana följes en viss, mycket moderat
taxa. Gods, som genom lagets förvållande skadas, ersättes. Laget
ikläder sig även gentemot tullverket ansvar för sig självt och för det
arbetsfolk, som användes. Villighet, månhet och snabbhet i expedition
äro utmärkande egenskaper för laget.

Det torde vara svårt att föreställa sig, huru ämbetsmannamässigt
anställda packhuskarlär med noga reglerad tjänstetid och föga intresse
att tillgodose trafikantens önskningar skulle kunna uthärda en
jämförelse med ett sådant, mera privat packhuskarlslag, vare sig i
förhållande till tullverkets eller trafikens berättigade fordringar. Och
huru annorlunda skulle ej kostnaderna ställa sig?

Punkt 12.

Om ej sportler helt kunna undgås — vilket dock synes önskvärt
— skulle de dock kunna för handeln och sjöfarten bliva vida mindre
betungande, om tullkammartiden, i likhet med vad som förekommer
i vissa andra länder, i avsevärd mån utsträcktes.

Så lär t. ex. i England förhållandet vara, att denna tid — i allt
fall för klarering och dylika ärenden — räknas från klockan 6 på
morgonen till klockan 6 på aftonen. Här klagas mycket över de
svårigheter, som ofta möta för att få klarering verkställd under tullkammartid,
varigenom in- och utklarering väsentligen både försenas
och fördyras. Man vill ock gärna sätta uppskovet i förbindelse med
sportelsystemet.

Punkt 13.

Ur kommersiell synpunkt torde det vara fördelaktigt, att packhusområdet
lämpligen utsträckes, och att detta område hålles avstängt,

324 SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

så att dyra och onödiga bevaknings kostnader undvikas. För att sådan
avstängning skall bliva verkställd, torde i hamnar med något så när
betydande import endast erfordras tillmötesgående från tullkammarens
sida i avseende å motsvarande lindring i bevakningskostnader.

Körande övriga frågor vill nämnden uttala önskvärdheten av:

att tullkammare får vidgad befogenhet att omedelbart
avgöra en del ärenden av mindre vikt, vilka nu ovillkorligen
måste hänskjutas till generaltullstyrelsen, och vars behandling
på sådant sätt vållar tidsutdräkt och förlust för
varuemottagaren;

att överensstämmelse i varornas behandlingssätt hos
olika tullkamrar måtte åstadkommas;

att den inskränkning i tullkammarens tjänstgöringstid,
- som nu i regel vidtages under vintermånaderna, ej må
vidare äga rum; synnerligen som trafiken, särskilt under
november och december men även efter nyår, är mycket
livlig, och emedan, åtminstone där tillräcklig belysning
finnes, intet skäl för dylik inskränkning torde kunna förebringas;
samt

att såväl själva tullbehandlingen i packhuset ordnas
på ett praktiskt sätt, så att den företages så vitt möjligt
i en följd och fram- och återtransporter undvikas, som ock
att tullräkningar utskrivas och tullavgifter erläggas utan
onödiga försummelser och omgångar.

Beträffande sådana förhållanden, som särskilt liär synas påkalla
uppmärksamhet, tillåter nämnden sig framhålla,

att för fartyg, som anlöpa redden i och för komplettering
av proviant och förnödenheter, för kolning, på- och
avmönstring av besättning eller eljes för kommunikation
med land utan att intaga verklig last, lättnader j nu gällande
förordningar i avseende å bevakningskostnader o. d.
borde beredas, och vidare

att med nuvarande exportförbud etc. fartygens expedition
bör ordnas på ett snabbare och bekvämare sätt, än som
nu är fallet. För närvarande kan t. ex. proviant, förnödenheter
o. d. icke utlämnas till fartyg, som anlöper härvarande
redd, med mindre kaptenen personligen hän vänder sig till
tullkammaren. Detta stadgande medför oftare för fartyget
en högst avsevärd tidsförlust, och det vill synas, som om
rederiet självt eller behörigen befullmäktigat ombud skulle
kunna begära dylika förnödenheters ombordtagning,

att skeppsförnödenheter, fartygsinventarier, resgods o. d.
böra kunna från redden ilandföras, utan att fartyget därför
behöver inklarera. Nu lär stadgandet i regel kringgås
på det sätt, att dessa persedlar från redden införas till
Helsingör, varifrån de med nästa färja utan vidare gå till
Hälsingborg, samt

HANDELS- O. SJÖFARTSN ÄMNDEN I HÄLSINGBORG. 325

att närbelägenheten till och konkurrensen med danska
hamnar vid Sundet borde i allmänhet framkalla från de
svenska myndigheternas sida en strävan att underlätta trafiken
på svenska hamnar och redder ävensom att ställa
kostnaderna härvid så låga som någonsin möjligt.

Hälsingborg den 27 januari 1915.

Handels- och sjöfartsnämnden.

OSCAR TRAPP.

53. Protokollsutdrag från handels- och sjöfartsnämnden i

Halmstad.

Utdrag av protokollet, hållet vid handelsoch
sjöfartsnämndens i Halmstad sammanträde
den 12 december 1914.

§ 2.

Uti skrivelse den 19 november 1914 hade 1914 års tullkommission
anmält, att densamma vid fullgörande av sitt uppdrag att utarbeta
förslag till tullverkets omorganisation funnit för kommissionen
såsom en viktig angelägenhet, att för näringslivets olika grenar representativa
sammanslutningar sattes i tillfälle att fästa kommissionens
uppmärksamhet å befintliga brister i tullverkets nuvarande organisation
ävensom att giva kommissionen tillkänna de önskemål, som
från handelns, industriens, sjöfartens och jordbrukets sida kunde göra
sig gällande i avseende å verkets tillämnade omorganisation.

Med anledning härav hade tullkommissionen anhållit, att nämnden
ville yttra sig i frågan, och hade kommissionen å skrivelsens
baksida uppräknat ett antal med nr 1 till 17 betecknade frågor, som
företrädesvis kunde tänkas komma under behandling i nämndens
yttrande, med särskilt tillkännagivande dock att det givetvis stode
nämnden fritt ej mindre att framhålla andra frågor såsom värda beaktande
än även att av de uppräknade spörsmålen förbigå sådana,
som icke gåvo anledning till något särskilt uttalande från nämndens
sida.

Efter tagen kännedom om vad sålunda förekommit beslöt nämnden,
som icke ansåg sig, utöver de av kommissionen framlagda frågor,
äga några andra frågor att framställa av sådant värde, att de särskilt
borde beaktas, att å här nedan nämnda frågor meddela följande
svar, nämligen:

1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen
och den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna beröres
av sättet för ärendenas handläggning inom styrelsen; samt

326

SVAR PÅ FRÄGECIRKULÄR.

2. Frågan om lekmannarepresentation inom styrelsen (tullfullmäktige).

Svar: Det synes nämnden uppenbart, att behandlingen av tull ärenden,

i vad de beröra industri- och sjöfartsfrågor, skulle betydligt
underlättas, om på desa områden kunnige personer Ange plats i styrelsen
såsom fullmäktige.

7. Frågan om användning av kvinnlig arbetskraft för kontorsgöromålen.

Svar: Vid de större tullkamrarna, där sådant arbete, som läm par

sig för kvinnor, ständigt finnes, anser nämnden, att kvinnlig arbetskraft
bör användas.

På mindre platser, varest den manliga personalen mycket väl
hinner med att på mellantiderna ombesörja de inre kontorsgöromålen,
torde kvinnlig arbetskraft vara obehövlig.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen
samt kust- och gränsbevakningen.

Svar: Enligt nämndens uppfattning borde kustbevakningsperso nalen

mera än som nu sker kunna användas av tullkamrarna för
bevakning inom hamnområdena.

9. Frågan om lämpligheten av tullförvaltningarnas i rikets tre
största städer nuvarande organisation på flera avdelningar utan genomfört
gemensamt chefskap.

Svar: Den nuvarande organisationen i rikets större städer utan

gemensamt chefskap anser nämnden olämplig samt tidsödande, varför
ett gemensamt chefskap av nämnden förordas.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning
av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus.

Svar: Då, vad särskilt härvarande tullkammare beträffar, till räckligt

utrymme finnes, anser nämnden, att den tid, som gods får
kvarligga i packhus bötesfritt, icke bör förkortas.

11. • Packhuskarlsfrågan.

Svar: Nämnden anser, åtminstone vad de mindre tullkamrarna

angår, fördelaktigast för allmänheten, att, såsom nu är förhållandet,
särskilda packhuskarlar icke finnas anställda.

12. Sportelfrågan.

Svar: Då ersättning för övertidsarbete understundom uppgår

till högst avsevärda belopp, vore det önskvärt, om någon ändring kunde
ske exempelvis genom ordinarie arbetstidens förlängning.

Vad beträffar de med numren 3, 4, 5, 6, 13, 14, 15, 16 och 17
betecknade frågor, ansåg nämnden, att desamma icke gåvo anledning
till något särskilt uttalande från nämndens sida.

Underrättelse om vad sålunda förekommit skulle behörigen delgivas
1914 års tullkommission.

Som ovan.

In fidem

FR. de BRONIKOWSKY.

GÖTEBORG.

327

HANDELS- O. SJÖFART8N ÄMNDEN I

54. Skrivelse från handels- och sjöfartsnämnden i Göteborg.

Till 1914 års tullkommission.

I anledning av kommissionens cirkulärskrivelse den 19 november
1914 får handels- och sjöfartsnämnden avgiva följande yttrande.

1. Frågan om förhållandet i allmänhet median generaltullstyrelsen
och den trafikerande allmänheten, särskilt i rad denna beröres av sättet
för ärendenas handläggning inom styrelsen.

Ett synnerligen viktigt önskemål i avseende å förhållandet mellan
generaltullstyrelsen och den trafikerande allmänheten är, att styrelsens
beslut i besvärs- och ansökningsärenden meddelas och bringas till
vederbörandes kännedom med största möjliga skyndsamhet. Genom
dröjsmål härutinnan vållas mycket ofta för trafikanten stora kostnader
och annan olägenhet. Det inses väl, att avgörandet i många fall
icke kan komma så snabbt som önskligt vore, och det är på intet vis
avsikten att framställa någon anmärkning mot det sätt, varpå ifrågavarande
ärenden hittills i allmänhet blivit av styrelsen behandlade.
Handels- och sjöfartsnämnden har endast velat fästa uppmärksamheten
på nödvändigheten av att vid den förestående omorganisationen
sådana åtgärder och anordningar vidtagas, som lämna trygghet
för ärendenas. snabba avgörande och beslutens ofördröjliga expedierande.

I samband härmed tillåter sig nämnden framhålla, hurusom skyndsamhet
i ärendenas avgörande även kan vinnas på det sätt, att bestämmanderätten
överflyttas från generaltullstyrelsen till de lokala
tullmyndigheterna. Säkerligen givas åtskilliga fall, där detta skulle
kunna ske utan äventyrande av statsverkets fiskaliska intressen och
likformigheten i ärendenas behandling.

Särskilt gäller detta i fråga om medgivande av tullfrihet under
viss kortare tid enligt 8 § tulltaxeförordningen och särskilda författningar.
I en del hithörande fall är redan nu prövningen anförtrodd
åt de lokala tullmyndigheterna, men det synes som om detta lämpligen
skulle kunna ske i betydligt större utsträckning. Såsom ett önskemål
får nämnden därför framhålla, att i de fall, då tullpliktiga varor i
riket införas i avsikt att efter någon tid åter utföras och med hänsyn
härtill tullfrihet kan få åtnjutas, den prövning, som författningsenligt
skall förekomma, må i största möjliga utsträckning uppdragas
åt den lokala tullförvaltningen.

2. Frågan om lekmannar representation inom styrelsen (tullfullmäktige).

Då det bör kunna bliva till stort gagn, om män med praktisk
erfarenhet och förtrogenhet med affärslivets krav få tillfälle att såsom

328

SVAR PÅ FRÅGECIRKULAR.

ledamöter deltaga i generaltullstyrelsens förhandlingar och beslut, får
handels- och sjöfartsnämnden för sin del förorda en sådan lekmannarepresentation
i huvudsaklig överensstämmelse med den fullmäktigeinstitution,
som redan finnes prövad vid ett par av statens verk; och
bör därvid tillses, att både handel, industri och sjöfart bliva behörigen
representerade.

3. Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tullbehandlingsbyrå
utövade upplysningsverksamheten.

Upplysning, huru gällande tulltaxa och taratariff skola tillämpas,
meddelas av generaltullstyrelsens tullbehandlings- och upplysningsbyrå.
Givet är, att i de fall, då det icke är underkastat tvivel, huru
en vara skall tullbehandlas, besked härom i allmänhet kan erhållas
av de lokala tullmyndigheterna. Men någon föreskrift om skyldighet för
dem att meddela dylika upplysningar torde icke förefinnas; och i allt
fall äro icke uppgifter, som sålunda lämnas, bindande för statsverket,
vilket däremot de, som meddelas av generaltullstyrelsen, äro. I synnerhet
på en plats med så stor rörelse som Göteborg, synes det med
fog kunna ifrågasättas, att upplysningsverksamheten på ett eller annat
sätt utvidgas så, att bindande upplysningar kunde erhållas på platsen.
Åtminstone torde det kunna medgivas, att begäran om upplysning
jämte de uppgifter och prov, som i varje fall äro behövliga, får
inlämnas till den lokala myndigheten. På de instruktioner, som av
generaltullstyrelsen utfärdas, och som kunna tänkas vara mera vittgående
på orter, där högre kvalificerade tjänstemän finnas anställda,
må bero, huruvida den lokala myndigheten kan lämna den begärda
upplysningen. I annat fall bör denna myndighet vara skyldig att
översända framställningen till generaltullstyrelsen ovannämnda byrå.

4. Frågan om vinnande av största möjliga likformighet i tull behandling.

För vinnande av större likformighet i tullbehandlingen torde det
vara lämpligt, att den för tjänstemännen på de olika tullplatserna
avsedda upplysningsverksamhet, som utövas genom av generaltullstyrelsen
utsända tullbehandlingsexperter, ytterligare utvidgas. Denna
verksamhet är nxr anförtrodd åt två vid generaltullstyrelsens tullbehandlingsbyrå
anställda byråassistenter. Men deras tid medgiver dem
icke att företaga resor i så stor utsträckning som önskligt vore. Det
synes för detta ändamål böra anställas ett större antal personer, som
ofta besöka de olika platserna.

Säkerligen skulle det ock för ifrågavarande ändamål vara till
stort gagn, om något kunde åtgöras för åstadkommande av mera samarbete
och utbytande av vunna erfarenheter emellan de olika tullförvaltningarna
och emellan de enskilda tjänstemännen på de olika tull -

HANDELS- O. SJÖFA RTSNÄMNDEN I GÖTEBORG. 32!)

platserna. 1 sådant avseende torde, bland annat, kunna ifrågasättas,
huruvida icke en friare tillgång till telegraf och telefon skulle medföra
fördelar, som väl uppvägde den verkliga kostnaden för anlitande
av dessa statsverkets egna kommunikationsmedel.

1 detta sammanhang bör ock fästas uppmärksamheten vid den
stora betydelse för tulltjänstemannens utbildning, som ombyte av
tjänstgöringsplats innebär. Det vore önskligt, att bestämmelser kunde
träffas om någon tids obligatorisk tjänstgöring i Stockholm eller Göteborg
eller på annan större tullplats för alla tjänstemän av högre
grad, men att det dessutom kunde ordnas så, att även i övrigt förflyttningar
från en plats till en annan i landsorten ägde rum i större
utsträckning än som nu sker.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen
samt kust- och gränsbevakningen.

Vad denna fråga beträffar, får handels- och sjöfartsnämnden såsom
sin uppfattning uttala, att det för Göteborgs vidkommande är så
långt ifrån att någon indragning av tjänster alls kan ifrågasättas, att
tvärt om en icke obetydlig ökning av tullpersonalen, såväl högre som
lägre, härstädes måste anses vara av behovet påkallad. Det råder nämligen
sedan lång tid tillbaka — ingalunda endast under nuvarande
osedvanligt stora trafik — inom affärskretsar en allmän klagan över
brist på kunniga och erfarna tjänstemän; och gäller detta såväl tullkammare
och packhus som bevakningspersonalen. Särskilt har det
visat sig stor olägenhet därav att, såsom en följd av berörda brist,
lastning och lossning nattetid försvårats.

9. Frågan om lämpligheten av tidiför vältning ar nas i rikets tre
största städer nuvarande organisation på flera avdelningar
utan genomfört gemensamt chefskap.

Vad Göteborg beträffar, anser handels- och sjöfartsnämnden den
nuvarande organisationen av tullförvaltningen på flera avdelningar
utan genomfört gemensamt chefskap vara otillfredsställande. Nämnden
uttalar såsom sin bestämda övertygelse, att för tullverket i Göteborg
behövs en gemensam chef, och att — med hänsyn till verkets stora,
alltjämt ökade omfattning och nödvändigheten av att dess chef erhåller
en fullt obunden överblick över samtliga avdelningar — denne
icke tillika bör vara chef för någon av nämnda avdelningar.

Det bör ock bemärkas, att, om tulldirektören erhåller en sådan
självständig ställning, det torde bliva lättare.och lämpligare att, på
sätt ovan förordats, på honom överflytta avgörandet av en del ärenden,
som nu höra under generaltullstyrelsens omedelbara handläggning.

330

SVAR PA FRAGECIRKULAR.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning
av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus.

Då det möjligen kan ifrågasättas, att den skyldighet att hålla
lokaler för tullverket, som, i allt fall här i Göteborg, åligger kommunen,
skulle avlösas, får nämnden för sin del avstyrka en sådan förändring,
vilken säkerligen icke skulle vara fördelaktig för den trafikerande
allmänheten. Det har icke visat sig medföra svårighet under
nu rådande ordning att av staden erhålla de lokaler, som erfordrats;
och därför anser nämnden, att man icke bör göra någon rubbning i
denna ordning.

Någon förkortning av den tid av 20 dagar, under vilken gods får
bötesfritt kvarligga i packhus, torde ej böra ifrågasättas. Denna tid
är i många fall väl behövlig, för att varuägaren skall medhinna de
åtgärder, som måste föregå den slutliga tullbehandlingen. Särskilt
har det för de fall, då tullen utgår efter godsets värde, visat sig uppstå
mycken tidsförlust för anskaffande av sådan faktura, som kunnat
av tullverket godkännas. I själva verket inträffar det icke sällan, att
tullbehandlingen icke medhinnes på de 20 dagarna. Det måste därför
uppställas såsom ett önskemål, att en återgång till tidigare gällande
bestämmelser äger rum, så att tiden utsträckes till 30 dagar.

11. Packhuskarlsfrågan.

Handräckningsarbetet vid varors tullbehandling i härvarande tullpackhus
ombesörjes sedan gammalt av de s. k. packhuskarlarna. Det
torde icke vara nödigt att här lämna någon mera ingående utredning
beträffande de skäl, som tala för och emot bibehållandet av packhuskarlsinstitutionen;
utan anhåller nämnden att i denna på senare tid
rätt mycket omstridda fråga allenast få göra det uttalandet, att enligt
nämndens uppfattning handräckningsbestyret vid förtullning bör handhavas
av tullverket utan kostnad för trafikanterna. Därest detta icke
skulle låta sig gorå utan packhuskarlsinstitutionen komma att bibehållas,
synes i allt fall erfarenheten tala för nödvändigheten av att
såväl vid fastställandet av taxan å avgifter som vid bestämmandet
av packhuskarlarnas antal de trafikerande erhålla ett verkligt inflytande.
Detta kunde måhända ske därigenom, att handelskammaren
erhölle officiellt uppdrag att därmed medverka.

13. Frågor om bevakning skostnader och avstängda bevaknings områden.

För bevakning utom tjänstgöringstiden av utlossat gods, som icke
blivit tullbehandlat eller infört i tullpackhus, erlägges avgift, som i
allmänhet drabbar varuägaren. Här i Göteborg äro förhållandena
sådana, att endast en ringa bråkdel av härstädes lossat gods kan intagas
i tullpackhuset. Då vidare ett hit infört varuparti icke kan

HANDELS- O. SJÖEAKTSNÄMNDEN X GÖTEBORG. 331

tullbehandla®, förrän detsamma blivit i sin helhet utlossat, men det
mycket ofta inträffar, att hela partiet icke lossas under loppet av en
och samma dag utan en del därav ilandföres den ena dagen och återstoden
först under en eller flera påföljande dagar, blir följden den,
att varuägarna i mycket stor utsträckning nödgas utgiva ersättning
för bevakning på övertid, ehuru det stått utom deras förmåga att
tidigare få godset vare sig infört i packhus eller tullbehandla!. Häri
synes ligga en obillighet mot varuägaren. För att godsemottagarna
må erhålla skälig tid att meclhinna tullhehandlingen av ankommande
gods, hemställes därför, att avgift, som nu är nämnd, icke må debiteras
varuägare förrän viss tid efter det fartyget slutlossats.

14. Frågan om modernare arbetsmetoder.

Enligt 185 § tullstadgan fastställes den s. k. allmänna expeditionstiden
för tullförvaltningarna av generaltullstyrelsen. Expeditionstiden
här i Göteborg varierar på de olika avdelningarna och under
olika årstider mellan 9—4 och 9—5. Sedan lång tid tillbaka råder
härstädes ett allmänt och såsom det synes mycket befogat krav på
expeditionstidens utsträckning. Därvid är dock att märka, att en av
de största olägenheterna, som medföljer den nuvarande ordningen,
är den, att ovannämnda expeditionstid icke på alla avdelningar är
effektiv. Expeditionen på kaj och i varuskjul inställes nämligen för
kortare eller längre tid, då vederbörande tulltjänsteman bereder sig
middagsrast. Att tjänstemännen behöva en sådan fristund, må nu
visserligen icke bestridas. Men trafikanterna synas hava en ovillkorlig
rätt att fordra, att under tiden annan sättes i stället, så att avbrott
i arbetet icke äger rum. Detsamma gäller ock, då arbetet inställes,
under det tjänstemannen på sitt kontor utskriver packhusattest
eller andra handlingar. Bortsett från dessa avbrott lärer man
dessutom kunna begära, att expeditionstiden för samtliga avdelningar
även vintertid utsträckes åtminstone till kl. 5 e. m. Egentligen vore
det nog önskvärt, att tiden ytterligare något förlängdes, men med
hänsyn till det arbete, som återstår för tjänstemännen efter tullkontorets
stängning, bör man måhända åtnöjas med tiden 9—5.

Handels- och sjöfartsnämnden uttalar sig sålunda för att expeditionstiden
åtminstone i Göteborg och på övriga större tullplatser bestämmes
för hela året till kl. 9 f. m.—5 e. m. utan avbrott; och torde
stadgande härom, vad beträffar dessa större tullplatser, där kortare tid
under inga omständigheter bör förekomma, lämpligen kunna införas i
tullstadgan.

Då tullverket debiterar böter, emedan tullräkning icke blivit betald
i rätt tid, inträffar det ofta, att räkningen ännu icke kommit
vederbörande tillhanda, när böterna påföras. Nu kan det visserligen
finnas fog för den uppfattning, som från tullverkets sida torde göras
gällande, att trafikanten själv får se till, att han får sin räkning;
men förbiseenden härvidlag inträffa så lätt i större affärer, att det
skulle vara önskligt, om tullkommissionen ville taga under övervä -

332

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

gande, huruvida t. ex. någon anordning med räkningarnas avsändande
med posten, om de icke avhämtas inom viss tid, lämpligen kan låta
sig genomföra. Av större betydelse må ju dock icke denna fråga
anses vara. Ett viktigare önskemål är, att räkningarna avlämnas specificerade
och icke, såsom nu är händelsen, endast upptaga en slutsumma,
som trafikanten endast med ett tidsödande och för honom
naturligtvis ganska mödosamt arbete kan uppdela i de särskilda belopp
och avgifter av olika slag, varav den består. Hos tullmyndigheten
finnes ju alltid specifikationen; och i de allra flesta fall torde
saken kunna lösas på det enkla sättet, att en handling, som i allt fall
skall utskrivas, t. ex. packhusattesten, skrives i två exemplar, varav
det ena bifogas räkningen.

I gällande författningar till förekommande av spridandet av smittosamma
sjukdomar bland människor och djur finnes föreskrivet, att
vissa varor vid import skola vara försedda med intyg av svensk konsul
i utskeppningsorten. Erfarenheten har visat, att dessa intyg —
vilken orsaken än må vara — ofta äro oriktigt avfattade, så att det
inträffar, att varan får följa med fartyget på ett par resor fram och
tillbaka, innan riktigt intyg slutligen anskaffas och varan får tagas i
land. Det är vanskligt att yttra sig om på vilket sätt missförhållanden
av denna art lämpligast kunna avhjälpas; men möjligen kunde
något vinnas genom ett mera direkt samarbete mellan tullmyndigheterna
och vederbörande konsuler.

Såsom ett allmänt önskemål i fråga om moderna arbetsmetoder
kan framhållas ett vidsträcktare användande av blanketter, som tillhandahållas
allmänheten. Liksom sådana t. ex. i posten finnas till
hands för alla förekommande fall, borde även tullverket inrätta sig
på motsvarande sätt, allrahelst de inlagor, som fordras av trafikanten,
stundom äro av den invecklade natur, att man knappast kan begära,
att de skola bliva riktigt uppsatta, om man icke har en formulärblankett
att ifylla.

15. Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet av
nederlagsTcredit.

Det synes både olämpligt och, åtminstone i vissa fall, även
obilligt, att den enskilde tulltjänstemannen, som värderar å nederlag
kvarliggande gods, vilket skall utgöra säkerhet för den på gods, som
uttagits från nederlaget, belöpande tullavgift, med vars erläggande
anstånd beviljats, skall stå i ansvar för att denna värdering är riktig,
så att inneliggande varor alltjämt utgöra full säkerhet för den
beviljade krediten. Med hänsyn härtill vore det därför särdeles ömkligt,
om vissa allmänna regler för värdets bestämmande kunde i lag
stadgas, så att statsverket, under förutsättning att dessa regler blivit
följda, kunde själv övertaga risken. Möjligen kunde man i sådant
avseende tänka sig, att på lämpligt sätt uppgjorda taxor skulle lända
till efterrättelse.

HANDELS- O. SJÖFABTSNÄMNDEN I GÖTEBORG. 33.3

16. Frågor rörande tullverket* befattning med s. k. tullrestitutionsgods.

Fördelarna av tullrestitution reduceras betydligt av de kostnader,
som äro en följd av det omständliga kontrollsystem, som härvidlag är
föreskrivet. Det synes därför önskligt, att för utförsel av gods av
ifrågavarande slag stadgas enklare kontrollformer; och torde därvid
varuägarens på tro och heder avgivna försäkran i stor utsträckning
kunna tagas för god.

En speciell fråga på detta område upptogs i en motion, som vid
1906 års riksdag väcktes i andra kammaren av skeppsredaren, numera
statsrådet Dan. Broström, och då denna fråga för skeppsbyggerinäringen
är av stor betydelse, tillåter sig handels- och sjöfartsnämnden att
under hänvisning till den utredning, som motionen innehåller, till
kommissionens omprövning upptaga det yrkande, varpå motionen gick
ut, nämligen att i gällande tulltaxa måtte införas bestämmelse därom,
att vid införseln av sådana för nybyggnad, förbyggnad eller reparation
av fartyg, skeppsdocka, dockport, ponton eller slip avsedda materialier
och skeppsförnödenheter, för vilka restitution av eller befrielse
från tull är medgiven, skall, där tullsatsen är bestämd att utgå
efter vikt, till grund för förtullningen läggas importörens av faktura,
konossement eller annan därmed jämförlig handling bestyrkta uppgift
å det införda godsets vikt.

17. Andra förekommande frågor.

Enligt 22 § tullstadgan är tiden, inom vilken från utrikes ort
ankommet gods skall angivas hos tullförvaltningen, bestämd till åtta
dagar. Bland trafikanterna här i staden har gjort sig gällande en
allmän önskan, att angivningstiden måtte utsträckas till tio dagar.

Den i 75 § 1 mom. tullstadgan bestämda tid, under vilken anstånd
åtnjutes med erläggande av tullavgift för nederlagsgods, synes,
vad beträffar lägre tullbelopp, vara väl knappt tilltagen. En fördel vore
ock, om denna tid icke räknades i dagar utan efter kalendermånad.
Handels- och sjöf artsnämnden hemställer därför, att anstånd med tullavgiftens
erläggande må få åtnjutas i tre månader, om tullavgiften
uppgår till 100 kronor eller därutöver, och i en månad, om tullavgiften
är lägre.

Ett spörsmål, vars nöjaktiga besvarande måhända möter vissa
svårigheter, är det, som rör tulltjänstemännens tystnadsplikt. I synnerhet
som detta spörsmål sammanhänger med frågan, i vad mån innehållet
i till tullverket inlämnade handlingar bör hållas hemligt eller
icke, skall handels- och sjöfartsnämnden icke härvidlag göra något
bestämt yrkande utan endast hemställa, att frågan om den tystnadsplikt,
som lämpligen kan åläggas tulltjänstemännen, göres till föremål
för noggrant övervägande.

Göteborg den 14 april 1915.

På handels- och sjöf artsnämndens vägnar:

JUSTUS A. WALLER,

E. TF. Molin.

334

SVAR PA FRAGECIEKULÄR.

55. Protokollsutdrag från handels- och sjöfartsnämnden i

Hudiksvall.

Utdrag av protokoll, hållet vid handels- och
sjöfartsnämndens i Hudiksvall sammanträde den
11 december 1914.

§ io.

I skrivelse den 19 november innevarande år hade 1914 års tullkommission
anhållit, att nämnden ville med stöd av de erfarenheter,
som kunde hava vunnits, giva kommissionen tillkänna de önskemål,
som från handelns, industriens, sjöfartens och jordbrukets sida göra
sig gällande i avseende å tullverkets tillämnade omorganisation; och
beslöt nämnden att i anslutning till de av kommissionen särskilt framställda
frågor, som borde komma till behandling, anföra följande:

Beträffande frågan om lekmannarepresentation inom styrelsen,
ansåge nämnden sådan — genom tullfullmäktige — synnerligen önskvärd,
då handel och industri därigenom lättare bleve i tillfälle att få
sina berättigade önskemål framhållna.

Vidkommande upplysningsarbetet från styrelsens tullbehandlingsbyrå
ville nämnden framhålla, att den nu ställde sig allt för dyrbar.
Synnerligen önskvärt vore även, om tullprejudikat och andra tullbehandlingsfrågor
genom prejudikatsamling, för allmänheten tillgängliga
cirkulär genom tullkamrarna eller på annat dylikt sätt gjordes mera
tillgängliga för allmänheten.

Tulltjänstemännens av lägre grad kompetens och utbildning ansåge
nämnden böra förbättras.

Den nuvarande kustbevakningen vore för dyrbar och i förhållande
till kostnaderna för densamma allt för ineffektiv. Nämnden ville ifrågasätta,
huruvida icke gränsbevakningen vid kusterna kunde bestridas
genom flottan i samband med bemanning av signalstationerna. Tullkamrarna
skulle därigenom komma i bättre förbindelse med bevakningen,
och denna skulle säkerligen för tullverket bliva billigare.

Tullkommissionen hade ifrågasatt en förkortning av den tid, som
gods Ange bötesfritt kvarligga i packhus, men ville nämnden häremot
framhålla, att enligt nämndens åsikt tiden redan nu vore för knappt
tillmätt. I regel vöre det svårt att hinna meddela sig med utländsk
avsändare, för den händelse varans emottagande förvägrades. Nämnden
hölle jämväl före, att angivningsböterna borde betydligt reduceras.

Packhuskarlar funne nämnden härstädes fullständigt onödiga, och
skulle de endast hava den effekt att fördyra tullbehandlingen.

I sportelfrågan ville nämnden framhålla önskvärdheten av att
tulltjänstemännens löneförhållanden ordnades så, att de ej hade något
ekonomiskt intresse av övertidstjänstgöring, speciellt då det gäller
varor, lossade och upplagda inom bevakningsområde.

335

HANDELS- O. 8JÖFAKT8NÄMNDKN I HUDIKSVALL.

I detta sammanhang ville nämnden jämväl framhålla önskvärdheten
av att fartygs tullpapper utställdes omedelbart vid inlämnandet
av stadgade inlagor. Skulle någon kontroll undantagsvis behöva
ifrågakomma, kunde denna ske genom tullbevakningen.

Packhuset i Hudiksvall vore allt för litet, åtminstone så länge
varuskjul saknades.

Vidkommande pantvärdets bestämmande vid beviljandet av nederlagskredit
ville nämnden framhålla, att pantvärdet nu i allmänhet
sättes allt för lågt. Detta stode nog i samband med att ansvar vilade
å tullförvaltaren, vilket medförde en överdriven försiktighet från hans
sida till skada för handel och industri. Därför syntes det nämnden
lämpligast, att ansvaret överflyttades å tullverket enbart, samt att
pantvärdet bestämdes antingen till vissa procent av fakturavärdet eller
också med vissa terminers mellanrum fastställdes av generaltullstyrelsen
eller tullfullmäktige.

I övrigt funne nämnden icke något att uti ifrågavarande ärende
andraga.

Denna § förklarades genast justerad.

Vid protokollet:

HADAR RISSLER.

Ratt utdraget, betygar:

J. V. Arndt.

56. Skrivelse från handels- och sjöfartsnämnden i Luleå.

Till 1914 års tullkommission, Skeppsbron 38, Stockholm St.

Med anledning Eder skrivelse av den 19 november 1914 med
anhållan, att handels- och sjöfartsnämnden villé till Eder inkomma
med yttrande över vissa i Eder skrivelse uppställda frågor värda beaktande
vid förslag till tullverkets omorganisation.

Vid efterkommandet av denna Eder framställning har nämnden
funnit sig sakna anledning avgiva yttrande i flera än här nedan nämnda
punkter.

7. Att kvinnor med fördel kunna användas för tjänstgöring i
tullverket lika såväl som i de flesta andra statens verk, torde väl
knappast kunna bestridas. Då frågan avser uteslutande kontorsgöromål,
synes kvinnlig arbetskraft böra komma till användning företrädesvis
vid tullkamrarna samt nederlags- och uppbördskontoren i
Stockholm, Göteborg och Malmö ävensom å en eller annan av de
övriga större tullkamrarna.

8. Beträffande frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen
samt kust- och gränsbevakningen beder nämnden få

336

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

anföra, att vad lokalförvaltningen härstädes angår, består dess personal
av en tullförvaltare, en kammarskrivare, en uppsyningsman och
åtta vaktmästare, och torde med den avsevärda trafik, som särskilt
under seglationen här förekommer, någon minskning av denna personal
icke kunna ske. Vad kustbevakningen angår, måste frågan om
indragning av tjänster vid densamma härstädes ställas i samband
med omreglering av kustbevakningens patrulleringsområden för hela
riket. Vid senaste regleringen för några år sedan av tullverkets stater,
därvid beslut fattades om användning av motorbåtar i kustbevakningens
tjänst, gjordes visserligen en del därav betingade indragningar
av tjänster, men torde det kunna ifrågasättas, om ej patrulleringsområdena
skulle kunna göras ännu större, än som då skedde, varigenom
ett större antal indragningar skulle kunna ske. Sådan utsträckning
av patrulleringsdistrikten borde avse kuststräckor, å vilka
icke någon särdeles livlig trafik förekommer, och vilka kuststräckor
icke angränsa till främmande land. Ehuru det icke kan anses rådligt
att • lämna en kuststräcka helt och hållet utan bevakning, torde dock
avseende jämväl böra fästas vid det ringa antal förseelser och förbrytelser
mot tullförfattningarna, som de senaste decennierna förekommit
och upptäckts genom kustbevakningens ingripande.

Rörande gränsbevakningen utgöres densamma vid gränsen mot
Finland av, utom befäl, 90 stycken gränsridare med en årlig avlöning,
utan ålderstillägg, av 1,500 kronor vardera eller tillsammans 135,000
kronor, under det att hela tulluppbörden för Haparanda stad under
år 1913 belöpte sig till endast 103,937 kronor. Det synes därav kunna
ifrågasättas, om ej någon indragning av nämnda personal, sedan det
yrkesmässiga smuggleriet vid denna gräns numera i högst avsevärd
utsträckning hejdats, skulle kunna ske.

9. I rikets tre största städer är lokaltullförvaltningen sedan äldre
tider för handläggning av mer eller mindre olikartade göromål uppdelad
i vissa avdelningar, vardera med sin chef. Dessa avdelningar
benämnas: tullkammare, uppbördskontor, nederlagskontor, konfiskationskontor
och kassakontor, packhusinspektion och tullbevakningsinspektion.
1 Malmö äro dock uppbördskontoret, konfiskations- och
kassörskontoret sammanslagna till en avdelning. Att packhusinspektionerna
liksom tullbevakningsinspektionerna höra på grund av sina
väsentligt olikartade göromål såväl sinsemellan som med de övriga
avdelningarna fortfarande utgöra särskilda avdelningar, något som
även i utlandet lärer vara fallet, synes äga fullt berättigande, men
däremot synes intet finnas, som talar emot att icke de övriga avdelningarna
kunde och borde sammanslås till en avdelning under en
gemensam chef. Utom det att förvaltningen för staten bleve billigare
genom en chef i stället för respektive fyra och tre, komme också en
väsentlig kostnad att kunna inbesparas genom förenklingar i räkenskapsväg
och därmed förenade arbeten.

15. Det torde icke kunna bestridas, att nuvarande föreskrifter
om pantvärdets fixerande för nederlagsgods lämna allt för stort ut -

HANDELS- O. SJÖ FARTSNÄMNDEN I LULEÅ.

337

rymme åt godtycket, därigenom att pantvärdet är lämnat att helt avgöras
av tullkamrarna och nederlagskontoren, vilka också inför tullstyrelsen
äro pekuniärt ansvariga för den lämnade krediten. Såväl
till handelns lättnad som för att åstadkomma likformighet rörande
pantvärdets bestämmande synes det vara av vikt, att Kungl. Maj:t
eller tullstyrelsen, efter hörande av delegerade från någon eller några
-av rikets handelskamrar eller andra sakkunniga, fastställer vissa generella
värden över å nederlag vanligast förekommande varor.

17. Kreditupplag.

En viktig lättnad för handeln, som man får hoppas det ej alltför
länge skall dröja med att få införd även i vårt land, är tvivelsutan
s. k. kreditupplag. Detta slags upplag, som egentligen är endast en
förenkling och modernisering av vårt i mångt och mycket föråldrade
nederlag, erbjuder såväl för staten som för trafiken i handel och varuomsättning
avsevärda fördelar genom ringare utgifter och förenklad
kontroll. Varor, som angivas till kreditupplag, tu 11 behandlas i vanlig
ordning och bokföras, men varuägaren äger rätt genast omhändertaga
utan att då erlägga de å det sålunda uttagna godset löpande tullavgifter.
Vid varje kvartals början föranstaltas av tullverket inventering
av till sådant upplag angivna varor, och är varuägaren skyldig
-att därefter genast inbetala tullavgifter för under nästförflutna kvartal
disponerade varor av dylikt slag.

Det förhållandet, att handeln i våra grannländer sedan många år
njutit stora fördelar av kreditupplag, utan att staten där genom den
varuägaren medgivna dispositionsrätten till varorna lidit några nämnbara
förluster, borde, synes det nämnden, utgöra full och tillräcklig
-anledning för statsmakterna att snarast få genomförd en för handeln
inom landet betydande lättnad. De lättnader, som hitintills genomförts
till handelns fromma i vad det avser tullverkets befattning därmed,
hava i huvudsak avsett transitohandeln, som ju framdeles bör
kunna bliva av stor betydelse för landet men ännu intager en ganska
.anspråkslös ställning.

TidlverJcets åliggande enligt Norrbottenslagen.

Genom för detta län gällande s. k. Norrbottenslagen åligger jämlikt
§ 25 tullstadgan fartygsbefälhavare (eventuellt avlastare), som vill
i fartyg inlasta varor av vilken beskaffenhet som helst till utrikes ort,
-att gälda kostnad för bevakning under lastning å övertid eller å annat
ställe än tullplats. Dessa bestämmelser hava verkat i hög grad betungande
för exporten i Norrbottens län på grund därav, att genom
den korta seglationstiden härstädes lastningen i regel måste bedrivas
även nattetid, d. v. s. på övertid. Att, så länge omnämnda dimensionslag
i sin nuvarande formulering äger bestånd, därvid kontrollen
■över att icke vederbörligen utstämplat virke må skeppas kommit att

338

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

vila på tullverket, något suspenderande av föreskrivna bevakningar
och kontroller av runt och hugget virke av furu och gran icke kan
förekomma, synes vara självklart, men däremot synes billigheten tala
för att alla andra varor, däri inbegripna sågade och hyvlade trävaror
— å vilka varor någon kontrollering, huruvida de äro framställda av
behörigen utstämplade träd, är omöjlig att verkställa — torde bevakningen
och kontrollen kunna ersättas med ett av avlastaren under
edlig förpliktelse eller på heder och tro å angivningsinlagan till export
avgivet intyg, att icke andra varor äro inlastade av honom i
fartyget i fråga än de å samma inlaga upptagna, samt särskilt beträffande
sågade trävaror av furu eller gran, att desamma äro framställda
av vederbörligen utstämplat virke. Ehuru sådant intyg avgivits,
bör dock rättighet förbehållas för tullförvaltningen att beträffande
dylikt exportgods göra de undersökningar, vartill omständigheterna
kunna föranleda, och bör straffpåföljd stadgas, om oriktiga uppgifter
å inlagan eller intyget lämnas.

Även för statsverket skulle, om detta förslag komme att vinna
bifall, icke oväsentliga besparingar kunna uppstå därigenom, att den
på tullverkets bekostnad inom hamnområde och på ordinarie tjänstgöringstid
anordnade kontrollen skulle för förut nämnda varor genom
intygen komma att bortfalla,

Luleå den 2 februari 1915.

Handels- och sjöfartsnämnden.

A. J. WESTERBERG.

57. Skrivelse frän Stockholms stads hamnstyrelse.

Till 1914 års tullkommission.

Sedan åt Eder uppdragits att utarbeta förslag till omorganisation
av tullverket, har Ni uti en till hamnstyrelsen avlåten skrivelse av
den 19 november 1914 anhållit, att hamnstyrelsen med stöd av de
erfarenheter, som förvärvats under beröringen med tullverket, måtte
till Eder inkomma med yttrande angående förefintliga brister i tullverkets
nuvarande organisation ävensom giva Eder tillkänna de önskemål,
som kunde göra sig gällande i avseende å verkets tillämnade
omorganisation.

Med anledning härav får hamnstyrelsen, som av de i Eder skrivelse
särskilt angivna spörsmål funnit endast nedan angivna föranleda,
till yttrande från styrelsens sida, beträffande eu var av dessa frågor
anföra följande:

9. Frågan om lämpligheten av tullförvaltningarnas i rikets tre

största städer nuvarande organisation på flera avdelningar
utan genomfört gemensamt chefskap.

Erfarenheten påvisar önskvärdheten av att den kommunala institution,
som har hamn- och tullärenden sig anförtrodda, endast har

STOCKHOLMS STÄDS HAMNSTYRELSE.

339

eu enda viss tullmyndighet att vända sig till. Det inträffar nämligen
ofta här i Stockholm, att olika synpunkter gorå sig gällande hos olika
tullavdelningar, särskilt de två, som alltid stå i förbindelse med sjöfarten,
nämligen packhusinspektionen och tullbeväkningsinspektionen.
Sammanförandet av de olika lokala tullmyndigheterna här i staden
under gemensamt chefskap skulle därför säkerligen medföra stora
fördelar.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning
av den tid, som gods må hötesfritt kvarligga i packhus.

De bestämmelser, som reglera Stockholms stads skyldighet beträffande
nybyggnad och underhåll av de för tullverket erforderliga
byggnader i huvudstaden, äro i hög grad föråldrade, och det är därför
svårt att rätt tolka och tillämpa samma bestämmelser. Yad särskilt
angår stadens skyldighet att anskaffa inventarier till tullokalerna,
finnas därom icke några tydliga stadganden, och det möter därför ofta
stora svårigheter att avgöra, i vad män staden kan anses skyldig att
tillmötesgå de ofta nog långt gående krav, som av de lokala tullförvaltningarnas
chefer framställas. Fullständiga och tydliga stadgande!!
böra därför åstadkommas beträffande de lokaler, staden är skyldig
tillhandahålla, samt huru dessa böra vara beskaffade för att lämpa sig
efter nutida krav, angående lokalernas utrustande med inventarier,
värme, lyse och vatten, ävensom i fråga om underhåll, renhållning
m. m. av samma lokaler. Väl hava mellan staden och tullverket i
särskilda fall träffats överenskommelser rörande vissa av dessa frågor,
såsom angående bestridandet av kostnaderna för värme, lyse och vatten,
men någon generell överenskommelse finnes icke.

I sammanhang med denna fråga står frågan om längden av den
tid, varunder gods kan få fritt kvarligga i packhus.

Den i tullstadgan i sådant hänseende medgivna tid av tjugu
dagar är alltför lång, och den påföljd, som drabbar ägare av i pack1
hus efter nämnda tid kvarliggande gods, så låg, att densamma icke
verkar avskräckande för en importör, som kan finna med sin fördel förenligt
att låta godset kvarligga.

Med hänsyn till dessa förhållanden krävas bestämmelser för packhuslokalers
och varuskjuls utnyttjande, så avpassade, att de bliva i
minsta mån betungande för handel och sjöfart, på samma gång tiden
för varors kvarliggande i dylika lokaler måste begränsas till det minsta
möjliga, för att stockning i trafiken ej må uppstå; och det synes
även skäligt, att staden tillerkännes rätt att inom vissa gränser vara
medbestämmande beträffande tiden för gods kvarliggande i packhus
och storleken av de avgifter, som påläggas dylikt gods och vilka böra
tillfalla staden.

Den tid, under vilken gods må utan påföljd kvarligga i packhus,
torde utan olägenheter kunna förkortas till hälften av den nuvarande
eller tio dagar, och böra å därefter kvarliggande gods läggas avgifter,
som lämpligen må ökas, ju längre tid godset kvarligger.

340

SVAR PÅ PRÅGECIRKULÄR.

11. PacJchusIcarlsfrågan.

Ehuru det torde vara obestridligt, att befintligheten av packhuskarlar
i många fall är till stor fördel för trafikanterna och till säkerhet
för tullverket, medför dock packhuskarlarnas nuvarande ställning
till tullmyndigheterna en del olägenheter för såväl kommunen som
allmänheten. I den mån denna institution bör bibehållas, synes dess
personal böra lyda under tullverket.

Enligt praxis hava packhuskarlarna hållits med lokaler och inventarier
på kommunens bekostnad, och påfordras ännu detta av tullmyndigheterna,
med vilken rätt är icke klart. En utredning i denna
fråga är sålunda erforderlig.

13. Frågor om bevakningskostnader och avstängda ber åkning s områden.

De i gällande författningar förefintliga bestämmelser angående
huru tull- och packhus skola vara beskaffade, för att däri inlagda
varor ej skola påläggas bevakningskostnader, äro påtagligen föråldrade
och därigenom onödigt betungande, varför genomgripande förändringar
härutinnan höra åstadkommas.

Slutligen vill hamnstyrelsen erinra om sin till Eder den 30 november
1914 avlåtna skrivelse i de under punkterna 10 och 13 här
ovan berörda spörsmål.

Stockholm den 10 maj 1915.

För Stockholms stads hamnstyrelse:

OTTO M. HÖGLUND.

Edv. Ploman.

58. Skrivelse frän skeppsredaren Sigurd Hedberg i Malmö.

Till herr ordföranden i 1914 års tullkommission generaldirektören
m. m. H. Herr F. W. H. Pegelow, Stockholm. 1 2

1. Med anledning av Eder skrivelse av den 13 ds med uppmaning
att besvara de i formuläret framställda frågorna får jag som
min åsikt framhålla, att den första torde giva anledning till en närmare
utredning, om icke åtskilliga av de ärenden, som nu handläggas
av kungl. generaltullstyrelsen, till trafikens fromma kunde överflyttas
till lokalförvaltningarna, enär på grund av den förlust, ett uppskov
med ärendenas handläggning ofta förorsakar den trafikerande allmänheten,
ärendenas behandling av tullmyndigheterna tydligen bör ske
med all den skyndsamhet, som är förenlig med en grundlig utredning
av desamma;

2. den andra frågan till det uttalandet, att en lekmannarepre«entation
är obehövlig, enär det förvisso icke möter någon som helst
svårighet att från lekmannahåll erhålla alla erforderliga upplysningar.

8. HEDBERG.

341

3—5. Frågorna 3—5 beröra helt nya verksamhetsområden inom
tullorganisationen, och torde, enligt vad jag kunnat inhämta, skälig
anledning till missnöje med det sätt, varpå tullbehandlings- och
upplysningsbyrån hittills fyllt sin förvisso svåra uppgift, ej föreligga.

G. Vad frågan 6 beträffar, anser jag, att man, med hänsyn till
avlöningsförhållandena, rimligtvis icke kan begära högre kompetens
av tulltjänstemännen av lägre grad än den, som för närvarande är
fastställd, men med avseende på utbildningen av dessa tjänstemän
torde med fog böra påyrkas, att de i likhet med tjänstemän av högre
grad icke skulle få antagas till extra ordinarie i tullverket, förrän de
förut genom någon tids praktisk tjänstgöring vid tullbevakningen
visat sig pålitliga och användbara till de många olikartade göromål,
tullbevakningen har att handlägga, och även inhämtat nödiga insikter
i de tullförfattningar, som angå bevakningstjänsten; att denna kompetens
och den utbildning, de erhålla i bevakningstjänsten, ej räcka
till för att förrätta tjänstemäns av högre grad sysslor, torde vara en
självklar sak.

7. Då kvinnor i allmänhet äro mera nervösa än män, anser jag
dem ej vara lika lämpliga som männen, åtminstone ej vid de större
tullförvaltningarna, där oftast ett forcerat och nervöst arbete förekommer.

8. Indragning av ordinarie tjänster vid lokaltullförvaltningen
torde ej kunna göras, då ju redan ett större antal extra ordinarie
tjänstemän av högre och lägre grad där ständigt äro sysselsatta; då
kustbevakningen numera efter tillkomsten av motorbåtar torde böra
vara mera effektiv än förr, anser jag en närmare utredning av hithörande
frågor nödvändig, för att kustbevakningen må motsvara berättigade
krav.

9. Att föreståndarne för de olika tullförvaltuingsavdelningarna i
rikets 3 största - städer hava en något så när självständig ställning
vid utövandet av sin tjänst, som de väl själva bäst känna, torde
uteslutande vara till nytta såväl för den trafikerande allmänheten som
för göromålens behöriga skötande, och kan jag därför icke tillstyrka
en förändring i tullförvaltningarnas i rikets 3 största städer nuvarande
organisation på flera avdelningar utan genomfört gemensamt
chefskap.

10. Den tid av 20 dagar, som gods må bötesfritt kvarligga i
packhus, torde utan men för trafiken ytterligare kunna inskränkas
till 14 dagar för de större tullförvaltningarna och 10 dagar för de
mindre, och torde motiveringen i § 31 till underdånigt förslag till tullstadga,
avgivet av kungl. generaltullstyrelsen den 29 mars 1900, innehålla
fullgoda skäl även för sistnämnda inskränkningar.

11. För min del anser jag, att statsverket borde betala packhuskarlarna.
Skulle det emellertid efter noggrann utredning visa sig ej
kunna genomföras, anser jag, att packhuskarlarnas taxa borde revideras,
så att avgifterna komma att stå i rimligt förhållande till arbetet.

12. Då sportelfrågan erhållit sin sista lösning så sent som den
23 dec. 1910 och ingenting nytt av beskaffenhet att kunna på frågan
inverka därefter inträffat, anser jag mig ej kunna yttra mig om huru -

342

SVAR PÅ FRÅGECIRKTJLÄR.

vida något nytt, för sjöfarten bättre system skulle kunna ernås.
Då dessutom inom så gott som alla enskilda verksamhetsområden en
viss tid av dygnet är fastställd som normalarbetsdag, utöver vilken
varje arbete måste ersättas med avsevärt högre belopp än å den ordinarie
arbetstiden, torde det icke innebära någon orimlighet, att även
för tullverkets tjänstemän av högre och lägre grad, som hava skyldighet
att å vilken tid av dygnet som helst stå den trafikerande allmänheten
till tjänst, äro fastställda för de förra allmänna expeditionstiden
och för de senare allmänna tjänstgöringstiden, utöver vilka tider särskild
gottgörelse erlägges av den, som påkallar arbete å övertid, och
icke av statsverkets för allmänna ändamål avsedda medel.

13. Frågan om godsbevakningskostnad åt tullpersonalen på övertid,
vilken äger ett så intimt sammanhang med frågorna 10 och 12,
anser jag icke heller böra föranleda förändring i nu bestående ordning
men måste på det bestämdaste opponera mig mot att godsbevakningskostnad,
av vad namn den vara må, skall utgå till statsverket
å allmänna tjänstgöringstiden från 7 f. m. till 6 e. m., en inkomst
för statsverket, som väcker stort och allmänt missnöje, och
vars redovisning och indrivning på vissa håll förorsakar statsverket
vida större utgifter än det debiterade beloppet för nämnda bevakning.

Vad avstängda bevakningsområden beträffar, äro kaj- och hamnplatserna
härstädes av deri beskaffenhet, att de icke utan stort men
för trafiken kunna så avstängas, att de göra bevakning av tullpersonalen
överflödig.

14. Frågan om modernare arbetsmetoder sammanhänger så nära
med frågan om tidsenliga tullokaler, att, så länge Malmö stad icke
anskaffat tillräckliga sådana, den för trafiken härstädes tidsödande
och besvärliga expeditionen av godset ej kan förbättras.

Malmö den 27 januari 1915.

SIGURD HEDBERG.

III. Redogörelse för personalförhållandena inom
vissa främmande staters tullverk.

(Utarbetad av 1912 års s. k. överkvalifikationssakkunniga.)

Bayern.

Tjänstemännen vid det bayerska tull- och inre-beskattningsväsendet
äro delade i fyra kategorier:

1. Tjänstemän, som avlagt examen för den högre justitie- och
förvaltningstjänsten med huvudbetyget I eller II.

2. Tjänstemän, som innehava mogenhetsbetyg från 9-klassig
högre elementarskola och därefter besökt tekniska högskolan i Miinchen
under två terminer efter en för tulltjänsten särskilt föreskriven läroplan
samt därifrån erhållit godkända betyg. Dessa personer anställas
i tull- och skatteförvaltningen som extra ordinarie tjänstemän och

BAYERN.

343

liava att efter 2 I/2 års praktisk tjänstgöring avlägga en fackexamen.
Tjänstemän av denna kategori hava ej antagits under de senare åren
(f. o. in. 1909).

3. Tjänstemän, som genom bevistande av en bayersk mellanskola
förvärvat rätt till ettårig värnplikt (kunskapsmåttet motsvarar närmast
svensk realskolexamen). Dessa anställas först som vaktmästare vid
gränsbevakningen (Grenzaufseher) och skola efter 5-årig tjänstetid
avlägga en särskild fackexamen.

4. Tjänstemän, som före sin antagning till vaktmästare vid
gränsbevakningen blott äga folkskolebildning och genomgått en undervisningskurs
på 4 veckor vid gränsbevakningsskolan.

Tjänstemän av den första kategorien bekläda posterna som chefer
för huvudtullkamrar och i mindre omfattning såsom gradpasserare
platser såsom föreståndare vid mindre förvaltningar.

Tjänstemän av den andra kategorien innehava en del av chefsplatserna
vid huvudtullkamrarna. Dessutom användas de som sidoordnade
tjänstemän vid huvudtullkamrarna och som föreståndare för
viktigare tullplatser av underordnad grad vid gränsen och i inlandet
samt som ledande tjänstemän i gränsbevaknings- och inre-beskattningstjänsten.
Flertalet av dessa tjänstemän har sig anförtrott tullbehandlingsbestyret
i egenskap av förste expedierande tjänstemän vid

De sedan år 1906 utbildade, för den ordinära tull- och skattetjänsten
bestämda tjänstemännen av den tredje kategorien skola
huvudsakligen övertaga de mindre viktiga tjänsteåligganden, som hittills
bestritts av tjänstemän, tillhörande den andra kategorien.

Tjänstemän av den fjärde kategorien hava närmast att förrätta
gränsbevakningstjänst och att biträda vid tullbehandlingen. De dugligare
bland dem bliva efter längre bevakningstjänstgöring och efter
avläggande av en särskild prövning (huvudsakligen i skattebestämmelser)
befordrade att självständigt sköta underordnade tjänster vid
stationer. Bland dem rekryteras också kansli- och registraturtjänstemännen.

En omläggning av rekryterings- och befordringsförhållandena är
ifrågasatt och skulle avse att minska antalet av tjänstemän med högre
utbildning — särskilt den andra kategorien — och ersätta dem med
tjänstemän av tredje och fjärde kategorierna.

Danmark.

För att bliva antagen som »toldmedhjselper» fordras en skolan
derbyggnad närmast motsvarande vår realskolexamen. Vidare är
föreskriven en fackexamen, som dessa tjänstemän måste undergå,
innan de efter en omkring 8-årig utbildningstid och efter fyllda 25
år utnämnas till »toldassistenter», från vilken klass de högre tjänsterna
{toldkontrolor, toldforvalter, toldinspektor och toldkasserer) rekryteras.

Tullassistenterna användas såväl till egentlig tullkammartjänst
som till bevakning och tariffering av varor.

344

FRÄMMANDE STATERS TTTLEPERSONAL.

Vid antagande av »toldrorsbetjente», tullverkets lägsta avlöningsklass,
föredrager den danska tullstyrelsen sjömän med styrmansexamen
eller underofficerare från liären eller flottan. Dessa tjänstemän, för
vilka det numera finnes en befordringsgrad, »overtoldrorsbetjente»,.
användas vid bevakningstjänsten, till lättare klareringar o. d. men
sällan vid den egentliga varutullbehandlingen och kunna endast i sällsynta
fall erhålla tjänst som toldassistenter.

Man har på senare tiden börjat ägna uppmärksamhet åt lämpligheten
av att i större utsträckning använda rorsbetjente till bevakningsgöromål,
därvid även kustbevakningen, och att förbehålla toldassistenterna
det kvalificerade arbetet, nämligen tarifferingen.

Det må anmärkas, att vid kustbevakningen i stor utsträckning
användas utom de egentliga avlöningsklasserna stående »honorarlonnede»
tulltillsyningsmän, oftast fiskare, vilka sålunda sköta sitt privata yrkevid
sidan av statstjänsten.

England.

I England råder en bestämd skillnad mellan bevakningstjänst
(waterguard service) å ena sidan samt egentlig tulltjänst (landing and
warehouse service) och accistjänst å andra sidan.

A. Vid bevakningen finnas följande tjänsteinnehavare:

2 superintendents of waterguard, list class,

8 » » » , 2:nd » ,

42 chief preventive officers,

521 preventive officers,

1,005 preventive men.

För att bliva antagen till bevakningsvaktmästare (preventive man)
fordras tullstyrelsens medgivande att få undergå en särskild examen.
Vanligt är, att tullstyrelsen till denna prövning kallar ynglingar, vilka,
förut såsom springgossar o. d. varit tillfälligt anställda i tullens tjänst.

Åldersgränserna äro 17—20 år, och en noggrann läkarbesiktning;
är föreskriven. Den nämnda kunskapsprövningen omfattar:
engelska språkets läsning och rättskrivning,
läsning av brev i olika handstilar,
räkning,
geografi.

Likaså får den sökande visa, att han kan sköta en roddbåt.

Befordran från preventive man till preventive officer är beroende
på en prövning i ämnen, som tillhöra tjänsten. Till denna prövning
kallas bevakningspersonalen efter ålder.

Intet hinder möter för en person, som inskrivits såsom preventive
man, att nå de högsta posterna inom bevakningstjänsten.

Anmärkas bör, att i England tjänsteinnehavare av lägsta grad
erhålla distinktionstecken efter femte, nionde, trettonde, sjuttonde,,
tjuguförsta och tjugufemte året; och med varje »stjärna» följer en

ENGLAND.

345

löneförhöjning av 1 shilling i veckan. Personer i tullbevakningstjänst
bruka i England i regel ej kommenderas till tjänstgöring på den plats,
där de äro födda.

B. Lokaltullförvaltningen förfogar över följande tjänstemän:
8 collectors,

44 inspectors and collectors, Pst class,

100 » » » , 2:nd » ,

1 inspector (preventive staff),

725 surveyors,

5,550 officers.

För att bliva antagen till »officer» fordras att vara inom åldern
19—21 år och att hava avlagt en särskild examen inför Civil Service
Co mmission. De ämnen, som denna prövning kan omfatta, äro:

1. skrivning,

2. engelska,

3. aritmetik,

4. naturkunskap,

5. franska,

6. tyska,

7. latin,

8. matematik,

9. bokhålleri och stenograf!,

10. historia och geografi.

Av dessa äro 1—4 obligatoriska, under det att den sökande frivilligt
kan anmäla sig till prövning i högst två av de under 5—10
upptagna ämnena.

Enligt erhållna upplysningar lärer i praktiken konkurrensen vara
mycket stor och de tävlandes kvalifikationer jämförelsevis synnerligen
höga. Examen, som är både muntlig och skriftlig, brukar pågå i tre
dagar och är förenad med en kostnad av 2 £.

För att bliva befordrad till surveyor fordras ånyo en examen,
som uteslutande omfattar till tjänsten hörande författningar o. d.

Finland.

Personalen vid den finska tullförvaltningen är delad i:

1. tjänstemän, nämligen:

tullinspektörer, tullförvaltare, kontrollörer, packhusinspektörer,
tullkassörer, tullexpeditörer, överuppsyningsmän, tull- och gränsfiskaler
samt kontorsskrivare;

2. betjänte, vilken beteckning omfattar:

uppsyningsman, äldre och yngre vaktmästare samt extra vaktmästare.

Sedan år 1894 fordras minst lägre juridisk förvaltningsexamen

346

FRÄMMANDE STATERS TULLPERSONAL.

för tjänstemän vid tullverket likasom vid alla andra finska administrativa
verk. Någon särskild bildningsgrad för betjänte finnes ej
fastställd, men har fordran varit folkskolebildning samt liksom för
tjänstemännen förmåga att behärska landets båda språk, svenska och
finska. På en del platser har ytterligare fordran på rysk språkkunskap
tillkommit.

Enligt de upplysningar, som benäget meddelats av packhusinspektor
Ossian Häggman i Hälsingfors, har under de senaste tjugo åren endast
ett fall förekommit, då tullbetjänt genom kejserlig nåd erhållit dispens
för inträde å tjänstemannabanan.

Herr H. yttrar i en skrivelse till en av kommissionens ledamöter
den åsikten, att frågan rörande överkvalificerad arbetskraft vore på
ett jämförelsevis lyckligt sätt löst i det finska tullverket, nämligen
genom den stora utsträckning, kvinnoarbetet därstädes fått.

Ur skrivelsen torde få anföras följande:

»Hösten 1912 voro cirka 120 kvinnor anställda vid finska tullverket,
fördelade på olika orter, där de tjänstgjorde sålunda:

i Hälsingfors: å tullstyrelsen och dess olika avdelningar (revisionskontoret,
statistiska kontoret o. s. v.) 46. Angående alla
de e. o. kammarskrivare, som vid denna tidpunkt tjänstgjorde
å tullkamrarna, se nedan.

Å tullkammaren: 28 (av dessa 3 renskri verskor, antagna
endast för den livligaste seglationstiden, och 8 e. o. kammarskrivare
med tillfälliga förordnanden såsom extra kassörer
eller kontorsskrivare *);

i Abo: 10 (därav en extra kassör);

i Viborg: 11 (en extra kassör, 3 e. o. kammarskrivare med tillfälliga
förordnanden);

i Uleåborg: 3 (en extra kassör);

i Vasa: 2;

i Björneborg: 2;

i Hangö: 2;

i St. Petersburg: 2 (en e. o. kammarskrivare).

Dessutom vid 19 mindre tullkamrar såsom extra kassörer en
vid varje.

De e. o. kammarskrivarne, till vilka endast ''examinerade’ antagas,
hava under den tid, de på grund av tullstyrelsens förordnande tjänstgöra
vid någon tullkammare, vanligen 200 mark månatligen. Under
mellantiderna, då de praktisera vid tullstyrelsen eller tullkammaren i
huvudstaden, uppbära de ett arvode av 100 mark i månaden. Såsom
kammarskrivare och kontorsskrivare har deras arbete bestått främst i
bokföring, kontrollräkning, debitering, journalisering och renskrivning.
Fartygsklarering ha de icke utfört, och icke heller ha de använts i
packhuset annat än till ''avprickning'' av märkrullor. Ungefär samma
arbete utföres av renskriverskorna vid tullkamrarna.

*) Alla de * examinerade» kvinnorna hava lägre förvaltningsexamen förutom
en, som absolverat högre förvaltningsexamen.

FINLAND.

347

De vid tullstyrelsen anställda ''oexaminerade’ kvinnliga biträdenas*)
arvode är från 100 till 175 mark i månaden. Extra kassörer uppbära
vid tullkamrarna från 100 till 150 mark; i Hälsingfors 250 mark och
i Åbo, Kotka och Ulcåborg 200 mark i månaden.

Tullkamrarnas oexaminerade biträden likasom renskriverskorna få
i allmänhet mellan 100 ocli 150 mark i månaden.»

Slutligen anföres följande yttrande av Hälsingfors tullkammare
den 15 januari 1912 med anledning av en ansökan från ett kvinnligt
biträde om ordinarie befattning (dispensansökan):

»Lönerna vid tullverket äro överhuvud bestämda under den förutsättning,
att en man med familj bör kunna efter sitt stånd komma
tillrätta. Om en enskild kvinna komme att av staten uppbära en
lön, som är ämnad att uppehålla en hel familj, erhölle hon härigenom
uppenbarligen en fördel, som ej var förutsedd i tiden vid lönernas
utmätning. Då nu en gång för kvinnor vid universitetet medgives
tillfälle att avlägga tjänsteexamen, torde nödvändigheten fordra, att
dt dessa inom det allmänna tjänsteområdet skapas sådana särskilda
befattningar, som äro för kvinnor lämpade, och varest de kunna erhålla
sådana inkomster, som främst stå i överensstämmelse med hela
samfundets fördelar. Enligt tullkammarens åsikt vore det därför skäl
att genom en särskild författning uttryckligen en gång för alla fastställa,
till vilka tjänster kvinnor kunde få tillträde, och huru stor
d.el av den för männen avsedda lönen skulle tillkomma tjänsteinnehavaren,
om, denna vore kvinna.»

»Kassörs-, revisors-, registrators- och kammarskrivartjänster vid
tullstyrelsen lämpa sig väl för kvinnor. För kontorsskrivare finnas
dock göromål, om vilka man kunde ifrågasätta, huruvida en kvinna
kan göra dem med samma auktoritet som eu man. Tullkammaren
har, vad beträffar fartygs klareringar, ansett det vara olämpligt att
anförtro dem åt kvinnor, då vid dylika förrättningar, som ofta ske
på tjänstefri tid och under nätterna, den tjänstgörande tullnären icke
har sitt chefskap att lita till, och då mellan fartygsbefälhavaren och
tjänstemannen eller mellan befälhavaren och avlastaren kunna uppstå
meningskiljaktigheter, vilkas snabba utredning fordrar manlig beslutsamhet
och bestämdhet. Klareringsgöromålen äro därför alltid vid
Hälsingfors tullkammare anförtrodda åt manliga kontorsskrivare. Men
då kontorsskrivarne ha många andra göromål, vilka mycket väl lämpa
sig för kvinnor, skulle det ej medföra någon olägenhet för större tullkamrar,
där flera kontorsskrivare finnas, om någon av dem vore kvinna».

Frankrike.

Beträffande personalförhållandena vid den franska tullförvaltningen
torde få anföras följande utdrag ur en av finske tullöverkontrollören
Seb. Colliander år 1913 från trycket utgiven reseberättelse.

*) För de oexaminerade är icke någon bestämd bildningsgrad fastställd, dock
liava alla »fruntimmersskolebildning». Ett stort antal äro studentskor, vilka under
fritid studera och efter avlagt lärdomsprov vinna inträde bland de examinerade.

348

FRÄMMANDE STATERS TTTDLPER SONAD.

Lokalförvaltningen.

Frankrike är indelat i 23 lokaltullförvaltningar, vilka förvaltas
av direktörer.

Personalen vid lokalförvaltningarna utgöres för övrigt dels av
civila tjänstemän (omkring 2,000 personer), dels av en på militäriskt
vis organiserad personal av officerare, underbefäl och manskap — les
brigades de douane — omkring 20,000 personer.

Jämlikt författningen av den 28 juli 1911 innefatta tjänsterna
vid lokalförvaltningen trenne personalstater eller kadrar, nämligen:

1. kadern av högre tjänstemän (cadre supérieur);

2. hnvudkadern (cadre principal), omfattande utom civila tjänste män

även kaptener och löjtnanter;

3. kadern av lägre tjänstemän (cadre secondaire), bestående av

civila tjänstemän samt underbefäl och manskap vid tullbrigaderna.

En var av dessa kadrar omfattar flera särskilda tjänstegrader,
vilka indelas i ett större eller mindre antal avlöningsklasser. Till
kadern av högre tjänstemän hänföras sålunda direktörer av 3 avlöningsklasser,
överinspektörer av två, inspektörer av två och överuppbördsmän
av tre klasser. Till huvudkadern hänföras överkontrollörer
av 2 klasser, kontrollörer och packhusinspektörer av 4, uppbördsman
av 7 och biträdande kontrollörer av 3 klasser, kaptener av
3 och löjtnanter av 3 klasser samt till sekundära kadern bokförare
av särskilda klasser samt underordnade uppbördsman ävensom underbefäl
och manskap av särskilda grader och klasser, däribland även
matroser med nödigt marinunderbefäl för tjänstgöring till sjöss och
för fartygsvisitationer.

Tjänstemännen inom »cadre supérieur», förutom direktörerna,
vilka liksom generaldirektören och administratörerna utses av statens
överhuvud, utnämnas av finansministern. Utnämningarna av tjänstemän
inom »cadre principal» och »secondaire» ankomma på generaldirektören,
som likväl åt direktörerna överlämnat utnämningen av underbefäl
vid brigaderna. Rekryteringen av personalen sker på följande
sätt.

1. Kadern av högre tjänstemän.

Direktörerna utväljas bland överinspektörer av l:a och 2:a klassen,
som tjänat minst två år i senaste klass, och överinspektörerna
bland inspektörerna av l:a klassen, som tjänat minst ett år i denna
klass. Utnämningen till inspektörsbefattningar är beroende på en
tävlingsexamen, för vilken fordringarna enligt ett av finansministern
fastställt program (tullstyrelsens cirkulär nr 3,800 den 25 maj 1908)
äro av uteslutande finansrättslig natur.

FRANKRIKE.

349

2. Huvudkadern.

Ingen utom verket stående kan vinna inträde vid huvudkadern
såsom tjänsteman vid någon tullkammare i annan egenskap än såsom
biträdande kontrollör, d. v. s. till högsta graden i nämnda kader.

Aspiranter böra innehava eu ålder av 18 till 25 år, vara studenter
eller ock hava avslutat kurs vid handelshögskolan i Paris eller
annat högre handelsläroverk, som för ändamålet godkänts, samt prestera
läkarintyg över duglighet till militärtjänst eller över fullgjord
sådan, och heror antagandet i tjänst på utgången av en tävlingsexamen
enligt ett av finansministern den 23 maj 1908 fastställt program,
vilket utom statsförfattnings-, förvaltnings- och processrätt, nationalekonomi,
finansrätt och ekonomisk rättshistoria upptager rätt vidlyftiga
fordringar i teknologi ävensom i handelsgeografi. De, som blivit
godkända, antagas till extra tjänstemän, men kunna icke bliva
ordinarie, såvida de icke godkänts i en speciell examen i tulltariffen
och tulltjänsten rörande författningar, vars program fastställts av generaldirektören
den 25 maj 1908, och vilken examen icke får avläggas
förrän efter minst ett års tjänst som extra. Examen kan förnyas tre
gånger i händelse av misslyckande, men kandidat, som icke tredje
gången blivit godkänd, entledigas från sin befattning.

Utnämningen till packhusinspektörstjänster beror av årligen anställda
tävlingsexamina, i vilka endast tjänstemän av huvudkadern
på framställning av sitt chefskap och med generaldirektörens godkännande
kunna taga del. Programmet för dessa examina bär fastställts
av generaldirektören den 23 maj 1908 och upptager fordringar
på en noggrann kännedom av tulltariffen ävensom av varuangivningen,
tullbehandlingen och tullavgifternas likvidering rörande författningar. 3

3. Kadern av lägre tjänstemän.

De civila tjänsterna inom sekundära kadern äro förbehållna dels
f. d. underofficerare, som tjänat minst 10 år vid militären, varav 4 i
egenskap av underofficerare, dels korpraler (brigadiers) vid tullverkets
brigader.

Samtliga tjänster som soldat (préposé) vid tullbrigaderna, motsvarande
våra tullvaktmästare, äro förbehållna personer, som tjänat minst
fyra år vid militären, d. v. s. personer, som, sedan de fullgjort sin 2-åriga värnplikt, yttermera minst 2 år kvarstått i militärtjänst. De
anmäla hos sitt militärbefäl sin önskan att inträda i tullverkets tjänst
samt bliva, försåvitt de under sin tjänstetid vid militären ådagalagt
gott uppförande, och därest de vid av en militärkommission (Commission
de classement) föranstaltad examen visat sig äga erforderliga
kunskaper i läsning, skrivning och räkning, av nämnda kommission
anmälda till intagning i tullverkets tjänst. Tullmyndigheterna äga
icke någon bestämmanderätt över vilka av dessa kandidater, som
skola antagas i tjänst vid tullverket.

350

FRÄMMANDE STATERS TTTLLPERSONAL.

För den händelse att icke ett tillräckligt antal personer, som tjänat
4 år vid militären, skulle anmält sig, kunna även personer, som
endast fullgjort sin värnplikt vid militären, bliva mottagna under
villkor: 1) att de icke ännu fyllt 25 år, 2) att de hava en längd av
minst 1,6 2 m. (för matroser 1,5 6 in,), samt 3) att icke mer än ett år
förgått, sedan de lämnat armén.

Graden av äldre underofficer (brigadier), motsvarande uppsyningsmanstjänsten
hos oss, kan erhållas endast på grund av en särskild
examen.

Enligt ett av generaldirektören den 25 maj 1908 fastställt program
bestå proven i:

1. ett rättskrivningsprov, varvid skiljetecken dikteras och texten
tvenne gånger uppläses;

2. ett skönskrivningsprov;

3. räkning (de fyra enkla räknesätten, metersystemet och enkel
regula de tri);

4. uppsättandet av ett tjänstebrev eller en rapport;

5. lösning av frågor rörande den praktiska tjänstgöringen;

6. uppsättandet av protokoll rörande något i praktiken vanligen
förekommande fall av brott mot tullförfattningarna;

7. lösning av frågor hörande till militärförfattningarna.

Denna examen får avläggas endast av yngre underofficerare (sousbrigadiers),
vilka före den 1 januari det år, varunder examen skall
avläggas, icke ännu fyllt 40 år och åtminstone 12 månader innehaft
yngre-underofficersgrad, samt vilkas kandidatur blivit godkänd, d. v. s.
vilka prövats innehava för utövande av befäl nödiga egenskaper och
i sådant avseende upptagits i en särskild förteckning (tableau de classement).
Nämnda förteckning uppgöres årligen av en genom ett dekret
av den 2 februari 1907 inrättad kommission (commission regional de
classement), och tages härvid hänsyn till aspiranternas uppförande,
hållning, lämplighet att föra befäl, yrkesskicklighet och praktiska duglighet.
Man har härmed velat förhindra, att personer, som innehava
erforderliga kunskaper men sakna för utövande av befäl nödvändiga
moraliska kvalifikationer, skola kunna bliva kallade att deltaga i
examen.

Yngre-underofficerstjänsterna kompletteras likaledes endast med
manskap, som med framgång genomgått en särskild examen enligt av
generaldirektören fastställt program.

I Frankrike existera icke några skolor varken för utbildning av
tjänstemän eller för underbefäl och manskap vid tullverket. I stället
hava fransmännen, såsom av ovanstående framgått, sökt ernå garanti
för personalens tidsenliga utbildning genom ett omfattande examenssystem.

Kust- och gränsbevakningen.

Bevakningen av såväl landgränserna som kusterna handhaves uteslutande
av de på militäriskt vis organiserade tullbevakningstrupperna
(les brigades de douane). Dessa, som uppsattes den 1 maj 1791 för

FRANKRIKE.

351

att ersätta flen civila bevakningspersonalen, bestå av s. k. brigader
till fots av olika numerär, kommenderade envar av eu »brigadier».
Dessa brigader förenas under befäl av en löjtnant till större avdelningar
(lieutenances), vilken ytterligare förenas till truppenheter av
c:a 200 man (capitaineries) under befäl av en kapten. Tullbevakningstrupperna
räknas till territorialarmén och mobiliseras i krigstid, varvid
av desamma formeras kompanier och bataljoner, som ställas till
krigsministerns disposition.

Hamburg.

Enligt en förordning av den 11 maj 1888 tillkommer i Hamburg
ledningen av tulltjänsten såväl som tillämpningen av rikslagstiftningen
angående tullar och inre avgifter en särskild generaltullstyrelse. Såväl
presidenten som bisittarna i denna institution äro juridiskt utbildade
tjänstemän, vilka innehava kompetens att bekläda högre förvaltningsposter
eller domareämbete.

Av tjänstemännen vid lokaltullförvaltningarna fordras icke någon
akademisk utbildning. Närmare bestämmelser angående deras anställning
och utbildning innehållas i en förordning angående utbildningen
och antagandet av supernumerarer (e. o. kammarskrivare),
Militäranwärter (f. d. underofficerare med rätt till civilanställning) och
andra personer inom tullförvaltningen, daterad den 7 september 1888.
Enligt dessa bestämmelser finnas huvudsakligen två i fråga om inträdesvillkor,
utbildning och befordringsutsikter skilda banor inom
tulltjänsten, nämligen som e. o. kammarskrivare (snpernumerar) eller
som vaktmästare (Zollaufseher). De senare äro till stor del s. k.
Militäranwärter, som förvärvat sig rätt till anställning i civiltjänsten,
men andra lämpliga personer kunna även antagas. Av dessa bestämmelser
beröras icke kammarvaktmästarne (Zollamts- och Bureaudiener)
och ej heller de på tullfartygen (tullkryssare, tullbarkasser, jollar) anställda
sjömän, maskinister och eldare.

A. Supernumerarer (e. o. kammarskrivare).

Till supernumerarer antagas blott sådana personer, som hava åtnjutit
en högre skolutbildning — i regel minst berättigade till uppflyttning
i högsta klassen av ett 9-klassigt läroverk (d. v. s. »genomgått
tredje ringen»). De måste i allmänhet hava fullgjort sin ettåriga
värnplikt (Militärpflicht als Einjähriger-Freiwilliger). Undantag kunna
dock medgivas. De måste först genomgå en treårig förberedande
tjänstgöring, som, därest så erfordras, kan förlängas men också inskränkas.
Under denna förberedande tjänstgöring erhålla de genom
sysselsättning vid olika avdelningar tillfälle att i tur och ordning
lära känna tull- och beskattuingsförvaltningens samtliga grenar. Därjämte
utbildas de teoretiskt genom flera kurser vid undervisningsanstalten
för tulltjänstemän. Sådana supernumerarer, vilkas förhållande

352

FRÄMMANDE STATERS TULEPERSONAL.

inom eller utom tjänsten under den förberedande utbildningstiden icke
är tillfredsställande, eller av vilka något gagn för verket ej kan förväntas,
kunna när som helst avskedas.

Efter slutet av den förberedande tjänstgöringstiden underkastas
supernumerarerna den första examen för att visa, att de äga skicklighet
att sköta befattningen som Sekretär (kammarskrivare).

Efter avlagd examen bliva supernumerarerna fast anställda som
praktikanter (ungefär »biträdande kammarskrivare»). Såsom sådana
hava de samma avlöning som vaktmästare (Aufseher) men användas
ej blott som sådana utan allt efter behov till tjänstgöring, som eljest
brukar bestridas av uppsyningsman (Assistenten) eller kammarskrivare
(Sekretäre). Efter treårig tjänstetid som praktikant befordras tjänstemannen
i regel till Sekretär.

De åligganden, som tilldelas en Sekretär, äro av ganska olika art.
De flesta av dessa tjänstemän användas inom tullbehandlingstjänsten.
Samtliga tullbehandlingar vid importplatserna och på tullagren utföras
i regel av två tjänstemän, en Sekretär eller Assistent (d. v. s. kammarskrivare
eller uppsyningsman) och en Aufseher (vaktmästare). Därtill
komma mångahanda expeditions- och kontrolleringsgöromål för uppbörden
av konsumtions- och stämpelavgifter samt för gränsbevakningstjänsten.
De konsumtionsskatter, som uppbäras av tullförvaltningen,
äro tobaks-, cigarrett-, socker-, salt-, brännvins-, ättiksyre-, Öl-, musserande
vin-, belysningsmedels- och tändmedelsskatterna. Av stämpelskatter
förekomma, vad Hamburg beträffar, endast spelkort- och växelstämpelskatt.
Sekretärerna användas vidare till att föra tullböcker av alla
slag, till att avfatta utlåtanden, som granskas och avgivas av högre
tjänstemän, till att bearbeta handlingar i rättsmål rörande tull och
inre beskattning, att sköta tullkassor eller att biträda högre uppbördstjänstemän,
att utföra statistiskt arbete, att handhava förrådet av
trycksaker, blanketter, stämpelpapper, skriv- och kontorsmaterialier,
till registrering o. s. v.

Den vidare befordran av en såsom supernumerar utbildad tjänsteman
är beroende av en ny examen samt av den duglighet, han ådagalagt
under loppet av tjänstetiden.

Avläggandet av denna andra examen är villkor för befordran till
kontrollör, vilken befordran först sker på prov och, om den utfaller
fördelaktigt, slutgiltigt. Dessa tjänstemän höra dock ej till de högre
tjänstemännen (Oberbeamte), utan deras tjänstgöring liknar mera sekretärernas.
Dock användas de företrädesvis vid de svårare tullbehandlingsexpeditionerna
i packhusen och å tullkammaravdelningarna
till att behandla viktigare ärenden. Vid förvaltningsavdelningarna
användas de också i regel som vikarier för de högre tjänstemännen.

Bland antalet av kontrollörer utväljas överkontrollörerna, med vilka
rangen av högre tjänstemän börjar. Vid befordran är icke tjänsteåldern
i första hand avgörande, utan urvalet sker efter graden av
dirglighet.

Overkontrollörerna, vilkas utnämning likaledes först sker på prov,
äro merendels anställda som föreståndare för tullbehandlingen vid
sådana tullförvaltningar, som förestås av Oberrevisoren (motsvarar

HAMBURG.

353

ungefär tullförvaltare av andra klass och överkontrollör). Åt några
av denna klass har också uppdragits överinseendet över tullavdelningar
med mindre rörelse. Andra äro anställda vid nederlagskontoren, å
vilka journaler föras över de privatlager och kontilager, som äro beviljade
omkring 500 firmor i Hamburg, och från vilka tullfunktionärer
utskickas för att verkställa tullbehandling i magasinerna. Några, i
regel yngre, överkontrollörer sköta gränsbevakningen, och tjänstemän
av denna grad äro även sysselsatta inom den inre beskattningstjänsten
samt vid generaltullstyrelsen, på senare stället med granskning av
tulljournaler och verifikationer, vidare vid statistiska byrån såsom
föreståndare för vissa avdelningar samt slutligen vid tullverkets
huvudkassa.

För överkontrollörerna finnes utsikt att bliva befordrade till överrevisorer.
Även här är icke tjänsteåldern utan den visade dugligheten
i första hand avgörande. Någon provtjänstgöring förekommer ej beträffande
dessa tjänster. Överrevisorerna äro dels föreståndare för de
mera betydande packhusen, dels anställda vid huvudtullkamrarna.
Den äldste överrevisorn är vid behov i överinspektörens ställe, en är
chef för tullstatistiska byrån och några äro sysselsatta med revisionsarbete
hos generaltullstyrelsen.

Överrevisorerna kunna vidare befordras till överinspektörer. Dessa
sistnämnda äro chefer för de sju huvudtullkamrarna, en förestår tullverkets
undervisningsanstalt och en är chef för gränsbevakningen.

Från överrevisorer befordras också Oberrechnungsinspektor och
Oberrechnungsrevisor (ungefär kamrer) hos tullstyrelsen samt rendant
och kontrollör vid huvudkassan.

B. Militär emu) ärter.

Personer, som äro i besittning av ett »civilförsörjningsbevis», äro
inom vissa gränser berättigade till anställning som tullvaktmästare
(Zollaufseher), om de kunna förete bevis, att de äro utan kroppsfel
och att de äga god folkskolebildning. De måste tjäna en provtid av
högst ett år och kunna, om de visat sig olämpliga, avskedas efter fyra
veckors uppsägning. I regel användas de först vid gränsbevakningstjänsten,
som i Hamburgs frihamn sker antingen till sjöss på tullångare
eller till lands som posterings- eller patrulleringstjänst.

Efter flerårig gränsbevakningstjänst förflyttas vaktmästaren till
en annan tjänst, vanligen till en tullbehandlingsexpedition för att där
arbeta såsom andre tullbehandlande tjänsteman tillsammans med en
Sekretär (kammarskrivare), Assistent (uppsyningsman) eller kontrollör.
Inom andra grenar av tjänsten användas vaktmästare blott i ringa
omfattning och vanligen först efter att längre tid hava varit sysselsatt
inom tullbehandlingstjänsten. Sådana göromål, som överlämnas
åt Aufseher, äro:

journalsföring vid packhus- och nederlagsavdelningar,
inre-beskattningstjänst under ledning av överkontrollör,
statistiska göromål,

354

FRÄMMANDE STATERS TULLPERSONAL.

registrering,
renskrivning o. d.

Sedan en vaktmästare varit i förvaltningens tjänst under minst
3 år, äger han rätt att anmäla sig till examen för erhållande av anställning
som uppsyningsman (Zollassistent).

Vaktmästare, som avlagt denna examen, befordras, om någon anmärkning
mot hans uppförande ej finnes, till uppsyningsman, så snart
tillfälle gives. Dessa tjänstemäns göromål likna kammarskrivarens,
dock överlämnas i regel åt dem enklare saker.

Uppsyningsmännen (Assistenten) kunna även få tillträde till den
för supernumerarer (e. o. kammarskrivare) föreskrivna första (Sekretär-)
examen. Sedan de avlagt denna examen, öppnar sig för dem samma
bana som för supernumerarerna. De kunna befordras till sekretärer,
kontrollörer (efter att hava bestått en ny prövning) och slutligen även
till högre tjänstemän. Blott ett ringa antal särskilt begåvade f. d.
vaktmästare rycker upp i grad av Oberbeamte (d. v. s. överkontrollör,
överrevisor och överinspektör).

Norge.

I Norge hava hittills icke förekommit några bestämmelser angående
den utbildning, som kräves av de olika tullfunktionärérna. Av
de upplysningar, som erhållits, synes framgå, att befordringspraxis
varit ganska växlande. Emellertid arbetar för närvarande en departemental
kommitté, vilken förväntas bliva färdig under loppet av år
1913, på en utredning rörande bl. a. tullpersonalens utbildning, med
hänsyn såväl till det allmänna måttet av skolkunskaper som till den
fackutbildning, som är av behovet för tjänsteinnehavare i olika grader.

Preussen.

Den preussiska lokal tullförvaltningen, som det åligger ej blott att
uppbära tullavgifter och att bevaka gränserna utan även att uppbära
de riket eller förbundsstaten tillkommande indirekta skatterna, sysselsätter
följande antal och grader av tjänstemän:

1) 145 Oberinspektoren (= tullförvaltare, överinspektör),

2) 296 Oberrevisoren (= tullförvaltare, överkontrollör),

3) 1,062 Oberkontrolleure (= kontrollörer),

4) 1,400 Zollsekretäre (= kammarskrivare),

5) 386 Oberzolleinnehmer (ungefär = tullinspektor),

6) 1,730 Zollassistenten (= uppsyningsman),

7) 473 Zolleinnehmer (ungefär = stationsföreståndare),

8) 7,046 Zollaufseher (— vaktmästare).

Utom dessa tjänstemän äro vid kustbevakningstjänsten anställda
18 maskinister, 22 skeppare, 19 eldare, 90 matroser och 47 roddare,

PREUSSEN.

355

vilka dock icke användas för egentlig tulltjiinst utan blott till att
skota olika slag av tullfarkoster, och torde sålunda någon närmare
redogörelse för deras arbete ej erfordras. Likaledes kunna de vid
lokaltullförvaltningarna anställda kammarvaktmästarne lämnas ur räkningen,
enär de användas endast till uträttande av ärenden o. dyl.
samt till försegling, plombering o. s. v.

Beträffande de olika tjänstemannaklassernas åligganden kan följande
anföras.

1) Överinspektörerna äro föreståndare för huvudtullkamrarna.
De ordna och övervaka hela tull- och inrikes-skattetjänsten inom distriktet
och äro förmän för samtliga tjänstemän vid huvudtullkammaren
och i distriktet.

överrevisorerna äro anställda huvudsakligen för att närmast
biträda överinspektörerna vid huvudtullkamrarna. Några av dem (69
stycken) äro anställda som chefer vid viktigare underlydande förvaltningar.

3) Kontrollörerna leda och övervaka gränsbevaknings- och inrikes-skattetjänsten
inom de kontrolldistrikt, i vilka huvudtullkammardistrikten
äro uppdelade. De deltaga även själva i gränsbevakningen
och i övervakandet av de fabriker, som stå under uppsikt. Vissa
kontrollörer (ungefär 230 st.) hava till uppgift att vid viktigare importplatser
utöva ledningen över tullbehandlingstjänsten eller förestå
en tullavdelning, slutligen äro några (omkring 140 st.) anställda för
att vid huvudtullkamrarna biträda överinspektörerna med att sköta
där förekommande kontorsgöromål.

Till 4) och 6) Sekreterare och assistenter äro anställda antingen
vid huvudtullkamrarna eller vid underlydande tullförvaltningen sås°om
tjänstemän för kontors-, uppbörds- eller tullbehandlingsgöromål.

Till 5) och 7) Oberzolleinnehmer och Zolleinnehmer äro föreståndare
för tullstationer (Zollämter), nämligen Oberzolleinnehmer för
stationer av lista klass, försåvitt dessa ej på grund av sin särskilt
stora betydelse förestås av överrevisorer eller kontrollörer, Zolleinnehmer
för stationer av 2:dra klass. De äro såsom sådana huvudsakligen
sysselsatta med kontors- och uppbördstjänst men verkställa även den
vid tullstationen förekommande tullbehandlingen.

8) Vaktmästarne äro huvudsakligen upptagna av den lokala
gränsbevaknings- och inrikes-beskattningstjänsten i kontrollörsdistrikten.
En del av dem äro även sysselsatta vid tullförvaltningar av
annan art (Hauptzollämter och Zollämter) med kontors-, uppbörds- och
tullbehandlingstjänst.

Anmärkas bör, att tullbehandlingen av varor i regel skall utföras
av tva tjänstemän gemensamt. Förste tullbehandlingstjänstemän äro
i regel Sekretär, Oberzolleinnehmer eller Zolleinnehmer, andre tullbehandlingstjänstemännen
äro vanligen Aufseher. Zollassistenten (uppsyningsmän)
användas antingen som andre tullbehandlingstjänstemän
eller som förste tullbehandlingstjänstemän jämte Aufseher.

Beträffande utbildningsgraden av de i det föregående under 1 — 8
nämnda tjänstemännen bör skiljas mellan sådana tjänstemän, som
anställts såsom supernumerarer och s. k. Militäranwärter. Andra

356 FRÄMMANDE STATETS TULLPERSONAL.

personer användas ej vid lokalförvaltningen, med undantag av att för
närvarande 15 överinspektorstjänster under någon kortare tid för
tjänstinnehavarnas praktiska utbildning äro besatta med Regierungsassessoren,
d. v. s. tjänstemän, som avlagt föreskriven examen för den
högre justitie- och förvaltningstjänsten.

Angående de tjänstemän, som fast anställts från att förut hava
varit supernumerarer eller Militäranwärter, gäller följande.

a) För att antagas såsom Zollsupernumerar fordras flyttningsbetyg
till högsta klassen av ett nioklassigt allmänt läroverk (Gymnasium,
Oberrealschule e. d.). En mycket stor del av supernumerarerna
har dock mogenhetsexamen från sådant läroverk. Supernumerarerna
hava att utan ersättning genomgå en treårig aspiranttjänstgöring,
under vilken de planmässigt utbildas i förvaltningens alla grenar.
Efter aspiranttidens slut skola de avlägga en examen, och utnämnas,
därest de blivit godkända, till Zollpraktikanten. Dessa tullpraktikanter
äro e. o. tjänstemän och användas till fullständigande av utbildningen
först till vaktmästartjänst, i regel 4 månader vid gränsbevakningen,
3 månader till tullbehandlingstjänst vid en gränstullkammare,
4 månader i den inre beskattningstjänsten och 4 månader i tullbehandlingstjänsten
vid någon inlandstullkammare. Sedermera användas
de efter behov även till kontors- och kassa tjänstgöring. Deras anställning
på ordinarie stat äger rum först efter en sammanlagd tjänstgöringstid
av 4 till 5 år såsom Sekretär eller Obereinnehmer. Sedan
en person innehaft tjänst som Sekretär under minst två år, kan han
därest han i allmänhet befunnits lämplig, anmäla sig till kontrollörsexamen.
De tjänstemän, som avlagt denna examen, befordras vid
inträdande ledighet, för närvarande efter en sammanlagd tjänstetid
av ungefär 10 år, till kontrollör och har då i regel att först tjänstgöra
vid gränsbevakning. Efter några år transporteras han till uppsiktstjänst
vid den inre beskattningen och efter ytterligare några år,
allt efter sin olika lämplighet, till packhus- eller tullkammartjänstgöring.
Den vidare befordran till överrevisor eller överinspektör är beroende
på förhållandet i tjänsten. Någon särskild examen fordras
icke härför.

b) Tulltjänstemän, som erhållit berättigande till anställning på
grund av militärtjänst (Militäranwärter), anställas utan undantag såsom
Zollaufseher vid gränsbevakningen. De måste vid en genomgående
prövning visa, att de äga tydlig och driven handstil, säkerhet i
rättskrivning och i de vanliga räknesätten, däri inbegripet decimalbråk
och regula de tri, samt tillräcklig färdighet att uttrycka sig i
skrift. Särskilt skickliga kandidater kunna underkastas en mera ingående
prövning, för att vederbörande myndighet skall kunna bedöma,
om de berättiga till den förväntan, att de framdeles komma att lämpa
sig för tjänster såsom Sekretär eller Oberzolleinnehmer. Personer av
sistnämnda kategori, vilka godkänts i denna strängare prövning, förflyttas
för att vidare utbildas tidigare från gränstjänstgöringen.

Någon fackutbildning före anställningen som Zollaufseher erfordras
icke. De antagas först på prov under sex månader; visa de sig
då icke lämpliga, bliva de efter denna tid entledigade.

PREUSSEN.

357

Efter tjänstgöringen vid gränsbevakningen, som i fråga om tiden
är olika inom olika gränsprovinser, och som allt efter inträffande ledighet
växlar för de personer, som genomgått den strängare examen,
från 1 till 3 år och för de övriga från 4 till 7 år, transporteras dessa
Zollaufseher till den s. k. inre tjänsten, d. v. s. beskattningsväsendet,
packhustjänstgöring e. d. Zollaufseher i den inre tjänsten stå i fråga
om avlöning och rang på samma nivå som motsvarande befattningsinnehavare
vid gränsbevakningen, men tjänsten i inlandet anses i allmänhet
vara mindre betungande än den vid gränsen. Transporten
är sålunda icke beroende på några särskilda kompetensfordringar.

De vid gränsbevakningen eller i den inre tjänsten anställda Aufseher
erhålla i huvudsak sin nödiga utbildning av sina förmän och
äldre kamrater. Alla förmän, särskilt överinspektörerna, äro skyldiga
att ägna sin särskilda uppmärksamhet åt tjänstemännens utbildning.
Dessutom har införts särskild fackundervisning för Aufseher, i det att
kontrollören inom distriktet åtminstone var fjortonde dag meddelar
undervisning i enlighet med en av honom uppgjord och av överinspektören
gillad plan. Undervisningen omfattar visserligen företrädesvis
de föreskrifter och de inrättningar, som närmast komma i betraktande
vid denna tjänstgöring, men skall utsträckas till att omfatta
även andra grenar av tjänsten, på det att tjänstemännen därigenom
skola erhålla en förberedande utbildning för andra, även högre anställningar.

Till befordringsplatserna vid lokalförvaltningen (Zollassistent,
Zolleinnehmer, Zollsekretär och Oberzolleinnehmer) befordras endast
sådana Aufseher, som genom en särskild prövning ådagalagt sin lämplighet
härför. Dock kunna särskilt kvalificerade Aufseher omedelbart
rycka upp till Sekretär eller Oberzolleinnehmer. Till examen för dessa
»Stellen des mittleren Dienstes» erhålla Aufseher tillträde, först sedan
de fått nödig utbildning även inom den inre tjänsten. Omedelbar
transport från gränsbevakningen förekommer ej.

De tjänstemän, som börjat såsom Militäranwärter, äro icke heller
utestängda från att befordras till de högre posterna, såsom kontrollörer,
överrevisorer och överinspektörer, förutsatt att de avlägga den föreskrivna
kontrollörsexamen. Härför gälla samma fordringar som för
de tjänstemän, vilka vunnit anställning som supernumerarer. Emellertid
förekommer det på grund av de höga fordringar, som nu uppställas
vid denna examen, endast mycket sällan, att en förutvarande Militäranwärter
befordras till kontrollör.

Enligt nu gällande föreskrifter måste samtliga aufsehertjänster
(7,046 st.) besättas med Militäranwärter. Av tjänsterna såsom Assistent,
Zolleinnehmer och Oberzolleinnehmer äro sammanlagt tre fjärdedelar
förbehållna åt förutvarande Militäranwärter, under det att en
fjärdedel skulle kunna besättas med supernumerarer. Förhållandena
hava emellertid utvecklats så, att för närvarande samtliga 2,203 assistent-
och einnehmerplatser äro besatta med f. d. Militäranwärter, samt
att av 386 oberzolleinnehmerplatser 366 innehavas av f. d. Militäranwärter
och endast 20 av förutvarande supernumerarer.

Av sekretärtjänsterna är enligt reglementet en tredjedel förbe -

358

FRÄMMANDE STATEES TUXLPEESONAL.

hållen f. d. Militäranwärter, nämligen så att var tredje lediga tjänst
av detta slag besättes med en sådan. För närvarande äro av de 1,400
sekretärtjänsterna 865 besatta med f. d. Militäranwärter och 535 med
supernumerarer.

Bland de 1,062 kontrollörerna finnas för närvarande blott 9 Militäranwärter,
av de 296 överrevisorerna är ingen ur denna klass, och
bland de 145 överinspektörerna befinner sig 1 f. d. Militäranwärter.

Schweiz.

A. Gränsbevakningen är ordnad på militäriskt vis med följande
tjänster:

gränsbevakningschefer (kaptener),

löjtnanter,

underlöjtnanter,

adjutant-underofficerare,

fältväblar,

sergeanter,

korpraler,

konstaplar (Gefreite),
gränsvakter.

Gränsvakterna anställas först som rekryter och erhålla, då de
utom sin vanliga tjänst samtidigt bestrida förordnande som stationsföreståndare,
ett särskilt arvode. Övergång från gränsvakt- till vaktmästar-
(Aufseher-) tjänst förekommer.

B. Lokaltullförvaltningens personal delas i:

I. tjänstemän (Beamte):

tullförvaltare,

kassörer,

kontrollörer,

kontrollbiträden,

kassabiträden,

tullbiträden av lista klass,

tullbiträden av 2:dra klass,

II. betjänte (Angestellte):

vaktmästare (Zollaufseher);

till betjänte höra även stationsföreståndare (Zollbeziiger),
kopister, kammarvaktmästare o. d.

Tullbiträden av 2:dra klass skola utom god frejd och frihet från
kroppsliga fel äga kännedom om minst två i landet talade språk.
Deras mått av allmänbildning prövas vid en examen, som bl. a. omfattar
:

1. språk,

2. aritmetik,

3. geografi,

4. fäderneslandets historia.

SCHWEIZ.

359

Kandidaterna få ej hava överskridit 30 år (dock medgives undantag
för personer, som varit inskrivna som tullbetjänte) och böra, om
de äro värnpliktsskyldiga, hava genomgått minst rekrytskolan. Företräde
äga personer, som genomgått högre mellanskola (gymnasium,
handelsskola, industriskola etc.) Fast anställning vinnes först efter
någon tids provtjänstgöring.

Befordran till tullbiträde av l:sta klass kan erhållas efter 6-årig
tjänstetid (4-årig för personer med akademisk examen eller betyg från
polyteknikum) samt efter avläggande av en ny examen.

Sistnämnda examen omfattar kännedom om det schweiziska tullväsendet
samt om andra författningar, som förekomma i tjänsten.
Bland ämnena må nämnas:

lagstiftning,

tullförvaltningens organisation,

handelsfördrag,

tariff- och varukännedom,

handelsstatistik,

avfattande av tjänsteskrivelser.

Examen, som anordnas av tullstyrelsen, är både muntlig och
skriftlig och förefaller, att döma av de tryckta bestämmelserna, vara
ganska rigorös. Först efter att hava avlagt denna prövning kan tjänstemannen
befordras till de högre graderna.

För att antagas till Zollaufseher (vaktmästare) fordras god frejd,
frihet från kroppsliga fel, skicklighet i läsning, skrivning och räkning.
Språkkunskaper anses önskvärda och språkkunniga personer äga företräde.
Anställningen sker först på prov. Efter avläggande av examen
kan, såsom nämnts, en person, vilken antagits såsom tullbetjänt, vinna
vidare befordran.

Österrike.

Den egentliga tulltjänsten vid tullplatserna, bestående i varutariffering
samt uppbörds- och debiteringsgöromål, bestrides av tulltjänstemän,
vilkas utbildning omfattar avgångsexamen från elementarskola,
motsvarande svenskt allmänt läroverk, tullkurs och tullexamen.
Till övervakande av packhus och varupartier samt till själva uppvägningen
(angivande av brutto- och nettovikter) användas tullvakter.

Tullvakterna tillhöra en särskild kår, »die Finanzwache», som har
till uppgift att bevaka gränsen, uppbära inre skatter och monopolavgifter.
Kåren rekryteras med f. d. underofficerare, som utbildas under
själva tjänstgöringen och genom kurser. De högre tjänstemännen
(Finanzwachbeamte i motsats till Mannschaft) rekryteras med särskilt
kvalificerade personer bland manskapet, vilka hava avlagt den föreskrivna
prövningen för tjänstemannaanställning.

360

TULLVERKETS ELEVKURS.

IV- Uttalanden rörande tullverkets elevkurs.

1. Skrivelse från chefen för generaltullstyrelsen tullbehandlings-
och upplysningsbyrå.

Till 1914 års tullkommission.

I anledning av till undertecknad gjord framställning, att jag ville
från de personer, som senast bestritt lärarbefattning vid tullverkets
elevkurs, inhämta skriftliga yttranden, huruvida det timtal, som tillmätts
ett vart av de i kursen ingående läroämnena, kunde böra undergå
ökning eller minskning och i sammanhang härmed, huruvida den för
kursen i dess helhet anslagna tiden kunde förkortas eller tarva utökning,
ävensom att jag ville delgiva kommissionen min egen åsikt i
denna angelägenhet, får jag med överlämnande av respektive lärares
utlåtanden för egen del äran anföra följande.

Enligt den för generaltullstyrelsen gällande instruktion tillkommer
det styrelsen att årligen, där så anses nödigt, anordna en elevkurs
för sådana personer, som önska vinna kompetens för att bliva antagna
till e. o. kammarskrivare vid tullverkets lokalförvaltning, och erfordras,
förutom genom nådiga kungörelserna den 12 maj 1865 och den 25
oktober 1906 stadgade kompetensvillkor, att hava med godkända vitsord
genomgått en elevkurs. Kursen innefattar en tid av sammanlagt
högst 10 månader och utgöres dels av en praktisk avdelning — provtjänstgöring
vid en medelstor tullförvaltning —, dels av en avgiftsfri
undervisningskurs i Stockholm. Kursen står under ledning av chefen
för styrelsens tullbehandlings- och upplysningsbyrå, som har att för
kursen uppgöra fullständig undervisningsplan, vilken skall av styrelsen
godkännas.

Tiden för kurserna har ansetts lämpligen böra anpassas så, att
den praktiska delen tager sin början den 1 augusti och varar intill
slutet av november månad, varefter den teoretiska undervisningen
omedelbart tager sin början och fortgår med några dagars uppehåll
vid jul och påsk med fem timmars lektionstid om dagen till någon
av de första dagarna av juni, då examen äger rum inför av styrelsen
utsedda censorer.

Den praktiska kursen avser i främsta rummet att pröva elevens
lämplighet för tulltjänsten, att lära känna, huruvida hans hälsotillstånd
medgiver de ansträngningar, som ofta äro förenade med tulltjänsten,
samt huruvida han äger det ordningssinne och den ansvarskänsla och
iakttager det uppförande, som gör det önskligt att han fästes vid
tullverket. Valet av en medelstor tullförvaltning har gjorts i syfte
att låta eleven på ett ställe få en överblick över och kännedom om

TULLIiEHANDLINGSBYRACHEFEN.

361

en tnllförvaltnings olika grenar. Under sin tjänstgöring må han under
överinseende deltaga i alla vid förvaltningen förekommande göromål,
och äger han därvid av förvaltningens tjänstemän erhålla råd och
upplysningar i allt, vad tjänsten angår.

Enligt för den teoretiska undervisningen uppgjord plan omfattar
undervisningen, förutom de rent tulltekniska ämnena varukännedom
och tulltaxans tillämpning samt författningskunskap, även kemi samt
levande språk. Till de tulltekniska ämnena ansluter sig kemien på
det närmaste, och lärer det för en tulltjänsteman vara oundgängligen
nödvändigt att äga goda insikter i detta ämne. Genom undervisning
i levande språk har man velat bibringa eleverna, utöver vad de förut
inhämtat, så pass stor färdighet i åtminstone två främmande språks
talande, att de utan större svårighet skulle kunna meddela sig med
en främling, vilket ofta förekommer under tulltjänstens utövning,
varjämte undervisningen särskilt inriktats på handelskorrespondens
och de fackliga termer och uttryck, som förekomma i fakturor och
frakthandlingar m. m. Tyska och engelska hava ansetts böra äga
företräde framför franska, och sker undervisningen, som meddelas av
infödda lärare, på lärarens eget tungomål.

Ansökningarna till de kurser, som hittills ägt rum, hava varit
synnerligen talrika. Under det antalet elever av flera skäl ansetts
böra begränsas till 25, har antalet inträdessökande hittills för varje
kurs uppgått till mer än fyra gånger det antal, som kunnat antagas.
Studentexamen har avlagts av de flesta sökande, och givet är, att, då
summan av betygsenheterna i de särskilda läroämnena i den avlagda
examen rättvisligen varit bestämmande för ordningsföljden aspiran -terna emellan, tullverket fått till elever mottaga ynglingar med i allmänhet
mycket vackra avgångsbetyg.

Givetvis måste undervisningen i varukännedom och tulltaxans
tillämpning taga brorslotten av undervisningen, 12 timmar av veckans
30. Ämnenas stora omfattning och undervisningens beskaffenhet ^med
minutiösa och kritiska undersökningar, förevisning av prov, mikroskopering
m. m. kräver en ansenlig tid. En fullständig och noggrann
behandling av tulltaxans avdelningar har endast varit möjlig därigenom,
att prövningen av elevernas kunskaper, de s. k. tentamina, förlagts
till andra tider än de ordinarie lektionstimmarna. De för författningskunskap
och kemi anslagna lärotimmarna, 5 för det förra ämnet
och 8 för det senare, synas visserligen icke vara alltför rikligt tillmätta,
men om, vad det förra ämnet beträffar, undervisningen i tullförfattningar
inskränkes till att omfatta det viktigaste i tjänstgöringsreglemente
och tullstadga, vilket utan olägenhet torde låta sig göra,
lärer tid finnas övrig för till ämnet hörande undervisning i räkenskapsoch
journalsföring, uppsättning av tjänsteskrivelser m. m. och, vad
kemien angår, torde, sedan numera ett tidsenligt laboratorium i undervisningsanstalten
blivit inrett, undervisningen, som bestrides av två
lärare —- den ene med tullteknisk utbildning — icke behöva utsträckas.
Med de fem undervisningstimmarna i tyska och engelska torde man
hava ernått, vad som enligt undervisningsplanen åsyftats.

Med ikraftträdandet av den nu gällande tulltaxan med dess, för

362

TULLVERKETS ELEVKURS.

tillgodoseendet av statens och den inhemska industriens intressen, i
mångt och mycket starka specialisering, ställas för visso stora fordringar
på tulltjänstemannens utbildning, och det vore enligt min övertygelse
icke välbetänkt att förkorta en undervisningstid, som, enligt vad erfarenheten
under nu fullbordade fyra kurser givit vid handen, måste
val tillvaratagas, för att lärarna skola hinna genomgå vad som för
kursen i de olika läroämnena är oundgängligen nödvändigt. Men å
andra sidan kan jag av nedan angivna skäl ej förorda en utökning
av densamma. Att utsträcka lärotiden utöver sex månader lärer ej
lämpligen kunna ske utan att kursen uppdelas i två terminer, varigenom
dess avslutning sålunda komme att väsentligen fördröjas.
De olägenheter, som härigenom uppkomme, och de kostnader, som
bleve en följd dels genom ökat anslag för kursen, dels ock genom de
utgifter, som komme att tillskyndas mången obemedlad elev genom
ytterligare resor från och till huvudstaden och längre uppehåll därstädes,
skulle enligt mitt förmenande säkerligen uppväga de fördelar,
som genom en förlängning stode att vinna. Bemärkas bör även, att
verkets rekrytering med unga skolade tjänstemän icke utan tvingande
omständigheter framskjutes.

Mitt omdöme om de hittills fullbordade kurserna kan sammanfattas
så, att de på ett fullt tillfredsställande sätt motsvarat de förväntningar,
man hyst, och från censorernas sida har resultatet ansetts
som gott.

Stockholm den 4 januari 1916.

EM. RUUS.

Byråchef.

Bil. I.

Till chefen för kung! generaltullstyrelsens tullbehandlings- och upp lysningsbyrå.

Med anledning av Eder skrivelse av den 16 innevarande månad,
beträffande av 1914 års tullkommission från lärarna vid tullverkets
elevkurs genom Eder infordrade yttranden, huruvida det timantal,
som tillmätts ett vart av de i kursen ingående läroämnena, kan böra
undergå ökning eller minskning och i sammanhang härmed, huruvida
den för kursen i dess helhet anslagna tiden må kunna förkortas eller
tarva utökning, får undertecknad, som senast bestritt lärarbefattningen
uti de tulltekniska läroämnena vid den teoretiska avdelningen av
nämnda elevkurs, vördsamt meddela de erfarenheter, jag i förberörda
hänseende gjort, vad beträffar de nämnda läroämnena.

Den tid, som enligt timplanen är anslagen för den tulltekniska
ämnesgruppen, omfattande varukännedom, tulltaxa jämte taxans tillämpning,
förevisning av varuprover och tullbehandlingsövningar, utgöres
av 12 timmar i veckan. Den för kursen i dess helhet anslagna
tiden är 6 månader. Härifrån avgå emellertid för jul- och påskferier

TULLBEHANDLINGSBYB ACHEFEN.

363

sammanlagt 20 dagar, varigenom endast omkring 5 i/i månader återstå
för den egentliga undervisningen.

Endast genom ett ytterst noggrant tillvaratagande av den tillmätta
tiden och utelämnande vid undervisningen av mindre viktiga
detaljer har det varit möjligt medhinna det väsentliga av de vittomfattande
läroämnena jämte en kortfattad repetition. Alla tentamina
i ämnesgruppen hava ägt rum utom timplanen.

På grund av det ovan sagda får jag som min åsikt uttala, att,
för så vitt det med undervisningen i de tulltekniska läroämnena
åsyftade ändamålet att meddela eleverna teoretisk kompetens jämte,
så långt det sig göra låter, förfarenhet i tullbehandling skall vinnas,
det timantal, som tillmätts läroämnena, icke bör undergå någon minskning
samt i sammanhang härmed den för kursen i dess helhet anslagna
tiden, vad denna ämnesgrupp beträffar, icke bör förkortas.

Så vitt jag har mig bekant, synas lokaltullförvaltningarna vara
väl nöjda med de extra ordinarie kammarskrivare, som efter genomgången
elevkurs placerats till tjänstgöring hos dem. Elevkursen torde
alltså, så långt erfarenheten hittills givit vid handen, rätt väl hava
tillgodosett behovet av en första utbildning och även lagt en god
grund för de unga tulltjänstemännens fortsatta praktiska utbildning
och för vidare studier.

Enär sålunda de hittills vunna resultaten giva en antydan om
att tiden för den teoretiska avdelningen av elevkursen synes vara
väl avvägd, torde någon ökning av det timantal, som tillmätts de
tulltekniska läroämnena, och i sammanhang härmed någon utökning
av den för kursen i dess helhet anslagna tiden, vad denna ämnesgrupp
beträffar, icke för närvarande enligt min mening erfordras.

Stockholm den 25 november 1915.

FREDR. SCHYLANDER.

Kontrollör.

Bil. II.

Till föreståndaren för tullverkets elevkurs herr byråchefen m. m.

P. J. E. Ruus.

I skrivelse den 10 november 1915 har 1914 års tullkommission
hos herr byråchefen såsom föreståndare för tullverkets elevkurs anhållit
om bland annat inhämtande från de personer, vilka senast bestritt
lärarbefattning vid sagda kurs, av skriftliga yttranden, huruvida
det timantal, som tillmätts ett vart av de i kursen ingående
läroämnena, kunde böra undergå ökning eller minskning och i sammanhang
härmed, huruvida den för kursen i dess helhet anslagna
tiden skulle kunna förkortas eller tarva utökning. I anledning av
denna anhållan har undertecknad, såsom lärare i författningskunskap
(jämte journals- och räkenskapsföring samt uppsättande av tjänsteskrivelser)
vid den under år 1915 avslutade tullelevkursen, den 16
dennes blivit anmodad till herr byråchefen inkomma med yttrande

364

TULLVERKETS ELEVKUES.

med hänsyn till de erfarenheter, jag i förberörda hänseende gjort
vad beträffade det ämne, i vilket jag sålunda meddelat undervisning.
Till fullgörande härav får jag vördsamt anföra följande.

Omfattningen av min undervisning har alltsedan kursernas tillkomst
varit i huvudsak den här nedan angivna.

Den egentliga tullförfattningskunskapen har bibringats kurseleverna
genom meddelande av översikter ävensom verkställande i icke
obetydlig mån och med stöd av tillgängliga prejudikat eller annorledes
vunna upplysningar av närmare granskningar beträffande så gott som
samtliga de författningar, vilkas tillämpning ankommer på tullpersonalen.
Sålunda hava mer eller mindre detaljerat genomgåtts tullverkets
huvudförfattningar, d. v. s. bland andra tullstadgan, tjänstgöringsreglementet
för tullverket, avlöningsreglementet för tjänstemän vid
tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning, instruktionen
för generaltullstyrelsen (de delar, som äro av direkt intresse
för tullstatens personal), förordningen angående åstadkommande av
statistiska uppgifter rörande utrikes handeln, kungörelsen angående behandling
av paketpost från utlandet, förordningen angående tullrestitution
i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara, förordningen angående
lotsverket (de delar, som angå fyr- och båkavgifts upptagande),
lagen innefattande vissa bestämmelser om sjöfynd, lagen angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension, reglementet för pensioneringen
å allmänna medel av tulltjänstemans i fattigdom efterlämnade
änkor och barn, reglementet för tullstatens enskilda pensionsinrättning,
taxan å ersättning, som enligt särskilda bestämmelser skall av
trafikerande utgöras för vissa av tull tjänstemän verkställda tjänstförrättningar,
tulltaxeförordningen (de delar, som ej direkt falla inom
området för föreläsningarna i varukännedom) samt bestämmelserna
rörande uniform ävensom beklädnadsreglemente för viss personal vid
tullverket. I anslutning till redogörelsen för dessa författningar har
lämnats upplysning om de viktigaste delarna av en mångfald andra
föreskrifter, om vilkas förekomst en tulltjänsteman av högre grad ansetts
oundgängligen böra äga kännedom. Till dessa föreskrifter må
räknas stadganden, som avse förekommande av smittsamma sjukdomars
införande i riket, förbud mot eller särskild kontroll vid införsel
eller utförsel av åtskilliga varor, konossements och skeppsmätningshandlingars
allmänna avfattning m. fl. Samtidigt med genomgåendet
av ovannämnda bestämmelser hava tillfällen beretts vederbörande att
under ledning avfatta inlagor, attester, pass o. d. Ytterligare hava
funnits böra givas mera kortfattade redogörelser dels över föreskrifter
rörande hos oss medgivna men ännu ej anlitade tnllager o. d. ävensom
ett och annat i våra grannländer infört, för vårt land främmande
tullupplag, dels ock över uppkomsten av vårt tullverk och av en del
mera betydande föreskrifter, som angå detsamma.

Vidkommande undervisningen i journals- och räkenskapsföring
hava kurseleverna lämnats sådan huvudsakligen genom föranstaltade
bokföringar å lärorummet. Dessa hava merendels så lagts, att de
kommit att avse en fingerad medelstor tullförvaltnings redogörelse.

Vad angår handledningen vid uppsättandet av tjänsteskrivelser,

TULLBEH A NDLINGSB YR ACHEFEN.

:;5)).r)

har denna meddelats dels i samband med diktamen av utlåtanden
o. d., dels genom korrigering av elevernas efter mera allmänna anvisningar
utförda uppsatser, innefattande redogörelser för författningarnas
tillämpning i närmare angivna fall.

Slutligen hava anordnats tentamina i de olika grenarna av ämnet
såväl å skilda tider under loppet av kursen som vid dess slut.

För ovanstående undervisning hava under senare åren fått disponeras
5 timmar i veckan, motsvarande inalles omkring 120 timmar.
Den sålunda anslagna tiden har emellertid visat sig knappt tillmätt,
tydligare för varje år, allteftersom antalet för tullpersonalen betydelsefulla
författningar vuxit. Denna bristande tillgång på tid har
nödvändiggjort bland annat, dels att åtskilliga detaljer av ämnet,
vilka förvisso jämväl kunnat varda den blivande tulltjänstemannen
till gagn, måst vid undervisningen förbigås, dels att elevens hemarbete
åtminstone understundom blivit alltför betungande, dels ock att
den slutliga muntliga tentamen ävensom delvis en å läro rummet anordnad
provskrivning måst förläggas till sådan del av dagen, som
eljest skolat få av eleverna disponeras efter gottflnnande.

Att med bibehållande av nuvarande timantal för ifrågavarande
undervisning undanrödja de båda sistnämnda olägenheterna hade genom
en inskränkning i antalet vid undervisningen genomgångna författningsrum
givetvis kunnat lyckas, så mycket lättare som en specifik
undervisningsplan aldrig blivit officiellt fastställd. Dä sådan
inskränkning likväl icke vidtagits, har grunden härför varit den, att
berörda antal redan förut så snävt begränsats, att varje ytterligare
avknappning i detsamma skulle enligt min efter noggrant övervägande
vunna uppfattning kunnat få en å den blivande tulltjänstemannens
till och med tidigaste tjänstgöring menlig inverkan.

Under förutsättning att den av mig hittills använda undervisningsplanen
prövas böra alltfort tills vidare följas, giver en approximativ
beräkning av den tillökning i undervisningstid, som beträffande
förevarande läroämnen må anses oundgängligen nödvändig för undvikande
av en forcerad undervisning, till resultat en erforderlig
höjning av 30 å 40 timmar för kurs. Ehuru jag av lättförklarliga
skäl icke kunnat erhålla någon mera ingående kunskap om omfattningen
av och elevernas mottaglighet för övriga vid ifrågavarande
elevkurs förekommande läroämnen, vill jag likväl icke underlåta att
på grund av den allmänna kännedom, jag vunnit i dessa hänseenden,
uttala den förmodan, att nyssnämnda tillökning ingalunda bör ske på
bekostnad av något bland sagda övriga ämnen tillmätt timantal. Visar
sig denna förmodan riktig, återstår, då en utsträckning av nuvarande
dagliga föreläsningstid av 5 timmar näppeligen kan anses med billighet
överensstämmande, allenast den utväg till vinnande av förenämnda
tillskott till den för författningskunskapen anslagna tid, att kursterminen
förlänges.

För jämförelses skull tillåter jag mig slutligen meddela några
uppgifter angående en i Danmark anordnad kurs, vilken föregår »Fageksamen
for (kvindelige og mandlige) Toldmedhj aelpere». I den senast
avslutade kursen, som räckte i 12 veckor, deltogo 20 elever. För

366

TULLVERKETS ELEVKURS.

föreläsningarna i vart och ett av huvudämnena, »Toldforvaltningens
Ordning», »Toldvaesenets Kasse- og Regnskabsvassen» samt »Tariffen»
hade därvid disponerats 80—90 timmar, medan för undervisningen i övriga
vid kursen förekommande ämnen, nämligen »Toldvaesenets Organisation»,
»Toldvaesenets Kontrol med indenlandska Produktioner», »Toldvaesenets
Hverv udenfor Beskatningen» samt tyska och engelska språken
utnyttjats respektive 40, 25, 25, 30 och 30 timmar. För de ämnen,
som vid denna jämförelsevis korta kurs torde motsvarat författningskunskapen
vid våra tullelevkurser, hade sålunda inalles ej mindre
än 250 å 270 timmar stått till förfogande.

Stockholm den 27 november 1915.

Vördsamt
TUWE JANSSON.

Bil. III.

Herr byråchefen m. m. P. J. E. Ruus, kungl. generaltullstyrelsens
tullbehandlings- och upplysningsbyrå.

Som svar på herr byråchefens skrivelse med anledning av 1914
års tullkommissions förfrågan angående elevkursens timplan få härmed
undertecknade lärare i kemi, under förutsättning att ej av kommissionen
sådana förändringar i verkets organisation vidtagas, att betingelserna
för kursen väsentligt ändras, vördsamt föreslå, att den kemiundervisningen
till förman för undervisningen i författningskunskap
frantagna en timma i veckan åter måtte komma kemiundervisningen
tillgodo. Detta skulle möjligen kunna ordnas på så sätt, att de
två dagar, denna undervisning pågår, frukostrasten minskas från två
timmar till en och en halv timme.

Genom denna återgång till det ursprungliga timantalet skulle
vinnas den fördelen, att en del enklare syntesarbeten, som före avkortningen
av arbetstiden kunde utföras, men sedan ej medhunnits,
åter kunde upptagas. Även skulle de organiska laborationerna, särskilt
de i fetternas kemi, som nu bedrivas i en mycket liten skala,
kunna utvidgas något till stor fördel för denna gren av kemien, som
visat sig vara en av de viktigaste på ett tull-laboratorium.

Stockholm den 15 december 1915.

G. STARCK. G. RENGMAN.

Fil. doktor. Kammarskrivare.

Herr byråchef.

Bil. IV.

Till svar på den i Eder skrivelse av den 16 ds. omnämnda frågan,
huruvida det timantal, som tillmätts ett vart av de i kursen ingående
läroämnena, kan böra undergå ökning eller minskning, ber jag, vad
det av mig företrädda läroämne beträffar, få anföra följande.

TULLBEH ANDLINGKBY RA CHEFEN.

307

Av de.BO disponibla undervisningstimmar har använts:

c:a 25 för talövningar rörande ämnen av mera allmän natur, som
kunna förekomma i en tulltjänstemans praktik;

c:a 25 för översättning och muntlig diskussion (på tyska) av valda
svenska tullförfattningar;

c:a 6 för övningar i dechiffrering av med tysk handstil skrivna
dokument;

c:a 3 för skriftliga klausurarbeten.

Det har visat sig, att det vid denna fördelning av tiden är möjligt,
att någorlunda bibringa kursdeltagarna en kunskap om de viktigare
fackuttryck på tullområdet, så att de torde vara i stånd att
vid de vanligare tilldragelser inom tullpraktiken göra sig förstådda
på tyska samt även någorlunda riktigt återgiva innehållet i de för
utlänningar huvudsakligen ifrågakommande svenska tullföreskrifter.

Det för praktiskt-språkliga övningar rätt stora antalet deltagare
medför, att den enskilde deltagaren måste förbliva passiv under den
största delen av undervisningen. Säkerligen skulle ett betydligt större
utbyte ur undervisningen för den enskilde deltagaren kunna vinnas,
om undervisningen, åtminstone för de rent praktiska talövningar,
kunde ordnas på så sätt, att endast resp. 12 och 13 deltoge i varje lektion.

Undertecknad kan naturligtvis, i brist på kännedom om tullpraktiken,
icke bedöma, huruvida ett mera grundligt behärskande av tyska
språket är av sådan vikt för den praktiska tulltjänstemannen, att ett
mot tudelningen av de praktiska talövningar svarande ökande av hela
för undervisningen i tyska anslagna timantalet kunde motiveras.

Djursholm den 24 november 1915.

Vördsammast

ERNST A. MEYER.

Dr. phih

Bil. V.

Byråchefen herr Em. Ruus.

I anledning av förfrågningarna angående undervisningen vid tullverkets
elevkurs har jag äran meddela följande. Det faller naturligtvis
alldeles på tullverkets lott att bestämma, vilken proportion av det
högst begränsat timantal kan lämpligast ägnas språkundervisningen.
Vad beträffar engelska har erfarenheten dock visat mig, att man behöver
minst de 60 timmar, som hittills tillmätts detta språk, om man
vill försöka förena några som helst uttals- och samtalsövningar —
vilka de flesta elever ovillkorligen behöva — med den lika nödvändiga
undervisningen i de facktermerna, som förekomma i de delar av »tullförfattningar»,
vilka enligt instruktionen användas vid språkundervisningen.

Mycket av den nu till språkundervisningen anslagna tiden kunde
besparas och bättre användas annars, om tullverket behagade låta
utgiva en mindre tullordbok, som skulle angiva, med uttalsbeteckning
— helst i tyska, engelska, franska, ryska i parallellspalter — de oftast

368

TULLVERKETS ELEVKURS.

förekommande facktermerna. Denna kunde inledas med ett på svenska
avfattat kort överblick över svenska tullväsendet — t. ex. byråassistenten
Wetterlunds uppsats över ämnet i Sveriges land och folk.
En sådan broschyr torde även bli av allmän nytta som uppslagsbok
för alla tulltjänstemän här i riket.

Stockholm den 24 nov. 1915.

Högaktningsfullt

C. S. FEARENSIDE.

2. Skrivelse från överinspektören vid packhusinspektionen i

Stockholm.

Till 1914 års tullkommission.

Anmodad att med ledning av gjorda iakttagelser i avseende å
de hittills utexaminerade tullelevernas tjänstgöring göra ett uttalande,
huruvida elevkursen motsvarat sitt ändamål, eller om densamma kan
behöva att i ett eller annat hänseende reformeras, får jag härmed
äran anföra följande.

Vid utarbetandet av plan för den inom tullverket anordnade elevkursen
hade generaltullstyrelsen förmånen att kunna tillgodogöra sig
de erfarenheter, som av svenska tulltjänstemän gjorts under deltagandet
i en utbildningskurs vid motsvarande tyska undervisningsanstalt.
Såvitt jag kunnat finna, har detta varit till synnerligen stor fördel, i
det man med stöd av den sålunda vunna praktiska erfarenheten varit
i tillfälle att från den tyska förebilden hämta, vad som visat sig
efterföljansvärt, men däremot slå in på annan väg, i den mån exemplet
ej manat till efterföljd.

Den nuvarande elevkursen omfattar, som bekant, dels fyra månaders
praktisk kurs, dels sex månaders teoretisk kurs i nu nämnd
ordningsföljd.

Att den praktiska kursen föregår den teoretiska, anser jag för
min del riktigt, enär eleverna, för tillgodogörandet av den teoretiska
undervisningen, behöva en inblick i göromålens gång. Därjämte bör
även vid en provtjänstgöring kunna bedömas, huruvida den praktiska
läggningen hos adepterna och deras egenskaper i övrigt äro sådana,
att de kunna anses lämpade för tulltjänsten. I motsatt fall böra de
ju på så tidigt stadium som möjligt tillrådas att välja annan levnadsbana.
Resultatet av den praktiska kursen är givetvis i väsentlig mån
beroende av huru eleverna bliva omhändertagna vid de olika tullförvaltningarna,
och hade jag under min tid såsom lärare vid den teoretiska
kursen tillfälle att i detta hänseende anställa jämförelser.
Det är påtagligen av stor vikt, att den praktiska kursen utnyttjas på
bästa möjliga sätt, och synes de ungas handledning böra anförtros
åt därför särskilt lämpade tjänstemän.

ÖVEEINHP. VID PACKHU8IN8P. I STOCKHOLM. 369

Vad angår den tid, under vilken kursen bör pågå, kan densamma
av naturliga skäl ej utsträckas allt för långt utan måste begränsas
till det minsta möjliga för bibringandet av de erforderliga insikterna,
och har jag funnit, att den för närvarande tillmätta tiden fyller måttet
härför, om också i ett eller annat avseende en utsträckning kunde
vara önsklig.

Resultatet av undervisningen är, helt naturligt, i hög grad beroende
av elevernas förmåga att tillgodogöra sig densamma. Hittills
har tillströmningen av sökande varit så stor, att man kunnat göra
urvalet bland sådana, som, vad betygen beträffar — den enda förefintliga
utgångspunkten för bedömandet — bort äga goda förutsättningar
i detta avseende. Vad angår kemi och språk, kunde säkerligen
större homogenitet vara önskvärd men torde knappast kunna vinnas
utöver vad som kan ernås genom en anmaning till förkovran under
den praktiska kursen för dem bland de antagna, som av betyg och
andra omständigheter att döma synas vara i behov därav.

Beträffande särskilt kemiundervisningen skulle kunna ifrågasättas,
huruvida icke en sådan förändring vore lämplig, att man inriktade
sig på en grundligare utbildning för dem, som visade sig äga större
förutsättningar därför, under det att man för de övriga inskränkte
sig till att bibringa dem de för varje tulltjänsteman nödiga insikterna,
såväl teoretiskt som med avseende å enklare undersökningar.

Då endast några få års erfarenhet föreligger för bedömandet, huruvida
elevkursen motsvarat sitt ändamål, bör tagas i betraktande, att
de under den gångna tiden år från år gjorda iakttagelserna för framtiden
komma att utnyttjas, och att resultatet sålunda kan förväntas
bliva fördelaktigare i mån av ökad erfarenhet.

Vid sammanträffande med tulltjänstemän i mera. ledande ställning
från olika delar av landet liksom ock genom att anställa förfrågningar
bland de utexaminerade eleverna angående deras erfarenheter
vid den praktiska omsättningen av det inhämtade har jag såväl
i egenskap av lärare som med hänsyn till den kontakt, jag sedermera
stått med undervisningsanstalten under de gångna åren, sökt bilda
mig en föreställning om det vunna resultatet. Ehuru jag väl inser,
att på ifrågavarande område endast det bästa är gott nog, har jag,
om också vissa detaljer skulle vinna på en omläggning, dock icke
kunnat finna, att anledning föreligger att här beträda reformvägen.

Det har därför icke kunnat undgå att väcka min förvåning, att
från visst håll framställts den anmärkningen, att »den tulltekniska
undervisningen torde böra omläggas i mera praktisk riktning».

Då emellertid före avgivandet av denna förklaring undervisningsanstaltens
verksamhet icke tillvunnit sig närmare uppmärksamhet från
detta håll, nödgas jag förutsätta, att uttalandet föranletts av anmärkningar
från person, vars opartiskhet och förmåga att bedöma förhållandena
bör tagas under prövning.

Stockholm den 6 december 1915.

TURE ALSÉN.

370

TULLVERKETS ELEVKURS.

3. Skrivelse från överinspektören vid packhusinspektionen i

Göteborg.

Till herr ordföranden i 1914 års tullkommission.

Till svar å kommissionens anhållan den 10 dennes om mitt uttalande,
huruvida med ledning av gjorda iakttagelser i avseende å de
hittills utexaminerade tullelevernas tjänstgöring elevkursen motsvarat
sitt ändamål, eller om densamma kunde behöva i ett eller annat avseende
reformeras, får jag härmed äran meddela, att, försåvitt sådant
kunnat bedömas av den tjänstgöring, som vid härvarande packhusavdelningar
fullgjorts av det relativt färre antalet här anställda utexaminerade
sådana elever, sagda kurs synes på ett förtjänstfullt sätt
hava löst sin uppgift, vadan anledning saknas att föreslå någon ändring
i sagda utbildningsanstalt för tullverkets tjänstemän.

Göteborg den 30 november 1915.

J. H. LINDQUIST.

4. Skrivelse från överinspektören vid packhusinspektionen i

Malmö.

Till 1914 års tullkommission.

Såsom min mening rörande den i Eder skrivelse den 10 dennes
omfrågade tullelevkursen får jag härmed vördsamt uttala, att kursen,
att döma av de Malmö tullförvaltning tilldelade utexaminerade eleverna,
hittills visat sig tillföra verket väl skolade och för tullarbetet
särdeles användbara unga män. Utbildningen har visat sig jämn och
tillräcklig för nybörjare, och synes kursen enligt mitt förmenande
icke tarva någon reformering.

Samtidigt tillåter jag mig dock påpeka, att en rekrytering för
hela tullverket av endast 25 tjänstemän av högre grad för år synes
mig allt för knapp.

Malmö i packhusinspektionen den 20 november 1915.

H. LÖNEGREN.

.JUSTITIEOMBUDSMANNEN.

371

V. Handlingar rörande tullbehandlingsattesternas

offentlighet.

1. Framställning av justitieombudsmannen.

Till Konungen.

I en den 24 januari 1914 till justitieombudsmannen ingiven skrift
har dåvarande kammarskrivaren vid tullförvaltningen i Stockholm,
numera revisorn i generaltullstyrelsen Anton Hjerner anfört klagomål
däröver att, sedan han den 10 berörda januari under åberopande av
2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen hos tullkammaren i Stockholm
anhållit att få del av de hos tullkammaren sistnämnda dag befintliga
tullbehandlingsattester för att därur göra de utdrag, som han kunde
finna lämpligt, tullkammaren förklarat, att på grund av 11 stycket
uti det av Hjerner åberopade momentet av 2 § tryckfrihetsförordningen
Hjerners ifrågakomna anhållan icke kunde av tullkammaren bifallas.
I sin klagoskrift anförde Hjerner bland annat följande.

Tullkammarens vägran att låta Hjerner utbekomma tullbehandlingsattesterna
innebure, att de allt dittills som offentliga handlingar
kända attesterna skulle vara undandragna publiciteten. Den åberopade
lagen hade emellertid ej, såvitt Hjerner kunnat utforska, undergått
någon förändring eller erhållit något komplement i den riktningen,
att tullbehandlingen och dess resultat undandragits offentligheten, så
att det, som år 1913 var offentlig handling, med år 1914 blivit hemlig
sådan. Bestämmelsen, att för officiell statistik lämnade uppgifter, som
avsåge namngivna personer, bolag etc., ej finge utlämnas förrän fem
år från uppgiftens datum förflutit, syntes näppeligen kunna tillämpas
på nu ifrågavarande handlingar, då tullbehandlingsattesten icke vore
någon av enskild person lämnad uppgift för officiell statistik utan,
såsom av dess namn framginge, en genom statens försorg utarbetad
uppgift över huru för däri namngiven person dennes utländska vara
blivit underkastad tullbeskattning vid införsel till riket. Tullbehandlingsattesten
tjänade således i främsta rummet ett beskattningsändamål
och vore ett bestyrkande av de resultat, vartill de statens representanter,
som fått sig ålagt att debitera, uppbära och redovisa tullbevillDingen,
kommit, då de sökte att hänföra en till tullbeskattning
anmäld vara till dess position i gällande tulltaxa. Enskild man hade
härvid i tullbehandlingsattestens tillkomst ingen annan medverkan än
att en hans ägodel, som vore föremål för tullbeskattning, i och för
denna klassificerades och bestämdes till stycketal, vikt, rymd eller

372

TULLBEHANDLINGS ATTESTERNAS OFFENTLIGHET.

till värde. Men de genom tullpersonalen sålunda utrönta uppgifterna
för tullbeskattningen tjänade även ett annat, mindre väsentligt ändamål,
nämligen att utgöra handelsstatistikens primärmaterial. Emellertid
vore dessa uppgifter icke tillräckliga för de anspråk, som ställdes på
handelsstatistiken, varför vid angivningen till förtullning infordrades
vissa för statistiskt ändamål uteslutande avsedda uppgifter. Genom
förordningen den 28 november 1913 angående åstadkommande av
vissa statistiska uppgifter rörande utrikeshandeln och kungörelsen
samma dag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i tullstadgan hade
sålunda föreskrivits, att den i §§ 22 och 23 av tullstadgan omförmälda
angivningsinlaga även skulle inrymma för statistiskt ändamål
avsedda uppgifter rörande varas inköpsland och för vissa varor även
rörande värdet. Angivningsinlagan jämte motsvarande tullbehandlingsattest
insändes sedermera till tullstyrelsens statistiska avdelning,
där de gjordes till föremål för sådan bearbetning, som tjänade handelsstatistikens
syften. På sätt av en klagoskriften bilagd, av t. f.
byråchefen B. Silfverhielm utfärdad promemoria framginge, skulle för
statistiskt ändamål avsett varuvärde antecknas å tullbehandlingsattesten,
där även, enligt § 54 av tjänstgöringsreglementet för tullverket, uppgiften
om inköpslandet skulle intagas. Däri kunde tyckas ligga angivet,
att dessa uppgifter icke vore av den art, att 2 § 4 mom. 11
stycket tryckfrihetsförordningen kunde tillämpas på dem, eftersom de,
ehuru de icke tjänade något som helst tullbehandlingssyfte, skulle
upptagas på tullbehandlingsattesten. Hävdade man åter uppfattningen,
att de icke folie under offentlighetsprincipen, borde det väl hava varit
vederbörande angeläget att föreskriva deras icke- upptagande å attesten,
vars karaktär av offentlig handling icke tillförene varit bestridd. Att
åter överföra dessa för statistiskt ändamål å angivningsinlagan lämnade
uppgifter till attesten för att sedan på denna icke tillämpa, offentlighetsprincipen
syntes vara betänkligt. En dylik tillämpning av en
på den administrativa lagstiftningens väg tillkommen förordning måste
uppfattas som ett förgripande på den konstitutionella lagstiftningens
område och kunde i sin konsekvens medföra de mest överraskande
resultat.

Hjerner ställde sig tveksam angående lagligheten av tullkammarens
beslut, desto mera som han muntligen framhållit, att han icke hade
behov av de för statistiskt ändamål lämnade uppgifterna. Han påkallade
därför justitieombudsmannens uppmärksamhet härå, under anhållan
att justitieombudsmannen måtte pröva alla omständigheter,
som framhållits i saken, för att därefter, om Hjerners hemställan befunnes
välgrundad, vidtaga de åtgärder, som erfordrades, för att de
omstridda handlingarna bleve återvunna till offentligheten.

Ovannämnda promemoria, vilken jämte en avskrift av Hjerners ansökan
till tullkammaren och tullkammarens beslut fogats vid klagoskriften,
innefattade föreskrifter, som borde iakttagas, intill dess generaltullstyrelsen
hunnit meddela närmare bestämmelser med anledning av förordningen
den 28 november 1913 angående åstadkommande av vissa statistiska
uppgifter rörande utrikeshandeln samt kungörelsen samma dag om
ändrad lydelse av vissa paragrafer i tullstadgan. Promemorian innehåller

JUSTITIEOMBUDSMANNEN.

37:$

bland annat följande föreskrifter nämligen, att, om för statistiskt ändamål
avsett varuvärde uppgives och styrkes vid tullbehandlingen, detsamma
skall antecknas å tullbehandlingsattesten; att, om för statistiskt
ändamål avsett värde icke finnes angivet å inlagan och icke
heller styrkes vid tullbehandlingen, varuägaren skall avfordras förbindelse
enligt fastställt formulär att inom 8 dagar eller den längre
tid, tullförvaltningen kan finna skäligt bestämma, till tullkammaren
ingiva skriftlig uppgift å värdet enligt fastställt formulär; att den
särskilt lämnade värdeuppgiften eller — i de fall tiden för värdeuppgifts
lämnande förflutit, utan att sådan lämnats •— den skriftliga förbindelsen,
försedd med tullkammarens påskrift om underlåtenheten
att infria densamma, skall bifogas den angivningsinlaga, vartill den
hör; samt att, om tiden för avlämnande av särskild värdeuppgift icke
utgått, då redogörelsehandlingarna enligt § 164 i tjänstgöringsreglementet
skola insändas till generaltullstyrelsens revisionsbyrå, förbindelsen
skall kvarbliva hos tullkammaren för utbyte mot värdeuppgift, och
att, om värdeuppgift inom föreskriven tid lämnas, denna, men i annat
fall förbindelsen, av tullkammaren försedd med påskrift om underlåtenheten
att infria densamma, skall omedelbart efter den i förbindelsen
föreskrivna tidens utgång särskilt insändas till revisionsbyrån.

Uti infordrat yttrande över klagoskriften hava tullkammarens
föreståndare, tullförvaltaren C. F. Carlson och överkontrollören C. E.
Harling huvudsakligen anfört följande. De tullbehandlingsattester, av
vilka Hjerner begärt att få taga del, innehöllo delvis uppgifter, som
av namngivna enskilda personer och bolag lämnats uteslutande för
statistiskt ändamål. Vid prövningen av Hjerners begäran stodo Carlson
och Harling inför den situationen att antingen bifalla densamma
och därmed utsätta sig för den i 2 § 4 mom. 11 stycket tryckfrihetsförordningen
givna straffpåföljd för obehörigt yppande av statistiska
uppgifter eller ock avslå framställningen. De valde den senare utvägen,
enär de ansågo sig äga stöd för avslag i nyssnämnda 4 moments
första stycke, som medgåve rätt att vägra en var att å
expeditionslokal verkställa eller låta verkställa avskrifter av handlingar,
därest betydande hinder förelåge. Det hinder, som i förevarande fall
förelåg, var den omständigheten, att tullbehandlingsattesterna dels
innehölle uteslutande för statistiskt ändamål lämnade uppgifter, dels
ock vore var för sig förenade med en angivningsinlaga, som innehölle
statistiska uppgifter. Vid tullbehandling tillginge så, att varuägaren
till tullkammaren ingåve angivningsinlaga i 2 exemplar, vilken inlaga
i regel skulle innehålla för statistiskt ändamål avsedd uppgift å varans
värde, där sådan uppgift vore föreskriven; att, sedan tullkammaren
försett båda exemplaren med vissa föreskrivna anteckningar, det ena
exemplaret återlämnades till varuägaren, medan det andra kvarstannade
hos tullkammaren; att varuägaren därefter inställde sig i packhuset,
som i Stockholm vore skilt från tullkammaren, samt ingåve det återbekomna
exemplaret av inlagan; att tjänstemannen i packhuset å en
tullbehandlingsattest efter undersökning av varan antecknade såväl

374

TULLBEHANDLINGS ATTESTERNAS OFFENTLIGHET.

resultatet av denna undersökning som ock de uppgifter för statistiskt
ändamål, vilka varuägaren i vissa fall vore berättigad lämna; att
denna attest sedermera ingåves till tullkammaren, där tullavgiften
uträknades; samt att attesten därefter hopfästes med den hos tullkammaren
förvarade angivningsinlagan. Då av bestämmelserna i §§ 70
och 80 av tjänstgöringsreglementet för tullverket framginge, att varje
inlaga skulle fogas till den inlagan avseende tullbehandlingsattesten,
samt mängden av de attester, som dagligen inlämnades å tullkammaren
i Stockholm — dagligen cirka 600 — nödvändiggjorde, att
attester och inlagor dagligen sorterades, vore det i praktiken omöjligt
att för uppfyllande av en sådan begäran, som Hjerner framställt,
skilja inlagorna från attesterna, utan måste bifall till en dylik begäran
medföra, att både inlagor och attester utlämnades till avskrift. Vad
anginge Hjerners anmärkning, att han år 1913 och därförut fått
taga del av tullbehandlingsattesterna, förbisåge Hjerner, att med år
1914 i attesterna och de därvid fogade angivningsinlagorna inkommit
för statistiskt ändamål avsedda värdeuppgifter. Visserligen hade
attesterna. även därförut innehållit för statistiskt ändamål avsedda
värdeuppgifter, och måhända hade Carlson och Harling varit skyldiga
att redan förut tillse, att sagda uppgifter icke vore tillgängliga för
offentligheten, men de hade ansett sig böra avvakta införandet i
handlingarna av de uppgifter, för vilkas skyddande bestämmelsen i
11 stycket av 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen tillkommit, innan
de tillämpade denna bestämmelse. Tullbehandlingsattester och angivningsinlagor
bleve naturligtvis icke helt och hållet hemliga handlingar
därigenom, att statistiska uppgifter upptoges å desamma. Det
vore endast de i sagda handlingar förekommande statistiska uppgifterna,
som vore undandragna offentligheten. Övriga i handlingarna
förekommande uppgifter vore givetvis fortfarande tillgängliga för
offentligheten. Vore det praktiskt möjligt att med bevarande av föreskriven
sekretess åt de statistiska uppgifterna utlämna attesterna och
inlagorna till avskrift i de delar, som icke uteslutande avsåge statistiken,
skulle Carlson och Harling icke nekat bifall till Hjerners begäran.
Och att icke hela handlingen vore genom närvaron å densamma av
statistiska uppgifter undandragen offentligheten, framginge därav, att
en var givetvis ägde bekomma avskrift av attester i de delar, som
icke anginge statistiken.

Generaltullstyrelsen, som på begäran av justitieombudsmannen avgivit
utlåtande i ärendet, har däri anfört, hurusom styrelsen i likhet
med Carlson och Harling ansåge, att det av redovisningen samt den
inom styrelsen försiggående statistiska bearbetningen av angivningsinlagorna
och tullbehandlingsattesterna med nödvändighet betingade
förhållande, att angivningsinlaga sammanfogades med därtill hörande
attest, måste, även om de i angivningsinlagorna förekommande hemliga
statistiska uppgifterna icke infördes i attesterna, göra det praktiskt
omöjligt att medgiva utlämnande av attesterna till avskrift eller
för verkställande av utdrag. Den omständighet, att även attesterna
på grund av den utav Hjerner omförmälda promemoria kommit att

JUSTITIEOMBUDSMANNEN.

375

från och med ingången av år 1914 innehålla jämväl vissa för statistiskt
ändamål avgivna värdeuppgifter, som skulle hållas hemliga, syntes
därför icke vara av någon avgörande betydelse. Nu omförmälda förhållanden
måste, såvitt styrelsen kunde finna, beträffande inlagor och
attester anses utgöra sådant i tryckfrihetsförordningen omförmält
betydande hinder, som kunde föranleda, att handlingar icke utlämnades
till avskrivning. Däremot vore det klart, att var och en, således
även Hjerner, vore berättigad att mot vederbörlig lösen utbekomma
avskrifter av inlagor och attester i de delar, som icke skulle hemlighållas.
Den uppfattning, Hjerner syntes vilja göra gällande, eller att
tullbehandlingsattesterna undandragits offentligheten, torde därför få
anses felaktig.

Till bemötande av innehållet i Carlsons och Harlings yttrande har
Hjerner uti angivna påminnelser dels framhållit, att han icke haft för
avsikt att på något sätt utnyttja eller offentliggöra för statistiskt ändamål
lämnade uppgifter utan endast velat taga del av de genom tullverkets
försorg vid tullbehandlingen utrönta, å tullbehandlingsattesten
befintliga resultaten, dels i övrigt anmärkt bland annat, att det påtagligen
ej inginge i tullkammarens uppfattning, att vissa villkor kunde
föreskrivas för ett utlämnande av attesterna. Därigenom hade vid
Stockholms tullkammare, i motsats till vid landsortens, den situation
uppstått, att affärsvärlden icke kunnat utfå införseluppgifter för Stockholm
såsom förut. Sveriges industriförbund hade också med anledning
därav, att de importuppgifter, som vore behövliga för Sveriges
industri, förvägrats vederbörande, sett sig nödsakat att till tullstyrelsen
rikta en hemställan i sådant syfte, som framginge av en vid påminnelserna
fogad bilaga. Den uppkomna situationen hade sin orsak
dels däruti, att Carlson och Harling syntes hava förbisett, att lämnade
statistiska uppgifter kunde villkorligen utlämnas, dels att dylika
uppgifter sammanförts med förvaltningsuppgifter. För statistiskt ändamål
lämnade uppgifter kunde nämligen utlämnas blott de icke offentliggjordes
till sina enheter samt den eller de, som bearbetade materialet,
icke begagnade detta i obehöriga syften. Den, som bröte emot
förbehåll, varunder utlämnande skett, vore underkastad samma böter
som den, vilken obehörigen utlämnade uppgiften. Hjerner skulle sålunda
drabbas av omförmälda straffpåföljd, därest han funnes bryta
mot tullkammarens förbehåll vid delfåendet av de för officiell statistik
lämnade uppgifterna, och hade tullkammaren därför så mycket hellre,
om den velat visa tillmötesgående, kunnat tillhandahålla Hjerner
attesterna under erforderlig trygghet att ej själv löpa någon risk.

Medförde en förordning skyldighet för tullverket att mottaga vissa
uppgifter, som ansåges böra skyddas mot offentligheten, borde väl
dessa uppgifter icke få med tullverkets redogörelsehandlingar så sammanblandas,
att en grundlagsenlig rätt därigenom sattes ur verket.
Ty att den anvisade vägen med avskrifter mot lösen, praktiskt sett,
vore liktydig med ett absolut förbud, kunde väl näppeligen gendrivas,
då man besinnade, att för varje allsidig efterforskning, vare sig det
gällde varors rätta tullbeskattning eller deras kvantitativa införsel, det

376

TULLBEHANDLINGS ATTESTERNAS OFFENTLIGHET.

vore alldeles nödvändigt att äga tillgång till samtliga attester och
således avskrifter av alla dessa måste lösas. För att räkna med tullkammarens
siffror — 600 attester per dag — bleve kostnaden vid
tullkammaren i Stockholm 900 kronor dagligen eller cirka 270,000
kronor årligen. I sådant fall kunde knappast sägas, att attesterna
tillhörde offentligheten. Vad beträffade de betydande hinder, som
uppgivits ligga däri, att inlagan sammanfogats med attesten och denna
senare, utom sina huvudsakliga uppgifter för förvaltningsändamål,
även upptoge de statistiska uppgifterna, vore det tydligt, att, så snart
ett förbehåll kunde träffas i fråga om attesternas uppgifter, detta även
i tillämpliga delar gällde inlagans, och det bleve således av underordnad
betydelse, om inlaga och attest vore sammanfogade eller ej.
Vidare vore att märka, att förenandet av de bägge handlingarna icke,
såsom tullkammaren syntes vilja göra gällande, hade något stöd i de
åberopade §§ 70 och 80 av tjänstgöringsreglementet, utan berodde
anordningen snarare på gammal sedvänja, mot vilken vederbörande
icke kommit sig för att bryta i och med de inträffade nya förhållandena.
Enligt § 70 gällde blott, att inlaga och attest, som avsåge
samma gods, skulle erhålla samma ordningsnummer, varjämte detta
nummer skulle utsättas i journalen. Och § 80 stadgade, att inlagor
och attester skulle såsom verifikationer till inkommande journalen
biläggas denna i vederbörlig nummer- och ordningsföljd. Därmed
bleve det möjligt att särskilja dessa handlingar och sålunda hålla
inlagan med dess hemliga uppgifter skild från attesten. Skulle åter
ett sådant förenande vara så absolut nödvändigt, som man nu ville
förmena, . vore det ju påfallande egendomligt, att tjänstgöringsreglementet
ej kommit att inrymma en direkt föreskrift om det sätt (med
en knappnål), varpå dessa handlingar hopfogades, innan de tillsammans
inbundna översändes till tullstyrelsen. Att en dylik anordning
icke vore av någon betydelse för dessa handlingars granskning eller
statistiska bearbetning, framginge därav, att § 70 föreskreve samma
ordningsnummer för attesten som för däremot svarande inlaga. Men
även andra sätt öppnade möjligheter att till och med utan förbehåll
eller avgifter bevara tullbeskattningens resultat åt offentligheten. Jämlikt
§ 180 och § 54 punkt 5 i tjänstgöringsreglementet skulle i Stockholm
i förra fallet tullkammaren, i det senare packhusinspektionen
föra s. k. kopiejournal, resp. s. k. packhusjournal, vari attestens innehåll
skulle specifikt antecknas. Läte man nu — i likhet med uppgiften
om inköpslandet — icke de lämnade statistiska värdeuppgifterna
inflyta i dessa kopior, så kunde ju, utan att det kunde bliva tal om
något äventyrande av sekretessen för den lämnade statistiska värdeuppgiften,
vem som helst få del av de å attesten befintliga, genom
tullverkets försorg utrönta resultaten. Kopiejournalens uppgift läge
dock uppenbarligen inom tullbeskattningens och ej inom statistikens
område. Att denna väg ej hörde till de obeträdbara, visade det utlåtande,
som tullkammaren och packhusinspektionen i Stockholm avgivit
med anledning av Sveriges industriförbunds ovan omnämnda
klagoskrift. De åtgärder, som vederbörande föresloge i sistberörda
utlåtande, borde, enligt Hjerners förmenande, hava vidtagits redan i

JUSTITIEOMBUDSMANNEN.

37 7

och med utfärdandet av förut omförmälda promemoria. Framhållas
kunde, att § 257 i tjänstgöringsreglementet gåve tullstyrelsen rätten
att fastställa formulär för erforderliga blanketter, och såsom framgång6
av sagda promemoria hade vederbörande föredragande, jämlikt
§ 9 av instruktionen för generaltullstyrelsen, vidtagit vissa åtgärder
för den praktiska tillämpningen av förordningen om värdedeklaration
för statistiskt ändamål. För sådana fall, då värdeuppgift insändes
separat till tullstyrelsen, enär inlaga, attest och förbindelse redan
tidigare inlevererats, hade man själv funnit en utväg att tillgodogöra
sig de lämnade statistiska uppgifterna utan att desamma blivit upptagna
å attesten. Hindren för att åt offentligheten i dess vidsträcktaste
mening bevara attestens uppgifter vore således ej så betydande,
att de icke kunde övervinnas. Då det gällde att upprätthålla en i
grundlag föreskriven rätt, kunde man bliva nödgad taga till extra
ordinära åtgärder.

Det har sagts, att de statistiska värdeuppgifterna med nödvändighet
måste erhålla sin plats i angivningsinlagan och ofta i tullbehandlingsattesten,
samt att följderna av de statistiska uppgifternas,
närmast värdeuppgiftens, offentliggörande skulle komma att skada,
ja, att verka ruinerande, men på vad sätt, därom förmäldes intet.
Hjerner hade redan påvisat, att den ifrågavarande anordningen ej
vore nödvändig i vad attesten anginge, och att någon den allra ringaste
skada skulle följa av inköpslandets offentliggörande, kunde nog icke
påvisas, alldenstund uppgift därom under snart tio år enligt § 23 i
tullstadgan deklarerats på inlagan, utan att några menliga följder
veterligen uppstått. Därav följde, att ett betydande antal attester
säkerligen mer än 50 procent, då skyldigheten att deklarera det
statistiska värdet icke vore allmän utan omfattade cirka 1,330 av den
statistiska varuförteckningens 2,560 rubriker — skulle, utan att någon
skada därigenom uppstode, kunna liksom förr tillhöra offentligheten.
»De betydande hindren» vore strax avsevärt reducerade. Återstode
så uppgiften om inköpspriset. I gällande tulltaxa funnes föreskrift,
att tullen i visst fall skulle utgå efter varans värde, och detta torde
gälla ett hundratal taxerubriker. De värden, som varuägaren således
maste uppgiva för tullbeskattningen, tillhörde tydligen offentligheten,
men härav hade icke försports någon skada eller några ruinerande
verkningar för de köpmän, som handlade med sådana varor, ehuru
dessa värden kontrollerades på öret, medan de värden, som för statistiskt
ändamål lämnades på inlagan, icke vore underkastade kontroll
i fråga om riktigheten. Snarare kunde påvisas fall, där värdetullens
utbytande mot vikttull framkallat uttalanden för en återgång
till det förra systemet såsom beträffande maskingods. När vidare
uPPgiften om inköpspriset å en vara icke åtföljdes av varans kvalitetsbeteckning,
vilken kunde vara nog så skiftande, samt den, som toge
del av ett uppgivet inköpspris, icke hade tillgång till varan för en
okulär undersökning, så torde det nog vara varje objektiv bedömare
uppenbart, att talet om ruinerande skador innebure en icke så liten
överdrift. Olägenheter kunde kanske i en del fall uppstå därav, att
värdeuppgiften tillhörde offentligheten, men det ginge väl an att låta

378

TULLBEHANDLINGS ATTESTERA AS OFFENTLIGHET.

varje deklarationspliktig själv avgöra detta. Intet hindrade ju att
föreskriva och träffa anordning för att varje importör, som önskade
bevara en för statistiskt ändamål lämnad värdeuppgift mot offentliggörande,
hade att å blankett av fastställt formulär avlämna sådan
uppgift för att biläggas inlagan.

På grund av vad Hjerner sålunda och i övrigt anfört hemställde
han, att justitieombudsmannen måtte förklara, att han ägt laga befogenhet
att få del av tullbehandlingsattesterna och att tullkammaren
således saknat skäl för sin vägran, samt efter sakens beskaffenhet
vidtaga de åtgärder, som vore erforderliga, så att den i tryckfrihetsförordningen
uttalade, hittills tillämpade principen komme att upprätthållas
i samma utsträckning som förut.

Vid påminnelserna hade Hjerner fogat:

l:o) meddelande från Sveriges industriförbund, n:r 32, innehållande
bland annat en utav förbundet till generaltullstyrelsen den 10 februari
1914 avlåten skrivelse med hemställan, att, enär såväl näringslivets
krav på offentlighet i fråga om tullverkets handlingar som tryckfrihetsförordningens
föreskrift om hemlighållande av för statistiskt
ändamål lämnade uppgifter kunde tillgodoses genom införandet av
bestämmelser i tullverkets tjänstgöringsreglemente, som förhindrade
sammanförandet av för statistiskt ändamål lämnade uppgifter med
andra uppgifter, tullstyrelsen behagade vidtaga sådan åtgärd, att inga
andra uppgifter än de, som upptagits uteslutande för statistiskt ändamål,
komme att undanhållas offentligheten;

och 2:o) avskrift av ett av tullkammaren och packhusinspektionen
i Stockholm den 20 mars 1914 avgivet utlåtande över Sveriges industriförbunds
förenämnda framställning. I detta utlåtande framhålles,
hurusom bland uppgifter, som måste betecknas såsom avsedda uteslutande
för officiell statistik, i främsta rummet vore att nämna dels
sådana uppgifter om varas värde, som det enligt förordningen den
28 november 1913 angående åstadkommande av vissa statistiska uppgifter
rörande utrikeshandeln ålåge varuägare att avgiva, dels ock
uppgift angående inköps- eller avsändningsland. Såsom en uppgift,
lämnad uteslutande för officiell statistik, torde möjligen även böra
anses den i överensstämmelse med den statistiska varuförteckningen
verkställda uppdelningen av tulltaxans rubriker, i den mån den icke
anslöte sig till rubrikernas avfattning, vare sig en sådan uppdelning
vore baserad på varuägarens uppgift eller endast utgjorde resultatet
av en vid tullbehandlingen vidtagen undersökning. Dessa uppgifter
inflöte såväl — jämlikt § 54 punkt 5 av tjänstgöringsreglementet —
å tullbehandlingsattesterna och i packhusjournalerna eller kopiorna av
attesterna som ock i tullkammarens kopiejournaler. Betydelsen för
den enskilde av att sådana uppgifter skyddades för offentliggörande
läge för öppen dag och hade vid olika tillfällen med vederbörlig skärpa
framhållits av lagstiftarna. Efterkommandet av tryckfrihetsförordningens
föreskrifter i detta avseende genom en vägran att utlämna
sådana handlingar, vari statistiska uppgifter inginge, kunde emellertid
icke anses liktydigt med ett hemlighållande av dessa handlingar, enär

.HI 8 TI TIK O MBUDSMA N N K N .

37!)

givetvis vem som helst ägde ur desamma erhålla uppgifter, som icke
hade med det statistiska syftet: att skaffa. Påtagligen vore dock detta
icke tillfyllest för upprättande av sådana framställningar till belysande
av import och export, som kunde vara av intresse för den inhemska
industrien och handeln. Tullkammaren och packhusinspektionen anslöte
sig därför till ett framkommet förslag, att de uteslutande för
statistiskt ändamål avsedda uppgifterna intoges allenast i attesterna
och angivningsinlagorna men däremot icke i packhusjournalerna eller
i de kopior av attesterna, som skulle kvarstanna hos tullförvaltningarna,
eller i kopiejournalerna. Denna utväg syntes ägnad att i stort sett
tillfredsställa det önskemål, som kommit till uttryck i industriförbundets
skrivelse, utan att hemlighållandet av för offentligheten icke
avsedda uppgifter äventyrades. Intet hinder syntes möta för förslagets
praktiska genomförande, ehuruväl därför förutsattes viss ändring av
§ 54 i tjänstgöringsreglementet.

Hjerner har därefter ingivit avskrift av en ytterligare skrivelse från
industriförbundet till tullstyrelsen. Häri anmärkes till en början, hurusom
avsikten med förbundets föregående framställning varit, att svårigheter
icke skulle beredas näringslivet att erhålla för detsamma ofta betydelsefulla
förhandsupplysningar. Det vore uppenbart, att vissa uppgifter
saknade allt värde, därest de icke kunde erhållas, förrän de
utkomme i de officiella berättelserna, varjämte de uppgifter, som
publicerades i »Kommersiella Meddelanden», icke omfattade tillräckligt
antal rubriker eller vore specificerade efter inköpsländer. Man hade
därför hittills kunnat vända sig till tullverket för erhållande av särskilt
utarbetade statistiska upplysningar, omfattande bland annat
varuslag i enlighet med den statistiska varuförteckningen, kvantitetsuppgifter,
inköpsland m. m., allt uppgifter, vilka man, utan att det
ansetts strida mot tryckfrihetsförordningens bestämmelser, kunnat
erhålla genom att taga del av tullverkets handlingar, vilken åtgärd i
regel av praktiska skäl utförts genom tulltjänstemän. De åtgärder,
som i tullkammarens och packhusinspektionens utlåtande förordats,
syntes vara ett steg i riktning mot bevarandet av möjligheten att
vinna tillgång till erforderliga uppgifter, som icke vore av natur, att
de på grund av tryckfrihetsförordningens stadganden icke finge utlämnas.
Däremot kunde samma åtgärder icke sägas vara sådana, att
det önskemål, som industriförbundet i sin skrivelse åsyftat, därigenom
vore vunnet. Vad anginge frågan, om uppgifterna angående inköpsland
och uppdelningen efter varuförteckningen vore att hänföra till
sådana uppgifter, som lämnats uteslutande för officiell statistik, hyste
förbundet icke någon tvekan. Varken nyssnämnda uppdelning eller
uppgifterna om inkopslandet vore sådana uppgifter, som lagstiftaren
avsett att skydda mot utlämnande, och bestyrktes detta även av den
omständigheten, att de under en följd av år varit allmänt tillgängliga,
utan att veterligen något obehag därav försports eller någon funnit
anledning att åberopa tryckfrihetsförordningen som skydd mot deras
utlämnande. Beträffande särskilt uppdelningen i rubriker efter varuförteckningen
vore det statistiska rubriksnumret icke för officiell stati -

380

TULLBEHANDLIN GSATTESTERNAS OFFENTLIGHET.

stik lämnad uppgift. Med detta uttryck måste förstås och hade hittills
alltid förståtts av den uppgiftspliktige lämnad uppgift. Förbundet
hemställde, att ur packhus journaler och tullkamrarnas kopieattester
(respektive kopiejournaler) måtte utelämnas de för statistiskt ändamål
lämnade värdeuppgifterna, men att däremot hädanefter som hittills
sagda handlingar måtte upptaga den statistiska varuförteckningens
underrubriker.

Med skrivelse den 2 september 1914 överlämnade därefter justitieombudsmannen
samtliga då inkomna handlingar i ärendet till
generaltullstyrelsen med anhållan, att styrelsen måtte lämna tullförvaltaren
Carlson och överkontrollören Harling tillfälle att med anledning
av vad Hjerner i sina påminnelser an dragit avgiva förnyat yttrande
i ärendet samt därvid särskilt utreda, av vad anledning tullkammaren
i Stockholm icke ansett sig kunna under sådana förbehåll,
varom stadgades i 2 § 4 mom. 11 stycket tryckfrihetsförordningen,
tillhandahålla Hjerner ifrågakomna handlingar. Justitieombudsmannen
hemställde tillika, att styrelsen ville meddela upplysning, huruvida
Hjerners uppgift, att praxis hos tullkammaren i Stockholm i förevarande
hänseende vore en annan än vid landsortens tullkamrar, vore riktig,
och huruvida i sådan händelse någon olägenhet försports med anledning
av den friare lagtillämpning, som sålunda skulle hava gjort sig
gällande i landsorten, varjämte justitieombudsmannen anhöll, att,
därest styrelsen meddelat beslut i anledning av Sveriges industriförbunds
ifrågakomna skrivelse av den 10 februari 1914, styrelsen ville
om samma beslut meddela justitieombudsmannen underrättelse.

Generaltullstyrelsen har med anledning härav överlämnat förnyat
yttrande från tullförvaltaren Carlson och överkontrollören Harling;
och hava dessa häri anfört, att de trott det nyss omförmälda stadgandet
i tryckfrihetsförordningen böra tolkas så, att statistiska uppgifter
i regel vore undandragna offentligheten under fem år, men att
undantagsvis ett tidigare utlämnande Unge ske, nämligen såvida med
hänsyn bland annat till det ändamål, för vilket de statistiska uppgifterna
erfordrades, . och omständigheterna i övrigt trygghet kunde
antagas vara för handen, att utlämnandet icke komme att missbrukas
till skada för den, som avgivit uppgiften. Därest vederbörande myndighet
funne undantaget kunna tillämpas, hade, enligt Carlsons och
Harlings tolkning, myndigheten berättigats göra de förbehåll, som
kunde prövas erforderliga. Det ändamål, för vilket Hjerner påyrkat
utlämnande till honom av de attester, som funnos hos tullkammaren
den 10 januari 1914, hade han i sin skrivelse av samma dag angivit
sålunda, att han ur sagda handlingar ville göra de utdrag, han
kunde anse lämpligt. Därigenom måste han, enligt Carlsons och
Harlings förmenande, anses hava åt sig själv förbehållit rätten att
bestämma det ändamål, vartill han skulle använda de i attesterna
innehållna statistiska uppgifterna. Då Hjerner angivit ändamålet i
sådana allmänna ordalag, hade Carlson och Harling funnit, att trygghet
icke vore förhanden, att icke de statistiska uppgifterna kunde komma

JUSTITIEOMBUDSMANNEN.

•5 Hl

att missbrukas till skada för dem, som avgivit uppgifterna, och då
sålunda förutsättningen för undantagets tillämpning icke förelegat,
hade Carlson och Harling ansett sig icke heller hava anledning att
göra sådana förbehåll, som vederbörande myndighet vore berättigad
föreskriva, därest undantaget tillämpades. De hade sålunda icke förbisett,
att lämnade statistiska uppgifter kunde utlämnas villkorligt,
utan allenast funnit, att så icke kunde ske i förevarande fall. Beträffande
Hjerners påstående, att de statistiska uppgifternas offentliggörande
icke skulle vara i vidare mån till skada för dem, som avgivit
uPPgifternai så framginge av Stockholms handelskammares yttrande i
anledning av förslaget till ny tryckfrihetsordning, att sådan skada
uppstått och kunde uppstå därigenom att statistiska uppgifter, avseende
namngivna personer eller firmor, bragtes till offentligheten. I
detta sammanhang ville Carlson och Harling också framhålla, att, om
en importör begärde få taga del av en eller flera attester under uppgift,
att ändamålet vore att erhålla upplysning om tulltaxerubrik, förtullningsvärde
och andra uppgifter, som icke vore undandragna offentligheten,
samt trygghet för de i attesten förekommande statistiska
uPPgifterna kunde anses föreligga, Carlson och Harling säkerligen icke
skulle vägra importören del av de begärda attesterna.

Vad anginge frågan om inlagornas sammanfogande med attesterna,
måste en var med tullarbetet något så när förfaren person inse, huru
absolut nödvändigt det vore, att inlagorna fogades vid vederbörliga
attester. Ett annat förfaringssätt skulle nämligen leda till fullständig
oreda. Då § 70 i tjänstgöringsreglementet föreskreve, att attest och
motsvarande inlaga skulle hava samma ordningsnummer, hade där
givits ett uttryck för den åsikten, att dessa handlingar hörde ihop
och borde betraktas som eu enhet. Ett ordentligt revisionsarbete
och statistisk behandling av en attest kunde icke ske, utan att inlagan
samtidigt granskades och bearbetades. Och ett samtidigt sådant
arbete kunde icke ske med mindre inlaga och attest vore sammanbundna.

Det av Carlson och Harling åberopade yttrandet över förslaget
till ny tryckfrihetsordning var i utdrag fogat vid deras senast anförda
skrift samt innehöll, bland annat, att den omständigheten, att tullverkets
handlingar kunde vara vägledande för affärslivet, i stället för
att motivera bibehållande av offentligheten, just utgjorde skälet för
deras hemlighållande, då nämligen ett införskaffande av upplysningar
på denna väg icke kunde anses ägnat att befordra ett sunt affärsliv.
Ansåge sig verkligen den svenska industrien behöva anlita ett dylikt
medel för att lära känna avnämarnas förhållande till den utländska
marknaden, så torde nog en sådan fördel uppvägas därav, att möjligheten
till inträngande i den enskildes affärsangelägenheter samtidigt
stode den utländske konkurrenten till buds. Varken för industrien
eller för handeln kunde fördelarna av tullhandlingarnas obegränsade
offentlighet uppväga de olägenheter, som därmed vore förbundna.

Med förmälan att generaltullstyrelsen från samtliga •tullkamrar i
riket infordrat yttrande, dels huruvida från trafikanters eller eventuellt
tulltjänstemäns sida hos vederbörande tullkammare gjorts sådan fram -

382

T TILLBE HANDLINGS ATTESTERNAS OFFENTLIGHET.

ställning som Hjerners ifrågakomna framställning till tullkammaren i
Stockholm, dels ock, därest så varit förhållandet, huruvida framställningen
bifallits av tullkammaren eller icke, samt, i förra fallet, huruvida
därvid gjorts förbehåll, varom i 2 § 4 mom. 11 stycket tryckfrihetsförordningen
förmäldes, samt huruvida någon olägenhet av det
sålunda lämnade tillståndet försports, har styrelsen vidare till justistieombudsmannen
inkommit med dylikt yttrande från 55 tullkamrar.
Av dessa upplysa 26, att ingen framställning i det nämnda hänseendet
förekommit, varvid dock i några fall angives, att svaret avser
allenast sista året eller de senaste åren. En tullkammare har tillämpat
författningen angående statistiska uppgifter på samma sätt som tullkammaren
i Stockholm och meddelar, att klagomål däröver icke försports,
men att däremot två gånger inträffat, att trafikant klagat över
att tullattester varit för lätt tillgängliga för obehörig person. En
annan tullkammare omnämner, att trafikanter vid några tillfällen
begärt få taga del av tullbehandlingsattester, men att tillstånd därtill
vägrats, alldenstund ett utlämnande av attesterna skulle kunna föranleda
missbruk. I några tullkamrar har det tillåtits trafikanter att
taga del av tullbehandlingsattester, som angått av dem själva importerat
gods. Att tulltjänstemän — utom i tjänsten — tagit del av
tullbehandlingsattester för att sedan i en eller annan form meddela
utomstående vissa uppgifter, har förekommit i över 20 tullkamrar.
Härvid har än varit fråga om att tillhandahålla ortstidningar eller
främmande konsulat på platsen uppgifter om importen, än att utgiva
importlistor, än att lämna uppgift om importen av allenast viss vara,
och meddelas beträffande ett fall av sistnämnda beskaffenhet, att,
sedan en importör begärt uppgift om ej mindre den sammanlagda
vikt av visst varuslag, som under året införts, än även huru mycket
därav belöpt på varje särskild importör, den begärda uppgiften väl
lämnats men först efter det alla importörer inom branschen på förfrågan
förklarat sig icke hava något att däremot invända. I ytterligare
några fall har det förekommit, att utomstående fått taga del
av ifrågavarande handlingar. I tre av dessa fall har det gällt erhållande
av uppgifter för hamnuppbörden, på en plats har under år
1914 en trafikant fått taga del av kopierade tullbehandlingsattester
för år 1913 för utrönande av importen av viss vara. Endast från en
tullkammare, där trafikanter synas hava fått taga del av tullbehandlingsattester,
föreligger ej särskild uppgift om de omständigheter, under
vilka detta förekommit, men det uppgives, att framställning i sådant
syfte endast någon enstaka gång gjorts av trafikanter. Då tillstånd
lämnats vare sig tulltjänstemän eller utomstående att taga del av
tullbehandlingsattester, synes i regel förbehåll hava gjorts i syfte att
förebygga missbruk. Samtliga tullkamrar, där sådant tillstånd givits
eller där tulltjänstemän utan särskilt medgivande tillhandahållit vissa
uppgifter, vitsorda, att härigenom icke uppkommit någon olägenhet.

Vid överlämnandet av det infordrade yttrandet från tullförvaltaren
Carlson och överkontrollören Harling samt av tullkamrarnas yttranden
meddelade generaltullstyrelsen tillika, att styrelsen i avvaktan på ut -

.11: HT ITI KOM Ii ItDKJI A X N K N .

383

gången av nu förevarande ärende ännu icke fattat beslut i anledning
av Sveriges industriförbunds skrivelse av den 10 februari 1914.

Hjerner har därefter inkommit med ytterligare påminnelser. 1
dessa har han anmärkt, att tullkammaren såsom skäl för sin vägran
att tillhandahålla honom tullbehandlingsattesterna anfört i beslutet
över hans framställning, att statistiska uppgifter ej kunde utlämnas,
samt i sitt första yttrande i ärendet, att sådana betydande hinder
förelåge, att ett utlämnande ej kunde ske, och i det sista yttrandet,
att trygghet icke varit för handen, att icke de statistiska uppgifterna
kunde komma att missbrukas. För visso hade det varit tullkammaren
väl bekant, för vilket ändamål Hjerner önskat fä del av attesterna.
Tullkammaren hade haft kunskap därom i ett tiotal år, och Hjerner
hade dagarna före den 10 januari 1914 muntligen för tullförvaltaren
Carlson framhållit, att han icke hade behov av de för statistiskt
ändamål lämnade uppgifterna, en försäkran, varav tullkammaren ytterligare
fått del vid remissen av Hjerners första skrift i detta ärende.
Dessutom hade Hjerner med sin anhållan av den 10 januari stått som
lånsökande och tullkammaren som långivare, och som bekant vore
det långivaren, som uppställde villkoren, och ej tvärtom.

Hjerner hade allt ifrån början omfattat åsikten, att tullkammaren
förfarit olagligt, och häri hade Hjerner styrkts av de från rikets tullkamrar
infordrade förklaringarna. Han hade dock antagit, att tullkammarens
handlingssätt berott på ett förbiseende. Men då tullkammaren
nu bestrede, att något förbiseende från dess sida förelåge,
ifrågasatte Hjerner, om ej tullkammaren härutinnan gent emot honom
handlat uppsåtligen. I sitt sista yttrande i ärendet konstaterade tullkammaren,
att det vore praktiskt möjligt att utlämna tullbehandlingsattesterna.
Detta oaktat ville tullkammaren ännu icke utlämna dem
till Hjerner. Därigenom att han ej erhållit det medgivande, som han
lojalt ansett sig böra inhämta för att utarbeta sammanställningar
över importen till Stockholm, vilka intet hade att skaffa med de
lämnade statistiska uppgifterna, hade Hjerner i likhet med mer än
ett tiotal andra tjänstemän vid tullförvaltningen i Stockholm lidit
ekonomisk skada. Dennas storlek vore åter beroende på tidpunkten
för erhållandet av det sökta medgivandet och av det intresse, som
dessa förhandsupplysningar då kunnat hava för handeln och industrien.
Förhandsupplysningar om en införd vara hade sitt främsta intresse
däruti, att de kunde tillhandahållas betydligt tidigare än den officiella
statistiken. För en förfluten tid kunde de således ej nu hava samma
värde eller betinga samma ersättning. Tjänstemän vid tullförvaltningen
i Stockholm, vilka i likhet med Hjerner i större eller mindre
grad frånhänts en inkomst, kunde säkerligen ej påräkna att återtaga
denna inkomst genom ett nu eventuellt tillkommet medgivande och
detta så mycket mindre, som tjänstemän å tullstyrelsens statistiska
avdelning varit oförhindrade lämna sådana förhandsupplysningar över
det utländska handelsutbytet. Härigenom hade uppenbarligen tjänstemännen
vid tullförvaltningen lidit skada, medan de andra gynnats.
Det kunde dessutom ej vara lämpligt, att de, som hade behov av

384

TULLBEHANDLINGS ATTESTERNAS OFFENTLIGHET.

dessa förhandsupplysningar, tvingades att vara hänvisade till en eller
några få tjänstemän och dessas prissättningar härav. Ägde ej alla
tjänstemän inom verket rätt att mottaga eller utföra sådana uppdrag,
kunde ju prisen därpå oskäligen uppskruvas.

Ifrån att icke hava velat giva vare sig tull tjänstemän eller importörer
del av attesterna annat än mot lösen och stämpel, funne
tullkammaren i Stockholm numera, att till och med importörer i vissa
fall kunde få taga del av attesterna med deras för två skilda ändamål
sammanblandade uppgifter. Tullkamrarna i landsorten åter hade
nästan undantagslöst intagit en motsatt ståndpunkt och förvägrat
importörer denna rätt men däremot tillåtit tulltjänstemän lämna
vissa tillåtna utdrag ur handlingarna. Denna senare uppfattning syntes
hava mycket större skäl för sig, ty det stode ju ej i mänsklig makt
att rannsaka hjärtan och njurar och veta, huru en affärsman komme
att begagna sig av en sekret uppgift rörande handeln. En tulltjänsteman
däremot vore av sin tjänsteplikt förhindrad missbruka den sekreta
uppgiften i annans intresse, och, då han enligt § 3 i förordningen
angående utvidgad näringsfrihet icke finge idka handelsrörelse, kunde
det ej heller ske i eget intresse. Tullkammaren hävdade vidare, huru
nödvändigt det vore, att inlagor och attester sammanfogades med
varandra, och huru varje med tullarbetet något så när förtrogen person
och samtliga andra med granskningsarbete förtrogna tulltjänstemän
insåge den absoluta nödvändigheten av en sådan anordning. Tjänstgöringsreglementet
gåve emellertid icke tullkammaren stöd för dess
påståenden. Den nuvarande anordningen vore träffad mer till tjänstemännens
bekvämlighet och granskningsarbetets snabba slutförande
än såsom en absolut nödvändighet. Ohållbarheten i talet om betydande
hinder framginge av de tullräkenskapshandlingar, som berörts
i ärendet, och av vilka ett exemplar bifogades av Hjerner. Härvid
funnes, huru en av konung och riksdag given medborgerlig rättighet
kringskures därigenom, att för statistiskt ändamål lämnade sekreta
uppgifter sammanfördes med förvaltningsuppgifter.

När statsmakterna efter mycken tvekan beslöte sig för en inskränkning
i en allmän medborgerlig rättighet, och när de, för att göra verkningarna
härav så lindriga som möjligt, anvisade utväg åt den, som
drabbades härav, att fortfarande kunna få i och för sig berättigade
upplysningar genom fullt opartiska personer, nämligen statens tjänstemän,
kunde det ej tillkomma en ämbetsmyndighet att utan laga skäl
göra inskränkningar utöver dem, som tillkommit i grundlagsenlig
ordning.

Som stöd för den proposition till 1908 års riksdag, vilken föranledde
upptagandet i tryckfrihetsförordningen av förbud mot offentliggörandet
av vissa för officiell statistik lämnade uppgifter, åberopas i
det vid propositionen fogade utdrag av statsrådsprotokollet en framställning
av 1905 års statistiska kommitté. I denna framställning
erinras om det av samhällsutvecklingen betingade behovet för statsmakterna
av tillförlitliga upplysningar om ekonomiska och sociala
förhållanden av olika slag, vilket behov åter lett till en betj-dande

JUSTITIEOMBUDSMANNEN.

385

utvidgning av enskildas deklarationsplikt. Kommittén framhåller vidare,
hurusom de upplysningar av ofta mycket intim art, som måste avgivas
av vederbörande själva, aldrig kunde väntas bliva så fullständiga
som önskligt vore eller ens fullt sanningsenliga, därest de ej
vore skyddade mot offentliggörande. Eftersom de statistiska ämbetsverken
offentliggjorde resultaten av sina undersökningar, skulle en
ändring, varigenom skydd i sagda hänseende bereddes dylika uppgifter,
långt ifrån att minska det kunskapsmaterial, som ställdes till
den stora allmänhetens förfogande, alltså tvärtom medföra, att ett
större och pålitligare material bragtes till allmänhetens kännedom.

Givet vore emellertid, att det undantag från tryckfrihetsförordningens
allmänna princip, som enligt kommitténs mening måste införas,
borde göras så begränsat som lämpligen kunde ske. Det skydd,
som ett av kommittén uppgjort förslag till ändring av 2 § 4 mom.
tryckfrihetsförordningen skulle bereda, omfattade endast sådana uppgifter,
som lämnades för statistiskt ändamål, medan uppgifter för
förvaltningsändamål, även om de gjordes till föremål för statistisk
bearbetning, skulle behålla sin ställning såsom allmänt tillgängliga.
Emellertid måste bestämmelsen om hemlighållandet begränsas i flera
hänseenden. Först erfordrades en tidsbegränsning, i vilket hänseende
kommittén ansåg en begränsning till fem år från uppgiftens datum
vara tillfyllestgörande. Men det vore ej heller lämpligt, om alla utom
vederbörande statistiska ämbetsverks tjänstemän skulle vara utestängda
från tillträde till uppgifterna under en hel femårsperiod. Förbudet
borde ej gälla alla personer utan undantag. För grundliga ekonomiska
och sociala studier, vare sig de skedde i direkt praktiskt syfte eller
för rent vetenskapliga ändamål, vore det ofta nödvändigt att gå längre
än till de klumpsiffror, som den publicerade statistiken meddelade.
Kommittén hade funnit sig böra stanna vid det förslag, att alla för
officiell statistik lämnade uppgifter skulle vara konfidentiella under
den nämnda tidrymden, ^sä vitt deras utlämnande kunde lända till
skada för den, som uppgiften avsåge, men också endast i detta fall.
Avgörandet av frågan, när detta förhållande inträdde, torde åter böra
förläggas hos vederbörande ämbetsverk. Var och en, som vore missnöjd
med avgörandet, hade då givetvis rätt att göra anmälan hos vederbörlig
myndighet lika väl i det fall, att ett ämbetsverk utlämnat uppgifter,
som bort hemlighållas, som i det fall, att tillgång vägrats till
uppgifter, som bort vara tillgängliga. Om uppgifterna icke skulle komma
att undandragas forskningen, måste det i vad fall som helst tillkomma
vederbörande ämbetsverk att avgöra, huruvida den person, som begärde
del av uppgifter, önskade dem för berättigade syften. Av kommitténs
förslag följde, att det avgörande för frågan om offentlighet
eller icke bleve ej själva uppgifternas karaktär utan den verkan, som
kunde antagas följa av uppgifternas utlämnande. Den myndighet,
som hade att bestämma i saken, vore då oförhindrad att under nödig
kontroll utlämna vissa uppgifter till personer, som gjort sig kända
eller kunde legitimera sig såsom opartiska forskare, men neka att
lämna samma uppgifter i fall, då ingen säkerhet mot missbruk förefunnes.
Hemlighållandet begränsades slutligen ytterligare därigenom,

386 T TILLBE HANDLINGS ATTESTERNAS OFFENTLIGHET.

att genom det föreslagna tillägget icke hela innehållet av en handling
behövde undandragas offentligheten utan endast sådana uppgifter
i handlingarna, som ej lämpade sig för utlämnande. Därigenom möjliggjordes,
att transumt kunde lämnas av handlingar, som icke Ange
göras tillgängliga i sin helhet.

Vid föredragningen i statsrådet av kommitténs omförmälda framställning
yttrade föredragande departementschefen, att han på de av
kommittén anförda skäl funne ett tillägg till tryckfrihetsförordningen
i den av kommittén angivna riktning vara av behovet påkallat. Efter
vad departementschefen inhämtat skulle kommitténs dåmera slutbehandlade
förslag rörande handelsstatistiken innehålla, bland annat, att
det sätt, som dittills använts för beräknande av exportens och importens
värde, nämligen med s. k. enhetsvärden, skulle upphöra att tillämpas.
I stället skulle exportören och importören åläggas att deklarera värdet
av varje varukvantitet, som ut- eller infördes. Tydligen vore emellertid
denna anordning genomförbar endast såvitt värdedeklarationerna bleve
skyddade mot obehörigt offentliggörande, då givetvis det pris, som en
viss vara betingade, kunde för den enskilde exportören eller importören
utgöra en viktig affärshemlighet. Därest den föreslagna ändringen i
tryckfrihetsförordningen icke skulle vinna bifall, syntes sålunda kommitténs
förslag till ordnande av handelsstatistiken icke kunna genomföras.

Kungl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse av 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen,
vilket endast med några smärre jämkningar av
övervägande formell natur överensstämde med det av kommittén avgivna,
undergick i sin ordning vid propositionens behandling i konstitutionsutskottet
vissa jämkningar bland annat i syfte att det av ordalagen
skulle framgå, att den myndighet, på vilken det ankomme att
pröva framställning om handlings utlämnande, ägde vid utlämnandet
uppställa förbehåll. Utskottets förslag antogs av riksdagen och promulgerades
sedermera såsom grundlag.

Det stycke i 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen, för vars tillkomst
sålunda redogjorts, innehåller vissa bestämmelser av beskaffenhet
att hänföra sig till de myndigheter eller tjänstemän, vilka hava att
taga befattning med sådana för officiell statistik lämnade uppgifter,
som skola vara undandragna offentligheten, nämligen bestämmelserna
om utlämnande av dylik uppgift förrän fem år från uppgiftens datum
förflutit, om uppställande av förbehåll vid sådant utlämnande och om
ansvar för obehörigt utlämnande av uppgift. Däremot beröres varken
i sagda lagrum eller i förarbetena till detsamma frågan, i vilken utsträckning
tjänstemän hos ämbetsverk, som har att mottaga uppgifter
av ifrågavarande slag, äga rätt att taga del av uppgifterna. Denna
fråga, vilken givetvis kan uppkastas endast beträffande tjänstemän,
som icke hava att verkställa den statistiska bearbetningen av uppgifterna,
har en särskild betydelse för det fall, att uppgifterna före
sagda bearbetning måste passera flera händer, såsom åtminstone i
regel torde vara händelsen med de uppgifter, som för statistiskt ändamål
lämnas i sammanhang med tullbehandlingen. Tullkammarens
i Stockholm ståndpunkt till denna fråga synes vara den, att en tull -

JUSTITIEOMBUDSMANNEN.

387

tjänsteman, vilken mottagit dylika uppgifter men efter att hava ägnat
uppgifterna den behandling, som på honom ankommer, överlämnat
dem till annan tjänsteman, sedermera icke har bättre rätt än utomstående
att taga del av samma uppgifter. Vore tryckfrihetsförordningens
förbud mot uppgifternas utlämnande ovillkorligt, skulle väl ur rent
teoretisk synpunkt knappast något vara att erinra mot en sådan uppfattning,
även om man icke kunde undgå att finna det tämligen ändamålslöst,
att uppgifterna undanhölles personer, som förut haft icke
blott tillfälle utan även skyldighet att taga del av dem. Frågan
ställer sig helt annorlunda vid det förhållande, att det ifrågavarande
lagrummet medgiver ett tidigare utlämnande under förutsättning, att
med hänsyn till uppgifts natur eller det ändamål, för vilket den
åstundas, och omständigheterna i övrigt trygghet kan antagas vara för
handen, att utlämnandet icke kommer att missbrukas till skada för
den, som avgivit uppgiften eller eljest däri avses. Då härtill kommer,
att vid medgivandet av förtida utlämnande av konfidentiellt lämnad
uppgift tillika kunna göras de förbehåll, som må prövas erforderliga,
samt ett brytande mot sålunda gjort förbehåll är belagt med straff,
vill det synas, som borde en myndighet i regel medgiva underlydande
tjänstemän att taga del av sådana för officiell statistik lämnade
uppgifter, som eljest icke få utlämnas. Beträffande de framställningar
i antydda syfte, som kunna göras av tjänstemän vid lokal
tullförvaltning, torde så mycket mindre anledning till avslag föreligga,
•, som dylika tjänstemän — utom det att de som oftast haft att i och

för tjänsten taga befattning med en större eller mindre del av de hos
förvaltningen förvarade uppgifterna — därjämte, på sätt Hjerner i
ärendet påpekat, icke kunna utnyttja dem i eget intresse.

Av de till sin avfattning något skiftande skäl, som tullförvaltaren
Carlson och överkontrollören Harling anfört för sitt avslag å Hjerners
i ärendet ifrågakomna ansökan, framgår, att de fäst huvudsakligt av*
seende vid den omständigheten, att Hjerner, då han begärde del av

de hos tullkammaren den 10 januari 1914 befintliga tullbehandlingsattesterna,
förmält sig vilja ur attesterna göra de utdrag, han kunde
finna lämpligt. Enligt vad Hjerner i ärendet härstädes uppgivit samt
Carlson och Harling lämnat obestritt, hade emellertid Hjerner tillika
muntligen förklarat, att han icke hade behov av de för statistiskt
ändamål lämnade uppgifterna. Om Carlson och Harling icke, med
hänsyn till vad Hjerner i nämnda hänseende förklarat och vad de
för övrigt måste antagas hava haft sig bekant rörande ändamålet med
Hjerners framställning, funnit tillräckliga garantier mot missbruk föreligga,
hade de rimligtvis bort bifalla hans framställning med det uttryckliga
förbehåll i fråga om de statistiska uppgifterna, som de funnit
erforderligt, Hjerner därefter obetaget att avgöra, huruvida han borde
begagna sig av ett på sådant sätt begränsat medgivande eller icke.
För ett rent avslag å Hjerners ansökan kan avfattningen av densamma
icke skäligen anses i och för sig utgöra tillräcklig grund.

Av vad Hjerner i ärendet anfört framgår, att ett tillstånd att
taga del av de tullbehandlingsattester, som den 10 januari 1914 funnos
förvarade hos tullkammaren i Stockholm, icke numera har något egent -

388

T ULLBE HANDLINGS ATTESTERNAS OFFENTLIGHET.

ligt värde för Hjerner. Vidare och då utredningen i ärendet givit
vid handen, att vid ett stort antal tullkamrar i landsorten tulltjänstemän
fått taga del av tullbehandlingsattester för att publicera vissa
sammanställningar av deras innehåll utan att någon olägenhet därav
försports, torde det kunna förväntas, att den vid tullkammaren i
Stockholm uti ifrågavarande avseende förut tillämpade praxis varder
ändrad, så att enahanda rätt jämväl därstädes kommer tulltjänstemännen
till del. Vid dessa förhållanden har jag, ehuru sistnämnda
tullkammare enligt min mening icke anfört giltiga skäl för sitt avslag
å Hjerners förevarande framställning, dock icke ansett mig böra mot
tullkammarens föreståndare vidtaga någon åtgärd.

Frågan om tullbehandlingsattesters offentlighet berör emellertid
intressen av sådan vikt, att den torde förtjäna en lösning av allmängiltig
innebörd. Såväl Hjerners inlagor i ärendet som de utav honom
åberopade framställningar från Sveriges industriförbund utmärka, att
det är av stor betydelse, att statistiska förhandsupplysningar om vid
tullbehandling framkomna resultat kunna tillhandahållas näringslivets
målsmän. För erhållande av sådana upplysningar har det varit en
bekväm väg att anlita tjänstemän vid de lokala tullförvaltningarna,
men givetvis kunna även utom tullverket stående personer göra anspråk
på att för inhämtande av upplysningar i nämnda eller annat
hänseende få del av tullbehandlingsattester. I sistberörda fall —
liksom även i händelse den omständigheten, att för statistiskt ändamål
lämnade uppgifter sammanförts med uppgifter, som angå tullbehandlingen,
skulle anses utgöra hinder för tullbehandlingsattesternas
utlämnande till tulltjänstemän — uppkommer spörsmålet, huruvida
de nuvarande anordningarna för insamlande av statistiska uppgifter
vid tullbehandlingen stå i full överensstämmelse med grunderna i
tryckfrihetsförordningen angående allmänna handlingars offentlighet.

Det skydd mot offentliggörande, som i tryckfrihetsförordningen
beretts uppgifter, lämnade för officiell statistik, avser enligt vad förordningen
den 28 november 1913 angående åstadkommande av vissa
statistiska uppgifter rörande utrikes handeln och kungörelsen samma
dag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i tullstadgan utvisa uppgifter
om värde och inköps-(avsändnings-)land, men torde endast gälla,
såvitt dessa uppgifter meddelats uteslutande för statistiskt ändamål,
och sålunda icke uppgifter, som i dessa hänseenden lämnats för tullbehandling.
Uppgift om inköps-(avsändnings-)land skall lämnas i angivningsinlagan,
och synes såsom det normala gälla, att uppgift om
värde likaledes meddelas i angivningsinlagan, men i fall, då för statistiskt
ändamål avsedd värdeuppgift styrkes vid tullbehandlingen,
antecknas värdet å tullbehandlingsattesten, där även anteckning om
inköpsland skall införas. Det förhållande, att tullbehandlingsattesten
sålunda kommer att innehålla för statistiskt ändamål lämnade uppgifter,
samt att attesten av praktiska skäl anses böra sammanfogas
med angivningsinlagan, som innehåller statistiska uppgifter, har av
tullkammaren i Stockholm anförts såsom ett så betydande hinder mot
attesternas utlämnande, att tullkammaren ägde vägra en var att å
expeditionslokalen avskriva eller låta avskriva desamma. Generaltull -

JUSTITIEOMBUDSMANNEN.

38‘J

styrelsen har väl ansett den omständigheten, att även tullbehandlingsattesterna
kommit att innehålla vissa uppgifter, vilka skola hållas
hemliga, icke vara av någon avgörande betydelse men däremot funnit
angivningsinlagans sammanförande med därtill hörande attest, vilket
sammanförande enligt styrelsens yttrande är med nödvändighet betingat
av redovisningen samt den inom styrelsen försiggående officiella
statistiska bearbetningen av inlagor och attester, göra det praktiskt
omöjligt att medgiva utlämnande av tullbehandlingsattesterna till avskrift
eller för verkställande av utdrag.

Vad angår tryckfrihetsförordningens föreskrift, att var och en
skall äga fri tillgång att i alla arkiv få på stället avskriva eller avskriva
låta alla slags handlingar i vad ämne som helst eller, om därvid
betydande hinder äro, utbekomma dem i bevittnad avskrift mot vederbörlig
lösen, lärer det få antagas, att den stadgade inskränkningen i
rätten att taga del av allmänna handlingar varit avsedd att gälla
allenast i händelse hinder möter att låta avskrivandet äga rum i
vederbörande arkivlokal. Stadgandet synes dock kunna tillämpas även
för sådana fall, då handling, av vilken en var äger taga del, är
oskiljaktigt förenad med handling av hemlig beskaffenhet eller då
samma handling innehåller såväl offentliga som hemliga uppgifter.
Kesultatet av ett dylikt sammanförande måste givetvis bliva det, att
uppgifter, som till sin natur äro offentliga, komma att undandragas
offentligheten.

Ett sammanförande av uppgifter, av vilka somliga böra vara tillgängliga
för vem som helst, andra däremot måste hållas hemliga, kan
understundom vara så gott som nödvändigt. Med hänsyn till tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om allmänhetens rätt att taga del
av handlingar hos ämbetsverk och myndigheter är emellertid uppenbart,
att ett sådant sammanförande icke bör äga rum utan tvingande
skäl. Huru i detta avseende förhåller sig med å ena sidan de förvaltningsuppgifter,
som tullbehandlingsattesterna innehålla, samt å
den andra de uppgifter för officiell statistik, som lämnas i samband
med tullbehandlingen, därom synes med fog kunna göras gällande en
annan mening än den, som kommit till uttryck i generaltullstyrelsens
nyss anförda yttrande. Till undanröjande av de olägenheter, som äro
förbundna med det nu tillämpade systemet, har föreslagits, att de
uteslutande för statistiskt ändamål avsedda uppgifterna skulle intagas
allenast i angivningsinlagor och attester men däremot icke i packhusjournalerna
eller i de kopior av attesterna, som skola kvarstanna hos
tullförvaltningarna, eller i kopiejournalerna. Av utredningen i ärendet
framgår ej, huruvida uppgifterna rörande tullbehandlingen skulle bliva
tillgängliga för allmänheten lika tidigt, om de skulle hämtas från
journaler och kopior, som om de finge hämtas omedelbart från tullbehandlingsattesterna.
Hjerner har i ärendet föreslagit en annan utväg,
nämligen att de för statistiskt ändamål avsedda uppgifterna skulle
lämnas å särskild blankett och sålunda icke inflyta i vare sig angivningsinlaga
eller tullbehandlingsattest. Därest en sådan anordning
är genomförbar — och härvid torde böra komma i betraktande, att
den särskilda uppgiften väl icke skulle behöva sammanfogas med

390

TULLBEHANDLINGS ATTESTERNAS OFFENTLIGHET.

angivningsinlagan och attesten förrän vid den statistiska bearbetningen
hos generaltullstyrelsen — synes den äga avgjort företräde framför
den först anförda, då den nämligen skulle göra det möjligt att låta
själva originaluppgifterna komma under allmänhetens ögon. Även
andra utvägar kunna måhända ifrågakomma, men i varje händelse
torde det vara angeläget, att sådan anstalt träffas, att icke allmänheten
beträffande tullbehandlingsattesternas innehåll berövas sin grundlagsenliga
rätt att taga del av offentliga handlingar.

Enligt § 22 av den för riksdagens justitieombudsman gällande
instruktion åligger det justitieombudsmannen att med synnerlig uppmärksamhet
och nit iakttaga vad till skyddande av tryckfriheten
stadgats. I anledning härav samt med stöd av § 19 i samma instruktion
har jag ansett mig böra för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovanberörda
förhållanden till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må
finna saken förtjäna.

Underdånigst
AXEL ÖSTERGREN.

St. Centerwall.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 30 mars 1915.

2. Utlåtande av generaltullstyrelsen.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 30 mars 1915 har Eders Kungl. Maj:t
anbefallt generaltullstyrelsen att avgiva underdånigt utlåtande över
en samma dag från riksdagens justitieombudsman inkommen underdånig
skrivelse angående åtgärder i syfte att icke tullbehandlingsattest
förlorade sin egenskap av offentlig handling genom anbringande därå
eller därvid av uppgifter, avsedda för officiell statistik.

I nämnda skrivelse redogöres utförligt för ett hos justitieombudsmannen
handlagt ärende i anledning av kammar skri varen, nuvarande
t. f. revisorn å extra stat K. E. A. Hjerners klagan däröver, att föreståndarne
för tullkammaren i Stockholm, tullförvaltaren C. F. Carlson
och överkontrollören C. E. Harling, under åberopande av 11 stycket
i 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen förklarat sig icke kunna bifalla
Hjerners den 10 januari 1914 framställda anhållan att få del
av de hos tullkammaren sistnämnda dag befintliga tullbehandlingsattester
för att därur göra de utdrag, som han kunde finna lämpligt.

Av utredningen i nämnda ärende framgår, att tullkammarens
bemälda föreståndare till stöd för sin överklagade åtgärd anfört, bland
annat, att hindret för handlingarnas utlämnande varit den omständigheten,
att tullbehandlingsattesterna dels innehölle uteslutande för
statistiskt ändamål lämnade uppgifter, dels ock vore var för sig före -

GENERALTULLSTYRELSEN.

HD]

nade med en angivningsinlaga, som innehölle statistiska uppgifter,
vilka uppgifter enligt åberopade författningsrum icke finge utlämnas.
Häremot hade Hjerner i avgivna påminnelser anfört, att syftet med
hans hos tullkammaren gjorda anhållan hade varit att med ledning
av tullhandlingsattesterna till handelns och industriens tjänst utarbeta
sammanställningar över importen till Stockholm, vilka intet hade att
skaffa med de lämnade statistiska uppgifterna.

För egen del har justitieombudsmannen i anledning av Hjerners
klagan anfört bland annat följande:

»Av vad Hjerner i ärendet anfört framgår, att ett tillstånd att
taga del av de tullbehandlingsattester, som den 10 januari 1914
funnos förvarade hos tullkammaren i Stockholm, icke numera har
något egentligt värde för Hjerner. Vidare och då utredningen i ärendet
givit vid handen, att vid ett stort antal tullkamrar i landsorten tulltjänstemän
fått taga del av tullbehandlingsattester för att publicera
vissa sammanställningar av deras innehåll, utan att någon olägenhet
därav försports, torde det kunna förväntas, att den vid tullkammaren
i Stockholm uti ifrågavarande avseende förut tillämpade praxis varder
ändrad, så att enahanda rätt jämväl därstädes kommer tulltjänstemännen
till del. Vid dessa förhållanden har jag, ehuru sistnämnda
tullkammare enligt min mening icke anfört giltiga skäl för sitt avslag
å Hjerners förevarande framställning, dock icke ansett mig böra mot
tullkammarens föreståndare vidtaga någon åtgärd».

Under anförande vidare, att frågan om tullbehandlingsattesters
offentlighet dock berörde intressen av sådan vikt, att den syntes
förtjäna en lösning av allmängiltig innebörd, har justitieombudsmannen,
med relaterande av vad i detta hänseende i ärendet framkommit,
samt under hänvisning till de framställda olika förslagen
till undanröjande av de i ärendet anmärkta olägenheterna av nuvarande
anordningar för insamlande vid tullbehandlingen av statistiska
uppgifter, yttrat, att det torde vara angeläget, att sådan anstalt
träffades, att icke allmänheten beträffande tullbehandlingsattesternas
innehåll berövades sin grundlagsenliga rätt att taga del av offentliga
handlingar. De i skrivelsen berörda förhållanden hade justitieombudsmannen
ansett sig böra för Eders Kungl. Maj:t framlägga till den
uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t kunde finna saken förtjäna.

Sedan generaltullstyrelsen i anledning av ovannämnda nådiga
remiss, med överlämnande till tullkammaren och packhusinspektionen
i Stockholm av ej mindre den remitterade skrivelsen än även en i
densamma omförmäld, till styrelsen den 11 februari 1914 inkommen
skrift i ämnet från Sveriges industriförbund jämte därtill hörande
yttranden och tillägg, från nyssbemälda tullförvaltningsavdelningar
infordrat gemensamt yttrande och förslag i föreliggande fråga, får
styrelsen till åtlydnad av den nådiga befallningen i underdånighet
anföra följande.

Enär de önskemål, som uttalats i Sveriges industriförbunds nyssnämnda
skrift, äro av enahanda innebörd som justitieombudsmannens
ifrågavarande framställning, lära dessa ärenden böra samtidigt behandlas,
i anledning varav styrelsen funnit sig böra, med remissaktens

392 TULL BEHANDLINGS ATTESTERNAS OFFENTLIGHET.

återställande, till Eders Kungl. Maj:t överlämna nämnda skrift jämte
därvid fogade handlingar.

Tullkammaren och packhusinspektionen i Stockholm hava i sitt
nyssberörda yttrande närmare ingått på granskningen av de två i
justitieombudsmannens skrivelse särskilt omförmälda förslagen till de
anmärkta olägenheternas avhjälpande, det ena avgivet av dåvarande
aktuarien, numera förste aktuarien och föreståndaren för revisionsbyråns
statistiska avdelning L. Torstenson och det andra framställt
av Hjerner. Av dessa förslag hava nämnda tullförval tningsavdelningar
förklarat Hjerners förslag vara praktiskt sett outförbart, medan
de däremot ansett, att Torstensons förslag, närmare utvecklat i hans
yttrande angående industriförbundets omförmälda skrift, kunde praktiskt
genomföras. Avdelningarna hava emellertid av angivna skäl
förklarat sig anse det intresse, för vilket industriförbundet gjort sig
till tolk, vara bäst tillgodosett vid numera tillämpad praxis, då tillträde
lämnades till ifrågavarande handlingar under garantier, som av
vederbörande avdelningschefer med hänsyn till de statistiska uppgifternas
sekretess och lämnade föreskrifter ansåges betryggande; och
hava avdelningarna, som förklarat sig icke kunna utöver förberörda
förslag giva anvisning på något lyckligt sätt för frågans lösning, hemställt,
att det nu tillämpade förfaringssättet måtte bibehållas oförändrat.

Såsom komplettering till avdelningarnas nyssnämnda uppgifter
rörande nu tillämpade praxis anser styrelsen sig böra meddela, att
styrelsen genom rundskrivelse den 11 mars 1916, varav ett exemplar
härhos bifogas, till vederbörande tullförvaltningars kännedom meddelat
vissa av justitiekanslern till styrelsen gjorda uttalanden i fråga
om skyldigheten för tullverkets ämbets- och tjänstemän att enligt
tryckfrihetsförordningen tillhandahålla allmänheten tullverkets journaler
och andra hos tullförvaltningarna förvarade handlingar.

Då enligt generaltullstyrelsens åsikt allmänhetens rätt att erhålla
tillgång till uppgifter ur tullverkets handlingar genom den nu tilllämpade
praxis blivit så tillgodosedd, att allmänheten icke torde vållas
någon större olägenhet i anmärkta hänseendet, kan styrelsen för
sin del icke finna några ytterligare åtgärder i det av justitieombudsmannen
uttalade syfte vara nödvändiga.

För den händelse emellertid Eders Kungl. Maj:t skulle finna sådana
åtgärder i detta syfte böra vidtagas, får styrelsen rörande denna
fråga vidare anföra följande.

Av den i nu ifrågavarande två ärenden förebragta utredning
framgår, att Hjerners ändringsförslag, vilket av justitieombudsmannen
funnits äga avgjort företräde framför Torstensons förslag, av såväl
Torstenson som tullkammaren och packhusinspektionen i Stockholm
förklarats praktiskt sett outförbart. A andra sidan har däremot från
industriförbundet anmärkningar riktats emot det av Torstenson framställda
förslaget. På detta förslag torde emellertid, då något annat
tillfredsställande förslag icke kunnat framläggas, en eventuell ändring
av ifrågavarande bestämmelser böra grundas. Styrelsen anser sig
emellertid ej lämpligen böra utarbeta något förslag i denna riktning,

GENERALTULLSTYRELSEN.

393

enär 1914 års tullkommission, enligt vad styrelsen har sig bekant, till
behandling upptagit frågan rörande omläggning av tullverkets journalsooh
räkenskapsföring och ett sådant förslag ju tydligen måste anpassas
efter de bestämmelser, som i dessa ämnen kunna varda beslutade.

I anledning härav får styrelsen i underdånighet hemställa, att,
därest Eders Kungl. Maj:t skulle finna justitieombudsmannens framställning
om åtgärder i de av honom berörda frågor böra bifallas,
handlingarna måtte överlämnas till nämnda kommission med uppdrag
att i sammanhang med dess förslag rörande tullverkets journals- och
räkenskapsföring utarbeta förslag till bestämmelser även i dessa frågor.

Stockholm den 20 december 1916.

Underdånigst

STAFFAN CEDERSCHIÖLD.

E. Beyer. John Ewerlöf,

föredragande.

H. Eneman. S. Th. Ahrenberg.

Arvid Nyström.

VI. Handlingar rörande förtullningen av
paketpost.

1. Promemoria av generalpostdirektören.

V. P. M.

Rörande behandling av paketpost från utlandet gälla för närvarande
följande regler.

a) Taket till inrikes ort utan tullkammare.

Är paket adresserat till ort utan tullkammare eller till stad, vars
tullkammare är belägen utanför staden, skall detsamma tullbehandlas
å gränsorten. För detta ändamål skall godset av utväxlingspostanstalten
å gränsorten hos tullförvaltningen å orten angivas till tullbehandling.
Godset skall därvid vara uppfört å en i två exemplar upprättad
förteckning (s. k. tullangivningsinlaga), upptagande varje särskilt
pakets inlämningsnummer och adressat. Sålunda angivet gods

394 FÖRTULLA INGEN AV PAKETPOST.

tullbehandlas i närvaro av posttjänsteman, och tullbehandlingen försiggår
således, änskönt varuägaren icke är tillstädes.

Det ena exemplaret av ovannämnda förteckning återställes av
tullkammaren till postverket, försett med kvitto samt uppgift för varje
paket om de tullavgifter, som av tullverket åsatts paketet. Paketen
förses med tullkammarens sigill och bliva för vidare befordran till
adressaten överlämnade till postverket mot kvitto (s. k. tullkvitto),
som jämväl innefattar erkännande av postverkets betalningsskyldighet
för de påförda avgifterna.

Vid utväxlingspostanstalten skall föras tulljournal över debiterade
tullavgifter (jämte event. dragarepenningar) för paket, som förtullats
genom utväxlingspostanstaltens försorg. Beträffande dylika paket utskriver
därjämte utväxlingspostanstalten en till sig ställd tullpostanvisning
å samma belopp, som antecknats i tulljournalen. Denna tullpostanvisning
bifogas adresskortet.

Såväl paket som tillhörande handlingar expedieras därefter av
utväxlingspostanstalten till adressorten.

Vid paketets ankomst utfärdar adresspostanstaiten avi rörande
paketet, med angivande å avien av, förutom eventuella postavgifter,
belöpande tullavgifter. Avien tillhandahålles adressaten i samma ordning
som vanlig brevpostförsändelse. Adressaten äger därefter att å
adresspostanstaiten låta avhämta paketet mot erläggande av de å
avien angivna tullavgifterna (jämte event. post- och postförskottsavgifter).

De influtna tullavgifterna redovisas av postkontoret i tullpostanvisningsjournal;
tullpostan visningen expedieras till utväxlingspostanstalten,
som härigenom kan kontrollera, att alla tullavgifter, som
debiterats vid utväxlingspostanstalten, behörigen inflyta. I detta avseende
sker också kontroll mellan utväxlingspostanstalten och tullkammaren
å gränsorten. De vid samtliga utväxlingspostanstalter debiterade
tullavgifterna redovisas, på grundval av uppgifter från sagda
postanstalter, av generalpoststyrelsen månadsvis till generaltullstyrelsen.

Beträffande paket från utlandet, som är adresserat till ort utan
tullkammare, gäller sålunda, att postverket i stället för varuägaren
angiver paketet till tullbehandling, att tullbehandlingen sker å gränsorten,
genom förmedling av utväxlingspostanstalten, att paketet vid
framkomsten till adressorten tillhandahålles adressaten mot tullavgifternas
erläggande i samma ordning som annan paketförsändelse, samt
att postverket därefter redovisar de inkasserade tullavgifterna till
tullverket.

b) Paket till inrikes ort med tullkammare.

Paket, adresserat till ort med tullkammare, tullbehandlas däremot
icke å gränsorten utan vidaresändes under postverkets kontroll utan
tullförpassning eller tullförsegling direkt till adressorten. Därvid
skall paketet av utväxlingspostanstalten å gränsorten vara uppfört å
förteckning, s. k. tullreversal i två exemplar. Vid framkomsten till

GE NER AD POSTDI R E KTOR10 N .

adressorten överlämnas paketet jämte bägge exemplaren av tullreversalet
av postkontoret till tullkammaren. Det ena exemplaret återställes
av tullkammaren, åtecknat kvitto över godsets mottagande,
samt återsändes av postkontoret till utväxlingspostanstalten.

Rörande paket av nu ifrågavarande slag utfärdar adresspostanstalten
avi, som tillhandahålles adressaten i samma ordning som vanlig
postförsändelse.

Adressaten har därefter att å postkontoret mot kvitto samt erläggande
av eventuella postavgifter eller postförskottsbelopp erhålla bevis
från postverket, att från dess sida hinder icke möter mot godsets utlämnande.
Med företeende av detta bevis har adressaten vidare att å tullkammaren
angiva godset till tullbehandling. Förtullningen äger därefter rum
i närvaro av varuägaren eller ombud för denne. Sedan tullbehandlingen
verkställts, äger adressaten att utfå paketet mot erläggande av
de påförda tullavgifterna.

Antalet paket från utlandet per år till orter med tullkammare
— beräknat på grundval av en nyligen upptagen statistik — framgår
närmare av bifogade tabell.

Såsom framgår av nämnda tabell, är antalet paket till Stockholm,
Göteborg och Malmö mångdubbelt större än till rikets övriga städer
eller orter med tullkammare. Då det på grund härav i första hand
torde vara av vikt, att tullbehandlingen av postpaketen i dessa tre
städer är ordnad på ett för trafikanterna tillfredsställande sätt, skall
i det följande lämnas en kortare redogörelse för tillvägagångssättet i
Stockholm och Göteborg vid behandling av paket från utlandet. (I
Göteborg äro förhållandena likartade med dem i Stockholm).

I Stockholm sker tullbehandlingen av postpaket från utlandet i en
av Stockholms stad för ändamålet uppförd byggnad vid Kungsgatan.
Därvid tillgår på följande sätt.

Adresskorten sorteras vid ankomsten i bokstavsordning samt uppföras,
i och för paketens överlämnande till tullverket, å s. k. manifest.
Sedan manifesten upprättats, utskrivas avier rörande paketen, vilket
sker med ledning av adresskorten. Dessa göromål utföras av posttjänstemän
och försiggå i postexpeditionen, vilken är belägen i vindsvåningen.

Sedan manifesten färdigskrivits, överlämnas de till den i källaren
belägna avdelningen för själva paketens förvaring (paketen transporteras
nämligen från postvagnarna direkt till källarlokalen). I denna avdelning
tjänstgöra för närvarande dels postvaktmästare, dels tullvaktmästare
och dels packhuskarlar.

Här komma nu de färdigskrivna manifesten till användning i
paketens överlämnande till tullverket. Detta tillgår sålunda, att postvaktmästare
från själva paketen avläsa dessas adress och övriga förekommande
uppgifter, under det att ett antal tullvaktmästare avpricka
paketen å manifesten. De sålunda avprickade och samtidigt till tullvaktmästarna
överlämnade paketen sorteras av packhuskarlar i bokstavsordning
efter adressatens namn uti särskilda i källaren uppställda fack.

Sedan manifesten slutprickats, d. v. s. samtliga paket överlämnats
till tullverket, kvitteras manifesten av tullvaktmästarna och uppsändas

396 FÖRTULLNINGEN AV PAKETPOST.

till postavdelningen, som ombesörjer, att de redan i förväg utskrivna
avierna omedelbart bliva utsända till adressaterna genom brevbärare.
Adresskorten överlämnas däremot till tullavdelningen, där desamma
av tullvaktmästare sorteras på samma sätt som paketen i källaren
för att jämte tulldeklarationer användas vid tullbebandlingen.

Adressaten har därefter att med företeende av den bekomna avien,
kvitterad, i tullavdelningen angiva paketet till förtullning.

I tullavdelningen äro anordnade dels ett s. k. avikontor, där avierna
avlämnas och förekommande postavgifter betalas, dels 10 stycken
expeditioner för tullbehandlingen, dels ett kassakontor, där kammarskrivare
mottaga och redovisa tullavgifterna, dels slutligen en utlämningsexpedition,
där paketen av tullvaktmästare utlämnas till adressaterna.

Gången vid tullbehandlingen är följande:

Avien inlämnas av adressaten å avikontoret. Med rörpost från
avipostkontoret föres avien ned till källaren, där tullvaktmästaren
låter en packhuskarl framtaga paketet ur facket. Paketet uppsändes
därefter jämte tillhörande avi, adresskort och tulldeklarationer i hiss
till tullbehandlingsavdelningen.

Där uppropas adressatens namn. Är han närvarande, lämnas
paketen till den expedition, som för tillfället lämpligast kan verkställa
tullbehandlingen. Har adressaten avlägsnat sig, läggas avi och paket
å särskild plats, varefter adressaten sedermera har att hos avikontoret
meddela, att han nu önskar paketets förtullning. Vill adressaten åter,
att paketet skall tullbehandlas utan hans närvaro, meddelar han detta
vid aviens överlämnande till avikontoret, där tulltjänstemannen gör
anteckning härom å avien.

Sedan varan tullbehandlats, antecknas å aviens baksida tullavgift,
varuslag, netto vikt m. m., varefter avien å remledning föres in till
kassakontoret i ett angränsande rum, där adressaten också har att
inställa ^ sig för att betala tullavgifterna samt erhålla en utlämningspollett
å godset. Med denna pollett i hand har adressaten att å godsutlämningsexpeditionen,
vilken är belägen i ett tredje rum, avhämta
paketet.

De olika åtgärder, som erfordras för att en korrespondent skall
komma i besittning av ett tullpaket, äro således:

1) den kvitterade avien avlämnas å avikontoret, där eventuella
postavgifter erläggas,

2) efter paketets upphämtande ur källaren tullbehandlas varan i
samma rum,

3) tullavgifterna likvideras i kassakontoret i ett annat rum,

4) paketet avhämtas i godsutlämningen i ett tredje rum.

I Malmö sker tullbehandlingen av samtliga till Malmö adresserade
paket i tullpackhuset, beläget omkring 200 meter från posthuset.
Övriga till Malmö ingående paket, som skola tullbehandlas därstädes,
emedan de äro adresserade till ort utan tullkammare, behandlas däremot
i en särskild lokal inom själva posthuset.

Tullhehandlingen av dessa sistnämnda paket samt desammas
vidareexpedition till adressorten sker i samma ordning, som, enligt

GENERALPOSTDIREKTÖREN. 397

vad i det föregående sagts, gäller beträffande tullbehandling vid utväxlingspostanstalt
i allmänhet av paket, adresserade till orter utan
tullkammare.

Beträffande till Malmö ställda paket — paket, som skola tullbehandlas
i tullpackhuset — utskrivas först å postkontoret med ledning
av adresskorten avier rörande paketen, vilka avier därefter omedelbart
utsändas till adressaterna genom brevbärare. Adresskorten förvaras
för att finnas till hands, när adressaterna infinna sig.

Paketen uppföras å manifest och transporteras med åkdon från
postkontoret till tullpackhuset samt överlämnas till tullverket. Paketen
inprickas i tullen av tullvaktmästare med biträde av packhuskarlar,
vilka sortera paketen i särskilda fack. Över paketens mottagande
lämnar tullverket erkännande å ett exemplar av manifestet, som därefter
återställes till postkontoret.

Då adressaten till ett paket från utlandet därefter skall låta tullbehandla
detsamma, tillgår på följande sätt.

1) Adressaten inställer sig först å postkontoret med den av honom
kvitterade avien och erlägger å paketet eventuellt vilande postavgifter
samt bekommer vederbörlig handling för paketets utbekommande från
tullverket,

2) begiver sig därefter till tullpackhuset och avlämnar i den s. k.
prickningsexpeditionen (bottenvåningen) avien för avprickning,

3) avlämnar den avprickade avien till annan tjänsteman i samma
rum (vid en av tullbehandlingsexpeditionerna), där efter paketets
undersökning attest beträffande innehållet erhålles,

4) uppvisar denna attest för avprickning å prickningsexpeditionen
d. v. s. samma ställe som omförmäles under 2) (om paketet är tullfritt
erhålles det omedelbart), eljest

5) överlämnar attesten å själva tullkammaren, en trappa upp, för
debitering av tullavgifterna,

6) överlämnar, sedan debiteringen skett, attesten till räkningsexpeditionen
i samma rum, där räkning å tullavgifterna utfärdas,

7) överlämnar räkningen till kassaexpedienten i ett annat rum i
samma våning, erlägger avgifterna samt erhåller räkningen kvitterad,

8) uppvisar den kvitterade räkningen för annotering å annat
ställe i samma rum,

9) uppvisar räkningen för ytterligare annotering i bottenvåningen
(samma rum som omförmälts under 2) och 3) samt

10) uppvisar slutligen räkningen för en tullvaktmästare i samma
rum, som utlämnar paketet.

Att nu gällande regler för tullbehandling av postpaket från utlandet
icke äro tillfredsställande för allmänheten, torde med tydlighet
hava framgått av den lämnade redogörelsen. Särskilt framträder detta
förhållande vid en jämförelse med reglerna för utbekommande av inrikes
postpaket. Är fråga om ett inrikes paket, har adressaten endast att
å postkontoret låta avhämta paketet, sedan han erhållit avi rörande
detsamma; vanliga paket intill 1 kg. bliva till och med utburna genom
brevbärare, och i Stockholm hemforslas även tyngre paket mot viss

398 FÖKTULLKTNGEN AV PAKETPOST.

avgift. Beträffande tuilpaket till orter utan tullkammare, vilka tullbehandlats
å gränsorten genom postverkets förmedling, gäller, enligt
vad i det föregående sagts, för adressaten samma enkla förfarande
som i fråga om inrikes paket: adressaten har även i detta fall endast
att avhämta paketet å postanstalten.

Olägenheterna göra sig emellertid gällande beträffande den stora
huvudmassan av paket, d. v. s. paket, som äro adresserade till orter
med tullkammare och alltså enligt ovan angivna regler skola efter
framkomsten tullbehandlas genom adressatens egen försorg. Enligt
den nyligen verkställda statistiken utgöres 93 % av hela antalet tullpaket
av paket till orter med tullkammare, och av de till orter med
tullkammare adresserade paketen äro 75 % avsedda för rikets tre
största städer: Stockholm, Göteborg och Malmö.

Beträffande paket av nu ifrågavarande slag har adressaten att
först infinna sig å postkontoret för att inbetala postavgifterna samt
att därifrån begiva sig till tullkammaren för att få paketet tullbehandlat
(i Stockholm sker dock post- och tullbehandlingen i samma
byggnad). Redan att nödgas besöka tvenne å skilda ställen inom
samhället belägna statsinstitutioner för att utfå paketet är givetvis
förenat med besvär och omgång, helst som avståndet mellan postkontor
och tullkammare i regel är ganska stort: 1/2 å 1 km. (Uppgift
rörande avstånden mellan postkontor och tullkammare å de olika
orterna bifogas.)

Största olägenheten för adressaten torde emellertid ligga uti den
tidsutdräkt, varmed själva tullbehandlingen i allmänhet är förenad.
Detta förhållande torde hava blivit särskilt belyst av den redogörelse
för tullbehandlingsförfarandet i Malmö, som i det föregående lämnats.
Visserligen är tullbehandlingsproceduren ioke fullt så omständlig i
Stockholm och Göteborg som i Malmö, men även i de två förstnämnda
städerna är dock omgången för adressaten betydande. Beträffande
övriga orter föreligga icke här några uppgifter i dessa avseende.

Är fråga om större parti gods, såsom fartygs- eller järnvägsgods,
eller, i fråga om postpaket, ett större antal paket till samma adressat,
såsom ofta torde vara fallet beträffande affärsmän, synes vederbörande
adressat icke med fog kunna göra anmärkning mot att nödgas uppoffra
en del tid för varans utfående, så mycket mindre som adressaten
i dylika fall i regel har biträden (springpojkar o. d.), vilka utföra
detta arbete, men när det gäller enstaka postpaket (om ett eller ett
par kilograms vikt) till privatpersoner, vilka i regel själva måste avhämta
paketen, synes det med skäl kunna begäras, att staten ordnar
förfarandet på ett för allmänheten bekvämare sätt än vad för närvarande
varit fallet.

Detta synes kunna ske på följande sätt.

Postpaket från utlandet, adresserade till orter, där tullkammare
finnes, tullbehandlas å adressorten genom förmedling av postverket
liksom redan sker å gränsort beträffande paket till orter utan tullkammare.
Postverket bör sålunda angiva paketet till tullbehandling,
utlämna detsamma till adressaten, vid utlämnandet upptaga tullavgifterna
samt slutligen redovisa dessa till tullverket. Tullverkets be -

OENERALPOSTD1REKTÖREN. 399

svar med postpaketen skulle inskränka sig därtill, att tulltjänstemän
å vederbörande postanstalt förtullade godset. Enligt eu sådan anordning
har adressaten endast att efter erhällen avi från postverket
rörande paketets ankomst låta avhämta detsamma å postkontoret, där
det redan vid ankomsten tullbehandlats; eventuellt anordnas hemforsling
av paketen genom postverkets försorg i större städer.

Tullbehandlingen bör lämpligast försiggå i postverkets eller av
resp. städer åt postverket upplåtna lokaler. Därigenom slipper man
från det tidsödande arbetet med paketens transporterande och överlämnande
från postverket till tullverket. Paketen böra följaktligen
såväl under som efter tullbehandlingen förbliva i postverkets vård, till
dess de utlämnas till adressaterna. Denna princip, att postverket
sålunda bibehåller rådighet över paketen intill utlämnandet, överensstämmer
också därmed, att postverket gent emot avsändare och vederbörande
främmande postförvaltning ansvarar för paketen. I de fall,
då paketet icke utlöses utan antingen skall återsändas till avsändaren
eller eftersändas till annan ort, måste ju i alla händelser detta ske
genom postverkets försorg. Av tullverket bör således icke ifrågasättas
annan medverkan än själva bestämmandet av tullavgifterna (tarifferingen).

Enligt den nu föreslagna anordningen skulle sålunda förtullningen
försiggå, utan att adressaten vore närvarande. Huvudskälet för adressatens
närvaro vid förtullning är, att tulltjänstemännen och varuägaren
kunna vara av olika mening om den tullbestämmelse, som bör tillämpas
på varan i fråga. I dylikt fall skall, enligt nu gällande regler, frågan
hänskjutas till generaltullstyrelsens prövning.

Emellertid gäller redan nu enligt tullstadgan, att även redan verkställd
tullbehandling må, efter besvär av vederbörande varuägare,
prövas av generaltullstyrelsen, så vida prov, vars identitet med den
tullbehandlade varan bestyrkes av vederbörande tullförvaltning, tillhandahålles
styrelsen.

Då adressaten sålunda äger klagorätt i vanlig ordning gent emot
den verkställda förtullningen, synes ur synpunkten av adressatens
intresse av riktig tullbehandling några betänkligheter icke böra hysas
mot att postverket i stället för adressaten sköter om förtullningen.
Några olägenheter härav hava icke heller försports beträffande till
orter utan tullkammare adresserade paket, som redan nu tullbehandlas
i denna ordning.

Emellertid torde varuägarna icke böra helt och hållet betagas
rättigheten att själva få angiva sina paket till tullbehandling. I
Stockholm förekommer nämligen i icke ringa utsträckning, att större
firmor anlita sakkunniga ombud att angiva paketen och närvara vid
förtullningen; och troligt är, att en del av de firmor, som inrättat
sig på detta sätt, helst vilja fortsätta därmed. Frågan synes lämpligen
kunna ordnas på samma sätt som skett i Tyskland eller sålunda,
att varuägare tillerkännes rätt att, efter därom hos postverket en gång
för alla gjord skriftlig anmälan, få själv föranstalta om att till honom
adresserade paket bliva angivna till tullbehandling. Paket till personer,
som icke gjort dylik anmälan, anmälas till förtullning av post -

4 00 FÖRTULLNINGEN AV PAKETPOST.

verket. Under det att en del firmor, särskilt sådana, som anlita ombud
för förtullningen, torde komma att begagna sig av rättigheten att
själva angiva sina paket, torde däremot privatpersoner, som själva
avhämta sina paket, samt sådana firmor, som för paketens tullbehandling
anlita okvalificerade biträden, springpojkar och dylikt, vilka icke
äro kompetenta att bedöma varan, komma att låta postverket sköta
om förtullningen.

I Stockholm bör behandlingen av tullpaketen även efter en omläggning
av nu antytt slag fortfarande såsom hittills lämpligen försiggå
i den av staden för ändamålet uppförda byggnaden vid Kungsgatan,
vilken således torde överlämnas till postverkets disposition. I
Göteborg torde lokal kunna anvisas i det blivande nya posthuset.
Vad Malmö beträffar, vore utan tvivel lämpligast, om tullbehandlingen
av samtliga paket från utlandet — således även de till Malmö adresserade
— kunde ske i postverkets lokaler; detta har ock tidigare föreslagits
av tulldirektören i Malmö, som även ansett det självfallet, att
staden i dylikt fall skulle erlägga hyra till postverket. Därest i samband
med den omläggning av tullbehandlingen av postpaket, som nu
föreslagits, även kan komma att anordnas hemforsling av paketen till
adressaterna genom postverkets försorg, synes det icke heller uteslutet,
att tullbehandlingen av paketen i Malmö skulle kunna inrymmas i
posthuset.

Några tullvaktmästare eller packhuskarlar skulle framdeles icke
behöva anlitas vid tullbehandlingen; i stället skulle postvaktmästare
biträda vid förtullningen. På grund därav skulle icke heller några
dragarpenningar utgå. Dessa utgöra i Stockholm 13 öre, i Göteborg
18 öre och i Malmö 15 öre per paket. Däremot kan ifrågasättas, om
icke postverket för besväret med paketens angivande till tullbehandling,
deras öppnande och tillslutande o. s. v. borde äga uppbära en
särskild avgift av adressaterna. Sådan avgift utgår bland annat i
Tyskland, i Danmark och Norge. Avgift av nu ifrågavarande slag
bör i så fall utgå icke endast i Stockholm, Göteborg och Malmö utan
i alla de fall, då postverket ombesörjer förtullningen.

Vad beträffar andra orter med tullkammare än Stockholm, Göteborg
och Malmö, är det visserligen sant, att antalet tullpaket till
dylika orter är jämförelsevis ganska ringa: 10 å 20 paket i genomsnitt
per dag. Med hänsyn särskilt till de ofta betydande avstånden
emellan postkontoret och tullkammaren å resp. orter torde emellertid
även för adressaterna å dessa orter tullbehandlingen vara förenad
med ganska mycket besvär och tidspillan. Det synes därför önskvärt,
att även beträffande dessa orter en omläggning kunde ske, varigenom
också skulle vinnas enhetlig behandling av tullpaketen inom hela
riket. Beträffande dessa orter i landsorten med tullkammare skulle
frågan kunna ordnas på följande sätt. Efter den utländska paketpostens
ankomst infinner sig vederbörande tulltjänsteman å postkontoret
och verkställer där tullbehandling av paketen, och adressaten
har endast att efter erhållen avi rörande paketet låta avhämta detsamma
å postkontoret. Adressaten besparas således besväret att från
postkontoret begiva sig till tullkammaren och där avvakta paketets

GENER ALPO STDI REKTOREN.

401

förtullning. Person, som, enligt till postverket gjord anmälan, själv
skall angiva sina paket till förtullning, har att för detta ändamål infinna
sig å postkontoret under den tid av dagen, då tulltjänstemannen
befinner sig därstädes i och för tullbehandling av ankommande paket.
Denna expeditionstid — 1 å 2 timmar — bör vara fix samt meddelad
för de personer, varom här är fråga.

Emellertid kan också ifrågasättas, om icke paket till nu ifrågavarande
orter lämpligen borde kunna tullbehandlas å gränsorten, liksom
sker med paket till orter utan tullkammare. För en dylik anordning
— vilken ur postal synpunkt vore den enklaste — talar jämväl
det ringa antalet förekommande paket till sagda orter. Mot anordningen
kan möjligen göras den invändningen, att adressaterna icke
skulle hava tillfälle att — oaktat tullkammare funnes å orten —
själva få angiva sina paket till förtullning. Då emellertid dylik möjlighet
icke förefinnes för adressater å orter utan tullkammare samt
adressaten alltid skulle äga rätt att anföra klagomål över förtullningen,
synes invändningen icke höra tillmätas avgörande betydelse.

Stockholm den 24 oktober 1917.

JULIUS JUHLIN.

402

FÖETTJLLNINGEN AV PAKETPOST.

Bil. I.

Paket från utlandet.

Postanstalter å ort med tullkammare.	Antal paket	Postanstalter å ort med tullkammare.	Antal paket
pr dag	pr år	pr dag	pr år
Borås..................	19,8	7,227,0	Nyköping............	2,0	717,8
Charlottenberg......	0,1	36,5	Oskarshamn.........	1,6	571,8
Eskilstuna............	4,9	1,776,3	Piteå ..................	0,3	109,5
Falkenberg .........	0,7	243,3	Riksgränsen .........	—	—
Falun ..............	4,5	1,654,7		0,4	133 g
Gävle..................	21,2	7,750,1	Skellefteå............	0,5	170,3
Göteborg ............	285,5	104,194,8	Stockholm 1 ■) ...	1,061.3	460,359,8
Halmstad............	7,4	2,713,2	Storlien...............	—	—
Haparanda .........	9,1	3,333,7	Strömstad ____	0 4	133 a
Hudiksvall .........	1,8	669.2			3 893 a
Hälsingborg.........	33,7	12,312,6	Söderhamn .........	0,8	279,8
Härnösand .........	4,8	1,752,0	Södertälje............	3,3	1,192,3
Jönköping............	12,0	4,367,8	Sölvesborg ...:.....	0,9	316,3
Kalmar...............	6,9	2,506,3	Trälleborg............	3,7	1,350,5
Karlshamn .........	2,8	1,009,8	Uddevalla............	3,1	1,131,5
Karlskrona .........	7,5	2,725,3	Umeå..................	1,1	389,3
Karlstad ............	11,1	4,063,6	Uppsala...............	14,5	5,292,5
Landskrona .........	4,9	1,776,3	Vadstena ............	0,3	109,5
Lidköping............	2,3	827,3	Varberg...............	1,2	450,2
Linköping............	13,0	4.745,0	Visby..................	0,7	255,5
Luleå..................	3,3	1,192,3	Västervik............	1,2	450,2
Lund..................	14,4	5,243,8	Västerås ............	6,9	2,530,7
Lysekil ...............	0,8	304,2	Ystad...		1 910 2
Malmö 1 ............	145,2	53,009,9	Åbus..................	0,3	12,2
Marstrand .........	0,1	24,3	Örebro ...............	21,5	7,859,6
Mon ..................	0,03	12,2	Örnsköldsvik .	1,4	498 8
Norrköping 1 ......	31,7	11,582,6	Östersund...........	5,7	2,080,5
				1,998,0	729,258,0

*) Reexportpaket ej inräknade; antalet dylika paket uppgår för närvarande till bortåt
1,000 om dagen.

GENER AEPOSTDI REKTOREN.

403

Bil. II.

Avståndet mellan postkontor och tullkammare å orter med

tullkammare.

Borås ..................	800 meter	Nyköpiner ____
Charlottenberg ......	350	»	Oskarshamn .	....... 330	»
Eskilstuna ............	1,295	„	Piteå ..........	400	j.
Falkenberg............	270	»	Konneby......	4,000	»
Falun ..................	900	»	Simrishamn .	....... 260	))
Gävle ..................	850	»	Skellefteå ....	....... 350	M
Göteborg...............	50	)>	Stockholm .. .	....... (samma byggnad)
Halmstad ............	500	»	Strömstad ....
Haparanda............	245	»	Suddsvall ....	....... 400	))
Hälsingborg .........	350	»	Söderhamn....	....... 1,100	))
Härnösand............	300	»	Södertälje ....	....... 250	»
Jönköping ............	450	»	Sölvesborg ....	....... 230	»
Kalmar ...............	650	»	Trälleborg ....	....... 100	»
Karlsbamn...........	550	»	Uddevalla. .	400
Karlskrona............	690	„	Umeå ..........	....... 375	»
Karlstad...............	600		Uppsala .......	....... 450	» *
Kristianstad .........	995	»	Vadstena.......	....... 50	„
Kristinehamn.........	700	»	Varberg .......	....... 575	))
Landskrona............	500	»	Visby ..........	....... 240	»
Lidköping ............	350	»	Västervik ....	....... 550	»
Linköping ............	700	»	Västerås.......	....... 900	»
Luleå ..................	150	»	Ystad ..........	....... 320	»)
Lund ..................	500	»	Åhus .........	....... 700	))
Lysekil ...............	350	»	Örebro .........	....... 660	»
Malmö..................	200	n	Örnsköldsvik .	....... 500	»
Marstrand ............	40	»	Östersund .. ..	....... 670	»
Norrköping............	1,035	»

404

FÖRTULLA INGEN AV PAKETPOST.

2. Yttrande av överinspektören vid packhusinspektionen

i Stockholm.

Till 1914 års tullkommission.

Anmodad att yttra mig angående av herr generalpostdirektören
framställt förslag till förändring i tillvägagångssättet vid tullbehandlingen
av från utlandet med paketpost ankommet gods får undertecknad
anföra följande.

Förslaget avser, att tullexpedieringen i regel skulle komma att
försiggå, utan att adressaten vore närvarande. Härför skulle erfordras
sådan omläggning, att tullbehandlingen förrättades i postverkets eller
åt postverket upplåtna lokaler i stället för i tullokalerna, ävensom att
allt arbete med godsets mottagning, handräckning vid tullbehandlingen
och utlämning till adressaten, eventuellt spediering och hemforsling,
skulle förrättas av postverkets personal, och att fördenskull av tullverket
icke skulle ifrågasättas annan medverkan än själva bestämmandet
av tullavgiften (tarifferingen).

Såsom motiv för en dylik omläggning framhålles, att nu gällande
regler för tullbehandlingen icke äro för allmänheten tillfredsställande.
I detta hänseende göres jämförelse med reglerna för utbekommande
av inrikes postpaket, i fråga om vilka adressaten endast har att å
postkontoret låta avhämta paketet, sedan han erhållit avi om dess
ankomst, ävensom att vanliga inrikes paket med en vikt intill 1 kilogram
tillställas adressaten genom brevbärare, samt slutligen att i
Stockholm jämväl tyngre paket hemforslas mot viss avgift.

Vid en sådan jämförelse framträder emellertid just den väsentliga
skillnaden mellan inrikespaket och utrikespaket. Till bestyret med
godsets utlämnande till adressaten kommer nämligen, vad utrikespaket
beträffar, den till sin art från all trafikbehandling skiljaktiga, mera
vidlyftiga tullbehandlingsproceduren. Skillnaden mellan de olika slagen
av försändelser är sålunda den, att, medan i fråga om inrikespaket
endast avsändaren och adressaten äro intresserade parter, i fråga
om utrikespaket ett tredje intresse tillkommer, nämligen tullbeskattningen,
som icke blott för staten utan även för adressaten har en
principal betydelse av helt annan innebörd än ansvaret för transporten
samt medför tillämpning av en mängd bestämmelser av helt andra
slag än de, som komma i fråga för postverkets vidkommande.

Den trafikerande allmänhetens intresse av tullbeskattningen är så
väsentligt, att endast beträffande en ringa del av trafiken detta intresse
torde kunna anses betyda mindre än det besvär, som tullbehandlingsbestyret
med nödvändighet måste medföra, och dess omvårdnad
synes icke utan stort men kunna inpassas inom ramen av herr
generalpostdirektörens förslag. Givetvis äro emellertid eventuellt möjliga
förenklingar och förbättringar i hittills praktiserat förfarande
önskvärda.

ÖVERIN8P. VID PACKHU81NSP. I STOCKHOLM. 405

I Stockholm tillämpas redan nu ett system, innebärande i huvudsak
den lättnad för allmänheten, som herr generalpostdirektörens förslag
avser. Trafikant, som ej önskar närvara vid tullbehandlingen,
anmäler vid inlämnandet av postavien (vilket kan ske per post) sitt
önskemål i sådant hänseende. Ett tecken åsättes avien, som då blir
föremål för behandling i den tur, i vilken den inkommit, och trafikanten
har sedermera endast att vid för honom lägligt tillfälle erlägga
belöpande tull och avhämta paketet, vilket allt försiggår i en och
samma lokal. Detta system torde med fördel kunna utvecklas, och
detta utan kränkning av den adressaten en gång för alla tillerkända
rätten att närvara vid tullbehandlingen, vilken rätt det endast bör
ankomma på honom själv att avhända sig. Däremot möter givetvis
intet hinder för att postverket på varuägarens begäran spedierar
godset och ombesörjer hemtransport. Detta kan väl tänkas leda till
fördel för den privata adressaten, vilken icke äger tillgång till sådan
budsändning och transportmöjlighet, som utan direkt kostnad står
adressaten-affärsmannen tillbuds.

Endast mycket tungt vägande skäl synas under sådana förhållanden
böra föranleda, att tullverket, vad beträffar gods, som inkommer
med paketpost, frånträder det omedelbara handhavande och den
direkta förvaltning, som karaktärisera tullverkets ställning till varuinförseln
över huvud taget.

Såsom särskilt besvärande olägenhet har framhållits tidsutdräkten
vid det nuvarande förfarandet, varmed tydligen avses den tid, varunder
ombudet kan få invänta sin tur för expedition. Denna väntetid
har huvudsakligen berott på utrymmesbrist i lokalerna,

Ett genomförande av förslaget skulle visserligen till skenet medföra
tidsvinst. Trafikanten bleve nämligen underrättad om paketets
ankomst först sedan det blivit tullbehandlat och klart att avhämta.

1 vilken ordning tullbehandlingsarbetet än försigginge, komme minst

2 å 3 dagar, ja, vid stark godstillströmning ännu längre tid att åtgå
från paketets ankomst till dess tullbehandling. Härvid bleve behandlingen
av mera brådskande försändelser fördröjd under behandlingen
av mindre brådskande och trafikanten berövad tillfälle att
genom påpasslig angivning av sina försändelser omedelbart efter mottagandet
av avien förskaffa sig den förtursrätt för expedition av en
för honom angelägen vara, som honom författningsenligt tillkommer.
Utan kännedom om paketets ankomst är han berövad varje möjlighet
till initiativ i ovanberörda hänseende. Vad detta kan betyda i brådskande
fall, därom har man helt visst inom affärsvärlden rik erfarenhet.

I detta sammanhang torde böra erinras om den förestående omoch
tillbyggnaden av tullhuset för postpaket, vilken kommer att medföra
så högst väsentligt ökad expeditionskapacitet, att väntetid i blott
ringa mån bör ifrågakomma.

Författningsenligt har en importör följande möjligheter att disponera
med paketpost inkommet gods, nämligen: direkt utförtullning,
tullbehandling med anmälan till reexport enligt tullstadgans § 27
moment 2, uppläggning å nederlag eller å transitupplag, utförsel oförtullat
ur riket eller vidareförsändning till annan inrikes ort.

406 FÖRTULLA INGEN AV PAKETPOST.

Jämlikt tullstadgan äger varuägaren därjämte att utan avgift låta
tullbehandlat ävensom till förtullning angivet gods kvarligga i tullverkets
vård under en tid av 20 dagar samt mot särskild avgift
(böter) under ytterligare 20 dagar, en rätt, som i ej ringa utsträckning
tagits i bruk.

Här torde vidare böra erinras om den olägenhet, systemet komme
att medföra för tullrestitutionsförfarandet jämlikt nådiga förordningen
av den 13 december 1912 med hänsyn till omöjligheten att efterleva
de genom sagda förordning meddelade kontrollföreskrifterna.

Men framför allt måste betonas, att förslagets genomförande
komme att rubba hela den bärande princip i det svenska tullbehandlingsförfarandet,
som medgiver varuägaren att själv öva ingående
kontroll över tullbeskattningen.

För behandling av klagomål på grund av olika uppfattning mellan
varuägaren och tullmyndigheten rörande en inkommen varas rätta rubricering
erfordras, att den tullbehandlade varan kan identifieras.
Beträffande flertalet av de varuslag, som ifrågakomma till införsel med
paketpost, kan detta icke ske på annat sätt än genom jämförelse med
prov, som uttagas vid tullbehandlingstillfället. Därest anledning ej
förelegat att uttaga sådant prov — enär varuägaren ej varit representerad
vid tullbehandlings förrättningen — och den överklagade varan
sålunda icke kan identifieras, komme varuägaren i ett tillstånd av
fullkomlig rättslöshet.

I förslaget framhålles, att redan nu, enligt tullstadgan, verkställd
tullbehandling må, efter besvär av vederbörande varuägare, prövas av
generaltullstyrelsen, såvida prov, vars identitet med den tullbehandlade
varan blivit styrkt av vederbörande tullförvaltning, tillhandahålles
styrelsen, och att fördenskull ur synpunkten av adressatens intresse
av riktig tullbehandling några betänkligheter icke böra hysas mot att
postverket i stället för adressaten ombesörjer förtullningen. Denna
slutsats lärer emellertid äga giltighet endast under den otänkbara förutsättningen,
att vid tullbehandlingstillfällena prov uttages av snart
sagt varje tullbehandlat varuslag till förvaring hos tullförvaltningen
i och för identifiering vid eventuellt följande klagomål.

Genom muntliga upplysningar av varuägaren eller hans ombud
angående en varas art och beskaffenhet kan vederbörande tjänsteman
också ofta erhålla den ledning, förutan vilken en riktig attestering av
varan kan äventyras.

Det bör sålunda ankomma uteslutande på varuägaren själv att
träffa sådan disposition, varigenom tullbehandlingsförrättningen må
kunna äga ram utan hans närvaro. Och detta blir givetvis endast
fallet, då ingen tvekan beträffande rubriceringen kan ifrågakomma.

Den varuägaren författningsenligt tillkommande rätten att på
samma sätt förfoga över postpaketgods som över med bantåg och med
fartyg inkommet gods utgör sålunda i och för sig hinder för en sådan
ändring i fråga om sättet för expedieringen, som med förslaget avses.
Man lärer ju näppeligen kunna antaga, att de egentliga importörerna
vilja frånhända sig denna rätt — t. ex. att enligt tullstadgans § 27
moment 2 återutföra varan »på grund av dess skadade eller under -

ÖVERINBF. VID PACKHUSINSP. I STOCKHOLM. 407

haltiga beskaffenhet eller därför, att varuägaren eljest icke åtnöjes med
varan» —, av vilken rätt trafikanten icke kan komma i åtnjutande,
sedan tullavgiften inbetalts, än mindre sedan godset uttagits ur tullverkets
vård.

Det summariska förfarandet med expedieringen, som förslaget
innebär vad beträffar Stockholm, Göteborg och Malmö, lämpar sig icke
för tullgodset med de många olika kombinationer, som kunna tänkas
ifrågakomma med avseende å dess disposition; och att man beträffande
till riket med bantåg eller med paketpost inkommande gods, adresserat
till orter, vilka sakna tullförvaltning, nödgas redan nu praktisera
en sådan metod, utgör ju intet skäl att utsträcka systemet till orter,
där tullförvaltning finnes inrättad. Tillkomsten i städerna av tullkammare
har också betingats ej minst av köpmännens önskemål att
själva kunna kontrollera tullbeskattningen.

För såväl trafikanterna som för tullverket och för postverket bleve
en övergång till tullbehandling utan varuägarens närvaro förenad med
besvär och omgång i helt nya former. Så t. ex. komme tullbehandlingen
av varor, vilkas tullbeskattning är grundad på värdet, mången
gång att föregås av tidsödande korrespondens för infordrande av fakturor
eller andra handlingar, varigenom godsets överlämnande till
adressaten försenades.

Yad angår arbetet med godsets överlämning till tullverket vid
posternas ankomst, är att märka, att samtidigt kollina kontrolleras i
avseende å adresser och nummer samt sorteras. Efter en eller annan
princip måste posterna givetvis under alla förhållanden kontrolleras
och sorteras, och detta bestyr kan knappast tänkas utfört på ett enklare
och mera betryggande och framför allt billigare sätt, än såsom
härmed för närvarande tillgår i Stockholm. Paketet framlämnas av
en postvaktmästare, som uppläser dess adress och inlämningsnummer
och samtidigt överlämnar detsamma till en tullvaktmästare. Denne
överlämnar i sin tur paketet, efter besiktning med hänsyn till dess
yttre beskaffenhet samt eventuellt gjord anmärkning om skada m. m.,
till en tullpackhuskarl, som efter adressen inlägger paketet i ett bokstavsfack.
Med detta mottagnings- och sorteringsarbete sysselsättas
under normala förhållanden två (någon gång tre) postvaktmästare, åtta
packhuskarlar samt tre tullvaktmästare. Packhuskarlarna åligger jämväl
att sedermera framtaga och till tullbehandlingsexpeditionen uppsända-
de till tullbehandling i tur varande paketen. Ersättning för
detta arbete inbegripes i den avgift, som erlägges för det av själva
tullbehandlingsförrättningen påkallade handräckningsarbetet, de s. k.
dragarpengarna, som till storleken bestämts genom av Kungl. Maj:t
fastställd taxa och för närvarande utgå med 16 öre per paket.

Vid själva tullbehandlingen biträda ytterligare 20 å 22 packhuskarlar.
Denna packhuskarlsinstitution har vid åtskilliga tillfällen
varit föremål för ändringsförslag, men har hittills intet förslag framkommit,
som varit ägnat att bättre tillgodose de olika intressena. Och
det torde kunna ifrågasättas, huruvida det system, som man från postverkets
sida tänkt sig för lösningen av denna fråga, skulle medföra
någon förbättring. För varuägarna inträdde den förändring, att dra -

408 FÖRTULLNINGEN AV PAKETPOST.

garpengarna bortfölle, medan däremot postverket skulle äga att för
sitt besvär uppbära eu särskild avgift av adressaterna. Någon siffra
för denna avgift har ej nämnts, men det torde kunna antagas, att
en ändring i den åsyftade riktningen icke komme att för köpmännen
ställa sig ekonomiskt förmånligare. Och det är å andra sidan ovisst,
huruvida under numera rådande arbetsförhållanden ett statens verk
skulle kunna komma att draga vinst av ifrågavarande trafik.

De vid Stockholms tullpackhus anställda packhuskarlarna äro av
Kungl. Maj:t sedan gammalt tillerkända ensamrätt till allt arbetsbiträde
vid transport och tullbehandling inom tullokalerna, ett privilegium,
som icke synes böra fråntagas dem utan klart påvisbar anledning.

Vad särskilt Stockholm (samt Göteborg och Malmö) beträffar, borde
emellertid, enligt förslaget, varuägarna icke helt och hållet betagas
rätten att själva få angiva sina paket till tullbehandling, utan ägde desamma
efter därom hos postverket en gång för alla gjord skriftlig
anmälan själva föranstalta om paketens angivning till tullbehandling
(varmed väl även skulle följa rätt för varuägarna att själva ombesörja
övriga med tullbehandlingen förenade göromål ävensom att avhämta
paketen).

Förslaget uppdelar importörerna i Stockholm i tre huvudgrupper:

1) Större firmor, som anlita sakkunniga ombud att angiva paketen
och närvara vid förtullningen. Detta förekomme i icke ringa utsträckning,
och det vore troligt, att en del av de firmor, som inriktat sig
på detta tillvägagångssätt, helst vilja fortsätta därmed.

2) Sådana firmor, som för paketens tullbehandling anlita okvalificerade
biträden, springpojkar och dylikt, vilka icke äro kompetenta
att bedöma varan.

3) Privatpersoner, som själva avhämta sina paket.

Grupperna 2 och 3 anses komma att låta postverket sköta om

förtullningen.

De verkliga importörerna begagna sig i regel av lämplig person i
firmans tjänst såsom ombud (endast i mycket få undantagsfall anlitas
speditörer). Samtliga dessa firmornas egna ombud äro givetvis sakkunniga,
om även i högre eller mindre grad, på det speciella område,
som ombudets firma företräder. En springpojke, som upprepade gånger
haft i uppdrag att för sin principals räkning förtulla en viss vara,
erhåller sakkunskap, även han, i fråga om just den varan, åtminstone
så tillvida, att han vet, vilken tullsats varan bör draga. Att på förhand
beräkna, i vilken mån affärsmännen kunde finna med sin fördel
förenligt att avstå från användandet av ombud, låter sig väl knappast
göra. Med stöd av på flerårig verksamhet vid postpaketavdelningen
grundad uppfattning och i betraktande av köpmännens intresse i detta
hänseende skulle undertecknad för sin de! vilja förmoda, att detta
antal bleve relativt ringa. För frågans bedömande kan likväl givetvis
endast från affärsvärldens egna representationer tillförlitlig ledning
vinnas. Äger emellertid denna uppfattning grund, komme huvudsakligen
endast en del privatpersoner (dock troligen långt ifrån alla) att
begagna sig av den ifrågasatta anordningen, och huvudmotivet för
omläggningen har följaktligen också bortfallit.

ÖVEltlNSP. VID PA CKHUSINBP. I STOCKHOLM. 409

Det har utrönts, att under en normal månad (mars 1914) antalet
paket till privatpersoner icke uppnått 10 procent av hela paketantalet.

Såsom ovan framhållits, synes emellertid intet hinder möta för
att postverket ombesörjer angivning, förtullning och hemtransport av
postpaket för de trafikanter, som sådant önska, och det i Stockholm
redan praktiserade förfaringssättet med tullbehandling utan varuägarens
närvaro kunde härvid tjäna såsom utgångspunkt och utbyggas till ett
system.

De nu använda aviblanketterna torde höra erhålla sådan form, att
trafikanten kan medelst en enkel anteckning å postavien framställa
önskan om godsets spediering. (Trafikantens framställning skulle sålunda
icke avse rätt att själv få ombesörja tullbehandlingen, ty denna
rätt tiar han och bör han icke berövas.)

A avien kunde exempelvis anbringas på lätt i ögonen fallande
sätt följande texter, nämligen »Alt. 1. Förtullas, utlöses och hemsändes
genom postverkets försorg», »Alt. 2. Förtulla''S utan min (vår) närvaro»
och »Alt. 3. Enbart angivning till förtullning.» Härvid anvisas till en
not av ungefärligen följande innehåll:

»Därest adressaten önskar, att godset förtullas, utlöses och hemsändes
genom postverkets försorg, anbringas vid Alt. 1 vederbörandes signatur,
varvid Alt. 2 och Alt. 3 överstrykas.

Önskar adressaten enbart godsets förtullning, anbringas signatur
vid Alt. 2, varvid Alt. 1 och Alt. 3 överstrykas.

För enbart angivning till förtullning signeras Alt. 3 och överstrykas
Alt. 1 och Alt. 2.

Avien kvitteras och överlämnas eller översändes (vilket kan ske

1 brev) vid Alt. 1 till postavdelningen ............................och vid Alt.

2 och Alt. 3 till tullavdelningen för postpaket.»

Genom ett dylikt system, som givetvis kan tänkas efter behov
förenklat eller utvecklat, torde, åtminstone vad beträffar Stockholm,
det avsedda syftet vinnas utan tillskapande av nya och större olägenheter
för olika parter.

Ej heller beträffande paket, adresserade till andra orter än Stockholm,
Göteborg och Malmö, bör av förut anförda skäl tullbehandling
å gränsorten ifrågakomma.

Men även det alternativt föreslagna förfarandet, att vederbörande
tulltjänsteman skulle efter den utländska paketpostens ankomst infinna
sig å postkontoret för att verkställa tullbehandling, komme att förorsaka
onödiga olägenheter. Vid tullplatserna i landsorten finnas i
allmänhet anställda blott ett par eller tre tjänstemän — vid några
platser endast en (föreståndaren) — med befogenhet att verkställa
sådan förrättning, varom här är fråga. Det behöver då ej sägas, i
vilken mån tulltjänstgöringen komme att lida av en anordning, som
nödvändiggjorde en tulltjänstemans bortvaro (i vissa fall den ende
tulltjänstemannens) från tullkammaren för att på det ofta långt från
tullkammaren belägna postkontoret verkställa tullbehandling av kanske
ett enda postpaket samt eventuellt dessförinnan invänta adressaten
eller dennes ombud, som framställt önskan att få närvara. Det hör
också till vanligheten, att en köpman har att samtidigt ombesörja

410

FORTtTI/LNINGEN AV PAKETPOST.

tullbehandling av gods, inkommet såväl med fartyg och bantåg som
med paketpost. Han bleve helt visst icke nöjd med ett system, som
hindrade honom att få ombesörja förtullningen av en bantågslåda och
ett postpaket på samma plats.

Sedan postavien utsänts, bör följaktligen varuägaren, såsom tillgår
i Stockholm, endast hava att hänvända sig till tullen, där jämväl
försändelsen eventuellt åvilande postavgifter erläggas.

Stockholm den 13 april 1918.

N. M. NORDSTRÖM.

Överinspektör vid packhusinspektionen.

VII. Uttalande rörande de för äldre tulltjänstemän
av högre och lägre grad anordnade kurser.

Till 1914 års tullkommission.

Efter samråd med de personer, vilka tjänstgjort såsom lärare vid
de utbildningskurser för tjänstemän av högre och lägre grad, som
anordnats under innevarande år, får jag härmed äran meddela min
uppfattning i de frågor angående berörda kurser, som av kommissionen
framställts till besvarande.

1. »Om den för lmrserna tillmätta tiden visat sig tillräcklig.»

För tjänstemän av högre grad pågick under år 1917 en utbildningskurs,
som omfattade 30 arbetsdagar. Erfarenheten gav emellertid
vid handen, att tiden, även om den utnyttjades tämligen intensivt
— i genomsnitt förekommo 6,6 arbetstimmar per dag — var väl
knappt tilltagen, särskilt gällde detta de kemiska undersökningarna
och föreläsningarna i varukännedom. Med anledning härav anslogos
till motsvarande kurs innevarande år 39 arbetsdagar, varunder arbetstiden,
med hänsyn till förekommande anmärkningar, att kursdeltagarna
vid en allt för stark forcering av arbetet ej förmådde fullt
tillgodogöra sig undervisningen, nedsattes till i genomsnitt 6 arbetstimmar
per dag. Det sålunda erhållna tillskottet i undervisningstimmar
har emellertid visat sig icke vara tillfyllest. Även med bästa
möjliga tillvaratagande av tiden och iakttagandet av koncentrering i
arbetet på det mera väsentliga förordas från respektive lärares sida
en ytterligare utökning av kurserna med en vecka. Efter de överläggningar,
som jag såväl tidigare som med anledning av kommissionens
skrivelse haft med respektive lärare, har jag kommit till den

TULLBEHANDLING8BYRÅCHEFEN. 411

uppfattningen, att för ernående av ett tillfredsställande resultat av
kursen, densamma bör omfatta en tid av omkring två månader.

För tjänstemän av lägre grad har under innevarande år en första
utbildningskurs i sitt slag pågått under tiden 4 februari—16 mars,
omfattande sålunda 36 arbetsdagar med en daglig arbetstid av i genomsnitt
41/2 timme per dag med undantag för ett mindre antal
kursdeltagare, som tillgodogjorde sig undervisningen såväl i engelska
som tyska språket. Endast ett språk var nämligen obligatoriskt.
Anledningen, att antalet dagliga undervisningstimmar här sattes något
lägre än för tjänstemän av högre grad, var, bland annat, att särskilt
språkundervisningen men även undervisningen i författningskunskap
och bokföring ansågs kräva mera hemarbete, än som fordrades av
deltagarna i förutnämnda kurs, om man på en jämförelsevis kort tid
skulle kunna vinna ett tillfredsställande resultat.

Vad språkundervisningen beträffar, kan man med hänsyn till den
jämförelsevis korta tid, till vilken en utbildningskurs måste begränsas,
och särskilt i fråga om dem, som förut saknat all språkkunskap, ej
ställa allt för stora förväntningar på vederbörandes förmåga att efter
genomgången kurs förstå och tala ett främmande språk. Aven om
man emellertid, såsom nu skett, inriktar undervisningen på att få
fram ett hjälpligt uttal, att bibringa någon vana att uppfatta, vad
som talas, samt göra sig förstådd på det främmande språket, att få
in ett visst, efter tulltjänsten avpassat ordförråd samt i övrigt åstadkomma
en underbyggnad, med stöd varav sedermera genom självstudium
den intresserade kan ytterligare utbilda sig, har dock den
för första kursen anslagna tiden visat sig väl knapp. Samma erfarenhet
har gjorts i fråga om undervisningen i författningskunskap, varunder
jag inbegriper den bokföring, som förekommer exempelvis å en
tullstation eller tullinspektion, samt skrivövningar för avgivande av
yttrande i frågor, som kunna falla under vederbörandes prövning.
En tid av två månader skulle, synes det, även i fråga om kursen för
tjänstemän av lägre grad motsvara behovet.

2. »Huruvida för kurserna uppgjorda undervisning splaner befunnits

tillfredsställande.»

Beträffande undervisningsplanen har varken från lärares eller
kursdeltagares sida någon ändring ifrågasatts. Såvitt jag kunnat
finna, har också den ursprungligen uppgjorda planen varit tillfredsställande,
vilket givetvis icke utesluter, att mindre jämkningar i framtiden
kunna visa sig av omständigheterna påkallade. I detta sammanhang
anser jag mig böra meddela, att Sveriges tullmannaförenings
centralstyrelse i en framställning om kursers anordnande hos generaltullstyrelsen
hemställt, att undervisning måtte meddelas även i »svenska
språket (huvudsakligast rätt- och uppsatsskrivning) och matematik
(repetition av folkskolans kurs)», vilka önskemål styrelsen emellertid,
utöver ovannämnda skrivövningar, med hänsyn till nödig tidsbegräns -

412 KURSER FÖR ÄLDRE TULLTJÄNSTEMAN.

ning och den bildning, som de blivande kursdeltagarna kunde förutsättas
äga, hittills icke ansett sig böra bifalla.

3. »Huruvida skäl anses föreligga, att för framtiden bibehålla den

hittills tillämpade praxis, att vid kurser av ifrågavarande slag
någon betygsättning ej äger rum.»

I denna fråga äro meningarna något delade, i det att en lärare
och en av byråassistenterna förorda betygsättning, under det de övriga
anse, att hittills tillämpad praxis är att föredraga.

För egen del ansluter jag mig till sistnämnda uppfattning. Fördelen
med betygsättningen skulle väl företrädesvis ligga däri, att
densamma utgjorde en sporre för kursdeltagarna till bemödanden att
på bästa sätt tillgodogöra sig undervisningen, framtvingade en omsorgsfull
prövning av kursdeltagarnas kunskaper och omdömesförmåga
och utgjorde en officiell värdemätare härav. Emellertid torde man
väl, åtminstone så länge deltagandet i kurserna är frivilligt, kunna
räkna med att en stimulering av intresset ej är behövlig. Skulle
emellertid anledning föreligga för antagandet, att uppfattningen på
något håll gjorde sig gällande om deltagandet i utbildningskurserna
såsom något i och för sig meriterande för vidare befordran, ger sig
säkerligen en sådan missuppfattning på ett eller annat sätt tillkänna,
så att läraren finner anledning på lämpligt sätt undanrödja densamma.
Lägges undervisningen på ett praktiskt sätt, bör läraren komma i
sådan kontakt med sitt auditorium, att han får klarhet i vad var och
en går för. Även chefen för tullbehandlingsbyrån bör såsom kursernas
ledare kunna bilda sig en uppfattning i berörda avseende.

Införes betygsättning, befarar jag, att det goda samförstånd
mellan lärare och kursdeltagare, som hittills varit rådande, och vilket
utgör en väsenlig förutsättning för ett gott arbetsresultat, kommer
att ofördelaktigt påverkas härav, samt att en och annan av fruktan
för att blotta sina svagheter avhåller sig från att göra förfrågningar
i punkter, som kunna för honom vara oklara. Tvistigheter om betygens
mer eller mindre berättigande torde ej heller kunna undvikas.
Slutligen kommer säkerligen en tjänsteman, som i den teoretiska
prövningen erhållit högre betyg, anse sig berättigad till företräde vid
tjänstetillsättningar framför medsökande med lägre vitsord men som
på grund av större praktisk duglighet kunna vara bättre skickade
för tjänsten.

Hittills vunnen erfarenhet synes mig icke giva anledning till frångående
av nuvarande praxis, att vid utbildningskurserna betygsättning
icke äger rum.

Stockholm, i kung! generaltullstyrelsens tullbehandlings- och upplysningsbyrå,
den 24 juli 1918.

TURE ALSÉN.

GENERALTULLSTYRELSEN.

413

Vill. Utlåtande av generaltullstyrelsen i fråga
om nederlagskrediten.

Till Konungen.

I en till generaltullstyrelsen den 19 nästlidne december ingiven
skrift, däröver härvarande nederlagskontors yttrande sedermera av
styrelsen infordrats, hava aktiebolaget Otto Dahlström & c:o m. fl.
importrörelse härstädes idkande handelsfirmor av förekommen anledning
påkallat styrelsens medverkan för åvägabringande av viss förändring
i avseende å tillämpningen av § 89 i gällande tullstadga;
och ehuru i sammanhang därmed framhållits, att mera omfattande
ändringsförslag i ämnet vore att förvänta, har styrelsen, då den förändrade
anordning, varom sökandena gjort framställning, förutsätter
ändringar i gällande tullstadga, och då icke heller det förslag till ny
tullstadga, som av styrelsen med underdånig skrivelse den 29 mars
1900 till Eders Kungl. Maj:ts nådiga prövning överlämnats, innehåller
bestämmelser, vilka möjliggöra en sådan anordning, som den sökandena
avsett, samt antagligt torde vara, att berörda författningsförslag
inom den närmaste framtiden av Eders Kungl. Maj:t till slutlig behandling
företages, ansett sig böra, med överlämnande av handlingarna
i ärendet, redan nu hänskjuta den sålunda väckta frågan till Eders
Kungl. Maj:ts nådiga bedömande.

Av nederlagskontorets i ärendet avgivna utlåtande inhämtas, bland
annat, att kontorets föreståndare — vilka, såsom ett vid utlåtandet
fogat auktionsprotokoll av den 18 november 1902 lärer avse att visa,
vid beviljande av tullkredit jämlikt § 89 tullstadgan mot säkerhet i
ett å nederlag härstädes upplagt parti vin beräknat varans värde
avsevärt högre än det pris, som varan vid den i och för det utestående
tullbeloppets indrivning av härvarande konfiskationskontor nyligen
förrättade auktion betingade — under senaste tiden tillämpat
väsentligt andra grunder än förut i fråga om beviljande av tullkredit
mot pant av nederlagsgods; att, då bemälde föreståndare beslutit sig
för ändringar i förut rörande nederlagsgods vedertagna kreditbruk, de
ansett sig hava att välja mellan två möjliga tillvägagångssätt, nämligen
antingen att från alla nederlagshavare utan undantag infordra, såsom
säkerhet för ifrågakommande kredit, sådana obligationer eller andra
värdehandlingar, som i § 28 tullstadgan avses, och sålunda avskaffa
alla pantvärden eller ock att »med bibehållande av pantvärdena för
några färre kurantare varuartiklar fortfarande bevilja anstånd åt en del
handelsfirmor»; att de emellertid ansett det förra alternativet allt för
våldsamt och därför valt det senare, varvid, på sätt i utlåtandet närmare
utvecklas, ett flertal varuslag, med avseende å faran för förskämning
vid längre tids magasinering, ansetts icke kunna tillerkännas något
pantvärde samt värdet av andra ansetts särdeles osäkert i betraktande
av storleken av den tull, de vore underkastade, och möjligheten att vid

414

NEDERLAGSKREDITEN.

tvångsförsäljning blott ett färre antal spekulanter tillstädeskomme, men
däremot artiklarna kaffe, socker, fläsk och sirap samt omalen räg och
vete funnits kunna bibehållas »vid något reducerade pantvärden», samt
att vid uppskattning av dylik pant jämväl tagits i betraktande förutom
storleken av vederbörande varuägares på nederlaget liggande lager,
jämfört med hans skuld till tullverket, den omständigheten, att, om en
större affär komme på obestånd, fordringsägarna vanligen vore angelägna
att i lugn avveckla densamma hellre än att driva den till cession;
och hava kontorets föreståndare,. på grund av vad sålunda och i övrigt
av dem anförts, såsom sin åsikt framhållit, att den enda lösning av
förevarande fråga, vilken fullt tillgodosåge tullverkets säkerhet, vore
fullständigt avskaffande av tullkredit mot pant av varor.

Med föranledande av de förändringar i fråga om värdesättning
av nederlagsgods såsom pant för tullkredit, vilka sålunda av härvarande
nederlagskontor under senaste tiden genomförts, hava sökandena
uti deras i ärendet ingivna skrift — efter att hava framhållit
hurusom, enligt deras förmenande, den i tullstadgans § 89 medgivna
tullkredit vid förtullning från nederlag vore att anse såsom en förutsättning
för nederlagshavarens betungande med utgörande av nederlagsavgift
enligt § 80 av samma stadga, samt tillika hurusom ändrade
bestämmelser för tullkreditens åtnjutande under ett löpande arbetsår
bleve till stort förfång för den legitima handeln och finge anses såsom
ett förminskande eller nära nog upphävande av medgivanden, som
enligt tullstadgans förenämnda § 89 funnes nederlagshavare tillförsäkrade
— anhållit, att generaltullstyrelsen måtte, »förslagsvis genom
från magistraten begärda sakkunniga, låta bedöma de värden, som
böra åsättas sådana varor, vilka ligga såsom säkerhet för skuld å
tullumgälder för från nederlag förtullat gods», varförutom och jämte
det sökandena såsom sin mening uttalat, att en dylik taxering lämpligast
torde kunna företagas i början av varje månad samt verkställas
på sådant sätt, att beräknade värdeförminskningar funnes genom
en lägre taxering tryggade, de vidare anfört, dels att, då det personliga
ansvar, som vid för hög taxering nu kunde drabba vederbörande
tjänstemän å nederlagsexpeditionerna inom riket, knappast torde vara
tidsenligt, föga ägnat som det vore att skydda trafikanter för godtyckliga
tolkningar, det syntes, som om en ändring av tullstadgans
bestämmelser i berörda avseende vore av nöden, varför ock sökandena
hoppades, att en i sådant syfte i behörig ordning ingiven framställning
måtte vinna beaktande, dels ock att en utredning möjligen komme
att giva vid handen, att dylik ändring måste åtföljas av mera vittgående
lagändringar, vilka i ty fall borde vidtagas till den legitima
handelns skydd, varemellertid, då framställning i sådant avseende
vore att förvänta, sökandenas begäran avsåge endast »ovan angivna
beräkningsmetod under den tidsperiod, som föreligger, innan bättre och
ordnade förhållanden i berörda hänseende kunna ernås».

Då generaltullstyrelsen härmed går att redogöra för sin uppfattning
av föreliggande frågas innebörd samt huruvida densamma må
anses påkalla någon särskild åtgärd, tillåter sig styrelsen till en början
fästa uppmärksamheten å en felaktighet, som vidlåder sökandenas

GENERA LTULLST YRE LS E N.

415

utgångspunkt. Det enligt gällande tullstadga under vissa villkor medgivna
anstånd med erläggande av belöpande tullavgift för gods, som
från nederlag till förtullning uttages, är nämligen ingalunda något
för nederlagsinstitutionen väsentligt, och lika litet kan en sådan kredit
anses betingad av nederlagshavarens skyldighet att utgöra nederlagsavgift.
Det ännu, likasom tillförene, för nederlaget väsentliga
angives i tullstadgans § 76, som medger ägare av från utrikes ort
infört tullpliktigt gods att, emot särskild avgift till kronan, sådant
gods efter verkställd undersökning under eget och tullverkets lås
upplägga utan att för detsamma betala tull, innan det till inhemsk
förbrukning uttages, ävensom att godset till utrikes ort åter utföra.

I de under 1800-talets förra hälft utfärdade nederlagsförordningar
gällde ock — till en början undantagslöst — såsom regel, att kredit
för tullen å uttaget nederlagsgods ej beviljades. Så var förhållandet
ännu enligt 1843 års nederlagsförordning, vars § 21 stadgade, att
varor, som av nederlag förtullades, i allmänhet ej finge utlämnas,
innan tullavgifterna blivit behörigen erlagda. Redan förut hade emellertid
(enligt nådiga brev den 2 april 1828, den 18 oktober 1837 och
den 9 februari 1838) i viss mån undantag från denna regel medgivits
för nederlagshavare i Stockholm och Göteborg; och genom särskilt
nådigt brev den 15 maj 1843 —• vilken dag den nya nederlagsförordningen
utfärdades — blev, i ändamål av nyssberörda undantags
bibehållande, medgivet för ägare av fullhåra varor, liggande på nederlag
i Stockholm och Göteborg, att, när de därom i vederbörlig ordning
sig anmälde, utan frisedel disponera sådant gods till bestämda
minimikvantiteter, under villkor, bland andra, att samma godsägare
på nederlaget hade tullbart gods av samma eller andra slag, som i
värde uppgick till minst enahanda belopp med det disponerade, samt
att berörda kvarliggande gods skulle tjäna till pant för tull och andra
avgifter av vad som uttagits.

Det sålunda lämnade undantagsmedgivandet utsträcktes år 1857
att gälla jämväl för Landskrona; och vad beträffar anståndstiden,
som till en början var endast åtta dagar, utgjorde denna från och
med år 1851 trettio dagar.

Under förarbetena till 1860 års tullstadga hade av särskilda
kommitterade föreslagits, att, då godsägare på en gång inbekomme
och till nederlag angåve vissa bestämda myckenheter av kassaartiklarna
brännvin, kaffe, garn, hudar, socker, te och vin, till och med
hälften av dessa kvantiteter skulle få genast efter varuundersökningen
till godsägarens fria disposition utlämnas samt anstånd med erläggande
av tullavgiften för det disponerade godset åtnjutas under högst
tre månader på villkor, bland andra, att ny uttagning ej medgåves,
förr än tullavgifterna för nästföregående uttagning blivit behörigen
erlagda.

Sedan rikets ständer i underdånig skrivelse den 2 december
1857 förklarat sig i allmänhet biträda de grunder, som av bemälde
kommitterade föreslagits i avseende å, bland annat, anstånd med erläggande
av tullavgifterna för vissa artiklar samt villkoren för tillgodonjutande
av sådant anstånd, fann sig emellertid generaltullsty -

416

NEDERLAGSKREDITEN.

relsen i underdånigt förslag till tullstadga, avgivet den 5 maj 1858,
böra erinra, att sagda villkor skulle i flera fall väsentligen förringa
den fördel, man velat bereda importörer av ifrågavarande artiklar. I
många fall skulle de nämligen få betala tullen före anståndstidens
slut och innan de fått betalning för de på kredit sålda varorna; vårföre
ock styrelsen föreslog viss ändrad lydelse av ifrågavarande förbehåll,
och i enlighet därmed blevo ock bestämmelserna avfattade i
1860 års tullstadga, enligt vars §§ 96 och 104 — den sistnämnda
sådan den år 1869 förändrades -— gällde:

dels att, då godsägare på en gång inbekomme och på nederlag
angåve av nedannämnda varuslag följande minimikvantiteter, nämligen,
i skålpund räknat, arrak, konjak eller rom 10,000 — kaffe 20,000

— bomullsgarn 10,000 — ullgarn 5,000 — hudar och skinn 10,000

— socker 20,000 — te 2,000 — tobaksblad och stjälk 15,000 samt
vin på fastager 12,000, till och med hälften av dessa kvantiteter
Ange, på godsägarens i angivningsinlagan därom gjorda anhållan,
genast efter varuundersökningen till hans fria disposition utlämnas,
varförutom, då även efter sålunda skedd uttagning den å nederlag
kvarliggande kvantiteten av berörda varuslag överstege eller uppginge
till förenämnda minimikvantiteter, fortsatt uttagning av högst hälften
vore medgiven;

varvid skulle iakttagas, bland annat, att anstånd med tullavgifterna
för vad sålunda utlämnats beviljades på högst tre månader
från angivningsdagen; att då av det upplagda varupartiet å nederlag
ej kvarlåge större kvantum än som motsvarade vad redan befunnes
utan tullikvid disponerat, uttagning av nytt varukvantum ej medgåves,
förr än tullavgifterna för därförinnan skedd uttagning vore behörigen
erlagda; samt att de kvarliggande varukvantiteterna av vederbörande
tullförvaltning prövades utgöra full säkerhet för umgälderna
till kronan å så väl det uttagna som det kvarliggande varupartiet;
varande i annat fall tullförvaltningen berättigad att avfordra varuägaren
antaglig säkerhet för vad vid varupantens försäljning kunde
däri brista;

dels ock att nederlagsgods, som ej utgjorde pant för vad redan
uttaget vore, Ange, efter ingiven förtullningsinlaga, av godsägare utbekommas
med tillgodonjutande av anstånd med tullavgiften i trettio
dagar, såvida tullbeloppet uppginge till 100 riksdaler eller mera, och
eljest i åtta dagar, med villkor, att för samme godsägare å nederlaget
kvarlåge gods av lika eller annat slag, som utgjorde full säkerhet för
tullen å såväl det till uttagning angivna som det kvarliggande godset
jämte de böter, vartill godsägaren kunde göra sig förfallen.

Dessa bestämmelser ■— vilka hade till övervägande syftemål att
bereda den större handeln samt i viss mån även förädlingen av utländska
råvaror och halvfabrikat tillfälle att utan den ytterligare förlagskostnad,
som i förväg erlagda tullavgifter skulle medföra, ordna
sin verksamhet, men vid vilka man ock strängt fasthållit den synpunkt,
att kronans rätt och bästa icke finge äventyras — torde hava
varit efter dåtida förhållanden väl avpassade. Genom att den längre
krediten var inskränkt till ett mindre antal artiklar, samt ännu mera

G ENE RALTULLSTY REFBEN.

417

därigenom, ;itt, sä snart fråga var om denna längre kredit, det å
nederlaget kvarliggande godset Ilek gälla såsom säkerhet för det uttagna,
endast försåvitt det inkommit med samma lägenhet och var
av samma slag som detta senare, var jämväl kronans risk väsent
ligen reducerad.

I deri män rörelsen utvecklades, ansågs emellertid inom handelsvärlden
behov av friare dispositionsrätt över nederlagsgods vara för
handen; och detta behov har 1877 års ännu gällande tullstadga sökt
att med bibehållen säkerhet för kronans rätt i möjligaste mån tillgodose.
För sådant ändamål fick skillnaden mellan de förenämnda
kassaartiklarna, å ena, samt andra slag av nederlagsgods, å den andra
sidan, förfalla, vilken förändring —- såsom generaltullstyrelsen vid
avgivande av förslaget till 1877 års tullstadga anförde — syntes så
mycket lämpligare, som den i § 96 av 1860 års tullstadga införda
varuförteckningen var både ofullständig och till beloppen ojämn. 1
sammanhang därmed, att sålunda allt nederlagsgods likställdes i avseende
å rätten till tullkredit vid uttagningar, gjordes kredittidens
längd beroende allenast av storleken av den för det uttagna varupartiet
belöpande tull, så att krediten omfattar nittio dagar, om tullen
uppgår till 500 kronor eller därutöver, trettio dagar vid tullbelopp
från och med 100 till 500 kronor samt åtta dagar, därest tullbeloppet
understiger 100 kronor. Såsom villkor för krediten stadgades nu, att
godsägaren skulle hava å nederlaget kvarliggande varor, som av tullförvaltningen
prövades utgöra full säkerhet för oguldna och ytterligare
å det kvarliggande godset belöpande avgifter ävensom för böter, vartill
han genom dröjsmål med betalningen av dessa avgifter kunde
göra sig förfallen, eller ock ställde säkerhet så, som i fråga om tullkredit
vid direkt förtullning blivit stadgat. Även i fråga om den
längre krediten kunde således det såsom pant kvarliggande godset
vara av annat slag än det uttagna, likasom ock frågan, med vilken
lägenhet godset inkommit, icke vidare hade någon betydelse.

Av vad nu anförts torde framgå, att tullkrediten icke är något
för nederlagsinrättningen särskilt utmärkande eller därmed nödvändigt
sammanhängande. Också förekommer anstånd med tullavgiftens
erläggande lika väl vid direkta förtullningar och vid förtullningar
från transitupplag som vid nederlagsförtullningar. Den längre kredit,
som kan erhållas vid nederlagsförtullning, och möjligheten, att därvid
annan säkerhet icke behöver ställas än det kvarliggande nederlagsgodset,
giver emellertid åt nederlagskrediten en särskild prägel och
gör nederlagsinstitutionen i viss mån ägnad att ersätta det i våra
grannländer Norge och Danmark förekommande kreditupplaget. Anmärkningar
av delvis enahanda innebörd, som under senare tider riktats
mot det norska kreditupplaget, skulle visserligen kunna göras
mot den långa nederlagskrediten, som väl icke kan fritagas från att
i sin mån bidraga till den hos oss ofta överklagade olägenheten av
konsumtionskreditens alltför stora anlitande; och särskilt torde det
kunna ifrågasättas, om icke den utveckling, kommunikationsanstalter
och bankväsende vunnit under de senaste årtiondena, kunde göra behovet
av så lång tullkredit som förut i någon mån mindre kännbart.

418

NEDEELAG8KEEDITEN.

Styrelsen har dock icke ansett sig böra föreslå någon inskränkning
däri, då nederlagshavare här i landet sedan lång tid tillbaka vant sig
vid att räkna med nu ifrågavarande förmån. Skyldigheten att erlägga
nederlagsavgift kan däremot ingalunda med fog åberopas såsom
stöd för nederlagskrediten. Denna avgift, vilken numera påföres endast
vid godsets uppläggning på nederlag, medan den däremot fordom,
då dylik kredit icke ifrågakom, skulle utgöras ej blott vid godsets
in- och utförsel utan ock, i form av förnyad nederlagsrekognition,
jämväl under lagringen, lärer nämligen böra betraktas såsom en gottgörelse
för statsverkets direkta utgifter i och för nederlagsinrättningen.
För nederlagshavare torde densamma icke heller utgöra någon avsevärd
börda, obetydlig som den är, ity att den, därest, såsom visserligen
händer, godset får å nederlaget kvarbliva under hela den i sådant
avseende medgivna tid, kan nedgå ända till 1/i procent av tullbeloppet,
för år räknat.

Om ock, med avseende å vad nyss anförts, skäl icke må anses
förefinnas för inskränkning i längden av hittills medgiven nederlagskredit,
skulle man dock tilläventyrs kunna känna sig frestad att mot
nu gällande bestämmelser i ämnet göra den erinran, att de icke tillräckligt
fasthålla vid syftet att genom nederlagsinstitutionen tillgodose
den större handeln. Också har särskilt under senare tider jämväl
den mindre omfattande handeln i allt större utsträckning begagnat
sig av nederlagsrätten och därmed följande förmåner. I och för sig
är måhända härvid icke mycket att anmärka, ehuruväl förhållandet
tillskyndar statsverket väsentligt ökade utgifter för tullbevakning.
Men en bestämd olägenhet ligger däri, att nederlagsinrättningen rörande
bestämmelser, vilka tillkommit med huvudsaklig hänsyn till den
större handeln, icke lika lätt låta sig i allmänhet anpassas till de
mindre företagen. Detta gäller åtminstone om krediten för belöpande
tull vid uttagningar från nederlagen och den därför erforderliga säkerhet.
Särskilt lära här i huvudstaden svårigheter hava mött i fråga
om åtskilliga nederlagshavare, vilkas å nederlaget liggande lager, ofta
av skäligen underhaltig kvalitet, icke lätteligen kunnat till värdet beräknas,
även där de, såsom icke alltid varit fallet, ägnat detsamma
erforderlig omvårdnad, och beträffande vilkas ordentlighet eller förmåga
i fråga om fullgörandet av åtagna förbindelser grundad anledning
till tvivel förefunnits.

Givet är, att, då fråga är om dylika nederlagshavare — beträffande
vilka, i händelse av obestånd, man icke heller kan påräkna
affärens avveckling utan konkurs — synnerlig varsamhet måste iakttagas
vid beviljande av tullkredit mot pant av inneliggande varulager.
Då emellertid även sådana nederlagshavare anse sig berättigade
till enahanda kreditvillkor som envar annan, vilken har gods å nederlag,
föranledes lätteligen vederbörande tullförvaltning att, för upprätthållande
av en dylik, i förhållandenas egen natur icke grundad likställighet
i trafikanternas behandling, jämväl emot de affärsföretag,
beträffande vilka ovan berörda omständigheter icke äro för handen,
förfara med en onödig och av lagstiftaren förmodligen icke avsedd
stränghet. I detta hänseende synes emellertid härvarande nederlags -

GENERALTULLSTYRELSEN.

4 1 It

kontor gått vida utanför vad som kunnat motiveras av tillbörlig försiktighet,
likasom kontoret ock synts styrelsen hava uti sitt i ärendet
avgivna utlåtande givit uttryck åt en i väsentliga delar oriktig uppfattning
beträffande innebörden av de bestämmelser, vilkas tillämpning
ifrågakommit.

Vederbörlig försiktighet må visserligen mera undantagsvis kunna
bjuda en nederlagsförvaltning att icke alls såsom pant godkänna visst
nederlagsgods, nämligen då detsamma är utsatt för hastigare förskämning
eller då dess allmänna marknadsvärde icke erbjuder sannolikhet
för att det vid realisation skall kunna betinga högre pris, än
som tages i anspråk för den å detsamma belöpande tullavgift; men
därifrån är dock steget långt till den ståndpunkt, kontoret ansett sig
böra och kunna intaga, då kontoret, enligt vad i dess avgivna utlåtande
förekommer, numera såsom pant godkänner endast sex särskilda
varuslag. För ett sådant förfarande — därvid även artiklar
uteslutits, vilka enligt äldre nederlagsstadganden ansågos företrädesvis
lämpliga att tjäna såsom pant, och vilka ännu borde kunna anses icke
vara för sådant ändamål alldeles otjänliga — lärer näppeligen stöd
kunna hämtas i rättigheten och skyldigheten enligt § 89 tullstadgan
att pröva den erbjudna säkerheten för ifrågasatt nederlagskredit.
Avsikten med den förändring, som ifrågavarande föreskrift undergick
enligt 1877 års tullstadga, var nämligen att bereda ökad möjlighet
för användning av nederlagsgods såsom pant för uttagningar från
nederlaget men ingalunda att göra någon inskränkning uti den möjlighet,
som i detta hänseende förut fanns; och den omständighet, att
därstädes numera talas om nederlagsgods i allmänhet såsom möjlig
pant, lärer icke få anses vara utan betydelse.

Om sålunda ifrågavarande stadgandes nuvarande avfattning må
anses innebära, att i regel inneliggande nederlagsgods av felfri beskaffenhet
skall kunna i mån av sitt ägande värde tjäna såsom pant
för obetald tull, som belöper å en från nederlag redan uttagen varupost,
torde det emellertid ligga i sakens natur, att berörda värde
därvid icke må beräknas högre, än att för kronans fordran full säkerhet
finnes. Också få, enligt tullstadgans § 89 de å nederlaget kvarliggande
varorna utgöra pant för tullkredit endast med villkor, att de
»prövas utgöra full säkerhet för oguldna och ytterligare å det kvarliggande
godset belöpande avgifter ävensom för böter, vartill godsägaren
genom dröjsmål med betalningen kan göra sig förfallen».
Vid beviljande av kredit, varom nu är fråga, böra följaktligen tillämpas
likartade grunder i avseende å godkännande av ifrågaställd säkerhet
som de, vilka göras gällande vid kredit i allmänhet. Den omständighet,
att det är staten, som här är fordringsägare, kan ock så mycket
mindre påkalla lindrigare villkor i avseende å säkerheten, än den
enskilde kreditgivaren beviljar, som staten icke i likhet med denne
betingar sig någon gottgörelse för den lämnade krediten.

Härav lärer följa till en början, att det är varans antagliga realisationsvärde
på den plats, varest densamma är upplagd, som måste
bliva huvudsakligast bestämmande för dess pantvärde. I detta hänseende
inverka givetvis flera faktorer. Exempelvis kan en vara, som

420

NEDERLAGS KREDITEN.

i förhållande till sitt värde drager hög frakt, icke anses vara värd
lika mycket i den hamnstad, där densamma inom landet först upplossas,
som, efter en längre befordran med järnväg, å plats inne i
landet. Likaledes kan en för vidare fabriksmässig bearbetning avsedd
vara, t. ex. råtobak, icke anses äga samma värde på plats, där annan
fabrik för varans förädling icke finnes än den, för vars räkning varan
är å nederlag upplagd, som där, varest flera dylika fabriker finnas
på platsen eller i närheten och följaktligen vid eventuell försäljning
spekulanter äro att påräkna o. s. v. Ännu mera än dylika omständigheter
är dock naturligtvis varans kvalitet bestämmande för realisationsvärdet.
Med avseende härå behöver väl endast erinras därom,
att i fråga om en mängd varor priset för de bättre kvaliteterna
är mångdubbelt högre än för de ordinära, under det att de ringare
kvaliteterna mången gång knappast kunna anses äga något bestämt
realisationsvärde.

Uppenbart torde vara, att till nu berörda och likartade förhållanden
hänsyn måste tagas vid bedömande av varupantens värde.
Detta bör alltså beräknas på grund av förhållandena på platsen samt
med fästat avseende, så vitt möjligt, å varans individualitet och icke
allenast i överensstämmelse med varuslagets vanliga eller genomsnittsvärde.
Men vid sådant förhållande bör det ock vara tydligt, att,
lika litet som samma värde alltid kan åsättas en och samma vara på
olika nederlagsplatser, lika litet kan man — om ock endast på varje
plats för sig — på förhand bestämma sådana särskilda pantvärden
för ett och samma varuslag som de av sökandena ifrågasatta. Dylika
värden skulle i varje fall icke kunna bliva annat än minimivärden;
och säkerligen skulle vid sådant förhållande de nederlagshavare, vilka
föra i marknaden endast bättre eller åtminstone till kvaliteten mera
konstanta varor, bliva försatta i en sämre ställning än nu, då varans
värde i varje föreliggande fall kan komma under bedömande. Härtill
kommer ock slutligen, att i fråga om många varuslag icke allenast
kvaliteten utan jämväl det för varan i allmänhet gällande pris lärer
kunna antagas växla vida mera, än vad, över huvud taget, fallet
torde vara med de artiklar, vilka finnas upptagna å nn vid sökandenas
framställning fogad skriftlig förteckning, och till vilka sökandena
synas närmast hava tagit hänsyn vid formulerande av sitt nu ifrågavarande
önskningsmål. De hinder, som, enligt vad nu anförts, förefinnas
för framställande på förhand av officiella, för tullförvaltningen
i varje förekommande fall bindande pantvärden å nederlagsgods,
utesluta dock naturligtvis icke, att tullförvaltningarna var för sig till
egen ledning uppgöra förteckning å pantvärden, vilka anses böra i
vanliga fall komma till användning. Tvärtom torde ett sådant förfaringssätt
i allmänhet vara det enda praktiskt möjliga.

Det är emellertid icke allenast pantens värde vid tiden för kreditens
beviljande, som förtjänar beaktande vid prövningen, huruvida
den erbjudna säkerheten kan anses nöjaktig. Aven varor, vilka icke
äro så lätt underkastade förskämning, att de kunna anses i allmänhet
otjänliga till pant, kunna vid bristande eftersyn och omvårdnad å
nederlaget minskas eller eljest så förlora i värde, att kronans fordran

GENERA I.TUI,ESTYREESKN.

421

därigenom äventyras. Med avseende härå och då nederlagsförvaltningen
icke själv kan ägna panten oavlåtlig tillsyn, ligger det i sakens
natur, att vid värdesättningen avseende måste fästas även därå,
huruvida nederlagshavaren är känd för större eller mindre ordentlighet
i vården av sitt å nederlag upplagda gods eller sina affärsangelägenheter
i övrigt. Slutligen torde det väl icke heller kunna undvikas,
att nederlagsförvaltningen tager hänsyn till huruvida mindre trygghet
för infriande av kredittagarens skuld förefinnes till följd därav, att
antingen .denne gjort sig känd för bristande förmåga i fråga om fullgörandet
av ingångna förbindelser eller ock att hos förvaltningen
erforderlig kännedom om hans förmåga i sådant hänseende saknas.
Helt naturligt är,, om särskild varsamhet iakttages med avseende å
eu sådan nederlagshavare. I detta hänseende lärer väl lika litet som
eljest staten kunna förfara annorlunda än den enskilde kreditgivaren,
om ock, då lagstiftningen medgiver nederlagshavaren rätt till tullkredit
mot pant i nederlagsgods, nyssberörda varsamhet icke får göra sig
gällande därhän, att godset av ifrågavarande anledning frånkännes
allt värde.

Nu anförda omständigheter torde göra det påtagligt, att prövning
av värdet å sådan för nederlagskredit ställd säkerhet, som utgöres
av kvarliggande nederlagsgods, fortfarande måste, såsom hittills varit
fallet, ombesörjas av tullverkets representant på platsen. Att härvid
ett ganska vidsträckt utrymme lämnas åt dennes subjektiva uppfattning,
lärer, även om i viss mån olägenheter kunna följa därav, dock
icke kunna undvikas, då något närmare reglementerande i frågan
tydligen icke är möjligt, sedan kredits medgivande mot pant i varor
gjorts så omfattande, som numera är förhållandet. Ifrågasättas kunde
måhända, huruvida icke detta medgivande går längre, än som är förenligt
med kronans säkerhet, samt huruvida ej möjligen om också
icke — på sätt nederlagskontoret förordat — fullständigt upphävande
av rätten till kredit mot pant av varor så dock någon inskränkning
i denna rätt kunde anses påkallad. Man skulle till stöd för en sådan
åtgärd kunna åberopa den tyska lagstiftningen, som i detta hänseende
är strängare än tullstadgan, då densamma såsom säkerhet för tullkredit
i s. k. kreditkonto fordrar i regel värdehandlingar och endast
mera såsom undantag medgiver godkännande av handfången pant i
varor eller ock borgen av tredje man, förstärkt medelst säkra inteckningar
eller handpant. Emellertid har ifrågavarande rätt hos oss bestått
så länge och torde för mången nederlagshavare, vars rörelse är
av fullt sund beskaffenhet ehuru icke grundad på större rörelsekapital,
fylla ett så pass avsevärt behov, att densamma icke synes böra utan
tvingande skäl inskränkas; och dylika skäl lära hittills icke kunna
påvisas. Tullförvaltningarnas prövning av erbjuden pant lärer få
anses hittills hava försiggått med fullt tillfredsställande beaktande av
kronans säkerhet och detta även för mera sällsynta eventualiteter.
Åtminstone synes den omständighet, att icke ens vid så omfattande
eldsvådor som de, vilka den 25 juni 1888 övergingo Sundsvall och
Umeå, lika litet som eljest någon förlust för kronan i följd av lämnad
nederlagskredit ifrågakommit, med skäl kunna sägas innebära, att de
nu gällande bestämmelserna i detta hänseende bestått provet.

422

NEDERLAGSKEEDITEN.

Med avseende å de förhållanden, vilka, enligt vad ovan anförts,
föranlett sökandenas framställning, synes man emellertid nu vilja
gorå gällande, att samma bestämmelser däremot medföra avsevärda
olägenheter för trafiken genom för låg värdesättning av nederlagsgods,
avsett att utgöra pant för tullavgift, och särskilt anses i sådant hänseende
tullförvaltningarnas ansvar för pantens tillräcklighet vara till
men för nederlagshavarne.

Härvid må dock först och främst, med hänvisning till här ovan
framhållna grunder för pantvärdet, erinras, att detta icke sällan måste
sättas vida under det pris, vartill ägaren är beredd att avyttra varan.
Tillika bör besinnas, att tullförvaltningen mera sällan är i stånd att
så noga, som en exakt värdesättning skulle kräva, bedöma varans
kvalitet, samt att den i varje fall vanligen icke är i tillfälle att övervaka,
i vad mån vid ständiga upplägg och uttagningar av samma
varuslag värdet av det inneliggande godset, för så vitt på kvaliteten
beror, ökas eller minskas, vilka omständigheter även bidraga till
svårigheten att kunna taga så stor hänsyn till den individuella varans
gängse pris, som kredittagaren kan anse önskvärt. Tullförvaltningarnas
värdesättningar torde i allt fall icke mera allmänt hava lämnat rum
för befogade anmärkningar. De ytterst sällsynta och endast med
långa tiders mellanrum förekommande fall, däri klagan i sådant avseende
hos generaltullstyrelsen förts, giva åtminstone grundad anledning
antaga, att så icke varit förhållandet. Till stöd för ett sådant
antagande må även den omständighet kunna åberopas, att icke vare
sig under förarbetena till ovan omförmälda förslag till ny tullstadga
eller i något hos generaltullstyrelsen efter berörda tid till behandling
förekommande ärende från affärsvärldens representanter förr än nu
förekommit något uttalande, att nuvarande bestämmelser i ämnet eller
deras tillämpning gåve anledning till anmärkning.

Möjligt är väl däremot, att tullförvaltningarnas befriande från
dem enligt tullstadgans § 89 nu åliggande omedelbara ansvar i fråga
om huruvida godkänd pant i varor utgör full säkerhet för kronans
fordran skulle kunna medföra en gynnsammare ställning för kredittagarna.
Den omständighet, att i händelse av sådan förändring den
förlust, vilken i följd av brist i pants beräknade värde vid dess realiserande
kunde komma att tillskyndas kronan, icke komme att drabba
vederbörande tullförvaltningsföreståndare med mindre än att han eller
de efter åtal för tjänstefel ådömdes ersättningsskyldighet, skulle måhända
kunna giva anledning till större tillmötesgående mot kredittagarnes
önskningar i fråga om värdesättningen än för närvarande,
då en eventuell förlust hotar att i första hand drabba vederbörande
föreståndare själva. En dylik ändring i ett sedan äldre tid bestående
förhållande skulle emellertid avsevärt öka kronans risk; och
då ett eventuellt förslag om inrymmande av tyst förmånsrätt i nederlagshavarens
lösa egendom till säkerhet för kronans fordran — en
åtgärd, varigenom berörda risk skulle kunna tänkas i någon mån
minskad — torde möta alltför stora betänkligheter, kan styrelsen för
sin del icke tillstyrka någon förändring i fråga om tullförvaltningarnas
ansvar i förevarande hänseende. Detta ansvar synes icke heller hit -

GENERALTULLSTYRELSEN.

423

tills hava varit förenat med några större olägenheter för vederbörande
tjänstemän, om än obestridligt är, att detsamma ställer stora krav
såväl på deras urskilning och omdömesförmåga som på övervakande
från deras sida av pantens fortfarande tillräcklighet. För övrigt
vågar styrelsen förutsätta, att tullförvaltningens skyldighet att pröva,
huruvida det kvarliggande godset utgör full säkerhet för krediten,
icke behöver utgöra hinder för att åt tullförvaltningsföreståndare,
vilken visas hava såväl i avseende å pantens uppskattning som i
fråga om dess efterseende på nederlaget ävensom bevakande av kronans
rätt vid försäljningen iakttagit all den aktsamhet och omsorg, man
skäligen kan fordra, ersättning för förlust, som vid pantens realiserande
kan trots all försiktighet hava uppstått, må kunna av allmänna
medel beredas.

Av vad sålunda anförts framgår, att generaltullstyrelsen finner
de nuvarande, icke synnerligen gamla bestämmelserna i ämnet, rätt
tillämpade, bereda trafiken allt det tillmötesgående från tullverkets
sida, som utan åsidosättande av kronans säkerhet kan medgivas; och
får fördenskull styrelsen — som till framtida efterrättelse erinrat
härvarande nederlagskontor, att vid tillämpning av § 89 i gällande
tullstadga det åligger kontoret dels att icke vägra att såsom säkerhet
för tullkredit, varom nu är fråga, godkänna nederlagsgods, med mindre
än att varan skäligen kan anses i sådant hänseende otjänlig, såsom
då densamma är utsatt för hastigare förskämning eller då dess allmänna
marknadsvärde icke erbjuder sannolikhet för att den vid realisation
skall kunna betinga högre pris, än som tages i anspråk för den å
varan själv belöpande tullavgift, dels ock att icke beräkna varans
pantvärde lägre, än som kan erfordras till beredande av trygghet
för utbekommande av kronans fordran, vid bedömande varav avseende
borde fästas icke allenast å varans mängd och felfria beskaffenhet
utan även, i den mån sådant läte sig göra, å dess kvalitet
och andra på realisationsvärdet inverkande omständigheter — såsom
sin åsikt i underdånighet framhålla, att vad i detta ärende förekommit
icke bör föranleda ändring i det förslag till ny tullstadga, som för
närvarande är på Eders Kungl. Maj:ts nådiga prövning beroende.

Stockholm den 10 januari 1903.

Underdånigst

STAFFAN CEDERSCHIÖLD.

Axel Eklund. Alexis Hammarström. A. F. Ekholm.

föredragande.

G. Nordquist.