BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

RÖRANDE

DÖDSSTRAFFETS AVSKAFFANDE

AVGIVET DEN 14 JANUARI 1920
AV DE UTAV CHEFEN FÖR JUSTITIEDEPARTEMENTET
JÄMLIKT NÅDIGT BEMYNDIGANDE
DEN 21 AUGUSTI 1919

TILLKALLADE SAKKUNNIGE

LUND 1920

BERLINGSKA BOKTRYCKERIET

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet.

Jämlikt nådigt bemyndigande den 21 augusti 1919 bar åt
oss anförtrotts att utreda frågan om dödsstraffets avskaffande;
och få vi, efter fullgjort uppdrag, härmed vördsamt överlämna
betänkande tillika med förslag till lagändring i de delar, där så
av förhållandena ansetts påkallat.

Såsom sekreterare hava vi anlitat juris doktorn Alvar Montelius.

Stockholm den 14 januari 1920.

Johan C. W. Thyrén. William Linder. Jakob Pettersson.

/

Alvar Montelius.

LAGFÖRSLAG

T.

Förslag till lag

angående ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 2 § och 14 kap. 6 § strafflagen
skola upphöra att gälla samt att 2 kap. 1 och 19 §§, 4
kaj). 4 §, o ka}>. 2 och 6 §§, 8 kap. 1, 4, 5, 6, 11 och 27 §§, 9
kap. 1. 4 och 7 §§, 10 kap. 10 §, 14 kap. 1, 28 och 36 §§, 15 kap.
5 och 12 §§, 16 kap. 3 och 16 §§, 19 kap. 1, 7, 11 och 23 §§ samt
21 kap. 8 § strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 kap.

1 §‘

Allmänna straffarter äro:

1. Straffarbete.

2. Fängelse.

3. Böter.

Dessa straffarter anses, i förhållande till varandra, svårare
eller lindrigare efter den ordning, vari de här nämnda äro.

19 §.

Vissa i lagen bestämda brott kunna medföra, att den brottslige
för tid, som nedan sägs, ådömes den påföljd, att han ej må

8

utöva ämbete, tjänst eller annan allmän befattning samt ej är
berättigad avgiva röst vid val av riksdagsman eller präst eller
att deltaga i kommunal- eller municipalstämmas eller allmän
rådstugas eller kyrkostämmas överläggningar och beslut eller
eljest rösta i allmänna ärenden, i vilkas avgörande endast den
må deltaga, som är i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad.
År någon till sådan påföljd dömd, have han ock
förverkat allmän befattning, som av honom innehaves.

Ej må påföljd enligt denna § ådömas, där ej brottet varder
belagt med straffarbete i minst sex månader. Påföljden ådömes
för alltid, där den dömde gjort sig skyldig till straffarbete på
livstid, men i annat fall intill dess viss tid, minst ett och högst
tio år, förflutit från det han efter utståndet straff blivit frigiven.

Med straffarbete på livstid må ej förenas annat frihetsstraff
eller böter.

Begår den brott, som fyllt femton, men ej aderton år; då
skall straffarbete på livstid till sådant arbete från och med sex
till och med tio år nedsättas; och må jämväl straffarbete på viss
tid nedsättas till hälften av den eljest för brottet stadgade minsta
strafftid, dock ej under två månader.

År brottet belagt med påföljd, som i 2 kap. 19 § sägs;
pröve domstolen, efter omständigheterna, huruvida sådan påföljd
ådömas bör.

4 kap.
d

5 kap.

2 §.

9

6 §•

Prövas någon, som brottslig gärning begått, därvid Lava av
kropps- eller sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan
egen skuld, iråkad förvirring saknat förståndets fulla bruk, ehuru
han ej kan för strafflös anses efter 5 §; då må, efter omständigheterna,
straffet nedsättas under vad i allmänhet å gärningen
följa bort.

8 kap.

Var som, i uppsåt:

1. att lägga riket under främmande makt, eller från riket
söndra en därtill hörande del eller besittning; eller

2. att med våldsamma medel upphäva eller ändra någon av
rikets grundlagar; eller

3. att Konungen liv eller frihet beröva eller honom från tronen
uttränga; eller

4. att tronföljare eller annan prins, som till tronen arvinge är,
livet beröva, eller någon av dem från tronföljden utestänga;

gör uppror, eller annan gärning, den där innefattar uppsåtets
fullbordan eller försök därtill; eu sådan förrädare dömes till
straffarbete på livstid. Var faran ringa; då skall till straffarbete
från och med sex till och med tio år dömas.

4 §.

Bär svensk man vapen emot riket, eller mot någon med
detta i krig förbunden makt, dömes till straffarbete på livstid.

o §.

Har svensk man, genom uppmaning, eller eljest uppsåtligen,
förmått främmande makt att med krig anfalla riket, eller makt,

10

som med detta i krig förbunden är; dömes till straffarbete på
livstid.

ö §•

Svensk man, som

1. till främmande makt förråder krigsfolk eller andra invånare
i riket, eller land, stad, fästning, pass eller annan försvarspost,
tyghus, magasin, vapen- eller proviantförråd, fartyg, krigskassa
eller annat dylikt, som tillhörer riket eller makt, som med detta
i krig förbunden är, eller något sådant, i förrädlig avsikt, förstörer
eller fördärvar; eller

2. förleder rikets eller med detta förbunden makts krigsfolk
att till fienden övergå, eller till uppror eller annan trolöshet; eller

3. i förrädlig avsikt hindrar användandet av rikets eller med
detta förbunden makts krigsfolk emot fienden;

dömes till straffarbete på livstid.

11 §.

Den, som i krigstid låter sig såsom spejare av fienden brukas,
dömes till straffarbete på livstid.

27 §.

Förgriper sig någon, med våld eller annan misshandel, å
främmande stats regent, medan han här i riket vistas; dömes till
straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år.
Sker slik förgripelse å främmande makts sändebud här i riket;
då må, om för lika våld eller misshandel i allmänhet straffarbete
ådömas bort, straffarbetet, där högsta strafftiden är bestämd till
tio år, förhöjas till sådant arbete på livstid, och eljest till två år
utöver den för varje fall bestämda högsta strafftiden: är brottet

11

i allmänhet med fängelse eller böter belagt; må till straffarbete
i högst två år dömas. Sker dråp, som i 14 kap. 3 eller 4 § sägs,
å någon av de personer nu nämnda äro; dömes dråparen till
straffarbete på livstid.

9 kap.

1 §.

Förgriper sig någon emot Konungen med våld eller annan
misshandel å hans person; dömes till straffarbete på livstid.

4 §.

Varder å någon av de i 2 eller 3 § nämnda personer dråp
förövat, såsom i 14 kap. 3 eller 4 § sägs; dömes dråparen till
straffarbete på livstid. Sker å någon av dessa personer dråp,
som i o § av samma kapitel sägs; dömes gärningsmannen till
straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år.

7 §•

Förgriper sig någon med våld emot riksstyrelse, som, i de
fall grundlagen utsätter, i Konungens ställe regeringen förer, och
sker brottet för att störa friheten i sådan styrelses överläggningar
eller beslut, eller att dess sammankomster hindra; dömes till
straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år:
varder i det brott dråp å någon av styrelsens medlemmar förövat,
såsom i 14 kap. 3 eller 4 § sägs; dömes dråparen till
straffarbete på livstid. Innefattar gärningen förräderi; gälle vad
därom i 8 kap. 1 § stadgat är.

12

10 kap.

10 §.

Dräper upprorsman den, som upprör stilla vill; dömes till
straffarbete på livstid.

Varder upprorsman dräpen; ligge ogin.

14 kap.

1 §•

Den som, i uppsåt att döda, med berått mod berövar någon
livet, skall, för mord, dömas till straffarbete på livstid.

28 §.

Har någon, utan kvinnans vilja, sökt döda eller fördriva
hennes foster, på sätt i 20 § sägs; dömes, om fostret kommer
utan liv eller ofullgånget fram, till straffarbete från och med sex
till och med tio år, och, i annat fall, till sådant arbete från och
med sex månader till och med två år. Fick kvinnan av gärningen
svår kroppsskada; dömes till straffarbete på livstid eller
i tio år: tick hon därav döden; dömes till straffarbete på livstid.

30 §.

Begår någon dråp å skyldeman i rätt uppstigande led eller
å sin maka, eller ock å styv- eller svärföräldrar, adoptivföräldrar,
fosterföräldrar, förmyndare, husbonde eller annan, under vars lydnad
man står; varde den omständighet såsom synnerligen försvårande
ansedd.

Gör någon uppsåtligen annan misshandel å skyldeman i rätt
uppstigande led; då må straffet ej sättas lägre än två månaders
straffarbete: äro omständigheterna försvårande; må straffarbetet

18

förhöjas till sådant arbete på livstid, om högsta strafftiden är i
allmänhet bestämd till tio år, och, i annat fall, till två år utöver
den i allmänhet bestämda högsta strafftiden. Sker sådan misshandel
å annan av de personer, som i första stycket äro nämnda;
varde den omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd,
och må ej till lindrigare straff än fängelse dömas.

15 kap.

5 §•

Har någon med våld eller annorledes bemäktiga! sig annan

c o o

och honom å öde ort eller annat sådant ställe utsatt, att uppenbar
fara var för hans liv; dömes till straffarbete från och med
sex till och med tio år. Fick den utsatte därav svår kroppsskada:
dömes till straffarbete på livstid eller från och med åtta
till och med tio år: ljöt han därav döden; dömes gärningsmannen
till straffarbete på livstid.

12 §.

Tager man kvinna med våld och, emot hennes vilja, med
henne övar otukt, eller tvingar man henne därtill genom hot,
som innebär trängande fara; varde dömd till straffarbete från
och med sex till och med tio år. Fick kvinnan av den gärning
svår kroppsskada; dömes till straffarbete på livstid eller i tio år:
ljöt hon därav döden; dömes gärningsmannen till straffarbete
på livstid.

16 kap.

3 §.

Blev den tilltalade till straff fälld, och straffet till fullo eller
till någon del verkställt; dömes den falske angivaren, om det var

14

dödsstraff, till straffarbete på livstid; om det vår straffarbete på
livstid, till samma straff eller sådant arbete i tio år; om det
var straffarbete på viss tid, till enahanda straff på lika tid eller
till och med två år utöver den, som för den tilltalade bestämd
blivit, dock ej över tio år; om det var ovärdighet att i rikets
tjänst nyttjas, till straffarbete från och med två till och med
sex år; om det var avsättning, till straffarbete från och med sex
månader till och med fyra år; om det var fängelse eller mistning
av ämbete på viss tid, till straffarbete från och med sex månader
till och med två år; och i andra fall till fängelse i högst
sex månader eller böter.

16 §.

Deri, som efter 1, 2, 3 eller 7 § gjort sig förfallen till straffarbete
i minst sex månader, skall ock dömas till påföljd enligt
2 kap. 19 §.

19 kap.

1 §•

Sätter man uppsåtligen eld å hus, byggnad, fartyg eller annat,
diir människor bo, eller vanligt eller veterlig! är, att de eljest
vistas, eller å något, varifrån elden till sådana boningar eller
vistelserum lätteligen spridas kan; dömes, för mordbrand, till
straffarbete från och med sex till och med tio år; dock må, där
omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet
nedsättas till fyra år, samt, om ej någon å stället förevar och
för fara blottställdes, till två år. Fick någon, som förevar, av
branden svår kroppsskada; varde mordbrännaren dömd till straffarbete
på livstid eller från och med åtta till och med tio år.

15

Fick den, som förevar, av branden döden; dömes mordbrännaren
till straffarbete på livstid.

Yar som uppsåtligen sänker fartyg, däri folk är, eller det på
grund, klippa eller annat sätter, så att skeppsbrott eller annan
sjöskada sker; dömes till straffarbete från och med sex till och
med tio år. Får någon av den gärning svår kroppsskada; varde
gärningsmannen dömd till straffarbete på livstid eller från och
med åtta till och med tio år. Ljuter någon därav döden; dömes
gärningsmannen till straffarbete på livstid.

Var som uppsåtligen förstörer statens kanal- eller slussverk
eller annan sådan vattenbyggnad, eller järnvägs- eller spårvägsanläggning,
eller å desamma, därtill hörande byggnader, verk eller
inrättningar, eller de för framfarten å järnväg eller spårväg använda
vagnar eller andra fortskaffningsmedel gör sådan skada
eller eljest vidtager sådana åtgärder, att fara eller olycka vid
kanal-, järnvägs- eller spårvägsfartens begagnande eller allmänt
farlig översvämning därav uppkomma kan; dömes till straffarbete
från och med två till och med sex år. Kom därav ej olycka,
och var sådan ej heller åsyftad; då må straffet nedsättas till straffarbete
i sex månader, eller, om faran var ringa, till sådant arbete
i två månader eller till fängelse eller böter, dock ej under etthundra
riksdaler.

Fick annan svår kroppsskada eller död, och var den brottsliges
handling av beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik
olycka därav var att befara; dömes gärningsmannen, i förra fallet,

11

16

till straffarbete från och med sex till och med tio år eller på
livstid, och, i senare fallet, till straffarbete ‘på livstid. Var gärningen
ej av sådan beskaffenhet, som nämnd är, men fick annan
därav svår kroppsskada eller död, eller åstadkoms allmänt farlig
översvämning; varde gärningsmannen dömd till straffarbete från
och med fyra till och med åtta år.

23 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 4, 7, 8 eller
10 §, 17 § 1 mom. eller 18 §, skall ock dömas till påföljd enligt
2 kap. 19 §. Lag samma vare, om någon efter 3, o, 6, 9 eller
21 § gjort sig skyldig till straffarbete i minst sex månader.

21 kap.

8 §.

Varder, i något av de fall nu sagda äro, någon så våldförd,
att lian därav ljuter döden; dömes gärningsmannen till straffarbete
på livstid.

II.

Förslag till lag

angående ändrad lydelse av § I i ansvarighetslagen för
statsrådets ledamöter, föredragande och Konungens
rådgivare i kommandomål.

Härigenom förordnas, att § 1 i ansvarighetslagen den 10 februari
ISIG för statsrådets ledamöter, föredragande och Konungens rådgivare
i kommandomål skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 1.

Försöker någon statsrådsledamot, under den tid, då regeringen,
enligt 39, 40, 41, 42 och 43 §§ av regeringsformen, föres av statsrådet,
att våldsammeligen överändakasta regeringssättet, sådant
det genom rikets grundlagar antaget är, eller med råd eller gärning
medverkar till lagstridigt kullkastande av någon rikets grundlag,
eller tillstyrker någon statsrådsledamot, när regeringen icke
av statsrådet föres, eller den ämbetsman, som i kommandomål
Konungen råd giver, sådant lagstridigt steg, eller underlåter att
däremot göra föreställning, enär han finner sådant å färde vara,
eller uppsåtlig! och bevisligen fördöljer någon omständighet, som
kunnat sådant steg förekomma, straffes såsom rikets förrädare
efter tv i 8 ka] t. 1 § strafflagen stadgas.

2

18

Ev ad regeringen av statsrådet föres eller icke, vare till samma,
straff skyldig den ledamot av statsrådet eller den Konungens
rådgivare i kommandomål, vilken, genom tillstyrkande eller underlåtenhet
att föreställning göra, när han finner sådant å tärde
vara, eller genom uppsåtligt och bevislig! fördöljande av någon
upplysning, befrämjar eller vållar sådant lagstridigt steg, som,
enligt Ilo § av regeringsformen, såsom förräderi anses bör.

III.

Förslag till lag

angående ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordna*, att 16, 28, 33, 67 och 133 §§ i strafflagen
för krigsmakten den 23 oktober 1914 skola erhålla följande
lindrade lydelse:

16 §.

Dödsstraff skall å fängelsegård verkställas genom halshuggning,
där ej annorlunda är stadgat efter ty här nedan sägs. Förut
gives den dömde lämplig tid att sig till döden bereda. Innan
han till avrättsplatsen utföres, skall domen där uppläsas. Vid
avrättningen skola närvara fängelsets föreståndare, fångpredikant
eller den, som berett fånge till döden, fängelse- eller provinsialläkare,
landsfiskal eller magistratsledamot, av Konungens befallningshavande
förordnad tjänsteman, som förer protokoll över vad
därvid förekommer, samt andra personer, vilka Konungens betallningshavande
tillkallar. Den kommun, inom vars område avrättningen
sker, äge ock utse högst tolv personer att avrättningen
övervara. Den avrättades kropp värde i stillhet å närmaste begravningsplats
jordfäst

20

Genom skjutning skall dödstraff verkställas i de fall, vilka
äro i denna lag särskilt anmärkta; och n)å jämväl i övrigt skjutning
användas, där i fält eller i belägrad fästning eller under
sjötåg tillfälle saknas att få straffet verkställt i den ordning, som
för halshuggning är föreskriven.

Dödsstraff skall ej verkställas å kvinna, som havande är,
utan uppskjutas till dess hon efter barnsbörden tillfrisknat; ej
heller å den, som för sjukdom ej kan sig till döden bereda, innan
med honom bättre varder.

Vid verkställande av dödsstraff iakttages i övrigt vad därom
i den militära bestraffningsförordningen stadgat är.

28 §.

Om avsättning och därmed förenad påföljd, som i 15 § är
sagd, om mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, så ock om
straff, vartill dömas skall, där den, som gjort sig skyldig till avsättning
eller till mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, ej
är i besittning av det ämbete eller den tjänst, vari han sig förbrutit,
gälle vad i allmän lag sägs.

Där påföljd enligt 2 kap. 19 § av den allmänna strafflagen
stadgas i denna lag, skall den ådömas för alltid, om den dömde
gjort sig skyldig till dödsstraff eller straffarbete på livstid, men i
annat fall intill dess viss tid, minst ett och högst tio år, förflutit
från det han efter utståndet straff blivit frigiven; och gälle i övrigt
vad den allmänna strafflagen stadgar om förutsättning för
påföljdens åläggande samt om förverkande av allmän befattning,
som av den dömde inneliaves.

År någon till dödsstraff förfallen; då skola i den bestraffning
anses inbegripna böter eller frihetsstraff, vartill den till döden
dömde jämväl kan hava gjort sig skyldig.

Ej skall dödsstraff ådömas den, som vid brottets begående
icke fyllt aderton år, eller den, som därvid saknat förståndets fulla
bruk på sätt i 5 kap. 0 § allmänna strafflagen sägs. I stället
för dödsstraff skall i tv fall till straffarbete från och med sex
till och med tio år dömas.

A ad i övrigt linnes i allmän lag stadgat om delaktighet i
brott, om sammanträffande av brott, om förening eller förändring
av straff, om återfall i brott och om särskilda grunder, som utesluta,
minska eller upphäva straffbarhet, lände till efterrättelse
vid tillämpning av denna lag, likväl med iakttagande av de ytterligare
eller skiljaktiga stadgande!), som däri förekomma; skolande
vad i allmän lag tinnes stadgat om tillgodoräknande av häktningstid
äga motsvarande tillämpning i disciplinmål.

1 fråga om skadestånd gälle ock allmän lag. Har krigsman,
som under utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig
för dess säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått
förseelse, som i 130 § sägs, vare dock, där han ej varder
dömd till svårare straff än disciplinstraff, icke skyldig att gälda
skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats kronan
eller annan.

07 §.

Dräper upprorsman den, som uppror stilla vill; dömes till
straffarbete på livstid.

Varder upprorsman dräpen; ligge ogin.

22

133 §.

Beträdes krigsman med brott, som omförmäles i 8 kaj», allmänna
strafflagen; vare det, där ej för den gärning särskilt högre
ansvar är i denna lag utsatt, vid straffets bestämmande efter
allmän lag såsom försvårande omständighet ansett; och må, där
straffarbete antingen på livstid eller i tio år är utsatt såsom
högsta straff för brottet, dömas i förra fallet till dödsstraff och i
det senare till straffarbete på livstid.

Begår någon, som ej är krigsman, brott, som avses i 4, 5,
6, 7, 8, 9, 10, 17, 18, 19, 20 eller 21 § av 8 kap. allmänna strafflagen;
straffes efter ty i nämnda lag är sagt; dock att i de fall,
som i 4, 5 och 6 §§ omförmälas, till dödsstraff skall dömas, där
ej omständigheterna äro mildrande. Förövas brottet av någon,
som lyder under strafflagen för krigsmakten, vare det, vid straffets
bestämmande, ansett såsom försvårande omständighet.

IV.

Förslag till förordning

angående ändrad lydelse av § 24 i den militära bestraffnings förordningen.

Härigenom förordnas, att § 24 i den militära bestraffningstorordningen
den 17 december 1915 skall erhålla följande ändrade
lydelse:

§ 24.

Dödsstraff medelst skjutning verkställes av militär myndighet
med iakttagande av här nedan givna närmare föreskrifter.

Angående dödsstraffs verkställande genom halshuggning är
stadgat i 16 § av strafflagen för krigsmakten.

ALLMÄN MOTIVERING

Under det äldsta skede av de europeiska rättsordningarna,
vartill källorna tillåta oss sluta tillbaka, förekom vid det fåtal
brott, som ansågs träffa samhället självt (förräderi, tempelskändande,
trolldom etc.), vid sidan av fredlöshet ett i samhällets
namn ådömt och verkställt dödsstraff, antagligen mest i form av
offerdöd: brottslingen (liksom stundom även krigsfångar in. fl.)
offrades åt gudarne. Vid det stora flertalet åter av brott uppställde
samhället icke i eget namn något rättsanspråk: sådana
brott (av svårare typ) föranledde väl ursprungligen en fejd mellan
den kränktes och brottslingens, ätter; småningom inskränktes —
genom rätt eller sed — detta till befogenhet att hämnas på brottslingens
person, vare sig (vid gripande å bar gärning) omedelbart,
eller efter talan på tinget. Fällandet på tinget kom att i stor
utsträckning medföra fredlöshet för brottslingen: var och eu
samhällsmedlem hade om icke plikt så dock rätt att (efter viss
kortare tid) döda honom och det var förbjudet att giva honom
skydd eller underhåll.

Även i äldsta tider synes emellertid hos de allra flesta stammar
i viss utsträckning hava förekommit, att den brottsling, som
förskyllt offerdöd, fredlöshet eller blodshämnd, kunde få friköpa
sig (eventuellt: med den kränktes medgivande). Efter de germanska
stammames omvändelse gjorde den katolska kyrkan sitt
bästa för att göra friköpandet till regel, d. v. s. genomgående
förvandla de gamla straffen till böter (varav gemenligen någon
del tillföll det allmänna) — detta dels i sammanhang med av -

28

skaffande av offren till avgudarne dels för att motarbeta blodshämnden
och överhuvud självhämnden. Till att börja med lyckades
detta i hög grad: i den merovingiska periodens lagstiftning
synas böterna (»kompositionssystemet») i det närmaste hava
utträngt dödsstraff och fredlöshet. Men i mån som statsmakten
stärktes, tog utvecklingen en annan vändning. Staten uppställde,
numera utan motsägelse från kyrkans sida, stränga straff: dödsocli
stympningsstraff blevo så småningom de vanliga rättsverkningarna
för svåra brott (även om bötesstraff ännu kunde förekomma).
Härtill medverkade bl. a. den småningom uppkommande
stora olikheten i förmögenhet, som gjorde bötesstraffet mindre
lämpligt och som man förgäves stundom hade sökt motverka
genom att till bötesstraffet foga något slags äresstraff, som skulle
vara kännbart även för de rike.

I fråga om t. ex. uppsåtlig^ dödande intager den äldsta
bland våra rättskällor, den äldre västgötalagen, den ståndpunkt
(bortsett från vissa »urbota» fall) att efter målsägande^ val
belägga gärningen med böter (till i lagen fastställt belopp) eller
med fredlöshet. I landslagen har (såvitt det rör brottsling av
manligt kön) rättsverkan skärpts till ovillkorligt dödsstraff för
det fall att brottslingen omedelbart gripits (»å färsk gärning hos
liket eller å flyende fot samma dag och dygn han gärningen
gjorde»): i motsatt fall stod fortfarande valet mellan fredlöshet
och böter i målsägande^ skön. Småningom blev rättsåskådningen
allt strängare: rättspraxis straffade varje »viljadråp» med
döden, utan avseende på vare sig brottslingens kön eller tidpunkten
för hans gripande. Missgärningsbalken i 1734 års lag
är i några punkter strängare, i andra något mindre sträng än
landslagen. Beträffande viljadråp sanktionerar den nyssnämnda
ståndpunkt i rättspraxis (»dräper man eller qvinna någon med
vilja och utan rätta lifsnöd: gifve lif för lif och galle der hvarken
förlikning eller målsägandens förbön»), i övrigt förekommer dödsstraff
t. ex. vid förräderi, uppror, mordbrand, rån, våldtäkt,

29

blodskam; ävensom vid svårare former av tvegifte och horsbrott;
likaså vid fjärde resan stöld oansett värdet o. s. v.

Denna stränga ståndpunkt — döds- (eller stympnings-) straff
för svåra brott överhuvud — fortfar i den europeiska rätten till
fram emot slutet av 1700-talet; vid denna tid inträder en mildring
vare sig genom benådning eller genom lagstiftning — eu
rörelse, som ledde sitt upphov från upplysningsfilosoferna, av
vilka somliga (t. ex. Beccaria) opponerade sig mot dödsstraff
över huvud. På allvar genomfördes mildringen, i mån som fängelseväsendet
(genom Iloivards in. fl. bemödanden) så reformerades,
att frihetsstraffet kunde användas såsom det principala straffet
även vid svåra brott. Den napoleonska lagstiftningen, som i
mycket fotade sig på upplysningsfilosofien, kom sålunda att utmärka
en ny epok. Bortsett från politiska brott, kom dödsstraffet
från och med denna tid att i det hela inskränkas till vissa svårare
fall av uppsåtligt dödande (berått mod, förgiftning, fadermord
etc.) ävensom kanske vissa fall, där döden inträtt såsom
ouppsåtlig verkan av annat svårt brott (rån, våldtäkt etc.). Denna
ståndpunkt behärskar överhuvud 1800-talets lagstiftning till fram
emot århundradets slut och intages även av vår gällande strafflag.
Vid nämnda svåra fall hava flera lagar stadgat absolut
dödsstraff (bl. a. Tyskland och Österrike; även engelsk rätt);
några, såsom vår lag, dödsstraff alternativt med frihetsstraff.
Men inom den ena såväl som den andra gruppen av rättsordningar
utmärkes 1800-talets fortgång därav, att dödsstraffets
faktiska tillämpning alltmera inskränkes (eventuellt genom benådning),
så att det numera kan sägas, att dödsstraffet i Europas
länder, även inom nyssnämnda område av de svåraste brotten,
på sill höjd förekommer såsom undantag. Undertiden hava
några europeiska länder (Rumänien, Portugal, Holland, Italien,
Norge) uttryckligen upphävt dödsstraffet i den allmänna strafflagen:
i andra länder (Finland, Belgien, Danmark) har det, vare
sig genom domstolspraxis eller benådning, längesedan fallit ur

bruk; ryska lagen av 1908 har, liksom tidigare ryska lagar,
dödsstraff endast för politiska brott. Av europeiska strafflagar,
tillkomna från och med 1880-talet, saknas dödsstraffet i Hollands
(1881), Portugals (1886), Italiens (1889) och Norges (1902), men
förekommer i Finlands (1889), Bulgariens (1896) och Rysslands
(1903).

Historiskt sett utgör sålunda dödsstraffets nuvarande förekomst
i den europeiska rätten en ringa återstod från den tid, då
döds- och stympningsstraffen voro de principala straffen för svåra
brott överhuvud (redan av det enkla skäl, att inga andra lämpliga
straff funnos att tillgå). Av detta historiska faktum kan man visserligen
sluta, att dödsstraffet, såvitt utvecklingen fortgår i samma
spår som hittills, inom en ganska nära framtid torde överallt
försvinna ur de allmänna strafflagarne. Däremot bevisar det
naturligen i och för sig ingenting om dödsstraffets eventuella
företräden eller nackdelar i jämförelse med det straff, som skulle
träda i dess ställe. För att i sistnämnda fråga bilda sig en
mening måste man undersöka dödsstraffet med utgångspunkt
från den uppgift, man överhuvud tillerkänner straff och straffrätt.

De skiftande uppfattningarna i våra dagar angående straffets
väsen kunna fördelas på två motsatta ståndpunkter: straffet betraktas
antingen såsom veder gä IJ ning sstraff eller såsom ett medel
att förebygga den samhällsfara, som yttrat sig i och med brottet
(preventionsstraff).

Vad först angår vedergällningen, vore från denna ståndpunkt
dödsstraffets berättigande givet därmed, att det dels måste
antagas vara ett svårare lidande än andra ifrågakommande straff,
dels på denna grund måste anses oumbärligt för en viss krets
av svåra brott, vilka eljest icke bleve vederbörligen vedergällda.
Förstnämnda förutsättning måste i vår tid anses föreligga: andra
tider, särskilt t. ex. den romerska, kunna ha haft den uppfattningen,
att förlusten av frihet för hela livet var vida svårare än
döden, men folkåskådningen i våra dagar reagerar icke längre

31

så. Vad beträffar den andra förutsättningen, kan det icke förvåna,
att i primitiva samhällen svåra brott i gemen lett till dödsstraff
eller fredlöshet: valet stod då i själva verket — såvida
man ej åtnöjde sig med en oreglerad självhämnd — mellan dylika
straff eller förmögenhetsstraff (eller förening av båda dessa
former). Under den följande utvecklingen gäller samma reflexion,
så länge staterna icke komma sig för att inrätta fångvårdsanstalter,
som förtjäna detta namn. Aven sedan detta skett, kan
det ur vedergällningssynpunkt väl förstås, om lagstiftaren inom
en viss krets av svåra brott, t. ex. uppsåtligt dödande, begånget
under närmare bestämda, försvårande omständigheter, anser även
livstids frihetsstraff såsom otillräcklig vedergällning och tillgriper
dödsstraffet — alltså ståndpunkten i den napoleonska lagstiftningen
och överhuvud under 1800-talets förra del.

Läget är emellertid numera i verkligheten överallt, och icke
minst i vårt land, ett helt annat. Dödsstraffet inträder endast
i undantagsfall, även inom det område, där lagen uppställt
detsamma absolut eller alternativt; hos oss har det, som bekant,
icke verkställts sedan år 1910. Att för dessa få fall använda
ett straff, som faller utom straffsystemet i övrigt, borde — såvitt
det skall försvaras ur vedergällningssynpunkt — förutsätta,
att dessa fall vore på annat sätt väsensskilda från övriga svåra
brott, än vad de i verkligheten äro. Synnerligen ofta torde
det förhålla sig så, att ifrågavarande undantagsfall, där benådning
icke äger rum, utgöras av brott, som i anseende till motiver
och övriga omständigheter äro synnerligen svåra att förstå,
som falla särdeles långt utanför brottets norm — ett massmord,
företaget av ett obegripligt begär att döda, ett lustmord o. s. v.
Men sådana undantagsfall, vilka lätt skapa en folkstämning, som
kräver dödsstraffets verkställande, kunna i verkligheten alltid
misstänkas för att stå den »förminskade tillräkneligheten» nära.
Då nu vedergällningskänslan alldeles avstår från straff vid den fulla
otillräkneligheten och finner sig tillfredsställd med nedsatt straff

32

vid den förminskade tillräkneligheten, så borde just vedergällningsstraffrätten
vara mindre benägen att tillämpa det svåraste
och alldeles exceptionella straffet på brott, som, om också det
sjukliga tillståndet icke låter sig till fullo bevisas, dock måste
starkt misstänkas närma sig ett sådant. Det kommer eljest lätt
att ställa sig så, att det någorlunda normalt förlöpande brottet
reguliärt belägges med livstids frihetsstraff, det i motivbildning
och utförande påfallande egendomliga brottet, därvid likväl ingen
grad av psykos kan påvisas, med dödsstraff; de brott, där egendomligheten
växer till halvabnormitet, med nedsatt straff, t. ex. tio
års frihetsstraff; och äntligen den fulla abnormiteten med hospital
i stället för straff — ett sönderstyckat och inkonsekvent förfarande.
Otvivelaktigt måste det inom en fullt genomtänkt vedergällnings
sträf frätt synas riktigare, under förhandenvarande
omständigheter, att även vid sådana egendomligheter i brottslingens
person, som kunna väcka misstankar men icke innebära
full bevisning om mindre tillräknelighet, stanna vid livstids
frihetsstraff. Fall hava förekommit — Kraepelin anför ett sådant
av sent datum — där trots noggrann undersökning ingen
grad av psykos kunde i livet konstateras hos brottslingen, men
där obduktionen visade utbredda hjärnförändringar.

Om åter straffet uppfattas såsom prevention, så innebär detta,
att straffet skall vara ett medel att förebygga den genom brottet
yppade samhällsfaran. Denna fara är dubbel: dels kan brottslingen
misstänkas återkomma med nya brott, om inga åtgärder
mot honom företagas, dels kunna andra, uppmuntrade av hans
exempel, gå i hans fotspår. Såvitt straffet riktar sig mot förstnämnda
fara, utgör det individualprevention; såvitt det avser den
sistnämnda, är det allmänprevention. Dödsstraffet måste således
prövas ur båda dessa synpunkter.

Individualpreventionen — avlägsnandet av den i brottslingens
person liggande faran — kan vinnas på tre sätt: genom avskräckande,
förbättrande eller oskadliggörande. Straffet kan innebära ett

33

sådant lidande för brottslingen, att lian av fruktan för detsamma
icke vidare begår brott: det kan göra honom till en nyttig medborgare
t. ex. genom att vänja honom vid arbete och ordentlighet
(även om det icke åstadkommer någon egentlig moralisk förbättring);
det kan sätta honom fysiskt ur stånd att vidare begå
brott. Tydligen bör straffet, där inga andra skäl tala emot, såvitt
möjligt medtaga de två första av nämnda tre synpunkter
och endast i nödfall inskränka sig till den tredje, oskadliggörandet:
individualpreventivt sett finnes ingen anledning att djupare
ingripa i brottslingens personliga förhållanden än som är
nödigt för att avlägsna den i honom liggande samhällslära,n.
Erfarenheten visar emellertid, att ett icke alldeles ringa antal
brottslingar varken låta sig avskräckas eller förbättras: i dylika
fall återstår, såvitt man vill göra allvar av individualpreventionen,
intet annat än ett oskadliggörande. Hänsynet till den brottslige
individen själv (och i viss män även till samhällets eget intresse)
medför emellertid, att man, då det gäller att oskadliggöra, icke i
otid får tillgripa det bekväma medlet att helt enkelt tillintetgöra
den oförbätterlige individen. I våra dagar behöves för
oskadliggörande varken fredlöshet eller dödsstraff: ett alldeles
tillräckligt resultat i detta avseende kan vinnas genom livstids
inspärrning; och även detta medel lärer, i förbigående anmärkt,
med nuvarande rättsåskådning icke kunna ifrågasättas mot den
brottsling, som visserligen ständigt återfaller, men endast begår
obetydliga brott (i sistnämnda fall lärer sålunda en konsekvent
individualprevention icke vara praktiskt uppnåelig). Gäller det
emellertid svårare brott, så bör oskadliggörande ske. Men kräves
verkligen i något fall. i och för oskadliggörande, att ersätta livstidsinspärrning
med dödsstraff? Intet hållbart skäl lärer stå att
finna, varför just i fråga om det ringa fåtal brottslingar, där
dödsstraff kunde tänkas komma till användning, inspärrningen
skulle vara ett mera otillräckligt medel för oskadliggörande än i
alla andra fall. Risken för rymning eller för begående av brott

3

34

inom straffanstalterna är med nuvarande inrättning av dessa
anstalter minimal; för övrigt föreligger dylik risk i högre grad
i fråga om otillräkneliga mördare, vilka dock anses tillräckligen
oskadliggjorda genom inspärrning i asyl. — Ur individualpreventiv
synpunkt måste man alltså korteligen säga, att dödsstraffet
är förkastligt, så länge möjlighet till påverkan genom avskräckning
eller förbättring ännu icke kan anses utesluten, och
obehövligt, även då sådan möjlighet icke kan antagas.

o

Återstår hänsynet till allmänprevention. Frågan gäller här,
huruvida det straff, som skulle träda i dödsstraffets ställe, alltså
gemenligen frihetsberövande för livstid, kan antagas utöva en
tillräckligt allmänprevenerande, d. v. s. allmänavskräckande verkan
även i fråga om de svåraste brotten, eller om dödsstraffet
måste bibehållas såsom det enda i tillräcklig grad allmänavskräckande.
Innan experimentet var gjort, var man i denna
fråga hänvisad till huvudsakligen teoretiska resonnemanger och
från båda de motsatta sidorna förekommo försök att bevisa, vare
sig att dödsstraffet eller att livstidsfängelset vore överlägset i avskräckande
kraft. Sedan nu i flera länder experimentet verkställts,
vare sig därigenom, att dödsstraffet uttryckligen upphävts i den
allmänna strafflagen (och då gemenligen ersatts med någon form
av livstidsfängelse) eller därigenom att det aldrig ådömes eller,
om ådömt, aldrig exekveras, har man tillfälle att jämföra det
praktiska resultatet av de olika strafformerna. Denna erfarenhet
giver intet som hälst stöd för vare sig den ena eller andra straffformens
överlägsenhet: om någon skillnad i berörda hänseende
skulle finnas dem emellan, så är denna skillnad i varje fall så
ringa, att den icke kan anses hava någon som hälst praktisk
betydelse.

Medan sålunda Finland, där dödsstraffet icke tillämpats
sedan 1826, under första årtiondet efter denna tidpunkt uppvisar
ett absolut årsmedeltal av 24 fall utav (domar för) uppsåtligt
dödande, visar det femtio år senare, för 1870-talet, ett årsmedel -

35

tal av endast 10 sådana fall (i trots av den ökade folkmängden).
Under de senaste åren hava visserligen brottssiffrorna i Finland
starkt stigit, men detta beror uppenbarligen på kända sociala
och politiska förhållanden. I Belgien tillämpades dödsstraffet sista
gången år 1863 och antalet domar för mord har sedan dess icke
stigit (promilletalet, som år 1861 var 0,ooe, var år 1910 endast
0,002). Detsamma är förhållandet i Danmark, där ingen avrättning
ägt rum sedan 1892. I Norge avskaffades dödsstraffet
genom den nya strafflagen 1902. Sedan 1875 har emellertid
ingen avrättning ägt rum och siffrorna för uppsåtligt dödande,
som redan förut voro exceptionellt små, hava alltjämt så förblivit.
I Holland avskaffades dödsstraffet 1870. Vid den nya
strafflagens antagande år 1881 återupptogs frågan och, då siffrorna
för med dödsstraff belagda brott voro betydligt mindre
under 1870- än under 1860-talet (57 mot 82), segrade även nu
dödsstraffets motståndare. Efter lagens antagande hava siffrorna
alltjämt förblivit små, om ock för några år sedan någon höjning
av siffrorna för svåra brott överhuvud inträdde, antagligen beroende
bland annat på de allt för korta frihetsstraffen (den holländska
lagen utsätter aldrig minima). I Rumänien avskaffades
dödsstraffet år 1864. Siffrorna hava sedan dess varit i sjunkande:
det absoluta talet för uppsåtligt dödande, som år 1864 utgjorde
204, var under 1880-talet, genomsnittligen pr år, 188 och under
1890-talet 183. Från Portugal, där dödsstraffet likaledes avskaffades
1864, föreligger intet statistiskt material för äldre tid; i den nya
strafflagen av 1886 återupptogs emellertid icke dödsstraffet. Uti
Italien avskaffades dödsstraffet genom strafflagen 1889. Under lagens
förberedelsetid hade meningarna varit delade. Då dödsstraffets
motståndare segrade, berodde detta till god del på erfarenheterna
från Toscana, där dödsstraffet på de närmaste femtio åren icke
hade verkställts (och under någon tid varit formligen avskaffat),
men siffrorna för de svåraste brotten varit vida lägre än eljest
i Italien. Under de närmaste tjugo åren efter strafflagens an -

86

tagande sjönk promilletalet av de svåraste brotten mot kroppslig
otänkbarhet successivt ned till ungefär hälften av 1880-talets
medelsiffra. I Schweiz avskaffades dödsstraffet genom en förbundslag
1874, sedan en del kantoner upphävt det genom kantonallagar.
Då nämnda förbundslag genom referendum upphävdes
år 1879 och frågan ånyo lades i kantonernas hand, återinfördes
dödsstraffet i en del kantoner, som motsatt sig förbundslagen,
men icke i någon kanton, där det år 1874 var avskaffat; för
närvarande saknas dödsstraffet i 15 kantonallagstiftningar med
omkring s/i och kvarstår i 10 kantonallagstiftningar med omkring
x/4 av Schweiz’ befolkning. Då Tyskland år 1871 medtog
dödsstraffet i den nya strafflagen (ehuru några stater förut avskaffat
det), berodde detta icke på erfarenhetsskäl utan på passion
från regeringens sida.

Eu jämförelse mellan å ena sidan de länder, som bibehållit
och praktiserat dödsstraffet, å andra sidan de länder, som avskaffat
det eller upphört att använda det, ger lika litet något
stöd för dödsstraffets överlägsenhet såsom allmänprevention. Siffrorna
för de svåraste brotten äro för ingen del lägre inom den
förra gruppen än inom den senare. Där i sådant avseende en
bestämd skillnad kan göras, går denna efter helt andra linjer:
sydeuropeiska länder t. ex. hava genomgående vida högre mordocli
dråpsiffror än nordeuropeiska, med eller utan dödsstraff. I
allmänhet minskas de svåraste brotten med kulturens fortgång,
men man kan alldeles icke påstå, att denna minskning försiggått
hastigare i länder med dödsstraff. Icke heller kan man säga,
att, i länder med dödsstraff, de med detta straff belagda brott
skulle — jämfört med länder av motsatt ståndpunkt — utgöra
en mindre proportion i förhållande till andra brott; exempelvis
utvisar för år 1904 Spanien, med dödsstraff, proportionen 1:40
mellan mord och tjuvnad, medan Norge, utan dödsstraff, för
samma år utvisar proportionen 1:2600.

Den ståndpunkt att behålla dödsstraffet i lagen, i beräkning

87

att reguljärt icke använda detsamma men likväl liava det »i
reserv» för alldeles särskilt svåra fall, kan icke gillas. Dessa
»särskilt svåra» fall bliva sådana, där en folkstämning av någon
anledning uppjagas, merendels på grund av brottsförloppets mer
eller mindre abnorma beskaffenhet, då i själva verket allt skäl
linnes för den misstanke, att även brottslingen lider av någon
latent form av abnormitet. Och även där så icke skulle vara
förhållandet, kommer ett dylikt enstaka användande av ett straff,
så heterogent i förhållande till straffsystemet i övrigt, lätt att
verka såsom slump: på grund av svårigheten att fullständigt
intränga i brottslingens motiver och övriga inverkande omständigheter
komma meningarna nästan alltid att vara delade om
vilka fall som böra hänföras till dessa extrema. Men även om
någon så exakt mätning av brottets svårhet vore möjlig, så
kunde det endast ur vedergällningssynpunkt försvaras att mot
dessa fall — den fulla tillräkneligheten förutsatt — använda
dödsstraff. Ty ur preventionssynpunkt är, såsom visat, livstids
inspärrning fullt tillräcklig.

Hela den föregående argumenteringen vilar emellertid på
den förutsättningen, att det ordinarie straffsystemet är fullt tilllämpligt
och effektivt. Under normala förhållanden kan detta
icke betvivlas. Däremot blir det en öppen fråga, huruvida det
kan anses gälla under krigstid. Att för närvarande upphäva
dödsstraffet, såvitt angår gärningar, som falla inom krigslagen
och som begåtts under krigstid, kan därför icke anses tillrådligt.
A andra sidan kan den omständighet, att man beträffande sådana
brott måste stanna vid status quo, på intet sätt utgöra något skäl
att behålla dödsstraffet även för andra gärningar, de må vara
att bedöma efter krigslag eller annan lag. Upphävandet av
dödsstraff synes sålunda böra omfatta dels hela den allmänna
strafflagens område dels strafflagen för krigsmakten med undantag
av krigsartiklama.

Upphävandet av dödsstraffet skulle ju kunna tänkas för -

38

bundet med en omläggning av straffsatserna överhuvud för de
svåra brotten. Detta bleve oundgängligt, därest man för de fall,
som för närvarande alternativt beläggas med »dödsstraff eller
straffarbete på livstid» ville bibehålla en latitud och sålunda
alternativt med livstidsstraffet uppställde straffarbete på viss tid,
t. ex. tio år. Då emellertid för närvarande revision av hela
strafflagen pågår, synes lämpligast att stanna på den ståndpunkt,
som i själva verket nu är så gott som praktiskt gällande rätt,
d. v. s. att för de fall, där lagen uppställer straffskalan »dödsstraff
eller straffarbete på livstid», helt enkelt borttaga det första
alternativet och sålunda stadga straffarbete på livstid såsom
absolut straff. Härigenom undvikes varje rubbning i det bestående
straffsystemet.

HISTORIK

Svensk rätt.

Enligt gammal svensk rättsordning, sådan denna träder oss
till mötes i våra landskapslagar, både livets förlust såsom straff
i samhällets hand en jämförelsevis begränsad omfattning. Sålunda
stadgar exempelvis Östgötalagen dödsstraff för blott ettfåtal
svåra förbrytelser, såsom landsförräderi, uppsåtligt dråp,
trolldom och stöld. De exekutionssätt, lagen nämner, äro stegling,
stenande, hängning och halshuggning. — Utom dödsstraffet
har rättssamhället på denna tid vid sin kamp emot grova lagöverträdelser
använt åtskilliga andra reaktionsformer: utstötande
ur samhället (fredlöshet), brännmärkande såsom niding, höga
böter, konfiskation o. s. v.

Länge kvarstod emellertid den ursprungliga befogenheten för
den förfördelade och hans släkt att på egen hand utöva vedergällning,
t. ex. att taga dens liv, som anträffades under begående
av äktenskapsbrott, att på stället nedhugga den, som begått dråp,
att »skjuta» en mordbrännare in i den eld, han antänt, o. s. v.

Här är icke platsen att genom tiderna söka följa den omvärdering
i åskådningssättet och den maktförflyttning, som slutligen
kom den enskilde att avstå från att själv »hämta släktens
och sin egen ära åter» genom att hämnas. Steg för steg ökades
och befästes statens straff in akt och utformades på grundvalen
av det system, vars huvuddrag framskymta i landskapslagarna.
Dödsstraffet fick härvid en vidsträckt användning och
för övrigt sökte man på olika sätt tillfoga brottslingen lidande
genom att träffa hans ömtåligaste intressen, sådana som liv,

42

kroppslig integritet, egendom, ära och delaktighet i det borgerliga
eller kyrkliga samhället. Den punkt, varemot den modärna straffrätten
riktar sitt huvudsakliga angrepp, nämligen den personliga
rörelsefriheten, blev däremot länge jämförelsevis oantastad, något
som sammanhängde bl. a. med rent praktiska förhållanden.

Ännu i 1784 års lag finna vi en straffrätt, i allt väsentligt
uppbyggd i enlighet med dessa principer. När frihetsstraff förekomma,
äro de merendels av kort varaktighet och hava vanligen
karaktären av fängelse vid vatten och bröd. Dock användes
även allmänt arbete »i järn», »under Konungens häkte», »vid
kyrka, slott eller fästning» o. s. v., mera sällan enkelt fängelse.
Flitigt nyttjas dödsstraff (vanligast halshuggning, eljest hängning)
med eller utan kvalifikationer av skilda slag, såsom handens avhuggande,
den döda kroppens rådbråkning, stegling, förbrännande
eller skymfliga begravning; vidare spö eller ris (hudstrykning),
böter och konfiskation samt, för ämbetsmän, avsättning in. m.
Även användes fråndömande av äran samt andra anordningar,
som till sin avsikt eller åtminstone faktiska verkan berövade
brottslingen hans medborgerliga anseende. För vissa fall förekommer
ännu landsflykt samt någon gång, att brottslingen skall
vara »fridlös över hela riket och alla därtill liggande länder».

Dödsstraffet stadgas för följande brott:

1. Hädelse, som ej begåtts av obetänksamhet, och trolldom.

2. Förräderi och vissa inledande åtgärder därtill (inbegripet
även s. k. negativ delaktighet) samt allehanda statsfarliga handlingar,
t. ex. utspridande i ont uppsåt av lögner och falska rykten,
som röra rikets säkerhet eller varmed åstadkommes »allmänt
buller och oväsen».

8. Majestätsbrott, t. ex. lasteligt tal emot konung, drottning
eller tronföljare. Ävenså ärerörig och osann tillvitelse emot riksråd
för ämbetets skull.

4. Hugg och slag å domare eller annan ämbetsman i eller

för ämbetet. Uppror 1 och »upphissande» till olydnad emot överheten.
Våldsamt befriande av fånge, då sår. blånad eller blodvite
därvid uppkommer.

5. Resande av livsfarligt vapen i vredesmod, om det sker
i kyrka under gudstjänsten eller där rättegång hålles, och försåvitt
någon skada sker.

6. Uppsåtlig! spillande av människoliv; utan undantag för
duell eller barnamord, varom tvärtom stadgats särskilt stränga
bestämmelser. Vid det fall, att flere personer tillsammans begått
dråp, användes metoden att utlotta en av dråparna att undergå
dödsstraff.

7. Vådadråp, vare sig dödsolyckan varit eu direkt följd
av uppsåtlig misshandel eller inträffat under utövandet av vissa
särskilt svåra förbrytelser. Så t. ex. när dråpet skett under hemfridsbrott
i berått mod för att skada göra eller i lika beskaffat
uppsåt under överfall å väg eller gata; under olaga bemäktigande
av någons person; under pinande till bekännelse; när man lagt
sig i försåt för att skada annan till liv eller lem o. s. v.

Aven vållande av barns död till följd av, att modern »vräkt
ut» det å mark eller gata. Fosters läggande å lönn under vissamisstänkta
omständigheter.

S. Fosterfördrivning.

9. Försök till förgiftning. Tillredande av gift i uppsåt att
någon därmed förgöra. Förgiftning av varor in. in. i uppsåt att
skada någons liv eller hälsa.

10. Misshandel å föräldrar. Fasttagande av annan och utrivande
av hans ögon eller dylikt övervåld. Att såra och illa
hantera den som lidit skeppsbrott.

11. Falsk angivelse av argt uppsåt eller mened, då saken
går å liv.

12. Mordbrand. Upptändande av falska eldar in. in. för

1 Utom upphovsmannen skulle, efter lottning, var tionde man avrättas.

44

att förleda sjöfarande och framkalla skeppsbrott, förså vitt »skada
och skeppsbrott» vållas. Elds åsättande å strandad eller landdriven
farkost, däri folk eller gods- är.

13. Våldtäkt. Hävdande av av vita kvinna eller den, som ej
fyllt tolv år. Våldsamt bortförande av annan mans hustru eller
fästekvinna mot hennes vilja.

14. Enkelt horsbrott, fjärde resan, försåvitt beträffar den
gifte gärningsmannen. Dubbelt horsbrott utan inskränkning.
Tvegifte, i vad saken rör den förut gifte gärningsmannen samt
under förutsättning, att beblandelse ägt rum.

15. Blodskam i vissa led samt alltid där det varit förbundet
med horsbrott. Tidelag.

16. Kyrkstöld; ävensom vanlig stöld tredje resan, om det
tillgripnas värde översteg 100 daler, och fjärde resan utan hänsyn
till värdet, såsom ock alltid, då tillgreppet ägt rum under
utnyttjande av särskild nöd och fara. Med tredje resan stöld
jämställdes andra resan anstiftan av minderårig eller under missbruk
av husbonde-, föräldra-, förmyndare- eller förmansställning.

17. Rån och försök till ro verk

18. Uppbördsmans förskingring av allmänna medel till mer
än 2000 dalers värde. Falskmyntning av den, som myntning
förtrodd är.

Icke ens denna vidlyftiga uppräkning täcker dock alla de
olika brott, där dödsstraff under missgärningsbalkens tid kunnat
komma i fråga. Stadganden av* senare datum än nämnda lag finnas,
vilka fastställa dödsstraff bl. a. för inbrottsstöld (en bestämmelse,
som dock tämligen snart upphävdes), för tillgrepp av penningar
ur brev, samt för svek och bedrägeri med bankosedlar.

Bekant är, hurusom Konung Gustaf III, intagen av då i
Europa rådande reformiver, hade att övervinna mycket motstånd,
innan rikets ständer kunde förmås att inskränka dödsstraffets
tillämplighetsområde. De ord, han vid beredningen av denna
fråga, uttalade i justitiekonseljen, må här i sammandrag bringas

45

i erinran. Konungen förklarade, att han hade svårt att falla
från den mening, att straffen mindre vore till för att hämna
lagens överträdelse än för att uppväcka varning och förskräckelse
hos en brottsligt sinnad människa. En skyldig plikt och säker
grund, varifrån eu lagstiftning icke borde vika, vore att såvitt
möjligt spara människoblod. De många dödsstraff, som uti Sveriges
lag vore utstakade, stode icke i samklang med denna grundsats.
Konungen föreställde sig, att det torde anses grannlaga
och betänkeligt att röra vid denna fråga för ett rikets stånd,
som kunde falla i den tanka, att religionens regler därigenom
bleve lidande. Men religionens regler och dess sanna samt välgörande
grunder vore icke ett och detsamma, Konungen skulle
önska, att dödsstraff väl vore i lagen synliga, om de kunde
avskräcka från missgärningars begående, men att tillika därmed
vore förenad en nästan oövervinnelig inskränkning mot deras
verkställighet, ty att spara ett människoliv vore en välgärning
mot riket och mänskligheten.

Personligen lär Konungen från början hava önskat framlägga
förslag till dödsstraffets borttagande ur lagen för alla de
brott, där 1734 års lag stadgat detta straff, med undantag allena
för förräderi och fadermord. Vida mindre blev dock föreslaget
i den kungliga propositionen och dock förmådde denna endast
delvis tillvinna sig ständernas godkännande. Dödsstraffet upphävdes
genom K. F. den 20 jan. 1779 för trolldom (vilket brott
alldeles avfördes ur lagen), utspridande av falska rykten, de
där röra rikets säkerhet etc., fritagande av fånge under våld
å den bevakande, våldtäkt, hor, tvegifte, kyrkstöld, återfall i
tjuvnad samt slutligen, såsom det brukar heta, för barnamord.
I själva verket gällde lagändringen i sistberörda hänseende allenast
det brott, som enligt nuvarande terminologi betecknas såsom
fosters läggande å lönn under sökt enslighet. Barnamord
i egentlig mening, såväl som fosterfördrivning, skulle allt framgent
vara belagt med dödsstraff, vid förstnämnda förbrytelse

46

fortfarande kvalificerat enligt bestämmelsen, att modern efter
skedd halshuggning skulle å båle brännas.

Där dödsstraffet upphävdes, sattes i dess ställe kroppsstraff,
i de flesta fall i förening med fängelse, med eller utan arbete,
å, fästning eller tukthus.

I sin tillämpning var 1700-talets svenska straffrätt icke fullt
så hårdhänt, som det kan synas av ovan lämnade redogörelse.
Lagens dödsstraffsbestämmelser voro visserligen nästan genomgående
absoluta. Men bortsett från Konungens benådningsrätt
hade genom särskilda s. k. leuterationsförfattningar hovrätterna
erhållit befogenhet att, när mildrande omständigheter funnos föreligga,
leuterera eller nedsätta och mildra straffen efter som skäligt
kunde prövas, en rättighet, som ock torde i ganska vidsträckt
mån hava begagnats. Ingen dom i livssak fick enligt allmän
lag gå i fullbordan, förrän densamma varit underställd hovrätts
prövning. I riksrådets utlåtande med anledning av K. Gustaf III:s
proposition om dödsstraffet heter det, att uti missgärningsbalken
finnas några dödsstraff utsatta, vilka allt sedan lagens tillkomst
aldrig gått i verkställighet utan städse av överdomstolarna blivit
leutererade. Rådbråkning har icke veterligen ägt rum, sedan
missgärningsbalken trädde i kraft.

Härmed vare dock ingalunda sagt, att icke den svenska lagskipningen,
även om den varit i tillämpningen mildare än sin
bokstav och måhända avsevärt mera återhållsam än i åtskilliga
andra länder, dock visserligen använde dödsstraffet i betydande
utsträckning. Man har beräknat, att antalet avrättade
i Sverige och Finland med en sammanlagd folkmängd, växlande
från något över två till nära tre millioner, under åren
1749—98, alltså på femtio år, uppgått till mer än 1300 personer,
en siffra, som antagligen betydligt understiger den riktiga. Därvid
synes dödsstraffet länge hava använts mestadels emot mord,
barnamord, tidelag och blodskam, mera sällan för enkelt dråp,
stöld, rån eller röveri, några få gånger för högförräderi. Ensamt

47

för barnamord avrättades under de nio åren 1749—57 tillsammans
nittiotvå kvinnor och för tidelagsbrott under åren 1751—78
tillsammans 151 personer.

För varje tiotal av år märkes dock under nyssberörda tid
en successivt fortskridande, mycket avsevärd nedgång i avrättningarnas
antal, ehuru folkmängden samtidigt tillväxte. Räknat
från 1749 synes antalet exekutioner hava på femtio års tid nedgått
till ungefär fjärdedelen. Dödsstraff för tidelag, avskaffat
först genom nu gällande strafflag, torde icke hava varit tillämpat
sedan år 1788, dödsstraff för barnamord näppeligen efter år
1830 o. s. v. Sista gången någon i Sverige hängdes för stöld lär
hava varit år 1797 (för stöld ur postväska). Fram på 1830-talet
förekommö i medeltal 18 avrättningar årligen (på 60 dödsdomar).

Även på lagstiftningens väg fortsatte man småningom att
inskränka dödsstraffet. Så blev detta avskaffat för förskingring
av allmänna medel 1823, för stöld ur brev 1835, för lastelig! tal
och skrift emot vissa kungliga personer samma år samt för »upphissande»
till olydnad emot överheten och för uppror 1849. Rådbråkning
avskaffades 1835, högra handens avhuggande samt den
döda kroppens styckning och utsättande på stegel eller förbränning
1841.

I det stora hela kvarstod emellertid dödsstraffet orubbat
i lagen ända fram till 1800-talets mitt. Det gamla straffsystemet
hade dock efter hand genom åtskilliga lagändringar
alltmer råkat i upplösningstillstånd och småningom mognade den
omvälvning i åskådningen samt genomfördes steg för steg den
utveckling av rikets fängelseväsen, som omsider på 1850- och
60-talen medförde, att frihetsstraffet kom att bliva vårt lands
huvudsakliga straffmedel.

Nu avskaffades dödsstraffet för rån och »nidingsstöld» 1855,
för falskmvntning 1858, samt för barnamord, för fosterfördrivning,
dråp och varjehanda våldsgärningar och giftförbrytelser 1861.

Adertonhundratalets förra hälft kan i straffrättsligt hänseende

48

icke utan skäl benämnas den Richertska perioden. I då pågående
stora omdaningsarbete, som utgick från den s. k. lagkommittén
och som småningom utmynnade i 18G4 års strafflag, stod J. G.
Richert såsom erkänd centralpersonligliet, allmänt ansedd som
kommitténs inflytelserikaste man. Det må i detta sammanhang
alltså vara befogat att något dröja vid hans tankegång beträffande
dödsstraffet, hälst mycket av vad han yttrat än i dag har
oförminskad giltighet.

I sin reservation till lagberedningens förslag uttalar Richert
såsom sin »sista bekännelse» i fråga om dödsstraff bl. a. följande:
»Jag tänker ej inlåta mig i tvist om det, som skulle kunna
få namn av dödsstraffets filosofi, emedan jag ogärna famlar efter
filosofiska grunder, där de ej finnas, och emedan saken ej beror
på det ena eller det andra av de lärosystemer, som för en längre
eller kortare stund kämpa om övervikten. Jag är alldeles ense
både med dem, som påstå, att, om det är samhällets plikt att
verkställa dödsstraff, detta också är samhällets rättighet, och med
dem, som förklara dödsstraffen för rättmätiga under förutsättning
att de äro nödvändiga. Dessa satser, uttryckande i olika
ord en och samma mening, äro klara som dagen, och skulle ej
tåla den ringaste motsägelse, om de icke förutsatte såsom givet,
just vad som skulle bevisas. Rättigheten förutsätter plikten,
och plikten förutsätter nödvändigheten; men själva den nöd, som
skall giva staten makt att utöva dråp under namn av straff,
liknar däri allt annat nödvärn, att den icke kan godkännas utan
bevis. Hittills har dock icke, mig veterligen, en sådan nödvändighet
blivit med någon, för den fördomsfria prövningen fullt
tillfredsställande bevisning ådagalagd, och en så beskaffad bevisning
lärer ock hädanefter — och för alltid — komma att saknas.
Man antager nödvändigheten av dödsstraff, •därföre att man tror
på denna nödvändighet. Det är således tron allena, som även
här skall göra tillfyllest.

Nu är det likväl icke så med var och en tro, som med var

49

och en sanning, att den består i evighet. Av tron givas många
slag. och den är underkastad varjehanda omväxlingar, så att vad
den ena tiden varit tro, kan eu annan tid vara vantro eller vidskepelse.
Härom lämna alla länders lagar, i avseende på dödsstraffen.
de ymnigaste vittnesbörd.

Jag behöver ej omtala, huru tänkesätten förändrat sig i fråga
om verkställandet av dessa straff. Det är en känd sak, att man
numera icke anstränger uppfinningsgåvan, såsom man fordom
gjorde, för att, genom dödsstraffens utstofferande med allt upptänkligt
prål av grymhet, liksom i en ram av filigransarbete
efter tidens smak infatta tron på deras nödvändighet. Jag vill
blott antyda, såsom en osviklig mätare på den alltjämt avtagande
styrkan i denna tro, den betydliga minskning i antal, som dödsstraffen
tid efter annan undergått.

— — — Ju mer man i världshistorien betraktar fortgången
av människosläktets utveckling, och ju mer man däri skönjer en
högre ledning, från mörker till ljus, från våld till rätt, från
blodhämnd till förbättringsstraff; ju mer klarna de moln, som
skymma framtiden, och ju mer bortfaller all misströstan därom,
att även dödsstraffen eu dag — och den icke alltför långt
avlägsen — skola ur lagarna utplånas. Jag bekänner, att jag,
ifrån den första stund jag börjat tänka något i denna sak, aldrig
kunnat förmå mig att tro på dödsstraffens nödvändighet. Jag
tror på statens plikt att hylla, icke den försoningslära, som ropar
efter liv för liv, men den, som vill ingen syndares död, utan att
var och en omvänder sig och lever. — — Min innerliga övertygelse
är, att i samma mån som staterna, under medvetande
av sitt rätta mål, fortgå på den äkta humanitetens bana, d. v. s.
i samma mån som de kristnas, i detta ords stora och sanna betvdelse,
i samma män skola alla de straff, som kräva, icke
människors förbättring, utan människors blod, bliva en styggelse
även på jorden. Med denna övertygelse går jag i graven, fullt

4

50

förvissad, att dödsstraffen icke, i något samhälle med verklig
kultur, skola ett hälft sekel överleva mig.

Men så fast min tro i denna del är, har jag likväl icke den
förmätenheten att vilja göra den till lag för andra. Då mängden
av mina landsmän, så vitt jag haft tillfälle att inhämta, anser
dödsstraffen för alldeles nödvändiga i närvarande tid, har jag
icke vågat på min enskilda övertygelse grunda ett förslag till
uteslutande av dessa straff ur den nya lag, som nu är i fråga.
— — — Jag anser det (dödsstraffet) varken kunna eller böra
i denna stund uteslutas ur lagen; men jag är säker, att det i
tillämpningen, allt efter som begreppen även häruti hunnit ljusna,
skall under en kommande tid, likasom det gjort under den förflutna,
mer och mer gå ur bruk, till dess det kan, jämväl ur
lagen, alldeles försvinna.»

Lagkommittén hade i sitt år 1832 tryckta sträfflagsförslag
alternativt yrkat borttagande av dödsstraffet, medan lagberedningens
förslag av år 1844, till vilket ovanstående är anslutet
såsom Richerts särskilda yttrande, på sitt program hade allenast
bibehållande av dödsstraffet. Beträffande omfattningen av
nämnda straff står beredningens förslag i närmaste överensstämmelse
med vad som sedermera blev gällande lag, medan
kommitténs förslag är vida mer återhållsamt och stadgar dödsstraff
blott för förräderibrott (dock icke för spioneri), för förgripelse
å konungens person samt för mord och förgåftningsdråp
ävensom för mened och falsk angivelse, som leder till, att oskyldig
undergår dödsstraff; däremot ej för dödande i övriga fall. Både
kommittén och beredningen belägga dock med dödsstraff ett brott,
som strafflagen icke upptagit, nämligen uppsåtligt utspridande
av allmänfarlig pest, därav någon ljuter döden. Kommittén, men
icke beredningen, stadgar straffmildring för den, som förkortar
en dödligen sårad eller dödssjuk persons levnad på hans egen
begäran. Beredningsförslaget innehåller dödsstraff för dråp av
skyldeman i rätt uppstigande led.

Öl

I båda förslagen uppträder dödsstraffet genomgående i absolut
form. Richert hade i ovanberörda reservation yrkat, att även vid
de svåraste brotten möjlighet skulle beredas domaren att i stället
för dödsstraff välja högsta frihetsstraff. Steg för steg vann detta
yrkande alltmer avseende i lagstiftningen. Ännu i K. F. den 4
maj 1855 angående stöld in. in. uppträder dödsstraffet i absolut
form för vållande av någons död vid begående av rån. K. F. den
29 jan. 1861 angående mord in. in. intager en medlande hållning.
Den belägger dödande av maka eller skyldeman i rätt uppstigande
led med ovillkorligt dödsstraff, även där dråpet skett i
misshandel med berått mod utan avsikt att dräpa. Däremot bestämmes
bland annat beträffande vanligt mord, att, försåvitt
brottet är under synnerligen mildrande omständigheter förövat,
dödsstraffet kan få utbytas emot straffarbete på livstid. Slutligen
har 1864 års strafflag oinskränkt genomfört alternativiteten 1.

Dödsstraffet är i gällande lag stadgat endast för svåraste
arter av förräderi, majestätsbrott, uppsåtligt dödande samt slutligen
även för vållande till annans död i åtskilliga fall, där döden
följt av vissa allvarliga förbrytelser, såsom våldtäkt, rån m. in.,
på sätt sedermera skall i annat sammanhang närmare omförmälas.

Så som dödsstraffet reglerades i 1864 års strafflag har det
sedan kvarstått i huvudsak orubbat.

Tack vare den överallt genomförda alternativiteten i lagen
mellan dödsstraff och annan straffart, har rättstillämpningen haft
tillfälle att i hög grad undanskjuta dödsstraffet från användning.
Aren 1865 —1889 sakfälldes för fullbordat mord eller förgiftningsdråp
i årligt medeltal 12.or personer, men dödsdömdes för samma
slags brott d.oo personer. För tiden 1890—1912 utgöra motsvarande
siffror 5.91 och I.17.

Vad angår verkställandet av avrättningar, märkes en väsentlig
skillnad emellan tiden före och efter 1860-talets ingång. Man

1 Bestämmelsen i 14: 6 har nämligen liknande karaktär som nyss åberopade
stadgande i 1861 års förordning.

52

erhåller för löpande femårsperioder följande årliga medeltal, nämligen
1830—64: 18.a, 1835—39: 17.4, 1840—44: G.e, 1845—49:
7.2, 1850—54: 6.8, 1855—59: 7.6, 1860—64: 3.o, 1865—69: 0.4,
1870—74: 0.2, 1875—79: O.e, 1880—84: 0.4, 1885—89: 0.2, 1890
— 94: 0.4, 1895—99: O.o, 1900—04: O.e, 1905—09: O.o, 1910—14:
O.2, 1915—19 O.o. Under strafflagens giltighetstid, alltså från
och med år 1865 intill na, hava inalles 15 personer avrättats,
nästan undantagslöst dömda för mord med eller utan komplikationer
med annat brott, nämligen 1866: 2, 1872: 1, 1876: 2,
1879: 1, 1882: 2, 1887: 1, 1890: 1, 1893: 1, 1900: 3 samt 1910: 1.

Förslag hava tid efter annan väckts att genom lagstiftning
avskaffa eller legalt inhibera dödsstraffet såsom allmän straffart.
Vid 1862—63 års riksdag beslöt bondeståndet för sin del med 40
röster mot 37, att ifrågavarande straff icke skulle intagas i den nya
strafflagen, och vid riksdagen 1865—66 biföll samma stånd enhälligt
en inom detsamma väckt motion om dödsstraffets suspendering
under en tid av tio år och dess ersättande med straffarbete på
livstid, för att erfarenhet skulle såmedelst vinnas, om icke rättssäkerheten
i landet skulle kunna tryggas utan att avrättningar ägde
rum. Icke heller det förslaget kunde tillvinna sig de övriga ståndens
bifall. Det avböjdes av lagutskottets flertal under åberopande,
att ett dylikt riksdagsbeslut kunde anses innefatta ett ingrepp i
den kungliga benådningsrätten. — Då under nya riksdagsskickets
första år motion om dödsstraffets avskaffande ånyo frambära,
var emellertid utgången nära att bliva en annan. Motionen avstyrktes
med knapp majoritet av lagutskottet under hänvisning
till det förhållande, att, då strafflagen få år tidigare antagits,
Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt efter allsidig och omsorgsfull
prövning hade funnit föreställningen om dödsstraffets nödvändighet
ännu med rättsmedvetandet så införlivad, att straffartens
borttagande ej kunde äga rum med stöd i detta medvetande.
Dödsstraffet skulle, menade utskottet, i allt fall inom
kort de facto bortfalla, i det allmänna meningen upphörde att ut -

53

kräva detsamma. Man borde avvakta de erfarenheter, som kunde
vinnas av den nyss antagna lagen. I trots av detta avstyrkande
bifölls emellertid motionen med 103 röster mot 53 i andra
kammaren och blev i den första med blott 39 mot 38 avslagen.
Följande år väcktes i båda kamrarna motioner i enahanda syfte
och möttes nu med tillstyrkande av lagutskottet, som funnit sig
övertygat, att lagändringen verkligen ägde stöd i allmänna rättsmedvetandet,
men avslogs av både första och andra kammaren.
Liknande motioner hava sedermera vid riksdagarna 1872, 1893
(detta år väcktes motion även om dödsstraffets suspendering),
1901 och 1908 på hemställan av lagutskottet avslagits.

Aren 1909 och 1912 blevo i ämnet väckta motioner av lagutskottet
avstyrkta samt av första kammaren avslagna, medan
åter andra kammaren antog ett skrivelseförslag i motionernas
syfte, förstnämnda år utan omröstning och år 1912 med 119
röster emot 54.

De tre sistberörda årens lagutskott hade vid sitt avslagsyrkande
åberopat i huvudsak enahanda motivering: Staten borde
äga all den rätt i förhållande till sina medlemmar, som statsändamålet
fordrade, jämväl till offer av människoliv, om så funnes
oundgängligt för att skydda sig emot angrepp å den inre rättsordningen,
lika väl som emot yttre fiender. Såsom ett sista
medel att upprätthålla rättens och statens auktoritet vore dödsstraffet
fortfarande behövligt i Sverige, och dess befintlighet i
svensk rätt uppbures av ett allmänt medvetande, som understundom
även kunde påkalla dess tillämpande. Dock vore det
med hänsyn till de grövsta förbrytelsernas alltjämt fortgående
avtagande att hoppas, att dödsstraffets användning skulle allt
mer inskränkas. I allt fall syntes, yttrar 1912 års lagutskott,
då strafflagstiftningen i dess helhet vore under omarbetning och
jämväl den förevarande frågan därvid bleve föremål för bedömande,
någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av
motionen icke vara erforderlig.

54

Emellertid utgavs år 1916 det av juris professorn Johan Thyrén
på offentligt uppdrag utarbetade förberedande utkast till en ny
strafflags allmänna del, däri dödsstraffets avskaffande föreslås.
Frågan blev härefter ånyo framdragen inför riksdagen genom
motion vid 1919 års lagtima riksdag; och under anslutning i
huvudsak till utkastets motivering fann sig lagutskottet nu böra
uttala sig för ett borttagande av dödsstraffet ur allmänna lagen
samt den del av strafflagen för krigsmakten, som är avsedd att
gälla under fredstid. Utskottet framhöll härvid särskilt det önskvärda
uti, att frågan om dödsstraffet finge avgöras för sig utan
sammanhang med den övriga strafflagsrevisionen, så att uppmärksamheten,
när den senare frågan förekomme, mera odelat kunde
få riktas på densamma. Däremot fann utskottet starka betänkligheter
möta mot dödsstraffets avlägsnande ur krigsartiklarna,
tillämpliga i fråga om brott, förövade under krigstid eller eljest
under tid, då rikets krigsmakt är mobiliserad. Förhållandena
äro, yttrar utskottet, i sistberörda läge så utomordentliga, att
möjlighet torde saknas att på det sätt och i den utsträckning,
som vore önskvärt, genom fängelsestraff oskadliggöra ifrågavarande
grova förbrytare.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t ville, utan avvaktande
av en allmän strafflagsreform, efter verkställd utredning låta
utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till borttagande av
dödsstraffet såsom straffart i den allmänna strafflagen ävensom
taga under övervägande, i vilken omfattning dödsstraffet måtte
kunna borttagas jämväl ur strafflagen för krigsmakten, samt för
riksdagen framlägga det förslag, som härav kunde föranledas.
Denna hemställan bifölls av andra kammaren utan votering men
avslogs medelst anlitande av den förseglade sedeln av första
kammaren med 46 röster mot 45.

Utländsk rätt.

Betraktar man, efter ovan framställda översikt av dödsstraffets
svenska utvecklingshistoria, samma spörsmål i andra länder,
så visar sig även -där en sedan länge fortskridande nedgång i
dödsstraffets användning, såväl i lagstiftning som i praxis.

Antalet med dödsstraff belagda brott har i lagarna mer och
mer reducerats. I de fall, där straffet kvarstår, har lagstiftningen
på olika sätt och i stigande utsträckning berett väg för domstolen
att alternativt tillgripa annat straff. Tillika synes rättsskipningen
ofta visat sig benägen att i mildrande riktning utnyttja
gällande bestämmelser; understundom torde den ock vid
fråga om dödsstraff hava gått något längre i eftergift än vad
med lagens bokstav varit förenligt. Slutligen har benådning
merendels använts i allt större omfattning och är numera så
gott som regel i det stora flertalet av de europeiska länder, där
dödsstraffet ännu kvarstår.

Denna dödsstraffets utvecklingslinje ned emot nollpunkten
har i åtskilliga länder hunnit betydligt längre än i Sverige. Så
hava följande, europeiska länder beslutat avföra dödsstraffet ur
den allmänna strafflagen nedan nämnda år: Rumänien 1864,
Portugal 1867, Holland 1870, Italien 1889 (Toscana 1859) samt
Norge 1902, ävensom, å skilda tidpunkter, övervägande antalet
schweiziska kantoner. Även utanför Europa är dödsstraffet på
sina håll upphävt, såsom i en del nordamerikanska samt mellanoch
sydamerikanska stater, bland andra Brasilien.

Fluktuationer hava visserligen förekommit i åtskilliga länder.

Någon enstaka gång liar det även i senare tid hänt, att dödsstraffets
tillämplighet utsträckts till eu eller annan därmed förut
ej belagd brottsart. På flera ställen har dödsstraffet varit avskaffat
men återupptagits, så bland annat i Österrike under loppet
av 1700-talets senare hälft. I Toscana blev dödsstraffet jämväl
under nyssberörda århundrade upphävt och har därefter återinförts
och avskaffats samt ännu en gång införts, innan det år 1859
senast upphävdes. En viss växling under senare tid har ock,
såsom förut nämnt, gjort sig gällande i Schweiz, likasom i
Tyskland. I sistnämnda land blev dödsstraffet i samband med ,
1848 års revolutionsrörelse tämligen allmänt avskaffat (dock
bland annat icke i Preussen och Bayern), sedermera återupptaget
överallt utom i hertigdömet Nassau samt i Oldenburg,
Anhalt och Bremen men ånyo avskaffat i konungariket Sac.hsen
1868. År 1870 förenade sig emellertid de nordtyska staterna
om en gemensam strafflag, vari dödsstraffet tillmättes ett visst,
visserligen ganska begränsat utrymme. Bekant är, hurusom upptagandet
av dödsstraffet i denna förbundslag ägde rum endast
till följd av regeringens synnerliga påtryckning och emot riksdagens
bestämt uttryckta obenägenhet. Förbundsstrafflagen övergick
vid tyska rikets bildande till riksstrafflag.

I den mån ett verkligt bakslag kan påvisas i lagstiftningens
avvisande hållning emot dödsstraffet, torde dock förklaringen därtill
framför allt vara att söka i ett förhastat ingripande i utvecklingen,
vare sig utgånget från en lagstiftande makt, som icke
uppburits av ett tillräckligt motsvarande rättsmedvetande, exempelvis
regeringsmakten i Österrike och i Toscana eller förbundsförsamlingen
(gentemot kantonerna) i Schweiz, eller ock tillkommet
under inflytande av en flyktig folkstämning. • Det sistnämnda
torde gälla om ovanberörda beslut i sammanhang med
1848 års revolutionsrörelser.

I vissa länder har dödsstraffets verkställighet sedan lång
tid varit inhiberad. Så i Belgien sedan 1868; i åtskilliga av

57

de schweiziska kantonerna sedan 1880- och 40-talen (i ett par
kantoner sedan 1817 och 1819) samt i nästan alla de övriga sedan
1860-talet; i Danmark sedan 1892 o. s. v. I Finland har exekution
av dödsstraff icke förekommit sedan 1826.

Överallt i Europa har man steg för steg avstått från att,
genom de förr så vanliga, nu alldeles uteslutna kvalifikationerna
av dödsstraffet, söka på ett eller annat sätt överträffa det i avrättningen
omedelbart inneslutna lidandet för delinkventen. Allmänheten
har numera oftast icke tillträde vid avrättningar.

1 de lagförslag, som flerstädes föreligga utan att ännu hava
föranlett lagändring, har dödsstraffet regelbundet än vidare inskränkts
eller helt uteslutits.

Beträffande omfattningen av dödsstraffets ännu kvarstående
tillämplighetsområde i de europeiska lagarna hänvisas till i det
följande lämnade uppgifter.

GÄLLANDE RÄTT

Svensk rätt.

Dödsstraff stadgas i den allmänna strafflagen för följande fall:

I. Statsförbrytelser.

1. Högförräderi, såvida »faran» ej var blott ringa. Brottet inbegriper
uppror eller annan gärning, den där utgör försök till
att lägga riket under främmande makt, minska dess territorium,
våldsamt upphäva eller ändra någon av dess grundlagar, beröva
Konungen hans frihet, tron eller liv eller någon tronarvinge hans
ställning såsom sådan eller livet (8 kap. 1 §). Såsom högförräderi
straffas ock enligt samma lagrum, på grund av hänvisning
från §110 regeringsformen, försök att våldföra riksdagen, dess
kamrar eller utskott eller någon enskild riksdagsman, eller störa
friheten i deras överläggningar och beslut.

2. Grovt militäriskt landsförräderi, som äger rum, då någon i
krigstid låter sig såsom spejare av fienden brukas, ävensom, då
svensk man eller utlänning, medan denne vistas i Sverige eller
är anställd i dess tjänst, bär vapen emot eller förmår främmande
makt att anfalla riket eller dess allierade med krig, eller förrädligt
spelar fienden i händer land eller folk, förs var sanordningar
eller förråd in. in., eller eljest gör något dylikt obrukbart för dess
militära användning i rikets tjänst (8 kap. 4, 5, 6, 11 och 12 §§).

3. Majestätsbrott in. m., nämligen våld eller misshandel å
Konungens person 1, dråp å annan kunglig eller furstlig medlem

1 Här straffas icke, såsom i fråga om riksdagsman, det blotta försöket att
våldföra.

62

av konungahuset, där högförräderi icke föreligger, dråp å främmande
stats regent, medan lian vistas i riket, eller å här ackrediterat
sändebud eller slutligen å sådan medlem av riksstyrelsen,
som enligt grundlagens bud förer regering i Konungens ställe,
allt under förutsättning, att dödandet skett uppsåtligt eller ock
följt av misshandel i berått mod. Beträffande sist berörda brott
erfordras även, att dråpet skett under våldsam förgripelse emot
riksstyrelsen för att störa dess frihet att sammanträda, överlägga
eller besluta (8 kap. 27 §, 9 kap. 1, 4 och 7 §§).

II. Dödande

(som icke har statsförbrytelses karaktär).

1. Uppsåtligt dödande: i berått mod (mord), när gärningen
skett under sådana förhållanden, att den icke är att hänföra till
barnamord eller regelrätt envig (14 kap. 1 §, jämförd med 22, 38
och 40 §§); samt därutöver givetvis i alla nedan nämnda fall, där
lagen med dödsstraff belägger redan det ouppsåtliga spillandet
av människoliv.

2. Ouppsåtligt dödande: då upprorsman dräper den, som uppror
stilla vill (10 kap. 10 och 13 §§); då livstidsfånge dödar någon under
misshandel i berått mod (14 kap. 6 §); samt vidare, då döden följer
av vissa särskilt svåra förbrytelser, nämligen: ingivande av gift
eller dylikt för att annan skada; allmänfarlig förgiftning — t. ex.
brunnsförgiftning -— i uppsåt att skada andras hälsa; försök till
fosterfördrivning å kvinna utan hennes vilja; svikligt förfarande
i envig (14 kap. 18, 19, 28 och 40 §§); utsättning å uppenbart
livsfarligt ställe av person, som man bemäktigat sig »med våld
eller annorledes»; våldtäkt och därmed jämställt fall (15 kap.
5, 12 och 13 §§); mordbrand; uppsåtligt anställande av explosiv
förödelse; uppsåtligt sänkande av bemannat fartyg eller föranledande
av sjöskada därå, ävensom vållande av dylikt genom svikligt
borttagande av sjötecken in. in.; vållande av järnvägsolycka

63

m. m. genom uppsåtlig åtgärd av den beskaffenhet, att man
bort kunna inse, att dylik olycka var att befara (19 kap. 1, 6,
7, 10 och 11 §§) samt slutligen rån eller försök därtill (21 kap. 8 §).

Till sistnämnda grupp kunna ytterligare hänföras de fall, då
någon genom mened, falsk angivelse eller åtal eller genom vrång
dom blivit orsak till att någon oskyldigt undergått dödsstraff
(13 kap. 2 §, IG kap. 3 § samt 25 kap. 2 och 3 §§).

Dödsstraff är ej tillämpligt på den, som vid gärningens begående
ej fyllt aderton år eller saknade förståndets fulla bruk
(5 kap. 2 och 6 §§); samt får ej verkställas å kvinna, som är
havande, utan skall uppskjutas, till dess hon efter barnsbörden
tillfrisknat; ej heller å den, som för sjukdom ej kan bereda sig
till döden (2 kap. 2 §).

Underrätts dödsdom skall underställas hovrätts prövning.
Dömer hovrätt till döden, skall denna dom underställas Konungen
(25 kap. 9 § och 30 kap. 44 § rättegångsbalken).

Intet dödsstraff får verkställas, förrän Konungen så förordnat.
Avrättning sker inom fängelsets murar utan tillträde
för allmänheten och utföres med fallbila, varefter den avrättade
skall i stillhet jordfästas (2 kap. 2 § strafflagen, K. F. den 29
juni 1906 ang. halshuggning samt Lag d. 25 maj 1894 ang. jordfästning,
§ 5).

Där dödsstraffet genom benådning efterskänkts, har det regelmässigt
ersatts med straffarbete på livstid.

Utländsk rätt.

I nutida europeisk allmän strafflagstiftning sträcker sig
dödsstraffets tillämplighet endast i ganska ringa mån utöver de
två för Sveriges vidkommande ovan uppställda huvudgrupperna.
Där så sker, är det fråga om enstaka företeelser, stundom bestämmelser
av numera mer eller mindre klart obsolet natur, exempelvis
den engelska regeln om dödsstraff för mordbrand å kronans
krigsfartyg eller förråd etc.; det franska stadgandet om
samma straff för varje grovt brott, förbundet med »tortyr eller
barbari»; i viss mån väl också det danska om dödsstraff för
våldtäkt, begången »under skaerpende Omstaendigheder» o. s. v.
Någon gång påträffas dödsstraff för återfall, såsom i Frankrike
för den händelse, att någon, sedan han ådömts livstids tukthus,
därefter ånyo begår grovt brott. Flerstädes finner man dödsstraff
för sjöröveri, undantagsvis även för lantröveri.

Reglerna om dödsstraff för statsförbrytelser äro i allmänhet
knappast strängare än de svenska. Vissa lagar utsträcka emellertid
dödsstraffet längre beträffande särskilt förberedelse till förräderi
ävensom i ifråga om förgripelse å medlemmar av det regerande
huset: Anmärkas må ock, att upprorisk resning i vissa

strafflagar belägges med dödsstraff, även där upprorets syfte
icke är egentligen högförrädisk^ Däremot har Frankrike, likasom
Schweiz, helt och hållet avskaffat dödsstraffet »en matiére
politique». Såsom ytterligare exempel på långt gående inskränkning
må här vidare nämnas den tyska riksstrafflagen samt belgiska
och ungerska strafflagarna.

65

Yad vidare beträffar reglerna för bestraffning av det icke
politiska dödandet, så finner man, att i fråga om ouppsåtligt dödande
den numera vanligaste ståndpunkten i samtida europeiska
lagar är såtillvida mildare än den svenska lagens, som denna i
åtskilliga fall stadgar dödsstraff, oberoende av, huruvida gärningsmannen
bort kunna inse sin gärnings livsfarliga beskaffenhet.
Vår lag går i detta avseende längre än t. ex. den österrikiska, som
eljest i Europa torde för närvarande hava strängaste regler emot
dödande. Den österrikiska lagen belägger nämligen med dödsstraff
principiellt allt dödande, som sker uppsåtlig^ men därutöver
endast vissa särskilda fall, där gärningen varit typiskt livsfarlig.
eller, såsom lagen säger, utgjort ett sådant beteende, att
döden därav vanligen eller lätteligen följer. I England har man
år 1008 inskränkt dödsstraffets tillämplighet å ouppsåtligt dråp
efter liknande principer. — Somliga länder, såsom Finland och
Ungem. begränsa dödsstraffet vid dödande till allenast uppsåtligt
dödande med berått mod, och i Ryssland förekommer
dödsstraffet sedan gammalt icke alls för brott av nu förevarande
beskaffenhet.

Även i fråga om uppsåtligt dödande i berått mod äro de allra
flesta samtida europeiska strafflagar mildare än den svenska därutinnan,
att de göra undantag från bestämmelsen angående mord
för sådant dödande, som skett på den dödades allvarliga begäran.
Ä andra sidan saknar vår lag, i motsats till åtskilliga andra
strafflagar, varje annat allmänt stadgande om dödsstraff för dödande.
vare sig för det fall, att dråp äger rum i samband med
begående av annan allvarlig förbrytelse eller att det eljest är av
särskilt svårartad beskaffenhet.

Att i detaljer vidare fullfölja eu jämförelse torde emellertid
föra allt för långt. Det må vara tillfyllest att här anmärka de
viktigaste fall. där dödsstraff förekommer i europeiska strafflagar,
som ännu icke upphävt detsamma.

1. Dödsstraff stadgas i flertalet av ifrågavarande straffla -

66

gar för den, som begått svår förgripelse emot statens politiska
grundvalar eller emot den specielle bäraren av statens majestät.

2. Dödsstraff stadgas vidare i alla ifrågavarande strafflagar
(utom den ryska) för det uppsåtliga dödandet; dock vanligen blott
för visst område därav, i det att lagarna nämligen merendels uppställa
eu eller annan av nedan nämnda särskilda förutsättningar:

att den dödade var gämingsmannerfs fader eller moder eller
överhuvud ascendent, fosterfader eller fostermoder, mera undantagsvis
maka, barn eller överhuvud descendent eller ämbetsman
stadd i ämbetsutövning;

att gärningsmannen använt sig av försåt, gift, eld, vattunöd,
explosion, omstörtande av hus, järnvägsurspåring o. s. v., överhuvud
att gärningsmannen nyttjat medel, varemot hans offer varit
ur stånd att värja sig.

att dödandet haft sin rot i berått mod hos gärningsmannen,
utförts på särskilt grymt och kallblodigt sätt, skett mot betalning
o. s. v.;

att dödandet skett för att säkerställa genomförandet av annat
brottsligt företag av svårare natur eller för att vinna straffrihet
för dylikt brott, så ock överhuvud, då gärningsmannen i samband
med dödandet begått annat svårt brott, samt någon gång
även vid återfall.

6. Dödsstraff stadgas slutligen i ett antal lagar även för
ouppsåtligt dödande, under förutsättning, att dödandet framgått
ur en i sig själv särdeles grov förbrytelse, utmärkt av synnerlig
livsfarlighet eller åtminstone långt gående hänsynslöshet mot person,
såsom vid mordbrand, våldtäkt, rån o. s. v. I

I de flesta lagar med bibehållet dödsstraff stadgas detsamma
absolut, antingen i vissa fall (så i Danmark bl. a. för mord) eller
genomgående. Dock är ej sällan ovillkorligheten hos straffbestämmelsen
endast skenbar, såsom i Ryssland, Frankrike, Belgien,

Ungern och Bulgarien, där allmän bestämmelse om sträffnedsättning
förekommer för den händelse förmildrande omständigheter
föreligga. Forsa vitt alternativvitet finnes bestämd, innebär densamma
däremot understundom eu vida större eftergift än någonsin
är fallet enligt svensk lag. Så är t. ex. minimum för militäriskt
landsförräderi enligt finsk strafflag 6 års tukthus; i Danmark
straffas bärande av vapen emot riket endast under »serdeles skärpande
Omstcondigheder» med döden men eljest med straffarbete
eller under förmildrande omständigheter med statsfängelse, som
kan gå ned till tre år o. s. v.

I regel fordras, likasom enligt den svenska lagen, ett visst
åldersminimum hos gärningsmannen vid brottets begående, för
att dödsstraff skall kunna ifrågakomma; minimum är vanligast
It! eller 18 år, understundom högre, såsom i Österrike, Ryssland
och Bulgarien. Stundom, såsom i sistberörda båda länder, får dödsstraff
icke tillämpas å den, som överskridit visst åldersmaximum.
För kvinnor göras, bortsett från regeln om hänsyn till havandeskap,
undantagsvis, såsom i Ryssland, särskilda inskränkningar i
dödsstraffets tillämplighet. Lagarne utesluta icke alltid uttryckligen
dödsstraff vid förminskad tillräknelighet.

Avrättning verkställes genom halshuggning med bila eller
giljotin: genom hängning: undantagsvis på annat sätt, såsom
genom strypning eller skjutning. I Frankrike försiggår avrättning
ännu offentligt. I Spanien har man sökt genom en egendomlig
åtgärd särskilt sörja för att avrättningen, som icke försiggår
offentligt, skall i allt fall inskärpas i allmänhetens medvetande:
en svart fana skall i exekutionsögonblicket hissas från en vida
omkring synlig plats och får därifrån ej nedtagas, förrän exekutionsdagen
lnpit till ända.

BROTTSSTATISTIK

Anm. Under rubrikerna för de särskilda fullbordade brotten inbegripes även straffbara
former av försök och delaktighet. I kolumnen för mord uppföres,
enligt bruket i svensk statistik, dödande (eventuellt försök därtill) genom
ingivande av gift i avsikt att blott tillfoga skada. De lämnade uppgifterna
avse icke respektive länders utomeuropeiska besittningar. Att motsvarigheten
emellan de med varandra jämförda brottsgrupperna endast är
ungefärlig, även där skillnader icke särskilt anmärkas, torde ligga i öppen dag.

Sverige

Absoluta antalet dömde. j Relativa antalet dömde

(på en million av hela befolkningen).

		Misshandel				Misshandel	Summa
År	Mord	Dråp m. dödlig utgång	Summa	År	Mord	Dråp in. dödlig utgång
1890...	.. 25	35	00	1890....	.. 5.2	7,3	12,5
1891...	... 13	25	38	1891....	.. 2,7	5,2	7,9
1892...	... 9	28	37	1892....	.. 1,9	5,8	7,7
1893...	... 4	33	37	1893....	.. 0.8	6,9	7,7
1894...	... 10	29	39	1894....	.. 2,1	6,0	8,1
1895...	... 0	34	40	1895....	.. 1,2	6,9	8,1
1890...	... 15	37	52	1896....		. 7,5	10,5
1897...	9	40	49	1897....	.. 1,8	8,0	9,8
1898...	... 14	32	46	1898....	.. 2,8	6,4	9,2
1899...	... 10	47	57	1899....	.. 2,0	9,3	11,3
1900...	... 10	45	55	1900....	.. 2,0	8,8	10,8
1901...	... 0	48	54	1901....	.. 1.2	9,3	10,5
1902...	9	24	33	1902....	.. 1,7	4,6	6,3
1903...	... 11	40	51	1903....	.. 2,1	7,7	9,8
1904...	... 4	37	41	1904....	.. 0.8	7,1	7,9
1905...	... 9	14	23	1905....	.. 1.7	2,7	4,4
1906...		24	29	1906....	.. 0,9	4,5	5,4
1907...	... 8	33	41	1907....	.. 1,5	6,2	7,7
1908...	5	31	36	1908....	.. 0,9	5,7	6,6
1909...	... 2	19	21	1909...	.. 0,1	3.5	3,9
1910...	... 9	29	38	1910...	.. 1,6	5,3	6,9
1911...	r*	16	23	1911...	.. 1,3	2,9	4,2
1912...	... 3	25	28	1912...		4,5	5,0
1913...	... 9	20	29	1913...	.. 1,6	3,6	5,2
1914...	... 4	11	15	1914...	.. 0,7	1,9	2,6

Absoluta	antalet dömde.		Relativa	antalet dömde
				(på en million	iv hela befolkningen).
		Misshandel				Misshandel
År	Mord	Dråp m. dödlig	Summa	År	Mord	Dråp m. dödlig	Summa
		utgång				utgång
Femårsmedier			Femårsmedier
1890—94	12,2	30,0	42,2	1890—94	2,54	(5,24	8,78
1895—99	10,8	38,0	48,8	1896—99	2,17	7.62	9,79
1900—04	8,0	38,8	4(5,8	1900—04	1,54	7,49	9,03
1905—09	5,8	24,2	30,o	1905—09	1,08	4,51 ’	5,59
1910-14	(5,4	20,2	2(5,0	1910—14	1,15	3,73	4,88
Totalmedium				Totalmedium
1890—1914 8,go	30,24	38,84	1890—1914	1,65	5,83	7,48

Norge.

	Absoluta antalet	dömde.			Relativa antalet	dömde
				(på	en million av hela befolkningen	).
År	Mord	Drab 1	Summa	År	Mord	Drab Summa
1890.	............. 3	9	12	1890...	............ 1.5	4,5	(5,0
1891.	............. 2	3	5	1891...	............ 1,0	1,5	2,5
1892.	............. (5	0	6	1892...	............ 3,0	0.0	3,0
1893.	............. 1	2	3	1893...	............ 0,5	i,o	1,5
1894.	............. (5	1	7	1894...	............ 2,9	0,5	3,4
1895.	............. 1	1	2	1895...	............ 0,5	0.5	1,0
1896.	............. 1	0	1	1896...		0,0	0,5
1897.	............. 4	3	7	1897...	............ 1,9	1,4	3,8
1898.	2	2	4	1898...		0,9	1,8
1899.	............. 3	2		1899
1900.	............. 1	1	2	1900...	............ 0,4	U,J 0.4	■J)3 0,8
1901.	............. 3	4	7	1901...	............ 1,3	1,8	3,1
1902.	............. 3	3	6	1902...	............ 1,3	1,3	''4
1903.	............. 0	0	0	1903...	............ 0,0	0,0	0,o
1904.	............. 1	4	5	1904...	............ 0,4	1,7	2,1
1905.	............. 2	2	1905...			0,9
1906.	............. 3		3	190(5...	1,3		1,3

Härunder inbegripes även misshandel med dödlig utgång.

Absoluta	antalet dömde.		Relativa	antalet dömde
			(på en million	av hela befolkningen).
År	Mord Braf)	Summa	År	Mord Drab	Summa
1907...............	5	5	1907...............	2,1	2,i
1908...............	2	2	1908...............	0,o	0,9
1909...............	2	2	1909...............	0,8	0.8
1910...............	4	4	1910...............	1,7	1,7
1911...............	4	4	1911...............	1,7	1,7
1912...............	l	1	1912...............	0,4	0,4
1913...............	4	4	1913...............	1,6	• 1 j()
1914...............	3	3	1914...............	M	1,2
Fem&rsmedier			Femårsmedier
1890—94.........	3,G 3,0	o,c	1890—94.........	1,78 1,48	3,26
1895—99.........	2,2 1,6	3,8	1895—99.........	1,03 0,75	1,78
1900- 04.........	1,6 2,4	4,0	1900-04.........	0,71 1,06	1,77
1905—09.........	2,8	2,8	1905—09.........	1,20	1,20
1910-14.........	3,2	3,2	1910—14.........	1,32	1,32
Totalmedium			Totalmedium
1890—1914......	4,08	4,08	1890—1914......	1,82	1,82

Finland.

Absolut a antalet dömde. I Relativa antalet dömde

(på eu million av hela befolkningen).

År	Mord Viljadråp Förgiftning	Dråp utan uppsåt att döda1	Summa	År	Mord Viljadråp Förgiftning	Dråp utan uppsåt att döda	Summa
1890..	18	52	70	1890..	7,6	22,0	29,6
1891..	25	44	69	1891..	10.4	18,4	28,8
1892..	18	3b	54	1892..	7,4	14,9	22,3
1893..	18	28	4b	1893..	7,4	11,4	18,8
1894..	20	40	bo	1894..	8.1	16.2	24,3
1895..	14	28	42	1895..	5,6	11,2	16,8
189b..	23	4b	b9	1896..	9,0	18,1	27,1
1897..	18	51	69	1897..	7,0	19,8	26,8
1898..	15	43	58	1898..	5,7	16,4	22,1
1899..	14	63	77	1899..	5,3	23,7	29,0

1 Motsvarar ungefär misshandel med dödlig utgång.

74

Absoluta antalet dömde. j Relativa antalet dömde

(på eu million av hela befolkningen).

År	Mord Viljadråp Förgiftning	Dråp utan uppsåt att döda	Summa	År	Mord Föi	Vi lj adråp giftning	Dråp utan uppsåt att döda	Summa
1900..	20	57	77	1900..		7,4	21,1	28,5
1901..	35	52	87	1901..		12,8	19,1	31,9
1902..	33	45	78	1902..		11,9	16,8	28,2
1903..	20	47	67	1903..		74	16,8	23,9
1904..	17	40	57	1904..		6,0	14,1	20,1
1905.''.	28	56	84	1905..		9,7	19,4	29.1
1906..	45	75	120	1906..		15,4	25,7	41,1
1907..	49	78	127	1907..		16,5	26,3	42,8
1908..	67	90	157	1908..		22,8	30,o	52,3
1909..	27	93	120	1909..		8,9	30,5	39,4
1910..	53	56	109	1910..		17,1	18,1	35,2
1911..	64	85	149	1911..		20,4	27,1	47,5
1912..	54	90	144	1912..		17,0	28,3	45,3
Femårsmedier.			Femårsmedier
1890-	-94 19.8	40,o	59,8	1890-	-94	8,18	16,58	24,71
1895-	-99 16,8	46,2	63,0	1895-	-99	6,50	17,88	24,38
1900-	04 25,0	48,2	73,2	1900-	-04	9,04	1 7,42	26,46
1905-	-09 43.2	78,4	121,g	1905-	09	14,58	26,46	41,04
1910-	-12 57,o	77,0	134,0	1910-	-12	18,18	24,56	42,74
Totalmedium			Totalmedium
1890-	-1912 30,22	56,30	86,52	1890-	•1912	11,02	20,53	31,55

Danmark.

Absoluta antalet dömdo.

Överlast in.

År Mord Drab Doden til Summa
Folge1

1890 ...... 6 6

1891 ...... 11 11

1892 ...... 9 9

1893 ...... 2 2

Relativa antalet dömde
(på en million av hela befolkningen).

Överlast in.

År Mord Drab Doden til Summa
Folge

1890 ...... 2,8 2,8

1891 ...... 5,o 5,0

1892 ...... 4,1 4,1

1893 ...... 0,o 0,9

Misshandel med dödlig utgång.

7o

Absoluta antalet dömde. j Relativa antalet dömde

(på en million av hela befolkningen).

År	Mord	Dräll	Överlast m. Dnclen til Ftflge	Summa	År	Överlast m. Mord Drab Döden til Folge	Summa
1894..		6		6	1894..		2,7		2,7
1895..		11		11	1895..		4,8		4,8
1896..		9		9	1896..		3,9		3,9
1897..	.... r~	1	0	2	1897..	... 0.4	0,4	0,o	0,8
1898..	... i	4	2	7	1898..	... 0.4	1,7	0,8	2,9
1899..	2	0	0	2	1899..	... 0.8	0,o	0,o	0,8
1900..	2	0	1	3	1900..	... 0,8	0,o	0,4	1,2
1901..	.... 1	2	1	4	1901..	... 0.4	0,8	0,4	1,6
1902..	2	2	4	8	1902..	... 0.8	0,8	1,6	3,2
1908..	.... 5	8	9	22	1903..	... 2.0	3,2	3,6	8,8
1904..	... 0	2	2	4	1904..	... O.o	0,8	0,8	1,6
1905..	... 1	2	2	5	1905..	... 0.4	0.8	0,8	2,0
1906..	.... 8	4	1	8	1906..	... 1.2	1,5	0,4	3.1
1907..	2	5	1	8	1907..	... 0.8	.1,8	0,4	3,1
1908..	.... 0	f)	2	7	1908..	... 0,0	1,9	0,8	9 7
1909..	.... i	6	5	12	1909..	... 0,4	2,2	1,9	4,5
1910..	... 0	5	0	5	1910..	... 0,o	1,8	0,0	1,8
Femårsmedier				Femårsmedier
1890-	-94	6,8		6,8	1890-	-94	3,08		3,08
1895-	-99	6,2		6,2	1895-	-99	2,65		2,05
1900-	-04 2a7	2,8	3.4	8,2	1900-	04 0,80	1,12	1,37	3,29
1905-	-09 1.4	4,4	2,2	8.0	1905-	09 0,53	1,67	0,83	3,03
Totalmedium				Totalmedium
1890-	-1910			7,19	1890-	1910			2,95

Tyska riket.

År 1890.	Absoluta antalet dömde. Ivörper- verletzung Mord A . m. töd-schlaS lichem Erfolg2 ........ 133 125	Summa	Relativa antalet dömde (på eu million av hela befolkningen). Körper- Tot- verletzunS År Mord , , in. töd- Summa schlag ,. , a lichem Erfolg 1890......... 2,7 2,5
1891.	........ 88	160	—	—	1891.........	1,8	3,2	—	—
1892.	........ 144	172		—	1892.........	2,9	3,4	. —	—
18913.	........ 114	167	—	—	1893.........	2,2	3,3	—	—
1894.	........ 110	165	—	—	1894.........	2,1	3,2	—	—
1895.	........ 113	170	—	—	1895.........	2 2	3.3	—	—
5 CO	........108	162	—	—	1896.........	2,0	3,1	—	—
1897.	........ 101	174	—	—	1897.........	1,9	3,2	—	—
1898.	........106	163	—	—	1898.........	1,9	3,o	—	—
1899.	........ 79	171	—	—	1899.........		3,1	—	—
1900	........ 89	162	—	—	1900.........	1.6	2,9	—	—
1901	........ 84	158	—	—	1901.........	1,5	2,8	—	—
1902	........ 103	179	421	703	1902.........	1,8	3,1	7,3	12,2
1903	........ 86	189	355	630	1903.........	1,5	3,2	6,1	10,8
1904.	........ 94	179	385	658	1904.........	1,6	3,0	6,5	11,1
1905.	........ 91	180	379	650	1905.........	1,5	3,0	6,3	10,8
1906.	........ 93	168	339	600	1906.........	1,5	2,7	5,5	9,7
1907.	........ 82	190	354	626	1907.........	1,3	3,1	5,7	10,1
1908.	........ 80	210	401	691	1908.........	1,3	3,3	6,4	11,0
1909.	........ 96	193	431	720	1909.........	1,5	3,0	6,8	11,3
1910.	........ 93	210	384	687	1910.........	1,1	3,3	5,9	10,6
1911.	........ 93	229	316	638	1911.........	1,4	3,5	4,8	9,7
1912.	........ 94	229	375	698	1912.........	1,1	3,5	5,7	10,6
Femårsmedier				Femårsmedier
1890-	-94... 117,8	157,8	■—•	—	1890-94..	2,34	3,14		—
1895	-99... 101,4	168,0	—		1895—99...	1,89	3,14	—	—
1900-	-04... 91,2	173,4	387,o3		1900—04...	1,58	3,00	6,60 3	11,18»
1905-	-09... 88,4	188,2	380,8	657,4	1905-09...	1,43	3,04	6,14	10,61
1910,	11,12 93,3	222,7	358,3	674,3	1910, 11, 12	1,43	3,41	5,48	10,32
Totalmedium				Totalmedium
1890-	-19123 98,87 178,48	376,36	(l	1890—1912 3	1,73	3,12	6,07	10,92

1 Dråp. 1 Misshandel med dödlig utgång. 3 Beräkningen för Körperverl. hämtad från
tiden från och med år 1902.

Österrike.

Absolut a antalet dömde. I Relativa antalet dömde

(på eu million av hela befolkningen).

År	Mord 1 Totschlag 1	Summa	År	Mord	Totschlag	Summa
1890.........	160	208	368	1890.........	6,7	8,7	15,4
1891.........	136	228	364	1891.........	5,7	Q K v,o	15,2
1892.........	141	221	362	1892.........	5,8	9,1	14,9
1893.........	142	259	401	1893.........	5,8	10,6	16,4
1894.........	117	230	347	1894.........	4,8	9,4	14,2
1895	130	250	382	1895.........	5.3	10.1	15,4
1896.........	no	213	323	1896.........	4,4	8,ö	12,9
1897.........	118	222	340	1897.........	4.7	8.8	13,5
1898	116	219	335	1898.........	4.6	8,6	13.2
1899.........	132	260	392	1899.........	5.1	10.1	15,2
1900.........	106	262	368	1900.........	4.1	10.1	14,2
1901.........	no	237	347	1901..........	4,2	9,o	1.3,2
1902.........	107	228	335	1902.........	4,o	8.6	12.6
1903.........	114	207	321	1903..........	4,8	7.7	12,0
1904.........	92	25<)	342	1904.........	3,4	9,8	12,7
1905.........	91	298	389	1905.........	3,8	10,9	14,2
1906.........	104	213	317	1906.........	3,8	7,8	11,6
1907.........	82	285	.367	1907.........	3,0	10,3	13,3
1908.........	88	289	377	1908.........	3,1	10,3	13,4
1909	62	261	323	1909.........	2.2	9,3	11.5
1910.........	90	326	416	1910.........	3öi	11,5	14,7
1911.........	105	276	381	1911.........	3,7	9.6	13,8
1912.........	105	385	490	1912.........	3,6	1.3,8	16,9
Femårsmedier				Femårsmedier
1890-94...	139.2	229,2	368,4	1890—94...	5,76	9,48	15,24
1895—99...	121.6	232,8	354.4	1895—99...	4,82	9,23	14,05
o +-	105.8	236,8	342,6	1900—04...	3,99	8,93	12,92
1905-09...	85.4	269,2	354,6	1905-09...	3,08	9,72	12,80
1910.11,12	lOO.o	329,0	429.0	1910-12...	3,49	11,48	14,97
Totalmedium				Totalmedium
1890—1912	111.60	253.35	364,65	1890—1912	4,24	9.65	13,89

1 Det österrikiska »Mord» inbegriper både mord och dråp, principiellt allt uppsatligt
dödande (även sådan gärning som sker i s. k. »indirekt uppsåt» att döda). »Totschlag»
betyder annat dödande, som skett genom livsfarlig handling.

78

England och Wales.

Absoluta antalet dömde.

År	Murder 1	Man- slaughter*	Summa
1890...........	. 32	103	135
1891...........	. 31	76	107
1892...........	. 43	89	132
1893...........	. 39	97	136
1894...........	. 47	84	131
1895...........	. 35	109	144
1896...........	. 43	79	122
1897...........	. 25	82	107
1899...........	. 43	94	137 99
1900...........	. 28	71
1901...........	. 53	77	130
1902...........	54	94	148
1904...........	. 42	68	no
1905...........	. 45	72	117
1906...........	. 41	65	106
1907...........	46	50	96
1908...........	. 40	77	117
1909...........	. 49	66	115
1910...........	. 42	46	88
1911...........	. 53	57	no
1912...........	. 46	72	118
1913...........	. 52	63	115
1914...........	. 46	49	95
Femårsmedier 1890—94.....	. 38,4	89,8	128,2
1895—99.....	. 36,5	91,o	127,5
1900—04.....	. 44,3	77,5	121,8
1905—09.....	44,2	66,0	110,2
1910—14......	47.8	57,4	105,2
Totalmediuin 1890—1914..	. 42,39	75,65	118,04

Relativa antalet dömde

(på en million av hela befolkningen).

År	Murder	Man- slaugliter	Summa
1890...........	• 14	3,6	4,7
1891...........	• 1,1	2,6	3,7
1992...........	. 1,5	3,0	4,5
1893...........	. 1,3	3,3	4,6
1894...........	. 1,6	2,8	4,4
1895...........	. l.i	3,6	4,7
1896...........	• M	2,6	4,0
1897...........	0,8	2,6	3,4
1899........	1 3	2,9 2,2	4,2 3,1
1900...........	0,9
1901...........	1,6	2,4	4,o
1902:..........	. 1,6	2,9	4,5
1904...........	• 1,2	2,0	3,2
1905...........	. 1,3	2.1	3,4
1906...........	• 1,2	1,9	3,1
1907...........	1,3	14	2,7
1908...........	• U	2,2	3,3
1909...........	. 1,4	1,9	3,3
1910...........	1.2	1,3	2,5
1911...........	. 1.5	1.6	3,1
1912...........	. 1,3	2.0	3,3
1913...........	. 1.4	14	3,1
1914..........	. 1.2	1,3	2,5
Femårsmedier 1890—94......	1,30	3,05	4,35
1895—99......	. 1,17	2,93	4,io
1900—04......	. 1,35	2,36	3,71
1905—09......	1.27	1,90	3,17
1910—14......	1.31	1,58	2,89
Totalmedium 1890—1914..,	1,29	2,29	3,58

1 Det engelska »munter» har en synnerligen vittgående omfattning, inneslutande allé
banda slags dödande, även ouppsåtlig^ så snart dödandet ej sker under »provocation», vil
ket gör detsamma till »manslaugliter».

71)

Holland.

Absoluta antalet dömde. Relativa antalet dömde

(på en million av hela befolkningen).
Misli. Mish.

År Moord	Dood-slag 1	mit doodel.	Summ a	År Moord	Dood- slag	mit doodel.	Summa
1890.........	9	16	gevolg. 17	42	1890.........	2,o	3,5	gevolg. 3,7	9,2
1891.........	4	12	O	21	1891.........	0,9	2,6	1,1	4,6
1899.........	12	12	7	31	1892.........	2,6	2,6	1,5	6,7
1893.........	6	10	13	29	1893.........	1,3	2,1	2,8	6,2
1894.........	12	8	16	30	1894.........	2,5	1,7	3,4	7,6
1895.........	7	11	23	41	1895.........	1,5	2,3	4,8	8,6
1896.........	6	12	5	23	1896.........	1,2	2,5	1,0	4,7
1897.........	5	11	15	31	1897.........	1,0	2,2	3,0	6,2
1898.........	6	10	15	31	1898.........	1,2	2,0	3,0	6,2
1899.........	6	6	18	30	1899.........	1,2	1,2	.3,5	5,9
1900.........	4	10	15	29	1900.........	0,8	1,9	2,9	5,6
1901 ........	6	13	7	26	1901.........	1,1	2,5	1,3	4,9
1902.........	2	13	15	30	1902.........	0,4	2,5	2,8	5,7
1903.........	6	11	21	38	1903.........	1,1	2.,o	.3,9	7,0
1904.........	10	12	19	41	1904.........	1,8	2,2	3,5	7,5
1905.........	5	20	21	46	1905.........	0,9	3,6	.3,8	8,3
1906........	u	15	19	4.3	1906.........	1,6	2,7	3,4	7,7
1907.........	7	14	18	39	1907.........	1,2.	2,5	3,2	6,9
1908.........	ii	23	23	57	1908.........	1,9	4,0	4,0	9,9
1909	; l	•bl	17		1909.........	1,5 0,6	4,9	2,9	9,3
1910.........	4	25	15	44	1910.........	4,2	i	7,3
1911.........	!)	16	—	—	1911.........	1,5	2,7	—	— ■
1912.........	12	20	—	—	1912..........	2,0	3,3	—
Femårsmedier 1890—94...	8,G	11,6	11.6	31,8	Femårsmedier 1890-94...	1,85	2,49	2,49	6,83
1895—99...	6,0	10,o	15,2	31,2	1895—99...	1,21	2,02	3,06	6,29
1900—04...	5,6	11.8	15,4	32,8	1900—04...	1,06	2,22	2,90	6,18
1905—09...	8,2	20,2	19,6	48,0	1905-09...	1,44	3,54	3,43	8,41
1910. 11.12	8.3	20,3	—	—	1910,11,12	1,38	3,39	—	—
Totalmedium					Totalmedium
1890—1912	2 7.26	14,30 15.43	36,99	1890—19122	1,38	2,72	2,97	7,07

1 Dråp. 2 Beräkningen för Doodslag hämtad från tiden t. o. m. 1910.

80

Belgien.

Absoluta antalet dömde. I Relativa antalet dömde

					(på	en million	av hela befolkningen).
Assassinat ^ ^ Empoison- nement	Me ur-tre 2	Coups et blessures ayant S:a	År	Assassinat Empoison- nement	Meur- tre	Coups et blessures ayant	S:a
Parricide 1		c anse la mort	3		Parricide		cause la mort
1898......	16	24	18	58	1898..	.... 2,4	3,6	2.7	8,7
1899......	22	32	21	75	1899..	.... 3,3	4,8	3,i	11,2
1900......	11	35	28	74	1900..	.... 1,6	5,2	4,2	11,0
1901......	10	41	57	108	1901..	.... 1,5	6,i	8,4	16,0
1902......	19	23	57	99	1902..	.... 2.8	3,4	8,3	14,5
1903......	13	22	55	90	1903..	.... 1,9	3,2	7,9	13,o
1904......	34	29	39	102	1904..	.... 4,8	4,1	5,5	14,4
1905......	19	38	30	87	1905..	.... 2,7	5,3	4,2	12,2
1906......	24	35	53	112	1906..	.... 3,3	4,9	7,4	15,6
1907......	20	28	30	78	1907..	.... 2,7	3.8	4,1	10,6
1908......	12	26	43	81	1908..	.... 1,6	3,5	5,8	10,9
1909......	21	26	42 33	89	1909..	____ 2,8	3 5	5 7	12 o
1910......	19	19	71	1910..	.... 2.6	2,0	4,4	9,6
1911.......	10	15	46	71	1911..	.... 1,3	2,0	6.2	9,5
1912......	19	34	48	101	1912..	.... 2,5	4.5	6,4	13,4
1913......	13	33	73	119	1913..	.... 1,7	4,3	9,6	15,6
Femårsmedier				Femårsmedier
1898, 99	19,0	28,o	19,5	66,5	1898,	99 2,85	4.20	2,92	9,97
1900—04	17,4	30,0	47,2	94,ti	1900-	-04 2,54	4,38	6,88	13,80
0 c* 1 o	19,2	30.g	39,6	89,4	1905-	09 2.64	4.21	5,44	12,29
1910, It,					1910.	11,
12, 13	15,3	25,3	50,o	90,(>	12,	13 2,03	3.36	6,66	12,05
Totalmedium					Totalmedium
1898-1913	17,63	28,75	42,06	88,44	1898-1913 2,47	4,03	5,90	12,40

1 Mord. förgiftningsdråp. »fadermord».

2 Dråp.

3 Misshandel med dödlig utgång.

81

Frankrike.

Absoluta antalet dömde.

År	Assassiuat Empoison- nement	Meur-tre 2	Coups et blessures ayant	S:a
18v*(»..	Parricide 1 .... 123	158	causé la mort3 58	339
1891..	____ 135	143	75	353
1893..	____ 136	174	72	382
1894..	.... 129	186	64	379
1895..	.... 115	136	58	309
1896..	.... 105	137	62	304
1897..	.... 95	133	64	292
1898..	.... 92	164	68	324
1899..	.... 89	133	67	289
1900..	.... 82	167	81	330
1901..	.... .88	136	72	296
1902..	.... 74	160	75	309
1903..	____ 77	165	67	309
1904..	.... 99	00 rH	68	349
1905..	.... 94	204	98	396
1906..	.... 118	223	88	429
1907..	.... 105	255	96	456
1908..	.... 108	219	80	407
1909..	.... 81	198	74	353
1910..	.... 107	191	84	382
1911..	.... 92	216	86	394
1912..	.... 103	241	94	438
Femårs 1890, 93,	medier 91. 94 130,8	165,3	67,3	363,4
1895-	-99 99,2	140,6	63,8	303,6
1900-	-04 84,0	162.0	72,6	318,6
1905-	-09 101,2	219,8	87,2	408,2
1910.11.12100.7	216.0	88,0	404,7
Totalraedium
1890-1912 102,u	178,23	75,05 355,42

1 Mord, förgiftningsdråp, »fadermord».

	Relativa	antalet dömde
(på	en million	av hela befolkningen).
År	Assassinat Empoison- nement Parricide	Meur- tre	Coups et blessures ayant causé la mort	S.-a
1890..	.... 3,2	4.1	1,5	8,8
1891..	.... 3,5	3,7	2,0	9,2
1893..		4,5	1,9	9,9
1894..	.... 3,4	4,8	1,7	9,9
1895..	.... 3,0	3,5	1,5	8,0
1896..	.... 2,7	3,6	1,6	7,9
1897..	.... 2,5	3,4	h7	7,6
1898..	.... 2,4	4,2	1,8	8,4
1899..	.... 2,3	3,4	1,7	7,4
1900..	.... 2,1	4,3		8,5
1901..	.... 2,3	3,5	1,8	7,6
1902..	.... 1.9	4,1	1,9	7,9
1903..	.... 2,0	4,2	1,7	7,9
1904..	... 2,5	4,6	1,7	8,8
1905..	.... 2,4	5,2	2,5	10,1
1906..	.... 3,0	5,7	2,2	10,9
1907..	.... 2,7	6,5	2,4	11,6
1908..	.... 2,7	5,6	2,0	10,8
1909..	.... 2,1	5,0	1,9	9,0
1910..	.... 2,7	4,8	2,1	9,6
1911..	.... 2,3	5,5	2,2	10,0
1912..	.... 2,6	6,1	2,4	11,1
Femårsmedier
1890,	91,
93,	94 3,41	4,31	1,75	9,47
1895-	-99 2,56	3,63	1,65	7,84
1900-	-04 2,15	4,15	1,86	8,16
1905-	-09 2,57	5,59	2,22''	10,38
1910,11,122,54	5,45	2,22	10,21
Totalmedium 1890-1912 2,62	4,57	1,93	9,12
Dråp.	3 Misshandel med	dödlig utgång.

6

82

Italien.

Absoluta antalet dömde.

Relativa antalet dömde
(på en million av hela befolkningen).

År	Omicidio volontario con preme-ditazione, coh vene-ficio 1	Omicidio , , . cidio volontario ,, . oltra m" ‘ »"*•" zione	S:a i	Omicidio volontario conpreme-ditazione, con vene- ficio	Omicidio volontario (övriga fall)	Omicidio oltra c, 1 %* , 0!a linten- zione
1890.		324	1160	415	1899	1890......	10,7	38,4	13,7	62,8
1891.		287	1038	361	1686	1891......	9,4	34,1	11,9	55,4
1892.		299	1203	444	1946	1892......	9.8	39,2	14,5	63,5
1893.		299	1330	516	2145	1893......	9,7	43,1	16,7	69,5
1894.		334	1199	503	2036	1894......	10,7	38,o	16,2	65,5
1895.		356	1197	496	2049	1895......	11,4	38,2	15.8	65,4
1896.		365	1162	444	1971	1896......	11.6	36,9	14,1	62,6
1897.		309	1058	410	1777	1897......	9,7	33,4	12,9	56,0
1898.		345	1047	427	1819	1898......	10.8	32,8	13,4	57,0
1899.		317	1044	361	1722	1899......	9,9	32,5	11,2	53,6
1900.		277	951	451	1679	1900......	8,0	29,4	13,9	51,9
1906.		205	708	468	1381	1906......	6,1	21,1	14,0	41,2
1907.		160	571	.384	1115	1907......	4,7	16,9	11,4	33,0
1908.		201	666	385	1252	1908......	5,9	19,5	11,3	36,7
1909.		131	699	419	1249	1909......	3,8	20,3	12,2	36,3
1911.		136	549	266	951	1911......	3,9	15,7	7,6	27.2
1912.		159	459	262	880	1912......	4,5	13,1	7,5	25,1
Flerårs	medier				Flerårsmedier			-
1890-	-94 308,6	1186,0	447,8	1942,4	1890--94 10,oo	38,68	14,60	63,34
•1895-	-99					1895—99,
1900...	328,d	1076,5	431,5	1836,2	1900...	10.31	33,83	13,56	57,70
1906.1907.1 1908, 1909)	174,8	661,o	414,o	1249,3	1906,1907,1 1908, 1909)	5,13	19,46	12,19	36,78
1911,1912 147,5	504,o	264,o	915,5	1911,1912	4,22	14,42	7,55	26,19
Totalmedium				Totalmedium
1890-1900 )					1890-1900)
1906-	-09	264,94	943,59 412,47 1 621 ,oo	1906—09	8,19	29,10	12,75	50,10
1911.	12)					1911, 1912)

1 Mord, förgiftning.

5 Dråp.

3 Misshandel med dödlig utgång.

Spanien

Absoluta antalet dömde.

r-arnciaio * Asesinato	Homicidio2	Samma
1890.........	121	028	749
1897.........	117	707	824
1898.........	128	709	897
1899.........	130	779	915
1900.........	129	801	930
1901.........	114	884	998
1902.........	124	874	998
1903.........	125	005	730
1904.........	144	021	765
1905.........	148	1061	1209
1900.........	155	1170	1325
1907.........	100	920	1080
1908.........	149	853	1002
1909.........	172	825	997
1910.........	100	580	752
1911.........	107	567	734
1912.........	155	619	774
1913.........	83	589	072
1914.........	132	580	718
1915.........	no	024	740
Femårsmedier
1897, 98, 99 127,0	751.7	878,7
1900—04...	127,2	757,o	884.2
1905—09...	158,0	905,8	1123,8
1910-14...	140,6	589,4	730,o
Totalmedium 1897-1915	138.21	700,oo	898,21

Relativa antalet dömde
(på en million av hela befolkningen).

s Parricidio Asesinato	Homicidio	Summa
1890.........	6,8	35,5	42,3
1897.........	6,5	39,1	45,6
1898.........	7,0	42,2	49,2
1899.........	7,4	42,4	49,8
1900.........	7,0	43,2	50,2
1901.........	0,1	47,4	53,5
1902.........	6,6	46,5	53,1
1903.........	6,6	32,0	38,6
1904.........	7,6	32,6	40,2
1905........	7,7	55,3	63,0
1906.........	8,0	60,5	68,5
1907.........	8,5	47,3	55,8
1908.........	7,6	43,5	51,1
1909.........	8,7	41,8	50,5
1910.........	8,4	29,5	37,9
1911........	8,3	28,3	36,6
1912.........	7,7	30,7	38,4
1913.........	4,1	29,0	33,1
1914.........	6,5	28,7	35.2
1915.........	5,6	30,3	35,9
Femårsmedier 1897, 98, 99	6,97	41,23	48,20
1900-04...	0,77	40,26	47,03
1905-09...	8,13	49,61	57,74
1910—14...	6,97	29,24	36,21
Totalmedium 1897-1915	7,15	39,30	46,45

1 »Fadermord», mord. Det spanska mordbegreppet erinrar såtillvida om det gammalgermanska,
som det bland annat omfattar uppsåtligt dödande, vilket skett genom utnyttjande
av annans värnlöshet.

! Dråp och misshandel med dödlig utgång.

84

Portugal.

Absoluta antalet dömde.

År	Homicidio voluntårio 1 Envenenamento	Summa
1908..........	........ 142	142
1909..........	........ 129	129
1910..........	........ no	116
1911..........	........ 123	123
1912..........	........ 130	130
1913..........	........ 168	168
1914..........	........ 182	182
Totalmedium 1908-14....	........ 141,42	141.42

Relativa antalet dömde
(på, en million av hela befolkningen).

Homicidio

År voluntårio Summa

Envenenamento

1908.................. 24,4 24,4

1909.................. 22,0 22,o

1910 .................. 19,6 19,6

1911 .................. 20,7 20,7

1912 .................. 21,7 21,7

1913 .................. 27,8 27,8

1914 .................. 29,9 29,9

Totalmedium

1908-14............ 23,74 23,74

Mord, dråp och misshandel med dödlig utgång.

SPECIELL MOTIVERING

Enär dödsstraffet i den allmänna strafflagen överallt stadgas
alternativt med straffarbete på livstid1, kan dess upphävande
enklast genomföras genom att tillerkänna sistnämnda straff ovillkorlig
tillämplighet på alla hittills med dödsstraff belagda brott.
En sådan anordning ligger så mycket närmare till hands, som ju
dödsstraffet redan nu nästan undantagslöst genom benådning
övergår till straffarbete på livstid och i övervägande antalet fall
så gjort, så länge strafflagen varit gällande.

Då man emellertid under strafflagens giltighetstid hunnit
vänja sig vid. att strafflagen alltid uppställer straffbestämmelsen
i form av en skala, torde det vara nödigt att undersöka lämpligheten
av att vid dödsstraffets borttagande sörja för bibehållande
av nämnda princip genom att alternativt med livstidsstraffet
stadga straffarbete på viss tid. Denna tid kunde bestämmas
antingen till tio år, nuvarande maximum för det tidsbestämda
straffarbetet, eller ock ännu längre, exempelvis femton år.

Vad beträffar förstberörda metod, så kunde den synas genomförbar
utan nämnvärt större svårigheter, då ju blott på enstaka
punkter någon omformulering av lagens nuvarande text skulle
omedelbart föranledas genom införande av orden »eller i tio år».
Klart är emellertid, att härigenom själva proportionen emellan
olika förbrytelsers taxering skulle i lagen rubbas på ett i ögonen
fallande sätt.

Den grupp av förbrytelser, som för närvarande beläggas med

1 Att jämväl straffbestämmelsen i 14 kap. 6 § strafflagen kan betraktas såsom
alternativ, därom jämför s. 51 här ovan. — Från de särskilda reglerna i 14
kap. 34 § bortses i detta sammanhang.

88

livstids eller tio års straffarbete, u-tgöres av dödande i envig efter
avtal, att enviget ej skulle utan enderas död slutas; vållande av
någons död genom utsättning i hjälplöst tillstånd under trängande
livsfara eller genom otukt, förövad emot vanmäktig kvinna, eller
genom utlämning av veterligen förfalskade livs- eller läkemedel;
vållande av svår kroppsskada å kvinna, då hon utan sitt samtycke
utsättes för fosterfördrivning, eller sådant vållande vid
våldtäkt eller rån; sjöröveri; rån, då pinliga medel använts; slavhandel
o. d. samt slutligen de fall, då någon genom mened, falsk
angivelse eller vrång dom varit vållande till, att annan oskyldigt
börjat undergå straffarbete på livstid (13 kap. 2 §, 14 kap. 28,
30, 33 och 38 §§, 15 kap. 1, 12, 13 och 15 §§, 16 kap. 3 §, 21
kap. 6 och 7 §§, 22 kap. 3 och 4 §§ samt 25 kap. 2 och 3 §§).

Med dessa brott skulle alltså nu jämställas: de svåraste fallen
av förräderi; dråp å främmande furste i riket eller å ackrediterat
sändebud; svåraste fall av majestätsbrott; dråp å medlem av riksstyrelse;
dråp i uppror; mord; ävensom dödande i förgiftning,
vid fosterfördrivning kvinnan ovetande, i svikligt envig, under
våldtäkt, i mordbrand m. m., i rån; vid utsättande i uppenbar
livsfara av person, som man bemäktigat sig, samt på det sätt,
att man genom mened in. m. föranlett, att någon undergått
dödsstraff.

För bevarande av den nuvarande proportionen i lagens bedömande
av olika brott kunde det tänkas, att en nedsättning
av straffet för de svåraste brotten till ett minimum av tio års
straffarbete förbundes med en mera allmän revision av straffsatserna.
Näppeligen är man dock härigenom ställd inför minskade
svårigheter. Antingen skall en dylik allmän nedtryckning
av lagens straffsatser sträcka sig ända ut i de yttersta förgreningarna
av brottssystemet, eller ock skall den avstanna på någon
mer eller mindre godtyckligt vald punkt, där man kan anse, att
proportionsrubbningen har mindre att betyda.

Härvid påkallas uppmärksamheten till en början av det be -

89

tydande antal fall, där livstids straffarbete ingår såsom maximum
i latituden, dels de redan nämnda, med straffarbete i tio år såsom
minimum, dels ytterligare de, där minimum är bestämt till
åtta, sex, fyra eller två år. Vanligen har lagen härvid satt
livstidsstraffet i första rummet. Men stundom råder ett motsatt
förhållande. Så är straffet för den, som i uppsåt att skada
riket förfalskar ett riks viktigt dokument, så ock för den, som
övar otukt med kvinna under tolv år, så att hon därav får
svår kroppsskada eller död, straffarbete från och med åtta till
och med tio år eller på livstid. För den, som bemäktigat sig
annan, fört honom utrikes och där försatt honom i tvångstillstånd.
så ock för den, som genom vårdslöshet vållat, att någon
fått svår kroppsskada vid järnvägsolycka, är straffet straffarbete
från och med sex till och med tio år eller på livstid (8 kap. 22
§, 15 kap. 7 §, 18 kap. 7 § och 19 kap. 11 §).

Till livstidsstraff eller straffarbete från och med åtta till
och med tio år skall den dömas, som i diplomatiskt uppdrag
uppsåtligen skadat riket; som missbrukat förtroende om riksviktigt
ärende, såvida brottet ej skedde under ringa fara samt utan
uppsåt att skada göra: som dödat under våldtäktsförsök; som vållat
svår kroppsskada genom gift*, mordbrand, explosiv förödelse,
föranledande av skeppsbrott eller annan sjöskada, eller genom att
i uppenbar livsfara å öde ort utsätta en person, som han bemäktigat
sig; så ock ascendent, som övar otukt med descendent, (8
kap. 15 och 17 §§, 14 kap. 18 och 19 §§, 15 kap. 5 och 14 §§,
18 kap. 1 § och 19 kap. 1, 6, 7 och 10 §§).

Till livstidsstraff eller straffarbete från och med sex till och
med tio år skall den dömas, som i krigstid tillhandagått fienden
med livsmedel m. in.; som uppbådat krigsfolk att utföra brott
emot allmän säkerhet eller medborgerlig frihet, såvida faran härav
ej var ringa: som i riket gjort våld eller misshandel å främmande 1

1 I detta fall får dock viss tids straffarbete användas blott vid synnerligen
mildrande omständigheter.

90

stats regent; som i berått mod gjort svår kroppsskada å här ackrediterat
sändebud; som gjort våld eller misshandel å drottning, änkedrottning
eller tronföljare; som dräpt kunglig eller furstlig medlem
av konungahuset i misshandel av hastigt mod eller å sådan person
förövat svår kroppsskada i berått mod; som för att hindra
riksstyrelses sammankomst in. in. förgripit sig med våld å någon
dess medlem; som gjort sig skyldig till mordförsök, därav kommit
betydlig skada; som begått uppsåtligt dödande i hastigt mod;
som under försvårande omständigheter med berått mod förövat
svår kroppsskada å ascendent; så ock den, som gjort mordbrand
eller åstadkommit explosiv förödelse under nöd och fara eller därvid
använt våld (8 kap. 9, 13 och 27 §§, 9 kap. 2, 3, 4 och 7 §§,
14 kap. 2, 3 och 36 §§ samt 19 kap. 2 och 6 §§).

Till livstidsstraff eller straffarbete från och med fyra till
och med tio år skall den dömas, som gjort försök till grovt
militäriskt landsförräderi 1, så ock den, som i berått mod misshandlat
annan till döds; den som åsatt eld eller åstadkommit
explosiv förödelse å kyrka m. in.; den som förövat postrån in. in.
eller begått rån andra resan (8 kap. 7 §, 14 kap. 4 §, 19 kap.
2 och 6 §§, samt 21 kap. 2, 3, 4 och 5 §§); jfr. även 8 kap. 13 §.

Till livstidsstraff eller straffarbete från och med två till och
med tio år skall slutligen den dömas, som gjort sig skyldig till
andra resan rånförsök (21 kap. 3 och 5 §§); jfr. även 8 kap. 17 §
samt 14 kap. 2 §.

Med fullföljande av den mera rent mekaniska revisionsmetod,
enligt vilken man låter tio års straffarbete ingå såsom nytt
minimum vid samtliga brott, där straffet förut varit lägst livstids
straffarbete, kunde man tillgripa utvägen att ur alla övriga nu
nämnda strafflatituder bortskära livstidsstraffet. Härigenom blir
åtskillnaden gentemot de svåraste brotten onekligen tillräckligt
starkt markerad. Av denna åtgärd följer dock genast, såvida 1

1 Under förutsättning, att gärningsmannen icke av egen drift avvärjt all skadlig
verkan av försöket.

91

principen om latitudinära straff skall bibehållas, att i alla fall,
där straffet förut varit lägst tio års straffarbete, ett nytt minimum
måste anordnas, sålunda förslagsvis straffarbete i åtta år.
Därigenom blir åter denna brottsklass alldeles jämställd med den
förut närmast lägre. Exempelvis får vanligt dråp i uppsåt att
döda samma straffskala, straffarbete från och med åtta till och
med tio år, som ouppsåtlig^ dödande i överlagd misshandel.
Reduceras nu åter straffet för sist berörda fall till straffarbete
från och med sex till och med åtta år, kan naturligtvis straffet
för överlagd misshandel, som stannar vid svår kroppsskada, ej
behålla sitt nuvarande tioårsmaximum o. s. v.

Behovet av straffnedsättning har därmed utsträckts till straffskalor,
där maximum hittills varit tio års straffarbete. Här möta
sådana brott som högförräderi, där faran är ringa; anstiftan
till hög- eller viss landsförrädisk stämpling, där faran icke var
ringa; försök att i krigstid tillhandagå fienden med livsmedel
in. m.; viss förberedelse till diplomatiskt landsförräderi; försök
att förråda anförtrodd statshemlighet; våldsgärning i uppror eller
upplopp, såvitt det rör anstiftares och anförares ansvar; sedelförfalskning
och utprångling av falsk sedel; åstadkommande i berått
mod av svår kroppsskada; uppsåtlig brunnsförgiftning, så
ock ouppsåtlig sådan, såvida man sedermera insett men ej avvärjt
faran och någon får död därav; barnamord under synnerligen försvårande
omständigheter; förgörande av foster utan kvinnans vilja;
utsättning av hjälplös person i trängande livsfara och därav föranledd
svår kroppsskada eller i mindre livsfara och därav föranledd
dödsolycka; dödande i envig utan på förhand träffat .avtal att
döda; svår kroppsskada i sviklig! envig eller vid övande av otukt
med vanmäktig kvinna eller i våldtäktsförsök; utsättning å öde
ort i uppenbar livsfara av person, som man bemäktigat sig; våldtäkt
och därmed jämställt fall; mordbrand; explosiv förödelses
anställande; sänkande av bemannat fartyg eller vållande av sjöskada
därå; vållande av någons död genom förgiftning av foder

92

in. in.; kvalificerad fjärde resan stöld; vållande av svår kroppsskada
genom utlämnande av veterligen förfalskade livs- eller
läkemedel; förfalskning av ämbetsman samt vissa fall av mened,
falsk angivelse eller vrång dom, till följd varav någon veterligen
oskyldig fått börja undergå straffarbete å åtta till tio år1 (8 kap.
1, 2, 8, 10, 15 och 19 $§, 10 kap. 9 och 13 §§, 12 kap. 14 och 16
§§, 13 kap. 2 §, 14 kap. 10, 19, 22, 28, 30, 31, 33, 38 och 40 §§, 15
kap. 5, 12, 13, 14 och 15 $§, 16 kap. 3 §, 19 kap. 1, 6, 7, 10 och 18
§§, 20 kap. 7 §, 22 kap. 3 och 4 §§ samt 25 kap. 2, 3 och 12 §§).

Vill man utsträcka straffreduktionen till även dessa brott,
skall man ovillkorligen tvingas steg för steg vidare. Det skulle
föra för långt att här i detalj uppvisa, hur den föreslagna vägen
leder till en omarbetning av hela strafflagen. Näppeligen vore
det tillrådligt att härvid gå till verket utan eu ingående uppskattning
av olika brottsarter samt jämförelse av straff behovet
vid olika fall. Att slumpvis sönderbryta lagens nuvarande system
framkallar självfallet betänkliga inkonsekvenser. En på dylikt
sätt tillkommen förhastad lagrevision vore desto mindre försvarlig,
som hela lagens omarbetning nu pågår.

Emot varje förslag att i större eller mindre utsträckning
nedsätta nu gällande straffsatser återstår slutligen en invändning,
som icke hittills särskilt vidrörts, men som ensam torde vara
tillräckligt avgörande. Då man avskaffar dödsstraffet, är det av
allvarlig vikt att förekomma uppfattningen, det en dylik åtgärd
skulle förebåda en tid av släpphänthet emot förbrytaren. Men
på ett i ögonen fallande sätt skulle stöd givas åt en sådan föreställning,
om samtidigt med dödsstraffets avskaffande en ytterligare,
utomordentligt vittgående straffnedsättning genomfördes.

Fördelaktigare i tekniskt avseende ställer sig den andra av
de ovannämnda metoderna att bibehålla latitudstraffet, nämligen
genom fastställande av en strafflatitud, vars maximum är livs 1

Därjämte undantagsvis vissa brott med ordinärt åttaårsmaximum (jämlikt 8
kap. 27 §, 9 kap. 3 § och 14 kap. 36 §).

93

tids straffarbete och vars minimum ligger någonstädes emellan
detta och det tioåriga straffet, utgörande exempelvis straffarbete
i femton år. Överallt där livstidsstraffet nu förekommer såsom
maximum, skulle det då bortskäras och ersättas av ett femtonårs-maximum,
medan minimum bibehölles oförändrat. Även
om ändringar i övrigt icke skulle alldeles kunna undvikas, torde
dock inga större rubbningar på detta sätt behöva framkallas.
Måhända skulle ock denna utmönstring av flertalet livstidsstraff
kunna försiggå utan större olägenheter i generalpreventivt hänseende.
Men naturligtvis innebure sådant en betydelsefull nyhet
i straffsystemet, vars lämplighet säkerligen bäst avgöres i samband
med frågan om en helt ny strafflag.

Med hänsyn ej minst till den förestående strafflagsreformen
vore det emellertid påtagligen eu vinning, om, innan densamma
företages till behandling, frågan om dödsstraffet blivit avgjord.
Så länge överläggningen om dödsstraffet ännu står på dagordningen.
skall uppmärksamheten ständigt dragas till denna brännbara
punkt och förhindras att koncentrera sig å övriga frågor,
vilkas lyckliga lösning jämväl är av den allra största betydelse.

Under inga omständigheter torde det få anses välgrundat,
att frågan om dödsstraffets avskaffande förhalas med hänvisning
till skäl av i själva verket sä ringa hållbarhet som olämpligheten
av absoluta livstidsstraff. Ovan är framhållet, att, vad angår
verkställigheten av straffet, lagens alternativvitet vid brott, varom
nu är fråga, faktiskt kommit att så gott som stanna på papperet.
Erinras kan också, huru metoden med alternativa straff vid sitt
genomförande kring 1800-talets mitt rönte ett allvarligt motstånd
från olika håll. T det begränsade återupptagande av absoluta
straff, som nu är satt i fråga, har man utan tvivel en utväg, mot
vilken ingen tillräckligt grundad gensaga kan göras gällande.

Med begagnande av denna lösning erfordras för dödsstraffets
avskaffande ur strafflagen i allt väsentligt blott ett rent formellt
utmönstrande ur lagen av de ord, som uttala dödsstraffet i straff -

94

satserna och av bestämmelsen om dödsstraffet såsom allmän straffart
(2 kap. 1 §); ävensom av de stadgande^ som hittills reglerat
dess tillämplighet i fråga om minderåriga (5 kap. 2 §), dem,
som »sakna förståndets fulla bruk» (5 kap. 6 §), samt livstidsfångar
(14 kap. (1 §); dess förhållande till viss påföljd (2 kap.
19 §, 16 kap. 16 § och 19 kap. 23 §); dess förening med annat
straff (4 kap. 4 §) samt dess verkställande (2 kap. 2 §). Av
rent formella skäl påkallas slutligen även borttagande av bestämmelsen
rörande mord i 14 kap. 36 §, beroende nämligen
därpå, att sedan straffet för mord gjorts absolut, anledning saknas
att bibehålla en straffmätningsregel beträffande dylikt brott,

Anmärkas må vidare, att dödsstraffets upphävande inom den
allmänna strafflagen dock icke medför, att ordet dödsstraff eller
däiå syftande uttryck överallt, där det förekommer, bör utmönstras
ur sagda lag.

Hänvisning på dödsstraff torde alltjämt böra kvarstå i 4 kap.
lo § (med anledning i synnerhet av den där fastställda skärpmngsregelns
tillämplighet å förrymd livstidsfånge) samt i 16 kap.

1'' 8 och 7 §§> jämförda med 13 kap. 2 § och 25 kap. 2 och 3
§§> ävensom i 25 kap. 20 § (»straffarbete eller svårare straff»).
Hänsyn kan nämligen även framgent komma att påkallas ej blott
till dödsstraff, som hunnit ådömas enligt hittills gällande allmänna
svenska strafflag, utan även till såväl den svenska strafflagen
för krigsmakten som också främmande strafflagar, vilka alltjämt
bibehålla dödsstraffet.

Ett avskaffande av dödsstraffet såsom allmän straffart drager
självfallet med sig modifikationer i lagstiftningen för övrigt.

I strafflagen för krigsmakten torde, på föreslaget sätt, utan
saklig ändring i 16, 28, 33 och 133 dess hänvisningar till allmän
strafflags hittillsvarande bestämmelser om dödsstraff böra
ersättas med omedelbara stadganden i berörda paragrafer. I 28
S torde böra ingå en hänvisning till vad allmänna strafflagen
(5: 2) stadgar angående förutsättning för åläggande av påföljd

95

enligt samma lags 2 kap. 19 §. Såsom en konsekvens av dödsstraffets
bortskaffande nr den allmänna strafflagen lärer ock böra
anses, att detsamma uteslutes även ur krigs strafflagens 67 §, som
blott innehåller en upprepning av motsvarande stadgande i den
allmänna lagen. — I samband härmed måste jämväl frågan om
dödsstraffet i krigsartiklarna uppmärksammas. Emot dödsstraffets
avskaffande ur dessa hava starka betänkligheter gjorts gällande
bland annat av 1919 års lagutskott. Också är dödsstraffet i
dylika fall allmänt bibehållet i krigslagarna även i länder, som
eljest avskaffat dödsstraff. Något ställningstagande till berörda
spörsmål synes i alla händelser ej kunna äga rum utan djupgående.
särskild prövning av hithörande för!lållanden; och då ju
krigslagarnas tillämpning är begränsad till brott, förövade under
krigstid eller då »rikets krigsmakt» (samtliga truppförband ävensom
flottans stationer och kustartilleriet) är mobiliserad, synes det
sakkunnige icke vara av behovet påkallat att omedelbart och i
detta sammanhang skrida till avgörande jämväl av denna fråga.
Huru man emellertid än ställer sig till dödsstraffets bibehållande i
krigsartiklarna, skulle det säkerligen varit önskvärt att nu hava
kunnat vidtaga åtskilliga jämkningar, så väl av ett flertal straffbestämmelser
in. m. som angående regleringen av lagens giltighetsområde.
Särskilt otillfredsställande blir, sedan dödsstraffet i övrigt
avskaffats, att strafflagen för krigsmakten i dess nuvarande
lydelse medgiver dödsdoms avkunnande och exekvering jämväl
under fredstid på grund av förhållanden under föregånget krigstillstånd.
Uppenbarligen skola dock genom ingripande av benådningsmakten
antydda stötande konsekvenser kunna avhjälpas,
intill dess en allmän revision av krigslagstiftningen kan äga
rum. Att nu under avbidan på densamma uppskjuta de betydelsefulla
ändringar i den allmänna strafflagen, som omedelbart kunna
äga rum, kan i alla händelser icke anses riktigt.

Den föreslagna ändringen i § 24 av den militära bestraffningsförordningen
är av rent formell natur.

96

Då det kanske icke får anses fullt klart, huruvida det i § 1
av ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter in. fi. personer
beskrivna brott helt och hållet ingår, såsom gärningsmannaskap
eller delaktighet, under det i 8 kap. 1 § strafflagen uppställda
högförräderibrott, och då sålunda tvivel skulle kunna råda om i
vad omfång bestämmelsen i 3 $ av strafflagens promulgationslag
är därå tillämplig, har en ändring i förstnämnda lagrum föreslagits,
varigenom de uppenbarligen föråldrade straffbestämmelserna
om förlust av liv, ära och gods nu uttryckligen avskaffas och
ersättas med en hänvisning till 8 kap. 1 § strafflagen.

Däremot synas bestämmelserna i 25 kap. 9 § och 30 kap.
44 § rättegångsbalken angående underställning av dödsdom böra
tillsvidare kvarstå, med hänsyn till sådana dödsdomar enligt allmänna
strafflagen, som möjligen ännu föreligga icke underställda,
då lagen om dödsstraffets upphävande träder i kraft. En dylik
utväg, som även medför, att 62 § i lagen om krigsdomstolar nu
kan lämnas orubbad, har förut följts vid avskaffande av påföljden
förlust av medborgerligt förtroende och torde få anses lämpligare
än frågans ordnande genom eu särskild promulgationslag.
Den förestående omarbetningen av hela processlagstiftningen torde
osökt erbjuda tillfälle att i sinom tid avlägsna berörda bestämmelser.

I åtskilliga fall eljest tinnes dödsstraff omförmält i lagar och
författningar, såsom rörande benådning, häktning, beivrande av
med dödsstraff belagda brott, beredande till döden eller eljest
behandling av dödsdömd, beträffande skarprättare, avrättnings
verkställande, rapport därom, avrättads begravning, rörande verkan
av dödsdom på innehav av visst ämbete o. s. v.; ävenså
omtalas stundom »saker, som å liv gå» m. in. Men även i den
mån dylika stadganden icke allt framgent behålla viss tillämplighet,
synes något förslag till ändring icke i detta samband
vara erforderligt.

Innehållsförteckning.

Sid.

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet ............ 3

Lagförslag ................................................................................. 5

I. Förslag till lag angående ändring i vissa delar av strafflagen 7

II. Förslag till lag angående ändrad lydelse av § 1 i ansvarighetslagen
för statsrådets ledamöter in. fl. personer ...... 17

III. Förslag till lag angående ändring i vissa delar av strafflagen

för krigsmakten ...................................................... 19

IV. Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 24 § i

den militära bestraffningsförordningen ....... 23

Allmän motivering........................................................................ 25

Historik....................................................................................... 39

Svensk rätt ........................................... 41

Utländsk rätt........................:............................................ 55

Gällande rätt ............................................................................. 59

Svensk rätt ..................................................................... 61

Utländsk rätt..................................................................... 64

Brottsstatistik.............................................................................. 69

Sverige .......................................................................... 71

Norge ......................................................................s....... 72

Finland ........................................................................... 73

Danmark.......................................................................... 74

Tyska riket ..................................................................... 76

Österrike........................................................................... 77

98

Sid.

England och Wales............................................................ 78

Holland ............................................. 79

Belgien ........................................................................... 80

Frankrike ....................................................................... • 81

Italien.............................................................................. 82

Spanien ........................................................................... 88

Portugal ........................................................................... 84

Speciell motivering ..................................................................... 85