UTREDNING

RÖRANDE

DE I VÅRT LAND

UTOM SKÅNE, HALLAND OCH BOHUSLÄN

FÖREFINTLIGA PATRONÅTSRÅTTIGHETER

OCH

DÄRMED JÄMFÖRLIGA KALLELSERÄTTER

EFTER NÅDIGT UPPDRAG VERKSTÄLLD

ÅR VID BÄCKSTRÖM

STOCKHOLM

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI

1914.

INNEHÅLL.

Avdelning I.

Om patronatsrätt i gamla Sverige.

Sid.

Inledning..............................

Uppkomst av patronatsrätt......................

Patronatsrättens innehåll:

Rättigheter............................ 16

Skyldigheter........................... 1®

Nuvarande patroner, patronella församlingar och befattningar samt patronats -

rättigheter

Upphörande av patronatsrätt...................... ^1

Avdelning II.

Redogörelser för särskilda patronatsrättigheter och därmed
jämförliga kallelserätter.

Uppsala stift .
Linköpings stift
Skara stift . . .
Strängnäs stift .
Västerås stift .
Växjö stift . .
Göteborgs stift
Karlstads stift .

107

119

181

192

203

206

Till herr Statsrådet och Chefen för kungl,
justitiedepartementet.

Den 16 juni 1911 erhöll jag uppdrag att tills vidare biträda
inom kungl. justitiedepartementet vid utredning av frågan om
tillkomsten och beskaffenheten av de i vårt land utom Skåne,
Halland och Bohuslän förefintliga patronatsrättigheter ävensom av
övriga, enskilda personer tillhörande kallelserätter beträffande
ordinarie prästerliga tjänster.

Sedan denna utredning numera fullbordats, får jag härmed
överlämna dels en mera allmänt hållen framställning »Om patronatsrätt
i gamla Sverige», dels 81 redogörelser rörande särskilda
patronatsrättigheter och därmed jämförliga kallelserätter. Redogörelse
har av vissa skäl även lämnats för en kallelserätt, som
knappast kan anses jämförlig med patronatsrätt (Film-Österby).

Materialet till redogörelserna har hämtats dels från de genom
herr statsrådets skrivelse den 14 juni 1907 från domkapitlen infordrade
uppgifter dels — och förnämligast — från handlingar i
riksarkivet och kungl. kammarkollegium. Från de flesta församlingarna
hava jämväl kompletterande uppgifter infordrats.

Redogörelserna hade säkerligen — åtminstone i vissa fall —
blivit fullständigare, därest domkapitlens arkiv och de hos vederbörande
patroner möjligen befintliga handlingar jämväl undersökts.

Sådana undersökningar skulle emellertid avsevärt fördröjt utredningen
och torde även få anses mindre nödiga, då de på grundvalen
av förberörda material utarbetade redogörelserna innehålla
erforderliga upplysningar rörande tillkomsten och beskaffenheten
av dessa rättigheter.

Den allmänna framställningen om patronatsrätten i gamla
Sverige är kortfattad och stöder sig delvis på den av nuvarande
regeringsrådet m. m. Gabriel Thulin år 1901 av trycket utgivna
ingående utredning rörande patronatsrättigheterna i Skåne, Halland
och Bohuslän.

Stockholm den 15 juni 1912.

Arvid Bäckström.

AVDELNING I.

OM PATRONATSRÄTT
I G-AM LA SVERIGE.1)

*) Utom Skåne, Halland och Bohuslän finnas patronatsrättigheter allenast
i de gamla svenska landskapen. Följande framställning berör därför endast
patronatsrätt i det s. k. gamla Sverige.

INLEDNING.

Patronatsrätten har sin grund i den kanoniska rätten och
särskilt biskoparnas däri erkända befogenhet att förse församlingarna
med präster.

Biskoparnas rätt överläts till enskilda personer, som genom
byggande av kyrka eller på annat sätt väsentligen bidrogo till
bildande eller uppehållande av en församling.

Med denna kallelserätt, jus vocandi eller jus prsesentandi, förenades
stundom rätt att uppbära kyrkans inkomster, dock mot
vissa skyldigheter. Patronatsrätten blev inkomstbringande eller
lukrativ. Någon lukrativ patronatsrätt finnes emellertid icke i
gamla Sverige.x)

Patronatsrätten var tidigt känd i Sverige. Den omnämnes
redan i landskapslagarna. Enligt Upplands- och Södermannalagarna
ägde biskopen giva kyrkan åt den, som till henne ägde en
faderlig — »fadhurliker» — rätt, »vilket klerkerna kalla jus patronatus».
I Sverige hade emellertid socknemännen redan under
medeltiden ett betydande inflytande på tillsättningen av präster.
Patronatsrätten torde därför här i landet hava framstått såsom
en inskränkning mera i församlingarnas än i biskoparnas rätt.

Några bestämmelser om patronatsrätt förekomma icke i landslagarna,
vilka sakna kyrkobalk. Ej heller 1571 års kyrkoordning
innehåller några stadganden härom. Nu gällande bestämmelser
rörande patronatsrätt återfinnas i 1686 års kyrkolag kap. 19 §§ 12
—16. Dessa bestämmelser kompletteras av ett flertal senare utfärdade
nådiga kungörelser, resolutioner och brev.

Ehuru den patronatsrätt, varom här är fråga, icke är lukrativ
och således huvudsakligen består i rätt att kalla präst, har man
velat göra skillnad på egentlig patronatsrätt och kallelserätt, som
endast skulle vara jämförlig med patronatsrätt. Till sådan kallelserätt
skulle då hänföras en del vanligen under senare tider tillkomna
rättigheter, vilka icke uttryckligen angivits såsom patronatsrättigheter.

'') Ett undantag utgjorde fordom patronatsrätten till Mörkö församling,
Strängnäs stift, varest patronus till mitten av 1600-talet uppbar prästrättigheterna
mot skyldighet att besörja kyrkoherdens underhåll och avlöning.

Om ett sådant särskiljande skall ske, torde till dylik kallelserätt
böra hänföras rätt att kalla präst, till vars avlönande den kallande

Eå något särskilt sätt bidrager. Eu sådan rätt synes närma sig
allelserätt, som grundar sig därpå, att den kallande helt och
hållet bestrider den kallades avlöning. Kallelserätter av sistnämnda
beskaffenhet, vilka icke kunna anses vara jämförliga med
patronatsrättigheter, finnas till stort antal i Sverige, och nya
sådana uppkomma alltjämt. Om dylika kallelserätter är emellertid
här icke fråga.

Enligt berörda indelningsgrund skulle med egentlig patronatsrätt
förstås rätt att kalla präst, som helt och hållet avlönas
med vanliga prästlönemedel utan något särskilt bidrag av patronus,
samt med kallelserätt, som är jämförlig med patronatsrätt,
rätt att kalla präst, som till någon del men ej helt och hållet avlönas
genom särskilda bidrag av den kallande. Dessa särskilda
bidrag hava väl, därest bestämmelse om deras utgörande influtit
i lönekonvention, fått karaktär av ordinarie prästlönemedel men
utgöra alltid bidrag utöver eljest vanliga sådana.

Uppkomst av patronatsrätt.

Ett förvärv av patronatsrätt förutsatte i regel betydande ekonomiska
uppoffringar. Den härför erforderliga förmögenhetsställning
var under äldre tider förnämligast till finnandes inom frälseståndet.
Patronatsrätt förvärvades därför i regel av frälsemän
och kom tidigt att åtminstone i Sverige betraktas såsom ett
privilegium för nämnda stånd.

Kedan i konung Sigismunds försäkring för ridderskapet och
adeln den 11 februari 1594 förklaras, att adeln skulle njuta jus
patronatus; och i konung Gustaf II Adolfs försäkring den 31 december
1611 återfinnes en liknande förklaring. I punkt 33 av
ridderskapets och adelns privilegier den 8 oktober 1617 säges uttryckligen,
att ridderskapet och adeln skulle hava jus patronatus
i de prästgäll och socknar, där de vore boende. I ett flertal resolutioner
på ståndets besvär bekräftas sedermera denna rätt.

Enligt 1686 års kyrkolag kap. 19 § 12 tillkommer jus patronatus
dem, vilka själva eller deras förfäder antingen givit jord
eller grund till kyrkan, då hon uppfördes, eller helt och hållet
uppbyggt eller till en god del utvidgat kyrkan eller med ansenlig
kostnad förbättrat henne, då hon var förfallen, eller dem, som av
egen jord givit prästgården och dess av ålder tilliggande ägor.
Andra gåvor, som lände till kyrkans tarv och prydnad, såsom
kläder, altartavlor, funtar, takläggning, vitmening etc., voro däremot
icke tillräckliga för förvärv av patronatsrätt, ehuru de voro
berömliga.

I kyrkolagens kap. 19 § 15 talas även om församlingar, vartill
adelsmän icke på nämnda sätt förvärvat jus patronatus utan

ägde patronatsrätt allenast efter privilegierna. Sådan patronatsrätt
fick ej utövas till förfång för patroner, som själva eller vilkas
förfäder, på sätt i § 12 sägs, förvärvat patronatsrätt.

Ridderskapet och adeln sökte emellertid allt mer utsträcka
sin patronatsrätt. Vid 1634 års riksdag'') klagade biskoparna över,
att många sökte tillägna sig jus patronatus och i synnerhet de,
som minst kunde pretendera eu sådan rätt samt sällan eller aldrig
kommo i kyrkorna.

Vid den utredning rörande pastoratens natur, som ägde rum
i slutet av 1600-talet, huvudsakligen i syfte att få bestämt, vilka
pastorat voro att anse såsom regala, skedde även en undersökning
rörande de patronella pastoratens natur.

Den 16 januari 1692 anbefalldes landshövdingarna att insända
fullständiga specifikationer över alla pastorat i länen enligt
visst formulär. '' Därvid skulle uppgivas, i vilka pastorat ridderskapet
och adeln tillägnat sig jus patronatus, på vad grund kyrkorna
lågo samt vilka pastorat hållits för regala.

Sedan dessa pastoratsspecifikationer inkommit till Kungl.
Maj:t, upprättades två förteckningar, den ena, n:r 1, över de
pastorat, som Kungl. Maj:t ansåg vara regala, och den andra, n:r
2, över pastorat, som icke ansågos regala. Å förteckningen n:r 1
upptogs emellertid ett flertal pastorat, som icke angivits såsom
regala å pastoratsspecifikationerna.

Med skrivelse den 16 augusti 1693 överlämnades dessa förteckningar
till landshövdingarna. Därvid förklarades, att om något
av de å förteckningen n:r 1 upptagna pastorat med rätta befunnes
lyda under någons jus patronatus, så ville Kungl. Maj:t ej betaga
honom eu sådan rätt, därest han kunde visa, att det vore av den
beskaffenhet, som kyrkolagens kap. 19 § 12 fordrade. Kungl.
Maj:t anbefallde fördenskull landshövdingarna att på lämpligt
sätt låta kungöra, att den, som pretenderade jus patronatus till
något av dessa pastorat, skulle inom sex månader från kungörandet
ingiva sina bevis och skäl, vid äventyr, om det försummades,
att alldeles förlora patronatsrätten.

Med anledning därav inkom ett flertal patroner med framställningar
om bekräftelse å sina patronatsrättigheter. Dessa
framställningar remitterades till kungl. kammarkollegium. Framställningarna
voro emellertid i regel synnerligen ofullständiga,
varför kungl. kollegium lät föranstalta om undersökningar inför
vederbörande häradsrätter. Sådana undersökningar ägde väl
därpå rum, och instrumenten däröver insändes till kungl. kollegium,
men endast ett fåtal ärenden blevo av Kungl. Maj:t eller
kungl. kollegium avgjorda.

De flesta av nämnda framställningar voro ännu oavgjorda,
då genom 40 § i 1720 års regeringsform föreskrevs, att en kommission
skulle undersöka, vilka pastorat före år 1680 varit regala,
för att såväl Kungl. Maj:t skulle erhålla sin rätt, som konsisto -

*) Se rådsprotokollet den 21A 1634.

rium och församlingarna åtnjuta sina rättigheter samt adeln sina
jura patronatus.

, 5,ei? ^ aPrb utsågs en dylik kommission, som redan

den 28 isamma månad avgav yttrande. Kommissionen meddelade,
att den ej kunnat i ärendet erhålla någon säker kännedom
utöver vad de åren 1692 och 1693 insända pastoratsspecihkationerna
mnehölle. Kommissionen hade emellertid indelat pastoraten
i fyra särskilda klasser (n:r 1—4) samt upptagit under n:r 1
de pastorat, som förut hållits för regala, under n:r 2 de pastorat,
i2no jjni^ sjiått unfKr biskopens och konsistorii försorg och år

ieno ir förbliva> under n:r 3 de pastorat, som först år

1693 blivit förklarade regala, men varest funnos kungsgårdar
overstesäten eller kronan hemfallna gods, vars ägare haft jus patronatus,
och vilka pastorat borde förbliva regala, till dess rikets
ständer vid nästa riksdag fått utlåta sig däröver, samt under n:r
4 Övriga pastorat, .som före år 1693 blivit av Kungl. Makt förklarade
för regala, och vilka jämlikt 40 § regeringsformen åter
borde stallas under biskopens och konsistorii försorg, såsom de
vant före år 1680.

Med anledning av kommissionens betänkande förordnade
Kungl. Maj.t den 6 juli 1722, att de pastorat, som uppförts under
n:r 1, skulle betraktas såsom regala, de under n:r 2 och 4 såsom
konsistoneHa samt de under n:r 3 till nästa riksdag förbliva regala
_ för att rikets ständer skulle däröver utlåta sig. Den, som
verkligen ägde jus patronatus enligt kyrkoordningen, skulle’ dock
icke betagas att njuta och bruka samma rättighet, och för den
som förmenade sig kunna återvinna patronatsrätt, skulle det stå
Öppet att före nästa riksdag inkomma med sina bevis.

Till 1723 års riksdag inkommo även dels genom Konungens
befallmngshavande dels direkt från enskilda åtskilliga framställmngai
om bekräftelse på patronatsrättigheter. Dessa remitterades
ii riksdagens justitiedeputation. Med anledning av väckt frå^a,
att alla framställningar om jus patronatus skulle överlämnas till
hovratternas avgörande, beslöt deputationen»), att sådana, som
befunnes icke vara stridiga, skulle på deputationens betänkande
avgöras av rikets ständer, men de övriga remitteras till hovratterna.
Endast ett fåtal framställningar om patronatsrätt synes
emellertid hava behandlats av deputationen och blivit föremål för
yttrande av ständerna 2).

Frågan om forum i tvister om patronatsrätt var även i samband
med upprättande av ny instruktion för kungl. kammarkollegium
föremål för prövning vid 1723 års riksdag. I 22 S av den
utav ständerna gillade instruktionen föreskrevs, att de tvister om
patronatsrätt i gamla Sverige, som ej rörde kronans inkomster,
skulle avgöras av hovrätterna. Flera hos kungl. kammarkollegium * i

b Se deputationens protokoll för den 3/s 1723.

i ''T0 Patronatsrättighetema till Hållnäs och Tegelsmora, Upp sala

stift, Osmo, Strängnäs stift, samt Borgeby och Löddeköpinge, Lunds stift.

anhängiggjorda frågor om patronatsrätt blevo på grund därav icke
avgjorda av kollegium, . utan synas hava överlämnats till hovrätterna,
varest de ofta icke förr än efter många år upptogos till
prövning. Några blevo helt säkert alldeles avglömda.

I 7 § av ridderskapets och adelns nu gällande privilegier
den 16 oktober 1723 förklaras, att i de prästgäll och socknar,
varest ridderskapet och adeln då hade eller därefter kunde förvärva
eller vid den undersökning, som på grund av 40 § i
regeringsformen komme att anställas, lagligen kunde bevisa sig
före år 1680 verkligen haft ett dem tillhörigt jus patronatus antingen
på grund av urminnes hävd eller förmåner, dem kyrkan
åtnjutit, skulle adeln äga att på föreskrivet sätt välja kyrkoherde.
Men om någon adelsman allenast ägde en sätesgård
i socknen, skulle han välja kyrkoherde tillsammans med församlingen.
Någon patronatsrätt efter privilegierna omnämnes sålunda
icke här.

På ridderskapets och adelns klagan, att de ej fått tillgodonjuta
meddelade resolutioner och privilegier i fråga om patronatsrättigheter,
förklarade Kungl. Maj:t genom resolution den 8 januari
1735, §. 20, att i de mål om bortmistade eller bestridda patronatsrättigheter,
som ännu kunde vara oavgjorda, borde först ske
undersökning i orten, varefter Kungl. Maj:''t efter kammarkollegii
hörande ville meddela beslut.

Förutom ansökningar om återvinning av patronatsrättigheter
inkommo även framställningar om erhållande av nya sådana. På
besvär.av prästeståndet vid 1766 års riksdag föreskrevs i nådig
resolution den 9 december 1766, § 9, att om någon därefter ville
förvärva jus patronatus på sätt, som i kap. 19 § 12 kyrkolagen stadgades,
. skulle undersökning först ske om kyrkans behov samt
huruvida församlingen själv ville ombesörja sina angelägenheter,
så att den icke ohörd och utan eget förvållande skulle förlora
sina förmåner. Genom nådig resolution den 13 september 1790,
§ 2, på prästerskapets .allmänna besvär vid 1789 års riksdag bestämdes,
att ännu mer ingående undersökningar skulle äga rum,
innan ansökningar om patronatsrätt finge mottagas i Kungl. Maj:ts
kansli eller föredragas inför Kungl. Maj:t. Dessa bestämmelser
torde emellertid förnämligast hava avsett ansökningar om lukrativ
patronatsrätt till församlingar i de fordom danska provinserna.
Dylika undersökningar synas däremot i regel icke hava förekommit
vid beviljandet av patronatsrätt till församlingar i gamla Sverige 1).

Patronatsrättigheterna i gamla Sverige grunda sig i regel på
donation av fast egendom till kyrka eller prästgård eller på
byggande av kyrka.

Donation av fast egendom förekommer förnämligast inom
Uppsala, Linköpings, Strängnäs, Västerås och Karlstads stift. I

0 Borgvik, Karlstads stift, utgör ett undantag.

17 församlingar har skänkts kyrkoherdeboställe eller del därav
och i 13 församlingar komministers- eller kapellpredikantsboställe
eller del därav. I 5 församlingar har därjämte givits boställe
till klockare. I en församling har skänkts boställe till organist samt
i en boställe till kyrkvaktare och i en till skollärare. Till 5
kyrkor har givits fast egendom och till 3 kyrkor frälseränta.
Donationerna till kyrkor äro emellertid i regel mindre betydande.
I 21 församlingar uppgives kyrkan vara belägen på patroni grund.

Kyrkobyggnad åberopas för patronatsrätt i 40 församlingar,
förnämligast inom Uppsala, Linköpings och Strängnäs stift. Ofta
inskränkte sig väl kyrkobyggnaden till uppförande av ett gravkor för
patronus och hans familj och torde således i främsta rummet
hava tillkommit för tillgodoseende av ett enskilt intresse. Men
vanligen var gravkoret av sådana dimensioner, att kyrkan genom
korets uppförande betydligt utvidgades.

Urminnes hävd åberopas i några fall, där patronatsrätten
är gammal och man icke vet, på vad sätt den uppkommit1).

I några församlingar grundar sig patronatsrätten eller — såsom
den här torde böra betecknas — kallelserätten därpå, att
patronus på särskilt sätt bidrager till den kallades, aflöning. I
ett pastorat — Gillberga och Lista i Strängnäs stift — stöder
sig patronatsrätten uteslutande på de adliga privilegierna..

Förutom dessa grunder för patronatsrätt åberopas i resolutioner
och utslag ett flertal andra bidragande omständigheter.
Vanligen har patronus skänkt mer eller mindre dyrbara inventarier
eller prydnader till kyrkan. Patronus uppgives stundom
äga all eller nästan all jord i församlingen. Patronatsrätten säges
icke lända kyrkan eller församlingen till skada utan fast mer till
gagn och nytta. Många skulle avskräckas från donationer ad pios
usus, om icke patronatsrätt erhölles.

I allmänhet hava väl församlingarna motsatt sig sökt patronatsrätt,
men stundom biträda de ansökningar därom. Hargs församling,
Uppsala stift, och Svartnäs församling, Västerås stift,
överläto formligen sin valrätt. Och Öster-Lövsta församling,
Uppsala stift, anhöll själv hos Kungl. Maj:t, att brukspatronen
Carl de Geer å Löfsta bruk måtte erhålla patronatsrätt till församlingen.

Domkapitlen hava i regel stått på församlingarnas sida och
ofta fört talan om patronatsrättigheters inskränkande eller upphävande.

De dömande myndigheterna hava merendels haft strängare
fordringar på förutsättningarna för uppkomst och fortbestånd av
patronatsrätt än de administrativa. Stundom synes sökandens
personliga ställning haft större betydelse för patronatsfrågans. utgång
än de sakliga skäl, som legat till grund för hans ansökning.

g Skokloster och Östra Ryd, Uppsala stift, Askersunds landsförsamling
samt Fogde och Helgarö, Strängnäs stift.

Patronatsrätten var ursprungligen personell och torde hava
tillkommit allenast den, som förvärvat densamma. Sedermera utsträcktes
rätten till stiftarens efterkommande samt kom slutligen
i regel att åtfölja viss egendom. Patronatsrätten blev reel.

Någon personel] patronatsrätt torde numera icke finnas i
gamla Sverige, för så vitt man ej såsom sådan vill anse den
patronatsrätt, som i Mariefreds, Lovö och Solna pastorat tillkommer
Konungen.

Även om i patronbrev eller eljest förklaras, att patronatsrätt
tillkommer viss person eller denne och hans efterkommande, har
patronatsrätten ansetts åtfölja viss egendom, vanligen ett frälsesäteri
i den patronella församlingen. Patronatsrätten till Västra
Ed, Linköpings stift, och Källeryd, Växjö stift, är likväl fästad
vid skattesäterier i respektive församlingar. Och patronatsrätten
till Västeråker och Dalby, Uppsala stift, utövas alternativt av
ägaren till Viks gård i Balingsta socken. Patronatsrätt är således
här förenad med ett säteri, som icke ligger i någon av de patronella
församlingarna.

Stundom är patronatsrätten förbunden med något större egendomskomplex.
Så är förhållandet i flertalet patronella bruksförsamlingar.
Patronatsrätten till Hållnäs och Tegelsmora, Uppsala
stift, tillkommer ägaren till Lövsta säteri och bruk i Öster-Lövsta
socken. *)

I regel är emellertid patronatsrätten förenad med frälsesäterier,
vilka i äldre tider endast kunde ägas av frälsemän. Genom
kungl. kungörelsen den 6 april 1810 angående vissa jämkningar
i ståndens privilegier förklarades emellertid, att varje svensk
man, till vilken klass av medborgare han än hörde, vore berättigad
att förvärva och besitta fast egendom och jord, av vad natur
som helst, och åtnjuta de förmåner, som följde därmed. Före denna
tid hade särskilt nådigt tillstånd ansetts erforderligt, för att ofrälse
innehavare av ett dylikt säteri skulle bliva behörig att utöva
patronatsrätt. 2)

'') Domkapitlet i Uppsala ansåg, att brukspatronen Carl de Geer å Lövsta
bruk icke kunde tillerkännas patronatsrätt till Hållnäs ock Tegelsmora, då
han icke ägde någon sätesgård inom dessa församlingar.

2) Se nådig resolution den 17/io 1777 angående behörighet för brukspatronen
J. A. Grill att utöva patronatsrätt till Godegårds församling, Linköpings
stift.

Patronatsrättens innehåll.

Rättigheter.

Enligt kap. 19 § 12 i 1686 års kyrkolag består jus patronatus
i rätt att utse, välja och kalla en prästman till någon församling.1)

Ursprungligen torde patronatsrätt allenast hava medfört befogenhet
att kalla kyrkoherde. Övriga präster i församlingarna
—■ kaplaner eller komministrar — voro till en början enskilda
medhjälpare åt kyrkoherden samt antogos och avlönades av honom.
Småningom blevo de emellertid att anse såsom ordinarie präster
och erhöllo lön av församlingen. Samtidigt framställdes av såväl
församlingen som patronus anspråk på att deltaga i deras tillsättande.
Patronerna sökte även efter hand tillägna sig befogenhet
att utse klockare och organister samt den lägre kyrkobetjäningen.

Patronatsrätt till en församling * 2 * * *) medför i regel rätt att kalla
alla präster i denna församling. Utgör församlingen eget pastorat,
kallar således patronus såväl kyrkoherde som komminister, där
sådan finnes. Öm församlingen utgör moderförsamling i ett av
två eller flera församlingar bestående pastorat, medför patronatsrätt
alltid behörighet att kalla kyrkoherde och stundom även
komminister i annexförsamling. Rätten att kalla kyrkoherde är
dock beträffande tre pastorat (Norra Yi, Linköpings stift, Torsåker,
Strängnäs stift, och Ås, Yäxjö stift) begränsad till varannan
ledighet. Behörighet att utse komminister i annexförsamling synes
i äldre tider merendels hava åtföljt patronatsrätt till moderförsamling
eller åtminstone kunnat utan svårighet erhållas. Den
mindre rätten att kalla kaplan eller komminister ansågs följa med
den större och förnämligare rätten att utse kyrkoherde.

Patronatsrätt till annex- eller kapellförsamling medför i regel
allenast befogenhet att kalla präst i denna församling. Undantag
finnas dock. En dylik rätt kan således medföra — förutom befogenhet
att utse präst i annex- eller kapellförsamlingen — rätt

’) Vid en överläggning i rådet den 6A 1636 med anledning av ridderskapets
och adelns besvär över intrång i patronatsrätten framhöll rikskansleren
Axel Oxenstierna, att jus patronatus innebure jus episcopi et ecclesiae eller
således en verklig andlig höghetsrätt. Patronatsrätten vore även onerös, enär
patronus vore skyldig att hålla kyrkan vid makt. I annat fall förlorade han
sitt jus. Det vore mycket få i Sverige, som hade ett sådant jus. Den förnämste
vore ägaren av Ängsö. I ridderskapets och adelns privilegier hade
uttrycket jus patronatus oegentligt begagnats. Själv hade icke rikskansleren
jus patronatus till Jäders församling och ville icke heller hava det. Han hade
endast jus vocandi.

2) Ofta säges patronatsrätten hänföra sig till kyrkan. Stundom användes

uttrycket patronatsrätt i eller av en församling. Någon gång förekommer

patronatsrätt till ett pastorat eller till kyrka och församling. Vanligast är

emellertid patronatsrätt till en församling.

att vid varannan ledighet kalla kyrkoherde i pastoratet (Blacksta
—Vadsbro *) och Helgesta—Hyltinge, Strängnäs stift). Patronatsrätt
till annexförsamling kan även medföra alternativ kallelserätt
till ej blott kyrkoherde- utan även komministersbefattning (Lilla
Mellösa—Flen samt Näsby—Ervalla * 2), Strängnäs stift).

I några församlingar tillsätter patronus även klockare, organist
och kyrkvaktare. En sådan rätt har antingen utövats från
äldre tider eller medgivits på särskild framställning. Den mindre
rätten att utse klockare, organist och kyrkvaktare har då ansetts
följa av den större rätten att utse präst. Stundom synes patronus
utan vidare hava tagit sig denna rätt. Då klockare och organister
jämlikt kap. 24 §§ 30 och 31 kyrkolagen väljas av kyrkoherden
och församlingen, innebär patronatsrättens utsträckning
till nämnda befattningshavare en inskränkning även i kyrkoher-dens
befogenhet.

I syfte att förhindra obehörig utsträckning av patronatsrätt
meddelades i § 9 av nådiga resolutionen på prästerskapets besvär
den 9 december 1766 vissa föreskrifter. Sålunda stadgades att,
då jus patronatus icke kunde och borde sträcka sig längre än
patronbrevet tydligen innehölle, så tillkomme det icke den, som
ägde att kalla i annex- eller kapellförsamling, rätt att kalla till
moderkyrkan eller tvärtom, utan var församling ägde utöva sina
rättigheter. Då vidare jus patronatus bestode i frihet att välja
kyrkoherde, borde patronatsrätt icke medföra befogenhet att välja
kaplan med mindre sådant vore tydligen uttalat i patronbrevet.
Och vad klockares och organisters tillsättande anginge, borde därmed
förfaras enligt »1681 års kungl. brev», så att patronus icke
därvid finge hindra kyrkoherden och församlingen, därest sådant
icke vore uttryckligen förbehållet.3)

Dessa stadganden synas emellertid icke haft åsyftad verkan.
Särskilt då patronatsrätt angives såsom ett fullt eller oinskränkt
jus (plenum jus patronatus), utsträcktes vanligen på framställd begäran
patronatsrätten i samma omfattning som förut (Gillberga
—Lista, Julita m. fl., Strängnäs stift). Exempel finnes även på
ett motsatt förfarande (Näshulta, Strängnäs stift). Beträffande
några patronatsrättigheter har dock 1766 års resolution medfört
eu inskränkning, så att patronatsrätt, som förut avsett såväl

'') Rätten att vid varannan ledighet halla kyrkoherde i Blacksta—Vadsbro
grundar sig på en mellan konsistorium i Strängnäs och patronus träffad överenskommelse.

2) I Näsby—Ervalla synes patronatsrätten, som är förbunden med Ervalla
gård i annexförsamlingen, ursprungligen hava avsett allenast kyrkoherdebefattningen
och först sedermera utsträckts till komministersbefattningen i Ervalla.

s) Med 1681 års kungl. brev torde förstås Kungl. Maj:ts resolution och
förklaring den s/8 1681 över de punkter och angelägenheter, biskopen i Skåne
Canutus Hahn insinuerat. I punkt 26 av denna resolution förklaras, att Kungl.
Maj:t icke vidare ville tillåta patroner och församlingar att själva förordna
klockare, utan borde biskopen eller å hans vägnar prosten eller kyrkoherden
tillsätta dem.

kyrkoherde som komminister, förklarats skola gälla allenast kyrkoherde
(Länghem, Göteborgs stift, samt Dala och Hassled, Skara
stift).

Patronatsrätten avser även undantagsvis rätt att tillsätta skollärare.
I Stora Malm, Strängnäs stift, har patronus tillerkänts
rätt att tillsätta »präster och lärare». Med lärare har förståtts
folkskollärare. Denna rätt utövas dock ej numera. I Östra Eyd,
Uppsala stift, kallar patronus folkskollärare, som tillika är klockare
och organist. Detta är dock beroende på särskilda förhållanden.
Komministern i Ingarö, Strängnäs stift, och kapellpredikanterna
i Nian fors och Svabensverk, Uppsala stift, vilka tillsättas på patronel!
väg, äro tillika folkskollärare.

Kallelserätten är i regel icke inskränkt till stiftets präster.
Sådan begränsning förefinnes dock beträffande två kyrkoherdebefattningar
(Torsåker—Lästringe, Strängnäs stift, och Säfsnäs,
Västerås stift), en komministersbefattning (Alvsbacka, Karlstads
stift) samt tre kapellpredikantsbefattningar (Nianfors, Uppsala
stift, Ornö, Strängnäs stift, och Svartnäs, Västerås stift). *) Beträffande
två av dessa befattningar har patronus i ansökningen
om patronatsrätt förklarat sig åtnöjas med en så begränsad kallelserätt.
I övriga fall har inskränkningen tillkommit på förslag av
konsistorium. Yrkanden om dylika inskränkningar hava av konsistorierna
i flera fall framställts men ej vunnit avseende, då de
ansetts icke äga stöd i kyrkolagen. En utfästelse av patronus,
efter patronatsrättens uppkomst, att allenast kalla stiftets präster,
har ej ansetts bindande för efterträdare i patronatsrätten, enär
kallelserätten vore att anse såsom ett patrongodset åtföljande jus
reale (Gillberga—Lista, Strängnäs stift).

Enligt kyrkolagen kap. 19 § 13 äger patronus även rätt till
heder av församlingen samt bänkrum i kyrkan. Denna del av
patronatsrätten är väl numera utan betydelse men skattades säkerligen
fordom högt. I äldre tider intog patronus givetvis en
särskild, förnämlig ställning i församlingen och torde även ägt
viss befogenhet att företräda kyrkan och församlingen. Någon
uteslutande rätt att besluta om kyrkans och församlingens angelägenheter
torde däremot patronus aldrig ägt i gamla Sverige.

Skyldigheter.

Patroni skyldigheter angivas i kyrkolagen kap. 19 § 13 bestå
i att låta sig vårda om kyrkan och församlingen och försvara dem
mot ingrepp och förfång. Den i samma § förekommande bestäm -

'') I ansökning om patronatsrätt till Harg, Uppsala stift, förklarade sig
landshövdingen friherre Erik Oxenstierna vilja hålla sig till prästmän inom
stiftet. Genom nådig resolution den 5h 1759 tillerkändes Oxenstierna och
hans efterträdare i Hargs bruksegendom patronatsrätt med de villkor och förbehåll,
som han utfäst. Kallelserätten till Harg har emellertid ej ansetts vara
inskränkt till präster från Uppsala stift.

melsen, att allt, som rörde kyrkobyggnad, skall ske med patroni
råd och vetskap, får väl närmast anses såsom en skyldighet för
församlingen att inhämta råd och samtycke av patronus till dylika
åtgärder. Bestämmelsen torde emellertid sakna vidare betydelse
för gamla Sverige, varest patronatsrätt i regel ej medför skyldighet
att bygga och underhålla kyrka.

I några resolutioner och brev om patronatsrätt återfinnas bestämmelser
om, att patronatsrätt finge åtnjutas, så länge patronus
efter kyrkolagen läte sig vårda om kyrkan och dess vidmakthållande,
eller så länge det, vartill en slik rätt tillförbunde honom,
bleve uppfyllt (Östra Byd, Linköpings stift, Bällinge—Tystberga
och Lillkyrka—Ödeby, Strängnäs stift). Dessa bestämmelser hava
emellertid icke ansetts medföra några särskilda skyldigheter för
patronus.

Ehuru således någon särskild byggnads- eller underhållsskyldighet
beträffande församlingskyrkan ej i regel medföljer patronatsrätten,
förefinnes likväl en sådan skyldighet i några församlingar.

Patronus kan i ansökningen om patronatsrätt hava utfäst sig
härtill (Hållnäs och Tegelsmora, Uppsala stift). I en församling
(Älvsbacka, Karlstads stift) har patronatsrätt beviljats, så länge
patronus håller kyrkan vid makt och fullgör vissa övriga villkor.
I eu annan församling (Forsmark, Uppsala stift) har byggnadsoch
underhållsskyldighet alltid ansetts åligga patronus. Patronbrev
finnes ej. I flera församlingar hava patronerna i äldre tider
byggt och underhållit kyrkan men sedermera upphört därmed.
Då varken i lag eller författning eller i särskilt stadgande funnits
någon bestämmelse härom, hava de ansett sig icke hava någon
byggnads- eller underhållsskyldighet.

En särskild grupp i detta avseende bilda bruksförsamlingarna
(Söderfors, Yoxna m. fl., Uppsala stift, Säfsnäs, Västerås stift, och
Gustaf Adolf, Karlstads stift). I dessa, som ofta helt tillhöra
vederbörande bruksägare-patronus, bygger och underhåller patronus
vanligen både kyrka och prästgård.

Skyldighet att på något särskilt sätt eller i högre grad än
vanligt bidraga till avlöning av den eller de präster, patronus äger
kalla, förefinnes i regel icke. I bruksförsamlingarna hava dock
patronerna merendels utfäst sig att erlägga särskilda löneavgifter
utöver de lagliga1). Bättighet att kalla prästman, till vars avlöning
den kallande bidrager på något särskilt sätt, har här ovan
betecknats såsom kallelserätt jämförlig med patronatsrätt. *)

*) I Films pastorat avlöna Österby bruksägare en särskild brukspredikant!
som även kallas av dem. Så länge denne brukspredikant finnes, åtnjuter bruksägaren
viss nedsättning i pastoralier, som eljest skolat utgöras.

Nuvarande patroner, patronella församlingar och befattningar
samt patronatsrättigheter.

Patronatsrätt fick, såsom ovan nämnts, i äldre tider innehavas
och utövas allenast av medlemmar av frälseståndet. Av nuvarande
patroner äro 44 av frälse och 21 av ofrälse börd, varjämte

15 aktiebolag utöva patronatsrätt i tillsammans 16 församlingar1).
I 3 församlingar — eller 4, om Kärnbo i Mariefreds pastorat
medräknas — är Konungen patronus. Patronatsrätten till Lilla
Mellösa och Flen, Strängnäs stift, tillkommer den prins av det
kungliga huset, som innebar Stenhammars säteri i Flens socken,
eller svenska staten såsom ägare av säteriet. Och patronatsrätten
till Trebörna, Linköpings stift, tillkommer för närvarande församlingen
själv såsom ägare av Trebörna säteri. En patronus — innehavaren
av Lövsta säteri och bruk — bar patronatsrätt till 3 församlingar
samt tillsätter 3 kyrkoherdar och 3 komministrar.

Till patronella församlingar synas böra hänföras ej blott församling,
varest en prästman, som utses patronelit, är anställd och
bosatt, utan även annex- och kapellförsamling i pastorat, vars
kyrkoherde utses patronelit, för så vitt icke i sådan församling
finnes komminister eller kapellpredikant, som utses konsistoriellt.

Med tillämpning härav finnas för närvarande i gamla Sverige
104 patronella församlingar, fördelade på 78 pastorat. Däri har
emellertid ej inräknats Söderala församling och pastorat, Uppsala
stift, varest vid Ljusne finnes en kapellpredikantsbefattning av
patronel! natur, medan såväl kyrkoherde som komminister därstädes
utses konsistoriellt.

Av de patronella församlingarna tillhöra 23 Uppsala, 18 Linköpings,
11 Skara, 34 Strängnäs, 6 Yästerås, 5 Yäxjö, 3 Göteborgs
och 4 Karlstads stift. I övriga stift finnas ej patronella församlingar.

Antalet prästerliga befattningar, som tillsättas patronelit, är
115, därav 66 kyrkoherde-, 40 komministers- och 9 kapellpredikantsbefattningar.
Av dessa befattningar komma 17 kyrkoherde-, 8
komministers- och 3 kapellpredikantsbefattningar på Uppsala stift,

16 kyrkoherde- och 10 komministersbefattningar på Linköpings
stift, 4 kyrkoherde- och 1 komministersbefattningar på Skara stift,
21 kyrkoherde-, 14 komministers- och 3 kapellpredikantsbefattningar
på Strängnäs stift, 4 kyrkoherde-, 2 komministers- och 1 kapellpredikantsbefattningar
på Yästerås stift, 3 kyrkoherde- och 3

0 Dessa uppgifter grunda sig beträffande de flesta församlingarna på meddelanden
från år 1907.

komministersbefattningar på Yiixjö stift, 1 kyrkoherdebefattning
på Göteborgs stift samt 2 komministers- och 2 kapellpredikantsbefattmngar
på Karlstads stift.

Av befattningarna äro 8 kyrkoherde- och 3 komministersbefattningar
alternativt patronella och konsistoriella. En komministersbefattning
(Mjölby, Linköpings stift) tillsättes fyra gånger å
rad av patronus och den femte gången av församlingen1).

Antalet patronatsrättigheter utgör 81, varav 32 medföra befogenhet
att utse såväl kyrkoherde som komminister, 34 allenast
kyrkoherde och 15 allenast komminister eller kapellpredikant.

18 församlingar omfattar patronatsrätten jämväl befogenhet
att utse klockare och organist samt i 2 församlingar klockare och
i 7 kyrkvaktare. Samtliga dessa församlingar tillhöra Uppsala
och Strängnäs stift.

-D® flesta patronatsrätterna äro att anse såsom egentliga patronatsrättigheter.
Allenast 8 kunna betraktas såsom kallelserätter,
jämförliga med patronatsrättigheter. Dessa kallelserätter avse
kyrkoherdebefattningarna i Söderfors och Yoxna, Uppsala stift,
samt kapellpredikantsbefattningarna i Nianfors, Svabensverk och
So dera la (Ljusne), Uppsala stift, Kärn do, Strängnäs stift, Svartnäs,
Västerås stift, och Gustaf Adolf, Karlstads stift* 2).

Upphörande av patronatsrätt.

Frågan om upphörande av patronatsrätten har allt sedan
1820-talet varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.

Motioner om upphävande av denna rätt förekommo således
vid flera riksdagar på 1820-, 30-, 40- och 50-talen, men vunno ej
ständernas bifall Vid 1853—54 års riksdag beslöts emellertid en
skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om undersökning av de
grunder, pa vilka överenskommelser mellan innehavarna av patronatsrätt
samt Kungl. Maj:t och vederbörande församlingar
skulle kunna uppgöras om patronatsrättens upphörande.

Denna skrivelse föranledde utfärdandet av nådiga cirkuläret
den 23 november 1855, varigenom domkapitlen anbefalldes att
genom prästerskapet underrätta de inom varje stift befintliga patronella
församlingar, att de, som önskade patronatsrättens upphörande,
ägde efter föregången överläggning med patronus om
villkoren hos Kungl. Maj:t göra underdånig framställning samt
tillika avgiva förslag till verkställighet därav.

*) I fråga om komministersbefattningen i Flöda, Strängnäs stift, råder
ovisshet. Befattningen är här ovan ej upptagen såsom patronell.

2) Bland redogörelserna för de särskilda patronatsrättigheterna har även
intagits en redogörelse för kallelserätten till brukspredikantsbefattningen vid
Österby bruk i Films församling;, ehuru denna kallelserätt knappast kan anses
jämförlig med patronatsrätt.

I skrivelse till Kung!. Maj:t den 4 april 1892 erinrade därpå
riksdagen, att 1855 års cirkulär visat sig föga verksamt ock att
endast ett fåtal överenskommelser om avskaffande av patronatsrätt
kommit till stånd, samt anliöll, att Kungl. Maj:t täcktes taga
i övervägande, om ock i vad mån de i cirkuläret meddelade bestämmelser
i fråga om sättet för patronatsrättens avskaffande
kunde göras mera verksamma för främjande av syftet med cirkuläret,
.

Med anledning därav förordnade Kungl. Maj:t genom nådigt
cirkulär till domkapitlen den 11 november 1892, att vid visitationer,
som därefter ägde rum i patronella församlingar, visitator
skulle särskilt tillspörja församlingen, huruvida densamma önskade
uppkörande av patronatsrätten, samt, för den händelse församlingen
sådant önskade, ej mindre meddela församlingen underrättelse,
om det förfarande, som jämlikt nådiga cirkuläret den 23
november 1855 borde för ändamålet iakttagas, än även söka att,
i vad på honom kunde ankomma, befrämja åstadkommamdet av
erforderlig överenskommelse mellan patronus och församlingen.

Vid visitationer, som sedermera ägt rum, har omkring hälften
av de patronella församlingarna åtsports om sin ställning till
frågan om patronatsrättens upphörande, men har överenskommelse
därom icke i någon församling kommit till stånd.

Av församlingarna hava 30 uttalat sig för patronatsrättens
upphörande och 19 för dess bibehållande. Från ej mindre än
56 församlingar'') föreligger ej något uttalande; och torde detta
bero därpå, att visitation icke hållits efter berörda tid, eller
att visitator underlåtit att tillspörja församlingen i frågan.

Av de församlingar, som uttalat sig för patronatsrättens bibehållande,
tillhöra 6 Uppsala, 8 Linköpings, 4 Strängnäs och
1 Karlstads stift. Tre av dessa församlingar hava ansett patronatsrätten
böra bibehållas endast tills vidare.

Församlingarnas ställning till patronatsfrågan synes åtminstone
i några fall hava berott av de materiella fördelar, som ansetts
medfölja patronatsrätten och vilka befarats kunna gå förlorade
med patronatsrättens upphörande. I 2 församlingar, som
uttalat sig för rättens bibehållande, bygger och underhåller sålunda
patronus församlingskyrkan och i en (Forsmark) såväl kyrka
som prästgård. I 2 andra ” församlingar finnas donationer, som
möjligen kunde rubbas genom patronatsrättens upphörande. En
församling (Öster-Lövsta, Uppsala stift) har yrkat patronatsrättens
upphörande, så vida ej patronus åtoge sig att — liksom förut ägt
rum — bygga och underhålla församlingskyrkan.

Ehuru de patronella församlingarna således icke i detta
sammanhang i någon större omfattning uttalat sig för patronatsrättens
upphörande, lära de talrika tvister,. som under gångna
tider förekommit om särskilda patronatsrättigheters upphävande

) I detta antal är Söderala (Ljusne) församling inräknad.

eller inskränkande, med tillräcklig tydlighet utvisa församlingarnas
verkliga ställning till denna fråga.

De nuvarande kyrkliga förhållandena och särskilt de bestämmelser,
som numera gälla beträffande tillsättning av prästerliga
tjänster, tala även med allt större bestämdhet för patronatsrättens
upphörande. Den åsikt torde jämväl allt mera göra sig gällande,
att ett upphävande av denna rätt icke kan anses innebära någon
kränkning av patronernas rätt ävensom att någon ersättning för
själva kallelserätten icke bör ifrågakomma.

I regel torde ej heller patronerna kunna med fog framställa
anspråk på återgång av donation till kyrka eller präst eller ersättning
för kostnad, varpå patronatsrätt kan grunda sig.

En återgång av gjord donation lärer väl knappast kunna
ifrågasättas. Har emellertid donation ägt rum eller kostnad gjorts
under uttryckligt förbehåll, att patronatsrätt till viss församling
därför skulle erhållas, eller har sådan rätt tillerkänts någon under
villkor, att viss donation eller kostnad gjordes, och detta villkor
sedermera fullgjorts, torde det kunna sättas i fråga, huruvida
anspråk av nuvarande patronus på ersättning för dylik donation
eller kostnad kan eller bör utan vidare avvisas. Det är emellertid
allenast ett fåtal patronatsrättigheter, som tillkommit på angivna
sätt.

I de församlingar, varest patronatsrätten ansetts medföra
särskilda skyldigheter i avseende på byggnad eller underhåll av
kyrka och prästgård eller utgörande av särskilda bidrag till avlöning
av kallad prästman, synas patronerna kunna hysa berättigade
anspråk på, att dessa skyldigheter upphöra med patronatsrättens
upphävande.

Därest bestämmelser om dylika skyldigheter äro intagna i
resolutioner om lönereglering för prästerskapet i respektive församlingar,
lära skyldigheterna emellertid icke under gällande löneregleringsperiod
kunna utan vidare upphöra. Så är förhållandet
beträffande den skyldighet att utgöra särskilda lönebidrag, som
åligger patroner i församlingar, vartill allenast kallelserätt jämförlig
med patronatsrätt förefinnes.

Ett upphävande av patronatsrätten till ifrågavarande församlingar
utan medgivande av nuvarande patroner torde således förutsätta
vidtagande av åtgärder för dessa särskilda skyldigheters
upphörande eller för beredande av ersättning till patronus för
deras fortfarande fullgörande under löneregleringsperioden. I annat
fall synes patronatsrätten till dessa församlingar icke böra upphävas,
förrän den löneregleringsperiod, varunder dylik skyldighet
skall fullgöras, gått till ända.

AVDELNING II.

REDOGÖRELSER

FÖR

SÄRSKILDA PATRONATSRÄTTIGHETER
OCH DÄRMED JÄMFÖRLIGA
KALLELSERÄTTER.

Uppsala stift.

Bo.

(Annexförsamling till Grustavsberg, Varmdö skeppslag.)

Sedan Bo sätesgård å Yärmdö och. ett därstädes uppfört
kapell år 1719 uppbränts av ryssarna, blevo såväl gården som
kapellet åter uppförda av riksrådet greve Nicodemus Tessin, som
vid denna tid ägde Bo säteri.

På grund av dessa förtjänster om Bo till Yärmdö pastorat
då hörande kapellförsamling ansåg sig greve Tessin behörig
att vid en år 1728 inträffad kaplansledighet kalla en prästman,
vilken även av konsistorium i Uppsala försågs med fullmakt å befattningen.

Yid den näst därefter inträffade kaplansledigheten framställde
dåvarande ägaren av Bo säteri revisionssekreteraren Eric von
Stockenström anspråk på att kalla präst till befattningen samt
ingav i sådant syfte en underdånig ansökning till Kungl. Maj:t.
Revisionssekreteraren anförde därvid, att Bo kapellkyrka stode på
sätesgårdens ägor och vore inbyggd i symmetrisk ordning med
gårdens övriga byggnader; att greve Tessin på egen bekostnad
uppbyggt kyrkan; att den Tessinska familjen försett kyrkan med
inredning och dyrbara inventarier och klockstapeln med en klocka
samt att konsistorium, då kaplansbefattningen förra gången var
ledig, icke gjort någon svårighet, när greve Tessin kallat en prästman
till befattningen.

Kungl. Maj:t meddelade den 8 november 1753 utslag i ären
det; och alldenstund det befunnits, att Bo kapellkyrka läge på
Bo säteris grund och blivit uppbyggd av dess forna ägare, samt
med avseende jämväl å de flera därvid förekommande omständigheter,
prövade Kungl. Maj:t skäligt och med kyrkolagen överensstämmande,
att ägaren av Bo säteri då och i kommande tider
skulle vara berättigad att utse och kalla kaplan till Bo kapellförsamling.

Patronatsrätten avser allenast komministersbefattningen i
Bo till Gustavsbergs pastorat numera hörande annexförsamling.
Med densamma äro icke i övrigt förenade några särskilda rättigheter
eller skyldigheter.

UPPSALA STIFT.

Bo säteri upptages i jordeboken såsom Bo med Lännersta
n:r 1 om 2 mantal frälse säteri. J)

Vid biskopsvisitation år 1903 uttalade sig församlingen enhälligt
för patronatsrättens upphörande.

Bro och Lossa.

(Bro härad.)

Ägarna av Brogård synas redan vid mitten av 1600-talet
hava utövat patronatsrätt till Bro församling.

Uti en den 25 mars 1663 daterad skrivelse anhöllo Bro socknemän
hos dåvarande ägaren av Brogård landshövdingen Clas Rålamb,
att en åker, som blivit tagen av gårdens ägor och lagd till
klockarbordet i församlingen, måtte få därefter liksom dittills förbliva
under klockarbordet och landshövdingen så i detta ärende
som i allt annat bliva församlingens herre och rätta patron.

Kort därpå synes emellertid konsistorium i Uppsala hava
till kyrkoherde i Bro utnämnt en annan person än den, som föreslagits
av riksrådet Clas Rålamb, vars brorson då ägde Brogård.
Riksrådet klagade däröver hos förmyndarregeringen, som i brev
till konsistorium den 23 maj 1668 förklarade, att detta förekomme
regeringen sällsamt, alldenstund regeringen av riksrådets framställning
funnit, att kyrkan läge på Brogårds enskilda ägor och att
klockargården, där kaplanen bodde, och allt kyrkans förnämsta
innanrede vore givna av ägarens till Brogård förfäder. Sedan konsistorium
svarat härå, förklarade regeringen i brev den 2 oktober
1668, att regeringen icke kunde ogilla riksrådets anspråk på patronatsrätt
till Bro, samt anbefallde konsistorium att utan vidare uppskov
till kyrkoherde i församlingen insätta den av riksrådet kallade
prästmannen.

På grund av detta förmyndarregeringens beslut synas ägarna
av Brogård hava utövat patronatsrätt till Bro och Lossa. Församlingarna
upptogos även å 1693 års pastoratsförteckningar bland
pastorat, som Kungl. Maj:t icke ville anse för regala. Med anledning
av den samtidigt därmed utfärdade kungörelsen inkom
fru Elisabet Funck, vilken då innehade Brogård, till kungl. kammarkollegium
med anmälan om sin patronatsrätt. Denna anmälan
remitterades till landshövdingen i länet, som föranstaltade om
undersökning inför vederbörande häradsrätt. Vid denna undersökning,
som ägde rum den 21 september 1694, synas några nya *)

*) Bo och Lännesta säterier hade under 1700- och förra hälften av 1800-talet samma ägare och torde av denna anledning i jordeböckerna upptagits
såsom en kameral fastighet.

UPPSALA STIFT.

upplysning!» dock icke liava framkommit. Undersökningsinstrumentet
insändes därpå till kungl. kollegium, varest ärendet torde
Lava fallit i glömska.

Ägarna av Säbyholms gods i Lossa socken synas redan vid
mitten av 1700-talet Lava blivit delaktiga i patronatsrätten. Anledningen
därtill är obekant men torde möjligen vara, att Lossa
kyrka ansetts ligga på Säbyholms mark.

I syfte att förekomma tvister om delaktigheten i patronatsrätten
samt bibehålla god grannsämja träffades den 20 juni 1765
mellan dåvarande ägarna av Brogård och Säbyliolm översten Carl
Funck och friherrinnan Anna Kristina Flemming en skriftlig överenskommelse
av följande innehåll: Vid utnämning av kyrkoherde
och kaplan alterneras mellan godsen på det sätt, att då ägaren
av det ena godset kallat kyrkoherde en gång, kallar ägaren av det
andra nästa gång och så vidare. På samma sätt förhålles vid
kaplans tillsättande. Omsorgen om kyrkorna utövas av patronus i
den församling, där godset ligger. Fattigmedlen i församlingarna
sammanföras till en kassa, som gemensamt förvaltas. På samma
sätt förvaltas Bro kyrkas medel, varemot Lossa kyrkas medel förvaltas
av ägaren till Säbyliolm. Kyrkornas medel må dock aldrig
sammanblandas. Vad ekonomien i övrigt angår eller rör jus patronatus
på ett eller annat sätt, såsom klockares tillsättande, deras
boställen m. m., förbliver allt inom var socken för sig, så att ägaren
av Brogård bestyr vad Bro församling angår och ägaren av
Säbyholm vad Lossa angår, utan att den ene blandar sig i den
andres rättigheter.

Denna förening ingavs till konsistorium i Uppsala med anhållan,
att konsistorium ville hos Kungl. Maj:t föreslå densamma
till nådig fastställelse. Konsistorium fann för sin del icke något
vidare att påminna, än att den rättighet, som kyrkolagens kap.
24 § 31 tilläde en kyrkoherde vid klockares tillsättande, borde
vara kyrkoherden i dessa församlingar förbehållen, på det att sådana
måtte till klockare antagas, som voro boklärda och kunde
sjunga och skriva, så att de däruti kunde undervisa församlingens
ungdom. Och anmälde konsistorium i underdånig skrivelse den 17
juli 1765 den träffade föreningen till nådig stadfästelse under berörda
villkor.

Kungl. Maj:t fann även genom nådigt utslag den 21 augusti
1765 gott låta bero vid ifrågavarande överenskommelse, dock att
i fråga om klockares tillsättande borde iakttagas, att församlingarna
bleve försedda med skickliga klockare, vilka kunde ej allenast
sjunga och skriva utan även däri undervisa församlingens ungdom.

Uti en till Kungl. Maj:t den 26 juni 1813 inkommen underdånig
ansökning anhöllo statskommissarien Em. Widegren och
brukspatronen A. Hebbe, såsom innehavare av egendomar i Bro
och Lossa, att Kungl. Maj:t ville upphäva patronatsrätten till församlingarna
samt tillåta församlingsborna att själva vårda och
befrämja kyrkornas och församlingarnas gemensamma angelägenheter.

UPPSALA STIFT.

Till stöd för ansökningen framhöllo sökandena bland annat,
att orsaken, varför Brogårds och Säbyholms ägare tillerkänts
patronatsrätt, torde hava varit, att de i äldre tider ägt de flesta
hemmanen inom församlingarna, men att dåmera rådde ett annat
förhållande. Under ärendets handläggning framhölls av generalmajoren
I. Bergenstråhle, att Säbyholms gods blivit delat, samt att
bestämmelser borde meddelas, huru den godset tillkommande
patronatsrätten borde utövas.

Den 12 april 1815 meddelade Kungl. Maj:t resolution i målet.
Av handlingarna hade Kungl. Maj:t funnit det vara fullkomligen
ådagalagt, att patronatsrätten av ålder ansetts icke kunna fråntagas
Brogårds ägare. Enligt nådiga brevet den 23 maj 1668 hade
den grund, varpå kyrkan vore byggd, givits av Brogårds jord,
vilket efter kyrkolagen vore ett skäl till jus patronatus. Denna
rätt kunde ej heller, såsom sökandena förmenat, vara förverkad
därigenom, att Brogårds ägare bevisligen icke enligt föreskriften
i nådiga brevet den 16 augusti 1693 inom 6 månader efter kungörelsen
därom företett sina skäl till ett sådant jus, emedan det
nådiga brevet endast angått sådana pastorat, som Kungl. Maj:t
då förklarat för regala, bland vilka Bro veterligen icke varit.'')
Fördenskull prövade Kungl. Maj:t rättvist att med avslående av
den gjorda ansökningen, så vitt densamma rörde frågan om jus
patronatus, förklara, att det vore friherrinnan Cederhjelms, såsom
ägare till Brogård, ostridiga rätt att i sin ordning i Bro och Lossa
församlingar tillsätta kyrkoherde. 2) Yad anginge den av sökandena
gjorda anhållan, att såväl de som övriga ledamöter i församlingarna
måtte få deltaga i vården om kyrkornas och församlingarnas
gemensamma angelägenheter m. m., varifrån de genom
ifrågavarande jus patronatus skulle vara trängda, funne Kungl.
Maj:t det väl efter kyrkolagen vara patroni skyldighet att om
kyrka och församling låta sig vårda samt deras rätt försvara;
men vore med patronatsrätten i norra delen av Sverige icke
förenad någon uteslutande rätt att besluta och förordna om
kyrkans och församlingens angelägenheter eller att efter behag
hushålla med kyrko- och fattigmedel, utan borde sådant ske
efter inbördes samråd mellan patronus och församlingen; och
vore alltid den förre enligt § 2 i nådiga resolutionen på prästeståndets
besvär den 13 september 1790 skyldig att göra reda för
de kyrkomedel, som kunde stå under hans disposition. Beträffande
slutligen den av generalmajoren Bergenstråhle, såsom ägare
av Torresta säteri, vilket förut hört under Säbyliolm och därifrån
i senare tider skilts, väckta frågan om deltagande i utövningen
av den patronatsrätt, som tillkomme Säbyholm, ansåge Kungl.

'') Enligt vad ovan anförts, hade fru Elisabet Funck väl ej till Konungens
befallningshavande men till kungl. kammarkollegium inom behörig tid
ingivit sina anspråk på patronatsrätt för Brogård.

2) Kyrkoherden i pastoratet hade under tiden avlidit samt konsistorium
i Uppsala meddelat, att det eldigt 1765 års förening tillkomme Brogårds ägare
att kalla efterträdare.

UPPSALA STIFT.

Maj:ts denna fråga innefatta ett särskilt ämne, vilket Kungl. Maj:t,
enär övriga vederbörande ej blivit därutinnan börda, icke då kunde
till nådig prövning upptaga.

Patronatsrätten omfattar kyrkoherdebefattningen samt klockaroch
organisttjänsterna i såväl Bro som Lossa. Komministersbefattningen
i sistnämnda församling är numera indragen. I fråga
om utövningen av patronatsrätten gäller allt fortfarande den år
1765 träffade föreningen. Några särskilda rättigheter eller skyldigheter
äro icke i övrigt förenade med patronatsrätten. Den i
nådiga utslaget den 21 augusti 1765 meddelade bestämmelsen, att
församlingarna skulle förses med skickliga klockare, som kunde
undervisa ungdomen, får väl numera anses hava förlorat all betydelse.

Brogård upptages i jordeboken såsom Brogård n:r 1 om 3 V4
mantal frälse säteri i Bro socken. Säbyholms säteri, med vilket
patronatsrätten, sedan det gamla Säbyholmsgodset blivit delat,
ansetts vara förbunden, upptages i jordeboken såsom Säbyholm
n:r 1 eller Edeby om 1 mantal, Säbyholm n:r 2 eller Edeby om
1 mantal, Säbyholm n:r 3 eller Bärby om 4 */2 mantal och Säbyholm
n:r 4 eller Säby om % mantal, allt frälse säteri i Lossa
socken.

Församlingarna hava icke uttalat sig, huruvida de önska
patronatsrättens upphörande.

Fasterna.

(Sjuhundra härad.)

Den Oxenstiernska släkten å Mörby gamla gods i Esterna
socken synes redan tidigt hava utövat patronatsrätt till Fasta och
Esterna församlingar, vilka först i början av 1800-talet förenades
till en församling benämnd Fasterna.

A 1693 års pastoratsförteckningar upptogos emellertid Fasta
och Esterna bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade
för regala. I anledning härav inkom hovmarskalken J. W.
Liitzow å Bånäs i Fasta socken med framställning, att han, som
år 1674 blivit ägare av större delen av Mörby gods, måtte bibehållas
vid det jus patronatus till församlingarna, som ägarna till
Mörby utövat. Denna framställning överlämnades till kungl. kammarkollegium,
som lät föranstalta om undersökning inför vederbörande
häradsrätt, vilken ägde rum den 8 oktober 16941). Vad
utgång ärendet sedermera fått, är emellertid icke bekant.

l) Undersölqjingsinstrumentet finnes hos kungl. kammarkollegium, första
provinskontoret, konvolut n:r 44.

UPPSALA STIFT.

Av 1722 års pastoratskommission hänfördes församlingarna
till pastorat, som i anledning av 40 § i regeringsformen skulle
ställas under konsistorii disposition såsom de varit före år 1680.

Generalmajoren greve Gustaf Oxenstierna anliöll emellertid
hos 1723 års riksdag att för sig och sina efterkommande av »Mörby
hus», vilket ännu vore i släktens ägo, erhålla bekräftelse å den
patronatsrätt till Fasta och Esterna, som hans förfäder med stora
kostnader förvärvat. Denna ansökning remitterades den 6 april
1723 till riksdagens justitiedeputation, men torde något beslut i
ärendet icke hava meddelats av riksdagen.

Kyrkan i Fasta moderförsamling synes emot slutet av 1700-talet hava råkat i förfall. Bergsrådet Jean Lefebure-Liljenberg å
Eånäs erbjöd sig då att utan församlingarnas betungande iståndsätta
kyrkan, därest den finge sammanbyggas med Esterna annexkyrka.
Genom nådigt brev den 7 februari 1797 fann Kungl. Maj:t
gott lämna bifall därtill.

Kyrkobyggnaden utfördes därpå av bergsrådet LefebureLiljenberg
och hans måg majoren A. D. Beuterskiöld till den
storlek, som erfordrades för båda församlingarna, varjämte den
nya kyrkan försågs med erforderliga prydnader och tillhörigheter,
allt för eu sammanlagd kostnad av över 20,000 riksdaler riksgälds.

Majoren Beuterskiöld anhöll därpå, att Kungl. Maj:t täcktes
i enlighet med kap. 19 § 12 av 1686 års kyrkolag förunna
sökanden och hans efterkommande att vid yppade ledigheter få
under patronrättighet kalla såväl kyrkoherde som kaplan i församlingarna
samt att således vid dåvarande kyrkoherdeledighet
utse en skicklig prästman till kyrkoherde.

Genom nådig resolution den 20 juli 1809 fann Kungl. Maj:t
i anseende till förekommande talande skäl och omständigheter gott
bifalla, att majoren Beuterskiöld och hans efterkommande, så länge
de innehade och besutte Bånäs säteri, finge på sätt och med
villkor, som 7 § i adliga privilegierna av den 16 oktober 1723 utsatte,
vid infallande ledigheter utse och kalla både kyrkoherde
och kaplan till »Fasta-Esterna» församling, dock att vad dåvarande
kyrkoherdeledighet därstädes anginge, denna patronrättighet icke
finge av sökanden, som med sin ansökning icke inkommit förr, än
tiden varit förliden till förslagets uppsättande, vid detta tillfälle
annorlunda utövas än till val av någondera utav de tre prästmän,
som av konsistorium blivit på förslaget uppförda.

Sedan komministersbefattningen i pastoratet blivit indragen

1 sammanhang med fastställande den 13 oktober 1870 av den för
pastoratet nu gällande löneregleringen, omfattar patronatsrätten
allenast kyrkoherdebefattningen. Med densamma äro icke i övrigt
förenade några särskilda rättigheter eller skyldigheter.

Bånäs säteri upptages i jordeboken såsom Bånäs n:r 1 om

2 mantal frälse säteri. Säteriet äges numera av Gimo Bruks aktiebolag,
vilket bildades på 1890-talet av majoren A. D. Beuterskiölds
son kabinettskammarherren C. L. Beuterskiöld. _ Alla aktierna i

UPPSALA STIFT.

detta bolag uppgivas tillhöra medlemmar av den Reuterskiöldska
familjen. Sedan Rånäs säteri övergått i bolagets ägo, har kyrkoherde
två gånger kallats till pastoratet. Patronatsrätten har därvid
utövats av aktieägarna i bolaget gemensamt.

Yid visitation år 1895 tillfrågades församlingen, om den önskade
patronatsrättens upphörande, men gjordes därvid intet uttalande.

Film.

(Olands härad).

Å Louis de Geers vägnar anhöll år 1725 inspektören vid
Österby bruk i Films socken Isaco Boor hos konsistorium i Uppsala
att vid bruket måtte få anställas en prästman, vilken hela
året igenom kunde predika för bruksfolket, som för sitt trägna
arbete hade svårt att komma till den 3/4 mil från bruket belägna
sockenkyrkan. Det försäkrades tillika, att såväl dåvarande som kommande
kyrkoherdars inkomster från bruket icke därigenom skulle
förminskas samt att bruksfolket skulle fortfarande lyda under
sockenkyrkan.

Genom resolution den 18 augusti 1725 lämnade konsistorium
härtill sitt bifall samt utnämnde »efter vederbörandes åstundan»
en prästman till innehavare av den vid bruket sålunda inrättade
beställningen. Brukspredikantens verksamhet blev sedermera närmare
bestämd genom konsistorii resolutioner den 3 februari 1790
och den 27 maj 1802 samt Kungl. Maj:ts resolution den 10 januari
1804.

Kallelserätten avser allenast brukspredikanten, vars avlöningsförmåner
helt och hållet bestridas av Österby bruksägare. Dessa
bekosta även byggnad och underhåll av såväl brukskyrkan som
den till brukspredikanten upplåtna bostaden. Bruket äges numera
av aktiebolaget Österby bruk.

Med hänsyn till att Österby bruksägare endast förbundit
sig att tills vidare avlöna en predikant vid bruket, ansåg den
nämnd, som hade att avgiva förslag till ordnande enligt nådiga
förordningen den 11 juli 1862 av prästerskapets inom Uppsala län
inkomster, att brukspredikantens avlöning icke kunde bliva föremål
för en sådan reglering, som omfattade en tid av femtio år. Brukspredikantens
avlöning berördes ej heller vid regleringen, men det
bestämdes att för Österby bruk''skulle, så länge bruksägarna avlönade
egen brukspredikant, betalas endast eu femtedels procent
av den inkomst, till vilken bruket blivit under näst föregående år
uppskattat och varför bevillning till staten erlades, medan för

UPPSALA STIFT.

annat bergsbruk i församlingen skulle utgöras en halv procent av
dylik inkomst.

Därigenom hava de allmänna prästlönemedlen i församlingen
kommit att utgå med mindre belopp, än som vederbort, och har således
församlingens kyrkoherde, som är dess ende ordinarie prästman,
fått vidkännas åtminstone någon minskning i de inkomster,
som under i övrigt lika förhållanden eljest skolat tillkomma honom.

På grund av anförda omständigheter synes denna kallelserätt
kunna i viss mån likställas med kallelserätt till befattning, som
delvis avlönas med vanliga prästlönemedel.

Forsmark.

(Frösåkers härad.)

Forsmarks församling1) tillhörde fordom Yalö pastorat och
uppgives hava år 1613 utbrutits till eget gäll. Så gott som hela
församlingen tillhörde Forsmarks bruk, vilket i början på 1600-talet kommit i kronans ägo, men år 1646 av drottning Kristina
försålts till Gerhard de Besche och Peter Bochette, vilka förut av
kronan arrenderat bruket.

Ägarna av Forsmarks bruk uppgivas hava allt sedan denna
tid kallat präster till församlingen, utan att någon bekräftelse på
patronatsrätten erhållits.

Vid en på 1840-talet uppkommen kyrkoherdeledighet anhöll
dåvarande ägaren av bruket f. d. statsrådet greve Gustaf af
Ugglas att, enär någon resolution eller något patronbrev å den av
Forsmarks bruksägare under omkring 200 år utövade patronatsrätten
till Forsmarks församling icke kunnat återfinnas, Kungl.
Maj:t ville för bruksägaren låta utfärda nådig resolution om berörda
patronrätts åtnjutande då och framgent. Till stöd härför anfördes,
att all jord i församlingen med undantag av n/16 mantal tillhörde
bruksägaren; att sockenkyrkan och pastorsbostället byggdes och
underhölles av bruksägaren, vilken även till kyrkoherden givit
den jord, han innehade, samt att redan detta förhållande enligt
kyrkolagen berättigade till jus patronatus.

Över ansökningen hördes vederbörande, därvid kungl. kammarkollegium
i underdånigt utlåtande den 17 oktober 1848 anförde
följande. Regeringsformens 30 § föranledde val därtill, att regala
eller konsistoriel^ pastorat dåmera icke kunde förvandlas till
patronella. Varken i riksarkivet eller hos kungl. kollegium hade

1) Församlingen upptages icke å 1693 års pastoratsförteekningar och omförmäles
ej heller av 1722 års pastoratskommission.

UPPSALA STIFT.

upplysning kunnat vinnas, om eller när Forsmarks pastorat genom
formligt beslut övergått från regalt, som det varit under den tid,
Forsmarks bruk tillhörde kronan, till patronelit. Forsmarks bruksägare
både emellertid fullgjort allt vad fordom enligt kap. 19
§ 12 kyrkolagen erfordrats för vinnande av jus patronatus samt i
mer än 200 år och således även långt före den i 7 § av ridderskapets
och adelns privilegier den 16 oktober 1723 utsatta preskriptionstiden
— 1680 — utövat en dylik rätt till verklig fördel för församlingen
och kyrkoherden, enär bruksägarna allena byggt och
underhållit kyrka och prästgård med alla därå befintliga hus.
Kungl. kollegium funne det fördenskull icke betänkligt att lika
med övriga vederbörande tillstyrka, det sökanden och blivande
ägare av Forsmarks bruk måtte i denna rättighet på sådana villkorl)
av Kungl. Maj:t i nåder bekräftas.

Genom nådigt brev till kammarkollegium den 9 november
1852 fann emellertid Kungl. Maj:t, då patronrätten till nämnda
pastorat dittills icke blivit bestridd, anledning ej vara för handen
att i frågan meddela särskilt nådigt förklarande.

Patronatsrätten omfattar allenast kyrkoherdebefattningen.
Med densamma har, såsom ovan framhållits, ansetts vara förbunden
skyldighet att bygga och underhålla såväl kyrka som prästgård.
I övrigt äro därmed icke förenade några särskilda rättigheter eller
skyldigheter.

Enligt den för pastoratet nu gällande den 7 oktober 1870
fastställda löneregleringen innehar kyrkoherden fri bostad med
nödiga uthus, en mindre trädgård, ett rotland, ett potatisland, en
humlegård samt ängarna Myrängen, Skatängen, Skallbomyren, Lilla
Rångsömyren och Björnmyren. Nämnda lägenheter, som av bruksägarna
upplåtits till boställe åt kyrkoherden, äro icke i jordeboken
särskilt upptagna.

Bruket med underlydande äges numera av aktiebolaget Forsmarks
bruk.

Vid biskopsvisitation år 1904 uttalade sig församlingen för
fortvaron av nuvarande förhållanden i avseende å patronatsrätten.

Harg.

(Frösåkers härad.)

Harg upptogs av 1722 års pastoratskommission bland pastorat,
som stått under biskopens och konsistorii försorg. Därvid
antecknades dock, att herrskapet på Harg pretenderade jus patronatus.
Dessa anspråk synas emellertid icke då hava fullföljts.

■-•-

*) Med de åsyftade villkoren synes hava menats skyldighet att bygga
och underhålla kyrka och prästgård.

UPPSALA STIFT.

Uti en till Kungl. Maj:t den 20 september 1758 inkommen
ansökan anförde landshövdingen friherre Erik Oxenstierna, att
han, som i Hargs socken ägde ett säteri med därunder lydande
frälsehemman samt ett på säteriet anlagt stångjärnsbruk, för några
år tillbaka funnit, att sockenkyrkan vore så bofällig, att gudstjänst
ej kunde därstädes utan livsfara förrättas. Efter överläggning med
församlingens kyrkoherde och övriga ledamöter både utrönts,
att kyrkans nödiga reparation skulle draga större kostnad än församlingen
mäktade utgöra. Sökanden hade därför föranstaltat om
en sådan reparation samt därför åtagit sig den drygaste utgiften.
Därigenom hade kyrkan redan blivit väsentligen utvidgad och till
tak, väggar och fönster iståndsatt samt efter hand även försedd
med innanrede och prydnader. Sökanden hade därmed
icke haft något annat syfte än Guds äras befrämjande och församlingens
bästa. Men sedan församlingen erfarit, att han jämväl
ärnade skänka ett hemman till kaplansboställe, hade församlingen
för sin del uppdragit åt honom och efterkommande ägare till
Hargs bruk rätt att kalla lärare i församlingen eller s. k. jus patronat^.
Detta församlingens välmenta anbud hade sökanden
ansett sig befogad att mottaga. De omständigheter, som därvid
förekomme, vore sålunda, att kyrkan läge på säteriets grund; att
sökanden med dryg kostnad uppbyggt och prytt kyrkan; att han
evärdeligen skänkt ett hälft frälsehemman, i syfte att en kaplan
måtte anställas i församlingen; att sökanden redan förut hade de
flesta röster vid prästval samt att församlingens ledamöter överlåtit
sin valrättighet på honom. Sökanden anhölle fördenskull, att
Kungl. Maj:t ville tillerkänna honom och hans efterkommande
ägare av Hargs bruk jus patronatus eller rätt att kalla kyrkoherde
och kaplan i alla tider vid denna församling på sätt, som kyrkolagen
och adliga privilegierna stadgade och förmådde.

Vid ansökningen hade landshövdingen Oxenstierna i styrkt
avskrift fogat ett av honom den 12 september 1758 upprättat donationsbrev,
varigenom han till beständigt boställe för en kaplan
i församligen skänkte ett hälft frälsehemman i Marka by, dock
under de uttryckliga villkor, att Kungl. Maj:t täcktes bevilja honom
och hans efterträdare till Hargs bruk, man efter man, jus patronatus
i Hargs församling med rättighet att utse och kalla såväl
kyrkoherde som kaplan; att församlingen då och framdeles till
kaplanen beviljade och erlade »klockaremålan»* 1) samt att församlingens
kyrkoherde efter råd och ämne årligen bidroge till kaplanens
underhåll.

Över ansökningen hördes vederbörande. Konsistorium i Uppsala
lät föranstalta om undersökning i ärendet inför allmän sockenstämma,
som hölls den 12 november 1758. Därvid avgav landshövdingen
Oxenstierna en skriftlig förklaring, att patronus enligt
konsistorii uttalade önskan skulle vid kallande av prästmän hålla

♦

l) Med »klockaremålan» förstås lön, som författningsenligt bör utgå till
en klockare.

UPPSALA STIFT.

sig inom stiftet. Vid undersökningen upplystes bland annat, att
för berörda reparation av kyrkan använts 2,264 daler 23 öre av
kollektmedel och 1,894 daler 7 öre av kyrkans medel, varjämte
landshövdingen av egna medel tillsläppt 11,938 daler 21 öre. I
övrigt bekräftades uppgifterna i landshövdingens ansökning, varjämte
såväl kyrkoherden som församlingen förklarade sig villiga
att fullgöra de på dem ankommande villkor för donationen av kaplansbostället.

Genom nådig resolution den 5 april 1759 prövade Kungl.
Maj:t i anseende till de i ärendet förekommande skäl och omständigheter
gott tillägga och förunna landshövdingen friherre Erik
Oxenstierna samt »hans efterträdare uti Hargs bruks egendom»
fullständigt jus patronatus i Hargs församling eller rättighet att
där tillsätta både kyrkoherde och kaplan med de villkor och förbehåll,
som han skriftligen »begivit sig till»; och förklarade Kungl.
Maj:t därjämte sitt nådiga välbehag över det nit och den ömhet för
Guds ära och församlingens bästa, landshövdingen vid detta tillfälle
ådagalagt, och varigenom han sig själv till evärdlig åminnelse
och andra till efterdöme gjort sig till den sökta förmånen och
Kungl. Maj:ts nåd väl förtjänt.

Patronatsrätten omfattar såväl kyrkoherde- som komministersbefattningen
i pastoratet; och har kallelserätten, oaktat landshövdingen
Oxenstiernas ovan omförmälda förklaring, ej ansetts
vara inskränkt till prästmän från Uppsala stift.

Hargs bruk med underlydande är numera fideikommiss inom
den friherrliga ätten Oxenstierna av Eka och Lindö.1)

Het av landshövdingen Oxenstierna donerade bostället upptages
i jordeboken såsom Marka n:r 6 om y2 mantal frälse med
anteckning om donationen och de därmed förbundna villkoren.
Jämlikt den för Hargs pastorat nu gällande den 19 november
1869 fastställda lönereglering innehar komministern i pastoratet
fortfarande detta boställe. Då komministerns avlöningsförmåner i
övrigt numera äro bestämda efter andra grunder än dem, som
gällde vid tiden för donationen, torde de av landshövdingen Oxenstierna
bestämda villkor i fråga om denne prästmans avlöning
hava förlorat sin betydelse.

Församlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den önskar
patronatsrättens upphörande. *)

*) Fideikommisset innehaves nu av hovmarskalken Joachim Tawast
Beck-Friis änka Ebba Gustava Eva Carolina Oxenstierna.

UPPSALA STIFT.

Hållnäs och Tegelsmora.1)

(Olands härad.)

Hållnäs ocli Tegelsmora pastorat synas av ålder hava ansetts
för konsistoriella. Vid den undersökning, som på 1690-talet
företogs beträffande naturen av pastoraten i riket, väcktes icke
något förslag om förändring härutinnan. Och 1722 års pastoratskommission
hänförde även Hållnäs och Tegelsmora till pastorat,
som förut stått under biskopens och konsistorii försorg.

Med anledning av de på grund av kommissionens betänkande
utfärdade kungörelser inkom brukspatronen Carl de Geer å Lövsta
bruk till konsistorium i Uppsala med anhållan om jus patronatus
till Hållnäs och Tegelsmora. De Geer uppgav till stöd för sin
framställning, att han vore ägare av största delen av dessa socknar
samt att han på kyrkorna därstädes nedlagt ansenliga kostnader.

Sedan undersökningar i ärendet verkställts av vederbörande
kyrkoherdar, förklarade konsistorium i skrivelse till Kung! Maj:t,
att de Geer väl visat berömlig försorg om kyrkornas vidmakthållande,
men då han icke ägde någon sätesgård i församlingarna,
kunde han icke framvisa de skäl till jus patronatus, som kyrkolagen
fordrade; och kunde konsistorium förty icke anse honom berättigad
till ett dylikt jus i församlingarna.

Konsistorii skrivelse överlämnades av Kungl. Maj:t till 1723
års riksdag, som i skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 oktober
samma år* 2) anförde huvudsakligen följande. Kyrkolagen medgåve
väl icke, att en adelsman, som ej ägde sätesgård i en socken,
finge för de landbors skull, som han där hade, tillmäta sig något
jus patronatus, men detta syntes icke avse sådana fall, där någon
vore ägare av hela socknar. Lövsta bruk och sätesgård läge nära
till Hållnäs och Tegelsmora socknar, och kunde de lägenheter,
varav dessa socknar till största delen bestode, icke anses annorlunda
än som tillhörigheter under nämnda bruk och sätesgård.
Av kyrkoherdarnas berättelser framginge nogsamt, vilken berömlig
omsorg och kostnad de Geer använt för kyrkornas förseende med
nya läktare, fönster och annat innanrede samt kyrkobetjänternas
underhåll, ävensom huru nödigt kyrkoherdarna funne det vara,
att de Geer undfinge patronatsrätt till församlingarna. Uti ett till
rikets ständer ingivet memorial hade de Geer även förklarat, att
hans mening icke vore att erhålla den sökta rättigheten allenast

*) Då Hållnäs och Tegelsmora särskilda pastorat blivit förklarade för
patronella genom ett och samma nådiga brev och hava samma patronus samt förhållandena
i övrigt beträffande dem äro alldeles likartade, har det ansetts
lämpligt att sammanföra pastoraten under en redogörelse.

2) Riksdagens skrivelse finnes tryckt i Svenska Eiksdagsakter, serien 2,
del I, utgivna av riksarkivet.

UPPSALA STIFT.

på grund av de å kyrkorna redan gjorda omkostnaderna, utan
vore det hans fasta uppsåt att såväl då som i framtiden draga all
nödig och möjlig omsorg om kyrkornas vidmakthållande såväl till
socknarnas lisa och lindring som vederbörande till behag, vilket
även hans efterkommande för samma rätts bibehållande ej skulle
underlåta. Dessa erbjudna villkor ansåge rikets ständer så mycket
nödvändigare, som pastoraten vore av svaga villkor och dessutom
av fiendens strövande år 1719 försatta i så slätt tillstånd, att de
av egna medel icke själva mäktade vederbörligen underhålla sina
kyrkor. I anseende till dessa och flera omständigheter funne
rikets ständer sig föranlåtna att i underdånighet tillstyrka Kungl.
Maj:t att mot berörda villkor bevilja brukspatronen de Geer jus
patronatus till ifrågavarande församlingar.

Genom öppet brev den 14 januari 1724 förklarade även
Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t funne de Geers berömvärda
uppsåt vara förtjänt av nådig ihågkommelse och så mycket mera
böra understödjas, som det vore ett kristligt verk, vilket lände
Guds namn till ära och dess församling till nytta; och ville Kungl.
Maj:t i betraktande av allt sådant nådeligen hava förlänt brukspatronen
Carl de Geer mot förenämnda av honom gjorda tillbuds
presterande jus patronatus till Hållnäs och Tegelsmora församlingar
med alla de förmåner, som ett sådant jus med rätta tillkomme.

Patronatsrätten omfattar både kyrkoherde- och komministersbefattningarna
i såväl Hållnäs som Tegelsmora, och med densamma
är förbunden skyldighet att underhålla kyrkorna i pastoraten.
I övrigt äro några särskilda rättigheter eller skyldigheter
icke förenade med patronatsrätten.

Lövsta bruk med underlydande inom Lövsta, Hållnäs och
Tegelsmora med flera socknar utgör nu fideikommiss inom friherrliga
ätten de Geer till Leufsta. Patronatsrätten till Hållnäs
och Tegelsmora har ansetts medfölja detta fideikommiss.

Vid visitationer åren 1892 och 1893 förklarade församlingarna
enhälligt, att de önskade partronatsrättens bibehållande.

Ingarö.

(Annexförsamling till Gustavsberg, Värmdö skeppslag.)

År 1776 inrättade kaptenen friherre Anders Ceder ström en
skola för sina å Ingarö i Värmdö socken belägna egendomar
Beatelund, Brunn och Bergvik.

På framställning av friherre Cederström fastställde konsistorium
i Uppsala den 13 mars 1792 plan och instruktion för denna

UPPSALA STIFT.

skola. Enligt dessa skulle skolmästaren i avlöning erhålla jordeboksräntan
av 1 mantal Södra Evlinge och 1 mantal Långvik samt
det honom redan anslagna bostället Pilhamn jämte rättighet att
pa Bergviks skog nyttja mulbete för sina kreatur och vedfång av
vindfällen, stubbar och kvistar. Boställets hus skulle av skolmästaren
vidmakthållas men erforderlig nybyggnad bestridas av
Beatelunds ägare. Skolmästaren, som borde vara präst, skulle
kallas av Beatelunds ägare och erhålla fullmakt av konsistorium.
Förutom undervisningen skulle det åligga skolmästaren att varannan
söndag förrätta gudstjänst i ett av friherre Cederström vid
Pilhamn uppfört bönhus.

I sin ansökning om fastställelse av berörda plan och instruktion
. hade friherre Cederström förbehållit sig att, om någon
ändring eller inskränkning i nämnda bestämmelser skulle utan
Beatelunds ägares förvållande inträda, hela skolinrättningen
skulle alldeles upphöra, skolmästarbefattningen indragas och
räntan av hemmanen återfalla till ägaren av Beatelunds säteri.
Konsistorium förklarade sig icke kunna hindra eller bestrida
detta förbehåll.

I början av 1820-talet anhöllo samtliga jordägare å Ingarö
och ägaren av det på Yärmdö belägna säteriet Lemshaga, att
Ingarö jämte Lemshaga måtte få utgöra en under Yärmdö pastorat
hörande särskild kapellförsamling med egen komminister, som tilllika
skulle förestå berörda skollärarbefattning och i lön åtnjuta de
skolläraren anslagna hemmansräntor och boställe jämte vanlig
komministerslön från hela kapellförsamlingen.

Genom nådig resolution den 29 mars 1825 biföll Kung! Maj:t
berörda ansökan och stadgade därvid bland annat, att den blivande
kapellpredikanten vid Pilhamn å Ingarö skulle efter dåvarande
komministerns på Yärmdö avgång äga uppbära — utom förra
skolmästarlönen — vanlig kaplanslön från hela kapellförsamlingen
samt att det skulle, åligga kapellpredikanten dels att såsom tillika
skollärare ombesörja barnundervisningen å Ingarö dels att varje
helgdag bestrida gudstjänsten i kapellkyrkan och i övrigt ansvara
för alla prästerliga förrättningar. Kapellpredikants- och skollärarsysslan
skulle tillsättas varannan gång av Beatelunds ägare
och varannan gång gemensamt av samtliga jordägare inom kapelllaget
medelst val.

Mellan stallmästaren friherre A. Cederström, såsom innehavare
av förenämnda till Beatelunds fideikommiss då hörande egendomar,
samt den nybildade församlingen träffades emellertid överenskommelse,
att tillsättandet av komministers-skollärarbefattningen
första gången skulle ske gemensamt av friherre Cederström
och församlingen och vid nästa ledighet av Beatelunds innehavare
allena. Framställning gjordes därpå hos konsistorium i Uppsala
om vidtagande av åtgärder i syfte att valet måtte så skyndsamt
som möjligt kunna förrättas samt fullmakt utfärdas för den, som
därvid erhållit församlingens kallelse.

UPPSALA STIFT.

Genom utslag den 1 september 1825 prövade emellertid
konsistorium skäligt förklara, att den nya befattningen skulle genom
vanligt anslag förklaras till ansökning ledig, varefter behörigt förslag
komme att upprättas och ordentligt prästval till tjänstens besättande
anbefallas.

Däröver anfördes besvär hos Kungl. Maj:t, som den 6 juli
1826 meddelade utslag i målet. Kungl. Maj:t fann, att av nådiga
resolutionen den 29 mars 1825 icke kunde dragas den följd, att
konsistorium ägde såsom vid andra prästledigheter i stiftet i vederbörlig
ordning upprätta förslag. Kungl. Maj :t prövade fördenskull
rättvist upphäva konsistorii därutinnan vidtagna åtgärd samt förordna,
att konsistorii rättighet och åliggande i avseende på befattningens
tillsättande skulle bestå i att utfärda vanligt anslag för
sökande inom stiftet; att pröva de sökandes kompetens och därefter
för Ingarö församling eller den, som ägde den alternativa utnämningsrätten,
uppgiva, vilka av sökandena befunnits kompetenta
och de meriter, de ägde; att utfärda kallelse till provs avläggande
av den eller de sökande, som församlingen eller Beatelunds säteriägare,
var i sin tur, förklarade sig åstunda, samt att, efter det predikoprov
avlagts och val försiggått eller, då Beatelunds tillsättningsrätt
vore i fråga, utnämning av en utav sökandena ägt rum och
hos konsistorium anmälts, utfärda fullmakt för denne.

Efter någon tid fann emellertid stallmästaren C-ederström, att
bestämmelserna i nådiga resolutionen den 29 mars 1825 innebure
en inskränkning i de av testator vid skoldonationen fästa villkor,
och ansåg sig därför befogad att undanhålla dåvarande innehavaren
av komministers-skollärarbefattningen G. Cronstedt frälseräntan
av Södra Evlinge. Därom uppstod tvist mellan Cronstedt och stallmästaren
Cederströms arvingar. Tvisten avgjordes slutligen genom
Kungl. Maj:ts dom den 24 april 1838. På anförda skäl förpliktades
arvingarna att till komministern Cronstedt utgiva den ränta av
Södra Evlinge, som han på grund av skolstiftelsen vore berättigad
att erhålla, men förklarade Kungl. Maj:t, att Cronstedts tillika
gjorda påstående, att enahanda ränta måtte av Beatelunds innehavare
allt framgent till skolläraren utbetalas, icke föranledde till
vidare utlåtande, enär Cronstedt icke visat sig haft vederbörandes
uppdrag att i denna sak föra talan.

. Vid en år 1849 inträffad ledighet vid befattningen tillkännagav
dåvarande fideikommissarien, vice häradshövdingen friherre A.
Cederström, hos konsistorium, att han med anledning av de ändringar
och den inskränkning, som skolstiftelsen i Pilhamn utan
medgivande av Beatelunds innehavare lidit genom nådiga resolutionen
den 29 mars 1825, ansåge sig på grund av farfaderns den
25 juni 1791 gjorda förbehåll vid stiftelsen böra begagna sin rätt
att indraga den lön och de förmåner, som från Beatelund dittills
utgått till skolläraren i Pilhamn. Enär komministerslönen i och
för sig vore otillräcklig, förklarade sig likväl friherre Cederström
vilja antingen till hälften mot den övriga församlingen bidraga till
skollärarens avlöning eller ock, därest församlingen vore obenägen

UPPSALA STIFT.

att deltaga i utgörande av lönen till skolmästaren, därefter såsom
dittills ensam utbetala densamma, om lian återfinge alla de rättigheter,
som tillkomme honom enligt den ursprungliga stiftelsen.

Sedan församlingen blivit hörd i ärendet samt friherre Cederström
inkommit med en ytterligare skrift, hänsköt konsistorium
tvistefrågan till Kungl. Maj:t och hemställde, att Kungl. Maj:t ville
i nåder tillåta att, utan hinder av den i 4 mom. av nådiga resolutionen
den 29 mars 1825 stadgade inskränkning, Beatelunds innehavare
finge, med den rätt i avseende på skolmästartjänstens tillsättande,
som skolinrättningens stiftare sig förbehållit och fått sig
medgiven, framgent vid varje ledighet genom till konsistorium ingiven
kallelse med vanlig patronrätt återbesätta den förenade komministers-skollärarbefattningen
vid Pilhamn å Ingarö, under
villkor likväl att fideikommissarierna, utan avseende på den förändring,
skolinrättningen vid Pilhamn i övrigt undergått genom
förening med den där inrättade komministraturen, uppfyllde de
skyldigheter beträffande skollärarens avlöning, vartill de genom
donationsbrevet blivit av stiftaren förbundna. Och ansåge sig konsistorium
så mycket hellre kunna föreslå nådigt bifall till denna
hemställan, som därigenom vunnes icke allenast ett av såväl friherre
Cederström som övriga Pilhamns församlingsbor önskat biläggande
av tvistefrågan utan även säkerhet för den högst behövliga
komministers-skollärartjänstens fortfarande bestånd utan
församlingens betungande utöver vad skäligt vore och dittills
ägt rum.

Genom nådigt brev den 18 juli 1849 fann Kungl. Maj:t gott
bifalla, att på sätt och med villkor, konsistorium hemställt, ägarna
av Beatelunds säteri med underlydande hemman finge återställas
i deras rätt att i behörig ordning kalla skollärare vid Pilhamn,
dock med fortfarande skyldighet för denne att mot åtnjutande av
därför särskilt bestämda löneförmåner tillika bestrida komministersbeställningen
i Pilhamns kapellförsamling.

Församlingen benämnes numera Ingarö och utgör en annexförsamling
till Gustavsbergs pastorat. Parronatsrätten medför befogenhet
att kalla innehavare av den förenade komministers- skollärarbefattningen
i Ingarö församling. Så snart dessa befattningar
skiljas åt, torde någon rätt att kalla komminister icke vidare
förefinnas.

Frälseräntorna av hemmanen Södra Evlinge och Långvik ingå
numera till församlingens skolkassa, och åtnjuter skolläraren i
stället av församlingen vanlig folkskollärarlön. Nämnda räntor,
som utgå efter markegång, uppgingo senast till sammanlagt kr.
439,49. Hemmanet Södra Evlinge tillhör Beatelunds fideikommiss,
medan Långvik äges av flere särskilda hemmansägare.

Enligt den genom nådig resolution den 10 maj 1872 fastställda
löneregleringen för prästerskapet i Yärmdö odelade pastorat innehar
komministern i Ingarö församling bostället Pilhamn. Hetta
utgjorde vid upplåtelsen ett oskattlagt torp under det till Beate -

UPPSALA STIFT.

lund hörande säteriet Brunn. Såväl bostället som församlingskyrkan
byggas och underhållas numera av församlingen i sin
helhet.

Beatelunds säteri upptages i jordeboken såsom Beatelund
n:r 1 om l1/2 mantal frälsesäteri.

Vid biskopsvisitation år 1903 uttalade sig församlingen enhälligt
för patronatsrättens bibehållande.

Järlåsa.

(Hagunda härad.)

Järlåsa upptogs å 1693 års pastoratsförteckningar bland pastorat,
som Kungi. Maj:t icke ville anse för regala.

Med anledning av den samma år utfärdade kungörelsen rörande
patronatsrätten anmälde ryttmästaren Hemming Kruus hos landshövdingen
i länet, att ägarna av Bredsjö sätesgård i Järlåsa socken
dittills gjort anspråk på patronatsrätt till Järlåsa församling. Till
stöd för dessa anspråk anförde ryttmästaren Kruus, att kyrkan vore
belägen på Bredsjö ägor; att framlidne presidenten Gustaf Rosenhane
under den tid, han ägde Bredsjö, låtit av egna medel uppföra
murar till en ny kyrka i stället för den gamla förfallna träkyrkan;
att arbetet med kyrkobyggnaden efter presidentens frånfälle
avstannat; att drottning Kristina till kyrkobygget givit 100
daler silvermynt, varjämte omkring 500 daler kopparmynt influtit
i kollektmedel, samt att ryttmästaren Kruus, sedan han förvärvat
Bredsjö, låtit på sin bekostnad fullborda kyrkan och försett den
med prydnader och inredning, så att kyrkan år 1688 kunnat
invigas.

Berörda framställning överlämnades till kung!, kammarkollegium,
som lät genom Konungens befallningshavande i länet föranstalta
om undersökning inför Hagunda häradsrätt. Denna undersökning
ägde rum vid ordinarie häradstinget den 17—20 oktober
1694. Av vad därvid förekom prövade häradsrätten det vara
bevisat, att Järlåsa kyrka vore uppbyggd på Bredsjö jord och grund;
att presidenten Rosenhane och ryttmästaren Kruus, såsom possessorer
av Bredsjö, på egen bekostnad — förutom 300 daler silvermynt,
som dels förärats av drottning Kristina dels insamlats genom
kollekter — uppbyggt kyrkan och försett henne med nödig skrud
samt att ryttmästaren låtit på egen bekostnad inviga kyrkan genom
ärkebiskopen doktor Olof Svebilius.

Vad utgång ärendet fått i kung! kammarkollegium är icke
bekant. Ägarna av Bredsjö synas emellertid alltjämt med konsistorii
begivande hava kallat präster till församlingen.

UPPSALA STIFT.

Vid en år 1801 inträffad ledighet vid komministersbeställningen
i Järlåsa vägrade konsistorium att utnämna den1*prästman,
som kallats av assessoren Lars Lidman, såsom syssloman i den
efter avlidne ägaren av Bredsjö säteri majoren O. P. B. Budbeck
uppkomna konkurs, samt förklarade genom resolution den 16 september
1801, att som Lidman icke med något bevis styrkt, att
Kungl. Maj:t upplåtit innehavaren av säteriet en sådan patronrättighet,
så borde med den lediga befattningen i laga ordning förfaras,
så framt ej inom föreskriven fatalietid styrktes, att det förmenta
jus patronatus ålföljde sätesgården.

Över konsistorii beslut anförde assessoren Lidman besvär
hos Kungl. Maj:t, som utlät sig genom resolution den 7 maj
1802. Bredsjö säteris ägare hade från längre tid tillbaka och allt
dittills oklandrat utövat jus patronatus i Järlåsa församling. Genom
häradsrättens år 1694 hållna undersökning rörande dåvarande ägarens
patronatsrätt styrktes jämväl, att Järlåsa kyrka blivit till det
betydligaste uppbyggd av sten på Bredsjö ägor och på Bredsjö
ägares bekostnad, vilka omständigheter enligt kyrkolagen berättigade
till jus patronatus. Bredsjö ägare, som enligt berörda undersökning
syntes hava före år 1680 utövat denna rättighet, borde
således enligt 7 § i ridderskapets och adelns privilegier därvid
bibehållas, utan hinder därav, att efter så lång tids förlopp något
patronbrev icke kunnat företes. Kungl. Maj:t prövade fördenskull
skäligt att med upphävande av konsistorii överklagade resolution
i nåder tillerkänna Bredsjö säteris ägare jus patronatus till
Järlåsa församling, att därefter såsom dittills utövas.

Sedan komministerstjänsten i Järlåsa genom nådigt brev den
23 december 1852 indragits, omfattar patronatsrätten allenast kyrkoherdebefattningen.
Några särskilda rättigheter eller skyldigheter
äro icke i övrigt därmed förenade.

Bredsjö säteri upptages i jordeboken såsom Bredsjö n:r 1
om Va mantal frälse säteri.1)

Församlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den önskar
patronatsrättens upphörande.

Lovö.

(Färentuna härad.)

Lovö utgjorde redan under medeltiden en egen församling
och synes till eu början även haft egna kyrkoherdar.

*) Enligt anteckning i 1825 års jordebok är med Bredsjö säteri förenat
frälsesäteriet Askarbäck n:r 1 om Va mantal.

UPPSALA STIFT.

År 1634 erliöll kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm
Jakob Zebrosyntus (Burdus) Lovö till prebende i stället för
Solna, som förut hört under Storkyrkan.

Under de närmaste trettio åren var Lovö ett prebende för
kyrkoherdarna i Storkyrkan men bortgavs av Konungen år 1665
till hovpredikanten Samuel Edil. Sedermera utgjorde församlingen
vanligen prebende för kyrkoherdar i Stockholm men hade stundom
egna kyrkoherdar. Dessa torde väl i regel hava kallats av
Konungen eller Drottningen, men synes församlingen ibland själv
fått välja, b Först från medlet av 1800-talet har församlingen
ständigt haft egna kyrkoherdar.

Vid de undersökningar rörande naturen av pastoraten i riket,
som ägde rum 1693 och 1722, upptogs Lovö bland regala pastorat.
Därvid antecknades, att Drottningholms slott och kungsladugård
voro belägna inom församlingen.

Någon upplysning angående grunden till Konungens patronatsrätt
till Lovö har ej vunnits. Då Jakob Burdus år 1634 erhöll
regeringens tillstånd att utbyta Solna mot Lovö, uppmanade
konsistorium honom att höra sig för med dem, som bodde i församlingen,
om de läte sig nöja därmed.* 2) Och ännu på 1730-talet
fick församlingen vid ett tillfälle välja kyrkoherde. Sedermera synas
förhållandena hava utvecklat sig i en annan riktning. Härtill lärer
A7äl förnämligast hava bidragit, att inom församlingen äro belägna
Drottningholms slott och kungsladugård, vilka med några korta avbrott
allt sedan 1500-talet disponerats av Konungen eller medlemmar
av det kungliga huset.3 * * *)

Kyrkoherdarna hava åtminstone från början av 1800-talet utnämnts
av Konungen i hovexpeditionen eller riksmarskalksämbetet.
Därvid har även fullmakt å befattningen utfärdats. Då Konungen
i riksmarskalksämbetet den 23 november 1911 kallade kyrkoherde
till Solna jämväl regalt patronel^ pastorat, utfärdades emellertid
icke fullmakt för den kallade, utan anhöll riksmarskalksämbetet,
att domkapitlet ville utfärda fullmakt, vilket därpå skedde. Ett
liknande förfaringssätt torde väl för framtiden komma till användning
även beträffande Lovö pastorat.

'') Den 11 juli 1711 utfärdade drottning Hedvig Eleonora fullmakt för
kaplanen Erik Kilmark att vara kyrkoherde i Lovö, men vid en kyrkoherdeledighet
år 1737 förklarades, att ett ordentligt val finge ske.

2) Se konsistorii i Uppsala protokoll den 22/1 163 5.

3) Mot slutet av 1700-talet synes Konungen hava ägt en synnerligen vidsträckt
myndighet över såväl kyrkoherdebefattningen som prästlönemedlen och

prästgården i församlingen. Genom nådigt brev till ståthållaren å Drottningholm
den 10 mars 1786 bestämdes sålunda, att alla under Drottningholms
kungsladugård hörande hemman ävensom Lovö prästgård skulle utarrenderas
på 30 år till ryttmästaren Ingelotz. Tiondeavgifterna till prästerskapet från

dessa hemman skulle ingå i arrendet mot särskild avgift. Två präster skulle

anställas i församlingen. Den ene skulle ombesörja alla de till kyrkoherde ämbetet

hörande göromål och den andre ansvara för skolan å Drottningholm.
Båda skulle vara jämlika med varandra samt då och för alla tider tilläggas
hovpredikants namn och värdighet. Deras avlöning skulle bestridas av slottskassan
med arrendet för bostället och tionden.

UPPSALA STIFT.

Patronatsrätten medför allenast befogenhet att kalla kyrkoherde.
Några särskilda rättigheter eller skyldigheter äro icke i
övrigt förbundna därmed.

Pörsamlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den önskar
patronatsrättens upphörande.

Nianfors.

(Kapellförsamling i Enångers och Njutångers pastorat,

Norra Hälsinglands fögderi.)

Uti en till Kungl. Maj:t år 1798 ingiven ansökning framhöllo
bruksägarna Carlos och Claes Grill, att deras till Njutånger,
Forsa och Arbrå hörande arbetare och kolare vid Nianfors bruk
hade lång väg till sina sockenkyrkor. Sökandena hade därför vid
bruket uppfört ett hus, vari folket om söndagarna samlades till
gudstjänst, ävensom anslagit boningsrum och lön för en skolmästare.
Detta motsvarade dock icke fullt folkets önskningar och
behov. Sökandena anhölle fördenskull, att Kungl. Maj:t ville tilllåta
dem att vid Nianfors få antaga och framdeles nyttja en präst
och att bruket med därunder lydande folk och nybyggen, som
hade närmare väg till Nianfors än till sockenkyrkorna, finge utgöra
en särskild kapellförsamling under Enånger, varest bruket läge.
Bruksägarna ville däremot till kyrka upplåta det för gudstjänsten
uppförda huset samt tillägga prästen, vilken även skulle ombesörja
undervisningen vid brukets skola, den till skolmästaren anslagna
lönen, bestående av 10 tunnor säd, hälften råg och hälften korn
eller malt, 33 l/3 riksdaler i penningar, fria husrum med nödig ved
samt föda för en och framdeles två kor. Till prästens ytterligare
förmån hemställde sökandena, att bruket måtte befrias från alla andra
insamlingar eller kollektör samt att, sedan dåvarande kaplaner i
Arbrå, Forsa och Enånger avgått, deras rättighet av folket, som
hörde till Nianfors, måtte komma prästen på detta ställe till godo.
Bruksägarna anhöllo även om nådigt tillstånd att då och framgent
få hos konsistorium i Uppsala till prästsysslan vid Nianfors anmäla
den person, som de för göromålens bestridande därstädes
funne lämpligast, att av konsistorium förses med fullmakt, såvida
han bleve godkänd till lära och leverne.

Sedan vederbörande blivit i ärendet hörda, fann Kungl. Maj:t
genom nådig resolution den 12 juni 1798 gott att till alla delar
bifalla Nianfors bruksägares berörda ansökning mot de av dem
uppgivna villkor, dock att den person, som då och framdeles till
präst vid Nianfors antoges, borde vara av Uppsala stift.

UPPSALA STIFT.

Vid reglering i överensstämmelse med nådiga förordningen
den 11 juli 1862 av prästerskapets i Enångers pastorat avlöning
beräknades kapellpredikanten av bruksägarna samt närboende
bönder åtnjuta sammanlagt 700 riksdaler förutom fri bostad. Då
dessa avlöningsförmåner vore allt för otillräckliga, hemställde
löneregleringsnämnden, att kapellpredikanten måtte av församlingarnas
lönebidrag till sitt prästerskap tilldelas 25 kubikfot råg
och 60 kubikfot korn. Häremot protesterade församlingarna under
framhållande, att kapellpredikantsbefattningen tillkommit på grund
av bruksägarens därom gjorda framställning och endast för deras
egen och underliavandes gagn och bekvämlighet samt att befattningen
således vore att anse såsom en brukspredikantstjänst, vilken
när som helst kunde indragas, om bruksägaren det önskade.

Församlingarnas anmärkning lämnades emellertid utan avseende.
Och genom nådig resolution den 28 oktober 1864 fastställde
Kungl. Maj:t den för prästerskapet i pastoratet nu gällande lönereglering,
enligt vilken kapellpredikanten av församlingarnas allmänna
löneavgifter erhåller 25 kubikfot råg och 60 kubikfot korn,
»varförutom han av bruksägarna fortfarande uppbär den lön, han
hittills åtnjutit».

Förutom nämnda löneförmåner åtnjuter kapellpredikanten
dels jämlikt nådiga resolutionen den 17 april 1868 angående lönereglering
för prästerskapet i Forsa och Högs pastorat prästlönemedel
från detta pastorat mot skyldighet att fortfarande uti Näcksjö
by förrätta husförhör och verkställa andra prästerliga förrättningar
dels ock jämlikt nådigt brev den 29 december 1870 vissa
avgifter från två från Arbrå socken till Nianfors kapellförsamling
överflyttade hemman.

Kallelserätten omfattar allenast befogenhet att utse kapellpredikant,
vilken tillika är folkskollärare och såsom sådan åtnjuter
lagstadgad folkskollärarlön. Under nu löpande löneregleringsperiod,
som går till ända den 30 april 1915, lärer det åligga Nianfors
bruksägare att till kapellpredikanten utgöra de i 1798 års ansökning
utlovade lönebidrag. Bruksägaren synes även vara skyldig
att bygga och underhålla kapellkyrkan och kapellpredikantsbostaden,
vilka alltjämt varit inrymda i en och samma byggnad. Några
särskilda rättigheter eller skyldigheter synas icke i övrigt vara förbundna
med kallelserätten.

Nianfors bruk äges numera av Iggesunds bruks aktiebolag,
varunder nästan all jord i församlingen lyder.

Församlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den önskar
kallelserättens upphörande.

UPPSALA STIFT.

Skokloster.

(Håbo härad.)

Patronatsrätt till Skoklosters församling synes tidigt hava utövats
av ägarna till Skoklosters gård.

Fältmarskalken Herman Wrangel, vilken år 1611 erhållit gården
i förläning av konung Karl IX, uppgives hava år 1620 iståndsatt
den då alldeles förfallna församlingskyrkan. På grund därav
och då Skokloster var den förnämsta om ej enda* sätesgården i
församlingen, torde fältmarskalken Wrangel med stöd av de adliga
privilegierna utan vidare ansetts behörig att kalla prästmän till
församlingen.

Någon förändring av denna rätt ifrågasattes icke vare sig vid
den på 1690-talet verkställda undersökningen om naturen av pastoraten
i riket eller av 1722 års pastoratskommission. Patronatsrätten
har ej heller sedermera bestritts.

Patronatsrätten har ansetts allenast medföra befogenhet att
utse kyrkoherde. Med densamma äro icke i övrigt förenade några
särskilda rättigheter eller skyldigheter. Ägarna av Skokloster, varunder
all jord i socknen — med undantag av kyrkoherde- och
klockarboställena — åtminstone sedan början av 1800-talet lytt,
hava väl intill de senaste årtiondena bekostat underhållet av sockenkyrkan,
men bestridas kostnaderna härför numera på vanligt sätt.

Skoklosters sätesgård upptages i jordeboken såsom Skoklosters
gård n:r 1 om 4 1/8 mantal frälse säteri.1)

Vid visitation år 1894 förklarade församlingen, att den ej
ville göra något uttalande, huruvida den önskade patronatsrättens
upphörande.

Solna.

(Danderyds skeppslag.)

Solna utgjorde redan under medeltiden en egen församling av
betydlig utsträckning och synes till en början även haft egna
kyrkoherdar,

I punkt 30 av konung Gustav I:s privilegier för Stockholms
stad den 30 juli 1529 bestämdes emellertid, att Solna kyrka med
all kyrkoherdens ränta skulle ligga till Stockholms kyrka. Därmed
förstods Storkyrkan, som då var stadens enda församlingskyrka.

J) Själva slottet och de därstädes förvarade samlingarna äro fideikommiss
inom den grevliga ätten Brahe.

UPPSALA STIFT.

Solna förblev därefter ett prebende åt kyrkoherdarna i Storkyrkoförsamlingen
till år 1634, då kyrkoherden Jakob Zebrosyntus
(Burdus) erhöll Lovö till prebende i stället för Solna. I punkt

30 av de utav drottning Kristinas förmyndarregering den 10 mars
1636 utfärdade privilegierna för Stockholm föreskrevs även, att
Lovö kyrka skulle lyda under Storkyrkan och Solna återfalla
under Kungl. Maj:t och kronan.1)

Sedan Lovö församling år 1665 upphört att vara prebende till
Storkyrkan, anhöll Stockholms magistrat, att Solna åter måtte förlägga
under denna kyrka. Genom nådig resolution den 6 mars
1668 blev även denna ansökning bifallen.1 2) Den 13 oktober 1671
förordnades därpå, att Solna skulle lyda under den nya kyrkan
på Munklägret eller nuvarande Kungsholmen. Under de närmast
följande 100 åren innehades Solna församling i regel av kyrkoherdarna
i Kungsholmens eller Ulrika Eleonora församling, någon
gång av pastor primarius i Storkyrkoförsamlingen. Stundom synes
Solna även hava bortgivits till prästmän, vanligen hovpredikanter,
som ej innehade församling i Stockholm.

Konungen synes sålunda, åtminstone från 1700-talets början,
hava med rätt stor frihet förfogat över Solna. Inom församlingen
voro även belägna Ulriksdals och Karlbergs slott, vilka med tillhörande
jord vid slutet av 1600-talet tillfallit kronan och sedermera
disponerats av Konungen eller medlemmar av det kungliga
huset.

Solna hänfördes till regala pastorat vid såväl 1693 som 1722
års undersökningar om naturen av pastoraten i riket. Därvid
antecknades, att kungsgårdarna Ulriksdal och Karlberg voro belägna
inom församlingen samt att kyrkan läge på Ulriksdals
ägor. Någon uppgift om patronatsrätten förekommer däremot
icke.

I en av Lars Salvius år 1741 utgiven »Beskrifning öfver Sverige»
XLPP§lvesi drottning Ulrika Eleonora bekostat mycket på Solna
kyrka och prästgård samt att hon även ägde jus patronatus till församlingen.
Drottningen synes på egen bekostnad låtit uppföra de nuvarande
manbyggnaderna vid såväl kyrkoherde- som komministersbostället.
I sitt den 11 februari 1724 upprättade testamente
donerade Drottningen till Solna kyrka 2,000 riksdaler. Av denna
donation har bildats en fond, Ulrika Eleonoras donationsfond,
som förvaltas av kyrkorådet. Avkastningen av fonden, som den

31 december 1911 hade en behållning av 5,532 kronor 58 öre,
användes numera uteslutande för underhåll av boställshusen.

1) I senare privilegier för Stockholms stad bekräftas vanligen helt generellt
redan givna privilegier. Något särskilt om Solna församling förekommer
icke.

2) Under överläggningen härom i rådet förmenade Axel Gabrielsson
Oxenstierna, att för någon tid sedan beslutits, att Solna skulle vara förbehållen
någon av hovpredikanterna. Denna uppgift vann emellertid icke beaktande
gent emot bestämmelserna i Stockholms stads äldre privilegier. Uppgiften har
icke heller bekräftats vid anställda efterforskningar.

UPPSALA STIFT .

I Solna församlings ställning inträdde en väsentlig förändring,
då en krigsakademi på grund av nådigt beslut den 17 juni 1792
inrättades å Karlbergs slott. I det reglemente, som den 31 juli
1796 fastställdes för denna akademi, föreskrevs, att en slottspastor
skulle hava den andliga vården om personalen vid akademien
samt att denne borde vid första ledighet därjämte bliva kyrkoherde
i Solna med alla de förmåner, som denna befattning tillhörde.

Den förste slottspastorn och teologie lektorn vid Karlberg
hovpredikanten Johan Lundström utnämndes även, sedan kyrkoherdebefattningen
blivit ledig, den 14 oktober 1800 av Konungen
i rådet till kyrkoherde i Solna.1)

Kyrkoherdebefattningen kom därefter att anses såsom ett slags
prebende till teologie lektors- och slottspastorsbefattningen. Innehavarna
av befattningarna utnämndes till en början av Konungen
i statsrådet. Sedermera2) tillsattes teologie lektors- och slottspastorsbefattningen
i statsrådet, varpå kyrkoherdebefattningen
tillsattes av Konungen i hovexpeditionen, därvid fullmakt å denna
befattning jämväl utfärdades.

I Solna fanns redan på 1600-talet en komminister. Denne
utsågs åtminstone till en början av konsistorium, men sedermera
av Konungen. Efter krigsakademiens inrättande blef komministersbefattningen
ett slags prebende till teologie adjunktsbefattningen
vid akademien. Sistnämnda befattning tillsattes av kanslern för
krigsakademien. Tillsättningen anmäldes därpå för Konungen, som
efter föredragning i hovexpeditionen lät anmoda domkapitlet i
Uppsala att utfärda fullmakt å komministersbefattningen.

Sedan krigsakademien i början på 1860-talet ombiidats till
krigsskola3) samt teologie lektors- och adjunktsbefattningarna i
samband därmed indragits, bestämdes i nådiga reglementet för
krigsskolan den 13 november 1866, att gudstjänsten i Karlbergs
slottskapell och pastoralvården vid krigsskolan skulle uppehållas
genom kyrkoherden i Solna i hans egenskap av slottspastor vid
Karlberg. Komministersbefattningen blev kort därpå indragen i
samband med fastställande den 15 mars 1867 av nu gällande löneregleringen
för prästerskapet i pastoratet.

Slottspastorsbefattningen tillsattes alltjämt af Kungl. Maj:t i
statsrådet, medan kyrkoherde utnämndes af Konungen i hovexpeditionen
eller riksmarskalksämbetet. Vid en år 1911 inträffad
ledighet hemställde emellertid chefen för krigsskolan, att tillsättningen
av slottspastor måtte äga rum i huvudsaklig överensstämmelse
med tillsättandet av regementspastorer vid armén samt att
det för krigsskolanlla gände reglementet den 7 augusti 1907 förty
måtte ändras.

'') Se punkt 18 av konseljprotokollet i inrikes-civila ärenden för den
14 io 1800.

2) Åtminstone f. o. m. 1830-talet. Se statsrådsprotokollet över krigsärenden
den S0/3 1833.

3) Se nådigt brev den 14,io 1862 till kanslern för krigsakademien.

UPPBAKA STIFT.

I däröver avgivit underdånigt yttrande anförde domkapitlet i
Uppsala att, då det vore fråga om ett Konungens prerogativ såsom
patronus i Solna, domkapitlet ansåge sig endast i så måtto kunna
tillstyrka förslaget, att slottspastorstjänsten finge för framtiden
skiljas från kyrkoherdebefattningen i Solna pastorat och sålunda
tillsättas oberoende av sistnämnda befattning.

Vid ärendets föredragning i lantförsvarsdepartementet den 10
november 1911 förklarade sig Kung! Maj:t avstå från sitt prerogativ
att utse slottspastor vid krigsskolan å Karlberg, dock utan att
detta skulle verka ändring i Konungens prerogativ att besätta den
med nämnda slottspastorsbefattning förenade kyrkoherdebeställningen
i Solna, och förordnade Kung!. Makt i sammanhang därmed,
att kungörelse om ändrad lydelse av §§ 5 och 6 i nådiga reglementet
för krigsskolan skulle i vanlig ordning utfärdas.

Sedan riksmarskalksämbetet erhållit del av berörda beslut,
kallade Konungen den 23 november 1911 efter föredragning i
riksmarskalksämbetet viss prästman till den lediga kyrkoherdebefattningen.
Under åberopande av 47 § i lagen angående tillsättning
av prästerliga tjänster den 9 december 1910 och § 6 i nådiga
kungörelsen med vissa föreskrifter angående hvad som bör iakttagas
vid ledighet i prästerlig tjänst in. m. av samma dag meddelade
därpå riksmarskalksämbetet domkapitlet underrättelse om
kallelsen samt anhöll, att fullmakt för den kallade måtte utfärdas
av domkapitlet. Fullmakt har därpå av domkapitlet utfärdats,
och har således föregående praxis härutinnan numera frångåtts.

Patronatsrätten har ansetts medföra befogenhet att kalla såväl
kyrkoherde som komminister. Komministersbefattningen blev
emellertid, såsom ovan nämnts, indragen i samband med fastställandet
av nu gällande lönereglering. Genom nådigt brev den 6
april 1882 bestämdes emellertid, att densamma skulle återställas,
men har sedermera anstånd därmed flera gånger beviljats. Befattningen
är fortfarande obesatt.

Några särskilda rättigheter eller skyldigheter äro icke i övrigt
förbundna med patronatsrätten.

Församlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den önskar
patronatsrättens upphörande.

Svabensverk.

(Kapellförsamling i Alfta, Södra Hälsinglands fögderi.)

Bruksägaren Jakob de Bon anhöll år 1840 hos domkapitlet i
Uppsala att få till föreståndare för en av honom vid Svabens -

UPPSALA STIFT.

verks järnbruk i Alf ta socken i Hälsingland inrättad skola antaga
en prästman, vilken såsom tillika brukspredikant kunde tillförsäkras
tjänsteårsberäkning. I årlig lön till läraren-brukspredikanten
utfäste de Bon 200 riksdaler banko, förutom fri kost, husrum och
»andra förmåner».

Med anledning av denna framställning anhöll domkapitlet uti
underdånig skrivelse den 2 april 1840, att Kung! Maj:t ville lämna
nådigt tillstånd till inrättande af en dylik bestallning under Alfta
pastorat samt tillförsäkra den blivande innehavaren därav rätt till
enkel prästerlig tjänsteårsberäkning; och hemställde domkapitlet föiövrigt,
huruvida ej det villkor vid tjänstens besättande kunde
fästas, att stiftaren — vilken rättvisligen syntes böra tillerkännas
rättighet att meddela kallelsebrev, enligt vilket domkapitlet skulle
äga att efter föregången prövning utfärda fullmakt å tjänsten —
skulle därtill allenast kunna kalla någon behörigen dokumenterad,
ärkestiftet tillhörande prästman.

Genom nådigt brev till domkapitlet den 11 mars 1843 fann
därpå Kungi. Maj:t gott medgiva, att vid Svabensverks bruk finge
anställas en predikant på sätt, de Bon föreslagit, och med de löne-*
förmåner, han utfäst, samt i övrigt med iakttagande av de utav
domkapitlet hemställda föreskrifter.

Jämlikt den för prästerskapet i Alfta pastorat nu gällande,
den 2 februari 1866 fastställda lönereglering skola ägarna av
Svabensverks bruk till kapellpredikanten, »som åtnjuter in natura
de honom av bruksägarna tillförsäkrade förmåner av fri kost, husrum,
städning, ljus, ved och tvätt», årligen erlägga 40 kubikfot
råg, 80 kubikfot korn och 18 riksdaler 75 öre. Härutöver äger
kapellpredikanten av pastoratets löneavgifter uppbära 75 kubikfot
råg, 150 kubikfot korn och 89 riksdaler 88 öre.

Sedan bruksrörelsen vid Svabensverk upphört samt folkmängden
därstädes betydligt nedgått, anhöll Kopparbergs och
Hofors sågverksaktiebolag, i egenskap av ägare till bruket, att
Kungl. Maj:t täcktes dels förklara, att kapellpredikantsbefattningen
skulle indragas från och med den 1 maj 1890, dels ock befria bruksägarna
från skyldighet att vidare utgöra det genom berörda löneregleringsresolution
fastställda bidrag till predikantens avlöning.

o Häröver hördes vederbörande myndigheter. I underdånigt
utlåtande den 19 oktober 1891 anförde kungl. kammarkollegium,
bland annat, att kungl. kollegium ansåge, att Kopparbergs och
Hofors sågverksaktiebolag, såsom ägare av Svabensverks bruk,
hade skyldighet att, så länge 1866 års lönereglering för Alfta
pastorat vore gällande1), utgöra de kapellpredikanten från nämnda
bruk tillförsäkrade löneförmåner.

_ Genom nådigt brev den 4 december 1891 fann även Kungl.
Maj:t den underdåniga ansökningen icke böra till någon Kungl.
Maj:ts vidare åtgärd föranleda.

‘) Denna lönereglering gäller till den 1 maj 1916.

UPPHALA STIFT.

Kapellpredikanten är fortfarande tillika folkskollärare, och på
grund av förbehåll av bruksägaren vid meddelandet av kallelser till
befattningen bär han mot särskild ersättning hittills jämväl fullgjort
de göromål, som åligga klockare och organist. Bruksägaren
tillsätter även kyrkvaktare och eldare vid kyrkan. Denna befogenhet
torde emellertid bero på, att bruksägaren helt och hållet
avlönar dessa befattningshavare.

Med kallelserätten har ansetts följa skyldighet att bestrida
alla kostnader för byggnad och underhåll av såväl kapellkyrkan
som skolhus och bostad för kapellpredikanten-folkskolläraren.

Församlingen har icke uttalat sig, huruvida den önskar kallelserättens
upphörande.

Söderala.1)

(Södra Hälsinglands fögderi.)

Med avslag å gjord underdånig framställning om delning av
Söderala församlings pastorat förordnade Kungl. Maj:t genom nådigt;
brev den 16 oktober 1891, att blivande innehavare av den då
lediga kyrkoherdebeställningen i pastoratet skulle vara skyldig att
underkasta sig den förändring i löneförmåner och tjänsteåligganden,
som kunde bliva en följd av nödvändigheten att bereda den
östra delen av församlingen en förbättrad pastoralvård.

Kedan år 1892 framställde Ljusne—Voxna aktiebolag, såsom
ägare av Ljusne järnverk och Ljusne sågverk, samt Bergvik och
Ala nya aktiebolag, såsom ägare av Ala sågverk, förslag, att församlingens.
sydöstra del, omfattande Ljusne och Maråkers bruk
jämte angivna byar, hemman och lägenheter, måtte under vissa
villkor och bestämmelser få avskiljas och bilda en egen kapellförsamling.

Efter vederbörandes hörande fann Kungl. Maj:t genom nådigt
brev den 8 juni 1894 gott medgiva, att en extra ordinarie prästerlig
befattning finge inrättas med omförmälda delar av Söderala
församling såsom tjänstgöringsområde och med rätt till prästerlig
tjänsteårsberäkning för innehavaren samt med befrielse för honom,
sa länge han innehade tjänsten, från skyldighet att mottaga missiv
till prästerlig tjänstgöring å annan ort; att "av de till kyrkoherden
i församlingen anslagna lönemedel finge för avlönande av tjänstens

)) Den inom detta pastorat anställde kapellpredikanten vid Ljusne är
visserligen extra ordinarie prästman, men då hans avlöning till större delen
utgår av ordinarie prästlönemedel, har en redogörelse för uppkomsten och beskaffenheten
av denna befattning och den kallelserätt, på grund varav befattningen
av vederbörande tillsättes, ansetts böra bär inflyta.

UPPSALA STIFT.

innehavare utgå 1,500 kronor årligen, så länge ägarna av Ljusne
järnverk och Ljusne sågverk samt av Ala sågverk — vilka hade
att enligt sitt åtagande anordna gudstjänstlokal med begravningsplats
samt avlöna klockare, organist och kyrkvaktare, som av dem
finge antagas — till predikantens avlönande lämnade, förutom fria
husrum och fri vedbrand, 1,000 kronor årligen, samt att det skulle
tillkomma verkens ägare att, på sätt de sins emellan överenskomme,
kalla predikanten men domkapitlet att pröva den kallades kompetens
och skicklighet samt meddela honom förordnande.

Ifrågavarande kallelserätt omfattar således befogenhet att utse
såväl kapellpredikant i Ljusne som klockare, organist och kyrkvaktare
vid kapellkyrkan därstädes. Med kallelserätten följer skyldighet
att helt och hållet avlöna sistnämnda befattningshavare
samt att med 1,000 kronor årligen, förutom fria husrum och fri
vedbrand, bidraga till kapellpredikantens avlöning. Ljusne och
Ala verksägare hava även ansetts skyldiga att underhålla gudstjänstlokal
och begravningsplats.

Kapellpredikantsbefattningen och därmed kallelserätten torde
emellertid upphöra, så snart verksägarna ej längre vilja lämna
stadgat bidrag till befattningens avlönande.

Söderala församling, varest såväl kyrkoherde som komminister
tillsättas på vanligt sätt, kan givetvis ej anses såsom en patronel!
församling.

Söderfors.

(Örbyhus härad.)

Redan mot slutet av 1600-talet synes en särskild brukspredikant
hava funnits vid det på 1670-talet anlagda Söderfors ankarbruk i
Tierps socken. En kapellkyrka var även därstädes uppförd.

Genom nådigt brev den 29 oktober 1695 medgav Kung!
Maj:t, att en särskild begravningsplats, avsedd för bruksfolket,
finge anläggas vid Söderfors.

År 1699 anhöll därpå bruksägaren hos Kung! Maj:t, att
den vid ankarbruket uppbyggda kyrkan måtte förklaras för en
från Tierp alldeles avskild och fri församling. Till stöd därför
framhölls bland annat, att bruket icke läge på Tierps sockens
byägor utan på gränsskillnaden mellan Uppland och Gästrikland,
vadan några avgifter från bruket icke borde utgå till prästerskapet
i Tierp; att kyrkoherden därstädes emellertid fordrade pastoralier
av det fattiga bruksfolket, som hade svårt att utgöra sådana avgifter,
samt att brukspredikanten, som vore alldeles nödvändig för
orten, dittills helt och hållet försörjts av bruksägaren.

Sedan konsistorium i Uppsala och Konungens befallningshavande
i länet blivit hörda över ansökningen och tillstyrkt den -

UPPSALA STIFT.

samma, förklarade Kung! Maj:t genom nådigt beslut den 2 november
1699, att kyrkan vid Söderfors ankarbruk skulle därefter anses
för en från Tierp alldeles avskild och fri församling och att
brukspredikanten skulle åtnjuta de pastoralier och rättigheter, som
kyrkoherden i Tierp dittills pretenderat av bruket.

Söderfors församling synes till en början hava bestått av
allenast själva bruket med det därstädes boende bruksfolket. På
framställning av bruksägaren medgav Kung! Maj:t genom nådig
resolution den 20 juni 1801, att vissa bruket närliggande hemman
finge skiljas från Tierps och förenas med Söderfors församling.
Kyrkoherden i Söderfors skulle från dessa hemman uppbära de
avgifter, som förut utgått till pastor i Tierp.

Bruksägaren, som ägde all jord i församlingen, synes emellertid
genom kontrakt med vederbörande kyrkoherdar träffat överenskommelser
om avlöningen, varigenom den kommit att utgå med
låda större belopp, än det vartill kyrkoherdelönen eljest lagligen
skolat uppgå. Vid regleringen av kyrkoherdens avlöningsförmåner
enligt kungl. förordningen angående allmänt ordnande av prästerskapets
inkomster den 11 juni 1862 förklarade löneregleringsnämnden,
att den ansåg sig höra huvudsakligen fästa avseende vid
vad förut till kyrkoherden erlagts. Nämndens regleringsförslag,
som uppgjordes i överensstämmelse därmed, blev även av Kungl.
Maj:t fastställt genom nådig resolution den 28 april 1865. Härd
genom torde Söderfors bruksägare även under nu gällande löneregleringsperiod
hava att erlägga pastoralier till högre belopp, än
som eljest bort åligga dem. Kyrkoherden åtnjuter dessutom fri
bostad av bruksägaren, vilken även skall tillhandahålla honom vissa
andra naturaförmåner. Bruksägaren har även byggt och underhållit
församlingskyrkan, utan att någon sådan skyldighet uttryckligen
ålagts honom.

På grund av ovan angivna förhållanden har ägaren av Söderfors
bruk alltjämt ansetts berättigad att kalla kyrkoherde till
pastoratet. Någon bekräftelse på denna kallelserätt har icke sökts
eller vunnits.

Bruket äges numera av Söderfors bruks aktiebolag.

Församlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den önskar
kallelserättens upphörande.

, V oxna.

(Södra Hälsinglands fögderi.)

Genom nådig resolution den 16 november 1758 erhöll
ägaren av Yoxna bruk i Ovanåkers församling tillstånd att vid det
på 21/z mils avstånd från församlingskyrkan belägna bruket upp -

UPPSALA STIFT.

fora en kapellkyrka och anlägga en kyrkogård. Sedan kapellkyrkan
blivit färdigbyggd, lät även bruksägaren där anställa en prästman
samt försåg denne med lön.

I en till Kungl. Makt år 1775 ingiven ansökning anhöll
därpå Yoxna bruksägare, att bruksförsamlingen måtte skiljas
från Ovanåkers pastorat och bruksägaren erhålla rätt att såväl
då som framdeles förse församlingen med en särskild pastor.
Genom nådig resolution den 24 oktober 1775 fann även Kungl.
Maj:t gott bifalla denna ansökning samt tillåta bruksägaren att
förse bruksförsamlingen med särskild pastor, vilken skulle av
konsistorium författningsenligt examineras och approberas, varemot
det skulle åligga bruksägaren att underhålla sin kyrkoherde
med tillräcklig lön utom vad i pastoralier kunde inflyta av bruksfolket.

Kyrkoherdens avlöningsförmåner äro numera genom nådig
resolution den 9 juni 1865 reglerade enligt kungl. förordningen
angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster den 11
juli 1862. Då pastoralierna, beräknade efter grunderna i nämnda
förordning, visade sig otillräckliga för kyrkoherdens anständiga
bärgning, ålades Yoxna bruksägare, som ägde all jord i församlingen,
att erlägga vad som fattades. Denna skyldighet ansågs
åligga honom på grund av nådiga resolutionen den 24 oktober 1775.
Bruksägaren har jämväl till kyrkoherden upplåtit boställe, som
enligt löneregleringsresolutionen skall av honom underhållas.
Kyrkoherden äger därjämte att å brukets skog erhålla fri vedbrand.

Kostnaderna för byggnad och underhåll av församlingskyrkan
bestridas även helt och hållet av bruksägaren.

Voxna bruk äges numera av Ljusne—Yoxna aktiebolag.

Församlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den önskar
kallelserättens upphörande.

Värmdö.1)

(Värmdö skeppslag.)

Ägarna av Norrnäs gård å Yärmdö synas redan tidigt hava
utövat patronatsrätt till Yärmdö församling.

Yid en kyrkoherdeledighet i församlingen på 1670-talet synes
emellertid konsistorium i Uppsala icke velat utfärda kollations- *)

*) Enligt nådigt brev den 1 november 1901 har viss del av Yärmdö församling
avskilts till en särskild församling under namn av Gustavsberg, vilken
jämte Bo och Ingarö församlingar utbrutits från Yärmdö gamla pastorat för
att bilda ett särskilt, konsistoriel!! gäll med Gustavsberg såsom moderförsamling

UPPSALA STIFT.

brev för den av ägarna av Norrnäs kallade prästmannen. Dessa
klagade däröver lios regeringen, som i brev till konsistorium
den 6 oktober 1677 förklarade, att då jus patronatus »odisputerligen»
liörde till Norrnäs, några skid till ärendets förhalande
icke funnes, . utan borde konsistorium ofördröjligen introducera
den kallade i ämbetet. Konsistorium synes icke hava ställt sig
denna föreskrift till efterrättelse. På förnyade klagomål av Norrnäs
ägare förklarade Kungl. Maj:t den 4 mars 1678, att dessa
borde obehindrat åtnjuta den urminnes rätt, som de därutinnan
ägde, och den av dem kallade prästmannen förty utan vidare
hinder insättas i ämbetet.

A 1693 års pastoratsförteckningar upptogs likväl Värmdö
bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade för regala.

Med anledning därav framställde Norrnäs dåvarande ägare
kammarrådet Johan Kasimir Fleming anspråk på patronatsrätt till
församlingen. I skrivelse till landshövdingen i länet den 9
mars 1694 anförde kammarrådet Fleming huvudsakligen följande.1)
Då någon »fullkomlig» kyrka icke blivit under kristendomens
första tider uppförd på Värmdö, hade Hans Pedersson (Stiernsköld)
till Norrnäs, från vilken kammarrådet Fleming enligt ett av
assessor J. Peringskiöld författat släktregister i sjunde led härstammade,
företagit en resa till Kom och inför den påvliga stolen
tillkännagivit, att han vore sinnad att utvidga kyrkan på Värmdö
och förse henne med erforderliga prydnader. Pedersson hade
även av de påvliga kardinalerna erhållit ett på pergament avfattat
brev, som sedermera förvarats vid kyrkan och varav kammarrådet
företedde en avskrift.* 2) I brevet utlovades påvens välsignelse och
100 dagars avlat åt dem, som vore Pedersson behjälpliga vid det
gudliga verket. Kyrkan hade därpå genom Pederssons försorg
blivit icke allenast utvidgad utan helt och hållet nybyggd. Enligt
ett av Jöran Ulf sson Snakenberg (Bååt) å Norrnäs den 10 april
1618 utfärdat intyg, hade Pedersson även givit ett helt frälsehemman
i Ed till prästbordet, medan det andra hemmanet i Ed upplåtits
av kronan. Detta styrktes även av ett utav Värmdö häradsrätt
samma år utfärdat bevis. Hans Pederssons efterkommande å
Norrnäs hade sedermera förärat kyrkan klockor, predikstol, altarkläde,
ljuskrona m. m. enligt bifogad specifikation. Vid sista
kyrkoherdeledigheten hade såväl regeringen som Kungl. Maj:t bekräftat
patronatsrätten i brev till konsistorium i Uppsala.'' På
grund därav förmodade kammarrådet Fleming, att han ägde åtnjuta
den rätt, som hans förfäder sålunda förvärvat.

Denna framställning överlämnades — jämte ett flertal dylika
rörande patronatsrätt till församlingar i Uppland — till Kungl.
Maj:t, som den 27 mars 1694 remitterade samtliga till kungl.
kammarkollegium.

h Kammarrådet Flemings skrivelse med åtta bilagor har återfunnits i
Beatelunds gårdsarkiv, som nu är deponerat i Uppsala landsarkiv.

2) Brevet, som var daterat den Vin 1460, torde nu vara förkommet, men
flera avskrifter därav finnas.

UPPSALA STIFT.

Sedan presidenten Lars Fleming blivit ägare av Norrnäs, anliöll
han år 1698 hos kung! kammarkollegium, att ärendet rörande
patronatsrätten till Värmdö församling måtte företagas till avgörande.
Vad utgång ärendet slutligen fått, är emellertid icke
bekant1).

Av 1722 års pastoratskommission hänfördes Värmdö till
pastorat, som i anledning av regeringsformens 40 § komme att
ställas under konsistorii disposition, såsom de före år 1680 varit.
Vid pastoratet antecknades dock, att herrarna Fleming pretenderade
jus patronatus samt att kyrkan vore belägen på frälse ägor.

Vid en år 1727 inträffad kyrkoherdeledighet sökte majoren
greve Karl Oxenstierna och ryttmästaren friherre Erik Fleming göra
gällande, att patronatsrätt till församlingen tillkomme dem såsom
ägare av Norrnäs gård. Detta bestreds emellertid av övriga församlingsbor,
vilka hos Kung! Maj:t anhöllo, att komministern
Andreas Båld måtte utnämnas till kyrkoherde. I underdånigt
utlåtande i ärendet den Öl januari 1729 förklarade väl konsistorium
i Uppsala, att det för Norrnäs frälsegods gjorda påståendet
om jus patronatus syntes grunda sig på goda skål, men, då det
vore betänkligt att vidare dröja med pastoratets förseende med
kyrkoherde, hemställde konsistorium, att Kung! Maj:t täcktes bekräfta
församlingens val. Genom nådigt beslut den 20 februari
1729 förklarade även Kung! Maj:t, att fullmakt på Värmdö pastorat
skulle utfärdas för Båld. I rådet framhölls därvid, att ägarna till
Norrnäs vore oförhindrade att lagligen fullfölja sina anspråk samt
att en sådan tvist säkerligen komme att taga lång tid.

Vid kyrkoherden Bålds avgång från pastoratet år 1747 sökte
konsistorium göra gällande, att pastoratet vore att anse såsom
konsistoriel!!, samt uppsatte tre prästmän på förslag till kyrkoherdetjänsten
därstädes.

Däröver anförde Norrnäs dåvarande ägare krigsrådet Johan
VTefwerstedt besvär hos Kung! Maj:t, som den 9 mars 1748 hänsköt
målet till Svea hovrätts avgörande, samt tillika förklarade,
att med kyrkoherdetjänstens tillsättande skulle anstå, till dess
målet blivit slutligen avgjort.

Kungl. hovrätten meddelade den 4 februari 1749 ett synnerligen
vidlyftigt utslag i målet2). I detta sedermera laga kraftvunna
utslag antecknades bland annat följande. Det vore ostridigt,
att innehavarna av Norrnäs på grund av nådiga breven den
6 oktober 1677 och den 4 mars 1678 före år 1680 ägt jus patronatus
till Värmdö församling. I § 20 av Kungl. Maj:ts försäkran
till rikets ständer den 22 mars 1720 och 40 § i 1720 års regerings- *)

*) Bland kungl. kammavkollegii handlingar, första provinskontoret, konvolut
n:r 44, finnes ett utförligt memorial, daterat den 21 4 1694, rörande pretenderade
patronatsrättigheter till församlingar i Uppland. Memorialet är emellertid icke
underskrivet.

2; Bland handlingarna till detta utslag finnas styrkta avskrifter av såväl
påvliga brevet för Hans Pedersson som Göran Snakenbergs intyg m. fl. handlingar.

UPPSALA STIFT.

form samt 7 § i de för ridderskapet cell adeln don l(i oktober
1723 utfärdade privilegier både förklarats, att med kyrkoherdars
tillsättande skulle förbliva vid det sätt, som före år 1680 varit,
dock att först genom en kommission borde undersökas, vilka gäll
före år 1680 varit regula eller ej, varefter adeln hade att åtnjuta
sina jura patronatus. Sedan denna undersökning ägt rum samt för
Norrnäs gods, som uppförts å listan n:r 4, antecknats, att herrarna
Fleming pretenderade jus patronatus samt att kyrkan skulle vara
belägen på frälse ägor, anmodade Kungl. Maj:t den 6 juli 1722
samtliga landshövdingar och biskopar att lämna de på listan n:r 4
uppförda gäll liksom de på listan n:r 2 antecknade under vederbörande
konsistorier, vilka enligt regeringsformens 40 § skulle vid
förefallande vakanser förse dem med kyrkoherdar, på samma sätt
som före år 1680 skett; dock alla dem, som förut ägt jus patronatus,
Öppet lämnat att inom nästa riksdag ingiva sina skäl och
bevis. På grund därav hade dåvarande ägarna av Norrnäs majoren
greve Oxenstierna och ryttmästaren baron Fleming år 1727, då
Yärmdö pastorat varit ledigt, hos Kungl. Maj:t anhängiggjort
frågan om jus patronatus samt anfört de skäl, varpå de förmenade
en sådan rätt böra tillkomma dem. Norrnäs possessorer hade
således icke försummat återvinningstalan utan den i rätt tid bevakat.
Kungl. hofrätten prövade fördenskull rättvist tillerkänna
krigsrådet Wefwerstedt såsom ägare av Norrnäs jus patronatus
till Yärmdö församling.

Tvekan synes emellertid hava rått, huruvida patronatsrätten
omfattade jämväl komministersbefattningen i församlingen. År
1758 ingav dåvarande ägaren till Norrnäs, kammarherren friherre
David Stierncrona till konsistorium kallelse för viss prästman till
den lediga komministersbefattningen. Samtidigt därmed anhöll
ett flertal församlingsbor, att konsistorium ville vidtaga åtgärder
för befattningens återbesättande efter val inom församlingen.
Genom beslut den 25 oktober 1758 förklarade konsistorium, att
som ägaren av Norrnäs, på grund av det honom tillhörande jus
patronatus, inkommit med kallelse för en skicklig och förtjänt
prästman, kunde konsistorium icke underlåta att därå fästa behörigt
avseende. Däröver anförde församlingsborna besvär hos
Kungl. Maj:t, som den 29 mars 1759 meddelade utslag i målet.
Och alldenstund det jus patronatus till Yärmdö församling, som
genom Svea hovrätts den 4 februari 1749 avsagda och laga kraftvunna
dom blivit ägaren av Norrnäs tillerkänd, icke vore inskränkt
till kyrkoherdens kallande och den kaplan, vilkens tillsättande
bestredes, vore tjänstgörande vid Yärmdö moderkyrka och frågan
således ej sträckte sig till de på Yärmdö varande kapellagen, prövade
Kungl. Maj:t skäligt förklara ägaren av Norrnäs säteri berättigad
att kalla präst till det vid Yärmdö moderkyrka varande
sacellaniet.

Patronatsrätten omfattar således såväl kyrkoherde- som komministersbefattningen
i Värmdö församling. Några särskilda rättigheter
eller skyldigheter äro icke i övrigt förbundna därmed.

UPPSALA STIFT.

Norrnäs säteri upptages i jordeboken såsom Norrnäs n:r 1
om 3 mantal frälse säteri.

Den av Jöran Ulf sson Snakenberg år 1618 meddelade uppgiften,
att Hans Pedersson å Norrnäs skänkt ett frälsehemman i
Ed till boställe åt kyrkoherden, har väl icke direkt bekräftats av
tillgängliga handlingar. Då Snakenberg vid nämnda tid var häradshöfding
i Värmdö skeppslag, synes emellertid uppgiften, som även
vitsordades av häradsrätten, vara sannolik. Kyrkoherdebostället
i Värmdö upptages i jordeboken såsom Prästgården n:r 1 om 2
mantal krono. Under bostället lyder en särskild lägenhet Eds
äng n:r 1.

Församlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den
önskar patronatsrättens upphörande.

Västeråker1) och Dalby.

(Hagunda härad.)

Ägarna av Viks gård i Balingsta socken1 2) synas tidigt hava
utövat patronatsrätt till Västeråkers församling, medan en liknande
rätt för Dalby församling pretenderades av ägarna till Hammarskogs
säteri i Dalby socken.

Västeråker och Dalby upptogos likväl å 1693 års pastoratsförteckningar
bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade
för regala. Med anledning därav framställde ägarna av Vik
och PXammarskog anspråk på patronatsrätt till respektive församlingar.

För Viks gård anförde översten friherre Bernhard von Liewen
huvudsakligen följande. För omkring 300 år sedan hade fru Ramborg
å Vik3), enligt vad en inskription över hennes i Västeråkers
kyrka inrättade grav utvisade, låtit på egen bekostnad ånyo uppbygga
kyrkan. Fru Ramborg hade vidare förärat kyrkan klockor
och allt innanrede samt försett prästgården med ägor i åker, äng
och skog från två sina frälsehemman i Lunda by ävensom till
kaplans- och klockarbord anslagit två utjordar i Lunda, av vilka
den ena, sedan kaplanen av Kungl. Maj:t benådats med boställe,
brukades mot avgift till kyrkan och den andra innehades av klockaren.
Överste Liewens hustrus förfäder hade årligen reparerat

1) Västeråkers församling benämndes i äldre tider omväxlande Åker och
Västeråker. Genom nådigt brev den 7 juni 1885 förklarades, att även Åkers
jordebokssocken skulle benämnas Västeråker.

2) Vik har i äldre tider hört till Västeråkers socken.

3) Fru Ramborg till Vik eller Ramborg Israelsdotter And levde i slutet
av 1200- och början av 1300-talet och var dotter till lagmannen i Uppland
Israel Andersson.

UPPSALA STIFT.

(i!

och li.illit kyrkan vid makt samt givit henne ansenliga förärinmir
i kontanta penningar och prydnader. Översten hade även själv,
sedan lian blev innehavare av Vik, givit stora summor till kyrkans
underhall, vilket kyrkoböckerna nogsamt utvisade. På grund därav
hade översten och hans företrädare å Viks gård alltid ägt patronatsrätt
till församlingen. °

Denna framställning överlämnades till kungl. kammarkollegium,
som lät genom landshövdingen i länet föranstalta om rannsakning
i ärendet inför Hagunda häradsrätt. Vid denna rannsakning,
som ägde rum å ordinarie häradstinget den 17—20 oktober
1694, företeddes en avskrift av den på latin avfattade inskriptionen
oyer fru Kamborgs grav av innehåll, att Kamborg till Vik låtit
pa egen bekostnad ar 1331 av sten ånyo uppbygga kyrkan; att hon
till prastbordet givit 6 öresland i Lunda och 1 öresland i Hylmb.
r® (Holmbro) för att de heliga, som där bodde, skulle för hennes
sjal halla eu mässa i veckan samt att hon skänkt till själva
kyrkan y? markland jord i Berga och Lunda och till klockaren 2
Öl eslana i Berga, för att lian skulle ringa till själamässorna. Vid
tinget närvarande socknemän intygade, att de av fru Ramborg
skankta jordägorna ännu lågo under kyrkan samt präst- och kloc°
kargardarna, utom jorden i Holmbro. Överste Liewens ombud vid
tinget framhöll, att de till kyrkan givna 4 öresland i Berga, vilka
kommit ifrån kyrkan, återvunnits av fru Sigrid Bielke å Vik genom
en långvarig och kostsam rättegång1) samt att översten hade för
avsKt att söka återvinna den jord i Holmbro om 1 öresland, som
bhyit prastbordet^ avhänd. Ombudet företedde även ett stjrrkt
utdrag ur T ästerakers kyrkbok rörande prydnader och inventarier
som herrskapet å Vik vid skilda tillfällen givit kyrkan. Av vad
sålunda och i övrigt vid rannsakningen förekommit, prövade häradsrätten
det vara styrkt, att fru Ramborg, som ägt Viks gård, på
egen bekostnad helt och hållet uppbyggt kyrkan; att hon av sin
fasta egendom givit kyrkan samt präst och klockarborden jord,
som av ålder lytt och ännu lydde därunder, samt att herrskapet
a ''bb „e.b)y fru Ramborgs tid med skrud och andra kostbara och
störa forarmgar begåvat kyrkan samt vidmakthållit och försvarat
dess ägor.

. Rannsakningsprotokollet synes emellertid icke hava insänts
till kungl. kammarkollegium, utan torde ärendet hava fallit i glömska,
till dess överste von Liewens änka grevinnan Hedvig Horn
ar 1711,’ då eu ledighet vid kyrkoherdebefattningen inträffade, inkom
till kungl. kollegium med en ny framställning om bekräftelse
a patronatsrätten. Även denna framställning remitterades till
landshövdingen, som den 31 oktober 1711 avgav yttrande i ärendet
och därvid överlämnade 1694 års tingsrannsakningsprotokoll.2)

Med skrivelse den 10 november 1711 överlämnade kungl.
kollegium ärendet till rådet och anförde därvid, att kungl. kölle )

Denna rättegång hade avgjorts genom lagmansrättens i Sigtuna dom
den 12 november 1677.

.) Protokollet jämte handlingarna i ärendet finnes bland kungl. kammarJtollegn
akter, första provinskontoret, konvolut n:r 44.

UPPSALA STIFT.

ginm icke allenast av landshövdingens betänkande utan även av
den år 1694 hållna rannsakningen och övriga handlingar funnit,
hurusom i Yästeråkers kyrka redan år 1331 en stentavla inmurats
av innehåll, att fru Ramborg å Vik låtit av egna medel uppbygga
kyrkan samt givit jord av egna eller arvegods till präst- och klockarbord,
ävensom att efter fru Ramborgs död ägarna av Vik skänkt
till kyrkan och dess skrud åtskilliga föräringar. Då således ägarna
av Viks gård genom alla i kyrkolagen föreskrivna rekvisita förskaffat
sig och bibehållit jus patronatus till församlingen, ansåge
kungl. kollegium, att grevinnan Horn borde äga denna rätt, vilket
dock i Konungens frånvaro underställdes rådets omprövande.

Genom resolution den 8 december 1711 fann även rådet skäligt
samt med Kungl. Maj:ts förordningar överensstämmande att i
dess höga namn och till dess vidare nådiga approbation konfirmera
och stadfästa grevinnan Horn vid dess välfångna och tillärvda
samt alltid hävdade rättighet eller jus patronatus i Västeråkers
församling. Någon sådan approbation synes dock ej hava
meddelats.

Agaren av Hammarskogs säteri kammarherren friherre Axel
Leijonhufvud hade redan år 1694 framställt anspråk på patronatsrätt
till Dalbv församling och därvid anfört, att eu sådan rätt utövats
av forna ägare till säteriet, vilka tillbyggt kyrkan och tid
efter annan förärat densamma stora gåvor.

Även denna framställning överlämnades till kungl. kammarkollegium,
som lät föranstalta om rannsakning i ärendet inför
Hagunda häradsrätt, vilken ägde rum vid tinget den 17 20 okto ber

1694. Av vad därvid förekom, ansåg häradsrätten det vara
styrkt, att herr Kristian på Hammarskog under åren 1517—-1583
till Dalby kyrkas byggande givit tillhopa 47 tunnor 7 fjärdingar
spannmål, som i penningar kunde uppskattas till 430 daler 28 öre
kopparmynt; att kungl. rådet Knut Posse med stor kostnad byggt
kyrkans kor samt att såväl han och hans husfru som dåvarande
ägaren av Hammarskog tid efter annan förärat kyrkan dyrbara
prydnader, utan att de likväl givit någon fast egendom till kyrkan.

En avskrift av rannsakningsprotokollet synes väl hava inkommit
till kungl. kammarkollegium, men torde i övrigt intet
hava åtgjorts i detta ärende förr än år 1711, då konsistorium i
Uppsala, sedan kammarherren Leijonhufvud kallat en prästman
till den lediga kyrkoherdebefattningen i pastoratet, förfrågade sig
hos kungl. kollegium, huruvida Hammarskogs ägare hade en dylik
rätt. Samtidigt härmed synes även Leijonhufvud för sin egen
och sina söners räkning hava till kungl. kollegium inkommit med
en ny framställning om bekräftelse a patronatsrätten.

Sedan landshövdingen yttrat sig i ärendet och överlämnat
förenämnda tingsrannsakningsprotokoll1), lämnades grevinnan Hed -

r5 Protokollet med flera handlingar i ärendet finnes bland kungl. kärnmarkollegii
akter, första provinskontoret, konvolut n:r 44.

UPPSALA STIFT.

vig Horn å Yik tillfälle att inkomma med påminnelser. Grevinnan
erinrade därvid, att hon redan erhållit bekräftelse å den Viks ägare
tillkommande patronatsrätten till moderkyrkan i pastoratet, och
att denna hennes rätt skulle lida intrång, därest Hammarskogs
ägare skulle tillerkännas patronatsrätt till Dalby annexförsamling.

Kung! kammarkollegium överlämnade därpå ärendet till
rådet, _. som i anseende till andragna omständigheter och kungl.
kollegii betänkande genom resolution den 14 oktober 1713 prövade
skäligt att i Konungens höga namn giva sitt bifall därtill, att kammarherren
friherre Axel Leijonhufvud och hans söner finge obehindrade
äga, behålla och exercera jus patronatus i Dalby församling,
eftersom possessorerna av Hammarskog rätteligen förvärvat sig
samma jus. Och komme i följd därav kammarherren Leijonhufvud
och hans söner att med grevinnan Hedvig Horn och hennes arvingar
likmätigt kyrkoordningen alternera i den mån som bådas
jus, det ena i moderkyrkan och det andra i annexan, koncernerade.

Vid den år 1711 inträffade kyrkoherdeledigheten hade grevinnan
Horn och kammarherren Leijonhufvud kallat var sin prästman
till befattningen. Sedan grevinnan Horn den 8 december samma år
fått bekräftelse å sin patronatsrätt, utfärdade konsistorium kollationsbrev
för den av henne kallade prästmannen Nicolaus Almgren.
Denne synes emellertid ännu år 1721 hava varit helt och
hållet utestängd från Dalby församling, varest pastoralvården uppehölls
av den där anställde komministern, vilken av Leijonhufvud
kallats^ till kyrkoherde i pastoratet. Däröver klagade konsistorium
hos Kungl. Maj:t, som i nådigt brev den 4 maj 1721 förklarade,
att Almgren skulle denna gång bliva kyrkoherde i båda församlingarna,
men att, »när casus härnäst existerar», Leijonhufvud
skulle äga kalla en skicklig prästman till församlingarna.

Komministersbefattningen i Dalby, vars innehavare kallats
av ägarna till Hammarskog, har indragits i sammanhang med fastställande
den 23 oktober 1868 av nu gällande lönereglering för
pastoratets prästerskap. Patronatsrätten omfattar således numera
allenast befogenhet att utse kyrkoherde, vilken kallas varannan
gång av Viks och varannan gång av Hammarskogs ägare. Några
särskilda rättigheter eller skyldigheter äro icke i övrigt därmed
förenade.1)

Patrongodsen upptagas i jordeboken såsom Vik n:r 1 om
3 mantal frälse säteri i Balingsta socken och Hammarskog n:r 1
om 2 mantal frälse säteri i Dalby socken.

b Enligt uppgift i löneregleringshandlingarna har kyrkoherden av ålder
årligen erhållit dels från Viks gård 2 famnar ved såsom ersättning för en
humlegård, som fordom hört till kyrkoherdebostället — ersättningen utgick
ursprungligen i humle — dels från Hammarskogs säteri 1 lispund smör. Dessa
prestationer torde väl hava något samband med patronatsrätten, men lärer
någon skyldighet att fortfarande utgöra dem knappast förefinnas, då de ej
omförmälas i löneregleringsresolutionen.

UPPSALA STIFT.

Den av fru Ramborg år 1331 donerade fasta egendom synes
— med undantag av 1 öresland i Holmbro — fortfarande disponeras
för donationsändamålen. Sålunda lära de till prästbordet
givna 6 öresland i Lunda ingå i skattetalet för Västeråkers nuvarande
kyrkoberdeboställe Prästgården n:r 1 om 13/4 mantal''). Det
till kyrkan givna V2 markland i Berga och Lunda tillhör fortfarande
kyrkan och upptages i jordeboken såsom en lägenhet
Kyrkojord n:r 1. Den jord i Berga, som givits till klockaren,
synes enligt anteckningar i jordeböckerna hava i äldre tider lagts
under prästbordet men innehaves numera av klockaren och återfinnes
i jordeboken såsom Klockarebord n:r 1 om % mantal.
Samtliga dessa fastigheter upptagas under krono natur.

Pörsamlingarna synas icke hava uttalat sig, huruvida de önska
patronatsrättens upphörande.

Öster-Lövsta.* 2)

(Olands härad.)

Öster-Lövsta, som förut varit konsistoriellt, upptogs å 1693
års pastoratsförteckningar bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville
hava förklarade för regula.

Uti en till Kungl. Maj:t år 1722 ingiven underdånig ansökning
anförde dåvarande kyrkoherden i Öster-Lövsta och församlingens
invånare huvudsakligen följande. Öster-Lövsta kyrka hade
år 1719 blivit av fienden alldeles avbränd och förstörd. Hela socknen
hade samtidigt härjats och sockneborna därigenom blivit så
ruinerade, att de ej på många år mäktade lämna något bidrag till
kyrkans återuppbyggande. Brukspatronen Carl de Geer, vilken i
församlingen ägde två järnbruk och två säterier samt större delen
av hemmanen, vore emellertid villig att åtaga sig kyrkans iståndsättande,
varmed han redan begynt. Sökandena anhöllo därför,
att Kungl. Maj:t täcktes benåda brukspatronen de Geer med jus
patronatus till församlingen.

Sedan myndigheterna yttrat sig i ärendet, förklarade Kungl.
Maj:t genom öppet brev den 26 juni 1722, att Kungl. Maj:t, i anseende
till såväl vad i ärendet förekommit som därtill att grunden,
varpå kyrkan vore byggd, skulle vara de Geer tillhörig, gärna
vore benägen att ihågkomma honom med någon kunglig nåd till

*) Se närmare härom kammararkivets utredning den Va 1809 rörande
skattetalen i Lunda by (arkivets koncept för år 1809 fol. 619).

2) Öster-Lövsta församling benämnes i äldre handlingar omväxlande
Lövsta och Öster-Lövsta. Genom nådigt brev den 16 november 1883 föreskrevs,
att även Lövsta jordebokssocken skulle benämnas Öster-Lövsta.

UPPSALA STIFT.

belöning för lians mot detta Guds hus redan visade frikostighet
och till uppmuntran att vidare fortfara därmed, och ville Kungl.
Maj:t fördenskull nådeligen hava förlänt brukspatronen Carl de
Geer jus patronatus till Öster-Lövsta församling i Uppland med
alla de förmåner, som ett slikt jus tillkomme. På grund av detta
nådiga brev utövades sedermera patronatsrätt till församlingen av
ägarna till Lövsta bruk i Öster-Lövsta socken.

Vid en år 1844 inträffad kyrkoherdeledighet anmodade emellertid
domkapitlet i Uppsala överstekammarjunkaren greve Carl
de Geer, som då innehade Lövsta bruk, att upplysa, huruvida
han hade sig bekant något kungl. brev, varigenom patronatsrätt
till församlingen blivit fästad, man efter man, vid den grevliga de
Geerska släkten eller vid ägarna av nämnda bruk.

Sedan de Geer meddelat, att han till stöd för patronatsrätten
endast kunde åberopa nådiga brevet den 26 juni 1722, förklarade
domkapitlet den 16 april 1844, att enär genom berörda nådiga
brev allenast dåvarande ägaren av Lövsta bruk på grund av de i
brevet angivna särskilda förhållanden erhållit patronatsrätt utan
utsträckning till hans arvingar eller blivande ägare av bruket,
domkapitlet icke kunde anse greve de Geer berättigad att utöva
ifrågavarande rätt, utan komme pastoratet att anslås ledigt till
ansökning.

Över domkapitlets beslut anförde de Geer enligt erhållen
hänvisning besvär hos kungl. Svea hovrätt, som emellertid genom
utslag den 17 februari 1845 förklarade sig icke kunna upptaga
besvären till prövning.

Efter erhållen ny besvärshänvisning anförde de Geer besvär
hos Kungl. Maj:t, som den 1 oktober 1845 meddelade utslag
i målet. Och enär klaganden vore innehavare av den jordegendom,
såsom ägare vartill brukspatronen Carl de Geer genom
Kungl. Maj:ts öppna brev den 26 juni 1722 undfått jus patronatus
i Öster-Lövsta pastorat och varå kyrkans grund även vore
belägen, samt jus patronatus jämlikt kungl. breven den 27 november
1788, den 23 december 1801 och den 10 augusti 18251) borde
åtfölja jorden, prövade Kungl. Maj:t rättvist att med undanröjande
av domkapitlets överklagade beslut i nåder förklara klaganden
innehava patronatsrätten till nämnda pastorat.

Lövsta bruk med underlydande är numera fideikommiss inom
den friherrliga ätten de Geer till Leufsta.

Patronatsrätten har ansetts innefatta behörighet att utse såväl
kyrkoherde som komminister i pastoratet.2) Några särskilda
rättigheter eller skyldigheter äro icke i övrigt förbundna därmed.
Bruksägaren har i äldre tider helt och hållet bekostat kyrkans

0 Dessa kungl. brev avse liknande beslut rörande patronatsrätt i tre
särskilda församlingar.

*) En ''vid Lövsta bruk anställd brukspredikant, som helt och hållet avlönas
av bruksägaren, utses även av honom. Denna bruksägarens befogenhet
är emellertid ej att anse såsom patronatsrätt eller därmed jämförlig kallelserätt.

UPPSALA STIFT.

byggnad och underhäll, utan att någon skyldighet därtill kan
anses hava förelegat. Dessa kostnader bestridas numera på vanligt
sätt.

Församlingen har vid visitation år 1896 uttalat sig för patronatsrättens
upphörande, såvida ej bruksägaren åtoge sig att bygga.
och underhålla kyrkan.

Österåker.

(Åkers skeppslag.)

Ägarna av Margretelund i Österåkers socken synas sedan
mitten av 1600-talet hava utövat patronatsrätt till Österåkers församling.
1)

Österåker upptogs likväl å 1693 års pastoratsförteckningar
bland pastorat, som Kung! Maj:t ville hava förklarade för regala.

Med anledning därav inkom guvernören greve Gabriel Oxenstierna
med framställning om att bliva bibehållen vid patronatsrätten
till församlingen. Till stöd härför åberopade greve Oxenstierna,
att hans farfader riksdrotsen Gabriel Gustafsson Oxenstierna
från sitt frälsehemman Bostorp, nu Båtstorp, till församlingens
prästbord givit en äng om några lass hö samt låtit omgjuta
den stora kyrkklockan ävensom att hans moder fru Brita
Kurck låtit på egen bekostnad av grunden uppbygga kyrkan och
förse henne med en hederlig skrud.

Denna framställning överlämnades till kung! kammarkollegium,
som lät föranstalta om rannsakning i ärendet inför Åkers
skeppslags häradsrätt. Vid rannsakningen, som ägde rum vid
ordinarie tinget den 12 oktober 1694 företeddes en av åtskilliga
dannemän å samtliga socknemännens vägnar den 12 april 1674
underskriven attest, vari betygades, att fru Brita Kurck låtit med
förskott av egna medel från grunden uppföra sockenkyrkan, som
varit liten och mycket förfallen, samt förlängt kyrkan med ett
högkor av 18 alnars längd; att herrskapet väl begärt hjälp därtill
av sockenborna, men att deras bidrag med dagsverken och ett och
annat varit mycket ringa mot den stora kostnad, fru Kurck fått
vidkännas, samt att hon förärat kyrkan vissa uppräknade prydnader.
I övrigt bekräftades, att riksdrotsen Oxenstierna givit en
äng till prästbordet och låtit omgjuta den stora kyrkklockan.
Häradsnämnden och den vid tinget närvarande menigheten vitsordade
även på framställd fråga, att kyrkan vore belägen å prästbordets
ägor och att dessa vore tagna från Smedby, vilken gård
guvernören Oxenstierna jämväl ägde. *)

*) Margretelund bebyggdes under förra hälften av 1600-talet till säteri
av friherre Gabriel Oxenstierna.

UPPSÅT,A STIFT.

(57

Sedan rannsakningsinstrumentet inkommit till kungl. kammarkollegium,
meddelade kungl. kollegium den 22 december 1705
resolution i ärendet. Av den från orten inkomna rannsakningen
ocli därvid bilagda dokument både kungl. kollegium förnummit,
att framlidne guvernören Oxenstiernas moder fru Brita Kurck icke
allenast medelst förskott låtit på egen bekostnad från grunden
uppmura hela Österåkers kyrka utan ock förlängt kyrkan med
ett högt kor av 18 alnars längd samt prytt henne med åtskilliga
kostbara kyrkoskrudar ävensom till prästbordets förbättring givit
ett stycke äng från sitt eget frälsehemman Båtstorp. Kungl.
kollegium. fann fördenskull, att guvernören Oxenstiernas arvingar
och familj borde på grund av "kyrkolagens kap. 19 § 12 o vara
berättigade att äga jus patronatus till Österåkers kyrka i Åkers
skeppslag.

Sedan Margretelunds säteri år 1718 övergått i den Åkerhielmska
släktens ägo och patronatsrätten till församlingen jämväl
transporterats opå köparen av säteriet, inkom överstelöjtnanten
friherre Fredrik Akerliielm år 1784 till Kungl. Maj:t med underdånig
ansökning om stadfästelse å den av ägarna till säteriet sedan
äldre tider utövade rättigheten att tillsätta icke blott kyrkoherde
och kaplan utan även den mindre kyrkobetjaningen i församlingen.
1)

^ Kung] . Maj it meddelade utslag i ärendet den 3 november
178 <2). Och ville Kungl. Maj:t i nåder bibehålla innehavaren av
Maigreielund vid den förman, som med stöd av kammarkollegii
efter vederbörandes hörande och på lagliga skäl den 22 december
1705 givna och laga kraftvunna resolution sedermera åtföljt
nämnda egendom, så att i Österåkers församling icke allenast
kyrkoherde och kaplan finge tillsättas av Margretelunds ägare
utan ock, liksom dittills vid flera tillfällen utan församlingens
Klander skett, patronatsrätten sträcka sig till utnämnande av klockare
och kyrkvaktare.

Patronatsrätten omfattar således behörighet att tillsätta såväl
kyrkoherde och komminister som klockare och organist samt
kyrkvaktare. Några särskilda rättigheter eller skyldigheter äro icke
i övrigt förbundna därmed.

Margretelund upptages i jordeboken såsom Järö eller Margretelund
n:r 1 om 1 mantal frälse säteri.

Den av riksdrotsen Oxenstierna från hemmanet Båtstorp till
prästbordet givna ängen, den s. k. Oppängen, tillhör fortfarande

!) Till stöd för behörigheten att kalla den lägre kyrkobetjäningen framhöll
friherre Akerhielm bland annat, att fru litsa Sparre, kort innan hon
sålde Margretelund, antagit sin kusk till klockare och sin tegelslagare tillkyrkvaktare
i församlingen.

-) Ärendet förekom i justitierevisionen den 8 oktober 1787, men expedierades
utslaget först den 3 november. Utslaget finnes emellertid ej i justitieregistrataret,
och något koncept därtill har ej heller återfunnits. Én styrkt
avskrift av utslaget finnes dock i domkapitlets i Uppsala arkiv.

UPPSALA STIFT.

kyrkoherdebostället i församlingen, Prästegården n:r 1 om 2V2
mantal krono, ock torde ingå i skattetalet för bostället1).

Vid visitation år 1907 nttalade sig församlingen för patronatsrättens
bibehållande.

Östra Ryd.

(Danderyds skeppslag.)

Patronatsrätt till Östra Hy ds församling bar sedan äldre tider
utövats av ägarna till itydboholm i Östra Ryds socken* 2).

År 1670 synes emellertid konsistorium i Uppsala icke liava
velat antaga en av dåvarande ägaren till Rydboholm riksrådet
greve Nils Brahe kallad prästman, som icke tillhörde Uppsala
stift. Däröver klagade greve Brahe hos Kung! Maj:t, som i nådigt
brev till ärkebiskopen den 14 oktober 1670 infordrade förklaring,
huruvida det tilläventyrs funnes något annat och viktigare skäl
mot den kallade, än att han ej tillhörde stiftet. I brevet erinrade
Kungl. Maj:t tillika, att det icke torde vara ärkebiskopen obekant,
hurusom herrarna av Rydboholm allt från första tider, då »Ry»
kyrka byggdes, haft jus patronatus däröver och således varit behöriga
att kalla kyrkoherdar till församlingen.

Sedan förklaringen inkommit, meddelade Kungl. Maj:t i skrivelse
till ärkebiskopen den 12 december 1670, att Kungl. Maj:t
icke ville anse de skäl obilliga, som anförts mot utstiftsprästers
inträngande i stiften, men att då detta vore en särskild »casus»,
borde den av greve Brahe kallade prästmannen inför ärkebiskopen
göra sin provpredikan och i övrigt behandlas som andra vid
liknande tillfällen.

Östra Ryd upptogs emellertid å 1693 års pastoratsförteckningar
bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade för
regala, utan att någon protest däremot synes hava inkommit från
Rydboholms ägare. Dessa utövade likväl allt fortfarande patronatsrätt
till församlingen.

Då hovstallmästaren greve C. G. F. Piper i egenskap av
förmyndare för ägarna av Rydboholm, greve N. F. Brahes barn,
år 1861 ingav kallelse för viss prästman till den då lediga kyrkoherdebefattningen
i församlingen, förklarade domkapitlet genom
beslut den 13 november samma år, att enär någon handling icke

*) Se härom 1753—54 års rågångskarta för Margretelund och Smedby
med underlydande hemman.

2) Socknen benämnes vanligen Östra Byd, ehuru den officiella benämningen
torde vara Byd. Även församlingen benämndes i äldre tider vanligen
Byd.

UPPBAKA STIFT.

förotetts till bestyrkande av den påstådda patronatsrätten, domkapitlet
funne sig förhindrat att i anledning av kallelsen företaga
någon huvudsaklig åtgärd i ärendet.

Ovor domkapitlets beslut klagade greve Piper hos Kungl.
Maj:t samt anhöll, att då Braheska familjen alltsedan år 1448 såsom
ägare av^ Kydboholm innehaft och utövat jus patronatus i
Ostra Byd, Kungl. Maj:t ville anbefalla domkapitlet att utfärda
fullmakt för den kallade prästmannen att vara kyrkoherde i församlingen.

Över besvären hördes församlingen å allmän sockenstämma
den 10 augusti 1862. Därvid framställde hovmarskalken friherre
K. ^A. von Höpken, såsom ägare av Bogesunds och Frösviks till
Rydboholmsgodset förut hörande säterier, anspråk på att alternativt
med Rydboholms ägare få utöva ifrågavarande rätt. Kungl.
Maj:t meddelade den 5 december samma år nådigt utslag i ärendet.
Och enär tvist dåmera uppkommit rörande patronatsrätten,
fann Kungl. Maj:t de underdåniga besvären icke föranleda till
annat yttrande, än att vederbörande ägde anhängiggöra denna tvist
vid behörig domstol.

Rydboholms ägare instämde därpå friherre von Höpken och
Ostra Ryds församling till kungl. Svea hovrätt under yrkande, att
jus patronatus i avseende å tillsättande av kyrkoherdebeställningen
inom församlingen måtte förklaras tillkomma Rydboholms
ägare och kärandena således tillerkännas rätt att vid dåvarande
ledighet kalla kyrkoherde i församlingen.

Efter en vidlyftig skriftväxling mellan parterna meddelade
kungl. hovrätten den 21 april 1864 dom i saken och anförde därvid
följande. I Kungl. Majds brev till ärkebiskopen i Uppsala
den. 14 oktober 1670, varigenom från ärkebiskopen infordrats förklaring
med anledning därav, att han gjort svårighet vid introducerande
av en utav riksrådet greve Nils Brahe till kyrkoherde
kallad prästman, emedan denne icke vore född i Uppsala stift,
både även tillkännagivits, hurusom herrarna till Rydboholm alltifrån
den tid, då Ryds kyrka byggdes, haft jus patronatus däröver.
Av kärandena åberopade intyg utmärkte, dels att den av greve
Nils Brahe år 1670 kallade prästman genom Kungl. Maj:ts samma år
meddelade beslut förklarats böra komma till Östra Ryds pastorat,
dels att. år 1696 på greve Nils Brahes kallelse prästmannen från
Strängnäs stift N. Palmberg blivit till samma lägenhet konfirmerad
och dels att kyrkoherdebeställningen i Östra Ryds pastorat
vid uppkomna ledigheter under tiden från och med år 1757 till
och med år .1850 blivit tillsatt på grund av ingivna kallelser av
ägare eller disponenter av Rydboholms gods med godkännande
av dessas patronatsrätt. Ägarna av Rydboholm hade således innehaft
ifrågavarande rättighet sedan så lång tid tillbaka, att det icke
vore kant, huruledes de först kommit därtill. Jämväl sedan säterierna
Bogesund och Frösvik, vilka förut liksom Rydboholm tillhört
Braheska släkten, vid medlet av 1700-talet blivit från stamgodset
avsöndrade, hade Rydboholms ägare alltjämt varit i utöv -

UPPSALA STIFT.

ning av samma rättighet utan att avbrott däri kunde anses liava
uppkommit genom den protest mot förenämnde Palmbergs utnämning
till kyrkoherde, som grevinnan Margareta Bielke, vilken
innehade Bogesund och Frösvik, avgivit. Då ägarna av Rydboholm
följaktligen till ifrågavarande rättighet ådagalagt urminnes
hävd, prövade kungl. hovrätten rättvist förklara kärandena, såsom
ägare till Rydboholm, berättigade att fortfarande utöva jus patronatus
oi Östra Ryds församling.

År 1832 ingav grevinnan Aurora Brahe, såsom innehavare
av den med Rydboholms sätesgård förenade patronatsrätten till.
Östra Ryds församling, till Kungl. Maj:t för nådig fastställelse
ett förslag till stadga för en blivande skola i församlingen. Till
lokal för skolan och bostad för läraren skulle ägaren av Rydboholm
upplåta övre våningen i ett nära kyrkan uppfört hus. Till
skollärarens avlöning skulle församlingen bidraga enligt en ansökningen
bilagd subskriptionslista, varjämte medel därtill skulle insamlas
genom en årlig kollekt. Det skulle åligga skolläraren att,
såsom präst och i denna egenskap ordinarie tjänsteman inom församlingen,
utföra vissa prästerliga förrättningar. Så länge ägarna
av Rydboholm underhölle skolhuset, skulle de äga fullkomlig och
oinskränkt rätt att bland prästmän, av vad stift som helst, tillsätta
skollärare i viss närmare angiven ordning. Kallelsebrev för
den utsedde skulle insändas till domkapitlet, som ägde utfärda
fullmakt å beställningen.

Genom nådig resolution den 2 juni 1832 fann Kungl. Maj:t
gott i nåder gilla'''' och fastställa såväl detta förslag som den av
församlingsborna frivilligt ingångna överenskommelsen om sammanskott
till skollärarens avlöning. Genom nådig resolution den
16 mars 1838 fastställdes på ansökan av grevinnan Brahe ett förslag
till instruktion för läraren vid nämnda skola, därvid i § 1 av
instruktionen förklarades, att skollärarens åligganden såsom präst
i församlingen och pastors adjunkt skulle förbliva desamma, som
bestämts genom nådiga resolutionen den 2 juni 1832.

I underdånig skrivelse den 2 januari 1861 hemställde domkapitlet,
att den prästerliga skollärartjänsten i Östra Ryds församling
måtte, med hänsyn till den rådande prästbristen inom
ärkestiftet och då densamma icke vore av behovet påkallad, få
indragas eller, om detta icke kunde medgivas, tills vidare uppehållas
genom icke ordinerad vikarie, så framt ej Rydboholms ägare
ville till befattningen utse en prästman utom stiftet. Genom nådigt
brev till domkapitlet den 8 mars 1861 förklarade Kungl.
Maj:t, att Kungl. Maj:t ej funnit skäl att till denna framställning
i vidsträcktare mån lämna bifall än att, på sätt innehavaren av
patronatsrätten hemställt, det skulle vara honom tillåtet att, utan
hinder av de i den nådiga stadfästelseresolutionen meddelade
föreskrifter, till befattningen kalla en icke prästvigd men behörigen
examinerad folkskollärare.

Sedan denna tid har nämnda befattning icke innehafts av
någon prästman. Rydboholms ägare utgör numera icke några

UPPSALA STIFT.

särskilda bidrag vare sig till underhåll av skollokalen eller till
skolans verksamhet eller avlöning av skolläraren, vilken erhåller
laglig folkskollärarlön av församlingen. Innehavare av befattningen,
med vilken är förenad klockar- och organisttjänsten i församlingen,
kallas emellertid allt fortfarande av Itydboholms ägare.

Patronatsr ätten anses således medföra befogenhet att kalla
såväl kyrkoherde som innehavare av de förenade skollärare
klockar- och organistbefattningarna i församlingen. Några särskilda
rättigheter eller skyldigheter äro icke i övrigt förenade
därmed.

Itydboholms säteri upptages i jordeboken såsom Eydboholm
n:r 1 eller Gammelgård om 1 mantal frälse säteri. Under gården
hör fortfarande ett flertal hemman inom socknen.

Vid visitation år 1893 förklarade församlingen, att den icke
hade anledning att önska patronatsrättens upphörande.

Linköpings stift.

Ekeby och Rinna.J)

(Göstrings härad.)

Patronatsrätt till Ekeby 2) och Pinna församlingar synes redan
på 1600-talet hava utövats av Ribbingska släkten för säterierna
Boxholm i Ekeby och Mossebo i Rinna socken.

Å 1693 års pastoratsförteckningar upptogos emellertid församlingarna
bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade
för regala.

Presidenten i kungl. bergskollegium friherre Conrad Ribbing
anhöll därför å egna och sin broders, generallöjtnanten friherre
Gabriel Ribbing, vägnar hos Kungl. Maj:t om bekräftelse å patronatsrätten
till församlingarna. Ärendet överlämnades först till
kungl. kammarkollegium och därefter till kungl. Göta hovrätt, som
efter förhör och rannsakning i orten den 3 december 1729 meddelade
resolution. Kungl. hovrätten antecknade därvid bland
annat, att det befunnits, att Ekeby kyrka från början uppförts
å en »Boxholmsherrskapet» tillhörig frälsejord; att kungl. rådet
Peder Ribbing låtit år 1648 reparera kyrkan, som då varit förfallen,
samt förse henne med ett ansenligt högkor av tegel; att
friherrinnan Katarina Falkenberg3) den 20 september 1712 för
underhåll av nämnda kor jämte den i koret inrättade familjegraven
skänkt kyrkan årliga räntan av frälsehemmanet Skvathult
samt att de Ribbingska släktmedlemmarna var efter annan förärat
kyrkan klockor, altartavlor, predikstolar, mässkrudar m. m. Jämlikt
stadgandena i kap. 19 § 12 av 1686 års kyrkolag fann kungl.
hovrätten »de Ribbingske herrar arfvingar och familjen» hava sig
»fullkomligen förvärfvat» jus patronatus till Ekeby och Rinna församlingar
och prövade fördenskull rättvist, att de borde åtnjuta
samma förmån för sina sätesgårdar i berörda församlingar.

Yid en i början av 1770-talet uppkommen ledighet vid kaplansbefattningen
i Rinna församling förklarade konsistorium i Linköping,
att dåvarande ägaren av Boxholms säteri hovmarskalken

‘) Till detta pastorat hör jämväl Blåviks kapellförsamling, som genom
nådigt beslut den 26 oktober 1866 bildats av vissa hemman och lägenheter i
Ekeby och Torpa socknar. Kapellpredikanten i Blävik tillsättes på sätt om
tillsättning av prästerlig tjänst i allmänhet är föreskrivet.

2) Fordom Egby eller Egeby.

s) Änka efter landshövdingen Leonard Ribbing.

LINKÖPINGS STIFT.

friherre Adolph lindbeck icke vore berättigad att besätta befattningen,
enär patronatsrätten, jämlikt § 9 i kungl. resolutionen på
prästerskapets besvär den 9 december 1766, icke kunde eller
borde sträcka sig längre än patronatsbrevet tydligen innehölle.
Målet drogs inför Kungl. Maj:t och avgjordes genom utslag den
12 januari 1774. I utslaget åberopas kungl. Göta hovrätts ovan
omförmälda, laga kraftvunna resolution den 3 december 1729, varav
framginge, att patronatsrätten icke vore inskränkt till kyrkoherdelägenheten
allena. Och som hovmarskalken Rudbeck, såsom ägare
av det Ribbingska familjen den tiden tillhöriga Boxholms gods,
även vore innehavare av ifrågavarande »samma egendom tillerkända
rättighet», fann Kungl. Maj:t den av konsistorium åberopade § 9
av 1766 års resolution icke vara tillämplig på målet eller kunna
hindra Boxholms säteris ägare att »vid utöfningen af dess till
Ekeby och Rinna församlingar erhållna fullkomliga jus patronatus»
jämväl kalla kaplan i församlingarna.

Sedan Boxholms och Mossebo säterier kommit i olika ägares
händer, uppkommo på 1870-talet tvister om utövandet av ifrågavarande
patronatsrätt.

Sålunda sökte Rinna församlingsbor göra gällande, att dåvarande
ägaren av Boxholms säteri bruksägaren D. P. af Buren,
vilken försålt Mossebo säteri, icke ägde rätt att kalla kaplan i
Rinna. Genom kungl. Göta hovrätts den 18 oktober 1878 meddelade
och av Kungl. Maj:t den 2 december 1879 fastställda dom
förklarades emellertid bruksägaren af Buréns stärbhusdelägare,
såsom ägare av Boxholms säteri, berättigade att fortfarande innehava
och utöva den patronatsrätt inom Rinna församling, som av
ålder tillhört innehavarna av säteriet.

Ägaren av Mossebo säteri Johan August Johansson yrkade
därpå, att han måtte förklaras berättigad att alternativt med Boxholms
säteriägare utöva patronatsrätten inom församlingarna. Genom
dom den 22 oktober 1880 prövade kungl. Göta hovrätt rättvist
på det sätt bifalla Johanssons talan, att han såsom ägare av
Mossebo säteri förklarades berättigad att, på sätt i kap. 19 § 14
kyrkolagen stadgades, gemensamt med Boxholms säteriägare utöva
den patronatsrätt inom Ekeby och Rinna församlingar, som
av ålder tillkommit ägarna av dessa säterier.

Patronatsrätten är alltså förbunden med både Boxholms
frälsesäteri, bestående av hemmanen Boxholm eller Elemminge
n:r 1, 2, 3 och 4, vartdera om 1 mantal i Ekeby socken, och Mossebo
frälsesäteri eller 11/i mantal Mossebo n:r 1 i Rinna socken,
samt skall utövas gemensamt av säteriernas ägare. Patronatsrätten
avser såväl kyrkoherden i pastoratet som de två komministrarna
i Ekeby och Rinna, varemot klockare, organister och den
lägre ky r k obe tj än i it ge n, vilka samtliga förut utsetts av patronus,
ävensom kyrkovärdar tillsättas på vanligt sätt. Några särskilda
rättigheter eller skyldigheter äro icke i övrigt förbundna med
patronatsrätten.

LINKÖPINGS STIFT.

Av den till underhåll av det Eibbingska gravkoret i Ekeby
kyrka donerade räntan av hemmanet Skvathult har bildats en
fond eller gravkassa, som vid 1910 års utgång ägde en behållning
av 21.825 kronor 41 öre. Av kassans medel underhålles såväl
koret som den därstädes inrättade Eibbingska graven; och torde
församlingens underhållsskyldighet beträffande kyrkan i sin helhet
härigenom vara avsevärt minskad. Gravkassan står under överinseende
av eu kurator, tillhörande den Eibbingska släkten. Kurator
beviljar medel från kassan, som för närvarande förvaltas av
Boxholms säteriägare. Kassans räkenskaper företes inför kyrkostämman
och granskas av församlingens revisorer. Patronus synes
i denna sin egenskap icke hava någon särskild befogenhet beträffande
kassan. Eäntan av hemmanet Skvathult uppgives icke numera
utgå till kassan, enär kuratorerna avstått från anspråk på
densamma.

Vid biskopsvisitation år 1896 förklarade församlingen enhälligt,
att den ej önskade patronatsrättens upphörande.

Godegård.

(Finspånga läns härad.)

Godegård upptogs å 1693 års pastoratsförteckningar bland
pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade för regula. Av
1722 års pastoratskommission hänfördes Godegård till de .pastorat,
vilka på grund av regeringsformens 40 § skulle ställas under konsistorii
disposition såsom de varit före år 1680.

Uti en i början av 1720-talet till Kungl. Maj:t ingiven ansökan
förmälde Godegårds församling, att dess kyrka från första
början varit mycket liten, mörk och trång, så att knappast hälften
av församlingens dåvarande medlemmar kunde däri rymmas,
men att församlingens och kyrkans fattigdom lade hinder i vägen
för dess utvidgande. Detta" förhållande hade församlingen andraga
hos brukspatronen på Godegårds bruk Johan de Geer, vilken
redan tillförene bevisat kyrkan stor välgärning. De Geer
vore den ende säteriägaren inom församlingen och ägde för övrigt
en stor del av densamma. Då han förklarat sig villig att på egen
bekostnad uppbygga en ny kyrka, därest han kunde erhålla patronatsrätt,
så anhölle församlingen, att en sådan rätt måtte tillerkännas
honom.

Sedan landshövdingen och domkapitlet yttrat sig över ansökningen,
förklarade Kungl. Maj:t genom öppet brev den 19 juni
1723, att alldenstund brukspatronen Johan de Geer icke allenast
vore ensam av adeln boende i Godegårds församling och alltså
efter privilegierna hade mesta rätt och fog att vid förefallande

LINKÖPINGS STIFT.

vakanser kalla dugliga prästmän till kyrkoherdar därstädes, utan
ock gjort sig till denna förmånen så förut som i synnerhet då
genom stora på kyrkan nedlagda omkostnader berättigad till det
åstundade jus patronatus, på vilket församlingens ledamöter till
dess större säkerhet underdånigst begärt Kungl. Maj:ts öppna brev,
vilket Kungl. Maj:t honom, Johan de Geer till G-odegårds bruk.
ville därmed nådigst meddela, tilläggandes honom och hans arvingar
fullkomligen jus patronatus över Godegårds församling med
alla de villkor, förmåner och rättigheter, som därtill hörde och
andra av adeln ägde och nyttjade.

Sedan brukspatronen Jean Abraham Grill av de Geerska
släkten förvärvat Godegårds säteri ocli bruk, anhöll Grill år 1777
hos Kungl. Maj:t att varda bibehållen vid det förra ägarna den
19 juni 1723 förlänta och av Grill sedermera uti köpebrevet på
bruket och säteriet betingade jus patronatus.

Detta bestreds emellertid av bruksägaren Johan Otto de
Geer, vilken anhöll, att Kungl. Maj:t måtte tilldela honom berörda
patronatsrätt. Till stöd därför framhöll de Geer, att han vore
ägare av 1 3/4 hemman i församlingen samt att, då patronatsrätten
blivit förlänad hans avlidne farfader Johan de Geer och dennes
arvingar, denna rätt borde tillhöra arvingarna, så länge någon av
dem vore jordägare inom pastoratet.

Enligt riksrådsprotokollet i justitieärenden för den 30 september
1777 yttrade sig riksråden att, alldenstund av såväl de
år 1617 som i nyare tider ridderskapet och adeln förunnade
privilegier ej annan följd kunde dragas, än att utövandet av jus
patronatus tillhörde frälsemän såsom en personell rättighet, kunde
Grill, ehuru ägare av Godegårds bruk, varmed patronatsrättigheten
i frälsemannahand vore förenad, såsom ofrälse eller den där icke
undfått särskilt nådigt tillstånd att i slika fall utöva adliga rättigheter,
ej anses böra tillgodonjuta samma förmån. Såsom ägare av
endast l3/4 hemman i församlingen men ej i säteriet delägande
kunde icke heller de Geer tilläggas utövandet av patronatsrättigheten
därstädes. På grund därav tillstyrkte riksråden att, intill
dess Godegårds säteri och bruk åter komme i frälsemannahand
och ägo eller ägaren undfinge nådigt tillstånd att tillgodonjuta
adliga förmåner, patronatsrättigheten måtte upphöra och vila,
samt konsistorium under tiden vara tillåtet att tillsätta prästmän.

Ärendet förekom emellertid på nytt den 17 oktober samma
år, därvid Kungl. Maj:t, som väl fann riksrådens underdåniga tillstyrkan
vara på goda skäl grundad, i anseende till de av Grillska
huset såväl i äldre som nyare tider gjorda nyttiga tjänster som
flera talande omständigheter, täcktes i nåder tillägga brukspatronen
Grill det ifrågavarande jus patronatus. Nådigt utslag i ärendet
utfärdades även samma dag för Grill.

Vid en år 1879 uppkommen ledighet vid kyrkoherdebeställningen
kallade dåvarande ägaren av Godegårds säteri och bruk
överstelöjtnanten C. L. Grill till kyrkoherde viss prästman, vilken

LINKÖPINGS STIFT.

även genom domkapitlets i Linköping utslag den 15 september
1880 utnämndes till kyrkoherde i pastoratet.

Över utnämningen klagade ett flertal församlingsbor hos
Kung! Maj:t, under förmenande att genom nådiga utslaget den
17 oktober 1777 patronatsrätt väl överflyttats till Jean Abraham
Grill men icke till hans arvingar.

Församlingen, som bereddes tillfälle att yttra sig över besvären,
instämde med klagandena samt anhöllo, att Kung! Maj:t
måtte upphäva domkapitlets utslag och låta församlingen återfå
den konsistoriel^ natur, som den sannolikt ägt före år 1723.

Genom utslag den 23 december 1880 utlät sig Kungl. Maj:t,
att som Godegårds församling bestritt den av överstelöjtnanten
Grill påyrkade rättighet att i egenskap av patronus kalla kyrkoherde
i församlingen och tvist sålunda vore rådande, huruvida
patronatsrätt där ägde rum, funne Kungl. Maj:t skäligt, med undanröjande
av domkapitlets utslag, förklara, att vederbörande ägde
vid behörig domstol sin talan rörande den ifrågasatta patronatsrätten
anhängiggöra och utföra efter befogenhet, ägande domkapitlet,
därest icke församlingen inom sex månader därefter styrkte,
att dylik talan blivit till domstol instämd, å kyrkoherdebeställningen
utfärda fullmakt för den av Grill därtill kallade prästman.

Då församlingen icke inom föreskriven tid instämde sådan
talan, utfärdade domkapitlet den 29 juni 1881 fullmakt för den
av Grill kallade prästmannen.

Med patronatsrätten äro icke i övrigt förenade några särskilda
rättigheter eller skyldigheter.

Godegårds säteri upptages i jordeboken såsom Torshyttan,
kallad Godegård, n:r 1 om 1 mantal. Under säteriet och bruket
höra ett flertal hemman och lägenheter.

Vid biskopsvisitation år 1899 uttalade sig församlingen för
patron åt srättens upphörande.

Kimstad.

(Memmings härad.)

A de pastoratsförteckningar, som utsändes till orterna med
nådiga brevet till landshövdingarna den 16 augusti 1693, upptogs
Kimstad bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava ansedda för
regala.

Den grevliga ätten Linie å Lövstad synes likväl förut hava
utövat patronatsrätt till församlingen. Överstelöjtnanten greve Axel
Johan Lillie framställde även anspråk på denna rätt, och efter
Lillies inom kort inträffade död fullföljdes dessa anspråk av hans
änka Agneta Wrede.

LINKÖPINGS STIFT.

Vid den undersökning, som på grund därav föranstaltades i
orten, utröntes, att framlidne fältmarskalken greve Axel Linie icke
allenast låtit utvidga ocli tilltigga Kimstads kyrka utan även försett
henne med ny predikstol, altare, orgelverk, golv och stolar
samt bekostat en klockstapel med två vackra klockor. Såväl fältmarskalken
som hans son landshövdingen Axel Lillie hade dessutom
förärat kyrkan åtskilliga andra kostbara skänker och prydnader.
Landshövdingen Lillies änka Maria Elisabet Stenbock
hade vidare år 1687 testamenterat kyrkan 12,000 daler kopparmynt
till fullbordande av ett påbörjat kor i kyrkan och den Lillieska
där inrättade familjegraven. På grund därav prövade Kung!.
Maj:t genom nådig resolution den 7 oktober 1699 den Lillieska
familjen jämlikt kyrkolagens kap. 19 § 12 vara berättigad att
»äga jus patronatus i Kimstads kyrka».

Vid en på 1840-talet inträffad ledighet vid komministersbefattningen
i församlingen uppkom fråga, huruvida patronatsrätten
avsåg jämväl denna befattning. Genom utslag den 1 juni 1844
förklarade domkapitlet i Linköping, att patronatsrätt lagligen ägde
rum jämväl i avseende å komministersbefattningen.

Lövstad hade emellertid genom gifte övergått till släkterna
de la Gardie och von Eersen samt slutligen till grevligå Piperska
familjen. Patronatsrätten synes även oanmärkt hava utövats av
medlemmar utav dessa släkter.

Vid en ledighet vid kyrkoherdebeställningen på 1860-talet
ingav dåvarande ägaren av Lövstad kammarherren greve Charles
Emil Piper till domkapitlet i Linköping kallelse för komministern
i församlingen A. M. Lidén att vara kyrkoherde därstädes. Domkapitlet
ansåg emellertid, att greve Piper icke var behörig att
utöva patronatsrätten, samt utlät sig genom utslag den 8 maj 1867.
Genom nådiga resolutionen den 7 oktober 1699 hade patronatsrätt
i Kimstads församling visserligen blivit förunnad Lillieska familjen,
utan att dock denna rättighet förenats med Lövstads säteri eller
annan särskild nämnd egendom. Greve Piper, ehuru egendomsinnehavare
inom församlingen, hade varken styrkt sig härstamma
från Lillieska släkten och på grund därav vara i besittning av det
samma släkt tillagda jus patronatus eller visat, att denna rätt åtföljde
Lövstads egendom. Vid sådant förhållande och enär enligt kungl.
resolutionen den 9 december 1766 patronatsbrevets tydliga lydelse
icke finge överskridas, funne sig domkapitlet lagligen förhindrat
att på de av greve Piper företedda handlingarna tillerkänna
honom behörighet att utöva patronatsrätt vid tillsättning av kyrkoherdebeställningen
i Kimstads församling, vadan den för komministern
Lidén ingivna kallelsen icke kunde till vidare åtgärd
föranleda.

Över utslaget besvärade sig greve Piper hos Kungl. Maj:t
samt anförde, att patronatsrätt vid tillsättande av kyrkoherdebeställningen
i församlingen år 1835 fått av hans avlidne fader
överhovjägmästaren greve Carl Eredrik Piper såsom descen -

LINKÖPINGS STIFT.

(lent av Lillieska familjen och ägare av Lövstads säteri utan hinder
utövas; att domkapitlet genom förenämnda utslag den 1 juni 1844
förklarat, att patronatsrätt lagligen ägde rum vid komministersbeställningen
samt att Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 1 oktober
1845 beviljat överhovjägmästaren Piper sökt anstånd med
kallande av komminister.

Kungl. Maj:t meddelade utslag i målet den 25 oktober
1867. Upplyst vore, att den genom nådiga resolutionen den 7
oktober 1699 Lillieska familjen förunnade patronatsrätt blivit av
klagandens fader utövad icke allenast vid tillsättande av kyrkoherde
i Kimstads församling utan även, sedan domkapitlets utslag
den 1 juni 1844 och Kungl. Maj:ts ovanberörda beslut den
1 oktober 1845 meddelats, vid återbesättande av komministersbeställningen
därstädes. Någon annan än klaganden hade icke framställt
anspråk på åtnjutande av ifrågavarande patronatsrätt. Alltså
och då församlingen å kyrkostämma den 21 juli 1867 enhälligt
yttrat önskan, att klaganden måtte vid patronatsrätten varda bibehållen,
funne Kungl. Maj:t skäligt att, med ändring av utslaget,
förklara de av domkapitlet anförda omständigheter icke utgöra
hinder för domkapitlet att, i anledning av klagandens kallelse, för
komministern Lidén utfärda fullmakt å kyrkoherdebeställningen
i Kimstads församling.

Patronatsrätten torde således avse såväl kyrkoherde- som
komministersbefattningen i pastoratet. Med densamma äro icke
i övrigt förenade några särskilda rättigheter eller skyldigheter.

Lövstads säteri upptages i jordeboken såsom Lövstad n:r 1
om 1 mantal frälse säteri i Kimstads socken. Under säteriet
lyder ett flertal hemman i såväl denna som angränsande socknar.

Yid visitation år 1902 förklarade församlingen, att den av
pietet för senast avlidne patronus och i tacksam hågkomst av det
myckna goda, denne under mer än 50 år för församlingen uträttat
inom många områden, ville såsom sin mening uttala, att patronatsrätten
tills vidare måtte bibehållas.

Marbäck.

(Vedbo härad.)

Eyttmästaren Axel Pistol å Herrestad i Marbäcks socken anhöll
år 1691 hos Kungl. Maj:t om patronatsrätt till Marbäcks församling.
Denna ansökning remitterades till konsistorium i Linköping,
som föranstaltade om undersökning i orten, vilken ägde
rum den 14 juni 1691.1) *)

*) Undersökningsinstumentet finnes i avskrift bland handlingarna till
Kungl. Majrts dom den 5 december 1777 angående patronatsrätten till Marbäcks
församling.

LINKÖPINGS STIFT.

Tillförlitligheten av denna undersökning bestreds likväl i ingivna
påminnelser av en del församlingsbor. Avon konsistorium
ansåg densamma icke vara »så alldeles riktig» samt fann don
16 september 1691 Pistols anspråk vara av noll och intet värde.

Ryttmästaren Pistol gjorde emellertid förnyade framställningar
i ärendet hos såväl konsistorium som Kung! Maj:t, dock utan åsyftat
resultat. Efter Pistols frånfälle fullföljde hans dotterson ryttmästaren
Adam Kotkirck ärendet hos Kungl. Maj:t, som den" 27
februari 1756 hänvisade detsamma till Göta hovrätts avgörande.
Efter en synnerligen vidlyftig procedur meddelade hovrätten den
16 juli 1774 utslag i målet.

I utslaget antecknades bland annat följande. Vid den efter
domkapitlets förordnande den 14 juni 1691 med Marbäcks församlings
invånare hållna undersökning hade icke bestritts, att
Marbäcks kyrka vore belägen på Pistols i Marbäcks by ägande
två frälsehemman samt att de två öster och väster om kyrkan belägna
åkerlyckor om fem skeppors rymd, Klockarlyckorna kallade,
vilka, sedan längre tid tillbaka innehafts av kyrkan och nyttjats
av klockaren mot avgäld, enligt Norra Vedbo härads tingsrätts
den 19 september 1681 givna förlikningsdom blivit av ryttmästaren
Pistol och kaptenen Göran liildebrand för alltid avstådda
till kyrkan. Av undersökningen framginge även, att ryttmästare^
Pistol år 1673 bekostat uppförande av en klockstapel. Och handlingarna
i övrigt utvisade, att han mellan åren 1697 och 1700 låtit
för en kostnad av 248 daler 10 öre silvermynt med en tillbyggnad
av trä utvidga den gamla kyrkan, som han jämväl låtit pryda med
en för sin släkt avsedd grav. Vidare hade såväl ryttmästare! som
andra medlemmar av den Pistolska släkten gjort åtskilliga föräringar
till kyrkan samt med betydlig kostnad år" 1723 bidragit till södra
korskyrkans målning och förbättring. Riktigheten af denna undersökning
hade väl å kyrkans och församlingens sida i senare tider
bestritts men icke med lagliga skäl kunnat i den mån jävas, att
något avseende vid undersökningen icke borde fästas. I avgivet
underdånigt utlåtande den 17 april 1716 hade även kungl. kammarkollegium
ansett ryttmästaren Pistol berättigad till patronatsrätt.
Det vore icke heller bestritt, att kyrkogården och nämnda åkerlyckor
före storsint tesdelningen legat ibland de skiften, vilka
nämnda frälsehemman innehaft. Pörsamlingen hade jämväl år 1769
fastmer förklarat, att frågan, huruvida kyrkan vore belägen på
Marbäcks frälsehemmans grund, kunde bäst upplysas av den då
nyligen över Marbäcks by hållna storskiftesdelning. Vid denna
förrättning hade kyrkan med kyrkogården, n:r 41 på 1765 års
skifteskarta, och lyckorna, n:r 19 på kartan, samt en humlegård
om 200 stänger ansetts ligga på de två frälsehemmanens ägor.
Det vore således fulltyga!, att den jord, varå kyrkan med kyrkogården
vore belägen, tillika med de två åkerlyckorna tillhört
ryttmästaren Rotkircks två frälsehemman, ehuru det icke kunnat
visas, på vad sätt kyrkan därav kommit i besittning. Vad åkerlyckorna
vidkomme, vore det genom 1681 års förlikningsdom

LINKÖPINGS STIFT.

fulleligen visat, att de av ryttmästare]! Pistol och kaptenen Hildebrand
blivit avstådda. Därav följde, att kyrkan på samma sätt
genom gåva eller åtminstone tillstädjelse av frälsehemmanens
ägare, vid den tid kyrkan först uppbyggdes, vilken icke kunnat
utrönas, både kommit i åtnjutande av den jord varå den stode.
Därigenom hade det, som uti kap. 19 § 12 av 1686 års kyrkolag
till vinnande av patronatsrätt fordrades, å ryttmästaren Eotkircks
sida av dess förfäder uppfyllts. På dessa och i övrigt anförda
grunder prövade kungl. hovrätten skäligt tillerkänna ryttmästaren
Botkirck jus patronatus uti Marbäcks församling.

Över utslaget besvärade sig konsistorium i Linköping, men
fann Kungl.v Maj:t genom dom den 5 december 1777 icke skäl
vara anfört, som kunde föranleda ändring i hovrättens utslag, utan
prövade rättvist att detsamma såsom välgrundat gilla och fastställa.

Hyttmästare!! Botkirck försålde kort därpå Herrestads säteri
med underlydande till översten Fredrik Kosenberg. Efter uppkommen
tvist mellan dessa om patronatsrättigheten förbjöd Konungens
befallningshavande i Jönköpings län genom utslag den
12 juni 1783 ryttmästaren Botkirck att taga någon befattning med
patronatsrättens utövning. Däröver besvärade sig Botkirck hos
kungl. Göta hovrätt, men fann kungl. hovrätten genom utslag
den 14 augusti 1783 icke skäl vara av klaganden anförda, som
kunde verka ändring i överklagade utslaget, varför detsamma
såsom lagligen grundat av kungl. hovrätten gillades och fastställdes.

Vid en år 1786 inträffad ledighet vid kyrkoherdebeställningen
i församlingen ingåvo såväl Botkirck som Bosenberg till konsistorium
kallelse till befattningens återbesättande. Genom utslag
den 23 november 1786 förklarade sig konsistorium icke kunna
anse Botkirck såsom behörig patronus i Marbäck, vadan hans
kallelse förfölle.

Byttmästaren Botkirck besvärade sig hos Kungl. Maj:t, som
genom resolution den 27 november 1788 utlät sig, att Kungl.
Maj:t funnit patronatsrättigheten i Marbäck så mycket mindre
kunna för klaganden eller hans familj vara personell, som enligt
tydliga lydelsen av 1723 års adliga privilegier och kap. 19 § 16
uti 1686 års kyrkolag, eu sådan rättighet åtföljde jorden. Alltså
och då konsistorii åtgärd grundade sig på Kungl. Maj:ts och
rikets Göta hovrätts laga kraftvunna utslag den 14 augusti 1783,
vilket lika med Konungens befallningshavandes resolution den
12 juni samma år frånkänt ryttmästaren Botkirck utövningen av
ifrågavarande jus, kunde Kungl. Maj:t å hans underdåniga besvär
icke göra något avseende utan prövade dem vara alldeles obefogade.

Patronatsrätten, med vilken icke i övrigt äro förenade några
särskilda rättigheter eller skyldigheter, avser allenast kyrkoherdebeställningen.

LINKÖPINGS STIFT.

Herrestads säteri upptages i jordebolcen såsom Stora Herrstad
n:r 1 om 3 mantal och Lilla Herrstad n:r 2 om 1 mantal
frälse säteri. Säteriet, varunder tyder ett flertal hemman inom
socknen, tillhör numera det s. k. Katrinekolmsfideikommisset inom
den grevliga ätten Bonde af Björnö.

Ovan omförmälda till kyrkan givna två åkerlyckor innehavas
fortfarande av kyrkan.

Församlingen har vid visitation uttalat sig för patronatsrättens
upphörande.

Misterhult.

(Tunaläns härad.)

Vid en på 1680-talet inträffad ledighet vid kyrkoherdebeställningen
i Misterhult framställde fru Vendela Hammarskiöld, änka
efter landshövdingen Mårten Beutercrantz, anspråk på jus patronatus
till församlingen.

Med anledning därav hölls på föranstaltande av landshövdingen
i Kalmar län undersökning i orten den 7 november 1688. Vid
denna undersökning framgick, att kyrkan stod på det fru Hammar -skiöld tillhöriga säteriet Misterhults ägor; att hennes fader landshövdingen
Pehr Hammarskiöld åtskilliga gånger av egna medel
bekostat reparationer å kyrkan samt att såväl hon själv som
hennes förfäder till stor del bekostat kyrkans inredning och förärat
kyrkan inventarier ävensom penningar, vin m. m.

Genom nådigt brev till konsistorium i Linköping den 19 november
1688 prövade även Kungl. Maj:t billigt och rättvist »henne
vid sådant sitt välförvärfvade jus patronatus i Misterhults församling
att skydda och erhålla».

Sedan kyrkoherdebeställningen i församlingen år 1749 blivit
ledig, uppkom tvist om utövandet av patronatsrätten mellan Vendela
Hammarskiölds son kammarherren Carl Beutercrantz och
översten Åke Hammmarskiöld, vilken under kammarherre Beutercrantz
sjukliga tillstånd disponerat Misterhults gård och under
tiden en gång kallat präst i församlingen.

På underdånig ansökan av Beutercrantz att bibehållas vid det
honom såsom ägare av Misterhults sätesgård och gods tillkommande
jus patronatus utlät sig Kungl. Maj:t genom utslag den 13
november 1752 sålunda. Kammarherren Beutercrantz vore efter
sin avlidna moder fru Vendela Hammarskiöld ende arvinge till
Misterhults gård och gods, och jus patronatus i Misterhults församling
vore förknippat med äganderätten till samma egendom,
vilken kammarherren varken själv förverkat eller någon annan lagligen
honom frånvunnit. Fördenskull och då det ej kunde verka

LINKÖPINGS STIFT.

någon rätt för överste Hammarskiöld till berörda jus patronatus,
att han en gång utan påtal övat detsamma, prövade Knngl. Maj:t
rättvist, det kammarherren Reutercrantz såsom ägare av Misterhult
icke borde vara betaget att nyttja det med samma egendom
förvärvade jus patronatus.

Patronatsrättigheten avser allenast kyrkoherdebeställningen i
församlingen; och med densamma äro i övrigt icke förenade några
särskilda rättigheter eller skyldigheter.

Misterhults säteri upptages i jordeboken såsom Stora Misterhult
n:r 1 och Lilla Misterhult n:r 1, vartdera om 1 mantal frälse
säteri. Under säteriet lyda emellertid flera frälsehemman i socknen,
så att hela sätesgården utgör 5 1/3 mantal.

Vid visitation den 1 och 2 juli 1899 företeddes eu av åtskilliga
församlingsmedlemmar underskriven handling, vari uttalades
önskan om patronatsrättens avskaffande. Dåvarande patronus förklarade
emellertid, likaledes skriftligen, att han icke inläte sig i
några underhandlingar därom.

Mjölby.*)

(Vifolka härad.)

Å 1693 års pastoratsförteckningar upptogs Mjölby med Sörby
annex bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade för
regala.

Hovkansleren baron Johan Bergenhielm inkom emellertid påföljande
år av Kungl. Maj:t med en ansökan, däri han såsom
ägare av Hulterstads sätesgård i Mjölby socken erinrade, att hans
framlidne svärfader presidenten Anders Gyldenklou och hans
svåger överstelöjtnanten David Gyldenklou på grund av deras
stora omkostnader på Mjölby kyrka haft mycket att betyda vid
kyrkoherdeval i församlingen.

Ansökningen remitterades till kungl. kammarkollegium, som
föranstaltade om undersökning i orten, vilken ägde rum den 8
augusti 1694. Därvid undersöktes först på vilken grund kyrkan
var byggd. Det befanns, att kronohemmanet Munkegården gick
med sina ägor intill kyrkogårdsmuren på norra och västra sidan.
På östra sidan om muren låg det Gyldenklouska stärbhuset tillhöriga
frälsehemmanet Bondegården och på den södra sidan stora
landsvägen och några små kronotomter. »På så beblandad grund
af krono och frälse synes denna kyrka i forna tider varit uppbyggd.
» I socknen funnes inga flera sätesgårdar än Hulterstad

'') Till Mjölby pastorat hör Sörby f. d. annexförsamling, vilken numera
helt och hållet uppgått i Mjölby.

LINKÖPINGS STIFT.

s:5

och Slommarp, vilken senare jämväl tillhörde det Gyldenklouska
stärbhuset. David Gyldenklou hade vidare till Mjölby kyrka testamenterat
sitt eget fasta avlingegods */2 mantal Störa Gravgården
med eu särskild skogsdel jämte en mjölkvarn, vilka lägenheter
han köpt av Erik Eibbing till Boxholm. Gyldenklou hade även
till kyrkan givit 600 daler kopparmynt, med vilka medel kyrkan
blivit på den södra sidan »märkeligen» förbättrad och utvidgad.
Slutligen hade såväl Anders som David Gyldenklou förärat kyrkan
en del inventarier och prydnader samt låtit sig väl vårda om
kyrkans angelägenheter.

Detta ärende synes emellertid icke hade blivit avgjort av kung],
kammarkollegium utan torde på grund av den för kungl. kollegium
den 16 oktober 1723 utfärdade nya instruktionen hava, i likhet
med ett flertal andra hos kungl. kollegium anhängiga frågor om
patronatsrätt, överlämnats till kungl. Göta hovrätt. Det har
likväl icke kunnat utrönas, om ärendet blivit av kungl. hovrätten
avgjort.

Vid en på 1750-talet uppkommen ledighet vid kyrkoherdebeställningen
i pastoratet ingav generalmajoren Claes Philip von
Schwerins änka friherrinnan Mariana Burensköld, som då ä°-de
Hulterstads säteri, till Kungl. Maj:t en underdånig ansökan''om
erhållande av patronatsrätt till Mjölby och Sörby församlingar.
Ansökningen bestreds emellertid av åtskilliga församlingsbor i
såväl Mjölby som Sörby.

På grund därav hänvisade Kungl. Maj:t ärendet till Göta hovrätt,
som efter vidlyftiga utredningar från båda parterna den 19
december 1758 meddelade utslag, vari antecknades bland annat
följande. ^Lantmätaren Petter Träskman hade i attest den 29 november
l<5o förmält, att tomten till Mjölby kyrka, kyrkogård och
kyrkovali vore helt belägen på frälsehemmanet Bondegårdens ägor
i Mjölby kyrkby. Enligt de äldsta jordeböckerna — av åren 1540
och 1541 vore det ostridigt, att Mjölby och Hulterstads hemman
varit kloster- och prebendegods, som »sålunda» till »själagift» blivit
givna. Det kunde ej heller förnekas, att enligt kj^rkolagen jord till
Mjölby kyrka och prästbord måtte hava givits, innan kyrkan fått
lov att byggas. Eu över Mjölby prästgård ingiven kartbeskrivning
utvisade, a ut prästgardens största och bästa äng, Krämarängen,
vore given av Hulterstads säteri till prästgården mot två tegar
och två »spjäll» i Hulterstads storäng. Därav följde ej allenast
att de i vederlag givna ägorna kommit från Hulterstad utan även
att Krämarängen givits från Hulterstad, sedan det blev säteri, vilket
ej skett förrän kungl. sekreteraren, sedermera presidenten Anders
Gyldenklou blev ägare av Hulterstad. Bemälde Gyldenklou och
hans son överstelöjtnanten David Gyldenklou hade givit ansenliga
gåvor till kyrkan samt 600 daler till korskyrkans utvidgande och
predikstolens byggande, varjämte den senare skänkt och testamenterat
till kyrkan sitt till J/4 mantal förmedlade frälsehemman
Gravgården i Mjölby med frälsekvarn och skog, som han år 1670

LINKÖPINGS STIFT.

tillhandlat sig av Erik Ribbing på Boxholm för 700 riksdaler specie
Vid överstelöjtnantens år 1682 timade frånfälle fanns emellertid
intet annat bevis på donationen än att kyrkan innehade salubrevet.
Donationen bekräftades likväl av arvingarna den 2 oktober 1687,
varefter den vid en år 1691 av biskopen Haqvin Spegel förrättad
visitation antecknades i kyrkohandlingarna. Sedan friherrinnan
Burenskölds morbror översten Anders Appelgren med konsistorii
och församlingens föreståndares vetskap och bifall erhållit dispositionen
till det donerade hemmanet Gravgården1), erhölles för
detsamma årligen 17 tunnor spannmål och 22 daler kopparmynt,
så att kyrkans därav influtna årliga inkomst utgjorde ett så tillräckligt
kapital, att kyrkan i evärdliga tider utan någon församlingens
kostnad och utgift kunde underhållas; och bestege sig kapitalet
till över några och 30,000 daler kopparmynt. De flesta jordägarna
och invånarna i församlingarna hade även erkänt den sökta
rättigheten, så att av Mjölby socken, som bestode av 61 5 8 mantal,
varav friherrinnan Burensköld själv ägde 23, ej flera an innehavarna
av 9 V4 mantal bestrede patronatsrättigheten.

Fördenskull och i anseende till flera uti handlingarna befintliga
skäl och omständigheter samt i förmågo av kap. 19 kyrkolagen
och 7 § uti 1723 års adliga privilegier prövade kung! hovrätten
rättvist tillerkänna friherrinnan Burensköid att uti Mjölby
församling äga och njuta för sig och efterkommande ett odelat
jus patronatus med alla tv åtföljande rättigher. Men vidkommande
Sörby annex, bestående av 16 V* oförmedlade hemman,
därutav 4 hemman vore friherrinnan Burenskölds eget frälse, så
ehuru icke flera än innehavarna av 3 3/4 mantal bestritt det sökta
jus patronatus, men det icke visats, att hon eller hennes förfäder
givit någon jord eller föräring till Sörby kyrka, kunde kungl. hovrätten
icke annorlunda tilldela henne jus patronatus för Sörby
annex än att, när friherrinnan Burensköld eller Hulterstads
possessorer kallat själasörjare 4 gånger, val — på sätt kyrkolagens
kap. 19 § 13 föreskreve — femte gången skulle ske på
vanligt sätt.

Över utslaget anförde en del Mjölby och Sörby församlingsbor
underdåniga besvär, men sedan dessa besvär återkallats och
församlingarna enhälligt förklarat, att de voro nöjda med att låta
bero vid kungl. hovrättens utslag, därvid dock rättegångskostnaderna
å ömse sidor skulle försvinna, prövade Kungl. Maj:t genom
utslag den 28 november 1760 i nåder skäligt gilla parternas
på berörda sätt träffade förening, så att, vad jus patronatus till
Mjölby och Sörby församlingar anginge, därefter komme att bero
och förbliva vid hovrättens utslag den 19 december 1758.

Yid en år 1774 inträffad ledighet vid kaplansbefattningen i
Sörby sökte konsistorium i Linköping med stöd av nådiga reso -

h Översten Appelgren torde vid denna tid hava förvaltat Hulterstads säteri,
med vilket hemmanet synes hava förenats.

LINKÖPINGS STIFT.

lutionen på prästerskapets besvär den i) december 1766 göra gällande,
att patronatsrätten ej omfattade denna befattning. Däröver
klagade dåvarande ägaren av Hulterstad riksrådet friherre Carl
Gustaf Ehrenkrona hos Kungl. Maj:t, som genom utslag den 14
juni 1774 j) på anförda skäl prövade rättvist till alla delar upphäva
konsistorii i ärendet meddelade utslag samt förklara Huiterstads
possessorer berättigade att utan någon obefogad förtydning
bibehålla patronatsrätten till Mjölby församling med annexan
Sorl)}’.

Den 28 februari 1890 förordnade Kungl. Maj:t, att Mjölby med
Sörby kyrksocken och kommun skulle därefter benämnas allenast
Mjölby. Redan förut voro Mjölby och Sörby förenade i
såväl kommunalt som kyrkligt hänseende med gemensam kyrka i
Mjölby. I pastoratet äro nu anställda kyrkoherde och komminister.

Patronatsrätten omfattar behörighet att kalla kyrkoherde samt
komminister, dock att den senare, på sätt i kungl. Göta hovrätts
utslag den 19 december 1758 stadgas, vid var femte ledighet utses
av församlingen på vanligt sätt. Med patronatsrätten äro icke i
övrigt förenade några _ särskilda rättigheter eller skyldigheter.

Huiterstads säteri, som enligt anteckning i 1825 års jordebok
bestod av 6% mantal, upptages i senast fastställda jordebok såsom
Hulterstad n:r 1—4 och Spånga n:r 1 om tillhopa 4% mantal
skatte säteri och Hulterstad n:r 5 och 6 med flera hemman om
tillhopa l7/8 mantal frälse säteri.

Genom ett den 7 augusti 1704 upprättat kontrakt med Mjölby
kyrkas föreståndare erhöllo ägarna av Hulterstad »en fri och fullkomlig
disposition» av det till kyrkan testamenterade hemmanet
Mjölby n:r 13 Gravgården med kvarn mot erläggande till kyrkan
aT v.anlig ränta. Gravgården blev emellertid sedermera frånsåld
säteriet, men utgöres från hemmanet allt fortfarande ränta, som
nu utgår med 28,03 hektoliter spannmål, hälften råg och hälften
korn, och 8,5 0 2 kilogram fläsk, att lösas efter tioårigt medelmarkegångspris,
samt 1 krona i penningar. Av dessa räntemedel har
bildats en fond, som senast använts för en år 1908 avslutad
restaurering av kyrkan. Räntan fonderas nu ånyo, och uppgick
kyrkofondens behållning vid 1910 års utgång till 254 kronor
85 öre.

Den jämte Gravgården donerade skogen upptages i 1878 års
jordebok bland frälselägenheter såsom Mjölby n:r 29, en skog,
med anteckning: »Donerad Mjölby kyrka af herr öfverstelöjtnanten
D. Gyllenklou enligt brev den 8 oktober 1687.» Skogen har enligt
uppgift från pastorsämbetet sedan urminnes tider brukats
under kyrkoherdebostället.

Ovan omförmälda Krämarängen, som skulle vara given till
kyrkoherdebostället från Hulterstad, upptages i jordeboken under *)

*) Utslaget är expedierat den 21 juni 1774.

LINKÖPINGS STIFT.

kronotitel såsom Mjölby n:r 1 Krämarängen, en utjord, med anteckning:
»Boställe för kyrkoherden i Mjölby och Sörby församlingar.
»

Vid biskopsvisitation år 1893 förklarade församlingen, att den
önskade patronatsrättens upphörande. Den 29 december 1896 utsågs
även en kommitté för underhandling därom, men som dåvarande
patroner förklarade sig icke vara villiga att avstå från
dem tillkommande rättigheter, ansåg sig församlingen icke kunna
företaga några vidare åtgärder i detta syfte.

Norra Vi.

(Yttre härad.)

Vid en på 1680-talet inträffad ledighet vid kyrkoherdebeställningen
i Norra Vi och Tirserums församlingars pastorat framställde
överstelöjtnanten Axel von Schaar å Bibbingshov i Norra
Vi socken anspråk på patronatsrätt till församlingarna.

Med anledning därav hölls på föranstaltande av landshövdingen
i länet rannsakning i orten den 7 juni 16891). Överstelöjtnanten
von Schaar framhöll därvid, att Norra Vi kyrka vore uppbyggd
på sätesgården Eibbingshovs grund; att Ingeborg Magnusdotter
år 1374 skänkt till prästbordet en tredjedel av ett torp,
Skuru, varav övriga två tredjedelar ägdes under säteriet, samt att
såväl von Schaar som hans hustrus släkt* 2) skänkt kyrkan en del
inventarier och kontanta medel. Vid rannsakningen befanns, att
kyrkan på alla sidor omgavs av sätesgårdens ägor, och bestyrktes
von Schaars uppgift om de kyrkan givna inventarierna m. m. I
rannsakningsinstrumentet intogs jämväl — som det vill synas från
kyrkboken —• ett på latin avfattat donationsbrev å eu tredjedel
i torpet Skuru.

Under rannsakningen inlämnade eu son till avlidne kyrkoherden
Petrus Reftelius ett memorial, vari han framhöll, att det
icke vore visat, att von Schaar eller hans släkt donerat den plats,
varå kyrkan uppförts. Kyrkan hade för övrigt funnits från urminnes
tider, medan säteriet grundats först för några och femtio
år tillbaka. Ej heller hade det visats, vare sig att torpet Skuru
utgjort någon del av hemmanet Vi, varav säteriet bildats, eller

*) Rannsakningsinstrumentet finnes bland handlingarna till nådiga resolutionen
den 18 juni 1689 ang. patronatsrätt till församlingarna.

2) Överstelöjtnanten von Schaar var gift med Brita Horn af Aminne,
eu dotter till presidenten friherre Svante Horn och Märta Ribbing.

LINKÖPINGS STIFT.

:xtt von Scliaar stode i något släktskapsförhållande till Ingeborg
Magnusdotter. Omkostnaderna på kyrkan bestode allenast i
inventarier och prydnader men icke i någon reparation. Däremot
vore av Kung! Maj:t till prästgården donerat ett hemman
Kärremålen, varjämte Tirserums kyrka vore belägen på kronans
grund.

Med underdånig skrivelse den 12 juni 1689 överlämnade konsistorium
i Linköping ärendet till Kungi. Maj:t samt anförde därvid,
att överstelöjtnanten von Scliaar icke enligt kyrkoordningens
föreskrifter syntes äga något jus patronatus till Norra Vi.

Utav den i orten hållna rannsakningen fann emellertid Kung!.
Maj:t, att ägarna av Ribbingshov icke allenast begåvat och sirat
Norra Vi kyrka med vackra skänker och skrud utan även för långliga
tider tillbaka givit kyrkan fast grund; och erkände alltså
Kung!. Maj:t genom nådig resolution den 18 juni 1689 överstelöjtnanten
von Schaar enligt kyrkoordningens kap. 19 § 12 vara
berättigad till jus patronatus av Norra Vi kyrka.

Vid eu på 1730-talet uppkommen ledighet vid kyrkoherdebefattningen
framställde Tirserums annexförsamling anspråk på
att kalla kyrkoherde. Sedan vederbörande patronus lämnats tillfälle
att yttra sig över framställningen, förklarade Kung! Maj:t i
brev till konsistorium i Linköping den 11 oktober 1740 att, enär
kungl. resolutionen den 18 juni 1689 allenast tilläde possessoren
av Ribbingshov jus patronatus till Norra Vi kyrka, annexförsamlingen
Tirserum ej därigenom kunde betagas dess tillständiga rättighet
att vid prästers kallande till pastoratet alternera med patroni
av Norra Vi i så måtto att, när patronus den ena gången
sitt jus vid pastorers tillsättande utövat, vid den därnäst yppade
ledighet annexförsamlingen samfällt med Norra Vi församling ägde
välja kyrkoherde bland dem, som fått missiv, på samma sätt som
i andra konsistoriella gäll skedde, så att den, som efter erhållet
missiv av konsistorium finge de flesta rösterna i församlingarna,
bleve med kollationsbrev försedd.

I berörda föreskrift gjordes genom nådigt brev till konsistorium
den 28 januari 1743 sådan ändring, att Tirserums församling,
som bestode av nästan lika många invånare och hemman som
Norra Vi, skulle varannan gång, ej samfällt med Norra Vi, utan
ensam välja kyrkoherde, vilket ej skäligen kunde sägas lända moderkyrkan
till förfång, efter som dess invånare voro från kyrkoherdevalet
alldeles skilda, sedan en patronus blivit innehavare av
deras rätt.

Uti en hos Kungl. Maj:t år 1776 gjord underdånig ansökan
anhöll dåvarande ägaren av Ribbingshov överstelöjtnanten Fredrik
Ridderborg om ett ovillkorligt eller odelat jus patronatus till
Norra Vi och Tirserums församlingar. Överstelöjtnanten åberopade
därvid nådiga resolutionen den 18 juni 1689 ävensom att
han själv nedlagt mycken kostnad på kyrkans ombyggnad och
underhåll samt skänkt jord till kyrkogårdens utvidgande.

LINKÖPINGS STIFT.

Genom utslag den 29 december 1779 förklarade emellertid
Kungl. Maj:t att, alldenstund Kungl. Maj:t genom brev till konsistorium
i Linköping den 11 oktober 1740 och den 28 januari 1743
i nåder förklarat, det annexförsamlingen Tirserum ej kunde betagas
att vid prästers kallande till Norra Yi pastorat alternera med
patronus till moderkyrkan, komme annexförsamlingen vid denna
dess tillständiga rätt att bibehållas, men vad sättet till detta alternerande
vidkomme, prövade Kungl. Maj:t skäligt ändra den därom
år 1773 gjorda författning och förordna, att därefter borde enligt
förenämnda kungl. brev den 11 oktober 1740 i så måtto förhållas
att, när ägaren av Bibbingshov såsom patronus till Norra Yi den
ena gången sitt jus vid pastorers tillsättande likmätigt kyrkolagen
utövat, Tirserums annexförsamling skulle vid den därnäst yppade
ledighet samfällt och tillika med Norra Yi församling välja kyrkoherde
av dem, som finge missiv på samma sätt som i andra konsistoriella
gäll skedde, så att den, som efter erhållet missiv av
konsistorium undfinge de flesta rösterna, bleve försedd med kollationsbrev.

Patronatsrätten, med vilken icke i övrigt äro förenade några
särskilda rättigheter eller skyldigheter, avser endast kyrkoherden.
Komministern i Tirserum utses på vanligt sätt. Denna församling
torde således ej böra anses såsom patronel!

Ribbingshovs säteri upptages i jordeboken såsom Ribbingshov
n:r 1 om 2 mantal frälse säteri samt utgör jämte flera fastigheter
inom socknen fideikommiss inom den Ridderborgska ätten.

Yid biskopsvisitation år 1897 uttalade sig församlingarna för
patronatsrättens upphörande.

Trehörna.

(Lvsings härad.)

Genom nådigt brev den 20 december 1643 och drottning Kristinas
konfirmation därå den 31 juli 1652 erhöllo åtskilliga hemmansägare
i Åby, Linderås och Säby socknar tillstånd att bilda
en egen församling. Samtidigt uppläts kronohemmanet 1/i mantal
Pukeryd i Åby till boställe åt kyrkoherden i den nya församlingen.

Yid ordnandet av församlingens angelägenheter upplät dåvavarande
ägaren av Trehörna säteri översten Arvid Ribbing plats
för kyrka och mark för kyrkogård å den säteriet tillhöriga Vaboängen,
varjämte han på egen bekostnad uppförde kyrkan med
klockstapel samt lät inreda och förse kyrkan med inventarier.

LINKÖPINGS STIFT.

Sockenborna hade därvid efter förmåga bidragit med körslor
och dagsverken. Överste Eibbing skänkte även till boställe åt
församlingens klockare två åkrar och en äng samt lät där uppföra
nödiga byggnader.

Då det av kronan anvisade kyrkoherdebostället Pukeryd icke
ansågs nog närbeläget, skänkte Eibbing genom gåvobrev den 10
december 1667 *) till prästbol ett torp Kolhult, som låg inom sätesgårdens
enskilda ägor, men föreskrev tillika, att aldrig någon präst
eller kyrkan skulle hava makt att tillägna sig något utom torpets
»hank och stäfver» eller vidare rätt än vedbrand och mulbete till
den boskap, som kunde födas med gårdens hö och halm.

På grund av dessa uppoffringar för församligen synas Eibbing
och efter honom hans änka Anna Margareta Sperling hava
utövat patronatsrätt till församlingen. Enligt vad konsistorii i
Linköping protokoll för den 28 september 1692 utvisar, ansåg
även konsistorium att de igenom sin givmildhet mot kyrkan förvärvat
sig eu dylik rätt. A 1693 års patronatsförteckningar upptogs
även Trehörna bland de pastorat, som Kungl. Maj:t icke
ville anse för regala.

Ägarna av Trehöma säteri hava sedermera alltjämt utövat
patronatsrätt i församlingen. Genom utslag den 17 januari 1849
vägrade emellertid domkapitlet i Linköping att utfärda kollationsbrev
för en av stärbhusdelägarna efter avlidne ägaren av säteriet
Nils Olofsson till kyrkoherde kallad prästman och föreläde dem
att inom viss tid inkomma med patronatsbrev eller annan handling
till stöd för den påstådda patronatsrätten. Däröver anförde stärbhusdelägarna
besvär hos Kungl. Maj:t, som den 16 augusti 1850
förklarade sig icke kunna upptaga målet till prövning i dess dåvarande
skick.

Efter förnyad framställning av stärbhusdelägarna om kollationsbrev
för den av dem kallade utlät sig domkapitlet genom utslag
den 12 februari 1851, att då sökandena icke företett något
patronatsbrev, varpå deras anspråk på rättighet att kalla kyrkoherde
i Trehörna församling skulle grunda sig, samt kungl. resolutionen
den 29 december 1766 tydligen föranledde därtill, att
patronatsrätt icke finge utövas eller medgivas annorlunda än i
kraft av meddelade bestämda patronatsbrev, funne domkapitlet
rättvist att, med ogillande av sökandenas i allt obestyrkta anspråk
på jus patronatus till Trehörna pastorat, lämna utan avseende den
av dem ingivna kallelsen till återbesättande av den lediga kyrkoherdebeställningen.

Däröver anförde stärbhusdelägarna besvär hos Kungl. Maj:t,
som meddelade utslag i ärendet den 24 april 1852. Då upplyst
vore, att vid Trehörna församlings bildande år 1652 dåvarande
ägaren till Trehörna säteri medelst upplåtande av plats för kyrka
och kyrkogård, kyrkans uppbyggande samt flera kyrkan och
prästerskapet beredda förmåner uppfyllt vad i kap. 19 § 12 kyrko -

'') Avskrift av detta brev finnes i kyrkoarkivet i Trebörna.

LINKÖPINGS STIFT.

lagen omförmäles såsom grund för förvärvande av patronatsrättigliet
samt denna rättighet, vilken i så beskaffade fall som detta
genom flera av Kung! Maj:t meddelade beslut förklarats åtfölja
besittningsrätten till jorden, allt ifrån pastoratets bildande långt
före den i 7 § av ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober
1723 bestämda preskriptionstiden 1680 och sedermera oavbrutet
fått av ägarna till säteriet utövas, prövade Kungl. Maj:t,
med upphävande av konsistorii överklagade utslag, skäligt förklara
ägarna av säteriet berättigade att kalla kyrkoherde i församlingen,
oberoende därav att patronatsbrev till bestyrkande av
denna rättighet icke kunnat företes.

Patronatsrätten avser allenast rätt att kalla kyrkoherde, och
med densamma följa icke i övrigt några särskilda rättigheter eller
skyldigheter. Säteriägarna anhöllo visserligen på 1850-talet, att
patronatsrätt måtte få utövas vid tillsättande av klockare och folkskollärare
ävensom av organist, ifall en sådan befattning komme
att framdeles med klockartjänsten förenas, men denna framställning
blev av Kungl. Maj:t den 22 juni 1860 avslagen.

Trehörna säteri upptages i jordeboken såsom Trehörna n:r
1 om 1 mantal frälse säteri. Det av överste liibbing till prästbol
skänkta torpet återfinnes i jordeboken under kronotitel såsom
Kolhult n:r 1, ett torp, med anteckning: »Lyder under kyrkoherdebostället
Pukeryd n:r 1». Rätten till vedbrand och mulbete, som
omförmäles i donationsbrevet, synes icke på länge hava varit begagnad.
J)

Klockaren i församlingen innehar fortfarande den av överste
Ribbing till klockarboställe skänkta lägenheten,1 2) vilken emellertid
icke är i jordeboken särskilt upptagen.

Genom ett av änkefru Gustafva Charlotta Behm den 16 februari
1905 upprättat testamente har Trehörna säteri jämte annan
egendom tillfallit Trehörna församling. Av denna donation skulle
bildas en fond, vars avkastning skulle användas »till fattiges och
fattiga skolbarns underhåll och sjukvård inom församlingen».
Patronatsrätten torde således numera tillkomma Trehörna församling.

Yid biskopsvisitation år 1906 förklarade församlingen, att
den för det dåvarande icke önskade patronatsrättens upphörande.

1) I handlingarna till nådiga resolutionen den 24 november 1865 ang.
lönereglering för prästerskapet i Trehörna församling uppgives, att ifrågavarande
rätt då icke begagnats på de senaste 50 åren.

2) Uppgives innehålla 7 å 8 tunnland.

LINKÖPINGS STIFT.

Tryserum och Hannäs.

(Norra Tjusts härad.)

Patronatsrätt till Tryserum synes tidigt hava utövats av
ägarna av Fogelviks sätesgård i Tryserums socken.

Ä 1693 års pastoratsförteckningar upptogos emellertid Tryserum
och Hannäs bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava
förklarade för regala.

Med anledning därav framställde Fogelviks dåvarande ägare
generalguvernören friherre Nils Gyllenstierna anspråk på patronatsrätt
till Tryserums församling.

Framställningen remitterades till kungl. kammarkollegium,
som lät föranstalta om undersökning i ärendet inför Tjusts häradsrätt.
Vid denna undersökning, som ägde rum den 14- februari
1695, företeddes ett av framlidne rikskansleren Nils Gyllenstierna
den 1 augusti 1588 underskrivet donationsbrev, varigenom han
till Tryserums kyrka och dess understöd förärat ett torp Holverboda,
vilket vid tiden för rannsakningen nyttjades av kyrkoherden
i församlingen mot avgift till kyrkan. Vidare företeddes en förteckning
över föräringar, som Gyllenstiernska huset givit till
kyrkan, vilken förteckning överensstämde med kyrkböckerna. Därjämte
uppvisades ett donationsbrev, varigenom jungfru Ebba Gyllenstiernas
arvingar enligt hennes förordnande och testamente till
de fattiga i Tryserums socken givit ett och ett hälft frälsehemman
Ytterhud; i Gladhammars socken och Aveslätt i Törnsfalls socken.
Detta sistnämnda hemman hade val hemfallit till Kungl. Maj:t
och kronan, men skulle anstalt göras för att få det ersatt. Slutligen
företeddes ett gammalt pergamentsbrev, skrivet år 1344 av
»Ulfo Ambiörn» med eu så ovanlig stil, att det icke kunde läsas,
men ville Gyllenstiernas ombud därmed visa, att prästgårdens
ägor av ålder icke varit krono utan till prästgård köpta eller tillbytta.
Nämnden berättade även, att Fogelviks herrskap hade uppbyggt
och inrett ett kapell vid Fogelvik, varest gudstjänst förrättades
varannan söndag.

På anmodan av kungl. kammarkollegium hölls den 29 maj
1702 ännu en rannsakning i ärendet inför häradsrätten. Därvid
bekräftades de vid 1695 års rannsakning lämnade uppgifter, varjämte
kyrkans sexman intygade, att de varken själva visste eller
av sina förfäder förnummit annat, än att det förnäma Gyllenstiernska
herrskapet och stamhuset på Fogelvik vid förefallande ledigheter
föreslagit präster till församlingen.

Kungl. kammarkollegium meddelade den 29 oktober 1702
resolution i ärendet och anförde därvid följande. Av de från orten
inkomna rannsakningarna inhämtades, hurusom generalguvernören
Gyllenstiernas förfäder av åldriga tider utövat jus patronatus i
Tryserums församling. De hade även skänkt kyrkans prydnader
samt givit till kyrkan ett torp Holverboda och till kyrkans fattiga

LINKÖPINGS STIFT.

ett och ett hälft hemman. De hade jämväl uppbyggt och inrättat
ett kapell, vilket ännu underhölles av generalguvernören. Alla
kyrkans prydnader och all dess egendom hade även kommit
från det Gyllenstiernska huset. I anseende till allt detta prövade
kungl. kollegium generalguvernören och hans familj på grund av
kyrkolagens kap. 19 § 12 vara berättigade till jus patronatus av
Tryserums kyrka.

Fogelviks ägare synas med stöd av denna resolution hava
ansett sig berättigade att kalla såväl kyrkoherde som kaplan i
både Tryserum och Hannäs.

Vid en år 1766 inträffad ledighet vid kaplansbefattningen i
Hannäs sökte församlingen göra gällande, att ägarna av Fogel vik
icke voro behöriga att kalla kaplan till denna församling. Efter
en vidlyftig skriftväxling mellan församlingen och Fogelviks dåvarande
ägare riksrådet greve Adam Horn överlämnade konsistorium
i Linköping ärendet till Kungl. Maj:t, som den 21 februari 1770
anbefallde Göta hovrätt att upptaga saken till avgörande.

Kungl. hovrätten meddelade först den 7 juni 1779 utslag i
målet och anförde därvid bland annat följande. Hannäs sockens
invånare hade sökt bestrida Fogelviks ägare rätt att kalla kaplan
till Hannäs förnämligast av det skäl, att patronatsrätten till Tryserums
moderkyrka icke kunde medföra rätt att kalla kaplan till
Hannäs annexförsamling, vara något patronatsbrev ej kunde företes.
Socknemännen hade vidare framhållit, att riksrådet greve
Horn ej vore ägare av något hemman och än mindre någon säteseller
frälseegendom i Hannäs socken; att han ej bidragit till kyrkans
eller socken- och fattigstugors uppbyggande samt att, ehuru
den år 1737 i Hannäs utnämnde kaplanen Friedelius blivit med
Fogelviks ägares tillstånd och bifall tillsatt av konsistorium, hans
företrädare icke kallats av patronus. Däremot förekomme, att i
den förteckning, som Kungl. Maj:t med skrivelse den 6 juli 1722
överlämnat till Konungens befallningshavande i Kalmar län rörande
de pastorat, som efter undersökning av en därtill förordnad
kommission varit regala, det för Tryserums och Hannäs församlingar
funnes tydligt antecknat, att greve Nils Gyllenstiernas arvingar,
såsom ägare av Fogelviks egendom, till församlingarna ägde
jus patronatus.1) Ägarna av Fogelvik hade även under eu längre tid
utövat rätt att kalla kaplan till Hannäs, varemot socknemännen
ej kunnat uppgiva någon kaplan, som genom deras val erhållit
sysslan. Kungl. hovrätten prövade fördenskull skäligt förklara
ägarna av Fogelviks egendom berättigade till jus patronatus såväl
till annexan Hannäs som redan förut till moderkyrkan Tryserum.

Patronatsrätten medför således befogenhet att kalla såväl
kyrkoherden som de två komministrarna i pastoratet. Några särskilda
rättigheter eller skyldigheter äro icke i övrigt förenade
därmed. *)

*) Av kommissionens i riksarkivet befintliga handlingar framgår, att
ifrågavarande anteckning avser allenast Tryserums församling.

LINKÖPINGS STIFT.

Fogelviks säteri upptages i jordeboken såsom Fogelvik n:r 1
om 1 mantal frälse säteri i Tryserums socken.

Det vid undersökningen inför Tjusts häradsrätt företedda,
av riddaren Ulf Abjörnsson den 24 augusti 1344 utfärdade pergamentsbrevet
torde numera icke finnas i behåll. Avskrifter av brevet
förvaras emellertid i kungl. biblioteket i Stockholm och rigsarkivet
i Köpenhamn.1) I brevet, som är skrivet på latin, bekräftar
Abjörnsson, att kyrkoherden Sune i Tryserum genom köp och
byte förvärvat vissa ägor åt sig och kyrkan. Dessa ägor torde
utgöra en del av det nuvarande kyrkoherdebostället i Tryserum,
vilket i jordeboken upptages såsom Tryserums Prästegård n:r 1
om 1/2 mantal krono. Torpet Holverboda, nu benämnt Holverbo,
tillhör fortfarande Tryserums kyrka, men är ej i jordeboken särskilt
upptaget, ehuru detsamma torde vara en särskild lägenhet
även i kameralt hänseende.1 2)

Ovan omförmälda donation av hemmanen Ytterhult och Åveslätt
synes hava avsett allenast frälseräntorna av hemmanen. Dessa
räntor utgå allt fortfarande för donationsändamålet, medan själva
hemmanen befinna sig i enskild ägo. Hemmanet Aveslätt blev
redan år 1694 indraget till kronan men uppläts kort därpå av
Kungl. Maj:t för ifrågavarande ändamål. Donationen av frälseräntan
från detta hemman torde således få anses vara av krono
natur.3)

Församlingarna hava vid biskopsvisitation år 1894 uttalat sig
för patronatsrättens upphörande.

Tima.

(Tuna läns härad.)

Tuna församling upptogs å 1693 års pastoratsförteckningar
bland de pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade för
r egala.

1) En avskrift av brevet är intagen i Svenskt diplomatarium.

a) Se härom beskrivningen till en i generallantmäterikontoret befintlig,
år 1791 upprättad karta över ägorna till hemmanet Kärnhult i Tryserums
socken.

3) Det har uppgivits, att även komministersboställena Torp och Fängemåla
skulle vara givna av herrskapet på Fogelvik. Så torde emellertid icke
vara förhållandet. Dessa hemman voro väl fordom av frälse natur och åtminstone
Fängemåla lydde under Fogelvik. Mot slutet av 1600-talet tillföllo
emellertid hemmanen kronan, Torp i vederlag för oköpta räntor och Fängemåla
genom byte. Sedermera blevo hemmanen av kronan upplåtna till boställen.
Genom nådigt brev den 28 september 1833 har därpå Fängemåla
utbytts mot nuvarande komministersbostället Ingelsbo.

LINKÖPINGS STIFT.

Fru Yendela Hammarskiöld å Tuna gjorde emellertid anspråk
på patronatsrätt till församlingen och inlämnade i sådant syfte en
del handlingar till kungl. kammarkollegium *).

I underdånig skrivelse den 14 juni 1699 anförde kungl. kollegium,
att av de i orten därom hållna rannsakningar Tomedag 1688
och den 21 september 1694 befunnits, att kyrkan vore byggd på
Tuna sätesgårds ägor; att fru Hammarskiöld för några år sedan
på kyrkans reparation och prydande nedlagt stora kostnader, i
det hon låtit utslå östra gaveln och där uppbyggt ett nytt kor 31
alnar i omkrets med tak och torn samt försett kyrkan med nya
valv, ny läktare och nya bänkar m. m., ehuruväl varje hel gård

1 socknen till reparationen bidragit med fyra dagsverken och tio
lass sten; att hon till kyrkan skänkt en ny altartavla och en ny
mässhake med flere ornamenter enligt ingiven verificerad specifikation
samt att det Hammarskiöldska huset givit kyrkan åtskilliga
penninggåvor och testamenten. Det hade väl erinrats, att
Tuna säteri fordom varit prästgård och hört under Kungl. Maj:t
och kronan och att alltså grunden till kyrkan hörde kronan till,
ävensom att kyrkans utvidgande och reparation skett för Tuna
possessorers egen nytta. Däremot anförde kungl. kollegium, att
Tuna säteri väl fordom varit krono- och prästgård men genom
byte kommit från kronan samt att nämnda reparation, enligt vad
ett landshövdingens brev den 9 april 1695 utvisade, skett av den
orsak, att kyrkan varit mycket trång och liten. Kungl. kollegium
kunde för sin del icke finna annat, än att på fru Hammarskiölds
sida vore andragna tillräckliga skäl för det pretenderade jus patronatus.

Genom nådig resolution den 22 juli 1699 prövade även Kungl.
Maj:t fru Yendela Hammarskiöld och hennes arvingar till följe av
kyrkolagens kap. 19 § 12 vara berättigade att äga jus patronatus
till Tuna kyrka i Kalmar län.

Patronatsrätten, med vilken icke i övrigt äro förenade några
särskilda rättigheter eller skyldigheter, avser allenast kyrkoherdebefattningen.

Tuna säteri är i jordeboken upptaget såsom Tuna n:r 1 om

2 mantal frälse säteri.

Yid visitation år 1902 uttalade församlingen, att den med
hänsyn till det sätt, varpå patronatsrätten i allmänhet utövats,
icke för det dåvarande ville framställa något yrkande på densammas
upphävande.

'') Dessa handlingar hava ej återfunnits.

LINKÖPINGS STIFT.

Vist.

(Hanekinds härad.)

Å 1693 års pastoratsförteckningar upptogs Yists pastorat
bland dem, som Kungl. Maj:t ville liava förklarade för regala.
Pastoratet, som icke förut varit regalt, upptogs emellertid av 1722
års kommission bland de pastorat, som skulle ställas under konsistorii
disposition såsom de varit före år 1680.

Uti underdånig skrivelse den 23 januari 1740 anmälde konsistorium
i Linköping, att menige allmogen i Yists församling
funnit sig oförmögen att utbygga och underhålla sin alldeles för
trånga och fallfärdiga sockenkyrka samt att allmogen därför på
sockenstämmor den 5 november 1733 och den 1 februari 1734 jpå
»församlingens herrskaper» överlämnat sin rätt att kalla »ordentliga
lärare», under villkor att lierrskapena åtoge sig kyrkans reparation
och förbyggande. Herrskapena hade även åtagit sig detta mot
ett beständigt jus vocandi ävensom sedermera förenat sig om att
på gemensam ''bekostnad företaga byggandet efter av dem gillad
ritning. Konsistorium hemställde slutligen, att Kungl. Magt ville
lämna bifall till patronatsrättens förvärvande på berörda sätt.

Genom nådigt brev den 14 mars 1740 fann även Kungl. Maj:t
gott bifalla, att »merbemälta herrskaper i Yists församling» finge
genom den ifrågasatta kyrkobyggnaden förvärva jus patronatus vid
deras kyrka.

Av domkapitlets skrivelse framgår, att med »församlingens
herrskaper» menades ägarna av socknens säterier Sturefors (Piper),
Säby med Bjärka oclk Cedersberg (Cederhielm) samt Stavsäter
(Spens). I jordeboken upptagas nu Sturefors säteri såsom Sturefors
n:r 1 om 1 mantal frälse säteri, Säby, nu kallat Bjärka-Säby,
såsom Säby n:r 1 om 1 mantal, Bjärka n:r 1 om 1 mantal och
Cedersberg n:r 1 om 7/g mantal frälse säteri samt Stavsäter såsom
Stavsäter n:r 1—4 om tillhopa 23/4 mantal skatte säteri. Sturefors
säteri och ett flertal därunder lydande hemman utgöra numera
fideikommiss inom den grevliga ätten Bielke.

Patronatsrättigheten har alltjämt ansetts innefatta rätt att
kalla såväl kyrkoherde som komminister. Med densamma äro icke
i övrigt förenade några särskilda rättigheter eller skyldigheter.

Någon överenskommelse mellan patroni om sättet för patronatsrättens
utövande lärer icke vara träffad. Från och med år
1824 har emellertid rätten utövats sålunda, att ägarna av Sturefors
kallat två gånger, ägarna av Bjärka-Säby därefter likaledes
två gånger samt ägarna av Stavsäter var femte gång, och har
denna ordning iakttagits oberoende av, huruvida kyrkoherde eller
komminister kallats. Anledningen därtill torde vara, att herrskapen
på Sturefors och Bjärka-Säby deltagit i kostnaderna för ovan -

LINKÖPINGS STIFT.

nämnda kyrkoreparation dubbelt mot herrskapet på Stavsäter’).
Kostnaderna för kyrkans underhåll bestridas numera av församlingen
i sin helhet.

På visitationsstämma år 1895 förklarade församlingen med
1,065 röster mot 534, att den ej önskade patronatsrättens upphörande.
I omröstningen deltogo varken församlingens prästerskap
eller innehavarna av patrongodsen.

Västra Ed.

(Norra Tjusts härad.)

Eds pastorat med Eds kapell2) upptogs å 1693 års pastoratsförteckningar
bland de pastorat, som Kung!. Maj:t icke ville anse
för regala. Av 1722 års pastoratskommission hänfördes pastoratet
till dem, som förr stått under biskopens och konsistorii försorg.
Vid pastoratet antecknades emellertid: »grevar Leijonhuvuder pretendera
här jus patronatus».

Den grevliga Lewenhauptska släkten synes såsom ägare av
Vinäs sätesgård i Eds socken redan på 1600-talet hava utövat ett
slags patronatsrätt till Eds församling, i det att huspredikanterna
hos ägarna av Vinäs kallats till kyrkoherdar i församlingen.

Sedan fråga uppkommit om behörigheten därav, anhöll år
1760 dåvarande ägaren av Eds och Vinäs säterier överadjutanten
greve Charles Emil Lewenhaupt hos Kungl. Maj:t om jus patronatus
till Eds församling. Till stöd därför åberopade sökanden,
att Eds kyrka blivit uppbyggd på Vinäs frälsegrund; att prästgården
1 mantal Eårestad jämte en frälseutjord i Vråkeängen
blivit från Vinäs skänkt till kyrkoherdeboställe; att det dåvarande
komministersbostället vid Ed blivit till kyrkan av hans förfäder
donerat samt att dessa tid efter annan skänkt och påkostat kyrkan
inventarier m. m. till ett värde av 10 till 12 tusen daler kopparmynt.
Om sökanden erhölle patronatsrätten, förbunde han sig
vidare att betala kostnaderna för kyrkans behövliga utvidgning
ävensom att »av stiftets barn» förse församlingen med präster,
vilka i lära och leverne vore kända för goda och skickliga, varjämte
han förklarade sig vilja avstå från patronatsrättens utövande
vid komminister sval. Till bestyrkande av sin uppgift, att hemmanet
Eårestad vore skänkt från Vinäs, åberopade sökanden ett
sockenprotokoll med Eds församling den 1 augusti 1641, vari V

V Detta framgår av eu i Vists kyrkoarkiv förvarad skrivelse av år 1739
från domprosten Anders Olof Rhyzelius. I denna skrivelse bestämmes även
en viss ordning för utövning av kallelserätten, vilken emellertid icke följts.

2) Benämnes numera Västra och Ostra Ed med Västra Ed såsom moderförsamling.

LINKÖPINGS STIFT.

uppgavs, att riksrådet och östgötalagmannen Nils Bosson på
Vinäs givit Bältestad till Eds kyrka.

Över denna ansökning hördes såväl domkapitlet i Linköping
som kungl. kammarkollegium. Domkapitlet bestred därvid i huvudsak
vad Lewenhaupt anfört till stöd för ansökningen. Kungl.
kammarkollegium infordrade yttrande från lantmäterikontoret, som
meddelade, att Fårestad inneslötes av ägor hörande till Eds säteri
med underlydande hemman samt att Eds kyrka enligt eu år 1711
upprättad geografisk karta över Kalmar län stode på Eds kyrkbys
ägor, vilken by hörde under Eds säteri. Kungl. kollegium ansåge
det vara visat, att hemmanet Fårestad blivit skänkt av sökandens
förfäder, samt tillstyrkte ansökningen, dock att patronatsrättigheten
ej måtte sträcka sig till komministersval i församlingen.

Genom resolution den 27 juli 1762 fann Kungl. Maj:t rättvist,
att greve Lewenhaupt finge i stöd av kap. 19 § 12 kyrkolagen
såsom ägare av Eds och Vinäs säterier tillgodonjuta jus patronatus
vid kyrkoherdelägenhetens besättande i Eds församling, dock att
med kaplanssysslans besättande vid Eds kapell efter förra vanligheten
komine att förhållas.

Eds församlingsbor gjorde inom kort framställning om, att
patronatsrätten måtte utsträckas till komministersbefattningen i
annexförsamlingen. Denna ansökan blev dock den 3 september
1799 av Kungl. Maj:t lämnad utan bifall. Även ägaren av Vinäs
säteri kammarherren greve Charles Emil Lewenhaupt gjorde sedermera
hos Kungl. Maj:t en liknande framställning, i syfte att en
sådan utsträckt patronatsrätt skulle tillerkännas honom och efterkommande
ägare av Vinäs säteri. Jämväl denna framställning
lämnades av Kungl. Maj:t utan avseende genom nådigt beslut den
15 januari 1806.

Eds säteri hade redan år 1764 försålts av överadjutanten Lewenhaupt,
varemot Vinäs, som torde hava ansetts såsom stamgodset,
förblivit i släktens ägo.

Vid denna försäljning synes patronatsrätten uttryckligen blivit
undantagen och medgiven att framgent innehavas och utövas av
Vinäs säteriägare. Denna rätt torde även opåtalt hava utövats
av Vinäs ägare till fram på 1840-talet.

Vid en då inträffad kyrkoherdeledighet kallade innehavaren
av Vinäs säteri kammarherren friherre Casimir Sparre ’) viss prästman
till kyrkoherde. Sparres rätt därtill bestreds emellertid av
ägaren av Éds säteri dåvarande statssekreteraren, sedermera justitiestatsministern
friherre Johan Nordenfalk, vilken yrkade att, då
överadjutanten Lewenhaupt i egenskap av ägare till båda säterierna
erhållit patronatsrätten, men Eds säteri, som utgjorde största
delen av patrongodset, år 1764 frånsålts, Eds säteriägare måtte,
evad förbehåll därom i köpeavhandlingen vore gjort, då och fram- 1

1 Kammarherre Sparre var gift med överadjutanten Lewenhaupts sonsons
dotter Carolina Lewenhaupt.

LINKÖPINGS STIFT.

deles åtminstone alternera med Yinäs ägare vid tillsättningen av
kyrkoherde i pastoratet. Av Eds socknemän yrkades tillika, att
den av Sparre meddelade kallelsen måtte vid angivna förhållande
förklaras ogill och församlingen tillerkännas rätt att själv utse
kyrkoherde.

Genom utslag den 3 augusti 1842 utlät sig domkapitlet att,
enär den tvist, som emellan ägarna av Eds och Yinäs säterier
uppstått, icke kunde upptagas till prövning, förr än avgjort vore,
att patronrätt till pastoratet verkligen existerade, funne domkapitlet
sig böra i första rummet till prövning upptaga denna fråga; och
förklarade domkapitlet på anförda skål1) det av Kung! Maj:t genom
nådiga resolutionen den 27 juli 1762 åt ägaren av Eds och Yinäs
säterier greve Charles Emil Lewenhaupt beviljade jus patronatus
i Eds pastorat dåmera hava upphört, vadan kyrkoherdebefattningen
i pastoratet, vilket således återgått till dess forna egenskap
av konsistoriel]!, borde efter av domkapitlet upprättat förslag och
i församlingen hållet val i laga ordning tillsättas. I följd därav
ansåge domkapitlet jämväl den emellan Sparre och Nordenfalk
väckta tvistefrågan rörande bättre rätt till det ifrågsatta jus patronatus,
såsom av själva huvudsakens utgång förfallen, icke kunna överlämnas
till domstols handläggning.

Över utslaget besvärade sig såväl Sparre som Nordenfalk,
vilken sistnämnde i en till Kung]. Maj:t sedermera ingiven särskild
skrift anmälde, att han dåmera av Sparre förvärvat Yinäs
säteri.

Kung! Maj:t meddelade utslag i målet den 21 april 1845.
Den för överadjutanten greve Lewenhaupt den 27 juli 1762 utfärdade
nådiga resolutionen att tillgodonjuta jus patronatus vid
kyrkoherdelägenhetens besättande uti Eds församling utvisade, att
omförmäla jus patronatus blivit meddelat greve Lewenhaupt
såsom ägare av Eds och Yinäs säterier. Yid sådant förhållande
måste antagas, att patronrättigheten icke blivit förunnad greve
Lewenhaupt eller hans arvingar personligen utan tillagd vederbörande
ägare av Eds och Yinäs säterier. Kungi. Maj:t prövade
fördenskull skäligt, att konsistorii yttrande i denna del, så vitt
det kunde hava inflytande på Eds säteris ägares rätt, ogilla samt
till all kraft och verkan undanröja. Erågan, huruvida den omständigheten
att Eds säteri blivit försålt till person, som icke
tillika vore ägare av Yinäs, kunde hava till påföljd, att patronrättigheten
upphört, hade, efter det konsistoriet i ämnet sig
yttrat, kommit i det förändrade läge, att ägaren av Eds säteri
jämväl förvärvat äganderätt till Yinäs, så att bägge säterierna då
åter voro förenade i en ägares hand. Kungl. Maj:t funne fördenskull
konsistorii beslut, i vad därigenom blivit stadgat, att jus
patronatus i Eds pastorat upphört, jämväl böra undanröjas, i följd
varav Kungl. Maj:t prövade skäligt förklara att, därest ägaren av

'') Domkapitlet ansåg bland annat att patronatsrätten blivit tillägnad
överadjutanten Lewenhaupt personligen såsom ägare av Ed och Vinäs.

LINKÖPINGS STIFT.

Eds och Yinäs säterier till konsistorium ingåve kallelse till pastor
i Eds pastorat, konsistorium ägde att frågan ånyo företaga och
därmed förfara utan hinder av konsistorii förra beslut.

Friherre Nordenfalk ingav därpå till konsistorium kallelse å
viss prästman samt anförde därvid att, ehuru han ansåge sig berättigad
att till kyrkoherde kalla prästman utom Linköpings stift,
han likväl, till undvikande av tvist därom, kallat en prästman, som
tillhörde stiftet.

Med anledning därav meddelade konsistorium den 12 november
1845 två särskilda beslut, dels att, eniir friherre Nordenfalk
behörigen styrkt sig hava dåmera förvärvat äganderätten även
till Yinäs säteri, varigenom hela det ursprungliga patrongodset
återgått i en ocli samma persons ägo, konsistorium funne sig böra
förklara friherre Nordenfalk såsom rätt innehavare av det jus patronatus
i Eds och Eds kapells pastorat, som blivit överadjutanten
Lewenhaupt såsom ägare av Eds och Yinäs säterier tilllagt
och vilket konsistorium ansåge fortfarande äga rum, så länge
dessa säterier ostyckade förbleve i samma ägares hand, vadan den
ingivna kallelsen komme att till behörig prövning upptagas, dels
att, då greve Lewenhaupt utfäst sig att icke kalla någon annan
än en av stiftets prästerskap samt Kung! Maj:t svårligen kunnat
äga anledning att tilldela honom vidsträcktare rätt, än han själv
sig utbett, konsistorium funne innehavaren av patronatsrätten
pliktig att vid utövningen av denna rätt hålla sig endast till sådana
prästmän, som ägde befordringsrätt inom Linköpings stift.

Däröver besvärade sig friherre Nordenfalk hos Kung!. Maj:t,
som genom utslag den 27 januari 1846 utlät sig sålunda. Konsistorium
i Linköping, som erkänt hans excellens herr justitiestatsministern
friherre Nordenfalk såsom rätter patronus till pastoratet
och jämväl ansett den av honom till kyrkoherde kallade
prästman vara till ifrågavarande ämbete behörig, hade vid sådant förhållande
saknat anledning att därutöver ingå i någon tolkning av
Kung! Maj ds nådiga resolution den 27 juli 1762 vare sig i avseende
på villkoren för patronatsrättighetens framtida utövande
eller beträffande de personers egenskaper, vilka framdeles kunde
bliva kallade till kyrkoherdar i pastoratet. Kung! Majd prövade
fördenskull skäligt till all kraft och verkan undanröja konsistorii
uti berörda hänseende meddelade beslut.

Med patronatsrätten, som avser allenast kyrkoherdebeställningen
i Yästra och Ostra Eds församlingars pastorat, äro icke i
övrigt förenade några särskilda rättigheter eller skyldigheter. Då
komministern i Östra Ed utses på vanligt sätt, lärer allenast moderförsamlingen,
Yästra Ed, få anses patronel!

Eds och Yinäs säterier upptagas i jordeboken såsom Ed n:r 1
om 2 mantal skatte säteri och Yinäs n:r 1 om 1 mantal frälse
säteri.

Överadjutanten Lewenhaupts påstående, att prästgården Fårestad
blivit given till boställe från Yinäs, bestyrkes i viss mån av
ett flertal äldre jordeböcker, i vilka antecknats, att Fårestad skulle

100

LINKÖPINGS STIFT.

vara kommet från Yinäs, men utan uppgift, huruvida det vore bytt
eller givet till prästgård. I början av 1800-talet blevo Fårestad och
kaplansbostället Fästad i Lofta socken utbytta mot l2/3 mantal av
•frälsehemmanen Hälleberg n:r 1 och 2, vilka tillhörde Eds säteri1).
Sistnämnda hemman äro numera boställen för såväl kyrkoherden
som komministern i Eds församling.

Vid biskopsvisitation år 1897 uttalade sig församlingen for
patronatsrättens upphörande.

Åsbo.

(Göstrings härad.)

Åsbo upptogs å 1693 års pastoratsförteckningar bland pastorat
som Kungl. Maj:t icke ville anse för regala. 1722 års pastoratskommission
hänförde Åsbo till pastorat, som tillförene stått under
biskopens och konsistorii försorg. Vid pastoratet antecknades
dock, att herrar Stråhlar vid Näs ägde jus patronatus.

Överstelöjtnanten Magnus Stråhle å Näs eller Stralsnas synes
redan på 1690-talet hava framställt anspråk på patronatsrätt till
församlingen. Efter Stråhles frånfälle fullföljdes dessa anspråk av
generalmajoren friherre Gustaf Fredrik von Rosen, vilken genom
köp blivit ägare av Stråisnäs.

Ärendet, som först handlagts av kungl. kammarkollegium,
blev sedermera överlämnat till kungl. Göta hovrätt, som däri meddelade
resolution den 1 april 1734 2).

I resolutionen antecknades bland annat följande. Enligt en
handling av år 11813) vore Asbo kyrka tillika med kyrkogården
belägen i Tryllehaga och klockstapeln på Trylleberg varest
klockaren bodde i en täppa. Till kyrkan hade dels Ravald Tykesson
i Herrmannekulla, som fordom var det ratta herresätet,
»enom donationsbrev den 6 december 1262 3) givit två små hemman
eller torp Tryllekulla och Staffanstorp, dels Nils Ravaldsson
i Herrmannekulla genom gåvobrev den 8 januari 1291 ) skänkt
en äng och en utjord. Dessa fastigheter både val forlanats
kyrkan för själamässors hållande men tillhörde ännu kyrkan.
Det vore enahanda sak, om framlidne överstelöjtnanten btrahie
såsom arvinge eller köpare blivit ägare av Herrmannekullas eller

l) Se kungl. brev den 19 februari 1805.

Handlingarna till denna resolution hava icke återfunnits.

») Styrkt avskrift av denna handling finnes hos kungl. kammarkollegium,
konvolut n:r 231, »Jus patronatus.»

LINKÖPINGS STIFT.

101

Nils förre ägares rättigheter. Av undersökningar, som hållits åren
1694 och 1732, ävensom landshövdingeämbetets påminnelser framginge,
att allt vad till kyrkan samt präst- och klockargården brukades
fordom givits av Stråisnäs possessorer, utom vad öfverstelöjtnanten
Stråhles fader samt generalmajoren von Rosen själv bekostat
till kyrkans prydnad. På grund härav och då hela församlingen
enhälligt önskade, att generalmajoren för kyrkans och församlingens
bästa måtte förklaras för patronus, prövade kung! hovrätten
rättvist och med kyrkoordningens kap. 19 § 12 överensstämmande
oatt tillerkänna generalmajoren von Rosen jus patronat^
till Åsbo kyrka och församling. „

Patronatsrättigheten har ansetts omfatta rätt att kalla saval
kyrkoherde som komminister. Några särskilda rättigheter eller
skyldigheter äro icke i övrigt förbundna med patronatsrätten.

Stråisnäs säteri, med vilket patronatsrätten är förenad, upptages
i jordeboken såsom Stråisnäs eller Näs med Notgärde, Huru
och Västerbo n:r 1 om 4 mantal frälse säteri.

Enligt nu gällande lönereglering för prästerskapet i pastoratet
innehar kyrkoherden pastor sbo stället 1 mantal Åsbo prästgård
jämte stomhemmanet x/2 mantal Baltrarp. Enligt anteckning
i 1686 års reduktionsjordebok för Vadstena län består prästgården
av torpen Tryllekulla och Stalfanstorp, som den 6 december 1262
givits till kyrkan. Även stomhemmanet Baltrarp uppgives i jordeböckerna
hava i äldre tider givits till kyrkan av gammal herreslakt;
och torde således detta hemman vara identiskt med den jord,
som år 1291 skänktes till kyrkan. Såväl prästgården som stomhemmanet
upptages i jordeböckerna under frälse titel. Aven
klockaren i församlingen innehar boställe, som torde vara identiskt
med jord, som därtill fordom givits av ägarna till Herrmannekulla
eller Stråisnäs. . . ..

Vid visitation år 1905 förklarade sig församlingen ej önska
patronatsrättens upphörande.

Åtvid.

(Bankekinds härad.)

Åtvid upptogs å 1693 års pastoratsförteckningar bland pastorat,
som Kung!. Maj: t ville hava förklarade för regala. Aven 1722 års
pastoratskommission hänförde Åtvid till pastorat, som förut varit
hållna,,för regala.

År 1779 inkom friherre Johan Adelsward till Kungl. Maj:t
med en underdånig ansökning om patronatsrätt till församlingen

102

LINKÖPINGS STIFT.

för sig och efterkommande ägare av Åtvidabergs kopparverk och
Adelsnäs säteri. Till stöd för ansökningen åberopade sökanden
ett av kyrkoherden Nic. Kiellborg den 20o september 1778 utfärdat
intyg, att Åtvids kyrka vore belägen på Åtvidabergs ägor; att friherre
Adelswärd hade pluraliteten i församlingen; att han till
kyrkan skänkt vackra prydnader och låtit bebygga det tillbyta
kyrkoherdebostället samt att församlingens klockarjord vore belägen
på hans hemman Yästantorp.

Genom nådig resolution den 3 februari 1779 förklarade
Kung! Maj:t att, alldenstund de omständigheter förekomme,
som kyrkoiagen fordrade vid dylika ansökningar, ville Kungl.
Maj:t lämna sitt samtycke och bifall till friherre Adelswärds ansökning.

Med bebyggandet av det tillbytta kyrkoherdebostället förhåller
sig sålunda. Vid 1765—66 års riksdag gjorde intressenterna
i Åtvidabergs kopparverk framställning om återställande av verkets
forna rättigheter samt anhöllo även att få tillbyta sig Åtvids
församlings gamla prästgård Fårenäs mot Bjättorps rusthållshemman.
Med anledning därav föranstaltades om undersökning i
orten, varvid utröntes, att kopparverkets byggnader och strömfall
vore belägna på prästgårdens grund. Ständerna funno på grund
därav gott tillstyrka det begärda bytet under villkor, bland andra,
att kopparverkets intressenter ersatte kyrkoherden flyttningskostnader
m. m. enligt träffad överenskommelse. Genom nådigt brev
den 14 november 1766 anbefalldes kammar- och bergskollegierna
att bringa till verkställighet, vad rikets ständer tillstyrkt angående
kopparverkets upphjälpande. Bytet kom därpå till stånd, och
åbyggnadema å den nya prästgården, som benämndes Åtvidsnäs,
uppfördes enligt berörda överenskommelse av intressenterna.

Patronatsrätten har ansetts medföra befogenhet att kalla
såväl kyrkoherde som komminister. Några särskilda rättigheter
eller skyldigheter äro icke i övrigt förbundna därmed.

Åtvidabergs kopparverk och Adelsnäs säteri tillhöra sedan
slutet av 1700-talet det s. k. baroniet Adelswärd, som utgör en
fideikommisstiftelse för den friherrliga ätten Adelswärd. Säteriet
upptages i jordeboken såsom Adelsnäs n:r 1 och 2, vartdera om
1 mantal frälse säteri.

Yid biskopsvisitation år 1899 förklarade församlingen att,
då flertalet röster ägdes av patronus, församlingen icke ville göra
något uttalande rörande patronatsrättens upphörande.

LINKÖPINGS STIFT.

103

Örtomta.

(Bankekinds härad.)

Patronatsrätt till Örtomta syne3 redan i början av 1600-talet
hava utövats av ägarna av Ekenäs säteri.

Örtomta upptogs emellertid å 1693 års pastoratsförteckningar
bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville Lava förklarade för regala.

Med anledning därav inkom dåvarande ägaren av Ekenäs
generallöjtnanten friherre Mauritz Vellingk till Kungl. Maj:t med
underdånig ansökning om bekräftelse på patronatsrätten.

Denna ansökning remitterades den 17 december 1693 till
kungl. kammarkollegium, som lät föranstalta om rannsakning i orten,
vilken ägde rum den 2 augusti 16941).

Kungl. kammarkollegium meddelade därpå den 2 november
1700 resolution i ärendet. Av den från orten inkomna rannsakningen
hade kungl. kollegium inhämtat, att possessorerna av
Ekenäs icke allenast i åtskilliga avseenden reparerat kyrkan
utan även, sedan densamma år 1652 genom vådeld nedbrunnit,
på egen bekostnad låtit uppbygga den. Prästgården vore även
given av Svenneby säteris ägor, vilken gård generallöjtnanten
vellingk då ägt. Enär kyrkan vore alltför trång, hade församlingen
hos Vellingk anhållit, att han såsom ägare av Ekenäs och
efterträdare till dem, som fordom upprätthållit kyrkan, ville låta
utvidga densamma. Detta hade även Vellingk lovat att på egen
bekostnad göra, om han såsom ägare av Ekenäs och Svenneby
sätesgårdar erhölle jus patronatus till församlingen. Vid så beskaffade
omständigheter prövade kungl. kollegium skäligt förklara,
att generallöjtnanten Mauritz Vellingk eller possessorerna av Ekenäs
sätesgård på grund av kyrkolagen vore berättigade till jus
patronatus till Örtomta kyrka.

Sedan berörda utvidgning av kyrkan blivit fullbordad, anhöll
Vellingks måg generallöjtnanten friherre Johan Banér hos kungl.
kammarkollegium om bekräftelse på patronatsrätten. Banér framhöll
därvid, att hans svärfader jämväl skänkt ett hälft hemman Ring
till kaplansboställe i församlingen.

Genom resolution den 31 mars 1732 fann kungl. kollegium
Banér såsom possessor av Ekenäs och Svenneby vara berättigad
till detta jus patronatus, som ingen honom bestrede, men skulle
kungl. kollega resolution underställas Kungl. Maj:ts stadfästelse.
Kungl. Maj:t fann även, att Banér såsom possessor av Ekenäs
vore i anseende till de omkostnader, han använt på Örtomta kyrka,
berättigad till berörda jus patronatus samt prövade förty genom
nådig resolution den 23 maj 1732 skäligt konfirmera kollega
resolution.

'') Rannsakningsinstrumentet finnes i original bland Sandbergska samlingarna
i kammararkivet. (Band S. fol. 1749—50.)

104

LINKÖPINGS STIFT.

Patronatsrätten omfattar behörighet att kalla såväl kyrkoherde
som komminister. Några särskilda rättigheter eller skyldigheter
äro icke i övrigt förenade därmed.. Patronus äger dock
att tillsammans med kyrkoherden i församlingen förvalta och utdela
understöd från den s. k. Banérska fonden, vars behållning
uppgivits till 300 kronor. .

Ekenäs säteri upptages i jordeboken såsom Ekenas n:r 1 om

5 mantal frälse säteri *). ..

I början av 1700-talet blev den gamla prästgården Angetorp,
som härovan uppgivits vara skänkt från sätesgården Svenneby,
utbytt mot två friherre Vellingk tillhöriga frälsehemman Skravestad
om tillhopa 13/4 mantal, vilka numera utgöra boställe för
kyrkoherden. Även vid detta byte uppgavs, att den gamla prästgården
i forna tider givits från Svenneby säteri, varunder den
efter bytet lades 2).

Uppgiften att kaplansbostället Ring donerats av Vellingk
bekräftas av anteckningar i ett flertal jordeböcker. I nu gällande
jordebok upptages bostället såsom Ring Lillgården n:r 2 om
mantal frälse med anteckning, att det år 1 <02 skänkts till
komministersboställe av riksrådet och generalguvernören Mauntz

Vellingk. 19qq fö^arade församlingen, att den ej

önskade patronatsrättens upphörande.

Östra RycL

(Skärkinds härad.)

Östra Ryd upptogs å 1693 års pastoratsförteckningar bland
pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade för regala.

Uti en till landshövdingen i länet år 1694 ingiven skrift
framställde emellertid presidenten Clas Rålamb såsom ägare av
Björkviks säteri anspråk pa patronatsrätt till församlingen. Till
stöd därför anförde Rålamb bland annat, att sådan rätt sedan urminnes
tider ansetts tillhöra ägarna av Björkviks säteri, helst
största delen av nedre kyrkan bestode av gravar för forna ägare
av säteriet3), vilka förärat kyrkan ansenliga gåvor. Själva prästgården
skulle även vara given från Björkvik. Alla kyrkans medel
jämte kyrkboken och alla andra gamla dokument hade dock blivit

*; Svenneby säteri har numera annan ägare än Ekenäs.

2) Se Mauritz Vellingks bytesakt i kammararkivet.

3) Förnämligast av släkten Gere.

LINKÖPINGS STIFT.

105

stulna år 1633, vadan några handlingar till styrkande av dessa
uppgifter icke kunde företes.

Denna framställning överlämnades av landshövdingen till
Kungl. Maj:t, som den 8 mars 1694 remitterade ärendet till kammarkollegium.
Efter presidenten Balambs död fullföljdes ärendet

av hans arvingar. .

Kungl. kammarkollegium lät föranstalta om undersökningar
i orten, vilka höllos den 8 december 1709 och den 26 januari lll2.
Därvid intygades, att prästgården Berg vore skänkt från säteriet
och att kyrkan läge på ägorna till prästgården och Hållstads by,
vilken fordom lytt under säteriet men blivit reducerad. Nar kyrkan
blivit byggd, kunde icke utrönas, men av själva byggnadssättet
framginge, att herrskapet på Björkvik därvid haft sin hand och
bekostnad. En stor del av kyrkan utgjordes även av herrskapets
oxavar. Av en anteckning i 1663 års kyrkbok inhämtades, att
från det säteriet underlydande frälsehemmanet Källösa skänkts
några »humpar» och ett stycke äng med tillhörande skogsägor.
Sedan de av herrskapet skankta prydnader och inventarier blivit
stulna, hade nya sådana förärats kyrkan. I övrigt vitsordades,
att Björkviks ägare alltid utan den övriga församlingens tillfrågande.
, kallat kyrkoherdar. . .

Ärendet överlämnades därpå till Kungl. Maj:t, som genom
nådigt brev till kungl. kammarkollegium den 1 augusti 1712 förklarade
att, ehuru de Bålambska arvingarna, såsom dåvarande ägare
av Björkviks gård, icke av kyrkans handlingar kunde fullkomligen
bevisa sina anspråk på jus patronatus, enär dessa handlingar
blivit stulna, men i 1663 ars kyrkbok förmäldes, att Björkviks
ägare ifrån dess frälsegård Källösa givit till prästgården några
humpar och ängstycken med tillhörande skog, samt av handlingarna
i ärendet framginge, att vid detta jus patronatus funnes alla de
egenskaper, som i kyrkolagens kap. 19 § 12 erfordrades, ville
Kungl. Maj:t låta bemälte Björkviks possessorer detsamma åtnjuta
och behålla, så vida de efter kyrkoordningen allt framgent
läte sig vårda om kyrkan och dess vidmakthållande.

Efter mottagandet av Kungl. Maj:ts brev meddelade kungl.
kammarkollegium den 4 november 1712 en resolution, varigenom
kollegium fullkomligen tilläde Björkviks possessorer jus patronatus
till Östra Byds församling, ägande de i kraft av Kungl. Maj:ts
nådiga brev samma rättighet okvalda och utan någons intrång
åtnjuta, så länge de efter Kungl. Maj ds kyrkoordning läte sig allt
framgent vårda om kyrkan och dess vidmakthållande.

Berörda villkor för patronatsrättens fortsatta åtnjutande anses
icke numera för patronus medföra nagra särskilda skjldigheter
beträffande kyrkans byggande och underhåll.

Patronatsrätten, med vilken i övrigt icke äro förenade nagra
särskilda rättigheter eller skyldigheter, avser allenast kyrkoherdebeställningen.
„ . 1

Björkviks säteri upptages i jordeboken såsom Björkvik n:r 1

om 2 mantal frälse säteri.

106

LINKÖPINGS STIFT.

Den bär ovan omförmälda av presidenten Eålamb år 1694
meddelade uppgiften, att själva prästgården Berga skulle vara
given från Björkvik, bär icke bekräftats av tillgängliga handlingar.
Nuvarande kyrkoherden i församlingen bar däremot uppgivit, att
till prästgården bör ett mindre jordområde, som skulle vara givet
från hemmanen Källösa och Lilla Torrsjö.

Vid biskopsvisitation år 1903 förklarade sig församlingen
önska patronatsrättens upphörande.

Skara stift.

Dala och Högstena.

(Gudhems härad.)

Ägarna av det gamla godset Stora Dala i Dala socken synas
sedan äldre tider hava utövat patronatsrätt till Dala Borgunda
och Högstena församlingars pastorat.

"Vid en år 1720 uppkommen kyrkoherdeledighet sökte emellertid
konsistorium i Skara betaga dåvarande ägaren av godset
friherrinnan Gustaviana Fleming rätt att kalla kyrkoherde. Däröver
klagade friherrinnan Fleming hos Kungl. Maj:t, som den 5
januari 1722 hänvisade frågan till kammarkollegii avgörande.

Efter vederbörandes hörande meddelade kungl. kollegium
den 10 april 1722 resolution i målet och anförde därvid huvudsakligen
följande.J) Av friherrinnan Flemings förklaring och landshövdingens
i orten berättelse befunnes, att hela Dala by av uråldriga
tider varit ett adligt säteri samt att kyrkan sannolikt vore
byggd på sätesgårdens grund. Kyrkan hade även genom en av
framlidne ägaren av Dala landshövdingen Bengt Bibbing uppförd
större grav blivit utvidgad och gjord rymligare. Dala herrskap
hade alltid utövat rätten att kalla präster till församlingen, vilket
icke utan någon viss orsak måste från början hava skett, oaktat
några särskilda bevis därför icke dåmera kunde företes. Pastoratet
vore ej heller ett regalt gäll, så att herrskapet kunde icke
åläggas förete något särskilt bevis, alldenstund Kungl. Maj:t
allenast beträffande regala pastorat genom nådigt brev den 4
december 1693 förordnat, att vederbörande skulle bevisa sin rätt
till jus patronatus, varpå anspråk gjordes. En dylik rätt, som
nyttjats från uråldriga tider och aldrig blivit bestridd, kunde icke
utan vidare ogillas. Dessutom lände det icke kyrkan och församlingen
till någon skada utan fast hellre till gagn och nytta, att
Dala herrskap behölle denna uråldriga rätt. Fördenskull funne
kungl. kollegium, att friherrinnan Fleming, såsom ägare av Stora
Dala gods, icke kunde avhändas jus patronatus till Dala kyrka
och pastorat, helst den gjorda invändningen, att hon icke blivit
ägare av godset förr än hon löst detsamma från banken, icke

9 Handlingarna till kungl. kollegii resolution hava icke återfunnits.

108

SKARA STIFT.

vore av den vikt, att det kunde betaga benne samma rättighet,
enär denna alltid följde godset åt .

Patronatsrätten omfattade till en början befogenhet att kalla
såväl kyrkoherde som komminister. . . . ,, .

Vid en år 1825 inträffad ledighet vid komministersbefatmmrren
inkom ett flertal Dala församlingsbor till konsistorium i Skara
med en framställning, vari de bestredo ägarens av säteriet ratt att
kalla komminister. Sedan säteriägaren blivit hörd, meddelade konsistorium
den 19 oktober 1825 utslag i ärendet. Kung!. kammarkollegii
resolution den 10 april 1722, som vore det enda patronbrev,
som blivit för konsistorium uppvisat, tilläte icke ägaren av
Dala säteri att utöva patronatsrätt vid komministerssysslans besättande.
Kung!. resolutionen på prästerskapets besvär den 9
december 1766, § 9, stadgade uttryckligen att, som jus patronatus
bestode i frihet att välja kyrkoherde,. borde den icke medföra
någon rättighet att välja kaplan, med mindre sådant vore i patronbrevet
tydligen utstakat. Konsistorium ansåge fördenskull,, att
den ifrågasatta rättigheten att kalla och nämna komminister icke
tillkomme ägaren av Dala säteri utan att med komministers tillsättande
borde, på sätt i övriga församlingar förfores, efter lag

tillgå. ,

Dala säteriägare anförde besvär hos Kungl. Maj :t, som genom
utslag den 21 juli 1826 förklarade, att Kung! Maj:t icke funnit
några skäl av klaganden anförda, som kunde verka ändring i
överklagade utslaget, vadan Kungl. Maj:t prövade rättvist att samma
utslag i nåder gilla och fastställa. ,

Vid en år 1831 inträffad kyrkoherdeledighet, förklarade konsistorium
sig icke vilja utfärda fullmakt å befattningen för den av
Dala säteris ägare kallade prästmannen och^ yttrade i beslut den
27 april samma år bland annat följande. Kungl. kammarkollegn
åberopade resolution den 10 april 1/22 upplyste icke, huruvida
Borgunda och Högstena församlingar,, av vilka den. förra till hemmantalet
vore större än Dala församling, förlorat sin rätt att kalla
kyrkoherde. Resolutionen hade icke heller blivit hos KunglMaj:t
anmäld till erhållande av bekräftelse. Konsistorium kunde
därför så mycket mindre utfärda den begärda fullmakten, som
Kungl. Maj:t den 21 juli 1826 förklarat, sig gilla konsistoni
beslut att vägra säteriägaren rätt att tillsätta komminister i

PaSt°Däröver anförde säteriets ägare besvär hos Kungl. Maj:t,
som den 17 mars 1832 meddelade utslag i målet. Nådiga brevet
den 5 januari 1722, varigenom kammarkollegium erhållit uppdrag
att avgöra den uppkomna tvisten om patronatsrätten, innehölle
icke någon föreskrift, att kollegii beslut skulle underställas.Kung!.
Maj:ts prövning. Kammarkollegii resolution den 10 april 1722
fordrade därför icke mer än varje annat domslut någon särskild
stadfästelse. Då tvisten om patronatsrätten således redan blivit
avgjord till säteriägarens förmån samt det icke kunnat visas, att
pastoratet någonsin bortgivits i den ordning, som för regala och

SKARA STIFT.

109

konsistoriel^ lägenheter vore stadgad, funne Kungl. Maj:t konsistorium
hava saknat anledning att ifrågasätta ägarens av Dala
säteri patronatsrätt. Kungl. Maj:t prövade därför, med ogillande
av konsistorii överklagade beslut, rättvist förklara, att ägaren av
Dala säteri borde bibehållas vid oförkränkt utövning av sin lagakraftvunna
patronatsrätt att tillsätta kyrkoherde i Dala pastorat
och konsistorium således utfärda fullmakt å kyrkoherdebeställningen
för e. o. hovpredikanten O. E. Mannerfeldt, vilken därtill
i laga ordning kallats och mot vilkens behörighet ingen anmärkning
framställts.

Större delen av det gamla Dalagodset hade emellertid redan
på 1820-talet blivit skild från säteriet genom en den 18 mars 1822
träffad arvsfördelning efter överintendenten Per Tham. Yid en
år 1845 uppkommen ledighet vid kyrkoherdebefattningen framställde
ägarna av en del hemman, som förut tillhört godset, anspråk
på att jämte ägarna av säteriet deltaga i tillsättandet av
kyrkoherde. Detta avböjdes emellertid, varpå hemmansägarna och
ägarna av säteriet kallade var sin prästman. Konsistorium utnämnde
den av säteriägarna kallade. Däröver klagade hemmansägarna
hos Kungl. Maj:t, som genom utslag den 19 mars 1846
hänvisade dem att å ort och ställe, som vederborde, anhängiggöra
denna sak.

Hemmansägarna instämde därpå säteriets ägare till kungl.
Göta hovrätt med yrkande att förklaras berättigade att med dessa
deltaga i tillsättandet av kyrkoherde i överensstämmelse med de
för sådant val i kap. 19 § 14 kyrkolagen stadgade grunder.
Genom dom den 30 april 1847 prövade på anförda skäl kungl.
hovrätten rättvist bifalla detta yrkande.

Säteriägarna klagade hos Kungl. Maj:t, som den 5 juni 1848
meddelade dom i saken och yttrade därvid bland- annat följande.
Yad i kammarkollegii resolution den 10 april 1722 förekomme
därom, att det friherrinnan Fleming tillagda jus patronatus följde
godset åt, kunde desto mindre antagas innebära, att varje hemman
skulle åtnjuta sin andel i samma rätt, som — utom det att
benämningarna Dala säteri och Dala gods vore i resolutionen ömsom
begagnade — dels uttrycket endast avsett, att till friherrinnan
Fleming övergått i och med äganderätten även den av förra ägarna
innehavda patronatsrätten, dels hemmanen icke ens blivit i resolutionen
till namnen utförda, vilket otvivelaktigt skulle hava skett,
därest åsyftats, att patronatsrätten utsträckts till dem var för sig.
På grund därav kunde icke på ägarna av berörda hemman anses
hava överflyttats någon behörighet att med ägaren av Dala säteri
och därtill hörande återstoden av godset deltaga i utövningen av
jus patronatus till Dala församling. Kungl. Maj:t prövade fördenskull
rättvist att med upphävande av hovrättens dom ogilla hemmansägarnas
talan.

Patronatsrätten omfattar numera allenast behörighet att utse
kyrkoherde. Då komministersbefattningen i Borgunda nu tillsättes
på vanligt sätt, kan denna församling ej vidare anses såsom patro -

SKAKA STIFT.

nell. Några särskilda rättigheter eller skyldigheter äro icke i
övrigt förbundna med patronatsrätten.

Dala säteri upptages i jordeboken såsom Dala n:r 18 Flogården
och n:r 19 Bossgården, vardera om 1 mantal frälse säteri.
Under säteriet höra flera rå- och rörshemman i Dala by.

Församlingarna hava vid biskopsvisitation år 1903 uttalat
sig för patronatsrättens upphörande.

Främmestad och Bäreberg.

(Yiste härad.)

Främmestads och Bärebergs församlingar hava i äldre tider
tillhört Tengeneds pastorat samt utbrötos till eget gäll år 1646.

Ägarna av Främmestads säteri i Främmestads socken synas
redan under senare hälften av 1600-talet hava gjort anspråk på
patronatsrätt till församlingarna. Vid en år 1677 inträffad kyrkoherdeledighet
hade konsistorium i Skara föreslagit, att församlingarna
skulle återförenas med Tengeneds pastorat. Däremot protesterade
såväl dåvarande ägaren av Främmestad kammarherren Axel Leijonsköld
som församlingarna, vilka enhälligt förenat sig om att till
kyrkoherde kalla en son till förre innehavaren av befattningen.
Därvid framhölls, att genom den av konsistorium föreslagna sammanslagningen
skulle ej allenast kammarherren Leijonsköld betagas
»sitt kompeterade jus patronatus» utan även församlingarna
sitt fria val.

Genom nådigt brev till konsistorium den 24 juni 1679 förklarade
Kungl. Maj:t, att domkapitlet, därest icke något annat
hindrade församlingarnas begäran, ägde företaga sådan disposition,
som bäst kunde lända till församlingarnas enighet och uppbyggelse.
Konsistorium synes på grund därav hava omedelbart
utnämnt den kallade prästmannen.

Främmestad och Bäreberg upptogos å 1693 års pastoratsförteckningar
bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade
för regala. Någon protest däremot synes icke hava inkommit
från ägaren av Främmestads säteri.

Av 1722 års pastoratskommission upptogos församlingarna
bland pastorat, som på grund av regeringsformens 40 § komme
att ställas under konsistorii disposition såsom de varit före år
1680. Med anledning därav framställde generalmajoren Hiertas
änka friherrinnan Maria Kristina Bonde, vilken vid berörda tid
ägde Främmestads säteri, anspråk på patronatsrätt till församlingarna.
Friherrinnan Bonde åberopade till stöd därför, att

SKARA STIFT.

Främmestads kyrka vore uppbyggd på, säteriets jord och grund;
att förra ägarna av godset låtit till största delen på egen bekostnad
uppbygga kyrkan; att såväl hennes svärfader generalmajoren
Per Hierta som hennes man och hon själv förbättrat
kyrkan och förärat densamma dess innanrede och prydnader samt
att således alla de skyldigheter, som kyrkolagen fordrade för
patronatsrätt, vore uppfyllda.

Denna till landshövdingen i länet ingivna framställning
överlämnades till 1723 års riksdag och remitterades till riksdagens
justitiedeputation men synes icke hava blivit föremål
för någon vidare åtgärd av vare sig deputationen eller riksdagen.

Vid en år 1735 inträffad kyrkoherdeledighet framställde
friherrinnan Bonde hos konsistorium anspråk på att kalla eu
prästman till befattningen. Då friherrinnan ej kunde förete någon
handling, som bekräftade hennes rätt därtill, hänsköt konsistorium
frågan till Kung! Maj:t, som genom nådigt brev den 26 november
1736 anbefallde Göta hovrätt att företaga och avgöra
detta mål.

Sedan landshövdingen och konsistorium avgivit yttranden
samt undersökning ägt rum inför domaren i orten, utlät sig
kungl. hovrätten genom utslag den 23 oktober 1738. Vid undersökningen
hade befunnits, att Främmestads kyrka vore uppbyggd
på Främmestads säteris grund samt att kyrkan tid efter annan
utvidgats och förbättrats på bekostnad av säteriets ägare, vilka
dessutom enligt företett utdrag ur kyrkboken givit till kyrkan
åtskilliga ansenliga föräringar. Församlingarnas invånare hade
även förklarat, att kyrkan icke kunnat eller kunde vidmakthållas
utan säteriägarnas bistånd. Dessa hade även alltid ägt jus patronatus,
vilket löjtnanten Karl Hierta r) medelst förenämnda nådiga
brev till konsistorium den 24 juni 1679 sökt ytterligare styrka.
I anseende till dessa skäl och då varken landshövdingen, konsistorium
eller advokatfiskalen hos kungl. hovrätten haft något att påminna,
prövade kungl. hovrätten skäligt att i anledning av kyrkolagens
kap. 19 § 12 tillerkänna löjtnanten Hierta att nyttja och äga
jus patronatus i Främmestads församling.

År 1819 anhöllo några Främmestads församlingsbor hos konsistorium
att, då ägaren av Främmestads säteri enligt deras förmenande
icke lagligen ägde ensam tillsätta kyrkoherde, församlingen
måtte tillerkännas rätt att genom ordentligt val utse efterträdare
till den då avlidne kyrkoherden. Konsistorium utlät sig genom
utslag den 9 juni 1819. Av handlingarna i ärendet samt äldre
protokoll och akter hade konsistorium inhämtat att, sedan församlingen
erhållit egna pastorer, säteriets ägare utövat jus patronatus
vid ledigheterna 1680 och 1711. Patronatsrätten hade väl,
då handlingarna, på vilka den grundades, genom eu vådeld gått för- *)

*) Löjtnanten Hierta var son till friherrinnan Bonde, som under målets
handläggning avlidit.

112

SKARA STIFT.

lorade M, år 1736 blivit bestridd av flera församlingsbor, men sedan
Kunel Mai''t den 26 november samma år anbefallt (jota hovra_tt
att lagligen avdöma den väckta frågan om jus patronat^, både
kungl. hovrätten genom utslag den 23 oktober 1738 tillerka,nt säteriets
ägare berörda rättighet. Konsistorium provade fördenskull
rättvist avslå sökandenas begäran att sjalva fa genom val utse

kyrkoher uppfattning gjorde sig emellertid gällande hos kon sistorium

vid en år 1858 inträffad kyrkoherdeledighet Dåvarande
ägaren av Främmestads säteri friherre F. P. Hierta hade utfardat
kallelse för teologie doktorn P. Fjellstedt att vara kyrkoherde i
pastoratet. Konsistorium vägrade emellertid att utfärda fullmak
för honom samt yttrade i utslag den 11 september 18o8 huvudsakligen
följande. Friherre Hierta hade till stod för sin rättighet
att utnämna kyrkoherde endast företett ett utslag av kungl.
Göta hovrätt den 23 oktober 1738, varigenom jus patronatus pa
anförda skäl tillerkänts löjtnanten Karl Hierta. _ Detta utslag tilllade
allenast denne bestämt namngivne person jus patronatus till
pastoratet men överlät icke rättigheten på någon annan ägare av
Främmestads säteri. På grund därav och da §9 1 “gira”™''
lutionen på prästerskapets besvär den 9 december 1 6b uttryckligen
förklarade, att jus patronatus icke kunde eller borde sträcka
sig längre än patronbrevet tydligen mnebure, kunde konsistorium
icke godkänna friherre Hiertas rätt, sådan densamma blivit styrkt,
att utnämna kyrkoherde i Främmestads pastorat och kunde således
icke heller bifalla hans g] orda anhållan om fullmakt tor
doktor Fiellstedt att vara kyrkoherde i pastoratet. ,

Hierta besvärade sig emellertid hos Kungl. Maj:t och erinrade
därvid om de förhållanden, för vilka liär ovan redogjorts, samt
framhöll tillika, att han genom köpekontrakt den 31 januari 184o

av förutvarande ägaren konung Oscar I forvarvat satenet Frammestad
med åtföljande rättigheter, danbland patronatsratten saiskilt
omnämnts, samt att denna ratt utövats saval före ar 1680,
vore av särskild betydelse för pastoratets natur, som dareftei upp r6^

PiF grund av de uti de underdåniga besvären anförda skäl
ansårr Kungl. Maj-.t friherre Hierta vara behörig att vid dåvarande
ledighet kalla kyrkoherde till Främmestads pastorat samt provade
genom utslag den 19 november 1858 skäligt att, med upphävande
fv överklagade utslaget, förständiga konsistorium att med den av
Hierta ingivna kallelsen författningsenligt förfara

Patronatsrätten avser allenast befogenhet att tillsätta kyrkoherde.
Med densamma äro icke i övrigt förenade nagra särskilda
rättigheter eller skyldigheter. i)

i) Denna uppgift förefaller mindre sannolik. Något s. k. patronbrev eller
liknande handling torde ej hava funnits.

SKARA STIFT.

113

Främmestads säteri upptages i jordeboken såsom Främmestad
n:r 1 om 1 mantal frälse säteri.

Församlingarna hava vid visitation år 1897 uttalat sig för
patronatsrättens upphörande.

Hassle med Snäsa samt Berga och Färed.

(Yadsbo härad.)

Patronatsrätt till Hassle och Berga synes redan på 1600-talet
hava utövats av ägarna till Börstorps säteri i Hassle socken och
Säby säteri i Berga socken.

Församlingarna upptogos emellertid å 1693 års pastoratsförteckningar
bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade
för regala.

Med anledning härav synas ägarna av Börstorp och Säby
hos kungl. kammarkollegium framställt anspråk att bibehållas vid
ifrågavarande patronatsrätt. Dessa framställningar torde även
hava remitterats till orten samt undersökning ägt rum inför vederbörande
häradsrätt. Frågan om patronatsrätten synes dock
icke i detta sammanhang hava blivit föremål för något slutligt
beslut.

Vid en år 1715 inträffad kyrkoherdeledighet föreläde konsistorium
i Skara landshövdingen friherre Nils Posse, som då ägde
Säby säteri, att inom sex veckor inkomma med bevis om den
pretenderade patronatsrätten, vid äventyr att konsistorium eljest
skulle förse pastoratet med kyrkoherde. Häröver klagade Posse
hos kungl. kammarkollegium och anhöll, att den förelagda tiden
måtte förlängas, till dess kungl. kollegii resolution kunde utfalla.

Sedan landshövdingen Henrik Falkenbergs änka Kristina
Cruse, som då innehade Börstorps säteri, samt övriga vederbörande
blivit hörda, meddelade kungl. kollegium den 17 april 1716
resolution i ärendet1).

Kungl. kollegium anförde därvid huvudsakligen följande. Av
den inkomna häradsattesten hade befunnits, att kungl. rådet Konrad
Falkenberg låtit för egna medel uppbygga ett nytt kor med
torn i Hassle kyrka samt på egen bekostnad och egen grund låtit
uppföra Enåsa annexkyrka, vilken han jämväl försett med hela
dess inredning; att landshövdingen Henrik Falkenberg låtit år
1684 på egen bekostnad tillöka Hassle kyrka, förärat den en vacker
altartavla och till anskaffande av predikstol givit 395 daler

'') Handlingarna till kungl. kollegii resolution kava icke återfunnits.

114

SKARA STIFT.

kopparmynt samt att hans änka friherrinnan Ömse åren 1692
och 1693 givit 2,000 tegel till kyrkans reparation. Beträffande
Berga kyrka vitsordades i attesten, att densamma under många år
legat förfallen, till dess Nils Posse låtit iståndsätta kyrkan och
förse den med ny inredning, samt att landshövdingen Mauritz
Posse och hans fru år 1669 givit ansenliga penningar och åtskilliga
prydnader till kyrkan och låtit år 1690 uppföra en ny
sakristia och ett kor. I attesten bekräftades vidare, att Falkenbergska
och Posseska herrskapena vid uppkomna ledigheter
skiftesvis kallat kyrkoherdar till församlingen. På grund av dessa
och i övrigt anförda omständigheter prövade kungl. kollegium
med stöd av kyrkolagens kap. 19 § 12 samt Kungl. Maj:ts föreskrifter
den 4 december 1693 och den 19 mars 1694 skäligt tilllägga
de Palkenbergska och Posseska herrskapena jus patronatus
till pastoratet Hassle och dess annexer.

Patronatsrätten ansågs till en början omfatta behörighet att
utse såväl kyrkoherde och komminister som klockare. Bätten att
utse klockare blev emellertid frånkänd säteriägarna genom ett
Vadsbo häradsrätts utslag den 20 maj 1801’).

Sistnämnda år inkommo kaptenen greve Karl G. Spens å
Börstorp och friherre Gabriel Posse å Säby till Kungl. Maj:t med
en underdånig ansökning att framdeles liksom dittills få oinskränkt
utöva den patronatsrätt till Hassle pastorat med annexer,
som på grund av kungl. kammarkollegii förberörda resolution tillkomme
dem.

Efter vederbörandes hörande meddelade Kungl. Maj:t den 10
mars 1803 resolution i ärendet. Av handlingarna hade Kungl.
Maj:t inhämtat, att forna ägare av säterierna genom byggnader,
ansenliga gåvor och frikostighet till församlingarnas kyrkor gjort
sig förtjänta till den patronatsrätt, som allenast på ett sådant sätt
kunde enligt författningarna förvärvas. Denna rätt hade de i
äldre tider i hela dess vidd klanderlöst utövat intill år 1715, då
fråga därom blivit hos kungl. kammarkollegium anhängiggjord och
avdömd på sätt dess resolution den 17 april 1716 innehölle. Det
kunde icke, såsom församlingsborna förmenat, anses, att sökandena
förlorat rättigheten till jus patronatus därigenom, att Börstorps
och Säby forna ägare icke utverkat någon sådan Kungl.
Maj:ts stadfästelse, vartill kungl. brevet den 16 augusti 1693 gåve
anledning, alldenstund dessa iakttagit den tid samt de mått och
steg, som däruti föreskrivits, och på grund därav erhållit kollegii
resolution. På dessa och i övrigt anförda omständigheter prövade
Kungl. Maj:t skäligt bifalla Börstorps och Säby säteriers
ägares ansökning att i Hassle församling tillsätta pastorer, vilken
rättighet komme att åtfölja berörda säterier. Men vad säteriägarnas
dittills även utövade rättighet att tillsätta kaplaner anginge,
så ville Kungl. Maj:t icke därtill lämna nådigt bifall, så -

'') Mot detta utslag vädjade säteriägarna till Skaraborgs läns lagmansrätt
men avstodo från vadet. Se härom lagmansrättens dom den 2 juli 1801.

SKARA STIFT.

115

som stridande mot nådiga resolutionen på prästerskapets besvär
den 9 december 1766, § 9, och icke heller till klockares och den
mindre kyrkobetjäningens antagande, enär en sådan rättighet vid
därom uppkommen tvist genom lagmansrättens laga kraftvunna
dom den 2 juli 1801 blivit säteriägarna frånkänd.

Patronatsrätten omfattar således numera allenast befogenhet
att tillsätta kyrkoherde. Några särskilda rättigheter eller skyldigheter
äro icke i övrigt förbundna därmed. Den i pastoratet anställde
komministern är bosatt i Hassle moderförsamling. Såväl
denna som Berga och Färeds annexförsamlingar synas böra anses
såsom patronella.

Patrongodsen upptagas i jordeboken såsom Börstorp n:r
1 och 2, vartdera om 1 mantal frälse säteri i Hassle socken,
och Säby n:r 1—6, vartdera om 1 mantal frälse säteri i Berga
socken.

Församlingarna synas icke hava uttalat sig, huruvida de önska
patronatsrättens upphörande.

Tådene, Tranum, Lava och Norra Kedum.

(Kållands härad.)

Ägarna av Storeberg i Tådene socken synas redan tidigt hava
utövat patronatsrätt till Tådene pastorat.

År 1688 inkom dåvarande innehavaren af Storeberg överstelöjtnanten
Gabriel Lilliehöök till Kung! Maj:t med ansökan om
bekräftelse på denna rätt. Lilliehöök förklarade, att han med
giltiga skäl och originalbrev kunde visa, att en av hans hustrus
förfäder Algot Krumme icke allenast år 1339 skänkt till Tådene
kyrka några av säteriets vid kyrkan belägna åkrar, Västan
Gullhöga kallade, utan ock givit till prästbordet Dotterhagen
och Loberg, varav den förra ännu brukades under prästbordet,
medan Loberg under tidernas lopp kommit under en annan by.
Det vore för övrigt allmänt känt, att kyrkan vore uppförd på
säteriets ägor. I anseende till dessa omständigheter hade hans
hustrus förfäder och han själv å hennes vägnar alltid ägt jus

Eatronatus till församlingen. Sökanden anmälde även, att de till
yrkan donerade åkrarna vore lagda till prästbordet, och anhöll,
att Kungl. Maj:t ville beordra konsistorium att rannsaka därom,
så att kyrkan måtte få njuta de ägor till godo, som henne tillkomme
enligt berörda testamente1). *)

*) Överstelöjtnanten Lilliehöök var gift med Brita Kristina Bonde till
Storeberg och Tunarp. Ansökningen har ej återfunnits, men en avskrift därav
finnes bland handlingarna till nådiga brevet den 10 juni 1761 angående patronatsrätten
till Tådene pastorat.

116

SKARA STIFT.

Genom nådig resolution den 19 juni 1688 anbefallde Kungl.
Maj:t landshövdingen och konsistorium att verkställa undersökning
rörande den begärda konfirmationen samt inkomma med berättelse
därom, och skulle vederbörande rannsaka om de ägor, som
uppgåves vara givna till kyrkan men sedermera lagda under prästgården.
Det är icke bekant, huruvida några åtgärder vidtagits
med anledning av berörda resolution.

Församlingarna upptogos emellertid å 1693 års pastoratsförteckningar
bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade
för regala.

På grund därav anmälde överstelöjtnanten Lilliehöök hos
kungl. kammarkollegium, att han gjorde anspråk på patronatsrätt
till församlingarna. Rannsakning ägde därpå rum inför häradsrätten
i orten, varefter kungl. kollegium med skrivelse den 26
augusti 1699 överlämnade ärendet till Kungl. Maj:ts provning1).

Kungl. kollegium anförde därvid huvudsakligen följande. Vid
nämnda rannsakning hade uppvisats ett av Algot Krumme år 1336
utfärdat brev, varigenom Krumme, som då ägde Storeberg, för
sin själs salighet till Tådene kyrka testamenterat en äng vid
namn »Dottern» och en skogsbacke »Lobierg» ävensom tre åkrar
vid Gullhöga. Nämnda äng brukades vid tiden för rannsakningen
fortfarande under prästgården och bestode av trettio sommarlass
hö. Skogsbacken hörde även till bostället, och de tre åkrarna
syntes vara desamma, som då brukades under prästgården ibland
herrgårdens åkrar vid Gullhöga, samt bestode av 31/2 tunnland1 2).
Storebergs ägor omgåve kyrkan på tre sidor, och kunde därav
slutas, att kyrkan stode på sätesgårdens grund. Överstelöjtnanten
Lilliehöök hade även till kyrkans utvidgande givit 60 daler silvermynt,
och hans förfäder sirat kyrkan med prydnader. Då således
Storebergs ägare givit en del jord till prästgården, varigenom
dess ägor blivit märkligen förbättrade, och det syntes, som om
kyrkan stode på herrgårdens ägor, samt Storebergs possessorer
alltid innehaft patronatsrätt, kunde kungl. kollegium för sin del
ej finna annat än att Lilliehöök vore berättigad till det sökta jus
patronatus till Tådene, vilket dock underställdes Kungl. Maj:ts
gottfinnande.

Kungl. Maj:t meddelade den 12 september 1699 resolution i
ärendet. Av kammarkollegii underdåniga berättelse hade Kungl.

1) Överstelöjtnanten Lilliehööks inlaga jämte övriga handlingar i ärendet
åtföljde ej kungl. kollegii underdåniga skrivelse och hava ej återfunnits.

2) Bland handlingarna till nådiga brevet den 11 augusti 1777 rörande
utbyte av Tådene gamla prästbord mot säteriet Gröneberg m. m. finnes en
obestyrkt avskrift av en den 8 maj 1603 verkställd översättning av ett utav
Algot Krumme den 22 april 1339 upprättat, på latin avfattat testamente, vari
en förut gjord donation till kyrkan av »Doctorn och Lobierg» bekräftas. I
instrumentet över den för berörda byte verkställda lantmäteriundersökningen
upptages bland prästbordets ägor en äng »Docktorn» om 46 tunnland 28
kappland, vilken angives vara donerad från Storeberg.

SKARA STIFT.

117

Maj:t förnummit, att Lilliehööks förfäder, possessorerna av Storebergs
herrgård, skänkt och givit en del jord till prästgården,
varigenom dess ägor märkligen förbättrats. Av förekomna skäl
och omständigheter ville det även synas, som om kyrkan stode
på herrgårdens jord samt att dess ägare alltid varit i besittning
av ifrågavarande rätt. Kungl. Maj:t prövade fördenskull överstelöjtnanten
Gabriel Lilliehöök och lians arvingar till följd av kyrkolagens
kap. 19 § 12 vara berättigade att äga jus patronatus till
Tådene sockenkyrka.

Den sålunda bekräftade patronatsrätten synes emellertid icke
hava respekterats av konsistorium i Skara. "Vid en kyrkoherdeledighet
år 1712 sökte konsistorium påtruga församlingen en av
konsistorium utsedd prästman och synes även hava utverkat Kungl.
Maj:ts fullmakt å beställningen för denne.

Däröver klagade överstinnan Brita Kristina Bonde, som då
innehade Storeberg. Genom skrivelse till konsistorium den 13
oktober 1713 förklarade kungl. regeringen, att det vore skäligt
och billigt, att överstinnan Bonde lämnades obehindrad i sin patronatsrätt
samt att den av henne och församlingen åstundade
prästmannen bleve pastor i Tådene. Konsistorium borde därför
strax installera honom och fordra tillbaka den av Kungl. Maj:t
redan utfärdade fullmakten för den av konsistorium utsedde.
Den av överstinnan kallade prästmannen blev därefter år 1714 insatt
i ämbetet.

Vid en år 1720 uppkommen ledighet vid komministersbefattningen
sökte konsistorium jämväl underkänna överstinnan Bondes
patronatsrätt samt utnämnde en prästman, vilken synes hava kallats
eller åtminstone förordats av några andra församlingsbor.
Efter klagomål av överstinnan Bonde yttrade Kungl. Maj:t i
brev till konsistorium den 5 januari 1722 huvudsakligen följande.
Konsistorii förklaring, att komministersbefattningens tillsättande
utan överstinnans kallelse så mycket mindre kunde strida
mot den henne tillkommande patronatsrätten, som denna rätt
mera anginge kyrkoherdars än komministrars utseende, strede
mot kyrkolagens kap. 19 §§ 12 och 13, varigenom patronus tilllades
rätt att kalla prästmän till församlingen utan åtskillnad på
kyrkoherde eller kaplan. Den, som hade rätt att kalla kyrkoherde,
kunde ej heller betagas den mindre rätten att kalla kaplan.
Ty fastän dessa ämbeten vore åtskilda till heder och inkomst,
vore de likväl av enahanda egenskap, nytta och angelägenhet för
församlingen. Det vore betänkligt, att konsistorium åberopade
församlingens kallelse, vilken några bönder skulle hava underskrivit,
men alldeles förbiginge adeln och den som verkligen haft
jus patronatus. Konsistorium borde en gång besinna vikten av,
att allt ginge ordentligt och lagligt till uti församlingarna vid
yppade ledigheter, så att därvid intet förekomme, som strede mot
kyrkolagen och privilegierna. Kungl. Maj:t funne fördenskull
ej allenast skäligt upphäva konsistorii ensidiga förrättning med
komministersbefattningens tillsättande utan hörande av överst -

118

SKARA STIFT.

innan Bonde, som ägde jus patronatus, utan ville tillika anbefalla
konsistorium att lämna benne och församlingens ledamöter i förmågo
av kyrkolagens tydliga innehåll uti kap. 19 §§ 9, 12 och
13 ett fritt val att kalla och utnämna en skicklig och värdig prästman,
som därefter borde förses med konsistorii inställelsebrev.

Yid en kyrkoherdeledighet år 1760 gjorde några församlingsbor
hos Kung! Maj:t framställning om, att patronatsrätten
måtte upphävas och pastoratet förklaras konsistoriel!! Sedan
vederbörande blivit hörda i ärendet, förklarade Kung! Maj:t genom
nådigt brev till konsistorium den 10 juli 1761 att, sedan
större delen av Tådene församlings invånare förklarat sig nöjda
med den av Storebergs ägare utsedde prästmannen samt denne
blivit av konsistorium insatt i ämbetet, ifrågavarande framställning
hade av sig själv förfallit.

Patronatsrätten omfattar såväl kyrkoherde- som komministersbefattningen
i pastoratet. Med densamma äro icke i övrigt förenade
några särskilda rättigheter eller skyldigheter.

Storebergs säteri upptages i jordeboken såsom Storeberg n:r
2 om 1 mantal frälse säteri. På ansökan av Storebergs ägare
medgav Kung! Maj:t genom nådigt brev den 11 augusti 1777, att
den gamla prästgården 1 mantal Tådened Prästebolet n:r 1 finge
utbytas mot frälsesäteriet 1 mantal Gröneberg n:r 1 och 1/i mantal
frälse Dryte n:r 1 i Norra Keduins socken samt x/2 mantal
frälse Tranum n:r 10 Brogården i Tranums socken. I ansökningen
uppgavs, att om ej alla så åtminstone en stor del av prästgårdens
ägor blivit av Algot Krumme tagna från Storeberg och
lagda till prästgården samt att därigenom uppkommit en ägoblandning,
som vore till stor olägenhet för såväl prästgården som
säteriet.

Yid biskopsvisitation år 1897 uttalade sig församlingen för
patronatsrättens upphörande.

Strängnäs stift.

AskerSUnd (landsförsamlingen ’).

(Sundhet härad.)

Patronatsrätt till Askersunds landsförsamling torde åtminstone
sedan mitten av 1600-talet hava utövats av ägarna till Stjärnsunds
säteri, ehuru något särskilt patronatsbrev icke meddelats.

Riksrådet greve Johan Gabrielsson Oxenstierna och hans
hustru Christina Soop uppgivas hava såsom ägare av Stjärnsunds
säteri förärat församlingens kyrka åtskilliga prydnader samt år
1646 låtit på egen bekostnad tillöka densamma.

Sedan kyrkan i början på 1660-talet brunnit, förklarade sig
grevinnan Soop villig att understödja byggande av ny kyrka samt
anhöll hos Kungl. Maj:t att, enär för begravningsplats och sockenstuga
erfordrades större område än den avbrända planen, få mot
ett henne tillhörigt frälsehemman tillbyta sig kronohemmanet
Askersund Klockargården, varå den gamla kyrkan varit uppförd.
Detta medgavs även genom nådigt brev den 12 juni 16652), varefter
kyrkan därstädes uppfördes under hennes och hennes senare
mans, riksrådet baron Gustaf Soop, »bedrivande». Den nya kyrkan
försågs även genom herrskapet med prydnader och inventarier.
Själva hemmanet Klockargården eller, som det nu benämnes,
Klockarbacken blev enligt anteckning i jordeböckerna genom bytet
inlagt under kyrkan med alla räntor.

Säteriägarens rätt att kalla kyrkoherde bekräftades genom
ett nådigt brev till konsistorium i Strängnäs den 4 augusti 1724,
varemot en av grevinnan Dohna-Soop för Stjärnsund — och för
Piholm i Jäders socken —- gjord underdånig framställning om rätt
att kalla även kyrkobetjäning avslogs genom Kungl. Maj:ts utslag
den 26 januari 1769, alldenstund det icke visats, att »det jus
patronatus, vilket blivit förlänt de förra innehavarna av Fiholms
och Stjärnsunds säterier», sträckte sig även till klockares och andra
kyrkobetjäntes förordnande. * *)

*) Askersunds stadsförsamling, som varit annex till landsförsamlingen,
blev eget pastorat redan år 1643.

*) Detta brev återfinnes ej i riksregistraturet, men bär en avskrift därav
företetts i rättegång mellan godsägaren Knut Cassel å Stjärnsund och Askersunds
landsförsamling på 1870-talet.

120

STRÄNGNÄS STIFT.

År 1782 anhöll dåvarande innehavaren av Stjärnsund överstelöjtnanten
greve A. A. Holma., att Kungl. Maj:t täcktes i nåder
stadfästa honom vid den av hans förfäder såsom ägare av säteriet
i långliga tider utövade förmånen att i Askersunds församling tillsätta
kyrkoherde, kaplan och klockare ävensom, enär det till
frälse utbytta hemmanet Klockarbacken samt en äng Hundåsa av
församlingen påståtts vara donerade till kyrkan, stadfästa honom
vid hans äganderätt till dessa fastigheter. Till stöd för ansökningen
åberopade Holma i huvudsak vad här ovan anförts beträffande
patronatsrätten samt uppgav tillika, att patronbrevet förkommit
vid en vådeld år 1763 ävensom att Klockarbacken och
Hundåsa alltid varit under Stjärnsunds ägares disposition.

Över ansökningen hördes konsistorium i Strängnäs, som
betvivlade, att sökanden eller hans förfäder ägt något av Kungl.
Maj:t utfärdat brev på rättigheten att tillsätta pastor i Askersunds
församling.

Kungl. Maj:t meddelade resolution i ärendet den 8 augusti
1785. Emedan Askersunds kyrka funnes vara belägen på frälse
grund och greve Hohnas förfäder jämväl därå tid efter annan
gjort ansenliga bekostningar och såsom patroni uti mera än hundra
års tid okvalt utövat jus att tillsätta pastorer, ville Kungl. Maj:t
i nåder stadfästa greve Hohna vid den sökta rättigheten att förordna
kyrkoherdar samt att, då i pastoratet endast funnes en kyrka,
tillsätta kaplan, och det så mycket hellre, som — därest dessa
skäl icke kunnat av greve Hohna företes — Kungl. Maj:t ändock
varit benägen att medelst bifall till hans i denna del gjorda underdåniga
ansökan av kunglig makt och myndighet lämna honom ett
vedermäle av dess nåd. Vad åter klockares och andra kyrkobetjäntes
tillsättande anginge, så kunde det såsom stridande mot
nådiga resolutionen den 26 januari 1769 icke beviljas. Beträffande
slutligen greve Hohnas underdåniga andragande om disposition av
Klockarbacken och Hundåsa äng fann Kungl. Maj:t detta vara en
fråga, som med patronirättigheten icke hade någon gemenskap
eller kunde av Kungl. Maj:t omedelbarligen upptagas, utan hade
sökanden att därmed vända sig till ort och ställe som vederborde.

Vid en år 1874 inträffad ledighet vid kyrkoherdebefattningen
i pastoratet ingav dåvarande ägaren av Stjärnsunds säteri godsägaren
Knut öassel till domkapitlet i Strängnäs kallelse å viss
prästman.

Genom resolution den 11 juni 1874 förklarade sig domkapitlet
förhindrat att fästa avseende vid den ingivna kallelsen och
tillkännagav därjämte, att kyrkoherdebeställningen komme att
genom anslag kungöras ledig till ansökning i konsistoriel! väg.
Homkapitlet synes hava förmenat, att 1785 års resolution avsåge
greve Hohna personligen.

Cassel besvärade sig hos Kungl. Maj:t, som genom utslag
den 6 november 1874, med undanröjande av domkapitlets resolution
och de i anledning av densamma för kyrkoherdebeställningens
återbesättande tilläventyrs vidtagna ytterligare åtgärder, förkla -

STRÄNGNÄS STIFT.

121

rade, att vederbörande ägde vid behörig domstol utföra sin talan
rörande ifrågavarande patronatsrätt.

Församlingen instämdes därpå av Cassel till kung! Svea
hovrätt, som utlät sig genom dom den 6 juli 1876. Av handlingarna
i saken framginge att, sedan kyrka i Askersunds landsförsamling
blivit uppförd å ett hemman, vilket greve Johan Oxenstiernas
änka Christina Soop till Stjärnsund för sådant ändamål
sig tillbytt av Kungi. Maj:t och kronan och därefter till kyrkan
donerat, kyrkoherde i nämnda församling åtskilliga gånger blivit
tillsatt efter kallelse av bemälta grevinuas ättlingar av släkterna
Soop och Dohna, vilka varit ägare av Stjärnsund, till dess Kungl.
Maj:t genom 1785 års resolution på överstelöjtnanten greve
Dohnas ansökning stadfäst denne vid rättigheten att i församlingen
förordna kyrkoherde. Alltså och då jämväl efter greve
Dohnas död ifrågavarande kyrkoherdebeställning tid efter annan
blivit på kallelse från ägare av Stjärnsund tillsatt samt, så vitt
handlingarna utmärkte, församlingsborna icke någonsin utsett
kyrkoherde i församlingen, prövade kungl. hovrätten rättvist förklara
Cassel såsom ägare av Stjärnsund berättigad att utse kyrkoherde
i Askersunds landsförsamling.

Däröver besvärade sig församlingen hos Kungl. Maj:t, som
den 8 augusti 1877 prövade rättvist gilla hovrättens dom.

Patronatsrätten omfattar, såsom ovan angivits, såväl kyrkoherde-
som komministersbefattningen. Några särskilda rättigheter
eller skyldigheter äro icke i övrigt förbundna med densamma.

Stjärnsunds säteri upptages i jordeboken såsom Stäckebråtet
n:r 1 eller Stjärnsund om 1 mantal och Ölme n:r 1—4 eller Stjärnsund
om 4 mantal frälse säteri.

Mellan patronus och församlingen uppkom på 1780-talet tvist
angående hemmanet Klockarbacken, som församlingen påstod vara
donerat till kyrkan, medan patronus, som alltjämt disponerat
hemmanet, för detsamma allenast erlagt en ränta av 30 daler
kopparmynt till underhåll av det Oxenstiernska-Soopska gravkoret
i kyrkan. Tvisten gällde även ängen, Hundåsa, varpå kyrkan
jämväl gjorde anspråk. Genom förberörda nådiga resolution den
8 augusti 1785 hänvisades patronus att upptaga denna sak inför
vederbörligt forum, vilket emellertid icke synes hava skett. Enligt
uppgift av pastorsämbetet utgår icke till kyrkan sedan många år
tillbaka någon ränta av Klockarbacken, som numera lär hava frånsålts
Stjärnsund.

Vid visitation år 1897 uttalade sig församlingen för patronatsrättens
upphörande.

122

STRÄNGNÄS STIFT.

Blacksta och Vadsbro.

(Upplinda härad.)

I början av 1690-talet förevar inför kung! Svea bovrätt en
rättegång mellan presidenten greve Axel Stålarm med flera arvingar
efter amiralen Erik Rymlig och hans hustru Maria Elisabet
Kursel, å ena, och landshövdingen Henrik Falkenbergs änka och
arvingar, å andra sidan, rörande bland annat jus patronatus till
Yadsbro församling.

Under rättegången upplystes, att fru Kursel, som efter sin
mans frånfälle innehaft det Ryningska godset Lagmansö i Yadsbro
församling, skulle hava förvärvat sig patronatsrätt till denna församling
genom kyrkobyggnad och ansenliga föräringar till kyrkan
samt donation av ett hemman Berga till kaplansbol. Landshövdingen
Falkenberg hade efter fru Kursels frånfälle kommit i besittning
av Lagmansö, men presidenten Stålarm och hans medparter
sökte göra gällande, att patronatsrätten till Yadsbro församling
icke följde med godset utan borde tillhöra arvingarna.
Genom dom den 28 april 1692 förklarade sig kung! hovrätten
icke kunna finna, att arvingarna vore befogade att åtnjuta ifrågavarande
jus patronatus utan borde detta åtfölja sätesgården Lagmansö.
Och ej heller kunde Falkenbergs stärbhus åläggas utlösa
den omkostnad och donation, som vore gjord på och till
kyrkan, emedan sådant en gång vore till kyrkan skänkt och icke
mer kunde återtagas eller andra på ett eller annat sätt tillägnas.
Besvär synes hava anförts över denna kung! hovrättens dom, men
blev densamma fastställd genom Kungl. Maj:ts »sentens» den 26
september samma år1).

I syfte att förekomma framtida tvister om patronatsrätten
träffades år 1740 mellan konsistorium i Strängnäs och dåvarande
ägaren av Lagmansö landshövdingen friherre Gabriel Falkenberg
överenskommelse, att Lagmansö ägare, vilka ägde uteslutande rätt
att kalla och förordna kaplan i Yadsbro annexförsamling, skulle
varannan gång med konsistorium förse pastoratet med kyrkoherde,
därvid landshövdingen ägde att göra början vid dåvarande kyrkoherdeledighet*
2).

Hå konsistorium och en del Blacksta församlingsbor det
oaktat sökte hindra Falkenberg vid kallande av kyrkoherde, hänsköt
han ärendet till Kungl. Maj:t, som den 23 oktober 1742 dels
förklarade, att Falkenberg då ägde kalla kyrkoherde till det lediga
pastoratet, dels anbefallde Svea hovrätt att lagligen upptaga och

b Denna »sentens» har ej återfunnits i riksregistraturet.

2) Överenskommelsen bekräftades av konsistorium i skrivelse till landshövdingen
Falkenberg den 8 augusti 1740 samt underskrevs av landshövdingen
den 16 oktober samma år.

STRÄNGNÄS STIFT.

123

avgöra det av Falkenberg jämväl gjorda påstående om plenum jus
patronatus till båda församlingarna, för vilket ändamål handlingarna
överlämnades till hovrätten.

Då detta mål ännu år 1762 icke blivit av kungl. hovrätten
avgjort, anhöll landshövdingen friherre Gabriel Falkenberg den
yngre hos Kungl. Maj-.t att få ensam utöva patronatsrätt i Blacksta
och Yadsbro, till dess frågan om patronatsrätten bleve slutligen
avgjord, och förmenade sig Falkenberg icke vara bunden av förberorda
mellan hans fader och konsistorium i Strängnäs den 16
oktober 1740 slutna överenskommelse.

Genom utslag den 1 juni 1763 fann Kungl. Maj:t ej skäl
bifalla denna ansökning utan förklarade, att vid ovannämnda förening
borde bero, till dess den om jus patronatus i församlingarna
till Svea hovrätt förvista sak bleve slutligen avgjord.

Enligt vad kungl. hovrättens diarium över civila mål utvisar,
synes emellertid ifrågavarande mål icke hava blivit därstädes avgjort1).
Berörda överenskommelse lärer därför allt fortfarande få
anses vara gällande.

Patronatsrättiglieten torde således innefatta rätt att kalla
komminister i Yadsbro församling samt vid varannan ledighet
kyrkoherde i pastoratet. I övrigt äro icke några särskilda rättigheter
eller skyldigheter förbundna med patronatsrätten.

Lagmansö säteri upptages i jordeboken såsom Lagmansö
med Österö n:r 1 om 2 mantal frälse säteri. Uppgiften om donationen
av hemmanet Berga bekräftas av anteckningar i ett flertal
kronans jordeböcker. Hemmanet är i nya jordeboken upptaget
såsom Berga n:r 1 om 1 mantal frälse med anteckning, att
fru Maria Kursel år 1665 donerat detsamma till boställe åt komministern
i Blacksta och Yadsbro församlingars pastorat. Hemmanet
utgör fortfarande jämte 1/2 mantal Hagetorp boställe åt
komministern i Yadsbro församling.

Yid visitation år 1899 meddelades församlingarna att, därest
de önskade patronatsrättens upphörande, underdånig framställning
borde därom göras. Någon sådan framställning synes emellertid
icke hava gjorts. •)

•) Landshövdingen Falkenberg uppgav i sin ansökning till Kungl. Maj:t
år 1762 att det i hovrätten svarats honom, att handlingarna i målet förkommit.
Handlingarna hava ej heller nu återfunnits.

124

STRÄNGNÄS STIFT.

Bälinge och Tystberga.

(Röne härad.)

Bälinge och Tystberga upptogos å 1693 års pastoratsförteckningar
bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade för
regala.

Med anledning därav framställde såväl grevinnan Eva Lewenhaupt
för Nynäs säteri i Bälinge socken som grevinnan Maria
Elisabet Oxenstierna för Helgö säteri i Tystberga socken hos
kungl. kammarkollegium anspråk på patronatsrätt till församlingarna.

Kungl. kollegium lät föranstalta om undersökning i ärendet
inför Böne häradsrätt, vilken undersökning ägde rum den 9 oktober
1694. Häradsnämnden samt kyrkoherden i pastoratet Olof Huss och
flera socknemän intygade därvid bland annat, att Bälinge kyrka
vore belägen på ägorna till det under Nynäs säteri såsom ladugård
lydande hemmanet Oppeby; att grevinnan Lewenhaupt av
detta hemmans gärde, som ginge runt omkring kyrkan, upplåtit
två torp till kyrkoherden; att koret i kyrkan blivit av grevinnan
Lewenhaupts svärfader riksrådet Eric Gyllenstierna ånyo uppbyggt
och försett med ett torn; att Nynäs possessorer till kyrkan
givit åtskilliga silverkärl om 480 lods vikt jämte kostbara mässhakar
och altarkläde^ att det vore i orten känt, att prästgården
Sundbo med inventarier i »dött och kvickt» blivit i gamla tider till
kyrkan skänkt av Helgö säteriägare, samt att kyrkoherden Huss
hade sett en vidimerad kopia av donationsbrevet, som i original
skulle förvaras i Strängnäs domkapitel.

Sedan instrumentet rörande denna undersökning inkommit
till kungl. kollegium, anmodades landshövdingen i länet att låta
vidare undersöka saken och införskaffa handlingar rörande'' donationen
av prästgården m. m.

I skrivelse till kungl. kollegium den 2 december 1708 förklarade
landshövdingen, att några originalhandlingar icke kunnat
återfinnas vare sig i Bälinge kyrka eller hos herrskapen, men att
i kyrkboken funnes intagen en kopia av ett donationsbrev av
Magnus Ingvaldsson i Sundboholm och hans hustru Ingrid Erngislesdotter
av år 1359, varigenom de under prästbordet givit
6 V2 öresland i Sundby (nu Sundbo) jämte några »tillägor». Landshövdingen
uppgav även, att det icke vore bekant, vem denne
Ingvaldsson varit, men ville det synas, som hade han ägt såväl
Nynäs som Helgö, till vilken sistnämnda gård det gamla Sundboholm
blivit flyttat.

Grevinnan Lewenhaupt och Maria Elisabet Oxenstiernas dotter
Ebba Margareta Baner inkommo därpå till kungl. kollegium med
en skrift, vari de anhöllo att gemensamt bekomma patronatsrätt
till Bälinge och Tystberga samt uppgåvo, att Magnus Ingvaldsson

STRÄNGNÄS STIFT.

125

varit av släkten Grip å Nynäs, från vilken den Gyllenstiernska
familjen härstammade på mödernet.1)

Sedan konsistorium i Strängnäs meddelat, att förenämnda
donationsbrev icke kunnat återfinnas i domkyrkans arkiv * 2), överlämnades
ärendet till Kung]. Maj:t, som genom nådigt brev till
kung!, kollegium den 1 augusti 1712 förklarade, att kollegium icke
kunde döma annorlunda, än att Nynäs och Helgd possessorer vore
berättigade till jus patronatus i Bälinge församling, vilken rätt de
borde okvalda äga och njuta, såvida de efter lag och kyrkoordning
allt framgent läte sig vårda om kyrkan och dess underhåll.

Under åberopande av detta nådiga brev tilläde kung!, kollegium
genom resolution den 4 november 1712 Nynäs och Helgd
possessorer jus patronatus till Bälinge och Tystberga församlingar,
vilken rätt de på grund av Kungl. Maj:ts nådiga brev
ägde okvalda och utan intrång åtnjuta, så länge de efter kyrkoordningen
läte sig vårda om kyrkan och dess vidmakthållande.

Emellan grevinnan Lewenhaupt och riksrådet greve Ernst
Johan Creutz, vilken genom gifte med Ebba Margareta Banér
blivit innehavare av Helgd, uppkom emellertid redan vid första
kyrkoherdeledighet tvist om patronatsrätten. Med stöd av 1359
års donationsbrev sökte grevinnan Lewenhaupt och hennes måg
generalmajoren friherre Axel Mack Dougall, gift med grevinnans
dotter Beata Gyllenstierna, göra gällande, att den uti 1694 års
tingsrannsakan förekommande uppgift, att prästgården donerats från
Helgd herrskap, vore oriktig, samt anhöllo hos Kungl. Maj:t, att
patronatsrätten till Bälinge måtte helt tillerkännas friherrinnan
Gyllenstierna såsom arvinge till Nynäs. Hetta bestreds av Creutz,
som påstod, att hälften av denna rättighet borde jämlikt förberörda
kungl. brev och kammarkollegii resolution tillhöra Helgd säteri.

Genom nådigt brev den 27 juni 1722 anbefalldes lagmannen
i Södermanland Thomas Fehrnan att med halv nämnd anställa
undersökning rörande dessa stridigheter. Därvid framställde även
generallöjtnanten och landshövdingen, sedermera riksrådet greve
Nils Gyllenstierna, såsom dåmera ägare av Helgd säteri, anspråk
på patronatsrätt för säteriet.

Sedan Kungl. Maj:t på därom framställd förfrågan den 19
juni 1723 förklarat, att Eehman hade att upptaga denna tvist,
utan att de förut förelupna akta angående denna rättighet skulle
ligga i vägen, meddelade lagmansrätten den 5 september 1724
dom i målet. På anförda skäl förklarades därvid riksrådet Creutz

*) Grevinnan Lewenhaupt hade varit gift med en Gyllenstierna och innehade
Nynäs såsom morgongåva.

2) En avskrift av donationsbrevet, som utfärdats år 1359 >die septima
nativitatis Christi» (s1/12), återfanns sedermera i konsistorii i Strängnäs arkiv. En
av konsistorienotarien den 6 mars 1721 vidimerad kopia av denna avskrift finnes
bland handlingarna till kungl. Svea hofrätts dom den 9 juni 1742 angående
patronatsrätten till församlingarna. Bland dessa handlingar finnes även en
vidimerad avskrift av Bönö häradsrätts år 1364 »första lördagen näst efter helga
kors dag» (21A>) för kyrkoherde Ysak Jonisson i Bälinge meddelade fastebrev
å den donerade jorden.

126

STKÄNGNÄS stift.

förlustig patronatsrätten till Bälinge; ocli kunde lagmansrätten ej
heller tillägga riksrådet Gyllenstierna, vilken år 1715 genom byte
med Creutz blivit ägare av Helgd, någon rättighet till detta jus
patronatus.

Över lagmansrättens dom besvärade sig Creutz hos kungl.
Svea hovrätt och anförde därvid, att utav en kungl. antikvitetsarkivets
attest den 4 mars 1725 framginge, att hans fru grevinnan
Baner vore i lika grad som generalmajoren Dougalls fru, friherrinnan
Gyllenstierna, skyld med Magnus Ingvaldsson, vilken skänkt
prästgården och varit boende å Sundboholm, som sedermera införlivats
med Creutz gård Måstena.

För riksrådet Nils Gyllenstiernas omyndiga barn anförde hans
änka grevinnan Ulrika Juliana Brahe, att hon å barnens vägnar
av- Creutz år 1733 köpt Måstena gård samt att det av såväl den
utav Dougall den 2 november 1724 ingivna ättetavlan som en av
kanslirådet Peringssköld författad genealogi över Braheska och
Gyllenstiernska släkterna framginge, att Nils Gyllenstiernas barn
och friherrinnan Beata Gyllenstierna yore i lika led skylda med
Magnus Ingvaldsson och således borde i anseende till förfädernas
förtjänster om kyrkan njuta lika rätt med henne till ifrågavarande
jus patronatus.

Kungl. hovrätten utlät sig genom dom den 9 juni 1742. På
anförda skäl fann kungl. hovrätten riksrådet Creutz och hans
grevinna ej vara berättigade till delaktighet med friherrinnan Gyllenstierna
i jus patronatus till Bälinge pastorat. Beträffande
det av riksrådet greve Nils Gyllenstierna och efter hans död för
hans barn framställda anspråk på delaktighet i berörda patronatsrätt
yttrade kungl. hovrätten följande: Riksrådets barn vore icke

för Helgö och Måstena gårdar berättigade till patronatsrätten.
Det vore emellertid med tillförlitliga genealogier styrkt, att riksrådets
barn och generalmajoren Dougalls fru friherrinnan Gyllenstierna
härstammade på fädernet i lika led från Nils Bosson Grip
och således vore lika närskylda med Magnus Ingvaldsson, vilken år
1359 under prästbordet i Bälinge skänkt 6 7? öresland jord i
Sundby (Sundbo) i Bälinge socken jämte flera ägor, som varit belägna
vid Nynäs. Då 1686 års kyrkolag stadgade, att de, vilkas
förfäder givit jord och grund till kyrka eller prästgård, skulle få
njuta jus patronatus, funne kungl. hovrätten, att riksrådet Nils
Gyllenstiernas barn borde i en sådan rättighet till Bälinge pastorat
vara delaktige med friherrinnan Beata Gyllenstierna. Emedan
den sistnämnda hade den särskilda förtjänst, att Bälinge kyrka
vore belägen på hennes frälsehemman Oppebys grund samt hennes
farfader riksrådet Erik Gyllenstierna gjort ansenlig byggnad å
kyrkan och hennes förfäder givit till kyrkan över 480 lod silver
samt kostbara mäss- och altarkläden och andra saker, vore friherrinnan
Gyllenstierna berättigad att nyttja jus patronatus till
större del än riksrådet Nils Gyllenstiernas barn, och detta i
så måtto, att friherrinnan Gyllenstierna och därefter hennes
arvingar, såvida de besutte Nynäs gård och gods, ägde vid före -

STRÄNGNÄS STIFT.

127

fallande prästledigliet rätt att först två gånger utse och kalla
präst och tredje gången riksrådet Gyllenstiernas barn eller deras
arvingar efter dem, så länge de besutte gods och egendom i Bälinge
pastorat, och så vidare allt framgent. Såväl den ena som
den andra skulle det åligga att, efter den del som var och en
ägde. uti patronatsrättigheten, låta sig vårda om kyrkan och församlingen
efter lag och kyrkoordning.

Yid en i början av 1770-talet uppkommen ledighet vid komministersbeställningen
i Tystberga församling vägrade konsistorium
i Strängnäs att utnämna den prästman, som patronus kallat,
och åberopade därvid, att Kung! Maj:t jämlikt § 9 i nådiga resolutionen
på prästerskapets besvär den 9 december 1766 förklarat,
att patronatsrätt icke borde sträcka sig längre än patronbrevet
tydligen innehölle.

Däröver besvärade sig Nynäs ägare ryttmästaren David Hildebrand
hos Kungl. Maj:t under yrkande att antingen få oinskränkt
njuta det till Nynäs hörande uråldriga jus patronatus eller ock
att mot patronatsrättens indragande få återkalla allt vad från
säteriet blivit till kyrkan och kyrkobetjäningen givet.

Genom utslag den 25 maj 1773 utlät sig Kungl. Maj:t att,
alldenstund kammarkollegii på Kungl. Maj ds nådiga befallning
utfärdade resolution den 4 november 1712 med tydliga ord tilläde
Nynäs och Helgd säteriers ägare ett fullkomligt jus patronatus
till Bälinge och Tystberga församlingar att okvalt och utan någons
intrång verkligen åtnjuta, och patronatsrätten således icke vore
inskränkt till kyrkoherdebeställningen allena, funne Kungl. Maj:t
den av konsistorium åberopade § 9 av 1766 års resolution icke
kunna hindra Nynäs och Helgd säteriers ägare att vid utövningen
av detta till Bälinge och Tystberga erhållna fullkomliga jus patronatus
jämväl kalla kaplan.

Patronatsrätten omfattar således både kyrkoherde- och komministersbefattningen
i pastoratet samt utövas sålunda, att ägarna
av Nynäs kalla två gånger å rad och därefter ägarna av Helgd
en gång. Denna ordning synes iakttagas, oavsett huruvida kyrkoherde-
eller komministersbefattning skall tillsättas. Med patronatsrätten
äro icke i övrigt förenade några särskilda rättigheter
eller skyldigheter. Den i kungl. kammarkollegii resolution den 4
november 1712 meddelade bestämmelsen, att Nynäs och Helgö
possessorer ägde åtnjuta patronatsrätten, så länge de efter lag och
kyrkoordning läte sig vårda om kyrkan och dess vidmakthållande,
har icke ansetts medföra några särskilda skyldigheter beträffande
kyrkans underhåll. Ägarna av Helgö, som numera lyder under
Björksunds herrgård i Tystberga socken, underhålla dock det
grevliga Gyllenstiernska gravkoret eller Björksundskoret och ägarna
av Nynäs det friherrliga Gyllenstiernska gravkoret eller Nynäskoret.

Patronatsrätten har av domkapitlet i Strängnäs uppgivits vara
inskränkt till två grenar av Gyllenstiernska ätten. Därmed torde
avses personer, som på fäderne eller möderne härstamma från de

128

STRÄNGNÄS STIFT.

i kungl. Svea hovrätts laga kraftvunna dom den 9 juni 1742 omförmälda
riksråden Erik och Nils Gyllenstierna. Då kungl. kammarkollegii
resolution den 4 november 1712 tillägger Nynäs och
Helgö possessorer jus patronatus till församlingarna samt denna
resolution, som åberopas i Kungl. Maj:ts utslag den 25 maj 1773
icke kan anses hava upphävts genom Svea hovrätts dom, synes
riktigheten av domkapitlets berörda uppfattning kunna med fog
ifrågasättas. Nuvarande ägarna av Nynäs och Helgd, tillhörande
grevliga ätten Mörner till Morlanda och friherrliga ätten Gripenstedt,
uppgivas emellertid härstamma från riksråden Gyllenstierna.

Patrongodsen upptagas i jordeboken såsom Nynäs n:r 1 om
1 mantal frälse säteri i Bälinge socken och Helgö n:r 1 om 11/4
mantal frälse säteri i Tystberga socken. Kyrkoherden i pastoratet
innehar fortfarande såsom boställe den av Magnus Ingvaldsson
och hans hustru år 1359 donerade fastigheten, vilken i jordeboken
upptages såsom Sundbo n:r 1 om 1 mantal krono i Bälinge
socken.

Vid visitation år 1895 tillfrågades församlingarna, huruvida
de önskade patronatsrättens upphörande, men lämnades frågan
obesvarad.

Flöda.

(Oppunda härad.)

Flöda upptogs å 1693 års pastoratsförteckningar bland pastorat,
som Kungl. Maj:t ville hava förklarade för regala, och hänfördes
även av 1722 års pastoratskommission till pastorat, som
förut varit hållna för regala.

Generallöjtnanten friherre Gabriel Bibbing framställde emellertid
anspråk på patronatsrätt till församlingen för sin sätesgård
Ejällskäfte och anförde därvid i särskilda skrifter bland annat,
att hans förfäder i långliga tider och före år 1680 utövat patronatsrätt
i Flöda; att halva kyrkan därstädes blivit uppbyggd på bekostnad
av fältherren greve Lars Kagg såsom ägare till Fjällskal;
att Kaggs änka Agneta Bibbing vid kyrkan byggt ett dyrbart
gravkor, som av församlingen brukades till bänkställe, samt
att grevinnan Bibbing till kyrkans underhåll donerat ett sitt
frälsehemman Göttersta.

Till stöd för dessa påståenden företeddes bland annat följande
handlingar:

STRÄNGNÄS STIFT.

129

dels styrkt avskrift av grevinnan Ribbings donationsbrev den
30 december 1(376 1), varigenom hon till Flöda församling för underhåll
av Kaggska gravkoret skänkt hemmanet Lillgården i Göttersta
med all därav fallande ränta, dock att dessa medel skulle
användas allenast till gravkorets underhåll och stå under hennes
samt kommande ägares till Fjällskäfte disposition,

dels en den 28 november 1722 av åtskilliga Flöda socknemän
underskriven attest av innehåll bland annat, att grevinnan Ribbing
uppbyggt koret i socknens kyrka av huggen och utvald gottlandssten
och försett kyrkan med koppartak in. m. till en
uppskattad kostnad av minst 10 ä 12,000 riksdaler samt att en
stor del av kyrkans silver skänkts av Fjällskäfte ägare, vilka alltid
fordom kallat präster till församlingen,

dels ett den 14 april 1 / 28 av vissa äldre socknemän undertecknat
intyg av innehåll, att fältherren greve Lars Kagg för 90
år sedan bekostat en större utvidgning av kyrkan mot söder, därvid
sockenborna allenast hjälpt till med dagsverken.

I däröver avgivet yttrande anförde domkapitlet i Strängnäs,
att Fjällskäfte herrskap väl utvidgat och sirat kyrkan och till henne
givit ett hemman, men erinrade tillika, att en år 1671 av herrskapen
kallad prästman icke erhållit kollationsbrev, innan församlingen
enhälligt samtyckt till kallelsen.

Ärendet, som underställts Kungl. Maj:ts prövning, överlämnades
därpå till kungl. kammarkollegium och sedermera genom
nådigt brev den 7 oktober 1728 till Svea hovrätt för handläggning
och prövning i vanlig ordning.

Efter kungl. hovrättens förordnande hölls den 17 och 18
april 1729 ^ undersökning inför Oppunda häradsrätt rörande förenämnda
två intyg av socknemännen, därvid dessa emellertid förklarade
sig icke kunna vid närmare besinnande till fyllest vitsorda
innehållet av intygen.

Genom en synnerligen vidlyftigt motiverad dom den 13 december
1729 fann kungl. hovrätten generallöjtnanten Ribbing icke
vara berättigad att för sitt säteri Fjällskäfte åtnjuta jus patronatus
till Flöda församling. Kungl. hovrätten ansåg, att Ribbing varken
kunnat bevisa, att hans förfäder eller ägarna av säteriet ägt
och utövat patronatsrätt i församlingen eller att den av fältherren
Kagg gjorda nybyggnaden å kyrkan skett uteslutande på
dennes bekostnad. Det av grevinnan Ribbing uppförda koret
vore i egenskap av gravkor för familjen till dess enskilda
nytta, och hade grevinnan icke därför betingat sig patronatsrätt.
Donationen av hemmanet Göttersta avsåge förnämligast vidmakthållandet
av gravkoret och kunde därför icke hänföras till vad
kyrkolagen stadgade om rätt till jus pa tronatus genom upplåtelse
av jord och grund till kyrka och prästgård.

b Intaget i protokollet vid lagmanstinget med Oppunda härad den 20
november 1718.

130

STRÄNGNÄS STIFT.

Över domen besvärade sig Eibbing hos Kungl. Maj:t, som
den 14 december 1733 meddelade dom i målet. Det befunnes, att
framlidne riksrådet och fältherren greve Kagg förnämligast påkostat
kyrkans utvidgande till hälften samt att kyrkan blivit av
änkegrevinnan Agneta Ribbing med stor kostnad tillbyggd, så att
den hade icke allenast rum för altare och vigsels förrättande utan
även flera bänkar till församlingens bekvämlighet, under det att
Fjällskäfte possessorer allenast nyttjade graven under korets golv.
De både dessutom till kyrkans gagn skänkt halva hemmanet Göttersta
med ränta av 30 daler silvermynt samt således fullgjort vad
kyrkoordningen till patronirättighets förvärvande fordrade. Fördenskull
och i anseende till den brist, som flera kyrkor kunde
lida, om slika byggnader och donationer till patronirättighets erhållande
icke vore gällande, funne Kungl. Ma,j:t rättvist förklara
generallöjtnanten Gabriel Ribbing berättigad njuta jus patronatus
till Flöda församling. .

Patronatsrätten avser kyrkoherdebefattningen. Beträffande
komministersbeställningen i pastoratet synes däremot en viss osäkerhet
vara rådande. Sålunda har vid ledigheter pa 1860-, 1870-och 1880-talen konsistorium ej ansett sig böra utfärda fullmakt
för de av innehavaren av Fjällskäfte säteri kallade prästmän, med
vilka även församlingen förklarat sig nöjd, innan Kungl. Maj:t för
varje särskild gång förklarat, att fullmakt finge av konsistorium
utfärdas för den kallade.*) Vid senaste ledighet (1892) har komministersbefattningen
tillsatts på konsistoriel! väg- Några särskilda
rättigheter eller skyldigheter äro icke i övrigt förbundna
med patronatsrätten.

Fjällskäfte säteri upptages i jordeboken såsom Fjällskäfte
n:r 1 om 2 mantal frälse säteri. Säteriet med underlydande utgör
numera fideikommiss inom den Celsingska släkten.

Det av grevinnan Ribbing till kyrkan skänkta hemmanet,
som upptages i jordeboken såsom Göttersta n:r 2 om 3/4 mantal
frälse, är för närvarande utarrenderat genom Fjällskäfte fideikommissinnehavare.
Arrendemedlen ingå till en av fideikommissarien
förvaltad fond för underhåll av Kaggska gravkoret. Over fonden,
föres särskilda räkenskaper. Utdrag av dessa hava under de senare
åren för granskning ingivits till Konungens, befallningshavande
och domkapitlet, och har då även församlingen beretts
tillfälle att taga del av räkenskapsutdragen.

Vid visitation år 1895 tillfrågades församlingen, huruvida den
önskade patronatsrättens upphörande, men synes denna fråga hava
lämnats obesvarad. i)

i) Se härom nådigt utslag den 10/s 1866 samt kungl. brev den 10/io 1873,
den 28/ii 1875, den ’A 1881 och den 20/3 1 88 5.

STRÄNGNÄS STIFT.

131

Fog-dö och Helgarö.

(Åkers härad.)

I brev från riksrådet till konsistorium i Strängnäs den 1 oktober
1677 erinrades om, att »herrskapen uti Fogdö socken» ägde
jus patronatus därstädes. Då konsistorium det oaktat icke synes
hava till kyrkoherde velat utnämna den av herrskapena därtill
kallade, gjorde riksamiralen greve Gustav Otto Stenbock, fru Chatarina
Kurck och fru Anna Berendt därom anmälan hos Kungl.
Maj:t, som genom nådigt brev den 21 november 1677 anbefallde
konsistorium att utan vidare dröjsmål utnämna präst efter deras
begäran, »som jus patronatus äga». Greve Stenbock ägde vid
denna tid Hesselbyholm och fru Kurck Bergshammar i Fogdö
socken samt fru Berendt Edeby i Helgarö socken.

Kort därpå anhöll fru Kurck, att Kungl. Maj:t i anseende
till de föräringar och byggnader, som hon och hennes förfäder
gjort och använt på Fogdö kyrka, varigenom hon och de förvärvat
sig patronatsrätt, ville förunna och konfirmera henne
denna rätt. Genom nådigt brev den 22 mars 1681 försäkrade
Kungl. Maj:t, att den rätt, hon i Fogdö församling ägde, i ingen
måtto skulle betagas henne, utan ägde hon vid kyrkoherdeval
eller eljest åtnjuta den rättighet, som jus patronatus medförde,
såvida hon ägde en sådan rätt.

Fogdö och Helgarö upptogos emellertid å 1693 års pastorats- „
förteckningar bland de pastorat, som Kungl. Maj;t ville hava för- *
klarade för regala. Däröver klagade fru Kurck hos Kungl. Maj:t,
och hennes förnyade framställning om patronatsrätt hänvisades
den 22 mars 1694 till kungl. kammarkollegium. Yilken utgång
ärendet där fick, är emellertid icke känt.

År 1773 inkom kanslirådet baron Johan Gabriel Säck å
Bergshammar till Kungl. Maj:t med ansökan att bliva bibehållen
vid det jus patronatus till Fogdö församling, varå hans förfäder
genom nådiga brevet den 22 mars 1681 fått bekräftelse, men
vid vars utövande konsistorium gjorde honom någon svårighet.

Sedan konsistorium yttrat sig häröver, hänvisades ärendet
till Svea hovrätt, som den 5 juni 1742 däri meddelade dom. På
anförda skäl förklarade kungl. hovrätten, att 1681 års nådiga brev
icke kunde vara att anse såsom en oinskränkt stadfästelse på
jus patronatus i Fogdö pastorat för Bergshammars gård och gods.
Kungl. Maj:ts och riksrådens förberörda brev av år 1677, vilka
voro utfärdade på grund av innehållet i § 33 av 1617 års adliga
privilegier, tilläde icke Bergshammars egendom enskilt jus patronatus
uti Fogdö. Säck hade icke heller visat, att hans förfäder
på Bergshammar förvärvat sig patronatsrätt genom sådana för -

132

STRÄNGNÄS STIFT.

maner för kyrkan, som gjorde tillfyllest efter kyrkolagen. Varken
de övriga av ridderskapet ock adeln, som ägde ansenliga sätesgårdar
i gället, eller församlingens andra invånare eller kronan
för sina där ägda gods hade funnit sig föranlåtna att erkänna
Bergshammars possessor för ägare av patronatsrätten. På grund
av dessa och i övrigt anförda skäl kunde kungl. hovrätten icke
tillägga Säck den rättighet i Fogdö gäll, som han påstått sig äga.

Sedan denna dom vunnit laga kraft, inkom Säck till Kungl.
Maj:t med en ansökan om nådig förklaring över 1677 års brev
och hemställde därvid, huruvida han icke på . grund av dessa
nådiga brev vore berättigad till en tredjedel av jus patronatus till
Fogdö och Helgarö och borde utöva detsamma gemensamt med
Edeby och Hesselbyholms ägare eller huru därmed eljest borde
förhållas.

Kungl. Maj:t yttrade sig i ärendet genom utslag den 1 maj
1745. I avgivna påminnelser hade erinrats, att Säck låtit hovrättens
dom den 5 juni 1742 vinna laga kraft. Då Säck icke sökt
någon ändring i hovrättens dom, varigenom av honom yrkad rättighet
att ensam få åtnjuta detta jus patronatus blivit avslagen,
utan endast förklaring över kungl. breven den 1 oktober och den
21 november 1677 samt huruvida han vore berättigad till en
tredjedel av denna rätt eller borde den utöva gemensamt med
Edeby och Hesselbyholms ägare, prövade Kungl. Maj :t rättvist,
att berörda påminnelser icke borde hindra den i malet sökta förklaring.
Beträffande själva huvudsaken anfördes bland annat
följande. Kungl. regeringens brev till konsistorium i Strängnäs
den 1 oktober 1677 utvisade, att herrskapen i Fogdö socken då
ägt patronatsrätt i församlingen. Genom nådiga brevet den. 21
november samma år hade Kungl. Maj:t på ansökan av riksamiralen
greve Stenbock samt fruarna Kurck och Berendt, vilka vid
denna tid ägde, Stenbock Hesselbyliolm. Kurck Bergshammar och
Berendt Edeby, anbefallt konsistorium att till kyrkoherde i pastoratet
förordna en av dem kallad prästman. Kanslirådet Sacks
förfäder, såsom ägare av Bergshammar, samt Hesselbyholms och
Edeby sätesgårdars innehavare, vilka nu gjort gemensam sak med
kanslirådet och förklarat sig nöjda att gemensamt med honom få
utöva patronatsrätten, hade således visat, att de före år 1680 ägt
jus patronatus uti Fogdö församling och kunde därför icke tillförbindas
att vidare intyga, på vad sätt de förvärvat sig samma
rätt. På dessa och i övrigt anförda skäl funne Kungl. Maj:t gott
i nåder förklara ägarna av Bergshammars, Hesselbyholms och
Edeby sätesgårdar berättigade att det dem i 1677 års kungl. brev
tillerkända jus patronatus uti Fogdö och Helgarö församlingar
efter deras skedda överenskommelse därefter och framgent utan
något hinder nyttja och utöva vid förefallande ledigheter.

Grevinnan Christina Piper, som ägde Hesselbyliolm, inkom
sedermera till Kungl. Maj:t med underdånig ansökan, att. innehavarna
av patronatsrätten i Fogdö och Helgarö måtte, tillåtas
kalla och förordna jämväl klockare och organist i församlingarna.

STRÄNGNÄS STIFT.

lisa

Kungl. Maj:t utlät sig i ärendet genom utslag den 30 januari
1147.. Alldenstund ridderskapet och adeln i de gäll, varest
de ägde jus patronatus, eldigt kap. 10 § 12 kyrkolagen förunnats
att välja och kalla kyrkoherde, som vore en långt större förmån
än att förordna kyrkobetjänte, så vore ock skäligt, att det som
v.ore.. i Ii div. nämligen att tillsätta klockare och organister, även
tillhörde patronus. Kungl. Maj:t funne fördenskull gott i nåder
förklara ägarna av sätesgårdarna Bergshammar, Hesselbyliolm
och Edeby berättigade att under det dem genom Kungl. Maj:ts
utslag den 1 maj _ 1745 tillerkända jus patronatus i Fogdö och
Helgård jämväl vid förefallande ledigheter utse och förordna
klockare och organister i nämnda församlingar, dock att enligt
kyrkoordningen sådana klockare antoges och förordnades, som
kunde gå ungdomen tillhanda med nödig undervisning.

VM sedermera uppkommen ledighet vid kaplansbeställningen
i församlingarna vägrade konsistorium den 23 december 1765 att
utnämna av herrskapena kallad prästman.

Däröver besvärade sig kanslirådet Sacks änka grevinnan
Eva Bielke och lagmannen J. C. Hasenkampf å Edeby. Genom
utslag den 19 november 1766 utlät sig Kungl. Maj:t över besvären.
Genom utslag den 1 maj 1745 både Kungl. Maj:t förklarat
ägarna av Bergshammars, Hesselbyholms och Edeby säterier,
vilka genom kungl. breven den 1 oktober och 21 november 1677
bevist sig hava före år 1680 ägt jus patronatus, vara berättigade
att det dem genom berörda brev tillerkända jus uti Fogdö och
Helgarö församlingar därefter och framgent vid förefallande ledigheter
utan något hinder nyttja och utöva. I anledning därav och
med stöd av kap. 19 § 12 uti kyrkoordningen hade Kungl. Maj:t
genom utslag den 30 januari 1747 ansett nämnda säteriers innehavare
böra äga rättighet att vid ledigheter utse och förordna
klockare och organist, såsom varande en mindre förmån än att
välja och kalla kyrkoherde. Kungl. Maj: t funne fördenskull, att
konsistorium icke bort vägra ägarna av berörda tre särskilda gods,
att utöva en sådan dem gemensamt ostridigt tillhörande rättighet
även vid kaplans tillsättande i Fogdö och Helgarö församlingar,
utan borde de vid samma rättighet bibehållas.

L ti nådigt brev till konsistorium samma dag uttalade Kungl.
Maj:t därjämte sitt särskilda missnöje med konsistorii åtgärd
att söka betaga herrskapena utövningen av deras patronatsrätt,
och varnade Kungl. Maj:t konsistorium på det allvarligaste för
att framdeles oroa eller försöka inskränka de ridderskapet och
adeln förunnade privilegier, så framt de ville undvika laga tilltal,
därifrån Kungl. Maj:t av gunst och nåd för denna gång ville hava
dem förskonta.

Patronatsrätten omfattar, såsom ovan anförts, kyrkoherde- och
komministersbefattningarna samt klockar- och organisttjänsterna,
varemot kyrkovärdar och den lägre kyrkobetjäningen utses på vanligt
sätt. Med patronatsrätten äro icke i övrigt förbundna några
särskilda rättigheter eller skyldigheter.

134

STEÄNGNÄS STIFT.

Patrongodsen äro i j or del) oken upptagna såsom Bergshammar
n:r 1 om 4 mantal frälse säteri i Pogdö socken och Edeby n:r 1
om 2 mantal frälse säteri i Helgård socken samt Ekeby n:r 1 om
2 mantal och Hesselby n:r 1 om 1 mantal frälse säteri i Eogdö
socken med anteckning för Ekeby och Hesselby, att de tillsammans
kallas Hesselbyholm. Bergshammars säteri med underlydande
i Eogdö med flera socknar utgör numera fideikommiss inom
den friherrliga Sackska ätten.

Vid visitation år 1898 liava församlingarna uttalat sig för
patronatsrättens upphörande.

Gillberga och Lista.

(Väster-Rekarne härad.)

Uti en till Kungl. Maj:t år 1676 ingiven ansökning förmälde
riksrådet amiralen Clas Stiernskiöld, att ägarna av Biby gård
i Gillberga socken av ålder kallat präster till socknen, men att
konsistorium i Strängnäs icke ville antaga en av honom såsom
ägare av Biby med hela församlingens gillande till kyrkoherde
därstädes då kallad prästman. Stiernskiöld anhöll fördenskull,
att Kungl. Maj:t ville ålägga biskopen och konsistorium att låta
honom vara orubbad vid den rätt, som tillkomme honom pa grund
av ridderskapets och adelns privilegier. _ _

I däröver avgiven förklaring sökte konsistorium visa, att Biby
ägare icke alltid kallat präster till församlingen, samt förmälde sig
icke känna, huruvida den förmenta patronatsrätten grundade sig
allenast på adliga privilegierna eller om denna rätt blivit »fastare
och kraftigare gjord» genom några särskilda bekostningar och
gåvor till Gillberga kyrka och prästgård.

Genom rådets brev den 3 juli 1676 anmodades emellertid
konsistorium att låta det förbliva vid den kallelse, som Stiernskiöld
utfärdat.

Vid en några år senare inträffad kyrkoherdeledighet synes
konsistorium icke velat godtaga den prästman, Johan Aulin, som
med hela församlingens bifall kallats till kyrkoherde av Stiernskiölds
måg vice amiralen Gustaf Sparre, vilken då innehade Biby.
Sparre klagade däröver hos Kungl. Maj:t, som genom nådigt brev
den 29 juni 1680 befallde biskopen att icke tillfoga Sparre något
men uti hans jus patronatus och än mindre påtvinga honom och
församlingen någon annan kyrkoherde än den, de voro nöjda med
och enhälligt kallat.

STRÄNGNÄS STIFT.

135

Konsistorium gjorde emellertid fortfarande svårigheter. På
nya klagomål av Sparre anbefallde Kungl. Maj.t genom nådigt
brev den 17 juni 1681 biskopen att genast på vanligt och tillbörligt
sätt introducera Aulin till pastoratet.

Gillberga och Lista upptogos det oaktat å 1693 års pastoratsförteckningar
bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade
för regala, men hänfördes av 1722 års pastoratskommission
till pastorat, som på grund av 40 § i 1720 års regeringsform
borde ställas under konsistorii disposition, såsom de varit före
år 1680.

Pastoratet synes även i början på 1700-talet ett par gånger
hava i konsistoriel! väg försetts med präster. Vid en år 1747 uppkommen
kyrkoherdeledighet sökte konsistorium göra gällande, att
kyrkoherde skulle även denna gång tillsättas i nämnda ordning.
Däröver besvärade sig landshövdingen Leijells änka Hedvig
Loke, som då innehade Biby gård. Fru Lohe åberopade ovan
omförmälda nådiga brev samt anhöll, att Kungl. Maj:t ville bibehålla
henne vid den rätt, som adliga privilegierna i berörda hänseende
tilläde henne.

Sedan konsistorium och församlingarna blivit hörda över
ansökningen, meddelade Kungl. Maj:t den 26 april 1749 resolution
i ärendet. På framlidne riksrådet Stiernskiölds först andragna
besvär över det ingrepp, konsistorium i Strängnäs gjort honom
i hans rätt att kalla pastorer i Gillberga, samt sedan på vice amiralen
Sparres likaledes anförda besvär hade konung Karl XI icke
allenast genom brev till konsistorium den 29 juni 1680 efter riksrådets
frånfälle konfirmerat hans måg vice amiralen Sparre, vilken
blivit ägare av Biby gård, vid det jus patronatus, som hans förfäder
»roligt» och »oturberat» i församlingen åtnjutit, utan ock
med anledning av konsistorii gjorda ytterligare svårigheter genom
ett senare brev den 17 juni 1681 i nåder förklarat, att
Sparre borde vid sitt jus patronatus i Gillberga församling bibehållas
och den av honom kallade prästmannen Aulin njuta sin
av Sparre undfångna kallelse till godo samt strax av konsistorium
på vanligt sätt introduceras till pastoratet. Fördenskull och då
därigenom vore visat, att Biby possessorer före år 1680 verkligen
utövat ett dem tillhörigt fullkomligt jus patronatus, fann Kungl.
Maj:t i förmågo av 7 § i 1723 års adliga privilegier, att fru Hedvig
Lohe, såsom innehavare av Biby gård, vore alldeles berättigad att
utöva ett sådant jus patronatus i nämnda pastorat; och som fru
Lohe utfäst sig att ej vilja kalla andra till präster därstädes än
dem, som vore av stiftets barn, ville Kungl. Maj:t även låta bero
därvid.

Vid en år 1769 inträffad ledighet vid komministersbefattningen
i pastoratet vägrade konsistorium att utfärda kollationsbrev
för en av fru Lohe kallad prästman. Fru Lohe klagade däröver
hos Kungl. Maj:t men återkallade sina besvär, varpå Kungl. Maj:t
den 13 juni 1770 förklarade, att frågan därom för denna gång förfallit.

136

STRÄNGNÄS STIFT.

Vid den därnäst inträffade ledigheten vid komministersbefattningen
vägrade ånyo konsistorium att utnämna den prästman,
som kallats av dåvarande ägaren till Biby presidenten friherre
Gustaf von Celsing. Däröver klagade von Celsing hos Kungl.
Maj:t, som den 22 september 1784 meddelade utslag i målet.
Emedan nådiga resolutionen den 26 april 1749 uttryckligen tilllade
Biby säteris ägare fullkomligt jus patronatus att kalla
präster i Gillberga och Lista församlingar och detta jus således
icke vore inskränkt till kyrkoherdelägenheten allena, funne Kungl.
Maj:t den av konsistorium åberopade § 9 av 1766 års nådiga resolution
icke vara i detta mål tillämplig eller kunna hindra Biby
säteris ägare att vid utövningen av dess till Gillberga och Lista
församlingar erhållna fullkomliga jus patronatus jämväl kalla kaplan
i nämnda församlingar; och ålåge det konsistorium till följd därav
att för den av presidenten friherre von Celsing kallade prästmannen
utfärda behörigt kollationsbrev å kaplanssysslan.

År 1809 kallade dåvarande ägaren av Biby säteri majoren L.
G. Celsing till kyrkoherde i pastoratet hovpredikanten Bernhard
von Oelreich. Då denne icke tillhörde Strängnäs stift, förklarade
konsistorium sig icke kunna fästa avseende vid kallelsen, helst
nådiga resolutionen den 26 april 1749 utvisade, att Hedvig Lohe
utlovat att till präster i församlingarna icke kalla andra än dem,
som vore av stiftets barn, samt Kungl. Maj:t låtit därvid bero.
Däröver besvärade sig majoren Celsing under förmenande att, då
ägarna av Biby genom berörda resolution tillagts ett fullkomligt
jus patronatus till församlingarna, det av fru Lohe gjorda enskilda
medgivande icke kunde ligga dåvarande ägaren av säteriet i vägen
för ett fritt utövande av denna ovillkorliga rättighet.

Genom nådig resolution den 14 september 1809 förklarade
sig Kungl. Maj:t väl hava av handlingarna i målet funnit, att
landshövdingskan Lohe, då hon sökte återvinna ifrågavarande jus
patronatus, i brev till konsistorium både för sig och tillkommande
ägare av Biby säteri utlovat, att alltid vid utövningen av detta
jus välja bland stiftets barn. Men då detta hennes begivande icke
blivit av Konungen stadfäst, utan i nådiga resolutionen den 26
april 1749 endast förklarats, att Kungl. Maj:t ville låta därvid i
nåder bero, samt det fullkomliga jus patronatus, vilket blivit
genom konung Karl XI:s resolution den 17 juni 1681 dåvarande
ägaren av Biby vice amiralen Sparre förunnat och genom 1749 års
resolution ytterligare bekräftat, vore att anse såsom ett egendomen
åtföljande jus reale, fann Kungl. Maj:t, att landshövdingskan Lohe
icke kunnat däruti längre än för sin tid göra inskränkning och
att de följande ägarna återinträtt i deras förfäders rätt, helst ett
jus patronatus icke kunde anses vara fullkomligt, då det vore
förknippat med villkor. Och borde fördenskull den av patronus
till kyrkoherde i Gillberga och Lista församlingar kallade hovpredikanten
von Oelreich, mot vars skicklighet icke varit något
att erinra, av konsistorium förses med fullmakt, utan att därvid
ifrågakomme, antingen han hörde till Strängnäs stift eller icke.

STKÄNGNÄS stift.

137

Patronatsrätten omfattar således både kyrkoherde- och komministersbefattningen
i pastoratet utan inskränkning i kallelserätten
till prästmän inom stiftet. Några särskilda rättigheter eller skyldigheter
äro icke i övrigt förbundna med patronatsrätten.

Biby sätesgård upptages i jordeboken såsom Biby n:r 1 om
2 mantal frälse säteri. Säteriet jämte ett flertal därunder lydande
hemman i Gillberga och angränsande socknar utgöra numera fideikommiss
inom den Celsingska släkten.

Församlingarna synas icke hava uttalat sig, huruvida de
önska patronatsrättens upphörande.

Helgesta och Hyltinge.

(Villåttinge härad.)

Helgesta och Hyltinge upptogos å 1693 års pastoratsförteckningar
bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade för
regala. Någon protest däremot synes ej hava förekommit.

Av 1722 års pastoratskommission hänfördes församlingarna
till pastorat, som förut ej varit regala, och vilka i anledning av
regeringsformens 40 § komme att ställas under konsistorii disposition,
såsom de varit före år 1680.

Med anledning därav inkom dåvarande ägaren av Sparreholms
gård i Hyltinge socken Per Sparre med anspråk på att
tillerkännas patronatsrätt till församlingarna. Denna framställning
överlämnades till 1723 års riksdag och remitterades till riksdagens
justitiedeputation men synes icke hava blivit föremål för någon
vidareo åtgärd av vare sig justitiedeputationen eller riksdagen.

År 1756 anhöll majoren Fredrik Ulrik Sparre hos Kungl.
Maj:t att få åtnjuta jus patronatus till Helgesta och Hyltinge
församlingar för sitt gods Sparreholm. Till stöd därför anförde
sökanden, att hans förfäder ägt så mycken egendom i församlingarna,
att de i verkligheten förr utövat ett sådant jus, ehuru
denna egendom dåmera kommit i flera händer. Hyltinge kyrka,
kyrkogård, sockenstuga och fattighus läge på Sparreholms grund,
och sökandens farfar och farmor hade i kyrkan byggt en grav,
som nyttjades såsom kor och utgjorde en tredjedel av kyrkan.
Antagligen vore ock själva kyrkan uppbyggd av hans förfäder.

Genom utslag den 17 december 1756 förklarade emellertid
Kungl. Maj:t att, då ansökningen ej hörde till Kungl. Maj:ts omedelbara
upptagande, Kungl. Maj:t ej då kunde utlåta sig därom,
utan ägde sökanden sin förmenta rättighet i Svea hovrätt utföra,

138

STRÄNGNÄS STIFT.

därest han funne sig därtill befogad. Ärendet synes emellertid
icke hava fullföljts hos kungl. hovrätten.

År 1764 anhöll dåvarande ägaren av Sparreholm översten
sedermera generallöjtnanten friherre Johan Vilhelm Sprengtporten
om patronatsrätt till Hyltinge kyrka, enär denna vore belägen på
ett under Sparreholm hörande rå- och rörshemman.

Över ansökningen hördes Helgesta och Hyltinge församlingar
samt konsistorium i Strängnäs. Församlingarna framhöllo, att
Sprengtporten först för några år sedan genom köp förvärvat Sparreholms
gård och gods samt att således varken han själv eller hans
förfäder kunnat giva någon jord till kyrkan, som blivit uppförd långt
innan Hyltinge by blivit förvandlad till Sparreholms säteri. Det
kunde icke heller visas, att någon sådan rätt tillhört säteriet före
år 1680. Av kronans jordeböcker framginge vidare, att det hemman
Kyrkobok på vars mark kyrkan vore belägen, varit rent krono
intill år 1690, då Schering Rosenhane tillbytt sig detsamma. Församlingarna
bestredo ansökningen och anhöllo att bliva bibehållna
vid sin uråldriga valrättighet vid prästers tillsättande. Konsistorium
förenade sig med församlingarna samt erinrade, att forna
ägare av Sparreholm icke gjort anspråk på patronatsrätt.

Genom utslag den 28 februari 1777 prövade emellertid Kungl.
Maj:t rättvist att i anseende till vad kyrkolagens kap. 19 § 12
innehölle, tillägga Sparreholms ägare den sökta rättigheten.

Vid en år 1780 uppkommen ledighet vid kyrkoherdebeställningen
i pastoratet sökte Sprengtporten göra gällande att, då
kyrkoherden vid senaste ledighet tillsatts i vanlig ordning, Sprengtporten
på grund av nådiga utslaget den 28 februari 1777 denna
gång ägde kalla kyrkoherde. Konsistorium i Strängnäs ansåg
emellertid, att det Sprengtporten genom utslaget tillerkända jus
icke sträckte sig längre än till Hyltinge, som vore annexförsamling
till Helgesta; och förklarade sig konsistorium icke vilja
utnämna den av honom kallade prästmannen utan ämna upprätta
ordentligt förslag till det lediga pastoratet.

Däröver besvärade sig Sprengtporten hos Kungl. Maj:t och
anhöll om patronatsrättens utsträckande jämväl till Helgesta församling.
Denna anhållan understöddes av överstelöjtnanten Lars
Gripemvaldt, såsom ägare av flera hemman i Helgesta, jämte större
delen av församlingens övriga invånare.

Kungl. Maj:t utlät sig genom utslag den 16 mars 1781 sålunda.
Alldenstund generallöjtnanten friherre Sprengtporten ägde
jus patronatus till Hyltinge kyrka och således enligt kungl. brevet
den 12 april 1693 borde på lika sätt som andra patroni, vilka
till den ena församlingen ägde jus patronatus, njuta sin rättighet
till godo att varannan gång med moderkyrkan tillsätta kyrkoherde
och kaplan, funne Kungl. Maj:t, att konsistorium, då Helgesta
församling fått vid förra kyrkoherdeledigheten utöva sin valrättighet,
icke bort vägra Sprengtporten såsom innehavare av
Sparreholms sätesgård att vid dåvarande ledighet kalla kyrko -

STKÄNGNÄS STIFT.

139

herde. Det ålåge således konsistorium att för den av Sprengtporten
utnämnde prästmannen, emot vilkens skicklighet i lära
och leverne icke något blivit påmint, utfärda fullmakt på kyrkoherdelägenheten
i Helgesta och Hyltinge församlingar, men till
den av Sprengtporten i underdånighet sökta ständiga patronirättigliet
till Helgesta församling, däruti överstelöjtnanten Gripenwaldt
jämte större delen av församlingens invånare honom biträtt,
funne Kungl. Maj:t ej skäl lämna nådigt bifall.

Patronatsrätten till Helgesta och Hyltinge innebär således
rätt för patronus att kalla komminister samt vid varannan ledighet
kyrkoherde. Med patronatsrätten äro icke i övrigt förbundna
några särskilda rättigheter eller skyldigheter.

Sparreholms gård är i jordeboken upptagen såsom Sparreholm
n:r 1 om 4 mantal frälse säteri i Hyltinge socken. Under
gården lyder ett flertal hemman i denna och angränsande socknar.

Församlingarna synas icke hava uttalat sig, huruvida de önska
patronatsrättens upphörande.

Junta.

(Oppunda härad.)

.Tillita upptogs å 1693 års pastoratsförteckningar bland pastorat,
som Kungl. Maj:t ville hava förklarade för regala.

Med anledning därav inkom friherre Peder Bibbing till
landshövdingen i länet med en skrivelse, vari han för Gimmersta
gård gjorde anspråk på patronatsrätt till församlingen samt åberopade
till stöd därför ett av församlingens kyrkoherde, länsmannen
i orten samt flera äldre församlingsbor den 14 januari
1694 underskrivet intyg av innehåll, att Bibbings förfäder sedan
urminnes tider njutit jus patronatus i Julita församling; att grunden,
varpå kyrkan vore byggd, tillika med kyrkogården tagits av
Gimmersta »sätesgärde»; att tomten till kaplansgården samt ett
åkerstycke om V2 tunnland, som kaplanen åtnjöte, även vore
tagna av samma gärde; att kungl. rådet Erik Byning å Gimmersta
låtit uppbygga hela koret i församlingens kyrka samt vid korets
ena sida inrättat sin grav; att Gimmersta herrskap givit kaplanen
två åkerlyckor om 1 % tunnland samt att den största kyrkklockan
förärats av herrskapet.

Ärendet överlämnades till kungl. kammarkollegium, som lät
föranstalta om rannsakning inför Oppunda häradsrätt, vilken
ägde rum den 24 januari 1695. Därvid företeddes berörda intyg

140

STRÄNGNÄS STIFT.

samt dels eu attest av kyrkoherden i Österåker Joliannes Beckius,
att han, som vore född och uppväxt i Julita, icke visste annat än
att jus patronatus alltid tillkommit Gimmersta herrskap, dels ock
ett intyg av kyrkoherden i Julita Johan Drossander av innehåll
bland annat, att han hört av sina förfäder, vilka var efter annan
allt ifrån år 1564 varit pastorer i Julita, att högkoret i kyrkan
uppförts av herrskapet å Gimmersta. Intygens riktighet bekräftades
av dem utav häradsnämnden, som bodde i socknen.

Frågan om patronatsrätten var emellertid icke avgjord i början
av 1720-talet, utan uppfördes Julita av 1722 års pastoratskommission
bland pastorat, vilka i anledning av regeringsformens 40 § skulle
ställas under konsistorii disposition såsom de varit före år 1680.
Yid pastoratet antecknades likväl, att fru Katharina Falkenberg1),
på vars grund kyrkan läge, skulle äga jus patronatus och att Peder
Ribbing sådant jus pretenderat.

Redan samma år — 1722 — fullföljde landshövdingen, sedermera
presidenten friherre Conrad Ribbing de framställda anspråken
på patronatsrätt till Julita och åberopade därvid de i ärendet
förut ingivna handlingarna.

I avgivet yttrande medgav konsistorium i Strängnäs, att
Julita kyrka stode på säteriets grund, men erinrade, att de tid
efter annan av herrskapen kallade kyrkoherdarna alltid konfirmerats
av konsistorium.

Ärendet, som underställts Kung! Maj ds prövning, överlämnades
därpå till kung! kammarkollegium och sedermera genom nådigt
brev den 7 oktober 1728 till Svea hovrätt för handläggning
i vanlig ordning.

Uti till kung! hovrätten ingivna ytterligare skrifter framhöll
presidenten Ribbing, att hans förfäder och possessorer å Gimmersta
före år 1680 kallat och antagit präster; att patronatsrätt iförsamlingen
i själva verket över 100 år tillhört denna sätesgård; att
presidenten själv under de senast förflutna 4 ä 5 åren låtit på
egen bekostnad nästan helt nedriva den gamla kyrkan, som varit
förfallen och så liten, att icke ens halva församlingen där kunnat
rymmas, samt uppbyggt kyrkan på ny grundmur med sex valv.

Kung! hofrätten utlät sig genom dom den 13 december 1729,
och anförde däri bland annat, att konsistorium lämnat obestritt
icke blott vad sockenmännen intygat i deras den 14 januari
1694 utgivna och vid häradsrätten den 24 januari 1695 vitsordade
attest utan även vad presidenten Ribbing andragit beträffande
såväl att hans förfäder under en tidrymd av 100 år och således
före år 1680 kallat församlingens pastorer som ock att han
själv ombyggt och utvidgat kyrkan, samt att konsistorium själv
uppgivit, att av dess handlingar framginge, att Julita kyrka stode
på Gimmersta ägor. På dessa och i öfrigt anförda grunder prövade
kung! hovrätten skäligt att, med stöd av kap. 19 § 12 i
1686 års kyrkolag jämfört med 40 § i 1723 års regeringsform, 7 §

b Änka efter Peder Ribbings fader Leonard Ribbing.

STRÄNGNÄS STIFT.

141

i ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober 1723 samt
nådiga brevet till landshövdingarna i riket den 6 juni 1722, tillerkänna
presidenten Conrad Ribbing såsom ägare av Gimmersta
säteri jus patronatus i Julita församling.

Då patronatsrätten icke blivit till sitt innehåll närmare angiven,
anhöll år 1783 dåvarande ägaren av Gimmersta ceremonimästaren
friherre Lennart Ribbing, att Kungl. Maj:t ville förklara, att han
såsom patronus måtte äga rätt att tillsätta icke allenast kyrkoherde
utan även kaplan, klockare och kyrkvaktare. Till stöd därför
anförde Ribbing bland annat, att hans fader och moder, allt
sedan förberörda dom den 13 december 1729 meddelats, utövat
ett sådant plenum jus patronatus samt att hans förfäder skänkt
till klockareboställe */2 tunnland åker och till kaplanens understöd
två täppor om 1 3/4 tunnas utsäde från frälsehemmanet
Torp.

Genom nådig resolution den 19 mars 1783 fann även Kungl.
Maj:t för gott stadfästa och bibehålla ceremonimästaren Ribbing
vid det av hans förfäder fulleligen utövade jus patronatus i
fråga om såväl kyrkoherdes som kaplans, klockares och kyrkvaktares
tillsättande i Julita pastorat.

Patronatsrätten utövas fortfarande i den omfattning, som angives
i 1783 års resolution, varemot organist och den lägre kyrkobetjäningen
utses på vanligt sätt. Några särskilda rättigheter eller
skyldigheter äro icke i övrigt förbundna med patronatsrätten.

Gimmersta säteri upptages i jordeboken såsom Gimmersta
med Sörby n:r 1 om 3 3/4 mantal frälse säteri.

Klockaren i församlingen innehar fortfarande ett boställe om
cirka V2 tunnland, vilket synes vara identiskt med den från
Gimmersta för sådant ändamål skänkta åkerjord. Det har även
uppgivits, att komministern på hemmanet Torps mark innehaft
täppor, vilka dock numera genom ägoutbyte skulle frångått honom.

Pörsamlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den önskar
patronatsrättens upphörande.

Jäder.

(Oster-Rekarne härad.)

Ägarna av Piholms sätesgård i Jäders socken synas sedan
mitten av 1600-talet hava utövat jus patronatus till Jäders och
Barva till samma pastorat hörande församlingar.

Vid en på 1690-talet uppkommen ledighet vid kaplansbefattningen
i pastoratet vägrade emellertid konsistorium i Strängnäs
att utfärda fullmakt för den prästman, som kallats av grevinnan

142

STRÄNGNÄS STIFT.

Kristina Oxenstierna å Fiholm. Grevinnan Oxenstierna klagade
däröver hos Kung! Maj:t, som genom resolution den 18 maj 1699
förklarade, att med kaplansvalet skulle förfaras efter kyrkolagen
och att grevinnan Oxenstierna icke kunde erkännas berättigad till
något jus patronatus i församlingarna, därest hon icke visade sig
vara därtill befogad genom någon Kungl. Maj:ts resolution.

Grevinnan Oxenstierna hade emellertid med anledning av
den undersökning rörande pastoraten i riket, som ägde rum i
början av 1690-talet, redan framställt anspråk på patronatsrätt till
församlingarna. Denna hennes framställning hade överlämnats
till kungl. kammarkollegium, som lät föranstalta om rannsakning
i orten, vilken ägde rum inför Öster-Rekarne häradsrätt den 13
november 1694.

Kungl. kollegium meddelade därpå den 11 maj 1700 resolution
i målet. Av den från orten inkomna rannsakningen och därvid fogade
handlingar1) hade kungl. kollegium inhämtat, att grevinnan
Oxenstiernas farfader rikskansleren greve Axel Oxenstierna på egen
bekostnad låtit icke allenast av grunden upprätta och utvidga
•läders kyrka till hela koret och sakristian samt torn och vapenhus
utan även förse kyrkan med ny dyrbar predikstol, altartavla,
ljuskrona, bänkar, golv och fönster med järngaller. Rikskansleren
hade jämväl låtit uppmura hela »bogårdsmuren» och »kyrkohärberget».
Såväl han som hans arvingar hade dessutom givit kyrkan
åtskilliga dyrbara skänker och prydnader, varjämte grevinnan
Oxenstierna förärat kyrkan ett nytt orgelverk med flera sirater.
Alltså prövade kungl. kollegium grevinnan Kristina Oxenstierna
och hennes familj på grund av kyrkolagens kap. 19 § 12 vara
berättigade äga jus patronatus av Jäders kyrka.

Till befästande av denna patronatsrätt samt för underhåll av
Jäders kyrka och den därstädes inrättade Oxenstiernska graven
skänkte grevinnan Hedvig Ulrika Kristina Dohna Soop å Fiholm
genom gåvobrev den 12 augusti 1767 räntan av ett hemman Björsund
om 1 mantal i Helgård socken och Åkers härad.

Grevinnan Dolina Soop, som tillika ägde Stjärnsund i Askersunds
landsförsamling, framställde inom kort anspråk att få kalla
jämväl kyrkobetjäning i såväl Jäders som Askersunds församlingar.
Genom utslag den 26 januari 1769 fann Kungl. Maj:t ej skäl
lämna bifall därtill, enär grevinnan icke visat, att det jus patronatus,
som blivit förlänt förra innehavarna av Fiholms och Stjärnsunds
säterier, sträckte sig även till klockares och andra kyrkobetjäntes
förordnande.

Sedan riksrådet greve Joakim Beck-Friis erhållit tillstånd av
Danmarks konung att försälja sitt i Jutland belägna fideikommiss
mot villkor att i Sverige upprätta ett stamgods av lika värde, inköpte
han den 20 december 1784 av hovjunkaren J. G. de Besche

>) Handlingarna till kungl. kollegii resolution hava ej återfunnits, men
en avskrift av rannsakningen finnes bland handlingarna till Kungl. Maj:ts
utslag den 30 december 1837 angående jus patronatus i Jäders och Barva församlingar.

STRÄNGNÄS STIFT.

143

Fiholms säteri med underlydande hemman och lägenheter »jämte
jus patronatus till Jäders och Barva församlingar».

Genom en den 1 oktober 1791 dagtecknad handling upprättade
därpå riksrådet Beck-Friis en fideikommisstiftelse av Fiholms säteri
med underlydande hemman jämte jus patronatus till Jäders och
Barva kyrkor. Denna stiftelse blev den 9 i nämnda månad av
Kung! Maj:t till alla delar stadfäst.

Vid eu år 1814 uppkommen ledighet vid komministersbefattningen
i Barva församling anhöll kammarherren greve Nils Bonde,
vilken ägde större delen av jorden inom denna församling, hos
konsistorium i Strängnäs, att befattningen måtte efter val i vanlig
ordning tillsättas. Genom utslag den ti april 1814 förklarade konsistorium
att, alldenstund ägarna till Fiholm en längre tid utan
klander av församlingarnas övriga ledamöter kallat kaplan till
Jäders och Barva församlingar, konsistorium icke kunde underlåta
att, då ägarna till Fiholm ingåve behörig kallelse till besättande
av komministraturen, i laga ordning meddela kollationsbrev.

Däröver besvärade sig greve Bonde hos Kung! Maj:t, som
den 15 mars 1815 meddelade resolution i målet. Av handlingarna
hade väl bestyrkts, att ägarna av Fiholms säteri vid de allt sedan
år 1754 inträffade kaplansledigheter i Jäders och Barva församlingar
på grund av kammarkollegii den 11 maj 1700 givna resolution
utan någons bestridande utövat kallelserätt även till denna
befattning. På den av grevinnan Oxenstierna väckta frågan om
patronatsrätt till församlingarna och kaplanstjänstens därstädes
tillsättande hade emellertid genom nådiga resolutionen den 18
maj 1699 förklarats, att med val till nämnda befattning borde
efter kyrkolagen förfaras och att grevinnan Oxenstierna icke kunde
erkännas berättigad till något jus patronatus, så vida hon ej med
Kung! Maj:ts resolution bevisade sig vara därtill befogad. Den
grevinnan Oxenstierna sedermera medgivna patronatsrätt, varå
bevisligen någon kung! stadfästelse icke följt, hade i allt fall icke
uttryckligen blivit utsträckt till nämnande av komminister i Barva.
Därtill komme, att Kung! Maj:t den 26 januari 1769 med anledning
av 1766 års resolution på prästerskapets besvär avslagit dåvarande
ägarens av Fiholm anspråk att få tillsätta klockare och
mindre kyrkobetjänte i pastoratet. På grund av dessa och i övrigt
anförda skäl prövade Kung! Maj:t skäligt att, med upphävande av
konsistorii utslag, i nåder förordna, att med komministersbefattningen
borde då och framdeles vid inträffande ledigheter förfaras
på det sätt, författningarna om konsistoriella lägenheter föreskreve.

I nådigt brev samma dag till konsistorium i Strängnäs förklarade
Kungl. Maj:t tillika, att den under målets handläggning
väckta frågan, huruvida Fiholms ägare kunde anses berättigad att
kalla kyrkoherde i pastoratet, icke kunde i detta sammanhang
upptagas till prövning, enär densamma icke blivit i laga ordning
väckt.

Yid den kyrkoherdeledighet, som inträffade näst efter meddelandet
av 1815 års resolution, vägrade konsistorium att utfärda fullmakt

144

STRÄNGNÄS STIFT.

för den av ägaren till Fiholm kammarherren greve C. Beck-Friis
kallade prästman samt anförde i utslag den 30 december 1836
huvudsakligen följande. Kammarherren Beck-Friis hade icke genom
någon Kungl. Maj:ts resolution bevisat sig vara befogad till det av
honom pretenderade jus patronatus. Den av honom åberopade
kungl. kammarkollegii resolution den 11 maj 1700 förklarade icke
Fiholms ägare utan endast grevinnan Kristina Oxenstierna och
hennes familj i kraft av kyrkolagens kap. 19 § 12 berättigade
att äga jus patronatus av Jäders'' kyrka, vilket jus, såsom tillerkänt
en särskild ätt, icke rättvisligen borde kunna tagas i anspråk
av en helt annan, med mindre denna ätt, på sätt kyrkolagen
nämnde, därtill gjort sig själv berättigad. Uti nådiga resolutionen
den 15 mars 1815, varigenom den förut utövade rättigheten att
tillsätta komminister prövats olaglig, hade icke något avseende
fästs varken vid Kungl. Maj:ts utslag den 26 januari 1769, däri
patronatsrätten förmenats vara uttryckligen erkänd, eller vid den
av konung Gustaf III den 9 oktober 1791 meddelade stadfästelse
å riksrådet greve J. Beck-Friis fideikommissförordnande, där jus
patronatus till både Jäders och Barva kyrkor omförmäldes. Konsistorii
förut gjorda erkännanden av ifrågavarande jus kunde
för övrigt efter meddelandet av nådiga resolutionen den 15 mars
1815 icke tillförbinda konsistorium att allt framgent erkänna denna
rättighet. Konsistorium funne fördenskull den av kammarherren
Beck-Friis påyrkade rätt att kalla kyrkoherde i Jäders och Barva
församlingar icke vara till sin laglighet bevisad, och kunde konsistorium
förty icke fästa något avseende vid den av honom ingivna
kallelsen.

Kammarherren Beck-Friis klagade hos Kungl. Maj:t, som den
30 december 1837 meddelade utslag i målet. Kungl. Maj:t hade
den 9 oktober 1791 åt ägarna av Fiholms säteri stadfäst jus
patronatus till Jäders och Barva kyrkor ’). Denna rätt bestode
enligt kungl. resolutionen den 9 december 1766 uti frihet att
välja kyrkoherde utan att medföra någon rättighet att välja kaplan,
med mindre sådant i patronbrevet vore uttryckligen medgivet.
Kungl. Maj:ts i överensstämmelse därmed den 15 mars 1815
givna avslag å Fiholms ägares anspråk att även kalla komminister
i pastoratet rubbade desto mindre hans rätt att kalla kyrkoherde,
som frågan därom blivit i nådigt brev samma dag och år uttryckligen
undantagen. Med upphävande av överklagade utslaget förständigade
Kungl. Maj:t fördenskull konsistorium i Strängnäs att
utfärda fullmakt å Jäders och Barva församlingars pastorat
för den behörige prästman, som ägaren av Fiholms säteri därtill
kallade.

Patronatsrätten omfattar således allenast kyrkoherdebefattningen
i pastoratet, och med densamma äro icke i övrigt förenade
några särskilda rättigheter eller skyldigheter. Då komministers -

‘) Härmed torde avses den nämnda dag meddelade stadfästelsen å Fiholms
fideikommisstiftelse.

STRÄNGNÄS STIFT.

145

befattningen i Barva numera tillsättes på vanligt sätt, kan denna
församling icke vidare anses patronel!.

Filiolms säteri upptages i jordeboken såsom Filiolm n:r 1 om
2 mantal frälse säteri. På ansökan av innehavaren utav Filiolms
fideikommissegendom bär Kung! Maj:t genom utslag den 3 maj
1907 funnit skäligt tillåta, att Filiolm med därunder lydande fastigheter
finge utan hinder av den fideikommissegenskap, som kunde
vara fästad vid densamma, under vissa villkor försäljas. Sådan
försäljning har även sedermera ägt rum.

Den av grevinnan Dohna Soop år 1767 till underhåll av Jäders
kyrka och den Oxenstiernska graven donerade räntan av hemmanet
Björsund utgår fortfarande för berörda ändamål. De rån temedel,
som under året ej användas, fonderas. Medlen förvaltas
av församlingens kyrkoherde, vilken jämte innehavaren av Fiholm
i varje särskilt fall beslutar om mediens användning. Jäders kyrka
har hittills väsentligen underhållits genom dessa donationsmedel
utan församlingens betungande '').

Vid visitation den 3 juli 1904 meddelades församlingarna att,
därest de önskade patronatsrättens upphörande, underdånig framställning
därom borde göras i vederbörlig ordning. Någon dylik
framställning synes emellertid icke hava gjorts.

Lilla Mellösa och Flen.

(Villåttinge härad.)

Lilla Mellösa och Flen upptogos å 1693 års pastoratsförteckningar
bland pastorat, som Kung! Maj:t ville hava förklarade för
regala. Av 1722 års pastoratskommission hänfördes församlingarna
till de pastorat, som på grund av 40 § i regeringsformen
skulle ställas under konsistorii disposition, såsom de varit före
år 1680.

Redan år 1723 framställde emellertid landshövdingen, sedermera
presidenten friherre Conrad Bibbing, hos Konungens befallningshavande
i Södermanlands län yrkande att såsom ägare av säteriet Stenhammar
i Flens socken vid varannan ledighet få kalla kyrkoherde
i Lilla Mellösa och Flen. Till stöd därför företeddes ett av åtskilliga
Flens socknemän den 25 november 1722 underskrivet intyg av
innehåll, att friherrinnan Brita Bibbing till Stenhammar låtit på

'') År 1901 verkställdes en genomgående restaurering av kyrkan jämte
graven för en kostnad av omkring 30,000 kronor, vilka medel huvudsakligen
erhöllos från den Dohna-Soopska kyrko- och gravkassan.

146

STRÄNGNÄS STIFT.

egen bekostnad i Flens kyrka uppföra ett kor, som utgjorde eu
tredjedel av kyrkan; att hon förärat kyrkan en ny predikstol samt
att av Stenhammars ägare givits till kyrkan en dopskål av silver
om 60 lod, ljusstakar, m. m.

I däröver avgivet yttrande medgav konsistorium i Strängnäs,,
att ett kor, som sades vara herrskapets grav, väl blivit byggt i
kyrkan men förmenade, att en sådan till egen nytta gjord byggnad
icke kunde vara tillfyllest för förvärvande av patronatsrätt, helst
Flen..blott vore annex och moderkyrkan ingen förmån fått.

Ärendet, som underställts Kungl. Maj:ts prövning, överlämnades
därpå först till kungl. kammarkollegium och sedermera genom
nådigt brev den 7 oktober 1728 till Svea hovrätt för handläggning
i vanlig ordning.

Efter kung!, hovrättens förordnande blevo de personer, som
underskrivit förenämnda intyg den 14 april 1729, hörda på ed
inför Villåttinge häradsrätt och vidgingo därvid intygets riktighet.
På framställd förfrågan förklarade även tingsmenigheten, att församlingen
haft fördel av det tillbyggda koret, varigenom kyrkan
blivit ljusare och rymligare. Kungl. hovrätten utlät sig därpå
genom utslag den 13 december 1729 att, som Stenhammars ägare
allenast uppbyggt ett gravkor vid Flens kyrka, varigenom kyrkan
tillfälligtvis vunnit någon tillökning, men det icke kunnat intygas,
att någon av presidenten Ribbings förfäder verkligen haft eller
utövat patronatsrättighet i Flens församling, kunde kungl. hovrätten
icke finna, att tillräckliga skäl förelåge för den påstådda,
rättigheten.

Däröver besvärade sig presidenten Ribbing hos Kungl. Maj:t,
som den 14 december 1733 meddelade dom i ärendet. Av undersökningen
vid Villåttinge tingsrätt den 14 april 1729 hade nogsamt
blivit intygat, att Flens kyrka genom korets uppbyggande
blivit till en tredjedel utvidgad, ljusare och medelst där uppsatta
bänkar rumrikare. De i kyrkoordningen fordrade rekvisita hade
således blivit av Stenhammars ägare fullgjorda. Kungl. Maj:t
prövade fördenskull så mycket mera rättvist, att presidenten
Ribbing borde njuta patronirättighet vid Flens församling, ömsom
med Mellösa moderkyrka, som mången därigenom skulle avskräckas
att göra sådana ansenliga omkostnader ad pios usus, om successorerna
för den orsaken borde från patronirättigheten utestängas,
att deras förfäder icke samma förmån njutit eller sig därav icke
betjänat.

Vid en år 1765 uppkommen ledighet vid kyrkoherdebefattningen
i pastoratet sökte konsistorium göra gällande, att den Stenhammars
ägare genom 1733 års dom tillerkända patronatsrätt icke
avsåg kyrkoherden utan allenast kaplanen i Flen. Dåvarande
ägaren av Stenliammar presidenten Ribbings änka grevinnan Ebba
Charlotta Douglas anhöll på grund därav hos Kungl. Maj:t om
förklaring av nämnda dom.

Genom utslag den 19 november 1766 utlät sig Kungl. Maj:t
att, alldenstund Kungl. Maj:ts dom den 14 december 1733 tyd -

STRÄNGNÄS STIFT.

147

ligen förmådde, att presidenten Ribbing borde såsom ägare av
Stenhammars sätesgård njuta patronirättigliet vid Flens församling
ömsom med Mellösa moderkyrka och denna rättighet såsom
oinskränkt borde sträcka sig icke allenast till kaplans utan ock
till kyrkoherdes kallande, funne Kungl. Maj:t med rätta förståndet
av 1733 års dom alldeles överensstämmande, att Stenhammars
ägare såsom patronus i Flens annex skulle ej mindre därefter, än
som redan en gång sedan den tiden skett, obehindrat nyttja och
utöva sin rättighet att även kalla kyrkoherde ömsom till skiftes
med Mellösa moderkyrka.

Redan följande år inkom konsistorium i Strängnäs till Kungl.
Maj:t med en förfrågan om rätta förståndet av berörda utslag.
Till svar därå yttrade Kungl. Maj:t i nådigt brev till konsistorium
den 8 april 1767 följande: Nådiga utslaget den 19 november
1766, som förklarade grevinnan Douglas berättigad att
åtnjuta den i Kungl. Maj:ts dom den 4 december 1733 Stenhamhammars
ägare tillagda rättighet att enligt förra vanligheten så
väl i Mellösa som Flen varannan gång tillsätta präster, gåve icke
anledning därtill, att Flens annexförsamling, varunder grevinnans
röster även inbegrepes, skulle, då alternativet vore att välja, uteslutas
från all valrättighet. Detta hade icke heller tillförene skett,
utan hade av konsistorium medgiven praxis varit, att Flens församling
och även grevinnan Douglas vid sådant tillfälle tagit del i valet.
Kungl. Maj:t funne därför förenämnda utslag däruti vara tydligt
och klart, att icke någon av invånarna i församlingen, som bestode
av moderkyrkan Mellösa och annexan Flen, när ordningen till
väljande infölle, kunde betagas deras i lag grundade rättighet att
taga del i prästval.

Patronatsrättigheten avser således rätt att varannan gång
kalla kyrkoherde och komminister. Några särskilda rättigheter
eller skyldigheter äro icke i övrigt förbundna därmed.

Stenhammars säteri, som i jordeboken upptages såsom Stenhammar
n:r 1 om 1 mantal frälse säteri, har jämte underlydande
genom testamente den 17 maj 1901 av hovmarskalken A. R. von
Krsemer tillfallit svenska staten och skall enligt testamentets bestämmelser
mot ett arrende av 1,000 kronor och under vissa i
testamentet angivna villkor på livstid utarrenderas åt »någon
svensk undersåte varande prins av det regerande kungl. huset,
vilken har eventuell arvsrätt till tronen», med företrädesrätt för
prins, som är hertig av Södermanland, eller, därest sådan prins
ej finnes eller ingen prins är hågad att övertaga arrendet, till
någon annan högt uppsatt om staten särdeles förtjänt man på
hans livstid under samma villkor.

Församlingarna synas icke hava yttrat sig, huruvida de önska
patronatsrättens upphörande.

148

STRÄNGNÄS STIFT.

Lillkyrka, och Ödeby.

(Glanshammars härad.)

Ägarna av Ekebergs sätesgård i Lillkyrka socken synas redan
tidigt hava utövat patronaträtt till Lillkyrka församling.

Såväl Lillkyrka som Ödeby upptogos emellertid å 1693 års
pastoratsförteckningar bland pastorat, som Kung! Maj:t ville hava
förklarade för regala.

Med anledning därav inkom dåvarande ägaren av Ekeberg
majoren friherre Abraham Leijonliufvud med framställning att
bibehållas vid patronatsrätten till Lillkyrka.

Denna till Kung!. Maj:t överlämnade framställning remitterades
jämte andra dylika rörande patronatsrätt till församlingar inom
byggd i rigel den 22 mars 1694 till kung! kammarkollegium, som
lät föranstalta om undersökning i orten.

Vid denna undersökning, som ägde rum inför Glanshammars
häradsrätt den 10 mars 1699, förekom följande. Närvarande sockenfullmäktige
från Lillkyrka samt häradsnämnden intygade, att kyrkan
vore uppbyggd på Ékebergs enskilda äng inom dess rå^_ och
rör. Av kyrkboken inhämtades, att kyrkan blivit åren 1637—38
utvidgad på bekostnad av kungl. rådet Carl Bonde, som då ägt
Ekeberg. Församlingen hade därvid allenast bidragit med några
dagsverken samt bränt några tunnor kalk och några tusen tegel.
Från kyrkboken antecknades de gåvor i lös egendom, som herrskapet
å Ekeberg givit till kyrkan. Det upplystes vidare, att i
Lillkyrka icke funnes någon kungsgård eller annan sätesgård, vars
ägare kunde gorå anspråk på patronatsrätt. I Ödeby annexförsamling
läge Käggelholms kungsgård, och hade även framlidne
kyrkoherden Kristian Årman på grund därav erhållit Kungl. Maj:ts
fullmakt såsom i ett regalt gäll, men skulle majoren Leijonhufvud
då icke hava varit i landet. Slutligen undersöktes, om herrskapet
av egen jord givit prästgården och dess av ålder tillydande ägor,
men kunde därom ingen säker underrättelse erhållas. Dock framvisades
en kopia av ett gammalt inventarium i Lillkyrka av år
1622 av innehåll, att herr Erik Abrahamsson, friherre till Ekeberg,
köpt ett bondehemman för sina egna penningar och lagt under
prästgården och därå förvärvat konung Johans frihetsbrev,
men hade socknemännen givit honom halva penningarna tillbaka.
Av herrskapet vore eljest givna 1/i hemman Björbotorp till kaplansbord
samt ]/4 hemman till boställe åt organisten.

Instrumentet över denna undersökning torde hava insänts till

STRÄNGNÄS STIFT.

149

kungl. kammarkollegium, men är det icke känt, vilken utgång
ärendet sedermera fått.'')

Av 1722 års pastoratskommission hänfördes församlingarna
till pastorat, vilka i anledning av 40 § i 1720 års regeringsform
komme att ställas under lconsistorii disposition, såsom de varit
före år 1680.

Med anledning därav inkom dåvarande ägaren av Ekeberg
löjtnanten friherre Abraham Leijonhufvud till Kungl. Maj:t med
underdånig ansökning att återfå det jus patronatus till Lillkyrka,
som hans förfäder å Ekeberg innehaft.

Sedan vederbörande blivit i ärendet börda* 2), utlät sig Kungl.
Maj:t genom öppet brev den 27 juli 1726. Efter de därom inkomna
berättelserna hade Kungl. Maj:t funnit, att possessorerna av Ekebergs
sätesgård eller löjtnanten Leijonhufvuds förfäder ägde alla de
rekvisita, som kyrkolagens kap. 19 § 12 fordrade för jus patronatus.
De hade sålunda — förutom ansenliga omkostnader
och föräringar av silver, mässhakar, altarkläde^ predikstol, böcker,
ljuskronor m. m. — såväl tillsläppt grunden, varå kyrkan stod,
som givit boställen till kyrkoherden, kaplanen och organisten
samt till en tredjedel utvidgat kyrkan och genom en så kostsam
givmildhet visat, att de ofelbart ville fortfara uti ett ännu berömligare
nit till församlingens försörjande med trogna lärare. Alltså
ville Kungl. Maj:t i kraft av detta sitt öppna brev nådeligen hava
konfirmerat och bibehållit löjtnanten friherre Abraham Leijonhufvud
samt hans efterkommande possessorer av Ekebergs sätesgård
vid jus patronatus till Lillkyrka församling, så att han och de, så
länge det, vartill en slik rättighet dem förbunde, bleve presterat,
måtte obehindrat njuta alla de förmåner, som ett sådant jus patronatus
med rätta tillkomme.

Vid en år 1777 inträffad kaplansledighet i Ödeby annexförsamling
kallade dåvarande ägaren av Ekeberg kammarherren C.
H. Uggla viss prästman till befattningen. Genom utslag den 25
juni 1777 förklarade emellertid konsistorium sig icke kunna
fästa något avseende vid berörda kallelse, alldenstund i § 9 av
nådiga resolutionen på prästerskapets besvär den 9 december 1766
stadgades, att jus patronatus icke medförde någon rättighet att
välja kaplan, med mindre sådant vore i patronbrevet tydligen
angivet.

Däröver klagade Uggla hos Kungl. Maj:t, som den 17 oktober
1777 meddelade utslag i målet. Genom'' öppet brev den 27 juli
1726 hade Kungl. . Maj:t, enär Ekebergs sätesgårds possessorer
uppfyllt allt vad till ägande av jus patronatus vid Lillkyrka

9 Ärendet finnes infört under n:r 242 i 1701 års remissbok för kungl.
kollegii första provinskontor, men hava handlingarna ej återfunnits. Berörda
undersökning finnes emellertid intagen i Glanshammars häradsrätts dombok
för år 1699.

2) Kungl. kammarkollegium avgav underdånigt utlåtande den 5 mars
1726. Ansökningen och flertalet övriga handlingar i ärendet hava ej återfunnits.

150

STBINGNÄS stift.

församling fordrades, i det de tillsläppt grnnden, vara kyrkan
stode, samt givit såväl ansenliga föräringar till kyrkans skrud
och prydnad som själva kyrkoherde-, kaplans- och organistborden,
i nåder tillagt sätesgårdens possessorer rättighet att försörja
församlingen med trogna lärare, och då därav ostridigt
följde, att de i denna församling ägde ett oinskränkt jus patronat^,
funne Kungi. Maj :t i nåder rättvist upphäva konsistorii berörda
utslag och förklara kammarherren Uggla såsom dåvarande ägare
av Ekebergs sätesgård berättigad att kalla både kyrkoherde och
kaplan i Lillkyrka och Ödeby församlingar1).

Patronatsrätten omfattar sålunda både kyrkoherde- och komministersbefattningen
i pastoratet. Några särskilda rättigheter
eller skyldigheter äro icke i övrigt förenade därmed.

Ekebergs säteri upptages i jordeboken såsom Ekeberg n:r 1
om 1 mantal frälse säteri.

Hemmanet Björbotorp, som genom donationsbrev den 16
december 1648 av kung! rådet Carl Bonde givits till boställe åt
komministern, upptages i jordeboken såsom Björbotorp n:r 1 om
V4 mantal frälse. Jämlikt den för prästerskapet i pastoratet nu
gällande lönereglering uppbär komministern alltjämt avkomsten
av detta hemman. De vid 1699 års rannsakning jämväl omförmälda
donationerna av jord till kyrkoherde- och organistboställen, vilka
även åberopas i 1726 och 1777 års nådiga beslut rörande patronatsrätten,
hava däremot icke bekräftats av tillgängliga handlingar* 2).

Vid visitation år 1907 förklarade sig församlingarna önska
patronatsrättens upphörande, under förutsättning att de icke därför
behövde vidkännas några ekonomiska uppoffringar.

Ludgo.

(Rönö härad.)

Ägarna av Malma och Ludgonäs, nu Trollesund, i Ludgo
socken synas under senare hälften av 1600-talet hava nedlagt
stora kostnader på sockenkyrkan, som enligt anteckningar i kyrkboken
blivit under åren 1674—78 »med sockenherrskapets stora

En av kaptenen friherre Alrik Åkerhielm samtidigt med berörda tvist
gjord underdånig ansökning om rätt för ägaren av Käggelholms säteri i Ödeby
socken att kalla kaplan i Ödeby församling avslogs genom nådig resolution
den 15 maj 1779.

2) Kyrkoherdebostället i pastoratet, Blvberga n:r 1 om 1 mantal krono,
uppgives i 1698 års »Prästverk över Nerike och Värmland» (kungl. kammarkollegium)
vara upplåtet av kronan. Något klockar- eller organistboställe
finnes numera icke i Lillkyrka.

STRÄNGNÄS STIFT.

151

besvär och. bekostnad» nybyggd. Sockenborna uppgivas därvid
hava bidragit med körslor. På grund av dessa omsorger om
kyrkan synas ägarna av nämnda säterier hava kallat kyrkoherdar
till Ludgo och Spelviks församlingars pastorat.

År 1713 kommo emellertid säteriägarna i tvist om val av
kyrkoherde. Då konsistorium i Strängnäs vägrade utnämna en
av ägarna till Ludgonäs kallad prästman, ingåvo dessa, fröknarna
Katarina Helena Wallerstedt samt Anna Kristina och Helena
Maria Gyllencrantz, till Kungl. Maj.t eu underdånig ansökning,
■att den av dem utsedde prästmannen måtte bliva kyrkoherde i
pastoratet. Ansökningen bestreds av friherrinnan Anna Elisabet
Clerk, som då innehade Malma säteri och för sin del kallat en
annan prästman.

Efter skriftväxling mellan parterna överlämnades ärendet till
kungl. kammarkollegium, som anmodade landshövdingen i länet
att anställa undersökning i saken. Sådan undersökning hölls inför
häradsrätten den 8 november 1715 och instrumentet däröver
insändes till kungl. kollegium1), som jämväl fått till sig överlämnad
en underdånig ansökning av ryttmästaren friherre Schering
Rosenhane att för sina säterier Lövsund och Snesta erhålla
patronatsrätt till församlingarna.

Kungl. kammarkollegium utlät sig genom resolution den 6
oktober 1716 och erinrade därvid till en början, att pastoratet å
1693 års pastoratsförteckningar icke uppförts bland regala pastorat.
Av de inkomna handlingarna i ärendet framginge även att, sedan
Ludgonäs och Malma blivit säterier, herrskapen därstädes alltid
visat eu synnerlig omvårdnad om kyrkans bästa. Ludgo kyrka
vore uppförd på Ludgonäs ägor, varifrån såväl till kyrkan som
till boställe åt klockaren lämnats någon jord. Av själva sätesgårdsgärdet
hade även tagits en gata för församlingens bekvämliga
väg till kyrkan. Då denna omsider alldeles måst nedrivas,
hade gudstjänst förrättats i en sal på Ludgonäs gård. Av Malma
herrskap vore en stor och märklig omkostnad gjord för kyrkans
uppbyggande av grunden, och sedermera hade båda herrskapen
bekostat dess fullbordande och förärat kyrkan åtskilliga prydnader.
På grund därav hade herrskapena vid ledigheter alltid kallat
kyrkoherde och varit ansedda såsom rätta patroner samt i sämja
utövat denna rätt, till dess vid sista vakansen en misshällighet
dem emellan uppkommit om prästvalet. I anseende till sålunda
förekomna omständigheter prövade kungl. kollegium skäligt förklara,
att Ludgonäs och Malma herrskaper och possessorer i kraft
av kyrkolagens kap. 19 § 12 ägde ett fullkomligt jus patronatus
till Ludgo kyrka och pastorat; men skulle säteriernas possessorer
icke uti sämja och enighet överenskomma om prästvalet, borde
de alternativt och till skiftes hava jus vocandi och således Ludgonäs
possessorer vid den först timade ledigheten föreslå en skicklig
och välförtjänt prästman och Malma possessorer vid den där -

l) Finnes bland 1716 års expeditioner i kungl. kammarkollegium.

152

STKÄNGNÄS STIFT.

näst inträffade vakansen. Beträffande ryttmästare!! Bosenhanes
ansökning att för sina säterier Lövsund och Snesta och de därifrån
till kyrkans uppbyggande framförda materialier bliva delaktig i
patronatsrätten, fann kungl. kollegium — förutom det att Lövsund
vore beläget i ett annat pastorat, Runtuna och Snesta i Spelviks
annexförsamling — de anförda skälen icke vara av den vikt och
beskaffenhet, att de kunde förvärva honom någon delaktighet i
patronatsrätten jämte Ludgonäs och Malma possessorer och än
mindre någon särskild rättighet vid förefallande kyrkoherdeval.

Av 1722 års pastoratskommission hänfördes Ludgo och Spelviks
församlingar till de pastorat, som tillförene stått under biskopens
och konsistorii försorg. Vid den kyrkoherdeledighet, som
inträffade närmast därefter (år 1745), vägrade även konsistorium
att utnämna den prästman, som kallats av dåvarande ägaren till
Malma säteri friherrinnan Ulrica Eleonora Bidderstolpe.

Däröver besvärade sig friherrinnan Bidderstolpe hos Kungl.
Maj:t. Sedan konsistorium och församlingarna blivit hörda, överlämnades
handlingarna i målet den 31 januari 1746 till kungl.
Svea hovrätt för målets avgörande efter beskaffenhet och omständigheter.
Konsistorium i Strängnäs erhöll emellertid den
13 februari 1747 nådig befallning att för denna gång låta anställa
kyrkoherdeval i församlingarna; och synes under den då valde
kyrkoherdens tid patronatstvisten ej blivit fullföljd. Efter dennes
frånfälle återupptogs målet i kungl. hovrätten av friherrinnan
Bidderstolpes senare man generalen friherre Volmar Beinhold
Stackelberg.

Vid målets skärskådande i kungl. hovrätten förmenades, att
kungl. kammarkollegii resolution av år 1716 icke kunde anses annorlunda
än som ett betänkande, vilket borde underställas Kungl.
Maj:ts stadfästelse, innan detsamma kunde befordras till verkställighet.
Det syntes icke heller kungl. hovrätten tillständigt att
ingå i något yttrande över vad ett lika värdigt kollegium tillförene
ansett sig berättigat att granska. I underdånig skrivelse den 8
augusti 1776 hemställde därför kungl. hovrätten, huruvida kungl.
kammarkollegii resolution den 6 oktober 1716 vore på sådana
skäl grundad, att den kunde vinna nådig stadfästelse eller ej, då
antingen all tvist i och med detsamma kunde upphöra eller ock
under Kungl. Maj:ts prövning kunde komma frågan, huruvida åtskilliga
av parterna framhållna omständigheter kunde hava av församlingarna
påstådd verkan.

Genom nådigt beslut den 13 december 1776 fann Kungl.
Maj:t att, enär kammarkollegium redan genom utslag den 6
oktober 1716 förklarat ägarna av Ludgonäs och Malma säterier
berättigade till fullkomligt jus patronatus i Ludgo pastorat
och samma utslag vore grundat på lag och billighet, borde
detsamma ock förbliva i sin fulla kraft och verkan parterna till
efterlevnad.

Patronatsrätten omfattar allenast kyrkoherdebefattningen.
Några särskilda rättigheter eller skyldigheter äro icke i öv -

STllÄNGNÄS STIFT.

153

rigt förenade, därmed. Komministersbefattningen i Spelvik tillsättes
på vanligt sätt. Denna församling kan således ej anses
patronell.

Malma säteri upptages i jordeboken såsom Ostra Malma
n:r 1 om 2 mantal frälse säteri. Ludgonäs med flera hemman i
Ludgo socken bilda numera Trollesunds fideikommiss inom den
frilierrliga släkten Trolle-Löwen. Den gamla sätesgården jämte
två därmed sammanslagna hemman benämnas enligt kungl.
kammarkollegii beslut den 25 maj 1808 Trollesund och upptagas
i jordeboken såsom Trollesund n:r 1 om 3 3/4 mantal frälse
säteri.

Ludgo kyrkogård med tillhörande förgård, å vilket senare
område församlingens klockarbostad jämte uthus och trädgård
äro belägna, hava den 29 december 1897 av dåvarande fideikommissarien
till Trollesund friherre August Trolle-Löwen skänkts
till Ludgo och Spel viks församlingar, sedan Kungl. Maj:ts tillstånd
därtill erhållits genom utslag den 12 november 1894. Till klockarbostället
uppgivas dessutom höra två på Trollesunds ägor belägna
åkertäppor om tillhopa omkring 45 ar.

Yid visitation den 14 oktober 1900 meddelades församlingarna
att, därest de önskade patronatsrättens upphörande, underdånig
framställning därom borde göras i vederbörlig ordning.
Sådan framställning synes emellertid icke hava gjorts.

Mariefred och Kämbo.

(Selebo härad.)

Mariefred, Kärnbo och Taxinge församlingars pastorat upptogs
å 1693 års pastoratsförteckningar bland regala pastorat och
hänfördes även av 1722 års pastoratskommission till pastorat, som
förut varit ansedda för regala.

Av en i domkapitlets i Strängnäs arkiv befintlig skrivelse
den 21 december 1725 från riksrådet S. Barck till hauptmannen
över livgedinget lagmannen Nils Adelstierna framgår, att drottning
Ulrika Eleonora då ansetts innehava patronatsrätt till dessa
församlingar.

I syfte att erhålla bekräftelse på denna rätt lät konung
Adolf Fredrik den 19 januari 1758 i rådet uppläsa en skrivelse,
vilken intogs i protokollet över justitieärenden för samma dag.
I denna skrivelse framhölls bland annat, att staden Mariefred och
dess kyrka vore belägna på Gripsholms ägor; att riksföreståndaren
Sten Sture den äldre år 1491, då han ägde Gripsholm, givit

154

8TKÄNGNÄS STIFT.

jord och grund till såväl stadens som kyrkans byggande ''); att
sedan staden jämte stadskyrkan år 1682 avbrunnit, kyrkan åter
uppbyggts på drottning Hedvig Eleonoras bekostnad; att hela
Gripsholmsgodset, varå både staden och slottet vore belägna, alltid
varit Svea konungars lagliga egendom samt att Mariefreds
prästgård läge inom slottets rå och rör.

Med anledning därav erinrades i rådet, att kyrkoherdelägenheten
i Mariefred då vore ledig, men att det vore obekant, huruvida
förslag till befattningens återbesättande inkommit eller ej,
och skulle först underrättelse därom införskaffas.

Ärendet förekom på nytt i rådet redan påföljande dag, och
då därvid upplystes, att kyrkoherdeförslaget redan vore ingivet,
förklarade Konungen sig ej vilja genom den anmälda jus patronatusrättigheten
hindra förslagets föredragande, utan skulle därmed
lagligen förfaras, tills eu annan gång ledighet sig yppade.
Konsistorium i Strängnäs skulle emellertid genom utdrag av protokollet
erhålla de! av de hos Kungl. Maj:t förekomna konsiderationer
med befallning att, sedan vederbörande blivit hörda,
inkomma med underdånigt utlåtande.

Redan den 28 januari 1758 förekom i kabinettet konsistorii
underdåniga förslag till återbesättande av den lediga kyrkoherdebefattningen.
Konungen åberopade därvid sitt hos justitierevisionen
framställda påstående om jus patronatus till församlingarna
samt utnämnde utom förslaget hovpredikanten Carl Edström
till kyrkoherde därstädes. Den 31 samma månad tillkännagavs
utnämningen i rådet, och sedan konsistorii förslag upplästs och
jämförelser anställts, funno riksråden icke något att erinra mot
utnämningen, utan skulle fullmakt för hovpredikanten Edström
utfärdas.

På grund av förberörda nådiga befallning lät konsistorium
i patronatsfrågan höra Mariefreds, Kärnbo och Taxinge församlingar,
vilka förklarade sin fägnad över, att Konungen ville antaga
jus patronatus i församlingarna. Konsistorium, som den 26 juli
1758 avgav underdånigt utlåtande i ärendet, hade ej något att
påminna utan instämde med församlingarna i den underdåniga
tillförsikt, att sådant skulle lända dem och kyrkan till oskattbar
förmån.

Ärendet anmäldes därpå den 6 september 1758 ånyo i rådet,
men då detsamma ej ännu befanns vara så utrett, att deras excellenser
kunde sig däröver slutligen utlåta, aktades nödigt att höra
kammarkollegium över de däri förekommande omständigheter och i
synnerhet, huruvida och med vad grund jus patronatus kunde vara
förknippat med kungsgårdarna.

Ifrån detta beslut var riksrådet Scheffer skiljaktig. Scheffer
fann någon vidare upplysning icke nödig, och enär det vore ovanligt
samt ej överensstämmande med regeringssättet och rikets

b Med kyrkan måste här avses Kärnbo gamla kyrka, som fordom var
moderkyrkan.

STRÄNGNÄS STIFT.

155

grundlagar, att Sveriges konungar sökte jus patronatus i församlingarna,
kunde Scheffer ej annat än i underdånighet tillstyrka, att
Konungem täcktes ändra sin nådiga tanke samt låta med Mariefreds
pastorat förbliva efter förra vanligheten.

Kung! kammarkollegium avgav den 11 april 1759 det infordrade
utlåtandet och anförde därvid, att kollegium om detta mål
ej kunnat erhålla någon underrättelse, hur noga därom än blivit
eftersökt. Kollegium hade sig för övrigt icke heller bekant något
kungl. förordnande, som tilläde kungsgårdarna jus patronatus, och
kunde således icke yttra sig, huruvida och med vad grund sådan
rätt kunde vara förknippad med kungsgårdarna.

Frågan om patronatsrätten till församlingarna förekom därpå
ånyo i rådet den 3 juli 1760. Det befanns emellertid nödigt
att från konsistorium i Strängnäs infordra berättelse, huru med
kyrkoherdars tillsättande i församlingarna förfarits ifrån kyrkans
grundande och sedermera allt framgent. Konsistorium avgav
den 27 augusti 1760 den infordrade berättelsen, som emellertid
icke innehåller något av vikt utöver vad här ovan anförts.

Huru ärendet sedermera avgjorts, är icke bekant. Det synes
sannolikt, att något slutligt beslut däri icke meddelats. Konungen
har emellertid alltjämt utövat patronatsrätt till församlingarna.
Sedan komministerstjänsten i Mariefred och Kärnbo numera
indragits, omfattar patronatsrätten allenast kyrkoherdebefattningen.
Komministern i Taxinge församling synes alltid hava utsetts på
vanligt sätt. Denna församling är således icke att anse såsom
patronel!. Med kyrkoherdetjänsten är förenad befattning såsom
slottspredikant å Gripsholm.

Patronatsrätten utövades av Konungen på 1700-talet i rådet
och sedermera i hovexpeditionen eller riksmarskalksämbetet, därvid
även fullmakt för den kallade utfärdades.

Då Konungen i riksmarskalksämbetet den 23 november 1911
kallade kyrkoherde till Solna jämväl regalt patronella pastorat,
utfärdades emellertid icke fullmakt för den kallade prästmannen,
utan anhöll riksmarskalksämbetet hos domkapitlet i Uppsala, att
fullmakt för den kallade måtte utfärdas av domkapitlet, vilket
därpå skedde. Ett liknande förfaringssätt torde väl för framtiden
komma till användning även beträffande Mariefreds pastorat.

Med patronatsrätten äro icke i övrigt förenade några särskilda
rättigheter eller skyldigheter.

Församlingarna synas icke hava uttalat sig, huruvida de
önska patronatsrättens upphörande.

156

STRÄNGNÄS STIFT.

Mörkö.

(Hölebo härad.)

Kiksrådet Svante Sture å Hörningsliolm blev år 1555 genom
hävdebyte med konung Gustav I ägare av den gamla prästgården
i Mörkö församling1). Riksrådet Sture, som därvid avstod mera
jord, än han av Konungen erhöll, synes genom bytet även blivit
berättigad att uppbära prästrättigheterna i församlingen mot det,
att han besörjde kyrkoherdens underhåll och avlöning.

Detta förhållande fortfor även under senare ägare av Hörningsholm
till mitten av 1600-talet, då grevinnan Ebba Leijonhufvud
genom donationsbrev den 25 april 1647 och den 8 mars 1652 dels
förklarade, att kyrkoherden skulle såsom i andra församlingar själv
uppbära prästrättigheterna, dels anslog två hela hemman Botten till
ett beständigt prästbord, men skulle kyrkoherden icke då eller
framdeles äga uppbära tionde av Hörningsholms gård.

På grund av dessa omständigheter hava ägarna av Hörningsliolm
alltjämt utövat patronatsrätt till Mörkö församling, och någon
förändring därutinnan förutsattes varken vid den undersökning
om pastoratens natur, som ägde rum på 1690-talet, eller av 1722
års pastoratskommission. Patronatsrätten bekräftades även genom
ett Kungl. Maj:ts utslag den 21 april 1768 i tvist mellan konsistorium
i Strängnäs och Hörningsholms ägare rörande tillsättande av
klockare i församlingen. Hörningsholms ägare förklarades därvid
på grund av det honom tillkommande jus patronatus berättigad
att tillsätta även denne kyrkobetjänt. Under tvisten framhölls, att
klockarbostället vore upprättat på gårdens ägor.

Under åberopande av berörda omständigheter anhöll uti en
till Kungl. Maj:t år 1783 ingiven ansökan dåvarande ägaren av
Hörningskolm kammarherren greve Nils Bonde om stadfästelse å
patronatsrätten till Mörkö församling. Greve Bonde uppgav därvid
tilllika, att såväl kyrkan som prästgården i församlingen
byggdes och underhölles av Hörningsholms ägare.

Genom nådigt beslut den 19 maj 1783 försäkrade Kungl. Maj:t
greve Bonde samt kommande ägare av Hörningsholms gård och gods
att då och framgent få behålla och nyttja det jus patronatus till
kyrkoherdars, kaplaners och övriga kyrkobetjäntes tillsättande i
Mörkö församling, som ägarna av berörda gods från äldre tider
innehaft.

Hörningsholms ägare synas emellertid hava avstått från rätten
att tillsätta klockare och organist, och nuvarande patronus har
icke begagnat sig av rätten att tillsätta kyrkvaktare. Kaplan eller
komminister finnes ej anställd i församlingen. Patronatsrätten
torde således numera omfatta allenast kyrkoherdebefattningen. *)

*) Bytesbrev utfärdades av Konungen den 18 december 1555.

STRÄNGNÄS STIFT.

157

Med densamma iiro icke i övrigt förenade några särskilda rättigheter
eller skyldigheter. Såväl kyrka som prästgård synas väl
fordom hava byggts och underhållits av patronus, utan att någon
skyldighet därtill ansetts förefinnas.

Hörningsholms sätesgård upptages i jordeboken såsom Hörningsholm
n:r 1 om 1 mantal frälse säteri. Till godset, som utgör
fideikommiss inom den grevliga ätten Bonde, hör största delen
av Mörkö socken. På grund av förberörda bestämmelse i 1652
års donationsbrev är själva sätesgården allt fortfarande befriad
från tiondeavgifter till kyrkoherden.

Det av grevinnan Ebba Leijonhufvud donerade kyrkoherdebostället
upptages i jordeboken såsom Botten n:r 1 om 1 mantal
frälse. Åven klockaren i församlingen innehar boställe, som i
jordeboken upptages såsom Klockarbol n:r 1, en oskattlagd lägenhet
av krono natur. Detta torde vara identiskt med det klockarboställe,
som här ovan angives vara upprättat på Hörningsholms
ägor.

Församlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den önskar
patronatsrättens upphörande.

Nämdö.

(Kapellförsamling i Österhaninge, Sotholms härad.)

_ Genom nådigt brev den 15 augusti 1607 skildes Ornö, Nämdö.
Utö och Bunmarö från Österhaninge församling och försågos med
egen kyrkoherde. Öarna förlädes emellertid genom nådigt brev den
9 december 1619 åter under Österhaninge, och ålades kyrkoherden
därstädes att hålla så många kaplaner, som kunde behövas. Från
och med år 1629 synes en särskild kaplan hava funnits för Nämdö
och Bunmarö med omkringliggande skärgård.

Kaplanen förordnades av konsistorium till en början utan
kapellagets hörande. Fullmakt å befattningen meddelades likväl
icke av den anledning, att avlöningsförmånerna icke voro bestämda
på ett tillfredsställande sätt.

I skrivelse till konsistorium den 11 november 1768 förmälde
kyrkoherden i Österhaninge, att han den 12 oktober samma år
haft en allmän sammankomst med Nämdö- och Bunmaröborna,
därvid överenskommelse träffats rörande kaplanens löneförmåner.
Förutom viss kontant lön skulle kaplanen till en början erhålla
fritt uppehälle och husrum hos hovkvartermästaren Magnus Blix
å Östanvik. Skulle kaplanen föredraga att inrätta egen hushåll -

158

STRÄNGNÄS STIFT.

ning, hade Blix lovat förse honom med tjänligt boställe, som
skulle byggas av församlingen.

Ägaren av Östanviks säteri, varunder nästan hela Nämdö vid
denna tid lydde, synes vid därefter inträffade ledigheter hava företrätt
församlingen och hos konsistorium, stundom i samråd med
kyrkoherden i Österhaninge, begärt präster till församlingen.

Förberörda överenskommelse om kaplanslönens utgörande
synes emellertid icke hava medfört, att konsistorium ansett sig
kunna meddela fullmakt å befattningen. Å sockenstämma den 26
februari 1786 träffades därför en ny överenskommelse om kaplanslönen.
Kamreraren Peter Juringius, som ägde några frälsehemman
å Bunmarö, erbjöd sig därvid att av sitt hemman Söderby på
Bunmarö upplåta boställe åt kaplanen. För att kapellborna måtte
själva få välja kaplan, avsade sig därpå häradshövdingen Blix och
kamreraren Juringius alla anspråk på patronatsrätt, som kunde
härleda sig därav, att den förre ägde grunden, varpå kyrkan stod,
och den senare givit boställe till kaplanen.

Kyrkoherden i Österhaninge ingav därpå berörda överenskommelse
till konsistorium för fastställelse samt anhöll att, då
befattningen sålunda blivit en ordentlig kaplansbeställning, förslag
måtte vid blivande ledigheter upprättas och fullmakt å befattningen
utfärdas.

Den 22 mars 1786 förklarade konsistorium, att det med nöje
såge denna förening och ville tillmötesgå församlingens åstundan
att få kapellpredikantssyslan förvandlad till ett ordinarie sacellani,
så snart en överenskommelse om ordentlig kaplanslön kommit till
stånd. Sedan kyrkoherden därpå meddelat, att eu dylik öfverenskommelse
skett, beslöt konsistorium den 13 september 1786, att fullmakt
å befattningen skulle för dåvarande kaplanen Per Aspling
utfärdas men ej expedieras, förrän eu specifik förteckning å kaplanslönen
till konsistorium insänts. Någon sådan förteckning synes
emellertid aldrig hava inkommit. Och församlingsborna synas icke
heller hava lämnat de utlovade lönebidragen, utan avlönades kapellpredikanten
fortfarande av kyrkoherden med bidrag huvudsakligen
från Östanviks ägare. Den av kamreraren Juringius utlovade
donationen av boställe kom ej heller till stånd. Till boställe åt
kaplanen uppläts i stället ett torp Krokvik å ägorna till det under
Östanvik hörande hemmanet Börstrand. Ägaren av Östanvik synes
likväl för denna upplåtelse hava bekommit någon ersättning av
kyrkans medel1).

Efter kapellpredikanten Asplings frånfälle år 1820 ingav kammarrättsrådet
G. A. Schierbeck, i egenskap av förmyndare för
dåvarande ägaren av Östanvik, till konsistorium kallelse till befattningen
för viss prästman.

Kyrkoherden i Österhaninge ifrågasatte emellertid, huruvida
icke, då häradshövdingen Blix uttryckligen avsagt sig alla anspråk * i

!) Se härom kammarrättsrådet G. A. Schierbecks skrivelse till domkapitlet

i Strängnäs den 23 april 1822.

STRÄNGNÄS STIFT.

159

på patronatsrätt, församlingsborna själva borde få utse sin själasörjare.
I avgiven förklaring framhöllo dessa, att Östanviks ägare
till större delen uppbyggt kyrkan och upplåtit mark till prästboställe.
Då församlingsborna icke mäktade erlägga någon laglig
kaplanslön utan allenast utgjorde den avgift, som av ålder utgått,
måste kapellpredikanten påräkna sitt huvudsakliga underhåll från
Östanvik. De överlämnade därför åt Östanviks ägare att, såsom
dittills varit vanligt, kalla kapellpredikant. Den 25 juli 1821 fann
även konsistorium gott besluta, att vanligt konstitutorial ad interim
skulle utfärdas för den av kammarrättsrådet Scliierbeck kallade
prästmannen.

Vid en år 1822 inträffad ledighet anhöll o en del invånare i
församlingen, att församlingsborna själva måtte få utse kapellpredikant.
Sedan kyrkoherden i Österhaninge och Östanviks
ägare blivit hörda, meddelade konsistorium den 1 maj 1822
utslag i ärendet och anförde huvudsakligen följande. Den ingivna
framställningen vore egentligen endast ett upprepande
av den utav Nämdö kapellförsamling år 1786 hos konsistorium
framställda begäran att få efter upprättat förslag, på sätt som vore
vanligt vid sacellanier, välja kapellpredikant. Det vore emellertid
icke visat, att det i konsistorii laga kraftvunna resolutioner den 22
mars och den 13 september 1786 föreskrivna villkor för eu sådan
rätts beviljande blivit fullgjort. På dessa och i övrigt angivna
skäl förklarade konsistorium sig icke kunna fästa något avseende
vid den ingivna skriften. Fördenskull komme såväl vid den då
yppade ledigheten som allt framgent, intill dess församlingen förenade
sig om utgörande av en lagligen bestämd kaplanslön, tillsättandet
av kapellpredikant, på sätt dittills varit vanligt, bero av
det förslag, som till konsistorium ingåves af innehavaren av säteriet
Östanvik samt kyrkoherden i Österhaninge, vilka mest bidroge
till kapellpredikantens avlöning och bärgning.

Genom cirkulär till samtliga domkapitel i riket den 22 februari
1861 förordnades att, då i någon församling funnes ordinarie prästlägenhet,
vid vilken samtliga löneförmånerna icke uppginge till
1,000 riksdaler, vederbörande kontraktsprost borde söka åvägabringa
överenskommelse om lönens förhöjande till nöjaktigt belopp.

Med anledning av detta cirkulär företogs å allmän sockenstämma
med Nämdö församling den 16 juli 1861 frågan om löneförbättring
för kapellpredikanten i församlingen. Därvid bestämdes
att av Östanvik med underlydande om tillhopa 3 9/16 mantal skulle
utgå samma lönebidrag som förut samt av de övriga hemmanen
inom församlingen 24 riksdaler för helt hemman, varjämte torpare
och hantverkare skulle erlägga vissa belopp. Genom nådig resolution
den 27 juni 1862 blev denna överenskommelse med visst
undantag stadfästad till efterrättelse intill dess allmän reglering
av prästerskapets löner blivit uppgjord och inom Österhaninge
pastorat tillämpad.

Yid den allmänna regleringen av prästerskapets i Österhaninge
inkomster, som fastställdes genom nådig resolution den 15 oktober

160

STEÄNGNÄS STIFT.

1869, bestämdes, att av Östanviks hemman skulle utgöras 75
kubikfot 6 kannor spannmål, hälften råg och hälften korn, samt av
Övriga tiondeskyldiga hemman 11 kubikfot 3 kannor spannmål for
varje helt mantal. Pastoralierna för Östanvikshemmanen synas
hava bestämts med hänsyn till storleken av de avgifter, som förut
utfått från hemmanen. Härigenom kommo dessa att utgöra omkring
dubbelt så stora prästlöneavgifter, efter mantal räknat, som
de övriga hemmanen inom församlingen.

Kapellpredikantens avlöning är således numera lagligen bestämd.
Jämlikt konsistorii förberörda utslag den 1 maj 1822 borde
kapellpredikanten förtv icke längre utses pa sätt hittills ägt rum.
Han utses emellertid allt fortfarande av domkapitlet på förslag av
kyrkoherden i Österhaninge och ägarna av Östanviks säteri och
de därunder fordom lydande hemmanen. Pullmakt å befattningen
utfärdas icke, utan meddelas förordnande därå endast tills vidare.
Då kyrkoherden i Österhaninge icke längre bidrager till kapellpredikantens
avlöning, synes även grunden för hans befogenhet
att föreslå innehavare av befattningen hava bortfallit.

Östanviks säteri och de därunder fordom lydande hemmanen
Långvik, Rörstrand, Västanvik och Västerbyn om tillhopa 3 9/16 mantal
äro numera skilda åt och ägas av flera personer. Pastigheternas
ägare äro väl skyldiga att under nu löpande löneregleringspenod,
som går till ända den 30 april 1920, utgöra förenämnda ovanligt
höga pastoralier. Kapellpredikantens samtliga löneförmåner från
församlingen beräknades emellertid vid löneregleringen till allenast
318 kronor 75 öre. Enligt löneregleringsresolutionen åtnjuter
kapellpredikanten dessutom vederlagsspannmål till ett värde av
47 kronor 60 öre samt ett anslag av 830 kronor från prästerskapets
löneregleringsfond, vilket anslag sedermera väsentligen förhöjts.
De särskilda prästlöneavgifter, som allt fortfarande utgå från Ostanviks
säteri och hemman, utgöra således numera en ringa del av
kapellpredikantens avlöning. .

Några särskilda rättigheter eller skyldigheter äro icke i ovngt
förenade med ifrågavarande rätt.

Boställslägenheten Krokvik har numera jämlikt nådiga brev
den 2 augusti 1907, den 23 juli 1909 och den 4 februari 1910 försålts;
och har församlingen i stället inköpt en lägenhet Paradis
till boställe åt kapellpredikanten.

Församlingen synes icke hava yttrat sig, huruvida den önskar
kallelserättens upphörande.

STKANGNÄS STIFT.

161

Näshulta.

(Oster-Rekarne härad.)

Herrskapena på Hedensö och Hanebergs sätesgårdar synas
enligt anteckningar i Näshulta kyrkböcker under förra hälften
av 1600-talet hava givit Näshulta kyrka åtskilliga gåvor i silver
m. m. »Fru Brita till Hedensö»J) lät även år 1642 uppsätta en
ny predikstol i kyrkan; och presidenten friherre Gustaf Rosenhane
å Haneberg uppgives hava år 1644 skänkt kyrkan en klocka
av 300 dalers värde.

År 1670 kallade riksrådet friherre Knut Kurck å Hedensö till
kyrkoherde i Näshulta eu prästman, som erhöll konsistorii kollationsbrev,
enär hans fader varit en förtjänt man och församlingen
honom begärt.

Då Näshulta kyrka år 1672 behövde repareras, uppstod mellan
riksrådet Kurck och presidenten Rosenhane en långvarig tvist
om utförande av detta arbete, som Kurck förmenade tillkomma
honom ensam såsom patronus, men vari Rosenhane ville deltaga
till hälften. ö

Presidenten Rosenhane drog tvisten inför konsistorium i
Strängnä,s, som ansåg densamma böra hänskjutas till nästkommande
riksdag. Ärendet förekom även den li september 1675 i
prästeståndet, som emellertid ansåg, att tvisten hörde under
Kungl. Maj:t.

Under tiden hade riksrådet Kurck låtit fullborda kyrkobyggnaden.
samt över sakristians dörr uppsätta en marmortavla med
på latin avfattad inskription, att riksrådet friherre Knut Kurck, vilkens
förfäder tillförene uppbyggt kyrkan, låtit densamma, som av
ålder förfallit, till Guds ära och församlingens tjänst ifrån grunden
ånyo uppbygga och på egen bekostnad förbättra och utvidga.

I skrivelse till konsistorium den 22 januari 1678 beklagade sig
presidenten Rosenhane över, att riksrådet Kurck ämnade i kyrkan
uppbygga ett kor och där inrätta sitt »stolrum», varigenom presidenten,
som förut haft sin plats bredvid riksrådets, skulle få sitt
»stolrum» bland bondbänkarna. Konsistorium kunde emellertid
icke befatta sig med denna sak, som var ett civilmål, utan hänvisades
presidenten till Kungl. Maj:t eller hovrätten. Presidenten
ingav även till Kungl. Maj:t en framställning i ärendet, som emellertid^
icke synes hava medfört något resultat.

Uti det för kyrkoherden i Näshulta Nils Bergelius av konsistorium
den 6 maj 1691 utfärdade kollationsbrev infördes att, som
herrskapet till Hedensö ägde jus patronatus i församlingen och
heiTskapet pa Haneberg jämväl föreslagit Bergelius, som en lång

b Gift med friherre Knut Kurck.

162

STRÄNGNÄS STIFT.

tid varit huspredikant hos fru Katarina Elisabet Kurck å II eden so,
hade konsistorium i anseende till hennes rätt därutinnan funnit
gott förse Bergelius med fullmakt.

I anledning av 1693 års nådiga befallning att alla, som gjorde
anspråk på jus patronatus i någon församling, skulle förete sina
bevis därpå, inkom fru Kurck till guvernören över livgedinget med
anhållan, att Kung!. Maj:t ville bekräfta det jus patronatus, som
hon innehade till" Näshulta församling. Denna skrivelse jämte
övriga liknande framställningar från ridderskapet och adeln i livgedinget
överlämnades av guvernören till Kungl. Maj:t, som den
22 mars 1694 remitterade ärendet till kammarkollegium. Vilken utgång
ärendet där fått, är icke bekant. Den av Hedensö herrskap
påstådda patronatsrätten synes emellertid hava erkänts av konsistorium
i Strängnäs, som den 31 januari 1722 utfärdade fullmakt
för kyrkoherden Erik Ljung, vilken kallats av Hedensö ägare.

Näshulta församling, som å 1693 års pastoratsförteckningar
upptagits bland pastorat, som Kungl. Maj:t icke ville anse för regala,
hänfördes av 1722 års pastoratskommission till pastorat, som
förut stått under biskopens och konsistorii försorg, och antecknades
vid församlingen, att fru Katarina Kurck tillägnat sig jus
patronatus.

Vid en år 1740 inträffad kyrkoherdeledighet vägrade emellertid
konsistorium att utnämna den prästman, som kallats av majoren
friherre Knut Kurcks änka Anna Bern er. Däröver klagade
friherrinnan Berner hos Kungl. Maj:t. Sedan undersökning ägt
rum i orten samt konsistorium avgivit yttrande över besvären,
förklarade Kungl. Maj:t genom resolution den 14 oktober 1740, att
konsistorium borde efter föregånget val förse församlingen med
kyrkoherde samt att vederbörande ägde att vid behörigt forum
föra talan om det påstådda jus patronatus till församlingen.

Friherrinnan Berner fullföljde därpå år 1745 tvisten hos kungl.
Svea hovrätt, som efter en långvarig procedur den 21 juni 1753
meddelade en utförligt motiverad dom i saken. På anförda skäl
fann kungl. hovrätten, att friherrinnan Berner i livstiden och sedermera
hennes barn kammarherren baron Axel Johan Kurck och
hans syskon icke gittat visa, att de själva eller deras förfäder genom
något sådant medel, som kap. 19 § 12 i 1686 års kyrkolag
föreskreve, lagligen förvärvat sig rättighet att allena kalla och
utse präst till Näshulta församling, och då det icke heller blivit
styrkt, att samma rättighet före år 1680, på sätt 40 § i 1720 års
regeringsform innehölle, verkligen tillhört Hedensö ägare, prövade
kungl. hovrätten rättvist, att Kurck och hans syskon icke kunde
tillerkännas det påstådda jus patronatus i Näshulta församling.

Däröver anförde Kurck å egna och sina syskons vägnar
besvär hos Kungl. Maj:t, som den 10 mars 1757 meddelade dom
i målet. Av handlingarna och i synnerhet av de från kungl. kammarkollegii
arkiv lämnade bevis kunde slutas, att det hemman,
vara Näshulta kyrka vore belägen, av ålder såsom frälse hört och
även då hörde ” under Hedensö gård. Förre ägaren av Hedensö

STBÄNGNÄS STIFT.

163

riksrådet Knut Kurck hade även i livstiden år 1674 och följande
år låtit ansenligt förbättra och utvidga kyrkan under allmän
föreställning i församlingen, att hans förfäder tillförene uppbyggt
kyrkan och att han själv vore dess rätte patronus. Detta
hade även konsistorium förut så till vida erkänt, som konsistorium,
då prästmannen Netzelius den 5 november 1670 förordnades till
kyrkoherde i församlingen, bland andra skäl därför anfört, att patronus
riksrådet Kurck begärt honom till kyrkoherde. Vid de av
dåvarande ägaren av Haneberg presidenten Rosenhane gjorda tillbud
att taga del i berörda kyrkobyggnad och det missnöje och
klander han därvid anmält, kunde så mycket mindre avseende
fästas, som han sin talan icke fullföljt, utan kostnaden för kyrkobyggnaden
förnämligast stannat på riksrådet Kurck. Av konsistorium
hade icke visats, att detta pastorat i äldre tider eller före
år 1680 hört till dess »förgivande», utan hade tvärtom riksrådet
Kurck blivit år 1670 ansedd för patronus, vilket ock konsistorium
i senare tider vidgått, då i kollationsbrevet den 6 maj 1691 för
prästmannen Bergelius införts, att herrskapet på Hedensö ägde jus
patronatus i församlingen och i fullmakten för kyrkoherden Erik
Ljung den 31 januari 1722 nämnts, att friherrinnan Kristina Sparre
på Hedensö ägde jus patronatus. På grund av dessa och flera i
handlingarna förekommande skäl prövade Kungl. Maj:t rättvist att
ändra hovrättens överklagade dom och förklara, att kammarherren
friherre Kurck och hans syskon borde såsom ägare av Hedensö
sätesgård tillgodonjuta den sålunda förvärvade och erkända rättighet
att kalla präst till Näshulta församling.

Sedermera anhöll kammarherren Kurck, att Kungl. Maj:t
täcktes förklara, att den Kurck såsom ägare av Hedensö sätesgård
tillkommande rätt att kalla präst till Näshulta församling finge
sträcka sig icke allenast till kyrkoherdes utan även till kaplans
utnämnande. Genom utslag den 21 januari 1768 fann emellertid
Kungl. Maj:t, emot vad i § 9 uti nådiga resolutionen på prästerskapets
besvär den 9 december 1766 uttryckligen stadgades, ej
skäl bifalla denna ansökning.

Patronatsrätten omfattar allenast kyrkoherdebeställningen, och
med densamma äro icke i övrigt förenade några särskilda rättigheter
eller skyldigheter.

Hedensö sätesgård upptages i jordeboken såsom Hedensö n:r
1 om 1 V, mantal frälse säteri.

Vid visitation år 1906 förklarade församlingen, att den ej önskade
patronatsrättens upphörande.

164

STRÄNGNÄS STIFT.

Ornö.

(Kapellförsamling i Österhaninge, Sotholms härad.)

Genom nådigt brev den 15 augusti 1607 skildes Ornö, Nämdö,
Utö och Rumnarö från Österhaninge församling och försågos
med egen kyrkoherde med bostad på Ornö. Öarna förlädes emellertid
genom nådigt brev den 9 december 1619 åter under Österhaninge,
och ålades kyrkoherden därstädes att hålla så många
kaplaner, som kunde behövas. Från och med år 1627 synes en
kaplan hava funnits på Ornö.

Uti en till Kungl. Maj:t den 5 december 1757 inkommen underdånig
ansökning anhöll dåvarande ägaren av Sundby säteri på
Ornö revisionssekreteraren Johan Rosir, att Kungl. Maj:t ville tillerkänna
honom och kommande ägare till säteriet jus patronatus
till Ornö kapellförsamling. Till stöd därför framhöll sökanden,
att Sundby vore det enda säteriet i församlingen; att församlingens
kapell och kyrkogård vore belägna å ägorna till det under säteriet
lydande gamla frälsehemmanet Lervassa samt att, då 13 av församlingens
18 hemman hörde till säteriet, det vore uppenbart, att
säteriägarna fått bekosta det mesta vid kapellets uppförande.

Såväl Österhaninge sockenbor och prästerskap som konsistorium
i Strängnäs uttalade sig mot bifall till ansökningen.

Kungl. Maj:t meddelade utslag i- ärendet den 21 juni 1758.
Det vore icke bestritt, att Ornö kyrka vore belägen på ägorna till
ovannämnda hemman, som enligt vederbörandes bevis varit frälse
ifrån år 1568. Genom bifall till ansökningen komme icke heller
att avgå något, som från Ornö blivit utgjort till Österhaninge
moderförsamling. Fördenskull och i anseende till flera därvid
varande omständigheter funne Kungl. Maj:t skäligt att till den
underdåniga ansökningen, varvid de flesta kapellförsamlingens
ledamöter förklarat sig icke hava något att påminna, i nåder samtycka,
så att revisionssekreteraren Rosir och de, som framdeles
bleve ägare av Sundby sätesgård, skulle hava rättighet att enligt
kyrkoordningen kalla och utnämna kaplan i Ornö församling, dock
efter revisionssekreterarens begivande av sådana präster, som hörde
till Strängnäs stift.

Patronatsrätten omfattar allenast kapellpredikantsbefattningen.
Rätten att kalla är, på sätt i förenämnda utslag angives,
inskränkt till prästmän från Strängnäs stift. Med patronatsrätten
äro icke i övrigt förbundna några särskilda rättigheter eller skyldigheter.

Sundby sätesgård upptages i jordeboken såsom Sundby n:r
3, 4, 5 och 6 om tillhopa 3 mantal frälse säteri. Sätesgården

STRÄNGNÄS STIFT.

165

jämte ett flertal underlydande hemman på Ornö utgöra numera
fideikommiss inom den grevliga ätten Stenbock.

Vid visitation den 4 september 1904 meddelades församlingen
att, därest den önskade patronatsrättens upphörande, underdånig
framställning därom borde göras i vederbörlig ordning. Sådan
framställning synes emellertid icke hava gjorts.

Störa Malm.

(Oppunda härad.)

Stora Malm upptogs å 1693 års pastoratsförteckningar bland
pastorat, som Kung!. Maj:t ville hava förklarade för regala.

Kungl. rådet greve Kristoffer Gyllenstierna framställde emellertid
anspråk på patronatsrätt till församlingen för sin sätesgård
Eriksberg i Störa Malms socken. Framställningen remitterades
till kungl. kammarkollegium, som lät anställa undersökning inför
Oppunda häradsrätt. Vid denna undersökning, som ägde rum den
25 oktober 1694, vitsordades bland annat, att Störa Malms kyrka
och kaplan sgård voro belägna å Stenhulta eller Stenta bolbys
ägor, vilken by tillhörde greve Gyllenstierna. Undersökningsinstrumentet
överlämnades till kungl. kollegium med landshövdingen
H- Clercks skrivelse den 1 juni 1695''), men är det icke känt, vilken
utgång detta ärende sedermera fått.

1722 års pastoratskommission upptog Stora Malm bland pastorat,
som på grund av regeringsformens 40 § skulle ställas under
konsistorii disposition såsom de varit före år 1680. Vid pastoratet
antecknades dock, att kungl. rådet greve Kristoffer Gyllenstierna
pre tenderade jus patronatus.

År 1777 inkom ryttmästaren David Hillebrand till Kungl.
Maj:t med en underdånig ansökning, att han såsom ägare av
Eriksberg med flera därunder sammanlagda säterier måtte tillerkännas
jus patronatus till Stora Malms församling. Till stöd därför
anförde sökanden bland annat, att såväl kyrkan med ringmur
och klockstapel som socken- och fattigstugan voro uppförda på
hans frälsehemman Stenta; att en stor del av kyrkan blivit av
ryttmästaren och förra ägare till berörda säterier ånyo uppförd
samt att han själv år 1749 skänkt kyrkan ett nytt orgelverk för en
kostnad av 5,750 daler kopparmynt och år 1766 uppfört ett nytt kor
i kyrkan.

Efter vederbörandes hörande meddelade Kungl. Maj:t resolution
i ärendet den 9 december 1777. Ehuru konsistorium i Sträng- *)

*) Dessa handlingar finnas hos kungl. kammarkollegium, konvolut n:r
44, första provinskontoret.

166

STRÄNGNÄS STIFT.

näs mot ryttmästaren Hillebrand anfört, att lian genom inköp av
Stenta hemman ej kunnat bliva ägare av den plats, varpå kyrkan
i flera hundra år okvald stått, hade dock genom hela församlingens
intygande blivit utrett, att kyrkan med alla dess tillhörigheter
vore anlagd på hemmanets ägor samt att ryttmästaren genom
köp blivit ägare av ej mindre hemmanets dåvarande ägor än
även vad därtill av ålder lytt; och ansåge därför Kungl. Maj:t,
att ryttmästaren med skäl kunde tillägna sig den rättighet, som
icke personen utan egendomen förvärvat. Till kyrkans förbättrande,
utvidgande och prydnad hade till församlingens förmån av
såväl forna ägare till säterierna som ryttmästaren själv, isynnerhet
genom ett nytt orgelverk och korets utvidgande, omkostnader
blivit gjorda till flera tusen dalers värde. Församlingen hade även
sökt understödja ryttmästarens ansökning, varförutom han, som
innehade två tredjedelar av socknen, redan förut ägde de flesta
rösterna vid kyrkoherdes tillsättande. Kungl. Maj:t fann därför i
anledning av kyrkolagen och 7 § i 1723 års ridderskapets och
adelns privilegier i nåder skäligt villfara ryttmästaren David Hillebrands
underdåniga ansökning, i följd varav han ägde ett fullt
s. k. jus patronatus eller rättighet att vid ledigheter få utan förslag
tillsätta präster och lärare i Stora Malms församling.

Patronatsrättigheten har ansetts medföra befogenhet att tillsätta
såväl kyrkoherde och komminister som klockare i församlingen,
varemot organist, kyrkvärdar och den lägre kyrkobetjäningen
utses i vanlig ordning. Den jämväl medgivna rätten att
tillsätta lärare utövas ej numera. Några särskilda rättigheter eller
skyldigheter äro icke i övrigt förbundna med patronatsrätten.

Eriksbergs säteri upptages i jordeboken såsom Eriksberg n:r
1 om 5 ’/2 mantal frälse säteri och utgör numera jämte ett flertal
säterier och hemman i Stora Malms och angränsande socknar
fideikommiss inom den friherrliga ätten Bonde.

Församlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den önskar
patronatsrättens upphörande.

Torsåker.

(Rönö härad.)

Torsåkers och Lästringe församlingars pastorat upptogos å
1693 års pastoratsförteckningar bland pastorat, som Kungl. Maj:t
icke ville anse för regala, och församlingarna hänfördes av 1722
års pastoratskommission till pastorat, som tillförene stått under
biskopens och konsistorii försorg.

STBÄNUNÄS STIFT.

1G7

Uti en till Kungl. Maj:t år 1734 ingiven underdånig ansökning1)
anförde polske agenten Georg Bernhard von Scheven, att
han, som år 1726 förvärvat Söderby gods i Torsåkers socken, låtit
utvidga den på godsets ägor belägna sockenkyrkan och försett
henne med nytt altare jämte tavla samt predikstol och dopfunt.
Han hade även låtit utvidga alla fönster i kyrkan och uppbygga
det förfallna tornet samt till kyrkans prydnad givit en silverflaska
om 100 lods vikt, två ljuskronor, tre mässhakar m. m. På grund
därav och då han ägde 13 3/4 mantal av de 15 ’/2 mantal, varav
socknen bestode, anhöll von Scheven, att Kungl. Maj: t täcktes
hugna honom och dem, som efter hans död bleve ägare av Söderby
gods med jus patronatus till Torsåkers pastorat.

Däröver avgåvos yttranden av konsistorium i Strängnäs,
Konungens befallningshavande i länet samt kungl. kammarkollegium.
Det intygades, att von Scheven verkligen gjort nämnda
påkostningar å och föräringar till kyrkan ävensom att han och
hans hustru upprättat ett testamante, varigenom kyrkan efter
deras död skulle erhålla ett kapital av 2,000 riksdaler silvermynt,
som evärdeligen skulle stå orubbat och vars ränta skulle användas
till kyrkans underhåll. Vidare upplystes, att den dåmera avlidne
agentens änka Gertrud von Scheven skriftligen förklarat,
att ägarna av Söderby skulle äga att kalla allenast prästmän,
som tillhörde Strängnäs stift, samt att, enär Lästringe annexförsamling
vore större än Torsåkers moderförsamling, konsistorium
skulle vid förefallande ledigheter alternera med ägarna av
Söderby.

Genom nådigt brev den 8 mars 1737 förklarade Kungl. Maj:t,
att Kungl. Maj:t funne, att framlidne agenten von Schevens och
hans änkas omsorger för Torsåkers kyrkas reparation och vidmakthållande
m. m. förtjänade nådig hågkommelse och att deras
ansökning så mycket mera borde understödjas, som deras uppsåt
vore lovvärt och förnämligast lände Guds namn till ära samt hans
hus och församling till nytta. Kördenskull ville Kungl. Maj:t i
kraft av detta sitt öppna brev nådeligen hava förlänt änkan Gertrud
von Scheven tillika med Söderby gårds possessorer mot ovannämnda
såväl redan gjorda som de till kyrkans vidmakthållande
i framtiden ytterligare utfästa omkostningars presterande samt vid
kyrkoherdars kallande erbjudna villkor jus patronatus vid Torsåkers
pastorat i Strängnäs stift med alla de förmåner, som ett
slikt jus med rätta tillkomme.

Patronatsrättigheten innefattar allenast rätt att vid varannan
ledighet kalla kyrkoherde; och är kallelserätten inskränkt till prästmän
från Strängnäs stift. Med patronatsrätten äro icke i övrigt
förenade några särskilda rättigheter eller skyldigheter. Komministersbefattningen
i Lästringe tillsättes på vanligt sätt. Denna
församling kan således ej anses patronel!.

J) Ansökningen jämte övriga handlingar i ärendet finnas i kungl. kammarkollegium
bland 1737 års expeditioner, n:r 1369.

168

STRÄNGNÄS STIFT.

Söderbj sätesgård upptages i jordeboken såsom Sörby n:r 1
om 2 mantal frälse säteri. Under gården lyder fortfarande ettflertal
hemman i socknen.

Av ovan omförmälda till kyrkan donerade kapital bär bildats
en fond, som står under kyrkorådets vård och förvaltning. Denna
fond användes alltjämt för Torsåkers kyrkas underhåll; och har
församlingen härigenom hittills ej behövt vidkännas några utgifter
för detta ändamål.

Vid visitation den 9 augusti 1903 meddelades församlingarna
att, därest de önskade patronatsrättens upphörande, de ägde att
därom i vederbörlig ordning göra underdånig framställning. Sådan
framställning synes emellertid icke hava gjorts.

Torö.

(Kapellförsamling i Sorunda, Sotholms härad.)

På Torö synes redan tidigt hava funnits en kapellbyggnadr
varest prästerna från Sorunda moderkyrka förrättat gudstjänst.
På framställning av friherrinnan Sigrid Horn, vilken då innehade
Herrhamra gård, som jämte underlydande hemman omfattade
största delen av den egentliga Torön, blev emellertid år 1694 en
särskild prästman förordnad å ön. Till boställe åt denne upplät
friherrinnan Horn ett torp Bråten. Det gamla kapellet, som låg
på något avstånd från Herrhamra gård, blev år 1699 flyttat och
uppfört närmare gården på dess mark.

Sedan såväl kapellet som gården år 1719 blivit uppbrända
av ryssarna, lät Herrhamra dåvarande ägare envoyén H. W. Bumpff
ånyo uppföra kapellet. År 1738 uppgives även Herrhamra ägare
hava låtit iståndsätta kapellet, som då var förfallet.

På grund av dessa omständighéter synas ägarna av Herrhamra
nied konsistorii goda minne hava utövat kallelserätt till
församlingen.

Uti en till Kungl. Maj:t den 27 juli 1747 ingiven ansökning
anhöll dåvarande ägaren av Herrhamra kammarherren Henrik
Jakob Hildebrand, att Kungl. Maj:t ville genom nådig resolution
stadfästa och bekräfta detta jus patronatus för honom och hans
efterkommande.

Sedan konsistorium i Strängnäs avgivit underdånigt yttrande
i ärendet, utlät sig Kungl. Maj:t genom nådig resolution den 9
februari 1748; och som av de andragna omständigheterna befunnes,
att vad kyrkolagen i dylika mål föreskreve om erhållande av
jus patronatus, blivit av Herrhamra possessorer fullgjort, prövade
Kungl. Maj:t skäligt, att kammarherre Hildebrand för sig och sina

STRÄNGNÄS STIFT. 169

efterkommande borde bibehållas vid dess lagligen förvärvade rättighet
av jas patronatus till Torö kapell.

Patronatsrätten omfattar allenast kapellpredikantsbefattningen.
Några särskilda rättigheter eller skyldigheter äro icke i
övrigt förbundna därmed.

Herrhamra upptages i jordeboken såsom Hamra eller Herrhamra
n:r 1 om x/4 mantal. Största delen av Torö hör fortfarande
under gården. Kapellpredikanten innehar alljämt förenämnda
boställe, vilket i jordeboken upptages såsom Bråten n:r 1, ett
torp av frälse natur, med anteckning att detsamma är beläget å
Herrhamra säteris ägor men upplåtet till bostad åt kapellprästen
i Torö.

Vid visitation den 30 september 1906 meddelades församlingen
att, därest den önskade patronatsrättens upphörande, underdånig
framställning därom borde göras i vederbörlig ordning.
Någon sådan synes emellertid icke hava gjorts.

Tyresö och Dalarö.

(Sotholms härad.)

Tyresö med Dalarö tillhörde fordom Österhaninge pastorat
men utbröts till eget gäll genom förmyndarregeringens brev den
15 september 1638.

I detta, brev uppgives, att riksdrotsen friherre Gabriel Gustafsson
Oxenstierna låtit på egen bekostnad uppbygga en kyrka vid
Tyresö och där inrättat en särskild församling samt att han försett
kyrkan med kyrkogård och kyrkoherden i församlingen med
prästbord och klockaren med klockargård. På grund av detta friherre
Oxenstiernas välmenta förehavande beviljades honom och
hans arvingar till Tyresö jus patronatus till den nya kyrkan och
församlingen; dock skulle, sedan Drottningen kommit till myndig
ålder, bekräftelse därå sökas av riksdrotsen eller den som efter
honom bleve ägare av Tyresö gård. Sådan bekräftelse erhölls
sedermera genom nådigt brev den 18 april 1646 på ansökan
av riksrådet friherre Gustaf Oxenstierna.

Tyresö kom sedermera ur Oxenstiernska släktens ägo, men
synes patronatsrätten alltjämt hava oklandrat utövats av gårdens
ägare, till dess domkapitlet i Strängnäs uti underdånig skrivelse
den 29 september 1824 med anledning av en då inträffad kyrkoherdeledighet
hemställde, huruvida ägarna av Tyresö gård, kommersrådet
Koschells arvingar, vilka icke styrkt sig vara i någon
skyldskap med riksdrotsen Oxenstierna, kunde anses vara behöriga
att utöva ifrågavarande patronatsrätt.

170

STRÄNGNÄS STIFT.

Däröver fingo de Koschellska arvingarna yttra sig, varjämte
tungt, kammarkollegium den 31 maj 1825 avgav underdånigt utlåtande.
Kungl. kollegium anförde därvid bland annat, att patronatsrättens
riktiga tillkomst vore utan all fråga; att det icke uppgivits
än mindre styrkts, att något sådant under patrontiden sig
tilldragit, varigenom samma rättighet, vilken Tyresö ägare dittills
utan klander utövat, blivit förverkad; att patronbrevet uttryckligen
innekölle, att jus patronatus till Tyresö församling blivit tillagd
riksdrotsen Oxenstierna och hans arvingar till Tyresö gård eller
dem, som efter honom bleve hejare av gården, samt att utav kyrkolagens
stadgande i kap. 19 § 16 tydligen framginge, att jus
patronatus åtföljde ägaren av säteriet och godset i församlingen
men icke någon viss familj; och tillstyrkte kungl. kollegium, att
ägaren av Tyresö säteri då och framdeles måtte bibehållas vid
det genom kungl. brevet den 15 september 1638 riksdrotsen friherre
Oxenstierna tillagda jus patronatus till Tyresö församling,
dock med förbindelse att i egenskap av patronus uppfylla de skyldigheter,
Tyresö ägare dittills i berörda egenskap ålegat.

Genom nådigt brev den 10 augusti 1825 meddelades konsistorium
till svar och behörig underrättelse, att Kungl. Maj:t, av
vad i målet blivit ådagalagt och utrett, funnit de skäl, som föranlett
konsistorium att först vid då inträffad kyrkoherdeledighet
sätta i fråga den av ägarna till Tyresö gård allt sedan år 1638
innehavda och begagnade patronrättighet, icke kunna verka till
någon rubbning i densamma. Därom utfärdades jämväl resolution
till vederbörandes efterrättelse.

Patronatsrättigheten har ansetts omfatta rätt att utse kyrkoherde
samt komminister i Dalarö annexförsamling ävensom kyrkvaktare
i moderförsamlingen. Några särskilda rättigheter eller
skyldigheter äro icke i övrigt förbundna med patronatsrätten.

Tyresö säteri upptages i jordeboken såsom Tyresö n:r 1 om
3 mantal frälse säteri. Kyrkoherden i pastoratet innehar fortfarande
det av riksdrotsen Oxenstierna upplåtna bostället, vilket i
jordeboken upptages såsom Alby n:r 1 om 1/2 mantal frälse med
anteckning: donerat till prästbord av fru Maria de la Gardie.1)
Det till klockaren i Tyresö anslagna bostället är ej upptaget i
nya jordeboken men återfinnes i 1825 års jordebok bland oskattlagda
torp av frälse natur såsom »Klockargården 1, rå och rör
under Tyresö säteri». År 1905 anhöll Tyresö församling om tillstånd
att få till patronus utbyta detta boställe mot viss annan av
honom erbjuden fast egendom.* 2) Genom nådigt beslut den 21
september 1906 fann emellertid Kungl. Maj:t denna framställning
icke föranleda till något Kungl. Maj:ts vidare yttrande eller
åtgärd.

V Maria de la Gardie Tar gift med riksdrotsen Oxenstiernas son riksrådet
Gustaf Oxenstierna 2)

Patronus hade erbjudit församlingen en skolhusbyggnad med tomtområde
samt den av ålder till kyrkostad och begravningsplats brukade mark
m. m., som skulle tillhöra säteriet.

STRÄNGNÄS STIFT.

171

Vid visitation år 1907 förklarade församlingarna, att de
önskade, att patronatsrätten måtte tills vidare bibehållas oförändrad.

Öja och Västermo.

(Väster-Rekarne härad.)

Patronatsrätt till Oja och Västermo församlingar synes åtminstone
sedan början av 1600-talet hava tillkommit ägarna av
Sundby eller Stora Sundby sätesgård i Öja socken.

Sundby gård och gods blevo emellertid under reduktionen
indragna till kronan för fordringar hos dess ägare riksrådet friherre
Axel Sparre, och församlingarna upptogos å 1693 års pastora
tsförteckningar bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava
förklarade för regala.

Sedan kronans och Sparres mellanhavanden blivit uppgjorda
och Sundby återfallit till sonen riksrådet greve Erik Sparre, inkom
denne år 1721 till Kungl. Maj:t med en underdånig ansökning
att återfå det jus patronatus till Öja och Västermo, som hans
förfäder å Sundby sedan lång tid tillbaka ägt.

Innan ansökningen blivit avgjord, ingav greve Sparre en
liknande framställning till 1723 års riksdag. Då riksdagen icke
hann yttra sig över framställningen, överlämnades densamma jämte
andra oavgjorda ärenden till Kungl. Maj:t. Framställningen remitterades
därpå till kungl. kammarkollegium, som förut anbefallts
att yttra sig över Sparres hos Kungl. Maj:t gjorda ansökning
om patronatsrätt till församlingarna.

På föranstaltande av kungl. kollegium hade redan den 27
oktober 1721 undersökning i ärendet ägt rum vid Öja kyrka i närvaro
av socknens äldste samt kyrkvärdar och nämndemän. I
instrumentet över denna undersökning uppgives, att därvid först
upphämtades alla uti kyrkans sakristia befintliga dokument, däribland
ett av år 1609, enligt vilket grevinnan Ebba Brahe till
Visingsborg och Sundby jämte sin framlidne man förlänat kyrkoherden
dominus Lars i Öja en utjord om 3 öresland, »kvitt och
fri från alla utlagor».

Sedan myndigheterna yttrat sig i ärendet, meddelade Kungl.
Maj:t den 13 juli 1725 Öppet brev för riksrådet greve Erik Sparre
på jus patronatus i Öja och Västermo församlingar. Kungl. Maj:t
förklarade sig hava funnit riksrådets ansökning så mycket mera
billig, som icke allenast Sundby gods, vilket tillhört det Sparreska
huset, blivit fritt från reduktionen, utan även riksrådet enligt därom
inkomna berättelser ägde alla de rekvisita, som kyrkolagens
kap. 19 § 12 fordrade för jus patronatus. Sålunda stode kyrkan

172

STBÄNGNÄS STIFT.

på Vallby ägor, som lydde under Sundby, och när kyrkan förmänga
år sedan brunnit, både ägarna av Sundby gjort ansenliga
förskott till taklag, torn och annan reparation samt sedermera
utvidgat kyrkan, tillökat bögkoret och låtit där inrätta en ansenlig
grav. Jämväl hade de givit till prästgården 3 öresland jord samt
bidragit med det mesta till kyrkans inventarier. Riksrådets fader
hade därjämte låtit utvidga kyrkan i Västermo annexförsamling.
Han själv hade nyligen låtit inrätta en ansenlig skola i Öja och
Västermo, varvid han jämväl ville sörja för en skolmästares rikliga
avlönande. På grund därav ville Kungl. Maj:t i kraft av detta sitt
öppna brev hava nådeligen konfirmerat och bibehållit riksrådet
Sparre samt hans efterkommande arvingar vid jus patronatus i
Öja och Västermo församlingar, så att han och de, så länge vad
en slik rättighet dem ålade bleve fullgjort, finge obehindrat njuta
alla de förmåner, som ett sådant jus patronatus med rätta tillkomme.

År 1745 uppkom tvist mellan konsistorium och dåvarande
ägaren av Sundby ryttmästaren greve Axel Wrede Sparre om rätt
att tillsätta den då lediga kaplansbefattningen i församlingarna.
Tvisten drogs inför Kungl. Maj:t, som utlät sig genom nådigt brev
till konsistorium den 24 september 1745. Enär ovan omförmälda
stadfästelsebrev den 13 juli 1725, varigenom framlidne riksrådet
greve Erik Sparre samt dess efterkommande arvingar blivit vid
jus patronatus i Öja och Västermo församlingar konfirmerade, icke
inskränkte samma jus allenast till kyrkoherdes kallande utan
tydligen innehölle, att han och de, så länge vad en slik rätt dem
tillförbunde bleve fullgjort, finge obehindrat njuta alla de förmåner,
som ett sådant jus patronatus med rätta tillkomme, prövade
Kungl. Maj:t skäligt förklara ryttmästaren Wrede Sparre
såsom patronus berättigad att kalla en prästman till den lediga
kaplanslägenheten.

Uti underdånig skrivelse den 26 april 1843 anmälde konsistorium
i Strängnäs, att dåvarande ägaren av Sundby med underlydande
hemman överstekammarjunkaren greve Carl de Geer begärt
upplysning, huruvida under den senare tiden något inträffat,
som "kunde föranleda hinder i utövningen av ifrågavarande
patronatsrätt. Konsistorium anhöll fördenskull om nådig föreskrift,
huruvida jus patronatus till Öja och Västermo finge anses fortfarande
åtfölja säteriet Sundby såsom ett jus reale eller hava försvunnit
vid godsets övergång från grevliga Sparreska familjen.

Efter vederbörandes hörande meddelade Kungl. Maj:t beslut
i ärendet den 28 november 1843. Och i betraktande därav, att
Öja och Västermo pastorat, som förut varit patronelit, förvandlats
till regalt, då Sundby egendom genom reduktionen indrogs till
kronan, samt egendomen, sedan greve Erik Sparre betalt de skulder,
för vilka densamma jämte jus patronatus indragits, av kronan
återlämnats, därvid patronatsrätten åter tillfallit Sparreska familjen,
ville Kungl. Maj:t i nåder förklara, att jus patronatus i Öja och
Västermo församlingar tillkomme den inom församlingarna belägna

STRÄNGNÄS STIFT.

173

Sundby säteriegendom samt att dess ägare följaktigen vore berättigad
att författningarna likmätigt begagna sig av samma rätt.

Patronatsrätten omfattar, såsom ovan angivits, såväl kyrkoherde-
som komministersbefattningen i pastoratet. Några särskilda
rättigheter eller skyldigheter äro icke i övrigt förenade med
densamma.

Sundby sätesgård upptages i jordeboken såsom Sundby n:r 1
om 2 mantal frälse säteri. Under gården, som vanligen benämnes
Stora Sundby, lyder ett flertal hemman i Öja och Västermo socknar.

Med den vid 1721 års undersökning omförmälda donationen
av 3 öresland jord till dominus Lars i Öja synes förhålla sig
sålunda, att grevinnan Ebba Brahe allenast för den tid, hon hade
socknen i förläning av kronan, efterskänkt räntan av dessa 3
öresland. Själva jorden eller Täby utjord, som allt fortfarande
lyder under kyrkoherdebostället, synes redan förut hava tillhört
bostället. *)

Till avlönande av en skolmästare vid den skola, som omförmäles
i nådiga brevet den 13 juli 1725, donerade greve Erik Sparre
och hans hustru Kristina Beata Lillie ett kapital, som skulle avkasta
500 daler kopparmynt. Denna donation torde motsvara den
s. k. Sparreska fonden å 2,050 kronor, som enligt uppgift av pastorsämbetet
sedan lång tid tillbaka redovisats i Öja skolkassas
räkenskaper och vars avkastning utgår till skolläraren iförsamlingen.
För underhåll av Sparreska graven i Öja kyrka finnes även
ep ^ont^ den s. k. Sparreska gravfonden, vilken förvaltas av kyrkorådet
. i församlingen. Denna fond har även uppkommit genom
donation av den Sparreska familjen.* 2)

0 Se härom det i kungl. kammarkollegium förvarade »Prästverk för
Strängnäs stift» av år 1696. Det har även uppgivits, att dessa 3 öresland
jord ägts av en kyrkoherde Esaias Laurentius i Öja, vilken genom gåvobrev
den 17 april 1618 givit jorden till prästbordet.

2) Genom en icke underskriven donationshandling av den 5 juni 1727
hade grevinnan Kristina Beata Lillie donerat två frälsehemman i Öja till underhåll
av Öja kyrka och den Sparreska graven därstädes. Denna donation
kom emellertid icke till utförande. Genom ett mellan Sparreska arvingarna
den 23 april 1752 upprättat s. k. familjefördrag bestämdes, att hemmanens
räntor enligt då företedd jordebok skulle användas för donationens ändamål
samt i sådant syfte insättas i rikets ständers bank. Ej heller denna överenskommelse
synes hava kommit tilI utförande. Den Sackska familjen, som efter
grevinnan Lillies död innnehade Öja gård, synes emellertid under några år hava
utbetalt en ränta av 400 daler kopparmynt till kyrkans och gravens underhåll.

Då i början av 1840-talet en ny kyrkobyggnad i Öja förestod, lyckades
församlingen av Sackska familjen utfå en summa av närmare 10,000 riksdaler
b:co, som skulle motsvara de ognldna hemmansräntorna jämte räntor därå.
Erån nämnda tid utbetalades årligen från Öja gård till kyrkan 200 daler kopparmynt
eller 16 kronor 66 öre, till dess gården år 1886 försåldes å exekutiv
auktion. Den Sparreska gravfonden torde även vara räntemedel från Öja
gård, som förut innestått hos den Sackska familjen. Enligt kjukostämmobeslut
den 28 december 1892 har församlingen till förvaltning mottagit gravfonden.
De handlingar rörande dessa donationer, som förvarats i Öja kyrkoarkiv, åro
numera överlämnade till Uppsala landsarkiv.

174

STKÄNGNlS STIFT.

Vid visitation år 1898 uttalade sig församlingarna för patronatsrättens
upphörande men förklarade tillika, att de ej haft anledning
till missnöje med det sätt, varpå denna rätt dittills utövats.

Ösmo.

(Sotholms härad.)

Ösmo upptogs å 1693 års pastoratsförteckningar bland pastorat,
som Kung!. Maj:t ville hava förklarade för regala, varemot
1722 års pastoratskommission hänförde Ösmo till pastorat, som
på grund av 40 § i 1720 års regeringsform borde ställas under
konsistorii disposition såsom de varit före år 1680.

Med anledning av 1722 års kungörelse, att de, som förmenade
sig äga patronatsrätt till någon församling, skulle förete
sina bevis därför, inkom fru Margareta Törnfiycht å Nynäs
den 11 december 1722 till landshövdingen i länet med framställning1),
att hon och de, som efter henne bleve ägare av
Nynäs sätesgård, måtte få njuta jus patronatus till Ösmo församling.
Fru Törnfiycht bifogade därvid en av kyrkoherden i församlingen
Lars Weldt den 7 december 1722 utfärdad attest,
enligt vilken såväl hon som hennes avlidne man kommerserådet
Olof Törnfiycht givit åtskilliga gåvor till kyrkan. Efter mannens
frånfälle både fru Törnfiycht låtit i kyrkan inrätta en grav för
familjen och därvid utvidgat kyrkan med ett högkor av över 12
alnars längd, vilket hon försett med altartavla av marmor och
andra prydnader. Till de fattiga i socknen hade herrskapet
givit ett kapital av 1,000 daler kopparmynt, varför Öja fiskeskär
vore förpantat. Uti en till landshövdingen ingiven ytterligare
skrift framhöll fru Törnfiycht, att från den henne dåmera tillhöriga
sätesgården Djursnäs av framlidna grevinnan Helena
Fleming givits ett hemman Nibble till kaplansboställe; att fru
Törnfiycht under frälsemannarätt innehade största delen av socknen
samt att hon hade för avsikt att för inrättande av en barnskola
upplåta ett hemman Gryt.

Sedan konsistorium i Strängnäs yttrat sig över ansökningen
och vitsordat, att fru Törnfiycht nedlagt stora kostnader på såväl
kyrkobyggnad som gåvor till kyrkan, överlämnades handlingarna
i ärendet till Kung!. Maj:t och därefter till 1723 års riksdag.
Uti skrivelse till Kung! Maj:t den 16 oktober 1723 anförde därpå
rikets ständer, att de i anledning av förekommande omständigheter
och för att uppmuntra andra, som välsignats med förmögen -

Denna framställning finnes bland justitiedeputaponens handlingar vid
1723 års riksdag.

STRÄNGNÄS STIFT.

175

het, att på lika sätt låta sig vårda om Guds hus, de fattiga och
skolors upprättande och underhållande, funne billigt, att fru Törnflychts
ansökning, såsom grundad på goda skäl, måtte villfara a;
och tvivlade rikets ständer icke på, att Kung!. Maj:t skulle allernådigst
tillägga henne patronatsrätt i Ösmo församling för Nvnäsgodset.
J

Genom nådigt brev den 4 februari 1724 förklarade även
Kungi. Maj:t sig finna det billigt och skäligt, att fru Törnflyclits
ansökning villfores till liågkommelse av det oskrymtade nit och
den iver, som hon i berörda måtto verkligen visat och än vidare
utfäst sig att visa; ocli ville Kung! Maj:t i kraft av detta sitt öppna
brev hava förlänt henne samt hennes barn och efterkommande
jus patronatus uti Ösmo församling vid sätesgården Nynäs med
alla de. förmåner, som ett slikt jus med rätta tillkomme.

Vid en kaplan sledighet i Ösmo år 1773 framställde grevinnan
C- M; A. Törnflycht, som då innehade Nynäs, hos konsistorium
i Strängnäs anspråk på att kalla prästman även till denna befattning.

Då kaplanen icke uttryckligen nämndes i patronbrevet, vilket
enligt § 9 i nådiga resolutionen på prästerskapets besvär den 9
december 1766 fordrades för rätt att tillsätta denne prästman, men
grevinnan kunde ^åberopa ypperliga och sällsynta förtjänster om
församlingen, ansåg sig konsistorium böra till Kungl. Maj:ts avgörande
hänskjuta frågan, huruvida grevinnans stora förtjänster
om församlingen kunde föranleda till ett undantag från berörda
bestämmelse.

Genom nådigt brev till konsistorium den 15 september 1773
förklarade Kungl. Maj:t att, ehuru i kungl. brevet den 4 februari
1724 om jus patronatus till Ösmo församling icke vore omnämnt,
huruvida detta jus sträckte sig även till kaplans kallande, utan
detsamma vore förlänt med alla de förmåner, som ett slikt jus
med rätta tillhörde, men som därvid förekomme, att grevinnan
Törnflycht ägde så stora och synnerliga förtjänster mot församlingen,
ville Kungl. Maj:t i anseende därtill hava visat grevinnan
den nåd, att hon vid Ösmo församling även finge nämna kaplan.

Sedan Nynäs gått ur Törnflychtska släktens ägo, uppkom
vid en kyrkoherdeledighet år 180Ö fråga, huruvida patronatsrätt
finge utövas av dåvarande ägaren till Nynäs säteri. Även denna
fråga hänsköts av konsistorium till Kungl. Maj:t, som meddelade
nådig. resolution i ärendet den 23 december 1801. Som det vore
ostridigt, att forna ägare av Nynäs säteri gjort sådana uppoffringar
till kyrkan och församlingen,''” som efter kap. 19 § 12 i 1686 års
kyrkolag berättigade till jus patronatus, och patronrättigheten jämlikt
författningarna och praxis alltid borde åtfölja egendomen, då
de skyldigheter uppfylldes, som patronbrevet ålade, vilket här inträffade,
prövade Kungl. Maj:t i nåder skäligt bifalla, att dåvarande
och framdeles blivande ägare av Nynäs säteri finge utöva den
patronrättighet i Ösmo församling, som genom kung!, breven den
14 februari 1724 och den 15 september 1773 blivit i nåder beviljad.

176

STRÄNGNÄS STIFT.

Med patronatsrätten, som omfattar såväl kyrkoherde- som
komministersbefattningen i församlingen, äro icke i övrigt förbundna
några särskilda rättigheter eller skyldigheter.

Nynäs sätesgård upptages i jordeboken såsom Nynäs n:r 1
om 2 mantal frälse säteri. Komministern innehar alltjämt det av
grevinnan Fleming donerade bostället, vilket i jordeboken upptages
såsom Nibble n:r 1 om 1 mantal frälse med anteckning:
»Donerat den 20 november 1680 till kaplansbord ijösmo socken».
Det av fru Törnflycht för inrättande av en skola skänkta hemmanet
Gryt tillhör fortfarande församlingen. Hemmanet utarrenderas
för närvarande, och användas arrendemedlen till skollärarens
avlöning. I jordeboken upptages hemmanet såsom Gryt n:r 1 om
y2 mantal skatte med anteckning: »År 1724 donerat till boställe åt
skolmästaren i Ösmo socken.»

Med ovan omförmälda donation av 1,000 daler kopparmynt
till de fattiga i socknen synes hava förhållit sig sålunda, att kronan
mot nämnda belopp förpanta! Öja fiskläge till kommerserådet
Törnflycht, vilken i sin ordning anslagit räntan å beloppet till de
fattiga. Hän tan uppgives även hava redovisats till socknens fattigkassa,
till dess panten år 1728 av kronan återlöstes. . Efter denna
tid hava ägarna av Nynäs gård årligen vid jultiden givit de fattiga
naturaprodukter till motsvarande eller högre värde.

Vid visitation den 17 september 1899 meddelades församlingen
att, därest den önskade patronatsrättens upphörande, underdånig
framställning därom borde göras i vederbörlig ordning.
Sådan framställning synes emellertid icke hava gjorts.

Österåker.

(Oppunda härad.)

Österåker upptogs å 1693 års pastoratsförteckningar bland
pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade för regala.

Såväl riksrådet Paul Khevenhiillers arvingar som kungl. rådet
Edvard Ehrensteens änka Katarina Wallenstedt framställde emellertid
anspåk på patronatsrätt till församlingen. Riksrådet ..Khevenhiiller,
som år 1647 av kronan bekommit Forsby säteri i Österåkers
socken, hade på sockenkyrkan gjort åtskillig bekostnad.
Efter hans frånfälle år 1655 försålde emellertid arvingarna säteriet
till kungl. rådet Ehrensteen. Till stöd för sina anspråk på patronatsrätten
åberopade fru Wallenstedt ett av Oppunda häradsrätt
den 22 februari 1694 utfärdat intyg med däri intagna två attester
av kyrkoherden samt de äldste och sexmännen i församlingen. Det
intygades, att Österåkers kyrka och hela kyrkogården vore belägna
på ägorna till de Elirensteenska arvingarna tillhöriga hemmanen

STRÄNGNÄS STIFT.

177

Över- och Nederhulla; att knngl. rådet Elirensteen låtit på egen
bekostnad förse kyrkan med nytt torn, nya valv och en klockstapel
samt anskaffat nya inventarier; att änkefru Wallenstedt
låtit med stor kostnad omgjuta den gamla klockan samt att hon
vid kyrkans östra gavel inrättat sin och sin makes familjegraf.

Dessa till landshövdingen i länet ingivna och sedermera till
Knngl. Maj:t överlämnade framställningar remitterades den 25 maj
1694 till knngl. kammarkollegium.

Den 31 augusti 1701 inkom fru Wallenstedt till kungl. kollegium
med eu ny skrift, vari hon förmälde, att hon låtit i Österåkers
kyrka över familjegraven uppbygga ett kor, 16 alnar i längd
och 16 V2 alnar i bredd, samt att hon till gravkorets underhåll
anslagit ett hemman Krokäng. Vidare hade hon till kaplanen i
församlingen givit två åkervretar om något mer än ett tunnland.
Under åberopande i övrigt av sin förra ansökan förmodade fru
Wallenstedt, att hon jämlikt kyrkolagen vore berättigad till jus
patronatus till Österåkers församling.

Kungl. kollegium anmodade den 22 januari 1704 landshövdingen
att låta i ärendet verkställa undersökning i orten. Sedan
sådan ägt rum vid sommartinget samma år med Oppunda häradsrätt,
insände landshövdingen med skrivelse den 14 september 1704
till kungl. kollegium instrumentet över undersökningen. Denna
skrivelse synes likväl icke hava kommit kungl. kollegium till hända.
Vilken utgång ärendet sedermera fått, är icke känt. Patronatsrätt
till församlingen synes emellertid hava utövats av såväl fru Wallenstedt
som senare ägare av Forsby1).

Förberörda donation till Ehrensteenska familjegravens underhåll
avsåg hemmanet Krokäng n:r 1 om ‘/4 mantal skatte i Österåkers
socken. Donationsbrevet, som utfärdades den 4 januari
1701, intogs för vederbörandes säkerhet i Oppunda häradsrätts
protokoll för den 16 maj 1701. Genom gåvobrev den 25 november
1705 skänkte fru Wallenstedt dels till kyrkoherdeboställets
förbättrande ett hemman Berga Norrgården, dels till kaplanen i
församlingen två åkervretar, som han förut innehaft, den ena eu
åkertäppa på Nederhulla ägor och den andra en vret under
Xlockarbordet. Till underhåll av Österåkers kyrka donerade slutligen
fru Wallenstedt genom gåvobrev den 29 oktober 1713 räntan
av skattehemmanet Berga Södergården* 2).

År 1791 anhöll hos Kungl. Maj:t dåvarande ägaren av Forsby
kammarherren friherre Adolf Ludvig Stjerneld att, enär ägarna
av säteriet från äldre tider ägt jus patronatus till Österåkers församling,
men det därom utfärdade förordnandet förkommit, Kungl.

’) Då konsistorium vid kyrkoherdeledighet år 1711 icke ville utnämna
en av fru Wallenstedt kallad prästman, förständigades konsistorium genom
nådigt brev den 2 april 1712 att låta henne vederfaras den rätt, som kyrkolagen
tilläde henne såsom innehavare av jus patronatus.

2) 1701, 1705 och 1713 års donationsbrev finnas bland Österåkers kyrkas
handlingar, vilka numera förvaras i Uppsala landsarkiv.

178

STRÄNGNÄS STIFT.

Maj:t måtte förnya detsamma samt försäkra honom och efterföljande
ägare av Forsby att vid infallande ledigheter utse kyrkoherde,
kaplan och övrig kyrkobetjäning.

Vid ansökningen hade friherre Stjerneld fogat dels styrkt
avskrift av ett utav framlidne kyrkoherden Johan Becchius jämte
ett flertal församlingsbor den 18 april 1704 dagtecknat intyg, dels
en av dåvarande kyrkoherden i församlingen Nils Bergstedt den
13 augusti 1791 underskriven attest. Kyrkoherden Becchius och
församlingsborna intygade, att kyrkan lag på ett åkergärde, som
tillhörde fru Wallenstedts frälsehemman Överhulla. Kyrkoherden
Bergstedt förklarade bland annat, att de Ehrensteenska ocli Gyldenstolpeska
familjerna å Forsby såsom ägande jus patronatus
tävlat med varandra att vidmakthålla, tillbygga, begåva och pryda
Österåkers kyrka; att kyrkan blivit genom landshövdingen greve
Nils Filip Gyldenstolpes försorg år 1786 nästan alldeles ombyggd;
att greve Gyldenstolpe låtit åt organisten och kyrkvaktaren anskaffa
boställen, vilka friherre Stjerneld lovat donera till församlingen,
samt att ägarna till Forsby sedan långliga tider tillbaka
kallat såväl kyrkoherde som kaplan, ehuru greve Gyldenstolpe
vid senaste ombyte av kaplan låtit konsistorium upprätta förslag.

Efter vederbörandes hörande meddelade Kungl. Maj :t den 21
september 1792 resolution å friherre Stjernelds ansökan. Kungl.
Maj:t hade väl ej funnit, att något patronbrev eller särskilt förordnande
på jus patronatus i Österåkers församling förut blivit
utfärdat för Forsby ägare. Men det vore likväl erkänt och bestyrkt,
icke allenast att Forsby sätesgård vore belägen inom Österåkers
socken och att ägarna därav från äldre tider obestridligen
utövat jus patronatus i socknen, utan även att kyrkan vore byggd
på säteriägarens frälsejord och grund och att denne givit jord
och ägor både till kyrkoherdeboställe och kaplanens bärgning och
jämväl upprättat boställen för organist och kyrkvaktare. Förra
innehavarna av egendomen hade dessutom uppbyggt och utvidgat
kyrkan samt givit henne åtskilliga gåvor. På grund därav funne
Kungl. Maj:t skäligt och med kap. 12 § 19 i kyrkolagen samt 7
§ i 1723 års adliga privilegier och flera författningar överensstämmande
att tillerkänna ägaren av Forsby sätesgård plenum jus
patronatus i Österåkers församling, så att han vid timade ledigheter
ägde utse och kalla både kyrkoherde och kaplan samt få
dem därtill av konsistorium förordnade, när mot dem icke förekomme
några lagliga hinder, och även att tillsätta den mindre
kvrkobetjaningen eller klockare, organist och kyrkvaktare, de sistnämnda
dock med det villkor, att friherre Stjerneld enligt sitt vid
allmän valborgsmässo sockenstämma år 1791 givna löfte meddelade
behöriga donationsbrev å de för dem upprättade boställena.

Genom gåvobrev den 17 oktober 1792 upplät därpå friherre
Stjerneld till boställen för organisten och kyrkvaktaren de bebyggda
lägenheter, som enligt en upprättad geometrisk karta, vilken
skulle nästkommande år 1793 å häradstinget uppvisas och

STRÄNGNÄS STIFT.

179

stadfästas, voro belägna, för organisten å Forsby säteris och Frösvi
frälsehemmans ägor och för kyrkvaktaren å Frösvi enskilda mark
samt benämndes den förra Jerusalem och den senare Betlehem.
I donationsbrevet bestämdes tillika, att det skulle åligga boställshavarna
att efter tillträdessyn lagligen bygga och hävda boställena
samt att alla utgifter till organist och kyrkvaktare, som dittills
utgått för Forsby med underlydande, framdeles skulle upphöra.
Organisten finge icke heller undandraga sig att, då patronus det
befallde, vara kaplanen vid klockartjänstens förrättade behjälplig,
och kyrkvaktaren skulle vara förbunden att jämte andra skyldigheter
hålla Forsby herrgårds bänkar snygga och i allmänhet
efterse, att ordning och skick iakttoges under gudstjänsten.

Patronatsrätten omfattar således behörighet att utse såväl
kyrkoherde och komminister som klockare, organist och kyrkvaktare.
Några särskilda rättigheter eller skyldigheter äro icke i övrigt
förbundna därmed.

Forsby säteri upptages i jordeboken såsom Forsby n:r 1 om
3 mantal frälse säteri.

Det av fru Wallenstedt till kyrkoherdeboställets förbättrande
skänkta hemmanet Berga Norrgården, vilket i jordeboken upptages
såsom Berga n:r 3 om 1 mantal frälse, innehaves allt fortfarande
av kyrkoherden i församlingen. De till komministern donerade
lägenheterna upptagas i jordeboken såsom Nedre Hulla n:r
5, en åkertäppa, och Klockargården n:r 1, en vret, båda av frälse
natur.

Donationen av hemmanet Krokäng till Ehrensteenska gravens
underhåll avsåg enligt donationsbrevets ordalydelse såväl jord som
ränta. Kyrkan synes emellertid endast hava bekommit hemmanets
ränta, vilken allt sedan tiden för donationen uppdebiterats i
kyrkräkenskaperna. Bänt an har emellertid icke redovisats särskilt
utan sammanförts med kyrkans övriga inkomster. Fn av
församlingen år 1889 gjord underdånig framställning att få till
inlösen av statsverket hembjuda ifrågavarande ränta blev av Kung!.
Maj:t icke bifallen1).

Genom nådigt brev den 9 december 1889 erhöll församlingen
tillstånd att låta till statsverket inlösa den av fru Wallenstedt till
kyrkans underhåll donerade frälseräntan av hemmanet Berga Södergården
eller Berga n:r 1 om 1 mantal under villkor, att lösesumman,
i händelse icke fastighet för densamma inköptes, gjordes
fruktbärande på visst närmare angivet sätt och att med bibehållande
av kapitalet oförminskat den årliga räntan därav användes
uteslutande för de i gåvobrevet den 29 oktober 1713 bestämda
ändamål. Genom köpebrev den 2 januari 1890 överlät därpå församlingen
till statsverket ifrågavavande frälseränta för en fastställd
lösesumma av 4,632 kronor 50 öre. Av detta belopp har

'') Se nådigt brev den 9 december 1889. Anledningen till avslaget torde
hava varit, att jord och ränta, åtminstone vid donationstillfället, ansetts vara
förenade i en hand.

180

STRÄNGNÄS STIFT.

bildats den s. k. Ehrensteenska fonden, som står under kyrkorådets
förvaltning. Fondens avkastning synes till en början kava
ingått bland kyrkans övriga inkomster, men från ock med år
1909 fonderas den del därav, som icke användes för donationens
ändamål.

Yid frikerre Stjernelds donation av organist- ock kyrkvaktarboställen
var, såsom ovan nämnts, fäst det villkor, att alla utgifter
till organist ock kyrkvaktare, som utgått från Forsby med
underlydande, skulle upphöra. Enligt uppgift från pastorsämbetet
deltager Forsby ägare numera på vanligt sätt i berörda utgifter.
De övriga vid donationen fästa villkoren torde kava förlorat all
betydelse. Den till boställe för organisten, som väl även är klockare,
upplåtna lägenheten Jerusalem kar jämlikt medgivande i
nådigt brev den 30 juni 1876 utbytts mot viss annan jord.

Församlingen synes icke kava lämnats tillfälle att yttra sig,
huruvida den önskar patronatsrättens uppkörande.

Yästerås stift.

Näsby och Ervalla.

(Fellingsbro härad.)

Såväl Näsby som Ervalla församlingar voro ursprungligen
konsistoriella. Aren 1672—74 lät emellertid grevinnan Sigrid
Bielke, som då ägde Ervalla gård, på egen bekostnad nybygga
Urvälla kyrka och ansågs därigenom hava förvärvat patronatsrätt
till Ervalla församling.

Av 1722 års pastoratskommission hänfördes församlingarna
till pastorat, som tillförene stått under biskopens och konsistorii
försorg, men antecknades för Ervalla, att greve Nils Bielke pretenderade
jus patronatus och att kyrkan blivit ånyo uppbyggd av
hans svärmoder.

Osäkerhet synes likväl ha rått beträffande omfattningen av
patronatsrätten. Vid en år 1732 inträffad kyrkoherdeledighet förklarade
sig konsistorium ej vilja utnämna en av grevinnan Kristina
Anna Bielke kallad prästman. Konsistorium förmenade, att
grevinnan Bielke, som ägde patronatsrätt till allenast Ervalla annexförsamling
och vid näst föregående ledighet utsett kyrkoherde,
icke vore behörig att även då kalla kyrkoherde till pastoratet.

Grevinnan Bielke besvärade sig hos Kungl. Maj:t, som efter
yederbörandes hörande den 14 maj 1734 meddelade resolution i
ärendet. Enär Kungl. Majd av handlingarna inhämtat, att den
förre kyrkoherden icke blivit förordnad allenast på grevinnans
kallelse utan jämväl på församlingens, prövade Kungl. Maj:t skäligt
förklara, att grevinnan Bielke finge vid dåvarande ledighet utöva
jus patronatus, varemot Näsby församling ägde nästa gång kalla
präst; och komme således framdeles vid förefallande vakanser
grevinnan att alternera med Näsby församling vid kallandet av
kyrkoherdar.

Vid en år 1748 inträffad ledighet vid komministerstjänsten i
pastoratet framställde dåvarande ägaren av Ervalla gård presidenten
greve Karl Fredrik Piper anspråk på att kalla jämväl innehavare
av denna befattning. Konsistorium hade intet att erinra
däremot, men hemställde, att presidenten Piper ville utverka Kungl.
Maj ds beslut i ärendet. Piper anhöll därpå hos Kungl. Maj d,
att den honom såsom ägare av Ervalla säteri tillkommande rätt

282

VÄSTEBÅS STIFT.

att ömsevis med konsistorium kalla kyrkoherde till Näsby och
Ervalla församlingar måtte även sträcka sig till kaplanslägenhetens

besättande. _ .

Kungl. Maj:t meddelade den 17 januari 1749 resolution ! ärendet.
Och ehuru nådiga resolutionen den 14 maj 1734, varigenom
ägarna av Ervalla säteri tillädes jus patronatus att vaiannan gång
kalla kyrkoherde till Näsby och Ervalla församlingar icke uttryckligen
innehölle någon dylik rättighet beträffande kaplanslägenheten,
men rätten att kalla kaplan vore en mindre förmån än att kalla
kyrkoherde, funne Kungl. Maj:t skäligt förklara, att det ägaren av
Ervalla gård förunnade jus patronatus även borde sträcka sig till
kaplans kallande vid församlingarna; och ägde fördenskull presidenten
Piper att vid dåvarande ledighet göra början med denna
rättighets utövande, varefter ordningen komme till konsistorium.

Då Näsby församling år 1754 var i tur att utse kyrkoherde,
sökte åtskilliga Ervalla församlingsbor, som icke hörde under Ervalla
gård, göra gällande, att de ägde jämte Näsby församling deltaga
i valet. Detta förvägrades dem och frågan drogs inför Kungl.
Maj:t, som den 20 december 1754 hänvisade målet till konsistorium.

Genom utslag den 11 juni 1755 förklarade konsistorium, att
nådiga resolutionen den 14 maj 1734 vore en lag, vilken Näsby
och Ervalla församlingar vid kallande av sina kyrkoherdar borde
ställa sig till efterlevnad; och då kyrkolagen kap. 19 §§12 och
13 samt adliga privilegierna den 16 oktober 1723, § (, tydligen
föreskreve, huru patronus finge utöva sin rätt, kunde konsistorium
ej finna, att Ervalla församlingsbor på något sätt varit befogade
eller haft någon skälig anledning till sin ansökning att få med
Näsby församling kalla kyrkoherde.. _ _

Däröver anfördes besvär hos Kungl. Maj:t, som emellertid
genom utslag den 12 november 1<55 ej fann skål att i konsistorii
överklagade utslag göra ändring. ,..

Patronatsrätten blev sedermera på 1830-talet anyo föremål för
tvister mellan patronus och församlingarna. Vid en år 1833 inträffad
kyrkoherdeledighet sökte församlingarna göra gällande, att
patronatsrätten icke tillerkänts ägarna av Ervalla gård utan allenast
viss i 1734 års resolution omnämnd person ävensom att
skyldighet att underhålla Ervalla kyrka antagligen vore stadgad i
patronbrevet och således vore ett villkor för rättens bibehållande.
Då kyrkan emellertid icke underhållits av Ervalla gårds ägare,
bestrede församlingarna, att dåvarande ägaren handlanden L. K
Baumgardt vore behörig att kalla kyrkoherde, därest han ej med
patronbrev styrkte sin rätt därtill. . , .Q,,,.

Konsistorium meddelade utslag i målet den 2 i oktober I800
och förklarade på anförda skäl, att konsistorium icke för de,
dåvarande kunde villfara Baumgardts begäran om utfärdande
av kollationsbrev för den av honom till kyrkoherde kallade
skvadronspredikanten E. J. Eornell och prövade i sammanhang
därmed skäligt förelägga Baumgardt att inom två månader från
det han av utslaget erhållit behörig del, i konsistorium förete

VÄSTERÅS STIFT.

183

patronbrev, varefter konsistorium ville meddela den vidare åtgärd,
som sakens beskaffenhet kunde föranleda.

Över konsistorii utslag anförde handlanden Baumgardt besvär
hos Kungl. Maj:t. Efter vederbörandes hörande meddelade Kungl.
Maj:t den 17 februari 1837 utslag i målet och anförde därvid
huvudsakligen följande. Handlingarna upplyste, att ägaren av
Ervalla säteri förvärvat patronatsrätten till Ervalla församling genom
kyrkans uppbyggande år 1673 samt att Kungl. Maj:t genom
nådiga resolutioner den 14 maj 1734 närmare bestämt och den 17
januari 1749 utvidgat denna rättighet utan ätt därvid fästa någon
skyldighet till kyrkans fortfarande underhåll. Kungl. Maj:t funne
fördenskull, att konsistorium desto mindre haft skäl att, såsom
villkor för den dittills utövade alternativa patronatsrättens begagnande
vid dåvarande kyrkoherdeledighet, avfordra Baumgardt patronbrev
på grund av blotta förutsättningen om dess från nämnda
resolutioner möjligen avvikande innehåll, som konsistorium genom
ett av Kungl. Maj:t bekräftat utslag den 11 juni 1755 förklarat, att
nådiga resolutionen den 14 maj 1734 vore en lag, vilken Näsby
och Ervalla församlingar borde ställa sig till efterrättelse. Då
vidare tvisten icke anginge något uraktlåtande av eu redan erkänd
skyldighet för patronus utan allenast rörde styrkande av Ervalla
ägares rättighet att ömsevis med församlingsborna kalla präst,
prövade Kungl. Maj:t skäligt att, med upphävande av det överklagade
utslaget, förständiga konsistorium att för skvadronspredikanten
Kornell, som förklarats behörig till ifrågavarande kyrkoherdebeställning,
utfärda kollationsbrev.

Patronatsrätten omfattar således behörighet att vid varannan
ledighet vid respektive befattningar kalla kyrkoherde och komminister.
Några särskilda rättigheter eller skyldigheter äro icke i
övrigt förbundna därmed.

Ervalla säteri upptages i jordeboken såsom Ervalla n:r 1 om
4 mantal frälse säteri.

Församlingarna synas icke hava uttalat sig, huruvida de önska
patronatsrättens upphörande.

Ryttern.

(Snevringe härad.)

Kyttern bestod före år 1818 av två församlingar, Stora och
Lilla Kyttern. Församlingarna synas ursprungligen hava varit konsistoriella,
men upptogos å 1693 års pastoratsförteckningar bland
pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade för regala.

Av 1722 års pastoratskommission hänfördes församlingarna till
sådana, som förut icke varit regala, och vilka skulle till nästa
riksdag lämnas »in statu quo». Vid Lilla Kytterns församling

184

VÄSTERÅS STIFT.

antecknades, att lierr Krister Horn tillägnat sig jus patronatus
men försålt detsamma till grevinnan Elisabet Oxenstierna.

Uti ett till justitiedeputationen vid 1723 års riksdag ingivet
memorial sökte generalmajoren greve Axel Gabriel Oxenstierna,
göra gällande, att lian ägde patronatsrätt till båda församlingarna
samt anhöll om bekräftelse å denna sin rätt. Greve Oxenstierna
åberopade därvid, att Lilla Kytterns kyrka vore byggd på ägorna
till hans sätesgård Vikhus och att fältmarskalken Krister Horn
på grund såväl därav som de ansenliga donationer, han gjort till
kyrkan, ägt ett fullkomligt jus patronatus till församlingarna.
Vikhus jämte patronatsrätten hade sedermera förvärvats av sökandens
moster grevinnan Elisabet Oxenstierna. Varken justitiedeputationen
eller riksdagen synes emellertid hava tagit någon vidare
befattning med detta ärende.

Oxenstierna inkom emellertid redan år 1726 till Kungl. Maj:t
med en underdånig ansökan om bekräftelse å patronatsrätten.
Sedan vederbörande blivit hörda över ansökningen och såväl konsistorium
som församlingarna därvid bestritt patronatsrätten, hänsköts
den uppkomna tvisten till kungl. Svea hovrätts avgörande.

Efter en vidlyftig procedur meddelade kungl. hovrätten den
13 maj 1732 dom i saken och anförde därvid huvudsakligen följande.
Greve Oxenstierna hade själv vidgått, att han i Stora
Kytterns socken icke hade någon fast egendom, samt förklarat sig
icke kunna visa, att Vikhus förra possessorer använt någon kostnad
på Stora Kytterns kyrka än mindre bidragit med något sådant,
varigenom jus patronatus till denna socken kunnat förvärvas.
Vad Lilla Kytterns socken anginge, så befunnes väl av det syneinstrument
och den geometriska karta, som företetts i rättegången,
att Vikhus ägor sträckte sig på alla sidor om kyrkan, men det
vore icke visat, när och av vilken grunden till kyrkan blivit lämnad.
Hen geometriska kartan med syneinstrumentet gåve även vid
handen, att det strax utmed kyrkan belägna Klockartorpet vore
krono. Det syntes därför ovisst, av vad natur och beskaffenhet
grunden varit, då kyrkan först blivit byggd. Oxenstierna hade
ej heller kunnat styrka, att förra ägarna av Vikhus säteri förvärvat
och verkligen nyttjat ett sådant jus eller att de jämlikt
Kungl. Maj:ts brev den 16 augusti 1693 påstått sig äga patronatsrätt.
På clessa och i övrigt anförda grunder fann kungl. hovrätten
ej skäl tillerkänna Oxenstierna det påstådda jus patronatus i Stora
och Lilla Kytterns socknar.

Oxenstierna besvärade sig hos Kungl. Maj:t, som den 9 juni
1736 meddelade utslag i saken. I likhet med hovrätten fann
Kungl. Maj:t, att klaganden icke vore »på något sätt» berättigad
till jus patronatus vid moderkyrkan i Stora Rytteri:». Han
vore emellertid ägare av nästan alla hemman i Lilla Kytterns
socken, och Vikhus ägor sträckte sig på alla sidor om annexkyrkan,
så att den måste anses stå antingen på säteriets eller på
hans frälse grund. Av syneinstrumentet kunde icke heller slutas,
att Klockartorpet vore krono eller av andra villkor än frälse. Med

VÄSTERÅS STIFT.

185

rikets ständers råd och gottfinnande liade även Kung!. Maj:t gjort
den förändring med 1693 års nådiga brev och den däri förelagda
terminen av sex månader, att en var av ridderskapet och adeln,
som kunde visa sig befogad till åtnjutande av patronatsrätt, icke
skulle därifrån utestängas av den anledning, att terminen förflutit.
Kungl. Maj:t prövade fördenskull rättvist att jämlikt kyrkolagens
kap. 19 § 12 tillerkänna generalmajoren greve Oxenstierna jus
patronatus till Lilla Rytterns kyrka, så att han varannan gång,
då någon kyrkoherde- eller kaplansledighet vid bägge kyrkornas
församling bleve ledig, borde hava rättighet och frihet att därtill
kalla och utvälja någon skicklig samt i lära och leverne välgrundad
man.

Yid en år 1820 uppkommen ledighet vid kyrkoherdebefattningen
förklarade sig konsistorium hysa tvekan, huruvida patronatsrätten
fortfarande ägde bestånd och hänsköt till Kungl. Maj:t
såväl denna fråga som en del betänkligheter rörande en till konsistorium
ingiven kallelse till kyrkoherde. Konsistorium anförde
därvid bland annat, att greve Oxenstierna erhållit rätt att alternativt
med församlingarna kalla kyrkoherde av anledning, dels att
Lilla Rytterns kyrka varit belägen på Yikhus ägor, dels att han
ägt Lilla Rytterns hela församling med undantag av 2 Vg kronohemman.
Båda dessa grunder hade emellertid förfallit. För bägge
församlingarna hade nämligen uppförts en ny gemensam kyrka
inom Stora Ryttern. Till denna kyrkas byggande hade Yikhus
säteri bidragit allenast i författningsenlig ordning på vanligt sätt.
Konsistorium hade sig icke heller bekant, att till Yikhus då hörde
någon annan egendom inom Lilla Ryttern, samt hemställde fördenskull,
huruvida icke den ägaren till Yikhus förunnade alternativa
patronatsrätten finge anses hava upphört.

Kungl. Maj:t meddelade den 10 oktober 1821 resolution i
ärendet och anförde beträffande huvudfrågan följande. Kungl.
Maj:t funne väl, att de av konsistorium förmälda omständigheter
nämnts såsom anledning, varför patronatsrätt tillerkänts greve
Oxenstierna, men icke såsom villkor, varvid patronatet vore fästat.
Den nya gemensamma kyrkan hade byggts efter bägge församlingarnas
önskan och till deras inbördes nytta, utan att ägarna av
Yikhus sådant begärt eller därtill egentligen samtyckt. Något
villkor hade ej heller uppställts, att jus patronatus för Vikhus
fideikommiss skulle upphöra efter kyrkornas sammanbyggnad. Fördenskull
prövade Kungl. Maj:t, som alltid med nöje bibehöll e en
förtjänt mans efterkommande vid en rättighet, som blivit honom
av framfarna konungar förunnad, skäligt att vid dåvarande tillfälle
och för alltid bibehålla ägarna av Yikhus fideikommissegendom
vid den alternativa rättigheten att tillsätta kyrkoherde i
Rytterns pastorat.

Patronatsrätten medför således befogenhet att vid varannan
ledighet å respektive befattningar kalla kyrkoherde och komminister.
Några särskilda rättigheter eller skyldigheter äro icke i
övrigt förenade därmed.

186

VÄSTEBAS STIFT.

Yikhus säteri upptages i jordeboken såsom Yickhus n:r 1
eller Näs om 3 1/i mantal frälse säteri. Säteriet jämte flera hemman
inom socknen utgör numera fideikommiss inom den adliga
ätten von Post.

Församlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den önskar
patronatsrättens upphörande.

Svartnäs.

(Kapellförsamling i Svärdsjö, Falu fögderi.)

Efter erhållet tillstånd av konsistorium i Västerås lät Stora
Kopparbergs bergslag år 1793 uppföra en kyrka vid det bergslaget
tillhöriga Svartnäs bruk i Svärdsjö socken. I denna kyrka, som
var avsedd för bruksfolket och invånarna i den kringliggande s. k.
finnmarken, höllos till en början gudstjänster en gång i månaden
av skolprästen i Svärdsjö.

A allmän sockenstämma i Svartnäs kyrka den 21 november
1847 framställdes förslag om anställande av en särskild kapellpredikant
vid kyrkan och träffades förberedande bestämmelser om
denne predikants tjänstgöring och avlöning. De närvarande socknemännen
förklarade sig jämväl överlåta åt styrelsen för Stora
Kopparbergs bergslag att kalla prästmän till den ifrågasatta befattningen
samt uppdrog åt styrelsen att i ärendet göra underdånig
framställning hos Kungl. Maj:t.

Efter ansökan av styrelsen och sedan vederbörande blivit i
ärendet hörda, fann Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 14 november
1848 gott förklara, att en predikant med prästerlig tjänstårsberäkning
finge anställas inom Svartnäs bruksförsamling; att
predikanten skulle avlönas av bruksförsamlingen samt att ägarna
av Svartnäs bruk finge till beställningen utan förslag utse den präst
man, de funne därtill lämpligast, dock med villkor att han tillhörde
Västerås stift.

Avlöningen till kapellpredikanten, som tillika var folkskollärare,
utgjordes till största delen av bruksägaren, som till honom
även upplät boställe.

Enligt den för Svärdsjö pastorat nu gällande den 26 oktober
1866 fastställda löneregleringen erläggas i pastoralier för Svartnäs
bruk årligen 700 riksdaler. Detta belopp synes hava bestämts
med hänsyn till storleken av det frivilliga bidrag, som Svartnäs
bruksägare förut lämnat till kapellpredikantens avlönande. Enligt
löneregleringen innehar kapellpredikanten fortfarande det av bruksägaren
upplåtna bostället vid Svartnäs samt åtnjuter, så länge
han jämväl är lärare vid kapellförsamlingens folkskola, 155 kubikfot
råg, 155 kubikfot korn och 155 kubikfot havre samt en

VÄSTERÅS STIFT.

187

fjärdedel af de löneavgifter från pastoratet, som bestämts i penningar.
Då särskilt skollärare anställes, skall kapellpredikantens
avlöning minskas med så stort belopp, som motsvarar skollärarens
avlöning.

Vid en år 1869 inträffad ledighet anslog konsistorium kapellpredikantsbefattningen
till ansökning. Däröver klagade styrelsen
för Stora Kopparbergs bergslag hos Kung! Maj:t. I avgiven förklaring
anförde konsistorium, att genom den av Kungl. Maj:t den
26 oktober 1866 fastställda löneregleringen för prästerskapet i
pastoratet förändrade förhållanden inträtt i avseende å kapellpredikantens
löneförmåner och sättet för deras utgörande; och
hade konsistorium fördenskull ansett sig böra till ansökning anslå
befattningen ävensom därå utfärda fullmakt för den prästman, som
erhölle församlingens kallelse. I nådigt brev till konsistorium
den 25 juni 1869 yttrade Kungl. Maj:t, att varken vid prövningen
av förslaget till lönereglering för prästerskapet i Svärdsjö pastorat
eller eljest hade förordnats om iakttagande av annan ordning vid
tillsättande av kapellpredikant i Svartnäs kapellförsamling än som
genom nådiga brevet den 14 november 1848 föreskrivits. Kungl.
Maj:t fann fördenskull gott förklara, att vad därigenom blivit bestämt,
skulle lända till efterrättelse, intill dess annorlunda bleve
i behörig ordning stadgat; och ägde konsistorium, därest förhållandena
befunnes påkalla förändrade bestämmelser i fråga om
tillsättning av kapellpredikantstjänsten, vid framtida ledighet därom
göra underdånig framställning. Någon sådan framställning synes
emellertid icke hava gjorts.

Kallelserätten omfattar allenast befogenhet att utse kapellpredikant.
Under nu löpande löneregleringsperiod, som går till
ända den 30 april 1917, lärer det åligga Svartnäs bruksägare att
tillhandahålla kapellpredikanten det av bruksägaren upplåtna bostället
ävensom att för bruket i prästlönemedel utgöra förenämnda
kontanta belopp. Dessa skyldigheter torde få anses hänföra sig
till den bruksägaren tillkommande kallelserätten. Enligt uppgift
lämnar bruksägaren även fri ved till kapellpredikanten, ehuru någon
skyldighet härtill icke torde förefinnas. Några särskilda rättigheter
eller skyldigheter synas icke i övrigt vara förbundna med
kallelserätten.

Svartnäs bruk äges numera av Stora Kopparbergs bergslags
aktiebolag. Kapellpredikantsbostället, som icke är utbrutet från
brukets övriga jord, upptages icke särskilt i jordeboken.

Församlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den önskar
kallelserättens upphörande.

188

VÄSTERÅS STIFT.

Säfsnäs.

(Nås tingslag.)

De trakter, som utgöra Säfsnäs nuvarande församling, tillhörde
fordom Nås pastorat och bildade den s. k. Nås finnmark.
Jämlikt nådigt brev den 22 mars 1696 hade därstädes uppförts
ett kapell vid Skipsen (Säfsen).

I denna finnmark anlade brukspatronerna Sebastian Grave
och Olov Hansson Ström på 1720-talet Gravendals och Fredriksbergs
bruk med underlydande verk. Bruksägarna gjorde redan i
början på 1730-talet framställning om anställande av en särskild
prästman för bruken och finnmarken. Genom biskopens i Västerås
förmedling träffades även den 14 februari 1739 en förening
om lön för en prästman i den tillämnade församlingen. Denna
fråga blev emellertid ej då avgjord.

Bruksägarna gjorde år 1745 en ny framställning i ärendet och
anhöllo att i stället för det gamla kapellet få bygga en kyrka för
bruksfolket och finnmarksåborna samt inrätta en från Nås socken
avskild församling. Genom nådigt brev den 13 maj 1746 fann
Kungl. Maj:t gott bifalla denna ansökning, under villkor att kyrkan
uppbyggdes vid det gamla kapellstället och kyrkoherden i
Nås av bruken erliölle viss ersättning för pastoralerna, vilka komministern
vid den nya församlingen skulle uppbära enligt den
därom den 14 februari 1739 träffade överenskommelsen.

Uti en i början på 1760-talet till Kungl. Maj:t ingiven ansökan
framhöllo därpå bruksägarna, att de jämlikt tillstånd i 1746
års nådiga brev till största delen av egna medel uppfört en ny
kyrka vid Säfsnäs och skänkt ett prästbord, vilket de även bebyggt,
samt att de allena finge utgöra komministerns hela lön.
Med stöd av bestämmelserna i kyrkolagens kap. 19 § 12 anhöllo
fördenskull bruksägarna, att Kung!. Maj:t täcktes förunna
dem jus patronatus till församlingen ävensom att komministern
måtte —- till uppmuntran för skickliga sökande — hugnas med
brukspastors namn och heder.

Genom utslag den 6 maj 1762 prövade Kungl. Maj:t skäligt
bifalla ansökningen, i vad densamma anginge den sökta patronatsrätten,
så att bruksägarna ägde själva utnämna innehavare av
kaplanssysslan i Säfsnäs. Kungl. Maj:t fann jämväl gott förklara,
att vid församlingens den 14 februari 1739 ingångna förening samt
vad i nådiga brevet den 13 maj 1746 blivit förordna! skulle förbliva.
Men till sökandenas anhållan om brukspastors namn och
heder för den prästman, de således finge antaga, fann Kungl.
Maj:t ej anledning samtycka.

På ansökan av Säfsnäs församling medgav Kungl. Maj:t genom
nådig resolution den 30 mars 1798, att församlingen finge skiljas
från Nås moderförsamling och bilda ett särskilt pastorat. Då

VÄSTERÅS STIFT.

189

de grunder, varpå bruksägarna redan genom resolution den 6 maj
1762 erhållit rått att kalla själasörjare, instämde med kyrkolagen,
prövade Kungl. Maj:t tillika skäligt förklara, att en sådan rättighet
borde tillkomma dem jämväl därefter. Vid framdeles timande
kyrkoherd.eledigheter skulle dock sålunda förfaras att, sedan de
sökande inom vanlig tid till konsistorium i Västerås inkommit
med sina ansökningar, konsistorium skulle yttra sig över deras
behörighet och förtjänster samt bruksägarna därefter utnämna en
av de sökande, vilken alltid borde vara av Västerås stift.

Patronatsrätten avser allenast befogenhet att kalla kyrkoherde.

Enligt § 8 i nådiga resolutionen den 17 mars 1870 angående
reglering av kyrkoherdens avlöningsförmåner skall med församlingens
skyldighet att bygga och underhålla husen å pastorsbostället
förhållas såsom dittills varit övligt. Därmed torde avses
de bestämmelser i detta avseende, som förekomma i den närmast
förut gällande lönekonventionen. I förslaget till denna stadgas,
att församlingen till byggnader och reparationer å prästgården
framskaffar timmer och andra materialier, som fordra blott dagsverken
och ej penningutgift, men att bruksägarna bestämma —
Fredriksbergs- och Gravendalsverkens ägare till hälften vardera —
vilka byggnader höra uppföras och reparationer företagas, samt
bekosta likaledes till hälften vardera —• alla därtill erforderlig!
utgifter ävensom att församlingens självägande icke hava någon
beslutanderätt i fråga om byggnader och reparationer vid kyrka
och prästgård m. m. Detta förslag till lönekonvention fastställdes
av Kungl. Maj:t genom resolution den -27 april 1849 med det undantag,
bland annat, att ifrågavarande bestämmelse om rätt att
besluta om byggnader och reparationer vid prästgården icke finge,
då tvist därom kunde uppstå, utgöra hinder för vederbörlig domstol
att i avseende därå förordna på sätt i lag och författningar
vore stadgat.

På grund av berörda bestämmelser hava bruksägarna bestritt
alla kontanta utgifter för byggnad och underhåll av ej endast prästgården
utan .även kyrkan. Några särskilda rättigheter eller skyldigheter
äro i övrigt icke förbundna med patronatsrätten.

Det av bruksägarna upplåtna bostället, som icke är särskilt
skattlagt,, anses .utgöra H/198 mantal av skatte natur. Bostället förekommer
icke i jordeboken men upptages i mantals- och taxeringslängderna
såsom Pastorsbostället.

Gravendals och Fredriksbergs bruk med underlydande hemman,
verk och inrättningar ägas numera av Gravendals aktiebolag.
Under bruken lyder nästan all jord i Säfsnäs socken.

Församlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den
önskar patronatsrättens upphörande.

190

VÄSTERÅS STIFT.

Ängsö.

(Ytter-Tjurbo härad.)

Ägarna av Ängsö slott och gods synas tidigt hava utövat
patronatsrätt till Ängsö församling.

Vid överläggning i rådet den 16 juli 1636 om. ridderskapets
och adelns besvärspunkter angående bland annat jus patronatus
vttrade Axel Oxenstierna, att det vore mycket få här i Sverige,
som hade ett sådant jus och att den förnämste, som det
hade, vore »Ängsön, som kan bevisa sig hava jus episcopi
et ecclesise».

Patronatsrätten till Ängsö församling torde ägt samband med
de särskilda rättigheter i både.. andliga och värdsliga saker, som
av ålder tillkommit ägarna av Ängsö. Dessa rättigheter upphävdes
först av Karl XI genom resolution den 21 november 1691.
Samtidigt därmed anbefalldes konsistorium i Västerås att, i vad
kyrkoväsendet anginge, hålla visitationer i Ängsö församling.
Patronatsrätten synes emellertid icke hava berörts genom upphävandet
av ifrågavarande rättigheter.

Ängsö ägare hava även genom donationer till kyrka och
prästerskap visat sitt intresse för kyrkliga angelägenheter. Sådana
donationer synas hava förekommit redan på 1300-talet. Genom
konung Magnus brev den 29 juli 1346*) erhöll Angsö kyrka frihet
från alla utlagor för det gods, Kils Ambjörnsson (Sparre till
Salsta och Ängsö) såsom gåva och fundation givit till kyrkan
och prästbolets uppehållande ävensom för det gods, som av ålder
dit givits.

Patronatsrätten synes aldrig hava bestritts, och torde av
denna anledning någon bekräftelse därå icke sökts. Vid de undersökningar
rörande pastoratens natur, som ägde rum på 1690-talet
och år 1722, ifrågasattes icke heller någon förändring av denna
rätt.

Patronatsrätten omfattar befogenhet att utse kyrkoherde.
Några särskilda rättigheter eller skyldigheter äro icke i övrigt
förenade därmed.

Ängsö säteri upptages i jordeboken såsom Ängsö gård n:r 1
med Målholm om 3 mantal frälse säteri. Under godset, som numera
utgör fideikommiss inom den grevliga ätten Piper, lyder
hela ön med undantag av kyrkoherdebostället. Detta boställe,
Prästgården n:r 1 om x/2 mantal frälse, uppgives i äldre jordeböcker
vara ett gammalt frälsehemman och torde få anses vara skänkt
av Ängsö ägare. Enligt nådiga resolutionen den 4 januari 1865

9 Detta brev finnes i Ängsö kopiebok å Ängsö slott. En översättning
av brevet, som är skrivet på latin, finnes intagen i »Svenska slott, Engsö» av
C. A. Klingspor och B. Scblegel.

VÄSTERÅS STIFT.

191

angående lönereglering för prästerskapet i Ängsö församling ansvarar
församlingen, på sätt dittills skett, för all byggnadsskyldighet
vid pastorsbostället sålunda, att ägaren av Ängsö säteri tillsläpper
alla materialier och underlydande tiondegivare bekosta
arbetet. Denna bestämmelse torde emellertid icke äga något samband
med patronatsrätten.

Församlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den önskar
patronatsrättens upphörande.

Växjö stift.

Bergunda.

(Kinnevalds härad.)

Patronatsrätt till Bergunda och Öja församlingars pastorat har
sedan äldre tider utövats av ägarna till Bergkvara i Bergunda socken.

Genom gåvobrev den 6 mars 1638 upplät grevinnan Margareta
Brahe, som då ägde Bergkvara, ett frälsehemman i Bergunda
by åt kyrkoherden, vilken dock redan förut synes hava innehaft
detta hemman. Grevinnan Brahe åberopade därvid, att såväl hon
som hennes avlidne man haft jus patronatus till församlingarna.

Yid eu kyrkoherdeledighet år 1885 utverkade emellertid biskopen
i Växjö, att pastoratet förklarades såsom prebende åt domprosten
i stiftet. Däröver klagade Bergkvara dåvarande ägare
friherre Lars Sparre hos Kungl. Maj:t, som den 8 januari 1686
anmodade landshövdingen i länet att anställa undersökning i
ärendet. Konsistorium synes då hava funnit friherre Sparres anspråk
på patronatsrätt befogade. I en skriftlig försäkring den
13 november 1686, som skulle förvaras bland konsistorii handlingar,
förklarade nämligen konsistorium, att friherre Sparre och
hans efterkommande skulle efter dåvarande domprostens avgång
äga full frihet att kalla kyrkoherdar till pastoratet. Sparre synes
hava låtit sig nöja med denna konsistorii försäkran, och ärendet
blev icke föremål för något beslut av Kungl. Maj:t.

Å 1693 års pastoratsförteckningar upptogos emellertid församlingarna
bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade
för regala.

Med anledning därav framställde friherre Sparre anspråk på
patronatsrätt till församlingarna. Denna framställning remitterades
till landshövdingen, vilken lät föranstalta om rannsakning inför
Kinnevalds häradsrätt. Vid rannsakningen, som ägde rum den 4
december 1694, intygades, att prästgården i Bergunda blivit skänkt
av herrskapet på Bergkvara, för att prästen, som förr bott i
Öja, skulle vara herrskapet närmare; att sedan danskarna år 1611
borttagit största delen av kyrkans blytak och den ena kyrkklockan,
herrskapet låtit å kyrkan pålägga ett tak av spån samt uppfört
ett klocktorn och förärat kyrkan en ny klocka; att kyrkan vore

VÄXJÖ STIFT.

193

byggd på Berglin da frälseägor samt att herrskapet tid efter annan
givit kyrkan vissa uppräknade prydnader och inventarier.

Sedan konsistorium jämväl yttrat sig, överlämnades handlingarna
till Kungl. Maj:t, som anbefallde kammarkollegium att inkomma
med utlåtande i ärendet. Kungl. kollegium avgav den 10
juni 1696 det infordrade utlåtandet och anförde därvid bland annat,
att hela Bergunda by, bestående av fem hemman, varit »cadueerat»
under kronan ’), men att allenast fyra hemman blivit av
Sparrarna utbytta, vadan det femte hemmanet, som brukades till
prästgård, vore att anse såsom krono. Friherre Sparre kunde således
icke för prästgårdens skull tilläggas någon patrona t.srätt till
församlingarna; och de övriga omständigheterna vore icke heller
av beskaffenhet att föranleda till någon sådan rätt.

Genom nådigt brev till kungl. kammarkollegium den 22 juni
samma år fann Kungl. Maj:t, att kollegii betänkande grundade
sig på goda skäl, samt förklarade, att pastoratet då som förut
skulle vara regalt* 2), varom _ kollegium hade att utfärda en formell
resolution vederbörande till efterrättelse. Fn dylik resolution
meddelades därpå av kungl. kollegium den 3 juli" 1696. Genom
särskilt nådigt brev den 12 juli samma år till konsistorium förklarade
Kungl. Maj:t, att Bergunda pastorat fortfarande skulle
vara prebende åt domprosten i Växjö. •

Av 1(22 ars pastoratskommission upptogos församlingarna
bland pastorat, som icke förut varit regula, och vilka i anledning
av regeringsformens 40 § komme att ställas under konsistorii
disposition såsom de varit före år 1680.

Med anledning av de i sammanhang därmed utfärdade
kungörelserna inkom riksrådet greve Klas Bonde, vilken då innehade
Bergkvara gods, med anspråk på patronatsrätt till församlingarna
samt åberopade i huvudsak vad här ovan anförts
Denna framställning överlämnades till 1723 års riksdag och remitterades
till riksdagens justitiedeputation. Framställningen synes
dock icke hava blivit föremål för någon vidare åtgärd av vare sig
justitiedeputationen eller riksdagen.3)

Bergunda pastorat utgjorde under tiden alltjämt prebende för
domprosten i Växjö. Vid en år 1749 inträffad ledighet vid domprostsbefattningen
gjorde dåvarande ägaren av Bergkvara översten
friherre Karl von Ötter framställning hos Konungens befallningskavande
i länet om undersökning rörande den patronatsrätt till
Bergunda, som tillkommit och ännu borde tillkomma ägaren av
Bergkvara. Efter skriftväxling i ärendet med konsistorium och
Konungens befallningshavande ingav översten von Otter till Kungl.

) Härmed torde åsyftas, att all egendom, som tillhörde riksrådet Erik
Sparre, vilken för högförräderi halshöggs i Linköping år 1600, förverkats till
kronan.

2) En skrivelse av liknande innehåll avläts samma dag till konsistorium
i Växjö.

b Riksrådet Bondes framställning med ett flertal bilagor finnes bland
1723 års riksdagshandlingar, bunt n:r 29.

194

VÄXJÖ STIFT.

Maj:t en underdånig ansökan om återvinnande av patronatsrätten.
Sedan konsistorium och Konungens befallningshavande avgivit
yttranden, hänsköt Kungl. Maj:t den 23 november 1749 denna fråga
till Göta hovrätts avgörande.

Kungl. hovrätten meddelade den 13 december 1750 utslag i
målet och förklarade därvid till en början, att kungl. hovrätten
icke kunde finna de under suveränitetstiden utfärdade nådiga
breven den 16 augusti 1693 och den 22 juni 1696 samt
kungl. kammarkollegii med anledning av sistnämnda brev den
3 juli 1696 meddelade resolution ligga i vägen för sakens upptagande
till prövning. Beträffande godsets av konsistorium
åberopade ^aducering» under kronan, varigenom även patronatsrätten
skulle hava förverkats och tillfallit kronan, förekomme, att
Kungl. Maj:t genom nådigt brev till reduktionsdeputerade den 14
juli 1696 förordnat, att alla riksrådet Erik Sparres och hans frus
arvegods — däribland även Bergkvara — som de före »förbrytelsen
ägde och då förverkade», borde innefattas under Kungl.
Maj:ts brev av år 1606 samt anses såsom en fullkomlig restitution,
vadan kungl. hovrätten funne påståendet om godsets ^aducering»
till kronan hava alldeles förfallit. Yad som i nådiga brevet
den 22 juni 1696 förekomme därom, att det av Bergkvara
ägare till prästgård skänkta frälsehemmanet i Bergunda by icke
blivit med byns övriga hemman utbytt, borde förty försvinna och
således ej ligga Bergkvara ägare i vägen. I själva saken anförde
kungl. hovrätten huvudsakligen följande. Av handlingarna i målet
vore ostridigt, att Bergunda och Öja socknar varit ett pastorat
och prästgäll för sig och att ägarna av Bergkvara gods intill
år 1680 okvalt ägt och nyttjat jus patronatus att kalla kyrkoherdar
till pastoratet. Detta bekräftades närmare av konsistorii
den 13 november 1686 till dåvarande ägaren av godset kammarherren
Sparre avgivna försäkring, att Bergkvara possessorer skulle
vid ledigheter, som inträffade efter dåvarande domprostens avgång,
äga frihet att efter sitt av ålder innehavda jus patronatus
kalla kyrkoherde till pastoratet. Av den inför Kinnevalds häradsrätt
den 4 december 1694 hållna undersökning vore det klart och
ostridigt, att Bergkvara ägare givit den jord, varpå Bergunda
kyrka vore byggd, ävensom ett frälsehemman till prästboställe
samt att de tid efter annan underhållit kyrkan och givit den många
ornamenter och gåvor. Översten von Ötter hade således för sitt
gods Bergkvara bevisat sin rätt till jus patronatus till Bergunda
och Öja. Uti Kungl. Maj:ts försäkran till rikets ständer den 22
mars 1720, 20 §, ävensom 1720 års regeringsform, 20 och 40 §§,
samt ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober 1723,
7 §, vore stadgat, att med kyrkoherdars tillsättande skulle förbliva,
såsom före år 1680 ägt rum. Fördenskull och på grund av
1686 års kyrkolag, kap. 19 § 12, prövade kungl. hovrätten billigt
och rättvist förklara översten von ötter, såsom ägare av Bergkvara
gods, berättigad att det förlorade men då återsökta jus patronatus
tillgodonjuta på det sätt, som hans företrädare och förra

VÄXJÖ STIFT.

195

ägarna av Bergkvara gods före år 1680 detsamma ägt och innehaft.
Kungl. hovrättens utslag överklagades icke utan vann laga
kraft.

Patronatsrätten har ansetts allenast medföra befogenhet att
kalla kyrkoherde. Några särskilda rättigheter eller skyldigheter
äro icke i övrigt förbundna därmed. Komministersbefattningen i
Oja tillsättes på vanligt sätt. Denna församling kan således ej
anses såsom patronel!.

Bergkvara sätesgård upptages i jordeboken såsom Bergkvara
n:r 1—-5, vartdera om 1 mantal frälse säteri. Under gården hör
fortfarande största delen av Bergunda socken. Den av Bergkvara
ägare skänkta prästgården, Bergunda n:r 1 om 3/4 mantal, har
sedan 1700-talet i jordeböckerna upptagits såsom krono.

Församlingarna hava uttalat sig för patronatsrättens upphörande.

Källeryd.'')

(Annexförsamling till Åsenhöga, Mo härad.)

Den 20 mars 1648 donerade drottning Kristina Källeryds by
i Källeryds socken till landshövdingen Magnus Durell, vilken bebyggde
denna egendom till säteri.

Landshövdingen Durell lät sedermera år 1672 av sten ombygga
den förfallna träkyrkan i församlingen samt förse kyrkan
med prydnader och inventarier. Genom ett den 12 juni 1677 upprättat
testamente meddelade Durell och hans hustru Birgitta
von Krakow vissa bestämmelser rörande förvaltningen av kyrkan
och dess egendom till ledning för den Guds ords tjänare, som
därtill av dem eller deras arvingar kunde vara eller bliva förordnad,
varjämte de till komministern i församlingen testamenterade
dels ett hemman Näs med alla därav utgående räntor och
dagsverken, dels ock, i syfte att komministern skulle utan några
omkostnader kunna tillträda detta hemman, sex kor, ett par oxar,
en häst samt till utsäde 11/2 tunna råg, 1tunna korn och 1V2
tunna havre, vilket allt skulle tillhöra gården och således alltid
vara att tillgå för en tillträdare av befattningen.

På grund av dessa omsorger om kyrkan och prästerskapet
synes landshövdingen Durell hava kallat innehavare av komministersbefattningen
i Källeryds församling.

'') Såväl församlingen som Källeryds gård benämnas i äldre handlingar
ofta Källerö.

196

VÄXJÖ STIFT.

Av 1722 års pastoratskommission upptogs Asenliöga och
Källeryds församlingars pastorat bland sådana, som tillförene stått
under biskopens och konsistorii försorg, men antecknades vid
Källeryd, att salig landshövdingen Durell av egna medel uppbyggt
kyrkan och således haft jus patronatus.

Med anledning av de kungörelser, som. utfärdades på grund
av pastoratskommissionens betänkande, inkom Durells måg
överstelöjtnanten friherre Svante Horn, som då innehade
Källeryds säteri, med anspråk på patronatsrätt till hela Åsenhöga
pastorat. Denna framställning överlämnades jämte övriga
dylika till 1723 års riksdag och remitterades till riksdagens justitiedeputation,
men synes densamma icke hava blivit föremål för
någon deputationens eller riksdagens vidare åtgärd.

Vid en år 1774 inträffad komministersledighet kallade assessorskan
Klara von Flack å Källeryd viss prästman till befattningen.
Däremot protesterade en del Åsenhöga församlingsbor, och genom
utslag den 13 juli 1774 förklarade konsistorium i Yäxjö, att konsistorium
icke ansåge sig befogat att utnämna den kallade, utan
skulle jämlikt nådiga förordningen om prästval den 5 juni 1739
ett ordentligt förslag å tre skickliga prästmän upprättas och båda
församlingarna därefter anställa val.

Däröver anförde fru von Flack besvär hos Kungl. Maj :t, som
dels genom nådigt utslag den 17 februari 1775 på anförda skäl förklarade,
att fru von Flack vid dåvarande ledighet finge ensam kalla
kaplan till Källeryd, dels, sedan kammarkollegium avgivit infordrat
yttrande, den 1 december 1775 meddelade särskilt utslag, huru för
framtiden skulle förhållas med den pastadda patronatsrätten.

I sistnämnda utslag anfördes följande. Fru von Flack hade
väl icke företett något tillståndsbrev för Källeryds gårds ägare
att ensam tillsätta kaplan i Källeryds annex. Det både . dock
medgivits, att fru von Flack liksom förra ägarna av samma gård
under en tid av vid pass 100 år utövat patronatsrätt till denna
befattning. Av företett utdrag av den berättelse, som den 28 april
1722 avgivits av de personer, vilka förordnats att undersöka, vilka
.gäll varit regala före år 1680, och den vid samma berättelse fogade
förteckning på pastorat i Jönköpings län och Yäxjö stift både
befunnits, att vid Källeryd i Åsenhöga antecknats, att landshövdingen
Magnus Durell av egna medel uppbyggt kyrkan och således
haft jus patronatus. Alltså och då fru von Flack dessutom enligt
konsistorii intyg genom omvårdnad för kyrkans prydnad, och vidmakthållande
fullgjort patroni skyldighet, funne Kungl.^Maj:t skäligt
förklara, att fru von Flack såsom ägande Källeryds gård och innehavande
jus patronatus vore berättigad att ensam kalla kaplan uti
det till Åsenhöga församling hörande Källeryds annex.

Med patronatsrätten, som allenast medför befogenhet att kalla
komminister i Källeryd, äro i övrigt icke förenade några särskilda
rättigheter eller skyldigheter.

Källeryds gård upptages i jordeboken såsom Källeryd n:r 1
om 2 mantal skatte säteri. Gården tillhör numera Nissafors fideikommiss
inom den friherrliga ätten Leijonhufvud till Ekeberg.

VÄXJÖ STIFT.

197

Med landshövdingen Durells donation av hemmanet Näs synes
förhålla sig sålunda att, då Durell ägde skatterättiglieten till halva
hemmanet men allenast frälseräntan av den andra hälften, donationen
kom att omfatta förstnämnda hälft till såväl jord som ränta
men endast räntan av den senare hälften. Den donerade hemmansdelen
upptages i jordeboken såsom Näs n:r 2 om l/2 mantal skatte
med anteckning om donationen. Enligt nu gällande den 31 augusti
1866 fastställd lönereglering för prästerskapet i pastoratet innehar
komministern bostället 1/i mantal Näs samt äger fortfarande uppbära
räntan av V2 mantal Näs. Denna ränta synes emellertid mot
ersättning vara indragen till statsverket. Under det donerade
bostället brukas en lägenhet, som i jordeboken upptages såsom
Näs n:r 3, en utjord av krono natur. Denna utjord, vars läge och
areal uppgives vara okänd, torde redan vid donationen hava hört
under bostället. Förenämnda donation av inventarier å bostället
äger fortfarande bestånd.

Församlingen har förklarat sig önska patronatsrättens upphörande.

Nydala.

(Annexförsamling till Vrigstad, Västra härad.)

Patronatsrätt till Vrigstads, Svennarums och Nydala församlingars
pastorat synes redan i början av 1600-talet hava utövats
av ägarna till Lundholmens säteri i Vrigstads socken. Lundholmen
var huvudgården i det friherreskap, som konung Johan III
år 1570 förlänade riksrådet Nils Gyllenstierna. Friherreskapet
indrogs emellertid år 1681.

A 1693 års pastoratsförteckningar upptogos församlingarna
bland pastorat, som Kung], Maj:t ville hava förklarade för regala,
utan att någon erinran däremot synes hava gjorts.

Av 1722 års pastoratskommission hänfördes pastoratet till
sådana, som förut icke varit regala och som enligt regeringsformens
40 § skulle ställas under konsistorii disposition, såsom de
varit före år 1680.

Med anledning därav framställde generallöjtnanten Alexander
Strömbergs änka friherrinnan Elisabet Palmgren, vilken då innehade
Nydala säteri, hos Konungens befallningshavande i länet
anspråk på patronatsrätt till Nydala församling.

Konungens befallningshavande lät höra konsistorium i Växjö
samt föranstaltade om undersökning i ärendet inför häradsrätten
i orten. Vid denna undersökning, som ägde rum å ordinarie
vintertinget den 22 februari 1723, intygades, att generallöjtnanten
Strömberg och hans friherrinna bekostat kyrkans tom, predikstol

198

VÄXJÖ STIFT.

och altare samt givit kyrkan altartavla, ljuskrona, mässhake, kalk
med kanna och ask av silver, altarkläde, funt, ljusstakar av metall
samt ljusarmar förutom mycket annat, så att generallöjtnanten,
som, innan kyrkans reparation företogs, därtill även kontant givit
500 daler silvermynt, bekostat mer än halva kyrkan.

Ärendet överlämnades därpå till 1723 års riksdag och remitterades
till riksdagens justitiedeputation, men synes detsamma
icke hava blivit föremål för någon vidare åtgärd av vare sig
nämnda deputation eller riksdagen.

Sedan frågan om patronatsrätten åter blivit aktuell vid en
kvrkoherdeledighet år 1736, anbefallde Kungl. Maj:t genom nådigt
brev den 13 juli 1736 Konungens befallningshavande och konsistorium
att därmed förfara efter 20 punkten i nådiga resolutionen
på ridderskapets och adelns besvär 1734. Med anledning därav
föranstaltade myndigheterna om undersökning i orten. Sedan
instrumentet över denna undersökning inkommit, hänvisade Kungl.
Maj:t den 20 juli och den 13 september 1737 målet till Göta hovrätts
avgörande.

Kungl. hovrätten meddelade utslag i målet först den 4 juni
1768 '') och anförde därvid huvudsakligen följande. Vid undersökningen
inför tingsrätten den 22 februari 1723 hade bevisats, icke
allenast att Nydala kyrka stode på säteriets grund, utan även att
generallöjtnanten Strömberg och hans fru vid den nya kyrkans
byggande bestått mer än halva kostnaden samt bekostat tom,
predikstol och altare m. m., som vore så nödvändiga delar av en
kyrka, att de icke kunde begripas under prydnader. Varken kyrkoherden
i församlingen, häradsprosten eller socknens vid tinget
närvarande invånare hade bestritt ansökningen. Konungens befallningshavande
och konsistorium hade ej heller vid ansökningens
insändande till Kungl. Maj:t haft något att påminna mot densamma.
Nydala säteris ägare hade dessutom enligt 1723 års undersökning
till kyrkan givit åtskilliga prydnader, vilka efter kommissarien
Erland Linnei vid kyrkoherdevalet i Vrigstad den 13 september
1735 ingivna memorial ansåges värda mer än 1,000 daler silvermynt.
Senare ägare av Nydala hade även bekostat orgelverk
och läktare i kyrkan för ett likaledes till 1,000 daler silvermynt
uppskattat värde. Ehuru dylika gåvor icke enbart vore tillräckliga
för förvärv av jus patronatus, så hade likväl Nydala ägares rätt
därigenom blivit förstärkt. För den skull funne kungl. hovrätten,
att ägarna av Nydala säteri i stöd av kap. 19 § 12 i 1686 ars
kyrkolag samt 7 § av adliga privilegierna år 1723 gjort sig berättigade
att erhålla jus patronatus till Nvdala socken och prövade
således rättvist förklara såväl dåvarande ägare av Nydala säteri
som dem, vilka framdeles därav kunde bliva ägare, för patronus *)

*) Anledningen till det långa dröjsmålet torde hava varit, att en till kungl.
hovrättens avgörande samtidigt överlämnad framställning av ägaren till Lundholmens
säteri om patronatsrätt till Vrigstad föranledde vidlyftiga undersökningar.
Detta mål blev emellertid ej heller nu avgjort.

VÄXJÖ STIFT.

190

till Nydala socken i Vrigstads pastorat; och ägde de på grund
därav såväl vid dåvarande kaplansledighet som framdeles i
Nydala församling utöva de rättigheter, vilka enligt kyrkoordningen
samt lag och kungl. förordningar tillhörde eu församlingens
patron.

Patronatsrätten medför allenast befogenhet att kalla komminister
i Nydala församling. Några särskilda rättigheter eller skyldigheter
äro icke i övrigt förbundna därmed.

Nydala säteri upptages i jordeboken såsom Nydala n:r 1 om
2 mantal frälse säteri.

Församlingen har icke uttalat sig, huruvida den önskar patronatsrättens
upphörande.

Skärstad.

(Vista härad.)

Skärstads socken lydde förr under Visingsborgs grevskap, och
torde väl innehavarna av grevskapet då hava utövat patronatsrätt
till församlingen. Sedan grevskapet år 1681 indragits till kronan,
ansågs församlingen för regal och upptogs såsom sådan å 1693
års pastoratsförteckningar.

År 1783 inkom revisionssekreteraren friherre A. J. von Kökler
med en underdånig ansökan, att han såsom ägare av Lyckås
säteri och de flesta hemmanen i Skärstads socken måtte tillerkännas
jus patronatus till Skärstads församling.

Detta ärende förekom i justitierevisionen den 24 mars 1783,
därvid antecknades, att av handlingarna1) inhämtats, att kyrkan läge
på frälse grund; att de forna ägarna av Lyckås säteri med ansenlig
kostnad flera gånger upprättat och förbättrat kyrkan och
skänkt större delen av dess prydnader samt att både församlingens
övriga ledamöter och konsistorium icke allenast besannat detta
förhållande utan även förklarat sig icke hava något att påminna,
därest revisionssekreteraren von Kölder skulle tilläggas rättighet
som patronus i församlingen. På grund av dessa omständigheter
funno riksråden ingen betänklighet att tillstyrka bifall till den
underdåniga ansökningen. Genom utslag den 3 april 1783 fann
även Kungl. Maj:t gott lämna bifall till ansökningen, så att ägaren
av Lyckås gods finge i Skärstads församling därefter äga jus
patronatus i hela dess vidd med vad därtill hörde.

Patronatsrätten omfattar befogenhet att tillsätta såväl kyrkoherde
som komminister i församlingen. Patronus synes förr hava

'') Ansökningshandlingarna hava icke återfunnits.

200

VÄXJÖ STIFT.

tillsatt även klockare men uppgives numera hava avsagt sig denna
rätt. Några särskilda rättigheter eller skyldigheter äro icke i övrigt
förenade med patronatsrätten.

Lyckås säteri upptages i jordeboken såsom Lyckas n:r 1 om
3 3/4 mantal frälse säteri. Under godset lyder fortfarande ett flertal
hemman i Skärstads socken.

Vid visitation år 1904 har församlingen uttalat sig för patronatsrättens
upphörande.

As.

(Västbo härad.)

As och Kållerstads församlingars pastorat synes på 1600-talet
hava varit konsistoriellt, ehuru ägarna av Svaneholms säteri ’) i As
socken sökte göra gällande, att de ägde rätt att kalla kyrkoherdar.

Församlingarna upptogos emellertid å 1693 års pastoratsförteckningar
bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade
för regala, utan att någon protest från Svaneholms ägare synes
hava framställts.

Av 1722 års pastoratskommission hänfördes församlingarna
till sådana, som förut icke varit regala, och vilka i anledning av
regeringsformens 40 § komme att ställas under konsistorii disposition,
såsom de varit före år 1680.

Med anledning därav framställde generalmajoren friherre Karl
Hartvig Fleetwöod, som då ägde Svaneholms säteri, anspråk på
patronatsrätt till församlingarna. Friherre Fleetwood åberopade
därvid bland annat en från konsistorium i Växjö den 4 juni 1685
till hans moder avlåten skrivelse, vari konsistorium omförmält
henne »såsom den sitt höga jus med Ahs häfver».

Över denna till landshövdingen i länet ingivna framställning
hördes konsistorium, som förklarade sig icke kunnat finna,
att Svaneholms ägare utövat någon patronatsrätt i vidare mån,
än att de vid inträffade ledigheter jämte andra församlingsbor
kallat och rekommenderat någon prästman till kyrkoherde. I
konsistorii berörda skrivelse hade icke heller nämnts om jus patronatus
utan allenast om jus, varmed syntes förstås jus vocandi.

Landshövdingen lät därpå föranstalta om rannsakning i
ärendet inför Västbo häradsrätt. Vid denna rannsakning, som
ägde rum å ordinarie tinget den 19 januari 1723, antecknades följande.
Det hade befunnits, att Ås kyrka vore byggd på Ås klockargårds
bästa ägor och äng samt att jord därifrån tagits till en

'') Säteriet heter enligt jordeboken Svanaholm men benämnes vanligen
även i äldre handlingar Svaneholm.

VÄXJÖ STIFT.

201

stor kyrkogård, men när kyrkan blivit uppbyggd, vore rätten obekant.
Svaneholms herrskap både med stor kostnad låtit uppmura en
grav vid kyrkans västra gavel. Därigenom hade kyrkan, som förut
varit »stackot», blivit tillökt och märkligen sirad. Herrskapet
hade även bekostat ett torn med spira och en vacker predikstol
samt prytt kyrkan med målningar ävensom givit kyrkan en silverkanna
med ask, en förgyld kalk, två mässhakar in. m. Hela församlingen
och dess kyrkoherde önskade fördenskull, att Svaneholms
herrskap finge för sin stora och berömliga bekostnad till
Guds namns ära och kyrkans prydnad åtnjuta jus patronatus till
As pastorat.

Med skrivelse den 27 februari 1723 överlämnade landshövdingen
ärendet till Kungl. Magt samt upplyste därvid, att Ås
klockargård blivit den 23 december 1648 köpt från kronan.

Ärendet överlämnades därpå till 1723 års riksdag och remitterades
till riksdagens justitiedeputation, men synes varken deputationen
eller riksdagen hava tagit någon vidare befattning därmed.

På 1750-talet inkom Svaneholms ägare till Kungl. Maj:t med
underdånig ansökan att återfå det jus patronatus till Ås församling,
som varit dem avhänt sedan år 1703, då konung Karl XII
utnämnt kyrkoherde därstädes. Enär denna ansökan bestreds av
såväl församlingen som konsistorium, hänvisade Kungl. Maj:t den
24 november 1758 målet till Göta hovrätts avgörande.

Kungl. hovrätten meddelade utslag i målet först den 20 juni
1767 och anförde därvid huvudsakligen följande. Det borde ej
lända Svaneholms ägare till last, att de ej kunde med tillräckliga
bevis styrka sitt förut innehavda jus patronatus till Ås kyrka,
helst Svaneholm år 1731 undergått en svår brand, därvid skrifter
och handlingar gått förlorade. Kungl. hovrätten funne dock, att
Svaneholms ägare, långt innan oklockargården år 1648 inköpts till
frälse, ägt jus patronatus till Ås och det på en grund, som varit
laglig, helst det i annat fall icke kunnat få tillgå såsom skett med
förordnande åren 1667 och 1685 av tvenne prästmän, Komerius
och Robertzonius. Resolutionen på ridderskapets och adelns besvär
den 8 oktober 1617, § 33, och den 1 september 1664, § 8,
styrkte även Svaneholms ägares rätt. 1723 års adliga privilegier,
7 §, jämförd med 40 § i 1723 års regeringsform, stadgade dessutom
tydligt, att adeln skulle återfå de jura patronatus, vilka de
lagligen kunde bevisa sig hava före år 1680 ägt på grund av urminnes
hävd eller förmåner, som kyrkan åtnjutit. Genom kallande
av Komerius år 1667 och konsistorii skrivelse den 4 juni 1685
hade Svaneholms ägare bevisat sig före år 1680 haft jus patronatus.
Genom församlingens och kyrkoherdens intygande vid den år 1723
hållna undersökningen vore även fulltygat, att Ås kyrka av Svaneholms
ägare njutit ansenliga förmåner. Säteriägarnas rätt i detta
avseende kunde ej försvagas därav, att församlingen, medan patronatsfrågan
varit oavgjord, själv dragit försorg om kyrkans reparerande
samt njutit därtill understöd av kollektör, helst Svane -

202

VÄXJÖ STIFT.

kolms ägare, då intet kyrkotionde vore till kyrkorna anslaget,
såsom i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län, icke kunnat
åtaga sig att med egen kostnad reparera kyrkan, så länge det vore
ovisst, huruvida deras ansökning skulle beviljas. Kung!, hovrätten
prövade fördenskull rättvist förklara Svaneholms ägare berättigad
till jus patronatus till As församling, dock att säteriägaren —
med hänsyn därtill att patronatsrätt till Kållerstads församling,
som med As utgjorde ett pastorat, icke bevisats eller ens påståtts
— ägde alternativt med konsistorium tillsätta präst sålunda att,
sedan Svaneholms ägare en gång kallat präst, som utan förslag
erhållit kollationsbrev av konsistorium, det tillkomme konsistorium
att uti detta liksom i ett konsistoriel!! pastorat enligt lag
och förordningar uppsätta förslag samt efter föregånget val av
invånarna i båda församlingarna förordna prästman; och skulle på
lika sätt framdeles förhållas.

Patronatsrätten medför således allenast befogenhet att vid varannan
ledighet kalla kyrkoherde. Några särskilda rättigheter eller
skyldigheter äro icke i övrigt förbundna därmed. Komministersbefattningen
i Kållerstad tillsättes på vanligt sätt. Denna församling
kan således ej anses såsom patronel!.

Svaneholms säteri upptages i jordeboken såsom Svanaholm
n:r 1 om 2x/2 mantal frälse säteri. Det gamla Svaneholmsgodset
och även själva sätesgården äro numera uppdelade på ett flertal
ägare. Då kyrkoherde senast, år 1866, kallades, utövades patronatsrätten
av ägarna till de delar — om tillhopa 1 */2 mantal — av
säteriet, vilka förut utgjort huvudgården.

Församlingarna hava uttalat sig för patronatsrättens upphörande.

Göteborgs stift.

Längiiem, Dannike och Månstad.

(Kinds härad.)

Patronatsrätt till Längkems, Dannike, Månstads ocli Södra
Åsarps församlingars pastorat synes redan tidigt kava utövats av
ägarna till Torpa gård i Längkems socken.

Å 1693 års pastoratsförteckningar upptogs pastoratet bland
sådana, som Kungi. Maj:t icke ville kava förklarade för regula. Ock
av 1722 års pastoratskommission antecknades vid församlingarna,
att grevinnan Kristina Katarina de la Gardie *) pretenderade jus
patronatus samt att Dannike kyrka vore byggd på kemmanet
Stombns grund * 2), vilket vore utbytt från kronan.

Patronatsrätten omfattade till en början såväl kyrkoherde- som
komministersbefattningen i pastoratet.

Yid en år 1769 inträffad ledighet vid komministraturen förklarade
emellertid konsistorium i Göteborg, att konsistorium på grund
av bestämmelsen i § 9 uti kung! resolutionen på prästerskapets
besvär den 9 december 1766, att jus patronatus icke medförde
rätt att välja kaplan, därest icke sådant vore tydligen medgivet i
patronbrevet, icke vågade giva sitt bifall till ett fortsatt utövande
av patronatsrätten beträffande komministersbefattningen, med
mindre sådan rätt vore i patronbrevet uttryckligen medgiven.
Genom skrivelse till dåvarande ägaren av Torpa amiralen greve
E. A. Sparre infordrade konsistorium fördenskull en avskrift av
patronbrevet men framhöll därvid tillika, att något tvivel ej förefunnes
om greve Sparres rätt att kalla kyrkoherde i pastoratet
samt att det av befintliga »actis ock probatis» vore ostridigt, att
patronatsrätt dessförinnan utövats jämväl i anseende till komministraturen.

Av konsistorii protokoll för den 14 juni 1769 framgår, att
Sparre den 8 samma månad besvarat konsistorii berörda skrivelse
ock därvid »omständligen utfört ock bevisat sin patronrättighet».
Konsistorium beslöt även, att behörig fullmakt å
komministersbefattningen skulle utfärdas för den av Sparre till

'') Grevinnan de la Gardie var gift med fältmarskalken greve Gustaf Otto
Stenbock till Torpa.

2) Med detta hemman förstås V2 mantal Dannike Stommen n:r 1 i Dannike
socken, vilket hört under Torpa gård.

204

GOTEBOEGS STIFT.

komminister kallade prästmannen. Något patronbrev torde emellertid
icke hava företetts av Sparre.

I fråga om kyrkoherdebefattningen bekräftades patronatsrätten
kort därpå genom nådigt utslag den 23 mars 1770. Greve Sparre
hade till denna befattning kallat en prästman, som icke fyllt 30
år och således av denna anledning icke var behörig att tillträda
pastoratet. Konsistorium vägrade även att utnämna den kallade.
Sparre anhöll emellertid hos Kungl. Maj:t, att den kallade måtte
utan avseende å de felande åren få tillgodonjuta kallelsen. Genom
berörda utslag fann Kungl. Maj:t gott bifalla denna ansökning.

Yid en år 1854 uppkommen ledighet vid komministersbefattningen
vägrade konsistorium ånyo att utfärda kollationsbrev för
en av dåvarande patronus greve Erik Sparre kallad prästman.
Konsistorium åberopade därvid förberörda bestämmelse i nådiga
resolutionen den 9 december 1766 samt att greve Sparre icke
kunnat förete något patronbrev eller på annat sätt behörigen
styrka sin rätt att kalla komminister i pastoratet.

Med anledning därav anhöll Sparre — under framhållande
av att patronatsrätt sedan uråldriga tider åtföljt Torpa säteri, men
att patronbrevet på ett eller annat sätt förkommit — att Kungl.
Maj:t ville meddela stadfästelse å denna rätt.

Sedan vederbörande blivit hörda över ansökningen och pastoratsborna
därvid protesterat mot patronatsrättens vidare utövning,
innan densamma blivit behörigen styrkt, förklarade Kungl. Maj:t genom
nådig resolution den 30 maj 1855, att Kungl. Maj:t icke funnit
skäl meddela den begärda fastställelse^ vederbörande dock obetaget
att i behörig ordning väcka och utföra den talan om ifrågavarande
patronatsrätt, vartill de kunde finna sig befogade. Någon sådan
talan blev emellertid icke i detta sammanhang väckt, utan tillsattes
den lediga komministersbefattningen efter val av pastoratsborna.
Ägarna av Torpa synas sedermera icke hava framställt
anspråk på att kalla komminister.

Yid den kyrkoherdeledighet, som inträffade näst efter meddelandet
av 1855 års nådiga resolution, förklarade konsistorium
sig ej heller kunna godkänna Torpa ägares rätt att kalla kyrkoherde
i pastoratet samt vägrade fördenskull att utfärda kollationsbrev
för den av dåvarande ägaren till Torpa greve E. T. Sparre
kallade prästmannen. Däröver besvärade sig greve Sparre hos
Kungl. Maj:t. Genom utslag den 7 februari 1873 fann Kungl. Maj:t,
enär flertalet av de till pastoratet hörande församlingar bestritt greve
Sparre rätt att såsom patronus kalla kyrkoherde samt således
tvist vore, huruvida patronatsrätt ägde rum, besvären icke föranleda
vidare yttrande, än att vederbörande ägde att vid behörig
domstol anhängiggöra och utföra sin talan därutinnan.

Greve Sparre instämde därpå pastoratsborna till kungl. Göta
hofrätt med yrkande, att han måtte tillerkännas rätt att på grund
av den säteriet åtföljande patronatsrätten tillsätta kyrkoherde i
pastoratet.

GOTEBORGS STIFT.

205

Kungl. hovrätten utlät sig i målet genom dom den 26 juni
1874 oeli relaterade därvid till en början innehållet i konsistorii
ovannämnda skrivelse till amiralen Sparre den 19 april 1769 och dess
protokoll den 14 juni samma år. Genom ifrågavarande omständigheter
och då ägarna av Torpa sedan sekler tillbaka kallat
kyrkoherde i Länghem samt det ej kunnat visas, att kyrkoherdebeställningen
därstädes tillsatts annorledes än efter kallelse av
säteriets ägare, fann kungl. hovrätten, att det måste anses vara
tillförlitligen ådagalagt, att patronatsrätt i. avseende å tillsättningen
av kyrkoherde i Länghems pastorat från urminnes tider varit förenad
med äganderätten till Torpa säteri. Kungl. hovrätten lämnade
även utan avseende den obestyrkta invändningen, att den
av säteriets ägare utövade patronatsrätten icke tillkommit i behörig
ordning utan varit''''föranledd endast av den röstövervikt, ägaren
av Torpa ägt inom pastoratet. Kungl. hovrätten prövade
förty, ehuru greve Sparre icke kunnat förete något patronbrev,
rättvist att, med bifall till greve Sparres av följande invånare
inom pastoratet, nämligen E. Brusevitz, Sigge Sparre, Casimir
Sparre, A. C. Öhrwall, I. Rabe och E. V. Lindgren, understödda
påstående, förklara Sparre berättigad att, i egenskap av dåvarande
ägare till säteriet Torpa, på grund av jus patronatus tillsätta
kyrkoherdebefattningen i Länghems pastorat.

Pastoratsborna anförde däröver besvär hos Kungl. Maj:t, som
genom dom den 22 juni 1875 prövade rättvist gilla hovrättens dom.

Patronatsrätten medför således numera allenast befogenhet
att tillsätta kyrkoherde i pastoratet. Med densamma äro icke i
övrigt förbundna några särskilda rättigheter eller skyldigheter.
Då komministersbefattningen i Södra Asarp numera tillsättes på
vanligt sätt, lärer denna församling ej vidare kunna anses såsom
patronell. Såväl moderförsamlingen som Dannike och Månstads
annexförsamlingar torde däremot få anses vara patronella.

Torpa säteri upptages i jordeboken såsom Torpa n:r 1 om 2
mantal frälse säteri.

Församlingarna synas icke hava uttalat sig, huruvida de önska
patronatsrättens upphörande.

Karlstads stift.

Borgvik.

(Annexförsamling till Nor, Grums härad.)1)

På ansökan av ägaren till Borgviks bruk medgav Kung! Maj:t
genom nådig resolution den 11 januari 1716, att vid bruket finge
uppföras en kyrka för bruksfolk^ och de närmast belägna hemmanens
åbor, vilka för den långa och svåra vägen icke utan stort
besvär kunde komma till sockenkyrkan i Grums.

En kyrka uppfördes därpå vid Borgviks bruk, och under densamma
förlädes vissa i ansökningen uppgivna hemman. I kostnaden
för kyrkobyggnaden deltog bruksägaren för sina hemman, verk
och inrättningar med 1129/336, medan enskilda hemmansägare
bidrogo för 3 279/336 mantal. Till Borgviks sålunda bildade kapellförsamling
* 2) kallade bruksägaren från första början prästmän, vilka
av domkapitlet försågos med fullmakt.

Vid allmän sockenstämma med Borgviks församling den 10
oktober 1802 träffades därpå mellan församlingsborna överenskommelse
rörande predikantens avlöning. Bruksägaren förklarade
sig upplåta hemmanet Sparnäs med det område, som 1794 års
karta över Södra Borgvik utvisade, till ett beständigt boställe åt
predikanten, så länge konsistorium icke befattade sig med förslag
till befattningen, vilken aldrig borde få namn av någon komministerssyssla
utan snarare anses som en brukspredikantsbefattning.
Och förbehölle sig bruksägaren således rättighet att själv antaga
den prästman, han kunde finna sig nöjd med. Denna överenskommelse
godkändes även av de enskilda hemmansägarna, vilka
tillika förklarade sig finna, att bruksägaren jämlikt kyrkolagens
kap. 19 § 12 ägde full patronatsrätt, alldenstund kyrkan vore byggd
på hans jord samt bruksägaren lämnat hemmanet Sparnäs till be -

*) Genom nådigt brev den 18/e 1909 har förordnats att, sedan komministern
i Ed H. G. IJllstrand avgått från sin befattning, Eds och Borgviks församlingar
skola avskiljas från Nors pastorat och utgöra ett särskilt konsistoriellt
gäll med kyrkoherde och kapellpredikant, den senare i Borgvik.

2) Borgvik benämnes från början kapellförsamling, men synes församlingen,
som icke har eller haft någon byggnadsskyldighet vid Grums moderkyrka,
snarare vara att anse såsom en annexförsamling inom Nors pastorat.

KARLSTADS STIFT.

207

ständigt boställe åt predikanten mot åtnjutande av en dylik rättighet.

Under åberopande av dessa omständigheter anhöll år 1830
dåvarande ägaren av Borg viks bruk, att Kungl. Maj:t ville bekräfta
hans rätt att kalla präst till Borgviks församling samt att denna
rättighet måtte bliva ansedd såsom jus patronatus.

Ansökningen ingavs till konsistorium i Karlstad, som överlämnade
densamma till Kungl. Maj:t. Konsistorium tillstyrkte därvid
ansökningen under förbehåll, att bruksägaren, jämte iakttagande
av vad författningarna i övrigt stadgade för åtnjutande av
jus patronatus, tillförbundes att till befattningen utse en prästman
inom stiftet.

Genom nådig remiss den 7 april 1831 anbefalldes därpå kungl.
kammarkollegium att från vederbörande infordra sådana upplysningar
i ärendet, som omförmäldes i nådiga resolutionen på prästerskapets
besvär den 13 september 1790, ävensom avgiva eget
underdånigt utlåtande.

Med anledning därav blevo de av Borgviks församlingsbor, som
voro behöriga att deltaga i prästval samt icke lydde under Borgviks
bruk, hörda å sockenstämma. Därvid upplystes bland annat,
att kyrkan, som underhölles av socknens invånare gemensamt efter
hemmantal, företedde vissa brister; att kyrkan icke hade någon
egendom eller något kyrkotionde samt att Borgviks bruksägare,
långt ifrån att få några fördelar eller inkomster av patronatsrätten,
för kyrkan och prästlägenheten hade lika omkostnader som andra
församlingsbor efter hemmantalet, förutom att de skänkt bostället
Sparnäs. I fråga om själva saken förklarade församlingsborna,
att de ej hade något att tillägga till den år 1802 med bruksägaren
träffade överenskommelsen, samt att de livligt önskade att med
tillsättandet av kapellpredikantstjänsten måtte få framdeles förfaras
såsom dittills.

Såväl Konungens befallningshavande som kungl. kammarkollegium
tillstyrkte bruksägarens ansökan, därvid kungl. kollegium
förklarade sig anse, att det av domkapitlet föreslagna förbehållet,
att bruksägaren skulle förbindas att inom stiftet utse prästmän,
icke vore lämpligt.

Genom nådig resolution den 31 mars 1832 prövade Kungl.
Maj:t skäligt lämna ägarna av Borgviks bruk bekräftelse å bibehållandet
då och för framtiden av det jus patronatus, de dittills
utövat genom att kalla kapellpredikant i Borgvik, vilken rättighet,
enär bruksägarna fullgjort vad kap. 19 § 12 kyrkolagen för
dess åtnjutande stadgade, icke komme att bliva mera inskränkt
än vad §§ 12 och 13 samma kapitel stadgade.

Med patronatsrätten, som allenast ansetts medföra befogenhet
att kalla kapellpredikant, äro icke i övrigt förenade några särskilda
rättigheter eller skyldigheter.

Kapellpredikantens avlöning är numera bestämd enligt nådiga
förordningen angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster
den 11 juni 1862. Han innehar fortfarande bostället Sparnäs,

208

KABLSTADS STIFT.

vilket bygges och tmderhålles av församlingen. Bostället upptages
i jordeboken såsom Spamäs n:r 1 om V4 mantal skatte.

Borgviks bruk äges numera av ett aktiebolag.

Församlingen har å kyrkostämma år 1909 uttalat sig för patronatsrättens
bibehållande.

Gustav Adolf.

(Annexförsamling till Norra Råda *), Älvdals härad.)

I underdånig ansökning år 1765 anhöll bruksägaren Emanuel
Geijer om tillstånd för Uddeholms bolag att vid östra ändan av
sjön Deglunden uppföra en brukskyrka av trä, där bolagets torpare,
smeder och andra bruksarbetare kunde förrätta sin gudstjänst
med större bekvämlighet än vid sockenkyrkorna i Ekshärad
och Båda, dit de flesta hade två och många tre till fyra mil.
Därest ansökningen bifölles, hade bolaget för avsikt att vid kyrkan
anställa och avlöna en särskild prästman.

Sedan vederbörande blivit hörda, fann Kungi. Maj:t genom
nådig resolution den 10 december 1765 så mycket hellre skäl bifalla
ansökningen, som den syftade till Guds namns ära och många
själars bättre uppbyggelse; dock finge Uddeholms bruksägare jämlikt
kung! resolutionen den 17 december 1734 icke undandraga
sig att jämte bruksprästens avlönande låta såväl kommande som
dåvarande ordinarie präster njuta sina rättigheter oavkortade av
de torpare, nybyggare och bruk, som komrne att lyda under den
beviljade brukskyrkan, varjämte de hemman och bruk, som av
ålder byggt och underhållit Ekshärads och Båda kyrkor, ej finge
för framtiden undandraga sig denna skyldighet.

Den nya kyrkan blev färdig först år 1780 och benämndes
Gustav Adolfs kyrka. Intressenterna i Uddeholms bolag synas
utan vidare hava ansetts behöriga att kalla innehavare av brukseller
kapellpredikantsbefattningen vid kyrkan. Då intressenterna
vid en år 1825 inträffad ledighet kallade huspredikanten Per Herman
Forsslöf av Hälsinge nation, förklarade emellertid konsistorium,
att det icke visats, att de ägde jus patronatus vid tillsättandet
av kapellpredikantssysslan och att den åberopade nådiga re t)

Genom nådigt brev den 17/* 1885 bestämdes, att Råda socken i Älvdals
härad skulle benämnas Norra Råda. Även församlingen benämnes numera
vanligen Norra Råda.

KARLSTADS STIFT.

209

solutionen den 10 december 1765 ej gjorde något undantag från
vad kyrkolagen och prästerskapets privilegier föreskreve. Konsistorium
ansåge sig fördenskull icke kunna utfärda fullmakt för
Forsslöf, enär denne varken tillhörde stiftets prästerskap eller erhållit
jus indignatus.

Bruksägarna besvärade sig däröver hos Kung], Maj it, som
efter vederbörandes hörande den 5 maj 1826 meddelade utslag i
målet och därvid anförde huvudsakligen följande. Det vore upplyst,
att uppförandet och underhållet av brukskyrkan ävensom predikantens
avlöning berott och berodde på bruksbolagets frivilliga
åtagande samt att denna kyrkoinrättning, som tillkommit av
omtanke för brukets underhavande, icke innebure något förnärmande
för stiftets eller församlingens prästerskap, enär antagandet
till bruksprest icke medförde indignatsrätt inom stiftet och församlingens
präster vore försäkrade att åtnjuta sina rättigheter
oavkortade. Då för övrigt någon författning icke lade hinder i
vägen för brukspredikants kallande, oberoende därav, huruvida
den kallade tillhörde det stift, inom vilket brukskyrkan vore belägen,
prövade Kungl. Maj:t rättvist att med upphävande av det
överklagade beslutet ålägga konsistorium att utfärda fullmakt för
den kallade prästmannen, så vida han i övrigt vore kompetent.

Genom nådigt beslut den 13 april 1883 bestämdes, att Ekshärads
pastorat skulle delas i två särskilda konsistoriel^ gäll,
bestående det ena av Ekshärads församling och det andra av Båda
och Sunnemo församlingar med Gustav Adolfs kapell. I sammanhang
därmed fastställdes nu gällande löneregleringar för prästerskapet
i pastoraten.

Kapellpredikanten i Gustav Adolfs församling hade dittills
huvudsakligen avlönats av Uddeholms bolag (senare Uddeholms
aktiebolag), som till honom upplåtit boställe samt erlagt ett kontant
belopp av 1,000 riksdaler. Under förutsättning att pastoratsdelningen
komme till stånd, förband sig bolaget att fortfarande bidraga
till kapellpredikantens avlöning med ett lika stort årligt
belopp. Detta kontanta belopp omsattes vid löneregleringen till
640 kubikfot havre. Enligt löneregleringsresolutionen åligger det
även bolaget att, utöver de vanliga pastoralierna, till prästerskapets
avlönande årligen erlägga nämnda kvantitet havre.

Jämlikt nådigt brev den 13 april 1883 skulle genom församlingens
försorg åt kapell pre d i k a n ten anskaffas boställe av viss godhet.
Innan den nya löneregleringen år 1902 trädde i kraft, hade
även församlingen med Uddeholms aktiebolag träffat villkorligt
avtal om inköp för 16,000 kronor av vissa delar av hemmanet
Emtbjörk n:r 1 om ett mantal frälse i Ekshärads socken. Genom
nådigt brev den 8 mars 1901 fann Kungl. Maj:t gott att såsom
boställe åt kapellpredikanten godkänna ifrågavarande andelar av
hemmanet Emtbjörk under villkor bland andra, att genom ägostyckning
bleve på församlingens bekostnad bestämt angående
mantalets fördelning mellan de till boställe inköpta områdena och
de i köpet icke inbegripna delarna av stamhemmanet. Någon ägo 14 -

210

KARLSTADS STIFT.

styckning liar emellertid icke ännu ägt rum, vadan boställsköpet
ej kommit till stånd. Kapellpredikanten innehar emellertid såsom
boställe berörda andelar av hemmanet Emtbjörk.

Kallelserätten, som tillhör Uddeholms aktiebolag, medför allenast
befogenhet att kalla kapellpredikant. Under nu gällande löneregleringsperiod,
vilken går till ända den 30 april 1933, lärer det
åligga bolaget att såsom särskilda prästlönemedel erlägga förberörda
640 "kubikfot havre. Bolaget, som äger all jord i församlingen,
bygger och underhåller ensam församlingskyrkan, ehuru
någon skyldighet därtill icke torde förefinnas. Några särskilda rättigheter
eller skyldigheter synas icke i övrigt vara förbundna med
kallelserätten.

Församlingen har icke uttalat sig, huruvida den önskar kallelserättens
upphörande.

Nedre Ullerud.

(Annexförsamling till Ullerud, Kils härad.)

Nedre Ullerud tillhörde fordom Kils pastorat, bestående av
Kils, Frykeruds, Övre Ulleruds, Nedre Ulleruds och Kansäters
församlingar. Detta pastorat var ursprungligen konsistoriel^ men
förklarades år 1693 för regalt. Genom nådigt beslut den 14 april
1882 hava de tre sistnämnda församlingarna skilts från Kils pastorat
och utgöra numera ett eget regalt gäll, benämnt Ulleruds
pastorat.

År 1759 företogs en omfattande reparation och ombyggnad av
Nedre Ulleruds kyrka. Därtill lämnade översten greve Karl Gustav
Löwenhielm å Katrinebergs säteri i Nedre Ulleruds socken
betydande bidrag i penningar m. m. Han bekostade således
västra kyrkokorsets ombyggnad och förstorande samt skänkte av
säteriets jord erforderlig grund därför ävensom mark för en behövlig
utvidgning av församlingens kyrkogård.

Sedan greve Löwenhielm den 26 juli 1778 till församlingen
utfärdat ett formligt gåvobrev å dessa skänker och påkostningar1),
anhöll han hos Kungl. Maj:t om patronatsrätt till Nedre Ullerud
och framhöll därvid, att han endast åsyftade kaplanens tillsättande
i den lilla annexförsamlingen.

Efter det konsistorium i Karlstad avgivit underdånigt utlåtande,
meddelade Kungl. Maj:t den 14 maj 1779 resolution i ärendet.
Av konsistorii utlåtande hade Kungl. Maj:t inhämtat, att sökanden
ej allenast av Katrinebergs säteris ägor såsom en i alla tider

9 Gåvan, omnämnes i sockenstämmoprotokollet för den 19 juli 1778, vilket
protokoll dock justerades först den 26 samma månad.

KARLSTADS STIFT.

211

klanderlös gåva förärat plats till kyrkogrundens såväl som kyrkogårdens
nödiga utvidgande utan ock på egen bekostnad uppfört
hela västra kyrkokorset samt dessutom med andra ansenliga skänker
både i penningar och byggnadsämnen understött kyrkobyggnaden.
Då sökanden således uppfyllt vad kyrkolagen kap. 19 § 12
fordrade för förvärvande av en sådan rättighet, prövade Kungl.
Maj:t skäligt att till överste Löwenhielms underdåniga ansökning
lämna nådigt bifall, så att han och hans efterkommande då och
framdeles finge i Nedre Ulleruds församling och sacellani i Karlstads
stift äga jus patronatus eller rättighet att därstädes tillsätta
kaplaner, dock så att de vid utövningen därav iakttoge och icke
överskrede de gränser, kyrkolagen eller andra författningar utstakade
för en patronus ecclesiae.

Sedan kaptenen greve Gustaf Löwenhielm försålt Katrinebergs
säteri till brukspatronen Niklas Arfwidsson, inkom församlingen
till Kungl. Maj:t med underdånig ansökan att återfå sin förra valrättighet
vid tillsättande av kaplan. Däröver avgav Löwenhielm
underdånigt yttrande och avsade sig patronatsrätten till församlingen
samt anhöll, att densamma måtte få övergå till Arfwidsson.

Genom nådigt brev till konsistorium den 29 oktober 1799
prövade Kungl. Magt skäligt förklara brukspatronen Niklas Arfwidsson
och efter honom Katrinebergs säteris innehavare, man
efter man, vara rätta ägare av det avlidne översten grefve Löwenhielm
den 14 maj 1779 i nåder beviljade jus patronatus till Ulleruds
församling.

Patronatsrätten avser allenast befogenhet att tillsätta komminister
i Nedre Ulleruds församling. Några särskilda rättigheter
eller skyldigheter äro icke i övrigt förenade därmed.

Katrinebergs säteri upptages i jordeboken såsom Hollerud
n:r 1 eller Katrineberg om 1 mantal frälse säteri. Katrineberg
äges numera av aktiebolaget Mölnbacka—Trysil.

Församlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den önskar
patronatsrättens upphörande.

Älvsbacka.

(Annexförsamling till Nyed, Nyeds härad.)

På ansökan av bruksägaren Henrik Kolthoff å Älvsbacka bruk
i dåvarande Nyeds socken samt en del hemmansåbor därstädes
medgav Kungl. Maj:t genom nådig resolution den 6 februari 1728,
att ett kapell finge uppföras på den s. k. Kyrkoudden omkring
1 */2 mil från Nyeds sockenkyrka.

Sedan kapellet uppförts och en prästman därstädes anställts,
anhöll bruksägaren Henrik von Hofsten om nådigt tillstånd för

212

KARLSTADS STIFT.

sig och efterkommande ägare av Älvsbacka bruk att kalla och tillsätta
präster vid kapellet.

Efter vederbörandes hörande meddelade Kungl. Maj:t resolution
i ärendet den 11 september 1759 och anförde därvid huvudsakligen
följande. Det hade befunnits, att sökandens företrädare
å bruket till större delen på egen bekostnad och grund låtit bygga
Älvsbacka kapell. De flesta hemmanen inom kyrkodistriktet tillhörde
även sökanden, vadan han vid prästval hade en ansenlig
pluralitet. Av den för prästen fastställda penninglönen, 200 daler
silvermynt, erlade sökanden mer än tre fjärdedelar. Han hade
även till prästen lämnat en hemmansdel i Lersjön och därpå uppfört
en vacker byggnad. Kungl. Maj:t fann fördenskull skäligt
förunna och tillägga sökanden, hans arvingar och efterkommande
ägare av Alvsbacka bruk, så länge de hölle kyrkan vid makt och
oavkortat fullgjorde alla de villkor, som vore betingade och utlovade
angående såväl bostället som prästens avlönande, evärdelig
rättighet att ensam och utan de andra intressenternas tillfrågan
välja, kalla och tillsätta präst vid kapellet, dock med det uttryckliga
förbehåll, att den person, som kallades, måste vara av Karlstads
stifts infödda barn.

Genom nådigt brev den 16 december 1819 fann därpå Kungl.
Maj:t gott medgiva, att Älvsbacka kapellag finge skiljas från Nyeds
moderförsamling och utgöra en särskild »annexsocken»; och skulle
i avseende på kyrkans underhåll och predikantsysslan förbliva vid
vad genom nådiga resolutionen den 11 september 1759 blivit förordnat.

Patronatsrätten avser numera behörighet att kalla komminister
i Alvsbacka annexförsamling. Enligt den för prästerskapet i Nyeds
pastorat nu gällande den 27 juni 1873 fastställda lönereglering
innehar komministern det av bruksägaren upplåtna bostället, som
i jordeboken upptages såsom Lersjön n:r 1 om */„ mantal skatte.
Bruksägaren bidrager icke i övrigt på något särskilt sätt till komministerns
avlöning.

Bruksägaren synes numera icke heller anse sig skyldig att
hålla kyrkan vid makt. En nödig reparation av kyrkan, som befinner
sig i ett mycket bristfälligt skick, har fördröjts på grund av
tvist emellan församlingen och bruksägaren angående byggnadsoch
underhållsskyldigheten.

För bildande av en fond för uppförande av en kyrka av sten
skänkte år 1837 dåvarande ägaren av bruket hovmarskalken U.
Croneborg den ersättning, som kunde tillkomma honom av hemmansägarna
i församlingen för gjorda förskott till uppförande av
sockenstuga och klockarboställe. Denna fond, som emellertid endast
får användas för angivna ändamål, hade den 31 december
1911 en behållning av 18,126 kronor 39 öre.

Alvsbacka bruk äges numera av aktiebolaget Mölnbacka—
Trysil.

Församlingen har icke uttalat sig, huruvida den önskar patronatsrättens
upphörande.

Aslcersund . .
Berga . . . .
Bergunda . .
Blaoksta . . .

Bo......

Borgvik . . .

Bro.....

Bälinge . . .
Bäreberg . . .

Dala.....

Dalarö . . . .
Dalby . . . .

Dannike . . .
Ekeby . . . .

Ervalla . . . .

Fasterna . . .
Film (Österby)

Flen.....

Flöda . . . .

Fogde) . . . .

Forsmark . . .
Främmestad
Färed . . . .

Gillberga . . .
Godeg&rd . . .
Gustav Adolf .
Hannas

Harg.....

Hassle . . . .

Helgarö . . .
Helgesta . . .
Hyltinge . . .
Hållnäs . . .
Högstena . . .
Ingarö . . . .
Julita . . . .
Jäder . . . .
Järlåsa . . . .
Kimstad . . ,
Källeryd . . .
Kärnbo . .
Lava . . . .
Lilla Mellösa ,
Lillkyrka . .
Lista . . . .
Lossa . . .
Lovö ....
Ludgo . . .
Länghem . . .
Marbäck . .
Mariefred
Misterhult . .
Mjölby . . . .

Sid.

Månstad............203

Mörkö.............156

Nedre Ullerud.........210

Nianfors............ 46

Norra Kedum.........115

Norra Yi............ 86

Nydala.............197

Nämdö ............157

Näsby.............181

Näsliulta............161

Ornö..............164

Hinna............. 72

Ryttern............183

Skokloster........... 48

Skärstad............199

Solna............. 48

Stora Malm..........165

Svabensverk.......... 51

Svartnäs............186

Säfsnäs ............188

Söderala (Ljusne)........ 58

Söderfors............ 54

Tegelsmora........... 38

Torsåker............166

Torö..............168

Tranum............115

Trehörna............ 88

Tryserum.......... 91

Luna.............. 93

Tyresö.............169

Tystberga...........124

Tådene.............115

Yadsbro............122

Vist.............. 95

Voxna............. 55

Yärmdö............ 56

Västermo............171

Yästeråker........... 60

Västra Ed........... 96

Ås...............200

Åsbo..............100

Åtvid.............101

Älvsbacka...........211

Ängsö.............190

Ödeby.............148

Öja..............171

Örtomta............103

Ösmo .............174

Öster-Lövsta.......... 64

Österåker (Uppsala stift) .... 66

Österåker (Strängnäs stift) . . . 176
Östra Ryd (Uppsala stift) .... 68

Östra Ryd (Linköpings stift) . . 104

Sid.

119

113

192

122

206

124

107

169

203

181

145

128

131

113

134

208

113

131

137

107

139

141

195

153

115

145

148

134

150

203

153