RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1921. Andra kammaren. Nr 33.

Lördagen den 23 april, f. in.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

, Herr statsrådet Ekeberg avlämnade Kungl. Al a i ds propositioner
:

nr 353, med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen
den 26 november 1920 om val till riksdagen; och

nr 354, angående anslag för täckande av driftförlust vid postverket
under ar 1920.

Nämnda propositioner bordlädes.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungi
Maj:ts å kammarens bord vilande proposition, nr 352, med förslag
till lag med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegring

§ 3.

Vidare föredrogos var för sig och remitterades till statsutskottet
de pa kammarens bord liggande motionerna nr 331 av herr Iiöina.
nr 332 av herr Eriksson i Stockholm och nr 333 av herr Söderhielm.

§ 4.

. härefter föredrogos, men bordlädes åter jordbruksutskottets utlåtanden
nr 37—45, andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 8, andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 9 samt andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtanden nr
6 och 7.

§ 5.

„ avgörande förelåg nu statsutskottets utlåtande, nr 8 B angaende
regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för år 1921
åttonde huvudtitel innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet,
punkterna 1 samt 3—83.

Andra kammarens protokoll 1921. Nr S8. i

Nr 33. 2

Lördagen den 23 april, f. m.

Ang.

materiéllanslag
till vissa
institutioner
vid TJppsala
universitet.

Punkterna 1 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

Punkterna 5—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Lades till handlingarna.

Punkterna 9 och 10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Lades till handlingarna.

Punkten 12.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 13.

Lades till handlingarna.

Punkterna 14—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

Lades till handlingarna.

Punkterna 21—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härpå föredrogs punkten 25, angående materiellanslag till vissa
institutioner och inrättningar vid Uppsala universitet; och yttrade
därvid

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Då detta ärende

behandlades förra året, så tillät jag mig att till chefen för ecklesiastikdepartementet
hemställa, att han matte undersöka beskaffenheten
av de räkenskaper, som gällde reservfonden vid universitetet i
Uppsala. Den utredning, som begärdes av Kungl. Maj:t, har visserligen
kommit, men så sent, att Ivungl. Maj:t icke fatt tillfälle
att yttra sig om densamma, utan den har direkt via universitetskanslern
skickats till statsutskottet.

Lördagen den 23 april, f. m.

3 Nr 88.

Jag ber att få erinra om, att för detta år begärdes av universitetet
ett belopp av 116,847 kronor. Detta anslag nedprutades av
departementschefen till 60,000 kronor och av utskottet till 40,000
kronor. Det är nu icke så mycket denna summas storlek, som är
föremål för min kritik, utan fastmera kontrollen över denna fonds
användning. Universitetet har utvecklat sig till att bliva en stat
i staten. Universitetets män med universitetskanslerns godkännande
ha rört sig med summor, som riksdagen icke bör låta komma till
användning utan att kontrollera dem. Den budget, som universitetet
för föregående år lämnat uppgift om, slutar på ett belopp av

732,000 kronor, och statsutskottet har i motiveringen sagt, att vi
icke vilja närmare uttala oss om denna sak, förrän Kungl. Maj:t
varit i tillfälle att yttra sig om densamma.

Jag har, herr talman, med dessa ord endast velat understryka
detta uttalande från statsutskottets sida, och jag är övertygad om,
att Kungl. Maj:t skall i detta avseende vidtaga de åtgärder, som
äro av behovet påkallade. Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 26.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkterna 27 och 28.

Lades till handlingarna.

Punkterna 29—39.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40.

Lades till handlingarna.

Punkterna 41—43.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44. ,

Ilades till handlingarna.

Punkterna 45—54.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 55.

Lades till handlingarna.

Punkterna 56—59.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang.

materiellan8lag
till vissa
institutioner
vid Uppsala
universitet.
(Forts.)

Kr Sa 4

Lördagen den 23 april, f. m.

Ang. anslag
till vissa
seminarier.

Punkten 60, angående anslag till vissa enskilda småskoleseminarier.

I två likalydande motioner, väckta den ena i första kammaren
av herr Björnsson, nr 64, och den andra i andra kammaren av herrar
Billqvist och Ljungkvist, nr 38, hade hemställts, att riksdagen på
tilläggsstat för år 1921 utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit måtte bevilja
ett belopp av 6,000 kronor till lika fördelning mellan »Nya
småskoleseminariet» i Stockholm, G. Y. Uléns seminarium i Borås
och L. A. Cederboms seminarium i Skara i och för löneförhöjning för
dessa seminariers lärarepersonal.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motioner ej måtte vinna
riksdagens bifall.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Billqvist: Herr talman! Då jag väckte ifrågava rande

motion, trodde jag verkligen, att det skulle bli ett annat resultat
av densamma än det avslag, vartill utskottet kommit, detta
dels på grund av dess behjärtansvärda ändamål, dels på grund av
de obetydliga utgifter ett bifall skulle ha förorsakat statsverket.

Det förhåller sig faktiskt så, att dessa små enskilda småskolelärarinneseminarier,
av vilka jag bäst känner till de två, som ligga
i Västergötland, i Skara och Borås, utföra ett arbete, som är värt
allt understöd. Det är visserligen sant, att staten redan givit ett
visst understöd, men det bidrag, som det här gäller, skulle komma
att lända till en välbehövlig löneförbättring för lärarinnorna. Och
då man vet, att bristen på lärare och lärarinnor i allmänhet är stor,
och vet, att eleverna utgå från dessa seminarier inte allenast till
de närmaste landstingsområdena, till de båda länen i Västergötland,
utan spridas över vida trakter i vårt land och sålunda fylla
en uppgift, som är beaktansvärd, tycker jag verkligen, att staten
har skyldighet att träda emellan. Om dessa seminarier varit s. k.
landstingsseminarier, hade de kostat staten betydligt mera än det
här är fråga om.

Man tycker nu, att då seminarierna äro enskilda affärer, de
böra kunna reda sig själva. Ja, men staten har dock lågt- sin
tunga hand över dem, på så sätt nämligen, att den bestämt, vilka
avgifter som få uttagas av eleverna. Det är sålunda föreskrivet,
att vid varje seminarium 54 elever skola betala endast 160 kronor
i termin, 4 stycken 50 kronor, under det två skola gå fritt.

Detta belopp av 160 kronor kan endast med skolöverstyrelsens
medgivande höjas till 180 kronor, vilket också har skett. Nu
har, såsom räkenskaperna utvisa, det vid seminarierna i Borås och
Skara uppstått brist under de senare åren. Vid Borås är bristen
för år 1920 1,950 kronor, i Skara, där jag inte fått räkenskaperna,
när motionen skrevs, är förlusten — enligt vad jag nu förvissat
mig om — 1,000 kronor för år 1919 och 1,600 kronor för år 1920.
Hur kan det då förklaras, säger man, att arbetet bedrives trots en

Lördagen den 23 april, f. in.

5 Nr 33.

sådan brist? Jo, därom skriver föreståndaren för Skara seminarium,
sedan han påpekat att förlusten bland annat gått ut över
föreståndarens arvode: »För övrigt har lärarinnornas beundransvärda
oegennytta och försakelse gjort det möjligt att driva verket.»

Statsutskottet söker nu ge anvisning på ett botemedel för sitt
avslag och säger, att landstingen redan nu höra gripa in och bidraga
i detta avseende. Det förhåller sig ju så, att landstingen inom kort
komma att övertaga de två Yästgötaseminarierna. Man kan väl
dock knappast begära, att landstingen redan i förväg skola på detta
sätt understödja seminariernas verksamhet.

Det är ju vanligt, att den invändningen göres, när det är fråga
om tillskott i löner, att det gäller en så stor personal, att det skulle
kosta statsverket så mycket. Här är det fråga om mycket få personer;
det skulle endast vara 4 lärarinnor, som skulle komma i åtnjutande
av statsbidraget, och hela det belopp, som äskats, är 6,000
kronor.

Jag är alldeles övertygad om, att om kammarens ledamöter
hade läst igenom motionen och försökt sätta sig in i denna fråga,
eller om de endast lyssnat till vad jag nu sagt, resultatet a-? en omröstning
skulle bli, att motionen bifölles. Jag vågar, herr talman,
yrka bifall till den motion, som är avgiven av mig och herr Ljungkvist.

Ang. anslag
till vissa
seminarier.
(Fort*.)

Med herr Billqvist förenade sig herrar Larsson i Kroken och
Ljungkvist.

Herr W al d é n: Herr talman! Kammaren har i själva verket
redan genom det beslut, som fattades i går angående utskottets
utlåtande nr 8 A under punkt 171, avgjort denna fråga. Där innehållas
nämligen motiven för avstyrkande av denna motion, och om
kammaren här skulle bifalla motionen, så komme ett sådant beslut
att stå i uppenbar strid mot den motivering, som godkändes genom
gårdagens beslut i ifrågavarande punkt.

Då emellertid motionären här yrkat bifall till motionen, så
skall jag be att med ett par ord få angiva anledningen till, att utskottet
icke ansett sig kunna tillstyrka bifall till densamma. Det är
ändå så, att vi åtminstone inom utskottet ha läst motionen och noggrantprövat
de skäl, som där framhållits för bifall till dess framställning.
Men utskottet har icke ansett sig kunna tillstyrka bifall
till motionen, därför att först och främst få dessa seminarier, varom
här är fråga, ett statsanslag på 6,000 kronor, och vidare har man
ändå ansett det vara riktigt, att landstingen där nere i Västergötland,
som särskilt åberopats, också bidraga i någon mån till dessa
enskilda seminariers omkostnader, så länge som de icke själva vilja
upprätthålla sådana seminarier. Alla övriga småskoleseminarier
här i landet upprätthållas av landstingen, visserligen med mycket
kraftiga statsbidrag, men de kosta dock landstingen en hel del.
Och då är det icke riktigt, att dessa landsting i Västergötland skola
slippa ifrån utgifter för dessa ändamål. Utskottet menar således,

Nr 33.

6

Lördagen den 23 april, f. m.

Ang. anslag
till vissa
seminarier.
(Forts.)

att, om det går dåligt för dessa privatseminarier, så böra landstingen
bisträcka med något belopp, så att bristen fylles, till dess landstingen
bli färdiga att helt övertaga nämnda seminarier.

Detta har i korthet varit motiven för utskottets avslagsyrkande,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan
i den nu föredragna punkten.

Herr Billqvist: Det står visserligen i utskottets utlåtande
under A om denna motion en motivering, men det är klart, att när
anslaget är begärt på tilläggsstat, så bör man, då den punkten kommer
före som behandlar motionen, mycket väl kunna bifalla densamma
trots det beslut, som i går fattades i fråga om punkt 171.

Nu säger herr Waldén, att då jag nyss förklarade att man
icke läst motionen, så har väl likväl utskottet läst den. Ja, men
statsutskottet bär sitt särskilda sätt att läsa; det läser för att
så mycket som möjligt pressa ned och pruta, och det är alldeles
riktigt att iakttaga sparsamhet, men det skall vara sparsamhet på
rätt ställe. Jag anser, att här äro sparsamhetssynpunkterna icke
så avgörande, att detta lilla anslag borde ha vägrats. Man får icke
lägga så kalla statsutskott ssynpunkt er på dylika frågor.

Yarför landstingen icke övertagit dessa seminarier, är därför,
att dessa seminarier under årens lopp skötts på ett så förtjänstfullt
sätt, att landstingen icke ansett sig behöva ingripa. Och det har
under normala förhållanden också varit så, att ekonomien gått ihop
så pass, att intet understöd behövts, och man bär således icke besvärat
staten angående något sådant understöd förrän nu i dessa
kristider. Och det för mig tyngst vägande skälet till att staten bör
bidraga här, det är, att staten har sagt, att så och så mycket skall
man taga av eleverna och icke mera, och då staten sålunda begränsat
inkomsterna, så bör staten också medverka, då det gäller att
reglera utgifterna.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande om bifall till motionen
i fråga.

Häruti instämde herr Andersson i Storegården.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på avslag därå samt bifall i stället till de i ämnet väckta
motionerna; och förkarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen. Votering begärdes
likväl av herr Billqvist, i anledning varav nu uppsattes, justerades
och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 60) av utskottets förevarande utlåtande nr 8 B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej; i

7 Nr 83.

Lördagen den 23 april, f. in.

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda Al^
hemställan, bifallit de i ämnet väckta motionerna. seminarier.

Omröstningen utföll med 134 ja mot 45 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 61—65.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 66.

Lades till handlingarna.

Punkterna 67—73.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 74.

Lades till handlingarna.

Punkten 75.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 76.

Lades till handlingarna.

Punkterna 77 och 78.

Vad utskottet hemställt bifölls.

*

Vid nu skedd föredragning av punkten 79, angående understöd
åt inhemska skönlitterära författare, anförde:

Herr Söderhielm: Herr talman, mina herrar! Jag har

icke för vana att i onödan upptaga kammarens tid. Hå jag nu med
herr talmannens tillåtelse vill göra en anknytning till den debatt
om konst och kultur, som avslöt gårdagens sammanträde, ber jag
herrarna vara övertygade om, att det icke sker på grund av pratsjuka
eller något begär att riva upp en debatt i onödan om denna
sak, utan därför att jag personligen känner ett verkligt behov att
här får säga ett ord, som icke kom att sägas i går men som jag
anser bör bli sagt både för mitt eget partis och för andra kammarens
skull.

Jag vill då till en början betona, att jag livligt sympatiserar
med och på det högsta uppskattar det äkta sedliga patos, som
genomgick det anförande vi hörde från Göteborgsbänken. Men om
detta anförande skulle kunna tolkas så, att vi önska insnöra konsten
i en tvångströja, tillverkad i Gävle eller i någon annan högst förträfflig
ort, då vill jag på det allvarligaste protestera. Jag sym -

Ang.

understöd åt
inhemska
skönlitterära
författare.

Nr 33.

8

Lördagen den 23 april, f. m.

Ang.

understöd åt
inhemska
skönlitterära
författare.
(Forts.)

patiserar också med talaren från Malmö, med hans syfte att proklamera
konstens frihet, men kände mig på samma gång i någon
mån avvisad genom den fränt personliga ton, varmed han uppträdde
gent _ emot sin antagonist. Att tala om konst och moral är naturligtvis
en ytterligt vansklig sak. Man har försökt i alla tider att
härvidlag komma till ett slutgiltigt resultat, men det har visat sig
omöjligt. Att tala moral över huvud finner jag vara för den, som
icke gör det å ämbetets vägnar, tämligen motbjudande. I fråga
om konst har jag dock ägnat så pass mycken tid och intresse åt den
saken, att jag kan he om tillåtelse att framhålla några synpunkter.

Jag vill då först säga, att detta kapitel konst och moral är
sådant, att man bör akta sig för att binda sig vid några bestämda
dogmer. Jag tror, att om den ärade talaren på Gröteborgsbänken
går igenom konstgallerierna, så skall han ofta finna de skönaste
konstverk härstamma från tider, vilkas moral han på intet sätt
skulle gilla. Jag tror, att de båda sakerna strängt taget icke höra
ihop. Ty konst är konst och moral är moral. Min uppfattning av
konsten är den, att den i första hand är en avspegling av den kultur,
som varje särskild generation bär gjort till sin. Då kan det
ju hända, när denna generation ser sig i spegeln, att den bild, som
där möter, icke är den bild man helst skulle se. Och jag medger
villigt, att mycket av den konst, som vår generation har för ögonen,
är sådan, att man bestämt måste ställa sig på herr Pehrssons
sida i fråga om dess halt och värde. Men läkaren går inte så till
väga, när han vill komma ett ont till livs, att han behandlar symtomen
med förbigående av sjukdomäkällan. Det gäller icke att angripa
själva spegeln, som jag ser framför mig, och icke heller den,
som håller fram spegeln, utan jag får gå djupare och söka anlägga
den kritiska synpunkten, var och en mot sig själv först och
främst och sedan mot samhället i dess helhet, och gå fram den
vägen.

Sammanfattningen av vad jag skulle vilja säga är den, att om
debatten i går skulle innebära, att vi för framtiden skulle här i
kammaren med våra voteringar bestämma, vilka tavlor som skola
hängas upp på konstgalleriernas väggar eller vilka dramatiska alster
som skola framföras på våra nationella scener, då är icke bara
konsten utan den svenska kulturen mycket att beklaga.

Herr Sehlin instämde häruti.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag skall icke
yttra många ord, men då jag i går instämde i det anförande, som
hölls av kyrkoherde Pehrsson, kan jag icke underlåta att i någon
mån uttala min förvåning över herr Söderhielms anförande. Jag
begärde ordet närmast för att betona, att detta uttalande givetvis
står för hans räkning. Inom den partigrupp i riksdagen, till vilken
såväl herr Pehrsson som herr Söderhielm hör, torde meningarna
vara delade i denna fråga, såsom fallet säkerligen är inom alla

Lördagen den 23 april, f. in.

9 Nr 33.

riksdagens partier, och den har icke varit föremål för någon som
helst överläggning inom gruppen. Jag skulle icke begärt ordet, om
herr Pehrsson själv varit närvarande, men då så icke är fallet, ber
jag att få säga ett par ord. Jag fattade hans anförande så, att han
icke strävade efter att få införd någon censur, men det var ett uttalande
av en naturlig och berättigad indignation, som man måste
känna inför all den slipprighet, som bjudes oss i nöjeslivet; och jag
tror, att de, som äro intresserade för konst, ha anledning tillse, att
icke konsten föres in på avvägar. Jag vill också tillägga, att var
och en, som i känsla av ansvar tänker på de ungas fostran, eller
den, som själv har en skara ungdom att uppfostra och ansvara, för,
icke kan med likgiltighet se på de avarter vår nöjeskultur slagit, in
på och icke minst den, som frodas på teatrarna. Jag skulle svika
mitt samvete och min övertygelse, om jag icke utsade detta.

Herr Söderhielm yttrade, att konst är konst och att moral är
moral, att de två äro skilda saker. .Tåg undrar, om man får draga
upp en sådan gräns. Det är väl icke likgiltigt, vare sig för konsten
själv eller vårt folk, om den förfaller till smutsigheter, och jag tror,
att den, som intresserar sig för konst och i någon man vill försöka
förstå konst, icke har anledning att göra denna skillnad, utan att
man sannerligen också bör sträva efter att ge konsten en moralisk
prägel, eljest kan vad tvetydighet som helst försvaras med att vara
konst.

Det var detta, som låg bakom det uttalande, vari jag instämde,
och jag tror icke, att det är skäl i att pruta av på den moraliska måttstocken,
även om man därför beskylles för att vara kortsynt. Det
är icke min mening att föra fram en sådan uppfattning, som utan
vidare ser något omoraliskt i nakenheten i konsten eller dylikt,
men nakenheten kan uppträda och uppträder ofta på ett sadant sätt,
att den blir djupt omoralisk.

Det var endast detta jag velat uttala, och jag tror icke, att
man skall eller bör alldeles bortse därifrån, då det gäller anslag
till de kungliga teatrarna, att till dessa anslag bidrager, hela vårt
folk, och att mångas samveten skulle känna sig synnerligen. belastade,
om de hade reda på, att anslagen icke alltid komme till den
bästa användning.

Herr Månsson i Hagaström; Jag skall icke yttra mig i frågan
om konstens och moralens förhållande till varandra, men jag
önskar i samband med behandlingen av detta anslag uttrycka min
mening rörande nyttan av anslaget i den form, vari det för närvarande
utgår. Jag tror, att i de tider, som vi nu leva i, med hänsyn
till det låga penningvärdet en författare, som verkligen befinner sig
i den åldern, att han skall kunna arbeta, är bra litet hjälpt med
500 eller 1,000 kronor per år, som naturligtvis ögonblickligen gå åt
för de allra flesta av dem till att betala den mest glupande posten i
hyresräkningen eller maträkningen, och så är man ungefär lika.
ställd som förut. Jag vet väl, att staten icke för närvarande kan
eller har råd att offra stora summor för detta ändamål, men om

Ang.

understöd åt
inhemska
skönlitterära
författare.
(Fort*.)

Nr 33.

10

Lördagen den 23 april, f. m.

Ang.

understöd åt
inhemska
skönlitterära
författare.
(Forts.)

vi jämföra vad som göres liär mod vad som göres i vårt grannland
Norge, må man erkänna, att det är ganska litet.

Det var också en annan sak jag ville nämna, och det rör formen
för utdelande av understöd till yngre, produktiva författare. En
gång i världen hade vi en ungdom, som sändes till Paris och Bologna
och pa andra håll för att inhämta kunskaper och vetande. Den
tiden vill jag minnas, att vi underhällo sådana hus där ute, att
studerande kunde få uppehålla sig där. Detta var åtminstone fallet
i en del städer. Jag undrar, hur det skulle vara, om man sloge in
på den formen för beviljande av understöd i stället för att ge 500
kronor, sem för en utblottad ung man är detsamma som att spotta
i sjön.

Det har rätt länge varit tal om att man för svenska statens
räkning skulle förvärva Sancta Birgittas hus i Rom. Hur skulle
det vara, om man förvandlade det under legationens uppsikt till ett
verkligt hospits för resande svenska forskare och författare, som där
nere i den gamla kulturens medelpunkt ville hämta impulser och
gorå studier för sitt arbete? Yi må erkänna, att dem svenska litteraturen
för närvarande är synnerligen svag. Men den, som känner
en del svenska författare, vet också, att orsaken härtill är, att de
äro så bundna av näringsbekymmer, att det för dem är nästan
omöjligt att komma ut i världen och se sig om, vilket skulle verka
befruktande på deras fantasi och känsloliv och arbetsmöjligheter
över huvud. Jag vet, att kammaren är otålig, därför att den anser
denna sak vara en bagatell, men det är icke någon bagatell, om man
kastar ut många tusentals kronor år för år och därmed icke ernås
den åsyftade nyttan. Mer resultat skulle vinnas, om man exempelvis
i en sådan kulturhärd för den gamla tiden, som Rom va.rit
och fortfarande är, kunde skaffa ett statens eget hus, där svenska
forskare, konstnärer och författare kunde få stipendier i form av
kost och bostad.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkt er na 80 och 81.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 82 och 83.

Lades till handlingarna.

§ 6.

Konstitutionsutskottets utlåtande, nr 36, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § 1
mom. i lagen den 26 november 1920 om val till riksdagen föredrogs
härpå; och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

11 Nr 33.

Lördagen den 23 april, f. m.

§ 7.

Å föredragningslistan fanns vidare upptaget statsutskottets utlåtande,
nr 6 A, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1922 sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av

Herr Anderson i Råstock, som yttrade: Herr talman! Jag
tillåter mig föreslå, att statsutskottets utlåtanden nr 6 A ävensom
6 B föredragas punktvis med uppläsning endast av kantrubrikerna,
i c]en mån intet annat föredragningssätt särskilt påyrkas.

Denna hemställan bifölls.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3, angående anslag för uppehållande av kommunikationsdepartementets
verksamhet. departementets

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t verksamhet.
under punkten 3 av sjätte huvudtiteln föreslagit riksdagen att för
upprätthållande av departementets verksamhet på extra stat för år
1922 anvisa ett förslagsanslag, högst, 29,920 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte för omförmälda ändamål
på extra stat för år 1922 anvisa ett förslagsanslag, högst,

28,420 kronor.

Vid punkten fanns emellertid fogad reservation av herrar
Swartz, Lamm, Jeansson, Carlsson-Frosterud, Luheck, W. Bäckström
och Ljungkvist, vilka ansett, att utskottet bort hemställa om
bifall till Kungl. Maj:ts framställning i ämnet.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Lubeck: Herr talman! Vid denna punkt har statsut skottets

majoritet vidtagit en ändring i Kungl Maj:ts förslag, en
ändring, som, såvitt jag kan förstå, i någon mån måste ha berott på
ett förbiseende — jag vill inte kalla det överrumpling.

Som kammarens ledamöter erinra sig, uppstod det förra året
ganska häftiga debatter i båda kamrarna om anställandet av en extra
teknisk byråchef i kommunikationsdepartementet. Det hade från
Kungl. Maj:ts sida gjorts gällande, att denna befattning borde ställas
i en klass för sig, därför att man ville efter omständigheterna
binda särskilt kvalificerade personer vid denna befattning, som hade
en viktig och i viss mån ny uppgift att fylla inom departementet.

Med utgångspunkt härifrån ibestämdes det fasta arvodet för denne

Nr 33. 12

lördagen den 23 april, f. in.

^nikations^1 ^fättningshavare till 12,000 kronor, samtidigt som lönerna för andra
departementets oeiattnmgsnavare inom departementet blevo reglerade
verksamhet. _ Kungl. Maj :t har nu i full konsekvens med den lönereglerino- för
(lorta.) vissa, centrala verk, som genomförts i anslutning till den vid kommumkationsverken
vidtagna löneregleringen, begärt, att en höjning av
arvodet för denne befattningshavare skulle ske från 12,000 till förslagsvis
13,500 kronor. Därvid var det tillika underförstått, att han
skulle ga in under den nya dyrtidsregleringen och sålunda erhålla
reducerade dyrtidstillägg i likhet med vad som gäller för andra befattningshavare
inom s. k. nyreglerade ämbetsverk. Emellertid har utskottet
ställt sig på den ståndpunkten, att denne befattningshavare
skulle bibehålla en fast lön av endast 12,000 kronor, varvid man, enligt
vad det upplysts, utgått ifrån, att han skulle stå kvar under den
gamla dyrtidsregleringen och därigenom uppnå den kompensation i
lönnväg, som kunde anses riktig och som stode i överensstämmelse
med riksdagens tidigare beslut.

För min del har jag mycket svårt att förstå, varför denne befattningshavare
skulle så behandlas. Jag kan inte inse, att det skall
vara nagpn nytta med att hålla honom i denna särställning, .lag
vill också påpeka, att ett beslut i sådan riktning kommer att strida
mot de åtgärder, riksdagen i annat sammanhang härvidlag föreslås
vidtaga. ^ Det ligger för närvarande på kammarens bord ett betänkande
från jordbruksutskottet, nr 38, och där ha vi, som herrarna
skola finna, en parallell till detta ärende, vilken, såsom jag tror, är
ganska talande. Det gäller där ett förslag från Kungl. Maj:t, att föreståndaren
för statens reproduktionsanstalt, en befattning som förra
året tillsattes med ett fast arvode utav 10,000 kronor, nu skulle
få detta höjt till.12,300 kronor. Därom anför utskottet: »I förevarande
framställning föreslås nu, att arvodet till föreståndaren höjes
till 12,300 kronor med hänsyn till den av riksdagen innevarande år
beslutade definitiva löneregleringen för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa centrala ämbetsverk. Härigenom skulle det
såsom önskvärt ansedda förhållandet mellan avlöningen för byråchef
och anstaltens föreståndare komma att bibehållas. Dyrtidstillägg
skulle beräknas efter samma grunder som beträffande befattningar,
vilka omfattas av den allmänna löneregleringen.» Här har man sålunda
i ett, såvitt jag kan förstå, fullkomligt analogt fall gått den
väg, som Kungl. Maj:t föreslagit beträffande den extra byråchef i
kommunikationsdepartementet, som det här gäller och beträffande
den extra byråchefen i handelsdepartementet, vilken senare fråga vi
om någon tid få upptaga till behandling.

Reservanterna kunna alltså för sin del inte finna annat, än att
Kungl. Maj:t i detta fall gått den riktiga vägen och att ett frångående
av denna väg, även om man på några omvägar skulle kunna
klara upp saken för den nuvarande befattningshavaren, skulle innebära
ett frånträdande av riksdagens förra året fattade beslut.

Jag ber på dessa grunder, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Carlsson-Frosterud.

Lördagen (len 23 april, f. in.

13 Nr 33.

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet M u rra
-v; ^err talman! Jag kan ju icke neka till, att jag blev ganska
förvanad, när jag såg utskottets hållning i denna fråga och den knapphändiga
motivering, som bestods densamma. Om utskottets hemställan
biiolles och don komme att tillämpas så, som jag förutsatt, skulle
(lotta i realiteten betyda för denne befattningshavare en nedskär“ns
1 avlöningen å mellan 2 å 3,000 kronor; och detta icke så att
törsta, att lian skulle lida denna nedskärning på grund av att dyrtidslndexen
folie, ty den saken drabbar ju alla, utan så, att då man med
Sång från ett givet indextal undersöker hans nuvarande villkor och
jämför resultatet härav med hans samlade avlöning enligt utskottets
förslag till arvode med dyrtidstillägg enligt samma, ehuru för de
j, .ver ,n reducerade index, skulle hans avlöning komma att
bil betydlig!; mindre. Nu har det emellertid vid behandlingen i första
.kammaren i denna punkt uttalats av herr C. G. Ekman, att enligt
hans mening skulle denne befattningshavare icke inbegripas under
de reducerade dyrtidstilläggen, utan alltjämt få sina dvrtidstillägg
enligt de allmänna grunderna. Skulle detta bli förhållandet — och
jag tillät mig då taga fasta pa detta yttrande i förhoppning, att
yid„ behandlingen av dyrtidstilläggen detta uttryckligen skulle sägas
ifrån — kommer saken i ett väsentligt bättre läge.

Jag kan emellertid för min del icke annat än hålla på det förslag,
Kungl. Maj:t framställt och som herr Eubeck nyss förordat
Men jag vill säga, att om utskottets förslag skall bifailas, bör som
en naturlig konsekvens därav följa, att man tillämpar vad herr Ekman
ansett vara det riktiga, då han sagt, att i så fall skola de allmänna
grunderna för dyrtidstillägg gälla för denne befattningshavare.
Sker sa, komma nog vissa ojämnheter att uppstå, men det sker dock
icke någon större real orättvisa mot befattningshavaren i fråga.

Herr ils son i Landeryd: Herr talman! Såsom ju blivit

framhållet av^herr Liibeck, beslöt riksdagen i fjol att inrätta denna
tekniska byråchefsbefattning i kommunikationsdepartementet, och
lönen bestämdes då för honom till 12,000 kr. plus dyrtidstillägg. Att
lönebeloppet bestämdes till 12,000 kr., var givetvis dels beroende
därpå, att man vid avvägandet av detta lönebelopp ville sätta det så
pass högt, att^man kunde förvärva en lämplig person för befattningen,
_ men också därpå,° att man ansåg, att detta lönebelopp borde ställas
i paritet med byråchefernas i kommunikationsverken, vilket tidigare
genomförts. Det är nämligen så, att byråcheferna i kommunikationsverken
ha löner enligt 20 :de lönegraden med ett minimibelopp
av 10,500 kr. och ett slutbelopp av 11,940 kr., således en slutlön som
är 60 kr. mindre än den tekniska byråchefen i kommunikationsdepartementet
har.

Nu föreslår emellertid Kungl. Maj:t, att hans lön skall ökas från

12,000 till 13,500 kr. I propositionen finnes ingen motivering för
detta, utan endast en hänvisning till. vad finansministern yttrat i
statsverkspropositionen angående ny definitiv lönereglering för bei
attningsh a vare vid statsdepartementen och de centrala ämbetsver -

Ang. kommunikationsdejmrternentets

verksamhet.
(Forts.)

Nr 33. 14

Lördagen den 23 april, f. m.

Ang. kommu- ken. Där framhåller emellertid finansministern, att avlöningarna till
departementets tekniska byråcheferna i kommunikations- och handelsdepartemenverksamhet.
ten få regleras särskilt, och så säger han vidare: »Beträffande dy (Forts.

) lika befattningshavare torde man, med ledning i den mån så kan ske
av den angivna huvudregeln, att avlöningen för en extra befattning
skall ligga något lägre än för den ordinarie befattning, som kan anses
närmast därmed jämställd, hava att i varje särskilt fall bedöma,
om och i vad mån en förhöjning av de hittills varande avlöningsbeloppen
bör äga rum.» Nu säger herr Lubeck, att han icke kan förstå,
varför man icke i utskottet velat gå med på denna höjning till
13,500 kr., och han sätter t. o. m. i fråga, huruvida intet förbiseende
av utskottet här skett. Här gör departementschefen just ett uttalande,
att man i varje särskilt fall bör bedöma, huruvida och i vad mån
en höjning bör ske i de extra ordinarie statstjänarnas ställning. Det
är ju givet, att de extra ordinarie tjänstemännen böra ställas i lämplig
motsvarighet till de ordinarie, och när nu en byråchef i kommunikationsverken
icke har mer än 11,940 kr., så anser jag, att denne tekniske
byråchef icke bör ha någon ökning i sin ordinarie lön. Om
man skulle gå den vägen, att man med höjning av den ordinarie lönen
skulle ersätta den minskning, som han möjligen kunde få i dyrtidstillägget,
skulle därav givetvis följa, att när dyrtidstilläggen en
gång komma att bortfalla, så står han 1,500 kr. högre, än vad han
egentligen borde stå. Här åsyftas från utskottets sida icke någon
löneminskning, men givetvis är det bättre, att han får behålla dyrtidstillägget
efter samma grunder som tidigare, d. v. s. med den reducering,
som sker beträffande andra statstjänare på grund av indexens
fall, samt tillika med den reducering, som sker i allmänhet
för de ämbetsverk, som icke reglerats efter kommunikationsverkstyp.

På dessa grunder anser jag för min del det icke vara lämpligt
att följa reservanternas eller Kungl. Maj:ts förslag. Därmed avviker
man ju från de grunder, som riksdagen beslöt 1920 beträffande denne
befattningshavare.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr L ii be c k: Herr talman! Jag kan uppriktigt sagt inte

följa herr Nilssons i Landeryd tankegång. Den synes mig bottna i
något sådant, som att det beslut riksdagen förra året fattade beträffande
ifrågavarande byråchef skulle vara något, som man inte. borde
taga på allvar. Man tycks anse, att denna byråchefsbefattning är
så att säga ställd på avskrivning såsom en mera tillfällig företeelse.
Det förhåller sig dock inte så. Tvärtom ligger saken på det sättet,
att man visserligen förra året bestämde lönen i relation till lönerna
för de andra byråcheferna vid kommunikationsdepartementet, men
att man dock ville ställa denne befattningshavare i en särskild och
högre löneställning. Jag kan inte se, att det är skäl att .frångå denna
ståndpunkt. Man har nu reglerat lönerna för befattningshavarna
vid de centrala ämbetsverken och höjt deras lönebelopp, och det är
väl meningen, såsom jag nämnde, att jordbruksutskottet också skall

Lördagen den 2J) april, f. in.

15 Nr 83.

taga konsekvenserna av detta och höja den fasta lönen även för den
befattningshavare det här gäller. Naturligtvis måste samtidigt dyrtidstilläggen
regleras efter andra grunder än dem, som skulle tillämpas
enligt den tankegång, som herr Ekman tycks följa och som herr
Nilsson i Landeryd också ansluter sig till. Jag kan inte förstå annat
än att konsekvenserna av riksdagens beslut från föregående år måste
leda till, att man följer Kungl. Maj:ts förslag och sätter lönen till
13,500 kronor. Det är ju här inte fråga om en större eller mindre
utgift ■—- det vill jag särskilt understryka — ty alla tyckas vara ense
om, att befattningshavaren, vilken utväg man väljer, skall komma
till samma resultat i lönehänseende. Här gäller det en principfråga,
och jag kan inte förstå, att inte förra riksdagens beslut kräver, att
man i detta fall följer reservanterna.

Herr Nilsson i Landeryd: Herr talman! Jag förstår icke

å min sida herr Lubecks resonemang, lika litet som han förstår mitt.
Den person, varom här är fråga, har tidigare varit byråchef i järnvägsstyrelsen
och hade där en lön enligt kommunikationsverkens lönereglering
och dyrtidstillägg efter de reducerade grunderna. Vid
överflyttningen till kommunikationsdepartementet fick han 12,000
kr. plus dyrtidstillägg efter oreducerade grunder. Att lönen bestämdes
till detta belopp, var givetvis beroende därpå, att man räknade
med en lön, som motsvarade vad han tidigare åtnjöt i kommunikationsverken
och som man tänkte få genomförd i statsdepartementen
och de centrala ämbetsverken. När hans lön bestämdes i fjol med
hänsyn just till detta, så är det klart, att man under sådana förhållanden
inte bör göra ändring i vad riksdagen i fjol beslöt.

Men å andra sidan bör han på den befattning han nu innehar åtnjuta
den fördelen, att han får dyrtidstillägg efter de allmänna oreducerade
grunderna, d. v. s. icke efter kommunikationsverken, och han
bör också i fortsättningen bibehålla detta, vilket ju är en sak, som
vid behandlingen av dyrtidstilläggen får tagas i betraktande.

Herr Liib eck: Herr talman! Jag skall inte mycket förlänga
denna privata debatt mellan herr Nilsson i Landeryd och mig. Jag
vill endast framhålla, att frågan, var ''denne befattningshavare förut
tjänstgjort, inte, så vitt jag förstår, har något med saken att skaffa.
Denna befattning är, såsom jag förut betonat, tillsatt av riksdagen,
och den kan besättas med en person från vilket håll som helst, från
privattjänst t. ex. — han behöver inte ha varit i statstjänst förut. Man
måste bedöma denna fråga endast med hänsyn till befattningens
karaktär och riksdagens avsikter vid dess inrättande.

Herr Hamrin: Herr talman! Jag anser lämpligt att erinra

kammaren därom, att vi om några dagar komma att behandla frågan
om en precis likadan befattning som förevarande, ehuru under tionde
huvudtiteln, d. v. s. under handelsdepartementet, och att ett beslut
i enlighet med reservanternas förslag nu givetvis måste innebära, att
man tager konsekvenserna av detsamma vid behandlingen av den
liknande frågan under tionde huvudtiteln.

Ang. kommunikationsdepartementets

verksamhet.
(Forts.)

Nr 33. 16

Lördagen den 23 april, f. m.

Ang. kommunikationsdepartementets

verksamhet.
(Forts.)

Nu tror jag icke, att det kan vara olämpligt att redan vid denna
tidpunkt meddela, att när vederbörande avdelning inom statsutskottet
behandlade tionde huvudtiteln, kom avdelningen vid den av mig
åsyftade frågan till samma resultat som utskottet beträffande behandlingen
av föreliggande ärende å denna huvudtitel kommit. Jag kan
icke tänka mig annat, än att statsutskottet in pleno måste komma
till samma ståndpunkt som avdelningen beträffande denna anslagsfråga
under tionde huvudtiteln, d. v. s. den ståndpunkt, som omfattas
av statsutskottet i denna punkt. Följaktligen komma vi här att
i själva verket besluta om båda dessa tjänstemäns ställning.

Vid ärendets behandling under förra riksdagen ställde jag mig
på herr Lubecks sida och gjorde då det lilla jag förmådde för att inverka
på kammarens beslut med avseende å den löneställning, denne
extra föredragande skulle komma att intaga. Men jag kan icke
neka till, att jag då intog min ståndpunkt i frågan med hänsyn till,
att man inrättade dessa tjänster på ett så sent stadium, och att man
då jämväl måste taga i betraktande den ställning denne föredragande
skulle intaga i löneavseende med hänsyn även till en kommande lönereglering
för befattningshavare i departementen.

Jag skulle slutligen vilja framhålla, att om man nu går på den
linje, som här representeras av herr Lubeck m. fl., kan detta hava
till följd, att man får framställning om motsvarande löneställning
för en del extra byråchefer i andra ämbetsverk, vilka befattningshavare
nu äro i lönehänseende fullkomligt likställda med byråchefer^ i
allmänhet, men som dock liksom, denne föredragande ha en föregående
praktisk utbildning inom sitt fack. Konsekvenserna av ett bifall
till reservationen äro därför sådana, att jag tror, att andra kammaren
handlar försiktigast, om kammaren i denna punkt ansluter sig
till utskottets hemställan, till vilken jag yrkar bifall.

Herr Lubeck: Herr talman! Herr Hamrin började sitt an förande

med att nämna, att han i denna fråga förra året stod på samma
linje som jag. Jag har under sådana förhållanden litet svårt
att förstå hans slutresonemang och hans ställning, då han kom att
tala om den avlöning, som denne extra byråchef skulle åtnjuta. Vi
voro ju förra året ense om, att här förelåg — jag höll på att säga
— en fullkomligt ny institution, som man ville pröva. Detta tog
sig också uttryck i de lönebestämmelser, som den gången fastställdes.

Vad jag egentligen ville framhålla var, att när herr Hamrin
åberopade att samma fråga åter kommer upp beträffande en byråchef
i handelsdepartementet och att man i det avseendet kommit i
utskottet till samma ståndpunkt, som herr Nilsson i Landeryd här
förfäktar, så är det mig väl bekant, att tredje avdelningen i statsutskottet
behandlat frågan, och där svävar ju herr Carl Gustaf Ekmans
ande över handläggningen av lönefrågorna. Vi ha nyss hört,
hur herr Ekman ansett, att denna sak skulle ordnas. Jag maste
dock uppriktigt säga, att med all respekt för herr Ekmans utomordentliga
sakkunskap i lönefrågor, jag över herr Ekmans auktolitet
sätter riksdagens beslut föregående år, och detta beslut kom -

Lördagen den 23 april, f. ro.

17 Nr 33.

mer ovillkorligen att kränkas, om vi inte följa reservanterna härvidlag.

Nu vill jag, herr talman, påstå, att riksdagen näppeligen i dag
kan ha denna fråga fullt klar för sig. Såsom jag åberopade nyss,
kommer man också, såvitt jag förstår, att taga ståndpunkt till precis
samma fråga, då jordbruksutskottets utlåtande nr 38 skall behandlas,
vilket väl kommer att ske om onsdag. Där gäller det föreståndarens
för statens reproduktionsanstalt, och Kungl. Maj:t och
ett enhälligt jordbruksutskott ha anslutit sig till den linje, som jag
här anser rimlig. Det skulle vara mycket intressant att höra, vilken
uppfattning herr Nilsson i Landeryd har i den saken. Jag vill
tro, att jordbruksutskottets ledamöter, vilka som sagt enhälligt ställt
sig på Kungl. Maj:ts ståndpunkt i frågan, här ha ett visst intresse
att bevaka, ifall de nämligen anse, att det är angeläget, att jordbruksutskottets
berörda utlåtande skall vinna bifall i kammaren.

I det läge, vari saken nu befinner sig, tillåter jag mig, herr
talman, hemställa, om inte en återremiss till utskottet skulle kunna
ske, ifall en sådan är möjlig med hänsyn till första kammarens
beslut i saken, vilket jag ej känner till. Om den vägen är tänkbar,
skulle jag för min del vilja göra ett sådant yrkande, för att
statsutskottet, som ju ändå skall taga upp denna fråga i samband
med behandlingen av anslagen till handelsdepartementet, skall kunna
taga ställning till frågan, sedan riksdagen behandlat jordbruksutskottets
nyss nämnda utlåtande.

Herr Hamrin: Herr talman! Med anledning av herr Lu beeks

replik mot mig vill jag till förtydligande av mitt förra anförande
blott erinra därom, att herr Lubeck och jag stodo på samma
linje endast när det gällde, inrättandet av denna befattning.
Det förelåg nämligen då från vissa av utskottets ledamöter en reservation,
som gick ut på rent avslag, och det var med hänsyn till de
olika ståndpunkter, som sålunda funnos, jag stod på herr Liibecks
sida och förordade bifall till förslaget om anställande av ifrågavarande
extra föredragande.

Herr Lubeck: Herr talman! Som jag hör, att återremiss yrkandet

inte kan leda till något resultat, då första kammaren redan
fattat beslut i saken, ber jag att få vidhålla yrkandet om bifall
till reservationen.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr
talmannen givit propositioner först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till den vid punkten fogade reservationen,
blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 4—22.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Andra kammarens protokoll 1921. Nr 38. 2

Ang. kommunikationsdepartementets

verksamhet.
(Forts.)

Nr 38. 18

Lördagen den 23 april, f. m.

Ang.

skyddshamn
vid Torekov.

Punkten 23, angående anslag för anläggning av skyddsliamn
vid Torekov.

Under punkten 23 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att för anläggning av skyddshamn vid Torekov
på extra stat för år 1922 anvisa ett reservationsanslag av 200,000
kronor.

Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts föreliggande framställning
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Johan Nilsson i
Skottlandshus, Joll. Nilsson i Malmö, andre vice talmannen Nilsson
och Bengtsson i Norup, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall
till Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Punkten föredrogs. Därefter yttrade:

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Frågan om

skyddshamn vid Torekov är nu 20 år gammal och har alltjämt varit
föremål för ''behandling av statsmakterna. Två gånger har riksdagen
uttalat sig för eu skyddshamn vid Torekov, och detta senast
förra årets riksdag. Jag väckte då en motion, och med anledning
av denna motion uttalade först statsutskottet och sedan riksdagens
båda kamrar, att de »med beaktande av de synpunkter, som i motionen
anförts, förklarat sig förorda, att det toges under övervägande,
huruvida icke genom statens medverkan en förbättring av
hamnförhållandena i Torekov kunde komma till stånd».

Kungl. Maj:t har redan till denna riksdag kommit fram med
ett förslag, att för detta år skulle anslås till en början 200,000 kronor.
Såsom skäl för denna anslagsfråga säger departementschefen:
»Då sålunda genom den nya hamnens tillkomst icke blott en viss
landsända skulle kunna emotse en framtid av ekonomisk utveckling,
utan jämväl gynnsammare betingelser skulle vinnas för utövandet i
dessa delar av Kattegatt av för landet så betydelsefulla näringar
som fisket och sjöfarten, måste det anses vara i statens intresse,
att ifrågavarande hamn kommer till stånd. Även om det kapital,
som staten nedlägger i företaget, lärer komma att lämna ringa eller
ingen avkastning, synas de indirekta fördelar, som, enligt vad nyss
anförts, därigenom vinnas för denna del av landet, utgöra
tillräckligt starka skäl för att staten träder emellan och ensam
bekostar utförandet av skyddshamnen.» Jag hade väntat,
att fjärde avdelningen i statsutskottet skulle på grund av
de rådande förhållandena kunna vara med om att tillstyrka dessa

200,000 kr., därför att det, såsom vi veta, råder arbetslöshet i landet,
och här vore tillfälle att använda en hel del av dessa arbetslösa
genom att sysselsätta dem med fraktning och forsling av sten
och grus, muddring m. m. Jag skall emellertid inte här alltför ingående
söka behandla denna hamnfråga; det torde komma att göras
av en på detta område mera sakkunnig person, som med kartan
därnere inför kammaren demonstrerar behovet av den tilltänkta ham -

nen.

Lördagen den 23 april, f. in.

19 Nr 33.

Jag har emellertid icke kunnat underlåta att understryka något
som utskottet här sagt, nämligen att det fortfarande ställer sig
förstående för de synpunkter, som, framförts rörande denna hamn
och att det endast av ekonomiska skäl, på grund av det finansiella
läget, icke nu kan tillstyrka det framlagda förslaget. Jag vill i
detta uttalande se, att inte Torekovs hamnfråga är avklippt för
framtiden, utan att man kan ha förhoppningar om att, även om
kammaren ej i dag tar reservanternas förslag, man skall, när tiderna
bliva annorlunda, kunna komma igen med detsamma.

Jag tillåter mig dock, herr talman, såsom intresserad för detta
lilla samhälle och den idoga befolkning, som där vill försöka förbättra
möjligheterna för sitt livsuppehälle, att få yrka bifall till
den vid punkten fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Borggren.

Herr C a r 1 s s o n-F rosterud: Herr talman! Utskottet har
i dennh fråga förklarat, att det fortfarande ställer sig förstående för
de synpunkter i fråga om eu förbättring av hamnförhållandena i
Torekov, vilka föranlett riksdagens tidigare uttalanden i frågan.
Jag har den uppfattningen, att kammarens ledamöter äro villiga att
hålla herr Bengtsson i Norup räkning för att hans hjärta klappar
varmt för behovet av denna hamnförbättring inom den lilla fattiga
kommunen i hans valkrets. Utskottet skulle otvivelaktigt också ha
givit sin anslutning till förslaget om vidtagande av arbeten på statens
bekostnad för tillgodoseende av detta behov av en fiskehamn,
men frågan därom bar ju beklagligtvis kommit i det läget, att vederbörande
myndigheter, i första band, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
icke anse det möjligt att bygga en fiskehamn i Torekov,
som motsvarar den verkliga fiskenäringens behov av en lämplig
hamn, utan att detta sker i samband med utförandet av en dyrbar
nödhamnsaniäggning, som enligt Kungl. Maj tis proposition nu
skulle draga en kostnad av cirka 1,800,000 kronor. På grund av
den'' stora omfattning detta arbete sålunda nu givits, har utskottet
icke ansett sig kunna tillstyrka en så stor utgift för detta ändamål.
, De störa kostnader, staten i så fall skulle gå in för, stå nämligen
icke i någon rimlig proportion till det intresse, staten i första
band skulle vilja tillgodose, nämligen behovet av en fiskehamn.

Till belysning av dessa förhållanden vill jag nämna-, att Torekov
ju är en mycket liten kommun, som endast räknar omkring 450
invånare. Den kommunalskatt, dessa invånare under år 1920
erlade, uppgick endast till 11,000 kronor, och deras sammanlagda
taxerade inkomst till 260,000 kronor. Det antal fiskare från Torekov,
som under de gångna åren deltagit i fisket har endast varit
cirka 50 man, och de hade åtta små däckade båtar, vilka lämnade
en årsinkomst av i medeltal endast 1,000 kronor per båt, alltså 8,000
kronor. Vid sidan därav bedrev man hummerfiske, vilket lämnade
en inkomst av 100 kronor per man, alltså tillhopa 5,000 kronor. De
samlade inkomsterna genom fiskets bedrivande där inskränka sig

Ang.

skyddshamn
vid Torekov.
(Forts.)

Nr 83. 20

Lördagen den 23 april, f. m.

Ang.

skyddshamn
vid Torekov.
(Forts.)

sålunda till 13,000 kronor, och då är det givetvis icke möjligt för
kommunen att i någon mån själv kunna bidraga till anläggningskostnaderna
för hamnen där, liksom den icke heller i någon mån
kan påtaga sig de framtida underhållskostnaderna. För några år
sedan anbefalldes länsstyrelserna i bredvidliggande län att tillfråga
landstingen och andra eventuellt intresserade, huruvida dessa
vore villiga att bidraga något till anläggningskostnaderna eller påtaga
sig det framtida underhållet, men det förklarades, att ingen
ville göra någon uppoffring för detta ändamål. Sålunda måste staten
själv, därest denna anläggning skall komma till stånd, påtaga
sig hela kostnaden.

Under dessa förhållanden har utskottet med hänsyn till det finansiella
läget icke ansett det vara möjligt att för närvarande tillstyrka,
att staten skulle påtaga sig en sådan stor utgift, som denna
nödhamnsanläggning skulle kräva. Det är visserligen sant, att det
här, på 1923 års stat, icke är fråga om mer än 200,000 kronor, men
detta är ju ett förstahandsanslag. Totalsumman går ju, som vi
hört, till närmare 2,000,000, och ha vi lagt ned dessa 200,000, är
det ju alldeles självfallet, att vi i detta fall liksom i alla andra,
måste fortsätta. Det är, som sagt, ur dessa synpunkter, utskottet
icke nu kunnat tillstyrka förslaget, trots att man där behjärtat
fiskarbefolkningens i Torekov behov av förbättrade hamnförhållanden.

Jag hoppas, att denna fråga framdeles skall kunna omarbetas
så, att det blir möjligt att tillgodose Torekovs behov av fiskehamn,
utan att den frågan nödvändigt måste lösas i samband med en nödhamnsanläggning,
som kommer att draga så stora kostnader, som ett
genomförande av förslaget i dess nuvarande skick skulle gorå.

På dessa skäl ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Thore: Herr talman, mina herrar! Då jag var en av

dem, som under fjolåret undertecknade en motion, vari begärdes
en utredning rörande anläggning av en skyddshamn i Torekov, vilken
motion måhända givit anledning till att frågan kommit #fram
i den kungl. propositionen detta år, och då jag dessutom är särdeles
intresserad av saken och försökt sätta mig in i de förhållanden,
som därmed hänga samman, skall jag be att nu få yttra några
ord.

Jag skall först citera, vad som säges i den officiella handboken
över Sveriges kuster: Svensk lots, om Torekovs hamn. Den
säger: »Torekov, innanför Hallands väderö och sdterst på den halvö,
som bildas av Laholmsbukten och Skelderviken, har en liten hamn,
som något skyddas av en i nord-nordostlig riktning mot Hamnskäret
utbyggd vågbrytare, med 1,8 meters djup vid medel vatten stånd
och 1,2 meters djup vid lågvatten.» D. v. s. hamnen skyddas delvis
av en nedrasad vågbrytare och har ett djup, som ligger mellan
1,8 och 1,2 meter. 1,8 meter — det vanliga djupet — motsvarar

Lördagen den 23 april, f. in.

21 Nr 83.

icke ens eu manslängd, och man kan ju förstå, att det icke kan vara
mycket bevänt med en hamn av så ringa djup och med så dåligt
skydd.

Denna fråga om en hamn vid Torekov är icke en fråga för dagen,
utan den har varit ett önskemål under längre tid. Det berättas,
att en ledamot av statsutskottet, då han tog del av detta
ärende, yttrade, att hamnens historik daterade sig ända från Kristi
födelse. Detta är naturligtvis någon överdrift, men ett faktum är,
att Torekov och dess hamnförhållanden äro en mycket gammal
fråga. Själva ortens historia daterar sig från medeltiden, och såvitt
man kan finna har den för århundraden tillbaka varit en angöringsort
för fartyg, som trafikerat vår västkust från Bohuslän ned
igenom till Öresund.

Som redan påpekats har denna hamnfråga kommit i ett mycket
ogynnsamt läge, därigenom att den utgallrats från den räcka, vari
fiskehamnarna skulle byggas, detta med anledning av att den icke
har natur endast av fiskehamn utan också skyddshamn och att
man därför ansåg, att där borde företagas vidlyftigare åtgärder än
i fråga om fiskehamnarna i allmänhet. Detta har gjort, att saken
blivit undanskjuten år efter år, men behovet har i alla fall kvarstått
och kommer att kvarstå ända tills frågan blir löst.

I första rummet bör behovet av förbättrade hamnfönhållanden
vid Torekov tagas i betraktande med avseende å den. mindre sjöfarten.
Ute i Kattegatt utefter Hallandskusten och ned mot Öresund
finnes en betydande sjöfart med mindre fartyg hela året runt.
Jag vågar påstå, att ingenstädes utefter hela svenska kusten finnes
en sådan livlig sjöfart med småfartyg, som just där. Men det finnes
ingen verklig skyddshamn på en mycket lång sträcka av kusten.
Man kan säga, att Hallandskusten i allmänhet är blottad på hamnar,
speciellt södra delen, och beträffande denna del finner man, att
ifrån Kullen runt Skelderviken och genom hela Laholmsbukten ända
till Halmstad, en sträcka av över 100 kilometer, finnes ingen hamn
alls, som duger att ge något skydd, och kommer man till Halmstad,
är det visserligen en handelshamn men icke någon skyddshamn,
därför att den är mycket svår att angöra på grund av de utanför
liggande grunden. Män hör ofta omtalas olyckor från denna del av
kusten på grund av att dessa småfartyg icke ha någon hamn, som
kan angöras till skydd under storm. Jag påpekade för en av statsutskottets
ledamöter ett fall, som inträffade i mars i år, då ett fartyg
blev överraskat av en hård sydvästlig vind utanför just denna del
av kusten. Det kunde icke taga sig förbi Kullen utan måste gå
norr över, strandade på Hallandskusten och blev vrak. Hade det
funnits en skyddshamn vid Torekov, hade antagligen denna förlust
kunnat undvikas.

Ku framhålles det, att man skulle kunna få ett skydd under
Hallands Väderö, som ligger just utanför, och det kan nog i vissa
fall inträffa. Men den allmänna uppfattningen bland fiskare och
sjöfarande på denna del av kusten är, att denna ö icke kan ge det
skydd, man önskar, därför att då vinden kastar om, blir man ut -

Ang.

8hfddfthamn
vid Torekov.
(Forts.)

Nr 33. 22

Lördagen den 23 april, f. m.

Ang.

skyddshamn
md Torekov.
(Forts.)

satt för sjöns våldsamma kraft och kan måhända icke ta sig ifrån
ankarplatsen. Därför behöver man en ordentlig hamn.

Jag vill vidare påpeka betydelsen av denna hamn för fisket.
Om vi se på kartan, framgår, att här utanför Torekov ligger ett
mycket stort vattenområde, lika stort som Kristianstads län eller
Hallands. Det är en ganska fiskrik trakt, och den fisk, man får
där, är av god kvalitet, s. k. finfisk. Och där finnes åtskilligt
att hämta, ifall fisket utvecklas. Men förutsättningen för att fisket
skall kunna utökas är, att det finnes hamnar. På Hallandskusten
ha också två fiskehamnar upprättats: Träslöv norr om Varberg
och Glommen söder om Falkenberg. Men på hela denna del
av kusten: södra delen av Hallands och nordvästra delen av Kristianstads
län, finnes ingen hamn, så att man kan tänka sig någon nämnvärd
utvidgning av fisket.

Om man i statistiken ser efter, hur utbytet av fisket ställer
sig i förhållande till utbytet av jordbruket, finner man, att fiskets
avkastning ökats under de sista åren. Under åren 1906—10 gav
fisket 1,7 procent av utbytet av jordbruket, 1911—15 1,9 procent,
1916—19 3 procent. Det är sålunda tydligt, att det finnes möjlighet
att utöka vårt fiske, men man skäll också finna, om man gör
jämförelser beträffande fisket inom Hallands län och den del av
Kristianstads län, som ligger åt Kattegatt, att fisket vid dessa
kuster proportionellt sett har uvecklat sig mindre än på andra
ställen. Detta beror enligt min mening på att såväl denna del av
Kristianstads län som Hallands län sakna goda hamnar.

På danska sidan blev för några år sedan en skydds- och fiskehamn
anlagd vid Skagen. Det är ett betydande arbete, som kostat
miljoner, men jag tror knappast någon, som bär med fisket att
göra, vare sig danskarna eller bohuslänningarna skulle vilja undvara
den hamnen. Den betyder miljoner.

Nu tror jag visserligen icke, att en hamn vid Torekov kan få
lika stor betydelse för fisket som en hamn vid Skagen, men med
hänsyn till de vidlyftiga fiskevattnen i södra delen av Kattegatt
bör en fiskehamn i Torekov dock åstadkomma en väsentlig utvidgning
av fisket i dessa trakter. .

Danskarna ha större blick för betydelsen av hamnbyggnader
än vi svenskar. Väster om Skagen vid Hirtshals har anlagts en
hamn, som enligt 1915 års prisläge skulle kosta 4 Vk miljoner kronor
och vidare planeras vid Hanstholm ännu längre västerut en
hamn, som enligt 1915 års prisläge skulle kosta 11—12 miljoner,
och man förväntar, att dessa hamnar nationalekonomiskt skola betala
sig. Det är så med en hamn, att i och med att densamma
blir färdig, kan fisket taga sin början. En sådan hamn räntar
sig omedelbart, och det är icke så, som då man t. ex. planterar skog,
då det ju dröjer minst 75 år, innan man kan skörda.

Nu framhåller man här i utskottsbetänkandet, såsom en kritik
mot framställningen förmodar jag, att det belopp, som skulle komma
att erfordras för en sådan skyddshamn, som föreslagits, är nära
tre gånger så stort som hela det anslag, vilket på 1922 års riks -

Lördagen den 23 april, f. in.

23 Nr 33.

stat äskats för säkerhetsanstalter för sjöfarten. Detta är väl dock
en ganska egendomlig jämförelse. Säkerhetsanstalterna för sjöfarten
utgöras ju av fyrar, bålcar och fyrskepp och dylikt, och dem
kan man väl icke jämföra med en hamn. Skall man jämföra denna
hamn med någonting, måste det vara med andra hamnar, t. ex. dem,
som byggts i Göteborg, Malmö och Stockholm, där man utfört stora
hamnanläggningar, som kostat tiotals miljoner kronor. Jag kan
icke finna, annat än att om det är nationalekonomiskt klokt att bygga
dessa hamnar i storstäderna, bör det också vara förmånligt att
på andra ställen än just i storstäderna utveckla vårt hamnväsende,
så att man på det sättet kan få en ur hela landets synpunkt fördelaktig
utveckling av hithörande näringar: sjöfart och fiske, icke blott
i storstäderna utan också å de mindre kustorterna.

Jag beder, herr, talman, på de skäl som nu blivit anförda, att
få. yrka bifall till den av reservanterna i enlighet med Kungl. Maj :ts
proposition gjorda hemställan om beviljande av 200,000 kronor till
påbörjande av en skyddshamn vid Torekov.

Herr andre vice talmannen Nilsson: Herr talman, mina

herrar! För den händelse utskottets hemställan i denna punkt vinner
kammarens gillande, så kommer det helt visst att väcka mycken
ledsnad och bekymmer i den ort, som närmast beröres av detta spörsmål.
Detta är, som herrarna finna av föreliggande handlingar,. en
fråga, som varit föremål för utredning under långa tider, och olika
myndigheter hava hörts, vilka alla uttalat önskvärdheten av att
något kunde göras för att bringa denna hamnfråga till lösning. Ännu
har det emellertid stannat vid blotta intentionerna.

Det anslag, som kräves för denna nödhamnsbyggnad, är ju rätt
betydande, och vore det fråga om att endast tillgodose behovet av
en hamn för det Kila samhället Torekov, så får jag ju erkänna, att
då stode icke kostnaderna i rimligt förhållande till gagnet och nyttan.
Vi få dock betänka, att det ingalunda är Torekov allenast och det
fiske, som bedrives av det samhällets invånare, som skulle få gagn
av skyddhamnen, utan denna har också stor betydelse för sjöfarten
och fisket i Kattegatt. Därför får man enligt min mening icke lägga
så snäva synpunkter på frågan, som statsutskottet gjort.

Nu har ju den förre ärade talaren ganska omfattande redogjort
för betydelsen av denna hamnbyggnad. Jag är icke sakkunnig
på detta område och kan för den skull icke gå in på den saken.
Men av vad som framkommit har det blivit ytterligare klarlagt, att
ett verkligt behov av skyddshamn föreligger. Ehuru så är förhållandet,
lär man väl knappast kunna förvänta, att riksdagen denna
gång går med på anslaget. Men jag vill säga i likhet med herr
Bengtsson i Norup, att, om frågan denna gång faller, måtte den då
icke falla på så sätt, att den icke återigen kan upptagas!

Det har ju från samhället Torekov hemställts, att en hamn av
mycket mindre dimensioner än nu ifrågasatta skulle kunna bliva tillfredsställande
för avhjälpande av det mest trängande behovet, och
det kan ju vara möjligt, att om frågan tages upp till prövning från

Any.

skyddshamn
vid Torekov.
(Forte.)

Nr 83. 24

Lördagen den 23 april, f. m.

Ang.

skyddshamn
vid Torekov.
(Forts.)

denna utgångspunkt man kan finna en framkomlig väg, som slutligen
skall leda till det av alla eftersträvade målet: lösning av Torekovs
hamnfråga. Jag tror därför det vore lämpligt, när man i en
snar framtid ånyo underkastar frågan en förnyad prövning och
granskning man bör undersöka i vad mån denna senare utväg kan
komma till användning.

Frågan ligger ej gynnsamt — emellertid ber jag att få yrka
bifall till reservationen, under förväntan att kammaren skall finna
det vara ådagalagt, att ett verkligt behov av den ifrågavarande hamnen
förefinnes.

Herr Persson i Fritorp instämde häruti.

Herr Liibeck: Ja, herr talman, de två föregående talarna ha
varmt förordat denna hamnanläggning, och ehuru jag står på utskottsmajoritetens
ståndpunkt och inom avdelningen deltagit i avslagsyrkandet,
så tillhör jag dock icke dem, som vilja gå alltför
hårt emot själva saken, utan skulle gärna se att anslag kunde beviljas
till hamnen i Torekov, om blott tiderna voro normala. Men nu är
det ju så, att denna fråga utvecklat sig på det sättet, att den från att
vara en fiskehamnsfråga övergått till att bliva en nödhamnsfråga.
Och.detta har haft till följd, att kostnaderna vuxit i sådan grad, att
det icke finnes någon möjlighet att längre motivera hamnens byggande
såsom fiskehamn,

När det gäller att taga ställning till frågan om hamnens berättigande
som nöd- eller skyddshamn, så måste det sägas, att den utredning,
som hittills förebragts, icke kan anses uttömmande. Den
myndighet, som närmast skulle ha att taga befattning med detta
ärende, nämligen lotsstyrelsen, har icke avgivit något färskt yttrande
i saken. Det senaste yttrandet är av år 1902. Då uttalade
styrelsen, att den icke kunde förorda denna hamn, förrän begärda
statsanslag beviljats till de långt viktigare hamnarna vid Skanör
och Simrishamn. Endast ett indirekt förord har sålunda framkommit
från lotsstyrelsens sida, dock under förutsättning att sistnämnda
båda hamnbyggnader skulle vara fullbordade; jag kan nu
icke yttra mig om huru därmed förhåller sig.

Inför de stora kostnader, som denna hamnanläggning i Torekov
nu skulle draga, är det emellertid tydligt, att lotsstyrelsen med
nödvändighet bör ånyo höras, så att man får tillfälle att bedöma
dessa kostnader i förhållande till nyttan.

Det är vidare att anmärka mot utredningen i detta avseende, att
ehuru det betonats, att denna hamn vore av särskild vikt och betydelse
för fiskarbefolkningen i Bohuslän och på halländska kusten,
så har man icke hört länsstyrelserna i Hallands samt Göteborgs och
Bohus län. Det är endast från länsstyrelsen i Kristianstads län, inom
vilket län hamnen är belägen, som man inhämtat yttrande, men där
bär man icke haft tillfälle att bedöma frågan ur de kanske viktigaste
synpunkterna.

Det är detta som legat under, när utskottet förklarat, att arbetet

Lördagen den 23 april, f. m.

25 Nr 83.

under nuvarande dyrtid icke borde igångsättas. Utskottet har icke
kunnat anse att skyddshamnssynpunkterna hade den bärighet, att
man trots de höga kostnaderna borde nu gå fram med saken.

För min del vill jag dock ännu eu gång betona, att jag icke hör
till dem, som vilja att denna fråga på något sätt skall falla tillbaka,
utan bör, så snart normala tider återinträtt och utredningen i förut
antydda avseenden hunnit fullbordas, saken ånyo komma före till
riksdagens behandling.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet M u rray:
Herr talman! Jag är herr Liibeck tacksam för de ord, varmed
han avslutade sitt anförande, då han yttrade, att det endast
vore för det närvarande, som han icke ville yrka bifall till framställningen
om anslag till Torekovs hamn.

Då jag i höstas tillträdde mitt ämbete, förelågo ju en massa
frågor, och det fanns också en given utgångspunkt att följa vid
deras behandling, nämligen att i största möjliga utsträckning hålla
tillbaka alla större anspråk. Jag tror mig kunna säga, att jag väl
också lyckats tämligen bra med detta, då det föreliggande utskottsfoetänkandet
i stort sett ger vid handen, att utskottet trots de stränga
tiderna icke haft så mycket att invända mot Ivungl. Maj :ts förslag.
Det är väsentligen endast på här ifrågavarande punkt, som
utskottet framträtt med en avvikande hållning.

Det är ju, såsom ock här under debatten framhållits, tydligt,
att om man skulle räkna Torekov endast som en fiskehamn, så
skulle det icke vara stora utsikter att med statsanslag få till stånd
en hamn där, ty Torekov har den olyckan att icke kunna få en
fiskehamn utan att det samtidigt där göres anläggningar av en
sådan storlek, att de endast kunna motiveras med att hamnen i sin
helhet tillika blir en nödhamn. Hade förhållandena icke legat så,
hade säkerligen det lilla fiskaresamhället redan för länge sedan haft
sin hamn.

Det byggdes en gång på 1880-talet genom statsmakternas medverkan
en fiskehamn vid Torekov, och denna hamnbyggnad ntfördes
på ett sätt, som man då trodde skulle kunna räcka till. Men
den hamnen varade bara ett tiotal år; så kom stormen och bröt ned
anläggningarna, och sedan dess bär den lilla hamnen sakta, men
säkert gått sin undergång till mötes, i trots av tillfälliga förstärk -ningsarbeten. Det är under alltmer stigande svårigheter, som den
fattiga fiskarebefolkningen, stadigt sjunkande i antal och i en alltjämt
fortlöpande ström sipprande ut till landet på andra sidan Atlanten,
fått föra sin hårda kamp för livsuppehället.

Att befolkningen kunnat hålla ut som den gjort och alltjämt
gör, är väl väsentligen beroende därpå, att man trott, att när statsmakterna
en gång hjälpt den på fotter, så skulle de göra det en
gång till. Fiskarena där ha sannerligen icke saknat anledning att
tro så, ty så, som här framhållits, har ju riksdagen två gånger på
eget initiativ strukit under, att riksdagen ville, att här skulle något
göras och för den skull begärt, att förslag i sådan riktning sna -

Ang.

skyddshamn
vid Torekov.
(Forts.)

Sr 38. 26

Lördagen den 23 april, f. m.

shytdÅamn rast ^de framläggas Detta förslag tiar ju tyvärr försinka*?, såvid
Tore.kov. sonl J11 sker under den långa vandringen emellan myndighe tkorts.

) terna. Beklagligtvis -förete också kostnadsförslagen alltjämt stigande
siffror, och jag vill icke förneka, att beloppet för närvarande
är uppe i en avsevärd höjd. Men vi få väl hoppas, att tiderna skola
bil bättre, och då komma väl också de nu beräknade kostnadssiffrorna
för Torekovs hamn att väsentligt sjunka.

Torekovs ''betydelse som fiskehamn är emellertid för närvarande
icke så stor. Så kan ju bliva fallet om förhållandena ändras och
hamnen kommer i gott stånd, men dess förnämsta betydelse får
den först såsom skyddshamn, och det är ju också detta, som skulle
motivera, att man nu beslöte sig för en så pass stor anläggning.

Nu har det här sagts å ena sidan, att Torekov har en mycket
stor betydelse såsom skyddshamn, å andra sidan att denna betydelse
överskattats.

När jag tillträdde mitt ämbete, hade jag förslag föreliggande
om väsentliga utvidgningar av Torekovs hamn och Skanörs hamn.
Att få fram dem båda ansåg jag vara uteslutet. Då jag sålunda
hade att välja mellan att göra något eller intet, kunde jag ju icke
fördölja^ för mig, att beträffande Torekovs hamn det syntes mig föreligga
något,, som jag skulle vilja kalla en riksdagens hedersskuld.
Det hade. gjorts så bestämda uttalanden, att jag måste säga mig,
att jag ej kunde tro annat, än att riksdagen skulle vara villig att
i någon mån lösa in utfästelserna i dessa uttalanden. Jag önskade
lägga saken så, att kostnaderna förskötes över tillräckligt lång tidsrymd,
så.att utrymme för prisfall funnes och -så att de årliga kostnaderna
icke bleve alltför omfattande. Det var så Kungl. Maj:t
lade sitt förslag, och jag var med anledning av riksdagens tidigare
åtgörande i saken av den tron, att detta förslag skulle kunna vinna
riksdagens bifall, åtminstone i huvudsak.

Nu har statsutskottet ganska snävt vänt sig från det kungl. förslaget
^ och sagt, att denna hamns -betydelse såsom skyddshamn är
inte -så stor, att man nu i dessa svåra tider bör där lägga ned så
betydande kostnader. Javäl, det är svårt att säga, bur högt
man skall taxera en hamn som skyddshamn, vad det kan anses vara
värt att bereda möjlighet till skydd för sjöfart och människoliv.
Jag skall emellertid be att få nämna några siffror, som kommit mig
till del dels genom lotsstyrelsen, dels genom handlingarna i ärendet.
Lotsstyrelsen meddelar, att under åren 1910—1919 vid fastlandet
inom ett avstånd av 4 kilometer från Torekov till Hallands Yäderö
förekommit 5 strandningar, och enligt vad lotsstyrelsens uppgifter
giva vid handen är det sannolikt — om det än ej kan med säkerhet
påstås, ty man kan aldrig med -säkerhet fälla omdömen i en sådan
sak — att dessa förn strandningar skulle hava undvikits, om det funnits
nödhamn i Torekov. Arv handlingarna i ärendet finner man en
uppgift från lotskaptenen i Malmö, att under 5-årsperioden förut,
1906—1910, 6 strandningar förekommit, vilka enligt lotskaptenens
mening skulle ha förekommits, ifall hamnen funnits. Under ännu
en tidigare period, 1882—1902, förekom det, att -inalles 6 fartyg

Lördagen den 23 april, f. m.

27 Nr Sel.

ging’0 under och inalles 9 människoliv gingo förlorade, omständigheter
som mänskligt att döma ej skulle inträffat, om Torekovs
skyddshamn funnits.

Ja, är detta värt störa penningar? Det är en fråga, som är
svår att besvara och som i icke ringa mån blir en känslofråga. Jag
vågar dock säga, att värdet av en sådan anläggning, en nödhamn,
icke synes böra beräknas enbart i penningar. Samma. synpunkt
har ock anlagts av fiskehamnskommissionen, vars uppgift ju var
övervägande praktisk, men som likväl ansåg sig utan tvekan böra
förorda hamnens byggande såsom skyddshamn på statens bekostnad.

Nu säger man, att det borde val ha hörts flera myndigheter,
och att utlåtandena äro för gamla. Ja, det kan man ju säga, men
man menar väl egentligen, att det är så dyrt just nu, och man får
lov att taga fasta på någon ofullständighet i utredningen, då man
känner med sig, att det är tråkigt att nu binda sig vid stora utgifter.
Jag tror icke, att något egentligen står att vinna med uppskov, och
det trodde tydligen ej herr Liibeck heller, eftersom han säde, att det,
var just för närvarande han ansåg sig icke höra understödja Kung!.
Maj:ts förslag. Jag undrar, om det skulle vara så betänkligt, när
man nu lägger saken på lång sikt, ifall man gåve dessa 400 fattiga
fiskare en liten förhoppning om, att omsider skola dock bättre tider
stunda, och ifall man gåve den sjöfarande befolkningen utefter kusten
deri vissheten, att det dock är meningen att snart fa till ^stand en
hamn, som kan tjälla till skydd för de sjöfarande i dessa pa hamnar

så blottställda trakter. _ .

Jag vädjar till kammaren, om ej de synpunkter, jag nu halt aran
framföra, skulle kunna vara så mycket vårda, att de skulle kunna
motivera ett sakta inslående på förverkligandet av, jag vågar säga,
ett löfte från riksdagens sida.

Herr förste vice talmannen Hamiltoa: Herr talman! Det låter
kanske egendomligt, när den ene skåningen efter den andre uppträder
i detta spörsmål. Man skulle ju kunna få den uppfattningen,
att det här är tal om en ortsfråga. Det är mycket riktigt att vi skåningar
bättre känna till förhållandena i Torekov och hava mera blick
för denna angelägenhet än de som icke känna till de förhållanden, under
vilka den fattiga fiskarbefolkningen där nere lever. Dessa fiskare
behöva en hamn för sin fiskeflotta och, när riksdagen i en skrivelse
1911 redan lovat att hjälpa dem, känna de sig nu besvikna.

Men frågan inskränker sig icke till att vara en ortsfråga eller
en fråga för Skåne. Den är, som den nu är lagd, vida större; den
avser nämligen att anlägga en nödhamn för att rädda människoliv
längs hela västkusten från Göteborg till Sydskåne, och när det gäller
människoliv kan man icke värdera i penningar.^

Frågan har ju under årtionden varit föremål för riksdagens
prövning, och det synes mig, att det nu snart vore pa tiden, att riksdagen
fattar ett beslut, varigenom infrias ett givet åtminstone halvt
löfte. Jag kan förstå, att riksdagen står betänksam under dessa svåra
tider, då man av ekonomiska skäl måste spara på allting, men då det

Ang.

skyddshamn
vid Torekov.
(Forts.)

Kr 33. 28

Lördagen den 23 april, f. m.

Ang.

skyddshamn
vid Torekov.
(Forts.)

galler att längs våra kuster möjliggöra ett skydd för sjömännen gent
emot de faror de under storm äro utsatta för, då det gäller deras liv,
får sparsamheten giva vika för både hjärtat och förståndet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till Kungl. Maj :ts proposition
i enlighet med reservanternas förslag.

I detta yttrande instämde herr Lithander.

Herr Hermelin: Herr talman, mina herrar! Jag skall icke
framkomma med något nytt yrkande. Jag anser, som frågan nu ligger,
att kammaren bör följa statsutskottets förslag. Jag vill dock
något beröra frågan om förutsättningarna för hamnars anläggande.
Särskilt vill jag säga att för fisket hamnar, vare sig de kallas fiskehamnar
eller nödhamnar eller något annat, äro av allra största betydelse.
Vill säga, att dylika hamnar äro ett livsvilkor för fiskets utövande
i synnerhet vid sådan kust som Hallands kust, ned från
Göteborg till Skåne, som är så gott som i saknad av alla naturliga
hamnar. Dess bättre har riksdagen tidigare beviljat anslag till hamnanläggningar
särskilt utefter den halländska kusten, och vi ha där
ett par hamnar, såsom Glommen och Träslöv. Det är emellertid beträffande
själva anläggandet av dessa hamnar jag nu vill nämna några
ord, vilka kunna tagas i betraktande, när riksdagen eller staten går
att anlägga nya hamnar. Jag vill säga, att det synes som om vid
anläggandet av dessa hamnar allt för mycket hänsyn tagits till de
förslag, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppgjort. Jag tror
icke, att man har tagit tillräcklig hänsyn till den egentliga sjökunskapen,
den sjökunskap, som vet vilka förutsättningar som fordras
för att lotsa in vare sig ett litet enkelt fiskefartyg eller ett större fartyg
till en hamn. Nu är förhållandet det, att dessa hamnar äro så
anlagda, att vid västliga stormar fiskebåtar icke kunna taga, sig in
i dem utan måste söka upp sina gamla, ankringsplatser. En enda
storm kan för övrigt muddra upp en sådan massa sand, att inloppet
till hamnen blir tilltäppt. Dessa hamnar få icke vara bara angörningsplatser
i stilla och lugnt väder, utan de måste för att fylla sitt
ändamål även kunna anlitas såsom nödhamnar i händelse av storm.

När man ser dessa hamnar, måste man nog även reagera litet mot
de alltför dryga kostnader, som blivit nedlagda.

Vad nu särskilt beträffar Torekovs hamn, så skall jag villigt erkänna.
att denna kan bliva av stor betydelse icke blott för Skåne utan
även för fiskare i Halland och kanske ännu längre norröver samt
även för sjöfarten i allmänhet. Men jag tar givetvis fasta på den
upplysning, som lämnades av den ärade statsutskottsledamoten, herr
Liibeck, att ärendet blott varit föremål för yttranden från Malmöhus
eller om det var Kristianstads län. Jag tror, att det är nödvändigt
att skaffa yttranden även från Hallands län, ty även i Halland har
man uttalat önskemål om en djuphamn strax norr om Tylön vid Särdal.
Framför allt böra givetvis yttranden inhämtas från verkligt sjösakkunnigt
håll, exempelvis från kungl. lotsstyrelsen, så att inte sådana
misstag ske, som givetvis blivit begångna beträffande de mind -

Lördagen den 23 april, f. ra.

29 Nr 88.

re fiskehamnarna på Hallandskusten. Jag tror, att det vore vårt, att
vederbörande gjorde en undersökning beträffande dessa två hamnar.

Herr Nilsson i Landeryd: Herr talman! Då herr andre
vice talmannen i sitt anförande framhöll den ledsnad, som ortsbefolkningen
skulle känna, om riksdagen avslog Kungl. Maj :ts förslag, så
vill jag säga, att jag mycket väl förstår, att så kan bliva fallet. Men
man får väl dock; räkna med vad som vinnes genom förslaget och
vad det kostar, d. v. s. om vinsten kan anses motsvara kostnaderna.
Från början beräknades att hamnen vid _ Torekov endast
skulle vara en fiskehamn. Det har emellertid visat sig,
att kostnaderna skulle bli synnerligen dryga, och att värdet
av hamnen såsom fiskehamn icke skulle motsvara de kostnader,
som anläggningen skulle draga. Man har därför utvidgat önskemålet
därhän, att det också skulle bli en nödhamn för sjöfarten. Nu
finner jag av de handlingar, som föreligga, att den frågan inte är
fullt utredd, huruvida hamnen skulle kunna fylla sin uppgift i sistnämnda
avseende. Det har inom utskottet och även under diskussionen
här i kammaren framhållits, hurusom fara föreligger, att även
om en fullgod hamn inrättas, vid starka stormar sand uppmuddras
och tränger in, så att hamnen icke kan fylla sitt ändamål. Det är
under alla förhållanden givet, att underhållskostnaderna för denna
anläggning komma att bliva synnerligen dyrbara. Nu har visserligen
Torekovs samhälle enligt statsrådsprotokollet förbundit sig att
underhålla anläggningarna i framtiden. Men när man ser, att den
beskattningsbara inkomsten i detta samhälle endast uppgår till

200,000 kronor och man å andra sidan kan förutsätta, att underhållskostnaderna
kanske komma att uppgå till inemot 50,000 kronor om
året, så tror jag inte man gärna kan tänka sig möjligheten av att
samhället skall kunna underhålla hamnen, utan det blir nog alldeles
givet staten som huvudsakligen får göra detta. Anläggningskostnaden
är beräknad till 1,861,700 kronor, och jag undrar verkligen under
sådana förhållanden, om det är lämpligt att riksdagen går in på att
utfästa sig för en dylik kostnad under den statsfinansiella situation,
som för närvarande råder.

Herr förste vice talmannen sade, att man inte bör spara i ett
sådant fall som detta. Men jag tror för min del, att det är lämpligt
att även på denna fråga anlägga sparsamhetssynpunkter. Och jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr C a r 1 s s o n-F r o s t e r u d: Herr talman! Jag begärde
ordet med anledning av herr statsrådets yttrande, att det här gällde
för riksdagen att honorera en förut åtagen hedersskuld. Med anledning
härav vill jag påpeka vilken formulering denna skuldförbindelse
från riksdagens sida har fått. År 1911 yttrade riksdagen med anledning
av två då väckta motioner, att »medel för ändamålet ansåg
sig riksdagen icke kunna bevilja förrän på vederbörlig utredning
grundat förslag i ämnet av Kungl. Maj :t förelagts riksdagen». Det
är nu första gången, som förslag i frågan föreligger från Kungl.

Ang.

skydda hamn
vid Torekov.
(Forts.)

Nr as.

30

Lördagen den 23 april, f. in.

Ang.

skyddsTiamn
vid Torekov.
(Forts.)

Förra årets riksdag förklarade sig med anledning av den då
av herr Bengtsson i Norup väckta motionen »förorda, att det toges
under övervägande, huruvida icke genom statens medverkan en förbättring
av hamnförhållandena i Torekov kunde komma till stånd».
Jag kan för min del inte se, att dessa skuldförbindelser innebära något
annat, än att riksdagen har uttalat en önskan om att denna hamnfråga
med därmed förenade intressen och kostnader skulle utredas
och framläggas till riksdagens prövning. Jag kan inte se, att dessa
riksdagens uttalanden på något sätt bundit riksdagen att acceptera
det förslag, som kunde komma att framläggas på grund av utredningen,
såvida det icke kunde tydligt påvisas, att sådana riksintressen
vore förknippade härmed, att man ansåge sig kunna gå in för detta.

Nu föreligger frågan här. Och då man inom utskottet sökt klargöra
för sig, huruvida riksintressena här äro sådana, att man ville
tillstyrka riksdagen att åtaga sig denna stora kostnad, så har utskottet
måst stanna vid den tanken, att den större delen av frågan
är den del, som gäller nödhamnen och dess betydelse som skyddshamn
för sjöfarten och fisket i dessa farvatten, samt att denna sida av frågan
måste anses vara bristfälligt utredd.

Det är ju ett sätt att söka uppjaga en stämning, när man anslår
sådana toner, som herr förste vice talmannen nyss gjorde. Jag tror,
att när Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län samt
i Hallands län komma med bevis för att det verkligen förhåller sig
såsom herr förste vice talmannen påstod, riksdagen skall vara villig
att på nytt upptaga en undersökning, huruvida staten bör vidtaga
åtgärder för att skydda de sjöfarandes liv och gods, såsom herr förste
vice talmannen yttrade. Men så föreligger inte frågan nu.

Det var en synpunkt i herr Bengtssons i Norup första anförande,
vilken han ansåg utgöra ett mycket talande skäl för bifall,
nämligen att detta arbete borde utföras ur arbetslöshetssynpunkt. Av
de sakkunniga upplysningar, som utskottet i detta avseende inhämtat,
har framgått, att en mindre del av detta anslag skulle komma att
utgå i form av arbetslöner och att för dessa arbetens utförande fordras
synnerligen högt kvalificerad arbetskraft. Denna hamnanläggning
lämpar sig således icke alls såsom ett allmänt nödhjälpsarbete,
till vilket man givetvis måste intaga personer oavsett deras föregående
sysselsättningar och fackkunskap på området. En stor del av
anslaget erfordras också för inköp av mycket dyrbara maskiner för
arbetenas utförande. Den sidan av saken, som herr Bengtsson i Norup
gjorde till en huvudsak, har utskottet följaktligen icke kunnat tillmäta
någon större betydelse.

Ja, det var, herr talman, ytterligare dessa synpunkter, som jag
såsom repliker på tidigare hållna anföranden velat framhålla. Jag
ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande om bifall till utskottets
hemställan.

Häruti instämde herr Anderson i Råstock.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå

Lördagen den 23 april, f. m.

31

Nr 33.

samt bifall i stället till Kungl. Maj:ts framställning i ämnet; och blev
utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 24.

Lades till handlingarna.

Punkterna 25—29.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härpå föredrogs punkten 30, angående stat för byggnadsstyrelsen;
och yttrade därvid

Herr Magnusson i Tumhult: Herr talman! Det är ju enbart
glädjande, att statsutskottet i anledning av herr Lindmans m. fl.
motion enhälligt uttalat den uppfattningen, att vid statens byggnadsverksamhet
bör iakttagas planmässighet och sparsamhet. För min
del ber jag få uttala den förhoppningen, att byggnadsstyrelsen icke
måtte genom en del rigorösa bestämmelser allt för mycket fördyra
de byggnader, som landstingen skola uppföra. Jag tänker därvid
särskilt på epidemisjukhusen och andra därmed jämförliga byggnader,
som landstingen ha skyldighet att uppföra och vilka byggnader
skola godkännas av statens myndigheter, för att statsbidrag skall utgå.
Om man tänker på byggandet av tuberkulossjukhusen och myndigheternas
ingripande därvidlag, så kan man icke undgå att ha
dystra aningar vid tanken på den byggnadsskyldighet, som genom de
senaste årens lagstiftning pålagts landstingen.

Jag har, herr talman, intet yrkande, utan har endast velat gorå
denna lilla erinran.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 31—42.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid nu skedd föredragning av punkten 43, angående tillbyggnad
av länsresidenset i Karlstad, begärdes ordet av

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Murr
a y, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Det framgår av utskottets
motivering, att utskottet gjort en ganska stark förändring
i det förslag, som Kungl. Maj:t på denna punkt kommit med. Jag
var icke i tillfälle att, innan jag inför Kungl. Maj:t framlade det
förslag, som sedermera blev en hemställan till riksdagen, besöka
Karlstad. Sedermera har jag gjort det och därvid kommit till den
uppfattningen, att det av mig förordade förslaget icke är det bästa,
utan att utskottets förslag därutinnan långt bättre tillgodoser förhållandena
och dessutom medför den fördelen, att stadsbilden, som
i trakten av residensbyggnaden är särskilt ömtålig, icke blir rubbad,

Ang.

skyddshamn
vid Torekov.
(Forts.)

Ang. byggnadsstyrelsen.

Ang.

tillbyggnad av
länsresidenset
i Karlstad.

Nr 83. 32

Lördagen den 23 april, f. m.

Ang.

tillbyggnad av
länsresidenset
i Karlstad.
(Forts.)

I fråga om
driftkostnaderna

vid Malmöhus
läns sjukvårdsinrättningar.

vilket den i rätt så stor utsträckning skulle bli enligt Kungl. Maj:ts
förslag, utan snarare förbättrad. Jag vill därför tillkännagiva, att jag
alls intet bär att erinra mot ett bifall till utskottets förslag, vilket
jag tvärtom livligt förordar.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkterna 44—48.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 49.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 50—53.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 6 B, angående regleringen
av utgifterna under tilläggsstatens för år 1921 sjätte huvudtitel,
innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet.

Punkterna 1—17.

Vad utskottet hemställt bifölls. *

Punkten 18.

Lades till handlingarna.

§ 9.

Vidare föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
till en katalog över naturvetenskaplig litteratur m. in.;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
avlöningsförbättring för tre preparatorer vid naturhistoriska
riksmuseet; och

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående indragning
av vissa professorsprebenden m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 10.

Härefter förekom till behandling statsutskottets utlåtande, nr
61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till täckande av driftkostnaderna vid Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund.

Lördagen don 23 april, f. in.

33 Nr 38.

Uti en till riksdagen avlåten, den 11 februari 1921 dagtecknad
proposition, nr 130, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande
behandling, hade Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för
samma dag föreslagit riksdagen att medgiva, att till täckande av de
kostnader, Malmöhus läns landsting fått vidkännas för driften vid
länets sjukvårdsinrättningar i Lund under år 1920, bidrag av statsmedel
finge utgå efter 30 procent av sagda kostnader, dock med begränsning
av statsverkets bidrag till högst 500,000 kronor, samt för
ändamålet anvisa på tilläggsstat för år 1921 ett förslagsanslag,
högst 500,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte såsom bidrag till täckande
av de kostnader, Malmöhus läns landsting fått vidkännas för
driften vid länets sjukvårdsinrättningar i Lund under år 1920, anvisa
på tilläggsstat för år 1921 ett förslagsanslag, högst, 400,000
kronor.

Vid utlåtandet var emellertid fogad reservation av herrar Kvarnzelius,
Widell, Carl G. Ekman, Jansson i Falun, Nilsson i Landeryd,
Carlsson-Frosterud, K. A. Westman och Norman, vilka ansett, att

utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte--•— 300,000

kronor.

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, yttrade:

Herr Nilsson i Landeryd: Jag vill på denna punkt endast
framhålla, att staten har lagt ned ganska avsevärda kostnader, då det
gällde uppbyggandet av denna anstalt. Och det anslag, som här
skulle beviljas, är avsett för den ökade kostnad, som man har där
nere med anledning av att denna anstalt användes för studieändamål.
Jag är alldeles övertygad om att det anslag, som här av reservanterna
föreslås, nämligen 300,000 kronor, är fullt tillräckligt för detta
ändamål, och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Då votering emellertid begärdes, blev nu uppsatt, justerad och
anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 61, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Andra kammarens protokoll 1921. Nr 33. 3

I fråga om
driftkostnaderna

nd Malmöhus
läns sjukvårdsinrättningar.

(Forts.)

Nr 33.

34

Lördagen den 23 april, f. in.

I fråga om
drift -

kostnaderna
v idMalnwhus
läns sjukvårdsinrätt -

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Voteringen utvisade 44 ja, men 131 nej, vadan kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

ra ngar.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vissa utgifter för karolinska mediko-kirurgiska institutets
bibliotek:

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, angående täckande
av brist i ett för karolinska mediko-kirurgiska institutet uppfört
materiellanslag;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till uppehållande av en spädbarnsavdelning vid allmänna barnbördshuset; nr

65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående hyresersättning
åt rektor vid statens provskola, nya elementarskolan i
Stockholm; och

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för Kungl. Maj:t att i vissa fall bevilja statsbidrag till kommunala
och enskilda undervisningsanstalter, till vilka statsbidrag utgår under
åttonde huvudtiteln.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 12.

Ang. skolföreståndarinnan

Anna Kruses
löne- och
pensionsförmåner.

Vidare förelåg till avgörande statsutskottets utlåtande, nr 67,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående biträdande skolföreståndarinnan
Anna Kruses löne- och pensionsförmåner.

Uti en till riksdagen avlåten, den 25 februari 1921 dagtecknad
proposition, nr 139, vilken hänvisats till statsutskottet för förberedande
behandling, både Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva att — därest och så
länge biträdande föreståndarinnan vid Brummerska skolan i Stockholm
Anna Kruses avlöningsförmåner utginge enligt bestämmelserna
i kungörelsen den 21 februari 1914 angående ändrad lydelse av
vissa bestämmelser i kungörelsen den 29 oktober 1909 angående avlöning
av lärarinnorna vid statsunderstödda enskilda läroanstalter
samt angående statsunderstöd åt dessa läroanstalter m. m., — finge
utan hinder av den omständigheten, att mer än en tredjedel av Anna.
Kruses tjänstgöring fullgjordes i de förberedande klasserna, från och
med höstterminen 1920 tills vidare utgå dels statsbidrag till hennes
avlöning i enlighet med bestämmelserna i förenämnda kungörelse den
21 februari 1914, dels statsbidrag till de för henne utgående pensions -

Lördagen den 23 april, f. ni.

35 Nr 38.

avgifterna i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen den 23 de- An?- «lcolföricember
1910 angående pensionering av den kvinnliga lärarpersona- au^Kpums
len vid enskilda läroanstalter, dels ock tillfällig löneförbättring och inne- och
dyrtidstillägg till Anna Kruse i enlighet med de i sådant hänseen- penaionaförde
gällande allmänna bestämmelser. maner.

Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande fram- ^ ^

ställning icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Kvarnzelius, Swartz,

Lamm, H. M. Bäckström, Widell, Bergqvist, Tengdahl, Joh. Nilsson
i Malmö, Lubeck och Ljungberg, vilka ansett, att utskottet bort

hemställa, att riksdagen måtte medgiva att---lika med Kungl.

Maj:t---— allmänna bestämmelser.

Rf ter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr H allen: Herr talman! Som kammaren behagade finna
av utskottets redogörelse, ligger den här frågan till ungefär så, att
biträdande skolföreståndarinnan vid Brummerska skolan Anna Kruse
befinner sig i den ställningen, att bidrag av statsmedel till hennes
avlöning kräver, att hennes undervisning vid denna flickskola
är med åtminstone 2/3'' av undervisningstiden förlagd till de
s. k. elementarklasserna. Om mer än av undervisningstiden
förlägges ^ till de förberedande klasserna, så kan till henne
icke utgå något statsbidrag. Riksdagen har ju hållit strängt
och med all rätt på sådana principer för att icke uppmuntra till uppkomsten
av några slags privata statsunderstödda småskoleavdelningar.

Nu avser däremot denna kungl. proposition, att det skulle för detta
särskilda personliga fall göras ett undantag, så att den omständigheten,
att hon undervisar mer än V3 av undervisningstiden i de lägre
förberedande tre klasserna, icke må utgöra något hinder för att hon
skall kunna både i avlönings- och pensionshänseende jämställas med
en lärarinna, som i övervägande grad undervisar i elementarklasserna.

Vad som har motiverat statsrådet att lägga fram denna önskan
för riksdagen, framgår ju av propositionen, och jag skall be att ytterligare
med några ord få peka på vad här finnes för bärande motiv. Det
är nämligen så, att denna lärarinna har under en följd av år ägnat
ett ingående arbete åt att på det lägre undervisningsstadiet få fram
mera populära och mera effektiva metoder, särskilt när det gäller matematikundervisningen.
Hon företog* en studieresa till Amerika år
1904, och efter återkomstfen därifrån framförde hon en del nya idéer
angående undervisningen på den förberedande skolans område. Hon
höll en hel del föredrag, som framkallade livliga diskussioner, och det
blev faktiskt inledningen till ett nytt och mycket livaktigt reformarbete
inom småskoleundervisningen, och detta icke bara vid flickskolan utan
även och i hög grad i folk- och småskolan. Den ledande princip, som
hon då sökte göra sig till talesman för, var att skolundervisningen
skulle så ordnas, att man först och sist utvecklade barnens arbetsförmåga
i olika riktningar på både det teoretiska och det praktiska om -

Nr 33.

Ang. skolföreståndarinnan

Anna Kruses
löne- och
pensionsförmåner.

(Forts.)

36 Lördagen den 23 april, f. m.

rådet. Därför lades mycket stor vikt vid handens arbete som ett
kraftigt medel för att väcka t. ex. iakttagelseförmåga och själwerksamheten.
Jag skall icke något närmare gå in på den metod, hon förfäktade.
Den är jag naturligtvis icke alls kompetent att kunna bedöma.
Men man kan åtminstone från representativt håll inom skolvärlden
få vittnesgilla omdömen om att den har varit av icke ringa
betydelse. Så har exempelvis Stockholms stads folkskoleinspektör doktor
Karl Nordlund också vitsordat, att den har även för huvudstadens
folkskoleundervisning, särskilt vad matematiken beträffar, spelat
en mycket stor roll. Och det vitsordas av många icke blott från privatskolor
utan från skolor av olika art, som varit där och auskulterat,
d. v. s. åhört i studiesyfte hennes undervisningstimmar.

Det är klart, att om man nu skall strikte följa bestämmelserna,
måste hon lämna från sig denna för henne den käraste och säkerligen
viktigaste delen i undervisningen, nämligen på det förberedande stadiet,
och återgå till att huvudsakligen lägga sin undervisning på elementarskolestadiet.
Och hon tvingas på det sättet att liksom lämna det,
som hon fattat såsom sin huvudsakliga uppgift. Utan att på något sätt
värdesätta den speciella metod, som hon gjort sig till talesman för —
vilket jag som sagt icke är kompetent'' till — kan man åtminstone
säga så mycket, att det vore ganska hårt att av dessa formella skäl
beträffande avlöningen tvinga henne tillbaka till ett undervisningsområde,
där hon anser sig ha en mindre uppgift att fylla. Ty det är ju
så, att förlägger hon sin huvudsakliga undervisning till de tre förberedande
klasserna, kan hon icke längre få bidrag av allmänna medel,
och skolans ekonomi är icke sådan, att den medgiver att kunna
helt avlöna henne. Det lär ha inträffat några år tidigare, men det är
numera alldeles ogörligt.

Det som nu motiverat utskottets avslagsyrkande är emellertid räddhågan
för konsekvenserna. Man menar, att bottenskoleidéen skulle
på något sätt äventyras i sitt framtida läge, om man nu bifölle det
här förslaget. Den betänkligheten kan man förstå. Men jag tror, att
det här är fråga om en överdriven räddhåga. Och så mycket vet jag.
att statsrådet själv, som icke är i tillfälle att här försvara sin proposition,
är lika angelägen som någonsin utskottets majoritet att icke
på något sätt bidraga till, att man äventyrar vare sig den hittillsvarande
principen i fråga om avlöning eller bottenskoleidéen över huvud
taget, och att han ingalunda vill understödja idéen om en slags
parallellskola eller att man på parallella linjer skulle understödja även
de privata småskoleklasserna. -^Men det, som förmått honom att för
detta speciella fall vädja till riksdagen, är« som sagt dessa rent, om
jag så får kalla dem, humanitära och ömmande skäl, och som icke
heller behöva bli på något sätt prejudicerande. Ty här gäller det
faktiskt ingenting mer än en lärarinna, som skulle kunna fortsätta
ett år eller ett par till, innan hon får pension. Det gäller icke att
göra någon ändring i lagen utan endast att för hennes speciella del
göra det lilla medgivandet, att hon får, med nuvarande bestämmelser
angående avlönings- och pensionsförhållanden, ägna liksom hittills sina
krafter åt det huvudsakliga område, där hon låtit sina bästa arbetsår

Lördagen den 23 april, f. m.

37 IV r 33.

förlöpa. Det är en sådan gärd av både rättvisa och erkännande åt
något av plikttroget arbete, att jag är övertygad om, att kammaren
icke därigenom kan på något sätt giva på hand, att man går in för
några nya principer, genom att i detta speciella fall gå med på
Kungl. Maj:ts förslag. Det har ju också en hel del inom utskottet
gjort. Där har det som många andra gånger skurit tvärs igenom
partierna. Reservanterna, som ställt sig på statsrådets sida, äro ett par
liberaler, fyra socialdemokrater och lika många från högerpartierna.
Det visar således, att man har från många olika utgångspunkter funnit,
att här kunna både billighets- och rent humana synpunkter tala för
ett bifall till Kungl. Majrts proposition, utan att man riskerar att
riva upp de synpunkter för statsbidrag till sådana lärarinnor, som
riksdagen eljest med all rätt måste iakttaga.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av herr
Kvarnzelius m. fl. avgivna reservationen.

Häruti instämde herrar Anderson i Råstock och Starbäck.

Herr Waldén: Herr talman! Det är alldeles riktigt, att

här gäller det ett särskilt personligt fall, nämligen för en lärarinna
vid ett privatläroverk att få åtnjuta statsunderstöd, oaktat hon
skulle förlägga sin undervisning till de förberedande klasserna. Jag
vill visst icke underkänna de skäl, som i någon mån kunna tala härför,
då det ju gäller att göra fruktbärande de erfarenheter, som gjorts
under förut gjorda studieresor. Men jag har för min del ändå icke
kunnat vara med om det, ty det vore dock att bryta mot den princip,
som riksdagen och särskilt andra kammaren hållit mycket bestämt
på, att icke lämna statsunderstöd till de förberedande klasserna vid
våra privatläroverfc.

Nu säger visserligen herr Hallén, att det är en något överdriven
räddhåga för konsekvenserna på detta område. Ja, det är ju möjligt,
att sådana icke behöva komma, men det kan ju dock tänkas, att sådana
fall kunna inträffa, då t. ex. lärarinnor vid andra privata skolor
göra studieresor, och när de kommit hem, säga: vi ha gjort vissa
erfarenheter; vi skola omsätta dem i praktiken i undervisningen på
det lägre stadiet och anhålla därför om statsbidrag, oaktat det endast
gäller undervisningen i de förberedande klasserna. Således kan det
mycket väl bli så, att om man bifaller detta, har man brutit den
princip, som fastslagits här, och då ha vi rivit upp gärdet.

Det är på de skälen, som jag ställt mig på utskottsmajoritetens
ståndpunkt. Men jag får säga, att jag skall för min del icke bli
ledsen, om kammaren tager detta förslag, ty saken har icke så ofantligt
stor betydelse. Emellertid av rent principiella skäl bär jag icke
kunnat ställa mig på någon annan ståndpunkt än jag gjort. Jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde
herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den vid utlåtan -

Ant). .skolföreståndarinnan

Anna K ruttes
löne- och
pensionsförmåner.

(Fort».)

Nr 33. 38

Lördagen den 23 april, f. m.

Ang. skolföreståndarinnan

Anna Kruses
törn- och
pensionsförmåner.

(Forte.)

Ang. befrielse
för riksbanken
från

skyldigheten
att inlösa
sedlar.

det fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse den
förra propositionen hava flertalets mening för sig. Som votering likväl
begärdes av herr Hallén, uppsattes, justerades och anslogs en voteringsproposition
av följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 67, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Hej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Omröstningen utföll med 104 ja mot 74 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare
anslag för uppehållande av verksamheten under år 1921 vid
statens småskoleseminarium i Hagaström;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökade
medel till stipendier åt dömstumlärarelever;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
av brist i staten för tekniska elementarskolan i Borås för år
1920;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till uppförande av byggnader
för dubbelseminarium i Umeå; och

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels
ytterligare låneunderstöd till järnvägar mellan Brittatorp och Sävsjöström
samt Sävsjöström och Älghult, dels ock statslån till järnväg
mellan Mellerud och Billingsfors.

Utskottets i dessa utlåtanden gjorda framställningar blevo av
kammaren bifallna.

§ 14.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört bankoutskottets
utlåtande, nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående fortsatt befrielse för riksbanken under viss tid från
skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld jämte en
i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen den 4 mars 1921 avlåten, till bankoutskottet
den 9 samma månad hänvisad proposition nr 122 hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsproto -

Lördagen den 23 april, f. m.

39 Nr 33.

kollet över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen med- Ang. befnelse
giva, att riksbanken finge för tiden från och med den 1 april till och'' r nZåt)n en
med den 30 september 1921 vara fri tagen från skyldigheten att vid skyldigheten
anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras ly- att inlösa
delse, med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill sedlar.
gåve anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga inlösnin- (Forts.)
gen av bankens sedlar.

I ett över nämnda proposition avgivet, den 10 mars 1921 dagtecknat
utlåtande, nr 21, hade bankoutskottet anfört, att utskottet,
med hänsyn till den korta arbetstid, som stode utskottet och riksdagen
till buds före påsk, ansett sig för det dåvarande endast böra föreslå,
att den riksbanken medgivna befrielsen från skyldigheten att
inlösa av banken utgivna sedlar med guld erhölle förlängd giltighet
till den 1 nästkommande maj.

Denna hemställan blev av riksdagen bifallen.

I nu föreliggande utlåtande hemställde utskottet,

a) att riksdagen måtte medgiva, att riksbanken finge för tiden
från och med den 1 maj till och med den 30 september 1921 vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna
sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att,
om förhållandena därtill gåve anledning, före utgången av nämnda
tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar, samt

b) att en i första kamamren av herr Asplund i ämnet väckt motion
icke måtte till någon vidare åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet var emellertid fogad reservation av herr Wigforss,
som med biträdande av utskottets hemställan framlagt särskilt
förslag till avfattning av utskottets yttrande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därefter yttrade:

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Beskow:

Herr talman, mina herrar! Det spörsmål, som nu föreligger för
kammarens prövning, är närmast frågan om rätt för riksbanken
att för tiden till och med den 30 september 1921 vara fritagen från
skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med
guld efter deras lydelse, dock med befogenhet för riksbanken att, om
förhållandena därtill giva anledning, före utgången av nämnda tid
återupptaga inlösen av bankens sedlar.

Kungl. Maj :t har föreslagit, att riksbanken måtte erhålla denna
rätt och bankoutskottet har tillstyrkt förslaget. Jag har emellertid
trott det vara på sin plats att här närmare precisera min ståndpunkt
i ämnet, så mycket mera som, då det föreliggande förslaget den 4
mars — alltså straxt efter det jag tillträtt mitt nuvarande ämbete —
av mig anmäldes för Kungl. Maj:t, jag ej hade tillfälle att utförligare
redogöra för min ställning.

Sr 38 40

Lördagen den 23 april, f. m.

Ang. befrielse
för riksbanken
från

skyldigheten
att inlösa
sedlar.
(Forts.)

Bland de många lidanden och svårigheter, som världskriget medförde
även för de neutrala staterna, torde man utan överdrift kunna
i första hand räkna penningvärdets ständigt fortgående försämring.
Den tid, då varupriserna voro utsatta för ideliga höjningar,
ligger oss så nära, att vi ännu ha de olycksdigra verkningarna därav
i friskt minne. Stora delar av befolkningen fingo i detta land
som i andra sina utkomstmöjligheter starkt förminskade och därmed
sin levnadsstandard betydligt nedpressad. Särskilt illa gick
dyrtiden fram över dem, vilkas arbetskraft var förbrukad och som
räknat med att en sparad slant skulle trygga deras ålderdom. För
var dag som gick berövades de alltmera frukterna av sin omtanke
och sparsamhet. Klart är, att på många håll viljan till sparande
härigenom skulle försvagas.

Även till den bristande sparsamhet, som nu förebrås staten och
kommunen, lades till stor del grunden under denna tid, då med sedelpressens
hjälp en artificiell köpkraft tillskapades för täckande
av behov, som icke skulle hava kunnat tillgodoses med verkliga inkomster.

Det förtjänar också att framhållas, att mången utan nedläggande
av större arbete enbart genom ett mer eller mindre hänsynslöst
utnyttjande av konjunkturen förskaffade sig fördelar på det
stora flertalets bekostnad.

Inflationsperioden kännetecknades således dels av ett förtärande
av landets kapitaltillgångar, dels av en skadlig omflyttning av
förmögenhetsförhållandena, åtföljd av vad 1920 års finanssakkunnige
kalla en »vitt utbredd lösaktighet i handel och vandel».

Så småningom och särskilt inför intrycket av de olidliga förhållandena
i länder, där penningen i särskilt hög grad förlorat sitt
värde, fick man klart för sig, att inflationen var en sjukdom, som
krävde en radikal behandling. På många håll i världen sattes också
i gång ett energiskt arbete mot densamma. Jag vill i detta avseende
erinra om svenska riksdagens behandling av denna fråga nästlidet
år, om tillsättandet av finanssakkunniga i april månad 1920,
om tillkomsten av den s. k. Brysselkonferensen och Sveriges hedrande
andel däri.

Ehuru vi genom förhållandenas makt sedan några månader
tillbaka icke längre befinna oss i en period av sjunkande penningvärde
utan tvärtom, har jag ansett mig böra rekapitulera våra svårigheter
från inflationsperioden. Det bör stå klart för oss, att en
ny långvarig och fortskridande sänkning av penningvärdet är en
olycka, som måste undvikas.

Huruvida början till det prisfall på varumarknaden, som på
flera platser i världen men främst i Förenta Staterna satte in under
sommaren 1920, berodde på målmedvetna åtgärder av statlig
natur, eller om detsamma hade andra orsaker, kan i detta sammanhang
lämnas därhän. Faktum är, att sedan det väl gått upp för
folk, att varupriserna icke med nödvändighet måste stiga utan även
kunde falla, framkallade den stora återhållsamheten i köp ytterligare
prisfall. Icke långt efter det prisfallet börjat i Förenta Sta -

Lördagen den 23 april, f. in.

41 Nr 88.

terna, satte det in i England, och snart var situationen, ej minst på Ang. befrielse
grund av ryktena om prisfall västerut, densamma även i Sverige. ''or nj*å“n en
Den nuvarande situationen har af färskrisens alla kännetecken, så- skyldigheten
ledes mycket ringa köplust och fallande priser. Tecken till åter- att inläsa
vändande köplust eller till definitivt stopp i prisfallet äro knåp- sedlar.
past skönjbara varken i Förenta Staterna, England, eller Sverige. (l°rM
Partipriserna hava efter senaste uppgifter fallit från sina respektive
maxima i genomsnitt i Förenta Staterna 39 %, I England JO %
och i Sverige 35 %. Partiprisnivån torde nu i Förenta Staterna
vara cirka 160, i England cirka 190 och i Sverige cirka 240, om
motsvarande partipriser i de respektive länderna för år 1913 sättas
till 100. Det ligger i sakens natur, att de angivna talen äro
mycket approximativa. En motsvarande undersökning för detaljpriserna
visar, att dessa priser ingalunda följt med i prisfallet så
hastigt som partipriserna, varav följer, att de olika levnadskostnadsindices,
som basera sig på dessa detaljpriser och på en del andra
faktorer, som icke visat samma benägenhet att sjunka, såsom skatter
och hyror, fallit mycket långsammare än partipriserna. I England
har levnadskostnadsnivån sjunkit från 276 den 1 november
1920, då den stod högst, till 233 den 1 april 1921, således 16 %.

Här i Sverige hade vi som bekant vårt högsta levnadskostnadstal,

281, omkring den 1 oktober 1920. Detta tal har den 1 april 1921
nedgått till 249, således med cirka 11 %. Om i en period av prisfall
grosshandelspriserna först röna påverkan och detaljpriserna och
levnadskostnaderna följa långsamt efter, så följer slutligen arbetslönen
såsom den svårast påverkbara faktorn i allmänhet sist den
allmänna tendensen. Så har det också här i Sverige visat sig vara
fallet, i det att först på senare tid några avsevärda sänkningar av
arbetslönen inträffat. Som bekant har emellertid redan åtskilliga
arbetsavtal uppgjorts med löner, som med 15 ä 20 % understiga de
under 1920 gällande lönerna. På många ställen tillämpas dock
ännu de tidigare lönerna.

Då det nu gäller att undersöka, huru det stora prisfallet påverkat
vår svenska valuta, bör man som bekant i första hand jämföra
den med den amerikanska dollarn, vilken som bekant åtminstone
i det närmaste behållit sitt guldvärde. Om och när det inträffar,
att en dollar, såsom före kriget var fallet står i ett värde
av kr. 3,73, skulle den svenska kronan hava återfått sitt värde i
förhållande till guld. Den 2 februari 1920 svarade kr. 4,69 mot 1
dollar, d. v. s. dollarn stod 25.7 % över pari. Den 29 februari samma
år stod dollarn i kr. 5,38, d. v. s. 44,2 % över pari. Den 3 januari
i år var dollarkursen jämt 5 kronor. För närvarande är dollarkursen
omkring 4,20 eller endast 13 % över pari.

Enligt en beräkning på denna grund skulle således icke återstå
synnerligen stor höjning av den svenska kronans värde gentemot
dollarn, förrän den svenska kronan återfinge sitt lagligen fastställda
guldvärde. Härvid är emellertid att märka, att om man jämför
den amerikanska dollarns värde gentemot varor med den svenska
kronans värde i förhållande till varor, så finner man, att skillna -

Nr 33 42

Lördagen den 23 april, f. in.

Ang. befrielse den mellan värdet på vår nuvarande krona och värdet på dollarn
för rifSbcm en är större än de 13 %, som dollarkursen ger anledning att tro. Den
skyldigheten svenska kronan har således i realiteten en för låg köpkraft inom
att inläsa landet, jämfört med dess förmåga vid inköp av dollar respektive
sedlar. av varor i Amerika. Detsamma gäller om man jämför den svenska
(Forte.) kronan med pund och de flesta andra myntslag. På grund av osäkerheten
i beräkningarna av varuprisnivåerna är ''det kanske lämpligast
att icke nämna några siffror som uttryck för den svenska
kronans övervärdering på den internationella valutamarknaden.
Varpå denna övervärdering beror, därom råder icke full klarhet.
Vi hava att för närvarande räkna därmed som ett faktum. Det
kan tänkas, att dessa abnorma förhållanden ändra sig snart nog,
vilket då måste följas av en stegring i dollarkursen, såvida icke
den svenska varuprisnivån skulle i motsvarande mån sjunka gentemot
utlandet. Även med skälig hänsyn tagen till detta förhållande
torde den svenska kronan på senare tid hava ökat sitt värde
icke blott mot varor utan även gentemot guld. Såvitt jag kan bedöma,
har den svenska kronan ryckt något närmare sitt gamla guldvärde,
än vad på länge varit fallet.

*

Sådant synes mig i stora drag läget för närvarande vara. Den
fråga, som nu uppställer sig till besvarande är: huru böra vi för
den närmaste framtiden inrikta vår valutapolitik?

Såsom jag nyss antydde, hade jag tillfälle att i största allmänhet
angiva min ståndpunkt härutinnan, då jag den 4 mars för
Kungl. Maj:t anmälde de med valutavården sammanhängande spörsmål,
som i dag äro föremål för kammarens prövning.

I mitt yttrande till statsrådsprotokollet framhöll jag därvid
först och främst, att det vore ett önskemål av högsta vikt, att penningvärdet
ju förr dess hellre stabiliseras och att, vad Sverige
angår, en återgång till effektiv guldmyntfot sker, så snart detta
låter sig göra. I denna min allmänna utgångspunkt står jag i full
överensstämmelse såväl med 1920 års finanssakkunnige och ekonomiska
rådet som ock med mina båda närmaste företrädare på finansministerposten.
Senast bär -— vilket jag med tillfredsställelse
konstaterar — bankoutskottet nu biträtt samma mening.

Enär emellertid en övergång till effektiv guldmyntfot, innan
guldets värde i förhållande till varor erhållit nödig stabilitet, är
förenad med konsekvenser, som delvis icke kunna överblickas, och
det synes omöjligt att i närvarande stund vinna garantier för att
en nu fastställd guldparitet under alla omständigheter skulle kunna
upprätthållas, så förklarade jag mig -— i anslutning till ekonomiska
rådets uttalande — anse, att tillsvidare en avvaktande ståndpunkt
bör intagas. Jag förutsatte dock härvid, att valutapolitiken
allt fortfarande bedrives sålunda, att den svenska kronans värde i
förhållande till guld icke nedgår utan tvärtom — såvida detta under
ett bestämt men varsamt handhafvande av till buds stående medel
visar sig möjligt — i görligaste mån höjes.

Som första punkt i det program, jag sålunda skisserade, har

Lördagen den 23 april, f. in.

43 Nr 33.

alltså uppställts återgång till guldmyntfoten. Jag vill emellertid Ang. befrielse
gå ett steg längre och tillägga, att man synes mig alltjämt böra *or rtp^,n ™
sträva hän mot den svenska kronans inlösen med guld till den skyldigheten.
mängd, som är i lag angiven. Lyckas man att stabilisera den att inläsa
svenska kronan på denna nivå, infriar den svenska staten sina en sedlar.
gång ingångna förpliktelser. Om något annat borde det enligt min
mening helst icke bliva tal. Ingen av de stater, som hava en åtskilligt
längre och svårare väg att tillryggalägga än vi, innan de
återfört sitt penningvärde till den gamla guldpariteten, hava —
åtminstone icke än så länge — på allvar tagit upp frågan om myntrealisation.
Såvitt jag kan se, vore det icke lyckligt, om vi i
Sverige, som dock äger en bättre valuta än de flesta länder, genast
kastade yxan i sjön, innan vi ännu gjort ett allvarligt försök att
återinföra vår valuta till dess gamla guldparitet, när avståndet dit
dock ej är större, än det är. Jag hoppas, att bankoutskottet delar
denna mening, men tyvärr förefaller det mig, som om utskottets
utlåtande på denna punkt icke gåve fullt klara direktiv i önskvärd
riktning. Om vi som utskottet förordar begränsa oss till att inrikta
våra ansträngningar på att stabilisera vårt nuvarande penningvärde
och vår nuvarande prisnivå, löpa vi alltid risken att ytterligare
öka avståndet mellan kronan och guld, nota bene om och
i mån som guldets eget värde stiger. Nog böra vi alltjämt som mål
för valutapolitiken uppställa en återgång till den gamla guldpariteten.
Skulle utvecklingen visa, att detta mål ej kan nås, då, men
först då, får man slå av på sina fordringar. Men att redan göra
det, medan förhållandena ännu äro så ovissa och innan man än kan
veta, om i längden avgörande svårigheter komma att ställa sig hindrande
i vägen, vore enligt min mening förhastat. Vi få dock ej
glömma, att, även om vi lyckas återge vår valuta Äless gamla värde
i guld, innehavaren av fordringarna i svenska kronor i alla fall för
sin krona på grund av försämringen av guldets värde får åtskilligt
mindre utbyte i varor, än vad fallet var före kriget, under vissa
omständigheter kanske föga mer än hälften.

Om man således enligt min åsikt icke som slutmål bör uppgiva
att komma tillbaka till ett penningvärde, som är stabiliserat vid
den gamla guldpariteten, så torde å andra sidan av vad jag redan
anfört framgå, att jag ej anser lämpligt att nu söka forcera fram
en dylik återgång. Därutinnan är jag fullt ense med bankoutskottet.
Så länge guldets värde är underkastat så starka variationer,
som alltjämt är fallet, synes mig för övrigt ■— i likhet med utskottet
— vinsten av guldvalutans återställande ej vara tillräckligt
betydande, för att man bör underkasta sig de svårigheter, som
skulle vara förenade med en omedelbar återgång, detta så mycket
mindre som guldvärdets fluktuationer under den närmaste framtiden
kunna komma att bli så avsevärda, att man ej skulle anse sig
lämpligen kunna hålla fast vid guldvärdet, sedan detta till äventyrs
nåtts.

Även därutinnan delar jag bankoutskottets åsikt, att man ej nu
definitivt bör fastslå en senare tidpunkt för ett återinträde av riksbankens
skyldighet att inlösa sina sedlar med guld eller med andra

Nr 33. 44

Lördagen den 23 april, f. m.

Ang. befrielse ord man bör ej redan nu söka fixera tiden för återgång till guldur
"S valuta.

skyldigheten Över huvud förefaller det mig — såsom jag redan i mitt .yttatt
inläsa rande till statsrådsprotokollet den 4 mars antydde — att det, när
sedlar. tiden därför kan anses vara inne, bör tagas under övervägande,

(Forts.) huruvida icke i förevarande fråga, och särskilt när det gäller att
bestämma tidpunkten för återgången till guldmyntfot, ett samarbete
bör komma till stånd med sådana länder, vilkas ställning till
frågan om guldmyntfoten är ungefär överensstämmande med vår.
Om det därvid visar sig möjligt att ernå viss samstämmighet med
avseende å eventuella åtgärder, synes mig mycket vara vunnet, ej
minst därutinnan att först genom en mer allmän återgång till guldmyntfot
garantier torde kunna skapas för en nöjaktig stabilisering av
guldets värde. _ Jag har med tillfredsställelse noterat, att utskottet
delar denna min uppfattning.

Om man sålunda enligt min mening tillsvidare måste avvara den
självverkande regulator, som guldmyntfoten innebär, så är det å
andra sidan av så mycket större vikt, att den valutapolitik, som bedrives,
och vars handhavande ju till stor del ankommer på riksbanken,
skötes på ett förutseende och målmedvetet sätt. Jag kommer
härmed in på den andra programpunkten i mitt yttrande av den
4 mars — den, som avser vår valutapolitik under mellantiden, intill
dess en återgång till g-uldmyntfot kan äga rum.

Det ligger i öppen dag att, när man som framtidsperspektiv
uppställer vår valutas återförande till den gamla guldpariteten, det
i och för sig måste anses som önskvärt, att icke under den tid, som
närmast stundar, vår valuta försämras i värde. I mitt nyssnämnda
yttrande angav jag också som riktlinje: ingen ny inflation och, om
möjligt, fortsatt .deflation. Jag går nu att nämna de förutsättningar,
som enligt min mening äro oeftergivliga för att en politik efter
dessa linjer skulle kunna föras.

Jag vill'' då till en början framhålla, att samtidigt med att den
nu pågående krisen åstadkommit förhållanden på penningmarknaden,
som ur valutavårdens synpunkt kunna anses gå i rätt riktning,
och samtidigt som den utrensat åtskilliga osunda företeelser
inom vårt affärsväsen, den dock drabbat vissa grenar av vårt näringsliv
så hårt, att detsamma över huvud taget för närvarande
knappast tål ytterligare påfrestning. Tillståndet är otvivelaktigt
för närvarande det, att en mycket stor del av Sveriges industri arbetar
icke blott utan vinster utan även med betydande förluster.
Även om avsättningsförhållandena vore normala, skulle produktionskostnaderna
för en mängd varuslag överstiga de försäljningspris,
som kunna uppnås, och ännu mycket större blir skillnaden i tillverknings-
och försäljningspris därigenom, att den starkt minskade
avsättningen, respektive produktionen, driver upp de fasta kostnadernas
andel i produktionspriset. Nu är det visserligen så, att åtskilliga
av våra industriföretag, som konsoliderat sin ställning, torde
kunna tåla vid att under tämligen lång tid arbeta utan vinster och
ibland till och med med förluster, men beträffande många industri -

Lördagen den 23 april, f. m.

45 Nr 88.

grenar och industriföretag gäller, att deras situation icke medgiver Ang. befrielse
detta. Därest ett större antal dylika företag skulle drivas till ett •»''or rtj\rn
nedläggande av sin verksamhet respektive till en tvångslikvidation, skyldigheten
skulle icke blott aktieägarna i dem och andra, som i dem insatt att inläsa
kapital, göra stora förluster utan med hänsyn till de nationaleko- sedlar.
nomiska värden, som. därigenom skulle gå förlorade, skulle även det (Forts.)
allmänna lida en betydande skada. Fall givas, då efter en dylik
katastrof vederbörande industrier sannolikt icke skulle kunna åter
resa sig. Särskilt gäller detta en del företag, som driva konkurrens
på världsmarknaden. Den, som på den marknaden en gång
blivit utslagen, har föga hopp att åter komma med igen. Jag vill
icke heller underskatta det fa romom ent, som ligger däri, att förtroendet
för vår industri som kapitalplaceringsobjekt förloras ännu
mera än vad beklagligtvis redan är fallet till skada för den företagaranda,
som i framtiden skall bära vårt näringsliv framåt.

Men den nuvarande situationen inom näringslivet har även en
annan sida, som ter sig ej mindre betänklig. Jag syftar på läget
på arbetsmarknaden. Redan har arbetslösheten börjat antaga oroväckande
proportioner, och klart är att, om betingelserna för produktionen
ytterligare försämras, denna- arbetslöshet måste gripa alltmer
omkring sig. Det torde vara överflödigt att här närmare påvisa
de olyckor för det allmänna och den enskilda, som härav kunna bli
följden. Jag vill dock framhålla, att arbetslöshetens oundvikliga
följeslagare, arbetslöshetsunderstödet och nödhjälpsanbetet, i och för
sig medföra betänkliga moraliska och ekonomiska vådor. Vilka konsekvenser
arbetslösheten har för statens ekonomi, därom har riksdagen
noggrann kännedom. Att arbetslöshetsunderstöden tendera till
aft framkalla en försämring av vårt penningvärde är eu sak, som
också måste beröras i detta sammanhang.

För att man skall komma ur den ytterst vanskliga situation,
vari näringslivet sålunda är försatt, har man, såvitt jag kan se,
endast att räkna med följande möjligheter: antingen en höjning av
varuprisen eller en reduktion av produktionskostnaderna, vilka bägge
möjligheter också kunna kombineras.

Det förra av dessa alternativ, höjning av varuprisen, är allenast
en omskrivning för fortsatt inflation eller just det resultat,
som man ur valutapolitikens synpunkt om möjligt vill undgå.

Vill man på allvar undvika denna väg ur svårigheterna, återstår,
såvitt jag kan se, ej annat än att söka nedbringa produktionskostnaderna.
För att nå detta mål höra till att börja med alla besparingar
i organisations- och förvaltningskostnader, som över huvud
äro möjliga, genomföras. Det är ook mitt intryck, att näringslivets
män under trycket av de dåliga tiderna energiskt inrikta
sina ansträngningar härpå.

Men för att produktionskostnaderna väsentligen skola nedbringas
erfordras dessutom att den post, som i många fall ekonomiskt
betyder mest, nämligen lönerna till olika kategorier av personal,
reduceras.

Arbetskostnaden på produkten torde i genomsnitt vara cirka

Nr 33. 46

Lördagen den 23 april, f. m.

Ang-befrielse 3 J/2 gånger så stor som före kriget, varvid dock är att märka, att
°r ri}rcmhen arbetarens förtjänst genom den förkortade arbetstiden icke stigit
skyldigheten i samma proportion. Arbetskostnaden är således i allmänhet reatt
inläsa lativt mera ökad än partiprisen, som för närvarande i genomsnitt
sedlar. torde vara endast cirka 2 % gånger så höga som före kriget. Den

(Fora.) förut rådande jämvikten mellan arbetslöner och varupris har så ledes

rubbats. Läget är ur produktionssynpunkt så mycket bekymmersammare,
som arbetslönerna i åtskilliga länder, med vilka vi
hava att konkurrera, synas hava ökats mindre än i Sverige.

Huru stor reduktionen i den nuvarande genomsnittliga nominallönen
skall behöva bli för att vårt näringsliv skall återfå sin
konkurrenskraft på världsmarknaden, torde icke kunna generellt
avgöras. Förhållandena äro olika inom olika näringsgrenar, vartill
kommer, att de löneförhöjningar, som under de senaste åren ägt
rum, ingalunda skett likformigt efter hela linjen. Jag utgår från
att situationen på arbetsmarknaden icke får på någon plats utnyttjas
till sådana reduktioner, som gå utöver vad som av mig nu angivna
synpunkter påkalla. Här vill jag också understryka, att, i
män som reduktioner i lönerna svara mot en höjning av penningvärdet,
desamma ej innebära någon sänkning av reallönen.

I detta sammahamg torde ock böra påpekas, att på mänga håll,
där man nu måst reducera arbetstiden till exempelvis tre dagar i
veckan, veckoinkomsten faktiskt nedgått till allenast hälftep av vad
förut utgått. I dylika fall bör det uppenbarligen ligga i alla parters
intressen att hellre i viss mån nedsätta dagavlöningen, om därigenom
produktionen kan upptagas i sådan omfattning, att full sysselsättning
kan beredas personalen.

Bland övriga produktionskostnader för vårt näringsliv vill jag
bär något beröra järn vägsfrakter och räntor.

Yad de förra angår vore det givetvis, särskilt för vissa grenar
av vår industri, högeligen önskvärt, om en sänkning kunde komma
till stånd. Bankoutskottet har även gjort ett påpekande i denna
riktning. Frågan om möjligheten av en fraktreduktion under nuvarande
exceptionella förhållanden är ock föremål för regeringens
omprövning. Uppmärksammas bör emellertid, att denna fråga — i
vad densamma angår statsjärnvägarna — jämväl har en betydelse
för statskassan, som i nuvarande brydsamma statSfinansiella läge
ej kan lämnas opåaktad.

Yad beträffar räntefrågan så är densamma givetvis beroende
av riksbankens diskontopolitik, som i sin tur nära sammanhänger
med valutapolitiken över huvud. Utan att närmare ingå på frågan
härom, vill jag i anslutning till bankoutskottet dock framhålla, att
diskontot i nuvarande ekonomiska läge näppeligen har den betydelse
för valutavården, som under normala förhållanden varit fallet,
under det att detsamma torde spela en rätt stor roll för näringslivet,

Med det anförda har jag angivit min principiella ställning till
vår valutapolitik under den övergångstid, vari vi nu leva: ingen ny
inflation, och, om möjligt, fortsatt deflation, men detta endast un -

Lördagen den 23 april, f. in.

47 Nr 83.

(ler deri oeftergivliga förutsättningen, att det skall visa sig möjligt
för vårt näringsliv att i jämbredd med denna utveckling driva ned
sina produktionskostnader, så att näringslivet alltjämt kan hållas
uppe, och att förty företagsamhetens lamslående och arbetslöshetens
utbredning kan undvikas.

Det är härvid av utomordentlig vikt, att den nödiga jämvikten
mellan produktionskostnader och varupris med det snaraste inträder.
Att situationen härutinnan snarare försämrats än förbättrats under
den tid, som förflutit efter framläggandet av de propositioner i valutafrågan,
som nu behandlas, synes mig tyvärr icke kunna bestridas.
Med hänsyn härtill blir det måhända ofrånkomligt att till
undvikande av svårbotlig ödeläggelse och i syfte att åter få produktionen
i gång taga under övervägande åtgärder, som kunna bringa en
tillfällig hjälp, även med risk att de riktlinjer, som ur synpunkten
av valutans vård i och för sig vore de mest önskvärda, åtminstone
interimistiskt skjutas åt sidan. Så långt möjligt bör dock enligt
min mening tillses, att den utveckling i riktning mot den stegring
av den svenska kronans värde, som på senare tid förmärkts, icke
mer än nödigt fördröjes eller att den i varje fall icke helt avbrytes,
så att icke den dag, då den svenska kronan återkommer till guldparitet,
flyttas alltför långt fram i fjärran, måhända så långt, att
det till sist skall visa sig omöjligt att nå det av mig som önskvärt
betecknade slutmålet.

Till sist må det tillåtas mig att erinra, att vi ej höra glömma,
att den nuvarande krisen liksom de flesta penningkriser är av internationell
karaktär. De svårigheter, varmed näringslivet här hemma
kämpar, äro desamma som de, vilka drabba industri, handel och sjöfart
exempelvis i U. S. A., England och våra grannländer. Där liksom
här äro produktionskostnaderna i många branscher långt över
försäljningspriserna på de framställda varorna. Det är min tro, att
förrän denna kris rasat ut på världsmarknaden, förr är det icke möjligt
att uppnå någon slutgiltig förbättring inom det svenska näringslivet.
Innan köplusten på allvar återvänt inom England, IT. S. A.,
o. s. v., torde det exempelvis icke vara möjligt att åt våra exportindustrier
giva någon avsevärd lyftning. Huru affärskrisen på
världsmarknaden kommer att utveckla sig, därom veta vi föga. Förr
eller senare återkommer dock jämvikten antingen genom att utlandet
lyckas reducera sina produktionskostnader eller genom att varuprisen
åter börja stiga. Att detta slutligen kommer att hava stort
inflytande på den svenska kronans ställning är tydligt. Häri ligger
ett kraftigt skäl för oss att icke fastlåsa vår valuta.

Den politiska situationen uti världen är för övrigt skäl nog att
icke ännu binda händerna allt för hårt på sig. Vi kunna av handelspolitiska
skäl lätt tvingas i rent självförsvar till skyddsåtgärder
på näringsområdet, som. äro av den natur, att man icke ä priori kan
bedöma deras inverkan på den svenska kronan.

Med den mening i valutafrågan, varåt jag i det föregående givit
uttryck, överensstämmer, att jag anser, att riksbanken även i fortsättningen
måste vara fritagen från skyldigheten att inlösa sina

Ang. befrielse
för riksbanken
från

skyldigheten
att inlösa
sedlar.
(Forts.)

Sr 33. 48

Lördagen den 23 april, f. m.

Ang. befrielse
för riksbanken
från

skyldigheten
att inlösa
sedlar.
(Forts.)

sedlar med guld, och att det icke heller är möjligt att nu slutgiltigt
fastslå den tidpunkt, då inlösningsplikten skall åter inträda.
Likaledes följer av den intagna ståndpunkten, att riksbankens sedelutgivningsrätt
ej bör för starkt begränsas, utan att den extra
sedelutgivningsrätten alltjämt bör kvarstå.

Herr Sommelius: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet få framföra mitt erkännande
för det belysande anförande, han hållit inför kammaren. Många
av de spörsmål, som röra vår valutafråga, har han sökt
belysa och kammaren har erhållit insikt i svårigheten att genomtränga
bankoutskottets utlåtande. Denna fråga är så svårlöst,
att all den klarhet, som sprides över densamma, är nödig. Jag
skall be att få konstatera, att herr statsrådet i sitt anförande nästan
helt och hållet — åtminstone med mycket obetydliga undantag -—-instämt i och anslutit sig till de uppfattningar, som av bankoutskottet
blivit uttalade. Jag råkade i förrgår strax efter det utlåtandet
framlades i kammaren en ledamot av första kammaren, som
meddelade mig, att han ansåg detta utlåtande vara högst undermåligt
■—- jag har sedan i herr statsrådets anslutning till detsamma
fått en bekräftelse på motsatsen — och den förstnämnda förklarade
genast, att utskottsutlåtandet i dess helhet borde av första kammaren
avslås med undantag av de få rader, som innehålla utskottets
kläm.

Enligt min mening torde det varit onödigt, att bankoutskottet har
blottställt sig inför den allmänna kritiken med ett så pass långt
utlåtande i valutafrågan. Jag tror, att det varit väl så klokt, om
utskottet underlåtit att ge efter för påtryckningen, att bankoutskottet
borde ge ett utlåtande om sin ställning till valutafrågan. Jag tror,
att det vari lyckligare om bankoutskottet avvisat opinionen, men
utskottet ansåg sig ha vissa skyldigheter att utreda ärendet. Och
många äro de som trott att utskottet skulle kunna lösa hela valutafrågan
och ställa vår statsekonomi i det bästa skick. Detta utlåtande
har naturligtvis förorsakat bankoutskottet stor möda och besvär,
men det bär också förorsakat en hel del andra institutioner möda
och besvär, mest privatpersoner och jag syftar då på de föredrag, som
utskottet besvärat nationalekonomer att hålla, av vilka samtliga funnit
sig böra gå på inbördes skilda linjer. En del av nationalekonomerna
hava ansett sig för lösningen av spörsmålet böra helt och
hållet gå teoretiska vägar. Andra åter såsom doktor Dalén och
Marcus Wallenberg m. fl. ägna nästan helt och hållet sin uppmärksamhet
åt det rent praktiska i denna valutafråga. En av vetenskapsmännen
har påpekat, att man skulle kunna jämföra inflationsperioden
med ett i full gång varande tåg. Om så inflationen plötsligen
upphörde, skulle alla passagerare i tåget störta omkull. Jag
kan icke tänka mig, att med det system, vederbörande representerade,
man skulle ånyo få passagerarna på benen. Han nämnde icke, huruvida
de kunde komma på benen igen eller de ligga där ännu. För
min del får jag säga, att jag tror, att de flesta av dessa passagerare,
med vilket namn jag antager att han betecknar en del av landets

Lördagen den 2i) april, f. in.

49 Nr

från
skyldigheten
att inlösa
sedlar.

[Korta.)

industriidkare och företagare, ännu icke kommit upp på benen och ring. befrielse
kanske en hel del av dem icke ens komma mer upp på benen. Så får riksbanken
hart bär nämligen det finansiella nödläge, som råder i vår lid drabbat
näringslivet.

Herr statsrådet har också erinrat om den prekära belägenhet
som Sveriges industri- och företagareverksamhet befinner sig i. ock
jag ber att för min del till detta få lägga, att jag tror, att det kommer
att ga ännu åtskilliga år, innan passagerarna i professorns vagong
kunna komma på fotterna igen.

Jag tror, att herr Wigforss’ reservation, ur formell synpunkt,
är egentligen den enda riktiga, ty han har hållit sig just precis till
vad den kungl. propositionen innehåller och därutöver icke trätt
ett steg, men jag har för min del liksom utskottet i dess helhet icke
kunnat ansluta mig till herr W:s uppfattning, lika litet som till
professor Heckschers åsikt, med vilken den närmast sammanfaller.

Hen av de vetenskapsmän, som jag skattar högst, och som jag ansett
på ett klokt sätt uppdelar problemet mellan teori och praktik, är den
högt över alla stående professor Cassel.

Herr statsrådet nämnde, såvida jag icke uppfattade honom fel.
att det syntes, som om utskottet icke nog kraftigt betonat, att man
icke för närvarande kunde återinföra guldmyntfoten. Jag anser,
att utskottet ganska klart har framlagt denna mening. Utskottet
var åtminstone pa det klara med att, har man icke hittills kunnat
återinföra guldmyntfot, går det sannerligen icke heller i den närmaste
framtiden.

Jag kan för min del icke ge några direktiv för Sveriges framtida
näringspolitik. Det är alltför många faktorer, som inverka på
denna fråga. Emellertid innehåller departementschefens yttrande
ett citat efter ekonomiska rådet, där detta säger, att guldmyntfotssystemet
icke bör igångsättas, förrän man bär kommit till klarhet med
avseende å stabilisering av varupris, arbetslöner m. m.; kan man få
en stabilisering av saväl vart in vilt värde som även av varupris och
dylikt, behöva vi i sanning icke någon guldmyntfot. Det är ju guldmyntfotssystemet,
spm man hoppats skulle åstadkomma stabiliseringen,
och det är icke någon motsatt verkan, som vi eftersträva.

Hava vi kunnat vinna detta mål utan att införa något guldmyntfotssystem,
behöva vi det i sanning icke heller efteråt.

Jag^ skall icke besvära kammaren med att gå igenom hela utskottsutlatandet,
såvitt det avser dess teoretiska beräkningar. Det
kunna herrarna själva läsa i utskottets utlåtande. Det innehåller
många göda saker och är visst icke så undermåligt, som den förstakammarledamot,
som jag nyss talade om, antydde för mig. då han
antydde, att hela motiveringen skulle strykas och endast tagas de
sex rader, som innehålla klämmen. Jag vet icke, om första kammaren
har hunnit med detta arbete ännu, men det är väl troligt, att
den kommer att göra så, som den nationalekonomiska senatorn antydde.

Vad är det sålunda, som förhindrar oss att komma fram till en
naturlig utveckling av vårt svenska näringsliv? Jo, vår valutafråga
är i främsta rummet av internationell karaktär, och jag har aldrig

Andra kammarens protokoll 1921. Nr 83. 4

Nr 33. 50

Lördagen den 23 april, f. m.

att inlösa
sedlar.
(Forts.)

Ang. befrielse låtit mig dragas in helt och hållet i guldmyntfotsteorierna. Jag har
°V r''från1 ^ ^rig satt hela min lit till hjälp härifrån, ty jag vet av praktisk erslcyldigheten
farenhet, att alla åtgärder hjälpa föga, så länge hela Europa befin"
ner sig i finansiellt upplösningstillstånd. Det gäller ju icke alla

Europas stater, men det gäller Tyskland och Ryssland, och det är
redan mycket det, att våra närmaste grannar hålla vårt finansiella
liv i oro. Söderut är det lika dåligt i de slaviska staterna, i Italien,
Grekland och Turkiet o. s. v. Hur skall det vara möjligt att ordna
vårt myntväsen bär i Sverige, hur skall vår handel och vårt näringsliv
och även vårt jordbruk åter kunna komma på fötter, om man
icke kan hålla produktionen uppe, om konsumenter och köpare saknas,
och till självkostnadspris?

Jag anser således, att hela skulden till det läge, vari vi nu
befinna oss, ligger i förhållanden på världsmarknaden. Kammarens
ledamöter kunna ju själva finna detta genom att iakttaga de massor
med varor, som kommit in till vårt land från andra stater men mest
från Tyskland sistlidet år. De säljas bär i Sverige i så stora mängder
och kvantiteter, att vi för närvarande ha hela landet uppfyllt med
främmande varor. Hur skola vi då kunna bereda arbete för vår
inhemska industri och för vårt inhemska näringsliv? Hur skola
vi kunna placera all den spannmål, som vi ha liggande osåld i våra
magasin, som icke kunna tömmas? Hur skola vi kunrja åstadkomma
en någorlunda normal handelsbalans d förhållande till utlandet? Det
finns icke någon möjlighet. Jag kan upplysa kammaren om att år
1920 importerades till Sverige från utlandet varor för 3,380 miljoner
kronor, sålunda för nära tre och en halv miljard, vilket för ett folkfattigt
land är mer än vi kunna tåla. Emot detta exporterade vi
varor för 2,090 miljoner kronor eller endast något över två miljarder.
Det var således ett importöverskott på mycket över en miljard,
och det var ändå en ofantligt stor export under år 1920, då det ännu
rådde efterverkningar av de lysande tiderna. Då man kan importera
för över 3 1/3 miljard kronor till Sverige, får jag säga andra
kammaren, att Sveriges land helt säkert för lång tid framåt är uppfyllt
av utländska varor, från spannmål till maskiner, fruntimmershattar
och automobiler och en oändlighet av lyxvaror. Hur skall
det vara möjligt för oss här i Sverige att komma till lugn i vårt
affärsliv, innan vi få produktionen i gång? Det kan synas som o ro
produktionen f. n. är gagnlös då den icke kan säljas. Hur skola
vi kunna avhjälpa den nu rådande arbetslösheten i vårt land? Hur
skall folket kunna få arbete och bröd? Det vet jag icke och ingen
annan heller, men säkerligen blir det icke förrän vår handelsbalans
blir någorlunda utjämnad.

Jag skulle vilja tillägga några ord om en del. önskemål,. som
äro vidrörda av utskottet och som tillhöra de praktiska önskningar
som varje finansman kan sätta sitt hopp till. Jag syftar särskilt
därpå, att man här i landet bör bringa ned produktionskostnaderna.
Det är nu lätt att såga, men hur det skall ske, kan ingen ge besked
om. Därför hysa vi alla de allra största farhågor för hur det
skall gå med svensk produktion och svenskt näringsliv under de
närmast kommande åren. Då jag i påsk var hemma, föredrogos i

Lördagen den 23 april, f. in.

51 Nr 88.

en järnvägsstyrelse som jag lillhör, skrivelser från ett par närings- -l "f/- befrielse
kikare, däri särskilt man beklagade sig över, att man icke kund v f"r r‘fanken
sälja sina stenkol på grund av att frakterna voro allt för dyra. skyldigheten
Spannmål kunde icke heller vidare transporteras på järnväg, och att inlösa
gödningsämnen till den kommande våren kunde likaså icke föras sedlar.
från det ena stället till det andra på grund av de höga järnvägs- (Forts.)
frakterna. Järnvägen i fråga ville göra vad den kunde i detta avseende
och gjorde också nedsättningar i frakterna; kungliga järnvägsstyrelsen
anser sig icke böra ändra tarifferna utan kräver att få
vinst på sin rörelse. Men jag fruktar, att det är en felaktig politik,
när järnvägsstyrelsen icke vill lyssna till, att det är bättre att
förfoga över trafik till billigare tariffer än att sakna trafik på
grund av höga tariffer. Jag tror, att det är alldeles nödvändigt för
kungl. järnvägsstyrelsen att akta på, att landets näringsliv behöver
stöd och hjälp i den nöd, vari det befinner sig. Åtminstone bör
man hjälpa det så, att icke järnvägsfrakterna äta upp allt för mycket
och breda ut sig allt för mycket på dess omkostnadskonto.

Det är flera saker, som jag i sammanhang med detta skulle vilja
erinra om. Både post, telegraf och telefon kosta affärsvärlden och
kosta oss alla långt mera, än vi egentligen hava råd att kosta på
detta. Jag tar för givet, att det icke heller är möjligt, för oss att
vare sig minska försändningen av brev och paket eller ännu mindre
att slå in på en sådan återhållsamhet med avseende på telefonens
användning, att detta i någon vidare mån skulle kunna bringa lindring.
Det är också ett allvarligt spörsmål, att alla våra kommunikationer
kräva för störa kostnader. Om såväl staten som kommunerna
kan man säga, att de åtminstone i närvarande tid borde till
det allra yttersta begränsa sina lånebehov. Deras företagarenit och
företagareintresse har blivit så utvecklat under de goda tider, som
varit, att de icke tyckas kunna lära sig, att det är nödvändigt att
hålla igen, och att ingen, vare sig enskilda personer eller kommuner
och än mindre staten, kan hålla ut-, med att år efter år låna
pengar till företag, som man icke anser sig kunna, underlåta att genomföra.
Detta måste både staten och kommunerna lära sig, och
jag anser, att det är lika angeläget för bägge parterna.

Så. den allra värsta frågan för såväl stat och kommuner samt
andra- företag, och det är arbetarefrågan. Den ofantliga, ständigt
växande, arbetslösa skaran kan icke i längden på detta sätt gå utan
arbete. Det är förgäves man talar till de arbetslösa om sparsamhet
och arbetsamhet. Arbetsamhet kunna de icke lägga i dagen, då det
icke finnes någon arbetsplats för dem, och sparsamhet kan man
icke begära av folk, som icke har någonting att spara. Tyvärr är
det så, a-tt de stora industrierna, den stora verksamheten, den stora
företagsamheten ligger död nere och kan icke med artificiella och
konstlade medel upphjälpas.

Jag skulle vilja erinra om en bok, som är nyttig för envar att
studera. Det är den gröna bok, som bär titeln: »Internationella

finanskonferensens i Bryssel rapport- och resolutioner». Den innehåller
många synnerligen intressanta punkter. Där står bl. a.: »Det
är synnerligen önskvärt, ätt de länder, som frångått en effektiv guld -

Nr 33. 52

Lördagen den 23 april, f. m.

Ang. befrielse
för riksbanken
från

skyldigheten
att inlösa
sedlar.
(Forts.)

myntfot, återgå därtill.» Här talas vidare om pappersmyntets värde
och dess nominella guldvärde, men i regel håller^ man sig mera till
de praktiska sakerna: »"Vi kunna icke förorda något försök att stabilisera
guldets värde, och det måste starkt betvivlas, att ett försök
i denna riktning skulle lyckas.» Jag har några fler sadana utdrag,
som jag skall be att få uppläsa: »Alla överflödiga utgifter måste

undvikas.» — »Handeln måste så snabbt som möjligt frigöras från
all kontroll och de hinder undanröjas, som ännu förekomma inom
den internationella handeln.» —• »Skapandet av mera kredit måste
upphöra, och staten såväl som kommunerna måste icke blott avhålla
sig från all ökning av sina svävande skulder utan börja konsolidera
eller gradvis avbetala dem.» . T

Ja, herr talman, jag skall icke längre upptaga herrarnas tid. J ag
vill blott säga. att det arbete, som utskottet med mycken möda åstadkommit,
lider naturligtvis, då det rör sig på ett område, over vilket
ino-en är herre, av bristfälligheter i många avseenden. JJet ar dock
utfört i den göda avsikten att gagna landet och att sa_ långt som
möjligt lämna upplysning för dem, sona önska det. '' Och jag hoppas,
att det dock blir ett korn, som är sått i rätt tid, och ur vilket aven

en god växt skall spira upp. . „ e..

Herr talman, jag har icke mera att tillägga i denna fråga for
närvarande, och jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Thorsson: Herr talman! Det utskottsutlåtande, som
nu ligger före till bedömande, innehåller ju en rad av uttalanden, som,
om de göras till riksdagens, kunna få ett visst avgörande pa vart
framtida ekonomiska liv. Och det är därför varje persons skyldighet
att efter bästa förstånd försöka intränga, i vad utskottet har sagt
och vad det velat säga. Jag tillåter mig icke att falla något sadant
generellt omdöme om utskottsutlåtande^ som den siste talaren omnämnde,
att en riksdagsman i första kammaren hade gjort. JJet har
utskottsutlåtandet omspänner ett ämne av en sådan invecklad innebörd
och av sådan omfattning, att icke två personer av den färja
skolan kunnat förena sig om det erforderliga receptet för att bota
den sjukdom, vi råkat i. Under sådana förhållanden bor det ej förvåna,
om man blir litet fundersam över denna rad av uttalanden, som
göres i det föreliggande betänkandet. Jag är av helt naturliga skal
icke redo att i likhet med herr Sommelius formulera de synpunkter
som motivera ett bifall och anser det därför vara min skyldighet att
se till att vi icke fatta ett beslut, som i all välmening kan bil mindre
lyckligt för vårt framtida liv. Det kan icke förnekas, att i utskottsutlåtandet
givits uttryck åt en uppfattning, som icke förut
framförts i en så auktoritativ akt, som detta utskottsutlåtande _ ju
måste vara, när det är ett aktstycke, som utgår från den institution
inom riksdagen, vilken närmast har till uppgift att, när riksdagen
skall göra något uttalande i dylika frågor, giva uppslag och direktiv
huru dessa uttalanden skola formas. Jag är fullständigt enig me
utskottet i dess allmänna resonemang om, att tidpunkten icke nu ar
lämplig att införa en effektiv guldmyntfot. Och jag skall icke upp -

Lördagen den 23 april, f. m.

53 Nr 8&

taga kammarens tid med att ge mig in på, något resonemang om en
sak, vilken det förefaller mig, som om de flesta personer, som syssla jfån
med detta ärende, äro eniga om. Jag har nämligen icke i dag hört skyldigheten
någon, vare sig i denna eller första kammaren, som åtminstone med att inläsa
.samma tvärsäkerhet, som skedde exempelvis för ett år sedan, för- *e klarat, att man vilken dag som helst kunde ge sig till att fastställa (1''or“-)
vår guldmyntfot eller återinföra sedelinlösningen. Det har inträffat
för störa skakningar i världen för att vi enligt min uppfattning
skulle kunna försöka oss på någonting sådant. Och jag^ är livligt
övertygad om, att om den saken råder det egentligen icke någon stark
meningsskiljaktighet. Jag kan sålunda gå förbi den delen av utskottets
resonemang, som ansluter sig till den kungliga propositionen
i vad den avser att släppa guldet löst.

Jag kan också i viss mån ansluta mig till utskottets uppfattning
i fråga om dess resonemang om diskontots verkningar. Jag går
nämligen ut ifrån, att den uppgift, en viss anordning har att fylla
under fredliga, lugna och normala förhållanden, kan rubbas under
onormala. Och vi befinna oss fortfarande i så onormala förhållanden,
att vi icke kunna säga, att diskontopolitiken ensam i och för sig kan
reglera tillgången på penningar.

Men det finnes i utskottsutlåtandet ett par saker, som jag, åtminstone
ännu icke, är färdig att ge min anslutning^ till. Det har
här från så många håll betonats, att vår valuta, våra betalningsmedel
för gjorda tjänster, inom och utom landet företer en högst väsentlig
olikhet. Gentemot en del andra länder hava vi en valuta,
vars köpvärde står högt, när det gäller att uppgöra våra utländska
affärer, men när det gäller att klarera våra inländska affärer, har
icke vår valutas köpvärde följt i samma hastiga tempo, som när det
gällt det internationella utbytet. Nu har det under den senaste tiden
särskilt från industri och affärsintresserade kretsar allt starkare
och starkare betonats, att den saken skulle vi kunna reglera mycket enkelt
genom att säga, att vi stabilisera valutans värde, sådant detta är,
på det viset, att vi ändra penningarnas värde inom landet och i lag
sanktionera detta. Jag vill icke säga, att utskottets formulering,
om man läser den mycket noggrant, direkt utsäger, att utskottet rekommenderar
denna utväg för att lösa våra inre svårigheter,^ men
jag vågar påstå, att de flesta, som läsa detta aktstycke, skola få den
föreställningen, att här skola vi nu vidtaga åtgärder för att förbereda
eu sådan åtgärd, och det är emot denna sakernas ordning, som
jag för min ringa del vill varna, att vi skola taga någon position
till. Vår situation är icke sådan, att vi äro tvungna, färdiga eller
beredda att göra det. Det finnes enligt min mening ingenting, som
kan öva en mera förkvävande verkan på vare sig en enskild företagares
verksamhet eller en nations verksamhet, än om man jämt
och ständigt går omkring och talar om, ått nu gör man förberedelser
för att slå vantarna i bordet. Det är en psykologisk verkan av en
sådan omfattning, att åt den borde vi åtminstone såsom lagstiftande
församling icke giva hemul.^Därför är jag mycket, mycket betänk- •
sam emot de delar av bankoutskottets utlåtande, vilka beröra spe -

Nr 33. 54

Lördagen deu 23 april, f. in.

att inlösa
sedlar.
(Forts.)

Ang. befrielse elellt denna del av det viktiga problem, som nu är uppe till allmän
för riksbanken diskussion.

skyldigheten Herrarna torde måhända erinra sig. att då vi förra gången diskuterade
i riksdagen denna fråga och då jag hade uppdraget att hos
den då varande riksdagen begära uppskov med riksbankens skyldighet
att inlösa sedlarna med guld, uttalades det en hel råd av starka
ord däremot, och dessa starka ord hava sedan i inånga variationer
vänts därhän, att den då sittande regeringen icke egentligen visste
vad den ville. Riksdagen skrev då och begärde en utredning om
detta spörsmål. Denna utredning kom till stånd, och de s. k. 1920
års finanssakkunniga skrevo ihop ett utlåtande, stött på uttalanden
från olika representativa håll inom landet. Dessa finanssakkunniga
uttalade då såsom en mycket bestämd uppfattning, att vår förnämsta
uppgift för att komma framåt och säkerställa vårt lands ekonomi
vore, att vi skulle söka efter att icke försämra våra penningars
värde. Nu har bankoutskottet i motsats till 1920 års finanssakkunniga
gjort ett uttalande, som, om riksdagen följer detta, innebär, att
vi skulle slå in på en ny kurs; trots alla omskrivningar synes mig
den saken ligga klar. Utskottet säger, att med hänsyn till att prisfallet
skett hastigare än 1920 års finanssakkunniga ansågo eller
tänkte sig, har det inträffat en sådan -situation, att vi icke längre
kunna hålla på den mening som uttalades 1920, utan vi måste anordna
det så, att vi kunna, som utskottet uttrycker sig, stabilisera
vår valuta. Ingen kan vara mera angelägen än jag om att vi skola
komma till en fast och stabil valuta, men jag vet icke, vilka värden
jag sätter på spel, vare sig på ena eller andra sidan, om jag gör ett
uttalande för att en stabilisering av valutan skall ske på den punkt
valutan i dag intar. Vad veta vi om händelserna i världen om en
månad, särskilt med hänsyn till den kritiska tidpunkten omkring
den första maj? Kan det då vara riktigt, att vi här ge oss in på
att ordna om våra angelägenheter på det sätt utskottet ifrågasätter?
Som stöd för sitt resonemang anför utskottet, att grosshandelspriserna^ha
sjunkit hastigare än priserna på arbetsmarknaden. Ja, det
är måhända riktigt, men det ligger ett moment däremellan, och det
är detaljpriserna, som icke sjunkit lika hastigt som grosshandelspriserna,
och detta moment måste vi taga med i räkningen, när vi bedöma
den ekonomiska situationen. Förrän detaljpriserna sänkts kan
man icke ifrågasätta någon avsevärdare sänkning av priserna på arbetsmarknaden.
Utskottet säger, att prisfallet har minskat kapitalbildningen,
hämmat framåtskridandet och det allmänna välståndet.
Det är ett mycket starkt uttalande. Är kapitalbildningen, äro
våra kapitaltillgångar sämre efter prissänkningen än de voro före
densamma? Ja, helt naturligt, om man bygger på de bokförda värdena;
men när vi stodo på toppen av högkonjunkturen, voro dessa
värden bokförda till tre gånger så mycket som de skulle varit och
de äro ännu högt över de värden som gällde och existerade före kriget.
Omjag då går ut ifrån, att våra reella värden icke ökats tre
gånger så mycket under denna uppsvingsperioden, utan tvärtom,
att det är en uppskrivning och ett nytt uppfixerande av de gamla

Lördagen den 23 april, f. in.

55

värdena, så ur det uppenbart, att man tår med ett visst kallt lugn Ang. befrielse
taga ett sådant resonemang som då utskottet säger, att kapitalbild-^ en

ningen har minskats. Det är klart, att när vi befinna oss nere i skyldigheten
vågdalen, allting måste åstadkomma, att just i detta tillfälle det att inläsa
måste bliva en minskning av kapitaluppsamlingen. Men frågan sedlar.

är om vi kunna komma ur denna vågdal på ett lämpligare sätt ge- (l ort*.)

nom att fullfölja utskottets grundtanke än om vi pröva oss fram som
hittills? Jag medger, att det kan och måhända bör ske en paus
uti prisfallet, men vi ensamt bestämma icke längden av denna jjaus,
ty här röra vi oss inom internationella företeelser, och det är icke
säkert, att, ifall vi följa utskottets resonemang här. det kunde hava
en sådan psykologisk verkan, att vår exportindustri därigenom skulle
känna sig tilltalad att sätta i gång en produktion, vars alster de
måste lagra därför att varuutbytet är avstannat i så väsentliga delar
av världen. Jag är därför inför all denna osäkerhet rädd för att biträda
den del .av utgkottets resonemang, som går ut på att vi skulle
införa en ny kurs på hithörande område.

Utskottet har litet längre fram i sitt utlåtande på sidan 14 sagt, •
att »den enda praktiskt genomförbara utvägen för gottgörande av
de orättvisor, inflationen förorsakat, kan endast vinnas genom en allmän
prissänkning». Om jag sätter detta uttalande emot det förra uttalandet,
att prisfallet har åstadkommit minskning av kapitalbildningen,
hämmat framåtskridandet och hämmat det allmänna välståndet,
så förstår jag icke riktigt hur utskottet kan finna någon överensstämmelse
mellan dessa båda uttalanden. Utskottet erkänner, att
prisfallet är den enda praktiskt genomförbara vägen för att i någon
mån bota de orättvisor, som hava alstrats und.er kristiden, men söker
påvisa, att om detta prisfall skulle fortsätta, så skulle det åstadkomma
lika många nya orättvisor eller orättvisor i ungefär samma
grad, som prisstegringen åstadkommit, och utskottet för då särskilt
fram tanken på, att de som hava pengar att fordra och fått dessa fordringar
under den högre prisnivån komma att bibehålla dessa fordringar
till oförändrade belopp. Utskottet går vidare och säger, att hela
det antal unga män, som med skuldsättning fått sin utbildning under
kristiden, komme att drabbas av deflationens verkningar. De gå ut
i livet med en större skuldbörda, och de skulle komma att lida på ett
fortsatt prisfall.

Vidare skulle hela den utveckling, som vår industri under krigsåren
varit underkastad och som måste ske efter en betydligt högre
måttstock med därav föranledda ökade anläggnings- och utbyggnadskostnader,
lida avbräck. Det skulle verka ruinerande och förstörande
på hela rader av industrigrenar. Därför måste vi stabilisera penningvärdet
på den nuvarande nivån. Här röra vi oss naturligtvis på ett
område, som är ytterligt ömtåligt. Frågan är: skall den situation, som
inträtt under kristiden, vara avgörande för den prispolitik, vi skola
följa i fortsättningen? Jag kan icke i dessa frågor följa utskottet.

Detta spörsmål är för litet diskuterat ute bland vårt folk för att man
nu skulle kunna våga sig på att göra ett riksdagsuttalande, som
skulle tjäna som en vägledning på det sätt utskottet i vissa delar av

>r 33. 56

Lördagen den 23 april, f. m.

för^riksbanlcen S-n ™otlvenng ifrågasätta Jag har deri bestämda uppfattningen, att

för riksbanken
från

skyldigheten
att inlösa
sedlar.

(Forts.)

vt maste prova oss fram sa gott vårt förstånd förmår Att göm några
bestämdt uttalanden vare sig i motiveringen eller klämmen, som
binda för framtiden, kan ha sina mycket, mycket stora vansklig!''eter
i tider som dessa.

För att giva en liten bild av vad vi egentligen röra oss med vill
jag erinra om några siffror jag hämtat ur den officiella statistiken
Av dessa framgar, huru mycket medel, som insatts till förvaltning i
diverse inrättningar. Om jag minnes rätt voro 1916 eller 1917 insatta
i allmänna sparbanker 1,381 miljoner, i postsparbanken 64 miljoner
pa postremissväxlar 165 miljoner, på giroräkning 1.042 miljoner på
löpande rakning 186 miljoner, på sparkasseräkning 887 miljoner på
depositionsräknmg 2,386 miljoner; och en del andra värdepapper uppskattades
till ett belopp av 186 miljoner. Det är icke mindre än 6
miljarder kronor, som på detta sätt då voro överlämnade till förvalt,
!1°§- Fivförsäkringsbolagsrörelsens ansvarighetsbelopp uppgingo till
1./87 miljoner; i allmänna pensionsfonden 79 miljoner, kapitalförsäkrlagar
1,692 miljoner, utländska försäkringsbolag 44 miljoner, änkeoch
Pupillkassor 14 miljoner, i kapitalförsäkringsanstalter 71 miljoner
och hos pensionsanstalter, som sortera under tionde huvudtiteln
omkring 110 miljoner kronor, tillsammans således av denna grupp omkring
3,180 miljoner kronor. Sålunda i runt tal 10 miljarder av lanaets
tillgångar, som äro placerade i sådana värdeföremål, vilka mer
eller mindre starkt påverkas av det beslut riksdagen kan komma att
latta.

Å andra sidan ha vi en intecknad fastighetsskuld. som under 191 5
uppgick till 4,698 miljoner och 1917 till 5.272 miljoner.

Utan att gorå något påstående att den ena eller den andra sidan
av här varande intressenter skulle ha någon särskild fördel eller nackdel
av ett beslut, synes det mig ändå vara väl starkt, om man skulle
giva sin anslutning till ett principuttalande — låt vara att detta uttalande
ändock skulle ligga i motiveringen — till förmån för en viss
ekonomisk politik, som kan beröra så utomordentligt stora värden.
Det är jag för min del icke färdig med. och det skulle vara intressant
att veta, huru manga av riksdagens ledamöter, som äro så pass inne
i dessa ekonomiska stycken, att de i dag kunna säga, att det tjänar
landet eller skadar landet att göra ett sådant uttalande, som bankoutskottet
bär föreslår. Nu är att märka, mina herrar, att jag gör
ingen anmärkning mot utlåtandet uti de delar, där utskottet inskränker
sig till att svara på Kung!. Maj :ts proposition. Mitt uppträdande
är icke dikterat av att jag på något sätt velat underkänna bankoutskottets
utlåtande i de punkter, där bankoutskottet rör sig med redan
kända, omdebatterade frågor, där allmänheten dock kunnat bilda sig
en mer eller mindre bestämd uppfattning. Men här för utskottet fram
vissa förslag av sådan ekonomisk räckvidd, att jag icke kan biträda
desamma, och därför har jag velat säga några ord för att motivera
mitt yrkande.

Utskottet har också ansett sig böra angiva vissa direktiv för
den frakt- och taxepolitik, som statens kommunikationsverk skola

Lördageu deu 23 april, f. in.

57 N r 88.

fora. Herr Sommelius adresserade sig särskilt till järnvägsstyrelsen An^g. befrielse
och tyckte, att den var nugot för byråkratisk i sitt görande och lå-**
tande. Jag skall icke ingå på detta, jag vill endast erinra om att skyldigheten
riksdagen redan gjort ett uttalande, i vilket riksdagen hävdat den alt inlösa
uppfattningen, att kommunikationsverken skulle så ordna sin drift sedlar.
och rörelse, att de icke särskilt belastade skattedragarna i annan (Forts.)
mån än då de i egenskap av trafikanter använde sig av kommunikationsmedlen.
Nu är jag den förste att erkänna, att det kan mycket
väl inträffa, att vi bliva tvungna att vidtaga en reduktion av
fraktsatserna Men, mina herrar, om denna reduktion, särskilt vad
järnvägarna beträffar, skall ha någon verklig reell betydelse, så
måste — därom är jag alldeles övertygad -— denna reduktion också
ske beträffande de enskilda järnvägarnas frakttaxor. Och jag
måste således för min del i så fall kräva, att också de enskilda järnvägarna
nedsätta sina fraktsatser. Det är uppenbart, att statsmakterna
få lov att påtaga sig avsevärda kostnader för detta syfte —
om det kan stoppa med en 100 miljoner kronor kan jag icke uttala
mig om. Jag vill endast fästa herrarnas uppmärksamhet på att
omfattningen av järnvägarnas rörelse går till omkring 350 miljoner
kronor om året eller något sådant. Vill herrarna därför att de
fraktsatser, som nu tillämpas, skola nedsättas i den omfattning, att
de över huvud tjäna sitt ändamål, då få herrarna vara beredda att
offra åtskilliga miljoner.

Jag är för ruin del icke alls obenägen att upptaga detta ärende
till behandling, om och när det framkommer från Kungl. Maj:ts
sida, och då allvarligt pröva, i vad män man över huvud taget kan
sänka fraktsatserna. Men därav följer med naturnödvändighet att,
man måste öka skatterna. Ty även om man genom sänkning av
fraktsatserna skulle kunna öka trafiken och därigenom få en ökning
av inkomsterna, så måste det ligga en intervall mellan den dag.
då fraktsatserna sänkas, och den dag, då rörelsen tagit en sådan omfattning
att över huvud inkomsterna kunna täcka utgifterna. Jag
vill därför icke obetingat fatta position till den frågan förr än jag
sett den i sitt sammanhang. Jag är såsom jag förut antytt ''■ullig
att medverka till en sänkning av fraktsatserna, men jag vill först se,
huru högt denna sänkning av fraktsatserna skall tvinga upp skattetrycket;
de lägsta skattedragarna bära nu som bekant i direkt
statsskatt 5 kronor 25 öre per 100 kronor av sin skattlagda inkomst
och för de större skattedragarna har skattetrycket ökats så att det
i vissa fall kan gå ända till 20 kronor pr 100 av den skattlagda
inkomsten. Jag vill se denna fråga i sammanhang med huru budgeten
kan komma att se ut, och jag vägrar att följa med i vändningen,
när det är fråga om att framställa önskemål, som varken
Kungl. Maj:t eller riksdagen kunna infria. Det allmänna resonemanget
i utskottsutlåtandet, som enligt min uppfattning inbjuder
till spekulationer om myntrealisation i en eller annan form vill
jag varna emot; ett sådant uttalande av riksdagen skulle göra det
omöjligt för staten att hädanefter låna medel på de gamla villkoren.
Ty, mina herrar, får allmänheten den uppfattningen, att våra

Nr 38. 58

Lördagen den 23 april, f. ra.

Awj. befrieh'' statspapper äro mindre säkra tillgångar, då får staten skaffa sig låneJor
"från11 Cn mec*el genom^ tvångslån och jag ber att få fästa herrarnas uppmärkskyldigheten
samhet på vådan av en sådan sakernas ordning.
alt inlösa Från inin utgångspunkt skulle jag tycka, att riksdagen hade

sedlar- gjort, vad man rimligen kunde begära av den, om riksdagen svara (Fort*.

) (]e pä den kungl. propositionen på sådant sätt, att riksdagen gjorde

till sitt uttalande, som numera är en allmänt rådande uppfattning,
nämligen att man i detta nu icke befinner sig i ett sådant läge, att
man kan ålägga riksbanken att införa fri guldväxling, och att man
icke heller befinner sig i ett sådant läge, att man i dag kan säga,

att vi om ett halvt eller ett helt år äro beredda att indraga den extra
sedelutgivningsrätten, som riksdagen redan medgivit bankofullmäktige,
icke heller att man i dag är beredd att säga, att det skall
föras en så och så sträng diskontopolitik. Yad vi kunna uttala oss
för är en allmän önskan, att landets ekonomiska angelägenheter länkas
på sådant sätt av dem, som ha med dessa angelägenheter att
gåra, att vi fortast möjligt kunna komma fram till sådana förhållanden,
att vi få en ordnad valuta både inåt och utåt.

Med stöd av detta mitt resonemang vill jag, herr talman, göra
det yrkandet, att ur utskottets betänkande strykes det uttalandet,
som utskottet har gjort på 8 och 9 sidan och vars kantrubrik är:
»Valutafrågans förändrade läge.» Detta stycke anser jag böra utgå,
därför att detta stycke är ingress till hela den nya politik, som utskottet
sedan något närmare utvecklar på sid. 11. där utskottet infört
ett stycke, som till kantrubrik har orden, »Deflationens ekonomiska
och sociala verkningar». Ävenså vill jag ha bort längre fram i fortsättningen
på sidan 13 ett stycke med kantrubriken »Deflationens
statsfinansiella verkningar» och längre nöd på samma sida ett stycke
med kantrulbriken »Inflationens och deflationens förmögenhetsrättsliga
innebörd» samt vidare ett stycke på sidan 15, som till
kantrubrik har orden »Nödvändigheten av prisnivåns stabilisering».
Alla dessa stycken anser jag böra utgå ur utskottets utlåtande. Det
stycke, som handlar om arbetsamhet och sparsamhet, har jag intet
emot, även om riksdagen skulle besluta, att varje råd skulle spärras.
Stycket däremot på sidan 16 om de affärsdrivande verkens taxepolitik
är jag på skäl, som jag anfört, icke beredd att taga ställning
till på det sätt, som här är gjort, utan jag vill se den frågan mot
bakgrunden av vad detta betyder med hänsyn till våra debetsedlar.
Och därför tycker jag, att man icke, när man ordar om landets valutafråga,
bör taga in denna sats, som ju egentligen kan på ett betydligt
bättre sätt bedömas, när den kommer i en annan framställning
och fullständigt motiverad. Jag anhåller därför, att även
denna del måtte utgå ur motiveringen; sedan yrkar jag bifall till
utskottets utlåtande i övrigt. Nu kan man säga att då blir det icke
mycket kvar av utskottets utlåtande. Jo, mina herrar, det blir tillräckligt
kvar ändå. Det är min uppfattning, att det blir så mycket
kvar, att det blir tillräckligt att fundera över till dess nästa riksdag
sammanträder. Jag är övertygad om, att detta är en lämplig

Lördagen den 23 april, f. in.

59 Nr 33.

väg, på vilken vi kunna föra oss från resultatet av den beställning
riksdagen gjorde i fjol. .

Skulle detta yrkande icke vinna anklang, sa vill .lag för min
del säga, att jag — utan att vilja göra mig skyldig till det omdöme,
som eu föregående talare omnämnde att en annan riksdagens ledamot
skulle ha fällt om innehållet i utskottets utlåtande — måsie
hemställa om avslag på hela motiveringen och yrka bifall endast till
klämmen. Men jag har velat gorå mitt första yrkande, därför att
jag har den uppfattningen, att här i utskottets utlåtande finnas omnämnda
vissa saker, beträffande vilka det är av ett visst intresse att
riksdagen gör ett uttalande.

Jag ber alltså, herr talman, att på grund av vad ,]ag anlort ta
yrka att do punkter, jag förut nämnt, måtte utgå ur utskottsutlåtandets
motivering. 1 övrigt yrkar jag bifall till utskottets utlåtande.

Herr Ivristensson: Herr talman! Då den kung], propositionen
i år framkom till riksdagen och det ekonomiska rådets uttalanden
bifogades denna proposition, uppstod det litet varstädes i
landet ett krav på, att denna fråga inte finge behandlas fullt sa
summariskt som förut skett. Man krävde i en ofantlig mängd tidningar
här i landet, att riksdagen nu måtte taga hand om detta problem
och om möjligt söka gripa in på ett sätt, som var och en med
sina speciella utgångspunkter önskade.

Hör min del hade jag i utskottet klart för mig, att man i ar
inte kunde på samma sätt som föregående år behandla dessa frågor
närmast som rena expeditionsfrågor med läggande av ansvaret på
bankofullmäktige och regeringen — detta var inte möjligt sådan
som den allmänna meningen och den allmänna önskan i landet kommit
till uttryck. Men jag hade också den åsikten — och jag tror,
att alla mina utskottskamrater delade min uppfattning härvidlag -att vad vi än skrevo i utskottsbetänkande^ om vi skrevo mycket, om
vi skrevo litet eller om vi höllo oss något däremellan, det komma
att vålla en häftig kritik från olika håll, detta således oavsett vilket
innehåll betänkandet komme att få. Det är ganska, naturligt, att
så skulle bli fallet, ty denna fråga är ju, såsom också ett par talare
i denna kammare förut i dag framhållit, av så ingripande betydelse,
att det är otänkbart, att man utan vidare skulle kunna vara
färdig med att komma fram till någon som helst enighet, vare sig
i den svenska riksförsamlingen eller utanför densamma.

Jag vill vidare, herr talman, förutskicka, att vi i utskottet inte
betraktat denna valutafråga som en partipolitisk angelägenhet. Vi
ha ansett, att det skulle vara till lycka för vårt folk, om densamma
även i framtiden skulle kunna åtminstone i det hänseendet behandlas
sakligt, att man inte här alltför mycket droge in partipolitik.
Jag tror också, att de uttalanden, som redan skett i denna kammare
och medkammaren, vittna om, att detta ämne skär igenom alla
riksdagens partier. Var och en ser på denna sak, alltefter som linsen
brytes i hans egna ögon, och plockar fram än ett, än ett annat.

Ang. befrielse
rör riksbanken
från

skyldigheten
alt inlösa
sedlar.
(Fort*.)

Sr 33. 60

Lördagen den 23 april, f. m.

Ang. befrielse Jag är vidare — i likhet med herr Thorsson — övertygad därJ''or
nksbcmken om< vj ha här i riksdagen och i vårt land i övrigt hittills inte
skyldigheten ställt upp för oss dessa problem till så ansvarsfull granskning som
att inlösa önskvärt varit. Och jag blir för min del inte alls förvånad, om den
sedlar. svenska riksdagen i dag inte skulle vara färdig ens med detta ut (Forts.

) låtande, däri dock det enda positiva ligger i, att det utsäges, att

frågan för närvarande är i det läge, att ingenting kan göras. Yad
är det positiva, utskottet här kommer med, mina herrar? Jo, det
är ett litet stycke, vari utskottet i anslutning till herr finansministerns
uttalande till statsverkspropositionen gör gällande, att vi
böra i samarbete med oss likstående länder söka lösa denna angelägenhet.
Fastän det är tråkigt för oss i utskottet att ha kommit till
detta negativa resultat, ha- vi dock ansett oss skyldiga att belysa
frågan ur olika synpunkter, så att det skulle bliva möjligt för oss
alla att något mera än förut fatta, att medaljen inte bara har en
framsida utan också en baksida. Vi böra förstå, att då vi komma
fram med ett vackert slagord, t. ex. att prissänkning bör ske —
och naturligtvis är det skönt och behagligt, att priserna sänkas •—
detta står i ofrånkomlig förbindelse med vissa olägenheter för svenska
samhället och för oss alla. Det är på grund av de ekonomiska lagarna
omöjligt att taga enbart fördelarna, vi måste också taga nackdelar,
och det blir sedan en konjunkturfråga, vad man vill i det ena
stycket och i det andra.

Jag skall först något litet beröra vad min ärade vän herr Thorsson
nyss yttrade. Han sade, mina herrar: ännu kan jag inte biträda
utskottets hemställan. Jag är för min del övertygad om, att ■
vad tiden lider och åren gå herr Thorsson i stort sett kommer att
biträda vad utskottet i dag uttalat. Jag sluter mig till detta därav,
att, såvitt jag kunde fatta, herr Thorsson icke riktigt haft tid att
sätta sig in i vad utskottet verkligen sagt. Herr Thorsson hade den
allmänna utgångspunkten, att vi här i riksdagen inte borde uttala
önskemål, som icke kunna av Kung!. Maj:t och riksdagen infrias.
Ja, mina herrar, det är just den utgångspunkt som också utskottet
haft, och^ utskottet har i det hänseendet varit betydligt försiktigare
än 1920 års finanssakkunniga, det är den enda skillnaden härvidlag.

Herr Thorsson uppräknade, i anslutning till vad han sagt om
deflationen och inflationen, alla de insättningar i sparbanker o. s. v.
som blivit gjorda, men herr Thorsson nämnde inte i detta sammanhang,
att alla de miljarder han kom fram med inte ligga i vederbörande
kreditinrättningars kassakistor, utan äro utestående hos i
regel företagsamt folk, folk som t. ex. köpt sig ett litet hemman,
folk, som satt in ett kapital i en liten affär och knogar och sliter
och dragés med skuldbördan och söker föra sig själv och samhället
fram till en något ljusare tillvaro. Men i samma ögonblick som värdet
stiger i fråga om de bokförda siffrorna i dessa kreditinrättningar’n1.
samma ögonblick, mina herrar, ökas bördan för dem, som ha
att förränta dessa belopp. Det är därför som jag måste säga, att
man kan icke skilja den ena saken från den andra, de ha ett ofrånkomligt
sammanhang. Och vi må så mycket vi vilja liksom strut -

Lördngen den 2.» april, f. m.

61 Nr 33.

sea sticka huvudet under vingen, dessa saker finnas ändå, och sven- f^riksbanken
ska riksdagen kan icke komma därifrån, då den måste slutligen taga -in
position till dessa problem. skyldigheten

Vi ha i utskottet hållit före, att inflationen och därav följande au inlysa
prövningar äro så väl kända genom vara genomgångna lidanden un- ®
der de framfarna sex åren, att vi icke behövde spilla många sidor or
på den saken. Däremot har deflationen kommit över oss först under
det senaste halvåret. Och vi ansågo’ att det kanske därför fanns
större anledning för oss att, ehuru i mycket koncentrerad och ofullständig
form, påvisa, att även denna har sina olägenheter och medför
sina svåra lidanden för folk och samhällsklasser av olika slag.

Det griper in här, det ena som det andra, på så gott som varje medborgare.
Här äro några exempel nämnda. Man kunde mångfaldiga
dem i oändlighet. Varenda liten egnahem sbyggare, som vill
skaffa sig en egen liten stuga och härför lånar kapital, han kommer
kanske, om deflationen fortsätter, att nödgas lämna sin stuga
till de lyckliga inteckningsinnehavarna. Det hör också till utvecklingen,
och det är möjligt att vi måste gå den vägen, men därom vill
jag icke yttra mig i dag, och utskottet har heller icke yttrat sig om
den saken. Utskottet säger — och det är dess grundtanke — att
med hänsyn Härtill att världen gungar ännu, med hänsyn till att
det går knappast en vecka, knappast en dag, utan att här inträffa
förhållanden, som på det intimaste ingripa även i våra inhemska
penningepolitiska förhållanden, så kunna vi icke nu göra upp ett
allmänt finanspolitiskt program, som vi under alla förhållanden
skulle kunna följa. Jag ber att få understryka de sista orden: som
vi under alla förhållanden skulle kunna följa. Det tror jag var
också, såvitt jag fattade, herr finansministerns uppfattning. Herr
finansministern tycktes vara ense med utskottet — såvitt jag fattade
hans anförande rätt, och jag försökte att uppmärksamt lyssna
till detsamma — i allt vad som är berört i utlåtandet utom i en enda
sak, och även där syntes det mig, som om det verkligen icke fanns
några sakliga divergenser mellan herr statsrådet och utskottet. Det
är en ny ansvarsfråga närmast i uttryckssätten och ingenting annat.

Utskottet har ingalunda uttalat sig om att vi icke borde återgå
till lagstadgad guldparitet. Det är klart att detta är, från vissa
utgångspunkter, ett önskemål, och för min del har jag ingenting
emot att det fortfarande må som önskemål uttalas av alla möjliga
sakkunniga och av riksdagen och Kungl. Maj :t och vilken myndighet
som helst. Men det kommer icke an på det. Det kommer, herr talman,
i stället an på, vilka maktmedel man har till förfogande och
kan sätta in, då det gäller att realisera detta mål, och hur långt man
använder sig av dessa maktmedel. Och där fanns ifråga om maktmedlens
användning för samma mål en överensstämmelse mellan
herr statsrådet och utskottet. Herr statsrådet yttrade, att vi icke
nu kunde forcera en dylik övergång. Herr statsrådet sade, att samhället
icke tål ytterligare påfrestning. Herr statsrådet kom längre
fram och förklarade att han ville vidtaga åtgärder till förekommande
av en sådan påfrestning, även med risk att frågan om valutans

Nr 33. 62

Lördagen den 23 april, f. m.

Ang befrielse vård härigenom interimistiskt bleve skjuten åt sidan. Javäl, med
■’or ri fr^lken dessa utgångspunkter är det ingen risk att uttala önskemål om att
skyldigheten återgå till lagstadgad guldparitet.

att inlösa Som jag förut nämnde, har utskottets utlåtande tolkats på oli sedlar.

ha sätt. Då herr Thorsson nämnde om de många miljarderna och

(Forts.) allt detta, så glömde herr Thorsson det som i utskottets utlåtande

är det allra viktigaste och på vilket herr Thorssons hela resonemang
faller. Yad säger utskottet? Jo, vi säga att de förmögenhetsrättsliga
synpunkterna icke kunna ge någon anledning för penningvärdets
framtida bestämmande. Vi säga, att vilken väg vi än gå, vad
man än gör, så kommer man att göra orättvisa. Vi ha haft ett
världskrig, det rå vi icke för, vi ha måst finna oss i alla dess konsekvenser.
Jag vill icke klandra Sveriges bankofullmäktige, varken
under den tid herr Thorsson tillhörde dem eller dessförinnan eller
därefter. Jag vill icke klandra någon av Sveriges finansministrar,
jag vill icke göra dem, såsom så många andra göra, ansvariga för
den inflation som förekommit. För min del är jag övertygad om,
att vi här i Sverige lika litet som-i andra länder ha kunnat undvika
den saken, ty det har följt med hela detta stora världskrig, där 4/5
av världens befolkning legat i kamp mot varandra. Och därav har
följt med ofrånkomlig nödvändighet att penningväsendet i olika
länder kommit ur sina gängor. Vi måste således räkna med att
det verkligen är ur sina gängor, och därför kunna vi icke nu leva
i de gamla tankegångarna före 1914. Men det är det våra aktuarier
göra i olika ämbetsverk, som i sin ungdom studerat nationalekonomi.
De ha läst in de lagar som gällde före 1914, och så tro de, att
dessa existera normalt såsom förut. Det är det stora felet. Men
de hava nu fått se, att de icke kunna behandla de ekonomiska problemen
precis på samma sätt som före 1914 och med sina nationalekonomiska
regler vinna samma effekt, som kunde ske före år 1914. Det
är detta, som utskottet velat framhålla. Utskottet har velat säga
att det icke tror på att det över huvud är möjligt för oss att nu i
dag — och det lättar vårt ansvar högst betydligt — kunna godtyckligt
efter behag bestämma kursen i ena eller andra riktningen. Vi
tro, om vi också icke sagt det rent ut, att det skulle gå, som då Carl
Johan skulle styra kursen: han misslyckades. Det skulle gå på
samma sätt, om vi skulle taga oss före att under alla förhållanden
söka gå den vägen. Däremot sticka vi icke alls under med att man
naturligtvis kan skärpa och mildra de bankpolitiska medel, som stå
i detta fall till buds.

Ja, herr talman, nu har herr Thorsson yrkat avslag på en så väsentlig
del av denna motivering, att jag icke alls kan följa honom i
detta yrkande, icke ens från hans utgångspunkter. Utom vad jag
härutinnan redan nämnt, skall jag även yttra mig något om de affärsdrivande
verkens taxepolitik — även herr Thorsson var inne på
den frågan. Han kan ha rätt i att det på visst sätt icke hör hit, men på
visst sätt hör det dock hit. Här har inträffat, att vi fått ett allmänt
prisfall på varumarknaden och, beträffande grosshandelsprisen, ett
kolossalt prisfall. Detta prisfall har dock icke sträckt sina verk -

Lördagen den 23 april, f. in.

Nr .‘tf.

63

ningar till de monopoliserade statsföretagen. Verkan härav är förlamande
för vissa delar av den svenska produktionen med ty åtföl-''''"rr!yV“n en
jande större arbetslöshet. Vid sådant förhållande har det inom ut- skyldigheten
skottet ansetts, att man bort un1 »taga även denna fråga — för min att inlösa
del har jag icke yrkat på att den skulle komma in här, men jag har sedlar.
gått med på att den intogs, ty om sexton människor skola göra ihop (tons.»
ett utlåtande, så blir det att jämka åt olika håll, om det över huvud
skall uppnås någon slags enighet. Jag kan emellertid för min del
icke finna annat, än att det i varje fall icke kan skada att denna sak
står i detta utlåtande. Som det är skrivet, gör riksdagen intet annat
uttalande, än att frågan är värd beaktande. Utskottet säger för
sin del: »utan att för egen del vilja framställa förslag i hithörande
ärenden, vill utskottet härmed endast hava fäst uppmärksamheten
på dessa förhållanden». Jag vet mycket väl att statens järnvägar
gå med förlust, jag tror också, att detta till en stor del beror på de
kolinköp som gjorts. Men detta är en sak. En annan sak är, om
verkligen svenska näringsföretag med sin existens skola betala fiolerna
för vissa byråschefers kolinköp. Nu är det här icke annat än
eu räknefråga, på vilket sätt man skall gagna det hela, och jag är
icke beredd, lika litet som herr Thorsson var det, att taga ställning
till saken i dag, utan har endast velat taga fram saken till allvarlig
prövning och giva ett litet stöd åt de utredningar, som tyckas redan
pågå inom vederbörande departement. Jag vill vidare erinra därom,
att i detta utlåtande ligger icke precis något upprivande av
riksdagens uttalande om att de affärsdrivande verken skola skötas
så, att de bära sig. Vi säga nämligen — och det är det varpå jag
i detta sammanhang velat påkalla herrarnas uppmärksamhet •— vi
säga: »om detta direktiv även under nuvarande förhållanden oförändrat
bör vidhållas». I detta »under nuvarande förhållanden»
ligger att det här blott är fråga om något provisoriskt, ett undantagsförhållande
på grund av de svåra tider, i vilka vi nu leva.

Här har från visst håll — icke inom riksdagen, tror jag, ehuru
jag dock icke är säker om, huruvida det icke skett i första kammaren
från något håll, men så mycket mera från håll utom riksdagen
— uttalats klander över att utskottet icke ansett sig böra föreslå,
att fullmäktige bort åläggas att föra en viss diskontopolitik
eller sänka diskontot. För min del är jag av den uppfattningen,
att den svenska riksdagen som (sådan är inkompetent att kunna i varje
särskilt fall bestämma det diskonto, som kan vara av förhållandena
påkallat. Jag tror det vore lyckligt, om vi här liksom i det
engelska parlamentet och även i vissa andra parlament ställde oss
avvisande mot den tanken att parlamentet som sådant skall ge sig
in på att fastställa sådana saker.

Däremot kan man ju mycket väl uttala en önskan i ena eller
andra riktningen, och för min personliga del vill jag icke sticka under
stol med, att jag delar herr statsrådets uppfattning om, att en
sänkning av räntan i detta ögonblick skulle verka i en för produktionen
och för företagens igångsättande gynnsam riktning.

Jag har för övrigt icke kunnat finna, att det i sak föreligger

Nr 33. 64

Lördagen den 23 april, f. in.

Ang befrielse, någon verklig skiljaktighet mellan den uppfattning, som herr stats°r
nfråT eU rådet och chefen för finansdepartementet i dag gjort sig till tolk
skyldigheten för, och utskottets uppfattning, nämligen i vad rör de saker, som
att inläsa stå i betänkandet. Däremot gick herr statsrådet i vissa punkter utsedlar.
över de ting, som vidröras i utlåtandet. Till den hörde talet om ned(Forts.
i sättning av arbetarnas och löntagarnas löner. Herr talman, jag saknar
anledning att gå in på detta kapitel, men jag vill dock ha sagt,
att jag för min del icke i det fallet kan dela herr statsrådets uppfattning.
^

Nu har jag hört, att det även här kommer att framställas yrkande
på uteslutning av hela motiveringen eller också återremiss.
Vad frågan om återremiss vidkommer, vill jag på förhand meddela,''
att vi i utskottet gjort all t vad vi kunnat, för att denna fråga skulle
bli behandlad till i dag, så att icke riksdagen skulle försättas i det
tvångsläget att ovillkorligen vara nödsakad att vid första läsningen
fatta avgörande beslut i frågan. Beträffande uteslutandet av motiveringen
vill jag upprepa vad jag sade i början av anförandet, att det
kan vara bekvämt att handla på det sättet, men dessa frågor äro av
för stor och avgörande betydelse, för att man skall sluta ögonen inför
dem och låta dem gå förbi sig. Här äro vi alla litet var nödsakade
att tränga in i dessa spörsmål och fatta vår ståndpunkt med
bästa samvete och efter vad man anser för land och folk lyckligast
i den situation, som föreligger.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan. Den är så
försiktigt avfattad, att jag verkligen icke kan finna, att riksdagen
gör några sådana uttalanden, som kunna medföra farliga konsekvenser
för framtiden.

Hans excellens herr statsministern von Sydow: Min kollega
finansministern har förut utförligt redogjort för sin uppfattning
om det utomordentligt viktiga problem, som avhandlas i bankoutskottets
föreliggande utlåtande. Denna uppfattning delas av regeringen
i dess helhet. I många avseenden överensstämmer vår
uppfattning med den, varåt utskottet givit uttryck. I en och annan
punkt kunna vi dock icke helt dela utskottets mening. Jag skulle
vilja särskilt understryka en punkt, där efter mitt sätt att låsa utskottets
motivering en meningsskiljaktighet föreligger, jag menar
iragan om återvändande till guldpariteten. Nu har utskottets ärade
ordförande lamnat vissa meddelanden, som tyda på, att det finns
olika parter, men jag vill dock uttryckligen understryka, att regeringen
icke tror, att vi åtminstone för närvarande behöva räkna med
?? moj igheten, att svenska kronan skall för framtiden fastlåsas
vid ett lägre värde i förhållande till guldet än som förutsattes i
gällande myntlag. Herr Thorsson har i mycket tillspetsad form angivit
en av de väsentligaste anledningarna, varför vi på denna punkt
hora reagera mot vissa av utskottets uttalanden; vi böra icke inför
världen deklarera, att yi kanske om någon tid äro beredda att slå
vantarna i bordet — och vi ha ingen anledning till en sådan deklaration.
Umstandigheterna kunna givetvis medföra, att pris- och

Lördagen den

65

Nr :J3.

23 april, f. in.

valutaförhållandena ligga så till, att det kan dröja en tid, kanske Ang. befrielse
en avsevärd tid, innan vi nå det mål, som väl också utskottet anser för riksbanken
eftersträvansvärt. Men vi böra dock kunna hysa goda förhoppnin- skyldigheten
gar att komma till det målet, givetvis under den förutsättningen, att att inläsa
de internationella förhållandena stabiliseras och vi själva föra en sedlar.
sparsam, klok och försiktig politik. (Fort,.)

Vårt lands ekonomiska ställning måste i och för sig betecknas
som stark. Jag skall icke närmare utveckla det här. Herr Thorsson
angav för övrigt siffror, som i detta avseende äro belysande. Förhållandet
mellan produktionskostnaderna i Sverige och i övriga länder
kommer säkerligen att efter hand utjämnas. Vi äga betydande och
mycket värdefulla naturtillgångar, vilka utlandet ovillkorligen behöver.
Vår exportindustri är mycket högt utvecklad, och det lär ej
lida något tvivel om, att icke vår export efter någon tid kommer att
åter uppblomstra.

När normala förhållanden och särskilt när en stabilisering av
guldets internationella värde inträtt, då böra vi kunna räkna med
att förutsättningarna för en återgång till den forna guldpariteten
också skola föreligga. När den tidpunkten är inne, därom kunna
vi givetvis icke för närvarande profetera.

Rörande den ekonomiska politik statsmakterna under mellantiden
böra föra har finansministern utförligt uttalat sig. Jag skulle
endast vilja ytterligare betona, att vi icke böra tänka på sådana
medel för vårt penningvärdes förbättrande, som kunna medföra ytterligare
allvarliga rubbningar i vårt näringsliv och därigenom också
öka den redan nu betänkligt stora arbetslösheten. Vi kunna tvärtom
bli nödsakade att anlita provisoriska åtgärder, som på sina håll
måhända kunna anses mindre önskvärda, och jag tycker mig utläsa
ur bankoutskottets motivering, att utskottet icke heller varit
helt främmande för en sådan tankegång. Vi kunna bli nödsakade
att på tillfälligt sätt hjälpa vår industri och därigenom också de av
den beroende arbetarmassorna. Vi kunna bli nödsakade till detta
för att undvika en rent katastrofartad utveckling, och det vore att
livligt beklaga, om man skulle finna sig förhindrad att anlita en sådan
utväg.

Vi böra emellertid icke för oss fördölja, att dylika åtgärder i
stort sett få karaktären av palliativ. Vi äro icke uteslutande, icke
ens huvudsakligen beroende av oss själva. Det är det allmänna ekonomiska
läget i världen, som är det utslagsgivande. Det torde också
vara allmänt erkänt, att det är det ovisshetstillstånd, som nu råder
i Europa och som nära sammanhänger med frågan om det skadestånd
Tyskland har att erlägga till de allierade makterna, som gör
situationen så brydsam. Detta är erkänt och uttalat från de mest
auktoritativa håll. Sålunda har även den internationella finanskonferens,
som var samlad i Bryssel i september 1920, konstaterat,

»att _ de svårigheter, som för närvarande möta vid mellanfolkliga
kreditoperationer, nästan uteslutande ha sitt ursprung i de störningar,
som framkallats av kriget, och att en normal verksamhet på

Andra hammarens protokoll 1921. Nr 33. 5

>''r 33* 66

Lördagen den 23 april, f. m.

Ang. befrielse penningmarknaden icke kan fullt återställas, såvida icke fredliga förJör
riksbanken bindelser ånyo upptagas mellan alla folk samt de oreglerade finan,
f siella frågor, vilka äro en frukt av kriget, bliva föremål för en slutta»
itlösT giltig uppgörelse, som bringas till utförande». Konferensen betosedlar.
nade särskilt, att handeln måste så snabbt som möjligt frigöras från
(Forts.) all kontroll och de hinder undanröjas, som förekomma inom den internationella
handeln. Dessa av konferensen enhälligt gjorda uttalanden
komma vi icke förbi. Och det är att märka, att konferensen
bestod av särskilt sakkunniga män, utsedda av 39 stater, representerande
icke mindre än omkring 75 % av jordens totala befolkning.

Erfarenheten från den tid, som förflutit sedan konferensen sammanträdde,
har endast bestyrkt riktigheten av dess omdöme. Ett
mer eller mindre öppet krigstillstånd råder ännu i skilda delar av
världen, frågan om det skadestånd, som Tyskland och de övriga
under kriget besegrade makterna ha att erlägga, kvarstår oreglerad,
och handeln länderna emellan har omgivits med nya hämmande
skrankor. Följderna ha icke heller uteblivit; de visa sig i den ekonomiska
kris av sällsynt styrka och omfattning, som övergår stora
delar av världen, och varav vi i Sverige nu också blivit lidande.

Utsikterna för framtiden äro visserligen icke lovande. Det kan
dock hända, att det bud, som telegrafen bragte oss i går från Berlin
och Washington, innebär en ändring till det bättre. De under
kriget neutrala makterna ha dess värre mycket små möjligheter att
inverka på händelsernas gång. Vi kunna allenast — i känslan av
vårt medansvar för det återuppbyggande av det förhärjade Europa,
som efter de genomgångna årens oerhörda lidanden varmt åstundas
av alla nationer — ge uttryck åt den förhoppningen, att det för de
närmast berörda makterna skall visa sig möjligt att finna en lösning
av de nu svävande frågorna, som icke kommer att öka de svårigheter,
varmed världen har att kämpa och varav vi också lida, utan
i stället bereder vägen till ett mera normalt ekonomiskt liv. Världen
behöver, som Brysselkonferensen uttalade, invigningen av en ny
ticl av samarbete och god vilja nationerna emellan för att krigets förstörelse
skall kunna ersättas, ja, för att över huvud taget civilisationen
skall kunna fortfara.

Mina herrar, jag skulle slutligen vilja tillägga några få ord.

Under de lysande konjunkturernas tid hängav man sig i Sverige
i både statliga, industriella och finansiella kretsar åt den mest
hejdlösa optimism; man inrättade sig snarast för en permanent guldålder.
Nu har man slagit över i motsatsen; man hänger sig åt den
mest hejdlösa pessimism, och man ser närmast framför sig ett fullständigt
Ragnarök. Det är sant, att den ekonomiska situationen är
ytterligt brydsam, men jag tror icke, att vi böra giva ökad näring
åt den panikstämning, som hotar att gripa omkring sig. Vi böra
ha anledning hoppas, att Europa skall vakna åter till ekonomiskt
förnuft och att därmed också förtroendet och företagslusten skola
återkomma. Ett studium av den ekonomiska historien bör också
kunna skänka åtskillig styrka; den visar, att även mycket allvarliga
ekonomiska kriser aldrig varit dödande. Med en fast, klok och

Lördagen den 23 april, f. in.

67 Nr 33.

sparsam politik komma vi säkerligen åter upp ur vågdalen — Sve- Ang. befrielse
rige har för visso de allra bästa förutsättningar därför. för riksbanken

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig skyldigheten
lör yttrandes avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr att inläsa
talmannen, att uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande ut- sedlar.
låtande ävensom handläggningen av övriga på föredragningslistan (Forte.)
upptagna ärenden till kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt utfärdat
anslag komme att fortsättas.

§ 15.

Avgåvos följande motioner i anledning av Ivungl. Maj:ts proposition,
nr 350, angående lönereglering för arméns och marinens personal
m. m., nämligen:

nr 334, av herr Holmgren m. fl.;

nr 335, av herr Holmgren; och

nr 336, av herr Hansson i Stockholm.

Vidare avlämnade herr Liibeck en av honom m. fl. undertecknad
^motion, nr 337, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 330,
angående godkännande av tullverkets utgiftsstater för år 1922 m. m.

Ovannämnda motioner bordlädes.

.Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,33 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

#

Nr 33. 68

Lördagen den 23 april, e. m.

Lördagen den 23 april, e. in.

Kl. 7 e. in.

J

Fortsattes det på förmiddagen började .sammanträdet, och leddes
förhandlingarna därvid till en början av herr förste vice talmannen.

§ I -

Ang. befrielse
för riksbanken
, från
skyldigheten
att inlösa
sedlar.
(Forts.)

Herr förste vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning
bankoutskottets utlåtande, nr 27, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående fortsatt befrielse för riksbanken under viss tid tran
skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld jämte
en i ämnet väckt motion; och lämnades- därvid, enligt förut skedd
anteckning, ordet till

Herr Nyländer, som anförde: Herr förste vice talman!

Man har som en anmärkning mot det nu föreliggande förslaget
framfört, att det skulle innebära parollen: stopp för prisfallet och
ingen hänsyn till guldmyntfotens återställande! Jag har för mm del
svårt att förstå, hur man kan komma till en dylik tolkning, ty vad
utskottet för sin del ansett, är det, som på ett ganska klart sätt
karakteriserats av en utomstående, opartisk läsare, nämligen professor
Cassel, som ju borde kunna betraktas, som en läsare, som har
inblick i dessa nationalekonomiska frågor, i det att han i gardagens
in: in nior av Svenska Dagbladet skriver, att betänkandet, sa som han
läser det, ingalunda riktar sig mot ett prisfall men däremot mot
en valutapolitik, som vill framtvinga ett prisfall med medel, som
ovillkorligen skada näringslivet och som. vi i längden i själva verket
icke ha i vår hand. Han säger visserligen därjämte, att utskottsbetänkandet
på ett par punkter är oklart och att det därför fordras

ett klart besked i dessa. ,

Jag vill för min del säga, att den tolkning, professor basse!
gjort av utskottsbetänkandet, är den riktiga. Det förefaller mig i
detta sammanhang egendomligt att det finnes personer, som verh>
ligen kunna förneka, att vårt näringsliv näppeligen tal mer av de
påkänningar, som just nu förefinnas, pakänningar,. som med ett
par ord kunna innefattas i en fortsatt deflation om prisfall i samma
skarpa kurva som hittills. Även om nu, som professor Brisman
säger, prisfallet och deflationen äro parallella rörelser, sa år re -

Lördagen den 23 april, c. in.

69 Nr

sultatet ändå detsamma, nämligen att vårt näringsliv kommit i ett
läge, så allvarligt, att jag tror, det kan vara lämpligt att har med Jrän
några ord lämna en orientering över läget inom några av de vik- skyldigheten
tigare svenska industrigrenarna. En sådan orientering har, så vitt att inläsa
jag kunnat se, icke kommit fram varken under debatterna i törsta
kammaren eller här i dag.

Då jag nu går att lämna denna orientering, vill jag förutskicka
den anmärkningen, att jag ej på något sätt vill göra någon svartmålning,
ty vi ha — såsom här av herr statsministern redan påpekats

— ingen orsak att från högkonjunkturens överdrivna optimism. slå
över till dess motsats, nämligen en för långt gående pessimism.

Men jag tror ingalunda, att det kan skada att se sanningen i ögat
och göra klart för oss, var på deflationens väg, vi nu stå, och huru
läget för närvarande är. Jag ber därför att i korthet fa lämna eu
redogörelse för den ställning, en del av vara viktigaste industrier
för närvarande intaga i orderhänseende och i försäljningshänseende.

Jag börjar då med trävaruindustrien och kan meddela — vilket
kanske för en del av kammarens ledamöter redan är bekant,

— att vi innevarande år tills dato här i Sverige ha salt i runt tal

40,000 standards mot 600,000 standards vid samma tid förlidet år.

Om vi taga den sista dag, från vilken definitiva siffror äro att
tillgå, visar det sig, att den dagen — den 8 april — försålts 3 procent
av årsproduktionen mot 47 procent vid samma tid förlidet ar.

Tyvärr är läget inom denna industri fortfarande sådant, att det
kan karakteriseras såsom tyst, och det är endast en och annan ströorder,
som inkommer.

övergå vi så till den även inom trävaruindustrien fallande trämasseindustrien,
förtjänar det nämnas, hurusom vi under normala
förhållanden exportera cirka 600,000 tons sulfit och. 150,000 tons
sulfat, ehuru på grund av strejker kvantitetssiffTorna i år .icke kommit
upp till de nyssnämnda. Inom denna industri ha vi, som bekant,
en stark konkurrent i Finland, som i januari i år beräknades
kunna sälja för 1921 50,000 tons sulfit och 50,000 tons sulfat. Nu vill
jag säga, att inom den branschen ha praktiskt taget ej några försäljningar
ägt rum inom de sista sex månaderna, ehuru, lyckligt
nog, före den tiden försäljningar gjorts. Ser man på produktionsförhållandena
inom denna industri, visar det sig, att man i Finland
för närvarande kan tillverka sulfit för cirka. 270 kronor per
ton, d. v. s. cirka 3,000 finska mark, under det vi här, även med
en hård begränsning av vinstmarginalen, måste räkna med ett pris
av 400 kronor per ton fob svensk hamn.

En annan av våra viktigaste exportindustrier är pappersindustrien,
och det visar sig där, att för s. k. sulfatpapper, sommar föremål
för en mycket omfattande export under normala förhållanden,
vi den 31 mars i år hade order inne för en och en halv dags tillverkning
i våra pappersbruk., För sulfitomslagspapper utgjorde ordertillgången
samma datum ungefär två och en halv dags tillverkning.
För tidningspapper fortgår tillverkningen någorlunda, men
endast på det sättet,* att man får taga order ur hand i mun.

Nr 33. 70

Lördagen den 23 april, e. m.

Ang. befrielse lnom pappersindustrien är läget lika dåligt. Där bär man i
*or nfrån Cn manga fall fått övergå till tillverkning av mekanisk massa för att
skyldigheten källa arbetarna sysselsatta. Försäljningarna av sulfatpapper ha
att inläsa under första kvartalet i år uppgått till cirka 500 ton mot 16,000
sedlar. ton i fjol, och av sulfitpapper ha vi i år sålt ungefär 1,800 ton under
(Forts.) första kvartalet mot cirka 15,000 ton förra året.

Övergå vi till järnindustrien, finna vi vid en jämförelse mellan
inneliggande försäljningsorder för den 15 april i fjol och i år,
att försäljningarna i år uppgå till ungefär en tiondedel av kvantiteten
vid samma tid förlidet år. Vid 1920 års utgång voro 32 procent
av våra masugnar, och 31 procent av våra Lancashirehärdar i
gång. och nu torde läget för alla dessa vara ännu sämre. Läget är
för närvarande sådant, att icke mer än 50 procent av den normala
arbetsstyrkan är sysselsatt med egentlig bruksdrift, under det den
återstående delen får syssla med skogsarbete o. dyl.

Vad våra maskinindustrier beträffar, är läget för dem icke bättre.
Exporten till våra förnämsta avsättningsområden är mycket
starkt begränsad och i många fall helt och hållet stoppad. Genom
penningvärdets fall — den fråga, vi nu diskutera — ha tullsatserna,
som man här försökt påvisa, upphört att ha. någon skyddande
betydelse för hemmamarknaden; och på grund av valutans
höga läge utåt är det klart, att utländska affärsmän och industriidkare
lockas att söka vinna marknad inom vårt land. En naturlig
följd härav .är att efterfrågan överallt minskas, vilket medför en
stor reducering av arbetskraften inom denna bransch. Den med
1920 års utgång ikraftträdande åttatimmarsdagen har ju över huvud
taget visat sig vara till stort men för industrien och dess konkurrenskraft,
och vad lönerna inom den mekaniska industrien beträffar,
förtjänar det omnämnas, att exempelvis timlönen i Tyskland
för en yrkesskicklig arbetare, exempelvis en maskinuppsättare eller
en finmekaniker, i december månad förra året uppgick till cirka 51/2
mark per timme, vilket efter en kurs av 7 öre motsvarar en timlön
i svenskt mynt av 38V2 öre. Motsvarande arbetarekategorier hade
vid samma tid här i Sverige en medelförtjänst per timme av 2 kronor
37 öre. Såsom ännu ett belysande exempel kan omnämnas, att
i Wien vid samma tid och inom denna bransch dylika arbetare hade
en arbetsförtjänst, som i svenskt mynt utgjorde icke fullt 24 öre
per timme.

Inom den kemiska industrien, på vars olika grenar jag icke
här vill ingå för att icke draga alltför långt ut på tiden, är läget
tyvärr enahanda.

Det torde av denna allmänna, ganska belysande redogörelse
för det nuvarande läget tydligt framgå, att bankoutskottet har rätt,
när utskottet säger, att en fortsatt deflation näppeligen under längre
Hd kan uthärdas. Jag anser, att just detta »under längre tid» är
ett påpekande, som under den förgående diskussionen i dag blivit
förbisett. Man har kommit till den slutsatsen, att bankoutskottet,
som jag redan inledningsvis anfört, velat ha fram i sitt betänkande
en paroll om ett absolut och omedelbart stopp för allt vad pris -

Lördagen den 23 april, e. in.

71 Nr

fall heter, men detta liar a
heller icke någonstädes poän

» varit avsikten, och del linnés Awj befrielse
.. , , .. . -..ii ii för riksbanken

i Men det sager sig s.ialvt, att från

ett forcerande av deflation, för att komma ned till botten så snart skyldigheten
som möjligt, såsom en del människor önska, skulle innebära en me- att mlosa
dicin, som visserligen i och för sig vore ett slags medicin, men som
antagligen i många, ja, kanske i de flesta fall skulle medföra den
verkan att patienten dog. o

Om således bankoutskottet enligt min och mångas uppfattning
tager en lämplig och på praktiska skäl vilande hänsyn till de faktiska
förhållanden, som för närvarande råda inom hela vårt ekonomiska
liv, så innebär det ingalunda, såsom från visst håll sagts,
att utskottet icke anser något skydd behövligt mot en ny Prisstegring.
Man har här framhållit, att utskottet, såvitt av betänkandet
framgår, icke på något sätt vill sätta en damm för en ny inflation
och en ny prisstegring i vårt land. Jag vill då å utskottets
vägnar säga det, att meningen varit enhällig därom, att man icke
vill ha fram någon ny inflation, men jag är dessutom av den asikten,
att det knappast finnes någon fara eller rättare sagt, att det
icke alls föreligger någon fara för en ny inflation nu.

Man har härvid dragit upp en jämförelse med hösten 1919, dä
en inflation inträdde. Jag vill mot detta påpeka en omständighet,
som i denna argumentering uteglömts, såvitt jag kunnat finna, nämligen
att förhållandena då och nu icke äro jämförbara. Nu ha vi
nämligen, tyvärr, en arbetslöshet så stor, att även om var industri ^

skulle kunna komma någorlunda i gång, så förefinnes det dock ingen
fara för att konkurrensen om arbetskraft skulle bli sa stor, att man
tvingades att slå in på principen att konkurrera genom att undan
för undan höja lönerna, ett förhållande, som just är kännetecknande
för inflationen. Dessutom föreligger icke nu, såsom 1919, någon
varubrist. Arbetslösheten och ett genom hopade lager uppkommet
överflöd på varor inom landet, torde vara tillräckliga garantier för
att vi icke nu skola få någon ny inflation.

Vidare säger man. att utskottet. icke framkommit med några
positiva förslag. I det hänseendet vill jag visa till att det endast
var efter påtryckningar från olika hålk som utskottet överhuvud
gav sig in på att belysa de olika finansiella frågorna. Den siden
av saken har redan utförligt behandlats i dag av utskottets, ordförande,
som framhöll, att det var för att tillmötesgå en dylik^ från
olika håll uttalad önskan, som utskottet gav sig in på att åstadkomma
eu motivering av den omfattande art. som här föreligger..

Jag vill också påstå, att den gamla regeln »duo negativa affirmant»
kan äga tillämpning här, ty av de negativa uttalandena kan
man dock komma till det positiva resultat, vartill även. utskottet
kommit, nämligen att det icke är möjligt och icke lämpligt att nu
fastslå en positiv finanspolitik och stunden för guldmyntfotens återinförande.
Den saken tyckas nu alla ha blivit ense om. men förut
tror jag icke så var förhållandet. Dit har dock utskottets. betänkande
kommit, och den tanken synes även ha vunnit enhälligt gillande,
såvitt jag kan se, både i denna och i första kammaren. Or -

Nr 33. 72

Lördagen den 23 april, e. m.

tä^riksbanken sakerna härtill ha ju belysts så utförligt både i utskottets betän.
''från* m ^an(ie’ under debatten i första kammaren och under debatten här, att
skyldigheten Jag saknar anledning att närmare ingå på de olika motiven. Jag
Ott inläsa vill endast omnämna den viktigaste synpunkten, nämligen att gulsedlar.
flet självt icke stabiliserats och att prisnivån i det enda land, som

(Forts.) för närvarande har effektiv guldvaluta, nämligen Förenta staterna,
icke heller har stabiliserats. Härtill kommer ett tredje förhållande,
som icke förut berörts i dag, nämligen att det ännu icke existerar
en fri guldmarknad i världens finansiella centrum, London.

Man har här sagt, att det icke skulle återstå mycket, innan dollarkursen
åter är i pari med den svenska kronan. Det är svårt att
spå, och ingen kan uttala sig härom, men det förtjänar dock omnämnas,
att även på den saken spela så tillfälliga omständigheter in,
att man måste ställa sig synnerligen försiktig inför dylika spådomar.
Jag tror, att vi ha förhållanden på. närmare håll, som vi böra
taga sikte på, och f. ö. kan ingen i denna stund, tror jag, våga
ett uttalande om hur dollarkursen kan komma att utveckla sig under
den närmaste framtiden.

För övrigt vill jag erinra om vad de finanssakkunniga yttrade
i sitt betänkande i augusti 1920, då de framhöllo, »att det ekonomiska
återställningsarbetet måste inriktas på undanröjande av sjukdomsorsakerna.
En på förhand uppgjord detaljerad plan för detta
arbete lider av samma osäkerhetsmoment i fråga om att i sin helhet
kunna genomföras, som en fälttågsplan eller en plan för botande av
en komplicerad sjukdom. Planen måste kunna ändras efter inträdande
nya situationer. Man får låta sig nöja med att klargöra och
uppdraga riktlinjerna, konturerna i allmänna drag för sitt görande
och låtande. Men även om man inskränker sig härtill, måste man
ständigt vara beredd på av ändrade förhållanden påkallade sänkningar.
Ett skickligt motdrag kan överändakasta hela fälttågsplanen.
En tillstötande komplikation tvingar läkaren att lägga om sin
plan.»

Detta är riktigt, och vad som också är riktigt är, att komplikationerna
sannerligen icke minskats, sedan finanssakkunnige i augusti
förlidet år avgåvo sitt betänkande. Även om vi kunna mera
självständigt reglera vår egen valuta, vilket nu när guldmyntfoten
är borta kan ske, så måste vi dock taga hänsyn till alla dessa osäkra
förhållanden, något som också närmare framförts av hans excellens
statsministern. Det är därför givetvis riktigt, att bankoutskottet
intagit den avvaktande ställning, som det gjort.

När man nu emellertid ser, i vilken svår ställning vårt näringsliv
och våra exportindustrier befinna sig, särskilt genom den svenska
valutans höga ställning utåt, så kan jag icke på näringslivets vägnar
underlåta att framhålla som önskvärt, att man söker åstadkomma
eu mera jämn paritet mellan kronan å ena sidan samt pundet, dollarn,
o. s. v, å den andra. Det har också här framhållits, vilken
olycka det är, att kronan har denna övervärdering i förhållande till
de utländska valutorna.

För att få en utjämning till stånd i sistnämnda avseende måste

Lördagen den 23 april, e. in. 73 Nr 33.

diskontot, även om det. icke alls liar samma betydelse som torr, dock ''^n^fanken
ta en inverkan. Del. vore en väg att sä småningom utjämna iörhaM jrän
landet mellan de olika valutorna, om man lättade på diskontoskru- skyldigheten
ven. Jag kan icke se annat än att, om man något lättade, på att inläsa
diskontot, så vore det en väg, som nu utan att försämra den inie ^ ®r*
köpkraften skulle kunna beträdas, för att minska skillnaden mellan
vår valuta och främmande länders valutor.

Diskontopolitiken har givetvis och måste alltid ha en mycket
stor mission att fylla i det ekonomiska livet. Att man använder
diskontoskruven, när det råder en högkonjunktur, som artar sig till
att gå för långt, är alldeles givet. Det är visserligen en känd sak,
att det är lätt att bli klok efteråt, och det är därför nu lätt att saga,
att om vi hade använt denna taktik i tid, så är det troligt, att bakslaget
icke kommit så kraftigt som nu. Stoppar man en högkonjunktur
i någorlunda god tid, kan naturligtvis lågkonjunkturens
bakslag icke bli så starkt, som nu blivit fallet. Det måste dock
vara något abnormt, att vi under nu. rådande svåra depression i
vårt land ha ett diskonto, som uppgår till 7 1/2 % med en. valuta, som
utåt står nära nog lika högt som den i Schweiz., där diskontot loke
utgör mer än t V2 ä. Det är lätt att första vilken oerhörd börda
detta utgör för vårt näringsliv och vilken ytterligare minskning, som
härigenom uppkommer i vår konkurrenskraft.

Jag vill vidare poängtera, att jag inom bankoutskottet absolut
satt mig emot, att utskottet eller riksdagen såsom sådan skulle pa något
sätt ingå på frågan om diskontopolitiken, ty det är en fråga, som
varken bankoutskottet eller riksdagen äro män att avgöra. Jag talar
därför 1 denna fråga icke från denna plats som riksdagsman,
utan såsom chef för Sveriges exportförening., och. anser mig i denna
ställning både kunna och böra framhålla näringslivets synpunkter.

Man säger nu, att det viktigaste av allt. är att få ned produktionskostnaderna,
och jag är den första att instämma i detta. Då
bankoutskottet har påvisat, vilka oerhörda risker, vårt näringsliv
löper genom att deflationen forceras, vill det emellertid icke med detta
hava sagt, att vi icke skola söka driva ned produktionskostnaderna.

Tvärtom. Jag vill endast säga det, att jag tror, att i det fallet herr
finansministerns uttalande i dag helt och hållet sammanfaller med
bankoutskottets, i det att herr statsrådet, såvitt jag fattade rätt, framförde,
att det gäller att höja penningvärdet och försöka komma tillbaka
till den gamla guldmyntfoten, under förutsättning att den åtföljande
deflationen ej helt och hållet undergräver vårt näringsliv.

Så fattade jag hans uttalande, och det är det, som för oss, åtminstone
för mig, inom bankoutskottet stått klart. Jag beklagar,, att det ej i
betänkandet kommit till synes med den klarhet, som varit önskvärd,
efter de tolkningar, som i dag framkommit, men jag vill saga, att
dessa synpunkter dock stått klara för oss, ehuru vi. samtidigt ej kunnat
taga på vårt ansvar, att kasta all hänsyn till deflationen och
dess sorgliga konsekvenser över bord. Ty det är dock. så, att alla
vilja ha prisfall. »Kosta vad det kosta vill, bara ej konsekvenserna
gå ut över mig» är emellertid många gånger resonemanget,

Kr 33. 74

Lördagen den 23 april, e. m.

Ang. befrielse och det galler därför att sätta sig in i vad en deflation och prisfall
för riksbanken inneljär, och det gäller att göra klart för sig. att en för hastig deflaskyldigheten
tion är lika farlig och skadlig som en för hastig och för långt
att inlösa gången inflation.

sedlar. Om man alltså talar om nödvändigheten av att nedsänka pro (Forts.

) duktionskostnaderna och arbetslönerna, så innebär det icke någon arbetarfientlig
politik, då en sänkning av lönerna under ett fortsatt
prisfall ej innebär någon sänkning av reallönerna. Man måste tänka,
att i många, många fall under framställningsprocessen av varor hopadderade
arbetslöner uppgå till 70—90 procent. Man förstår då vad
arbetslönernas sänkning betyder i den process, som heter prisfall och
deflation.

Jag kan emellertid icke underlåta att i detta sammanhang påpeka
ett par förhållanden, vilka ej alls berörts. Man torde väl nämligen
på något sätt kunna söka lindra de svårigheter, som deflationen
och prisfallet medföra, framför allt den genom valutaförhållandena
så undergrävda konkurrensförmågan hos våra industriella företag.
Där har, som vi veta, regeringen föregått med mycket gott
exempel, då den givit order om en större marginal i priset för de
svenska varorna gent emot utländska i våra verks inköp. Jag kan
ej underlåta att från denna plats beklaga, att kommunerna ej viljafölja
samma princip. Stockholms stadskollegium har i förra veckan
framhållit detta såsom icke efterföljansvärt, vad Stockholms stad
beträffar. En tidning kallade dessa åtgärder för sockenprotektionism,
ett nytt uttryck, och skrev i satirisk ton om motionären i
frågan i Stockholms stadsfullmäktige, att man kunde vara tacksam
för, att han ej föreslagit tullmurar utanför städerna. Det är lätt
att på detta sätt kasta fram glåpord i en tid som denna. Den invändningen
är naturligtvis riktig, att genom ett sådant system en
fördyring kan uppstå, som i sista hand visar sig på debetsedeln. Men
jag vill bemöta detta med en fråga: är det icke bättre, om man även
genom en dylik fördyring, som sedan kan visa sig på debetsedeln,
håller en viss del av arbetarstammen i gång, än att man håller den
i gång genom arbetslöshetsunderstöd som bli ännu dyrare och vilka
i många fall måste användas till improduktiva företag? Vi veta
dock, att det här gäller bidraga till att hålla industrien i gång
inom den egna kommunen eller, när icke någon sådan industri där finnes,
andra svenska industrier. Jag kan icke finna annat, än att det
vore beklagansvärt, om inte våra kommuner i allmänhet ville följa
den paroll, regeringen för statens vidkommande på nämnda sätt
givit.

Sedan komma vi till det gamla önskemålet »arbete och sparsamhet».
som herr Thorsson ville kursivera. Jag kan icke säga annat,
ån att det är så riktigt, så riktigt. Det gäller minsann att spara
för alla och att draga åt den s. k. svångremmen, men det hjälper
icke alls, att vi da ga och klaga den ena klassen mot den andra och
beskylla varandra för att hava levat i överflöd eller leva i överflöd,
ty vi ha syndat alla i den punkten, och vi måste bättra oss alla i den
punkten.

Lördagen den 23 april, e. in.

75 Nr 33.

Herr talman! Hela valutafrågan är, som alla veta, så svår och Ang. befrielse
så invecklad, omfattar så många och i den enskildes och i det n\l-''or rij.^1 ‘tn
mannas liv så vitt ingripande områden, att det är givet, att de mest skyldigheten
divergerande synpunkter måste under en debatt i denna fråga fram- att inläsa
komma. Ett betänkande sådant som bankoutskottets nu föreliggande sedlar

måste därför också lätt komma att tolkas på olika sätt, och det ha (Fort°

vi sannerligen hört i dag. Då jag emellertid som medlem av utskottet
vet, att detta ingalunda siktat på något annat än en återgång till
den gamla guldmyntfoten, för den händelse den härmed följande deflationen
ej komme att så att säga slå ihjäl hela vårt ekonomiska liv.
då vidare utskottet genom vissa uttalanden tager hänsyn just till
näringslivets svårigheter, utan att, såvitt jag kan se, det genom någon
oförsiktig formulering skadar den allmänna uppfattningen om
vår finanspolitik och ekonomiska styrka ute i världen, så ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen, som under herr Nyländers yttrande inträtt och
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, gav nu ordet till

Herr Lindman, som anförde: Herr talman, mina herrar!

Jag skulle vilja börja mitt anförande i denna fråga med att något
anknyta till vad som yttrades från statsrådsbänken i det anförande,
som hans excellens herr statsministern höll vid slutet av förmiddagens
plenum, ett uttalande, i vilket han begagnade tillfället att påpeka,
att Sverige inte står ensamt i alla de bekymmersamma frågor, som
röra sig här inom vårt land, utan att dessa frågor hava internationell
anstrykning, att det allmänna läget i världen är mycket bekymmersamt
och att en ekonomisk kris kan sägas härska runt om i vår
världsdel. Han påpekade, hurusom detta ovisshetstillstånd fördröjdes
och försvårades genom att frågan om Tysklands skadestånd till
ententen var svävande, och att man icke kunde komma in i normala
förhållanden, så länge denna skadeståndsfråga, om vilket det just
i dessa dagar talas så mycket, hindrade och försvårade en återgång
till vad som kunde sägas vara ett normalt tillstånd. Ett så att säga
öppet krigstillstånd råder, och ingenting kan vinnas i stort sett, förrän
man kommit ur detta bekymmersamma förhållande och kommit
till någon rättelse därvidlag.

Jag är med honom fullkomligt överens, att de frågor, som vi
diskutera i dag, givetvis till mycket stor del ha sin upprinnelse från
förhållandena ute i världen och sålunda inte äro någonting för oss
och vårt land egenartat eller någonting, som endast gäller oss, och
att vad som skulle kunna vinnas genom att man så fort som möjligt
kom till ett samförstånd mellan nationerna skulle vara av betydande
värde. Tyvärr lär man väl dock kunna säga, att de röster, som
i den vägen kunna höjas från de mindre, förutvarande neutrala staterna,
näppeligen synas kunna förmå att göra sig så starkt hörda,
att de kunna inverka på de beklagliga faktiska förhållandena. Då
så är fallet, så lärer det inte kunna hjälpas, att vi få var och en
inom sitt land söka se till, vad vi för oss själva kunna göra för att

76

Lördagen den 23 april, e. m.

Ang. befrielse { möjligaste man förbättra och rätta till förhållandena inom det egna
°r Tlirå/n in lanclet. Därvid är det ju så, att då vi nu diskutera denna fråga, som
skyldigheten är så invecklad och krånglig, så att väl var och en måste säga sig,
att inläsa att det är rätt vanskligt att över huvud taget ge sig in på den eller
sedlar. att försöka draga något strå till stacken för att belysa den eller för korts.

) söka framställa förhållandena, såsom man tycker, att de borde varp,
och framställa utvecklingen, såsom man tycker, att den borde kunna
gå, så lär det väl ändå inte kunna undvikas att, om man har tänkt
åtskilligt på dessa förhållanden, om man har sett, hur bekymmersamt
läget är, man också vill uttala den mening, som man kan ha
om dessa svåra spörsmål.

Det främsta målet för alla våra strävanden torde väl vara allmänt
välstånd i vårt land. Men om man har klart för sig, att man
skulle för vårt lands vidkommande vilja sträva till det målet, så
får man också tänka på vilka vägarna äro för att komma dit. Och
efter min uppfattning finns i närvarande stund framför allt en väg,
som skulle kunna leda fram till det målet. Och den vägen är att försöka
återkomma till produktion, med andra ord, att höja produktionen
eller att söka motverka det beklagliga förhållande, som för
närvarande råder, att stora grenar av Sveriges näringsliv äro delvis
eller i stor omfattning nedlagda och att arbetslöshet råder i mycket
stor utsträckning. Vart tar det vägen, om man skall fortsätta på en
väg, som leder till ytterligare minskad produktion och därmed även
till ytterligare ökad arbetslöshet? Man kan naturligtvis tänka sig
att gå den vägen, som man ämnar följa i vårt land, nämligen att
söka skaffa nödhjälpsarbeten för de arbetslösa. Till en viss grad
kan man följa den vägen. Men man kan säkerligen icke följa den
huru långt som helst, utan att därigenom uppstå sådana ekonomiska
svårigheter, att de även för en stat, som vore i budgethänseende bättre
ställd än Sverige och som hade möjlighet att pålägga medborgare
större bördor än dem vi för närvarande bära, skulle bli övermäktiga.
Gränsen finns naturligtvis alltid. Men om man vill komma
till det nyss angivna målet och anser, att vägen att komma dit är
att söka återvinna åt samhället de produktiva krafterna, att få fram
dem starkare i vårt näringsliv än de för närvarande äro, ja, då måste
naturligen också allting inriktas på detta. Då måste var och en, om
jag så får säga, vara med och arbeta på det målet. Med ett ord, hela
den politik, som staten för, måste inriktas på detta, inte bara räntepolitiken
utan även järnvägspolitiken och skattepolitiken, över huvud
taget allting måste inriktas på att komma till detta. Har man
klart för sig, att man vill komma dit, så kan man efter min uppfattning
inte gärna underlåta att finna, att den väg, som utskottet här''
har anvisat, till en viss grad leder till det målet, därigenom att man
vill söka motverka deflationen å varuprisen i kronor uttryckt. Ty
så vitt jag förstår, finns det ingenting, som för närvarande skulle
kunna vara mera. hindrande för återvinnande av hälsa åt produktionen,
än att deflationen får fortgå och kanske fortgå ohejdat.

Jag fäste mig också på förmiddagen i herr statsrådets och chefens
för finansdepartementet anförande därvid, att han uttalade, att

77 Mr

Lördagen den 23 april, e. in.

sedlar.
{Forts.!

man i varje fall inte fink tänka på en fortsatt deflation, om man
därmed reste hinder för näringslivet att kunna ytterligare producera. yr(j»
Ja, mina herrar, jag tror för min del, att utskottet har i detta svara skyldigheten
kapitel kommit till ett resultat, som synes åtminstone mig bättre än att Mn-a
något förutvarande uttalande peka i den rätta riktningen.

Om jag nu i vad jag ytterligare kommer att säga skulle komma
att gå något utöver vad som direkt i utskottets betänkande föreligger
eller rättare sagt komma in på vissa frågor, som utskottet
inte har velat tala om utan som utskottet har liksom undvikit att
röra vid, så hoppas jag, att det må ursäktas mig, därför att det ar
frågor, som mycket nära sammanhänga med hela den penningpolitik,
som vi för närvarande tala om. Jag fasthaller alltjämt vid ^den
synpunkten, att vi böra försöka att återigen få produktionen i gång.

Om man ser på den produktion, som arbetar på att förse vårt eget
folk med nyttigheter av olika slag, så synes det vara vissa saker, som
därvidlag borde vara föremål för uppmärksamhet och som kanske
borde undanröjas. Jag tänker då särskilt därpå, att om man vill
låta produktionen förse det svenska samhället i högsta möjliga grad
med vad detta samhälle behöver, så borde det ligga ganska nära till
hands att söka utestänga från oss en sådan konkurrens, som kommer
från främmande länder. Jag skall, mina herrar, inte därvid, såsom
man kanske befarar, gå in på tullpolitiken. Jag skall nöja mig^ med
att stanna vid den utgångspunkt, som föresvävar så ofantligt många,
nämligen att Sverige måste söka producera sina varor till priser, som
äro så billiga, att vi kunna konkurrera med andra länder, därför
att, såsom man förmenar, ett motsatt förhållande skulle vara onaturligt.
Men jag vill då blott peka på det förhållandet, att det finns
för närvarande många länder, som kunna, om jag så får såga, tack
vare en oberättigad konkurrens tränga in i vårt land. Därvid kan
man ju taga ett enda exempel, nämligen vårt störa grannland i söder,
där man för närvarande framställer varor till priser, som ligga
ofantligt under de priser, till vilka samma varor kunna framställas
i vårt land. Förhållandet är ju det, att Tysklands styrka ligger
däri, att riksmarkens köpkraft är två ä tre gånger så stor inom
Tyskland som gentemot utlandet, såsom detta kommer till uttryck
i valutan. Med andra ord, man kan i Tyskland tack vare detta förhållande
framställa varorna mycket billigt och dessutom försälja
dem till Sverige med hjälp av den låga tyska valutan på ett sådant
sätt, att jag inte för min del kan finna annat, än att detta måste
betraktas såsom en oberättigad konkurrens. Här skulle naturligtvis
kunna anföras en ofantlig mängd exempel. Men jag skall icke besvära
herrarna därmed. Vare det nog sagt, att det t. ex. finns en artikel,
som förbrukas i mycket stor utsträckning här i landet och
som säljes från Tyskland för 23 kronor, under det att den icke på
något sätt med nuvarande framställningskostnad i Sverige kan produceras
billigare än till 37 kronor. Detta exempel skulle som sagt
kunna mångfaldigas. Svenska näringsgrenar ha också till följd härav
blivit nedlagda. Jag nämner detta endast därför att det är nödvändigt
för sammanhanget i vad jag vidare vill säga att hava sagt

Nr 33. 78

Lördagen den 23 april, e. m.

Ang. befrielse detta. Herrarna lia också funnit, att ett sådant gammalt frihanJor
ri ''frlnn delsland som England har beslutat åsätta värdetullar ända upp till
skyldigheten 33 Vs procent, för att inte tala om de värdetullar, som i straffavsikt
att inläsa pålagts de tyska varorna och varvid värdetullen uppgår till 50 prosedlar.
cent.

(Forts.) En annan omständighet, som även kräver beaktande och som här

varit vidrörd tidigare, är diskontopolitiken. Jag kan ju instämma
med utskottet därutinnan, att diskontopolitiken inte är allena saliggörande
och inte kan göra allt. Men det synes dock vara alldeles
uppenbart, att om det svenska näringslivet får arbeta med pengar,
som det får låna till en ränta av 8 procent, under det att andra länder
kunna låna sina pengar till 4J/2, 5 och 51/* procent, så har man därmed
lagt en tunga på det svenska näringslivet, som det konkurrerande
utlandet icke har. Och oaktat jag tillfullo instämmer med utskottet
därutinnan, att riksdagen icke skall giva något direktiv åt riksbanksfullmäktige
beträffande diskontopolitiken, så må det dock vara tilllåtet,
herr talman, för en enskild riksdagsman att uttala sina bekymmer
över den diskontopolitik, som för närvarande föres och vilken,
såsom flera gånger påpekats, uppenbarligen kunde haft sin rätta
plats under ett tidigare skede, men som nu givetvis så fort soin möjligt
borde ändras. Detta ingår såsom ett led i nedbringandet av
produktionskostnaderna, även om det inte, såsom jag sade, kan
göra allt.

Ser man på den andra grenen av vårt näringsliv, nämligen den
industri, som arbetar för export till utlandet, så kan man
saga, att förhållandena där äro enahanda. Där arbetar man ju
också med olägenheten av högre produktionskostnader än i
andra länder, varjämte man även där lider av det höga diskontot.
Men där tillkommer ytterligare en sak, nämligen valutaförhållandena,
vår svenska kronas höga ställning gentemot främmande
länders valuta. Jag skulle vilja be herrarna vara göda och
betänka, att i detta ögonblick står Sverige med undantag för Schweiz
högst i valutaavseende av alla länder i Europa, vilket betyder, att
när man i utlandet skall köpa våra varor, så måste man betala dessa
varor med ett större belopp i sitt eget lands mynt, än man annars
skulle behöva gorå.

Man vill nu att vi skola försöka inrikta oss på att återkomma
till den s. k. guldmyntfoten, d. v. s. att återställa värdeförhållandet
emellan sedeln och guldet till vad det var före kriget. Därvid har
man tagit den amerikanska dollarn såsom rättesnöre. Man vill återställa
dollarn till ett värde av 3 kronor 73 öre, eller vad det var,
över vilket belopp den nu står ganska högt. Dit vill man komma.
Man frågar sig, varför man vill komma just till ett återställande av
det gamla förhållandet mellan dollarn och kronan. Ja, det är uppenbarligen
därför, att Förenta staterna är det enda land, som bibehållit
guldpariteten, d. v. s. där man kan gå in i banken med dollarsedeln
och lösa ut den mot en gulddollar, vilken man kan stoppa i fickan och
fara med vart man vill, även till utlandet. Dollarsedeln och gulddollarn
äro nämligen där ett och detsamma. Men, mina herrar, om

79 Nr :a

skyldigheten
att inläsa
sedlar.
(Forts.)

Lördagen den 23 upril, e. in.

man ställer sig alltför hårdnackat på den ståndpunkten, så är jag A,uj. befrielse
rädd, att man löper ''stor tara att förbise jämförelsen mella n vårt for riksbanken
mynt och myntet i andra länder, som ligger oss mycket närmare och -med vilka vi ha mycket mer att gorå. Man kan naturligtvis ställa
upp det önskemålet, att man vill komma tillbaka till denna paritet
med dollarn, såsom den existerade före kriget. Det är jag fullkomligt
med om, och herr finansministern uttalade sig ju också i
förmiddags därför, och jag förmodar, att nästan var och en kan vara
med därom. Men frågan är, när vi skola komma dit. Vi ha ett
annat land. med vilket Sverige väl bär de största affärerna, nämligen
England. En stor del av våra stora naturprodukter och de varor,
som därav framställas, gå till England: trävaror, pappersmassa, papper,
järn och stålvaror m. m. Men det engelska pundet, mina herrar,
’ det står lägre i förhållande till kronan, än det gjorde före kriget,
och rätt väsentligt lägre, vilket såsom jag" nyss nämnde, betyder, att
om en engelsman skall köpa ett ton järn eller en standard trävaror,
så får han betala flera pund än han skulle behöva göra, om svenska
kronan hade sjunkit ned till sin gamla motsvarighet med det engelska
pundet.

Jag gör mig den frågan, hur det över huvud taget ^ skall vara
möjligt för Sverige att i fortsättningen hålla sig kvar på den nivå,
som vi för närvarande intaga. Det låter mycket bra, att man^kan
säga, att Sverige har ju en utmärkt ställning, att vår krona står sa
högt, att den är högre än något annat mynt i hela Europa med undantag
av den schweiziska francen. Men är det klokt av oss att
låta det vara på det sättet? Tro inte herrarna, att de länder som ha
fått en måttlig sänkning i sin valuta, ha det mycket bättre: Danskarna
prisa sig säkerligen lyckliga i denna stund, att den danska kronan
inte gäller mer än 76 svenska öre. Och vad Tyskland beträffan, så
kan ju detta land för närvarande med hjälp. av sin låga valuta översvämma
snart sagt hela världen med sina billiga produkter, ja, gorå
det på ett sådant sätt, att andra måste skydda sig mot det oberättigade
intrång, som härigenom äger rum.

Jag har med detta pekat på nagra omständigheter, som jag anser
vara utomordentligt viktiga för återställandet av sådana förhallanden
i vårt land, att produktionen kan komma i verksamhet igen. Man
må nu jämföra detta, med vad man förut från många håll inriktat sig
på _ jag tänker särskilt på vissa nationalekonomer - nämligen att
man skulle hålla räntan så hög i vårt land, som över huvud taget var
möjligt. Härmed åsyftade man, att man skulle halla- detta noga
diskonto för att det skulle uppstå svårigheter för näringslivet att
låna pengar och att härigenom en produktionsminskning skulle inträda.
Ja, mina herrar, den verkan ha vi fatt. v i ha fatt detta,
och vi stå nu mitt uppe i resultatet av vacl man velat arbeta fram.

Den skadliga verkan, som uppkommit därigenom, ha vi nu. Uch
jag tror knappast, det finns någon, som allvarligt satt sig in i dessa
spörsmål, som icke egentligen skulle vilja beklaga, att man nu

kommit dit. , ,

Ser man på framtiden och vad som kan vara att gorå, synes

Kr 33. 80

Lördagen den 23 april, e. m.

Ang• befrielse det mig, att man kan välja mellan tvenne vägar. Man kan t. ex.
för riksbanken fortsätta på den väg, man nu under de senare tiderna gått, nämliskyldigheten
gen att låta produktionen i Sverige gå ned, att låta importen fortatt
inlösa sätta, att låta utländska varor ersätta de svenska varorna ook därsedlar.
mecf gka arbetslösheten, inställelserna och minskningarna av driften
(Fort*.) f ge olika företagen. Men kan man i längden hålla ut på det sättet?
Kan man verkligen tro, att man kan fortsätta på det sättet?
Och leder icke det till sist kanske dock till mycket svåra förhållanden
i ekonomiskt avseende för hela vårt folk? Den andra vägen
är den, som jag redan talat om, nämligen att få produktionen i
gång, att söka sänka produktionspriset och därjämte få exporten i
gång. Jag vill icke gå in på de förhållanden, som varit vidrörda
här förut i dag. Det nämndes t. ex. av finansministern denna omständighet,
att faran av att exporten går ned även ligger däri, att
man får de allra största svårigheter att åter kunna upptaga densamma,
därför att andra länder trängt in på de områden, som voro möjliga
att bearbeta förut för den svenska exporten. Vill man emellertid
gå denna sista väg, då skall man också arbeta för att komma åt
det hållet, i den män det är möjligt att i dessa förhållanden kunna
göra någonting.

Man har sagt, att i utskottets betänkande skulle ligga en antydan
om att utskottet ville komma till en myntrealisation. Det skulle
alltså betyda, att man skulle vilja komma därhän, att den svenska
kronan icke skulle inlösas med samma vikt guld, som lagen föreskriver,
utan med en mindre vikt guld, med andra ord, att den svenska
kronan skulle förvandlas t. ex. till 1 franc eller 1 mark eller
dylikt. Jag får uppriktigt säga, att fastän jag läst utskottets betänkande
ganska noga och flere gånger, så har jag dock icke trott
mig kunna finna, att i utskottets betänkande ligger något uttalande
därom. Det är möjligt, att utskottet på ett par punkter uttryckt
sig så, att det kanske skulle kunna missförstås. Men gentemot
detta har av utskottets ordförande här i dag, såvitt jag uppfattade
honom rätt, uttalats, att utskottet icke har avsett någonting sådant.
Jag skulle för min del icke haft någonting emot, om detta
hade tydligt och klart sagts i betänkandet. Ty, mina herrar, hela
denna fråga om myntrealisation är naturligtvis så allvarlig, och den
är så vansklig, att man naturligtvis icke vill komma in på den annat
än när man kommit i ett verkligt nödläge. Sålunda tror jag, att
de, som äro rädda för att något dylikt står att läsa i utskottets betänkande,
kunna känna sig ganska lugna efter de uttalanden, som
gjorts i detta fall. Jag har icke hört någon, som uttalat sig i motsatt
riktning mot vad jag nu gjort. Och vi hörde även från statsrådsbänken,
att man hade den uppfattning^ att man icke ville det.
Tvärtom, från statsrådsbänken reagerade man ganska starkt ■— och
statsrådet och chefen för finansdepartementet gjorde det i sitt yttrande
— emot tanken på en myntrealisation. Han uttalade nämligen,
att det ville han icke vara med om; man borde göra ett allvarligt
försök att återkomma till guldparitet. Det var emellertid
hans uppfattning. Och jag tror, att hans excellens statsministern

Lördagen den april. e. m.

81 Nr 88.

ilven ganska starkt stråk under denna sak. Han uttalade sig åtminstone
så, att lian trodde den tiden skulle komma, då vi åter äro vidde
gamla förhållandena. Sålunda torde man kunna säga, att man
har i det fallet ganska starka uttalanden från regeringsbänken.

Emellertid, med den uppfattning, som jag nyss nämnde, att herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet hade uttalat om myntrealisation
och återkommande till guldparitet, så satte han såsom
ett oeftergivligt villkor, att icke därigenom näringslivet skulle drabbas
alltför hårt, ty det tålde icke vilken påfrestning som helst. Ja,
jag har litet svårt att sammanställa dessa båda saker med varandra,
därför att jag tycker det första yttrandet om myntrealisation och
guldparitet är delvis undanröjt genom det senare uttalandet. Ty enligt
min uppfattning skulle den snabbare takten till guldparitet leda
till att man skapar sådana svårigheter för näringslivet, som herr
statsrådet ansåg icke borde få bli en följd av myntrealisation och
återkommande snabbare till guldparitet.

Jag styrkes i denna min mening ännu mer av ett yttrande längre
fram i anförandet, där herr statsrådet talade om att det var två
vägar, man kunde gå. Den ena vore att höja varupriset, vilket vore
liktydigt med en fortsatt inflation. Det ville herr statsrådet icke
vara med om. Den andra vägen vore att sänka produktionskostnaden,
vilket angavs vara det riktiga. Om jag icke missuppfattade
de siffror, som angåvos av herr statsrådet, så var det så,. att partiprisnivån
skulle kunna sägas i stort sett betecknad av siffran 250
jämförd med 100 före kriget och att produktionskostnadsnivån vore
350 jämförd med 100 före kriget. Men om så är fallet — och jag
tror det är riktiga genomsnittssiffror —- så måste jag ju först sänka
produktionssiffran ned till varuprissiffran, alltså sänka ^produktionssiffran
350 ned till varuprissiffran 250. Jag måste sålunda redan
med bibehållande av det nuvarande varupriset sänka produktionspriset
med ungefär 30 %, för att jag skall kunna få en balans mellan
varupris och produktionspris. Men, mina herrar, om man gör det
■och vill göra detta, så förstår var och en, vilka oerhörda svårigheter
redan detta skall möta. För att få ned produktionskostnaderna med
dessa 30 %, vilka svårigheter, vilka stridigheter och vilka stora olägenheter
skulle icke uppkomma redan till följd av detta? Herr
statsrådet har i sitt anförande tidigare yttrat sig mot ny inflation
och för, om möjligt, fortsatt deflation, d. v. s.^ fortsatt prisfall. Men
om man ytterligare sänker varuprisnivån, måste den nyss angivna
siffran av 30 % för sänkningen av produktionskostnadsnivån ökas.
Med andra ord, produktionssiffran måste ytterligare sänkas. Jag har
den tron, att utskottet i detta fall har kommit — och uppenbarligen
med full insikt från utskottets sida om detta — med någonting, som
uttrycker, vad som vore det lämpligaste under förevarande förhållanden,
nämligen att en stabilisering vore önskvärd och att man icke
får uteslutande bara tänka på detta att ytterligare sänka varuprisnivån.

Herr Thorsson talade på förmiddagen om att intet vore sa fördärvbringande,
som om man går och talar om för hela världen, att

Andra kammarens protokoll 1921. Nr 33. 6

Ang. befrielse
för riksbanken
från

skyldigheten
att inläsa
sedlar.
(Forts.)

Nr 33. 82

Lördagen den 23 april, e. m.

Ang. befrielse
för riksbanken
från

skyldigheten
att inlösa
sedlar.
(Forts.)

man håller på att slå vantarna i bordet. Ja, mina herrar, jag tror
sannerligen icke, det är något farligt för oss i vårt land att tala om
våra ekonomiska förhållanden. Ty det är någonting, som för närvarande
talas om i varje land i Europa, som talas om i parlamenten
och som skrives om i tidningarna. Jag skulle vilja säga, att det
är väl icke så farligt att tala om den saken, när man rör sig bland
andra nationer, som icke ha i någon mån bättre förhållanden. Om
en konkursmässig talar om sina bedrövliga förhållanden med andra
konkursmässiga, menar jag, så torde det icke vara så förskräckligt
farligt. Och sannerligen, mina herrar, det finns något land i Europa,
som har någon anledning att fästa sig något vid, att Sverige
skulle vara undergrävt i sitt ekonomiska bestånd framför andra
länder. Det har hittills icke varit förhållandet.

Nu har det yrkats i första kammaren, och kanske kommer det
yrkandet att göras här också, att man skulle ur utskottets yttrande
borttaga motiveringen, därför att man icke vågar sig på den. Mina
herrar! Här har nu bankoutskottet arbetat med detta svåra problem,
och här har kommit fram ett betänkande, om vilket enighet
har uppnåtts så när som på en ledamot av utskottet. Yad sker
då, om svenska riksdagen tager bort denna motivering? Jag kan
icke förstå annat än att riksdagen då anser, att den motiveringen
är oriktig och följaktligen icke bör föras in i en skrivelse till Kungl.
Maj:t. Men om den är oriktig och man tager bort den, vad sätter
man då i stället? Ja, mina herrar, man sätter ingenting, säger
man, men såvitt jag förstår, sätter man de nu gällande förhållandena.
Man säger, att det får vara sådant som det nu är; riksdagen
har icke någonting att invända emot detta. På det sättet har man
tagit bort det som efter min uppfattning är nyttigt och bra i motiveringen,
som har givit en något annan syn på tingen, mot vad
som givits i föregående uttalanden. Jag vill icke uttala något klander,
därför att förhållandena ju ha förändrat sig. Men det kan
också vara någonting annat, som man gör, om man tager bort motiveringen.
Det är, att man talar om, att Sveriges riksdag icke
kan fatta något beslut i denna fråga. Man_ är oförmögen och inkompetent
att fatta ett beslut. Man kan icke taga den motiveringen,
men man kan icke heller sätta någon annan motivering i
stället. Med andra ord, man säger ingenting, därför att man icke
kan säga någonting eller därför att man icke törs såga någonting.
Riksdagen kastar från sig det uttalande, som här föreligger, ^och
därmed har riksdagen sagt ifrån, att vi begära icke att få ha något
inflytande på dessa saker. Det få andra ha. Och _ dessa andra
är naturligtvis Kungl. Maj:t och sedan riksbanksledningen. Men
riksdagen tager sig fri från allt ansvar. Den kan icke i den utomordentligt
svåra tid, i vilken vi befinna oss, höja sin röst för att
säga, att de direktiv, som äro framlagda — och som äro ytterst
moderata — i detta betänkande, vågar icke riksdagen sig på att vara
med om.

Herr Thorsson har kommit med ett förslag, att man skulle
stryka vissa delar av motiveringen. Det skulle föra alltför långt

Lördagen den 23 april, e. in.

83 Nr

— och jag liar redan upptagit kammaren för länge — att gå in Ang. befrielse.
på och belysa de punkter, som herr Thorsson vill skola stå kvar,orrtf“å™ en
och dem, som han vill taga bort. Det är visserligen sant, att åt- skyldigheten
skilligt står kvar. Där står ju t. ex. kvar en sådan sats, som att
»en omedelbar och fullständig återgång till effektiv guldvaluta synes
under nuvarande förhållanden utesluten». Och det står kvar,

»att man icke heller kan upptaga till övervägande, vid vilken tidpunkt
en återgång till effektiv guldmyntfot för vårt vidkommande
kan företagas». Men mycket annat går bort, och därför drabbas
herr Thorssons förslag att utesluta så stora delar av motiveringen
av ungefär enahanda omdöme, som det jag nyss uttalade om borttagande
av hela motiveringen.

Vaå är, mina herrar, egentligen skillnaden mellan utskottets
uttalande eller över huvud taget utskottets förslag och de tidigare
uttalanden, som vi haft i denna sak? Det är icke någonting annat,
än att utskottet vill gå något saktare fram, än vad man tidigare
velat göra. Sedan det sista uttalandet gjordes av finanssakkunniga,
har åtskilligt hänt och skett. Utskottet har funnit, vad som hänt
och skett, och utskottet har till följd därav modererat uttalandena.

Utskottet vill inte gå så fort fram, som man velat göra förut, och
jag kan inte annat än hålla utskottet räkning för att det vill titta
sig om både till höger och vänster på vad som har varit en följd
av den politik, som hittills i detta avseende har förts i vårt land.

Herr Thorsson sade, att utskottet har slagit in på en ny väg. Jag
sade just det, att utskottet har sett på verkningarna av den politik,
som tidigare har följts. Och även om vi taga utskottets betänkande,
så få vi val icke heller därmed slå oss till ro utan även i
fortsättningen hava ögonen med oss och se, huruvida det, som utskottet
uttalat, kommer att kunna följas i framtiden. Förhållandena
kunna förändras. Det beror icke enbart på oss, såsom här
förut varit uttalat. Det ligger en tendens sålunda i utskottsbetänkandet
om att man skall fara varliga fram. Och det är den
tendensen, som enligt min mening är det värdefullaste i utskottets
betänkande och som är det mest viktiga att taga vara på.

Hans excellens statsministern uttalade på förmiddagen, att vårt
lands ekonomiska ställning måste betecknas såsom stark. Jag skulle
känna mig lycklig, om jag kunde våga instämma helt och fullt i
det yttrandet. Jag vågar icke göra det för min del. Jag tror icke,
att man kan säga i detta ögonblick, att Sveriges ekonomiska ställning
är stark. Produktionsminskning har inträtt på en mängd områden.
En mängd näringsgrenar arbeta under de allra svåraste förhållanden.
Man behöver bara slå upp tidningarna för att se, huru
det ena företaget efter det andra går med förlust eller utan vinst.

Vi se, hurusom minskning har inträtt på snart sagt alla näringslivets
områden. Och vi se, hurusom arbetslöshet har kommit över
oss, om vilken det talas kraftigt nog i den kungl. proposition om
understöd för detta ändamål, som föreligger till behandling vid
denna riksdag. Hans excellens uttalade, att då man tidigare under
kriget hängav sig åt en ganska stark optimism, så får man icke

att inlösa
sedlar.
(Forte.)

tfr 33. 84

Lördagen den 23 april, e. m.

^■befrielse nu Hängiva sig åt en hejdlös pessimism eller omfatta någon panik0rrlfrånken
stämning. Ja, naturligtvis får man taga det kallblodig!: och söka
skyldigheten se kallt på vad som händer och sker. Jag är den förste att vilja
att inläsa vara med och göra detta. Men å andra sidan håller jag före, att
sedlar. utomordentligt viktigt i denna tid att tala om för det svenska

(Ports.) folket, vad som för närvarande utgör en fara i vårt land, att verkligen
säga rent ifrån, att vi gå en väg, som för närvarande går
utför. Vi undergräva vår ekonomiska ställning för varje dag som
går. Herr Thorsson talade om, att man hade insatt i sparbanker
och i andra banker så och så många miljarder, och han talade om
att man hade intecknade egendomar o. s. v. för så och så många
miljarder, och han förklarade: huru skola vi kunna göra någon
rubbning i detta förhållande utan att framkalla stora olyckor? Ja,
mina herrar, när man läser den delen av utskottets betänkande,
finner man, att utskottet icke heller giver sig in på den saken.
Men med samma rätt som man talar om detta, skulle man kunna
tala om att i dessa dagar förlorar Sverige väldiga belopp för varje
dag som går, därigenom att vi icke hålla vår produktion i gång,
därför att det är oss omöjligt att hålla vår produktion i gång,
därför att vi icke kunna tränga ut med våra varor till främmande
länder, såsom jag förut skildrat, och därför att vi icke kunna ha
full tillgång till hemmamarknaden i Sverige, på grund därav, att
andra komma in och taga bort den för oss.

Jag borde väl också på slutet säga ett ord om herr Wigforss’
reservation. Jag skall endast göra en allmän reflexion över
innehållet i densamma. Herr Wigforss vill, såvitt jag förstår, att
deflationen skall fortsätta. Han vill sätta kortare tid för att komma
tillbaka till guldmyntfoten, sådan den var före''kriget, och han
vill bestämma en tid, inom vilken rätten till extra sedelutgivning
skall borttagas. Om de två första sakerna har jag uttalat mig
förut, och vad sedlarna beträffar, är det alldeles uppenbart, att
man icke kan ställa det så, att sedlar fattas, när de behövas. Om
man gör det, kommer man i alla fall icke till något resultat, därför
att man får surrogat för sedlar i stället, nämligen checker eller
andra betalningsmedel, som då komma till användning.

Herr talman! Jag skulle till sist blott vilja säga det, att jag
har den uppfattningen, att man i nuvarande situation gör den
bästa nyttan genom att söka tala om förhållandena, sådana som
de verkligen äro enligt ens egen uppfattning. Och såsom förhållandena
äro hos oss, så åstadkommas för närvarande för varje dag
betydande skador för det svenska näringslivet och därmed för det
svenska samhället och för hela samhällets ekonomi. Värden förloras.
Minskning i produktionen inträder och fortsätter, där den
redan har inträtt. Vi skola komma att få bevittna, om vi fortsätta
på samma sätt, som vi gjort under den sista tiden, att den ena
betalningsinställelsen kommer att ske efter den andra, Och vi
skola komma att få bevittna, hurusom ägare till egendomar, som
förut tillhört folk, vilka t. ex. skött en verksamhet, en fabrik eller
något, efter sitt bästa förstånd och som utvecklat och fortsatt att

Lördagen den 23 april, e. m.

85 Nr 33.

arbeta med den år efter år och årtionde efter årtionde, komma att Ang. befrielse
få gå från sina egendomar för att kanske avträda dem till andra, •''ör en

som äro mindre skickade att sköta dem än de själva. Jag skall skyldigheten
icke vara, herr talman, någon olycksprofet, ty det är icke något att inläsa
roligt att vara det, men jag spår likväl, att en fortsättning på den sedlar.
väg, vi gått, kommer att medföra för vårt land stora ekonomiska (Forts.)
olyckor. Och dessa olyckor komma icke heller att bli främmande
för den svenska staten, när en gång nästa år statsbudgeten skall
uppgöras.

Då jag följaktligen, efter vad jag nu har sökt utveckla, tror,
att det för närvarande icke föreligger något uttalande, som så pass
starkt tar sikte på vad som icke bör göras, för att ytterligare skäppa
våra ekonomiska svårigheter, då har jag heller, herr talman, icke
någon tvekan att yrka bifall till utskottets hemställan med bibehållande
av motiveringen.

Vidare yttrade:

Herr förste vice talmannen H amil ton: Herr talman! Jag delar

den i denna kammare redan förut uttalade uppfattningen, att
stora svårigheter möta att angiva riktlinjerna för den närmaste tidens
valuta — eller bankpolitik. Vi niåste därvidlag förtroendefullt
överlämna ordnandet av denna politik i främsta rummet åt
bankofullmäktige och även åt regeringen.

Jag delar också herr finansministerns åsikt, att vi böra, i sinom
tid när det låter sig gorå, återföra den svenska kronans värde till
dess guldvärde och att vi böra, i den mån vi så lämpligen kunna,
upprätthålla den nuvarande valutakursen. Men jag blev något betänksam,
då herr finansministern yttrade, att så skulle ske med
alla till buds stående medel. Jag antager lian menade blott de naturliga
medlen. Och de naturliga medlen för att upprätthålla vår
valutakurs är att höja vårt lands ekonomiska bärkraft, att arbeta
och spara, att sätta våra näringar och vår industri i gång, öka vår
produktion och på så sätt förbättra vår handelsbalans. Hunna vi
och göra vi det, då behöva vi icke heller frukta för att den svenska
valutan kommer att falla. Men använda vi däremot konstlade medel,
då fruktar jag för att ett bakslag inträffar, som kommer att inverka
på och nedbringa den svenska valutan. Med konstlade medel menar
jag sådana, som blivit föreslagna, visserligen icke i dag i denna
kammare men som Vi hört av t. o. m. nationalekonomer föreslås,
nämligen begränsning av vår sedelutgivningsrätt bland andra.

Man klagar visserligen över att vår sedelutgivning utsvällt
alltför mycket. Men det är klart, att den måste svälla ut, och det
kan ifrågasättas, om icke staten givit den största anledningen härtill.
För några år sedan utbetalades t. ex. i löner till de^ statsanställda
varje månad 10 miljoner kronor, och i denna stund måste riksbanken
månatligen tillhandahålla staten 50 miljoner kronor för samma
ändamål. Statens järnvägar hava med sina ökade frakter liksom
postverket och telegrafverket med sina ökade avgifter kommit våra

Nr 33. 86

Lördagen den 23 april, e. m.

utgifter att stiga och bidragit till att vi behöva flera sedlar på fiejw
en kan än förut. Samma förhållande, som råder med avseende på staten

skyldigheten oc^ dess verk, råder även i fråga om den enskilda industrien. Skall
att inläsa sedelstocken minskas, måste vi först och främst undanröja orsakerna
sedlar. till att den svällt ut och icke på konstlad väg draga in sedlarna.
(Forts.) Bland andra medel, som jag kallar konstlade, är den alltför högt

hållna räntefoten. Vill man sätta vår industri och våra näringar
i gång, måste man också se till, att de kunna få sina rörelsemedel till
en ränta, som är skälig för dem att betala. Ej heller får man alltför
mycket begränsa den kredit, som den legitima handeln och rörelsen,
de legitima näringarna och industrien behöva. Jag erkänner,
att i bankrörelsen finnes en sjuklig företeelse, nämligen den alltför
högt uppdrivna belåningen av aktier. Aktieinnehavet borde vara en
penningplacering, men så är icke förhållandet, utan aktien har blivit
en handelsvara, och det är en stor svaghet. Kan herr finansministern
öva påtryckning på bankerna, så att de i den mån de kunna
på ett försiktigt sätt draga in dessa överdrivna aktiebelåningar, så
gör ban säkerligen vårt land en stor tjänst.

Skulle vi genom konstlade medel öka skillnaden mellan den svenska
och den utländska valutan, innebär det, att produktionen i vårt
land måste avstanna och att vår import stiger. Vi kunna visserligen
då under någon tid framåt leva billigt, på utlänska varor, inen vi
leva då icke på våra egna händers arbete, utan vi leva på de besparingar
som gjorts och till slut på den skuld som vi måst ikläda
oss. Hela vår ekonomiska ställning kommer i så fall att nedpressas,
och då kommer också den svenska valutan, huru vi än göra, att
falla.

Jag har intet annat yrkande att framställa än om bifall till
utskottets hemställan. Man har ansett, att utskottsutlåtandet icke
är tillräckligt tydligt, att det skulle innebära tanken på en myntrealisation.
°Men så kan jag åtminstone icke tolka det. Jag skulle
helst vilja återremittera betänkandet till utskottet för att få dess
uttalanden mera tydliga, men första kammaren har redan fattat
sitt beslut, och då kan en återremiss icke giva anledning till någon
åtgärd från utskottets sida.

Under sådana förhållanden och oaktat jag icke i allt kan gilla,
vad utskottet sagt i sin motivering, ber jag likväl att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Edén: Herr talman, mina herrar! Det kan ju icke

förvåna, att när ett ärende av denna art, ett ärende, som rör den
svenska statens penningväsen, i en så djupt bekymmersam tid som
denna kommer till behandling, diskussionen gärna vill ifrån den
speciella fråga, som föreligger i propositionen och utskottets betänkande,
breda ut sig över alla de stora ekonomiska problem, med vilka
vi ha att kämpa. Det kan icke förvåna, och jag skall icke heller
däremot göra någon anmärkning. Men jag kan icke underlåta att
saga, att huru djupt än valutapolitiken ingriper i det ekonomiska
livet, så måste det synas som en avgjord överdrift, när man bär

Lördagen den 23 april, e. m.

87 Nr 38.

till denna politik anknutit så vittgående betraktelser som skett. Jag Ang. befrielse
syftar bland annat på det anförande,, som hölls av herr Nyländer M riksbanken
på Stockholmsbänken, och likaså och i väsentlig grad på det anfö- skyldigheten
rande, som hölls av herr Lindman. _ att inläsa

Jag skall icke gå in på frågan, om deras svartmålning var sedlar.
i alla avseenden berättigad. Ställningen är i varje fall utomordent- (l''’orts.)
ligt allvarsam, det känna vi alla djupt. Men vad jag vågar betona,
det är, att man icke kan, såsom herr Lindman syntes göra eller
som hans tal åtminstone kom att giva intryck av, liksom kasta skulden
till någon väsentligare del för det svenska näringslivets störa
betryck på den valutapolitik, som förts intill denna dag. Det ligger
i öppen dag, att så ar icke förhållandet. Det som är avgörande
för våra näringars betryck, det som gör, att våra exportindustrier
icke få sälja, det som gör, att rörelsen även inom vårt land vill
stocka sig, det är den ekonomiska katastrof, som går över hela världen,
som vållar, att intet land vill köpa eller kan köpa, som i och
därmed likaledes föranleder att heller intet land kan eller får producera
till avsalu, och som alltså inskränker köpkraften lika mycket
inom länderna som mellan dem. Här ligger ju utan all fråga huvudorsaken,
såsom för övrigt hans excellens herr statsministern framhöll
på förmiddagen. När vi nu tala om vårt svenska valutaproblem,
må det givetvis vara förklarligt, låt mig säga rimligt, att man därifrån
gör sina exkurser ut över det ekonomiska livet i dess helhet.

Men man får väl lov att akta sig för att göra ett allt för starkt samband
mellan saker, som dock icke stå i sådant samband med varandra.
Det är i stort sett icke vår valutapolitik, som fört oss i det
allmänna ekonomiska läge, där vi nu stå. Vår valutafråga är alldeles
tillräckligt invecklad, utan att man vid den fäster så långt gående
konsekvenser. Det har för övrigt också utskottet ganska tydligt
framhållit i sin bestämda kritik av de överdrivna föreställningar
om vacl valutapolitiken och diskontopolitiken hittills hava
kunnat åstadkomma och i framtiden kunna åstadkomma.

Jag skall för min del, herr talman, begränsa mig till att tala
om vad utskottsutlåtandet egentligen rör. Det ämnet är, som sagt,
i och för sig. mer än tillräckligt invecklat för mina villkor, och jag
är övertygad om att det är så även för riksdagens. Jag skall sålunda
icke gå in på de stora allmän-ekonomiska betraktelserna annat
än möjligen med några helt korta ord i det sammanhang, då sådant
särskilt påkallas. Jag skall endast fråga mig: har bankoutskottet,
när det gått att yttra sig om Kungl. Maj:ts proposition om fortsatt
suspension av riksbankens skyldighet att inlösa sina sedlar med guld
och om fortsatt utvidgning av sedelutgivningsrätten, kommit
med ett betänkande, som kan och bör i alla avseenden accepteras
av riksdagen och av den framföras såsom riktlinjer för penningpolitiken,
för riksbankspolitiken och valutapolitiken under den närmaste
framtiden.

I en del tror jag, att alla äro ense om att utskottets förslag
motsvarar vacl man i detta avseende kunde önska. Utskottet har
tillstyrkt den kungl. propositionen i sin kläm, och det har i första

Nr 83. 88

Lördagen den 23 april, e. m.

Ang. befrielse delen av sin motivering, den som i utskottsbetänkande! i huvudsak
för nksbanlccn upptar sidorna 1—8, givit en utredning av skälen, varför man måste
skyldigheten, bibehålla riksbankens rätt att tillsvidare stänga sig för guldutväxaii
inläsa ling och varför man måste bibehålla den utsträckta sedelutgivningssedlar.
rätten. Herr Lindman har rätt däruti, att detta betecknar en efter(Forts.
) gift, ett steg tillbaka gentemot de starka krav, som. jag tror det kan
vara ungefär för ett år sedan, restes för att man omedelbart skulle
upptaga guldutväxlingen och göra slut på den extra sedelutgivningsrätten.
Han har också rätt i — jag instämmer däri till fullo —
att utskottet givit mycket goda skäl för denna ståndpunkt, och
det är, försåvitt jag förstår, icke heller från något håll i kammaren
bestritt. Det bör emellertid, när man utan förbehåll giver detta
erkännande åt denna första del, icke glömmas, att i den ingår ock
såsom en principförklaring, som inleder hela denna avdelning, det
utttalandet, att utskottet ansluter sig till den meningen, att en övergång
till en effektiv guldmyntfot bör ske, så snart detta låter sig
göra. Med den begränsning, som ligger i de sist anförda orden
har utskottet •— så snart sig göra låter — således i alla händelser
ställt sig på den ståndpunkten, att guldmyntfoten måste återinföras
i sinom tid.

Man kunde hava skäl att fråga, om icke utskottet möjligen hade
kunnat stanna här, ty därmed var ju dess kläm motiverad. Utskottet
har emellertid icke så gjort utan i den senare delen av betänkandet,
från sidan 8 och framåt, inlåtit sig på en intressant, ur åtskilliga
synpunkter val sammanfattad diskussion över vissa, mycket svåra
nationalekonomiska och finanspolitiska problem, frågans om diskontopolitikens
begränsning i sina möjligheter och sin effekt, frågan
om en indragning av en del av sedelutgivningsrätten, deflationens
ekonomiska och sociala verkningar, dess finansiella verkningar och
så slutligen å ena sidan inflationens och å andra sidan deflationens
förmögenhetsrättsliga innebörd. Varför har utskottet så förfarit?
Utan tvivel till en början för att, såsom det också här i debatten
uttryckts, tillmötesgå en från många håll framkommen önskan, att
dessa problem skulle diskuteras inför riksdagen och av riksdagen.
Men, som det visar sig, icke blott av denna mera teoretiska önskan
utan även på grund av utskottets syfte att komma fram till vissa
slutsatser på grundval av denna diskussion, slutsatser som vi finna
på sidorna 15 och 16 i betänkandet. Och det är framför allt dessa
slutsatser, som nu väckt betänkligheter hos så många av denna kammares
ledamöter, och som inom första kammaren har väckt så stora
betänkligheter, att denna kammare utan votering och på yrkande av
herr Trygger har uteslutit motiveringen. Förhållandet är följande.
Dels förekomma i diskussionen av de olika finanspolitiska och valutapolitiska
begreppen en hel del uttalanden, som i och för sig kunna
hava sina sidor, om de också möjligen kunna, om man tyder allt till
det bästa, rättfärdigas, men dels har utskottet redan där gjort eu
uppställning, som direkt tyder på att utskottet egentligen icke fruktar
någonting så mycket som en fortsättning av deflationen. Man
behöver bara följa utskottets framställning av deflationens verknin -

Lördngen den 23 april, e. in.

89 Nr 33.

gar och jämföra den med det jämförelsevis blygsamma rum, som Ang. befrielse
tillmätts skildringen av inflationens, för att förstå, att slutsatsen-''0''''rij"å“n en
måste bli denna. Detta kapitel inledes också av en förklaring på skyldigheten
sidan 9, att det måste enligt utskottets mening upptagas till över- att inläsa
vägande, i vad mån ett program för vår penningpolitik, även inom sedlar.
den av 1920 års finanssakkunniga angivna ramen, över huvud är (lort».)
möjligt att uppställa. Utskottet har således gjort en indirekt desavouering
av 1920 års finanssakkunniga, vilkas betänkande dock,
såvitt jag förstår, var så pass försiktigt avfattat, att det icke ännu
bör kunna sägas hava blivit föråldrat. Så komma slutsatserna på
sidorna 15 och 16. Och dessa slutsatser ha lett till den uppfattningen,
att utskottet i själva verket icke har tagit tillräckligt starkt
parti emot möjligheten till en konstant depreciering av den svenska
valutan, att utskottet icke har tillräckligt bestämt hävdat slutmålet,
önskemålet, såsom herr finansministern uttryckte det på förmiddagen
-— det i början dock även av utskottet accepterade önskemålet
— om en återgång till guldmyntfot, utan att utskottet i denna del
av betänkandet har på ett betänkligt sätt närmat sig^möjligheten att
uppgiva detta syfte, det vill säga att reflektera pa en myntrealisation.

Nu har det i dag här förklarats, att detta icke alls är meningen;
bankoutskottets ordförande bär förklarat det, herr Lindman har icke
funnit, att utskottets betänkande innebär något sådant, och andra
talare med honom. Jag skall gentemot detta till en början tillåta
mig att framhålla, att regeringens ledamöter, som här yttrat sig,
icke hava kunnat slå sig till ro med dessa förklaringar. Herr finansministern
bär på förmiddagen — jag citerar yttrandet efter det tydligen
ordagranna referatet i dagens tidningar — uttalat, att det förefaller
honom, som om utskottets utlåtande på denna punkt -— det
gäller just den så småningom skeende återgången till guldparitet —
tyvärr icke gåve fullt klara direktiv i önskvärd riktning. Han har
också utvecklat detta, om även, låt mig säga, indirekt i fortsättningen
av sitt anförande. Och herr statsministern bär pa förmiddagen i sitt
anförande här i kammaren icke dolt, att i en och annan punkt kan
regeringen icke dela utskottets mening, sa just i fråga om dess uttalanden
rörande återgången till guldparitet, såsom regeringen uppfattat-
dessa uttalanden.

När så är förhållandet, mina herrar, så borde det ^ egentligen
vara tillräckligt styrkt, att utskottets utlåtande i nu ifrågavarande
delar åtminstone icke har den tydlighet, som i ett sa viatigt ärende
är oundgängligen av nöden, da det kan leda till sadana uppfattningar.

Och det är uppenbart, att om så är förhållandet, hjälper det icke med
några muntliga förklaringar av utskottets ledamöter här i kammaren.
Ett dokument av denna art, ett utskottsbetänkande, accepterat,
låt vara endast av andra kammaren, det star i så fall för framtiden
som ett uttryck för kammarens mening med de ordalag, soin i detta
betänkande finnas, och det skall icke fordras mycket fantasi och icke
mycket farhågor, för att man lätt skall föreställa sig, att om situationen
iblir pressande, dessa uttalanden av utskottet skola kunna ploc -

Nr 83. 90

Lördagen den 23 april, e. m.

förrilcdxtnken ka? fram och giva material till just den tolkning, man nu icke i dag

från
skyldigheten
att inlösa
sedlar.
(Forte.)

m vill erkänna.

Således, redan otydligheten

_ i dessa vitala delar av utskottsbe tänkandet

är skäl nog för bestämda betänkligheter mot att godtaga
detta betänkande i dess helhet. Men jag vågar för min del dessutom
påstå, att det finnes uttryck och sammanställningar i utskottets
yttrande, som icke kunna undgå att väcka just de uppfattningar, som
utskottet icke vill erkänna. Jag skall i allra största korthet försöka
att visa, att- det är så. På sidan 15 förklarar utskottet: »I enlighet
med 1920 års finanssakkunnigas ståndpunkt kan det visserligen av
författningsrättsliga skäl vara berättigat att kräva en höjning av
kronans värde i förhållande till guld till den i lagen om rikets mynt
fastställda pariteten.'' Men en dylik fixering av kronans värde måste
likväl ur förmögenhetsrättsliga synpunkter alltid innebära en viss
grad av godtycklighet». När man skjuter in en förklaring, att en
dylik återgång skulle innebära godtycklighet ur förmögenhetsrättsliga
synpunkter, måste det väl anses vara åtminstone ett halvt underkännande
av rättmätigheten i en sådan återgång, och det ser nästan
ut, soin om utskottet skulle __vilja underkänna vad det kallar de
författningsrättsliga skälen. Även i fortsättningen utvecklar utskottet
denna tankegång.

Den springande punkten i hela den senare huvuddelen av motiveringen
är strävandet efter »stabilisering av penningvärdet». Jag
frågade mig, när jag läste denna del vad utskottet egentligen menar
med denna stabilisering. I början av betänkandet har ju utskottet
sagt, att vi icke för närvarande kunna komma till guldparitet; vi
kunna icke heller fastställa tidpunkten, när vi komma dit, men vi
skola sträva därhän. Nu säger utskottet, att vi skola i alla händelser
sträva efter en stabilisering av penningvärdet. Min fråga är:
hur kan man över huvud taget åstadkomma en stabilisering av penningvärdet,
en verklig stabilisering naturligtvis, om man icke har
någonting att stabilisera det emot? Och man har än i denna dag
icke funnit något annat än guldet, som duger till detta. Utskottet
har emellertid ytterligare fortsatt med att förklara, att det är betydelselöst,
vid vilken prisnivå penningvärdet stabiliseras, och det
söker i fortsättningen motivera detta med att den svenska kronan
ändå alltid erhåller en fast värderelation till valutan i länder med
liknande prisnivå. Där säger således utskottet, att man kan tänka
sig en stabilisering vid vilken prisnivå som helst, och hela resonemanget
går uppenbarligen ut på, att stabilisering bör ske med det
snaraste, vare sig vi komma tillbaka till guldparitet eller ej. Det
står också i utskottsbetänkande! på sidan 16 direkt uttalat, att våra
strävanden skola inriktas därpå, att det snarast möjligt, i den mån så
låter sig göra, åter skapas ett fast penningvärde.

Nu vill jag på intet sätt giva mig ut för att kunna genomtränga
dessa nationalekonomiska gator, som för närvarande bry männen av
facket och som de icke kunna lösa. Men jag tror dock, att det icke
kan anses vara orimligt att påstå, att över huvud taget det stora
felet, det farliga i utskottets betänkande i denna del är, att man har
lösgjort frågan om stabilisering av penningvärdet från frågan om

Lördagen den 23 april, e. m.

91 Nr 33.

återgång till guldparitet. Herr finansministern har i sina uttalanden
både förut och nu alltid hall it dessa tillsammans. Det CJld, hänger /rd»
ihop med det andra. Bankoutskottet har skilt dem åt och givit ruin skyldigheten
»i 3... ______ oVulla lnimia i.ä.nVfi. si er eu stahilise- att inlösa

åt den föreställningen, att man skulle kunna tänka sig eu stahilisering
av penningvärdet, även om. man. icke kommer tillbaka till guldparitet.
Jag finner det för min del omöjligt att ansluta mig till utskottets
betänkande i hela denna del. Men därtill kommer, att om det
skulle göras ett försök till sådan stabilisering av vårt penningvärde
utan återgång till guldparitet, kunde det över huvud taget icke ske,
utan att Sverige skulle sträva efter att avstänga sig från inverkan
från alla främmande länder. Såsom jag anmärkte i början: det som
gör oredan, det som gör upplösningen i våra ekonomiska förhållanden,
det är den fullständiga ekonomiska upplösningen i hela världen.
Vi kunna icke tänka oss att bilda en liten ekonomisk ö lör oss sjalva
här uppe i Skandinavien. Vi komma, vare sig vi vilja det eller icke,
att påverkas av förhållandena utifrån. Och så länge som man icke
kommit till ett något så när fixerat penningvärde och förhållande
mellan penningar och guld i de främmande länder, som äro bestämmande
för världsekonomien, så länge är det helt enkelt en utopi att
tala om stabilisering av det svenska penningvärdet. Men väl kan aet
tänkas, att om denna sats står kvar, den kunde komma att leda till
att yrkanden skulle framställas att med alla möjliga medel förhindra
icke blott en höjning av den svenska kronans köpkraft inom. landet
utan också en höjning av-dess värde utåt, och därmed äro vi ju inne

på det rent orimliga. . .,

Jag tror mig härmed, mina herrar, hava tillräckligt angivit
skälen för min uppfattning, att utskottets betänkande, huru mycket
intresse än därpå nedlagts, icke kan vara lämpligt att godtaga såsom
■ett uttryck för riksdagens eller för andra kammarens mening.

Jag skall icke tillägga de ytterligare skål, som därtill kunna
finnas i uttalandena angående statens taxepolitik. Be ha _ redan
framförts av herr Thorsson, och jag kan i det väsentliga nöja mig
med att ansluta mig till honom. Men jag skall komma till en något
utvidgad slutsats, som jag måste draga av detta. Herr i horsson
slutade med att för sin del söka rensa ut de delar av inskottets motivering,
som han icke kunde godtaga, och behålla de Övriga. Besultatet
blev, såsom han själv fann, att det var ganska litet kvar. ^ Men
icke nog med det! Jag är rädd för att det som blir hvar star sa pass
sönderbrutet, att det icke kan sammanföras till ett helt. Det gar helt
enkelt icke att sammanföra de åtta första sidorna av inskottets betänkande
med den lilla avdelningen om arbetsamhet och sparsamhet
på sidan sexton och med slutdelarna på siden sjutton om^diskfntopolitiska
åtgärder samt sammanfattningen. Det blir icke något verkligt
sammanhang. Skulle en sådan utrensning göras, som av herr
Thorsson är föreslagen, så skulle den endast kunna ske sa, att man
antingen här i kammaren formulerar en ny senare del av utskottets
betänkande eller också återremitterar ärendet. Det senare tjanar
ingenting till, eftersom frågan redan är avgjord av forsta kammaren,
och det förra, att på rak arm göra en ny avfattning, torde ingen til -

tro sig.

sedlar.

(Kort*.)

Nr 33. 92

Lördagen den 23 april, e. m.

frtg''-,b^tfse Under sådana förhållanden, herr talman, skall jag tillåta mig
JOT n framställa det yrkande, som samlat, såvitt man kan finna, en allde sJcyldigheten

les överväldigande mening inom första kammaren, nämligen att andra
att inlösa kammaren måtte godkänna utskottets kläm men med uteslutande av
sedlar. motiveringen i dess helhet. Det är den enda utväg, såvitt jag kan

(Forts.) finna, som står kammaren till buds, om den nämligen vill undvika

att ''ställa sig bakom de delar av betänkandet, som jag icke tror, att
kammaren vill godkänna.

Nu har emellertid mot detta anmärkts —• och det har särskilt
gjorts av herr Lindman ■—, att det skulle innebära, att vi anse motiveringen
oriktig och att vi också erkänna vår egen oförmåga att göra
en ny sådan. Yad den första invändningen beträffar kan den nyanseras
på olika sätt. En del, är jag rädd för, är oriktig, en del är otydlig,
och en del är i varje fall tvivelaktig. Det kan vara nog om den
invändningen. Och vad den senare anmärkningen angår, att riksdagen
icke kan sätta något istället, skall jag bara fråga: vad är det
då i själva verket, som riksdagen skall positivt sätta till, om den
godtager utskottets betänkande? Jo ingenting annat positivt än det,
som ligger i betänkandets avdelning angående stabiliseringen av
valutan, denna omstridda och till sina konsekvenser farliga del, som
, jag är övertygad om att kammaren icke skulle önska gorå till sin. Det
är icke på något sätt något nedsättande, om andra kammaren kommer
till samma slut som första kammaren. Det är bäst, att i detta
läge icke hava gjort något uttalande i motiveringen. Kammaren behöver
icke låta påverka sig av ett sådant eggande, som lag i herr
Lindmans ord, att kammaren därmed skulle erkänna sig inkompetent,
att kammaren skulle avsäga sig allt inflytande på dessa frågor.
Inflytande har kammaren tydligen utövat genom att kammaren bifaller
själva klämmen och även genom de uttalanden, som här framkommit.
Och om dessa uttalanden icke kunnat samlas i formulerade,
abstrakta satser, beror det uppenbarligen icke minst på det sätt, varpå
ärendet kommit att ligga genom utskottets betänkande.

Innan jag slutar, herr talman, ytterligare några ord i anknytning
till vad herr statsministern yttrade på förmiddagen och till den tanketråd,
som jag redan själv något vidrört. Herr statsministern framhöll
med styrka, huru hela vårt penningproblem är beroende av läget
ute i världen, huru vi äro medlemmar i det stora världshushållet
och icke kunna undandraga oss verkningarna av de sjukdomstecken,
som yppat sig därute. Han underströk, huru alla svenskars förhoppningar
och önskningar samlade sig om att det mellan de stora för
produktionen, för handeln och för samfärdseln bestämmande länderna
äntligen måtte bli en sådan ekonomisk uppgörelse, som ger icke blott
dem själva utan oss och hela världen en grund att stå på vid återuppbyggandets
arbete. Jag behöver icke säga, huru fullt och helt
jag för min del förenar mig i dessa önskningar. Men jag skulle
också vilja uttrycka den meningen, att vi ha skäl att med herr statsministern
understryka, att man trots den mörka situationen icke får
hänge sig bara åt den pessimism, som är så naturlig under nuvarande
förhållanden. Jag kan icke på något sätt tillmäta mig förmågan att

Lördagen den 23 april, e. in.

93 Nr 38.

bedöma, huru farligt läget är här i Sverige för närvarande. J)et Ang. befrielse
kan i varje fall aldrig falla mig in att bestrida, att vi befinna oss1&rrijh“n *“
i en mycket bekymmersam ställning. .Tåg tror emellertid, att herr skyldigheten
statsministern har rätt däruti, att det är varken lyckligt ej heller att inläsa
riktigt att bara låta denna pessimistiska grundton gå igenom denna sedlar.
dagens debatt. Vi må ha än så störa svårigheter, så ligger det dock en (Fort*.)
sanning, om icke däruti, att Sveriges ekonomiska läge är starkt, såsom
herr Lindman citerade efter herr statsministern, så åtminstone däruti,
att detta läge är relativt starkt, relativt starkt i förhållande till de
många länder både i vårt grannskap och längre bort, som lidit ofantligt
mycket mer än vi av kriget och även av krigets efterverkningar.

Huru vi skola komma ur detta läge, är det störa problemet för
icke blott valutapolitiken utan ock den ekonomiska politiken över
huvud under den närmaste tiden. Vad valutapolitiken angår tror
jag, att vi i lugn kunna utgå ifrån att inga konstlade medel, inga
tvångsmedel skola användas för att driva på en deflation till ytterligare
svårigheter för vårt näringsliv, men vi torde också böra vara
ense om, att ännu mindre eller lika litet några konstlade medel skola
användas för att förhindra en sådan deflation, ifall den fortgår av
naturliga orsaker — de naturliga orsakerna nämligen, att priserna
falla ute i världen, att penningvärdet stiger, och att vi därav måste
påverkas. Vad den ekonomiska politiken i övrigt beträffar, finner
jag icke tillfället nu vara det, då därom skall talas. Det har talats så
mycket och kommer väl att talas ytterligare i sinom tid därom. Jag
vill blott säga, att när jag nu gjort det yrkande, jag gjort rörande
utskottets motivering, eller uteslutande av denna motivering, har det
alldeles icke skett i syfte att på något sätt därmed ge möjlighet till
en fortsatt tvångspolitik gent emot det svenska näringslivet, vilken
skulle använda hårdare medel än läget kräver. Tvärtom, jag hoppas,
att de, som ha att råda över vårt penningväsende, skola förstå, när
tiden kan vara inne att ge lättnader, likaväl som de varit nödsakade
att ingripa med hård hand, när detta krävdes. Mitt syfte med. det
framställda yrkandet är egentligen det, att endast genom en sådan
åtgärd blir det klart fastslaget, att den enda riktiga penningpolitiken
är att söka lämpa sig fram, att söka sig fram, att icke på något vis
tvinga till en fortsatt höjning av penningvärdet, men icke heller förhindra
en sådan, utan i det fallet sträva efter att hålla sig i jämnbredd
med den utveckling i världen, som verkligen dominerar, och det är
naturligtvis den utveckling, som pågår i länder, vilka kommit närmast
till guldparitet eller som redan nätt dit.

I förhoppning att på denna naturliga väg det skall visa sig, att
det beslut, ''som riksdagen nu gar att fatta, kan bli till nytta i längden
för hela Sveriges näringsliv, yrkar jag, herr talman, bifall till ut- ^
skottets hemställan med uteslutande av motiveringen.

Herr Wahren: Herr talman, mina herrar! Med anledning

av vad den siste ärade talaren i början av sitt anförande yttrade, skulle
jag kanske något tveka att yttra mig om dessa ekonomiska frågor i

Nr 33. 94

Lördagen den 23 april, e. m.

Ang. befrielse allmänhet utan istället endast hålla mig till utskottets utlåtande.

från tn Emellertid anser jag, dels att valutafrågor och övriga ekonomiska
skyldigheten frågor ha ett så intimt sammanhang med varandra, att det därför
att inläsa föreligger allt skäl att behandla dem i ett sammanhang i en diskussedlar.
sion, dels även, att en ekonomisk diskussion i alla fall i dessa tider
(Forte.) bön lämna något utbyte. Jag anser mig ha så mycket större skäl
för denna uppfattning, då jag tänker på att regeringen just i dessa
dagar tycks göra föranstaltningar för att de ekonomiska frågorna
skola bli mera belysta och den ekonomiska kunskapen mera spridd.

Vad jag, herr talman, vill något tala om, är om hur produktionens
villkor för närvarande ställa sig ur en aktiv industrimans
synpunkt. Saken ligger för närvarande efter min uppfattning så
illa till, som herr finansministern talade om för oss på förmiddagen,
och möjligen ännu sämre. Yi arbeta i allmänhet i fabrikerna tre
dagar i veckan och med minskad arbetsstyrka. Vi veta icke, om vi
ha order att sätta på maskinerna från den ena veckan till den andra.
Det är j.u givet, att detta i längden blir en ohållbar situation. Man
frågar sig då, hur man skall komma ur denna situation och komma
bättre i gång med det nyttiga arbete, som alla äro eniga om att man
måste eftersträva.

Tar man saken under övervägande från rent praktisk industrisynpunkt,
kommer man direkt på kalkylen. Jag vill framhålla, att
konkurrensen under nuvarande förhållanden är den tänkbarast starka,
man kan råka ut för. Det är ju givet, att i eu tid, då köpkraften
och köplusten äro så begränsade, komma alla de beställningar, som
finnas att placera, att utbjudas överallt på produktionsorterna. Följden
härav blir, att priserna gå ned, så att de flesta order komma att
fabriceras med en betydande förlust. Under alla förhållanden är det
klart, att en fabrikant i det sista söker hålla sin fabrik i gång under
förhoppning, att bättre tider snart skola stunda. Man måste dock
därvid taga hänsyn till att underlaget för kalkylen skall vara sådant,
att det verkligen finns möjlighet att så småningom komma till
ett pris, där man åtminstone får igen sina pengar, för att sedan
naturligtvis gå vidare och uppnå normala affärer. Resultatet av en
verksamhet sådan som den nu i allmänhet bedrives med två, tre ä
fyra dagars arbete i veckan, måste ovillkorligen lämna en mycket
stor förlust. Kalkylen, baserad på produktionskostnaden vid denna
korta arbetstid, kan därför givetvis icke på något sätt läggas till grund
för det pris, som erbjudes köparen. Man lägger nu till grund en
kalkyl, som är baserad på full drift, och icke endast på full drift,
utan jag vill påstå, att i dag lägger man till grund en kalkyl, som
även är baserad på reduktion av arbetslönerna och på andra besparingar,
som man tar för givet, att man inom kort måste komma till
för att icke över huvud taget allt skall stoppa.

Se vi på hur det ställer sig i de olika produktionsgrenarna, och
tar jag därvid särskilt exportindustrierna, inverkar ju den utländska
valutans låga värde jämfört med kronans värde inom landet i hög
grad försvårande. Vad man kan göra åt den saken, är mycket svårt
att yttra sig om. Jag skall be att få säga min mening därom litet

Lördagen den 23 april, e. m.

95 Nr 38.

längre; fram. Del är .dock eu annan synpunkt, som jag vill vidröra,
nämligen att med kalkyler uppgjorda på basis av full drift och med-or 1 jrån
de; reducerade kostnader, som man hoppas komma till något längre skyldigheten
fram i tiden, kommer man i alla fall icke fram till konkurrenskraftiga att inläsa
priser. Varför gör man icke det? Jo, därför att man fatt upp pris- sedlar.

nivån på allt här i Sverige så högt, att det är lång väg till Tipperary, (iort».)

som det heter i den bekanta engelska soldatsången.

Jag förutsätter, att arbetarna så småningom komma underfund
med att en reduktion av lönerna är nödvändig. Jag förutsätter, att
reduktionen av omkostnaderna kommer att göras över hela linjen.

Jag vill i det sammanhanget omtala, att textilarbetarna gatt med på
eu successiv minskning av lönerna, vilket ur båda parternas synpunkt
efter min uppfattning är rätta vägen. Man kan icke begära,
att det skall gå för häftigt. Man förstår, att folk som arbetar^ på
kort tid, skola göra allt motstånd, de kunna, mot att pa en ^gång
få sina löner allt för mycket nedskurna. Jag förutsätter alltså, att
man kommer till samförstånd i dessa frågor, men, mina herrar, det
är en annan fråga, som avgjordes av Sveriges regering och riksdag
år 1919, och som tynger vår produktion, nämligen arbetstidslagen.

Jag vill icke taga upp någon diskussion om den frågan nu, men jag
kan icke underlåta att vid bedömandet av dessa frågor taga hänsyn
till den saken. Jag vill blott i förbigående nämna, att jag, sa snart
den kungl. propositionen föreligger, kommer att i eu motion till kammarens
disposition ställa en utredning, som visar, att de ökade produktionskostnaderna
på grund av åttatimmarsdagen i våra huvudindustrier,
trä- och järnindustrien, icke kunna taxeras under tio
procent, men väl högre.

Det är alldeles tydligt att i tider som dessa verkar en dylik
handicapning så tyngande pa kalkylen, att vi icke kunna möta den
utländska konkurrensen. Vi böra ju betänka — det är en uppfattning,
som är ganska allmän, och som säkert har fog för sig ■ att
det stora världskriget egentligen framkallats av konkurrensen.

Tror någon, att vi nu komma att möta en beskedlig konkurrens? Nej,
efter min uppfattning komma vi att få den värsta konkurrens, som
vi haft på de sista tiotal åren.

Herr Sommelius yttrade på förmiddagen, att det icke tanns någon
avsättning och att följaktligen icke heller någon produktion av
svenska varor var möjlig, därför att lagren voro så störa. Ja det
är sant, men det är en sanning med modifikation, vilket herr bommelius
säkert skall medge, därför att det givetvis uppstår defekter i
lagren. Skall man dock få fylla dessa defekter med inhemska fabrikat,
är det nödvändigt, att det föreligger sådana produktionsförhållanden.
att de svenska fabrikaten kunna säljas.^ Detta är emellertid
för närvarande av välkända skäl pa många håll icke fallet.

Jag hyser alltså den uppfattningen, att det i dessa tider icke
går an att hålla på förutfattade meningar i fråga om arbetstidslagstiftning
och tullpolitik, utan att det är nödvändigt att taga hänsyn
till förhållandena, sådana de äro. Även är det nödvändigt att i
någon mån också skydda sig mot särskilt den tyska konkurrensen.

Nr 33. 96

lördagen den 23 april, e. m.

f^rMankln ,Skaffa vi icke dessa nödi2a förutsättningar, komma vi icke med i
från konkurrensen.

skyldigheten _ _ Det har talats om att staten skulle hjälpa industrien genom
att inläsa billigare järnvägsfrakter och mindre avgifter för telegram och andra
sedlar statens affärsdrivande verks prestationer. Industrien måste givet(torts.
) V1S vara mycket tacksam härför, men man får icke blunda för, att
detta är en åtgärd, som rent ekonomiskt sett icke har något så värst
bärande underlag. Då det gäller dessa verk, såväl som då det gäller
privat verksamhet, är det bärande underlaget naturligtvis att söka
få de prestationer, varom det är fråga, framställda till sådana priser,
att det. är^ möjligt, att de utan att alltför mycket betunga rörelsen
kunna ingå som ett led i denna, alltså samma resonemang, som gäller
den enskilda industrien.

Vad. beträffar den egentliga fråga, som här föreligger, anser
jag för min delrätt det icke existerar någon så svårbedömd ekonomisk
fråga, ja, jag vill rent ut säga en fråga, som ingen har så litet klart
för sig, som just denna valutafråga. Enligt mitt fömenande är det
endast vissa riktlinjer för att uppnå vissa önskemål, som härvidlag
kunna uppställas. Dessa önskemål sammanfalla enligt min uppfattning
ganka nära med de önskemål, som herr finansministern och som
bankoutskottet i sin kläm ha framfört. Vad därutöver är, tror jag
man lika väl kan undvara. Man har nu kommit till en punkt, där
en ytterligare inflation av kronans värde med all sannolikhet är
utesluten, ty fortsätter depressionen, och annat är nog ej att förvänta,
_ kommer det icke att finnas medel att öka den konsumtion,
som givetvis är den egentliga anledningen till inflationen. Jag förutsätter,
att staten å sin sida fortgår på den sparsamhetens väg, som
nu är beträdd. Kunde man då finna ett bättre förhållande, åtminstone
ur exportsynpunkt, mellan den svenska kronan och dollarn, vore
det synnerligen önskvärt, och om också räntepolitiken nu icke har
samma effektivitet som under andra förhållanden, är det väl ändå
den vägen, som man skall gå.

Jag vill icke närmare inlåta mig på valutafrågan. Jag anser,
att, vad vi ha fått i bankoutskottets utredning, är kontentan av de
resonemanger, som de sakkunniga av olika slag fört i denna fråga.
Då det emellertid har den påföljden, att vad som beslutas bär i
riksdagen senare åberopas som prejudikat, och då jag anser, att
alla dessa resonemanger i alla fall äro i viss mån osäkra, ber jag
för min del att få yrka bifall till utskottets kläm med uteslutande
av motiveringen.

Herr Wikström: Herr talman, mina herrar! När jag

under de två gångna dagar, sedan detta utlåtande kom fram, förmärkt
och erhållit kännedom om vilken utomordentlig fond av auktoritet
och framför allt vältalighet, man mobiliserat mot detta utskottsbetänkande,
har jag redan på förhand fått en tröstlös känsla
av att vi äro så svårt handicapade, vi, som ha att svara för detta
betänkande, att det är tämligen tröstlöst att upptaga kampen. Denna
fråga är av den art, att den är alldeles utomordentligt tacksam för

I.örilagen den Sd april.

e. in.

97 Nr 38.

oratoriska trollkarlar, och när jag liördo, vad borr Eden kunde göra Ang. befrielse
av den, iorstår jag, att det är omöjligt, hopplöst för en med en så,förr''^““ en
opolerad talegåva som jag att försöka ingå i ett ingående försvar för skyldigheten
utskottet. De som här gå emot utskottet kunna alltid åstadkomma, att inläsa
att de, genom att röra ihop en hel del olika saker och jonglera med sedlar.

begreppen guldparitet, prisnivå och en massa andra saker, ge audito- (Fort».)

riet den känslan: »Här begripa vi i alla fall ingenting, och då är

det bäst att akta sig för att säga något, och följaktligen bör man
också votera undan denna besvärliga utskottsmotivering».

Nu vill jag säga, att naturligtvis är denna motivering, som
rör sig om så pass invecklade frågor, sådan, att det kan göras anmärkningar,
isynnerhet om man söker efter anmärkningar, söker
efter anledning att få misstolka den, och i synnerhet om man, som
man gjort här i dag, huvudsakligen riktar sin kritik icke mot vad
utskottet sagt utan mot något annat, jag vet icke vad. Herr Thorsson
sade, att när han noga läste betänkandet, kunde han icke av ordalagen
få fram några av de farligheter han målade upp, men slutsatsen
blev att de måste finnas där i alla fall.

Nu skall jag icke försöka kasta mig in i hela detta problem,
utan skall endast vidröra några saker och försöka klarera begreppen
på ett par punkter, försöka ange åtminstone hur jag sett dessa
saker, när jag deltagit i utskottets beslut. Jag vill dock från
början säga beträffande en punkt, att jag redan inom utskottet
kände, att ett visst förhållande borde hava varit starkare markerat
i betänkandet för att förebygga det missförstånd, som också sedan
har visat sig hava uppkommit. Jag skall emellertid gå direkt in i
själva frågan och förklara, hur åtminstone jag har sett saken. När
vi gingo att behandla dessa saker, hade vi att taga ställning till
två olika riktningar, som stretade åt var sitt håll. Här finns för
närvarande i landet, det känna vi litet var, och vi hava hört toner
därav ljuda här i dag, en riktning, som kräver, att vi, för att upphjälpa
vårt näringsliv, för att göra vår produktion konkurrenskraftig
gentemot utlandet, skola medvetet försämra vår valuta. Jag ansåg
för min del och anser fortfarande, att det icke skulle hava skadat
utan tvärtom i hög grad gagnat, om utskottet mera positivt, mera
klart, mera direkt hade sagt ifrån, att utskottet icke vill vara med
på att räcka ett finger åt denna strävan. Utskottsmajoriteten påvisade
emellertid, att man i utlåtandet tagit avstånd från denna
strävan, och man menade, att eftersom ett sådant fall egentligen
icke var aktuellt, erfordrades det icke att säga ifrån i flera och
starkare ordalag, än vad vi redan sagt. Det var olyckligt, menar
jag, ty det skulle hava förebyggt en del misstolkningar, om vi
betonat den saken litet starkare, eftersom mot den andra riktningen
har ägnats så pass stor del av vårt resonemang.

Yilken är då denna andra riktning? Jo, här finnes en grupp människor
eller kanske jag rent av skall säga de allra flesta människor
i detta land, som alltjämt hänga fast vid, att vi skola ovillkorligen
tillbaka till 1914 års prisnivå, kosta vad det kosta vill. Detta har

Andra kammarens protokoll 1921. Nr 33. 7

Jfr 33. 98

Lördagen den 23 april, e. in.

f£.riksbank^ snatt? upp s0“ enrIa riktlinie för vår finanspolitik. För eu hel del torde
från nava vant mera oreflekterat, som man stämt in i detta program,

skyldigheten nian har hatt en känsla av, att 1914 lämnade vi det tusenåriga

att inläsa riket, och för att komma tillbaka dit måste vi hava samma pen sedtar.

ningvärde och samma prisnivå, som vi hade då. Men det finnes
.Forte.) också en mycket extrem riktning bland dessa, som bekänner sig till
en slags finanspolitisk-bolsjevistisk teori och menar att här komma
vi i alla fall icke till normala förhållanden, här äro förhållandena
så upp- och nervända för närvarande, att här måste det till en fullständig
ekonomisk katastrof, ett fullständigt sammanbrott, för att
vi på dettas ruiner skola kunna bygga upp det nya samhället. Och
man menar, att ju förr man får »genomgå ekluten», som man säger,
dess bättre är det. För detta ändamåls ernående skola vi använda

de medel, icke minst de valuta-politiska, som sto oss till buds. Vi

hade en känsla av, att nu gick det icke an att upprätthålla den
teorien, den doktrinen längre, det gick icke an att i minsta mån
utlämna, vält ekonomiska liv åt dessa dogmatiker och doktrinärer.
som icke sago till i främsta rummet det praktiska livets krav utan
till att komma till en viss punkt, som de nu en gång för alla satt
sig före att komma till. Vi hava vågat att rikta oss emot denna
doktrin i viss mån, och det är det, som givit anledning till hela
detta rabalder. Vi råkade därmed i viss mån underkänna denna
dogm om alltings återställelse och vidröra vissa ömtåliga strängar,
som gjort att här mobiliserats upp ett kolossalt motstånd mot att
något i den vägen skulle få sägas. För all del, nog vet vi inom
utskottet, att vi måste igenom ekluten, vi äro redan där, och det
finns ingen möjlighet att undgå den, men vad utskottet har velat
säga och har sagt det är, att vi icke skola koka denna eklut starkare
och bittrare än den nödvändigtvis behöver vara och behöver bliva.
} i skola icke, för att tillfredsställa vad jag skulle vilja kalla eu fix
idé, förstöra vårt ekonomiska liv, om det kan undgås. Och vi hava
i det stora hela haft den uppfattningen, att, när vi befinna oss i
en mycket stark deflationsperiod, så fick man icke använda även
valutapolitikens möjligheter att lägga ytterligare tryck på näringslivet,
att påsksmda, förvärra, försvåra denna prisfallsrörelse, som
går alldeles tillräckligt hastigt ändå, för att vårt näringsliv skall
ha ytterligt svårt att uthärda den. Jag har i detta verkligen berört
frågans kärnpunkt, d. v. s. den punkt, varom i själva verket striden
rör sig. Vi hava sagt, att här får icke vårt ekonomiska liv styras
in efter stela och på förhand fastslagna dogmer, det får icke gälla
som allra viktigaste grundsats, som till vilket pris som helst skall
upprätthallas, och som vi måste foga alla våra åtgärder efter, att
vi skola ^pressa ned prisläget till den punkt, där vi lämnade det
1914.^ Vi ha påpekat, att_ det finnes viktigare saker att se till i
samhället än att komma dit, och det är detta som väckt en storm
av opposition från det läger, som icke vill släppa denna doktrin.

Vi ha nämnt ordet stabilisering. Jag tycker det är underligt,
att denna storm^kan resas däremot. Är det icke ändock så, att det
. är just brist på stabilitet i de ekonomiska förhållandena, som är

Lördagen den V3 april, c. in. 99 Nr »itt

upphovet till hela det tillstånd, i vilket vi leva, till alla de olyckor, Any. befrielse
som vi genomgått under alla dessa år? Först när penningevärdeGt"’nj?;“n cn
faller, ramlar ned, och människor förlora sina kapital och hela det skyldigheten
ekonomiska livet vändes upp och ned, förmögenheter skapas, orätt- att inläsa
färdiga vinster göras, lika orättfärdiga förluster också o. s. v. ■— sedlar.

det är denna bristande stabilitet, denna brist på stabilt penning- (Forts-)
värde, som åstadkommit detta. Här har exempelvis i dag med
stort eftertryck understrukits, att de svårigheter, som vårt näringsliv
för närvarande har att kämpa mot, bero på de olika valutornas
olika köpkraft inom respektive länder. I Tyskland har man nu en
våldsam inflationsrörelse, där trycktes enligt en uppgift under det
gångna året 60 miljarder nya sedlar, där pågår nu med våldsam
fart den inflation vi själva genomlevat under några av de gångna
åren. Medan på detta sätt inflationen pågår, lever näringslivet
gott, produktionen går för fullt, och det är liv och rutsch och rörelse,
och folk förtjänar pengar. Men det har den olägenheten, att det tyvärr
förr eller senare tar en ände med förskräckelse. Men så länge
det pågår, är penningens köpkraft i det land, där inflationen
pågår, hög. Hög inom landet och låg utom landet. När ett land
går den andra vägen, som hos oss, när en deflationsrörelse pågår,
verkar denna i rakt motsatt riktning. Då blir penningens köpkraft
inom landet svag, och köpkraften utåt stark. Nu hava vi här
i landet eu stark deflationsprocess, i Tyskland en stark inflationsprocess,
och genom dubbelverkan härav hava vi kommit in i de
förhållanden, i vilka vi nu leva. Yi kunna icke, liksom intet land
i världen, konkurrera med Tyskland utan översvämmas med tyska
varor. Men allt detta, hela denna svårighet är också föranledd av
denna brist på stabilitet, brist på stabila valutor i både det ena och
det andra landet. När man kan härleda hela svårigheten ur detta
flytande tillstånd, när ingen vet, vad landets valuta är värd 6 månader
härefter, när dessa flytande förhållanden föranleda sådana svårigheter,
nog är det då litet underligt, tycker jag, att, när man nämner
ordet stabilisering, ryggar man tillbaks och blir alldeles förskräckt.

Det har jag verkligen litet svårt att förklara.

Det är verkligen icke något löst påhitt av ett bankoutskott
detta, utan är faktiskt förhållandet, att vad vi först och främst behöva,
vad som är absolut viktigast, är icke, att vi komma fram till
den ena eller andra guldpariteten på vår valuta, utan det är ändock,
att vi få en stabil valuta, stabila prislägen, stabila förhållanden på
hela det ekonomiska livets område. Om det skulle innebära, som här
anförts, myntrealisation, så har i varje fall icke utskottet sagt något
om den saken. Här råda olika meningar, och det har även i dag
kommit fram olika uppfattningar här om detta. Guldpariteten beror
nu icke på endast varornas prisläge utan beror också på guldets
pris och huru guldpriset kommer att stå i förhållande till varorna
och till sitt gamla värde. När vi en gång kommit till så stabila
förhållanden, att vi kunna återinföra guldmyntfoten, veta vi icke.

För min personliga del tror jag, att guldpriset kommer att stiga
starkt, men det finnes andra inom utskottet, som tro, att guldets

Nr 33. 100

Lördagen den 23 april, e. m.

Ang. befrielse eget pris skall sjunka så mycket, att, när vi kommit fram till dessa
för riksbanken förhållanden, kronan och guldet skulle stå i paritet. Då behövs ingen
skyldigheten myntrealisation, och då är allt detta en strid om påvens skägg. I
att inläsa varje fall hava vi nu, precis som finansministern gjorde, lämnat hela
sedlar. detta område åsido och icke givit oss in i resonemang härom. Vad
(Forts.) som bär sagts, när herr Wigforss exempelvis i sin reservation frammanar
detta myntrealisationens spöke, så är det tydligt för att utnyttja
den okunnighet, som i allmänhet råder om vad en myntrealisation
i själva verket innebär, och man har funnit det taktiskt klokt
och lämpligt att nu ställa fram detta spöke för att förmå kamrarna
att gå med på, det beslut, dit man nu en gång vill komma. Jag ber
att få understryka alldeles bestämt, att utskottet som sådant icke
på något som helst sätt uttalat sig om, i vilket förhållande vår krona
skulle komma att stå i förhållande till guldet de.n dag, då den av oss
omtalade stabiliseringen har inträtt. Men jag är å andra sidan för
min del icke så, rädd för ordet myntrealisation, och icke för begreppet
heller, att jag icke vågar tala därom. Och när jag här hört,
icke så mycket i debatten som mera resonemangsvis man och man
emellan i kamrarna, vilka utomordentligt befängda begrepp man
gör sig om vad en myntrealisation är för någonting, skall jag försöka
att reda ut begreppen en liten smula på denna punkt. Jag anser
nämligen, att detta kan behövas.

Det tillvitas oss, att vi förberett myntrealisationen. Det hava
vi icke gjort. Men åtskilliga av de herrar, som nu skrämma med
myntrealisation, och som äro ivrigt verksamma för att få detta utskottsutlåtande
ihjälvoterat, kunna sannerligen icke fritaga sig från
ansvaret att hava vidtagit förberedelser för myntrealisation. När
vi här 1917 sutto och utan vidare på regeringens förslag beslöto en
550,000,000 kronors kredit till kommissionerna och sedan med
bränslekommissionen som främsta verktj^g vräkte ut dessa sedelmassor
över landet, när vi under denna tid, samtidigt som spekulationsraseriet
florerade och det rådde ett jobbande och ett växelrytteri
utan ände här i landet och pengar flödade i massor, samtidigt med allt
detta höllo en abnormt låg räntesats, när finansledningen då satt med
händerna i kors och icke gjorde ett dugg för att på något som helst
sätt hejda den våldsamma prisstegringen — då, mina herrar, förbereddes
myntrealisationen, om det nu någon gång kommer därhän, att
en sådan verkligen måste vidtagas. Men bankoutskottet har sannerligen
icke förberett den.

Jag skall göra ett litet tankeexperiment. Vi tänka oss, att vi
någon gång fram i tiden — låt oss säga om fem år — kommit därhän,
att vi fått ett någorlunda stabilt prisläge i vårt land, och att
samtidigt prisläget stabiliserats i andra länder, att guldpriset samtidigt
stabiliserats, kort sagt, att det föreligger de betingelser, som
måste förefinnas för att kunna trygga övergången till guldmyntfot.
Då gäller det för oss att undersöka, huruvida även vi kunna återgå
till guldmyntfot. Undersökningen visar, antaga vi, att vi redan äro
i paritet med guldet. Då behöva inga åtgärder vidtagas, vi behöva
endast besluta att återupptaga guldutväxlingen. Men vi förutsätta,

Lördagen den iiii april, e. in.

101 Nr 81!.

sedlar.

(Korts.)

alt det befinnes, att kronans värde står i 10 % under den samla guldpariteten
och att följaktligen i stället för dessa mystiska 2,480 kronor'' från
svarar vår valuta mot ett pris av 2,700 kr. eller något däröver per kilo- skyldigheten
gram guld. Då kunna vi helt enkelt icke omedelbart återgå till guld- att inläsa
myntfot. Det skulle resultera däri, att hela vårt guldförråd länsades
och försvann. Och denna utväg vore utesluten, även om ded icke
skilde på mer än 10 %. Huru skulle vi då göra? Ja, vi hade två vägar
att gå: antingen beslutade vi oss för att i riksbankslagen i stället
för de 2,480 kronorna skriva in den summa, som svarade mot det
faktiska prisläget, det vill säga 2,728 kronor. Därmed inträffade
egentligen ingenting. Kronan bibehöll precis det värde, den hade
förut. Vi skulle kunna sitta här och besluta detta i riksdagen, och
hela landet utöver skulle man icke behöva hava en aning om detta
beslut; det hade icke den ringaste inverkan och ingen betydelse utåt.

Den kurs, som kronan hade, komme den fortfarande att behålla. Dagen
efter denna procedur komme den att stå på precis samma punkt,
där den stod dagen förut. Men vi kunna också tänka oss det, att
herrar AVigforss och åtskilliga andra sade, att det gar icke an att
återinföra guldmyntfot på detta sätt, här kräves att vi måste tillbaka
till den gamla guldmyntfoten, tillbaka till de 2,480 kronorna;
huru komma dit? Ja, under de förhållanden, som jag här förutsatt,
hade vi väl egentligen icke några andra medel att tillgripa för att
bringa upp vårt penningvärde än valutapolitiken, diskontoskruven
och kreditåtstramningen. Man finge strama åt näringslivet med alla
de medel, man i valutaväg förfogade över, i avsikt att tvinga ned
valutan dessa 10 %. Jag nämnde 10 %, ty under saclana förhallanden
kan man tala om att tvinga ned valutan. Om det gällde 30—40 %,
så räckte icke detta, då bleve clet fråga om att bryta ned den; ty
säkert bleve stora delar av näringslivet sönderbrutet här i landet,
innan vi komme dit.

Nu frågar jag: finnes det någon rim och reson i att vidtaga en
sådan operation utan annan anledning än en ren fiktion, att man
växt fast vid någon föreställning om, att man, därför att man en
gång haft en viss guldparitet, inskriven i riksbankslagen, så måste
man för alla tider bibehålla den. Det anser jag oförnuftigt. Men
jag vill hava sagt, att den som tänker igenom detta problem, låter
icke skrämma sig på det sätt, som här göres, med själva ordet myntrealisation.
Mina herrar, hava vi kommit dit, då har det, som är
skräckinjagande i en myntrealisation redan inträffat. Det är bara
ett bestående faktum, som fastslås med detta, och en åtgärd, som
man vidtar för att komma ifrån ett ohållbart valutaförhållande och
skaffa sig den stabilisation, som. vi här talat om.

Jag skall icke säga mycket mera här, endast ett par ord till,
särskilt med anledning av vad herr Edén sade. Det förefaller,, när
man hör anförandena här, som om uppfattningen i själva saken
skulle skilja sig ofantligt litet från utskottets ståndpunkt. Det är
egentligen bara, som herr utskottsordföranden sade, fråga om vissa
nyansskillnader och icke om någon verklig skillnad. Det är dock
tvivelaktigt, huruvida man verkligen på alla håll menar precis vad

Nr 83. 102

Lördagen den 23 april, e. m.

Ang. befrielse man säger. Herr Edén slutade med en mycket vacker deklaration om,
för riksbanken ]ian ic]fe ville lägga någon press på näringslivet genom några
skyldigheten diskonto- eller valutapolitiska åtgärder mer än vad som var absolut
om inläsa nödvändigt. Och jag tror, att han menade, vad han sade. Men sesedlar.
dan betecknade han som någonting mycket klandervärt eller åtmin(Forts.
) stone någonting fullständigt ohållbart, som han icke kunde skriva
under, vad vi i utskottsutlåtandet säga om, att detta nedpressande
av ’ prisnivån icke låter sig försvaras från privaträttsliga synpunkter.
Vi hava i utskottsutlåtandet sagt, att en sådan återgång till
den en gång lämnade pariteten på valutan innebär eu viss godtycklighet.
Detta, menade han, är alldeles oriktigt sagt. Jag frågar då:
är detta icke riktigt? Kan man förneka, att det är så? Är det någonting
annat än sanning, utskottet här sagt? Vi hava en gång
frångått 1914 års prisnivå. Den som då hade kontant kapital förlorade
pengar på detta, det är visst och säkert. Men om vi sedan en
gång kommit in i ett annat penningvärde och levat in i det nya __penningevärdet
så länge, som vi gjort, och vi skola pressa oss andra
vägen tillbaka igen, så är det ett oförnekligt faktum, att det blir
nya kategorier människor, som förlora pengar på den saken. Det
finnes ingen möjlighet att vi kunna vidtaga sådana åtgärder, att
vi gör alla rätt och att ingen förlorar på dessa fluktuationer av pen*
ningvärdet upp och ned. Skulle vi kunna skapa rättvisa åt dem,
som förlorat på att penningvärdet gått ned, så återstår i alla fall
kanske en lika stor mängd orättvisor, som uppstått genom att penningvärdet
gått upp. Orättvisor uppkomma, så länge som penningfluktuationer
pågå, vare sig upp eller ned. Och det enda säkra
botemedlet är att få en stabilisering av penningvärdet till stånd.

Herr Edén sade, att vi icke tillräckligt starkt hade hävdat, att
en återgång av penningvärdet skulle fortgå till den punkt, där vi
uppnått den gamla guldpariteten. Nej, det hava vi icke vågat oss
på, ty vi veta icke, om detta blir möjligt. För min personliga del
tror jag icke det blir möjligt, hur vi än resonera om saken. Men vi
hava lämnat hela detta spörsmål å sido. Och vad den andra beskyllningen
be.träffar, nämligen att vi skulle givit anledning till tanken
på en försämring av uenningvärdet — det var, tror jag, herr Thorssons
och flera andras huvudanmärkning — skulle jag vilja säga, att
vi hava kanske icke så skarpt poängterat och direkt sagt ifrån, att
någonting sådant vilja vi icke vara med om. Men det berodde på, att
vi icke ansågo, att detta behövde sägas starkare, än det här är uttryckt.
Det rådde i varje fall ingen som helst meningsskiljaktighet
inom utskottet om, att vi icke vilja vara med om dep saken.

I övrigt måste jag såga, att när jag med stor uppmärksamhet
åhörde herr statsrådets princip förklaringar här i dag, var det mig
komplett omöjligt att förstå annat, än att det i sak var detsamma
som bankoutskottet sagt, ehuru i andra ord. Dock förelåg en liten
skillnad. Och det var i slutet av herr statsrådets anförande, där han
vågade sig på en förklaring, som vi inom utskottet icke skulle vågat
oss på, och som säkerligen skulle väckt en storm av opposition,
om vi vågat oss på den. Han vågade nämligen ställa det alternati -

Lördagen den 23 april, c.

in.

103 Nr 33.

vet, att här finnas bara två vägar att välja på: antingen måste vi
nedbringa produktionskostnaderna för att komma till återställelse
av vårt ekonomiska liv, eller också. . . Ja, så vitt jag kunde förstå
dolde sig bakom det andra alternativet just det, som man trott sig
spåra i detta betänkande, nämligen inflationstanken. Men kanske
jag tog fel, kanske det var några tullhistorier eller någonting sådant?
Men i varje fall vågar jag säga, att om bankoutskottet uttalat
sig i samma ordalag, skulle man fått höra ett förskräckligt liv här
från herrar Wigforss och åtskilliga andra. Men det är tydligt, att det
beror icke alls på, åtminstone icke väsentligen på, vad som säges,
utan på vem, som säger det. Det som är farligt, ja, nästan brottsligt,
om det säges av bankoutskottet, är alldeles utmärkt, om det
säges — kanske i mycket bättre formulerade ordalag — av landets
finansminister. Ty i själva verket är det ingenting annat, som han
sagt heller, än det utskottet sagt förut.

Ja, mina herrar, kärnpunkten i detta är, att vi vågat säga
ifrån, att vårt ekonomiska liv, vår valutapolitik, får icke styras
efter den sterila dogmen, att vi ovillkorligen, kosta vad det kosta
vill, skola pressa oss tillhaka till det gamla penningvärdet och använda
alla de medel, vi förfoga över, för att komma dit. Ty det
finnes verkligen väsentligt viktigare saker, som få lov att utgöra
riktlinjer för vår valutapolitik. Och vi ha uttalat ordet stabilisering,
icke för att vi tro, att det är möjligt att stabilisera det prisläge,
som nu är. Men vi ha icke talat om alla de faktorer, som
här inverka, utan vi ha talat om valutapolitiken, och vi ha menat,
att vi icke skulle använda valutapolitiken för att sätta ytterligare
press på näringslivet, som befinner sig i ett katastrofalt läge. Att
en del människor känna sig knuffade av detta uttalande kan icke
hjälpas; jag tror det är nyttigt oöh nödvändigt, att det står kvar.

Om kammaren nu går att votera i känslan av att den begriper
denna sak så litet och vill undandraga sig sitt ansvar, så vill jag
säga, att detta ansvar undgås icke i alla fall, ty det är uppenbart,
att om kammaren voterar undan utskottets motivering, så kommer
detta att tolkas som ett ''direkt tillkännagivande, att vi anslutit oss
i det väsentliga icke till de synpunkter, som bankoutskottet uttalat,
utan till dem, som uttalats i herr Wigforss’ reservation och
som innehåller det, som herr Edén bort yrka bifall till, ty den innebär
i själva verket den ståndpunkt, som han talat för.

Jag undrar verkligen, huru mycket av motviljan mot detta
utskottets betänkande, som egentligen ligger i den meningen, att
riksdagen icke skall lägga sig i sådana saker som dessa, utan lämna
dem åt sakkunskapen, regeringen och riksbanksledningen. Man
menar, att riksdagen icke är kompetent att bedöma dem, och det
är ju jag med om att den icke är, om man förutsätter, att riksdagen
skall vara kompetent att under alla förhållanden bedöma i ett
visst föreliggande läge vad som i det läget bör ske, vad som kan
hända, och detta utan att begå misstag. Men varför skall man
ställa sådana krav på riksdagen? Det kravet har icke ställts på
vår finansledning förut! Yad har skett under de gångna åren?

Ang. befrielse
för riksbanken
från

skyldigheten
att inlösa
sedlar.
(Forts.)

Nr 33, 104

Lördagen den 23 april, e. m.

PrManken °ch £ämst har, riksdagen lämnats utan handledning, utan att

från ~.et hoPts varnande ord från sakkunskapens sida när ödesdigra
skyldigheten finansiella dumheter begåtts. Det har hänt, att under dessa år
att inlösa särskilt åren 1917 och 1918, bedrevs en räntepolitik, en diskonto-’
Politik, som alla numera erkänna varit olycklig. Då skulle det
skruvats till, da kunde det sättas en press på näringarna och då
kunde diskontopolitiken gjort någon verklig nytta, under det att
man nu icke förstår, att den i dag skall ha någon väsentlig nytta,
da det sannerligen icke föreligger någon fara för en rasning efter
kapital. Man begick då det stora misstaget, att man handlöst lät
det ga till depreciering av vårt penningvärde. Man nekade att
taga mot guld. Man påstår, att man blev narrad av nationalekonomerna
den gången, men när det gällde räntepolitiken förklarade
man, att nationalekonomerna voro opraktiska teoretici, som
man icke alls behövde taga hänsyn till. Man kunde väl gjort
sammaledes, när det gällde guldimporten, och tagit emot densamma.

Det visar^ sig sålunda, att man även här begick misstag. Om
X1. bringa i var erinran det bankoutskottsbetänkande, som vi hade
till behandling för några år sedan, där det redogöres för förlusten
på utländska valutor, så visar det sig, att även i detta fall stora
misstag _ begåtts. Mina herrar, riksdagen är också kompetent att
begå misstag, om det icke är annat än det, som begäres.

Jag skall strax sluta, men som jag ämnar göra ett yrkande,
skall jag be att fa säga ytterligare några ord. Jag är ännu mindre
än ordföranden medskyldig uti att talet om järn vägspolitiken kommit
med i detta sammanhang. Jag hade redan inom utskottet den
uppfattningen, att detta var ett problem, som låg på sidan av detta
ämne och som icke borde infogas i detta sammanhang, ehuru jag
ej ville reservera _ mig. Jag har närmare reflekterat över saken
sedan _ dess och blivit styrkt i den uppfattningen, att det icke är
lämpligt, att detta uttalande kommer med. Jag vill fråga, vad
man vinner på att det kommer med? Om det icke upptages av
regeringen och de affärsdrivande verken såsom ett direktiv, att
det far givas efter pa den politik, som riksdagen förut givit anvisning
på, så tjänar ju^ uttalandet ingenting till. Skulle det åter
tolkas såsom ett bevis på att riksdagen nu är färdig att slå in på
en ny politik i detta fall. sa vill jag säga, att ämnet är så viktigt
och betydelsefullt, att det icke bör behandlas så bär en passant vid
sidan om ett annat stort ämne, utan det bör lämnas tillfälle för
riksdagen att pröva, vad den gör, då den går att besluta i ett sådant
ämne.

Jag skall därför, ^herr talman, be att få framställa det yrkandet,
att den punkt på sidan 16, som börjar med orden: »I syfte
att främja produktionens upprätthållande» och som slutar på sidan
17 med orden »åtgärder i här föreslagen riktning vara igångsatta»
måtte utgå, men i övrigt yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Lördagen den 2 vi april, e. m.

105 Nr 38.

Herr H a g m a n:

Herr talman, mina herrar! Bakom den inten- f.ng;.Ibffnfsc

sedlar.

(Forts.)

sitet och långvarighet, med vilken denna debatt om vår valutapoli- yr(jn
tik förts, ligger naturligtvis icke uteslutande ett intresse för proble- skyldigheten
meta teoretiska innebörd utan fastmera en känsla av att den stånd- att inläsa
punkt, som vi här skola komma till, kommer att innebära en förändring
i vårt lands näringsliv och så småningom medföra förändrade
förhållanden på arbetsmarknaden i vårt land. Den utveckling,
som arbetsmarknaden undergått, är nämligen, som^ här i dag från så
många håll konstaterats, av katastrofal art på sådant sätt, att arbetslösheten
i stället för att minskas utvecklat sig mer och mer, och
vi kunna väl säga, att siffran av arbetslösa gått upp till
100,000. Under arbetet i 1920 års finanssakkunnige, som jag hade
nöjet tillhöra och där hithörande frågor ventilerades i minsta detaljer,
företrädde jag för min del den uppfattningen, att jag kunde ansluta
mig till en varsam återgång till guldparitet, men jag framhöll
starkt att det vore nödvändigt att under detta arbete ^alltid^ och ^säkert
hålla i ögonsikte, att man icke borde gorå en sådan återgång
så hastigt, att vi komme till en omfattande arbetslöshet, ty då måste
åtgärder vidtagas, som i viss mån motverkade det syfte, som man
med sin deflationspolitik velat främja.

Ödet har fogat det så. att när vi här i dag debattera detta spörsmål,
så har samtidigt utdelats statsutskottets betänkande innehållande
begäran om anslag å mycket stora belopp till arbetslöshetens bekämpande
i vårt land. Jag tar mig därför friheten förmoda, att man
har beträffande den deflationspolitik, som vi tillämpat^ sedan några
månader tillbaka, förfarit något strängare än som måhända varit
önskligt. Ty det är helt säkert så, att åtminstone sedan någon tid
har, kan man säga, den stränghet i kreditgivningen, som tillämpats,
avsatt sina frukter i arbetslösheten såsom sådan. Och för närvarande
är det så, att det är två yrkesområden i vårt land, nämligen
sko- och sågverksindustrien, som stå inför ett sammanbrott.

Hörhållandena te sig sålunda allt annat än ljusa. Men när jag
för min del skall bedöma med denna fråga sammanhängande spörsmål,
så kan jag dock icke i dem se, vad man anser sig ha rättighet
att utläsa ur bankoutskottets föreliggande betänkande. Jag tror
nämligen, att även om man här slår in på en annan linje beträffande
vår diskontopolitik och kreditgivning, så kommer det icke att ha den
fördelaktiga verkan, som man hoppas med avseende på arbetsmarknadens
läge. Jag skall tillåta mig att erinra om ett par saker, som
förekommit under den kristid, som vi genomgått. När prisstegringen
på varor inbröt, så ställde man sig åtminstone bland arbetareklassen
och dess representanter på den ståndpunkten,_ att prisen skulle
till varje pris pressas ned till 1914 års nivå, vilket man ansåg
vara det mest eftersträvansvärda. Men alla försök i den vägen misslyckades
ohjälpligt. Från och med den dyrtidskongress, som hölls
här i Stockholm 1916, och till nu, har man tillämpat en annan kampmetod.
Man har ansett det fruktlöst att pressa tillbaka priserna, och
man har i stället gått på den linjen, att man sökt höja lönerna.

Man kan väl säga i detta ögonblick, att lönerna i viss utsträckning

Nr 83. 106

Lördagen den 23 april, e. m.

Ang. befrielse kompenserats med hänsyn till penningvärdets fall. Under den peS°rnfråT
^ riod> som begränsas av år 1914 å ena sidan, 1918 eller 1919 å andra
skyldigheten sidan, hörde man bra litet om nödvändigheten att erhålla viss reda
att inläsa i vårt penningväsende. Det var lönlösa försök, som gjordes av de
■ sedlar. teoretiska nationalekonomerna att vinna gehör för den synpunkten,
(Forte.) att någonting här måste företagas. Sedermera bär det gått bättre.

Skillnaden torde väl vara att söka däri, att under krisens tidigare
skede, så länge vi befunno oss i en period av stigande varupriser och
fallande penningvärde, företagsamheten blomstrade alldeles oerhört
man förtjänade gott om pengar, och man fann det över huvud
vara ett tillstånd, som var rätt fördelaktigt — under det numera,
när penningvärdet är i stigande, det inträffat ett motsatt förhållande.
Det är betecknande, att de, som i första hand drabbas av detta stigande
penningvärdes verkningar, d. v. s. företagarna, så fort som
möjligt vilja ha en ändring till stånd och vilja komma tillbaka till
de för företagsamheten mera gynnsamma förhållanden, som rådde under
den tid. då penningvärdet oavbrutet föll. Men det är ju alldeles
klart, att man kan inte fortsätta att oavbrutet försämra ett penningvärde,
utan man måste åtminstone försöka komma dithän, att om
man inte kan förbättra penningvärdet, sedan det deprecierats, man
åtminstone ser till, att det inte ytterligare försämras, i all synnerhet
som man på goda^ grunder kan förmoda, att det blir denna väg,
som även de länder måste gå, som ha ett penningvärde, mycket mera
demolerat än vårt.. Alla länder sträva väl mer eller mindre målmedvetet
och kraftigt i detta ögonblick att återkomma till guldpariteten,
och även om det kan se hopplöst ut för t. ex. Tyskland, Österrike
och Ryssland, blir det väl i alla fall den vägen, som dessa länder
förr eller senare måste gå, om de skola få någon ordning i sitt
myntsystem.

Jag har här antecknat några uppgifter rörande vårt lands utvecklingsgång
.med hänsyn till det land, som för närvarande har effektiv
guldparitet, nämligen Amerikas förenta stater. Dollarkursen
var den 29 februari 1920 5:38, 44,2 procent över pari. Den 30 juni
hade vi kommit ned till 4,53, och i dag är siffran omkring 4,25;
det är alltså numera endast 13 procent, som skiljer kurserna åt,
såsom det i dag tidigare blivit upplyst.

t1’01’1 _det i viss män kan vara riktigt att säga, att en
denationsprocess a ena siden medför svårigheter för företagarna
och a den. andra kan leda till arbetslöshet. Men när man nu så
att säga i. förskott tagit ut de fördelar, som en inflationsprocess
. medför, blir det nog nödvändigt att man även genomgår de svårigheter,
som det motsatta förhållandet innebär, om man skall återkomma
till ordnade lörhallanden härvidlag. Jag anser nämligen
för min delrätt vi inte hade varit så värst mycket hjälpta, om vi
statt kvar på ett indextal i avseende å levnadskostnaderna av 281
och alltjämt hade en högsta dollarkurs av 5,38. Svårigheterna
hade nog gjort sig gällande ändå. Dessa svårigheter började i vårt
land egentligen först, sedan Tyskland fått sina affärer ordnade på
sådant sätt, att det kunde börja arbeta för export, och det är klart, att

Lördagen den 23 april, e. in.

107 Nr 33.

vi äro handikapade i konkurrensen på grund av de våldsamma Awi- befrielse
marginaler, som finnas mellan förhållandena i Tyskland för riksbanken

kos OSS. _ _ ... skyldigheten

Jag tillät mig att vid ett besök i Berlin i somras söka kon- att inläsa
trollera speciellt dessa förhållanden, och jag fann ■—- såsom visst sedlar.

i dag omnämnts från ett annat håll — att en tysk arbetare inom (Korta.)

ett visst yrke, som jag känner till, för närvarande har en inkomst
per timma av 5,90 mark, d. v. s. en dagsinkomst av 47,20 mark,
vilket omräknat i svensk kronvaluta efter nuvarande växelkurs
blir 3,30 kronor, under det att i motsvarande fall en svensk arbetare
har en timlön av exempelvis 2,40, d. v. s. för åtta timmar
19,20 eller, uttryckt i mark efter samma växelkurs, 274 mark om
dagen. Det är alldeles uppenbart, att, när förhållandena gestalta
sig på detta sätt i avseende å markens inre värde i Tyskland, det
inte hjälper så värst mycket, om vi här hemma hos oss ha guldparitet
eller om vi införa eu lägre ränta eller dylikt. Man kan,
hur paradoxalt det än låter, säga, att om man vill åstadkomma
en konkurrens med Tyskland i detta ögonblick, man bör gå till en
effektiv sänkning av vårt penningvärde i stället för till en förbättring
av detsamma. Men om man skulle välja denna väg, skulle
man därigenom bara slå in på tidigare misstag och än en gång
värfda tillbaka till de prövningar och svårigheter, som varit. Det
förefaller mig därför, som om, när vi nu stå i den relativt goda
ekonomiska ställning, vårt länd faktiskt innehar, vi skola ''försöka
härda ut, till dess övriga länder i Europa kunna få sina ekonomiska
förhållanden ordnade, så att vi icke behöva genomgå de svårigheter
än en gång, som vi genomgått. Jag tror för min del, att
lösningen på arbetsmarknadens område mindre ligger i att så fort
som möjligt återkomma till guldpariteten, något som ju visserligen
alltid är önskvärt, utan önskemålen böra gå ut på att nedbringa
produktionskostnaderna, nedbringa priserna. De strider, som för
närvarande pågå på arbetsmarknaden i vårt land, röra sig också
om detta vitala spörsmål. Här står emellertid striden om huruvida
lönerna skola sättas ned först eller varupriserna först, och
i det fallet måste jag för min del ställa mig på den linjen, att
varupriserna först måste gå ned. Arbetsgivarna och företagarna,
som ju tidigare så att säga konfiskerat arbetarnas reallöner, måste
denna gång med stöd av sina gamla förtjänster taga emot förlusterna,
och om så sker, komma helt säkert arbetslönerna efter,
ty det står numera inte någon strid om, att lönerna måste ned —
man vill endast inte försämra de reallöner, som nu utgå.

Yad det föreliggande bankoutskottsutlåtandet beträffar, som
i dag så omständligt behandlats, och som jag. inte i detalj^ skall
gå in på, måste jag verkligen säga, att åtminstone jag fått. en
känsla av, att bakom det hela ligger en tanke på myntrealisation,
fastän ordet inte utsäges. Man varnar nämligen på flera ställen
i detta utlåtande för, att penningvärdet drives upp för högt, och
man skildrar utförligt svårigheterna, men jag har inte kunnat upptäcka
ett enda ord, eller i varje fall ingen mera omfattande fram -

Nr 33. 108

lördagen den 23 april, e. m.

för riksbanken fl ,- ™S „ ! de svårigheter, som en ny prisstegring, en ny inlära
tiation maste medföra. Även om betänkandet i och för sig, sådant
skyldigheten det ar formulerat, inte är att betrakta som så värst farligt kan
flit inlösa det dock ha sina, knnspkvpncor rnn/3 _i:___j*n t ..

att inlösa
sedlar.
(Forte.)

a i iT—• V , »um sa värst lariigt, kan

. dock ha sina konsekvenser, med hänsyn nämligen till de strömmngar,
som för närvarande göra sig gällande bland företagarna i
vart land, dar man till varje pris vill ha till stånd en räntesänkning,
som naturligtvis skall medföra större möjligheter att hålla
pa inneliggande lager, större möjlighet att förhindra en varuprissankning
och större utsikt för, att, om man fortfar tillräckligt länge,
man kommer till en ny prisstegring, varvid lönerörelserna måste
börja pa njut och vi åter äro inne i den gamla cirkelgången.

Jag är emellertid inte av den uppfattningen, att vi i onödan
skola forcera en utveckling fram till effektiv guldparitet, utan när
det kommit dithän, att vårt valutavärde i varje fall inte försämras,
kunna vi naturligtvis se tiden an. Vår ekonomiska historia visar
ju, att det har funnits perioder, som omfatta många, många år
varunder vi haft ett oinlösligt sedelmynt, och den tid, som perioden
varat denna gång, är ju mycket kort i förhållande till vad
tidigare vant fallet. Vi kunna naturligtvis t. o. m. — såsom det
antyddes i herr finansministerns framställning, efter vad det forell
^ n°dvändigt att pausera ett ögonblick, kanske

till och med företaga en räntenedsättning. Men jag vill hoppas,
att, . om så sker, man dock stadigt håller i ögonmärke, att någon
ny lniTationsprocess inte får börja, ty kunna vi under de förhållanden
vi nu ha i^vårt land, inte hålla vår valuta stabil utan den
skall försämras, då ha vi naturligtvis stora svårigheter att senare
genomkämpa.

Under överläggningen i dag har det fällts ett par uttryck, om
vilka jag i korthet skall tillåta mig säga ett par ord.

Herr Lindman nämnde för sin del, att vi föra en diskontopolitik,
som kunde haft sitt berättigande tidigare. Det var mycket
intressant att höra detta omdöme, därför att, när diskontopolitiken
tidigare under krisåren diskuterades, jag inte vid något tillfälle
larm, att herr Lindman hörde till dem, som gmgo på den Union,
att man med en diskontopolitik skulle kunna förhindra den permanent
pågående nedsättningen av vårt penningvärde. Det hänvisades
också av samme ärade talare till förhållandena i Norge
och Danmark. Där står man bättre, sades det, på grund av den
„ 7oani a?’ <^.a? V1^ dock häremot invända, att så ingalunda

ar förhållandet. Märkvärdigt nog äro svårigheterna på arbetsmarknaderna
i Norge precis lika stora som här, och det lilla Danmark,
som inte har mer än hälften så många invånare som vårt land.
har en arbetslöshet, som åtminstone tidigare varit mera omfattande
ansvar. Herr Lindman anförde vidare, att vi inte med fog
kunna påstå, att Sveriges ekonomiska ställning är stark. Detta
förefaller mig egendomligt. Yi ha ju dock våra produktionsmedel
kvar, och även om kanske en eller annan företagare, individuellt
sett, har det ekonomiskt svart, tror jag för mm del det kan sägas,
att det som är verkligt avgörande för vårt lands ställning här -

Lördagen den 23 april, e. in.

109 Nr 33.

vidlag är, att vi ha våra maskiner, våra produktionsmedel, våra A_wj. befrielse
resurser i övrigt oförstörda kvar. Yi kunna helt säkert genomgå^rtjr^''eu
den period av svårigheter, i vilken vi för närvarande befinna oss. skyldigheten
Yi kunna helt säkert övervinna dem, om vi på det område, som vi att inlösa
i dag speciellt behandla, iakttaga en klok och måttfull politik, inte sedlar.
forcera utvecklingen fram till ett högre penningvärde, men å andra (torts.s
sidan inte heller förfara på sådant sätt, att detta värde ytterligare
försämras.

Det har under överläggningen i dag yrkats, att vissa delar
av motiveringen till föreliggande bankoutskottsutlåtande skulle
strykas. Jag ber för min del att få instämma i ett senare framställt
yrkande om att motiveringen i sin helhet må utgå, och jag
yrkar sålunda, herr talman, endast bifall till utskottets hemställan
i klämmen.

Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Kammaren är

säkerligen trött på den diskussion, som här förts, hur intressant i många-
delar densamma än må ha varit. Jag skulle för min del ha strukit
mig från talarlistan, om jag inte känt ett behov att efter all den
kritik — delvis befogad, tror jag, delvis kanske mindre befogad —•
som utskottet här fått undergå, framhålla, att detta utskottsutlåtande,
som givit sig ut på de djupa vattnen och berört frågor av så
ytterligt invecklad natur, i alla fall innehåller en hel del göda och
riktiga anmärkningar. Det betecknar genom sin framkomst i någon
mån en förändring, så till vida som det riktar sig mot en alltför
långt driven politik av enbart prissänkning, åstadkommen genomgått
man stramar till krediten på ett sådant sätt, att därigenom måste
uppkomma förfång för näringslivets fortsatta utveckling. En dylik
taktik var helt visst nödvändig på sin tid, men jag tror, att utskottsutlåtandet
därigenom betecknar en vändpunkt, att det utsäges, att
olägenheterna av att följa blott en viss sanning på dessa invecklade
problemers område kunna bli så stora, att man måste besluta sig för
att se, att där stå giltiga vid sidan av varandra sanningar, som ingendera
får negligeras, även om de kunna synas i viss män stå i rent
motsatsförhållande till varandra.

Det är ju uppenbart, att man har velat försöka att under inflation.
-tiden komma ned med vår prisnivå, så att inte dyrtiden skulle
helt och hållet förkväva oss; men man kan driva en sådan riktig
sats så långt, att resultatet blir en arbetslöshetsperiod och ett avstannande
av allt på det sätt vi nu här se, och då gör sig den synpunkten
gällande, att man också måste tänka på att inte gå för hårdhänt
fram i en sådan politik utan lätta en smula på trycket. Men,
invänder man, då få vi igen en ny prisstegring, då kommer den tillbaka,
ifall vi släppa efter på den förut använda tumskruven; i fall
vi över huvud taget inrikta oss något mindre stramt, så komma
vi att få en ny väg av prisfördyring, och då går det på så sätt igen
ut över de stora arbetarmassorna, även om de därigenom skulle få
någon lättnad i möjligheten att få arbete. Men jag tror, att man
måste i den punkten taga hänsyn till, att vi ingalunda befinna oss

Nr 38. 110

Lördagen den 23 april, e. m.

.. . .. ^ ^ i-iuiuat. x/uii ui ibis. ur va,

s m ror sig för närvarande ute i världen, går med mycket stora stegnedåt.
-Detta ar en internationell företeelse, som började i Amerika
och fortplantade sig till Europa, och jag tror, att såsom förhållandena
ligga komma vi därför, även i fall vi här skulle något lätta

på trycket till förmån för vår industri och för att på det sättet motverka
arbetslösheten, ändå icke att behöva vara alltför oroliga, för
att denna prissänkning, skulle vända om och vi finge återgå till de
olyckliga förhållanden i avseende å dyrtiden, som vi passerat igenom
under världskriget.

Om man ser saken pa detta sätt, så blir man mindre benägen
att sa hart döma utskottet, som här ifrån några håll skett. Jag
tror tvärt om, att vi ha all anledning vara utskottet tacksamma för
den utredning det lämnat, även ifall jag, såsom jag redan sagt, måste
beklaga, att det finnes nagra punkter i detta utlåtande, som äro av
den art, att de med fog kunna vara föremål för kritik. Den främsta
och ojämförligt viktigaste är naturligtvis den, som påtalats redan
av herr finansministern i hans anförande, visserligen i mjuka ordalag
och med förbehåll., men som i alla fall står kvar gent emot utsk
ott s uti åt an det,. nämligen att man från utskottets sida icke tillräckligt
starkt strukit under det program, det slutmål, som man i början
själv bekänner sig till, utan sedan genom diverse vändningar i utlåtandet
låtit detta slutmål — att komma upp till guldparitet__

tråda till den grad i bakgrunden, att man kunnat försöka läsa ut ur
utlåtandet tvärtom en tendens till att släppa helt och hållet detta
slutmål ur sikte och i stället tänka sig en stabilisering vid en lägre
nivå, sålunda en myntrealisation. Det är att beklaga, att förhållandena
ligga så, att^ det icke^ varit möjligt, vilket jag tror eljest gått
lätt nog, att ur utlåtandet fa rensa bort några tvivelaktiga uttalanden
i sådan anda, kanske helst också lägga till en eller annan punkt, där
man på nytt erinrat om vad utskottet själv sagt i början i det stycket.
Detta hade kunnat ske genom en återremiss, och jag tror, att resultatet
då hade blivit en ganska enig anslutning till utskottets program,
sådant som detta då skulle vara utformat. Det framgår av
hela debatten, att kritiken egentligen blott riktat sig mot sådana
punkter i utlåtandet, där man icke kunnat följa med, men som ordföranden
exempelvis själv bestrider någonsin varit utskottets mening
att göra gällande. Under sådana förhållanden skulle man då kunnat
komma fram till en sådan enighet, och det hade helt visst för riksdagen
varit behagligare, om man kunnat uppnå en sådan. Det är
visserligen sant. att det också är en enighet, om man så vill. att icke
ställa upp några positiva riktlinjer alls, men på samma gång finns
det nog ändå en enighet om, att man icke ensidigt skall driva satser
för långt under ett läge, sådant som vi nu befinna oss uti. Jag tror,
att enbart en sådan påminnelse från svenska riksdagens sida skulle
varit välgörande såsom återgivande en viss förhoppning åt vårt näringsliv,
att man börjar inse, att man får lov att se på sakerna från

Lördagen den 23 april, e. in.

in Nr m.

många sidor och icke bara t. ex. följa den åtstramningspolitik, som
haft sin tid, men tydligen nu gått så långt, att den hunnit bli till
en fara särskilt för den arbetande befolkningen och naturligtvis även
för hela näringslivet.

Detta skulle som sagt varit önskvärt. Då emellertid nu förhållandena,
såsom vi alla känna, ligga till såsom de göra, kan det icke
bli tal om någon återremiss. Första kammaren har redan fattat beslut.
Denna utskottets motivering, varom man resonerat så många
timmar, kommer att ligga kvar såsom ett aktstycke i anslutning till
riksdagens protokoll, men den kommer under inga förhållanden officiellt
fram till Kungl. Maj:t. Det är sålunda ganska likgiltigt, om
den vinner en formell anslutning eller icke. Om man här skulle göra
en sådan anslutning, så måste det vara med de förbehåll, som jag
för min del redan gjort beträffande vissa punkter, och det är sålunda
svårt att yrka direkt bifall till en sådan framställning.

Men det viktiga och det som står kvar av denna debatt, har
varit själva de uttalanden, som kommit från alla håll angående den
ekonomiska politik, som vi böra följa, som verkligen utskottet har
framkallat och som utlåtandets upphovsmän och de, som stå bakom
detsamma, kunna vara glada över att de lyckats åstadkomma med
så pass anslutning, som fallet verkligen varit.

Jag kan för min del icke heller finna annat, än att i dessa ting
finns en huvudpunkt, såsom ju också framgår av hela denna diskussion,
och en sak, som aldrig bör släppas ur sikte, nämligen att vi här
hemma äro beroende av det allmänna ekonomiska läget i världen.

Herr statsministern yttrade några allvarliga ord om det varma
intresse, varmed han och regeringen samt säkert hela svenska folket
följde utsikterna för de förhandlingar, som man hoppas skola kunna
börja igen och öppna vägen till, att ett återuppbyggande av de europeiska
förhållandena och av Europas ekonomi omsider kunde begynna.
Jag tror, att vi alla helt kunna instämma i en sådan önskan,
även om vi instämma med större eller mindre förhoppningar. Ty dess
värre ha de senaste tidernas erfarenhet visat oss alla, vilka ofantliga
svårigheter, som ännu återstå, innan en sammanjämkning av skilda
ståndpunkter kan ske och innan det blir möjligt att komma fram till
ett sådant ekonomiskt återuppbyggnadsprogram. som skisserats av
Briisselkonferensen, men som tills dato förblivit endast en död bokstav.
Nu må det vara sant, som herr Lindman här sade, att de små
ländernas uttalanden och önskningar, såsom vi alla känna, betyda
ingenting, de stora och bestämmande makterna gå sin väg efter vad
de tro vara sina egna intressen, ut över våra förhoppningar och förväntningar.
Men jag tror ändå, att det icke kan vara alldeles likgiltigt
att från alla håll i Sveriges riksdag betygas,, vilken oerhörd
betydelse, även för''vårt land och direkt för vårt land, ett återuppbyggande
av Europa, en börjande försoning på en sådan punkt skulle
ha; och jag tror, att det ingalunda vore betydelselöst, att det säges
högt och tydligt ifrån, så att det hörs utåt överhuvudtaget så långt
som möjligt, att det icke råder mer än en mening rörande det nöd -

Ang. befrielse
för riksbanken
från

skyldigheten
att inlösa
sedlar.

(Forts.)

Nr 83. 112

Lördagen den 23 april, e. in.

Ang. befrielse
för riksbanken
från

skyldigheten
att inlösa
sedlar.
(Forts.)

vändiga uti att gå fram på en sådan linje, där samförstånd kan
vinnas.

Det skulle nog också kunna tilläggas, att jag tror, att inom det
svenska folket knappast råder delade meningar därom, att det är
nödvändigt, att man söker den linjen så, att man icke far fram med
straffåtgärder och mera sådant, som icke ger ekonomiskt resultat,
utan som endast stärker folkhatet och motverkar sitt eget ändamål.
Jag är övertygad om, att det för hela världens återuppbyggande är
nödvändigt, att man kommer in på andra linjer. Jag kan så mycket
mera ha rätt att säga detta här i Sveriges riksdag, då jag vet, att
även i segerländernas parlament arbetarpartiernas representanter stå
på precis samma linje och icke kunna följa en sådan politik, som
hittills varit den bestämmande.

I denna fråga, där vi sålunda inte komma fram långt med våra
egna åtgärder här hemma, måste vi alltså försöka hoppas, att det
skall ljusna ute i världen; och försöka vi då att samtidigt inrätta
oss så, att vi fara en smula varligt fram med den åtstramning, som
hittills varit, och lätta litet på den — såsom ryktet också säger,
att meningen är att göra — då äro vi inne på rätta vägar, då ljusnar
det här åter en smula. Det må vara sant, att det är en mängd
oändligt stora svårigheter att övervinna. Valutaförhållandena, som
åstadkomma en mördande konkurrens för närvarande på vissa områden,
komma vi icke ifrån medelst sådana åtgärder, som vi här
kunna besluta, och det vore olyckligt, enligt min mening, att sätta
sig det° oupphinneliga målet före att genom tullsatser och dylikt försöka
på konstlad väg eliminera bort dessa ting. Men kommer världen
en gång så pass till lugn på denna punkt, att man ser att nu är
bottnen nådd och att man nu skall försöka arbeta sig uppåt, då jämkas
nog också på dessa valutaförhållanden, och då måste vi, om vi
själva inrätta oss efter läget sådant det är här, också komma till
bättre förhållanden.

Herr talman, jag har under dessa förhållanden av skäl, som jag
anfört, icke något yrkande att göra. Det väsentliga är icke kammarens
beslut, såsom saken ligger. Det''väsentliga äro de uttalanden,
som kommit från alla håll på vissa punkter i anslutning till utskottets
utlåtande och i några punkter med reservationer, med avseende
å vilka vi nog kunnat komma överens, om tiden det medgivit.
Men det har icke legat så till, och då få vi nöja oss med, att denna
diskussion står här som ett varaktigt vittnesbörd om att vi passerat
en vändpunkt i utvecklingen vid bedömandet av dessa ting i svenska
riksdagen, och att vi på det viset ändå kommit ett litet steg framåt.

Herr Månsson i Hagaström: Herr talman! Det har fak tiskt

inte skett någon förändring i riktning mot större klarhet beträffande
dessa frågor, sedan vi för ett par år sedan debatterade dem.
När man sitter och hör på debatten en hel dag, är det verkligen
med. en känsla av vemod man finner, att här flöda massor av ord
— ibland får man det intrycket, att de som tala använda ordmassorna
för att dölja antingen att de inte begripa vad ingen kan

Lördagen den i!3 april, e. ttl.

113 Nr !M.

förstå eller också (let som de inte vilja säga, något olika beroende Ang- befrielse

„ ,., » för riksbanken

pa olika personer. . jr^n

Vad nu angår tvisten om ännu lägre pris skola komma till skyldigheten
stånd eller inte, är det ytterligt svårt att spå något. För en del varor att inlösa
har prisfallet, såsom jag betonade från denna talarstol för eu tid sedlar.

sedan, varit så kraftigt, att prisen gått ned under (lem, som gällde (1''orts.)

1913 eller 1914. För en del andra artiklar har prisfallet däremot
inte varit så överväldigande. Jag tror, att man kommer sanningen
närmast, om man säger, att prislallet skall stanna på halva vägen,
vid hundra procent mot 1913, men jag reserverar mig allvarligt för
allahanda misstag — det kan sannerligen behövas i dessa saker.

Jag tycker dock att tiden nu i sina ofantliga omvälvningar och
nygestaltningar i hög grad påminnner om den tid på 1400- och 1500-taiet, då man med ett enda skutt under tre årtionden _ fick en 100
procents prisförhöjning på alla varor, en prisförhöjning, som sedan
blev beståndande. Jag skall icke närmare uppehålla mig vid
detta; den som är intresserad av att läsa om prisernas historia kan
lätt gorå det.

När det gäller herr Branting, vill jag ju gärna välja de mest
mjuka ord jag kan få tag i, men man kan förstå mitt vemod när jag
hör ur herr Brantings mun de orden, att prissänkningen hotar att
bli en fara för den arbetande befolkningen och lör hela vårt näringsliv.
Man förstår då, att han fullständigt förbiser de 30 års olyckliga
protektionistiska utveckling, som vårt land genomgått, att han förbiser,
hurusom vår industri och vårt näringsliv systematiskt förgiftats,
förvridits, förvrängts och förstörts av tulltaxan under denna
tid — jag har bär om dagen närmare berört den saken och jag
skall nu i en argumentering gent emot herr Lindman beröra den
ytterligare.

Näst det anförande, som hölls av herr statsministern och som
alltför tydligt blottade, vad som ligger bakom de kulisser, som
denna debatt utgör, näst detta anförande, säger jag, var det herr
Lindman, som här uppkallade mig. Jag plägar i regel inte begära
ordet beträffande utlåtanden från andra utskott än dem jag deltager
i, men när det gäller denna fråga, måste jag be att få säga några
ord.

Utom det att det här pratas i all oändlighet, sjunger man också
intensiva och orediga klagovisor, så dova att gråterskorna i det
gamla Judéen på sina gråtegillen sannolikt inte kunde överträffa
dem. Här talas nu om »arbete och sparsamhet», och folk har arbetat
så, att- lagren ligga där fulla och osäljbara, och så har man inte
mer något arbete att bjuda på. Här talas om sparsamhet, och folk
sparar så att det är köpstrejk •— lagren äro fulla, och ingen köper.

Här jämrar man sig över åttatimmarsdagen, som finnes införd över
så gott som hela världen; man talar om hur olycklig denna lag är
för oss, och så har man inte arbete ens fyra eller tre timmar om
dagen på många håll, för alla som vilja arbeta.

När så är fallet, förstår man, att det är i själva samhällssystemet,
i dess struktur, som felet ligger. Felet ligger i att kapita Andra

hammarens protokoll 1921. Nr 33. 8

Nr 33. 114

tonlägen den 23 april, e. tn.

Ang. befrielse lismens system fått drivas alltför långt. Jag är den förste att
for nj$°nken erkänna, att kapitalismens system eller den ekonomiska liberalisslcyldigheten
meljs, som jag kallar det, liar såsom en väldig plog och banbrytare
att inläsa vant oumbärlig för den materiella utvecklingen, men lika visst som
sedlar. dynamiten och spettet äro nödvändiga för att bryta åker, lika visst
(Forts.) är det, att dynamiten är mycket olämplig att använda som harv,
när åkern är färdig. Lika visst som den ekonomiska liberalismen
har varit av utomordentlig betydelse, när det gällt att samla de rnånghundrade
småkapitalen och krafterna, samla dem i aktiebolagets
smidiga arbetsform och förena dem till dessa väldiga instrument,
som kunde göra storverk, som kunde borra tunnlar genom Alperna,
som kunde gräva sig fram under kontinenterna, som kunde lägga telegrafkablar
på havets botten från den ena världsdelen till den andra,
lika visst är den ekonomiska liberalismen nu onyttig och skadlig,
när den fått drivas till sin karikatyr. Det är där, som kärnpunkten
ligger, det få vi inte glömma.

Här stod herr Lindman och jämrade sig och var rädd för en
myntrealisation. Och likväl ha herrarna nyss genom spannmålstullen
genomfört en myntrealisation — minns ni inte det? — när ni
för en vecka sedan realiserade arbetarnas fattiga mynt med ungefär
150 miljoner kronor om året och skänkte det till 18,000 av de förnämsta
storbönderna i landet. Och så har man realiserat arbetarnas
tillgångar genom de betydliga lönesänkningar av 25 till 30 procent,
som förekommit, och man ämnar även på liknande sätt företaga
en myntrealisation för tjänstemännen. I dessa fall är man inte rädd
för någon myntrealisation, men när det gäller dem, som ha pengar
i sparbankerna och som ha aktier, är man mycket rädd. Man
kommer inte ihåg med högra handen vad man gör med den vänstra.
Ja, det var ingen felsägning, det var med vilja sagt.

Nu är det visserligen sant, att det är bekymmersamt i många
avseenden, men det är dock inte värre här än i andra länder, det
kunna vi komma överens om. Vi tala och skrika och gråta här,
som vore det endast en svensk kris det gällde, beroende på de svenska
arbetarnas och tjänstemännens och postverkets och järnvägarnas pretentioner
och oförskämdhet. Vi glömma, att vi sitta på Sodoms
brända tomter. Sodom har brunnit! Har ni inte varit med i en
stad, där det brunnit? Kan man begära bättre förhållanden? Man
kan sannerligen förundra sig över, att det inte är värre än det är
efter den fruktansvärda kraftprestation, som varit verksam i förödelsens
och förstörelsens tjänst. Vad man saknar nu är egentligen
bara de där gyckelbockarna, som sutto främst i eldskenet och värmde
sig, när det brann. Vi sakna Sven Hedin, vi sakna Kjellén, vi
sakna Lundström, vi sakna bondetåget och studenttåget och alla de
där, som voro med, när det brann så grant. Vi sakna alla dem, som
skreko den gången, om hur kriget skulle bli ett nya födelsens
bad, som i sin oförsynta hädelse slungade ut orden: »Barmhärtiga
öde, tänd blixten, som slår ett folk med år av elände!» Detta elände
har nu kommit, men pratmakarna äro borta. Det måste bli på
detta sätt efter alla de år av förstörelse, som varit, när Europa är

Lördagen den 23 april, e. in.

115 Nr 33.

(idol a c t och övervuxet av ogräs, när Europas bästa arbetskrafter
äro nedskjutna, de, som återstå förvildade, i en stämning av: vad^urnyy cn
hjälper det, om vi arbeta och slita och spara och gno och äro om- skyldigheten
tänksamma? Vår far var också omtänksam och sparsam för att få att inläsa
ihop några tusen mark eller några tusen kronor på banken, för att sedlar.
få ihop till en liten stuga, och så ramlade taket över honom utan 0rt8'')
hans vållande ■— vad hjälper det, om vi äro arbetsamma? Det är
ett förvildat folk, som nu bor i Europa, och man kan inte vänta
annat efter den uppfostran och praktik, som varit dess lott.

Det är nu en allmän jämmer över denna valutahistoria, och det
konstiga är, att man jämrar i kapp på två håll. Om man öppnar
en tysk eller österrikisk tidning, skriker man där i himmelens sky
över den låga valutan. En säck vete kostar med vår låga valuta,
säger man, 300—400 mark, vår bomull, vår olja, vårt jute, vårt
lin, allt vad vi skola ha kostar svindlande summor. med den låga
markkursen i Tyskland och den låga kronkursen i Österrike. Här
säger man åter. att man översvämmar oss med billiga varor. Skulle
ingen av de här närvarande 230 herrarna plus regeringen kunna
visa mig införselstatistiken på de billiga varorna? Jag har hört
herr Lindman och herr Nyländer lämna prisuppgifter, tagna, misstänker
jag, ur offerter från utlandet. Jag är rädd. att dessa varor
inte finnas till. Det skulle vara ganska roligt att få veta, hur stor
införseln är varje månad nu jämförd med införseln samma månad
år 1913 — jag är tämligen säker på, att den är mindre nu än då.

Varför skriker man då? Jo, ser ni, tysken har ett ordstäv,
som kan i någon fri översättning tolkas så. att »djävulen ligger
bakom och grinar». Det är mening i skriket, det är system och plan.

Här är en massa människor, som ha fastnat för aktier i dessa
genom tullar förgiftade småindustrier, och som inte hunnit sälja
aktierna fort nog, och nu vilja de för död och pina ha högre tullar,
så att aktierna skola springa i vädret och de kunna så ut dem över
de fårskallar, som äro dumma nog att köpa dem. Själva komma de,
efter tullar ropande, att sedan sätta in sina pengar i den säkra frihandelsindustriens
aktier. Där ligger det, ser ni. Det är hela omsorgen
om det svenska näringslivet, omsorgen om arbetarna och om
samhället. Jag är säker på, att jag med min långa näsa luktar rätt.

Ånej. mina herrar, det finns ingen köpman, vare sig i Berlin eller
Hamburg, som vill eller kan fördärva oss med sina billiga varor.

Väl ä»det sant, att man kan, såsom herr Nyländer gör, jämföra den
arbetslön som utgår i mark i Tyskland med den som utgår i kronor
i Sverige och därvid säga, att så och så stor är skillnaden, men man
må komma i håg, att köpkraften för den tyska marken är en helt
annan än köpkraften för den svenska kronan i Sverige. Vi må
komma ihåg att det här dock bara är arbetskraften som kan utsugas.

Vi böra erkänna vad som är sant, och sant är naturligtvis, att Tysklands
folk befinner sig i en till den grad förtvivlad belägenhet, att
man där måste arbeta och göra vad man kan för att kunna på utlandet
avhända sig en del varor och därigenom få möjlighet att
tillbyta sig de varor man själv behöver. Det är riktigt, att deras ar -

Nr 33. 116

Lördagen den 28 april, e. m.

Ang. befnelse betare gå för en betalning, som med nuvarande markkurs blir lägre
*°r nfrån en kronbetalningen för svenska arbetare. Men vi måste betänka
skyldigheten vilka svindlande pris, som i Tyskland betalas för olja, för råmaatt
inläsa terialier och för allt, som tyskarna skola ha ute i världen, då de ju
sedlar. faktiskt äro utan egen handelsflotta och bli ordentligt plockade av

(Lort*.) mellanhänderna, när det gäller att få in i landet vad de behöva.

Folk har i allmänhet den uppfattningen, att billiga varor äro
någonting förskräckligt. Jag kommer ihåg, att Peschke-Köedt berättade
en historia från den tid han var ute och slogs, när det gällde
mjöltullarna. Det kom då till en plats i Danmark en agronom, som
var ivrig anhängare av tullarna och sökte skrämma bönderna med att
säga, att andra länder lade utförselpremier på varor, som danskarna
ville utföra, varigenom dessa bleve ruinerade. Agronomen sade: »Vad
vill den ärade fabrikanten göra, om Kanada inför exportpremier på
100 % för smör för Danmarks vidkommande?» Då svarade PeschkeKöedt:
»Jag tror icke, att det finns någon förståndig människa i

denna sal eller utanför den, som inte skulle fråga, om det ej vore
möjligt att få flera varor på samma billiga villkor, ty att Kanada
lägger på 100 % exportpremier på smör för Danmarks vidkommande
är ju ensbetydande med att vi ha glädjen få ta emot Kanadas smör
gratis.»

Man förstår, att det icke däruti finns något intresse att förgöra
oss med billiga varor. Men man vill sända varor hit för att få andra
varor igen. Det gäller naturligtvis här att icke köra huvudet i väggen
varken åt det ena eller andra hållet. Jag är icke någon så tjurskallig
frihandlare som ni tro, utan en praktisk frihandlare och ingenting
annat, men jag vill icke låta någon ränna om hörnan med
mig genom en sådan agitation, som här bedrivits — ty här har det
bedrivits agitation. De svenska tidningarna jämra sig över, att valutan
är för hög, de tyska över att den är för låg. Vi kunna visserligen
importera jämförelsevis billigt genom vår höga valuta, men vi
kunna icke sälja till priser, som Tyskland kan betala. Det kunna
vi icke, förrän vi blivit till den grad ruinerade och förtvivlade som
de folk, vilka varit med mitt i själva branden.

Jag begärde ordet med anledning av herr låndmans anförande.
Han säde häromdagen, när han replikerade mig, att han icke förstod
mig då jag sökt förklara för honom att import är omöjlig utan export
och tvärt om; att man omöjligen kan få någon import utan att
ha export att betala med, och det vore lika omöjligt att ha export
utan import. Detta är ju alldeles solklart. Jag hänvisar till det
anförande jag då höll och den debatt, som jag hade med herr Lindman
den gången. Visserligen kan herr Lindman stänga ute främmande
varor ur landet. Men vad skola vi då få som utbyte för vår
export? Kan någon förklara det?

Så är det en annan sak, som ännu mera förvånar mig. Man vill
ha hela den gamla produktionen i gång såsom under kriget. Plur
skall det bli möjligt? Jag tar som exempel tvål- och såpfabrikationen.
Det lär föreligga i ett ämbetsverk en utredning, som visar, att
om tvål- och såpindustrien använder 15 % av sin produktionskapaci -

Lord ngen den 23 april, e. m.

117 Nr 83.

tet, räck er det för Ilek landets behov av tvål och såpa. Denna siffra
lär vara officiell. .Tåg har också hört — men kan icke sta för upp- jrån
giften — att en fabrik i Stockholmstrakten kan tillverka tvål och skyldigheten
såpa för hela. Sveriges behov, om den sätter i gång med sin fulla ka- att inlösa
paritet. Vad skola vi göra med de 89 % av såp- och tva.lfabrikerna, “ r•
som blivil framlockade genom ett vansinnigt tullsystem? Vad sko- ( la vi göra med deras aktieägare och arbetare? Tänk vidare på våra
93 skofabriker, som blivit framlockade av ett ruinerande tullsystem.

De sägas vara så många, att de kunna förse halva Europa med skor.

Vad skola vi göra med deras aktieägare och arbetare? Man kan gå
från industri till industri och påvisa, att under ett oansvarigt tullsystem
godtrogna människor lockats att starta den ena fabriken efter
den andra. Man har tänkt på samma sätt som bonden, som körde
ihjäl sin häst: tål du det, så tål du det — och så blev lasset för
tungt. Det är en evig orimlighet att fullt få i gång sådana industrier,
som jag här nämnt, och med dem likställda, om man så vill lägga
på 1,000 % tullar. Följden av de höga tullarna blir bara, att aktierna
drivas i höjden. Människorna säga, att det går bra med den eller
den industrien, och så startas bolag, så att man i stället för 93 skofabriker
får kanske 130, och att de 20 såpfabrikerna ökas till 60.
Kapitalslöseriet blir ännu större än förut. Arbetarna lockas från
jordbruket in till denna genom konstlade medel framtrollade såphubbleindustri,
som sedan vid första beröring med verkligheten ramlar
sönder.

Det finns bara en väg ur detta elände, och den vägen är på rena,
rama allvaret den, som jag antydde för en stund sedan, att samhället
blir mindre kapitalistiskt och mera kommunistiskt. .Tåg har den uppfattningen,
att utvecklingen måste gå mot ett socialistiskt eller kommunistiskt
system eller, om man så vill, en blandning av liberalism
och kommunism. Em sådan utveckling har det danska småbruket
genomgått. Var och en är sin egen svälthängare. Gör man
mycket, så får man mycket, gör man ingenting, så har man ingenting.
Var och en har sin torva. I förbund med sina kamrater säljer
man sina produkter och köper vad man behöver, så att den ene
inte kommer att lura eller klå den andre. Detta är en kommunistisk
utveckling av samhället, som jag anser ha nått idealet i den danska
småbonderörelsen. För att komma dit måste man ovillkorligen med
godo eller ondo bära hand på storjordbruken. Vi måste få till stånd
försäljning av dem till bondsöner, som i annat fall komma att ytterligare
fylka sig i industriens skaror.

Det synes mig förresten, som hade professor Wicksell i går afton
lagt handen vid den punkt, som många icke tänkt på, och det är,
att den stora emigration, som vi haft till Amerika och åt andra
håll, varit avstannad under de många krigsåren. Det är en helt annan
tillgång på arbetsvilliga armar och hjärnor i landet än förut.

De unga måste lära sig emigrera, icke till Amerika utan till de stora
gårdarna, och bilda nya jordbrukarhem. Det är den enda verkligt
hållbara utveckling, som vi kunna få.

Debatten i dag har för mig tydliggjort alltför väl att kammaren

Nr 33. 118

Lördagen den 23 april, e. m.

tö^riksbanicen oc^ riksdagen drivas som ett redlöst fartyg i väg ännu längre in i tull1
från en bränningarna, ännu längre in i skären, där hela tullindustrien kommer
skyldigheten att bli vrak. Det arbete, som påböriades för en vecka sedan till hälfatt
inläsa ten, kommer säkerligen till hälften också att fullföljas, och visserligen
sedlar. komma <3e, som sitta med tullindustriaktier, att kunna sälja dem till
(Forte.) andra, som äro nog dumma att köpa, men landet vinner icke på det.

icke arbetarklassen, icke den samlade produktionen, det kunna ni
vara säkra på.

Jag är icke i den ställningen, att jag för närvarande kan gå in
på motiveringen. Det är en del ställen i utlåtandet, som jag satt märke
för, därför att de förvånat mig. när jag läst motiveringen närmare.
Jag ber nu endast få yrka bifall till utskottets förslag med motiveringens
borttagande.

Herr Kristensson: Herr talman! Det kan icke falla mig
in att replikera alla de talare, som i dag vänt sig mot utskottet.
Jag vill därför endast för min del konstatera, att det helt enkelt är
lönlöst att föra en saklig diskussion i detta ämne. Den liberale partichefen
i första kammaren yttrade, enligt vad som berättats mig, att
egentligen ingen enda ledamot i svenska riksförsamlingen skulle
förstå sig på denna sak. Jag vill icke alls instämma i det uttalandet,
men det är möjligt, att herr Kvarnzelius kan få ett litet belägg
härför, då han läser sin kollegas i denna kammare yttrande, vari herr
Eden säger, att han måste yrka på uteslutande av motiveringen på
grund därav, att utskottet tagit sig före att tala om ovidkommande
saker, och som exempel härpå anför frågan om indragning av den
utelöpande sedelmängden. Om herr Eden haft tid att taga reda på
saken, skulle han funnit, att utskottet måst ingå på denna fråga med
anledning av den kungl. propositionen om 125,000,000 kronor extra
sedelutgivningsrätt.

Herr Eden har vidare anmärkt på utskottets uttalande å sid 15,
vilket lyder så här: »I enlighet med 1920 års finanssakkunnigas
ståndpunkt kan det visserligen av författningsrättsliga skäl vara berättigat
att kräva en höjning av kronans värde i förhållande till guld
till den i lagen om rikets mynt fastställda pariteten. Men en dylik
fixering av kronans värde måste likväl ur förmögenhetsrättsliga, synpunkter
alltid innebära en viss grad av godtycklighet.» Utskottet
har endast konstaterat faktum. Om vi i dag bestämma oss för en
återgång till guldpariteten, är det fullkomligt godtyckligt, därför att
guldets värde är godtyckligt och något annat än vad det var 1914 eller
vid det tillfälle, då vi susnenderade guldinlösningsskyldigheten.

Då utskottet säger, att vi i samband med andra länder böra återgå
till guldmyntfot. läser berr Eden det så, att vi söka att slita sambandet
mellan vårt land och andra länder.

Min gamle vän herr Hagman sade. att han icke på ett enda ställe
kunde hitta ett uttryck, som riktade sig mot ny inflation. Utskottet
säger emellertid på sid. 15: »Då varje allmän prishöjning liksom varje
allmän, prissänkning sålunda innebär de allvarligaste farhågor för
såväl näringslivet som samhället i gemen» etc. Och som sammanfatt -

no

Nr !W.

Lördagen den 23 april, e; lik,

ning anför utskottet bland annat, att utskottet anser sig böra angiva, Ang. befrielse
att, »med förhindrande av eu ytterligare prisstegring» o. s. v. När för riksbanken
utskottet sålunda vänder sig mot prisstegring, har man läst ut det, som
om utskottet förordat prisstegring. Det har varit ett stående tema att inlösa
i dag. . r sedlar Herr

talman! Jag skall icke närmare ingå på denna sak. Vad (torn,.)
tullarna vidkommer, heter det i betänkandet: »Då grund av valutatrågans
natur och innebörd har utskottet ej ansett påkallat att i detta
sammanhang göra något uttalande» rörande ifrågavarande ämne. Denna
fråga har ju sålunda lämnats åsido. Utskottet har icke något an*
svar för vad som i det avseendet yttrats i debatten till förmån lör den
ena eller andra ståndpunkten. Detsamma gäller skillnaden mellan
den allmänna grosshandelsprisnivån och detaljhandelsprisnivån. Det
är en sak, som är närmast hänförbar till mellanhandssakkunnige, och
utskottet har icke alls vidrört den.

Nu, herr talman, vill jag till sist dock konstatera, att det är en
väsentlig skillnad mellan gulddebatten i år och i fjol. Då yrkades avslag
på Kungl. Maj :ts förslag, och ,det var till och med votering i
första kammaren om saken. 1 år har ingen enda i svenska riksdagen
vågat yrka avslag på samma framställning, som förelåg förra året.

Det har vidare f rån alla håll — även av dem, som kritiserat utskottet
starkt eller av en eller annan anledning icke känt sig beredda att
kunna gå in för vad utskottet i vissa saker uttalat — dock uttryckts
den meningen, att vi måste under den närmaste tiden gå varsamt fram
med de medel, som äro mer eller mindre konstlade. Jag tror i likhet
med vad herr Branting nyss yttrade, att detta får bli huvudintrycket
av dagens debatt, och det får bli det direktiv, som i första
hand lämnas riksbanksfullmäktige, och under sådana förhållanden är
det av underordnad betydelse, om denna kammare skulle besluta i enlighet
med det ena eller det andra av här föreliggande yrkanden.

Herr Thorsson: Herr talman! Blott ett par ord. Jag bär
med synnerlig uppmärksamhet lyssnat till herr Lindmans anförande,
och jag har gjort det särskilt med hänsyn därtill, att när i fjol till
riksdagens behandling förelåg en liknande framställning om, att riksbanken
skulle befrias från sedelinlösningsskyldighet, så var herr
Lindman mycket tveksam, om han överhuvudtaget skulle biträda
Kungl. Maj :ts förslag, därför att det, som herr Lindman uttryckte
sig, hade en viss inverkan på prisbildningen, och han var då av den
uppfattningen, att ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag skulle förhindra
en prissänkning, och han uttalade då den åsikten, att vi borde
komma ner till en normal prisnivå så fort som möjligt. Han var icke
ensam om den tanken, på samma väg befunno sig då de båda bankoutskottsledamöterna
Sommelius och Wikström. De yrkade nämligen
rent avslag på Kungl. Maj:ts begäran att riksbanken skulle befrias
från skyldigheten att inlösa sina sedlar med guld. I dag har herr
Wikström med mycket stor skärpa betonat vikten av att icke enbart
taga bankoutskottets tillstyrkande av den nu föreliggande kung!, propositonen,
han vill dessutom medsända till Kungl. Maj:t ett omfat -

Nr 33. läÖ

ljördageu den 23 april, é. Öl.

Ang. befrielse tande resonemang om hela den ekonomiska politik, som bör föras i
för riksbanken fortsättningen. Jag har velat konstatera detta omslag i uppfattninskyldigheten
Sen h°s dessa olika talare, . som med mer eller mindre aggressivitet
att inlösa uppträdde emot Kungl. Maj :ts framställning i fjol.
sedlar. . Jag kan ju också konstatera det faktum, att ingen enda talare
(Forts.) i år ansett sig kunna rekommendera, att icke riksbankens ledning
skulle lå den rätt, som här begärts. Jag står kvar på samma ståndpunkt,
som jag intog till frågan i fjol, och vill alltså ge bankofullmäktige
den rörelsefrihet, som de i detta fall behöva för att efter
bästa, förstånd kunna ordna om våra ekonomiska angelägenheter. Men
jag vill ännu en gång understryka, att jag ej kan biträda de synner- *
ligen vittgående uttalanden, som äro gjorda i utskottets motivering.
Man må söka i debatten borttolka innebörden av dem hur mycket
som helst gör riksdagen dessa uttalanden till sina, komma de att
utnyttjas på det sättet, att var och en därur utläser vad han kan
finna lämpligt. Det är ofrånkomligt, att utlåtandet genom sin avfattning
kan tolkas så som vederbörande anse sig böra tolka det för
vissa givna syften. Därför har jag tillåtit mig att i början av debatten
påyrka uteslutning av de delar av motiveringen som jag icke
kan underskriva. Nu har emellertid första kammaren fattat ett beslut,
som gör, att ett dylikt yrkande icke gagnar till något. Första
kammaren har som bekant godkänt utskottets yrkande men strukit
hela motiveringen. Under överläggningen har samma yrkande gjorts
i denna kammare. Jag antydde i mitt första tal, atit för den händelse
det icke blev anslutning till det av mig då gjorda yrkandet,
skulle jag finna mig nödsakad föreslå hela motiveringens borttagande,
då jag icke kan vara med om att göra uttalanden, om. vilkas konsekvenser
man redan vid deras första framträdande har så ytterst olika
omdömen.

Jag ber därlör, herr talman, att få återtaga det yrkande jag
framställde i förmiddags och ansluta mig till yrkandet om bifall
till. utskottets hemställan men med uteslutning av utskottets motivering.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till
berörda hemställan med uteslutande av utskottets motivering samt
3:o) bifall till det av herr Wikström under överläggningen framställda
yrkandet, och fattade kammaren beslut i enligt med innehållet
i den under 2 :o) angivna propositionen.

§ 2.

Ang. ökning Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 28, i anledning av
bankens sedel- I^unFL MaJ:ts proposition angående ökning av riksbankens sedelututgivningsrätt.
gövningsrätt; och begärdes ordet därvid av

Herr E d é n, som anförde: Herr talman! Med anledning av det
beslut, kammaren i föregående punkt fattade, har en rent formell

Lördagen den 23 april, t. m.

121 Är

ändring blivit nödvändig i det nu föredragna utlåtandet. Detta in- -nehåller nämligen en hänvisning till vad utskottet anfört i det förut bankms ,M.
i dag debatterade utlåtandet, och denna hänvisning kan icke sta kvar. utgivningsrätt■
Jag ber få hemställa, att hänvisningen ändras, så att den i stället (Fort*.)
kommer att gälla vad departementschefen i ärendet anfört, varigenom
utskottets lilla motivering kommer att lyda:^ »Under hänvisning
till vad departementschefen i ärendet anfört får utskottet hemställa»
etc. Detta yrkande är förut framställt och bifallet i törsta
kammaren.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan med
den av herr Edén föreslagna ändring i motiveringen.

§ 3.

Vidare föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 29, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående rätt för att inläsa guld
Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen av 10 § andra stycket i plants ro. ro.
i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 och av § 9 i lagen om
rikets mynt den 30 maj 1873. Ordet lämnades därvid pa begäran
till

Herr Thorsson, som yttrade: Herr talman! Med hänvisning
till det beslut, som kammaren fattade för en stund sedan, anhåller
jag att få göra en liten ändring av bankoutskottets föreliggande utlåtande.
Det heter nämligen där: »Med åberopande, av de skäl, som i
statsrådsprotokollet anförts, samt under hänvisning jämväl till vad
utskottet anfört i sitt förut denna dag avgivna utlåtande nr 27 får
utskottet hemställa» etc. Jag hemställer, att utskottets yttrande får
följande formulering: »Med åberopande av de skäl, som i statsrådsprotokollet
anförts, får utskottet hemställa» etc.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls med den ändring
i motiveringen, som föreslagits av herr Thorsson.

§ 4.

Herr Brännström avlämnade eu motion i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 350, angående lönereglering för arméns och
marinens personal m. m.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 338, blev på begäran
bordlagd.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen:

från statsutskottet:

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående
förvärv av beskickningshus i London in. m.; och

Andra kammarens protokoll 19X1. Nr 33. 9

Kr 33. 122

Lördagen den 23 april, e. m.

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts i vissa punkter under
åttonde huvudtiteln av dels statsverkspropositionen, dels ock propositionen
om tilläggsstat till riksstaten för år 1921 gjorda framställningar; från

första lagutskottet:

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:t proposition med förslag till
ny konkurslag m. m.; och

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om utmätningsed m. m.; samt

från jordbruksutskottet:

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för kolonisation å vissa kronoparker
ävensom två i ämnet väckta motioner; och

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående n.y definitiv lönereglering för befattningshavare
vid statsdepartement och centrala ämbetsverk i vad angår
jordbruksdepartementet och under samma departement lydande
centrala ämbetsverk.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning''
till postverket för dess bestyr med peusionsutbetalningar
m. m.;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande beviljandet
av ett räntefritt lån till överstyrelsen för svenska föreningen
Röda korset;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inköp
för telegrafverkets räkning av fastighet i Gällivare m. m.;

nr 79, i anledning av väckt motion om åvägabringande av utredning
och kostnadsförslag rörande en statsbana Fors—Hos jo—Bollnäs;
och

nr 80. i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
för bekämpande av arbetslösheten samt lindrande av nöd jämte i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets memorial, nr 25, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om punkt 9) i utskottets betänkande nr 23
rörande väckta motioner om förhöjda tullsatser för vissa animaliska
jordbruksprodukter m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 30. angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna:

nr 31. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löne -

Lördagen deu 23 april, e. in.

123

reglering för en hos skolöverstyrelsen för C. H. Nilsson inrättad personlig
tjänst;

nr 32, angående vissa framställningar rörande pensioner och understöd; nr

33, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning
i fråga om pension åt vaktmästaren A. F. Johannesson; och

nr 34, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning
om årligt understöd åt extra portvakten P. Fredlund ;

första lagutskottets utlåtande, nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om orgelverk i kyrka eller för allmän
gudstjänst invigt kapell;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
revision av gällande författning om folkskoleväsendet på landsbygden;
samt

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 11, i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t i fråga om
införande av offentlig fastighets- och hyresförmedling.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Thorsell	under 2 dagar fr. o. m.	den	25 april,
	Ericsson i Arboga		5	3»	3>	3»	25
	andre vice talmannen Nilsson	\ »	7	y.	3»	3»	25	»
	Jens en	3»	2	3»	>	>	25	>
	Svensson i Betingetorp		5		3»	3»	26	»
>	Johansson i Kullersta	»	4	>	3»		25	>
»	Lithander		2	V	*		25	»
3»	Pehrsson i Bramstorp		8	3»	»	>	25
Tf	Svensson i Långelanda		11	*	3>	3b	25	>
3»	Hermelin	3»	3		>	»	24	3»
3»	Karlsson i G-asabäck		9	3»	»	»	25	3»
3b	Aarnseth	»	8		>		26	* 0
2>	Stjernstedt,	»	den 25	april.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11,40 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 38.