RIKSDAGENS PROTOKOLL.

Kammaren sammanträdde kl. n f. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående förvärv
av beskickningshus i London m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 45> i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
for anskaffande av valkuvert m. m.;

'' nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående särskild
ersättning av statsmedel åt röstlängdsupprättare ;

..... ”r 47> i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående av svenska
hjalpkommittén för krigsfångar i Sibirien begärd restitution av erlagd
tull för ett parti pälsar;

nr.48, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående efterskänkande
i vissa fall av kronans rätt till danaarv; och

nr 49, i anledning av väckt motion om personliga ålderstillägg m. m.
åt vissa befattningshavare hos kommerskollegium; ävensom
bevillningsutskottets betänkande!!:

nr 21, i anledning av väckta motioner om rätt att vid taxering för
inkomst njuta avdrag för även kronoutskylder;

nr, 22> * anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändring i
gällande^ bestämmelser om glidande tullsatser för vissa slag av spannmål
m. m., ävensom i ämnet väckta motioner; samt

nr 23, i anledning av väckta motioner om förhöjda tullsatser för
vissa animaliska jordbruksprodukter m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet herrar Trvqqers

ochi Seäerholms motion, nr 202, i anledning av Kungl. Maj :ts proportion
med förslag till lag om vissa ändringar i lagen om skogsaccis och om

1921.

kammaren. Hr 23.

Onsdagen den 13 april f. m.

virkestaxering.

Första kammarens protokoll 1921. Nr 23.

1

Nr 23.

2

Onsdagen den 13 april f. m.

Anläggning
av huvudrangerbangård
vid
Hallsberg.

Föredrogs men bordlädes på flera ledamöters begäran ånyo första
lagutskottets utlåtande nr 22.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets
utlåtande nr 20 A, angående regleringen av utgifterna för kapitalökning
för år 1922 i avseende å statens järnvägar och vattenfallsverk.

Punkten 1.

I den till riksdagen den 7 januari 1921 avlåtna propositionen angående
statsverkets tillstånd och behov under år 1922 hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av det vid propositionen under rubrik ”utgifter för kapitalökning:
bil. 1” fogade statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för nämnda dag, punkt 12, föreslagit riksdagen att för anläggning
av huvudrangerbangård vid Hallsberg jämte därmed sammanhängande
arbeten för år 1922 anvisa ett reservationsanslag av 1,000,000 kronor.

Utskottet hade på anförda skäl hemställt, att riksdagen måtte för
anläggning av huvudrangerbangård vid Hallsberg jämte därmed sammanhängande
arbeten för år 1922 anvisa ett reservationsanslag av

720,000 kronor att utgå av lånemedel.

Herr statsrådet Murray: Herr greve och talman! Som^kam maren

behagade finna, innefattar statsutskottets föreliggande utlåtande
en hel rad av rätt så kraftiga beskärningar av de anslag, Kungl. Maj :t
äskat. Dessa beskärningar hava, om man ser närmare på saken, dels möjliggjorts
genom det starka prisfall, som inträffat, sedan Kungl. Maj :ts
förslag framlades, och vidare, jag vill erkänna det, också nödvändiggjorts
genom den starka försämringen i det allmänna ekonomiska läge,
som även inträffat sedan denna tidpunkt. Utskottets utlåtande innehåller
emellertid i det stora hela, jag kan säga så gott som på varje punkt
intet avsteg från de grundsatser, som Kungl. Maj :t i sitt förslag tillämpat.
Jag vill därför säga, att jag icke har något att erinra mot vad utskottet
föreslagit i inskränkningsväg vare sig på denna punkt eller på någon
annan, utan att jag till fullo respekterar den anda, som tagit sig uttryck
i utskottets föreliggande förslag.

Greve Lager bjelke: Herr greve och talman! Herr statsrå det

och chefen för kommunikationsdepartementet har nyss vidrört de
starka beskärningar, som statsutskottet gjort uti Kungl. Maj :ts förslag
angående kapitalökning för förevarande departement. Jag får även för
min del uttala min tillfredsställelse över, att statsutskottet icke inskränkt
sig till att göra några små besparingar, utan verkligen gått till verket
på ett kraftigt sätt. För min del finner jag, att statsutskottet undei förhanden
varande förhållanden knappast kunnat gå längre. Det skulle
emellertid för mig hava varit en stor tillfredsställelse, om departements -

Onsdagen den 13 april f. m.

3 Nr 28.

chefen, när han nu yttrade sig, hade vidrört frågan om de nu gällande,
synnerligen höga taxorna vid statens järnvägar. Det är nog så, att dessa
taxor för närvarande äro alldeles för höga med hänsyn till det allmänna
prisfallet, till näringslivets betryckta läge och utan tvivel även statsbanornas
egen ekonomi. Dessa taxor äro i många fall rent av prohibitiva.
Jag tillåter mig dock uttala djen förhoppningen, att, oaktat herr statsrådet
icke yttrat något i detta hänseende, han har denna fråga under allvarligt
övervägande; och det är under uttalande av denna förhoppning, herr
greve och talman, som jag vill yrka bifall till statsutskottets hemställan
i punkten 1.

Herr statsrådet Murray: Med anledning av vad greve Lager bjelke

nyss yttrat angående de höga taxor, som gälla för våra järnvägar,
vill jag meddela, att frågan om möjligheten att härutinnan vidtaga någon
sänkning är under allvarligt övervägande och under en utredning, som
ännu icke är till fullo avslutad. Utredningen måste givetvis taga fasta
på, huru långt man behöver gå för att åstadkomma en verklig hjälp, och
vidare, om man har funnit den punkten, huru långt staten resp. statens
järnvägar kan tåla vid att lämna denna hjälp. Saken är sålunda, som jag
nämnde, föremål för utredning. Om dess resultat kan jag icke yttra mig,
då detsamma icke är definitivt. Måhända får jag anledning att i annat
sammanhang återkomma till denna fråga.

Herr Rosén: Herr talman! Departementschefen fann, att ut skottets

förslag innebar ett fortskridande på den väg, som Kungl. Maj :t
anvisat, och statsrådet hade för den skull intet att invända mot de prutningar,
som ägt rum. Jag kan emellertid icke underlåta att beklaga, att
statsutskottet fortskridit på den väg, som anvisats av Kungl. Maj :t och
i viss mån även av järnvägsstyrelsen. Den om- och nybyggnadspolitik,
som förts och föres vid statens järnvägar, kännetecknas nämligen av en
ganska enastående halsstarrighet. Men det är icke järnvägsstyrelsen,
som ensam bär ansvaret för detta, utan det är i icke ringa mån både
Kungl. Maj :t och riksdagen. Järnvägsstyrelsen har under de senaste
åren begärt anslag, mycket stora anslag, för omfattande arbeten på olika
områden, mest improduktiva arbeten, och dessa anslag har statsutskottet
tillstyrkt och riksdagen beviljat i nästan obegränsad utsträckning. När
allting var som dyrast och bristen på arbetare var som allra störst, beviljade
riksdagen penningar utan hänsyn till vad det kostade, men när
järnvägsstyrelsen nu har prutat ner sina anslagskrav i någon mån, fortsätter
departementschefen att pruta och statsutskottet prutar ytterligare.
Här är den gamla planlösheten, som man icke tyckes hava kommit ifrån.

Jag har särskilt fäst mig vid de stora anslag, som ha beviljats och
som fortfarande skola utgå till dubbelspåranläggningar och för ombyggnad
av bangårdar. Statsutskottet har tidigare i det avseendet tillstyrkt allt,
vad järnvägsstyrelsen begärt. Man har påbörjat dubbelspåranläggningar
på bansträckor, där det nu går fyra tåg om dagen i vardera riktningen

Anläggning
av huvudrangerbangärd
vid
Hallsbert).
(Forts.)

Nr 23. 4

Onsdagen den 13 april f. m.

Anläggning
av huvudrangerbangård
vid
Hallsberg.
(Forts.)

utom godståg, och de trängas ju icke med den övriga trafiken, såsom man
väl har sig bekant. Det är ofattbart, att man på sådana linjer skall ha
dubbelspår. Vad vinner man med dessa dubbelspår? Jo, i bästa fall några
minuters kortare gångtid och ökad trafiksäkerhet. Den ökade trafiksäkerheten
vinnes emellertid endast i det fall, att det är en mycket stor
trafik. Men någon stor trafik råder ju icke nu. Nu har statsutskottet
börjat vakna upp och kommit till insikt om, att det icke är bra att fortsätta
på den vägen. Man har på ett par rader ifrågasatt, att dubbelspåret
mellan Hallsberg och Laxå, vilken anläggning beslöts för länge sedan,
inte skall byggas längre än till Östansjö hållplats, 8 kilometer från
Hallsberg. Där skall man stoppa med dubbelspåret. Det är ett klokt
förslag, men det hade varit ändå klokare, om man stoppat för något år
sedan, så att man ej kommit dit. Samma är förhållandet med dubbelspåren
Tranås—Aneby och Sandsjö—Sävsjö, som också tills vidare skola
anstå. Riksdagen har beviljat anslag till dubbelspår på linjen Balingslöv
-—Hässleholm. Järnvägsstyrelsen har varit klok nog att icke sätta igång
med detta företag, men riksdagen har icke upphävt sitt beslut. Trots
detta, att man äntligen inser att dubbelspåren måhända äro obehövliga,
har statsutskottet visat sig generöst nog att föreslå 400,000 kronor till
inköp av mark för nya dubbelspåranläggningar! Den storartade bangårdsanläggningen
vid Hallsberg skall fortgå, fastän denna stora bangård
står öde och tom. Den kostar nu i det närmaste 5 miljoner kronor, och
ändå skall det beviljas ytterligare miljon. Likadant är det med åtskilliga
andra anläggningar, vilka icke komma att öka statens järnvägars
inkomster med ett enda öre, men väl vålla ökade utgifter. Enligt min
uppfattning kommer statens järnvägar aldrig att lämna ett något så när
hyggligt ekonomiskt resultat, om man får fortsätta med improduktiva
anläggningar i samma omfattning som hittills. De enskilda järnvägarna
få nöja sig med väsentligt mindre resurser, men därför giva de också
bättre avkastning. Vid statens järnvägar måste allting vara storvulet
och förstklassigt. Det duger icke med några små och begränsade anläggningar.

När det däremot gäller produktiva anläggningar, synes statsutskottet
ha den uppfattningen, att man bör gå fram med stor försiktighet.
Järnvägsstyrelsen har i det avseendet visat sig hava en något avvikande
uppfattning. Anslaget till Norrlandsbanorna, som vi behandlade härom
dagen, besynnerligt nog före övriga anslag till kapitalökningar, visar, att
så är förhållandet. Jag tillät mig då uttala den uppfattningen, att de
norrländska banorna aldrig komma att giva vinst, förrän vi fått bibanor
till dessa, liksom man har bibanor i övriga landsdelar. Men ifråga
om en sådan produktiv banbyggnad går man försiktigt fram. . De.improduktiva
dubbelspåren och rangerbangårdarna förstår man sig bättre
på. Man klagar med all rätt på järnvägsstyrelsen för dess bristande
förmåga att sköta järnvägarna, men jag föreställer mig, att järnvägsstyrelsen
emellanåt funderar över, hur den egentligen skall bära sig åt för
att vara till lags. I fjol fick järnvägsstyrelsen ett anfall av sparsamhets -

Onsdagen den 13 april f. m.

Nr 28.

lust. Den begärde inga medel till Sveg—Hedebanan. Riksdagen fann Anläggning
emellertid, att denna bana borde byggas ”i hastigare takt”, som det helte av h™ud1
utskottsutlåtandet, ”än vad järnvägsstyrelsen ifrågasatt”, och hemställde
därför om anslag på 500,000 kronor för den banan.- Järnvägsstyrelsen Hallsbery.
förmenade nämligen, att det anslag, som beviljades 1919, skulle räcka (Forts.)
både för 1920 och 1921. Järnvägsstyrelsen har förmodligen tänkt sig,
att riksdagen skulle hava samma uppfattning i år som i fjol, och därför
har järnvägsstyrelsen nu begärt för samma bana, som skulle byggas i en
hastigare takt, än järnvägsstyrelsen ifrågasatt, 1,500,000 kronor för nästa
år. Men vad händer då? Jo, departementschefen prutar till 1 miljon
kronor, och statsutskottet prutar till 750,000 kronor. Detta påminner
mig om den gamle rådhusvaktmästarens i Tälje yttrande om magistraten:
än handla vi si, än handla vi så och än handla vi annorlunda”.

På flera ställen i propositionen finner man uppgifter av järnvägsstyrelsen
om, att för det eller det arbetet behöves så och så mycket penningar,
men en del av beloppet kan tagas från ett tidigare beviljat anslag
för annat behov, som ej längre anses föreligga. Det bekräftar vad som
sagts förut, att järnvägsstyrelsen kastar fram oöverlagda förslag och
statsutskottet gar med pa dem, och sedan, ett eller annat år efteråt, visar
det sig, att det företaget icke behöves, och då kommer man och föreslår,
att penningarna skola få användas för annat ändamål. Icke alltid går
det så, ty ofta utföras sådana anläggningar, som icke behövas. Jag pekar
på det förslag, som kommit upp att draga in stationen vid Liljeholmen,
där man för några år sedan uppförde ett nytt stationshus för hundra
tusentals kronor. Denna station skulle nu nedläggas!

För rullande materiel tillstyrker statsutskottet 6 miljoner kronor på
nästa års stat och årets tilläggsstat. Detta belopp skall användas till inköp
av elektriska lokomotiv för malmbanorna. Såvitt jag kunnat finna
av handlingarna, har järnvägsstyrelsen till sin disposition oanvända 11
miljoner kronor, avsedda för inköp av ånglokomotiv, person- och godsvagnar,
vilken materiel på grund av de höga priserna icke beställts. Varför
icke taga nu erforderliga 6 miljoner kronor, som begäres för elektriska
lokomotiv, av dessa 11 miljoner kronor och stryka anslaget till rullande
materiel för i ar och nästa år? Vi ha ju 10,000 tomma godsvagnar stående
pa bangardarna, och då kan det väl knappast vara nödvändigt att
skaffa ytterligare 370. På lokomotivstationerna stå långa rader av lokomotiv
och rosta ned. Kan det då vara nödvändigt att köpa ytterligare 20
stycken? Varför kan man icke från järnvägsstyrelsen eller departementschefen
fa något förslag om inköp av motorvagnar och ångvagnar
för statens järnvägar? Om sådana insattes på bansträckor, där man
har en mindre omfattande lokaltrafik, skulle kostnaderna för driften
bliva väsentligen nedbringade. Men det vore kanske alltför bibanemässigt
med sådana vagnar, och därför vill järnvägsstyrelsen icke ha dem.

För införande av tryckluftbroms tillstyrker utskottet 4,450,000 kronor
för nästa år och 750,000 kronor på tilläggsstaten. Det vore klokt
att gå fram med större försiktighet på denna punkt. T. 0. m. bland fack -

Nr 23. 6

Onsdagen den 13 april f. m.

Anläggning
av huvudrangerbangård
vid
Hallsberg.
(Forts.)

män råder tveksamhet, om detta system är lämpligt, och vi få kanske
snart nog ett bättre och billigare bromssystem. Det är icke säkert, att
man vinner de besparingar, som järnvägsstyrelsen här förespeglat. När
frågan om denna nya bromsanordning framfördes, uppstod oro bland
bromsarna, men generaldirektören lugnade dem med, att de skulle nog
få annan sysselsättning vid järnvägarna. I propositionen till 1919 års
riksdag heter det också beträffande dessa tryckluftbromsar, då det var
på tal om besparingar, följande: ”Det torde bär böra framhållas, att något
entledigande av personal icke är avsett att ifrågakomma på grund
av den genomgående bromsens införande. Minskningen av erforderlig
bromsarpersonal inträder nämligen successivt, och torde ingå som helst
svårigheter möta att bereda den överflödiga personalen annan lämplig
sysselsättning inom verket.” Ja, undra på det! Det finnes gott om
utrymme på stationerna, där man placerar den överflödiga personalen.
Undra då på att statsutskottet gick med på en sådan förändring, som
skulle kosta 29,430,000 kronor! Det var ett improduktivt företag, med
vilket man icke kommer att spara in ett enda öre, det har järnvägsstyrelsen
tydligen sagt ifrån, då förslaget framlades.

Det måste sägas ifrån, att statens järnvägar icke skötas med den
fasthet, omtänksamhet och framsynthet, som är nödvändig, om det i
fortsättningen skall gå något så när lyckligt. Men det vore synd att
säga, att statsutskottets fjärde avdelning sökt göra så särdeles mycket
för att åstadkomma bättre förhållanden. Snarare kan man säga, att det
är detta utskott, som främjat slöseriet genom att gå med på vad som
helst, som järnvägsstyrelsen föreslagit ifråga om improduktiva företag,
medan utskottet visat gnidighet, .när det gällt produktiva företag.

Beträffande nu förevarande punkt vill jag säga, att det är fullkomligt
ofattbart, att man kunnat inlåta sig på att utföra en bangårdsanläggning
av sådan omfattning. Kostnaden därför uppgår redan till 4,950,OCX)
kronor. Järnvägsstyrelsen har nu begärt ytterligare 1,600,000 kronor,
departementschefen har prutat till 1 miljon kronor och statsutskottet till

720,000 kronor. Här börjar besinningen tydligen återvända, men tyvärr
är det väl sent. Det torde knappast finnas möjligheter att göra något åt
det, utan man måste fortsätta och kasta bort även dessa penningar. Bangården
ligger där till mycket liten användning. Men statsutskottet hyser
icke minsta tvekan att tillstyrka en ny rangerbangård, nämligen vid
Sävenäs, där man skall bygga en ”rangerrygg”, alldeles som vid Hallsberg.
Det börjar med ett blygsamt belopp och vackra beräkningar —
precis som vid Hallsberg. När denna rangerbangård blir färdig, så ställer
det sig säkerligen åtskilligt annorlunda både med kostnaderna och
fördelarna. Men det är ju ett improduktivt företag, och då är det all
möjlig utsikt att anslaget beviljas av riksdagen.

Vid den punkt, som nu är föredragen, har jag, herr talman, intet
yrkande att framställa, men jag återkommer vid en del andra punkter.

Herr Westman: Herr talman! Som kammaren finner, inte -

Onsdagen den 13 april f. m.

7 Nr 2».

der statsutskottet sitt yttrande under denna punkt med några allmänna Anläggning
uttalanden rörande den uppfattning av det statsfinansiella läget, som har av huvudvarit
bestämmande för utskottet, när det haft att taga ståndpunkt till g^rii „,u/
de anslagskrav, som behandlas i detta utlåtande. Dessa uttalanden äro Hallsberg.
emellertid synnerligen vagt hållna, och de lämna oss icke alls några sak- (Forts.)
liga uppgifter.

Vid förra plenum vände jag mig till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet, som då var närvarande, och bad honom, att han
skulle lämna riksdagen några närmare upplysningar om budgetens nuvarande
tillstånd, och herr statsrådet var nog tillmötesgående att genast
besvara denna min vädjan och lämnade vissa sakliga upplysningar. Men
dessa upplysningar voro, såsom herrarna kanske erinra sig, tämligen
kortfattade och bestodo huvudsakligen däri, att herr statsrådet talade
om för oss, att i budgeten finnes för närvarande ett hål på ”åtskilliga 10-tal miljoner kronor”, såsom herr statsrådet uttryckte sig. Av herr statsrådets
uppträdande vid det tillfället fick jag det intrycket, att vi knappast
hava att från honom under den närmaste tiden vänta några mer
preciserade och ingående upplysningar i det ämne jag nu berört.

Under sådana förhållanden tillåter jag mig nu vända mig till de
ärade representanter för statsutskottet, som äro här tillstädes, och rikta
till dem en förfrågan, huruvida det icke skulle vara möjligt, att statsutskottet
ville till kammaren lämna en översikt över det tillstånd, vari
budgeten för närvarande befinner sig. Jag inlägger häri en vädjan, att
statsutskottet skulle vilja sätta upp en översikt, som visar de förändringar,
som inträffat med hänsyn till budgetens inkomst- och utgiftssida. Jag
förmodar, att statsutskottet följt med de förändringar, som ägt rum, så
att det skall vara lätt gjort för statsutskottet att lämna sådana upplysningar.
Skulle statsutskottet icke hava material tillräckligt, lär statsutskottet
utan svårighet kunna inhämta detta material i finansdepartementet,
då ju herr statsrådet förra gången meddelade, att en omräkning av
budgeten där försiggår.

För oss, som icke hava äran att tillhöra statsutskottet, skulle det
kännas som en stor lättnad, om vi kunde få upplysningar av den natur,
som jag angivit, ty det är naturligen så, att vi känna det obehagligt att
vara nödsakade handla i blindo, när vi skola taga ståndpunkt till den
frågan, huruvida staten har råd att göra den ena eller andra utgiften. Vi
bliva under sådana förhållanden tvungna att uteslutande lita på de omdömen,
som statsutskottet fäller i sina utlåtanden, men, med all aktning
för statsutskottet, anse vi, att det är vår plikt att själva sätta oss in i frågorna
och själva försöka bedöma, vad vi hava råd till eller icke. Jag
hemställer därför till statsutskottet att överväga, om det icke vore möjligt
för utskottet att finna en form för att lämna de upplysningar jag begärt,
antingen i motiveringen till något utlåtande eller i ett särskilt memorial,
vari statsutskottet redogör för budgetens nuvarande tillstånd.

Herr Boman: Herr greve och talman! Trots de mycket bety -

Nr 23. 8

Onsdagen den 13 april f. m.

Anläggning
av huvudrangerbangård
vid
Hallsberg.
(Forts.)

dande nedprutningar, som först gjordes hos Kungl. Maj :t på järnvägsstyrelsens
anslagsyrkanden och senast nu hos utskottet på de framställningar,
som Kungl. Maj :t gjort, kommer det, om denna stat beviljas,
att innebära anslag av mera än 20,000,000 kronor av lånemedel för utvidgningsarbeten
och underhållsarbeten å de redan trafikerade järnvägarna,
sålunda icke medräknade anslagen till nya järnvägslinjer.

Då riksdagen tidigare upprepade gånger har uttalat krav på, att i
järnvägsanläggningar investerat kapital skall förräntas, kan man redan,
då det således blir fråga om en behövlig ökad inkomst på cirka 1,500,000
kronor pr år, ställa sig något betänksam.

Emellertid är ju flertalet av de anslag, som begäras, fortsättningsanslag,
grundade på tidigare beslut, för vilka riksdagen bär sin dryga del
av ansvaret. Detta gör, att jag åtminstone icke ser mig i stånd att nu
göra några yrkanden, men jag vill fästa uppmärksamheten på, att flertalet
av dessa anslag innebära så långt ifrån besparingar i driftkostnader,
att de snarare innebära motsatsen. De medföra egentligen en höjning
i järnvägarnas kapacitet att befordra gods och upptaga stor trafik.
Man bör erinra sig, att kulmen av järnvägstrafik i Sverige nåddes 1916
under de säregna förhållanden, som då rådde, då en mycket betydande
transitotrafik gick över vårt land mellan de krigförande i väster och deras
bundsförvant öster om oss. Denna transitotrafik återvänder aldrig,
och trafiken å järnvägarna har sedan år efter år fallit i ett ganska kraftigt
tempo. Jag tror nog därför, att man kan räkna med, att det dröjer
en ganska avsevärd tid, innna man kommer upp till ens den trafik, som
rådde 1916 och då, om ock med vissa svårigheter, dock kunde ombesörjas.

Jag nämnde, att det inträffar snarare en fördyrad drift genom åtskilliga
av de anläggningar, som här föreslås, och jag bör kanske, då
detta påstående förefaller svårbegripligt, något förklara detta. Förhållandet
är emellertid det, att om en bangårdsanläggning göres större än
vad trafiken kräver, så erfordras ökad personal för bevakning av alla
växlarna. Om banlinjerna vid stationerna äro längre, så kräver varje
vagns omväxling en längre vagnrörelse med åtföljande ökade kolkostnader
och ökade personalutgifter. Idealet för ekonomisk järnvägsdrift
vore alltså, att man ordnade så, att anläggningarna vid stationerna nätt
och jämnt motsvara trafikbehovet.

Då man såsom stats järnvägarna har allt för lätt att få pengar till
nyanläggningar, faller man nog för frestelsen att göra utvidgningar i åtskilligt
hastigare tempo än som är nödvändigt och förenligt med verkligt
god ekonomi. Skillnaden i personalantalet vid de enskilda järnvägarna
och stats järnvägarna har nog här delvis sin förklaring. Ledningen av
enskilda järnvägar får vara försiktig, när den beslutar att begära pengar
för utvidgningsarbeten. Dessa järnvägar ha i allmänhet icke tillgång till
andra medel än sparade vinstmedel och avskrivningsmedel. De äro de
enda medel, som kunna komma till användning vid nyanskaffning av materiel.
Statens järnvägar däremot kan gå in till riksdagen och få anslag
för kapitalökning även för sådana utgifter.

Onsdagen den 13 april f. m.

9 Nr 2!5.

Utav de anslag, som väl skulle medföra driftsbesparing, äro de Anläggning
under punkt 30 till tryckluftbroms den största posten i huvudstat och till- av
läggsstat, och de uppgå tillsammans till något över 5,200,000 kronor. r“gärd Ad
För statsjjärnvägarna, där bromsarna under uppehållen vid stationerna Hallsberg.
icke förrätta något lastningsarbete eller deltaga i något arbete, innebär (Forts.j
införandet av bromsen en minskning i behovet av personal, och måhända
kan här kapitalutlägget medföra någon besparing. Saken har dock även
en annan sida. Införes denna broms på statsbanorna, så tvingas med nöd- x,
vändigbet de i samtrafik gående banorna att anskaffa densamma. Vi
hava samtrafik här i Sverige med norska och danska banor, och de hava
ännu icke fattat något beslut på detta område. Några förhandlingar hade
icke ens förts med de enskilda banorna, då anslaget första gången begärdes.
De lära väl dock, sedan stats järnvägarna nu införa tryckluftbroms,
bliva tvingade att göra samma nyanskaffning. Vid landets enskilda
järnvägar är det vanligt, att de medföljande bromsarna få deltaga i arbetet
vid stationerna, då personalen där icke hålles i sådant antal som
vid statsjärnvägarna. Det blir hos dessa järnvägar därför ingen besparing,
om jag möjligen undantager de allra största järnvägarna, där det framföres
genomgående på långa sträckor framförda godståg. Då bromsanskaffningen
för statsjärnvägarna innebär ett kapitalutlägg på 29 miljoner
kronor, som möjligen medför någon besparing och beslutet härom
för de enskilda järnvägarna torde komma att förorsaka ett kapitalutlägg
på ännu större belopp, som icke kommer att medföra någon besparing,
är det nationalekonomiskt åtminstone mycket tvivelaktigt, om denna åtgärd
är nyttig. I varje fall kan väl ifrågasättas, om det var nödvändigt
att nu införa denna broms, då man även ifråga om den kan vänta en nedgång
i anskaffningskostnaderna.

Slutligen vill jag beröra något, som här har uttalats och som jag
med glädje hört från statsrådsbänken, nämligen att utredning pågår angående
möjligheten att införa taxenedsättning. Ja, efter min övertygelse
är taxenedsättning ofrånkomlig. I tidningarna läser man uttalanden om,
att sådana nedsättningar äro omöjliga, emedan de skulle kräva en så och
så mycket förstorad trafik, för att järnvägarna skola erhålla nöjaktigt
ekonomiskt resultat. Då någon höjning i trafiken icke är att förvänta
till följd av nu rådande depression, får jag säga, att visserligen är denna
depression, som nu råder, måhända svårare än den vårt land kanske någonsin
har haft under det senaste århundradet, men tidigare under depressionsperioder
hava kommunikationsverken fått finna sig i nedgående
trafik med åtföljande minskade inkomster, utan att det då fanns någon
tanke på att avhjälpa detta förhållande genom att höja taxorna. Vad är
det annat än en taxeförhöjning, som nu äger rum, när man kvarhåller
taxor, som motiverades av ett kolpris av 170 kronor per ton, då kolpriset
nu är omkring eller under 40 kronor, priset möjligen för ögonblicket
något förändrat på grund av den rådande strejken i England. Det synes
mig alldeles nödvändigt att sänka taxorna. Jag tror också, att man
kan tänka på den saken, att en taxenedsättning icke lär kunna undgå att

Nr 23. io

Onsdagen den 13 april f. m.

Anläggning
av huvudrangerbangård
vid
Hallsberg.
(Forts.)

Herr förstevicetal mannen: Herr greve och talman, mina
herrar! Med anledning av de yttranden, som här förekommit, ber jag
få säga några ord. Jag vill först förutskicka gentemot det skarpa klander,
som från visst håll riktats mot fjärde avdelningen, att vi i statsutskottets
fjärde avdelning hava tämligen stränga herrar i våra medkamrater
i statsutskottet. Då det nu av fjärde avdelningen framlämnade
förslaget obeskuret och utan något vidare klander från övriga statsutskottsledamöter
godtogs, levde jag verkligen i den övertygelsen, att vi på
fjärde avdelningen hade gjort ett rätt gott arbete.

Beträffande de anmärkningar, som herr Westman framfört mot
de vaga uttryck, som utskottet har i nu föreliggande fråga, vill jag såga,
att vi kunde icke använda några andra uttryck än dessa, vilka påvisa
de allmänna omständigheter, som hava föranlett oss att göra en betydlig
beskärning uti vad Kungl. Maj :t här föreslagit. Jag vill samtidigt påpeka,
att nedprutningarna ha skett i samråd med vederbörande styrelse,
och vederbörande ha sagt, att där kunna ni stryka det och det, ifall det
icke finnes pengar. Något ansvar med avseende på själva bibehållandet
av det tekniskt goda tillstånd, vari stats järnvägarna nu befinna sig i,
vilja vi icke svara för under sådana omständigheter, har det också därvid
sagts av vederbörande, och det hava vi också framfört i utskottets utlåtande,
på samma gång som vi ansett det vara nödvändigt — med hänsyn
till den allmänna depressionen — att göra de besparingar, som vi
föreslagit. Jag vill fästa uppmärksamheten på, att vi, inklusive de några
miljoner, som Kungl. Maj :t själv inbesparat, hava nedprutat bortåt 18
miljoner kronor.

Herr Westman sade dessutom, att han förväntade av statsutskottet,
att det skulle kunna lämna fram en översikt av det tillstånd, vari budgeten
för närvarande befinner sig. Jag vill fästa uppmärksamheten på, att
statsutskottet har icke budgeten så i sin hand, att det kan göra det. Utskottet
kan säga vilka besparingar, som det har gjort på de poster, vilka
det har haft att behandla; men utskottet kan icke göra något överslag
av budgeten i dess helhet i nuvarande stund. Finansministern har ju
förberett oss på, att han håller på med en omräkning av inkomstsidan,
och att han naturligtvis, som alltid är fallet, närmare slutet av riksdagen
kommer in med en ny uppställning av utgifter och inkomster.

Beträffande de anslagsfrågor, som här föreligga till behandling,
skola anslagen uteslutande utgå av lånemedel, och jag vill icke ”sticka
under stol” med, att vi under hand ha försökt känna oss för hos riks -

hava åtminstone någon, kanske ej så obetydlig inverkan på levnadskostnaderna
i landet. Staten, som har nästan alla sina tjänstemän avlönade
i hög grad genom dyrtidstillägg, grundade på indextalen, kan ju, om indextalen
sjunka, genom minskningen i utgifterna för befattningshavarnas
dyrtidstillägg få igen någon del av den uteblivna inkomsten från nuvarande
höga järnvägstaxor.

Herr greve och talman! Jag har intet yrkande.

Onsdagen den 13 april f. m.

Nr 2ä.

11

gäldsf ullmäktige, om det från deras sida skulle göras någon invändning Anläggning
mot, vad vi ämnade föreslå. Då sådant hinder ej förelåg, hava vi vågat nv huvud ''

• J #i 0 o • „ TQ11G£T

gå på den linjen, som vi föreslagit. Svårigheterna för upplåning äro g°rd vi(i
som bekant stora, men man kan å andra sidan icke slopa alla poster, som Hallsberg.
äro upptagna under dessa kommunikationsverk. (Forts.)

Angående ett par av de punkter, som här särskilt hava berörts, vill
jag säga, att jag har fullt med promemorior, och det finnes knappast
någon punkt, som icke företagits till behandling, utan att vi hava undersökt,
om vi kunnat pruta och stryka. Det är särskilt fallet med den
rullande materiel, som just omnämndes av en representant från Västerbotten.
Det är icke fallet, att det finnes 11 miljoner kronor disponibla,
ty av dessa 11 miljoner äro endast 7,5 miljoner besparade, då resten skall
användas för likvidering av en del levererade varor. Såvitt vi kunnat
bilda oss en uppfattning'' om denna sak, så behövs det 7,5 miljoner kronor
för de upphandlingar, som måste göras med avseende på den rullande
materielen, och det var nödvändigt att bevilja 6 miljoner kronor, som
uteslutande avsågos för elektriska lokomotiv, vilka voro behövliga för
malmtransporten. Saken har blivit undersökt. Man kan hava olika uppfattningar,
men såvitt vi hava kunnat bilda oss en uppfattning, har det
varit berättigat att komma med det förslag, som vi tillåtit oss.

Vidare har samma ärade talare gjort anmärkning mot den s. k. rangerryggen
vid Sävenäs. Våra synpunkter vid beskärningama ha i alla
fall varit de, att man icke skall stryka sådana anslag, vilka, som man
kan antaga, gåva anledning till någon besparing i driftkostnderna för
stats järnvägarna; och såvitt vi kunnat inhämta både under hand och av
vad som är skrivet i Kungl. Maj :ts proposition, skulle denna rangerrygg
kosta 700,000 kronor och giva en årlig besparing av 70,000 kronor. Det
är således en ur besparingssynpunkt, såvitt jag kan förstå, särdeles god
affär.

Vidare har man fällt en del omdömen om Kunze-Knorr-bromsens
införande, och jag får säga, att det är ett tämligen invecklat tekniskt
spörsmål. Den saken har diskuterats här, såvitt jag kan erinra mig, redan
vid föregående riksdag, och i den frågan vet var och en, att det
framkommit åtskillig kritik, och att det har drivits en tämligen livlig
agitation från det håll, som representerar en konkurrerande broms, nämligen
Westinghouse. För den, som icke är tekniker, är det synnerligen
svårt att fälla ett omdöme. Vid närmare prövning av saken och på grund
av de promemorier och utredningar, som vi fått, ansågo vi det emellertid
fullkomligt berättigat att fortsätta på den väg, som man slagit in på. Jag
har den uppfattningen, att genom detta förslag vissa besparingar successivt
skola inträda i den mån, ''som bromsen blir införd. Det var ett
prov vid Bräclce i somras — då representanter för enskilda banor voro
inbjudna -— varvid även en teknisk representant för den bana, i vars
styrelse den ärade talaren på Göteborgsbänken har en framträdande
plats, uttalade sig på ett särskilt intresserat och övertygande sätt om, att
det här var fråga om en särskilt god anordning. Jag får även fästa

Nr 23. 12

Onsdagen den 13 april f. m.

Anläggning
av huvudrangerbangård
vid
Hallsberg.
(Forts.)

uppmärksamheten på, att just i närvarande stund är det synnerligen
lämpligt att införa denna broms, ty den förminskade trafiken medför, att
vagnarna bliva lättare disponibla, och desutom ger detta anslag tillfälle
att sysselsätta på verkstäderna 400 man av statens järnvägars arbetare.
Detta var också ett visst talande skäl för att icke pruta alltför mycket,
ehuru man dock prutade nära 2,000,000 miljoner kronor under denna
post.

Det är förfärligt lätt att kritisera, och kritiken underlättas därigenom,
att konjunkturerna äro så kolossalt växlande. För bara ett par år sedan
rådde i motsats till nuvarande depression en högkonjunktur, och det är
alldeles klart att, sett ifrån dagens ståndpunkt, te sig de åtgärder, som
hava vidtagits för ett par år sedan, på ett helt annat sätt, än vad de då
tedde sig.

Jag ber att få yrka bifall till föreliggande punkt.

Herr Westman: Som kammaren har hört av den siste ärade

talarens anförande, vill han icke på något sätt utfästa sig till, att från
statsutskottets sida någon översikt skulle framläggas över budgetens nuvarande
tillstånd, såsom jag nyss begärde. Den ärade talaren hänvisade
till, att finansministern kommer att mot slutet av riksdagen framlägga
en ny budgetsberäkning. Ja, mina herrar, men dessförinnan hava vi ju
att taga ståndpunkt till flera stora utgifts frågor, och vi få i så fall —
utan att hava någon översikt över budgetens tillstånd — försöka att
bedöma, huruvida vi hava råd till de stora utgifter, som det blir fråga
om under den närmaste framtiden, eller om vi icke ha det.

Den ärade talaren framhöll vidare beträffande de utgifter, varom
här, i detta utskottsbetänkande, närmast är tal, att de skola bestridas av
lånemedel. Jag har icke förbisett detta. Men, mina herrar, det är
också en fråga, som vi måste taga under övervägande, huruvida vi hava
utsikt att få låna, och huruvida vi hava råd att låna. Även vid bedömandet
av sådana utgifter bör man väl hava några allmänna insikter
beträffande det statsfinansiella läget över huvud taget.

Jag skulle icke hava tagit till orda i denna fråga, om jag icke hade
i färskt minne erfarenheterna från föregående års riksdag. Det lär väl
av ingen bestridas, att statsutskottet vid den riksdagen uppträdde alltför
liberalt och utan att driva den sparsamhetspolitik, som hade varit önskvärd.
Jag har för min del icke velat låta innevarande riksdag gå utan att
framställa yrkande på, att riksdagen skulle beredas möjlighet att bedöma
frågan, huruvida tillbörlig sparsamhet iakttages eller icke vid uppgörandet
av statsregleringen, innan det är för sent att ändra politik med
anledning av de insikter, man vunnit.

Vi ha nu fått höra, att det icke finnes någon myndighet inom riksdagen,
som intar den ställning vid budgetens behandling, att den anser
det vara sin skyldighet att övervaka de förändringar, som ske i det statsfinansiella
läget under riksdagens gång och till följd av riksdagens beslut.
Statsutskottet har, efter vad den siste ärade talaren anförde, icke

Onsdagen den 13 april f. m.

13 Nr

möjlighet att få någon översikt över budgetens behandling och tillstånd Anläggning
i dess helhet. av hwud Dessa

omständigheter tala i sin mån mycket starkt för, att den gamla
frågan om ändrade former för budgetens uppgörande tages upp till snabb Hallsberg.
och allvarlig behandling. Som det nu är, intaga vissa av riksdagens (Forts.)
utskott och bland dem icke minst statsutskottet en maktställning, som
synes vara byggd på samma faktor, på vilken en gång i världen Egyptens
präster grundade sitt inflytande. Dessa utskott sitta nämligen inne med
en hemlig visdom, som de vägra att meddela här i kammaren och delgiva
riksdagens övriga ledamöter. Särskilt under sådana tidsförhållanden,
som de nu för handen varande, då vi befinna oss i en stor kristid och det
finansiella läget ändras så hastigt, och då farhågorna, att vi leva över
våra tillgångar, äro så starkt påträngande, känns det för oss andra mycket
svårt att bliva tvingade att taga position till anslagsfrågorna utan att
hava tillräcklig insikt om det budgetära läget.

Herr S w a r t z: Ja, jag förstår ju mycket väl de obehagliga känslor
inför den finansiella situationen, som den siste ärade talaren nu ännu
en gång gjort sig till tolk för, men jag må säga, att man kan nu inte
skaffa sig någon hjälp i detta avseende genom deklamationer i det fria,
utan man bör därvidlag kunna peka på någonting särskilt, som skulle
kunna vara möjligt att göra.

Vad nu beträffar frågan om vad statsutskottet skulle kunna göra
i den här saken, så är det naturligtvis inte den föregående ärade talaren
obekant, att statsutskottet icke har någonting att göra med den största
delen av statsinkomsterna, nämligen de inkomster, som härflyta
från allt vad bevillningar heter, av inkomst- och förmögenhetsskatten,
av tullar o. s. v. Det har statsutskottet inte någonting att göra
med. Under sådana förhållanden är det naturligtvis orimligt att begära,
att statsutskottet vid vilken tidpunkt som helst under riksdagen skall
kunna lämna en framställning för riksdagen, hur inkomsterna antagligen
skulle komma att ställa sig vid slutberäkningen. Det går helt enkelt inte.
Statsutskottet har endast och allenast att göra med en viss del av inkomsterna,
nämligen inkomsterna ifrån de af färsdrivan de verken, och
vidare har statsutskottet att göra med utgiftssidan, och det är egentligen
denna det är fråga om. Vad denna beträffar, är det inte omöjligt för
vilken som helst intresserad riksdagsman att följa med och se efter
vilka besparingar som äro gjorda på utgiftsstaten i förhållande till Kungl.

Maj :ts förslag, sedan besluten i riksdagen väl en gång äro fattade. Detta
har naturligtvis statsutskottet klart för sig, och det möter — om man inte
vill göra denna beräkning själv — inte något hinder att där få meddelande
om hur det ställer sig. Det är vad man kan få reda på från statsutskottets
sida under löpande riksdag.

Jag vill förresten säga, att sådana förhållandena nu äro, lär väl
egentligen ett noggrant och något så när tillförlitligt fastställande — vilket
för övrigt, efter vad jag sagt, torde vara omöjligt att åstadkomma

Nr 23. 14

Onsdagen den 13 april f. m.

Anläggning
av huvud,-rangerbangård
vid
Hallsberg.
(Forts.)

på ett tidigare stadium under riksdagen — av de medel man skulle ha
att tillgå, för att därefter rätta sina utgiftsbeslut, vara tämligen överflödigt
och onödigt under en tid, då man har alldeles klart för sig, att den
allra största sparsamhet i alla fall bör iakttagas. Och den eggelse och
maning till dylik sparsamhet, som tidsomständighetema själva i och för
sig innebära, kan enligt min mening icke på något särskilt sätt ytterligare
understrykas, om man får veta, att de ordinarie inkomsterna eller de
inkomster, som man kan beräkna, icke kunna gå till mer än det eller det,
ty enligt grundlagen är det i alla fall på det sättet, att man får lov till
sist anskaffa medel till de utgifter, som riksdagen har beslutat. Det är
inte så, att man säger: ”Här har jag så och så mycket pengar, som jag
kan använda till de och de utgifterna”, utan det heter: ”Här gör jag de
och de utgifterna, som jag måste skaffa pengar till”. När man nu vet,
att det är så svårt att skaffa pengar, är man naturligtvis så sparsam som
möjligt. För den sakens skull, för att riksdagen skall ha klart för sig,
att det är nödvändigt att vara sparsam, kan jag alltså inte förstå, att man
skall behöva åstadkomma en beräkning — som för övrigt, jag kan inte
inse annat, är svår för att inte säga omöjlig att åstadkomma under riksdagens
lopp -— en beräkning, säger jag, av hur stora medel man har
tillgängliga vid riksdagens slut.

Det är ett önskemål, som många gånger kommit till uttryck, att
man skulle finna någon utväg, varigenom man bättre bleve i stånd att
under riksdagens lopp följa utvecklingen. Det går inte så som det för
närvarande är ordnat med utskottsarbetet etc. Det är möjligt, att det
kan gå, om man lägger om detta arbete på ett mycket genomgripande
sätt, och jag skulle vilja rekommendera den ärade talaren att inrikta sina
ansträngningar på att göra upp ett förslag, som skulle kunna vara praktiskt
genomförbart, att åstadkomma det resultat den ärade talaren vill
vinna. Som det nu är, går det inte att komma längre än vi ha gjort, och
det är alldeles tillräckligt för att veta, att vi måste spara.

Herr W e s t m a n: Herr talman! Den siste ärade talaren har tydligen
tagit illa vid sig, för att jag berört det ämne jag tillåtit mig behandla
i mina föregående yttranden, då han använder e,tt sådant uttryck som att
jag tillåtit mig komma med deklamationer i det fria utan att påvisa några
som helst utvägar, som kunde leda till det syfte jag önskar vinna. Emellertid
är detta kanske ett något hårt omdöme, ty jag har försökt att få
under diskussionen möjligheter att finna en utväg, som skulle tillgodose
syftet att bereda riksdagen bättre vägledning, när det gäller för densamma
att ta ställning till de budgetära frågorna.

Den siste talaren anförde, att jag därvid vänt mig till felaktig adressat,
när jag vände mig till statsutskottet. Han yttrade, att statsutskottet
ju har att göra, utom med utgiftssidan, endast med vissa inkomster, och
därför kunde man inte begära, att statsutskottet skulle ha den överblick
över budgeten, som kunde sätta det i stånd att lämna en översikt av det
slag jag hade begärt. Jag får verkligen säga, att även om statsutskottet

Onsdagen den 13 april f. m.

15 Nr 23.

inte skulle ha skyldighet att följa växlingarna på inkomstsidan i dess Anläggning
helhet, så trodde jag dock, att statsutskottet för att kunna bedöma möj- av huvudligheten
och tillrådligheten av de utgifter, som statsutskottet har att r
behandla, försökte att skaffa sig en allmän översikt över inkomsterna. Hallsberg.
Här kommer ju statsutskottet i det ena utlåtandet efter det andra och (Forts.)
förklarar: ”Det ha vi råd till, och det ha vi inte råd till.” Jag hade då
verkligen föreställt mig, att dessa statsutskottets omdömen voro baserade
på insikter om hur stora inkomsterna kunde antagas vara.

Genom den siste ärade talarens anförande stärkes, förmodar jag,
för kammarens ledamöter det intryck, som redan förut torde ha uppkommit
under denna debatt, nämligen att det är alldeles nödvändigt, att
vi få en ändring till stånd, så att budgetbehandlingen kommer under en
enhetlig ledning. Jag vet inte, om det åligger precis mig att komma
med något förslag i detta syfte. Det finnes ju många andra ledamöter
i kammaren, som ha större erfarenhet och insikt i riksdagsarbetet, och
det skulle otvivelaktigt vara oriktigt att icke ta deras erfarenhet i anspråk
vid uppgörande av ett sådant förslag. Naturligtvis är jag emellertid
beredd, i den ringa mån jag kan vara till gagn, att också intressera mig
för saken.

Den ärade talaren yttrade till slut, att en sådan översikt, som jag
begärt, skulle vara till intet gagn. Man är ju, sade han, sparsam med
utgifterna, och det är därför alldeles onödigt, att man skaffar sig någon
insikt om hurudant budgetens läge är. Ja, men det är i alla fall
inte så, att det finnes en objektiv, för alla förhållanden given gränslinje
mellan de utgifter, som äro nödvändiga, och dem, som icke äro nödvändiga.
Det är inte alls på det sättet, att det är givet, att den väg, som
statsutskottet följer, är den obestridligen riktiga. Det kan mycket väl
tänkas, att det riktiga skulle vara att upprätta en budget, som vore åtskilliga
tiotal miljoner kronor lägre än den vi nu få till stånd, om vi
följa statsutskottets ledning. Det kan hända, att riksdagen längre fram
kommer att djupt beklaga, att den icke har varit sparsammare än den

har varit. M -'' W M

'' '' '' ‘l

Jag finner för den skull alltjämt, att det skulle vara synnerligen önskvärt,
om statsutskottet ville för sin del tala om för oss litet mer i detalj,
vilken uppfattning statsutskottet har om det statsfinansiella läget, och det
förefaller ej vara omöjligt, att statsutskottet skulle ifrån statsmyndigheter
och ifrån övriga utskott kunna inhämta de kunskaper det inte självt
omedelbart sitter inne med.

Herr Swartz: Jag vill endast ännu en gång säga, att detta förutsätter
egentligen, att statsutskottet skulle ta en helt och hållet annan
befattning med budgeten än som åligger statsutskottet. Det förutsätter
ju egentligen, att statsutskottet, innan det ginge till att behandla
utgiftssidan, som är vad det egentligen har att behandla, skulle utföra
hela det arbete, som åligger bevillningsutskottet, för att först få klart
för sig: vad ha vi att räkna med i tullinkomster, vad ha vi att räkna

Nr 23. 16

Onsdagen den 13 april f. m.

med i inkomster av inkomst- och förmögenhetsskatten o. s. v. ? Dessa
äro ju de viktigaste posterna på inkomstsidan, och i förhållande till
de posterna spelar det ju en jämförelsevis liten roll, hur de andra
ställa sig. Skall nu statsutskottet söka anpassa utgiftssidan efter den
uppfattning det får angående inkomsterna, som äro upptagna i budgeten,
ja, då betyder det helt enkelt och simpelt, att utskottet, som sagt,
först skall söka göra undan allt vad bevillningsutskottet eljest skulle göra.
Jag vågar påstå, att det är en orimlig fordran. Det går helt enkelt inte,
utan statsutskottet får försöka att så mycket som möjligt avväga det ena
och andra intresset och värdet av den ena eller andra utgiften, såväl
ur rent ekonomisk som ideell synpunkt och över huvud taget ur de
synpunkter, som äro att anlägga på en statsutgift, med den känslan hela
tiden, att man under de förhållanden, som nu råda, får lov att låta de
ekonomiska synpunkterna så mycket som möjligt dominera härvidlag.
Därefter får statsutskottet framlägga sitt förslag.

Är det så, att riksdagen anser, att man kan pressa ändå mer, ja, då
kan riksdagen göra det och bör göra det, men för den sakens skull behöver
riksdagen inte veta vad som är omöjligt att vid det tillfället få
veta, nämligen hur bevillningsutskottet kommer att beräkna inkomsten
av tullarna efter de undersökningar man gjort eller hur det kommer att
beräkna inkomsten av inkomst- och förmögenhetsskatten. Det måste
under alla förhållanden på ett eller annat sätt skaffas medel för de utgifter,
som riksdagen anser oundgängliga.

Herr Westman: Herr talman! Det första intryck jag fick av
riksdagen, när jag kom i litet närmare beröring med den, det var, att
den är den mest byråkratiska inrättning, som över huvud taget existerar
i vårt land, och jag kan inte neka till, att det intrycket allt mer och mer
har förstärkts. Det har icke minst skärpts genom den debatt, som nu
förts, ty de invändningar, som här ha gjorts mot mitt yrkande, ha ju
varit präglade av en argumentation, som, kan jag säga, gått ut ifrån
divisionsansvaret såsom den ledande grundsatsen.

Jag vill gentemot vad den siste ärade talaren yttrade i sitt senaste
anförande säga, att det inte alls har varit min mening, att statsutskottet
skulle utföra hela det arbete, som åligger bevillningsutskottet, utan jag
har önskat, att statsutskottet, innan vi nu, som vi skola göra inom den
närmaste tiden, gå att besluta om mycket stora utgifter, skulle kunna ge
oss en översikt över budgetens nuvarande tillstånd. Statsutskottet skulle
naturligtvis därvid gå ut ifrån inkomstsidan i dess nuvarande tillstånd,
och jag antar, att det väl skulle finnas någon form för samarbete mellan
statsutskottet och bevillningsutskottet, som kunde åstadkomma, att om
statsutskottet ville inhämta en saklig upplysning i den ena eller andra
frågan från bevillningsutskottet, detta skulle vara möjligt för statsutskottet.

Som säkerligen alla veta, föra vi nu, sedan budgeten en gång kastats
fram för riksdagen, en politik av det slag, som Salisbury en gång kallade

Inläggning
av h-uvudrangerbangård
vid
Hallsberg.
(Forts.)

Onsdagen den 13 april f. in.

17 Nr 28.

för ”the policy of drifting”, d. v. s. vi låta budgeten driva som ett skepp Anläggning
utan roder genom riksdagen, genom alla våra plena för att till sist, när av huvudalla
beslut äro fattade och de flesta av riksdagens ledamöter rest hem, ^qård vid
försöka få en lots ombord, som kan föra skutan i hamn. Hallsberg.

Iierr Ekman, Carl Gustaf: Vad som nu sker, är ju endast (Forts-)
en återupprepning av debatter, som två gånger förut blivit förda, då föranledda
av en annan ledamot på Östgötabänken. Vid alla dessa tillfällen
har det förefallit, som om man skulle önska av statsutskottet, att statsutskottet
genom några sina åtgöranden skulle åstadkomma förändringar
i den metod för budgetbehandlingen, som här i landet för närvarande är
i lag fastslagen, den nämligen, att man i det väsentliga först fastställer
utgiftssidan för att sedermera förskaffa sig den inkomsttäckning, som
de fattade utgiftsbesluten förutsätta. Sådan är ju den svenska biidgetbehandlingen,
och i detta sakförhållande kan ju statsutskottet icke åstadkomma
ändring. Det förefaller mig snarare, som om de talare på Östgötabänken,
som gång på gång angripit detta förhållande, borde ha haft
anledning var för sig att i sin tidigare egenskap av regeringsledamöter
beakta dessa förhållanden och söka åstadkomma ändring på det enda
sätt, varpå en förändring, som betyder någonting, kan åstadkommas,
nämligen genom nya former för svenska riksdagens behandling av budgetfrågorna.

Såsom här redan förut av medlemmar utav statsutskottet påpekats,
äro vi beredda och kunna i vilket ögonblick som helst här lämna uppgift
på den besparing, som genom riksdagens hittills fattade beslut åstadkommits.

Ifråga om inkomstsidan upplystes ju för ett par, tre dagar sedan av
finansministern, att beträffande de osäkra punkterna på denna sida, nämligen
ifråga om tullarna, ifråga om avkastningen av de affärsdrivande
verken och inkomstskatten genom finansministeriets försorg igångsatts
utredningar, avsedda att bilda utgångspunkter för omdömet vid den
nya budgetberäkning, som man från regeringen väntar. Det är väl uppenbart,
att statsutskottet icke kan ingripa i dessa pågående utredningar
eller försöka på något sätt här framlägga siffror, byggda endast på antaganden,
och därpå grunda några anvisningar för riksdagen ifråga om
utgiftsbesluten. Och skulle man i detta ögonblick fråga bevillningsutskottet,
hurudan dess slutliga inkomstberäkning kommer att te sig, förmodar
jag, att även detta utskott komme att hänvisa bl. a. till, att det
väntar på resultatet av de utredningar, som inom finansministeriet just nu
pågå.

Jag förstår mycket väl, att det kan riktas erinringar mot det sätt,
varpå vi nu behandla budgeten, men jag förstår vid sådant förhållande
absolut inte den gång på gång visade otåligheten och erinringarna mot
statsutskottet, vilka ju måste förutsätta, att från dess sida någonting
skulle underlåtas, som kunde göras för att bringa upplysning åt riksdagen
om hur just ”i detta ögonblick”, såsom den ärade talaren här
gång på gång sagt, budgeten ställer sig.

Första kammarens protokoll igel. Nr 23.

2

Nr 23.

Onsdagen den 13 april f. m.

Anläggning
av huvudrangerbangård
vid
Hallsberg.
(Forts.)

18

Jag kan inte finna annat än att, såsom hela saken här ligger, det
endast återstår att, under erinran om det allmänna finansiella läget på
varje punkt, där det är möjligt, söka åstadkomma besparingar och därmed
också söka underlätta det slutliga uppgörande av budgeten, som bestämmelserna
om den svenska budgetbehandlingen anvisat åt riksdagen.

Herr förste vice talmannen: Jag begärde ordet i anledning
av ett yttrande, som herr Westman tidigare hade. Han sade: ”Här
kommer statsutskottet och säger, att vi ha råd till det och det.” Jag vet
inte, att statsutskottet någonsin har sagt, att vi ha råd till det och det.
Statsutskottet bär försökt pruta så mycket det kunnat och så mycket
det ansett skäligt, fastän det kan ju möjligen anses, att vi borde ha kunnat
pruta ännu mera.

Vad den här föreliggande staten beträffar, rör man sig uteslutande
med lånemedel, och därvidlag har man egentligen riksgäldskontoret som
högsta myndighet, jom jag så får säga, att hålla sig till och den uppfattning
det möjligen kan ha i frågan. Och vi hörde nyss förste deputeraden
snarare ge oss lovord än motsatsen. Han brukar annars vara ganska
sträng, när det rör användningen av lånemedel, men nu gav han
oss, som sagt, snarast lovord för att vi prutat så som vi gjort, och
något annat kunna vi inte göra.

Nu kan man ju ha olika uppfattning om vilka anslag som äro nödvändiga
och vilka som icke äro nödvändiga, men man kan ju inte stoppa
allting; man får ju välja vissa principer, och jag har tidigare tillkännagivit,
vilka principer vi ansett oss böra följa. Vi ha strukit så mycket
vi ha ansett oss kunna, men när det gällt att bevilja anslag för att åstadkomma
driftsbesparingar för statens järnvägar eller att icke ytterligare
förvärra arbetslösheten, där ha vi ansett oss böra bevilja i det närmaste
vad Kungl. Maj :t har föreslagit.

Med avseende å de besparingar, som blivit gjorda, och den upplysning,
som professor Westman ville ha, har jag nyss av kamreraren
i statsutskottet fått en uppgift, varav framgår, att beträffande de ärenden
och titlar, inklusive åttonde huvudtiteln, som hittills äro behandlade
av statsutskottet, äro gjorda besparingar på 74 miljoner kronor av andra
medel än lånemedel. Ifråga om lånemedel göra vi i dag en besparing på
omkring 18 miljoner kronor, och jag tror, att vi tidigare sparat in —
jag vågar dock inte uppge någon exakt siffra — ett par miljoner kronor
på de anslag, som skola utgå av lånemedel.

Detta är de upplysningar jag kan lämna och de enda upplysningar
statsutskottet har att tillhandagå med; de ligga för övrigt tillgängliga för
var och en, som är intresserad och vill ta del därav.

Efter härmed* slutad överläggning bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 13 april f. m.

19 Nr 28.

Punkten 4.

Kungl. Maj :t hade (punkt 15) föreslagit riksdagen att för ombyggnad
av rangerbangården vid Sävenäs för år 1922 anvisa ett reservationsanslag
av 500,000 kronor.

Utskottet hade på anförda skäl hemställt, att riksdagen måtte för
ombyggnad av rangerbangården vid Sävenäs för år 1922 anvisa ett reservationsanslag
av 450,000 kronor att utgå av lånemedel.

Herr Rosén: Under denna punkt föreslår utskottet, att riksda gen

skall bevilja 450,000 kronor för 1922 till ombyggnad av rangerbangården
vid Sävenäs, och på tilläggsstat för 1921 för samma ändamål

150,000 kronor. Anläggningen är beräknad att kosta 700,000 kronor.
Som jag förut nämnt, torde det icke stanna vid detta belopp. Det blir
nog åtskilligt mera, liksom i fråga om Hallsberg och andra liknande anläggningar,
innan det blir färdigt. Då jag icke kan anse, att denna anläggning
är av så trängande behov, att den bör komma till utförande nu,
tillåter jag mig yrka avslag på denna punkt.

Herr förste vice talmannen: Jag vill fästa uppmärksamheten
på, att anslaget redan blivit nedprutat, och sannolikt är väl, att
det med de nedåtgående arbetslönerna och materialkostnaderna snarare
kommer att ställa sig billigare, än man beräknat, än motsatsen. Med åberopande
av vad jag tidigare sagt, ber jag få yrka bifall till punkten.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den föreliggande punkten hemställt samt
vidare på avslag därå, och förklarade sig anse den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Herr Rosén begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:

H

Den, som bifaller statsutskottets i punkten 4 av utlåtandet nr 20
A gjorda hemställan, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

. . ...

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava utfallit
sålunda:

Ombyggnad
av rangerbangården

vid Sävenäs.

Ja — 531

Nej — 60.

Nr 23. 20

Onsdagen den 13 april f. m.

Anläggning
av håll- och
lastplats vid
London.

Punkten 5.

I en inom första kammaren väckt motion (nr 114) hade herr G.
Rosén hemställt, att riksdagen måtte för år 1922 bevilja ett anslag av

119,000 kronor för anläggning av håll- och lastplats vid London å järnvägslinjen
Hörnsjö—Vännäs.

Utskottet hade i denna punkt på anförda skäl hemställt, att herr Roséns
i ämnet väckta motion icke måtte vinna riksdagens bifall.

Herr Rosén: Herr talman! För åtskilliga år sedan uppgjorde

järnvägsstyrelsen en byggnadsplan för ett flertal anläggningar. Denna
plan upptog bl. a. anläggning av en håll- och lastplats vid London, mellan
Hörnsjö och Vännäs järnvägsstationer, vilken anläggning var avsedd
att komma till utförande under år 1921. På grund härav begärde järnvägsstyrelsen
i fjol anslag till detta arbete. Departementschefen strök
emellertid anslaget, och statsutskottet ansåg sig — ehuru det förelåg
motion om saken — icke kunna tillstyrka bifall. Vi hade av ”statsfinansiella
skäl” icke råd att utföra detta arbete, som skulle kosta

119,000 kronor.

Järnvägsstyrelsen har nu anmält, att behovet av denna station kvarstår,
men departementschefen har icke ansett sig kunna upptaga detta
krav i år. Statsutskottet har avstyrkt min motion om samma anläggning.
Jag vill på grund härav meddela, att behovet av denna håll- och
lastplats är mycket stort. Det är 1,275 personer i ett 30-tal byar, som
få sin utfartsväg till denna station. Dessa byar hava för närvarande ingen
väg till någon station och sakna sålunda möjlighet att begagna sig av
järnvägen. Det är ungefär 15 år som kravet på denna anläggning varit
uppe. För ett par år sedan anlades i närheten av Vännäs en annan
station, Tväråbäck, varom fråga också hade varit uppe i ett 15-tal år.
Denna station gav étt så gott ekonomiskt utbyte, att den redan under
det första året lämnade en inkomst av 61,210 kronor, medan stationstjänstekostnaderna
uppgingo till allenast 5,797 kronor. Detta är siffrorna
för år 1919. Man får icke söka bland de obetydligaste stationerna
i södra och mellersta Sverige för att finna en så hög inkomstsiffra, som
denna lilla station gav under det första året.

Nu kan det sägas, att inkomsterna tagas från närgränsande stationer,
där inkomsterna minskas i motsvarande grad. Så är emellertid
icke fallet. Vid de platser i Norrland, där nya stationer
anläggas, uppväxa vanligen sågverk; man kan taga vara på skogen genom
kolning o. s. v., vilket icke låter sig göra, då stationer saknas.

I den föregående punkten hade utskottet tillstyrkt anslag till en
anläggning för 700,000 kronor, som skulle giva en ”avkastning” av 70,000
kronor om året, d. v. s. avkastning i form av minskade driftkostnader.
Här är det fråga om en anläggning, som icke kostar stort mer än en
sjundedel av detta belopp, 119,000 kronor, vilken med säkerhet kan beräknas
giva en årlig avkastning av minst 50,000 kronor. Men när det

Onsdagen den 13 april f. nr.

21 Nr 23.

gäller denna bättre affär, har statsutskottet ansett att vi icke ha råd Anläggning
att gå med på förslaget. Jag anser emellertid, att det är nödvändigt att av hån'' och
vi söka öka inkomsterna. Den säkraste vägen härtill är att utföra pV0Jastplats vid
duktiva företag, och till dessa räknar jag anläggandet av stationer, vilka (Forts.)
åstadkomma nya trafikmöjligheter. Jag tillåter mig vädja till kammaren,
att den måtte lämna sitt bifall till denna motion om anslag av 119,000
kronor till håll- och lastplats vid London.

Herr förstevicetal mannen: Herr talman! Detta var alltså
pudelns kärna. Beträffande den uppfattning man kan hava angående
produktiva och icke produktiva företag äro meningarna ofanthgt
skiftande. Jag för min del hyser den uppfattningen, att det av kammaren
nyss avslagna anslaget vore ofantligt mycket mera produktivt,
an vad fallet är beträffande en anhalt vid London. Jag ber få fästa
uppmärksamheten på, att detta ärende ej ens blivit framfört av Kungl.

Maj :t, och att statsutskottet alltså har ännu mindre anledning att upptaga
herr Roséns motion. Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Rosén: Nej, herr förste vice talman, detta var icke pudelns
kärna. Vi komma nog till flera punkter längre fram. Då det bestrides,
att här skulle vara fråga om ett produktivt företag, vjll jag fästa uppmärksamheten
på, att det här gäller att giva 1,275 människor möjlighet
att använda järnvägen, som går så gott som över deras ägor, men av
vilken de nu knappast kunna begagna sig. Däremot är det i Sävenäs ej
fråga om att bereda en enda människa ökad möjlighet att begagna kommunikationsmedlen,
ty de finnas där redan i tillräcklig utsträckning. Jag
bär tagit del av järnvägsstyrelsens beräkningar angående Sävenäs bangård.
Man räknar där med, att man skall spara in driftkostnader till

70,000 kronor; men dessa driftkostnader reduceras nog på grund av den
längre transport av vagnar till rangerbangården, som skulle uppstå, men
som man naturligtvis icke räknat med. Jag skall emellertid icke ingå
på den frågan vidare utan vidhåller mitt yrkande.

Herr Swartz: Jag vill gent emot den siste ärade talaren göra

en rättelse i hans uppgifter i det första anförandet. Han uppgav, att
kostnaden för anläggningen vid Sävenäs beräknats till 700,000 kronor,
och att avkastningen var beräknad till 70,000 kronor. Det är icke så.
Kostnaderna voro beräknade till 450,000 kronor och avkastningen till

70,000 kronor. Ja, om man ser efter i den nyss avslagna punkten, som
jag förmodar herr Rosén tagit så pass mycket kännedom om, att han
vet, vad han yrkat avslag på, så ser man, att det står 450,000 kronor
till en rangerbangård i Sävenäs. Och så vill jag säga, att den insinuation
herr Rosén tillät sig mot järnvägsstyrelsen, att den icke hade räknat
rätt och tagit med alla besparingar utan lämnat åtskilliga möjligheter
åsido, och att den icke gör kalkylerna riktigt, det finner jag icke vara

Nr 28. 22

Onsdagen den 13 april f. m.

Anläggning
av håll- och
lastplats vid
London.
(Forts.)

tillräckligt styrkt endast genom ett påstående från herr Roséns sida.
Vi hava kallat upp och haft inför oss personer, sakkunniga på området,
som fått i detalj redogöra för saken. Härav har framgått, vad utskottet
har sagt, att vi funnit beräkningarna vara styrkta. Det är mycket möjligt,
att det kan bliva en del inkomster vid London, det vill jag icke
bestrida, men jag skulle vilja fråga, om det är en alldeles rätt och sund
politik att här avslå framställningar, som av alla vederbörande myndigheter
äro granskade och tillstyrkta, för att i stället bifalla motioner, som
icke hava blivit tillstyrkta av myndigheterna, oaktat de varit underkastade
dessas granskning. Jag ber få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Rosén: I statsutskottets eget utlåtande heter det, att kostnaderna
för anläggningen i Sävenäs ha beräknats till 700,000 kronor.
Jag föreställer mig, att herr Swartz, som varit med i avdelningen, skall
hava läst detta. Jag har således alldeles rätt. Beträffande sedan frågan,
huruvida förslaget om London varit underkastat myndigheternas prövning
eller ej, vill jag erinra om, att järnvägsstyrelsen upptagit denna
anläggning i sin tioårsplan, som uppgjordes för 11—12 år sedan, att
järnvägsstyrelsen i fjol framlade ett förslag om denna anläggning och
att järnvägsstyrelsen i år förklarat, att behovet av denna station fortfarande
kvarstår. Sålunda lär det väl ändock vara så, att förslaget varit
underkastat myndigheternas prövning.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende å den föreliggande punkten yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att utskottets hemställan skulle avslås
och den i ämnet väckta motionen vinna bifall.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes av herr Rosén, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr
20 A punkten 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej ;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och bifalles den i ämnet
väckta motionen.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja - 81;

Nej — 31.

Onsdagen den 13 april f. m.

Punkterna 6—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

23 Nr 23.

Punkten 25.

Lades till handlingarna.

Punkterna 26 och 27.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28. Anslag till

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen (punkt 40) att för inköp markförvärv.
av mark, som erfordras för utvidgning av vissa järnvägsstationer och för
blivande dubbelspåranordningar, för år 1922 anvisa ett reservationsanslag
av 800,000 kronor.

Utskottet hade på anförda skäl hemställt, att riksdagen måtte för inköp
av mark, som erfordrades för utvidgning av vissa järnvägsstationer
och för blivande dubbelspåranordningar, för år 1922 anvisa ett reservationsanslag
av 400,000 kronor att utgå av lånemedel.

Herr Rosén: I denna punkt hemställer statsutskottet, att riks- •

dagen måtte anvisa 400,000 kronor till inköp av mark, som erfordras
för utvidgning av vissa järnvägsstationer och för blivande dubbelspåranordningar.
Man finner av motiveringen, att detta anslag tillstyrkts
därför, att det utgått under en följd av år. Något trängande behov
föreligger tydligen ej. Jag tillåter mig yrka avslag på denna punkt.

Herr statsrådet M u r r a y: Herr greve och talman, mina her rar!

Den nu föreliggande punkten har, som givet är, varit underkastad
en så sträng kontroll som möjligt av järnvägsstyrelsen, Kungl. Maj :t
och statsutskottet. ■ Denna kontroll har ju, när den givna utgångspunkten
varit att spara det mesta möjliga, givetvis icke inskränkt sig till vad man
kallar en ”välvillig behandling”, utan den har inneburit ett nagelfarande
in i det yttersta för att söka uppnå något, som bleve så billigt som möjligt
och ändå gå ve ett någorlunda tillfredsställande resultat. Nu hava,
som sagt, de föreliggande kraven från dessa synpunkter prövats av järnvägsstyrelsen,
Kungl. Maj :t och statsutskottet, och jag har mig bekant,
att i statsutskottet, såsom här också vitsordats, varje punkt ytterst ingående
behandlats under konfrontering med vederbörande sakkunniga
myndigheter.

Med anledning av den utgång, som en votering nyss här fick och
med anledning av det avslagsyrkande, som nu ånyo framförts av herr
Rosén, vågar jag hemställa till kammaren, om det verkligen kan vara
lämpligt, att kammaren i fortsättningen desavouerar dessa sina egna förtroendemän
— som suttit och gjort sitt yttersta för att få fram ett så
billigt resultat som möjligt och som likväl enhälligt kommit till, att detta

Nr 28.

24

Onsdagen den 13 april f. m.

Ansjag till måste vi göra — inför ett yrkande, som med respekt sagt förefaller mig
,”a(Fort7)rZ,''Vara framkastat På tämligen lösa boliner. Jag kan icke tro, att det kan
vara en klok politik att under en riksdagsdebatt på rak arm taga fasta
på ett yrkande, på vilket ingen i saken verkligt initierad tidigare reflekterat,
ett blankt avslagsyrkande på särskilda punkter. Det kan icke
vara rimligt att följa dylika yrkanden, om man, såsom här är fallet,
icke varit i tillfälle att verkligen blicka in i förhållandena så som alla
dessa prövande myndigheter och riksdagens eget statsutskott kunnat
göra. Jag skulle vilja tillåta mig rikta en vördsam hemställan till kammaren,
huruvida det icke kunde vara skäl i att fästa den tilltron till vad
alla dessa prövande instanser, som ju dock ärligen strävat efter att åstadkomma
största möjliga besparing, kommit fram med, så att de föreliggande
anslagen till statens järnvägar, i det starkt beskurna skick, de fått,
också må vinna riksdagens bifall.

Herr förste vice talmannen: Ja, titeln är den gamla, ”inköp
av mark, som erfordras för utvidgning av vissa järnvägsstationer
och för blivande dubbelspåranordningar”. Men när nu anslaget är så
begränsat som det blivit, så är det väl huvudsakligen det förra man ser
till att skaffa statens järnvägar möjlighet att förvärva. Vi veta ju alla
av erfarenhet, att kunna statens järnvägar underhand förskaffa sig
mark, så blir det billigare för dem än att gå fram expropriationsvis, och
det är därför detta anslag kommit till. Nu var det ursprungligen av
statens järnvägar tänkt ett anslag av 1 miljon. Kungl. Maj :t har prutat
ned det till 800,000 kronor och utskottet till 400,000 kronor, och jag
hemställer, huruvida det inte vore skäl att kammaren bifölle det ytterligare
så betydligt nedprutade anslaget. Jag ber få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr Rosén: Herr statsrådet uppgav, att prövningen av detta

ärende varit mycket grundlig. Järnvägsstyrelsen hade begärt 1 miljon.
Departementschefen har avfärdat ärendet på två rader och kommit till
det resultatet, att anslaget kan nedsättas till 800,000 kronor. Utskottet
har på två rader kommit till det resultatet, att man kan nöja sig med

400,000 kronor. ”Mycket prutades ej, men hälften prutades strax” och
litet till. Det synes som om man, när utredningen inte varit grundligare,
skulle kunna stryka även de återstående 400,000 kronorna.

Herr statsrådet Murray: Herr Rosén tyckes förmena, att

därför att man på två rader skriver, att ett anslag utan svårighet synes
kunna nedsättas med 200,000 kronor, så har man ägnat saken lika liten
eftertanke, som det erfordrades för att skriva ned dessa två raderna.
Detta är naturligtvis ett misstag, och jag förmodar, att även statsutskottet
med skäl kan göra gällande, att det trängt djupare in i saken än
som framgår av den korta motiveringen.

Onsdagen den 13 april f. m.

25 Nr 28.

Herr Lindblad: Herr talman ! Det var en ganska märklig motivering
för sin åsikt, den hr Rosén framförde, att saken inte skulle ha
ägnats någon uppmärksamhet, därför att man inte i propositionen och
ui skottsutlåtandet skrivit hela sidor om denna sak. Man kan väl i alla
fall, såsom herr statsrådet anmärkte, ägna saken uppmärksamhet och
en ganska ingående sådan, utan att behöva skriva långa sidor om den.

Herr Rosén: Under sådana förhållanden lär väl herr Lindblad
och övriga ledamöter av avdelningen kunna meddela, på vilka platser
det är meningen att inköpa mark för anläggande av dubbelspår?

Herr förste vice talmannen: Jag tror det vore ganska

onödigt att meddela det. Det är just för att icke vederbörande skola
veta på förhand, var statens järnvägar skola ha mark, som man givit
detta anslag den form det har. Det går naturligtvis till på det viset, att
man frågar vederbörande: Var ha ni tänkt, att ni behöva inköpa mark ?
Vilka anläggningar ha ni planerat? Och så har man sagt: Kunna ni
icke under nuvarande förhållanden, när trafiken är så pass nere, som
den är, och det icke kommer i fråga några större utvidgningar under
den närmaste tiden, nöja er med det och det anslaget? Men att vi här
skulle specificera den mark, som särskilt behöves, tror jag vore olämpligt.
Då tror jag hela idén med anslaget vore förfelad.

Herr Rosén: Ja, det sättet är ju mycket enkelt. Meningen är
naturligtvis, att järnvägsstyrelsen och Kungl. Maj :t skola köpa den
mark, som erfordras, och sedan skall riksdagen bevilja anslag till dubbelspåranläggningar
utan att kunna ingå på någon prövning. . Saken är avgjord
på förhand.^ Det är väl så meningen är att det skall bliva. Jag
anser att det är på tiden att sätta stopp för ett sådant system, som berövar
riksdagen en god del av dess prövningsrätt.

Herr förste vice talmannen: ''Man skall väl i alla fall
bedöma saken som den ligger. Det är fullkomligt oberättigat av herr
Rosén att göra en sådan förmodan. Vi äro väl också i statsutskottet
något så när hederliga karlar, så att vi veta vad vi göra och icke lägga
under ett anslag någonting som vi ej ‘mena. Jag förmodar, att var och
en i denna kammare kan förstå, att det kan vara nyttigt för statens järnvägar
att ha ett sådant anslag som detta för att i tid, innan markpriset
drives upp till oskälig höjd, kunna inköpa den mark, som kan komma
ifråga.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt de yrkanden, som
därunder förekommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt samt''vidare på avslag därå, och
förklarades den förra propositionen, som förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Anslag till
markförvärv.
(Forts.)

Hr 23.

26

Onsdagen den 13 april f. m.

Anslag till
rullande
järnvågsmateriel.

Ptmkten 29.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen (punkt 41) att för anskaffning
av rullande materiel vid statens järnvägar för år 1922 anvisa ett
reservationsanslag av 4,550,000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på angivna grunder
hemställt, att riksdagen måtte för anskaffning av rullande materiel vid
statens järnvägar för år 1922 anvisa ett reservationsanslag av 3,500,000
kronor att utgå av lånemedel.

Herr Rosén: I mitt första anförande nämnde jag, att järnvägsstyrelsen
till sitt förfogande har ett större belopp för inköp av rullande
materiel,'' vilket belopp är odisponerat. Förste vice talmannen uppgav,
att detta belopp, som skulle uppgå till 7,5 miljoner kronor, är avsett till
inköp av 20 ånglokomotiv, 370 godsvagnar och ett antal personvagnar.
Här är det nu fråga om att å riksstaten bevilja ett belopp av 3,500,000
kronor för inköp av elektriska lokomotiv för bandelen Kiruna—Svartön
och att å tilläggsstat för innevarande år bevilja ett belopp av 2,500,000
kronor för samma ändamål. Det förefaller mig dock, som om man
kunde uppskjuta inköp av ånglokomotiv, godsvagnar och personvagnar
till dess behov av sådana möjligen kommer att förefinnas. För närvarande
finnes ingen utsikt, att vi under de närmaste åren kunna använda
alla de lokomotiv och hela den stora vagnpark vi redan ha. Jag hemställer
därför, om det icke skulle vara lämpligt, att av dessa 7,5 miljoner
använda 6,000,000 till inköp av elektriska lokomotiv och återstoden till
andra inköp, som kunna komma att visa sig nödvändiga. För att en undersökning
må kunna ske rörande detta förslag tillåter jag mig yrka, att
denna punkt måtte till utskottet återremitteras.

Herr förste vice talmannen: Jag ber att få fästa upp märksamheten

på, att 7,5 miljoner voro odisponerade i början av innevarande
år. Huruvida de ännu äro odisponerade, kan jag icke upplysa.
Det finnes dock en annan synpunkt än den rent jämvägstekniska,
som kan läggas på denna fråga, och det är den industriella synpunkten.
Man får naturligtvis, och det tror jag också i någon mån spelat in i
fråga om det anslag, som här begäres, se till, att man något så när
fördelar beställningarna, så att statens järnvägar även kan göra beställningar
under en sådan lågkonjunktur, som vi för närvarande befinna
oss uti. Att det väl kan behövas, därom är jag övertygad. Jag ber att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder förekommit, propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på
punktens återförvisande till utskottet, och förklarades den förra propositionen,
vilken upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 13 april f. m.

27 Nr 23.

Punkten JO. Införande av

Kungi. Maj :t hade föreslagit riksdagen (punkt 42) att för in förande
av genomgående tryckluftbroms beträffande statens järnvägars rullande broms.
materiel för år 1922 anvisa ett reservationsanslag av 5,550,000 kronor.

I den föreliggande punkten hade utskottet av anförda orsaker hemställt,
att riksdagen måtte för införande av genomgående tryckluftbroms
beträffande statens järnvägars rullande materiel för år 1922 anvisa ett
reservationsanslag av 4,450,000 kronor att utgå av lånemedel.

Herr Rosén: På grund av vad jag i mitt första anförande yttrade
angående tryckluftbromsen tillåter jag mig yrka, att kammaren
ville nedsätta det av utskottet förordade anslagsbeloppet med 2,000,000
kronor till 2,450,000 kronor.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag ber att

få påpeka, att de av Kungl. Maj :t begärda anslagen under denna punkt
i riksstaten och under punkt 17 i tilläggsstaten redan av statsutskottet
blivit reducerat med 1,800,000 kronor. Med åberopande av vad jag
tidigare yttrat ber jag att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Ehuru till utskottets utlåtande

på denna punkt icke fogats någon reservation, förekommo dock inom
statsutskottet skilda meningar om huruvida man borde gå så långt som
statsutskottet i detta yttrande förordat. Det är ju så, att riksdagen genom
tidigare beslut accepterat tanken på att införa tryckluftbroms av
ifrågavarande beskaffenhet, och det kan sålunda icke råda någon tvekan
om huruvida beslutet skall fullföljas eller icke. Men däremot kan man
vara tveksam om, med vilken hastighet beslutet skall genomföras. Ursprungligen
avsåg man att genomföra detta förslag med sådan arbetstakt,
att man skulle vara färdig år 1929. Sedermera har man emellertid inom
järnvägsstyrelsen kommit till den uppfattningen, att det skulle vara fördelaktigt
att något forcera arbetet, så att man skulle kunna få detsamma
avslutat år 1925. Det fanns dock åtskilliga inom statsutskottet, som förmenade,
att på sista tiden vissa omständigheter tillkommit, som gjort, att man
kunde vara betänksam, huruvida man borde forcera takten. Dels har ju
Versaillesfreden verkat på det sättet, att den kastat en viss skugga, kan
man säga, jämväl över detta område, enär det beslutats, att Tyskland
skall vara tillförbundet att för sin del använda en tryckluftbroms, som
skulle i övrigt vara acceptabel för kontinenten. Nu hava både Tyskland
och Sverige beslutat sig för att på sina banor införa denna Kuntze-Knorrbromsen,
under det att på andra håll utredningar pågå om en bromstyp
av annat slag. På senare tiden har man börjat experimentera med, som
det uppgives, mera framgång och man ställer i utsikt nya typer, som
skulle kunna tillverkas mycket billigare. Samtidigt har man också inriktat
sig på att söka åstadkomma samverkan mellan typer av olika slag.

Hr 23. 28

Onsdagen den 13 april f. m.

Införande av Vid sådant förhållande förefanns inom utskottet den meningen, att man
9e"°ck?ufhde*30I’de bevilja ett mindre belopp och sålunda under nuvarande omständigbroms.
heter icke hålla takten så högt, som ett beslut i överensstämmelse med
(Forts.) utskottets förslag innebär. Det yrkande, som av en minoritet inom statsutskottet
framställdes, gick ut på, att det belopp, som nu skall beviljas,
skulle sättas till 2,450,000 kronor, eller samma summa, varom herr Rosén
framställt förslag.

Givetvis kan det anföras en hel del skäl — det skall icke förtigas
från denna sida — jämväl för den av järnvägsstyrelsen förordade snabbare
anskaffningen, men jag och åtskilliga utskottskamrater ha icke kunnat
finna annat, än att de bättre skälen tala för att framgå sakta. Då
dessutom den ekonomiska situationen i allmänhet är sådan, att man överallt,
där så ske kan, bör minska utgiftsbeloppen, tror jag, att starka
motiv kunna anföras för, att det lägre beloppet beviljas.

Jag hemställer alltså om bifall till det yrkande, som framställts av
herr Rosén.

Herr ^Vinberg: Med hänsyn till den begränsning, som redan

av statsutskottet föreslagits i fråga om det belopp, som av Kungl. Maj :t
äskats, anser jag, att det skulle vara olyckligt, om riksdagen ytterligare
skulle pruta på vad utskottet bär föreslagit, och detta av skäl som jag
tyvärr icke vågar i detalj gå in på, men dock i alla fall vill i någon
mån beröra.

När man i riksdagen har att taga ståndpunkt till vissa anslagskrav
av större eller mindre omfattning, får man väl i första hand taga hänsyn
till huruvida det är ett sådant anslag, som utan olägenhet kan uppskjutas,
eller om det är ett anslag för sådant ändamål, som under för handen
varande situation är särdeles lämpligt att få genomfört och icke utan
olägenhet kan anstå till längre fram. För min del håller jag före, att det
arbete, som här avses, är av den beskaffenhet, liksom en hel del andra
arbeten, att det alldeles särskilt lämpar sig att få genomfört just under
en lågtrafikperiod sådan som den nuvarande. Ty om det kommer en
högtrafikperiod och man endast har ett begränsat material att förfoga
över, kan man icke i den utsträckning, som vore önskvärd, ta in materialen
på verkstäderna för utförande av det monteringsarbete varom här
är fråga. Jag menar därför, att under det de nuvarande konjunkturerna
i många fall tala för en alldeles särskild försiktighet i fråga om att bevilja
anslag, så tala de å andra sidan för, att, i fråga om anslag till ändamål
av här ifrågavarande slag, man icke bör gå alltför långt i njugghet,
när det är fråga om att anslå medel, ty då bedriver man en synnerligen
oklok politik. Det kan icke hjälpas, att man, om man följer med riksdagsarbetet,
får det intrycket, att sparsamheten ibland tager sig uttryck
som just inte tyder på någon egentlig kontinuitet.

Nu är förhållandet det, att man vidtagit rätt omfattande åtgärder
för att kunna garantera, att svenska arbetare skola komma att utföra
största delen av det arbete, som här är fråga om. Jag för min del anser.

Onsdagen den 13 april f. m.

29 Nr 28.

såsom jag förut framhållit, att det under sådana förhållanden skulltlnförande av
vara oklokt att ytterligare beskära det anslag, som här begäres. jaggenotngåendi
skall icke gå in på frågan, i vilken mån den s. k. Versaillesfreden lägger ‘fronts''

hinder i vägen för att införa det bromssystem, som det här är fråga om.
För det första därför, att riksdagen redan tagit ställning till denna fråga,
och med all honnör för Versaillesfreden och dess konsekvenser tycker
jag dock, att man börjar driva konsekvenserna väl långt, när man
säger: nu få vi väl sakta på litet i denna fråga, ty vi veta icke vad ententeländerna
eventuellt komma att införa för ett bromssystem.

Vad nu beträffar det, som redan förut under debatten anförts av
herr Rosén, att en dylik bromsanordning icke skulle spara någon som
helst arbetskraft vid statens järnvägar, kan man naturligtvis vara profet
litet var — det är ju icke så farligt att profetera om saker, som ligga
långt fram i tiden. Men det skulle väl vara mer än egendomligt, om
riksdag och regering skulle komma överens om att införa en bromsanordning
för att icke använda personlig bromskraft, utan att det skulle
medföra någon som helst besparing. Jag kan icke tänka mig, att något
sådant ens kan komma ifråga. Som sagt, med hänsyn till att en ytterligare
begränsning av anslaget alldeles säkert skulle komma att med -

(Forts.)

föra avskedande av en hel del personal, icke endast vid statens järnvägars
verkstäder utan även vid de privata verkstäder, som ha med
denna sak att göra, och då. jag anser, att det icke enbart är kriterium
på en klok politik att pruta överallt, där det är fråga om anslag, utan
att man även bör skärskåda konsekvenserna, menar jag, att det med
hänsyn till de faktiskt föreliggande omständigheterna är klokt av
riksdagen att stanna vid den nedprutning utskottet föreslagit, och jag
ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Rosén: Med anledning av herr Winbergs yttrande ber jag
få fästa uppmärksamheten på ett förhållande, som synes ha undgått honom.
När jag yttrade mig rörande de minskade driftkostnader, som
åtskilliga tyckas ha förhoppning om, var det ett citat jag anförde ur ett
järnvägsstyrelsens utlåtande, som finnes intaget i 1919 års statsverksproposition.
Det var ingalunda mitt eget uttalande. Järnvägsstyrelsen
säger där uttryckligen ifrån att det icke är meningen att avskeda någon
personal utan att man ämnar bereda den sysselsättning på annat håll
inom verket, och det var med anledning därav som jag anmärkte, att
det överblivna folket nog komme att placeras vid stationerna.

Herr Ekman, CarlGustaf: Gent emot vad herr Winberg yttrade,
nämligen att det skulle vara på grund av undfallenhet för ententeländerna,
som nedsättning i anslaget påyrkats, vill jag påpeka, att så
alls icke är händelsen. Man har här endast i en ekonomisk kalkyl tagit
hänsyn till de faktorer, som kunna komma att inverka på det ekonomiska
resultatet av en anskaffning av tryckluftbromsar av den beskaffenhet
och med den hast, varom här är fråga. Och i en ekonomisk kalkyl lär

Nr 23. 30

Onsdagen den 13 april f. m.

Införande av man väl böra taga hänsyn till alla de faktorer, som på densamma kunna
genomgående
Iryckluft broms.

.

(Forts.) Herr förste vice talmannen: Jag kan icke underlåta att

uttala min förvåning över den siste ärade talarens yttrande, att det var
åtskilliga kamrater i statsutskottet, som hade den meningen, att man borde
pruta mer än avdelningen föreslagit beträffande detta anslag. Jag
hörde bara en stämma, och det var den siste ärade talarens, och även
han avstod till och med från att reservera sig, när han fått den upplysning,
som vi givit honom, en upplysning, som han för resten själv kunnat
inhämta i sin egenskap av överrevisor vid statens järnvägar.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr W inb er g: Beträffande herr Ekmans uttalande vill jag

erinra om, att jag icke gjort gällande, att hans personliga uppfattning går
i den riktning jag något snuddade vid, men jag vet, att de finnas, som
. skatta åt denna uppfattning. Jag vet också, att här förts en viss polemik
både i tidningspressen och på annat sätt gent emot denna sak, vilken
polemik egentligen icke varit baserad på verkligt intresse för saken såsom
sådan utan som, såsom jag starkt misstänker, här flutit ur ett intresse, som
går emot det system eller den metod för bromsinrättningar, som det här
är fråga om. Det är mot ett sådant tillvägagångssätt, att i rent konkurrenssyfte
driva fram en opinion i den omfattning, som här förekommit,
som jag för min del i detta sammanhang vill bestämt reagera.

Herr Ekman, Carl Gustaf: När herr vice talmannen fann
sig böra lämna en upplysning av den art, som han gjorde, skulle det
varit önskvärt, att hans upplysning varit riktig. Men nu måste den
bero på ett misstag. Det visar statsutskottets protokoll, till vilket jag
ber att få hänvisa.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende å den föreliggande punkten yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock, av herr Rosén, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, att anslaget bestämdes till

2,450,000 kronor.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Rosén begärde votering, i följd varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr
20 A punkten 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Onsdagen den 13 april f. m.

31 Nr 28.

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, att an-Jnförande av

slaget bestämmes till 2,450,000 kronor. genomgående

b tryckluft broms.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava (Forts.)
utfallit sålunda:

Ja — 64;

NeJ — 53-

Punkterna 31—35.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36.

Lades till handlingarna.

Punkterna 37—45.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 46.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets
utlåtande nr 20 B, angående regleringen av utgifterna för kapitalökning
å tilläggs staten för år 1921 i avseende å statens järnvägar och vattenfallsverk.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3. Ombyggnad

Denna punkt lydde sålunda: av ranger I

enlighet med Kungl. Maj :ts förslag och i anslutning till vad ut- bangården
skottet under punkt 4 :0) av sitt utlåtande nr 20 A anfört, hemställer vtd Savenasutskottet,
att riksdagen må för ombyggnad av rangerbangården vid Sävenäs
på tilläggsstat för år 1921 anvisa ett reservationsanslag av 150,000
kronor att utgå av lånemedel.

Herr Rosén: Då kammaren redan avslagit det anslag, som för

detta ändamål av statsutskottet tillstyrkts å riksstaten, tillåter jag mig
hemställa om avslag på denna punkt å tilläggsstaten.

Efter härmed slutad överläggning gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare
på avslag därå, och förklarades den senare propositionen vara med
ja besvarad.

Nr 23. 32

Onsdagen den 13 april f. m.

Punkterna 4—33.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 34.

Lades till handlingarna.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 e. m.

Anslag till Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 40, i anledning av Kungl.

remontering.-^^j :t;S framställning rörande ordinarie reservationsanslaget till remontering
för år 1922.

I den till riksdagen avlåtna propositionen angående statsverkets tillstånd
och behov hade Kungl. Maj :t under åberopande av det vid propositionen
fogade statsrådsprotokollet över försvarsärenden den 7 januari
1921, punkt 38, föreslagit riksdagen att öka ordinarie reservationsanslaget
till remontering, nu 466,750 kronor, med 1,319,466 kronor till
1,786,216 kronor.

I det föreliggande utlåtandet både utskottet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte öka ordinarie reservationsanslaget till remontering,
nu 466,750 kronor, med 467,600 kronor till 934,350 kronor.

Ma#''1''

Vid utlåtandet fanns fogad en reservation av herrar A. C. Lindblad,
N. A. Nilsson, H. M. Bäckström, O. U. B. Olsson, A. Anderson i Råstock,
O. H. Waldén, C. R. Jansson i Falun och E. Andersson i Prästbol,
vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava viss angiven
lydelse, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte öka ordinarie
reservationsanslaget till remontering från 466,750 kronor med 164,375
kronor till 631,125 kronor.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Såsom kammarens ledamöter
se, föreligga här tre förslag, nämligen Kungl. Maj :ts, utskottets
och reservanternas förslag. Skillnaden mellan Kungl. Maj :ts förslag
och utskottets förslag är ungefär 200 ersättningsremonter, och ungefär
samma skillnad förefinnes mellan statsutskottets- förslag och reservanternas
förslag. Det gör, om samma beräkningsgrund följes, en skillnad
i vartdera fallet med ungefär 1/3 miljon kronor. Statsutskottet föreslår
sålunda en besparing, reellt taget, av 350,000 kronor, och reservanternas
förslag innebär en besparing av något över 300,000 kronor.

Vad är det nu för. sakskäl, som ligga bakom det antal remonter,
som begäres i de olika förslagen ? Bakom Kungl. Maj :ts förslag ligger

Onsdagen den 13 april f. m.

33 Nr 28.

eu fasthållande i stort sett av 1914 års härordning, och bakom de båda Anslag till
Övriga förslagen ligger en känsla av att 1914 års härordning icke under remontering.
nuvarande förhållanden kan få läggas till grund för remonteringen. Hur (l''orts )
har utskottet kommit till det resultat, att remonteringen bör omfatta
650 hästar? Ja, det är icke så gott att säga, men man har uppgivit under
debatten, att man med den linje, som nu diskuteras inom försvars»
revisionen, skulle behöva en årlig remontering av mellan 600 och 700
hästar. Om man då framställer frågan, om det icke är några andra
linjer, som diskuteras i försvarsrevisionen, så svaras med stor visshet:
jo, det är det visst, och även en linje, som ifråga om kavalleriet kommer
att gå under den linje, som utskottet ställt sig på. Det är sålunda alldeles
säkert, att inom försvarsrevisionen kommer att diskuteras en linje
i försvarsfrågan, enligt vilken man har att räkna med en reducering av
kavalleriet, som gör, att en remontering av 650 hästar blir för hög. Under
sådana förhållanden anser jag, att det statsfinansiella läget, såsom
här förut i dag mycket starkt understrukits, bjuder riksdagen att gå
med på en lägre remontsiffra än den utskottet kommit till. Det är ju
omöjligt att precis kunna säga, huru mycket lägre man bör gå, och reservanterna
ha därför stannat vid att föreslå en remontering lika stor som
cien av fjolårets riksdag beslutade, om man därtill lägger det ungefärliga
antal remonter, som denna riksdag har anvisat att tagas av reservationerna
på anslaget. Man kan säga: ja, det har ju berott på en slump,
huru många remonter som skola tagas utöver de vid förra årets riksoag
beslutade. Men det var dock så, att denna anvisning gavs med
anledning av en motion här i riksdagen, vilken avslogs på grundvalen av
att denna summa kunde räcka för aret. Jag vill naturligtvis icke säga
att just siffran 500 är den säkraste siffran att utgå ifrån såsom den,
vilken för framtiden skall vara fastställd, då det gäller remonter. Den
siffran är ungefär lika osäker som siffran 650, till vilken utskottet kommit.
Men fördelen med siffran 500 är dock den, att man om man utgår
från den, följer de intensioner och principer, som både statsutskottet
och riksdagen under innevarande år följt, då det gällt att göra bespalingai
å utgifter, som icke visat sig vara oundgängligen nödvändiga.

Det var åtskillig debatt om detta förslag även i fjol. De skäl, som
i fjol voro avgörande för denna kammares beslut, när det gällde tilliäggsstaten
och för riksdagens, när det gällde huvudtiteln, äro i stort sett
gällande även i år. Bland annat räknades med att det f. n. var ett alldeles
för stort antal hästar i armén, icke enligt 1914 års härordning,
utan pa grund av att manskapsvakanserna voro så stora, att vården av
hastarna i hög grad inkräktade på utbildningen i övrigt. Det kan häremot
anföras, att förutom i Norrland vakanserna i år äro mindre, men å
andra sidan har det tillkommit, att tiden för värnpliktsövningarna minskats
i så stor utsträckning, att man icke har värnpliktiga att tillgå i
mer än hälften av den omfattning, som man förut haft. Det är visserligen
möjligt och efter vad jag hört även troligt, att de icke vapenföra
kunna användas i större utsträckning än förut, men icke torde det väl

första kammarens protokoll IQ3I. Nr 23. 3

Nr 23. 34

Onsdagen den 13 april f. m..

Anslag till bliva någon väsentlig förändring med avseende därå, att vården av det
remontering.stom antaiet hästar borttager nödig tid för värnpliktsövningarna. Jag
(Forts.) kan således £ran försvarets synpunkt sett icke finna, att det föreligger
något skäl att i år gå utöver den remontering, som beslöts i fjol och
som denna riksdag räknat med i år beträffande reservationerna.

Så är det en annan fråga, och det är naturligtvis den frågan, som
ligger bakom och i stor utsträckning bidragit till, att statsutskottet föreslår
ett avståndstagande från den vanliga stränga sparsamhetsprincipen.
Det är det intresse vi voro inne på i fjol, remontuppfödarintresset, vilket
i år tagit sig uttryck i den motion jag förut något vidrört. Man underströk
i fjol mycket starkt, att remontuppfödarintresset också vore att
betrakta som ett rent försvarsintresse, ity att, om man nedsatte remonteringsanslaget
för mycket, man riskerade att ej få några remonter i landet,
därför att remontuppfödarna skulle bli så pass nedslagna, att de
ej vidare skulle ägna sig åt denna hantering. Man ställde i hotande utsikt
för riksdagen att för framtiden komma i den situation, att staten
skulle från utlandet få importera nödigt antal remonter. Under hand
har nu utskottet genom stuteriöverstyrelsen fått reda på, att stuteriöverstyrelsen
håller på att avlägsna denna risk genom att försöka här i landet
få till stånd en varmblodig häststam av den art, att den icke endast
duger till arméns bruk, utan också alldeles utmärkt skulle låta anpassa
sig för lantbruket såsom arbetshästar. Givetvis är jag ej .sakkunnig på
området, utan böjer mig helt och hållet för de upplysningar, som i detta
hänseende kommit från stuteriöverstyrelsen, vilken jag i detta fall anser
sitta inne med den verkliga sakkunskapen i frågan. Det har anmärkts,
att det dock tager år i anspråk, innan denna nya häststam kan komma
till användning, och detta är också tydligt. Men försvarsrevisionen kommer
dock, skulle jag tro, att pågå ytterligare någon tid, och dessutom
kan det väl ej tänkas, att alla de nuvarande remontuppfödarna på en
gång skulle lägga upp. Det är dock utsikt, att en hel del av remontuppfödarna
för varje år skola få avsättning för sin produktion. Således
det intresse, som skulle tala för ett högre remonteringsanslag, är remontuppfödarintresset
eller att remontuppfödarna skulle bli av med så
många hästar som möjligt, men icke något försvarsintresse.

Då, så vitt jag kan finna, det rena försvarsintresset ej kräver denna
utgift, och då vi i det finansiella läge, vari vi befinna oss, måste iakttaga
all sparsamhet, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet Hämma rskj öld: Da statsutskottet sökt min ska

det begärda anslaget till remonteringen, har det anlitat två vagar,
nämligen att räkna med lägre remontpris, samt att minska remontantalet.
Före kriget beräknades remontpriset till 850 kronor. I propositionen är
motsvarande pris upptaget till 1,900 kronor^ vilket motsvarar en pnsindex
av 223,5. Jag vill ej bestrida, att förhallanden, som intiäffat un
der de månader, som förflutit, sedan propositionen utarbetades, kunna
göra det berättigat att räkna med något lägre remontpris än det i pro -

Onsdagen den 13 april f. in.

.15

Nr 28.

positionen upptagna, men jag kan ej underlåta att finna statsutskottets Anslag till
beräkning ganska sangvinisk. Den utgår nämligen från ett remontpris
av 1,300 kronor, vilket motsvarar en prisindex av icke mer än 153.

Den andra vägen, som utskottet anlitat, är att minska antalet ersättningsremonter
från 865 till 650. Den föregående ärade talaren jämförde
utskottets utlåtande med reservanternas förslag, och angav i detta sammanhang
utskottets remontantal till 650 och reservanternas till 500.

De två anförda talen äro ej fullt kommensurabla, ty de 650 hästar, utskottet
upptager, äro samtliga ersättningsremonter, under det att uti
talet 500 även ingå 25 inköpta egna tjänstehästar och 20 remonter som
beräknas störta i depåerna. Mot utskottets 650 svarar reservanternas
siffra 455, och mot reservanternas siffra 500 skulle för utskottets del
svara en siffra icke av 650, utan av 695.

Den siste talaren gjorde gällande, att man även i fråga om detta anslag
har all anledning att taga hänsyn till det statsfinansiella läget. Det
är också min åsikt, men man måste betänka, att det här rör sig om ett
materialslag, beträffande vilket kontinuitet i anskaffningen är mer av
behovet påkallad och bättre motiverad än kanske i något annat fall, detta
såväl med hänsyn till arméns intresse som med hänsyn till remontuppfödarnas.

Vad armén beträffar är det ju så, att de hästar, som tilldelas regementena
från depåerna, ej äro färdigdresserade, utan måste dresseras vid
regementena. Därtill åtgår hela första året och praktiskt taget största
delen av andra året. Om man nu vill gå in på att göra remonteringen
beroende av det statsfinansiella läget så att man sänker remontantalet, då
man har ont om pengar, för att, då man har bättre tillgång på statsmedel,
öka antalet remonter, ginge det ganska bra för truppförbanden
att reda sig, när man minskade remontantalet, men när man återigen ett
annat år ökade remontantalet, komme vid truppförbanden remontdressyren
att ökas så att detta arbete knappt kunde fullgöras utan att inkräkta
på den övriga utbildningen och tjänstgöringen. Det är dessutom
ej alldeles likgiltigt, på vilka åldrar ett regementes hästbestånd fördelar
sig. Som bekant kunna hästarna i medeltal endast användas 11 år vid
regementena. De komma till regementena vid fyra års ålder och stanna
i allmänhet, tills de bliva 15 år. Vissa hästar måste utrangeras tidigare
— de störta t. ex. och bliva obrukbara. Därför måste andra hästar bibehållas
något längre. Som jag förut sagt, äro under de två första åren
hästarna föga användbara. De undergå då dressyr, innan de kunna användas
till något egentligt militärt bruk. Därpå komma hästarna i den
ålder, då de ha sin bästa kraft och användbarhet. Och sedermera, strax
innan de utrangeras, äro flertalet hästar mindre användbara för tjänsten,
än de varit förut. Om man nu skulle göra en jämförelse mellan tre
skvadroner, av vilka en har ett jämt fördelat hästbestånd i 4—15 års
ålder, en annan övervägande mycket unga hästar och en tredje övervägande
gamla hästar, lider det ej minsta tvivel, att den förstnämnda
skvadronen är mycket mer tjänstbar än vilken som helst av de andra.

1

Nr 28. 36

Onsdagen den 13 april f. m.

Anslag till Än viktigare framstår behovet av kontinuitet i remonteringen, när

remontering.^ gäller hästuppfödarintresset. Det är nämligen icke här så som med
(Forts.) en fabriksvara, att man kan beställa den den ena månaden och få den
färdig den andra. Det tager nämligen fyra år att producera en remont.
Det beslut, som fattades av riksdagen förra året, har utan tvivel
försvagat utsikterna för remonteringen för framtiden i Sverige, och
man lägger för närvarande på mycket färre remonter än förut. Mer.
verkan härav på remontmarknaden kan visa sig allra tidigast fyra år
efter förra året, d. v. s. år 1924. De hästar, som i år förekomma på remontmarknaderna,
äro födda 1918, och de hästar, som skola saluföras
och inköpas nästa år, äro födda 1919. I intetdera av dessa fall kan antalet
remonter påverkas av det beslut, som fattades av riksdagen 1920.

Den föregående talaren har till stöd för reservationen i huvudsak anfört
tre särskilda omständigheter. Han har upptagit vad som yttrades
vid förra riksdagen) nämligen att hästantalet var för stort för att de
skulle kunna skötas av det disponibla manskapet, och att detta orsakade
svårigheter. Ja, det är mycket sant, att detta förhållande vållade störa
svårigheter förra året. Detta var helt naturligt, emedan hela årskontingenten
var i tjänstgöring vid de beridna truppslagen, då beslut fattades
att under pågående utbildning göra väsentliga inskränkningar i utbildningstiden.
Att en dylik ändring skulle medföra svårigheter, är en given
sak, men lika givet står det för mig att, om det är ett statsintresse att
bevara vårt bestånd av stamhästar orubbat intill den tid, då vi, sedan försvarsrevisionen
slutfört sitt arbete, kunna antaga en ny härordning, svårigheter
av antytt slag måste övervinnas, och de hava redan till stor del
övervunnits. Då beslutet om inskränkningar i värnpliktstjänstgöringen
för 1920 års klass fattades, stod min företrädare i det läget, att inskrivningsförrättningen
för åren avslutats; man kunde därför ej öka den tilldelning
av värnpliktige, som gjorts till de beridna truppförbanden. Men
han vidtog en annan åtgärd för att uppehålla tjänsten vid de beridna
truppslagen. Han delade nämligen upp årets kontingent i två grupper,
av vilka den ena inkallades på hösten för att tjänstgöra under vinterhalvåret
och den andra på våren för att tjänstgöra under sommarhalvåret.
Han kommenderade också hjälpkontingenter från infanteriet till
de beridna truppslagen, vilka likaledes fördelades så, att en del tjänstgjorde
under vintern och den andra delen under sommaren. I år har
man vidtagit ytterligare åtgärder, nämligen, att redan vid inskrivningsförrättningarna
öka antalet värnpliktige, som tilldelas de beridna truppslagen.

Det andra motivet, som åberopats till stöd för reservationen och
även berörts av den siste ärade talaren, är, att man vill ha kontinuitet i
anskaffningen av remonterna. Den siste talaren utgår från det remontantal,
som kan inköpas innevarande år och gör i likhet med reservanterna
gällande att detta antal tills vidare bör bibehållas. Förra året beslöts
att inköpa 335 remonter. Nu har årets riksdag i enlighet med statsut -

s

Onsdagen den 13 april 1. in.

37 Nr 28.

skottets utlåtande givit anvisning på reservationer å remonteringsanslaget, inslag till
som belöpa sig till omkring 200,000 kronor och vilka böra räcka till rce™?0''
ytterligare 100—120 ersättningsremonter. Lägger man dessa 120 remonter,
som kunna köpas för reservationerna, till de förra året beslutade
335 hästarna, kommer man till reservationens antal ersättningsremonter
eller 455. Men reservanterna hava därvidlag förbisett en viktig del av
statsutskottets motivering. Statsutskottet har nämligen ej inskränkt sig till
att giva anvisning på reservationerna, utan har tillika sänkt det. förra året
beräknade remontpriset från 1900 till 1400 kronor och därvid framhållit,
att man för det anslagna beloppet kan köpa avsevärt flera remonter,
än som förra året beräknades. Likaledes kan man naturligtvis
för 200,000 kronor inköpa flera remonter, om man kan få dem för 1,400
kronor än om priset beräknas till 1900 kronor. Tager man hänsyn till
dessa omständigheter, blir det remontantal, som kan inköpas innevarande.
år, icke 455 utan kommer sannolikt att belöpa sig till mellan 600
och 650. Då statsutskottet föreslagit 650 ersättningsremonter, har statsutskottet
just tillämpat den grundsats, som reservanterna vilja förbehålla
sig.

Det tredje skälet, som anfördes av samme talare, som fört reservanternas
talan, var stuteriöverstyrelsens förslag om att inrikta sig på varmblodiga
hästar, som bli användbara ej endast för arméns behov utan även
som arbetshästar. Om man en gång får en sådan häststam, är det mycket
sant, att uppfödare av ädla hästar ej längre äro i samma mån beroende
av remonteringen som för närvarande. Men där äro vi ännu icke.
Stuteriöverstyrelsen har icke alls för avsikt att kasta över bord den stam
som finnes av ädla hästar och omedelbart övergå till en ny hästras, utan
det är just de ädla hästar vi för närvarande ha, som skola utvecklas så,
att de småningom erhålla större massa och mäktighet. Det går ganska
långsamt att omdana den nuvarande ädla häststammen till hästar av det
slag stuteriöverstyrelsen avser. Det beräknas, att det härtill åtgår minst
tre eller fyra hästgenerationer, och en tidrymd, som icke kan sättas
kortare än till 15 å 20 år. Efter 15 å 20 år kan man uppföda sådana
ädla hästar, att remontuppfödarne bliva vida mindre beroende av remonteringen
än för närvarande, men till den dag detta sker, äro de lika
beroende av remonteringen som vi hittills varit. Och skall man komma
till det resultat, som reservanterna tyckas sympatisera med, nämligen
att uppamma tyngre varmblodshästar, hästar som kunna vara försvarliga
som tjänstehästar för armén, men tillika också äro dugliga för arbete, är
det av största vikt, att man ej spolierar den varmblodiga häststam, vi
för närvarande besitta. Ty det är just dess bevarande och utveckling
som utgör den förnämsta förutsättningen för att kunna nå det eftersträvade
resultatet. Men för att bibehålla denna häststam under närmaste
tid kommer remonteringen alltfort under en följd av år liksom
hittills att vara ett bland de viktigaste, för att icke säga det allra viktigaste
medlet.

Jag kan således ej tillmäta något av de skäl reservanterna anfört
avgörande betydelse, när det gäller att bedöma denna fr aga.

Nr 23. 38

Onsdagen den 13 april f. m.

Anslag till
remontering.
(Forts.)

Herr W i d e 11: Herr statsrådet och chefen för försvarsdeparte mentet

har till en början uttryckt sina betänkligheter med anledning av
den sänkning av medelinköpspriset, som statsutskottet föreslagit. Jag
tror ej, att det ligger någon egentlig risk i denna sänkning. Enligt de
uppgifter, som förelegat för utskottet, har redan nu inträffat ett så
högst väsentligt prisfall på hästar — och ett prisfall som alltjämt fortsätter
■— att man borde kunna utgå från, att det av statsutskottet för
1922 beräknade priset rätt så bra kommer att motsvara det verkliga beloppet.
Vad åter beträffar den av statsutskottet föreslagna minskningen
av remontantalet, vill jag för min egen del livligt beklaga, att det ej
varit möjligt för utskottet att föreslå ett större antal remonter. De ekonomiska
förhållandena äro ju tyvärr sådana, att det för utskottet är absolut
nödvändigt att-spara, när man kan göra det utan att det medför
allt för stora olägenheter. Det är ju givet, att det är en vansklig sak
att säga, var gränsen går för en möjlig nedsättning i ett anslag. Reservanten,
som nyss talade, ansåg, att det förslag utskottet kommit till,
650 remonter, skulle vara rent godtyckligt. Ja, varje sådan nedsättning
måste naturligtvis bli mer eller mindre godtycklig. Men med hänsyn
tagen till de planer, som för närvarande utarbetas inom försvarsrevisionen,
och med hänsyn till det hästantal, som för närvarande finnes, har
utskottet trott sig kunna föreslå detta antal. Någon ytterligare rpinskning
tror jag för min del måste betraktas som utesluten, om man vill
bibehålla kavalleriet som sådant och icke erhålla avsuttet kavalleri.

När den ärade reservanten för övrigt förebrår statsutskottet för
godtycklighet, gäller naturligtvis den förebråelsen i långt högre grad
reservanternas egna siffror. Såsom statsrådet nyss visat, hava reservanternas
siffror en fullständigt felaktig förutsättning. Reservanterna
hava trott, att man i år skulle kunna köpa 500 remonter, men på grund
av det beslut, som även den ärade reservanten varit med om att fatta
i utskottet, kommer faktiskt att inköpas över 600 remonter i år eller
ungefär samma antal, som statsutskottet nu föreslår. Sålunda är förhållandet
helt enkelt det, att reservationens remontantal bygger på en
fullständigt oriktig förutsättning, och hela reservationen hänger, så vitt
jag kan se, under sådana omständigheter i luften. Det finns ingen bas
för reservationen, och i det ljuset bör man också se det ganska märkliga
uttalande, som reservanterna göra om remontuppfödarnas intresse,
då de säga: ”Det synes dock utskottet, som om remontuppfödarnas intresse,
efter den missräkning, för vilken de varit utsatta på grund av
föregående års riksdagsbeslut, snarare krävde en försiktigare remontering,
som i någon mån kunde trygga dem mot stora omkastningar i deras
avsättning.” Jag undrar, om det verkligen kan vara uppmuntrande
för hästuppfödarna, om de det ena året få sälja något över 600, men
nästa år bara något över 500 remonter. Jag vet icke, huruvida sådant
kan verka uppmuntrande på remontuppfödandet. Huru- fjolårets beslut
för övrigt verkat, det kan jag nämna genom att citera ett par siffror, som
jag fått från stuteriöverstyrelsen. Medan år 1916 tretton välkända

Onsdagen den 13 april f. m.

39 Nr

remontbeskällare vid Flyinge och Strömsholm betäckte sammanlagt 626 Anslag till
ston, hava samma beskälare år 1920 betäckt 209 ston. Det är sålunda
en minskning till tredjedelen mot vad det var 1916.

Jag tror man kan säga, att om man fortgår på den väg, som riksdagen
förra året slog in på och som man lyckligtvis för några veckor
sedan gick tillbaka ifrån, så skall man faktiskt ödelägga den varmblodiga
hästaveln i Sverige. Att de utsikter, som reservanterna hava
givit, att vi skulle få en ny ädel hästart, för närvarande icke alls äro
att räkna med, det har herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
så tydligt visat, att jag icke behöver gå in på det vidare.

Då jag icke kan finna några som helst bärande skäl för reservanternas
förslag, och då jag anser, att den minskning av remontantalet, som
statsutskottet vidtagit, är den största, som är tillrådlig utan att vårt
försvar äventyras, måste jag, herr vice talman, yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Ericsson, Aaby: Herr talman, mina herrar! Det var

med anledning av den förste ärade talarens och reservantens yttrande,
däri han underströk vad stuteriöverstyrelsen lär hava uppgivit enligt reservationen,
som jag begärde ordet.

Den ärade talaren erkände ju, att han själv var absolut okunnig i
den föreliggande frågan, i denna del åtminstone, och endast kunde stödja
sig på auktoritetstro, något som ej lär vara vanligt för den ärade talaren.

Jag vill dock säga det, att det skäl varför denna auktoritet kommit till
den ståndpunkt, som här är angiven — för så vitt den är rätt angiven —
uteslutande torde vara just det, att han befarar, att remontinköpen skola
bliva så växlande, som de sista åren hava visat, att de kunna bliva, och
att därmed remontuppfödningen i hög grad blir hotad.

I själva saken ber jag att få säga det, att jag tror ej, att chefen
för stuteriöverstyrelsen av smak och av övertygelse om det nyttiga i saken
går på det "framhållna förslaget om framalstrande av en så kallad
universalhäst utan just av farhåga för att icke remontuppfödarna skola
få sälja, tv inför den där universalhästen tror jag vi få ställa oss ganska
tveksamma med hänsyn dels till att den skall vara stor och grov, så
att den kan gå framför plogen, och dels till ätt den skall kunna tjäna
som kavallerihäst med allt vad därav fordras. Jag tror, att all hippologisk
erfarenhet säger, att det där djuret är omöjligt att frambringa, och
säkert är, att både kavalleristerna och de andra militärerna betacka sig
för en sådan klumpig och tung häst. Och vad jordbrukarna beträffar
så vilja de hellre hava kallblodiga hästar, som kosta mindre att uppföda
och som äro mindre temperamentsfulla än de varmblodiga. Jag
tror således, att vid tanken att söka framkalla en sådan häst, som skall
duga till alla olika ändamål, skola vi i riksdagen icke fästa alltför stort
avseende, så mycket mindre som det strider emot den ståndpunkt, som
riksdagen en gång intagit i avseende på den varmblodiga hästaveln och
dess understödjande.

Nr 23. 40

Onsdagen den 13 april f. m.

Anslag till Jag tror att i sak, med avseende på den stora frågan, herr statsrådet
r£(FortsTff''°cl1 chefen för försvarsdepartementet på ett så uttömmande sätt redogjort
därför, supplerad av den siste ärade talaren, att jag ytterligare endast
kan behöva yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Den siste ärade talaren

behöver tydligen icke någon auktoritet för den sak han huvudsakligen
uppehöll sig vid. I det här fallet tycks sakkunskap stå mot sakkunskap.
Jag har icke sagt, att chefen för stuteriöverstyrelsen har av smak gått
med på detta experiment att framalstra en ny hästtyp. Skulle jag fälla
ett omdöme med hänsyn till det intryck han gjorde så skulle jag säga,
att han med entusiasm talade om denna nya typ, vilken stuteriöverstyrelsen
nu skulle försöka att få fram och som lian hade mycket gott hopp
om att man också kunde få fram under en icke alltför avlägsen tidrymd.
Och herr Aaby Ericsson som hästman skulle helt säkert med
tjusning hava hört den entusiasm, med vilken chefen för stuteriöverstyrelsen
talade om de erfarenheter, som voro gjorda icke minst under
de sista åren rörande denna hästtyp, som herr Aaby Ericsson nu på
grund av sina åsikter eller sin sakkunskap i ämnet alldeles utdömt. På
grund av det starka intryck jag fick av sakkunskapens framförande
å avdelningen i statsutskottet, lutar jag dock fortfarande åt den åsikten,
att det är bättre att hålla sig till den sakkunskapen än till herr Aaby
Ericssons, som jag dock naturligtvis icke på något sätt vill underkänna.
När det gäller sakkunskap på ett område, där jag icke själv förstår så
mycket, söker jag mig emellertid till goda auktoriteter. Det är ju icke
alla, som göra det.

Vad herr Widells anmärkning beträffar, att reservationen måste
fullständigt hänga i luften, och att det blir svåra omkastningar, om icke
utskottets utlåtande tages, så ber jag få säga, att reservationen hänger
på riksdagens förfarande dessa år. Under det första året, som herr Widell
nämnde, var det meningen att köpa ungefär 900 ersättningsremonter
och andra året var det meningen att köpa 335 remonter, vilket riksdagen
emellertid sedan höjde med 100—120 remonter. Nu är det ju
också fråga om att köpa ungefär 500 remonter.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet hade också
en underlig beräkning beträffande vad reservationen å remonteringsanslaget
skulle räcka till. Han beräknar att med 1,700 kronor i medelpris
per remont skulle dessa 200,000 kronor, som finnas i reservationen,
räcka till mera än 120 remonter. Det går icke med vanlig enkel multiplikation
att komma till sådana resultat, och jag tror icke, att den militära
sakkunskapen har några särskilda multiplikationstabeller att hålla
sig till i det fallet. Skall man beräkna remontpriset tijl 1,700 kronor,
skall man också tillägga de 275 kronorna i transportkostnad och då blir
det ett ännu mindre antal, som kan köpas för den summan. Jag antager
emellertid, att utskottet räknat tämligen rätt med ett pris av 1,400 kronor
per remont plus 255 kronor för transport- och andra kostnader, varför

Onsdagen den 13 april f. in.

(i

Nr ‘i:t.

det stannar vid ungefär 120 remonter. Jag har i alla fall förbisett, att Anslag till
medelpriset sänkes även för årets inköp till 1,300 kronor, men jag trodde ''Montering.
verkligen, att den beräkningsgrund, som riksdagen ställe upp, skulle . or s''
vara till ledning vid inköp av hästarna, och att detta reservationsanslag
icke skall uttagas till sista öret. Hittills har det varit vanligt att reservation
förekommit. Är det herr Widells mening, är det statsutskottets
mening att man nu icke skäll hava det som reservationsanslag utan taga
ut varje öre? Ja, om så är, är hans resonemang riktigt i det fallet,
men det är en förutsättning, som jag verkligen icke gjort, och därför
faller tydligen .beskyllningen att jag skulle hava gjort mig skyldig till
ett ganska grovt förbiseende alldeles till marken. Om vi nu utgå ifrån
den av herr statsrådet och herr Widell gjorda förutsättningen, att man
skall bottenskrapa anslaget varje år, så att ingen reservation finnes, vad
blir då följden av den förutsättningen? Jo, att man under kommande
år skaffar mera än 650 hästar, således mera än det antal, som statsutskottet
anser behövligt, men som herr statsrådet anser vara för lågt.

Enligt herr Widells anmärkning emot herr statsrådets resonemang är
1,300 kronor som medelberäkning av priset på varje remont en ganska
hög siffra. Vi fingo sådana upplysningar i statsutskottet från på hästprisens
område mycket sakkunnigt folk — där sitta nämligen män, som
hava stor sakkunskap i det hänseendet — att både majoritet och minoritet
voro starkt betänkta på att beräkna medelpriset till 1,200 kronor per
häst. Med den beräkningen skulle man ju ganska snart vara uppe
i det behov, som herr statsrådet anser föreligga, d. v. s. det behov, som
grundar sig på 1914 års härordning.

Jag tror ändå, att man får utgå ifrån att de av riksdagen gjorda
beräkningarna få tjänstgöra som ledning vid inköp av remonter, och under
sådana förhållanden blir det inga kastningar i fråga om inköp av
remonter enligt reservanternas mening. Då blir det, i fjol 500 remonter
och i år 500 remonter, och då hava hästuppfödarna nu under övergångstiden
något, som de med skäl kunna räkna på. Det är just dessa stora
kastningar, som jag tror är det värsta från affärssynpunkt sett för remontuppfödarna.
Hava de blott utsikt till något så när säker remontering,
så betyder det icke så förfärligt mycket, ifrån deras synpunkt sett,
om det blir 500 eller 650 remonter per år. De veta ungefär vad de
hava att rätta sig efter tills försvarsrevisionen blir färdig och då vet
riksdagen också, vad den skall rätta sig efter, då det gäller behovet ur
försvarssynpunkt av en fast remontering.

Då herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet vände sig
emot de siffror, som jag framförde, 650 och 500, såsom icke alls kommensurabla,
måste det bero på ett förbiseende från herr statsrådets sida
Jag nämnde uttryckligen i början av mitt anförande, att det var ungefär
200 remonters skillnad både mellan Kungl. Maj :ts och utskottets förslag
och mellan utskottets och reservanternas förslag, så att jag vill fritaga
mig från varje misstanke att hava försökt att på något sätt smussla
med siffror, som icke äro fullt jämförbara med varandra.

Nr 23.

42

Onsdagen den 13 april f. m.

Anslag till Det har även framkommit en anmärkning beträffande manskapsremontenng.
LjUgången för vården av hästarna nu och i fjol, och därvidlag vill jag
nämna, att jag själv anförde ungefär de synpunkter, med vilka herr
statsrådet ville bemöta mitt uttalande, men herr statsrådet kom dock icke
ifrån att eftersom de värnpliktiga vid kavalleriet nu inkallas i två grupper,
så blir varje grupp tydligen mindre än vad hela manskapsstyrkan skulle
hava varit enligt den gamla ordningen. Det är ju synnerligen angenämt,
ifall denna störa brist på något sätt kan fyllas. Kan den fyllas fullständigt,
så mycket bättre, men jag tror ändå, att det finns åtskilliga skäl — enligt
de uttalanden, som gjordes under debatten i fjol — som tala för
att manskapstillgången icke är så pass stor, att man utan någon våda för
övningarna kan hava det stora hästantal, som vi för närvarande hava
vid armén.

Beträffande den långa tiden, som skulle förflyta, innan den av chefen
för stuteriöverstyrelsen i utsikt ställda nya hästtypen skulle förefinnas,
tror jag visst på vad herrarne säga, att det dröjer 15 å 20 år,
innan denna förändring är fullt genomförd. Men vi hava väl ett hästmaterial
under dessa 15 å 20 år också. Eller är det möjligen på det
sättet, att innan denna förändring blivit fullt genomförd, alla mellanliggande
generationer av hästar skulle vara odugliga för ifrågavarande
ändamål? Som sagt, min bristande sakkunskap gör, att jag icke vet, om
det är på det sättet, men det skulle vara högst underbara förhållanden
inom hästuppfödningen, som skulle kunna åstadkomma sådana resultat.

Jag finner icke några skäl anförda, som kunna föranleda mig att i
någon mån frångå det yrkande, jag förut framställt, utan jag ber att
få vidhålla detsamma.

Herr statsrådet Hammarskj öld: Med anledning av den se naste

talarens yttrande skall jag anhålla att få säga några ord.

På grund av vad den ärade talaren yttrade om det antal hästar,
som med anledning av riksdagens ‘beslut kommer att inköpas innevarande
år, skall jag tillåta mig att läsa upp statsutskottets motivering
beträffande remonteringsförslaget på tilläggsstaten. ”Då medelpriset
vid inköp av remonter synes utskottet numera kunna sättas väsentligt
lägre än såväl det år 1920 antagna som ock det nu av motionärerna föreslagna
medelpriset samt enligt utskottets mening icke behöver överstiga
1,400 kronor, torde det redan härigenom vara tydligt, att det för innevarande
år anvisade beloppet är tillräckligt för att inköpa ett större
antal remonter än som ursprungligen avsetts.”

Förra årets riksdag beslöt att i år 335 ersättningsremonter skola
inköpas för ett medelpris av 1,900 kronor och anvisade härför 636,500
kronor. Utskottet har nu sagt, att man icke behöver räkna med ett remontpris,
som överstiger 1,400 kronor. Använder man då de redan
beviljade 636,500 kronorna till att köpa remonter efter ett pris av 1,400
kronor, får man ett remontantal, som väsentligt överstiger det förra
året beräknade av 335.

Onsdagen den 13 april f. m.

43 Nr 23.

När det sedan gäller att använda reservationerna å remonteringsanslaget
behöver man icke räkna med högre medelpris för remonter än
1,400 kronor vid beräkning av härå belöpande remontantal. Lägger man
i hop dessa båda siffror kommer man till ett antal av omkring 600 remonter.

Herr W i d e 11: Herr greve och talman ! Efter herr statsrådets

och chefens för försvarsdepartementet bemötande av den nästföregående
talarens anförande kunde jag egentligen hava avstått från ordet, men då
den ärade talaren har åberopat ett yttrande, som i statsutskottets första
avdelning fällts av chefen för stuteriöverstyrelsen, så anser jag mig
böra meddela kammaren, att jag icke av detta yttrande har fått samma
intryck som herr Olsson. Jag tror icke, att det uttalandet på något
sätt kan anses strida emot vad den ärade talaren på Kronobérgsbänken
nyss yttrade.

Herr N i 1 s s o n, J o h a n, i Malmö: Herr talman, mina herrar!

Det är icke min mening att avslöja vad som försiggått inom försvarsrevisionen,
men utan att gå tystnadsplikten för nära, kan jag. dock säga,
att den allmänna meningen tyckes • vara enig om en nedskrivning av
vårt försvarsväsende. Sedan kunna ju meningarna bliva delade om hur
långt denna skall gå. När nu emellertid detta absoluta faktum står i
utsikt, varför skulle man då icke kunna göra vissa prutningar och besparingar,
där detta kan vara möjligt, utan att man ändå i nämnvärd
män försvagar det försvar, vi hava? Riksdagen har redan godkänt en
sådan princip genom att låta en del kasernbyggen vila i avvaktan på
den utredning, som försvarsrevisionen kan komma att framlägga en
gång. Här kan det göras en besparing på 300,000 kronor. Vi söka
med ljus och lykta överallt efter att kunna göra besparingar.

Nu kan någon säga, att vi måste köpa dessa remonter med hänsyn
till hästuppfödarna. Ja, överallt äro tiderna tryckta, det ekonomiska
läget är svårt. Varför kan man icke tänka sig en besparing även här?
Det kan väl icke vara riktigt, att riksdagen beslutar köpa remonter bara
därför att man skall tillfredsställa hästuppfödarna? Man måste även
taga i betraktande, huruvida man behöver dessa remonter eller icke.
Man kan ju icke köpa dem den ena dagen för att kassera dem den
andra.

Herr statsrådet har sagt, att om det blir en sådan olikhet i inköp,
så medför detta, att hästdressyren ställer olika krav olika år. Ja även
inför den utsikten tycker jag verkligen, att man bör göra den besparing,
som här ifrågasattes. Vi hava nyss haft en principdebatt om det finansiella
läget. Överallt, när det gäller allmänna ord, är man ense om att driva
sparsamheten så långt som möjligt, men så snart man kommer in i detaljer,
så synes var och en vilja hava sitt. Man synes då vilja glömma
konsekvenserna. För min del anser jag, att man bör vidhålla denna
sparsamhet i alla avseenden och icke minst i det avseende det nu
gäller.

Anslag till
remontering

(Forts.)

Nr 23. 44

Onsdagen den 13 april f. m.

Anslag till Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

remontering.

Herr Nilsson, Gustaf: Herr talman! Jag har begärt ordet
endast för att göra en invändning gent emot herr försvarsministern, då
han betonade, att det för dem, som uppföda dessa remonter, vore av
vikt, att riksdagens beslut kommer att fattas i enlighet med utskottets
• förslag, därför att det tager 3 å 4 år, innan en remont blir fullt färdig,
och remontuppfödarna då med hänsyn till framtiden äro i behov av
ett sådant besked, som det här beslutet skulle innebära.

Under sådana förhållanden anser jag det vara klokast av riksdagen
att säga ifrån på förhand, så att icke remontuppfödarna ordna sin remontuppfödning
med hänsyn till ett så stort inköpsantal, som vid detta
tillfälle föreslås. Efter världskrigets slut hava alla stater varit eniga
om att inskränkningar i försvarsanordningarna måste komma till stånd,
både i värt land och i de stora nationerna. Och det är väl icke någon,
som tror, att man i längden kommer att godkänna, att, vad den skånska
provinsen beträffar, tre stycken kavalleriregementen skola vara förlagda
på endast några mils avstånd från varandra. Klart är, att dessa
inskränkningar, som komma att ske, måste återverka även på behovet
av remonter. Med hänsyn därtill tror jag klokheten bjuder, att vi antaga
reservationen och därigenom hindra en uppfödning av remonter,
som sedan icke har möjlighet att vinna avsättning med hänsyn till de
nya anordningar, som kunna komma att bliva en följd av försvarsrevisionens
beslut.

Aldrig har jag hört, att man i ett sådant fall som detta egentligen
tagit skada av att besluta något mindre. Om så skulle behövas, komme
det nog i allt fall att bliva uppfödande av remonter i tillräckligt antal
sedermera, och det ligger då icke alls någon fara i att man från början
inriktar sig från den utgångspunkten att ej så många remonter behövas.

Man bör se till, att man får ned försvarskostnaderna efter världskrigets
avslutande och icke vidtager åtgärder, som kunna på något som
helst sätt i landet göra intryck av att man på det området kan räkna
med en återgång till förutvarande förhållanden. Och på grund härav
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av de socialdemokratiska
reservanterna avgivna reservationen.

Herr statsrådet Hansson: Den föreliggande frågan berör ju

lanthushållningen så mycket, att jag skall be att få med några ord peka
på vissa förhållanden, som- kanske ej äro så allmänt kända. Krigsåren
omfattade en tid, då den varmblodiga aveln trängdes starkt tillbaka i
vårt land. Detta beroende därpå, att vi under dessa krigsår visserligen
kunde exportera hästar, men icke just varmblodiga. Följden har blivit,
att den kallblodiga aveln har utvecklat sig starkare än den varmblodiga.
Vi ha en framstående ardenneravel i södra Sverige, västra Sverige och
flere mellansvenska provinser. Den har gått ytterligare framåt. Och

Onsdagen den 13 april f. in.

•15

Nr 28.

vidare har den nordsvenska ''hästen, som vi med glädje och tillfredsställelse
se jjå allt mera framåt i Norrland, utbrett sig nedåt, överallt
på den varmblodiga avelns bekostnad.

Här ha anförts flere siffror från stuteriöverstyrelsen. Jag skall
be att få belysa den föreliggande frågan med ytterligare ett par dylika.
För några år sedan hade vi i Sverige 250 varmblodiga ston, som voro
premierade i A-klassen, alltså som nummer ett. Sista året kunde vi ej
i riket visa upp mer än 70 dylika ston. Detta visar, att den varmblodiga
aveln gått starkt tillbaka. Det kan bli så, att denna tillbakagång ytterligare
skärpes, för så vitt statens inköp av remonter år för år går tillbaka.
Det har sagts av reservanterna, att man ej gärna vill pruta, och
att när man kommer till det enskilda fallet så glömmer man konsten. I
detta fall, har man, såvitt jag uppfattat situationen, prutat från 865 till
650 remonter, som föreslagits till inköp för nästkommande år. Med de
utgångspunkter jag här angivit vill jag hemställa till kammaren att godkänna
utskottets förslag. För mig ha förelegat förslag till andra åtgärder
för främjande av den varmblodiga aveln innevarande år. Det
liar förekommit skäl sådana, att jag ej kunnat lägga dessa förslag på
riksdagens bord, men därför är jag angelägen om att, när denna fråga
diskuteras, hemställa om att prutningen ej blir så stor, att därigenom
nya svårigheter uppstå för den varmblodiga avel, som vi fortfarande
måste söka uppehålla i vårt land.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Ja, jag ber i korthet att få säga,
att när från avdelningen inom statsutskottet förelåg förslag dels av inköp
av 650 remonter eller av det antal, som nu upptages i reservationen, så
hemställde jag till båda parterna, huruvida man ej skulle kunna vinna
enighet om siffran 600. Ett skäl för mig var, att den siffran hänförde
sig till ett alternativ, som man kan säga i viss mån varit under
övervägande inom försvarsrevisionen, varjämte på den siffran kunde
fullt och helt stödjas det tal om kontinuitet i remontanskaffningen, som
reservanterna oriktigt anföra till förmån för det av dem föreslagna antalet.
Jag ansåg, att man skulle kunna tillgodose det oundgängliga behovet
med detta antal, och jag -trodde, att man skulle kunna vinna
enighet därom. Då svarades emellertid från reservanternas sida, att man
ville ha en lägre siffra än utskottet och därmed punkt. Under sådana
-förhållanden fanns det ej någon möjlighet eller anledning — då siffran
650 ju icke ligger alltför långt från siffran 600 och sålunda närmade
sig den beräkning, jag för min personliga del gjort, -— att gå på ett annat
förslag än dessa 650, vilka, herr Nilsson i Kristianstad, ju representerar
en betydande nedsättning i förhållande till det antal remonter, som behövde
köpas, därest man skulle följa 1914 års remonteringsplan.

Jag tillåter mig sålunda att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson, Oscar: Beträffande det av herr Ekman läm nade

meddelandet, att han från reservanthåll fått den upplysningen, att

Anslag till
remontering
(Forts.)

Nr 28. 46

Onsdagen den 13 april f. m.

Anslag till vi ”ville ha en lägre siffra”, så är det möjligt, att han fått den upplys~s7''ningen
av någon. Men då jag satt vid sidan av honom hela tiden vid
det tillfälle, då frågan diskuterades i utskottet, och han vände sig till
mig och begärde upplysning, så har jag litet svårt att förstå, varifrån
han fått den upplysning, varom han talat. Min upplysning var, att vi
ville försöka få d e n lägre siffran, d. v. s. den, som vi hade gått in för
— det hette ej alls generellt: en lägre siffra. Jag får säga, att beträffande
den ifrågavarande upplysningen är det en väsentlig skillnad mellan
den form, i vilken han fått den från mig, om nu jag lämnat honom
den, och den form, i vilken den framfördes av herr Ekman.

När vi vidare beskyllas för att gå svårt fram ifråga om kontinuiteten,
så kan jag ej finna det. Och vad min och herr statsrådets tvist om
multiplikationstabellen beträffar, så får jag säga, att när herr statsrådet
räknar 143 remonter för 200,000 kronor med ett pris av 1,400 kronor,
så är det riktigt, ifall han får transport- och depåkostnader för dessa
143 remonter för ingenting, medan sådana kostnader för alla andra
remonter beräknas till 255 kronor stycket. Bara den saken höjer ju
priset på remonterna med åtminstone en 20 %.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet sade, att
man kunde befara, att antalet av dessa premierade ston, som han omnämnde,
kunde gå ytterligare tillbaka, ifall man nöjde sig med en remontering
i den omfattning, som reservanterna här föreslå. Ja, allt
kan ju tänkas, och detta kan också tänkas, men om blott remonteringen
är kontinuerlig, skall nog det antal hästar kunna skaffas här i landet,
som behöves.

Det, som emellertid just vid denna riksdag är det viktigaste, nämligen
att spara där inga övertygande skäl finnas för att man åstadkommer
skada genom besparingar, det bör man ej förbise, som riktigt är
framhållet av representanten på Malmöbänken. Här ha vi tillfälle att
göra en besparing på i det närmaste 1/3 miljon kronor utan''att, så vitt
jag kan se, försvaret på något sätt tar skada, och det skälet torde väl
ändå vara det viktigaste, när det gäller ståndpunktstagande i denna fråga.

Herr Nilsson, Gustaf: Jag har uppkallats att begära ordet

egentligen då jordbruksministern kom försvarsministern till hjälp. Jag
måste för min del säga ifrån, att om man skall anlägga en sådan synpunkt,
som jordbruksministern gjort, på denna fråga, att man skulle
inköpa detta större antal remonter för att uppmuntra den varmblodiga
hästaveln här i Sverige, så tror jag ur åtskilliga synpunkter, att man
på dylikt sätt skulle kunna motivera avsevärda anslag. När det galle*-att behandla frågan om inköp av remonter får man se frågan som en
anslagsfråga för militärt ändamål, som en fråga, som rör försvarsväsendet,
och ej som en fråga, som rör hästaveln i riket. Och jag kan
ej finna, att jordbruksministerns synpunkt, att man skulle befrämja
hästaveln genom bifall till utskottets förslag, är något välgrundat motiv.
Herr jordbruksministern kan också räkna ut, att den varmblodiga häst -

Onsdagen den 13 april f. m.

47 Nr 2i$.

avelns tillbakagång ej är beroende uteslutande på, att det ej köpts in tillräckligt
många remonter, utan också på den mängd lyxbilar, som tillkommit
här i Sverige, och som göra, att ett stort antal hästar, som
förut användes för vagnsändamål, numera ej komma till användning.
Jag tror, att alla skäl, ej minst sparsamhetsskäl tala för att bifalla reservationen,
till vilken jag ännu en gång yrkar bifall.

Herr Nilsson, Johan, i Skottlandshus: Ja, den siste ärade

talaren sökte övertyga kammaren om, att remontinköpen här i landet
verkställas huvudsakligen för att gynna jordbruket. Ingen torde väl
emellertid vara frestad att tro, att så är förhållandet. Givetvis har man
ej ursprungligen uppsatt kavalleriregementen här i landet för att jordbruket
skulle få avsättning för remonter, men man har naturligtvis ansett,
att det vore ur försvarssynpunkt riktigast och säkrast, om man
kunde få remontuppfödning till stånd inom landet, och därför har man
sedan årtionden försökt att på alla sätt uppmuntra denna hästavel. Man
har gjort det bland annat genom att fastställa ett inköpspris, som skulle
någorlunda täcka uppfödningskostnaderna. Det har emellertid ej satts
alltför mycket i överkant, varför denna produktionsgren i regel ej varit
så synnerligen lönande. Man har även försökt att hålla intresset uppe
på andra sätt, man har genom premiering, genom utställningar och
annorledes försökt att uppmuntra jordbrukarne till att hålla produktionen
uppe och framställa en utmärkt kvalitetshäst inom landet. Nu
vill man sedan vi fått ett gott material och fastän ett stort antal remonter
fått gå och vänta på inköp, på detta liksom på andra områden för närvarande
gå hastigt tillbaka. Tydligt är, att de, som ägnat sig åt d^nna
produktionsgren, då komme att lida avsevärda förluster. Man har väl
ändå ej riktigt klart för sig, vilket hästantal man behöver för armén, och
innan man fastslagit detta och innan man har klart för sig, hur stor
nedsättningen skall bli, om det nu över huvud taget är tillrådligt att göra
en nedsättning, så är det uppenbarligen ej skäl att göra en alltför hastig
omkastning med risk att förstöra det goda material, som finnes inom
landet. Jag tror verkligen, att utskottet gjort tillräcklig nedprutning,
och det finnes ej någon anledning att följa de socialdemokratiska reservanterna
i denna fråga, utan jag hoppas, att kammaren måtte bifalla utskottets
hemställan, till vilken jag anhåller att få yrka bifall.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen enligt de
yrkanden, som därunder förekommit, propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den föreliggande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet fogade reservationen,
och förklarade sig finna den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse
:

/Inslag till
remontering.
(Forts.)

Nr 28. 48

Onsdagen den 13 april f. m.

Anslag till Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 40,

remontering, -östar

(Förts.) ‘ Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej - 55-

Statsbidrag Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 41, i anledning av Kungl.
till vissa se- Maj :ts proposition angående bidrag till semester- och vilohem för viss
”^vilohem Persona^ vid post- och telegrafverken.

Uti en till riksdagen avlåten, den 4 februari 1921 dagtecknad proposition
(nr 64), vilken hänvisats till statsutskottet för förberedande behandling,
hade Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bifogat
utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen medgiva, dels att till svenska postmannaförbundet
finge under i statsrådsprotokollet angivna villkor av postmedel under
år Äj2i utbetalas ett belopp av högst 30,000 kronor för utvidgning av
förbundets semesterhem å Charlottenborg i Kungsbarkarö socken av
Västmanlands län, dels ock att till Gävle rikstelefonisters vilohemsförening
utan personlig ansvarighet finge av telegrafverkets medel under
nämnda år utbetalas ett belopp av högst 40,000 kronor såsom bidrag till
kostnaderna för ett vilohem vid Hosjö anhaltstation å järnvägslinjen mellan
Gävle och Falun.

I det föreliggande utlåtandet hade utskottet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte medgiva,

a) att till svenska postmannaförbundet finge under i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden den 4 februari 1921 angivna villkor
av postmedel under år 1921 utbetalas ett belopp av högst 15,000 kronor
för utvidgning av förbundets semesterhem å Charlottenborg i Kungsbarkarö
socken av Västmanlands län;

b) att till Gävle rikstelefonisters vilohems förening utan personlig ansvarighet
finge av telegrafverkets medel under nämnda år utbetalas ett
belopp av högst 25,000 kronor såsom bidrag till kostnaderna för ett vilohem
invid Hosjö anhaltstation å järnvägslinjen mellan Gävle och Falun.

Herr Julin: I statsutskottets föreliggande utlåtande nr 41 före -

Onsdagen den 13 april f. m.

49 Nr 28.

slår utskottet, att riksdagen måtte medgiva vissa anslag till två semesterhem.
vid kommunikationsverken, ett inom postverket och ett vid telegrafverket.
Det är ju alldeles klart, att med det nuvarande finansiella läget
det ej varit statsutskottet möjligt att gå med på allt, som begärts, utan
statsutskottet har i vanlig ordning nedsatt beloppen, och därom är kanske
ej så mycket att säga, om man nu särskilt håller sig till det semesterhem,
som förefinnes inom postverket, och som jag känner till. Jag finner
nämligen, att statsutskottet för sin del yrkar på ett anslag tillräckligt
stort för att den nybyggnad, som här ifrågasätles, verkligen skall
komma till stånd. Visserligen kommer den att med det lilla anslag, som
här nu föreslås, 15,000 kronor, sluka semesterhemsföreningens alla besparingar,
men det blir väl semesterhemsföreningens sak att taga nya tag
och försöka fylla sin kassa igen och vara glad för det anslag den redan
fått.

Jag vänder mig sålunda ej mot klämmen, utan mot den högst märkliga
motivering, som utskottet kommit med och som jag anser mig böra
rikta en invändning mot med några ord för att påpeka, att utskottet här
hemställer, att riksdagen bör göra en mycket tvär kastning från den
ståndpunkt riksdagen förut har intagit i frågor liknande denna. Det
förhåller sig ju så, att arbetet i kommunikationsverken är av den natur,
att det är mycket uppslitande för en stor del av personalen. För alla
kommunikationsverk är det gemensamt, att arbetet måste fortgå dygnet
runt. Det gör, att en mycket stor del av personalen får arbeta på tid,
som är mycket pressande. Dessutom kräver ju arbetets natur, att det
måste utföras i lokaler, som, just på grund av arbetets natur, ej alltid
äro möjliga att iordningställa så hygieniska, som önskligt vore. Allt
detta gör ju, att kommunikationsverkens personal ofta nog får minskad
motståndskraft och drager på sig ohälsa under arbetet. Detta har också
riksdagen beaktat. När tjänstemännen försökt att genom inrättande av
semesterhem för sig möjliggöra rekreation under den tid, under vilken
statsmakterna genom semesters beviljande lämnat dem tillfälle att rekreera
sig, så har riksdagen också förhjälpt till dessa semesterhem, så att
tjänstemännen fått tillfälle att på rätt sätt begagna sin semester. I det
stycket har riksdagen varit mycket frikostig mot telegrafverket, då dettas
personalbestånd torde vara det, som har minsta förmågan att stå emot
pressningarna. Minst har man givit åt statens järnvägar, då man där
har fria resor och tack vare dem lättare tillfälle att använda sin semester
till rekreation. T&itt emellan kommer postverket, där emellertid-bidragen
hittills varit små, i det statsmakterna beviljat 5,000 kronor om året för
att tjänstemännen, oberoende av var de bo i landet, skulle kunna utan
större kostnad resa till det av dem själva upprättade semesterhemmet.
Nu kommer emellertid utskottet och säger, att genom den nya löneregleringen
vid kommunikationsverken lönerna blivit sådana, att statsmakterna
nu ej längre behöva taga sådan hänsyn. Utskottet slutar med att säga sig
anse, att bidrag till möjligen uppkommande nya ändamål av ifrågavarande
slag icke böra utgå, d. v. s. utskottet vill alltså, att riksdagen genom sitt
Första kammarens protokoll 1921. Nr 23. 4

Statsbidrag
till vissa semester-
och
vilohem.
(Forts.)

Nr 23. 50

Onsdagen den 13 april f. m.

Statsbidrag
till vissa semester-
och
vilohem.
(Forts.)

beslut i dag skall fullständigt avklippa alla möjligheter för sådana här
semesterhem att ytterligare få några anslag.

Då jag ej alls tror, att det varit utskottet möjligt att pröva frågan
ingående, utan utskottet helt visst endast prövat den fråga, som nu närmast
föreligger, ur finansiell synpunkt och därvid kommit till ett visst
resultat, så. skall jag, utan att påkalla någon ändring i själva utskottsklämmen,
dock yrka, att ur utskottets motivering måtte strykas allt, som
kunnat giva utskottet anledning att mot slutet av sitt yrkande på sidan
3 närmast före klämmen säga: ”Utskottet, som således anser, att bidrag •
till möjligen uppkommande nya ändamål av ifrågavarande slag icke böra
utgå”, ävensom att dessa nu citerade ord måtte utgå. Om de orden utgå,
så finnes ju ej någon anledning att behålla de två första styckena av utskottets
motivering.

Jag får alltså yrka bifall till utskottets förslag med ändring av motiveringen
på sätt jag nu angivit.

Herr Lindblad: Herr talman, mina herrar! Den föregående

talaren har ju ej vänt sig mot utskottets utlåtande i annan mån än att
han vill ha struken bort en passus i motiveringen, där utskottet har uttalat,
att ”bidrag till möjligen uppkommande nya ändamål av ifrågavarande
slag icke böra utgå”. Utskottet har haft denna fråga till mycket
ingående behandling och därvid kommit till den uppfattningen, att
ett fortsättande med anslag sådana som dessa omöjligen kan stanna vid
rimliga proportioner. Likaväl som telegrafverket, postverket och järnvägen
anse sig böra framkomma med krav på anslag för sådana ändamål,
så kunna även de civila ämbetsverken komma med sådana, och det skulle
utan tvivel medföra konsekvenser i finansiellt avseende, som utskottet
åtminstone ej för närvarande ansett sig kunna gå in för. Jag tror också,
att det finnes andra vägar för de ifrågavarande verken att få sina semesterhem
ordnade, än genom direkta statsanslag, och därigenom skulle
ju, som sagt, undvikas de konsekvenser, som utskottet fruktat för. Postmannakåren
har för sådant ändamål fått tillåtelse till lotterier, som inbragt
225,000 kronor, och det är för sådana medel, som den kunnat upprätta
sitt vilohem. Ingen påstår ju annat, än att det är önskvärt, att
dessa vilohem kunna finnas för de olika verken, men att staten skulle så
engagera sig med direkta anslag för dessa vilohem, som man gjort början
till genom anslagen till postverket och telegrafen, det skulle, efter
vad utskottet funnit, medföra konsekvenser av sådant slag, att de ej
för närvarande kunna överskådas. Det finnes en hel mängd andra och
liknande anslag på åtskilliga av huvudtitlarna, som ha blivit beviljade
under en tid, då miljonerna rullade lätt in i statskassan, men som jag
tror vi bli tvungna att förr eller.senare sätta stopp för, ty först och främst
bör man naturligtvis se till, att utgifter undvikas, som ej äro oundgängligen
nödvändiga, och som man över huvud taget kan, utan att rubba
statsverkets gång, komma ifrån. Och då förefaller det mig, som om det
här föreligger sådana utgifter, som man bör försöka komma ifrån från

Onsdagen den 13 april f. m.

51 Nr 23.

statens sida, då tiar tydligen på annan väg möjligheter kunna beredas.9tatsbidrag
för de behov, som föreligga från de olika personalgruppernas sida. Det
är som sagt ingen, som ej behjärtar deras uppoffringar i detta avseende, ”^riiohem
och vad som kan göras utanför direkta anslag tror jag kan bli till- (Forts.)
räckligt för upprätthållandet av vilohemsverksamheten. När vi diskuterade
denna fråga i statsutskottet så var det naturligtvis röster, som
höjdes för, att man ej skulle säga klart ut vad som var meningen, men å
andra sidan ansågs det, att läget var sådant, att det var bra mycket bättre
att säga ifrån, så att det förstods av alla andra, som till äventyrs kunde
vilja inkomma med krav på dylika anslag, att sådana ej för framtiden
kunde lämnas, därför att den finansiella ställningen ej är sådan, att vi
kunna gå in för sådana anslag. Jag tror därför, att det är riktigt, som
utskottet har gjort, och jag skall be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Julin: Herr talman! Det förefaller nästan, som om man
skulle vilja påstå, att detta anslag vore ett fullkomligt improduktivt anslag.
Det är väl ändå att märka, att genom dessa anslag möjliggöras ju
betydande nedsättningar i de anslag för sjukledigheter, som förekomma
inom verken.

Jag har ej något annat nytt att tillägga nu, men det har blivit påpekat
för mig, att det yrkande jag nyss gjorde, ej leder till det resultat
jag önskade. Jag skall därför be att få ändra mitt yrkande därhän, att
i utskottets motivering allenast göres den ändring, att i sista stycket före
klämmen, där det står: ”Utskottet, som således anser, att bidrag till
möjligen uppkommande nya ändamål av ifrågavarande slag icke böra
utgå”, orden ”icke böra utgå” måtte ändras till icke i regel böra utgå,
d. v. s. alldeles samma uttryck, som förekommer i första stycket på sid.

3 näst sista raden.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att beträffande
det nu föredragna utlåtandet, utom beträffande motiveringen, vartill
han ville återkomma efteråt, endast yrkats att vad utskottet hemställt
skulle bifallas.

På gjord proposition bifölls detta yrkande.

■ Ai;

\— tf

Vidkommande motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade yrkats,
av herr Julin, att utskottets uttalanden skulle godkännas med den ändring,
att i sista stycket mellan orden ”icke” och ”böra” insattes orden
”i regel”.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets motivering
samt vidare på bifall till herr Julins yrkande; och förklarades
den förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Nr 23.

52

Onsdagen den 13 april f. m.

Ang. laga
domstol i
brottmål.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 28, i anledning
av väckt motion om skrivelse till Kungl.. Maj :t i fråga om viss ändring
i gällande bestämmelser om laga domstol i brottmål.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 207, som behandlats av första lagutskottet, hade herrar Björkman i
Norrköping, Kant, Falk och af Ekenstam hemställt, att riksdagen måtte
anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring av bestämmelserna i avseende å laga domstol
i brottmål, att under i huvudsak i motiveringen angivna förutsättningar
rannsakning och dom skulle kunna ske vid annan domstol, än där den
brottsliga gärningen ägt rum.

I det nu föreliggande utlåtandet hade utskottet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av ifrågavarande motion, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl Maj :t måtte taga under övervägande,
huruvida och under vilka förutsättningar vid sammanträffande
av brott, begångna inom skilda domstolars domvärjo, rannsakning och
dom skulle äga rum vid allenast en av dessa domstolar, samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Vid utlåtandet fanns fogad en reservation av herr Hederstierna,
som, med instämmande av herrar Rogberg och Engberg, anfört: ”1 likhet
med utskottets majoritet anser jag det vara önskvärt att en ändring
äger rum i fråga om det i motionen berörda förfaringssättet. Men
däremot kan jag icke finna att behovet av samma ändring ä.r av så
brådskande natur, att icke densamma kan uppskjutas till dess frågan
om hela straffprocessens omgestaltning föreligger till avgörande. Att
göra småfrågor av förevarande art till föremal för behandling, av processkommissionen
måste komma att verka förryckande på kommissionens
arbete och synes endast böra ifragasättas i trängande undantagsfall.
Något sådant föreligger icke enligt min mening uti förevarande avseende,
och hemställer jag därför, att ifrågavarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.”

Herr R o g b e r g: Herr talman! Ett mål i allmänhet och således
även ett brottmål bör naturligtvis handläggas vid den domstol, som får
anses mest lämpad att tillgodose sanning och rätt i saken. Såvitt angar
brottmål, blir detta naturligtvis i regel den domstol, under vars domvärjo
gärningen blivit begången, domstolen i gärningsorten. Detta är också
svensk rätts ställning i denna fråga. Men med den ordning, som således
hos oss är rådande, kan det naturligtvis icke undvikas, att en person, som
begått brott under ett flertal domstolars domvärjo samt häktas och
rannsakas, måste forslas från den ena domstolen till den andra med
därav följande lidande för honom själv, besvär för domstolarna och utgifter
för statsverket. Då frågar man sig: Skall icke denna olägenhet

Onsdagen den 13 april f. m.

53 Nr 2»..

kunna undvikas ? Skulle man icke kunna ställa det så, att den, som begått
ett flertal brott under olika domstolars domvärjo bleve för samtliga
rannsakad vid en av dessa domstolar? Detta är, såsom herrarna
nog veta, en gammal fråga, men frågan är knappast möjlig att lösa.
Man kan tänka sig undantagsfall, då en domstol bör kunna rannsaka
och döma över brott, begångna jämväl under andra domstolars domvärjo,
och motionärerna hava i sin motion hänvisat till de omständigheter,
under vilka sådant lämpligen borde förekomma. Men om man
skulle vilja giva motionärerna rätt i vad de hava föreslagit, blir deras
förslag sannerligen dock icke i någon mån praktiskt. Motionen är, kan
man säga, icke praktisk; den avser vad som måste bliva sällsynta undantag.

Men det kan ju vara en sak för sig. Är en motion mindre praktisk,
må den väl ändå genomföras, därest saken i och för sig är god och tillika
lätt kan genomföras. Men detta är icke förhållandet i förevarande fall;
och det beror på två omständigheter. Den ena är, att det över huvud
taget är svårt att genomföra partiella reformer på processens område,
och den andra sammanhänger därmed, att ännu i den dag, som i dag
är, åklagarmakten här i landet är i viss mån svagt organiserad.

För övrigt vill jag framhålla, att den nu arbetande processkommissionen
för närvarande är sysselsatt med straff processen och följaktligen
obedd torde hava sin uppmärksamhet fästad på saken.

Då kan man slutligen säga, att även om motionen i och för sig är av
mindre betydelse och även om motionens yrkande icke är lätt att genomföra,
bör saken genomföras nu, därför att den är av brådskande beskaffenhet.
Men det kan man verkligen icke anse, att den är. För
egen del anser jag — och det är för mig huvudsaken till min och de andra
reservanternas ståndpunkt i denna sak — att riksdagen bör så litet som
möjligt störa processkommissionen i dess arbete med frågor av jämförelsevis
mindre vikt. Processkommissionen har efter min uppfattning
under de första åtta åren av sin verksamhet icke arbetat under fullt
lyckliga förhållanden. Processkommissionen började, såsom herrarna
veta, sin verksamhet år 1912. Processkommissionen bestod tilken början
av herr Hellner med biträden. De första åren av kommissionens
verksamhet användes, såsom naturligt var, till åtskilliga studier, till uppsättande
av grunderna för och av utkast till varjehanda reformer på
processens område. Så kom år 1917, då herr Hellner kallades till högre
värv än det han då innehade. Han fick till efterträdare regeringsrådet
Falk, och på honom fästes ju stora förhoppningar. Men dessa förhoppningar
gingo icke i uppfyllelse, då Falk avled efter ett par års verksamhet
i processkommissionen. Nu är det all anledning antaga, att processkommissionens
verksamhet skall fortgå med all den raskhet, som
man kan begära i denna stora och svåra sak; men vi böra ej störa kommissionen.

För övrigt anser jag, att utskottet egentligen självt står på samma
ståndpunkt som reservanterna. Utskottet har nämligen icke bestämt

A ny. laya
domstol
brottmål.
(Forts.)

Nr 23. 54

Onsdagen den 13 april f. m.

Ang. laga
domstol i
brottmål.
(Forts.)

begärt, att åtgärder skola vidtagas med anledning av motionen, utan hemställt
om sådana, därest det vore möjligt, och vill överlämna till Kungl.
Maj :t att avgöra, om någonting verkligen bör företagas med anledning
av utskottsskrivelsen. Med hänsyn till det föga bestämda yrkande
som utskottet sålunda framställt och utskottets egen försiktighet i motiveringen,
finner jag snarare alla skäl föreligga att icke avlåta någon
skrivelse.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Alexanderson: Herr talman! Jag skall icke säga

många ord till försvar för utskottets hemställan. Den har ju omfattats
av nästan alla utskottets ledamöter, och då detta ärende i dag förekom i
andra kammaren, blev det visserligen votering, men denna utföll — enligt
vad man sagt mig — så, att utskottets hemställan bifölls med 132
röster mot 14. Jag hoppas, att proportionen mellan förslagets vänner
och dess motståndare skall ställa sig ungefär på samma sätt i denna kammare
!

Den ärade reservant, som nyss hade ordet, försökte bekämpa utskottets
hemställan med ganska kända taktiska medel. Han måste till
en början vitsorda, att såväl motionen som utskottets hemställan voro
synnerligen måttfullt hållna i avseende på omfattningen av vad man
begär, men han försökte göra gällande, att till följd härav skulle förslagets
genomförande komma att sakna praktisk betydelse. Jag vill
emellertid nämna, att under andrakammardebatten i dag meddelade en
av motionärerna, borgmästare Björkman i Norrköping, en statistik för
Norrköpings stad angående verkningarna av en lagändring i den omfattning
motionärerna avsett. Det har befunnits, att under de senare åren
hade i Norrköping omkring 30 procent av samtliga mål mot häktad person
varit sådana, då man måst företaga transport av den eller de häktade.
Under ett av de ifrågavarande åren hade det sålunda varit 25 mål av
75, där den eller de häktade hade måst skickas från domstol till annan,
och den nämnde talaren hade funnit, att av dessa 25 var det i själva verket
endast 3, som icke voro av den enkla beskaffenhet, att de hade fallit
under motionsyrkandet; med de 22 övriga var detta däremot fallet.
Jag tror således, att det är alldeles oriktigt att säga, att den praktiska
innebörden av den föreslagna lagändringen skulle bli ringa, därför att
man på ett klokt och försiktigt sätt avgränsar fallen, så att det skulle bli
i stort sett endast de brottmål, däri erkännande förekommit, som skulle
komma att avdömas vid domstol i annan ort än där brottet begåtts.

För det andra erkände den ärade reservanten att risken för att
processkommissionen skulle komma att få för mycket arbete med denna
sak, så att den skulle komma att hindras att ägna sig åt sin egentliga
uppgift, också hade undanröjts av utskottet, i det att utskottet framhållit,
att det är endast under förutsättning, att det icke behöver verka
förryckande på processkommissionens arbetsplan, som man begär utredning
och förslag i ämnet. Men han invänder, att i så fall det ju vore

Onsdagen den 13 april f. m.

55 Nr 28.

stor sannolikhet för att det icke blir något resultat av skrivelsen. Ut- Ang. laga
skottet har varit av en motsatt mening. Utskottet är nämligen övertygat
om att en utredning och ett förslag skulle med största lätthet kunna (ports#)
åstadkommas inom justitiedepartementet självt eller av departementet i
samarbete med processkommissionen, utan att det behövde taga någon
nämnvärd tid eller något nämnvärt arbete för kommissionen. Med
hänsyn därtill har också utskottet ansett sig äga fullt skäl för den hemställan
utskottet gjort.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till denna utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder förekommit, propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det föreliggande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 35, i anledning Omborttaav
väckt motion om borttagandet av censusbestämmelserna i fråga om9 ande av c envalbarhet
till riksdagens första kammare. melser be träffande I

en inom andra kammaren väckt motion, nr 268, hade herr Ven- första kamnerström
hemställt, att riksdagen ville såsom vilande till vidare grund- marenlagsenlig
behandling antaga följande ändrade lydelse av § 9 i riksdagsordningen
:

”Till ledamot i första kammaren kunna endast väljas i kommunernas
allmänna angelägenheter röstberättigade män och kvinnor, som uppnått
35 års ålder.”

Konstitutionsutskottet hade i det föreliggande utlåtandet på anförda
skäl hemställt, att riksdagen med bifall till förevarande motion
måtte såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling antaga följande -

Förslag till ändrad lydelse av § 9 riksdagsordningen.

Nuvarande lydelse:

§9-

Till ledamöter i första kammaren kunna endast väljas män och kvinnor,
som uppnått trettiofem års ålder samt äga och minst tre år näst före
valet ägt fastighet till taxeringsvärde, ej understigande femtiotusen riksdaler,
eller ock till staten skatta samt under tid, som nyss är sagd, skattat
för minst tretusen riksdaler årlig inkomst. Kommer riksdagsman, efter

Nr 28. 56

Onsdagen den 13 april f. m.

Om bortta- det han blivit vald, i den ställning, att han ej längre skulle varit valbar
gande av cen-^jji ledamot i kammaren, frånträder han sin befattning.
susbestämmelser
be- , ,,1

träffande Föreslagen lydelse:

§9-

Till ledamöter i första kammaren kunna endast väljas i kommunernas
allmänna angelägenheter röstberättigade män och kvinnor, som
uppnått trettiofem års ålder. Kommer riksdagsman, efter det han vald
blivit, i den ställning, att han ej längre skulle varit valbar till ledamot
i kammaren, frånträder han sin befattning.

första kammaren.

(Forts.)

Vid utlåtandet funnos fogade reservationer:

1) av herr Clason, vilken med instämmande av herrar Reuterskiöld
och Persson i Fritorp, Starbäck och Gustafson i Kasenberg hemställt,
att utskottet skulle avstyrka förevarande motion;

2) av herr K. J. Ekman, som på angivna skäl hemställt om avslag
å motionen;

3) av herrar Johansson i Kälkebo och Olsson i Golwasta utan angiven
mening.

Herr Clason: Kammaren behagade finna, att jag och åtskilliga
andra ledamöter av utskottet reserverat oss mot utskottets hemställan,
och jag skall nu be att få angiva skälen för min ståndpunkt.

Jag skall därvid icke så mycket gå in på vissa av de skäl, som utskottet
har anfört för sitt förslag, vare sig de mera principiella eller de
mera praktiska — såsom utskottet uppdelar dem — ty dessa ha för mig
•i själva verket icke haft avgörande betydelse vid frågans behandling,
ehuru jag vill säga, att dessa skäl enligt min uppfattning icke alls äro
omotsägbara. När det exempelvis är givet, att bakom censusbestämmelsen
ligger den uppfattningen, att en någorlunda tryggad ekonomisk ställning
torde vara ägnad att i regel giva en större erfarenhet i allmänna
värv och mera tillfälle att sysselsätta sig med sådana, tror jag, att även
andra än personer av konservativt kynne skola vara villiga att medgiva,
att det ligger någonting reellt bakom en sådan uppfattning.

Vad angår dessä valbarhetsbestämmelser över huvud taget, vill jag
förresten nämna, att jag inom utskottet ifrågasatte, huruvida utskottets
majoritet skulle vara villig att gå in på tanken på en omarbetning av
dem. Jag erinrade om att det vid olika tillfällen varit förslag å
bane, att man antingen vid sidan av en census på ekonomisk grund
eller i stället för densamma skulle sätta andra bestämmelser, som skulle
tillgodose samma syfte, exempelvis genom att binda valbarheten vid att
man hade ådagalagt ett visst intresse för kommunala värv, t. ex. deltagit
i sådana värvs handläggning under en viss tid eller att man deltagit i
riksdagsarbetet o. d. Det har varit en hel del sådana förslag uppe.
Man hade emellertid inom utskottet icke något som helst intresse för
denna tanke.

Onsdagen den 13 april f. m.

57 Nr 28.

Utskottets majoritet vill vidare göra gällande, att dessa bestämmel- Ombortta ser

hava varit olämpliga -—• att de skulle, såsom det heter i utskottsbetän- oande av cen■
10 '' .... sm so€stci/yyi~

kandet, hava verkat hinderlig! på valkorporationernas ”möjlighet att utse'' meiserbe.

förstakammarledamöter endast med hänsyn till vederbörande riks- träffande
dagsmannakandidats personliga förutsättningar för riksdagsmanna- första kamuppdraget”.
När man inom utskottet frågade, vad som menades
med detta, fick man till svar, att härmed åsyftades, att det skulle
vid något eller några tillfällen hava uppstått svårigheter för det socialdemokratiska
partiet att erhålla representanter bosatta inom vederbörande
landstingsområde. Jag vill nu säga, att det synes mig icke bevisa
vad man önskar bevisa, ty i så fall borde man väl först ådagalägga,
att de representanter, som därigenom blivit valda, brustit i personliga
förutsättningar för riksdagsmannakallet. Jag tror icke, att det skall
lyckas att föra en sådan bevisning. Jag tror, att om man skulle med
kammarens katalog i handen gå igenom uppsättningen och se efter vilka
ledamöter, som äro valda utom det landstingsområde, där de. äro bosatta,
skulle man finna, att till denna grupp hör en stor del av nyssnämnda
partis allra mest framstående män. Skulle den här ifrågavarande censusbestämmelsen
hava medverkat till deras val, tror jag, att den har
verkat lyckligt.

Utskottet har därefter uppehållit sig vid frågan om vad som menas
med beskattningsbar inkomst. Detta är er. detaljfråga. Brister en sådan
detalj på någon punkt, kan man naturligtvis ersätta denna detaljbestämmelse
med någon annan. Detsamma gäller utskottets sammanställning
av denna census med riksdagsarvodet. Det är också en detalj
av frågan. Är det så, att det föreligger någon olägenhet på denna
punkt, kan den avhjälpas mycket enkelt genom att riksdagsmannaarvode!
göres beskattningsbart.

Dessa detaljer har jag emellertid icke kunnat anse vara avgörande,
utan huvudsaken har för mig varit följande. Först och främst
tillhör denna bestämmelse obestridligen dem, som vid den författningsreform,
som vi nu genomfört, varit föremål för övervägande och överenskommelse.
Jag stryker under vad jag i detta avseende anfört i min
reservation. Vid 1919 års riksdag förklarade författningsutskottet, att utskottet
icke kunde tillstyrka bifall till en motion, som gick ut på denna
censusbestämmelses upphävande, emedan detta skulle innebära, att ”ifråga
om valbarhet till första kammaren en av 1918 års urtima riksdag ej avsedd
väsentlig förändring (borttagande av census) skulle äga rum”. Om
denna punkt uppstod i denna kammare, efter vad jag vill minnas, icke
någon debatt, men under debatten i andra kammaren framhöll en ärad
medlem av författningsutskottet från det socialdemokratiska partiet, som
själv förklarade sig i princip ogilla denna censusbestämmelse, att det
icke kunde bestridas, att ”det måste hava ansetts ingå i förutsättningarna
för den rösträttsreform, som överenskoms vid urtima riksdagen, att
man icke i det sammanhanget skulle rubba på bestämmelserna om valbarheten
till första kammaren”. Jag tror således, att det är otvetydigt

Nr 23. 58

Onsdagen den 13 april f. m.

Om bortta- fastslaget både genom detta utskottets yttrande och genom vad som se9susbestäm-
^ermtrdL Passerac*e< att detta verkligen ingick såsom ett led i uppgörelsen
melser be- e^er överenskommelsen -— vad man nu vill kalla den — vid 1918 års
träffande urtima riksdag, och då nu gång på gång vid denna riksdag i andra
första kärn- frågor har anförts, att man icke redan vid denna riksdag borde riva sön(Forts)
^er ^en överenskommelse man då träffade och som först vid denna riksdag
har trätt i gällande kraft, och då jag själv har stått på denna ståndpunkt,
synes det mig verkligen vara ett ganska starkt skäl mot upptagande
av denna fråga redan nu.

Vidare, och det är det andra av mina huvudskäl, är denna bestämmelse,
vad man nu må tycka om densamma, en av de få kvarstående bestämmelserna,
som markerar någon sorts artskillnad mellan de båda kamrarna.
Den pnå som sådan vara av större eller mindre betydelse, så
synes det mig i alla fall principiellt och praktiskt vara det riktiga, att man
icke tager bort dem förrän i sammanhang med ett upptagande av förstakammarproblemet
i dess helhet, vilket — det tror jag erkännes från liberalt
och kanske även från socialdemokratiskt håll, i varje fall av vissa
socialdemokrater — icke kan sägas hava fått en fullt definitiv lösning
genom den författningsreform, som tillkom genom förberedande
beslut vid 1919 års riksdag och som nu är stadfästad. Det synes mig,
som om man verkligen borde taga upp denna fråga i hela dess vidd och
icke endast i en detalj.

Under någon av de sista dagarna har man i en framstående liberal
huvudstadstidning, på samma gång som man har sagt sig principiellt
icke gilla denna censusbestämmelse, dock erkänt, att ett sådant sammanhang,
som jag nyss antytt, verkligen förefinnes, och man har därvid
uttalat, att utskottet borde hava gått en annan väg; utskottet borde
icke nu hava upplöst detta naturliga sammanhang utan borde i samband
med denna motion hava tagit upp hela frågan om första kammarens
omläggning, och man ifrågasatte, om icke ärendet av denna anledning
nu borde återremitteras till utskottet. Jag vill då säga, att jag har
inom utskottet just företrätt denna ståndpunkt, som också framgår av
min reservation. Jag tillät mig yrka, att frågan skulle tagas upp i hela
detta sammanhang och hade åtskilliga medlemmar av utskottet med mig.
Men därtill visade man sig icke vara villig. Man förklarade, att först
skulle censusbestämmelsen bort, och sedan skulle man vara villig att upptaga
förstakammarproblemet. Man gick också inom utskottet denna väg
och beslöt beträffande motionen den hemställan, som framgår av detta
betänkande, och sedan var man villig att diskutera förstakammarproblemet.
Så ligger frågan för närvarande. För mig innebär detta, såsom
jag sagt, att ur ett stort sammanhang lösryckes en detalj, som obestridligen
hör samman med denna sak, och även detta har bjudit mig och
mina medreservanter emot.

På grund av vad jag anfört tillåter jag mig yrka avslag på utskottets
betänkande.

Onsdagen den 13 april f. m.

59 Nr 28.

Herr Strömberg: Herr greve och talman, mina herrar! Ut- Om bortta skottet

har, såsom framgår av dess betänkande, biträtt den föreliggande^®*^*
motionen av såväl principiella som praktiska skäl. Det behöver naturligt- meiser bevis
icke här framhållas, att vi på vänstersidan intagit denna ståndpunkt träffande
huvudsakligen av principiella skål, även om vi tillmäta de rent praktiska första kamolägenheterna
av de här befintliga censusstrecken en rätt stor betydelse, (p^Tt”)
Utskottets ärade vice ordförande vill liksom hans medreservanter icke
vara med om någon ytterligare förändring i vår författning, som skulle
gå ut på att göra denna mer demokratisk än vad den redan är, och
v- förstå naturligtvis från hans utgångspunkter detta mycket väl. Men
jag tror också, att herrar reservanter liksom deras meningsfränder för
övrigt i denna kammare likaledes skola förstå oss på vänstersidan, när
vi vilja vara med om att avlägsna dessa sista verkligt betydande rester
av penningens privilegium i vår författning. Jag tror för min del, och
det tror jag, att vi alla äro på det klara med, att med den sammansättning,
som riksdagen nu har, kan det icke bli tal om att i längden bibehålla
dessa klart antidemokratiska censusbestämmelser. Frågan är således
här, om dessa streck skola avlägsnas nu eller litet längre fram, eventuellt
i samband med ett upptagande av hela förstakammarproblemet.

Herr Clason framhåller i sin reservation, att dessa censusbestämmelser
på sin tid införts för att giva första kammaren en artskillnad
gentemot medkammaren, och däri har han givetvis alldeles rätt. Men
man får väl säga, att det går icke att bibehålla dessa bestämmelser, ty
de äro ju någonting, som står kvar från en tidpunkt, då den allmänna
och lika rösträttens princip icke hade slagit igenom. Det var tvärtom
på den tiden så, att det fanns betydande censusstreck även till andra
kammaren. Att nu efter den stora författningsreformen 1918 bibehålla
eu skillnad mellan kamrarna, som bygger på en föråldrad och, jag vågar
säga, underkänd princip kan, synes det mig, icke ur någon synpunkt
vara lämpligt. Förstakammarproblemet må utredas och debatteras hur
mycket som helst — ingen tror väl ändå, att det någonsin mer skall
lyckas att göra denna vår ena parlamentariska halva till vad den fordom
var: en broms på utvecklingen mot folkets vilja. Den glans, som enligt
mångas mening ännu vilar över förstakammarmandatet, därför att det
åtminstone i någon mån är en mätare på den ekonomiska ställningen,
denna glans synes mig kunna försvinna med den roll, som första kammaren
har spelat i vår utveckling. Det synes mig således, som om slopandet
av dessa censusstreck är en klar och ofrånkomlig konsekvens av
ett redan förut fattat beslut. Den skillnad, som föreligger mellan andra
och första kammaren, är ju tillräckligt stor med de bestämmelser,
som för närvarande finnas. Jag vill erinra om den åttaåriga mandattiden,
som skiljer första kammaren från den andra, den successiva förnyelsen
och de medelbara valen jämte 35-årsgränsen för valbarhet till
första kammaren. Där hava vi dock fyra bestämmelser som tills vidare
påtagligt skapa en artskillnad mellan de båda kamrarna.

Detta är, kan man säga, i stort sett de principiella synpunkterna på

Nr 23. 60

Onsdagen den 13 april f. m.

susbestämmelser
beträffande

första kammaren.

(Forts.)

Om bortta- frågan. Går man till de praktiska, måste man säga sig,-att det ligger
gande av ^»-knappast någon förnuftig mening i att bibehålla dessa censusstreck. Det
kan, såsom framhållits i utskottsbetänkandet, faktiskt leda till att ett
riksdagsmannauppdrag diskvalificerar till ledamotskap i första kammaren.
I detta sammanhang vill jag använda tillfället att tillägga en sak
som av förbiseende utelämnats i utskottets motivering. Det står där,
att detta streck på grund av bestämmelsen, att riksdagsmannaarvodet är
skattefritt, kan medföra just den här antydda förskjutningen i den beskattningsbara
inkomsten. Man borde ju därvid i motiveringen hava betonat,
att detta gäller icke de riksdagsmän, som bo på den ort, där riksdag
hålles, d. v. s. i regel här i Stockholm. Detta kom icke att inflyta
i utskottsbetänkandet, men det är ju i stort sett en bagatell, som jag
endast upplysningsvis vill nämna.

Herr Clason har nu i sitt anförande sagt, att det är oriktigt att riva
upp denna fråga så snart efter det den stora författningsreformen av år
1918 blivit stadfästad. Vi kunna dock icke dela denna uppfattning, ty
från ledande socialdemokratiskt håll sades det, när denna fråga fördes
i land, ifrån, att vi hade fullt fria händer att upptaga en hel del hithörande
spörsmål. Sålunda uttalade i andra kammaren Hjalmar Branting
vid detta tillfälle med massinstämmande av sina meningsfränder
följande: ”När jag nu sagt detta, vill jag på det allra bestämdaste understryka,
att från det socialdemokratiska partiets sida har man icke på
något sätt givit på hand, att man är nöjd med den anordning, som här
har blivit träffad.” Och han yttrade vidare: ”Men vi stå ju blott vid

begynnelsen av hela denna diskussion. Det gäller ju nu för den svenska
nationen att på den demokratiska författningens grund, på grundval av
allmän och lika rösträtt i kommunalt och politiskt hänseende, ordna om
sitt hus.” När socialdemokraterna nu hava infriat sin förbindelse och
varit med om att föra denna författningsreform i hamn, är det påtagligt,
att vi anse oss hava fria händer att intaga den ståndpunkt, som är i
överensstämmelse med våra principer, då denna fråga nu kommit upp till

behandling.

Detta är i korthet och i huvudsak de skäl som gjort, att jag beslutat
mig för att biträda utskottsmajoritetens ståndpunkt, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall'' till utskottets betänkande.

Herr Ericsson, Aaby: Herr greve och talman! Nu är det

ju här en sådan punkt, där vänsterpartierna vilja försöka taga bort ett
av ”dessa skändliga penningstreck”, som ännu stå kvar i vår författning,
och det är ju icke så underligt. Demokratien har ju till sitt mål att
taga bort alla skrankor, alla hinder, jämna alla kullar, till dess att vi slutligen
stå inför den stora enformighetens och tråkighetens öken, mot vilken
vi tyckas vara på god väg! — Icke som skulle jag tro, att det fastighetsvärde
av 50,000 kronor eller de 3,000 kronors inkomst, som här fordras,
skulle vara något hinder i den frammarschen. Nej, det tror jag visst
icke. Det har i verkligheten visat sig med hänsyn till denna kammare,

Onsdagen den 13 april f. m.

61 Nr 28.

att det är det icke — tyvärr! Men det kan ju hända, att det möjligen
kan hindra någon representant för okunnigheten och de samhällsomstör ^susi,estiim.
tande att gorå sitt intåg här i kammaren, och därför tycker jag, att det meiser iskall
vara värt, att vi behålla detta streck till dess en större reform av träffande
denna kammare kommer. Ty det är väl icke någon tänkande medlem
inom denna kammare, som icke önskar, att första kammaren skal! (ports)
inom sig rymma det yppersta av förmåga, kunskap, erfarenhet och vana
vid att syssla med samhällsvårdande saker. Da framställer sig ovillkorligen
den frågan: Gör denna kammare detta i sin nuvarande sam mansättning?

Man bör ju aldrig smutsa i eget rede, som det heter, men
å andra sidan är det ju alldeles givet, att självkännedom är en lika viktig
som svår sak, och jag skall därför söka att besvaia flagan, såsom jag
ser den, utan att därvid på något sätt vilja göra något utfall eller, som
jag hoppas, såra någon enskild medlem av kammaren. Jag är villig erkänna,
att den innehåller mycken kunskap och mycken skicklighet liksom
även att många av de män, som här kommit in efter det s. k.
demokratiska genombrottet, med den för svensken egendomliga, förmågan
att snart lära och sätta sig in i saker och ting förvärvat sig en
eminent skicklighet i handliavandet av vad jag här kallar rör samhällsvårdande
angelägenheter. Men att vår kammare i detta nu motsvarar,
vad vi skulle önska av det svenska överhuset, det tror jag dock för närvarande
icke är fallet, och den åsikten, tror jag, finnes även inom andra
partier än det jag har den äran tillhöra. Under de tjugu riksdagar, då
jag har varit med, har jag och säkert många med mig icke kunnat
undgå att finna, att det yttrande, som fälldes 1909 av en representant
på Göteborgsbänken: ”allting flyter, utom första kammaren, som endast
sjunker”, verkligen visat sig hava varit ett profetiskt ord. Det var då,
under 1907—1909 års författningsrevision, som det beslut fattades, vilket
enligt mitt förmenande bidragit till att sänka nivån i denna riksdags
första kammare.

Jag tror, att vi allesammans äro med om att något behöver göras
för att komma till en förbättring av hithörande förhållanden, och det
torde nog kräva en stor reform. Men varför skola vi da börja med dessa
små saker? Att särskilt ändra en sådan detalj som den nu föreliggande
synes mig vara alldeles onödigt, dy det är dock enligt mitt förmenande
ett steg på den väg, som leder bort från det mål, som jag nar haft
den äran uttala, att jag tror kammaren önskar skall bliva uppställt för
våra strävanden beträffande en författningsrevision för första kammaren.
Jag anser mig därför kunna yrka avslag på det föreliggande förslaget.

En morgontidning har i dag uttalat, att huvudskälet till att vi icke
vilja gå med på detta förslag är, att vi, sedan lagarna om den kvinnliga
rösträtten nu blivit genomförda och kvinnor blivit berättigade att
göra sitt inträde i första kammaren, skulle vilja därifrån hindra dem
bland dessa kvinnor, vilka mest ägnat sig åt hemmets och barnens
vård, ty dessa kvinnor hava i allmänhet varken 50,000 kronors fastighet

Nr 23. 62

Onsdagen den 13 april f. m.

Om bortta- eller 3,000 kronors årsinkomst. Jag tror nog icke, att det är den typen
9susbestäm-1"av kvinnor, som äro de första, vilka vi här i kammaren få äran att
melser be- emottaga. Jag tror nog mera, att det blir kvinnorna av den lärda, litet
träffande emancipera^ typen. — Hu! —
första kam- Jag yrkar avslag.
maren.

Herr Johansson, Johan, i Kälkebo: Herr talman, mina herrar!
Då jag låtit anteckna mig som reservant vid detta utskottsutlåtande,
utan att hava angivit någon motivering för denna min reservation,
har jag ansett det vara min skyldighet att något klargöra de skäl, som
hava föranlett mig att avgiva densamma.

Nu är det nog så, att bland de befolkningslager, som jag representerar,
dessa streck, vare sig de avse förmögenhetsinnehav eller inkomst,
icke äro just populära, och jag kan naturligtvis i detta sammanhang
icke låta bli att tänka på och även säga, att vårt parti vid de senaste
valen haft en särskild otur i detta hänseende, ty vi hava på grund
av den valdes bristande valbarhet mistat ett mandat i kammaren. Men
man får efter mitt förmenande icke se saken bara ur den synpunkten,
utan man måste se den i ett något större sammanhang. För min del
har jag icke kunnat undgå att taga intryck av det mycket allmänna talet
om att denna kammare icke är som den bör vara, utan bör undergå
någon förändring. Jag har åtminstone icke hört, att det ifrån något partis
sida blivit bestritt, att en utredning om förstakammarproblemet är
önskvärd, och jag har för min del tagit ett sådant intryck av denna av
ingen bestridda åsikt, att jag icke kunnat vara med om att göra en partiell
avskrivning av de nuvarande bestämmelserna, och det så mycket
mindre, som en lagförändring icke skulle kunna genomföras så snart,
att den skulle kunna få tillämpning vid den allmänna stora omsättning,
som kommer att ske denna höst. Hade så varit förhållandet, hade jag
kanske först efter den största tvekan bestämt mig för att gå på den ena
eller andra linjen, men då som sagt ett beslut nu icke skulle kunna hava
någon sådan verkan utan tillämpningen först skulle komma senare, har
jag icke ansett, att frågan är av den brådskande natur, att man behöver
besluta i densamma, innan man har denna stora utredning eller åtminstone
en utredning av mera omfattande art för sig.

Att man också över lag tänker på en sådan genomgripande förändring,
får man praktisk erfarenhet av, när man talar om den ena
och den andra förändringen, som har genomförts under de senare åren,
ty då säger man, att var och en bör förstå, att den och den bestämmelsen
är av provisorisk art, och det är icke meningen, att det skall vara
något beständigt. Så sades också inom utskottet mycket tydligt ifrån
beträffande den sammanblandning av valkorporationer, som nu skall
förekomma mellan landsting och särskilt valda elektorer för stadsfullmäktige,
att det naturligtvis bör vara klart för var och en, att det bara
är en provisorisk anordning, som icke kan få äga bestånd under någon
längre tid.

Onsdagen den 13 april f. in.

63 Nr 28.

När så är förhållandet och när jag anser, att de praktiska verknin- Omborttagarna
av ett genomförande nu icke hava någon vidare betydelse, å''iriöx^ande av„cenatt
det tidigast skulle komma att tillämpas vid de successiva förnyelser, ^eherlbesom
komma att äga rum efter det att kammaren har undergått den stora träffande
valproceduren i höst, så har jag för närvarande måst ställa mig på av- första kamslagsståndpunktcn,
ehuru jag mycket väl vet, att det finnes flera av
mina kamrater i partigruppen, som icke dela den ståndpunkten. '' orts''

För närvarande ber jag, herr greve och talman, att få yrka avslag
på utskottets hemställan.

Flerr Winberg: Herr talman, mina herrar! Utan att vilja tillmäta
avgörandet av den fråga, varom vi nu debattera, någon så vittgående
betydelse, vill jag dock framhålla det betecknande i att något
sådant som detta streck ännu finnes kvar, efter den s. k. stora demokratiska
reformationen, som vi hade här i landet för ett par år sedan, något
så exceptionellt i strid med allt vad demokrati och sunt förnuft heter
som ett dylikt penningstreck till den ena av riksdagens kamrar, ett penningstock
i dessa tider, när förhållandena växla, så att detta streck det
ena året kan utestänga väldiga massor av medborgare från att kunna
bliva representanter här, under det att det ett par år efter kanske bara
utestänger ett fåtal! Antingen beror väl detta endast på ett rent förbiseende
eller också är det väl ett resultat av den vanliga politiska köpslagan.

Jag skall icke nu närmare ingå på den punkt, som här blivit berörd
och som jag möjligen kommer till litet längre fram, nämligen den roll
ett dylikt streck skulle komma att spela nu, sedan även kvinnorna fått
valbarhet till riksdagen. Men nog synes det mig, att enbart detta borde
vara tillräckligt för att öppna ögonen på oss för att vi icke längre kunna
behålla denna gamla kvarleva. Jag beklagar, att saken icke ordnades
i samband med den övriga revisionen, men när så icke skedde, är det väl,
för att det skall bli någon mening i det hela, vår ovillkorliga skyldighet
att nu rätta till, vad som man då försummade.

Jag begärde närmast ordet med anledning av det anförande, som
hölls av vår humoristiske ledamot uppe på Kronobergsbänken, som jag
alltid hör med en viss förtjusning. I dag fann jag emellertid, att han
icke var så fullt konsekvent i sina uttalanden. I en punkt var han
överhövan uppriktig, och det är jag honom tacksam för. Han framhöll
nämligen, att det kunde tänkas, att bibehållandet av detta streck
skulle kunna förhindra något samhällsomstörtande element från att
komma in i denna församling. Ja, jag förstår så väl denna hjärtesuck
från den ärade representanten där uppe, men tyvärr måste jag säga honom,
att av allt att döma torde detta streck inte vara mycket att lita
till, i det avseende han gjorde gällande.

Vidare skulle jag vilja säga några ord med anledning av det uttalande
från 1909, som herr Aaby Ericsson citerade. Om, som det sades,
första kammaren redan då var i sjunkande, bevisar det väl i alla fall.
att första kammaren icke började sjunka, först sedan den s. k. demo -

Nr 23. 64

Onsdagen den 13 april f. ra.

susbestämmelser
beträffande

första kammaren.

(Forts.)

Om bortta- kratiska nyorienteringen kom till stånd, eftersom denna icke var genomgande
avcen-förd år 190g. Alltså får väl den ärade representanten skylla sig själv
och sina egna meningsfränder, som vid denna tidpunkt just voro dominerande
i denna ärade kammare, för den händelse kammaren då var i
sj unkande tillstånd!

Den ärade talaren var också något inkonsekvent i vad han yttrade
beträffande kvinnornas inträde i riksdagen. För så vitt jag förstod
hans uttalande där, hyste han en alldeles särskild farhåga för, att de
kvinnliga representanter vi komma att få här icke skulle komma att
tillhöra de lägre klasserna utan från de emanciperade, lärda damerna.
Men då borde denna hans ståndpunkt hava fört honom fram till att man
för att förhindra en sådan orättvisa, att ingen annan än dessa emanciperade
och lärda damer kunna få tillträde till denna kammare, borde taga
bort de streck, som utestänga alla övriga kvinnliga element. Men inkonsekvent
nog ledde det honom fram till att yrka avslag på det krav,
som nu blivit framfört. Alltså medverkar han, för den händelse han får
sin önskan igenom, till att möjligen den kvinnliga delen av denna församling
just kommer att bestå av sådana element, som jag av hans
uttalande att döma antar, att han minst av allt skulle vilja se här.

Jag konstaterar alltså, att all förhoppning på att det där strecket
skall kunna hindra alla s. k. samhällsskadliga element att komma in
här är fullkomligt grundlös, ty därtill finnas inga utsikter. Jag konstaterar
vidare, att första kammaren var i sjunkande tillstånd redan
1909, och att orsaken härtill således icke kan tillskrivas oss, som äro
här nu. Jag konstaterar slutligen, att om herr Aaby Ericsson verkligen
vill uppnå, vad han talade om beträffande sammansättningen av den
kvinnliga delen av representationen i denna kammare, så skulle det leda
honom fram till att yrka bifall till utskottets förslag, vilket jag, herr
talman, nu ber att få göra.

Herr W o h 1 i n: Det är icke något synnerligt nöje att omedelbart
efter nästföregående talare träda fram och yrka bifall till utskottets förslag.
Jag vill emellertid ånyo hava till protokollet antecknat, att jag
alltid ansett, att politiska rättigheter böra vara oberoende av inlcomstoch
förmögenhetsförhållanden, varför jag även på sin tid, långt innan
uppgörelsen i rösträtts- och författningsfrågorna skedde, var anhängare
av den lika kommunala rösträtten. Med de under föregående debatter
behandlade utskylds- och värnpliktsstrecken har det varit ett helt annat
förhållande, ty vid utskyldsstrecket i den reviderade form, som av oppositionen
förordats, liksom vid värnpliktsstrecket har det icke varit fråga
om penningen som värdemätare på medborgarens insikter och omdöme
i allmänna angelägenheter, utan där har det varit fråga om en i vida kretsar
av vårt folk rotfäst rättsuppfattning. De här debatterade censusbeslämmelserna
återigen betraktar jag av angivet skäl som otidsenliga.
Visserligen kan jag respektera och förstå dem som hysa åsikten, att
denna fråga bör upptagas till avgörande först i sammanhang med första -

Onsdagen den 13 april f. m.

65 Nr 23.

kammarproblemets återupptagande till förnyad utredning, och jag kan Om borttatänka
mig att det finnes vissa kretsar, som skulle vara mera villiga aande av cenatt
tillmötesgå detta önskemål om en förnyad utredning av förstakam- susbcs,a
marproblemet, därest dessa bestämmelser allt fortfarande bli tills vidare träffande
kvarstående i vår grundlag. Å andra sidan är jag övertygad om att inom första kärnmåhända
ännu större kretsar beredvilligheten att tillmötesgå kravet på ett maren.
återupptagande av förstakammarprohlemet kommer att bliva större, där- (Forts)
est de ifrågavarande censusbestämmelserna nu borttagas ur grundlagen.

Då jag i varje fall för min del har övertygelsen, att ett nytt, reformerat
svenskt överhus under inga förhållanden kommer att kunna grundas på
några som helst penningstreck eller censusbestämmelser av här ifrågavarande
art, hyser jag för min del inga betänkligheter mot att nu rösta
för dessa censusbestämmelsers borttagande. Herr Aaby Ericsson talade
om att en fara ligger däri, att första kammaren mer och mer förvandlas
till en ”tråkighetens öken”, men frånsett aft hans egen närvaro här i
kammaren är en god illustration till att något sådant icke behöver befaras,
fruktar jag ingen förändring av kammaren i den riktningen genom
nu omdebatterade bestämmelsers borttagande. Vad beträffar hans
anmärkning om kvinnorna, befinner jag mig i den egendomliga situationen
att även därvidlag nödgas instämma med herr Winberg, ty det torde
vara en felaktig tro, att man genom dessa censusbestämmelsers bibehållande
skall kunna utestänga just den kategori av kvinnor, mot vilka
herr Aaby Ericsson på för mig sympatiska grunder utropade sitt expressiva
adjektiv.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till konstitutionsutskottets utlåtande
i förevarande hänseende.

Herr talmannen uppstod och avlägsnade sig, varvid ledningen av
kammarens förhandlingar övertogs av herr förste vice talmannen.

Herr Stendahl: Herr greve och talman, mina herrar! Det

bär från ett par håll inom kammaren framhållits, att sedan man kommit
till den allmänna och lika rösträtten, borde också i konsekvens härmed
vad man kallar penningprivilegiet avskaffas, och man vill således
göra troligt, att vi andra, som icke kunnat följa utskottet i dess hemställan
i detta fall, skulle betrakta ”penningprivilegiet” såsom något eftersträvansvärt
och något som vi skulle vilja försvara. Jag vill då
alldeles bestämt betona, att så är visst icke fallet, och ingen av mina
kamrater i konstitutionsutskottet skulle det kunna falla in att säga, att
den som har mera pengar än andra därför bör privilegieras till vissa
offentliga eller allmänna uppdrag. Det har ingen påstått.

Vad vi emellertid anse, är någonting helt annat, och jag tror, att vi
i kammaren någorlunda enhälligt kunna''bliva sams om den saken, nämligen
att den som dag ut och dag in går i vad jag skall tillåta mig kalla
trampkvarnen för kanske existensminimum, nog har mindre tillfälle att
syssla med en del allmänna frågor, mindre lust och mindre förmåga

Första kammarens protokoll 1921. Nr 23. 5

Nr 23. 66

Onsdagen den 13 april f. m.

Om borttagande
av cen
susbestämmelser
beträffande

f örsta kammaren.

(Forts.)

att sätta sig in i sådana än den som har kommit till en åtminstone någorlunda
dräglig existens. Om detta resonemang är riktigt, borde, såvitt
jag kan förstå, icke några principiella hinder finnas för att denna
uppfattning också toge sig uttryck i lagstiftningen.

Jag skall nu övergå till vad som här från en ärad talare på Värmlandsbänken
framhölls och vilket nog är kärnpunkten i denna fråga.
Det har upprepade gånger uttalats både i denna kammare och i medkammaren,
att det som här är huvudskälet är, att en riksdagsman, när
han väljes, kan hava den i grundlagen fastställda inkomsten men på
grund av att riksdagsmannaarvodet icke är beskattningsbart för sådana
riksdagsmän, som icke äro bosatta i Stockholm, under riksdagsperioden
kan komma under minimum och således bliva tvungen att enligt grundlagsbestämmelserna
lämna sitt mandat och avgå ur riksdagen. Denna
möjlighet finnes. Resonemanget är riktigt. Men enligt min mening, är
botemedlet häremot icke det av utskottet framhållna utan ett helt annat,
nämligen att denna riksdagsmannainkomst, detta arvode, som riksdagsmännen
hava, numera bör beskattas. När arvodet på sin tid beslöts,
när denna lag bestämdes, senast 1918, gällde som en allmän princip,
att riksdagsmannaarvodet endast skulle vara ett dagtraktamente och icke
ersättning för arbetet inom riksdagen. Nu har man faktiskt gått ifrån
den principen och höjt arvodet för riksdagsmännen därhän, att det icke
längre är endast ett dagtraktamente utan faktiskt åtminstone delvis är
en ersättning för förlorad arbetsinkomst, som en del av riksdagsmännen
fått avstå ifrån för att kunna fullgöra sitt riksdagsmannauppdrag.
Under sådana förhållanden förefaller det mig alldeles oegentligt och jag
kan icke förstå, att riksdagsmännen själva fordra, att de skola vara en
privilegierad klass i samhället, den enda privilegierade-klass, som icke
behöver skatta för hela sin inkomst. Är det så, att riksdagsmännen ville
gå med på att de själva böra vara de första, att föregå med gott exempel
och betala full skatt för hela sin inkomst, då, mina herrar, behöva vi
icke göra någon grundlagsändring på det sätt, som här är föreslaget,
med slopande av något streck för att råda bot mot det av herr Strömberg
påtalade förhållandet.

Herr vice talman! På grund av vad jag anfört ber jag att få yrka
avslag på konstitutionsutskottets hemställan och bifall till herr Clasons
yrkande.

Herr Hellberg: Herr talman! Den förste ärade talaren framhöll
bland annat, att denna fråga varit övervägd vid författningsre formen
och att det under årets riksdag vid föregående tillfällen anförts, att man
inte redan vid denna riksdag borde riva sönder överenskommelsen från
1918. Om jag inte hörde miste, sade den ärade representanten, att han
själv varit med om denna uppfattning. Jag nödgas däremot konstatera,
att han varit med om att i åtminstone ett fall — när det gällde utskyldsstrecket
— i sin mån bidraga till att uppriva den nämnda överenskommelsen,
visserligen inte genom att yrka avslag på ett direkt beslut vid

Onsdagen den 13 april f. m.

67 Nr 28.

årets riksdag, men i alla fall genom att yrka på ett beslut om en skrivelse, Om bortta svftande

till återgång till de förutvarande förhållandena. Man kan'' v''äi°an^,e av cen''
0 43 < sus bes tenn säga,

att den överenskommelsen är uppriven från bägge sidor, så det är ''meiser

verkligen inte värt att tala vidare om den. träffande

Så anförde samma talare vidare det skälet emot utskottets hem- första kamställan,
att denna censusbestämmelse är en av de få kvarstående — så
tror jag hans ord folio ■— bestämmelserna, som markera karaktärsskillnaden
mellan kamrarna — han tilläde att varje sådan bestämmelse har
sitt värde, den må nu vara av större eller mindre betydelse, varmed
han syntes mig angiva, att han inte ansåg den hava mycket stor betydelse.
Han uttalade också, citerande en liberal tidning, att denna fråga
borde upptagas i hela sitt sammanhang och att icke någon viss detalj
borde lösryckas ur detta sammanhang. -— Jag tror emellertid att frågan
ligger så, att om man vill förvänta sig något uppslag till en lösning av
förstakammarproblemet, måste man först röja bort vad som står kvar av
den gamla penningerösträtten. Sedan kan möjligen genom ömsesidig
överenskommelse mellan intresserade uppnås ett förslag i den riktning
jag antydde. Att däremot söka begagna denna kvarleva av penningerösträtten
såsom något slags köpeskilling för en förändring ifråga om
första kammarens sammansättning, det måste jag säga att jag tror vara
alldeles lönlöst. Man måste nämligen utgå ifrån, att därest ett sådant
uppslag skall ha någon utsikt att förverkligas, måste det framgå ur en
samfälld strävan åtminstone inom de stora partierna. Det tror jag är
enda vägen. Jag kan ju i samband därmed nämna att inom konstitutionsutskottet
tillsatts en delegation, som fått i uppdrag att undersöka möjligheterna
för en sådan ny ordning för första kammarens sammansättning.
Men det vill jag dock bestämt betona, att det är aldrig lönt att
tänka sig en sådan ny ordning, byggd på annan grund än den allmänna
rösträttens. En annan reservant har i sin reservation stuckit in en liten
antydan om något slags intresserepresentation — lik en trogen trubadur
som alltid sjunger om sin olyckliga kärlek; jag tror nämligen att det är
en mycket olycklig kärlek han fattat till intresserepresentationen, den
kommer aldrig någonsin att nå sitt mål.

Själva huvudmotivet för den hemställan utskottet har gjort är helt
enkelt det jag redan angivit: sedan hela vår allmänna medborgarerätt omlagts
på den allmänna rösträttens grundval och frigjorts från alla penningestreck,
blir det en anomali att hålla kvar denna lilla rest, som
förresten, det är min bestämda övertygelse, har en mycket liten betydelse
för frågan om artskillnaden mellan kamrarna, i jämförelse med de andra
bestämmelser, som den förste ärade talaren för utskottet här i dag uppräknat.
Och så kommer därtill att denna bestämmelse, som också har
framhållits, ju är ägnad att missgynna vissa kategorier: arbetarna, de
mindre hemmansägarna och framförallt kvinnorna.

När jag talar om kvinnorna, kommer jag osökt över till herr Aaby
Ericssons anförande. Det föreföll mig som om hela detta stort anlagda
anförande led av det felet, att det upptog en, om jag så får säga, väldig

Nr 28. 68

Onsdagen den 13 april f. m.

Om borttagande
av certsusbestämmelser
beträffande

första kammaren.

(Forts.)

motivering för ett yrkande som är så försvinnande litet i sin effekt.
''Han talade om att det gällde att bär i kammaren såvitt möjligt samla nationens
yppersta. Ja, detta är visserligen ett önskemål, kanske kan man
säga en from önskan, ty det vackraste vi önska, det vinna vi aldrig här
i världen, det tror jag den ärade talaren och jag äro ense om, hur oense
vi än för resten äro i så mycket. Men inte inbillar sig väl den ärade talaren
eller någon annan här, att dessa 3,000 kr. i inkomst eller 50,000 kr. i fastighet
utgöra någon slags garanti för att vi skulle få hit de yppersta? Herr
Aaiby Ericsson tycktes själv antyda, med det citat han anförde av en
bekant rolighetsminister från Göteborg, att han ansåg kammaren redan
förut ha sjunkit så, att den inte alls motsvarar hans pretentioner. Det
visar tillräckligt, huru litet dessa penningebestämmelser för valbarheten
hindrat förfallet. Så talade han om tråkigheten, som borde hindras få
insteg här. Jag tror att den lika litet utestänges genom dessa fattiga
penningebestämmelser.

Och så talade han om kvinnorna. Han gav uttryck — inte med ett
expressivt ”adjektiv”, som herr Wohlin sade, utan en interjektion kallades
det på min tid, då jag läste grammatik — åt den fasa, med
vilken han väntade mötet med de första kvinnorna här i kammaren. Det
förefaller mig som om denne damernas riddare, vilket han pa sitt sätt
är, dock vore något orientalisk i sin uppfattning. Det förefaller som
om han skulle mena att okunnigheten vore en väsentlig grundbetingelse
för kvinnlig grace. Men inte får man väl gå till denna osmanska ytterlighet;
vi få väl erkänna, herr Aaby Ericsson, att vi bägge två träffat
kvinnor, som på samma gång de varit bildade och kunniga också varit
behagliga och älskvärda. Och jag skulle vilja uttala den förhoppningen
att kvinnorna, om de komma att skicka några representanter hit till kammaren,
skulle lyckas träffa ett sådant val att, när de gjorde sitt inträde,
vi finge se den chevalier galant framför andra, som den ärade representanten
på Kronobergslänsbänken verkligen är, som den förste att med
■ den stora elegans och förbindlighet, som utmärker honom, hälsa dem
hjärtligt välkomna.

Jag vet just inte om jag har något mera att säga nu. Jag skall alltså
be att på de skäl jag anfört få hemställa om bifall till utskottets förslag,
förvissad om, att därmed inte någon i minsta mån värdefull garanti fölen
god sammansättning av första kammaren strykes bort, och likaså
förvissad om, att därest — vilket jag visserligen. för min del inte är
nog sangvinisk att vänta — det skulle visa sig möjligt att få fram någon
ny ordning för första kammarens sammansättning, censusbestämmelsens
borttagande inte skall visa sig utgöra något hinder därför.

Herr Ericsson, Aaby: Herr talman! Endast några ord till

replik. Jag skall be att få vända mig till den siste ärade talaren, som
beskyllde mig för att ifråga om motiveringen ha varit så ”väldig”, som
han uttryckte sig, i förhållande till det yrkande jag kom med.° Jag, undrar
om herr Hellberg verkligen hörde att jag sade, att jag ansåg frågan

Onsdagen den 13 april f. ni.

69 Nr 23.

icke ha så stor betydelse. Men då det gäller att ta bort ett av de sista Om borttastrecken,
dessa ”penningprivilegier”, som eu talare yttrade, ansåg jagO^ndeavcendet
lämpligt att därtill knyta några ord om en större reform av första h~

kammaren. träffande

Vad sedan kvinnorna beträffar är det ju sant, att vi skola mottaga första kamdem
— jag hoppas både herr Hellberg och jag — med all amabilité som V^ren\
är tänkbar, men att jag hittills bland spetsarna inom kvinnorösträttsrö- '' or s"^
relsen funnit mera energi än grace, måste jag bekänna.

Vidare skall jag be att med några ord få vända mig till den ärade
representanten för det kommunistiska partiet här i kammaren i anledning
av vad han yttrade om författningsreformen 1809, som han
sade — det ändrade han sedan till 1909, ty vi äro ju i alla fall inte hundra
år efter vår tid, inte ens jag! Jag erkänner villigt att förslaget framfördes
av en högerregering, men varför gick den så långt? Jo, för att
vinna framgång hos vänsterpartierna, även om jag medger att det förhöll
sig så, att liberalerna kanske inte delade den då sittande, regeringens
uppfattning av förstakammarproblemet och att förslaget genomfördes
endast med hjälp av Tällbergsgruppen, som vi minnas. Med avseende
på kvinnorna skall jag gärna ge honom rätt: jag var inkonsekvent. Men
det ligger litet närmare till hands för mig att i detta fall bliva det, eftersom
jag alltid konsekvent kämpat emot både de husliga och de emanciperade
kvinnornas inträde här i kammaren.

Sedermera yttrade talaren, att dessa streck icke hindrat och icke
skulle hindra några ”samhälsskadliga” att vara eller komma in i kammaren.
Vilka kan han mena med samhällsskadliga Han menar väl
aldrig sig själv. Det kan jag inte tänka mig. Det gör åtminstone inte
jäg, jag anser honom tvärtom oskadlig!

Herr C 1 a s o n: Jag uppkallades av herr Hellbergs yttrande, då

han ville göra gällande, att jag icke handlat konsekvent, när jag för min
del förklarade, att jag vid denna riksdag ville hålla överenskommelsen
från 1919. — Jag skulle nämligen i en annan fråga uppträtt däremot.
Jag tillåter mig i anledning härav erinra om att jag tagit avstånd
från alla förslag, som skulle innebära att man vid denna riksdag
ändrade de då överenskomna bestämmelserna. Men det är en helt annan
sak att söka medverka till skrivelser till Kung!. Maj it för att söka klargöra
frågor, som då lämnades olösta och som jag då förbehöll mig att
få upptaga till prövning. Jag förmodar, att herr Hellberg icke skulle
anse det oriktigt, om man vid denna riksdag eventuellt skulle komma
med en begäran om utredning av förstakammarproblemet. Det skulle
även jag för min del kunna vara med om, men det ligger på ett helt
annat plan än när man vid samma riksdag, då man antagit ett vilande
lagförslag, även antager förändringar i detsamma.

För min del ligger saken så, att detta utskottets förslag måste anses
vara ett led i förstakammarproblemet. Det är också rätt betecknande,
att motionären själv bekänt sig som bestämd anhängare till en -

Nr 28. 70

Onsdagen den 13 april f. m.

Om bortta- kammarsystemet. Det går han ut ifrån, och därför vill han slopa alla
gande av ^''bestämmelser om artskillnad mellan de båda kamrarna. Det är från
mefcerTe- hans sic1a synnerligen konsekvent. Men skall man hava någon^artskilltråffande
nåd — jag skall icke gå in på frågan varför — då torde också frågan
första kam- 0m valbarheten höra dit, och detta förslag rör nu en gång för alla en
wttren. valbarhetsbestämmelse.

^ 0 s''^ Herr Hellberg ville vidare göra gällande, att vi skulle vilja begagna
detta såsom en köpeskilling. Jag har aldrig haft en enda tanke i denna
riktning. Det är självklart, att när man icke har ensam bestämmanderätt
över frågan, kan man över huvud taget icke tala om köpeskilling.
Men jag har framhållit, att detta är en detalj av hela valbarhetsproblemet
och såsom sådan bör upptagas till lösning i samband med hela
denna fråga.

Gent emot den förste ärade talaren för utskottets ståndpunkt, herr
Strömberg, som ville göra gällande att vi, som nu icke utan vidare vilja
taga bort denna bestämmelse, skulle sträva efter en första kammare, som
skulle vara en broms på utvecklingen, såsom han uttryckte sig, vill jag
betona, att det icke är ett fullt riktigt uttryckssätt från hans sida. Vad
jag för min del önskar är att vårt författningsskick lägges på det sätt,
som avsågs när tvåkammarsystemet infördes, nämligen att man skall
hava två kamrar, som kunna inverka modererande på varandra eller
för att erinra om De Geers uttalande vid den tiden: varje mänsklig
makt, som ställes utan motvikt, kan frestas att urarta därhän, att den
sätter sin egen maktfullkomlighet framför sanningen och rättvisan. —•
Jag tror för den skull, att det behövs två kamrar, och jag tror även, att
båda kamrarna böra vara artskilda. Men detta är en helt annan sak
än vad herr Strömberg gjorde gällande, att vår ståndpunkt skulle innebära.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Lyberg: Herr vice talman! Jag har uppkallats i anled ning

av ett yttrande, som fälldes av den förste ärade talaren under debatten.

Då den föreliggande motionen första gången upptogs till behandling
av konstitutionsutskottet, tillät jag mig göra en förfrågan närmast riktad
till högerns representanter i utskottet och till dem, som deltagit i den s. k.
överenskommelsen i för fattnings frågan, huruvida denna överenskommelse
kunde anses inkludera den fråga, som motionären väckt på tal.
Såvitt jag då kunde fatta, ville man icke göra något påstående därom.
Hade så skett och hade man framfört några plausibla skäl för ett sådant
påstående, skulle jag för min del sannolikt under hänvisning till denna
överenskommelse hava gått på avslag, icke därför att jag icke anser
starka skäl tala för motionen, utan därför att det givetvis finns något
fog för talet om att vi bra mycket syssla med författningsfrågor av
jämförelsevis underordnad betydelse.

Jag kan då icke annat än förvåna mig över att nämnde talare, ut -

Onsdagen den 13 april f. rn.

71 Nr 23.

skottets v. ordförande, nu så hårt stryker under uppfattningen om att Omborttabifall
till föreliggande motion och till utskottets utlåtande i ärendet skulle*70”®* av cen~
innebära en rubbning av den ifrågavarande överenskommelsen. 1 än
högre grad är detta uttalande ägnat att förvåna, då det kommer från träffande
det håll, som det gjorde, nämligen från en person, vilken, så vitt jag första kamkunnat
förstå, för några dagar sedan sökte göra vad på honom ankom maren.
för att riva upp denna överenskommelse på en punkt, som obestridligen (Forts.)
och uppenbarligen ingick i överenskommelsen. Det kan knappast resoneras
bort, att det yrkande, som herr Clason då hade i fråga om utskyldsstrecket,
innebar ett försök till sådant upprivande. Då jag på
förut anförda skäl alltså icke kunnat annat än ansluta mig till bifall för
motionen, må jag säga, att jag inom utskottet hade så mycket större anledning
att göra detta, som en av herr Clasons medreservanter, som
nu icke är här närvarande, tillspetsade ett yttrande om denna censusbestämmelse
på följande sätt: denna censusbestämmelse är icke blott betydelselös
för artskillnaden mellan kamrarna, utan den är också olämplig.

-—• Detta säger en, som instämt i det Clasonska yrkandet. Han angav
redan i utskottet, att han trots detta sitt uttalande tänkte gå på avslag,
därför att, såsom han sade, bestämmelsen dock anger, att man vill, att
det skall finnas någon artskillnad mellan kamrarna. Det svarades honom
då, att med den uppfattning, han sålunda gjorde gällande, skulle man
lika gärna kunna försvara en valbarhetsbestämmelse av den innebörd,
att ingen skulle få komma till kammaren, som icke vore ■— rödhårig.

Jag kan icke finna annat än att detta vore ungefär vad man kan svara
på en uppfattning, som gör gällande, att en bestämmelse är icke blott
betydelselös i ett visst avseende, utan också olämplig, men ändå vill bibe- ,
hålla bestämmelsen. Bestämmelsen är platt inte av någon som helst
betydelse för lösningen av förstakammarproblemet.

Jag vill emellertid särskilt till herr Aaby Ericsson göra en liten erinran
om en sak, som kanske förbisetts av de flesta talare i detta sammanhang.
Förslaget till ändring i riksdagsordningen innebär, att det
för valbarhet skall fordras, att man är kommunalt röstberättigad. När
herr Aaby Ericsson säger, att man från vänsterhåll velat skaffa bort ett
av dessa ”skändliga penningstreck”, vill jag påminna, att det hittills varit
så, att man varit valbar till första kammaren utan att hava betalat utskyldema
för något av de tre föregående åren. Vi hava således för valbarhet
visserligen haft och hava en censusbestämmelse, men hava icke
något utskyldsstreck, under det att enligt förslaget man icke vidare skulle
hava censusbestämmelse, men i stället få ett utskyldsstreck, det utskyldsstreck
nämligen, som ännu finnes kvar i kommunalförfattningarna. Detta
kanske kan intressera särskilt herr Aaby Ericsson, som visat sig speciellt
värdera det kommunala utskyldsstrecket.

Samme ärade talare gav ett rätt så klent betyg åt denna kammare,
åtminstone en del av den. Han liksom ursäktade sitt uttalande med att
det alltid är bra att hava självkännedom. Jag kan undra, om det slaget
av självkännedom icke alltid är en smula uttunnat, riktar sig mera utåt

Nr 23. 72

Onsdagen den 13 april f. m.

Ombortta- än mot det egna jaget. Och jag undrar, om icke man möjligen också
9susbestäm"''S^U^e. kunna> under åberopande av att självkännedom är bra att ha, göra
meker be- ett nästan likadant uttalande om den gamla första kammaren. Var det
träffande verkligen icke så även på den tiden, att det i kammaren fanns ömsevis
forsta kärn- vin och vatten, en blandning, som den ärade talaren tydligen i högsta grad
J(Forts ) avsk3-''r- Det kan ju hända, att det nu har blivit en liten smula för mycket
vatten för honom, men det fanns nog där redan tidigare.

Till slut vill jag påpeka — jämte den inkonsekvens, som redan har
påtalats — en inkonsekvens som denne talare enligt min mening*gjorde
sig skyldig till. Han ansåg, att det var synnerligen behövligt att kammaren
kom att bestå av kunskapsrika och självständiga etc. ledamöter —
och detta är ju riktigt —, men han var fasligt rädd för och ropade ”hu”
vid bara tanken på att man skall få lärda, d. v. s. kunskapsrika, och
emanciperade, d. v. s. självständiga, kvinnor i riksdagen. Jag har svårt
att förstå, att man skall vara så rädd för den sortens kvinnor, då man
hyllar sig kraftigt till samma sorts män. Jag misstänker liksom han, att
vi i första hand få lärda och emanciperade kvinnor hit till riksdagen,
men jag är icke alldeles övertygad om att man så skall bedöma dem,
•som den ärade talaren gjorde.

•Jag vill .med dessa ord och utan att i övrigt ge mig in på skälen för
och emot — vilka skäl redan utvecklats — hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på avslag därå, och förklarade sig finna den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Flere ledamöter begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
tande nr 35, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

hemställt i sitt utlå -

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava urfallit
sålunda:

Ja — 50;

Nej — 59.

På framställning av herr förste vice talmannen uppsköts behand -

Onsdagen den 13 april f. m.

7.5 Nr 25{

lingen av återstående ärenden på föredragningslistan till aftonsammanträdet.

Herr Julin avgav en av honom och herr Thulin undertecknad motion,
nr 213, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag till kungörelse med
allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst.

Denna motion hänvisades, i vad den angick pensions- och indragningsstaterna,
till bankoutskottet, så vitt motionen rörde jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet och i övrigt till statsutskottet

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 120, till Konungen, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar
om anvisande av anslag för bestridande av vissa kostnader för
Skattungens och Oresjöns reglering samt regleringsarbeten vid Amungen
m. fl. sjöar m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 121, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ägogränser m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 5,37 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Nr 28.

74

Onsdagen den 13 april e. m.

Onsdagen den 13 april e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m., och dess förhandlingar leddes
till en början av herr andre vice talmannen.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:
nr 17, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrad lydelse
av rubrikerna nr 210 och 211 i gällande tulltaxa;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
införande i gällande tulltaxa av vissa bestämmelser rörande förtullning
från frihamn eller frilager; samt

nr 19, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande omyndiga barns taxering.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Ifr’ att Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 20, i anledning

tillägg till 12^ väckt motion om visst tillägg till 12 § bevillningsförordningen.

§ bevillnings förordnin-

I en inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet remittegen■
råd motion, nr 52, hade herr Petrus Nilsson föreslagit, att riksdagen

ville besluta sådant tillägg till 12 § i kungl. förordningen om bevillning
av fast egendom samt av inkomst, att densamma komme att innehålla
bestämmelser om att 3 mom. b) 1) skulle beträffande fastighetsägare
endast äga tillämpning å den del av förmögenheten, som överstege av
honom ägd fastighets taxeringsvärde. ,

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet på anförda skäl
hemställt, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr Nilsson, Petrus: Det skatteprovisorium, som antogs vid
förra årets riksdag, har visat sig behäftat med rätt stora svagheter och
detta ännu innan det vunnit tillämpning; ändringar ha vidtagits på
grund av såväl kungl. propositioner som enskilda motioner, och nu senast
har ju beslut fattats i sådan riktning. Syftet med den av mig
väckta motionen har varit att rikta riksdagens uppmärksamhet på och

Onsdagen (len 13 april e. m.

75

Nr 2».

få ändring uti en bestämmelse, som synes leda till konsekvenser, vilka I2

tydligen icke varit avsedda, då detta provisorium av riksdagen antogs g
Denna bestämmelse är, att bevillningsavdrag icke får åtnjutas i större förordninutsträckning
än att den återstående beskattningsbara inkomsten mot- gen.
svarar 5 procent av den beskattades förmögenhet, och detta aven om (torts.)
förmögenheten är nedlagd i fastighet, för vilken en minimiskatt är garanterad
efter en inkomst, beräknad till 6 procent för jordbruksfastighet
och 5 procent för annan fastighet. Därigenom är ju redan skatt
uttagen för jordbruksfastighet efter en beräknad inkomst av 6 procent
och för annan fastighet efter en beräknad inkomst av 5 procent. Genom
förenämnda bestämmelse beskäres emellertid avdragsrätten ytterligare
å inkomsten av den förmögenhet, som är nedlagd i fastighet, och
följaktligen kan skatten på denna inkomst komma att utgå efter 11,
resp. 10 procent, nämligen om ägaren äger hela fastigheten, så att han
icke har skuld på densamma och om inkomsten uppgår till 11, resp. 10
procent. Nu har utskottet visserligen erkänt, att orättvisa i beskattningen
härigenom kan komma att uppstå, men utskottet synes ändå
icke fullt behjärta det här påpekade missförhållandet. Utskottet säger:

”Utskottet vill icke bestrida, att ifrågavarande bestämmelse i praktiken
kan medföra viss olikhet beträffande möjligheten att tillgodogöra sig
den författningsenliga bevillningsfriheten, vilket givetvis måste te sig
som en orättvisa. Man får emellertid komma ihåg, att berörda konsekvens
sammanhänger med fastighetsbevillningens natur av garanterad
minimiskatt. Förslaget skulle för övrigt i fråga om vissa skattskyldiga,
nämligen fastighetsägarna, åsidosätta den ifrågavarande bestämmelsens
ändamål att differentiera beskattningen efter kapitalinkomstens
relativt större skattekraft. Kapitalet kan ju icke sägas vara mindre
bärkraftigt därför, att det nedlagts i fastighet.” Men det är ej däremot
jag riktat min kritik. Jag anser visst icke skattekraften mindre, därför
att kapitalet är nedlagt i fastighet, men till följd av, att för fastighet
skatt skall erläggas efter en beräknad inkomst av 5, resp. 6 procent av
fastighetens taxeringsvärde, och att för överskjutande inkomst avdrag
ej får göras i större utsträckning än att den återstående beskattningsbara
inkomsten motsvarar 5 procent av förmögenheten, bli fastighetsägare
i regel hårdare beskattade än andra skattskyldiga. För att
taga som exempel en fastighet, taxerad till 20,000 kronor, och å vilken
ägaren har en inkomst av, låt oss säga, 2,2C0 kronor, nar han att å
densamma erlägga fastighetsskatt efter en beräknad inkomst av 6 procent,
alltså för ett belopp av 1,200 kronor, samt bevillning för inkomst
av återstående 1,000 kr. Följaktligen måste han skatta för 2,200 kronor,
men om förmögenheten varit placerad i aktier eller kontant 1 bank,
hade ägaren haft rätt till avdrag intill ett belopp av 1,000 kronor, om
i övrigt familjens storlek enligt förordningen berättigat till åtnjutande
av så högt avdrag. Jag har också i motionen angivit ett exempel, som
jag här vill relatera:

”En person, mantalsskriven inom ort tillhörande dyrortsgrupp III,

Nr 23. 76

Onsdagen den 13 april e. m.

Ifrågasatt äger en jordbruksfastighet taxerad till 20,000 kronor, å densamma fintillägg
till r bf^grdnin- utom inventarier till ett värde av io,coo kronor, men har därå en
gen, skuld av 4,000 kronor. Förmögenheten uppgår således till 16,000 kro(Forts.
) nor. Om denne persons inkomster uppgår till 3,000 kronor och han har
hustru och fem barn att försörja, erhåller han enligt därom utfärdade
bestämmelser för år 1921, ett bevillningsfritt avdrag av 1,000 kronor;
och är alltså skattskyldig för 2,000 kronor; medan annan skattskyldig,
som icke är fastighetsägare men bosatt inom samma ort och med lika
stor familj samt med samma inkomst (3,000 kronor) och ägare av lika
stor förmögenhet som den förre, äger åtnjuta bevillningsfritt avdrag
med 2,200 kronor.

Utav dessa personer, som båda hava lika stor inkomst och äga lika
stor förmögenhet, får den förre betala kommunalskatt efter en inkomst
av 2,000 kronor, medan den senare endast behöver betala för en inkomst
av 800 kronor. Avdragen för den förre hade ej blivit högre om
familjen varit större. Ogynnsammast drabbas därför familjeförsörjare
med större familjer.”

Här nämnda förhållande berör två personer med lika stor förmögenhet,
lika stor inkomst, lika stora familjer och boende i orter tillhörande
samma dyrortsgrupp. Att gällande lag leder till uppenbara
orättvisor i detta avseende, är sålunda klart. I motionen har jag hemställt
om sådan ändring att endast den del av förmögenheten, som överstiger
fastighetens taxeringsvärde, skulle tagas i betraktande vid begränsning
av avdragsrätten, då den förmögenhet, som är nedlagd i fastighet,
redan är åsatt fastighetsskatt till 6, resp. 5 procent å fastighetens
taxeringsvärde.

Nu kan måhända någon invända, att den ändring, varom jag i motionen
hemställt, komme att i tillämpningen leda till sådan konsekvens,
att även‘personer med mycket stor förmögenhet och mycket höga inkomster
därigenom komme att åtnjuta bevillningsfritt avdrag. En person
t. ex., som äger en stor fastighet, som är belånad, och dessutom har
en del av sin förmögenhet placerad i aktier, skulle här komma i åtnjutande
av bevillningsfritt avdrag, vilket han icke skulle göra, om de bestämmelser,
som nu gälla, fortfarande få äga giltighet. Det kan ju
hända. Men om en person har hela sin förmögenhet placerad i aktier,
har han ju rätt till detta avdrag om inkomsten till så högt belopp överstiger
5 procent av förmögenheten och för övrigt kan man ju sätta en
gräns vid ett visst maximibelopp av värde å fastighet. En person med
mycket hög inkomst är naturligtvis icke så mycket beroende av att komma
i åtnjutande av det bevillningsfria avdraget, men för en person med
stor familj och relativt liten inkomst betyder detta avdrag mycket, och
betydelsen av det skattefria avdraget har även blivit erkänt från alla håll
och partier, och det har stor betydenhet för skipande av rättvisa mellan
olika skattebetalare med olika skatteförmåga.

Såsom frågan nu ligger, vill jag icke göra något yrkande, men jag

Onsdagen den 13 april e. m.

77 Nr 215.

bär till protokollet velat framhålla dessa synpunkter. Dessutom vill jag Ifrågasatt
säga, att jag är förvånad över den behandling denna fråga rönt i ut- till12

skottet, och det förvånar mig särskilt, att de personer, som vid förra*’ ^>ordnf«-årets riksdag genomdrevo det kommunala skatteprovisoriet, och då mot- gen_
satte sig den s. k. objektbeskattningen •— enär de ansågo att den kommit (Forts.)
att utgöra en dubbelbeskattning, som särskilt hade drabbat fastighetsägarna
— nu icke velat vara med om denna ändring för att rätta ett
missförhållande i skattehänseende, som icke går mindre hårt ut över
fastighetsägarna och då särskilt de mindre, som ha stora familjer att
försörja.

Herr Sandler: Jag har begärt ordet egentligen för att något

skulle sägas från bevillningsutskottets sida, ehuru jag för min del icke
deltagit i utskottsarbetet på den avdelning, som behandlat detta ärende.
Det förhåller sig så, som den ärade talaren sade i sitt anförande samt
även anfört i motionen, att den bestämmelse det här gäller, medför vissa
av honom påpekade obilligheter. Utskottet har i sin motivering påpekat,
att dessa olägenheter sammanhänga, såsom det står, med fastighetsbevillningens
natur av garanterad minimiskatt, d. v. s. det är helt enkelt
en konsekvens av den anordning, som riksdagen i fjol beslöt genom
åstadkommande av den kombinerade fastighets- och inkomstbevillningen.
Det har icke varit för utskottet någon möjlighet att finna en utväg
ur dessa svårigheter och, såsom kammaren finner, har utskottet enhälligt
ansett sig böra avböja det av motionären framställda förslaget,
oaktat det erkänt, att det är en obillighet, som nu påvisats. Utskottets
ståndpunkt är emellertid den, att det icke rimligen kan ifrågasättas
att genomföra en omläggning av själva grunderna för det beslut
riksdagen fattade i fjol angående kommunalskattefrågan. Jag betonar
ännu en gång, att vad vi här stå inför, är en egendomlig konsekvens
av det vid fjolårets riksdag fattade beslutet. Jag förmodar det icke
är den sista av dess konsekvenser, som vi få anledning att i bevillningsutskottet
behandla, och då åtskilliga andra dylika konsekvenser förekomma
till behandling, blir det tillfälle att återkomma till saken.

Såsom frågan nu ligger, tror jag icke vi ha annan möjlighet än att
bifalla utskottets hemställan och se tiden an.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det föreliggande
betänkandet hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av-Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning
av vissa Vänersborgs hospital och asyl tillhöriga fastigheter m. m.;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utläggande
av statsgruvefält vid Stekenjokk och Remdalen i Vilhelmina socken
av Västerbottens län;

Nr 23.

78

Onsdagen den 13 april e. m.

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande
av försäljning av kronan såsom danaarv tillfallen andel i lägenheten
Fjällbacka nr 90 i Kville socken av Göteborgs och Bohus län;

nr 31, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t
angående beredande av stöd åt den inhemska fröodlingen; samt

nr 32, i anledning av väckt motion om anslag till anordnande av
ett fast demonstrations- och försöksfält å myrjord vid Åsträsk.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Iuigförslag Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 33, i anledning av

om åtgärder Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om tillfälliga åtgärder till
mot skogs- förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo jämte två

skovhn9- i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 25 februari 1921 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 119, hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogat förslag till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande
av skövling av skog å fastighet i enskild ägo.

I sammanhang med denna proposition hade utskottet till behandling
förehaft två inom andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) nr 277 av herr Andersson i Rasjön, som hemställt, att riksdagen
måtte besluta, att första stycket i slutbestämmelserna i den i Kungl.
Maj :ts proposition nr 119 föreslagna lagen om tillfälliga åtgärder till
förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo måtte erhålla
följande lydelse:

”Denna lag träder i kraft den 1 juli 1921, då lagen den 11 juni 1920
om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet
i enskild ägo upphör att gälla”; samt

2) nr 281 av herrar Magnusson i Skövde och Gustafson i Kasenberg,
som hemställt, att till det i Kungl. Maj :ts proposition nr 119 framlagda
förslaget till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling
av skog å fastighet i enskild ägo sådant tillägg gjordes, att innehavare
av rätt till skogsavverkning, varom avtal träffats före den 28
juni 1918 och som på grund av lagens bestämmelser icke kunde enligt
avtalet tillgodogöra sig avverkningsrätten, skulle av markägaren äga
rätt till skälig ersättning för i avtalet ingående skog, som icke finge avverkas.

Utskottet hade i det föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte med avslag å motionerna nr 277 och 281 i
andra kammaren bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition.

Onsdagen den 13 april e. m.

79 Nr 28.

Reservation hade anförts av herrar Ericsson, Aaby, och Öberg, som Lagförslag

ansett, att 2 mom. i 6 § av förevarande lagförslag bort utgå. om åtgärder

3 & & & mot skogs skövling.

Herr Ericsson, Aaby: Jag hemställer, i avseende å föredrag- (Forts.)
ningen av jordbruksutskottets utlåtande nr 33, att detsamma företages
till avgörande på det sätt, att till en början föredrages det av utskottet
tillstyrkta lagförslaget, där så erfordras, paragrafvis med promulgationsstadgande
och rubrik sist; att sedan lagförslaget blivit genomgånget,
utskottets hemställan föredrages; att vid behandlingen av den
paragraf, varom överläggning först uppstår, denna må omfatta utlåtandet
i dess helhet; samt att lagtext icke må behöva uppläsas i vidare
mån, än sådant av någon kammarens ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

I följd därav föredrogs nu

Lagförslaget.

i-5 §§•

Godkändes.

Öl Denna

paragraf lydde sålunda:

1 mom. Sker avverkning i strid mot ovan givna föreskrifter eller
förordnande, varom i 3 § andra stycket förmäles, eller företages utstämpling
eller därmed jämförlig åtgärd för avverkning, som uppenbarligen
skulle komma i strid mot samma föreskrifter eller förordnande,
som nyss sagts, äger skogsvårdsstyrelsen meddela förbud att å den
fastighet, varå avverkning sålunda ägt rum eller planlagts, eller så stor
del därav, som skäligt prövas, utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd verkställa
avverkning av skog för annat ändamål än fastighetens eller därmed
sambrukad fastighets oundgängliga husbehov; dock att förbud,
som föranledes av avverkning i strid mot 2 § eller av planläggning av
avverkning, må gälla allenast i det förra fallet skog, som i sistnämnda
paragraf avses, och i det senare skog, som enligt planen skulle avverkas.
Då avverkning på grund av upplåtelse, som i 4 § sägs, föranleder förbud,
må detta icke meddelas för annat område än det, som till avverkning
upplåtits.

Innan sådant förbud, som i första stycket sägs, varder meddelat,
skall fastighetens ägare samt, där avverkning verkställts eller planlagts
av annan, jämväl denne beredas tillfälle att yttra sig i ärendet; finner
skogsvårdsstyrelsen saken sådan, att den ej kan tåla dylikt uppskov, må
den dock meddela förbud tillsvidare och intill dess annorlunda varder
förordnat. Skogsvårdsstyrelsen äge ock inhämta utlåtande från i lånt -

Nr 23. 80

Onsdagen den 13 april e. m.

Lagförslag hushållning sakkunnig person såsom lantbruksingenjör, länsagronom elom
åtgärder \tT jordbrukskonsulent, där sådant av förhållandena påkallas.
m

(Fort*.; kraft.

2 mom. Skogsvårdsstyrelsen äger bemyndiga hos styrelsen anställd
tjänsteman, som fullgjort vad som erfordras för vinnande av anställning
såsom jägmästare, att där i fall, som i 1 mom. avses, är av synnerlig
vikt, att förbud, som där sägs, kommer till stånd innan styrelsen hinner
sammanträda, meddela sådant förbud å styrelsens vägnar. Om sålunda
meddelat förbud göre tjänstemannen utan dröjsmål anmälan hos styrelsens
ordförande, och ankomme därefter på styrelsen att i ärendet förordna.
I den mån dylikt förbud ej inom tio dagar från den, då det delgavs,
den dagen oräknad, blivit av styrelsen fastställt, vare förbudet
förfallet.

Herr Ericsson, Aaby: Såsom herrarna se, har jag avgivit

en reservation med hemställan, att 2 mom. i 6 § av förevarande lagförslag
måtte utgå. Saken rör endast att det skulle uppdragas åt en
skogsvårdsstyrelsens tjänsteman att själv kunna utfärda förbud för avverkning
av viss sorts skog. Nu var förhållandet det, att före år 1919
enligt då framlagt förslag ett sådant förbud skulle kunna utfärdas endast
efter vederbörandes hörande, men då ansågs detta vara för långt
gånget, och därför har gjorts den inskränkning, att det skulle kunna
ske efter skogsvårdsstyrelsens vid sammanträde i ärendet fattade beslut,
men även detta tycks vara för mycket, och lagutskottet föreslår, att
en jämförelsevis underordnad tjänsteman, som antagits av skogsvårdsstyrelsen,
skulle få uppdrag att verkställa sådant förbud. Detta kan
synas vara en jämförelsevis liten sak, men av rent principiella skäl anser
jag det icke riktigt att lägga en så stor makt, lagens hela kraft så att
säga, i denna tjänstemans hand och låta honom exekutivt utföra den
åtgärd han anser nödig. Det torde icke vara riktigt, och åtminstone
förr i världen voro de svenska jordbrukarna särdeles måna om att icke
underkasta sig ett dylikt godtycke från enskilda ämbets- och tjänstemäns
sida, och jag anser denna frihetskänsla vara fullkomligt berättigad. Man
kan ju tänka sig — vi äro ju människor allesammans — att det kan uppstå
sådant förhållande mellan en tjänsteman hos skogsvårdsstyrelsen och
enskilda personer, att han icke ogärna skulle se, att han finge utöva
någon makt över de enskilde; han skulle då kunna trakassera dem genom
utfärdande av dylika förbud. Nu står det visserligen, att ett dylikt
förbud icke skall förbli i kraft längre än tio dagar, utan skall därinom
underställas skogsvårdsstyrelsen, varvid det kan upphävas
eller inom nämnda tid stadfästas. Men det veta vi litet var, att får en
tjänsteman hos styrelsen befogenhet att vidtaga sådana här åtgärder
och har han en gång utfärdat avverkningsförbud, så bör det vara oerhört
talande skäl för att skogsvårdsstyrelsen skall desavuera honom.
Nej. det lärer bliva omöjligt att få förbudet hävt och rätt medgiven att

Onsdagen den 13 april e. m.

81 Nr 28.

fortsätta avverkningen. Hela saken gäller, att man skall kunna så snabbt Lagförslag

som möjligt fasett förbud utfärdat, där illojal avverkning kommit till om åtgärder

stånd; då är frågan: kan det vara så riksvådligt att dröja så pass länge, mot*k°?s att

man hinner få ihop en skogsvårdsstyrelse, bestående av tre personer, (Korts")

och vid förfall för någon av dem en suppleant, så att styrelsen skall

kunna fatta beslut i överensstämmelse med eller mot vederbörande

läns jägmästares förslag? Om man väger den olägenhet, som uppstår

för det allmänna av en pågående skogsavverkning, som kan vara mindre

lämplig, mot a andra sidan det osäkerhetstillstånd, som uppstår genom

att det ligger i en tjänstemans hand och maktfullkomlighet att på eget

initiativ utfärda ett bestämt gällande avverkningsförbud, så tror jag

man skall finna det lyckligare, om detta moment ginge ut och det finge

vara såsom för närvarande är bestämt, att skogsvårdsstyrelsen själv

skall fatta dessa beslut.

Varför jag särskilt finner detta stadgande betänkligt, är att fastän
förevarande lag blott är provisorisk och blott skall gälla en kortare tid,
vi veta, att det förestar en stor skogsvardslagstiftning, då man kan lätt
tänka sig, att om riksdagen principiellt lämnat bifall till att en dylik makt
lägges i en skogsvårdsstyrelsens tjänstemans händer, detta skall tagas till
intäkt för att i den blivande lagen införa sådana bestämmelser, och detta
anser jag vore i hög grad skadligt. Skogsvårdsstyrelsema ha haft
stora förtjänster, och nagra hava verkat mycket gagnande på sina orter,
men det får erkännas, att det visat sig tendenser särskilt hos deras tjänstemän
att utveckla denna institution till att bli ett mycket stort ämbetsverk
med en mycket stor tjänstemannakar, det skulle bli en domänstyrelse
— icke över statens domäner, ty de ha redan en sådan — men över
enskildes domäner, och säkert är, att om man icke behandlar denna
sak och vederbörande tjänstemäns maktställning i övrigt med en viss
försiktighet, sa kommer denna institution att svälla ut till sådana gränser,
att vi litet var icke skulle se det så gärna.

, .£ &rund av vad jag anfört tillåter jag mig, herr talman, att yrka
bifall till den av mig gjorda reservationen.

Herr Bondeson: Herr talman, mina herrar! 1 föreliggande
moment heter det: Skogsvårdsstyrelsen äger bemyndiga hos styrelsen

anställd tjänsteman, som fullgjort vad som erfordras för vinnande av
anställning såsom jägmästare, att där i fall, som i 1 mom. avses, är av
synnerlig vikt, att förbud, som där sägs, kommer till stånd innan styrelsen
hinner sammanträda, meddela sådant förbud å styrelsens vägnar”,
och_ vidare: ”Om sålunda meddelat förbud göre tjänstemannen utan

dröjsmål anmälan hos styrelsens ordförande, och ankommer därefter
på styrelsen att i ärendet förordna. I den mån dylikt förbud ej inom
tio dagar från den dag, då det delgavs, den dagen oräknad, blivit av
styrelsen fastställt, vare förbudet förfallet”. Detta kan se ganska oskyldigt
ut, men utskottet har ändå ”icke kunnat undgå att ställa sig i viss
mån tveksamt till att en tjänsteman tillerkännes rätt att meddela inFörsta
kammarens protokoll 1921. Nr 23. 5

Nr 23. 82 Onsdagen den 13 april e. m.

Lagförslag terimistiskt avverknings förbud”. ”Erinras må”, säger utskottet vidare,
om åtgärder »att jämlikt nu gällande lag mot skogsskövling erfordras, att skogsvårdsm°sk"klina
styrelse skall vara fulltalig för att äga sådan befogenhet.” Av detta ut(Forts.
) talande framgår, att saken anses vara av den vikt, att skogsvårdsstyrelsen
bör vara fulltalig för att fatta beslut om awerkningsförbud. Enligt nu
föreliggande förslag skulle denna viktiga angelägenhet emellertid överlämnas
åt en jägmästare. Det är visserligen sant, såsom påpekats, att
detta hans beslut skall underställas skogsvårdsstyrelsens prövning inom
tio dagar, men i likhet med föregående talare får jag säga, att det är
föga troligt, att skogsvårdsstyrelsen desavuerar sin jägmästare. Denna
bestämmelse är sålunda enligt min uppfattning i realiteten icke av någon
betydelse, ty om en jägmästare har utfärdat interimistiskt avverkningsförbud,
så nödgas styrelsen, för att ej desavuera sin tjänsteman,
fastställa avverkningsförbudet. Man måste bestämt reagera mot att
så stor befogenhet överlämnas till en underordnad tjänsteman. Det är
alldeles nog att skogsvårdsstyrelserna ha sådan befogenhet. Förr var det
länsstyrelsen, som hade att meddela ett dylikt förbud, nu är det skogsvårdsstyrelsen.
Skälet för att läns jägmästaren skulle få verkställa förbud
är ju nödvändigheten att snabbt åstadkomma förhindrande av avverkning,
där sådant behöves. Jag undrar, om någon verkligen tror,
att skogsvårdsstyrelsen icke skulle kunna snabbt nog komma tillsammans,
där det behövdes. I värsta fall kan man beräkna, att en sådan styrelse
kunde komma tillsammans inom två eller tre dagar. Vi bo dock numera
icke i urskogen, och det finnes i allmänhet möjlighet att sammankalla
en skogsvårdsstyrelse per telefon.

Med detta har jag icke på minsta sätt velat göra gällande, att icke,
där det verkligen är fara för skogsskövling, sådan bör förekommas.
Men jag ber att få protestera mot att så stor makt över den enskildes
egendom kastas i en jägmästares hand. Det må vara med denna sak
huru som helst, så kan folket ute i bygderna icke förstå, att ett dylikt
bestämmande över enskild egendom skall kunna handhavas endast av
en jägmästare. Man finner sig i att en skogsvårdsstyrelse där personer
sitta, som äro valda av olika korporationer, får utfärda avverkningsförbud,
men att en jägmästare skulle på egen hand kunna bestämma över
detta, måste man reagera emot.

Jag skall icke upptaga kammarens tid längre utan endast yrka bifall
till reservationen.

Herr Hellström: Utskottets vice ordförande lämnade en^re dogörelse

för innebörden av den lagbestämmelse, som här är i fråga.
Jag måste säga, att då jag läste detta lagförslag och ifrågavarande lagbestämmelse,
jag kom till en annan uppfattning, än utskottets vice ordförande
har framhållit. Han säger, att genom lagbestämmelsen lägges
det i en underordnad tjänstemans hand att utfärda provisoriskt förbud
mot skogsavverkning. Det står emellertid här endast, att befogenhet
att lämna tjänstemannen denna rätt skall överlämnas åt skogsvårdssty -

Onsdagen den 13 april e. in.

«3 Sr U;t.

relsen. Skogsvårdsstyrelsen har att pröva förhållandena inom länet med Lagförslag
hänsyn dels till de missförhållanden, som inträtt i fråga om skogsavverk- om åtgärder
ningen, och dels till vederbörande tjänstemans egenskaper. Och om
den anser förhållandena inom länet vara sådana, att lagens bestämmel- "(Fort”)
ser kunna kringgås, om det icke genast i förekommande fall utfärdas
interimistiskt skogsawerkningsförbud, skall styrelsen hava befogenhet
att, om den har förtroende för jägmästaren, giva honom rätt att omedelbart
utfärda sådant förbud.

Vidare står det, att sedan jägmästaren utfärdat sådant avverkningsförbud,
skall han omedelbart underställa det skogsvårdsstyrelsens prövning,
och skogsvårdsstyrelsen måste genast taga saken under omprövning
och besluta i ärendet inom tio dagar. Eljest har åtgärden förfallit.
Detta är väl en helt annan innebörd än den utskottets vice ordförande
och även den siste ärade talaren gjorde gällande. Den siste ärade
talaren sade, att det här är fråga om att utan vidare lägga så stor makt
i en tjänstemans hand. Jag tror att, med hänsyn till den fråga det här
gäller, det är mycket lämpligt, ifall kammaren följer utskottets förslag.

Det är nämligen endast meningen att komma åt skogsjobbarne, som visst
sig hava möjlighet att med hittills gällande bestämmelser — som de
två sista ärade talarna ville bibehålla på området — kunna kringgå lagen
och gorå den ineffektiv. Det anfördes i jordbruksutskottet flera exempel
på huru det lyckats att kringgå lagen. När skogsvårdsstyrelsens ledamöter
voro bortresta och man förstod, att de icke kunde så hastigt
komma tillsammans, da passade man pa och ställde till med avverkning.

Man hade ofta så bråttom, att man blott sågade omkull träden och lät
dem ligga okvistade för att hinna få saken ordnad, innan förbud hann
utfärdas.

Vidare har det meddelats, att man försökt begagna sig av telefon för
att hastigt sätta skogsvårdsstyrelsen i tillfälle att fatta avgörande beslut i
frågan, men det har visat sig, att ett per telefon åstadkommet avverknings
förbud icke har varit lagligt och således icke kunnat stoppa avverkningen,
utan denna har kunnat försiggå lika bra.

Det tyckes att, då det här endast är fråga om att lämna ett dylikt
medgivande åt skogsvårdsstyrelsen, det är som att ”mala hin på väggen”,
då man framställer saken såsom de två sista ärade talarna ha gjort.

Jag har roat mig med att se efter i statskalendern, vilka som äro medlemmar
i skogsvårdsstyrelserna i de olika länen. Av skogsvårdsstyrelsens
ledamöter, som äro tre, utses en av hushållningssällskapet, en av
landstinget och den tredje, ordföranden, av Kungl. Maj :t. Nu är det
nog så, att med de personer, som ha detta förtroende, det icke är så farl*£t>
om de skulle tillvälla sig en viss makt över de enskilda skogsägarna.
Skogsvårdsstyrelsernas ledamöter utgöras nämligen av godsägare, lantbrukare
och i ett par fall av hemmansägare. Faran för att dessa personer
skola försöka missbruka sin tjänstemannaställning och ännu mindre
medverka, såsom herr Aaby Ericsson sade, till åstadkommande av en ny
domänstyrelse med benägenhet att trakassera jordbrukarna, förefaller

Nr 23. 84

Onsdagen den 13 april e. m.

Lagförslag icke sannolik. Visserligen är det nagra av dem, som förut haft tjänsteom
åtgärder mannaställning. Sex å sju av dem äro f. d. militärer. Men jag tänker,
m°sk"kVn'' att herr AabY Ericsson ska11 val åtminstone icke höra till dem, som äro
(Forts!) sa rädda för denna tjänstemannagrupp, att det kan motivera, att man
därför skulle behöva avslå lagen av fruktan för ett ökat tjänstemannavälde.
Så som saken ligger, tror jag, att kammaren tryggt kan lämna
skogsvårdsstyrelserna den ifrågasatta befogenheten. Det vitsordades i
jordbruksutskottet av dem som hava praktisk erfarenhet från tjänstgöring
inom skogsvårdsstyrelser, att det vore av stort behov, att man finge
denna bestämmelse för att lagen skulle bliva effektiv, så att man kunde
få möjlighet att hålla efter illojala avverkare. Jag ber därför att få yrka
bifall till jordbruksutskottets förslag.

Herr Barthelson: Då man såsom utskottets ärade vice ord förande

nyss gjorde säger, att mom. 2 i 6 § lägger i jägmästarens hand
en alltför stor makt, som kunde leda till missbruk, är det att åt lagförslaget
giva en räckvidd, som det efter mitt förmenande icke har. Jag
ber att i detta -fall få hänvisa till vad jordbruksutskottet här uttalat,
nämligen att lagen avser, att skogsvårdsstyrelse skall kunna bemyndiga
hos densamma anställd tjänsteman att i brådskande fall meddela interimistiskt
av verknings förbud. Det är således icke fråga om rätt föi
skogsvårdsstyrelse att giva jägmästare någon slags fullmakt in blanco
att utfärda avverknings förbud, utan det är endast fråga om att skogsvårdsstyrelse
skall äga rätt att giva sin tjänsteman tillstånd att under
vissa villkor, som äro föreskrivna av styrelsen, utfärda avverkningsförbud
för kortare tid, i lagen bestämd till högst 10 dagar, inom vilken
tid man har förutsatt, att skogsvårdsstyrelsen skulle kunna sammanträda
för att behandla ärendet och fatta beslut i detsamma. Ett sådant
avverknings förbud av skogstjänsteman kommer naturligtvis endast i
fråga, när det uppenbarligen visar sig, att fara föreligger för^ att ungskog
kommer att skövlas av en illojal avverkare. Jag ber att få påpeka,
att detta förslag icke avser våra jordägare, utan gäller illojala avverkare.
Hela denna lag är en provisorisk skogslag, och den tillkom på sin tid
för att skydda vårt jordbruk mot spekulation i egendomar. Man hade
nämligen funnit, att sådan spekulation gick huvudsakligen ut över våra
skogsegendomar, och erfarenheten visar till fullo, att lagen var av behovet
påkallad. Det hava alla skogsvårdsstyrelser i hela landet intygat,
och det tyckes, att ett sådant vittnesbörd borde äga vitsord. Jag kan
också nämna, och jag tror icke, att jag säger för mycket om jag påstår,
att de avverkningsförbud, som ifrågakommit, riktat sig icke mot jordägarna,
utan mot skogs jobbarna, åtminstone har detta varit fallet inom
det län, vars skogsvårdsstyrelse jag har äran tillhöra. Det är uteslutande
riktat mot personer, som köpa egendomar för att få tillfälle att
realisera skogskapitalet. Man kan visserligen säga, att de tiderna nu
äro förbi, och att vi icke vidare behöva dessa kristidslagar, men, mina
herrar, i detta''-fall böra vi dock göra ett undantag. När personer köpt

Onsdagen den 13 april e. m.

85

Nr XI.

skogsegendomar eller jord med litet skog, så ligger det måhända nu ännu
större fara för skogsskövling, därför att virkesprisen fallit. Det synes
mig nämligen ligga i sakens natur, att personer, som inlåtit sig på skogsaffärer
och riskera att göra förlust, nu vilja söka på bästa möjliga sätt
undvika denna förlust och därför låta skogen sitta emellan.

Nu har utskottets ärade vice ordförande framhållit det från principiell
synpunkt oriktiga uti att en tjänsteman erhölle denna rätt. Jag
instämmer fullkomligt häri, och inom utskottet uttalade jag, då frågan
behandlades där, mina betänkligheter i detta hänseende. Inom utskottet
har majoriteten kunnat vara med om lagförslaget just på den grund
som i utskottets utlåtande framhålles, att lagen är av provisorisk natur
och att den är tillkommen huvudsakligen på grund av det förhållande
jag nyss nämnde. Att utskottet just håller särskilt på den omständigheten,
att lagen är provisorisk och endast avsedd att gälla ett enda år,
bevisas i sin mån därav, att utskottet ju icke velat vara med om att
bifalla de motioner, som gå ut på att denna tillfälliga lag skulle få vanlig
lags natur och gälla till dess den nya skogslagen inträtt.

Såvitt jag kan finna, och på grund av den erfarenhet jag under
denna kristid i avseende på dessa förhållanden vunnit, är denna lag med
tillägg av det nu omdebatterade mom. 2 i 6 § av behovet påkallad, och
jag hoppas, att, om den antages, den skall bliva till nytta för vårt land.
Jag ber därför, herr talman, att för min del få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Sederholm: Utskottets vice ordförande påpekade, att

rättigheten för skogsvårdsstyrelse att utfärda förbud mot avverkning
innebär ett ganska allvarligt ingrepp i den fria dispositionsrätten till en
jordegendoms skogsmark, som jordägaren förut innehaft och i övrigt
alltjämt innehar. Jag medgiver, att så är fallet och att man över huvud
taget icke skall gå in på en sådan linje, om icke ett verkligt statsintresse
föreligger, som kräver sådant. Att riksdagen tidigare gått in på att medgiva
ett sådant organ som skogsvårdsstyrelsen i länet en dylik befogenhet
vittnar ju om att riksdagen anser, att här föreligger ett så viktigt nationellt
intresse att tillvarataga, att den enskilde måste böja sig för detta
ingripande. Och det gäller ju ingenting mindre än att skydda skogstillgången
för kommande släkten. Vad nu skövlas, dröjer det många
tiotal år, innan kommande generationer kunna få ersättning för. Här
kräves, av hänsyn till framtiden, att nutidens släkte verkligen griper in
och skyddar skogen för våra efterkommandes behov. När man arbetat
i en skogsvårdsstyrelse och fått dessa synpunkter allt klarare för sig och
funnit, att i gällande bestämmelser finnes en lucka, som möjliggör för
personer att — trots lagens syfte och trots skogsvårdsstyrelsens strävan
att genomföra sin avsikt — kringgå lagen och åstadkomma sådan skövling,
da är det naturligt och även fullt befogat, att skogsvårdsstyrelsen
gör vad den kan för att få en sådan lucka tilltäppt och få ändring i lagen.
Den ändring, som här är föreslagen, är resultatet av framställ -

Lag förslag
om åtgärder
mot skogsskövling.

(Forts.)

Nr 23. 86

Onsdagen den 13 april e. m.

Lagförslag ning från skogsvårdsstyrelser, av vilka jag representerar en, och jag kan
om åtgärder av t];rckt personlig erfarenhet meddela, att dessa olägenheter, vilka jag
}H sk öv lina konstaterat, icke äro någon fiktion, några konstruerade fall utan verkliga
(Forts.) fall av lagens kringgående, som skett till obotlig skada för skogens bestånd
och som en ändring av lagen skulle kunna hindra.

Jag vill relatera ett fall av flera, då en jägmästare blev anmodad
av en skogsjobbare att verkställa utstämpling, som han önskade skulle
ske. Jägmästaren gjorde denna utstämpling på vintern, och avverkningen
började. När så denna var i full gång, kom han åter till Putsen och
fann, att man budat upp en massa huggare med order att gå på ungskogen,
som om ingen utstämpling funnes. Alltsammans var endast sken
från den mannens sida i förhoppning att möjligen komma ifrån en närgången
inspektion, vilket emellertid icke lyckades. Jägmästaren försökte
hindra avverkningen, men det gick icke. Han försökte få ihop skogsvårdsstyrelsen,
vilket tog en 8, 10 dagar, och efter den tiden var avverkningen
så långt hunnen, att skadan icke kunde repareras, och skogsvårdsstyrelsen
stod inför ett ”fait accompli”. Det är givet, att om jägmästaren
i sådant fall haft befogenhet att meddela provisoriskt awerkningsförbud,
skulle denna skada icke inträffat eller åtminstone blivit
vida mindre, och ett övergrepp från hans sida — om ett övergrepp förelegat
— både icke medfört annat, än att avverkningen f ramskjutits högst
10 dagar. För övrigt är det skogsvårdsstyrelsen, som skulle sta för detta
förbud. Klagorätt till länsstyrelsen rörande dessa åtgärder finnes, och
då kan förbudet, om det varit obefogat, lätt nog hävas.

Jag vill på det starkaste understryka, att det verkligen föreligger behov
för en skogsvårdsstyrelse att få rätt att bemyndiga en tjänsteman
att utöva dess befogenhet i dylika fall, just därför, att i kanske de svaraste
fallen kan skogsvårdsstyrelsen icke såsom sådan hinna utöva sin
verksamhet så som lagen kräver tillräckligt snabbt. Och vid sådant förhållande
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Friherre Barnekow: Den siste ärade talaren yttrade, att för slaget,

såsom det nu är formulerat, vore särskilt ägnat att motarbeta
skövling av ungskogen. Men det är icke den saken vi nu tala om. Jag
tror icke, att någon av denna kammares ledamöter vill vara med om att
taga bort någon punkt i det föreliggande förslaget, som utgör ett hinder
för skövling av ungskogen. Den siste talaren drog fram exempel på
hur det gått till. Det var en skogsjobbare, som försökt avverka ungskog,
och jägmästaren borde i sådant fall äga utfärda avverkningsförbud,
därför att skogsvårdsstyrelsen icke kunde hinna sammankallas pa
mindre än 12 dagar — således ej på 10 heller. Det är ju ett märkvärdigt
faktum, att en skogsvårdsstyrelse icke skulle kunna sammankallas
hastigare.

Herr Hellström betonade, att makten lägges icke i en tjänstemans
hand, därför att skogsvårdsstyrelsen lämnar jägmästare fullmakt att
vidtaga dylika åtgärder. Det är sant, att skogsvårdsstyrelsen faktiskt

Onsdagen den 13 april e. m.

87 Nr 28.

står för en sådan åtgärd, men det må ändå sägas, att det begärda med- Lagförslag
givandet vore inkörsporten för de önskningar, som på många håll verk- om åtgärder
ligen finnas, att skogsvårdsstyrelsen icke längre skall vara vad den nu ”^kövHng
är, en säregen maktägande institution, utan att beslutanderätten skulle (Forts.)
mer och mer läggas i tjänstemännens händer, och det är en sak, som
jag tror vi få vara litet försiktiga med.

Herr Hellström nämnde också, att så och så vore skogsvårdsstyrelserna
i länen sammansatta, och förklarade, att sådana skogsvårdsstyrelser
icke vore farliga. Nej, det äro de visst icke. Men det är icke
fråga om att bibehålla makten i skogsvårdsstyrelsens hand, utan om att
överlämna den till tjänstemännen.

Så gjorde herr Bärthelson en anmärkning, som förvånade mig.

Han sade, att skogsvårdsstyrelsen icke lämnar jägmästaren fullmakt
in blanco. Då förstår jag icke, hur det skall gå till. Om icke skogsvårdsstyrelsen
lämnar fullmakt in blanco, hur skall då jägmästaren kunna
utfärda ett avverknings förbud? Icke annat än jag kan förstå måste
skogsvårdsstyrelsen sammankallas för att besluta att utfärda fullmakt
för jägmästaren. Jag kan icke läsa utskottets yttrande på annat sätt,
än att jägmästaren skall hava skogsvårdsstyrelsens generella bemyndigande
att utfärda avverknings förbud. Nu vill jag ingalunda förneka,
att det en eller annan gång verkligen kan vara särskilt brådskande med
utfärdande av awerkningsförbud, och jag vill icke förneka, att det kan
vara svårt att få ihop skogsvårdsstyrelsen. Men jag tycker, att det
borde finnas andra sätt att lösa frågan, som borde ligga nära till hands,
då så många ledamöter av skogsvårdsstyrelser sitta här i första kammaren,
något sätt, varigenom man icke öppnade en inkörsport för tjänstemannastyre
på detta område, t. ex. den anordningen, att skogsvårdsstyrelsen
finge bemyndiga sin ordförande att vidtaga de åtgärder, som
jägmästaren enligt det i föreliggande förslaget skulle kunna få fullmakt
till.

Man kunde även tänka sig, att 2 mom. i 6 § skreves på det sätt,
att man insköte ett par ord om att skogsvårdsstyrelsen ägde bemyndiga
sin ordförande att på hemställan av en tjänsteman utfärda avverkningsförbud.
Då vore den frågan löst. Man måste väl då stryka några
rader längre ner i momentet. Det är omöjligt att här på rak arm komma
med en formulering. Men i syfte att få en dylik formulering, skall
jag, herr talman, tillåta mig yrka, att ärendet återremitteras till utskottet.

Herr Bärthelson: Den föregående ärade talaren förvånade

sig över ett uttryck, som jag i mitt anförande använde, nämligen att
skogsvårdsstyrelsen icke skulle lämna jägmästaren någon fullmakt in
blanco i detta avseende. Jag menade därmed naturligtvis, att en eventuell
fullmakt endast gäller för visst fall och att, om skogsvårdsstyrelsen
giver jägmästaren fullmakt, skogsvårdsstyrelsen självklart lämnar
jägmästaren bestämda direktiv för ifrågavarande uppdrag, och jag upp -

Nr ‘23. 88

Onsdagen den 13 april e. m.

Lagförslag repar ännu en gång, att här är det icke fråga om att jägmästaren skall
om åtgärder utfärda ett definitivt avverkningsförbud, utan endast ett interimistiskt
”‘skövling förbud för några dagar, till dess skogsvårdsstyrelsen kan hinna sam(Forts.
) manträda för att i ärendet fatta beslut.

Vad beträffar den ändring, som den föregående talaren önskade
skulle göras i 6 § 2 mom., så ber jag få meddela, att jag inom utskottet
gjorde hemställan om precis samma sak, men man ansåg inom utskottet,
att en sådan ändring i lagförslaget icke ginge för sig. Saken är emellertid
icke alls av den stora betydelse, som man här velat göra troligt,
eller att man skulle vilja göra tjänstemännen till något slags diktatorer
över landets jordbrukare. Det är fortfarande skogsvårdsstyrelsen,
som skall ha i sin hand att sköta saken och icke jägmästaren. Denne
äger endast, jag upprepar det ännu en gång, att utfärda interimistiskt
förbud, naturligtvis efter skogsvårdsstyrelsens därom meddelade uppdrag.
Jag förmodar, att varje skogsvårdsstyrelse kommer att föreskriva,
att jägmästaren, innan förbudet utfärdas, skall meddela sig med sin
ordförande, och vid sådant förhållande är den ändring, som friherre
Bamekow yrkade på, tämligen obehövlig. Ja, som sagt, jag är alldeles
övertygad, att denna fråga, som är en rent praktisk fråga, den komma
nog skogsvårdsstyrelserna att förstå att lösa lika bra som många andra
svårare spörsmål.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande på bifall till utskottets
hemställan.

Herr Ericsson, Aa by: Det synes mig, som om den ärade

talaren på Skaraborgsbänken hade fått den uppfattningen, att skogsvårdsstyrelsen
skulle för varje särskilt fall, när skyndsamhet är av
synnerlig vikt, meddela befogenhet åt jägmästare att utfärd! avverkningsförbud,
men så är icke meningen, utan i sådana fall, som äro av
den beskaffenhet, att han på eget initiativ på grund av den generella
fullmakt han fått av skogsvårdsstyrelsen äger omedelbart ingripa, där
skulle han också ingripa. Då förfaller väl också, vad den ärade talaren
från Norrbottensbänken sade, att det bär gäller att lämna ett förtroende
åt skogsvårdsstyrelsen. Förtroende bär skogsvårdsstyrelsen fått
i nu gällande lag, men det gäller nu att ändra förhållandet i så måtto,
att detta förtroende kunde av skogsvårdsstyrelsen transporteras för fall
av viss beskaffenhet på styrelsens jägmästare. Det är det nya i förslaget,
som vi tillåtit oss karakterisera såsom en tendens att lägga allt för
stor makt i en tjänstemans hand, dens nämligen, som får detta uppdrag
av vederbörande skogsvårdsstyrelse; och detta ställer jag mig uteslutande
av principiella skäl emot. Jag tycker inte det är lämpligt, när
det varit så, att dylika förbud skolat utfärdas det ena året av Konungens
befallningshavande och det andra året av skogsvårdsstyrelsen in
pleno fulltaligt samlad för att beslutet skulle äga giltighet — det har
riksdagen lagt vikt på, att det så skulle vara —- jag tycker icke det är
lämpligt, att man då det tredje året fattar det beslut, att skogsvårdssty -

Onsdagen den 13 april e. m.

89 Nr 28.

relsen skall få överlåta denna makt på en tjänsteman i vissa fall. Det Lagförslag
ställer jas: mig fortfarande betänksam emot. Och den ärade talaren omåtgärder
på Skaraborgsbänken har varit mäktig av utveckling. När vi voro till- skövling.
sammans i utskottet, ställde även han sig ganska betänksam i denna (Forts.)
fråga.

Han upplyste vidare, att dylikt förbud inom hans län aldrig tilllämpats
mot någon jordägare. Det vill jag icke bestrida, men det
kan tillämpas mot vilken jordägare som helst, om han förgår sig på
något sätt, och om denne jordägare felar eller inte, det skulle här lämnas
åt jägmästaren att avgöra, med rätt för denne att utfärda ett bestämt
förbud.

Den ärade representanten från Södermanlands län sade, att det
skulle taga 8—10 dagar att få ihop tre personer i skogsvårdsstyrelsen
eller suppleanter för dem. Ja, mina herrar, men det få väl vederbörande
tänka på, både de, som utnämna ordförande, och de, som välja
ledamöter och deras suppleanter, att det skall vara så ordnade förhållanden,
att de kunna ganska snabbt komma tillhopa. Det böra de
givetvis kunna, när de hava ett så maktpåliggande uppdrag, som kan
innebära stora risker.

Som sagt, det kan tyckas, att saken är obetydlig, men den är, tror
jag, av en ganska stor principiell betydelse, och såsom ett förhandsuttalande
av riksdagen i förhållande till en kommande skogsvårdslagstiftning
anser jag, att den har sin allra största betydelse.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Ingeström: Som skäl mot det föreliggande förslaget

framhöllo de båda första talarna, att om en tjänsteman på det sättet
utfärdar förbud, skulle skogsvårdsstyrelsen hava svårt att desavuera
honom. Man får väl icke se saken så. Följden av detta interimsförbud
blir, att skogsvårdsstyrelsen utfärdar en rationell avverkningsplan,
som vederbörande skogsägare får följa, och på det sättet ordnas det
hela på ett för det allmänna fullt tillfredsställande sätt.

Herr Bondeson yttrade vidare, att detta bemyndigande för en tjänsteman
skulle vara ett ingrepp på den enskilda egendomen. Å andra
sidan bär dylikt förbud i vårt land i många fall visat sig vara ett rent
skydd för den enskilda egendomen. Hos oss händer det mycket ofta,
att en skogs jobbare köper en egendom och säljer den, samtidigt som
han börjar avverka skogen, till annan person, och denna köpare tror
då, att han i köpet får den skog, som skogsägaren icke äger rätt att avverka.
Det har hänt, att sådan köpare påkallat skogsvårdsstyrelsens
skydd för sin enskilda egendom, men det har icke kunnat ske, ty det
har dröjt för länge, innan förbud kunnat medgivas. Hos oss har det
också visat sig, att förbud, som utfärdats på grund av överenskommelse
mellan läns jägmästare och skogsvårdsstyrelse per telefon, i vederbörande
häradsrätt icke stått sig, utan att skogsawerkaren blivit frikänd på grund
av, att skogsvårdsstyrelsen icke haft ett sammanträde, där ledamöterna
gemensamt varit samlade.

Nr 28. 90

Onsdagen den 13 april e. m.

Lagförslag Erfarenheten från det län jag har äran representera har visat, att
°motlkogs-rdet för oss är beh°vligt att få skärpta bestämmelser i dessa avseenden,
skövling. ocb därför ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

(Forts.)

Herr Bondeson: Herr talman! Endast en kort replik till

herr Ingeström! Jag vill bara protestera emot att jägmästare skola få
denna stora maktbefogenhet gentemot enskild egendom. Jag har icke
alls framfört något klander, utan jag inser lika väl som herr Ingeström
den stora betydelse, den stora nytta, som skogsvårdsstyrelsen och den
lag, vi ha i detta avseende, medföra såväl för landet som den enskilde;
men jag kan icke finna det lämpligt, att man gått den vägen, att först
skulle länsstyrelsen meddela förbud på hemställan av skogsvårdsstyrelsen,
sedan har riksdagen medgivit, att denna makt skulle få läggas i
händerna på skogsvårdsstyrelsen, och nu har det kommit dithän, att
skogsvårdsstyrelsen skulle få rättighet att överlåta denna fullmakt på
en jägmästare. Jag kan icke finna annat än att skogsvårdsstyrelsen,
då den har suppleanter, kan komma tillsammans så snabbt, att den själv
inom tillräcklig tid kan fatta beslut. Det är nämnda överlåtelse, som
jag protesterat emot, och ingenting annat. Jag inser nyttan och betydelsen
av skogsskötsel, men att denna nu föreslagna rätt skall överlåtas
åt tjänstemän, är dock inkörsporten till ett tjänstemannavälde.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på godkännande av den nu ifrågavarande
paragrafen, vidare på paragrafens godkännande med den ändring,
som förordats i den vid utlåtandet fogade reservationen, och slutligen
på paragrafens återförvisning till utskottet; och förklarades den
första propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Återstående delar av lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut beträffande lagförslaget.

Ang.kyrko- Sedan herr talmannen tillstädeskommit, föredrogs första kammamötets
beslutrens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 14, i anledning av väckt mopsalmbok.
bon angående kyrkomötets beslut rörande ny psalmbok.

Detta utlåtande lydde sålunda:

I en inom första kammaren väckt och till utskottet remitterad mo -

Onsdagen den 13 april e. m.

91 Nr 28.

tion, nr 139, hava herr Sandegård m. fl. hemställt, att riksdagen villtAng.kyrlcoi
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t täcktes icke bi- mö^ets beslut
falla kyrkomötets i underdånig skrivelse av den 4 december 1920 gjorda psalmbok.
hemställan om fastställelse till jämsides bruk med 1819 års psalmbok (Forts.)
från x söndagen i advent 1922 av det av kyrkomötet sagda dag med
vissa ändringar antagna reviderade psalmboksförslag.

I avseende å motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Utskottet anser det vara självfallet, att Kungl. Maj :t vid avgörandet
av förevarande fråga, som berör vida och djupa intressen hos
hela vårt folk, kommer''att ägna densamma allsidig och ingående prövning
och alltså kommer att taga hänsyn jämväl till de beaktansvärda omständigheter
och synpunkter, åt vilka motionärerna givit uttryck.

Vid sådant förhållande och då det enligt utskottets mening ej kan
vara lämpligt, att riksdagen hos Kungl. Maj :t gör hemställan, att Kungl.

Maj :ts avgörande i ärendet måtte utfalla i viss av riksdagen angiven
riktning, hemställer utskottet, att förevarande motion icke måtte till
någon första kammarens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet funnos fogade reservationer:

1) av friherre Barnekozv, som ansett, att utskottets utlåtande bort
hava följande lydelse:

”Utskottet är övertygat därom, att Kungl. Maj :t, vid avgörandet
av förevarande fråga, kommer att taga den största hänsyn till den
oro, varmed man, från olika utgångspunkter, i vida kretsar motser
ett ''sönderbrytande av den gamla psalmboken’. Då man således vågar
hysa den förhoppning, att ytterligare betänketid vinnes, innan frågan
definitivt avgöres, och då det dessutom kan sättas ifråga, huruvida det
vore lämpligt, att riksdagen i ärendet avläte någon skrivelse till Kungl.

Maj :t, hemställer utskottet, att förevarande motion icke måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.”

2) av herrar Lundberg och Carlsson, som anfört:

"Med hänsyn till den enastående betydelse, den Wallinska psalmboken
sedan mera än ett hundra år haft och ännu har icke blott för
kyrkan utan i minst lika hög grad för skolan och för den enskilde, må
det icke anses olämpligt, att riksdagen såsom svenska folkets representation
säger sin mening angående den föreslagna revisionen av densamma.

Om den av kyrkomötet beslutade revisionen äro meningarna i vida
kretsar mycket delade. I syfte att pietetsfullt bevara Wallins verk anse
vi det vara riktigast, att vår nuvarande psalmbok bibehålies men förses
med ett tillägg, vilket tid efter annan må kunna revideras. I alla händelser
synes den föregående behandlingen av denna fråga giva vid
handen, att den icke nu bör avgöras, utan att saken bör ytterligare övervägas.
Då detta är, vad motionärerna åsyfta, anse vi, att utskottet bort
tillstyrka bifall till motionen.”

Nr 23. 92

Onsdagen den 13 april e. m.

Ang.kyrko- Herr Sandegård: Herr talman, mina herrar! Motionärerna i
m°rör ^^föreliggande fråga, vilken i mer än 50 år varit föremål för kyrkomötets
psalmbok, outtröttliga reformlusta — angående frågans historik ber jag för övrigt
(Forts.) få hänvisa till motionen — motionärerna hava genom att drista sig
föra den fram inför riksdagen, tills vidare dess första kammare, därmed
velat hemställa, att riksdagen, med begagnande av sin obestridliga
och, så vitt jag inte är oriktigt underrättad, förut i analoga fall icke från
något håll bestridda samhällslivets alla områden omspännande petitionsrätt
hos Kungl. Maj :t, ville hos Kungl. Maj :t uttala sin mening i en
angelägenhet, som i ovanligt hög grad visat sig angå vida och skilda
lager i vårt folk, en fråga, där även motionärerna med förlov sagt göra
anspråk på att vara kyrkans vänner och unna kyrkan all den frihet
från obehörigt statsförmynderskap, som är förenlig med hennes ställning
som statskyrka och är ägnad att främja hennes väsentliga uppgift
som vårdare av folkets högsta andliga värden. Motionen avser en
opinionsyttring i fråga om en bok, vars oförlikneliga religiösa och kulturella
värden en upplyst och allmän mening — alla revisionsförslag till
trots — vägrar låta vederfaras det öde, som ett stadfästande av kyrkomötets
beslut skulle innebära.

Utskottets majoritet har avstyrkt bifall till denna motion med en
motivering, som trots dess knapphet kanske kan kallas välvillig. Jag
tager tacksamt fasta på utskottets ord, när utskottet säger sig övertygat,
att Kungl. Maj :t vid sin handläggning av denna fråga skall taga
hänsyn även ”till de beaktansvärda omständigheter och synpunkter”, åt
vilka motionärerna givit uttryck.

Vad innebär kyrkomötets beslut i psalmboksfrågan? Det innebär,
att ur 1819 års psalmbok utmönstras ungefär 60 psalmer — närmare
bestämt 54 — som ansetts så döda och andefattiga, att de icke förtjäna
att stå kvar; vidare att av de återstående något mer än 200 psalmer i
över 600 punkter överarbetats och omredigerats, i vissa fall tillbaka
till originalets form, i andra fall, närmare bestämt formerna ”statt”,
”gäck” och ”si” till mera överensstämmelse med modernt språkbruk —
medan det övervägande antalet språkliga arkaismer lämnats orubbade —
i ännu andra fall i enlighet med en viss teologisk purism, medan i rätt
stor utsträckning slutligen av skäl, som undandraga sig ett objektivt
bedömande, psalmboksnämnden ändrat efter egna, tydligtvis från fall
till fall växlande principer.

Kyrkomötets beslut innebär vidare upptagandet av ungefär ett och
ett halvt 100-tal nya och gamla psalmer från skilda håll och tider, som
placerats in efter en viss innehållssynpunkt bland de c :a 440 bibehållna,
varvid dessas nummerordning brutits med undantag för några få, kanske
ett 20-tal av våra mest kända gamla psalmer, som till sist fått behålla
sin plats, exempelvis 33, 55 och 124.

Vidare innebär kyrkomötets beslut, att denna nya så reviderade
psalmbok skall från första söndagen i advent nästa år stadfästas och
anbefallas till fritt bruk i kyrka och skola jämsides med 1819 års psalm -

Onsdagen den 13 april e.

in.

93 Nr 2:5.

bok, som alltså icke officiellt avskaffas, varigenom den svenska kyrkan A ng. kyrkosåledes
från nämnda dag erhåller två officiellt fastställda psalm - mötets beslut

böcker. psalmbok

Beslutet innebär därjämte, att i den tävlan om slutligt herravälde (Forts.)
mellan de båda, som tydligtvis med beslutet avses, Wallins psalmbok
berövas det tillägg, som för dess räkning till kyrkomötet utarbetats
och för vilket röster höjts redan vid, vill jag minnas, 1883 års kyrkomöte,
vilket tillägg svenska akademien i sitt uttalande över 1917 års
revisionsförslag fann vara den för närvarande mest framkomliga vägen
och som Kungl. Maj :t i januari 1919 gav sitt stöd genom tillsättande
av en kommitté med ärkebiskopen som ordförande och detta uppdrag
som arbetsuppgift.

Wallins psalmbok skall nu således på en omväg motas ut och lämna
rum för en psalmbok, däri en del döda psalmer ersatts med i många
fall — som någon sagt — dödfödda, och kvantiteten får vikariera för
helgjutenheten.

Ingen har — såvitt jag vet — bestritt det rättmätiga i kravet på
att vår psalmbok erhåller ett lämpligt tillskott av värdefulla psalmer
och sånger, även om det bestämt bör sägas ifrån, att den psalmbok vi ha
fyller ur alla synpunkter sett mycket höga kravs mått. Kyrkan, som
en hela folkets kyrka, bör kunna möta och behjärta — även i sin psalmbok
-— mycket skilda fromhetslynnen och behov, inte minst den tids i
vilken hon lever. Och det är icke för att utestänga någon part eller
fromhetsriktning från möjligheten att i psalmboken finna ord och stämningar,
som äro ägnade att ge uttryck för vad i hjärtat bor eller gripa
och lyfta sinnet över dagens kvalm och oro, det är inte för att hävda den
ena eller andra läromeningens eller fromhetstypens företräde framför
en annan, som vi enträget fortsätta att vädja — på det sätt som står
oss till buds — att kyrkomötets beslut icke må sanktioneras. Tvärtom,
vi äro av fullaste hjärta med om att låta nya toner ljuda i vår kyrka.

Vi se med glädje, att kyrkan — utan baktankar — öppnar dörrarna
på vid gavel för alla, som begära att inom hennes murar få sjunga kristen
psalm och sång. Och vi tro, att en psalm för att fylla sitt ändamål
ingalunda behöver fylla en viss ortodoxis krav på så många och fulla
toner, som möjligt; huvudsaken är, att det är äkta toner.

Vi bestrida bestämt, att icke allt det, man tror sig kunna vinna genom
kyrkomötets beslut, kan vinnas fullt ut och lika bra på den andra
linjen: Wallins psalmbok orubbad och så ett tillägg! Vi kunna icke
komma ifrån, att ett stadfästande av kyrkomötets beslut, som måhända
delvis är frukten av den olust och trötthet ett 50-årigt arbete utan önskat
resultat till sist måste skapa, skulle vara i hög grad olyckligt.

Men vi anse det vara en betydligt mindre olycka för kyrka och folk,
att detta kyrkomötesbeslut rinner ut i sanden, än att psalmboksnämndens
prestige får en knäck. Med all aktning för dessa herrars goda vilja,
men Wallins verk kräver män av Wallins mått eller däröver för att
av dem kunna förbättras. Rundgrens ord vid 1868 års kyrkomöte äro

Nr 23. 94

Onsdagen den 13 april e. m.

Ang.kyrko- kanske värda att här citeras: ”De som vilja hava en omarbetning, de

mötets beshithava i sanning icke fattat psalmbokens betydelse. Det är något helt
psalmbok annat att revidera psalmboken än de andra församlingsböckerna. Det
(Forts.) '' vore ungefär som om man både en zoologie professor eller annan sakkunnig
att måla om fjärilns vingar.” Och man blir icke imponerad,
när man tager del av det 10-åriga arbetsresultat, den Eklundska psalmboksnämnden
åstadkommit. Rent praktiskt och tekniskt innebär kyrkomötets
beslut en oformlighet, mot vilken det enklaste sunda förnuft
måste opponera sig. Särskilt från skolans håll hava starka invändningar
rests. Utom från folkskolan ha 734 målsmän för vårt högre undervisningsväsen
inför Kungl. Maj :t i en petition uttalat sina bekymmer
med anledning av kyrkomötets beslut, nämligen representanter för
statens allmänna läroverk, realskolor och samskolor etc., därav 296
lärare och lärarinnor i chefsställning, 394 lärare i kristendom och 44
folkskolinspektörer.

Petitionen utgår från kyrkomötets beslut i vad det avsåg även en
hemställan till Kungl. Maj :t att vidtaga de åtgärder, som kunna finnas
lämpliga till underlättande av ett jämsides bruk av de två psalmböckerna,
och utmynnar i hemställan om ett tillägg till 1819 års psalmbok, innehållande
i fortlöpande nummerordning alla de i det av kyrkomötet godkända
psalmboksförslaget intagna nya psalmerna.

”Sådana åtgärder”, heter det i petitionen, ”äro högeligen av nöden,
enär det annars skapas en dualism, som är ägnad att framkalla
ett betänkligt tillstånd av kaos i fråga om de båda psalmböckernas användning
i kyrka och skola.” Det konstateras, att cirka 440 psalmer
äro för båda förslagen gemensamma, under det att 1819 års psalmbok
äger 60 psalmer, som revisionsförslaget saknar, och det senare
cirka 160, som 1819 års psalmbok saknar, medan nummerordningen
är olika.

”Man kan lätt föreställa sig”, säges det vidare, ”vilka svårigheter,
vilken tidsutdräkt och vilken oreda det skulle uppstå, om lärjungarna
inom samma skola komme att begagna olika psalmböcker. Förutsatt att
man inom varje skola finge enhetlighet till stånd, så skulle denna dock
oupphörligen rubbas, enär lärjungarna ju mycket ofta övergå från en
läroanstalt till en annan, till följd varav lärjungar med olika psalmböcker
skulle komma att undervisas tillsammans. Det ter sig därför ur
skolans synpunkt som en ren nödvändighet, att åtgärder vidtagas för
åstadkommande av reda och stadga åtminstone i de för skolbruk avsedda
psalmböckerna. Jämväl de oerhört stora omkostnader, en allmän
nyanskaffning skulle medföra -— ledamöter av kyrkomötet uppskatta
den till 7 å 10 miljoner kronor — tala för utarbetandet av ett sådant
tillägg. Då cirka 440 psalmer äro gemensamma i de båda psalmböckerna,
torde det också få anses olämpligt att genom påbud om anskaffande
av en ny psalmbok betunga barnens föräldrar. Behovet av de nya psalmerna
skulle fullt ut och på ett mindre dyrbart sätt tillgodoses genom
ett tillägg av ovan skildrade art.” —

Onsdagen den 13 april e. m.

95 Nr 28.

Ingen tror väl, att oredan och svårigheterna skulle bli mindre löv Ang. kyrkokyrkans
vidkommande, bortsett från den misstämning och söndring i möteU beslut
våra församlingar de båda psalmböckerna skulle skapa. Ur denna syn- psalmbok
punkt vore det fullständiga och omedelbara avskaffandet av 1819 års (Forts.)
psalmbok att föredraga. Men vi ämna icke släppa Wallin, förrän man
ger oss något bättre i stället. Och det brådskar icke alls.

Den s. k. nya psalmboken föreligger nu färdig efter den av kyrkomötet
anbefallda slutliga överarbetningen. En aldrig så flyktig blick
igenom den ger vid handen, att, trots de 446 för den gamla och den nya
psalmboken gemensamma psalmerna, den i den nyss omnämnda petitionen
ponerade möjligheten av ett jämsides bruk i skolan, om därmed förstås,
att två barn i samma skola med var sin psalmbok utan svårighet
skola återfinna och kunna läsa samma psalm fast på olika plats och
nummer — den möjligheten är fullständigt utesluten. Lika utesluten
är denna möjlighet, vad psalmbokens användning för kyrkligt bruk angår.
Ty i de kvarstående 446 psalmerna har, som sagt, nämnden vidblivit
ändringar i icke mindre än något över 200 psalmer på cirka 600
ställen. Om ändringarna i många fall äro kvantitativt små, torde svårigheterna
att i endräkt sjunga ur de båda böckerna i alla fall komma
att allt emellanåt göra sig påminta. Och ändringarna gå visst inte ut
endast över psalmer, som man t. ex. icke skall lära sig i våra skolor.

Jag undrar vad gamle far eller farfar skall säga, om pojken kommer
hem och lärt sig morgonpsalmen: ”Din klara sol går åter opp” enligt
sin nya psalmbok och inte längre får sjunga med: ”måtta i begär”, utan
med: ”renade begär”! Jag skall av naturliga skäl avstå från att gå
igenom alla dessa 600 ändringar. Men redan ett sådant faktum, själva
antalet, även om ändringarna i en del fall äro obetydliga ■— de äro för
resten icke mindre retsamma för det — i en del fall innebära en återgång
till en ursprungligare text, dock i flertalet fall intvingande i dikten
av för dess författare främmande ordval, bilder och tankar, redan detta
frigjorda sätt i umgänget med män som Wallin, Geijer och Franzén
stämmer just inte till milda känslor. När man en stund åskådat denna
s. k. varsamma avdamning av de gamla klenoderna, känner man sig
mest böjd att sjunga ut ett hjärtligt menat: bort med fingrarna! Ett
stort och helgjutet diktverks små brister äro i alla fall lättare att fördraga
än ett andefattigt och andelöst rimsnideris naturligtvis ofelbara
rim- och meterfullkomlighet. Om psalm skall vara inte endast poesi
utan religiös poesi, så 3kall det åtminstone icke vara — låt vara religiöst
— rimsnickeri av det något enkla slag, som möter i t. ex. följande till den
nya psalmboken — jag tror nydiktade — strof. Strofen är tillagd en
för övrigt liten nätt, om än för höga valv kanske för nätt bagatell:

”Här en källa rinner”. Strofen lyder:

”Andens törst hon släcker
Och i hjärtat väcker
Frid och stilla ro,

Kärlek, hopp och tro.”

Nr 23. 96

Onsdagen den 13 april e. m.

Ang. kyrko- Ett barn av samma konst är följande rader av en ännu levande
mötets religiös ”nydiktare”, vars alster — i motsats till Wallins — icke ansetts
psalmbok Påkalla någon överarbetning, Ringius’ s. k. missionspsalm:

(Forts.) ~~ • -----

”Men när ditt namn de bära
och njuta salig ro,

De växe dig till ära
i kärlek, hopp och tro!

Du vill det, kärleksrike,
din kärlek famnar allt.

All tvekan fjärran vike
från verket du befallt!

I hoppet lovet skalle
för under, som skall ske!

All världen dig tillfälle
du store frälsare!”

Däremot har en Wallins egen psalm sådan som 87: ”Se människan!”
för sin mänskliga ofullkomlighets skull strukits. Jag läser för belysning
och jämförelse en strof, som jag medger måhända är den vackraste i
psalmen:

”En mänskoson ej lidit har
Så oförskylld, så grym, så gränslös smärta.

En tyngd så svår ej någon bar:

Han bär all världens synder på sitt hjärta.”

Vad ändringarna i de kvarstående psalmerna beträffar, söker man
förgäves efter någon konsekvent genomförd princip. Kyrkomötet beslöt
i en detalj: formerna ”statt”, ”gäck” och ”si” skulle överallt, där
icke rimmet krävde det — och måhända underförstått: rimnöd inställde
sig — översättas till ”stå”, ”gå” och ”se”. Eljest skulle så långt som
möjligt arkaiserande ord och vändningar bibehållas. Jag antecknar ur
högen en psalm, där alltså ”statt” utbytes mot ”stå”, medan i en annan
strof ”hug”, ”förändra” och ”minom ande” kvarstå. I den gamla bönepsalmen
för konung och överhet har man däremot kostat på sig mödan
att förändra ”vårom Konung” till ”åt vår Konung”, liksom i psalmversen:
”Herre, signe du och råde” till och med ”allo lande” bibehålies,
men ”allom” strykes för ”alla”!

Men det finns tydligtvis system också för godtyckligheten! Anna
Maria Lenngren har en liten pärla i psalmboken:

Onsdagen den 13 april e. m.

97 Nr 28.

”Snart döden skall det öga sluta”.

Andra strofen där lyder:

”Men i den stund, då dödens smärta
Mig omger med sin ryslighet,

O, gör då kännbar för mitt hjärta,

Allfader, din barmhärtighet!”

”Allfader” har tydligtvis ansetts tillhöra den förgårdspoesi, man
varit angelägen att taga avstånd från. ”0 Fader” är formeln! Och
det föregående ”0”, på raden förut, viker sin plats för ”Ack”!

I Franzéns älskligt nätta konfirmandpsalm har den unge konfirmanden
hittills som jag tror utan att taga skada till sin själ sjungit:

”Ja, mitt rörda hjärta känner,

Att din Ande är mig när!”

Överstrykning, bock i kanten:

”Ja, o Herre god, jag känner”

o. s. v.

I Wallins kända: ”Befall i Herrens händer” har nu äntligen den
stötande semipelagianismen eller vad vad det heter fått respass. Wallin
sjöng på sitt vis:

tei;.,,: ,;

”Gör väl, gör rätt i döden:

Det övriga gör Gud.” ''

Psalmboksnämnden hemställer:

”Gör väl, gör rätt till döden
Och sätt din lit till Gud!”

Hedboms vackra passionspsalm har en strof, som lyder:

Vad båtar mig en jordisk glans,
mig fröjdar mer den törnekrans,
som flätad är kring dina hår
och uti evig blomning står.

Nämnden förbättrar:

”Vad båtar mig en jordisk glans?

Mig fröjdar mer den törnekrans,

Som kring din panna-flätad var,

När korsets tyngd för mig du bar.”

Första kammarens protokoll 1921. Nr 23. 7

Ang. kyrkomötets
beslut
rör. ny
psalmbok.
(Forts.)

Nr 23. 98

Onsdagen den 13 april e. m.

Ang. kyrkomötets
beslut fens
rör. ny
psalmbok.
(Forts.)

I Erik Gustaf Geij ers psalm ”vid ett barns död” lyder första strobörjan: -

”Så snart for då min fröjd sin kos!
Så sorgetimmen ilar!”

För att underlätta begripandet korrigerar nämnden:---”Så

bort allt glädje ilar”, vilket är lika tydligt som det förra, men en annan
tankebild!

Jag skulle kunna fortsätta längre, men de anförda exemplen kunna
kanske vara nog för att belysa ändringarnas art. De karaktärisera sig
själva. Jag vet inte, om det är någon tröst egentligen, att i revisionsverkets
begynnelsetider man icke hejdade sig ens inför psalmer sådana
som 124, i vilken uttrycket ”med våld och argan list” en gång förslagsvis
utbyttes mot ”med arghet, våld och list”, medan i den kända pingstpsalmen
131 orden ”glädjens Ande” förbättrades till ”ljuvlige Ande”.
Om smaken skall man som bekant icke diskutera, man kan endast konstatera,
att det tydligtvis föreligger olika smak.

Utvecklingen rör sig väl i alla fall framåt även på detta område.
För närvarande gäller uteslutningen av psalmer cirka en tiondedel. Från
början var det fråga om en fjärdedel. Om vi lugna oss litet, krymper
kanske även tiondedelen ihop. Och det brådskar enligt vår bestämda
mening inte alls med denna fråga. Det är ingen fara a färde i detta
fall. Vill kyrkomötet på allvar börja reformera, kunde det måhända
vara lämpligt att börja i någon annan ända! Man frågar sig, om det
kanske kan ligga något annat än trötthet bakom kyrkomötets beslut?
Vid detta kyrkomöte fälldes av en talare, som var angelägen att få
revisionsförslaget igenom, dessa ord: ”Vi känna säkert pa oss, att det
kan komma tider snart nog, då det blir svårt för kyrkan att verkligen
få tala rent ut och säga sin mening, och det kan tänkas, att vi komma in
i en tid, då det vore gott, att vi hade så många kyrkliga frågor som
möjligt avgjorda och icke behövde vara sysselsatta med sådant, som
redan borde vara någorlunda färdigt.” Jag vill inte göra talaren orätt,
men inneburo hans ord en uttalad fruktan för den nya tid, som nu
klappar på kyrkans port, hade det klätt honom bättre —- som biskop
att tala litet mera protestantiskt frimodigt. Det är mera än en tom inbillning,
då vi vänta, att ur denna tids värsta nöd — själens -— skall
växa fram även en religiös nydiktning, som rikare och kraftigare än nu
är möjligt talar kristen tros tungomål. Även detta är ett skäl, som synes
oss tala för en paus i psalmboksfrågan, så att vi icke låsas fast vid en
psalmbok, som anständigtvis icke kan rivas sönder på nytt efter 10 å
20 år.

Naturligtvis ingå i det reviderade förslaget också en hel del verkligt
värdefulla saker. Tack vare icke minst det arbete, som utfördes
av tilläggskommittén, under ordförandeskap av ärkebiskopen, upptogs
av kyrkomötet i revisionsförslaget ytterligare ett 30-tal av dess psalmer,

Onsdagen den 13 april e. in.

99 Nr 28.

varav de bästa varsla om denna religiösa nydiktning, som är på väg.
Som prov därpå ber jag få läsa upp ett par strofer ur en sådan psalm,
som icke fann nåd för kyrkomötets ögon.

”Mästare, alla söka dig,

Uppenbart eller förteget.

Gamla som tryggt gå trampad stig,

Unga som dröja på steget.

Känd eller okänd väg vi gå,

Tidigt och sent, till dig ändå
Trötta på allt vårt eget.

Läkare, du som bäst förstår
Vad för vår läkdom kräves.

Hela vårt släktes öppna sår,

Låt oss ej blöda förgäves!

Herre, är allt dig underlagt,

Säg blott ett ord, ett ord med makt,

Bjud — och vår krankhet häves.

Mästare, du som vet hur tungt
Tvivlet kan trycka och tära.

Möt det som fordom, fast och lugnt,

Borgesman själv för din lära.

Klart se vi livets mål och grund,

Om endast du en salig stund
Kommer oss mänskligt nära.”

Ju mera man sätter sig in i vad ett stadfästande av kyrkomötets
beslut skulle innebära, desto starkare reagerar man mot dess uppenbara
omöjligheter ur synpunkten av de krav, vilka förutom rent praktiska,
tekniska och ekonomiska synpunkter väl böra här beaktas.
Pietetskravet, det är dock något oerhört att sätta sig ned och kriarätta
en Wallin, en Franzén, en Geijer, som en magister sina skolpojkar.
Enhetskravet: vi ha nog av splittring även på det religiösa området
för att vi skulle hava rätt att tända nya stridsfacklor. Och de två
psalmböckerna är en stridsfacklad Kulturkravet: en psalmbok skall
tjäna den fromma uppbyggeisen, och det gör den bäst, om den på
en gång är mättad av fullödigt, religiöst innehåll och äger den stilens
och formens ädelhet och resning, ett verkligt diktverk äger. Wallin
är ännu icke upphunnen. Beträffande det religiösa uppbyggei sekravet
vill jag säga, att det tillgodoses åt alla håll lika fullt och bra, om
vi behålla Wallins psalmbok och låta nya psalmer och sånger efter
hand flöda till i ett tillägg, vari kan intagas allt vad man från skilda
håll kan göra berättigade anspråk på att få med.

Om den man, som vi hava att tacka för vår nuvarande psalmbok

Ang. hyr ko
moteU beslut
rör. ny
psalmbok

(Forts.)

Nr 23. ioo

Onsdagen den 13 april e. m.

Ang. k yrko- och på vilken han tryckt sin andes prägel, yttrade en gång en av
mötets beslutY^rt ian(Js störste män: ”Om rösten tystnat, varar likväl genljudet

rör. ny ^n. Det går dig tillmötes i psalmens toner ibland ett släkte, som vet
(Forts.) ’ att välsigna, men ej att berömma. Det vill något säga att hava planterat
ett sådant genljud i ett folks hjärta.”

Då ett stadfästande av kyrkomötets beslut otvivelaktigt kommer
att innebära dödsdomen över ett verk av bestående värde, över en
bok, som näst bibeln fortfarande är vår kyrkas mest använda och
älskade bok;

då det lika otvivelaktigt genom sin praktiska oformlighet endast
skulle skapa oreda och förvirring i kyrka och skola och i församlingslivet
införa en söndring och dualism, som i längden endast skall verka
till skada;

då det synes vara av vikt, att vägen hålles öppen för den religiösa
nydiktning, som en gång måste bliva en frukt av en ny tids religiösa
problemställningar och behov, och detta ingalunda är tillgodosett i
föreliggande revisionsförslag;

då det lika mycket är ett stats- och kulturintresse som en kyrklig
och religiös angelägenhet, att psalmboks frågans lösning trots de
50 åren icke förhastas;

då tills vidare alla parters lojala och berättigade krav och intressen
skulle vara beaktade genom ett realiserande av tanken på ett
psalmbokssupplement;

då, såvitt jag förstår, Kungl. Maj :t icke bör finna frambärandet
av en enträgen och samlad opinion i denna fråga i någon mån olämpligt:

ber jag, herr talman, att på dessa grunder få yrka bifall till motionen.

Herr Lundberg: Herr talman, mina herrar! Under mera än
100 år ha vi ägt Johan Olof Wallins snillrika skapelse, vår nuvarande
psalmbok. Den har under denna tid förvärvat sig en enastående betydelse,
så att det icke torde vara för mycket sagt, om man påstår, att
den för närvarande är vår mest använda och mest värderade religiösa
bok. Den är av betydelse icke enbart för kyrkan utan i minst lika
hög grad för skolan och för den enskilde. Allt mer och mer har man
även insett psalmbokens höga litterära värde.

Trots detta har det uppkommit och under de sista 50 åren vidmakthållits
ett krav på revision av denna bok. Varifrån har detta krav kommit?
Ingalunda från den stora allmänheten eller från skolan, och man
kan väl knappast säga från kyrkfolket heller, i stort sett. Väl har man
ansett, att man kunde behöva några nya psalmer och sånger för vissa
förhållanden, som den nya tiden medfört, men ingen skall kunna påstå,
att ett allmänt känt behov av att revidera Wallins psalmer gjort sig
gällande. Nej, revisionskravet har uppburits av en rätt så trång kyrklig
krets, som åstadkommit de många skrivelserna och de manga kommittéerna.
Flera förslag till ny psalmbok ha sett dagen, och det sista kyrko -

Onsdagen den 13 april e. m.

101 Nr 2».

mötet har i trötthetens och kompromissens tecken antagit ett förslag,
vilket då icke var full färdigt, utan som skulle ytterligare överarbetas av
psalmboksnämnden eller dess sekreterare.

För icke så många dagar sedan fick man veta, att detta förslag var
fullt färdigt, och att man kommit den nu gällande psalmboken ganska
nära. Det är rätt anmärkningsvärt, att man tidigare krävt betydligt
större förändringar av Wallins psalmbok, men under tidernas lopp har
man blivit allt mera moderat beträffande både uteslutningar och förändringar.
Måhända man icke skulle ha så långt kvar, tills man skulle
kunna inse, att det är svårt att korrigera Wallins verk, och att det därför
är bäst att låta det vara i det skick, som han givit oss det. Revisionen
har tillgått så, att man dels uteslutit s. k. svaga psalmer, dels intagit
nya, dels gjort rättningar i de bibehållna psalmerna.

Vad de uteslutna psalmerna beträffar, så uppgår deras antal till 54.
Om dessa psalmer äro meningarna delade. Ärkebiskopen anser för sin
del, att bland dem finnas en del psalmer, som äro värdefulla, och att
om man jämför en del av de uteslutna med en del av de nydiktade,
så blir jämförelsen mycket farlig för de senare. Han undrar, om det
är skäl att utesluta psalmer, som avgjort stå högre än sådana nya, som
man fogar till.

Beträffande de nytillkomna psalmerna yttrade ärkebiskopen vid
kyrkomötet: ”Det finnes många, som enligt mitt förmenande äro rätt
klena. Jag vill icke säga, att det finnes många egentliga fel hos dem.
Men det finnes heller inga förtjänster. Stackars den, som skall lära
dylikt utantill. De innehålla approberade tankar, satser och vändningar.
Man känner igen det hela. Men de bjuda intet nytt eller gammalt,
som griper vare sig hjärtat eller uppmärksamheten. De sakna själ, de
sakna också must och kärna och giva intryck av en tam jämnstrukenhet.
”

Det betänkligaste av allt är, att man icke dragit sig för att kriarätta
de bibehållna psalmerna. Man har sagt, att det inskränkt sig
till svagare psalmer och till att ersätta föråldrade språkformer med nutida.
Så är dock ingalunda fallet. Psalmbokskommittén hade i det
förslag, som förelädes kyrkomötet, företagit en hel del, i mångas ögon,
försämrande förändringar. Man häpnar, då man får veta, att kommittén
angripit till och med de bästa psalmerna, exempelvis nr 113, en
psalm, som hör till det yppersta av all psalmdiktning. Där heter det
i andra versen: ”Min ömma bön sig tränge.” Det har blivit rättat till:
”Mitt hjärtas bön sig tränge.” Nu blev visserligen, tack vare ärkebiskopens
ingripande, detta tilltag icke godkänt, men det vittnar i alla
fall om en oerhörd djärvhet från psalmbokskommitténs sida. När E.
G. Geijer i nr 345 talar om ”Den oskuldsfulla, som fick gå Till dig i
lätta hemmet”, så hade man ändrat ”Den oskuldsfulla” till ”Mitt barn”.
Revisionsnitet tycks inte kunna tåla benämningen oskuldsfull om ett
litet barn. Liknande ändringar kunde påvisas även i många andra av
Wallins bästa psalmer och även i Franzéns. I allmänhet tyckes man ha

Ang. kyrkomötets
beslut
rör. ny
psalmbok.
(Forts.)

Nr 28. 102

Onsdagen den 13 april e. m.

Ang. ftyrko- varit angelägen om att ersätta de stora psalmdiktarnas kraftigare uttryck
mötets beslutbetydligt svagare. Nu är det mycket troligt, att man på flera hall
rÖr''Vb På grund av den kritik. som riktats emot detta tillvägagångssätt, har
^Fortsj återtagit en hel del av de gjorda ändringarna. Den föregående ärade
talaren upplyste, att omkring 600 ändringar dock skulle stå kvar. Kanhända
dessa icke äro Så betydande, och att man därför kan^ anse sig ha
kommit den nuvarande psalmboken mycket nära? Om så är, varför
har man icke tagit steget fullt ut och låtit Wallins konstverk få vara
sådant det är. Därigenom skulle den oro, som uppkommit i vida kretsar,
hava blivit stillad.

Vad så ett föreslaget tillägg till den oförändradeWallinska psalmboken
beträffar, så har denna tanke vunnit stor anslutning. Svenska
akademien, skolans representanter, ärkebiskopen och många andra framstående
präster och lekmän ha omfattat den. Tanken har även den
obestridliga fördelen, att om något mindre lämpligt inkomme i tillägget,
eller om man senare ansåge sig böra intaga något nytt, så kunde tilllägget
tid efter annan revideras. Man borde emellertid akta sig för att
få detta tillägg för stort.

Kyrkomötet har hemställt, att den nya reviderade psalmboken skulle
från och med första adventsöndagen nästa år få valfritt användas vid
sidan av vår nuvarande. Gjorda uttalanden från kyrkligt håll gå emellertid
ut på, att om Kungl. Maj :t godkänner kyrkomötets beslut, så
skulle snart vår nuvarande psalmbok bliva undanträngd och den nya
så fort som möjligt komma till ensamt bruk. På vad sätt detta skulle
ske, har man icke fått veta? Måhända skulle det ske genom agitation,
då den nya psalmboken icke genom egen förtjänst kunde ha utsikt att
i konkurrensen avgå med seger. Det skulle bliva en agitation för eller
emot den ena eller andra psalmboken. Sådant kan icke vara önskvärt.

Det måste finnas något annat sätt att lösa frågan. Om revisionsivrarna
vilja avstå från förändringar och uteslutningar av Wallins psalmer,
då skulle väl enighet kunna vinnas om vilka nya psalmer, eventuellt
såpger, man borde upptaga. Det är icke för mycket begärt, att en fråga
av så omtvistad och så vidsträckt betydelse icke avgöres i strid emot en
vitt utbredd lekmannaopinion.

Utskottsmajoriteten anser det icke lämpligt, att riksdagen hos Kungl.
Maj :t gör hemställan, att Kungl. Maj :ts avgörande i ärendet måtte
utfalla i viss av riksdagen angiven riktning. Jag skulle vara villig medgiva
detta, om saken anginge endast kyrkan, och om flertalet bland
kyrkfolket stode bakom. Men så är icke fallet, ty frågan har en betydligt
större räckvidd, och jag kan därför icke finna något oegentligt
uti, att även riksdagen säger sin mening och även i detta fall hävdar
sin petitionsrätt. Formaliteterna böra ej vara avgörande.

Vårt folk har skyldighet liksom varje annat folk att väl vårda
sina ärvda kulturskatter. Så har visst icke alltid skett, och det bör
mana oss till att behandla denna sak med största förtänksamhet. Jag

Onsdagen den 13 april e. m.

103 Nr 23.

tror därför, att ett uppskov med frågans avgörande skulle ur alla syn-Ang.kyrkopunkter
vara önskvärt, varför jag skall be att få yrka bifall till mo- ^rö^ny*
tionen. psalmbok.

(Forts.)

Herr B o r e 11: Herr greve och talman, mina herrar! Jag anhåller
att få redogöra för de skäl, som varit bestämmande för utskottets majoritet
vid dess ställningstagande till förevarande motion.

Enligt § 9 i förordningen angående kyrkomöte, stiftad av Konung
och riksdag, tillkommer det allmänt sådant möte att upptaga kyrkliga
mål, som Konungen till detsamma överlämnar, eller varom fråga av någon
dess ledamot väckes. I § 10 föreskrives att, då fråga är om antagande
av ny bibelöversättning, psalmbok, evangeliebok, kyrkohandbok
eller katekes, böra de av mötets medlemmar, som höra till prästeståndet,
avgiva betänkande över frågan, innan den av mötet till slutlig behandling
företages. Vidare bestämmes i § 11 att för bifall till förslag angående
nyssnämda frågor erfordras, att av närvarande ledamöter äro
ense. Nu är det ju visserligen så, att kyrkomötet icke kan, utöver vad
i grundlag medgives, besluta annat eller mera än underdåniga utlåtanden
samt föreställningar och önskningar att hos Kungl. Maj :t anmälas,
utan avgörandet ligger hos Kungl. Maj :t och faller inom området för
Konungens administrativa lagstiftningsrätt. På grund av nämnda bestämmelser
angående kyrkomötets befattning med ifrågavarande slag
av ärenden och särskilt bestämmelsen rörande sättet för fattande av
beslut däri inom kyrkomötet, har emellertid den uppfattningen gjort
sig gällande, att kyrkans representation fått sig tillagd rätt att bestämma
ifråga om sina egna inre angelägenheter på nu ifrågavarande område,
och praxis har bekräftat denna uppfattning. Jag skall tillåta mig att härom
citera ett uttalande av professor S. J. Boethius, som i går stod
återgivet i en tidningsartikel, däri gjordes gällande i huvudsak samma
synpunkter, som utskottet haft på denna fråga. Boethius yttrar, att det
vore en naturlig konsekvens av förenämnda bestämmelse om omröstningen
inom kyrkomötet i förevarande frågor, att mötets beslut i sådana fall
ej blott äro petitioner eller utlåtanden, varpå Konungen fäster det avseende
han själv vill, även om de nämnda ärendena formellt falla under
Konungens administrativa lagstiftningsrätt. Även om man icke vill erkänna
riktigheten av en sådan tolkning och således gör gällande, att
Kungl. Maj :t uti förevarande frågor är obunden i sin beslutanderätt,
så måste man dock, så vitt jag förstår, erkänna, att avsikten med ifrågavarande
bestämmelser varit att giva kyrkomötet en ganska vidsträckt
rätt att göra sin mening gällande i förevarande frågor; man måste
i kyrkomötets utlåtande i sådana frågor inlägga något annat och mera
än exempelvis i utlåtanden, som Kungl. Maj :t i andra frågor, som ligga
inom området för den administrativa lagstiftningsrätten, av eget initiativ
inhämtar från myndigheter eller sakkunnige. Ej blott den omständigheten
att kyrkomötet skall yttra sig i dessa frågor — att så skall ske
måste väl anses ligga i förenämnda bestämmelser — utan ock bestäm -

Nr 23. 104

Onsdagen den 13 april e. m.

Ang. kyrko- melserna i kyrkomötesförordningen om sättet för dessa frågors behandmötets
beslutymg Synes mig giva ett bestämt stöd för en sådan uppfattning.

rör. ny

psalmbok. Vad motionärerna åsyfta är, att riksdagen skall i skrivelse till Kungl.

(Forts.) Majframföra sin anhållan, att Kungl. Maj :t vid avgörandet av ifrågavarande
ärende icke skall bifalla kyrkomötets förslag och således giva
ett bestämt direktiv till Kungl. Maj :t för frågans avgörande. Det kan
ifrågasättas, huruvida ett sådant användande av riksdagens petitionsrätt
står i överensstämmelse med regeringsformens bestämmelser i fråga
om denna rätt. Utan att härutinnan göra något bestämt uttalande, skall
jag tillåta mig anföra vad härom yttras i Hagmans kommentar till § 90
regeringsformen. Där säges: ”Platsen för denna § visar, att med densamma
särskilt åsyftats bruket av riksdagens i § 89 omhandlade petitionsrätt.
Petitionerna måste avse allmänna mått och steg (R. F. §
107 m. 1) men få ej användas till avgivande, vare sig i form av föreställningar
eller önskningar, av meningsyttringar rörande speciella regeringsåtgärder.
Genom stadgandet i § 90 har man nämligen velat förekomma
varje försök att förnya sådana ingrepp i styrelsens verksamhet
som dem, vilka under frihetstiden gjordes av riksdagen, då rikets ständer
framträdde såsom regerande ständer.”

I varje fall torde man väl kunna våga göra det uttalandet, att det
ej kan vara lämpligt, att riksdagen i frågor, som falla inom Konungens
administrativa lagstiftningsrätt, ger direktiv angående frågornas avgörande
på visst bestämt sätt. Ty vartill skulle ett sådant förfarande leda?
Antingen därtill, att Kungl. Maj :t fattar sitt beslut i strid mot riksdagens
uttalade önskan, en situation, som givetvis icke kan vara önsklig
att framkalla, eller ock att Kungl. Maj :t finner sig bunden av riksdagens
uttalade mening, i vilket fall riksdagen således gör ett ingrepp
i Kungl. Maj :ts ifrågavarande rätt, ett förfarande, som, om det vinner
allmännare insteg, givetvis kan medföra synnerligen vittgående konsekvenser.
Är det nu så, att det i allmänhet är betänkligt, att riksdagen
slår in på nu ifrågasatta väg, så synes mig detta i alldeles särskild
grad vara fallet rörande en fråga sådan som den nu föreliggande,
där en annan korporation än riksdagen, nämligen kyrkomötet, på grund
av särskilda lagbestämmelser fått åt sig överlämnat att fatta åtminstone
förberedande beslut. Oavsett de förut framhållna formella betänkligheterna
tala även sakliga skäl mot att riksdagen ingriper på den rätt
kyrkomötet äger ifråga om avgörandet av dessa kyrkans rent inre angelägenheter.
Att man velat bereda kyrkomötet sådan rätt, vilar givetvis
på att kyrkomötet såsom kyrkans representation äger ett alldeles speciellt
intresse och en alldeles särskild sakkunskap. Det torde icke vara
att träda riksdagens värdighet för nära, om man uttalar den uppfattningen,
att riksdagen icke kan äga samma grad av sakkunskap på ifrågavarande
område som kyrkans egen representation. Frågan ligger utom
riksdagens egentliga verksamhetsområde, och det kan icke förutsättas,
att riksdagen skall kunna giva den samma grundliga och sakliga prov
ning som kyrkomötet.

Onsdagen den 13 april c. m.

105 Nr 2!{.

Härtill kommer, att Kungl. Maj :t givetvis är i stånd att pröva irii-Am;. kyrkogång
allsidigt även utan något uttalande av riksdagen i den ena eller andra m°tets beslut
formen. De skäl motionärerna framföra kunna icke vara främmande psalmbok
för Kungl. Maj :t. De hava framförts såväl i diskussionen i ärendet (Forts.)
inom kyrkomötet och i prfessen som i direkta framställningar till Kungl.

Maj :t från intresserat håll. En skrivelse i syfte att fästa Kungl. Maj :ts
uppmärksamhet på motionärernas synpunkter är således alldeles överflödig.
''

Med den uppfattning jag har i denna fråga har jag självfallet ingen
anledning att upptaga någon debatt rörande de sakliga skälen för och
emot kyrkomötets beslut. Med min utgångspunkt skulle jag helst ha
sett, att utskottet i sin motivering icke gjort något som helst uttalande
ifråga om motionärernas synpunkter och att således ur motiveringen
utgått orden ”och alltså kommer att taga hänsyn jämväl till de beaktansvärda
omständigheter och synpunkter, åt vilka motionärerna givit uttryck”.
Att jag emellertid kunnat vara med om att låta detta uttalande
inflyta i motiveringen, beror därpå, att därigenom enligt min mening
icke uttalas annat än den i sig självklara satsen, att vid ärendets avgörande
hänsyn kommer att tagas till alla beaktansvärda synpunkter och
således även till motionärernas.

På grund av vad jag nu anfört och då således enligt utskottsmajoritetens
uppfattning såväl formella som sakliga skäl på ett avgörande
sätt tala emot ett bifall till motionen, tillåter jag mig att yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr vonHof sten: Herr talman! Då jag deltagit i föregående
års kyrkomöte och biträtt dess beslut i förevarande fråga, skall jag be
att med några få ord få angiva skälen för denna min ståndpunkt.

Vid kyrkomötet förelågo, som förut angivits, två förslag, dels tillläggsförslaget,
upprättat av en kommitté, tillsatt år 1919, med ärkebiskopen,
Fabian Månsson, doktor Beskow och professor Pfannenstill
såsom medlemmar, innefattande detta förslag den Wallinska psalmboken
fullkomligt obeskuren med ett tillägg därtill av 120 nya psalmer,
och dels det så kallade revisions-förslaget, sådant detta sedermera utformades,
innefattande 445 av de gamla psalmerna med tillägg av 165
nya, summa 610. Nu har sagts, att detta av kyrkomötet antagna förslag
innebär ett sönderbrytande, ett upphävande av den gamla Wallinska
psalmboken. För min del kom jag efter noggrann undersökning till
den uppfattningen, att så icke kan anses vara fallet. De cirka 55 psalmer,
som äro borttagna ur 1819 års psalmbok äro övervägande så kallade
döda psalmer, i andligt avseende svaga och i församlingen sällan
eller aldrig sjungna, medan däremot allt av Wallin, som verkligen lever
i vår församlingssång, är bevarat. Den reviderade psalmboken innefattar
150 av Wallin diktade psalmer, och endast 8 å 10 av honom
diktade äro strukna. Jag förmenar således, att talet om, att den Wallinska
psalmboken är ”sönderbruten”, är ett överord, man skulle nästan
våga använda uttrycket ett slagord.

Kr 33. 106

Onsdagen den 13 april e. m.

Ang. kyrko- Det har jämväl av föregående talare framhållits att det innebär en
mötets beslutdualism att samtidigt använda två psalmböcker. Det är ju sant, att det
psalmbok kan vara praktiskt olämpligt, men därvid är dock att observera, att till
(Forts.) förslaget finnes fogat ett register, som hänvisar till både den ena och
den andra av de olika psalmböckerna.

Den förste ärade talaren och även herr Lundberg framhöllo bl. a.,
att det är en brist i det föreliggande förslaget, att det avskär möjligheten
att kunna tillgodogöra sig den nydaning på den andliga diktningens
område, som redan anses förefinnas. Jag ber då få påpeka, att
i beslutet ingår, att till 1920 års psalmbok skulle fogas ett s. k. bihang,
innehållande en del norska och danska psalmer jämte andra. Meningen
är nu — åtminstone var detta min och mångas mening ■— att till detta
bihang skall kunna efter hand fogas det yppersta av vad nutidens andliga
diktning må komma att prestera. Enligt min mening bortfaller
således denna invändning, att 1920 års psalmbok därigenom blir avstängd
för nydiktningen. Genom bihangets tillkomst är möjlighet beredd att
utöka psalmboken just med nya psalmer, som framsprungit ur tidens
anda och krav, ett önskemål, som ju den förste ärade talaren kraftigt
betonade.

Det förelåg även ett praktiskt-ekonomiskt skäl att nu antaga en ny
psalmbok. Då kyrkomötet beslöt antaga en ny evangeliebok, som således
skall omtryckas, är givet, att till evangelieboken kommer att fogas
den nya psalmboken, varigenom denna ock så småningom kommer atc
inväxa i folkmedvetandet.

Jag får erkänna, att jag kom till kyrkomötet närmast i avsikt att
biträda tilläggsförslaget, men på grund emellertid av bland andra de
skäl jag nu anfört — då jag fann, att revisionsförslaget ingalunda kunde
anses innefatta ett sönderbrytande av den Wallinska psalmboken, då
det vidare var synnerligen önskvärt, att denna fråga, som dock sedan
1868 legat före i kyrkomötet, vann sin lösnmg, då de nytillkomna psalmerna
måste anses tillföra vår församlingssång ett rikt tillskott av
högt andligt värde, och då det genom tillkomsten av bihanget fanns möjlighet
att fortfarande utöka psalmboken —- biträdde jag för min del det
antagna förslaget.

Jag får däremot medgiva, att vad som minst tilltalade mig i det
ursprungliga revisionsförslaget, var de ändringar i gamla psalmer,
som den förste ärade talaren kraftigt reagerade mot. Jag medger, att
denna åtgärd är en mycket ömtålig sak, men då får man ju därvid iakttaga,
att kyrkomötet föreskrev, att vid den sista överarbetning, som ytterligare
skulle äga rum, skulle tagas behörig hänsyn till de vid kyrkomötet
uttalade önskemålen beträffande återställande till likhet med lydelsen i
1819 års psalmbok av vissa i denna nya bibehållna psalmer, vilka i det
reviderade förslaget varit föremål för ändring. Den förste ärade talaren
angav dessa ändringar till 600. Siffran låter ju mycket stor, men
det är klart, att om man i dessa 600 ändringar inbegriper varje ord,
som blivit ändrat, så betyder ju denna siffra icke så mycket. Jag fick

Onsdagen den 13 april e. m.

107 Nr 88.

icke heller klart för mig, om talaren iakttagit den överarbetning, som Ang. kyrkoefter
kyrkomötet ägt rum. mötets beslut

Det har framhållits, att ärkebiskopen, till vilken vi ju på det and- psalmbok
liga området alla se upp, har varit den, som varmast förordat tilläggs- (Forte!)
förslaget och alltså skulle vara motståndare till revisionsförslaget Därvid
är emellertid att märka det uttalande i psalmboksfrågan, varmed
ärkebiskopen avslutade kyrkomötet, däruti han med stort eftertryck
framhåller, att mötets förevarande beslut vore efter hans mening synnerligen
lyckligt och ägnat att tillfredsställa olika meningsyttringar i
frågan. Jag vet, att kammaren icke älskar att höra citat föredragas,
men på grund av ifrågavarande persons ställning just till denna fråga
må det vara mig tillåtet att citera några av de ord, varmed han avslutade
kyrkomötet. Han säger: ”Vad psalmboksfrågan angår så har ingen,
som tager reda på beslutets innebörd och besitter förmåga av ett rättvist
och klarsynt omdöme, anledning till väsentliga klagomål. Tvärtom
betecknar det fattade beslutet på ett sätt som väl ingen av oss anade
på förhand det rättmätiga i de till synes motsatta men till innehållet
nära besläktade ståndpunkterna. 1819 års psalmbok är icke på något
sätt avskaffad. Men samtidigt tillgodoses den länge närda och för varje
år allt allvarligare åstundan att rikta och uppfriska vår kyrkosång och
psalmskatt med uttryck för kyrkans nya arbetsgrenar och med nyare
och äldre alster av diktning och fromhetsliv. I dessa ting måste hänsyn
tagas till olika behov och kynnen i en folkkyrka så rymlig som vår.

Den enskilde och de särskilda grupperna måste finna sig i att ej få
saken ordnad helt efter sitt huvud, men det har varit oss förunnat att
göra varjom och enom någorlunda rätt utan inbördes förfång.”

Det synes mig dock, att när vår ärkebiskop, som till en början var
den främste förespråkaren för tilläggsförslaget, fällt dessa ord, man kan
våga påstå, att den skarpa form, som den förste ärade talaren gav sin
kritik, må sägas vara onödigt överdriven.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ekman, Karl Johan: Herr greve och talman! Det

har på mig verkat i högsta grad beklämmande, huru lättvindigt man anser
sig här kunna besluta i en fråga, som dock är en livsfråga för hela
vårt folk och som på det närmaste berör så gott som varje svensk medborgares
innersta andeliv. Jag vill bara gent emot den förste ärade
talaren säga ett ord om hans sätt att behandla dessa frågor. Han yttrade,
att det i det nya förslaget borde beretts plats för en sådan psalm
som denna: ”Mästare, alla söka Dig” av en modern författare, och han
läste upp ett par verser ur denna psalm. Jag medger, att de verser han
uppläste skulle vi med största glädje tagit med i psalmboken, och det
var med stort beklagande man fann sig icke kunna göra det. Ty om
vi läsa fortsättningen, finna vi genast, att den icke kan användas som
församlingssång. Den förste ärade talaren sade, att en psalm skall
tjäna den fromma uppbyggeisen. Om vi nu läsa fortsättningen av denna
psalm, så få vi höra:

Kr 28. 108

Onsdagen den 13 april e. m.

Ang. kyrkomötets
beslut
rör. ny

psalmbok.

(Forts.)

”Herre, Du vet vad hjärtat ber
även när läpparna häda.
Högvisa män Du sett och ser
hemligt Din tröskel beträda.”

Huru är det möjligt att sjunga den psalmen till from uppbyggelse, en
psalm, där man sjunger: ”Herre, Du vet vad hjärtat ber, även när läpparna
häda” ? Det är väl alldeles orimligt att begära, att en sådan sång
skall vara allmän församlingssång. Att den kan ha sitt berättigande
för vissa personer och kretsar, kan så vara, men det fordras nog en
mera utvecklad kulturell ståndpunkt för att kunna rätt uppfatta något
sådant, än som kan förutsättas hos den stora mängden av dem, som
i gudstjänsten söka uppbyggelse.

På samma sätt är det med många av de anmärkningar, den förste
ärade talaren gjorde. Särskilt uppehöll han sig vid de många ändringsförslag,
som hade gjorts av de kommittera de. De allra flesta av dessa
äro mest obetydliga saker, såsom ändring av ålderdomliga pluralformer,
vidare att man tagit bort orden ”statt’ och ”gäck” o. d. och
utbytt dem mot nu brukliga former. Jag tror icke någon på allvar
kan ifrågasätta, att detta skulle försämra den Wallinska psalmboken.
Dessutom bör ihågkommas, att de allra flesta av dessa obetydliga ändringar
icke avse originalpsalmer utan översättningar eller bearbetningar,
och i översättningar eller bearbetningar må man väl ha lov att göra en
ändring, när man finner, att översättningen eller bearbetningen kan göras
bättre. Det är i alla händelser icke något helgerån.

Jag instämmer tillfullo med utskottets ärade ordförande däri, att
en fråga som denna icke bör förekomma i riksdagen. Men då nu själva
saken har kommit under debatt, kan man ju icke underlåta att säga
några ord. Jag vill då säga, att frågan vid kyrkomötet behandlades på
helt annat, långt mera samvetsgrant och noggrant sätt än som här skett.
Där tillsattes först en särskild kommitté, bestående av präster och lekmän,
som gingo igenom varenda psalm och granskade innehållet. Vidare
skedde en noggrann granskning inom den prästerliga avdelningen
av kyrkomötet, och slutligen behandlades frågan under ett mycket långt
plenum av kyrkomötet i dess helhet. Jag kan intyga, att frågan alldeles
icke löstes i trötthetens tecken. Det visar själva debatten; och jag
kan försäkra, att det fanns ingen, som med sanning kunde påstå, att
frågan löstes vare sig i trötthetens eller kompromissens tecken. Frågan
avgjordes också utan votering; men genom de yttranden, som förekommo,
kunde man förstå, att några av kyrkomötets deltagare — jag
skulle dock med visshet kunna säga, att det icke var mer än nio, kanske
tio — voro emot förslaget. Alla de andra voro anhängare av det förslag,
som kyrkomötet antog, och någon votering förekom, som sagt,
icke. Det förslag, som förelåg, är också synnerligen moget och väl
övertänkt. Det har behandlats av flera kommittéer, den ena efter den
andra, som alla ha efter varandra granskat vad som föreslagits och

Onsdagen den 13 april e. m.

109 Nr 28.

sökt att få med det allra bästa. Däremot erkändes allmänt, att det Ang. kyrkotilläggsförslag,
som i sista stund hade åstadkommits av den kommitté, mötets beslut
i vilken ärkebiskopen var ordförande, var ganska hastigt hopkommet psalmbok
och icke på långt när besatt den mogenhet, som det s. k. reviderade för- (Forts.)
slaget ägde, vilket så många gånger blivit omsorgsfullt granskat. För
övrigt kan man väl med fullt skäl säga, att detta reviderade förslag,
som med vissa ändringar och tillägg blev antaget av kyrkomötet, fortfarande
i all huvudsak är den Wallinska psalmboken. Av den Wallinska
psalmbokens 500 nummer äro fortfarande 446 i behåll. 54 äro borttagna,
men, som redan nämnts, äro de huvudsakligen av andra författare
än Wallin. Av Wallins psalmer äro mycket få — jag tror åtta,
nio stycken •— borttagna. Det är de allra svagaste. Därigenom framträder
Wallin i den nya psalmboken ännu större såsom psalmdiktare än
han förut gjorde, ty de svagare psalmerna av hans hand äro borttagna.

Vidare borttogs en del psalmer av Ödmann och några andra av den
tidens mindre diktare. Det mesta innehöll uppstyltad gustaviansk retorik
utan något djupare innehåll, och det är ingen förlust att bli av
därmed. Det har också ärkebiskopen uttryckligt sagt i sitt anförande
vid kyrkomötet. Av Wallins originalpsalmer äro, som nämnt, nära 150
— noga räknat 146 — bibehållna. Då äro alla hans omarbetningar och
översättningar oräknade. Psalmboken även i sitt nya skick är alltså
fortfarande i högsta grad ett verk av Wallin men med tillägg av något
över 150 nydiktade sånger. Och det vore väl underligt, om icke fromhetslivet
i vårt land under ett helt århundrade skulle kunna avsätta något
av kyrklig sång, som kunde vara värdigt att medtagas. Jag kan
icke förstå dessa, som vilja påstå, att de nya psalmerna skulle vara så
undermåliga. Det äro de alldeles icke, om de också i allmänhet icke
kunna mäta sig med det allra förnämsta av det, som finnes i 1819 års
psalmbok. Men jag vågar påstå, att det skall knappast kunna uppvisas
någon, som är ens så undermålig som åtskilliga av de psalmer, som
funnos i 1819 års psalmbok men som nu skulle uteslutas.

Dessa nya sånger äro dels återförvärv från den äldre sångskatten.

18x9 års revision gick nämligen tillväga på ett synnerligen grundligt och
radikalt sätt. Mer än hälften av 1695 års psalmbok ströks, och man ratade
en mängd psalmer av synnerligen högt värde. Åtskilliga, de bästa
av dessa, ha nu återförvärvats. Dessutom ha återförvärv gjorts av åtskilliga
pärlor från den äldre tyska sångskatten från Luthers tid, vilka
icke kommo med i 1695 års psalmbok och därför icke heller
i 1819 års psalmbok. Vidare ha medtagits sånger, som
äro nydiktade mot bakgrunden av de friare religiösa rörelser, som uppkommo
under mitten av 1800-talet, under den Roseniuska perioden. Då
uppstod en nydiktning. Varje ny rörelse återspeglas ju även i sången.

Således även under de Roseniuska väckelserna och under det starka
fromhetsliv, som då utvecklade sig, uppstod en andlig sång av samma
läggning. Från denna sångskatt äro nyförvärv gjorda. Sedan dess har
det icke på den andliga poesiens område varit någon sådan ny sång -

Nr 23. no

Onsdagen den 13 april e. m.

Ang.kyrko- epok, förrän just i våra dagar. Nu är det tidens stora sociala rörelser,
mötets beslutsom jla inSpirerat, och de tankar, som röra sig däromkring. Det är
v’äl rimligt, att också detta nyaste får sitt uttryck i vår psalmbok.

(Forts.) Av tillägget i det ärkebiskopliga förslaget är medtaget, kan jag

säga, allt, som är dugligt såsom församlingssång. Därmed är icke sagt,
att icke en eller annan sång eller psalm dessutom finnes, som har
högt värde, men som dock, liksom den jag först nämnde, icke passar
till församlingssång. Det är ju något helt annat, om en krets av litterärt
bildade vill läsa en sådan psalm; men en församlingssång, som
skall sjungas av alla, höga och låga, bildade och obildade, den måste
vara så beskaffad, att den passar för dem alla. Av sådana sånger är
allt, som fanns i tilläggsförslaget, upptaget i den nya psalmboken. Således,
allt värdefullt, allt verkligt dugligt i 1819 års psalmbok, och allt
värdefullt, som sedan dess under de följande hundra åren har diktats
på det religiösa området i vårt land, det finnes medtaget i denna nyreviderade
psalmbok. Och jag vågar bestämt påstå, att den icke är 1819
års psalmbok underlägsen i religiöst och poetiskt värde.

Nu är det så, att vi, som älska denna nya utveckling av vårt religiösa
liv och som sätta värde på vad de fria religiösa rörelserna skänkt
oss under 1800-talet, vi, som även förstå att sätta värde på det religiösa
liv av annan karaktär, som rör sig i nutiden och icke minst bland de
breda lagren, hos arbetarna, vi vilja ha uttrycken för dessa nya skott
på religionens träd in i psalmboken på sina behöriga platser. Kommer
detta i ett tillägg, får det alltid en karaktär av mindervärdighet.
Man ser det, om man läser akademiens utlåtande — som dock icke
gäller det senaste förslaget utan ett föregående förslag. — Detta utlåtande
utgår från tanken, att den hittillsvarande nydiktningen icke skulle
vara värdig att intagas i själva psalmboken.

Samma tankegång återfinnes i motionen. Det säges där, att ”en
ny psalmbok, avsedd att ersätta ett verk av den nuvarandes höga valör,
synes böra godtagas endast under den förutsättning, att så stark
tillgång på kristligt och litterärt fullödiga nya psalmer — original, bearbetningar
eller översättningar — finnes, att det tillgängliga nya med
egen kraft liksom av sig själv sköljer bort det svaga och underlägsna”.
Denna förutsättning är, enligt motionärernas mening, ännu icke förhanden
och därför yrkas på ett tillägg. Men vi vilja icke, att uttrycken
för de nya fromhetsrörelserna skola betraktas som mindervärdiga.
De nya psalmerna och sångerna äro uttryck för ett innerligare fromhetsliv,
för nutidens strävanden ifråga om diakoni, ungdomsvård, missionsarbete,
det kristligt sociala arbetet och mera sådant. Vi vilja icke,
att de religiösa uttrycken för allt detta skola oförtjänt stämplas med
karaktären av mindervärdighet. Därför hava vi velat ha in dessa
psalmer och sånger på behörig plats i psalmboken. Där komma de fullt
till sin rätt. Några verkliga, praktiska olägenheter av beslutet, att de
båda psalmböckerna skola kunna få användas samtidigt, kan icke på
allvar sägas uppstå. Precis samma beslut fattades år 1819. Då stad -

Onsdagen den 13 april e. m.

1 Nr 2«.

fästes den nya psalmboken med det uttryckliga förbehållet, att 1695 kyrkoårs
psalmbok skulle äga full giltighet vid sidan därav; av dessa psalm- möte.ts beslut
böcker skulle få användas den, som församlingen helst ville ha. Och vi psalmbok
veta också, att församlingarna på många ställen länge begagnade 1695 (Forts°)
års psalmbok. De ärade motionärerna hava alltså full frihet att övertala
sina församlingar att använda 1819 års psalmbok. Ingen skal! säga
eu ord till dem om den saken. Frågan är således för deras räkning
fullständigt löst. Men om de gorå anspråk på att få begagna 1819 års
psalmbok, så kunna vi väl ha lika stora anspråk på att få begagna den
r.ya psalmboken, som innehåller så mycket, som vi älska och sätta värde
på. Och kyrkomötet begärde, att åtgärder skulle vidtagas för att möjliggöra
samtidigt bruk av båda psalmböckerna. Då så mycket är gemensamt,
borde inga större svårigheter kunna uppstå. Man kan lätt
reda sig med ett dubbelregister. Det kan icke vara någon svårighet
att slå upp de gamla, kända numren och se efter i detta register, vilka
nummer de motsvaras av i den nya psalmboken. Det lilla besväret må
man kunna underkasta sig. Dessutom begärde kyrkomötet uttryckligen,
att man i denna slutligt reviderade psalmbok, som vi ännu icke sett!
skulle i största utsträckning iakttaga, att psalmerna finge bibehålla sina
gamla nummer, och så kommer också, efter vad jag hört, i stor utsträckning
att ske.

För övrigt begärde kyrkomötet, att en textkritisk granskning skulle
äga rum, och vi ha ännu icke sett, vad denna lett till. Jag är övertygad
om, att många av de ändrade psalmer, som den förste ärade talaren talade
om, äro återförda till samma lydelse, som de hade i 1819 års
psalmbok.

Jag anser, att denna fråga, som så nära berör hela vårt folk, icke
bort behandlas i riksdagen; och allra minst på ett så lättvindigt sätt, som
skett, efter en tämligen ytlig förberedande behandling i det tillfälliga
utskottet och sedan under en debatt i kammaren sent en kväll, måhända
i trötthetens tecken. Det kan icke vara lämpligt. Om man jämför riksdagens
behandling av frågan med den behandling som kommit den till
del först i olika förberedande kommittéer och sedan vid kyrkomötet,
där den passerat tre olika instanser före det slutliga avgörandet, måste
man få det intrycket, att skulle riksdagen nu göra ett uttalande i motsatt
riktning, så kan detta icke ha någon verklig, reell betydelse.

Jag yrkar, herr greve och talman, bifall till utskottets förslag.

Herr Boberg: Herr greve och talman! Denna fråga är syn nerligen

grannlaga och allvarlig, och väl vore, om alla, som i dag’gå
att rösta i densamma, behandlade den med den hänsynsfullhet, som
frågan kräver.

Man kan vara ganska tveksam om vilken väg man här skall gå.

Jag har följt denna frågas behandling, så gott jag kunnat, under många
år, och jag var före kyrkomötets beslut av den övertygelsen, att det
varit bäst, om ärkebiskopens förslag gått igenom vid kyrkomötet. Detta

Nr 23.

112

Onsdagen den 13 april e. m.

psalmbok.

(Forts.)

kvrk0. förslag avsåg, att man skulle behålla den gamla Wallinska psalmboken,
mötets beslutenen att till denna skulle fogas ett tillägg av nya psalmer och sanger,
rör. ny vppa under den tid de bliva begagnade, naturligtvis sa småningom bliva
sovrade, så att man kan av dem få in de livsdugliga och varderika men

däremot få bort de andra. ......

Nu blev inte detta förslag kyrkomötets beslut, utan kyrkomötet
fattade ett annat beslut, nämligen att antaga det reviderade förslaget
med något tillägg och någon ändring. Detta ändrade förslag ligger nu
utarbetat hos Kungl. Maj it. Jag förvånar mig verkligen over, att
trenne kyrkoherdar i svenska kyrkan, vilka tillhöra denna kammare,
nu velat vara med om att söka uppriva detta kyrkomötets beslut. Kyrkomötet
är ju ändå kyrkans lagstiftande makt och representation, och man
borde då vänta, att kyrkans tjänare först skulle böja sig inför denna
auktoritet och icke motionsledes dra denna grannlaga fråga inför riksdagen,
som ju inte är så lämpad att avgöra den, som kyrkomötet ar.
Ty kyrkomötet är särskilt valt för att behandla andliga och kyrkliga
frågor. Jag undrar f. ö. hur många i denna kammare det är, som verkligen
läst igenom psalmboks förslaget eller läst igenom tillägget och som
sålunda på grund av kännedom därom kunna avgiva sm rost här 1 kvall.

Det föredrag, som herr Sandegård höll här i början av debatten,
var ju bra utarbetat. Det måste man säga. Han har ju också haft
god tid på sig att göra det. Men det var dock, tyckte jag, något ytligt.
De, som känna till, hur 1819 års psalmbok kom till och hur Wallin, som
här förut är påpekat, behandlade en del psalmförfattare före honom,
och den, som vet, vilken kritik 1819 års psalmbok rönte från sådana
män som Samuel Ödmann m. fl., kan egentligen inte fasta sig sa mycket
vid de anmärkningar, som herr Sandegård nu framfört. Jag tror, att
den kritik, som Wallin utövade mot de gamla psalmerna, var av en mycket
mera radikal och ingående natur än den, som nu utövats av psalmbokskommittén
gentemot de psalmer, som blivit utmönstrade ur 1819
års psalmbok såsom befunna alltför lätta. Och den kritik, som Wallins
förslag rönte, var, kan man säga, ganska ihållig och skarp. Det dröjde
ju också många år, innan den Wallinska psalmboken blev fullständigt
antagen här i riket, i synnerhet i vissa landsändar, där de höllo den
gamla psalmboken för att vara mycket bättre än den Wallinska, som
vi nu med rätta skatta som ett verkligt mästerstycke. Jag ar ingen
språkkunnig man och har därför icke kunnat jämföra denna psalmbok
annat än med våra systerkyrkors i våra skandinaviska grannländer, möjligen
också med den engelska kyrkans. Men det får jag saga, att
efter min uppfattning står den Wallinska psalmboken mycket högre an
någon av dessa kyrkors. Dock har man ifråga om dessa psalmböcker,
åtminstone gäller det den danska, varit mera modern, så att man tagit
in en hel del sånger, som sjungas i de fria församlingarna här i landet.
Dessa sånger äro ju av en lättare natur än psalmen. Jag tror också, att
det skulle ha varit lyckligt, om ärkebiskopens förslag gått igenom, så att
några fler av dessa sånger blivit intagna. Ty jag har varit med vid

Onsdagen den 13 april e. ni.

113 Nr in.

missionsmöten och andaktsstunder i kyrkor, då dels psalmer och dels Ang. kyrkodylika
sånger sjungits, och jag har därvid märkt, att när en säng sjun- mötets beslut
gits, har liksom en annan stämning, en lättare, gladare stämning, kom- Isahnb k
mit fram. Därför tror jag, att man vid högmässogudstjänsterna kunnat (F^orts.)
använda den högtidliga, kärnfulla psalmen, medan man vid aftonsången
och andaktsstunder mitt i veckan mycket väl kunnat använda den andliga
visan eller andliga sången och att detta skulle ha varit till gagn
för kyrkan och uppbyggeisen.

Nu säga motionärerna i sin motion, att detta förslag, som är fram- .
lagt, icke blivit mottaget vare sig av prästerna eller av lekmannaelementet
inom kyrkan med någon vidare glädje. Ja, jag undrar, hur många
av lekmännen, som egentligen haft tid och tillfälle att pröva detta.

Herr Sandegård tillät sig säga, att psalmbokskommittén hade ”motat
ut” en del av Wallins psalmer och infört andra, ”dödfödda”. Hur
kan herr Sandegård säga så om psalmer, som icke blivit prövade? Det
är ju att fälla en dom i förtid, och det står ju i Skriften: Dömen icke
i förtid! Man skall väl pröva en sak först, och en psalm kan inte prövas,
förrän den kommit ut i församlingarna och sjungits där. Då först
blir det uppenbart, om psalmen är levande och innehållsrik eller om
den är ”dödfödd”. Är den ”dödfödd”, går det inte att sätta liv i den,
även om den får en bra melodi och man söker sjunga den aldrig så
kraftigt. Men mycket beror på melodien, som både kan lyfta och tynga
ned, beroende på dess art. De ”utmotade” Wallinska psalmerna utgöra
ju ett ringa fåtal.

För min del skulle jag, som sagt, ha önskat, att ärkebiskopens förslag
gått igenom. Det hade kanske varit det allra bästa. Men när så
inte skedde, utan kyrkomötet fattade ett annat beslut, tycker jag, att
man nu bör böja sig för detta och anta den reviderade psalmboken.

Där förekomma dock omkring 160 nya psalmer och sånger. Och de
skola väl ändå i psalmboken införa ett nytt element, som utan tvivel
kommer att ha ett upplivande och uppbyggligt inflytande i församlingarna.
Det^är dock 100 år, sedan Wallins psalmbok kom till, och det
har väl ändå inträffat en del på dessa 100 år; det har kommit till mycket
nytt, som behöver uttryck även i den andliga sången. Och jag tror,
att de män, som ha haft detta arbete sig anförtrott, verkligen gjort sitt
bästa för att sammanföra det som de ansett ypperst. Och jag är alldeles
säker på, att om någon av dessa verkligt sakkunniga varit medlem
av kammaren och fått stå upp här och svara herr Sandegård på hans
kritik, skulle han lätteligen ha nedgjort den från början till slut. Ja,
jag är djärv nog antaga, att det hade blivit en mycket lätt sak.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Kl ef beck: Jag vill till att börja med uttala min förvå ning

över den ståndpunkt, den siste äradé talaren intog. Ty, såsom
han upprepade gånger framhöll, ansåg han den Wallinska psalmboken
vara den allra yppersta, som han över huvud taget kände till, och det

Första kammarens protokoll 1921. Nr 23. 8

Nr 23. H4

Onsdagen den 13 april e. m.

Ang. kyrko- stämmer för övrigt med ett yttrande, som han själv fällde till mig för
mötets beslutnågra £r tillbaka om samma psalmbok. Vidare säger han, att han helst
psalmbok ^ac^e velat ga Pa det förslag, som av ärkebiskopen framlades, nämligen
(Forts.)'' den Wallinska psalmboken med ett tillägg. Men trots dessa utgångspunkter
slutar han med att gå på det andra förslaget. Men det var nu
inte detta jag egentligen ville säga.

Jag vill först uppehålla mig vid dessa upprepade försök att
förneka riksdagen rättigheten att framställa sina önskningar till
Kungl. Maj :t i en viktig fråga. Herr Ekman sade om den saken, att
det anstår oss inte att här på ett lättvindigt sätt fatta beslut i en så viktig
fråga. Därmed Började han, och därmed slutade han. Jag vill då
fästa uppmärksamheten vid att vi föreslå inte alls, att riksdagen skall
fatta något beslut, utan vi hemställa helt vördsamt, att Kungl. Maj :t
i denna utomordentligt viktiga fråga måtte dröja med sitt beslut och
tills vidare inte företa någon ändring. Herr Ekman stöder då sin åsikt,
att vi inte böra ingripa på detta område, därpå, att detta förslag är produkten
av ett mycket, mycket samvetsgrant kommittéarbete och att detta
förslag sedan har varit föremål för det mest omsorgsfulla och noggranna
arbete inom kyrkomötet och dess delegationer, vilka ha granskat förslaget
psalm för psalm. Ja, det skälet imponerar inte alls på mig åtminstone,
ty det är ju detta, som är en av själva grunderna för hela
vår kritik av det föreliggande förslaget, att det inte är framsprunget ur
en levande diktarsjäl så, som man kan säga vara fallet med den
Wallinska psalmboken, utan är em-produkt av ett mycket samvetsgrant
och långvarigt och troget arbete. På den vägen kommer man, enligt min
uppfattning, aldrig till att få ett uttryck för själens allra djupaste tankar
och stämningar.

Men det allra märkvärdigaste är herr Ekmans påstående, att riksdagen
inte bör ha någon rätt att göra sin mening gällande, emedan denna
fråga är en livsfråga för vårt folk. Det är, som om han ville säga,
att ifall vi här i landet skola bygga en liten banvaktsstuga i en avkrok
av landet, då är detta något, som det tillkommer riksdagen att yttra sig
om, men gäller det en utomordentligt viktig livsfråga, som berör flera
eller några av vårt lands allra viktigaste andliga värden, då skulle vi
inte ha rätt att yttra oss alls i den frågan. Jag vill bara påminna om
att vi dock äro representanter för det svenska folket, och som sådana
böra vi väl ha rätt att yttra oss också om det, som är en av detta folks
livsfrågor. Det är ju så, att psalmen inte bara sjunges till uppbyggelse,
att den studeras och läres i våra skolor, utan den har också en utomordentligt
stor betydelse för hela folkets andliga fostran. Om man
frågar människor, vad de ha för minnen av religionsundervisningen och
vad de fått lära sig, kan man stundom till och med få höra, att de ha
mer berörts av vad de fått möta i psalmboken än av vad de fått möta
i själva bibeln. Det är ibland, som om bibelns heliga innehåll förde hjärtana
närmare, när det föres fram, buret av en inspirerad, helgad sångare.

Detta är sålunda, menar jag, en utomordentligt viktig och betydelse -

Onsdagen den 13 april e. m.

US Nr 23.

full fråga, i vilken vi sålunda böra ha alldeles särskild rätt att få yttra
oss. Och när herr Boberg säger, att vi borde böja oss för kyrkomötets
beslut, så förstår jag inte alls det talet. T)'' även om herr Sandegård
och jag äro kyrkans tjänare, så ha vi väl rätt att ha vårt omdöme om
vad som för vårt kyrkofolk är gagneligt och hälsosamt. Om vi då
komma till den övertygelsen, att den av kyrkomötet antagna psalmboken
icke främjar kyrkolivet, åtminstone inte i den grad som den nu gällande
psalmboken kan göra det, så anser jag det vara min plikt helt enkelt
att göra vad jag kan för att rädda det bästa åt församlingen. Jag
tycker rent ut sagt, att det är litet oförsynt att försöka tysta ner kritiken,
och kan därför inte vara med om det.

Och när sedan en högvis tidning i dag klandrar oss, därför att vi
på bakvägar vilja göra om intet förslaget o. s. v., och påstår våra åtgärder
vara grundlagsstridiga och så, för att riktigt dräpa oss, citerar en
paragraf i regeringsformen, så får jag säga, att, hur högt en tidningsman
än står över andra, vanliga dödliga, kunde jag inte återhålla ett
ganska homeriskt löje, då jag läste detta. Hur lyder nämligen den paragraf,
som skall vara avgörande för denna fråga enligt den visa tidningen?
Jo, den lydfer så här: ”Om tillsättning av prästerliga tjänster
i församlingarna och den rätt, som därvid tillkommer konungen och församlingarna,
stadgas i särskild lag, stiftad i den ordning 87 § 2 mom.
föreskriver.” Mig påminner detta om den gamla historien: God dag —
yxskaft.

Med helt annan respekt skall jag nu gå att söka svara på de anmärkningar,
som gjordes av utskottets ärade ordförande. Gentemot
hans insikt i lagtolkning måste jag ju givet erkänna min ringhet.
Jag är ju lekman på det området. Han anförde § 90 regeringsformen,
och enligt den skall under riksdagens prövning icke komma frågor om
ämbets- och tjänstemäns till- och avsättande eller verkställigheten av
någon lag, författning eller inrättning. Och han påpekade, hurusom
denna paragraf just med den plats den har fått syftar tillbaka på § 89.
Varom handlar då denna? Jo, det, som i detta sammanhang kan ha
något intresse, är följande: ”Riksdagen äge dock icke makt att i dessa
mål annat eller mera besluta, än föreställningar och önskningar, att hos
konungen anmälas.” Sålunda, vi ha rätt att anmäla önskningar och
föreställningar hos konungen. ”Men”, säger Hagman, ”petitionerna få
ej användas till avgivande, vare sig i form av föreställningar eller önskningar,
av meningsyttringar rörande speciella regeringsåtgärder. Genom
stadgandet i § 90 har man nämligen velat förekomma varje försök
att förnya sådana ingrepp i styrelsens verksamhet” etc. Ja, såvitt
jag förstår, drabbar inte heller denna paragraf vårt åtgörande, ty vi ha
icke velat på något sätt framställa någon meningsyttring rörande en
speciell^ regeringsåtgärd. Regeringen har inte, mig veterligt, företagit
någon åtgärd, och vi kunna ju då icke på något sätt komma i tillfälle
att kritisera den, utan vi ha framställt ett önskemål i ett visst ärende,
som för oss är av stor betydelse. Om jag inte tar alldeles fel, tror jag

Ang. kyrkomötets
beslut
rör. ny
psalmbok.
(borts.)

Nr 23. 116

Onsdagen den 13 april e. m.

Ang. kyrko- mig kunna säga, att det inte går en endaste riksdag åtminstone skall
mötets beslut fet inte vara många — under vilken icke riksdagen till Konungen f rambsalmbok
bär önskemål i rent administrativa ärenden och sålunda framställer ön(Forts.
) skemål i fråga om sådana ting, som en gång i världen, när det behagar
Konungen, skola bli föremål för regeringsåtgärd. Om vi nu kunna framställa
sådana önskemål i jämförelsevis obetydliga ärenden, synes det
mig självklart, att man bör kunna få göra det i synnerligen viktiga
frågor.

De skäl, som för mig varit avgörande att gå med på motionen, som
sålunda åsyftar att rädda vår gamla psalmbok, äro först och främst
dessa omtalade, beklagliga och mångtaliga ändringar i den gamla Wallinska
psalmboken, vilka för visso icke alla äro så obetydliga som herr
Ekman ville göra gällande, utan som på ganska många ställen äro rätt
sårande, ändringar, vilka sammanlagda äro av den art, att psalmboken
icke längre blir något verk av Wallin. Hela den prägel och anda, som
utmärker den Wallinska psalmboken, blir till stor del förflyktigad. Det
personliga draget har försvunnit. En hel mängd gammaldags märgfulla
uttryck för kristen fromhet ha fått vika, och i stället ha företagits en
del mycket omotiverade ändringar.

Jag kan i detta sammanhang inte neka mig att anföra vad Gustav
Sundbärg säger på ett ställe i ”Det svenska folklynnet”, där han anför,
”hurusom småsinnet och bristen på storslagenhet grasserat i vårt land,
hur medelmåttorna städse vetat att hålla sig framme samt hur till följd
härav Sveriges folks framstående män och dess stolta minnen blivit behandlade”.

Man har en känsla, när man lärt känna och älska den Wallinska
psalmboken, att något sådant har ägt rum från dessa, för övrigt av
mig personligen högt aktade och avhållna mäns sida, vilka dock ha haft
den mänskliga bristen att icke ha varit vuxna det stora uppdraget att
ge oss en annan psalmbok i stället för den Wallinska.

Det andra skälet, som gör, att jag icke kan gå med på förslaget,
är förekomsten av denna dubbla psalmbok, som nu skulle bli nödvändig
och som visserligen enligt herr Ekmans förklaring mycket väl kan användas
utan att vålla några svårigheter. Jag förstår det, om det gäller
ett hovrättsråd eller en präst o. s. v., men för våra fromma kvinnor och
män ute i bygderna är det sannerligen inte lätt, med klen syn, som de
ofta ha, att leta sig fram i de olika registren eller att finna en psalm,
som de kanske sedan barndomen varit vana att slå upp på ett visst
nummer.

Som positiva förtjänster i förslaget framhöll herr Ekman, att från
den Wallinska psalmboken allt värdefullt vore medtaget i den nya och
att dessutom införts en stor del nya psalmer. Ja, jag medger, att kanske
allt värdefullt är medtaget, men detta är kriarättat och förvanskat
och återfinnes icke på den plats, där de fromma varit vana att finna det.

Men vidare är det medtaget mycket nytt, som är värdefullt, och
herr Ekman anförde en del synpunkter, som med det religiösa livets

Onsdagen den 13 april e. m.

17 Nr 28.

vidare utveckling har trängt fram, när det blivit nya områden, som Ang. kyrkokyrkan
och den religiösa verksamheten omfattat och som krävt sina m°tets beslut
psalmer. Ja, jag är tacksam för det, för var enda sådan psalm, som psalmbok
bar mött vart enda sådant nytt behov. Men detta behov tillf redsställes en- (Forts.)
ligt min mening bättre på det sätt ärkebiskopen föreslagit, genom att
till den gamla oförändrade psalmboken göres ett tillägg, utan att detta i
någon män behöver få en slags mindervärdig prägel, såsom herr Ekman
ville göra gällande. Om en ny sång får nummer 501 eller om den
får nummer 34, måtte väl för själva saken betyda detsamma, blott det,
som jag i församlingssången vill sjunga ut, återfinnes i denna psalmbok.

Sedan kommer för mig såsom mycket avgörande också det mottagande,
som kyrkomötets beslut har fått ute bland kyrkofolket. Jag har
sedan riksdagens början och sedan motionen väcktes fått minst ett tjugutal
skrivelser från landet runt, däri bekymrat kyrkfolk frambär varma
önskningar om att riksdagen måtte låta dem få behålla sin gamla
Wallinska psalmbok. Jag har bara fått en enda skrivelse i motsatt riktning,
och det från en gammal, för övrigt mycket vördad präst, som är
ständig deltagare i alla kyrkliga konferenser och alltid snäll och villig
att säga ja och amen till allt vad där förekommer. Personligen har
jag genom egen erfarenhet i min församling och genom vittnesbörd från
andra församlingar gång på gång fått kännedom om, att detta förslag
motses med synnerlig oro bland kyrkfolket i olika församlingar. En
hel del präster och de flesta lärare äro också mycket tveksamma inför
detta nya. Inom svenska akademien hava veterligen Heidenstam, Selma
Lagerlöf, Afzelius, Karlfeldt och Schäck m. fl. uttalat sig för bibehållandet
av vår gamla psalmbok. Och i kyrkomötet slutligen fanns det,
såvitt jag kan erinra mig, icke en enda representant för elementarlärarna,
för folkskollärarna eller, så vitt jag minnes, någon representativ ledamot
av bondeklassen, som icke hade samma mening.

Jag kan, herr talman, ej annat än på det varmaste yrka bifall till
motionen. Jag gör det i den förvissningen, att, om detta skulle bli riksdagens
beslut, detta både skulle hälsas med stor glädje ute i bygderna
och även vara vår svenska kyrka och vårt folk till stor välsignelse.

Herr Bergqvist: Den svenska psalmboken utgör en av vårt

folks förnämsta andliga klenoder. Ur denna bok har generation efter
generation i vårt folk hämtat näring för sina religiösa behov. Omkring
densamma hava våra församlingar vid gudstjänsterna samlats och
enstämmigt uppstämt sin sång till Guds ära och sin egen uppbyggelse.
Därför har också denna bok blivit kär inom vida kretsar av vårt folk.
Det kan icke vara annat än med glädje man ser, hurusom denna kärlek
tager sig ett särskilt varmt uttryck, när det är fråga om att rubba något
av dess innehåll. Jag vill icke heller underlåta att uttala min tillfredsställelse
över, att det även inom riksdagskretsar finnes en så varm
känsla för denna vår kyrkas klenod, som fallet synes vara. Nu har, såsom
här närmare berörts och såsom vi alla känna, frågan om en revision

Nr 23. 118

Onsdagen den 13 april e. m.

Ang. kyrko- av den svenska psalmboken blivit högaktuell. Denna fråga har länge
mötets beslutdagordningen, men genom det beslut, som kyrkomötet år 1920
b°Yi Yok fattade> har revisionsfrågan, såvitt på kyrkomötet ankommer, fått sin
(Fortsd '' lösning. Vad innebär nu detta kyrkomötets beslut? Jo, det innebär
att vid sidan av vår kärvordna psalmbok av år 1819 skall få användas
ett reviderat förslag, som i huvudsak innehåller detsamma som denna
psalmbok, men därjämte åtskilligt nytt material, bestående dels av översättningar
och dels av ny diktning, som tillkommit. Jag lämnar därhän,
huruvida kyrkomötets beslut från rent formell synpunkt varit fullt lyckligt.
Jag kan såga, att jag för min del tillhörde den minoritet inom
kyrkomötet, som icke ville vara med om att antaga det reviderade förslaget.
Genom det beslut, som kyrkomötet fattade, har mötet dock
velat giva ett uttryck åt, att det respekterar den vitt utbredda kärlek,
som hos vårt folk finnes i förhållande till den oförändrade Wallinska
psalmboken. Det var nämligen, enligt det förslag som förelåg från Kungl.
Maj :ts sida, icke fråga om, att 1819 års psalmbok i sin nuvarande form
skulle bibehållas, utan den skulle avskaffas från kyrkligt bruk och
ersättas med den reviderade psalmboken. Men under känslan av den
djupt rotade kärlek, som stora kretsar av vårt folk hyser till den
Wallinska psalmboken, beslöt kyrkomötet, att denna i oförändrat skick
skulle bibehållas som den primära sångboken vid våra gudstjänster.
Med hänsyn till behovet av psalmer för nytillkomna kyrkliga behov,
beslöt kyrkomötet emellertid därjämte, att, vid sidan av 1819 års psalmbok,
det reviderade förslaget skulle få användas för kyrkligt bruk. Detta
var vad kyrkomötet beslöt.

Nu hava emellertid några motionärer inom riksdagens första kammare
hemställt, att riksdagen ville besluta att hos Kungl. Maj :t hemställa,
att kyrkomötets beslut icke måtte av Kungl. Maj :t fastställas.
Ehuruväl jag beträffande vad som sagts till förmån för vår nuvarande
psalmbok kan instämma i det mesta av det motionärerna anfört i sin
motion, kan jag dock icke underlåta att uttala mina starka betänkligheter
mot, att riksdagen i denna fråga skulle göra ett sådant uttalande
som de föreslagit. Riksdagens ledamöter äro icke valda med hänsyn
till uppgiften att behandla sådana frågor som den föreliggande. Jag
vill understryka vad någon talare här före mig sagt, att det kan sättas
ifråga, huruvida något större antal av ledamöterna i denna kammare
satt sig så in i psalmboksfrågan, att de kunna anse sig kompetenta att
giva Kungl. Maj :t något direktiv, huru Kungl. Maj :t skall ställa sig
i denna fråga. Det har hittills varit en grundsats, oskriven visserligen
i våra lagar, men dock iakttagen i praktiken, att riksdagen icke inblandat
sig i rent inre kyrkliga frågor, utan att dessa fått avgöras av kyrkans
egen representation. Jag undrar, om det skulle vara lyckligt, i fall ett
avsteg från denna grundsats nu toges. Vad skulle följden bli av ett
uttalande från riksdagens sida i överensstämmelse med motionärernas
hemställan? Jo, därmed skulle först och främst, såvitt jag kan se, en
konflikt etableras med kyrkomötet, och jag undrar ändå, om en sådan

Onsdagen den 13 april e. m.

119 Nr 23.

kan vara från riksdagens sida önskvärd. Man skulle också kunna tänka^ff- kyrkolag,
åtminstone som en abstrakt möjlighet, att en konflikt komme mötets beslut
uppstå med Kungl. Maj :t. Antag, att Kungl. Maj :t icke toge hänsyn psalmbok
till riksdagens uttalanden! Riksdagen bleve i sådant fall desavuerad, (Forts.)
vilket icke kunde vara nyttigt för samarbetet mellan Konung och riksdag.
I varje fall komme regeringen genom det ifrågasatta uttalandet
från riksdagens sida i en mindre behaglig situation. För övrigt tror
jag, att ett dylikt uttalande skulle kunna ha ett menligt inflytande även
från reell synpunkt. Det kan icke förnekas, att, trots det att vår Wallinska
psalmbok är en verklig skatt, det likväl efter dess tillkomst skett en
utveckling på det kyrkliga och religiösa livets område, som har medfört
behov av nya psalmer. Om riksdagen nu säger, att den önskar, att
kyrkomötets beslut icke skall stadfästas, så kommer måhända riksdagen
att därmed omöjliggöra, att det nya psalmmaterial, som behöves, kan
komma till användning inom kyrkan. Därmed gör riksdagen förvisso
icke det religiösa och kyrkliga livet i våra församlingar någon tjänst.

Icke heller tror jag, att det vore omöjligt att förebygga de praktiska
svårigheter, som man befarat av kyrkomötets beslut. Man synes mena,
att detta beslut ovillkorligen måste innebära, att det här skall bli två
skilda psalmböcker, som skola kunna användas vid sidan av eller i stället
för varandra. Man tänker vidare på de svårigheter, som skulle inställa
sig, när det gällde för församlingarna att bestämma, vilkendera av dessa
psalmböcker som skulle användas. Vem skall besluta därom? Skola
prästerna göra det eller församlingarna? Eller om man exempelvis
i en församling skulle besluta att använda båda böckerna vid sidan av
varandra, komme detta också i sin ordning att medföra praktiska svårigheter.

Man har sålunda föreställt sig, att kyrkomötets beslut ovillkorligen
skulle komma att leda till mycket trassel i församlingarna. Men jag
tror, att det finnes utvägar att kunna undvika alla dessa olägenheter.

Man kan i sådant avseende tänka sig den utvägen, att efter de psalmer,
vi ha i 1819 års psalmbok, införes allt det nya material, som finnes i
den reviderade psalmboken. Man finge då allt det nya med utan att
det behövde bli någon dualism. Nummerföljden började efter nr 500
och fortginge till slutet av det antal nya psalmer, som tillkommit. En
sådan lösning vore icke otänkbar. Men då uppställer måhända någon
den frågan: huru skall man förfara med de förändringar i den Wallinska
psalmbokens text, som av psalmbokskommittén föreslagits? Svaret
därpå torde icke kunna bliva något annat, än att man måste utesluta
dessa ändringar, såvida man icke vill göra på det sättet, att man intager
psalmerna med de ändringar, som äro gjorda, i bihanget.

Jag vågar tro, att en lösning i den riktning jag skisserat skulle kunna
ske — och så vitt jag icke är alldeles felaktigt underrättad, är icke
heller denna tanke alldeles främmande för Kungl. Maj :t. Olägenheterna
skulle därmed avhjälpas utan att riksdagen behövde komma med

Nr 23. 120

Onsdagen den 13 april e. m.

Ang. kyrko- någon opinionsyttring till Kungl. Maj :t och säga: var så god och gör
mötets beslut& eUer

psalmbok Med hänsyn till den nu redan långt framskridna tiden vill jag icke
(Forts.) '' längre upptaga kammarens tid. Jag vill med allt erkännande av deras
ståndpunkt, som söka värna om den Wallinska psalmboken sådan den
är, likväl från de synpunkter, jag här berört, yrka bifall till den hemställan
i psalmboksfrågan, som av första kammarens första tillfälliga
utskott gjorts.

Friherre Barnekow: Herr greve och talman, mina herrar!

Det har under denna debatt framkommit två olika meningar. Å ena
sidan deras som anse, att kyrkomötets beslut i psalmboksfrågan är lyckligt
och å andra sidan med motionärerna i spetsen deras, som anse,
att vi böra behålla den gamla Wallinska psalmboken med ett tillägg.
Motionärerna hava framfört sin åsikt i motionen för att därigenom så
att säga utöva påtryckning på Kungl. Maj :t, eller, såsom en av dem
i sitt anförande förklarade, avgiva en opinionsyttring även från riksdagens
sida. Det har av utskottets ärade ordförande såväl som av den
siste ärade talaren med styrka framhållits, att det föreligger starka betänkligheter,
starka formella skäl för att icke bifalla en sådan skrivelse,
som motionärerna här önska. Om det huvudsakligen varit dessa formella
skäl som gjort, att jag kunnat förena mig med utskottets majoritet,
då detsamma yrkat avslag på motionen, så har jag å andra sidan icke
kunnat känna mig tillfredsställd med den motivering som utskottets
majoritet dikterat. Ty är man av den åsikten — och det förefaller mig,
som om kammarens majoritet i afton vore av denna åsikt — att vi
verkligen böra behålla vår gamla psalmbok, så måste man säga sig, att
det är en alltför svag motivering, som utskottets majoritet kommit med.
Det kan väl icke hjälpas, att man tycker, att utskottets majoritet, om
man förutsätter att densamma hade varit av den absoluta övertygelsen,
att kyrkomötets beslut är lyckligt, i alla fall kunnat skriva precis samma
motivering. Det förefaller mig sålunda, att, om vi bifölle utskottets förslag
med den motivering utskottet gjort, det nästan skulle utgöra en
liten admonition till herr statsrådet att godkänna kyrkomötets beslut.

Jag har i en särskild reservation hemställt om en annan motivering.
Det förefaller mig, som om även motionärerna och övriga, som tänka
lika med dem, skulle kunna vara nöjda med en sådan motivering, även
om utskottets kläm bifalles. Ty man kan väl knappast förutsätta, att
det statsråd, frågan närmast gäller, icke skulle vara så pass intresserad
av densamma och dess behandling här i kammaren, att han icke läser
igenom såväl utskottets kläm som dess motivering.

Då jag således icke kan finna annat än att verkliga skäl, kanske
huvudsakligen av formell art, föreligga för ett bifall till utskottets kläm,
måste jag dock å andra sidan säga mig, att, då frågan nu en gång kommit
på tal här i kammaren, det måste givas något uttryck åt den sympati,
som kammarens majoritet har för motionen.

Onsdagen den 13 april e. m.

121 Nr 28.

Herr greve och talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets Ang. kyrko förslag

med den motivering, som av mig i min reservation föreslagits. m°tets beslut

rör. ny
psalmbok.

Herr Carlsson, Johan Gustaf: Herr talman! jag ber (Forts.)

om ursäkt, att jag i denna sena timma tager kammarens tid i anspråk
för att med några ord motivera min ställning i föreliggande fråga.

Med anledning av herr Ekmans i Jönköping yttrande, att denna
fråga blivit lättvindigt behandlad här i riksdagen, vill jag ha sagt, att
åtminstone icke utskottet enligt mitt förmenande kan anses hava behandlat
denna fråga lättvindigt. Om jag ser saken rätt, tror jag mig
_ kunna säga, att vi använt lika mycken tid på denna fråga ensam, som
på alla de andra frågor tillsammantagna, som legat under kammarens
första tillfälliga utskotts behandling, och jag kan försäkra, att utskottets
ledamöter med största samvetsgrannhet tagit del av de handlingar, som
varit tillgängliga i föreliggande fråga. Då motionen först kom till behandling
av utskottet, rådde inom detsamma en viss tvekan, huruvida det
kunde anses vara konstitutionellt fullt riktigt, att riksdagen över huvud
taget tog befattning med en dylik fråga, som i alla fall rör en inre kyrklig
angelägenhet. Utskottets majoritet har synbarligen fasthållit vid denna sin
tvekan, då beslutet inom utskottet formulerats så, att det enligt utskottets
mening icke kan vara lämpligt att riksdagen hos Kungl. Maj :t gör hemställan,
att Kungl. Maj :ts avgörande i ärendet måtte utfalla i viss av riksdagen
angiven riktning. Utskottets majoritets mening har ju här närmare
utformats av utskottets ordförande. Då jag efter noggrant övervägande
kom att ställa mig på en mot utskottets majoritet avvikande ståndpunkt,
var det därför, att jag ansåg, att, då frågan har en allmän betydelse,
riksdagen har anledning att i detta fall begagna sig av sin petitionsrätt
hos Kungl. Maj :t. Vid en föregående riksdag, nämligen år 1916, väckte
denna kammares nuvarande, aktade ålderspresident en motion, däri han
begärde, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t göra en viss hemställan
med anledning av kyrkomötets beslut om, införande av en ny kyrkobod.
Denna motion blev, liksom den förevarande, hänvisad till kammarens
första tillfälliga utskott, som avstyrkte densamma. Men det
är väl att märka, att utskottet den gången ingick i realbehandling av den
föreliggande frågan och icke avstyrkte denna motion av formella skäl,
vilka synas ha varit de avgörande för utskottets avstyrkande av den nu
föreliggande motionen. När man tager del av de olika riksståndens protokoll
från början av 1800-talet, finner man åtskilligt annat än blott kritik
av det psalmbokäarbete, som den tiden pågick, en kritik som särskilt herr
Boberg omnämnde. Man finner tvärtom, att de olika riksstånden och
icke minst bondeståndet hade en varm sympati för det psalmboksarbete,
som då pågick under Wallins ledning. Man finner också, att den kommission,
som den tiden arbetade i psalmboksfrågan — en kommission
i vilken Wallin var den ledande själen och av vilken Oxenstierna, Leopold
och Franzén voro medlemmar — åtnjöt verkliga sympatier åtminstone
hos den tidens riksstånd och icke minst hos bondeståndet. Jag

Nr 23. 122

Onsdagen den 13 april e. m.

Ang. kyrko- menar därför, att det sannerligen icke kan anses obefogat, att den svenmotets
beslutska riksdagen nu genom att använda sin petitionsrätt i en fråga, beträfpsalmbok
^anc*e vilken det icke kan bestridas, att den omfattas med livligt intresse
(Forts.) av hela vårt folk, också visar sitt intresse och uttalar sin mening i
denna sak.

Min mening i frågan har dikterats huvudsakligen av praktiska skäl.
Så länge vi här i landet ha en statskyrka, kan det icke vara lämpligt,
att man på det ena stället använder en psalmbok och på det andra
stället en annan. Vilken svårighet skulle det t. ex. icke medföra för
den kyrkobesökande allmänheten här i Stockholm, där det finnes så
många predikolokaler, om man i den ena kyrkan skulle använda en
psalmbok och i den andra en annan. Man kan icke heller undgå att
taga hänsyn till de petitioner, som avgivits av ett stort antal lärare
från olika skolor, vari påyrkas ytterligare uppskov med frågans avgörande.
Dessa petitionärer, det vill jag särskilt betona, ha icke haft något
emot att till den Wallinska psalmboken lägges ett supplement, som upptager
prov på nyare tiders psalmdiktning. Petitionerna gå, liksom förevarande
motion, det bör också särskilt betonas, uteslutande ut på, att
frågan på nytt måtte tagas under omprövning. Man kan endast uttala
den förhoppningen, att frågan må ytterligare övervägas, och det tål den
sannerligen enligt min mening vid, då det är min bestämda uppfattning,
att folket ute i landet, om det sattes i tillfälle att yttra sig i frågan,
skulle komma att förklara, att det ville slå vakt omkring Wallins
verk.

Jag ber, herr talman, att i anslutning till den av herr Lundberg
och mig avgivna reservationen få yrka bifall till den väckta motionen.

Herr Rogberg: Herr talman! Under förutsättning att den

brännande psalmboksfrågan skulle få den lösning, som herr Bergqvist
helt nyss antydde, förefaller det mig, som om motionärernas önskemål
i realiteten skulle bliva mer än nog tillgodosedda. Här har av flera
talare, bland andra herr Klefbeck, påståtts, att man behöver rädda
psalmboken; men psalmbokens innehåll är ju icke något organiskt helt,
angår icke uteslutande en sak, utan psalmboken innehåller ju ett flertal
ämnen till betraktelse, som för den religiösa känslan äro värdefulla.
Mindre ändringar i denna psalmbok kunna därför icke innebära att
psalmboken skulle vara i fara. Herr Klefbecks anförande beträffande
det befogade i en petition enligt motionen kunde hava uteslutits, om
herr Klefbeck bättre följt*med vad herr Borell yttrade i frågan. Ty enligt
kyrkomötesförordningen, jämförd med regeringsformens § 90, kan
det åtminstone ifrågasättas, huruvida icke en sak, som angår kyrkans
inre religiösa liv, är en angelägenhet, som ligger utanför riksdagens befogenhet.
Herr Borell framställde icke något påstående i den riktningen,
och jag skall än mindre göra det. Men då jag erinrar, att detta är en
fråga, som angår kyrkans inre liv, så behöver jag väl icke påminna
därom, att riksdagen dock hittills alltid med varsam försiktighet under -

Onsdagen den 13 april e. m.

123 Nr 23.

låtit att inblanda sig i kyrkans inre livsfrågor, så t. ex. även i bibel- ^»9- kyrkofrågan,
och riksdagen har ju med skäl kunnat underlåta det. Huvud. mötets beslut
synpunkten för riksdagen i religiösa frågor bör naturligtvis vara den, psalmbok
att tillse att tanke- och samvetsfriheten icke i någon män kränkes. Det (Forts.)
övriga kan i det hela överlämnas åt kyrkan och de religiösa organisationerna.
Här är ej nämnda frihet ifråga. Om det befogade eller obefogade
i motionärernas yrkande kan man sakligt ha olika meningar.

Efter min uppfattning har, genom vad motionärerna här anfört, icke
blivit visat, att några egentliga skäl för deras yrkande föreligga. Då
man knappast kan ha mer än en mening därom, att den tradition, som
riksdagen hittills iakttagit, nämligen att ställa sig utanför rent inre religiösa
frågor, är god och alltjämt bör efterföljas, vågar jag uttala den
förmodan, att, om denna kammare i denna fråga förklarar: jag är
neutral, jag vill icke göra något uttalande — skall den dag mycKet snart
komma, då såväl anhängarna av revisionslinjen som anhängarna av
tilläggslinjen skola giva kammaren sitt fulla erkännande för kammarens
grannlaga försigtighet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sandegård: Herr talman! Med anledning av herr Ekmans
förmodande, att mina uppgifter angående ändringarna skulle
grunda sig på obekantskap med befintligheten av ett definitivt utarbetat
förslag, ber jag endast att få säga, att de tvärtom äro hämtade ur kännedomen
om det förslag, som nu ligger på regeringens bord.

Herr Cl ason: Jag har blivit uppkallad av vissa under debatten

fällda uttalanden, såsom t. ex. då det en gång, som jag tror, hette, att
bakom motionärernas förslag står den allmänna upplysta meningen i
landet, och då det en annan gång sades, att deras förslag omfattades
av de vidaste kretsar av vårt kyrkofolk. Jag vill lämna därhän, om
man anser mig representera en allmän, upplyst mening i landet, men
nog torde det väl i varje fall kunna sägas, att jag har ett ganska stort
intresse för kyrkliga frågor, och jag har vidare alltid haft ett stort intresse
för den nu föreliggande frågan. Jag tror mig då kunna säga,
att det inom landet finnes en mycket utbredd opinion, som icke gillar
motionärernas ståndpunkt på detta område, och det synes mig vara en
skyldighet att vid detta tillfälle även erinra om detta faktum.

Det förefaller mig vad själva saken angår, som om man nog i vissa
fall överdrivit betydelsen av den Wallinska psalmboken, i varje fall om
man tager hänsyn till Wallins egen ståndpunkt. Jag har åtskilligt studerat
densamma, och jag har icke minst förvånat mig över Wallins
utomordentliga förmåga att rätta, bättra och korrigera sig själv. Den
förmågan kommer ofta till synes, och jag tror icke, att jag tager miste,
om jag säger, att han själv icke var lika belåten med det verk, som till
sist i alla fall blev stadfäst, som nu motionären, utan att han även i detsamma
önskade en del förändringar. Jag är alldeles övertygad om, att

Nr 23. 124

Onsdagen den 13 april e. m.

Ang. kyrko- Wallin själv skulle varit den förste att motsätta sig de omdömen, som
m°rölSnySlUt^V2L åt Psalmboken den prägel av ofelbarhet på alla punkter, som det
psalmbok. s>''nes rnig att vissa av de föregående talarna hävdat. Jag bestrider
(Forts.) naturligtvis icke, att den Wallinska psalmboken är ett alldeles utomordentligt
gott verk, men jag tror icke, att det kan förnekas, att det
finnes beståndsdelar i densamma, som icke ha samma höga värde som
det stora hela. Om det då blir fråga om att göra några ändringar i
sådana beståndsdelar, tycker jag, att sådant också kan anses berättigat
för en tid, som dock hunnit ett gott stycke längre på detta område. Den
förste ärade talaren citerade åtskilliga psalmverser ur både den gamla
och den nya psalmboken och tilläggsförslaget. Ur den gamla citerade
han för att visa, att man ej hade behov av att göra någon ändring, en
och annan vers, som han menade att man varit något för klåfingrig på,
och ur det nya tilläggsförslaget åtskilligt, som han menade, att
man med orätt ej upptagit i det reviderade förslaget. Vad det sista angår,
har herr Ekman tillräckligt belyst skälen därtill, vad beträffar en
av de citerade psalmerna. Vad den gamla psalmboken beträffar, skulle
jag vilja tillåta mig fråga, om det ej är så, att det dock finnes ganska
många psalmer, där man möter åtskilliga uttryck av tämligen egendomlig
art. Jag skall bara citera ett par, t. ex. det där uttrycket, som förekommer
i en psalm:

”Och då jag levat som jag bort,
för mig Du öppnar himlens port.”

Det förefaller mig, att ganska många av oss kunde vara ense om,
att detta uttryck dock är rätt mycket präglat av — jag skulle vilja säga
egenrättfärdighet. Eller detta:

”Så hör mig jord, må himlar höra
och vittna mellan Gud och mig.

Jag svär att redlig bättring göra,
och Du, o Gud, förbarma Dig!”

Nog är väl det tillräckligt bombastiskt för att man kan säga, att det
finnes skäl att icke betrakta allt i den Wallinska psalmboken såsom
oklanderligt. Således vill jag göra gällande, att det finnes punkter, som
med skäl kunna behöva revideras.

Den förste ärade talaren opponerade sig särskilt mot en del språkliga
ändringar, en del utbyten av gammaldags former sådana som ”statt”
och ”gäck” mot ”stå” och ”gå”. Det förefaller mig vara att överdriva
även den frågan. Vi ha på ett annat område nyss upplevat en del sådana
ändringar, nämligen i vår bibelöversättning, där en hel del gamla
uttryck moderniserats. Jag vill ej påstå, att allt i den vägen varit lyckligt,
men nog kan man förstå de motiv, som legat bakom en sådan åtgärd.
Jag tycker ej, att, när man där utan vidare gått med på detta

Onsdagen den 13 april e. m.

125 Nr 2».

och betraktat det som ett framsteg, man nödvändigt skall betrakta det Ang. kyrkovin
en stor brist, om sådana ålderdomliga uttryck här på ett eller annat mötets beslut
ställe ersättas med moderna uttryck. r°''''• ”y ,

Vad beträffar eu del av de andra språkliga rättelserna, bar det (^Forts°)
redan påpekats, att en god del rör översättningarna. Den förste ärade
talaren läste upp en del sådana. Det frapperade mig, att en del. av dem
han läste upp. alldeles bestämt rörde psalmer, som voro översatta från
främmande språk. Om man i sådana fall går till grundtexten, som man
väl har rätt att göra, är det väl icke orätt att nu söka finna ett bättre

återgivande av dess innehåll på svenska språket än den gamla omklädnaden
innebar. Alldeles på samma sätt har man gått till väga vid
bibelöversättningen.

Jag tror också, att, om man tänker på sistnämnda förhållande, man
nog torde ha rätt att framhålla, att den fara för dualism, som här
påpekats, och den otrevnad för gamla fromma människor, som skulle
åstadkommas, genom att de båda psalmböckerna finge leva vid sidan
av varandra, är något överdriven. Det är faktiskt så, att sådant chockerat
en del gamla fromma människor vid den nya bibelöversättningen,
men man har i alla fall ansett skäl föreligga att försöka i densamma
vara trognare mot originalet och söka språkliga uttryck i mera överensstämmelse
med vår tid. Den har under sådana förhållanden ansetts
innebära en fördel. Och den omständigheten att man således för närvarande
vid sidan av varandra faktiskt fått två biblar och att många
föredraga den gamla och alltid läsa den gamla, har dock ej ansetts vara
ett hinder för att vid sidan av den sätta den nya.

På samma sätt är det med talet om svårigheterna för skolan. Talet
därom förefaller mig också vara ganska överdrivet. Det kan ju hända,
att man finge röra sig med dubbla psalmböcker i vissa fall. Men då
tillåter jag mig säga, att skall man gå in på det området, skulle jag
tro mig uttala en mycket allmän mening, om jag säger, att vad som i
mycket högre grad verkar irriterande i kretsar, som ha med skolan och
skolbarnen att göra, är de oupphörliga ombyten av läroböcker, som
ständigt och jämt förekomma, så att icke från en klass till den andra
barnen få behålla den lärobok, som kommit ut året förut. Där skonar
man sannerligen ej på något vis vare sig föräldrarna eller barnen. Där
råder ej bara dualism utan — ja, jag får ej tag i termen för denna
oupphörliga förändring och åter förändring, som jämt och ständigt skalig
äga rum. Det är dock en sak, som faktiskt innebär något mycket mer
irriterande än vad det skulle innebära, om man vid sidan av varandra
hade två psalmböcker.

Den förste ärade talaren ville framhålla det nya förslagets språkliga
inadvertenser genom att läsa upp vissa verser, där han gav vissa
uttryck en metriskt riktig, men eljes olämplig betoning. Men sådana
verser med precis ramma betoning kan man finna fullt av i den gamla
psalmboken. Om man då rättar en sådan vers och sätter orden så, att
de få rätt betoning, kallas det för kriarättelser. Det förefaller mig att

Nr 23. 126

Onsdagen den 13 april e. m.

Ang. kyrko- man ej är fullt konsekvent, när man klandrar det nya, för att icke betomötets
beslutn''m„en -r riktig men underlåter att giva sitt erkännande åt rättelser i
psalmbok, den gamla.

(Forts.) Vad nu beträifar den frågan, om vi här skola göra ett uttalande, så

ställer sig saken för mig så, att jag undrar, huru många av oss verkligen
ha-prövat denna fråga i detalj. Det nya förslaget har, så vitt jag
vet, ej ännu varit tillgängligt i bokhandeln i sin sista form. Det förefaller
mig, som om, när man vill göra ett uttalande, att Kungl. Maj :t
icke skall stadfästa kyrkomötets beslut, man verkligen borde dessförinnan
haft tillfälle att direkt jämföra de båda föreliggande förslagen
med varann. Det har man ju ej haft tillfälle till alls. Det synes mig
då något egendomligt, att man så starkt vill formulera sitt uttalande,
som motionärerna föreslagit, så att man direkt skulle begära att Kungl.
Maj :t ej skall stadfästa kyrkomötets beslut — icke blott begära uppskov
utan ett direkt kasserande av kyrkomötets beslut. Det förefaller
mig, som om icke någon sådan prövning av alla på saken inverkande
förhållanden varit oss möjlig, som ett sådant beslut skulle förutsätta.

Vad den formella sidan av saken beträffar, ansluter jag mig till vad
herr Borell sagt, detta icke därför, att det är kyrkans representation, som
det nu gäller att uttala sig om, utan över huvud därför, att här föreligger
ett område, åt vilket vår konstitution tillerkänt en särskild representation,
som är målsman för detta område, och en representation, åt
vilken också just det nu föreliggande speciella fallet, nämligen bekännelseböckerna
och psalmboken, särskilt blivit genom lag överlämnat.

På dessa grunder yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr B r u h n: Herr talman! Herr von Hofsten, som deltog i

kyrkomötets behandling av denna fråga, yttrade till sist, att han kommit
till kyrkomötet i den avsikten att gå med på den Wallinska psalmboken
plus tilläggsförslaget, men att det som hade bestämt honom att
gå en annan linje var bland annat den ställning ärkebiskopen intog till
frågan, och därvid citerade han ärkebiskopens slutord till kyrkomötet,
vari han uttalade en viss tillfredsställelse med beslutet. Jag skulle i detta
sammanhang vilja hänvisa till det — att döma av kyrkomötets protokoll
— mer än två timmar långa begynnelseanförande, i vilket ärkebiskopen
totalt smulade sönder det reviderade psalmboksförslaget.

^ Det huvudskäl, som från utskottets sida skjutits fram i kväll, är
det, att det ej är lämpligt, att svenska riksdagen kommer mellan kyrkomötet
och Kungl. Maj :t, och det skälet har upprepats om och om igen
i kväll. Det har även framförts åtminstone i två huvudstadstidningar,
i den ena t. o. m. under den formen, att man menade, att vi, som
hade vågat detta, icke riktigt visste vad vi ville. Det var vår enda ursäkt,
sade tidningen. Jag frågar: Varför skulle det ej vara lämpligt,
att Sveriges riksdag uttalar sin mening i denna sak och gör en vördsam
hemställan till Kungl. Maj:t? Så vitt jag vet, har varje svensk medborgare
rätt att göra en vördsam hemställan till Kungl. Maj :t, och varje

Onsdagen den 13 april e. m.

127 [ Nr 28.

grupp av medborgare har rätt att göra en sådan hemställan. Men den Ang. kyrko svenska

riksdagen skulle icke ha denna rätt att göra en hemställan! Mig mötets beslut

synes, att det vore mycket värdefullt, om även, jag säger om Hven den ™r: n? ,

svenska riksdagen, som efter andra synpunkter än kyrkomötet represen- (ports.)

terar svenska folket, sade ifrån sin mening i denna fråga. Man har sagt

denna kväll, att svenska riksdagen ej skulle vara kompetent att yttra

sig i denna fråga. Såväl det reviderade förslaget som tilläggsförslaget

ha länge varit tillgängliga i tryck för vilken riksdagens ledamot som

helst, och det har varit vår plikt såsom riksdagsmän att sätta oss in i

denna fråga såväl som i alla andra frågor, innan vi gå till behandling

av desamma. Jag vet också, att åtskilliga riksdagsmän begagnat tiden

mellan motionens väckande i januari och dess behandling i april till

att flitigt studera kyrkomötets protokoll i riksdagsbiblioteket. Från

samma håll, där man nu gör gällande, att det är mycket olämpligt, att

svenska riksdagen uttalar sig i en fråga, i vilken Kung!. Maj :t ensam

har beslutanderätt, har man, så vitt jag minnes rätt, ej dragit sig det

minsta för att, då Kungl. Maj :t stod i begrepp att utfärda den nya un dervisningsplanen

för rikets folkskolor, både petitionsvis och motionsvis

söka inverka på Kungl. Maj :t. Och i andra kammaren har man i år

genom två motioner sökt förmå Kungl. Maj :t att upphäva det beslut,

Kungl. Maj :t nyligen fattat. Jag går t. o. m. så långt, att jag säger:

Det är synnerligen önskvärt, att svenska riksdagen uttalar sig i denna
fråga, ty den frågan berör icke blott kyrkfolket utan alla våra skolor,
skolbarnen och därigenom alla de många hem, vilka hava barn som begagna
sig av undervisningen, samt många, många enskilda. Skulle icke
vi alla ha rätt — jag talar icke som präst utan som riksdagsman —-skulle icke vi alla ha rätt att yttra oss, när det är fråga om vilken psalmbok
vi skola använda?

För mig är huvudskälet mot kyrkomötets beslut detta, att det innebär
två psalmböcker. Jag kan omöjligt tänka mig, att kyrkomötets beslut
innebär det herr Bergqvist nämnde. Han menade, att kyrkomötets beslut
realiseras, om vi taga Wallins psalmbok och så lägga till allt det
nya, som upptagits i det reviderade förslaget. Men det är omöjligt, ty
kyrkomötet ville just med sitt dubbla förslag, att vi skulle vid sidan av
den Wallinska psalmboken få en ny, ur vilken de 54 misshagliga psalmerna
i den Wallinska boken vore uteslutna och i vilken 200 av de återstående
voro korrigerade på det trevliga sätt vi i kväll hört talas om.

Skulle vi tänka oss, att herr Bergqvists förslag realiserades, skulle ju
alla ändringar tagas bort och de 54 misshagliga psalmerna stå kvar.

Det är omöjligt, mina herrar, att realisera kyrkomötets förslag, såsom
herr Bergqvist menat i kväll, utan vi få verkligen två psalmböcker i
vårt land, om kyrkomötets beslut blir gällande.

Vem skall då bestämma, vilken psalmbok som skall användas? Så
vitt jag förstår, kan det ej bli prästen utan kyrkostämman, och då kommer
en kyrkostämma att bestämma, att man skall begagna den ena
psalmboken och en annan, att man skall ha den andra. Då kan det

Nr 23. 128

Onsdagen den 13 april e. m.

Ang. kyrka- hända, att, om jag vill gå i Storkyrkan här uppe, jag får taga reda på
mötets beslutpå förhand, vilken psalmbok som användes där, och om jag går i Japsalmbok
^obs kyrka, vilken som användes där. Vidare blir det så, att ett skol(Forts.
) distrikt kan besluta sig för den Wallinska psalmboken och ett angränsande
distrikt för det reviderade förslaget. Om ett skolbarn, som nu
går i skola i ett distrikt, som använder den ena boken, måste flytta till
ett angränsande distrikt, nödgas det kanske där använda den andra.
Dessa olägenheter synas mig så stora, att man icke bör gå med på bifall
till kyrkomötets beslut.

Gör man sig nu den frågan: varför har man fattat detta olyckliga
kyrkomötesbeslut? måste man svara: jo, helt enkelt därför, att man
ej i kyrkomötet kunde uppnå enighet om det reviderade förslaget. Mot
det reviderade förslaget stodo i kyrkomötet så framstående ledamöter
som ärkebiskopen, herr Bergqvist i denna kammare, biskop Personne,
domprosten Pfannenstill och kyrkoherde Hallberg i Stockholm, som var
talesman för snart sagt helt prästerskapet i Stockholms stad. Varför
var man då från kyrkomötets sida så ivrig att få igenom det nya reviderade
förslaget? Det var icke det, att man ville få in de psalmer, som
tillkommit genom den nya psalmdiktningen efter 1819, ty det kunde vinnas
lika bra genom tilläggsförslaget, utan skälen voro två: Dels ville man
ha bort ur psalmboken 54 misshagliga psalmer, dels ville man i de återstående
psalmerna vidtaga allehanda ändringar. Om arten av uteslutandet
av psalmer skulle man kunna få en föreställning, om jag nämner,
att under det mångåriga revisionsarbete, som pågått med den Wallinska
psalmboken, har man bestämt ifrågasatt uteslutande t. ex. av en
psalm som nr 481, en av pärlorna i den Wallinska psalmboken: ”Var
är den vän, som överallt jag söker?” I det förslag, som framlades för
kyrkomötet 1920, hade man t. o. m. uteslutit den Wallinska psalmen
284: ”1 din vård, som räcker till, gode Gud, åt alla”. Jag behöver ej
nämna mer, för att arten av uteslutningsförsöken skall vara klar.

Om beskaffenheten av ändringsförsöken har den förste talaren här
i kväll uttalat sig ganska belysande. Jag skall be att få anföra ännu
två exempel på det skolkriarättarmässiga förfarandet härvid. Det heter
i psalmen 247, som torde vara en mycket, mycket använd psalm, för
närvarande: ”Men ej högsta nöd skall rycka glädjens känsla ur vårt
bröst”. Det får icke stå kvar. Det skall heta: ”Men ej högsta nöd
skall rycka frid och glädje ur vårt bröst”. Varför detta? — Och så
ha vi psalmen 282. Där står så här: ”Gör alltid rätt!” Det skall ändras
till: ”Gör allting rätt!” Nu frågar jag: Äro dessa två motiv, det ena
ett godtyckligt uteslutande av 54 psalmer och det andra ett skolkriarättarmässigt
ändrande av de återstående psalmerna, äro dessa två motiv
tillräckliga, för att vi i vårt land från och med den första söndagen i
advent 1922 skola laborera med den oformligheten att hava två psalmböcker
i kyrkor, i skolor och i våra hem? Jag tycker ej, att de två
motiven äro tillräckligt starka, och tycka herrarna liksom jag, rösta vi
mot utskottet och för motionen.

Onsdagen den 13 april e. m.

129 5r 28.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

Ang. kyrkomötets
beslut
rör. ny

Herr Alexanderson: Herr talman! Den siste ärade talaren psalmbok.
uttryckte med en viss styrka, att riksdagen hade rätt att uttala sig uti (Forts.)
denna sak, likaväl som över huvud taget varje annan församling eller
förening skulle kunna hava en sådan rätt. Och visserligen tvivlar jag
ej det allra ringaste på, att herr talmannen ej alls kommer att vägra proposition
på yrkandet om bifall till motionen, liksom jag är för egen del
övertygad, att riksdagen har en sådan rätt; men en annan fråga, som för
mig framställer sig, är, huruvida det är riksdagen värdigt att försätta sig
i den position, vartill motionärerna velat fresta den — huruvida den
auktoritet, riksdagen faktiskt kan äga i detta ärende i dess befintliga
skick, verkligen är sådan, att riksdagen kan med bibehållen värdighet
lägga sig däri.

Det är ju i alla fall så, att när ärendet nu kommit från kyrkomötet,
så har Kung!. Maj :t att fatta beslut. Kungl. Maj :t har ej remitterat
ärendet till riksdagen. Ingen av oss hade väl heller väntat eller
tänkt sig som en möjlighet, att så skulle ske. Vi hade utan tvivel blivit
ytterst förbluffade, om regeringen hade tagit det steget att inhämta
riksdagens yttrande i en sådan här fråga. Det vill säga med andra ord,
att riksdagen blott komme att uttala sig i den så, som en petitionerande
församling eller ett petitionerande möte vilket som helst kunde göra
för att söka utöva inverkan på regeringens ståndpunkt. Jag kan ej
finna det vara med riksdagens ställning och värdighet förenligt, att
riksdagen begagnar en petitionsrätt på det viset och i den formen. Det
är under den värdighet, som borde tillkomma riksdagen.

Nu ville den siste ärade talaren säga, att här gäller det, huruvida
vi skola ”bifalla kyrkomötets beslut eller ej”, såsom orden folio, huruvida
vi skola ”samtycka till” att psalmboken förändras så som kyrkomötet
önskat. Men det är ju ej så, som saken ligger! Enligt utskottets
hemställan skulle vi tvärtom, ehuru med avslag å motionen på grund av
att det ej anses lämpligt, att riksdagen lägger sig i saken genom ett formligt
beslut, ju dock på samma gång enligt utskottets motivering uttala,
att vi anse det självfallet, att Kungl. Maj :t kommer att beakta, att denna
fråga berör vida och djupa intressen hos hela vårt folk, och kommer att
taga hänsyn till de beaktansvärda omständigheter och synpunkter, åt
vilka motionärerna givit uttryck.

Antaget, att jag alldeles mot sannolikhet och verklighet varit ledamot
av kyrkomötet, så skulle jag hava ställt mig alldeles på samma ståndpunkt
1 sak som den ärade talaren. Men då nu frågan gäller, huruvida
riksdagen skall giva ett formligt uttalande och rikta en skrivelse till
regeringen i ett ärende av förevarande beskaffenhet, så måste jag för
min del ställa mig på den ståndpunkt, som utskottet intagit.

Herr Bergqvist: Herr talman! Jag har med avsikt undvikit
Första kammarens protokoll 1921. Nr 23. 9

Kr *23. 130

Onsdagen den 13 april e. m.

Ang. kyrko- att yttra mig i själva sakfrågan, d. v. s. beträffande psalmbokens innemötets
beslut^jj förslagets innehåll, men det var ett yttrande ifråga om innepsalmbok.
hållet av herr Bruhn, som syntes mig så vilseledande, att jag icke kan
(Forts.) underlåta att bemöta detsamma.

Herr Bruhn sade, att det var 54 psalmer, som icke få v-ara med, och
han relaterade vidare vissa uttryck, om vilka han uppgav att de icke få
vara med. Härvid utgick han emellertid ifrån en alldeles falsk förutsättning.
Herr Bruhn har glömt, att 1819 års psalmbok enligt kyrkomötets
beslut skall vara kvar helt och obeskuren, men att vid sidan av
denna får användas ett förslag, som i vissa avseenden avviker från
1819 års psalmbok.

Att det sätt, varpå jag tänkt mig att frågan skulle ordnas med en
enda psalmbok utan att själva sakligheten i kyrkomötets beslut komme
att trädas för nära, skulle vara omöjligt, såsom herr Bruhn yttrade,
förstår jag verkligen icke. Jag har också hört mycket framstående auktoriteter
på det kyrkliga området, som skisserat en sådan lösning av
denna fråga.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Gent emot herr Barnekows
betraktelsesätt skall jag först och främst be att få invända, att
här i första kammaren har det gång efter annan vid olika tillfällen
poängterats, att kammaren icke, då den avslår en motion, kan anses bunden
av den motivering, på grund av vilken motionen avslås.

Jag tror således, att det redan från den synpunkten sett är bäst
att icke hängiva sig åt några illusioner beträffande styrkan av ett avslag
på en motion med den ena eller den andra motiveringen.

Sedan är det något egendomligt att se, huru herrar K. J. Ekman
och Alexanderson finna varandra i fråga om riksdagens uttalande i
denna fråga. Herr Ekman anser, som han sade, att riksdagens beslut
har ingen verklig, ingen reell betydelse i denna fråga, därför att Kungl.
Maj :t icke skulle hava någon anledning att taga någon hänsyn till ett
sådant beslut. Herr Alexanderson anser, att det är under riksdagens
värdighet att vilja påverka Kungl. Maj :t på den väg, det här är fråga
om.

Vad nu det första skälet beträffar, att ett riksdagens beslut icke
skulle hava någon reell innebörd, så vill jag dock hoppas, att ett riksdagens
uttalande skall hos Kungl. Maj :t vinna beaktande även om det
gäller en kyrklig fråga. Det kan nog vara sant, att för religiösa frågors
avgörande riksdagen icke är rätta forum, men så länge vi hava en statskyrka
här i Sverige, som åtnjuter statsstöd, så har också staten ett
visst ansvar för de kulturvärden, som kyrkan genom sitt kyrkomöte
vill vårda eller vårdslösa.

Om det här föreligger en sak av den betydelse att det gäller stora
kulturella värden, som skulle vårdslösas genom kyrkomötets beslut, så
kan jag icke på grund av en formalitet, på grund av någon sorts fömämitetskänsla
hos svenska riksdagen, anse, att denna icke har någon

Onsdagen den 13 april e. m.

131 Nr 2».

skyldighet att göra vad på den ankommer för att hindra att för folket Ang. kyrkedyrbara
kulturvärden förstöras. mötets beslut

På grund av frågans vikt och betydelse anser jag således uteslu- psalmbok
tet, att riksdagen skulle kunna anlägga de formella synpunkter på saken, (Forts.)
som herr Alexanderson gjort sig till talesman för, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till motionen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det föreliggande utlåtandet yrkats, förutom beträffande
motiveringen, vartill han ville återkomma, om anledning därtill
gåves, dels att utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock att utskottets
hemställan skulle avslås och den i ämnet väckta motionen bifallas.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första kammarens första tillfälliga utskott
hemställt i sitt utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och bifalles den i ämnet
väckta motionen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 22;

Nej - 58.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
av protokollet delgivas andra kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter sammanträdet
avslutades kl. 12,18 på natten.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.