MILITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1921

STOCKHOLM 1921

1SAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

■ i i f i v r> ■? ’ /'' ?

A ..= ( JO ■ v . *. / J I i L * i i i

j "f g

•$ ''4^ *- -«*v

I T A yl -TQPT''1£W Ä

* J '' * * ■ * !vi< '' 1* *•

* * 3 i i f .. s

; ;v; (WÅ/iW ■ «•*: Vi''JÅJ

.:. . ■ »V/f -

. i ;>li i? ’ >'''' •. r, -!

> f : •; >f:

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Allmän redogörelse för milltieombudsmansämbetets förvaltning ........................... 5

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

1. Underlåtenhet att förklara anstånd med verkställighet av straff förverkat ............ 11

2. Sammanträden med krigsrätt allmänneligen utsatta till annan ort än den ordinarie

sammanträdesorten...............................................................................•....... 13

3. Värnpliktig obehörigen dömd till straff för rymning .......................................... 15

4. Underlåtenhet att ådöma påföljd enligt 2 kap. 19 § allmänna strafflagen............... 15

5. Obehörigt åläggande av sträng arrest ................ ............................................. 17

ti. Underårig dömd till sträng arrest .......................................................:____________... 20

7. Försummelse att expediera uppgifter till straffregistret ...... 22

8. Försummelse att uppsätta protokoll .................................................................. 26

9. Felaktig inkallelse till krigstjänstgöring ............................................................ 31

10. Fråga, huruvida häktad person, som rannsakats vid en krigsrätt, obehörigen för visats

till annan krigsrätt för fortsatt rannsakning m. m................................. 34

B Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

11. Mål mot häktade obehörigen uppskjutet för utslags meddelande.......................... 36

12. Generalorder angående hemtransport av värnpliktiga i anledning av utbruten epidemi

icke verkställd på sätt för hindrande av smittans spridande särskilt föreskrivits 36

13. Gällande bestämmelser om isolering av febersjuka icke vederbörligen iakttagna...... 37

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd.

1. Fråga om skyldighet för kompanichef att till avskedad volontär utgiva vid anställ ningen

obehörigen utlovad ersättning för hemresa .......................................... 38

2. Fråga om ersättning till värnpliktig, som obehörigen hämtats och inställts till tjänst göring.

........................................................................................................ 41

3. Värnpliktig oriktigt kvarhållen i tjänstgöring .................................................. 47

4. Fråga huruvida underofficer ägde rätt att efter erhållet avsked kvarbo i en kronans

bostadslägenhet till laga fardag..................................................................... 71

5. Fråga, i vad mån fyrbiträde, som kommenderats till tjänstgöring vid kustsignal slation,

vore berättigad att under sjukdom bekomma sjukvårdsersättning........... 75

6. Angående ersättning åt ämneslärare vid skeppsgosseskolan i Marstrand för fullgörande

av viss tjänst vid skolan m. m...................................................................... 85

7. Om ordningen för användandet av kommunikationsbålen i Vaxholms sund............ 96

8. Skriftligt anbud vid försäljningsauktion obehörigen kasserat .............................. 105

9id.

9. Oriktig förvaring av vissa värdehandlingar........................................................ 112

10. Felaktigt beslut angående vittnesersättning......................................................... 114

11. Ersättning för obehörig kallelse till krigsrätt...................................................... 117

12. Försummelse att i rätt tid hålla förhör i disciplinmål.......................................... 123

13. Fråga om försummelse av åklagare att framställa avsvarsyrkande........................ 128

14. Sedan värnpliktig anträffats död, efter att hava berövat sig livet genom hängning,

har fråga uppstått i vad mån behandlingen av honom såsom värnpliktig varit härtill
orsaken ...................................................................................................... 134

15. Felaktigt beslut i anledning av angivelse i disciplinmål....................................... 158

16. Fråga om tidpunkten för upphörande av rymningsbrotl....................................... 166

17. Mål uppskjutna på obestämd tid ..................................................................... 173

Framställningar till Konungen.

1. Angående ordningen och villkoren för befordran inom underofficers- och sjömans kårerna

vid flottan............... 178

2. Angående rätt för officerare vid kustartilleriet att söka anställning vid sjökrigshög skolan

samt angående vissa befälsförhållanden i Vaxholms fästning.................. 214

Framställning till riksdagen angående provisoriskt avlöningstillägg åt viss personal
i Boden ............................................................................................................... 217

Framställning till riksdagen angående förhöjning av anslaget till bestridande av
expenser vid militieombudsmannens expedition, vikariatsersåttnlng m. m....... 222

Framställning till riksdagen angående dyrtidstillägg åt befattningshavare vid
mllitieombudsmansexpeditionen.

225

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt 100 § regeringsformen och 13 § i den för riksdagens
militieombudsman gällande instruktion får jag härmed avlämna redogörelse
för förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1920.

Därvid har jag till en början att meddela, att jag under tiden
från och med den 12 juli till och med den 21 augusti samt från och
med den 13 till och med den 16 september begagnade mig av den
militieombudsmannen enligt 23 § uti instruktionen tillkommande rätt
till semester, samt att militieombudsmansämbetet under tiden, enligt
bestämmelserna i samma paragraf, uppehölls av hovrättsrådet John
Arthur Samuelson, vilken var utsedd att efterträda mig i händelse av
min avgång från ämbetet.

Ämbetsresor hava under året av mig företagits till Uppsala, Södermanlands,
Jönköpings, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Örebro, Västmanlands
och Gävleborgs län. Under dessa resor har jag för ändamål,
som avses i 12 och 18 §§ av instruktionen, besökt:

Upplands infanteriregemente;

Södermanlands regemente;

Karl Gustafs stads gevärsfaktori;

Jönköpings regemente;

Smålands artilleriregemente;

Kalmar regemente;

Smålands husarregemente;
centralfängelset i Karlskrona;
straffängelset i Karlskrona;

Karlskrona grenadjärregemente;

Göta ingenjörkårs fästningsingenjörkompani;

■ Flottans station i Karlskrona;

Karlskrona kustartilleriregemente;
straffängelset i Kristianstad;

Norra skånska infanteriregementet;

Wendes artilleriregemente;

Södra skånska infanteriregementet;
centralfängelset i Malmö;

Kronprinsens husarregemente;
kronohäktet i Ystad;

Skånska dragonregementet;
straffängelset i Örebro;

Livregementets grenadjärer;

Svea trängkår;
straffängelset i Västerås;

Västmanlands regemente;

Västmanlands trängkår;
straffängelset i Gävle;

Hälsinge regemente.

Härjämte har jag besökt följande truppförband i Stockholm

nämligen:

Svea livgarde;

Göta livgarde.

Under den tid, då jag åtnjöt semester, företog tjänstförrättande
militieombudsmannen Samuelson en ämbetsresa till Norrbottens län,
och besökte han härvid:

kronohäktet i Haparanda;

kronohäktet i Luleå;

Bodens fästning med därvarande truppförband, nämligen Norrbottens
regemente, Norrlands artilleriregementes detachement, Bodens
artilleriregemente och Bodens ingenjörkår.

Under ämbetsresorna hava rullföringsexpeditioner samt landstormsförråd
besökts, då sådant kunnat ske utan att resorna därigenom väsentligen
förlängts eller fördyrats.

Under inspektionerna har militieombudsmannen biträtts av expeditionssekreteraren
samt i flertalet fall även av byråintendenten vid militieombudsmansexpeditionen.
Vid inspektionen av truppförband hava särskilt
krigsrättsprotokoll, krigsdomarnas diarier och anteckningarna över
disciplinära bestraffningar ävensom kassaförvaltningens räkenskapshandlingar.
förrådsböcker och marketenteriets bokföring granskats. I några
fall har inventering ägt rum beträffande ett eller flera slag av persedlar
eller artiklar i förråden. Tillika har uppmärksamhet ägnats kasernvård
och hygieniska förhållanden. I samband med inspektionerna av
truppförband hava även arrestlokalerna besökts. De i förestående
redogörelse omnämnda besöken å de allmänna straffanstalterna hava
uteslutande avsett personer, som av krigsdomstol dömts till frihetsstraff.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1020 års lagtima
riksdag utvisar kvarstodo vid början av år 1920 från år 1919
balanserade ärenden till ett antal av . •........................... *29.

Under år 1920 inkonnno ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet ....................................................................... 350

enligt diariet över hemliga ärenden......................................-............. °-

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1920
utgör alltså............................................................................................. 482.

De 353 ärenden, som inkommit under år 1920, utgöras av:
ärenden, inkomna från Kungl. Maj:t eller statsdepartement........ 45

ärenden, överlämnade från riksdagens justitieombudsman ............ i

ärenden, inkomna från annan myndighet.......................... 14

klagomål eller framställningar från enskilda............. 144

ärenden, uppkomna under inspektioner eller eljest vid militie ombudsmannen

åliggande granskning .................................. 13Q

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsäi''enden m. m. 19

Summa 353.

Av under året inkomna klagomål eller framställningar från enskilda
hava

på grund av åtei''kallelse avskrivits..................................... 1

till annan myndighet hänvisats........................................ 2

efter vederbörandes hörande fått förfalla................ 5 0

efter annorledes verkställd utredning eller utan åtgärd avskrivits 55
på grund därav att klaganden erhållit gottgörelse eller att rättelse
eljest vunnits blivit avskrivna ....................................... 7

vid årets slut varit vilande i avbidan på yttrande eller påminnelser 22
vid årets slut varit på prövning beroende............. 7

Summa 144.

Av hela antalet ärenden hava

under året slutbehandlats.........................................

till följande år balanserats....................................

Av de till år 1921 balanserade ärenden hava inkommit

under år 1916.......................................................

under år 1917.........................................

under år 1918.....................................................

under år 1919....................................

under år 1920.........................................

Av under året anhängiggjorda 5 åtal hava anställts

på grund av förd klagan...............................................

på grund av anmärkning vid inspektion............................

av annan anledning .....................................

Summa

415

En jämförelse med motsvarande uppgifter för år 1919 visar att
under år 1920

antalet klagomål och framställningar från enskilda minskats med 29
hela antalet under året inkomna ärenden med 202

hela antalet till behandling föreliggande ärenden med 235

antalet under året slutbehandlade ärenden med ......................... 173

antalet till följande år balanserade ärenden med......................... 62

antalet anhängiggjorda åtal med............................................................ 6.

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet får jag
för övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte
protokollen vid inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande
utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas
redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,
redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed
jämförlig åtgärd,

redogörelse för framställningar, som av militieombudsmannen
gjorts hos Kungl. Maj:t.

Beträffande åtalen har här liksom i militieombudsmannens föregående
ämbetsberättelser fullständig redogörelse ansetts böra meddelas
endast för sådana, som under året prövats av första domstol eller
rörande vilka dylik domstols utslag under året kommit militieombudsmannen
tillhanda.

Till riksdagen överlämnas härjämte särskilda framställningar
angående

provisoriskt avlöningstillägg åt viss personal i Boden;
förhöjning av anslaget till bestridande av expenser vid militieombudsmannens
expedition, vikariatsersättning m. m.; och

dyrtidstillägg åt befattningshavare vid militieombudsmansexpeditionen.

Stockholm den 10 januari 1921.

GUSTAF LINDSTEDT.

Sture Centerwall.

M il it ieomludsm amtens ämbetsberätielse -

iV -''■i: r: r •

tV''\>

‘ i T, i i \ '' ■ i

i.i i»■''

■ir: '' '' i *v

\#4\

i i. •

• * -\\>j t,

: Iirf *•

r.r»,1 • °

• < |'' r o v
r : r; ..

/ ; -1; ■ V f 1

: f; * j • 4<; >? >

?*;. uiH f;

nmr

: '' /.if V-''''v*? ''

Oo^-* •

av. ;•:*? •:\y.

• **a r.-‘-. ■ a; ''f •

■•» rr-''T''U

*''r‘>

a:,>V: »:

■*>• > ’r 4K*

. } ■ * rf. -YJ *'' ; |« . ■

■■‘■f ,f irr r.-..

-i

: i ''. i''.;.

'' • C’1 . .i . . • ■ ■

•»o»’''.- -'' r < '' •. ••

-^hciu^vji;

t;-.isi i.- ;:•

■!-.

■ , .''ii

7.-''J’: f •

i../ • .... it
»-i*’.»!

■

;V’ ■

•'' ■ ''<* i-i "i ■. ’ • ■ ■ 2

-i .. , '' i

/<::/:i \>| uii■■■/.

/ *'' >***

:j _i-''} - • t< -**!■: ■..t** /o*j f *

7f"‘ Oi

. - ‘ -■ ■ •'' ,••

■ t; . avrr{/'' d

> ••;,• i ;t -

! s ^) /j.. : / ’J

’

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller

annan myndighet.

1. Underlåtenhet att förklara anstånd med verkställighet
av straff förverkat.

Ämbetsberättelsen till 1920 års riksdag innehåller (sid. 46 ff.)
redogörelse för ett emot krigsdomaren Allan Carl Arvid Afzelius, kaptenen
Gustav Tornérhielm, vice auditören Bror Axel Erik österberg
och fanjunkaren Carl August Malmsten anställt åtal för felaktigt förfarande
i domarämbetets utövning. Redogörelsen för åtalet utvisar
följande.

Sedan rådhusrätten i Hälsingborg den 12 november 1917 villkorligt
dömt volontären vid Svea livgarde nr 3 David Hjalmar Astrand för
förfalskning till straffarbete tre månader, hade i ett vid regementskrigsrätten
handlagt mål emellan krigsfiskalen John Gustaf Johnsson, å
tjänstens vägnar, å ena, samt Åstrand med flera, å andra sidan, regementskrigsrätten
genom utslag den 17 maj 1918 av anförda orsaker
och med tillämpning av 50 och 51 §§ strafflagen för krigsmakten
dömt Åstrand att för rymning hållas i fängelse i två månader.

Berörda straff hade Åstrand avtjänat å sådan tid, att han frigivits
den 20 juli 1918.

Senare hade regementskrigsrätten genom utslag den 6 december
1918, jämte det regementskrigsrätten dömt Åstrand dels för vartdera
av två rymningsbrott till fängelse tre månader dels ock för första resan
delvis i förening med inbrott begången stöld till straffarbete fem månader,
tillika förklarat anståndet med verkställigheten av det av rådhusrätten
i Hälsingborg ådörada straffet förverkat.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet kade militieombudsmannen
Osteigien, enär regementskrigsrätten vid meddelandet av ifrågakomna
utslag den 17 maj 1918 förfarit i strid mot bestämmelserna i lagen
den 22 juni 1906 angående villkorlig straffdom, ity att regementskrigsrätten,
då den till fängelse bestämt det straff, vartill Åstrand gjort
sig skyldig för rymning, uraktlåtit att jämlikt 4 § samma lag förklara
anståndet med det straff, som ådömts Åstrand av rådhusrätten i Hälsingborg,
förverkat, vilket haft till följd, att Åstrand fått avtjäna det
honom av regementskrigsrätten den 17 maj 1918 ådömda straffet av
fängelse i tva manader, i stället för däremot svarande straffarbete i en
manad, samt den begångna uraktlåtenheten icke kunde anses gottgjord
därigenom, att regementskrigsrätten i sitt senare utslag förklarat anståndet
förverkat, uppdragit åt överkrigsfiskalsämbetet att för det fel.
vartill regementskrigsrätten genom sin berörda uraktlåtenhet gjort sig
skyldig, ställa regementskrigsrättens ovanbemälde ledamöter under tilltal
inför krigshovrätten.

Överkrigsfiskalsämbetet hade med anledning härav i avgivet memorial
yrkat, att Afzelius och hans medparter för vad i berörda skrivelse
lagts dem till last måtte dömas till ansvar jämlikt 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen ävensom hemställt om förpliktande för dem att, vilken
gälda gitte, ersätta kronan kostnaden för Åstrands underhåll i fängelse
en månad sommaren 1918 med två kronor 24 öre om dagen.

Krigshovrätten hade i utslag ovannämnda den 14 maj 1919 utlåtit
sig. Som Afzelius och hans medparter i deras ovannämnda egenskap
av ledamöter i regementskrigsrätten vid meddelande av ifrågavarande
utslag den 17 maj 1918 gjort sig skyldiga till felaktigt förfarande i
domarämbetets utövning i det av militieombudsmannen anmärkta avseende
och härigenom föranlett, att Åstrand kommit att hållas i fängelse
under en tid av tvä månader i stället för däremot svarande straffarbete
i en månad, prövade krigshovrätten rättvist dels i förmågo av 25 kap.
17 § allmänna strafflagen döma Afzelius och hans medparter att för
sålunda låtit komma sig till last bota, Afzelius och Österberg
vardera 25 kronor samt en var av de militära ledamöterna 5 kronor,
vilka böter skulle tillfalla kronan, dels ock förplikta Afzelius och hans
medparter att ersätta kronan kostnaden för Åstrands underhåll i fängelse
under en månad med tillhopa 67 kronor 20 öre.

Redogörelsen för åtalet utvisar därjämte, att Afzelius och hans
medparter ävensom Åstrand anfört underdåniga besvär över krigshovrättens
utslag.

Dessa besvär äro nu prövade av Kungl. Maj:t, som genom utslag
den 31 december 1919 1 funnit ej skäl att göra ändring i ltrigsh o vrättens
utslag, såvitt det överklagats.

2. Sammanträden med krigsrätt allmänneligen utsatta till annan
ort än den ordinarie sammanträdesorten.

Ambetsberättelsen till 1920 års riksdag innehåller (sid. 72 fl.)
redogörelse för ett av militieombudsmannen Östergren mot krigsdomaren
Carl Wilhelm af Ekenstam anbefallt åtal. Redogörelsen för åtalet
utvisar följande.

Vid granskning av Gottlands infanteriregementes krigsrätts protokoll
för år 1916 anmärkte militieombudsmannen Östergren, att i ett
flertal fall krigsrätten sammanträtt annorstädes än å Visborgs slätt.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet anförde militieombudsmannen
i anledning härav följande: Då i 15 § lagen om krigsdomstolar och
rättegången därstädes stadgades, att krigsrätt bör, där ej särskilda
omständigheter till annat föranleda, kallas att sammanträda å den ort,
där den avdelning av krigsmakten, vid vilken krigsrätten är inrättad,
befinner sig, hade ett otvetydigt uttryck givits för en regel motsvarande
den, som för häradsting vore stadgad i 2 kap. 1 § rättegångsbalken,
nämligen att ting skall hållas å rättan tingsstad. Enligt 14
§ i förstnämnda lag tillkomme det krigsdomaren att efter samråd med
befälhavaren för det truppförband, vid vilket krigsrätten skall hållas,
bestämma tid och plats för krigsrättens första sammanträde; och bure
af Ekenstam ansvaret för att nu ifrågakomna krigsrättssammanträden utsatts
till annan ort än den, där regementet befunnit sig. Såvitt av den
hos militieombudsmannen verkställda utredningen framginge, hade icke
vid sammanträdenas utsättande förelegat några särskilda omständigheter,
som jämlikt 15 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes bort föranleda att krigsrättens sammanträden utsattes till
annan ort än regementets förläggningsplats. I betraktande särskilt av
de betydande kostnader, som åsamkats statsverket därigenom att ifrågavarande
krigsrättssammanträden blivit utsatta till annan ort än den,
där regementet befunnit sig, uppdroge militieombudsmannen åt överkrigsfiskalsämbetet
att för det fel, vartill af Ekenstam enligt militie -

1 Utslaget ankom till militieombudsmansxepeditionen först den 3 januari 1820 och kunde
därför icke refereras i ftmbetsberättelsen till 1920 Ars riksdag.

ombudsmannens mening gjort sig skyldig vid bestämmande av sammanträdesorten,
ställa honom under åtal inför krigshovi’ätten.

Överkrigsfiskalsämbetet yrkade med anledning härav i till krigshovrätten
avgivet memorial, att af Ekenstam måtte för vad i militieombudsmannens
skrivelse lagts honom till last dömas till ansvar enligt
25 kap. 17 § allmänna strafflagen ävensom förpliktas att till statsverket
ej mindre återbära vad han i rese- och traktamentsersättning
uppburit för resor till ifrågavarande sammanträden än även gälda de
belopp, som för sådant ändamål utgått till auditör och åklagare samt
i reseersättning utbetalats till krigsrättens militära ledamöter med tillhopa
2,149 kronor 94 öre.

Krigshovrätten yttrade i utslag den 26 november 1919 följande:
Enär i målet vore utrett, att de personer, som uti ovan angivna fall
ställts under tilltal vid vederbörande krigsrätt, tillhört detacherade
avdelningar av krigsmakten, vilka varit förlagda å annan ort än
Gottlands infanteriregementes vanliga förläggningsplats, samt af Ekenstam
med hänsyn till i målet upplysta förhållanden icke kunde anses
hava saknat anledning att i vart och ett av dessa fall utsätta krigsrättens
sammanträde att hållas å den plats, där den avdelning, den
tilltalade sålunda tillhört, befunnit sig, funne krigshovrätten skäligt
ogilla den mot af Ekenstam i målet förda talan.

I krigshovrättens utslag yrkade militieombudsmannen i underdånighet
ändring.

Dessa besvär äro nu prövade av Kungl. Maj:t, som i utslag den
21 februari 1920 funnit ej skäl att göra ändring i kx-igshovrättens utslag. I

I ovannämnda ämbetsberättelse redogöres (sid. 88 ff.) jämväl för
ett emot auditören Rudolf Wiman efter föimrdnande av militieombudsmannen
Östei’gren anställt åtal för det Wiman i egenskap av t. f.
krigsdomare skulle hava obehörigen utsatt ett krigsrättssammanträde
att hållas i Tingstäde i stället för å Visborgs slätt.

Redogörelsen utvisar att krigshovrätten i utslag den 26 november
1919 i detta mål yttrat följande: Enär i målet vore utrett, att de personer,
som i ovan angivna fall ställts under tilltal vid krigsrätten,
tillhört en bataljon av Gottlands infanteriregemente, som vid tiden för
åtalet varit förlagd å lingstäde, samt Wiman med hänsyn härtill och
vad övrigt i målet förekommit icke kunde anses hava saknat anledning
att utsätta krigsrättens sammanträde att hållas å nämnda plats, funne
krigshovrätten skäligt ogilla den mot Wiman i målet förda talan.

På de underdåniga besvär, militieombudsmannen anfört över krigshovrättens
utslag, har Kungl. Maj:t den 21 februari 1920 meddelat
utslag, däri Kungl. Maj:t funnit ej skäl att göra ändring i krigshovrättens
utslag.

3. Värnpliktig obehörigen dömd till straff för rymning.

Ämbetsberättelsen till 1920 års riksdag innehåller (sid. 36 ff.) redogörelse
för ett efter förordnande av militieombudsmannen Östergren
mot chefen för Västgöta regemente, översten Hugo Leth och vice
auditören vid nämnda regementes krigsrätt Gunnar Wiberg, anställt
åtal för det Leth i en av Wiberg kontrasignerad resolution den 31 mars
1917 skulle hava obehörigen dömt värnpliktige nr 21 35/1910 Johan
Magnus Karlsson till straff för rymning.

Redogörelsen för åtalet utvisar, att krigshovrätten, varest åtalet
anställdes, i utslag den 15 oktober 1920 funnit den mot Leth och
Wiberg förda talan icke kunna bifallas.

Utslaget har icke blivit av militieombudsmannen överklagat.

1. Underlåtenhet att ådöma påföljd enligt 2 kap. 19 § allmänna strafflagen.

Uti ett den 3 januari 1919 avkunnat utslag i mål mot värnpliktige
nr 788 67/1915 Karl Gunnar Johansson, vilket utslag militieombudsmannen
infordrat i anledning av anmärkning, som framställts
vid granskning av inkomna fångförteckningar från Västernorrlands
regemente, utlät sig regementets krigsrätt: Enär Johansson vore lagligen
övertygad att hava dels den 7 juni 1918 efter tystnadssignalen
fört oljud i logementet, dels i slutet av samma månad olovligen tillgripit
från i samma kasern förlagde värnpliktige nr 338 68/1917 Vestin
ett par marschskor, värda 16 kronor 80 öre och från värnpliktige nr
325 68/1917 Vallinder ett par lågskor, värda 10 kronor, vilka skodon
återställts till ägaren, dels ock den 1 juli 1918 uraktlåtit fullgöra
honom given befallning att vakta kompaniets under övning avlagda
ränslar, alltså och då Johansson den 21 september 1918 blivit av
Stockholms rådhusrätt för olovligt tillgrepp av en filt, värd 15 kronor,
från Stockholms sjömanshem den 10 september 1918 dömd att för
tredje resan stöld hållas till straffarbete fyra månader, vilken bestraffning
tagit sin början den 24 september 1918 och avbrutits den 13
påföljande december månad för rannsakning inför krigsrätten, prövade
krigsrätten rättvist döma Johansson, som förut undergått bestraffning

för andra resan stöld, dels jämlikt 105 § strafflagen för krigsmakten,
jämförd med 20 kap. 1, 6, 7, och 9 §§ samt 4 kap. 9 § allmänna
strafflagen att för å särskilda tider och ställen förövad tredje resan
stöld hållas till straffarbete sex månader, dels jämlikt 96 och 130 §§,
jämförda med 38 § strafflagen för krigsmakten att för oljud och
försummelse i fullgörande av tjänsteplikt undergå disciplinstraff av
sträng arrest sex dagar, vilket straff, efter förvandling till 18 dagars
fängelse eller 9 dagars straffarbete skulle med övriga straffet förenas,
så att Johansson hade att hållas till straffarbete sex månader
och nio dagar, varvid emellertid krigsrätten förordnade, jämlikt bestämmelserna
i 4 kap. 12 § allmänna strafflagen, att från strafftiden
skulle avräknas sex dagar, till vilken tid straffet skulle anses verkställt
genom Johanssons hållande i häkte för rannsakning. Vid tillämpning
av det Johansson ådömda straffet skulle från strafftiden avräknas vad
Johansson av det honom pa grund av Stockholms rådhusrätts ovanberörda
utslag den 21 september 1918 ådömda straff redan utstått
eller två månader och nitton dagar. Det ålåge Johansson till statsverket
återgälda därifrån förskjutna vittnesersättningar i målet. I
avbidan på straffets verkställande skulle Johansson i häkte kvarhållas.

Då påföljd enligt 2 kap. 19 § allmänna strafflagen i strid mot
^ kaP- 14 § samma lag icke ådömts i förevarande fall, infordrade
militieombudsmannen yttrande från ledamöterna i krigsrätten vid ifrågakomna
tillfälle, nämligen vice krigsdomaren, häradshövdingen Axel
Nyrén, auditören Ragnar Svallingson, kaptenen friherre Theodor Vilhelm
von Vegesack och fanjunkaren C. A. Michal. Med anledning därav
anförde Nyrén, med vilken övriga kidgsrättsledamöter förklarade sig
instämma, bland annat följande: Det hade berott på förbiseende, att
ej i domen utsatts påföljd enligt 20 kap. 14 § strafflagen. Vid granskning
av ifrågavarande fall befunnes, att Johansson ådömts det lägsta
straff, som medförde påföljd enligt 14 § i 20 kap. Vidare funne man.
att Johansson dömts av krigsrätten med tillämpning av 9 § i nämnda
20 kap. för småstölder, som han begått å särskilda tider och ställen.
Han hade för en stöld i september redan dömts till fyra månaders
straffarbete och hade å detta straff avtjänat två månader nitton dagar,
då tidigare småstölder, begångna i juni månad, kommit på tal. Alltsammans
hade av krigsrätten ansetts värt sex månaders straffarbete,
men man kunde säga, att egentligen lydde krigsrättens dom på tre
manader elva dagars straffarbete, enär Johansson redan utstått en del
av straffet och mer än tre månader elva dagars straffarbete nu ej

kunnat av honom utkrävas. Med anledning av vad sålunda anförts,
hemställdes, att domen icke måtte föranleda vidare åtgärd från militieombudsmannens
sida.

* *

Krigsrättens ledamöter hade sålunda medgivit, att de förbisett
att i utslaget jämlikt 20 kap. 14 § allmänna strafflagen utsätta påföljd
enligt 2 kap. 19 § samma lag.

Vad vidare i förklaringen anförts syntes militieombudsmannen icke
kunna föranleda till befrielse från ansvar för förbiseendet.

Tjänstförrättande militieombudsmannen Hasselrot uppdrog därför
åt överkrigsfiskalsämbetet i skrivelse den 8 september 1919 att ställa
krigsrättens ledamöter, ovannämnde vice krigsdomaren Nyrén, auditören
Svallingson, kaptenen friherre von Vegesack och fanjunkaren Michal,
under åtal inför krigshovrätten och därvid yrka ansvar å dem enligt
lag och sakens beskaffenhet.

I anledning härav yrkade överkrigsfiskalsämbetet i till krigshovrätten
avgivet memorial, att Nyrén och hans medparter måtte för
vad i omförmälda skrivelse lagts dem till last dömas till ansvar jämlikt
25 kap. 17 § allmänna strafflagen.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 21 januari 1920.
Uti utslaget yttrades följande. Som Nyrén och hans medparter i deras
ovannämnda egenskap av ledamöter i krigsrätten vid meddelande av
ifrågavarande utslag av den 3 januari 1919 gjort sig skyldiga till oförstånd
i domarämbetets utövning i det av militieombudsmannen anmärkta
avseendet, prövade krigshovrätten rättvist i förmägo av 25 kap. 17 §
allmänna strafflagen döma Nyrén och hans medparter att för vad de
sålunda låtit komma sig till last bota, Nyrén och Svallingson vardera
40 kronor samt en var av friherre von Vegesack och Michal 10 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

5. Obehörigt åläggande av sträng arrest.

I avseende å befälhavares befogenhet att ålägga disciplinstraff
av sträng arrest stadgas i 189 § strafflagen för krigsmakten'' följande:

»Disciplinstraff av sträng arrest må icke åläggas av befälhavare,
där ej här nedan annorlunda är stadgat. Om befälhavares skyldighet
att, då dylikt straff finnes påkallat, överlämna målet till krigsdomstol,
därom stadgas i 18 kap».

Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 3

Vidare stadgas i samma paragraf:

»Vid mobiliserad avdelning av krigsmakten ävensom å fartyg på
sjötåg må vederbörande befälhavare bestraffa begångna förseelser med
disciplinstraff av sträng arrest. Kan i annat fall krigsrätt icke sammanträda
för behandling av dit hänskjutet mål inom fyra dagar, efter
det befälhavaren med framhållande av målets brådskande beskaffenhet
påkallat krigsrättens sammanträde, och finnes det på grund av särskilda
omständigheter vara för krigslydnadens upprätthållande av synnerlig
vikt, att den felande utan uppskov varder bestraffad, må disciplinstraff
av sträng arrest kunna, efter det auditör, om sådan finnes, blivit
jämlikt 203 $ 1 mom. i målet hörd, åläggas av befälhavaren.»

Slutligen är i 9 § militär bestraffningsförordning stadgat, att befälhavare^
som själv ålägger disciplinstraff av sträng arrest, skall å protokollet
göra anteckning om orsaken därtill, att målet icke hänskjutits
till krigsdomstol, dock att sådan anteckning icke behöver ske vid
mobiliserad avdelning eller å fartyg på sjötåg.

Vid granskning av fånglistor från Livgardet till häst anmärktes
emellertid, att regementsbefälhavaren, överstelöjtnanten Carl Axel Georg
Braunerhjelm genom resolution den 24 juli 1919, som kontrasignerats
av vice auditören Erik Klimar Bseckström, ålagt volontären vid 3.
skvadronen nr 58 Karl Ejnar Färdig jämlikt 52 § straffiagen för krigsmakten
för olovligt undanhållande fyra dagars sträng arrest utan att
å protokollet anteckning gjorts om orsaken därtill, att målet icke hänskjutits
till krigsdomstol.

Med anledning härav anmodade militieombudsmannen i skrivelse
den 28 januari 1920 sekundchefen för regementet att inkomma med yttrande
av överstelöjtnanten Braunerhjelm och vice auditören Baeckström.

Uti avgivet yttrande anförde överstelöjtnanten Braunerhjelm, att
överstelöjtnanten ej uppfattat innebörden i 189 § strafflagen för krigsmakten,
att disciplinstraff av sträng arrest endast i vissa undantagsfall
finge åläggas av befälhavare.

Vice auditören Bseckström förmälde, att han vid kontrasignerandet
av regementsbefälhavarens ifrågavarande resolution förbisett stadgandet
i 189 § av strafflagen för krigsmakten, i det han vid fallets bedömande
uteslutande riktat uppmärksamheten därpå, att Färdig, som förut utan
att låta sig rätta ålagts disciplinstraff icke mindre än nio gånger, för
den här ifrågavarande förseelsen synts hava gjort sig förfallen till en
avsevärt skärpt bestraffning.

* *

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 5 mars 1920 anförde
militieombudsmannen härefter följande:

Av vad överstelöjtnanten Braunerhjelm anfört framginge, att han
i strid mot 189 § strafflagen för krigsmakten ålagt Färdig disciplinstraff
av sträng arrest ävensom underlåtit att iakttaga vad i 9 § militär
bestraffningsförordning, enligt vad ovan anförts, föreskriver.

För det felaktiga förfarande, vartill överstelöjtnanten Braunerhjelm
sålunda gjort sig skyldig, vore vice auditören Bseckström, som till
överstelöjtnanten avgivit yttrande rörande beskaffenheten av Färdigs
brott och det straff, som borde åläggas, jämlikt 203 § strafflagen för
krigsmakten ansvarig jämte överstelöjtnanten.

Den okunnighet om innebörden av 189 § strafflagen för krigsmakten,
som överstelöjtnanten Braunerhjelm uppgivit hava varit orsaken
till hans ifrågavarande förseelse, hade militieombudsmannen icke kunnat
finna ursäktlig, ej heller hade militieombudsmannen funnit försvarligt,
att vice auditören Basckström, på vilken det såsom regementschefens
juridiske rådgivare särskilt ankommit att erinra om de för bestraffningen
ifråga gällande bestämmelser, av förbiseende underlåtit detta.
Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet
att för det felaktiga förfarande, vartill överstelöjtnanten och vice
auditören på sätt ovan anförts gjort sig skyldiga, stalla dem under
tilltal inför krigshovrätten, och därvid yrka ansvar å dem efter lag
och sakens beskaffenhet.

Överkrigsfiskalsämbetet yrkade i med anledning därav till krigshovrätten
avgivet memorial, att Braunerhjelm och Bseckström måtte dömas
till ansvar, Braunerhjelm jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
och Bseckström jändikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen.

Uti utslag, meddelat den 5 maj 1920, yttrade krigshovrätten
följande:

Enär Braunerhjelm och Bseckström förfarit felaktigt i ovanberörda,
av militieombudsmannen anmärkta avseenden, prövade krigshovrätten
rättvist döma dem, Braunerhjelm jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning
i tre dagar samt Bseckström i förmågo av 25 kap. 17 § allmänna strafflagen
att bota 40 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

6. Underårig- dömd till sträng arrest.

Av handlingar, som infordrades i anledning av anmärkning vid
granskning av fängförteckningar från Svea livgarde, inhämtades hurusom
regementskrigsrätten vid nämnda regemente under ordförandeskap
av krigsdomaren Allan Carl Arvid Afzelius genom utslag den 1 februari
1919 dömt volontären vid regementets 11. kompani nr 9 Karl
Hugo Edvin Bengtsson, född den 27 augusti 1901, jämlikt 101 § strafflagen
för krigsmakten för förskingring av kronopersedlar att undergå
sträng arrest i sex dagar, vilket straff enligt vederbörlig fångförteckning
avtjänats under tiden den 1 —den 8 berörda februari.

Då enligt 22 § strafflagen för krigsmakten sträng arrest ej finge
åläggas någon, som ej fyllt aderton år, anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 10 juli 1919 krigsdomaren Afzelius att till militieombudsmannen
inkomma med yttrande för egen del ävensom av krigsrättens
övriga ledamöter.

Uti ett i anledning härav avgivet yttrande anförde krigsdomaren
Afzelius följande. Då berörda utslag stode i uppenbar strid mot föreskriften
i 22 § strafflageh för krigsmakten, att sträng arrest ej finge
åläggas någon, som icke fyllt aderton år, och Bengtsson, låt vara efter
undersökning av regementsläkaren, som förklarat honom vara frisk
och synas kunna undergå sagda straff, också avtjänat detsamma, hade
krigsdomaren endast att med vidgående av det sålunda förelupna felaktiga
förfarandet underkasta sig påföljden av vad krigsdomaren sålunda
låtit komma sig till last. Under den långa tid krigsdomaren dels
såsom auditör dels såsom krigsdoinare deltagit i handläggning av
krigsrättsmål hade krigsdomaren städse på förhand tagit noggrann
kännedom om innehållet i handlingarna i varje mål, som krigsdomaren
haft att behandla, därvid särskilt av försiktighetsskäl aktgivande på
den tilltalades ålder, och krigsdomaren kunde därför säga, att han,
innan den ifrågavarande anmärkningen kom över honom, skulle hava
livligen bestritt ett påstående, att han gjort sig skyldig till något sådant
som att döma en karl under 18 år till sträng arrest. Någon omständighet,
som kunde förklara krigsrättens missgrepp, kunde krigsdomaren
över huvud taget icke anföra. Det vore ju möjligt, att krigsrätten
haft sin uppmärksamhet på Bengtssons födelseår, men icke på
dagen för hans födelse. Emellertid ansåge krigsdomaren sig böra påpeka,
att i krigsrättens konceptprotokoll, som av krigsdomaren granskats
några dagar efter mottagandet av militieombudsmannens skrivelse, uti
det stycke å första sidan, som började med orden »Hörd angående

ålder», årtalet 1901 inskrivits efter radering och att krigsdomaren vid
undersökning medelst förstoringsglas tyckt sig finna, att i stället för
sagda årtal förut varit skrivet årtalet 1891. Med avseende härå hölle
krigsdomaren det icke för omöjligt, att antingen Bengtsson genom
felsägning uppgivit sig vara född 1891 eller att i de till krigsrätten
överlämnade handlingarna angående förhör med Bengtsson, vilka handlingar
ej vore bevarade, hans födelseår angivits vara 1891. Men även
om så förelupit, torde detta icke lända krigsrätten till ursäkt, då ju
prästuppgift, som måste anses hava varit riktig, förelegat.

Regementskrigsrättens övriga ledamöter vid ifrågavarande tillfälle
vice auditören Jacob Carl Gustaf Norblad, kaptenen friherre Sten
Gustaf Cederström och fanjunkaren Bror Anders Reinholdsson anförde
uti särskilt avgivet yttrande följande. De instämde i vad krigsdomaren
Afzelius i sin förklaring anfört samt erkände sig skyldiga till det anmärkta
felaktiga förfarandet. För egen del ville Norblad därjämte
framhålla, att han av någon anledning, som numera fallit honom ur
minnet, i krigsrättens konceptprotokoll till att börja med angivit
Bengtssons födelseår till 1891, men sedermera efter radering ändrat
detsamma till 1901.

* *

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 11 november 1919
anförde militieombudsmannen härefter följande.

Emot stadgandet i 22 § strafflagen för krigsmakten att sträng
arrest ej finge åläggas någon, som ej fyllt 18 år, hade alltså regementskrigsrätteu
felat, då den genom utslaget den 1 februari 1919
dömt Bengtsson, som först i augusti samma år uppnått 18 års ålder,
till disciplinstraff av sträng arrest.

Det högsta disciplinstraff, som för ifrågavarande förseelse kunnat
ifrågakomma, hade nämligen varit vaktarrest i 15 dagar eller skärpt
arrest i 10 dagar.

Det fel, vartill krigsrätten på sätt ovan anförts gjort sig skyldig,
syntes militieombudsmannen vara av beskaffenhet att icke kunna undgå
laga beivran. Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet
att därför ställa krigsrättens ledamöter, nämligen
krigsdomaren Afzelius, vice auditören Norblad, kaptenen friherre Cederström
och fanjunkaren Reinholdsson under åtal inför krigshovrätten
för vad sålunda läge dem till last och därvid yrka ansvar å dem efter
lag och sakens beskaffenhet.

överkrigsfiskalsämbetet yrkade i anledning härav i till krigshovrätten
avgivet memorial, att Afzelius och hans medparter måtte för
vad i om förmäl da skrivelse lagts dem till last dömas till ansvar jämlikt
25 kap. 17 § allmänna strafflagen.

I utslag dm ll februari 11)20 yttrade krigshovrätten följande:

Som Afzelius och hans medparter i deras ovannämnda egenskap
av ledamöter i krigsrätten vid meddelande av ifrågavarande utslag av
den 1 februari 1919 gjort sig skyldiga till försummelse i domarämbetets
utövning i det av militieombudsmannen anmärkta avseendet, prövade
krigshovrätten rättvist i förmågo av 25 kap. 17 § allmänna strafflagen
döma Afzelius och hans medparter att bota, Afzelius och Norblad
vardera 25 kronor samt en var av friherre Cederström och Iieinholdsson
10 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

7. Försummelse att expediera uppgifter till straffregistret.

Vid en av militieombudsmannen Östergren i sammanhang med
inspektion av Dalregementet den 13 juni 1918 företagen granskning
av krigsrättsprotokollen anmärktes följande.

Den 25 oktober 1916 dömdes värnpliktige nr 311 58/1913 Gustaf
Oskar Strand för förolämpningar mot överordnad krigsman till fängelse
i en månad. I brädden av protokollet fanns följande anteckning:
»straffuppgift den — —».

Den 1 november 1916 dömdes värnpliktige nr 385 51/1904 Sigfrid
Botolf Ramström för rymning andra gången till fängelse i en
månad. I brädden av protokollet hade antecknats »uppgift till straffregistret».

Samma den 1 november dömdes värnpliktige nr 211 59/1907
Strid Erik Hansson för rymning andra gången till fängelse i en månad.
I brädden av protokollet hade antecknats »uppgift till straffregistret».

Den 8 november 1916 dömdes värnpliktige nr 437 61/1908 Lars
Erik Hägg för andra resan rymning till fängelse i tre månader. I
brädden av protokollet hade antecknats: »straffuppgift den -— —
1917».

Den 15 december 1916 dömdes värnpliktige nr 304 59/1913 Anton
Lind för rymning till fängelse i tre månader. Straffuppgift hade expedierats
först den 24 januari 1917.

Den 15 december 1916 dömdes vidare värnpliktige nr 258 58/1901

Erik Oskar Eriksson, född den 29 juni 1880. för rymning till fängelse
i tre månader. Någon anteckning om avsändande av straffuppgift fanns
icke i detta fall i brädden av protokollet.

Den 25 april 1917 dömdes musikfuriren nr 318 Khut Oskar
Gustafsson för uppsåtligt avgivande i tjänsten av osannfärdig rapport
till fängelse i två månader och musikkorpralen nr 305 Frans Gustaf
Lindberg för olovligt undanhållande till fängelse i en månad. Straffuppgifter
hade expedierats först den 17 juni 1917.

Den 9 maj 1917 dömdes musikvolontären nr 301 Bror Axel Holger
Boman för första resan stöld ur förseglat brev till straffarbete i tre
månader, villkorlig dom. Straffuppgift hade expedierats först den 16
juni 1917.

Den 21 december 1917 dömdes värnpliktige nr 122 59/1904 Johan
Adolf Karlsson för andra gången rymning till fängelse i två månader.
Straffuppgift hade expedierats först den 19 januari 1918.

Den 21 december 1917 dömdes vidare värnpliktige nr 404 57/1916
Lars Erik Larsson för första resan å särskilda tider och ställen förövad
stöld till straffarbete i tre månader, villkorlig dom. Straffuppgift hade
expedierats först den 19 januari 1918.

Då det i samtliga nu nämnda fall ålegat auditören John Hugo
Siggardt Fahlroth att expediera straffuppgift, infordrade militieombudsmannen
i skrivelse den 2 september 1918 yttrande från denne.

I anledning härav översände auditören Fahlroth med skrivelse
den 7 oktober 1918 ett av t. f. förste aktuarien i fångvårdsstyrelsen
utfärdat bevis att straffuppgift inkommit till fångvårdsstyrelsen beträffande
Ramström, Hansson och Hägg den 18 november 1916 samt beträffande
Eriksson den 27 januari 1917.

Under uppgift att ifrågavarande intyg inom de närmaste dagarna
koninie att kompletteras beträffande värnpliktige Strand anförde auditören
Fahlroth i skrivelse följande. För de försummelser auditören
låtit komma sig till last hade han ingen ursäkt att anföra, som kunde
tagas för god. Den enda förmildrande omständighet, som möjligen
kunde åberopas, vore att auditören för sin utkomsts skull varit nödsakad
draga på sig en kanske alltför stor arbetsbörda, vilket gjort att
uppmärksamheten slappats. Auditören hoppades emellertid att kunna
undvika ett upprepande av de påtalade förseelserna.

Något bevis angående expedierandet av straffuppgiften beträffande
Strand inkom emellertid icke från Fahlroth, men erhölls i fångvårdsstyrelsen
den upplysning, att berörda straffuppgift dit inkommit den
18 november 1916.

Uti förnyat yttrande meddelade Fahlroth sedermera, att han beträffande
Strand, Ramström, Hansson, Hägg och Eriksson i brädden av
vederbörande protokoll infört föreskriven anteckning om expediering
av straffuppgift.

Uti ett till fångvårdsstyrelsen den 1 september 1919 avgivet
memorial anförde föreståndaren för styrelsens avdelning för straffregistret
förste aktuarien Ammiel Lundqvist följande. Enligt en från
Dalregementets militärhäkte inkommen förteckning över fångar, s<>m
frigivits från häktet under februari månad 1919, hade Oskar Johannes
Rönnbäck den 16 berörda februari därifrån frigivits efter att hava
undergått fängelse 2 månader 18 dagar, som av Dalregementets krigsrätt
ådömts honom genom utslag den 28 november 1918 för rymning,
förskingring, skadegörelse å kronopersedlar samt bedrägeri. Då någon
straffuppgift härom icke kunde hos fångvårdsstyrelsen återfinnas, avläts
den 12 juni 1919 en skrivelse till auditören vid regementet med underrättelse
härom i och för uppgiftens insändande. Då något svar ej erhölls
å detta brev, tillskrev förste aktuarien Lundqvist den 15 augusti
1919 auditören Fahlroth med underrättelse om den förra skrivelsens
avsändande samt med förfrågan om skrivelsen kommit honom tillhanda
och i sådant fall när svar därå kunde vara att vänta. Ej heller
å detta brev ingick något svar. Därest utdrag av straffregistret skulle
begäras om Rönnbäck, vore man på grund av auditörens uraktlåtenhet
att, trots påminnelser, insända straffuppgiften, urståndsatt att meddela
ett nöjaktigt utdrag. Förste aktuarien Lundqvist nödgades därför och
då auditören Fahlroth icke syntes kunna förmås att inom ej allt för
lång tid insända den felande uppgiften, anmäla förhållandet hos styrelsen
med anhållan att styrelsen ville utverka militieombudsinannens
ingripande för straffuppgiftens insändande.

Med skrivelse den 1 september 1919 överlämnade fångvårdsstyrelsen
för den åtgärd, vartill förhållandena kunde föranleda, förste
aktuarien Lundqvists ifrågavarande tjänstememorial.

Militieombudsmannen infordrade i anledning härav auditören
Fahlroths yttrande; och anförde denne uti en den 30 september 1919
avgiven förklaring följande.

Enligt anteckning i auditörens memorialprotokoll hade straffuppgift
angående Rönnbeck insänts till straffregistret den 15 december
1918. Auditören vore övertygad att uppgift verkligen inskickats, men
kunde icke styrka att så skett. Ny uppgift hade emellertid samtidigt
med skrivelsen till militieombudsmannen avsänts.

* *

I skrivelse till överkrigsfiskalsärnbetet den 14 november 1919 anförde
militieombudsmannen härefter följande:

Enligt 1 § i lagen om straffregister skall hos fångvårdsst.yrehen
finnas straffregister innehållande vissa uppgifter angående, bland andra,
dem, som av domstol i riket dömts till straffarbete eller fängelse. Enligt
§ 1 i kungörelsen den 26 november 1914 om uppgifter till straffregistret
och om registrets förande gäller vidare, att straffuppgift från
krigsrätt skall undertecknas av auditören, att, där utslag avkunnats
muntligen, uppgiften skall avsändas inom 14 dagar efter utslagets avkunnande
samt att angående dagen, då uppgift från underrätt avsändes,
anteckning skall göras i brädden av det protokoll, vari utslaget är
intaget.

Utredningen i ärendet gåve vid handen, att efter utslagets avkunnande
straffuppgift inkommit till fångvårdsstyrelsen beträffande Strand,
Ramström, Hansson och Hägg först å tjugofjärde dagen samt beträffande
Eriksson först å fyrtionde dagen ävensom att straff uppgift expedierats
beträffande Lind först å fyrtionde dagen, beträffande Gustafsson först å
femtiotredje dagen, beträffande Boman först å trettioåttonde dagen
och beträffande Karlsson och Larsson först å tjugonionde dagen.

Fahlroth hade därjämte visat försummelse därutinnan, att han
icke beträffande Strand, Ramström, Hansson, Hägg och Eriksson i
brädden av vederbörande protokoll infört föreskriven anteckning om
straffuppgifts avsändande förrän på militieombudsmannens begäran.

Åven om, vid det förhållande att Fahlroth i sin ovannämnda
skrivelse av den 7 oktober 1918 uttalat förhoppning om att han skulle
kunna undvika ett upprepande av de sålunda anmärkta förseelserna,
ett beivrande av desamma icke i och för sig varit erforderligt, hade
militieombudsmannen dock med hänsyn till Fahlroths sedermera visade
försummelser funnit samma förseelser icke böra undgå beivran. Frånsett
Falhroths underlåtenhet att inkomma med det i nyssnämnda skrivelse
omförmälda intyg angående straffuppgiften rörande Strand, vilken under
låtenhet, ehuru ej medförande ansvar enligt lag, dock torde utgöra
bevis för det ringa allvar den av Fahlroth uttryckta förhoppningen
om bättring inneburit, syntes Fahlroths försummelse ifråga om den av
förste aktuarien Lundqvist efterfrågade straffuppgiften anmärkningsvärd.

Visserligen vore den möjligheten icke utesluten att straffuppgift
angående Rönnbäck på sätt enligt Fahlroths uppgift anteckning i
brädden av protokollet angåve, expedierats å sjuttonde dagen eller allenast
tre dagar senare än vederbort, men det torde dock hava ålegat
Fahlroth, som icke bestritt att han mottagit de honom från Lundqvist
Militieombudsmannens ämbetsberättelse. ^

å tjänstens vägnar tillsända skrivelser, att utan dröjsmål besvara desamma
och, då begäran därom framställts, insända ny uppgift.

I stället hade Fahlroth helt underlåtit att besvara nämnda tjänsteskrivelser
och först då fångvårdsstyrelsens ovannämnda skrivelse blivit
honom genom militieombudsmannen delgiven, till styrelsen insänt straffuppgift.
Militieombudsmannen tunne sålunda Fahlroth hava gjort sig
skyldig till försummelse i tjänsten förutom därigenom att han, i varje fall
icke förr än den 15 december 1918, expedierat straffuppgift rörande Rönnbäck,
jämväl genom sitt förhållande med avseende å Lundqvists meromnämnda
tjänsteskrivelser.

För de försummelser, vartill auditören Fahlroth på sätt ovan
nämnts gjort sig skyldig, uppdrog militieombudsmannen åt överkrigsfiskalsämbetet
att ställa honom under åtal inför krigshovrätten, därvid
överkrigsfiskalsämbetet skulle yrka ansvar å Fahlroth efter lag och
sakens beskaffenhet.

I till krigshovrätten avgivet memorial yrkade överkrigsfiskalsämbetet,
att Fahlroth för vad i målet lagts honom till last måtte
dömas till ansvar jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 3 mars 1920 och
yttrade därvid följande:

Enär Fahlroth, vilken dels varit ansvarig för insändande av
straffuppgifter och för införande i brädden av vederbörande protokoll
av stadgad anteckning om straffuppgifts expedierande, dels ock varit
skyldig besvara de skrivelser, vilka Fahlroth beträffande straffuppgift
angående ovanbemälde Rönnbäck mottagit från fångvårdsstyrelsens avdelning
för straffregistret, visat försummelse i tjänsten i ovanberörda
av militieombudsmannen anmärkta avseenden, prövade krigshovrätten
rättvist jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma Falhroth att
för vad han sålunda låtit komma sig till last bota 75 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

8. Försummelse att uppsätta protokoll.

Vid en av militieombudsmannen den 29 oktober 1919 förrättad
inspektion av Västernorrlands regemente begärdes av tjänstgörande
regementskvartermästaren, löjtnanten Nils Blomberg, att för granskning
erhålla krigsrättsprotokollen för åren 1917 — 1919. Löjtnanten Blomberg
meddelade därvid, att auditören Ragnar Svallingson såsom lån

erhållit samtliga krigsrättsprotokoll från och med år 1915. Sedermera
ankomnio emellertid från Svallingson krigsrättsprotokollen för åren
1915 -1918 jämte en papperslapp, varå fanns tecknat följande:

»Av årets krigsrättsprotokoll äro i allmänhet endast uppskovsmålen
utarbetade. Auditören.»

Då löjtnanten Blomberg satte sig i telefonförbindelse med Svallingson
och begärde, att de protokoll i avgjorda mål, som voro uppsatta
måtte omedelbart översändas till regementsexpeditionen, erhöll
löjtnanten, enligt vad han omedelbart efter telefonsamtalets slut uppgav,
till svar, att något dylikt protokoll icke vore uppsatt.

Enligt krigsdomarens diarium hade under år 1919 avgjorts följande
under år 1918 inkomna mål:

1) Undersökning angående vid vaktposteringen å Sollefteå läger
förkomna persedlar och inventarier, utslag den 5 februari 1919, d.nr

80/1918. .. , , ■ u +1

2) Undersökning angående förkomna gevär och bajonetter, utslag

den 5 februari 1919, d.nr 81/1918.

3) Undersökning angående förkomna gevärspersedlar, utslag den

5 februari 1919, d.nr 87/1918.

4) Undersökning angående en förkommen revolver, utslag den
5 februari 1919, d.nr 93/1918.

5) Rannsakning med värnpliktige 788 67/15 Karl Gunnar Johansson
angående lydnadsbrott, utslag den 3 januari 1919, d.nr 105/1918.

6) Rannsakning med furiren nr 5/1 Per Alfred Örbom angående
försummelse i tjänsten, utslag den 14 mars 1919, dnr 112/1918.

7) Rannsakning med värnpliktige nr 785 67/1915 Karl Gunnar
Johansson angående tillgrepp, utslag den 3 januari 1919, d.nr 113/1918.

8) Undersökning angående vid 5. batteriet förkomna gevär, utslag
den 15 februari 1919, d.nr 114/1918.

9) Rannsakning med värnpliktige nr 158 65/1916 John Herbert
Karlsson angående förolämpning och hot mot förman samt vägran att
lyda förmans i tjänsten givna befallning, utslag den 5 februari 1919,
d.nr 116/1918.

10) Rannsakning med värnpliktige nr 788 67/1915 Johansson
angående försummelse i tjänsten, utslag den 3 januari 1919, d.nr

118/1918. .

11) Undersökning angående vid 7. kompaniet förkomna persedlar,
utslag den 5 februari 1919, d.nr 135/1918.

Trn .12) Rannsakning med värnpliktige nr 6 65/09 Knut Gustaf
Vilhelm Stromblad angående olovligt undanhållande, utslag den 24 ianuan
1919, d.nr 163/1918. J

13) Rannsakning med värnpliktige nr 690 66/1917 Fritz Einar

Högström angående tjuvnadsbrott, utslag den 14 mars 1919 dnr
168/1918. ’

14) Undersökning angående ett vid kulsprutekompaniet bortkommet
lakan, utslag den 5 februari 1919, d.nr 174/1918.

15) Undersökning angående å sjukhuset förkommen materiel
utslag den 14 mars 1919, d.nr 175/1918.

16) Rannsakning med furiren nr 1/5 Gösta Valfrid Särnblad
angående tillgrepp, utslag den 2 februari 1919, d.nr 182/1918.

17) Undersökning angående förkommen signalmateriel, utslatr

den 13 juni 1919, d.nr 184/1918. *

18) Undersökning angående en för furiren nr 2/1 Eriksson förkommen
filt, utslag den 5 februari 1919, d.nr 185/1918.

19) Undersökning angående å 11. kompaniet förkomna persedlar,
utslag den 14 mars 1919, d.nr 186/1918.

20) Undersökning angående för värnpliktige nr 429 61/1917
Axelberg bortkomna persedlar, utslag den 5 februari 1919, d.nr
191/1918.

21) Undersökning angående för furiren nr 11/10 Fransson bortkommet
gevär med tillbehör, utslag den 5 februari 1919, d.nr 194/1918

22) Undersökning angående vid 10. kompaniet förkomna persedlar
utslag den 14 mars 1919, d.nr 198/1918.

23) Rannsakning med förre furiren En ok Herman Månsson för
rymning, utslag den 24 januari 1919, d.nr 200/1918.

24) Undersökning angående vid 4. kompaniet förkommen intendenturmateriel,
utslag den 5 februari 1919, d.nr 203/1918.

Av under år 1919 inkomna mål hade intill dagen för inspektionen
avgjorts 39. Av dessa rörde 14 undersökning angående förkomna
persedlar och 25 rannsakning angående brott.

I anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 29 november 1919 under hänvisning till 38 §
i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes Svallingson att
inkomma med yttrande.

Uti avgivet yttrande anförde Svallingson följande. Genom den
stora arbetsbörda, som vilade å auditören vid krigsrätterna vid Västernorr
lands regemente och Norrlands trängkår hade följden blivit då
Svallingson icke kunnat erhålla någon lindring däri genom vice auditörs

anställande — år 1918 hade visserligen under någon tid sådan varit
förordnad men tjänstgjort endast i två krigsrätter — att arbetet så
småningom förskjutits. Förhållandet vore också varje år anmält i krigshovrätten.

* *

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 21 januari 1920 anförde
militieombudsmannen härefter följande.

Jämlikt § 19 instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler
den 23 juli 1915 ålåg det auditör att uppsätta och underteckna
krigsrättens protokoll. Enahanda skyldighet ålåge auditör enligt nu
gällande, den 19 juni 1919 utfärdade instruktion, som trätt i kraft den
1 juli samma år. Denna skyldighet hade Svallingson i sin egenskap
av auditör vid Västernorrlands regementes krigsrätt åsidosatt på ett
sätt, som måste anses synnerligen anmärkningsvärt. Såsom av det föregående
framginge, hade sålunda ännu den 29 oktober 1919 protokollen
icke uppsatts i ej mindre än 63 mål, av vilka minst 23 avgjorts
före den 15 mars 1919 och minst 17 före den 6 februari samma år.
Uppenbarligen läge det i sakens natur, att protokoll i ett vid krigsrätt
handlagt mål skulle omedelbart uppsättas och därmed ej längre
anstå än som av ordningen målen emellan och auditören åliggande
expeditions- och andra tjänsteåligganden oundgängligen erfordrades. I
intet fall finge dock med uppsättandet anstå längre än att utgivande
av expedition, inom därför stadgad tid, protokollens tillhandahållande
för krigsdomaren enligt § 19 d) i 1919 års instruktion och protokollets
utlämnande till vederbörande befälhavare, enligt 38 § i lagen om krigsdomstolar,
inom två månader efter det målet blivit av krigsrätten slutligen
handlagt, kunde i behörig ordning äga rum. Ett så långt dröjsmål
med protokollens uppsättande, som auditören Svallingson enligt
vad ovan anförts låtit komma sig till last, syntes militieombudsmannen
så mycket betänkligare, som protokollens tillförlitlighet, vilken icke
alltid torde kunna grundas enbart på de vid de särskilda rättegångstillfällena
tilläventyrs förda memorialanteckningar, genom ett dylikt
dröjsmål syntes kunna äventyras.

Yad auditören Svallingson till sitt fredande anfört om den stora
arbetsbörda, som åvilat auditören vid krigsrätterna vid Yästernorrlands
regemente och Norrlands trängkår, torde så mycket mindre förtjäna
avseende, som enligt vad vid inspektionstillfället framgick och militieombudsmannen
jämväl i övrigt hade sig bekant vid regementskrigsrätten
vid Yästernorrlands regemente icke torde förekommit flera eller

svårare mål än vid krigsrätterna i allmänhet, och vid regementskrigsrätten
vid Norrlands trängkår antalet mål snarare varit anmärkningsvärt
ringa och av enkel beskaffenhet. Ej heller torde den omständigheten
att auditören tjänstgjort i två krigsrätter samtidigt, något som
ej vore ovanligt, hava så ökat hans arbetsbörda, att icke ifrågavarande
försummelse bort kunna undvikas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts ansåge militieombudsmannen
den försummelse i tjänsten, vartill Svallingson på sätt ovan nämnts
gjort sig skyldig, vara av beskaffenhet att icke kunna undgå laga
beivran. Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet
att härför ställa Svallingson under åtal inför krigshovrätten,
och därvid yrka ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.
Tillika borde överkrigsfiskalsämbetet yrka, att Svallingson vid vite
ålades att i vederbörlig ordning inlämna ifrågavarande protokoll, därest
vederbörlig anmälan icke dessförinnan inkomme att så skett.

I till krigshovrätten avgivet memorial yrkade överkrigsfiskalsämbetet
dels att Svallingson måtte för vad i omförmälda skrivelse lagts
honom till last dömas till ansvar jämlikt 25 kap. 17 $ allmänna strafflagen,
dels ock att Svallingson måtte vid vite åläggas att inom viss,
av krigshovrätten bestämd tid i vederbörlig ordning avlämna fullständiga
protokoll i de i skrivelsen angivna sextiotre mål, därest vederbörlig
anmälan icke dessförinnan inkommit att så skett.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den ■) mars 1920. I utslaget
yttrades följande:

Som Svallingson, vilken varit ansvarig såväl för uppsättande av
protokoll i ovanberörda i militieombudsmannens förenämnda skrivelse
omförmälda sextiotre mål som för avlämnande inom stadgad tid, av
samma protokoll till vederbörande befälhavare, underlåtit vad honom
härutinnan ålegat och förty visat försummelse i tjänsten i de av militieombudsmannen
anmärkta avseenden, prövade krigshovrätten rättvist
ji mlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma Svallingson att för vad
han sålunda låtit komma sig till last bota 250 kronor; och ålåge det
Svallingson, vid vite av BOO kronor, att, därest anmälan icke dessförinnan
inkommit från vederbörande befälhavare att protokollen uti
ifrågakomna sextiotre mål blivit uppsatta och till honom avlämnade,
inom två månader efter erhållen del av krigshovrättens utslag med
intyg av den vid Västernorrlands regementes krigsrätt tjänstgörande
krigsdomaren hos krigshovrätten styrka att så skett.

Utslaget har vunnit laga kraft.

Den 25 maj 1920 meddelade överkrigsfiskalsämbetet, att berörda
protokoll enligt till krigshovrätten inkommen anmälan dåmera blivit
fullständigt uppsatta och vederbörligen inlämnade.

9. Felaktig inkallelse till krigstjänstgöring.

Ämbetsberättelsen till 1920 års riksdag innehåller (sid. 118 ff)
redogörelse för ett av militieombudsmannen Östergren mot befälhavaren
för Bodens rullföringsområde, nr 73, majoren Ludvig Sundström
anställt atal. Redogörelsen för åtalet utvisar följande. •

På grund av generalorder den 19 maj 1916, nr 654, enligt vilken
till tjänstgöring för rikets försvar av värnpliktiga tillhörande klass A
ävensom av de värnpliktiga tillhörande klass B, vilka fullgjort stadgad
första tjänstgöring, skulle inkallas dels de, som ännu icke fullgjort
någon krigstjänstgöringsperiod, till fullgörande av två dylika perioder
om sextio dagar, dels ock de, som fullgjort endast en krigstjänstgöringsperiod
och vore födda 1886 eller senare, till fullgörande av en dylik
period om sextio dagar, hade Sundström i egenskap av befälhavare för
Bodens rullföringsområde, nr 73, till den krigstjänstgöringsperiod vid
ovannämnda regemente, som tagit sin början i augusti 1916, inkallat
följande värnpliktiga, nämligen n:ris 313 70/1905 Isak Wännström,
416 4/1904 Hans Alfred Persson, 368 5/1904 Nils Alfred Åkerlund,
234 72/1908 Karl Gustaf Lundberg, 345 73/1905 Nils Anton Nilsson,
294 73/1907 Anders Adolf Henriksson, 43 73/1906 Birger Andersson,
372 73/1908 Karl Magnus Lundberg, 304 73/1903 Johan Hjalmar Selberg,
80 74/1905 Anders Gustaf Henriksson, 353 74/1909 Frans Oskar
Fredriksson Rantatalo, 368 74/1906, Kristian Alfred Kaunismäki, 421
73/1911 Johan Emil Ström, 630 67/1907 Helmer Sjöstedt och 444
73/1911 Johan Helmer Lundgren, ävensom 354 74/1908 Elias Wilhelm
Johansson. Av bemälde värnpliktiga hade emellertid dels Wännström,
Persson, Åkerlund, Karl Gustaf Lundberg, Nilsson, Anders Adolf Henriksson.
Andersson, Karl Magnus Lundberg, Selberg och Anders Gustaf
Henriksson, alla födda före 1886, fullgjort mobiliseringsövning under
minst fyrtiofem dagar år 1914 dels Rantatalo, Kaunismäki, Ström,
Sjöstedt och Lundgren, vilka vore födda år 1886 eller senare, fullgjort
mobiliseringstjänstgöring under minst fyrtiofem dagar år 1914 och en
krigstjänstgöringsperiod om fyrtiofem dagar, dels ock Johansson, vilken
vore född 1885, fullgjort en krigstjänstgöringsperiod om fyrtiofem
dagar under 1914 och 1915. Vid sådant förhållande och då den, som

fullgjort mobiliseringstjänstgöring under minst fyrtiofem dagar år 1914,
måste anses hava fullgjort en krigstjänstgöringsperiod, hade Sundström
icke ägt att, på sätt som skett, inkalla omförmälda värnpliktiga till
ifrågavarande krigstjänstgöring, från vilken de också efter några dagar
hemförlovats såsom icke inställelseskyldiga. Efter förordnande av militieombudsmannen
yrkade krigsfiskalen K. A. Häggqvist vid regementskrigsrätten
vid Norrbottens regemente med anledning härav ansvar å
Sundström för det fel, vartill han sålunda gjort sig skyldig. Därjämte
biträdde Häggqvist av Wännström, Åkerlund, Nilsson, Anders Adolf
Henriksson, Andersson, Selberg, Anders Gustaf Henriksson, Rantatalo,
Kaunismäki, Ström, Lundgren och Johansson framställda yrkanden om
förpliktande för Sundström att till en var av dem utgiva ersättning
för deras kostnader i anledning av den felaktiga inkallelsen, varför”
utom för Åkerlund, Nilsson, Anders Adolf Henriksson, Andersson, Selberg,
Anders Gustaf Henriksson, Ström, Lundgren och Johansson fordrades
ersättning för kostnaderna å målet.

Krigsrätten utlät sig genom utslag den 10 december 1919, såvitt
nu är i fråga: Enär i målet vore upplyst dels att genom generalorder
den 19 maj 1916, nr 654, jämlikt nådigt brev samma dag, befallts att
i generalordern angivna, beväringen tillhörande vapenföra värnpliktiga
utom i fredstjänstgöring varande såväl studenter och likställda som
»underbefäl och fackmän» — skulle jämlikt § 28 värnpliktslagen kvarbliva
i eller inkallas till tjänstgöring för rikets försvar samt att i avseende
å denna tjänstgöring skulle lända till efterrättelse, bland annat,
vad anginge infanteriet, följande under moment 3 upptagna bestämmelser,
nämligen att av värnpliktiga tillhörande klass A ävensom av
de värnpliktiga tillhörande klass B, vilka fullgjort stadgad första tjänstgöring,
de, som ännu icke fullgjort någon krigstjänstgöringsperiod,
skulle inställas till fullgörande av två dylika perioder om sextio dagar
samt de, som fullgjort endast en krigstjänstgöringsperiod och vore
födda år 1886 eller senare, till en dylik period om sextio dagar — allt
på tid emellan den 4 juli och den 4 december, som Kungl. Maj:t på
av vederbörande inskrivningsbefälhavare ingivet underdånigt förslag
ville närmare bestämma — dels ock att Sundström såsom befälhavare
för Bodens rullföringsområde, nr 73, på grund av nämnda föreskrifter
till krigstjänstgöring vid regementet med början den 6 augusti 1916
inkallat ovannämnda __ värnpliktiga nämligen: Wännström, född 1882,
Persson, född 1884, Åkerlund, född 1883, Karl Gustaf Lundberg, född
1885, Nilsson, född 1883, Anders Adolf Henriksson, född 1884, Andersson,
född 1884, Karl Magnus Lundberg, född 1882, Selberg, född 1883,

och Anders Gustaf Henriksson, född 1884, vilka samtliga fullgjort
mobiliseringstjänstgöring under minst fyrtiofem dagar år 1914 men
icke någon annan tjänstgöring för rikets försvar, Rantatalo, född 1886,
Kaunismäki, född 1886, Ström, född 1890, Sjöstedt. född 1886, och
Lundgren, född 1889, vilka samtliga fullgjort mobiliseringstjänstgöring
under minst fyrtiofem dagar år 1914 och en krigstjänstgöringsperiod
om fyrtiofem dagar under åren 1915 och 1916, samt Johansson, född
1885, vilken fullgjort en krigstjänstgöringsperiod om fyrtiofem dagar
under loppet av åren 1914 och 1915, ty och som mobiliseringstjänstgöring
år 1914 liksom senare anbefalld krigstjänstgöring vore att
hänföra till tjänstgöring för rikets försvar jämlikt 28 § värnpliktslagen,
samt mobiliseringstjänstgöring under minst fyrtiofem dagar
år 1914, enligt föreskrifterna i generalorderna 162/1915 och 307/1915
samt departementsskrivelsen 649/1915 varit likställd med i nämnda
generalorder anbefalld krigstjänstgöring, vid vilket förhållande varken
Johansson, vilkens inkallande till krigstjänstgöring år 1916 Sundström
medgivit vara felaktig, eller någon av övriga omförmälda värnpliktiga
bort på grund av generalordern den 19 maj 1916 inkallas
till här ifrågakomna krigstjänstgöring år 1916, prövade krigsrätten
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten rättvist döma Sundström att
för vårdslöshet och oförstånd i fullgörandet av tjänsteplikt såsom rullföringsbefälhavare
undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning fem
dagar. Vad Sundström anfört till förringande av vederbörande målsägares
rätt till gottgörelse för kostnad, som genom den felaktiga inkallelsen
förorsakats dem. och till sitt fritagande från skyldigheten att
ersätta denna kostnad, funne krigsrätten icke förtjäna avseende samt
förpliktade Sundström att genast mot kvitto till nedannämnda målsägare
utgiva ersättning för deras kostnader i anledning av den felaktiga
inkallelsen med följande såsom skäliga ansedda belopp, nämligen
till Rantatalo 24 kronor, till Kaunismäki 46 kronor, till Ström 34
kronor, till Wännström 36 kronor, till Johansson 55 kronor 32 öre,
till Åkerlund 73 kronor, till Nilsson 54 kronor 40 öre, till Lundgren
170 kronor, till Anders Adolf Henriksson 30 kronor 15 öre, till Andersson
25 kronor, till Selberg 20 kronor och till Anders Gustaf Henriksson
30 kronor. Slutligen förpliktades Sundström att ersätta följande
målsägare deras kostnader å målet och i sådant avseende utgiva
till Ström 40 kronor, till Johansson 15 kronor, till Åkerlund 2 kronor
30 öre. till Nilsson 50 kronor, till Lundgren 25 kronor, till Anders
Adolf Henriksson 10 kronor, till Andersson 15 kronor, till Selberg 15
kronor och till Anders Gustaf Henriksson 6 kronor.

Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 5

Krigshovrätten, där Sundström sökt ändring i krigsrättens utslag
utom i vad anginge ovanbemälde Johansson, har i utslag den 4 februari
1U20 funnit skäl ej vara anfört, som föranledde ändring i krigsrättens
utslag, i vad talan däremot fullföljts.

Över krigshovrättens utslag har Sundström i underdånighet besvärat
sig.

På dessa besvär har Kungl. Maj:t den 8 december 1920 meddelat
utslag, där Kungl. Maj:t funnit ej skäl göra ändring i krigshovrättens
utslag.*

10. Fråga, huruvida häktad person, som rannsakats vid en krigsrätt, obehörigen
förvisats till annan krigsrätt för fortsatt rannsakning m. m.

Åmbetsberättelsen till 1920 års riksdag innehåller (sid. 91 ff)
redogörelse för ett emot generalmajoren Per Axel Bergenzaun i egenskap
av kommendant i Boden ävensom överstelöjtnanten C. A Forsberg
vice krigsdomaren C. A. A. Bexell, kaptenerna Ernst G. Bolin och m’
A. V. Z. Ringström samt löjtnanten Olof G. Dahlquist i egenskap av
ledamöter i garnisonskrigsrätten i Boden anställt åtal, emot Bergenzaun
för det denne den 30 juni 1915 obehörigen förordnat, att fanjunkaren
i Norrbottens regementes reserv Claes Albin Svensson Mannby, vilken
vid berörda tidpunkt stod under tilltal inför garnisonskrigsrätten, skulle
efter slutad rannsakning inför nämnda krigsrätt överlämnas till Västernorrlands
regementes krigsrätt för att där rannsakas rörande andra
förseelser samt emot garnisonskrigsrättens förutnämnda Ledamöter för det
garnisonskrigsrätten genom utslag den 25 augusti 1915 obehörigen förvisat
Mannby för fortsatt rannsakning till Västernorrlands regementes
krigsrätt samt förklarat att Mannby skulle hållas i häkte i avbidan
på rannsakning inför sistnämnda krigsrätt. Redogörelsen för åtalet utvisar,
att krigshovrätten, varest berörda åtal anställdes, genom utslag
den 15 december 1919 ogillat den mot Bergenzaun, Forsberg, Bolin,
Ringström och Dahlquist förda ansvars- och ersättningstalan, samt dömt
Bexell för vad han låtit komma sig till last bota 25 kronor.

e i '' * mä,eU avgörande av ^gsta domstolen deltngo justitieråd?!! Thomasson, Skarstedt
Urlson, Dyberg. viceamiralen W. Dyrssen, generallöjtnanten Jungstedt och justilierådet Köer,ner!

Generallöjtnanten Jungstedt var skiljaktig och anförde:

»Jämlikt generalorder den 19 maj I9l«, nr 654. hade i målet ifrågakomna värnpliktiga
icke bort inkallas till fullgörande av krigstjänstgöring, men på grund av bestämmelsernas otydlighet
kan Sundström ej fällas till ansvar.

Jag prövar förty rältvist att, med upphävande av krigshovrättens utslag, ogilla den
mot Sundström i målet förda talan.»

Över krigshovrättens utslag hava såväl militieombudsmannen som
Mannby anfört underdåniga besvär.

På dessa besvär har Kungl. Maj:t meddelat utslag den 24 december
1920. I utslaget yttras följande. Enär Mannby icke, såsom honom
enligt 30 kapitlet 19 § rättegångsbalken och av krigshovrätten meddelad
besvärshänvisning ålegat, ingivit bevis om nedsättning av stadgat
belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning, funne Kungl.
Maj:t Mannbys besvär icke kunna upptagas till prövning. I anledning
av militieombudsmannens fullföljda talan funne Kungl. Maj:t ej
skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag.

Ämbetsberättelsen'' till 1920 års riksdag innehåller (sid. 102 ff)
jämväl redogörelse för ett av militieombudsmannen mot överstelöjtnanten
Gerhard Westin, majoren Theodor Winblad, kaptenerna friherre
Theodor von Vegesack och Bror Sjödin samt auditören Ragnar Svallingson,
alla i egenskap av ledamöter i Västernorrlands regementes krigsrätt,
anställt åtal iör det krigsrätten obehörigen hållit Mannby häktad
ävensom företagit rannsakning med Mannby utan att därtill vara lagligen
behörig.

Redogörelsen för åtalet utvisar, att krigshovrätten, varest åtalet
anställdes, i utslag den 15 december 1919 ogillat den mot ifrågavarande
krigsrättsledamöter förda ansvars- och ersättningstalan.

över krigshovrättens utslag hava såväl militieombudsmannen som
Mannby var för sig anfört underdåniga besvär.

Dessa besvär äro nu prövade av Kungl. Maj:t, som i utslag den
24 december 1920 utlåtit sig:

Enär Mannby icke, såsom honom enligt 30 kapitlet 19 § rättegångsbalken
och av krigshovrätten meddelad besvärshänvisning ålegat,
mgivit bevis om nedsättning av fullföljdsavgift samt stadgat belopp
till säkerhet för motparts kostnadsersättning, funne Kungl. Maj:t
Mannbys besvär icke kunna upptagas till prövning. I anledning av
militieombudsmannens fullföljda talan funne Kungl. Maj:t ej skäl att
göra ändring i krigshovrättens utslag.

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos domstol

eller annan myndighet.

11. Mål mot häktade obehörig-en uppskjutet för utslag-s meddelande.

Vid inspektion av Västgöta regemente den 10 oktober 1919 anmärktes,
att regementskrigsrätten vid sagda regemente genom beslut
den 5 mars 1919 för utslags meddelande till den 12 i samma månad
uppskjutit ett mål mot ett flertal för olovligt tillgrepp häktade personer
utan att laga skäl till dylikt uppskov syntes föreligga.

Sedan krigsrättens ledamöter, nämligen t. f. krigsdomaren, auditören
friherre Georg Albert Carlsson Fleetwood, vice auditören Anders
Oskar Stenström, kaptenen Henrik Samuel Lindeberg och fanjunkaren
Johan Edvin Engquist inkommit med infordrat yttrande, ställde militieombudsmannen
dem under åtal inför krigshovrätten för det fel, vartill
de enligt militieombudsmannens förmenande gjort sig skyldiga i anmärkta
hänseendet. Skrivelse härom expedierades den 23 december
1920 till överkrigsfiskalsämbetet.

12. Generalorder angående hemtransport av värnpliktiga i anledning

av utbruten epidemi icke verkställd på sätt för hindrande av
smittans spridande särskilt föreskrivits.

Genom generalorder den 6 mars 1919 befallde Kungl. Maj:t bland
annat, att vissa övningar å Manna skulle upphöra i anledning av å
nämnda plats utbruten scharlakansfeberepidemi och att den därstädes
förlagda truppkontingenten skulle genom chefens för Upplands artilleriregemente
försorg hemsändas i enlighet med de föreskrifter för hindrande
av smittans spridande, som generalfältläkaren ägde utfärda. Sistnämnda
föreskrifter utfärdades samma den 6 mars och delgåvos generalfälttygmästaren
och inspektören för artilleriet i och för vederbörandes underrättande.
Emellertid blevo icke föreskrifterna av generalfälttygmästaren
delgivna chefen för Upplands artilleriregemente, vilken, sedan
han den 8 i samma månad erhållit del av generalordern, ombesörjde
den anbefallda transporten utan iakttagande av generalfältläkarens
föreskrifter.

Sedan dåvarande generalfälttygmästaren, generalmajoren David
Hedengren och överstelöjtnanten Hugo Malcolm Wennerholm, den
sistnämnde i egenskap av regementsbefälhavare för Upplands artillerirege -

mente, med flera personer avgivit yttrande i ärendet, ställde militieombudsmannen
generalmajoren Hedengren och överstelöjtnanten Wennerholm
under åtal för det fel vartill de enligt militieombudsmannens förmenande
var för sig i ovan angivna hänseenden skulle hava gjort sig
skyldiga med avseende å den ifrågavarande generalorderns bringande
till verkställighet. Härom expedierades skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet
den 30 december 1920.

13. Gällande bestämmelser om isolering1 av febersjuka icke vederbörligen
iakttagna.

Sedan genom generalorder den 17 januari 1919 artilleriets studentdivision
förlagts till Marma med inryckning den 6 februari 1919, utbröt
någon tid efter divisionens ankomst till nämnda plats en scharlakansfeberepidemi.
I en till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde sedermera juris kandidaten Sven J. Lindeberg och filosofie
kandidaten Harald Alm, vilka båda tillhört divisionen såsom vapenföra
studenter, klagomål över det sätt, varpå sjukvården handhafts vid divisionen
under den utbrutna epidemien.

Sedan divisionschefen, översten Lennart Lilliehöök och tjänstgörande
läkaren, fältläkarstipendiaten H. A. Andersson med flere personer
avgivit yttrande i ärendet, ställde militieombudsmannen Lilliehöök och
Andersson under åtal för det de enligt militieombudsmannens förmenande
underlåtit vidtaga vad på dem ankommit för isolering av febersjuka
vid divisionen; varom skrivelse den 30 december 1920 expedierades
till överkrigsfiskalsämbetet.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett
åtal eller därmed jämförlig åtgärd.

1. Fråga om skyldighet för kompanichef att till avskedad volontär
utgiva vid anställningen obehörigen utlovad ersättning

för hemresa.

I en till militiombudsmannen inkommen skrift anförde förre volontären
vid fästningsingenjörkompaniet i Vaxholm Ragnar Fagerlund
klagomål däröver, att han, som på grund av sjukdom erhållit avsked
före tjänstetidens slut, vid avresan blivit förvägrad dels kostnadsfri
hemresa, som skulle vid anställningens början hava utlovats honom
dels ock truppbiljett från Stockholm till Kosta. Vid skriften, vari
klaganden uppgivit kostnaden för sin resa till 1 krona 25 öre för båtresa
Yaxholm - Stockholm och 31 kronor 70 öre för biljett från Stockholm

C. till Kosta eller tillhopa 32 kronor 25 öre, hade fogats ett under år
1918 tryckt exemplar av en skrift benämnd »Kortfattad redogörelse
för de förmåner m. m., som enligt för åren 1917 och 1918 gällande
bestämmelser äro förenade med anställning såsom manskap vid armén
(volontäranställning)».

Uti yttrande över klagomålen anförde chefen för berörda kompani,
kaptenen E. D. Hedrén följande. Då kaptenen hösten 1917 omplacerades
från Bodens ingenjörkår till fästningsingenjörkompaniet i
Vaxholm lät kaptenen, för att få fart på den trögt gående rekryteringen,
trycka den »Kortfattade redogörelse», som Fagerlund bifogat
sin klagoskrift. Till hjälp vid utarbetandet hade kaptenen bland annat
ett exemplar av de »Underrättelser», som kaptenen använt i Boden
och där fri resa utlovades vid början och slutet av anställningstiden.
Att fri resa vid anställningens slut ej varit medgiven vid detta
förband, då det så varit vid Bodens ingenjörkår, kände kaptenen
ej till. Frågan hade blivit aktuell först på hösten 1918, då de
vid denna tidpunkt hemresande f. d. fast anställda ej kunnat få

fri resa. De förpliktelser kaptenen genom denna ovetenhet iklätt
sig. ämnade kaptenen ock infria mot dem, som fått »Redogörelsen»,
och som i sin tur fyllde de förpliktelser, de åtagit sig. Till dessa hörde
emellertid ej f. d. volontären Fagerlund. Han hade ej fått avsked på
grund av sjukdom, utan han hade begärt avsked före kontraktstidens
slut på grund av med läkarbetyg styrkt oduglighet till fast anställning.
Detta läkarbetyg grundade sig på de för fast anställda mycket rigorösa
bestämmelserna och avsåge ett kroniskt fel på ögonen, som emellertid
ej hindrade, att Fagerlund var den bästa bland de fast anställda skyttarna
och därför var med i kompaniets patrull vid skjutning om kårens
vandringspris strax före anskaffandet av detta läkarbetyg. Hur Fagerlund
i övrigt skött sina åtagna förbindelser vid sin befälsutbildning
framginge av vid yttrandet fogade avskrifter av förhörsprotokoll, utdrag
av tillrättavisningsjournal, straffregister och order. Det goda föredöme,
en korpral borde vara, hade förbytts till ett för de värnpliktige mycket
dåligt, som tyvärr ej undgick att göra skada. Att därjämte premiera
ett dylikt uppförande och så illa fyllt åtagande med fri resa hem,
syntes kaptenen föga tilltalande och allt annat än rättvist mot övriga
fast anställda, som stannade kvar på sin plats och skötte sig. Fagerlunds
uppgift, att han blivit nekad rekvisition å militärbiljett, vore ej
med sanningen överensstämmande. Hos kaptenen hade han aldrig gjort
någon framställning därom, men väl om fri resa.

Vid yttrandet voro fogade dels däri omförmälda handlingar, utvisande
att Fagerlund, som kommit i tjänst den 4 april 1918, blivit
för försummelse och vårdslöshet i tjänsteplikter den 16 december 1918
och för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt den 18 och den 25
juli 1919 av kompanichefen lör vardera förseelsen ålagd disciplinstraff
av resp. 8 och 5 dagars vaktarrest och 3 dagars skärpt arrest, att han
under år 1919 vid 9 särskilda tillfällen för olika tjänsteförseelser ålagts
disciplinstraff, att han den 31 juli 1919 nedflyttats från vicekorpral
till menig samt att han beviljats avsked från och med den 13 augusti
1919 med vitsord att han under tjänstetiden sig »väl» skickat; dels
ock en av kompaniadjutanten C. Ohlsson avgiven, av kaptenen Hedrén
infordrad förklaring, vilken i väsentliga delar var av följande lydelse:

»Efter den ekonomiska uppgörelse med Fagerlund, som verkställdes
med anledning av erhållet avsked, hade Fagerlund anhållit
hos kompaniadjutanten om utbekommande av fri resa till hemorten.
Denne hade upplyst Fagerlund om att enligt gällande författningar
denna anhållan icke kunde beviljas. Fagerlund hade då påpekat, att
det stode i för rekryteringen utsända prospekt. Kompaniadjutanten

hade genmält att enligt hans uppfattning denna uppgift saknade stöd
i gällande författning varför kompaniadjutanten ej kunde understödja
densamma. Fagerlund hade då anmält att han koinme att framföra
sin anhållan till kompanichefen. Något ytterligare tal om biljett (Ilek.
å militärtransport att av honom själv betalas) hade ej förekommit.»

I skrivelse till kaptenen Hedrén den 3 september 1920 anförde
militieombudsmannen härefter följande.

Av vad i ärendet förekommit torde framgå, att kaptenen Hedrén
vid Fagerlunds anställande såsom volontär genom utgivande av den
ovan omförmälda av kaptenen författade redogörelsen, vari uppgivits
att fast anställt manskap skulle efter avsked erhålla fri resa till hemorten,
å kronans vägnar utfäst, att denna förmån skulle tillkomma
Fagerlund. På sätt kaptenen i sin förklaring anfört, medgåve emellertid
icke gällande författningar fri resa i fall, varom nu vore fråga, utan
hade kaptenen i angivna hänseende överskridit sin befogenhet vid uppgörelsen
om Fagerlunds anställning. Vid sådant förhållande torde
kaptenen enligt allmänna rättsregler själv få ansvara för infriandet av
den utfästelse om fri resa, kaptenen sålunda obehörigen gjort.

De omständigheter kaptenen åberopat till vinnande av befrielse
från nämnda skyldighet i vad anginge Fagerlund, syntes militieombudsmannen
icke vara av beskaffenhet att kunna medföra sådan verkan.
Genom sitt avskedstagande före anställningstidens utgång torde Fagerlund
icke, såsom kaptenen anfört, kunna anses hava brutit sitt kontrakt,
då ju avtalet om anställning för viss tid väl måste anses innefatta
förbehåll för det fall, att särskilda förhållanden författningsenligt medgåve
eller betingade avsked före den bestämda tidens utgång. Och
vad anginge Fagerlunds uppförande under tjänstetiden torde detsamma,
även om Fagerlund finge anses hava bort érhålla annat vitsord än det
honom vid avskedet tilldelade eller att han sig »väl skickat», icke
vara av beskaffenhet att kunna beröva honom de ekonomiska förmåner,
vartill han eljest kunde finnas berättigad

Kaptenen torde sålunda finna, att han icke på de av honom åberopade
skäl kunde undandraga sig att ersätta Fagerlund vad skäligen
bort åtgå för hans resa från Vaxholm till hemorten.

Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställde militieombudsmannen
att kaptenen på angivet sätt ersatte Fagerlund.

Sedan från kaptenen Hedrén inkommit bevis, att han i postanvisning
till Fagerlund översänt ett belopp av 11 kronor 60 öre. blev
ärendet från vidare åtgärd avskrivet.

2. Fraga om ersättning till värnpliktig, som obehörigen hämtats
och inställts till tjänstgöring.

§§ 2, 5 och 8 hämtningskungörelsen den 30 juli 1918.

Uti en den 3 mars 1919 till militieombudsmannen inkommen
skrift anförde värnpliktige nr 144 67/1914ä Johan Åkerblom följande,
åkerblom skulle hava inställt sig hösten 1918 till tjänstgöring vid 3.
repetitionsövningen vid Västernorrlands regemente. I följd av »spanska
sjukan» hade han erhållit tjänstledighet, men skulle fullgöra återstående
tio dagar efter personlig inkallelse. Då någon sådan icke
kommit honom tillhanda, avreste han den 28 oktober 1918 till Rösjöskolan
i Hagaberg, Småland. Sedan han varit därstädes något över
tre veckor, hade han blivit av en länsdetektiv avhämtad och transporterad
till regementet. Därstädes hade emellertid meddelats honom,
att han icke fått någon inkallelse, varför han samma dag han kommit
fått tillstånd att återresa till Småland. Han hade ansett sig berättigad
till ersättning för sin resa fram och åter och även fått meddelande att
inlämna räkning till kassaförvaltningen, vilket han gjort, men erhållit
det besked, att rullföringsbefälhavaren skulle betala räkningen. När
han infunnit sig hos denne, hade han blivit avvisad. Han hade nu
ytterligare blivit krävd på detektivens kostnader 114 kronor 90 öre.
På grund härav ville klaganden anmäla förhållandet till militieombudsmannen
med anhållan att ersättning måtte beredas honom för hans
kostnader enligt inlämnad räkning 75 kronor 50 öre ävensom att han
måtte befrias från att gälda ovannämnda 114 kronor 90 öre.

I skrivelse den 6 mars 1919 anmodade militieombudsmannen befälhavaren
för Västernorrlands inskrivningsområde att inkomma med såväl
eget som vederbörandes yttrande i ärendet.

Den 24 i samma månad inkom inskrivningsbefälhavaren, översten
Bo Boustedt, med ett av befälhavaren för Sollefteå rullföringsoinråde
nr 67, majoren F. O. W. Sundbaum den 17 mars 1919 till honom avgivet
yttrande ävensom med eget utlåtande i ärendet.

Uti nämnda yttrande anförde majoren Sundbaum bland annat.
Enligt generalorder 1278/1918 och inskrivningsbefälhavarens skrivelse
nr 932 av den 21 september 1918 skulle ett visst antal värnpliktiga
inkallas, nämligen 60 man med inryckning den 20 oktober, med sparande
så mycket som möjligt av jordbruksarbetare ävensom värnpliktiga
från vissa av »spanska sjukan» hemsökta socknar. Detta antal,
110 man, skulle uttagas bland värnpliktiga tillhörande klass A, samt
årsklasserna 1917, 1916 och 1915. Principen att vid uttagningen i

Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

första hand uttaga sådana, som föregående år haft uppskov, följdes
därvid. Åkerblom hade 1917 haft uppskov, f ördelningen hade verkställts
så, att uttagas skulle 5 från klass A, 34 från klass 1917, 31 från
klass 1916 och 40 från klass 1915 och gjordes i expeditionen en särskild
förteckning på samtliga dessa. Sedermera hade ansetts lämpligt
inkalla ytterligare en man från klass A, varvid emellertid glömts att
stryka en man av övriga på expeditionens förteckning. Avlämningshandlingarna
hade uppsänts utan att antalet värnpliktssedlar minskats
med en, vadan sålunda 111 man upptagits å avlämningshandlingarua.
Vid ordernas utskrivande hade avlämningshandlingarna följts, men avlämningshandlingen
för Åkerblom, som varit ensam från sin socken,
hade tydligen kommit på sidan, utan att det upptäckts, varför 110
order verkligen utskrivits och utsänts. Förhållandet hade således blivit,
att värnpliktssedlar för 111 man uppsänts, men order utskrivits för
endast 110 man, utan att förhållandet då upptäckts. Åkerblom hade
blivit den icke inkallade. På grund av Åkerbloms uteblivande hade
vid Västernorrlands inskrivningsområdes expedition efterspaningssedel
utfärdats, vilken författningsenligt passerat rullföringsexpeditionen,
varvid därstädes kontrollerats, att Åkerblom funnits å expeditionens
särskilda förteckning över inställelseskyldiga, samt att rätt adress för
honom avgivits, varefter densamma översänts till vederbörande landsfiskal,
utan att särskild kontroll gjorts, huruvida order avgått. Först
när Åkerblom sedermera blivit inställd den 22 november, hade upptäckts
ovan relaterade förhållande, varför vid förhöret med honom
upplysning hade lämnats, att han icke blivit inkallad. Då han den 22
november infunnit sig å expeditionen, hade han fordrat i ett för allt
70 kronor, varvid majoren upplyst, att majoren skulle söka utröna
anledningen till den onödiga inställelsen. Åkerblom hade sedermera
till ruljföringsexpeditionen inkommit med räkning å 75 kronor 50 öre.
Efter Åkerbloms besök hade majoren tillskrivit stadsfiskalen i Jönköping
angående av Åkerblom i rullföringsbiträdenas närvaro lämnade upplysningar
och vidhölle majoren vad i nämnda skrivelse yttrats.

Vid yttrandet var fogad den till stadsfiskalen i Jönköning av
majoren Sundbaum den 25 november 1918 avlåtna skrivelsen, som med
vad därå fanns tecknat hade följande lydelse:

»Till stadsfiskalen i Jönköping. På grund av efterspaningssedel
för värnpliktige 144 67/1914 ä Johan Sigfrid Åkerblom från Hemsö

församling i Västernorrlands län, utfärdad av regementskvartermästaren
vid Kuugl. Västernorrlands regemente, har Ni den 20 dennes häktat
och samma dag låtit genom detektivkonstapel Ernst Lövgren införpassa

Åkerblom till ovan -sagda regemente, dit han anlände den 22 dennes
kl 10 f. m. Av vid förhör med den inlörpassade gjord utredning har
framgått, att Åkerblom icke blivit till tjänstgöring inkallad, vadan
hämtningen, ehuru påkallad av vederbörligt truppbefäl, befinnes olaglig.
Å ^härvarande expedition har Å. dessutom anmält dels att han
begärt att få telegrafera till rullföringsexpeditionen för upplysning
i saken men förvägrats, dels ock framställt begäran om ersättning för
resa jämte dagtraktamente. Då prövning i varje särskilt fall åligger
den myndighet, som har att verkställa hämtning och som ensam har
möjligheten att utröna grunden för uteblivandet, synes mig, därest
relaterade förhållanden äro med sanningen överensstämmande, det egendomligt,
att Åkerblom förvägrats införskaffa bevis och att närmare
utredning icke av Eder verkställts, då de dryga hämtningskostnaderna
kunnat undvikas. Efterspaningssedeln anger också tydligt att i de fall,
då laga hinder förebäras, den efterspanade har att anskaffa bevis och
hade ett tjänstetelegram utan tvivel uppklarat saken. På grund härav
anser jag ingen nnlitärmyndighet i detta fall ersättningsskyldig, varken
till Åkerblom eller den myndighet, som verkställt införpassningen.

Sollefteå den 25 november 1918.

F. O. W. Sundbaum.

Befälhavare för Sollefteå rullföringsområde nr 67.»

»Delgiven innehållet i förestående skrivelse får jag härmed avgiva
den bestämda förklaringen, att jag aldrig vid förhöret å rullföringsområdets
expedition nr 67 i Sollefteå uppgivit, det jag vid anhållandet
i Jönköping begärt att få telegrafera till rullföringsexpeditionen i Sollefteå
för erhållande av upplysning om riktigheten av efterspaningssedeln,
än mindre hos Jönköpingspolisen vid hämtningstillfället framställt
någon dylik begäran, då tvekan om efterspaningssedelns laglighet aldrig
uppstått hos mig. Däremot uttalade rullföringsbefälhavaren, kaptenen
Sundbaum vid tillfället ifråga den åsikten, att jag bort telegrafera till
rullföringsområdesexpeditionen och förhört mig om hämtningskallelsens
riktighet, därvid jag emellertid givit det svar, att, då efterspaningssedef
utfärdats och överlämnats till polismyndighet, skäl ej förelegat
för avlåtandet av dylikt telegram.

Jönköping den 27 november 1918.

J. Åkerblom.

Bevittnas:

Ernst Lövgren. S. A. Högström.

Detektivkonstaplar.

Översändes till befälhavaren för Sollefteå rullföringsområde nr 67
såsom belysande svar å den från rullföringsområdesexpeditionen avlåtna,
egendomliga anmärkningsskrivelsen i ärendet.

Jönköping i stadsfiskalskontoret den 11 december 1918.

Arvid Hjelm.»

För egen del anförde översten Boustedt följande. Av rullföringsbefälhavarens
yttrande hade framgått, att felaktigt förfarande ägt
rum i rullföringsexpeditionen, dels därutinnan att avlämningshandlingar
till inskrivningsområdets expedition ingivits för Åkerblom, ehuru
han icke varit inkallad till tjänstgöring, dels därutinnan att frän
sistnämnda expedition avsänd efterspaningssedel passerat rullföringsexpeditionen
till polismyndighet utan att tillräcklig kontroll ägt rum.
Rörande förment felaktigt förfarande vid hämtningen, bestående däruti,
att hämtningsåtgärdens laglighet icke blivit vid hämtningstillfället
undersökt, så funnes därom för vissa fall stadgat, att den, som verkställt
hämtningen skulle, därest den efterspanade gjorde invändning
mot hämtningsåtgärden, uppmana denne att förete intyg, som styrkte
hans påstående. De ingivna akterna voro dock i denna sak motsägande,
vadan desamma icke kunde ligga till grund för opartiskt bedömande.
Efter Åkerbloms inställelse vid regementet hade hållits förhör, av vilket
framgått, att hämtningsåtgärden tillkommit på grund av oriktigt förfarande
inom rullföringsexpeditionen. Åkerblom hade muntligt blivit
hänvisad att inkomma med ersättningsanspråk. I avvaktan på dessa
hade icke någon åtgärd vidtagits mot rullföringsbefälhavaren. Sedan
Åkerblom nu vänt sig till riksdagens militieombudsman, avvaktade
inskrivningsbefälhavaren dennes beslut innan vidare åtgärder vidtoges.

Sedan klaganden satts i tillfälle att i ärendet avgiva påminnelser,
anförde denne i en till militieombudsmannen den 22 april 1919 inkommen
påminnelseskrift bland annat följande. Vid hämtningstillfället hade han
uttryckt tvivel om riktigheten av hämtningen utan att göra motstånd,
men måste på grund av spaningsordern ofördröjligen resa för inställelse.
Yad ersättningsanspråken vidkomme, så hade han efter förhöret
blivit hänvisad att skriva räkning till kassaförvaltningen vid Västernorrlands
regemente, vilket han även gjort. Chefen för 10. kompaniet,
kaptenen Uno Brunander, hade tagit räkningen och överlämnat den
till kassaförvaltningen, vilken genom nämnde kapten svarat, att det
vore rullföringsbefälhavaren, som skulle betala den och ingen annan.
Åkerblom hade sedan vänt sig till majoren Sundbaum, som emellertid

vägrat betala, och ej heller lämnat honom någon upplysning om vem,
som skulle ersätta honom. På förfrågan huru mycket han skulle hava
ersättning, hade han begärt 70 kronor samt biljett för återresan, om
han finge betalt med detsamma, men finge han icke det, skulle han
lämna specificerad räkning. Då han specificerat sin räkning, gick den
till 75 kronor 50 öre. Som han ansåge sig fullt berättigad till befrielse
från alla omkostnader i förevarande fall ville han göra tillägg
med 10 kronor, utgörande ersättning för hjälp med anmälan till riksdagens
militieombudsman samt 5 kronor för lösen av avskrift från
militieombudsmansexpeditionen eller i ett för allt 90 kronor 50 öre
samt i övrigt alla omkostnader, som från skrivelsens dato kunde tillkomma.

Den 19 november 1919 inkom Åkerblom till militieombudsmannen
med en skrift, vari han uppgav sig ytterligare hava blivit avfordrad
114 kronor 90 öre, vilket han anhölle bliva befriad från. Dessutom
begärde han 95 kronor, som han själv fått lägga ut, och att beloppet
måtte till honom återbetalas av den det vederborde.

I skrivelse till majoren Sundbaum den 29 december 1919 anförde
militieombudsmannen följande:

Av vad majoren i sitt ovannämnda yttrande anfört framginge, att
majoren, på vilken det jämlikt generalorder 1278/1918 och skrivelse
från inskrivningsbefälhavaren den 21 september 1918 ankommit att
efter vissa närmare angivna grunder till tjänstgöring från och med den
20 därpåföljande oktober inkalla 110 värnpliktiga tillhörande klass A,
samt årsklasserna 1917, 1916 och 1915, i de avlämningshandlingar, som
det jämlikt § 100 inskrivningsförordningen ålegat majoren att till vederbörande
chef eller befälhavare vid tjänstgöringsstationen översända
upptagit Åkerblom utan att sedermera inkalla honom till tjänstgöring
Då majoren icke såsom rätteligen bort ske, sedan majoren avgjort, vilka
värnpliktiga av ifrågavarande kategorier, som skolat inkallas, först
inkallat dessa och därefter rörande sålunda inkallade översänt de i § 99
inskrivningsförordningen omförmälda avlämningshandlingar, hade det
otvivelaktigt ålegat majoren tillse, att samtliga till vederbörande avlämnade
värnpliktiga också blivit behörigen inkallade eller ock, därest
majoren funnit någon av dem hava oriktigt upptagits i avlämningshandlingarna,
att föranstalta om rättelse härutinnan.

Den försummelse, vartill majoren i sist angivna hänseende gjort
sig skyldig, hade föranlett, dels att Åkerblom, ehuru han, enligt vad
majoren uppgivit, avsetts att ingå bland dem, som skulle utryckt till

tjänstgöring den 20 oktober 1918, endast på grund av majorens försummelse
att inkalla honom och utan hänsyn till de skäl, som eljest
kunde hava föranlett hans inkallande och en annans befriande, undgått
tjänstgöringsskyldighet vid ifrågavarande tillfälle och dels att efterspaningssedel
författningsenligt bort bliva och blivit utfärdad för honom.

Då sedermera denna efterspaningssedel jämlikt stadgandet i § 2
hämtningskungörelsen den 80 juli 1918 översänts till majoren, vilken
det enligt samma paragraf ålegat att underkasta sedeln erforderlig
granskning, hade majoren ofullständigt fullgjort denna granskning och
oaktat majoren bort kunna uppmärksamma, såsom han ock senare gjort,
att Åkerblom icke blivit kallad till den ifrågavarande tjänstgöringen,
i och för Åkerbloms efterspanande, hämtande och inställande till tjänstgöringen
vidarebefordrat efterspaningssedeln till vederbörande polismyndighet.

Genom de försummelser, vartill majoren sålunda gjort sig skyldig,
torde han sålunda hava föranlett Åkerbloms hämtning och inställelse
samt följaktligen vara ansvarig för därav förorsakade utgifter för såväl
Åkerblom som vederbörande polismyndighet eller, därest dennes kostnad
redan av allmänna medel ersatts, statsverket.

Till befrielse från skyldigheten att ersätta dessa utgifter hade
majoren åberopat, att det synts majoren hava ålegat stadsfiskalen i
Jönköping, Arvid Hjelm, som verkställt åtgärden, att med anledning
av invändningar från Åkerbloms sida, bereda honom tillfälle att införskaffa
bevis om att kallelse icke avgått och själv föranstalta om närmare
utredning därom.

Hörande polismyndighetens skyldighet i sådant hänseende vore i § 8
mom. 2 hämtningskungörelsen stadgat följande:

»Företer efterspanad värnpliktig vederbörligt intyg därom, att
han fullgjort den avsedda tjänstgöringen, erhållit uppskov med tjänstgöringens
fullgörande, frikallats frän värnpliktens vidare fullgörande
eller har laga förfall för uteblivandet, skall polismyndigheten, om vid
prövning av intyget detsamma befinnes giltigt, avbryta hämtningsåtgärden
och vid ärendets redovisning enligt § 5 överlämna avskrift
av intyget till vederbörande regementschef (kårchef, beväringsbefälhavare
eller inskrivningsbefälhavare).»

Frånsett att i ärendet icke utretts, att Åkerblom överhuvudtaget
vid hämtningstillfället framställt någon invändning rörande sin skyldighet
att inställa sig till tjänstgöring, hade majoren icke ens påstått,
att Åkerblom företett sådant vederbörligt intyg, som jämlikt ovanintagna
stadgande kunnat berättiga stadsfiskalen att avbryta hämtnings -

åtgärden. Och en invändning av Åkerblom enbart därom, att inkallelseorder
icke till honom utgått, torde så mycket mindre hava kunnat
föranleda ett sådant avbrytande av förrättningen, som stadsfiskalen från
majoren för verkställighet emottagit efterspaningssedeln med vetskap
om att den av majoren blivit, eller författningsenligt bort bliva granskad
bland annat just med hänsyn till frågan, huruvida behörig kallelse utgått
eller ej.

Med hänvisning till vad sålunda anförts och då militieombudsmannen
därav fann majoren Sundbaum vara ensam ansvarig för de
kostnader, som den ifrågavarande hämtningsåtgärden förorsakat Åkerblom
och polismyndigheten respektive statsverket, hemställde militieombudsmannen,
att majoren ville gottgöra vederbörande nämnda kostnader.

Med skrivelse den 19 januari 1920 översände majoren Sundbaum
kvitto dels från landskontoret i Jönköpings län å 114 kronor 90 öre
utgörande föiskjuten kostnad för inställande av Åkerblom till berörda
tjänstgöring, dels ock från Åkerblom å 95 kronor, utgörande ersättning
till honom för den oriktiga inställelsen.

Militieombudsmannen fann vidare åtgärd i ärendet ej erforderlig.

3. Värnpliktig oriktigt kvarhällen i tjänstgöring.

§§ 25, 70, 80, 83, 99 och 104 iriskrivningsförordnirigen. I * * * * 6

I en den 18 juli 1916 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 493 27/1915 Gustaf Vilhelm Ström följande.

Den 26 juni 1915 hade Ström inkallats att tillsammans med årsklassen
»1915 B» fullgöra sin värnplikt vid Norrlands trängkår under
en tid av 500 dagar. Alldenstund han vore född år 1893 och år 1914

erhållit uppskov med inskrivningen på grund av hälsoskäl, skulle hans
tjänstgöring beräknas från och med år 1914. Den 3 december 1915 hade
han blivit överförd till icke vapenför och skulle således hava slutat sin
tjänstgöring efter 183 dagar, d. v. s. den 25 december år 1915, men

hade blivit kvarhållen till den 25 maj 1916, d. v. s. en tid av 153

dagar. Då han under denna tid gått förlustig den inkomst, som han
i civil tjänst skulle ha varit i åtnjutande av, ansåge han sig vara berättigad
erhålla ersättning härför med 150 kronor i månaden jämte

6 procent ränta, eller för 5 månader 757 kronor 50 öre och dessutom

med 6 procent ränta å denna summa, till dess densamma till honom
överlämnats.

Vid skriften hade Ström fogat sin värnpliktsbok, vari under
nedan angivna sidor och rubriker bland annat följande anteckningar
verkställts:
sid. 3:

»Tillhör

årsklassen 1915.

Tjänstetiden beräknas fr. o. m. år 1914.»
sid. 6:

»Tjänstgöring

1915. Första tjänstgöringen 150 dagar
1 rep.övn. 9 dagar
» dec. 3. Överförd till I. V.

jäml. § 108. mom. 2 I. F.

Återstående tjänstgöring fullgjord såsom icke vapenför vid 1.
kompaniet T. 3.

Sollefteå den 25. maj 1916.

V. G. Ericsson

Kompanichef»

sid. 10.

»Anteckningar om uppskov m. m.

1914 Uppskov med inskrivn. av hälsoskäl

1916 vid inskrivningen överförd till icke vapenför.»

Med anledning av denna klagoskrift infordrade militieombudsmannen
yttrande från dåvarande chefen för Norrlands trängkår, överstelöjtnanten
B. Festin, vilken i ett den 27 juli 1916 avgivet yttrande
anförde bland annat.

Av utdrag av »Utdrag ur inskrivningslängden jämlikt generalorder
den 27 maj 1915, nr 720», framginge, att Ström där uppförts
bland 1915 års vapenföra studenter och med dem i värnpliktshänseende
likställda och sålunda hade att i enlighet med bestämmelserna i värnpliktslagen
§ 27 1 B jämförd med generalorder den 21 maj 1915, nr
682 mom. 2, undergå en första tjänstgöring om 425 dagar. Varken i
inskrivningslängden eller i Ströms inskrivningsbok hade gjorts några
anteckningar, som kunnat berättiga Ström till kortare utbildningstid
än andra samtidigt med honom — den 26 juni 1915 — till kåren inryckta
vapenföra studenter och likställda. I nämnda inskrivningsbok,
som Ström bifogat sin till militieombudsmannen gjorda anmälan, hade
nämligen då saknats de nu å respektive sidorna 3 och 10 befintliga an -

teckningarna ''Tjänstetiden beräknas fr. o. ni. år 1914» och. »1914
Uppskov med inskrivn. av hälsoskäl.» Enligt de officiella handlingar,
som sålunda kommit kåren till del, hade på otvetydigt sätt framgått,
att Ström hade att fullgöra en första tjänstgöring av 425 dagar och
detta sä mycket iner, som från Ströms sida varken vid inryckningen
eller sedermera någon som helst anmälan om motsatt förhållande gjorts
vare sig till kårchefen, regeraentskvartermästaren, bataljonsadjutanten,
eller, vad kårchefen sedermera i maj månad 1916 efter på då förekommen
anledning gjord utredning kunnat finna, till någon annan av
Ströms förmän. Åtminstone hade ingen av dessa senare vid den företagna
utredningen kunnat erinra sig en dylik anmälan. Av vad Ström
i sin till militieombudsmannnen ingivna skrivelse anfört torde också
framgå, att Ström själv varit av den uppfattningen, att tjänstgöringstiden
för honom varit densamma som för 1915 års vapenföra studenter
och med dem i värnpliktshänseende likställda, och denna uppfattning
syntes Ström under hela sin tjänstetid vid kåren hava vidhållit, ty ej
heller vid eller efter hans överföring till icke vapenför hade till vederbörande
gjorts någon som helst framställning rörande utbildningstidens
längd. Kårchefen kunde i samband härmed icke underlåta framhålla
det anmärkningsvärda däruti, att Ström med den allmänbildning, han
haft tillfället förvärva, — enligt inskrivningslängden studentexamen och
anställning som handelskorrespondent — ådagalagt så liten vaksamhet
och sä litet intresse angående förhållanden, som, enligt vad han själv
i sin skrivelse till militieombudsmannen anfört, för honom spelade en
betydelsefull roll beträffande hans civila tjänst, att han icke ens vid
tiden för avfattandet av skrivelsen till militieombudsmannen haft klart för
sig tjänstgöringstidens längd, vare sig för vapenföra studenter och med
dem i värnpliktshänseende likställda — med vilka han inryckte till
tjänstgöring eller för icke vapenföra enligt före nuvarande värnpliktslag
gällande bestämmelser. Särskild anledning syntes kårchefen
dock förelegat för Ström att noga sätta sig in i honom åliggande värnpliktstjänstgöring,
då, sedan han 1914 erhållit uppskov med inskrivningen.
en ny värnpliktslag trätt i kraft. Nu skulle ju Ström, som
efter vad kårchefen ovan anfört, måste hava att under fredstid såsom
vapenför för sin utbildning tjänstgöra i sammanlagt 485 dagar enligt värnpliktslagen
§ 27. 2. mom. É jämförd med mom. B samma paragraf, efter
överförandet till icke vapenför tjänstgöra i 365 dagar i en följd, va,dan
detta hans överförande till icke vapenför från kårchefens sida icke
kunnat föranleda till annan åtgärd, än att kårchefen i skrivelse den 3
december 1915 anmälde överföringen till befälhavaren för rullföringsMililieombii(inmannens
timbetsberättelse. 1

området nr 27 och vidare i skrivelse påföljande dag i enlighet med
föreskrifterna i generalorder nr 682/1915 mom. 23, hos arméfördelnings -chefen gjorde anhållan därom, att Ström måtte vid kåren få fullgöra
återstående delen av honom åliggande 365 dagars tjänstgöring för utbildning
som skrivbiträde, vilken hemställan också enligt resolution den
6 i samma månad bifölls. Ström hade då beordrats till tjänstgöring i
kårens kassaförvaltning. Någon dag mot slutet av maj 1916 hade befälhavaren
för rullföringsområdet nr 27 pr telefon till regera entskvartermä8taren
gjort förfrågan, varför Ströms inskrivningsbok och värnpliktssedel
icke blivit till rullföringsbefälhavaren översända, då Ström,
såsom överförd till icke vapenför, ju hemförlovats redan efter 182
dagars tjänstgöring. Först genom upprepade telefonmeddelanden med
nämnde befälhavare hade kårchefen fått klarhet i, att Ström felinkallats
-då han rätteligen skulle inkallats till tjänstgöring först i april 1916
tillsammans med övriga kåren tilldelade värnpliktige i egentlig trängtjänst
— varefter han omedelbart den 26 maj hemförlovats. Sedan Ströms
inskrivningsbok därefter blivit befälhavaren för rullföringsområdet nr
27 tillsänd, hade inskrivningsboken i så måtto »kompletterats», att i
densamma å sidorna 3 och 10 införts här ovan återgivna anteckningar.
Hade dessa anteckningar i behörig tid gjorts, torde också utan tvivel
full klarhet rörande Ströms tjänstgöringsskyldigheter i god tid vunnits.
Under sedermera mellan befälhavaren för rullföringsområdet nr 27 och
kårchefen i saken förekommen skriftväxling hade den förstnämnde i
avskrift tillsänt kårchefen en skrivelse, som han påstode sig hava avsänt
till kåren tillsammans med Ströms värnpliktssedel. Någon sådan skrivelse
hade dock enligt vid kåren förda diarier icke kommit kårexpeditionen
tillhanda. Alla till nämnda expedition ankommande tjänsteskrivelser
med icke personlig eller kassaförvaltningens adress bleve
av regementskvartermästaren omedelbart brutna och för chefen föredragna,
varefter de, innan de företoges till vidare behandling, genast
infördes i vederbörligt diarium. Att denna skrivelse, om den kommit
kåren tillhanda, kunnat undgå att där observeras och diarieföras, torde
därför vara uteslutet. Snarare läge väl då till hands antaga, att skrivelsen
genom något förbiseende icke kommit att bifogas värnpliktesedeln.
Av vad kårchefen sålunda anfört framginge

att enligt kårexpeditionen officiellt tillsända handlingar Ström haft
att fullgöra en första tjänstgöring av 425 dagar;

att denna tjänstgöringstid, sedan Ström den 3 december 1915
överförts till icke vapenför enligt näst föregående punkt skulle nedsatt
till 365 dagar;

att kårchefen efter denna överföring vidtagit alla de åtgärder,
som under dylika förhållanden författningsenligt ålegat honom samt

att kårchefen och hans underlydande personal icke kunde tillvitas
någon som helst skuld till vare sig Ströms felinkallelse eller hans
vid kåren för långa tjänstgöring.

Vid yttrandet voro fogade bl. a. dels det till kårexpeditionen den
!* juni 1915 översända >Utdrag av utdrag ur inskrivningslängden jämlikt
generalorder den 27 maj 1915, nr 720», vari var antecknat beträffande
Ström, förutom födelsetid, hemvist i kyrkobokföringsorten och adress,
under rubriken »namn och yrke eller titel: Ström Gustaf Vilhelm,
student, handelskorresp.» och under rubriken »Inskrivningsmyndigheternas
anteckningar: Rullföringsområdet 27 närvarande 13/2 —15
i Kramfors Trängen i egentlig trängtjänst T3r> dels ock bestyrkt avskrift
av en så lydande skrivelse:

»Till expeditionen vid Kungl. Norrlands Trängkår.

Härmed har jag äran översända värnpliktssedel för värnpliktige
studenten nr 493 27/1915 Gustaf Vilhelm Ström, tilldelad kåren och
med inställelse i Sollefteå den 20 dennes för första tjänstgöring.

Ström är född den 20 februari 1893 och erhöll år 1914 uppskov
med inskrivning på grund av hälsoskäl. Han har i år blivit inskriven
och tillhör sålunda 1915 års klass, vadan han nu skall fullgöra rekrytskola
under 150 dagar samt l:sta repetitionsövningar under 30 dagar.

Norrköping den 21 juni 1915.

Erik Malm.

Kull fflringsbefälha vare».

Till militieombudsmannen hade jämväl inkommit genom chefens
för VI arméfördelningen försorg införskaffade yttranden dels från ordföranden
i 1915 års inskrivningsnämnd för Sollefteå rullföringsområde
nr 67, J. de Maré, dels ock från befälhavaren för Västernorrlands inskrivningsområde,
översten C H. Scheffer.

I sitt den 4 augusti 1916 dagtecknade yttrande anförde de Maré.

Av utdraget ur inskrivningslängden framginge, att inskrivningsnämnden
icke iakttagit föreskriften i inskrivningsförordningen § 25
inom. 1 g, att för Ström, som inskrivits först det år han fyllde 22 år,
i längden anteckna, frän och med vilket år tjänstetiden skulle räknas.
Med all sannolikhet hade på Ströms till inskrivningsnämnden avlämnade
prästbetyg icke funnits antecknat, att han år 1914 erhållit uppskov
med inskrivningen, och säkerligen hade Ström icke heller vid inskrivningen
1915 avlämnat den vid inskrivningen år 1914 erhållna upp -

skavssedeln. I vilket fall aom helst syntes dock rätta förhållandet
angående Ströms tjänstefel bort komma i dagen, då han av befälhavaren
för rullföringsområdet nr 27 från rullföringsområdets inskrivningslängd
infördes i stamrullan.

Översten Scheffer anförde i sitt yttrande den 10 augusti 1916.

Värnpliktige Ström hade av inskrivningsnämnden upptagits a
namnrulla över vapenföra studenter och med dem i värnpliktshänseende
likställda (I. F. § 21: 2c;, med anteckning om önskan att bliva utbildad
vid trängen i egentlig sjukvårdstjänst. På grund härav hade
Ström medräknats i antalet å sammandrag av namnrullor, som jämlikt
f. F. § 40: 1 insänts till Lantförsvarsdepartementets kommandoexpedition.
Enligt inskrivningsrevisionens beslut den 9 april hade Ström tilldelats
T3 i egentlig trängtjänst. Från inskrivningsexpeditionen hade författningsenligt
utdrag ur inskrivningslängden översänts till befälhavaren
för Östergötlands östra i order den 19 april och till chefen för T3 den
9 juni 1915, jämlikt generalorder 720/1915. Att ett förbiseende vore
begånget av inskrivningsnämnden, som för Ström icke gjort anteckning
om tjänstetidens beräkning, vore otvivelaktigt, men borde detta observerats
av befälhavaren för rullföringsområdet nr 27 vid upprättandet av
stamrullan och utfärdandet av inskrivningsbok. Att anteckning även införts
i stamrullan, framginge av rullföringsbefälhavarens skrivelse till chefen
för T3, som dock först 1916 i avskrift kommit nämnde chef tillhanda.
Anteckning i inskrivningsboken hade dock uraktlåtits. Vid upprättande
av värnpliktssedel hade anteckning om uppskov med inskrivning 1914
bort göras. Till den för de värnpliktigas tjänstgöring utsatta tid skulle
rullföringsbefälhavare enligt § 99 l. F. granska värnpliktssedlarna och
jämföra dem med stamrullan. Någon anledning för rullföringsbefälhavaren,
att, jämlikt samma paragraf, fullständiga värnpliktssedeln med särskildhandling,
såsom han uppgivit sig hava gjort, ansåge översten icke hava
förefunnits, då utrymme för ovannämnda anteckning icke kunnat saknas
å värnpliktssedeln. Icke heller anteckning enligt sista punkten av
samma paragraf mätte gjorts, ty då skulle helt visst denna handling blivit
efterfrågad av chefen för T3. Hade anteckning om uppskov med inskrivning
år 1914 icke funnits införd å värnpliktssedeln, vilket ej framginge
av handlingarna, ansåge översten chefen för T3 vara utan skuld
till Ströms för långa tjänstgöring.

I avgivna påminnelser anförde värnpliktige Ström.

Av handlingarna framginge otvetydigt, att inskrivningsnämnden
genom förbiseende vållat, att hans tjänstgöringstid som värnpliktig
blivit för lång. Givetvis hade han icke skäl att misstänka, att av

vederbörande myndigheter lämnats oriktig uppgift rörande hans värnpliktstjänstgöring.
Honom förefölle det som om en värnpliktig skulle
hava full rättighet att förlita sig på att av vederbörande myndighet
lämnade uppgifter vore riktiga, vadan han också borde sakna anledning
att för kontrolls skull taga del av alla författningar rörande värnpliktsförhåll
anden.

Sedan militieombudsmannen härefter infordrat yttrande frän befälhavaren
för Norrköpings västra rullföringsområde nr 27 inkom majoren
Erik Malm, som vid tiden för Ströms inskrivning och intill den
1 oktober 1916 varit områdets befälhavare, med det begärda yttrandet,
vari anföx''des bland annat.

Då klaganden inskrivits efter det han fyllt 20 år, hade det
tillkommit inskrivningnämnden att jämlikt § 25 mom. 1 g anteckna
från och med vilket år tjänstetiden för klaganden skulle
beräknas. Enligt egen uppgift, som klaganden skriftligen bekräftat,
hade han vid inskrivningsförrättningen uppvisat uppskovssedel, som
han erhållit år 1914, och hade på grund därav anteckning bort ske,
att tjänstetiden beräknades från och med samma år. I varje fall hade
det företedda prästbetyget bort giva nämnden anledning undersöka
klagandens värnpliktsförkållande, men syntes så icke hava skett. Inskrivningen
hade behörigen underställts inskrivningsrevisionens vid
Yästernorrlands inskrivningsområde prövning, och klaganden hade tilldelats
Norrlands trängkär, varefter utdrag av inskrivningslängden tillsänts
majoren i vederbörlig ordning genom befälhavaren för Östergötlands
östra inskrivningsområde. Uti dessa majoren tillhandakomna handlingar
hade icke förekommit vare sig anteckning om uppskov för klaganden
år 1914 eller anteckning om tjänstetiden. Efter detta utdrag hade
omedelbart därpå av majoren utfärdats inskrivningsbok, varvid majoren
i saknad av förutnämnda anteckningar ej hade haft anledning behandla
detta ärende annorlunda än, som om klaganden år 1914 förfallolöst
uteblivit. Först senare efter det inskrivningsboken till klaganden översänts,
hade majoren funnit, att klaganden år 1914 beviljats uppskov
samt enligt § 55 värnpliktslagen hade att fullgöra tjänstgöring under
allenast 240 dagar. Uti den skrivelse, med vilken värnpliktssedeln
översändes till kårexpeditionen hade majoren erinrat därom,
samt antecknat å värnpliktssedeln i kol. 10 »Tjänstetiden beräknas
f. o. m. år 1914.» Anteckning om uppskov hade däremot
icke gjorts i kol. 7, vilken omständighet torde varit av mindre
betydelse, då anteckningen i kol. 10 otvetydigt gåve vid handen, att

Ström år 1914 haft laga förfall eller medgivits uppskov. Med majorens
ovannämnda skrivelse till kårexpeditionen samt anteckningen a
värnpliktssedeln hade majoren velat fästa truppbefälets uppmärksamhet
därpå, att Ströms första tjänstgöring skulle omfatta endast 180 dagar,
till skillnad från övriga samtidigt inkallade värnpliktige. För att lämna
klaganden tillfälle vaka över. att han ej skulle bliva kvarhållen i för
lång tjänstgöring, hade majoren underrättat klaganden, då denne anmält
sig ä expeditionen för rekvisition å trupptransport, om att hans tjänstetid
skulle beräknas från år 1914 samt att han ej vore skyldig tjänstgöra
längre tid än den, som vore bestämd för 1914 års klass, och hade uppmanat,
honom att omedelbart vid framkomsten till Skellefteå därom
göra anmälan på expeditionen. Detta hade vitsordats av Ström med
uppgift, att anmälan framförts, men lämnats obeaktad. Ström meddelade
dessutom, att då han varit inne på kompaniexpeditionen före
sin avresa och talat vid kompaniadjutanten denne liaft Ströms värnpliktssedel
framme, och att han då sett, att å framsidan å densamma
vore en blyertsanteckning. Huru denna varit avfattad, kunde han ej
nu erinra sig, men intygade han dock, att den rörde hans tjänstgöringsförhållanden.
Denna anteckning kunde ej hava innehållit annat
än en uppgift å antalet dagar, som Ström skulle tjänstgöra, ty anteckning
därom hade majoren städse gjort å värnpliktssedlar för dem, vilkas
tjänstgöringstid varit kortare än för övrig till samma årsklass hörande
värnpliktiga. Den skrivelse, som åtföljde värnpliktssedeln hade enligt
kårchefens uppgift icke framkommit. Denna uppgift ville majoren pa
det bestämdaste bestrida, tv från majoren hade aldrig avsänts en ensam
värnpliktssedel för någon värnpliktig, som skolat ingå i tjänstgöring,
utan särskilt missiv, och hade majoren städse noga tillsett, att den
avgående handlingen legat innesluten i missivet vid detsamma» underskrivande.
Då såsom framginge av majorens samtal med Ström, majoren
skulle lagt största vikt uppå, att kårchefen skulle erhålla kännedom
om tjänstetidens längd, vore uppenbart, att någon uraktlåtenhet av
majoren vid detta tillfälle icke kunnat förekomma, utan torde skrivelsen
hava blivit förlagd å kärexpeditionen. Såsom ytterligare skäl härför
ville majoren åberopa att brevet, som avsänts under rekommendation
belagts med dubbelt porto och således måst väga över 20 gram, under
det att en försändelse med en värnpliktssedel inlagd i kuvert, som av
majoren användes, endast vägde 9 gram och därföre endast droge enkelt
porto. Sålunda måste brevet innehållit någon annan handling förutom
värnpliktssedeln. Någon annan skrivelse hade enligt konceptjournalen
ej från majoren avgått, till Norrlands trängkår förrän den 9 oktober

1915. Då Ström sedermera blivit överförd till icke vapenför och. detta
av inskrivningsrevisionen för Östergötlands östra inskrivningsområde
fastställts, hade av majoren under maj månad 1916 av honom —
liksom från övriga värnpliktiga, för vilka ändring i värnpliktsförhållandena
blivit av revisionen beslutad — hans inskrivningsbok infordrats
för införande i densamma av den beslutade överföringen, varefter
boken blivit kompletterad och återsänd. Då det vid gjord efterforskning
hade visat sig, att hans värnpliktssedel saknades, hade majoren
anledning antaga, att ett fel förelåge, och att Ström fortfarande vore
i tjänstgöring, varför majoren omedelbart satt sig i förbindelse med
kårexpeditionen. Det hade då besannats, att så vore förhållandet, och
hade Ström efter de upplysningar majoren då lämnade, blivit hemförlovad.
I samband med detta ville majoren även framhålla, att den
värnpliktssedel, som bifogats inskrivningshandlingarne, vore densamma,
som avsänts till T. I? den 21 juni »1916», då koncept nr 1624, och
vilken återsänts till rullföringsomrädet nr 27:s expedition, då klaganden
hemförlovats. Då majoren funnit anteckning angående fullgjord tjänstgöring
å densamma felaktig så tillvida, att klagandens tjänstgöring
angåves hava varat under 150 ; 9 -f 23 = 182 dagar i stället för 333
dagar, under vilken tid han verkligen tjänstgjort, så hade en ny värnpliktssedel
översänts med anmärkning därom, och hade denna kompletterad
återkommit till rullföringsexpeditionen. Ovan anförda anteckning
om 182 dagar äterfunnes även i den handlingarne bifogade inskrivningsboken.
Det hade anmärkts mot majoren, att klagandens tjänstgöringsförhållanden
bort tidigare kunnat utredas. Med anledning därav ville
majoren erinra, att detta icke uteslutande berott på majoren, då även
medverkan kunnat enligt gällande föreskrifter påräknas av truppbefälet.
Enligt § 104 ålåge det regements- eller kårchef att efter de värnpliktigas
inställelse å tjänstgöringsorten låta granska och jämföra inskrivningsböcker
och värnpliktssedlar samt att till vederbörande rullföringsbefälhavare
återsända de inskrivningsböcker och värnpliktssedlar,
mot vilka anmärkning gjorts. Då anteckningen å Ströms värnpliktssedel
»Tjänstetiden beräknas f. o. m. 1914» icke återfunnits i inskrivningsboken,
så hade dessa handlingar bort bliva återsända för rättelse.
Detta hade icke skett ty till rullföringsexpeditionen hade de ej inkommit.
Om däremot en granskning hade ägt rum och handlingarna
återsänts, skulle omedelbart visshet hava vunnits såväl om det Ström
beviljade uppskov som om hans tjänstetid i beväringen och om huru
läng tjänstgöring han skulle fullgöra. Det hade vidare av kårchefen
anmärkts, att klaganden blivit felaktigt inkallad. Denna uppfattning

kunde majoren icke under några förhållanden godkänna och tilläte
majoren sig framhålla, att Ström av inskrivningsrevisionen blivit uttagen
såsom vapenför student och tilldelad visst truppförband samt sålunda
skulle jämlikt generalorder 870/1915 inkallats till den 26 juni 1915.
dock med skyldighet att fullgöra första tjänstgöring under allenast
180 dagar. Slutligen kunde majoren i likhet med kårchefen icke
underlåta att såsom anmärkningsvärt framhålla, att Ström med den
allmänbildning han haft tillfälle att förvärva (han hade avlagt studentexamen
och genomgått handelsinstitut i Göteborg) hade visat så liten
omtanke för att i god tid före tjänstgöringens slut få sin sak prövad
trots de anvisningar majoren redan före inryckningen den 26 juni 1915
lämnat honom. Under den länga tiden av sex månader hade klaganden,
sedan hans framställning ä kompaniexpeditionen icke lett till något
resultat, icke företagit någon som helst åtgärd i detta syfte. Klaganden
hade således icke ens meddelat kårexpeditionen och ej heller majoren
såsom rullföringsbefälhavare, att de- erinringar han på majorens uppmaning
gjort, blivit utan påföljd. Först den 16 juni 1916 eller i det
allra närmaste ett år efter det majoren fäst hans uppmärksamhet på
förhållandet, både han sökt vinna rättelse genom att framställa anspråk
på ersättning för den tid han skulle hava tjänstgjort utöver den tid,
han enligt majorens till honom lämnade meddelande skolat tjänstgöra.
Av vad majoren sålunda anfört, framginge:

att efter emottagande av behöriga inskrivningsliandlingar, inskrivningsbok
av majoren hade utfärdats i överensstämmelse med handlingarna
;

att så snart det uppmärksammats, att kortare tjänstgöring ålegat
klaganden på grund av år 1914 ei-hållet uppskov, majoren sökt att
därom underrätta truppbefälet;

att klaganden själv före sin avresa till tjänstgöringsorten av majoren
gjorts uppmärksam därpå, att kortare tjänstgöring ålegat honom,
med anvisning tillika att därom göra anmälan till truppbefälet;

samt att majoren således vidtagit alla på honom ankommande
åtgärder till förekommande av, att klaganden skulle bliva kvarhållen
i tjänstgöring utöver den tid, som i § 55 värnpliktslagen föreskreves
eller under första tjänstgöringen 180 dagar. På grund härav fritoge
majoren sig från all ersättningsskyldighet i denna sak samt hemställde,
att klagomålen, vad majoren beträffade, ej måtte till någon militieombudsmannens
vidare åtgärd föranleda.

Till styrkande av sina i yttrandet lämnade uppgifter ingav majoren
Malm

1) bestyrkt avskrift av den majoren från inskrivningsnämnden
tillhandakomna inskrivningssedel. i hithörande delar så lyd

> Inskrivningssedel.

Ström. Gustaf Wilhelm, Student; Handelskorresp., född den 20
februari 1893 och kyrkobokförd i Hedvigs församling, Norrköping, vid
läkarbesiktning befunnen vapenför, har av inskrivningsnämnden inom
Sollefteå rullföringsområde nr 67 denna dag blivit inskriven enligt
värnpliktslagen § 27 mom. 1 B. Kramfors den 13 febr. 1915.

-T. de Maré.

Inskrivningsn&mndens ordförande*;

2) bestyrkt avskrift av det till majoren från Västernorrlands inskrivningsexpedition
enligt verkställd anteckning den 15 maj 1916 ankomna
»utdrag ur inskrivningslängderna inom Västernorrlands inskrivningsområde
rörande beväringsmän tillhörande annat rullföringsområde
1915», innehållande enahanda anteckningar rörande Ström, som ovannämnda
till chefen för Norrlands trängkår översända, med undantag
av anteckningen under rubriken »Inskrivningsmyndigheternas anteckningar»,
som var av följande lydelse:

»Rullföringsområde 27. Närvarande 13/2 i Kramfors önskar komma
till T. 6 i eg. sjukvårdstjänst. Lämpligast T. 3 i eg. trängtjänsU;

K3) ett så tydande intyg:

»Att jag vid inskrivningsförrättningen vid Kramfors inom rullföringsområdet
nr 67 år 1915 avlämnade den mig föregående år tillställda
uppskovssedeln angående uppskov med inskrivningen av hälsoskäl
får jag härmed på heder och samvete intyga.

Norrköping den 28 oktober 1916.

Beväringsmän nr 493 27/1915 Gustaf Ström.

Hen- Gustaf Ströms egenhändiga namnteckning bevittna:

Tage Öfverberg. W. Bergman.

Kapten. Fanjunkare»; 4 5

4) det enligt majorens uppgift vid inskrivningsförrättningen i
Sollefteå företedda prästbetyget, innefattande, så vitt som nu var i fråga,
ej annan uppgift av betydelse än om Ströms födelsetid;

5) avskrift av majorens ovanintagna skrivelse till kårchefen den
21 juni 1915, försedd med följande påskrift:

Militieombudsniannens chnbetsberåttelse. 8

»Att ovanstående skrivelse är rätt avskriven ur den vid Norrköpings
västra rullföringsområde nr 27 förda konceptjournalen för avgående
handlingar för år 1915, intygas.

Norrköping den 6 november 1916.

Tage Öfverberg.

Befälhavare för Norrköpings västra rullföringsområde nr 27»;

6) den av majoren rörande Ström utfärdade värnpliktssedel, från
vilken här antecknades, att i kol. 10 antecknats följande: »Tjänstetiden
beräknas fr. o. m. 1914»;

7) följande intyg:

»Att jag omedelbart före min avresa till Sollefteå för att börja
min tjänstgöring vid K. Norrlands trängkår inställde mig å rullföringsområdet
nr 27:s expedition och meddelade mig då befälhavaren major
Erik Malm, att min tjänstetid i beväringen skulle, enär jag år 1914
erhållit uppskov av hälsoskäl, räknas från nämnda år samt, att jag
sålunda var skyldig tjänstgöra endast under en kortare tid eller efter
den gamla ordningen, och anmodade han mig dessutom, att vid framkomsten
genast anmäla detta på expeditionen, vilket jag även gjorde
först till kompaniadjutanten fanjunkare Rosén och sedermera en gång
antingen till kapten K. G. Eriksson eller ock kapten A. Johnsson får
jag på heder och samvete intyga.

Norrköping den 28 oktober 1916.

Beväringsman 493 27/1915 Gustaf Ström.

Egenhändiga namnteckningen bevittnas:

Tage Öfverberg. W. Bergman.

Kapten. Fanjunkare».

»Att, då jag var inne ä kompaniexpeditionen, såg jag den för
mig utfärdade värnpliktssedeln, och var å framsidan å den en blyertsanteckning,
vars ordalydelse jag nu ej kan erinra mig, men rörde den
någon uppgift angående min tjänstgöring, och talade jag vid kompaniadjutanten,
fanjunkare Rosén därom, vilken därvid förklarade, att en
blyertsanteckning kunde man ej rätta sig efter. Tntygas härmed på
heder och samvete.

Norrköping den 31 oktober 1916.

Beväringsman nr 493 27/1915 Gustaf Ström.

Egenhändiga namnteckningen bevittna:

H. Bothvidson. M. R:son Kjell».

Att fråu Norrköpings västra rullföringsområde nr 27 blivit den
21 juni 1915 å härvarande postkontor, enligt s. k. kvittensbok, inlämnat
ett rekommenderat brev med inlämningsnummer 909, ställt till
expeditionen vid Kungl. Norrlands trängkår, Sollefteå, för vilket postavgift
blivit i postbok debiterad med 35 öre, vadan detta brev bör
hava vägt mellan 20 och 125 gram, intygas härmed på begäran.

Postkontoret Norrköping I den 31 oktober 1916.

H. Collind.

Postmästare.

»Att från Norrköpings västra rullföringsområde nr 27 efter
skrivelsen nr 1624 av den 21 juni 1915 ingen skrivelse, efter vad
konceptjournalen utvisar, avgått till Kungl. Norrlands trängkår förrän
den 9 oktober 1915, då en inskrivningsbok för en värnpliktig, som
avgått från fast anställning vid kåren, dit översändes, intygas.

Norrköping den 6 november 1916.

Tage Öfverberg.

Befälhavare för Norrköpings västra rullföringsområde nr 37.»

1 avgivet förnyat yttrande i ärendet den 27 november 1916 anförde
härefter kärchefen, överstelöjtnanten Festin bland annat.

Enligt kårchefens uppfattning torde det ålegat befälhavaren för rullföringsområdet
nr 27, dä han observerat rätta förhållandet rörande Ströms
tjänstetid, att i skrivelse till vederbörande inskrivningsbefälhavare anmäla
denna sin upptäckt och begära förhållningsorder om, hur med Ströms inkallande
till tjänstgöring skulle förfaras. En sådan framställning hade
helt visst lett till resultat, att Ström blivit inkallad att fullgöra honom
åliggande tjänstgöring icke tillsammans med värnpliktiga studenter och
med dem i värnpliktshänseende likställda utan tillsammans med andra
under året inskrivna värnpliktiga, vilka hade att fullgöra lika lång och
likartad tjänstgöring som den, vilken ålegat Ström, alltså icke den 26
juni 1915 utan först den 7 april 1916. I stället för en dylik åtgärd,
vilken väl i förevarande fall hade fått anses vara den riktiga, sade sig
rullföringsbefälhavaren i en särskild, Ströms värnpliktssedel bifogad skrivelse
till kärexpeditionen, hava lämnat upplysningar rörande Ström
aliggande tjänstgöring. Kärchefen tilläte sig framhålla, att det sätt, på
vilket till kårexpeditionen ankommande tjänsteförsändelser mottoges
och behandlades, torde utesluta varje möjlighet för att en dylik
skrivelse icke skulle diarieförts eller, i vidrigaste fall. undgått att
av någon pa expeditionen tjänstgörande observeras. Ingen på ex -

peditioueu för tillfället tjänstgörande, vare sig kårchefen, regementekvartermästaren,
bataljonsadjutanten eller skrivare, hade dock sett
till denna skrivelse, vars innehall för övrigt varit av den beskaffenhet
att den genast måste tilldraga sig särskild uppmärksamhet. Det
sätt, på vilket till expeditionen ankommande tjänsteskrivelser mottoges
och diariefördes, hade också under de snart åtta år kärchefen utövat
chefsskapet över kåren, visat sig fullt betryggande. Enligt inskrivningsförordningen,
§ 99 andra stycket, utgjorde förteckning å värnpliktssedlar
och titelblad till värnpliktssedlar, ä vilken handling tydligt
skulle angivas till vilken och huru läng tjänstgöring vederbörande vore
inkallad, tillsammans med värnpliktssedlarna avlämningshandlingar. —
Dessa tre handlingar, förteckning å värnpliktssedlar, titelblad till värnpliktssedlar
och en värnpliktssedel
utan sigill (vilket senare här icke kunde varit fallet, dä försändelsen
varit rekommenderad), över 20 gram och betingade således en dylik
försändelse även utan annan inneliggande handling dubbelt porto. Försändelsens
portobehandling kunde för övrigt icke utgöra något bevis
för att skrivelsen i fråga gentemot samtlig å kårexpeditionen tjänstgörande
personals utsago kommit expeditionen tillhanda. Ovan åberopade
paragraf av inskrivningsförordningen föreskreve också i sista stycket
rörande översändande av värnpliktssedlar: t»Hänvisning till bifogad särskild,
handling skall alltid med blyerts göras å vederbörlig huvudhandling».
— Så hade dock här under alla omständigheter icke varit fallet. Granskning
enligt inskrivningsförordningen § 104, mom. 1 hade även i
föreliggande fall utförts, utan att varken kårchefen eller kompanibefälet
därvid kunnat upptäcka någon anteckning, som skulle föranlett
nämnda handlingars återsändande till rullföringsbefälhavaren. —
Rullföringsbefälhavaren sade vidare rörande denna sak: >Anteckningen
om uppskov gjordes däremot icke i kol. 7, vilken omständighet torde vara
av mindre betydelse.» Kårchefen tilläte sig genast emot detta påstående
framhålla, att en dylik underlåtenhet måste vara av största betydelse
för bedömande av Ström åliggande tjänstgöring. Generalorder 1341/
1913, mom. 5. a) stadgade ju också, att »föreskrivna anteckningar göras a
de platser på sedeln, som rubrikerna anvisa.»

I skrivelse den 25 augusti 1917 anmodade militieombudsmannen
rullföringsofficeren i 1915 års inskrivningsnämnd inom Sollefteå rullföringsområde
nr 67 kaptenen A. Zettersten, att inkomma med yttrande
i ämnet. T yttrande den 28 i samma månad anförde denne bland
annat:

1 ett intyg uppgåve sig Ström till inskrivningsnämnden hava in -

lämnat en uppskovssedel, men i likhet med nämndens ordförande, major
J. de Maré. ville kaptenen med bestämdhet bestrida att så skett.
Sadana sedlar lämnades nämligen dii’ekt till ordföranden, vilken omedelbart
uppläste dem för nämnden, men varken i den av kaptenen såsom
tjänstförrättande rullföringsbefälhavare eller i den av rättens lagfarne
ledamot, hovrättsnotarien B. A. Scherdin förda längden hade gjorts
någon anteckning om uppskov år 1914. varom kaptenen övertygat sig.
Härigenom hade ej heller någon anteckning om Ströms tjänstetid blivit
införd i inskrivningslängden, utan hade han enligt värnpliktslagen § 5,
mom. 2. 3 stycket blivit likställd med övriga inom 1915 års klass och
upptagen å förteckningen över vapenföra studenter.

Sedan yttrande jämväl infordrats från e. o. hovrättsnotarien
B. A. Scherdin i egenskap av lagfaren ledamot i inskrivningsnämnden,
bestred jämväl Scherdin på det bestämdaste riktigheten av Ströms
uppgift, därom, att han vid nämndens sammanträde den 13 februari
1915 i Kramfors skulle hava företett ett året därförut av vederbörande
utfärdat bevis om då erhållet uppskov med inskrivning av hälsoskäl.

1 skrivelse till majoren Malm den 31 december 1919 anförde
militieombudsmannen.

I § 5 värnpliktslagen den 14 juni 1901 stadgades bland annat,
att värnpliktig var skyldig inställa sig till inskrivning det år, han
fyllde 21 år, och att tjänstetiden i beväringen skulle beräknas från
början av nyss nämnda år, även om den värnpliktige till följd av beviljat
uppskov först ett år senare skulle bliva inskriven. Rörande
tjänstetidens längd gällde enligt £.27 samma lag, sådant detta lagrum
lydde enligt lagen den 16 mars i 912, att värnpliktig, sedan han blivit
inskriven, var skyldig att för sin utbildning under fredstid tjänstgöra,
därest han inskrivits såsom vapenför i trängen, 240 dagar med en
första tjänstgöring om 150 dagar under andra året och en repetitionsövning
om trettio dagar under vart och ett av andra, tredje och fjärde
aret, därest han inskrivits såsom icke vapenför, i sammanlagt 182 dagar
och, därest han inskrivits såsom vapenför, men senare befunnes icke
vapenför, likaledes i sammanlagt 182 dagar, samt att i sistnämnda fall
värnpliktig ägde att såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring tillgodoräkna
sig den tid, han tjänstgjort såsom vapenför.

Enligt § 54 mom. 1 i 1914 års värnpliktslag skall beträffande
värnpliktig, som inskrivits år 1914 enligt bestämmelserna i den äldre
lagen, gälla vad i § 27 i sistnämnda lag stadgades, något som enligt

$ 55 i nya lagen jämväl skall äga tillämpning ä den, som bort inskrivas
nämnda år, men på grund av beviljat uppskov blivit inskriven först
ett senare år.

Vid tillämpning av dessa stadganden å klaganden Ström skulle
lian, som född den 20 februari 1893 bort inskrivas år 1914 enligt 1901
års lag, men på grund av då beviljat uppskov först under påföljande
år inskrivits och därvid tilldelats Norrlands trängkär i egentlig trängtjänst,
hava inkallats tillsammans med årsklassen 1915 till en första
tjänstgöring om 150 dagar och en repetitionsövning om 30 dagar.
Sedan Ström, som inkallats till tjänstgöring från och med den 26 juni
1915, sedermera den 3 december samma år överförts till icke vapenföra,
skulle han hava tjänstgjort sammanlagt 182 dagar och således,
därest han fullgjort tjänstgöringen i eu följd, hava ryckt ut Hen 25 i
samma månad.

På sätt av handlingarna framgår hade Ström emellertid hemförlovats
först den 2 maj 1916 och följaktligen oriktigt kvarhållits i
tjänstgöring under 153 dagar.

Rörande anledningen härtill hade militiombudsmannen i ärendet
funnit utrett

att Ström, vilken såsom kyrkobokförd i Norrköpings stad tillhört
Norrköpings östra rullföringsområde nr 27 och vid inskrivningsförrättning
inom Östergötlands östra inskrivningsområde, år 1914 beviljats
uppskov med inskrivningen av hälsoskäl, påföljande år den 13 februari
1915 inställt sig vid inskrivningsförrättning för Sollefteå rullföringsområde
nr 67 inom Västernorrlands inskrivningsområde;

att Ström vid förrättningen dels inskrivits såsom vapenför student
enligt § 27 mom. 1 B i 1914 års -värnpliktslag, med anteckning om
önskan att bliva utbildad vid trängen i egentlig sjukvårdstjänst, utan
att därvid anteckning skett om det år, från vilket Ströms tjänstetid
skulle beräknas, dels ock jämlikt § 21 mom. 2 a) inskrivningsförordningen
upptagits å namnrulla över vapenföra studenter och med dem
i värnpliktshänseende likställda;

att inskrivningsrevisionen, dit handlingarna rörande Ström för
prövning översänts, tilldelat Ström Norrlands trångkår i egentlig trängtjänst; att

från inskrivningsexpeditionen översänts dels jämlikt § 67 inskrivningsförordningen
till inskrivningsbefälhavaren för Östergötlands
östra inskrivningsområde utdrag av inskrivningslängden samt inskrivningssedel
och prästbetyg dels ock jämlikt generalorder 720/1915 till
chefen för Norrlands trängkår utdrag ur längden, varefter inskrivnings -

befälhavaren för verkställighet av revisionens beslut till majoren Malm.
såsom befälhavare för rullföringsområdet nr 27 översänt de honom sålunda
tillhandakomna handlingar;

att Malm efter mottagandet, den 15 maj 1915, av nyssnämnda
handlingar, på sätt i § 90 inskrivningsförordningen föreskrives, tilldelat
Ström inskrivningsnummer och därefter med ledning av samma handlingar
utfärdat och till Ström översänt inskrivningsbok, i vilken icke
antecknats uppgift om det år, från vilket Ströms tjänstetid skulle
räknas, ej heller eljest om längden av hans tjänstetid;

att Ström jämlikt generalorder den 21 maj 1915 nr 682 mom.
2 med övriga vapenföra studenter av 1915 års klass inkallats till
törsta tjänstgöring om 425 dagar med inryckning ovannämnda den
26 juni 1915;

att majoren Malm, som vid införande av Ström i stamrullan
jämlikt § 80 inskrivningsförordningen och utfärdandet av värnpliktssedel
för honom uppmärksammat, att Ström oriktigt inskrivits såsom
vapenför student utan angivande av att hans tjänstetid skulle beräknas
från år 1914, för vinnande av rättelse härutinnan dels meddelat Ström,
som kort före inskrivningen inställt sig å rullföringsexpedition nr 27,
att hans tjänstetid skulle vara kortare än de övrigas och uppmanat
honom att vid framkomsten till kåren genast anmäla detta på vederbörande
expedition dels ock i kolumn 10 av värnpliktssedeln infört
anteckningen »Tjänstetiden beräknas fr. o. m. 1914», varefter majoren
Malm jämlikt § 102 inskrivningsförordningen översänt sedeln till
chefen för Norrlands trängkår, som emottagit densamma;

att kårchefen, överstelöjtnanten Festin emottagit Ströms värnpliktssedel,
men icke uppmärksammat den av majoren Malm därå
gjorda anteckning;

att Malm med skrivelse från kårexpeditionen den 3 december
1915 emottagit läkarebetyg rörande Ström jämte meddelande att han
samma dag, jämlikt § 108 mom. 2 inskrivningsförordningen överförts
till icke vapenför; samt

att Malm, sedan Ström vid inskrivningsförrättning 1916 överförts
till icke vapenför i befattning såsom skrivbiträde, i maj månad å kårexpeditionen
efterfrågat värnpliktssedeln för Ström, därvid utrönts att
Ström obehörigen kvarhållits.

1 de exemplar av inskrivningslängd, som jämlikt § 21 i 1914 års inskrivningsförordning
skulle vid inskrivningsförrättningen föras av nämndens
lagfarne ledamot och rullföringsbefälhavaren, skulle antecknas bland

annat dels enligt §25 mom. 1 d) alla upplysningar, vilka av tillgängliga
handlingar eller eljest vid förrättningen inhämtades och kunde tjäna
till fullständigande av längden eller vara av betydelse vid bedömande
av den värnpliktiges förhållande i denna hans egenskap, dels ock enligt
punkt g) av samma moment beträffande värnpliktig, som inskreves efter
det är, varunder han fyllt 20 är, från och med vilket är tjänstetiden
skulle 5 räknas; och skulle därvid lika med förfallolöst utebliven anses
den, som icke styrkte eller rörande vilken icke kunde av tillgängliga
handlingar inhämtades, att han vid nästföregående inskrivningsförrättning
haft laga förfall eller erhållit uppskov.

Av innehållet i detta stadgande torde följa, att då vid inskrivuingsförrättningen,
på sätt av det föregående framginge, i fråga om
Ström anteckning i längden icke skett vare sig om första tjänstgöring
eller om anledningen till Ströms utevaro från inskrivningen år 1914
de nämndens ledamöter, på vilka det närmast ankommit att verkställa
denna anteckning, måste anses hava gjort sig skyldiga till försummelse
vid fullgörandet av sitt tjänsteåliggande i denna del. Även om av det
vid inskrivningsförordningen fogade formulär till inskrivningslängd, på
sätt e. o. notarien Scherdin i sitt yttrande anfört, linge anses framgå,
att stadgandet om angivandet av det år, från och med vilket tjänstetiden
skulle räknas, icke behövde särskilt utsättas annat än för det
fall, då detta var ett annat än den inskrivnes årsklass angav, framginge
dock av samma formulär, att för sådant fall skulle i inskrivningslängden
intagas anteckning, av vilken tjänstetidens beräkning tydligt
framgick. I förevarande fall hade det sålunda ålegat inskrivningsnämndens
nyssnämnda ledamöter att tillse att i längden antecknades,
antingen att" Ström är 1914 förfallolöst uteblivit eller ock att han vid
förrättningstillfället icke styrkt sitt förfall. Med undantag av Scherdin
hade ock nämndens ifrågavarande ledamöter vidgått, att de förfarit
felaktigt i nu ifrågavarande hänseende.

Även om emellertid anteckningen i längden sålunda varit ofullständig,
syntes denna omständighet knappast kunna sägas hava föranlett
Ströms kvarhållande i tjänstgöring under längre tid än som
vederbort. Med den avfattning ovan återgivna stadganden i § 25 mom.
1 d) och g) givits, torde det nämligen icke kunnat läggas nämnden
till last såsom tjänstefel, om den underlåtit att vare sig direkt tillfråga
Ström om lian haft laga förfall för sin utevaro under föregående
år eller att göra anteckning om ett obestyrkt påstående i sådan riktning
av Ström. Och då Ströms i avgivna påminnelser lämnade uppgift
därom, att han vid inskrivningsförrättningen år 1915 företett sin upp -

skovssedel från år 1914, icke torde kunna tillerkännas vitsord mot bestridande
av nämndens samtliga ledamöter och mot saknaden om anteckning
därom i längden, syntes man icke kunna undgå att antaga,
att en vederbörligt fullständig anteckning i längden rörande Ströms
första tjänsteår, skulle kommit att innehålla, att Ströms tjänstetid
skulle beräknas just från år 1915, från vilket år den sedermera felaktigt
beräknats.

Härav torde till en början följa, att vederbörande kårchef, även
om det honom jämlikt punkt 2 i generalordern den 27 maj 1915 nr
720 tillsända utdrag ur inskrivningslängden varit fullständigt, icke på
grund därav skulle haft skäl att förfara annorlunda ifråga om Ström,
än som skett. Men då vidare majoren Malm, som han i sitt yttrande den 8
november 1916 anfört, på grund av de honom från inskrivningsnämnden
tillhandakomna handlingar icke haft anledning behandla ärendet rörande
Ström annorlunda, än som om han år 1914 förfallolöst uteblivit,
och en uttrycklig anteckning om, att hans tjänsteår skulle beräknas
från år 1915 eller att han förfallolöst uteblivit år 1914, väl knappast
skulle varit ägnad att föranleda till annan behandling av ärendet,
syntes längdens ovannämnda ofullständighet även för Malms vidkommande
få anses hava saknat betydelse.

Frånsett emellertid att på sätt sålunda anförts den vid inskrivningsförrättningen
förelupna felaktigheten icke torde kunna angivas
såsom orsak till den oriktiga beräkningen av Ströms tjänstetid, torde
densamma icke heller i motsatt fall kunnat av majoren Malm åberopas
såsom försvar för de fel, som vid behandlingen av Ströms rullföring
och redovisning må kunna läggas Malm till last.

Under det i allmänhet — i överensstämmelse med stadgandet i
§ 19 f) värnpliktslagen—jämlikt § 35 såväl i 1914 års som i 1918 års
inskrivningsförordning inskrivningsbok skall utfärdas och utlämnas av
inskrivningsnämnd i enlighet med de beslut, som nämnden fattat, har
undantag gjorts ifråga om just sådana värnpliktiga, vilka i likhet med
Ström inskrivits i annat rullföringsområde än det han tillhört. I fråga om
sådana värnpliktiga, är i sistnämnda paragraf stadgat, att inskrivningssedel
skall för dem utfärdas och att avskrift av denna sedel genom
inskrivningsnämndens ordförandes försorg ofördröjligen skall översändas
till befälhavaren för det rullföringsområde, den värnpliktige tillhör.
På motsvarande sätt gäller enligt § 63 i nämnda förordningar, beträffande
inskrivningsrevision, att densamma ifråga om dylik värnpliktig
icke skall, såsom eljest, förordna om utfärdande av inskrivningsbok
utan i stället, såsom ock i förevarande fall skett, utfärda inskrivningsMilitieombud''smannens
ämbetsberättelse.

sedel, vilken sedel därefter jämlikt §§ 67 och 69 samma förordningar
översändes till befälhavaren i det rullföringsområde, den inskrivne tillhör.
I båda fallen åligger det därefter enligt § 70 nämnde befälhavare att
för den värnpliktige utfärda inskrivningsbok.

Uppenbarligen vore en av anledningarna till dessa, från ordalagen
i värnpliktslagens berörda stadgande avvikande undan tagsföreskrift er
just att söka i den omständigheten, att under det i allmänhet de i inskrivningslängden
förekommande anteckningar innefatta, förutom uppgift
om nämndens beslut, alla de på grund av ledamöternas personliga
kännedom eller från inskrivningslistan eller föregående års inskrivningslängd
rörande den inskrivnes värnpliktsförhållanden inhämtade upplysningar,
inskrivningsnämnden respektive revisionen ifråga om värnpliktig
tillhörande annat rullföringsområde, i saknad av nämnda källor,
icke vore i stånd att i sin inskrivningslängd göra tillförlitliga anteckningar
rörande sådana för den värnpliktiges tjänstgöringstid bestämmande
förhållanden, som det, varom i detta ärende vore fråga eller som
eljest avsåges i § 25 mom. 1 inskrivningsförordningen. Av en jämförelse
mellan stadgandet i § 5 mom. 2 värnpliktslagen om tjänstetidens beräkning
å ena, samt stadgandena i §§ 19, 20, 22 och 23 samma lag
om inskrivningsmyndigheternas åligganden och fullföljd av talan mot
deras beslut ävensom föreskrifterna i § 12 inskrivningsförordningen angående
införande före förrättningen av vissa anteckningar i inskrivningslängden,
å andra sidan, torde jämväl framgå, att inskrivningsmyndighets
anteckning om tjänstetiden icke utgjorde sådant beslut,
som mot den värnpliktige kunde vinna laga kraft.

Såväl av vad sålunda anförts, som av stadgandet i § 14 mom. 2
värnpliktslagen, enligt vilket i den inskrivningsbok, den värnpliktige
efter inskrivningen erhåller, skall av vederbörande befäl antecknas vad
som beträffande hans värnplikt är av vikt att kunna styrka, samt av
föreskrifterna i §§ 99, 104, 120 och 121 m. fl. paragrafer i 1914 års inskrivningsförordning,
torde sålunda följa, att inskrivningsboken i de fall,
varom här vore fråga, då inskrivningen skett inom annat inskrivningsområde,
än det den värnpliktige tillhörde, icke skulle grundas enbart
på det utdrag ur inskrivningslängden och den inskrivningssedel, som
till vederbörande rullföringsbefälhavare översänts, utan skulle av denne
utfärdas med ledning av alla för honom tillgängliga handlingar, som
innefattade upplysning om den inskrivnes värnpliktsförhållanden.

Majoren Malm hade sålunda enligt militieombudsmannens förmenande
förfarit felaktigt, då han, utan att taga del av de hos honom
från 1914 års inskrivningsförrättning tillgängliga handlingar rörande

Ströms värnpliktsförhållanden, för honom utfärdat och tillsänt honom
inskrivningsbok, vari anteckning icke gjorts av beskaffenhet att det år,
från vilket hans tjänstetid skolat beräknas, därav framgått.

Jämlikt § 80 inskrivningsförordningen ålåg det vidare rullföringsbefälhavare
bland annat att för redovisning av de till hans rullföringsområde
hörande värnpliktiga föra stamrulla, i vilken inskrivna värnpliktiga
m. h. skulle införas, samt att för varje i rullan införd värnpliktig
upprätta värnpliktssedel enligt fastställt formulär. Ifrågavarande
åtgärder skulle jämlikt §§ 80 och 83 samma förordning vidtagas så
snart ske kunde efter avslutade inskrivningsförrättningar. Då majoren
Malm enligt § 35 mom. 1 sista stycket omedelbart efter Ströms inskrivning
i Sollefteå den 13 februari 1915 bort erhålla och, av den i
ärendet av majoren ingivna avskrift av inskrivningssedel att döma,
jämväl erhållit den av inskrivningsnämnden enligt nämnda stadgande
för Ström utfärdade inskrivningssedel, torde det redan vid denna tidpunkt
ålegat majoren Malm att införa Ström i stamrullan för att sedermera
efter emottagandet jämlikt § 69 av inskrivningsrevisionens handlingar,
enligt § 83 mom. 1 1) sista punkten, i rullan göra de rättelser
och tillägg, vartill sagda handlingar kunde föranleda. Hade så skett
skulle misstaget beträffande Ström långt före inskrivningsbokens utfärdande
hava kommit i dagen, och genom skrivelse från majoren Malm
även kunnat förhindras, att Ström på sätt som skett upptagits i stamrulla
över vapenföra studenter.

Även om emellertid en försummelse i nyssnämnda hänseende icke
kunde läggas majoren Malm till last såsom tjänstefel, syntes i allt fall
i ärendet framgå, att inskrivningsrevisionens handlingar kommit majoren
tillhanda den 15 maj 1915 och att majoren följaktligen även då
skulle haft tillräcklig tid att, efter införandet i stamrullan med tilllämpning
av § 141 mom. 1 andra stycket återfordra Ströms värnpliktsbok
och i densamma vidtaga nödig rättelse. I fråga om Ström, som
inskrivits utom rullföringsområdet, syntes dessutom särskild anledning
hava förefunnits att skyndsamt granska hans värnpliktsförhållanden.

Då det måste antagas, att rätta förhållandet rörande Ströms
tjänstetid skulle, därest majoren Malm icke gjort sig skyldig till försummelse
i ovan angivna hänseenden, hava iakttagits, då vid inryckningen
Ströms inskrivningsbok överlämnats till övningsbefälet, torde
majoren Malm vara ansvarig för den Ström tillfogade skadan, i den
mån majoren icke visade, att han vidtagit erforderliga åtgärder till
rättande av felet och att Ströms kvarhållande efter tjänstetidens utgång
berott på andra omständigheter, vartill majoren icke varit vållande.

I sistnämnda hänseende hade majoren anfört, att majoren, som vid
Ströms införande i stamrullan uppmärksammat felet, med särskild
skrivelse, vari rätta förhållandet uttryckligen angivits, till chefen för
Norrlands trängkår översänt Ströms värnpliktssedel, vara anteckning
om tjänstetidens rätta början jämväl skett.

Vid utfärdandet av värnpliktssedeln för Ström hade majoren
emellertid icke följt det för sådan sedel fastställda formuläret, i det
majoren underlåtit att i kol. 7 ä den för sedeln använda blanketten
göra anteckning om att Ström år 1914 beviljats uppskov med inskrivningen
och i stället i kol. 10 gjort anteckning om tjänstetidens
beräkning. Vid sådant förhållande torde värnpliktssedeln icke i förevarande
hänseende kunna anses varit i författningsenligt skick.

Vidare var ifråga om ordningen för översändande till truppbefälet
av värnpliktssedlar i § 99 i 1914 års inskrivningsförordning stadgat
bland annat:

»Till den för de värnpliktigas tjänstgöring utsatta tid skola rullförings-
och sjörullföringsbefälhavare granska värnpliktssedlarna och
jämföra dem med stamrullan och straffregistret samt ordna dem enligt
i kommandoväg lämnad anvisning.

För att biläggas värnpliktssedlarna upprätta nämnda befälhavare
förteckning å värnpliktssedlar (formulär nr 18 c) och titelblad till
värnpliktssedlar (formulär nr 18 d), vilka tillsammans med värnpliktssedlarna
utgöra avläinningshandlingar.

Saknas utrymme å värnpliktssedel eller å förteckning å värnpliktssedlar
för fullständigt införande av föreskrivna anteckningar, må dessa
fullständigas å särskild handling, vilken säkert fästes vid motsvarande
huvudhandling. Hänvisning till bifogad särskild handling skall alltid
med blyerts göras å vederbörlig huvudhandling».

Även mot de sålunda meddelade bestämmelserna syntes majoren
Malm emellertid hava felat. Först och främst hade majoren icke jämte
värnpliktssedeln överlämnat föreskrivna förteckning och titelblad. Denna,
försummelse torde dock icke i och för sig kunna sägas hava bidragit
till den felaktiga beräkningen av Ströms tjänstetid, då varken av ordalydelsen
av de för dessa handlingar fastställda formulär eller vederbörligt
stadgande i inskrivningsförordningen framginge, att majoren
haft skyldighet att i dem göra anteckning rörande tjänstetidens längd.
Densamma torde i varje fall hava saknat betydelse, därest majoren,
såsom han uppgivit, med särskild skrivelse till kårchefen översänt
värnpliktssedeln.

Huruvida majoren till kårchefen postbefordrat nyssnämnda skrivelse,
innefattande uppgift om att Ström under år 1914 erhållit uppskov med
inskrivningen av hälsoskäl samt om längden av hans tjänstetid, torde
numera icke kunna tillförlitligen utredas. Kårchefen hade emellertid
bestritt, att den ifrågavarande skrivelsen ankommit till kårens expedition
och enligt vad militieombudsmannen vid inspektion av kåren den
30 oktober 1919 förvissat sig om, hade densamma icke i något av
kårens nu befintliga diarier för år 1915 såsom inkommen diarieförts.
Av dessa skäl syntes icke berättigat att antaga, att skrivelsen i fråga
kommit kårexpeditionen tillhanda.

Även om det finge antagas att meromnämnda skrivelse avgått
från rullföringsexpeditionen, har majoren Malm emellertid icke ens påstått
att majoren vid avsändandet iakttagit ovan återgivna föreskrifter
i § 99 sista stycket, vilka torde hava tillkommit just för att förhindra
att i särskild skrivelse eller handling intagen uppgift vid avgångs- eller
ankomstexpeditionen eller på vägen till eller därifrån förkommer. Då
majoren sålunda försummat att vid avsändandet av ifrågavarande försändelse,
i vilken värn pliktssedeln torde vara att anse såsom huvudhandling,
vid denna säkert fästa den handling, vari de fullständigande
uppgifterna om Ströms värnpliktstid återfunnos och att om denna
handling göra anteckning med blyerts å värnpliktssedeln och då handlingen
därefter icke framkommit till adressaten, torde majoren Malm
icke till befrielse från ansvar för Ströms kvarhållande utöver den lagstadgade
tjänstetiden kunna åberopa, att han översänt den i ovan angivna
hänseende ofullständiga värnpliktssedeln med nämnda handling.

Jämlikt § 104 mom. 1 i 1914 års inskrivningsförordning ålåg det
vederbörande regements- eller kärchef eller beväringsbefälhavare, efter
de värnpliktigas inställelse i tjänstgöringsorten, bland annat dels att
låta granska och jämföra inskrivningsböckerna och värnpliktssedlarna
samt därvid anteckna, vilka av dem icke överensstämde eller saknade
föreskrivna anteckningar eller eljest befunnos felaktiga, och skulle
därvid noga tillses, att den årsklass, värnpliktig i inskrivningsboken
antecknats tillhöra, överensstämde med avlämningshandlingarnas uppgift
därom, dels ock att till vederbörande rullföringsbefälhavare översända
de inskrivningsböcker och värnpliktssedlar, mot vilka anmärkning
gjorts.

På sätt av det föregående framgår var å Ströms till kårexpeditionen
översända värnpliktssedel i kol. 10 antecknat: »Tjänstetiden
beräknas f. o. m. 1914.» Vid den granskning av de värnpliktigas inskrivningsböcker
och värnpliktssedlar, som jämlikt ovannämnda stad -

gande ålegat kårchefen, överstelöjnanten Festin, hade sagda anteckning,
vilken icke överensstämde med Ströms inskrivningsbok bort av honom
uppmärksammas och såväl boken som sedeln översändas till rullföringsbefälhavaren
för rättelse. Hade så skett, torde någon skada av de vid
rullföringsexpeditiouen därförut begångna felen, icke hava uppstått, utan
rätta förhållandet med Ströms tjänstgöringstid genast blivit utrett.
Överstelöjtnanten hade emellertid icke iakttagit anteckningen ifråga,
och då han följaktligen måste anses hava gjort sig skyldig till försummelse
vid fullgörandet av ifrågavarande granskning och därigenom
bidragit till att Ström fått tjänstgöra längre än som vederbort, fann
militieombudsmannen överstelöjtnanten Festin jämte majoren Malm
ansvarig för den Ström tillskyndade skadan.

Såväl majoren Malin som överstelöjtnanten Festin och övriga i
målet hörda personer hade mot Ströms klagomål invänt, att denne själv
bure skulden till vad som skett därigenom, att han underlåtit såväl
att vid inskrivningsförrättningen styrka, att han år 1914 uteblivit
efter av hälsoskäl beviljat uppskov, som att efter aukomsten till kåren
och under tjänstgöringen därstädes göra anmälan om detta förhållande.
Ström hade ock i avgivet intyg erkänt, att han av majoren Malm uppmanats
att genast vid framkomsten till tjänstgöringsorten å expeditionen
anmäla, att hans tjänstetid av angivet skäl skulle vara kortare
än de övrigas.

Ström hade emellertid i ärendet påstått, att han vid 1914 års
inskrivningsförrättning företett sin uppskovssedel och vid framkomsten
till kåren gjort anmälan om tjänstetidens beräkning först till kompaniadjutanten
och sedermera till endera av kaptenerna V. G. Ericsson
eller A. Johnsson. Även om detta hans påstående icke kunde tillerkännas
vitsord i saken, torde dock icke mot detsamma kunna göras
gällande att Ström genom underlåtenhet i de angivna hänseendena,
skulle hava gått helt förlustig honom eljest tillkommande rätt till
ersättning för den skada, som genom felaktigt förfärande från vederbörande
myndigheters sida tillskyndats honom.

Sedan från majoren Malm inkommit meddelande, att han till
Ström i postremissväxel översänt ett belopp av 378 kronor 50 öre, blev
ärendet från vidare åtgärd avskrivet.

4. Fråga huruvida underofficer ägde rätt att efter erhållet avsked kvarbo
i en kronans bostadslägenhet till laga fardag.

I en till militieombudsmanneu den 4 november 1919 ingiven skrift
anförde f. d. sergeanten vid Vaxholms kustartilleriregemente D. J. Andersson
bland annat. Andersson, som på begäran erhållit avsked från och med
den 25 augusti 1919, skulle vid tillämpning av R. M. II § 74 inom. 4 äga
rätt att till och med den 31 mars 1920 kvarbo i den kronans lägenhet,
han vid avskedet innehade. Emellertid hade han i mitten av september
månad år 1919 erhållit meddelande från regementschefen, att
han hade att utan vidare avflytta från lägenheten den 1 därpå följande
oktober. Då Andersson därtill bland annat genmält, att han ansåge sig
berättigad kvarbo till den 1 april 1920, hade givits honom det av
auditören Ädelgren formulerade svaret, att, därest han icke avflyttade
den 1 oktober, regementschefen ägde rätt att hos överexekutor begära
vräkningsdom på honom. För att undvika en dylik högst obehaglig
händelse hade han givetvis intet annat att göra än att lämna lägenheten
inom av regementschefen föreskriven tid. Därvid hade han endast
den turen att tacka för tak över huvudet åt sig och sin familj, att
hans svåger välvilligt medgivit honom hälftenbruk i sin lägenhet. Da
Andersson icke kunde se annat än att ovan aberopade reglementsföreskrift
tolkats oriktigt av regementschefen eller rent av av honom
lämnats utan avseende, anhölle han om militieombudsmannens övervägande,
huruvida hans uppfattning vore rätt eller ej.

I yttrande, som chefen för Vaxholms kustartilleriregemente överstelöjtnanten
O. F. Widmark med anledning av denna klagoskrift avgivit,
anförde överstelöjtnanten bland annat: Andersson hade på egen begäran
erhållit avsked från sin anställning vid kustartilleriet från och med
den 25 augnsti 1919 utan rätt att få kvarstå i kustartilleriets reserv,
och hade,” innan detta avsked bifallits, av vederbörande häradsrätt
ådömts straff, varvid han dock, enligt uppgift av förbiseende, icke
samtidigt blivit dömd till avsättning. Då i reglementet för marinen,
del II, utfärdade föreskrifter beträffande av- och tillträde av bostad
enligt överstelöjtnantens åsikt endast torde avse personal tillhörande
kustartilleriets stam och reserv till dag för laga fardag och således ej
ägde tillämpning på eller kunde åberopas av den, som begärt omedelbart
avsked utan rätt att kvarstå i kustartilleriets reserv, hade överstelöjtnanten
under för handen varande omständigheter och med hänsyn

till orsaken för vederbörandes avgång ansett sig berättigad att den 12
september uppsäga klaganden till avflyttning från och med den 1
oktober, sedan överstelöjtnanten ytterligare övertygat sig om det befogade
i detta handlingssätt genom att dessförinnan inhämta sin juridiske
rådgivares yttrande i ärendet.

Nämnda av överstelöjtnanten åberopade och på hans anmodan av
auditören Ädelgren avgivna yttrande, var av följande lydelse:

»Yttrande.

Därest Andersson, som numera beviljats avsked ur tjänsten icke
efterkommer det honom givna föreläggandet att hava avflyttat ur bostaden
den 1 oktober 1919, torde regementschefen hos överexekutorn
i Vaxholm anhålla om Anderssons vräkande från den av honom bebodda
lägenheten.

Stockholm den 20 September 1919.

Nils Ädelgren.» i

Den 10 januari 1920 inkom överstelöjtnanten till militieombudsmannen
med avskrift av Svea hovrätts utslag den 31 december 1919
på de besvär, landsfiskalen Georg Widgren anfört över ett av Södra
Roslags domsagas häradsrätt den 8 augusti 1919 meddelat utslag i mål
mellan Widgren, å tjänstens vägnar, ävensom hemmansägaren Ivar Andersson
å Vindö-Skarpö, å ena, samt sergeanten David Julius Andersson,
och dennes hustru Hedvig Elisabeth Ändersson, född Åkerström, å
andra sidan, angående olovligt tillgrepp, utvisande att häradsrätten villkorligt
dömt envar av makarna Andersson att för å särskilda tider begången
stöld hållas i fängelse i sex månader samt att hovrätten på det
sätt ändrat överklagade utslaget, att Andersson jämlikt 29 § i strafflagen
för krigsmakten den 23 oktober 1914 tillika dömdes till avsättning
från sin tjänst såsom sergeant vid kustartilleriet.

I avgivna påminnelser har Andersson ytterligare utvecklat vad
han i klagoskriften förut anfört.

Rörande den tid, då innehavare av fri bostad i kronans hus skall
frånträda densamma, äro för kustartilleriet bestämmelser meddelade i
R. M. III § 74 mom 4. Enligt detta moment äro särskilda bestämmelser
om fardag meddelade under a) för det fall att bostadens innehavare
är förordnad eller kommenderad för viss tid och under b) för
det fall att bostadens innehavare från början var förordnad eller kommenderad
tillsvidare, men tiden för hans avgång sedermera blivit bestämd;
varefter under c) stadgats att om bostadens innahavare avgår

från sin tjänst eller befattning i följd av befordran, avsked, dödsfall
eller annan orsak tidigare än som avses under a) och b) bostaden skall
frånträdas den 31 mars eller den 30 september näst efter 90 dagar
från avgångsdagen; dock att den i punkterna a) och b) utsatta tiden
för bostadens frånträdande därigenom icke utsträckes.

Arid ärendets avgörande den 15 december 1920 anförde militieombudsmannen
i en samma dag till överstelöjtnanten Widmark avlåten
skrivelse bland annat.

I förevarande fäll vore upplyst, att Andersson erhållit avsked
från sin befattning såsom sergeant vid Vaxholms kustartilleriregemente
den 25 augusti 1919. Andersson vore följaktligen vid tillämpning av
nyssnämnda föreskrifter icke skyldig att frånträda den av honom innehavda
fria bostadslägenheten förr än å den fardag, som inträffade näst
efter 90 dagar från avskedet eller sålunda den 31 mars 1920.

Att de nämnda föreskrifterna rörande bostads frånträdande varit
i förevarande fall tillämpliga kunde icke vara föremål för tvivel. Den
omständigheten, att Andersson vid avskedets erhållande icke kvarstod
i regementets reserv torde i detta hänseende sakna betydelse. Något
stöd för att reglementet i denna del skulle vara avsett att äga tilllämpning
endast å dem, som tillhörde regementets personal, torde
ordalagen icke lämna, och stadgandenas innehåll gå,ve tydligt vid handen
att den ifrågavarande förmånen av fri bostad under viss tid efter avgångsdagen
ansåges genom det föregående arbetet i tjänsten redan intjänad
i överensstämmelse varmed ock, i händelse av avgång på grund
av dödsfall den nämnda förmånen övergick å den dödes änka och barn.

Emellertid vore i ärendet utrett, att Andersson genom Södra Roslags
häradsrätts mot Andersson lagakraftvunna utslag den 8 augusti
1919 ådömts ansvar för stöld. Vid sådant förhållande hade Andersson
enligt 29 § strafflagen för krigsmakten rätteligen bort av häradsrätten
dömas jämväl till avsättning, vartill han ock den 31 december samma
år av krigshovrätten dömts. Som med avsättning från ämbete eller
tjänst följde förlust av därmed förenade rättigheter och förmåner,
skulle kunna ifrågasättas, om icke Andersson av sådan grund bort avflytta
från sin bostadslägenhet omedelbart efter det häradsrättens utslag
vunnit laga kraft eller i varje fall senast den 1 oktober 1919.
Men även om Andersson ådömts ifrågavarande straffpåföljd redan genom
häradsrättens utslag den 8 augusti 1919 och detta finge antagas hava
jämväl i denna del vunnit laga kraft mot honom, torde bestämmelserna
i R. M. III § 74 mom. 4 likväl efter gängse rättsuppfattning kunnat
berättiga honom kvarsitta i lägenheten till ovannämnda den 31 mars

Militieombudsmannens ämbetsberättelse. M

1920. Avsättningen kunde nämligen icke anses medföra förlust av
sådana rättigheter och förmåner, som finge anses intjänade av den avskedade
före avgången från tjänsten, och i fråga om rätt till fri bostad
hade den uppfattningen gjort sig gällande att densamma vore att anse
såsom ett vederlag för den tid, befattningshavaren på grund av de
rörande bostadens tillträdande meddelade bestämmelserna måst undvara
densamma.

Även om emellertid åtskilliga skäl kunde anföras mot sistnämnda
i svensk rättsdoktrin hävdade uppfattning, åtminstone för de fall, då
hyresersättning eller inkvarteringsbidrag utgått under väntetiden, skulle
dock vad förevarande fall beträffade, Andersson vid det förhållande att
han faktiskt först genom Svea hovrätts ovannämnda utslag dömts till
avsättning och under alla förhållanden finge anses hava ägt rättkvarbo
till den 31 mars, som infölle näst efter avgångsdagen (d. v. s. den dag
hovrättens utslag vunnit laga kraft), ägt kvarbo i lägenheten till den
31 mars 1920.

Med hänsyn till vad sålunda anförts vore klart, att de av överstelöjtnanten
såsom stöd för uppmaningen till Andersson att avflytta den
1 oktober 1919 åberopade »för handen varande förhållanden», varmed
överstelöjtnanten finge antagas hava avsett att Audersson då rätteligen
bort vara dömd till avsättning, icke kunde giva stöd för en sådan åtgärd.
Enligt militieombudsmannens förmenande hade överstelöjtnanten sålunda
oriktigt förfarit, då han anmanat Andersson, som ägt rätt att kvarbo till
den .31 mars 1920, att avflytta från lägenheten redan den 1 oktober
1919, vid äventyr att överstelöjtnanten eljest komme att hos överexekutor
begära Anderssons vräkning.

Emellertid torde Andersson, som efter det han den 25 augusti
1919 erhållit avsked ur tjänsten icke vidare varit skyldig att på grund
av något sitt subordinationsförhållande till överstelöjtnanten ställa sig
överstelöjtnantens ifrågavarande anmaning till efterrättelse, ej heller
skäligen kunna lägga överstelöjtnanten till last, om han av överstelöjtnantens
hot att draga frågan om hans skyldighet att avflytta under
vederbörlig myndighets prövning, låtit förmå sig att avflytta från sin
lägenhet förr än lian varit därtill skyldig. Andersson syntes följaktligen
ej kunna vare sig mot kronan eller överstelöjtnanten grunda
något anspråk på ersättning för skada, som kunde hava tillskyndats
honom genom hans för tidiga avflyttning.

Vid sådant förhållande och med hänsyn till de omständigheter, som
finge anses hava föranlett överstelöjtnantens ovannämnda oriktiga förfarande,
fann militieombudsmannen ej annan åtgärd i ärendet erforderlig än
att delgiva överstelöjtnanten vad militieombudsmannen i saken anfört.

5. Fråga, i vad män fyrbiträde, som kommenderats till tjänstgöring vid

kustsignalstation, vore berättigad att under sjukdom bekomma

sjukvårdsarsättning.

I skrivelse till militieombudsmannen den 21 augusti 1918 anförde
fyrbiträdet J. O. Andersson följande. Efter genomgången utbildningskurs
för tjänstgöring vid kustsignalväsendet hade Andersson den 30 mars
1917 kommenderats till tjänstgöring vid kustsignalstationen nr 56,
varifrån Andersson den 12 påföljande juni förflyttats till signalstationen
nr 61 och inträtt där den 14 i samma månad, varest Andersson tjänstgjort
till och med den 26 juni 1917. Sistnämnda dag hade Andersson
insjuknat och intagits å länslasarettet i Nyköping, där han vårdats i
17 dagar, varefter lian utskrivits och erhållit tjänstledighet för vård
under konvalescenstiden. Omedelbart efter tillfrisknandet hade Andersson
kommenderats på nytt till tjänstgöring vid signalstationen nr
34 f. o. m. den 29 augusti t. o. m. den 17 januari 1918, då stationen
avmobiliserades. Under den tid, Andersson vardats för den under
tjänstgöringen iråkade sjukdomen, hade han varken erhållit sjukvårdsersättning
eller tillförsäkrad avlöning. Då genom kungl. kungörelsen
den 21 mars 1902 angående avlönings- m. fl. förmåner åt personal vid
lots- och fyrinrättningarna under tjänstgöring vid flottan denna personal,
till vilken Andersson i egenskap av fyrbiträde å fyrskeppet Kopparstenarne
hörde, tillförsäkrats under sjukdom vid ifrågavarande tjänstgöring
såväl full avlöning som fri läkarvard och fritt underhåll å
sjukhus, anhölle Andersson om militieombudsmannens medverkan för
utfående av dessa förmåner, som dittills förvägrats honom.

Med anledning av denna klagoskrift avgav lotsstyrelsen och marinförvaltningen
infordrade yttranden, därvid förstnämnda myndighet vid
sitt yttrande fogade till densamma ingivna yttranden från lotskaptenen
Bengt Östrand och kamreraren vid lotsstyrelsen Johan Kinnander ävensom
utdrag ur det hos samma styrelse den 22 oktober 1918 förda
protokoll i nu förevarande ärende, upptagande ett av tillförordnade
byråchefen Söderholm till protokollet antecknat anförande i ärendet.

Lotsstyrelsen anförde dels att styrelsen i skrivelse till lotskaptenen
i Stockholm den 28 augusti 1917, med hänvisning till Kungl.
Maj:ts nådiga beslut den 25 maj samma år beträffande ett likartat fall,
såsom sin åsikt uttalat, att sjukvårdsersättning endast torde kunna
utbetalas till och med den 5 juli 1917, då Andersson avlösts i sin be -

fattning såsom förman vid signalstationen nr 61 av annan person, och
dels att några omständigheter sedan dess icke tillkommit, som kunde
ändra styrelsens uppfattning i frågan.

Lotskaptenen Östrand anförde i sitt yttrande bland annat följande.
Han hade den 25 augusti 1917 med tillstyrkande överlämnat en framställning
från Andersson om ersättning med 34 kronor för vård å Nyköpings
lasarett, men hade, då lotsstyrelsen svarat på sätt styrelsen i
sitt yttrande uppgivit, icke utbetalat ersättningen. Andersson hade
intagits på lasarettet den 29 juni och utskrivits därifrån den 16 juli
samma ar. Den 29 juni hade lotskaptenen anmält till lotsstyrelsen att
han beordrat fyrbiträdet J. V. Söderman att avresa till K. S. S. nr 61
för att avlösa Andersson, som insjuknat. Härigenom kunde Söderman
vara vid signalstationen den 5 juli, men om lotskaptenen, såsom han
rätteligen bort, avvaktat lotsstyrelsens beslut om denna personalförändring,
vilket beslut kommit lotskaptenen tillhanda den 7 juli, så
hade bytet nog ej kunnat ske förrän omkring den 13 juli. Kunde
således ett personalombyte ske genast, finge den sjuke ingen ersättning,
men i annat tall erhölle den sjuke ersättning i samma mån, som ombytet
fördröjdes, och vad en del signalstationer beträffade, kunde ett
sådant dröjsmål mycket väl bliva ganska långt endast genom ogynnsamma
väderleksförhållanden. Enligt lotskaptenens åsikt kunde det ej
vara författningens mening, att en persons rätt till sjukvårdsersättning
skulle göras beroende av sådana omständigheter eller förhållanden, som
de här ovan nämnda. På grund härav och på i övrigt anförda skäl
ville lotskaptenen vidhålla sin förut uttalade uppfattning, att Andersson
ägde författningsenlig rätt till ifrågavarande ersättning.

Kamreraren Kinnander anförde, att han funnit £ 7 i ovannämnda
kungörelse böra så tolkas att, om någon av personalen vid lots- och
fyrinrättningarna under tjänstgöring vid flottan insjuknade eller ådroge
sig kroppsskada, han vore berättigad till ersättning för alla de kostnader,
som han i anledning härav fått vidkännas. Skulle han få ersättning
för sina kostnader i ovanberörda hänseende endast för den tid
han varit inkallad till tjänstgöring vid flottan, skulle han nämligen
komma i sämre ställning än om skadan uppstått under den tid han
skött sin tjänst, ty den. som vore anställd vid lots- eller fyrplats och
under tjänstgöring ådragit sig kroppsskada, erhölle ersättning för alla
i anledning av skadan havda kostnader. Yad sökandens anspråk på
full avlöning anginge, borde avlöning i förevarande fall få uppbäras
endast för den tid han verkligen varit inkallad vid flottan. Varade
sjukdomen längre, kunde han erhålla endast den avlöning, vartill han

då vore berättigad enligt de för personalen vid lotsverket gällande avlöningsbestämmelser.

I sin till protokollet antecknade skiljaktiga mening anförde tillförordnade
byråchefen Söderholm följande. Kungl. Maj:ts i handlingarna omnämnda
beslut vore icke för styrelsen prejudicerande för nu föreliggande
fall, och med hänsyn till i ärendet uppgivna förhållanden och med stöd av
innehållet i åberopade kungörelsen den 21 mars 1902 samt vad lotskaptenen
och kamreraren i sina yttranden anfört ansåge t. f. byråchefen
Söderholm klaganden Andersson vara berättigad ej mindre till
ersättning för sina havda kostnader för den under tjänstgöringen vid
kustsignalväsendet iråkade sjukdomen än även till full avlöning under
tiden, tills han efter återvunnen hälsa återinträtt i tjänstgöring antingen
som fyrbiträde å fyrskeppet eller vid kustsignalväsendet än ock
till°rese- och traktamentsersättning under återresan från signalstationen
till den ort, där fyrskeppet då vore förlagt eller till signalstationen
för tjänstgöring vid sådan.

Sedan Andersson i avgivna påminnelser förklarat sig vidhålla sin
uppfattning om gällande reglementens och kungörelsers stöd för sin
rätt till ifrågavarande ersättning och därvid åberopat vad tillförordnade
b vråchefen Söderholm på sätt ovan angivits anfört vid ärendets behandling
hos lotsstyrelsen, infordrade militieombudsmannen jämväl från
marinförvaltningen yttrande i ärendet, och förklarade sig nämnda ämbetsverk,
med överlämnande av dels ett av densamma och dels ett av
chefen för marinstaben förut i liknande ärende avgivet underdånigt
utlåtande, vidhålla den uppfattning, som marinförvaltningen och chefen
för marinstaben i nämnda utlåtande uttalat, nämligen, att inkallelse
av personal vid lots- och fyrinrättningarna till tjänstgöring vid flottan
upphörde den dag, då vederbörande blivit i denna tjänstgöring ersatt
med annan person. I enlighet med kungörelsen den 21 mars 1902
ansåge följaktligen marinförvaltningen, att Andersson alltifrån den 5
juli 1917, då lian avlöstes i sin befattning vid kustsignalväsendet, intill
sitt återinträde därvid, icke varit berättigad till avlöning jämte läkaroch
sjukvård av flottans medel.

I det av marinförvaltningen sålunda åberopade, av chefen för marinstaben,
vice amiralen Ludvig Sidner, den 25 maj 1916 till Kungl. Maj:t
avgivna utlåtande hade marinstabschefen till stöd för sin mening, att
avlöningsförmånerna skulle beräknas endast för den tid inkallelsen till
tjänstgöring vid flottan varade, åberopat bland annat vad marinstaben
i skrivelse till marinförvaltningen den 20 september 1916 uttalat med
anledning av ämbetsverkets remiss den 91 augusti 1915, angående lyd -

nadsställning för sådan vid kustsigu al väsendet tjänstgörande personal
från lotsverket, som för sjukdom blivit ersatt med annan personal.
Marinstabschefen hade därvid framhållit, hurusom en lots, som tillfälligt
sjuknade å kustsignalstation, utan att ersättas av annan person,
givetvis kvarstode under bevakningschefen, men att han återginge till
lotskaptenen, då han ersattes av nyinkallad person. Förhållandet påvisades
än tydligare, därest en enligt gällande mobiliseringstabell ombord
å fartyg embarkerad lots insjuknade med följd att han måste
flyttas i land (avpolletteras) och ersättas med annan person. Fartygschefen
kunde då ej taga någon befattning med den sjuke, som måste
återgå under sin ordinarie befälhavare, lotskaptenen. I båda dessa fall
upphörde tjänstgöringen vid flottan med det att den sjuke ersattes,
respektive avpolletterades. Vidare anförde marinstabschefen hurusom
en motsatt tolkning syntes kunna leda till konsekvenser av betänklig
art i det nämligen statsverket för sådant fall skulle, på sätt chefen
närmare utvecklade, lör upprätthållande av en befattning vid kustsignalväsendet
nödgas utbetala avlöning dels till den sjuke, dels till hans
ersättare vid kustsignalväsendet och dels till den vid lotsverket tjänstgörande
ersättaren.

I marinförvaltningens eget, av ämbetsverket på sätt ovan anförts
åberopade underdåniga utlåtande den 24 augusti 1916 hade marinförvaltningen
bland annat rörande ett i ärendet åberopat fall angående
avlöningsförmåner åt lotsarne Berg och Stranne, vilka, sedan de insjuknat
under föreskriven utbildningskurs vid flottan, genom nådigt brev
den 21 juli 1911 tillerkänts ersättning intill dess de tillfrisknat efter
återkomsten från tjänstgöringen vid flottan, anfört, att detta fall icke torde
kunna anses analogt med det då föreliggande. Dels avsåge detsamma
avlöningsförmåner åt lotsar, som insjuknat under föreskriven utbildningskurs
och för vilka alltså under sjukdomen ersättare vid flottan
icke kunde komma i fråga, dels ansågs i samma fall billighetsskäl föreligga
för att låta de då ifrågavarande förmånerna utgå intill lotsarnas
tillfrisknande efter återkomsten från tjänstgöringen vid flottan, under
det att några billighetsskäl icke kunde åberopas för den då för ämbetsverkets
yttrande föreliggande framställningen.

I skrivelse till Andersson den 23 april 1920 anförde militieombudsmannen
följande.

Beträffande de avlönings- m. fl. förmåner, som tillkomme personalen
vid lots- och fyrinrättningarna under tjänstgöring vid flottan,
vore bestämmelser meddelade i den ovan omförmälda kungörelsen den

21 mars 1902. I § 1 av nämnda kungörelse stadgades bland annat,
att den av nämnda personal, som på grund av sin tjänstgöringsskyldighet
vid flottan på kallelse inställde sig för att därstädes tjänstgöra
vare sig vid kustsignalväsendet eller i egenskap av lots å flottans fartyg,
skulle under dylik tjänstgöring åtnjuta, förutom i kungörelsen omförmäld
dagavlöning m. m. från flottan, från lotsverket samtliga sina vid
verket innehavande avlönings- m. fl. förmåner.

Personal, som i nyssnämnda stadgande omförmäldes, vore sålunda
tillerkänd de i 1902 års kungörelse angivna dagavlönings- m. fl. särskilda
förmåner utöver de avlöningsförmåner, som densamma åtnjöte
från lotsverket. Dessa ytterligare förmåner utgjordes dels av dagavlöning,
rese- och traktamentsersättning, beklädnadsbidrag m. m. enligt
§§ o—6 i ovannämnda kungörelse, dels ock av den rätt, som innefattades
i kungörelsens § 7, vilken paragraf är av följande lydelse:

»Den av personalen vid lots- och fyrinrättningarna, som är inkallad
till tjänstgöring vid flottan, åtnjuter vid sjukdom eller ådragen
skada full avlöning såsom under verklig tjänstgöring, ävensom fri läkarvård
och fritt underhåll på sjukhus.

Efter den, som under dylik sjukdom avlider, bekostas begravningen
av kronans medel.»

På sätt av det föregående framginge hade vid tolkning av dessa
bestämmelser enighet rått därom, att den av lots- och fyrinrättningarnas
personal, som vore inkallad till tjänstgöring vid kustsignalväsendet,
skulle på grund av stadgandet i nyssnämnda paragraf vid sjukdom äga
åtnjuta rätt till full avlöning enligt de i kungörelsen stadgade grunder,
såsom om han vore i tjänstgöring, ävensom rätt till fri läkarvård och
fritt underhåll å sjukhus, allt intill den dag, då han blivit på grund
av sin oförmåga till arbete ersatt med annan person, varemot i fråga
om avlöningsförmånerna och sjulcvårdsersättningen för tiden därefter
olika åsikter hos myndigheterna gjort sig gällande såväl vid behandling
av Anderssons ifrågavarande anspråk som förut, då fråga varit om
prövning av andra liknande fall.

Andersson, som efter det han inställt sig till tjänstgöring vid
kustsignalväsendet insjuknat den 26 juni 1917, intagits å lasarett den
29 i samma månad, därifrån utskrivits den 16 påföljande juli månad
samt efter återvunnen hälsa den 29 augusti samma år återinträtt i
tjänstgöring, hade följaktligen enligt myndigheternas samstämmiga uttalande
varit berättigad till samtliga de avlöningsförmåner, vartill han
enligt 1902 års kungörelse under tjänstgöring ägde rätt, inräknat ersättning
för kostnaden för sjukhusvård, intill den 5 juli 1917, då han er -

sattes av annan person, varemot Anderssons rätt till ersättning, efter
denna dag av vederbörande beslutande myndigheter blivit bestridd.

Vid bedömande av frågan om tolkningen av stadgandet i § 7 av
1902 års kungörelse torde i första hand böra tagas i betraktande arten
av den tjänstgöring, för vilken kungörelsens stadganden avse att bereda
ersättning. Bestämmelserna om denna tjänstgöring återfunnes dels i
kungl. förordningen den 31 december 1915 angående användningen av
lotsverkets personal och materiel för militära ändamål, vilken förordning
till sitt huvudsakliga innehåll överensstämde med den vid tiden
för utfärdandet av 1902 års kungörelse gällande förordning den 29
november 1901 angående personalens vid lots- och fyrinrättningarna
tjänstgöringsskyldighet vid flottan, dels ock i reglementet för kustsignalväsendet.
Enligt förstnämnda förordning vore den till lots- ocb
fyrinrättningarna hörande personal med visst undantag skyldig att vid
inträffande krig eller större krigsrustningar, då så påfordrades, tjänstgöra
vid flottan vare sig i egenskap av bemanning vid signalstationerna
eller i annan befattning vid kustsignalväsendet, varjämte den del av
samma personal, vilken skulle tjänstgöra vid kustsignalväsendet under
fredstid, vore skyldig undergå övningar under vissa i förordningen angivna
korta tidsperioder, nämligen dels vid vederbörlig flottans station
för genomgående av utbildning och repetitionskurs i signalering m. m.
under högst 85 dager, fördelade på två eller flera år, och dels — i
fråga om såväl befälet vid lotsverket som personalen vid lots- och
fyrinrättningarna — med kustsignalväsendet under kortare tid.

Den personalen vid lots- och fyrinrättningarna enligt 1915 års förordning
åliggande tjänstgöring vore sålunda en tjänstgöring vid krigsmakten,
och under den tid, densamma fullgjordes, vore de tjänstgörande
jämlikt 1 § strafflagen för krigsmakten att hänföra till krigsmän och
följaktligen underkastade ansvar enligt samma lag. Vid nu anförda
förhållande syntes berättigat att antaga, att bestämmelserna i 1902
års kungörelse, i den mån ordalagen icke uttryckligen gåve annat vid
handen, avsåge att bereda avlöningsförmåner efter principer motsvarande
dem, som gällde för krigsmän. Då vidare den tjänstgöringsskyldighet,
som 1915 års ovannämnda förordning främst avsåge att ålägga, vore
skyldighet att vid inträffande krig eller större krigsrustningar, då så
påfordrades, tjänstgöra vid flottan, under det tjänstgöringsskyldigheten
i övrigt (i fred) allenast omfattade en kortare tids utbildning med därpå
följande ävenledes korta repetitionsövningar, syntes 1902 års kungörelse
till sin natur i huvudsak vara att anse som ett krigsavlöningsre°\lemente
och vid tolkningen därav ledning kunna hämtas av de bestäm -

melser angående avlöningsförmåner m. m.. som gällde för marinen på
krigsfot.

De i sådant hänseende senast utfärdade bestämmelser återfunnes
i förordningen den 28 juni 1918 med särskilda föreskrifter angående
avlöningsförmåner m. in. vid marinen på krigsfot. Denna förordning,
som från sin tillämpning uttryckligen undantog vid mobiliserad avdelning
av marinen tjänstgörande personal av lotsverket, stadgade i fråga
om personal av marinens stam såsom huvudregel, att densamma skulle
under krigstjänstgöringstid bibehålla den avlöning och de övriga förmåner,
som enligt gällande stater, reglementen för marinen eller eljest
vore personalen tillförsäkrad. På grund härav skulle, enligt reglementet
för marinen, vid sjukdomsfall, varom här vore fråga, med Andersson
jämställd personal vid marinen tillgodonjuta oavkortad lön till anställningstidens
slut, full dagavlöning och därmed jämställda förmåner under
180 dagar och halv sådan avlöning och förmån för tiden därefter till
anställningstidens slut, fri läkarvård och fria medikamenter, sjukhusvård
intill friskskrivningsdagen eller den dag, dä avgång från sjukhuset
eljest ägde rum. naturaunderhåll m. m. Vidare skulle emellertid enligt
krigsavlöningsreglementet iakttagas, bland annat, att dagavlöning bibehölles
av sjuka och sårade, så länge krigstjänstgöringstiden för dem
fortfore; och skulle i fråga om bibehållande av dagavlöning för sjuka
och sårade, som efter avslutad krigstjänstgöringstid kvarlåge å sjukvårdsanstalt,
gälla vad därom av Kungl. Maj:t på framställning av
vederbörande chef eller myndighet, kunde varda föreskrivet. Då med
krigstjänstgöringstid i allmänhet skulle förstås tiden från och med
första mobiliseringsdagen för vederbörlig del av marinen till och med
tionde dagen efter det demobilisering av samma del tagit sin början,
kom sålunda krigsavlöningsreglementet att principiellt innebära, att
ifrågavarande personal vid marinen skulle vid sjukdom åtnjuta samtliga
sina avlöningsförmåner oavkortade till och med tionde dagen efter
demobiliseringsdagen.

Jämfördes nu de här ovan återgivna föreskrifterna i 1902 års
kungörelse med de för annat mobiliserat manskap vid flottan enligt
nyssnämnda liksom även därför ut enligt tidigare krigsavlöningsreglemente
gällande, syntes det otvivelaktigt ligga närmast till hands, att
stadgandet i kungörelsens § 7, att »den av personalen vid lots- och
fyrinrättningarna, som är inkallad till tjänstgöring vid flottan, åtnjuter
vid sjukdom eller ådragen skada full avlöning såsom under verklig
tjänstgöring ävensom fri läkarvård och fritt undeifliåll å sjukhus», just

Militieombudsmomnens ämbetsberättelse. 11

avsåge att bereda även dessa vid flottan tjänstgörande krigsmän enahanda
avlöningsförmån vid sjukdom som de övriga.

Vid nu anförda förhållande syntes det orimligt att så tolka stadgandet
i ovannämnda paragraf, att de vederbörande där tillerkända
förmåner skulle upphöra, så snart annan beordrats att under tiden
fullgöra tjänstgöringen i fråga. Även vid annan krigstjänst vid flottan
än den vid kustsignalväsendet torde i flertalet fall av sjukdom, särskilt
då fråga vore om officerare och underofficerare eller sådant manskap,
som blivit till visst tjänsteuppdrag beordrat, ersättare vara oundgängligen
nödvändig och förordnas, utan att därför den sjuke förlorade sin
enligt krigsavlöningsreglementet tillerkända rätt till avlöningsförmåner,
läkar- och sjukvård däri inbegripna. Tvärtom torde bestämmelserna
om bibehållen full dagavlöning, krigslön, krigstillägg, fri läkarvård och
sjukvård o. s. v. just avse att uttala, att. dessa förmåner alltjämt skulle
utgå, oaktat annan person tilläventyrs förordnats att under tiden sköta
den sjuke eljest åliggande tjänsteplikter.

Någon anledning att giva annan innebörd åt nu ifrågavarande bestämmelser
i 1902 års kungörelse syntes så mycket mindre föreligga,
som dels redan det vid tiden för utfärdandet av 1902 års kungörelse
gällande reglemente för kustsignal väsendet förutsatte, att ersättningspersonal
vid behov skulle uttagas från lotsverket, dels vederbörande
vid lotsverket anställde, som jämlikt 1916 års ovannämnda
förordning, oavsett om ersättare under tiden uttagits, alltjämt vore
tjänstgöringsskyldig vid flottan i kustsignaltjänst, vartill han särskilt
uttagits och utbildats, i överensstämmelse härmed även blivit omedelbart
efter tillfrisknandet ånyo beordrad i tjänst.

Huruvida Andersson i förevarande fall erhållit underrättelse om
att hans inkallelse till tjänstgöringen vid flottan skulle hava upphört
från och med den 5 juli 1917 eller ej, framginge ej av handlingarna,
men där så icke .skett, torde det jämlikt 48 § strafflagen för krigsmakten,
jämförd med 61 och 7 §§ samma lag, hava ålegat Andersson
vid äventyr av ansvar för rymning att efter tillfrisknandet åter inställa
sig i tjänsten vid flottan.

Såsom ytterligare stöd för den tolkning av 1902 års kungörelse,
enligt vilken full avlöning, läkarvård och sjukvård skulle utgå, oavsett
om ersättare beordrades eller icke, torde kunna åberopas de orimliga
konsekvenser, vartill en motsatt uppfattning av kungörelsens innebörd
syntes leda. Frånsett den godtycklighet vid bestämmandet av
tiden för ersättarens beordrande och därmed förmånernas utgående,
som lotskaptenen Östrand i sitt ovannämnda yttrande framhållit, skulle

för sådant fall stadgandet komma att medföra, att svårt sjuka ock
sårade, för vilka ersättare i varje fall krävdes, alltid skulle komma i
sämre ställning än lindrigt sjuka eller skadade, något som skulle framstå
såsom så mycket mera orimligt i samma män, som sjukdomsfall
eller sårskada vid upprepade tillfällen under mobiliseringstiden drabbade
en och samma person. Den sjuke, respektive sårade skulle i sistnämnda
fall, för varje gång han drabbades av skadan, helt enkelt avpolletteras
icke blott från tjänsten utan även från den honom till synes särskilt
tillerkända extra förmånen av fri läkarvård och sjukvård, endast för
att omedelbart efter tillfrisknandet ånyo inställa sig till tjänstgöring.

Det naturligaste syntes väl vara att den ifrågavarande personalen,
vilken på grund av sin alltjämt kvarstående krigstjänstgöringsskyldighet
vid kustsignalväsendet, i sådant hänseende syntes jämställd med fast
anställd krigsman, icke borde förr avpolletteras från denna sin tjänstgöring.
än han befunnes vara till densamma oduglig; och även för
sådant fall syntes uppenbart, att lian icke skulle kunna frånhändas
rätten till sina i 1902 års kungörelse angivna krigsavlöningsförmåner
förr, än efter det krigstjänstgöringstiden för kustsignalväsendet utgått
eller han dessförinnan från sjukdomen tillfrisknat.

De skäl, som marinstabschefen i sitt ovannämnda utlåtande, med
instämmande av marinförvaltningep, till stöd för sin mening anfört,
syntes icke kunna tillmätas någon avgörande betydelse för bedömandet
av den föreliggande frågan. Visserligen vore det sant, att kostnaderna
för avlöningen av kustsignalväsendets personal i vissa fall skulle kunna
uppgå till avsevärda belopp, därest full avlöning skulle under sjukdomstiden
utgå även sedan ersättare för den sjuke beordrats, men dels belöpte
endast en del av denna kostnad å avlöningen till den sjuke och
dels skulle enligt de i allmänhet för åtnjutande av löneförmåner åt
befattningshavare i statens tjänst stadgade villkor även av sistnämnda
avlöning åtminstone en viss del under alla förhållanden utgå, så att
den egentliga merkostnaden i själva verket ej komme att vara större
än som betingades av den ifrågavarande tjänstgöringens karaktär av
tjänstgöring vid krigsmakten och i huvudsak av sådan tjänstgöring
under mobilisering eller krig. Yad anginge frågan huruvida den sjuke
i ena eller andra fallet skulle anses stå under bevakningschefens eller
vederbörande lotspersonals befäl, torde avgörandet av denna fråga,
även om det finge anses böra ske i den av marinstabschefen angivna
riktning, icke vara av beskaffenhet att kunna beröva vederbörande
personal de förmåner, som eljest skolat tillkomma desamma. Ej heller
torde därigenom å lotsverket kunna överflyttas den kostnad för läkar -

vård och sjukvård, som, då deri otvivelaktigt, åtminstone i flertalet fall,
måste anses föranledd av tjänstgöringen vid flottan, enligt vad kungörelsens
§ 1 gåve vid handen, vore avsedd att bestridas av flottans
medel, så mycket mindre som i lotsverkets stat och de för avlöningav
lotsverkets personal gällande bestämmelser någon utgift för dylika
fall icke beräknats. (Jämför § 91 i tjänstgöringsreglementet för lotsverket
den 23 december 1914 och kungörelsen den 1 oktober 1914
angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de i staterna för
befälet vid lotsverket, för lotspersonalen, för fyrpersonalen och för
personalen å lotsverkets ångfartyg upptagna avlöningsförmåner.)

Vidkommande slutligen den omständigheten, att stadgandet i § 7
i 1902 års kungörelse vore avsedd att tillämpas även vid sjukdom
under utbildnings-, respektive övningstjänstgöring (tjänstgöringen i fred),
torde med hänsyn till den korta tid, varunder denna tjänstgöring
enligt gällande föreskrifter påginge, de i nämnda paragraf stadgade
förmåner, även med ovan angivna vidsträcktare tolkning, icke komma
att överskrida de motsvarande förmåner vid sjukdom, som enligt vad
ovan nämnts tillkomme flottans i enahanda tjänstgöring kommenderad
personal.

Därest Andersson med hänsyn till vad ovan anförts, oaktat de
yttranden för en motsatt uppfattning, som av vederbörande myndigheter
avgivits, och vad desamma till stöd därför åberopat, skulle anse
sig berättigad att utbekomma de avlöningsförmåner under ifrågavarande
sjukdomstid, Andersson med klagoskriften avsett, torde Andersson hava
att göra framställning därom hos lotsstyrelsen, under vilken myndighet
kustsignalväsendet i ekonomiskt hänseende lydde. Skulle lotsstyrelsen,
som torde meddela skriftligt beslut i ärendet, helt eller delvis ogilla
Anderssons ansökan, hade Andersson, därest han ville söka ändring i
lotsstyrelsens beslut, att däröver hos Konungen anföra besvär i enlighet
med besvärshänvisning, som torde bliva honom meddelad. Skulle
Anderssons ansökan ej heller av Konungen beviljas och ärendet ej till
annan myndighet förvisas, torde annan utväg, därest Andersson alltjämt
vidhölle sitt krav, ej stå öppen än att efter stämning vid domstol mot
Kungl. Maj:t och kronan anhängiggöra talan.

Ärendet blev härefter från vidare åtgärd avskrivet.

6. Angående ersättning åt ämnesiärare vid skeppsgosseskolan i Marstrand
för fullgörande av viss tjänst vid skolan m. m.

Sedan under år 1900 riksdagen med anledning av en av Kungl.
>Ia.j:t därom avlåten proposition (nr 131) beslutat, att en skeppsgossekår
skulle förläggas i Marstrand, därvid av de å ordinarie stat
för skeppsgosseskolan under Karlskrona station upptagna löner skulle
för en skeppsgossekår i Marstrand disponeras löner till två skollärare,
och av de å extra stat för arvoden åt vid skeppsgossekåren i Marstrand
anställda personer samt medikamenter, bad m. m. skulle för
arvode till bland andra en förste lärare beräknas 300 kr., blev läraren
vid skeppsgosseskolan i Karskrona Johannes Anderson efter ansökan
den 8 augusti 1907 utnämnd till innehavare från och med den 1 september
samma år a\" den ena av de två nytillkomna skollärarbefattningarna.
Samma dag förordnades Anderson, likaledes på ansökan,
på sätt i förordnandet anfördes, att, eftersom en av de vid skeppsgossekåren
i Marstrand utnämnda lärarna skulle tjänstgöra såsom förste
lärare, tillsvidare i sådan egenskap vid skolan tjänstgöra mot åtnjutande
av härför bestämt arvode.

Efter av Kungl. Maj:t gjord framställning blev det till förste
läraren beräknade arvodet genom beslut vid 1910 års riksdag höjt till
B00 kronor från och med år 1911.

Rörande den Anderson i hans nämnda befattning åliggande
tjänstgöring gällde de i Kungl. Maj:ts nådiga stadga, för skeppsgosseskola
den 13 mars 1896 meddelade bestämmelser, till vilka genom kungörelsen
den 21 oktober 1910 (nr 126) gjordes det tillägg, att förste
läraren vid skeppsgosseskolan i Marstrand skulle i tillämpliga delar
fullgöra rektors åligganden vid skolan.

Sedan med anledning av föreslagen omorganisation av skeppsgosseutbildningen
riksdagen fastställt ny stat för bland annat skeppsgosseskolan
att tillämpas från och med den 1 januari 1919, utfärdades
den 13 september 1918 Kungl. Maj:ts nådiga stadga för skeppsgosseskola
(Sv. ffs. nr 245). Enligt denna stadga, skulle vid skolan vara
anställda en rektor ävensom bland annat ordinarie ämnesiärare till på
visst sätt bestämt antal, under det någon särskild förste lärare icke
vidare upptogs å skeppsgosseskolas stat. Behörighet till rektorsbefattning
skulle tillkomma den, som enligt gällande bestämmelser vore behörig
till adjunktsbefattning vid rikets allmänna läroverk och för
behörighet till ordinarie ämneslärartjånst skulle gälla de bestämmelser,
som vore eller kunde varda givna angående behörighet för manlig

lärare till sådan tjänst vid kommunal mellanskola eller högre folkskola.

Den 5 augusti 1918 inkom förste läraren Johannes Anderson till
Kungl. Maj:t med underdånig ansökan, att han i samband med omorganisationen
av skeppsgosseutbildningen måtte tillerkännas behörighet
som rektor för skeppsgosseskola, och att han måtte förklaras som
ordinarie innehavare av denna tjänst med skyldigheter och förmåner
enligt för rektor gällande bestämmelser.

Över denna ansökan avgåvo marinförvaltningen och folkskolöverstyrelsen
underdåniga yttranden, därvid marinförvaltningen för sin del
åberopade ett från stationsbefälhavaren för flottans station i Stockholm
infordrat yttrande.

Stationsbefälhavaren anförde bland annat — under hänvisning till
vad särskilt tillkallade sakkunniga i avgiven utredning ävensom chefen
för sjöförsvarsdepartementet vid föredragning i statsrådet av frågan om
omorganisationen av skeppsgosseutbildningen m. m. rörande rektors
betydelse för omläggning och höjning av skolan anfört — att det
syntes vara oriktigt att börja den nya ordningen med en dispens, som
skulle förhindra konkurrens av sökande, utbildade på avsett sätt, och
att förste läraren Andersons ansökan därför borde upptagas till prövning
i samband med de ansökningar, som efter tjänstens ledigförklarande
kunde inkomma.

Folkskolöverstyrelsen anförde bland annat, att, därest den föreliggande
ansökan hade avsett behörighet till ordinarie lärartjänst vid
högre folkskola, vilken behörighet sålunda medfört kompetens även till
ordinarie lärartjänst vid skeppsgosseskola, skulle överstyrelsen med
hänsyn till sökandens utbildning och långvariga väl vitsordade tjänstgöring
vid skeppsgosseskola utan tvekan hava kunnat tillstyrka sådan
behörighetsförklaring, att, då det av departementschefen i haris ovan
omförmäldå yttrande till statsrådsprotokollet förutsetts, att behörighet
till rektorsbefattningen skulle kunna meddelas dispensvägen, det syntes
ligga i sakens natur, att detta närmast borde komma i fråga i sådant
fall, att det vid övergången från den nya ordningen redan funnes en
förtjänt man såsom föreståndare, vilken visserligen icke innehade den
formella kompetensen, men i realiteten kunde fylla de krav, som med
hänsyn till den nya ordningen borde ställas på en sådan skolas ledare,
samt att överstyrelsen vid bedömandet av sökandens kompetens till den
ifrågavarande rektorsbefattningen såge sig oförhindrad att i vad det
gällde erforderlig skicklighet till bestridande av rektorsgöromålen, tillstyrka
nådigt bifall till dispensansökan, men att det närmast tillkomme

de militära myndigheterna att med hänsyn till de krav, som ställdes
på de militära personers ■ utbildning, vilka skulle tjänstgöra vid skolan,
bedöma densamma. Andersons anhållan att varda utan ansökan förklarad
såsom ordinarie innehavare av rektorsbefattningen avstyrktes av
skolöverstyrelsen under hänvisning till gällande stadga för skeppssrosseskola.

o ''

Genom nådigt brev till stationsbefälhavaren i Stockholm den 29
november 1918 uppdrog Kungl. Maj:t åt denne att i vanlig ordning
kungöra rektorsbefattningen till ansökan ledig, och förklarade Kungl.
Maj:t tillika sig vilja upptaga läraren Andersons ansökan, i vad den avsåge
behörighet till rektorsbefattning vid skeppsgosseskola, till prövning
i samband med de övriga ansökningar till förenämnda befattningar.
som kunde inkomma.

Sedan i enlighet härmed rektorsbefattningen kungjorts till ansökan
ledig och Anderson jämte andra personer anmält sig som sökande
till densamma, förordnade genom beslut den 16 maj 1919 Kungl. Maj:t,
som ej funne gott bifalla Andersons ansökan om behörighet till rektorsbefattning
vid skeppsgosseskola, annan person än Anderson att
under en tid av tre år. räknat från den 1 juli 1919 bestrida rektorsbefattningen
vid skeppsgosseskolan i Marstrand.

Under det frågan om tillsättandet av den ifrågavarande rektorsbefattningen
sålunda varit på Kungl. Maj:ts prövning beroende, hade,
sedan på uppdrag av chefen för skeppsgossekåren i Marstrand, Anderson
från början av vårterminen 1919 skott rektor enligt stadgan åliggande
göromål, kårchefen i skrivelse till stationsbefälhavaren den 20
februari samma är. hemställt, att Anderson måtte förordnas att tillsvidare
och till dess rektorsbefattningen bleve tillsatt vara tillförordnad
rektor med åtnjutande av rektors lön och tjänstgöringspenningar
samt att förordnandet måtte räknas från vårterminens början den 8
januari 1919. Denna framställning föranledde ej någon stationsbefälliavarens
åtgärd.

Den 5 juni ingick Anderson till Kungl. Maj:t med underdånig
anhållan, att han måtte tillerkännas behörighet att söka och innehava
ordinarie läraretjänst vid högre folkskola och skeppsgosseskola, samt
att behörigheten måtte tillgodoräknas honom såsom medgiven från och
med är 1919. Genom beslut den 31 oktober 1919 fann Kungl. Maj:t, 6om
icke funnit skäl bifalla ansökningen i vad densamma avsåge behörighet
till lärartjänst vid högre folkskola, gott förklara Anderson behörig
att söka och innehava ordinarie ämneslärartjänst vid skeppsgosseskola.

Genom resolution den 31 oktober 1919 förklarade härefter stations -

befälhavaren Anderson berättigad att tran och med den 1 november
samma år uppbära avlöning såsom ordinarie ämneslärare enligt stat
för skeppsgosseskolan i Marstrand i överensstämmelse med den av
1918 års riksdag godkända organisation av samma skola; och skulle
Anderson under tiden januari till oktober 1919 anses hava varit uppförd
å övergångsstat.

1 en till militieombudsmannen sedermera inkommen klagoskrift
anförde Anderson bland annat. Den 1 januari 1903 hade Anderson
tillträtt befattningen som ordinarie lärare vid skeppsgosseskolan i
Karlskrona. Den 26 juni 1907 hade i »Post- och Inrikes Tidningar.''
för sista gången kungjorts tvenne då vid skeppsgosseskolan i Marstrand
lediga ordinarie läraretjänster. T överensstämmelse med statsmakternas
beslut hade anförts och utfästs utan något som helst förbehåll i denna
kungörelse bland annat: »Med en av platserna kommer likaledes att
förenas befattningen som förste lärare med särskilt årligt arvode.»
Anderson sökte då med åberopande av nämnda kungörelse de båda
förenade tjänsterna. Vid en personlig uppvaktning hos stationsbefälhavaren
vid flottans station i Stockholm hade Anderson framhållit, det
han ej önskade ifrågakomma, därest han ej erhölle ledigförklarade förenade
tjänsterna. Som endast lärare föredroge han att stanna vid
skeppsgosseskolan i Karlskrona. Hans ansökan hade emellertid bifallits,
och i det förordnande, som han, utan att hava sett eller ens fått del
av, fått utlösa med avfordrad stämpelavgift hette det inledningsvis:
»Stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm gör veterligt,
att som en av de vid skeppsgosseskolan i Marstrand anställda lärare
skall tjänstgöra som förste lärare------». Som bekant hade emeller tid

1918 års riksdag beslutat en omorganisation av skeppsgosseutbildningen.
Men något beslut, som kunde giva stöd för att Anderson
genom omorganisationen skulle berövas sina tillförsäkrade förmåner
kunde han ej utläsa, och hade det givetvis ej heller varit riksdagens
mening fatta sådant beslut. Visserligen hade Ivungl. Maj:t föreslagit
riksdagen ett indragande av dittills och sedan över 10 år till
Anderson utgående arvode som förste lärare, men ingen torde väl medverkat
till godkännande av detta förslag i tanke på, att Anderson
därigenom skulle komma att berövas sina lagliga rättigheter, detta
så mycket mindre som Kungl. Maj:t i propositionen i fråga tydligt
sade, att den formella kompetensen ej under alla förhållanden finge
anses som ett oundgängligt krav för behörighet till rektorstjänsten.
Med anledning av riksdagens förenämnda beslut hade Anderson ingivit
sin ovannämnda underdåniga ansökan. Omsider i maj 1919 hade rektors -

utnämningen skett med förbigående av Anderson, fortfarande ocb intill
den 11 juli samma år hade Anderson emellertid ålagts rektors under
dåvarande läsår i alldeles särskild grad mödosamma och tunga tjänstgöring
med betydligt flera än för rektor stadgat antal undervisningst,
immar per vecka. Då Anderson ej kunde för endast äran sköta den
tjänst, han dittills för visserligen ringa men dock någon betalning
under 23 terminer skott, både han gjort hemställan att komma i åt- »
njutande av den ersättning, som riksdagen kunde anses hava avsett
för tjänstens skötande tiden ifråga, första halvåret 1919. Med hänvisning
till. att Anderson ej skulle innehaft något formellt förordnande
att ^ sköta rekt or stjänsten, ehuruväl chefen för skeppsgossekåren i av
stationsbefälhavaren infordrat yttrande härom fastslagit sådant, hade
denna enligt Andersons mening mycket rimliga begäran avslagits. Vid
en personlig hänvändelse under december 1919 till skolöverstyrelsen
hade generaldirektören förklarat, att Anderson under alla omständigheter
kunde vara viss på. att han — i den händelse han ej finge
rektorstjänsten — i samband med rektorsutnämningen komme att förklaras
behörig som ordinarie ämneslärare vid skeppsgosseskolan och
detta utan ansökan. Detta hade upprepats, då Anderson senare genom
ett. ombud vänt sig till styrelsen. Någon dag i slutet av maj hade
Anderson emellertid av stationsbefälhavaren fått en uppmaning att ingiva
till Konungen ställd ansökan att förklaras behörig som ordinarie
ämneslärare vid skeppsgosseskola, Den 2 juni hade han ingivit sådan
ansökan. Då stationsbefälhavaren i slutet av september varit i Marstrand
i inspektionsärende. hade han för Anderson uttalat sin förvåning över,
att Andersons framställning om behörighet som ämneslärare ännu ej
blivit avgjord, men vill villigt lovat söka påskynda behandlingen av
frågan, lian hade också tröstat Anderson med: att det finnes ingen
anledning tro. att ansökan ej skall bifallas». Först den 31 oktober
hade Kungl. Maj:t fattat sitt beslut, Anderson hade i sin ansökan
begärt att få tillgodoräkna sig behörigheten från och med år 1919.
Ansökan vore också tydligen bifallen utom vad anginge behörighet
till högre folkskola. Alltså skulle Anderson vara berättigad uppbära
lön som ordinarie ämneslärare enligt nya staten för hela år 1919.
Stationsbefälhavaren hade emellertid — alldeles oriktigt enligt Andersons
ofrånkomliga övertygelse — tolkat brevet av den 31 oktober 1919 så,
att Anderson skulle vara berättigad till den högre lönen först från
och med den 1 november 1919 och att han skulle »anses» hava varit
uppförd å övergångsstat under tiden 1 januari—31 oktober detta år.
Stationsbeialhavarens resolution måste enligt Andersons mening vara

MililicombuiUinaiwens ämbetsberättelse.

felaktig även ur en annan synpunkt. För att Anderson skulle kunna
uppföras på övergångsstat, måste han före den 1 november 1018 hava
anmält sig villig underkasta sig ny lönestat med därvid fastade villkor
(Sv. ffs. 1918/554). Detta hade han emellertid ej gjort. 1 propositionen
till 1918 års riksdag (sid. 64) anfördes, att de dåvarande lärare, som
fyllde villkoren »givetvis borde »befordras till innehavare av de å
, blivande ny stat uppförda ämneslärarebefattningarna». Då denna nya
stat tillämpades först från och med år 1919, hade han väl. med stöd
av bland annat skolöverstyrelsens underdåniga yttrande av den 12
november 1918 och chefens för skeppsgossekåren intyg över fullgjord
rektorstjänstgöring vårterminen 1919 och tidigare bort kunna vänta
sig, att Kungl. Maj:ts beslut angående hans behörighet tolkats med
även ovannämnda yttrande och intyg samt hans ansökan av den
2 juni 1919 som bakgrund, vilket givetvis vore det enda riktiga.
Anderson hade berövats sitt arvode som förste lärare, men ålagts
fortfarande sköta rektorstjänsten och detta utan ersättning. Vidare
vore att märka, att Anderson under kalenderåret 1919 ålagts utan
laga stöd (så vitt behörigheten som ordinarie ämneslärare ej räknades
från och med årets början) två månaders (maj och september)
förlängd tjänstgöring, för vilken Anderson givetvis under vissa förhållanden
hade laga rätt att erhålla och även komme att kräva särskild
ersättning. Beträffande utbetalningen av lönen under år 1919. hade
det brustit mycket, varigenom Anderson tillfogats många bekymmer
och mycket besvär. Sålunda hade Anderson uppburit första avlöningen
först fram i mars. Vederbörande kårchef hade tidigare förklarat sig
ej kunna utanordna något åt Anderson. Och denna utbetalning hade
endast varit »förskottsvis» med eventuell återbetalningsskyldighet. Sedan
hade Anderson, dä behovet av pengar för honom varit trängande, med
längre eller kortare mellanrum erhållit varierande belopp. Under tiden
början av september — 11 november kunde Anderson, trots framställning
därom, ej erhålla något. Med en tillämpning av stati onsbefälhavarens
resolution angående behörighet som ordinarie ämneslärare
först från den 1 november skulle Anderson ej få några medel till sitt
och sin familjs uppehälle under återstående delen av året utan till och
med få återbetala en del av vad lian med så många besvärligheter
lyckats utfå. Och var orsaken till alla dessa hans svårigheter ingen
annan än den, att han invaggats i säkerhet beträffande sin behörighet
och att vederbörande visat en häpnadsväckande långsamhet beträffande
avgörandet av en hans livsangelägenliet. Men för sådant borde väl ej
han i all rimlighets namn bliva den lidande. Man tyckte sig hava

oförskyllt för denna frågas skull lidit mer än nog, utan att lian genom
en feltolkning av Eders Kungl. Maj:ts beslut skulle berövas väl ett par
tusen kronor av 1919 års på goda grunder beräknade och synnerligen
välbehövliga inkomst, för vilken han också, efter vad han ovan anfört,
ålagts mera krävande arbete. Ännu bjärtare framträdde det förfaringssätt.
som vederfarits honom, då man betänkte, att en lärare (E. Palmgren)
vid den av honom till 1 juli 1919 förestådda skolan, vars förman
han alltså varit och vilken lärare ej heller uppfyllt fordringarna för
anställning som ordinarie ämneslärare och vars tjänstgöringstid som
lärare ej ens uppginge till hälften av Andersons, tillerkänts lön enligt
nya staten från och med den 1 januari 1919. Med åberopande av vad
han ovan anfört hemställde Anderson, att militieombudsmannen måtte
vidtaga sådana åtgärder, att han måtte dels fä behålla sin tjänstegrad
som förste lärare, vilket man syntes vilja förvägra honom, trots han
innehade ett förordnande härpå, vilket förordnande ej vore återkallat
och givetvis e] heller lagligen kunde aterkallas, dels att arvodet som
förste lärare fortfarande måtte utgå till honom, dels att han mätte
för 1919 års första hälft tillerkännas särskild ersättning för skötandet
av rektorstjänsten, dels att han måtte — enligt kungl. brevet av 31
oktober 1919. jämfört med hans ansökan av 2 juni samma år -- tillerkännas
behörighet som ordinarie ämneslärare från och med den 1
januari 1919.

1 ett med anledning av denna klagoskrift infordrat yttrande anförde
stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm, viceamiralen
W. Dyrssen, bland annat. Anderson hade icke vid ingången av
år 1919, från vilken tid den nya staten för skeppsgosseskolan tillämpats.
någon behörighet att innehava ordinarie ämnesläraretjänst, vadan
avlöning för ordinarie ämneslärare enligt nyss nämnda stat icke kunnat
till honom utgå. Avlöning till honom enligt den gamla staten hade
efter utgången av år 1918 ej heller kunnat till honom utanordnas.
Någon form för hans avlönande hade sålunda ej funnits, beroende, som
syntes, därpå att han ej sökt behörighet till befattning som ordinarie
ämneslärare. 1 samband med att läraren Anderson den 31 oktober
tillerkänts behörighet att innehava sådan tjänst hade frågan om
hans avlöning under tiden januari—oktober efter överläggning med
sjöförsvarsdepartementet ansetts endast kunna ordnas så, att Anderson
genom resolution förklarades hava ansetts varit under samma tid uppförd
å övergångsstat. P>eträffande förordnandet såsom förste lärare
torde något återkallande härav icke varit påkallat, då detta förord -

nande av sig självt upphört i och med den nya organisationens ikraftträdande.
varigenom befattningen som förste lärare upphört att finnas
till och arvodet härför utgått ur anslaget. Vid sådant förhållande
torde något bibehållande av befattningen och det därmed förenade
arvodet icke kunna ifrågakomma. Beträffande Andersons yrkande att
utbekomma särskild ersättning för skötandet av rektor stjänsten under
förra delen av år 1919, kunde stationsbefälhavaren, då Anderson icke
innehaft förordnande att bestrida denna tjänst, icke finna att skäl förelåge
för ett bifall till denna framställning. Vad slutligen anginge framställningen
om tillerkännande av behörighet såsom ordinarie ämneslärare
från och med den 1 januari 1919 ansåge stationsbefälhavaren att han endast
borde hänvisa till ordalydelsen av sjöförsvarsdepartementets ämbetsskrivelse
rörande denna behörighet av den 31 oktober 1919.

1 underdånig skrivelse den 22 december 1920 anförde militieombudsmannen
följande:

Enligt den för skeppsgosseskolan vid tiden före den ifrågavarande
omorganisationen gällande stat skulle finnas bland andra 10 skollärarelöner
å 1,700 kronor, som efter 5, 10 och 15 års väl vitsordad tjänstgöring
höjdes varje gång med 300 kronor. Av dessa löner skulle 4
få disponeras för skollärare vid en skeppsgossekår i Marstrand, och
skulle till en av dessa lärare såsom förste lärare med skyldighet att
bestrida rektors tjänstgöring utgå ovannämnda å extra stat upptagna
arvode av 600 kronor.

Före genomförandet av omorganisationen uppbar sålunda Anderson
i egenskap av förste lärare å ordinarie stat lön med 1,700 kronor
jämte tre ålderstillägg med tillhopa 900 kronor samt å extra stat arvode
med 600 kronor eller sålunda tillhopa 3,200 kronor.

Enligt den av riksdagen år 1918 fastställda ordinarie stat för
skeppsgosseskolan i Marstrand skulle till rektor utgå lön med 4,000
kronor och tjänstgöringspenningar med 2,000 kronor samt till ordinarie
ämneslärare lön med 2,200 kronor och tjänstgöringspenningar med
1,400 kronor, varjämte för ordinarie ämneslärare lönen kunde höjas
etter 5 år med 400 kronor, efter 10 år med ytterligare 400 kronor
och efter 15 år med än ytterligare 400 kronor.

Genom den av Kungl. Maj:t den 28 juni 1918 utfärdade »kungörelse
angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av avlöningsförmånerna
enligt de från och med år 1919 gällande stater för skeppsgosseskolorna
i Karlskrona och i Marstrand m. m.», att de i rektors
tjänstgöring ingående tjänstgöringspenningar skulle beräknas utgå efter

skolår men till olika belopp för lästiden och för ferierna efter särskilda
bestämmelser, som av Kungl. Maj:t fastställts, ock att tjänstgöringspenningar
finge uppbäras endast för den tid, befattningshavaren verkligen
tjänstgjorde men för den tid han eljest varit från tjänstgöring
befriad skulle utgå till den, som förordnats uppehålla befattningen; att
de i kungörelsen intagna villkor och bestämmelser skulle i tillämpliga
delar gälla i fråga om de ämneslärare, vilka tilläventyrs komme att
uppföras å övergångsstat, samt att de förutvarande ordinarie befattningshavare,
vilka icke före den 1 november 1918 anmälde, att de ville
underkasta sig ny avlöningsstat samt därvid fästade villkor och bestämmelser
och som icke lagligen kunde därtill förbindas, skulle varda
bibehållna vid dem enligt dittills gällande ordinarie stat tillkommande
avlöningsförmåner.

Enligt den omnämnda staten för skeppsgosseskolan i Marstrand
skulle, därest vid skeppsgosseskola anställd skollärare bleve uppförd å
övergångsstat, motsvarande antal ordinarie ämneslärartjänster hållas
vakanta under övergångstiden. Å övergångsstat uppförd skollärare åtnjöte
den enligt de före den 1 januari 1919 gällande bestämmelser
honom tillkommande avlöning samt därutöver ett årligt lönetillägg å
900 kronor, vilket sistnämnda lönetillägg utginge av den för motsvarande
befattning ä ordinarie stat uppförda avlöningen. Därest å övergångsstat
uppförd befattningshavare inom viss angiven tid förvärvade
behörighet till ordinarie ämneslärartjänst, ägde han rätt att utan tävlan
befordras till ordinarie ämneslärare å sin förut innehavda tjänst.

Enligt de bestämmelser för uppbärande av lön såsom lärare vid
skeppsgosseskola, för vilka sålunda redogjorts, skulle Anderson vara
berättigad till följande avlöningsförmåner, nämligen:

1) såvitt Anderson upprätthållit rektorsbefattning, de rektor enligt
den nya staten tillkommande tjänstgöringspenningar,

2) a. därest Anderson icke före den 1 november 1918 gjort anmälan
om att vilja underkasta sig ny avlöningsstat, honom förut såsom
skollärare å ordinarie stat tillkommande förmåner (indragningsstat).

b. därest Anderson gjort sådan anmälan men icke förvärvat kompetens
till ordinarie ämneslärarbefattning, nyssnämnda förmåner jämte
ett avlöningstillägg å 900 kronor (övergångsstat), samt

• c. därest Anderson både gjort sådan anmälan och förvärvat sådan
kompetens, de ordinarie ämneslärare enligt 1918 års stat tillkommande
förmåner (ny stat).

I ärendet vore utrett, att Anderson under tiden från läsårets
början den 8 januari 1919 till och med juni månads utgång utan an -

märkning fullgjort rektors tjänstgöringsskyldighet, sådan densamma
enligt nya stadgan för skeppsgosseskola fastställts. Vid sådant förhållande
och då den omständigheten, att Anderson icke, på sätt vederbort,
erhållit förordnande att bestrida den rektorstjänst, han faktiskt
upprätthållit, icke, med hänsyn till vad i saken förekommit, torde
kunna vara av beskaffenhet att inverka på hans rätt att uppbära de
till rektors vikarie utgående tjänstgöringspenningar eller, med ett däremot
svarande belopp, skälig gottgöreise för det på en gång nödiga
och nyttiga arbete, han för kronans räkning genom tjänstens upprätthållande
utfört, syntes Anderson under alla förhållanden, vare sig han
eljest stått å gammal, övergångs- eller ny stat, varit berättigad för sin
tjänstgöring den 8 januari—30 juni 1919 uppbära den del av rektors
tjänstgöringspenningar, som enligt Kungl. Maj:ts beslut skulle hava
belöpt å nämnda tid.

Vidkommande Andersons löneförmåner i övrigt framginge av det
föregående, att Anderson i sådant hänseende icke kunnat vara i sämre
ställning än alternativ 2 a; utvisade. För den händelse Anderson sålunda
icke före den 1 november 1918 anmält sig vilja underkasta sig
nya statens villkor, skulle Anderson likaledes under alla förhållanden
vara berättigad att under och för tiden 1 januari—31 oktober 1919
uppbära honom förut såsom lärare ä ordinarie stat tillkommande lön
1,700 kronor jämte tre ålderstillägg å 300 kronor eller sålunda tillhopa
2,600 kronor, varemot Anderson vid det förhållande, att hans förutvarande
arvode såsom förste lärare utgått å extra stat, icke vidare i
något fall ägt uppbära sådant arvode.

Nu hade emellertid, på sätt av det föregående framginge, stationsbefälhavaren
vid tillämpning av Kungl. Maj:ts ovannämnda beslut av
den 31 oktober 1919, varigenom Anderson förklarats behörig till ordinarie
ämneslärartjänst i skeppsgosseskolan, dels utan tävlan befordrat
Anderson till ordinarie ämneslärare och dels förklarat Anderson skola
hava under tiden januari till oktober 1919 ansetts vara uppförd å
övergångsstat (alternativ 2 b). Anderson hade sålunda enligt detta
stationsbefälhavarens beslut bort komma i åtnjutande, förutom av ovannämnda
tjänstgöringspenningar, av den avlöning, som enligt de nya
bestämmelserna skulle hava tillkommit å övergångsstat uppförd lärare
eller sålunda 3,500 d. v. s. lön 1,700, tre ålderstillägg 900 och ett avlöningstillägg
900 kronor).

Då Anderson, på sätt av det föregående framginge, i sin ovannämnda
ansökan den 5 augusti 1918 anhållit att tillerkännas behörighet
till rektorstjänst och förklaras såsom ordinarie innehavare av denna

tjänst med skyldigheter och förmåner enligt för rektor gällande bestämmelser.
så innebure detta säkerligen en sådan anmälan som ovannämnda
kungörelse för uppförandet å övergångsstat förutsatte. Men
tolkat rent efter ordalagen torde denna anmälan vara villkorlig och
endast avse det fall, att Anderson utnämndes till rektor. Som emellertid
Andersons uppsättande på övei’gångsstat såsom skollärare förutsatte, att
han utan villkor före den 1 november 1918 anmält sig villig underkasta
sig den nya staten, torde stationsbefälhavarens förklaring att
Anderson skulle anses som från och med den 1 januari 1919 uppförd
å övergångsstat, i själva verket innebära, att Anderson skulle anses
hava i rätt tid gjort dylik anmälan. En dylik uppfattning syntes
militieombudsmannen med hänsyn till omständigheterna i saken fullt
berättigad. I själva verket hade Anderson också underkastat sig den
icke obetydligt strängare tjänstgöringsskyldighet, som den nya stadgan
föreskreve.

Emellertid torde på grund av vad i ärendet förekommit tvivel
icke kunna råda därom, att Anderson, då han ingav sin ansökan den 5
augusti 1918, utgått ifrån att han vid avslag å sökt behörighet såsom
rektor, åtminstone skulle tillerkännas behörighet såsom ämneslärare,
utan att annan ansökning än den redan ingivna skulle därför erfordras.
Hinder syntes ej heller mött att giva den gjorda ansökningen en dylik
tolkning. I)är så skett skulle Anderson följaktligen kommit i den
ställningen, att han både gjort vederbörlig anmälan före den 1 november
1918 och, vid det förhållande att anledning till avslag å behörighetsansökning
torde saknats, före utgången av år 1918 förvärvat kompetens
till och befordrats till ordinarie ämneslärare.

Med hänsyn härtill och då det icke borde kunna förnekas, att
de formella fel vid sökandet av ifrågavarande befattningar, till vilka
Anderson kunde hava gjort sig skyldig och som uppenbarligen vore att
tillskriva den Anderson icke utan fog bibringade uppfattningen, att
han skulle komma att erhålla rektorstjänsten, lätt skulle kunna hava
av honom avhjälpts, därest hans ansökan den 5 augusti 1918 angående
behörighet till rektorstjänst genast blivit bedömd och prövningen därav
icke uppskjutits till maj månad 1919, syntes icke utan skäl kunna
göras gällande, att Anderson rätteligen bort för tiden från och med
den 1 januari till och med den 31 oktober 1919 kommit i åtnjutande
av de avlöningsförmåner, som tillkomme ordinarie ämneslärare, vilken
förordnats att upprätthålla rektors befattning (1 januari till 1
juli) respektive ordinarie ämneslärare (1 juli till 1 november). (Alternativ
2 c).

Sedan stationsbefälkavaren på sätt ovan anförts förklarat kårchefens
den 20 februari 1919 gjorda hemställan om utbetalande av
rektors lön och tjänstgöringspenningar ej föranleda någon hans åtgärd,
hade på en av Anderson den 12 september 1919 gjord anhållan att
för tiden den 1 januari till den 30 juni 1919 komma i åtnjutande av
de löneförmåner, som vore bestämda att för samma tid utgå till rektor
för skeppsgosseskola, stationsbefälhavaren genom resolution i oktober
1919, enär sökanden under angiven tid icke innehaft förordnande att
bestrida rektorstjänsten, funnit framställningen ej kunna bifallas. På
grund härav hade Anderson icke kommit i åtnjutande av honom enligt
vad ovan anförts för tiden 1 januari—31 oktober 1919 rätteligen tillkommande
avlöningsförmåner, utan allenast förskottsvis vid olika tillfällen
Utan godkänd rättsgrund utbekommit tillhopa 5,580 kronor.

Då det syntes inilitieombudsmannen av vad sålunda anförts framgå,
att särskilda åtgärder erfordrades för att Anderson skulle kunna komma
i åtnjutande av de förmåner, till vilka rättvisa och billighet berättigade
honom, hade inilitieombudsmannen med stöd av den för riksdagens
militieombudsman gällande instruktion ansett sig böra anmäla
detta ärende hos Kungl. Maj:t för den åtgärd, vartill Kungl. Maj:t
kunde finna framställningen föranleda.

7. Om ordningen för användandet av kommunikationsbaten

i Vaxholms sund.

Handlingarna uti ett genom klagomål av sergeanten vid Vaxholms
kustartilleriregemente Joel Eriksson hos inilitieombudsmannen
anhängiggjort ärende utvisa följande.

Den 8 mars 1919 avgav Eriksson i egenskap av befälhavare å
kommunikationsbåten i Vaxholms sund en rappert till chefen för 1.
bataljonen av Vaxholms kustartilleriregemente, däri han anförde bland
annat. Torsdagen den 6 mars 1919 kl. 8.2 0 e. m. hade en man
av kasernvakten å Vaxholmen anmält, att ångfärjan skulle göra en
extra tur därifrån kl. 11.45 e. m. enligt order från stabschefen. Men
då Eriksson tidigare på kvällen eller kl. 7.io e. m. gjort en extratur
från Vaxholmen till staden med stabschefen, — varigenom för övrigt
ordinarie avgångstid från Vaxholm kl. 7.5 e. m. blivit fördröjd med
8 min. — vetat att denne befann sig i Vaxholms stad, hade Eriksson
anmodat överbringaren av ordern att anhålla om skriftlig order, enär

Eriksson befarat, att någon missuppfattning förelegat från vaktens sida
angående avgångsplatsen för den anbefallda extraturen. Kl. 9.2o e. nh
hade återigen samma man kommit ned till färjan, denna gång mfed
order att färjan skulle göra en extratur kl. 11 .*45 e. m. från Vaxholm
och att kaptenen Öhgren meddelat att ingen skriftlig order behövde
länmas. Efter sista ordinarie turen för kvällen kl. 10.2o e. m. hade
färjan förtöjts vid östra bryggan för att invänta extraturens avgång,
då fänriken Puke omkring kl.
besättningen ä färjan läge ombord, och om Eriksson vore villig att
genast gå över till Vaxholm för att »vi skulle gå hem till intendent
Thörn för han är ensam hemma». Eriksson hade svarat jakande därtill
samt framhållit, att så länge färjan hade ånga, besättningen icke finge
avlägsna sig frän densamma och att det gjorde dem detsamma var de
läge och inväntade extraturens (tidens) avgång. Omkring kl. 11 e. m.''
hade ett sällskap officerare kommit ombord samtidigt som löjtnant
Rydberg givit order att färjan skulle avgå till Vaxholms stad''1 sartit
att avgången därifrån skulle ske kl. 12 e. m. Efter sedan’ fänrikarna
Puke och Sundholm kommit ombord, hade farjan‘avgått frän Vaxholms
stad kl. 12. . f. m. med order av den förstnämnda att. lägga till vid
Rindö. varefter färjan förtöjts vid Vaxholmen och order om avsläckning
givits kl. 12. f. m. På grund av vad ovan anförts angående'''' sättet
för orderns om extraturen överbringande anhöll Eriksson, atfi batäljo/ischefen
måtte hos kommendanten hemställa att dylik order, som avsåge
extraturer efter det ordinarie turer för dagen slutat, skulle våra skriftlig,''
då detta utan olägenhet kunde ske, enär i annat’ fall befälhavaren å
färjan omedvetet kunde begå fel vid turernas verkställande, samt'' att
andemeningen i f. o. nr 91 den 9/11 1918 punkt 3 »då verkliga nödfall
föreligger» mera komma till sin rätt.

Berörda rapport överlämnades den 10 mars 1919 av bataljonschefen
och kasernbefälhavaren, majoren R. Jäderlund till t. f. regementschefen.
Denne, överstelöjtnanten F. Olof Widmark, meddelade den 15
mars 1919 resolution i ärendet av innehåll,'' att rapporten för det då-’
varande ej föranledde någon hans åtgärd.

I skrivelse till militieombudsmannen den 28 mars 1919 påkallade''
Eriksson militieombudsmannens ämbetsåtgärd i anledning avförhållanden,
som stodo i samband med den ovannämnda rapportens formella handläggning,
varom här ej vidare är frågan.

Med anledning av klagoskriften anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 1 maj 1919 t. f. regementschefen att inkomma med
vederbörandes yttrande och själv avgiva utlåtande i ärendet.

Mihfieotnbudsmannens ämbetsberätteke. 13

T avgivet yttrande anförde majoren Jäderluud, så vitt nu är i
fråga. Av regementsinstruktionen för Vaxholms kustartilleriregemente
(RI) inom. 362, 363 och 366 framginge tydligen, att ångfärjan »Vaxholm—
Rindön» och sålunda även befälhavaren å densamma eller i detta
fäll sergeanten Eriksson närmast stode under befäl av kasernbefälhavaren
(KSB), som samtidigt vore bataljonschef, och att det ålåge
KSB att till kommendanten genom regementschefen inlämna förslag till
turlistor, ordningsregler och instruktioner m. m. samt att befälhavaren
å kommunikationsbåten skulle, om annan förman än kommendanten,
regementschefen eller KSB givit order om extra tur, till KSB ingiva
skriftlig rapport härom. Sergeanten Erikssons påstående att han skulle
begått ett fel, om han utfört den muntliga ordern att färjan skulle gä
från Vaxholmen kl. 11.45 e. m. vore ej riktigt, ty majoren hade övertygat
sig om, att ordern just löd att han skulle avgå från Vaxholmen
kl. 11.45 e. m. Kommunikationsbåten stode närmast under kasernbefälhavarens
befäl och kasernbefälhavaren under regementschefens.

För egen del anförde t. f. regementschefen, överstelöjtnanten
Widmark bland annat. Då överstelöjtnanten veterligen det dittills
använda sättet för meddelande av order om extraturer ej vållat några
olägenheter och det i skrivelsen åberopade stödet för framställningen
syntes överstelöjtnanten föga bärkraftigt — det förefölle överstelöjnanten
nämligen oförklarligt, att den omständigheten, att sergeanten mottog
ordern om extratur vid tidpunkt, då stabschefen avlägsnat sig från
Vaxholmen, kunde åsamka honom någon sorts bryderi — hade överstelöjtnanten
ansett det onödigt att föreslå ändring i gällande bestämmelser.

Ovannämnda den 1 maj 1919 avlät inilitieombudsmannen till
kommendanten i Vaxholms fästning en skrivelse, däri anfördes följande.

Av den för Vaxholms fästning gällande fästningsinstruktion ävensom
de av kommendanten den 18 maj 1917 under nr 40 och den 9 november
1918 under nr 91 utfärdade fästningsorder hade militieombudsmannen
inhämtat, att, efter tiden för sistnämnda orders ikraftträdande, rätt att
anbefalla sådan extratur med någon av fästningens kommunikationsbåtar,
att därigenom rubbning i de ordinarie turerna icke förorsakades,
tillkomme — förutom kommendanten — chefen för Vaxholms kustartilleriregemente,
vederbörande bataljonschef vid Vaxholms kustartilleriregemente
ävensom i nödfall dagbefäl av samma regemente, allt med
de inskränkningar, som av regementschefen kunde befinnas erforderliga,
att denna rätt att anbefalla extraturer blott finge utövas, då verkligt
nödfall förelåge, att. då så skett, rapport om förhållandet snarast skulle

avgivas till kommendanten av den, som anbefallt turen, med givande
av skälen därtill, samt att i huvudsak enahanda bestämmelser gällde i
fråga om rätt att anbefalla sådan extratur, som kunde förorsaka rubbning
i de ordinarie turerna. Den användning av kommunikationsbåten
i ovan omförmälda fall, som enligt vad Eriksson i sin skrivelse anfört
skulle hava ägt rum, syntes militieombudsmannen stå i strid såväl med
ändamålet med den ifrågavarande kommunikationens anordnande genom
kronans försorg, som med de enligt fästningsinstruktionen och förenämnda
fästningsorder rörande användandet av fästningens kommunikationsbåtar
gällande bestämmelser. I anledning härav anmodades
kommendanten att infordra vederbörandes yttrande i ärendet samt
inkomma därmed ävensom med eget utlåtande.

Kommendanten, översten friherre H. Wrangel översände i anledning
härav yttranden från stabschefen i kommendantsstaben, majoren
A. Wibom och adjutanten i samma stab löjtnanten R. Rydberg samt
eget utlåtande.

Majoren Wibom anförde följande. Den 6 mars efter expeditionstidens
slut hade hos majoren de å Vaxholmens officersmäss mässande
— ett tiotal officerare och intendenten — genom löjtnanten Rydberg
anhållit att få tillsäga om en sen extratur från Vaxholmen på grund
av att avskedssamkväm samma afton skulle anordnas på mässen för
den från sin tjänst vid kustartilleriregementet avgående intendenten
Kollberg. Vilken tid turen skulle avgå erinrade majoren sig ej, men
ville minnas att framställningen avsett kl. 11.4 6 e. m. eller 12 mn.
På grund härav hade majoren telefonledes sökt förbindelse med kommendantens
bostad. Två försök hade gjorts, men intet svar erhållits.
Majoren hade då avgjort saken på egen hand och bifallit framställningen.
Samma dag omkring kl. 6.6 6 e. m. hade majoren anbefallt
en extratur från Vaxholmen till Vaxholm för regementsbefälhavaren
vid kustartilleriregementet, överstelöjtnanten Widmark och majoren,
båda boende å Vaxholmen och vilka plötsligt anmodats deltaga i ett
sammanträde i Vaxholm kl. 7 e. m. Därvid hade färjan fått vänta
något vid Vaxholmen, men syntes majoren befälhavarens å färjan uppgift
om den försening, som uppstått i ordinarie turen sannolikt vara överdriven.
I denna uppfattning funne majoren stöd däri, att befälhavaren,
som under den tid färjan legat vid Vaxholmen, stått i samtal med
majoren, i sådant fall säkerligen ej uraktlåtit att varsko majoren om,
att den ordinarie turen höll på att försenas. Av vad nu anförts, framginge,
att majoren under den 6 mars kommit att anbefalla tvenne
extraturer, varav den ena efter slutet av de ordinarie turerna för

dagen''. I samband härmed ville emellertid majoren meddela, att em
beräkning av antalet utav majoren självständigt anbefallda extra turer
ej kunde göras med ledning endast av förhållandena ifrågavarande dag.
I själva verket inskränkte sig majorens åtgärder med anbefallande av
dylika turer i övrigt till ett fåtal fall, varav veterligen intet efter
turernas för dagen avslutande, allt beräknat, under den tidrymd, majoren
senast varit förordnad som stabschef eller från och med 1919 års början
tills dato den 14 maj 1919.

Löjtnanten Rydberg yttrade: Extraturen, som varit förorsakad av
ett avskedssamkväm för intendenten Kollberg, skulle avgå från Vaxholmen
kl. 11. t:> e. in. Då emellertid under aftonen en av de i Vaxholm
boende kamraterna inbjudit samtliga hem till sig, hade gjorts förfrågan
hos befälhavaren för färjan, om det mötte något hinder, att denna
gin ge över till Vaxholm omkring kl. 10 e. in. i stället för på den utsatta
tiden. Dä från hans sida intet hinder mötte och då det i verkligheten
ingenting betydde, var färjan låg, vid Vaxholmen eller i Vaxholm,
hade de avrest med densamma till Vaxholm, varvid löjtnanten givit
befälhayaren order att kvarligga där till tiden för den anbefallda extraturens
avgång därifrån.

Översten friherre Wrangel anförde därjämte,för egen del följande.
Andamålet med de genom kronans försorg inom fästningen anordnade
sjökommunikationerna voro dels att åvägabringa i och för tjänsten
erforderliga förbindelser mellan de olika förläggningsplatserna. dels ock
att) möjliggöra för å dessa platser bosatta, garnisonen tillhörande personer
samt deras familjer att för enskilda angelägenheters ombesörjande
förflytta sig dem emellan. 1 sistnämnda avseende hade översten medgivit
extraturer för bevistande ej allenast av gudstjänster, föreläsningar
och sammanträden, utan även av konserter, teater- och biografföreställningar,
danstillställningar och satnkväin m. m.. varjämte en del
extraturer fatt utgå vid brådskande fall, då inväntande av den ordinarie
turen skulle vållat avsevärd olägenhet. Kommunikationernas uppgift
att för militärpersonalen underlätta bevistandet av förädlande nöjen
eller oskyldiga förströelser funne översten betydelsefull, och detta omdöme
torde knappast jävas av någon, som ägde personlig erfarenhet
om förhållandena inom sådana avskilda, trånga och tättbefolkade garnisonsorter
som exempelvis Vaxholm. På grund av nödvändigheten av
att vid nuvarande kol pris iakttaga sparsamhet med bränslet hade
översten för kommunikationerna vid Vaxholmssunden dels fastställt
en turlista, där turerna under större delen av dagen inskränkts till
ungefär halva antalet mot det sedan många år vanliga, dels inskränkt

101

vissa befälhavares rätt att anbefalla extraturer till verkliga nödfall,
varigenom översten, praktiskt sett. tagit beviljandet av extraturer i
egen (stabs''hefens i kommendantsstaben) hand. Genom nämnda sparsam
hetsåtgärder hade det av översten avsedda syftet nåtts, och syntes
efter vad vid tidpunkten för yttrandets avgivande kunde ses det för
kommunikationerna tillgängliga anslaget är 1919 ej komma att överskridas.
Detta resultat hade vunnits, utan att översten behövt neka
bifall till framställningar om extraturer för vare sig kronans eller militärpersonalens
behov. Ett motsatt förhållande skulle verkat mycket
menligt, da behovet av extraturer givetvis ökats sedan de ordinarie
turerna väsentligen inknappats. Emellertid hade antalet extraturer''
varit jämförelsevis ringa och kostnaderna härför hade varit obetydliga i
förhållande till de besparingar, som indragningen i den ordinarie turlistan
medfört. Av vad ovan sagts vore tydligt, något som för övrigt
kunde synas självklart och även av orderns formulering framginge, att
överstens avsikt vid utfärdande av fästningsordern nr 91/1918 ingalunda
varit att fastställa några inskränkningar rörande överstens egen (stabschefens)
rätt att anbefalla extraturer, och att befälhavarens för kommunikationsbåten
förmodanden rörande andemeningen i nämnda fästningsorder
sålunda vore oriktiga. Då de extraturer, som den G mars
1919 i överstens frånvaro anbefallts av stabschefen, avsett att fylla
behov, som översten, enligt vad ovan anförts, ansåge tillkomma ifrågavarande
kommunikationsmedel hade översten, då stabschefen till översten
anmält sina dispositioner, lämnat dem utan erinran. Vad beträffade
den jämkning av extraturen, som genom befälhavarens ä kommunikationsbåten
medgivande och löjtnanten Rydbergs order kommit till stånd,
funne översten densamma anmärkningsvärd, dock endast från strängt
formell synpunkt, under det att åtgärden från de i samkvämet deltagandes
sida måste förefalla naturlig och i samklang med de synpunkter, vilka
föranlett bifall till framställningen om extratur.

I skrivelse till kommendanten den 2 december 1920 anförde
militieombudsmannen följande.

På framställning av arméförvaltningens fortifikationsdepartement
om fastställande av någon lämplig passagerareavgift vid begagnande av
den kronans ångslup, som uppehölle samfärdseln mellan Vaxholms stad
och lastning samt Rindön, och av vilken allmänheten kostnadsfritt
begagnade sig, förordnade Ivungl. Maj:t, genom nådigt brev den 17
april 1891, dels att vissa sådana avgifter finge bestämmas, ■ dels ock att
från dessa avgifter skulle få befrias personer, som vore anställda vid

102

någon av fästningarna eller tillhörde å desamma bosatta familjer, andra
personer, tillhörande armén och flottan, dä de voro klädda i uniform
ävensom de, vilka kommendanten ansåge böra tillfälligtvis fritagas
därifrån. Genom generalorder den 25 oktober 1910 medgav sedermera
Kungl. Maj:t bland annat, att i Vaxholms och Oskar-Fredriksborgs
fästning 4 stycken kustartilleriet tillhörande ång- eller motorbåtar finge
användas för uppehållande av ordinarie kommunikationer inom kustpositionerna,
för transporter och bogseringar, för kustartilleriets övningar
samt för inspektioner.

Otvivelaktigt måste de »ordinarie kommunikationer», för vilkas
upprätthållande användandet av kronans ång- och motorbåtar sålunda
bland annat medgivits, hava till ändamål att tillgodose icke blott
behovet att möjliggöra den militära personalens förflyttning i och utom
tjänsten, utan även att tjäna som medel för den allmänna samfärdseln
överhuvudtaget. Även om härvid förstnämnda ändamål av naturliga
skäl måste i första hand vinna beaktande, och därefter hänsyn tagas
till den samfärdsel, som erfordrades för att underlätta tillgodoseendet
av befolkningens nödtorftiga uppehälle, vore dock sålunda klart, att
de ifrågavarande kommunikationerna avsett att tillgodose även det
behov av förbindelser inom fästningens område, som grundades på
allmänhetens sociala och kulturella intressen i allmänhet. Det torde
sålunda vara fullkomligt i överensstämmelse med riktiga principer för
kommunikationsbåtarnas användning, att vid uppgörande av turlista
för dem hänsyn jämväl toges till möjligheten för allmänheten att utan
oskäliga kostnader och svårigheter bevista gudstjänst, föredrag, musikaliska
och andra soaréer, biografföreställningar, samkväm o. s. v.

Det torde emellertid ligga i sakens natur, att dessa ordinarie
kommunikationer, i den mån de sålunda avsåge att utgöra medel för
den allmänna samfärdseln, skulle upprätthållas just såsom ordinarie d.
v. s. enligt en på förhand uppgjord turlista. Även om därigenom icke
vore uteslutet, att vid särskilda tillfällen, då av en eller annan anledning
livligare trafik vore att förvänta, såsom då offentligt möte eller
föredrag eller musikfest eller dylikt samkväm anordnats, en dubblering
av turerna ägde rum eller en extra tur anordnades, torde dock i allmänhet
icke kunna anses att de ordinarie kommunikationer, för vilkas
användande ifrågavarande båtar medgivits, i sig innefattade även sådana
extra turer, som endast kunde tillgodose ett fåtals tillfälligtvis uppkomna
behov, av förbindelse för ett eller annat, låt vara fullt lojalt,
men dock mindre viktigt intresse. Huruvida härvid behovet av extratur
vore att hänföra till det förra eller senare slaget och sålunda borde

103

tillgodoses eller ej, torde böra avgöras i varje särskilt fall med hänsyn icke
blott till det beräknade antalet deltagare och ändamålets mer eller mindre
allmängiltiga och viktiga beskaffenhet, utan även till möjligheten att
kunna, med eller utan jämkning i ordinarie tur, lämpa sig efter denna.

När enligt nu angivna grunder en extratur borde få anordnas
eller ej, vore naturligen i många fall svårt att avgöra och måste
uppenbarligen göras till föremål för ett diskretionärt bedömande i varje
särskilt fall. Emellertid vore det klart, att fall kunde förekomma, då
något tvivel om den ifrågasatta turens nödvändighet icke förefunnes,
samtidigt som tiden eller omständigheterna uteslöto en hänvändelse till
kommendanten. Sådana fall vore de, då behovet av omedelbar förbindelse
vore grundat på ett synnerligen viktigt antingen allmänt eller
enskilt intresse, såsom då ett hastigt ingripande från ordningsmaktens
sida påkallades eller dä olyckshändelse eller hastigt påkommande
allvarligare sjukdomsfall inträffat o. dyl. I sådana fall syntes användandet
av kronans båt böra kunna genast medgivas.

Vid en jämförelse mellan de synpunkter, som här ovan anförts
rörande grunderna för användandet av kronans båtar för ordinarie
kommunikationer, ä ena sidan, och de av kommendanten i Vaxholms
fästning utfärdade ovan till sitt innehåll återgivna föreskrifter rörande
extra turer, torde man finna, att dessa föreskrifter stode i fullkomlig
överensstämmelse med de nämnda synpunkterna och i och för sig innebära
fullt betryggande garantier mot missbruk. Dessutom hade enligt
vad mil it ieombud smannen inhämtat förekommande extra turer, där så
varit möjligt, på förhand genom fästningsorder kungjorts, varigenom
turen gjorts tillgänglig för en större allmänhet.

Emellertid syntes i det fall, varom i detta ärende vore fråga,
knappast kunna sägas att den användning, kommunikationsbåten, vid
däri ifrägakomna tillfälle erhållit, stått i överensstämmelse med vare
sig ovan angivna allmänna synpunkter eller de utfärdade föreskrifterna.
Då ju endast syntes varit fråga om ett mindre tillfälligtvis anordnat
slutet samkväm, torde vederbörande lämpligen bort kunna antingen
sökt rätta sig efter ordinarie turer eller ock, där detta icke synts dem
giva erforderlig tid för samvaron under fritid på egen bekostnad förskaffat
sig transportmedel. Under inga förhållanden torde vid ifrågavarande
tillfälle ett sådant »verkligt nödfall» kunna sägas förelegat,
som på grund av de därom utfärdade föreskrifterna berättigat annan
än kommendanten att bevilja en extra tur.

Vad kommendanten anfört därom, att behovet av extra turer för
militärpersonalen väsentligt ökats därigenom, att antalet ordinarie

104

turer av sparsamhetsskäl minskats med hälften, vore säkerligen riktigt
och naturligen ägnat att vid bedömandet av frågan om extratur borde
.medgivas eller ej föranleda anläggandet av i viss mån mindre stränga
.normer än eljest, särskilt som just i fråga om militärpersonalen viss
hänsyn otvivelaktigt måste tagas till det förhållandet, att de icke varit i
tillfälle själva välja sin bostad. Även om emellertid bland annat av
sist angivna skäl kunde anses i viss mån berättigat, att vid ordnandet
av de ifrågavarande kommunikationerna hänsyn i första hand toges
till garnisonen tillhörande personers och deras familjers intressen, torde
dock, särskilt med hänsyn till de uttalanden kommendanten gjort
rörande de militära sjöförbindelsernas ändamål och militärpersonalens
ökade behov av extra turer, dock härvid den erinran vara befogad,
dels att kommunikationsbåtarna uttryckligen angivits vara avsedda för
de ordinarie kommunikationerna d. v. s. för tillgodoseende av den
allmänna samfärdselns behov, och att följaktligen ett indragande pa
grund av sparsamhetsskäl av ordinarie turer endast borde kunna få
äga rum, där behovet av* turerna stode i verkligt missförhållande till
kostnaderna för deras upprätthållande, dels ock att den kompensation
i form av extra turer, som därav kunde nödvändiggöras, i stort sett
borde komma den trafikerande allmänheten i lika grad till godo och
icke blott den del därav, som vore att hänföra till militärpersonalen.
Huruvida nuvarande antalet ordinarie turer i stort sett vore tillräckligt
för .den allmänna samfärdseln, som trots kostnaderna kunde anses böra
upprätthållas, kunde i denna ordning icke bedömas, men syntes dock
klart, att sparsamhet härutinnan icke borde ensidigt rikta sig mot
endast den del av allmänheten, som dock för sin befordran eiiade avgift.

Vad här ovan anförts ägde icke avseende å den kronans båt,
som jämlikt ovannämnda generalorder ;den 17 april 1910 vid behov för
tillfället, enligt kommendantens order avsåges för kommendanten. Ej
heller berördes därav frågan om och i vad mån enskilda, som vore
berättigade att avgiftsfritt använda »de ordinarie kommunikationerna»,
mberäknat därtill enligt yad, ovan anförts hänförliga extra turer, med
hänsyn till de från kommunikationssynpunkt synnerligen besvärliga förhållandena
inom kustpositionerna, kunde tillåtas, att i särskilda fall mot
. ersättning för, uppkommande kostnader och mot skälig gottgörelse till
eventuellt under fritid tjänstgörande personal, nyttja ifrågavarande båtar.

Med anledning av sergeanten Erikssons hos militieombudsmannen
anhänggjorda klagomål fann militieombudsmannen ej skäl att i ärendet
vidtaga ytterligare åtgärd. ; På grund av, vad i övrigt i ärendet: före -

105

kommit delgav emellertid militieombudsmanneu kommendanten de synpunkter,
som enligt militieombudsmannens förmenande borde ligga till
grund för ordnandet av användningen enligt generalorder den 17 april
1910 av ifrågavarande kustartilleriet tillhörande båtar.

8. Skriftligt anbud vid försäljning sauktion obehörigen kasserat.

Genom annons i »Tidning för leveranser till staten m. in.» av
den 3 februari 1920 hade varvschefen vid flottans station i Stockholm
kungjort om försäljning genom offentlig auktion den 20 i samma månad
av vissa för kronan obehövliga, brukbara och kasserade artiklar,
uppräknade i särskilda poster, och därvid till kännedom meddelat bland
annat, att till auktionen jämväl skriftliga förseglade anbud .å berörda
artiklar emottoges, att dessa anbud dock icke komme att upptagas till
prövning om de innehölle obestämt överbud eller avsåge mera än ett
eller endast del av utropsnummer, att å såväl anbudet som dess omslag
vederbörligt utropsnummer skulle finnas angivet, att anbud i övrigt.
skulle avfattas i enlighet med föreskrifterna i förordningen .den
17 november 1893 angående upphandlings- och entreprenadväsende
m. m.. att varvschefen förbehölle sig rätt att pröva anbudets antaglighet,
skolande dock prövningen vara verkställd senast 8 dagar efter
auktionens slut. samt att i övrigt kap. III av ovan i åberopade förordning
samt reglementet för marinen komme att härvid lända till efterrättelse.

I anledning av denna kungörelse hade Aktiebolaget * Bröderna
Larssons Metallaffär i Göteborg till varvschefen insänt tre anbud, nämligen
ä post nr 80 »142 kg. gammal aluminium», post nr 86 »1,700
kg. gammal koppar» och post nr 87 »6,000 kg. gammal metall.» Varje
anbud hade varit inlagt i förseglat kuvert med föreskrift om postens
nummer och vad respektive nummer avsåge. Dessa trenne förseglade
anbud hade tillika med en skrivelse till varvschefen varit inlagda i ett
förseglat ytterkuvert, försett med påskrift »Anbud å skrot».

Sedan bolagets ifrågavarande anbud blivit vid auktionstillfället
kasserade, underrättades bolaget därom i skrivelse från varvskamreraren
den 27 februari 1920, vari anfördes, att bolagets anbud icke kunnat
upptagas till prövning, enär de icke avgivits enligt gällande föreskrifter,
och att i kungörelsen uttryckligen angivits, att å såväl anbudet
som å dess omslag vederbörligt nummer skulle finnas angivet, men att
ä ytterkuvertet saknats anteckning om att detsamma innehöll 3- stycken

MiUtieotnbudamannens berättelse. "

106

förseglade anbud, vadan det på förhand mast kasseras. Med anledning
av skriftlig förfrågan från bolaget den 28 februari 1920 anförde varvschefen
i skrivelse till bolaget den 1 därpåföljande mars rörande anledningen
till anbudens kasserande, att bolagets expressbrev varit försett
med påskrift »anbud å skrot» och ej såsom uppgivits med blott
»anbud», att varvskamreraren härav föranletts antaga, att expressbrevet >
innehölle ett enda anbud och att, då detta ej i enlighet med kungörelsen
varit försett med nummer, detsamma öppnats först sedan auktionen
ägt rum och offerterna antagits men att, om påskriften däremot
varit t. ex. »Innehåller förseglade anbud till auktion dato» eller
ock- ingen indikation alls, ytterkuvertet självfallet brutits i tid och
inneliggande anbud upptagits till prövning.

I en den 13 mars 1920 till militieombudsmannen inkommen klagoskrift
anförde härefter bolaget bland annat: Visserligen skulle enligt
uppgift vid samtal per telefon med varvskamreraren endast en mindre
post av de tre, vara bolaget lämnat anbud, tilldelats bolaget, om ifrågavarande
anbud upptagits till prövning, i vilket fall staten skulle erhållit
omkring 35 kronor mera. Bolaget ansåge dock, att om sådana
formella skäl, som de av varvschefen och varvskamreraren anförda
hädanefter kornme att tillämpas, staten därigenom kunde göra väsentliga
förluster, på samma gång som anbudsgivare riskerade att få sina
anbud refuserade. Ordet »Anbud» hade kunnat tolkas sä, som om
kuvertet innehållit ett eller flera anbud, då ju ordet »Anbud» lika
gärna kunde betyda flera som ett anbud. Något hinder för vederbörande
att öppna brevet vid auktionens början hade ej gärna kunnat
föreligga, varvid anbuden ju kunnat lagts åt sidan för att tagas fram
i tur och ordning. Bolaget ville även tillägga, att bolaget aldrig förut
vid insändande av anbud till statens verk förfarit på annat sätt, än
det nu gjort, och hade detta aldrig givit anledning till refusering av
dess anbud. Med anledning av vad bolaget anfört riktade bolaget till
militieombudsmannen förfrågan, huruvida varvschefens refusering av
bolagets anbud vore motiverad eller icke.

1 anledning av klagoskriften anmodade militieombudsmannen
varvschefen i skrivelse den 17 mars 1920 att över densamma avgiva
yttrande, däri varvschefen, förutom vad han eljest kunde finna skäl
att i saken anföra, tillika borde angiva, när under det i ärendet ifrågakomna
auktionstillfälle skriftligen avgivna anbud öppnats och tillkännagivits
samt huru i övrigt vid auktionstillfället och därefter förfarits
med avseende å förhållandet mellan muntligen och skriftligen
avgivna anbud.

107

Med skrivelse den 0 april 1920 överlämnade varvsehefen såsom
sålunda av militieombudsmannen begärt yttrande en av varvskamreraren
Ekman till varvsehefen ingiven skrivelse den ol mars 1920
och hemställde varvsehefen att på grund av vad i denna skrivelse
upplysts de anförda klagomålen måtte lämnas utan avseende.

Yarvskamreraren anförde bland annat följande. Auktionen hade
förrättats enligt varvschefens order av varvskamreraren med biträde
av marinintendenten Creutzer och tjänstemannen Sctrvveitz. Varvschefen
hade själv varit närvarande i början av auktionen och därunder
o-ivit vissa direktiv, innehållande bland annat. att. om anbuden icke
vore för låga. de skulle antagas genast vid auktionstillfället utrop
efter utrop. En del skriftliga anbud hade ankommit, vilka oöppnade
sorterats i nummerföljd för att öppnas, sedan det högsta muntliga
anbudet blivit klubbfäst. Vid granskning av omslagen hade befunnits,
att några varit försedda med flera uppropsnummer, ävensom att å
försändelsen från bröderna Larssons metallaffär varit antecknat: »Innehåller
anbud å skrot in. m.- Dessa hade lagts åt sidan. Beträffande
det sistnämnda anbudet hade inställt sig frågan, huruvida anbudet
skulle öppnas vid auktionens början eller etter dess slut. 1 förra
fallet hade man givetvis måst läsa upp anbudet för de tillstädeskomna
spekulanterna (ingen hade kunnat veta. att omslaget innehölle flera
förseylude anbud), i vilket fall upplysningar måhända hade framkommit,
som inverkat förryckande på auktionens gång eller kanske rent av
varit för kronan till skada. Å andra sidan hade man vid öppnandet
av anbudet efter auktionens slut icke kunnat taga någon hänsyn till
detsamma, om nämligen varje utrop skolat avgöras genast. I varje
fäll torde övriga spekulanter med fog kunnat yrka att anbudet inlämnades
i den form, att detsamma kunnat offentliggöras i rätt sammanhang.
Vid sådant förhållande hade både varvsehefen och varvskamreraren
ansett, att det mest författningsenliga förfarandet vore att
a priori kassera bröderna Larssons anbud jämte de övrigas, som innehållit
anteckningar om flera utropsnummer på omslagen. När utropen
avslutats, hade de kasserade anbuden öppnats och hade då befunnits,
att bröderna Larssons konvolut innehållit flera förseglade anbud. Da
emellertid de utropsnummer. varä nämnda firma avgivit anbud, redan
avgjorts, hade kassationen givetvis icke kunnat återtagas. Detta vore
ju beklagligt, men hade firman själv skulden till denna utgång, dä
densamma förseglat anbuden i ett konvolut, varå anteckningen om
anbud icke blivit gjord i överensstämmelse med kungörelsen. Att.
firman i fråga ingivit anbud på angivet sätt vid andra tillfällen och

icke tätt dem kasserade, vore eu sak, som icke förändrade faktum,
och kunde ju bero på, att dylika anbud öppnats vid början av förekommande
auktioner, och att vederbörande auktionsförrättare, då han
funnit att vtteromslaget innehållit förseglade anbud, godkänt formen
för anbudets avgivande, trots att denna form icke varit strängt författningsenlig.
Den förlust kronan lidit genom kassationen hade utgjort
cirka 25 kronor.

1 skrivelse till varvsehefen anförde militieombudsmannen härefter
följande.

Jämlikt § G2 kungl. förordningen angående statens upphandlingsoch
entreprenadväsende m. m. den 17 november 1893 skulle, då fråga
vore om försäljning av staten tillhörigt gods, angående skriftliga anbuds
avgivande och öppnande samt tiden för anbuds prövning, i tillämpliga
delar gälla bland annat vad i §§ 13 och 17 funnes stadgat, och enligt
§ 63 i samma förordning skulle i fråga om förfarapdet vid försäljningsauktion,
utöver vissa i paragrafen meddelade bestämmelser, i tillämpliga
delar lända till efterrättelse vad som blivit stadgat i § 16.

Enligt § 13 mom. 1 skulle skriftligt anbud, undertecknat av
anbudsgivaren, med uppgift a hans yrke och postadress i förseglat
omslag avlämnas till vederbörande myndighet inom stadgad tid, och
skulle å omslaget angivas, att det innehöll anbud och dettas föremål.
Enligt mom. 3 av samma paragraf skulle skriftligt anbud å auktion
ej få avse mer än ett av de föremål för leverans eller arbete, som var
för sig utbjödes. Enligt § 16 skulle skriftligt anbud öppnas och uppläsas,
då vidare utrop av samma föremål, som anbudet avsäge, icke
förekomme, och skulle före öppnandet icke få göras bekant, huruvida
skriftliga anbud avgivits eller ej. Enligt § 17 skulle, därest prövning
av skriftliga anbud ansåges ej kunna ske vid deras öppnande eller av
anbud, som avgivits vid auktion, före dennas slut, myndigheten vid
utbjudandet bestämma viss tid för prövningen. Vad slutligen anginge
kasserande av skriftliga anbud var i § 64 stadgat, att skriftligt anbud
ej upptoges till px-övning, om det icke inkommit innan den för anbuds
avgivande bestämda tid eller om det innehölle obestämda överbud.
varemot av de skriftliga eller muntliga anbud, som förekomme till
‘ provning, det högsta skulle antagas, såvida anbudsgivaren avlämnade
handpenning- eller säkerhet, som finge av honom avfordras. I öviigt
kunde enligt 1893 års entreprenadreglemente skriftligt anbud endast
kasseras för det fall att myndighet fann högsta anbudet vid auktion
öller eljest alla avgivna anbud innefatta för lågt pris. Samtliga anbud

skulle da förkastas. Det i § 18 rörande upphandling meddelade stadgandet.
att på myndighet skulle bero. huruvida till prövning finge
upptagas anbud, -som ej blivit avfattade i full överensstämmelse med
givna föreskrifter, torde sålunda icke ägt tillämpning i fråga om försäljning
å auktion.

Uppenbarligen vore de bestämmelser, som i entreprenadförfätU
ningarna meddelades rörande formen för avgivande av skriftliga anbud
och" sådana anbuds avfattning, avsedda att möjliggöra en prövning och
ett antagande av desamma i den ordning, som för vinnande såväl av
rättvisa anbudsgivarna emellan som av största trygghet för staten
ansetts böra följas. Ett anbud som avgivits i strid med nämnda
bestämmelser torde därför icke böra komma i betraktande i den mån
det angivna ändamålet med dessa bestämmelser skulle därigenom förfelas.
Även om uttrycklig föreskrift därom icke givits, torde det därför
vara klart att om exempelvis ett anbud ej är förseglat, detsamma icke
borde komma i betraktande vid anbudsprövningen, enär därigenom
tara skulle uppstå för att grundsatsen om hemlighållande av anbuds
innehåll intill den för anbuds öppnande bestämda tiden ej skulle bliva,
tillbörligen beaktad. Å andra sidan torde den omständigheten, att
anbudsgivare exempelvis icke uppgivit sitt yrke, ej kunna vara .av
beskaffenhet att föranleda anbudets kasserande i annat fall, än om
därigenom anbudsgivarens identitet skulle bliva ovisst Skulle ä omslag
till anbud icke angivits, att detsamma innefattar anbud, och skulle
anbudet av sådan anledning komma att i förtid öppnas, torde anbudet
böra kasseras, varemot detsamma, om det av mottagaren av någon
anledning ej kommit att öppnas förr än i samband med öppnandet av
övriga anbud torde kunna upptagas till prövning jämte de övriga.
Då sålunda ifråga om upphandlingsauktion vore föreskrivet, att det
ankomme på vederbörande auktionsförrättare att avgöra, huruvida
anbud, som avgivits i strid med meddelade föreskrifter, borde upptagas
till prövning eller ej, torde därmed vara avsett, att anbudet
skulle kasseras, men också endast då kasseras, då detsamma på
grund av dylik brist i formen icke kunde, därest de i fråga om
anbuds öppnande och prövning givna föreskrifter följdes, komma i
betraktande.

Yid bedömande av nu förevarande, fall av frågan, huruvida det
av bolaget inlämnade omslaget, försett med påskrift »Anbud å skrot»,
bort, på sätt som skett, kasseras eller ej, torde sålunda den omständigheten,
att icke något av de fall varit för handen, då enligt vad
ovan nämnts ett upptagande av anbud till prövning enligt gällande

110

föreskrifter icke Unge äga rum. ej i och för sig kunnat medföra att
anbudet bort under alla förhållanden upptagas till prövning. Ett kasserande
torde jämväl då varit berättigat, om anbudet, sådant det med
nyssnämnda omslag tett sig för emottagaren, måst, för att bliva upptaget
till prövning, medföra åsidosättande i något hänseende av de
rörande auktionsförfarandet gällande bestämmelser.

För den händelse samtliga avgivna anbud, såväl muntliga som
skriftliga, skolat, på sätt varvschefen vid auktionstillfället föreskrivit,
prövades omedelbart, utrop efter utrop, torde ifrågavarande anbud endast
under den förutsättningen kunnat komma i betraktande, att beteckningen
»skrot» skäligen kunnat inpassas såsom avseende någon viss av
de poster, som utbjudits till försäljning. Detta syntes i förevarande
fall knappast kunna sägas varit fallet, vilket bland annat framginge
därav, att de tre i omslaget innefattade anbuden avsett poster, vilka
icke i kungörelsen eller vid utbjudandet betecknats såsom skrot, under
det två andra poster, vilka i förteckningen över posterna upptagits före
dessa och sålunda tidigare utropats, så till vida givits beteckningen
skrot, som den ena angivits såsom »ebonitskrot» och den andra såsom
»järn, smitt- och skrot kg. 200». Möjligen skulle kunna göras gällande,
att .samtliga, under rubriken »kasserade artiklar» upptagna metaller
vore att anse såsom skrot, och att följaktligen det ifrågavarande anbudet
(omslaget) bort öppnas efter utbudet av den första under nämnda rubrik
upptagna metallposterna. Hade så skett, hade otvivelaktigt de av bolaget
angivna, i omslaget innefattade tre anbuden kunnat, även vid
det anbefallda förfarandet med omedelbar prövning efter avslutat utrop
för varje post, kunnat komma under bedömande. Men med hänsyn
till föreskrifterna i § 16, enligt vilka anbud skulle, sedan det öppnats,
uppläsas, men å andra sidan icke fick före öppnandet göras bekant,
syntes nämnda förfaringssätt knappast kunnat anses riktigt.

Då emellertid i den utfärdade kungörelsen för prövning av avgivna
anbud förbehållits en tid av 8 dagar och dessutom vederbörande
auktionsförrättare jämlikt § 17 entreprenadreglementet varit berättigad
att, därest prövning av anbud, som avgivits vid auktionen, ansåges ej
kunna ske före auktionens slut, vid utbjudandet bestämma viss tid för
prövningen, torde det icke hava mött hinder för varvschefen att låta
med öppnandet av ifrågavarande anbud (omslag) anstå till dess vidare
utrop av samtliga sådana föremål, som anbudet kunde avse, icke förekomme.
Vid sådant förhållande och då det icke bort anses uteslutet,
att det av bolaget ingivna anbudet kunnat vara för kronan i förhållande
till de muntliga anbuden förmånligt, syntes det hava bort åligga

111

varvsehefen att föreskriva, att prövningen av anbuden icke skulle ske
åtminstone förrän vid sistnämnda tidpunkt.

Under inga förhållanden syntes auktionsförrättaren varit berättigad
att kassera ett anbud oöppnat, vilket dock i förevarande fall
uppenbarligen måst anses hava ägt rum, och då ej heller anbuden
under några förhållanden torde böra öppnas före auktionen eller före
utrop av den post, som detsamma kunde antagas avse, syntes även av
detta skäl bort vara nödvändigt att låta med prövning av de avgivna
anbuden anstå, till dess auktionsförrättaren enligt de för öppnande av
anbud gällande bestämmelser kunnat finna sig berättigad öppna det
ifrågavarande omslaget. Att av ordalydelsen av den å omslaget gjorda
påskriften skulle framgå, att omslaget innehöll flera anbud, vilka kunde
var för sig visa sig vara i behörig ordning avgivna, syntes militieombudsmannen
icke kunna med fog göras gällande. ^

I varje fall torde, även om auktionsförrättaren finge anses med
hänsyn till det formellt bristfälliga sätt, varpå bolaget avgivit sina
anbud, varit berättigad att lämna desamma utan avseende, den möjlighet
till ett för kronan gynnsammare resultat, som ett upptagande
även av dessa anbud kunnat medföra, bort, då tvekan om det rätta
förfaringssättet såsom av handlingarna framginge gjorde sig gällande
vid förrättningen, hava gjort klart för varvsehefen att han icke på
sätt som skett, bort föreskriva, att de avgivna anbuden skulle prövas
post för post, utan i stället bort vid utbjudandet bestämma, att prövning
av anbuden rörande samtliga kasserade artiklar skulle ske först
vid auktionsförrättningens slut. Hade så skett, skulle på sätt ovan
anförts två av bolagets ifrågavarande tre anbud hava förkastats men
det tredje antagits och kronan därigenom för den avsedda posten ei’-hållit ytterligare 25 kronor.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hade militieombudsmannen ansett
varvsehefen i det hänseende, varom vore fråga, hava förfarit oriktigt, men
då med hänsyn till omständigheterna i saken detta oriktiga förfärande
icke torde kunna läggas varvsehefen till last såsom ämbetsfel hade
militieombudsmannen icke funnit sig böra i ärendet vidtaga annan
åtgärd, än att militieombudsmannen velat till beaktande i framdeles
förekommande fall giva varvsehefen del av de synpunkter, som ovan
framhållits.

112

9. Oriktig förvaring av vissa värdehandlingar.

§ 10 mom. 5 kassareglementet.

Jämlikt reglementet för arméns kassa väsende i fred den 11 oktober
11)07, § 10 mom. 5 skola värdepapper tillhörande regemente eller
dess särskilda kassor eller fonder förvaras uti kassavalv i bankinrättning*
uti kassaskåp i kassalokalen eller uti annat lämpligt förvaringsrum
och alltid under tvä lås, till vilka nycklarna förvaras, den ena av
iegementsintendenten, den andra av kassakontrollanten.

Med värdepapper torde i allmänhet förstås icke blott sådana
handlingar, som utgöra bärare utav rättigheter, såsom växlar, checker,
löpande skuldförbindelser och andra dylika i innehavarens hand gällande
bevis om fordran utan jämväl överhuvud varje handling, som tillkommit
för att utgöra bevis om fordran eller annan rättighet såsom gåvobrev,
testamente, köpebrev, kontrakter och dylikt vare sig den genom avtalet
berättigade personen å sin sida iklätt sig skyldighet till motprestation
eller icke.

Någon anledning att vid tillämpning av ovan återgivna stadgande
i kassareglementet giva begreppet värdepapper annan tolkning än den
sålunda vanliga torde icke förefinnas, utan. synes man berättigad utgå
ifrån att det ifrågavarande stadgandet avsett att åstadkomma erforderligt
skydd mot förstöring, ändring eller förkommande av varje
handling, som har till ändamål att tjäna som bevis på regementet tillförsäkrad
rättighet.

Vid av militieombudsmannem.företagna inspektionsresor iakttogs,
att i allmänhet de jämlikt gällande entreprenadreglemente upprättade
kontrakt om leveranser av förplägnads- eller andra artiklar till regementet
icke förvarats i överensstämmelse med ovannämnda i kassareglementet
meddelade föreskrifter utan i stället förvarats antingen
i ett vanligt träskåp under enkelt lås eller ock på öppen hylla i
expeditionslokalen. Såsom skål härför anfördes av vederbörande regementsintendent
i allmänhet, att kontrollen över de oupphörligen återkommande
leveranserna alltför ofta i det dagliga arbetet krävde tillgång
till ifrågavarande kontrakt för att desamma, utan men för det löpande
arbetet skulle kunna förvaras under dubbla lås, så att kassakontrollanten
skulle för varje tillfälle behöva komma tillstädes för att bereda tillgång
till dem.

Med hänsyn därtill, att det åsidosättande av kassareglementets
ifrågavarande föreskrifter, som sålunda förekommit varit så allmänt,

113

att detsamma måste sägas vara grundat på rådande kutym vid kassaförvaltningarna,
ansåg sig militieombudsmannen icke böra vidtaga annan
åtgärd gentemot vederbörande tjänsteman än att vid inspektionstillfället
muntligen framhålla sin uppfattning om reglementets föreskrifter
i förevarande ämne. Det skäl till ifrågavarande förfaringssätt, som,
på sätt ovan anförts, plägat åberopas, hade i viss mån synts militieombudsmannen
kunna utgöra förklaring om ock ej tillräckligt skäl
till detsamma. De upplysningar, som för det löpande arbetet å expeditionen
från originalhandlingarna inhämtades, torde icke vara av vidlyftigare
beskaffenhet, än att desamma lätt kunde vid kontraktens
upprättande överföras å den liggare över desamma, som jämlikt § 14
i kassareglementet skall innehavas av regementsintendenten, eller å
annan särskild därmed jämställd förteckning. I de fall, där kontraktsutskrifterna
plägade verkställas å skrivmaskin, vilket torde utgöra
flertalet fall, torde svårigheter heller icke möta att samtidigt med
utskriften avskrift av kontraktet tages.

Då det syntes militieombudsmannen vara av vikt att leveranskontrakten,
särskilt i de fall, då desamma avse större leveranser, icke
ligga öppet tillgängliga i en expeditionslokal, som, på sätt fallet torde
vara med en kassaförvaltnings vid regemente expedition, är flitigt
besökt av såväl militär som civila, hemställde militieombudsmannen i
skrivelse till arméförvaltningens civila departement den 25 september
1920, huruvida icke departementet genom cirkulärskrivelse eller annorledes
ville fästa vederbörandes uppmärksamhet å vikten av att kassareglementets
ovan återgivna föreskrifter i möjligaste mån iakttoges
även i avseende å de enligt entreprenadreglementet upprättade kontrakt.

Med föranledande av militieombudsmannens skrivelse utfärdade
arméförvaltningens civila departement den 7 oktober 1920 en cirkulärskrivelse
till arméns samtliga chefer för truppförband, formationer och
anstalter, fördelningsintendenter, stabsintendenten å Gottland och fästr
ningsintendenten vid Boden ävensom samtliga kassaförvaltningar.

Cirkulärskrivelsen var av följande innehåll:

»På förekommen anledning har Kungl. Arméförvaltningens civila
departement — med erinran om föreskriften i § 10 mom. 5 i reglementet
för arméns kassaväsende i fred den 11 oktober 1907, att värdepapper
skola på visst i sagda moment angivet sätt förvaras under två
lås, till vilka nycklarna förvaras den ena av regementsintendenten,
den andra av kassakontrollanten, — härigenom velat fästa uppmärksamheten
därpå, att vad i sagda moment stadgats givetvis även gäller

Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 15

114

ifråga om enligt entreprenadförordningen upprättade kontrakt, så länge
rättsanspråk kunna på dem grundas.»

10. Felaktigt beslut angående vittnesersättning.

Av militieombudsmansexpeditionen tillhandakommet protokoll i ett
efter uppdrag av tjenstförrättande militieombudsmannen friherre Cederström
mot majoren i armén, kaptenen i Dalregementets reserv Erland
Theodor Klingberg anhängiggjort, den 5 november 1917 vid sagda regementes
krigsrätt handlagt och samma dag avgjort mål angående ansvar
för förolämpning mot underordnad m. m. inhämtades bland annat
följande.

På åklagarens begäran blevo såsom vittnen i målet hörda kaptenen
vid Värmlands regemente Carl Emanuel Nygren, sergeanterna
vid samma regemente Karl Joel Björling och Edvard Ellison samt
värnpliktige nr 546/1915 Anders Julius Andersson och nr 59 49/1914 ä
Karl Konrad Eden.

Vittnena fordrade ersättning för inställelsen med: Nygren två
dagtraktamenten å tio kronor och resekostnad från Karlstad och åter
tjugusju kronor, Björling och Ellison vardera tre dagtraktamenten a
tio kronor samt resekostnad från Karlstad och åter tolv kronor 60
öre, Andersson tre dagtraktamenten å femton kronor samt resekostnad
från Säffle och åter sjutton kronor 20 öre, samt Edén tre dagtraktamenten
å tio kronor och resekostnad från Dejefors och åter fjorton
kronor 60 öre.

Beslut i anledning av de sålunda framställda ersättningsanspråken
meddelade krigsrätten — i vilken vice krigsdomaren E. Lyberg var
ordförande samt au ditören John Fahlroth, översten C. O. Ahlmark och
överstelöjtnanten O. W. Pihlström tjänstgjorde såsom bisittare — i det

slutliga utslaget, däri krigsrätten i berörda hänseende yttrade: »--

— varjämte Klingberg förpliktas — — — att till i målet hörda
vittnen utgiva: till kaptenen Nygren 47 kronor, till sergeanterna
Björling och Ellison vardera 42 kronor 60 öre, till värnpliktige Andersson
47 kronor 20 öre och till värnpliktige Edén 44 kronor 60 öre,
därav skall av allmänna medel förskottsvis utgivas till Nygren 6 kronor
samt till var och en av Björling, Ellison, Andersson och Edén 9
kronor jämte till en var av dem reseersättning efter lägsta klass
bantåg — — —».

115

I skrivelse till vice krigsdomaren Lyberg den 28 januari 1918
anförde militieombudsmannen Östergren följande.

I lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av allmänna medel
till vittnen i brottmål, sådan den lyder enligt lagen den 29 juni 1900,
stadgas bland annat följande:

>1 §. Var, som i brottmål, där allmän åklagare å tjänstens vägnar
för talan, av åklagaren åberopas som vittne och inställer sig vid domstol,
äger att, så framt vittnet äskar ersättning, och domaren prövar
sådant skäligt, för sin inställelse njuta ersättning av allmänna medel
med högst tre kronor till vittnets uppehälle för varje dag, som för
resan och vistandet vid domstolen erfordras, och dessutom, därest vittnets
hemvist är beläget på minst 5 kilometers avstånd från det ställe,
där domstolen sammanträder, skjutspenningar för en häst fram och åter
eller, där järnvägs- eller ångbåtslägenhet kan för resan eller någon del
därav begagnas, avgift för billigaste plats å bantåg eller ångbåt----.

4 §. I slutliga utslaget skall domstolen pröva, huruvida den
kostnad, som av allmänna medel enligt denna lag utgått, skall till
statsverket återgäldas, vare sig av allmän åklagare eller av enskild
part — — —.»

Av de anförda bestämmelserna syntes otvetydigt framgå att, då
i ett brottmål en av åklagaren såsom vittne åberopad person funnes
berättigad till ersättning enligt ovan omförmälda lag, domstolen skulle
meddela särskilda beslut angående den ersättning, som av allmänna
medel tillerkändes vittnet, och i slutliga utslaget angiva, huruvida
statsverket självt skulle vidkännas det vittnet sålunda tillerkända
beloppet eller om detta skulle till statsverket återgäldas antingen av
åklagaren eller av enskild part. I krigsrättens ifrågavarand e utslag hade
väl vittnena berättigats att av allmänna medel förskottsvis utbekomma
viss del av den ersättning, som majoren Klingberg ålagts till dem utgiva,
men majoren hade icke förpliktats att återgälda statsverket vad
enligt krigsrättens beslut kunde komma att av allmänna medel utgivas
till vittnena.

I anledning av vad sålunda blivit anmärkt anmodades Lyberg att
inkomma med yttrande för egen del ävensom .av krigsrättens övriga
ledamöter.

Uti avgivet yttrande anförde härefter Lyberg och auditören Fahlroth
följande.

Krigsrätten, som till enskild överläggning samtidigt förehaft frågan
om statsverkets skyldighet att i första hand gälda ersättning åt de i
målet på åklagarens begäran hörda vittnena samt frågan om slutligt

utslag i målet och i sammanhang därmed det slutliga betalningsansvaret
för vittnenas inställelse, hade vid sådant förhållande ansett det
vara riktigt och lämpligast att jämväl i ett och samma beslut behandla
ersättningsfrågan i hela dess vidd. Då de i anmärkningsskriften åberopade
bestämmelserna angående ersättning av allmänna medel till
vittnen i brottmål icke lämnade föreskrift, att domstolen — på sätt
dock i allmänhet plägade äga rum — »skall meddela särskilt beslut»
angående den vittnesersättning, som ansåges böra förskottsvis av allmänna
medel erläggas, syntes berörda bestämmelser icke lägga hinder
i vägen för ett dylikt förfaringssätt. Krigsrätten hade genom utslaget
velat utsäga, att statsverket skulle i första hand erlägga ersättning åt
vittnena med det belopp, som enligt gällande författning kunde åt dem
utgå, men att samma belopp jämte den ytterligare ersättning, som
skäligen ansetts böra utgå för att täcka vittnenas inställelsekostnader,
skulle slutligen gäldas av den tilltalade. Denna krigsrättens avsikt
torde även hava kommit till uttryck i utslagets formulering, enligt
vilken statsverket förpliktats att endast förskottsvis utgiva en del av
de ersättningar, vilka den tilltalade ålagts att gälda. Men då formuleringen
obestridligen blivit felaktig så till vida, som densamma å ena
sidan icke uteslöte möjlighet för de såsom vittnen åberopade personerna
att uttaga både av allmänna medel förskottsvis en del av ersättningsbeloppen
och av den tilltalade dessa belopp i sin helhet, men å andra
sidan icke uttryckligen förpliktade den tilltalade gent emot statsverket,
förklarade Lyberg och Fahlroth att de, som ensamma rätteligen borde
svara för den genom förbiseende från deras sida uppkomna otydliga
formuleringen, vore villiga att till statsverket inbetala de medel, som
enligt utslaget kunde komma att av allmänna medel utgivas.

Å yttrandet hade krigsrättens militära ledamöter tecknat, att
de till vad Lyberg och Fahlroth anfört icke hade något att tillägga.

I krigsrättens ifrågavarande utslag, varigenom majoren Klingberg
dömdes att för förolämpning mot underordnad i dennes tjänst och för
det han brustit i anständigt uppförande undergå disciplinstraff av vaktarrest
i tio dagar, sökte Klingberg hos krigshovrätten den ändring, att
han måtte dömas till lindrigare straff.

Genom utslag den 6 mars 1918 dömde krigshovrätten, med ändring
av krigsrättens utslag, Klingberg att för förolämpning mot underordnad
i dennes tjänst undergå arrest utan bevakning i tio dagar.

Krigshovrättens utslag vann laga kraft.

Den 2 januari 1920 inkom från vice krigsdoinaren Lyberg intyg
av innehåll, att majoren Klingberg ersatt statsverket vad som för -

117

skottsvis blivit utgivet till ifrågavarande vittnen samt till vittnena
utbetalt den ersättning, som genom utslaget ålagts honom.
Militieombudsmannen lät vid vunnen rättelse bero.

11. Ersättning för obehörig kallelse till krigsrätt.

I egenskap av chef för Gottlands artillerikår anmälde översten
B. A. Tarras-Wahlberg med skrivelse den 34 maj 1916 till militärbefälhavaren
på Gottland att vid den besiktning av Gottlands artillerikårs
handvapen, som jämlikt »Instruktion rörande artilleriets tyganstalter
och truppförråd» under maj månad 1916 verkställts av kårens
vapenofficer, uppenbar vanvård visat sig föreligga i fråga om ammunitionskolonnens
eldhandvapen ävensom beträfiande ett fåtal karbiner
vid fästnings- och depådivisionen samt artilleribesättningen.

Sedan med anledning av denna anmälan dåvarande militärbefälhavaren
på Gottland, generallöjtnanten E. W. Bergström med återställande
av kårchefens skrivelse och på grund därav infordrade yttranden
jämte protokoll vid av tjänstförrättande chefen för ammunitionskolonnen
verkställt förhör, med skrivelse den 23 juni 1916 överlämnat
ärendet till den åtgärd kårchefen jämlikt artillerimaterielreglementet § 8
kunde finna lämpligt vidtaga, hänsköt kårchefen under åberopande av
nyssnämnda författningsrum målet angående vanvård av ammunitionskolonnens
karbiner till krigsrätten vid kåren.

Med anledning härav höll krigsrätten sammanträden den 24 augusti
och den 30 september 1916. Till sammanträdet den 24 augusti hade
löjtnanten Ragnar Vilhelm Jackson Bolin av vederbörande krigsfiskal
kallats till inställelse, och var Bolin, som, genom av krigsrätten vid
sistnämnda sammanträde meddelat beslut, ålagts att tillstädeskomma
jämväl den 30 därpåföljande september, vid krigsrättens båda sammanträden
tillstädes.

Genom utslag sistnämnda dag fann emellertid krigsrätten på anförda
skäl och under åberopande av 39 § lagen om krigsdomstolar och
rättegången därstädes sig icke vara behörig att företaga den anbefallda
undersökningen.

Sedan Bolin hos krigskassaavdelningen, nr 116, vid artillerikåren
enligt två till avdelningen ingivna räkningar anhållit att komma
i åtnjutande av ersättning med tillhopa 122 kronor 40 öre för resor,
som han för inställelserna vid regementskrigsrätten företagit från
Stockholm till Visby och åter, men krigskassaavdelningen ogillat ansök -

118

ningen, fann Kung], Maj:t, sedan ärendet genom besvär fullföljts till
arméförvaltningens civila departement ocb därifrån till Kungl. Maj:t,
genom utslag den 2 oktober 1917 ej skäl göra ändring i civila departementets
beslut, varigenom departementet, enär det tillkomme vederbörlig
domstol att pröva fråga om ersättning till den, vilken av allmän
åklagare inkallades för att höras vid domstol, ej funnit skäl att
göra ändring i kassaavdelningens beslut.

Efter meddelandet av Kungl. Maj:ts nyssnämnda utslag anhöll
Bolin i skrivelse till militieombudsmannen om militieombudsmannens
ämbetsbiträde till erhållande av ersättning för de ifrågavarande inställelserna.

Uti yttrande, avgivet den 23 oktober 1919. anförde översten
Tarras-Wahl berg följande.

Vid den besiktning av Gottlands artillerikärs handvapen, som
jämlikt »Instruktion rörande artilleriets tyganstalter och truppförråd»
verkställts av kårens vapenofficer i maj 1916, hade det visat sig att
uppenbar vanvård förelegat beträffande en del eldhandvapen vid Gottlands
ammunitionskolonn, vid fästnings- och depådivisionen samt vid artilleribesättningen.
Enär ingen av dessa formationer stått under överstens
befäl, hade översten anmält förhållandet till militärbefälhavaren på
Gottland genom skrivelse den 24 maj 1916. Militärbefälhavaren hade
emellertid genom skrivelse den 23 juni 1916 återvisat ärendet till
översten för den åtgärd översten jämlikt artillerimaterielreglementet
(svensk författningssamling nr 102/1907) § 8 kunde finna lämplig.
Med anledning härav och då det icke varit upjienbart, att kronan
själv borde vidkännas förlusten, hade översten enligt artillerimaterielreglementets
bestämmelser hänskjutit saken till krigsrätten. Det kunde
möjligen varit föremål för tvekan, om målet bort hänskjutas till krigsrätten
eller icke, alldenstund artillerikåren var mobiliserad. Genom
nådigt brev den 22 augusti 1914 hade nämligen Kungl. Maj:t förordnat,
att de för förvaltningen av lantförsvaret under krigstjänstgöringstid
i behörig ordning utfärdade reglementen och övriga bestämmelser
skulle i tillämpliga delar gälla i avseende å mobiliserade delar
av lantförsvaret, men sedermera hade arméförvaltningens artilleridepartement
den 12 oktober 1914 utfärdat bestämmelser angående tilllämpningen
av krigsförvaltningsreglementena vid anbefalld partiell mobilisering.
Första momentet i dessa bestämmelser hade följande lydelse:

»Redovisning av artillerimateriel enligt krigsmaterielreglementets
bestämmelser verkställes endast vid allmän mobilisering av armén samt
tillämpas från och med första mobiliseringsdagen.

119

Vid partiell mobilisering sker redovisning av artillerimateriel enligt
i fredstid gällande bestämmelser, därest icke annorlunda för särskilt
fall föreskri ves.»

Sedan artilleridepartementet utfärdat dessa bestämmelser och
intill den dag ovanberörda ersättningsmål angående skadad artillerimateriel
av översten hänskjutits till krigsrätten, hade översten veterlig
icke några föreskrifter utfärdats, som upphävt artilleridepartementets
ovannämnda bestämmelser, och det syntes översten därför
uppenbart, att översten haft fullt fog för sin åtgärd, synnerligast som
all redovisning av kårens artillerimateriel i övrigt med stöd av artilleridepartementets
föreskrifter skett enligt i fredstid gällande bestämmelser.

I skrivelse till översten Tarras-Wahlberg den 22 apiul 1919 anförde
militieombudsmannen följande.

Enligt § 1 punkt 2 i kungl. förordningen den 24 januari 1914
angående allmänna grunder för förvaltningen vid lantförsvaret på krigsfot
skulle för krigsförvaltningen gällande reglementen och eljest i vederbörlig
ordning meddelade bestämmelser, därest ej annorlunda särskilt
föreskrivits, tillämpas från och med den dag, då order om mobilisering
blivit utfärdad. Vid partiell mobilisering skulle vad sålunda stadgats
gälla endast för de delar av lantförsvaret, Kungl. Maj:t bestämde.

Genom nådigt brev den 22 augusti 1914 hade Kungl. Maj:t förordna!,
att de för förvaltningen av lantförsvaret under krigstjänstgöringstid
i behörig ordning utfärdade reglementen och övriga bestämmelser
skulle i tillämpliga delar gälla i avseende å mobiliserade delar
av lantförsvaret, dock "fredskassareglementet först från och med den
dag arméförvaltningens civila departement ägde bestämma.

Jämlikt detta kungl. brev skulle följaktligen för mobiliserade
trupper å Gottland krigsmaterielreglementet av den 24 februari 1914
och sålunda för fall av skada å och förlust av materiel de därom i
§ 14 i nämnda reglemente meddelade bestämmelser äga tillämpning.

Visserligen hade, på sätt översten Tarras-Wahlberg i det av honom
avgivna yttrandet den 23 oktober 1918 anfört, arméförvaltningens
artilleridepartement den 12 oktober 1914 på grund av föreskrifterna
i § 3 av krigsmaterielreglementet beträffande krigsredovisning av artillerimateriel,
vartill även skulle räknas handvapen med tillbehör och dylikt
samt handvapenammunition, meddelat bland annat den bestämmelsen,
att vid partiell mobilisering redovisningen av artillerimateriel skulle
ske enligt i fredstid gällande bestämmelser, därest icke annorlunda för
särskilt fall föreskreves, men, även om denna bestämmelse skulle haft
avseende icke blott på de i krigsmaterielreglementet § 8 om »bokföring

1 20

och redovisning av krigsmateriel ru. m.» meddelade föreskrifter, utan
även på^ bestämmelserna i nyssnämnda § 14 i samma reglemente om
»skada å och förlust av krigsmateriel», torde densamma dock icke
kunna göra ändring i vad av Kungl. Maj:t genom brevet den 22 augusti
1914 föreskrivits.

Jämlikt krigsmaterielreglementet § 14 skulle undersökning rörande
skadas uppkomst och ersättande verkställas av vederbörlig uppbördsman
och icke av krigsman, varefter vederbörande chef bestämmer,
huruvida ersättningsskyldighet skall åläggas viss person eller om kronan
själv bör vidkännas skadan.

T nu förevarande fall hade följaktligen regementets krigsrätt icke
bort på sätt som skett påkallas för undersökning av den uppkomna
skadan.

Otvivelaktigt hade Bolin, vilkens inställelser vid regementskrigsrätten
blivit för honom onyttiga därigenom, att prövning av hans ersättningsskyldighet
för de uppkomna skadorna icke kunnat äga rum,
rätt att för vad han sålunda för sina inställelser onödigtvis måst utgiva,
erhålla gottgörelse av den, som genom det felaktiga påkallandet
av regeinentskrigsrätten föranlett denna utgift närmast bar ansvaret
för regeinentskrigsrättens tillsättande.

Såsom svar härå anförde översten Tarras-Wahlberg i skrivelse
den 25 april 1919 följande.

Överstens åtgärd att genom vapenofficeren vid Gottlands artillerikär
låta besiktiga ammunitionskolonnens, fästnings- och depådivisionens
samt artilleribesättningens i Tingstäde eldhandvapen hade grundat sig
på arméförvaltningens artilleridepartements bestämmelse den 12 oktober
1914, att redovisningen av artillerimateriel skulle vid partiell mobilisering
ske enligt i fredstid gällande bestämmelser. För den händelse
översten genom tolkningen av och åtlydandet av denna bestämmelse
överskridit sin befogenhet, borde i första hand militärbefälhavaren på
Gottland och i andra hand artilleridepartementet ingripit med rättelse.
Så hade emellertid ej skett. Att översten anmält förhållandet angående
vanvården till militärbefälhavaren hade berott därpå, att cheferna för
de formationer, vid vilka vanvården ägt ruin, ej stått under överstens
befäl utan lytt direkt under militärbefälhavaren, varför översten sålunda
saknat annan väg att åstadkomma behörig utredning och rättelse.
Då sedermera militärbefälhavaren överlämnat ärendet åt översten till
den åtgärd översten jämlikt artilleriinaterielreglementet § 8 kunde finna
lämpligt vidtaga, hade det, för så vitt översten kunde förstå, varit
överstens skyldighet att jämlikt nämnda paragrafs i artillerimateriel -

121

reglementet föreskrift hänskjuta frågan till krigsrätt. Översten bestrede,
att översten genom denna sin åtgärd gjort sig skyldig till tjänstefel.
Att låta frågan förfalla hade däremot kunnat rubriceras som försummelse
att i behörig ordning bevaka kronans rätt. Då översten sålunda enligt
sin mening icke gjort sig skyldig till vare sig tjänstefel eller tjänsteförsummelse,
ville översten ej heller av principiella skäl — hur befogade
översten än ansåge löjtnanten Bolins anspråk på ersättning vara —
gottgöra honom för vad han nödgats utgiva för sina inställelser inför
krigsrätten.

Då vad översten T arras-Wahlberg anfört syntes giva vid handen,
att han ansåge sig vara av militärbefälhavaren på Gottland beordrad
att i det uti ärendet ifrågavarande fall förfara på sätt som skett, anmodade
militieombudsmannen dåvarande militärbefälhavaren, generallöjtnanten
Bergström i skrivelse den 6 maj 1919 att inkomma med
yttrande.

Generallöjtnanten Bergström anförde uti ett i anledning härav
avgivet yttrande följande.

På grund av rapport från dåvarande kärchefen den J7r. 1916 hade
generallöjtnanten jämlikt skrivelse den 23 juni 1916 överlämnat ärendet
till åtgärd, som kårchefen jämlikt artillerimaterielreglementet (fredsreglementet)
funne lämpligt. Härvid hade generallöjtnanten stött sin
uppfattning på artilleridepartementets skrivelse den 2 oktober 1914,
enligt vilken krigsmaterielreglementet endast skulle tillämpas vid allmän
mobilisering av armén. Då emellertid kårens krigsrätt — på grund
av kårchefens härefter skedda sammankallande — sammanträdde, fann
den lagligt att jämlikt kungl. brevet den 22 augusti 1914 förklara sig
icke behörig företaga undersökning, enär krigsmaterielreglementet bort
tillämpas. Skulle sålunda krigsmaterielreglementet i detta fall tillämpas
(S. F.S. nr 70/1914 den s7i 1914) skulle löjtnanten Bolin enligt § 14 anordnat
undersökning, samt själv, då han enligt samma reglemente § 4 varit
chef för självständig formation, bestämt, huruvida ersättningsskyldighet
skulle ålagts viss person eller kronan. Tydligt vore, att den militära
uppfattningen och rättskänslan måste uppresa sig häremot, då löjtnanten
Bolin även varit ansvarig för vapnens vård och rapporten om vanvården
närmast varit riktad mot honom. Av vad generallöjtnanten
sålunda anfört torde framgå, att generallöjtnanten varit berättigad
vidtaga de åtgärder i detta ärende, som av generallöjtnanten vidtagits.

På begäran av militieombudsmannen avgav slutligen arméförvaltningens
artilleridepartement utlåtande i ärendet och anförde därvid
följande.

Militieombudsmurnteiis ämbetabevåtielse.

122

Även om vederbörande befälhavare, då han påkallat sammanträde
med krigsrätten, och krigsfiskalen, då han kallat löjtnanten Bolin till
första sammanträde, haft för avsikt att göra Bolin ansvarig för den
Skada, som åkommit vapnen, hade sådan avsikt icke fullföljts. Bolin
hade sålunda icke blivit part i målet utan måst likställas med vittne
eller sakkunnig och därför bort vara lagligen berättigad till ersättning.
Väl hade han ieke, såsom ske bort, framställt ersättningsanspråk inför
krigsrätten, som i sådant fall därom skolat döma; men denna uraktlåtenhet
syntes departementet icke böra verka till förlust av hans rätt.
Emellertid hade hans därefter hos krigskassaavdelningen vid artillerikåren
gjorda anhållan om gottgörelse icke bifallits, vilket beslut vunnit
Kungl. Maj:ts gillande. Ersättning till Bolin hade dock i varje fall
icke skolat utgå från anslag under artilleridepartementets förvaltning;
och artilleridepartementet kunde för sin del icke besluta om utanordning
av medel för sådant ändamål. Föranstaltandet om krigsrätt syntes
departementet hava berott på en missuppfattning angående det förvaltningsreglemente,
som i förevarande fall varit tillämpligt. Enligt departementets
åsikt, som överensstämde med krigsrättens i dess den 30
september 1916 angivna mening, vore på grund av det i krigsrättsprotokollet
intagna nådiga brevet den 22 augusti 1914 krigsförvaltningsreglementena
tillämpliga vid Gottlands trupper, då dessa voro
mobiliserade. I)å emellertid militärbefälhavaren i skrivelse till chefen
för Gottlands artillerikår den 23 juni 1916, med återställande av en
kårchefens skrivelse och på grund därav infordrade yttranden jämte
förhörsprotokoll, överlämnat ärendet »till den åtgärd kårchefen jämlikt
artillerireglementet S. F. S. nr 102/1907 kunde finna lämpligt vidtaga»
och anbefallt kårchefen att »beträffande sagda åtgärd» inkomma med
rapport, syntes militärbefälhavaren haft den uppfattningen, att det av
honom uppgivna fredsförvaltningsreglementet vore tillämpligt; och denna
uppfattning kunde kårchefen, då han förordnat om krigsrätt, antagas
hava delat, såvida han icke tolkat militärbefälhavarens skrivelse såsom
en order. Huruvida skrivelsen skulle anses såsom en order eller icke,
kunde med hänsyn till densammas avfattning vara tvivelaktigt. Men
artilleridepartementet liölle före, att en så avfattad skrivelse enligt
vanlig militär uppfattning ansåges såsom en order.

Sedan generallöjtnanten Bergström beretts tillfälle att ännu en
gång taga del av handlingarna i ärendet, gottgjorde han den 6 februari
1920 löjtnanten Bolin med det av denne begärda beloppet 122 kronor
40 öre, vid vilket förhållande ärendet blev från vidare åtgärd avskrivet.

123

12. Försummelse att i rätt tid halla förhör i disciplinmål.

Uti en till militieombudsmannen insänd, den 24 oktober 1919
dagtecknad skrift anförde korpralen vid Fälttelegrafkårens 1. kompani
nr 27 Olof Gottfrid Svensson följande. Den 8 oktober 1919 hade Svensson
varit inställd till förhör inför kompanibefälhavaren, löjtnanten H.
Johnson i anledning av en rapport från majoren C. E. Nauclér angående
en förseelse, som Svensson begått den 7 i samma månad. Kårförhör
hölls sedermera den 21 oktober av kaptenen C. I. Brunskog. Samma
dag ålades Svensson disciplinstraff av tio dagars vaktarrest. Enär tre
av" arrestlokalerna då voro upptagna av arrestanter och den fjärde
användes såsom förvaringsrum för madrasser m. m. meddelades det
Svensson, att straffets avtjänande kunde påbörjas först den 24 i samma
månad. Då Svenssons kontraktstid emellertid utgick den 31 oktober
komme nämnda dröjsmål med straffets verkställande att vålla Svensson
den olägenheten att han bleve kvarhållen tre dagar efter tjänstetidens
utgång. I betraktande av det långa uppehållet mellan kompani- och
kårförhör samt därav, att arrestlokal funnits tillgänglig, om den till
förvaringsrum använda lokalen utrymts, ansåge Svensson att ifrågavarande
olägenhet kunnat undvikas. Det förefölle Svensson också som
om tidsutdräkten tillkommit delvis för att straffet skulle bliva svårare
för Svensson. Under åberopande av bestämmelserna i 202 § strafflagen
för krigsmakten samt 6—9 §§ i militär bestraffningsförordning anhölle
Svensson, att militieombudsmannen ville ägna målet sin uppmärksamhet,
då det syntes Svensson kunna ifrågasättas, huruvida icke tjänstefel vore
begånget.

I anledning av förenämnda klagoskrift anmodades chefen för Fälttelegrafkåren
att inkomma med yttrande.

Kårbefälhavaren, majoren C. E. Nauclér anförde härefter i skrivelse
den 28 oktober 1919.

Vid visitation, som av majoren själv verkställts inom 1. kompaniets
lokaler mellan kl. 7.so—9 f. m. den 7 oktober, hade majoren funnit
befälhavaren för kasernvakten korpralen Svensson mot gällande vaktinstruktion
i färd med att göra toalett i kompaniets tvättrum. Brott
mot 123 § strafflagen för krigsmakten hade synts majoren ostridigt
föreligga, varför majoren anbefallt förberedande förhör genom föranstaltande
av Svenssons kompanibefälhavare, löjtnanten Johnson. Efter
att hava emottagit kompaniförhörsprotokollet hade majoren anbefallt,
att majorsförhör skulle hållas så snart lämpligen ske kunde. Att sådant

124

icke ägt rum berodde på omständigheter, vilka framginge av en vid
skrivelsen fogad förklaring, som avgivits av Svenssons kompanibefälhavare.
Personligen hade majoren dessutom vid två skilda tillfällen
efterhört på kompaniexpeditionen, huruvida Svensson icke kunde tagas
i majorsför, varvid majoren båda gångerna erhållit det svar att Svensson
vore sjukskriven. Med avseende på Svenssons mening, att den
arrest, där arrestanternas sängkläder förvarades, bort frigöras för Svenssons
skull, ville majoren meddela, att det synts nödvändigt att förvara
dessa sängkläder inom lås för att förhindra insmugglandet i madrasser
och putvar av lektyr, tobaks- och andra otillåtna varor m. m. till
arrestanterna. Annan lokal för sängklädernas förvaring hade ej funnits
till buds. Under väntetiden för arreststraffets avtjänande hade Svensson
vid ett tillfälle vänt sig till majoi''en med anhållan att straffet måtte
ändras till sträng arrest, vartill majoren dock med stöd av 189 § strafflagen
för krigsmakten endast svarat, att straff av sådant slag ej tillkonirne
majoren att ålägga, Att tidsutdräkt med Svenssons bestraffning
från majorens sida förelåge, ville majoren därför på det bestämdaste
tillbakavisa.

Kompanibefälhavaren, löjtnanten Johnsons förklaring innehöll
följande.

På grund av muntlig rapport från majoren Nauclér hade Svensson
inkallats i förhör ä kompaniexpeditionen den 9 oktober, varefter
förhörsprotokoll och övriga handlingar översänts till kår expedition en.
Den 10 oktober hade krigsrätt varit anordnad vid kåren, varför
förhöret med Svensson fått anstå. Den 11 oktober hade Svensson sjukskrivit
sig och av regementsläkaren erhållit tillsägelse att besöka tandkliniken.
Under tiden från och med måndagen den 13 oktober till
och med lördagen den 18 samma månad hade kompaniet haft order
att med största möjliga styrka utföra vissa arbeten utom kasernetablissementet.
Denna kontingent, vilken Svensson tillhört, hade under ovannämnda
tid förlagts utanför Stockholm, där varken tillfälle till förhörs
hållande än mindre ådömd bestraffnings avtjänande varit möjligt. Den
16 oktober hade kontingenten hemkallats i och för skjutövningar, men
hade Svensson sjukskrivit sig och på grund härav ej kunnat tagas i
förhör. Efter tillfrisknandet hade Svensson fullgjort sin kommendering,
förhöret hade nu varit avsett att hållas den 20 oktober men på grund
av att karbefälhavaren varit upptagen av förrådsinspektion tillsammans
med fördelningsintendenten och förhörsledaren kaptenen Brunskog varit
vakthavande kapten vid högvakten, hade förhöret uppskjutits till den
21 oktober.

125

Uti avgiven påminnelseskrift anförde Svensson följande. Utom
de fyra omnämnda arrestlokalerna funnes en förvaringsarrest, vilken användes
som tillfälligt vapenförråd. Således vore av fem arrestlokaler
två upptagna för andra än avsedda ändamål, och ansåge Svensson, att
det med lätthet kunnat ordnas så, att tillfälle beretts honom avtjäna
straffet tidigare än som skett, Vid förhöret å kompaniexpeditionen
hade förhörshållaren, löjtnanten Johnson, hänvisat till en skrivelse han
haft framför sig, i sådana ordalag, att Svensson fått den bestämda
uppfattningen, att skrivelsen i fråga varit en skriftlig rapport från
majoren Nauclér och således ej, såsom uppgåves i kompanibefälhavarens
yttrande, muntlig. Kompaniförhöret hade hållits den 8 oktober, ej
den 9. Kårförhörets uppskjutande den 11 och 16 oktober på grund
av att Svensson »sjukskrev sig» hade ej varit behövligt. Svensson
hade sjukanmält sig i vederbörlig ordning den 11 för besök å tandkliniken
och den 16 för att av regementsläkaren bliva befriad från
skjutningarna för att få tillfälle besöka tandläkare för operation av
tandböld. Dessa besök å tandkliniken och hos tandläkaren hade tagit
en tid av c:a två timmar mellan klockan 10 och 12 f. m. och hade
Svensson varit i tjänstgöring övriga delen av dagarna ifråga. Beträffande
den av kompanibefälhavaren omskrivna kommenderingen utanför
Stockholm, hade den kontingent, som utbeordrats, bestått av 2
korpraler och 15 man. Enligt upplysningar, Svensson inhämtat, hade
endast en korpral varit rekvirerad, vilket även, enligt Svenssons mening,
varit tillräckligt, då arbetet, som skulle utföras varit — potatisplockning.
Om än en korpral dessutom kunnat anses behövlig som avlösning
och reserv, hade dock inga hinder bort möta för dennes hemkallande
några timmar för förhörs hållande, då kommenderingsorten
varit Lilla Frösunda. Denna kompanibefälhavarens motivering för förhörets
uppskjutande syntes vara rena undanflykter, så mycket mera,
som ofta förekomme, att manskap från i Lilla Frösunda förlagda 3.
och 4. kompanierna inkallades till Marieberg för undergående av majorsförhör.
Majoren Nauclér tillbakavisade i sitt yttrande, att han förvållat
tidsutdräkt med Svenssons bestraffning. Av kårbefälhavarens och
kompanibefälhavarens yttranden framginge ju heller ingenting som
kunde fastställa detta, utan syntes i stället skulden till dröjsmålet ligga
hos kompanibefälhavaren, löjtnanten Johnson. Svensson kunde dock
icke underlåta att i detta sammanhang framhålla, att han ej kunnat
undgå få den uppfattningen, att majoren Nauclér alltsedan han i oktober
1918 genom Svenssons i samband med dåvarande vice korpralen 26/1
Högberg och volontären 40/1 Widén gjorda anmälan, blivit ådömd 6

126

dagars arrest, varit mindre vänligt stämd mot såväl Svensson som Högberg
och Widén. Av vissa majorens yttranden hade framgått, att han
ej kunnat glömma, att Svensson, Högberg och Widén den gången tillerkänts
rättvisa. Svenssons bestämda uppfattning vore även, att denna
omständighet haft ett visst inflytande vid handläggandet av Svenssons
nu anmälda disciplinmål. Härförutom ville Svensson påkalla militieombudsmannens
uppmärksamhet på huruvida rätt förfarits, då Svensson,
på grund av straffets sena avtjänande, blivit kvarhållen 3 dagar utöver
kontraktstiden utan att erhålla någon inkallelseorder eller dylikt för
denna tid.

Den 2 december 1919 infordrades förnyat yttrande av kårchefen.
I anledning härav översände kårchefen en till honom ställd skrivelse
från majoren Nauclér, däri denne anförde följande. Med avseende på
arrestlokalers användande till andra ändamål torde Svensson icke vara
kompetent att yttra sig, enär frågan härom sammanhängde med kårens
ännu olösta förläggningsfråga. Kompanibefälhavaren förnekade, att han
vid förhöret hänvisat till någon skriftlig rapport. Sådan hade ej heller
förelegat, enär majoren endast muntligen anbefallt förberedande förhörs
hållande. Det till majoren inkomna kompaniförhörsprotokollet vore
daterat den 9 oktober, vilken dag utredningen därför torde vara slutförd.
Förhör med sjukskrivna plägade ej hållas i andra fall än i rent
kriminella mål, då sjukdomstillståndet så medgåve, och då endast i de
fall undanröjande av bevis genom uppskov skulle kunna äga rum. Med
avseende därpå, att till potatisplockningshandräckning rekvirerats 1
furir och 15 man, men att kontingenten från 1. kompaniet utgått med
bland annat 2 korpraler, hade kompanibefälhavaren på förfrågan meddelat,
att en sådan kommendering vore nödvändig för uppbringande
av kontingenten till full styrka. Förhör med manskap tillhörande de
vid Lilla Frösunda förlagda kompanierna hade, för undvikande av de
tidsödande förflyttningarna mellan förläggningsplatserna och på grund
av svårigheten med inkallande av vittnen under förhörets utveckling,
icke hållits å Marieberg i andra fall, än då målets karaktär så krävt.
Så hade t. ex. under år 1919 endast ett dylikt mål behandlats på
Marieberg, därvid det gällt undersökning angående persedlar, som förkommit
under den tilltalades tjänstgöring vid annat än å Lilla Frösunda
förlagt kompani. För övrigt hade majoren i sak intet att tilllägga
utöver sitt förra yttrande. Vad emellertid Svenssons insinuation
angående förföljelse från majorens sida beträffade, ville majoren framhålla,
att majoren, sin plikt likmätigt, endast följt föreskrifterna i
tjänstgöringsreglementet § 1:19, en sak, som torde vara allom bekant

127

såsom mindre smaklig för disciplinärt undermåliga individer. Majoren
anbölle därför, att kårchefen ville anmoda militieombudsmannen att
befordra Svensson till laga näpst för dessa hans insinuationer.

Uti den skrivelse, varmed berörda yttrande översändes, yttrade
dåvarande kårchefen, överstelöjtnanten K. A. B. Amundson: Att några
ursprungligen till arrester avsedda lokaler på grund av kårens synnerliga
trångboddhet måst tagas i anspråk för andra ändamål, vore visserligen
ett beklagligt faktum, som dock vore en av sagda trångboddhets
jämförelsevis mindre olägenheter. Att extra anordningar och besvärliga
åtgärder skulle för beredande av ytterligare arrestlokal tillfälligtvis
vidtagas för Svenssons skull, torde vara för mycket begärt. Sammalunda
ansåge kårchefen ock i fråga om Svenssons pretention på avsteg
från vanlig ordning i fråga om förhör under den tid han varit
sjukskriven eller utom kasern kommenderad. Kårchefen ansåge sig
skyldig framhålla majoren Nauclérs framställning om laga näpst å
Svensson för otillbörliga insinuationer.

I skrivelse till kårchefen den 28 januari 1920 anhöll militieombudsmannen
om upplysning, när anmälan till kårchefen gjordes eller
eljest till kårchefens kunskap kom att Svensson begått ifrågavarande
förseelse.

Såsom svar härå meddelade kårchefen i skrivelse den 9 februari
1920 följande: Jämlikt instruktion för kårchefens närmaste man, utfärdad
av chefen för fortifikationen, skulle majoren i egenskap av dagmajor
övervaka den inre tjänsten vid kåren ävensom hålla i strafflagen
för krigsmakten 202 § föreskrivna förhör. Majoren avlämnade dagligen
till kårchefen rapport över vad sedan föregående dags rapport
passerat inom kåren. Sålunda torde i detta fall Svenssons ifrågavarande
förseelse blivit till kårchefen av majoren Nauclér anmäld samma dag
den begicks, den 7 oktober. Den härav föranledda utredningen skulle
verkställas först genom kompaniförhör inför kompanichefen, sedermera
genom kårförhör inför majoren (eller hans ställföreträdare). Den 9
oktober hade kompaniförhörsprotokollet blivit till majoren överlämnat.
Hur kårförhöret sedan av olika anledningar blivit fördröjt, vore förut
meddelat. Den 17 oktober hade kårchefen på grund av samma dag
anträdd utrikes resa överlämnat befälet över kåren till majoren Nauclér
och hade återinträtt i tjänst den 29 oktober.

Den 12 april 1920 översände kårchefen en av Svensson avgiven
förklaring att han avstode från vidare talan i ärendet. Berörda förklaring
var av följande lydelse:

128

»Sedan jag till militieombudsmannen anmält för beivrande det
tjänstefel, som enligt mitt förmenande blivit av vederbörande vid Kungl.
Fälttelegrafkåren begånget därigenom, att jag genom vederbörandes
försummelse nödgats avtjäna mig ådömt arreststraff under tre dagar
utöver kapitulationstiden, bär jag för den skada och det lidande, som
därmed tillfogats mig av samma vederbörande denna dag erhållit full
gottgörelse, beräknat efter Tio (10) kronor om dagen eller sålunda
med tillsammans kronor Trettio (30), och förklarar iag mig för den
skull avstå från vidare talan i ärendet.

Stockholm den 9 april 1920.

Olof Gottfrid Svensson

f. d. korpral nr 27/1 Ing. 3.

Bevittnas av: A. von Hedenberg. A. von Post.»

Vid ärendets avgörande den 20 april 1920 yttrade militieombudsmannen
följande.

Militieombudsmannen fann väl överstelöjtnanten Amundson såsom
chef för fälttelegrafkåren och majoren Nauclér såsom kårbefälhavare,
vardera med avseende å den tid han innehaft befälet över kåren, hava
underlåtit tillse, att förhör med klaganden angående den av honom begångna
förseelsen hållits så snart ske kunnat; men då överstelöjtnanten
Amundson till militieombudsmannen inkommit med en av klaganden
undertecknad skrift, vari denne förklarat, att han erhållit full gottgörelse
för den skada och det lidande, som tillfogats honom genom
det anmälda tjänstefelet, och fördenskull avstode från vidare talan i
ärendet och den anmärkta underlåtenheten icke i och för sig vore av
beskaffenhet att oundgängligen böra vid domstol beivras, fann militieombudsmannen
ej erforderligt att i ärendet vidtaga ytterligare åtgärd.

13. Fråga om försummelse av åklagare att framställa ansvarsyrkande.

Torsdagen den 20 februari 1919 grundstötte pansarbåten Vasa
å vilken kommendören J. Schneidler då var chef, vid Sjöliens grund
i Öresund. Rörande förloppet härvid anförde kommendören Schneidler
i en till högste befälhavaren över kustflottan ställd, den 21 februari
1919 dagtecknad skrivelse bland annat följande. Efter det fartyget
utgått från Malmö hamn hade klockan 12 middagen vid Röderprick

129

kurs satts r. v. S. 73 AV (S 81 W pa kompassen), bärande rätt på Kalkorundets
boj: farten hade varit 9 knop. Dålig sikt hade rått, så att
varken Kalkgrundets eller Sjöliens prickar kunnat iakttagas. Schneidler
hade själv varit på bryggan och lett fartygets navigering. Vakthavande
officeren hade erhållit särskild order att noga övervaka styrningen.
Efter någon stund hade Sjöliens norra ballongprick kommit i sikte
förligare än tvärs ut om styrbord. Senare hade Schneidler upptäckt
en prick förut om babord, vilken han antagit vara Kalkgrundets ruskprick.
då det i den dåliga sikten varit svårt att urskilja prickens
karaktär. Då något senare en slätprick jämväl upptäckts, hade på
navigeringsofficerens inrådan stoppats, varefter Schneidler anbefallt gir
babo°rd hän 20'' på kompassen. Det hade nu blivit tydligt att de upptäckta
prickarna voro Sjöliens sydliga prickar. Sedan under stilla -Halande jämväl Kalkgrundets lysb>''j och ruskprick kommit i sikte,
hade Schneidler satt full fart framåt. Någon pejling hade på grund
av den dåliga sikten ej kunnat tagas, utan hade kursen satts med
ledning av prickarna. Sjöliens slätprick hade vid igångsättningen
varit ungefär ett streck om styrbord, kurs SOI W på kompassen (r. v.
S 53 AV). En ytterligare gir babord hän 5° på kompassen hade anbefallts.
Några minuter efter igångsättningen hade Schneidler iakttagit,
att fartyget ej gått framåt, och hade maskinen då stoppats. Någon
stöt hade ej förmärkts, men hade, efter vad Schneidler inhämtat, under
däck hörts en skrapning, som om fartyget gått genom is. Schneidler
ansåge det sannolikt att fartyget av strömmen förts på grund under
det maskinen varit stoppad och att fartyget vid igångsättningen glidit
å grundet. Vid efter ankomsten till Karlskrona företagen undersökning
å fartygets djupgående och detsammas korrigering till det kolförråd,
som vid grundstötningen funnits ombord, hade det visat sig, att fartyget
endast lätt berört botten. Under det fartyget legat stopp, hade
Schneidler förfrågat sig om riktig kurs blivit styrd och ej möjligen
X 81 AV på kompassen. Den omständighet att detta med bestämdhet
förnekats, hade i sin mån bidragit till att icke en större kursändring
babord hän omedelbart vidtagits. Oaktat vakthavande officerens, vakthavande
styrmans och rorgängarens utsago ansåge Schneidler emellertid
det icke uteslutet, att kurs N 81 AV kunde hava styrts i stället för
S 81 AV. Den förra kursen stämde nämligen fullkomligt överens med
den väg fartyget verkligen gått. Att så stor felaktighet skulle finnas
hos kompassen vore fullkomligt uteslutet. Vid utgången ur Malmö i
fyrarnas enslinje hade kompassen visat alldeles rätt och vid den fortsatta
gången efter det fartyget kommit loss, då i det närmaste samma
Miliiieombudtiinan nens ämbetsberättelse. t"7

130

kurs styrts som vid Sjölien, kade kompassen visat sig slå rätt. Schneidlers
uppfattning om att felaktig kurs styrts hade ytterligare bestyrkts av
det förhållandet att navigeringsofficeren iakttagit, att fartyget legat
ungefär Väst på kompassen en stund efter det fartyget stoppat och
sannolikt efter det babordgiren kommenderats. Under gången från
Hälsingborg till Malmö på morgonen samma dag hade iakttagits en
motström av omkring en knop. Varken vid gången till eller från
Malmö hade i inseglingsrännan förmärkts någon inverkan av ström
annat än NO-vart, sålunda i ledens riktning. Skulle strömsättning
vara anledning till den så betydande avvikningen i fartygets kurs,
måste strömmen just mellan Kalkgrundet och Sjölien haft en mera
nordlig riktning och betydande styrka, ett förhållande, som med stöd
av föregående iakttagelser ej kunnat förutses. Efter grundstötningen
hade Schneidler gnistat till Bore med begäran om bogserhjälp, utsatt
ångsluparna, flyttat tyngder m. m. för att möjliggöra avtagning från
grundet. Med hjälp av Bore och egna maskiner hade fartyget gått
av grundet klockan 2.3 0 e. m. Ingen skada hade kunnat förmärkas
å fartyget.

Vid den undersökning, som med anledning av grundstötningen på
befallning av högste befälhavaren över kustflottan verkställdes jämlikt
R. M. II § 84 anförde Schneidler ytterligare bland annat, att han icke
observerat tiden, då order om »stopp» anbefallts. Under den därpå följande
orienteringen hade fartyget glidit fram cirka 600 meter, varefter farten
i det närmaste varit upphävd. Med ledning av de tätt efter varandra
upptäckta prickarna såväl vid Sjölien som Kalkgrundet hade, ännu
medan styrfart funnits, anbefallts »babord 20 grader på kompassen».
Sjöliens ballong-ruskprick, som siktats förut om babord, hade under
denna gir kommit förut om styrbord. Med sjöliens slätprick något
om styrbord hade ballongpricken vid samma grunds nordända observerats
vara väl klar om styrbord, varför »full fart» anbefallts tillika
med en ytterligare gir av 5 grader babord hän. Schneidler hade ansett
denna kurs bära väl klart för grundet, men avsett en ytterligare
gir babord hän, då emellertid fartygets fart befunnits upphävd och
fartyget stått på grund. Schneidler hade uttalat den förmodan, att,
medan fartyget legat med stoppade maskiner, strömmen fört fartyget
närmare grundet än uppfattningen om prickarnas inbördes lägen angivit.
Giren på 20 grader till kurs S 61 W på styrkompassen hade
varit verkställd innan order om fart framåt givits. Den tid, som åtgått
för orienteringen, hade Schneidler bedömt till cirka 4 minuter,
varunder maskinerna varit stopp. Sedan maskinerna ånyo satts i gång

131

för »full fart», hade desamma arbetat under cirka 3 och 4 minuter,
tills order om »högsta back» givits. Full fart framåt hade vid detta
tillfälle ej uppnåtts. Pejling å den först upptäckta ballongpricken vid
Sjöliens nordända hade ej gjorts och sedermera ej heller å senare upptäckta
prickar. Fartyget hade vid ankring efter losstagning svajat till
S 22 W på kompassen. Siktbarheten hade uppskattats med ledning av
sjökortet och de föremål, som iakttagits från fartyget till styvt en
distansminut. Schneidler förmälde sig ej känna till i vilket avseende
fartyget vid stillaliggande ägt benägenhet att intaga läge med hänsyn
till vinden. Fartygets stävriktning å grundet hade varit omkring
S 60 W, ehuru fartyget hela tiden haft benägenhet att komma på en
sydligare stävriktning. På den grund hade styrbords maskin hela tiden
hållits under back. Rusken å ballongpricken vid Sjöliens sydända torde
möjligen ha varit något skamfilad, enär å densamma endast en ansvällning
uppfattats. För bestämmande av platsen, där grundstötningen
skett, hade pejlingar tagits dels på Hyllie kyrka dels på prickar, varom
anteckning i loggboken gjorts. Den i loggboken antecknade tiden för
grundstötningen — 12,20 e. m. — borde betraktas som normgivande
vid sammanfattning av de olika tidsskedena. Enligt Schneidlers åsikt
torde fartyget redan stillaliggande haft grundkänning. Schneidler ansåge
sig hava övertagit befälet vid navigeringen.

Med anledning av vad sålunda samt i övrigt vid ovannämnda
undersökningsförrättning förekommit, hänsköts målet rörande grundstötningen
till särskilda krigsrätten å kustflottan, till vars sammanträde,
förutom Schneidler, bland andra jämväl inkallats navigeringsofficeren,
kaptenen Nils Stephensson-Möller, vakthavande officeren,
fänriken Berndt Krook, styrmannen av 3. graden H. G. H. Liljegren
och rorgängaren, 2. klass sjömannen nr 230 Hilding Lindo.

Efter vid krigsrätten förebragt utredning förklarade stadsfiskalen
Axel Konrad Bolander i egenskap av tillförordnad åklagare, under
framhållande att fartygschefen ostridigt kommenderat rätt kurs samt
att vid sådant förhållande något ansvarsyrkande mot honom icke kunde
framställas, att det vore tydligt i strid mot given order en kurs av
nord 81 väst hållits, enär Kalkgrundets prickar upptäckts minst 1
streck om babord, samt att fänriken Krook, styrmannen Liljegren och

2. klass sjömannen Lindo vid sådant förhållande måste anses hava gjort
sig skyldiga till tjänsteförsummelse, varför han ställde dem under tilltal.

Krigsrätten, som i avsagt beslut förklarade sig låta bero vid
Bolanders förklaring att icke mot kommendören Schneidler framställa
ansvarsyrkande, meddelade utslag i målet den 22 april 1919, i vilket

132

utslag krigsrätten utlät sig att. enär genom vad i målet förekommit
icke blivit ådagalagt att någon av svarandena Krook, Liljegren och
Lindo i avseende å pansarbåten Vasas ifrågavarande grundstötning
gjort sig skyldiga till felaktigt förfarande, blev åklagarens ansvarsyrkande
av krigsrätten ogillat.

I skrivelse till stadsfiskalen Bolander den 26 april 1920 anförde
militieombudsmannen följande.

Av vad i ärendet förekommit syntes framgå, som hade Bolander
vid bedömande av frågan om ansvar för ifrågavarande grundstötning
uteslutande tagit hänsyn till huruvida rätt kurs blivit av fartygets
befälhavare anbefalld och av den därför ansvariga personalen hållen,
men däremot icke tagit i övervägande, huruvida fartygets befälhavare
under förutsättning att rätt kurs anbefallts och oavsett om denna kurs
hållits eller ej, i övrigt på klanderfritt sätt navigerat fartyget.

Utginge man emellertid ifrån att kommendören Schneidler vid
ifrågavarande tillfälle handhaft fartygets navigering på det sätt han
själv uppgivit — och omständigheterna i målet torde icke giva anledning
till annan uppfattning — syntes dock kunna ifrågasättas, huruvida
icke Schneidler, även om han icke, då han fått sikte på Sjöliens
norra ballongprick, ännu ansåg sig hava anledning misstänka, att fartyget
av en eller annan orsak avvikit från den av honom anbefallda
kursen, i allt fall vid upptäckten av Sjöliens slätprick borde hava insett,
att han icke, såsom han först förmodat, var vid Kalkgrundet,
utan i stället stävade rakt mot Sjöliens grund. De order, Schneidler
efter denna tidpunkt givit ävensom de uppgifter han särskilt vid den
ovannämnda undersökningen själv lämnat, gåve även vid handen, att
han haft klart för sig detta förhållande, varom för övrigt med hänsyn
till de av honom iakttagna prickarnas beskaifenhet och inbördes läge
vid sistnämnda tidpunkt någon tvekan icke gärna kunnat råda.

Med hänsyn till nu angivna omständigheter och då följaktligen,
särskilt i anseende till de av den dåliga sikten förorsakade svårigheterna
för orientering, den allra största försiktighet vid fartygets navigering
bort iakttagas, syntes kunna ifrågasättas, huruvida Schneidler, som till
en början åtnöjt sig med att giva order om maskinernas stoppande
och, under det fartyget alltjämt gått framåt, givit order om gir åt
babord samt därefter, sedan farten upphört, utan förvissning om att
fartyget skulle gå fritt från grundet kommenderat full fart framåt i
en med ledning av prickarna tämligen godtyckligt vald kursriktning,
härigenom verkligen iakttagit nödig aktsamhet och icke rätteligen bort

133

dels till en början för att undvika den risk. som under förhandenvarande
förhållanden otvivelaktigt varit förenad med varje fortsatt framgående
även med sakta fart, genast genom backning upphäva farten
och gira dikt babord och dels därefter, innan Schneidler äventyrat att
fortsätta resan, genom pejling, till exempel å prickarna, förvissa sig

om fartygets läge. .

Därest Schneidler mot förmodan icke skulle hava haft insikt om
fartygets närhet till grundet, syntes ligga nära till hands att antaga,
att lian bort därom göra undersökning, något som syntes kunnat ske,
antingen medelst beräkning av den tillryggalagda distansen med ledning
av tid och fart eller på annat lämpligt sätt.

Utan tvivel hade de nu anförda synpunkterna bort av åklagaren
tagas i betraktande då han hade att avgöra om han skulle till den krigsrätt,
till vilken målet angående grundstötningen hänskjutits, överlämna
bedömandet även av frågan om kommendören Schneidlers ansvar därför.

Då emellertid, såvitt handlingarna utvisade, så icke skett och det
i allt fall ville synas som hade övervägande skäl talat för att låta
krigsrätten avaröra den nämnda frågan anmodades Bolander att in Ö

komma med yttrande.

I anledning liärav anförde stadsfiskalen Bolander uti ett den 14
juni 1920 avgivet yttrande.

Stadsfiskalen ville icke bestrida att det kunde hava vant lämpligt
att genom ett ansvarsyrkande mot Schneidler till krigsrättens bedömande
överlämna frågan om hans ansvarighet, men då stadsfiskalen
varit fullt övertygad om att en dylik åtgärd skulle lämnat negativt
resultat, hade stadsfiskalen underlåtit detta. Sedan saken blivit föremål
för krigsrättens behandling, hade stadsfiskalen konfererat med i
navigeringskonsten fullt förfarna officerare, varvid, som stadsfiskalen
trodde, jämväl samtliga på Schneidlers ansvarighet inverkande faktorer
diskuterats, och stadsfiskalen hade då kommit till den slutsatsen, att
även om grundstötningen kunnat undvikas genom andra åtgärder från
hans sida, någon straffbar underlåtenhet eller oförsiktighet icke kunnat
läggas honom till last. Att döma av hur händelserna sedermera utvecklat
sig, hade grundstötningen säkerligen kunnat undvikas, därest
Schneidler genast efter första prickens upptäckande kommenderat stopp
och back. Då emellertid Schneidler, som ostridigt anbefallt rätt kurs,
i medvetande härom samt med hänsyn till dels önskvärdheten av att
komma de upptäckta prickarna närmare för att kunna bedöma vart
de hörde hän, dels ock risken av att, då genom backning all styrbarhet
så gott som genast skulle förloras, under orienteringen av vind

134

och ström föras in i kinkiga situationer, underlåtit att backa, hade
stadsfiskalen icke ansett detta utgöra tillräckligt skäl för ett ansvarsyrkande.
Härtill komme, att fartyget, efter det att babordsgiren å 20°
fullbordats, enligt vad som framhållits vid förhöret den 26 februari
och sedermera under utredningen icke motsagts, hade Sjöliens såväl
slätprick som ballongprick om styrbord, och sålunda icke blott måste
hava befunnit sig utanför det av prickarna som farligt utmärkta området
utan även borde hava gått klart med den då anbefallda kursen.
Av den omständigheten att fartyget detta oaktat grundstött syntes framgå,
att prickarna varit felaktigt placerade. Av utredningen i målet framginge
att på grund av den dåliga sikten före grundstötningen någon
annan pejling för bestämmande av fartygets läge än å prickarna icke
varit möjlig, men då, enligt vad för stadsfiskalen upplysts, navigationsvetenskapen
bestämt fördömde pejling å prickar såsom alltför ^tillförlitlig,
hade stadsfiskalen ansett, att Schneidlers underlåtenhet att verkställa
sådan icke heller kunnat läggas honom till last. Av det anförda
torde framgå, att stadsfiskalen icke gjort sig skyldig till något åsidosättande
av sina plikter såsom åklagare, därigenom att stadsfiskalen
icke framställt ansvarsyrkande mot Schneidler.

Militieombudsmannen lät vid avgiven förklaring bero.

14. Sedan värnpliktig- anträffats död, efter att hava berövat sig- livet
genom hängning, har fråga uppstått i vad man behandlingen av
honom såsom värnpliktig varit härtill orsaken.

Sedan värnpliktige studenten nr 1476 45/1918 Bengt Gotthard
Ljungberg under tjänstgöring vid IV. arméfördelningens till Svea livgarde
förlagda studientkompani den 30 oktober 1918 avvikit ur tjänsten
och sedermera den 6 nästpåföljande månad anträffats död i skogen
intill Kaknäs, där han själv berövat sig livet genom hängning, anmodade
militieombudsmannen sekundchefen för Svea livgarde genom skrivelse
den 7 november 1918 att inkomma med den utredning, som i anledning
därav kunde hava verkställts.

Till efterkommande härav inkom sekundchefen översten J. Montgomery
den 12 i samma månad med — förutom eget utlåtande —
dels protokoll, hållet vid förhör i ärendet den 9 november 1918 vid

I. bataljonen av regementet, dels gemensamt yttrande av regementsläkaren
Gösta Lindström och bataljonsläkaren Gustaf Wigh dels ock

135

ett av regementspastorn Carl Bergö avgivet intyg, varjämte sekundchefen
den 16 november till militieombudsmannen insände dels poliskammarens
i Stockholm rapport över en den 8 i samma månad verkställd
polisundersökning angående de närmare omständigheterna vid Ljungbergs
död dels ock läkarbevis angående dödsfallet.

Vid det den 8 november 1918 hållna polisförhöret hördes bland
andra, den avlidnes föräldrar, polisöverkonstapeln Johan Victor Ljungberg
och hans hustru Helena Josefina, sjukvårdsfuriren Gottfrid Karlsson,
troppchefen vid studentkompaniets 2. tropp — vilken tropp den avlidne
tillhört — furiren Bror Berglund, samt värnpliktige vid kompaniet
Kurt Birger Törnkvist och Karl Holmqvist, vilka därvid berättade
bland annat:

Makarna Ljungberg samstämmande: Före inryckningen till regementet
hade sonen alltid varit vid god hälsa, Han hade dock varit
något plattfotad. Kort efter inryckningen hade sonen fått ont i fotterna.
Det hade slagit upp stora bläsor å fotterna synnerligast å den vänstra
foten. Sonen hade dock deltagit i övningarna under hela juli månad
med undantag av några dagar, då han legat sjuk i »spanska sjukan».
Ehuru skadan å vänstra foten mer och mer förvärrats, hade sonen
nödgats deltaga även i de praktiska övningarna dagligen under hela
augusti och första hälften av september månader. Under slutet av
sistlidne september månad, sedan fotskadan betydligt förvärrats och
sedan värk i bröstet och svår hosta tillstött såsom sviter av »spanska
sjukan», hade sonen legat sjuk i kasernen under 11 dagar. Lördagen den
12 oktober hade sonen kommit hem till föräldrarna på 5 dagars permission.
Sonen hade då så svår värk i vänstra foten, att han nödgats ligga till sängs
i föräldrahemmet dels de 5 permissionsdagarna och dels ytterligare 9
dagar. Under vistelsen i hemmet hade sonen uppgivit, att han onsdagen
den 9 oktober, under kommenderad språngmarsch å Ladugårdsgärdet, till
följd av fotskadan icke kunnat springa lika fort som största delen av
kompaniets övriga manskap. För det sonen Ljungberg under språngmarschen
lämnat sig efter, hade han av kompaniets befälhavare tilldelats
tillrättavisning i form av 3 dagars permissionsförhud. Söndagen
den 27 oktober hade sonen inställt sig till tjänstgöring vid kompaniet.
Han var emellertid icke fullkomligt återställd och hade blivit befriad
från övningarna påföljande dag. Tisdagen den 29 oktober hade sonen
deltagit i övningarna med därunder förekommande marscher. Härunder
hade sonen ånyo fått ont i vänstra foten. Smärtan hade mot
slutet av dagen blivit blivit så svår, att den känts ända upp i ljumsken.
På aftonen samma dag hade sonen haft permission och besökt föräldra -

136

hemmet från kl. 6.30 till 8.30 e. m. Han hade då uppgivit sig hava
så ont i foten att han nödgats anmäla sig sjuk påföljande dag. Han
hade ämnat söka få foten röntgenfotograferad, emedan han förmodade,
att något ben vore brutet. Onsdagen den 30 oktober kl. 8.8 o f. m.
hade sonen per telefon underrättat modern, att han på morgonen sjukrapporterat
sig, men att han icke tillåtits stanna hemma utan tvingades
deltaga i övningarna, ehuru han endast med stor svårighet kunde gå.
Han hade fått order att omedelbart därefter inställa sig vid sitt kompani,
som i förväg marscherat till Kaknäs. Sedan dess hade sonen icke låtit
sig avhöra. Ljungberg hade aldrig hört sonen yttra leda vid livet.
Tydligen var det sorgen över att icke få hålla sig i stillhet till dess
fotskadan blivit läkt, som gjort, att sonen förkortat sitt liv.

Sjukvårdsfuriren Karlsson: Onsdagen den 30 oktober hade Karlsson
varit. nävarande vid sjukvisitationen, som kl. 8.15 f. m. förrättats av
bataljonsläkaren Wigh. Bland de sjukanmälda var förenämnda beväringsmannen
Ljungberg, vilken för Wigh framvisat sin vänstra fot. Yad
Ljungberg därvid yttrat, hade Karlsson icke hört. Efter undersökningen
hade Wigh förklarat, att Ljungberg skulle friskskri vas. Ljungberg
hade därpå genast avlägsnat sig, och hade Karlsson sedan icke återsett
honom.

Furir en Berglund: Allt sedan inryckningsdagen den 28 juni 1918
hade förenämnda beväringsmannen Ljungberg stått under Berglunds
omedelbara befäl. Ljungberg hade alltid visat sig läraktig och villig
i deltagandet i kompaniets övningar. Ljungberg hade aldrig klagad,
ehuru Berglund visste, att Ljungberg ofta både ont i vänstra foten!
Berglund hade icke hört Ljungberg yttra leda vid livet. Han hade
emellertid alltid varit tystlåten. Onsdagen den 30 oktober hade
Ljungberg sjukrapporterat sig och icke medföljt kompaniet, då detsamma
på morgonen avmarscherat till skjutbanan vid Kaknäs. Sedan
dess hade Berglund icke återsett Ljungberg.

Värnpliktige Törnqvist: Törnqvist hade sedan derå år tillbaka
varit närmare bekant med nu avlidne Ljungberg. De hade gått
i samma skola och avlagt mogenhetsexamen samma dag. Ljungberg
hade alltid varit mycket tystlåten av sig. Efter inryckningen till
vapenövning hade Ljungberg vid flera tillfällen yttrat leda vid militärtjänsten.
Ljungberg hade icke yttrat, att han ämnade förkorta sitt
liv, men väl hade han någon gång yttrat, »att det kunde göra detsamma,
om det vore en man mindre på kompaniet». Ljungberg hade
haft ont i fotterna och sagt sig hava svårt att deltaga i marscher
och andra övningar i det fria,

137

Värnpliktige Holmqvist: Holmqvist hade känt Ljungberg sedan inryckningsdagen
den 28 juni 1918. Ljungberg hade klagat över värk
i fotterna samt yttrat leda vid militärtjänsten. Han hade även någon
gån? yttrat, »att det kunde göra detsamma, om det vore en man
mindre på kompaniet.» Den 10, 11 och 12 oktober hade såväl Holmqvist
som Ljungberg varit permissionsförbjudna. En av dessa dagar hade
Ljungberg°ur sitt skåp i logementet framtagit och för Holmqvist visat
en laddad revolver och därvid yttrat: »med den här har en person
förut skjutit sig, så den är användbar». Därpå hade Ljungberg lagt
revolvern tillbaka i skåpet. Holmqvist hade icke då fäst något avseende
vid detta Ljungbergs yttrande. Onsdagen den 30 oktober hade
Holmqvist icke deltagit i kompaniets övningar. Han hade uppehållit
sig i logementet, då Ljungberg kl. 8.30 f. m. kommit från sjukvisitationen.
Ljungberg hade uppgivit, att han icke blivit sjukskriven, och
att han därför skulle inställa sig vid'' kompaniet, som i förväg marcherat
till Kaknäs. Omkring kl. 9 f. m. hade Ljungberg, medtagande gevär
och ränsel, lämnat logementet, därvid han till Holmqvist yttrat: »adjö
med dig.»

Vid ovannämnda den 9 november 1919 av bataljonschefen, överstelöjtnanten
G. Ros hållna förhör, hördes nedannämnda personer och

uppgåvo därvid följande, nämligen

Chefen för studentkompaniet, kaptenen Hugo Cederschiöld: Han hade
icke haft anledning att ägna någon särskild uppmärksamhet åt
Ljungbergs förhållande i tjänsten. Av Ljungbergs befäl hade emellertid
vid flera tillfällen anmälts, att denne visat bristande intresse och vid
vissa tillfällen slöhet i tjänsten. Dessutom hade kaptenen uppmärksammat,
att Ljungberg vid några tillfällen anmält sig sjuk utan att
av läkarna sjukskrivas. Något personligt ingripande från kaptenen
Cederschiölds sida mot Ljungberg eller över huvud taget några tillrättavisningar
hade, såvitt kaptenen kunde erinra sig, ej förekommit
annat än vid ett tillfälle, nämligen den 9 oktober. Vid detta tillfälle
förde kaptenen själv befälet över kompaniet. Övningen avsåg eldstrid
och bajonettanfall. Under bajonettanfallet och därpå följande framryckning
lämnade sig Ljungberg efter, och, under det att kompaniet
i övrigt framryckt© med språng omkring 100 meter ansatsvis, fiamgick
Ljungberg i vanlig marsch ungefär 30 meter bakom skyttelinjen. Kaptenen
tilldelade härför Ljungberg tillrättavisning av permissionsförbud
i fem dagar. Vid återkomsten till kasernen efter . övningens slut, fann
kaptenen av nyss utkommen regementsorder, att kompaniets personal
tilldelats tjänstledighet från och med den 11 till och med den 17 oktober.

1 s

Militieombudsmannens ämbetsberättelse■

138

Kaptenen ansag under sadana förhållanden, att tre dagars permissionsförbud
vore tillräcklig tillrättavisning, och minskade antalet dagar till
tre. Vid tiden för permissionsförbudets utgång tillkallade kaptenen
Cederschiöld såväl Ljungberg som tvenne andra studenter, tillhörande
kompaniet, vilka haft enahanda permissionsförbud, varvid kaptenen
Cederschiöld framhöll vikten av, att envar gjorde sitt bästa samt uttryckte
sin förhoppning, att de tre skulle bliva lika bra som de bästa på
kompaniet, vartill även Ljungberg svarade: »Ja kapten». Under tjänstledighet
insjuknade Ljungberg i hemmet och inställde sig vid kompaniet
söndagen don 27 oktober på kvällen. Den 28 oktober inställde
sig Ljungberg vid sjukvisitationen och blev av läkare fritagen från
praktiska övningar under samma dag. Den 29 deltog han i övningarna,
men sjukanmälde sig åter den 30. Han blev då icke sjukskriven och
beordrades av dagkorpralen, i likhet med vad alltid är fallet, att inställa
sig till övning med kompaniet, vilken denna dag ägde rum vid Kaknäs
skjutbana, där kompaniet höll på med skolskjutning. Ljungberg inställde
sig emellertid icke och återfanns sedermera i skogen i närheten
av dragonkasernen, där han tagit sig själv av daga genom hängning.
Ljungberg hade aldrig till kaptenen framställt några klagomål eller
anmält svårighet att på grund av sjukdom eller dylikt fullgöra sin
tjänst. Ljungbergs föräldrar hade icke heller meddelat kaptenen något
i sådan rikning. Ljungbergs moder hade emellertid hos kaptenen gjort
framställning om upphävande av det ålagda permissionsförbudet, en
framställning, som kaptenen ej ansåge sig kunna tillmötesgå. Samtalet
mellan kaptenen Cederschiöld och fru Ljungberg hade av en händelse
ägt rum i närvaro av regementspastor Bergö, till vilken beträffande
samtalets innehåll kaptenen refererade.

Plutonchefen löjtnanten Odqvist: Ljungberg hade under den första
utbildningstiden, då tjänsten var mindre ansträngande, visat sig intresserad
av densamma; i den mån övningarna och särskilt marscherna
blivit mera ansträngande, hade hans intresse minskats. Han hade vid
några tillfällen erhållit fotskador och ej deltagit i vissa av de längre
marscherna. Löjtnanten hade tyckt sig märka, att Ljungberg började
bliva nedstämd och ointresserad, samt hade frågat honom om han vore
sjuk. Ljungberg hade då anmält, att han lede av sömnlöshet, varpå
han råddes att vända sig till läkare, vilken gav honom sömnmedel.
Någon tid därefter tillfrågades Ljungberg av löjtnanten, om han finge
sova bättre, vilket Ljungberg säde vara fallet. Ljungberg hade emellertid
fortfarande visat sig ointresserad och i viss mån slö. Under den
tid, som Ljungberg anmält sig vara nedsatt, hade han befriats från att

139

bära ränseln. Då Ljungberg den 28 oktober inställde sig efter sin
sjukdom, tillfrågades han av löjtnanten, hur lian mådde, varpå han
svarade, att han vore bättre. Löjtnanten kunde ej under övningarna
nästa dag förmärka, att Ljungberg vore på något vis nedsatt.

Furiren Berglund: Han hade funnit Ljungberg vara tyst och inbunden,
så att man icke kunnat få någon bestämd uppfattning om hans
tankar. Uti den inre tjänsten hade Ljungberg i allmänhet skött sig
väl. men vid tvenne tillfällen hade furiren icke ansett sig kunna tillstyrka
av Ljungberg begärd permission på grund av försumlighet att
iakttaga givna föreskrifter. I de praktiska övningarna hade Ljungberg
varit en av de sämre och ofta givit anledning till rättelsers meddelande.
Furiren hade den uppfattningen, att Ljungberg haft svårt att finna
sig i militära förhållanden. Den 30 oktober (samma dag som Ljungberg
tog sig av daga) förmärktes intet särskilt, Ljungberg hade på
morgonen till furiren inlämnat permissionssedel för kvällen samma dag,
vilken tillstyrkts av furiren. Vidare förberedde sig Ljungberg på
morgonen för besöket i staden. Med avseende pa den övning, under
vilken Ljungberg av kompanichefen tilldelats permissionsförbud, meddelade
furiren, att han iakttagit, att Ljungberg avsiktligt lämnat sig
efter, samt att furiren ansett sig böra rapportera Ljungbergs beteende,
om icke detsamma iakttagits och tillrättavisats av kompanichefen. På
särskild framställd fråga anmälde furiren, att han icke hört kaptenen
Cederschiöld någonsin strängt tilltala Ljungberg, eller att denne särskilt
varit föremål för kaptenens rättelser.

Halvtroppchefen furiren vid 1. 2 nr 37/liv. Olsson: Intet anmärkningsvärt
hade förmärkts rörande Ljungbergs karaktär eller sinnesförfattning
under hela dennes tjänstgöringstid. I tjänsten hade Ljungberg
skött sig väl. Beträffande kaptenen Cederschiölds förhållanden till
Ljungberg hade furiren Olsson samma uppfattning som furiren Berglund.

Vänpliktige Törnqvist, som hördes sedan kompaniets befäl avlägsnat
sig: Beträffande tjänstgöringen hade Törnqvist den uppfattningen, att
det strängt hölls på tjänstens behöriga gång, men att från befälets sida
ingen orättvisa eller kitslighet förekommit. Vad särskilt kaptenen
Cederschiöld beträffade ansåge Törnqvist honom visserligen fordrande
men rättvis. Gent emot Ljungberg hade kaptenen icke uppträtt annorlunda
än mot de andra. Löjtnanten Odqvist hade behandlat Ljungberg
med särskild vänlighet och visat medkänsla för honom, då han var
sjuk. Från underbefälets sida hade ingen kitslighet förekommit. Törnqvist
framhöll vidare, att Ljungberg haft synnerligen svårt att fördraga
militärtjänsten och ofta beklagat sig över det bundna och intresselösa

140

i densamma, samt att Ljungberg yttrat, att han skulle försöka komma
ifrån tjänsten på ett eller annat sätt. Han hade under tjänstgöringen
vid kompaniet varit tungsint och utan intresse för tjänsten.

Värnpliktige studenten Lindros, som jämväl varit logementskamrat
med Ljungberg, instämde i vad Törnqvist anmält, dock hade han icke
hört Ljungberg fälla yttrandet om försök att fråndraga sig tjänsten.

J ärnpliktige studenten Holmqvist, även han logementskamrat med
Ljungberg, instämde i vad Törnqvist yttrat angående tjänsten vid
kompaniet. Dock ansåge han att logementsbefälhavaren, furiren Berglund,
i den inre tjänsten vid några tillfällen visat överdrivet nit. Före
tjänstledighetens början hade Ljungberg yttrat, att han ej skulle återkomma
efter densamma.

Regementsläkaren G. Lindström och hataljonsläkaren G. Wigh anförde
i sitt ovannämnda yttrande följande: Ljungberg hade inträtt i tjänstgöring
den 26 juni 1918 och undergått föreskriven läkarbesiktning den
10 juni samt då befunnits fri från påvisbara sjukdomstecken och anmält
själv på vederbörlig tillfrågan om han vore frisk, att han icke
visste sig lida av någon sjukdom. Ljungberg hade också enligt vad
som framginge av sjukrullorna icke varit anmäld sjuk förrän den 29
juli, då han på grund av influensaepidemien hade inlagts på regementets
sjukavdelning, där han vårdats till och med den 2 augusti, då
han utskrivits frisk. Ljungberg hade sedan inställt sig vid sjukvisitation
den 10 augusti och den 4 september utan att något sjukligt
vid undersökning kunnat påvisas. Den 19 september till och med den 27
september, hade Ljungberg vårdats i kvarter för ett skavsår under ena foten,
vilket hade läkts utan komplikationer. Den 12 oktober hade Ljungberg
infunnit sig i sällskap med sin fader hos regementsläkaren Lindström på
regementets sjukavdelning, varvid fadern hade yrkat, att sonen skulle överföras
till icke vapenför på grund av att denne skulle lida av dubbelsidig
plattfot och därav föranledd svårighet att deltaga i marscher. Vid företagen
undersökning hade regementsläkaren påvisat, att Ljungberg möjligen
hade något låga fotvalv, men att plattfot i egentlig mening enligt
verkställda föreskrivna prov icke förelåge. Från den 11 oktober hade
Ljungberg varit permitterad för att vistas i hemmet och hade insänt
ett för regementsläkaren den 19 oktober uppvisat läkarbetyg, utfärdat
av doktor G. Lamm i Stockholm den 17 oktober, att Ljungberg »på
grund av rheumatism i leden mellan 3. tån och foten å vänster fot
tills vidare är oförmögen att gå». Med stöd av detta intyg hade Ljungberg
erhållit tillåtelse att vårdas i hemmet. Ljungberg hade, sedan
han av doktor Lamm blivit förklarad frisk, inställt sig den 27 oktober

141

vid regementet samt påföljande dag på morgonen vid sjukvisitationen,
där bataljonsläkaren efter företagen undersökning kunnat konstatera,
att Ljungberg lidit av eu lindrig s. k. marschsvulst (syndesmitis) på
vänstra foten, vilken åkomma då synts utläkt. På grund av Ljungbergs
uppgift, att han fortfarande kände någon smärta i foten vid
ansträngande gång, hade han denna dag fritagits från praktiska övningar.
Följande dag hade han deltagit i de vanliga övningarna, men
hade inställt sig åter vid sjukvisitationen följande dag den 30 oktober,
varvid han klagat över förnyade smärtor i foten, så att han ej kunnat
gå ordentligt. Företagen undersökning hade visat samma resultat som
förut och att, symtom på recidiv ej inställt sig, varför Ljungberg hade
uopmanats att på egen hand och under försiktigt gående utan olämplig
spänning av muskulaturen i foten taga sig fram till de vid Kaknäs
med kompaniet pågående skjutövningarna. Ljungberg hade aldrig vid
de av läkarna företagna undersökningarna yttrat något missnöje med
de av dem lämnade föreskrifterna eller förhållandena vid regementet
i övrigt.

Regementspastorn C. Berga anförde följande: Bergö, som sedan
1918 års studentkompanis inryckning haft gemensam expeditionslokal
med nämnda kompanis chef, kaptenen Cederschiöld, hade därvid
haft upprepade tillfällen att iakttaga det förhållande, som på nämnda
kompani ägt rum mellan över- och underordnade. Det hade synts
honom, särskilt vad kompaniets chef kaptenen Cederschiöld, beträffade,
ej kunna undgå att erkännas det varma intresse, han lagt i dagen för
sin uppgift, och den förståelse han ägnat ungdomen. Hans fordran på
de studentutbildade värnpliktiga hade endast varit uttryck för tjänstens
och samhällets krav och alltid förenats med takt och välvilja. Detta
hade också framgått, syntes det honom, av det samtal med vänpliktige
Ljungbergs moder, som han haft tillfälle att åhöra och som, trots dess i
sak avvisande karaktär, på honom gjort ett gott och vederhäftigt intryck.
Det hade förefallit regementspastorn vara så långt ifrån, att något i
detta samband rättvisligen kunnat förevitas kaptenen Cederschiöld, att
han tvärtom syntes honom värd erkännande för det nit för tjänsten
och för den honom anförtrodda ungdomen, varmed han sökt fullgöra
sin plikt. •

Den 11 januari 1919 inkom till militieombudsmannen en skritt
frän polisöverkonstapeln Ljungberg, vid vilken skrift hade fogats dels
en av honom uppgjord promemoria angående sonen ävensom ett av
fyra dennes värnpliktiga kamrater avgivet intyg. I promemorian anförde
överkonstapeln Ljungberg bland annat:

142

Den 26 juni 1918 hade sonen ryckt in till Livregementets grenadier,
vilket regemente han blivit tilldelad som befälselev, och påföljande
dag hade han kommit till IV. arméfördelningens studentkompani
vid Svea livgarde. Samtliga hade vistats i kasern omkring 14 dagar
innan de fått tillstånd att gå ut i staden. Vid hemkomsten hade sonen
varit mycket glad och uttryckt sin belåtenhet med militärlivet. Han
hade dock uppgivit, att han fått den värsta kaptenen i Sverige och
därjämte hade de fått på hans pluton en furir Berglund, som var
mycket elak och kitslig och som förra året gjort sig så omöjlig, att
han måste avlösas vid jultiden. Varje lördag hade kompaniet marsch
och skulle de sedan på eftermiddagen bliva lediga över lördagsnatten
till söndagskvällen. I övrigt hade tjänstgöringen varit mycket sträng
och hade övningar ägt rum varje kväll utom å onsdagar och lördagar!
På onsdagen hade största delen av kompaniet fått permission på kvällen.
En del hade icke fått permission varken å denna kväll eller å lördag
och söndag. Permission hade indragits för dem utan angivande av
något skäl. Permissionsförbud hade meddelats allt som oftast och
furierna syntes vara de bestämmande vid all permission. Dessa förklarade,
synnerligast Berglund, jämt och ständigt det minsta det var,
att den eller den icke skulle få någon permission. Samtliga, synnerligast
de yngre, hade blivit helt och hållet vettskrämda av behandlingen.
Sonen hade i början erhållit permission i vanlig ordning. En
kort tid efter det han vaifit inne i tjänstgöringen, hade han fått ett
skoskav å högra foten och hade han stannat hemma under ledigheten
för att sköta detta. I slutet av juli månad under första nattövningen
hade han fått en blåsa under ena foten, troligen den vänstra. Han
fortsatte dock att exercera och var vid gott mod samt tyckte till och
med att det var så trevligt att han Ville bliva officer. Han hade
ock fått löfte om att bliva reservofficer. Under påföljande övningar
och marscher hade skadorna å hans fötter förvärrats. Det hade blivit
nya bläsor. Vid en helgdagspermission i början av augusti, då han
stannat hemma hela söndagen och skött om sina fötter för nya
bläsor, erhållna under sista lördagsmarschen, hade fadern ansett, att
sonen borde sjukrapportera sig för fotterna. Påföljande måndag sjukrapporterade
sig också sonen, men han blev ej sjukskriven. Han
hade dock blivit omskött och fått gå upp om kvällarna till sjukvårdssoldaten
och fått fotterna omsedda. Hela veckan hade han varit med
i övningarna och även om marschen på lördagen. Han hade då begärt
permission som förut, men blivit nekad på grund av att han icke
skött sina fötter föregående ledighet. Fadern hade då genast begivit

143

sig till regementet för att söka träffa kompanichefen, kaptenen Cederschiöld.
Denne hade dock ej anträffats, men i stället hade han samman
träffat med furiren Berglund och kompaniadjutanten, sergeanten Holmström,
vilken sedermera avlidit. Kaptenen hade rest till landet, och
någon permission kunde dessa icke bevilja. Ljungberg hade då framdragit
sina synpunkter i saken och hade framhållit, att hans son hade blivit
bestraffad för ingenting. Sergeanten hade medgivit, att det hade varit
en indirekt bestraffning. Furiren hade ansett, att sonen var den klenaste
i hans tropp och att han hade passat bättre på kavalleriet.
Påföljande vecka hade sonen varit med i övningarna och även på marschen
under lördagen, oaktat hans fötter varit dåliga. Sonens permission
hade även denna söndag indragits utan angivande av något
skäl, tydligen en hämnd för att fadern varit vid regementet och talat
med befälet. Sonens fötter hade fortfarande varit dåliga. När de
gamla blåsorna läkts, hade nya uppstått. Det hade icke förekommit
någon sjukskrivning, endast behandling med salicyltalg. Den 29 juli
hade sonen insjuknat i »spanska sjukan» och varit sjukskriven till den
2 augusti. Han hade varit med om alla övningar, och fotterna hade
fortfarande varit dåliga. Permissionen om helgdagarna hade indragits
titt och ofta, vilket nedstämt hans lynne. Dessutom hade furirerna
Olsson och Berglund, synnerligast den senare, varit mycket hårda emot
honom. En tid efter det han haft spanska sjukan hade han börjat
lida av sömnlöshet och knappast sovit något om nätterna. En av löjtnanterna
hade dock varit hygglig mot honom och befriat honom från
att bära ränseln. Efter en tid hade han börjat att ånyo kunna sova.
Detta hade dock varit dåligt. De nätter han legat i hemmet, hade han
sovit mycket oroligt och hostat starkt. Han hade nämligen sviter efter
»spanska sjukan». Vid tiden för hans sömnlöshet hade modern besökt
regementsläkaren i dennes bostad för att rådgöra om sonen. På förfrågan
om hon kunde få taga sonen med sig till doktorn, hade denne
svarat, att han träffades i kasernen på morgonarna. Någon dag före
den 19 september hade sonen varit med i övningarna. Hans vänstra
fot hade varit dålig och hade han under hälen fått en större blåsa,
varav endast det nya tunna skinnet varit kvar, ty det yttre, gamla
hade bortklippts. Vid någon övning, nedkastning på marken, hade
sonen icke kunnat göra detta lika fort som de övriga. Furiren Olsson
hade då tvingat honom att göra om rörelsen tio gånger, oaktat han
sade att han hade ont i foten. Sonen hade då av furiren begärt permission
för att få gå till löjtnanten, men hade detta nekats honom.
Under de tio gånger han fått göra nedkastningen, hade det tunna

144

skinnet spruckit under den vänstra hälen, så att ett större sår uppstått.
Han hade för såret å foten blivit skött av sjukvårdssoldaterna.
En morgon både denne tagit fel salva och tagit zinksalva i stället för
salicyltalg och lagt på såret. Detta hade försämrats under dagen, så
att det gjort ont i hela foten och upp i ljumsken. Följande dag, den
19 september, hade han blivit sjukskriven för såret i foten och fått
vara fri från övningarna till den 27 i samma månad, då han blivit
friskskri ven. Detta hade varit på en fredag och skulle han börjat övningarna
påföljande måndag. Lördagen den 28 september hade Ljungberg
följt sonen till sjukvisitationen vid vilken regementsläkaren Lindström
varit närvarande. För denne hade han framhållit att sonen vore plattfotad
och att fotskadorna under sommaren möjligen kunde berott
därpå. Det hade tagits prov genom att doppa fotterna i vatten och
sedan stiga på golvet. Efter spåren hade tydligen synts, att sonen
vore betydligt plattfotad, synnerligen å den vänstra foten, i vilken han
hade ont. Han hade även påvisat detta för regementsläkaren, som
dock förklarat, att det icke vore mera än reglementet tilläte. Han
hade begärt att få sonen överförd till icke vapenföra, men detta hade
regementsläkaren icke kunnat bevilja. Sonen hade icke varit sjukrapporterad
för fotterna mer än dessa nämnda dagar. Fadern hade
påvisat, att sonen icke blivit sjukskriven. På hans försäkran till regementsläkaren
att han icke läte sig nöja med att sonen bleve förstörd
i fotterna, hade regementsläkaren svarat »att det icke komme att
föranleda någon åtgärd». Ljungberg hade därpå fått regementsläkarens
löfte att anlita civila läkare, men någon ledighet härför hade regementsläkaren
icke kunnat bevilja, utan hade sonen fått vända sig till befälet.
Som kaptenen med kompaniet varit på marsch hade sonen på daglöjtnantens
inrådan vänt sig till sekundchefen, som vore högsta befälet för
studentkompaniet. Denne hade icke beviljat någon ledighet för att
besöka civil läkare och meddelat, att om sonen vore sjuk, skulle han
vårdas i kasernen, ty läkarna där vore specialister på fotskador. Sonen
hade dock fått permission under lördagseftermiddagen och söndagen.
Han hade sedan varit med i övningarna som vanligt. Hela kompaniet
skulle enligt löfte vid början av tjänstgöringen få ledigt åtta dagar i
början av oktober. Sonens vänstra fot hade dock icke varit bra. För
den blivande ledighetens skull, hade han icke sjukanmält sig. Han
hade haltat betydligt å vänstra foten. Den 9 oktober från kl. 12
skulle hela kompaniet få ledigt i åtta dagar. De skulle dock icke få
resa förrän på kvällen den 10. Förstnämnda dag hade kompaniet haft
övningar å gärdet med språngmarsch. Detta hade varit vid 11-tiden

145

f. m. Sonen hade blivit efter på grund av fotskador och håll i bröstet.
Kaptenen hade då framför kompaniet ådömt honom fem dygns permissionsföi’bud
med orden: »eftersom Ljungberg är så trött i benen är
det bäst han stannar hemma i kasernen i fem dagar och vilar sig
under det de andra roa sig». Fru Ljungberg hade kort därefter gått till
kaptenen och träffat denne å expeditionen samt framhållit för honom
att sonen behövts hemma för att hjälpa till med upptagning av potatis
och att hela fritiden med dessa fem dygn hade varit till spillogiven.
Kaptenen hade då förklarat, att permissionsförbudet endast gällde tre
dygn. Sonen hade nekats att få avtjäna straffet efter ledigheten. På
e. m. hade ytterligare två värnpliktige studenter fått samma straff för
samma förseelse vid sagda tillfälle. Kaptenen syntes tydligen hava
givit sonen permissionsförbud för att fadern varit uppe hos översten.
Den 12 oktober kl. 12 på dagen hade sonen jämte de båda övriga,
som likaledes haft permissionsförbud, fått lämna kasernen för att vara
lediga till den 17 på kvällen. På grund av att sonen, efter det han
blivit friskskriven, icke varit fullt frisk i foten, hade han måst gå
mycket på tårna å vänstra foten och hade även börjat halta. Hemkommen
den 12 hade han på kvällen fått en större svullnad vid tårna
å vänstra foten. Praktiserande läkaren Lamm, hade förklarat att det
vore reumatism. Sonen hade nu vårdats i hemmet till söndagen den
27 oktober, då han hade fått begiva sig till kasernen. Under båda
veckorna han legat hemma hade telefonpåringningar ägt rum från kasernen
för att höra efter, när han kunde komma. Sonen hade icke varit fullt
frisk i foten och Lamm hade icke lämnat annat intyg än att sonen
vårdats av honom under tiden. Den 28 oktober hade sonen varit fri,
men varit med i övningarna den 29. På kvällen hade han varit hemma
en stund. Hans fot hade då förvärrats och han hade sagt, att han
skulle sjukrapportera sig följande dag. Den 80 oktober hade han
också gjort detta, men icke blivit sjukskriven av bataljonsläkaren
Wigh. Han hade telefonerat hem om detta och talat med modern
samt uppgivit att han skulle gå till Kaknäs för att träffa kompaniet,
men att han hade svårt för att gå. Modern hade uppmanat honom
att försöka och sagt adjö. Tydligen hade han haft svårt för att gå
och icke sett sig annan utväg. Kl. 3 e. m. hade telefonerats från
regementet med förfrågan, om sonen hade varit hemma. Sedan hade
kompaniadjutanten sergeanten Lundgren inställt sig i bostaden och
väntat därstädes till fadern kommit hem vid 6-tiden. Under permissionsförbudet
hade sonen och de övriga fått förrätta handräckningssysslor,
tvätta skåp, stiga upp tidigare på morgnarna och hämta kaffe

Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 19

146

åt fnrirerna och bjuda dem på sängen. Genom handräcknifcgssysslorna
hade foten antagligen förvärrats. Den hade säkerligen blivit bättre
om den fått vara i vila och lugn i logementet. Bättre hade varit om
sonen fatt vara i hemmet dessa dagar. Furierna hade ibland, nästan
för jämnan, varit kitsliga.

Det av överkonstapeln Ljungberg åberopade intyget var av följande
lydelse:

»På begäran få undertecknade härmed intyga följande :

I anledning av det förhör som ägde rum på grund av värnpliktige
Bengt Gotthard Ljungbergs självmord och vad vid samma
förhör förekommit lämnade vi jämte några andra beväringar ett intyg,
som överlämnades till Tidningen Dagens Nyheter, och som finnes infört
i tidningen för den 15 november 1918, och här bifogas. Vi vidhålla
vad vi där intygat. Vi kunna därjämte tillägga följande. Omedelbart
efter den i rapporten omförmälda övningen den 9 oktober höll kapten
Cederschiöld kritik med kompaniet över övningen samt utdelade därvid
inför kompaniet bestraffning till Ljungberg för att denne stannat efter
under framryckningen och utan att tillfråga Ljungberg om anledningen
till hans handlingssätt. Då Ljungberg invände att han hade ont i
benen, förklarade kapten Cederschiöld i försmädlig ton att eftersom
Ljungberg var så trött i fotterna, så vore det mycket lämpligt, att
Ljungberg finge vila sig, under det att kamraterna hade tillfälle att
roa sig. Såväl på oss, som, enligt vad vi förmärkte, även på truppen
i övrigt gjorde uppträdet ett synnerligen pinsamt intryck.

Undertecknad Brolin, som vid ett tillfälle å sjukhuset sett Ljungbergs
fötter, kan intyga, att de då voro såriga och på grund av vad
vi erfarit i saken hava vi samtliga den bestämda uppfattningen att
Ljungbergs onda ej var simulerat.

Stockholm den Bl december 1918.

Oskar Lidman. Waldemar Brolin. Åke Berglund. Sven Thunström.

Med. stud. Med. stud. Med. stud. Med. stud.

Under åberopande av nämnda promemoria och intyg anhöll överkonstapeln
Ljungberg, att militiombudsmannen måtte mot vederbörande
vidtaga de åtgärder, vartill fog kunde finnas.

Med överlämnande av ovan omförmälda promemoria anmodade

147

militieombudsmannen i skrivelse den 24 januari 1919 sekundchefen för
Svea livgarde dels att avgiva utlåtande i ärendet dels ock att inkomma
med den utredning, som vid förhör kunde vinnas bl. a. om uppgiften
i promemorian, att vid ett tillfälle någon dag före den 19 september
1918 furiren Olsson tvingat värnpliktige Ljungberg att göra omen viss
rörelse tio gånger, oaktat Ljungberg uppgivit, att han hade ont i
foten, ävensom nekat Ljungberg begärd permission för att gå till
löjtnanten.

I skrivelse samma den 24 januari 1919 till kaptenen Cederschiöld
anförde militieombudsmannen — etter att hava återgivit vad kaptenen
Cederschiöld vid bataljonsförhöret den 9 november 1918 uppgivit
ävensom med hänvisning till överkonstapeln Ljungbergs i ovannämnda
skritt gjorda anhållan om militieombudsmannens åtgärd, och efter att
hava angivit lydelsen av det vid samma skrift fogade intyg, i vad detsamma
anginge kaptenen Cederschiölds efter övningen den 9 oktober
1918 hållna kritik: Enligt intyget skulle kaptenen sålunda hava tilldelat
värnpliktige Ljungberg ifrågakomna tillrättavisning utan att hava
lämnat honom tillfälle att förklara sig. I § 40 av militär bestraffningsförordning
stadgades, att då någon begått förseelse, som ansåges påkalla
tillrättavisning, vederbörande befälhavare måtte omedelbart meddela
tillrättavisning, så vitt han själv iakttagit förseelsen, men att i annat
fall befälhavaren skulle vid förhör med den felaktige lämna denne tillfälle
att förklara sig. I det föreliggande fallet torde icke utan förhör
med värnpliktige Ljungberg kunnat konstateras, huruvida någon förseelse
verkligen förelåge. Därest värnpliktige Ljungberg vid förhör
uppgivit, att han av sjukdom varit hindrad följa med i skyttelinjen,
samt uppgiften befunnits riktig, hade tydligen någon tillrättavisning
icke bort komma i fråga. Vidare skulle kaptenen, enligt samma intyg,
hava avvisat värnpliktige Ljungbergs efter tillrättavisningen meddelade
framställda invändning, att han hade ont i benen. Därest kaptenen i
stället, såsom ske bort, låtit anställa undersökning härom, hade han
helt visst utan större omgång fått upplysning, att Ljungberg förut vid
regementet behandlats för fotskada; och i avbidan på den ytterligare
utredning, som kunnat vara erforderlig, torde med tillrättavisningsbeslutets
tillämpning sannolikt utan olägenhet kunnat anstå. Med anledning
av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen kaptenen
Cederschiöld att inom viss i skrivelsen utsatt tid inkomma med
yttrande Sedan

med anledning av militieombudsmannens nyssnämnda skrivelse
till sekundchefen den 29 januari 1919 under ledning av överste -

148

löjtnanten Ros hållits förhör vid regementets första bataljon till utredning
i de i skrivelsen angivna hänseenden inkom sekundchefen den 14 februari
1919 till militieombudsmannen med protokoll över förhöret ävensom
med eget yttrande i ärendet.

Vid förhöret hade nedannämnda personer yttrat följande.

furir en vid I. 2 Olsson: att det naturligtvis vore mycket möjligt,
att Ljungberg fått göra om en rörelse, som han utfört fel, men förnekade
bestämt, att han skulle nekat Ljungberg permission att gå till
plutonchefen. Den nämnda övningen kunde furir Olsson ej erinra sig.
Tvärtom hade furir Olsson vid tvenne tillfällen, då Ljungberg till följd
av fotskada haft svårt att rätt utföra anbefalld övning, givit order till
denne att uppsöka löjtnanten för att erhålla permission.

Värnpliktige nr 61 Fors och 66 Törnqvist, som bägge varit förlagda
i furiren Berglunds logement, där även furiren Olsson och värnpliktige
Ljungberg varit förlagda: Törnqvist förklarade, att han icke särskilt
kunde erinra sig ifrågavarande övning. Fors uppgav, att han kunde
erinra sig, att kamraterna talat om denna händelse, när de kommo
upp i logementet samt trodde att värnpliktige nr 58 Lundin kunde
lämna upplysning härom. Bägge förklarade emellertid, att de icke fäst
sig särskilt härvid, då en rörelse eller övning ofta fick göras om, till
dess den utfördes riktigt. Att furir Olsson skulle nekat Ljungberg
begärd permission att gå till löjtnanten trodde ingen av dem vara med
verkliga förhållandet överensstämmande, då vid andra tillfällen dylik
permission brukat lämnas av furirerna i allmänhet och även av furir
Olsson.

Värnpliktige nr 58 Lundin: Han kunde ej lämna upplysning om
ifrågavarande anmärkning.

För egen del anförde sekundchefen översten John Montgomery.
Enligt sekundchefens uppfattning syntes anledningen till värnpliktige
nr 1476 45/1918 Ljungbergs självmord hava varit att söka däri, att
han hade lidit av neurasteni, varför han överdrivit sin fotskada och
svårigheten att medfölja de militära övningarna. Någon oriktig eller
hård behandling från befälets sida hade sekundchefen ingen anledning
att förutsätta att döma av truppens uppträdande vid de inspektioner,
som av sekundchefen och bataljonschefen, överstelöjtnanten G. Ros förrättats.
Vad särskilt kompanichefen, kaptenen Cederschiöld beträffade,
vilkens verksamhet såsom kompanichef vid regementet sekundchefen
haft tillfälle att följa sedan år 1915, kunde sekundchefen vitsorda, att
hans kompani städse varit ett bland de bäst skötta på regementet.
Därom vittnade bland annat att manskapet trivdes väl å kompaniet,

149

vilket yttrat sig i talrik rekapitulation av underbefäl, varigenom underbefalsgraderna
nästan ständigt varit fulltaliga med dugliga och skötsamma
furirer, korpraler m. fl.

Den 21 mars 1919 inkom kaptenen Cederschiöld med det av honom
i militieombudsmannens skrivelse den 24 januari samma år infordrade
yttrandet. Kaptenen Cederschiöld anförde däri följande.

Ljungbergs uppträdande under den åsyftade övningen den 9 oktober
1918 och förhållandet i samband med den därpå följande tillrättavisningen
hade ej framgått med full tydlighet av de företedda handlingarna, varför
ett fullständigande syntes erforderligt. Övningen hade avsett, som av
protokoll framginge, eldstrid och bajonettanfall. Ljungberg hade upphört
under framryckningen med den anbefallda språngmarschen. Han
hade härvid utan vidare övergått till vanlig marschtakt och framgått
sedan på detta sätt bakom skyttelinjen utan att, vilket hade varit hans
skyldighet, hos vare sig plutonchefen eller kompanichefen anhålla om
permission från övningen. Vid intagandet av eldställningen hade detta
av Ljungberg skett på ett i ögonen fallande sätt. Ljungbergs förseelse
hade således bestått ej i att han småningom blivit efter i språngmarschen
på grund av att han ej orkade följa med, utan i att han
fullständigt upphörde med den anbefallda rörelsen utan att därom
anhålla om permission, samt i att han visat uppenbar slöhet vid utförandet
av rörelser, med vilka en eventuell fotskada hade föga eller
intet att skaffa. Angående Ljungbergs uppträdande vid tillfället i fråga,
vilket av kaptenen tydligen åsetts, hade hans troppchef vidare meddelat
att Ljungberg avsiktligt lämnat sig efter, och att de omständigheter,
under vilka det skett, varit sådana, att han ansett det vara sin
skyldighet att rapportera saken om ej kompanichefen själv iakttagit
densamma. Att Ljungbergs förseelse av kaptenen ansetts endast påfordra
tillrättavisning och ej disciplinstraff, berodde på att tillrättavisningen
kunnat meddelas omedelbart och inför fronten. Ljungberg hade ej
denna morgon anmält sig sjuk, och att han ej led av någon fotskada,
som kunnat inverka på bedömandet av hans uppträdande under övningen
den 9 oktober framginge än tydligare av, att han ej heller nästa dag
hade sjukanmält sig. Vid särskild undersökning den 28 september hade
regementsläkaren tvärtom funnit, att Ljungbergs fötter ej varit av den
beskaffenhet, att läkaren ägt befogenhet att fritaga honom från övningar
vare sig i allmänhet eller av visst slag. Av det anförda hade således
framgått, att Ljungberg den 9 oktober ej varit behäftad med sådan fotskada,
att den kunnat hindra honom från fullgörandet av hans skyldighet samt
vidare att den ålagda tillrättavisningen huvudsakligen gällde det indisciplinära

150

sätt, på vilket han dels upphört utföra den anbefallda rörelsen dels även
utfört de rörelser, vilka ej fordrade ansträngning.

För att utredningen om tillrättavisningens tilldelande måtte göras
så fullständig som möjligt, torde även den frågan besvaras, huruvida
kaptenens kännedom om Ljungbergs förhållanden i allmänhet skulle
kunnat föranleda ett frångående av gällande bestämmelser. I egenskap
av kompanichef hade kaptenen vetat, att Ljungberg den 10 augusti
och den 4 september sökt sjukskriva sig, men att läkaren ej funnit
giltig anledning föreligga härtill. Han hade vidare vetat, att Ljungberg
den 19—27 september vårdats för ett skavsår, men då detta läkts
utan komplikationer, hade det således ej kunnat vara kännbart ännu
den 9 oktober. Någon undersökning om att Ljungberg förut vid
regementet behandlats för fotskada hade således ej kunnat komma i
fråga, dä kaptenen fullt känt till huru därmed förhållit sig.

Med anledning av Ljungbergs upprepade försök att sjukskriva
sig hade kaptenen dessutom personligen talat med bataljonsläkaren
för att få veta, hur det egentligen stod till med Ljungberg, och då
fått veta, att denne ej lidit av någon sjukdom, som kunnat berättiga
till ett fritagande från övningar av något slag. Vad beträffade Ljungbergs
förhållanden i övrigt hade kaptenen blott känt till, att han gjort försök
att komma undan tjänsten på ett lindrigare sätt (bliva överförd till
icke vapenför), och att hans föräldrar sökt verka i denna riktning.
Ljungbergs befäl hade vidare, som av protokollet framginge, vid flera
tillfällen anmält, att han visat bristande intresse och slöhet i tjänsten.
Av denna kaptenens kunskap om Ljungbergs kr o pps b ex kaffe n h et och övriga
förhållanden hade framgått, att det ej kunnat vara tal om att vid bedömandet
av hans förseelse frångå gällande bestämmelser, och att ett motsatt förfaringssätt
skulle inneburit försummelse av tjänsteplikt. På grund av fyrfaldiga
pressangrepp i vissa tidningsorgan ville det nästan synas som om en
befälhavare gärna önskade att få tilldela tillrättavisningar. Detta
vore emellertid så långt ifrån förhållandet, att en befälhavare i stället
önskade hava så få bestraffningar och tillrättavisningar som möjligt
på sitt kompani och då han dessutom visste att ofta förklaringar och
obehag av allehanda slag bliva följden av desamma, torde det nog
snarare förekommit, att han i det längsta dragit sig för att tillgripa
detta medel, stundom t. o. m. mer än för tjänstens gång vore lämpligt.
Då ett underlåtande att tilldela tillrättavisning skulle innebära en direkt
försummelse av tjänsteplikt, måste emellertid tvekan upphöra i detta
avseende.

151

Angående Ljungbergs påstådda invändning, att han hade ont i
benet vore följande att anmärka. I § 40 av militär bestraffmngsförordning
stadgades: »Då någon begått förseelse som anses påkalla
tillrättavisning, må vederbörande befälhavare omedeibart meddela t
rättavisning, så vitt han själv iakttagit förseelsen. I annat, 8™
befälhavaren vid förhör med den felaktige lämna denne tillfälle att
förklara sig.» Enligt den förut gällande disciplmstadgan av den 16 juni
1899 o-ällde det nu nämnda förfaringssättet även vid åläggande av
disciplinstraff Då tillvägagångssättet vid ålagganuet av disciplinstraff
“Ehade man emellertid ansett sig hora fastställa det för d.sc.phnstraff
förut stadgade tillvägagångssättet att galla l fråga om > "
visningar. Befälhavarens möjlighet att omedelbart Yld en fors8
begående kunna ingripa hade nämligen ansetts vara av den betydelse,
att den ej utan våda kunnat borttagas. När befälhavaren såsom i
detta fall själv sett förseelsen och funnit den vara uppenbar och osti idig,
kunde tydligen endast en upplysning (från den felandes eller annan
persons sida) om några för belälhavaren okanda forliallanden föranleda
tillrättavisningens återtagande eller uppskjuta dess

en underlydande trodde sig finna att en omedelbart meddelad tillratta
visning skulle bero på en felaktig uppfattning hos befäl havaren av det
passerade och på grund därav upplyste om förhållanden som kunnat
vara främmande för befälhavaren, uppstode frågan i vad man‘
skulle taga hänsyn till dessa. Om den tillrättavisade angave sig vara
£uk elfe? framställde något annat skäl för sitt handlingssätt, vore,de*
tydligen lagens mening, att befälhavaren också skulle avgöra huruvida
de förebragta skälen vore av den beskaffenhet, att de kunde inverka
pa bedömandet av det skedda. Skulle befälhavaren ej aga en dylik
befogenhet, vore användandet av denna form för tillrattavisningsmstitutet
så gott som utesluten, ty den underlydande skulle i sa fall l,lott gei‘ori
invändning, vilken som helst, kunna tvinga befalhavaren att avstå
från utförandet av densamma. Ilätten att meddela tillrättavisning
omedelbart, då förseelsen begåtts, utan hållande av förhör skulle pa sa
sätt i viss mån göras beroende av den undorlydandes medgivande

Försök i denna riktning hade gjorts. I 1913 ars förslag til ny
strafflag för krigsmakten hade funnits en bestämmelse, att tillrättavisning
ej skulle få meddelas med mindre än att den underlydande
förklarat sig icke påkalla förseelsens bedömande i den ordning, som

för disciplinmål stadgades. , „, v

Detta försök hade emellertid avvisats med skarpa av lagrådet och
hade ej heller upptagits i det för riksdagen framlagda lorslaget. Nu

152

pillande lag stode således fullkomligt främmande för de bestämmelser
i denna fråga, som har senast omnämnts. Lagrådet hade därom yttrat
jande. »Denna bestämmelse måste anses som ett psykologiskt missgrepp

få handT någ er ''7*“ 7 tlllrättavisningsrätten, måste dess utövare
tå handla pa grund av lagens bud och icke vara hänvisade till utverkande
av ett medgivande från den felandes sida. Kompanibefälhavarens
.auktoritet skulle vid den föreslagna anordningen helt visst

S!d°Tn’ °dh faraa 0re!’gger’ att ban för undvikande av sådan
påföljd utan vidare måste hänvisa alla förseelser till bestraffning i

disciplinär ordning.» Det föreslagna sättet »vore så stridande mot

hTstitX+r Ti matl*ut\ att d6t 1 Själva verket omöjliggjorde
institutets användande.» En invändning kunde således ej i och för sm

I det1 rtaren ^att /ast+hä!Ia Vld den tilldelade tillrättavisningen.

o * . .. föreliggande fallet läge saken emellertid än klarare enär

ft tn™ndntn9> vilken hänsyn kunnat ta,as, aldrig förekommit. Den
skulle hava framförts, då tillrättavisningen meddelades, d. v. s. från
jungbergs plats i ledet, da kompaniet samlats efter övningarnas slut
Tjanstgoringsreglementet § 1 mom. 30 säger: »Att anföra klagan framför
RV ?lP 7 forbJudet>- Det hade således varit egendomligt, om Ljungberg

om ske bon T" fiaVändningen fran''för fronten 1 ^ället för att
som ske bort komma fram och anmäla förhållandet för kompanichefen

personligen Någon invändning av det slag i intyget omtalades hade

emellertid aldrig kommit till kaptenens kännedom. Om den framställts

hade det tydligen skett med så låg röst, att det ej hörts av ka tenen

och sannolikt hade detta ej heller varit avsikten. I detta avseende

ville Cederschold hänvisa till ett bifogat intyg. Vad överkonstapeln

Hiengerfnsetnt f bet1rä,ffade- hade rniHtieombudsmannen tyd n

7 den särskllt y^rande från hans sida. Kaptenen

ade emellertid ansett sig i detta sammanhang ej kunna underlåta att
p peka, hurusom ett flertal av där förekommande uppgifter och beskyllningar
vid undersökning befunnits ej vara med sanningen överens ciTefensanf

6’ S anhö11 han att i detta avseende få hänvisa till sekundchefens
för Svea livgarde yttrande över samma skrivelse. Som beteck indragen

"utan raS ^ans P^mission blev även denna söndag

indragen utan angivande av något skäl, för att iag varit vid regementet
och talat med befälet.» I sin förra del vore uppgiften osann

den enarSelsaeV 8ek™dcbef''eilS ^redning, och i sin senare del innebal

krigsmakten t m 7? 77 för brotfc eoligt 130 § strafflagen för
krigsmakten Sanningsenligheten av beskyllningen franminge tydligast

av den omständigheten, att kaptenen ej ens hade kännedom om Ttt

153

överkonstapeln Ljungberg varit på regementet och talat med befälet, ty
detta hade icke för honom omtalats. Kaptenen hade vidare ansett
sig böra bifoga en del tidningsurklipp och andra skrivelser, i vilka
angrepp och smädelser riktats mot honom med anledning av Ljungbergs
död. De torde utgöra ett ganska gott exempel på vad en officer kunnat
utsättas för utan att hava begått något tjänstefel, endast på grund av
tjänstens natur och skyldighet att fullgöra föreskrivna bestämmelser.

Vid yttrandet hade fogats två så lydande intyg:

1) »I anledning av det intyg, som åtföljde den till militieombudsmannen
från överkonstapel Ljungberg hitsända P. M. över
sonens avvikande och död nämligen att sonen Ljungberg skulle, sedan
kapten Cederschiöld inför kompaniet tillrättavisat honom med 5 dagars
permissionsförbud, invänt, att han hade ont i benen, få samtliga vi
undertecknade som voro närvarande vid tillfället ifråga och därvid
befann oss närmare Ljungberg än kapten Cederschiöld — undertecknade
Fors och Törnkvist i samma tropp som Ljungberg — intyga, att vi
icke hört Ljungberg göra nämnda invändning, varför detsamma ej
häller enligt vår mening kunnat uppfattas av kapten Cederschiöld.

Stockholm den 28 januari 1919.

Mårten Forss. Måns Santesson. Birger Törnquist. Edwin Ilon.

Värnpl. i nr 61. Löjtnant. Värnpl. i nr 66. Sergeant.

Egenhändiga namnteckningar bevittna:

Gust. Bergman. A. Sundin.

Komp.-adj. Furir.»

2) »Det är vår bestämda uppfattning att förloppet den 9 oktober
1918, då kapten Cederschiöld tillrättavisade nr 65 Ljungberg var
följande.

Omedelbart efter övningens slut höll kapten Cederschiöld kritik
inför kompaniet över densamma. Kritiken utmynnade i en anmärkning
över Ljungbergs sätt att uppträda och avslöts med ungefär följande
ord: »Om man är så trött som Ljungberg, är det bäst man vilar
Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

154

sig i kasern, medan kamraterna äro lediga. 5 dagars permissionsförbud
!»

Stockholm den 17 mars 1919.

Nils Landorf. Eric Åkerlund. J. Lindroos. Carl Jonason.

Värnpl. nr 51». Värnpl nr 19. Värnpl. nr 53. Värnpl. nr 14.

Carl Lund qvist. Nils Larson. A. östlund. Martin Ranald.

Värnpl. nr 39. Värnpl. nr 5. Värnpl. nr 17. Värnpl. nr. 71.

J. Sckröderheim. K. O. Axelsson. Sigurd Ericsson.

Värnpl. nr 20. Värnpl. nr 41. Värnpl. nr 47.

J. F. Norberg. Edwin Ilon. Måns Santesson.

Furir. Sergeant I. 10. Löjtnant I. 26.

Egenhändiga namnteckningar bevittna:

A. Sundin. Gust. Bergman.

Furir. Fanjunkare.»

I skrivelse till sekundchefen för Svea livgarde den 23 december
1919 anförde militieombudsmannen härefter följande.

Enligt regementsorder den 9 oktober 1919 nr 193 punkt 3 beviljades
samtlig till studentkompaniet hörande personal tjänstledighet den
11 —17 i samma månad.

Vid övning samma den 9 oktober under kaptenen Cederschiölds
befäl med studentkompaniet, vilket Ljungberg tillhörde, ålade kaptenen
Cederschiöld Ljungberg för försummelse i tjänsten, vartill kaptenen,
på sätt av handlingarna framginge, ansåg Ljungberg hava under övningen
gjort sig skyldig, tillrättavisning av permissionsförbud i fem
dagar. Denna tillrättavisning ändrades sedermera av kaptenen vid
återkomsten till kasernen efter övningens slut till permissionsförbud i
tre dagar. Om anledningen härtill hade kaptenen uppgivit att han
dåmera av den nyss utkomna regementsordern funnit, att kompaniets
personal tilldelats tjänstledighet från och med den 11 till och med den
17 i samma månad och under sådana förhållanden ansett tre dagars
permissionsförbud vara tillräcklig tillrättavisning. Rörande denna tillrättavisa
ing hade värnpliktige Ljungbergs fader, polisöverkonstapeln
Ljungberg i en med skrivelse till militieombudsmannen den 11 januari
1919 ingiven promemoria uppgivit bland annat, att hans hustru kort
efter tillrättavisningens meddelande träffat kaptenen å kompaniexpeditionen
och för honom framhållit, att sonen behövde vara hemma för
att hjälpa till med upptagning av potatis och att hela den beviljade

155

tjänstledigheten med de 5 dygnens permxssionsforbud voro tillspilloaivna
samt att kaptenen, som förklarat att det vore endast tre dygn
förbudet gällde, vägrat att låta tillrättavisningen verkställas efter
ledigheten. Den 12''oktober 1918 på förmiddagen syntes värnpliktige
Ljun-berg hava fått lämna kasernen. Jämlikt 210 § strafflagen för
krigsmakten kunde för mindre förseelser och fel mot militär tukt och
ordnin- i stället för disciplniär bestraffning såsom tillrättavisning för
manskap användas bland annat förbud att under viss bestämd tid,
hö-st femton dagar, vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande
område eller åt kompani eller likställt truppförband upplåten
del av dylikt område. Dylikt förbud, som torde hava avsetts ined det
av kaptenen meddelade permissionsförbudet, torde icke kunna bringas
till verkställighet å tid, då den tillrättavisade ej vore i tjänstgöring.
Kaptenen syntes sålunda icke ägt befogenhet att längre an intill tiden
för den av regementschefen beviljade tjänstledigheten kvarhalla Ljung °

Med hänvisning till vad sålunda anförts anmodades sekundchefen
att infordra kaptenen Cederschiölds yttrande i ärendet samt inkomma

därmed ävensom med eget utlåtande. ,

Den 14 januari 1920 inkom sekundchefen med det begarda
yttrandet från kaptenen Cederschiöld. Denne anförde häri följande.

Jämlikt 41 § militär bestraffningsförordning skulle verkställighet av
tillrättavisning icke äga rum vidare, om den tillrättavisade »upphört
att där tjänstgöra». Härmed torde för en värnpliktig ej kunna menas
annat än att" hans lagstadgade tjänstgöringsperiod upphörde. (För
värnpliktig utginge avlöning för tjänstgöringsdagar, och som sadana
räknades även tjänstledighetsdagar). Vad åter anginge eventuellt uppehåll
i verkställandet av redan påbörjad bestraffning eller tillrättavisning,
ui (re det i bestraffningens eller tillrättavisningens natur, att den skulle
omedelbart verkställas (jämför 207 § strafflagen för krigsmakten) och
därefter fortgå i en följd, att det sålunda ej kunde ifrågakomma att
låta anstå med en återstående del till en for den bestraffade eller t
rättavisade lämpligare tidpunkt. De skäl, som kunde medgiva avbrott
måste således vara av alldeles särskild beskaffenhet, och ett subjektivt
avgörande finge ej äga rum. Avbrott kunde således ej förekomma i
vidsträcktare mån än då laga förfall förelåge (tjänstgörmgsreglementet
is 28 . Tjänstgöringsreg lementet § 23: 4 angåve, att tjänstledigheten
vore villkorligiså tillvida att den, som redan beviljats dylik, vore skyldig
inställa sig till förhör och undergående av bestraffning. Har talades
endast om återinställelse i tjänstgöring, således ej om det fall, att

156

tjänstledighet beviljats, men ännu ej påbörjats. Anledningen härtill
vore tydligen, att tjänstledigheten i senare fallet utan vidare kunde
återkaUas, då befälhavaren funne, att hinder för densamma uppstått
tjänstledighet och permission vore ingen rättighet utan beviljades såsom
en uppmuntran för ådagalagt gott uppförande och nit i tjänsten (tjänstgoringsreglementet
§ 25: 20). Att bevilja tjänstledighet åt någon som
g?01! S1» skyldig- till förseelse, varför han tillrättavisats enligt § 210
strama gen för krigsmakten, skulle således vara direkt stridande mot
bestämmelsen i tjänstgöringsreglementet § 25: 20. Någon tjänsledighet
7o?q eJ helIer.bevi,jats värnpliktige Ljungberg förrän den''12 oktober
1918. Len tjänstledighet, som kungjordes å regementsorder, gällde
fndf.st därest ir>ga hinder ur synpunkten av tjänstens uppratthä
lande eller av annan natur skulle föreligga (bestraffning, sjukdom
oförenlighet med tjänstgöringsreglementet § 25:20). Dessa undantag
kungjordes dock helt naturligt ej å ordern. Det älåge i stället kompanicheferna
att verkställa erforderlig detaljgranskning i dessa fall och
dessa vore fördenskull skyldiga att utskriva permissionssedlar (tjänstgoringsreglementet
§ 120: 10) för dem av manskapet, som kunde komma
i betraktande för erhållande av den å regementsordern angivna generella
tjänstledigheten eller permissionen. Värnpliktige Ljungbergs tjänstlechghet
började således ej förrän den 12 oktober och han kvarstannade
till dess i tjänstgöring. Under denna tjänstgöring ägde även den frihetsinskränkning
rum, som ålagts honom jämlikt 210 § strafflagen för
krigsmakten. Den å regementsorder nr 193 den 9 oktober, punkt 3
angivna tjänstledigheten innebure icke, att denna utan vidare skulle
tilldelas kompaniets hela personal, utan hade det ålegat kaptenen att
tillse att den ej beviljades vare sig sådana, som för tjänstens skötande
erfordrades i tjänstgöring, eller som av andra skäl (sjukdom § 25- 20
tjänstgöringsreglementet) ej kunde ifrågakomma. Bland de sålunda
den 11 oktober ej permitterade hade även värnpliktige Ljungberg
befunnit sig. Med anledning av en skrivelse från värnpliktige Ljungbergs
fader av den 9 oktober hade dessutom i detta speciella fall början
av Ljungbergs tjänstledighet meddelats sekundchefen,
p ^ För egen del anförde sekundchefen följande. Det i kaptenen
Lederschiolds svarssknvelse angivna sätt, varpå å regementsorder kungjord
tjänstledighet skulle av kompanicheferna vid regementet tillämpas,
overeusstamde med vedertaget bruk. Sekundchefen ansåge ej heller
att kaptenen Cederschiöld jämlikt § 25: 20 tjänstgöringsreglementet
kunnat den 11 oktober permittera värnpliktige Ljungberg.

157

Av den utredning, som i detta ärende förebragts torde framgå
följande. Värnpliktige Ljungberg, som inryckte till tjänstgöring den
26 juni 1918. insjuknade i »spanska sjukan» den 29 juli och friskrevs
den 2 påföljande augusti. Efter att hava någon tid lidit av sömnlöshet
och därför erhållit behandling, hade han vid två särskilda tillfällen
sjukanmält sig, nämligen den 10 augusti och den 4 september, utan
att därvid några sjukdomstecken kunnat av vederbörande läkare konstateras.
Däremellan hade han med sina kamrater deltagit i övningarna.
Någon tid före den 19 september hade han undergått behandling av
sjukvårdare för skoskav, varefter han under tiden från och med den
19 till och med den 27 september varit sjukskriven i kvarter för skavsår
å vänstra foten. Då han efter det skavsåret läkts ånyo börjat deltaga
i övningarna syntes han alltjämt varit besvärad av smärtor i vänstra
foten och benet, utan att han dock vare sig för läkaren eller sitt befäl
anfört klagomål däröver av fruktan att såsom eventuellt sjukskriven
icke få tillgodonjuta den för studentkompaniets värnpliktiga eljest
avsedda tjänstledighet under tiden från den 10—18 oktober 1919. Då han,
sannolikt på grund av de nämnda smärtorna under en av kompanichefen
kaptenen Cederschiöld ledd övning den 9 oktober 1919 vid
anbefalld hastig framryckning lämnat sig efter, hade han av kaptenen
omedelbart härför ålagts tillrättavisning av permissionsförbud under 5
dagar, vilken tillrättavisning dock sedermera av kaptenen ändrats till
permissionsförbud under 3 dagar. Yid tillämpningen av denna tillrättavisning
hade han kommit i åtnjutande av tjänstledighet först från och
med den 12 oktober i stället för på aftonen den 10 oktober. Under
den tid han därefter vistats i hemmet, hade han av privat läkare undergått
behandling för reumatisk värk i en av vänstra fotens tåleder och
då han efter avslutad behandling den 27 oktober ånyo inställt sig vid
kompaniet redan påföljande dag låtit sjukskriva sig, och, ehuru han
även denna gång av läkaren befunnits utan sjukdomstecken, dock på
grund av sin uppgift om smärtor i benet och foten blivit befriad från
deltagande i de praktiska övningarna nämnda dag. Sedan Ljungberg
påföljande dag den 29 oktober deltagit i övningarna hade han den BO
i samma månad ånyo inställt sig vid sjukvisitationen. Som något
sjukdomstecken emellertid ej heller då kunnat konstateras hade han
icke blivit sjukskriven, utan uppmanats att utan ansträngande gång
begiva sig till Kaknäs där skjutövningar med studentkompaniet då
pågingo. På vägen till Kaknäs hade Ljungberg berövat sig livet.

Vad sålunda och vad i övrigt i ärendet förekommit torde icke
kunna anses giva vid handen, att vederbörande militärbefäl gjort sig

158

skyldiga till tjänstefel genom sättet för övningarnas bedrivande och de
värnpliktigas behandling i allmänhet eller genom orättvis, sträng eller
kitslig behandling av Ljungberg vare sig under övning eller ”under
tjänstefri tid. Vad särskilt anginge den Ljungberg ålagda tillrättavisning
torde visserligen få anses framgå, att Ljungbergs försummelse
under framryckningen vid ifrågavarande tillfälle föranletts av den fotskada,
varav han lidit, men med hänsyn till vad kaptenen rörande
förloppet därvid anfört och vad till stöd därför förekommit och då han
enligt vad klaganden i målet uppgivit, icke synts hava ägt vetskap om
att nämnda skada vid ifrågavarande tidpunkt förvärrats, torde han
icke genom åläggandet av nämnda tillrättavisning i och för sig hava
förfarit felaktigt.

Beträffande frågan huruvida Ljungberg med hänsyn till den sjukdom
han genomgått och de smärtor hans upprepade fotskador kunde
hava förorsakat i förening med beskaffenheten av hans allmänna konstitution,
bort i större utsträckning än som skett bliva föremål för
läkarevård och befrias från praktiska övningar eller från vapentjänst
eller om han bort överflyttas till annat vapenslag eller till icke vapenföra,
torde denna fråga få anses hava förfallit vid det förhållande att
bataljonsläkaren Wigh, på vilken det för sådant fall skulle hava ankommit
att vidtaga erforderlig åtgärd, numera avlidit.

På grund av vad sålunda anförts syntes icke kunna anses berättigat
antaga annat än att Ljungberg, som enligt vad i ärendet upplysts
redan under sin skoltid varit nervös och under värnpliktstjänstgöringen
förefallit tyst och inbunden och vid några tillfällen fällt yttranden, som
tytt på såväl att han hyste leda för militärtjänsten och önskade vinna
befrielse från denna som att han varit led vid livet, av dylik missstämning
föranletts till sin förtvivlade handling utan att någon särskild
åtgärd, för vilken hans befäl varit ansvarig, skäligen kunnat anses
bidragit härtill.

På här ovan anförda skäl fann militieombudsmannen sig ej böra
i ärendet vidtaga ytterligare åtgärd.

15. Felaktigt beslut i anledning av angivelse i disciplinmål.

I skrivelse till chefen för Hallands regemente den 27 oktober 1919
anmälde furiren vid regementet nr 61/3 Ljungquist fänriken J. P. Möller
för oförstånd i tjänsten.

I anledning av berörda anmälan hölls utredning den 4 november

159

1919 av Möllers kompanichef, kaptenen O. Åhrberg. Därvid uppgav
Ljungquist följande. Musikvolontären nr 7/liv Svensson hade för Ljungquist
anmält, att han vid ett tillfälle i kompaniets tvättrum hört några
värnpliktiga samtala om att Möller skulle till de värnpliktiga hava
fällt uttrycket »Underbefälet kan Ni väl tukta» eller något liknande.
Sedan Ljungquist tagit reda på vilka ifrågavarande värnpliktiga voro,

hade han ingivit förut omnämnda anmälan. _

Fänriken Möller uppgav inför kompanichefen följande. Vid en
kortare rast under övningar å Nyårsåsen i slutet av oktober hade Möller
samtalat om ett och annat med några värnpliktiga, nämligen mris 118
7/18 Pålsson, 168 6/18 Nyström, 448 7/18 Antonsson, 88 7/18 Svensson
och 87 8/18 Henriksson. Samtalet hade därvid jämväl kommit att röra
sio- om matförhållandena vid regementet och hade de värnpliktiga uttalat
som sin uppfattning, att maten i regeln vore bra om ock en och
annan gång något knapp, beroende icke endast på portionernas storlek,
utan även på det förhållandet att furir er v a togo för sig mera än vad
som rätteligen borde tillkomma dem. Möller hade då sagt »Ar det så,
att Ni har något att klaga över, så gör det till dagbefälet, som ju
alltid finnes i matsalen». Något annat yttrande kunde fänriken Moller

ej påminna sig hava tällt. , c

Den 5 november 1919 hölls förhör i saken inför bataljonschelen,

majoren Axel Gyllenhoff. ,

Furiren Ljungquist vidgick därvid de inför kompanichefen lamnade
uppgifterna samt tilläde följande. På grund av musikvolontären Svenssons
anmälan hade Ljungquist den 27 oktober inför funrerna nr 24/2
Jönsson och 140/7 Johansson frågat värnpliktiga Paulsson, Henriksson
och Antonsson om det passerade. Dessa hade-då meddelat, att fänriken
Möller vid en rast å Nyårsåsen skulle hava sagt »Underbefälet kan Ni
väl tukta». Då de värnpliktiga genmält, att de ej finge slå befälet
hade fänriken Möller sagt »Nej, tacka fan för det ej nu, men Ni kan
passa på när Ni komma härifrån». Värnpliktiga Nyström och Svensson

hade lämnat Ljungquist enahanda uppgifter.

Fänriken Mö/ter vidgick vad han anfört inför kompanichefen men
ville ej direkt förneka att han fällt andra yttranden, vilka han emellertid
då ej kunde påminna sig. Fänriken tilläde, att det under hans
sista daglöjtnantsvecka endast varit en furir som bordbefalhavare vid
kompaniet och att de övriga varit värnpliktiga.

Musikvolontären Svensson berättade, att han för funren Ljungquist
anmält, att han i kompaniets tvättrum omkring den 27 oktober hort
några värnpliktiga samtala om fänriken Möller och att dessa varnplik -

160

tiga därvid omtalat, att fänriken Möller vid ett tillfälle frågat några
värnpliktiga om de finge bra mat och att han på deras svar »ja men
furirerna ta det mesta», genmält »furirerna kunna Ni väl tukta».

Värnpliktige Paulsson berättade följande. Vid en rast å Nyårsåsen
i slutet av oktober, vid vilket tillfälle förut angivna värnpliktiga voro
närvarande, hade fänriken Möller frågat de värnpliktiga om maten
vore bra. En av dem hade då svarat, att maten vore ibland bra men
ibland sämre och att bordbefälhavaren och de två närmaste togo först
och mest och sedan delade ut återstoden åt andra. Fänriken0 Möller
hade då sagt »Bordbefälhavarna kunna Ni väl tukta». Då en av de
värnpliktiga genmält »Fänrik, vi få ej slå vårt befäl», hade fänriken
svarat »Nej tacka fan för det, men Ni kan passa på då Ni kommer ut».

Värnpliktiga Nyström, Antonsson, Svensson och Henriksson hade enahanda
uppgifter som Paulsson samt berättade vidare, att såsom bordbefälhavare
plägat tjänstgöra antingen korpralen Melander eller en
värnpliktig eller furiren 2/liv Andersson och att sistnämnda furir vid
ett tillfälle i kaptenen Åhrbergs närvaro utdelat maten orättvist.

Kaptenen Ahrberg vitsordade sistnämnda uppgift samt tilläde, att vid
tre av kompaniets fem bord i allmänhet vore värnpliktiga som tjänstgjort
som bordbefälhavare.

I anledning av vad som förekommit vid förhöret avlät regementschefen,
översten Peter Josias Hegardt den 6 november med order om
dess intagande i protokollet en skrivelse till majoren Gyllenhoff av
följande lydelse.

»Saväl furirerna Jönsson och Johansson, i vilkas närvaro angivaren
utfrågat värnpliktiga Paulsson, Henriksson och Antonsson, som även
dessa tre senare, uppgiva samstämmande att fänriken Möller använt
ordet »bordbefälhavaren» och icke såsom angivaren uppger »underbefälet».
Det synes vara särdeles anmärkningsvärt att angivaren begagnat
sig av ett ord som — vid det förhållandet att bordbefälhavarna
i regel varit värnpliktiga — ger fänrik Möllers yttrande en helt annan
allmängiltigare och allvarligare innebörd än detta, vilket påtagligen
åsyftat de värnpliktiga bordbefälhavarna, verkligen haft. Då en krigsman
beslutar sig för en så allvarlig åtgärd som att anmäla en förman
för tjänstefel, synes beslutet böra mana angivaren till den största varsamhet
och noggrannhet i sina uppgifter angående förmannen; motsatsen
måste lindrigast sagt betecknas såsom »oförstånd i tjänsten».

Furir Ljungquist skall på den grund ånyo höras rörande anledningen
till att han begagnat så missvisande uttryck i sina vid kompanichefens
utredning och i förhöret inför bataljonschefen lämnade uppgifter.»

161

Vid förnyat förhör med furiren Ljungquist den G november berättade
denne, att han av de värnpliktigas framställning fatt den uppfattningen
att de använt uttrycket »underbefälet» och ej »bordbefäl
havaren», men att han ej ville påstå, att de värnpliktiga vid förhöret
lämnat oriktiga uppgifter. Vidare förklarade Ljungquist, att han vid
förhöret inför kompanichefen ej tänkt på att meddela denne, att han
ej vore fullt säker på sin uppgift.

Den 8 november 1919 meddelade översten Hegardt beslut i ärendet.
Fänriken Möller och furiren Ljungquist ålades jämlikt 210 § strafflagen
för krigsmakten varning, fänriken Möller för mindre väl överlagt yttrande
och furiren Ljungquist för oförståndigt skrivsätt. Beslutet var
kontrasignerat av auditören Ernst Vilhelm Fogellclou.

Sedan militieombudsmannen genom en av furiren Ljungquist den
15 november 1919 ingiven klagoskrift erhållit del av vad sålunda förekommit
och med anledning av klagoskriften anmodat översten Hegardt
inkomma med yttrande, anförde översten i yttrande den 1 december
1919 bland annat följande.

Överstens bedömande i stort av målet framginge av överstens
skrivelse den G november 1919 till förhörsledaren, majoren Gyllenhoff.
Härutöver ville översten tillägga följande. Vad först anginge fänriken Möller
och hans uttalanden till de värnpliktiga, så framginge otvetydigt av
förhörsvittnenas utsago, att han icke, såsom angivaren uppgivit, använt
ordet »underbefälet» utan »bordbefälhavarna». Vid det förhållande att,
såsom av förhörsprotokollet framginge, bordbefälhavarna huvudsakligen
utgjorts av värnpliktiga, vilka visserligen kunde sägas under måltiden
innehaft befälsställning i så måtto, att det ålegat dem rättvist fördela
maten mellan sig och övriga värnpliktiga samt att ansvara för ordning
och skick vid bordet — men heller icke i något annat avseende —
hade det legat nära till hands för fänriken Möller att, när de värnpliktiga
klagat över att full rättvisa härvid ej alltid utövats, rekommendera
åt dem att efterhålla sina till tjänstegrad likställda kamrater

— bordbefälhavare att fullgöra sin plikt på rätt sätt. Obestridligt
vore visserligen, att fänriken Möllers uttalande, hur det nu närmare
formulerats, varit mindre väl övervägt. Man finge dock å andra sidan
ej lägga överdriven vikt vid yttranden, som fälldes samtalsvis och påtagligen
utan att vidare uppmärksamhet ägnades åt vare sig formen
eller innebörden. Att fänriken Möller skulle hava på fullt allvar velat
uppmana de värnpliktiga att öva våld mot förmän eller överordnade

— »underbefälet» enligt klagandens uppgifter — torde väl få anses
vara från alla synpunkter uteslutet och översten hade sålunda icke
Militieombudsmcmvms ämbetsberättelse.

kunnat bedöma hans förseelse allvarligare än som genom överstens
resolution skett. Beträffande åter furiren Ljungquist hade denne grundat
sin angivelse mot fänriken Möller för oförstånd i tjänsten på den inför
kompanichefen lämnade och vid första förhöret inför bataljonschefen
vidhållna uppgiften, att fänriken skulle hava använt uttrycket »underbefälet»,
vilken uppgift Ljungquist sade sig hava fått av trenne namngivna
och i närvaro av två, likaledes namngivna furier utfrågade värnpliktiga.
Dessa fem personer hade emellertid samstämmigt och utan
tvekan inför förhörsledaren intygat, att vid sistberörda tillfälle i stället
ordet »bordbefälhavare» av de värnpliktiga använts. Det vore denna
motsägelse mellan angivarens och förhörsvittnenas uppgifter, som översten
funne anmärkningsvärd och som föranlett översten att anbefalla förnyat
förhör med furiren Ljungquist; vid detta framkommo de icke
mindre anmärkningsvärda omständigheterna, dels att Ljungquist icke
ville bestämt bestrida de värnpliktigas ovanberörda uppgifter, dels att
han uppenbarligen redan vid förhöret inför kompanichefen varit medveten
om, att den av honom lämnade uppgiften, på vilken han grundat
sin angivelse mot fänriken Möller, icke vore ostridig. Att furiren
Ljungquist vid sadant förhållande icke aktat rov anklaga en förman
för handling, som, om den bestyrkts, kunnat ådraga denne allvarligt
straff, vore vad översten i skrivelsen till förhörsledaren ansett sig med
skäl kunna beteckna som lindrigast sagt »oförstånd i tjänsten», en uppfattning,
som jämväl auditören genom anteckning å skrivelsen förklarat
sig dela. Då emellertid det icke torde varit möjligt att gent emot ett
bestridande av angivaren leda i bevis, att han av argt uppsåt vid förhören
begagnat sig av ordet »underbefäl», hade översten icke ansett
sig kunna ålägga heller honom annan bestraffning än tillrättavisning;
och ansåge översten sig därmed hava bedömt hans förseelse så milt som
möjligt varit. Då översten i resolutionen såsom grund för den furir
^jung''cluist meddelade tillrättavisningen anfört »oförståndigt skrivsätt»,
så hade översten sett till innebörden av hans skriftliga anmälan mot
fänriken Möller, sådan denna innebörd framgått av Ljungquists vid förhören
därom lämnade uppgifter. Översten erkände emellertid att lämpligare
hade varit använda uttrycket »oförstånd i tjänsten», i överensstämmelse
med innehållet i överstens skidvelse den 6 november till förhörsledaren.

I skrivelse den 13 december 1919 infordrade militieombudsmannen
härefter yttrande från fänriken Möller och anförde denne härefter
bland annat. Fänriken vidhölle sin uppgift att han ej kunde närmare
minnas vad han yttrat vid det av Ljungquist angivna tillfället; fänriken

163

hade dock ingen anledning att betvivla, att han yttrat något sådant
som »Bordbefälhavarna kunna Ni väl tukta». Däremot bestrede fänriken,
att han skulle sagt »Underbefälet kan ni väl tukta». Det läge
väl i öppen dag, att det ej ens i tanken skulle kunnat falla fänriken
in att vilja uppmana underordnade till våld mot befäl. Men, som av
handlingarna framginge, utgjordes bordbefälhavarna i regel av värnpliktiga;
och säkert vore att om fänriken fällt yttrande om »att tukta bordbefälhavarna»,
fänriken därvid ej tänkt annat än att dessa bordbefälhavare
vore kamrater till de värnpliktiga och ej voro befäl i egentlig
mening. Fänriken hade varit daglöjtnant veckan närmast innan yttrandet
skulle hava fällts och iakttagit, att under den veckan bordbefälhavarna
städse varit värnpliktiga. Detta förhållande hade tydligen
föresvävat fänriken vid tillfället ifråga. Om fänriken vid yttrandets
fällande hyst en tanke på att bordbefälhavarna någon gång
utgjordes av furirer, hade fänriken givetvis ej yttrat sig så. Fänriken
medgåve gärna, att yttrandet vore olämpligt, men därför hade han ju
också bestraffats. Fänriken bestrede, att han genom uttrycket — med
hänsyn till omständigheterna varunder det fällts — gjort sig skyldig
till svårare bestraffning än han erhållit.

I skrivelse till översten Hegart den 22 december 1920 anförde
militieombudsinannen följande.

I ärendet vore utrett bland annat, att fem uppgivna värnpliktiga
någon gång i slutet av oktober månad år 1919 vid en kortare rast
under pågående övningar å Nyårsåsen vid samtal med fänriken Möller
angående matförhållandena vid regementet uttalat, att maten i regel
vore bra om ock en och annan gång något knapp, beroende icke endast
på portionernas storlek utan även på det förhållandet, att furirerna
toge för sig mer än som rättelige borde tillkomma dem. Fänriken
Möller hade därvid genmält »bordbefälhavarna kan Ni väl tukta» eller
något liknande, och hade, då de värnpliktiga erinrat därom, att de ej
iinge slå sitt befäl, ytterligare tillagt »Nej, tacka fan för det, men Ni
kan passa på, då Ni kommer ut». Med anledning av detta samtal hade
fänriken tillrättavisats med varning för mindre väl överlagt yttrande.

Vid jämförelse med de i § 1 mom. 17—18, § 31 mom. 9 och §
3 mom. 1 meddelade, krigstuktens upprätthållande rörande bestämmelser
torde det vara uppenbart, att vad fänriken Möller genom sina
nämnda yttranden låtit komma sig till last, måste betecknas såsom
oförstånd i tjänsten och innebära en förseelse, varå ansvar bort följa
enligt 130 § strafflagen för krigsmakten.

Huruvida fänriken vid ifrågavarande tillfälle använt sig av
uttrycket »bordbefälhavarna» eller »underbefälet», kunde militieombudsraannen
icke finna vara av beskaffenhet att förändra den begångna
handlingens karaktär av tjänstefel eller komma densamma att kunna
hänföras till sådan mindre förseelse eller fel mot militär tukt eller
ordning, som i 210 § i strafflagen för krigsmakten omförmäles. Då
översten tillämpat sistnämnda lagrum, hade översten åberopat, att fänriken
med sina uttalanden allenast skulle hava avsett det värnpliktiga bordbefälet
och att dylikt befäl icke kunde anses utgöra befäl i egentlig
mening. Häremot torde emellertid böra erinras, att i ärendet vore
upplyst, att vid 3 av 5 befintliga bord i allmänhet bordbefälet utgjorts
av värnpliktiga, under det att vid 2 av dessa bord korpraler eller
furirer i regel varit bordbefäl. Med hänsyn härtill hade skäligen kunnat
begäras av fänriken, därest han med sitt yttrande åsyftat allenast de
värnpliktiga, att han noggrannare övervägt sina ord, särskilt som enligt
hans egen vid kompaniförhöret lämnade uppgift de klagomål, som
föranlett hans yttranden, skulle varit riktade mot furirerna. Vidare
torde vara klart, att värnpliktiga, som vore bordbefäl, i denna sin
egenskap innehade sådan tillfällig befälsrätt för viss tjänsteföinrättning,
som omförmäldes i tjänstgöringsreglementet § 4, men även att de, som
hade att utöva ett sådant tillfälligt befäl över till tjänstegrad jämställda
personer, vore i särskilt hög grad i behov av sina närmaste förmäns
stöd för krigslydnadens upprätthållande.

Även om det emellertid finge anses utrett, att fänriken Möller
med sitt uttryck »bordbefälhavarna» avsett att beteckna allenast värnpliktigt
befäl och detta finge anses utgöra en förmildrande omständighet,
syntes likväl den av Möller begångna förseelsen få anses blivit av översten
allt för milt bedömd, då översten för densamma tillrättavisat honom
med varning, därigenom rubricerande förseelsen såsom en mindre förseelse
mot militär tukt och ordning. Då likväl genom detta bedömande
enskild person icke tillskyndats skada, och då det torde få antagas,
att fänriken Möller, med hänsyn till vad i denna sak förekommit,
skulle låta sig för framtiden rättas av den erhållna tillrättavisningen,
hade militieombudsmannen ansett sig kunna underlåta att vidtaga
någon rättslig åtgärd mot honom.

Furiren Ljungquist hade av översten ålagts tillrättavisning med
varning för oförståndigt skrivsätt. Ljungquist hade, enligt vad i ärendet
upplysts, skriftligen rapporterat fänriken Möller för oförstånd i tjänsten.
Av vad militieombudsmannen här ovan anfört torde framgå, att

165

denna rapport varit fullt överensstämmande med verkliga förhållandet,
och att följaktligen någon anledning att tillrättavisa Ljungquist för
angivelsen i och för sig icke förefunnits. Tvärtom hade Ljungquist
uppenbarligen vid avfattandet av rapporten iakttagit all den försiktighet,
som ålegat” honom, då han angivit en förman för tjänstefel. I överstens
i ärendet avgivna förklaring hade översten emellertid uppgivit, att
överstens tillrättavisning avsett att träffa inneborden av funrens sknftliaa
anmälan, sådan denna innebörd framgmge av hans vid forhoret
därom lämnade uppgifter. Säkerligen torde översten dock icke kunnat
avse att tillrättavisa Ljungquist för vad han vid rapportens avfattande
tilläventvrs kunde hava tänkt eller trott. Ett sådant tillvägagangssatt
skulle nämligen stå i strid med grunderna för utövande av varje
bestraffningsrätt. Överstens i förklaringen gjorda uttalande syntes
sålunda knappast kunna förstås annorlunda än att översten med varningen
velat tillrättavisa Ljungquist för de uppgifter lian lainnat vid
de enligt 902 § strafflagen för krigsmakten och 40 § militär bestrafi
ningsförordning i den föreliggande saken hållna förhör. Emellertid vore
att°märka, att det ålegat Ljungquist att vid de ifrågavarande förhören.
uppgiva vad han haft sig bekant i saken. I överensstämmelse härmed
hade Ljungquist också uppgivit, icke att fänriken Moller skulle hava
fällt nåo-ot visst bestämt uttryck, utan allenast att vissa värnpliktiga
för Ljungquist meddelat, att fänriken skulle hava fällt yttrandet .underbefälet
kan Ni väl tukta» eller något liknande. Visserligen syntes Ljungquist
härvid hava oriktigt återgivit de ifrågavarande värnpliktigas
berättelse, men den missuppfattning, vartill han härigenom gjort sig
skyldig, torde vara av så mycket mindre betydelse, som det i ärendet
vore upplyst, att bordbefälet vid 2 av befintliga 5 bord utSJOrdes
av underbefäl och följaktligen anledning kunnat forefinnas att fatta
det ifrågakomna yttrandet såsom avseende jämväl detta underbefäl
Och vad anginge den av översten hysta uppfattningen, att Ljungquist
bort inse, att fänriken icke kunnat avse denna del av bordbefalet,
syntes densamma så mycket mindre befogad, som av vad vid förhören
förekommit framginge, att de klagomål av de värnpliktiga, som föranlett
fänrikens yttrande, riktat sig just mot det bordbefal, som vant

underbefal.frånsett yad sålunda anförts, Ljungquist väl endast under
den förutsättningen bort kunna bestraffas för sm angivelse, att ensamma
i den form den givits innefattat sådan beskyllning för tjänstefel
vartill sannolika skäl ej funnits, hade militieombudsmannen icke kunnat
und^å finna överstens åtgärd att på de av översten åberopade grunder

166

för angivelsen tillrättavisa Ljungquist, sakna berättigande och vara att
anse såsom så mycket mer olämplig i samma mån, som det angivna,
av fänriken faktiskt begångna tjänstefelet lämnats obestraffat.

Som emellertid Ljungquist vid avfattandet av sin ifrågavarande
angivelse så till vida förfarit felaktigt, att han icke iakttagit vad 1 §
militär bestraffnings förordningrörande angivelsens innehåll stadgade och
översten, som vid målets avgörande haft stöd för sin uppfattning av
auditören vid regementet, vid bedömandet av målet mot Ljungquist
använt den lindrigaste formen för tillrättavisning, hade militieombudsmannen
ansett sig jämlikt 4 § i den för militieombudsmannen gällande
instruktion kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit.

IG. Fråga om tidpunkten för upphörande av rymningsbrott.

Tillämpning: av 4 § lagen om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och
den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt vad i
avseende därå iakttagas skall.

Av . handlingar, som på begäran tillställts militieombudsmannen
uti ett vid regementskrigsrätten vid Skaraborgs regemente handlagt mål
mot musikvolontären nr 15 Oskar Hjalmar Johansson inhämtades följande.

Johansson hade vid något tillfälle i januari 1915 olovligen avvikit
från regementet, dit han återkommit först då han genom Konungens
befallningshavandes i Skaraborgs län försorg dit införpassades i augusti
1918. Johansson hade häktats den 17 juli 1918 för brott, begånget
inom rådhusrättens i Borås domvärjo, och sedan han av rådhusrätten
genom utslag den 29 juli 1918 förklarats saker till ansvar för brott,
varom nu ej är fråga, förvisats för fortsatt rannsakning till regementskrigsrätten
vid Skaraborgs regemente. Genom utslag den 19 augusti
1918 utlät sig krigsrätten, att genom vad i målet förekommit vore
ådagalagt att svaranden, som antagits till musikvolontär vid regementet
den 1 januari 1913 med anställning till den 1 november 1915, en dag
i mitten av januari månad 1915 i avsikt att undandraga sig krigstjänsten
olovligen avvikit från regementet och därefter fortfarande sig
undanhållit till den 9 augusti 1918, då han till regementet genom
Konungens befallningshavandes försorg införpassats efter med honom
hållen rannsakning vid rådhusrätten i Borås, och prövade alltså krigsrätten
rättvist döma svaranden dels jämlikt 62 § i 1881 års strafflag
för krigsmakten och 4 § i promulgationslagen den 23 oktober 1914

167

angående införande av den nya strafflagen för krigsmakten för första
resan rymning att undergå disciplinstraff av vaktarrest i tio dagar.

Enär rymningen fortgått även efter det den nya strafflagen för
krigsmakten ''med 1916 års ingång trätt i kraft samt straffet vid det
förhållande att synnerligen förmildrande omständigheter ej förelegat
förty jämlikt 50 § sistnämnda lag icke bort sättas lägre än till fängelse,
anmodade militieombudsmannen chefen för Skaraborgs regemente att
inkomma med yttrande av regementskrigsrättens ledamöter vid ifrågavarande
tillfälle.

Uti avgivet yttrande anförde dessa, krigsdomaren friherre Lave BeckFriis,
auditören Rudolf Ekman, kaptenen Sven Lagerberg och fanjunkaren
A. Edfelt följande. Då ifrågavarande rymningsbrott var fullbordat
redan under tiden för gamla krigslagens giltighet syntes den omständigheten
att rymningen från viss synpunkt kunde anses hava fortgått även
efter det den nya lagen med år 1916 trätt i kraft, icke utesluta användning
av den gamla lagen, som i avseende å straff för rymning var
lindrigare än den nya lagen. Att krigshovrätten haft samma uppfattning
i liknande fall framginge av ett vid yttrandet fogat utslag.

Av berörda utslag, som var meddelat den 28 mars 1917, på besvär
av häktade värnpliktige nr 58 36/1913 Oskar Vilhelm Hansén över ett
av Skaraborgs regementes krigsrätt den 5 mars 1917 meddelat utslag
i mål mellan krigsfiskalen ,T. Björck, å tjänstens vägnar, å ena, samt
Hansén, å andra sidan, angående rymning inhämtades följande. Björck
yrkade vid krigsrätten, att, enär Hansén under värnpliktstjänstgöring
vid ovannämnda regemente den 24 juni 1915, i avsikt att undandraga
sig krigstjänst, olovligen avvikit från regementet, dit han emellertid
blivit den 24 februari 1917 genom krön obetjäningens försorg åter inställd,
Hansén, vilken förut varit straffad för första gången rymning,
måtte dömas till ansvar för andra gången rymning och förpliktas ersätta
statsverket kostnaderna för hans inställande vid regementet. I sitt
förberörda utslag den 5 mars 1917 utlät sig krigsrätten, att genom vad
i målet förekommit vore ådagalagt, att Hansén den 24 juni 1915 i
avsikt att undandraga sig krigstjänsten olovligen avvikit från regementet-
och därefter undanhållit sig, till dess han den 24 februari 1917
genom kronobetjäningens försorg blivit vid regementet inställd; och
som Hansén förut undergått bestraffning för första resan rymning,
prövade krigsrätten rättvist döma Hansén jämlikt 62 § i strafflagen för
krigsmakten den 7 oktober 1881 för andra resan rymning att undergå
fängelse i en månad. I detta krigsrättens utslag sökte Hansén den
ändring, att lian måtte dömas till lindrigare straff, men fann krigshov -

168

rätten genom utslag ovannämnda den 28 mars 1917 ej skäl göra ändring
i överklagade utslaget.

1 anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombudsmannen
krigshovrätten att avgiva yttrande i ärendet.

, 1 * * * * * yttrande den 25 juni 1919 anförde krigshovrätten bland annat.

1 målet vore icke upplyst, vilken dag Hanséns tjänstgöring skulle hava
avslutats, men det kunde såsom visst anses att utryckningsdagen inträffat
före den 1 januari 1916 och således innan den nya strafflagen
för krigsmakten trädde i kraft. Enligt äldre lag hade det ansetts tvivelaktigt,
om ett rymningsbrott skulle anses fortfara intill dess den rymde
ertappades respektive själv inställde sig för fullgörande av den försummade
tjänstgöringen eller endast till dess den pågående tjänstgöringsperioden
gatt till ända, det ville säga i detta fall till den för Hanséns
ifrågavarande tjänstgöring fastställda utryckningsdagen. Olika meningar
hade i denna iråga framträtt i ett rättsfall, infört i N. J. A. årgång

]m09i o!^'' !14?'' 1 tVti aldre rattsfa11 (se N- J- A. 1906 sid. 45 och 1907

Sld‘ iiad® uttalats, att straff för rymningsbrott i vad anginge fast
anställt manskap ej skulle anses förfallet, då någon åtalats först sedan
mer än tva ar förflutit efter det den skyldige avförts ur rullorna. Den
i dessa rattsfall uttalade grundsatsen kunde emellertid ej utan vidare
göras tillämplig jämväl på värnpliktige, så att beträffande dem brottet
skulle anses fortfara även sedan tjänstgöringstiden gått till ända. Att
den nya strafflagen för krigsmakten utgått från den uppfattningen, att
olovligt undanhållande endast skulle anses fortfara under den tid under
vilken den skyldige, om han ej hållit sig undan, skolat vara i tjänstgöring,
framginge av det i 53 § inryckta uttrycket »av den bestämda
tjänstgöringstiden», och samma grundsatser måste uppenbarligen tilllampas
aven då rymning i egentlig mening förelåge. Då. såsom nämnt.
Hanséns tjänstgöringstid finge anses hava utgått före den 1 januari
Ulb, kunde han alltså icke med stöd av den nya strafflagen för krigsmakten
straffas för uteblivande under 1916 och 1917, och uppenbart

vore därför att något lagrum i nämnda lag icke bort åberopas, då
Hansen falides till straff.

1 8jm7else,ti11 krigsdomaren friherre Beck-Friis den 30 december

1920 anförde militieombudsmannen följande.

Jämlikt 48 § strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914

straffas den krigsman för rymning, som, i avsikt att undandraga sig

krigstjänsten, olovligen avviker från den trupp eller det fartyg, vartill

han hor, eller från den tjänstgörings- eller vistelseort, som är för honom

bestämd, eller undandöljer sig utan att från orten avvika eller, då det
på grund av inkallelse eller enligt åtagande eller efter tilländagången
tjänstledighet åligger honom att inställa sig till tjänstgöring, sådant
underlåter.

Krigsman, som utan att avsikt att undandraga sig krigstjänsten
ådagalägges, begär gärning eller gör sig skyldig till underlåtenhet,
som i nyssnämnda lagrum omförmäles, skall, där ej i särskilda fall
annorlunda stadgats, för olovligt undanhållande jämlikt 52 samma
lag beläggas med disciplinstraff.

Liksom i fråga om brott i allmänhet, desamma fortfore så länge
de för brottet konstituerande objektiva och subjektiva förutsättningar
vore för handen, så fortginge sålunda enligt nyssnämnda lagrum rymning
respektive olovligt undanhållande, så länge avvikandet från
truppen o. s. v., undandöljandet eller underlåtenheten att inställa sig
fortginge. Hade krigsman olovligen avvikit eller undandolt sig, fortifinge
följaktligen rymningen, så länge han tillhörde den trupp eller
det° fartyg, vartill han hörde eller viss tjänstgörings- eller vistelseort
vore för honom bestämd; och hade han underlåtit att inställa sig till
tjänstgöring fortfore rymningen (undanhållandet) så länge på grund av
inkallelsen eller åtagande eller efter tilländagången tjänstledighet ålåge
honom att inställa sig till tjänstgöring, allt naturligen för så vitt de
subjektiva förutsättningarna vore för handen.

Att den. som på i lagen angivet sätt underläte att inställa sig
till trupp, fartyg eller tjänstgöring, då detta ålåge honom, gjorde sig
skyldig till rymningsbrott (olovligt undanhållande), torde icke liava
varit föremål för tvekan. De olika meningar, som i de av krigshovrätten
anmärkta prejudikat gjort sig gällande, torde hava avsett
frågan, när dylik skyldighet ej vidare skulle anses föreligga och av
sådan anledning det olovliga undanhållandet skulle anses hava upphört.
På sätt krigshovrätten anmärkt torde denna sistnämnda fråga komma
att ställa sig i viss mån olika, då fråga vore om fast anställd personal
. eller om värnpliktiga.

Hade fast anställd krigsman genom rymmande övergivit sin befattning
vid krigsmakten ansåges han enligt 12 § strafflagen för krigsmakten
fortfarande tillhöra denna, till dess han erhållit avsked från
krigstjänsten eller eljest blivit därifrån behörigen skild. Tillhörde han
det° fast anställda manskapet, ansåges han i fråga om disciplinstraff
och dess åläggande fortfarande tillhöra krigsmakten, ändå att han ej
ertappades, förr än annan blivit i hans nummer insatt, och hade han
förbundit sig till viss tjänstetid vid krigsmakten och blivit fälld till

Militieonibudsmannens ämbetsberättelse.

170

straff för rymningen (det olovliga undanhållandet) skulle den tid, under
vilkeii han varit rymd eller olovligen undanhållit sig, jämlikt 53 §
militär bestraffningsförordning icke tillgodoräknas honom såsom tjänstetid.
I sistnämnda fall torde tjänstgöringsskyldigheten icke upphöra
föir än hela den tjänstetid, vartill krigsmannen förbundit sig, blivit
fud£?j°rd och i samtliga fall torde skyldighet för den rymde att åter
inställa sig till den trupp eller det fartyg, han tillhörde, eller den
tjänstgörings- eller vistelseort, som vore för honom såsom tillhörande
krigsmakten bestämd, alltjämt föreligga intill den dag han skilts från
krigstjänsten och vidare tjänstgöringsskyldighet ej ålåge honom.

Med denna ståndpunkt överensstämde de utslag, högsta domstolen
meddelat i de av krigshovrätten omförmälda under 1906 och 1907
avdömda mål. I dessa mål, där krigsman — i ena fallet indelt soldat
och i det andra värvad kustartillerist — ertappats (respektive inställt
sig) mer än två år efter det han olovligen avvikit från tjänsten och
mer än två år efter det han av sådan anledning avförts ur rullorna
ansåges rymningsbrottet _ hava pågått intill den dag, då den rymde
ertappades (respektive åter inställde sig).

. vid tiden föi’ meddelandet av dessa Kungl. Maj:ts utslag gällde
väl icke ovan återgivna bestämmelser i fråga om fast anställd krigsman,
men vore de i då gällande 1881 års strafflag för krigsmakten i
förevarande hänseende meddelade stadganden (5, 65 och 150 §§ 1881
års lag) av enahanda innebörd.

Visserligen hade krigshovrätten för sin del åberopat, att stadgandet
i 53 § nya strafflagen för krigsmakten skulle giva vid handen,
att denna lag utgått ifrån den uppfattningen att olovligt undanhållande
såväl som rymning i egentlig mening endast skulle anses fortfara under
den tid, under vilken den skyldige, om han ej hållit sig undan, skolat
vara i tjänstgöring. Huruvida detta krigshovrättens yttrande vore avsett
att innefatta även fast anställd personal, framginge ej klart av
det sammanhang, vari det anförts. I varje fall torde det ifrågavarande
lagrummet icke kunna givas en dylik innebörd. Då nämligen däri
stadgades, att den, som beträddes med olovligt undanhållande, som varat
över tjugufyra timmar resp. tre månader eller tre dagar »av den bestämda
tjänstgöringstiden» skulle anses såsom hade han rymning förövat,
torde detta icke innebära mer, än att ett fortsatt undanhållande
efter den ursprungligen bestämda slutdagen för tjänstgöringstiden icke •
skulle tagas i beräkning vid bestämmande av, huruvida undanhållandet
skulle anses såsom rymning eller ej. Huruvida undanhållandet, sådant
detta brott sålunda förelåge vid tjänstgöringstidens slut, därefter fort -

171

före eller ej. vore icke därigenom utsagt. Den, som exempelvis förbundit
sig att tjänstgöra 4 år, men, då endast två dagar av denna
tjänstetid återstode. olovligen avveke och hölle sig undan, hade alltjämt
två dagars tjänstgöringstid kvar, från vilken han alltjämt undanhölle
sig. Han kunde visserligen icke straffas efter 53 § såsom för
rymning, men väl, och så länge skyldighet för honom förefunnes att
inställa sig för fullgörande av dessa två dagars återstående tjänstgöring,
för olovligt undanhållande enligt 52 §. Att detta, som otvivelaktigt
överensstämde med de nämnda lagrummens ordalag, även vore i överensstämmelse
med deras mening, torde ligga i sakens natur och syntes
jämväl framgå av föredragande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet
vid föredragning inför statsrådet den 18 juli 1913 av
det förslag .till strafflag för krigsmakten, som i nu förevarande avseende
läge till grund för gällande lag.

Angående den tjänstgöring, som ålåge värnpliktig vore stadgat
i §§27 och 28 värnpliktslagen. Till sådan tjänstgöring, vartill den
värnpliktige i behörig ordning kallats, vore han skyldig inställa sig
och kunde, om han utan anmält laga förfall utebleve därifrån, jämlikt
§ 42 värnpliktslagen på egen bekostnad hämtas till tjänstgöringens
fullgörande. Hade värnpliktig under föreskriven tjänstgöring blivit
fälld till straff för rymning eller för olovligt undanhållande av minst
ett dvgns varaktighet, skulle jämlikt § 27 punkt 4 värnpliktslagen dexi
tid, under vilken han varit rymd eller olovligen undanhållit sig, ej
tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid, där ej Konungen för
särskilda fall annorledes förordnade, och skulle av Konungen bestämmas
i vad mån den värnpliktige finge tillgodoräkna sig fullgjord del av
tjänstgöringen samt i vilken ordning han skulle fullgöra återstående
tjänstgöringsskyldighet.

Då kallelse till inställelse till under viss tid pågående tjänstgöring
icke i och för sig torde kunna medföra skyldighet att efter utgången
av denna tid hörsamma kallelsen, och då ordningen för fullgörande av
den i § 27 bestämda tjänstgöringstiden såväl som ordningen för fullgörande
av sådan återstående del av dylik tjänstgöring, varifrån värnpliktig
undanhållit sig, bestämdes av Konungen, bleve den tid, under
vilken den värnpliktige vore skyldig inställa sig till tjänstgöring, beroende
av därom av Konungen meddelade bestämmelser. Vore derutinnan
föreskrivet att den, som undanhållit sig, skulle fullgöra sin
tjänstgöring eller återstående del därav i samband med viss annan
samma eller annan årsklass åliggande tjänstgöring,. torde den värnpliktige
icke vara skyldig inställa sig under tiden mellan den tjänst -

172

göring, från vilken kan uteblev, och den, med vilken kan sålunda skall
tjänstgöra, och torde han därför ej heller kunna anses hava under
denna mellantid undanhållit sig. De i 48 § strafflagen för krigsmakten
lör rymningsbrott och i 52 § samma lag för olovligt undanhållande
stadgade förutsättningar kunde med avseende å denna tid svårligen
sägas vara för handen. Att den värnpliktige kunde efterspanas och
hämtas för att efter rannsakning ådömas straff för det undanhållande,
vartill han gjort sig skyldig, vore beroende på de i sådant hänseende
särskilt meddelade bestämmelser och torde icke vara av beskaffenhet
att inverka på frågan om rymningsbrott förelåge eller ej, då härför
erfordrades att underlåtenheten att inställa sig avsåge inställelse till
tjänstgöring.

Skulle däremot återstående del av tjänstgöring enligt därom meddelade
föreskrifter tilläggas den ursprungliga tjänstgöringstiden för att
1 följd med denna fullgöras intill dess hela tjänstgöringsskyldigheten
fullgjorts, torde instållelseskyldigheten fortgå intill dess tjänstgöringen
i dess helhet fullgjorts eller skyldigheten på grund av särskild föreskrift,
inträffat laga förfall eller annan dylik anledning upphörde.

Då på sätt här ovan anförts, frågan när ett av krigsman, vare
sig fast anställd, värnpliktig eller annan, förövat rymningsbrott skulle
anses hava upphört, vore beroende av huruvida skyldigheten för krigsmannen
att inställa sig till trupp, fartyg, vistelse- eller tjänstgöringsort
eller till tjänstgöring upphört eller ej, men detta vore beroende
på därom vid varje tid för olika slag av krigsmän gällande bestämmelsei,
torde vara klart att den förstnämnda frågan icke kunde generellt
besvaras, utan måste avgöras efter prövning i varje särskilt fall. 1
allmänhet torde dock med nu gällande bestämmelser kunna sägas, att
bi ottet påginge i fråga om fast anställd personal till dess vederbörande
inställt sig eller ertappats, men i fråga om värnpliktig endast till dess
den bestämda tjänstgöringstiden, från vilken han undanhållit sig gått
till ända. 8 °

I det här ovan omformälda, av krigshovrätten avdömda mål
skulle enligt krigshovrättens mening kunna anses som visst, att utryckningsdagen
för Hansén inträffat före den 1 januari 1916. Vid
sådant förhållande och då i målet icke vore utrett vad tjänstgöringsskyldighet,
som enligt meddelade föreskrifter kunnat åligga Hansén
efter det hans tjänstgöring under år 1915 skulle hava upphört,
torde krigshovrätten varit berättigad utgå ifrån, att Hansén icke
jämväl efter den 1 januari 1916, då den nya strafflagen för krigsmakten
trätt i kraft, gjort sig skyldig till rymning, och följaktligen

173

genom sitt utslag i målet, varigenom Hansén dömts till ansvar allenast
för rymning under år 1915. förfarit riktigt. Dock torde härvid böra
anmärkas, att vad i nu förevarande ärende anförts stode i strid med
det i utslaget anförda skäl. att krigsliovrätten funnit ådagalagt, »att
Hansén den 24 juni 1915 i avsikt att undandraga sig krigstjänsten
olovligen avvikit från regementet och därefter undanhållit sig till dess
han den 24 februari 1917 genom kronobetjäningens försorg blivit vid
regementet inställd».

Vad däremot anginge det av regementskrigsrätten bedömda rymningsbrottet.
torde vara uppenbart att detsamma, som förövats av fast
anställd musikvolontär, pågått intill dess denne den 1 augusti 1918
införpassats till regementet. Då sålunda rymningsbrottet fortgått efter
det 1914 års strafflag för krigsmakten den 1 januari 191G trätt i kraft
hade 4 promulgationslagen till nämnda lag icke varit i förevarande
fall tillämplig, utan brottet bort bedömas efter den nya lagen, om ock
därvid den omständigheten att en del av det brottsliga handlandet
infallit å en tid. då lindrigare straff bort följa därå, vid straff mätningen
bort komma i betraktande. Militieombudsmannen ansåge krigsrätten
sålunda hava förfarit felaktigt, då densamma bedömt det ifrågavarande
rymningsbrottet efter 1881 års strafflag för krigsmakten.

Som emellertid vad krigsrättens ledamöter härutinnan låtit komma
sig till last ej torde vara av beskaffenhet att böra för dem föranleda
ansvar, fann militieombudsmannen ej skäl till annan åtgärd i förevarande
ärende, än att militieombudsmannen delgav krigsdomaren friherre
Beck-Friis och krigsrättens övriga ledamöter de synpunkter, hår
ovan anförts.

17. Mål uppskjutna på obestämd tid.

Vid eu av militieombudsmannen vid besök i Gällivare den 12 september
1919 företagen granskning av krigsdomarens diarier för åren
1916—1919 anmärktes följande.

Under nr 95 i diariet för år 1918 fanns upptaget ett vid särskilda
krigsrätten i Boden handlagt mål angående undersökning i
anledning av gjord anmälan om från Norrlands artilleriregementes
detachements förråd förkommet kaffe. Målet handlades första gången
av krigsrätten den 11 maj 1918. I anmärkningskolumnen fanns följande
anteckning: »Åter å framdeles utsättande dag.»

Under nr 116 i diariet för samma år fanns upptaget ett mål vid

174

ovannämnda krigsrätt mot furiren vid Svea artilleriregemente nr 22/11
hrik Johan Johansson angående vårdslöshet i tjänsten m. m. Beträffande
detta mål var i kolumn 6 antecknat: >1918 7/8 t. f. krigsdomaren
Kellgren och t. f. auditören Landahb. I kolumn 7 förekommo följande
anteckningar: »åter 28/8 kl. 2 e. m.» och »åter å framdeles bestämd
dag».

Av dessa anteckningar ville det synas som om krigsrätten skulle
hava beslutat om uppskov i målen, men åt annan överlåtit att utsätta
dagen för krigsrättens nästa sammanträde. Frånsett att av anteckningarna
icke framgick,'' vem som enligt krigsrättens beslut haft att
föranstalta om målens återföretagande, syntes krigsrättens underlåtenhet
att själv bestämma tiden för nästa rättegångstillfälle anmärkningsvärd.

Sedan militieombudsmannen med anledning av vad sålunda anmärkts
anmodat krigsdomaren A. B. Malmström att inkomma med
yttrande för egen del ävensom av krigsrättens Övriga ledamöter, inkommo
yttranden dels från krigsdomaren Malmström, dels från auditören G.
Kellgren, kaptenen T. Arnell och fanjunkaren Axel Ridderstråle dels
ock från kaptenen O. T. Schjöler.

I krigsdomaren Malmströms yttrande anfördes bland annat. Beträffande
det under nr 116 i 1918 års diarium upptagna mål emot
furiren vid Svea artilleriregemente nr 22/11 Erik Johan Johansson angående
vårdslöshet i tjänsten, hade krigsdomaren deltagit i beslutet
den 28 augusti 1918, varigenom målet utsatts att åter förekomma å
dag, som framdeles skulle bestämmas av rättens ordförande. Nåo-on
bestämmelse, som utgjorde hinder för ett beslut sådant som det den^S
augusti 1918 av krigsrätten meddelade, funnes väl icke. Anledningen
att ett sådant beslut, därom krigsdomaren beträffande förevarande
fall, i saknad av tillgång till protokollet, icke kunde yttra sig, kunde
vara avvaktandet av upplysningar eller åtgärder, för vilkas erhållande
eller vidtagande tiden kunde vara svår eller rent av omöjlig att på
förhand beräkna. I dylikt fall kunde sålunda undvikas ett sammanträde
med krigsrätten före erhållandet av upplysningen eller vidtagandet
av åtgärden. Kommenderingar, manövrer och hemförlovningar kunde,
särskilt .i Boden, där befäl och manskap från snart sagt alla landskap
inom riket förekomme, lätt vålla svårighet att på förhand bestämma
lämplig tid för nästa sammanträde med krigsrätten.

Auditören Kellgren anförde i huvudsak följande. Målet nr 95/1918
hade på kngsfiskalens begäran av krigsrätten uppskjutits till framdeles
av rättens ordförande utsättande dag för att lämna krigsfiskalen tillfälle
inhämta resultaten av den polisutredning, som påkallats å skilda

175

orter angående det förkomna kaffepartiet. Målet 116/1918, som rört
ersättning för från fästningsintendenten utrekvirerade intendenturmaterial,
som förkommit, och i vilket mål jämväl förts talan om ansvar,
hade likaledes varit uppskjutet till dag, som framdeles komme att utsättas
av rättens ordförande. Före sistnämnda måls avdömande hade
krigsrätten måst vinna utredning om av vem ifrågavarande materiel
blivit utrekvirerad och emottagen enär i detta hänseende framkommit
olika uppgifter under rättegången och den handling, som innehållit
rekvisitionen jämte emottagarens kvitto å materielen uppgivits hava
blivit förlagd och icke kunnat återfinnas, varvid antagits, att den
möjligen förvarats av utom garnisonen bosatt officer. Av sådan anledning
hade detta mål av krigsrätten efterlämnats till framdeles av
krigsrättens ordförande utsättande dag. Sedan ifrågavarande handling
kommit till rätta, hade krigsrätten meddelat utslag i målet. Hellgren
ansåge sig under rådande förhållanden icke skäligen kunna eller böra
underlåta att ägna beaktande åt den ekonomiska fördel för statsverket
sådana beslut som föreliggande inneburit, då därigenom den rätt betydande
kostnad, som varit förenad med ett eller flera sammanträden
med särskilda krigsrätten kunnat undvikas. 1 övrigt anslöte sig Hellgren
till det yttrande, krigsdomaren Malmström i ärendet avgivit,
därvid Hellgren ville tillägga, att till fall, då dylika beslut som de nu
ifrågakomna kunde anses vara motiverade, vore att hänföra bland annat
då vittne i målet uppgivits vara av sjukdom förhindrad att iakttaga
inställelse vid krigsrätten eller — sådana förhållandena under längre
tider gestaltat sig inom Bodens garnison — i anseende till något måls
vidlyftigare beskaffenhet och tjänstledighet för ordinarie auditören för
krigsrätten icke varit möjligt avgöra, huruvida vid viss tidpunkt kunde
komma att finnas att tillgå vikarierande auditör, som vore kompetent
och villig att deltaga i eventuellt avgörande av målet.

Kaptenen Arnell och fanjunkaren Ridderstråle förklarade sig instämma
i de av rättens civila ledamöter avgivna yttranden i de delar
de berörde Arnell och Ridderstråle.

Jämväl kaptenen Schjöler förklarade sig instämma i de yttranden,
som i ärendet avgivits av rättens civila ledamöter, i de delar, som
berörde honom.

I skrivelse till krigsdomaren Malmström den 30 december 1920
anförde militieombudsmannen härefter följande.

En sammanfattning av innehållet uti ovanberörda särskilda yttranden
gåve vid handen, att krigsrättens ledamöter, såvitt nu vore

176

lfraga, förmenade sig hava förfarit rätt genom att under rättegången
meddela beslut av innehåll att ett mål utsattes att åter förekomma å
framdeles utsättande dag. Såsom skäl för denna åsikt hade anförts

att någon bestämmelse, utgörande hinder för sådana beslut, icke skulle
finnas.

De bestämmelser i 14 kap. 3 § och 24 kap. 1 § med derå lagi
um, enligt vilka pågående rättegång finge i vissa fall för vidare utrednmg
uppskjutas, förutsatte att viss tid utsattes, inom vilken målet
skulle till fortsatt handläggning företagas och anledningen till uppskovet
vid utsatt äventyr skulle vara undanröjt, och hade uppenbar -ligen till ändamål att, huvudsakligen i parternas intresse, skapa garanti
or snabbhet i det avgörande, som utgjorde'' processens ändamål. Klart
vore emellertid att fall kunde förekomma, då anledningen till uppskovvore
av sådan beskaffenhet, att tiden för densammas undanröjande icke
kunde pa förhand bestämmas och målet därför, om ock uttrycklio- lagbestämmelse
därom saknades, ansetts böra och kunna uppskjutas icke
pa bestämd tid, utan till dess uppskovsanledningen upphört. Förutsättningar
för ett dylikt uppskovsbeslut vore av synnerlig vikt i någondera
partens rättmätiga intresse i rättegången, utan att den andres
därigenom förnärmades eller ock att båda parternas intresse krävde
sadant uppskov. Uppskov i domstolens intresse hade däremot lagen
endast i särskilda undantagsfall förutsatt, nämligen då fråga vore om
rådrum efter den processuella handläggningens avslutande, för utslags
beslutande och avkunnande (R. B. 23:.; och 24:i). Att sådant uppskov dock

icke i något fall avsetts kunna bliva av obestämd varaktighet
torde vara uppenbart.

I de mål, varom här vore fråga, torde framgå, att krigsrätten
med sina ovannämnda beslut avsett att förklara målet vilande och att
beslutet meddelats på yrkande av åklagaren om uppskov för förebringande
av ytterligare utredning i målet. Då i båda målen yrkande
om ansvar a viss person framställts, hade krigsrätten jämlikt 14
kap. o § rattegangsbalken haft att pröva, huru lång tid'' åklagaren
skäligen bort medgivas för utredningens förebringande, utan att
svarandens berättigade anspråk på ett snabbt avgörande av hans förmenta
brottslighet därigenom kunde anses kränkt. Domstolen syntes såunda
hava bort utsätta målen till viss bestämd dag, då det ankommit på
åklagaren att, vid äventyr att vidare uppskov för sådant ändamål icke
evifjades eller vid annat liknande äventyr, förebringa sin utredning.

Att sådana skäl för ett måls vilandeförklaring, som de av krigsrattens
ledamöter åberopade, eller de säregna förhållandena vid trupp -

177

förbanden i Norrland eller svårigheten att Unna lämplig domstolsledamot
o. s. v. icke kunde äga giltighet, torde icke tarva vidare ordande.
Deri av förstnämnda omständigheten tilläventyrs förorsakade svårigheten
att förebringa erforderlig utredning, torde kunna av domstolen
läggas till grund för beräknandet av tiden för det uppskov, som skäligen
kunde anses böra för varje fall beviljas. Än mindre syntes den
omständigheten, att statsverket skulle hava ekonomisk fördel av det
tillämpade förfaringssättet förtjäna något avseende, i den mån gällande
processordning därigenom rubbades.

Slutligen torde böra erinras att i de fall, då skäl verkligen förelåge
att förklara mål vilande, det torde åligga domstolen att så avfatta
sitt därutinnan meddelade beslut, att därav tydligt framginge, att
då anledningen till uppskovet blivit undanröjd, målet skulle på anmälan av
part ånyo upptagas till behandling, och icke frågan om målets förnyade
uoptagande vara beroende av rättens ordförandes bestämmande.

På grund av vad sålunda anförts fann militieombudsmannen krigsrätten
hava förfarit felaktigt vid avkunnandet av ovannämnda beslut.
Som emellertid dessa beslut, på sätt i avgivna förklaringar anförts,
torde stå i överensstämmelse med en vid några av krigsrätterna i
Norrland tillämpad praxis, och militieombudsmannen ansett sig kunna
förvänta att denna praxis, för vars tillämpning de under de närmast
förflutna åren på grund av vidtagna mobiliseringar av krigsmakten
talande praktiska skäl ej vidare förelåge, numera skulle övergivas, hade
militieombudsmannen ej funnit erforderligt vidtaga annan åtgärd än
att med anledning av vad i ärendet förekommit i särskilda skrivelser
till krigsdomaren Malmström och till ledamöterna i nyssnämnda andra
krigsrätter i Norrland framhålla de synpunkter ovan anförts.

Mi litie ombuds mannens embetsberättelse.

£5

Framställningar till Konungen.

1. Angående ordningen och villkoren för befordran inom under officers och

sjömanskårerna vid flottan.

I detta ämne har militieombudsmannen den 4 december 1920 till
Konungen avlåtit följande innehåll.

»Till militieombudsmannen har tid efter annan klagomål inkommit
från underofficerare och manskap vid flottan angående tillämpningen
därstädes i särskilda fall av bestämmelserna rörande befordran inom
underofficers- och sjömanskårerna. Av den utredning, som därav föranletts
har synts mig framgå, att de nämnda bestämmelserna med den
tillämpning de i praktiken erhållit i vissa hänseenden icke äro fullt
tillfredsställande. Jag har därför ansett mig böra i underdånighet för
Eders Kungl. Maj:t framlägga vad vid berörda utredning i huvudsak
förekommit ävensom de synpunkter, som enligt mitt förmenande göra
sig gällande i angivna hänseenden.

De befordringar, om vilka här är fråga, äro dels befordringar
inom sjömanskåren från menig till korpral, dels befordringar mellan
sjömans- och underofficerskåren från korpral till underofficer av 3.
graden och dels befordringar inom underofficerskåren från underofficer
av 3. graden till underofficer av 2. graden och från underofficer av 2.
graden till flaggunderofficer.

Ordning och villkor för befordran inom sjömanskåren.

I fråga om befordran frän menig till korpral är i R. M. I. § 38;
sådan denna paragraf lyder enligt brevet den 13 december 1918*
stadgat följande:

»1. Befordran till högre tjänstegrad och uppflyttning till högre
sjömansklass inom sjömanskåren sker i den mån de i gällande skol -

179

reglemente därför stadgade fordringarna blivit fullgjorda och enligt de
närmare bestämmelser, som i sagda reglemente meddelas. Befordran
till högre tjänstegrad inom sjömanskåren verkställes av chefen för
underofficers- och sjömanskårerna å den station manskapet tillhör.
Förslag till dylik befordran skall åtföljas av förhållningsbok eller utdrag
ur kompanirullan i vad rör till befordran föreslagen, avseende för korpral
tiden efter senast vunnen befordran samt för menig tiden efter
anställningen vid sjömanskåren.

Ifrågakommande befordringar samt upptlyttningar till sjömansklass
eller lönegrad verkställas sista dagen i den månad, under vilken
eller med vars utgång fordringarna för befordran eller uppflyttning
fullgöras, men, om vederbörligt förslag blivit fördröjt, jämväl å annan
dag, i vilket fall skall angivas, att befordringen eller uppflyttningen
räknas såsom verkställd under förstnämnda dag och månad.»

De bestämmelser i skolreglementet, (reglementet för utbildning
av flottans manskap) vartill ovannämnda stadgande i reglementet för
marinen sålunda hänvisar, äro av följande lydelse:

70. För att kunna befordras till högre tjänstegrad fordras:

A. från menig till korpral:

1) att vara 1. kl. sjöman och med godkännande slutbetyg hava
genomgått fullständig kurs i korpralskola,

2) att i betyg för tjänstbarhet ombord senast hava erhållit minst
7. samt

3) att i betyg för uppförande under de senast tilländalupna 12
månaderna icke hava lägre än 8.

Den. som antages till 1. kl. sjöman och icke förut såsom stamanställd
eller värnpliktig tjänstgjort vid flottan eller kustartilleriet
under minst 12 månader, må icke förrän sammanlagda tjänstetiden vid
marinen uppgår till nyssnämnda tid befordras till korpral.»

Rörande ordningen för den befordran, som sålunda jämlikt § 38
i reglementet för marinen skall verkställas av kårchef, finnes i gällande
reglementen intet annat föreskrivet än att det åligger jämlikt § 218 i)
kompanichef att den 25 i varje månad till kårchefen avgiva förslag
enligt form. 42 å vid stationen tjänstgörande manskap, som med månadens
utgång fullgjort fordringarne för befordran till högre tjänstegrad
eller för uppflyttning till högre sjömansklass eller uppmuntringsklass,
ävensom ä uppflyttning i lönegrad och tilldelande av lönetillägg samt
att det jämlikt § 152 R. M. I. åligger fartygschef att beträffande vunnen
kompetens för befordran till korpral ofördröjligen avgiva meddelande

180

till chefeu för underofficers- och sjömanskårerna vid den station manskapet
tillhör, därvid jämväl angivande den till befordran kompetentes
senaste betyg för uppförande och tjänstbarhet.

I eu till inilitieombudsmannen insänd skrift anförde 1. klass sjömannen
vid 1. eldarekompaniet nr 619 Booth klagomål däröver, att han.
ehuru enligt gällande bestämmelser kompetent till erhållande av befordran
till korpral, likväl icke blivit befordrad. Han anförde sålunda bland
annat. Den 30 maj 1917 hade han blivit uppflyttad till 1. klass sjöman,
men hade på grund av bestraffningar icke kunnat bliva korpral. Förslag
om hans befordran hade i laga tid ingått från kompaniet till kårchefen,
men därifrån kommit tillbaka med påskrift, att Booth för att bliva befordrad
till korpral skulle vänta i två år efter det sista förseelsen begicks. Den
sista förseelsen hade Booth begått i december månad 1917, därvid han fått
sitt uppförandebetyg sänkt från 9 till 7. I januari månad 1918 hade
betyget höjts till 8 igen, varefter Booth i januari månad 1919 uppfyllt de i
skolreglementet stadgade fordringar för befordran, nämligen att under
12 månader haft minst 8 i uppförandebetyg och under senaste sjökommendering
minst 7 i tjänstbarhetsbetyg. Booth skulle följaktligen,
därest han icke blivit befordrad förrän i december månad 1919, komma
att få vänta i 11 månader med sin befordran. Därest han skulle vilja
kvarstanna vid flottan, skulle han komma att förlora ganska mycket
på att icke bliva befordrad, oaktat han uppfyllt alla fordringar, och
ville han framhålla, att han hade korprals alla skyldigheter, oaktat
han icke vore korpral, men icke korprals förmåner.

I yttrande till inilitieombudsmannen, vilket med anledning av
nyssnämnda klagoskrift avgivits av chefen för underofficers- och sjömanskårernå
vid flottans station i Karlskrona, kommendören friherre''
€. Sparre, anförde denne under återgivande av de i mom. 70 av reglementet
för utbildning av flottans manskap stadgade fordringar för
befordran från menig till korpral bland annat följande. Enär klaganden
under januari månad 1919 fyllt dessa fordringar, hade vederbörande
kompanichef avgivit reglementsenligt. förslag om hans befordran till
korpral den 31 januari. För att upprätthålla korpralsgradens anseende
och undvika oupphörliga utstrykningar ur denna grad hade det emellertid
visat sig nödvändigt att förutom ovanstående fordringar jämväl kräva
såsom villkor för att befordras till korpral att vara ostraffad under
det sistförflutna året. Beträffande sådant manskap, som under sin
föregående tjänstetid varit mycket straffat, såsom fallet vore med
klaganden, vilken under de sista 5 åren förutom 6 tillrättavisningar
jämväl ålagts 5 olika disciplinstraff, hade nämnda prövotid måst höjas

181

till 2 av. pa det att någon säkerhet skulle förefinuas, att den befordrade
stadgat sitt uppförande. Med anledning härav komnie klaganden att i
augusti år 1919 — ej december, som han själv felaktigt uppgivit —
befordras till korpral, därest han då i övrigt uppfyllt fordringarna härför.
Ovan omförmälda skärpta bestämmelser för befordran till korpral vore
numera i ännu högre grad än förut av behovet påkallade, sedan med
1919 års ingång den förutvarande manskapsgraden, underofficerskorpraler.
försvunnit och korpralerna alltså utgjorde den högsta manskapsgraden.
från vilken befordran skedde direkt till underofficer av

3. graden.

Av det vid yttrandet fogade utdrag ur straffregistret för Booth
framgick, att Booth blivit bestraffad under år 1914 för »olovligt undanhållande
och en gång persedelförskingring», under är 1916 för olovligt
undanhållande och under år 1917 för vanvördigt yttrande mot förman
vid 2 särskilda tillfällen samt för olovligt undanhållande, samt att han
för sistnämnda förseelse ålagts 5 dagars sträng arrest med hårt nattläger,
vilket straff han jämte därmed sammanlagt straff för närmast
därförut begångna förseelser undergått den 2 september 1917.

Sedan jag i skrivelse till stationsbefälhavaren vid flottans station
i Karlskrona den 10 april 1919 under hänvisning till ovan återgivna
bestämmelser anmodat stationsbefälh avaren att inkomma med förnyat
yttrande av chefen för underofficers- och sjömanskårerna vid stationen
ävensom att själv avgiva utlåtande, inkom dåvarande stationsbefälhavaren
konteramiralen numera vice amiralen H. G. Lagercrantz med
det begärda utlåtandet, vari han förklarade sig i allo dela de åsikter,
som av kårchefen, kommendören Sparre, uttalats i ett av denne avgivet,
vid amiralen Lagercrantz’ utlåtande fogat förnyat yttrande.

I sistnämnda yttrande anförde kommendören Sparre. 1 K. M. I.
§ 38 omtalades, att befordran till högre tjänstegrad inom sjömanskåren,
således till korpral, skedde i den mån de i gällande skolreglemente
därför stadgade fordringarna blivit fullgjorda och enligt de närmare
bestämmelser, som i sagda reglemente meddelades. Lnligt kommendörens
åsikt kunde icke ovannämnda bestämmelser så tolkas, att kårchef
vore skyldig att till korpral befordra envar, som fyllde de i skolreglementet
angivna minimifordringarna, utan kårchef, som jämlikt R. M. 1.
§ 38: 4 ägde att på grund av opålitligt uppförande ur korpralsgraden
stryka den. som icke ansåges lämplig som underbefäl, måste jämväl
anses äga befogenhet att vid ifrågavarande befordran pröva, huruvida
de till befordran föreslagna med avseende å disciplinär ståndpunkt
lämpligen borde befordras eller om de före befordran borde underkastas

182

en skälig prövningstid. En annan tolkning ledde till sådana orimliga
konsekvenser som att en menig, vilken jämlikt gällande strafflag för
krigsmakten kunde på grund av upprepade bestraffningar skiljas från
sm anställning vid krigsmakten, likväl skulle, om han trots sina förseelser
tillätes kvarstanna i tjänst, befordras till korpral.

. I skrivelse till stationsbefälhavaren den 18 maj 1920 erinrade militieombudsmannen
bland annat, att de åberopade bestämmelserna i skolreglementet
angående kompetensvillkoren för vinnande av befordran till korpral
inom sjömanskåren icke syntes medgiva vederbörande kårchef rätt att
meddela föreskrifter om ett eller annat ytterligare villkor för vinnande
av sådan kompetens och att stadgandet i R. M. I. § 38 inom. 1 syntes
kategoriskt utsäga att befordran till korpral skulle av kårchefen verkställas
i den mån de i skolreglementet därför stadgade fordringar
blivit fullgjorda; och anmodade jag under hänvisning härtill och till
vad jag till utveckling härav i skrivelsen ytterligare anfört samt vad
\ övrigt i ärendet förekommit stationsbefälhavaren, på vilken det jämlikt
h. M. I. 188 an Lomme att öva tillsyn däröver att stationens personal
åtnjöte de rättigheter en var tillkomme, att till mig inkomma med
upplysning lörande bland annat de åtgärder, han med anledning a,v
vad i ärendet förekommit vidtagit eller ämnade vidtaga.

Med anledning härav inkom nuvarande stationsbefälhavaren vice
amiralen greve C. A. Ehrensvärd dels med förnyat yttrande från kommendören
Sparre dels ock med eget yttrande i ärendet.

Kommendören Sparre anförde bland annat. Enligt militieombudsmannens
tolkning av II. M. I. § 38:1 jämförd med S. R. E. mom. 70
berövades kårchefen varje spår av bestämmanderätt i fråga om befordran
tall korpral, en onekligen egendomlig ställning för en personalchef, som
vore ansvarig för krigslydnaden inom honom underlydande kårer. Ett
dylikt undanskjutande av kårchef, vilket saknade motsvarighet inom
krigsmakten i övrigt och enligt kommendörens åsikt vore oförenligt
med kårchefens militära ställning och ansvar, skulle vara till verklig
skada, för sjömanskåren och både förvisso icke varit reglementets avsikt.
Här kunde framhållas, att korpralsbefordran vore en ganska viktirr
tjänstehandling av kårchefen, enär härav i hög grad berodde, huruvida
det enda befintliga befälet av manskaps grad skulle kunna åtnjuta det
anseende och intaga den ställning till de meniga, som tjänsten krävde.
Envar, vilken det ålåge att i förekommande fall verkställa befordran,
torde äga icke blott rättighet utan även skyldighet att pröva varje till
befordran ifrågakommande individs duglighet, pålitlighet och lämplighet
o ver huvud taget för den högre graden samt att, beroende av utfallet

183

av denna prövning själv besluta i fråga om befordran, betyg eller

vitsord vilka den till befordran föreslagne kunde hava erhållit tran sm
föregående tjänstgöring, kunde väl tjäna till ledning vid bedömande av
hans lämplighet för befordran, men finge icke inskränka beslutanderätten
för den befordrande myndigheten. Reglementet hade endast
velat angiva de minimifordringar, lika för båda stationerna, utan vilkas
fyllande befordran ej finge ske. Likhet stationerna emellan i karchefs
bedömande av befordringsförslagen kunde visserligen synas önskvärd,
men den vore ingalunda huvudsaken, utan denna vore, att vid vardera
stationen befordran skedde på för tjänsten bästa sätt med hänsyn till
a stationen rådande förhållanden, såsom personaltillgång och disciplinär
ståndpunkt. Fordringar, som vid den ena stationen kunde vara fordelaktiga
vore icke alltid med säkerhet lämpliga vid den andra. Att olika
fordringar således kunde uppställas för korpralsbelordran a flottans
båda olika stationer, syntes desto mindre ägnat att vacka någon betänklighet,
som samma förhållande rådde vid arméns olika regementen till
och med vid förläggning inom samma garmsonsort. Det förhållandet,
att kårchefens personliga uppfattning konume att spela in vid korpralsbefordran
försatte honom icke i någon undantagsställning, ty enahanda
förhållande återfunnes hos den befordrande myndigheten vid all annan
befordran, och systemet medförde säkerligen icke enbart olägenhet.
Påtagligt vore, att korpralsgraden ävensom de menige, vilka med god
tiänstbarhet förenade gott uppförande, endast kunde vinnas genom att
de av kårchefen i Karlskrona tillämpade strängare bestämmelserna for
befordran användes. Men även för de individer, vilka enligt dessa
bestämmelser till följd av begångna förseelser icke befordrades förrän
de fyllt vissa fordringar utöver de i S. R. F. upptagna, och vilka
således kunnat förväntas vinna av en ändring, åsyftande att gorå
befordran uteslutande beroende av fullgjorda fordringar enligt b. h. t.
torde en dylik ändring mången gång blivit en försämring. Kommendören
syftade härmed på förut anförda fall, fallet att en menig hade
erhållit det straffmått, varom sägs i 3. stycket av 29 ^ strafflagen för
krigsmakten, och det alltså kunde ifrågasättas att skilja honom från
krigsmakten, men han tillika enligt S. R, F. vore kompetent för
befordran till korpral. Denna individ hade då enligt militieombudsmannens
åsikt omedelbart skolat befordras till korpral, därest han icke
bleve Ostraffad. Vid valet mellan att tillföra korpralsgraden en opålitlig
individ eller att skilja denne från hans anställning vid krigsmakten
torde ingen tvekan varit möjlig, utan karlen bleve utstruken^
Hade däremot befordran kommit honom till del först sedan han lått

148

tillfälle att under lämplig tid framåt ådagalägga ett bättre uppförande
hade han kunnat få kvarstå vid sjömanskåren. Skärpta fordringar
utöver dem, som funnes föreskrivna i S. E. F. för befordran till korpral
hade sedan gammalt ansetts nödvändiga och tillämpats vid flottans
station i Karlskrona, men hade förut gjorts beroende av prövning i
varje särskilt fall. I syfte att underlätta en likartad och rättvis
bedömning av de till befordran föreslagna meniga liade kommendören
efter sitt tillträde till befattningen såsom kårchef i Karlskrona hösten
1 „ uPPsatt yissa bestämda fordringar med avseende å den tid envar

■skulle hava varit ostraffad för att kunna befordras. Dessa bestämmelser
hade varit avsedda att tillämpas i vanligen förekommande fall men icke
att vara bindande i undantagsfall, till vilka senare till exempel klaganden
Eootli horde, enär han varit så mycket straffad, att han med anledning
harav kunnat skiljas från krigsmakten. Delvis för att vid tillfälligt
ombyte av kårchef i Karlskrona undvika rubbningar i en för manskapet
sa viktig fråga hade kommendören underställt nämnda bestämmelser
tillika med andra likartade bestämmelser, avsedda att ligga till »rund
för avgivande av befordringsförslag till underofficerare av 3. graden
eller inom underofficerskåren, under hand stationsbefälhavarens i Karlskrona
prövning. De hade av honom blivit gillade och sedermera tilllampats
vid stationen. Då kommendören i överensstämmelse med det
ovan anförda ansåge tjänstens krav med nödvändighet fordra, att kårchef
för framtiden bibeholle den befogenhet beträffande befordran till korpral,
som han faktiskt utövat, allt sedan korpralsgraden inrättats, ville
kommendören slutligen, för den händelse att militieombudsmannens tolkning
i detta avseende av nu gällande reglementen skulle mot kommendörens
förmodan godtagas, hemställa, att stationsbefälhavaren i Karlsutverka
omedelbar ändring av dessa reglementen i syfte
att tillförsäkra kårchef den befogenhet, som borde tillkomma honom
vid befordran till korpral. Klaganden, f. d. korpralen vid 1. eldarekompamet
nr 619 Booth, hade förvärvat kompetens för befordran till
korpral den 31 januari 1919 om hänsyn toges endast till de i S. E. F.
föreskrivna fordringarna, samt hade befordrats till korpral den 31
augusti 1919. Han hade lämnat tjänsten efter tilländalupen anställningstid
den 29 september 1919. Han hade icke lidit någon skada i
ekonomiskt avseende genom den uppskjutna befordran

Vice amiralen Ehrensvärd framhöll för egen del, att tjänsten
nödvändigtvis krävde, att chefen för underofficers- och sjömanskårerna

bibeholle den befogenhet, han ifråga om befordran till korpral dittills
utövat.

185

Med anledning av vad sålunda ytterligare anförts till stöd för
det av kommendören Sparre vid korpralsbefordringar tillämpade förfaringssättet
infordrade militieombudsmannen utlåtande i ärendet från
chefen för marinstaben, som i utlåtande den 21 juni 1920 anförde följande.
Före år 1910 hade ingen särskild korpralsgrad funnits inom flottans sjömanskår
utan hade vid den tiden tjänstegraderna utgjorts av under officerskorpraler
och gemenskap. Enär emellertid underofficerskorpralerna
redan då allt mer kommit att intaga en ställning, som stode närmare
underofficerarnas än manskapets, hade det befunnits erforderligt att
inrätta en ny tjänstegrad inom sjömanskåren, intagande en ställning
mellan underofficerskorpralerna och menig. Detta hade då ansetts
enklast kunna ske genom att bland 1. klass sjömännen det vill
säga de. som tillhört den högsta tjänstbarhetsklassen (innehade den
högsta yrkesskickligheten) bland meniga — utmärka dem, som visat
sig° pålitliga och besutte befälsegenskaper, genom befordran till den
nyinrättade högre tjänstegraden (korpralsgraden). Genom en sådan
anordning hade icke manskapets dittills rådande indelning i lönegrader
rubbats och hade åtgärden därför icke heller underställts riksdagens
prövning. Korpralsgraden vid flottan vore sålunda i motsats till vid
armén Icke någon lönegrad utan avsåge huvudsakligen att vara en
utmärkelse åt visst manskap för visad pålitlighet och förmåga att fora
befäl. Detta förhållande torde vara värt beaktande vid bedömandet
av förevarande fråga. Vidare torde böra framhållas, att inom militärväsendet
i allmänhet rådde den principen beträffande befordringsfrågoi,
att, utöver fyllandet av vissa bestämbara fordringar, måste den i
befordringstur stående för att kunna befordras även besitta vissa egenskaper,
vilka icke lämpligen varken kunde eller borde värdesättas av
någon annan än (len, som vore att anse som personalchef eller hade
ansvaret för befordringarnas verkställande. Sålunda funnes numera
för såväl officerare som underofficerare vissa fordringar stadgade för
utnämning till högre tjänstegrad. Även om dessa fordringar uppfyllts,
hade dock vederbörande myndigheter icke någon skyldighet, att darior
befordra den i tur stående, därest denne i övrigt icke ansåges besitta
erforderlig duglighet och pålitlighet. Beträffande särskilt underofficerskåren
hade denna befordringsprincip givits ett uttryck därigenom att
den bestämmelse i It. M. I. § 28: 1, som sade, att >flaggunderofficer,
underofficer av 2. graden samt sådan underofficer av o. graden, som
uppfyllt därför stadgade fordringar, utnämnes av vederbörande stationsbefälhavare
medelst fullmakt», kompletterats med bestämmelsen i
s 09. 3 däri bland annat sägs, att »vid utnämning till underofficer

ö 24

Mil it i eom b udstn

186

av 3. graden såväl som vid befordran till underofficer av 2. graden
och till flaggunderofficer skall avseende huvudsakligen fästas vid
duglighet och pålitlighet i tjänsten samt väl vitsordat uppförande.>
Otvivelaktigt torde avsikten vid korpralsgradens inrättande hava varit
att nyssnämnda befordringsprincip skulle tillämpas även beträffande
korpralsbefordran. Att en bestämmelse motsvarande den nämnda, i
§ 29: 3 införda, icke då utfärdats, torde hava berott därpå att vid
befordan till underofficerskorpral den praxis hade utvecklat sig. att de
i skolreglementet angivna fordringarna endast ansetts såsom minimifordringar,
varför kårcheferna även tagit hänsyn till sådana egenskaper
som pålitlighet och längre tids gott uppförande m. m. Man torde
måhända även hava ansett sig hava ett stöd i en dylik tolkning genom
att mom. 70 av skolreglementet endast angåve vissa fordringar för att
hunna befordras till högre tjänstegrad. Det, åtminstone för militärpersonalen,
naturliga i en sådan tolkning torde än tydligare framgå
vid en granskning av skolreglementets bestämmelser angående betygssättning
(inom. 46 och 53). Därav framginge nämligen, att betygsattes
av varje befälhavare, under vilken den menige varit ställd, vad
betyg för tjänstbarliet beträffade vid slutet av varje tjänstgöring, som
varat 30 dagar eller därutöver, och vad betyg för uppförande anginge
vid slutet av varje tjänstgöring. Det hade varit att frånkänna de för
krigslydnaden inom och tjänstdugligheten hos underofficers- och sjömanskårerna
ansvariga myndigheterna, det vill säga stationsbefälhavare och kårchefer,
all auktoritet om vid befordran dessa betyg, vilka kanske erhållits
efter endast en mycket kort tids tjänstgöring skulle äga större vitsord
än stationsbefälhavarens eller kårchefens måhända på årslång erfarenhet
grundade uppfattning. Betygen torde för den skull icke få anses
såsom enbart utslagsgivande, utan fastmer som en ledning vid beprövandet
av vederbörandes lämplighet för befordran. Det torde även böra erinras
om att jämlikt mom. 401/-, av skolreglementet ägde stationsbefälhavaren,
utom i visst undantagsfall, rättighet att i avgivet betyg göra
de ändringar, som han ansåge vara av omständigheterna betingade.
På grund av det ovan anförda och vad som i övrigt framginge av
stationsmyndigheternas yttranden funne chefen för marinstaben det
hittills tillämpade förfaringssättet vid manskapets befordran till högre
tjänstegrad vara det enda riktiga. Att denna uppfattning även torde
nava stöd hos manskapet självt framginge därav att, oaktat dessa
befordringsprinciper varit gällande ganska länge, hade såvitt rnarinstabschefen
vore bekant intet klagomål mot desamma anförts förr än
av omförmälde Booth. Så länge befordran till korpralsgraden huvud -

187

sakligen vore att anse såsom en utmärkelse och så länge graden i
fråga icke utgjorde en särskild lönegrad, syntes marinstabschefen några
förtydligande befordringsbestämmelser knappast vara erforderliga. Skulle
däremot den omläggning av sjömanskårens indelning i tj änstegrader,
tjänstbarhetsklasser och lönegrader, varom marinstabschefen avgivit
förslag i underdånig skrivelse den 19 november 1918, blivit genomförd,
torde° det bort tagas under omprövning, huruvida icke vissa bestämmelser,
som närmare reglerade korpralsbefordringarna, borde utfärdas,
enär i så fall sådan befordran i högre grad än vad nu vore fallet
jämväl bleve en avlöningsfråga.

Åtskilliga skäl synas kunna anföras mot den av de ovannämnda
militära myndigheterna sålunda enhälligt uttalade uppfattningen, att
kårchefen ägde och borde äga befogenhet att vid befordran till korpral
inom sjömanskåren utesluta den, som, ehuru kompetent till befordran
enligt gällande bestämmelser, dock av kårchefen av en eller annan

anledning funnes därtill olämplig.

Granskar man sålunda till en början ordalagen i de rörande
korpralsbefordran inom sjömanskåren gällande bestämmelserna, torde
man finna att desamma stå i bestämd strid mot nämnda uppfattning.
Det är sålunda icke stadgat, att kårchefen må till korpraler befordra
förtjänta menige, vilka uppfyllt de för sådan befordran i skolreglementet
stadgade fordringar, utan i stället kategoriskt föreskrivit, att befordran
skalf ske i den mån dessa fordringar uppfyllts; och i fråga om kompanichefens
förslag till befordran (respektive fartygschefs meddelande
om kompetens) är icke föreskrivet att han skall till befordran föreslå
den, han finner därtill lämplig, utan allenast att han å viss dag^ i värjo
månad skall avgiva »förslag» (förteckning) å dem, som med månadens
utgång fullgjort fordringarna för befordran. (Att detta förslag icke
innefattar förslag i vanlig mening är uppenbart bland annat vid en
jämförelse dels med övriga moment i samma paragraf, vari enahanda
uttryck använts just i betydelsen förteckning eller uppgift dek ock
med fartygschefs »meddelande» enligt It. M. II. § 152 mom. 3). Undei
det vidare dessa bestämmelser äro fullt överensstämmande med dem,
som gälla för uppflyttning till högre sjömansklass, vilka bestämmelser
ostridigt icke avse att inrymma någon prövningsrätt åt kårchefen, skilja
de sig väsentligt från de bestämmelser, som gälla i fråga om befordran
respektive utnämning till underofficer inom underofficerskåren. Sist -

188

nämnda bestämmelser innefatta nämligen föreskrifter icke blott om de
fordringar, som måste vara uppfyllda för att vederbörande överhuvudtaget
skall kunna ifrågakomma till utnämning respektive befordran (B. M. I. § 29
mom. V4 2) och om de grunder, efter vilka vid uppkommen ledighet
inom kårens olika grader valet skall äga rum mellan dem, som till
äventyrs på en gång befinnes uppfylla dessa fordringar, utan även om
ordningen för bedömande av dessa grunder och om en viss prövningsrätt
därvid, som uttryckligen tillerkänts den utnämnande, i detta fall stationsbefålhavaren
fy 29 mom. 3). 1 fråga om utnämning till underofficer

av 3. graden eller befordran inom underofficerskåren är uttryckligen
stadgat, att avseende huvudsakligen skall fästas vid duglighet och pålitlighet
i tjänsten samt väl vitsordat uppförande. Bör befordran förutsattes
att vederbörande är därtill förtjänt (§ 29 mom. 1 och 2) och
bestämmelserna om förslags avgivande synes kunna förutsätta att även
formellt kompetent person kan förbigås.

Den tydliga skillnad i form, som sålunda förefinnes mellan bestämmelserna
om befordran inom sjömanskåren och befordran inom
undei officei skaren synes ock motsvaras av en i förevarande hänseende
viktig skillnad i sak. Vid tillsättande av beställningar inom sistnämnda
kar är fråga om utseende av vissa för en viss bestämd tjänstgöring
särskilt kvalificerade personer, vilka för sina tjänsteåligganden erhålla
en med hänsyn till dessas vikt fastställd avlöning och som efter tillsättandet,
icke kunna av den tillsättande entledigas. Då staten sålunda
definitivt åtager sig framtida förpliktelser, är det naturligen av vikt.
att förfarandet vid tillsättandet åt staten garanterar erhållandet av de
bästa krafterna. Och vilka krafter, som i varje fall äro att anse som
de bästa, kan naturligen icke alltid avgöras enbart efter vissa angivna
regler av allmängiltig beskaffenhet, även om. vid det förhållande att
platsernas antal är begränsat och konkurrens uppstår om deras erhållande,
den enskilde med fog kan kräva vissa sådana mera allmängiltiga
regler såsom garanti mot godtycke och mannamån vid valet. Med
hänsyn till dessa förhållanden kräves för befattningarnas tillsättande
utöver dylika regler avgivande av förslag och ett därpå följande sakkunnigt
och opartiskt bedömande av högre myndighet.

Annorlunda ställer sig emellertid förhållandet vid befordran av
koipialer. Liksom i fråga om uppflyttning till högre sjömansklass
finnes här intet hinder för befordran av alla därtill kompetenta, enär
något visst antal korpralsbefattningar icke fastställts. Vidare äro dessa
ej heller avlönade, och staten, som genom bestämmelserna om särskilda
kompetensvillkor från befordran uteslutit dem, som kunna antagas vara

189

olämpliga som korpraler, och som dessutom förbehållit sig rätt att.
där vederbörande efter befordran skulle befinnas olämplig, återkalla
befordringen. ikläder sig följaktligen icke någon som helst risk
vare sig" i ekonomiskt eller disciplinärt hänseende genom eu dylik
automatisk befordran, lika litet som genom uppflyttning till högre
sjömansklass. Ordningen för befordran till korpral, som av marinstabschefen
förklaras "varit avsedd innebära en utmärkelse, och som i
praktiken faktiskt endast utgör betyg på en viss förvärvad yrkesskicklighet.
kan därför också utan olägenhet så anordnas, att befordran
kommer en var till godo, som efter fastställda objektiva grunder förvärvat
nämnda grad av yrkesskicklighet, och att det slag av mera
ingående prövning, som till äventyrs icke kan taga sig uttryck i dylika
fastställda objektiva grunder, sparas till den tid, då den objektivt lämplige
erhåller tillfälle i praktiken visa, huru han i själva verket kan
uppfylla de krav. som hans objektiva förutsättningar givit anledning

förvänta. 1

För en dylik saklig grund för de ifrågavarande stadgandenas
tolkning efter ordalagen talar särskilt, på sätt nedan närmare utvecklas,
den omständigheten att den högre myndighet, på vilken prövningen
vid korpralsbefordran skulle ankomma, nämligen kårchefen, i själva
verket torde sakna möjlighet att subjektivt bedöma vederbörandes
kompetens.

Av vad sålunda anförts sjmes framgå icke blott att reglementets
ordalag närmast giver vid handen, att kårchefens prövning vid befordran
till korpral allenast avsetts skola vara av rent formell art utan även
att ett dylikt anordnande av lämplighetsprövningen vid korpralsbefordringarna
inom flottan i själva verket mycket väl skulle vara grundad
på sakliga skäl.

Granskar man härefter grunderna för de invändningar, som ovannämnda
myndigheter framställt mot den nämnda med ordalagen överensstämmande
tolkningen, synes ej heller vad till stöd för dessa invändningar
anförts verka övertygande.

Sålunda torde till en början den av kommendören Sparre framförda
synpunkten, att kårchef, som jämlikt It. M. I. § 38:4 ägde att
på grund av opålitligt uppförande ur korpralsgraden stryka den, som
icke ansåges lämplig som underbefäl, följaktligen även måste anses äga
befogenhet att vid befordran till underbefäl pröva, huruvida den föreslagne
med avseende å disciplinär ståndpunkt lämpligen borde befordras,
vara grundad på en oriktig tolkning av ifrågavarande bestämmelse.
Stadgandet ifråga är i hithörande delar av följande lydelse:

190

»Pä grund av opålitligt uppförande och en eller liera därav föranledda
bestraffningar eller på grund av ådagalagd oförmåga såsom
underbefäl må underofficerskorpral eller korpral utstrykas ur innehavande
tjänstegrad, dock ej — — —. Nu nämnda utstrykning verkställes
av chefen för underofficers- och sjömanskårerna å den station
manskapet tillhör.

hörnyad befordran av den, som på ovannämnt sätt blivit utstruken
ur underbefålsgrad, må äga rum enligt i mom. 1 angivna grunder.

Sådan förnyad befordran må endast verkställas en gång».

.... Utstrykning kan sålunda äga rum antingen på grund av°opålitligt
uppförande i förening med bestraffning eller på grund av ådagalagd
oförmåga såsom underbefäl. Nu förhåller det sig emellertid så att den
som enligt skolreglementet är kompetent till befordran såsom ovan
anförts har minst betyget 8 i uppförande och minst betyget 7 i tjenstbarhet
och att enligt de för betygsbesättningen i skolreglementet'' meddeiade
allmänna bestämmelser (§ 9 I) dessa betygsgrader beteckna mitt
uppförande och god tjänstbarhet, under det opålitligt uppförande °och
otillräcklig tjänstbarhet betinga betyg frän och med 0 till och med 5. Den
vilkens uppförande i föreskriven ordning betecknats som gott, lärer sålunda
icke kunna på grund av opålitligt uppförande utstrykas ur innehavande
gra ej heller den, som visat sig äga god tjänstbarhet, strykas ur sin grad på
grund av oförmåga såsom underbefäl, så mycket mindre som i fråga
om befattning, som medför befälsställning, vid betygssättning i tjenstbarhet
hänsyn skall tagas bland annat just »till förmåga att utöva
befäl eller leda arbeten och att såväl i som utom tjänsten hos underlydande
förskaffa sig gehör» (mom. 44). I de fall, där betyget satts
utan sådan hänsyn, lärer detta berott därpå, att vederbörande ännu
icke innehaft sådan befattning, att han kunnat visa sin oförmåga i
namnda hänseenden. Den, som enligt skolreglementet är till befordran
kompetent, lärer följaktligen icke kunna av kårchefen utstrykas ur
den fjänstegrad kompetensen avser (jämför skolreglementet mom. 72)
och följaktligen ej heller det fall kunna inträffa, som kommendören
Sparre i sitt yttrande åberopat, utan erfordras härför uppenbarligen,
att de givna betygen, som grunda kompetensen, sänkas något som av
reglementet förutsetts och möjliggjorts (mom. 46 b, 50. 53 b och 54 c
och d). Lämplighetsprövningen synes sålunda här vara anordnad på
precis samma sätt som ifråga om befordran till korpral, något som
va snarare styrker än strider mot den ovan anförda med reglementets
ordalag mest överensstämmande tolkningen.

Aven om emellertid tillämpningen av § 38 punkt 4 icke, på sätt

191

nu anförts, skulle vara beroende av betygssättningen, och det sålunda
skulle ligga i kårchefens hand att ensam och oavsett skolchefers och
kursledares genom betygssättning uttalade omdöme, pröva pålitligheten
och förmågan hos den, som redan befordrats, torde dock stadgandets
ordalag tydligt giva vid handen, att för dess tillämpning under alla förhållanden
förutsattes, att de egenskaper, som kunna föranleda utstrykning
» ådagalagts», efter det befordran ägt rum. Detta som väl för örrigt torde
ligga”i sakens natur, bekräftas ytterligare dels av stadgandet i mom. 71 av
skolreglementet, vari talas om »ådagalagd oförmåga» såsom underbefäl,
dels ock av stadgandet i It. M. I. § 38 mom. 4), sådant detta stadgande
lydde före ikraftträdandet av nådiga brevet den 13 december 1918.

Vad härefter angår det missförhållande, som enligt kommendören
Sparres och marinstabschefens förmenande skulle kunna uppkomma i
de fall, då den till befordran ifrågakomne ådömts straff, för vilket han
kan av kårchefen skiljas från sin anställning, torde detta missförhållande
väl knappast uppstå. Detsamma lärer nämligen rent teoretiskt
sett endast kunna inträffa med avseende å den, som begått en
ringa förseelse, vars bestraffning enligt skolreglementet ej behöver
medföra större sänkning av uppförandebetyget än med 2 betygsenheter.
och som då förseelsen begicks innehade betyg 10 i uppförande, vilket
betyg utmärker synnerligen gott uppförande, och under 12 månader
i följd före sättandet av detta betyg innehaft minst betyget 9 det vill
säga mycket gott uppförande. Hur sällsynt detta fall måste vara
torde framgå därav, att förutsättningen för ett skiljande från krigsmakten
är antingen brott, varför straffarbete ådömes eller ock förseelse,
straffbar enligt strafflagen för krigsmakten och begången av den som
därförut tre eller flera gånger straffats med böter, vaktarrest eller
svårare straff och därest bestraffningarna utgjort endast vaktarrest,
minst en gång undergått dylikt straff i femton dagar. Med hänsyn
härtill och då dessutom möjlighet till betygssänkning med mer än 2
enheter tinnes, torde det nämnda fallet i praktiken icke inträffa och
i allt fall icke behöva inträffa. I (illa andra fall kommer den, som
enligt nämnda bestämmelser kunnat skiljas från krigsmakten, att få
sitt uppförandebetyg sänkt under 8 och följaktligen icke kunna förr
än ett är förflutit från det betyget åter höjts till 8 vara kompetent
till korpralsbefordran.

Emellertid har chefen för marinstaben till stöd för sin uppfattning
ytterligare åberopat de motiv, som legat till grund för korpralsinstitutionens
inrättande vid flottan. Bestämmelserna om befordran
till korpral sktille vid sin tillkomst varit avsedda att erhålla enahanda

solkning som de da gällande bestämmelserna rörande befordran till
underofficerskorpral, och anledningen till att någon uttrycklig föreskrift
om prövningsrätt för kårchefeu icke influtit i reglementet skulle varit
den att vid nämnda tidpunkt de för befordran av underofficerare
gällande principer enligt praxis kommit till tillämpning vid befordran
till underofficerskorpral.

Huruvida en dylik innebörd av de däremot stridande ordalagen
i bestämmelserna om korpralsbefordran verkligen varit avsedd synes
numera svart att utreda och framgår i varje fall icke av de förarbeten
sora hgga tm grund för dessa bestämmelser. Het synes även svårt
att for riktigheten av den lämnade uppgiften finna annat stöd än just
ilen praxis som från och med korpralsgradens inrättande skulle bii vit
radande vid tillämpningen av bestämmelserna därom. Att nåo-on o-rund
tor denna praxis icke kunnat ligga i de förut gällande bestämmefserna
om befordran inom sjömanskåren och dessa bestämmelsers dåvarande
tillämpning synes dock uppenbart. Före inrättandet av korpralsmstitutionen
vid flottan var stadgat rörande uppflyttning och befordran
piom sjomanskåren följande: »Uppflyttning till högre tjänstbarhetsklass
inom sjomanskaren sker i den män de i reglementet för sjömanskårens
skolor darfor stadgade fordringar blivit fullgjorda och enligt de närmare
bestämmelser, som i sagda reglemente meddelas, uppflyttning till
underofficerskorpral dock endast när ledigt rum uppstår inom det
enligt § < mom. 2 bestämda antal; skolande, dä flera äro i fråga att
uppflyttas till underofficerskorpral vid samma underofficersstat, den,
som längst» tiden tillhört 2. lönegraden, eller, om denna tid är lika’
den, som har högre tjänstbarhetsbetyg ombord i egen yrkesgren för
tjänstgöring i befattning, avsedd för gemenskap, eller, om detta betyg
ar lika, som vid underofficersexamens avläggande erhållit högre medelbetyg,
»ga företräde.» Huru av detta stadgande kårchef kunnat finna
anledning att vid uppflyttning av underofficerskorpral tillämpa enahanda
grunder som vid befordran av underofficer, är svårt att säga, särskilt
da det i detta stadgande icke gjorts någon som helst skillnad på en
uppflyttning från den ena tjänstbarhetsklassen till den andra, utan
uppflyttning till underofficerskorpral uppenbarligen tänkts skola ske
efter samma regler, som uppflyttning inom sjömansklass. Emellertid
ar att marka. att den omständigheten att befordran av underofficerskorpral
enligt praxis skulle skett enligt de för befordran till undero
cer gällande grunder, ingalunda berättigar till antagandet, att även
befordran av korpraler tänkts skola ske efter samma grunder då iu
härutinnan den väsentliga skillnaden förefinnes, att underofficers -

193

korpralernas antal liksom underofficerarnes var fixerat och att följaktligen
flera måste antagas kunna konkurrera om ledigbliven plats, under
det något hinder att till korpraler befordra alla därtill kompetenta
ieke förefunnits.

Att det i detta sammanhang av marinstabschefen åberopade uttrycket
»för att kunna befordras» icke på något sätt kan tjäna till ledning
för avgörandet, är uppenbart, då ju dels enahanda uttryck använts vid
återgivandet av kompetensvillkoren för uppflyttning till högre sjömansklass
(även enligt nu gällande bestämmelser) och för sådan uppflyttning
någon prövning av kårchefen ostridigt icke ifrågakommit och dels
villkoren för befordran enligt sakens natur måste angivas såsom minirnifordringar,
då ju även den måste vara berättigad till befordran, som
tilläventyrs uppfyllt större krav, än dem, som minst ansetts böra
föreligga.

Av större betydelse för bedömandet av den föreliggande frågan
än de nu berörda synpunkterna torde vara det av de militära myndigheterna
enhälligt gjorda uttalandet, att det för krigslydnaden inom
underofficers- och sjömanskårerna vore nödvändigt att de myndigheter,
som vore för densamma ansvariga, icke frånkändes prövningsrätt i de
fall, varom här är fråga. Marinstabschefen för sin del har härvid till
och med uttalat, att en dylik åtgärd skulle komma att beröva nämnda
myndigheter all auktoritet. Det synes emellertid svårt att förstå, att
så allvarliga konsekvenser verkligen skulle behöva befaras. Till en
början är här endast fråga om korpralsbefordran, vadan den myndighet,
nämligen stationsbefälhavaren, som har att träffa avgörandet vid befordran
av underofficerare icke lärer vara berörd av sakens lösning. Stationsbefälhavaren
torde jix icke, åtminstone icke i första hand, äga befogenhet
att utnämna någon korpral och väl icke någonsin ifrågasatt
att undanröja en av kårchefen verkställd utnämning. Men även ifråga
om den myndighet, som verkställer korpralsbefordran, synes riktigheten
av det gjorda uttalandet oklart. Lika litet som kårchefens auktoritet
torde lida därav, att han efter prövning av riktigheten av det av
kompanichefen uppgjorda förslaget till uppflyttning inom sjömansklass,
verkställer sådan uppflyttning, lärer hans auktoritet kunna bliva lidande
på att åt honom inrymts befogenhet att genom befordran till korpral
konstatera att vederbörande befordrade på visst föreskrivet sätt visat
sig äga sådana förutsättningar att han, innan motsatsen visats, antages
vara kompetent och lämplig såsom underbefäl. Skulle kårchefens
auktoritet och därmed krigslydnaden inom sjömanskåren verkligen i
någon män äventyras genom en dylik anordning, torde detta för övrigt

Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 25

194

även bliva fallet med det förfaringssätt, som kårchefen uppgiver för närvarande
vinner tillämpning vid stationen i Karlskrona, enligt vilket kårchefen
icke företager någon prövning i varje särskilt fall, utan allenast
loljer vissa, låt vara av honom uppgjorda, men dock stationsbefälhavarens
gillande underställda villkor, vilkas uppfyllande han genom
befordringen konstaterar.

Utan tvivel äro de av myndigheterna anförda synpunkterna rörande
krigslydnadens vidmakthållande i allmänhet riktiga i fråga om utnämningar
och befordran inom de militära tjänstegraderna. Säkerligen bör avgörandet
i regel vara anförtrott högre myndighet än dem, som närmast
utövat befälet över de till befordran ifrågakommande. Men då myndio--heterna härvid hänvisa till denna allmänna befordringsprincip och särs
llt därtill, att densamma vunnit tillämpning vid korpralsbefordran
inom armén, synas de icke tillräckligt beaktat den ovan angivna skillnaden
mellan korpralsbefordran och underofficersbefordran, vilken skillnad
på enahanda sätt gör sig gällande vid jämförelse mellan korpralsbefordran
inom flottan och sådan befordran vid armén. Först och
främst inneha korpraler vid armén, liksom underofficerare vid flottan
en avlönad befattning, varav allenast ett visst antal finnas å stat upptagna,
under det vid flottan icke något visst antal befattningar upptagits,
utan alla, som äro därtill kompetenta, kunna befordras. Framför
allt är emellertid att märka att under det regementschef vid armén
så gott som ständigt är i tillfälle att följa sina stamanställda meniges
kompetens och lämplighet och dessutom i regel även äger
tillfälle att personligen vid samtal med den till befordran ifrågakomnes
narmaste förmän göra sig underkunnig om hans lämplighet, så saknar
kårchef vid flottan i stor utsträckning dessa möjligheter. Han kan
sålunda framför allt icke bilda sig ett omdöme om vederbörandes
lämplighet för befordran i vad den bör byggas på dennes förmåga i
sjötjänst och torde ofta sakna tillfälle, att dä befordran ifrägakommer
med befälet till sjös konferera om hans lämplighet. Han är sålunda
helt hanvisad till den betygssättning, som vid varje särskild övning
skall jämlikt skolreglementet äga rum och någon på »årslång erfarenhet»
grundad uppfattning om vederbörandes kompetens torde han endast
sällan besitta. Det synes därför kunna ifrågasättas om icke i motsats
77 yad “yndigheterna antagit tjänstgöringsreglementets avsikt varit
att den verkliga prövningen av vederbörandes lämplighet icke skulle
ligga hos kårchefen, utan avgöras i den ordning skolreglementet (resp

K. M. II § 152) stadgar och att följaktligen kårchefens prövning

195

allenast vore avsedd att utgöra ett konstaterande av de formella förutsättningarna
för befordran. .

Det torde i detta sammanhang såsom särskilt anmärkningsvärt
böra framhållas att den praxis i fråga om tillämpningen av hithörande
bestämmelser, som enligt vad kommendören Sparre anfört skulle vunnit
tillämpning vid flottans station i Karlskrona står i överensstämmelse
med just den princip, mot vilken myndigheterna enhälligt uttalat sig.
Kårchefen vid nämnda station förklarar sålunda uttryckligen, att någon
provning i varje särskilt fall numera icke företages, utan att han såsom
ytterligare villkor för korpralsbefordran överhuvud uppställt att vederbörande
skall under viss längre tid, än reglementet förutsätter, varit
ostraffad. Då, sedan detta ytterligare villkor blivit av stationsbefälhavaren
gillat detsamma väl lärer vara för kårchefen bindande, synes
varie provning in casu i själva verket vara utesluten och kårchefen
följaktligen fortfarande vara hänvisad att vid befordran endast formellt
konstatera att föreskrivna ävensom ytterligare uppställda villkor

uppfyllts. . ,. ...

Med hänsyn till de skäl, som här ovan anförts till stod for en

ordagrann tolkning av de i reglementet för marinen del I § 38 meddelade
bestämmelser om befordran till korpral inom sjömanskåren, har
jag för min del ansett, att det jämlikt dessa bestämmelser åligger
kårchef att till korpral befordra den, som enligt gällande skolreglemente
är därtill kompetent. Därest denna min uppfattning om reglementets
innehåll i denna del är riktig följer därav, att den vid flottans
stationer enligt uppgift tillämpade praxis står i strid med de av Eders
Kungl. Maj:t för korpralsbefordran vid flottans sjömanskårer fastställda

föreskrifter. ,

Däremot torde det under alla förhållanden stå i strid med namnua

föreskrifter, att pa sätt som skett vid flottans station i Karlskrona,
stationsbefälliavaren och kårchefen stadga andra kompetensvillkor föi
korpralsbefordran, än dem som av Eders Kungl. Maj:t fastställts.

Med hänsyn till den enhällighet, varmed vederbörande myndigheter
uttalat sig till förmån för nämnda förfarande och därpå grundade
praxis, har jag ansett mig förhindrad att i särskilda fall mot vederbörande
vidtaga sådan på mig ankommande ämbetsåtgärd, vartill anledning
eljest må kunnat förefinnas. .

Uppenbarligen måste det emellertid anses synnerligen anmärkningsvärt,
att i ett för den enskildes rätt så viktigt fall gällande föreskrifter
på dylikt sätt i tillämpningen åsidosättas. Den befordran, varom bär
är fråga, är för den enskilde av stor betydelse, såsom grundläggande

196

för hans vidare fortkomst i flottans tjänst icke blott från ren befordringssynpunkt
utan även i ekonomiskt avseende. Han synes därför berättigad
begära, att de bestämmelser, som reglera hans möjligheter i sådant
hänseende icke — såsom det måste te sig för honom — godtyckligt
förändras eller åsidosättas. Överhuvudtaget torde det vara synnerligen
angeläget, att dylika manskapets rättigheter avhandlande bestämmelser,
lättfattligt och klart för den menige angiver vad han i sådant hänseende
har att rätta sig efter. Otydlighet härutinnan torde lätt hos manskapet
giva upphov till en för disciplinen säkerligen synnerligen skadlig
uppfattning om orättvisa och mannamån. Särskilt måste det i detta hänseende
synas betänkligt att på sätt som skett vid Karlskrona station
andra allmänna regler för kompetens till befordran av underordnad
myndighet uppställas ån dem Eders Kungl. Maj:t genom skolreglementet
fastställt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts torde det vara av vikt att
åtgärder vidtagas lör att i förevarande hänseende reglementets föreskrifter
och dessas tillämpning bringas i full överensstämmelse med
varandra, och att vad gällande reglementen därom innehålla icke av
vederbörande myndigheter godtyckligt ändras.

Emellertid torde vid det förhållande, att flottans sakkunniga
myndigheter dock påyrkat, att föreskrifterna rörande korpralsbefordran
vid flottan skulle vara sådana, som de enligt deras uppgift hitintills
tillämpats, kunna ifrågasättas, om icke åvägabringandet av nyssnämndaöverensstämmelse
mellan föreskrifter och praxis borde ske på det sätt
att nämnda föreskrifter ändrades i den riktning de tillämpats och icke
tvärtom. Antingen skulle sålunda fordringarna för dylik befordran
skärpas eller åt kårchefen inrymmas någon befogenhet att pröva vederbörandes
lämplighet för sådan befordran. Granskar man därvid till
en början de kompetensvillkor, som skolreglementet uppställt skall
man finna, att desamma i och för sig icke kunna anses för låga. Då
sålunda skolreglementet i sådant hänseende fordrar att vederbörande i
betyg för tjänstbarhet ombord senast skall hava erhållit minst 7, så
innebär detta enligt mom. 38 jämfört med mom. 44 att den ifrågakomme
med hänsyn till yrkesskicklighet, ådagalagd ansvarskänsla och
villighet samt fattnings- och omdömesförmåga ävensom förmåga att
utöva befäl eller leda arbeten och såväl i som utom tjänsten hos
underlydande förskaffa sig gehör ansetts äga något mera än god tjänstbarhet,
Och då reglementet stadgar minst 8 i betyg för uppförande
under de senast tilländalupna 12 månaderna, så fordras därigenom,
att vederbörande med hänsyn till allmän disciplinär hållning och plikt -

197

troliet under nyss angivna tid visat mycket gott uppförande. Att icke
dessa fordringar för befordran till korpral skulle vara tillfyllest synes
knappast med fog kunna göras gällande. Ej heller lärer med skäl
kunna påstås att icke givna betyg vid den tid, då befordran skall äga
rum, skulle utgöra ett korrekt uttryck för kompetensen. Befordran
skall nämligen enligt $ 38 mom. 3 verkställas senast inom 30 dagar
efter det kompetensen vunnits, och betygen sättas enligt skolreglementet
mom. 46 och f>2 icke blott vid slutet av varje tjänstgöring, utan även
under pågående tjänstgöring, dä betyget skall sänkas på grund av
bestraffning eller anses böra höjas till betyg, som inverkar på befordran.
Dessutom skall betygssättning ske, i fråga om betyg för tjänstbarhet,
då eljest, enligt meddelande från vederbörande kompanichef betyg
erfordras för avgörande av kompetens till befordran, och i fråga om
betyg för uppförande, då anledning till avgivande av uppförandebetyg
förefinnes. Härtill kommer slutligen i fråga om betyget för uppförande,
att de övningsledare, fartygschefer och övriga, på vilka det jämlikt
mom. 39 skolreglementet och It. M. II § 152 ankommer att sätta betyg
för vederbörande sjöman under närmast före befordringen förflutna
12 månader, samtliga skola hava funnit hans uppförande böra bedömas
med betyget 8 (mycket gott), varigenom, i motsats till vad chefen för
marinstaben vill göra gällande, ökad trygghet för ett rättvist bedömande
borde vinnas.

Dä nu emellertid dessa bestämmelser rörande villkoren för kompetensen,
trots den trygghet de borde kunna bereda mot olämplig
befordran, det oaktat ansetts otillräckliga, torde anledningen härtill
möjligen vara att finna i det förhållandet att de vederbörande fartygschefer,
skolchefer, övningsledare och kompanichefer, av vilka betygen
sättas, i allmänhet visat benägenhet att snarare för högt än för lågt
bedöma den enskildes färdigheter och uppförande. Särskilt i fråga
om uppförande är det klart att betygssättningen skall komma att
erhålla sådan tendens. Bedömandet härvidlag är synnerligen ömtåligt
såsom i viss mån berörande förhållanden, som hänföra sig till den
enskildes karaktär och vandel. 1 stället för att utgå ifrån godkännande
betyg (6) såsom utgångsbetyg och därefter vid betygssättning tilllägga
de betygsenheter, som kunna anses svara mot vederbörandes
särskilt goda uppförande, torde betygsgivarna i allmänhet förfara på
motsatt sätt och utgående från ett högre betyg såsom normalbetyg
vidtaga de reduceringar, vartill särskilda omständigheter föranleda.
Härtill torde de i viss mån förledas just av medvetandet om att betygssättningen
är av avgörande betydelse för möjligheten till befordran.
Men genom detta förfaringssätt och dä av samma skäl det icke lärer

198

kunna föiväntas att stationsbefälhavaren skall i tillräcklig utsträckning
göra bruk av det korrektiv, som genom den honom i mom. 40''/• skolreglementet
medgivna rätten att göra ändring i givet betyg står till
buds, förryckes i viss mån det system för konstaterandet av lämplighet
ör korpralsbefordran, som reglerna om betygssättning i skolreglementet
innebär.

Uppenbarhgen vore det synnerligen önskvärt om detta missörhållande
kunde pä något sätt avhjälpas. Tveksamt synes emellertid
vaia, om det för sådant ändamål vore lämpligt att ytterligare skärpa
de i skolreglementet stadgade kompetensvillkoren, vilka senast år 1915
väsentligen skärpts, särskilt som en dylik åtgärd icke torde kunna
med säkerhet antagas medföra åsyftad verkan, kårchefen i Karlskrona
har för sin del anlitat denna utväg och — låt vara helt reglementsstridigt
— vidtagit den ändring i skolreglementets kompetensvillkor,
att han föreskrivit, att utöver dessa reglementets villkor skall för vinnande
av korpralsbefordran fordras att vederbörande under det sista
året varit ostraffad och under ytterligare 6 eller sålunda sammanlagt
18 manader innehaft minst betyget 8 i uppförande. Möjligen skulle
ock kunna ifrågasättas om icke skolreglementet lämpligen kunde i så
måtto förändras, att den tid, under vilken vederbörande skall för att
kunna befordras till korpral hava innehaft betyget 8 för uppförande
bestämmes till 18 månader i stället för 12. Under inga förhållanden
torde däremot böra såsom villkor för befordran till korpral stadgas
; icke straffad > under viss bestämd längre tid. I allmänhet lär nämligen
såsom ovan anförts den, som undergått bestraffning, redan på grund
av betygsvillkoret brista i kompetens, och i de undantagsfall, då så
icke skulle vara förhållandet, kan det säkerligen inträffa att vederbörande
trots bestraffningen och i varje fall före den fixerade tidens
utgång, varit förtjänt av befordran. Det synes sålunda orimligt om
den, som under hela sin tjänstetid icke blott varit ostraffad utan även
visat synnerligen gott uppförande och berömlig duglighet i tjänsten,
pa grund av någon mindre, under förmildrande omständigheter begången
förseelse, vilken för övrigt icke ens behövt vara begången i tjänsten,
icke skulle kunna förr än 1 år förflutit befordras till korpral. Att
sådan ovillkorlig bestämmelse icke är ändamålsenlig synes uppenbart.

S viille därför de undantagsfall, i vilka formell kompetens föreligger,
trots att sådan förseelse begåtts, som måste anses böra utesluta oineelbar
befordran, påfordra särskilda föreskrifter, synes dessa böra så
anordnas, att dels kårchefen inrymmes befogenhet att, oaktat villkoren
for befordran fullgjorts låta underviss tid efter undergången bestraffning,

199

dock högst 1 år, anstå med befordran av den, som ådömts sådan
bestraffning, och dels bestämmelser meddelas om skyldighet för kompanichefer
och"fartygschefer att vid avlämnande enligt R. M. I § 21 och
R. M. II § 152 av förteckning över till befordran kompetenta tillika

avgiva yttrande i nyssnämnda fall. _

Emellertid torde vid bedömande av frågan, huruvida en på dylikt
sätt anordnad skärpning verkligen bör genomföras, även komma i
betraktande, att densamma kan antagas komma att öva menligt inflytande
på sjömanskårens rekrytering.

I sitt ovan återgivna yttrande har marmstabschefen framhailit.
att därest den omläggning av sjömanskårens indelning i tjänstegrader,
tjänstbarhetsklasser och lönegrader, varom han avgivit förslag i underdånig
skrivelse den 19 november 1918 bleve genomförd, det torde böra
tagas under omprövning, huruvida icke vissa bestämmelser, som näimare
reglerade korpralsbefordringarna, borde utfärdas, enär i så fall
sådan befordran i högre grad än vad nu vore fallet jämväl bleve en

avlöningsfråga. ...

Härtill synes ej skäl till annan erinran, än att med hänsyn till

de synpunkter här ovan anförts, det synes synnerligen tveksamt, om
bedömandet av de meniges kompetens till befordran inom sjömanskårerna,
kan såsom vid armén ligga i kårchefens hand och om icke
såsom nu betygssättningen enligt skolreglementet bör därvidlag vara
avgörande. Och denna tvekan synes göra sig gällande även för det
fall, att tjänstbarhets- och tjänstegrader skulle så anordnas, att de helt
sammanfölle med vissa bestämda lönegrader.

I varje fall torde det vara klart att därest enahanda system, som
det vid armén nu tillämpade, eller som tillämpas i fråga om befordran
till eller inom underofficerskåren, mot förmodan skulle införas beträffande
befordran till korpral vid flottan, de härutinnan erforderliga
bestämmelserna icke kunna få givas den avfattning, de erhållit i ovannämnda
av marinstabschefen avgivna förslag. Oaktat av motiveringen
till förslaget framgår, att avsikten varit, att korpralsbefordran icke
skulle ske automotiskt vid vunnen kompetens, hava dock bestämmelserna
i fråga givits sådan avfattning, att de svårligen lärer kunna
givas annan tolkning, ån just den, som sålunda icke avsetts.

På grund härav har det synts mig angeläget att påpeka att om
korpralsinstitutionen vid flottan skulle komma att så anordnas, att ett
visst i gällande stat fixerat antal avlönade korpralsbeställningar inrättas
och dessa beställningar, trots de skäl, som enligt vad ovan nämnts
tala däremot, avses skola tillsättas efter i varje särskilt fall av kår -

200

chefen provad förtjänst och skicklighet, uttryckliga bestämmelser härom
torde hora meddelas, likartade med dem, som i allmänhet gälla för
sådan efter urval bland flera kompetenta skeende befordran, samt att
med hänsyn till de vid flottan rådande, kårchefens nyssnämnda prövning
försvårande förhållanden, föreskrifter jämväl synas nödvändiga
om avgivande från kompanichefer, fartygschefer eller andra av sådana
e ordnngsforslag, varå förslagsställaren uttryckligen angiver vem han
för sm del anser böra till befordran ifrågakomma.

Ordning och villkor för befordran till och inom underofficerskåren,

, ... 8jnj!unk!:er’ som llär ovan framhållits med avseende å förhållandet
mellan fastställda och tillämpade principer för befordringar
inom sjömanskåren, äga i viss mån motsvarande tillämpning med avseende
å befordringarna till och inom underofficerskären. Även ifråga
om dess befordringar hava andra och strängare villkor av myndigheterna
uppställts än dem reglementet föreskriver.

Jämlikt R. M. I §, 28 mom. 1 utnämnes flaggunderofficer, underothcer
av 2. graden samt sådan underofficer av 3. graden, som uppfyllt
darfor stadgade fordringar, av vederbörande stationsbefälhavare medelst
fullmakt, annan underofficer av 3. graden förordnas av vederbörande
stationsbefälhavare medelst konstitutorial.

, t V *£. kesat.tande av le<% underofficersbeställning vid flottan skall
chefen för underofficers- och sjömanskårerna till stationsbefälhavaren
avgiva befordnngsförslag. (R. M. I § 28:2, § 211:1 d) dde) och de)
samt § 212: c).

t- »?ett,a b®fordringsförslag skall åtföljas dels av yttrande från en
tor sadant an dam al av stationsbefälhavaren tillsatt befordringskommission
och dels av uppgift å dem, som möjligen blivit vid förslagets uppgörande
förbigångna. (Bil. 14 § 1).

Villkoren för vinnande av befordran till de särskilda underofficersgraderna
äro bland andra följande:

u ,a^ kuuna konstitueras till underofficer av 3. graden vid

flottan fordras (§ 29 mom. V*):

att i betyg för tjänstbarhet ombord i egen tjänstegren för tjänstgöring
i för underbefäl avsedd befattning senast hava erhållit minst
8, samt

att i betyg för uppförande under de senast tilländalup
naderna icke hava haft lägre än 8.

För att kunna erhålla fullmakt såsom underofficer av

na 12 må3.
graden

201

fordras (§ 29 mom. Vs) förutom viss för varje yrkesgren angiven tjänstgöring
att hava innehaft konstitutorial pa denna befattning under
minst tre år.

Jämlikt § 29 mom. 1 befordras till underofficer av 2. graden
>förtjänta underofficerare av 3. graden, vilka innehava en tjänstetid
i denna grad av minst fem år».

Jämlikt inom. 2 samma paragraf befordras till flaggunderofficer
förtjänta underofficerare av 2. graden, vilka innehava en tjänstetid i
denna grad av minst 2 år.»

De bestämmelser, som sålunda meddelats med avseende å kompetensvillkor
för att kunna befordras respektive utnämnas till underofficers
grad kompletteras av i bil. 14 meddelade bestämmelser rörande
villkoren för att kunna uppföras på förslag till besättande av underofficersbeställning.
1 § 2 av nämnda bilaga stadgas sålunda följande:

»Vj. För att kunna uppföras på förslag till besättande av underofficersbeställning
av 3. graden med konstitutorial vid flottan erfordras,
förutom att hava fullgjort i reglemente för marinen, del I, § 29 Vt
stadgade fordringar, att under de senaste två åren icke hava haft
lägre betyg för tjänstbarhet än 6.

!/e. För att kunna uppföras på förslag till erhållande av fullmakt
såsom underofficer av 3. graden erfordras, förutom att hava fullgjort i
reglemente för marinen del I, § 29 Va stadgade fordringar, att under
de senaste tre åren icke hava haft lägre betyg för tjänstbarhet och
uppförande än 6.

1. För att kunna uppföras på förslag till besättande av underofficersbeställning
av 2. graden vid flottan erfordras, förutom i reglemente
för marinen del I, § 29: 1 omförmäld tjänstetid, att under de
senaste fyra åren icke hava haft lägre betyg för tjänstbarhet och
uppförande än 6.

2. För att kunna uppföras på förslag till besättande av flagg*
underofficersbeställning vid flottan fordras, förutom i reglemente för
marinen del I, § 29: 2 angiven tjänstetid, att under de senaste fem
åren icke hava haft lägre betyg för tjänstbarhet och uppförande än G.

Slutligen är i § 29 rörande grunderna för befordran stadgat
följande:

i mom. 3:

»Vid utnämning till underofficer av 3. graden såväl som vid
befordran till underofficer av 2. graden och till flaggunderofficer skall
avseende huvudsakligen fästas vid duglighet och pålitlighet i tjänsten
MiUtieombiulsmavnens ämbetsberättelse.

202

sämt val vitsordat uppförande, och gives bland av befordran förtjänta
företräde åt den, som tidigast konstituerats till underofficer av 3 graden
eller, om sådan konstruering skett samtidigt för flera, åt den av
dessa, som till tjanståldern stått främst bland underofficerna av 3.
graden; dock att, om underofficer av 2. graden eller underofficer av

y if1? n lmakt’ som på grund av bristande duglighet, opålit lghet

eHer dåligt uppförande någon gång stått förbigången vid befordran
ifrågakommmer att befordras till högre grad, tidpunkten för hans
konstruering till underofficer av 3. graden skall anses hava inträffat
S'' m{cke^ senare an den verkliga befordringsdagen som den tid
drln» sault111 ™ DySSnämnda anledniQg klivit fördröjd i sin befor i

inom. 5:

[råga om utnämning till underofficer av 3. graden med konstitutorial
galler särskilt:

a) att utnämning endast må äga rum, när ledighet uppstår inom
det i gällande stat bestamda antalet löner inom vederbörlig yrkesgren
a\ underofficerskaren, dock att korpral, som under en tid av fem år
vant kompetent för utnämning till underofficer av 3. graden och som
i ovngt darav gjort sig förtjänt, må efter vederbörande stationsbefälhavares
beprovande om utnämning på grund av nyss nämnda ledighet
ej kan komma till del, konstitueras till underofficer av 3. graden i

b) att om vid en och samma yrkesgren eller i b nämnd grupp
av yrkesgrenar flera uppfyllt villkoren för befordran, den skall äga
företräde, som langsta tiden varit kompetent för befordran;

ri i0"* - I°rJ.- ka kerattigade till utnämning, den, som längsta tiden varit korpral
e er, om denna tid är lika, den, som har högre tjänstbarhetsbetyg
ombord i egen yrkesgren for tjänstgöring i för underbefäl avsedd befattning,
eller, om även detta betyg är lika, den, som erhållit högsta
avgångsbetyget från underofficersutbildningen, skall äga företräde.»

0 1 en Lll mihtieombudsmannen ingiven skrift anförde maskinisten
, n 2‘ gfraden, Ill?iald Ij- Ljungberg klagomål över att han, ehuru han
u Igjort de darfor stadgade fordringar, blivit förbigången vid befordran
ti 1 flaggunderofficer och ej heller upptagits på förslag till sådan be^dran-
Ljungberg som den 12 oktober 1894 antagits till 3. klass
j man vid 1. eldarekompamet i Karlskrona och sedermera, allt efter

203

som han uppfyllt fordringarna och plats varit tillgänglig, uppflyttats i
högre tjänstbarhetsklass, hade den 7 november 1904 befordrats till

underofficer av 2. graden. n , - „

Med anledning av dessa klagomål infordrade jag yttranden tran
stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona ävensom från
chefen för underofficers- och sjömanskårerna därstädes.

I avgivet yttrande anförde kårchefen, kommendören Sparre, bland
annat följande/ Jämlikt R. M. I § 29: 2 befordrades till flaggunderofficerare
förtjänta underofficerare av 2. graden och jämlikt samma
paragraf inom. 3 skulle vid sådan befordran avseende huvudsakligen
fästas vid duglighet och pålitlighet i tjänsten samt väl vitsordat uppförande
På" grund härav föresloges av kårchefen ingen underofficer
av 2. graden till befordran till flaggunderofficer med mindre denne dels
varit ostraffad de sista 5 åren, dels innehade betyget 8 för tjänstbarhet
ombord och i land ävensom för uppförande, samt erhållit samma betyg
i medeltal för tjänstbarhet och uppförande under sin tjänstgöring som
underofficer av 2. graden. Klaganden, som senast den 21/6 1914
ålagts disciplinstraff för att hava varit av starka drycker berusad och
för oanständigt uppförande, innehade betyget 7 för tjänstbarhet i land
samt hade i medeltal för tjänstbarhet som underofficer av 2. graden
erhållit ombord 7 och i land 6.c. och hade därför icke av kårchefen
upptagits på befordringsförslag. Hans klagan torde icke böra föranleda
till någon åtgärd.

För egen del anförde dåvarande stationsbefälhavaren konteramiralen,
numera viceamiralen Lagercrantz bland annat. Såsom framginge
av chefens för underofficers- och sjömanskårerna yttrande i ärendet
ägde klaganden icke tillnärmelsevis de kvalifikationer, som nämnde
kärchef hade uppsatt som villkor för att kunna föreslås till befordran.
Dessa principer vore av stationsbefälhavaren gillade, och hade han
därför ej heller vid ifrågavarande befordran ansett Ljungberg böra
ifrågakomma, På grund härav hemställde stationsbefälhavaren, att
Iijungbergs klagoskrift ej mätte föranleda till någon åtgärd.

°Sedan Ljungberg satts i tillfälle att i ärendet avgiva påminnelser,
anförde han i en till mig insänd påminnelseskrift bland annat följande.
Reglementet för marinen vore fastställt av Konungen i kommandoväg
och kunde således vare sig stationsbefälhavaren eller kärchefen i Karlskrona
absolut icke vid sidan av nämnda reglemente äga rätt föreskriva
några andra villkor eller principer än dem, som däruti vore stipulerade
eller fastställda. Skulle mot förmodan så vara fallet, voro ju varje
befordran beroende på vem som för tillfället tjänstgjorde som kårchef

204

°ch vad prindper denna du funne för gott att följa. Jämlikt reglementet
for marinen del I, bil. 14:2 stode obestridligen fast, att för
uppsättning pa förslag till flaggunderofficer fordrades att under de 5
sistförfluten aren ej hava haft lägre betyg än 6 vare sig i tjenstbarhet
er uPPforande. Ljungberg hade under nämnda tid ej haft lägre betyg
; 1 ,7 1 tjenstbarhet men väl högre och 8 i uppförande, även detta
lägst tilltaget, och vore det sålunda hans fullkomliga rättighet att
bhva uppsatt pa förslag till flaggunderofficer. Jämlikt samma reglemente
§ 29:2 befordrades till flaggunderofficer förtjänta underofficerare
av r. graden, men eftersom Kungl. Maj:t hade bestämt ett minimibetyo»
foi att komma pa förslag till flaggunderofficer så vore det självklart
att var och en som innehade ovannämnda betyg måste anses vara för ivT;

i JT lk i 8i rma "eglemente § 29:3 skulle vid sådan befordran
avseende huvudsakligen fästas vid duglighet och pålitlighet i tjänsten

samt, Vä] vitsordat uppförande. Åvråi “i detta hänseende mäste de"
anses vara duglig och pålitlig, som innehade ovannämnda betyg G och
eftersom opålitlighet i tjänsten vore straffbart och Ljungberg aldrig
vant tilltalad för någon sådan förseelse, folie det av sig självt att han
innehade egenskapen (pålitlig). Att han hade väl vitsordat uppförande

irfsamt gT gen°m att lian på de sista 8 åren ej haft lägre betyg
an 8 samt under hela sm tjänstetid som underofficer (vilket vore över
14 ar) hade medelbetyget 8.!''> i land och ombord 8.s alltså med beröm
godkänd. Avensa ville Ljungberg fästa uppmärksamheten på att den
förseelse med afföljande bestraffning, som omförmäldes i chefens för
underofficers- och sjömanskårerna yttrande begåtts under permissionstid
och således ej under tjänsteutövning.

Med anledning av vad i detta ärende förekommit inhämtade jag
ld inspektion av flottans station i Karlskrona närmare uppgifter rörand?
de vi kor, som av stationsbefälhavaren och kårchefen sålunda uppsatts
oi att kunna upptagas pa förslag till befordran till underofficer) och
mhamtade jag därvid, att utöver de bestämmelser, som i sådant hänseende
stadgas i bil. 14 2, såsom villkor föreskrivits

tutorial,rattt(leUt?na bf°rdraS J111 Underofficer av 3- graden med konstitutorial
att de tva sista aren hava vant ostraffad.

i i SV'''' kun“a föreslås tiJl underofficer av 3. graden med fullmakt
dels att hava vant ostraffad under de två sista åren, dels att i betyg

SÄa^s0C ^än“ hav? senast säväl ^»bord som i land
hållit 8, dels att i medeltal under de två sista åren hava i upporande
erhållit betyget 8 och i tjänstbarhet betyget 7

för att kunna föreslås till befordran till underofficer av 2. graden

205

dels att hava varit ostraffad under de sista tre åren dels ock i såval
uppförande som tjänstbarhet hava 8 såsom sist avgivet betyg ombord
och i land och såsom medeltal under de 3 sista åren. samt

för att kunna föreslås till flaggunderofficer dels att hava vant
ostraffad under de sista fem åren och dels att i betyg för uppförande
och tjänstbarhet hava 8 sist avgivet ombord och i land och såsom

medeltal såsom underofficer av 2. graden.

I likhet med klaganden har det synts ung uppenbart, att varken
stationsbefälhavaren eller kårchefen är befogad att på sätt som skett
fastställa andra och strängare villkor för att kunna komma pa förslag
än dem Eders Kungl. Maj:t funnit böra ligga till grund harior iil!
stöd för en sådan åtgärd har ansetts kunna åberopas, att då kårchefen
vore befogad att vid uppgörande av befordringsförslag enligt nyssnämnda
bilaga förbigå den. som enligt hans förmenande icke vore lämplig
för befordran, han även finge anses berättigad att fastställa normer
för sitt eget omdöme härutinnan, avsedda att bereda de tillbefordran
ifråo-akonme ökad garanti mot mannamån och orättvisa.

° Det synes emellertid till en början synnerligen oklart huruvida
kårchefen verkligen har en dylik vidsträckt prövningsrätt vid förslagets
uppgörande. Något annat positivt stöd härför synes icke kunna ur
reglementets bestämmelse härledas, än att dels kårcliefen jämlikt 1».

I § 28:3 jämfört med § 107:4 uttryckligen medgivits rätt att
från förslag till utnämning med fullmakt utesluta den konstituerade
underofficer’ av 3. graden, som befinnes för tjänsten olämplig eller genom
mindre gott uppförande hava förverkat kårchefens förtroende, dels ock
att ett förestående till befordran i och för sig kan anses innebära ett
utpekande av den vederbörande anser vara för den ifrågakomna befattningen
lämplig. Ä andra sidan kan just förstnämnda omständighet
även åberopas som stöd för en motsatt uppfattning, dä vål nämligen
nao-ot uttryckligt stadgande av nämnda innehåll knappast varit erforderligt
därest en allmän prövningsrätt, detta stadgande förutan, skulle
hava” medgivit ett uteslutande av dylik konstituerad underofficer från
förslag till befordran med fullmakt. Och vad angår innebörden a\
uttrycket förslag, så lärer detta ej heller vara ägnat att giva någon
ledning för tolkningen, då samma uttryck på ett flertal ställen i legleinentet.
för marinen användes i betydelsen förteckning eller uppgift. Till
stöd för en motsatt uppfattning i fråga om kårchefens befogenhet i
förevarande hänseende torde den omständigheten kunna åberopas,
att endast där någon kårchefens prövningsrätt icke finnes, förklaring
vinnes till det eljest oförklarliga och i förhållande till de i allmän -

206

, brfordrmgrfbrdag gällande principer synnerligen säregna
förhållandet, att villkoren för att kunna befordras äro andra än villkoren
tor att kunna föreslås till befordran, och att några med bestämmelserna
om grunderna för prövningen likartade föreskrifter icke
givits i fråga om den prövning vid uppgörande av befordringsförskm,
som skulle tillkomma kärchefen. Även om man bortser från den ovanliga
anordningen med olika kompetensvillkor för förslag och för befordran
och anser, trots denna olikhet, självklart att enahanda regler för bedömandet
skola gälla i fråga om förslaget som vid befordran,"är emellertid
beträffande särskilt utnämning av underofficer av 3. graden med konstitutorial
ytterligare att märka, att i avseende å sådan utnämning helt
andra och vida mera detaljerade regler lämnats än i fråga om befordran
inom underofficerskåren och att den i § 29 för befordran av sistnämnda
slag stadgade regeln icke synts äga tillämpning å förstnämnda slag av
befordran. Aven om det av andra reglementets bestämmelser firnm
anses indirekt framgå, att stationsbefälhavaren även med avseende å
utnämning med konstitutorial ägde en viss prövningsrätt — i vaije
tall så till vida, att han vore befogad utnämna även den, som ehuru
icke kompetent att upptagas på kårchefens enligt bilaga 14 uppgjorda
förslag dock jämlikt § 29 varit till utnämning kompetent, — torde
val dock knappast att döma av reglementets ordalag, i denna stationsbefälha
varen tillkommande prövningsrätt kunna vinnas något stöd för
en kårchefens rätt att vid förslaget förbigå någon, som är kompetent
att kunna upptagas däri. Dessutom torde i fråga om denna första
utnämning till underofficer vad ovan anförts om svårigheten för kårchefen
att bedöma den till korpralsbefordran ifrågakomnes lämplighet
å ena, och betygssättningen såsom lämpligare norm för detta bedömande,
å andra sidan, äga samma giltighet i fråga om korprals utnämning
med konstitutorial till underofficer av 3. graden ocli följaktig11
även av detta skäl fog finnas för antagandet, att kårchefens
befordnngsförslag avsetts skola allenast utgöra ett formellt konstaterande
av vem, som enligt de i bil. 14 angivna grunder är kompetent
att vinna befordran.

Även om emellertid kårchefen finge anses böra vid avgivande
av förslag enligt bil. 14 allenast upptaga sådan enligt samma stadgande
kompetent, som enligt kårchefens eget beprövande vore lämplig till
befordran, torde dock under ingå förhållanden kunna anses vare si»-riktigt eller lämpligt, att han vid denna prövning av stationsbefäD
havaren bindes vid andra och strängare villkor för att kunna komma
på förslag, än dem Eders Kungl. Maj:t funnit böra ligga till grund

207

härför. De skal, som ovan anförts mot ett dylikt reglementsstridigt
tillvägagångssätt i fråga om korpralsbefordran, synes i fråga om underofficersbefordran
äga motsvarande tillämpning. Genom att stationsbefälhavaren,
på sätt som skett, fastställt ifrågavarande villkor, torde
kårchefen nämligen i själva verket hava berövats möjligheten att å
befordringsförslag upptaga sådan enligt reglementet kompetent, som
icke jämväl uppfyllt de uppställda ytterligare villkoren, och på sätt
otvetydligt framgår av vice amiralen Lagercrantz’ ovan återgivna yttrande,
skulle vid tillämpningen av dessa godtyckligt stadgade nya
kompetensvillkor sådan kompetent person, som nu nämnts, över huvud
taget icke komma i betraktande vid förslagets uppgörande. I sin praktiska
tillämpning kommer sålunda grunden för avgivande av befordringsförslag
bliva den, att kårchefen visserligen finner sig skyldig att
till befordran i tur och ordning föreslå dem, som äro till befordran
kompetenta, men vid avgörande av frågan om kompetensen icke följer
de av Eders Kungl. Maj:t i sådant hänseende meddelade bestämmelser,
utan andra föreskrifter, som på kårchefens förslag av stationsbefälhavaren
fastställts.

Frånsett att nyssnämnda förfaringssätt i och för sig synes både
oriktigt och olämpligt torde de fastställda fordringarna dessutom vara
synnerligen orimliga. Säkerligen kan det icke vara meningen, att en
så väsentlig skillnad skall vara rådande mellan utfärdade och dessutom
nyligen utfärdade bestämmelser, å ena sidan, och de grunder,
efter vilka kompetensen i praktiken bedömes, å den andra. Visserligen
hade de ifrågavarande stränga extra kompetensvillkoren formellt endast
avseende å förutsättningarna för att kunna uppföras på förslag och
kunna följaktligen av stationsbefälhavaren vid utnämnandet (befordran)
åsidosättas, men indirekt måste de dock, särskilt såsom gillade av honom,
komma att i regel utgöra norm även för utnämnandet.

Det torde vara uppenbart att såväl den oklarhet i fråga om reglerna
för förslags avgivande överhuvud, som den nu angivna praktiska
tillämpningen måste vara i hög grad ägnade att framkalla känslan
av otrygghet hos dem, vilkas rätt vid ifragakommande befordrande
i reglementet givna bestämmelserna bland annat just avsett att reglera.
Det°synes därför här liksom i fråga om korpralsbefordran nödvändigt,
att åtgärder vidtagas för att bringa reglementets föreskrifter och deras
tillämpning i överensstämmelse med varandra. Liksom i fråga om
korpralsbefordran torde härvid den frågan uppstå, huruvida det är
reglementet eller tillämpningen eller till äventyrs båda, som böra jämkas.

Vid bedömande av denna fråga är att märka, att bet.ygssätt -

ningen i fråga om underofficerskåreu, ehuru den visserligen sker efter
de i skolreglementet angivna grunder, dock icke lärer i samma män
som betygssattningen for manskapet kunna anses utgöra bevis för
vederborandes lämplighet for befordran. Då dessutom dels för kompetens
till underofficersbefattnmg med ett undantag lägre betyg för tiänst

T ? rlld'',l)I,®rande f°rdrats än f5r korprflskfmpetoi8 Zo} 2,

t l&n" v ™ V;PPtgaVl5rr att "•‘re* hafa innihafe

Viss längre tid dels ock erfarenheten synes hava visat, att kraven i sådant
hänseende aro för laga, torde riktigast vara att reglementet i denna
el andras i den riktning detsamma vid Karlskrona station på sätt
ovan nämnts tillämpats. 1

Vad nu anförts torde dock icke gälla utnämning med konstitutorial

komne?en«fCer 57 i ^ ^ d& nämliSen 1 fråga om bedömandet av
dvlik l °Ch IamPhgheten av dem, som kunna ifrågakomma till

dyl k utnamnmg, vad ovan anförts rörande befordran till korpral torde
aga motsvarande tillämpning. Ej heller torde under några förhållanden
bora ifrågakomma att såsom villkor för befordran eller förslå»'' till befordran
(utnämning) till eller inom underofficerskåren, uppställes, att under

torde^vTf 6 6r iaVa Vant ostraffad- Även i ''letta hänseende

i fråo-, n ran 1 r? ,rörande o^mpligheten av ett sådant villkor

lvnp50'' n-if°?U’a S befordran här äga motsvarande giltighet. Härvid
sjnes särskilt hora erinras, hurusom genom föreskrivandet av ett dylikt
llkoi sadant det blivit av kårchefen uppställt för exempelvis flaggmderofhcerare
den, som under hela sin tjänstetid utan anmärkning

koninaafr b va rm V»ltS°rd full,8'']0rt sina tjänsteåligganden, skulle
komma att bliva förbigången under en tid av icke mindre än 5 år

tdlfäHe “ Pil grUnd ay olyckliga omständigheter vid något

l ^ Vare Slg 1 6 ler utom tjänsten, och detta ehuru

befordrin^kommissmneii, om den bereddes tillfälle yttra sig i frågan

“ Ä* 8kUUe ^ h— -d WtiU

ta fr for andrmg i reglementets föreskrifter, utan för åväo-a ■inföSs^r"''''-1’^10

! 1 den tillämPniug av dessa, som enligt vad ovan
anförts för närvarande ager rum vid flottans station i Karlskrona

min deiaieriliaigarl er SkuUe ?°mma att vidtagas i de hänseenden jag för
min del, enligt vad ovan anförts, ansett nödvändiga, och sålunda bland

““^un£ronffintetl/°reSkriiftflr rÖrande vi|lkoren för befordran till och
nom underofficerskaren vid flottan komma att ändras, synes böra ta

i overvagande om icke dessa föreskrifter borde i sin helhet omarbetus

20.9

På sätt det föregående utvisar, liar maskinisten Ljungberg ansett
a v reglementet framgå, att han såsom kompetent att komma på förslag
till befordran även hade bort bliva befordrad. Otvivelaktigt åsyftar
reglementet, att befordran till underofficers- grad skall ske i tur av
alla dem. som äro därtill förtjänta, men vem, som i reglementets meningär
att anses som förtjänt, är däremot mera tveksamt. Åsyftas därmed
den. som kan befordras (§ 29:'' —2) eller den, som kan föreslås till
befordran (bil. 14), eller den av dessa, som enligt kårchefens mening
kan (Karlskrona) eller bör (Stockholm) föreslås eller slutligen den, som
av stationsbefälhavaren finnes jämlikt § 29 eller jämlikt bil. 14 kunna
utnämnas, eller den. han finner kunna och lämpligen böra utnämnas?

För närvarande tolkas bestämmelserna i viss mån olika vid flottans
båda stationer. Under det såsom ovan anförts, i Karlskrona kårchefen
i tur till befordran föreslår dem, som äro kompetenta enligt de särskilda
vid denna station för avgörande härav fastställda regler, föreslår
i Stockholm kårchefen till befordran den av de enligt bilaga 14 därtill
kompetenta, som han efter prövning i varje särskilt fall ej finner vara
för befordran olämplig. Vid båda stationerna torde det, ehuru undantagsvis.
inträffa att stationsbefälhavaren frångår kårchefens förslag,
men vid ingendera lärer därvid någonsin hava ifrågasatts att utnämna
eller befordra den. som. om ock därtill kompetent enligt § 29, icke
jämväl uppfyllt de i bil. 14 stadgade fordringar. Det synes för denna
tillämpning ändamålslöst att dylika olika kompetensvillkor finnas för
utnämning och för förslag.

Den sistnämnda anordningen med två slag av kompetensvillkor
torde överhuvudtaget vara svår att förklara, för så vitt icke meningen
varit att. på sätt maskinisten Ljungberg i sin klagoskrift anfört, kårchefen
skall till befordran föreslå, det vill säga till stationsbefälhavaren
inkomma med föreskrivna yttranden och handlingar rörande den, som
jämlikt bil. 14 fullgjort villkoren för att kunna komma på förslag, och
att stationsbefälhavarens prövning inskränker sig till att avgöra, huruvida
icke någon av dem som upptagits å förteckning över förbigångna
och följaktligen enligt § 29 äro kompetenta till befordran, borde komma
ifråga. Häremot strider emellertid i viss mån stadgandet i § 29: 3;
vilket under alla förhållanden måste hava varit avsett att åt stationsbefålhavaren
inrymma befogenhet att förbigå den. som av befordringskoinmissionen
ansetts med hänsyn till karaktär och vandel olämplig
för befordran. Men i övrigt lärer även detta stadgande kunna giva
rum för olika tolkningar. Frånsett att den ovannämnda, av maskinisten
Ljungberg anförda tolkningen, även om den måste anses icke avsedd,

Militieombudsmannevs umbetsberåttelse.

210

dock liksom för övrigt vilken som helst av de ovan angivna möjligheterna,
synes vara förenlig med stadgandets ordalag, framgår ej
klart om och i vad inån stadgandet är avsett att vinna tillämpning å
utnämning av underofficer av 3. graden med konstitutorial.

Stadganden av den art, varom här är fråga, torde icke få vara
så avfattade, att desamma endast kunna tolkas av dem, som hava att
tillämpa dem, utan böra klart och tydligt även för den, vars rätt, är
av desamma beroende, giva uttryck för sitt innehåll. Då stadgandena
ifråga, som måhända ursprungligen varit även i nu angivna hänseende
fullt tillfredsställande, numera efter däri vid upprepade tillfällen vidtagna
ändringar, måste anses synnerligen oklara och jämväl blivit
föremål för misstolkningar, synes en omarbetning av desamma vara i
hög grad av behovet påkallad.

\ are sig en sådan allmän omarbetning av bestämmelserna rörande
befordran till och inom underofficersgraderna vid flottan, som jag
sålunda för min del ansett erforderlig, skulle komma att äga rum eiler
icke, synas desamma i ett särskilt hänseende under alla förhållanden
böra undergå ändring.

I fråga om utnämning till underofficer av 3. graden med konstitutorial
gäller enligt U. M. I *; 29: 5 bland annat, enligt punkt a), att
utnämning endast må äga rum, när ledighet uppstår inom det i gällande
stats bestämda antalet löner inom vederbörlig yrkesgren av underofficerskåren,
enligt punkt c), att, om vid en och samma yrkesgren (grupp
av yrkesgren) flera uppfyllt villkoren för befordran, den skall äga
företräde, som längsta tiden varit kompetent för befordran, samt enligt
punkt d), att för den, som på grund av annan kommendering blivit
hindrad att i vederbörlig ordning genomgå för vinnande av utnämningen
till underofficer av 3. graden föreskriven skola eller kurs till i

c) nämnd tid skall läggas den tid han på grund av ifrågavarande
kommendering må hava blivit fördröjd i fordringarnas fullgörande.

Emellertid är jämlikt ovan återgivna bestämmelse i 11. M. § 29: 3
tiden för konstituering till underofficer av 3. graden bestämmande för
turberäkningen i framtiden i fråga om företrädet vid utnämning till
underofficer av 3. graden med fullmakt ävensom vid annan befordran
inom underofficerskåren. Då härvid icke någon mot stadgandet i
■> -''k :_) (1) svarande bestämmelse givits i fråga om beräknandet av tiden
för konstituerandet, bliver följden den, att den. som på grund av

kommendering blivit fördröjd i siu kompetens till underofficer på sätt i
sistnämnda moment sägs, visserligen enligt samma moment kan, då kompetens
vunnits, omedelbart bliva utnämnd med konstitutorial, men däremot
icke kan återtaga de försprång, som av alla redan konstituerade
enligt § 29: 3 för framtiden vunnits. Att detta i många fall måste
kunna föranleda till uppenbara orättvisor torde vara klart, då ju därigenom
även den. som på grund av särskild yrkesskicklighet eller
allmän duglighet i tjänsten användes i särskild kommendering, kan på
grund av detta förhållande och utan egen skuld bliva förbigången av
yngre kamrater. Det fall, som här förutsatts, torde under de gångna
krigsåren vid upprepade tillfällen inträffat. Också hava i nagra fall
sålunda förbigångne hos vederbörande stationsbefålhavare gjort framställning
om vinnande av rättelse i förhållandet. I två särskilda fall
har stationsbefalhavaren bifallit dylika framställningar och förklarat
underofficerarne i fråga berättigade icke blott att beräkna tur närmast
efter viss uppgiven förut befordrad underofficer, efter vilken de antagits
under normala förhållanden skolat bliva befordrade, utan åven tillerkänt
dem retroaktiva löneförmåner i den ifrågavarande graden, f andra
fall däremot har stationsbefalhavaren avslagit de gjorda framställningarna,
då han ansett stöd för bifall till dem icke kunna hämtas ur
reglementet, och hava en del av dessa genom klagomål dragits under
militieombudsmannens bedömande.

För belysande av den föreliggande frågan torde följande exempel
böra här andragas.

I en den 6 oktober 1919 dagtecknad, till chefen för underofficersoch
sjömanskårerna i Karlskrona ställd ansökan anförde maskinisten
av 3. graden X. II. A. Henricsson bland annat. Han hade enligt utbildningsplanen
för flottans manskap varit berättigad till kommendering
till underofficersskolans maskinistklass vid läsårets början i november
1916. i vilket fåll han varit kompetent (R. M. 1 § 29 mom. 5, punkt d)
till befordran den 30 juni 1918. Nämnda kommendering hade han
först hösten 1917 erhållit och på grund härav ej blivit kompetent till
befordran förrän den 17 juli 1919. Under åberopande härav anhöll
Henricsson om reglementarisk turberäkning samt utbekommande a^ * le
avlöningsförmåner, han skulle åtnjutit.

Med överlämnande till stationsbefalhavaren av Henricssons nyssnämnda
ansökan, anförde chefen för underofficers- och sjömanskårerna,
kommendörkaptenen numera kommendören Sparre i skrivelse den
27 oktober 1919 följande. Henricsson, vilken varit anställd under
nr 549 vid 1. eldarekompaniet, hade enligt skolreglementet för flottan

212

bil. 1 (utbildningsplan för flottans manskap) bort genomgå under officersskolans

maskinistklass under åren 1916—1917 och 1917_1918

men hade erhållit kommendering till nämnda skola först hösten 1917.
Detta förhållande hade berott därpå, att Henricsson vant kommenderad

ombord på eu av undervattensbåtarna under tiden l/T 1915_n/s 1917

och att under rådande mobilisering svårigheter förelegat att ersätta
honom hösten 1916. Henricsson torde alltså fått anses vara utan skuld
till den försening i hans underofficersutbildning, som uppstått. På
grund härav föresloge kårchefen, dels att Henricsson måtte få räkna
sin kompetenstid för befordran till underofficerskorpral från den 30
juni 1918, då han, om utbildningsplanen följts, hade bort fylla alla för
befordran till underofficerskorpral fastställda fordringar och samtidigt
med sina årskamrater jämväl blivit till underofficerskorpral befordrad,
dels att nämnda underofficer måtte insättas i turberäkning närmast
etter maskinisten av 3. graden Aron Hjalmar Nygren. Beträffande
Henricssons gjorda anhållan om gottgörelse med avseende å löneförmåner
föresloge kårchefen på anförda skäl, att till Henricsson måtte
utgå skillnadsbeloppet mellan å ena sidan underofficers av 3. graden
löneföimänei den /, /-• 1919 och å andra sidan de löneförmåner

Henricsson för samma tid åtnjutit.

Över Henricssons ansökan avgav stationskontoret vid flottans
station i Karlskrona yttrande den 7 november 1919, däri anfördes följande.
Om Henricsson fått genomgå underofficersskolan åren 1916—1917
och 1917—1918 hade han varit kompetent till befordran till underofficerskorpral
från ilen 30 juni 1918. Då vid denna tid alla löner i första
lönegraden varit upptagna, hade någon uppflyttning till nämnda lönegrad
ej kunnat äga rum förrän den 1 januari 1919. Som Henricsson
då varit kompetent att bliva underofficer av 3. graden och åtskilliga
löner inom denna grad varit lediga, torde hinder ej mött att till Henricsson
utgått skillnadsbeloppet mellan å ena sidan underofficers av 3
graden löneförmåner den ''A—17/; 1919 och å andra sidan de löneförmåner
Henricsson för samma tid åtnjutit.

Enligt den 13 november 1919 avgiven resolution fann stationsbefälhavaren
ej skäl att bifalla den av Henricsson gjorda framställning.

Sedan Henricsson i en till mig ingiven klagoskrift påkallat min
ämbetsåtgärd till hans förhjälpande till de påpekade förmånerna infordrade
jag yttrande från stationsbefälhavaren, och anförde denne, vice
amiralen greve Ehrensvärd, i avgivet yttrande bland annat. Ehuru
Henricsson icke preciserat vad han med sin ansökan avsett, framginge
av de till framställningen fogade handlingarna, att han åsyftat samma

213

reglering av turberäkningen, som av dåvarande stationsbefälhavaren
beretts maskinisterna av 3. graden O. B. Olsson och J. C. Dahl. För
en sådan omreglering av turberäkningen inom underofficerskåren funne
amiralen intet stöd i gällande reglemente. Genom K. M. I § 29 mom.
5 c) och d), som av Henricsson åberopats, reglerades turen bland dem,
som vore kompetenta till befordran till underofficer av 3. graden, varemot
intet tunnes uttryckt rörande ändring av tur för redan befordrade.
De förmåner, som enligt ovannämnda mom. d) skulle tilldelas den, som
på grund av annan kommendering blivit hindrad att i vederbörlig
ordning genomgå för vinnande av utnämning till underofficer av 3.
graden föreskriven skola eller kurs, hade av Henricsson åtnjutits. Några
reglementsenligt grundade anspråk på ändring av turberäkning förelåge
ej. Oavsett de formella skäl, som utgjort hinder för bifall till Henricssons
framställning, förelåge sådana av saklig natur. Ett bifall till
framställningen om ändrad turberäkning skulle framkalla liknande krav
från ett flertal av dem, som under åren 1914—1917 enligt utbildningsplanen
borde hava genomgått skolor. Inom alla underofficersgraderna
funnes personer, som på sin tid utan eget förvållande, på grund av
annan kommendering varit hindrade att i vederbörlig ordning genomgå
skolor och därigenom blivit fördröjda i sin kompetens. Kravet på omreglering
av turen skulle helt visst även resas bland dem. Genom ett
tillmötesgående härutinnan skulle skapas ett osäkerhetstillstånd inom
underofficerskåren, som ej kunde bliva till tjänstens fromma. 1 övrigt
borde framhållas, att varje förändring av turberäkningen, i avsikt att
bereda en underofficer fördel, samtidigt innebure en försämring av turen
för en del andra.

De betänkligheter mot en omreglering av turberäkningen, som
stationsbefälhavaren i sitt yttrande sålunda framhållit, torde otvivelaktigt
vara berättigade, därest en dylik omreglering skulle komma att
i större utsträckning beröra underofficerskåren i dess helhet. De rubbningar
i undervisningsplanen, varom här är fråga, och de kommenderingar
som under krigsåren kunnat komma att föranleda fördröjningar
torde dock i stort sett icke hava hunnit sträcka sina verkningar så
långt att sådan allmän omreglering, som den stationsbefälhavaren ansett
skola bliva erforderlig, verkligen skulle behöva företagas för vinnande
av rättvisa åt de underofficerare, varom här är fråga. Dessutom synes
icke till men för den. som redan under längre tid inom kåren innehaft
sin grad. kunna med samma fog framställas krav på en sådan omreglering
av turen, vilken, på sätt stationsbefälhavaren påpekat, dock alltid
måste komma att medföra en försämring av andras rätt. Ju längre

214

tid någon okvalt innehaft sin förmån dess mer berättigad måste han
anses vara att få behålla den. Man synes därför både av lämplighetsskäl
och billighetsskäl icke böra ifrågasätta att en sådan omreglering, varom
här är fråga, bör få sträcka sig längre än till dem, som ännu icke
blivit befordrade till underofficer av 3. graden med fullmakt. Inskränker
man sig däremot till dessa, lärer en åtgärd av det slag, varom här är
fråga, varken komma att medföra några allvarliga konsekvenser eller
kunna sägas beröva annan någon rätt, som han kan sägas hava på
rättvisa grunder förvärvat.

Enligt mitt förmenande synes därför rättvisan fordra, att till §
29:3 ett tillägg göres av innebörd, att ifråga om den, som genom konstruering
till underofficer av 3. graden fått jämlikt § 29:5 d) tillgodoräkna
sig viss i denna punkt angiven tid, tidpunkten för hans konstituering
skall anses hava inträffat så mycket tidigare än den verkliga befordrmgsdagen
som den tid, varunder han av anledning, som i § 29:5 d)
sägs, blivit fördröjd i sin befordran.

Om emellertid även redan konstituerade skulle få anses hava
genom utnämningen förvärvat en rättighet, som de icke skulle genom
någon retroaktivt verkande bestämmelse kunna berövas, torde i varje
fall en ändring av anfört slag böra genomföras för undvikande i framtiden
av den orättvisa i förevarande hänseende, som dock ovillkorligen
måste anses drabba den, som på ovan angivet sätt. utan egen förskvllan
eller kanske till och med på grund av särskild yrkesskicklighet förhindrats
att förvärva den kompetens, som för den eljest dem tillkommande
turberäkning är erforderlig

Med anledning av bestämmelserna i 16 § i den för riksdagens
militieombudsman gällande instruktion har jag ansett mig böra anmäla
detta ärende hos Eders Kungl. Maj:t.»

2. Angående rätt för officerare vid kustartilleriet att söka anställning
vid sjökrigshögskolan samt angående vissa befälsförhallanden i

Vaxholms fästning.

I underdånig skrivelse den 13 mars 1910 anförde militieombudsmannen
Östergren bland annat följande.

Beträffande tillsättande av lärarbefattning vid sjökrigshögskolan
stadgades i § 6 av reglementet för sjökrigshögskolan den 23 juli 1908
bland annat, att ansökning, ställd till Konungen, skulle ingivas till
chefen för sjökrigshögskolan, att sådan ansökan skulle beträffande den,

215

som innehade fast statstjänst, vara åtföljd av intyg från vederbörlig
myndighet, huruvida denna tjänst medgåve samtidigt utövande av lä rarverksam
het vid högskolan, samt att chefen skulle med överlämnande
av inkomna ansökningshandlingar avgiva underdånigt förslag. Med
nä^on avvikelse härifrån stadgades i § 98 av reglementet för sjökrigsskolan
den denna skola, som icke jämlikt ^ !I3 skulle bestridas av kadettofficer,
skulle för militär eller civilmilitär sökande vara åtföljd av vederbörligt
intyg, att dennes tjänstgöring icke hide hinder i vägen för bestridande av
den °sökta lärarbefattningen. Upprättande av underdånigt förslag till
den lediga befattningens besättande ankomme i detta fall på en nämnd.

I)en anförda bestämmelsen i reglementet för sjökrigsskolan gåve
vid handen, att en officer vore utesluten från möjligheten att vinna
anställning såsom lärare vid denna skola, om hans chef ansåge, att
hans tjänstgöring hide hinder i vägen för bestridande av lärarbefattningen.
och den motsvarande föreskriften i reglementet för sjökrigshögskolan
syntes hava enahanda innebörd.

Arméns officerare däremot vore icke underkastade sådan inskränkning
i rätten att tävla om lärarbefattningar vid respektive militärläroverk.
En officer, som ville söka lärarbefattmng vid krigsskolan,
krigshögskolan, artilleri- och ingenjörhögskolan eller ridskolan vid
Strömsholm. behövde icke vid ansökningen foga intyg från vederbörlig
myndighet, huruvida sökandens tjänst medgåve samtidigt utövande av
lärarverksamhet vid vederbörande skola eller högskola, än mindre intyg.
att hans tjänstgöring icke hide hinder i vägen för bestridande av
den sökta lärarbefattningen. Tjänstens intressen tillgodosåges genom
de yttranden, som vederbörande militärmyndigheter hade att avgiva,
men* även om dessa yttranden skulle gå ut på. att sökanden med hänsyn
till tjänstens krav icke borde komma i atanke vid tillsättning av
lärarbefattningen, torde ansökningen lika fullt därvid komma under

omprövning. .,

I en till militieombudsmannen ingiven skrift hade kaptenen vid
kustartilleriet Wilhelm Brogren hemställt om vidtagande av åtgärd i
syfte att den olikhet, som i ovanberörda avseende ägde rum mellan
sjökrigshögskolan och sjökrigsskolan, å ena, samt övriga förenämnda
militärläroverk, å andra sidan, måtte upphöra; och hade kaptenen
Brogren i samband därmed erinrat om den särställning, som kustartilleriet
intoge i fråga om ordningen för handläggning av befordnngsärenden
rörande officerskåren.

1 samma skrivelse framlade militieombudsmannen jämväl vissa

216

kustartilleriet berörande spörsmål och gav därvid bland annat med
stod av förebragt utredning uttryck för den farhågan att kombinationen
av regementschefs- och artilleribefälhavarebefattningarna i Vaxholms
fästning icke medgåve regementschefen att ägna nödig tillsyn åt truppens
övningar. 1

Vid underdånig föredragning den 6 juli 1918 av militieombudsmannens
skrivelse i vad den avsäg ändrade bestämmelser beträffande
rätt för officerare vid kustartilleriet att söka anställning vid sjökrmshögskolan
har Kungl. Maj:t med hänsyn till att Kungl. Majrt genom
nådigt brev den 31 maj 1916 förordnat om ändring av vissa bestämmelser
i reglemente för marinen, del III, bland annat om handläggning
av befordringsärenden angående kustartilleriets officerskår, funnit vad
i ärendet i sistnämnda, avseende förekommit ej föranleda vidare åtgärd.
Med anledning av vad i ärendet i övrigt anförts har Kungl. Maj:t låtit
i vanlig ordning utfärda nådiga kungörelser angående ändrad lydelse
av § 6 mom. 1 i reglementet för sjökrigshögskolan den 23 juli 1908
samt om vissa ändringar i reglemente för sjökrigsskolan den 8 oktober
1915.

Vid underdånig föredragning den 11 juni 1920 av ärendet beträttande
vissa befälsförhållanden i Vaxholms fästning har Kungl. Magt
funnit gott föreskriva, att reglemente för marinen, del III, skall erhålla
ändrad lydelse i följande paragrafer, nämligen §§ 40 50. 157
159, 159 1/3, 139 2/s, 169, 186, 188, 189, 190, 192, 193, 200, 203* 209^
213, 216, 217, 218, 219, 235, 238, 296, ävensom beträffande form. 18 e''
form. 19 och form. 26.

f

217

Framställning till riksdagen angående provisoriskt avlöningstillägg
åt viss personal i Boden.

Genom generalorder den 5 december 1919, nr 1535, befallde
Kungl. Maj:t att, sedan vissa officerare och underofficerare vid Bodens
artilleriregemente samma dag transporterats och förordnats till motsvarande
beställningar vid (i) Karlsborgs artillerikår, de officerare och
underofficerare vid (i) regementet och kåren, vilka på grund av nämnda
transporter skulle förflyttas från Boden till Karlsborg eller tvärt om,
och vilka för det dåvarande voro tjänstgörande å någon av sagda orter,
skulle utan hinder av erhållen transport eller därav, att av dem inlämnade
underdåniga transportansökningar icke bifallits, utan särskild
kostnad för statsverket, fortfarande tjänstgöra å dåvarande tjänstgöringsorter
intill den tidpunkt, som generalfälttygmästaren och inspektören
för artilleriet efter samråd med chefen för III. arméfördelningen
och kommendanten i Boden ägde bestämma, dock högst intill den 25
augusti 1920. I

I underdånig skrivelse den 18 december 1919 anförde befälhavaren
för Bodens artilleriregemente följande, knligt gällande föreskrifter utginge
till officerare och underofficerare med vederlikar vid till Boden
förlagda truppförband och formationer under tjänstgöring därstädes ett
provisoriskt avlöningstillägg, beräknat efter 200 kronor om året för
såväl officer som underofficer med vederlikar. Sedan från Bodens artilleriregemente
från och med den 1 januari. 1920 transporterats personal
till Karlsborgs artillerikår, kunde följaktligen de officerare och underofficerare,
vilka från nämnda tidpunkt tillhörde kåren, men det oaktat
jämlikt bestämmelserna i generalorder 1535/1919 tjänstgjorde vid Bodens
artilleriregemente utan att de för denna tjänstgöring finge åtnjuta någon
tillfällig avlöning, författningsenligt ej erhålla det provisoriska avlöningstillägget,
vilket ej heller utginge till vid Karlsborgs artillerikår
tjänstgörande personal tillhörande Bodens artilleriregemente. Då det
emellertid syntes vara rättvist, att de till Karlsborgs artillerikår transporterade
officerarna och underofficerarna, vilka tills vidare tjänstgjorde
yfilitieombudsmanneiis ämbetiberättelse.

i Boden, finge oavsett transporten bibehålla det provisoriska avlöningstillägget,
anhöll regementsbefälhavaren i underdånighet, att de Bodens
artilleriregemente tillhörande officerare och underofficerare, vilka från
och med den 1 januari 1920 erhållit transport till Karlsborgs artillerikår.
och vilka det oaktat komme att tjänstgöra i Boden, måtte få bibehålla
det till dem utgående provisoriska aviöningsti 11 ägget. dock
högst intill den 25 augusti 1920.

\id underdånig föredragning av ärendet den 31 januari 1920
fann Ivungl. Maj:t den gjorda framställningen icke kunna bifallas.

Uti en av chefen för Bodens artilleriregemente översänd, den 20
april 1920 dagtecknad klagoskrift hava styckjunkarna Carl Widström,
Joh. Hultberg, Carl Widlöf och 1!. H. Lekman samt sergeanterna G. Johnsson.
Robeit Jonsson, 1*ritz Lundin, Henning Åberg, O. A. Hermansson och
A • M. Pettersson anfört bland annat följande.

Jämlikt nådigt brev den 5 december 1919 hade klagandena,
som \id tidpunkten för uppdelningen av Bodens artilleriregemente
sedan flera ar tillbaka vant placerade till tjänstgöring vid regementets
huvudstation i Boden, blivit transporterade till Karlsborgs
artillerikår från och med den 1 januari 1920 och skulle således
rätteligen även placeras till tjänstgöring därstädes från nämnda
tidpunkt. Men med anledning av att tiden omkring den 1 januari
ej ansetts vara lämplig såsom flyttningstid, hade genom generalorder
in 1535/1919 bestämts, att de på grund av förutnämnda transporter
nödvändiggjorda förflyttningarna skulle verkställas senare. Härigenom
hade föi klagandena uppkommit en ganska kännbar ekonomisk besvikelse,
enär kassaförvaltningen vid Bodens artilleriregemente ej utan
vidare ansett sig kunna utbetala det provisoriska avlöningstiliägget,
som enligt riksdagens underdåniga skrivelse vid 1919 års riksdag, nr
4 ]). 12, skulle utgå åt officerare och underofficerare m. fl. vid till
Boden förlagda truppförband och formationer, emedan klagandena i
redovisningshänseende blivit placerade vid Karlsborgs artillerikår. Itegementsbefälhavaren,
överstelöjtnanten friherre Th. Lagerheim hade
genom underdånig skrivelse den 18 december 1919 hos Kungl. Maj:t
gjort framställning om att ifrågavarande provisoriska avlöningstillägg
fortfarande måtte utgå så länge vederbörande tjänstgjorde i Boden.
Kungl. Maj:t hade dock icke funnit skäl bifalla denna framställning,
utan hade klagandena under år 1920 eller från den dag klagandena
blevo placerade på Karlsborgs artillerikår, ej utbekommit samma avlöning
som deras likställda kamrater i Boden, trots det ingen förändring

skutt vare sig i tjänstgörings-, förläggnings- eller skatteförhållanden.
Detta måste kännas hårt och verka nedstämmande, särskilt som många
ej begärt något uppskov med flyttningen. Om förflyttningen blivit verkställd
omkring den 1 januari 1920. sä hade den personal, som kommit till
Boden "i klasrandenas ställe, omedelbart erhållit det provisoriska avloningstillägget.
vilket klagandena nu gått miste om. Således vore det
ei fråga om någon merutgift för statsverket. Praktiskt sett kunde val

ei heller

regementets

uppdelning anses \

fara

genomförd förrän ovan

även klagan -

berörda flyttningar även blivit verkställda, därför måste
dena kunna anses tillhöra Bodens artilleriregemente så länge deras tjänstgöring
varade därstädes och således även vara berättigade till samma

avlöningsförmåner, som utginge till övrig vid regementet tjänstgörande

personal. Ett beviljande av här ovan merberörda avlöningstillägg tall
nu ifrågavarande personal, syntes ej kunna anses verka prejudicerande,
dä detta säregna förhållande ej vidare kunde väntas återkomma. Med stod
av det anförda anhöllo klagandena, att militieombudsmannen ville taga
härovan berörda förhållande i övervägande samt såvitt möjligt söka vinna
de rättelser, som kunde anses vara med billighet och rättvisa förenade.

1 särskild skrivelse den 20 april 1920, varmed chefen för Bodens
artilleriregemente till mig översänt ovannämnda klagoskrift, anförde denne
bland annat, Till den gjorda framställningen måste regementschefen
pa det livligaste ansluta sig, så mycket mer som den anbefallda förlängningen
av tjänstgöringen i Boden måste betraktas som ett led i
den anbefallda organisationsförändringen, vilken ej kunde anses genomförd.
förrän de erforderliga personalförflyttningarna i verkligheten och
ej blott på papperet blivit verkställda. På emellertid enahanda rå
till provisoriskt avlöningstillägg även borde tillkomma de officerare,
som befunne sig i samma belägenhet som de här ifrågavarande undeiofficerarna.
hemställde regementschefen, därest militieombudsmannen
kunna ingripa i den gjorda framställningens syfte, detta
jämväl måtte ske till förmån för nedan angivna officerare,
1 januari 1920 överflyttats till Karlsborgs artillerikår, men
jämlikt den ovannämnda generalordern skulle tjänstgöra
i Boden nämligen: kaptenerna (1. Å. Handel. G. C. Nyblad och O. P. E.
Larsén, löjtnanten J. Akmar samt fänriken A. B. Magnusson.

ansåge

sig
ingripande
vilka den
fortfarande

Enligt de av riksdagen år 1914 godkända grunderna för tilldelande
av provisoriskt avlöningstillägg skall dylikt avlöningstillägg
ut underofficerare med vederlikar vid till Boden förlagda truppförband

220

och formationer. Liter den organisationsförändring, som av riksdagen
beslutats i och med uppdelningen av Boden—Ivarlsborgs artillerire^eBod®nf.
1 artilleriregemente och Karlsborgs artillerikår, kunde
följaktligen dylikt avlömngstillägg icke utbetalas till de officerare och
un erofficerare, vilka med anledning av förändringen transporterats till
bestallning vid artillerikåren.

Al det föregående framgår emellertid att ovannämnda 5 officei.
ne och 10 underofficerare, vilka samtliga på angivet sätt transporterats
rån och med den 1 januari 1920, på grund av generalordern den 5
december 1919 fortfarande under viss tid måst kvarbliva i sin förutvarande
tjänstgöring vid Bodens artilleriregemente. På sätt regementschefen
anfört har sålunda den omständigheten, att transporten skett
<>rr an omorganisationen i verkligheten effektivt genomförts, föranlett
att de transporteradeoaktat deras tjänstgörings- och förläggningsförhållanden
vant helt oförändrade, fått sina avlöningsförmåner minskade
med det till dem förut utgående provisoriska avlöningstillägget med
dara enligt särskilda bestämmelser belöpande dyrtidstillägg.

Visserligen torde genom den nämnda anordningen ifrågavarande
officerare och underofficerare formellt sett närmast vant att jämställa
med sadana tdl annat truppförband hörande personer, som tillfälligtvis
kommenderats till tjänstgöring i Boden och till vilka provisoriskt avloningstillagg
icke utgår, men i verkligheten synes deras tjänstgöring
under den tid de måst kvarstanna icke kunna betraktas annorlunda
an som en fortsättning av tjänstgöringen före den då ännu icke genomförda
omorganisationen. De hava ock alltjämt måst hava sina familier
bosatta i Boden, dar de jämväl varit mantalsskrivna, och hava, liksom
lorut, drabbats av samtliga de olägenheter, särskilt i ekonomiskt hän ?’

,S0111 f°r(ie utgjort grunden för fastställandet av det provisoriska
avlöningstillägget.

... .^nde1r1 dessa förhållanden synes billigheten fordra, att nämnda
avionmgstillagg till erkännes ifrågavarande personal under den tid densamma
kvarhallits i tjänstgöring vid Bodens artilleriregemente. För
( etta andamal, till vilket, oberäknat dyrtidstillägg, torde komma att
erfordras högst 2,000 kronor, synes det å riksstaten för år 1921 uppforda
anslaget till provisoriskt avlöningstillägg åt officerare m. fl. vid
ill Boden förlagda truppförband och formationer, vilket anslag är av
förslagsanslags natur, kunna disponeras.

Då grunderna för det provisoriska avlöningstilläggets utmätande
av nksdagen fastställts, torde allenast ett medgivande att för detta
ändamål disponera anslaget i fråga påkallas.

221

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag vördsamt att
riksdagen måtte medgiva, att till de officerare och underofficerare,
vilka från och med den 1 januari 1920 transporterats från beställning
vid Bodens artilleriregemente till motsvarande beställning vid Karlsborgs
artillerikår må under den tid, de efter erhållen transport på grund av
särskilda föreskrifter bibehållits vid tjänstgöring vid Bodens artilleriregemente,
från anslaget till provisoriskt avlöningstillägg till officerare
m. fl. vid till Boden förlagda truppförband och formationer utbetalas
dylikt avlöningstillägg såsom om de fortfarande innehaft beställning
vid Bodens artilleriregemente.

Jag hemställer att denna framställning måtte hänvisas till statsutskottet.

Stockholm den 10 januari 1920.

GUSTAF LINDSTEDT.

Sture Centerwaij,.

Framställning- till riksdagen angående förhöjning av anslaget
till bestridande av expenser vid militieombudsmannens
expedition, vikariatsersättning m. m.

Till bestridande av expenser vid militieombudsmannens expedition,
vikariatsersättning m. m. står för närvarande till militieombudsmannens
förfogande ett årligt anslag av 5,700 kronor. Detta anslag, av vilket
torde avsetts skola bestridas icke blott vanliga expenser samt vikariatsersättningar,
utan även arvoden åt den eller de amanuenser, som finnas
vid expeditionen och åt sådana sakkunniga personer, vilkas biträde i
särskilda fall måst tillfälligtvis anlitas, har i olika former utgått oförändrat
från år 1910 till år 1918 med 4,800 kronor samt därefter med
5,700 kronor.

Den starka prisstegring, som under de gångna åren inträffat, har
givetvis varit större än som motsvarar den förhöjning i anslaget med
900 kronor, som sålunda under år 1918 ägt rum. Anslaget har också
numera visat sig alldeles otillräckligt. Under innevarande år har detsamma
använts på följande sätt:

till vikariatsersättning ..................................... 1,274: 8 4

till amanuensarvode.......................................... 000: —

till expenser....................................................... 3,825: i c,

Summa kronor 5,700: —

Även om expenserna under ett kommande år med hänsyn till den
sänkning av den allmänna prisnivån, som kan väntas inträda, skulle
kunna tänkas i ett eller annat avseende kunna nedbringas, torde de
dock i andra hänseenden (exempelvis i fråga om telefonavgifterna)
komma att ställa sig än högre och i varje fall torde deras totalsumma
under följande år komma att uppgå till samma belopp som under det
innevarande. Visserligen har vikariatsersättningarna under året varit
något högre än eljest på grund därav, att expeditionssekreteraren å
expeditionen under kortare tider varit ledig från sin syssla för full -

görande av allmänt uppdrag; men, frånsett att det synes önskvärt att
hinder för sådan tillfällig ledighet icke möter, åtminstone i sådana fall,
varom Ixär vant fråga, torde dock vara uppenbart, att det belopp, som
efter bestridande av expenser och vikariatsersättningar kommer att återstå
till amanuensarvoden, icke på något sätt förslår till detta ändamål.
Den brist i expensanslaget, som sålunda förelegat, har jag under det
gångna året måst täcka genom att till avlönande av de vid militieombudsmansexpeditionen
anställda amanuenser anlita de anslag å 2,000
kronor för bortarbetande av uppkommen arbetsbalans å expeditionen,
som alltsedan år 1917 stått till militieombudsmannens förfogande. Att
härigenom arbetet med arbetsbalansens bortarbetande blivit synnerligen
försvårat är uppenbart, men då det belopp, som genom anlitande även
av sistnämnda anslag stått till förfogande för avlönande av amanuenser,
vilket belopp motsvarar allenast cirka 200 kronor i månaden, även
varit otillräckligt för detta ändamål, så att svårighet uppstått att finna
för så avlönat amanuensuppdrag på en gång villig och kompetent
person, måste anslagets otillräcklighet vara ägnat att försvåra arbetets
gång överhuvud.

Såsom ovan nämnts har det ifrågavarande anslaget ä 5,700 kronor
även avsetts att förslå till ersättande av tillfälligt sakkunnigt biträde
i vissa fall. Medel för anlitande av dylikt biträde hava, vid det förut
nämnda förhållandet, att anslagen måst anlitas för andra ändamål,
emellertid icke stått militieombudsmannen till buds. Under det förflutna
året har visserligen såsom biträde vid handläggandet av en del
ärenden anlitats sakkunnigt biträde, men ersättning härför återstår
ännu ogulden till ett belopp av 1,000 kronor.

Slutligen har jag på grund av anslagets otillräcklighet under det
gangna året, givetvis till men för ämbetet, varit nödsakad att högst
väsentligt inskränka inköp av juridiska avhandlingar och uppsatser samt
annan täcklitteratur, på vars lättillgänglighet militieombudsmansexpeditionens
arbete är i hög grad beroende.

Såsom av ämbetsberättelsen framgår är den nu befintliga arbetsbalansen
så ringa, att något anslag för dess bortarbetande icke vidare
torde vara av nöden.

(ienom detta anslags bortfallande nedgår det belopp, som för avlönande
av amanuenser och sakkunniga biträden samt för expenser in. m.
står till militieombudsmannens förfogande till allenast 5,700 kronor.
Såsom av det ovanstående framgår har under det nästförflutna året för
sistnämnda ändamål åtgått ett belopp av 8,/00 kronor. Då emellertid
ej heller detta belopp varit tillfyllest för att bereda militieombuds -

224

mannen tillgång till det biträde av amanuenser och sakkunniga, som
avsetts skola stå till hans förfogande och som för arbetets fortgång
erfordras även sedan ärendenas antal efter krigstidens upphörande nedgått
till det antal, som må anses såsom det normala, torde för expenser
yikanatsersättningar m. m. behövas ett årligt anslag av minst 9 800
kronor.

Med åberopande av vad sålunda anförts får jag härmed vördsamt
hemställa,

att riksdagen måtte

dels bevilja från och med 1921 ett årligt anslag av 9.800 kronor
att emot behörig redovisning användas till bestridande av expenser för
mihtieombudsmannens expedition, vikariatsersättning m. m.

dels ock medgiva militieombudsmannen att av 1921 års förslagsanslag
till avlöningar, resekostnader och expenser för militieombudsmannen
och hans expedition använda, utöver förut anvisade belopp, ytterligare
1,000 kronor för fyllnad av det för samma år anvisade anslag till
bestridande av expenser för militieombudsmannens expedition, vikariatsersättning
m. m.

Jag hemställer att denna framställning måtte hänvisas''till bankoutskottet.

Stockholm den 10 januari 1921.

GUSTAF LINDSTEDT.

Sture Center wall.

225

Framställning till riksdagen angående dyrtidstillägg åt befattningshavare
vid militieombudsmansexpeditionen.

I anledning av en av mig till 1920 års riksdag gjord framställning
och inom riksdagen väckta motioner medgav riksdagen, att dyrtidstilllägg
och förhöjning däri finge under år 1920 och tillsvidare under åi
1921 utgå till militieombudsmannen och befattningshavare vid militieombudsmannens
expedition enligt de grunder, som av riksdagen go -känts för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst, samt att
tillfällig löneförbättring finge under år 1920 samt tillsvidare under ar
1921 ut°-å till vissa befattningshavare vid riksdagens verk och myndigheter
i enlighet med ett av riksdagens bankoutskott upprättat förslag,
upptagande °under militieombudsmansexpeditionen militieombudsmannen,
expeditionssekreteraren och byråintendenten samt innefattande tillämpning
av de grunder, som medgivits för vissa befattningar å ordinarie stat

inom den civila statsförvaltningen. o , .. , Äl

Militieombudsmannen bemyndigades att för ifrågavarande ändamål
av förslagsanslaget till avlöning, resekostnader och expenser för militieombudsmannen
och hans expedition använda erforderhgt belopp.

Jao- hemställer vördsamt, att riksdagen matte besluta att dyrtidstillägg
och löneförbättring fortfarande skola under år 1921 och tillsvidare
under år 1922 utgå till befattningshavare vid militieombudsmannens
expedition enligt de grunder, som må vara stadgade tor befattningshavare
vid statens ämbetsverk.

Jag anhåller att denna framställning måtte hanvisas till vederbörande
utskott.

Stockholm den 10 januari 1921.

GUSTAF LINDSTEDT.

Sture Centerwali,.

MiliUeombudsmannens ämbetsherättelse.