JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÅTTELSE

AVGIVEN TILL LAGTIMA RIKSDAGEN

ÅR 1921

TRYCKFRIHETSKOMMITTERADES

BERÄTTELSE

STOCKHOLM 1921

IVAR HiEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

203107

•V

:?•* •. *

. ■/ -<■

i / >

‘ A ''• ,

■/

r ''■

INNEHÅLL.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

inledning.................................................. 7

L Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda ämbets- eller tjänstemän:

1) uppbördsmannen Erik Hjalmar Lindquist i fråga om felaktighet vid utmät ningsförrättning

(ämbetsberättelserna 1918 sid. 28 och 1919 sid. 13). . . 8

2) kronofogden Alarik Dalqvist för felaktigt förfarande vid verkställighet av dom

i tvistemål (ämbetsberättelserna 1918 sid. 127, 1919 sid. 18 och 1920
sid. 16)............................................... 9

3) rådmannen Vilhelm Sebardt och civilassessorn Josef Gestblom i fråga om

lagligheten av domstols beslut angående föreläggande vid vite för part att
avgiva fullständigt svaromål (ämbetsberättelsen 1920 sid. 30)......... 9

4) komministern Erik Ydén för kränkande uttalanden om enskild person i hög mässopredikan

(ämbetsberättelsen 1920 sid. 103).................. 10

5) t. f. kronolänsmannen Frey Hammarson i fråga om häktnings laglighet (äm betsberättelsen

1920 sid. 220) . ............................... 10

6) t. f. borgmästaren Sven Ekstrand m. fl. för lagstridigt ådömande av för lust

av medborgerligt förtroende (ämbetsberättelsen 1920 sid. 277). ... 11

7) lantbruksingenjören Bror Emil Hildebrand i fråga om felaktigt ämbetsbevis

av statens lantbruksingenjör (ämbetsberättelsen 1920 sid. 155)........ 11

8) överinspektören N. T. Alsén och överkontrollören C. O. E. R. Drangel för

felaktig tullbehandling av giftiga ämnen och obehörigen meddelad tjänsteerinran.
.............................................. 1 ^

9) häradshövdingen Tor Ahlström för felaktigt beslut om svarandes hämtande

till häradsrätt m. m.................................... •

10) kronofogden Einar Ekström och kronolänsmannen Ludvig Nyberg för felaktigt

förfarande i utsökningsärende.............................. 79

11) f. d. generallotsdirektören Vilhelm Linder m. fl. för felaktigt beslut angående

meddelande av varning............... 85

12) civilassessorn Erik Bratt i fråga om olämpligt uttalande i domstolen av ord förande

i rådhusrätt...................................... H®

13) borgmästaren Henning Grauers m. fl. i fråga om kränkning av församlings friheten

..............................................

14) borgmästaren Wilhelm Palmgren m. fl. för kränkning av församlingsfriheten 121

15) borgmästaren Wilhelm Palmgren m. fl. i fråga om kränkning av församlings friheten

............................................... 1^7

16) häradsskrivaren Gustaf Boberg för felaktigt förande av mantalslängd..... 133

17 och 18) t. f. landssekreteraren Emil Emilén och t. f. borgmästaren Axel

Kellgren för dröjsmål med föranstaltande om rannsakning med häktad

ävensom underlåtenhet att expediera utslag angående häktad......... 139

— 1921 —

Sid.

19) landsfiskalen Sven Valdemar Lidberg för dröjsmål med att återställa av J. O.

remitterade handlingar.................................... jg]

20) extra landsfiskalen Josef Nilsson för obehörigt avförande till häkte förhållande

av polisförhör......................................... ^55

21) direktören A. J. Christiernson såsom ledamot av statens bränslekommission

för felaktigt förfarande vid försäljning av kommissionen tillhörig egendom 160

22) borgmästaren Ossian Emthén m. fl. för oriktigt ådömande av påföljd enligt

2 kap. 19 § strafflagen.................. ................. ^77

23) biträdande kriminalöverkonstapeln Axel Asp och poliskonstapeln Johan Axel

Rosén för oriktigt förfarande vid polisförhör m. m................. 180

24) häradshövdingen Axel Österlöf för sammanläggning av ådömd påföljd enligt

2 kap. 19 § strafflagen...... 192

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal m. m.

1) Obehörigt uttagande av vittnesersättning vid utmätning för stämmoböter . . 196

2) Oriktig anteckning i röstlängd vid stadsfullmäktigval angående hinder för

rösträtt på grund av oguldna prästutskylder..................... 202

3) Underlåtenhet av polismyndighet att meddela målsman om minderårigs häkt ning

ävensom oriktigt förfarande av polismyndigheten vid efterspaning av
den minderårige, som uppgivits vara försvunnen................... 207

4) Obehörig vägran av domkapitel att utfärda betyg om lära och leverne för vid

fångvården anställd präst........... 211

5) Dröjsmål med rättskemisk undersökning......................... 218

6) Oriktigt beslut om uppskov vid häradsrätt med föreläggande för part att

förete häradsrättens protokoll...... 229

7) Felaktigt vitesföreläggande för tillstädeskommen svarandepart i tvistemål. . 233

8) Obehörigt utkrävande av lösen för resolution å anmälan om konsert m. ni. 239

9) Fråga om tillämpning av § 12 jaktstadgan den 8 november 1912....... 243

10) Oriktig anteckning i kyrkoböcker, att barn vore fött utom äktenskapet . . . 247

11) Obehörig husrannsakan..................... 252

12) Obehörig polisundersökning av livsmedelsinspektör..................261

13) Fråga om tillståndsbevis för förevisande av biografbilder............. 264

14) Obehörig vägran av överexekutor att utse skiljeman.......... 269

15) Av rådhusrätt lämnat bifall till försäljning av omyndigs fastighet, utan att

närmaste fränder hörts..................................... 272

16) Oriktig förvaltning av skolkassas medel.......................... 275

17) Fängelsestraff bragt till verkställighet, oaktat nådeansökan förelegat......276

18) Fråga om allmänt åtal vid skadegörelse enligt 19 kap. 20 § strafflagen. . . 284

19) Felskrivning i röstlängd för stadsfullmäktig- och landstingsmannaval.....286

20) Oriktig tillämpning av bestämmelserna om fastställande av faderskap och

underhållsskyldighet i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap 288

21) Olagligt dop av barn tillhörande den mosaiska trosbekännelsen......... 294

22) Fråga om behörighet att utfärda pass......... 299

23) Oriktigt förfarande vid köpeskillingslikvid............................ 301

— 1921 —

Sid.

24) Oriktig avfattning av protokoll vid utmäta i ngsf inrättning............. 310

25) Fråga om tillämpning av 13 § i kung!, förordningen den 18 juni 1915 om

förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av
Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken....... 316

26) Oriktig tillämpning av 2 kap. 19 § strafflagen.................... 320

27) Fråga om verkställighet av flera bötesstraff i ett gemensamt förvandlingsstraff 322

28) Fråga om tillämpning av 1 § i lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig

frigivning............................................. 324

29) Sjukvården vid fängelserna.................................. 324

30) Föråldrade lageditioner å fängelserna........................... 327

III. Framställningar till Konungen.

1) Ang. ersättning till värnpliktige n:r 605 ,s/1911 y Anders Torsten Berglund,

som obehörigen undergått förvandlingsstraff för uteblivande vid inskriv -ningsförrättning....................................... 329

2) » ersättning till värnpliktige n:r 426 18/i909 Axel Svensson, som obehö rigen

undergått förvandlingsstraff för uteblivande vid inskrivningsförrättning.
........................................... 335

3) » ändring av § 4 mom. 1 i kungl. förordningen den 14 december 1917

angående indrivning och redovisning av böter................. 343

4) » ändring av 15 § i lagen den 30 maj 1919 om begränsning av tiden

för idkande av handel och viss annan rörelse.................346

5) » ändring av kungl. kungörelsen den 23 december 1915 angående fång förteckningar

och rapporter från fängelserna och tvångsarbetsanstalterna.
............................................. 353

6) » förtydligande av bestämmelserna i fjärde avdelningen av kungl. stadgan

den 20 juni 1918 med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning
............................................ 356

7) » gemensamt tingsställe för Östra Värends domsaga ävensom utfärdande

av tidsenliga lagbestämmelser angående tingshusbyggnad m. m...... 361

8) » förvaltningen av Södertörns domsaga......................366

9) » ändring av 3,9 § i kungl. förordningen den 19 november 1914 angå ende

stämpelavgiften m. m. ävensom av formuläret till de i 34 § av

samma förordning omförmälda blanketter..................... 372

10) » fråga om förmyndarkammarens i Stockholm förvaltning av omyndigas

och frånvarandes medel................................379

IV. Redogörelse för vissa tidigare hos Konungen gjorda framställningar, vari under
år 1920 åtgärd vidtagits.

l) Ändring av bestämmelserna om rätt för domstol att förklara någon ovärdig

att föra andras talan inför rätta............................. 391

2) Ändring av lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker............. 391

; 3) Revision av bestämmelserna rörande avgifter för registrering i handels- och

föreningsregistren......................................391

4) Stadgande om viss kompetens för ordförande i stadSstyrelse m. m...... . 392

— 1921 —

Sid.

5) Ändring i bestämmelserna rörande ledigförklarande av apotek m. m...... 392

6) Avhjälpande av bristfällighet i gällande lagstiftning rörande tomträtt samt

angående ändrade bestämmelser rörande utfärdande av gravations- och
äganderättsbevis..................................... 392

7) Gift kvinnas behörighet att vara ledamot av tryckfrihets jury..........393

8) Införande av förhörsdomarinstitutionen.......................... 393

9) Delning av Västerbottens södra domsaga......................... 393

10) Åtgärder för uppehållande av en hög nivå hos rättskipningen vid häradsrätterna
.............................................. 394

V. Framställningar till riksdagen.

1) Ang. anslag till täckande av kostnader för justi tieombudsmansexpeditionens

flyttning, uppvärmning och telefoner.......................... 397

2) Ang. dyrtidstillägg och tillfällig löneförbättring under år 1921 åt befatt ningshavare

vid justitieombudsmansexpeditionen.................. 399

VI. Inspektionsresor under år 1920 ............................. 400

VII. Under år 1920 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.......... 400

Berättelse av kommitterade till tryckfrihetens vård ................... 403

^Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Tabell över samtliga av 1920 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt riksdagens protokoll........................... 407

n. Förteckning över de av 1920 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning
av samma skrivelser................................ 410

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna

ärenden, som vid utgången av 1920 ännu voro i sin helhet eller till någon
del på Kungl. Maj:ts prövning beroende.................... 495

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom

skrivelser från riksdagen före 1920, men vid samma års början voro i
sin helhet eller till någon del oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling,
dessa ärenden undergått under 1920 ................... 503

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom
skrivelser från justitieombudsmannen före den 1 januari 1920, men vid
samma års slut ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl.
Maj:ts prövning beroende, jämte kortfattad uppgift om ärendenas behandling
.............................................. 560

— 1921 —

Till RIKSDAGEN.

J ämlikt 13 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
får jag härmed avlämna berättelse för justitieombudsmansämbetets förvaltning
under 1920. Jag får därvid meddela, att jag med stöd av 25 § i instruktionen

begagnat mig av semester under tiden från och med den 1 juli till och med den
15 augusti samt att under nämnda tid min av riksdagen utsedde suppleant och
efterträdare hovrättsrådet Arnold Lindman förestått ämbetet.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla redogörelse
för sådana mot ämbets- och tjänstemän för fel eller försummelse i ämbete eller
tjänst anbefallda åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon instans
prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Fråga om felaktighet vid utmätningsförrättning.

1919 års ämbetsberättelse innehåller (sid. 13 o. f.) redogörelse för ett av min
företrädare efter klagomål av uppasserskan Emmy Nilsson mot uppbördsmannen
Erik Hjalmar Lindquist i Stockholm anbefallt åtal, för det han den 1 december
1916, då han i Emmy Nilssons bostad i hennes frånvaro verkställt utmätning,
dels underlåtit att tillsäga granne att närvara vid förrättningen och dels berett
sig tillträde till en låst byrålåda och tagit i mät däri förvarade penningar, ehuru
annan lös egendom kunnat åtkommas utan brytande av lås.

Av redogörelsen framgår, att Stockholms rådhusrätt, där åtalet anhängiggjorts,
genom utslag den 4 mars 1918 dömt Lindquist för försummelse och oförstånd
vid fullgörande av tjänsteplikt att bota 40 kronor, varjämte rådhusrätten förpliktat
Lindquist att till Emmy Nilsson såsom ersättning utgiva 200 kronor, samt
att Svea hovrätt, varest Lindquist anfört besvär, genom utslag den 21 juni 1918
funnit skäl ej vara anfört, som föranledde ändring i överklagade utslaget, och
skulle Lindquist ersätta Emmy Nilsson vad hon visade sig hava utgivit för hovrättens
utslag.

Kungl. Majd, varest Lindquist anfört besvär, har yttrat i utslag den 4 maj 1920:

I målet är upplyst att vid ett tillfälle på våren 1916, när Lindquist inställt
sig i Emmy Nilssons ifrågavarande bostad för skatteindrivning och därvid för
henne framhöll, att hon till följd av uraktlåten skattebetalning kunde få sina
möbler utmätta, Emmy Nilsson genmält att möblerna icke vore hennes. Vid
sådant förhållande och då utredningen ger vid handen, att vid utmätningstillfället
i bostaden ej fanns, förutom möbler och vad i byrån förvarades, utmätningsbar
egendom av tillräckligt värde, finner Kungl. Maj:t Lindquists åtgärd att
öppna en byrålåda och utmäta där befintliga penningar icke hava varit felaktig.
Då Lindquist vid utmätningstillfället låtit portvakten i huset veta, att utmätningen
komme att företagas, finner Kungl. Maj:t Lindquists underlåtenhet att tillsäga
portvakten eller annan närboende granne att vid förättningen närvara, ehuru
felaktig, icke skäligen böra medföra ansvar. Kungl. Maj :t prövar förty lagligt att,
med ändring av hovrättens utslag, befria Lindquist från ansvar och ersättningsskyldighet
i målet.

Från beslutet, som innefattade justitieråden Bohmans, Silverstolpes och Wedbergs
mening, voro justitieråden Skarstedt och Svedelius skiljaktiga och fuDno ej skäl
att i hovrättens utslag göra annan ändring än att med avseende å omständigheterna
i målet Lindquist befriades från honom i målet ålagd ersättningsskyldighet.

(N. J. A. 1920 sid. 158.) — 1921 —

2. Felaktigt förfarande vid verkställighet av dom i tvistemål.

I 1920 års ämbetsberättelse (sid. 16 o. f.) redogöres för ett av min företrädare
mot kronofogden Alarik Dalqvist anbefallt åtal för det Dalqvist genom
i flera avseenden visat oförstånd förorsakat, att ett av honom omhänderhaft. utsökningsärende
blivit oskäligt fördröjt. Av redogörelsen framgår:

att rådhusrätten i Skellefteå, varest åtalet anhängiggjorts, genom utslag den
22 juli 1918 avvisat åtalet, såvitt det avsåge Dalqvist» åtgärd att inställa en
exekutiv auktion, som skulle ägt rum don 21 juni 1915 inom Nysätra tingslags
häradsrätts domvärjo, samt för vad i övrigt lagts Dalqvist till last dömt honom
till ansvar och ersättningsskyldighet,

att Svea hovrätt, varest Dalqvist anfört besvär, genom utslag den 6 juni
1919, bland annat funnit Dalqvist hava förfarit felaktigt i två särskilda avseenden
samt, då vad Dalqvist sålunda läge till last måste anses utgöra fortsättning av
en och samma tjänsteförseelse, dömt Dalqvist för ifrågavarande förseelse jämlikt
25 kap. 17 § jämförd med 4 kap. 3 § strafflagen att bota 50 kronor,
att Dalqvist anfört underdåniga besvär över hovrättens utslag,
att Dalqvist efter förordnande av mig ställts under åtal inför häradsrätten
för den inom dess domvärjo begångna förseelsen

och att häradsrätten genom beslut den 23 oktober 1919 förklarat det vid
häradsrätten anhängiggjorda målet vilande i avbidan på besvärens prövning hos
Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:t har numera genom utslag den 4 september-1.920 yttrat, att Kungl.
Maj:t funne Dalqvist förvunnen till fortsatt tjänsteförseelse på sätt hovrätten fört
honom till last; och som upplyst blivit, att Dalqvist efter förordnande av J. O.
vid Nysätra tingslags häradsrätt åtalats för det han inställt den till den 21 juni
1915 utlysta auktionen och att åtalet av häradsrätten förklarats vilande i avbidan
på utgången av förevarande mål, samt Dalqvists nu nämnda åtgärd ägde sådant
samband med Dalqvists av hovrätten bedömda förfarande att, därest den befunnes
böra till ansvar föranleda, densamma och sagda förfarande syntes utgöra
fortsättning av ett och samma brott, prövade Kungl. Maj:t lagligt att, med undanröjande
av den av hovrätten för Dalqvist meddelade straffbestämmelsen, förklara''
Dalqvist saker till ansvar jämlikt 25 kap. 17 § jämförd med 4 kap. 3 §
strafflagen för det han felat i de av hovrätten angivna hänseenden samt förvisa
honom till Nysätra tingslags häradsrätt att i ett sammanhang dömas. Kungl.
Maj:ts utslag “jämte rådhusrättens protokoll i målet skulle översändas till ordföranden
i häradsrätten.

Därefter har målet vid häradsrätten återupptagits.

3. Fråga om lagligheten av domstols beslut angående föreläggande
vid vite för part att avgiva fullständigt svaromål.

1920 års ämbetsberättelse (sid. 30 o. f.) innehåller, att min företrädare mot
rådmannen Vilhelm Sebardt och civilassessorn Josef Gestblom såsom ledamöter

2 — Justitieombudsmawnens ämbetsberättelse till 1921 års riksdag.

av Stockholms rådhusrätt anbefallt åtal, för det rådhusrätten i ett tvistemål
mellan Stockholms Dagblads Aktiebolag och Svenska Förlagsaktiebolaget vid
första rättegångstillfället den 11 november 1915 förelagt svarandebolaget vid vite
för styrelseledamoten O. Ulmstedt att nästa rättegångstillfälle avgiva fullständigt
svaromål, samt att Svea hovrätt, där åtalet anhängiggjorts, funnit detsamma
icke kunna bifallas.

Kungl. Maj:t, varest jag anfört besvär över hovrättens beslut, har genom
utslag den 4 maj 1920 ej funnit skäl att göra ändring i hovrättens utslag.

4. Kränkande uttalanden om enskild person i högmässopredikan.

I 1920 års ämbetsberättelse (sid. 103 o. f.) redogöres för ett av min företrädare
vid domkapitlet i Linköping mot komministern Erik Ydén anhängiggjort
åtal för kränkande uttalanden om enskild person i högmässopredikan. Av redogörelsen
framgår, att domkapitlet genom utslag den 4 juni 1919 meddelat Ydén
en allvarlig erinran.

Göta hovrätt, varest advokatfiskalsämbetet efter anmodan av J. O. anfört besvär,
har genom utslag den 15 oktober 1920, enär Ydén genom sina uti ifråga -komna predikan beträffande metodistpredikanten O. Ljungdahl och rektorn G.
Lindborg fällda yttranden måste anses hava visat oförstånd i sitt ämbete, prövat
lagligt att, med ändring av överklagade utslaget, jämlikt 5 § i lagen den 8 mars
1889 om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål,
döma Ydén, för vad han sålunda förbrutit, till varning, som genom domkapitlets
försorg skulle honom meddelas.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

5. Fråga om häktnings laglighet.

I 1920 års äm betsberättelse (sid. 220 o. f.) redogöres för ett av mig anbefallt
åtal mot t. f. kronolänsmannen Frey Hammarson, för det han skulle utan
laga skäl hava häktat arbetarna J. A. Alsén och H. N. Hernström för brott mot
15 kap. 22 § strafflagen.

Av redogörelsen framgår, att Marks häradsrätt, där åtalet anhängiggjorts,
genom utslag den 10 april 1919 dömt Hammarson jämlikt 15 kap. 10 § och 25
kap. 17 § strafflagen till böter 100 kronor samt ålagt honom skadeståndsskyldighet.
I fråga om rättegångskostaden förpliktades Hammarson ersätta dels stadsfiskalen
A. Ellwén, som utfört åtalet, med visst belopp och dels målsägandena
med visst belopp.

Göta hovrätt, varest såväl Hammarson som Ellwén anfört besvär, den senare
beträffande beloppet av den honom tillerkända ersättningen, har i utslag den 11
november 1920 yttrat:

Enär den utredning, som förebragts vid det av Hammarson hållna polisförhör,
inneburit skälig anledning till misstanke, att Alsén och Hernström gjort sig
skyldiga till förfarande, varom i 15 kap. 22 § 1 mom. strafflagen sägs, eller så —

1921 —

ledes till brott, därå straffarbete kunnat följa, samt Alsén och Hemström ej
kunna anses hava vid tiden för deras inmanande i häkte ägt stadigt hemvist,
alltså och då vid sålunda upptagna förhållanden Hammarson genom sin berörda
åtgärd icke kan anses hava gjort sig skyldig till straffbart förfarande, prövar
hovrätten, med upphävaude av häradsrättens utslag, lagligt i målet befria
Hammarson från ansvar och ersättningsskyldighet.

Hovrättsrådet Kellgren var härifrån skiljaktig och yttrade : Jag finner ej skäl
att i häradsrättens utslag göra annan ändring, än att jag, som anser Hammarson
icke vara lagligen pliktig att ersätta Ellwén för hans inställelse vid häradsrätten,
befriar Hammarson från honom härutinnan av häradsrätten ålagd skyldighet.

Som målets avgörande berodde på bevisningen, ansåg jag mig icke böra
anföra besvär över hovrättens utslag, mot vilket talan eljest icke fick fullföljas.

6. Lagstridigt ådömande av förlust av medborgerligt förtroende.

Enligt 1920 års ämbetsberättelse (sid. 277 o. f.) lät jag inför hovrätten över
Skåne och Blekinge anställa åtal mot t. f. borgmästaren Sven Ekstrand samt t.
f. rådmännen Torsten Jungbeck och Thure Stenstrand såsom ledamöter av rådhusrätten
i Trälleborg, för det rådhusrätten dömt en person för varje av 7 för
falskningsbrott till straffarbete 2 månader eller tillhopa straffarbete 1 år 2 månader
ävensom förlust av medborgerligt förtroende till dess 1 år förflutit från
det den dömde efter utståndet straff frigivits. Sedan hovrätten genom utslag
den 5 december 1919 dömt Ekstrand, Jungbeck och Stenstrand till böter för
oförstånd i tjänsten, har hovrättens utslag numera vunnit laga kraft.

7. Fråga om felaktigt ämbetsbevis av statens lantbruksingenjör.

Min företrädare lät, såsom av en redogörelse i 1920 års ämbetsberättelse
framgår (sid. 155 o. f.), anställa åtal mot lantbruksingenjören Bror Emil Hildebrand
för det han i fråga om ett dikningsarbete skulle den 25 juni 1914 och
den 27 april 1915 å tjänstens vägnar hava utfärdat intyg av oriktig beskaffenhet.

Enligt redogörelsen dömde Kinds häradsrätt, varest åtalet anhängiggjorts,
genom utslag den 27 oktober 1919 Hildebrand beträffande intyget den 25 juni
1914 att jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen bota 300 kronor, men beträffande in
tyget den 27 april 1915 ogillades den i målet förda ansvarstalan. Tillika ogillades
av A. Grönbäck förd skadeståndstalan. Vidkommande rättegångskostnaden blev
åklagarens, stadsfiskalen A. Ellwéns yrkande lämnat utan bifall samt Hildebrand
förpliktad ersätta Grönbäck med 75 kronor jämte vad Grönbäck kunde visa sig
hava utgivit i lösen och stämpel för ett exemplar av häradsrättens utslag i målet.

Sedan jag uppdragit åt advokatfiskal vid Göta hovrätt att i hovrätten anföra
besvär över häradsrättens utslag, såvitt åtalet lämnats utan bifall, samt besvär
tillika anförts av Grönbäck och Ellwén, har hovrätten genom utslag den 25
maj 1920 anfört, att enär, vidkommande ansvarsyrkandet på grund av intyget den
27 april 1915 och den däri omförmälda besiktning av dikningsarbetet, nämnda
besiktning med hänsyn till vad därom i målet blivit upplyst icke kunde anses

— 1921

såsom en av Hildebrand i tjänsten verkställd förrättning; alltså och på de av
häradsrätten i denna del av målet anförda skäl prövade hovrätten lagligt fastställa
häradsrättens utslag, såvitt åtalet i förevarande avseenden därigenom lämnats
utan bifall. Beträffande övriga fullföljda delar av målet funne hovrätten ej skäl
göra ändring i överklagade utslaget.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

8. Felaktig tullbehandling av giftiga ämnen och obehörigen
meddelad tjänsteerinran.

I ett genom klagomål av tullkontrollören Johan Elvin härstädes anhängiggjort
ärende förordnade min företrädare om åtal mot överinspektören N. T. Alsén
och överkontrollören C. O. E. R. Drangel för tjänstefel. I den för åklagaren
utfärdade instruktionen upptogs följande.

Uti skrivelse till kungl. generaltullstyrelsen den 2 maj 1916 anförde klaganden,
vilken tjänstgjorde såsom föreståndare för den tullfria avdelningen (maskinavdelningen)
vid packhusinspektionen i Stockholm, i huvudsak följande: Med
stöd av gällande giftstadga och i enlighet med föreskrifterna i § 240 i tjänstgöringsreglementet
för tullverket hade klaganden den 14 april 1916 hos packhusinspektionen
till vidare åtgärder anmält, att C. Er. Malmberg här i Stockholm,
vilken icke styrkt sig äga rätt att driva handel med giftiga ämnen av första
klassen, den 3 i samma månad till förtullning angivit och sålunda försökt till
riket införa 40 fat vit arsenik eller arseniksyrlighet (statist. n:r 1,160 A), vägande
netto 10,000 kilogram och betingande ett inköpspris av 4,000 kronor. Varan,
som utgjorde giftigt ämne av första klassen, hade inkommit med ångfartyget
»Bror Oscar» från Stettin under n:r 267.

Genom skrivelse till klaganden den 17 april 1916 förklarade packhusinspektionen,
att berörda anmälan icke föranledde någon åtgärd från dess sida, då klaganden
utgått från den enligt inspektionens uppfattning oriktiga förutsättningen,
att angivningen till förtullning i och för sig innebure försök till olovlig varuinförsel;
och hade inspektionen i samma skrivelse tillika — med anledning av eu
utav klaganden å angivningsinlagan å ifrågavarande parti arsenik gjord anteckning
av innehåll, att överinspektören Alsén i vittnens närvaro medgifvit införsel
av varapartiet — under förmälan att detta icke vore med verkliga förhållandet
överensstämmande och att anteckningen påtagligen gjorts mot bättre vetande, allvarligen
tillhållit klaganden att för framtiden undvika sådant tillvägagångssätt.

Detta inspektionens beslut överklagades till alla delar av klaganden genom
besvär hos generaltullstyrelsen den 2 maj 1916 med yrkande, dels att ärendet
måtte återförvisas till inspektionen för förnyad behandling i enlighet med giftstadgans
föreskrifter, dels att inspektionen måtte åläggas att skriftligen återkalla
den klaganden med orätt och under författningsstridiga former tilldelade admonitionen,
dels ock -— enär, enligt vad av klaganden ingivna handlingar utvisade,
Malmberg ej mindre den 7 april 1916 »lyckats åtkomma» 125 kilogram grå arsenik
än även, på sätt klaganden i ny anmälan till packhusinspektionen den 22

1921

april 191(5 pavisat, under namnet »kristallis angivit eu arsenikkomposition -att inspektionen måtte förständiga,1s att verkställa undersökning'' beträffande firmans
hela införsel av arsenik och arsenikpreparat, särskilt med avseende därå, huruvida
icke dylika preparat införts under andra vilseledande benämningar.

Till närmare belysning av frågans innebörd anförde klaganden i besvären
vidare: På sätt av eu vid skriften fogad bilaga framginge, både Malmberg pa

senare tid drivit grosshandel i stor skala med giftiga ämnen av första klassen.
Det vore denna olagliga trafik, som klaganden ansett sig skyldig att söka hindra
genom sin ovanberörda bos inspektionen gjorda anmälan, vilken emellertid icke
föranlett annan åtgärd än eu oförtjänt skriftlig admonition, utan att tillfälle lämnats
klaganden att närmare försvara sin tjänsteåtgärd. Vad nu beträffade ifrågavarande
40 fat arseniksvrlighet, hade desamma av Malmberg angivits till förtullning
och mot giftstadgans föreskrift kvarlegat i packhuset under tolv (lagar, men
icke förty ansåges de av inspektionen icke vara införda i riket. Ehuru icke någon
av förutsättningarna för tillämpning av § 27 mom. 2 tullstadgan i fråga om
sådan tullfri vara som arsenik varit för banden, både inspektionen, trots upprepade
invändningar från personalens sida och ehuru eu av inspektionen den 11
juli 1911 utfärdad promemoria — av innehåll att tullfria varor icke finge anmälas
till återutförsel enligt § 27 mom. 2 tullstadgan i andra fall, än då de vore
förpackade tillsammans med tullpliktiga sådana och jämte dessa samtidigt återutfördes
— icke förr än den 18 april 1916 av inspektionen återkallats genom en
då utfärdad ny promemoria, enligt vilken förstnämnda promemoria skulle upphöra
att tills vidare gälla beträffande kolli, innehållande uteslutande sådana tullfria
varor (apoteksvaror och gifter), som finge införas endast av vissa personer, vid
flera tillfällen tillåtit Malmberg att med stöd av nämnda författningsrum återutföra
av honom angivna partier giftiga ämnen, en förmån som vägrats andra
importörer. Efter återkallandet av promemorian av den 17 juli 1911, så vitt
gällde omförmälda tullfria varor, kunde vilken importör som helst från utlandet
inköpa exempelvis arseniksvrlighet och sedan efter förtullningen utföra densamma
till annat land. Detta vore emellertid enligt klagandens mening olagligt, och
klaganden hemställde därför, att återkallandet av den förra promemorians innehåll
i ovan angivna del måtte annuleras. Den Malmberg ensamt obehörigen
givna förmånen innebure vidare ett anmärkningsvärt illojalt kringgående av kungl.
kungörelsen den 21 maj 1915 med föreskrifter till förekommande av godsanhopning
å kajer och i tullokaler i Stockholm, enligt vilken författning gods, som
ankommit till Stockholm vare sig direkt från utrikes ort eller såsom omedelbar
transitförsändelse, icke finge, då godset uppenbarligen vore av tullfri beskaffenhet
eller vid undersökning, som vederbörande tullmyndighet utan hinder av vad
eljest vore stadgat ägde verkställa, befunnes vara av sådan beskaffenhet, i Stockholm
uppläggas å transitupplag . eller omedelbart transitförsändas vare sig till
inrikes eller till utrikes ort.

Vad beträffade den klaganden i packhusinspektionens skrivelse den 17 april
1916 tilldelade admonitionen hade den av klaganden å angivningsinlagan gjorda
anteckning, som föranlett admonitionen, uteslutande tillkommit dels för att skydda
klaganden mot eventuella efterräkningar i form av revision sanmärkningar eller
för bristande tillsyn enligt vissa paragrafer i giftstadgan vid införsel och för —

1921 -

säljning av så stora kvantiteter arsenik som 10,000 kilogram, dels ock till försvar
emot anmärkning för felaktigt användande av § 27 mom. 2 tullstadgan i
strid mot ovanberörda promemoria av den 17 juli 1911, varmed ock borde jämföras
generaltullstyrelsens i dess resolution den 28 mars 1916 i anledning av
vissa anmärkningar mot tullkammaravdelningens å Blasieholmen journal för januari
månad 1914 gjorda uttalande, att beträffande varor av tullfri beskaffenhet
bestämmelserna i § 27 mom. 2 tullstadgan rätteligen icke skolat få i då förevarande
fall tillämpas. Klaganden bestrede på det bestämdaste packhusinspektionens
rätt att av ovanberörda anteckning på lösa grunder draga de slutsatser, att
klaganden »utgått från en oriktig förutsättning» och gjort anteckningen mot
bättre vetande, genom vilka slutsatser klagandens ställning såsom underordnad
tjänsteman vid utövad tjänsteplikt blivit i hög grad kränkt.

Med anledning av klagandens sålunda gjorda anmälan avgav packhusinspektionen
den 22 maj 1916 till generaltullstyrelsen förklaring, däri inspektionen anförde
huvudsakligen följande.

Ifrågavarande 40 fat arseniksyrlighet, som av Malmberg angivits till förtullning
den 3 april 1916, hade vid tullbehandlingen den 11 i samma månad anmälts
till reexport enligt § 27 mom. 2 tullstadgan; och hade med anledning därav klaganden
gjort sin ovanberörda anmälan hos inspektionen den 14 april 1916 av
innehåll, att Malmberg sökt gent emot giftstadgans föreskrifter till riket införa
varupartiet. Redan dessförinnan hade emellertid klaganden muntligen hänvänt
sig till inspektionen och gjort samma uppfattning gällande, varvid dock Alsén,
som huvudsakligen fört samtalet med klaganden, delgivit denne sin uppfattning,
att Malmbergs åtgärder icke kunde anses innebära överträdelser av giftstadgans
föreskrifter rörande införsel av giftiga ämnen av första klassen, då dessa föreskrifter
måste anses avsedda såsom ett skydd mot olaga handel med gifter inom
landet men icke att förhindra svenska affärsmän att driva handel med sådana
ämnen på andra länder. Enär under normala förhållanden transitgods enligt
tullstadgans bestämmelser icke finge öppnas, vore då all kontroll beträffande
Sverige transiterande gifter utesluten; och den uppfattningen, att giftstadgans
bestämmelser angående förbud mot införsel av giftiga ämnen av första klassen
icke avsåge transitering, hade också vunnit laga hävd, såsom framginge av ett
utav kungl. Svea hovrätt den 16 juni 1915 meddelat utslag, av vilket eu avskrift
bifogades förklaringen. Också hade transitering genom Sverige av gifter och
apoteksvaror under lång tid förekommit och allmänt ansetts såsom eu fullt lojal
trafik. Sedan emellertid de under senare tid utfärdade utförselförbuden kommit
att omfatta även transitgods, hade givetvis transitering av dylika varor, i den
män de vant till utförsel förbjudna, icke kunnat ske, såframt icke utförsellicens
utverkats. Beträffande arsenik vore dock utförselförbud icke gällande, så att
hinder i sådant hänseende för transitering av dylik vara ej förelåge; men eu
annan omständighet, nämligen den av klaganden åberopade kungl. kungörelsen
den 21 maj 1915, lade, vad Stockholm beträffade, hinder i vägen för transitering
av arsenik, enär denna vara vore tullfri. Anledningen till utfärdandet av denna
författning vore emellertid att söka i den oerhörda anhopning av tullfritt transiterande
gods, som under krigets första skede ägt rum härstädes till förfång för
landets egen import av varor, helst berörda gods, såsom tullfritt, kunde frigöras

1921 —

och disponeras av varuägaren. Vid utfärdandet av författningen hade man emel
lertid tydligen ej kommit att tänka på sådana varor — apoteksvaror och gifter —
som, ehuru tullfria, icke finge av vem som helst disponeras; men såsom säkert
kunde antagas, att avsikten med bestämmelsen icke varit att förhindra svenska
affärsmäns transitoaffärer över Sverige. Vid nu anförda förhållanden hade inspektionen
tagit under övervägande, på vad sätt ett icke avsett omöjliggörande av
svenska affärsmäns transitohandel över Sverige med dylika varor, i den mån de
icke vore till utförsel förbjudna, skulle kunna förebyggas och därvid funnit ett
sådant medel i tillämpning av den i § 27 mom. 2 tullstadgan förekommande
föreskrift. Denna föreskrift hade visserligen enligt ordalydelsen tillämpning allenast
på tullpliktigt gods; men i detta avseende hade man, ville det synas inspektionen,
utgått från samma tankegång som ovan berörts, nämligen att tullfritt
gods kunde frigöras och disponeras inom landet eller återutföras, allt efter ägarens
gottfinnande. Vad särskilt beträffade återutförsel enligt nämnda paragraf
i tullstadgan, ville inspektionen erinra, att generaltullstyrelsen enligt beslut den
5 april 1916 förklarat sådan icke ovillkorligen böra ske till samma land, varifrån
godset inkommit till riket; och enligt urgammal praxis hade det ej heller
ansetts nödigt att ingå i prövning beträffande varans skadade beskaffenhet eller
den anledning, på grund av vilken varuägaren icke åtnöjdes med varan, utan
hade ägarens rätt att, för så vitt icke någon sviklig avsikt med avseende å införseln
kunde påvisas, återutföra en vara, för vilken han ej ville betala tull, enligt
allmänt gängse uppfattning ansetts helt naturlig. Den tanke, på vilken förbudet,
vad Stockholm beträffade, mot transitering av tullfritt gods vore grundad, hade
även kommit till uttryck i ovanberörda promemoria av den IT juli 1911; men
då återutförseln av sådana varor, som icke finge från tullverket utlämnas till
vem som helst, givetvis icke borde försiggå annorledes än under tullkontroll, hade
något reellt hinder icke synts inspektionen föreligga för återutförsel av dylika
varor med stöd av bestämmelsen i § 27 mom 2 tullstadgan, och därmed hade
även förutberörda, tydligen icke förutsedda påföljd av förbudet mot transitering
av tullfritt gods blivit neutraliserad. Klagandens påstående, att Malmberg vore
den enda trafikant, som erhållit rätt till reexport av gift eller apoteksvaror, vore
fullkomligt oriktigt, på sätt framginge av bifogat utdrag av inspektionens journal.
Då klaganden vägrat att å Malmbergs reexportinlaga å godset göra anteckning
om att reexport enligt § 27 mom. 2 tullstadgan medgivits — vilken anteckning
sedermera gjorts av t. f. kammarskrivaren F. It. G. Berggren, som därvid genom
tillägget »p. b. enl. order av packhusinspektionen» för sin del säkerställt sig mot
eventuella anmärkningar — hade klagandens anteckning å angivningsinlagan
varit överflödig. Det vore vidare tydligt, att klaganden genom det i hans anteckning
förekommande ordet »införsel», vilket, såsom syntes av anteckningen, tillskrivits
efter åtminstone början av den övriga anteckningen och icke åtföljts av
någon reservation beträffande den olika tolkning av detta begrepp, varom diskussionen
rört sig, velat giva anteckningen en skärpa, som vid revisionen kunnat
ställa inspektionens åtgöranden i en oriktig dager. Med anledning av detta klagandens
förfarande hade inspektionen ansett nödvändigt tilldela honom en erinran
att för framtiden undvika sådant tillvägagångssätt.

I två fall hade av Malmberg till förtullning angivna arsenikpreparat icke

— 1921 —

blivit rätteligen behandlade. I det ena fallet hade varan tullbehandlats av kontrollören
hos inspektionen J. Höjer, som förut ej tullbehandla! dylik vara. Då
varan uti ifrågavarande fall angivits till reexport enligt § 27 mom. 2 tullstadgan
och alltså skulle utföras under tullkontroll, hade Höjer ej velat betunga
inspektionens strängt sysselsatta laboratorium med undersökning av varan, utan
felaktigt attestera! densamma såsom kemiskt-tekniska preparat, ehuru den såsom
arsenikkomposition varit hänförlig till annan rubrik. I det andra fallet, då varan,
utgörande 125 kilogram arsenik, tullbehandlats av en annan tjänsteman, kammarskrivaren
T. Ruus, hade det missödet inträffat, att, ehuru denne vid förfrågan
erhållit det beskedet, att varan vore hänförlig till rubriken 21 såsom metallisk
arsenik, tillämpningen av giftstadgans bestämmelser förbisetts och varan utlämnats,
vilket måste betecknas som en oförklarlig lapsus av eu eljest försiktig
och pålitlig tjänsteman. Någon skada hade emellertid icke heller i detta fall
skett, då varan bevisligen även i detta fall blivit utförd till Finland, ehuru icke
under tullkontroll. Vad beträffade det av Malmberg till förtullning angivna parti
kristallit, som klagandens anmälan den 22 april 1916 avsåge, hade därav 3 lådor
varit avsedda för ett svenskt glasbruk och återstoden, en låda, för reexport till
Finland. Om hela varupartiet varit avsett för reexport, hade inspektionen givetvis
intagit samma ståndpunkt, som vid förut omförmälda tillfälle, då densamma förklarat
klagandens anmälan rörande de av Malmberg angivna 40 faten arseniksyrlighet
icke föranleda någon åtgärd. Men då eu del av kristallitpartiet varit
avsett för inhemsk förbrukning och Malmberg icke vid tullbehandlingstillfället
kunnat förete vederbörliga bevis för sin rätt att införtulla varan, hade inspektionen
överlämnat handlingarna till stadsfiskalsämbetet i Stockholm, en åtgärd, varigenom
inspektionen ingalunda frångått sin förut intagna ståndpunkt. På grund
av det anförda hemställde inspektionen, att generaltullstyrelsen måtte vidtaga de
åtgärder, som kunde befinnas av omständigheterna påkallade.

Klaganden avgav därefter den 22 juni 1916 påminnelser till generaltullstyrelsen
och åberopade därvid till en början vissa av domstolarna meddelade utslag
i mål rörande införsel av giftiga ämnen, i främsta rummet ett av Kung! Maj:t
den 5 november 1909 givet utslag, innehållande fastställelse å ett av Stockholms
rådhusrätt den 13 november 1907 meddelat utslag, varigenom en person, som till
förtullning angivit eu vara, vid undersökning konstaterad innehålla en större
mängd arsenik, och som alltså gjort försök att införa giftigt ämne av första
klassen, utan att visat blivit, att han varit till sådan införsel berättigad, dömts
till böter enligt giftstadgan, varjämte varan förklarats förbruten. Klaganden ansåge
att berörda prejudikat, jämförda med ordalydelsen i författningarna, tydligen
visade, att inspektionen saknade allt stöd för sin ståndpunkt. Vid olika tillfällen
redan före den 14 april 1916 hade klaganden ansett sig böra till inspektionens
prövning hänskjuta frågan om rätta tillämpningen av giftstadgan och
§ 27 tullstadgan. Vid dessa tillfällen hade inspektionen — i strid mot såväl ovanberörda
utslag som även av inspektionen under överinspektören Alséns företrädares
tid i liknande frågor meddelade beslut och ehuru berörda författningar icke
under tiden ändrats — medgivit utförsel enligt § 27 mom. 2 tullstadgan av
giftiga ämnen av första klassen. Då samma fråga, under april 1916 åter förelegat,
hade klaganden ånyo redogjort för sin uppfattning i saken och hade då,

— 1921

enär avseende ej fästs vid hans framställning, funnit sig på grund av § 240
tjänstgöringsreglementet nödsakad att hos inspektionen göra sin om förmäl da anmälan
av den 14 berörda april. Denna anmälan hade besvarats med inspektionens
skrivelse den 17 i samma månad, enligt vilken sagda anmälan icke föranlett
någon åtgärd och vari inspektionen tillika uttalat, att angivning till förtullning
icke i och för sig innebure försök till olovlig införsel, och detta ehuru genom
Kungl. Majits nyss åberopade utslag av den 5 november 1909 vore fastslaget,
att envar, som, utan att enligt giftstadgan vara därtill berättigad, hos tullmyndighet
till förtullning angivit giftigt ämne av första klassen gjort försök till
olovlig införsel, samt brottet alltså voro en fullbordad handling, även om varuägaren
vid eller efter förtullningen begärt att få reexportera varan. Klaganden
hade under dagarna mellan den 14 och den 22 april på alla tänkbara sätt sökt
genomdriva, att frågan måtte underställas generaltullstyrelsens prövning, men
därvid blivit av Alsén bemött på ett synnerligen kränkande sätt. Med avseende
å inspektionens åberopande av kungl. kungörelsen den 21 maj 1915, vilken trätt
i kraft den 8 där påföljande juni, ville klaganden erinra, att utförsel av giftiga
ämnen med stöd av § 27 mom. 2 tullstadgan ägt rum även före sistnämnda dag.
Svea hovrätts av inspektionen åberopade utslag av den 16 juni 1915 vore icke
tillämpligt på Malmbergs tillvägagångssätt, då importören uti det i utslaget avsedda
fall icke angivit varan till förtullning utan medfört den såsom resgods.
Anmälan om reexporten hade av Malmberg aldrig gjorts vid angivningen utan
oftast långt efter förtullningen.

Ett av kontrollören Höjer den 26 april 1916 avgivet, vid klagandens påminnelser
i avskrift bifogat intyg, som av inspektionen åberopats i dess förklaring,
vore — anförde klaganden vidare — på sätt framgått av den i anledning av klagandens
ovan omförmälda nya anmälan av den 22 april 1916 angående Malmbergs
införsel av fyra lådor »kristallis inför detektiva polisen i Stockholm verkställda
utredning, i väsentliga delar utan sakligt underlag och i flera punkter
rent av falskt. Det både varit Höjers skyldighet att meddela inspektionen detta,
något som emellertid icke syntes hava skett, att döma av vissa uttryck i inspektionens
efter förhöret med Höjer inför polisen dagtecknade förklaring. På grund
av det sätt, på vilket berörda intyg synbarligen mot bättre vetande tillkommit
och utnyttjats, anhölle klaganden, att generaltullstyrelsen måtte tilldela dess upphovsmän
en välförtjänt tillrättavisning. För påståendet, att de 125 kilogram
arsenik, som Malmberg genom felaktigt förfarande från vederbörande förrättningsmans
sida utbekommit, exporterats till Finland, funnes inga verkliga bevis, då
varan icke sänts under någon som helst tullkontroll. På grund av vad sålunda
och i övrigt anförts anhölle klaganden om bifall till sina i skriften den 2 maj
1916 gjorda yrkanden.

Sedermera avgav packhusinspektionen den 6 november 1916 förnyat yttrande
i ärendet till generaltullstyrelsen, därvid inspektionen åberopade bland annat
följande. Gent emot den uppfattning, klaganden tydligen ville göra gällande,
eller att giftstadgans förbud mot handel med gifter avsåge ej blott det fall, att
varan såldes på den inhemska marknaden, utan även det fall, att varan såldes
från utlandet till utlandet, ville inspektionen erinra, att under normala förhållanden
ingen som helst möjlighet funnes att övervaka sistnämnda slags handel,

3 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1921 års riksdag.

icke ens om varan transiterades över Sverige, emedan transitgods under sådana
förhållanden icke finge öppnas, varför redan av detta skäl en sådan tolkning av
författningen icke syntes kunna hava varit av lagstiftaren avsedd. Klagandens
åsikt, att försök till olovlig införsel av gift ägt rum i och med varans angivning,
skulle i sina konsekvenser medföra, att straff skulle kunna ådömas en person
för försök till olovlig införsel av gift, även om varan tillsänts honom utan hans
vetskap. Högsta Domstolens av klaganden åberopade utslag av den 5 november
1909 avsåge ett särskilt fall, då angivning till förtullning ägt rum, men då det
icke framginge, att i det då förevarande fallet omständigheter förekommit, på
grund av vilka man haft grundad anledning antaga, att varan, ehuru angiven
till förtullning, icke varit avsedd att till riket införas, bestrede inspektionen riktigheten
av klagandens i anledning av utslaget gjorda slutledning. I de fall, då
inspektionen tidigare vägrat medgiva återutförsel av till förtullning angivet giftigt
ämne och i stället anmält förhållandet hos vederbörande åklagare, hade angivningen
skett i syfte att här i riket använda varan, varemot Malmbergs angivningar,
såsom han redan före varans inkommande meddelat inspektionen, avsett att
få återutföra varan. Varornas angivning till reexport hade i alla nu ifrågavarande
fall skett vid tullbehandlingen på sätt i § 27 mom. 2 tullstadgan omförmäldes.
Hade Malmberg haft för avsikt att disponera varan inom landet, skulle
givetvis eu anmälan till reexport, som gjorts efter det ett sådant försök misslyckats,
på intet sätt hava fritagit Malmberg från straffpåföljd enligt giftstadgan.
Det vore visserligen riktigt, att återutförsel på grund av § 27 mom. 2 tullstadgan
numera kommit till användning i en vid tiden för denna bestämmelses meddelande
oanad utsträckning; men denna utväg hade utgjort eu viss ersättning för
den frilagersrörelse, vars avsaknad hos oss våra affärsmän särskilt i nuvarande
tider haft anledning beklaga, och möjliggjort många transitoaffärer, som eljest
kommit utlänningar till godo. Beträffande den av tullkammaren i Stockholm
förda förteckning över till införsel angivna giftiga ämnen av första klassen, ville
inspektionen fästa uppmärksamheten på, hurusom i förteckningen angivits, att
vissa gifter reexporterats, utan att anteckning gjorts beträffande befogenhet för
importören att införa varan, samt att detta förfaringssätt tillämpats utan anmärkning
från medicinalstyrelsens sida, till vilken styrelse förteckningen överlämnades,
en omständighet som åtminstone icke syntes tyda på, att medicinalstyrelsen ansåge
förfaringssättet oriktigt. Klagandens vägran, mot given order, att vidare
taga befattning med Malmbergs reexportangivningsinlaga å de 40 faten arsenik
måste enligt § 248 tjänstgöringsreglementet betraktas såsom tjänstefel, klaganden
givetvis obetaget att sedermera för beivran anmäla av förman meddelad order.
Vad anginge inspektionens promemoria av den 17 juli 1911 vore det påtagligt,
att, försåvitt denna avsåge reexport av gifter och sådan reexport borde anses
olaglig, någon ändring i detta förhållande icke skulle inträda därigenom, att gifterna
voro förpackade tillsammans med tullpliktiga ämnen; och hade det varit
med anledning därav, att en anmärkning i berörda avseende skulle äga ett visst
berättigande, som inspektionen den 18 april 1916 återkallat berörda promemoria
i avseende å gifter och apoteksvaror. Slutligen ville inspektionen meddela att,
sedan inspektionen ansett sig böra bringa frågan om de till Malmberg inkomna
fyra lådorna kristallit under rättslig prövning och fördenskull överlämnat hand —

1921 -

Ungarna rörande dessa lådor till stadsfiskalsämbetet i Stockholm, Ö. Ä. för polisärenden
(poliskammaren) den 150 juni 191G meddelat följande resolution i ärendet:
»Föranleder ej vidare åtgärd».

Såsom tillägg till sina förut avgivna påminnelser i ärendet inkom klaganden
den 13 januari 1917 till generaltullstyrelsen med ytterligare en skrift, däri klaganden
anförde bland annat, att »den Malmbergska gifttrafiken», som syntes hava
vant inställd alltsedan april 1916, i slutet av sistnämnda år åter börjat, i det att
1,000 kilogram arseniksyrligbet i 6 fat då tullbehandlats och enligt § 27 mom.
2 tullstadgan reexporterats till Finland. Tullbehandlingen både verkställts av
kontrollören Höjer, men klaganden både sig icke bekant, huruvida tullbehandlingen
och reexportmedgivandet skett i samråd med inspektionen eller icke.

Vidare ingav klaganden den 20 januari 1917 till generaltullstyrelsen eu skrift,
däri klaganden anförde bland annat följande. I 1916 års personallista över de
bos inspektionen anställda tjänstemän hade i vitsordskolumnen för klaganden
gjorts följande tillägg: »har vägrat att ställa sig i tjänsten given order till efterrättelse.
»'' Någon rimlig förklaring till denna åtgärd hade klaganden icke kunnat
av inspektionen erhålla, men erfarit, att anteckningen tillkommit först den 9 januari
1917 på föranstaltande av förutvarande överinspektören Alsén efter dennes
utnämning till byråchef i generaltullstyrelsen den 30 december 1916. Redan
detta vore en oegentlighet, men därtill komme, att anteckningen uppenbarligen
tillkommit för att skada klaganden och såsom en hämndeakt från Alséns sida i
anledning av klagandens ovan omförmälda åtgärder beträffande Malmbergs införsel
av arsenik. Det hade emellertid varit t. f. kammarskrivaren Berggren, som
den 11 april 1916 verkställt tullbehandlingen av de 40 faten arsenik, och klaganden
hade endast i egenskap av föreståndare för expeditionen för tullfria varor
samt av den anledning, att jämväl Berggren hyst betänkligheter mot medgivande
av varupartiets återutförsel enligt § 27 tullstadgan, underställt ärendet, inspektionens
avgörande. Klaganden hade icke före sin hänvändelse till inspektionen tagit
någon som helst befattning med tullbehandlingen av arsenikpartiet, och någon
order beträffande partiets behandling hade därför icke kunnat givas klaganden,
vare sig av Alsén eller av annan. Även i andra avseenden hade Alsén sökt skada
klaganden; så t, ex. genom ett utlåtande till generaltullstyrelsen i juli 1916 angående
förordnande å en förste kontrollörsbefattning samt genom att åt klaganden
under viss tid uppdraga ett arbete, som eljest utfördes av yngre tjänstemän.

Med anledning av klagandens sist återgivna skrift överlämnade packhusinspektionen
med skrivelse den 2 mars 1917 till generaltullstyrelsen yttranden av
förutvarande överinspektören Alsén och av överkontrollören Drangel. Alsén anförde
för sin del, så vitt här är fråga, i huvudsak följande. Vid bestämmandet
av vitsorden för år 1916 både beträffande klaganden från såväl Alséns som Drangels
sida rått stor tveksamhet, huruvida med hänsyn till klagandens förhållande
1 tjänsten under året högsta vitsordet borde tillerkännas honom. En särskild aniedning
till denna tveksamhet hade förelegat därutinnan, att klaganden mot
inspektionens order bestämt vägrat att vidtaga vederbörliga tjänsteåtgärder beträffande
reexport av ovanberörda parti arsenik om 40 fat, ett förhållande, som
av inspektionen förut omnämnts i den med anledning av klagandens föregående
anmälan mot inspektionen avgivna förklaring och som klaganden icke förr än nu

— 1921 -

sökt bortresonnera. Alsén hyste fortfarande den bestämda uppfattningen, att klaganden
vägrat ställa sig i tjänsten given order till efterrättelse och därigenom
brustit i sin lydnadsplikt mot förman samt gjort sig skyldig till tjänstefel; men
då frågan angående rätt att reexportera giltiga ämnen med stöd av § 27 mom. 2
tullstadgan ej slutligt prövats av vederbörande myndigheter, hade inspektionen
ansett sig icke höra nedsätta det klaganden förut tilldelade vitsord. Däremot
hade inspektionen icke ansett sig kunna låta hans uppträdande passera utan varje
anmärkning i personallistan; och av denna anledning hade ifrågavarande anmärkning
tillkommit, ehuru överenskommelse angående lydelsen av densamma icke
vid tiden för Alséns utnämning till byråchef blivit träffad, utan sådant skett först
den 9 januari 1917, då personallistan förelagts Alsén till undertecknande. De
för år 1916 ansvariga föreståndarnas rätt att i personallistan göra erforderliga
anteckningar ansåge Alsén obestridlig, även om åt sådan anteckning gåves en
form, som icke uttryckligen omtalades i tjänstgöringsreglementet, i all synnerhet
som en dylik anmärkning måste anses innebära en lindrigare åtgärd mot vederbörande
tjänsteman än en nedsättning av vitsordet. Hade klaganden vänt sig
till Alsén för erhållande av förklaring över anteckningen, skulle han omedelbart
hava erhållit fullgod sådan. Klagandens anmärkning rörande inspektionens åtgärd
att för en del av år. 1916 åt klaganden uppdraga visst arbete, som av honom
ansetts mindervärdigt, avsåge hans placering vid en av expeditionerna i stora
packhuset, en åtgärd, som betingats av då rådande arbetsförhållanden. Göromålen
vid denna expedition krävde emellertid väl erfarna tjänstemän och placeringen
därstädes vore på intet sätt misskrediterande.

Drangel bestred i det av honom avgivna yttrandet klagandens påstående, att
Drangel icke kunnat förklara anledningen till och innebörden av den beträffande
klaganden gjorda anteckningen i personallistan, samt anförde vidare, att Drangel,
vid klagandens begäran om förklaring till anteckningen och Draugels medverkan
till dess borttagande, hänvisat klaganden till de sakförhållanden, som föranlett
anteckningen, och förmält sig icke kunna lämna någon sådan medverkan. I övrigt
ville Drangel vitsorda vad Alsén anfört.

Slutligen ingav klaganden till generaltullstyrelsen ytterligare eu skrift i denna
del av ärendet, i vilken skrift han, med bestridande av vad Alsén och Drangel
anfört, förklarade sig vidhålla sina förut gjorda yrkanden.

Genom beslut den 16 juni 1917, meddelat i skrivelse till packbusinspektionen,
utlät sig generaltullstyrelsen, så vitt här är i fråga, sålunda: »Angivning hos tullverket
av eu vara, som endast får införas i riket av därtill särskilt berättigad
person, kan, även om angivningen göres av annan än sådan person, enligt styrelsens
åsikt icke i och för sig betraktas såsom olovlig införsel av varan eller
som försök därtill eller överhuvud taget såsom eu straffbar handling. I gällande
brännvins- och tobakslagstiftning är denna grundsats ovedersägligen uttalad. Vad
beträffar brännvin är nämligen stadgat, ej mindre i 26 § av nådiga förordningen
den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin, sådant detta författningsrum
lyder enligt nådiga förordningen den 10 november 1916, dels att brännvin må
till riket införas blott av den, som erhållit rätt till utminutering av brännvin,
eller av den, som visar sig äga rätt till partihandel med brännvin och tillika av
kontrollstyrelsen enligt de närmare föreskrifter, som av Kungl. Maj:t utfärdas,

— 1921 —

erhållit tillstånd att införa brännvin till riket, dels ock att brännvin icke må, med
vissa undantag, från tullverket utlämnas annorledes än mot kvitto, utfärdat av
sådan person, än även i 1 § av nådiga kungörelsen den 10 december 1915 ined
bestämmelser rörande behandling av brännvin, som enligt gällande föreskiiltor
icke må från tullverket utlämnas, m. m., att från utlandet infört brännvin, som
på grund av förstberörda författa inge rum icke må från tullverket utlämnas, må,
därest varan icke är att enligt tullstadgan anse såsom olovligen införd (det vill,
enligt ordalydelsen i § 129 mom. 1 tullstadgan, säga införd utan behörig tullangivning),
av varuägaren under vederbörliga tullkontroller återutföras inom viss
tid. Den omständigheten, att i brännvinsförsäljningsförordningen icke förekommer
någon straffbestämmelse för olovlig införsel av brännvin eller att sådan införsel
icke ens däri omtalas, innebär givetvis, att angivning av brännvin, exempelvis
till förtullning, även om den sker av person, som icke är berättigad att
införa sådan vara och följaktligen icke heller att utkvittera densamma från tullverket,
icke är en straffbar handling; straff inträder endast, och då enligt tullstadgans
bestämmelser, för det fall att han inför eller försöker införa godset utan
behörig tullangivning, d. v. s. att han söker få disponera varan inom riket utan
att därför erlägga tall; och detta straff drabbar honom, oavsett huruvida han
enligt bränn vinslagstiftningen är berättigad införa brännvin eller icke. Motsvarande
bestämmelser förekomma, såsom nyss antytts, jämväl i tobakslagstiftningen,
nämligen i 2 § av nådiga förordningen angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket den 15 december 1914 samt i 7 § av nådiga kungörelsen med bestämmelser
i anledning av införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen i
riket, angående behandlingen i vissa fall av tobak och tobaksvaror m. m. den
26 februari 1915. I sistnämnda författningsrum liar måhända ännu tydligare än
i brännvinslagstiftningen framhållits, att angivning av tobak eller tobaksvaror av
en till införsel av sådana varor icke berättigad person icke är straffbar, i det att
därstädes såsom villkor för rätt att återutföra varan föreskrivits just, att varan
skall hava behörigen angivits till tullbehandling.

Vad giftiga ämnen beträffar är visserligen förhållandet, att de i nådiga gittstadgan
den 7 december 1906 förekommande bestämmelserna i fråga om införsel
av avseende gäller om brännvin och tobak. I denna stadga föreskrives nämligen, i
§ 2 att dylikt ämne icke må till riket införas av annan än vissa på särskilt sätt
kvalificerade personer; i § 4 att samma slags vara icke må från tullverket utlämnas
annorledes än mot kvitto av sådan person; i § 33 att den, som till riket
inför eller försöker att dit införa giftigt ämne av första klassen utan att vara
därtill berättigad, skall straffas med böter och varans förlust; samt i § 42 att, då
anledning är att antaga, att olovlig införsel av dylikt ämne av första klassen i
strid mot giftstadgan ägt rum eller att försök därtill gjorts, det åligger tullförvaltningen
i införselorten att ofördröjligen anmäla förhållandet hos vederbörande
allmänne åklagare. Däremot saknas bestämmelser om rätt för den, som behörigen
angivit giftigt ämne av första klassen utan att vara berättigad att införa
sådant ämne, att återutföra varan. De enligt nådiga apoteksvarustadgan den 14
november 1913 gällande bestämmelser rörande införsel av apoteksvaror överensstämma
i huvudsak med giftstadgans ovanberörda föreskrifter rörande införsel av

— 1921 —

giftiga ämnen av första klassen. Anledningen till olikheten mellan, å ena sidan,
brännvins- och tobakslagstiftningens och, å andra sidan, giftstadgans och apoteksvarustadgans
föreskrifter i nu förevarande hänseende torde emellertid få sökas i det
förhållande att, medan samtliga slag av brännvin och tobak varit och fortfarande
äro tullpliktiga, ett avsevärt antal giftiga ämnen och alla apoteksvaror äro tullfria.
Olovlig införsel i den mening, tullstadgan avser, och straff därför enligt samma
stadga kunna således förekomma beträffande brännvin och tobak men däremot icke
beträffande tullfria giftiga ämnen samt apoteksvaror. Vid sådant förhållande har
det tydligen ansetts överflödigt, att i brännvins- och tobakslagstiftningen inrycka
straffbestämmelser för olovlig införsel, d. v. s. införsel utan behörig tullangivning,
då sådana förseelser voro underkastade straff enligt tullstadgan, varemot dylika
bestämmelser varit nödvändiga i giftstadgan och apoteksvarustadgan, enär olovlig
införsel av giftiga ämnen och apoteksvaror icke folie under tullstadgans bestämmelser
om olovlig införsel. Men att av dessa förhållanden draga den slutsats, att själva
angivningen, låt vara till förtullning eller fri disposition, av ett giftigt ämne av första
klassen eller av en apoteksvara, skulle, då angivningen göres av en till införsel av
varan icke berättigad person, under alla förhållanden, sålunda även då varan rätt
angives såsom giftigt ämne eller apoteksvara, utgöra en enligt giftstadgan eller apoteksvarustadgan
straffbar handling, medförande bötesansvar och varans förlust, torde
enligt styrelsens uppfattning vara oberättigat. I all synnerhet lärer detta få anses
vara förhållandet i de fall, då av förekommande omständigheter tydligt framgår,
att angivningen icke avsett att få inom riket disponera varan utan tvärtom att utföra
densamma till utlandet. Under normala förhållanden, då enligt tullstadgan
gods, som angives till omedelbar transitförsändning och vars beskaffenhet därvid
icke behöver uppgivas, icke får undersökas, kunna givetvis giftiga ämnen av första
klassen ävensom apoteksvaror, som ankomma från utlandet, av vem som helst
angivas till transitförsändning till in eller utrikes ort, sålunda även utföras; men
införtullning eller utlämnande av sådana, varor till disposition inom riket får
givetvis icke ske, med mindre importören är en därtill berättigad person. Det
synes därför icke vara med rättvisa och billighet förenligt och det torde ej heller
vara av giftstadgans och apoteksvarustadgans ordalydelse nödvändigtvis betingat,
att anse eu angivning av giftigt ämne eller apoteksvara under sådana förhållanden
som ovan nyss antytts såsom en straffbar handling med ovan omförmälda påföljder.
Båda sistnämnda författningar föreskriva enligt ordalydelsen, att »då anledning
finnes att antaga, att olovlig införsel i strid mot stadgan ägt rum eller att
försök därtill gjorts», det åligger tullförvaltningen i införselorten att ofördröjligen
anmäla förhållandet hos vederbörande allmänne åklagare. Det citerade uttrycket
kan enligt styrelsens uppfattning icke hava avseende å ett för vederbörande tullförvaltning
så uppenbart faktum, som allenast det förhållande, att en oberättigad
person angivit en vara, vilken han ej får disponera, utan lärer icke kunna förstås
annorlunda, än att prövningsrätt i berörda hänseende i första hand tillkommer
tullmyndigheten; finner denna, att förhållandena i det särskilda fallet äro av
beskaffenhet att giva anledning till antagande, att vederbörande importör utan att
vara därtill berättigad infört eller sökt införa varan i riket för att därstädes disponera
densamma, då skall anmälningsskyldigheten inträda. Vid denna prövning
kunna enligt styrelsens mening icke gärna andra grunder anses giltiga än sådana,

— 1921 —

som enligt tullstadgan äro avgörande för frågan, huruvida olovlig införsel eller
försök därtill ägt ruin. Anmälan till åklagaren samt diirpå följande straff och
konfiskation av varan synas alltså böra ifrågakomma endast, dä av omständigheterna
i det särskilda fallet framgår, att importörens avsikt varit att få inom riket
disponera varan, ehuru han icke varit därtill berättigad. Denna uppfattning
lärer ock kunna anses biträdd såväl av kungl... Svea hovrätt i dess ovan omförmälda
utslag av den 16 juni 1915, som av Ö. Ä., vilket enligt resolution den
30 juni 1916 förklarat inspektionens gjorda anmälan rörande Malmbergs införsel
av fyra lådor kristallit — av vilka tre lador till och med varit avsedda för förbrukning
inom landet, visserligen av till införsel av sådan vara berättigad person
— icke föranleda någon Ö. Ä:s vidare åtgärd. De av Elvin åberopade prejudikat,
enligt vilka personer, som icke varit berättigade till införsel av giftiga
ämnen, blivit dömda för försök därtill på grund av varans angivning till förtullning,
äro ingalunda oförenliga med nu uttalade uppfattning, då det i dessa fall
otvivelaktigt torde hava varit uppenbart, att vederbörandes avsikt varit att inom
riket få disponera varan.

Om det sålunda, enligt styrelsens uppfattning, icke är obetingat nödvändigt
att anse angivning av ett giftigt ämne under ovanberörda förhållanden såsom en
handling, den där bör för vederbörande medföra straff och varans förlust, uppstår
tydligen frågan på vad sätt med varan bör förfaras, i fall då försök till olovlig införsel
icke anses föreligga men importören icke är berättigad att utfå densamma från
tullverket. Härvid har inspektionen under nuvarande förhållanden, då i Stockholm
uppläggning å transitupplag eller omedelbar transitförsändning av tullfritt
gods är förbjuden utan särskilt tillstånd av styrelsen, ansett sig oförhindrad att
medgiva reexport enligt § 27 mom. 2 tullstadgan. Under åberopande av dels
ordalydelsen av detta författningsrum dels ock styrelsens resolution den 28 mars
1916 har Elvin anmält detta inspektionens förfaringssätt såsom författningsstridigt
och oriktigt.

Visserligen har styrelsen i åberopade resolutionen uttalat den uppfattning,
att bestämmelserna i § 27 mom. 2 tullstadgan icke rätteligen skolat få i då förevarande
fall tillämpas. Frågan gällde emellertid i berörda fall gods av sådan
beskaffenhet, att detsamma kunde utan tullavgifts erläggande få av ägaren uttagas
från tullverket och därefter utan andra villkor eller formaliteter än de i
allmänhet för utförsel gällande återutföras. Något behov av det i nyssnämnda
författningsrum omförmälda medgivande förelag alltså icke i fråga om detta gods,
därest ägaren verkligen haft för avsikt att återuttora detsamma. Vad däremot
beträffar0 vara av nu ifrågakomna slag, giftigt ämne av första klassen, eller därmed
jämförlig vara, föreligger tydligen, i fall da varan, utan att kunna anses
förbruten, likväl icke må av tullverket utlämnas till vederbörande ägares disposition,
ett verkligt behov av någon form för varans återutförsel. Vid sådant förhållande
och med hänsyn särskilt till de inskränkningar i varuägare eljest tillkommande
rörelsefrihet, som föranletts av den av kriget framkallade särskilda
tullagstiftningen, anser styrelsen den omständigheten, att vara av nyssberörda slag
är tullfri, icke utgöra hinder för återutförsel av densamma under vederbörlig tullkontroll
i överensstämmelse med föreskrifterna i § 27 mom. 2 samt § 28 tullstadgan,
givetvis under förutsättning, att varan eljest är till utförsel tillåten.

— 1921 —

På grund av vad sålunda anförts har styrelsen funnit Elvins mot inspektionen
gjorda anmälan, såvitt densamma avser oriktigt förfarande från inspektionens
sida beträffande de i ärendet omförmälda 40 fat arseniksyrlighet eller i
andra därmed jämförliga fall, icke föranleda någon styrelsens vidare åtgärd. Då
emellertid, enligt vad av handlingarna framgår och inspektionen jämväl vitsordat,
vid två tillfallen oriktig behandling av till förtullning angivna partier giftigt ämne
av första klassen genom misstag från vederbörande förrättningsmäns sida ägt
rum, har styrelsen velat genom inspektionen erinra vederbörande att för framtiden
med största noggrannhet iakttaga bestämmelserna angående villkoren för
införsel och utlämnande från tullverket av giftiga ämnen av första klassen och
andra därmed jämförliga varor.

Vad beträffar den av inspektionen Elvin tilldelade erinran för en av honom
ä angivningsinlagan å nyssberörda 40 fat arseniksyrlighet gjord anteckning har
styrelsen, då denna anteckning — särskilt vid det av Elvin uppgivna förhållande,
att han icke tagit någon befattning med tullbehandlingen av omförmälda 40 fat
arsenik — varit för det av Elvin uppgivna ändamål fullständigt obehövlig och
dessutom åt densamma givits en form, som icke utesluter missuppfattning av de
till grund för anteckningen liggande förhållanden, med ogillande av Elvins förfarande
i berörda hänseende funnit hans yrkande om åläggande för inspektionen
att skriftligen återkalla berörda erinran icke förtjäna avseende.

Vidkommande frågan, huruvida, på sätt den av inspektionen i 1916 års personallista
gjorda anteckning innebär, Elvin vägrat att åtlyda honom i tjänsten
given order samt Elvins yrkande om åläggande för inspektionen att avlägsna
denna anteckning ur personallistan, har styrelsen, då det å ena sidan mot Elvins
bestämda bestridande icke kan anses styrkt, att en sådan order givits honom, men
å andra sidan en anteckning av förevarande beskaffenhet icke kan betraktas såsom
någon Elvin tilldelad bestraffning utan allenast såsom ett uttryck för inspektionens
uppfattning rörande Elvins förhållande vid tillfället, funnit vad i denna
del av saken förekommit icke föranleda annat styrelsens yttrande, än att berörda
anteckning icke må inflyta i personallistan för innevarande år.

Vad Elvin i övrigt anfört och yrkat har styrelsen prövat icke giva anledning
till någon styrelsens vidare åtgärd.»

Under det skriftväxlingen i det hos generaltullstyrelsen anhängiga ärendet
ännu pågick, inkom klaganden hos J. O. med eu klagoskrift, däri klaganden,
under åberopande av sina till styrelsen ingivna skrifter och andra i ärendet företedda
handlingar, påyrkade J. 0:s ingripande dels mot packhusinspektionen för
uppenbart åsidosättande av giftstadgans och tullstadgans föreskrifter, varigenom
varuimportörer uppmuntrats att till egen fördel kringgå gällande författningar,
ävensom för övergrepp i tjänsten genom dess ovanberörda, klaganden med orätt
tilldelade skriftliga erinran, dels ock mot kontrollören Höjer, för det denne på
anmodan av inspektionen i tjänsten avgivit ovan omförmälda yttrande av den
26 april 1916, vilket genom den verkställda polis undersökningen konstaterats vara
till en del falskt.

Av klagoskriften framgick, att packhusinspektionens ovan omförmälda promemoria
av den 18 april 1916 innehöll jämväl föreskrift därom, att utförsel av

— 19-21 —

brännvin av exportförbjudet slag tillsvidare icke finge — ej heller vid tillämpning
av 1 § 1 mom. i kungl. kungörelsen den 10 december 1915 — äga rum utan
Kungl. Majds särskilda tillstånd.

I denna del anförde packhusinspektionen i sin den 22 maj 1916 till generaltullstyrelsen
avgivna förklaring följande: »Frågan gäller tillämpningen av bestämmelserna
rörande reexport av brännvin, som icke må från tullverket utlämnas.
Härmed förhåller sig på följande sätt. Jämlikt § 1 i nådiga förordningen den
10 december 1915 må från utlandet infört brännvin, som på grund av 26 § i
förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin, sådan denna
paragraf lyder enligt förordningen den 8 juni 1915, icke från tullverket utlämnas,
därest varan icke är att enligt tullstadgan anse såsom olovligen införd, av varuägaren
under i kap. 2 tullstadgan föreskriven kontroll återutföres inom fyra månader
efter det angivning enligt tullstadgan senast skolat ske. Då denna bestämmelse
är av senare datum än förordningen angående exportförbud för vissa slag
av brännvin och icke innehåller någon på exportförbudet åsyftande inskränkning,
antog inspektionen, att rätten till reexport borde tillerkännas importören utan
hinder av exportförbudet. Inspektionen ansåg sig emellertid böra under hand
inhämta vederbörandes inom kontrollstyrelsen uppfattning, och gjordes därvid
det uttalandet, att intet syntes vara att erinra mot inspektionens tolkning. Då
styrelsen genom ett sedermera fattat beslut visat sig hava annan uppfattning, har
inspektionen varit lika skyldig som villig att därefter rätta sig, men tillåter sig
på det bestämdaste protestera mot beskyllningen att genom sin tidigare tolkning
hava begått en olaglighet, då inspektionen anser sig kunna åberopa skäl även
för sin uppfattning.»

Häremot genmälde klaganden uti sina den 22 juni 1916 till generaltullstyrelsen
avgivna påminnelser bland annat, att det torde hava varit riktigare, att
inspektionen uti ifrågavarande fall icke förbigått sin chefsmyndighet utan hänskjutit
frågan till generaltullstyrelsens prövning.

Uti en sedermera ingiven skrift har klaganden påkallat J. 0:s skydd mot
förföljelse, som Alsén enligt klagandens mening inlett mot klaganden för dennes
i saken gjorda anmälningar. Därigenom att inspektionen förordat en mer än två
år i tjänsten yngre och ostridigt långt mindre meriterad tjänsteman till förste
kontrollör under Alséns semester, hade nämligen klaganden gått miste om ett
förordnande, som tillförne från 1908 tillfallit klaganden i mån av ålder och meriter.
I detta hänseende har klaganden yrkat, att packhusinspektionens förslag
till förordnande måtte underkännas. Vidare har klaganden framställt yrkande,
att den honom av packhusinspektionen tilldelade skriftliga erinran måtte förklaras
vara med orätt tilldelad samt att ovan omförmälda av Alsén i packhusinspektionens
personallista för år 1916 i vitsordskolumnen verkställda obefogade anteckning
omedelbart måtte borttagas. Slutligen har klaganden anhållit om anvisande
av framkomlig väg för vinnande av gottgörelse för sina kostnader å målet.

De mot kontrollören Höjer anförda klagomålen stodo i samband med klagandens
i egenskap av t. f. förste kontrollör den 22 april 1916 till packhusinspektionen
gjorda anmälan rörande 4 lådor kristallit, som Malmberg inköpt från firman
Randel i Hamburg och den 17 i sistnämnda månad angivit hos tullverket
i Stockholm. Uti ifrågavarande anmälan anförde klaganden bland annat: Enligt

4 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1921 års riksdag.

å inspektionens laboratorium verkställd analys utgjordes varan av grå arsenik
(fri) med någon tillsats av borsyra och alltså enligt förteckning 1 Ca till giftstadgan
ett giftigt ämne av första klassen (statist, nummer 21 H), utan att å inlagan,
å fakturan eller å varan (förpackad i paket om 5 kg.) fanns någon beteckning,
som antydde dess giftiga beskaffenhet. Enligt importfirmans befullmäktigade
ombud voro tre lådor avsedda att försäljas till ett glasbruk här i landet,
varemot den fjärde lådan önskades exporterad till Finland eller Ryssland.

Med anledning av berörda anmälan infordrade packhusinspektionen yttrande
från Höjer såsom föreståndare för södra tullpaviljongen. Detta yttrande avgavs
den 26 april 1916 och innehöll bland annat följande: Beträffande ifrågakomna
4 lådor arsenikpreparat hade angivningsinlaga å densamma avlämnats i södra
tullpaviljongen. Vid avlämnandet företeddes en å aktiebolaget Fr. Brusewitz i
Limmared till K. B. i Älvsborgs län ställd anmälan därom, att bolaget ämnade
införa och för glastillverkning använda bland annat arsenikhaltiga preparat, och
uppgavs, att av det förenämnda till förtullning angivna partiet tre lådor voro
avsedda därför, under det att den fjärde skulle återutföras till Finland. Varuägarens
ombud erhöll med anledning härav utav vederbörande tjänsteman den
upplysningen, att de för bolaget Brusewitz avsedda 3 lådorna antingen borde
transporteras å sagda bolag eller ock fullmakt från bolaget utfärdas att för dess
räkning förtulla desamma.

Ehuru, såsom ovan nämnts, i och för vederbörlig expedition inlaga sålunda
blivit avlämnad i södra tullpaviljongen, varest sedan flera år tillbaka apoteksvaror,
gifter och dylika varor företrädesvis tullbehandlats, hade densamma, utan
att någon av de i paviljongen tjänstgörande därom erhållit någon som helst vetskap,
kommit i klagandens händer, och både denne följaktligen ej heller från
någon av nämnda tjänstemän förskaffat sig kännedom om, i vilket läge frågan
om varans tullbehandling befunne sig.

Klagandens påstående, att å inlagan på intet sätt blivit antytt, att varan utgjorde
giftigt ämne av första klassen, syntes Höjer ej stå i god överensstämmelse
med det faktum, att varuägaren å inlagan angivit varan såsom hänförlig till stat.
n:r 1160, under vilken rubrik upptoges bland annat arseniksyrlighet samt arseniksyrligt
kali och arseniksyrligt natron. Det torde väl knappast kunna bestridas,
att firman därigenom tydligt riktat vederbörande tullmyndighets uppmärksamhet
på att varan åtminstone kunde bliva hänförlig till någon av de i rubriken upptagna
arsenikföreningarna och sålunda utgöra giftigt ämne av första klassen.

Uti sina den 22 juni 1916 till generaltullstyrelsen avgivna påminnelser anförde
klaganden i denna del huvudsakligen följande. Genom den verkställda
polisutredningen hade konstaterats: Ro) att den Malmbergska tullangivningsinlagan
å de 4 lådorna »kristallis aldrig avlämnats i södra tullpaviljongen (Malmbergs
ombud Thor Andersson hade den 18 april enligt kammarskrivaren Ruus’
vittnesmål endast varit inne i paviljongen och »viftat» med sin inlaga; under
tiden den 18—den 22 april hade inlagan enligt ombudets vittnesmål förvarats i
ett fack å Malmbergs kontor); samt 2:o) att tullbehandlingen av de 4 lådorna
»kristallis icke påbörjats i södra paviljongen av det enkla skäl, att kollina den 18
april ännu ej varit lossade, vilket skett först den påföljande dagen. Malmbergs
ombud hade för övrigt icke begärt expedition varken av Höjer eller Ruus utan

— 1921 -

endast cn upplysning, som ombudet på morgonen den 18 först sökt få i den tullfria
expeditionen av kammarskrivaren ''l äge, vilken dock — ensam som han varit vid expeditionen
och upptagen av cn hel del förtullningar och exportundersökningar —
omöjligen haft tid att granska Malmborgs papper. 3:o) Det voro ej heller riktigt, att
apoteksvaror, gifter och dylika varor sedan flera år tillbaka företrädesvis tullbehandlats
i södra tullpaviljongen. Påståendet vore riktigt endast beträffande kollin, som
enligt angivningsinlagan innehöllo tullpliktiga varor. Innehölle ett kolli däremot
enligt angivningen endast tullfritt gods, mottog Höjer »av princip» icke en sådan
inlaga. Detta vore ett vid packhusinspektionen allmänt känt faktum, som bäst
bestyrktes av södra paviljongens journaler. Sedan Höjer den 19 maj 1916 inför
detektiva polisen nödgats medgiva och erkänna, att det av honom på anmodan
av packhusinspektionen undertecknade intyget i flera huvudpunkter var felaktigt,
hade det enligt klagandens oförgripliga mening varit Höjers skyldighet att omedelbart
inför packhusinspektionen korrigera sitt felgrepp. Att så ej skett, torde
vara tydligt, då inspektionen i sin förklaring den 22 maj fortfarande påstode,
att angivningsinlagan »sedermera på hittills icke förklarat sätt kommit i Elvins
händer». Uti senare utlåtande hade inspektionen visserligen ändrat sitt påstående
därhän, att den omhandlade angivningsinlagan »företetts i södra tullpaviljongen»,
utan att dock samtidigt någon upprättelse givits klaganden för de oförsynta och
medvetet falska insinuationerna mot klaganden i det Höjerska »intyget». På
grund av det sätt, på vilket förenämnda intyg synbarligen mot bättre vetande
tillkommit och sedermera utnyttjats, anhöll klaganden hos generaltullstyrelsen,
att styrelsen måtte tilldela dess upphovsmän en välförtjänt tillrättavisning.

Uti yttrande, som av J. O. infordrades, åberopade Höjer till en början ett
vid detsamma fogat intyg av kammarskrivaren Ruus, vilken vid ifrågavarande
tillfälle den 18 april 1916 tjänstgjort i södra tullpaviljongen. I intyget gjorde
Ruus såsom sin uppfattning gällande, att ifrågakomna angivningsinlaga blivit
vid tillfället av Malmbergs ombud till Ruus avlämnad för expediering. Ruus hade
nämligen mottagit inlagan i sin hand och, sedan han lämnat ombudet upplysningar
rörande arsenikpartiets expediering från tullen, »givetvis måst antaga, att
ombudet sedermera skulle återkomma för expeditionens erhållande».

Höjer anförde i berörda yttrande i huvudsak följande: Det läge i öppen dag,
att genom angivningsinlagans överlämnande till tjänstemannen samt dennes befattningstagande
med ärendet, på sätt här varit fallet, tjänstemannen måst bibringas
den uppfattningen, att varuägaren avsett, att även tullbehandlingsärendets
slutliga avgörande skulle komma att äga rum vid samma avdelning. Klagandens
framhållande av, att den Malmbergska inlagan icke skulle hava blivit vid avdelningen
avlämnad, måste under sådana förhållanden betecknas såsom enbart ordrytteri.
Jämväl måste det anses naturligt, att vederbörande tjänsteman, sedan
ombudet av honom erhållit de omförmälda upplysningarna, gjort det antagandet,
att angivningsinlagan inlagts i den å avdelningen befintliga, för inlagor avsedda
pärmen (att eu på dylikt sätt företedd inlaga återtoges och därefter förvarades å
varuägarens kontor vore ett undantagsfall). Följaktligen hade det hos Höjer måst
väcka en viss förvåning, då han erfarit, att inlagan kommit i klagandens händer.
Att tullbehandlingen av lådorna icke påbörjats i södra paviljongen, ägde sin rik —

1921 —

tighet, enär de lämnade upplysningarna, angående vad varuägaren hade att iakttaga,
icke hade med själva tullbehandlingen att skaffa. I Höjers ovanberörda
yttrande till inspektionen både icke heller något påstående gjorts, att tullbehandlingen
skulle hava påbörjats i södra paviljongen. Klaganden förmenade, att
Höjer, sedan de ovanberörda detaljerna vid inlagans avlämnade m. m. vid polisutredningen
framkommit, bort korrigera vad Höjer i detta hänseende anfört i
sitt till inspektionen avgivna yttrande. Att så icke skett, berodde givetvis uteslutande
därpå, att dessa detaljer ansetts för själva saken fullkomligt betydelselösa.
Under punkt 3) i påminnelserna hade klaganden gjort det påståendet, att förtullning
av apoteksvaror, gifter och dylika varor »företrädesvis» skulle handläggas i
södra paviljongen, endast försåvitt fråga vore om varor, vilka angivits såsom tullpliktiga.
till bemötande av detta påstående bifogade Höjer utdrag av avdelningens
journaler, omfattande åtskilliga under tiden 5 januari—30 mars 1916 vid
avdelningen handlagda förtullningar av tullfria varor av ifrågavarande slag, vilka
jämväl såsom sådana av vederbörande varuägare angivits. Vad särskilt beträffade
apoteksvaror, hänförliga till tulltaxerubriken 1258, framhöll Höjer, att de
vore tullfria och att sådana varor, försåvitt de angivits till förtullning vid huvudtullkammaren,
så gott som undantagslöst förekomme till tullbehandling i södra
paviljongen. För övrigt angåves varorna å inlagorna ofta icke på sådant sätt, att
därav framgmge, huruvida de voro tullpliktiga eller ej, utan framginge först såsom
resultat av tullbehandlingen, huruvida ^illpliktig eller tullfri vara förelåge.

Uti hit avgivna påminnelser har klaganden bemött Höjers förklaring genom
hänvisning till den med anledning av packhusinspektionens angivelse mot Malmberg
upprättade, i ärendet företedda polisrapport av den 30 maj 1916.

Sedermera hava Höjer och klaganden var för sig inkommit med ytterligare
skrifter i denna del av ärendet och däri vidare utvecklat sina respektive synpunkter
i ämnet.

Såväl packhusinspektionen som generaltullstyrelsen hava till J. O. avgivit infordrade
utlåtanden i ärendet. Styrelsen har för sin del åberopat sitt ovan återgivna
beslut av den 16 juni 1917 och har allenast velat tillägga, att stvrelsen
genom sitt av klaganden åberopade beslut av den 11 november 1916 — innefattande
att gods, som transitförsändes från en inrikes ort till en annan eller till
utlandet, enligt tullstadgan vore att anse såsom till riket infört, samt att på den
grund, då sökanden uti då ifrågakomna ärende icke ägde rätt att till riket införa
tobaksextrakt såsom varande giftigt ämne av första klasseu, transitförsändning av
sådan vara efter angivning av bolaget icke kunde medgivas — ingalunda uttalat,
att angivningen av varan skulle utgöra en förseelse mot giftstadgan. I

I anledning av ifrågavarande klagomål anmodades Ö. Ä. av J. O. att förordna
lämplig person såsom åklagare att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra
och utföra åtal mot överinspektören Alsén och överkontrollören Drangel,
därvid J. O. anförde följande:

Giftstadgan av den 7 december 1906 innehöll i hithörande delar följande:
Enligt § 2 finge giftigt ämne av första klassen icke till riket införas av andra än

— 1921 —

därtill särskilt berättigade, nämligen apoteksföreståndare ävensom, i viss omfattning,
fabrikanter, som i sin tillverkning använde sådant giltigt ämne, samt föreståndare
för vetenskaplig institution och för offentligt undersökningslaboratorium.

Enligt § 4 Unge giftigt ämne av första klassen icke från tullverket utlämnas
annorstädes än mot kvitto, utfärdat av person, som enligt § 2 vore berättigad att
införa sådant giftigt ämne, eller av hans befullmäktigade ombud.

Rörande förvaring av giftiga ämnen av första klassen föreskrcves i §§ 1(5
och 22, att det giftiga ämnet skulle förvaras på lämpligt sätt i kärl av viss beskaffenhet,
vilka kärl skulle förvaras i särskilt skåp eller rum, väl avskilda från
andra handelsvaror, i all synnerhet ämnen, avsedda till förtäring.

I § 33 stadgades, att den, som till riket införde eller försökte att dit införa
giftigt ämne av första klassen utan att vara därtill berättigad, vore förvunnen
till bötesansvar och hade förbrutit varan.

Enligt § 35 vore likaledes den, som utan att därtill vara berättigad försålde
giftigt ämne av första klassen, förvunnen till bötesansvar med påföljd tillika, att
han förbrutit vara av angivna beskaffenhet, som av honom innehades.

Enligt § 42 ålåge det tullverkets personal att med uppmärksamhet övervaka
införseln till riket av giftiga ämnen av första klassen. Då anledning vore att
antaga, att olovlig införsel av giftigt ämne av första klassen i strid mot denna
stadga ägt rum eller att försök därtill gjorts, ålåge det tullförvaltningen i införselorten
att ofördröjligen anmäla förhållandet hos vederbörande allmänna åklagare.

Vidare skulle bemärkas följande bestämmelser i tullstadgan av den 1 juli
1904. § 27 mom. 1 innehölle bestämmelse om abandonnering till kronan av tull pliktig

vara mot frihet från därå belöpande ogulden avgift.

I mom. 2 av samma § stadgades enligt momentets ursprungliga lydelse:
Vill åter ägaren på grund av varans skadade eller underhaltiga beskaffenhet eller
därför, att han eljest icke åtnöjes med varan, återutföra densamma utan tullavgifts
erläggande, vare han därtill berättigad, därest han inom tio dagar från undersökningstillfället
sådan önskan tillkännagiver och varan emellertid kvarbliver

1 tullverkets vård.

§ 27 niorn. 2 hade sedermera genom kungl. kungörelsen den 24 november
1916 erhållit ändrad lydelse. Ändringarna bestode allenast däruti, att tillkännagivande
om önskan att återutföra vara föreskrivits skola ske skriftligen samt att
återkallelse av dylikt tillkännagivande finge äga rum inom viss bestämd tid.

I § 28 stadgades, att vid den i § 27 omförmälda återutförsel borde de i kap.

2 tullstadgan angående reexportgods givna föreskrifter iakttagas; och skulle sådan
återutförsel verkställas inom 6 månader från viss utsatt dag, vid påföljd att
ägaren eljest skulle till tullkassan inbetala en fjärdedel av den för godset belöpande
tull. Hade återutförseln icke ägt rum inom natt och år, hemfölle godset
till kronan och skulle för dess räkning genom tullförvaltningens försorg i vederbörlig
ordning försäljas.

§ 190 tullstadgan innehölle följande bestämmelse: Då i följd av lokala förhållanden
eller tillfälliga omständigheter avvikelser från de i, bland andra, § 27
givna föreskrifter finnas vara av behov påkallade och kunna med bibehållande
av nödig säkerhet för kronans rätt till lättnad för rörelsen medgivas, äge generaltullstyrelsen,
efter sig företeende omständigheter, därom förordna.

— 1921 —

Tjänstgöringsreglementet för tullverket av den 14 december 1910 innehölle
bland annat följande bestämmelser:

§ 58. Ifrågakommer tullbehandling av vara, som är till införsel förbjuden
eller som endast under vissa villkor får till riket införas eller med avseende å
vilken särskilda åtgärder skola vid införseln vidtagas, åligger det vederbörande
förrättningsman att tillse, att vad i dessa avseenden särskilt stadgas varder
iakttaget.

§ 240. Det är varje tulltjänstemans plikt att, om han finner brott vara å
bane emot de författningar, vilkas efterlevnad det ankommer på tullverket att
övervaka, söka sådant förhindra och, där brott emot författningarna upptäckes,
vidtaga nödiga åtgärder för den brottsliges befordran till ansvar.

Vidare vore i § 53 stadgat, att för tullbehandlingen i dess helhet ansvarade
förrättningsmannen med i, bland annat, § 57 stadgat undantag. § 57 innehölle,
att, då förrättningsman, som icke vore föreståndare för tullförvaltning, hyste
tvekan i fråga om varas tullbehandling, ålåge honom att inhämta vederbörande
föreståndares mening. Därest i dylikt fall eller eljest tilllförvaltningsföreståndare
föreskreve annan grund för varas tullbehandling än den, förrättningsmannen
ansåge böra tillämpas, skulle föreståndaren genom påskrift å attesten ikläda sig
ansvaret för tullbehandlingen i denna del.

Enligt § 248 ålåge det tullverkets tjänstemän vid ansvar såsom för tjänstefel
att ställa sig till noggrann efterrättelse, bland annat, de särskilda föreskrifter,
som med avseende å tjänstgöringen meddelades av vederbörande förman.

Enligt § 245 ålåge det varje förman att noggrannt vaka däröver, att underlydande
med nit och redlighet fullgjorde sina åligganden samt att, då underlydande
beträddes med fel eller försumlighet i tjänsten eller eljest ådagalade klandervärt
uppförande, söka genom lämpliga föreställningar och erinringar rätta den
felande.

Genom kungl. kungörelsen den 21 maj 1915 med föreskrifter till förekom
mande av godsanhopning å kajer och i tullokaler i Stockholm, vilken kungörelse
trätt i kraft den 8 juni 1915, vore stadgat bland annat, att gods, som ankommit
vare sig direkt från utrikes ort eller såsom omedelbar transitförsändelse, icke
finge, då godset uppenbarligen vore av tullfri beskaffenhet eller vid undersökning,
som vederbörande tullmyndighet utan hinder av vad eljest vore stadgat
ägde verkställa, befunnes vara av sådan beskaffenhet, härstädes uppläggas å transitupplag
eller omedelbart transitförsändas vare sig till inrikes eller till utrikes
ort, samt att den i § 28 tullstadgan bestämda tid av 6 månader, inom vilken
sådan återutförsel av gods, som omförmäldes i § 27 mom. 2 tullstadgan, vid
viss påföljd skulle vara verkställd, skulle inskränkas till 2 månader.

Genom kungl. brev den 3 mars 1916 hade generaltullstyrelsen bemyndigats
att utan hinder av bestämmelserna i ovan återgivna kungörelse av den 21 maj
1915 medgiva uppläggning å transitupplag eller omedelbar transitförsändning av
sådant tullfritt gods, som icke vore att hänföra till partigods, då vid prövning i
särskilda fall styrelsen funne dylikt medgivande lämpligen böra lämnas.

Yad först anginge tolkningen av ifrågavarande föreskrifter i gift stadgan syntes
J. O. av en jämförelse mellan dessa och motsvarande bestämmelser i apoteksvarustadgan
av den 14 november 1913, å ena, samt de av generaltullstyrelsen

— 1921 —

åberopade bestämmelserna rörande brännvin och tobaksvaror, å andra sidan, icke
kunna dragas någon bindande slutsats i fråga om tolkningen av § 33 i giftstadgan.
Det vore nämligen att märka — vilket generaltullstyrelsen också framhållit —
att olovlig införsel av brännvin eller tobak, vilka båda varuslag vore tullpliktiga,
till sin innebörd vore en helt annan förseelse än olovlig införsel av gift eller
apoteksvara, vilka varuslag till största delen vore tullfria. På grund härav innebure
olovlig införsel av brännvin eller tobak införsel utan behörig tullangivning
och skedde i regel i syfte att undandraga varan stadgad tullavgift (§ 129 tullstadgan),
men förelåge lagbrott vare sig sådan införsel gjordes av importberättigad
person eller annan, varemot olovlig införsel av gift eller apoteksvara i regel
innebure införsel, gjord av därtill icke berättigad person, men kunde ock innebära
införsel genom importberättigad person, nämligen då införseln skedde i större
omfattning än för det angivna, lovliga importändamålet vore behövligt (§ 33 giftstadgan,
§ 14 mom. 1 och 2 apoteksvarustadgan, jämfört med respektive § 2
sista st. i förstnämnda stadga och § 6 sista st. i sistnämnda stadga). I samtliga
ifrågavarande fall vore försök till olovlig införsel likställt med det fullbordade
brottet (§ 136 tullstadgan, § 33 giftstadgan, § 14 apoteksvarustadgan).

Då emellertid begreppet olovlig införsel i de angivna motsatta fallen, som
sagt, innebure alldeles olika förseelser, kunde man enligt J. 0:s mening icke
grunda tolkningen av giftstadgans hithörande bestämmelser på motsvarande stadganden
i författningarna rörande brännvin och tobaksvaror. I fråga om de två
sistnämnda varuslagen vore det själva underlåtenheten att göra behörig tullangivning,
som vore straffbar, vare sig varuägaren vore importberättigad eller ej, men
beträffande gifter och apoteksvaror innehölle respektive författa i ngsrum intet om
tullangivning, utan konstituerades brottet därav, att varuinförseln eller försök
därtill gjordes antingen av obehörig person eller av importberättigad person i
större omfattning, än som enligt respektive författning medgivits; huruvida åter
vid sådan olovlig införsel (eller försök därtill) tullangivning skett eller ej, saknade,
i motsats till vad som gällde i fråga om brännvin och tobak, avgörande betydelse
vid bedömande av frågan, om brottslighet förelåge eller icke. Varan kunde
nämligen antingen smugglas in i riket utan tullangivning eller ock kunde varuägaren
göra tullangivning men därvid giva varan sådan vilseledande beteckning,
att därav icke framginge dess beskaffenhet att vara giftigt ämne av första klassen
eller apoteksvara, och sålunda försöka få in varan.

Beträffande såväl brännvin som tobak gällde, att dylik, till riket redan inkommen
vara, som, beträffande brännvin, på grund av stadgandet i 26 § brännvinsförsäljningsförordningen
ej finge från tullverket utlämnas eller, beträffande
tobak, enligt förordningen angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket
icke finge införas, finge av varuägaren under tullkontroll återutföras inom viss
utsatt tid. Att såsom villkor för åtnjutande av den särskilda förmån, medgivandet
av reexport innebure, därvid uttryckligen stadgats, att varan icke vore att
enligt tullstadgan anse såsom olovligen införd eller med andra ord •— såsom stadgandet
vore formulerat i 7 § i kungl. kungörelsen den 26 februari 1915 med bestämmelser
i anledning av införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen i
riket m. m. — att varan skulle vara behörigen angiven till tullbehandling, syntes
J. O. alldeles självfallet. Hade nämligen varuägaren vid införseln av varan gjort

— 1921 —

sig skyldig till lagbrott d. v. s. underlåtit göra behörig tullangivning, vore han
enligt § 129 tullstadgan förvunnen till bötesansvar och vore tillika det olovligen
intörda godset förverkat, och att reexport icke kunde vara medgiven i fråga om
sålunda förverkat gods sade sig självt och borde gälla, även om uttryckligt stadgande
därom icke funnes i författningarna i fråga. Av berörda stadganden
kunde man emellertid på nu angivna grunder icke draga någon slutsats till ledning
för bedömande av frågan, i vilka fall olovlig införsel av gift eller apoteksvara
skulle anses föreligga. Med uttrycket gift härovan avsåges, även där det
icke uttryckligen vore sagt, giftigt ämne av första klassen.

Oavsett jämförelsen med motsvarande bestämmelser i författningarna rörande
brännvin och tobak ansåge J. O. emellertid, i likhet med generaltullstyrelsen, att
angivning hos tullverket av giftigt ämne av första klassen eller apoteksvara, som
gjordes av icke importberättigad person, icke under alla förhållanden borde utan
vidare betraktas såsom olovlig införsel eller försök därtill. Till en början måste
man avskilja de fall, då varumottagaren, den nominelle importören, allenast vore
ombud för importberättigad person, för vars räkning importen skedde. I de
fall, där detta styrktes, kunde självfallet icke bliva tal om olovlig införsel (jämför
§ 4 giftstadgan). Beträffande 3 lådor kristallit eller grå arsenik, som avsetts
i packhusinspektionens anmälan till allmänne åklagaren i Stockholm den 27 april
1916, hade det genom den verkställda polisutredningen blivit tillförlitligen styrkt,
att ifrågavarande varuparti inköpts från Tyskland av aktiebolaget Fredr. Brusewitz
(importberättigad fabrikant enligt § 2 giftstadgan) för boiagets tillverkning
vid Limmareds glasbruk samt att Malmberg allenast såsom speditör ombesörjt
importen av detta arsenikparti för bolagets räkning. J. O. funne förty poliskammarens
resolution den 30 juni 1916 därutinnan vara lagligen grundad.

Beträffande de fall åter, då angivning skedde för icke importberättigad varumottagares
egen räkning, syntes det J. O) vara av avgörande betydelse, huruvida
angivningen gjordes i avsikt att få in varan i riket för försäljning, förbrukning
eller eljest fri disposition inom landet. Vore detta fallet, förelåge uppenbart lagbrott;
skedde angivningen däremot i annat, icke brottsligt syfte, kunde varumottagaren
icke anses hava gjort sig skyldig till straffbar handling. Det bleve
då i varje särskilt fall en bevisfråga, om frånvaron av sådan avsikt kunde anses
styrkt eller ej. Såsom indicium på brottslig avsikt finge i regel anses, att varan
vid angivningen betecknades på vilseledande sätt, d. v. s. med benämning eller
beteckning, som icke utvisade varans egenskap av giftigt ämne av första klassen
eller apoteksvara. Annorlunda ställde sig saken, om varan vid angivningen betecknades
på riktigt sätt, så att av angivningsinlagan framginge varans verkliga beskaffenhet;
redan denna omständighet tydde nämligen på frånvaro av brottslig
avsikt hos varumottagaren, och anmälde denne då därtill under tullbehandlingen
för vederbörande tullmyndighet, att varan icke vore avsedd för användning inom
riket och att han önskade återutföra densamma till utlandet, syntes betingelserna
för brottslighet enligt 33 § giftstadgan eller 14 § apoteksvarustadgan icke föreligga.
Beträffande Malmbergs handel med arsenik på Finland vore i saken utrett,
att Malmberg vänt sig till överordnad tullmyndighet, dåvarande överinspektören
Alsén, med förfrågan, huruvida han kunde förfara på sätt som sedermera skett,
och därvid fått besked, att detta lagligen ginge för sig. Malmberg hade sålunda

— 1921 -

förfarit i enlighet med råd eller anvisning, han erhållit av vederbörande tullmyndighet,
som ansett sådan reexport av gifter och apoteksvaror tillåten. Då Malmbergs
tullangivningar av gifter sålunda skett i samförstånd med tullmyndighet
för reexport på utlandet, vore det enligt J. 0:s mening alldeles uteslutet att anse
brottslighet uti ifrågakomna hänseende föreligga. Eu helt annan fråga bleve,
huruvida Alsén kunde anses hava förfarit riktigt vid meddelande av dylik anvisning
eller därigenom hava gjort sig skyldig till tjänstefel; till donna fråga
skulle J. O. återkomma här nedan. J. O. ansågc emellertid på anförda skäl
poliskammarens resolution den 30 juni 1916 vara lagligen grundad jämväl såvitt
anginge det i packhusinspektionens berörda anmälan avsedda parti arsenik,
som reexporterats till Finland. Att sådan reexport skett, funne J. O. handlingarna
giva vid handen.

I de fall åter, då icke importberättigad person hos tullverket angåve dylik
vara under vilseledande beteckning, så att av densamma icke framginge varans
beskaffenhet av giftigt ämne av första klassen eller apoteksvara, och då frånvaron
av brottslig avsikt, nämligen avsikt att disponera varan inom riket, icke
kunde anses tillförlitligen styrkt, vore det enligt § 42 giftstadgan vederbörande
tullförvaltnings plikt att ingripa medelst anmälan till allmänne åklagaren.

Granskade man förefintliga prejudikat, funne man desamma stå i god överensstämmelse
med den av J. O. härovan uttalade mening. Beträffande de av
klaganden åberopade, av Stockholms rådhusrätt meddelade utslagen av den 22
maj 1907 (försök till införsel av sublimat, importör ett handels- och fabriksaktiebolag),
den 13 november 1907 (försök till införsel av arsenikbemängt råttgift, importör
en handelsfirma) och den 21 december 1907 (försök till införsel av cyankalium
och cyankoppar, importör ett aktiebolag för elektrisk tillverkning), hade det
i alla fallen varit uppenbart, att varan varit avsedd för importörens disposition
inom riket. Invändning om avsedd reexport hade gjorts, såvitt handlingarna
utvisade, icke från svarandesidan i någotdera fallet, och domstolarna hade icke
någon anledning att i domsmotiveringen göra något uttalande om varans avsedda
inhemska användning, då annat ändamål med tullangivningen icke ens varit
ifrågasatt. En helt annan sak vore att, då försök till olovlig införsel i riket misslyckats
och lagbrott således konstaterats föreligga, en efteråt gjord ansökan om
reexport till utlandet —• uppenbarligen i syfte att sålunda rädda varan från fortsatt
beslag och undgå att få densamma förklarad förbruten — lagligen icke borde av
vederbörande tullmyndighet bifallas. I de två av Stockholms rådhusrätt avdömda
fallen, då sådan ansökan gjorts, hade packhusinspektionen också mycket riktigt
avslagit ansökningarna. Rådhusrättens omförmälda utslag den 13 november 1907
vore av Kungl. Maj:t fastställt genom utslag den 5 november 1909.

Ett annat av klaganden åberopat utslag, meddelat av rådhusrätten i Malmö
den 7 oktober 1915 (försök till införsel av veronal, importör ett aktiebolag för
kemigrafisk verksamhet) gåve exempel på olovlig införsel genom importberättigad
fabrikant av gift i större kvantitet, än denne varit berättigad att för sin tillverkning
importera. Ej heller i detta fall hade det varit ifrågasatt annat, än att varan
varit avsedd att av importören förbrukas inom landet. Annorlunda förhölle det
sig med det av packhusinspektionen åberopade, av Svea hovrätt den 16 juni 1915
meddelade utslaget (införsel av spansk fluga). I detta fall hade vederbörande,

5 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1921 års riksdag.

som själv icke varit ägare av varupartiet, medhaft detsamma i sitt resgods vid
ankomsten till Sverige och hade han därvid anmält för tullbevakningen, att han
innehaft varupartiet. Då emellertid hos vederbörande tullförvaltning sedermera
av varuägaren blivit anmält, att varan skulle transitförsändas till emottagare i utlandet,
hade hovrätten funnit icke ådagalagt, att förseelse mot giftstadgan ägt
rum. Detta prejudikat stode ingalunda i strid mot de ovan omförmälda utslagen;
då uti ifrågavarande fall varan icke varit avsedd för inhemsk förbrukning utan
avsedd att försändas vidare till utlandet, hade i enlighet med den mening, J. O.
härovan utvecklat, någon olovlig införsel icke ansetts föreligga.

Malmberg hade under åren 1915 och 1916, såvitt handlingarna utvisade, i
nio fall hos tullverket angivit från utlandet inkomna giftiga ämnen av första
klassen. I samtliga dessa fall — vilka med undantag av det sista i december
1916 inträffade fallet vore förtecknade dels i en av klaganden den 2 maj 1916
upprättad bilaga dels ock i en av packhusinspektionen åberopad, såsom hemlig
betecknad bilaga — hade, såvitt handlingarne föranledde, å angivningsinlagan
använts sådan beteckning av varan, att därigenom givits hänvisning på varans
beskaffenhet av giftigt ämne av första klassen. Varan hade nämligen i dessa fall
betecknats såsom arsenik, arsenikkomposition, arseniksyrlighet eller kristallit, i
sistnämnda fall städse med utsättande tillika av statistiskt nummer, 1160, under
vilket nummer i statistisk varuförteckning ifrågavarande arsenikämnen vore hänförliga.
Då handlingarna icke heller föranledde till annat antagande, än att
Malmberg i samtliga ifrågavarande fall under tullbehandlingen anmält varan till
reexport, funne J. O. i enlighet med vad ovan utvecklats någon försummelse att
jämlikt § 42 giftstadgan göra anmälan hos allmänne åklagaren beträffande något
av dessa fall icke kunna läggas vederbörande till last.

Emellertid hade klaganden påvisat åtskilliga andra fall än de ovannämnda, i
vilka efter gjord tullangivning reexport av giftigt ämne av första klassen medgivits
vederbörande varuägare (se klagandens förteckning av den 3 maj 1916,
fogad såsom bilaga vid klagandens första skrift till J. O.). Åtskilliga dylika fall,
som förekommit under år 1915, vore ock förtecknade i en av packhusinspektionen
företedd bilaga, bifogad inspektionens förklaring till generaltullstyrelsen den 22
maj 1916 (bilaga 5). I några fall syntes det kunna ifrågasättas, huruvida icke
avsikt hos importören förefunnits att genom vilseledande beteckning av varan föra
vederbörande tullmyndighet bakom ljuset i fråga om varans beskaffenhet av
giftigt ämne av första klassen, men beträffande de flesta fallen lämnade den förefintliga
utredningen i ärendet å andra sidan icke tillräckligt stöd för bestämt påstående,
att så varit förhållandet, liksom ej heller av handlingarna framginge, att
anmälan om reexport till utlandet skulle hava gjorts först efter det försök att införa
giftet misslyckats. Uti ett fall, det till tiden längst tillbaka liggande, hade
J. O. emellertid funnit omständigheterna vara sådana, att detsamma ej borde
lämnas utan beivran. Enligt av klaganden åberopade handlingar hade den 23
november 1914 till utländske undersåten J. L. Goldberg, Stockholm, inkommit,
ett från Ryssland inköpt varuparti om 160 kilogram, vilket av Goldberg i angivningsinlagan
betecknats såsom »torkade insekter» och å inlagan redan vid dess
ingivande på förhand kvitterats av Goldberg såsom utbekommet från tullverket.
Vid verkställd undersökning hade emellertid varan befunnits utgöra spanska

— 1921 —

flugor, en apoteksvara,, som utgjorde giftigt ämne av första klassen. I trots av
vad sålunda förekommit både emellertid Alsén, enligt vad lian i ärendet lämnat
obestritt, den 19 december 1914 medgivit reexport av varupartiet till England.
Klaganden både härutöver uppgivit, att de vid ifrågavarande tillfälle tjänstgörande
förrättningsmännen, kammarskrivarna F. E. Lundeborg och Robert Berggren,
för sin del ansett anmälan till allmänne åklagaren böra ske samt att framställning
därom genom klaganden blivit gjord bos Alsén, som emellertid föreskrivit,
att reexport skulle få äga rum. 1 detta fall både dock, såvitt handlingarna
utvisade, frånvaron av brottslig avsikt, d v. s. avsikt att fa in varan
i riket för fri disposition, ingalunda kunnat anses styrkt, utan syntes förhandskvitteringen
tvärtom giva vid handen, att detta just varit importörens avsikt.
Det fram ginge heller icke, att i detta fall anhållan om reexport skulle hava
framställts, innan varupartiets beskaffenhet av gift blivit konstaterad. Med
hänsyn till omständigheterna uti ifrågavarande fall hade packhusinspektionen
förty i enlighet med inspektionens förfarande i de ovan omförmälda likartade, av
Stockholms rådhusrätt den 22 maj och den 21 december 1907 avdömda fallen
rätteligen bort avslå ansökan om reexport och enligt § 42 giftstadgan gorå anmälan
hos vederbörande åklagare. Det av Alsén sålunda begångna tjänstefelet, i
vilket då tjänstförrättande överkontrollören icke visats vara delaktig, ansåge J. O.
särskilt med hänsyn till vikten av att giftstadgans föreskrifter bleve från tullmyndigheternas
sida noggrannt iakttagna, vara av sådan beskaffenhet, att detsamma
icke borde lämnas utan påföljd. Blivande åklagare i målet hade att i
enlighet med klagandens anvisning såsom vittnen i denna del av målet åberopa
Lundeborg och Berggren.

Av utredningen i ärendet framginge, att uti två andra i handlingarna omförmälda
fall vid tullbehandling av giftigt ämne av första klassen felaktigt förfarande
från förrättningsmannens sida ägt rum. I det ena fallet hade omständigheterna
varit följande. Den 29 oktober 1915 hade Malmberg angivit till förtullning
50 kilogram arsenikkomposition, därvid å inlagan ock utsatts statistiskt
nummer 1160 I trots härav hade förrättningsmännen, kontrollören Höjer, uraktlåtit
att låta verkställa analys av varan och hänfört densamma, alldeles felaktigt,
under rubriken 1259 »kemiskt-tekniska preparat»; såsom konsekvens härav hade
Höjer ock underlåtit att å tullbehandlingsattesten på något sätt angiva varans beskaffenhet
av giftigt ämne av första klassen. Det andra fallet hade gällt 125 kilogram
arsenikkomposition, som den 5 april 1916 till förtullning angivits av firman
Malmberg. Vid verkställd laboratorieundersökning hade varan befunnits såsom
metallisk, arsenik vara hänfårlig till rubriken 21 i statistisk varuförteckning, mineralier.
Förrättningsmännen, kammar skrivaren Ruus, hade emellertid underlåtit
att å tullbehandlingsattesten göra anteckning om varans beskaffenhet av giftigt
ämne av första klassen samt — i direkt strid mot föreskriften i § 4 giftstadgan
— låtit utlämna varupartiet till Malmbergs ombud. I båda fallen hade emellertid
varupartierna i fråga, enligt vad handlingarna gåve vid handen, reexporterats
till Finland. Då sålunda någon skada icke kunde anses hava följt av förrättningsmännens
felaktiga förfarande i angivna fall och då generaltullstyrelsen genom
beslutet av den 16 juni 1917 erinrat vederbörande att för framtiden med största
noggrannhet iakttaga hithörande bestämmelser rörande giftiga ämnen av första

— 1921 —

klassen och andra därmed jämförliga varor, funne J. O. vidare åtgärd från hans
sida i denna del av ärendet icke ifrågakomma.

Beträffande tolkningen av § 27 mom. 2 tullstadgan vore i ärendet ostridigt, att
tadgandet i fråga till sin ordalydelse avsåge allenast tullpliktiga varor. Detta funne
man också vara alldeles uppenbart, om man jämförde mom. 2 med bestämmelserna
i mom. 1 samma § och i § 28. I fråga om tullfria varor i allmänhet vore
dylikt stadgande icke av behovet påkallat, då varuägaren beträffande sådana varor
utan tullavgifts erläggande ägde uttaga varan från tullverket och fritt disponera
över densamma, varav också utan vidare följde, att varuägaren, om han så funne
för gott, vore berättigad att reexportera varan till utlandet utan andra villkor
eller formaliteter än de för utförsel i allmänhet gällande. Dylik reexport av till
riket inkommen tullfri vara vore emellertid något helt annat än sådan reexport,
varom stadgades i § 27 mom. 2. Ändamålet med ifrågavarande stadgande vore
att, då varuägare av en eller annan anledning icke åtnöjdes med eu från utlandet
ankommen tullpliktig vara, för varuägaren möjliggöra återutförsel av varan utan
tullavgifts erläggande; för åtnjutande av denna särskilda förmån erfordrades skriftlig
anmälan inom viss kort tid och gällde tillika såsom villkor, att varan under
liden kvarbleve i tullverkets vård. Beträffande tullfri vara åter finge densamma
fritt uttagas från tullverket och när som helst återutföras till utlandet; för reexport
fordrades således icke anmälan inom viss tid och icke heller, att varan
kvarbleve i tullverkets vård, till dess reexport skedde. I samtliga dessa fall
gällde emellertid såsom förutsättning för reexport, att exportförbud å varan icke
lade hinder i vägen därför.

Det nu sagda gällde om tullfria varor i allmänhet. Något annorlunda ställde
sig saken i fråga om sådana tullfria varor, som allenast av särskilt behöriga personer
måtte införas i riket, såsom giftiga ämnen av första klassen och apoteksvaror.
Vore varuägaren importberättigad person, gällde detsamma, som ovan
vore sagt om tullfria varor; importören ägde då efter gottfinnande uttaga varan
från tullverket, behålla den eller reexportera densamma, det sistnämnda under
rådande kristidsförhållanden dock endast under förutsättning, att exportförbud beträffande
respektive vara ej förelåge. Angåves åter hos tullverket sådan vara, varom
här vore fråga, av icke importberättigad person, förelåge i normala fall olovlig
införsel eller försök därtill enligt § 33 giftstadgan eller {5 14 apoteksvarustadgan.
Beträffande de undantagsfall, då angivning skedde utan brottslig avsikt och då
på den grund straffbarhet, enligt vad J. O. härovan utvecklat, icke kunde anses
föreligga, vore det uppenbart, att lagstiftaren — av helt naturliga skäl, vartill
J. O. här nedan skulle återkomma — icke haft sin uppmärksamhet riktad därpå,
att sådana fall kunnat uppstå. Några särskilda bestämmelser, huru i dylika fall
skulle förfaras, vore därför icke meddelade. Packhusinspektionen hade ansett sig
oförhindrad att i sådana fall tillämpa stadgandet i § 27 mom. 2 rörande tullpliktiga
varor och med åberopande av berörda stadgande medgivit reexport av
ifrågavarande tullfria varor. Till stöd för detta förfarande hade åberopats bland
annat, att giftstadgan beträffande handel med giftiga ämnen av första klassen
avsåge att reglera allenast handeln inom landet men icke att lägga hinder i vägen
för handel med gifter på utlandet eller för transitering av gifter över Sverige.
Granskade man motiven till nu gällande giftstadga, framginge därav, att de

— 1921 —

stränga importbestämmelserna avsågc — vilket för övrigt vore självfallet — att reglera
inrikes handel med gifter (betänkande, avgivet den 20 februari 1906 av särskilda
kommitterade angående vård och försäljning av arsenik samt andra giftiga ämnen
och varor, del I sid. 41). Varken i själva giftstadgan (dier i motiven därtill vore
emellertid något uttryckligen sagt om transitering av gifter över Sverige eller om
handel med sådana varor på utlandet, och det syntes vara uppenbart, att lagstiftaren
vid avfattandet av bestämmelserna i giftstadgan icke haft tanken inriktad
därpå och att därför några föreskrifter i berörda hänseenden icke influtit i stadgan.
Därav kunde man emellertid icke utan vidare draga den slutsatsen, att i fråga
om sådana varor transitering över Sverige och handel på utlandet vore tillåten.
Besvarandet av denna fråga berodde närmast på tolkningen av hithörande bestämmelser
i tullförfattningarna. Därvid vore i första hand att märka, att i fråga
om tullfria varor i allmänhet genom kungl. kungörelsen den 21 maj 1915 beträffande
Stockholm stadgats förbud mot uppläggande av sådana varor å transitupplag
och omedelbart transitförsändande av dylika till vare sig in- eller utrikes
ort.

Oavsett emellertid vad som stadgats i berörda kungörelse, kunde J. O. för
sin del icke finna, att packhusinspektionens ifrågakomna förfarande att medgiva
reexport av tullfria varor av angivna slag enligt § 27 mom. 2 vore riktigt eller
lagenligt. Sådant förfarande hade för övrigt praktiserats såväl före som efter
ikraftträdandet av nämnda kungörelse. Rätten att reexportera hitkommen vara,
som av varumottagaren icke finge införas i riket, vore en särskild förmån, som
icke kunde av tullmyndighet medgivas utan stöd av uttrycklig bestämmelse därom
i gällande författning. När sådan uttrycklig bestämmelse saknades, vilket vore
fallet i fråga om tullfria varor, hade packhusinspektionen vid beviljande av reexport
i dylika fall gått utöver sin lagliga befogenhet. I detta sammanhang
borde ock bemärkas, att enligt stadgande i § 28 tullstadgan till reexport jämlikt
§ 27 anmält gods, därest reexporten icke ägt rum inom natt och år, hemfölle till
kronan. I konsekvens med packhusinspektionens förfarande att medgiva icke
importberättigad varuägare reexport av gifter skulle alltså dylik tullfri vara, som
icke reexporterats inom angivna tid, vara hemfallen till kronan. Dylik konfiskationspåföljd,
som för varuägaren kunde vara ekonomiskt högst kännbar, kunde
emellertid icke ifrågakomma i andra fall än de, som vore i lag eller författning
uttryckligen stadgade. Då i § 27 icke avsåges andra än tullpliktiga varor, kunde
stadgandet i § 28 icke heller avse andra varor än sådana och kunde icke utan
vidare extenderas att gälla jämväl tullfria varor. Denna uppfattning hade också
hävdats av generaltullstyrelsen, såsom framginge av dess ovan åberopade resolution
av den 28 mars 1916.

Enligt packhusinspektionens åsikt förelåge det en lucka i lagstiftningen på
ifrågavarande område, i det att föreskrift saknades, huru förfaras skulle, då icke
importberättigad person efter tullangivning av giftigt ämne av första klassen eller
apoteksvara icke ägde införa varan i riket men olovlig införsel eller försök därtill
ändock icke ansåges föreligga. Denna lucka i lagstiftningen hade packhusinspektionen
ansett sig kunna fylla på det sättet, att inspektionen utsträckt tillämpningen
av hithörande stadganden rörande tullpliktiga varor att gälla jämväl i
fråga om här ifrågavarande slag av tullfria varor. Detta packhusinspektionens

— 1921 —

förfarande, som efter Alséns tillträdande av överinspektorsbefattningen pågått åtminstone
sedan slutet av år 1914, strede direkt mot såväl förut av packhusinspektionen
själv meddelade föreskrifter och dess förut följda praxis som ock mot generaltullstyrelsens
i särskilda fall uttalade mening. Fallet Goldberg, vilket inträffat
i december 1914 och för vilket härovan vore redogjort, vore enligt handlingarnas
föranledande det första fall, i vilket dåvarande överinspektören Alsén medgivit
reexport av tullfri vara av ifrågavarande slag. Dessförinnan hade sådant medgivande,
såvitt av handlingarna kunde utrönas, över huvud icke lämnats av packhusinspektionen.
Tvärtom hade inspektionen genom ovan omförmälda promemoria
av den 17 juli 1911 föreskrivit, att tullfria varor icke finge anmälas till
återutförsel enligt § 27 mom. 2 i andra fall, än då de voro förpackade tillsammans
med tullpliktiga varor och jämte dessa samtidigt åter utfördes. Inskränkningen
i förbudet, att detsamma icke skulle avse tullfria varor, förpackade tillsammans
med tullpliktiga sådana, hade givetvis varit betingat av rent praktiska
synpunkter och avsett att möjliggöra reexport av varorna utan ompackning. Teoretiskt
sett kunde berörda inskränkning i förbudet icke försvaras. Utan att ändring
i hithörande bestämmelser skett och utan att underställa saken generaltullstyrelsens
prövning hade emellertid packhusinspektionen genom en ny promemoria
i ämnet den 18 april 1916 upphävt nämnda promemoria beträffande kolli,
innehållande uteslutande gifter eller apoteksvaror. Utfärdandet av denna sista
promemoria innebure alltså ett skriftligt bekräftande av den redan från slutet av
år 1914 av inspektionen tillämpade nya praxis. Av klaganden hade uppgivits,
att icke å någon annan plats i riket tullmyndighet tillämpat § 27 mom. 2 å tullfria
varor, och gåve handlingarna i ärendet icke heller anledning till annat antagande,
än att berörda uppgift vore med verkliga förhållandet överensstämmande.
Packhusinspektionens ifrågakomma förfarande strede således ock mot tullmyndigheternas
praxis i landet i övrigt, en omständighet som ej borde förbises vid bedömande
av inspektionens handlingssätt.

Därtill komme, att inspektionen uti ifrågavarande hänseende, på sätt ovan
antytts, förfarit i strid jämväl mot generaltullstyrelsens uppfattning i ämnet, sådan
denna kommit till synes i vissa under år 1916 gjorda uttalanden. I ovan omförmälda
resolution den 28 mars 1916 hade styrelsen uttalat att, enär de uti då
ifrågakomna ärende avsedda varorna befunnits vara av tullfri beskaffenhet, vid
sådant förhållande bestämmelserna i § 27 mom. 2 tullstadgan rätteligen icke
skulle fått i då förevarande fall tillämpas. De tullfria varor, varom i berörda
fall varit fråga, hade visserligen icke varit gifter eller apoteksvaror utan hade
fått av tullverket utan vidare utlämnas till varuägaren till hans fria disposition,
men av resolutionens lydelse framginge dock icke annat, än att generaltullstyrelsen
ansett § 27 mom. 2 överhuvud icke vara tillämplig i fråga om tullfria
varor, vare sig dessa varit av det ena eller andra slaget. I ett annat fall, då det
gällt ifrågasatt import av giftigt ämne av första klassen (tobaksextrakt) för transitoexport
till utlandet, hade generaltullstyrelsen, genom sitt ovan omförmälda
beslut den 11 november 1916, uttalat att, då gods, som transitförsändes från en
inrikes ort till annan eller till utlandet, enligt tullstadgan vore att anse såsom till
riket infört, styrelsen funne transitförsändning av sådan vara efter angivning av
icke importberättigad person ej kunde medgivas.

— 1921 -

Generaltullstyrelsen hade sålunda som sin mening uttalat, att gods, som transiterades
över riket, enligt tullstadgan vore att anse som till riket infört. Införsel
av sjöledes från utrikes ort ankommande gods ansåges enligt tullstadgan hava skett
i och med det, att, efter fartygets ankomst till tullplats, märkrullan enligt ätecknat
bevis ingivits till vederbörande tullförvaltning. Enligt gällande bestämmelser om
frihamn ansåges införsel till riket däremot hava skett i och med det, att varan
fördes över rikets tullgräns, d. v. s. gränsen till respektive frihamnsområde, vilket
i fråga om tullavgift ansåges såsom utrikes ort. 1 enlighet med den förra definitionen
å införsel hade 26 § 6 mom. brännvinsförsäljningsförordningen och kungl.
kungörelsen den It) december 1915 följande formulering rörande brännvin, som
från utrikes ort ankommit till icke importberättigad person och av honom angivits
till förtullning: »från utlandet infört brännvin, som på grund av stadgandet
i nämnda § ej må från tullverket utlämnas» etc. I 25 § förordningen angående
statsmonopol å tobakstillverkningen i riket och i 7 § kungl. kungörelsen den 26
februari 1915 vore motsvarande formulering följande: »till riket inkommen vara,
som enligt nämnda förordning icke må införas» etc. Fastliölle man vid tullstadgans
definition på införsel, framstode packhusinspektionens förfarande att
enligt § 27 tullstadgan medgiva icke importberättigade personer reexport av gifter
och apoteksvaror desto mera såsom lagstridigt. Hade enligt tullstadgan införsel
genom icke kvalificerad person redan skett — låt vara att denne, av skäl som
ovan utvecklats, icke kunde straffas för olovlig införsel eller försök därtill —
borde det desto mindre komma i fråga att medgiva sådan icke behörig importör
den särskilda förmån, som reexport innebure.

I stället för att utan stöd i lag eller författning självrådigt utsträcka tillämpningen
av § 27 mom. 2 tullstadgan att avse jämväl ifrågakomna slag av tullfria
varor, hade packhusinspektionen rätteligen bort draga saken under generaltullstyrelsens
prövning. Dylika fall vore emellertid icke hänförliga under § 190
tullstadgan; där avsåges nämligen, såvitt här vore relevant, av lokala förhållanden
eller tillfälliga omständigheter föranledda avvikelser från de i § 27 givna
föreskrifter, men i nu förevarande fall vore över huvud icke fråga om avvikelse
från § 27 utan i stället om utsträckning av paragrafens bestämmelser att avse eu
grupp av fall, som enligt dess ordalydelse icke kunde inrymmas därunder. Enligt
J. 0:s mening hade därför icke heller generaltullstyrelsen, därest packhusinspektionen
eller varuägare dragit frågan under dess prövning, med stöd av § 190
kunnat jämlikt § 27 medgiva reexport av ifrågakomna slag av tullfria varor, utan
tillkomme det endast Kungl. Maj:t att i sådana fall bevilja sökt reexport.

Generaltullstyrelsen hade anfört att, då sådan till riket inkommen vara, utan
att kunna anses förbruten, likväl icke finge av tullverket utlämnas till varuägarens
disposition, ett verkligt behov av någon form för varans återutförsel förelåge.
På sätt av det ovan anförda framginge, hade den enda lagliga formen enligt
J. 0:s mening varit att söka utverka Kungl. Maj:ts tillstånd till reexport av
varan. Det vore emellertid att märka, att berörda behov av reexport framkallats
av packhusinspektionen själv genom dess förfarande att giva vederbörande icke
importberättigade handelsfirmor m. fl. hänvisning på § 27 såsom inrymmande
möjlighet för vederbörande att över Sverige driva handel med gifter och apoteksvaror
på utlandet. Alsén hade såsom överinspektör vid packhusinspektionen,

— 1921 —

utan stöd i lag eller författning samt i strid mot såväl inspektionens dittillsvarande
praxis och den i övriga delar av riket rådande praxis som ock den av
generaltullstyrelsen under år 1916 hävdade mening, givit vederbörande råd och
anvisningar att förfara på sätt ovan angivits. I enlighet med berörda anvisningar
hade gifter och apoteksvaror av icke importberättigade personer från utlandet
inköpts och angivits hos tullverket för reexport på utlandet. Det av generaltullstyrelsen
åberopade behovet av någon form för varans återutförsel hade sålunda,
som sagt, framkallats av packhusinspektionen själv genom dess praxis att
medgiva reexport i dylika fall. Vid sådant förhållande kunde J. O. icke finna,
att behovet i fråga, uppkommet till följd av felaktigt förfarande från inspektionens
sida, med fog kunde åberopas såsom stöd för berörda förfarande. Hade
packhusinspektionen fortsatt med sin förutvarande praxis att — i enlighet med
resp. författningars såväl ordalydelse som andemening — vägra reexport i dylika
fall, skulle sådana undantagsfall, varom här vore fråga, näppeligen hava uppkommit.
Därest reexport icke av packhusinspektionen angivits såsom tillåten,
skulle nämligen någon giltig grund för straffrihet för vederbörande, som utan att
vara importberättigade hos tullverket angivit från utlandet inköpta varor av ifrågavarande
slag, icke hava förelegat. Invändning, att varan icke varit avsedd för
inhemsk förbrukning utan för reexport på utlandet, skulle då icke kunnat tillmätas
vitsord, då reexport i sådana fall — såsom det från tullmyndigheternas
sida rätteligen bort upplysas — lagligen icke kunnat medgivas. Hade ändock
tullangivning av icke importberättigad person skett, skulle i så fall i regel olovlig
införsel eller försök därtill förelegat och sådana fall, då varan icke borde av
tullverket utlämnas till varuägaren men ändock icke ansåges förbruten, skulle knappast
någonsin förekommit.

Packhusinspektionen hade till sitt försvar anfört bland annat, att avsikten
med kung! kungörelsen den 21 maj 1915 icke varit att förhindra transitoaffärer
på utlandet med gifter och apoteksvaror samt att inspektionen därför funnit sig
höra i fråga om dessa varor tillämpa bestämmelserna om reexport i § 27 mom.
2 tullstadgan för att »neutralisera den förutberörda, tydligen icke förutsedda påföljden
av förordningen angående förbud för transitering av tullfritt gods». Vad sålunda
av packhusinspektionen anförts ansåge J. O. emellertid ingalunda vara ägnat
att förmildra bedömandet av inspektionens ifrågakomna förfarande utan tvärtom
verka i försvårande riktning. Det vore nämligen uppenbart, att en underordnad
myndighet icke ägde tolka och tillämpa gällande författning i direkt strid med
dess ordalydelse genom att i författningens bestämmelser lägga in annan innebörd,
än som ordalagen gåve vid handen och som av lagstiftaren i själva verket
torde hava åsyftats. Då inspektionen genom sina ifrågakomna åtgöranden sålunda
avsiktligt velat i visst hänseende upphäva verkan av förefintliga bestämmelser
och i enlighet härmed uraktlåtit att ställa sig dessa till efterrättelse, hade inspektionen
genom att sålunda sätta sig över gällande lagbud överträtt sin befogenhet
och gjort sig skyldig till tjänstefel. Det sade sig självt, att underordnad myndighet
hade att noggrant ställa sig lag och författning till efterrättelse och icke
ägde att självrådigt, vare sig det nu skedde i det ena eller andra välmenta syftet,
tillämpa lagen i rak strid mot dess avfattning och verkliga syfte. Hade inspektionen
funnit ifrågavarande kungörelse i den praktiska tillämpningen med —

1921 —

föra verkningar, som enligt inspektionens förmenande varit skadliga eller i allt
fall icke av lagstiftaren åsyftade, hade inspektionen i och för de förmenta bristfälligheternas
avhjälpande rätteligen bort göra framställning i ämnet hos sin chefsmyndighet,
på vilken det ankommit att pröva, huruvida ändring i författningen
bort hos Kungl. Maj:t påkallas eller ej. Jämväl ur nu angivna synpunkt ansåge

J. O. inspektionens ifrågakomna förfarande vara av den beskaffenhet, att det ej
kunde lämnas utan beivran.

Ovan hade av J. O. framhållits, att lagstiftaren uppenbarligen icke avsett att
i giftstadgan meddela några bestämmelser till reglerande av transitohandel med
gifter på utlandet. Emellertid kunde dylik transitotrafik, möjliggjord genom
packhusinspektionens sätt att tillämpa § 27 mom. 2 tullstadgan, ske under sådana
former, att trafiken i fråga måsto anses stå i strid med giftstadgans om än
icke ordalydelse, så dock dess andemening. Handlingarna i ärendet utvisade
exempel härpå. Den 5 december 1917 hade till förtullning av handelsfirman
Kontinent angivits en låda tekniska pulver, inkommen med bantåg från Tyskland.
Varan hade vid undersökning befunnits innehålla metallisk arsenik med
viss annan tillsats. Samma dag hade varan jämlikt § 27 mom. 2 anmälts till
reexport med paketpost till Finland. Varan hade därefter blivit i tullpackhuset
för järnvägsgods vid Kungsgatan i Stockholm ompackad i 25 postpaket och sedan
reexporterats i sådant skick till Åbo. Beträffande åter ovan omförmälda 40
fat arsenik om tillhopa 10,000 kilogram, som Malmberg i april 1916 angivit till
förtullning, vore i ärendet upplyst, att ifrågavarande varuparti utan särskild tullbevakning
i 12 dagar förvarats i den s. k. finska passagerarpaviljongen, där rcseffekter
m. m. tullbehandlades och förvarades och där tillika ompackning av reexportvaror
ständigt ägde rum. — Tre av ovan nämnda kommittérade, vilka utarbetat
det förslag, som läge till grund för nu gällande giftstadga, nämligen professorn
greve C. T. Mörner, civilingenjören doktor K. Sondén och apotekaren A.
Lehman, hade uti en den 1 februari 1918 i ärendet ingiven promemoria såsom
sin uppfattning uttalat att, då arsenik sålunda ilandförts, förvarats i tullhus och
av ej importberättigad person angivits till förtullning, giftstadgans andemening
otvivelaktigt blivit åsidosatt, i det att varan i sådana fall kunde komma att göra
sådan skada, som giftstadgan just avsåge att förhindra. Sällan vore nämligen, anförde
kommittérade, fat, däri dylikt fast, avstoftande ämne förvarades, så täta, att
ej något därav utträngde genom springor, och det vore ej uteslutet, att andra i
tullokalen förvarade varor kunde därigenom taga skada. Och vidare syntes det
icke uteslutet att, då så stora kvantiteter arsenik utan särskilda försiktighetsmått
förvarades i tullokal, några gram kunde olovligen tillgripas utan upptäckt, särskilt
i de fall, då ompackning av arseniken skedde i tullokalen.

Med hänsyn till de stränga bestämmelserna i §§ 16 och 22 giftstadgan rörande
förvaring av giftiga ämnen kunde J. O. icke ungå att i likhet med nämnda
kommittérade i sådana fall som de angivna finna det tillämpade förfarandet
strida mot giftstadgans andemening. Denna omständighet syntes J. O. vid bedömande
av packhusinspektionens ifrågavarande praxis ej böra lämnas utan beaktande.

För det tjänstefel, vartill packhusinspektionen, på sätt ovan utvecklats,
gjort sig skyldig genom felaktig tillämpning av bestämmelserna i § 27 mom. 2

6 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1921 års riksdag.

tullstadgan, vore Alsén och Drangel, vilka ock båda undertecknat omförmälda
promemoria av den 18 april 1916, var för sig ansvariga.

I kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin
hade genom kungl. förordning den 8 juni 1915, som trätt i kraft den 1 januari
1916, tillagts en avdelning IV »om införsel av brännvin från utrikes ort».
Under denna avdelning stadgades i 26 § 1 mom., att brännvin finge till riket
införas blott av den, som visade sig äga rätt försälja brännvin. I 6 mom. av
samma § vore genom, kungl. förordningen den 8 juni 1915 stadgat följande:
Med från utlandet infört brännvin, som på grund av stadgandet i denna § ej
må från tullverket utlämnas, skall förfaras på sätt Kungl. Maj:t förordnar.—Det
hade sålunda uttryckligen angivits i förordningen, att närmare föreskrifter i berörda
hänseende sedermera skulle i administrativ ordning av Kungl. Maj:t utfärdas.
Dylika föreskrifter hade också meddelats genom kungl. kungörelsen den 10
december 1915 med bestämmelser rörande behandling av brännvin, som enligt
gällande föreskrifter icke finge från tullverket utlämnas, in. m. I 1 § 1 mom. i
denna följ dförfattning till förordningen den 8 juni 1915 stadgades, bland annat,
att från utlandet infört brännvin, som på grund av 26 § i nyssnämnda förordning
icke finge från tullverket utlämnas, finge, därest varan icke vore att enligt
tullstadgan anse såsom olovligen införd, av varuägaren under i 2 kap. tullstadgan
föreskriven kontroll åter utföras inom fyra månader efter det angivning enligt
tullstadgan senast skulle hava skett.

Emellertid hade redan före utfärdandet av nämnda kungörelse stadgats exportförbud
i fråga om brännvin och sprit med vissa undantag. Genom kungl.
kungörelsen den 22 november 1915 angående förbud mot utförsel från riket av
brännvin och sprit m. m. både nämligen förordnats, att från och med den 25
november 1915 och tillsvidare utförsel till utrikes ort icke finge äga rum av
brännvin eller sprit (med särskilt angivna undantag).

Sedan förordningen den 8 juni 1915 trätt i kraft den 1 januari 1916, både
packhusinspektionen emellertid till en början i enlighet med kungörelsen den 10
december 1915 tillåtit reexport av brännvin till utlandet. Enligt vad packhusinspektionen
i sin förklaring anfört, hade inspektionen därvid ingalunda förbisett
det redan tidigare stadgade exportförbudet men hade ansett att, enär kungörelsen
av den 10 december 1915 vore av senare datum än exportförbudet, rätten till
reexport bort tillerkännas importör utan hinder av exportförbudet.

Sedan emellertid frågan om rätt till reexport i dylika fall dragits under generaltullstyrelsens
prövning, hade styrelsen genom ett den 5 april 1916 meddelat
beslut uttalat att, enär det i då förevarande ärende omförmälda varupartiet (konjak),
varit av exportförbjudet slag, hade styrelsen funnit den begärda utförseln
författningsenligt icke kunna utan Kungl. Majits särskilda tillstånd äga rum.
Med anledning av detta generaltullstyrelsens beslut hade packhusinspektionen
frånträtt sin förut följda praxis och utfärdat den 18 april 1916 en promemoria
av innehåll, såvitt här vore i fråga, att utförsel av brännvin av exportförbjudet
slag tillsvidare icke finge — ej heller vid tillämpning av 1 § 1 mom. av kungörelsen
den 10 december 1915 — äga rum utan Kung!. Maj:ts särskilda
tillstånd.

Packhusinspektionens ifrågavarande förfarande att trots meddelat exportför —

1921 —

bud ändock medgiva reexport av brännvin funne J. O. vara av den allvarliga
beskaffenhet, att J. O. icke kunde lämna detsamma utan beivran. A Isdn, vilken
å packhusinspektionens vägnar givit order, att på dylikt sätt skulle förfaras, hade
bort inse, såväl att med kungörelsen den 10 december 1915 allenast avsetts att
meddela närmare detalj föreskrifter till komplettering av bestämmelserna i 26 §
brännvinsförsäljningsförordningen rörande förfarandet med brännvin, som införts
av icke importberättigad person, som ock att det utfärdade exportförbudet ovillkorligen
skulle lända till efterrättelse utan hinder av berörda för normala förhållanden
meddelade föreskrifter. Generaltullstyrelsen hade ock i sitt beslut den 16
juni 1917 betonat, att reexport givetvis finge äga rum endast under förutsättning,
att varan eljest vore till utförsel tillåten. — I huru stor utsträckning sådan
lagstridig reexport ägt rum på order av Alsén, vore icke upplyst i vidare mån,
än att ett dylikt i januari 1916 reexporterat parti brännvin omfattat 117 fat.
Rörande myckenheten av dylikt reexporterat brännvin borde den blivande åklagaren
i målet söka förebringa utredning. Genom ifrågavarande förfarande — i
vilket Drangel, såvitt handlingarna utvisade, icke vore delaktig — både Alsén
enligt J. 0:s mening visat oförstånd i jämbetet av sådan beskaffenhet, att detsamma
icke borde lämnas utan påföljd.

Beträffande den erinran, som packhusinspektionen genom skrivelse den 17
april 1916 meddelat klaganden, funne J. O., i likhet med generaltullstyrelsen, inspektionen
icke hava förfarit felaktigt därutinnan, att en erinran med stöd av §
245 tjänstgöringsreglementet givits klaganden för hans ifrågakomna anteckning å
Malmbergs angivningsinlaga den 3 april 1916. Dels funne J. O. nämligen anteckningen
med hänsyn till den av kammarskrivaren Berggren samtidigt å reexportangivningsinlagan
gjorda påskriften vara överflödig, åtminstone i den avfattning
anteckningen fått, dels kunde J. O. icke undgå att finna berörda avfattning
vara olämplig och otillbörlig. J. O. syftade därvid på anteckningens ordalag, att
införsel medgivits av Alsén i närvaro av två namngivna vittnen. Hade klaganden
ansett sig böra, oavsett den av Berggren såsom biträdande förrättningsman
gjorda påskriften å reexportangivningsinlagan, göra särskild påskrift av liknande
innehåll å den ursprungliga angivningsinlagan, hade anteckningen bort formuleras
på övligt sätt sålunda: reexport enligt § 27 mom. 2 tullstadgan medgiven på
befallning av packhusinspektionen eller enligt order av överinspektören eller något
dylikt. I den avfattning, anteckningen nu hade, måste denna anses innebära
eu tillvitelse om tjänstefel mot klagandens förman Alsén, och en dylik form för
anteckning kunde icke anses tillbörlig.

Emellertid funne J. O. packhusinspektionens ifrågavarande erinran i två hänseenden
lämna ruin för anmärkning. Dels hade erinran meddelats klaganden
utan dennes föregående hörande och dels innehölle densamma, att klagandens
anteckning påtagligen gjorts mot bättre vetande. Enligt elementära rättsregler
borde bestraffning ej åläggas någon utan att han dessförinnan blivit hörd över
vad som lades honom till last och han sålunda fått tillfälle att försvara sig.
Denna regel gällde obetingat jämväl i fråga om disciplinära bestraffningar och
borde följaktligen efterföljas även vid meddelande av föreställning eller erinran
jämlikt § 245 tjänstgöringsreglementet för tullverket. Innan någon erinran hade
givits klaganden, hade denne alltså rätteligen bort få tillfälle att inför packhus —

1921 —

inspektionen motivera sitt handlingssätt och framställa sina synpunkter på saken,
med andra ord bort få tillfälle att överhuvud försvara sig, innan bestraffning
skett.

Packhusinspektionens påstående, att anteckningen av klaganden påtagligen
gjorts mot bättre vetande, kunde J. O. icke undgå att finna obefogat. Av utredningen
i ärendet framginge nämligen tvärtom tämligen tydligt, att klaganden
vid påskriftens verkställande givit uttryck åt den uppfattning av saken, han för
sin del hyst. Om innebörden av begreppet införsel i detta sammanhang hade
nämligen rått skiljaktliga meningar mellan Alsén och klaganden, och ehuru J. O..
på sätt ovan anförts, funne anteckningens avfattning i förevarande del otillbörlig,
kunde J. O. dock icke finna densamma hava tillkommit mot bättre vetande.
Packhusinspektionen syntes J. O. ock hava bort besinna, att beskyllning mot
tjänsteman att i tjänsten handla mot bättre vetande vore av så allvarlig beskaffenhet,
att sådan beskyllning icke borde framkastas utan att fullgoda bevis
på beskyllningens riktighet funnes. I förevarande fall, i vilket parterna inlade
var sin olika betydelse i begreppet införsel, kunde dylika bevis sannolikt icke
företes.

I nu angivna hänseende ansåge J. O. att Alsén och Drangel, vilka båda
underskrivit ifrågavarande skriftliga erinran till klaganden, gjort sig skyldiga till
oförstånd i ämbetet.

Beträffande den av Alsén å packhusinspektionens vägnar i vitsordskolumnen
i personallistan för år 1916 beträffande klaganden gjorda anteckning: »Har vägrat
att ställa sig i tjänsten given order till efterrättelse», hade klaganden yrkat,
att anteckningen omedelbart måtte borttagas ur listan. Vid den tidpunkt, då
denna anteckning av Alsén blivit gjord i listan eller i januari 1917, hade klagandens
anmälningar mot Alsén förelegat till prövning hos såväl generaltullstyrelsen
som J. O. Då Alsén och klaganden vid sådant förhållande hade varit motparter
i ärenden, beroende på högre myndigheters prövning, och då packhusinspektionen
ansett sig icke vilja nedsätta klagandens vitsord, hade Alsén enlig!
J. 0:s mening lämpligast bort avhålla sig från att göra dylik anteckning, som till
sin form varken innebure ett vitsord eller en bestraffning men i sak i varje fall
måste anses innebära en klandrande anmärkning. Med hänsyn till den konflikt,
som uppkommit mellan Alsén och klaganden, vore det naturligt, att den sistnämnde
fattat anteckningen såsom ett uttryck av bristande opartiskhet från Alséns
sida. Särskilt så länge de mot Alsén gjorda anmälningarna ännu varit på
resp. myndigheters prövning beroende, hade det bort vara angeläget för Alsén
såsom klagandens förman att undvika ej av förhållandena nödvändiggjorda åtgärder
mot denne, vilka med hänsyn till den rådande konflikten lätt kunnat få
sken av att härflyta av våld och partiskhet, även om i själva verket så icke varit
fallet. J. O. funne på anförda skäl anteckningen icke hava bort ske, men då
generaltullstyrelsen genom beslutet den 16 juni 1917 förordnat, att anteckningen
icke skulle inflyta i personallistan för år 1917 och följaktligen icke heller i senare
personallistor, varigenom rättelse i sak finge anses vara vidtagen, funne J. O.
vidare uttalande icke vara i denna del av ärendet påkallat.

Beträffande packhusinspektionens förfarande att hos generaltullstyrelsen förorda
i tjänsten yngre kontrollör till förste kontrollörsförordnande under viss tid

— 1921 —

år 1916, hade klaganden yrkat, att inspektionens förslag till förordnande måtte
underkännas. 1 denna del av ärendet framhölles att, därest klaganden huvudsakligen
på grund av sin utav packhusinspektionen ej godkända uppfattning och
tolkning av § 27 inom. 2 tulltaxan till förmån för yngre och mindre meriterad
kollega förbigåtts till förordnande, som förut vid upprepade tillfällen ända från
och med år 1908 tilldelats klaganden, funne J. O. det icke hava varit befogat
att på angivna sätt förbigå klaganden. Då klaganden förut upprepade gånger
under loppet av åtta år erhållit förordnande å förste kontrollörsbefattning och det
från packhusinspektionens sida icke ens påståtts, att klaganden ej på tillfredsställande
sätt skött befattningen, syntes J. O. vägande skäl ej hava bort föreligga
för klagandens förbigående till vidare dylika förordnanden. Packhusinspektionens
förfarande finge eljest, på sätt ovan antytts, lätt sken av att icke vara fullt oväldigt
och opartiskt gentemot klaganden. Ehuru det sålunda talade starkt till förmån
för klaganden, att han ända sedan år 1908 olika tider innehaft förordnande
å dylik högre befattning och, såvitt handlingarna utvisade, uppehållit densamma
på fullt tillfredsställande sätt, kunde å andra sidan medgivas, att i
dylika fall ålder och pappersmeriter icke vore av avgörande betydelse utan att
jämväl den personliga lämpligheten för tjänsten i fråga vore av synnerlig väkt
samt att frågan om en tulltjänstemans större eller mindre lämplighet för viss
befattning undandroge sig J. 0:s bedömande, varför det heller icke vore möjligt
för J. O. att ingå på någon jämförande värdesättning mellan klaganden och
den av packhusinspektionen förordade tjänstemannen. I förevarande del av
ärendet föranledde klagomålen förty icke annan åtgärd från J. 0:s sida än detta
uttalande.

Vidkommande slutligen klagomålen mot kontrollören Höjer — vilka här i
sammanhang med saken i övrigt upptoges till avgörande — förmenade klaganden,
att Höjers ifrågakomna skriftliga yttrande av den 26 april 1916 till
sitt innehåll vore »falskt» och tillkommet i ond tro, således mot bättre, vetande.
Det sistnämnda, att Höjer skulle hava mot bättre vetande låtit i
yttrandet inflyta sakligt oriktiga d. v. s. mot verkliga förhållandet stridande
uppgifter, funne J. O. ingalunda framgå av utredningen i ärendet, och gällde
härvidlag i motsvarande mån vad J. O. ovan anfört om packhusinspektionens
mot klaganden framkastade beskyllning att hava i tjänsten handlat mot bättre
vetande. Utredningen hade emellertid givit vid handen, att yttrandet i en
del detaljer vore missvisande och delvis oriktigt återgåve händelseförloppet.
Detta berodde dock, såvitt J. O. kunnat finna, huvudsakligen därpå, att Höjer
själv icke varit närvarande vid det tillfälle den 18 april 1916, varom förmäldes
i yttrandet, utan grundat sin framställning på uppgifter av då fungerande
förrättningsmannen, kammarskrivaren Ruus. Otvivelaktigt hade detta rätteligen
icke bort förtigas utan uttryckligen bort angivas i yttrandet. Höjer framställde
händelseförloppet sålunda, att Malmbergs ombud vid omförmälda tillfälle
avlämnat angivningsinlaga å arsenikpartiet i fråga till förrättningsmannen
i södra tullpaviljongen samt att därefter inlagan på okänt sätt kommit i klagandens
händer. Av den sedermera förebragta polisutredningen framginge
emellertid, att saken förhölle sig annorlunda, i det att firmans ombud i själva
verket icke avlämnat inlagan i nämnda tullpaviljong utan allenast företett den —

1921 —

samma där för Ruus för inhämtande av upplysningar rörande tullbehandlingen
samt, efter erhållande av sådana, åter medtagit inlagan och några dagar senare
ingivit densamma till klaganden såsom föreståndare för den tullfria avdelningen.
Ehuruväl Höjers yttrande sålunda — möjligen beroende på de oklara uppgifter,
han erhållit av Ruus — vore i vissa hänseenden missvisande, kunde J. O.
dock — särskilt med hänsyn till de av Ruus sedermera lämnade, i väsentliga
punkter svävande uppgifterna — icke finna Höjer hava genom yttrandets avgivande
gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet att påkalla vidare ingripande,
och föranledde förty klagomålen i denna del ej annan åtgärd än detta
uttalande.

Beträffande åter de fel i ämbetet, som på sätt ovan utvecklats,'' läge packhusinspektionen
till last, uppdrog J. O. åt den särskilde åklagare, som av Ö. Ä. förordnades,
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra
åtal mot Alsén och Drangel för oförstånd i ämbetet samt därvid å dem yrka
ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Klaganden borde genom åklagarens
försorg sättas i tillfälle att i målet framställa anspråk på ersättning för sina kostnader
å ärendet; och borde sådana anspråk, i den mån de måtte finnas berättigade,
av åklagaren understödjas.

I anledning härav blev åtal emot överinspektören Alsén och överkontrollören
Drangel anställt inför Stockholms rådhusrätt, som meddelade utslag i målet den
23 december 1919.

Rådhusrätten yttrade därvid följande:

Vad först anginge åtalet mot Alsén för underlåtenhet att jämlikt § 42 giftstadgan
hos vederbörande allmänna åklagare göra anmälan beträffande ett till J.
L. Goldberg den 23 november 1914 hit ankommet parti om 160 kilogram »torkade
insekter», som sedermera befunnits vara »spanska flugor» eller giftigt ämne
av första klass, så enär genom vad i målet förekommit icke kunde anses ådagalagt
att Alsén haft anledning antaga, att försök till olovlig införsel av partiet skett,
kunde den i denna del av målet mot Alsén förda talan icke bifallas. Vidkommande
därefter de fall, då Alsén och Drangel, med hänvisning till § 27 mom. 2
tullstadgan, tillåtit reexport av apoteksvaror och giftiga ämnen av första klass,
samt i sammanhang därmed deras åtgärd att genom utfärdande av en i målet
ifrågakommen promemoria av den 18 april 1916 upphäva en den 17 juli 1911 i
ämnet utfärdad promemoria, så — även om det Ange anses utrett, att nämnda
lagrum i tullstadgan efter sin ordalydelse icke vore tillämpligt å dylika tullfria
varor — de tilltalades ifrågavarande förfarande i allt fall med hänsyn till utredningen
i målet och därvid i synnerhet generaltullstyrelsens beslut den 16 juni
1917, meddelat i skrivelse till packhusinspektionen, icke kunde anses vara av beskaffenhet
att för dem böra medföra ansvar för ämbetsbrott, kunde ej heller den
i denna del av målet förda talan bifallas. Beträffande vidare åtalet mot Alsén
för det han, i strid mot ett den 22 november 1915 utfärdat, från och med den
25 i samma månad gällande utförselförbud, under åberopande av kungörelsen
den 10 december 1915 med bestämmelser rörande behandling av brännvin, som
enligt gällande föreskrifter icke finge från tullverket utlämnas med mera, medgivit

— 1921 -

reexport av tillhopa 3335,42 liter brännvin, funne rådhusrätten, på grund av den
utredning, som i målet förebragts, och med särskild vikt fästad vid i målet åberopade
generaltullstyrelsens utlåtande till statsrådet och chefen för finansdepartementet
den 22 januari 1916 samt statens handelskommissions skrivelse till samma
statsråd den 22 februari 1916, den mot Alsén i denna del av målet förda
talan icke kunna vinna bifall. Vad slutligen anginge den mot Alsén och Drangel
förda talan om ansvar å dem för det de utan föregående hörande av målsäganden
Elvin i skrivelse den 17 april 1916 tilldelat denne erinran för viss av
honom i tjänsten företagen åtgärd ävensom därvid tillvitat Elvin att berörda åtgärd
skulle vidtagits »mot bättre vetande», funne rådhusrätten, med hänsyn till
omständigheterna i målet, det förfarande, som därutinnan lagts de tilltalade till
last, icke vara av beskaffenhet att för dem föranleda ansvar enligt lag. Elvins i
målet framställda ansvarspåståenden, i vad de icke ovan blivit föremål för rådhusrättens
prövning, lämnades av rådhusrätten utan avseende. Vid denna utgång av
målet funne rådhusrätten Elvins ersättnings- och skadeståndsyrkanden icke kunna
bifallas; och skulle statsverket självt vidkännas de belopp, tillhopa 90 kronor, som
av allmänna medel tillerkänts på åklagarens begäran i målet hörda vittnen, och
funne rådhusrätten någon ytterligare ersättning icke kunna tillerkännas de av
nämnda vittnen, vilka därom gjort framställning.

Med den utgång, det av min företrädare sålunda anbefallda åtalet fått i rådhusrätten,
ansåg jag mig icke böra åtnöjas. -Jag anmodade därför advokatfiskal^!
vid Svea hovrätt att i hovrätten anföra besvär dels i vad rådhusrätten genom sitt
utslag ogillat åklagarens yrkande om ansvar å svarandena, för det de i strid mot
generaltullstyrelsens resolution den 28 mars 1916 utan stöd av lag eller författning
genom utfärdad tjänstepromemoria den 18 april 1916 upphävt packhusinspektionens
promemoria den 17 juli 1911, såvitt angick apoteksvaror och gifter,
samt i strid mot såväl sistnämnda promemorias bestämmelser och packhusinspektionens
egen till år 1914 tillämpade praxis som ock övriga tullförvaltningars i
riket praxis utan stöd av lag eller författning under åren 1914—1916 medgivit
reexport av apoteksvaror och giftiga ämnen av första klassen jämlikt 27 § 2 mom.
tullstadgan, ehuru dessa varor icke vore tullpliktiga och nämnda lagrum följaktligen
icke vore beträffande sådana varor tillämpligt, samt å Alsén särskilt, för det
han år 1915 i tjänsten givit innehavaren av firman C. Fr. Malmberg i Stockholm
råd och anvisningar om oriktigt förfarande vid tullangivning av giftiga ämnen
av första klassen; dels ock i vad rådhusrätten genom samma utslag lämnat utan
bifall åklagarens yrkande om ansvar å svarandena, för det de meddelat Elvin
ifrågakomna skriftliga erinran av den 17 april 1916 utan dennes föregående hörande
ävensom därvid tillvitat Elvin att hava mot bättre vetande företagit viss
åtgärd i tjänsten.

Även Elvin har anfört besvär. Målet är beroende på hovrättens prövning.

1921

9. Felaktigt beslut om svarandes hämtande till häradsrätt m. m.

Vice häradshövdingen F. L. Lang har i en hit ingiven klagoskrift anfört:

Sedan han hösten 1914 börjat sin verksamhet såsom advokat i Växjö, hade
han rönt en i många avseenden egendomlig behandling av häradshövdingen i
Ostra Värends domsaga Tor Ahlström. Genom dennes beteende mot Lang hade
Lang blivit såväl fysiskt som psykiskt nedsatt och enär Ahlströms åtgärder mot
Lang vore av beskaffenhet att på ett upprörande sätt kränka Langs heder
och ära, såge han sig nödsakad att hos J. O. göra anmälan för att vinna
upprättelse.

Första gången Lang uppträdde inför domstol, vari Ahlström satt såsom
ordförande, hade varit vid Konga häradsrätt den 1 juni 1915, då han anmält
sig biträda A. G. Johansson i Alvesta i ett mål angående bättre rätt till skog
och därmed sammanhängande ansvarsyrkanden. Innan själva målet företagits
till handläggning och innan Lang hunnit yttra ett ord, hade Ahlström, på sätt
protokollet i målet med önskvärd tydlighet utvisade, låtit Lang undergå inkvisitoriskt
förhör angående den befattning såsom ombud Lang tagit med målet
särskilt före dess anhängiggörande. Sedan Lang, som icke hade något att därutinnan
förebrå sig, öppet och noggrant redogjort för alla sina åtgöranden samt
vad han anfört blivit, delvis felaktigt, antecknat i protokollet, hade häradsrätten
i två omedelbart avsagda beslut, förklarat, att Lang i målet ådagalagt sådant
oförstånd, att han icke längre finge tillhandagå A. G. Johansson såsom vare sig
fullmäktig eller biträde.

Sedan Lang i Göta hovrätt överklagat besluten och besvären utställts till
Ahlströms hörande, hade denne till hovrätten insänt ett utlåtande, som innehölle
smädelser mot Lang, delvis avseende förhållanden, vilka icke hade med saken
att göra. Bland annat hade Ahlström i utlåtandet framhållit, att Lang genom
ett av rådhusrätten i Borås den 17 februari 1913 meddelat beslut, vilket blivit
fastställt av hovrätten genom utslag den 27 juni 1913, förvägrats att nyttjas
såsom ombud i ett visst mål. Men Ahlström hade icke i sin domarverksamhet
bort låta sig påverkas av rådhusrättens utslag, isynnerhet som Lang efter dess
meddelande icke gjort sig skyldig till likartat fel. Lang ansåge sig böra få åtnjuta
rättighet att i sin verksamhet i Växjö, dit Lang flyttat från Borås, bedömas
efter sina gärningar på den nya boningsorten.

Hovrätten hade genom utslag den 31 december 1915 upphävt Konga häradsrätts
båda beslut.

Enligt Langs åsikt hade Ahlström visat straffbart oförstånd i ämbetet såväl
vid handläggningen av ifrågavarande mål som genom meddelande av häradsrättens
omförmälda beslut.

Nästa gång Lang uppträtt inför domstol, varuti Ahlström var ordförande,
hade varit vid Konga häradsrätt den 28 september 1915, då Lang i ett mål
anmält sig såsom rättegångsbiträde åt Karl Johansson i Kåramåla. Lang hade
därvid avvisats, enär han av Botvid Johansson i Boskvarn hos K. B. i Kronobergs
län blivit angiven för mened i Botvid Johanssons konkurs. Men därutinnan
hade Lang icke bort kunna misstänkas skyldig till den minsta oegentlighet.

— 1921 —

Lång både överklagat Konga häradsrätts sistberörda beslut, och besvären
hade utställts till Ahlströms hörande.

Under tideu hade kronofogden Axel von Schantz efter polisförhör med
Lang, varvid Lang blivit i tillfälle ådagalägga, att angivelsen vore falsk, förklarat,
att densamma icke borde föranleda åtgärd, och K. B. hade därvid låtit
bero. Sedan Botvid Johansson erhållit kännedom därom, hade han personligen
instämt Lang till Uppvidinge häradsrätt med yrkande om ansvar för mened.
Då detta mål den 27 oktober 1915 förekom vid häradsrätten, hade detsamma
av Ahlström blivit handlagt på ett för Lang synnerligen kränkande sätt. På
Långs besvär hade häradsrättens beslut, i vad det avsett hans hämtande genom
kronobetjäningens försorg, av hovrätten genom utslag den 13 december 1915
blivit undanröjt.

Några dagar efter det målet mellan Botvid Johansson och Lang förevarit
vid Uppvidinge häradsrätt hade Ahlström den 1 november 1915 till hovrätten
inkommit med utlåtande i anledning av Langs besvär över Konga häradsrätts
beslut den 28 september 1915. I det Lang förbehölle sig rätt att framdeles hos
J. O. anhålla om ingripande för den mängd smädelser och smärre beskyllningar,
som detta utlåtande i sin helhet innehölle, fästes uppmärksamheten på två däri
mot Lang framställda beskyllningar av betänklig art, nämligen för grova brott, den
ena, att Botvid Johansson skulle haft fog för sitt åtal mot Lang, och den andra,
att Lang skulle gjort sig skyldig till förfalskning genom att under sin besvärsskrift
med anledning av Konga häradsrätts beslut den 28 september 1915, några
av sina klienter ovetande, teckna deras namn. Beträffande sistnämnda beskyllning
ville Lang framhålla, att Ahlström förbisett det förhållande, att Lång,
då han tecknat sina klienters namn under besvärsskriften, innehaft deras rättegångsfullmakter
att föra talan i varje sak, som rörde deras respektive mål. Sistberörda
beskyllning vore ett led i Ahlströms mot Lang riktade förföljelse, som
ginge ut på att diskvalificera Lang i hans verksamhet för att därigenom skada
och störta honom.

På grund av vad Lang sålunda anfört anhöll han, att J. O. ville uppdraga
åt advokatfiskalsämbetet vid hovrätten att anställa åtal mot Ahlström för de förseelser
och brott, Ahlström i ämbetet mot Lang begått, och anhöll Lang, att
därvid måtte beredas honom tillfälle att närmare utveckla sina anklagelser
samt mot Ahlström framställa de anspråk på ersättning, varför han kunde
hava fog.

I anledning av Langs klagoskrift har yttrande avgivits av häradshövdingen
Ahlström, varefter Lang inkommit med påminnelser.

Av handlingarna har jag därefter inhämtat bland annat följande.

1. Beträffande Konga häradsrätts båda beslut den 1 juni 1915 samt den i sammanhang
med besluten förekommande handläggningen av det mål, vari besluten
meddelats, ävensom Ahlströms yttrande i hovrätten med anledning av Langs besvär
över besluten.

A. G. Johansson i Alvesta, sedermera Langs huvudman i målet, försålde genom
särskilda auktionsprotokoll den 14 mars 1912 av sitt hemman Ekamåla till Helmer
Petersson i Ugglekull b/m mantal litt Ce och 8/s6 mantal filt Cd Ekamåla samt till

7 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1921 års riksdag.

Henrik Andersson i Kroksjömåla ls/96 mantal litt Ce Ekamåla. I auktionsprotokollen
förbehöll sig A. G. Johansson avverkningsrätt under tre år från den 14
mars 1912 till viss å de sålda hemmansdelarna växande skog.

Sedan A. G. Johansson försatts i konkurs, som börjat den 15 oktober 1913,
beslöto borgenärerna på sammanträde före inställelsedagen inför rättens ombudsman
den 29 december 1913 att antaga ett av Petersson ingivet anbud att för
550 kronor med samma rätt, som konkursboet ägde, övertaga konkursboets å
Ekamåla å rot stående skog.

A inställelsedagen i konkursen den 9 januari 1914 ingav A. G. Johansson
ackordsförslag, som av vederbörande häradsrätt fastställdes.

Den 3 december 1914 anhöll Petersson hos K. B., att som A. G. Johansson,
trots Peterssons protest, fortsatt att avverka skog å Anderssons hemmansdel
och förklarat sig oförhindrad att avverka skog å Peterssons hemmansdelar,
förbud måtte meddelas A. G. Johansson att avverka skog å hemmansdelarna
samt att från förstnämnda hemmansdel bortföra redan avverkad skog.

Genom beslut den 11 januari 1915 fann K. B. skäligt förbjuda A. G. Johansson
att tills vidare och intilldess annorledes förordnades fortsätta med avverkning
av den ifrågavarande skogen ävensom att från hemmansdelarna bortföra
redan avverkade skogseffekter, och skulle det åligga Petersson att jämlikt 188
§ utsökningslagen till domstol instämma sin talan om bättre rätt till ifrågavarande
skog och skogseffekter, vid äventyr att förbudet ginge åter.

Därefter yrkade Petersson efter stämning, som delgivits A. G. Johansson
samma den 11 januari 1915, vid Konga häradsrätt, att enär Johansson olovligen
låtit avverka skog, vartill Petersson enligt borgenärsbeslutet förvärvat avverkningsrätt,
A. G. Johansson jämlikt 20 kapitlet 2 § strafflagen måtte fällas till
ansvar samt förpliktas till skadestånd.

A första rättegångstillfället, den 9 februari 1915, därvid ordförandeskapet
icke utövades av Ahlström, uteblev A. G. Johansson, som vid vite ålades att
nästa gång iakttaga personlig inställelse.

Vid nästa rättegångstillfälle, den 7 april 1915, därvid ordförandeskapet ej
heller utövades av Ahlström, inställde sig A. G. Johansson genom Lang.

Till sistnämnda rättegångstillfälle hade Petersson uttagit ny stämning å A.
G. Johansson med yrkande om ansvar och skadestånd för det A. G. Johansson,
sedan K. B:s utslag delgivits honom, bedrivit avverkning å Peterssons hemmansdel.

A. G. Johanson, å sin sida, hade till samma dag instämt Petersson med
yrkande om ansvar, dels för det Petersson olovligen avverkat och tillgripit
skog, vartill A. G. Johansson vid försäljning till Petersson av det A. G. Johansson
förut tillhöriga 14/96 mantal Ekamåla förbehållit sig avverkningsrätten intill
den 15 mars 1915, och dels för det Petersson olovligen tillgripit, delvis bortfört
och delvis försålt A. G. Johansson tillhöriga skogsprodukter, som A. G. Johansson
på grund av samma köpekontrakt låtit där upphugga. Därjämte yrkade
A. G. Johansson, att häradsrätten måtte förklara, att han på grund av nämnda
förbehåll alltjämt varit och fortfarande vore ägare till avverkningsrätten till
ifrågavarande skog, att A. G. Johansson framför Petersson alltjämt och intill
den 15 mars 1915 varit ägare till avverkningsrätten till viss å 13/d6 mantal

— 1921 —

Öl

Ekamåla växande skog, som A. G. Johansson vid försäljning till Andersson på
enahanda sätt i köpekontrakt undantagit från försäljningen, och att A. G. Johansson
vore ägare, åtminstone framför Petersson, till alla de skogsprodukter, som
blivit av A. G. Johansson eller Petersson avverkade å ifrågavarande liemmansdelar.
Vidare yrkade A. G. Johansson, att häradsrätten måtte, i anseende därtill,
att Petersson hos K. B. emot A. G. Johansson utverkat skingringsförbud
och kvarstad å all hans ifrågavarande skog och skogsprodukter, giva A. G.
Johansson skäligen förlängd tid för avverkning och bortforsling av den ännu
på rot stående skogen och de avverkade skogsprodukterna, som komme
att förklaras vara A. G. Johanssons tillhörighet, samt att Petersson måtte åläggas
ersätta all den skada, som genom 1''eterssons brottsliga förfarande samt genom
förbudet och kvarstaden tillfogats eller kunde komma att tillfogas A. G.
Johansson.

Häradsrätten beslöt på framställning av parterna att handlägga de sålunda
instämda målen gemensamt.

Såsom ombud för A. G. Johansson anförde Lang bland annat: Även om en
verklig försäljning ägt rum vid det förutnämnda borgenärssammanträdet, vilket
bestredes, hade försäljningen företagits av obehöriga, ty enligt konkurslagen vore
det gode männen och ej borgenärerna, som ägde försälja konkursboets egendom.
Men på grund av 48 § konkurslagen hade icke heller gode männen haft befogenhet
att före inställelsedagen försälja skogen å Ekamåla. Petersson kunde ej
åberopa god tro, enär han närvarit vid borgenärssammanträdet och sålunda fått
full vetskap om att beslutet vore icke blott formellt utan även materiellt olagligt.
Då A. G. Johansssons konkurs sedermera avslutats genom i laga ordning
fastställt ackord, vore han själv ägare till avverkningsrätten. Att A. G.
Johanssson nyligen fortsatt avverkningen, hade sin grund däri, att det av K. B.
meddelade förbudet måste anses hava upphört att gälla, då Petersson icke inom
föreskriven tid instämt talan om bättre rätt till skogen.

Petersson anförde, att om gode männen eller borgenärerna begått någon
felaktighet vid försäljningen av ifrågavarande skog, A. G. Johansson finge vända
sig emot den, som vore ansvarig för felet. Petersson hade icke haft kännedom
om att felaktighet förelupit vid försäljningen, utan därvid varit i god tro. Gode
männen hade uppgivit, att ifrågavarande försäljning skett för att erhålla medel
till konkursboets förvaltning. Försäljningen vore därför enligt 48 § konkurslagen
icke felaktig. Den av Petersson först uttagna stämningen måste anses innefatta
påstående om bättre rätt till skogen.

Härefter uppsköts målet, och A. G. Johansson ålades vid förhöjt vite att
nästa gång inställa sig personligen.

Vid tredje rättegångstillfället den 1 juni 1915, därvid häradshövdingen Ahlström
var ordförande, inställde sig parterna personligen och anmälde sig Lang
att enligt därom av A. G. Johansson framställd begäran biträda denne under
rättegången.

I häradsrättens protokoll upptogs därefter följande:

»Efter det häradsrättens ordförande med anledning av vad ditintills under
rättegången förekommit tillfrågat A. G. Johansson, i vad mån han personligen
träffat föranstaltningar rörande vad som föranlett den å honom av motparten

— 1921 —

uttagna stämning och i vad mån hans i målet ifrågakomna åtgöranden samt
hans förehavanden, efter det stämning å honom uttagits, kunde hava föranletts
av de upplysningar och råd, som han inhämtat av sitt rättegångsbiträde, uppgav
A. G. Johansson: Redan vid tiden för försäljningen av ifrågavarande skog till

motparten hade A. G. Johansson hyst den uppfattningen, att skogen obehörigen
blivit av gode männen i hans konkurs försåld. Försäljningssumman, för vilken
Petersson inköpt skogen, hade nämligen varit oskäligt låg, enär skogen, enligt
A. G. Johanssons åsikt, varit värd minst 3000 kronor. Ej heller hade gode
männen ägt rätt att före inställelsedagen i konkursen, såvitt A. G. Johansson
förstode, försälja någon konkursboets egendom av förevarande beskaffenhet. A.
G. Johansson hade även därom uttalat sig till gode männen och av deras svar
tyckt sig förstå, att även de ansåge samma försäljning vara oriktig. Vidare
hade A. G. Johansson hyst den bestämda åsikt, grundad på innehållet i protokollet
vid borgenärssammanträdet den 29 december 1913, att den till Petersson
försålda skogen utgjorts allenast av den, som stått å dennes mark, och således
icke den å Anderssons mark. Föranledd av denna sin uppfattning, hade A. G.
Johansson låtit påbörja avverkning å Anderssons ägor. Sedan emellertid Petersson
erhållit skingringsförbud rörande samma avverkning, hade A. G. Johansson
uppsökt Lang för att av denne inhämta råd, huru han med anledning av det
inträdda skingringsförbudet hade att förfara. Lang hade därvid tillsagt A. G.
Johansson att, som Petersson icke inom trettio dagar instämt talan om bättre
rätt till skogen, A. G. Johansson vore berättigad att fortsätta med avverkningen.
Som A. G. Johansson härutinnan förlitat sig på det råd, han av Lang erhållit,
hade A. G. Johansson givit tillsägelse om att avverkningen åter skulle påbörjas,
och hade avverkning därvid skett jämväl å Peterssons mark.

I detta sammanhang skulle antecknas, att Lang hos domhavanden gjort
upprepade framställningar om erhållande av bevis, att Petersson icke till Konga
häradsrätt uttagit stämning rörande påstådd bättre rätt till ifrågavarande skog,
men att intyg av sådant innehåll förvägrats honom, därvid dock slutligen med
anledning av förnyad framställning utfärdats bevis, att ingen annan stämning
av Petersson till häradsrätten uttagits än den stämning, som läge till grund
för målet.

Sedermera hade, fortsatte A. G. Johansson, den av Lang i målet åberopade,
av A. G. Johansson undertecknade fullmakten uppsatts av Lang, därvid Ä. G.
Johansson fått del av innehållet i densamma. Genstämningen i målet hade
uppsatts av Lang ensam, utan samråd med A. G. Johansson. Genstämningen
hade dock för A. G. Johansson upplästs i telefon, men A. G. Johansson hade
ej underskrivit densamma. A. G. Johansson framhöll ytterligare att, som han
icke vore jurist, han trott sig kunna lita på de råd, han av Lang erhållit, och
på Langs åtgöranden i målet.

På fråga till Lang rörande vad del han tagit uti A. G. Johanssons förehavanden,
innan förevarande rättegång anhängiggjorts, och Langs åtgöranden å A. G.
Johanssons vägnar under rättegången uppgav Lang, att han icke rörande ifrågavarande
sak samtalat med A. G. Johansson, förrän denne uppsökt Lang, medhavande
K. B:s utslag angående skingringsförbudet. Som Lang, sedan han tagit
del av utslaget med tillhörande handlingar, fått den uppfattningen att, därest

— 1921 -

Petersson icke inom trettio dagar efter utslagets dag uttagit stämning ä A. (1
Johansson om bättre rätt till ifrågavarande skog, A. (1. Johansson vore fullt berättigad
att fortsätta skogsavverkningen, hade Lang tillrått A. G. Johansson att,
efter det sagda tid gått till ända, verkställa avverkning å skog även å Peterssons
ägor. Likaledes hyste Lang den uppfattningen, att skogen å Anderssons ägor
icke omfattats av vad Petersson vid borgenärssammanträdet den 29 december
1913 inköpt. Den av Lang i målet åberopade, av A. G. Johansson utfärdade
fullmakten hade uppsatts av Lang i samråd med A. G. Johansson. Genstämningen
i målet hade Lang ensam formulerat.

Då häradsrättens ordförande därefter fästade Langs uppmärksamhet därå,
att i genstämningen yrkats ansvar å Petersson för olovligt tillgrepp, förklarade
Lang, att han därmed ingalunda avsett, att ansvar för stöld skulle yrkas, utan
att med yrkandet avsåges allenast påstående om ansvar å Petersson för egenmäktigt
tillgrepp eller egenmäktigt förfarande. Lang uttalade dock, att orden
»olovligen tillgripit» möjligen kunde anses vilseledande, men att han icke förstode,
att desamma kunde tolkas såsom avseende stöld. Lang framhöll ytterligare,
att han redan vid nästföregående rättegångstillfälle ändrat ausvarsyrkandet
»olovligt tillgrepp» att avse allenast egenmäktigt förfarande.

På därom från Lang framställd fråga sade Petersson sig vilja draga sig
till minnes, att yttranden i dylik riktning gjorts av Lang vid nämnda rättegångstillfälle.

I övrigt hänvisade Lang till innehållet av en med A. G. Johanssons namn
undertecknad skrift, vilken av Lang författats, och förklarade Lang, att skriftens
innehåll vore såväl ett uttryck för Langs uppfattning rörande rättsfrågorna i
målet som ock ett försvar för hans egna åtgöranden härutinnan.

På ytterligare frågor till Lang och sedan häradsrättens ordförande för Lang
framhållit den enligt ordförandens åsikt »bedrövliga beskaffenheten» av den
talan, som av Johansson fördes i målet, förklarade Lang att det ju vore möjligt,
att hans rättsuppfattning vore oriktig, men att hans uppfattning i allt fall vore
den, som han i målet förfäktat. A. G. Johansson vore nämligen, enligt Langs
åsikt, berättigad att yrka ansvar å Petersson, enär denne närvarit vid det borgenärssammanträde,
där försäljningen av ifrågavarande skog beslutats, och det
hade ålegat Petersson att göra sig förvissad om, huruvida försäljningen varit
laglig. Sedan Petersson fått taga del av de handlingar, vari Lang framlagt
skäl för A. G. Johanssons rätt till skogen, hade det ålegat Petersson att avhålla
sig från någon som helst befattning med samma skog. Då så emellertid ej
skett, hade Petersson begått en både moraliskt och juridiskt oriktig handling,
vadan yrkande om ansvar å honom jämlikt 10 kapitlet 20 § eller 24 kapitlet 6
§ strafflagen vore fullt befogat. Emellertid föreslog Lang, att parterna skulle
å ömse sidor avstå från sina ansvarsyrkanden samt inskränka tvisten till frågan
om bättre rätt till skogen jämte övriga icke ansvarsyrkanden uti genstämningen.

Häremot förklarade Petersson, att han icke vore villig frånträda sitt ansvarsyrkande
mot A. G. Johansson. Vidare framhöll Petersson, då Lång syntes förmena,
att den av honom å A. G. Johansson uttagna stämning icke avsåge
frågan om bättre rätt till den av honom inköpta och guldna skogen, att till

— 1921 —

grund för ansvarsyrkandet läge påstådd äganderätt till samma skog och att i
målet företedda handlingar fullt styrkte denna hans äganderätt.

Härefter yrkade Lang, med vilken A. G. Johansson instämde, att rättegången
måtte uppdelas sålunda, att i ett mål skulle handläggas de ömsesidiga
ansvarspåståendena och att det andra målet skulle omfatta övriga tvistefrågor.

Då därefter tillkännagavs, att parter och åhörare skulle avlägsna sig, på det
att rätten måtte komma i tillfälle att inom lyckta dörrar överlägga, anhöll Lang
att dessförinnan få framhålla, att han icke inlett A. G. Johansson uti någon ny
rättegång utan endast varit hans rådgivare och biträtt honom vid utvecklandet
av en redan anhängiggjord rättegång.

Lang ingav vidare med begäran om dess intagande i protokollet före rättens
överläggning och på det att rätten måtte taga del därav förut omförmälda av
A. G. Johansson undertecknade skrift, för vars innehåll Lang sade sig ansvara.»

I skriften upprepades och utvecklades vad som förut blivit yttrat från A. G.
Johanssons sida.

Sedan skriften intagits i protokollet, avsade häradsrätten det beslut, att i
15 kapitlet 2 § rättegångsbalken stadgades, att de, som för andra finge
tala och svara, skulle vara oberyktade, ärliga, redliga och förståndiga. Genom
vad i målet blivit upplyst rörande det biträde, som av Lang såväl före som
under den förevarande rättegången lämnats A. G. Johansson, ävensom genom
innehållet uti den av Lang författade, med A. G. Johanssons namnunderskrift
försedda, under dagen till rätten inlämnade skrift måste Lang dock anses hava
ådagalagt sådant oförstånd, att häradsrätten funne sig icke kunna tillåta Lang
att vidare i målet tillhandagå A. G. Johansson såsom fullmäktig.

Efter beslutets avkunnande anhöll A. G. Johansson, med vilken Lang
förenade sig, att det måtte tillåtas Lang att vid domstolen biträda A. G. Johansson
i rättegången, men med hänvisning till sitt redan avsagda beslut, avseende
bland annat i början av målets handläggning under dagen framställd begäran
om lämnande av dylikt biträde, och under erinran om ordalydelsen i 15 kapitlet
1 § rättegångsbalken lämnade häradsrätten den gjorda framställningen utan avseende,
varefter Lang avträdde.

Sedan A. G. Johansson fått redogöra för sina levnadsomständigheter, hördes
vittnen, varpå A. G. Johansson av Ahlström tillråddes att söka i godo träffa
uppgörelse med Petersson.

Efter det målet förevarit vid ytterligare ett rättegångstillfälle, därvid A. G.
Johansson kom personligen tillstädes utan biträde samt bland annat förklarade,
att han icke sökt träffa uppgörelse med Petersson, meddelade häradsrätten under
ordförandeskap av annan än Ahlström slutligt utslag den 22 november 1915,
därvid häradsrätten yttrade: Häradsrätten funne stämningen i målet innefatta

yrkande om bättre rätt till ifrågakomna skog; och enär Petersson genom köp
från A. G. Johanssons konkursbo den 29 december 1913 förvärvat avverkningsrätten
till den å Peterssons »13/96» mantal Ekamåla och Anderssons »14A»6» mantal
samma hemman varande skog, vartill A. G. Johansson vid ifrågavarande
hemmansdelars försäljning förbehållit sig rätt; ty och som vad A. G. Johansson
påstått därom att Peterssons ifrågavarande fång icke skulle vara lagligt, icke
förtjänade avseende, förklarades Petersson vara rätter ägare till samma skog;
och som A. G. Johansson, oaktat han ägt kännedom därom, att Petersson från

— 1921 —

A. G. Johanssons konkursbo förvärvat äganderätten till ifrågavarande skog, och
i trots av att K. B. meddelat förhud för A. G. Johansson att å hemmansdelarna
avverka eller därifrån bortföra skog, likväl under år 1914 olovligen tillgripit
skog å samma hemmansdelar till ett värde av minst 300 kronor; dömdes,
jämlikt 20 kapitlet 1 och 2 §§ strafflagen, A. G. Johansson, som häradsrätten
veterligen ej förut varit för tjuvnadsbrott straffad, att för första resan stöld
undergå straffarbete i två månader, och förpliktades A. G. Johansson att ersätta
Petersson den tillgripna skogens värde med 300 kronor. Häradsrätten funne
den av A. G. Johansson mot Petersson i målet gjorda beskyllningen för brott
på grund av de omständigheter, under vilka, enligt vad i målet blivit upplyst,
densamma framställts, icke böra för A. G. Johansson medföra ansvar.
Samtliga parternas övriga mot varandra i målet framställda yrkanden lämnades
såsom obefogade eller saknande stöd i lag utan bifall. A. G. Johansson förpliktades
att ersätta Petersson hans kostnader å målet med 174 kronor 35 öre.

I hovrätten sökte A. G. Johansson ändring i häradsrättens slutliga utslag.

Hovrätten fann genom dom den 16 juni 1916 väl lika med häradsrätten,
att Petersson genom köp från A. G. Johanssons konkursbo förvärvat den rätt
till skog, som A. G. Johansson vid försäljningarna till Petersson och Andersson
av ifrågakomna hemmansdelar förbehållit sig, samt att A. G. Johansson efter
sagda dag tillägnat sig sålunda till Petersson försåld skog; men enär detta icke
ägt rum under sådana omständigheter, att A. G. Johansson därigenom gjort sig
skyldig till brottsligt förfarande, prövade hovrätten lagligt, med upphävande av
häradsrättens utslag, såvitt A. G. Johansson blivit dömd till ansvar, ogilla den
mot honom i målet förda ansvarstalan. I övrigt funne hovrätten ej skäl göra
ändring i häradsrättens utslag.

En ledamot i hovrätten, hovrättsrådet Aurell, var av skiljaktig mening och
yttrade: Med upphävande av häradsrättens utslag i vad därigenom häradsrätten
funnit Petersson vara rätter ägare till den å Peterssons och Anderssons
ifrågakomna hemmansdelar varande skog, vartill A. G. Johansson vid hemmansdelarnas
försäljning förbehållit sig rätt, förklarades den A. G. Johansson enligt
i målet åberopade auktionsprotokollen av den 14 mars 1912 förbehållna rätt till
skog icke hava av konkursboet genom giltig överlåtelse avhänts A. G. Johansson.
Då vid sådant förhållande de av Petersson i målet framställda ansvars- och
skadeståndsyrkanden saknade fog, bleve, med upphävande av häradsrättens utslag
jämväl därutinnan, samma yrkanden ogillade. Beträffande A. G. Johanssons
yrkande om ansvar å Petersson, så enär vad mot Petersson i målet förekommit
ej vore av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar, fastställdes häradsrättens
utslag i vad därigenom samma yrkande lämnats utan bifall. Enär A. G. Johansson
icke styrkt, i vilken omfattning Petersson tillgodogjort sig A. G. Johansson
tillhörig skog och virke, godkändes häradsrättens utslag, såvitt därigenom Johanssons
på sådan grund framställda ersättningsanspråk lämnats utan bifall.
Vidkommande A. G. Johanssons ersättningstalan i övrigt ävensom hans yrkande
att erhålla förlängd tid för avverkning av skog och bortforsling av virke fastställdes
häradsrättens utslag. Med ändring av häradsrättens utslag beträffande
rättegångskostnaderna skulle med avseende å omständigheterna i målet parterna
vidkännas var sina därå havda kostnader.

1921

Emellertid anfördes även besvär av Lang och A. G. Johansson över häradsrättens
båda den 1 juni 1915 meddelade beslut. Lang bestred i besvären, att
han visat oförstånd genom det biträde han lämnat A. G. Johansson i det förevarande
målet eller genom att i stämningen å Petersson hava framställt ansvarsvrkande
mot denne, samt anförde bland annat, att han fått uppbära förebråelser
inför häradsrätten såväl av den tillförordnade som den ordinarie domaren, därför
att han såsom jurist använt uttrycket »olovligt tillgrepp», då uppenbart vore, att
ej stöld förelåge. Lang hade invänt, att han icke med nämnda uttryck avsett
annat brott än egenmäktigt förfarande eller åverkan men hade därvid mötts av
Ahlström med påstående, att han gjort sig skyldig till advokatyr, vilket påstående
emellertid icke influtit i protokollet. Lang begärde ersättning för kostnaderna i
hovrätten.

Häradshövdingen Ahlström anförde i ett med anledning av Langs och A. G.
Johanssons besvär infordrat utlåtande den 20 september 1915 bland annat, att
han medgåve, att han beträffande Langs förklaringar inför häradsrätten använt
ordet advokatyr. Lang borde ej tillåtas att med sina s. k. juridiska råd och utläggningar
biträda A. G. Johansson och därigenom inveckla denne i en ännu
svårare situation än den, vartill Peterssons stämning kunde giva anledning. Lang
hade snarare bort låta hovrättens förutnämnda utslag den 27 juni 1913 bliva eu
varning. Städse vid fullgörandet av sin ämbetsplikt såsom domare hade Ahlström
med begagnande av de små medel, som därutinnan stode domstolarna till buds,
låtit sig angeläget vara att tillse att personer, som ej vore lämpliga att handhava
andras rättsangelägenheter och vilkas strävanden ginge ut på att söka skapa rättstvister,
icke tillätes att vid domstol uppträda såsom fullmäktige, vare sig i egenskap
av rättegångsombud eller såsom biträde. Trots medvetandet att Ahlström
själv därigenom komme att utsätta sig för besvärligheter och obehag hade han
aldrig dragit sig för att låta dylika vederbörande veta sin tanke om deras verksamhet
och varnat dem för att fortgå på de spår, på vilka de syntes hava inslagit,
samt i yttersta fall avvisat dem. Lang utgjorde intet undantag härifrån.
Av Ahlström vore han känd från Ahlströms arbetstid i hovrätten. Någon beröring
med Lang hade Ahlström ej haft under sin tjänstetid i domsagan förrän
vid tingssammanträdet den 1 juni 1915, men dessförinnan hade tillställts Ahlström
en handling, utvisande att Lang blivit avvisad såsom rättegångsombud uti
eu vid rådhusrätten i Borås anhängig rättegång. Likaså hade Lang på grund av
sitt beteende vid Upp vidinge häradsrätts tredje allmänna sammanträde av 1915
års vårting under ordförandeskap av en Ahlströms vikarie måst först uti ett mål
varnas och därpå uti ett följande mål ytterligare varnas med tillsägelse att, om
Lang ej ändrade sitt uppträdande, komme han att avvisas från rätten. Slutligen
hade Lang en eftermiddag några dagar därefter, under Ahlströms bortovaro, å
dennes arbetslokal betett sig så oskickligt och oförsynt mot den tillförordnade
domaren samt så stört det pågående arbetet, att han måst utvisas. Langs förhållande
i andra rättegångar, däri han dock vore part, hade ej kunnat ändra
Ahlströms åsikt om hans lämplighet att ombestyra andras rättsangelägenheter.
Möjligt vore ju, att nu nämnda omständigheter föranlett, att Ahlström ansett sig
böra ägna särskild uppmärksamhet åt Langs förhållanden till den ifrågavarande
rättegången.

1921

Genom utslag den 31 december 1915 har hovrätten, enär sådana omständigheter
icke i målet förekommit, att det lagligen kunde förvägras Lang att vidare
i detsamma såsom fullmäktig eller biträde vid häradsrätten föra talan, undanröjt
överklagade besluten, men lämnat utan avseende Langs anspråk på ersättning för
rättegångskostnaderna.

Hovrättens sistberörda utslag vann laga kraft.

I sitt hit avgivna yttrande har Ahlström i denna del anfört:

A. G. Johanssons genom Langs åtgöranden tillkomna och enligt vad i målet
upplystes för A. G. Johansson allenast i telefon upplästa genstämning samt Langs
försök att bortförklara Peterssons äganderätt till vad denne i god tro inköpt och
guldit hade Ahlström funnit så upprörande, särskilt med hänsyn därtill att en
jurist numera stode bakom A. G. Johansson och i stället för att reda upp detta
hans mellanvarande tilltrasslat målet, att Ahlström funnit sig hava laga skäl att
meddela besluten den 1 juni 1915. Hovrätten hade visserligen ändrat desamma,
om vilkas riktighet under förhanden varande förhållanden Ahlström likväl fortfarande
vore övertygad, men hovrätten hade samtidigt lämnat av Lang i besvären
framställda ersättningsanspråk utan avseende.

I härstädes avgivna påminnelser bar Lang anfört:

Lang hemställde, att Ahlström skulle ställas till ansvar dels för det han emot
Lang fällt uttrycket »bedrövliga beskaffenheten» av den talan, som av A. G. Johansson
d. v. s. av Lang för dennes räkning fördes i det ifrågavarande målet,
och dels för det Ahlström om Langs uttalanden i målet använt ordet advokatyr.
Användandet av dessa bägge uttryck innebure ett straffbart ämbetsfel, enär en
domare icke finge i domstolen i oträngt mål på förhand tillkännagiva sin åsikt
i ett mål. I förevarande fall hade detta angrepp mot Lang varit så mycket mera
ohemult, som en överrättsdomare sedermera visat sig vara av samma rättsuppfattning
som Lang i själva huvudsaken och Langs s. k. advokatyr visat sig vara
riktig, ity att hovrätten enhälligt frikänt Langs huvudman från ansvar. Även
om Ählström icke skulle kunna förebrås, för det han hyst en motsatt åsikt, borde
det läggas honom till last, att han tillkännagivit denna med så smädliga och
förolämpande, en domare ovärdiga ord. Dessa uttryck vore i så mycket högre
grad kränkande för Lang och hade så mycket mera vållat Lang avbräck i hans
näring, som de på domstolen uttalats offentligt av en domare och förty av Langs
kundkrets, tingsmenigheten, som ju såge upp till domaren som till en ofelbar
auktoritet, måst uppfattas såsom ett berättigat klander av Langs advokatverksamhet.
De hade dessutom varit för Lang direkt förolämpande och tillfogat Lang
personligt lidande. Beträffande Konga häradsrätts båda beslut den 1 juni 1915
torde under alla förhållanden en domare förfara felaktigt, då han under pågående
rättegång fråntoge ett ombud fullmäktigskapet endast på den grund, att domaren
hade den uppfattning, att en parts talan vore oriktig. Om en domare skulle fått
en dylik förutfattad mening, så beginge han ett ämbetsfel, om han ådagalade
densamma förrän i slutliga utslaget, allra helst om det skedde genom en så
kränkande och upprörande ämbetshandling som att fråntaga parten hans juridiska
hjälpare. Detta förfarande vore likställt med att döma en part ohörd eller innan

8 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1921 års riksdag.

han fått tillfälle att bevisa sin rätt, och det strede mot domarens första plikt,
opartiskhet i tanke och gärning. Den enda omständighet, som skulle kunna försvara
ett beslut sådant som ifrågavarande, vore, att partens talan visat sig vara
uppenbart avita och att ombudet vore notoriskt undermåligt eller mindervärdigt.
Stor oförrätt hade tillskyndats A. G. Johansson och framför allt Lang, och en
rättsuppfattning, som kunde medföra dylika felgrepp, innebure fara för rättssäkerheten.
Ahlströms åtgärd att avvisa Lang syntes straffbar även från den synpunkten,
att vad som förekomme mellan part och ombud vore skyddat genom
den ombudet enligt 17 kapitlet 7 § rättegångsbalken ålagda tystnadsplikt. Att
Lang det oaktat lojalt besvarat Ahlströms frågor vid rätten, vore endast ett bevis
på, att Lang icke velat bryta sin föresats att i det längsta falla undan vid rätterna,
även då Lang utsattes för direkt övergrepp.

2. Beträffande Konga häradsrätts beslut den 28 september 1915 ävensom Ahlströms
yttrande i hovrätten med anledning av Langs besvär över beslutet.

Vid sammanträde med häradsrätten sistnämnda dag under ordförandeskap
av Ahlström påropades ett till dagen uppskjutet mål mellan Algot Karlsson i
Gäddeviksås, å ena, samt Karl Johansson och hans hustru Anna Johansson i
Kåramåla, å andra sidan, ömsom kärande och svarande, angående fordran med
mera, därvid tillstädeskommo Algot Karlsson genom ombud och Karl Johansson
personligen.

I häradsrättens protokoll upptogs därefter följande:

»Lang anmälde sig vilja i rättegången biträda Karl Johansson. Med anledning
därav och innan sådant kunnat tillåtas Lang, tillfrågades denne, huruvida
icke mot honom hos K. B. i länet gjorts skriftlig angivelse med påstående att
Lang begått mened.

Lang förklarade med hög röst sig icke kunna förstå, huru häradsrättens ordförande
kunde till honom framställa en dylik förfrågan, under förklaring att
samma hos K. B. gjorda angivelse icke berörde frågan om hans rätt att biträda
Karl Johansson i rättegången, varvid Lang tilläde sig kunna visa, att ifrågakomna
angivelse vore i allo oriktig och komme att ådraga angivaren strängt ansvar.

Sedan häradsrättens ordförande härefter uppmanat Lang att allenast besvara
till honom nu ställda frågor, vitsordade Lang, att av Botvid Johansson i Boskvarn,
i vilkens vid Uppvidinge häradsrätt anhängiga konkurs Lang vore syssloman,
till K. B. ingivits skriftlig angivelse mot Lang, däri påståtts att Lang skulle hava
gjort sig skyldig till mened genom att med ed bekräfta riktigheten av en utav
Lang i Botvid Johanssons konkurs bevakad fordran, uppgående till omkring
108,000 kronor, att kronofogden von Schantz av K. B. fått angivelsen till sig
överlämnad och att polisförhör vore utsatt att med Lang hållas i Växjö av stadsfiskalen
Rehnström nästpåfoljande dag. I fråga om den sistnämnda uppgiften
ändrade sig dock Lang sedermera och sade sig ej veta, när polisförhör skulle
hållas.

Det antecknades att, sedan det kommit till häradsrättens ordförandes kännedom,
att skriftlig angivelse skulle hava skett mot Lang av Botvid Johansson i
berörda hänseende, häradsrättens ordförande å landskansliet i Växjö inhämtat
upplysning, att dylik angivelse skett och att med anledning av innehållet uti an —

1921 -

givelseskriften jämte därvid fogade bestyrkelsehandlingar K. B. förordnat kronofogden
von Schau t z att i egenskap av åklagare mot Lang vidtaga de åtgärder,
vartill omständigheterna kunde föranleda, varefter häradsrättens ordförande blivit
av von Scbantz underrättad om att polisförhör skolat den 27 september med Lang
hällas av Rehnström, men att på Langs begäran stadsfiskalen uppskjutit polisförhöret
till den 29 i samma månad.

Med aidedning av vad sålunda förekommit fann häradsrätten sig böra taga
i övervägande, huruvida Lang kunde tillåtas att uppträda såsom fullmäktig inför
häradsrätten, och tillsades parter och åhörare att avlägsna sig, under det att häradsrätten
överläde härom.

Efter det att parter och åhörare lämnat tingssalen, men innan dörrarna ännu
hunnit tillslutas, kom Lang inskyndande i tingssalen och utropade med hög röst,
att han före besluts avkunnande ville hava antecknat, att Botvid . . . Härvid avbröts
Lang av häradsrättens ordförande med erinran, att rätten skulle inför slutna
dörrar överlägga, och med tillsägelse till Lang att avlägsna sig.

Sedan parter och åhörare åter fått tillträde till tingssalen, anhöll Lang att,
innan häradsrättens beslut avsades, få antecknat, att det torde vara häradsrättens
ordförande bekant från handlingar, inlämnade vid Uppvidinge häradsrätt, att
Botvid Johansson stått under tilltal för mened och under en tid av tre veckor
med anledning därav varit häktad samt att Botvid Johansson allenast på den
grund att bevisningen icke varit fullständig undgått att bliva dömd till ansvar
för samma brott, varjämte Lang förmenade, att något avseende icke kunde fästas
vid en fullkomligt obefogad angivelse, som tillkommit från en person av Botvid
Johanssons beskaffenhet.

Häradsrättens ordförande sade sig emellertid icke äga kännedom om innehållet
uti uppgivna, till Uppvidinge häradsrätt ingivna handlingar samt förklarade
sig sakna anledning vid förut uppgivna förhållanden att nu ingå på bedömande
av den utav Botvid Johansson gjorda angivelsens berättigande eller på angivarens
personliga egenskaper.»

Sedan detta antecknats i häradsrättens protokoll, avsades följande beslut:
Häradsrättens ordförande hade å landskansli i Växjö inhämtat, att skriftlig angivelse,
åtföljd av bestyrkelsehandlingar, inlämnats till K. B. i länet under näst
förflutna veckan av Botvid Johansson i Boskvarn mot Lang, däri denne för vederbörlig
åtgärd anmälts att hava falskeligen vid Uppvidinge häradsrätt med ed
bekräftat riktigheten av en utav honom bevakad fordran i Johanssons vid samma
häradsrätt anhängiga konkurs, och att länsstyrelsen med anledning av denna angivelse
förordnat von Scliantz att i egenskap av åklagare mot Lang vidtaga de
åtgärder, vartill angivelsen kunde föranleda; och hade von Schantz därefter meddelat,
att polisförhör komme att den 29 september hållas i Växjö med Lang. Som
Lang sålunda icke kunde anses oberyktad och alltså ej heller uppfyllde därutinnan
uti 15 kapitlet 2 § rättegångsbalken stadgat villkor för dem, som finge
för andra tala och svara, funne sig häradsrätten icke för närvarande och intilldess
sig visat, vilka påföljder omförmälda angivelse haft för Lang, kunna tillåta
honom att i rättegångsmål nyttjas såsom fullmäktig vid häradsrätten.

I hovrätten anförde Lang besvär över beslutet. Därvid yttrade han bland
annat:

- 1921

Den tolkning häradsrätten givit det ifrågavarande lagrummet vore uppenbarligen
felaktig. Oberyktad vore den, som ej förlorat sin ära d. v. s. medborgerligt
förtroende. Den omständigheten att ett ombud vid domstol stode under tilltal
för brott, varå dylik förlust kunde följa, innebure icke i och för sig inhabilitetsgrund.
Hade allmänne åklagaren efter anställd undersökning och sedan den misstänkte
blivit hörd, ansett sig böra anhängiggöra åtal, funnes visserligen till följd
av åklagarens tjänstemannaställning en viss presumtion för att det angivna brottet
kunde föreligga, men då den tilltalade kunde vara oskyldig, borde rätten efter
omständigheterna först ingå i materiel prövning, huruvida verkligt fog för åtalet
funnes eller ej, något som ju lätt kunde ske, om åtalet vore anhängiggjort vid
samma häradsrätt eller eljest rättens ordförande haft tillfälle att taga del av handlingarna
i målet. Om en dylik materiell prövning icke kunnat ske, saknade
rätten fog för något inhabilitetsbeslut. Ett tilltal av eu enskild person kunde
icke under några förhållanden utgöra laga grund för domstol att förvägra den
tilltalade att uppträda såsom fullmäktig. Hade icke allmänna åklagaren ansett
sig böra ingripa, läge däri en presumtion för att åtalet vore falskt. Det kunde
vara tillkommet endast i avsikt att i en rättegång bliva fri från ett av motparten
använt, dugligt ombud. I förevarande fall förelåge icke åtal, vare sig av allmänne
åklagaren eller av enskild part, utan endast eu falsk angivelse av Langs personlige
fiende. Lang vore syssloman i angivarens konkurs, och i sin godemansberättelse
både Lang för domhavanden i Uppvidinge härad, som vore densamme
som Konga häradsrätts ordförande, anmält angivaren för konkursförbrytelse, ehuru
denna anmälan till följd därav att konkursutslaget icke hunnit att av Kungl.
Maj:t fastställas, ännu icke kunnat leda till åtal. Denna anmälan kunde i och
för sig utgöra tillräcklig förklaringsgrund för motivet till det falska angivelsebrottet.
Det vore icke något tvivel om, att häradsrättens beslut vore icke blott
felaktigt utan även mot Lang uppenbart rättskränkande. Utan att Lang ens blivit
hörd, hade lian på grund av blott och bart en enskild persons angivelse blivit
offentligen brännmärkt såsom en den där vore av häradsrätten på goda grunder
misstänkt för att vara menedare. Men häradsrättens ordförande hade även saknat
varje både juridisk och moralisk rätt att, sedan han hos K. B. inhämtat, att angivelsen
ägt rum, i sittande rätt giva offentlighet häråt. En angivelse av enskild
person borde, innan densamma officiellt förklarades skola leda till åtal, av polismyndigheten
behandlas med varsamhet, grannlagenhet och sekretess. Det vore
den angivnes heder och ära, det gällde, och denna borde av myndigheten så mycket
mera aktas, som antingen angivelsen kunde vara så avfattad, att angivaren
icke kunde rekonventionsvis drabbas av ansvar, eller också, såsom här vore fallet,
angivelsen kunde vara medvetet falsk och angivarens person sådan, att verklig
upprättelse varken i allmänhetens ögon eller i ekonomiskt avseende kunde av angivaren
beredas den angivne för det lidande, som honom tillfogats genom angivelsens
offentliggörande. Det vore också praxis hos alla polismyndigheter, som
hölle på sin plikt, att de icke läte dylika angivelser komma till utomståendes
kännedom. Då likvisst K. B. i detta avseende gjort ett undantag för Ahlström,
hade naturligtvis detta skett under en tyst förutsättning, att han, domaren i orten,
icke skulle missbruka förtroendet utan anse sig, liksom K. B. själv, förpliktad
till tystnad, åtminstone intill dess efter Langs hörande beslutats, huruvida offent —

1921 —

Öl

ligt åtal skulle mot Lang anhängiggöra) eller ej. Lang anhölle, att häradsrättens
beslut upphävdes, utan att besvären kommunicerades med Ahlström, då denne ju
ändock i blivande liskalisk aktion skulle komma i tillfälle att yttra sig.

Under Langs besvärsskrift i hovrätten hade Lang tecknat dels Karl Johanssons
i Kåramåla namn med tillkännagivande, att denne instämde i besvären, enär
lian genom häradsrättens beslut lidit skada därigenom att tre mål vid häradsrätten,
däri Lang skolat uppträda såsom Karl Johanssons biträde eller ombud,
icke kunnat utan Langs hjälp utföras såsom sig bort, samt dels August Karlssons
i Hässle och hans hustru Amanda Karlssons, J. Alfred Svenssons i Flishult och
J. A. Karlssons i Växjö namn med förmälan, att jämväl dessa instämde i besvären,
enär de till följd av häradsrättens beslut lidit skada därigenom att Lång,
som av dem befullmäktigats att uppträda som deras ombud i olika mål vid Kouga
häradsrätt den 28 september 1915, icke fått fullgöra dessa sina uppdrag, vilket
haft till följd, att målen blivit i deras frånvaro handlagda och onödigtvis uppskjutna.

Häradshövdingen Ahlström anförde; i ett med anledning av Langs besvär av
hovrätten infordrat yttrande den 30 oktober 1915 bland annat:

Det syntes Ahlström alldeles klart att, därest till en domares kännedom kommit,
att eu person, som plägade uppträda såsom rättegångsombud och som tillika
förut genom sitt uppträdande ådragit sig eu viss uppmärksamhet, gjort sig skyldig
till ett förfarande eller brott av beskaffenhet att böra diskvalificera honom
att såsom fullmäktig uppträda vid domstol eller beskylldes därför, domaren därom
borde göra sig behörigen underrättad. Den åsikt, som syntes hysas av Lang,
att eu domare allenast efter vid domstolen framställd anmärkning och på grund
av där styrkta förhållanden skulle vara berättigad att få kännedom om, huruvida
eu person icke innehade de egenskaper, vilka enligt lag förutsattes föi dem, som
Unge i rättegångsmål för andra tala och svara, vore oriktig och ledde till ohållbara
konsekvenser. Ahlström hade ej saknat kännedom om beskaffenheten av
Langs ifrågavarande fordran och funnit densammas rättmätighet tvivelaktig. Da
Ahlström sedermera ryktesvis försport, att angivelse av Botvid Johansson skett
mot Lang hos länsstyrelsen i Växjö för falsk borgenärsed, hade Ahlström ansett
sig hava fullgiltig anledning att hos länsstyrelsen efterhöra, huru därmed förhölle
sig. Vid A bl ströms besök hos länsstyrelsen hade angivelsehandlingarna redan
avsänts till kronofogden von Schantz, men på Ahlströms förfrågan, därvid han
omnämnde i vad syfte den gjordes, hade Ahlström erhållit besked om handlingarnas
innehåll samt att länsstyrelsen funnit angivelsehandlingarnas innehåll av den
beskaffenhet, att länsstyrelsen översänt dem till von Schantz att såsom åklagare
vidtaga mot Lang de åtgärder, vartill angivelsen kunde föranleda. Det både alltså
förelegat en viss prövning av en offentlig myndighet rörande sannolikheten av
det angivna brottet. Sedermera hade Ahlström av von Schantz fått bekräftelse
rörande angivelsehandlingarnas innehåll jämte uppgift, att stadsfiskalen i Växjö
blivit anbefalld att med Lang hålla polisförhör. Handlingarna hade ingalunda
varit hemliga eller bort behandlas såsom sådana. Möjligen hade det föresvävat
Lang, att hans affärstransaktioner med värdehandlingarna bort hållas hemliga.
Men någon anledning för Ahlström att såsom häradsrättens ordförande ställa sig
okunnig om vad han i egenskap av ordinarie domhavande å tjänstens vägnar

— 1921 —

efterfrågat och fått besked om förefunnes uppenbarligen ej. Att ingå i materiell
prövning rörande menedsbrott hade ej kunnat ifrågakomma i brist på tillgång
till handlingarna. Langs förutsättningar att Ahlström ändock ägde kännedom
om dessa och att Ahlström bort inse, att Lang varken begått eller kunnat begå
angivna menedsbrottet, förefunnes ej i verkligheten. Numera hade Ahlström dock
såsom ordförande i Uppvidinge häradsrätt blivit i tillfälle att taga del av vad
som säkerligen utgjort angivelsehandlingarna, men tyvärr måste, enligt Langs utgångspunkt,
brist förefinnas i fråga om Ahlströms skolning, opartiskhet och omdöme,
enär Långs förhållanden i fråga om dessa hans avsevärda edsbekräftade
egna tillgångar ej kunde av Ahlström anses giva vid handen, vad Lang funne
att Ahlström eljest bort inse. Ahlström hade allenast fullgjort sin domarplikt,
då han med stöd av lagens knapphändiga stadganden tillhållit en person att avhålla
sig från att såsom fullmäktig uppträda vid domstol, intill dess han friat sig
från en tyvärr ej utan fog mot honom framställd angivelse för ett synnerligen
svårt brott. Det vore den minsta kvalifikation, man kunde fordra hos ett rättegångsombud,
att han ej misstänktes att hava begått ett brott, därå lägsta straff
vore två års straffarbete, och att misstanken redan vid överklagade beslutets avkunnande
måst anses grundad, framginge dels därav, att det ej kunde förutsättas,
att en person, även om han vore så mindervärdig, som Lang i förevarande fall
syntes vilja gorå troligt, utan fog framkomme med eu dylik angivelse och därigenom
utsatte sig för det straff, som Lång genom hos länsstyrelsen gjord, dock
utan avseende lämnad framställning även sedermera rekonventionsvis sökt framkalla,
dels därav att angivelsen varit åtföljd av bestyrkelsehandlingar, dels ock
av att eu offentlig myndighet redan ingått i preliminärt bedömande av angivelsens
befogenhet genom att anbefalla en samma myndighet underordnad åklagare
att vidtaga på allmän åklagare ankommande åtgärder i anledning av angivelsen.
Ln person, mot vilken dylikt förelåge, kunde ej vare sig juridiskt eller enligt
vanligt språkbruk anses såsom oberyktad och kunde ej heller göra anspråk på
att, ens under det utredningen om hans brottslighet påginge, av domstol godtagas
såsom fyllande det ringa mått av egenskaper, vilka stadgades beträffande rättegångsfullmäktig.

Vidkommande tilläggen å Langs besvärsskrift, därunder samtliga namnen
syntes vara skrivna med Langs lätt igenkännbara handstil, hade Ahlström att
upplysa, att Lang omedelbart efter överklagade beslutets avkunnande och sedan
han tillfrågat Ahlström om beslutet gällde även övriga mål, däri han hade för
avsikt att under dagen vid rätten uppträda såsom ombud eller rättegångsbiträde,
samt dåra erhållit jakande besked, anhållit att det måtte vid detta mål bemärkas,
att Lang närvarit vid rätten, men blivit förhindrad att anmäla sig, på det att
hans huvudmän ej måtte dömas till ansvar för utevaro. Detta förhållande hade
ock iakttagits vid samtliga sådana mål, dock att Karl Johansson, som under dagen
själv uppträtt i två mål, enligt vad Ahlström kunde vitsorda, till fördel för handläggningen
av samma mål, sedermera samma dag icke infunnit sig uti ett mot
honom anhängiggjort mål om utbekommande av undantagsförmåner, och hade
han förty, då ingen upplyst eller kunnat upplysa om att Lang skulle i målet
uppträda, däri blivit bötfälld för förfallolös utevaro.

— 1921

Beträffande den ställning till Langs besvärsskrift de personer intagit, vilkas
namn Lang tecknat under besvären, åberopade Ahlström

dels en attest av nämndemannen J. P. Petersson i Nöbbeled av innehåll, att
Karl Johansson i Kåramåla för Petersson förklarat, att han ej träffat Lang efter
häradsrättens sammanträde den 28 september 1915 eller kände innehållet i någon
inlaga till hovrätten rörande målet mellan honom och Algot Karlsson i Gäddeviksås,
men att han lämnat Lang en fullmakt in blanko att sköta målet och jämväl
den 28 september 1915 löfte att med målet fortfarande förfara;

dels en av länsmannen H. Wieslander utfärdad attest av innehåll, att han
vid sammanträdet den 28 september 1915 samtalat med J. A. Karlsson i Växjö
rörande dennes mål med anledning därav att Lang förbjudits föra annans talan,
att J. A. Karlsson därvid uttryckt bekymmer över att lian och hans vittnen fått
resa förgäves, därvid J. A. Karlsson upplyst, att Lang innehade handlingarna i
Karlssons mål och vägrat att till Karlsson utlämna dem med förmälan, att han,
då han innehade Karlssons fullmakt, skulle behörigen utföra dennes talan och
bevaka hans rätt, samt vidare, att Karlsson sedermera förklarat, att han icke
skrivit eller låtit skriva sitt namn under Langs ifrågavarande besvärsskrift samt
att han icke haft kännedom om att Lang avlåtit besvär till hovrätten;

dels en attest av nyssnämnde J. A. Karlsson, vari denne vitsordade riktigheten
av Wieslanders intyg samt förklarade, att Karlsson icke lidit någon skada
genom häradsrättens beslut angående Lang, men väl av dennes vägran att till
Karlsson utlämna för svaromåls avgivande erforderliga handlingar;

samt dels en attest av häradsdomaren P. L. Johansson i Flishult av innehåll
att J. Alfred Svensson i Flishult förklarat sig ej hava någon vetskap om Langs
besvärsskrift eller hava skrivit eller låtit skriva sitt namn därunder.

Ahlström tilläde i sitt yttrande i hovrätten, att han överlämnade till hovrättens
bedömande, om han kunde anses hava förfarit oriktigt genom att söka
med de Ahlström såsom domare till buds stående medel få från domstol avlägsnad
såsom rättegångsfullmäktig en person, som i ändamål att vinna sina
syften, d. v. s. till nytta för sig själv och, med fästat avseende å det upprepade
talet i besvärsskriften om fiskalisk aktion, i uppenbar avsikt att skada Ahlström
ej dragit sig för att verkställa en förfalskning av intyganden från de personer,
vilka varit hans huvudmän uti rättegångar vid Konga häradsrätt.

Genom utslag den 31 december 1915 har hovrätten, enär sådana omständigheter
icke förekommit, att Lang bort förvägras att såsom rättegångsfullmäktig
vid häradsrätten nyttjas, undanröjt häradsrättens nu ifrågavarande beslut.

I rubriken upptog hovrätten icke blott Lang utan även Karl Johansson,
August Karlsson, Amanda Karlsson, J. Alfred Svensson och J. A. Karlsson såsom
klagande, samt anmärkte, att Langs sålunda upptagna medparter befullmäktigat
Lang att i andra vid häradsrätten anhängiga mål uppträda såsom deras ombud.
Hovrättens utslag vann laga kraft. I

I sitt hit ingivna yttrande har Ahlström i denna del ytterligare anfört
bland annat:

Första kännedomen om Langs fordran hos Botvid Johansson hade Ahlström
erhållit, då Botvid Johansson instämt Lang till Uppvidinge häradsrätts samman —

1921 —

träde den 8 mars 1915 med yrkande, att enär Lang såsom innehavare av J. A.
Bergs i Stockholm rätt sökt utmätning hos Botvid Johansson, men Berg icke
ägde fordran hos Botvid Johansson, Lang måtte dömas till ansvar, för det han
krävt betalning för gäld, som han vetat vara gulden. På grund av vad sedermera
förekommit angående Langs påstådda fordringsrätt hade Ahlström, när uti
Botvid Johanssons under tiden uppkomna konkurs jäv framställts mot fordringen,
blivit så tveksam rörande rättmätigheten av densamma till av Lang bevakat
kapitalbelopp, att Ahlström varit fullt övertygad om att Lang ej skulle edfästa
fordringen annat än med reservation beträffande en stor del därav. Emellertid
hade Lang avlagt borgenärsed å hela bevakningen, såvitt då vore fråga, utan inskränkning
eller vidare förklaring. Sådana hade förhållandena varit, när till
Ahlströms kännedom kommit, att det hos K. B. förelåge skriftlig angivelse mot
Lang för mened. Att i beslutet den 28 september 1915 åberopa från Upp vidinge
häradsrätts protokoll kända omständigheter hade Ahlström funnit olämpligt såsom
offentliggörande hans dåvarande uppfattning av menedsmålet, utan hade han
ansett sig hällre böra såsom skäl till beslutet åberopa den angivelse, som då
föranledde polisåtgöranden mot Lang.

Beträffande Ahlströms utlåtande i hovrätten med anledning av Langs besvär
över Konga häradsrätts beslut den 28 september 1915 har Ahlström vidare i sitt
här ingivna yttrande anfört:

Innehållet i yttrandet härrörde sig till och utgjorde svar å Langs besvär.
Att Ahlström måst gå något därutöver hade föranletts av de om ej verbotim
gjorda yrkanden så dock av Lang såsom fullt vissa framhållna antaganden, att
beslutet skulle föranleda fiskalisk aktion. Det hade alltså blivit nödvändigt att
utöver själva rättsfrågan yttra sig något vidlyftigare än vad eljest varit nödigt.
Att ett sådant yttrande måst innefatta ett bedömande av menedsåtalet vore ju
naturligt, enär Lang i sina besvär förklarat, att Ahlström bort inse, att Lang
varken begått eller kunnat begå åtalade menedsbrottet och att Ahlström alltså förfarit
uppenbart olagligt. Någon bestämd ställning till utgången av detta åtal
hade Ahlström ingalunda genom sina uttalanden tagit, utan endast avgivit ett omdöme
rörande målet i dess dåvarande skick. Ett omdöme, att tilltalet mot Lang
skett »tyvärr ej utan fog», torde med hänsyn till omständigheterna ej kunna
anses vare sig klandervärt eller felaktigt. I sitt yttrande hade Ahlström även
fästat hovrättens uppmärksamhet på den förfalskning, som syntes hava ägt rum
beträffande de intyganden, som funnes påtecknade Langs besvärsskrift. De till
hovrätten av Ahlström insända bevisen talade härom ett tydligt språk. Intygandena
innehölle ju ett instämmande i besvären, alltså även ett påkallande av
fiskalisk aktion mot Ahlström samt ett uttalande om åsamkad skada till följd av
att Lang ej fått i vissa mål uppträda såsom ombud. Då Lang på eget bevåg och
i ändamål att gagna sig själv författat intygandena och utan bemyndigande skrivit
andra personers namn därunder, måste enligt vanliga rättsbegrepp förfalskning av
dessa intyganden anses föreligga, vadan Ahlströms i samband härmed gjorda uttalande
beträffande Langs verksamhet såsom rättegångsombud varit fullt befogat. I

I sina härstädes avgivna påminnelser har Lang anfört:

Rättspåföljden ovärdighet att föra andras talan vore för en person, som hade

- 1921 —

uppträdande inför rätten till sitt huvudsakligaste levebröd, av betydligt svårare
beskaffenhet än till och med ett mycket högt bötesstraff, ty den medförde utom
den personliga skymfen ett direkt avbräck i hans yrke och offentligen tillkännagiven
inför tingsmenigheten, hans eventuella kundkrets, kunde den nedsätta hans
anseende och minska hans förtroende bland allmänheten och därigenom allvarsamt
skada hans verksamhet och ekonomi. Då en domare icke, utan att ådraga
sig ansvar för ämbetsfel, finge döma någon ohörd ens till det ringaste bötesstraff,
torde han göra sig skyldig till ett så mycket större ämbetsfel, om han ådömde
en rättspåföljd, som hade den anförda svårare verkan, utan att den, som drabbats
därav, lämnats tillfälle att dessförinnan yttra sig i saken. Detta vore vad Ahlström
gjort emot Lang, vilken vid tillfället icke varit i stånd att hos vederbörande
polismyndighet yttra sig över angivelsen och där, såsom Lang sedermera gjort,
styrka dess fullkomliga obefogenhet. Då Lang strax i början av sakens behandling
inför häradsrätten anhöll att få visa, att angivelsen vore oriktig, hade
Lang avbrutits av Ahlström, som uppmanat Lang att allenast besvara till honom
ställda frågor. Sedan Lang lojalt besvarat dessa, ehuru de vore för Lang
kränkande, hade Ahlström tillkännagivit, att rätten skulle överlägga, huruvida
Lang kunde tillåtas att uppträda som ombud. Innan Lang ännu lämnat tingssalen,
hade han närmat sig dombordet och med höjd röst för att göra sig hörd
i det sorl, som uppstått, då tingsmenigheten skulle gå ut, för andra gången gjort
ett försök att få anföra en del omständigheter, som innebure bevis för att angivelsen
vore falsk, men Ahlström hade tvärt avbrutit Lang med tillsägelse till
Lång att avlägsna sig. Sedan Lang och menigheten åter fått inträda i salen,
hade Lang, innan beslutet avkunnats, för tredje gången förnyat sin anhållan.
Ahlströms förfarande att vägra Lang att klarlägga angivelsens grundlöshet syntes
så mycket mera betänkligt, som han endast därigenom lyckats få ett skål för
beslutet, nämligen angivelsens blotta existens, oavsett dess värdelöshet. Det vore
dock tydligt, att Ahlström själv insett, att den formella grunden icke enbart
kunde freda honom från ansvar för det olagliga beslutet, ty sedermera hade han
försökt göra troligt, att beslutet grundats jämväl på materiell grund. Om emellertid
Ahlström över huvud taget grundat beslutet på annat än det rent formella
skälet, den blotta angivelsen, syntes han dock höra hava tagit hänsyn till de
enda omständigheter, som på sakens dåvarande ståndpunkt kunnat ingiva honom
någon föreställning om, huruvida angivelsen kunde a priori antagas vara befogad
eller fastmera utgjorde ett utslag av en icke trovärdig persons förföljelse. I sådant
avseende hade han å ena sidan bort beakta, att angivarens personliga vederhäftighet
minst sagt icke varit av häradsrätten känd och icke bestyrktes därav
att han, såsom Lang vid häradsrätten upplyst, suttit häktad för mened och bedrägeri
och därvid icke fått helt frikännande utslag och att angivaren, som mot
Lang hade två rättegångar, en vid rådhusrätten i Växjö och en vid Ahlströms
egen häradsrätt Uppvidinge, samt av Lang blivit försatt i konkurs, som handlagts
av Ahlström själv, vore Långs vederdeloman och fiende. Å andra sidan hade
Ahlström bort besinna, att i Langs uppfostran och sociala ställning — Lang vore
son till en domare och hade varit ordinarie tjänsteman i överrätt — läge en
stark presumtion för, att Lang icke begått menedsbrott. K. B:s resolution med
anledning av angivelsen för mened hade såsom en vanlig expeditionsåtgärd allenast

9 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1921 års riksdag.

innehållit, att ärendet överlämnades till kronofogden von Schantz för den åtgärd, som
på honom i egenskap av allmän åklagare lagligen ankomme. Det oaktat och fastän
Lang fästat Ahlströms uppmärksamhet på att något förordnande för von Schantz
att anställa åtal ej förelåge, hade Ahlström likväl i protokollet gjort den osanna
anteckningen, att han å landskansli i Växjö inhämtat upplysning, att med anledning
av innehållet i angivelseskriften jämte därvid fogade bestyrkelsehandlingar
K. B. förordnat von Schantz att i egenskap av åklagare mot Lang vidtaga
de åtgärder, vartill omständigheterna kunde föranleda, samt även i skälen
till själva beslutet upprepat det osanna påståendet om förordnandet och det vilseledande
ordet bestyrkelsehandlingar. Lang syntes det antagligt, att dessa anteckningar
gjorts mot bättre vetande endast i avsikt att ingiva nämnden eller
hovrätten den uppfattning, att K. B. efter granskning av handlingarna funnit
dessa vara av den betänkliga beskaffenhet, att särskild åklagare bort mot Lang
förordnas. Genom det vilseledande ordet bestyrkelsehandlingar, som Ahlström
två gånger använt, torde han hava åsyftat att ingiva nämndemännen den uppfattning,
att handlingarna verkligen innehållit en slags bestyrkelse, att Lang begått
brottet. Den möjligheten vore ingalunda utesluten, att, därest Ahlström icke
för nämnden använt det osanna uttrycket »förordnat» och det vilseledande ordet
»bestyrkelsehandlingar», nämnden fått en helt annan uppfattning om saken och
ansett sig böra överrösta domaren. Lang hemställde, huruvida icke Ahlström
använt dessa uttryck, åtminstone ordet »förordnat», i brottsligt syfte och förty
borde ställas under åtal för det han fört oriktigt protokoll för att vilseleda
nämnden och eventuelt överrätten och sålunda få Lang avlägsnad som ombud.
Men även om Ahlström icke skulle kunna åtalas för att hava handlat i ond tro,
kvarstode dock det faktum, att han, utan att skaffa sig autentisk upplysning om,
huruvida dylikt förordnande verkligen meddelats eller ej, en sak som ju varit
lätt för honom att utreda, likvisst, under det på ämbetets vägnar gjorda intygandet,
att han å landskansliet inhämtat dylik upplysning, till protokollet gjort
den osanna anteckningen, att kronofogden »förordnats», och förmenade Lang att
själva denna oriktiga protokollsföring i och för sig innebure ett straffbart ämbetsfel.
Det lidande, som Ahlström genom sitt lagstridiga beslut tillfogat Lang, vore
så stort och upprörande, att det i och för sig borde påkalla J. 0:s ingripande.
I det fiskaliska åtalet torde Lang visserligen bliva i tillfälle att bestyrka, hur svårt
detta lidande varit, men han ville fästa uppmärksamheten på det faktum, att
Botvid Johanssons angivelse och åtal i och för sig icke tillfogat Lang något avbräck.
Men annorlunda hade förhållandet blivit genom Kongabeslutet den 28
september 1915. Ty inför Ahlströms auktoritet hade den okritiska allmänheten
icke kunnat tänka annat, än att Ahlström hade rätt, och att han icke kunnat avkunna
ett dylikt beslut, utan att han personligen gjort sig fullt förvissad om,
att skälig misstanke förelåge för att Lang begått mened. Härigenom hade Langs
anseende blivit undergrävt.

Beträffande Langs åtgärd att under sin besvärsskrift i hovrätten teckna åtskilliga
klienters namn hade Lang haft den uppfattningen, att Karl Johanssons
rätt blivit kränkt genom beslutet den 28 september 1915. Karl Johansson hade
ju med orätt berövats förmånen att få sitt mål utrett av den advokat, som bäst
kände till målen, detsammas avgörande hade fördröjts, och i ett mål hade Karl

— 1921 —

Johansson ulan fog dömts till böter för förfallolös utevaro. På grund därav hade
Lang ansett honom äga rätt att överklaga beslutet, och då Lang förmenade, att
de Lang av Karl Johansson givna skriftliga fullmakterna berättigat Lang att föra
Karl Johanssons talan vid alla de rättsförhållanden, som kunde beröra Karl
Johanssons rätt i dennes mål eller därmed sammanhänga, hade Lang gjort tilllägget
å sina besvär och därunder med sin egen lätt igcnkänliga handstil skrivit
Karl Johanssons namn. Emellertid hade han därvid kommit att tänka på, att
förhållandet vore i det närmaste enahanda med hans övriga huvudmän, vilkas
talan Lang nekats utföra, och därför hade han, sedan han granskat deras fullmakter,
tecknat även deras namn under ett nytt tillägg å besvärsskrift^!.

b\ Beträffande Uppvidinge häradsrätts beslut den 27 oktober 1915.

Sedan Botvid Johanssons i Boskvarn förutnämnda angivelse hos K. B. icke
föranlett någon åtalsåtgärd, instämde denne själv Lang till Uppvidinge häradsrätts
sammanträde den 27 oktober 1915, därvid i stämningsansökningen yrkades
att Lang måtte dömas till ansvar för mened, i det han, som bevakat fordran i
Botvid Johanssons konkurs å 98,318 kronor 31 öre, men icke alls ägde någon
fordran och i alla händelser till väsentligt mindre belopp, likväl med ed fästat
bevakningens riktighet.

Häradsrätten under ordförandeskap av Ahlström har beträffande vad som
förekommit vid sammanträdet i protokollet upptagit följande:

»Då målet företogs, inställde sig Botvid Johansson personligen. Lang, som
fått behörig del av stämningen, kom icke tillstädes, men för honom företrädde
kontorsskrivaren Albin Thorén i Växjö, vilken uppgav sig hava blivit av Lang
bemyndigad att såsom ombud för denne föra hans talan i målet; och anhöll
Thorén att få ingiva en av Lang undertecknad samt bevittnad rättegångsfullmakt
in blanko för Thorén eller den han förordnade att vid Uppvidinge häradsrätt
föra Langs talan emot Botvid Johansson om ansvar för mened, gällande fullmakten
jämväl att väcka och utföra rekonventionstalan.

På fråga till Thorén, huruvida Lang vore av sjukdom eller annat laga förfall
förhindrad att, sin plikt likmätigt, inställa sig vid häradsrätten, förklarade
Thorén till en början, att Lang icke hade tid att infinna sig vid rätten, men på
sedermera av given anledning framställd ny förfrågan sade Thorén, att Lang
hyste den uppfattningen, att han icke vore skyldig att vid första rättegångstillfället
inställa sig vid rätten.

Som emellertid, jämlikt 15 kapitlet 1 § rättegångsbalken i brottmål, där efter
lag straffarbete å brottet följa kunde, den själv skulle svara, som vore anklagad,
kunde häradsrätten icke tillåta Thorén att såsom rättegångsombud företräda Lang.

Thorén fick härefter avlägsna sig.

Botvid Johansson hänförde sig till innehållet i en i protokollet intagen skrift
samt anförde såsom skäl för att Lang borde häktas, att Botvid Johansson, med
den erfarenhet han ägde om Lang, hade anledning antaga att Lang, därest han
finge förbliva å fri fot, komme att undanrödja bevis rörande sin brottslighet,
likasom Botvid Johansson ock ansåge, att Langs uteblivande gåve vid handen,
att Lang sökte undandraga sig att ingå i svaromål.

— 1921 —

Thorén framkom nu åter till dombordet och ville till rätten inlämna ett
antal maskinskrivna pappersark, men häradsrätten ansåg sig icke kunna taga någon
befattning med samma handlingar.

Efter enskild överläggning avsades det beslut, att häradsrätten ej funne skäl
bifalla av Botvid Johansson framställt yrkande att Lang skulle tagas i häkte;
och utställdes målet att åter förekomma den 11 januari 1916, då parterna personligen
skulle komma tillstädes. Som emellertid Lang, jämlikt 15 kapitlet 1 §
rättegångsbalken, vore skyldig svara själv i mål rörande så svårartat brott som
det förevarande, men Lang, ehuru lagligen instämd, uteblivit utan att förete laga
förfall och de från honom uppgivna skäl för hans utevaro måste, med hänsyn
till den kännedom Lång finge anses äga om gällande lag, antagas giva vid handen
att Lang ville undandraga sig att personligen inställa sig vid rätten, funne
häradsrätten lagligt förordna, att Lang skulle till den sålunda utsatta rättegångsdagen
genom kronobetjäningens försorg inställas inför rätten.»

Över häradsrättens båda beslut anförde Lang besvär i hovrätten, därvid hall
bland annat yttrade:

Som Botvid Johansson icke i stämningen uttalat, enligt vilket lagrum han
ämnade åtala Lang, samt tydligen velat lämna denna sak öppen, så att han icke
behövde riskera mera än att rekonventionsvis dömas till böter för falskt åtal,
hade Botvid Johansson icke ägt ovillkorlig rätt att redan första gången, målet
var före, fordra Långs personliga inställelse. Det hade synts Lang tydligt, att
Botvid Johanssons avsikt icke varit att tilltala Lang enligt 13 kapitlet 1 § strafflagen.
I den förutgångna angivelsen till K. B. hade Botvid Johansson däremot
direkt uttalat, att han angåve Lang för brott enligt nyssnämnda lagrum. Just
på den grund, att yrkandet i stämningen till häradsrätten formulerats annorlunda,
hade Lang ansett sig berättigad att möta genom ombud. Verkliga anledningen,
varför Lang icke personligen inställt sig, hade varit, att han dels till
följd därav, att han dagen därpå skulle uppträda vid Allbo häradsrätt i flera
viktiga mål, och dels av andra orsaker varit överhopad med arbete för sina
klienters räkning, varför hans egen sak fått stå i andra rummet. För övrigt
hade Lang icke fästat synnerlig vikt vid att tilltalas av Botvid Johansson. Dessutom
hade Lang förlitat sig på, att häradsrätten skulle taga del av de av Langs
ombud företedda handlingarna, varigenom Langs oskuld klarlades. Vad som
gjorde häradsrättens beslut så upprörande vore, att Ahlström vetat, att berörda
handlingar innebure full utredning därom att åtalet vore falskt. Om Ahlström
också icke erhållit officiell underrättelse, att Lang hos K. B. ådagalagt sin oskuld,
så hade Ahlström säkerligen under hand fått veta detta. Han hade därför bort
hava anledning antaga, att de papper, Langs ombud anhållit att få till häradsrätten
ingiva, varit desamma, som ingivits till kronofogden von Schantz och som
ådagalagt Langs oskuld. Att vid sådant förhållande undertrycka en utredning i
målet vore synnerligen rättskränkande.

Lang åberopade en attest av Thorén av innehåll, bland annat, att han till
häradsrättens ifrågavarande sammanträde medfört åtskilliga vid attesten fogade
handlingar, vilka rörde Botvid Johanssons angivelse mot Lång och varav en utgjorde
en längre skrift av Lang ställd till kronofogden von Schantz, åtföljd av
bilagor, och en annan utgjorde ett skriftligt svaromål till häradsrätten.

— 1921 —

Hovrätten meddelade utan Ah lströms hörande utslag den 13 december 1915
och yttrade att hovrätten, som på grund av stadgandet i 16 kapitlet 8 § rättegångsbalken
icke kunde till prövning upptaga besvären i vad de avsåge häradsrättens
första beslut att avvisa Thorén, funne lagligt sålunda ändra häradsrättens
senare beslut, att Lang ålades att å den för målets fortsatta handläggning vid
häradsrätten utsatta dag den 11 januari 1916 personligen vid häradsrätten tillstädeskomma
vid laga påföljd.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

Då målet nästa gång förekom vid häradsrätten, inställde sig Lång
personligen.

I målet yrkade Lang ansvar å Botvid Johansson för falskt åtal ävensom för
det Botvid Johansson under rättegången genom smädliga uttalanden och yrkanden,
att Lang skulle förklaras skyldig träda i häkte, ärekränkt Lang.

Därefter utlät sig häradsrätten under ordförandeskap av annan person än
Ahlström genom slutligt utslag den 22 juni 1917 samt lämnade därvid på anförda
skäl och enär det ej emot Langs bestridande blivit i målet styrkt, att han
emot bättre vetande med ed bekräftat riktigheten av sin i Botvid Johanssons
konkurs bevakade fordran, den av Botvid Johansson emot Lång förda ansvarsoch
ersättningstalan utan bifall, men som med hänsyn till angivna förhållanden
och till vad i målet i övrigt förekommit Botvid Johansson måste anses hava
haft sannolika skäl för åtalet emot Lang, ogillade häradsrätten, som lämnade
utan avseende av Lang emot Botvid Johansson framställt påstående om ansvar
för ärekränkning, den utav Lang rekonventionsvis förda ansvars- och ersättningstalan.
Vid denna prövning av målet skulle Botvid Johansson och Lång själva
vidkännas sina kostnader å rättegången.

Över häradsrättens slutliga utslag anfördes i hovrätten besvär av såväl Botvid
Johansson som Lang.

I hovrätten väcktes fråga, huruvida Langs besvär borde utställas till förklaring
med vederbörande, varvid extra ordinarie assessorn Lagergren förklarade
sig vilja förordna om dylik åtgärd. Hovrättens övriga ledamöter ansågo däremot
kommunikation ej erforderlig.

Därefter fann hovrätten genom utslag den 2 november 1917 ej skäl göra
ändring i häradsrättens utslag.

Assessorn Lagergren prövade, för sin del, på anförda skäl lagligt fastställa
det slut, varigenom häradsrätten till alla delar ogillat Botvid Johanssons mot
Lang förda talan så i huvudsaken som beträffande rättegångskostnaderna. Vidkommande
Langs talan mot Botvid Johansson funne assessorn Lagergren sig
jämlikt 27 kapitlet 5 § rättegångsbalken förhindrad göra ändring i häradsrättens
utslag. I

I sitt härstädes avgivna yttrande har Ahlström anfört:

Uppvidinge häradsrätts beslut den 27 oktober 1915 rättfärdigades genom
protokollet i menedsmålet och beslutets innehåll. När en jurist läte i ett mål av
förevarande beskaffenhet, däri personlig inställelse funnes i lag ovillkorligen
stadgat, förebära såsom skäl till utevaro i målet brist på tid och uttala som sin
uppfattning, att han ej vore skyldig att vid första handläggningen av ett dylikt

— 1921 —

mål tillstädeskomma, måste detta betraktas såsom ett hån mot rättskipningen
och tyda på avsikt att ej infinna sig för svaromåls avgivande. Vid sådant förhållande
hade Ahlström ansett sig böra, då häktningsyrkandet ej blev bifallet,
tillgripa det kraftigaste medlet för parts inställelse i brottmål utan hänsyn till
personen. Hovrättens i anledning av Langs besvär meddelade utslag innehölle i
sak detsamma som häradsrättens beslut, ehuruväl hovrätten använt sig av uttrycket
»laga påföljd», som dock omfattade även hämtning i händelse av
utevaro.

I sina hit ingivna påminnelser har Lang slutligen anfört:

Boråsutslaget hade medfört den verkan, att Lang insett att han handlat
orätt, och då han 1913, huvudsakligast såsom en följd av detta utslag, flyttade
till Växjö, hade detta skett med det fasta beslut att aldrig låta sig komma en
dylik förseelse såsom rättegångsombud till last. Denna föresats hade Lang hållit,
och han kunde till stöd därför åberopa intyg från häradshövdingarna Blix och
Hasselrot. Ahlströms felaktiga förfaranden mot Lang framträdde i så mycket
skarpare dager därav, att alla de tre gånger, då Lang dittills av honom eller rätt, däri
lian suttit som ordförande, avvisats som ombud, hade såsom domskäl därför
icke kunnat angivas något Langs yttrande eller beteende inför rätten, utan såsom
grunder för avvisandet, som skett genast Lang framträtt till dombordet, hade
åberopats antingen de råd i saken, Lang givit sin huvudman, eller Langs åtgärder
inför eller utom rätta i andra mål eller Langs personliga egenskaper i
allmänhet. Lang syntes det påtagligt, att Ahlström från början bibringats en
oriktig uppfattning om Langs person och hans kapacitet såsom ombud och att
denna hans uppfattning drivit honom att förbise, att hans plikt som domare
ålagt honom att bedöma Lang efter objektiva grunder. Lang vidhölle, att Ahlströms
förfaranden mot Lång, sedda i ett sammanhang, innebure en planmässig
förföljelse, som icke alltid hade sin grund i Ahlströms övertygelse, att han
handlat rätt. Av protokollen i andra, förut ej berörda mål, som Lang komme
att i sammanhang med nya angivelser mot Ahlström ingiva, framginge, att
Ahlström i så gott som alla sina ämbetsåtgärder, som direkt eller indirekt berört
Lang, påverkats av sitt en gång fattade beslut att omöjliggöra Langs verksamhet
i Ahlströms domsaga och därigenom få bort Lang som advokat från orten.

Lang har härstädes åberopat dels en av häradshövdingen i Västra Värends
domsaga Thorsten Blix den 3 januari 1917 meddelad attest, att han ej haft anledning
till anmärkning emot Langs personliga uppträdande såsom rättegångsombud
vid Allbo häradsrätt eller Långs skrivsätt såsom sådant ombud i förhållande
till vare sig häradsrätten, dess ordförande eller annan, samt dels ett å
nämnda attest av häradshövdingen i Mellersta Värends domsaga Mathias Hasselrot
den 15 juni 1917 avgivet intyg, att han såsom ordförande i Norrvidinge och
Kinnevalds häradsrätter instämde i attesten. I

I en till advokatfiskal vid Göta hovrätt avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

1921

Vid eu sammanfattning av vad ovan antecknats framgår att Lang anmält
häradshövdingen Ahlström till åtal

dels för det Alilström vid sammanträdet den 1 juni 1915 med Konga häradsrätt
såsom ordförande handlagt målet mellan Helmer Petersson, å ena, samt A. (t.
Johansson, å andra sidan, däri Lang anmält sig såsom biträde åt A. G. Johansson,
på ett för Lang kränkande och om förutfattad mening vittnande sätt samt
därvid bland annat anmärkt, att Johanssons talan vore av bedrövlig beskaffenhet
och att vissa Langs yttranden vore att hänföra till advokatyr;

dels för det Konga häradsrätt under Ahlströms ordförandeskap, utan laglig
grund, såväl genom ett den 1 juni 1915 i berörda mål avsagt beslut funnit sig
icke kunna tillåta Lång att vidare i målet tillhandagå A. G. Johansson såsom
fullmäktig som även genom ett senare samma dag meddelat beslut i målet
lämnat av Johansson och Lang framställd begäran, att det måtte tillåtas Lang
att vid häradsrätten biträda Johansson i rättegången, utan avseende;

dels för det Ahlström, sedan Lang i hovrätten anfört besvär över häradsrättens
båda beslut, i infordrat utlåtande den 20 september 1915 i flera avseenden
ärekränkt Lang;

dels för det Ahlström såsom ordförande i Konga häradsrätt vid dess sammanträde
den 28 september 1915 i målet mellan Algot Karlsson, å ena, samt Karl
Johansson och Anna Johansson, å andra sidan, med anledning därav att Lang
hos K. B. av Botvid Johansson angivits för mened i häradsrättens protokoll
gjorts oriktiga och vilseledande anteckningar;

dels för det häradsrätten under Ahlströms ordförandeskap genom beslut samma
dag allenast på grund av angivelsen funnit sig icke för det dåvarande och intill
dess sig visat, vilka påföljder angivelsen haft för Lang, kunna tillåta honom att
i rättegångsmål nyttjas såsom fullmäktig vid häradsrätten;

dels för det Ahlström, sedan Lang i hovrätten överklagat häradsrättens sistnämnda
beslut, i infordrat utlåtande den 30 oktober 1915 ärekränkt Lang, i det
han anfört, att angivelsen tyvärr ej framställts utan fog samt att Lang under
sin besvärsskrift i hovrätten verkställt förfalskning av intyganden från andra
personer;

samt dels för det Uppvidinge häradsrätt under Ahlströms ordförandeskap
genom beslut den 27 oktober 1915 i målet mellan Botvid Johansson, å ena, samt
Lång, å andra sidan, angående ansvar å Lang för mened, obehörigen förklarat
att, som jämlikt 15 kapitlet 1 § rättegångsbalken i brottmål, där efter lag straffarbete
å brottet kunde följa, den själv skulle svara, som vore anklagad, kunde
Albin Thorén, vilken anmält sig såsom ombud för Lang, icke tillåtas att sålunda
företräda Lang, samt därefter, utan att Ahlström gjort sig underkunnig om innehållet
i av Thorén i målet ingivna handlingar, vilka skulle ådagalagt Langs
oskuld, genom samma dag avsagt beslut förordnat, att Lang till nästa gång
målet utsatts att förekomma skulle genom kronobetjäningens försorg inställas
inför häradsrätten.

Såvitt Langs anmälan innehåller, att Ahlström den 1 juni 1915 vid handläggningen
av målet mellan Petersson och A. G. Johansson fällt uttrycket
»advokatyr» samt i utlåtandet till hovrätten den 20 september 1915 skulle ärekränkt
Lang, har jag funnit anmälningen icke föranleda vidare åtgärd.

— 1921 —

Med hänsyn därtill att hovrätten i målet mellan Botvid Johansson, å ena,
samt Lang, å andra sidan, angående mened, genom utslag den 2 november 1917
fastställt Uppvidinge häradsrätts utslag, varigenom häradsrätten bland annat,
enär Botvid Johansson måste anses hava haft sannolika skäl för åtalet mot Lang,
ogillat av Lang rekonventionsvis förd talan, har jag lämnat Langs anmälan utan
vidare åtgärd i vad den innehåller, att Ahlström i sitt utlåtande till hovrätten
den 30 oktober 1915 yttrat, att den i Konga häradsrätts beslut den 28 september
1915 åsyftade angivelsen tyvärr ej framställts utan fog.

Vad vidare angår det av Ahlström i samma utlåtande framkastade påståendet,
att Lang under den besvärsskrift, utlåtandet avsett att bemöta, verkställt
förfalskning av intyganden från andra personer, Kar jag visserligen funnit berörda
påstående, som härstädes upprepats, klandervärt och icke vittnande om
synnerlig eftertanke, men med hänsyn till de omständigheter, varunder påståendet
tillkommit, har jag ansett Langs anmälan även härutinnan icke föranleda
någon min vidare åtgärd.

I vad Langs klagomål innehålla anmärkning mot avfattningen av Konga
häradsrätts protokoll den 28 september 1915 har jag ej heller funnit skäl till
åtgärd.

Beträffande däremot Langs anmälan i vad densamma avser handläggningen
i övrigt inför Konga häradsrätt den 1 juni 1915 av målet mellan Petersson och
A. G. Johansson, såvitt detsamma rörde Langs behörighet att företräda A. G.
Johansson, samt häradsrättens i sammanhang därmed avsagda två beslut finner
jag mig icke kunna undgå att beivra de felaktigheter, som jag anser i denna del
hava förekommit.

Häradsrättens protokoll synes mig giva en tämligen god bild av målets handläggning.
Ahlström har själv uppgivit, att han icke i domsagan före sammanträdet
den 1 juni 1915 haft någon personlig beröring med Lang, men att han
kände Lang från arbetstiden i hovrätten samt erhållit kunskap om det förut omförmälda
utslaget av rådhusrätten i Borås, varigenom Lang därstädes avvisats,
ävensom visste, att Lang tidigare på våren 1915 för olämpligt uppträdande varnats
inför Uppvidinge häradsrätt samt å domsagans kansli i Ahlströms frånvaro uppträtt
störande. Det ligger därför nära till hands att antaga, att Ahlström, såsom
Lang berört, angående dennes olämplighet såsom rättegångsombud haft en förutfattad
mening, då Lang den 1 juni 1915 första gången företrädde inför Ahlström
såsom häradsrättens ordförande. Men Ahlström hade icke bort låta sitt yttre
handlingssätt mot Lang påverkas av den åsikt, han redan bildat sig om Lang.
Det mera än två år tidigare utslaget av rådhusrätten i Borås hade icke i och för
sig bort räknas Lang till men. Då Lang påstått, att han flyttat från Borås till
Växjö i bestämd föresats att icke vidare låta ett olämpligt uppträdande såsom
rättegångsombud komma sig till last, finnes ingen anledning att betvivla riktigheten
av denna uppgift. Om Lang tidigare våren 1915 vid Uppvidinge häradsrätt
eller å domsagans kansli inför Ahlströms vikarie eller biträden uppträtt
opassande, något som kanske ej hade behövt äga rum inför den ordinarie domarens
större livserfarenhet, finge detta icke utan vidare diktera den ordinarie
domarens handlingssätt gent emot Lang vid första sammanträffandet med denne
å ämbetets vägnar. Icke heller synes mig vad Lang såsom A. G. Johanssons

— 1921 —

ombud anfört, då målet mellan Petersson och A. G. Johansson vid nästföregående
rättegångstillfället förevar, eller A. G. Johanssons av Lang författade stämningsansökan
hava varit av beskaffenhet att berättiga Ahlström att genast, när det
ifrågavarande målet den 1 juni 1915 kommit före, på det uppseendeväckande
sätt, protokollet utvisar, anställa förhör med Lang angående den befattning denne
tagit med målet och de råd han därförut givit A. G. Johansson. Först sedan
Ahlström genom sin egen handläggning av målet kommit till den åsikt, att
Langs avvisande borde sättas i fråga, hade ett sådant förhör varit berättigat.
Under de omständigheter, som nu förevarit, måste förhöret hava varit för Lang
sårande.

Det åligger en domare att vid handläggningen av ett mål icke taga parti
för endera parten eller fälla yttranden, vilka kunna ingiva den föreställningen,
att domaren förfar enligt en förutfattad mening. Enligt domarreglerna skall, där
saken så begiver sig, att någon part måste straffas med ord, det ske, när saken
är rannsakad och domen är avsagd, och icke förr. Häremot synes Ahlström
uppenbarligen hava felat genom att strax vid början av det förevarande målets
handläggning den 1 juni 1915 uttala och till och med föra till protokollet, att A.
G. Johanssons av Lang framförda talan vore av »bedrövlig beskaffenhet». Det uttryck,
som Ahlström sålunda tillåtit sig använda, var icke blott kränkande såväl
för A. G. Johansson som Lang, utan även oförenligt med domarämbetets värdighet.
Uttrycket visade sig även vara så mycket mer obefogat, som häradsrättens
slutliga utslag i målet, vilket torde hava i sin avfattning överensstämt med Ahlströms
mening, då han handlade målet, blivit av hovrätten i väsentlig del ändrat,
därvid en ledamot till och med gillat den åsikt, som I.ang i själva huvudspörsmålet
förfäktat.

Konga häradsrätts i samband med nu berörda handläggning avsagda båda
beslut den 1 juni 1915, varigenom Lång förvägrats att i målet biträda A. G.
Johansson, hava av hovrätten undanröjts. Även besluten synas mig emellertid så
felaktiga, att de böra föranleda mitt ingripande. Varken vad Lang förut åtgjort
i målet eller innehållet av den av honom författade och vid tillfället till häradsrätten
ingivna skriften torde hava varit av beskaffenhet att påkalla dylika beslut.
Även om Ahlström ansett Langs yttranden i vissa avseenden mindre lyckliga
samt onödigt invecklade och genom sin längd frestande för tålamodet, har detta
icke i och för sig varit tillräckligt skäl för Langs avvisande såsom A. G. Johanssons
biträde. Man kan därför icke göra sig fri från det intrycket, att det varit
Ahlströms av honom själv i hovrätten medgivna förutfattade mening om Langs
person och eu föresats, att Lang under alla omständigheter borde avvisas, som
ensamt dikterat besluten. Men då det gäller att såsom rättegångsfullmäktig avvisa
en person, vilkens ekonomiska existens tydligtvis förr eller senare måste
taga skada av ett sådant beslut, synes domaren böra handla med den största takt
och självbehärskning och i varje fall grunda beslutet allenast på för handen
varande, hållbara skäl.

Beträffande Konga häradsrätts beslut den 28 september 1915, varigenom
Lang på grund av den mot honom riktade angivelsen för mened förbjudits att
tills vidare såsom rättegångsfullmäktig företräda vid häradsrätten, vilket beslut
av hovrätten undanröjts, finner jag Ahlströms uppfattning, att även en angivelse

10 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättclse till 1921 års riksdag.

för grovt brott skulle inbegripas i de i 15 kapitlet 2 § rättegångsbalken avsedda
diskvalifikationsgrunderna felaktig. Lagkommittén upptog, i avsikt att »närmare
än lagen i förevarande fall bestämma begreppet oberyktad, ärlig och redlig», i
sitt förslag till rättegångsbalk, förra delen, bland annat i 30 kapitlet 12 §, att
den, som efter dom är medborgerligt förtroende förlustig, eller som under tilltal
står’ för brott, som medförer sådan påföljd eller förlust av rättigheten att föra
andras talan, må ej till fullmäktig antagas. Lagberedningens förslag till formulering
av samma lagrum överensstämde i huvudsak med lagkommitténs. Nya
lagberedningen föreslog, att såsom sakförare Unge ej den nyttjas, som vore eller
varit förlustig medborgerligt förtroende eller blivit genom kraftägande beslut förklarad
obehörig att föra andras talan eller ovärdig att nyttjas i rikets tjänst eller
ock fälld till ansvar för förfalskning, falsk angivelse, tjuvnadsbrott, bedrägeri,
oredlighet eller därmed jämförlig förbrytelse eller i brottmål vore angiven eller
tilltalad för delaktighet i brott, varom vore fråga, samt att det i varje särskilt
fall ankomme på domstolens prövning, huruvida den, som stode under tilltal för
förbrytelse av nyss antydda slag, borde utestängas från sakförarskap. På grund
härav torde, enligt mitt förmenande, såsom beryktad icke höra anses annan än
den som, enligt vad nyss berörts, lagkommittén och lagberedningarna föreslagit
icke böra nyttjas såsom ombud. Att däremot genast avvisa ett ombud, blott
därför att en angivelse mot honom inkommit till åklagarmyndigheten, synes mig
kunna medföra betänkliga konsekvenser. Att K. B., till vilken angivelsen i förevarande
fall inlämnats, remitterat ärendet till vederbörande kronofogde för den
åtgärd, som på honom i egenskap av allmän åklagare lagligen ankomme, har ju
icke, vilket Ahlström väl även torde hava insett, utan vidare bort uppfattas såsom
om K. B. förordnat om åtal. Under sådana förhållanden finner jag häradsrättens
beslut hava varit för Lang synnerligen kränkande, varjämte det medfört onödigt
uppskov icke blott i det mål, vari beslutet meddelats, utan även i de följande
mål samma dag, däri Lang skolat uppträda såsom ombud. Häradsrättens beslut
torde icke heller kunna försvaras därmed, att Botvid Johansson, sedan hans angivelse
mot Lang hos K. B. icke föranlett åtal, själv vid Uppvidinge häradsrätt
ställt Lang till ansvar för mened.

Vidkommande Uppvidinge häradsrätts båda beslut den 27 oktober 1915 och
vad i sammanhang därmed inför häradsrätten förekommit, synes mig av handlingarna
oförtydbart framgå att Ahlström handlat utan vederbörlig eftertanke.
Botvid Johanssons angivelse mot Lang för mened hade avvisats av K. B. När
Lano- vid häradsrätten anmält sig genom befullmäktigat ombud, hade det under
sådana förhållanden, enligt mitt förmenande, ålegat Ahlström att låta ombudet
andraga vad Lang haft att säga till sitt försvar och först därefter föreslå häradsrätten0
det beslut, som av omständigheterna påkallats. Huru beslutet bort avfattas,
framgår av hovrättens utslag den 13 december 1915, varigenom häradsrättens
beslut blivit ändrat, kläde Lang icke personligen inställt sig vid nästkommande
rättegångstillfälle, hade häradsrätten kunnat förordna om hans omedelbara
hämtning. Men att i ett mål, vars utgång redan från början bort förefalla
synnerligen tvivelaktig, utan någon som helst undersökning förordna, att Lång,
som var bofast och inom orten antagligen ganska känd, skulle hämtas till

- 1921

7 5

häradsrätten, synes mig hava varit en under förevarande omständigheter opåkallad
åtgärd, som alldeles onödigtvis varit kränkande för Lang.

Slutligen anser jag mig höra framhålla, att jag ingalunda kan dela Langs
åsikt, att Ahlströms anmälda förfaranden emot Lang skulle kunna anses utgöra
yttringar av en på grund av personlig fiendskap mot Lang riktad förföljelse.
Fastmera torde det vid en överblick av hela sammanhanget vara tydligt, att
Ahlström, såsom jag redan berört, ansett sig böra sin ämbetsplikt likmätigt till
varje pris utestänga från domstolen en person, vars verksamhet han ansett icke
vara gagnande, men att Ahlström, då han satt denna sin föresats i verket, i de
ovan berörda hänseendena förfarit felaktigt. Att Ahlströms tålamod under hans
verksamhet såsom domhavande i flerfaldiga avseenden blivit satt på allvarliga
prov av Lang torde framgå av handlingarna. Men Ahlström borde hava tagit
särskild hänsyn till att Lång, enligt vad han själv utrett, är sjuklig och av ett
nervöst temperament samt därför så mycket mera bemödat sig att icke brista
i den värdighet och det lugn, som det under alla omständigheter, de må vara
än så frestande, måste åligga domaren att iakttaga.

För det oförstånd i ämbetet, häradshövdingen Ahlström, på sätt ovan anmärkts,
enligt min mening ådagalagt vid meddelande av Konga häradsrätts
båda beslut den 1 juni och samma häradsrätts beslut den 28 september samt
Uppvidinge häradsrätts båda beslut den 27 oktober 1915 ävensom vid den i
sammanhang med besluten den 1 juni och den 27 oktober förekomna handläggningen
av de mål, vari besluten avsagts, uppdrog jag åt advokatfiskalen att
i laga ordning ställa Ahlström under åtal inför Ilo vrätten samt därvid å honom
yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Tillika borde Lang genom advokatfiskalens
försorg sättas i tillfälle att framställa de ersättningsanspråk, vartill
han ansåge sig befogad; och borde sådana av Lang framställda anspråk, i den
mån de kunde finnas berättigade, av advokatfiskalen understödjas.

Med anledning av det åtal, som i enlighet med uppdraget blev mot häradshövdingen
Ahlström anställt, meddelade Göta hovrätt utslag den 6 februari 1920.

Hovrätten yttrade därvid följande.

Enär vad vid handläggningen inför Konga häradsrätt den 1 juni 1915 av
målet mellan Helmer Petersson och A. G. Johansson förekommit icke, såvitt
handlingarna utvisa, är av beskaffenhet att för Ahlström föranleda ansvar, samt
Ahlström genom sistnämnda häradsrätts beslut den 1 juni 1915 och den 28
september samma år icke, änskönt besluten varit felaktiga, kan anses hava
gjort sig förfallen till ansvar för ämbetsfel, finner hovrätten den mot Ahlström
i nu berörda hänseenden förda ansvarstalan icke kunna bifallas. \ idkommande
Uppvidinge häradsrätts båda beslut den 27 oktober 1915 och den i sammanhang
med besluten förekomna handläggningen av målet mellan Botvid Johansson och
Lang, finner hovrätten något ämbetsfel icke vara av Ahlström begånget genom
beslutet om Thoréns avvisande såsom rättegångsombud för Lang; och varder
förty åtalet härutinnan av hovrätten ogillat; men enär häradsrättens beslut om
Langs hämtande till häradsrätten är vid det förhållande, att Lang vid ifrågavarande
rättegångstillfälle varit genom ombud tillstädes, stridande mot lag, samt

— 1921 —

Ahlström i egenskap av häradsrättens ordförande är för beslutet ansvarig, prövar
hovrätten, som lämnar utan avseende ansvarsyrkandet beträffande vad vid handläggningen
av sistnämnda mål i sammanhang med nu berörda båda beslut förekommit,
jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, rättvist döma Ahlström att för det
oförstånd i domarämbetets utövning, han sålunda visat, bota 100 kronor till
kronan. Av Lang framställda ersättningsanspråk finner hovrätten icke skäl bifalla.
Övriga av Lang framställda yrkanden lämnas av hovrätten utan avseende.

Över hovrättens utslag har Ahlström anfört besvär hos Kungl. Maj:t. Besvären
äro ännu beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. Felaktigt förfarande i utsökningsärende.

I en hit inkommen klagoskrift hava Pål Alexandersson och Axel Pålsson i
Svandal hemställt att, som kronolänsmannen Ludvig Nyberg företagit utmätning
för ett belopp, vilket han redan av Alexandersson uppburit, åtal måtte anhängiggöras
mot Nyberg och tillfälle beredas klagandena att framställa ersättningsanspråk.

Till upplysning om sakförhållandet anförde klagandena:

Innan Alexander Andersson från Norr Svandal avlidit, hade han genom
testamente, som efter rättegång förklarats giltigt, skänkt sin kusin, klaganden
Pålsson, hela sin kvarlåtenskap, dock med undantag av 100 kronor, som skulle
tillfalla Anderssons moster Olena Jakobsdotter, vilken försörjdes av fattigvården
i Naverstads socken, och 100 kronor, som skulle tillfalla Anderssons hushållerska
Hedda Hansdotter Johansson. Anderssons närmaste arvingar vore Olena Jakobsdotter
och klaganden Alexandersson, som vore klaganden Pålssons far och Anderssons
farbror. Hedda Hansdotter hade till Kville, Tanums och Bullarens häradsrätt
instämt stärbhuset efter Andersson med påstående om utfående av lön
700 kronor. Stämningen hade delgivits endast Alexandersson, som bestritt kravet.
Då målet varit före några gånger, hade även ordföranden i Naverstads fattigvårdsstyrelse
och Olena Jakobsdotter inställt sig samt medgivit stänmingsyrkandena.
Häradsrätten hade förklarat, att omstämda beloppet skulle utgå av
svarandenas andelar i boet. Utslaget hade lämnats till verkställighet, och för att
förekomma utmätning hade Alexandersson den 11 oktober 1915 överlämnat det
utdömda beloppet till Nyberg, ehuru Alexandersson icke vore stärbhusdelägare
och Olena Jakobsdotter i testamentet endast fått 100 kronor. Målet hade fullföljts
av Alexandersson i Göta hovrätt, som den 19 maj 1916 upphävt häradsrättens
utslag i vad det berörde Alexandersson. Olena Jakobsdotter och fattigvårdsstyrelsen
hade icke fullföljt talan. Därefter hade Nyberg åter gjort utmätning
för samma belopp, han själv mottagit den 11 oktober 1915, ökat med ränta
och kostnader. Ehuru Nyberg, som själv vid häradsrätten fört Hedda Hansdotters
talan, avvetat, att hon endast ägde 100 kronor i boet, vilket framkommit
under rättegången, hade Nyberg ändock tillåtit sig att göra utmätning i boet för
hela beloppet, och detta oaktat han själv förut mottagit summan.

1921 —

Av de i ärendet inkomna handlingarna har jag vidare inhämtat följande.

Genom testamente den 26 maj 1913 förordnade Andersson, att efter hans
död hans kvarlåtenskap skulle så fördelas, att hans moster Olena Jakobsdotter
och hans hushållerska Hedda Hansdotter skulle erhålla vardera 100 kronor samt
att all övrig egendom med full äganderätt skulle tillfalla hans kusin Pålsson, som
genast efter Anderssons frånfälle skulle äga att tillträda egendomen.

Sedan Andersson avlidit samt såsom närmaste arvingar efterlämnat sin moster
Olena Jakobsdotter och sin farbror Pål Alexandersson, som var Axel Pålssons
fader, anhängiggjorde Olena Jakobsdotter och Naverstads sockens fattigvårdsstyrelse
såsom målsman för henne vid Kville, Tanums och Bullarens häradsrätt talan
mot Pålsson angående ''klander av testamentet, som den 19 januari 1914 blivit
i bevakningsändamål till häradsrätten ingivet.

Genom utslag den 7 mars 1916 ogillade häradsrätten berörda klandertalan.
Göta hovrätt fastställde genom dom den 23 mars 1917 häradsrättens utslag.

Efter stämning å Anderssons stärbhus, vilken stämning delgivits Alexandersson
såsom delägare i stärbhuset, yrkade Hedda Hansdotter vid häradsrätten att
utbekomma ogulden lön för sin tjänst såsom hushållerska hos den avlidne med
700 kronor jämte ränta och ersättning för rättegångskostnaderna. 1 målet fördes
vid de tre första rättegångstillfällena Hedda Hansdotters talan av Nyberg.

Genom utslag den 8 mars 1915 förpliktade häradsrätten Alexandersson och
Olena Jakobsdotter, eu för båda och båda för en, att med arvstillgångarna efter
Andersson till Hedda Hansdotter emot kvitto i arbetslön utgiva för varje av sju
år 100 kronor jämte fem procent ränta från stämningsdagen, tills betalning komme
att ske; och skulle Alexandersson och Olena Jakobsdotter ersätta Hedda Hansdotter
rättegångskostnaden med 125 kronor.

Häradsrättens utslag inlämnades den 24 mars 1915 för verkställighet mot
Anderssons stärbhus till kronofogden i Norrvikens fögderi, Einar Ekström, som
samma dag överlämnade verkställigheten till Nyberg.

På grund härav verkställde Nyberg den 2 oktober 1915 till gäldande av dels
Hedda Hansdotters utdömda fordran, utgörande i kapital 700 kronor, ränta förslagsvis
42 kronor 50 öre och rättegångskostnad 125 kronor, tillhopa 867 kronor
50 öre, och dels exekutionskostnad, förslagsvis beräknad till 50 kronor, efter anvisning
av Alexandersson, som uppgav sig sitta i boet efter Andersson, utmätning
å Norr Svandal av två hästar, varav den ena var brun och den andra ljusgul.

Därefter överlämnade Alexandersson den 11 oktober 1915 ett belopp av 867
kronor 50 öre till Nyberg, som enligt av honom samma dag utfärdat kvitto mottog
detsamma av stärbhusdelägarna efter Andersson för nedsättning hos K. B. i
målet mellan Hedda Hansdotter och stärbhusdelägarna.

Beloppet blev därefter den 26 oktober 1915 för det ändamål, som i 39 §
utsökningslagen omförmäles, medelst en med Alexanderssons namn för stärbhuset
undertecknad ansökan till K. B. i Göteborgs och Bohus län överlämnat samt
av K. B. kvitterat.

Sedan Alexandersson emellertid hos Göta hovrätt fullföljt talan emot häradsrättens
den 8 mars 1915 meddelade utslag, prövade hovrätten genom dom den
19 maj 1916 rättvist att, med upphävande av häradsrättens utslag beträffande
huvudsaken, så vitt Alexandersson rörde, ogilla Hedda Hansdotters därutinnan

- 1921 —

förda talan, varjämte Alexandersson befriades från skyldighet att gottgöra Hedda
Hansdotter hennes utgifter å målet vid häradsrätten.

Sedan hovrättens sistberörda dom inlämnats till Ekström under fullföljd av
utsökningsärendet beträffande Olena Jakobsdotter, remitterade Ekström ånyo verkställigheten
till Nyberg.

Den 26 juni 1916 inställde sig Nyberg å Svandal för att, såsom han i sitt
protokoll antecknat, på grund av Ekströms order till verkställighet befordra hovrättens
dom den 19 maj 1916, varigenom Olena Jakobsdotter i egenskap av ena
stärbhusdelägaren efter Andersson förpliktats att med arvstillgångarna i boet till
Hedda Hansdotter utgiva i kapital 700 kronor, ränta förslagsvis 78 kronor och rättegångskostnad
62 kronor 50 öre, vartill komrne exekutionskostnad 52 kronor 54 öre.

I det vid utmätningstillfället förda protokollet antecknades:

Gäldenären anträffades icke, men hade blivit om utmätningen underrättad,
vadan förrättningen företogs i närvaro av i boet sittande Pål Alexandersson. Efter
det hovrättens utslag blivit uppläst, förklarade Alexandersson, att penningar
till gäldande av beloppet blivit nedsatta hos K. B., men kunde ej förete någon
handling till styrkande av detta sitt påstående. Pålsson, som även var tillstädes,
uppgav sig på grund av testamente vara ägare till all egendom i boet efter Andersson,
men kunde ej styrka detta sitt påstående genom någon handling, enär
process förelåge om testamentets riktighet. Pålsson anhöll, att arrendatorn Johan
Karlsson, vilken närvar vid förrättningen, måtte få lämna upplysning om testamentets
tillvaro; och uppgav Karlsson, att Andersson i livstiden upprättat ett
testamente, varom rättegång påginge, varigenom Pålsson erhållit all i boet befintlig
egendom.

Nyberg tog härefter i mät ett till 900 kronor värderat fuxigt stokreatur samt
hänvisade Pålsson att jämlikt 69 § utsökningslagen instämma tvist angående
bättre rätt till det utmätta kreaturet.

Besvär emot utmätningarna anfördes icke, och ej heller instämde Pålsson
sådan talan, varom hänvisning lämnats.

Hos K. B. anhöll sedermera redaktören Carl Plall den 26 juni 1916 på grund
av en av Alexandersson utfärdad fullmakt, innefattande bemyndigande att uttaga
och kvittera av honom nedsatta medel i förberörda av Hedda Hansdotter anhängiggjorda
mål, att få uppbära det nedsatta beloppet 867 kronor 50 öre.

Sedan K. B. genom resolution den 4 juli 1916, enär Hall ej styrkt sin behörighet
att lyfta det för Anderssons stärbhus nedsatta beloppet, avslagit Halls
ansökan samt Hall därefter anfört besvär över beslutet hos Kungl. Maj:t, infordrade
Kungl. Maj:t utlåtande från dess befallningshavande, som hade att jämväl
höra vederbörande.

I ett med anledning härav den 6 september 1916 avgivet yttrande förmälde
Nyberg, att det vore för honom känt, att Anderssons stärbhusdelägare utgjordes
av Alexandersson, vilken sutte i boet, och Olena Jakobsdotter, samt att det av
depositionsbeviset, som i huvudskrift vore fogat vid handlingarna i besvärsmålet,
framginge, att nedsättningen skett för stärbhusets räkning.

Alexandersson å sin sida anförde i ett den 4 september 1916 avgivet yttrande
bland annat, att de nedsatta medlen vore hans personliga tillhörighet och
att han eller hans ombud förty vore berättigade att återfå medlen.

— 1921 —

Genom beslut den 3 augusti 1917 fann Kungl. Maj:t ej skäl att göra ändring
i K. B:s resolution.

Efter det Hedda Hansdotter 1915 avlidit, blevo enligt anteckning i den av
Ekström förda dagboken i utsökningsmål handlingarna i utmätningsärendet den
31 juli 1917 återtagna från vidare verkställighet.

I ett med anledning av Alexanderssons och Pålssons härstädes anförda klagomål
från Nyberg infordrat yttrande har denne anfört:

På sin tid hade Nyberg för verkställighet från Ekström emottagit Kville,
Tanums och Bullarens häradsrätts ifrågakomna utslag den 8 mars 1915. Verkställighet
hade då begärts endast emot Alexandersson, vilken sutte i boet. Olena
Jakobsdotter bodde å fattiggården i Naverstad. Den 2 oktober 1915 både utmätning
verkställts. Några dagar efter utmätningen hade Pålsson kommit hem till
Nyberg och bett honom hjälpa Pålsson att deponera penningar för utslaget hos

K. B. Nyberg hade lovat att hjälpa Pålsson härmed samt lämnat, då Nyberg
ej haft tid att genast göra handlingarna i ordning, ett privat kvitto för dödsfalls
skull, med begäran att Pålsson skulle återställa kvittot, då han erhölle kvitto å
den verkställda nedsättningen hos K. B. Nybergs privata kvitto hade han emellertid
aldrig återfått, oaktat verkställd anfordran. I kvittot stode stärbhusdelägarna,
men detta uttryck hade tillkommit i hastigheten. Till kronofogden hade
Nyberg redovisat exekutorialet med avskrift av depositionsbeviset. Häradsrättens
utslag hade av Alexandersson överklagats hos hovrätten, som genom utslag den
19 maj 1916 frikänt Alexandersson. Hedda Hansdotter hade nu begärt verkställighet
emot Olena Jakobsdotter. Då någon verkställighet emot henne ej förut
förekommit, hade Nyberg därför, efter förutgången underrättelse till Olena jakobsdotter
och fattigvårdsstyrelsen i Naverstad, rest ut till Svandal. Vid förrättningens
företagande och på Nybergs fråga efter handlingar hade uppgivits, att
alla handlingar funnes hos redaktör Carl Hall i Strömstad. Då Nyberg således
ej kunnat få någon ledning samt han haft den uppfattningen, att nedsättningen
skett endast för Alexanderssons del, hade det varit svårt för Nyberg att klargöra
vilket, som i detta fall varit riktigast att göra. Nyberg hade verkställt utmätning,
då han ansett detta vara rättast under dessa förhållanden. Hade depositionsbeviset
funnits vid förrättningen tillgängligt, hade Nyberg utmätt detta. Beträffande
klagandenas påstående, att Nyberg fört Hedda Hansdotters talan inför
häradsrätten, vore detta på så vis sant, att han fört hennes talan ett par gånger,
då hennes ordinarie ombud varit förhindrat. Nyberg hade därför ej haft någon
anledning att närmare sätta sig in i målet, Nyberg hade ej haft reda på, att
Hedda Hansdotter hade 100 kronor att få i boet, Om något oriktigt förekommit
vid förrättningen, hade detsamma ej skett med vett eller vilja, utan hade
Nyberg ansett sitt förfarande riktigt. I samband härmed kunde Nyberg ej underlåta
att påpeka det egendomliga i klagandenas förfaringssätt, De hade ju,
därest fel förelupit, kunnat anföra besvär hos K. B. och fått utmätningen upphävd.
I

I avgivna påminnelser hava Alexandersson och Pålsson ytterligare anfört:

Nybergs påstående, att den första utmätningen endast gällt mot Alexanders —

1921 —

son, vore icke med sanningen överensstämmande, då det i kvitto, som erhållits
från K. B. om penningarna, angivits, att medlen nedsatts av Alexandersson för
stärbhusets räkning. Icke heller den första utmätningen hade varit laglig, ty
utslaget hade icke angivit, att beloppet skulle uttagas hos stärbhuset utan av
Alexanderssons och Olena Jakobsdotters arvslotter i boet. Sådana hade icke funnits,
och Nyberg hade följaktligen ej ägt befogenhet att förrätta den första utmätningen.
Hur Nyberg kunde påstå, att den första utmätningen hade gjorts
hos Alexandersson och den andra hos Olena Jakobsdotter, vore ofattbart. Nyberg
hade mycket väl känt till hela sammanhanget med Anderssons bo och Olena
Jakobsdotters del däri. I egenskap av ombud för Hedda Hansdotter hade han
gjort sig väl underrättad om boets ställning och beskaffenhet. Nybergs uppgift,
att han endast två gånger företrätt Hedda Hansdotter, vore icke med sanningen
överensstämmande. Målet hade förekommit inför häradsrätten första gången den
12 maj 1914, andra gången den 8 september och tredje gången den 3 november
samma år, vid vilka tillfällen Nyberg företrätt Hedda Hansdotter. Den 12 januari
1915 hade målet överlämnats till avgörande, och hade Hedda Hansdotter då
företrätts av notarien Hammar från Uddevalla. Nyberg åberopade, att han ej
haft reda på, att Hedda Hansdotter hade 100 kronor i boet. Redan vid första
rättegångstillfället hade detta påpekats, som protokollet utvisade, och hade det
upprepats den 3 november 1914, vid vilka tillfällen Nyberg varit ombud. Nyberg
hade vidare i sin förklaring yttrat, att klagandena förfarit egendomligt vid sitt
försök att vinna rättelse. Innan saken dragits inför J. O., hade de genom sitt
ombud, Carl Hall, till Ekström låtit inlämna både Nybergs kvitto och det senare
utmätningsprotokollet med begäran om kronofogdens medverkan att få Nyberg
att borttaga utmätningsmärket och sålunda slippa göra någon anmälan i saken.
Ekström hade uppgivit, att han vidtalat Nyberg om saken, men att denne vägrat
att göra någon ändring. Nyberg kunde således ha undgått en anmälan, om
han frivilligt velat åstadkomma rättelse, sedan han därom blivit tillrådd. I

I därefter infordrat yttrande har Ekström anfört bland annat följande:

Enligt Ekströms diarium i utsökningsmål hade på sin tid till Ekström för
verkställighet inlämnats Kville m. fl. häradsrätts utslag den 8 mars 1915, enligt
vilket Alexandersson och Olena Jakobsdotter förpliktats att en för båda och båda
för en med arvstillgångarna efter Andersson till Hedda Hansdotter utgiva 700
kronor jämte ränta och expenser. Samma dag, som ärendet inkommit, hade utslaget
remitterats till Nyberg för verkställighet. På sätt handlingarna utvisade,
hade utmätning av lösegendom verkställts den 2 oktober 1915, men då underrättens
utslag av Alexandersson överklagats och denne hos K. B. jämlikt 39 §
utsökningslagen deponerat medel till belopp av 867 kronor 50 öre, hade vidare
verkställighetsåtgärder icke kunnat vidtagas. Den 21 maj 1916 hade till Ekström
för verkställighet inkommit hovrättens dom den 19 maj 1916, enligt vilken hovrätten
på klagan av Alexandersson undanröjt häradsrättens utslag, till följd varav
verkställighet begärts allenast mot Olena Jakobsdotter beträffande Kville in. fl.
häradsrätt förenämnda utslag. Utslaget hade remitterats först till länsmannen i
Bullarens härad, inom vilkens distrikt Olena Jakobsdotter vore bosatt, men sedan
upplysning vunnits, att Olena Jakobsdotter inom Bullarens härad saknade utmät —

1921 —

ningsbar egendom men vill inom Tanums härad ägde tillgång, som kunde i detta
mål tagas i mät, till Nyberg, vilken den 27 juni 1916 verkställt utmätning.
Samma dag hade Hall på grund av fullmakt från Alexandersson till K. B. ingivit
ansökan att få lyfta nedsatta beloppet 867 kronor 50 öre. Det vore uppenbart,
att Nyberg haft fog att anse beloppet 867 kronor 50 öre nedsatt allenast
för Alexanderssons egen räkning och att han förty varit skyldig att verkställa
utmätning för skyddande av Hedda Hansdotters rätt, samt att Halls i de av klagandena
avgivna påminnelserna omnämnda hänvändelse till Ekström icke kunnat
till någon åtgärd föranleda. Ekström kunde sålunda icke finna, att Nyberg
förfarit oriktigt, och kunde icke underlåta att framhålla det egendomliga i, att
Alexandersson hos J. O. ville göra gällande, att beloppet 867 kronor 50 öre nedsatts
för stärbhusets räkning, men hos K. B. och Kungl. Maj:t däremot, att det
skett för Alexanderssons egen räkning.

Slutligen har Pålsson i ytterligare den 8 oktober 1917 avgivna påminnelser
framhållit, att det den 26 juni 1916 utmätta stokreaturet ännu icke försålts, att
Pålsson den 13 september 1917 emottaga en vid påminnelserna fogad, den 12
september 1917 dagtecknad skrivelse från Nyberg av innehåll, att exekutiv auktion
å stokreaturet komme att förrättas den 26 i nämnda månad å Svandal, att,
då Pålsson å bestämd tid medhavande djuret infunnit sig å den utsatta platsen,
Nyberg icke låtit sig avhöra och ej heller sedermera givit sig tillkänna samt att,
då Pålsson i målets dåvarande läge icke kunde avyttra stokreaturet, han önskade
exekutiv försäljning av detsamma eller utmätningens upphävande.

Sedan Ekström i eu den 9 februari 1918 hit inkommen skrivelse hemställt
att, som handlingarna i utmätningsärendet numera återtagits från verkställighet,
klagoskriften ej måtte föranleda vidare åtgärd, har Pålsson i en den 25 mars 1918
inkommen skrift meddelat, att Alexandersson numera avlidit och vidare anfört:

Det vore visserligen riktigt, att Nyberg för någon tid sedan i brev meddelat,
att sökanden i utmätningsärendet återtagit handlingarna från verkställighet,
men huruvida detta varit de handlingar, varpå de kontanta penningarna av Pålssons
avlidne fader deponerats, eller de handlingar, varpå Nyberg utmätt Pålssons
häst, hade aldrig meddelats Pålsson. Pålsson hade aldrig fått någon underrättelse
om, att den hos honom verkställda utmätningen upphävts eller att hästen
frigjorts, så att han över densamma kunnat obehindrat förfoga. I 11

I anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag Iv. B. att förordna
lämplig person att såsom åklagare vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra
och utföra talan mot Ekström och Nyberg. I en för åklagaren utfärdad
instruktion anförde jag följande:

Enligt 2 och 3 §§ utsökningslagen, sådana de lydde före ändringen genom
lagen den 14 juni 1917, var kronofogde utmätningsman å landet och ägde b an
att för bestämt fall till utmätningsman i sitt ställe sätta länsman eller annan
man, som var av K. B. antagen. Dock skulle kronofogden vid utmätning själv
svara för redovisningen och för skada, som av utmätningsmannens fel eller försummelse
kunde komma.

11 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1921 års riksdag.

Genom Kville, Tanums och Bullarens häradsrätts utslag den 8 mars 1915
förpliktades Alexandersson och Olena Jakobsdotter, en för båda och båda för en,
att med arvstillgångarna efter Andersson till Hedda Hansdotter utgiva 700 kronor
jämte ränta, varjämte de förpliktades att ersätta Hedda Hansdotter rättegångskostnaden.

Sedan utslaget den 24 mars 1915 för verkställighet inlämnats till Ekström
samt han i sin dagbok antecknat stärbhuset såsom den, mot vilken verkställigheten
sökts, och samma dag överlämnat utslaget för verkställighet till Nyberg,
företog denne efter stort dröjsmål den 2 oktober 1915 till gäldande av skulden,
beräknad med ränta och rättegångskostnad till 867 kronor 50 öre, samt exekutionskostnaden,
upptagen till 50 kronor, eller tillhopa 917 kronor 50 öre, utmätning
av stärbhuset tillhöriga två hästar, vilka värderades till 1,000 kronor.

Härmed var utmätning på grund av utslaget, ehuru efter oskälig tidsutdräkt,
verkställd, såväl i vad utslaget avsåg stärbhusets tillgångar som i den mån det
innebar ett åläggande för Alexandersson och Olena Jakobsdotter, och som hästarnas
värde, enligt uppskattningen, tillfullo motsvarade fordringen jämte förrättningskostnaden,
var någon vidare utmätning tills vidare ej erforderlig.

Att såväl Ekström som Nyberg riktigt uppfattat, att förrättningen skulle avse
stärbhusets tillgångar, framgår så väl av den nyssberörda anteckningen i Ekströms
dagbok som av uppgifterna i Nybergs över utmätningen förda protokoll, däri
förmäles, att Alexandersson och Olena Jakobsdotter av häradsrätten förpliktats
att med arvstillgångarna betala skulden samt att Alexandersson såsom sittande i
dödsboet till utmätning uppgav hästarna.

I 39 § utsökningslagen stadgas bland annat, att om betalningsskyldighet är
någon ålagd, äge utmätningsman, utan särskilt bemyndigande, hos den tappande
verkställa utmätning, ändå att ändring i domen sökes. Ej må dock utmätning
å underrätts dom ske, förr än den vunnit laga kraft, där den, som tappat, ställer
pant eller borgen eller styrker, att han, till fullgörande av domen, hos K. B.
nedsatt penningar, svarande mot vad dömt blivit. Visar efter utmätningen gäldenären,
att nedsättning skett, och gäldar han tillika kostnaden för utmätningen
och godsets vård, gånge utmätningen åter, där så ske kan. Vad nedsatt är må
av den vinnande lyftas mot pant eller borgen.

Sedan utmätningen den 2 oktober 1915 ägt rum, anhöll Alexandersson hos
Nyberg, att denne skulle hjälpa Alexandersson att för det ändamål, som omförmäles
i 39 § utsökningslagen, hos K. B. nedsätta penningar till ett belopp,
motsvarande stärbhusets skuld enligt häradsrättens utslag. Härmed var Nyberg
Alexandersson behjälplig, och med ansökan, undertecknad den 10 oktober 1915
för stärbhuset med Alexanderssons namn, tydligen skrivet med Nybergs handstil,
nedsattes den 26 oktober för nyssnämnda ändamål hos K. B. 867 kronor 50 öre.

Att Nyberg haft full vetskap om nedsättningen, framgår bland annat därav,
att han själv uppgivit sig hava redovisat utmätningsärendet till Ekström med
bland annat depositionsbeviset. Därigenom fick även Ekström kunskap om nedsättningen
och har därom gjort anteckning i sin dagbok.

Efter det Alexandersson i hovrätten fullföljt talan mot häradsrättens utslag
och sedan nedsättningen ägt rum, inhiberades vidare åtgärder i utmätningsärendet.
Såvitt av handlingarna framgår, ansågs likväl icke, att utmätningen gått

- 1921 —

åter, ty dels tinnes därom ingen anteckning i Ekströms dagbok och dels hade
gäldenären icke erlagt kostnaden för utmätningen. Icke heller synas Hedda Hansdotters
stärbhusdelägare, sedan hon den 28 juli 1915 avlidit, tills vidare hava
lyftat de hos K. B. nedsatta penningarna. Utgången av målet i hovrätten avvaktades.

Genom dom den 19 maj 1916 upphävde hovrätten häradsrättens utslag, såvitt
rörde Alexandersson. Talan mot domen tick ej fullföljas.

Hovrättens dom ingavs till Ekström för verkställighet, därvid, såsom Ekström
antecknat i sin dagbok, utmätningsärendet fullföljdes mot Olena Jakobsdotter.

Den handläggning, som utmätningsärendet därefter fått, finner jag, för min
del, hava ådagalagt en sådan försumlighet och ett sådant oförstånd från såväl
Ekströms som Nybergs sida, att det icke kan undgå min beivran.

I stället för att förhjälpa borgenären att utfå det hos K. B. nedsatta beloppet
samt beordra Nyberg att i stärbhusets tillgångar fullfölja utmätningsärendet,
allenast såvitt det behövdes för att gälda efter nedsättningen upplupen ränta
jämte ytterligare exekutionskostnad, översände Ekström hovrättens utslag till Nyberg
utan att meddela denne någon instruktion, huru han borde förfara. Då
utmätningsärendet varit anhängigt hos Ekström och icke helt och hållet överlämnat
till Nyberg, hade, enligt mitt förmenande, det ålegat Ekström att i det förevarande
fallet, där det gällde att tolka två tämligen svårfattliga domar, lämna
Nyberg nödig anvisning, huru han borde förfara.

»För att på grund av Ekströms order till verkställighet befordra hovrättens
dom, varigenom Olena Jakobsdotter i egenskap av ena stärbhusdelägaren efter
Andersson blivit ålagd att med arvstillgångarna till Hedda Hansdotter utgiva kapital
700 kronor, ränta förslagsvis 78 kronor, rättegångskostnad 62 kronor 50
öre, tillhopa 840 kronor 50 öre, vartill komme exekutionskostnad 52 kronor 54
öre», såsom det heter i det av Nyberg förda protokollet, inställde denne sig den
26 juni 1916 ånyo å Svandal.

Innan utmätning företogs, påminde Alexandersson, som fortfarande satt i
boet, Nyberg om den hos K. B. gjorda nedsättningen. Att Nyberg därvid, enligt
vad hans protokoll utvisar, fordrade, att Alexandersson skulle styrka detta
med kvitto, synes mig så mycket mer obefogat, som det knappast kunnat falla
Nyberg ur minnet, att han själv varit Alexandersson behjälplig med nedsättningen,
samt Nyberg dessutom synes hava haft klart för sig, att den förra utmätningen
gått åter just på grund av nedsättningen.

Vare sig emellertid den förra utmätningen gått åter eller ej, hade Nyberg
med hänsyn till nedsättningen, som med Nybergs beräkning av rättegångskostnaden
fullt förslog att täcka det belopp, som skulle gäldas, icke bort företaga
någon åtgärd, förr än han rådfört sig med Ekström. Då det dessutom säkerligen
varit för Nyberg bekant, att boet på grund av Anderssons testamente i verkligheten
tillhörde Pålsson, vilken vid utmätningstillfället därom erinrade Nyberg,
och Nyberg vid sådant förhållande bort vara tveksam, huru han skulle förfara,
synes det mig så mycket mera hava ålegat Nyberg att inhämta instruktion från
Ekström, innan han företog något vidare.

Emellertid utmätte Nyberg ånyo ett stokreatur. Huruvida detta var det —

1921 —

samma som ett av de förut utmätta djuren eller ett tredje djur, torde, såsom förhållandena
utvecklat sig, sakna betydelse.

Den felaktiga behandling av utsökningsärendet, vartill Ekström och Nyberg
gjort sig skyldiga, var emellertid icke slut härmed.

Sedan den senare utmätningen ägt rum, läto nämligen Ekström och Nyberg
ärendet alldeles ligga nere. Och när utsökningshandlingarna den 31 juli 1917
hos Ekström, enligt anteckning i dennes dagbok, slutligen återtogos, blevo, såvitt
i ärendet framgår, varken Nyberg eller stärbhuset därom underrättade.

Följden härav blev, att Nyberg i brev den 12 september 1917, fortfarande, såsom
det synes, utan att hava satt sig i förbindelse med Ekström, underrättade
Pålsson, att exekutiv auktion å det den 26 juni 1916 utmätta djuret komme att
förrättas å Svandal den 26 september 1917.

Enligt vad Pålsson uppgivit, inställde han sig med djuret å utsatt tid och
plats, men kom Nyberg icke tillstädes och lät sig icke heller sedermera avhöra.

Nybergs förfarande i sistberörda avseende, därest Pålssons uppgift är riktig,
vilket jag ej har anledning betvivla, förefaller synnerhgen klandervärt.

Men även Ekström torde, sedan utsökningsärendet genom hans och Nybergs
förvållande råkat i det för Pålsson ogynnsamma läge, som det gjort, hava ådagalagt
en brist på tillmötesgående, som icke kan undgå min anmärkning. Då
klagandena vände sig till Ekström för att få ärendet vridet tillrätta, hade det
nämligen, enligt mitt förmenande, ålegat Ekström att härutinnan vara klagandena
behjälplig, i den mån detta lagligen kunnat ske.

Att Pålsson genom vad sålunda förekommit kunnat lida skada, synes mig
otvivelaktigt.

Jag tillåter mig att till belysning av ämnet åberopa N. J. A. 1892 sid. 353
och 1909 sid. 141 ävensom de exempel å dagboksanteckningar, som fogats vid
kungl. kungörelsen den 14 december 1917 om landsfiskals och stadfogdes dagbok
i utsökningsmål m. m. (svensk författningssamling n:r 870). Beträffande kronofogde-utmätningsmans
och hans substituts ansvarighet i kriminellt avseende samt
beträffande uppkommen skada hänvisas till vad som yttras under § 3 i Tryggers
kommentar till utsökningslagen.

På grund av vad sålunda förekommit uppdrog jag åt ovannämnde åklagare
att för den försummelse och det oförstånd i tjänsten, vartill Ekström och Nyberg,
enligt min åsikt, gjort sig skyldiga, vid vederbörlig domstol anhängiggöra och
utföra åtal emot dem, därvid åklagaren hade att yrka ansvar enligt lag och sakens
beskaffenhet. Åklagaren hade tillika att lämna Pålsson tillfälle att i målet
framställa de ersättningsanspråk gent emot Ekström och Nyberg, vartill åklagaren
funne fog föreligga, börande dessa anspråk i mån av befogenhet av åklagaren
understödjas.

I enlighet med det av mig givna uppdraget blev åtal mot Ekström och Nyberg
anställt vid Kville, Tanums och Bullarens häradsrätt, som i utslag den 3 maj
1920 yttrade följande:

På grund av den i målet förebragta utredningen funne häradsrätten svarandena
hava vid behandling av de ifrågavarande verkställighetsärendena förfarit
felaktigt i följande hänseenden, nämligen:

— 1921 —

dels Ekström därigenom, att ärendet angående verkställigheten av häradsrättens
utslag den 8 maj 1915 icke blivit redovist inom den i 162 § utsökningslagen
föreskrivna tid, att lian icke beträffande verkställigheten av hovrättens i
målet anmärkta dom den 16 maj 1916 givit Nyberg nödig instruktion, att icke
sistnämnda verkställighetsärende blivit redo vist inom stadgad tid, samt att underrättelse
därom, att utsökningshandlingarna blivit den 31 juli 1917 återtagna från
verkställighet, icke lämnats Alexander Anderssons stärbhus och ej heller Nyberg
förrän efter den 26 september 1917, till vilken dag Nyberg utsatt auktion för
försäljning av ett av honom den 26 juni 1916 för verkställighet av hovrättens
dom utmätt sto;

dels ock Nyberg därigenom, atf ovannämnda två verkställighetsärenden icke
blivit redovista inom föreskriven tid, att han, utan att inhämta instruktion från
Ekström, för verkställighet av hovrättens dom företagit utmätning jämväl för det
genom häradsrättens utslag utdömda beloppet, oaktat han måste hava vetat, att
detta belopp blivit för Alexander Anderssons stärbhus nedsatt hos K. B., ävensom
utsatt auktion för försäljning av ovannämnda sto, till vilket Axel Pålsson
vid utmätningstillfället påstått sig vara ägare, samt att han, utan någon underrättelse
till Axel Pålsson, underlåtit att inställa sig å utsatt tid och plats för
auktionen;

och enär svarandena måste anses hava i anmärkta hänseendena gjort sig
skyldiga till vårdslöshet och oförstånd i tjänsten, prövade häradsrätten, med ogillande
av åtalet i övrigt, rättvist döma svarandena jämhkt 25 kap. 17 § strafflagen
att bota, Ekström 150 kronor och Nyberg 150 kronor till kronan.

Då laga skäl ej visats för de i målet framställda yrkandena om ersättning
för liden skada, bleve av Axel Pålsson och Sofia Beata Alexandersson därom förd
talan ogillad. Däremot förpliktades svarandena, gemensamt eller vilken det förmådde,
att till Axel Pålsson gälda ersättning för utredning i saken och utgifter hos
J. O. med skäliga ansedda 300 kronor ävensom för kostnader å målet med 125
kronor jämte expeditionerna åtecknad lösen för häradsrättens protokoll och utslag.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft

11. Felaktigt beslut angående meddelande av varning.

I en till M. O. ingiven klagoskrift anförde Carl Hagström, Nils Friberg,
Anton Lindström, O. A. Norman och C. J. Lund i egenskap av lotsverkets personalförenings
verkställande råd följande:

Sedan anmälan av befälhavaren å lotsverkets ångfartyg Vega C. V. Nordling
gjorts därom, att lotsförmannen vid Dalarö lotsplats J. A. Westerberg ankrat upp
ett av honom till Nynäshamn den 8 april 1916 lotsat ångfartyg på sådant sätt,
att fara för kollision uppstått med vid kajen i nämnda hamn förtöjda ångfartyget
Vega, och efter det undersökning verkställts med Westerberg samt Nordling avgivit
påminnelser i ärendet, hade kung! lotsstyrelsen den 6 juni 1916 tilldelat
Westerberg varning för visad vårdslöshet i tjänsten, att antecknas i straffregister

— 1921 —

och personalrullor. Av protokollet vid berörda undersökning hade, enligt, klagandenas
förmenande, intet förekommit, som styrkt den gjorda anmälningen. Tvärtom
hade den vid lotsningstillfället närvarande lotsen vid Stockholms lotsplats Herman
Sundqvist intygat riktigheten av de av Westerberg lämnade uppgifterna rörande
hans och Nordlings åtgöranden vid samma tillfälle, och därav syntes framgå, att
Westerberg förfarit i full överensstämmelse med gällande regler och gott sjömansbruk.
Vidare hade befälhavaren och förste officeren å det av Westerberg lotsade
fartyget i avgivet utlåtande den 24 juni 1916 bland annat förklarat, att Westerberg
på alla sätt manövrerat försiktigt och att det icke varit den ringaste kollisionsfara
för handen för ångaren Vega, vilken uppfattning även biträddes av
Sundqvist. Därtill erinrades om, att lotskaptenen i distriktet vid insändande till
lotsstyrelsen av förhörs- eller undersökningsprotokollet i skrivelse den 6 maj 1916
såsom eget yttrande i ärendet anfört, att han ansåge den gjorda anmälningen
icke böra föranleda till någon åtgärd. Under alla förhållanden hade det ådömda
straffet av allmänna meningen bland lotspersonalen uppfattats såsom oförtjänt
samt väckt förstämning och bekymmer bland samma personal, som icke utan
skäl syntes kunna befara att på vilken obestyrkt och ovederhäftig anmälan som
helst tilldelas bestraffning i disciplinär väg. Då därtill komme, att den straffade
jämlikt § 39 i gällande instruktion för lotsstyrelsen icke ägde rätt att i högre instans
besvära sig över domen i förevarande fall, hade känslan av osäkerhet i
personalens rättsförhållanden så mycket mera trängt sig fram och väckt oro hos
personalen, vilket givit sig tillkänna genom upprepade anmaningar till lotsverkets
personalförenings verkställande råd att vidtaga de åtgärder, vilka i rättssäkerhetens
intresse kunde finnas möjliga. I anledning därav ansåge sig verkställande
rådet böra låta den ådömda bestraffningen komma till M. 0:s kännedom
med anhållan om vidtagande av de åtgärder, vartill de anförda förhållandena
kunde föranleda.

Som lotsstyrelsen för sin ämbetsutövning icke stode under M. 0:s tillsyn samt
sådant fall icke vore för handen, att han ändå skulle äga föra talan mot lotsstyrelsen
för vad i klagoskriften lagts styrelsen till last, blev klagoskriften av M. O.
hit överlämnad för den åtgärd, som på J. O. kunde ankomma.

Klagoskriften åtföljdes av avskrifter av följande handlingar 1)

En av Nordling till lotsstyrelsen den 17 april 1916 avlåten skrivelse, vari
det hette:

Vid fullgörande av lotsstyrelsens order den 7 april 1916 hade Nordling samma
dag på aftonen inkommit till Nynäshamn med lotsverkets ångfartyg Vega och
hade strax efter ankomsten av direktören för hamnen och järnvägen fått sig anvisad
plats vid stora kajens södra ända. Påföljande morgon kl. 3.30 hade Nordling
avgått till Gunnarstenarna samt därifrån åter ankommit till Nynäshamn kl.
6 f. m. Strax därefter hade Westerberg kommit och ankrat upp en av honom
lotsad tysk lastångare Heinrich Horn på ett sådant sätt, att fara för kollision
mellan nämnda ångare och Vega uppstått. Då faran blivit överhängande, hade
Westerberg tillropat Vega att flytta undan, vilket också skett, för att icke få sistnämnda
fartyg skadat. Som Westerbergs beteende strede mot gällande sjövägs —

1921 —

regler och det dessutom med sådan uppfattning från lotspersonalcns sida vore
omöjligt för befälhavaren å Vega att uträtta lotsstyrelsens uppdrag på det sätt,
styrelsen dittills haft rätt att vänta sig av Nordlings arbete ombord, hade Nordling
ansett sig böra låta förhållandet komma till styrelsens kännedom. Först
kl. 7.8 f. m. hade Nordling åter kunnat komma in till kajen.

2) Protokoll, hållet den 4 maj 191(5 av lotslöjtnanten M. von Heideman vid
undersökning å Dalarö lotsplats i anledning av Nordlings anmälan till lotsstyrelsen.

Enligt protokollet anförde Westerberg, sedan Nordlings anmälan blivit uppläst,
att han mot innehållet i skrivelsen icke hade något annat att erinra, än att
han på det bestämdaste bestrede, att någon fara för kollision vid tillfället förelegat,
utan hade han med beräkning att på bästa sätt kunna få den av honom
lotsade ångaren Heinrich Horn långsides kajen beordrat ankarets fällande på sätt
som skett, att kajen vid tillfället varit upptagen, såsom en vid protokollet fogad
skiss utvisade, att order anlänt till Dalarö lotsplats från Nynäs hamnmyndighet,
att ångaren Heinrich Horn skulle förtöjas vid malmkajen strax sydväst om de
där liggande torpedbåtarna, att vinden, när Westerberg anlänt till Nynäshamn,
varit ungefär sydostlig och ganska frisk, dock i hamnen mindre märkbar på
grund av dess för denna vind skyddade läge, att Westerberg, sedan ankaret fällts
och ångaren sakta börjat driva ned mot Vega och kajen, tillropa! Vega en förfrågning,
huruvida de ville svänga in babords livbåt eller förhala undan, att Vegas
befälhavare föredragit att lämna kajen, ehuruväl han enligt Westerbergs förmenande
utan risk eller fara kunnat ligga kvar, om båten svängts in, att Westerberg
bestrede, att han på något som helst sätt velat med våld tvinga Vegas befälhavare
att lämna kajen, att det sätt, varpå han manövrerat med Heinrich Horn
för att komma in till kajen, varit det vid tillfället ifråga enda lämpliga och rätta,
samt att lotsen Sundqvist, som samtidigt befunnit sig å den lotsade ångaren,
kunde vitsorda de av Westerberg lämnade uppgifternas riktighet.

3) Ett av lotskaptenen i mellersta lotsdistriktet Bengt Östrand den 6 maj 1916
tillika med undersökningsprotokollet till lotsstyrelsen insänt yttrande, vari han anförde,
att han ansåge Nordlings anmälan till ingen som helst åtgärd böra föranleda.

4) Av Nordling till lotsstyrelsen med anledning av undersökningsprotokollets
innehåll den 5 juni 1916 avgivna påminnelser, däri anfördes:

I en punkt bestrede Westerberg, att kollisionsfara förelegat, i en annan, att
han begärt, det Vegas babords livbåt skulle svängas in eller fartyget hala undan.
Westerbergs påstående, att hans åtgärd med det lotsade fartyget vid tillfället varit
den enda riktiga, bestredes, emedan vanligt sjömansbruk i dylika fall medförde
den förpliktelsen att ankra upp fartyget, så att det, sedan ankaret sett upp,
svängde klart för närliggande fartyg. 1 detta fallet hade Westerberg åtminstone
icke iakttagit nämnda försiktighetsmått, eftersom det fartyg, han lotsat, icke ens
svängt klart av kajen, sedan Vega halat undan. Nordling hade framhållit detta
fall för styrelsen av det skäl, att hittills alltid den uppfattningen gjort sig gällande,
att Nordling av lotsverkets personal och befälspersoner skulle hava rätt att vänta
hjälp till skydd för fartyget, men detta vore ett motsatt förhållande. Vore styrelsen
av den uppfattningen, att fartyget onödigt finge utsättas för risk av ifrågavarande
slag, hade Nordling intet att invända.

5) En ämbetsskrivelse den 6 juni 1916 från lotsstyrelsen till Östrand av inne -

1921 —

håll att, sedan Östrand med skrivelse den 6 maj 1916 överlämnat protokoll, hållet
vid undersökning i anledning av den mot Westerberg av Nordling gjorda anmälan
samt Nordling avgivit påminnelser, lotsstyrelsen på grund av vad i ärendet
förekommit beslutit tilldela Westerberg varning för visad vårdslöshet i tjänsten,
med uppdrag till Östrand att vid lämpligt tillfälle bringa beslutet i verkställighet,
Anteckning om varningen skulle göras i straffregistret och personalrullan å Östrands
expedition samt i personalrullan vid lotsplatsen.

6) Översättning av en den 24 juni 1916 av befälhavaren å ångaren Heinrich
Horn E. Grasson och förste officeren därstädes V. Erichsen utfärdad redogörelse
för den den 7 april 1916 påbörjade resan Stockholm—Nynäshamn, så lydande:

»Avgick den 7 april 1916 under lotsledning från Stockholm med Nynäshamn
som destinationsort för att där lasta järnmalm. Omkring kl. 7.35 e. m. byttes
lots vid Dalarö, varvid lotsen J. A. Westerberg kom ombord, under vilkens ledning
resan fortsattes. Då vi på grund av mörkret icke ville gå in i hamn, ankrade
vi omkring 9.15 e. m. för natten. Omkring 5.15 f. m. nästa morgon lättade vi
ankar och fortsatte resan. Sedan vi inkommit i hamnen och anlänt i närheten
av vår lastplats, märkte vi, att lastplatsen delvis var upptagen av ångaren Vega.
Då vi icke utan vidare kunde hala fram långsides, läte vi tills vidare babords
ankare falla, och Westerberg anhöll, att befälhavaren på ångaren Vega skulle
förhala sitt fartyg så, att vi kunde hala upp längs sidan av kajen. Befälhavaren
på ångaren Vega lät sedan också vidtaga de erforderliga anstalterna och förhalade
sitt fartyg, så att ångaren Heinrich Horn kunde lägga till vid den för ångaren
anvisade platsen. När nu ångaren Vegas befälhavare efteråt påstår, att han förhalat
sitt fartyg för att undvika en hotande kollision, så måste jag på det bestämdaste
protestera däremot. Hade ångaren Vegas befälhavare icke velat förhala
sitt fartyg, så hade jag helt enkelt blivit liggande för ankar i avvaktan på vidare
order. Jag betonar ännu en gång, att Westerberg på alla sätt har manövrerat
försiktigt och att det icke var den ringaste kollisionsfara för handen för ångaren
Vega, då vi hade vårt fartyg fullständigt i vårt våld såväl genom det på babords
sida fällda ankaret som genom maskinen.»

7) En attest av kronolotsen Sundqvist, utgiven den 28 juni 1916 och innehållande,
att Sundqvist den 7 april 1916 lotsat ångaren Heinrich Horn från Stockholm
till Dalarö och därefter medföljt ångaren till Nynäshamn samt att Sundqvist
intygade, att enligt hans uppfattning någon fara för kollision mellan ångaren och
lotsångaren Vega icke f örefunnits, då Heinrich Horn angjorde sin lastplats vid
Nynäshamn.

I ett med anledning av klagoskriften infordrat yttrande hemställde därefter
lotsstyrelsen under åberopande av innehållet i de handlingar, som fogats vid klagoskriften,
att densamma icke måtte till någon åtgärd föranleda. I

I sedermera avgivna påminnelser anförde klagandena:

Lotsstyrelsen hade i sitt yttrande endast åberopat innehållet i de handlingar,
som fogats vid klagoskriften och på grund därav hemställt, att ärendet ej måtte
föranleda till någon åtgärd. Men styrelsens handlingar hade klagandena genom
ärendet bifogade intyg till fullo bevisat innehålla oriktiga och för styrelsen vilse —

1921 —

ledande uppgifter, uttalade av eu — liksom Westerberg — lotsstyrelsen underordnad
tjänsteman, på vilkens obestyrkta av Westerberg och personalföreningens
verkställande råd gendrivna anmälan Westerberg blivit enligt klagandenas på erfarenhet
grundade uppfattning utan skälig anledning dömd.

Därefter anförde Östrand i ett av J. O. infordrat yttrande den 21 augusti
1917, att Westerberg, vilken Östrand kände dels från sin tjänstgöring i mellersta
lotsdistriktet såsom lotslöjtnant åren 1895—1898 och dels sedan den 1 januari
1913, då Östrand kommit till Stockholm såsom lotskapten, lämnades det
allra bästa vitsord såväl beträffande hans tjänstgöring såsom lots och lotsförman
som med avseende på hans uppförande i övriga hänseenden. Enligt Östrands
mening kunde vitsord med fullt fog tillmätas de av Grasson och Erichsen samt
Sundqvist avgivna intygen.

Vid Östrands yttrande var fogat utdrag ur personalrullan för Dalarö lotsplats
angående Westerberg, innehållande följande uppgifter:

»Födelseår och dag: 1864 I9/t;.

Lotslärling utan styrsedel: 1884 %o.

Lotslärling med styrsedel: 1885 30/e, examen i Berghamn och Husarölederna
1911 28/ii.

Lots 2:a klass: 1894 16/i.

Mästerlots 2:a klass: 1901 14/».

Lotsförman: 1904 Vi.

Tjänstgjort till sjöss: å segelfartyg som man 10 månader 15 dagar.

Tjänstgjort till sjöss: å ångfartyg som man 5 månader.

Bestraffningar: 1916 den 6 juni av kungl. lotsstyrelsen ådömd varning för
visad vårdslöshet i tjänsten.

Anmärkningar: 1893 80/* hittransporterad från Huvudskärs lotsplats. 1903
genomgått signalkurs. 1909 genomgått repetitionskurs. Inkallelseombud vid mobilisering.
se Ink. N:o 730 4/io 11.»

Sedan jag anmodat Westerberg att personligen inför mig närmare klargöra
förloppet vid det ifrågavarande tillfället, anförde Westerberg, att därvid tillgått
såsom en av mig i enlighet med Westerbergs anvisningar uppgjord provisorisk
skiss utvisade. Den plats invid kajen, som ångaren Heinrich Horn fått sig anvisad
och som varit belägen mellan de å skissen utmärkta torpedbåtarna och
ångaren Vega, hade visserligen varit något för kort, men hade gott kunnat användas,
om Heinrich Horn i lugn och ro fått lägga till vid kajen, så att dess
förstäv möjligen skjutit utanför och något förbi Vegas akter. Babords ankare
hade fällts, icke för att låta Heinrich Horn ligga på svaj, utan allenast i avsikt
att underlätta ångarens lugna inhalande intill kajen. Vid tillfället hade icke gått
mera brådstörtat tillväga eller varit större fara för ombordläggning, än att Vega
med babords livbåt hela tiden utsvängd obehindrat backat ut från kajen, därvid
havande kajen och torpedbåtarna om styrbord och Heinrich Horn om babord.
Att Vegas befälhavare varit obenägen att förhala sitt fartyg längre söderut invid
kajen, torde hava berott därpå, att grunt vatten vidtagit strax söder om den
plats, där Vega legat. Sedan Heinrich Horn angjort sin plats vid kajen, hade
Vega gått utanför Heinrich Horn och återtagit sin plats vid kajen, ehuru något

12 — Justitieombudsmanvevs äm betsberättelse till 1921 års riksdag.

längre söderut. Heinrich Horn mätte omkring 1200 registerton. Varken blåst
eller sjö hade försvårat manövern.

(En i detta sammanhang i J. 0:s registratur och i min skrivelse till advokatfiskalen
vid Svea hovrätt angående åtal mot lotsstyrelsen intagen skiss har icke
här återgivits.)

Därefter anförde jag i skrivelse den 24 januari 1919 till lotsstyrelsen följande:

Enligt § 100 i tjänstgöringsreglementet för lotsverket den 23 december 1914,
sådan denna paragraf lydde enligt kungl. kungörelsen den 23 december 1915 angående
ändringar i och tillägg till nämnda reglemente, skulle, därest befattningshavare
vid lotsverket beträddes med fel eller försummelse i tjänsten eller visade
vanvördnad mot förman eller bruste i lydnad och förseelsen icke ansetts böra av
lotskaptenen bestraffas, det ankomma på lotsstyrelsen att efter omständigheterna
tilldela den felaktige varning eller döma honom till böter, motsvarande högst tre
månaders avlöning, eller till mistning av befattningen på högst tre månader.

Gjorde befattningshavare upprepade gånger sig skyldig till förseelse, varom
i föregående stycke sades, eller vore förseelsen av svårare beskaffenhet, kunde
han, därest han vore av lotsstyrelsen eller styrelsen underlydande myndighet antagen
till befattningen, av styrelsen skiljas från anställning vid lotsverket.

Befattningshavare, som lade hinder i vägen för tjänstens punktliga fullgörande
genom nedläggande av arbetet utan erhållen ledighet eller avsked eller genom
otillbörligt fördröjande av arbetet eller som inför samlade befattningshavare vid
lotsverket uppmanade till sådan handling, som nu vore nämnd, skulle, där handlingen
icke folie under allmän lag, anses därigenom hava gjort sig skyldig till
sådan förseelse av svårare beskaffenhet, som kunde medföra hans skiljande ur
lotsverkets tjänst.

Hade befattningshavare låtit klandervärt uppförande i övrigt komma sig till
last, kunde han av lotskaptenen eller lotsstyrelsen tilldelas varning, eller, när han
icke därav eller av bötesstraff, som lotskaptenen kunde honom ålägga, låtit sig
rätta, eller, om felet vore av svårare beskaffenhet, av lotsstyrelsen dömas till böter,
motsvarande högst tre månaders avlöning eller till mistning av befattningen på
högst tre månader.

Enligt § 39 i instruktionen för lotsstyrelsen den 13 december 1907, sådan
paragrafen lydde enligt kungl. kungörelsen den 23 december 1915 angående ändrad
lydelse av vissa paragrafer i instruktionen, finge klagan icke föras över av
lotsstyrelsen meddelad varning.

I § 15 i kungl förordningen den 15 februari 1881 angående lotsverket stadgades,
att fartygsbefälbavare tillhörde att själv ansvara för fartygets manövrering
i överensstämmelse med den av lotsen angående kursen och farvattnets beskaffenhet
givna anvisning.

I § 21 i samma författning bestämdes emellertid att, då fartyg skulle ankra
eller förtöjas i farled eller hamn, där särskild hamnlots eller annan hamnbetjäning
icke funnes, som övertoge bestyret med fartygets förläggande på behörig plats,
skulle befälhavaren rätta sig efter de uppgifter och anvisningar, kronolotsen härutinnan
lämnade.

Lotsstyrelsens beslut den 6 juni 1916, att Westerberg för visad vårdslöshet i

- 1921 —

tjänsten skulle tilldelas varning, innehölle icke någon motivering, och icke heller
hade lotsstyrelsen i sitt i ärendet avgivna utlåtande omförmält skälen för sitt beslut,
utan hade styrelsen allenast åberopat innehållet i de handlingar, som av
klagandena åberopats till stöd för klagomålen. Den knappa avfattningen av utlåtandet
hade icke givit mig någon ledning till bedömande av de synpunkter,
som inom styrelsen gjort sig gällande vid fattande av det ifrågavarande beslutet.
Utlåtandets avfattning gåve mig fast mera anledning antaga, att styrelsen högst
ogärna tillmötesgått min företrädare, då denne sin plikt likmätigt lämnat styrelsen
tillfälle att i ärendet inkomma med utlåtande.

Det syntes mig emellertid vara anledning antaga, att den vårdslöshet i tjänsten,
vartill Westerberg enligt lotsstyrelsens mening vid det ifrågavarande tillfället
skulle hava gjort sig skyldig, bestått däri, att Westerberg genom felaktiga anvisningar
angående manövreringen av ångaren Heinrich Horn förorsakat, att fara
för ombordläggning mellan nämnda fartyg och ångaren Vega uppkommit.

För min del kunde jag emellertid icke finna, att Westerberg vid tillfället
gjort sig skyldig till vårdslöshet i tjänsten.

Av handlingarna framginge, att hamnmyndigheten i Nynäshamn anvisat
ångaren Heinrich Horn att angöra kajen å en plats, belägen omedelbart söder
om det ställe, där torpedbåtarna varit förtöjda, och för Vega bestämt en tilläggsplats
omedelbart söder om den för Heinrich Horn avsedda samt att utrymmet
därvid varit så knappt tillmätt, att, sedan Vega intagit sin plats, Heinrich Horn
icke till sin fulla längd kunnat halas in till kajen. Att detta förhållande icke i
och för sig bort utgöra hinder för befälet å Heinrich Horn att söka angöra kajen,
syntes mig uppenbart. I en hamn vore väl utrymmet ofta så begränsat, att en
viss trängsel mellan fartygen invid kajen kunde förekomma.

Det fel, vartill Westerberg skulle hava gjort sig skyldig, skulle sålunda hava
bestått däri, att de anvisningar, Westerberg lämnat befälhavaren å Heinrich Horn,
i och för manövern vid själva tilläggningen varit av den beskaffenhet, att fara
för kollision med Vega blivit överhängande. Men jag kunde icke ur handlingarna
utläsa, att en sådan fara förefunnits. Nordling hade framhållit, att Heinrich Horn
ankrats upp på sådant sätt, att hon icke svängt klar av kajen ens efter det Vega
länmat densamma. Men detta Nordlings påstående vore ju alldeles missvisande,
då det icke alls varit meningen att med Heinrich Horn i vanlig mening gå till
ankars, utan babordsankarets fällande allenast varit avsett att underlätta manövreringen
vid kajens angörande. Icke heller syntes Heinrich Horn hava kommit i
sådan närhet till Vega, att fara för sistnämnda fartygs skadande förelegat. Tvärtom
hade det ju funnits så god plats mellan kajen och Heinrich Horn, att, enligt
Westerbergs uppgift, vilkens riktighet jag icke hade anledning betvivla, Vega
kunnat backa ut från kajen mellan denna och Heinrich Horn. Då Vega därefter
intagit plats vid kajen söder om Heinrich Horn, syntes även detta giva vid
handen, att med något tillmötesgående från Nordlings sida saken redan från början
kunnat utan svårighet ordnas.

Att Westerberg tillropat Nordling en förfrågan, huruvida han ville svänga in
babords livbåt eller förhala undan, syntes mig icke enbart hava kunnat för Westerberg
medföra ansvar.

Vid en granskning av de i ärendet förefintliga handlingarna folie det genast

— 1921 —

i ögonen, att Nordling icke till stöd för sin till lotsstyrelsen ingivna anmälan mot
Westerberg kunnat anföra något annat än sin egen framställning av förloppet
och sitt eget omdöme om Westerbergs förfaringssätt.

Till stöd för Westerbergs bestridande av befogenheten av Nordlings anmälan
hade däremot redan vid tiden för meddelandet av lotsstyrelsens beslut förefunnits
Östrands yttrande, vari denne anförde, att han ansåge anmälningen till ingen
som helst åtgärd böra föranleda. Och efter det styrelsens beslut meddelats, hade
såväl befälet å ångaren Heinrich Horn som lotsen Sundqvist, vilken ombord på
Heinrich Horn varit åsyna vittne till händelsen, intygat, att någon fara för kollision
icke förelegat.

Jämlikt instruktionen för lotsstyrelsen finge klagan icke föras över meddelad
varning. Enligt vad handlingarna i ärendet utvisade vore en varning, tilldelad
eu befattningshavare vid lotsverket, eu bestraffning av så allvarlig beskaffenhet,
att densamma skulle antecknas i straffregistret och personalrullan å lotskaptensexpeditionen
och i personalrullan å lotsplatsen.

Vid sådant förhållande syntes den lotsstyrelsen medgivna rätten att meddela
sådan varning böra handhavas med stor försiktighet. Och då det såsom i förevarande
fall gällt att bedöma eu äldre oförvitlig tjänstemans handlingssätt, syntes
mig den största betänksamhet hava bort få göra sig gällande.

Jag kunde icke, för min del, finna annat än att lotsstyrelsens ifrågavarande
beslut varit grundat å alltför svaga skäl och att detsamma därför icke bort meddelas.

Innan jag emellertid med anledning av den uppfattning, vartill jag kommit
angående befogenheten av lotsstyrelsens ifrågavarande beslut, företoge vidare åtgärd,
hade jag velat lämna lotsstyrelsen tillfälle att, på grund av vad i ärendet
blivit upplyst, sedan styrelsen meddelat sitt beslut, återkalla den Westerberg
ådömda varningen. Därest lotsstyrelsen meddelade mig, att sådan återkallelse ägt
rum, ansåge jag med stöd av 3 § i den för mig gällande instruktion mig kunna
avskriva ärendet såsom icke föranledande vidare åtgärd från min sida. Skulle
styrelsen icke anse sig kunna företaga ett sådant återkallande, som jag föreslagit,
borde jag även därom erhålla meddelande, varvid jag tillika finge anhålla om
upplysning, om vilka som vore för lotsstyrelsens beslut såväl den 6 juni 1916
som det, vilket med anledning av skrivelsen meddelades, ansvariga. I

I skrivelse den 14 mars 1919 anförde lotsstyrelsen, att densamma, som icke
ansåge sig berättigad att bryta beslut, varigenom varning ådömts, överlämnade
transumt av de hos lotsstyrelsen förda föredragningslistorna för den 6 juni 1916
och nyssnämnda den 14 mars 1919, utvisande vilka som vore för styrelsens beslut
i ärendet ansvariga. Några av Nordling till lotsstyrelsen ingivna intyg och
skisser ävensom ett intyg av Östrand överlämnades.

Av föredragningslistorna framgick, att f. d. generallotsdirektören Vilhelm
Linder, byråcheferna Knut Currnan och Axel Sjöberg samt överfyringenjören Uno
Grönvall deltagit i handläggningen såväl den 6 juni 1916 som den 14 mars 1919
angående lotsstyrelsens senast omförmälda skrivelse (jfr instruktionen för lotsstyrelsen
§§ 9, 10 och 20).

Övriga vid lotsstyrelsens skrivelse fogade handlingar voro följande:

— 1921 —

1) En uv Nordling den 28 februari 1919 undertecknad skrift, däri det hette:

Sedan Vega den 8 april 1916 kl. 6 f. in. ankommit till kajen i Nynäshamn
och medan Nordling befunnit sig under däck, hade han av någon bland besättningen
gjorts uppmärksam på att eu ångare ankrade upp nära intill Vegas lovartsida.
När Nordling omedelbart kommit upp på Vegas övre däck, hade det
första stadiet till fara för kollision redan inträtt, emedan de utspända ankarkättingarna
från en akter om Heinrich Horn mot kajen förtöjd eskader torpedjagare
hindrade henne att komma akteröver. Fartygen hade nu varit ungefär 25 meter
åtskilda och nästan parallella, båda stävande samma väg med förskeppen sydvarts
den ankrade ångarens kommandobrygga ungefär mitt för främre delen av Vegas
överbyggnad, Vega förtöjd vid kajen, den ankrade ångaren i drift parallellt med
kajen in mot Vegas läge. Då hade Nordling blivit tillropad av Westerberg, om
Nordling ville svänga in Vegas babordsbåt, som hängde under dävertarna utriggad.
Emedan genom överspolning och stänk under den nyss avslutade resan
såväl dävertar som stöttor till räcket kring övre däck voro fastfrusna i sina skor,
hade Nordling icke kunnat efterkomma Westerbergs framställning, isynnerhet
som det av Westerberg lotsade fartyget, som var tomt, genom den hårda vindens
påtryckning drev i farlig närhet av Vega, utan att, såvida Nordling kunde märka,
någonting åtgjordes för att hindra Heinrich Horn att driva på Vega. Då Nordling
icke kunde rigga in båten, hade han av Westerberg blivit anmodad att hala
föröver, men där hade uppgrundningen utefter kajen hindrat, och för övrigt hade
det icke varit möjligt att med den rådande vindstyrkan hala någonstans utan
maskinens hjälp. Under tiden hade Vegas förtöjningar kastats loss och försök
börjat göras att få Vega akteröver med handkraft, medan maskinen värmdes
upp, så att maskinhjälp till förhalningen kunde erhållas. Då Vegas maskin blivit
klar, hade Nordling backat undan, men genom den hårda vindens påtryckning
utifrån hade Nordling kommit att med Vegas akterskepp stäva på den närmast
akter om Vega vinkelrätt mot kajen förtöjda torpedjagaren, så att om backningen
fortsatt, Vega skulle råkat torpedjagaren omkring 2 meter från kajen, i vilken
dess akter var förtöjd. Vegas stäv hade nästan oavbrutet släpat efter kajen. Då
Nordling icke kunnat komma ut på sjön genom den vidtagna manövern, hade
han måst låta Vega falla in till kajen igen, därvid Heinrich Horn kommit så
nära efter, att Vegas stäv hållit på att bliva klämd mellan Heinrich Horn och
kajen. Samtidigt hade Vega hållit på att skada jagarens livbåt, vilken varit förtöjd
i vinkeln mellan jagaren och kajen men som jagarens besättning i sista
stund lyckats skaffa undan. När Heinrich Horn slog emot kajen, vilket skedde
med aktersta delen av styrbords sida först, hade från dess kommandobrygga hörts
höga rop om att fendra utav sidan för törnen emot kajen. Sedan Heinrich Horn
kommit till kajen, hade hon halat akteröver, så att Vega icke kunnat ligga i sitt
dåvarande läge. Genom att föra ett spring genom halgattet på styrbords sida av
förstäven fast i kajen samt genom att gå framåt för full maskinkraft med rodret
dikt styrbord hade Vega kunnat vändas med aktern mot vinden. Då Vega stått
ungefär vinkelrätt mot kajen, hade dess babords bog varit alldeles intill aktern
på Heinrich Horn, varefter Vegas utbackning skett. Under framåtgåendet med
Vega, för att komma ut från kajen, hade den närmast liggande jagarens akterförtöjning,
redan av vinden hårt belastad, genom Vegas propellerström blivit onö —

1921 —

digt Enspänd till följd av fartygens närhet, utan att Nordling kunnat göra någonting
däråt. Ty då Nordling minskade maskinkraften, hade Vega också upphört
att vrida sig. Sedan Nordling kommit ut i hamnen, hade han väntat att få plats
för om Heinrich Horn vid den där befintliga låga kajdelen, vilket Nordling också
slutligen fått med Vegas förstäv, ty genom att hiva dör sin ankarkätting, vilken
visat mellan två och tre streck för om tvärs, hade Heinrich Horn försvårat ingåendet
till denna del av kajen, så att om man komme för nära kättingen, man
riskerade att få den i propellern, och komme man för nära landgrundet, så fick
man vinden in på styrbords låring, då man backade upp, och riskerade i det
fallet att komma på grund. När Nordling slutligen fått fast i den låga kajdelen,
hade maskinen måst hållas igång för att hålla Vega i en bestämd riktning mellan
Heinrich Horns ankarkätting på styrbords sida och landgrundet på babords
sida. Efter någon stunds förlopp hade Westerberg kommit ombord och bett om
ursäkt. I sitt sällskap hade Westerberg vid tillfället haft Sundqvist. Nordling
hade emellertid underrättat Westerberg, att han icke ansett saken utagerad med
en ursäkt, utan att han skulle göra framställning om förloppet till lotsstyrelsen,
varpå Westerberg svarat, att det kunde Nordling göra, om han ville, varefter
Westerberg och Sundqvist avlägsnat sig. Från det Vega kastade loss sina förtöjningar,
innan den backade ut första gången, till dess den förtöjde vid låga
kajen, hade åtgått omkring en timme.

A Nordlings skrift var tecknat av matrosen G. Mattsson, vilken vid ifrågavarande
tillfälle tjänstgjorde ombord på Vega, att han intygade riktigheten av
Nordlings framställning.

2) Fn attest den 4 mars 1919 av den vid tillfället å Vega tjänstgörande styrmannen
F. Pettersson, i vilken attest Pettersson förklarade, att emedan så lång
tid förflutit, vore det ganska svårt att minnas allting i detalj. Nordlings förklaring
vore, enligt vad Pettersson kunde minnas, såsom händelsen timat. Dock
hade Pettersson icke hört Westerbergs begäran, att Vegas båt skulle svängas in,
emedan Pettersson då varit upptagen på annat håll. Ej heller kunde Pettersson
minnas, att Vega varit överisad, så att detta varit omöjligt. Händelsens hastiga
förlopp hade gjort, att var man varit upptagen på sitt håll, emedan Vega från
början måst skiftas för band.

3) Ännu en av Nordling den 28 februari 1919 undertecknad skrift av följande
innehåll:

Det av kaptenen på ångaren Heinrich Horn gjorda påståendet, att han haft
sitt fartyg fullständigt i sitt våld såväl genom det på babords sida fällda ankaret
som genom maskinen och kunnat bliva liggande för ankar, till dess Vega förhalat
undan, vore alldeles felaktigt, ty om fartyget fått ligga för ankar, skulle
det hava drivit emot Vega med aktre delen av styrbords sida, emedan Heinrich
Horns ankare legat närmare kajen än fartygets längd. Westerberg hade medgivit,
att ankaret fällts endast för att underlätta ingåendet till kajen. Genom att sticka
kätting hade Heinrich Horn drivit tvärs ner på Vega. Genom att backa hade
Heinrich Horn icke kunnat komma klar för de akter om henne liggande torpedjagarna
och defas utspända ankarkättingar. Rätt ut emot vinden hade Heinrich
Horn ej kunnat komma med egen hjälp. Genom att gå framåt med ankaret
fällt och rodret dikt babord skulle hon kommit fortare i kollision med Vega ge —

1921 —

nom vindens cell maskinens förenade kraft. Genom att gå framåt med rodret
midskepps eller styrbord skulle Heinrich Horn kommit på grund. Hade Heinrich
Horn drivit emot Vega, hade kaptenen icke kunnat mildra stöten, emedan han
icke kunnat mildra stöten av sitt eget fartyg mot kajen.

4) Ett intyg, utfärdat den 14 mars 1919 av extra ledamoten av lotsstyrelsen,
kommendörkaptenen Arvid Hägg, så lydande:

»Sedan Nordling av mig begärt ett intyg beträffande min uppfattning angående
förloppet av den manöverkonflikt, som den 8 april 1916 inträffade uti
Nynäshamn mellan å ena sidan Nordling och å andra sidan Westerberg, vilken
vid tillfället tjänstgjorde å Heinrich Horn, får jag med stöd av de uppgifter och
manöverskisser, som Nordling lämnat, härmed anföra, dels att jag anser hela ansvaret
för den uppkomna situationen vila på Westerberg, enär denne icke kan
tillmätas någon som helst rättighet att på sätt som gjordes tilltvinga sig plats
vid kaj, som redan var upptagen av annat fartyg, och att det riktiga förfaringssättet
härvidlag varit att ankra upp Heinrich Horn på gott avstånd från kajen
och där avvaktat Vegas förflyttning, dels att kaptenens å Heinrich Horn påstående,
att han hade sitt fartyg fullständigt i sin hand, är fullständigt felaktigt, enär ett
enpropellrat fartyg av Heinrich Horns storlek, vilket fäller sitt ankare på ett avstånd
från kajen, som är mindre än fartygets längd, med vinden blåsande rätt
mot kajen och vindstyrka 5 (enligt Beauforts vindskala), ofelbart måste pressas
ned mot kajen. Att Nordling förhalade sitt fartyg akteröver och ej föröver, torde
hava berott på, att med den ringa besättningsstyrka, som Vega disponerar, enda
möjligheten vid då rådande vindförhållanden var att förhala akteröver, därest
förhalning överhuvud taget kunde verkställas utan användande av maskinkraft.»

5) Ett av kommendörkaptenen Sigurd Svinhufvud den 14 mars 1919 utfärdat
intyg, så lydande:

»Med anledning av att Nordling av mig anhållit om ett intyg beträffande
min uppfattning angående händelseförloppet i Nynäshamn den 8 april 1916, då
Vega hastigt måste halas undan från kajen för att därstädes bereda plats för
Heinrich Horn, får jag till alla delar instämma i kommendörkaptenen Häggs
uppfattning utom beträffande vindstyrkan, som torde varit något svagare än vad
som uppgivits, men dock tillräckligt stark för att bereda ett så pass stort fartyg
som Heinrich Horn svårighet vid tilläggningen, isynnerhet som vinden blåste
mot kajen. Undertecknad låg vid tillfället ifråga med min förande jagare Hugin
förankrad och förtöjd vid kajen strax norr om Vegas förtöj ningsplats. Efter vad
jag nu kan erinra mig, lågo samtliga jagare (4 st.) i den division, Hugin tillhörde,
vid tillfället ifråga förankrade och förtöjda vinkelrätt mot kajen sida vid sida
och utgjorde givetvis ett stort hinder för Vegas manöver.»

6) En av Östrand den 14 mars 1919 utfärdad attest av innehåll, att hans
tidigare uttalade mening angående vitsord at av Grasson, Erichsen och Sundqvist
avgivna intyg icke grundade sig på av Östrand själv vid ifrågavarande tillfälle
förvärvad kännedom om förloppet utan på hörsagor.

Vid lotsstyrelsens skrivelse voro vidare fogade tre skisser, nämligen dels eu
kopia av den av mig enligt Westerbergs anvisningar uppgjorda skissen, dels en
av Nordling uppgjord skiss, utvisande, huru fartygen, enligt Nordlings uppfattning,
vid olika tidsmoment legat och varav tillika, enligt Nordlings anmärkning,

— 1921 —

framginge, att det å förstberörda skiss angivna nordstrecket vore felaktigt inritat,
varav följde, att vid tillfället rådande vind blåst mera tvärs mot kajen, dels ock
en kopia av karta över Nynäshamn, undertecknad av A. Hultman, å vilken kopia
Heinrich Horns längd var angiven till 74,5 meter och dess bredd till 11 meter,
Vegas längd till 31,15 meter och dess bredd till 5,76 meter samt torpedbåtarnas
längd till omkring 66 meter.

(Nämnda skisser, intagna i registraturet och skrivelsen till advokatfiskal,
äro icke här återgivna.)

Slutligen voro vid lotsstyrelsens skrivelse fogade utdrag av dagböckerna för
Landsorts och Måsknufs fyrplatser för ifrågavarande den 8 april 1916, varav
framgick, att vinden varit kl. 2 f. in. vid Landsort S. O. med styrka 5 och vid
Måsknuf O. S. O. med styrka 3 samt kl. 8 f. in. vid Landsort S. S. O. med
styrka 5 och vid Måsknuf S. O. med styrka likaledes 5 ävensom att vinden senare
på dagen mojnat till vindstyrka 4.

Sedan jag med anledning av vad sålunda förekommit lämnat klagandena
ävensom Westerberg tillfälle att inkomma med ytterligare påminnelser, har lotsverkets
personalförenings verkställande råd i den 30 april 1919 dagtecknad skrift
yttrat följande.

Nordlings påstående, att å ena sidan Westerbergs begäran om ^svängande
av Vegas livbåt eller fartygets förflyttning och å andra sidan dennes bestridande
av att kollisionsfara förelegat skulle innebära motsägelser, syntes alldeles oriktigt,
tv utsvängda båtar löpte till och med under stiltje risken att skadas vid tvenne
fartygs läggande långs sidan av varandra, utan att man därför kunde tala om
»kollision» enligt vanlig sjömansterminologi.

I sin inlaga den 28 februari 1919 hade Nordling anfört, att det första stadiet
till kollisionsfara redan inträtt därigenom, att de utspända ankarkättingarna från
torpedjagarna hindrat Heinrich Horn att komma akteröver. Det borde anmärkas,
att Westerberg och befälhavaren ju haft för avsikt att låta Heinrich Horns akterskepp
driva in mot kajen klart för torpedjagarna och icke att »komma akteröver»
mot jagarnas ankarkättingar. Då Heinrich Horn haft sitt babords ankare fällt,
för att dess förskepp efter behag och vid behov skulle kunna stoppas upp, och
då det med hänsyn till Vegas och Heinrich Horns inbördes läge varit uteslutet,
att Heinrich Horn med sitt akterskepp skulle kunna komma i beröring med Vega,
saknade Nordlings påstående derutinnan varje som helst betydelse. Däremot vore
detta påstående, jämfört med Nordlings omedelbart därefter gjorda uttalande, att
fartygen kunde nu vara ungefär 25 meter åtskilda och nästan parallella, det mest
talande bevis för, att de båda fartygen måste hava varit på avsevärt större avstånd
från varandra, än av Nordling uppgivna 25 meter. Enligt uppgifter å den
vid lotsstyrelsens senaste skrivelse bifogade kopian av karta över Nynäshamn,
undertecknad »A. Hultman», framginge att Heinrich Horns längd vore 74,5 meter
och bredd 11 meter, Vegas bredd 5,76 meter samt de vinkelrätt mot kajen förtöjda
torpedjagarnas längd i medeltal 66 meter. Förutsatte man, med hänsyn till
den längd, akterförtöjningarna från torpedjagarna minst borde hava haft, att avståndet
mellan kajen och jagarnas akterskepp måste hava varit ungefär lika med
Vegas bredd, omkring 6 meter, måste ju, då jagarnas ankarkättingar och icke

— 1921 —

!>7

jagarna själva, enligt Nordlings uppgift, hindrat Moinricli Horn från att komma
akteröver, avståndet mellan Heinrich Horn och Vega först och främst hava varit
minst lika stort som jagarnas medellängd, 66 meter, men därutöver allraminst
haltten av Heinrich Horns bredd, eller 5,5 meter, alltså sammanlagt 71,5 meter,
samt, om Heinrich Horn vid fart akteröver skulle komma på behörigt avstånd
tran jagarnas förstävar, än ytterligare minst 3 meter, alltså ett avstånd mellan
de båda fartygen, soni mera torde överensstämma med vad det i verkligheten
var, 74,5 meter, eller lika med Heinrich Horns hela längd. Av den av Nordlin»
upprättade, handlingarna bifogade skissen, vilken utvisade fartygens lägen enligt
Nordlings uppfattning, framginge oförtydbart, att även Nordling själv ansett Heinrich
Horn befinna sig på eu linje, bärande klart av jagarnas förstävar. Huruvida,
med beaktande av denna bevisföring, ankaret från Heinrich Horn kunde anses
hava blivit fällt på kortare eller längre avstånd från kajen än Heinrich Horns
egen längd, därom finge andra döma. Klagandena förefölle det sannolikt, att
ankaret fällts på ett avstånd från kajen, som varit minst lika stort som Heinrich
Horns egen längd.

Härefter både Nordling anfört, titt det tomma fartyget Heinrich Horn drivit
tvärs under påtryckning av hård vind samt att han icke kunnat märka, att någonbug^
gjorts. för att hindra det att driva på Vega. Och i slutet av inlagan sökte
.Nordling visa, att ingenting kunnat göras från Heinrich Horns sida för att hindra
sammanstötning. Emellertid uppgåve Nordling sig hava hunnit dels, medan
maskinen värmdes upp, vilket senare väl måste hava tagit några minuter i anspråk,
få loss Vegas förtöjningar och börja förflyttningen för hand (styrman Petterssons
intyg), dels backa ett stycke och därvid svänga ut aktern (stäven alltjämt
mot kajen) och dels därpå låta Vega genom vindtrycket åter falla in till
hela sill längd mot kajen, allt innan Heinrich Horns styrbordslåring tagit kajen
så nära Vegas stäv, att denna »boll på» att bli klämd mellan Heinrich Horn och
kajen. Att alla dessa Nordlings åtgärder medhunnits, visade oförtydbart, att
Heinrich Horn drivit sakta ned mot kajen och att någon kollisionsfara följaktligen
icke förelegat. &

1 /rå,ga om Ve§''as förflyttning och Nordlings påstådda svårighet därmed borde

följande DGclktclS I

Nordling hade i sin inlaga sagt, att Heinrich Horns kommandobrygga vore
ungefär mitt för främre delen av Vegas överbyggnad, samt vidare, att det icke
vore möjligt att med den rådande vindstyrkan hala någonstans utan maskinens
hjälp. Då man toge i betraktande, att Heinrich Horn varit tom och — enligt
Nordlings egen uppgift — legat med hela sin bredsida till lovart om Vega på

ett avstånd av endast 25 meter samt så långt framme — enligt Nordling _ att

den måste hava intagit ett för Vega ifråga om vindens påtryckning mycket skyddande
läge på grund varav Vega utan någon som helst svårighet måste hava
kunnat med handkraft förhalas utefter kajen såväl för- som akteröver, samt då
styrman Pettersson i sitt intyg sagt, att Vega från början måst skiftas ''för hand
därigenom bekräftande, att Vega verkligen förhalats långs kajen, vore Nordlings
bevisföring av intet värde, åtminstone för de med fartygsmanövrer och sjöfartsförhållanden
i övrigt förtrogne.

Vidare både Nordling uppgivit, att sedan Heinrich Horn med aktern tagit

13 Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1921 års riksdag.

kajen så nära Vegas stäv, att denna hållit på att klämmas, hade Heinrich Horn
halat akteröver, varför Nordling funnit sig icke längre kunna låta Vega kvarligga
i sitt dåvarande läge. Han hade därför låtit utföra ett spring från styrbords bog
och sedan låtit, med rodret liggande styrbord, maskinen arbeta fullt framåt för
att svänga fartygets akter rätt ut från kajen. Ehuru således Heinrich Horn skulle
hava tagit kajen så nära Vegas stäv, att denna hållit på att klämmas, samt därefter
halats akteröver, hade Vega, tydligen utan att bliva klämd, kunnat vidtaga
en om vinden verkligen varit hård, synnerligen tidskrävande manöver för att
svänga rätt ut. Nordlings uppgifter i detta hänseende innebure sådana^ orimliga
påståenden samt uppenbara motsägelser, att de syntes vara grundade på en uppjagad
fantasi. Hans tal om, att den närmast liggande jagarens akterförtojnmg
crenom Vegas propellerström blivit onödigt anspänd, ävensom påståendet, att samma
akterförtöjning redan av vinden varit hårt belastad, vore rent oförklarligt, då man
ifråga om det senare påståendet toge i betraktande, att vinden blåst rätt mot
kajen och jagaren legat förtöjd med stäven utåt, vinkelrätt mot kajen, varigenom
väl för-förtöjningen (d. v. s. ankarkättingen) men icke akterförtöjningen kunnat
bliva av vinden belastad. Kommendörkaptenen Svinhufvud hade icke nämnt

något därom. '' ,

Nordlings uppgift, att en hel timme förflutit, från det att Vega forsta gången
kastat loss förtöjningarna, till dess att Vega förtöjde vid låga kajen, vittnade
också om att hela händelseförloppet, inklusive Heinrich Horns neddrivande, vant
mycket långsammare, än han låtit påskina, Om vinden vant hård, hade nämligen
aktern av den tömma Heinrich Horn helt säkert på högst ett par mmutei
drivit ned sina 25 meter och fartyget därefter inom ytterligare några få minuter
kunnat ligga till hela sin längd långs kajen, varefter Vega omedelbart haft tillfälle
att gå in för om densamma vid låga kajen.

I fråga om Nordlings försök att bemöta kaptenens på Heinrich Horn påståenden
måste man ovillkorligen tillerkänna kapten Grasson större kompetens att
bedöma situationen vid tillfället och hans yttrande större vitsord än Nordhngs,
enär Grasson varit en beprövad befälhavare å ett större fartyg, med vars manövrering
han under många olika förhållanden varit förtrogen, då däremot Nordling,
klagandena veterlig!, icke haft större fartyg än Vega, som i storlek närmast
kunde jämföras med en vanlig, större bogserångare, under sitt kommando och
ej heller under den tid, han tjänstgjort såsom lots vid Pataholms lotsplats, haft
tillfälle att befatta sig med större fartygs lotsning eller manövrering.

Matrosen Mattssons tre år efter händelsen avgivna bestyrkande av Nordhngs
påståenden förtjänade icke något avseende, i synnerhet som han vant upptagen
av annat arbete och haft föga tid att ägna uppmärksamhet åt själva situationen
och manövrer m. m. Dessutom vore det väl tvivelaktigt, huiuvida han ägt förutsättningar
att kunna bedöma en dylik situation samt huruvida han kunnat i sitt
minne så väl bevara vad som inträffat den 8 april 1916 mellan kl. 6 och 7 f. in.,
att han tre år senare varit i stånd att till alla delar intyga riktigheten av Nord lings

påståenden. ... .

Kommendörkaptenen Hägg hade i sitt intyg, som avgivits med stod av
Nordlings uppgifter och manöverskisser, sagt att hela ansvaret för »den uppkomna
situationen» vilat på Westerberg samt att Westerberg icke ägt »någon som helst

— 1921 —

rättighet» att tilltvinga nig plats vid kaj, som redan varit upptagen av annat
fartyg. Det vore dock mycket vanligt, att vid lastkaj tillfälligtvis förtöjda örlogsfartyg,
lotsverkets fartyg o. d. linge flytta sig för att bereda plats för handelsfartyg,
och Heinrich Horns plats hade ju av vederbörande hamnmyndighet pa
förhand varit anvisad Westerberg, som alltså ägt obestridlig rätt att göra anspråk
på densamma. Hägg hade räknat med vinden blåsande »rätt mot kajen» med
styrkan 5 och påstått, att på grund av vid tillfället rådande vindförhållanden förhalning
akteröver varit enda möjligheten. Med vinden blåsande rätt mot kajen
både det dock uppenbarligen gått lika lätt att förhala föröver som akteröver.
Att märka vore ock, att Hägg i sitt yttrande icke lämnat någon antydan om,
att Heinrich Horns neddrivande inneburit någon risk för ombordläggning med
Vega. Hägg hade vidare yttrat, att Grassons påstående, att han haft sitt fartyg
fullständigt i sin hand, vore fullständigt felaktigt, enär ett enpropellrat fartyg av
Heinrich Horns storlek, vilket fällt sitt ankare på ett avstånd från kajen, som
vore mindre än fartygets längd, med vinden blåsande rätt mot kajen och vindstyrka
5 (enligt Beauforts vindskala), ofelbart måst pressas ned mot kajen. Häggs
uppgift, att Heinrich Horn fällt sitt ankare på ett avstånd från land, som varit
mindre än fartygets längd, saknade stöd i den förebragta utredningen och torde
icke heller, såsom klagandena förut sökt påvisa, vara med verkliga förhållandet
överensstämmande. Huru än därmed förhölle sig, så vore det klagandenas uppfattning,
att kapten Grasson haft fartyget så i sitt våld, att han, genom att gå
framåt med maskinen och med ankaret till spring kunnat manövrera det klart
för \7ega eller också genom utförande av en aktertross till den närmast liggande
jagarens förskepp kunnat hålla sig klar.

Kommendörkaptenen Svinhufvud hade förklarat sig till alla delar instämma
i Häggs uppfattning, men dock angivit vindstyrkan till att hava varit något svagare
än 5 — således högst 4, eftersom någon vindstyrka mellan 5 och 4 icke
betecknades enligt Beauforts tolvgradiga skala. Han uppgåve sig dock icke hava
vant åsyna vittne till händelsen och hade tydligen icke ens kunnat med säkerhet
erinra sig, huruvida jagarna legat förtöjda vinkelrätt mot kajen. Svinhufvuds påståenden
gendreves med samma argument som Häggs.

Kordong hade angivit vindstyrkan till hård vind,! motsvarande 6 enligt Beauforts
skala, Hägg räknade med styrkan 5 och Svinhufvud med högst 4. Samtliga
dessa uppgifter vore emellertid endast uttryck för vederbörandes subjektiva
uppfattning och vore ej grundade på observation med vindmätare, placerad på
platsen för händelsen. Den tillförlitligaste grunden för bedömande av vindstyrkan
både man i den tidslängd, som åtgått för Heinrich Horns neddrivande mot kajen.
Då vindens riktning vid detta tillfälle varit sydostlig och hamnen med kajen
genom det höga Bedarölandet hade ett väl skyddat läge mot denna vindriktning,
föranledde detta, att om vindstyrkan till sjöss än kunnat betecknas med »hård
vind», denna dock blivit obetydligt märkbar i hamnen, varför dess inverkan på
Heinrich Horn vid dennas drivande in mot kajen icke på något sätt kunde tillmätas
den betydelse, som Nordling såväl som Hägg och Svinhufvud försökt
påvisa.

Lotskaptenen Östrand hade den 21 augusti 1917 kategoriskt förklarat, att
enligt hans mening vitsord med fullt fog kunde tillmätas Grassons, Erichsens

— 1921 -

100

och Sundqvists i juni 1916, medan händelsen hos dem ännu varit i friskt minne,
avgivna redogörelse. Varför skulle deras uttalanden äga sämre vitsord än
Nordlings ?

När Heinrich Horn den 8 april 1916 kommit fram till platsen, där ankaret
fälldes, måste Westerberg givetvis hava haft fullgiltig anledning antaga, att tillräckligt
lång kajplats strax söder om jagarna vore genom hamnmyndigheternas
försorg beredd. Han måste därför också anses hava haft fullt fog för att söka
omedelbart föra fartyget till anvisad kajplats. Avståndet mellan jagarna och
Vega hade han naturligtvis icke med säkerhet kunnat rätt bedöma, förrän lian
framkommit till ankringsstället — och icke ens då. När lian senare, sedan Heinrich
Horn drivit något närmare, börjat misstänka, att kajplatsen möjligen skulle
komma att visa sig otillräcklig, och därför — för iakttagande av alla försiktighetsmått
— anmodat Nordlig att svänga in livbåten eller flytta Vega något föröver,
hade ju denna anmodan varit särdeles välbetänkt och erkännansvärd. Det
vore ju dessutom, såsom njTss nämnts, vanligt, att sådana fartyg som Vega finge
bereda rum för handelsfartyg.

Att Vega efter Heinrich Horns förtöjning kunnat intaga plats för om densamma,
bevisade däremot, att Nordling med god vilja och bibehållen sinnesnärvaro
redan från början kunnat låta så ske. Under Vegas förhalning föröver hade
i så fall Heinrich Horns akter kunnat få taga kajen akter om Vega, under det
att dess förskepp medelst ankaret kunnat hållas på vederbörligt avstånd, till dess
att nödig kajlängd för hela fartyget blivit fri. Även om \ega legat kvar på sin
ursprungliga plats och blott svängt in livbåten, så hade uppenbarligen en eller
ett par korkfendrar varit tillräckliga för att avvärja all fara vid en eventuell beröring
av Heinrich Horns sida. Nordlings utsago, att livbåten på grund av isbildning
icke kunnat svängas in, vore oförklarlig, enär blidväder rätt. Dessutom
hade ju möjlighet funnits att fira båten i sjön och föra undan densamma föröver.
Den risk för någon mindre materialskada, som möjligen varit för handen,
hade tvivelsutan förorsakats endast av Nordlings opåkallade åtgärder. Enligt vad
uppgivits, hade Nordling ett nervöst temperament, under det Westerberg vore
känd som en rådig och lugn lots. När Westerberg tillropa! Nordling om båtens
insvängning in. in., hade denne tydligen förlorat fattningen.

På grund av vad klagandena sålunda och i övrigt anfört ansåge de det vara
till fullo styrkt, att Westerberg vid ifrågavarande tillfälle icke låtit komma sig
till last någon som helst vårdslöshet, utan i stället förfarit med all tillbörlig aktsamhet
och omtanke. Det oaktat hade lotsstyrelsen tilldelat Westerberg varning
för visad vårdslöshet i tjänsten. Att detta kunnat ske, syntes bero därpå, att
lotsstyrelsen meddelat sitt beslut, utan att de närmare omständigheterna vid tillfället
blivit med tillbörlig noggrannhet utredda. Till grund för lotsstyrelsens beslut
hade legat allenast vissa av Nordling lämnade, synnerligen allmänt hållna
uppgifter, vilkas riktighet till huvudsaklig del varit av Westerberg bestridd. Att
lotsstyrelsen med stöd av en så bristfällig utredning, trots det att lotskaptenen
vilkens uppfattning i ett fall såsom det nu föreliggande syntes hava bort tillmätas
särskilt stor betydelse — i avgivet yttrande anfört, att han ansåge den
gjorda anmälan icke böra till någon som helst åtgärd föranleda, vidtagit ifrågavarande
bestraffningsåtgärd, syntes icke stå i god överensstämmelse med ett om —

1921 —

101

sorgsfullt handhavaude av disciplinär myndighet. Och dock syntes just i förevarande
fall förhållandena hava bort påkalla eu särskilt noggrann och hänsynsfull
prövning. Den angivne vore en man, vilken under mer än trettio år, därav under
tolv år såsom lotsförman, på ett hedrande och oförvitligt sätt skött sin ansvarsfulla
tjänst hos lotsverket och för vilken således en bestraffning måste förväntas
innebära ett stort moraliskt lidande. Med hänsyn till senast anförda förhållanden
kunde till och med ifrågasättas, huruvida icke, därest Westerbergs påstådda
skuld verkligen blivit ådagalagd, det varit med rättvisa och billighet bättre
förenligt att stanna vid en föreställning med förmaning att för framtiden iakttaga
större försiktighet, än att ådöma eu bestraffning, som i förevarande fall måst
drabba med onödig hårdhet.

Vid lotsverkets personalförenings verkställande råds påminnelser var fogad
en kartskiss över det ifrågavarande hamnområdet, varå fartygens lägen införts.

(Skissen, intagen i registratur och skrivelsen till advokatfiskal, är ej här
införd.)

Westerberg har i den 25 april 1919 avgivna påminnelser anfört följande:

Vid ankomsten med Heinrich Horn till Nynäshamn den 8 april 1916 hade
flera av flottans fartyg befunnits liggande förankrade å redden därstädes, varjämte
vid kajen strax norr om den för Heinrich Horn anvisade lastningsplatsen legat
några torpedjagare förankrade och förtöjda vinkelrätt mot kajen. Strax söder om
samma plats hade Vega legat förtöjd utmed kajen. Vid iakttagande av sagda
fartyg hade Westerberg genast vidtagit åtgärden att minska ned farten å Heinrich
Horn till den för styrning av densamma minsta möjliga, för att med största
försiktighet kunna närma sig in mot ångarens tilläggsplats. Babords ankare hade
klargjorts för anklang och livbåten firats i vattnet för ilandförande av behövliga
trossar vid ångarens inhalning till kajen. Westerberg hade meddelat befälhavaren
å Heinrich Horn de åtgärder, som Westerberg ansett böra vidtagas med ankringen
för undvikande av ombordläggning med de vid ifrågavarande kaj liggande
fartygen. Westerberg hade även föreslagit befälhavaren de åtgärder, som i övrigt
ifråga om tilläggningen bort vidtagas, vilka åtgärder befälhavaren till alla delar
funnit vara de vid tillfället bästa. Då ångaren hunnit fram otill den beräknade
ankarplatsen, hade Westerberg beordrat ankarets fällande. Ångarens fart hade
då varit så ringa, att någon maskinmanöver ej behövt företagas för att stoppa
fartyget innan ankaret fälldes. Ej heller efter verkställd ankring eller under ångarens
tilläggning vid kajen hade manöver med maskinen varit behövlig och hade
ej heller företagits. Ankringen hade skett på lämpligt avstånd utanför Vega och
på beräknat avstånd söder om de vid kajen förankrade och förtöjda torpedjagarna
för att utan risk och fara för ombordläggning med dessa kunna angöra
den lediga och för Heinrich Horn avsedda lastningsplatsen. Strax efter det ankaret
fällts och tillräckligt med kätting utstuckits, hade Heinrich Horn börjat att
så småningom och sakta av vinden föras åt kajen. För att förekomma, att Vegas
livbåt, som hängt under dävertarna och varit utsvängd, skulle vid inhalningen
av Heinrich Horn möjligen komma i någon beröring med densamma,
hade Westerberg tillropat befälhavaren å Vega att låta insvänga båten, men denna
anmodan hade ej beaktats. I stället hade Nordling vidtagit den obehövliga och

— 1921 —

102

olämpliga åtgärden att förhala Vega akteröver och förlägga den å den plats, där
Heinrich Horn skulle förtöjas, och då Nordling blivit uppmärksammad om detta,
hade han backat ut med Vega från kajen emellan torpedjagarna och aktern av
Heinrich Horn. Under förhalningen med Heinrich Horn till kajen, som fortgått
med lugn och utan oro, på vanligt sätt, hade det enligt beräkning visat sig, att,
därest Vega legat kvar på sin ursprungliga plats, gott rum förefunnits mellan
densamma och Heinrich Horn, enär ankaret hindrat Heinrich Horns förskepp att
komma kajen närmare än behovet påkallat. Gentemot Nordlings förklaring rörande
Westerbergs anhållan att låta svänga in babords båt, att detta ej kunnat
efterkommas, emedan genom överspolning och stänk under den nyss avslutade
resan såväl dävertar som stöttorna till räcket kring övre däck varit fastfrusna i
sina skor, ansåge Westerberg sig böra framhålla, att enär dagen förut och vid
tillfället ifråga blidväder varit rådande, is omöjligt kunde hava bildats genom
stänk och överspolning, så att till följd därav båtdävertarnas insvängning omöjliggjorts.
Styrmannen å Vega, Pettersson, hade också i sitt till Nordlings skrivelse
fogade yttrande uttalat, att han icke kunde påminna sig, att Vega varit
överisad, så att detta kunnat hindra båtens insvängande. Att fira den i dävertarna
hängande båten i vattnet och föra densamma föröver hade lätt kunnat
verkställas, om dävertarna ej gått att svänga in. Nordlings redogörelse för de
besvärligheter, han haft vid manövreringen av Vega vid utbackningen från kajen,
syntes vara sökt. Att med en ångare gå ifrån en kaj vore ju alltid förenat
med vissa maskinmanövrer, varför denna Nordlings redogörelse icke förtjänade
beaktande. Nordlings antagande, att Heinrich Horn med aktersta delen av sin
styrbords sida tomat hårt mot kajen, vore ett fullständigt misstag. Heinrich
Horn hade kommit mycket långsamt och sakta till kajen. Att de ombord å Vega
kunnat höra höga rop från Heinrich Horns kommandobrygga om att fendra av
sidan för törnen mot kajen, kunde ej vara med sanningen överensstämmande,
ehuru, om en dylik order ''skulle utdelas till den del av besättningen, som befunnit
sig akteröver, detta ej gärna kunnat ske genom ett lågmält kommandorop
utan ett kraftigt sådant, utan att därmed någon fara varit för handen. Därest
det varit erforderligt att hindra Heinrich Horn från att med sitt akterskepp
komma till kajen, hade den utvägen lätt stått till buds att föra en tross från
Heinrich Horns akterskepp till den vid kajen närmast liggande jagarens förskepp
och såmedelst stoppa fartyget, men en sådan åtgärd hade varit alldeles obehövlig.
Nordlings bemödande att genom alla till buds stående medel söka bevisa
riktigheten av sin anmälan rörande ifrågavarande lotsning kunde ej vederlägga
det sakförhållande, att Westerberg vid manövreringen med Heinrich Horn under
tilläggningen vid Nynäshamns kaj vidtagit alla erforderliga åtgärder och försiktighetsmått
för att föra fartyget in till sin bestämda plats, något som även utförts
på obestridligen bästa sätt, utan att skada vare sig fartyget självt, kajen
eller andra fartyg.

Vid Westerbergs påminnelser var fogat ett av stuveriförmannen för Stockholm—Nynäs
järnväg C. Ekström den 8 augusti 1917 utfärdat intyg av innehåll,
att Ekström den 8 april 1916 befunnit sig å kajen i Nynäshamn och åsett, när
Heinrich Horn inkom dit. Någon fara av minsta beskaffenhet för kollision eller
ombordläggning med Vega hade ej förekommit vid nämnda tillfälle.

— 1921 —

103

Dessutom fanns vid Westerbergs påminnelser fogat ett utdrag av meteorologiska
och hydrografiska observationsjournalerna vid Landsort under april 1916,
utvisande, att luftens temperatur varit, den 7, den 8 och den 9 april respektive
+ 1°, + 1° och + 1,9° samt att ytvattnets temperatur vid samma tider varit
respektive + 0,3°, + 0,3° och + 0,5°.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag med överlämnande
av handlingarna chefen för östra lotsdistriktet lotskaptenen Karl Sundholm i Kalmar
samt lotslöjtnanten i mellersta lotsdistriktet kaptenen Petrus Kullander i Visby
att såsom sakkunniga till mig inkomma med yttrande.

Sundholm och Kullander hava med anledning därav inkommit med ett yttrande
av huvudsakligen följande lydelse:

»Vi hava genomgått samtliga handlingar och funnit oss böra avfatta vårt
yttrande så, att detsamma först berör ärendet till och med lotsstyrelsens beslut
den 6 juni 1916, varigenom Westerberg ådömdes bestraffning, och sedan vad
därefter i detsamma förekommit. Åberopande handlingarna framhålla vi här de
synpunkter, vartill dessa givit anledning och som äro av betydelse för frågans
bedömande.

Nordlings rapport den 17 april 1916. Nordling uppgiver väl, att han fått
sig kajplats anvisad vid sin ankomst till Nynäshamn på aftonen den 7 april,
men har icke visat, att han var berättigad till denna vid sin oberäknade återkomst
på morgonen den 8. Det är fastmer sannolikt, att hamnmyndigheterna med kännedom
om Heinrich Horns ankomst icke skulle hava lämnat ett dylikt medgivande
utan reservation, vilket i sin tur borde hava medfört, att Nordling varit
på sin vakt och hållit sig beredd att söka annan kajplats eller att hala möjligast
långt föröver. Nordling har väl påstått men icke visat, att överhängande »fara
för kollision» varit för handen. Någon kollision eller skada har i alla händelser
icke uppstått. Westerbergs beteende skulle strida mot »gällande sjöfartsregler».
Nordling borde hava närmare angivit, vilka regler han åsyftar.

v. Heidemans protokoll den 4 maj 1916.

Någon uppgift om, hur långt ankaret fälldes från kajen lämnas icke och ej
heller om det sätt, varpå Westerberg »manövrerade» Heinrich Horn. Westerberg
bestrider å ena sidan, att någon fara för kollision förelegat, men å andra sidan
framhåller han, att Vega utan risk kunnat ligga kvar, om båten svängts in.

LotsTcaptenen Östrand anför i skrivelse den 6 maj 1916, att han anser den
gjorda anmälan icke böra föranleda till någon som helst åtgärd.

Nordlings yttrande den 5 juni 1916.

Nordling utgår från den förutsättningen, att »vanligt sjömansbruk» fordrar,
att, då vid förtöjning vid kaj ankaret användes, detta nödvändigtvis skall fällas
så långt ut, att fartyget skall kunna svänga klart för kajen. Denna hans uppfattning
har en begränsad giltighet. Ankrar ett fartyg utanför en kaj i avsikt
att vid senare skeende avgång därifrån förmedelst ankaret komma helt fritt kajen,
oberoende av från vilket håll vinden blåser, så måste uppenbarligen ankaret
fällas längre från kajen än fartygets längd, men avses annat ändamål, så fälles
ankaret med hänsyn till detta. Emellertid har Nordling icke lämnat något bevis
för, att ankarets avstånd från kajen skulle hava varit mindre än Heinrich Horns

— 1921 —

104

egen längd. I sista meningen gör Nordling ett uttalande, som vittnar om ansvarslöshet,
ty, oberoende av andras åsikter, är det hans ovillkorliga skyldighet
att till det yttersta skydda det fartyg, till vilkets befälhavare han är satt.

Lotsstyrelsens beslut den 6 juni 1916, varigenom Westerberg ådömdes varning
för vårdslöshet i tjänsten.

Efter övervägande av vad av förenämnda handlingar framgår, finna vi det
icke vara påvisat, att Westerberg låtit någon vårdslöshet i tjänsten komma sig
till last vid förtöjningen av Heinrich Horn, och se vi i hans förfrågan till Vegas
befälhavare, om denne ville svänga in båten eller hala undan, endast en åtgärd
av klok förtänksamhet till säkerställande av Vega.

Efter det lotsstyrelsen ådömt Westerberg straff den 6 juni 1916 hava parterna
försökt åvägabringa utredning av händelseförloppet:

Grassons och Erichsens intyg den 24 juni 1916.

Dessas intyg visa, att Westerberg förfarit försiktigt och att någon kollisiousfara
icke varit för handen, om ock deras påstående, att de hade sitt fartyg fullständigt
i sitt våld, visserligen icke kan av oss godtagas i dess bokstavliga betydelse,
men finna vi det icke vederlagt, att Grasson så behärskade sitt fartyg, att
han kunde hålla detsamma fritt Vega. Dessutom säger Grasson uttryckligen:
»Hade ångaren Vegas befälhavare icke velat förhala sitt fartyg, så hade jag helt
enkelt blivit liggande för ankar i avvaktan på vidare order», vilket synes oss
giva vid handen, att han varit medveten eller övertygad om, att ankaret legat
på betryggande avstånd från kajen och Vega.

Sundqvists intyg den 28 juni 1916, att någon kollisionsfara icke förelegat.

Östrands intyg den 21 augusti 1917 med bland annat de allra bästa vitsord
för Westerberg, i vilket intyg vi, som båda känna Westerberg, instämma. Rättvisligen
vilja vi i detta sammanhang uttala, att vi anse Nordling i sin tur förtjänt
av göda vitsord för duglighet.

J. 0:s skrivelse till lotsstyrelsen den 24 januari 1919. Av Westerberg har
uppgivits och icke av någon bestritts, att Vega efter Heinrich Horns tilläggning
återtagit sin plats vid kajen, ehuru något längre söderut, vilket oförtydbart visar,
att Vega från sin första plats, utan att djupet därför lågt hinder i vägen, kunnat
halas föröver.

Nordlings första skrivelse den 28 februari 1919.

Nordlings påstående, att första stadiet till kollision inträtt, emedan torpedjagarens
ankarkättingar hindrade Heinrich Horn att gå akteröver, är så tillvida
missvisande, som det icke var ifrågasatt att låta ångaren skjuta akteröver förbi
jagarna. Nordlings uppfattning av avståndet mellan fartygen till endast 25 meter
eller 6/« av Vegas längd torde hava utbildat sig efteråt eller ock torde här
föreligga en misskrivning, ty det låter icke tänka sig, att han, med en om ock
mycket långsamt neddrivande ångare bredvid sig, skulle, om avståndet varit så
kort, försökt manövrera Vega klar för denna och kajen, särskilt med tanke på
den tid det åtgått för att få Vegas maskin klar, vilket enligt bifogad uppgift av
maskinisten H. Carlsson på Vega torde hava krävt 8 minuter, Nordlings uppgift,
att det icke var möjligt att förhala Vega »någonstans» utan maskinhjälp,
strider emot styrman Petterssons den 4 mars 1919 avgivna intyg, vilket styrker,
att »Vega måste från början skiftas för hand». Nordling säger sig icke hava

— 1921 —

105

förmärkt, att något gjordes för att hindra Heinrich Horn från att driva på Vega,
och i sin andra skrivelse av samma dag söker han klarlägga, att något icke heller
kunnat göras. Dessa uttalanden synas oss innebära i viss mån en motsägelse.

Kommendörkaptenerna Häggs och Svinhufvuds uttalanden den 14 mars 1919.

Deras utlåtanden uppgivas stödja sig på av befälhavaren å Vega lämnade
uppgifter och manöverskisser. Det synes oss skulle hava varit för frågans grundliga
utredning lyckligt, om även andra i ärendet gjorda uttalanden och lämnade
intyg varit föremål för deras noggranna övervägande. Hela ansvaret för den
uppkomna situationen anses vila på Westerberg, oaktat Nordlings första misslyckade
manöver och den andra med knapp nöd medhunna (efter Nordlings uppgifter)
uppenbarligen utsatt Vega för att fastna mellan kajen och Heinrich Horn.
Westerberg tillmätes icke någon som helst rättighet att angöra kajen, trots han
fått sig plats anvisad vid denna av hamnmyndigheterna. Vidare förutsättes, ehuru
alldeles obevisat, att ankaret fälldes på ett avstånd, mindre än fartygets längd
från kajen. Att med ledning av handlingarna giva ett bestämt uttryck för var
ankaret fälldes är icke möjligt, isynnerhet då protokollet av den 4 maj 1916 icke
lämnar någon ledning för bedömandet av frågan. Man vet emellertid, att den
närmast kajhörnet liggande jagarens förstäv befann sig vid pass 70 meter från
den 100,7 meter långa kajen, där Vega låg, samt att dess ankarkätting var sträckt
föröver mot ankaret, som måste antagas hava legat vid pass 60 meter från förstäven,
och inneburit en fara för den förbipasserande ångaren, om denna kommit
för nära. Vi hålla följaktligen före, att Heinrich Horn passerat kajhörnet
på minst 130 meters avstånd. Vidare har Westerberg i skrivelse den 25 april
1919 påstått och ingen bestritt, att Heinrich Horn vid passerandet av jagaren
haft maskinen stoppad och farten nedbragt till minsta möjliga styrfart samt att
ingen maskinmanöver därefter företagits. Något skäl för Westerberg att, då han
såg Vega ligga vid bortre hörnet av kajen och han således för större trygghets
skull fann sig böra fälla ankaret före inhalningen till denna, bringa Heinrich
Horn närmare kajen förelåg icke, och det förhållandet, att någon maskinmanöver
icke ägde rum, tyder på att allt gick lugnt tillväga och efter beräkning. Annorlunda
hade det däremot varit, om förhållandena tvungit till att slå back i maskinen,
ty då hade med all sannolikhet förskeppet mot den manövrerandes vilja
bringats ned mot kajen och ankaret måst fällas närmare denna. Med dessa förhållanden
för ögonen torde man ha rätt, tills motsatsen blir bevisad, att antaga,
att Westerberg fällde ankaret på tillräckligt avstånd från kajen med hänsyn till
Vegas säkerhet. Att ångaren med vinden tvärs eller nära tvärs mot kajen ofelbart
så småningom skulle hava drivit ned mot denna, är uppenbart, men med
en vindstyrka så pass låg som 5 till sjöss — eller enligt Svinhufvud 4 — är vinden
i Nynäshamn på grund av den skyddande Bedarön jämförelsevis svag, varför
neddrivandet sker sakta i förhållande härtill, såsom det också här gjort, vilket
tydligen framgår av att Nordling kunnat medhinna alla sina manövrar mellan
ångaren och kajen, inberäknat maskinens klargöring, utan att Vega kommit
i beknip mellan Heinrich Horn och kajen. För påståendet, att med vinden tvärs
mot kajen enda möjligheten var att hala Vega akteröver, anföres icke något bevis.
Vi tro, att det under sådana förhållanden varit lika lätt att hala föröver.

14 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1921 års riksdag.

106

Men lämpligast av allt med avseende på förhalningen hade varit att föra ut en
tross föröver och med denna till vinschen hala Vega föröver tillräckligt långt eller
så långt vattendjupet medgivit för att bereda Heinrich Horn rymligare kajplats.
Att en sådan åtgärd skulle kunna utföras mycket fortare än de av Nordling
gjorda manövrerna, bestyrkes av maskinisten Carlssons bifogade intyg om,
att vinschens klargöring icke behövt taga mer än omkring tre minuter. Att vattendjupet
icke skulle hava hindrat förflyttningen föröver, torde framgå av den
vid personalföreningens påminnelseskrift den 30 april 1919 fogade kartan.

Personalföreningens skrivelse den 30 april 1919.

Denna påkallar icke något särskilt yttrande från vår sida, då de i densamma
framhållna synpunkterna av oss förut delvis beaktats. Undertecknad Sundholm,
som väl känner matrosen Mattsson, vill dock framhålla dennes vederhäftighet.
Undertecknad Kullander, som icke känner matrosen Mattsson, vill i anledning av
detta Sundholms särskilda uttalande erinra om, dels att styrmannen Pettersson
förklarat, att varje man var upptagen på sitt håll ävensom att han numera icke
kan minnas allt i detalj, och dels att det under sådana förhållanden synes anmärkningsvärt,
att Mattssons minne tillåtit honom att tre år efter händelsens
timande till alla delar vitsorda riktigheten av Nordlings påståenden, som dock —
enligt vad som dels här ovan och dels i personalföreningens skrivelse påvisats —
äro sinsemellan motsägande och delvis till och med orimliga.

Westerbergs skrivelse den 25 april 1919.

Vi framhålla härur den betydelsefulla omständigheten, att båt var firad ned
i vattnet för ilandförande av trossar. Huruvida den av Westerberg antydda utvägen
att, om så behövts, anbringa en tross i den närmast liggande jagarens förstäv,
skulle hava tillåtits med hänsyn till jagarens säkerhet, tro vi oss icke om
att för närvarande kunna avgöra.

C. Ekströms intyg den 8 augusti 1917 att ingen som helst fara för kollision
förelegat.

Av denna efter Westerbergs bestraffning förebragta utredning framgår, att
fyra åsyna vittnen intyga, att någon fara för kollision icke förelegat, och att två av dem
dessutom intyga, att Westerberg manövrerat försiktigt. Vidare är av Westerberg
uppgivet och av ingen bestritt, att från Heinrich Horn båt var satt i sjön för att
bringa trossar i land.

Av utredningen hava vi bildat oss följande uppfattning, nämligen: att Heinrich
Horns ankare fällts på ett avstånd från kajen, som varit större än fartygets
längd, att Heinrich Horn med babords ankare i botten, även om detta legat på
något kortare avstånd från kajen än ångarens egen längd, och med en tross ledd
från en vinsch ombord akteröver till kajen vid torpedjagarna kunnat hållas fri
från Vega, därest denna blivit kvarliggande på sin ursprungliga plats, att denna
tross, då båt var satt i sjön, utan svårighet och i tillräcklig tid kunnat föras
iland, under förutsättning, att Vega icke kommit hindrande emellan, att någon
risk för de båda ångarnas kommande i beröring med varandra således icke förelegat
genom någon åtgärd eller underlåtenhet från den, som ledde manövern på
Heinrich Horn. Vi kunna således icke finna, att Westerberg ådagalagt någon
vårdslöshet i tjänsten vid ifrågavarande tillfälle».

Vid Sundholms och Rullanders utlåtande voro fogade två av maskinisten å

- 1921 —

107

Vega H. Carlsson respektive den 31 augusti och den 7 september 1919 avgivna
attester av innehåll, dels att Carlsson vore examinerad övermaskinist samt varit
uppbördsmaskinist å Vega sedan den 7 april 1908, dels att Carlsson mellan kl.
(5 och 7 f. m. den 8 april 191 G, då Vega legat förtöjd vid kajen i Nynäshamn,
erhållit order att omedelbart göra fartygets maskin klar för gång, dels att med
hänsyn till Carlssons mångåriga erfarenhet om liknande situationer en dylik lclargöring
vid tillfället i fråga måste hava krävt en tid av ungefär 8 minuter efter
orderns erhållande och dels att den å Vegas fördäck befintliga vinschen i och
för ifrågavarande förhalning kunde beräknas hava varit klar att drivas runt ungefär
3 minuter efter en eventuell order om ångpåsläppning.

1 en promemoria har Kullander för sin del ytterligare anfört följande.

Då Sundholm ansett obehövligt att i det officiella utlåtandet upptaga Vegas
manövrer till kritiskt skärskådande, på den grund att intet påstående mot Nordlig
gjorts, hade Kullander icke velat yrka på att så skulle ske. Det kunde dock
möjligen vara av värde för J. O. att erfara, huru dessa manövrer tett sig ur
sakkunnigsynpunkt.

En sammanställning av Nordlings olika uppgifter om händelserna skulle giva
anledning till dessas uppdelande i nio skilda moment, ordnade i tidsföljd, nämligen:
1) Heinrich Horn ankrar och börjar driva för den »hårda» vinden mot
kajen; 2) Nordling uppmärksammas därpå, ger order om klargöring av Vegas
maskin och halar »för hand» fartyget något stycke akteröver; 3) Vega backar
och svänger därvid ut aktern något från kajen, långs vilken stäven likväl alltjämt
»släpar»; 4) Vegas maskin stoppas och fartyget får genom vindens påverkan
åter falla in till hela sin längd mot kajen; 5) Heinrich Horn tar ögonblicket
därefter kajen med aktern så nära intill Vegas stäv, att denna håller på att
»klämmas», och börjar omedelbart därefter hala akteröver; 6) Vega med ett
»spring» från fartygets bog svänger — medelst maskinen framåtgående och rodret
dikt styrbord — med aktern ut mot den »hårda» vinden, tills fartyget ligger
vinkelrätt mot kajen; Heinrich Horn fortsätter alltjämt att hala akteröver
(tydligen rätt igenom Vegas förskepp); 7) Vega backar ut från kajen; Heinrich
Horn fortsätter att hala akteröver; 8) Heinrich Horn kommer (omkring 45 minuter
efter det att dess akter tagit kajen) med hela sin längd till kajen; 9) Vega
går in till kajen för om Heinrich Horn.

Beträffande mom. 2 så hade Nordlings uppgifter därutinnan varit mycket
motsägande. Kommendörkaptenerna Hägg och Svinhufvud, som helt och hållet
stött sig på Nordlings uppgifter, hade talat om att »befälhavaren å Vega förhalade
sitt fartyg akteröver», bland annat därför att detta på grund av vindförhållandena
varit enda möjligheten. De måste därvid hava syftat på förhalning »för
hand», ty medelst maskinen eller vinschen hade ju vindtrycket alltid kunnat
övervinnas. Styrmannen Pettersson hade uppgivit, att »Vega måste från början
skiftas för hand». Det oaktat hade Nordling i sin första skrivelse den 28 februari
1919 påstått, att det med den rådande vindstyrkan icke varit möjligt att hala
någonstans. Detta sistnämnda påstående vore naturligtvis grundlöst, vilket framginge
av bland annat vid promemorian fogade intyg från samtliga befälhavare
å Gottlandsbåtarna. Detta intyg vittnade även om, att Hägg och Svinhufvud

— 1921

108

utgått från alldeles felaktig förutsättning i avseende å vindens inverkan på de
båda fartygens manövreringsmöjligheter.

Mom. 2—4 hade måst taga allra minst 10 minuter och sannolikt icke obetydligt
längre tid, då enbart maskinens uppvärmning enligt maskinistens intyg
tagit omkring 8 minuter.

Mom. 5—8 kunde sålunda beräknas hava tagit en tid av 40 ä 50 minuter.

Om vinden i hamnen varit hård, hade Vegas under mom. 6 omtalade manöver
säkerligen tagit åtminstone 5 minuter och troligen mera, under vilket tidsmoment
dess stäv varit fix vid en och samma punkt å kajen, trots att Heinrich
Horn, vars akter vid manöverns början varit tätt intill Vegas stäv, samtidigt
skulle hava halat akteröver. En uppenbar orimlighet! Nej, antingen hade Heinrich
Horn icke börjat hala akteröver, förrän Vega först lämnats erforderlig tid
att svänga och backa ut, eller hade Heinrich Horns akter tagit kajen på större
avstånd från Vegas stäv, än Nordling uppgivit, eller också — vilket vore det
mest sannolika — måste Vegas ^svängning hava verkställts innan Heinrich Horns
akter tagit kajen, vilket senare alltså måste hava skett minst 10 eller eventuellt
10 + 5—15 minuter efter det att den ankrat. Om Nordlings uppgifter rörande
ankarets plats , och vindens styrka vore riktiga, skulle emellertid Heinrich
Horns neddrivande icke hava tagit vare sig 10 eller 15 utan blott ett par minuter.

Nordlings motsägande och delvis alldeles orimliga uppgifter syntes giva vid
handen, antingen att de vore konstruerade för att söka försvara eu hopplös sak
eller ock att han på grund av vid tillfället i fråga uppjagad sinnesförfattning
icke efteråt kunde göra fullt reda för sig, huru händelserna i verkligheten utvecklat
sig. Att han bort förflytta Vega föröver vore alldeles uppenbart. Orsaken
till, att han vidtagit den olämpliga åtgärden att hala akteröver för att sedermera
svänga ut och backa från kajen, syntes vara att söka i det förhållandet, att han
på grund av felbedömning trott kajen vara för kort att bereda plats för båda
fartygen. I Sundholms och Kullanders gemensamma utlåtande framhölles, att
de icke för närvarande kunde avgöra, huruvida den av Westerberg antydda utvägen
att, om så behövts, anbringa en tross i den närmast liggande jagarens förstäv,
skulle hava tillåtits med hänsyn till jagarens säkerhet. Då en dylik åtgärd
uppenbarligen icke behövts, enär lämpligare utvägar funnits, saknade emellertid
denna Westerbergs spekulation all betydelse.

Det i Kullanders promemoria av samtliga befälhavare å Gottlandsbåtarna
utfärdade intyget, undertecknat av sjökaptenerna B. Sandström, H. Gardsten, R.
Ljungholm, M. Smitterberg, G. Tigerhielm och I. A. Bachér och daterat den 1
september 1919, lydde:

»På begäran av kapten K. P. Kullander få undertecknade, mångåriga befälhavare
å ångfartygsaktiebolaget Gottlands passagerareångare (samtliga enpropellrade)
å traden Visby—Nynäshamn, härmed under edlig förpliktelse intyga, att
ifrågavarande fartyg i Nynäshamn alltid hava sin tilläggsplats vid kajen emellan
kajhörnet, där flottans mindre fartyg ofta pläga ligga förtöjda, och »låga kajen»
samt att sydostlig vind, som till sjöss (t. ex. vid Landsort) blåser med styrkan 5
enligt Beauforfs skala (8—10 meter i sekunden), på grund av den närliggande
höga Bedaröns avledande inverkan är föga märkbar vid nämnda tilläggsplats och
därstädes icke utgör något som helst manöverhinder».

— 1921 -

Av on av Rullander till mitt förfogande ställd meritförteckning har jag inhämtat
bland annat, att Kullander den 1 juli 1909 utnämnts till ordinarie lotslöjtnant
å Gottland samt därefter tidvis uppehållit förordnande såsom lotskapten.

I ett underdånigt utlåtande rörande för Kullander ifrågasatt befordran i flottans
reserv bär lotsstyrelsen, enligt vad jag vidare inhämtat, yttrat, att Kullander
under sin mer än tioåriga tjänstgöring såsom lotslöjtnant haft en mångsidig
praktik och användning i sin tjänstgöring vid verket samt därunder förvärvat sig
fullgod kompetens till lotskapten. Under tjänstgöringen å Gottland hade han
tillika fungerat som bevakningschef eu längre tid, särskilt den tid, då kustsignalväsendet
varit mobiliserat, och, så vitt lotsstyrelsen haft tillfälle däröver döma,
väl fullgjort dessa sina åligganden. Någon olägenhet från lotsverkets sida att på
grund av denna hans tjänstgöring, vilken syntes kräva en person av kaptens
grad, undantagsvis låta honom vinna befordran i flottans reserv förefunnes icke,
då Kullander enligt lotsstyrelsens förmenande vore närmast i tur till befordran
inom verket och sålunda därigenom ingen mera förtjänt tillbakasattes.

I meritförteckningen har Kullander bland annat anfört, att för att styrka
erforderlig lokalkännedom beträffande Nynäshamn kunde, förutom sammanlagt
nära tvåårig tjänstgöring som lotsbefäl i Stockholm, åberopas att Kullander under
sin tioåriga tjänstetid å Gottland åtskilliga gånger med lotsverkets fartyg anlöpt
hamnen i fråga samt att han under alla årstider och väderleksförhållanden
vid resor med ångfartygsaktiebolaget »Gottlands» passagerarbåtar åtminstone ett
hundratal gånger ankommit till och ungefär lika många gånger avgått från Nynäshamn,
därvid Kullander i regel befunnit sig å kommandobryggan och iakttagit
navigerings- och manövreringsförhållanden.

Enligt vad jag vidare antecknat, utnämndes Sundholm 1899 till lotskapten
i nedre norra lotsdistriktet, blev 1903 tjänstförrättande lotskapten i mellersta lotsdistriktet
(Stockholm) samt 1906 chef för östra lotsdistriktet (Kalmar).

Slutligen har jag infordrat yttrande från kommerskollegii sjötekniska biträde,
sjökaptenen Magnus Frankman* vilken i ett hit inkommet utlåtande anfört följande: »I

en den 17 april 1917 dagtecknad framställning till lotsstyrelsen har Nordlig
anmält Westerberg för tjänstefel, huvudsakligen bestående däri, att han dels
uppankrat av honom lotsade ångaren Heinrich Horn på ett sådant sätt, att fara
för kollision uppstod mellan nämnda ångare och Vega, dels, då faran blev överhängande,
tillropat Vega att flytta undan. Westerberg skulle härigenom med
framställande av fara för kollision eller med våld hava tvingat lotsverkets fartyg
ur en av vederbörande hamnmyndighet anvisad kajplats. Sedan undersökning i
ärendet hållits vid Dalarö lotsplats den 5 maj 1916 och lotskaptenen Ostrand
häröver avgivit yttrande den 6 maj 1916 samt Nordling inkommit med ytterligare
påminnelser den 5 juni 1916, beslöt lotsstyrelsen den 6 juni 1916 att tilldela
Westerberg varning för visad vårdslöshet i tjänsten.

Lotsstyrelsen har icke vare sig i sitt förenämnda beslut eller i sedermera avgivet
utlåtande anfört några skäl för sitt beslut. Jag måste därför utgå från,
att beslutet fattats på grund av alla de i Nordlings anmälan angivna förhållanden.

- 1921 —

Enligt denna anmälan skulle den första förseelsen hava bestått däri, att han
uppankrat Heinrich Horn på ett sådant sätt, att fara för kollision uppstod mellan
denna ångare och Vega. Ankaret skulle således hava fällts så nära kajen,
att Heinrich Horn icke med den då rådande vinden kunnat svänga klar av Vega.
Nordling iakttog icke, på vilket avstånd från kajen ankaret fälldes, emedan han
vid tillfället befann sig under däck. När han först iakttog Heinrich Horn, var
avståndet mellan fartygen enligt hans egen utsago ungefär 25 meter. Det framgår
icke av handlingarna, hur lång tidrymd förflöt mellan ankringen och hans
underrättande härom, men om Nordlings avståndsbedömning är riktig, måste
denna hava varit avsevärd.

Med den ringa fart Heinrich Horn måste hava haft — enligt Westerbergs
obestridda uppgift behövdes nämligen ingen backning för att stoppa farten vid
ankringen och då vinden låg tvärs — måste den hava passerat jagarnas bogar
på minst 30 meters avstånd, för att med någorlunda säkerhet gå klar av dessas
utspända ankarkättingar. Avståndet till kajen måste därför vid detta tidsmoment
hava varit minst 100 meter. Med beräknad avdrift skulle ankaret således kunna
hava fällts på minst 90 meter från kajen. Med ankaret liggande på detta eller
även kortare avstånd från kajen skulle befälhavaren på tillsägelse kunnat flytta
sitt fartyg till annan ankarplats, utan att ringaste risk att vidröra Vega eller
stöta på grund uppkommit. Även om Heinrich Horn skulle hunnit driva ned
till 25 meter från Vega, på vilket avstånd Nordling först iakttog densamma,
skulle så kunnat ske. De härför erforderliga manövrerna äro så påtagliga och
måste kunna fullgöras av varje ångbåtsbefälhavare, varför jag anser mig icke behöva
beskriva dem.

Om Heinrich Horn eller annan ångare skulle av en eller annan anledning
ankrat på mindre än fartygets längd från kajen eller Vega, så skulle även härigenom
icke omedelbar fara för ombordläggning uppstått. En tross kunde, om
så skulle erfordrats, förts i land till akter om jagarna från styrbords sida akter
ut och därefter halat aktern så nära kajen som möjligt samt låtit fartyget kvarligga
i detta läge. Fartyget kunde även med fart framåt för lämpligt babords
roder och, om behövligt, med tillhjälp av nämnda tross för att hålla aktern klar
av kajen och Vega hava draggat ankaret med sig ut på lämpligt avstånd från
kajen, eller ock kunde det låtit detta ankare ligga och under farten framåt stuckit
nödig kätting samt därefter på önskat avstånd från land fällt styrbords ankare.
Någon risk att komma på grund under utförandet av dessa manövrar
förefanns icke enligt vad både sjökortet och den vid lotsstyrelsens senare skrivelse
fogade, av Hultman undertecknade kartkopian utvisa. Befälhavaren och
förste styrmannen på Heinrich Horn hava därför rätt i sitt påstående, att de
hade sitt fartyg fullständigt i sitt våld genom det fällda ankaret och maskinen
och att det icke var den ringaste kollisionsfara för handen för ångaren Vega.
Någon av ovan beskrivna manövrer hade säkerligen, om så skulle erfordrats,
verkställts av Heinrich Horns däcksbefäl, därest ångaren varit förankrad så nära
kajen, att den icke svängt klar av Vega. Befälhavarens å Heinrich Horn intyg,
att han skulle låtit sitt fartyg bliva liggande för ankar, om det krävts av omständigheterna,
är därför fullt trovärdigt. Ett fartyg råkar ofta i en sådan eller

— 1921

liknande situation i starkt trafikerade hamnar, utan att ombordläggning inträffar
eller ens eu tanke på eu sådan uppstår hos vederbörande befäl.

Westerbergs avsikt med ankarets fällande var dock icke att kvarligga på
svaj, ehuru även detta, om så önskats, kunnat ske. Han avsåg i stället genom
denna handling underlätta fartygets lugna och säkra inhalning läugs kajen eller,
om behövligt, längs kajen och Vega.

Enligt den verkställda utredningen skulle vindstyrkan vid de fritt liggande
närmaste fyrplatserna hava varit 5 enligt Beaufortskalan. I lä av Bedarön torde
vinden hava varit svagare. Kommendörkaptenen Svinhufvud har även haft denna
uppfattning. En ganska tillförliflig mätare på vindens styrka utgör även hastigheten,
varmed Heinrich Horn drev mot kajen. Nordling iakttog först Heinrich
Horn på omkring 25 meters avstånd från Vega. Maskinen uppvärmdes härefter
och klargjordes, för vilket åtgick 8 minuter enligt maskinisten Carlsons intyg.
För de av Nordling beskrivna med Vega företagna manövrerna, innan Heinrich
Horn med akterskeppet tog emot kajen, måste hava åtgått 4 minuter. Således
åtgick sammanlagt omkring 12 minuter, för att Heinrich Horn skulle driva omkring
31 meter. Om ett fartyg med bredsidan närmar sig ett annat med denna
»hastighet», så lär nog ingen vilja påstå, att fara för kollision föreligger, och
Nordling har själv bevisat genom sin avståndsbedömning, att sådan fara icke
skulle förefunnits, även om ankaret icke varit fällt. Westerberg kan därför icke
anses hava visat vårdslöshet i tjänsten genom att under sådana väderleksförhållanden
giva Heinrich Horns befälhavare de erforderliga anvisningarna för fartygets
angöring av anvisad kajplats. Fällandet av babords ankare visar, att all försiktighet
iakttogs med hänsyn till Vega. Genom ankaret kunde Heinrich Horns
förskepp hållas på önskat avstånd, och fartygen behövde därför icke ens kommit
i beröring med varandra, även om vinden skulle varit mycket hårdare. Westerbergs
anhållan om insvängandet av Vegas livbåt anser jag vittna om yttersta
försiktighet och har icke varit av behovet påkallad. Annat motiv till eller annat
uppsåt i denna anhållan kan rimligtvis icke ifrågasättas. Alternativet att hala
Vega längre föröver kan enligt min åsikt icke tydas annorlunda, än att Westerberg
önskade fullt utföra sitt uppdrag som lots genom att bringa den av honom
lotsade ångaren till anvisad kajplats. Under alla förhållanden lär väl icke något
av de av Westerberg till Nordling framställda alternativen kunna betraktas som
våldshandling eller som hot om våld.

Ett handelsfartygs liggedagar eller den för lossning eller lastning i certepartiet
överenskomna tiden börjar vanligen när fartyget är förtöjt vid anvisad kajplats.
Med kännedom om det forcerade arbete, som bedrives å handelsångare,
och om hur dyrbar varje timme varit sedan krigsutbrottet å dessa fartyg, anser
jag det för ganska sannolikt, att Heinrich Horns befälhavare skulle anmält Westerberg
för tjänstefel, om han endast förankrat fartyget och vägrat taga befattning
med ångarens förhalning till anvisad kajplats.

I enlighet med vad jag sålunda anfört får jag såsom min åsikt uttala: att
Heinrich Horns ankare sannolikt fällts på så stort avstånd från kajen, att fartyget
kunnat svänga klart av Vega; att, även om ankaret fällts så, att Heinrich
Horn icke kunnat svänga klar, någon omedelbar »fara för kollision» härigenom
icke uppstod, alldenstund fartyget genom lämpliga åtgärder kunnat, om så på —

1921 —

112

fordrats, antingen bliva liggande för sitt ankare med aktern förtöjd akter om
jagarna eller ock förflyttas till längre bort från kajen belägen ankarplats; att
Westerberg handlade i överensstämmelse med sin tjänsteplikt att föra den lotsade
ångaren till anvisad kajplats eller så nära därintill som möjligt och att någon
risk för att Vega härigenom skulle skadas icke förefanns, samt att Westerberg
härunder gick tillväga med nödig försiktighet.»

I den därefter till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåtna skrivelsen anförde
jag följande:

Det är en i de för statens verk och inrättningar gällande instruktioner allmänt
genomförd princip, att beslut om varning icke får överklagas. Då varning
är en art av bestraffning, vilken, såsom handlingarna visa — beträffande i förevarande
fall lotspersonalen — är av allvarlig beskaffenhet, måste det åligga den
dömande myndigheten att låta meddelande av varning föregås av en prövning
av lika noggrann beskaffenhet som den, vilken skall grunda ett beslut om åläggande
av annan bestraffning, varutinnan möjlighet finnes att genom anförande
av besvär uppnå ändring.

Såsom jag redan i min den 24 januari 1919 till lotsstyrelsen avlåtna ämbetsskrivelse
framhållit, var enligt mitt förmenande lotsstyrelsens beslut den 6
juni 1916 att tilldela Westerberg varning för visad vårdslöshet i tjänsten grundat
på alltför svaga skäl och hade därför icke bort meddelas.

Granskar man handlingarna, förelågo vid beslutets meddelande å ena sidan
allenast Nordlings angivelseskrift och påminnelser, båda alldeles otvetydigt skrivna
i en upphetsad sinnesstämning. Nordlings i skrifterna begagnade obehärskade
språk och okloka slutsatser hade bort giva lotsstyrelsen anledning till den största
betänksamhet. Nordlings påståenden voro icke understödda av intyg eller annat
bevismaterial. Å andra sidan fanns protokollet över det å Dalarö med Westerberg
hållna förhöret. I protokollet voro upptagna Westerbergs bestridande av att
han gjort sig skyldig till någon försummelse och hans därför anförda skäl. Men
protokollet var av så kortfattat och ofullständigt innehåll, att det torde hava varit
omöjligt även för en sakkunnig myndighet att därur bilda sig en giltig mening
om huru vid tillfället förekommit. Protokollet var åtföljt av lotskaptenen
Östrands yttrande, däri han anförde, att han ansåge Nordlings anmälan till ingen
som helst åtgärd böra föranleda.

Att allenast med ledning av vad sålunda förekommit bestraffa en tjänsteman
med trettio års oförvitlig tjänst bakom sig, därav nära femton år som mästerlots
och tolv år som lotsförman, synes mig icke riktigt.

Beslutet var, enligt min mening icke blott i materiellt avseende ogrundat,
utan dess tillkomst var även behäftad med formella brister. Med hänsyn till förhörsprotokollets
ofullständighet och det avstyrkande utlåtandet från Westerbergs
chef hade lotsstyrelsen, då lotsstyrelsen det oaktat känt benägenhet att skrida till
bestraffning, bort inkalla Westerberg till förhör inför styrelsen. Med användande
av förefintliga ångbåt skommunikationer hade detta lätt låtit sig göra. Detta hade
bort vara lotsstyrelsen så mycket mera angeläget, som det bort förefalla lotsstyrelsen
icke fullt rättvist, att åt Nordling två gånger lämnats tillfälle att yttra sig

— 1921 —

113

hos styrelsen, medan Westerberg, vilken saken dock mest rörde, icke fått komma
tillstädes inför lotsstyrelsen.

Men om lotsstyrelsens beslut måste anses dels hava tillkommit utan att vederbörlig
utredning ägt rum och dels icke vara riktigt i förhållande till den
knapphändiga utredning, som förefunnits vid beslutets meddelande, skulle detsamma
likväl i viss mån kunnat försvaras, om det sedermera visat sig, att det
varit byggt på eu i verkligheten förefintlig materiell grund.

Den utredning, som i ärendet förekommit, torde emellertid icke visa detta.
Densamma synes mig i stället utgöra ett gott stöd för den uppfattningen, att
lotsstyrelsens beslut icke ägt giltig grund i vad som vid det ifrågavarande tillfället
passerat.

Befälhavarens å det av Westerberg lotsade fartyget redogörelse över förloppet,
avgiven den 24 juni 1916, medan händelsen ännu bort vara i tämligen gott
minne, är klart och redigt avfattad. Grasson betonar, att Westerberg på alla sätt
manövrerat försiktigt och att icke den ringaste kollisionsfara förevarit. Om man
än i allmänhet och av nära till hands liggande skäl måste hysa en viss obenägenhet
att i mål rörande ombordläggning fästa alltför stor vikt vid vad befäl
eller besättning å ena eller andra sidan yttrar, synes mig dock Grasson såsom
befälhavare å ett stort, å utrikes ort gående fartyg — särskilt som han vid tillfället
icke själv varit i första hand ansvarig för manövern — hava ägt större
förutsättningar att med lugn och säkerhet bedöma situationen än Nordling, vilken
dels, såvitt handlingarna utvisa, icke fört större fartyg än Vega, i storlek
närmast jämförlig med en bogserbåt, och dels på grund av omständigheterna varit
upptänd av oro för sitt förande fartygs säkerhet.

Den av Grasson avgivna redogörelsen är tillika undertecknad av förste officeren
å Heinrich Horn V. Erichsen, vilken sålunda instämt i Grassons ord.

Kronolotsen Sundqvist, som likaledes befann sig ombord på Heinrich Horn,
har i en den 28 juni 1916 avgiven attest intygat, att någon kollisionsfara icke
förefunnits. ________

Eftersom vid det ifrågavarande tillfället ingen som helst skada uppstått, torde
beträffande frågan om Westerberg gjort sig skyldig till tjänstefel icke blott Sundqvist
utan även Grasson och Erichsen vara att anse såsom o jäviga.

Sedan jag jämfört dessa tre åsyna vittnens utsagor och de av lotskaptenen
Östrand åt Westerberg lämnade förmånliga vitsorden med den intetsägande utredning,
som föregått lotsstyrelsens beslut den 6 juni 1916, fann jag mig i skrivelsen
den 24 januari 1919 kunna föreslå lotsstyrelsen att på grund av vad i ärendet
blivit upplyst, sedan styrelsen meddelat sitt beslut, återkalla den Westerberg
ådömda varningen, varvid jag naturligtvis lämnade lotsstyrelsen öppet, att, därest
lotsstyrelsen icke ansåge sig berättigad att bryta sitt beslut, ändock i någon form
meddela, att på grund av vunna upplysningar varningen icke framdeles skulle i
ett eller annat avseende lända Westerberg till men. Aven om Westerberg redan
uppnått den tjänsteställning, att varningen faktiskt icke vidare kunde vara honom
till hinders, borde hänsyn kunna tagas till det moraliska lidande, bestraffningen
tillfogat honom.

I skrivelse den 14 mars 1919 förklarade lotsstyrelsen, att den icke ansåge
sig berättigad att bryta beslut, varigenom varning ådömts. Det synes anmärk 15

— Justitieombudsmannens embetsberättelse till i021 års riksdag.

114

ningsvärt, att lotsstyrelsen varken i sin tidigare hit avgivna förklaring eller i
nyssnämnda skrivelse ansett sig böra giva något skäl för sitt beslut den 6 juni
1916. I stället har styrelsen i samband med sin senare skrivelse lämnat Nordlig
tillfälle dels att avgiva förnyade yttranden och dels att anskaffa intyg från
sakkunniga personer.

Ehuru alltför mycket avseende icke synes böra fästas vid vad Nordling sålunda
nära tre år efter händelsen anfört om, huru därvid förelupit, torde därigenom
och med tillämpning av den av Nordling uppgjorda skissen hava blivit
ostridigt, att Heinrich Horns babordsankare fällts på ett sådant avstånd från kajen,
att Heinrich Horn — såsom anförts dels i Westerbergs påminnelser, dels i
Sundholms och Kullanders utlåtande och dels i det av kommerskollegii sjötekniska
biträde avgivna yttrandet — med en förtöjning akterut fastgjord å kajen
invid aktern av den sydligast belägna torpedjagaren och med ankarkättingen styvhalad
kunnat förläggas snett ut från kajen utan att behöva vidröra Vega, även
om denna legat kvar på sin ursprungliga plats med utsvängd livbåt. (A den i
registraturet intagna kopian av Nordlings skiss är ett dylikt läge av mig utmärkt
med prickade linjer, därvid Heinrich Horn betecknats med H. H.) Likaså
hade Heinrich Horn, såsom Frankman påpekat, liggande på så stort avstånd från
kajen, som av Nordlings skiss måste framgå, kunnat förflyttas till annan plats
utan risk att därvid vidröra Vega.

Att Westerberg tillsport Nordling, huruvida han ville svänga in babords livbåt,
kan icke anses utgöra ett indicium för, att Westerberg ämnade tilltvinga sig
kajplats, oavsett om kollision eller kollisionsfara uppstode. Det var Heinrich
Horns obestridliga rätt att angöra den del av kajen, som fanns mellan torpedjagarna
och Vega, och för att Heinrich Horn så småningom skulle kunna placeras
där, var det möjligt, att Vegas livbåt bleve vidrörd. Det torde icke heller vara
brukligt att vid kaj med trångt utrymme ligga med utsvängda dävertar. Att
Vegas dävertar icke varit fastfrusna, synes framgå av de lämnade temperaturuppgifterna.
Överisning torde icke förekomma förrän vid lägre temperatur.

Att Westerberg anhållit, att Nordling skulle förhala undan, kan icke rimligtvis
läggas Westerberg till last, då det ju är ostridigt, att Heinrich Horn hade
kajplats sig anvisad söder om torpedjagarna och det, enligt vad skisserna utvisa,
faktiskt fanns plats för både Heinrich Horn och Vega samt det tillika enligt
gängse sjömansbruk — såvitt jag har mig bekant — icke plägar anses orimligt
att begära eller visa tillmötesgående, då flera fartyg skola förtöjas vid samma kaj
eller brygga.

En omständighet, som synes mig vittna om Nordlings vid tillfället iråkade
nervositet, är, att det torde vara tämligen oförklarligt att han ej, sedan Vega
förflyttats norrut intill torpedjagarna, lät henne ligga kvar bakom Heinrich Horn.
Hans egen skiss utvisar, att där fanns god plats för Vega, även sedan Nordling
lämnat kajen och åter angjort densamma framför Heinrich Horns stäv. Att
platsen akter om Heinrich Horn varit fullt tillräcklig, framgår därav, att Vega
kunnat, sedan ett spring gjorts fast i kajen, med rodret styrbord och full fart
framåt svänga till ett läge vinkelrätt mot kajen — utan att därvid alls vidröra
Heinrich Horns akter.

Då det av Nordlings uppgifter och skiss framgår, att det fanns plats vid

— 1921 —

115

kajen för båda fartygen med ITeinrich Horn främst ocli Vega bakom henne,
fanns uppenbarligen plats för båda fartygen, även om Vega legat sydligast och
Heinrich Horn norr om Vega.

I sammanhang härmed må anmärkas, att Westerbergs till mig lämnade muntliga
uppgifter och den av mig uppgjorda skissen beträffande Vegas utbackning
icke synas fullt korrekt hava återgivit situationen, men då denna numera blivit
klarlagd, torde detta sakna vidare betydelse.

Det är anmärkningsvärt, att Nordling icke kunnat åberopa något åsyna vittne
till händelsen utom sin egen besättning. I stället hava klagandena åberopat ytterligare
ett intyg, nämligen av stuveriförmannen Ekström. I intyget göres enahanda
uttalande som förut i Grassons, Erichsens och Sundqvists attester.

De av extra ledamoten av lotsstyrelsen kommendörkaptenen Arvid Hägg samt
kommendörkaptenen Svinhufvud avgivna utlåtandena, stödda på Nordlings till
dem lämnade uppgifter, synas mig avfattade i så svävande ordalag, att de icke
giva något säkert stöd för sakens bedömande.

Då lotsstyrelsen likväl genom företeende av nämnda utlåtanden förebragt
utredning, ansåg jag mig även för min del böra igångsätta en dylik. Till att
börja med överlämnade jag handlingarna till två personer, vilkas sakkunskap
icke skulle kunna i någon mån betvivlas, nämligen Sundholm, näst äldste lotskaptenen
i riket, och Rullander, sedan tio år lotslöjtnant och med flera förordnanden
såsom lotskapten, samt båda väl förtrogna med förhållandena i Nynäshamn.
Sundholms och Rullanders utlåtande, vilket såsom jag har mig bekant
uppsatts efter grundligt övervägande, ger ett gott stöd åt den uppfattning, jag
redan i min till lotsstyrelsen avlåtna skrivelse uttalat. För min del kan jag icke
finna annat än att utlåtandet är av betydligt mera vägledande beskaffenhet än de
av Nordling anskaffade sakkunnigutlåtandena. .

Som jag tagit för givet, att hovrätten ville infordra yttrande från kommerskollegii
sjötekniska biträde, har jag föranstaltat därom. Kaptenen Frankmans
yttrande synes mig utgöra ett starkt stöd för klagomålens befogenhet.

Jag anser mig även böra påpeka, att klagandenas slutpåminnelser, såsom
sakkunnigt avfattade, synas värda noggrann uppmärksamhet.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit fann jag lotsstyrelsens ifrågavarande
den 6 juni 1916 meddelade beslut vara av så felaktig beskaffenhet, att det
icke kunde undgå min beivran. Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen att i laga
ordning ställa före detta generallotsdirektören Linder, byråcheferna Sjöberg och
Curman samt överingenjören Grönvall, vilka voro för beslutet ansvariga, under
åtal inför hovrätten för ämbetsfel samt därför å dem yrka ansvar enligt lag och
sakens beskaffenhet. Det ålåge advokatfiskalen att, därest det skulle befinnas
nödvändigt, påkalla sådant muntligt förhör, som målets utredning kunde erfordra.

Med anledning av det åtal, som enligt mitt uppdrag av advokatfiskalen anställdes
vid Svea hovrätt, meddelade hovrätten den 21 maj 1920 utslag.

Hovrätten yttrade, att hovrätten väl funne, att de av Westerberg vid ifrågakomna
tillfälle vidtagna åtgärder för manövrering av den utav honom lotsade
ångaren Heinrich Horn icke för Westerberg bort föranleda till varning för visad

— 1921 —

116

vårdslöshet i tjänsten, men enär Linder och hans medparter icke kunde anses
hava genom meddelande av nämnda beslut begått fel i ämbetet av beskaffenhet
att för dem medföra ansvar, funne hovrätten den mot Linder och hans medparter
i målet förda talan icke kunna bifallas.

Som hovrätten sålunda måste anses hava godtagit min mening i fråga om
behörigheten av den meddelade varningen, fann jag ej anledning att anföra besvär
emot utslaget, som vunnit laga kraft.

12. Fråga om olämpligt uttalande i domstolen av ordförande

i rådhusrätt.

Handlingarna i ett genom klagomål av postexpeditören Helgo Wiberg härstädes
anhängiggjort ärende utvisa följande.

På åtal av allmän åklagare dömde Stockholms rådhusrätt genom laga kraft
vunnet utslag den 2 augusti 1917 häktade bageriarbetaren Fritiof Rudolf Hilding
Åberg jämlikt 10 kap. 5 § strafflagen, jämförd med 11 kap. 15 § samma lag,
för å allmän plats mot i tjänstutövning stadd polisman uppsåtligen förövad misshandel,
därav såvitt visats dock endast ringa skada följt, att hållas till straffarbete
fem månader.

Rådhusrätten motiverade detta utslag därmed, att genom vad Åberg själv
erkänt samt vad övrigt i målet förekommit blivit utrett, att Åberg onsdagen den
6 juni 1917 — sedan under ett då pågående demonstrationsmöte i Hornsbergs
hage i Stockholm från ett stort antal närvarande deltagare hotfulla rop höjts
mot tillstädesvarande polismän och åtskilliga personer i folkmassan börjat förfölja
och jämväl skridit till handgripligheter mot polismännen samt därunder
detektivkonstapeln Karl Ernst Karlsson, vilken i tjänsteärende befunnit sig på
platsen, eftersatts av ett antal manspersoner och gående baklänges sökt värja sig
mot och undkomma sina förföljare — med insikt om, att Karlsson var detektivkonstapel,
bakifrån tilldelat Karlsson dels med sin högra knutna hand ett så
kraftigt slag å bakre delen av huvudet, att Karlsson raglat ett par steg framåt,
dels ock med högra underarmen ett slag i vänstra sidan.

Under åberopande av en i tidningen Nya Dagligt Allehanda för den 26 juli
1917 införd artikel, vilken under rubriken »Polismisshandeln i Hornsbergs hage»
innehöll en redogörelse för ovannämnda måls handläggning inför rådhusrätten
samma dag, har Wiberg i en insänd klagoskrift påkallat min ämbetsåtgärd mot
civilassessorn Erik Bratt i anledning bland annat därav, att denne, som vid sagda
rättegångstillfälle fört ordet i rådhusrätten, stämplat Åbergs handlingssätt såsom
»synnerligen lumpet, i alldeles särskilt hög grad tarvligt».

I klagoskriften har Wiberg huvudsakligen framhållit, dels att nämnda yttrande
syntes stå i uppenbar strid mot den i domarreglerna givna föreskriften, att
där saken så begiver sig, att någon part måste straffas med ord, då skall det
ske, när saken är rannsakad och domen avsagd, och icke förr, dels ock att det
vore av stor vikt för domarämbetets helgd, att denna föreskrift efterlevdes och
icke åsidosattes av domarkårens representanter.

— 1921 —

117

I avgiven förklaring har Bratt vidgått, att han, sedan Åberg erkänt sigo hava
deltagit i den mot poliskonstapeln Karlsson förövade misshandeln, om Åbergs
uppförande fällt det av Wiberg anmärkta omdömet. I förklaringen har Bratt vidare
gjort gällande, att detta omdöme varit befogat och att det varit hans rättighet
som domare att uttala sig på sätt som skett.

Uti eu till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jagföljande.

De så kallade domarreglerna, eller »några allmänna regler, där en domare
skall sig alldeles efter rätta», tryckta första gången 1635 i en upplaga av lands-,
lagen och sedermera intagna i alla upplagor av 1734 års lag, kunna visserligen
icke, i de delar de ännu äro tillämpliga på vårt modärna rättsliv, anses äga bindande
verkan av den natur, som tillkommer gällande lag. Men i sina huvuddrag
innehålla de grundsatser, vilka — även om de icke skulle hava blivit upptecknade
eller tryckta — för alla tider böra vara domarkåren ett rättesnöre vid
ämbetets utövning.

Punkt 22 i domarreglerna är av följande lydelse:

Domaren skall tala saktmodeligen med dem som komma för rätten, annars
varder han misstänkt, att han icke skall döma rätt, och den misstanken får den
till honom som illa tilltalad varder. Förty att man kommer icke för domaren i
den akt, att man skall där bannad bliva eller illa tilltalad, utan till att söka sin
rätt. Men där saken så begiver sig, att någon part måste straffas med ord, då
skall det ske när saken är rannsakad, och domen är avsagd, och icke förr.

De anvisningar, som i nämnda punkt av domarreglerna lämnas, äro av en
så påtaglig och grundläggande betydelse för rättskipningen, att desammas tilllämplighet
ej lärer kunna ifrågasättas. Domstolsväsendet är en institution, som
mer än någon annan måste bäras upp av allmänhetens förtroende. För domarkåren
måste det framstå såsom en oavvislig plikt att vid ämbetets förvaltning
iakttaga ett lugnt och värdigt sätt samt undvika allt, som kan giva ett sken åt,
att annat än saklighet gör sig gällande i handläggningen.

I förevarande fall är upplyst, att sedan under handläggningen inför Stockholms
rådhusrätt den 26 juli 1917 av målet rörande polismisshandeln i Hornsbergs
hage Åberg erkänt sin delaktighet i misshandeln, hans brott blivit av rättens
ordförande, civilassessorn Bratt, betecknat som »synnerligen lumpet, i alldeles
särskilt hög grad tarvligt». Utslag i målet meddelades icke förrän den 2 augusti
1917.

Genom att under målets handläggning fälla ifrågavarande omdöme har Bratt
otvivelaktigt förfarit i strid mot de riktlinjer, som finnas uppdragna i punkt 22
av domarreglerna. Sett ur de synpunkter man städse, enligt vad jag förut berört,
måste vidhålla ifråga om rättskipningens riktiga utövande, framstår, enligt
min mening, det ifrågavarande av Bratt fällda yttrandet såsom i hög grad
olämpligt.

Jag finner Bratts berörda uttalande vara av den beskaffenhet, att det måste
betecknas såsom tjänstefel, vilket så mycket mindre kan undgå min beivran, som

— 1921 —

118

Bratt i sin hit ingivna förklaring gjort gällande, att det varit hans rättighet såsom
domare att på sätt som skett göra ett sådant uttalande.

Jag uppdrog därför åt advokatfiskal att för det tjänstefel, vartill Bratt genom
förevarande uttalande gjort sig skyldig, i laga ordning ställa Bratt under åtal
inför hovrätten med yrkande om ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.

Med anledning av det åtal, som av advokatfiskal anställdes mot civilassessorn
Bratt, meddelade Svea hovrätt utslag den 29 mars 1920 och enär med
hänsyn till de omständigheter, under vilka Bratt fällt ifrågakomna yttrande, han
icke kunde anses hava genom detsamma gjort sig förfallen till ansvar för ämbetsfel,
fann hovrätten den mot Bratt förda talan icke kunna bifallas.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

13. Fråga om kränkning av församlingsfriheten.

Handlingarna i ett av skräddarmästaren Albin Högsell i Oskarsham härstädes
anhängiggjort ärende utvisa följande.

I en den 9 augusti 1917 dagtecknad, till magistraten i Oskarshamn ingiven
skrift har Högsell å Oskarshamns socialdemokratiska vänsterkommuns vägnar
anhållit om tillstånd att onsdagen den 15 augusti 1917 kl. 7 e. m. få å Nya
torget i nämnda stad anordna ett politiskt föredrag med riksdagsmannen Fredrik
Ström från Stockholm som talare.

Genom beslut den 10 augusti 1917 har magistraten förklarat sig icke finna
skäligt bifalla den gjorda framställningen, och har magistraten till stöd härför anfört,
att magistraten icke i andra fall, än då tilloppet av åhörare med visshet
kunde beräknas kräva osedvanligt stort utrymme, ansåge sig böra för sådant
ändamål som det av Högsell uppgivna upplåta ifrågavarande plats samt att dylikt
skäl för bifall till ansökningen sannolikt icke förelåge.

Högsell har sedermera i ett den 11 augusti 1917 hit inkommet telegram
redogjort för berörda beslut samt, med förmälan att Nya torget senast den 8
augusti 1917 varit upplåtet till föredrag av riksdagsmannen Värner Rydén, förklarat
sig ifrågasätta, huruvida magistratens förfarande kunde anses riktigt.

I avgiven förklaring, dagtecknad den 28 augusti 1917, har magistraten
yttrat följande.

Endast en gång förut hade det hänt, att Nya torget varit upplåtet för
politiska talare, och det hade, såsom i handlingarna anmärkts, varit den 8 augusti
1917, då riksdagsmannen Värner Rydén tillåtits att därstädes hålla politiskt föredrag.
Denna tillåtelse hade lämnats allenast på den grund, att den, som anmälde
föredraget, förklarade, att en åhörarskara av omkring 2,000 personer vore
att påräkna. Då någon sluten lokal, som kunde rymma ett så stort antal åhörare,
icke stode till förfogande i Oskarshamn, hade magistraten ansett sig böra göra
ett undantag från den dittills tillämpade regeln och medgiva upplåtande av

— 1921 —

119

torget. Det hade emellertid visat sig, att den åhörarmängd, som denne framstående
politiker förmått samla, icke uppgått till mera än högst 500 personer.
Under sådana förhållanden hade magistraten haft fullt fog för sitt beslut att
vägra upplåtelse av Nya torget för ifrågavarande ändamål, synnerligast som
lämplig lokal funnits att disponera, nämligen Oskarshamns teater, vilken rymde
omkring 600 personer. Magistratens ordförande hade också meddelat Högsell,
att teatern stode till förfogande. Nämnda lokal vore synnerligen lämplig och
hade den 18 augusti 1917 upplåtits åt riksdagsmannen Erik Röing för politiskt
föredrag och skulle för samma ändamål den 29 i nämnda månad begagnas av
riksdagsmannen friherre Johan Beck-Friis.

Till bemötande av magistratens förklaring har Högsell i avgivna påminnelser
anfört följande.

Magistraten hade i sin förklaring icke lämnat annat skäl för sitt avslag, än
att enligt dess mening annan tillräcklig lokal funnits tillgänglig för mötet. Detta
skäl kunde ej vara tillfyllest. Det läte sig knappast göra att på förhand
beräkna antalet deltagare i ett offentligt möte. Det kunde ju vara så, att anordnarna
beräknade tusentals deltagare, men att på grund av senare påkommen anledning
antalet kunde bliva betydligt mindre. Det måste alltså enligt Högsells
mening vara alldeles oriktigt, att magistraten bedömde en mötesansökan endast
ur nämnda synpunkt. Borgmästaren Grauers hade också vid ansökningens inlämnande
till Högsell yttrat, att han funne det »otrevligt» med politiska möten
på torget. Det vore givetvis denna åsikt, som dikterat magistratens beslut. Enligt
Högsells mening borde magistratens beslut om tillåtelse eller avslag i detta
fall dikterats huvudsakligast med hänsyn till dess inverkan på ordningen och
trafiken, men några sådana motiv hade magistraten icke lämnat i sin förklaring,
Skulle magistratens förfarande anses riktigt, vore det att befara, att alla ansökningar
om möten på stadens allmänna platser bleve likadant behandlade, och
detta vore en alldeles för stor inskränkning i församlingsfriheten.

På förekommen anledning har magistraten sedermera i en hit insänd skrivelse
meddelat, att uti magistratens ifrågavarande beslut deltagit borgmästaren Henning
Grauers samt rådmännen Sven Wihlborg, Eugéne Schlyter och Johan Wingren. I

I skrivelse till advokatfiskalen vid Göta hovrätt yttrade jag följande.

Församlingsfriheten är i svensk rättsuppfattning erkänd, ehuru de hittills
gällande lagbestämmelserna i ämnet äro av mycket ofullständig beskaffenhet.

I 10 kap. 15 § strafflagen stadgas, att om menighet sammankommer å
landet eller i stad till överläggning om allmänt eller menigheten särskilt rörande
ärende, må tillträde till sammankomsten ej offentlig myndighet förvägras. Ej
må sammankomsten av myndigheten upplösas, så framt därvid ej företages
något, som är emot lag stridande eller eljest stör allmän ordning

»Enligt 13 § ordningsstadgan för rikets städer skall, om tillställning skall äga
rum på gata, torg eller annan allmän plats eller på annat under bar himmel beläget
ställe, till vilket allmänheten eljest har obehindrat tillträde, polismyndighetens
tillstånd avvaktas, och vare förbjudet att, innan tillstånd meddelats, utlämna
inträdeskort, fordra, begära eller mottaga avgift.

Genom bestämmelserna i 13 § ordningsstadgan har eu vidsträckt befogenhet

— 1921 —

120

lagts i polismyndighetens hand och möjlighet öppnats till ett subjektivt eller
godtyckligt behandlingssätt av ärenden rörande församlingsrätten. Med hänsyn
till stadgandenas knapphändighet och särskilt i betraktande av den maktfullkomlighet,
som blivit myndigheterna anförtrodd, måste såsom en nödvändig
fordran uppställas, att vid behandlingen av sådana ärenden den största varsamhet
iakttages. Det synes ingalunda tillrådligt att för sitt handhavande av ifrågavarande
lagbestämmelser utstaka en viss praxis, som sedermera icke låter sig
påverkas av omständigheterna i varje särskilt fall. Polismyndigheten bör, enligt
mitt förmenande, alltid vid bedömande av frågan, huruvida ett tillstånd skall
meddelas eller ej, utgå från den principen, att församlingsfriheten är grundad i
det svenska rättsmedvetandet och att den inskränkning i församlingsrätten, som
pohsmyndigheten genom att vägra meddela ett begärt tillstånd äger befogenhet
att vidtaga, allenast får äga rum, när befintliga lagbestämmelser, rätt tolkade,
därtill givit tydlig anledning.

Visserligen omnämnas icke uttryckligen i 13 § ordningsstadgan vilka skäl,
som rätteligen böra kunna anföras för en vägran att meddela ett tillstånd av nu
ifrågavarande slag. Men det synes ligga i sakens natur, att som ordningsstadgan
huvudsakligast avser att meddela ordningsföreskrifter, närmast sådana synpunkter,
som gälla ordningen eller vad därmed sammanhänger, höra komma i
fråga, Såsom skäl för avslag synes mig kunna anföras, att svårigheter i ordningshänseende
genom ett avsevärt störande av trafiken eller eljest skulle uppstå.
För det fall, att tillställning visar sig åsyfta eller innebära något lagstridigt,
ger femte .stycket i 13 § ordningsstadgan det direktivet, att pohsmyndigheten
äger upplösa sammankomsten och förbjuda dess förnyande.

I förevarande fall är upplyst, att magistraten genom beslut den 10 augusti
1917 avslagit en av Högsell å Oskarshamns socialdemokratiska vänsterkommuns
vägnar gjord ansökan om tillstånd att onsdagen den 15 augusti 1917 kl 7. e. m.
få å Nya torget i Oskarshamn anordna ett politiskt föredrag av riksdagsmannen
Fredrik Ström. Magistraten har i sitt protokoll motiverat detta beslut därmed,
att magistraten icke i andra fall, än då tilloppet av åhörare med visshet kunde
beräknas kräva osedvanligt stort utrymme, ansåge sig böra för sådant ändamål
som det av Högsell uppgivna upplåta ifrågavarande plats samt att dylikt skäl
för bifall till ansökningen sannolikt icke förelåge. I sin förklaring har magistraten
framhållit, att magistraten endast i fråga om ett politiskt föredrag, hållet
den 8 augusti 1917 av riksdagsmannen Värner Rydén, frångått den dittills
tillämpade regeln att icke medgiva upplåtande av torget samt att anledningen
härtill varit, att anmälaren av föredraget förklarat en åhörarskara av omkring
2,000 personer vara att påräkna. Härtill har magistraten fogat den anmärkningen
att, enligt vad som sedermera visat sig, åhörarna vid Rydéns föredrag
ej uppgått till mer än högst 500 personer.

Däremot har magistraten varken i sitt beslut eller förklaringen antytt, att
den praxis, som magistraten sålunda följt, haft sin grund däri, att magistraten
ansett hinder ur allmän ordningssynpunkt föreligga. Att detta icke heller varit
det för magistraten allenast avgörande skälet, synes man vara berättigad att
sluta sig till av den omständigheten, att den av magistraten fastslagna praxis föranlett
till undantag i fråga om föredrag, som beräknats samla ett mycket stort

— 1921 —

121

antal åhörare. Fastmera synes den av magistraten tillämpade praxis vara närmast
grundad i en uppfattning, att politiska föredrag icke bordo förekomma å
öppen plats inom staden. Men att en sådan åsikt icke överensstämmer med vad
i 13 § ordningsstadgan avses, synes utan vidare uppenbart. I nämnda lagrum
förutsattes ju till och med såsom givet, att tillställning, vartill räknas allmänt
föredrag, kan äga rum på gata, torg eller annan allmän plats.

Den omständigheten, att i sammanhang med magistratens beslut Högsel)
genom magistratens ordförande underrättats, att stadens teater stode till förfogande
som föredragslokal, synes mig desto mindre vara förtjänt av beaktande,
som teaterns användande för ändamålet sannolikt skulle hava varit förenat med
kostnader för anordnarna av föredraget.

På grund av vad jag sålunda anfört fann jag magistraten hava saknat
laga grund för sitt ifrågavarande beslut. Detsamma måste enligt min uppfattning
anses innebära ett ämbetsfel. Till laga beivran av detta fel funne jag mig
desto mer uppfordrad, som beslutet, enligt vad magistraten själv medgivit, vore
att anse som ett utslag av en av magistraten följd praxis. Jag uppdrog därför
åt advokatfiskal^! att för det ämbetsfel, vartill borgmästaren Grauers samt rådmännen
Wihlborg, Schlyter och Wingren gjort sig skyldiga genom meddelandet
av beslutet, i laga ordning ställa dem under åtal inför hovrätten under yrkande
om ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Beträffande tidigare ''rättsfall
rörande församlingsfriheten hänvisades till min företrädares framställning i ämnet,
införd i ämbetsberättelsen till lagtima riksdagen 1917 sid. 313 o. f.

Med anledning av det åtal, advokatfiskal anställde, meddelade Göta hovrätt
utslag den 27 april 1920, därvid hovrätten yttrade, att hovrätten med hänsyn
till vad Grauers, Wihlborg, Schlyter och Wingren i sin till hovrätten avgivna
förklaring anfört funne magistraten icke hava saknat fog för sin åtgärd att, vägra
upplåtande av ovannämnda plats för hållande av ifrågavarande föredrag, i följd
varav hovrätten lämnade åtalet utan bifall.

Sedan jag av de till målet hörande handlingarna inhämtat, att magistraten
i sin till hovrätten avgivna förklaring under företeende av kartor anfört, att dess
ifrågavarande avslagsbeslut tillkommit i ordningens intresse samt att annan
öppen plats för föredragets hållande stått till buds, fann jag icke skäl att fullfölja
talan mot hovrättens utslag, vilket vann laga kraft.

14. Kränkning av församlingsfriheten.

I eu hit insänd klagoskrift har Knut Pettersson å Jönköpings ungsocialistiska
klubbs vägnar anfört huvudsakligen följande.

I Jönköping brukade en något avlägsen fri skogsplats, Simsholmen, få användas
till offentliga mötens avhållande. Sålunda hade sommaren 1917 föredrag
där med tillåtelse av myndigheterna hållits av Ivar Wennerström och Z. Höglund
samt av fru Kåta Dahlström. Klubben hade i vederbörlig ordning och god tid

16 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1921 års riksdag.

122

inlagt ansökan att å Simsholmen få hålla möte söndagen den 2 september 1917
kl. 3 e. m. med föredrag av redaktören Hinke Bergegren över ämnet »Den heliga
treenigheten: korset, svärdet och kassakistan» samt en litterär föreläsning av
samma talare om »Guy de Maupassant, livets och kärlekens skildrare». Först
cirka 14 dagar efter det att ansökningen inlämnats hade svar erhållits, och hade
detta varit nekande. Detta innebure obestridligt en orättvisa. Men vad som syntes
än värre vore, att borgmästaren Wilhelm Palmgren, erinrad om att Höglund
fått tala å Simsholmen, yttrat, att det skulle han aldrig fått göra, om Palmgren
då varit i tjänstgöring. Borgmästaren Palmgren hade även fällt det yttrandet, att,
så länge han levde, komme Bergegren icke att få tala i Jönköping. Klaganden
ansåge, att Palmgren från högre håll borde få veta, att det funnes sådan yttrandefrihet
i Sverige, att föredrag icke kunde förbjudas i förväg, helst ett föredrag,
som utan anmärkning hållits på ett femtiotal platser, bland andra Stockholm,
Kiruna och Göteborg.

Sedan borgmästaren Palmgren anmodats att inkomma med upplysning, huru
med de i klagoskriften uppgivna omständigheter förhölle sig, så vitt rörde det
till den 2 september 1917 utsatta offentliga mötet, har Palmgren i en hit insänd
skrivelse förklarat sig i berörda hänseende åberopa ett skrivelsen bilagt utdrag av
magistratens i Jönköping protokoll för den 28 augusti 1917 samt tillika meddelat,
att i det beslut, som protokollsutdraget avsåge, jämte honom deltagit rådmännen
Leonard Sjöberg, Johan Ekdahl och Richard Schéle.

Av nämnda protokollsutdrag framgick till en början, att i en den 18 augusti
1917 dagtecknad, till magistraten insänd skrift klaganden å klubbens vägnar anmält
ifrågavarande båda föredrag att av Bergegren hållas å Simsholmen den 2
september kl. 3 e. m., därvid likväl namnet Guy de Maupassant kommit att förvanskas
till »Geoyrde mant anasse».

I övrigt innehöll protokollsutdraget följande.

Den 27 augusti 1917 hade en stadstjänare fått tillsägelse att kalla klaganden
till inställelse inför borgmästaren påföljande dag för att enligt 13 § i ordningsstadgan
för rikets städer dels styrka, att plats å Simsholmen blivit av ägaren eller
innehavaren upplåten åt Bergegren i och för hållande av de anmälda föredragen,
och dels att om tillställningens ändamål och beskaffenhet lämna polismyndigheten
erforderliga upplysningar. Den 2* augusti hade inför borgmästaren inställt
sig arbetaren Hugo Id, vilken med förmälan, att klaganden vore sängliggande
sjuk, uppgivit, att han blivit av klaganden anmodad att i dennes ställe iakttaga
inställelse hos borgmästaren. Efter därom framställda frågor hade Id emellertid
förklarat, att han icke hade sig bekant, om Simsholmen blivit till Bergegren upplåten
för hållande av föredragen därstädes och att han för övrigt beträffande föredragen
icke kunde lämna några vidare meddelanden än dem, som innefattades
i en av Id företedd tryckt affisch, vilken upptoge de föredrag, som av Bergegren
skulle hållas, att till talrikt besök inbjödes och att entré till föredragen utgjorde
25 öre.

Vid nu anmärkta förhållande och då de föredrag, som under sommaren 1916
av Bergegren å Simsholmen avhållits, enligt vad till magistratens kännedom kommit
varit av beskaffenhet att i hög grad såra sedligheten, samt av notiser i tid —

1921 -

123

ningspressen framgått, att föredrag, som Bergsgren under senaste tiden å annan
ort hållit, hos många väckt anstöt för sitt innehåll, hade magistraten, som ansåge
sig hava skälig anledning till antagande, att de av klaganden anmälda föredragen
skulle i fråga om innehållet i huvudsak komma att utgöra ett förnyande av föredraget
å Simsholmen sommaren 1916, funnit sig icke kunna lämna Bergegren
tillstånd att hålla de anmälda föredragen.

Klaganden har sedermera i ärendet avgivit påminnelser, däri han förklarat
sig anmäla magistratens för ifrågavarande beslut ansvariga ledamöter för deras
tillvägagångssätt samt i övrigt anfört bland annat följande.

Magistratens antagande, att det föredrag, Bergegren skulle hålla, skulle bliva
ett förnyande av ett annat föredrag, vore svepskäl från magistratens sida, så
mycket mer som det föredrag av Bergegren å Simsholmen, varom magistraten hört
klagomål, aldrig hade hållits. Bergegren hade aldrig talat å Simsholmen. Bergegren
hade på sista åren varit en gång i Jönköping och talat. Två polismän hade
varit närvarande och åhört hela föredraget. Hade de anmält, att något olagligt
förekommit, borde väl åtal hava följt.

Sedan magistraten anmodats inkomma med yttrande i ärendet, har magistraten
i avgiven förklaring anfört följande.

Magistraten ansåge, att bestämmelserna i 13 § ordningsstadgan för rikets
städer gåve tillräckligt stöd för magistratens den 28 augusti i ärendet meddelade
beslut. Klaganden, som undertecknat anmälningsskriften till magistraten, hade
icke på minsta sätt kunnat styrka, att platsen för de ifrågasatta föredragen blivit
av vederbörande för ändamålet upplåten, och några upplysningar om föredragens
ändamål och beskaffenhet hade icke heller kunnat lämnas. Då titlarna
å de anmälda föredragen givit full anledning till antagande, att föredragen till
sitt innehåll ungefär skulle komma att utgöra ett förnyande av det föredrag, som
Bergegren hållit i Jönköping sommaren 1916, vilket föredrag, ehuru åtal därå
icke följt, enligt trovärdiga personers utsago varit stridande mot sedlighet, torde
magistratens beslut att vägra tillstånd till de anmälda föredragen få anses hava
haft fullt fog för sig. Det vore emellertid riktigt, att sistberörda föredrag icke,
såsom i magistratens protokoll för den 28 augusti genom skrivfel uppgivits, hållits
å Simsholmen. Det hade hållits den 28 juli å Västerbrunn, som läge i omedelbar
närhet av Simsholmen, vilken vore belägen å östra sidan av Munksjön
och dit avståndet från polisvaktkontoret vore omkring 3 kilometer, vilket även
vållade stora svårigheter att låta föredrag därstädes övervakas av därtill erforderliga
poliskonstaplar. Sådan svårighet hade även förelegat, om Bergegren skulle
hållit de nu ifrågavarande föredragen. I

I ämbetsskrivelse till advokatfiskalen vid Göta horätt anförde jag följande.
Till stöd för sitt ifrågavarande beslut av den 28 augusti 1917 har magistraten
åberopat bestämmelserna i 13 § ordningsstadgan för rikets städer. Detta lagrum
har i de delar, som här äro i fråga, följande lydelse:

Var och en, som vill i stad eller å dess område — — — hålla allmänt fö —

1921 —

124

redrag, som ej är att hänföra till andaktsövning eller föreläsning vid läroanstalt,
hålla allmänt sammanträde eller göra andra tillställningar av vad beskaffenhet
som helst, vilka genom allmän tidning, anslag eller annorledes kungöras, eller
vartill inträdeskort försäljas eller avgift på ett eller annat sätt från allmänheten
fordras, begäres eller mottages, eller till vilka allmänheten eljest har tillträde,
skall därom göra anmälan hos polismyndigheten. Den, som anmäler tillställningen,
vare pliktig, när det av polismyndigheten påfordras, ej mindre att styrka,
att den uppgivna lokalen eller platsen blivit av ägaren eller innehavaren upplåten
för ändamålet, än även att om tillställningens ändamål och beskaffenhet
lämna polismyndigheten de upplysningar, denna äskar för att kunna meddela
erforderliga ordningsföreskrifter; allt vid äventyr att tillställningen eljest anses
icke vara behörigen anmäld.

År fråga om maskerad---eller skall tillställning äga rum på gata,

torg eller annan allmän plats eller på annat under bar himmel beläget ställe, till
vilket allmänheten eljest har obehindrat tillträde, då skall polismyndighetens tillstånd
avvaktas, och vare förbjudet att, innan tillstånd meddelats, utlämna inträdeskort,
fordra, begära eller mottaga avgift.

Där sig visar, att tillställning, som här ovan omförmäles, åsyftar eller innebär
något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare
oordning, äger polismyndigheten att dess förnyande förbjuda. I nu nämnda fall,
ävensom då tillställningen utan vederbörlig anmälan eller tillåtelse äger rum eller
bland de närvarande uppkommer oordning av svårare beskaffenhet, den där icke*
genom deltagarnas i densamma avlägsnande kan undanrödjas, må sammankomsten
av polismyndigheten upplösas.

I förevarande fall är upplyst, att klaganden hos magistraten i Jönköping
anmält två föredrag att av Bergegren hållas å Simsholmen söndagen den 2 september
1917 kl. 3 e. in., att dessa föredrag varit avsedda att hållas, det ena över
ämnet »den heliga treenigheten; korset, svärdet och kassakistan» och det andra
över ämnet »Guy de Maupassant, livets och kärlekens skildrare», att klaganden i
sin anmälan uppgivit ämnena för föredragen, dock att namnet Guy de Maupassant
därvid förvanskats till »Geoyrde mant anasse», samt att magistraten genom
beslut den 28 augusti 1917 förklarat sig på anförda skäl icke kunna lämna tillstånd
till föredragens hållande.

Vidare är upplyst, att magistratens beslut föregåtts av eu anmaning till klaganden
dels att styrka, att plats å Simsholmen blivit av ägaren eller innehavaren
upplåten åt Bergegren för hållandet av föredragen, dels ock att om tillställningens
ändamål och beskaffenhet lämna magistraten erforderliga upplysningar.

Såsom stöd för sitt beslut synes magistraten i första hand vilja åberopa, att
klaganden ej skulle hava ställt sig denna anmaning till efterrättelse och att föredragen
därför ej kunde anses behörigen anmälda. Magistraten har nämligen
motiverat sitt beslut bland annat därmed, att den person vid namn Id, som företrätt
klaganden, förklarat dels att han icke hade sig bekant, om Simsholmen blivit
till Bergegren upplåten för hållande av föredragen, dels ock att han beträffande
föredragen icke kunde lämna några vidare meddelanden än dem, som innefattades
i en av honom företedd tryckt affisch, vilken upptog de föredrag, som

1921 —

av Bergegren skulle hållas, att till talrikt besök inbjödes och att entré till föredragen
utgjorde 25 öre.

Vad angår denna del av motiveringen för beslutet är först att märka, att
magistraten synes hava ansett tillstånd till föredragens hållande erfordras och att
sålunda ett dylikt fall förelåge, som omförmäles i andra stycket av 13 § orduingsstadgan.
Magistraten synes hava utgått därifrån, att den för föredragens
hållande utsatta platsen, Simsholmen, vore att anse, om ej som allmän plats,
dock som annat under bar himmel beläget ställe, till vilket allmänheten eljest
hade obehindrat tillträde. Var denna utgångspunkt riktig — och det synes densamme,
att döma av handlingarna i ärendet, hava varit — lärer därmed ock få
anses klart, att klaganden ej bort avfordras bevis, att Simsholmen blivit upplåten
åt Bergegren för hållande av föredragen. Den omständigheten, att klaganden ej
förebragt dylikt bevis, har magistraten därför saknat fog att lägga till grund för
beslutet.

Skulle åter Simsholmen hava varit att anse såsom en sådan mera enskild
plats, som avses i första stycket av 13 § ordningsstadgan och beträffande vilken
bevis om upplåtelse från ägarens sida hade bort företes, hade magistraten i allt
fall saknat befogenhet att grunda ett förbud mot föredragens hållande på den
omständigheten, att de ej skulle hava blivit behörigen anmälda. Något stöd för
en dylik åtgärd lämnar icke 13 § ordningsstadgan, vilken berättigar polismyndigheten
allenast att upplösa sammankomst, därest vederbörlig anmälan icke blivit
gjord.

Beträffande förevarande del av motiveringen för magistratens beslut är vidare
att märka, att 13 § ordningsstadgan visserligen giver polismyndighet rätt att
angående en anmäld tillställnings ändamål och beskaffenhet avfordra anmälaren
de upplysningar, som kunna behövas för erforderliga ordningsföreskrifters meddelande.
År tillställning att hänföra till allmänt föredrag, får icke åt denna bestämmelse
givas en vidare tolkning, än att polismyndigheten äger infordra upplysningar
om ämnet för föredraget samt om vid detsamma skola förekomma
några särskilda anordningar, som kunna påkalla föreskrift till undvikande av
oordning, eldfara eller dylikt. Enligt vad av handlingarna framgår, har magistraten
fått sig företedd en tryckt affisch, upptagande ämnena för de anmälda
föredragen. Däremot synes för magistraten upplysning icke hava stått till buds,
huruvida vid föredragen skulle förekomma några särskilda anordningar av beskaffenhet
att ur nyssnämnda synpunkt påkalla föreskrift från magistratens sida.
Denna omständighet kan dock icke tillmätas större betydelse. Med hänsyn såväl
till ämnena för föredragen som till platsen för deras hållande synes mig magistraten
utan vidare hava bort utgå därifrån, att några dylika anordningar ej
skulle bliva förbundna med föredragen. I fråga om sin skyldighet att lämna
magistraten erforderliga upplysningar om den anmälda tillställningens ändamål
och beskaffenhet kan klaganden, enligt min mening, ej anses hava gjort sig skyldig
till sådan försummelse, att tillställningen skulle anses icke vara behörigen
anmäld eller att försummelsen av magistraten kunnat med fog åberopas till stöd
för avslagsbeslutet.

Till vad sålunda anförts vill jag framhålla, att bestämmelserna i 13 § första
stycket sista punkten ordningsstadgan väl innefatta en rätt, men ej en ovillkor —

1921 —

126

lig skyldighet för polismyndigheten samt att magistraten vid tillämpningen av
dessa bestämmelser haft desto större anledning att framgå med varsamhet, som
klaganden genom Id låtit anmäla laga förfall för personlig inställelse.

Magistratens beslut är slutligen motiverat dels därmed, att föredrag, som av
Bergsgren sommaren 1916 avhållits i Jönköping, enligt vad till magistratens kännedom
kommit varit av beskaffenhet att i hög grad såra sedligheten samt att
magistraten ansett sig hava skälig anledning till antagande, att de av klaganden
anmälda föredragen skulle i fråga om innehållet i huvudsak komma att utgöra
ett förnyande av förstnämnda föredrag, dels ock att föredrag, som Bergegren
under senaste tiden hållit å annan ort, hos många väckt anstöt för sitt innehåll.

Enligt 13 § ordningsstadgan äger polismyndigheten endast i fall, där sig visar,
att tillställning åsyftar eller innebär något, som strider mot sedlighet eller
allmän lag eller föranleder till svårare oordning, att förbjuda förnyande av tillställningen.
Tydligt är därför, att magistraten icke ägt åberopa Bergegrens allmänna
verksamhet såsom föredragshållare till stöd för sitt ifrågavarande beslut.
Vad angår magistratens antagande, att de anmälda föredragen skulle komma att
innefatta ett förnyande av Bergegrens föredrag i Jönköping sommaren 1916, har
i magistratens beslut ej anförts något som helst stöd för nämnda antagande. I
sin förklaring har magistraten gjort gällande, att titlarna å de anmälda föredragen
givit full anledning till detta antagande. Magistraten har dock icke ens påstått,
att 1916 års föredrag behandlat just de ämnen, som de av klaganden anmälda
föredragen upptagit. Även om så skulle hava varit förhållandet, synes
något offentligt inskridande ej hava blivit följden av Bergegrens föredrag i Jönköping
sommaren 1916, och då lärer det ej heller kunna sägas hava visat sig,
att sistnämnda föredrag stritt mot sedlighet eller eljest varit av sådan beskaffenhet,
att förnyande därav lagligen kunnat förbjudas.

Vad magistraten i sistberörda båda hänseenden anfört till stöd för sitt beslut
kan därför enligt min mening ej godtagas såsom laga skäl för detsamma.
Ej heller synes mig avseende kunna fästas vid vad magistraten i sin förklaring
yttrat rörande svårigheterna att på grund av Simsholmens läge låta föredragen
övervakas av erforderligt polismanskap.

Jag fann magistratens ifrågavarande beslut icke vara lagligen grundat, utan
innefatta ett fel i ämbetets utövning. Då detta fel berörde en så viktig medborgerlig
rätt som församlingsrätten, kunde jag icke lämna detsamma utan laga beifran.
Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen att för det ämbetsfel, vartill borgmästaren
Palmgren samt rådmännen Sjöberg, Ekdahl och Schéle gjort sig skyldiga
genom meddelande av beslutet, i laga ordning ställa dem under åtal inför
hovrätten under yrkande om ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. I

I anledning av det åtal, som anställdes mot magistraten, meddelade Göta hovrätt
utslag den 31 maj 1920, därvid hovrätten yttrade följande.

Ehuru, såvitt handlingarna utvisa, den plats, där de hos magistraten anmälda
föredragen skolat hållas, synes hava varit att hänföra till sådant ställe, som
omförmäles i 13 § andra stycket i ordningsstadgan för rikets städer, samt det följaktligen
tillkommit magistraten att pröva, huruvida tillstånd till föredragens hål —

1921 .....

127

lande bort meddelas, likväl och som magistraten icke kan anses hava förebragt
giltigt skid för sin vägran att lämna dylikt tillstånd, prövar hovrätten jämlikt 25
kapitlet 17 § strafflagen rättvist döma Palmgren, Sjöberg, Ekdahl och Schéle,
vilka äro för ifrågavarande beslut ansvariga, att för oförstånd i ämbetet var för
sig bota 25 kronor till kronan.

Över hovrättens utslag hava besvär anförts av borgmästaren Palmgren och
hans medparter, och är målet beroende på Kung!. Maj:ts prövning.

15. Fråga om kränkning av församlingsfriheten.

Handlingarna i ett genom klagomål av Knut Jensie i Jönköping härstädes
anhängiggjort ärende utvisa följande.

Vid sammanträde med magistraten i Jönköping den 14 augusti 1919 meddelade
borgmästaren Wilhelm Palmgren, att Jensie den 11 i nämnda månad till
Palmgren inlämnat en skrift, undertecknad »Jönköpings lokala samorganisation.
Styrelsen» och innefattande dels anmälan om, att Rudolv Holme från Stockholm
ämnade måndagen den 18 augusti 1919 kl. Va 8 e. in. å Järnvägstorget i
Jönköping hålla föredrag över ämnet »Sveriges arbetares centralorganisation: dess
former, mål och medel», dels ock anhållan om magistratens tillstånd till föredragets
hållande; att Jensie på fråga av Palmgren upplyst, att Plolme vore syndikalist
och livligt omfattade syndikalismens åsikter i fråga om bästa och verksammaste
sättet att frigöra arbetarna från det förtryck, under vilket de för närvarande
enligt Jensies åsikt lede, men att Jensie emellertid trodde, att det föredrag,
som ansökningen avsåge, icke skulle giva Holme anledning att närmare
ingå på dessa förhållanden; att efter dessa upplysningar Palmgren, under hänvisning
till 13 § i ordningsstadgan för rikets städer, ansett sig böra av Plolme
själv inhämta närmare kännedom om föredragets ändamål och beskaffenhet; att i
anledning härav Jensie nämnt, att Holme skulle meddela sådana upplysningar
lördagen den 16 augusti mellan kl. 11 och 12 f. m., då Holme skulle inställa sig
hos Palmgren, vilket av denne även medgivits; att Jensie dock den 14 augusti
kommit tillstädes och förklarat, att Holme icke ämnade infinna sig för att lämna
några uppgifter rörande föredraget; att Palmgren den 11 augusti låtit telefonera
till polismyndigheten i Örebro för inhämtande av upplysningar angående Holme;
samt att därvid meddelats att, på sätt polisunderrättelser för år 1918 under n:r
66 D. 6. även gåve vid handen, Holme den 19 juni 1918 frigivits från centralfängelset
i Örebro efter att hava avtjänat 4 månaders fängelse för uppmaning
till ohörsamhet mot lag, ävensom att Holme, som vore anställd å »Syndikalistens
redaktion», vore känd som en uppviglare i sina föredrag.

Efter dessa meddelanden av borgmästaren Palmgren och då Holme icke velat
lämna de av Palmgren äskade upplysningarna samt magistraten desto mindre ansåge
sig böra upplåta ett av stadens torg för hållande av ifrågakomna föredrag,
som magistraten till följd av ledigheter inom poliskåren kanske icke bleve i tillfälle
att under föredraget hålla den polisstyrka, som möjligen kunde vara erforderlig,
i händelse föredraget skulle föranleda till oordningar, blev ansökningen
> - 1921 —

128

lämnad utan bifall av magistraten, som emellertid på begäran medgav, att Holme,
därest han kunde hyra lokal i Folkets hus, därstädes finge hålla föredraget.

Om detta beslut förenade sig borgmästaren Palmgren, rådmannen Richard
Schéle och t. f. rådmannen Axel Svensson.

I eu hit insänd skrift har Jensie riktat klagomål mot borgmästaren Palmgren
i anledning av magistratens nyssnämnda beslut, och har Jensie härvid anfört
huvudsakligen följande.

Att Jensie anmälde borgmästaren Palmgren och icke magistraten i dess helhet,
berodde därpå, att det vid många tillfällen visat sig, att Palmgren ensam haft
bestämmanderätten, när det gällt fall av förevarande beskaffenhet. Vad som
gjorde det ännu mera berättigat att rikta klagomålen mot borgmästaren Palmgren
personligen vore, att vid de tillfällen, då Palmgren haft tjänstledighet och någon
annan ledamot av magistraten skött borgmästarsysslan, tillstånd i liknande fall
aldrig nekats.

8in anmälan ville Jensie motivera därmed, att ifrågavarande föredrag hållits
omkring 400 gånger på olika platser i Sverige, Norge och Danmark — såväl ute
som inom hus — samt att Järnvägstorget när som helst upplätes till frälsningsarmen,
som där flöde formligen obligatoriska bönemöten minst en gång i veckan.
Aveno andra hade fått hålla tal där, t. ex. högersocialisternas talare.

A klagoskriften har tecknats intyg dels av Hugo Id, Gustaf Eng och Sven
Jönsson — i uppgiven egenskap av resp. ordförande, kassör och sekreterare i
Jönköpings lokala samorganisation — att klagoskriftens innehåll av dem befunnits
vara i överensstämmelse med ett uttalande, som gjorts å möte den 17
augusti 1919, dels av Id och Eng, att de jämte Jönsson, enligt vid nämnda
möte fört protokoll, ägde rätt att föra talan för Jönköpings lokala samorganinisation.

Sedan i anledning av klagoskriften yttrande infordrats från magistraten, har
magistraten i avgiven förklaring anfört följande.

I klagoskriften uppgåve Jensie, att det föredrag, vars hållande å Järnvägstorget
magistraten icke velat medgiva, av Holme hållits omkring 400 gånger
såväl ute som inomhus i Sverige, Norge och Danmark. Riktigheten härav kunde
magistraten varken medgiva eller bestrida, men om sådana föredrag av Holme
även fått hållas å allmänna platser, framginge icke av skriften. Hade så emellertid
skett, hade detta med all säkerhet berott därpå, att vederbörande myndigheter
underlåtit att skaffa sig underrättelse om de åsikter och meningar, för vilka
Holme gjort sig till målsman. Att frälsningsarmén, såsom Jensie även framhållit,
varje vecka under sommartiden fått hålla bönemöten å Järnvägstorget,
ägde nog sin riktighet, men som dessa möten aldrig föranlett några oordningar
och tillståndet till mötena lämnats frälsningsarmén, innan nu oroliga tider i det
politiska livet inträtt, hade tillståndet icke kommit att återkallas, och av den omständigheten,
att magistraten ett par gånger lämnat personer, såsom t. ex. statsråden
Rydén och Palmstierna, tillstånd att å stadens torg uppträda med föredrag,
kunde väl icke gärna följa, att magistraten jämväl bort giva sådant tillstånd åt
Holme, som gjort sig allmänt känd för att i sina föredrag uttala revolutionära

- 1921 —

åsikter. Polismyndigheterna hade eldigt magistratens asikt skyldighet att vid
fråga, huruvida ett torg eller annan allmän plats skulle upplåtas för hållande av
föredrag, noga pröva och skaffa sig underrättelse, om föredraget kunde vara av
beskaffenhet att väcka allmän förargelse hos den rättänkande allmänheten eller
åsyfta omstörtning av rådande samhällsförhållanden. Av llolmes vägran att lämna
begärda upplysningar om föredraget hade magistraten haft väl grundad anledning
till antagande, att llolmes syndikalistiska åsikter vore av den art, som Jensie angivit,
samt att Holme således i sina föredrag ville för arbetarna framhålla nyttan
och nödvändigheten av revolution och inbördes krig, för att arbetarna skulle
bliva frigjorda från det förtryck, under vilket de för närvarande levde, samt att
det i övrigt vore av vikt, att ryska förhållanden även bleve rådande i Sverige,
och därför hade magistraten med all säkerhet gjort sig skyldig till ett välförtjänt
klander, om llolmes ansökan bifallits. Omförmälda föredrag, som av Holme
sedan avhållits å Folkets hus inför omkring 50 åhörare samt avhörts av två av
magistraten till mötet beordrade detektivkonstaplar, hade även enligt deras be
rättelse till innehållet varit sådant, att magistraten ansett sig hava handlat synnerligen
klokt genom att hindra Holme från att å Järn vägstorget framföra detsamma.

I avgivna påminnelser har Jensie anfört huvudsakligen följande.

När borgmästaren Palmgren fordrat, att Holme skulle inställa sig hos magistra
ten för att lämna upplysning angående föredraget, hade Jensie framhållit, att som
han själv varit med Holme på turné och hört föredraget, han kunde för Palmgren
fullständigt relatera detsamma. Detta förslag hade dock avböjts av Palmgren. Då
Jensie därvid framhållit, att ingen paragraf i lagen föreskreve, att eu agitator
skulle själv inställa sig hos magistraten, hade Palmgren påstått sig icke bry sig
därom, samt yttrat, att nu skulle det emellertid bliva så. Då det för en agitator,
som befunne sig på turné, på grund av tidens knapphet vore en ren omöjlighet
att inställa sig hos magistraten, hade Jensie den 14 augusti förklarat, att så ej
skulle ske, samt fordrat ett definitivt svar, om platsen upplätes eller icke. Jensie
hade då av Palmgren fått det besked, att torget icke upplätes till föredraget.
Samtidigt hade Palmgren dock yttrat, att »vi kunde gå dit ändå». På fråga om
följderna härav hade Palmgren genmält: »Ja, det skall Ni få se då». Att borgmästaren
Palmgren satt sig i förbindelse med polismyndigheten i Örebro, ägde
nog sin riktighet. Men vilken socialistiskt tänkande agitator funnes i Sverige,
som icke fått smaka fängelselivets mödor? Jensie veterligt ingen. Att Holme
skulle vara anställd å »Syndikalisten», vore taget ur luften. Holme vore anställd
som organisatör hos Sveriges arbetares centralorganisation. Borgmästaren Palmgren
hade ansett sig icke böra upplåta Järnvägstorget, emedan ledighet i polis
kåren för tillfället varit rådande. Detta kunde dock icke anses såsom någon
som helst motivering, enär Jensie inför Palmgren åtagit sig ansvaret för mötets
avhållande i lugn. Då det dessutom funnits två patrullerande poliskonstaplar med
pass intill torget, hade detta tydligen räckt till bevakning av Jönköpings arbetare.
Från möjligheten att tala å Folkets hus hade borgmästaren Palmgren icke enligt
lag kunnat avstänga Holme. De av magistraten utsedda detektiverna hade visserligen,
om de ansett föredraget brottsligt, men först då, kunnat begära föredragets
omedelbara avslutande, men föredragets avhållande hade icke kunnat i förväg för

17 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse titt 1921 års riksdag.

130

bjudas av magistraten. Att föredraget hållits omkring 400 gånger såväl utom
som inom hus, hade magistraten förklarat sig varken kunna medgiva eller bestrida.
Då emellertid detta vore ren sanning, ville det synas, som om föredraget
ändock varit av den art, att det utan vidare fått hållas å torg eller dylika platser.
Strax innan Holme varit i Jönköping, hade samma föredrag avhållits å Masthuggstorget
i Göteborg. Sedan hade föredraget hållits i Stockholm i Hornsbergs
hage. På båda dessa platser hade mötena präglats av lugn och ordning. Borgmästaren
Palmgren tycktes icke, trots ivriga förklaringar, fått klart för sig, att
det funnes eu stor skillnad mellan politiska och fackliga ekonomiska föredrag.
Holmes föredrag hade varit fackligt och haft till rubrik: »Sveriges arbetares centralorganisation:
dess former, mål och medel». I detta föredrag funnes icke ett
enda ställe, där Holme talade om revolution och inbördeskrig, såsom Palmgren
framhållit i sin svarsskrift. Föredraget vore avsett att skola medlemmarna inom
organisationen så, att de med tiden kunde rationellt avföra tvistigheter på arbetsplatserna
utan långvariga strejker och dylikt. Att det möte, som hållits å Folkets
hus, skulle varit av den art, borgmästaren Palmgren framhållit, vore fel. Detta
kunde med säkra namn intygas av de till ett 50-tal närvarande. Aven de båda
detektivkonstaplarna hade tyckt föredraget vara bra, vartill man kunde sluta sig
av, att de vid föredragets slut ivrigt applåderat. Några närvarande hade även
hört dem uttrycka sig, att det varit ett av de bästa föredrag, de hört på länge.
Då frälsningsarmén hade bönemöten å ifrågavarande torg, förekomme först predikan,
sedan sång, musik, vittnesbörd in. m. Därefter marscherade deltagarna
genom stadens Storgata ned till arméns lokal. Det fordrades en stor polisstyrka
för att bland en sådan massa folk, som då vore i rörelse, kunna uppehålla ordningen,
och spårvagnstrafiken hade mycket svårt att komma fram på de trånga
gatorna m. m. Tiden för denna demonstration infölle nämligen, då folket vore
mest i rörelse, och därför uppstode det stagnation. Även dylika möten borde få
upphöra att florera, därest icke några lugna och ordentligt framsagda föredrag
finge hållas å stadens torg.

Därefter anförde jag i skrivelse till advokatfiskalen vid Göta hovrätt följande.

De bestämmelser, som gälla i avseende å rätten att i stad hålla allmänt föredrag,
återfinnas i 13 § av ordningsstadgan för rikets städer. Detta lagrum har i
de delar, som här äro i fråga, följande lydelse:

Var och en, som vill i stad eller å dess område — — — hålla allmänt föredrag,
som ej är att hänföra till andaktsövning eller föreläsning vid läroanstalt,
hålla allmänt sammanträde eller göra andra tillställningar av vad beskaffenhet
som helst, vilka genom allmän tidning, anslag eller annorledes kungöras, eller
vartill inträdeskort försäljas eller avgift på ett eller annat sätt från allmänheten
fordras, begäres eller mottages, eller till vilka allmänheten eljest har tillträde,
skall därom göra anmälan hos polismyndigheten. Den, som anmäler tillställningen,
vare pliktig, när det av polismyndigheten påfordras, ej mindre att styrka,
att den uppgivna lokalen eller platsen blivit av ägaren eller innehavaren upplåten
för ändamålet, än även att om tillställningens ändamål och beskaffenhet lämna
polismyndigheten de upplysningar, denna äskar för att kunna meddela erforderliga
ordningsföreskrifter; allt vid äventyr att tillställningen eljest anses icke
vara behörigen anmäld. — 1921 —

131

År fråga om maskerad — — — eller skall tillställning äga rum på gata,
torg eller annan allmän plats eller på annat under bar himmel beläget ställe, till
vilket allmänheten eljest har obehindrat tillträde, då skall polismyndighetens till
stånd avvaktas, och vare — — — avgift.

Där sig visar, att tillställning, som här ovan omförmäles, åsyftar eller innebär
något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare oordning,
äger^ polismyndigheten att dess förnyande förbjuda. I nu nämnda fall,
ävensom då tillställningen utan vederbörlig anmälan eller tdlåtelse äger rum eller
bland de närvarande uppkommer oordning av svårare beskaffenhet, den där icke
genom deltagarnas i densamma avlägsnande kan undanröjas, må sammankomsten
av polismyndigheten upplösas; och vare---efterrättelse.

I förevarande fall är upplyst, att sedan Jensie till magistraten i .Jönköping
ingivit en skrift, undertecknad »Jönköpings lokala samorganisation. Styrelsen»
och innefattande anhållan om tillstånd till ett föredrag, som Holme ämnade män
dagen den 18 augusti 1919 kl. Va 8 e. m. å Järn vägstorget i Jönköping hålla
över ämnet »Sveriges arbetares centralorganisation: dess former, mål och medel»,
magistraten genom beslut den 14 augusti avslagit denna anhållan.

Av nämnda beslut framgår, att skälet till avslaget i första hand varit, att
sedan på föranledande av borgmästaren Palmgren Jensie utlovat, att Holme själv
skulle lämna närmare upplysningar om föredragets ämne och beskaffenhet, Holme
icke infunnit sig för att lämna sådana upplysningar. Magistraten har sålunda i
första hand grundat beslutet därpå, att föredraget ej skulle hava blivit behörigen
anmält.

Av bestämmelserna i 13 § ordningsstadgan framgår, att magistraten är berättigad
påfordra, att anmälaren av en tillställning lämnar de upplysningar om
tillställningens ändamål och beskaffenhet, som kunna krävas, för att magistraten
skall bliva i tillfälle att meddela erforderliga ordningsföreskrifter. Innebörden av
detta stadgande bör givetvis ses i ljuset därav, att lagrummet handlar om en
mångfald av tillställningar av vitt skilda slag och åsyftar att garantera dessa ur
ordnings- och säkerhetssynpunkt, vare sig de hållas utom- eller inomhus. Är det
fråga om eu sådan tillställning som ett allmänt föredrag, kan nämnda stadgande
ej anses innebära mera, än att magistraten äger infordra upplysning om föredragets
ämne samt om vid föredraget skola förekomma några särskilda anordningar,
som kunna påkalla föreskrifter till förebyggande av eldfara, oordning och
dylikt. I förevarande fall har i tillståndsansökningen fullständig upplysning
lämnats om föredragets ämne. Magistraten har utgått från den uppfattningen,
att magistraten skulle hava varit befogad att infordra närmare upplysningar om
föredragets innehåll. Att magistraten icke ägt en sådan befogenhet, är uppenbart.
En sådan censurering av yttrandefriheten är lika litet förenlig med svensk rättsuppfattning,
som censur beträffande tryckfriheten är för densamma främmande.
Det ligger för övrigt i sakens natur, att även om upplysningar lämnades angående
innehållet i ett tillämnat föredrag, därigenom icke vunnes någon säker
garanti emot, att icke något olagligt sedermera komme att i föredraget yttras. I
fråga om föredragets behöriga anmälan finner jag därför icke någon försummelse
hava ägt rum av den art, att magistraten med fog kunnat därpå stödja sitt beslut.
Jag hänvisar härutinnan till ett i N. J. A. 1911 sid. 268 refererat rättsfall.

19-21

132

Då i ordningsstadgan för rikets städer hållandet av föredrag å allmän plats
eller eljest under bar himmel i stad gjorts beroende av magistratens tillstånd, är
(inledningen härtill att söka däri, att ett föredrag å dylikt ställe kan äventyra
allmän ordning och säkerhet, intressen som magistraten i egenskap av polismyndighet
närmast har att bevaka. Härmed äro också vissa riktlinjer givna för en
prövning ur materiell synpunkt av ett ärende av ifrågavarande beskaffenhet. Omständigheter,
som härutinnan böra komma under bedömande, äro sålunda i främsta
rummet valet av plats och tid för föredraget. I förevarande fall har magistraten
icke förebragt några omständigheter av sagda beskaffenhet till stöd för sitt beslut.
Magistraten synes tvärtom i beslutet hava framhållit varje torg i staden såsom
olämpligt för föredraget; och har magistraten allenast i mycket svävande ordalag
åberopat ledigheter inom poliskåren och den våda för den allmänna ordningen,
som i följd härav kunde uppstå. Magistratens ståndpunkt har säkerligen mera
haft sin grund i själva ämnet för föredraget och föredragshållarens person. Detta
synes otvetydigt framgå av förklaringen. Men att själva ämnet för föredraget
icke varit av beskaffenhet att kunna motivera ett avslag å klagandens begäran
om tillstånd, finner jag uppenbart. Icke heller har magistraten på de upplysningar,
magistraten införskaffat angående föredragshållarens person, haft befogenhet att
vägra tillstånd. Skulle det visat sig, att den ifrågavarande sammankomsten inneburit
ett lagstridigt förfarande, hade ju magistraten enligt 5 stycket i 13 § ordningsstadgan
varit berättigad att upplösa sammankomsten och förbjuda dess förnyande.

På grund av vad jag sålunda anfört finner jag magistratens förevarande
beslut icke vara lagligen grundat, utan innefatta ett ämbetsfel. Då detta fel
innebär en kränkning av församlingsfriheten, anser jag mig ej kunna underlåta
att lagligen beivra detsamma, och detta så mycket mindre som magistraten i
Jönköping, med delvis samma sammansättning som i förevarande fall, tidigare
enligt mitt förmenande gjort sig skyldig till fel av liknande beskaffenhet.

Jag hänvisade härutinnan till det åtal, som advokatfiskalen enligt samtidigt
avgående ämbetsskrivelse hade att anhängiggöra i anledning av ett den 28 augusti
1917 av magistraten fattat beslut rörande föredrag av redaktören Hinke Bergegren.
Jag uppdrog åt advokatfiskalen att för det fel, vartill borgmästaren Palmgren,
rådmannen Scliélc och t, f. rådmannen Svensson gjort sig skyldiga genom meddelandet
av ifrågavarande beslut, i laga ordning ställa dem under åtal inför hovrätten
under yrkande om ansvar å dem efter lag och sakens beskaffenhet.

Efter åtal av advokatfiskalen yttrade Göta hovrätt i utslag den 31 maj 1920:

Hovrätten funne väl de av magistraten till stöd för sitt ifrågavarande beslut
anförda omständigheter icke hava utgjort giltig anledning för magistraten att
vägra upplåtandet av nämnda torg för det ifrågasatta ändamålet, men enär berörda
åtgärd, med hänsyn till torgets belägenhet intill järnvägsstation och å
platsen rådande trafikförhållanden, icke vore av beskaffenhet att höra till ansvar
för magistraten föranleda, funne hovrätten den mot Palmgren, Schéle och Svensson
i målet förda talan icke kunna bifallas.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

- 1921

16. Felaktigt förande av mantalslängd.

I en hit insänd skrift anförde arbetaren August Gottfrid Hansson i Davide
klagomål däröver, att han icke blivit upptagen i den för Rone kommun upp
rättade röstlängd, som legat till grund för 1917 års val till riksdagens andra
kammare, och att honom förvägrats utöva rösträtt vid nämnda val. Klaganden
hade varit upptagen i kommunens mantalslängd för 1916 men av oförklarlig
anledning uteslutits ur mantalslängden för 1917. Klaganden både varit bosatt
inom kommunen från och med 1908 och röstberättigad sedan 1914 samt utgjorl
honom påförda utskylder till stat och kommun till och med 1916.

Vid klagoskriften var fogat ett av ordföranden i Rone sockens kommunalnämnd
N. O. Nilsson den 3 september 1917 utfärdat intyg av innehåll, att klaganden,
som vore född 1889, under de tre 1917 närmast föregående åren fullgjort
sina utskylder till kommunen och pensionsförsäkringen.

Sedan yttrande infordrats från häradsskrivaren i Gottlands läns södra fögderi
Gustaf Boberg, anförde han i avgiyen förklaring följande.

Klaganden funnes icke upptagen i 1917 års mantalslängd för Rone kommun
och hade således icke kunnat komma in i röstlängden. Om anledningen
till att klaganden fattades i mantalslängden, som vore justerad av pastorsämbetet
i Rone, hade Boberg svårt att uttala sig, då klaganden icke själv och ej häller
någon annan om honom lämnat mantalsuppgift. År 1916 hade klaganden stått
mantalsskriven hos en arbetskarlsfamilj å prästgården i Rone, utan att han likväl
funnits där. Boberg hade emellertid satt sig i förbindelse med kyrkoherden
i Rone församling J. A. Ronquist, och av ett brev från Ronquist till Boberg
ville det synas, som om man icke känt till klagandens vistelseort och som om
denne i sinom tid kommit att föras över till boken över obefintliga. Det vore
sannolikt av denna anledning, som klaganden utelämnats vid mantalsskrivningen
och då med stöd av § 8 mom. 3 av mantalsskrivningsförordningen.

Till sin förklaring fogade Boberg det däri omförmälda brevet till honom
från kyrkoherden Ronquist, I detta brev anförde Ronquist huvudsakligen
följande.

Vid mantalsskrivningen år 1916 hade man icke vetat, var klaganden vore
tillfinnandes. Varken han själv eller hans husbonde hade lämnat någon uppgift
vid förskrivningen eller mantalsskrivningen. Även vid 1915 års mantalsskrivning
hade man varit oviss om klagandens vistelseort, men hade han då
fått stå skriven hos Kr. Dahlström på prästgården. Han borde väl hava varit
upptagen efter, på socknen, och Ronquist hade nog läst honom. Överföra
honom till obefintliga hade man ännu icke kunnat. Ronquist mindes detta ej
så noga. Så mycket vore visst, att Ronquist av en händelse på vårsidan 1917
fått höra, att klaganden vore dräng hos N. Vahlby i Davide. I

I avgiven förklaring anförde Ronquist sedermera följande.

Vid mantalsskrivningen 1915 hade klagandens vistelseort varit obekant, men
för att förekomma, att han skulle sakna bestämt hemvist, hade jordbruksarbetaren

134

Kr. Dalström, hos vilken klaganden något år förut haft arbete, låtit mantalsskriva
klaganden hos sig, ehuru klaganden icke funnits därstädes. Vid mantalsskrivningen
1916 hade ingen, vare sig mantalsskrivningsombuden eller någon
annan, kunnat lämna någon uppgift om klaganden, och då upplysningar genom
fjärdingsmannen icke heller kunnat inhämtas och klaganden faktiskt varit frånvarande
även 1915, hade Boberg antagligtvis ansett sig icke böra upptaga
klaganden i mantalslängden för 1917. Vid granskningen av mantalslängden
hade intet skäl kunnat förefinnas att anmärka mot Bobergs förfarande i detta
hänseende. Det hände icke så sällan, att tjänstedrängar vore hos sin husbonde
ett år eller ett halvår, och så försvunno de, och man visste icke, vart man skulle
vända sig för att erhålla nödiga upplysningar. Ryktesvis finge man höra, att
de hade arbete och vistades här eller där, och genom förfrågan hos vederbörande
pastorsämbete sökte man få personerna i fråga vederbörligen mantalsskrivna.
Återigen finge man intet höra i detta hänseende, och då återstode ej annat än
att i sinom tid överföra dem till obefintlighetsboken. Detta vore Ronquist veterligen
enda orsaken till, att klaganden icke upptagits i mantalslängden för 1917
och därmed icke heller i samma års röstlängd.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Gottlands
län att förordna lämplig person att såsom åklagare vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot häradsskrivaren Boberg. I en
särskild instruktion för åklagaren anförde jag följande.

Enligt 26 § i lagen den 26 maj 1909 om val till riksdagen skall röstlängd
för val till riksdagens andra kammare upprättas före den 25 juni varje år och
efter mantalslängden för samma år upptaga alla manliga invånare inom valdistriktet,
vilkas ålder vid årets början ej understiger 24 år.

Enligt § 1 mom. 1 i förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning
förrättas mantalsskrivningen å landet sockenvis årligen mellan den 15
november och årets slut, och bör därvid varje svensk undersåte utom den, som
övergivit riket och bosatt sig å utländsk ort, ävensom utländsk undersåte, som
är inom riket bosatt, till namn, födelseår och yrke uppföras i mantalslängd,
gällande för det nästkommande kalenderåret.

Mantalsskrivningen förrättas, såsom framgår av § 1 mom. 2, av häradsskrivaren.

Såsom allmän regel gäller, enligt § 3 mom. 1, att envar skall mantalsskrivas,
där han är bosatt.

Jämlikt § 4 mom. 1 skall envar, som ej hos annan mantalsskrives, årligen
vid mantalsskrivningen avlämna uppgift enligt fastställt formulär, upptagande
bland annat fullständiga för- och tillnamn, födelseår, födelsedag och födelseort
samt yrke eller tjänst och hemvist för honom själv och dem, som till hans hushåll
höra eller tillföljd av avtal om biträde vid jordbruks- eller annan rörelse
eller av annan anledning skola hos honom mantalsskrivas. Allmoge och mindre
skrivkunniga må, enligt stadgande i § 4 mom. 5, antingen själva eller genom
annan uppgiftspliktig person muntligen meddela sina uppgifter.

— 1921 —

Före mantalsskrivningen skall, såsom framgår av § <> mom. 1, häradsskrivaren
hava enligt fastställt formulär upplagt mantalslängd, upptagande i alfabetisk
ordning alla hemman och lägenheter, verk och inrättningar inom distriktet
ävensom deras ägare och innehavare i enlighet med den vid senaste mantalsskrivning
upprättade längd, för så vitt icke dåvarande förhållanden, enligt vad
känt är, undergått förändring, börande omedelbart efter värjo sålunda upptagen
särskild fastighet införas dit hörande torp och andra lägenheter.

Enligt § 7 inom. 1 skola vid mantalsskrivningen tillstädesvara bland andra
pastor eller, om lian bär förfall, någon av honom förordnad lämplig person,
helst annan inom församlingen tjänstgörande präst.

Pastor eller hans ombud skall, jämlikt stadgande i § 7 mom. 2, vid förrättningen
tillhandahålla församlingsboken, i vilken alla sedan sista ’ mantalsskrivning
timade förändringar skola, såvitt på pastor ankommit, hava blivit fullständigt
införda, och därur meddela erforderliga upplysningar.

Vid mantalsskrivningen skola, såsom framgår av § 8 mom. 1, i enlighet
med församlingsboken och efter granskning av de avlämnade uppgifterna samt
med ledning jämväl av de upplysningar, som av de vid förrättningen närvarande
kunna meddelas, i mantalslängden uppföras, särskilt för envar fastighet, till
namn och födelseår samt yrke eller tjänst alla de personer, vilka böra där mantalsskrivas.
Därvid iakttages, att den, som saknar stadigt hemvist, efteråt i längden
särskilt upptages, på sätt formuläret till mantalslängd utvisar.

I det till mantalsskrivningsförordningen hörande formulär n:r 2, avseende
mantalslängd, är angiven en särskild rubrik, så lydande: »Utan stadigt hemvist,

antecknade enligt § 8 mom. 1 i mantalsskrivningsförordningen».

Enligt § 8 mom. 3 må av de i nästföregående års mantalslängd upptagna
personer — utom den, som avlidit, och den, som bosatt sig å utländsk ort —
icke någon annan vid mantalsskrivningen utelämnas än den, som under årets
lopp, efter att hava uttagit flyttningsbetyg, till annat distrikt avflyttat eller vid
förrättningen styrker, att han för det kommande året, enligt de i fråga om behörig
mantalsskrivningsort i förordningen bestämda grunder, bör vara mantalsskriven
inom annat distrikt; dock att den, som jämlikt gällande förordning angående
kyrkoböckers förande skall från församlingsboken överföras till boken
över obefintliga, skall vid mantalsskrivningen utelämnas.

Såsom framgår av § 11, skall mantalslängden före den 5 mars av mantalsskrivningsförrättaren
avlämnas till vederbörande pastor, vilken har att med församlingsboken
jämföra mantalslängden och därvid särskilt uppmärksamma, huruvida
person, för vilken i längden gjorts anteckning, att han ej är i församlingen
kyrkostaten, numera avlämnat flyttningsbetyg. De vid granskningen förekomna
anmärkningar skola upptagas å förteckning, som bifogas mantalslängden, och
skall denna senast den 15 mars av pastor återställas till mantalsskrivningsförrättaren.
Sedan i anledning av pastors anmärkningar vederbörliga rättelser och
tillägg ägt rum i mantalslängden, skall längden anses justerad.

I § 10 inom. 2 av förordningen angående kyrkoböckers förande den 3
december 1915, stadgas, att från församlingsboken skola till boken över obefintliga
överföras de personer, om vilka tillförlitlig upplysning erhållits, att de utan
uttagande av flyttningsbetyg bosatt sig å utrikes ort, eller om vilkas vistelseort

136

under tiden mellan tre på varandra följande mantalsskrivningar upplysning ej
vunnits; åliggande det pastor att vid varje mantalsskrivning i församlingsboken
göra anteckning för envar i församlingsboken upptagen person, om vars vistelseort
upplysning saknas.

I förevarande fall får anses utrett, att klaganden för år 1916 och jämväl
för åren närmast dessförinnan varit mantalsskriven i Rone kommun, men uteslutits
ur den för kommunen upprättade mantalslängden för år 1917, ehuru han
allt fortfarande bott inom kommunen.

Så vitt av handlingarna framgår, har för detta uteslutande ej annan omständighet
legat till grund, än att klagandens vistelseort varit okänd såväl vid
mantalsskrivningen år 1915 som vid mantalsskrivningen år 1916.

Nämnda förhållande har emellertid icke varit av den art, att det jämlikt §
8 mom. 3 i mantalsskrivningsförordningen berättigat till klagandens uteslutande
ur mantalslängden för år 1917. Däremot synes mig detsamma hava bort föranleda
dels därtill, att, såsom kyrkoherden Ronquist i sitt ovan omförmälda brev antytt,
klaganden jämlikt § 8 mom. 1 i mantalsskrivningsförordningen i 1916 och 1917
års mantalsförteckningar upptagits under rubriken »Utan stadigt hemvist», dels
ock därtill att, jämlikt § 10 mom. 2 i kyrkobokföringsförordningen, i församlingsboken
rörande klaganden antecknats, att vid 1915 och 1916 års mantalsskrivningsförrättningar
upplysning rörande hans vistelseort saknats.

Att klaganden sålunda obehörigen uteslutits ur 1917 års mantalslängd är
enligt min mening närmast att tillskriva ett förbiseende av liäradsskrivaren Boberg,
som förrättat mantalsskrivningen. Då det fel, som Boberg härutinnan i
tjänsten låtit komma sig till last, föranlett därtill, att klaganden icke upptagits i
den för Rone kommun upprättade röstlängden för 1917 års val till riksdagens
andra kammare och därigenom, såvitt av handlingarna framgår, förhindrats att
utöva en viktig medborgerlig funktion, har jag ansett mig icke kunna underlåta
att lagligen beivra det av Boberg begångna felet.

Jag uppdrog därför åt ovannämnde åklagare att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Boberg för ifrågavarande av honom
begångna tjänstefel samt därvid å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Sedan åtal mot Boberg blivit anställt inför GottlancLs södra häradsrätt, yttrade
häradsrätten i utslag den 31 maj 1920 följande:

Enär i målet ej vore styrkt att Hansson, på sätt i 7 § mom. 2 i förordningen
den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning stadgades, blivit av Ronquist
vid 1916 års mantalsskrivningsförrättning med Rone socken från församlingsboken
dikterad, och enär ej heller vid av denne verkställd granskning av 1917
års mantalslängd sådan anmärkning, som i 11 § samma förordning omförmäldes,
blivit framställd, ogillades åklagarens talan. Svarandens yrkande om ersättning
för inställelser i målet lämnades utan avseende.

Över häradsrättens utslag anmodade jag advokatfiskal vid Svea hovrätt
att anföra besvär i hovrätten, därvid jag anförde:

— 1921

137

Mantalsskrivning förrättas å landet av häradsskrivaren, som för dess riktig
het står i ansvarighet, såvida han icke till fredande från ansvar kan anföra
sådana omständigheter, varöver han icke själv kunnat råda. I förevarande fall
har Boberg, som förrättat mantalsskrivningen, medgivit, att på något håll ett
förbiseende förelegat, som lett till att August Gottfrid Hansson icke upptagits i
man talslängden för 1917, men åberopat dels att Ronquist, som närvarit vid förrättningen,
icke uppläst Hanssons namn ur församlingsboken och dels att Ronquist
icke jämlikt bestämmelserna i § 11 mantalsskrivningsförordningen framställt
anmärkning om att Hansson icke upptagits i man talslängden. Dessa skäl
hava även av häradsrätten anförts till stöd för åtalets ogillande. Enligt mitt för
menande äro de emellertid icke hållbara. I varje fall synes mig frågan hava
den principiella innebörd, att densamma bör dragas under hovrättens prövning.

Såsom Boberg anmärkt, innehålla mom. 1 och 2 i § 8 i förordningen föreskrifter
om källorna för och beskaffenheten av de anteckningar, vilka såväl på landet
som i stad skola i längden verkställas. Men därefter göres i mom. 3 det viktiga
tillägget, att av de i nästföregående års mantalslängd upptagna personer må,
utom den, som avlidit, och den, som bosatt sig å utländsk ort, på sätt i § 1
sägs, icke någon annan vid mantalsskrivningen utelämnas än den, som under
årets lopp, efter att hava uttagit flyttningsbetyg, till annat distrikt avflyttat eller
vid förrättningen styrker, att han för det kommande året, enligt de i fråga om
behörig mantalsskrivningsort här ovan bestämda grunder, bör vara mantalsskriven
inom annat distrikt; dock att den, som jämlikt gällande förordning an
gående kyrkoböckers förande skall från församlingsboken överföras till boken
över obeflntliga, skall vid mantalsskrivningen utelämnas. Stadgandet i mom. 3
synes mig giva vid handen att även föregående års mantalslängd skall vara en
av de källor, som skola anlitas vid upprättandet av ny mantalslängd. Om, såsom
Boberg antytt, praxis skulle utvecklat sig i annan riktning, torde detta hava
ägt rum emot lagens mening. Det är tydligt, att det innebär ett avsevärt besvär
att medföra den gamla man talslängden till förrättningsstället och jämföra
dess innehåll med den nya längden, men en dylik jämförelse torde likvisst i
lagen hava förutsatts. Att betrakta en mantalsskrivning såsom en alldeles ny
förrättning, därvid hänsyn allenast skulle tagas till de i mom. 1 och 2 anförda
källorna och intet som hälst samband skulle äga rum med närmast föregående
förrättning och det resultat, som därvid vunnits i den då upprättade och sedermera
kontrollerade och justerade längden, synes mig icke riktigt.

Enligt vad Boberg upplyst, pläga i stommen till mantalslängden i förväg införas
alla i föregående års mantalslängd upptagna personer med undantag av
tjänare. Då dessa ju ofta flytta, torde en sådan praxis till förekommande av
alltför många strykningar och även dubbelföringar hava ett visst fog för sig,
men den synes dock böra medföra, att en kollationering eller annan jämförelse
med den gamla längden, verkställd på ett praktiskt sätt, förr eller senare måste
äga rum. Enligt vad jag inhämtat är den av Boberg åberopade praxis icke
heller utan undantag. Det torde även kunna upplysas, att Rone och Eke socknar,
för vilka den ifrågavarande mantalsskrivningsförrättningen den 20 och den
21 november 1916 ägde rum, ännu så nyligen som den 31 december 1919 icke

18 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1921 års riksdag.

138

hade mera än resp. 1003 och 251 invånare. Ett genomseende av den gamla
mantalslängden torde sålunda icke hava behövt vara alltför betungande.

Förordningen upptager icke bland de fall, då en person skall vid mantalsskrivning
utelämnas, det förhållandet, att mantalsuppgift angående honom ej rätteligen
avgivits. Tvärtom lämnas i § 15 utförliga föreskrifter om huru i sådant
fall skall förfaras.

Beträffande vad som förekommit i målet torde följande böra framhållas. I
§ 7 mom. 2 stadgas icke, såsom i häradsrättens utslag anförts, att pastor vid
mantalsskrivningen skall från församlingsboken »diktera» däri upptagna personer.
Där står, att pastor skall tillhandahålla församlingsboken och därur meddela erforderliga
upplysningar. Även om det vore med billighet förenligt, kan likväl
icke härur direkt dragas den slutledningen, *att om pastor vid den brukliga
»dikteringen» skulle överhoppa en person, mantalsskrivningsförrättaren skulle
undgå ansvarighet för att denna person icke upptoges i längden. Nu har emellertid
Ronquist, vid häradsrätten hörd, förklarat, att han ansåge det otänkbart, att
han skulle hava förbigått Hansson vid 1916 års mantalsskrivning, enär rad för
rad hade lästs. Ronquist hade frågat efter Hansson vid 1916 års förskrivning
och likaledes ville Ronquist minnas att Hansson varit på tal vid samma års
mantalsskrivning. I sin hit avgivna förklaring anförde Ronquist, att vid mantalsskrivningen
1916 ingen, vare sig mantalsskrivningsombuden eller någon annan,
kunnat lämna någon uppgift om Hansson, och då upplysningar genom fjärdingsmannen
icke heller kunnat inhämtas och Hansson faktiskt varit frånvarande
även 1915, hade Boberg antagligtvis ansett sig icke böra upptaga Hansson i
mantalslängden för 1917. Härefter anförde Boberg vid häradsrätten, att han bestrede
att Hansson blivit dikterad från församlingsboken, så att Boberg fått den
uppfattningen, att han skulle uppföras å mantalslängden. Det kunde enligt Bobergs
förmenande ofta hända, att prästen under förrättningens gång frågade
efter den eller den personen, utan att det därför vore meningen, att personen
ifråga skulle anses dikterad till mantalslängden. Boberg ville förmoda, att så
även tillgått i nu nämnda fall. Omförmälda yttanden synas närmast giva vid
handen, att Hanssons namn blivit av Ronquist uppläst eller att Hanssons mantalsskrivning
vid förrättningen varit på tal. Emot vad sålunda i målet förekommit
torde Boberg, som är ansvarig för förrättningen, icke hava kunnat göra
sannolikt, att Hanssons namn icke blivit av Ronquist omnämnt.

Utgår man vidare ifrån att Boberg försummat att iakttaga bestämmelserna i
§ 8 mom. 3 på det sätt, som ovan antytts, torde häradsrättens andra skäl vara
oanvändbart. Ty om Boberg redan begått en försummelse, kan det förhållandet,
att Ronquist sedermera underlåtit att därå göra anmärkning, icke befria Boberg
från ansvarighet.

I detta sammanhang anmärkte jag, att jag med anledning av Ronquists
underlåtenhet i berörda hänseende samtidigt med förordnandet om åtal mot Boberg
till Ronquist avlåtit en erinran.

Målet är beroende på hovrättens prövning.

- 1921 —

139

17 och 18. Dröjsmål med föranstaltande om rannsakning med häktad
ävensom underlåtenhet att expediera utslag angående häktad.

Av handlingarna i ett genom klagomål av förre volontären vid kungl. Norrlands
dragonregemente Ernst Oskar Erikson här anhängiggjort ärende inhämtas
följande:

Sedan Erikson häktats och inför dragonregementets krigsrätt ställts under
tilltal för bland annat rymning och stöld, upplystes i målet, att Erikson den 10
juli 1917 i avsikt att undandraga sig tjänsten olovligen avvikit från regementet
och därvid tillgripit eu värnpliktige Per Robert Sandström tillhörig velociped,
som han sedermera på annan ort ställt ifrån sig, samt att han natten mellan den
16 och den 17 juli inom kungl. Svea livgardes kasern i Stockholm ur ett låst
skåp från vice korpralen vid livgardet Hugo Vilhelm Stjernkvist olovligen tillgripit
klädespersedlar jämte annat gods till ett sammanlagt värde av 148 kronor
25 öre. Erikson erkände därjämte, att han den 20 juni 1917 å en restaurang i
Umeå olovligen tillgripit gods till ett värde av 5 kronor.

Vid handläggning av målet inför krigsrätten den 24 augusti 1917 yrkade
åklagaren, att Erikson måtte för rannsakning för sistberörda tillgrepp hänvisas
till rådhusrätten i Umeå, och anmärktes med avseende å tillgreppet i Svea livgardes
kasern, att Erikson enligt regementsorder den 16 juli 1917 från och med
samma dag avförts ur Norrlands dragonregementes rullor.

Krigsrätten yttrade därefter i utslag den 1 september 1917, att vad först anginge
åklagarens yrkande om ansvar å Erikson för att natten mot den 17 juli
inom Svea livgardes kasern i Stockholm med inbrott hava förövat tillgrepp från
Stjernkvist, funne krigsrätten vid det förhållande, att Erikson från och med den
16 juli blivit från regementets rullor avförd och sålunda vid tiden för nämnda
brotts förövande icke varit vid krigsmakten anställd, sig förhindrad att målet i
denna del till vidare prövning upptaga. Men som Erikson, vilken tillika vore
angiven för att hava förövat olovligt tillgrepp inom rådhusrättens i Umeå domvärjo,
genom eget erkännande vore förvunnen att den 10 juli 1917 hava i avsikt
att undandraga sig vidare krigstjänst avvikit från sin förläggning i Umeå, därvid
han samtidigt tillgripit en Sandström tillhörig, inom kasernområdet förvarad,
till 130 kronor värderad velociped, prövade krigsrätten med stöd av 48, 50 och
104 §§ strafflagen för krigsmakten rättvist förklara Erikson, vilken krigsrätten
veterlig! tillförene icke varit för rymning eller olovligt tillgrepp straffad, saker
till ansvar för rymning och första resan stöld från annan krigsman, förlagd inom
samma kasern; och hänvisades Erikson till rådhusrätten för rannsakning rörande
inom dess dom värjo förövat olovligt, tillgrepp, och komme Erikson att slutligen
dömas av den domstol, där han sist lagfördes. I avbidan på fortsatt rannsakning
skulle Erikson i häkte hållas.

Då Erikson därefter den 19 september 1917 rannsakades inför rådhusrätten
i Umeå, vars ordförande var t. f. borgmästaren Axel Kellgren, yrkade åklagaren,
att Erikson måtte hänvisas till Stockholms rådhusrätt för undergående av fortsatt
rannsakning för den inom Svea livgardes kasern begångna inbrottsstölden.

I utslag samma dag utlät sig rådhusrätten, att som Erikson, vilken av Norrlands
dragonregementes krigsrätt den 1 september 1917 förklarats saker till ansvar

— 1921 -

140

jämlikt 48, 50 och 104 §§ strafflagen för krigsmakten för rymning och första
resan stöld från annan krigsman, förlagd inom samma kasern, genom eget erkännande
blivit förvunnen att den 20 juni 1917 å restaurang Frigg i Umeå hava
olovligt tillgripit en Umeå spritbolag tillhörig literbutelj, innehållande italiensk
vermouth och värd 5 kronor, samt rannsakning med Erikson blivit begärd för
brott, begånget inom Stockholms stad, förklarades Erikson med stöd av 20 kap.
1 § strafflagen saker till ansvar för första resan snatteri samt förvisades för
undergående av fortsatt rannsakning till Stockholms rådhusrätt, och skulle Erikson
slutligen dömas av den domstol, där han sist lagfördes. Erikson skulle i avbidan
på den fortsatta rannsakningen hållas häktad.

Protokoll och utslag i målet blevo den 27 september 1917 av rådhusrätten i
Umeå översända till Stockholms rådhusrätt och kommo densamma tillhanda den
1 oktober.

Sistnämnda rådhusrätt skulle därefter den 4 oktober företaga den fortsatta
rannsakningen till handläggning, men kunde Erikson, som fortfarande förvarades
å kronohäktet i Umeå, icke inställas inför rådhusrätten. Sedan Erikson den 17
oktober förpassats och påföljande dag avsänts till Stockholms stads rannsakningsfängelse,
blev han den 25 oktober rannsakad inför Stockholms rådhusrätt, som i
utslag samma dag, enär enligt från chefen för Norrlands dragonregemente meddelad
upplysning Erikson endast av anledning, att han därifrån rymt, blivit den

16 juli ur rullorna avförd och således, då han nästpåföljande natt inom Svea
livgardes kasern förövat den inbrottsstöld, för rannsakning varom han blivit av
rådhusrätten i Umeå till Stockholms rådhusrätt förvisad, jämlikt 12 § i straff
lagen för krigsmakten allt fortfarande tillhört krigsmakten, samt vid sådant förhållande
och då berörda stöld vore förövad från annan krigsman inom kasern
det jämlikt 39 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 23
oktober 1914 tillkomme vederbörande krigsdomstol att därom rannsaka och döma,
funne rådhusrätten sig obehörig att med målet taga befattning.

Över sistberörda utslag anförde allmänne åklagaren och Erikson besvär i
Svea hovrätt, som i utslag den 26 november 1917 på de utav rådhusrätten anförda
skäl fann det tillkomma vederbörande krigsdomstol att handlägga åtalet
mot Erikson för ifrågakomna, inom Svea livgardes kasern förövade brott, och
enär Erikson vid samma brotts förövande tillhört Norrlands dragonregemente,
och det således jämlikt 40 § i lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes
den 23 oktober 1914 tillkommit detta regementes krigsrätt att handlägga nyssberörda
åtal, funne hovrätten skäligt, med undanröjande av krigsrättens utslag,
i vad densamma förklarat sig förhindrad att upptaga målet i omförmälda del
till prövning, förvisa målet till krigsrätten, som hade att till handläggning och
prövning upptaga målet, i vad det rörde åtalet mot Erikson för det inom Svea
livgardes kasern förövade brott och Stjernkvists i målet framställda ersättningsanspråk
samt med målet jämväl i övrigt lagligen förfara.

Sedan rannsakningsmålet därefter den 12 december 1917 ånyo företagits till
handläggning inför krigsrätten och Erikson yrkat »att från den blivande strafftiden
måtte få avdragas den tid han suttit häktad», meddelade krigsrätten den

17 december 1917 utslag i målet samt yttrade, att enär Erikson, vilken förut
förklarats saker dels genom krigsrättens utslag den 1 september 1917 till ansvar

— 1921 —

141

för rymning och första resan stöld dels genom rådhusrättens i Umeå utslag den
19 samma september månad till ansvar för första resan snatteri, tillika genom
eget erkännande och vad i målet i övrigt förekommit vore förvunnen att natten
mot den 17 juli 1917 hava medelst inbrott från Stjernkvist tillgripit ur dennes
inom Svea livgardes kasern i Stockholm stående skåp egendom till ett värde av
148 kronor 25 öre, prövade krigsrätten med stöd av 48, 50 och 104 §§ strafflagen
för krigsmakten samt 20 kap. 1, 4 och 9 §§ och 4 kap. 2 och 3 §§ allmänna
strafflagen rättvist döma Erikson, vilken krigsrätten veterlig! tillförene
icke varit för rymning eller olovligt tillgrepp straffad, att för rymning hållas i
fängelse eu månad och första resan å skilda ställen och tider, dels med dels utan
inbrott förövad stöld hållas till straffarbete fem månader, skolande straffet av
fängelse en månad övergå till straffarbete i femton dagar och Erikson sålunda i
ena hot hållas till straffarbete i fem månader femton dagar, av vilken strafftid
krigsrätten dock funne skäligt förklara, att två månader skulle anses vara avtjänade
genom den tid, Erikson suttit häktad. Det ålåge Erikson att ersätta ej
mindre kronan med 35 kronor, förskjutna till hans rättegångsbiträde, än även
Stjernkvist med 148 kronor 25 öre.

Utslaget vann laga kraft.

I en 26 oktober 1917 hit inkommen klagoskrift fäste Erikson J. 0:s uppmärksamhet
på det dröjsmål, som ägt rum vid Eriksons överflyttning från
kronohäktet i Umeå till Stockholms stads rannsakningsfängelse och som enligt
Eriksons förmenande under tjuguen dagar fördröjt hans rannsakning, och yrkade
han ersättning för honom genom försummelsen tillskyndat lidande.

Sedan min företrädare i anledning av klagoskriften anmodat Stockholms
rådhusrätts fjärde avdelning att inkomma med yttrande, anförde rådhusrätten:

Sedan samtliga handlingar i ifrågavarande mål blivit den 27 september 1917
av rådhusrätten i Umeå översända och den 1 oktober kommit avdelningen tillhanda,
hade målet uppförts å uppropslistan för närmast följande sessionsdag, då
brottmål till handläggning förekommit, eller torsdagen den 4 oktober 1917, varefter
rekvisition å Erikson till samma dag utfärdats. Vid målets påropande
hade Erikson emellertid icke avhörts, och hade det meddelats från rannsakningsfängelset,
att Erikson icke vore tillfinnandes inom detsamma, varför, sedan de
remitterade handlingarna blivit protokollförda, målets handläggning uppskjutits
till närmast efter Eriksons ankomst till fängelset inträffande sessionsdag för brottmål.
Sedan fängelsets direktör därefter i skrivelse den 22 oktober meddelat rådhusrätten,
att Erikson den 20 i samma månad till fängelset ankommit, hade
målet ånyo företagits till handläggning närmast följande sessionsdag, torsdagen
den 25 oktober, och hade rådhusrätten då förklarat sig obehörig att med målet
taga befattning. Då rådhusrätten sålunda redan fem dagar efter Eriksons ankomst
till rannsakningsfängelset och å tredje dagen, efter det att meddelande
därom till avdelningen ingått, med Erikson rannsakat, kunde någon försumlig het
vidkommande honom ej läggas rådhusrätten till last. För Eriksons fors lan de

1921 —

142

från Umeå syntes däremot en anmärkningsvärt lång tid hava åtgått, men om
anledningen till detta dröjsmål saknade rådhusrätten all kännedom.

Min företrädare anmodade därefter K. B. i Västerbottens län att inkomma
med upplysning rörande anledningen till det dröjsmål, som syntes hava förelupit
i fråga om Eriksons transporterande från kronohäktet i Umeå till Stockholms
stads rannsakningsfängelse, och åberopade K. B. i anledning härav såsom egen
förklaring ett av länsassessorn Emil Emilén såsom dåvarande tjänstförrättande
landssekreterare den 21 november 1917 avgivet yttrande, däri Emilén anförde:

Emilén hade varit tjänstgörande landssekreterare under den tid, varom här
vore fråga. Av det å landskansliet förda diariet över häktade personer inhämtades,
att Erikson, som den 3 september 1917 ankommit till kronohäktet för
fortsatt rannsakning inför rådhusrätten i Umeå, efter undergången rannsakning,
genom utslag den 19 i samma månad av rådhusrätten förklarats saker till olovligt
tillgrepp och tillika för fortsatt rannsakning förvisats till Stockholms rådhusrätt,
samt att han efter en av Emilén utfärdad förpassning den 17 oktober 1917
transporterats till Stockholms stads rannsakningsfängelse. Ovannämnda av rådhusrätten
i Umeå meddelade utslag hade icke bringats till K. B:s kännedom på
annat sätt, än att anteckning därom korteligen gjorts av rådhusrätten i en å
häktets rannsakningslokal framlagd liggare. Någon dag efter rannsakningen hade
denna liggare av fängelseföreståndaren skickats upp till landskansliets expedition
och där mottagits av vederbörande diarieförare, vilken infört anteckningen om
utslagets innehåll i landskansliets diarium, varefter liggaren återlämnats till häktet.
Uti de dagbesked rörande å häktet förvarade fångar, som dagligen avlämnades
av fängelseföreståndaren till landskansliet, hade Erikson under tiden till den 11
oktober upptagits bland de fångar, som avbidade rannsakning inför »vederbörande
häradsrätt». På grund därav och då antalet dylika fångar under ifrågavarande
tid varit osedvanligt stort, hade dessa dagbesked lika litet som anteckningen
i fängelsets liggare kunnat bidraga till att göra Emilén uppmärksam på
Eriksons ställning. Utan Emiléns faktiska kännedom hade Erikson således alltjämt
fått kvarsitta å kronohäktet i Umeå, och någon erinran till K. B. om detta
beklagliga dröjsmål hade icke avhörts vare sig från fängelsemyndigheterna eller
eljest, förrän den 17 oktober, då till Emilén överlämnats en till kronohäktet
ställd skrivelse från Stockholms stads rannsakningsfängelse med förfrågan efter
Erikson i anledning av inkommen rekvisition från Stockholms rådhusrätt. Med
anledning därav hade Erikson med först därpå avgående tåg efter av Emilén utfärdad
förpassning blivit avsänd till Stockholm. Emellertid ville Emilén framhålla
det anmärkningsvärda och otillfredsställande, som läge däruti, att rådhus
rätten i Umeå, som genom ovannämnda utslag skiljt målet ifrån sig, icke på
annat sätt än genom en slarvig anteckning i den ingalunda för K. B. avsedda
liggaren — vilken ej heller alltid visat sig tillförlitlig och i varje fall alltför
ofullständig — bragt utslagets innehåll till K. B:s kännedom. Det vore klart,
att även om K. B. vore tillsyningsmyndighet för häktet, det icke vore möjligt
för expeditionshavande landssekreteraren att ständigt hava kännedom om varje
särskild fånge eller att omedelbart vaka över sådan expedition, som måste vara
förlagd till fängelsets lokaler. De övriga tjänstegöromålen skulle icke hava

— 1921 —

14»

lämnat Emilén tid därtill. Däremot kunde det ifrågasättas, huruvida icke dom
stolen jämväl i dylikt fall vore underkastad den i kungl. förordningen om expeditionslösen
stadgade skyldigheten att till K. B. expediera utslag i mål angående
häktad. Att fängelsets tillsyningsmyndighet vore hänvisad endast till anteck
ningarna i meranämnda liggare å fängelsets lokal vore uppenbarligen otillfreds
ställande, helst som dessa anteckningar ingalunda visat sig tillförlitliga och
ej stode till K. B:s omedelbara förfogande. Därest mot förmodan sådan expo
ditionsskyldighet för rätten icke ansåges föreligga, borde kunna begäras, att den
domstol, som skulle fortsätta rannsakningen med den häktade och som ju vanligtvis
i god tid erhölle protokoll och utslag från föregående rannsakning, rekvirerade
rannsakningsfången hos fängelsemyndigheten å den plats, där fången senast
förvarats, eller ock att rekvisition å fången i allt fall befordrades vidare till sist.
nämnda myndighet. Anmärkningsvärt vore ock, att fängelsemyndigheten i Stockholm,
efter mottagen rekvisition från rådhusrätten, icke på något sätt sökt sätta
sig i förbindelse med myndigheterna i Umeå, utan blott konstaterat, att fången
icke anlänt, och därvid låtit bero. Något större tillmötesgående myndigheter
emellan borde väl kunna påräknas, i synnerhet då en persons frihet vore beroende
på myndigheternas åtgöranden, även om vederbörande myndighet ansåge
någon skyldighet därutinnan icke föreskriven. Faktum vore, att en beklaglig för
summelse föranlett, att rannsakningstiden avsevärt förlängts. Emilén ville ingalunda
söka fritaga sig från den del av ansvaret, som kunde anses vila på honom,
och vore villig att, därest J. O. ansåge Emilén ensam bära ansvaret för dröjsmålet
med fångtransporten i fråga, med skäligt belopp gottgöra Erikson det
lidande, som därigenom tillskyndats honom, ävensom den ökade fångförtäringskostnad
för kronan, som därav blivit en följd.

Ett vid K. B:s yttrande fogat utdrag av diarium över häktade personer, fört
hos K. B. i Västerbottens län å landskansliet i Umeå, innehöll anteckningar
därom att Erikson dels, efter det han förvisats från krigsrätt till rannsakning
inför rådhusrätten i Umeå, den 3 september 1917 ankommit till kronohäktet i
Umeå, dels den 19 september rannsakats och förklarats saker jämlikt 20 kap.
1 § strafflagen till första resan olovligt tillgrepp och förvisats till Stockholms
rådhusrätt för fortsatt rannsakning samt dels efter den 17 oktober meddelad förpassning
den 18 oktober 1917 avgått till Stockholms stads rannsakningsfängelse.

Erikson förmälde därefter i en den 17 december 1917 hit inkommen skrift,
att han av Emilén bekommit kontant ersättning för den tid, han vid kronohäktet
i Umeå suttit häktad och över laga tid avvaktat transport till Stockholm för att
inställas inför Stockholms rådhusrätt, samt anhöll med återtagande av sin anmälan,
att densamma icke måtte till någon åtgärd föranleda.

Sedan rådshusrätten i Umeå anmodats att inkomma med yttrande, översände
rådhusrätten utlåtande av rådmannen Axel Kellgren, som vid handläggningen
av ifrågavarande mål tjänstgjort såsom rättens ordförande, och anförde
Kellgren följande:

Dagen efter avkunnandet av rådhusrättens förenämnda utslag, varigenom
Erikson förklarats saker till ansvar för första resan snatteri och tillika för fortsatt
rannsakning förvisats till Stockholms rådhusrätt, hade av Kellgren gjorts

- 1921 —

144

följande anteckning om innehållet i berörda utslag'' uti den därför avsedda, å
kronohäktet förvarade liggaren:

»Rådhusrätten i Umeå 19/o, Erikson, Ernst Oskar;

Förklarad saker jämlikt 20 kap. 1 § strafflagen för första resan snatteri och
förvisad till Stockholms rådhusrätt för undergående av fortsatt rannsakning.
Erikson skall i häkte kvarbliva. På rådhusrättens vägnar: Axel Kellgren.»

Denna anteckning hade i fråga om tydlighet och fullständighet icke lämnat
något övrigt att önska, varför Emiléns uppgift därom, att densamma skulle vara
slarvig och ofullständig icke förtjänade avseende, detta så mycket mindre som
K. B:s diarium över häktade personer, byggt på uppgifterna i förenämnda liggare,
innehölle fullständiga uppgifter angående rådhusrättens ifrågavarande utslag.
Gentemot Emiléns anmärkning, att liggaren icke vore avsedd för K. B., vore det
tillräckligt erinra, att K. B. vore tillsyningsman över kronohäktet i Umeå och
att liggaren efter varje rannsakning å kronohäktet insändes till K. B. för veder
börlig anteckning i K. B:s diarium över häktade personer. Någon skyldighet att
särskilt underrätta K. B. om rådhusrättens ifrågavarande utslag kunde Kellgren,
i motsats till Emilén, icke utläsa av förordningen angående expeditionslösen. Då
Kellgren sålunda fullgjort vad honom i egenskap av rådhusrättens ordförande
ålegat, kunde ansvaret för att Erikson under onödigt lång tid fått kvarstanna å
kronohäktet i Umeå icke läggas Kellgren till last.

Sedan tjänstförrättande J. O. hos rådhusrätten i Umeå anhållit om upplysning,
huruvida rådhusrätten, som den 19 september 1917 företagit rannsakning
med Erikson och genom utslag samma dag förklarat honom saker till ansvar för
första resan snatteri samt hänvisat honom för fortsatt rannsakning till Stockholms
rådhusrätt, jämlikt 20 § i förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen,
inom där stadgad tid, till föreståndaren vid kronohäktet i Umeå, där
Erikson vid tiden för rannsakningen förvarats, avsänt utslaget, överlämnade rådhusrätten
ett förnyat yttrande av Kellgren, som anförde:

Dagen efter utslagets avkunnande hade Kellgren gjort anteckning om detsammas
innehåll i den av K. B. å kronohäktet framlagda liggaren. Själva utslaget
hade Kellgren däremot icke avsänt till föreståndaren, och någon sådan
skyldighet hade ej heller ålegat Kellgren. I 20 § i förordningen den 7 december
1883 angående expeditionslösen åsyftades med utslag slutligt utslag, varom här
ej vore fråga. Denna tolkning av berörda lagrum, varom Kellgren för övrigt
icke vore ensam, vunne stöd i kungl. brev den 7 juni och Svea hovrätts universal
den 3 juli 1810, införda i Westrings lagedition under S. P. § 19 mom. 16.
Genom ovanberörda anteckning hade både föreståndaren och K. B. erhållit samma
underrättelse angående den häktade, som kunnat erhållas genom utslaget. Det
hade också varit meningslöst att i ett fall såsom det ifrågavarande, där särskild
liggare för anteckning om rättens beslut angående häktade framlades av K. B.,
översända särskilt utslag, varå besvärshänvisning ej lämnades, och vilket ej finge
överklagas. Anledningen till, att Erikson fått onödigt länge kvarstanna i kronohäktet,
vore sålunda ej att söka däri, att K. B. saknat kännedom om, att han
genom rådhusrättens ovanberörda'' utslag förvisats för fortsatt rannsakning till
Stockholms rådhusrätt, vilket ju ej heller av K. B. påståtts. Därom hade

1921

I4fi

Kellgren ock förskaffat sig kännedom, innan lian expedierat protokollen och utslaget
till Stockholms rådhusrätt.

Vidare anmodade jag överståthållarämbetet att infordra yttrande från direktören
för Stockholms stads rannsakningsfängelso G. F. R. Asplund och att inkomma
med yttrandet ävensom med eget utlåtande, och åberopade Ö. Ä. i
anledning härav med överlämnande av ett yttrande från Asplund vad denne
däri anfört. Asplund förmälde följande:

Erikson hade ankommit till rannsakningsfängelset på aftonen den 20 oktober
1917, och anmälan därom hade ingivits till Stockholms rådhusrätt påföljande
söckendag den 22 i samma månad. Med anledning av vad anförts i Emiléns
yttrande tilläte sig Asplund framhålla, att de rekvisitioner å häktade, som utfärdades
av Stockholms rådhusrätt, innehölle allenast namnen å dem, som skulle
inställas inför rådhusrätten, men i övrigt inga upplysningar om de rekvirerade.
Så vore också förhållandet med den å Erikson till den 4 oktober 1917 utfärdade
rekvisitionen. Någon annan handling rörande Erikson än rådhusrättens rekvisition
hade icke funnits vid fängelset före Eriksons ankomst dit, Det hade sålunda
varit för Asplund fullkomligt obekant, från vilket fängelse Erikson varit att förvänta,
och i följd därav också omöjligt att befordra den av rådhusrätten utfärdade
rekvisitionen vidare till vederbörande myndighet. Sedan Asplund av en
händelse genom samtal med en ledamot av Stockholms rådhusrätt fått kännedom
om, att Erikson av rådhusrätten i Umeå hänvisats till Stockholms rådhusrätt för
fortsatt rannsakning, hade Asplund tillskrivit föreståndaren vid kronohäktet i
Umeå i saken och syntes därigenom, enligt vad Emiléns förklaring gåve vid
handen, hava påskyndat Eriksons översändande till rannsakningsfängelset. Av
det anförda framginge, att Asplund vidkommande Erikson icke gjort sig skyldig
till försummelse och ej heller, såsom Emilén velat insinuera, till bristande tillmötesgående
mot annan myndighet.

Vid Asplunds yttrande var fogat ett av tjänstförrättande föreståndaren vid
kronohäktet i Umeå E. Eng den 18 oktober 1917 till Asplund avlåtet brev, däri
upplystes, att Erikson samma dag avgått till Stockholm, samt anmärktes, att han
varje dag å dagrapporterna till K. B. upptagits såsom avvaktande transport, vadan
påminnelse från häktets sida icke saknats.

Uti ämbetsskrivelse till advokatfiskal vid Svea hovrätt anförde i av
följande.

I ärendet är utrett att, sedan Erikson den 3 september 1917 ankommit till
kronohäktet i Umeå, rådhusrätten därstädes genom utslag den 19 september förklarat
Erikson saker till ansvar för första resan snatteri samt förvisat honom för
fortsatt rannsakning vid Stockholms rådhusrätt, därvid tillika förordnats, att
Erikson fortfarande skulle hållas häktad, samt att han icke blivit från kronohäktet
i Umeå till Stockholms stads rannsakningsfängelse översänd förrän den

18 oktober 1917.

19 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1921 års riksdag.

146

Erikson bley alltså, efter det rådhusrättens i Umeå utslag meddelats, såsom
häktad kvarhållen i kronohäktet i icke mindre än 29 dagar. Efter det rådhusrätten
i Umeå inom den i kungl. kungörelsen den 18 november 1898 angående
tiden för översändande av rannsakningshandlingar i mål, som av underrätt
blivit för fortsatt handläggning hänvisat till annan domstol, bestämda tidrymden
av fjorton dagar till Stockholms rådhusrätt översänt rannsakningshandlingarna,
utsatte sistnämnda rådhusrätt rannsakning med Erikson till den 4 oktober 1917,
Nämnda dag var emellertid Erikson ännu kvar i Umeå. Icke förrän den 25
oktober kunde Erikson inställas inför Stockholms rådhusrätt eller således 21
dagar senare än som bort ske.

Det stora dröjsmål, som förekommit i fråga om Eriksons översändande för
fortsatt rannsakning vid Stockholms rådhusrätt, finner jag hava förorsakats
genom försummelse från såväl t. f. borgmästaren Kellgrens som tjänstförrättande
landssekreteraren Emiléns sida.

Vad först beträffar det ansvar, som jag funnit vila å Kellgren, har blivit
upplyst, att rådhusrättens i Umeå ifrågavarande utslag icke bragts till K. B:s
kännedom på annat sätt än att, sedan rådhusrätten å kronohäktet avhållit
rannsakning med Erikson, Kellgren följande dag i den å kronohäktet förvarade
liggaren antecknat, att Erikson förklarats saker till snatteri samt förvisats till
Stockholms rådhusrätt för fortsatt rannsakning och skulle kvarbliva i häkte.

Kellgren har anfört, att han med införandet av denna anteckning fullgjort
vad honom i egenskap av rådhusrättens ordförande ålegat samt att han icke
enligt bestämmelserna i kungl. förordningen den 7 december 1883 angående
expeditionslösen haft skyldighet att särskilt underrätta K. B. om rådhusrättens
beslut.

Vad Kellgren sålunda anfört kan jag icke anse vara riktigt.

I § 20 första stycket av nyssnämnda förordning stadgas, att underrätts utslag
i mål angående häktad ävensom sådan domstols utslag, varigenom någon,
som icke hålles häktad, blivit dömd till frihetsstraff, skall av domaren på landet
och av rätten i stad senast inom sex dagar efter avkunnandet avsändas, om utslaget
angår häktad, till föreståndaren vid häktet, men eljest till K. B.

Att med uttrycket »underrätts utslag i mål angående häktad» åsyftas icke
allenast, såsom Kellgren torde förmenat, utslag, varigenom en häktad blivit slutligen
dömd till straff, utan varje utslag, varigenom domstolen skilj t, ett mål angående
häktad ifrån sig, synes uppenbart. Med stadgandet har nämligen avsetts,
att fängelsemyndigheten genom officiell underrättelse från vederbörande domstol
skall hållas underkunnig om de åtgärder, som med varje häktad möjligen skola
vidtagas.

Har genom ett slutligt utslag eu häktad blivit dömd till straff, ankommer
det på fängelsemyndigheten att tillse, att utslaget bringas till verkställighet. För
sådant fall är med hänsyn till den häktades intresse att snarast möjligt få börja
avtjäna straffet icke ens tillfyllest med den förevarande bestämmelsen, utan hava
fördenskull stadgandena i paragrafens andra stycke tillkommit. Där föreskrives,
att om någon, som hålles häktad, blivit av underrätt dömd till straffarbete på
viss tid eller till fängelse eller arrest, och är ej straffdomen villkorlig eller målet
i vad den dömde rörer underställt högre rätts prövning, skall, där ej utslaget

1921 -

147

avsändes till vederbörande myndighet samma dag det avkunnas, genast till myn
digheten översändas sådant bevis, som omförmäles i 2 § av lagen den 26 mars
1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft

ägande utslag. Här är emellertid fråga allenast om en del av de fall, å vilka

bestämmelserna i första stycket äro tillämpliga.

Om genom ett utslag eu häktad blivit frikänd från ansvar, men icke omedelbart
försatts på fri fot, eller eu häktad blivit förklarad saker till ansvar för brott
samt för fortsatt rannsakning förvisad till annan domstol, är det tydligt, att
fängelsemyndigheten har det största intresse av att vinna kännedom om utslagets
innehåll. I båda fallen har fängelsemyndigheten att på grund av utslaget vidtaga
åtgärd beträffande den häktade. Kungl. Maj:t har i ett den 14 februari

1896 meddelat utslag (N. J. A. 1896 sid. 63) fastslagit, att bestämmelserna i § 20
första stycket äro tillämpliga å ett utslag av den förra beskaffenheten, och beträffande
utslag av nu ifrågavarande innehåll har J. O. i berättelsen till 1909
års riksdag sid. 71, vartill jag hänvisar, omfattat den mening, som nu av mig
gjorts gällande.

Det synes mig, såsom även gjordes i årsberättelsen 1909, böra uttryckligen
betonas, att bestämmelserna i 1898 års kungörelse om rannsakningshandlingarnas
översändande till annan domstol gälla vid sidan av stadgandet i § 20 första
stycket av lösenförordningen, vilket stadgande således icke blivit genom 1898 års
kungörelse till sin allmängiltighet i någon mån inskränkt.

Icke heller har den av Kellgren vidtagna åtgärden att i den å kronoliäktet
förvarade liggaren göra anteckning om förevarande utslag kunnat ersätta skyl
digheten att insända utslaget. De anteckningar, som göras i en sådan liggare,
som här är i fråga, äro avsedda till föreståndarens upplysning och kunna icke
anses besitta den officiella prägel, ett domstolsutslag bär. Enligt vad jag inhämtat,
förekomma dylika liggare vid fängelserna på grund av praxis och utan
att någon föreskrift om deras uppläggande lämnats. Aven om rådhusrätten haft
för avsikt, att dess beslut genom eu anteckning i liggaren skulle komma till
K. B:s kännedom, hade rådhusrätten icke varit berättigad att med förlitande
därpå undandraga sig den expeditionsskyldighet, som ålegat rådhusrätten. På
mina ämbetsresor har jag gjort mig underkunnig om den praxis, som i fall av
nu förevarande beskaffenhet tillämpas vid underrätterna, och har jag därvid i
allmänhet erhållit det besked, att utslag expedieras i enlighet med den mening,
jag nu velat göra gällande, men att, där utslag ej expedierats, domstolen alltid
lämnat K. B. underrättelse om sitt beslut på sådant sätt, att domstolen ägt full
visshet om, att K. B. fått klart besked.

Som det får antagas, att om rådhusrättens i Umeå utslag, på sätt vederbort,
blivit till K. B. expedierat, det ifrågavarande dröjsmålet med Eriksons översändande
till Stockholm kunnat undvikas, samt expeditionsskyldigheten i detta
fall ålegat Kellgren såsom t. f. borgmästare, finner jag mig icke kunna undgå
att beivra den försummelse, vartill Kellgren, på sätt ovan berörts, gjort sig
skyldig.

Denna försummelse har visserligen, såsom jag nu framhållit, delvis förorsakat
det dröjsmål med Eriksons överflyttning, som förekommit, men det

- 1921

148

drygare ansvaret åvilar Emilén, icke blott för att dröjsmålet ägt rum, utan även
för att detsamma fått en alldeles oförsvarlig längd.

Det måste anses ovillkorligen åligga K. B. såsom högsta polis- och åklagarmyndighet
i länet att övervaka, att rannsakning med häktade personer företages
utan dröjsmål.

Enligt § 12 i 1855 års landshövdinginstruktion skulle K. B. vaka över bland
annat, att rannsakningar med häktade personer vid underdomstolarne företoges
utan obehörigt dröjsmål.

Jämlikt § 30 i samma landshövdinginstruktion ålåg det K. B. bland annat
att, i överensstämmelse med därom givna föreskrifter, hava inseende ej mindre å
länsfängelserna och kronohäkten, än städers och härads enskilda fängelser, låta
ombesörja fångars forslande under behörig bevakning samt anställa de förhör
med till länsfängelse avsända häktade personer, som kunde vara av behovet
påkallade.

I den förnyade instruktionen för landshövdingarna m. m. den 12 april 1918,
vilken i stort sett, vad länsstyrelsernas ämbetsbefattning angår, avsåg att upptaga
vad som redan åvilade K. B., stadgas i § 11, att länsstyrelsen utövar tillsyn
över kronohäkten samt stads- och häradsfängelser inom länet, förordnar om
häktades inställande till rannsakning eller förhör och om deras förflyttning för
sådant ändamål samt fullgör i övrigt vad enligt gällande bestämmelser länsstyrelsen
åligger i avseende å fångvården inom länet.

Dessutom stadgas i 6 § i instruktionen den 16 december 1910 för fångvårdsstyrelsen
och fångvårdsstaten, att i fråga om samtliga fångvårdsanstalter tillkommer
K. B. att förordna om där intagna häktade personers inställande till
rannsakning eller förhör och om deras förflyttande för sådant ändamål till annan
anstalt samt att fullgöra de övriga åligganden, som enligt författningarna tillhöra
K. B. och äga samband med deras ställning såsom högsta polismyndigheten
i länet.

För att kunna fullgöra vad sålunda är föreskrivet måste K. B. med noggrannhet
följa allt vad som rörer de å underlydande fängelse intagna rannsakningsfångarna
samt göra sig underrättad om de beslut, som angående dem fattas
och som kunna påkalla åtgärd från K. B:s sida. I de flesta fall torde K. B.
vinna kännedom därom ur inkomna anmälningar eller utslag, men K. B:s skyldighet
är icke begränsad till att taga del av sålunda överlämnade handlingar.
I den mån erforderlig upplysning för att vinna full klarhet om, av vilken anledning
en häktad intagits å fängelset och för vilket ändamål han där kvarhålles,
icke står att vinna på sådant sätt, åligger det K. B. att genom eget initiativ
göra sig underrättad, och K. B. får därvid icke grunda sin kännedom på lösa
antaganden eller mindre tillförlitliga meddelanden. En underlåtenhet av annan
myndighet att fullgöra, vad densamma åligger beträffande underrättelse till K. B.,
kan sålunda icke fritaga K. B. från ansvar.

Enligt § 42 i 1855 års landshövdinginstruktion hörde ärenden av ifrågavarande
beskaffenhet till handläggning uti landskansliet samt landssekreterarens
föredragning och expedition. Motsvarande bestämmelse återfinnes i § 52 av den
nu gällande landshövdinginstruktionen. Ansvaret för förevarande ärendens behöriga
behandling åvilar således i första rummet landssekreteraren.

- 1921 —

14!)

Att Emilén i det i ärendet ifrågakomna avseendet icke fullgjort vad honom
ålegat, synes mig uppenbart. Sedan rådhusrätten i Umeå infört anteckning om
sitt utslags innehåll i den å kronohäktet förvarade liggaren, blev, enligt Emiléns
egen uppgift, liggaren någon dag efter rannsakningen av fängelseföreståndaren
uppskickad till landskansliets expedition och där mottagen av vederbörande diarieföraro,
vilken infört anteckningen om utslagets innehåll i landskansliets diarium.
Därmed måste utslaget anses hava varit för K. B. bekant, ehuru det icke kommit
till K. B:s kännedom i författningsenlig väg.

Såsom tjänstförrättande landssekreterare hade Emilén att varje dag personligen
taga noggrann kännedom om innehållet i diariet och med ledning av därur
inhämtade upplysningar tillse, att erforderliga åtgärder beträffande de häktade
bleve av K. B. vidtagna. Skulle en dylik granskning hava förekommit, hade
Emilén icke kunnat undgå att finna, att förpassning av Erikson skulle verkställas.
Nu har Emilén vecka efter vecka svävat i fullkomlig okunnighet om rådhusrättens
förevarande utslag, ända till dess förfrågan angående Erikson den 17
oktober ingått från direktören vid Stockholms stads rannsakningsfängelse. Emilén
måste sålunda under i det närmaste en månad hava, om icke helt åsidosatt varje
granskning av diariet, så dock ägnat detsamma en så flyktig uppmärksamhet,
att Emilén icke kunnat vinna någon uttömmande kännedom om de häktade.
Den försummelse, vartill Emilén härutinnan gjort sig skyldig, måste anses vara
av betänklig beskaffenhet.

Men oavsett denna Emiléns försummelse synes det mig hart när oförklarligt,
att Emilén icke ändock fått sin uppmärksamhet riktad på den åtgärd, som varit,
att vidtaga beträffande Erikson. 1 de dagbesked rörande å häktet intagna fångar,
som dagligen avlämnades av häktets föreståndare till landskansliet, upptogs
Erikson, enligt vad Emilén uppgivit, efter rannsakningen den 19 september till
den 11 oktober bland de fångar, som avvaktade rannsakning »inför vederbörande
häradsrätt». Enligt vad t. f. föreståndaren för kronohäktet Eng uppgivit i sitt
till Asplund den 18 oktober 1917 avlåtna brev skulle Erikson i dagrapporterna
upptagits såsom »avvaktande transport». Då Erikson tidigare avvaktat rannsakning
inför rådhusrätten, hade den inträffade förändringen bort föranleda, att
Emilén gjort sig underrättad om den domstol, som med anteckningen avsetts,
och huruvida K. B. i anledning av den meddelade uppgiften bort vidtaga någon
åtgärd.

Rannsakning med Erikson inför Stockholms rådhusrätt var först utsatt att
hållas den 4 oktober 1917. Om Emilén fullgjort vad på honom ankommit, torde
hinder icke hava mött för Eriksons inställelse vid nämnda rättegångstillfälle och
för meddelande av utslag samma dag, i enlighet med vad som sedermera ägde
rum den 25 oktober. Det måste anses ådagalagt, att Erikson genom Emiléns
försummelse kommit att hållas häktad under 21 dagar längre tid, än rätteligen
bort vara fallet.

Att denna omständighet inverkat å krigsrättens beslut att medgiva avdragför
häktningstiden kan icke antagas. Erikson har visserligen av Emilén erhållit
gottgörelse och på grund därav återtagit sin anmälan, och Emilén har tillika
under förklaring, att han ingalunda ville fritaga sig från den del av ansvaret,

— 1921

150

som kunde anses vila på honom, erbjudit sig gottgöra den ökade fångförtäringskostnad
för kronan, som uppstått.

Men en granskning av Emiléns förklaring har givit mig anledning antaga,
att Emilén ingalunda till fullo insett, vari hans försumlighet bestått. Icke heller
blev det ifrågavarande dröjsmålet genom någon på Emiléns eget initiativ företagen
handling avklippt. Hade icke Asplund i ämnet tillskrivit föreståndaren
vid kronohäktet, synes ovisst, huru länge den under K. B:s högsta tillsyn i häkte
kvarhållne Erikson fått avbida förpassning. Vad som i ärendet ligger Emilén
till last, kan därför icke undgå min beivran.

Jag uppdrog åt advokatfiskal att i laga ordning ställa Kellgren och Emilén
under åtal inför hovrätten för den försummelse i tjänsten, vartill de, enligt vad
ovan anförts, gjort sig skyldiga, samt å dem yrka ansvar enligt lag och sakens
beskaffenhet ävensom under åberopande av kungl. brevet den 11 december 1766
till hovrätterna angående arbetsmetoden och rättegångssättets förkortande mot
dem göra gällande anspråk på den ersättning, som på grund av det anmärkta
dröjsmålet borde tillkomma statsverket. Såsom stöd för åtalet mot Emilén borde
åberopas ett av hovrätten den 22 maj 1919 meddelat utslag i anledning av ett
utav advokatfiskalen efter förordnande av mig mot tjänstförrättande landssekreteraren
Ragnar Stattin anställt åtal för ämbetsfel (se ämbetsberättelsen till 1920
års riksdag sid. 251 o. f.).

Med anledning av det åtal, som av advokatfiskalen anställdes mot Kellgren
och Emilén, meddelade Svea hovrätt utslag den 2 juli 1920. Hovrätten yttrade
därvid följande:

Enär, vad Kellgren angår, denne ostridigt icke, på sätt honom ålegat, jämlikt
stadgandet i 20 § i kungl. förordningen angående expeditionslösen den 7
december 1883, till föreståndaren vid kronohäktet i Umeå översänt rådhusrättens
i Umeå ovannämnda den 19 september 1917 meddelade utslag, prövar hovrätten
lagligt jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen döma Kellgren för vad han sålunda låtit
komma sig till last att bota 50 kronor, vilka böter tillfalla kronan.

Vidkommande åtalet mot Emilén, så enär i målet är upplyst, att rådhusrättens
i Umeå omförmälda utslag någon dag efter dess avkunnande bragts till
K. B:s kännedom, ty och som det måste anses hava ålegat K. B. att ofördröjligen
vidtaga åtgärd på det att Erikson måtte varda i behörig ordning inställd
vid den domstol, som hade att med honom företaga rannsakning, men sådan
åtgärd icke blivit av K. B. vidtagen förr än den 17 oktober 1917, sedan från
Stockholms stads rannsakningsfängelse gjorts förfrågan om Erikson, samt i följd
härav rannsakningen med Erikson vid Stockholms rådhusrätt kommit att företagas
tjuguen dagar senare än vad som skolat bliva förhållandet, därest K. B.
iakttagit vad K. B. ålegat, alltså och då Emilén, vilken under den tid Erikson
suttit häktad i kronohäktet i Umeå tjänstgjort såsom landssekreterare, är jämlikt
den av J. O. åberopade instruktionen den 10 november 1855 ansvarig för K.
B:s uraktlåtenhet i berörda hänseende, prövar hovrätten, jämlikt 25 kap. 17 §
strafflagen lagligt döma Emilén för den försummelse i utövning av ämbetet, han
sålunda låtit komma sig till last, att bota 100 kronor till kronan.

- 1921 —

151

Härjämte förpliktas Kellgren och Emilén att, vilkendera gälda gitter, ersätta
statsverket den ökade fångförtäringskostnad för kronan, som uppkommit
därigenom att Erikson, på sött ovan nämnts, hållits häktad 21 dagar längre
än vederbort med fordrade och utan anmärkning lämnade belopp 24 kronor
99 öre.

Över hovrättens utslag har endast Kellgren anfört besvär, vilka äro på
Kungl. Maj:ts prövning beroende.

19. Dröjsmål med att återställa av justitieombudsmannen remitterade

handlingar.

1 eu den 29 april 1918 hit inkommen klagoskrift anförde stadsfogden i
Örnsköldsvik J. E. Domeij, att han den 29 oktober 1917 till »kronofogden i Lycksele»
för verkställighet översänt en växeldom, vilken sedermera remitterats till
landsfiskalen i Fredrika distrikt för åtgärd, men att Domeij därefter, trots upp
repade påminnelser till vederbörande, icke kunnat erhålla redovisning, och anhöll
Domeij, att jag ville vidtaga sådana åtgärder, att redovisning av utsökningsärendet
ej vidare fördröjdes.

Sedan klagoskriften kommunicerats förutvarande t. f. kronofogden G. I. Boström
och denne inkommit med yttrande, anmodade jag genom resolution den
16 maj 1918 med överlämnande av handlingarna landsfiskalen i Fredrika distrikt
Sven Valdemar Lidberg att inom tre veckor efter mottagandet inkomma med
yttrande och därvid foga utdrag av dagboken för utsökningsmål, i vad densamma
avsåge utsökningsärendet, ävensom återställa remisshandlingarna.

I en den 1 juni 1918 hit inkommen skrift anmälde Domeij, att han den
29 maj från landsfiskalen i Fredrika distrikt bekommit redovisning i utsökningsärendet.

I ämbetsskrivelse till Lidberg den 31 oktober 1918 anförde jag, att som det
förhållande, att Domeij erhållit redovisning i utsökningsärendet, icke fritagit
Lidberg från att ställa sig min ovanberörda anmodan till efterrättelse samt varken
yttrande från Lidberg i ärendet eller dagboksutdraget hit inkommit och de till
Lidberg remitterade handlingarna ej heller återställts, anmanades Lidberg att
ofördröjligen och senast inom en vecka efter mottagandet av skrivelsen till mig
inkomma med det begärda yttrandet jämte dagboksutdraget och remisshandlingarna,
därvid Lidberg tillika hade att meddela anledningen till dröjsmålet med
besvarandet av remissen.

Som Lidberg uraktlåtit att ställa sig jämväl min sistberörda anmaning till
efterrättelse, föreläde jag Lidberg i ämbetsskrivelse den 12 december 1918 med
stöd av 6 § i den för J. O. gällande instruktion att vid vite av 50 kronor inom
eu vecka efter erhållen del av föreläggandet till mig inkomma med ovanberörda
yttrande jämte dagboksutdraget och remisshandlingarna ävensom meddelande om
anledningen till det dröjsmål, vilket Lidberg låtit komma sig till last.

Denna skrivelse blev på min anmodan genom K. B:s i Västerbottens län försorg
den 24 december 1918 Lidberg delgiven i vederbörlig ordning.

- 1921 -

152

Då Lidberg icke heller ställt sig vitesföreläggandet till efterrättelse, fällde
jag genom beslut den 15 februari 1919 Lidberg till det sålunda försutna vitet,
varom jag genom utdrag av protokollet underrättade K. B.

Tillika avlät jag ånyo samma den 15 februari en ämbetsskrivelse till Lidberg,
däri jag förmälde mig icke kunna åtnöjas med vad dittills i ärendet förekom
mit. Lidbergs underlåtenhet att trots upprepade anmaningar inkomma med
ifrågavarande yttrande och remisshandlingar innebure en uppenbar försummelse
i tjänsten, vilken så mycket mindre kunde undgå min laga beivran, som den
tillika innefattade en emot J. O. ådagalagd vanvördnad, vilken icke finge förbliva
utan näpst. Innan jag emellertid skrede till vidare åtgärd, hade jag genom
skrivelsen velat lämna Lidberg ett sista tillfälle att inom två veckor, efter det
han erhållit del av skrivelsen, till mig inkomma dels med yttrande angående
Domeijs anmälan jämte det ifrågavarande dagboksutdraget, därvid remisshand
lingarna skulle återställas, och dels med förklaring om anledningen till Lidbergs
uraktlåtenhet att dittills inkomma med sådant yttrande samt att återställa remisshandlingarna.

Som Lidberg icke lät sig avhöra, anmodade jag K. B. att förordna lämplig
person att såsom åklagare vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra
och utföra talan mot Lidberg. I en för åklagaren utfärdad instruktion anförde
jag följande.

Enligt 6 § i den för J. O. gällande instruktion bör J. O., innan rättegång
anställes, lämna den eller dem, vilka äro i fråga att tilltalas, tillfälle att, inom
kort av honom föreskriven tid, inkomma med de upplysningar, till vilka de kunna
anse sig befogade. Av ämbetsmännen i allmänhet må han fordra den lagliga
handräckning, som de efter 99 § regeringsformen äro skyldiga att honom lämna,
samt av alla fiskaler äska biträde att anställa och utföra åtal efter de föreskrifter,
vilka han bör dem meddela; ägande han, vad vites föreläggande beträffar, därtill
lika rätt med justitiekanslern.

Den i § 99 regeringsformen stadgade skyldigheten för ämbetsmännen att
lämna J. O. laglig handräckning har fått sin motsvarighet i de flesta för myndigheterna
utfärdade instruktioner.

Sålunda heter det i § 24 i instruktionen för landsfiskalerna den 14 december
1917, att landsfiskal skall äga att av vederbörande myndigheter erhålla de upplysningar,
det biträde och den handräckning, som för landsfiskalens verksamhet
erfordras och av dessa myndigheter lagligen kunna lämnas.

Uppenbart är, att den landsfiskalerna härmed tillerkända rätt motsvaras av
en liknande skyldighet.

Lidberg har i det förevarande fallet gjort sig skyldig till en försummelse,
som under nyare tider, såvitt jag kunnat finna, är mycket ovanlig.

Då J. O. med anledning av inkomna klagomål eller av annan anledning ansett
sig böra från ämbets- eller tjänstemän infordra yttranden eller handlingar,
pläga sådana förelägganden så gott som undantagslöst med stor beredvillighet
fullgöras. Även om ett påminnande någon gång befunnits nödigt, har detta blivit
åt lytt.

— 1921

15:5

Såsom framgår av dot vid J. 0:s ämbetsberättelse till 1913 års riksdag fogade
registret till J. 0:s ämbetsberättelser 1810—1910 sid. 12 och 13 dömdes
under 1850- och 1860-talen myndigheter i flera fall till ansvar för underlåtenhet
att besvara J. 0:s ämbetsskrivelser, exempelvis i de ärenden, som refererats i
ämbetsberättelserna 1853 sid. 17, 1854 sid. 26, 1859 sid. 88, 1859 sid. 108 och
1868 sid. 3.

Till Lidberg har jag, sedan jag genom resolution den 16 maj 1918 med
överlämnande av de till Domeijs klagomål hörande handlingarna infordrat yttrande,
avlåtit ämbetsskrivelser den 31 oktober 1918 och den 15 februari 1919
samt därvid med anförande av i skrivelserna upptagna skäl upprepat min anmaning
till honom att avgiva yttrande ävensom insända begärt dagboksutdrag
och remisshandlingarna. Tillika föreläde jag i skrivelse den 12 december 1918
Lidberg vid vite av 50 kronor att inkomma med berörda handlingar.

Det oaktat har Lidberg icke på något sätt låtit sig härstädes avhöra.

Visserligen har Domeij upplyst, att han den 29 maj 1918 från landsfiskalen
i Fredrika distrikt bekommit redovisning i utsökningsärendet, men Domeij har
icke förklarat sig återkalla sin anmälan mot Lidberg, och vad Domeij upplyst
har icke fritagit Lidberg från skyldighet att ställa sig mina förelägganden till
efterrättelse. Hade Lidberg funnit Domeijs klagomål alldeles obefogade, hade
Lidberg säkerligen utan mycket besvär kunnat påvisa detta. I varje fall hade
det ålegat honom att inkomma med det begärda dagboksutdraget samt att återställa
remisshandlingarna. Fn slutlig prövning av det genom Domeijs klagomål
härstädes anhängiga ärendet kan icke företagas, förrän handlingarna åter äro här
tillgängliga. Att Lidberg, sedan han bekom Domeijs till honom remitterade klagomål,
redovisat det ifrågavarande utsökningsärendet, har icke heller utan vidare
kunnat befria honom från den ansvarspåföljd eller de erinringar från min sida,
vartill den slutliga prövningen av det härstädes anhängiga ärendet angående Domeijs
anmälan kunnat föranleda.

Såsom jag i min den 15 februari 1919 till Lidberg avlåtna ämbetsskrivelse
påpekat, ådagalägger tillika Lidbergs uraktlåtenhet att till mig inkomma med
yttrande och handlingar en vanvördnad mot det mig anförtrodda ämbetet, vilken
jag anser mig böra befordra till laga näpst. Den vårdslöshet, vartill Lidberg
gjort sig skyldig, synes mig så mycket betänkligare, som Lidberg genom min
sistberörda skrivelse under ett tydligt påpekande, varom vore fråga, erhållit ett
fjärde tillfälle att fullgöra vad honom redan genom den för nära ett år sedan
avlåtna remissen ålegat.

Sedan jag genom beslut den 15 februari 1919 fällt Lidberg till det försutna
vitet, skulle jag visserligen hava kunnat genom föreläggande av förhöjt vite söka
förmå Lidberg att fullgöra sina skyldigheter. I betraktande av den tredska, Lidberg
visat, synes det mig emellertid lämpligare att hänskjuta saken till domstol.

För den försummelse i tjänsten, vartill Lidberg, enligt vad ovan anmärkts,
gjort sig skyldig, uppdrog jag därför åt den åklagare, som av K. B. förordnades,
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Lidberg samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Åklagaren
borde tillika framställa yrkande, att domstolen vid verkande vite måtte före 20

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1921 års riksdag.

154

lägga Lidberg att inom viss tid till mig inkomma med omförmälda dagboksutdrag
och de den 16 maj 1918 till Lidberg härifrån avsända remisshandlingarna.

I enlighet med det av mig givna uppdraget blev åtal mot Lidberg anställt
vid Lycksele tingslags häradsrätt. Medan åtalet var anhängigt vid häradsrätten,
återställde Lidberg med en den 2 januari 1920 hit inkommen skrivelse de ifrågavarande
remisshandlingarna och anförde därvid bland annat, att orsaken varför Lidberg
lämnat mina skrivelser obesvarade varit, att handlingarna blivit av honom
förlagda.

Med anledning härav tillskrev jag åklagaren i målet, att det numera finge
anses upplyst, att den egentliga orsaken, varför Lidberg icke i rätt tid besvarat
min remiss av den 16 maj 1918 och därvid återställt remisshandlingarna, varit,
att remissakten omedelbart efter det densamma av Lidberg mottagits, blivit av
honom förlagd utan att sedermera återfinnas förrän kort tid före den 20 december
1919 eller omkring ett och ett halvt år, efter det den ankommit till Lidberg.
Att Lidberg varit ansvarig för de av honom mottagna handlingarna, torde vara
uppenbart. Men då, såvitt jag numera kunnat finna, någon skada för annan
person icke uppstått genom att handlingarna blivit förlagda, syntes mig någon
straffpåföljd enbart därutinnan icke böra ifrågasättas. Genom den upplysning,
som vunnits, hade Lidbergs sak helt visst kommit i ett bättre läge, än om det
fortfarande skulle antagas, att han uteslutande av tredska underlåtit att återställa
remissakten. I sammanhang med återställandet av handlingarna hade Lidberg
tillika avgivit infordrat yttrande med anledning av de av Domeij mot Lidberg
härstädes anförda klagomålen, och hade jag med anledning av vad Lidberg i
denna del i sin förklaring anfört funnit Domeijs klagoskrift icke föranleda vidare
åtgärd. Emellertid kvarstode allt fortfarande, att Lidberg icke tidigare, trots den
ena påminnelsen efter den andra, gittat underrätta mig om anledningen till det
förekomna dröjsmålet. Att Lidberg sålunda gång på gång underlåtit att besvara
offentlig myndighets ämbetsskrivelser, kunde icke undgå att beivras. I denna
del hade Lidberg icke i sin hit inkomna förklaring haft något att förmäla. Att
Lidberg icke ens sedan han fällts till vite gittat besvara min skrivelse av den 15
februari 1919, varigenom jag velat lämna honom en sista möjlighet att förklara
dröjsmålet, funne jag vittna om en brist på hänsyn, som torde vara rätt ovanlig.

Lycksele tingslags häradsrätt yttrade i utslag den 17 april 1,920, att då Lidberg
till J. O. numera återställt de i målet ifrågakomna den 16 maj 1918 till
Lidberg remitterade handlingarna, erfordrades därutinnan icke något vidare häradsrättens
yttrande; men då Lidberg enligt vad i målet blivit utrett, oaktat J. 0:s

1 ämbetsskrivelser den 31 oktober och 12 december 1918 samt den 15 februari
1919 gjorda påminnelser, icke förrän i en den 20 december 1919 dagtecknad den

2 januari 1920 till J. O. ingiven skrift besvarat J. 0:s remiss av den 16 maj
1918, samt Lidberg därigenom måste anses hava visat försummelse och vårdslöshet
i sin tjänst, dömdes Lidberg, jämlikt 25 kapitlet 17 och 22 §§ strafflagen
att bota 50 kronor till kronan.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

— 1921 —

20. Obehörigt avförande till häkte för hållande av polisförhör.

I en hit ingiven kagoskrift anförde smeden Carl Alfred Fröström i Hagbyholm
följande:

Någon gång i början av augusti 1918 hade enligt uppgift av hemmansägaren
Adolf Fredrik Lindqvist å Fiskartorpet i S:t Pers socken begåtts inbrottsstöld
i hans bostad. Några dagar därefter hade landsfiskalen Gunnar Hasselhuhn ditkommit
och hållit förhör med en närboende skogshuggare, som förmodligen misstänkts
för brottet. Förhöret hade ej lett till något resultat. Måndagen den 30
september hade stadfiskalen Anton Brolin från Sigtuna och fjärdingsmannen
Gustaf Kilberg inställt sig i klagandens bostad, som vore belägen å Hagbyholms
ägor ej långt från Lindqvists hem, samt anställt polisförhör och husrannsakan hos
klaganden. Klaganden hade trött, att saken med nämnda polisförhör skulle hava varit
utagerad. Men den 5 oktober vid 5-tiden på e. m. hade anlänt en person, som
uppgivit sig vara tillförordnad landsfiskal och befallt klaganden att omedelbart
medfölja till Sigtuna. A stadshotellet därstädes hade klaganden av denne person,
som sedermera visat sig vara extra landsfiskalen Josef Nilsson i Väsby, tagits
i förnyat förhör i närvaro av en poliskonstapel. Efter förhörets slut hade denne
befallts att insätta klaganden i stadens häkte, där klaganden fått tillbringa återstoden
av dagen och hela natten till klockan Va 10 påföljande dag, då klaganden
hämtats till förhör inför Nilsson i närvaro av poliskonstapeln och fjärdingsmannen
Kilberg. Efter förhörets slut hade klaganden återfått sin frihet men
uppmanats att hålla sig hemma, så att klaganden, när så behövdes, ånyo skulle
kunna anträffas. Klaganden påstode, att ingen som helst grund för misstankarna
mot honom förefunnits, och ansåge därför, att hela förfaringssättet mot honom
varit i högsta grad obehörigt. Enligt vad man och man emellan i trakten
sades skulle enda anledningen till att misstankarna riktats mot klaganden hava
varit, att en s. k. spåkvinna utpekat klaganden för Lindqvist. Klaganden anmälde
Brolin och Nilsson för vidtagande mot dem av de laga åtgärder, vilka av
J. O. kunde anses lämpliga. I

I anledning av klagoskriften inkom stadfiskalen Brolin med infordrat yttrande
och fogade därvid ett av fjärdingsmannen Kilberg utfärdat intyg av följande
innehåll:

Vid den undersökning, som Kilberg den 30 september 1918 i närvaro av
Brolin såsom vittne företagit rörande den hos Lindqvist begångna penningstölden,
därvid ur en låst chiffonjé genom uppbrytande av densamma tillgripits
2,200 kronor i sedlar och omkring 30 kronor i tvåaronor, enkronor och femtioöresmynt,
hade tillgått sålunda:

Vid ankomsten till Lindqvists gård hade Kilberg och Brolin påträffat klaganden
i gårdens smedja, och hade Kilberg bett klaganden att komma ut ur
smedjan, då Kilberg ville tala med honom om en sak. Klaganden hade genast
kommit ut, därvid, innan Kilberg till honom framställt någon fråga, han rodnat
starkt och visat sig mycket orolig och nervös. Kilberg hade frågat honom, om
han hört något om penningstölden eller kunde upplysa något därom, varpå klaganden
sagt sig hava hört talas om denna men icke veta någonting annat. Sedan de

— 1921 —

156

samtalat en stund, hade Kilberg bett klaganden följa med in uti Lindqvists bostad,
vilket klaganden ock gjort, sedan Kilberg och Brolin medtagit tre stämjärn
hängande å en vägg i smedjan. Vid undersökningen av chiffonjén, vari de stulna
penningarna förvarats, hade befunnits, att denna uppbrutits och att ett av
stämjärnen fullständigt passade in i det märke, som funnits i chiffonjéns klaff,
och hade klaganden helt och hållet medgivit detta men förklarat, att järnet ej
vore hans. Efter en kortare stund hade han dock tillstått, att detsamma ägdes
av honom, men att en annan person använt järnet, och hade han på alla möjliga
sätt sökt att krångla och undkomma. Sedan Kilberg, Brolin och klaganden
därefter förflyttat sig till den sistnämndes bostad, hade klaganden kommenderat
sin hustru att framtaga lådor till deras chiffonjé, som stått inne i deras kammare,
och bära ut dessa i köket, där alla suttit. En låda hade genomgåtts av
makarna, som lagt innehållet på köksbordet. Kilberg och Brolin hade stått och
sett på. Därefter hade makarna Fröström enträget bett Kilberg och Brolin att
medfölja in i kammaren för att få visa dem innehållet i de övriga chiffonjélådorna.
De hade följt med och fortfarande stått och tittat på. Uti en låda,
som innehållit bland annat kläder, hade klagandens hustru sökt skjuta undan
dessa i ett hörn av lådan, då Brolin frågat, varför hon liksom ville gömma detta.
Därpå hade hon ej svarat utan skjutit dem åt andra ändan av lådan, därvid
Brolin upptäckt en mindre träask utan lock innehållande silvermynt, vilka uppräknade
befunnits vara 25 kronor och utgjorts av endast tvåkronor, enkronor och
femtioöresmynt. Mycket besvärade av denna upptäckt, hade makarna uppgivit,
klagandens hustru, att hon sålt potatis för en del av innehållet och att hon fått
en del av penningarna av sin man, samt klaganden, att hans hustru ensam erhållit
dessa penningar genom försäljning av potatis. Då och då hade makarna Fröström
ändrat sina uppgifter och förefallit att hava mycket svårt att tala sanning.
Det hade därefter överenskommits, att klaganden skulle medfölja till Lindqvists
hem för att ytterligare resonera om saken med honom, och hade Kilberg, Brolin
och klaganden ånyo följts åt till Lindqvists hem, dit även klagandens hustru på
mannens önskan medföljt. Vid sammanträffandet med Lindqvist hade denne
och klaganden till en början resonerat rätt lugnt om stölden, men då klaganden
börjat slingra sig och tala osanning, hade samtalet tagit till i häftighet. Av
samtalet mellan Lindqvist och klaganden hade tydligt framgått, att klaganden
tycktes hava något på sitt samvete, och på grund av en hel del andra omständigheter,
som även framkommit mot klaganden, hade misstankarna rörande ifrågavarande
penningstöld i hög grad måst riktas mot honom, om vilket förhållande
såväl Kilberg som Lindqvist underrättat landsfiskalerna Hasselhuhn och Nilsson
i Väsby.

Nilsson anförde i avgivet yttrande följande:

Sedan fjärdingsmannen Kilberg, vilken på uppdrag av landsfiskalen Hasselhuhn
verkställt undersökning i anledning av de mot klaganden riktade misstankarna,
rapporterat i huvudsak vad hans intyg innehölle, hade Nilsson ansett, att
nytt förhör borde hållas. Fördenskull hade Nilsson, vilken under föregående natt
verkställt annan polisresa, från vilken han hemkommit först på morgonen den 5
oktober 1918, med tåg 12,16 e. m. avrest till Märsta, varifrån Nilsson med skjuts

- 1921 —

fortsatt till klagandens bostad vid Hagbyholm, dit han anlänt vid 5- eller 6-tiden
på eftermiddagen. Då Nilsson ansett, att förhöret komme att draga ut på tiden
samt skjuts eller nattlogi ej kunnat erhållas i Hagbyholm, hade klaganden fått
medfölja till Sigtuna, dit skjutsen skulle återvända. Omedelbart efter ankomsten
till Sigtuna hade klaganden underkastats förhör. lian hade emellertid förnekat
all delaktighet i stölden, men då omständigheterna icke talade till klagandens
förmån, hade han kvarhållits i Sigtuna över natten. Varken målsägaren eller
fjärdingsmannen Kilberg, vilkas hem Nilsson besökt, hade under dagen kunnat
anträffas. Då Nilsson morgonen därpå vidtagit förnyat förhör med klaganden,
hade Kilberg inställt sig samt vitsordat sina förut lämnade uppgifter angående
förloppet av undersökningen den 30 september 1918. Som klaganden lämnat
fullt klara och trovärdiga förklaringar vid förhöret samt ihärdigt förnekat att
hava begått stölden, hade Nisson ansett, att med de ringa indicier, som talade
mot honom, någon häktning icke kunde ifrågakomma på sakens dåvarande ståndpunkt.
I anledning av det anförda hemställde Nilsson, då klaganden icke på
något sätt styrkt, att han genom Nilssons förvållande lidit någon skada, samt
Nilsson ej heller ansåge sig hava förfarit oriktigt i saken, att klagandens anmälan
ej måtte föranleda någon åtgärd.

I avgivet yttrande anförde landsfiskalen Hasselhuhn:

Förhöret med klaganden och husundersökningen hos honom hade föranletts
av misstankar mot klaganden såsom den, vilken förövat ifrågavarande stöld.
Efter husundersökningen hade indicierna för misstankarna mot klaganden varit
skarpare, och kvarstode desamma alltjämt, och hade i anledning därav ytterligare
förhör med klaganden hållits. På grund därav ansåge Hasselhuhn åtgärden mot
klaganden hava varit av omständigheterna påkallad, och kunde det icke läggas landsfiskalen
Nilsson till last, att han vid tjänstens utövande överskridit sin befogenhet. I

I avgivna påminnelser anförde klaganden följande:

Klaganden vidhölle, att den relation, han givit om huru vid de olika tillfällena
tillgått, vore fullkomligt riktig. Trots de gjorda bestridandena av åtskilliga
klagandens uppgifter kvarstode det ostridiga faktum, att landsfiskalen Nilsson
tvingat klaganden att medfölja till Sigtuna och där kvarhållit honom i häktet
över natten. Hans tal om att skjuts ej kunnat erhållas i Hagbyholm och att
detta varit anledningen till att klaganden medtagits, verkade egendomligt, då ju
Nilsson haft skjuts med sig, som skulle till Sigtuna. Så invecklad hade ej saken
varit, att den icke på en jämförelsevis kort stund, högst en halvtimme, skulle
kunnat utredas; och så länge hade givetvis skjutsen kunnat vänta. Man finge
det bestämda intrycket av Nilssons relation, att det egentligen varit rena bekvämlighetsskäl,
som föranlett honom att beröva klaganden friheten, låt vara blott för
ett halvt dygn. Det hade lämpat sig för Nilsson att komma till Hagbyholm vid
sextiden på eftermiddagen. Han hade redan från början utgått från att det ej
vore lönt att hålla förhör samma dag. Det skulle hava tagit för lång tid för
honom och hans skjuts. Saken hade varit lätt hjälpt. Smedgubben hade fått
kliva upp i vagnen och fraktas till staden och så i finkan över natten. Dagen
därpå hade det hela snart varit undanstökat. Då hade klaganden lämnat fullt

— 1921 —

158

klara och trovärdiga förklaringar, och då hade indicierna förefallit Nilsson så
ringa, att någon häktning icke kunnat ifrågakomma. Till samma resultat hade
Nilsson säkerligen kommit, om han förhört klaganden i hans hem kvällen förut.
Hela denna tvångstransport och internering måste anses som upprörande hänsynslösa
och därför förtjänta av laglig beivran.

Tillika åberopade klaganden ett av ägaren av Hagbyholms gård J. F. Lagerholm
jämte elva andra i trakten däromkring boende personer utfärdat intyg av
innehåll, att klaganden vore ansedd såsom en hederlig och rättskaffens man.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Stockholms
län att förordna lämplig person att såsom åklagare vid vederbörlig domstol
i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Nilsson. I den för åklagaren
utfärdade instruktionen anförde jag följande.

Då ett begånget brott blivit hos vederbörande polis- eller åklagarmyndighet
anmält, åligger det myndigheten att föranstalta om undersökning för att utreda
omständigheterna vid brottets förövande samt upptäcka vilken eller vilka, som
förövat brottet. För sådant ändamål äger myndigheten att anställa förhör med
de personer, som antagas kunna lämna upplysningar i saken, framför allt med
dem, mot vilka misstankar beträffande brottet kunnat riktas. Ehuru uttryckliga
bestämmelser i ämnet saknas, torde det icke kunna ifrågasättas annat än att ledaren
av en polisundersökning är utrustad med vissa befogenheter för att på ett
tillfredsställande sätt kunna utföra densamma. Han äger sålunda rätt att tillgripa
vissa tvångsmedel för att kunna hålla förhör med den för brottet misstänkte
och giva förhöret en betryggande fortgång. Vad som härutinnan gäller har i åtskilliga
avseenden upptagits i det utkast till lag angående polisundersökning i
brottmål samt häktning in. in., som med biträde av särskilt tillkallade sakkuniga
utarbetats inom justitiedepartementet. I utkastet föreslås det stadgande, att undersökningsledare,
som har att leda polisundersökning angående begånget brott,
äger till förhör inför sig eller underlydande polisman inkalla en var, som antages
kunna lämna upplysningar av betydelse för undersökningen. År den, som
sålunda må kallas till förhör, misstänkt för brottet, eller är hans hörande eljest
av synnerlig vikt för undersökningen, må, där befaras kan, att kallelse ej skulle
av honom hörsammas, undersökningsledaren kunna förordna, att han skall inställas.
Är för polisundersökningens behöriga fortgång erforderligt, att den, som
misstänkes för brottet eller delaktighet däri, hålles i förvar, och kan å brottet
efter lag följa straffarbete eller fängelse, må undersökningsledare, å vilken det
ankommer atit leda polisundersökningen, kunna förklara den misstänkte anhållen.

Vad som förekom vid polisundersökningen den 30 september 1918 synes
icke hava varit av beskaffenhet, att misstankarna mot klaganden vunnit något
egentligt stöd. Sådana omständigheter hade knappast blivit emot klaganden förebragta,
att Nilsson ägt befogenhet att den 5 därpå följande oktober utan vidare
utredning anhålla klaganden. Det hade bort åligga Nilsson att först genom för
hör med klaganden i hans bostad söka åstadkomma vidare utredning i saken
samt att med hänsyn till vad därvid kunnat bliva upplyst vidtaga lämpliga åtgärder.

1921

159

Emellertid hade måhända det förhållandet i och för sig, att Nilsson anhållit
klaganden, icke behöft påkalla mitt ingripande, men det förfaringssätt i sin helhet,
som Nilsson använt gent amot klaganden, finner jag vara av den beskaffen
het, att det icke kan undgå min beivran.

Ärlinghundra landsfiskalsdistrikt, inom vilket Nilsson tjänstgjorde, omfattar
icke Sigtuna stad, som har egen åklagar- och polismyndighet. Enligt § 12 i
kungl. instruktionen den 14 december 1917 för landsfiskalerna äger visserligen
landsfiskal för fullföljd av begynt spaning eller av annan tvingande orsak att utsträcka
sin polisverksamhet utom det område, där lian har befattning med polisväsendet.
Men i det ifrågavarande fallet förelågo ingalunda sådana omständigheter,
som vid lagrummets tillkomst ansågos utgöra en förutsättning för dess
blivande tillämplighet. Nilssons åtgärd att medföra klaganden från dennes hemvist
till Sigtuna och låta honom över natten förvaras i stadshäktet, kan jag därför
icke finna laglig. Såsom klaganden framhållit, torde detta Nilssons förfaringssätt
hava förestavats av en allt för stor hänsyn till den egna bekvämligheten.
Vid Nilssons ankomst till klagandens bostad var tiden icke längre framskriden,
än att den medgivit ett rätt omfattande förhör, och hinder torde nog icke
hava mött, att den skjuts, med vilken Nilsson anlänt, kunnat invänta hans avresa.
Omsorgen för lämpligt logi för natten hade kunnat tillfredsställas, utan att
undersökningen blivit därpå lidande och klagandens intressen förnärmats.

Jämlikt nyssberörda paragraf i landsfiskalsinstruktionen skall en landsfiskal,
om han utsträckt sin polisverksamhet utom sitt distrikt, så snart ske kan, göra
anmälan därom hos polismyndigheten i den ort, dit verksamheten utsträckts. Då
klaganden förts till Sigtuna och där insatts i stadshäktet, skulle detta hava anmälts
för stadsfiskalen Brolin, som därefter bort leda förhöret den 6 oktober på
morgonen.

Nilsson har anfört, att klaganden vid det sistnämnda dag i Sigtuna med
klaganden hållna förhöret lämnat fullt klara och trovärdiga förklaringar. Enahanda
upplysningar hade helt säkert stått att vinna, om förhöret hållits i klagandens
bostad föregående eftermiddag. Desto mindre skäl förelågo därför för
Nilsson att vidtaga de åtgärder mot klaganden, som nu blivit anmärkta.

Jag uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Nilsson för ifrågavarande av honom begångna
tjänstefel samt därvid såväl å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet
som även i mån av befogenhet understödja de ersättningsanspråk, som klaganden,
på åklagarens föranstaltande i målet hörd, kunde komma att däri framställa.

Sedan åtal mot Nilsson blivit anhängiggjort vid Stockholms läns västra domsagas
häradsrätt, yttrade häradsrätten i utslag den 3 juni 1920 följande.

I målet vore utrett att Nilsson på eftermiddagen den 5 oktober 1918 i egenskap
ax extra landsfiskal i Ärlinghundra landsfiskalsdistrikt inställt sig i Fröströms
hem i Ilagbyholm i S;t Pers socken för att av Fröström söka upplysningar
angående en inom distriktet begången stöld, därför Fröström vore misstänkt,
samt att Nilsson utan att på platsen hava verkställt någon som helst undersökning
anhållit Fröström och medfört honom till Sigtuna stad, där Fröström blivit

- 1921 —

160

förvarad i stadshäktet under natten till påföljande dag och sistnämnda dag lössläppts,
sedan han vid då anställt förhör lämnat tillfredsställande upplysningar
angående de omständigheter, på grund av vilka han varit misstänkt för berörda
stöld. Enär Nilsson icke därigenom, att han först vid pass klockan 5 å 6 på
eftermiddagen berörda 5 oktober anlänt till Fröströms hem, kunde anses ursäktad
för sin underlåtenhet att redan därstädes hålla förhör med Fröströra rörande
stölden i fråga; ty och då Fröström genom berörda underlåtenhet och Nilssons
förfarande i övrigt åsamkats större olägenhet, än nödigt varit, prövade häradsrätten,
som icke funne sig behörig att till prövning upptaga talan mot Nilsson i vad
den avsåge fel, som Nilsson inom Sigtuna städs område kunde hava begått genom
att icke vederbörligen underrätta därvarande polis- eller åklagarmyndighet
om sina ifrågakomma åtgärder mot Fröström, rättvist döma Nilsson att jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen för oförstånd i tjänsteutövning bota 25 kronor till kronan.
Målsägandens talan blev i så måtto bifallen, att Nilsson ålades att gottgöra
Fröström genom Nilssons ovannämnda förfarande åsamkat lidande med 25
kronor ävensom att ersätta Fröström för dennes kostnader hos J. O. och vid
häradsrätten med ett skäligt ansett belopp av 135 kronor jämte vad Fröström
visade sig hava utgivit i lösen för ett exemplar av häradsrättens protokoll och
utslag i målet.

Över häradsrättens utslag anförde klaganden besvär i Svea hovrätt, men genom
utslag den 24 augusti 1920 fann hovrätten besvären icke kunna upptagas
till prövning.

Jag fann det visserligen anmärkningsvärt, att häradsrätten, som med hänsyn
till formuleringen av sitt utslag syntes hava avsett att pröva åtalet i vad det
rörde Nilssons förfarande emot klaganden i dess helhet, undandragit sig att bedöma,
huruvida Nilsson gjort sig skyldig till fel emot landsfiskalsinstruktionen.
Denna omständighet ansåg jag emellertid ej utgöra tillräcklig anledning i och för
sig att låta fullfölja åtalet vid rådhusrätten i Sigtuna.

23. Felaktigt förfarande vid försäljning av statens bränslekommission

tillhörig egendom. I

I tidningen Nya Dagligt Allehanda för den 13 februari 1919 fanns intagen
eu artikel av följande innehåll:

»B. K:s tonnageaffärer.

Ett dyrbart bogserarköp.

B. K:s affärer intressera alltjämt och, det måste medges, icke utan anledning,
allmänheten. Eu insändare har för Nya Dagligt Allehanda relaterat historien om
en av B. K:s båtaffärer. Enligt vår sagesman hade B. K. på sin tid från Holland
inköpt en bogserbåt »Doggen» för ett pris av 195,000 kr. Sedermera kostade
man på båten en reparation till 60,000 kr., vadan alltså båten stått B. K. i

255,000 kr. Denna båt användes av Stockholms vedbolag, men såldes somma —

1921 -

161

ren 1918 till Ljusne-Woxna aktiebolag för 175,000 kronor, varvid alltså uppstått
en ren förlust på 80,000 kronor, vartill kom att kommissionen av de 175,000
kronorna utbetalade icke mindre än 25,000 kronor i försäljningsprovision. Då
denna historia trots allt förefaller något överdriven, har Nya Dagligt Allehanda
haft ett samtal med B. K:s chef Åkerman rörande densamma. Denne ville icke
förneka att B. K. gjort en förlust på försäljningen i fråga, vilken för övrigt ägt
rum före hans tillträde till chefsposten. Siffran för reparationskostnaderna var
emellertid av insändaren gripen fullständigt ur fria luften. Dessa hade nämligen
endast gått till mellan 2 och 3 tusen kronor. Att B. K. nödgades försälja båten
med förlust berodde på följande omständigheter. Då båten inköptes från Holland,
hade B. K. aldrig sett densamma, utan man litade på besiktningsinstrumentet,
som var utan anmärkning. Det visade sig emellertid vid båtens framkomst, att
densamma var underhaltig, och fackmän hade som sin åsikt uttalat, att kommissionen
gjorde en synnerligen god affär, om den kunde sälja båten för 150,000
kronor. B. K. hade då givit en person i uppdrag att försälja båten till ett pris
av 150,000 kronor. Emellertid lyckades denne driva upp priset till 175,000 kronor,
varför de överskjutande 25,000 kronorna utbetalades som arvode åt de personer,
som haft med försäljningen att göra. Huru fördelningen skett, hade dir. Åkerman ej
kännedom om. Det framgår sålunda, att B. K:s förlust ej på långt när varit så
stor som insändaren uppgivit, men att man i alla fall ej kan påstå att B. K.
gjort någon särdeles gynnsam affär. I detta fall ligger väl dock största skulden
ej hos kommissionen, utan hos de holländska besiktningsmännen.»

Följande dag innehöll tidningen en artikel, så lydande:

»En B. K.-skandal.

Vem fick »provisionen» för bogseraren Doggen?

Vi ha mottagit följande skrivelse:

Herr redaktör!

Då jag handlagt Ljusne-Woxna aktiebolags inköp av B. K:s bogserångare
»Doggen», har jag med intresse, för att icke säga häpnad, läst B. K:s förklaring
med anledning av vissa uttalanden i eder tidning av gårdagen. Förhållandet är
nämligen det, att jag själv under besök vid Ekensbergs varv, där en av Ljusnebolagets
båtar förliden vinter låg under ombyggnad, lade märke till den bredvid
liggande »Doggen», och vid förfrågan hos varvspersonalen erfor, att den upplagts
av B. K. såsom för dem oanvändbar. Då båten syntes mig genom en mindre
ombyggnad kunna omskapas till en förstklassig sjögående bogserare, konfererade
jag med förste fartygsinspektör Erdtman samt föranstaltade sakkunnig besiktning av
båten, varvid densamma befanns i allt väsentligt fylla fartygsinspektionens fordringar,
vara väl och starkt byggd, men synnerligen slarvigt och vårdslöst upplagd med
rostiga tankar, hoprostad maskin och läcksprungen panna. Med Stockholms Vedaktiebolag
såsom representant för B. K. överenskoms om ett sammanträffande
vid Ekensberg, sedan jag direkt hos B. K. förvissat mig om, att de voro villiga
eventuellt sälja båten. Vid detta sammanträffande begärde deras tjänsteman

225,000 kronor för »Doggen» där den låg. I enlighet med av mig verkställd värdering
erbjöd sig Ljusne-Woxna aktiebolag att köpa båten för ett pris av 175,000

21 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1921 års riksdag.

162

kr., sedan den iordningställts i fullt sjovärdigt skick samt fullgjort godkänd provtur,
vilket anbud Vedaktiebolaget anhöll få skriftligt. Den 14 mars 1918 lämnades
skriftlig option, gällande till och med den 15 mars kl. 12 middagen. Nästa
dag erhöll Ljusne-Woxna aktiebolag förfrågan om anbudet finge stå till den 18
mars, på middagen, vilket beviljades skriftligt. Den 18 mars accepterade Vedaktiebolaget
anbudet och den 13 april likviderades båten efter fullgjord provtur,
»Doggen» har under sitt nuvarande namn »Ellwe» i oförändrat skick dagligen
fullgjort långbogseringar för Ljusne-verkens räkning under 1918 års seglation,
samt visat sig vara ett exceptionellt gott och kraftigt fartyg. Att emellertid B. K,
icke kunnat rätt bedöma fartygets sjövärde, säger sig självt, men vad såväl undertecknad,
det bolag jag företräder, som en större allmänhet med skäl kan fordra,
det är att få veta till vilka personer de 25,000 kronornas provision utbetalats.
Då jag enbart förhandlat med B. K. och dess Vedaktiebolags officiella tjänstemän,
synes mig dess värre icke mer än en slutledning kunna göras, vilken samtidigt
ytterligare framhäver den skandal, B. K. varit för land och rike,

Stockholm den 14 februari 1919.

H. von Eckermann.

Överingenjör och disponent för Ljusne-Woxna aktiebolag.»

Med anledning av innehållet i tidningsartiklarna anmodade jag B. K. att
till mig inkomma med upplysning, huru med de i artiklarna uppgivna omständigheter
förhölle sig.

I ett den 28 februari 1919 hit inkommet yttrande, undertecknat av kommissionens
dåvarande ordförande direktören Ivar Åkerman, anförde B. K, att densamma
översände en av direktören A. J. Christiernson, vilken inom kommissionen
handlagt ifrågavarande ärende, den 24 februari 1919 avgiven redogörelse över
försäljningens förlopp.

Den av Christiernson avfattade redogörelsen innehöll följande:

Då bogserbåten »Doggen» dels var i behov av avsevärda reparationer, dels
var oekonomisk för de bogseringar, som för B. K:s räkning kunde beräknas bliva
erforderliga under seglationsåret 1918, hade under hösten 1917 fattats beslut att
»Doggen» skulle försäljas. Redan under oktober samma år hade också åtgärder
vidtagits för att få båten såld, men dessa åtgärder hade icke lett till något resultat,
trots att båten på flera håll utbjudits till salu. Ännu i början av februari
1918 hade B. K. icke, så vitt Christiernson visste, erhållit något som helst anbud
på »Doggen». Någon dag i medio av februari, då Christiernson hade en konferens
med chefen för Stockholms Vedaktiebolag, direktören Sven Båge, och föreståndaren
för samma bolags sjötransportavdelning, Sven Wendelin, rörande vissa
transportfrågor, hade även förts på tal frågan om »Doggen» och dess försäljande.
Christiernson hade då frågat Wendelin, huruvida han icke på grund av sin personkännedom
inom facket kunde driva upp någon köpare. Ett par dagar därefter
hade Wendelin förklarat, att om han finge »Doggen» på hand för 150,000
kronor jämte provision på detta belopp, så skulle han försöka att få den såld.
Med anledning av detta förslag hade Christiernson satt sig i förbindelse med
civilingenjören Robert Bremberg, expert i fråga om värdering av fartyg. Bremberg
hade uppgivit för Christiernson, att enligt hans åsikt borde man icke tveka

— 1921 -

163

att sälja »Duggen», om för densamma kunde erhållas 150,000 kronor. En annan
fackman hade förklarat, att lian näppeligen trodde på möjligheten att B. K. kunde
erhålla 150,000 kronor för »Doggen». Under dessa förhållanden hade Christiernson
ansett, då fortfarande ingen reflektant anmält sig, att det av Wendelin framställda
förslaget voro i viss mån acceptabelt. I närvaro av Båge hade Christernson
meddelat Wendelin, att kommissionen icke kunde sälja båten under 150,000
kronor, men att han ju kunde lägga på provision å detta belopp. Detta erbjudande
kunde dock återkallas, om under tiden högre anbud inkomme från spekulant,
som Wendelin icke hade skaffat. Sedermera hade Christiernson icke hört något
från Wendelin, förr än han troligen den 16 mars anmälde, att Ljusne-Woxna
Aktiebolag vore villigt att köpa båten för ett av konom fordrat pris av 175,000
kronor. Häremot hade Christiernson intet haft att invända, varefter vedbolaget
bekräftat den av Wendelin inledda affären. När likviden skulle, erläggas, hade
Christiernson meddelat huvudkassören å kommissionens ekonomibyrå, att båten
vore såld för en kontant summa av 175,000 kronor, men att kommissionen därav
erhölle endast 150,000 kronor, då skillnaden eller 25,000 kronor tillhörde Wendelin,
som förmedlat affären. Varken vid detta tillfälle eller tidigare hade Christiernson
haft någon som helst förbindelse med köparen. Några underhandlingar
mellan kommissionen och köparen hade heller icke ägt rum, utan hade hela saken
skötts av förmedlaren.

Från tillgängliga handlingar inhämtade jag, att Kungl. Maj:t genom nådigt
brev den 16 april 1917 till statskontoret bland annat bestämt, att en ny statens
bränslekommission, benämnd 1917 års bränslekommission, skulle upprättas med
uppgift att sörja för tillgodoseendet ej mindre av den enskilda hushållsförbrukningen
än även av industriens och transportmedlens behov av bränsle, samt till
ledamöter av denna kommission förordnat skogschefen i Uddeholms aktiebolag
Henrik Petterson, vilken tillika skulle vara kommissionens ordförande, redaktören
Adolf Christian Johan Christiernson, byråchefen i socialstyrelsen Thorvald
Furst samt jägmästarna Nils Gustaf Ringstrand och Wilhelm Trahn. Tillika hade
Kungl. Maj:t funnit gott förklara, att kommissionen skulle, på kallelse av ordföranden,
sammanträda i Stockholm å tid, som av ordföranden bestämdes, att kommissionen
skulle äga tillkalla personer med speciell sakkunskap på de områden,
som av kommissionens uppdrag berördes, med rätt för de sålunda tillkallade att
deltaga i kommissionens överläggningar men ej i dess beslut, att för tid, varunder
en vars arbete i kommissionen påginge, ersättning skulle utgå till ordföranden
med belopp, som Kungl. Maj:t särskilt ville bestämma, samt till ledamot
eller person, vilken i enlighet med vad nyss nämnts särskilt tillkallats för deltagande
i kommissionens arbete, om han vore bosatt i Stockholm eller till följd av
annat allmänt uppdrag, för vilket gottgörelse åtnjötes, sig där uppehölle, med 5
kronor om dagen, men eljest med it) kronor om dagen; att för de av uppdraget
föranledda resor rese-och traktamentsersättning skulle utgå till ordföranden, ledamot
eller särskilt tillkallad person efter tredje klass i gällande resereglemente, så framt
icke någon till följd av innehavande ämbete eller tjänst vore berättigad till ersättning
i högre klass, i vilket fall ersättning skulle efter sådan klass beräknas;
ått kommissionen skulle äga från vederbörande verk och inrättningar infordra de

— 1921 —

164

uppgifter och meddelanden, som kunde finnas erforderliga för dess arbeten; samt
att kommissionen skulle äga att antaga sekreterare och eljest nödiga biträden till
arbetets utförande; och ville Kungl. Maj:t anbefalla statskontoret att efter räkningar,
vilka tid efter annan kunde varda till statskontoret ingivna, av under bänder
varande medel förskjuta vad ersättningsberättigad enligt ovan omförmälda
beräkningsgrunder kunde tillkomma ävensom vad till expenser av kommissionen
kunde rekvireras samt därefter hos Kungl. Maj:t anmäla de förskjutna beloppen
till ersättning.

Ifråga om ordningen för arbetets bedrivande inom kommissionen fann Kungl.
Maj:t i samma nädiga brev gott bestämma, att beslutanderätten tillkomme ordföranden
ensam, med rätt och skyldighet likväl för de vid beslutets fattande närvarande
ledamöterna att i förekommande fall till protokollet låta anteckna sina
från beslutet skiljaktiga meningar, samt att det skulle åligga ordföranden att, vid
uppgörande inom kommissionen av plan för arbetets bedrivande eller uppdragande
av riktlinjer för detsamma, höra kommissionens ledamöter vid sammanträde,
till vilket de samtliga blivit kallade, och i andra ärenden, däri ordföranden
önskade införskaffa råd och upplysningar, höra den eller de ledamöter, som han
för förekommande ärendes behandling funne lämpligt.

Genom nådigt brev den 23 april 1917 förordnade Kungl. Maj:t t. f. revisionssekreteraren
C. A. R. Eklund att tillsvidare från och med den 24 i samma
månad biträda kommissionen.

Den 12 juni 1917 entledigades Trahn och förordnades i hans ställe byråchefen
i kungl. järnvägsstyrelsen Erik von Friesen.

Den 28 september 1917 förordnades bergsingenjören Erik Vilhelm Tillbergtill
ledamot av kommissionen.

Enligt vad jag inhämtat, utbetalades kommissionsledamöternas arvoden, vilka
enligt det ovannämnda nådiga brevet den 16 april 1917 skulle utgå från statskontoret,
sedermera av de av kommissionen omhänderhavda medlen.

Vidare tog jag del av en för mig företedd avskrift av ett den 18 mars 1918
upprättat köpekontrakt, undertecknat: bränslekommissionen A. Christiernson samt
Ljusne-Voxna Aktiebolag C. G. Rothelius, och av innehåll, att kommissionen till
bolaget försålde bogserångaren »Doggen» för en överenskommen köpesumma av

175,000 kronor i det skick den befunnes med alla inventarier, och skulle likviden
erläggas med en tredjedel vid köpets avslutande och resterande när fartyget enligt
i kontraktet intagna bestämmelser ansåges levererat.

A kontraktet var tecknat: »Första likviden kr. 58,333: 33 kvitteras den 30/b
1918. Bränslekommissionen. Sven Wendelin. Slutlikvid kr. 116,666:67 kvitteras.
Bränslekommissionen. Sven Wendelin.»

Som jag emellertid fann B, K:s ovanberörda yttrande alltför knapphändigt,
anhöll jag, att B. K. ville till mig inkomma med upplysning, dels huruvida det
meddelande, Christiernson i närvaro av Båge lämnat Wendelin, att kommissionen
icke kunde sälja bogserbåten »Doggen» under 150,000 kronor, men att Wendelin
ju kunde lägga provision å detta belopp, föregåtts av något av kommissionen
fattat beslut av liknande innehåll eller om Christiernson och Båge skulle anses för
meddelandet ensamt ansvariga eller om Christiernson skulle anses för meddelandet

— 1921 —

ensam ansvarig, dels, då av nyssberörda avskrift av det angående båten den
18 mars 1918 upprättade kontraktet med därå antecknade kvittenser syntes framgå,
att ett belopp av 175,000 kronor influtit till B. K., huruvida hela beloppet
bokförts eller huru därutinnan eljest förfarits, dels huruvida beloppet 25,000 kronor
helt och hållet tillfallit Wendelin eller fördelats mellan flera personer och i
så fall mellan vilka personer, dels huruvida och till vilka belopp Christiernson
ävensom Wendelin och de andra personer, vilka till äventyrs erhållit någon del
av ifrågavarande belopp, vid tidpunkten för försäljningen varit avlönade med
statsmedel. Tillika anhöll jag om de övriga upplysningar, som för frågans utredning
vore erforderliga, därvid jag fann mig böra anmärka, att jag icke komme
att åtnöjas med mindre än att jag från kommissionen erhölle en allsidig och klarläggande
utredning i ämnet.

B. K. anförde därefter i ett den 11 mars 1919 hit inkommet, av dess dåvarande
ordförande, jägmästaren Oskar Kollberg, undertecknat yttrande följande:

Vid tiden för ifrågavarande försäljning var Petterson kommissionens chef
med rätt att ensam fatta beslut i kommissionens angelägenheter. I sådan egenskap
hade Petterson, enligt vad han förklarat, beslutat, att »Doggen» skulle försäljas,
om ett pris av 150,000 kronor kunde uppnås, utan att dock detta beslut
berörde frågan om eventuell provision. Till grund för beslutet hade, jämväl
enligt Pettersons förklaring, legat bland annat en vid ärendets föredragning lämnad
upplysning, att sakkunnig person åsatt »Doggen» ett försäljningsvärde av
högst 150,000 kronor. För berörda beslut, vilket icke protokollförts, vore Petterson
ensam ansvarig. Att verkställa nämnda beslut hade tillkommit Christiernson,
vilken vore berättigad att i förhållande till tredje man handla å kommissionens
vägnar. Av den av honom avgivna, i ärendet åberopade förklaringen framginge,
att han lämnat »Doggen» på hand till Wendelin för försäljning till ett pris av

150,000 kronor med rätt för Wendelin att såsom provision tillgodoräkna sig, vad
som kunde erhållas utöver nämnda belopp. För denna åtgärd vore Christiernson
såsom den, vilken vidtagit densamma, ansvarig. Båge, vilken syntes hava varit
närvarande, då Wendelin mottog uppdraget, hade i själva verket med saken ingenting
haft att skaffa, då »Doggen» varit kommissionens och icke vedaktiebolagets
tillhörighet. Ifråga om sättet för affärens bokförande hade B. K. att meddela,
att försäljningsbeloppet i B. K:s böcker upptagits till allenast 150,000 kronor,
och hänvisade B. K. i övrigt till ett kommissionens yttrande bilagt, av förutvarande
föreståndaren för kommissionens ekonomibyrå Iwar Lindeberg avgivet
utlåtande. Såsom en yttrandet bifogad, av Wendelin avgiven förklaring utvisade,
hade han ensam uppburit hela beloppet 25,000 kronor. Christiernson hade vid
tiden för försäljningen på grund av sin anställning hos B. K. åtnjutit ersättning
av statsmedel med dels 1,000 kronor i månaden och dels 6 kronor i dagtraktamente.
Wendelin hade icke varit anställd hos B. K. utan hos vedbolaget,
vars sjötransportavdelning han förestått. För denna anställning hade
Wendelin av bolaget, enligt från bolaget lämnade uppgifter, uppburit för tiden
från och med den 1 januari 1918 till och med den 30 september samma år avlöning
efter 7,300 kronor för år räknat, varjämte han för nyssnämnda tid uppburit
dyrtidstillägg med sammanlagt 1,075 kronor. B. K:s sjötransportavdelning

— 1921 —

166

hade vid ifrågavarande tid föreståtts av sjökaptenen Ph. Björkroth. I vedbolaget
ägde svenska staten i det närmaste hela aktiekapitalet, och all vinst av bolagets
rörelse tillfölle staten. Löneförmånerna åt bolagets personal bestämdes av
bolaget utan att underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Kommissionen åberopade följande vid sitt yttrande fogade handlingar:

1—4) Yttranden i ärendet, avgivna till kommissionen av Petterson, Lindeberg,
Wendelin och Båge, däri dessa anförde:

Petterson: »Doggen» hade inköpts sommaren 1917, huvudsakligen för bogsering
från Norrland till Stockholm av timmer och pappersved i flottar. Redan
tidigt hade visat sig, att denna plan på grund av oöverkomliga mottagningssvå
righeter i Stockholm icke kunde genomföras. Kommissionen hade då övergått
till befraktning av ångare, varjämte en stor del av vedtillförseln till Stockholm
upprätthållits av det nybildade Stockholms Vedaktiebolag genom bogsering av
egna pråmar. För detta ändamål hade »Doggen» på grund av sin storlek visat
sig icke ekonomisk, varför under hösten 1917 beslut fattats om båtens försäljning.
Vid något tillfälle under vintern 1918 hade för Petterson anmälts, att båten fortfarande
vore osåld, och föreslagits, att den skulle realiseras även med förlust.
Härvid hade upplysts, att sakkunnig person nyligen åsatt »Doggen» ett försäljningsvärde
av högst 150,000 kronor. Petterson hade då beslutat, att båten skulle försäljas,
om ett pris av 150,000 kronor kunde uppnås. »I likhet med alla ärenden,
vilka förutsatte utgående expeditioner, hade beslutet icke protokollförts.» Med
ärendets handläggning i övrigt hade Petterson, såvitt Petterson kunde erinra sig
eller genom förfrågningar kunnat utröna, icke haft någon befattning. Petterson
trodde sig dock sedermera hava erhållit meddelande om att båten genom Wendelin
sålts till Ljusne-Woxna Aktiebolag, men hade detta meddelande icke haft sådan
form, att det ådragit sig Pettersons särskilda uppmärksamhet.

Lindeberg: Den 20 juli 1917 hade Lindeberg anställts såsom tjänsteman hos
kommissionen i egenskap av föreståndare för dess ekonomibyrå. Den 24 juli 1917
hade köpet av bogserbåten »Doggen» bokförts så, att kassakonto krediterats för

195,000 kronor och kontot sjöfartsbyrån debiterats för samma belopp, vilken
transaktion skett i huvudkassaboken. Detta senare konto hade utgjort ett förlagskonto
för all sjötransport och redovisats till sina närmare beståndsdelar, såsom
frakter in. ro., i eu särskild special. Någon gång i mars 1918 hade Christiernson
meddelat Lindeberg, att kommissionen hade för avsikt att försälja bogserbåten
»Doggen» till ett pris understigande inköpspriset och komme i denna
affär provision möjligen att utgå till förmedlaren. Huruvida Lindeberg vid detta
tillfälle fått kännedom om beloppen 175,000 resp. 150,000 och 25,000 kronor,
ville Lindeberg låta vara osagt, då Lindeberg ej med bestämdhet nu kunde draga
sig detta till minnes. Då Lindeberg emellertid kort tid efteråt skulle lämna kommissionens
tjänst, hade Lindeberg omedelbart givit dåvarande huvudkassören
C. E. Svensson order, att, när denna affär komme att likvideras, bokföringen
skulle ske så, att i huvudkassan kassakontot skulle debiteras för hela köpeskillingssumman,
kontot sjöfartsbyrån krediteras för nettobeloppet samt vedbolaget
krediteras för eventuellt provisionsbelopp. Då Lindeberg med absolut visshet erinrade
sig, att Lindeberg givit just denna order, kunde Lindeberg nu efteråt ej
på annat sätt förklara densamma beträffande sista punkten, än att Lindeberg vid

— 1921 -

förstnämnda tidpunkt haft den uppfattningen, att vedbolaget utgjorde mellanhand
mellan kommissionen och förmedlaren. Vem som i verkligheten varit förmedlare,
hade Lindeberg ej haft kännedom om, förr än Lindeberg i tidningspressen
sett saken relaterad. Den första inbetalningen på »Doggen» hade enligt böckerna
skett den 21 mars 1918, därvid kassakontot debiterades för 58,333 kronor 33 öre
och kontot sjöfartsbyrån krediterades för samma belopp. Denna bokföringsåtgärd
hade Lindeberg icke haft kännedom om förrän den 3 mars 1919, då Lindeberg
på grund av sitt infordrade yttrande måst göra sig underrättad om bokföringsförfarandet.
Att huvudkassören den 21 mars 1918 ej tillfrågat Lindeberg, hur
bokföringen skulle ske, förklarades av att då endast dellikvid skedde, och kunde
bokföring av densamma ej lämpligen ske på mer än ett sätt, d. v. s. såsom också
skett. Den 23 mars 1918, alltså ungefär samtidigt som denna första inbetalning
ägde rum, hade Lindeberg lämnat kommissionen för fyra veckors tjänstledighet.
Sedan dess hade Lindeberg ej förr än nu haft någon som helst anledning
att forska i, hur omtalade affär vidare bokförts, enär Lindeberg sedan den
23 mars 1918 ej utfört annat arbete för kommissionens räkning än att under
några dagar i maj 1918 planlägga organisationen för kommissionens bokslutsarbete,
varefter Lindeberg definitivt lämnat kommissionens tjänst. För att emellertid
fullfölja redogörelsen för meromnämnda bokföring hade Lindeberg i böckerna
förvissat sig om, att den 17 april 1918 bokförts i huvudkassan 91,666 kronor
67 öre, så att kassakonto debiterats och sjöfartsbyrån krediterats. Den 30 i
samma månad hade uti memorialen för huvudboken 45,000 kronor — d. v. s.
skillnaden mellan inköpspriset 195,000 kronor och nettoförsäljningspriset 150,000
kronor — krediterats sjöfartsbyrån och debiterats kontot frakter med rubriken
»förlust vid försäljning av »Doggen». Då Svensson numera vore avliden, kunde
Lindeberg på denna punkt ej med visshet avgöra skälet till att han bokfört affären
såsom skett, i all synnerhet som åtgärden vore direkt stridande mot såväl
Lindebergs muntliga order som kommissionens i tryck utgivna bokföringsinstruktion,
vilken bland allmänna bestämmelser punkt 20 upptoge »inga affärshändelser
av vad slag det vara må, få hållas utanför bokföringen». Att kassören emellertid
varit tveksam om, huru bokföringen skulle ske, framginge bland annat av
att vid månadsbokslut i ovan nämnda memorial posten 45,000 kronor i rött bläck
fråndragits slutsumman å kontot frakter för att emellertid åter i nästföljande
månad påföras samma konto. Enligt Lindebergs personliga uppfattning kunde
ej skälet till kassörens oförklarliga bokföringsåtgärd bero på något annat, än att
han blivit underrättad om, att vedbolaget ej varit mellanhand i denna affär.
Oviss om, hur då bokföringen skulle ske, hade han bokfört nettobeloppet och ej
bruttobeloppet.

Wendelin: Någon dag i februari 1918 hade Wendelin varit tillsammansmed
sin chef, Båge, på sammanträde hos Christiernson i kommissionen, varvid avhandlades
en del transportfrågor. Därvid hade även bogserångaren »Doggens»
försäljning kommit på tal, varvid Wendelin hörde, att båten ej kunnat försäljas
av kommissionen. Då hade Christiernson frågat Wendelin, om han ej kunde
anskaffa någon köpare och taga hand om båtens försäljning. Två eller tre dagar
därefter hade Wendelin frågat Christiernson, om han kunde få båten på hand till

150,000 kronor jämte provision, så skulle Wendelin försöka sälja densamma, men

— 1921 -

168

hade Wendelin då ej fått något besked i saken. Troligen påföljande dag i närvaro
av Båge hade Wendelin fått båten på hand till 150,000 kronor med rättighet
att själv pålägga provision. Wendelin hade då en tid arbetat med försäljningen,
och bland annat hade båten utbjudits till Ljusne-Woxna Aktiebolag. Vid
sina besök vid Ekensberg hade Wendelin nämligen lagt märke till, att aktiebolagets
bogserbåt »Ljusne» tarvade en större reparation, varför Wendelin kommit
på den idén att utbjuda »Doggen» till detta bolag. Wendebn både därför bett
kapten Holmgren, som vistades på varvet, att underrätta Wendelin per telefon,
när Ljusne-Woxna Aktiebolags ombud, kapten Timan, komme ut till varvet. Någon
dag senare både Wendelin fått meddelande, att Timan träffades. Wendelin
både då av Båge erhållit tillstånd att låna en bil för ätt fara ut till Ekensberg
och sammanträffa med en spekulant på »Doggen». Sedan Wendelin på Ekensberg
sammanträffat med Timan, både Wendelin haft derå samtal mod denne. En
tid därefter hade Wendelin erhållit telefonbud från Ljusne-Woxna Aktiebolags kontor
i Stockholm’ med anmälan, att von Eckermann önskade bese »Doggen» och
att Wendelin skulle vara närvarande. Wendelin både då sammanträffat med von
Eckermann vid Ekensberg, där underhandlingar ägde rum om båtens försäljande.
Dessa underhandlingar hade slutligen lett till att von Eckermann bjudit Wendelin
175,000 kronor för »Doggen». Wendelin hade naturligtvis genast kunnat
acceptera anbudet, men då han önskade att först underrätta Christiernson, hade
Wendelin anhållit om samt erhållit erbjudandet skriftligt. Då Christiernson vid
detta tillfälle var bortrest, så att försäljningen ej genast kunde uppgöras, hade
Wendelin anhållit hos Ljusne-Woxna Aktiebolag om uppskov, vilket beviljats. Vid
Christiernsons återkomst''hade Wendelin gått till honom och meddelat underhandlingarna
med Ljusne-Woxna Aktiebolag, och hade då även uppgjort förslag till
kontrakt, vilket godkänts av båda parterna. När slutlikviden verkställts, hade
Wendelin erhållit mellanskillnaden 25,000 kronor såsom förmedlare av affären.
Av sistnämnda belopp hade ingen del kommit någon tjänsteman inom B. K.
eller någon annan tjänsteman inom vedbolaget till godo.

Båge: Han hade närvarit vid det tillfälle, då Christiernson gav Wendelin på
hand att sälja bogserångaren »Doggen» för ett belopp av 150,000 kronor. Wendelin
hade därvid fått rättighet att pålägga nämnda belopp sin provision. Det
hade varit Wendelin, som anskaffat köparen. Båge hade varken såsom dåvarande
chef för Stockholms Vedaktiebolag eller privat underhandlat eller samtalat i affären
med någon representant för Ljusne-Woxna Aktiebolag. Wendelin hade ensam
skött denna affär från början till slut. Till Stockholms Vedaktiebolag anlända
brev i saken hade genast överlämnats till Wendelin, enär Båge ansett, att vedbolaget
ej hade något därmed att skaffa. Båge hade, då Ljusne-Woxna Aktiebolag
bestämt sig för köpet, bekräftat detsamma formellt i vedbolagets namn.
Wendelin såsom förmedlare av affären hade mottagit tvenne inbetalningar i checker,
varav den första varit utställd å B. K. och den andra av förbiseende å vedboläget,
varför Båge kvitterat densamma, varefter Wendelin inlevererat penningarna
till kommissionen. Likviden hade ej på något sätt influtit i vedbolagets
böcker av den anledning, att detta bolag ej haft något med affären att skaffa.

5) Ett brev från Ljusne-Woxna Aktiebolag till vedbolaget den 14 mars 1918,
så lydande: »Sedan vi nu besiktigat den av Eder utbjudna bogserångaren »Dog —

1921 —

1(>9

gen», liggande vid Ekensbergs varv och efter att hava tagit del av av Svensk
Järnkonstruktion lämnade besiktningsutlåtande få vi härmed fast erbjuda Eder
för densamma jämte tillhörande inventarier 175,000 kronor under förutsättning,
att Ni på egen bekostnad ombestyra, att de tuber, som nu läcka, bliva tätade eller
ersatta med nya, samt pannan i övrigt eftersedd, så att båten den 15 i nästa
månad kan för egen maskin avgå till Ljusne för vidare reparation och ombyggnad
vid egen verkstad. Likvid föreslås av oss som följer: en tredjedel vid köpets
avslutande och återstoden vid överlämnandet efter godkänd provresa, d. v. s.
den 15 instundande april. Vi lämna Eder detta vårt anbud fast på hand till i
morgon kl. 12.»

6) Ett brev, avlåtet dagen därpå från Ljusna-Woxna Aktiebolag till vedbolaget
av följande lydelse: »Återkommande till vår offert av gårdagen å den av

Eder utbjudna bogserångaren »Doggen» få vi härmed meddela, att vi skulle vara
villiga göra följande ändring i de av oss däri angivna villkoren, nämligen att ångaren
skulle anses vara till oss levererad och godkänd, sedan maskinen utan anmärkning
varit i gång under den tid, de svenska varven åtaga sig vid sina leveranser,
och att sålunda därefter slutlikvid skall äga rum. Dessutom är överenskommet,
att detta vårt anbud står fast till måndag middag den 18 dennes klockan
12», samt

7) Ett brev, avlåtet den 18 mars 1918 av Båge för vedbolaget till LjusneWoxna
Aktiebolag, lydande: »Hava härmed nöjet bekräfta dagens telefonsamtal,
varvid vi meddela, att vi antagit Edert anbud å bogserångaren »Doggen», på
villkor i enlighet med Edra värda skrivelser av den 14 och 15 dennes. Salubrev
skola vi tillställa Eder eu av de första dagarna.»

Av ett från B. K. infordrat exemplar av den i Lindebergs yttrande omförmälda
bokföringsinstruktionen inhämtade jag, att densamma utfärdats den 9
februari 1918 av B. K., därvid densamma undertecknats av Petterson, att instruktionen
innefattade noggranna föreskrifter om medelsbokföringen, inventariebokföringen,
lagerbokföringen och rapportsystemet samt därefter innehöll allmänna bestämmelser,
upptagna i 24 punkter, varav punkt 20 lydde: »Inga affärsförbindelser,
av vad slag de vara må, få hållas utanför bokföringen (med andra ord inga
kassalappar).»

Sedan jag erhållit upplysning, att Carl Anderssons Ångvedsågeri och Kolaktiebolag
inköpts av staten och därefter ombildats till Stockholms Vedaktiebolag
samt jag av B. K. begärt ytterligare upplysningar rörande tillkomsten av Stockholms
Vedaktiebolag, dess styrelses sammansättning samt anställandet av vissa
bolagets tjänstemän, meddelade kommissionen i en mig tillhandakommen skrivelse,
att beslut om bolagets bildande fattats vid konstituerande stämma den 17 augusti
1917. Registreringsbeslutet för bolaget vore av den 10 september 1917. Vid
sammanträde med styrelsen för bolaget den 17 augusti 1917 hade Båge utsetts till
bolagets verkställande direktör, vilken befattning Båge lämnat den 31 maj 1918.
Något förordnande utöver utdrag av styrelseprotokollet för sistnämnda dag hade
icke utfärdats för Båge. Wendelin hade anställts i bolaget i augusti 1917 av
dåvarande verkställande direktören Båge samt börjat göra tjänst i bolaget den 1
september 1917. Wendelin hade förut varit anställd i Stockholms Transport- och
Bogseringsaktiebolag och hade icke haft anställning i Carl Anderssons Ångved 22

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1921 drs riksdag.

170

sågeri- och Kolaktiebolag. Något styrelseprotokoll rörande Wendelins anställning
funnes icke. Wendelin hade icke erhållit något förordnande vare sig från B. K.
eller någon ledamot i B. K. eller från vedbolagets styrelse.

Vid B. K:s sistberörda skrivelse voro fogade följande handlingar:

1) En av Petterson, Christiernson och Eklund samt jägmästarna C. A. Danielsson
och W. Lothigius den 1 augusti 1917 utfärdad stiftelseurkund, enligt vilken
de beslutat bilda ett bolag på aktier med begränsad ansvarighet enligt bestämmelserna
i aktiebolagslagen och med ändamål att, efter övertagande av den
utav »firman Carl Anderssons Ångvedsågeri- och Kolimport i Stockholm» bedrivna
vedaffärsrörelse, därstädes idka handel med ved och annat bränsle ävensom att
driva annan i samband därmed stående verksamhet. Enligt stiftelseurkunden
skulle vidare aktiekapitalet utgöra 500,000 kronor. Aktie skulle lyda å 100 kronor
och ställas till viss man samt icke kunna förvärvas av annan än staten eller
svensk undersåte. All utdelningsbar vinst, som kunde uppkomma av bolagets
rörelse, skulle tillfalla staten.

2) En lista för teckning i Stockholms Vedaktiebolag, upptagande Petterson
för 4,996 aktier samt envar av Christiernson, Eklund, Danielsson och Lothigius
för en aktie.

3) Protokoll, hållet vid konstituerande stämma med Stockholms Vedaktiebolag
den 17 augusti 1917, utvisande att, sedan beslutats, att bolaget skulle komma
till stånd, och bolagsordning antagits, till styrelseledamöter valts Petterson,
Christiernson och Eklund samt till styrelsesuppleanter Båge och Lothigius ävensom
jägmästaren Carl Sundberg.

4) Den vid konstituerande bolagsstämman antagna bolagsordningen, innehållande
bland annat förut omförmälda, i stiftelseurkunden upptagna bestämmelser.

5) Protokoll, fört vid sammanträde med styrelsen för Stockholms Vedaktiebolag
den 17 augusti 1917, utvisande, att till bolagets ordförande utsetts Petterson
och till dess verkställande direktör Båge.

6) Vederbörliga bevis, innehållande, att registrering den 10 september 1917
beviljats för bolaget samt att dess firma tecknades av envar av styrelsens ordinarie
ledamöter i förening med Båge eller kamreraren N. K. O. Sjöstrand.

.Jämlikt 6 § i den för mig gällande instruktionen infordrade jag därefter genom
resolution den 17 mars 1919 i anledning av innehållet i handlingarna i
ärendet särskilt yttrande från Christiernson, därvid jag anhöll om upplysning,
huruvida Christiernson haft några särskilda skäl dels att, när han uppdrog åt
Wendelin att försälja ångaren »Doggen» med rätt för Wendelin att lägga på provision
på försäljningssumman, icke uttryckligt begränsa provisionen till visst belopp,
dels ock att, när det sedermera visat sig, att provisionen skulle komma att
uppgå till 25,000 kronor, utan invändning låta Wendelin behålla hela nämnda
belopp.

I ett den 3 april 1919 hit inkommet yttrande anförde Christiernson följande:

Med anledning av min sistberörda resolution framhölle Christiernson, att han
icke kunnat finna, att handlingarna på något sätt vore stridande med den redogörelse
för saken, som Christiernson lämnat i sin skrivelse den 24 februari 1919.
Tvärtom bestyrkte de riktigheten av de av Christiernson lämnade uppgifterna.

— 1921 —

171

Under dessa förhållanden hade Christiernson intet att tillägga i själva saken
utöver nämnda redogörelse. Däremot kunde Christiernson icke underlåta att framhålla,
att lian, sedan denna sak blivit föremål för min uppmärksamhet, från
auktoritativt håll erhållit bekräftelse på, att Christiernsons handlingssätt vore i
överensstämmelse med inom affärslivet gällande praxis. För övrigt syntes det
Christiernson, att denna försäljning lika gärna kunnat få det förloppet, att förmedlaren
själv köpt båten. I sak hade affären då varit densamma, men man
hade icke kunnat tala om provision, utan förmedlaren hade gjort sin förtjänst
under namn av realisationsvinst. Med anledning av frågan, om Christiernson haft
några särskilda skäl att icke uttryckligen begränsa provisionen till visst belopp,
så ville Christiernson erinra dels därom, att sakkunniga ansett en försäljningssumma
av 150,000 kronor fullt antaglig, dels att förmedlaren fått båten på hand
för detta belopp. Efteråt, sedan man visste, att förmedlaren lyckats driva upp
köpare till ett högre pris, kunde det nog synas klokt, om ett dylikt förbehåll
blivit gjort. Vid ifrågavarande tillfälle, efter liera månaders fruktlösa försök att
erhålla ett bindande anbud, hade det gällt spörsmålet att få båten såld. Det
hade förefallit, som om anledning saknats att med sannolikhet förutse ett väsentligt
högre pris än det av kommissionen bestämda. Faktiskt hade förmedlaren
haft båten på hand till denna summa, och provisionen hade berott på, hur högt
han kunnat få en eventuell köpare att gå. På den andra frågan kunde Christiernson
icke svara annat än att, då Wendelin fått båten på hand till 150,000
kronor, så hade Christiernson näppeligen, när Wendelin fullgjort sin del i överenskommelsen,
kunnat börja ackordera med honom om andra villkor än de förut
bestämda. Till slut kunde Christiernson icke underlåta att som sin bestämda
övertygelse framhålla, att »Doggen» säkerligen ännu icke varit försåld, om Christiernson
underlåtit att vidtaga åtgärder i den riktning, som ägt rum. Genom
en dylik underlåtenhet hade Christiernson visserligen sluppit att bliva föremål för
alla de ärekränkande insinuationer, som nu flödat, men ingen hade med skäl
kunnat påstå, att det ekonomiska resultatet av denna underlåtenhet i de fallande
fartygsprisens tider blivit på något sätt förmånligt för säljaren.

Slutligen framställde jag under hand förfrågan hos två av Stockholms mest
framstående skeppsklarerare, nämligen Aktiebolaget Nyman & Schultz och Octave
de Perre såsom innehavare av firman Emil It. Boman, efter vilken grund, enligt
gängse handelsbruk, provision vid fartygsför sälj ning brukade utgå. Till svar å
min förfrågan erhöll jag två skrivelser, undertecknade den ena för Aktiebolaget
Nyman & Schultz av dess verkställande direktör Jac. Svensson och den andra
för firman It. Boman av dess innehavare de Perre, därvid de yttrade,

Svensson: »Med anledning av hos oss gjord förfrågan om vilken provision,

som kan anses gängse för förmedling vid försäljning av fartyg, bedja vi få meddela,
att två procent är den mest vanliga försäljningsprovisionen, och att, då flera
mellanhänder finnas, denna provision delas dem emellan. Vi bedja få tillägga,
att, då under krigstiden mellanhänderna göra större vinster, de endera själva
uppträda som köpare eller varit införstådda med säljaren om ett överpris för att
tillgodogöra sig detta»; samt

de Perre: »På framställd förfrågan om den mäklarprovision, som kan an —

1921 —

172

ses kutymenlig vid fartygsförsäljning, får jag, med hänvisande till den kännedom,
min firma i dylika fall äger, meddela, att 2 procent är den mest vanligt förekommande
provisionen till mellanhanden, vilken provision, i fall där andra eller
tredje mellanhand förekommer, delas dem emellan. Helt naturligt har även detta
område icke undgått kristidens lysande tillfällen till jobberi, utan har ofta förekommit,
att provisionerna stegrats betydligt över den norm, som ovan är anförd,
eller ock hava mellanhänderna själva uppträtt såsom köpare för att i sin tur till
överpris avyttra fartyget.»

Med anledning av vad som förekommit anmodade jag Ö. Ä. att förordna
lämplig person att såsom åklagare vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra
och utföra åtal mot Christiernson. I en för åklagaren utfärdad instruktion
anförde jag följande:

Jämlikt instruktionen för J. O. den 14 maj 1915 åligger det honom att ut
öva eu allmän tillsyn över lagars, författningars och instruktioners efterlevnad av
domare, ämbets- och tjänstemän samt, om de i sina ämbetens utövning av vald,
mannamån eller annan orsak begått någon olaglighet eller underlåtit att behörigen
fullgöra sina ämbetsplikter, dem vid vederbörliga domstolar i laga ordning
därför tilltala eller låta tilltala. Även i äldre instruktion för J. O. hade ifrågavarande
bestämmelse enahanda avfattning.

Denna bestämmelse har städse tolkats sålunda, att J. 0:s tillsyn är inskränkt
till statens ämbets- och tjänstemän. (Jag hänvisar härutinnan till de vid J. 0:s
ämbetsberättelse till 1911 års riksdag bilagda uppgifter om justitieombudsmansämbetet
1810—1910 sid. 10 samt J. 0:s ämbetsberättelse till 1916 års riksdag
sid. 188 o. f.)

I enlighet härmed hava under krigsåren min företrädare och jag till behandling
upptagit klagomål, som avsett kristidskommissionerna, varemot anmälningar
mot exempelvis livsmedelsnämnd såsom riktade mot en kommunal inrättning
avvisats.

Att de -personer, som vid tiden för den ifrågavarande fartygsförsäljningen voro
ledamöter i B. K., i denna sin egenskap voro att anse såsom statstjänare, underkastade
den särskilda lagstiftning, som upptagits i 25 kap. strafflagen, är uppenbart.
Deras förordnanden voro meddelade genom beslut av Kungl. Maj:t, och
enligt Kungl. Maj:ts nådiga brev den 16 april 1917 skulle arvoden till kommissionsledamöterna,
i den mån som i brevet omnämndes, utbetalas av statskontoret.

De ledamöter av B. K., som tagit befattning med den ifrågavarande båtförsäljningen,
voro Petterson och Christiernson. Övriga ledamöter i kommissionen
hava tydligtvis icke haft något med saken att göra.

Petterson var enligt nyssnämnda nådiga brev kommissionens ordförande, och
beslutanderätten inom kommissionen tillkom honom ensam. På grund härav beslöt
han, enligt vad han uppgivit, sedan det visat sig oekonomiskt för kommissionen
att för sitt ändamål använda bogserbåten »Doggen» och sakkunnig person
åsatt fartyget ett försäljningsvärde av 150,000 kronor, att båten skulle försäljas,

— 1921 —

om nämnda belopp kunde erhållas. Beslutet blev icke protokollfört, vilket emellertid
i förevarande sammanhang saknar betydelse. Såvitt handlingarna visa, var
frågan om provision å försälj ningsbeloppet icke, då Petterson meddelade beslut
om försäljningen, under prövning. Sedan det därefter, enligt vad kommissionen
upplyst, ålegat Christiernson att bringa kommissionens av Petterson meddelade
beslut till verkställighet, har Petterson, såvitt utredningen giver vid handen, stått
alldeles utanför den mellan Christiernson och Wendelin avhandlade provisionsfrågan
samt, efter det försäljningen ägt rum, allenast erhållit underrättelse, att
beslutet blivit verkställt. Det kan icke hava ålegat Petterson att, sedan han å
kommissionens vägnar meddelat ifrågavarande beslut, övervaka, att detsamma
riktigt verkställdes. Under sådana förhållanden finner jag ej skäl att gent emot
Petterson företaga vidare åtgärd.

Sedan det tillkommit Christiernson att bringa försäljningsbeslutet till verkställighet,
har han åt Wendelin uppdragit att försälja bogserbåten för ett pris ej
understigande 150,000 kronor, därvid Christiernson yttrat, att Wendelin kunde
lägga provision på detta belopp. I mitten av mars 1918 anmälde Wendelin för
Christiernson, att Ljusne-Woxna Aktiebolag vore villigt att köpa båten för ett
pris av 175,000 kronor. Då Christiernson sade sig icke hava något att däremot
invända, kom köpet till stånd, och, när likviden skulle erläggas, meddelade Christiernson
huvudkassören å B. K:s ekonomibyrå C. E. Svensson, vilken numera
avlidit, att båten vore såld för 175,000 kronor, men att kommissionen därav erhölle
endast 150,000 kronor, då skillnaden 25,000 kronor tillhörde Wendelin, som
förmedlat affären. Enligt kvittenserna å köpekontraktet erlade bolaget betalningen
i två omgångar med först 58,333 kronor 33 öre och därefter 116,666 kronor
67 öre, tillhopa 175,000 kronor. Den 21 mars 1918 debiterades å kommissionens
ekonomibyrå kassakontot med hela det först influtna beloppet 58,333 kronor 33
öre, men den 17 april 1918, sedan slutlikvid influtit, debiterades allenast 91,666
kronor 67 öre, vadan sålunda tillhopa bokfördes endast 150,000 kronor, under
det att återstående 25,000 kronor icke återfinnas i B. K:s räkenskaper. Wendelin
har uppgivit, att han erhållit sistnämnda belopp 25,000 kronor samt att icke någon
del därav kommit någon annan tjänsteman, vare sig inom kommissionen eller
Stockholms Vedaktiebolag, till godo.

Det av B. K. eller staten ägda fartyget har alltså sålts för ett av köparen
utbetalat belopp av 175,000 kronor, men därav hava allenast 150,000 kronor kommit
B. K. eller staten till godo.

De fakta, vilka nu återgivits, visa, enligt mitt förmenande, oförtydbart, att
Christiernson vid den ifrågavarande försäljningen, i vad den på honom ankommit,
ådagalagt en vårdslöshet, som måste verka upprörande på allmänna rättskänslan.

Till att börja med faller det genast i ögonen, med vilket oskäligt högt belopp
provisionen utgått. Enligt vad jag från de mest sakkunniga och trovärdiga personer
inhämtat, beräknas provision vid fartygsförsäljning inom affärsvärlden vanligen
till två procent, medan i förevarande fall provisionen utgjort mera än fjorton
procent.

Redan om Christiernson låtit en statens affärsverksamhet helt utomstående
mellanhand räkna sig en så enorm gottgörelse till godo, hade Christiernson uppen —

1921 —

174

barligen visat försummelse vid iakttagandet av statens intresse. Men nu har
provisionen lyftats av en person, som visserligen icke, enligt vad jag sedermera
skall beröra, torde kunna anses såsom en statstjänare i fullt egentlig mening,
men som dock varit anställd såsom tjänsteman inom en av staten bedriven inrättning,
avsedd uteslutande att fylla ett visst statsändamål, en person, vilken vant
att anse såsom Christiernsons underordnade på grund av Christiernsons ställning
såsom ledamot av B. K. och i styrelsen för vedbolaget. Såsom tjänsteman i vedbolaget
åtnjöt Wendelin för tiden från och med den 1 januari 1918 till och med
den 30 september samma år en avlöning efter 7,300 kronor för år räknat, varjämte
han för nyssnämnda tid uppbar dyrtidstillägg med 1,075 kronor. Den 1 oktober
1918 övergick han såsom tjänsteman till det nybildade, av staten likaledes bedrivna
Ostkustens Transportaktiebolag. De löneförmåner, som Wendelin vid tiden
för ifrågavarande försäljning åtnjöt i vedbolaget, utgjorde säkerligen fullgod
ersättning för det arbete, han därstädes utförde. Om för det extra besvär, Wendelin
haft med att anskaffa en köpare till bogserbåten »Doggen», honom tillerkänts
ett mindre extra arvode, beräknat i proportion till den fasta avlöningen,
hade måhända intet varit att invända. Men att han för ett uppdrag, som kanske
varit utfört förmedelst några telefonsamtal och ett eller ett par besök å varvet,
där fartyget var upplagdt, erhållit eu gottgörelse, uppgående till mera än tre gånger
hans årslön och mera än som enligt ordinarie stat utbetalas till någon ämbetsman
inom riket, är orimligt.

Jag har till Christiernson framställt den frågan, huruvida han haft några särskilda
skäl att, då Wendelin erhöll det ifrågavarande uppdraget, icke uttryckligt begränsa
provisionen till ett visst belopp. Härtill har Christiernson i sitt yttrande
bland annat genmält, att Wendelin haft båten »på hand» till ett belopp av 150,000
kronor och att provisionen berott på, hur högt Wendelin kunde få en eventuell
köpare att gå. Dessutom har Christiernson anfört, att försäljningen lika gärna kunnat
få det förloppet, att Wendelin själv köpt båten. I saken skulle affären då
hava varit densamma, men man hade icke kunnat tala om provision, utan Wendelin
hade gjort sin förtjänst under namn av realisationsvinst.

Att Christiernson såsom statstjänare kunnat giva uttryck åt en sådan tankegång,
finner jag betänkligt. Den relativt blygsamma ställning, Wendelin innehaft
i vedbolaget, berättigar icke till antagande, att hans ekonomiska resurser varit
sådana, att han kunnat hava ett fartyg, värt 150,000 kronor »på hand». Såväl
Christiernson som Wendelin hade från början klart för sig, att de penningar, som
skulle erläggas i köpeskilling, ingalunda komme att utgå ur Wendelins privata
kassa utan skulle betalas av en utomstående köpare. Och att låta en underordnad
tjänsteman i en statsdriven inrättning själv idka handel med sådan inrättningens
egendom, som av en eller annan anledning skolat avyttras, skulle, vilket
Christiernson med någon eftertanke torde inse, leda till de farligaste konsekvenser.
Med rätta skulle våra fasta affärsdrivande statsinstitutioner utsättas för det häftigaste
klander, om de försålde utrangerad materiel till sina egna tjänstemän, för
att dessa i sin tur skulle bedriva handel med materielen och därvid till äventyrs
förskaffa sig stor vinst.

Vidare har jag till Christiernson framställt den frågan, huruvida han haft
några särskilda skal att, när det visat sig, att provisionen skulle komma att uppgå

— 1921 -

till 25,000 kronor, utan invändning låta Wendelin behålla hela beloppet. Jag har
därmed velat giva Christiernson tillfälle att utreda, om Wendelins uppdrag för
denne varit förenat med så stora utgifter av ett eller annat slag, att det belopp,
Wendelin för egen del slutligen behållit, icke varit oproportionerligt högt. Christiernson
har allenast svarat, att då Wendelin fått båten »på hand» till 150,000
kronor, hade Christiernson näppeligen, när Wendelin fullgjort sin del av överenskommelsen,
kunnat börja ackordera med honom om andra villkor än de förut
bestämda.

Emellertid har Christiernson strax förut i sitt yttrande anfört, att det förefallit,
som om anledning saknats att med sannolikhet förutse ett väsentligt högre
pris än det av kommissionen bestämda eller 150,000 kronor. Det synes som om
Christiernson just med åberopande härav bättre än vad nu skett iakttagit det
allmännas intresse, om han vid slutlikviden för Wendelin framhållit, att Christernsons
löfte ingalunda kunnat avse, att Wendelin skulle utbekomma huru stort
provisionsbelopp som helst. Det vore väl icke orimligt att antaga, att Wendelin,
ehuru han måhända kunnat stödja sig på en viss formell rätt genom den obestämda
formuleringen av uppdraget, med hänsyn till en sådan framställning från
Christiernsons sida insett det otillbörliga i det ifrågavarande förfarandet och godvilligt
utlevererat 25,000 kronor med avdrag möjligen av någon mindre ersättning
för det övertidsarbete, han utfört för båtens försäljning.

Vad som kommer den ifrågavarande uppgörelsen mellan Christiernson ocli
Wendelin att framstå i en särskilt ogynnsam dager, är det redan vidrörda förhållandet,
att utbetalandet av provisionen icke alls anmärkts i kommissionens
böcker, utan att där allenast antecknats det vid försäljningen av båten till kommissionen
influtna nettobeloppet 150,000 kronor. Att numera avlidne huvudkassören
Svensson, vilken i denna del haft hand om bokföringen, därvid påverkats
av Christiernsons förut omförmälda yttrande, att kommissionen för bogserbåten
»Doggen» erhölle endast 150,000 kronor och att resten tillhörde Wendelin, ligger
nära till hands att antaga. Men här föreligger ju ett uppenbart felande icke blott
mot vanliga bokföringsregler utan även mot de särskilda bestämmelser, som av
kommissionen blivit fastställda för dess egen bokföring. I dessa bestämmelser
heter det bland annat: »Inga affärsförbindelser, av vad slag de vara må, få hållas
utanför bokföringen.» Då det ansetts behövligt, att bland bestämmelserna
för kommissionens bokföring intaga en så självklar sats, hade densamma bort med
så mycket större noggranhet följas. Christiernson har i sitt yttrande icke haft
ett ord att erinra till vad som i handlingarna förekommit om den felaktiga bokföringen.
Detta ger mig anledning antaga, att Christiernson åtminstone icke haft
något emot, att köpet bokfördes såsom skett, utan att Wendelins provision komme
till synes. Men att Christiernson sålunda, på ett eller annat sätt, medvetet eller
omedvetet, påverkat den honom underordnade kassören, ådagalägger ett oförstånd
i tjänsteutövningen av anmärkningsvärd beskaffenhet.

B. K:s verksamhet har varit föremål för mycken uppmärksamhet från allmänhetens
sida, och mycket missnöje — om med rätt eller orätt, lämnar jag i
detta sammanhang därhän — har uttalats med dess arbete såväl i pressen som
man och man emellan. Detta har säkerligen varit för ledamöterna i kommissionen
bekant. Vid sådant förhållande synes det mig, som om det hade bort vara för

— 1921 —

176

ledamöterna desto angelägnare att beträffande sådana frågor som den förevarande
försäljningen, vilka kunnat handläggas med tillhjälp av allenast sunt omdöme
och vanlig känsla för det passande och där det sålunda icke varit fråga om att
anlita den särskilda sakkunskap, som skolat leda kommissionens arbete i dess
stora linjer, iakttaga den största måtta. Men härutinnan har Christiernson brustit.
Genom sitt ifrågavarande förfarande har han, enligt mitt förmenande, ådagalagt
oskicklighet vid handhavandet av sin tjänst.

Christiernson vill måhända till sin ursäkt framhålla, att han såsom allenast
uppehållande ett löst förordnande i en tillfällig kristidsinstitution icke i sitt arbete
erfarit den känsla av ansvar mot det allmänna, som bör hysas av en ordinarie
tjänsteman. Men härutinnan far han vilse. Arten av det arbete, Kungl. Maj:t
lagt i händerna på kristidskommissionernas ledamöter och tjänstemän, har varit
av den största betydelse för den allmänna välfärden, och det måste därför fordras,
att de i sitt värv varit uppfyllda av en djupt grundad övertygelse, att de verkade
uteslutande för samhällets nytta och att deras ansvar gent emot samhället var
mycket stort. Jag finner sålunda, att Christiernsons omförmälda förfarande icke
kan undgå min beivran.

I Stockholms Vedaktiebolag äger visserligen staten i det närmaste hela aktiekapitalet,
och all vinst av bolagets rörelse tillfaller staten. Bolaget har varit eu
inrättning, lydande under B. K. och avsett att fullgöra en del av kommissionens
åligganden. Ledamöterna i B. K. hava varit ledamöter i bolagets styrelse. Bolagets
tjänstemän kunna därför i viss mån anses såsom statens tjänare. Deras
arbete har utförts för statens räkning, och de hava avlönats med det av staten
ägda bolagets inkomster. Även de borde utföra sitt arbete i full känsla av ansvar
i förhållande till det allmänna.

Likväl kunna vedbolagets tjänstemän med hänsyn till naturen av deras
anställning icke, enligt mitt förmenande, jämställas med sådana statstjänare, som
äro underkastade de i 25 kap. strafflagen stadgade påföljder för fel i tjänsten.
Vad Wendelin beträffar, anställdes han i bolagets tjänst av dess verkställande
direktör Båge. Något styrelseprotokoll angående hans anställande finnes icke, och
han har icke erhållit något förordnande från vare sig B. K. eller vedbolagets
styrelse. Jag anser mig därför enligt den för mig gällande instruktionen förhindrad
att gent emot Wendelin vidtaga åtgärd.

Beträffande däremot det tjänstefel, som på sätt ovan utvecklats, måste anses
ligga Christiernson till last, uppdrog jag åt den särskilde åklagare, som av O. Ä.
förordnades, att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra
åtal mot Christiernson samt att därvid å honom yrka ansvar efter lag och sakens
beskaffenhet. I särskild skrivelse meddelade jag B. K. underrättelse om åtalet,
för att kommissionen skulle i målet kunna mot Christiernson föra den ersättningstalan,
vartill kommissionen funne omständigheterna föranleda. Det ålåge åklagaren
att sätta sig i förbindelse med kommissionen samt, därest ersättningsanspråk
av kommissionen eller annan vederbörande myndighet framställdes, understödja
desamma, i den mån de funnes berättigade.

Sedan åtal mot Christiernson blivit anställt vid Stockholms rådhusrätt, där
B. K. inställde sig såsom målsägare, meddelade rådhusrätten utslag den 26

— 1921 —

177

januari 1020, därvid rådhusrätten väl funne Christiernson såsom ledamot av
B. K. hava, såsom åklagaren lagt honom till last, förfarit felaktigt genom att,
sedan kommissionen beslutat försälja bogserångaren »Doggen» för ett pris av
minst 150,000 kronor, vilket beslut det tillkommit Christiernson att verkställa,
lämna tjänstemannen hos Stockholms Vedaktiebolag Wendelin uppdrag att försälja
fartyget till ett pris, cj understigande 150,000 kronor, med rätt för Wendelin att
såsom provision tillgodoräkna sig vad som kunde erhållas utöver nämnda belopp;
men enär med hänsyn till vad i målet blivit utlyst om fartygets värde vid den tid,
då försäljningsuppdraget lämnades, Christiernsons förfarande icke kunde anses
vara av den beskaffenhet, att ansvar därå borde följa, samt Christiernson icke
heller eljest, såvitt visats, gjort sig skyldig till ämbetsbrott i något av de avseenden,
varom i målet vore fråga, kunde den mot Christiernson förda ansvars- och
ersättningstalan icke bifallas. Statsverket skulle självt vidkännas de belopp, som
av allmänna medel utgått eller kunde komma att utgå till på åklagarens begäran
i målet hörda vittnen, och kunde någon ersättning utöver den, som av allmänna
medel utgått, icke tillerkännas dem av vittnena, som därom framställt
begäran.

Över rådhusrättens utslag har jag anmodat advokatfiskal i Svea hovrätt
att därstädes anföra besvär. Även B. K. har fullföljt talan mot utslaget, Besvären
äro på hovrättens prövning beroende.

22. Oriktigt ådömande av påföljd enligt^ kap. 19 § strafflagen.

Av ett med anledning av anmärkning vid granskning av fångförteckningarna
hit infordrat utdrag av protokollet i brottmål, hållet hos rådhusrätten i Härnösand
vid sammanträde å centralfängelset därstädes den 28 februari 1919 har
inhämtats, att rådhusrätten genom utslag samma dag dömt häktade Karl Vilhelm
Pettersson jämlikt 12 kap. 4 och 21 §§ samt 3 kap. 5 § strafflagen för vart och
ett av tre särskilda under synnerligen förmildrande omständigheter begångna förfalskningsbrott
att hållas till straffarbete fyra månader eller sammanlagt ett år
samt vara underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen intill dess ett år
förflutit från det han efter utståndet straff blivit frigiven.

Utslaget vann laga kraft, Enligt å detsamma tecknat bevis tog straffarbetet
sin början den 3 mars 1919 och skulle sluta den 3 mars 1920.

Med anledning därav att rådhusrätten förordnat att Pettersson skulle vara
underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen anmodade jag rådhusrätten att
till mig inkomma med yttrande och därvid lämna uppgift angående vilka ledamöter,
som deltagit i rådhusrättens omförmälta beslut.

I avgivet yttrande upplyste rådhusrätten, att borgmästaren Ossian Emthén
samt rådmannen Walfrid Holmberg och t. f. rådmannen Nathan Rosander deltagit
i rådhusrättens beslut, samt anförde vidare följande.

Då efter slutad rannsakning med Petterson skridits till överläggning, hade
föredragits ett uppsatt förslag till utslag, enligt vilket straffet för ett vart av de
tre förfalskningsbrott, vartill Pettersson gjort sig skyldig, satts till straffarbete

23 —• Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1921 äril riksdag.

178

sex månader samt ett års påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, i följd varav
Pettersson skulle hållas till straffarbete sammanlagt ett år sex månader och vara
underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, till dess ett år förflutit från
det han efter utståndet straff blivit frigiven. Under överläggningen hade emellertid
rådhusrättens ledamöter med hänsyn till förekommande synnerligen förmildrande
omständigheter, särskilt den tilltalades ungdom, enats om, att straffet
för ett vart av brotten skulle bestämmas till straffarbete i endast fyra månader
eller sammanlagt ett år, varefter uti det framlagda förslaget till utslag tillagts
orden »men omständigheterna därvid må i vad beträffar Pettersson anses synnerligen
mildrande», tiden för straffet ändrats för ett vart av brotten till fyra månader
och överkorsats orden angående påföljden på första stället. Genom förbiseende
hade däremot motsvarande ord kommit att kvarstå å det senare stället. När
denna felaktighet sedan omedelbart upptäckts, hade vid utslagets inskrivande i
domboken och dess expedierande icke någon ändring kunnat vidtagas, då utslaget
redan varit avsagt. Rådhusrätten erkände sig således hava felaktigt förfarit,
men på grund av vad i saken förekommit borde jag finna, att felet icke berott
på okunnighet eller oförstånd utan fastmera på ett förbiseende. Det kunde ifrågasättas
om Pettersson genom felaktigheten tillskyndats ett oförskyllt lidande därigenom
att påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen honom oriktigt ådömts, men
då rådhusrätten varit lagligen oförhindrad att utmäta straffet för varje av honom
begånget av tre förfalskningsbrott till sex månader straffarbete och i sådant fall
tillika förklara Pettersson vara underkastad påföljd enligt nyssnämnda lagrum,
borde den omständigheten att tiden för straffarbetet nedsatts med ej mindre än
sammanlagt sex månader till fullo uppväga olägenheten för Pettersson att vara
underkastad den straffpåföljd, som honom enligt utslaget ådömts.

Till advokatfiskalen i Svea hovrätt avlät jag en ämbetsskrivelse, däri jag anförde
följande.

Sedan riksdagen i skrivelse den 13 maj 1896 anhållit, att Kungl. Maj:t ville
taga i övervägande, i vad mån användande av straffpåföljden förlust av medborgerligt
förtroende måtte kunna inskränkas, samt därefter till riksdagen göra
den framställning, vartill utredningen kunde giva anledning, framlade Kungl.
Maj:t för 1905 års riksdag förslag till sådana ändringar inom strafflagstiftningen,
att sex månaders straffarbete sattes såsom det minimistraff, vid vilket påföljden
skulle inträda.

Genom lagen den 17 mars 1905 infördes bland annat i 2 kap. 19 § strafflagen
den bestämmelsen, att påföljden förlust av medborgerligt förtroende ej finge
ådömas, där ej brottet belädes med dödsstraff eller med straffarbete i minst sex
månader, varjämte stadgades i 12 kap. 21 § strafflagen, att, om någon efter 4,
7, 12, 13, 16 eller 18 § i sistnämnda kap. prövades skyldig till straffarbete i
minst sex månader, han tillika skulle dömas förlustig medborgerligt förtroende.

Genom lagen den 24 maj 1918, som trädde i kraft den 15 juli samma år,
borttogs ur lagstiftningen benämningen förlust av medborgerligt förtroende, och
angavs i 2 kap. 19 § strafflagen straffpåföljdens huvudsakliga innehåll.

— 1921 —

179

Som i det förevarande fallet den tilltalade för vart och ett av tre förfalskningsbrott
dömts till straffarbete under kortare tid än sex månader, både sådan
påföljd, som omförmäles i 2 kap. 19 §, icke bort honom ådömas. Rådhusrätten
har också medgivit, att densamma härutinnan förfarit felaktigt, men framhållit,
att felet tillkommit allenast av förbiseende.

Att då någon för vart och ett av flera brott dömts till straffarbete å kortare
tid än sex månader, förlust av medborgerligt förtroende eller numera påföljd enligt
2 kap. 19 § ej skall ådömas, även om vid sammanläggning av straffen tiden
för straffet kommer att överstiga sex månader, är en så allmänt bekant regel,
att ett förbiseende av densamma från domstols sida icke torde böra förekomma.
Jag hänvisar i detta avseende till min årsberättelse till 1920 års lagtima
riksdag sid. 277 o. f.

Såvitt jag riktigt uppfattat innehållet i rådhusrättens förklaring, skulle icke
heller föreligga ett direkt åsidosättande av nämnda rättsregel, utan skulle den
omständigheten, att den tilltalade kommit att dömas till den ifrågavarande påföljden,
berott på ett rent förbiseende vid den omändring av utslagsförslaget, som
ägt rum efter rannsakningens avslutande. Det förbiseende, vartill rådhusrätten
sålunda gjort sig skyldig, har emellertid medfört en rättskränkning och kan icke
undgå min beivran. Jag måste därvid även taga hänsyn till att rådhusrätten
icke, oaktat felet omedelbart upptäckts, vidtagit någon åtgärd för att få detsamma
rättat, i den mån det låtit sig göra. Det hade icke bort vara för rådhusrätten
främmande, att exempelvis den tilltalade kunnat genom besvär i hovrätten få
utslaget ändrat. Jag tillåter mig i sådant avseende hänvisa till två fall, intagna
i mina årsberättelser till 1919 års lagtima riksdag sid. 106 o. f. samt 1920 års
lagtima riksdag sid. 426 o. f.

För det ämbetsfel, vartill Emthén, Holmberg och Rosander, enligt vad ovan
berörts, gjort sig skyldiga, uppdrog jag åt advokatfiskal att i laga ordning
ställa dem under åtal inför hovrätten samt därför å dem yrka ansvar enligt lag
och sakens beskaffenhet.

Med anledning av det åtal, som i enlighet med instruktionen anställdes, yttrade
Svea hovrätt i utslag den 8 juli 1920, att, enär genom rådhusrättens ifrågakomna
utslag, däri enligt 12 kap. 4 § strafflagen straffarbete ådömts Pettersson
för särskilda förfalskningsbrott, tiden för det straffarbete, rådhusrätten funnit böra
följa å vart och ett av nämnda brott, icke uppginge till 6 månader, samt
Emthén, Holmberg och Rosander, vilka vore för utslaget ansvariga, genom att
det oaktat i strid mot stadgandena i 2 kap. 19 § och 12 kap. 21 § strafflagen
förklara Pettersson skola underkastas sådan påföljd, som stadgades i 2 kap. 19 §
nämnda lag, gjort sig skyldiga till vårdslöshet i domarämbetets utövning, prövade
hovrätten jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen lagligt döma en var av Emthén,
Holmberg och Rosander att höta 25 kronor till kronan.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft,

- 1921 —

180

23. Oriktigt förfarande vid polisförhör m. m.

Av handlingarna uti ett genom klagomål av redaktören Karl Pontén här
anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Den 25 maj 1918 anmälde Tyra Nilsson, bosatt å Kristineberg i Spånga
socken, hos kriminalpolisen i Stockholm, att hon samma dag i Aktiebolaget Buttericks
mönsteraffär i huset n:r 57 Drottninggatan blivit bestulen på en portmonnäväska,
innehållande ett mindre penningbelopp m. m., samt att för stölden kunde
misstänkas en omkring 35 år gammal medelstor mörk kvinna, vilken vid tiden
för stöldens förövande uppehållit sig i närheten av den plats i butiken, varest
väskan legat. (Enligt en annan uppgift har fröken Nilsson hos polisen angivit
den misstänkta kvinnans ålder vara omkring 35 eller 40 år.) I anledning därav
erhöll biträdande kriminalöverkonstapeln Axel Asp order att jämte biträdande
kriminalkonstapeln Karl Gustaf Gustafsson anställa spaningar. Den 27 maj 1918
besökte Asp och Gustafsson affären och samtalade med biträdena därstädes.
Sedan därvid det kvinnliga biträde, som vid stöldtillfället expedierat Tyra Nilsson,
förklarat, att hon med säkerhet skulle kunna igenkänna den kvinna, som vid
samma tillfälle uppehållit sig intill Tyra Nilsson och som av den sistnämnda
misstänktes för tillgreppet, anmodade Asp biträdena att, om de finge se kvinnan,
låta anhålla henne, varjämte Asp tilläde, att detta lämpligast kunde ske genom
att vända sig till någon poliskonstapel på gatan. Påföljande dag blev konstapeln
Johan Axel Rosén, då han strax efter klockan 4 e. m. iklädd uniform patrullerade
å Hötorget, av ett kvinnligt biträde i affären underättad om att därstädes
befunne sig en kvinna, som Asp sökte och önskade anhållen. Rosén medföljde
till affären, men gick ej in, utan stannade i portgången vid en dörr, som leder
därifrån in till butiken. Här utpekade det nyssnämnda biträdet den ifrågavarande
kvinnan, vilken sedermera befanns vara klagandens hustru Augusta Natalia Pontén.
Rosén avvaktade ute å gatan fru Ponténs utträde ur affären. Då hon kommit ut,
anmodade Rosén henne att följa med. Sedan de anlänt till fjärde polisdistriktets station
samt överkonstapeln i nämnda distrikt Gustaf Stjärne telefonledes samtalat med Asp,
som uppehöll sig å kriminal avdelningens station, blev hustru Pontén av Rosén förd
vidare till polishuset å Kungsholmen. På vägen dit gjordes på begäran av hustru
Pontén uppehåll vid huset Vasagatan n:r 5, där klaganden uppehöll sig och där
denne, tillkallad av makarna Ponténs 16-åriga dotter, vilken hela tiden var i sällskap
med modern, i portgången hade ett samtal med sin hustru och Rosén. Sedan hustru
Pontén, åtföljd av dottern, klockan 5 e. m. blivit införd å kriminalavdelningens
station, samt målsägaren Tyra Nilsson på kallelse kommit tillstädes och förklarat,
att fru Pontén icke vore den av henne för stölden misstänkta kvinnan, fick hustru
Pontén omkring klockan 7,30 e. m. avlägsna sig från kriminalstationen. I

I en den 26 juni 1918 hit inkommen klagoskrift anförde klaganden huvudsakligen
följande:

Klagandens hustru hade under den tid på dagen, då trafiken vore som mest
intensiv, förts genom gatorna av en uniformerad poliskonstapel. Såväl under
färden till kriminalstationen som under förhöret därstädes hade hustru Pontén
blivit behandlad som en överbevisad brottsling. Rosén, som icke kunnat begripa,

— 1921 —

181

varför hon villo tala vid klaganden på vägen till polishuset, hade t. ex., då hon
vågat förklara, att hon vore ärlig i allt och således även ville omtala allt för sin
man, yttrat: »Vad menar ni med det? Inte skall ni tala om ärlighet.» Å krimininalstationen
hade bland annat en av polismännen, förmodligen biträdande
kriminalöverkonstapeln Ernst Gottfrid Svensson, då hustru Pontén ville hava förklaring
på, varför hon skulle sitta där, sagt, att hon naturligtvis stulit något hos
Buttericks. A kriminalstationen hade hustru Pontén underkastats ett pinsamt
förhör och behandlats fullständigt som en häktad person. I den angående hustru
Ponténs anhållande och förhöret med henne avgivna polisrapporten hade antecknats,
att hustru Pontén vid förhöret medgivit, att hon vid den tid, då ifrågavarande
stöld skulle ha blivit begången, varit inne i affären. I detta liksom i en
del andra hänseenden vore rapporten icke med verkligheten överensstämmande.
Pressad på bekännelse med avseende å tiden för hennes tidigare besök i affären,
hade hustru Pontén vid förhöret endast svarat, att såvitt hon kunde minnas, detsamma
ägt rum för 8—14 dagar sedan. I själva verket hade sistberörda besök
ägt rum den 10 maj. Sedan klaganden efter sammanträffandet i huset Vasagatan
5, vilket sammanträffande kommit till stånd trots Roséns förbud och ivriga
protester, icke på mycket över eu timme hört av sin hustru, hade klaganden
börjat ana oråd och satt sig i förbindelse med Buttericks affär och sedan med
kriminalpolisen. Efter erhållet besked, att hustru Pontén befann sig å kriminalstationen,
hade klaganden begivit sig dit men icke fått tala med sin hustru utan
anmodats sitta ned en stund, så skulle »saken» nog snart vara uppklarad. Efter
det målsägaren anlänt och avgivit sin förklaring, hade hustru Pontén frigivits
under beklagande från Asps sida av misstaget, som Asp ansåge, att ingen rådde för.
Klaganden ville ifrågasätta, om det vore med polisens instruktioner och god ordning
överensstämmande, att polisen, på sätt som i förevarande fall skett, upptoge
eu angivelse från vilket oansvarigt håll som helst och utan närmare undersökning
läte den leda till ett anhållande under sådana former, som i förevarande
fall använts. Om Rosén haft någon aning om den av Tyra Nilsson misstänkta
personens signalement, hade hela misstaget kunnat undvikas, ity att hustru Ponténs
ålder överstege 55 år och Rosén bort kunna skilja på en 35 år gammal och
en 55 år gammal människa. Samarbetet mellan kriminalpolisen och ordningspolisen
syntes icke vara så väl organiserat som önskligt vore. Att kriminalpolisen,
som ju hade del av det av den bestulna uppgivna signalementet, icke
genast insett sitt oerhörda misstag, vittnade om inkompetens eller vårdslöshet om
andras frihet, heder och ära. Det hade bort förefalla kriminalpolisen desto mera
osannolikt, att hustru Pontén vore den skyldiga, som hon en kort stund, innan
hon anhållits, låtit för polisen anmäla, att hon själv blivit bestulen. Hon hade
nämligen strax förut samma dag vid besök i den ifrågavarande affären på uppmaning
av ett biträde att väl se till sin väska undersökt densamma och därvid
fått den uppfattningen, att hon blivit bestulen på sin portmonnä med inneliggande
30 kronor. Hon hade yrkat på, att dörrarna till butiken skulle låsas och visitering
av de innevarande företagas, vilket förslag emellertid avböjts av butiksbiträdet.
Missbelåten och ledsen hade hustru Pontén begivit sig hem och där
funnit portmonnän kvarglömd i sängkammaren. Hon hade därefter återvänt till
affären och bett om ursäkt för det falska stöldalarmet samt fullbordat inköpet av

— 1921 —

182

en hatt. Efter det hon tilltalats av Rosén och under färden till polishuset hade
hon trott, att det på något sätt gällde den förmodade stölden från henne själv.
Klaganden ville tillägga, att hans hustru vore mycket känslig och lede av höggradig
nervositet. Det hade berott på klagandens energiska ingripande, att saken
avlupit så jämförelsevis lyckligt och raskt som den i detta fall gjort. Klaganden
anhölle, att J, O. måtte ingripa mot den eller dem, som kunde befinnas hava
förfarit oriktigt.

Sedan jag anmodat Ö. Ä. för polisärenden att inkomma med yttrande i anledning
av klagoskriften, har Ö. Ä., under åberopande av en av polisens kriminalavdelning
den 10 juli 1918 avgiven rapport, innehållande utredning om anledningen
till och de närmare omständigheterna vid anhållandet av klagandens
hustru och förhöret med henne, hemställt, att då av berörda utredning syntes
framgå, att de polismän, som haft befattning med nämnda anhållande och förhör,
därvid förfarit i enlighet med sin tjänsteplikt, klagoskriften icke måtte föranleda
till vidare åtgärd.

Enligt rapporten hade Tyra Nilsson, som dagen efter stölden närmare hördes,
uppgivit, att hon vid besöket i affären haft sin väska liggande å en i ett skåp
anbragt hylla, under vilken funnits en till hälften utdragen låda. Medan Tyra
Nilsson blivit expedierad, hade intill henne uppehållit sig en kvinna, som hon
tyckt vara omkring 35 eller 40 år, medelstor, kraftigt byggd och mörkhyad.
Denna kvinna hade medhaft en torgväska, vilken hon hade stående på golvet
invid skåpet och under den delvis utdragna lådan. Hon hade avprovat en del
hattar. Emellertid hade hon plötsligt avbrutit provningen, påtagit sin egen hatt
samt trängt sig mellan Tyra Nilsson och den, som expedierat henne, tagit sin
torgväska och skyndat ut. Då hon tagit torgväskan, hade hon lagt handen på den
hylla, där Tyra Nilssons väska legat, böjt sig ned samt tagit fram sin torgväska
från den plats under lådan, där Tyra Nilssons väska legat. Strax därpå hade
Tyra Nilsson saknat sin väska, i anledning varav hon och affärens biträden letat
efter densamma i hela butiken. På grund av den okända kvinnans beteende vid
tillfället ansåge Tyra Nilsson, att kvinnan kunde misstänkas för stölden. Väskan
hade varit värd 12 kronor och hade innehållit 18 kronor 10 öre samt en lottsedel,
en veckobiljett Stockholm—Spånga och en portnyckel.

Konstapeln Rosén har vid förhör inför tjänstförrättande poliskommissarien
Karl Johan Sahlberg uppgivit bland annat följande: Strax efter klockan 4 e. m.
den 28 maj hade en person, antagligen butiksbiträdet Signe Elisabet Dahlström
i Buttericks affär, kommit upp till Rosén å Hötorget och uppgivit, att det vore
en kvinna inne i affären, som Asp sökte, och att Asp sagt till i affären, att, så
fort kvinnan i fråga skulle komma in dit, genom affärens försorg första anträffbara
polisman skulle anmodas anhålla kvinnan, emedan Asp ville tala med henne.
Rosén hade medföljt Signe Elisabet Dahlström från Hötorget till Buttericks affär.
Under vägen dit hade Signe Elisabet Dahlström för Rosén omtalat, att portmonnäer
kommit bort i butiken och att biträdena i affären misstänkte just den nu
ifrågavarande kvinnan, emedan hon uppträtt besynnerligt flera gånger i affären.
Rosén hade sagt till Signe Elisabet Dahlström: »Ni får lov att vara säkra på er,
om ni misstänker henne, och vara säkra på, att kvinnan är samma fruntimmer,

— 1921 —

183

som var inne i butiken, då portmonnäerna kommit bort.» Signe Elisabet Dahlström
både därvid svarat, att hon vore säker på, att samma kvinna varit inne i
butiken, då portmonnäer kommit bort och särskilt vid det tillfälle, då den portmonnä
kommit bort, efter vilken Asp haft spaning. Rosén hade för Signe Elisabet
Dahlström betonat, att han ej kunde gå in och anhålla en människa i
butiken, om de icke vore säkra på, att det vore den person, som vore misstänkt,
men Signe Elisabet Dahlström hade påstått, att kvinnan ifråga vore just den,
som vore misstänkt och som Asp sökte. En annan flicka från butiken, möjligen
Mary Elsa Elisabet Nordström, hade jämte föreståndarinnan och flera andra biträden
kommit till Rosén i portgången, och hade det sannolikt varit Mary Elsa
Elisabet Nordström, som varit särskilt säker på att hon kände igen kvinnan
ifråga, vilket emellertid även flera av de andra biträdena förklarat sig göra. Som
det var mycket folk i butiken, hade Rosén, för att åstadkomma så litet uppseende
som möjligt, tillsagt Signe Elisabet Dahlström, att han icke ginge in och
anhölle kvinnan i butiken, utan väntade, tills hon komme ut på gatan, då det
kunde gå för sig utan större uppmärksamhet. Därpå hade Rosén gått ut på
gatan och stannat utanför affären och sett in genom glasrutan i butiksdörren och
icke släppt den utpekade ur sikte. Då kvinnan ifråga jämte flickan strax därpå
kommit ut från butiken, hade Rosén tilltalat kvinnan och bett henne följa med
till polisstationen, vartill hon svarat: »Jag har ju fått igen min portmonnä.»
Rosén hade därtill genmält: »Ja, men ni får lov att gå med till stationen i alla
fall, så att den saken får redas ut riktigt.» Rosén hade nämligen icke velat
genast omtala, att kvinnan vore angiven såsom misstänkt. Rosén hade tänkt, att
hon endast skulle följa med till polisstationen, för att det skulle kunna bliva
konstaterat, vem hon vore. Kvinnan hade även utan vidare invändningar medföljt
Rosén till polistationen, varvid den i kvinnans sällskap varande flickan även
följt med. Omedelbart efter inkomsten å stationen hade Rosén rapporterat förhållandet
för jourhavande överkonstapeln Stjärne samt antytt, att det vore bäst
att endast taga reda på kvinnans namn och adress. Stjärne hade frågat henne
efter namn och bostad och om hon varit i affären ifråga, vilket hon bekräftat
och sagt, att hon skolat köpa en hattstomme; och hade kvinnan då uppgivit sig
heta fru Pontén och bo Klarabergsgatan 52 C. Härpå hade Rosén och Stjärne
sins emellan rådgjort om, vad som borde göras. Rosén hade framkastat, att det
vore bäst att ringa på till Asp, innan något vidare vidtoges. Stjärne ringde genast
upp kriminalavdelningen och omtalade, att kvinnan vore anhållen, men visste
Rosén ej, med vem Stjärne talat. Stjärne hade därpå beordrat Rosén att föra
hustru Pontén till kriminalavdelningens station, varvid Rosén påpekat, att han ej
ville påtaga sig något ansvar för hennes anhållande och förande till kriminalavdelningen.
Stjärne hade därtill genmält, att ansvaret åvilade kriminalavdelningen.
Därpå hade Rosén anmodat hustru Pontén att medfölja till kriminalavdelningen.
Efter det Rosén och hon jämte hennes dotter kommit ut från
polisstationen och ned till Vasagatan vid Mästersamuelsgatan, hade hustru Pontén
sagt, att hon ville tala med sin man. Rosén hade frågat, var mannen vore, varvid
hustru Pontén sagt, att han träffades i n:r 5 Vasagatan. Rosén hade då följt
med hustru Pontén och flickan till huset n:r 5 Vasagatan och stannat i porten.
Flickan hade sprungit upp i huset, under det Rosén och hustru Pontén stannat

— 1921 —

184

i porten. Om en kort stund hade klaganden kommit ned och frågat Rosén, vad
det vore frågan om. Rosén hade svarat, att det vore fråga om en portmonnä,
att de skulle gå till kriminalavdelningen och att Rosén blivit beordrad av överkonstapeln
att föra hustru Ponton dit. Klaganden hade sagt sig vara hustru
Ponténs man samt begärt att få ringa till kommissarien eller någon annan, innan
de ginge till kriminalavdelningen. Rosén hade svarat, att han icke kunde stå
där i porten och vänta, utan måste fullgöra sin order att överlämna hustru Pontén
till kriminalavdelningen. Därpå hade Rosén anmodat hustru Pontén att följa
med, vilket hon även gjort, varjämte flickan medföljt. För att icke väcka onödigt
uppseende för hustru Ponténs del och för att icke så mycket folk skulle
behöva se henne i sällskap med en uniformerad polisman, hade Rosén valt vägen
Mästersamuelsgatan under järn vägs viadukten samt Vintervägen och Gamla brogatan
bakom nya saluhallen och fram till Kungsgatan, bron över Klaraviken och
in på Kungsbroplan samt vidare Kungsgatan till Kungsholmsgatan och därpå till
kriminalavdelningens station. Något uppseende hade de icke väckt under vägen.
Hustru Pontén hade varit nervös och hysterisk och ideligen talat om portmonnäer
och oärlighet samt oupphörligt upprepat, att hon icke vore oärlig. Rosén hade
sökt lugna henne och bland annat sagt till henne, att hon ej behövde tala så
mycket om oärlighet, då det ju icke varit någon som sagt, att hon vore oärlig.
Roséns ord hade fallit sålunda: »Det är ju ingen människa som sagt, att ni är
oärlig.» Något annat hade Rosén icke sagt till hustru Pontén. Rosén hade icke
under hela tiden sagt något till hustru Pontén om att hon vore misstänkt för
något tillgrepp, enär han ansett detta vara onödigt, då den saken finge hehandlas
av kriminalavdelningen. Uppgiften i klagoskriften, att Rosén skulle till hustru
Pontén yttrat: »Inte skall ni tala om ärlighet» o. s. v., vore osann. Rosén hade
endast sökt lugna henne, varvid han sagt, att ingen människa sagt, att hon vore
oärlig. Hustru Pontén både under färden till Kungsholmen ej reda på, att hon
vore misstänkt för oärlighet. Icke heller klaganden hade fått reda på, att hon
vore misstänkt för oärlighet på något sätt. Rosén hade endast upplyst om, att
det gällde en portmonnä, och hustru Pontén hade hela tiden varit i den tron, att
det varit fråga om hennes portmonnä, som hon anmält sig hava mistat. Hon
hade även vid anmodan om att medfölja till kriminal avdelningen minst tre gånger
upprepat, att hon icke kunde behöva följa med till kriminalavdelningen, då hon
fått igen sin portmonnä. Hon kunde sålunda icke hava betraktat sig såsom
arresterad för brott, då hon ej hade någon aning om, varför hon fördes till kriminalavdelningen,
utan tydligen först där fått reda på, att hon var misstänkt för att
hava tagit en portmonnä. Rosén hade aldrig erhållit något signalement på den
för tillgreppet misstänkta kvinnan, utan hade han endast fått besked av Signe
Elisabet Dahlström, att det var eu kvinna misstänkt för tillgrepp av en portmonnä
och att Asp sökte denna kvinna samt att hustru Pontén vore just den
kvinna, som från affären för Asp angivits såsom misstänkt. Stjärne hade även
i telefonsamtalet med kriminalavdelningen till den, han talade med, sagt något
om, att det vore något egendomligt med misstankarna mot hustru Pontén och att
det nog vore tvivelaktigt, om det vore rätt person, men hade han tydligen fått
till svar, att kvinnan skulle föras till kriminalavdelningen i alla fall.

Enligt samma rapport har överkonstapeln Asp vid förhör inför Sahlberg be —

1921 —

185

rättat bland annat följande: Don 27 maj 1918 hade Asp och Gustafsson varit
inne i altaren och talat mod samtliga biträdena. Mar v Elsa Elisabet Nordström
både därvid uppgivit sig hava expedierat Tyra Nilsson. Asp hade tillsport henne
huruvida hon kunde igenkänna den kvinna, som uppehållit sig intill Tyra Nilsson
vid stöldtillfället och som av denna misstänktes för tillgreppet. Då fröken Nordström
härtill svarat, att hon alldeles säkert skulle kunna igenkänna kvinnan om
iion Unge se henne på nytt, hade Asp anmodat fröken Nordström att, om hon
finge se kvinnan, låta anhålla henne, varjämte Asp tillagt, att detta lämpligast
skedde genom att anmoda någon poliskonstapel på gatan. Fröken Nordström
både lovat att så göra. Under det Asp den 28 maj på eftermiddagen uppehållit
sig a polisens kriminalavdelnings station, både han kallats till telefon, varest han
kommit i samtal med överkonstapeln i fjärde polisdistriktet Stjärne, vilken uppgivit,
att en kvinna anhållits å gatan utanför Buttericks mönsteraffär såsom misstänkt
for den stöld, varom Asp samtalat med affärens biträden, och att kvinnan
befunne sig å fjärde polisdistriktets station. Stjärne hade därjämte uppgivit att
kvinnan vore gift med en redaktör, varförutom Stjärne framkastat frågan, huru
vida det beträffande misstankarna mot hustru Pontén möjligen kunde föreligga
något misstag. Asp hade härtill genmält, att, om hon vore utpekad av biträdena
i affären, hon måste föras till kriminalavdelningens station för att närmare höras
i saken. Därefter hade Asp, som nödgats en kortare stund i tjänsteärende lämna
stationen, därom varskott jourhavande överkonstapeln Svensson och meddelat
honom, att han från fjärde polisdistriktets station väntade en anhållen kvinna
som han vid sm återkomst skulle höra. Då Asp efter någon stund återkommit
till stationen, hade hustru Pontén befunnit sig där. Asp hade nu i närvaro av
kriminalkonstapeln Gustafsson hört henne. Hon hade därvid medgivit, att hon
den 25 maj i sällskap med sin ena dotter innevara i Buttericks mönsteraffär och
provat hattstommar men ej köpt några. Hon hade tillika förnekat all kännedom
om stölden. Under förhörets lopp hade Asp anmodat Gustafsson att medelst
telefon tillkalla målsägaren, vilket Gustafsson även gjort, Gustafsson hade likaledes
medelst telefon satt sig i förbindelse med affären och, enligt vad han omedelbart
omtalat för Asp, erhållit den upplysningen, att biträdena i hustru Pontén
igenkänt den kvinna, som varit inne i affären vid stöld tillfället. Under det av
Asp anställda förhöret hade icke — såsom i klagoskriften gjordes gällande —
något som helst olämpligt förekommit. Då hustru Pontén beklagat sig över, att
hon blivit anhållen, hade Asp genmält, att hon blivit igenkänd av affärsbiträdena
och utpekad för polisen ävensom att hon angivits såsom misstänkt och därför
finge underkasta sig att höras i saken. Under förhöret hade klaganden tillstädeskommit
och fått samtala med Asp. Asp hade yttrat, att han beklagade, om ett
misstag blivit begånget, men att i så fall icke någon rådde för det. Klaganden
hade försäkrat, att hans hustru vore den ärligaste människa på jorden varpå Asp
svarat, att en del personer lede av kleptomani, samt frågat klaganden huruvida
dennes hustru synts lida av sådan sjukdom, vilket klaganden förnekat Då i
klagoskriften uppgåves, att hustru Pontén blivit behandlad som en brottsling och
att hon underkastats ett pinsamt förhör och behandlats som en häktad person
o. s. v., både klaganden gjort sig skyldig till lika stora överdrifter som i andra
delar av klagoskriften. Några andra konstaplar än Asp. Svensson och Gustafsson

24 Justitieombudsmannens ämbdsberiiitelse till 19S1 års riksdag.

186

hade icke befattat sig med saken. Något pinsamt hade icke legat i förhören.
Hustru Pontén hade icke visiterats och icke införts i de vanliga förhörsrummen,
utan fått uppehålla sig i ett rum intill jourhavande överkonstapelns rum samt i
övrigt, mötts med all möjlig hänsyn. Asp bestrede, att han gjort sig skyldig till
oriktigt eller klandervärt förfarande. Med de uppgifter om omständigheterna vid
stöldtillfället, som erhållits, och med hänsyn till att affärsbiträdena uppgivit sig
i hustru Pontén igenkänna den kvinna, som misstänktes, hade det vant hans
tjänsteplikt att i grund och botten undersöka, huruvida hustru Pontén vore skyldig
eller ej. Denna undersökning hade gjorts på lämpligaste sätt.

Kriminalkonstapeln Gustafsson har enligt rapporten uppgivit bland annat
följande: Någon stund efter hustru Ponténs införande å krimmalavdelnmgens
station hade Gustafsson i enlighet med order, given en gång för alla, upptagit
den så kallade lilla biografien, det vill säga den anhållnas fullständiga namn,
födelsetid och bostad samt hennes föräldrars namn. Något annat förhör hade
Gustafsson icke anställt. Gustafsson hade sedan närvarit vid det av Asp med
hustru Pontén anställda förhöret och vitsordade till alla delar riktigheten av den
berättelse, Asp om sagda förhör avgivit. Någon dag efter den 28 maj både
Gustafsson ytterligare spanat i målet och på nytt hört biträdena i affären, dårviu

de för Gustafsson uppgivit följande: . , . ,, , ,

Mary Elsa Elisabet Nordström hade den 25 maj 1918 iakttagit hustru Pontén
jämte dotter uppehålla sig intill den plats, där målsägaren hade sin väska liggande.

Anna Maria Lindgren hade den dag, då fru Pontén blivit anhållan.expedierat
henne och iakttagit, att en väska legat bredvid henne på disken Fröken
Lindgren hade frågat hustru Pontén, om det vore hennes vaska, samt, då hon bejakat
frågan, uppmanat henne att taga vara på väskan. Fru Pontén hade sett i
sin väska och utropat, att hon blivit bestulen å sin portmonnä, ävensom fordrat,
att alla innevarande skulle visiteras. Därtill hade fröken Lindgren sagt nej men
biträdena hade börjat leta efter portmonnän. Därunder hade fröken Lindgren
fått se eu portmonnä ligga på disken. Hon hade frågat hustru Pontén: »År det
denna9» Hustru Pontén hade svarat: »Nej, den där är tom, den har ni bara
lagt som en fälla.» Därpå hade fru Pontén avlägsnat sig, men om en stund
återkommit och då uppgivit, att portmonnän kvarlegat i hemmet. Detta hade
fröken Lindgren omtalat för kamraterna, och personalen hade stärkts i sina misstankar
mot fru Pontén. A

Signe Elisabet Dahlström hade iakttagit fru Pontén inne i affären den 25
mai nå°ot som hon vore så mycket mer förvissad om, som hustru Pontén, vilken
haft sin dotter med sig, då tillfrågat fröken Dahlström varför hon ej bleve
expedierad. Efter hustru Ponténs egendomliga uppträdande den 28 maj hade
fröken Dahlström efter uppmaning av affärens föreståndarinna tillkallat nosen.

Slutligen har biträdande överkonstapeln Svensson enligt rapporten uppgivit
bland annat följande: Han hade den 28 maj 1918 tjänstgjort som jourhavande
överkonstapel å kriminalavdelningens station. Vid något tillfälle på eftermiddagen
hade Asp meddelat Svensson, att en kvinna anhållits och införts å fjärde
polisdistriktets station, vilken kvinna, som kunde misstänkas för stöld, om en
stund skulle bliva införd å kriminalavdelningens station. Asp hade tillika anmält,
att han nödgades i ett tjänsteärende avlägsna sig för en stund, men att

— 1921 —

187

han därefter skulle återkomma och förhöra kvinnan. Sedermera hade Rosén inkommit
med kvinnan och för Svensson anmält under vilka omständigheter hon
anhållits. Svensson hade genast funnit, att den beskrivning, som målsägaren
lämnat ä den av henne misstänkta kvinnan, icke överensstämde med den anhållnas
utseende. Svensson både icke hållit något förhör med kvinnan, enär han icke
då haft närmare kännedom varken om de grunder, på vilka kvinnan vore misstänkt,
eller om omständigheterna vid brottets förövande. Svensson hade för den
skull ansett lämpligast att avvakta Asps återkomst. Då Svensson vid ett tillfälle
innevärit i det rum, varest kvinnan uppehållit sig, hade hon tillsport Svensson
om anledningen till hennes anhållande. Härå hade Svensson genmält, att hon vore
misstänkt för en stöld i Buttericks affär och att hon skulle bliva närmare hörd
om en stund, så snart den polisman tillstädeskommit, som hade hand om målet.
Svensson bestrede, att han yttrat att hustru Pontén naturligtvis stulit hos Buttericks.
Svensson bestrede också, att han på något sätt uttryckt sig kränkande eller
olämpligt.

Polisrapporten, undertecknad av tredje polisintendenten Eric Hallgren, har
avslutats därmed, att som av utredningen syntes framgå, att de polismän, som
haft befattning med hustru Ponténs anhållande och förhöret med henne, icke
låtit sig komma något oriktigt eller ens olämpligt förfarande till last, hemställdes,
att klagoskriften icke måtte föranleda till vidare åtgärd.

I avgivna påminnelser yttrade klaganden härefter huvudsakligen följande:

Klagandens förut lämnade skildring vore fullkomligt överensstämmande med
sanningen, och åtskilliga av polismännens uppgifter vore helt eller delvis sanningglösa.
Fru Pontén hade den 28 maj icke en enda gång sedan fredagen den 10
maj besökt Buttericks mönsteraffär och då i sällskap med icke en utan två av
sina döttrar, 18-åriga Svea och 20-åriga Alva. Allt prat av Buttericks butiksbiträden
och deras eftersägare bland polisen, som därvidlag gåve plats åt andra
påståenden, visade ovederhäftigheten av dylika källor. Vid förhöret hade klagandens
hustru icke medgivit, att hon den 25 maj i sällskap med sin ena dotter
innevarit i Buttericks mönsteraffär. Ej heller vore det sant, som det hette i den
först avgivna polisrapporten, att klagandens hustru vid förhöret medgivit, att hon
vid den tid, då ifrågavarande stöld skulle hava blivit begången, i sällskap med
sin 18-åriga dotter Svea innevarit i föresagda mönsteraffär, ej heller att fru Pontén
och hennes sagda dotter sedermera den 28 maj ånyo besökt förenämnda affär.
Sakförhållandet vore det, att klagandens hustru vid förhöret med henne i häpenheten
och förvirringen över den framkomna misstanken och anhållandet, utan att
aktgiva på tidsbestämningen i den till henne ställda frågan, endast sagt, att det
möjligen kunde vara för 8—14 dagar sedan, som hon tillsammans med två sina
döttrar, Svea och Alva, varit inne hos Buttericks. Alldeles bestämt hade hon vid
förhöret uppgivit, att hon då varit i sällskap med två sina döttrar, icke en, och
att hon senare skulle kunna exakt uppgiva tiden för affärsbesöket ifråga. Det
vore vidare faktiskt, att klagandens hustru den 28 maj vid sitt besök hos Buttericks
icke hade med sig någon av de båda ovannämnda döttrarna, utan en tredje,
16-åriga Karin, som ingen av Buttericks butiksfröknar förut sett och som de således
ej kunde hava till igenkänningstecken såsom följeslagerska åt »tjuven».

lääl

188

Förhöret med klagandens hustru hade icke börjat förr än omkring två timmar
efter ankomsten till kriminalstationen. Det syntes klaganden obarmhärtigt handlat
av Asp att, då han väntade en för brott misstänkt och anhållen, låta henne vänta
i två timmar på att bliva förhörd, och föga vittnade det om lämplig ordning
eller smidighet i arbetsfördelningen hos kriminalpolisen att, om Asp verkligen
varit av tjänsteärende hindrad att fullgöra sitt kall, han icke låtit Gustafsson, som
på grund av sin medverkan vid spaningarna bort vara fullt inne i saken, verkställa
förhör med hustru Pontén. Det vore icke sant, att åtgärder för målsägarens
tillkallande vidtagits omedelbart efter det hustru Pontén införts å kriminalstationen.
Ännu när klaganden klockan 6.30 e. m. anlänt till kriminalstationen voro inga
dylika anstalter vidtagna.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag Ö. Ä. att förordna
lämplig åklagare att i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Asp och
Rosén. I särskild instruktion för åklagaren anförde jag följande:

Vid det med Asp i anledning av klagomålen hållna förhöret har denne uppgivit,
att det varit hans tjänsteplikt att undersöka, huruvida fru Pontén gjort sig
skyldig till den ifrågavarande stölden och att undersökningen gjorts på lämpligaste
sätt. Tredje polisintendenten har i polisrapporten yttrat, att av utredningen syntes
framgå, att de polismän, som haft befattning med hustru Ponténs anhållande och
förhöret med henne, icke låtit komma sig något oriktigt eller ens olämpligt förfarande
till last, och O. Ä. för polisärenden har därefter förklarat, att av utredningen
syntes framgå, att de polismän, som haft befattning med anhållandet och
förhöret, förfarit i enlighet med sin tjänsteplikt.

För min del kan jag icke dela tredje polisintendentens och O. Ä:s mening.
Till en början måste jag uttala, att det, enligt min åsikt, varit mera tillfredsställande,
om polisintendenten med anledning av min remiss själv företagit förhöret
med de polismän, som saken närmast rört, i stället för att låta förhöret
hållas av en av sina underordnade. Förhörsprotokollets innehåll hade då säkerligen
blivit mindre ensidigt och mera objektivt.

När ett brott blivit begånget, måste under vissa förhållanden en enskild medborgare,
om misstankarna riktats mot honom, även om detta skett oförskyllt, vara
beredd att för vederbörlig utrednings vinnande underkasta sig en tillfällig inskränkning
i den personliga friheten. Men den makt, som därmed lagts i polisens
hand, skall städse utövas med den största varsamhet och försynthet och icke begagnas
i vidare utsträckning än förhållandena i varje särskilt fall oundgängligen
kräva.

I den av poliskammaren i Stockholm den 31 juli 1866 utfärdade instruktionen
för polispersonalen heter det bland annat i 1 kap. § 1, att det åligger polisman
att använda alla lagliga medel till förekommande och upptäckande av brott,

som störa den allmänna säkerheten till person och egendom, samt i 3 kap. § 14
att, om brott blivit begånget, skall konstapel, därest gärningsmannen är känd

och konstapeln kommer honom på spåren, förfölja och anhålla honom. I eu den

4 oktober 1877 meddelad polisorder anfördes, att klagomål framställts däröver,
att konstaplar underlåtit att anhålla för dem utpekade personer, vilka uppgivits

1921

189

såsom misstänkta för stölder. Med anledning därav förständigades polispersonalen
att ovillkorligen anhålla och till polisstation avföra person, som angåves för brott,
såvida angivaren vore känd eller, om okänd, själv ville till polisstationen medfölja
för att meddela behövliga upplysningar.

Dessa bestämmelsers likasom hela den ifrågavarande instruktionens torftiga
beskaffenhet ådagalägga behovet av ett nytt polisreglemente och eu ny normalinstruktion
för polisväsendet i riket. Önskvärdheten av utarbetandet av sådana
författningar har jag framhållit i eu skrivelse till Kungl. Maj:t den 31 oktober
1919 angående eu polisförfattning m. in.

Naturligtvis är den nu gällande instruktionen för polispersonalen i Stockholm
icke den enda riktlinjen för densammas verksamhet, utan förekomma vid sidan
därav eu omsorgsfull utbildning av poliskåren och en noggrann vägledning av
dess arbete. Likväl synes mig det föreliggande fallet giva vid handen, att eu
brist i organisationen så till vida kvarstår, att samarbetet mellan kriminal- och
ordningspolisen icke äger rum med den smidighet och den hänsyn till allmänheten,
som vore önskvärd.

De felaktigheter, som enligt min åsikt begåtts vid anhållandet och förhöret
med fru Pontén, hava därför delvis sin grund i den brist i polisens organisation,
som tyckes förefinnas. Men delvis äro de även beroende av det oförstånd, vilket
såväl Asp som Rosén måste anses hava ådagalagt i utövningen av sin tjänst.

Sedan Tyra Nilsson den 25 maj 1918 anmält den ifrågavarande stölden, erhöll
Asp order att jämte Gustafsson anställa spaningar. Asp inställde sig den
27 i samma månad i Buttericks mönsteraffär och tillsporde därvid bland andra
butiksbiträdet Nordström, som vid stöldtillfället skulle hava expedierat Tyra Nilsson,
huruvida hon kunde igenkänna den kvinna, som av Tyra Nilsson misstänktes
för tillgreppet. Då butiksbiträdet Nordström därtill svarade, att hon alldeles säkert
skulle kunna igenkänna kvinnan, om hon finge se henne på nytt, anmodade Asp
— enligt vad han själv vid det med honom hållna förhöret uppgivit — butiksbiträdet
Nordström att, om hon finge se kvinnan, låta anhålla henne, varjämte
Asp tilläde, att detta lämpligast skedde genom att anmoda någon poliskonstapel
på gatan. Såvitt handlingarna utvisa, underrättade Asp icke sedermera ordningspolisen
inom det distrikt, där affären är belägen, om den tillsägelse han lämnat
butiksbiträdet Nordström. Ej heller meddelades, såvitt upplyst blivit, till Klara
polisvaktkontor det signalement angående den förmenta tjuven, som Tyra Nilsson
avgivit. Rosén har för sin del upplyst, att han aldrig erhållit något signalement
på den för tillgreppet misstänkta kvinnan. Att Asp sålunda, utan att vidtaga
de åtgärder till förebyggande av ett misstag, vilka legat närmast till hands och
uppenbarligen icke medfört något avsevärt besvär, överlämnat åt en person, som
sedermera visat sig jämte sina kamrater vara i saknad av vederhäftighet och omdömesförmåga,
att för polisens räkning företaga en handling, vilken kunnat utmynna
och i verkligheten kommit att utmynna i en svår rättskränkning, finner
jag synnerligen betänkligt. Hade det av Tyra Nilsson uppgivna signalementet,
lydande å en omkring 35 år gammal kvinna (såsom i den första polisrapporten
angående stölden upptagits) varit för Rosén bekant, hade han väl knappast eller
åtminstone icke utan att inhämta närmare order anhållit en tjugu år äldre person.

Icke heller kan jag finna det riktigt, att Asp sedermera, när Stjärne i telefon

1921 —

190

meddelat honom, att fru Pontén anhållits, men tillika framkastat, huruvida ej ett
misstag kunde föreligga, genmält, att, om hon vore utpekad av biträdena i affären,
hon måste föras till kriminalavdelningens station för att närmare höras.
Asp hade i stället bort taga hänsyn till den tveksamhet, som gjort sig gällande
å Klara polisvaktkontor. Därigenom hade för hustru Pontén besparats det synnerliga
obehag, som ovillkorligen måste varit förenat därmed att, under en tid på
dagen, då trafiken är stor, passera åtskilliga gator, anhållen av eu uniformerad
poliskonstapel. Asp har genom meddelandet av sin ifrågavarande order ådagalagt
en fullkomligt onödig brist på hänsyn.

Då vidare Asp givit order om att hustru Pontén skulle föras till kriminalpolisen,
hade det — särskilt med hänsyn till de tvivel om befogenheten i anhållandet,
som uttalats av Stjärne — icke varit mera än rimligt, att Asp ombesörjt,
att hustru Pontén genast bleve tagen i förhör. I stället underrättade Asp — enligt
vad han själv uppgivit — jourhavande överkonstapeln Svensson, att han från
fjärde polisdistriktets station väntade en anhållen kvinna, som han vid sin återkomst
skulle höra. Svensson har för sin del uppgivit, att han, sedan fru Pontén
införts å kriminalavdelningen, genast funnit, att den beskrivning, Tyra Nilsson
lämnat å den av henne misstänkta kvinnan, icke överensstämde med den anhållnas
utseende, men att Svensson likväl ansett lämpligast att avvakta Asps återkomst.
Icke förrän Tyra Nilsson ankommit till kriminalpolisen och förklarat, att
fru Pontén icke vore den person, som vid stöldtillfället innevarit i Buttericks
affär och som Tyra Nilsson misstänkte för tillgreppet, fick den anhållna efter en
väntan, såsom det synes, av omkring 2 l/i timme avlägsna sig. Polispersonalen
utför ett ytterst påkostande och ofta mycket otacksamt arbete till fromma för
allmän säkerhet samt skydd åt medborgarnas liv och egendom. Den måste därvid
utveckla stor kraft och grundlighet. Men detta får icke hindra, att i synnerhet
i tvivelaktiga fall strävandet att undvika en rättskränkuing icke lämnas ur
sikte. Genom att låta kvarhålla hustru Pontén så lång tid, som förekommit,
synes Asp icke hava handlat med all den omsorg, han i förevarande avseende
bort iakttaga.

Icke heller Roséns förfaringssätt kan, enligt min åsikt, undgå anmärkning.
Att utan någon egentlig prövning taga för goda de mest lösa uppgifter och därpå
grunda anhållandet av en person, visar brist på eftertanke. Även av butikspersonalens
utsagor, huru oriktiga och gripna ur luften de än sedermera visade sig
vara, hade dock bort framgå, att det icke gällde anhållande av någon, som just
förövat ett olovligt tillgrepp och kunde befaras avvika, utan av en person, som
trots det att hon skulle hava stulit, helt lugnt återvände till butiken för att fortsätta
att handla därstädes. Det hade icke varit för mycket begärt, att Rosén
låtit det stanna vid att anteckna hustru Ponténs namn och adress eller åtminstone
att han i telefon satt sig i förbindelse med sitt närmaste befäl eller kriminalpolisen
för att efterhöra, om något signalement vore lämnat. Rosén synes även —
enligt vad han uppgivit — själv hava varit mycket tveksam angående rättmätig
heten av anhållandet och, sedan han infört hustru Pontén å Klara vaktkontor,
meddelat denna sin tveksamhet till Stjärne.

Att Rosén sedermera, till åtlydnad av honom meddelad order, fört fru Pontén
frän vaktkontoret till polishuset, å Kungsholmen, kan icke läggas honom till last
såsom tjänstefel. — 1921 —

191

Icke lieller finner jag klagandens uppgift, att hans hustru av Rosén eller hos
kriminalpolisen blivit brutalt behandlad, mot avgivna bestridande!! så styrkt, att
därpå kan grundas någon talan.

Däremot kunna de fel i tjänsten, vartill såväl Asp som Rosén, enligt vad
ovan utvecklats, gjort sig skyldiga, icke av mig lämnas utan laga beivran.

Jag uppdrog därför åt den särskilde åklagare, som av O. A. förordnades,
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal emot
Asp och Rosén för vad de, enligt vad förut anförts, i förevarande avseende låtit
komma sig till last. Det ålåge därvid åklagaren att, sedan nödig utredning i
målet vunnits, å de tilltalade yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
Tillika borde åklagaren, sedan tillfälle genom hans föranstaltande lämnats hustru
Pontén att yttra sig i målet, i mån av befogenhet understödja de ersättningsanspråk,
som av henne kunde komma att framställas.

Stockholms rådhusrätt, varest åtalet anhängiggjorts, har genom utslag den 23
november 1920 anfört följande:

I målet har följande blivit upplyst:

Den 25 maj 1918 hade Tyra Nilsson hos kriminalpolisen i Stockholm anmält,
att hon samma dag i Aktiebolaget Buttericks mönsteraffärs butik i huset
n:r 57 vid Drottninggatan blivit bestulen på en portmonnäväska, innehållande
ett mindre penningbelopp m. m., samt att för stölden kunde misstänkas en omkring
85 år gammal medelstor mörk kvinna, vilken vid tiden för stöldens förövande
uppehållit sig i närheten av den plats i butiken, varest väskan legat. I
anledning härav hade Asp erhållit order att jämte en kriminalkonstapel anställa
spaningar. Den 27 maj 1918 hade Asp besökt butiken och samtalat med biträdena
därstädes, därvid det kvinnliga biträde, som vid stöldtillfället expedierat
Tyra Nilsson, förklarat, att hon med säkerhet skulle kunna igenkänna den kvinna,
som vid sagda tillfälle uppehållit sig intill Tyra Nilsson och som av den sistnämnda
misstänktes för tillgreppet, och hade Asp därpå anmodat biträdena att,
om de fingo se kvinnan, låta anhålla henne, varjämte Asp tillagt, att detta lämpligast
kunde ske genom att vända sig till någon poliskonstapel på gatan. Påföljande
dag hade Rosén, då han klockan strax efter 4 eftermiddagen iklädd uniform
patrullerat å Hötorget, av ett kvinnligt biträde hos bolaget underrättats om,
att i dess butik befunne sig en kvinna, som Asp sökt och önskat anhållen. Rosén
hade medföljt till butiken, men stannat i portgången vid en dörr, som ledde in
till butiken; och hade det nyssnämnda biträdet därstädes utpekat den ifrågavarande
kvinnan, vilken sedermera befunnits vara hustru Pontén. Rosén hade ute
å gatan avvaktat hustru Ponténs utträde ur affären samt, då hon kommit ut,
anmodat henne att följa med. Sedan de anlänt till fjärde polisdistriktets station
samt tjänstgörande överkonstapeln i distriktet telefonledes samtalat med Asp, som
uppehållit sig å kriminalavdelningens station, hade hustru Pontén av Rosén förts
vidare till polishuset å Kungsholmen. Sedan hustru Pontén klockan 5 eftermiddagen
blivit införd å kriminalavdelningens station samt Tyra Nilsson på
kallelse kommit tillstädes och förklarat, att hustru Pontén icke vore den av henne

1921 —

192

för stölden misstänkta kvinnan, hade hustru Ponton klockan omkring 7.30 eftermiddagen
fått avlägsna sig från kriminalstationen;

och enär Asp erkänt, att han försummat underrätta ordningspolisen inom
fjärde polisdistriktet om den tillsägelse, Asp lämnat bolagets biträden att låta genom
någon patrullerande poliskonstapel anhålla den för stölden misstänkta kvinnan,
ävensom att han icke meddelat ordningspolisen det av Tyra Nilsson avgivna
signalementet på nämnda kvinna, samt Asp, som därigenom föranlett, att hustru
Pontén blivit utan laga skäl anhållen, sålunda gjort sig skyldig till sådant brott,
som i 15 kap. 22 § strafflagen omförmäles, ävensom visat oförstånd och vårdslöshet
i tjänsten, men vad i övrigt lagts Asp till last, med hänsyn till i målet
förelupna omständigheter, icke är av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar,
alltså och då Rosén icke genom vad mot honom i målet förekommit kan
anses hava gjort sig skyldig till tjänstefel,

prövar rådhusrätten, med ogillande av den mot Rosén i målet förda talan,
utan avseende å vad Asp till sitt fredande invänt, rättvist döma Asp för vad han
sålunda låtit komma sig till last att höta dels, jämlikt nämnda lagrum, 100 kronor,
dels ock, jämlikt 25 kap. 17, 18 och 22 §§ samma lag, likaledes 100 kronor,
eller tillhopa 200 kronor.

Härjämte förpliktas Asp att i vedergällning för det hustru Pontén genom
ovannämnda förfarande tillskyndade lidande till henne utgiva skäliga ansedda
50 kronor; skolande Asp tillika ersätta hustru Pontén, vad hon visar sig hava
utgivit till lösen av rättens utslag i målet.

Med hänsyn till vad i målet blivit upplyst fann jag ej skäl att fullfölja
talan mot rådhusrättens utslag. Besvär i Svea hovrätt hava däremot anförts
av Asp.

24. Sammanläggning'' av ådömd påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen.

Av ett med anledning av anmärkning vid granskning av fångförteckningarna
hit infordrat transumt av domboken, hållen vid särskilt sammanträde under
lagtima hösttinget i Sollentuna och Färentuna härads domsaga å straffängelset i
Stockholm den 16 oktober 1919, § 1, har inhämtats följande.

Genom utslag den 30 augusti 1919 förklarade Glanshammars och Örebro
häradsrätt häktade Erik Albert Reinhold Blomkvist saker till ansvar dels jämlikt
22 kap. 18 § och 7 kap. 4 § strafflagen för svikligt begagnande av i förstnämnda
lagrum omförmäld handling, dels ock jämlikt 20 kap. 1 § samma lag för
första resan stöld samt förvisade Blomkvist för fortsatt rannsakning till Stockholms
rådhusrätt för att slutligen dömas av den domstol, där han sist bleve lagförd.

Därefter förklarade rådhusrätten i utslag den 30 september 1919 Blomkvist
saker dels jämlikt 22 kap. 11 § strafflagen för uppsåtlig förskingring, dels jämlikt
sagda lagrum och 12 kap. 4 § strafflagen, jämförda med 4 kap. 3 § samma
lag, för uppsåtlig förskingring i förening med förfalskning, dels ock jämlikt 20
kap. 1 § strafflagen för första resan stöld samt förvisade Blomkvist för fortsatt
rannsakning till Sollentuna och Färentuna härads domsagas häradsrätt för att
slutligen" dömas av den domstol, där han sist bleve lagförd.

— 1921

Slutligen yttrade sistnämnda häradsrätt i utslag den JO oktober 1919, att
häradsrätten funne genom vad Blomkvist erkänt och i övrigt i målet förekommit
vara lagligen styrkt, att lian, som den 9 augusti 1919 sökt och erhållit anställning
hos trädgårdsmästaren N. Norberg i Norrviken, dels för erhållande av nämnda
anställning svikligen åberopat sig på för annan person utfärdade arbetsbetyg,
vilka han olovligen åtkommit, dels den 12 i samma månad uti tamburen till
Norbergs bostad ur fickan till eu därstädes hängande rock olovligen tillgripit 115
kronor svenskt mynt jämte eu dansk enkronesedel, dels ock, då han sistnämnda
dag avvikit ur tjänsten, medtagit av Norberg honom lånade ett par byxor och
en blus, värda tillhopa 7 kronor; och enär Blomkvist dessutom blivit av Glanshammars
och Örebro häradsrätt genom utslag den 30 augusti 1919 förklarad saker
till ansvar dels jämlikt 22 kap. 18 § och 7 kap. 4 § strafflagen för svikligt
begagnande av i förstnämnda lagrum omförmäld handling och dels jämlikt 20
kap. 1 § samma lag för första resan stöld och av Stockholms rådhusrätt genom
utslag den 30 september 1919 förklarad saker till ansvar dels jämlikt 22 kap.
11 § strafflagen för uppsåtlig förskingring, dels jämlikt sagda lagrum och 12
kap. 4 § strafflagen, jämförda med 4 kap. 3 § samma lag, för uppsåtlig förskingring
i förening med förfalskning, dels ock jämligt 20 kap. 1 § strafflagen
för första resan stöld; alltså och då Blomkvist, häradsrätten veterligen, förut icke
undergått bestraffning för tjuvnadsbrott, begånget efter det han fyllt aderton år;
dömdes Blomkvist för vad han sålunda låtit sig komma till last, dels jämlikt 22
kap. 11 § och 12 kap. 4 § strafflagen, jämförda med 4 kap. 3 § samma lag,
för uppsåtlig förskingring i förening med förfalskning till straffarbete i 8 månader
jämte påföljd enligt 2 kap. 19 § förenämnda lag intill dess ett år förflutit
från det han efter utståndet straff blivit frigiven, dels jämlikt 20 kap. 1, 9 och
14 §§ strafflagen för första resan å särskilda tider och ställen förövad stöld
till straffarbete i 8 månader jämte påföljd enligt 2 kap. 19 § samma lag intill
dess ett år förflutit från det han efter utståndet straff blivit frigiven, dels jämlikt
22 kap. 11 § strafflagen för vid tvenne olika tillfällen förövade uppsåtliga
förskingringsbrott till 2 månaders fängelse för vartdera, dels ock, jämlikt 22 kap.
18 § strafflagen jämförd med 7 kap. 4 § samma lag, för svikligt begagnande
vid tvenne olika tillfällen, varav det ena å sabbatstid, av i förstnämnda lagrum
omförmäld handling att för vardera förseelsen bota 100 kronor till kronan; och
skulle tillföljd härav och med tillämpning av de i 4 kap. 6 och 7 §§ strafflagen
stadgade grunder Blomkvist i ena bot hållas till straffarbete i 1 år 6 månader
och bota 200 kronor till kronan samt vara underkastad påföljd enligt 2 kap. 19
§ strafflagen intill dess 2 år förflutit från det han efter utståndet straff blivit
frigiven. Saknade Blomkvist tillgång till gäldandet av ovan ådömda böter, skulle
dessa förvandlas till straffarbete i 11 dagar och förenas med det övriga honom
ådömda straffet, varvid han sålunda hade att i ena bot undergå straffarbete i 1
år 6 månader 11 dagar.

Detta utslag vann laga kraft. Enligt vederbörligt bevis tog straffarbetet
sin början den 19 oktober 1919 och skall sluta den 19 april 1921 eller, i saknad
av utmätningsbar tillgång till gäldande av böterna jämte ytterligare av Ö. Ä.
för polisärenden ådömda böter, den 1 maj 1921.

25 — Justitieombudsmannens ämbdiberåttelse till 192t års riksdag.

194

Med anledning därav att Sollentuna och Färentuna härads domsagas häradsrätt
genom sitt den 16 oktober 1919 meddelade utslag dömt Blomkvist till,
förutom urbota bestraffning och böter, påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen intill
dess 2 år i stället för 1 år förflutit från det han efter utståndet straff blivit
frigiven anmodade jag häradshövdingen f. d. revisionssekreteraren Axel Osterlöf
såsom ordförande i häradsrätten att till mig inkomma med yttrande.

I avgivet yttrande anförde häradshövdingen Osterlöf, att berörda felaktighet
ej kunde av honom annorlunda förklaras än såsom tillkommen av rent förbiseende
under den brådska, som under rannsakningsdagen rådde på grund av
det stora antalet häktade, som då rannsakades.

I eu till advokatfiskal vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Enligt 2 kap. 19 § strafflagen, sådan densamma lyder enligt lagen den 24
maj 1918, kunna vissa i lagen bestämda brott medföra, att den brottslige för
tid, som nedan sägs, ådömes den påföljd, att han ej må utöva ämbete, tjänst
eller annan allmän befattning samt ej är berättigad avgiva röst vid val av riksdagsman
eller präst eller att deltaga i kommunal- eller municipalstämmas eller
allmän rådstugas eller kyrkostämmas överläggningar och beslut eller eljest rösta
i allmänna ärenden, i vilkas avgörande endast den må deltaga, som är i kommunens
allmänna angelägenheter röstberättigad. Är någon till sådan påföljd
dömd, have han ock förverkat allmän befattning, som av honom innehaves. Ej
må påföljd enligt denna § ådömas, där ej brottet varder belagt med dödsstraff
eller med straffarbete i minst sex månader. Påföljden ådömes för alltid, där den
dömde gjort sig skyldig till dödsstraff eller straffarbete på livstid, men i annat
''fall intill dess viss tid, minst ett och högst tio år, förflutit från det han efter
utståndet straff blivit frigiven.

Före tillkomsten av lagändringen 1918 skulle under de i 2 kap. 19 § angivna
förhållanden dömas till förlust av medborgerligt förtroende.

& Att vid förening av två eller flera urbota straff, som vart för sig medfört
förlust av medborgerhgt förtroende eller numera sådan påföljd, som omtalas i 2
kap. 19 § strafflagen, den tid, under vilken påföljden för vart brott utmätts,
icke skall sammanläggas, är en regel, som gällt före 1918 och allt fortfarande
gäller

Härom yttrar professorn Hagströmer i sina föreläsningar i straffrätt sid. 818
följande.

»Föreligga flere vanfrejdande brott i reell konkurrens, blir det flere vanfrejdspåföljder.
Någon summering av vanfrejdstiderna, då påföljderna lyda å viss
tid, förekommer emellertid ej. En sådan summering—vilken alltid ansetts stridande
mot vår rätt — förbjuder sig numera själv i följd av det sätt, varpå, när
någon dömes till viss tids förlust av medborgerligt förtroende, den tid bestämmes,
varunder den dömde skall vara underkastad påföljden. Denna tid utsättes
nämligen ej såsom förr till ett visst tidsmått, en sa och så lång tid, utan till den
del av den dömdes liv, som kommer att ligga emellan den dag, då domen vinner
laga kraft, och den dag, då den i domen inom gränsen 1—10 år bestämda

— 1921 —

195

tiden, riiknat från frigivandet efter utståndet straff, tilländagår. Om således en
person blir dömd till straffarbete i 2 år och kortaste möjliga vanfrejdstid, är han
därmed dömd till vanfrejd, icke under en viss tidslängd, utan under den konkreta
tid, som kommer att förflyta från det domen vinner laga kraft, till dess
1 år förgått från det han efter utstående av straffarbetet blivit frigiven. I följd
härav komma, då någon på en gång dömes för flere reellt konkurrerande för
viss tid vanfrejdande brott, de särskilda genom domen stadgade vanfrejdstiderna
nödvändigt att löpa parallellt.»

I enlighet därmed hade Sollentuna och Färentuna härads domsagas häradsrätt
bort döma Blomkvist, förutom till straffarbete 1 år G månader och böter
200 kronor, att vara underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen intill
dess 1 år förflutit från det han efter utståndet straff blivit frigiven. I stället har
häradsrätten, som bland annat dömt Blomkvist dels för förskingring och förfalskning
till straffarbete och ett års påföljd utöver strafftiden samt dels för stöld till
straffarbete och ett års påföljd utöver strafftiden, efter förening av straffen förklarat
att Blomkvist skulle vara underkastad nämnda påföljd intill dess 2 år förflutit
från det han efter utståndet straff blivit frigiven.

För det ämbetsfel, vartill häradshövdingen Osterlöf, som var för häradsrättens
utslag ansvarig, sålunda gjort sig skyldig, uppdrog jag åt advokatfiskal
att i laga ordning ställa honom under åtal inför hovrätten samt å honom yrka
ansvar enligt lag och saken beskaffenhet.

Svea hovrätt, varest åtalet anhängiggjorts, har genom utslag den 24 november
1920, enär Osterlöf, som vore ansvarig för häradsrättens ifrågavarande
utslag, i åtalade hänseendet förfarit oriktigt och därigenom gjort sig skyldig till
vårdslöshet i domarämbetets utövning, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen dömt
Osterlöf att höta 100 kronor till kronan.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

— 1921 —

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal m. m.

1. Obehörigt uttagande av vittnesersättning vid utmätning för

stämmoböter.

Av handlingarna i ett genom klagomål av hemmansägaren Clas Erikson i
Måshult här anhängiggjort ärende inhämtas följande:

I en den 7 april 1915 av häradsskrivaren i Tjusts fögderi Alrik Hwasser
utfärdad debetsedel å värnskatt påfördes klaganden dylik skatt 63 kronor, varav
klaganden var berättigad att under 1915 avbetala en tredjedel 21 kronor jämte
debetsedellösen 12 öre. Enligt å debetsedeln tryckt meddelande skulle skatten
inbetalas till kronofogden i fögderiet under adress Västervik antingen kontant
till uppbördsmannen eller ock medelst skattepostanvisniug eller postremissväxel.
Vid inbetalning medelst skattepostanvisning skulle iakttagas, att anvisningen för
att mottagas som likvid skulle inlämnas så tidigt, att densamma kunde ankomma
till mottagarens postanstalt senast dagen före utgången av uppbördsterminen, som
skulle hållas den 12—IT juli 1915, samt att skattskyldig, vilken underläte att i
föreskriven tid och ordning inbetala honom påförd värnskatt till den tredjedel,
som ovillkorligen förfölle till betalning under 1915, och som icke enligt 24 § i
förordningen om värnskatt erhölle anstånd med skattens erläggande eller finge
densamma eftergiven, skulle påföras stämmoböter med 3 procent av det ovillkorligen
förfallna och oguldna beloppet.

Med postanvisning, som den 15 juli 1915 ingavs å Stora Veds poststation,
avsände klaganden till häradsskrivaren Hwasser under adress Västervik ett belopp
av 21 kronor 12 öre. Som Hwassers postadress emellertid var Loftahammar, blev
postanvisningen dit returnerad. Därifrån blev postanvisningen genom Hwassers
försorg återsänd till Västervik och där tillställd kronofogden i Tjusts fögderi, vilken
emottog beloppet den 19 juli 1915. Om den försenade ankomsten underrättade
kronofogden klaganden med anmodan att i stämmoböter inbetala 63 öre.
Då klaganden underlät att fullgöra inbetalningen, anmodade kronofogden den 1
november 1915 landsfiskalen A. G. Högsell att hos klaganden uttaga sistnämnda
belopp och inkomma med redovisning därav. För indrivning av beloppet företog
Högsell den 30 december 1915 färd med skjuts från sitt hemvist i Nelhammar
i avsikt att söka klagänden å hans hemman i Måshult, därvid Högsell åtföljdes
av stämningsmannen Verner Davidsson, som plägade av Högsell anlitas såsom
vittne vid utmätningsförrättningar. Sedan Högsell på vägen mött klaganden åkande
samt anmodat honom fullgöra betalningen och ersätta utmätningskostnaden med
11 kronor, erlade klaganden till Högsell beloppen.

I en därefter till K. B. i Kalmar län ingiven skrift yrkade klaganden att återfå dels
de uppburna stämmoböterna, enär klaganden avsänt det ifrågakomna skattebeloppet
så tidigt, att det kunnat inom bestämd tid vara å rätt ort inkommet, och

— 1921 —

197

dels utmätningskostnaden 11 kronor, enär varken på grund av kungl. kungörelsen
den 12 mars 1915 om uppbörd av värnskatt eller då gällande uppbördsreglemente
någon rättighet till utmätningskostnad i vidare mån, än själva stämmoböterna
kunde innefatta, för Högsell förefunnes.

I ett till K. 15 avgivet yttrande anförde Högsell, att ifrågakomna 11 kronor
utgjort ersättning för skjuts efter en bäst från Nelhammar för Verner Davidsson,
att Högsell icke haft utsikt att för utmätning hos klaganden kunna anskaffa
vittne ä närmare håll än från Nelhammar samt att det visserligen vore föreskrivet
i 12 § kungi. förordningen den 12 juli 1878 angående förändrade föreskrifter
om utmätning för krono- eller kommunalutskylder, allmänna avgifter in. in., att
förrättningsman icke ägde annan ersättning än den andel av stämmoböter eller
andra avgifter för underlåten likvid, som kunde vara medgiven, men att föreskrift
saknades om, att förrättningsman skulle bekosta vittnes resa.

I till K. B. avgivna påminnelser anförde klaganden, att då avståndet mellan
Nelhammar och det ställe å vägen nära Falerum, där klaganden mött Högsell,
icke kunde överstiga 1 mil, måste det förefalla egendomligt, att vittnets skjutsersättning
skulle kunnat belöpa sig till 11 kronor. Rätta sakförhållandet vore
emellertid, att i »utmätningskostnaden» inginge icke allenast skjutsersättning till
Högsell utan även till Högsells vittne samt därförutom 3 kronor i arvoden. Uttagandet
av det obetydliga beloppet 63 öre hade Högsell i detta fall, såsom dagligdags
eljest, kunnat uppdraga åt fjärdingsmannen i Gärdserums socken, vilken,
även om utmätning behövt ske, därtill varit berättigad. Hade Högsell hellre
velat förrätta utmätningen själv, hade han kunnat använda för honom kostnadsfri
tåglägenliet från Nelhammar till Falerum, varifrån avståndet till klagandens
hemvist icke utgjorde mer än 0,5 mil. Högsell hade då från Falerum, varest
funnes skjutsstation, kunnat medtaga Gärdserums sockens fjärdingsman såsom
vittne. I stället hade Högsell föredragit att för uppdrivande av» en oskälig samt
i och för sig olaglig kostnadsersättning resa med skjuts hela vägen efter egen
häst samt uttaga ersättning för icke allenast sig själv utan även sin körkarl såsom
utmätningsvittne. Något vare sig på lag eller rättskipning grundat medgivande
för förrättningsman att vid en utmätning för dylika utskylder uttaga ersättning
till vittne kunde icke påvisas. Då det emellertid kunde antagas, att värnskatten
icke inom rätt tid kommit kronofogden tillhanda, avstode klaganden från yrkankandet
att återfå stämmoböterna.

I en till K. B. ingiven skrift anförde Högsell ytterligare, att avståndet mellan
Falerums järnvägsstation och klagandens hemvist enligt vägdelningshandlingarna
vore 8,990 meter och avståndet från sistnämnda plats till Nelhammar, därifrån
skjutsen utgått, 20,160 meter. Var Högsell mött klaganden, på omkring 2 kilometer
från hans hemvist, kunde Högsell på metern ej uppgiva. Emellertid kunde
ju av den av Högsell uppgivna reseersättningen, 11 kronor, beräknas 1 krona ersättning
till vittnet. Enär Högsells hästar, som han vid tillfället begagnat, vore
strängt upptagna för lantbruksgöromål, användes dessa för skjutsar endast vid
trängande behov och för att Högsells resor ej måtte bliva allt för tidsödande.
Trots att skjutslegan vid Nelhammars närmaste skjutsstation vore 2 kronor 70 öre
för mil, däri inberäknat vagnpengar, kunde Högsell ej uppbringa en privatskjuts
för denna lega. I fråga om att använda järnväg till Falerum och fjärdings -

1921 —

198

mannen till vittne framhölle Högsell, att resan med järnväg blivit allt för tidsödande
och att uppsöka fjärdingsmannen för att få honom med såsom vittna krävt
omväg. För övrigt hade han mycket väl kunnat vara ute på annan tjänsteförrättning.

I resolution den 22 januari 1917 yttrade K. B., att, då klaganden avstått
från sitt yrkande om återbekommande av de erlagda stämmoböterna, erfordrades
i denna del av målet icke vidare yttrande samt att, vad anginge den av Högsell
uppburna kostnadsersättning 11 kronor, K. B., då icke visats, att något tjänstefel
lagligen läge Högsell till last i avseende å utkrävandet av berörda ersättning,
funne klagandens yrkande, att Högsell måtte åläggas återbetala beloppet,
icke kunna bifallas.

I en hit ingiven klagoskrift anhöll klaganden sedermera med överlämnande
av handlingarna i det hos K. B. anhängiggjorda ärendet, att J. O. måtte granska
innehållet i handlingarna samt vidtaga den åtgärd mot Högsell samt vederbörande
tjänstemän hos K. B., som kunde vara med lag förenlig.

Sedan min företrädare, som fann klagoskriften i vad den anginge K. B. icke
föranleda någon åtgärd, lämnat Högsell tillfälle att inkomma med yttrande, anförde
Högsell i avgivet utlåtande bland annat följande:

Till förklaring, varför Högsell ej genast verkställt den honom givna ordern att
uttaga ifrågavarande stämmoböter, meddelades, att Högsell efter samtal med kronofogden
erhållit anstånd, enär Högsell hoppats att vid stundande uppbördsstämma i
Gärdserums socken personligen sammanträffa med klaganden och förmå honom
betala. Klaganden hade ej träffats, men Högsell hade bett en klagandens granne
Carl Gustafsson att söka förmå klaganden betala. Att Gustafsson även uträttat
ärendet, vore Högsell förvissad om. Att klaganden förut genom brev från kronofogden
blivit uppmanad att betala stämmoböterna, hade han erkänt. Högsell
ville ytterligare framhålla, att han ansett sig varken kunna betala stämmoböterna
själv eller giva order till fjärdingsmannen, som i detta fall givetvis hellre själv
erlagt’ stämmoböterna, enär han ej kunnat hava råd att bekosta eu resa till klagandens
hem, även om han hade tagit betalt för vittnets resa. Högsells order
hade varit att uttaga beloppet, sedan det ej lyckats genom övertalning, men ej
att Högsell eller fjärdingsmannen skulle betala för klaganden. Kronofogden hade
naturligtvis lika gärna själv betalt kronans andel av stämmoböterna, som att
Högsell eller fjärdingsmannen skulle göra det. Om förrättningsmän vid utmätningar
vore pliktiga att själva betala vittnets resa och arvode, skulle alla med
klaganden likasinnade kunna underlåta att betala för att med skadeglädje få se
landsfiskalen eller fjärdingsmannen eller båda dessa företaga många gånger synnerligen
kostsamma resor, om dessa ej föredroge att betala för de restskyldige.
Följden skulle bliva, att kommunerna måste skänka efter alla kommunalutskylder,
som understege kostnaderna för en utmätningsförrättning, samt betala alla
.kronoutskylder, prästlönemedel med flera utskylder, som understege kostnaderna
för deras uttagande, för undvikande av oerhörda utgifter till fjärdingsmanslöner.
Högsell hade emellertid handlat i bästa uppsåt. Ersättningen för vittnets resa
hade lämnats godvilligt. Under andra förhållanden hade de emottagna medlen

— 1921 —

199

kunnat lämnas i inåt, varefter klaganden haft tillfälle att överklaga förrättningen,
om han ej varit övertygad om sin både juridiska och moraliska skyldighet att
betala. Under åberopande av K. B:s lagakraftvunna resolution i målet, anhöll
Högsell, att klagandens anmälan ej måtte föranleda någon åtgärd.

Klaganden avgav påminnelser.

Med anledning av vad sålunda förekommit yttrade jag i skrivelse till Högsell
följande.

I § 7 mom. 1 kungl. kungörelsen den 12 mars 1915 om uppbörd av värnskatt
stadgades bland annat:

Med undantag för Stockholms stad ägde uppbörd av värnskatt rum år 1915
under tiden från och med den 12 till och med den 17 juli. Inom sålunda stadgad
uppbördstermin ägde de skattskyldiga att fullgöra sin betalningsskyldighet
antingen direkt hos uppbördsmannen å hans tjänsterum eller annat för ändamålet
anvisat ställe å tider, som blivit av K. B. bestämda och för allmänheten kungjorda,
eller ock medelst avsändande på den skattskyldiges eget ansvar till uppbördsmannen
av skattepostanvisning eller postrem iss växel å vederbörligt belopp.
Vid inbetalning medelst skattepostanvisning skulle iakttagas, att skattepostanvisningen,
för att mottagas såsom likvid, skulle inlämnas å postanstalt så tidigt, att
densamma kunde ankomma till mottagarens postanstalt senast dagen före uppbördsterminens
utgång.

§ 8 i kungörelsen innehöll följande stadganden:

Skattskyldig, vilken underlåter att i föreskriven tid och ordning inbetala
honom påförd värnskatt till den tredjedel, som ovillkorligen förfaller till betalning
under år 1915, och som icke på grund av 24 § förordningen om värnskatt erhåller
anstånd med skattens erläggande eller får skatten eftergiven, skall påföras
stämmoböter med tre procent av det oguldna och ovillkorligen förfallna beloppet.
Av stämmoböterna skall vad beträffar värnskatt, som både debiterats i Stockholms
stad och indrivits genom tredje stadsfogden i Stockholm, en tredjedel tillfalla
stadens kassa. Av stämmoböter, som påförts för försummelse att betala annan
värnskatt än nu är nämnd, skall en tredjedel, dock icke mer än 100 kronor för
något restfört skattebelopp, tillkomma den, som verkställer indrivningen. Stämmoböter,
som icke enligt vad här är stadgat tillkomma Stockholms stad eller den
som verkställer indrivningen, skola tillfalla statsverket.

I § 9 bestämdes bland annat:

Omedelbart efter uppbördsterminens utgång, skall uppbördsmannen upprätta
förteckning över skattebelopp, som icke blivit erlagda. Härjämte uppföras i särskild
kolumn i förteckningen de oguldna andelar av skatten, som ovillkorligen
förfalla till betalning under år 1915, jämte de å varje sådan andel belöpande
stämmoböter. A de i sistnämnda kolumn uppförda andelar av skatten upprättar
uppbördsmannen restlängd, upptagande jämväl de stämmoböter, som för varje
oguldet skattebelopp skola erläggas.

I kungl. förordningen den 12 juli 1878 angående förändrade föreskrifter om

— 1921 —

200

utmätning för krono- eller koinmunalutskylder, allmänna avgifter m. m., numera
ersatt av restindrivningsförordningen den 14 december 1917, stadgades i 1 § att,
om utmätning skulle ske för indrivning av kronoutskylder, de för särskilda inrättningar
eller ändamål bestämda avgifter, vilka enligt givna stadganden av kronofogde
eller städernas uppbördsman uppburos och redovisades, koinmunalutskylder,
församlings avgifter till prästerskapet, krono- och stadsbetjänt tillkommande gottgörelse
för infordrande av uppgifter till mantals- och kyrkoskrivning, expeditionslösen
eller sådana avgifter, för vilka enligt särskilda av Kung! Maj:t för allmänna
kassor och inrättningar fastställda reglementen utmätning finge äga rum
utan föregående dom eller utslag, ålåge det på landet kronofogde att förrätta utmätningen.

2 § i förordningen innehöll bestämmelse, att kronofogde ägde att under den
ansvarighet och de inskränkningar, som i 3 § utsökningslagen funnes bestämda,
uppdraga åt länsman eller annan, som av K. B. vore antagen, att indrivningen
verkställa, och ägde, under den ansvarighet, som nu vore sagd, kronofogde eller
länsman uppdraga åt fjärdingsman att förrätta utmätning av lös egendom. Länsman,
åt vilken kronofogde uppdragit att indriva koinmunalutskylder eller församlings
avgifter till prästerskapet, ägde, när han själv verkställde indrivningen, att
för sålunda indrivna medel åtnjuta hälften av uppbördsmannen medgiven uppbördspro
vision.

I 12 § i samma förordning stadgades, att för indrivning av kronoutskylder,
de för särskilda inrättningar eller ändamål bestämda avgifter, vilka enligt givna
stadganden skulle av kronofogde eller städernas uppbördsman uppbäras och redovisas,
koinmunalutskylder eller församlings avgifter till prästerskapet njöte ej
kronofogde, stadsfogde eller magistrat annan ersättning än den andel i stämmoböter
eller andra avgifter för underlåten likvid, som kunde vara medgiven. För
indrivning av krono- och stadsbetjänt tillkommande gottgörelse för infordrande
av uppgifter till mantals- och kyrkoskrivning ägde förrättningsmannen ej rätt till
ersättning. Vid utmätning för annan avgift, som i förordningen avsåges, ägde
utmätningsförrättaren att hos den, som underginge utmätningen, uttaga enahanda
ersättning som för utmätningsförrättningar i enskilda mål vore stadgad.

Som ifrågavarande värnskattebelopp kommit kronofogden tillhanda först efter
uppbördsterminens slut, hade stämmoböter blivit klaganden rätteligen påförda. Då
klaganden icke godvilligt inbetalade dessa, ålåge det vederbörande exekutionsmyndigheter
att i stadgad ordning indriva böterna samt, om så erfordrades, för
sådant ändamål göra utmätning hos klaganden. För verkställande av indrivningen
hade Högsell, åtföljd av en person såsom vittne, företagit en 19 å 20 kilometer
lång resa fram och åter med egen skjuts samt påfört klaganden utmätningskostnad
11 kronor.

Denna kostnad hade av Högsell uppgivits avse reseersättning till det av Högsell
anlitade vittnet samt därjämte arvode till vittnet 1 krona. Högsell syntes
förmena att, under det att han själv icke varit berättigad till ersättning för förrättningen,
dylik ersättning likväl skulle utgå till det anlitade vittnet. Ersättning
till vittnet skulle väl därvid utgå i enlighet med bestämmelserna i kungl. förordningen
den 12 juli 1878 angående ersättning till förrättningsmän för utmätning
i enskilda mål samt .till stämningsmän in. m., vari stadgades i 3 §, att vittne,

— 1921 —

201

som vid förrättning biträdde, erhölle för varje förrättning 1 krona, samt i 5 §,
att om resa erfordrades för verkställande av förrättning å landet eller i stad utom
stadens planlagda område, vore förrättningsman och vittne berättigade till ersättning,
vardera för skjuts efter en häst.

Att Högscll själv icke varit berättigad till särskild ersättning för det han
verkställt ifrågavarande förrättning, framginge av bestämmelserna i 1878 års förordning
angående utmätning för kronoutskylder m. m.

Men, i motsats till vad Högsell förmenat, gällde den i sistberörda lagrum
följda regeln icke blott beträffande förrättningsmannen, utan även det av honom
vid förrättningen medhavda vittnet. Detta vore numera tydligt utsagt i ett av
Kungl. Maj:t den 28 december 1914 meddelat utslag (nytt juridiskt arkiv 1914
sid. 619), till vilket jag hänvisade. Uppenbarligen vore det ifrågavarande rättsfallet
tillämpligt icke blott beträffande själva vittnesersättningen utan även i avseende
å vittnes reseersättning.

Högsell hade anmärkt, att därest icke ersättning till vittne finge utgå vid
indrivning av utskylder, detta skulle leda till av Högsell påpekade orimliga konsekvenser.
Detta kunde även vara riktigt, om förrättningsmannen, såsom Högsell
vid ifrågavarande tillfälle gjort, utförde ett särskilt indrivningsärende för sig och
därvid, medhavande vittne, företoge en resa av betydlig längd. Emellertid torde
vid indrivning av resterande utskylder i regel så förfaras, att utdrag ur den numera
till landsfiskalen översända restlängden av honom tillställdes vederbörande
fjärdingsman för indrivning och redovisning i laga ordning, samt att fjärdingsmannen
därpå efter en bestämd, praktiskt uppgjord plan, som medförde
minsta möjliga resor, verkställde indrivningen. I de allra flesta fall torde betaln''n£
godvilligt erläggas, men, om så ej skedde, verkställde fjärdingsmannen
utmätning. Därvid torde i regel någon gäldenärens granne kunna anlitas såsom
vittne och ersättning härför icke behöva förekomma. Skulle det möta hinder att
på dylikt sätt verkställa indrivningen och landsfiskalen på grund därav eller eljest
själv få ärendet om hand, behövde han, om utmätning måste företagas, icke vidkännas
kostnad för vittne, då vederhörande fjärdingsman för sådant ändamål ju
kunde anlitas. Om jämväl landsfiskalen efter en bestämd plan utförde indrivningen
inom olika delar av sitt distrikt, torde fjärdingsman alltid kunna beordras
att vara tillstädes och någon nämnvärd kostnad för ett ärende av ifrågavarande
beskaffenhet icke för förrättningsmannen behöva uppkomma.

Högsell hade sålunda enligt min mening icke varit berättigad att vid ifrågavarande
förrättning påföra klaganden utmätningskostnaden 11 kronor. K. B.
hade visserligen funnit klagandens yrkande, att Högsell måtte åläggas återbetala
ifrågakomna beloppet 11 kronor icke kunna bifallas, och K. B:s beslut hade vunnit
laga kraft. Jag funne likväl nämnda förhållande icke utgöra hinder för mitt ingripande
i ärendet.

Innan jag företoge vidare åtgärd, hade jag emellertid velat bereda Högsell
tillfälle att till klaganden återbära det belopp, som obehörigen hos honom uttagits.
Därest Högsell till klaganden återbetalde nämnda belopp 11 kronor och till mig
inkomme med bevis om återbetalningen, funne jag med stöd av 3 § i den för
mig gällande instruktion mig kunna avskriva ärendet såsom ej föranledande vidare
åtgärd.

26 — Justitieombudsmannens ämbetsberättdse till 1921 års riksdag.

202

Sedan Högsell inkommit med bevis, att han tillställt klaganden det i min
skrivelse omförmälda beloppet och rättelse därigenom finge anses vunnen, avskrevs
ärendet.

2. Oriktig anteckning i röstlängd vid stadsfullmäktigval angående
hinder för rösträtt på grund av oguldna prästutskylder.

Av handlingarna i ett genom klagomål av fiskaren K. G. Holmberg och vagnkarlen
J. E. Jakobsson i Piteå här anhängiggjort ärende inhämtas:

Den 11 december 1917 hölls i Piteå allmän rådstuga för val av tio stadsfullmäktige
för en tid av fyra år, räknat från den 1 januari 1918. I det vid
valet förda protokollet antecknades bland annat, att röstlängd varit i behörig ordning
till granskning framlagd, att anmärkning mot röstlängden icke före valet
framställdes samt att klagandena och tre andra personer förvägrades rösträtt, enär
de enligt anteckning i röstlängden häftade för oguldna stadsutskylder. Sammanräkning
av de vid valet avgivna rösterna företogs den 12 december 1917.

Över valförrättningen besvärade sig klagandena hos K. B. i Norrbottens län,
därvid klagandena anförde bland annat följande:

Orsaken till att i röstlängden antecknats hinder för klagandena att deltaga i
valet vore, enligt vad som uppgivits av magistratens ordförande t. f. borgmästaren
David Markström, att klagandena häftade för dem debiterad, förfallen kyrkoherdelön.
Att förvägra klagandena rösträtt av denna anledning ansåge klagandena
emellertid vara stridande mot kommunalförfattningarnas både anda och bokstav.
Kyrkoherdelönen i Piteå upptoges i enlighet med konvention, träffad mellan församlingen
och prästerskapet, samt utginge efter delvis andra grunder än dem, som
gällde för stadsutskylder i allmänhet. I enlighet med kungl. kungörelsen den 11
juli 1862 angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster debiterades och
uppbures sagda kyrkoherdelön särskilt av en av församlingen för ändamålet utsedd
uppbördsman. Lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning
komme att tillämpas i Piteå stadsförsamling först från och med den 1 maj
1920, då prästerskapets lönekonvention skulle upphöra att gälla. Avlöning till
prästerskapet i nämnda församling kunde således icke före sistberörda tidpunkt
likställas med stadsutskylder, vilkas gäldande enligt 9 § i kungl. förordningen om
kommunalstyrelse i stad utgjorde villkor för rösträtt vid allmän rådstuga, och försummelse
att erlägga resterande kyrkoherdelön kunde följaktligen icke medföra
förlust av sådan rösträtt, Då flera personer i likhet med klagandena blivit berövade
sin rösträtt vid ifrågavarande val, vore det klagandenas uppfattning, att magistratens
överklagade förfarande kunnat inverka på valets utgång. Men även om
så ej vore förhållandet, kunde magistratens förfarande, om det bleve praxis, få
nog så betänkliga verkningar med hänsyn därtill, att röstlängden vid allmänna
rådstugan användes vid val av landstingsmän och att obetalda stadsutskylder
inverkade på rösträtten vid val av ledamöter till riksdagens andra kammare. Slutligen
ville klagandena framhålla, att magistraten förut — under numera avlidne
borgmästaren Arvid Bergdahls ordförandeskap — icke betraktat obetald kyrko —

1921 —2

203

herdelön såsom hinder för utövande av kommunal rösträtt. Klagandena yrkade,
att ifrågavarande stadsfullmäktigval måtte undanröjas och magistraten åläggas
företaga nytt val.

I utslag den 24 januari 1918 yttrade K. B., att enär ostridigt någon anmärkning
icke före ifrågavarande vals företagande framställts däremot, att den därvid
begagnade röstlängden ej varit till granskning på föreskrivet sätt framlagd, eller
mot samma röstlängds innehåll, samt klagandena, för vilka i röstlängden funnits
anteckning om hinder för rösträtt, sålunda måste anses hava rätteligen blivit förvägrade
att utöva rösträtt, alltså och då någon olaglighet i övrigt icke, såvitt
visat blivit, vid valet förekommit, funne K. B. besvären icke förtjäna avseende.

Över utslaget anförde klagandena besvär hos Kungl. Maj:t, som i utslag den
11 april 1918 ej fann skäl göra ändring i K. B:s utslag.

I en hit insänd skrift hava klagandena framhållit, att magistratens förfarande
att, såsom i förevarande fall skett, likställa prästlön med stadsutskylder i allmänhet
och på grund av obetald prästlön förvägra liera personer att utöva kommunal
rösträtt måste anses vara uppenbart stridande mot lag och författning samt
ägnat att verka till förfång för de medborgerliga rättigheternas utövande. Klagandena
fäste fördenskull J. 0:s uppmärksamhet på saken till den åtgärd, som
därav kunde påkallas.

Magistraten har i infordrat yttrande anfört bland annat följande:

Magistraten vitsordade, att de oguldna stadsutskylder, varom fråga vore, utgjordes
av prästutskylder. Magistraten hade — som magistraten trodde med
rätta -— ansett, att prästutskylderna, såsom de utginge i Piteå, i ifrågavarande
hänseende vore att likställa med de allmänna stadsutskylderna på följande grunder.
Kyrkoherdelönen i Piteå stad utginge och utdebiterades med mera än hälften efter
allmän grund. Kyrkoherden uppbure, oberoende av om utskylderna till större
eller mindre del inflöte, sin lön oavkortad månadsvis i förskott av drätselkammaren.
Prästutskylderna i Piteå stad utgjordes icke allenast av kyrkoherdelönen,
4,000 kronor, utan även av andra för kommunens gemensamma behov nödvändiga
utgifter såsom arvode till uppbördsman, kostnad för annonser m. m., vilka
utgifter kunde växla för varje år. Då klagandena i sina till K. B. ingivna besvär
över valet anfört, att praxis hos magistraten i förevarande hänseende förut
varit en annan, ville magistraten upplysa, att föregående praxis icke kunnat med
säkerhet utrönas. Varken rådmännen eller ett å rådhusets kansli sedan nio år
anställt skrivbiträde hade någon kännedom därom, och magistratens t. f. ordförande
hade icke förut förrättat något val av stadsfullmäktige. I varje fall hade klagandena
säkerligen icke saknat kännedom om att magistraten vid ifrågavarande
val komme att betrakta oguldna prästutskylder såsom hinder för rösträtt, enär
stadsexekutorn, vilken omhänderhade restlängderna, erhållit tillsägelse att underrätta
särskilt klagandena härom, detta av den anledningen att i ortspressen uppgifter
varit synliga, att klagandena uppsatts såsom kandidater under strecket till
stadsfullmäktige. Uppbörden av prästutskylderna hade ägt rum den 26 och den
27 juli 1917. Med åberopande av vad sålunda anförts och då, såvitt magistraten
förstöde, i anmärkta hänseendet icke förfarits felaktigt, hemställde magistraten, att
klagomålen måtte lämnas utan avseende.

— 1921

204

Vid magistratens yttrande har fogats

dels utdrag av protokoll vid ordinarie kyrkostämma med Piteå stadsförsamling
den 29 december 1916, utvisande, att av kyrkostämman godkänts och antagits
ett av prästlöneuppbördsmannen Emil Lönnberg upprättat förslag till utdebitering
av kyrkoherdelön i Piteå stad för ecklesiastikåret 1916—1917, så lydande:

Inkomster.

För jordbruks- och annan fastighet:

151.7 kub.-fot = 39,7 hektoliter korn och råg ä 11 kr. 21 öre 445:03
För bevillning:

331.7 kub.-fot = 86,81 hektoliter korn och råg å 11 kr. 21 öre 973: 14

Beräknad inkomst av matlagspenningar............... 350: — 2,527: 39

Enligt kyrkostämmobeslut:

0,24 öre bevillning av inkomst 9,120 kronor 60 öre, därifrån avgår

kyrkoherdens bevillning 62 kr. Återstår 9,058 kr. 60 öre 2,174: 06

Utgifter.

S:a kr. 4,701:45

Kyrkoherdens lön................................ 4,000: —

Uppbördsmannens arvode.......................... 300: —

Ränta till drätselkammaren å förskotterade medel, debetsedels-,
revisions- och annonskostnader samt förslagsvis beräknade
avkortningar............................... 401: 45 4,701: 45

S:a kr. 4,701: 45

dels ock utdrag av protokoll vid sammanträde med Piteå stads kyrkoråd den
27 december 1917 och vid ordinarie kyrkostämma med Piteå stadsförsamling den
29 i samma månad, utvisande, att kyrkostämman godkänt ett av prästlöneuppbördsmannen
uppgjort förslag till utdebitering av kyrkoherdelönen i Piteå stad
för ecklesiastikåret 1917—1918 av följande lydelse:

Inkomster:

För jordbruks- och annan fastighet:

151.7 kub.-fot = 39,7 hektoliter korn och råg ä 12 kr. 63 öre 501: 21
För bevillning:

381.7 kub.-fot = 86,81 hektoliter korn och råg ä 12 kr. 63 öre 1,096: 41

880 sd = 374 kilogr. smör ä 2 kr. 17 öre.............. 811:58

Beräknad inkomst av matlagspenningar................ 400: — 2,809: 20

Enligt kyrkostämmobeslut:

0,18 kr. bevillning av inkomst 13,534 kr. 30 öre, därifrån avgår kyrkoherdens
bevillning 61,50 öre och 1 kr. 70 öre feldebitering,
återstår bev.-kr. 13,471: 10.............................. 2,424: 80

S:a kr. 5,234: —

1921 —

205

Utgifter.

Kyrkoherdelön.................................. 4,000: —

Uppbördsmannaarvode............................ 300: —

Ränta till drätselkammaren, revisions- och annonskostnader

samt förslagsvis beräknade avkortningar............ 934: — 5,234:_

S:a kr. 5,234: —

I härefter avgivna påminnelser hava klagandena anfört:

Vad magistraten invänt därom, att prästutskylderna i Piteå stadsförsamling
utginge och debiterades med mer än hälften efter allmän grund, kunde icke bortförklara
det faktum, att dessa utskylder debiterades och uppbures i enlighet med
bestämmelserna i kungl. förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande
av prästerskapets inkomster och alltså utgjorde en speciell och ej en allmän
stadsutskyld. Det vore sant, att drätselkammaren förskotterade kyrkoherdens kontanta
lön, men drätselkammaren återbekomme detta förskott med kapital och
ränta, och ingenting därav upptoges i drätselkammarens eller kyrkans och skolans
stat. Magistratens påstående, att prästutskylderna i Piteå stad utgjordes icke allenast
av kyrkoherdelönen, 4,000 kronor, utan även av andra för kommunens behov
nödvändiga utgifter, såsom arvode till uppbördsmannen, kostnad för annonser
m. m., vore missvisande. Alla de i prästlöneuppbördsmannens utgiftsstat
upptagna omkostnadsposterna stode i samband med prästlönens utdebitering och
uppbörd. Icke ett enda öre därav användes till för »kommunens» gemensamma
behov nödvändiga utgifter. Förmodligen inginge det i den mellan församlingen
och prästerskapet ingångna konventionen, att jämväl dessa omkostnader skulle
utdebiteras efter samma grunder, som gällde för själva kyrkoherdelönen. Dessa
omkostnader vore således av samma natur som prästutskylderna. Klagandena
ansåge det vara egendomligt, att magistraten ville driva det advokatoriska påståendet,
att en del av de i prästlöneuppbördsmannens utgiftsstat upptagna utgifterna
användes för »kommunens» gemensamma behov. Anskaffande av medel för de
kommunala behoven ombesörjdes av stadsfullmäktige. Därtill behövdes ingen
hjälp av prästlöneuppbördsmannen. I

I anledning av vad som förekommit anförde jag i ämbetsskrivelse till magistraten
den 4 mars 1920 följande.

I § 9 av kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad,
sådant detta lagrum lydde före de år 1918 vidtagna ändringarna i kommunalförfattningarna,
stadgades bland annat, att en var välfräjdad svensk undersåte,
som vore medlem av en stadskommun samt enligt § 57 förbunden att erlägga
skatt till kommunen och icke häftade för oguldna stadsutskylder, vore, med iakttagande
av de närmare bestämmelser, som § 10 innehölle, berättigad att vid allmän
rådstuga deltaga i överläggningar och beslut i alla de staden rörande angelägenheter,
vilka icke enligt rikets grundlagar eller särskilda författningar vore
vissa klasser av stadens medlemmar förbehållna.

Tolkningen av det i detta lagrum förekommande uttrycket stadsutskylder
erbjöde otvivelaktigt, vissa svårigheter.

— 1921 —

206

Närmast till liands torde ligga att under sagda uttryck inbegripa allenast de
avgifter för kommunala ändamål, som utginge jämlikt bestämmelserna i förordningen.
Fråga skulle således vara endast om de skattebidrag, som vid granskning
av magistratens inkomst- och utgiftsförslag å allmän rådstuga eller hos stadsfullmäktige
blivit till uttaxering bestämda, eller med andra ord om allmänna utskylder
till den borgerliga kommunen.

Till stöd för en sådan uppfattning kunde åberopas, att flerstädes i berörda
förordning, såsom i §§ 57, 58 och 62, ordet städsutskvlder användes i nyss angivna
bemärkelse. Vidare kunde hänvisas därtill, att i doktrin och rättspraxis givits
enahanda innebörd åt motsvarande stadgande i § 8 av kungl. föi-ordningen den
21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet enligt dess lydelse före ändringarna
år 1918. (»En var----som----icke häftar för oguldna kom munalutskvlder

— — —».) Se härom Hammarskjölds kommentar till kommunalförfattningarna
1919 sid. 20 samt N. J. A. 1887 sid. 166.

Emellertid torde med skäl kunna ifrågasättas, om icke en vidsträcktare tolkning
av uttrycket städsutskvlder (resp. kommunalutskylder) i förevarande hänseende
måste anses befogad. Att märka vore nämligen, hurusom vissa för kyrkliga
ändamål utgående avgifter uttaxerades efter i huvudsak samma grunder som
de allmänna utskylderna till den borgerliga kommunen. Så vore, jämlikt bestämmelserna
i kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd, förhållandet med de avgifter till kyrka och skola, som beslutades
av kyrkostämma. Även i andra avseenden vore dessa avgifter likställda med de
enligt kommunalförfattningarna utgående utskylderna; de uppbures i samma ordning,
åtnjöte i konkurs samma förmånsrätt etc. Med hänsyn därtill torde nu
nämnda avgifter till den kyrkliga kommunen böra även uti ifrågavarande hänseende
likställas med kommunalutskylder i allmänhet.

Vad däremot beträffade avgifter till prästerskapets avlöning — varom i förevarande
ärende vore fråga — ställde sig saken delvis annorlunda.

'' Enligt 19 § i lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets
avlöning skulle till bestridande av sådan avlöning användas dels åt prästerskapet
inom varje pastorat anslagna avlöningstillgångar, dels ock församlingsavgifter. I
gäldandet av församlingsavgifterna skulle, jämlikt 20 § samma lag, alla de, vilka
inom pastoratet erlade kommunalutskylder -— dock med visst undantag beträffande
främmande trosbekännare — deltaga efter de för sådana utskylders utgörande
i allmänhet stadgade grunder, och skulle dessa avgifter inom varje församling
debiteras och uppbäras i samma ordning som avgifter till kyrka och

skola. ... . . .....

Nu anförda bestämmelser skulle emellertid för varje pastorat träda i tillämpning
först sedan lönereglering enligt nyssnämnda lag för pastoxatet fastställts.
Intill dess så skett tillämpades äldre löneregleringar, upprättade på grund av
kungl. förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande av prästerskapets
inkomster. Enligt dylika löneregleringar bestredes avlöningen till prästerskapet
i regel med, bland annat, församlingsavgifter, men dessa utginge merendels
efter helt andra grunder än de för kommunalutskylder i allmänhet stadgade
och uppbures av särskilda för sådant ändamål utsedda uppbördsmän.

Av det sagda vore uppenbart, att — även om ovanberörda, i 1910 års lag

-- 1921 —

207

angivna avgifter i förevarande hänseende skulle böra likställas med kommunalutskyldor
i allmänhet — i allt fall så icke kunde anses vara förhållandet med do
på grund av löneregleringar enligt kungl. förordningen den 11 juli 1862 utgående
församlingsavgifter.

I nu förevarande ärende vore upplyst, att 1910 års lag komme att i Piteå
stadsförsamling tillämpas först från och med den 1 maj 1920. De till avlöning
åt församlingens prästerskap anslagna utskylderna utginge för närvarande
i enlighet med lönekonvention, fastställd på grund av kungl. förordningen
den 11 juli 1862. Såsom framginge av de i ärendet åberopade inkomst- och
utgiftsstaterna, fördelades utskylderna på de skattskyldige till viss del med
hänsyn till inkomstbevillningen, men huvudsakligen utginge desamma efter andra
grunder. Vid nämnda förhållanden kunde det icke vara riktigt att i det avseende,
varom i ärendet vore fråga, likställa dessa prästutskylder med stadsutskylder i
allmänhet. Den omständigheten, att avlöningen tillhandahölles vederbörande genom
drätselkammarens försorg och att eu del av prästutskylderna användes till
bestridande av vissa i samband med uppbörden stående utgifter, kunde icke inverka
på föreliggande fråga.

Magistraten hade således vid upprättandet av den vid stadsfullmäktigvalet
den 11 december 1917 använda röstlängden icke bort för klagandena eller andra
göra anteckning om oguldna stadsutskylder av den anledningen, att dem påförda
prästutskylder icke erlagts. Då emellertid innebörden av ifrågavarande lagstadgande
kunde framstå såsom tvivelaktig och magistratens förfarande därigenom
finge anses ursäktat, funne jag detsamma icke kunna bedömas såsom tjänstefel.
Jag lät fördenskull vid vad i ärendet förekommit bero.

3. Underlåtenhet av polismyndighet att meddela målsman om minderårigs
häktning ävensom oriktigt förfarande av polismyndigheten vid
efterspaning av den minderårige, som uppgivits vara försvunnen.

I en hit ingiven klagoskrift har änkan Klara Charlotta Steinholtz anfört följande: Klagandens

son Anders Johan Steinholtz, född den 17 maj 1902, hade den
10 december 1917 försvunnit från klagandens och sonens gemensamma bostad
vid Åsögatan i Stockholm. Den 12 i sistnämnda månad hade Anders Johan
Steinholtz häktats för stöld av en velociped, varefter han den 3 januari 1918 av
Stockholms rådhusrätt därför dömts till straffarbete tre månader. Oaktat klaganden
vid flera tillfällen under tiden mellan berörda den 12 december och den 3
januari hos polisen anmält sonens försvinnande och ehuru denne vid förhör inför
polisen uppgivit namn och adress, hade klaganden icke underrättats om att sonen
häktats. Först den 3 januari 1918 hade klaganden av en vaktmästare från rådhusrätten
erhållit kallelse att samma dag infinna sig vid rådhusrätten, men då hon
där kom tillstädes, hade rådhusrättens utslag redan avkunnats. Ännu1 så sent som
den 5 januari, således först efter det Anders Johan Steinholtz blivit dömd, hade
genom polisens försorg i Stockholmstidningen införts en notis om hans försvin —

1921 —

208

nande. Genom att polisen icke i tid underrättat klaganden såsom målsman för
Anders Johan Steinholtz hade klaganden förhindrats att tillkalla advokat för dennes
försvar eller att själv infinna sig vid målets behandling för påvisande av synnerligen
förmildrande omständigheter, vilka kunnat åstadkomma en mildare dom
eller sonens intagande å uppfostringsanstalt.

Efter anmodan har överståthållarämbetet för polisärenden avgivit utlåtande
i ärendet, därvid fogats rapporter från Stockholms åttonde polisdistrikt samt
ordonnansavdelningen och kriminalavdelningen.

I rapporten från åttonde polisdistriktet uppgavs, att klaganden den 1 januari
1918 på eftermiddagen inkommit å distriktets polisstation och gjort anmälan om
sin ifrågavarande sons försvinnande från hemmet samt att denna anmälan påföljande
morgon överlämnats till ordonnansavdelningen för vidare åtgärd.

Den av ordonnansavdelningen avgivna rapporten innehöll bland annat följande
:

Såvitt för ordonnansavdelningen vore bekant, hade klaganden icke gjort någon
anmälan om sin sons försvinnande förr än den 1 januari 1918 klockan 4 eftermiddagen,
då skriftlig anmälan om försvinnandet gjorts å åttonde polisdistriktets station.
Sedan sagda anmälan påföljande dag överlämnats till ordonnansavdelningen, hade
inspektionskonstapeln vid ordonnansavdelningen Alfred Teodor Nyström, vilken
erhållit i uppdrag att eftersöka ynglingen Steinholtz, vid flera tillfällen försökt att
träffa klaganden i hennes bostad i huset nr 47 E Asögatan för att av klaganden
fa närmare upplysningar angående ynglingen Steinholtz samt besked, huruvida
klaganden tilläte, att meddelande om dennes försvinnande finge lämnas till tidningarna.
Klaganden hade emellertid icke vid något tillfälle kunnat träffas vare
sig i sin bostad eller annorstädes, och hennes närmaste granne hade ej heller
kunnat lämna några upplysningar angående ynglingen Steinholtz. Nyström hade
emellertid å sjukhus och upptagningsanstalten för hastigt insjuknade efterhört,
om ynglingen blivit intagen därstädes, men utan resultat. Med anledning av att
klaganden icke kunnat träffas för att lämna närmare upplysningar om sonens
försvinnande med mera hade icke, såsom i de flesta fall vore vanligt, skriftliga
meddelanden till polisens samtliga avdelningar och distrikt om försvinnandet
utsänts från ordonnansavdelningen, varemot, oaktat tillstånd därtill icke erhållits
av klaganden, meddelanden till tidningarna angående ynglingen Steinholtz försvinnande
lämnats, troligen den 3 januari 1918. Orsaken till att ordonnansavdelningen
ej satt sig i förbindelse med polisens kriminalavdelning hade varit, att
anledning icke förefunnits att misstänka, att försvinnandet stod i samband med
brott. Ordonnansavdelningen hade emellertid den 16 januari 1918 (efter det yttrande
i ärendet infordrats från Ö. Ä.) beordrats att vid efterspaning av försvunnen
person, även om särskild anledning därtill ej förekommit, söka upplysning
i ärendet å kriminalavdelningen.

I den av kriminalavdelningen avgivna rapporten anfördes, att ynglingen
Steinholtz den 12 december 1917 i Södertälje häktats för i Stockholm begången
stöld, varefter han med fångtransport införpassats till Stockholms stads rannsakningsf
ängel se; att, sedan utredning verkställts, därunder ynglingen Steinholtz erkänt
tillgreppet, målet mot honom av poliskammaren remitterats till Stockholms råd —

1921 —

209

husrätt, där detsamma utsatts att förekomma den 3 januari 1918; att radhus
rätten den 29 december 1917 utfärdat kallelse å klaganden, varjämte stadstjäna
ren Karl Johan Larsson erhållit uppdrag att delgiva klaganden kallelsen; samt
att Larsson därom hörts och berättat följande: Han hade vid två tillfällen, det

senaste den 2 januari 1918, sökt klaganden i hennes bostad utan att dock kunna
träffa henne. Vid sistnämnda tillfälle hade Larsson av en klagandens granne
fått upplysning om att klaganden under dagarna plägade arbeta i en cigarrfabrik
vid Brännkyrkagatan. Som det vid tillfället var ganska sent på kvällen, hade
Larsson icke längre väntat på klaganden, utan hade han påföljande dag, den 3
januari, begivit sig till cigarrfabriken, där Larsson klockan mellan 8 och 8,15
på morgonen anträffat klaganden och delgivit henne kallelsen. Larsson hade
tillika tillsagt klaganden, att hon senast klockan 10,30 skulle infinna sig vid råd
husrätten. Målet mot ynglingen Steinholtz hade påropats klockan 10,30 och avgjorts
klockan 11, och just som målet avgjorts, hade klaganden anlänt.

Vidare hette det i kriminalavdelningens rapport:

Under de dagar, utredningen pågick vid kriminalavdelningen, hade ynglingen
Steinholtz icke nämnt något om, att hans moder saknade kännedom om hans
vistelseort. Hade så skett, hade klaganden givetvis blivit underrättad. I de undan
tagsfall, då person i 15—18 års åldern å kriminalavdelningen häktats, föranledde
i regel utredningen besök i hemmet, varigenom givetvis målsmannen erhölle
underrättelse om häktningen. Någon föreskrift, att dylik underrättelse skulle lämnas,
funnes icke i lag given, och någon order, att så skulle ske, hade icke utfärdats
å kriminalavdelningen. Att i förevarande fall underrättelse icke lämnats
klaganden berodde därpå, att utredningen icke föranlett någon undersökning i
hemmet. Emellertid hade nu givits personalen den ordern, att i de fall, då person
i 15—18 års åldern häktades, det skulle tillses, att målsman bleve om häktningsåtgärden
underrättad, så fort det utan hinder för utredningen kunde ske.
Därigenom torde för framtiden vara förebyggt, att målsman kunde sakna kännedom
om dylik persons häktande.

Ö. Ä. för polisärenden har i sitt utlåtande för egen del anfört, att ämbetet
till förekommande av ett upprepande av överklagade förhållandet låtit beordra
kriminalavdelningens och ordonnansavdelningens personal på sätt uti rapporterna
från avdelningarna funnes antecknat, varjämte polisdistriktens befäl förständigats
att, då å polisstation anmälan gjordes om försvunnen person, omedelbart skriftligen
avfatta denna anmälan och därefter skyndsamt överlämna densamma till
ordonnansavdelningen för vidare behandling.

Klaganden har härefter inkommit med påminnelser. I

I skrivelse till Ö. Ä. för polisärenden har jag anfört följande.

I ärendet vore upplyst, att klaganden under den tid, utredningen angående
ynglingen Steinholtz’ ifrågavarande brott pågick vid polisens kriminalavdelning,
icke erhållit underrättelse om dennes häktning. Att därigenom såväl klagandens
som ynglingen Steinholtz’ berättigade intresse åsidosatts, funne jag uppenbart

27 — Just it f eomlrnd sman ncvs ämbet sberättelse till 1921 års riksdag.

210

I kriminalavdelningens rapport hade uppgivits, att, då person i 15—18 års
åldern å avdelningen häktats, målsmannen i regel erhölle underrättelse om häktningen
i följd därav att utredningen föranledde besök i hemmet, vilket emellertid
icke varit händelsen i förevarande fall; och hade tillika framhållits, att i lag
icke funnes någon föreskrift därom, att underrättelse om dylik persons häktning
skulle lämnas målsman.

Visserligen vore närmare föreskrifter angående sättet för verkställande av
polisundersökning rörande häktad person ännu icke i lag givna. Och för vanliga
fall torde ännu en dylik undersökning huvudsakligen rikta sig på utredande av
omständigheterna vid det begångna brottet och vad därmed närmast sammanhängde,
varemot den häktades personliga förhållanden trädde i bakgrunden och
den egentliga utredningen därutinnan överlämnades åt domstolen. Men även om
ett sådant tillvägagående finge anses försvarligt, då fråga vore om häktade i allmänhet,
kunde detsamma dock icke anses stå i överensstämmelse med grunderna
till gällande stadganden angående minderåriga förbrytare.

I 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet
i brottmål rörande minderåriga, stadgades:

Tilltalas den, som ej fyllt aderton år, för gärning, som i allmänna strafflagen
är med straff belagd, skall i protokollet upptagas, utom vad i allmänhet
för rannsakningens fullständighet erfordras, jämväl upplysning om de förhållanden,
under vilka den tilltalade uppvuxit, samt huruvida han tillförene gjort sig
känd för vanart. Barnavårdsnämnd skall, på begäran av allmän åklagare, meddela
de i nämndens protokoll och anteckningslängd tillgängliga upplysningar i ovannämnda
avseende ävensom yttrande rörande de omständigheter i övrigt, som kunna
inverka på bedömande av frågan om lämpligheten av den tilltalades intagande i
tvångsuppfostringsanstalt.

Enligt 2 § i samma lag skulle domstol ej jämlikt 5 kap. 3 § strafflagen
meddela förordnande om minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt,
med mindre den minderåriges målsman blivit, där så ske kunde, i målet hörd.

Med hänsyn till dessa lagbestämmelser vore tydligt, att den förberedande
undersökning, som allmän åklagare eller polismyndighet hade att verkställa i fråga
om brott av minderårig, icke borde inskränka sig till allenast en undersökning
rörande de med brottet förbundna omständigheterna utan måste ingå även på
den brottsliges personliga förhållanden och, såvitt ske kunde, omfatta hörande av
den minderåriges målsman. Att målsmannen sattes i tillfälle att yttra sig, läge
för övrigt i sakens natur, särskilt när fråga vore om minderårig, som hölles häktad.
Det kunde icke vara med billighet förenligt, att en minderårig under häktningstiden
lämnades utan hjälp av sin målsman, vilken väl vanligen vore den,
som närmast kunde lämna den minderårige erforderligt bistånd.

I nu förevarande fall hade det enligt mitt förmenande bort vara för kriminalavdelningan
angeläget att, sedan ynglingen Steinholtz — vilken vid ifrågavarande
tid icke uppnått 16 års ålder — häktats och utredningen angående det av
honom begångna brottet vidtagit, gå i författning om klagandens inkallande och
hörande inför avdelningen. Något hinder därför hade uppenbarligen icke förelegat.
Klagandens adress hade varit för avdelningen känd, och under den jämförelsevis
långa tid, som syntes hava förgått, innan målet mot ynglingen Steinholtz

— 1921

211

remitterades till rådhusrätten, hade säkerligen icke mött svårighet att komma i
förbindelse med klaganden, även om hon endast vissa tider på dygnet kunnat
anträffas i sin bostad.

Vad beträffade ordonnansavdelningens befattning med den av klaganden
gjorda anmälan om ynglingen Steinholtz’ försvinnande från hemmet, vore anmärk
ningsvärt, att i anledning av berörda anmälan upplysning av ordonnansavdelningen
icke inhämtats å kriminalavdelningen. Även om det icke förefunnes någon
särskild anledning att misstänka, att försvinnandet stode i samband med brott,
borde likväl en sådan möjlighet icke hava ansetts utesluten. Huruvida en hänvändelse
till kriminalavdelningen skulle medfört, att klaganden blivit underrättad
om ynglingen Steinholtz’ häktning tidigare än som skett genom stadstjänaren
Larssons kallelse, torde likväl vara tvivelaktigt vid det förhållande, att ordonnansavdelningen
icke förr än den 1 januari 1918 syntes hava mottagit anmälan om
ynglingen Steinholtz’ försvinnande.

Jag hade således icke kunnat undgå att finna polismyndighetens förfarande
felaktigt i de av mig angivna hänseenden. Något direkt åsidosättande av i lag
givna föreskrifter hade emellertid icke ägt rum. Och med hänsyn till ovan omförmälda
av Ö. Ä. utfärdade föreskrifter, vilka tillkommit med anledning av
förevarande anmälan, torde ett upprepande av den anmärkta försummelsen få
anses uteslutet. Då tillika genom bestämmelserna om förundersökning i 25 § i
lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig dom samt särskilt beträffande Stockholm
föreskrifterna i nådiga brevet den 31 december 1919 angående inrättande
av en extra avdelning för handläggning av bland annat brottmål rörande minderåriga
för framtiden torde vara sörjt för, att sådana omständigheter, som i ärendet
framdragits, icke vidare skulle kunna förekomma, hade jag icke funnit erforderligt
att med anledning av klagomålen företaga vidare åtgärd.

4. Obehörig vägran av domkapitel att utfärda betyg om lära
och leverne för vid fångvården anställd präst.

t en den 12 januari 1918 hit insänd klagoskrift anförde t. f. andre pastorn
vid centralfängelset å Långholmen Nils Linderstam följande.

Då under senare delen av 1917 kyrkoherdebefattningen i Äppelbo pastorat
av Västerås stift kungjorts ledig, hade klaganden varit eu bland tre sökande.
Vid förslagets upprättande hade klaganden förklarats inkompetent av den anledning,
att klaganden icke företett tjänstgöringsbetyg från det domkapitel, klaganden
tillhörde, angående lära och leverne, utfärdat inom sex månader före ansökningstidens
utgång. År 1903 hade klaganden blivit prästvigd i Uppsala för tjänstgöring
inom dåvarande Härnösands stift. Vid stiftsdelningen den 1 januari 1904 hade
klaganden tilldelats Luleå stift såsom tjänstgörande där vid tiden för delningen.
Den 1 maj 1908 hade klaganden tillträtt ordinarie befattning i fångvården såsom
pastor vid centralfängélset i Härnösand. För tiden intill den 1 maj 1908 inne1
hade klaganden tjänstgöringsbetyg från domkapitlet i Luleå, vilket tjänstgöringsbetyg
medsänts klagandens ansökan till nämnda kyrkoherdebefattning. För tiden
efter den 1 maj 1908 hade klaganden medsänt tjänstgöringsbetyg från fångvårds 1921

212

styrelsen. Detta senare betyg hade ej godtagits av domkapitlet i Västerås. I anledning
av inkompetensförklaringen hade klaganden hos domkapitlet i Härnösand
begärt betyg för sin pastorstjänst vid centralfängelset i Härnösand. I det betyg,
klaganden såsom svar mottagit, hade meddelats, att klaganden icke i vidare mån
tjänstgjort inom stiftet, än att klaganden under en månad varit vice komminister
i Njurunda pastorat. Enligt klagandens mening hade klaganden att från domkapitlet
i Härnösand mottaga betyg om lära och leverne för den tid, som klaganden
tjänstgjort inom stiftets gränser d. v. s. för tiden från och med den 1 maj 1908
till och med den 15 december 1916, vid vilken senare tidpunkt klaganden blivit
förflyttad till centralfängelset å Långholmen såsom tillförordnad andre pastor.
Klaganden hade styrkts i denna sin uppfattning av det förhållandet, att Stockholms
stads konsistorium utfärdat tjänstgöringsbetyg för pastorerna vid Långholmen,
även då de genom prästvigningen tillhört ett främmande stift. Påtagligt vore, att
klaganden under förevarande förhållanden vore utestängd från möjlighet att söka
prästerliga befattningar ute i församlingarna, där eljest rikets övriga präster ägde
sådan möjlighet. På grund av det anförda anhöll klaganden om J. 0:s hjälp att
för tiden från och med den 1 maj 1908 till och med den 15 december 1916 erhålla
sådant tjänstgöringsbetyg, som godtoges av rikets domkapitel.

Det i klagoskriften omförmälda, den 28 juni 1917 av fångvårdsstyrelsen utfärdade
tjänstgöringsbetyget, vilket i avskrift var fogat vid klagoskriften, innehöll,
att klaganden den 30 mars 1908 konstituerats och förordnats att från och med
den 1 därpå följande maj vara predikant, dåmera pastor vid centralfängelset i
Härnösand samt att han den 14 december 1916 förordnats att tills vidare uppehålla
andra pastorsbefattningen vid centralfängelset å Långholmen. I sin egenskap
av predikant och pastor vid centralfängelset i Härnösand hade han tillika
förestått fängelsets skola och där intill 1914 års ingång, då till hans biträde förordnats
en särskild lärare, ensam bestritt undervisningen. Klaganden hade därjämte
enligt styrelsens särskilda förordnande under två månader år 1911 uppehållit
assistentbefattningen vid samma fängelse. I sin tjänstgöring vid fångvården
hade klaganden med synnerlig plikttrohet, nit och skicklighet till styrelsens fullkomliga
belåtenhet fullgjort sina ansvarsfulla åligganden. — Något yttrande angående
klagandens lära och leverne förekom icke i tjänstgöringsbetyget.

Sedan med anledning av klagoskriften domkapitlet i Härnösand lämnats
tillfälle att inkomma med yttrande, anförde domkapitlet i avgivet utlåtande följande.

Om domkapitlet först stannade inför det empiriska ansökningsfall, frän vilket
klaganden hämtat anledning till sitt klagomål, så hade enligt, hans egen uppgift
orsaken till att han förklarats inkompetent varit den, att han ej företett ett inom
sex månader före ansökningstidens utgång utfärdat tjänstebetyg från det domkapitel,
han tillhört, angående lära och leverne. Därav framginge ju otvetydigt,
att det betyg, det därvid gällt, icke kunde vara ett betyg för den tid, klaganden
tjänstgjort vid Härnösands centralfängelse, tv denna befattning hade han lämnat
redan den 15 december 1916. Icke heller krävde något domkapitel någon tjänstgöringsbetygsserie
för en sökande prästs hela tjänstetid, utan, såsom klaganden
själv uppgivit, blott ett betyg, som utfärdats under senaste sex månaderna. Vid

1921

213

sådant Erhållande ausage sig Härnösands domkapitel sta utanför hela donna
kompetensfråga. Detta så mycket mer, om, såsom klaganden likaledes själv uppgåvc,
Stockholms stads konsistorium vore villigt utfärda tjänstgöringsbetyg för
pastorerna vid Långholmen, oavsett vilket stift de tilllhörde. Den enda logiska
slutledningen av klagandens egna uppgifter i ärendet syntes domkapitlet vara den,
att han själv vore orsaken till sin inkompetensförklaring genom att försumma att
av Stockholms stads konsistorium begära ett i laga tid utfärdat tjänstgöringsbetyg.
Han skulle varit föga betjänad av ett eventuellt betyg från Härnösand, avseende
eu tidpunkt, avslutad åtskilligt mer än sex månader före ansökningstidens utgång.
Även om sålunda domkapitlet ansåge den talan, klaganden fort mot domkapitlet,
och den fordran, han ville genom J. O. ställa på domkapitlet om utfående av
sådant tjänstgöringsbetyg, som godtoges av rikets domkapitel, vara obefogad och
vila på en missuppfattning av gällande lag, så ville domkapitlet icke undandraga
sig att uttala sin uppfattning i den sakfråga, som klaganden berörde, nämligen
frågan om ett domkapitel kunde anses pliktigt att avgiva tjänstgöringsbetyg om
»lära och leverne» för en fängelsepredikant, som hade sin tjänst inom stiftet.
Domkapitlet erkände, att frågan kunde vara svårlöst nog, därest verkligen andra
domkapitel i kraft av lagens bokstav, skulle — i motsats till vad Härnösands
domkapitel ansåge rätt och rimligt — vägra att åtnöjas med det intyg, som vederbörande
företedde från sin överordnade myndighet, fångvårdsstyrelsen. Men det
förefölle domkapitlet lika meningslöst och orimligt som motbjudande formalistiskt,
om en kyrklig* myndighet skulle åläggas avgiva intyg om en prästs förhållandeu
i eu tjänst, som i kraft av hela tjänstens natur helt undandroge sig dess granskning.
Och domkapitlet hade åtminstone svårt att föreställa sig möjligheten av
ett dylikt föreläggande, utan att samtidigt fängelsepastors verksamhet lika med
varje annan församlingsprästs hölles tillgänglig för biskops och domkapitels övervakande.
Vore fångvårdsstyrelsen villig och pliktig att medgiva sådan offentlighet
åt verksamheten inom fångvårdsanstaltema?

I avgivna påminnelser anförde klaganden följande.

Det hade icke ingått i klagomålen, att domkapitlet genom vägran att utfärda
begärt tjänstgöringsbetyg åt klaganden skulle hava varit orsaken till, att han förklarats
inkompetent för kyrkoherdebefattningen i Äppelbo av Västerås stift. Ej
heller hade klaganden, såsom domkapitlet syntes tro, velat yrka något ansvar å
domkapitlet för denna sak. Av klagandens skrivelse framginge i stället, att
klaganden först efter inkompetensförklaringen begärt och blivit förvägrad tjänstgöringsbetyg.
Likväl ville klaganden i samband med denna del av domkapitlets
yttrande och med anledning av dess ord, att klaganden »själv vore orsaken» till
inkompetensförklaringen framhålla, att klaganden under sin pastorstid vid centralfängelset
i Härnösand en gång av Luleå domkapitel och en gång av Härnösands
domkapitel förklarats kompetent till sökt kyrkoherdebefattning, ehuru klaganden
då blott företett fångvårdsstyrelsens tjänstgöringsbetyg, samt att Härnösands domkapitel
självt förklarade sig anse domkapitlets i Västerås inkompetensförklaring
för orätt och orimlig. Icke dess mindre ville domkapitlet i Härnösand medgiva
lagligheten i Västerås domkapitels förfarande, vilken senare uppfattning även
delades av klaganden, varför klaganden ej över denna dess åtgärd anfört klago

mai

214

mål. Domkapitlet i Härnösand framhölle, att intet domkapitel krävde fullständig
tjänstgöringsbetygsserie för en sökande prästs hela tjänstetid. Klaganden betvivlade,
att. domkapitlet kunde giva full borgen för denna försäkran. Ty om
skiljaktighet i ett viktigt fall kunde råda domkapitlen emellan, så kunde sådan
råda även i andra fall. Och visst vore, att ett avbrott i betygsserien kunde ingiva
undran, varför betyg saknades, och lända till skada vid förslagets uppsättande,
om det också icke skulle medföra absolut inkompetens. Men oavsett allt detta
hade en tjänsteman rätt att fordra ett betyg över innehavd tjänst, ett sådant betyg,
som gällde inför rikets myndigheter. Domkapitlet i Härnösand ansåge det
lika meningslöst och orimligt som motbjudande formalistiskt, om en kyrklig
myndighet skulle åläggas avgiva intyg om en prästs förhållanden i en tjänst, som
i kraft av hela tjänstens natur helt undandroge sig dess granskning. Emellertid
undandroge sig pastorstjänsterna vid rikets fängelser icke helt domkapitlens granskning.
Ty före tjänsternas tillsättande hade vederbörande domkapitel att yttra sig
om de sökandes kompetens. Vidare hade pastor att årligen till vederbörande
domkapitel avgiva berättelse över sin verksamhet vid fängelset. Slutligen vore
klaganden livligt övertygad om, att fängelseprästens verksamhet även eljest gärna
hölles tillgänglig för biskops och domkapitels övervakande och att något hinder
därvidlag icke vid något enda tillfälle blivit lagt. För sin del funne klaganden
det meningslöst, att en icke kyrklig myndighet skulle utfärda betyg över lära och
leverne för en präst inom svenska kyrkan. Klaganden vidhöjle fördenskull sin
anhållan om J. 0:s bistånd för erhållande av ett tjänstgöringsbetyg ''för sin pastorstid
vid centralfängelset i Härnösand om lära och leverne från härvarande domkapitel.

I avgivet yttrande anförde domkapitlet i Västerås, att domkapitlet i förmågo
av kungl. kungörelsen den 9 december 1910 angående vad som borde iakttagas
vid ansökning till prästerlig tjänst, § 4, på sin tid funnit sig förhindrat att tillerkänna
klaganden kompetens till kyrkoherdetjänsten i Äppelbo samt att domkapitlet
upplysningsvis ville tillägga, att, om klaganden företett ett inom föreskriven
tid utfärdat betyg över lära och leverne från Stockholms konsistorium,
hän erhållit förslag till befattningen ifråga, enär jämte klaganden endast två sökande
anmält sig.

Slutligen anförde fångvårdsstyrelsen i avgivet yttrande följande.

Ordinarie pastor vid fångvårdsanstalt ägde icke med sin befattning förena
annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommunens stat och vore fördenskull väsentligen
hänvisad till den verksamhet, han'' utövade inom fångvårdens slutna område.
Enligt instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten den 16 december
1910, § 60, ålåge det honom likväl såsom ordinerad prästman att ställa sig till
efterrättelse vad för svenska kyrkan i allmänhet funnes stadgat, och torde han
förty i och för ämbetet vara underkastad det inseende och den myndighet, som
inom vederbörande stift tillkomme domkapitlet. Det vore ock domkapitlet, som
jämlikt lagen den 8 mars 1889 skulle, därest präst funnes offentligen förkunna
eller annorledes utsprida lärosats, som vore stridande mot svenska kyrkans lära,
döma om sådan förbrytelse. För det fall att präst skulle förete betyg över renhet

1921 —

215

i läran, kunde således ingen annan myndighet än domkapitlet äga vitsord. Fångvårdsstyrelsen
meddelade pastorer och predikanter vid fängelserna tjänstgöringsbetyg
i deras egenskap av befattningshavare vid fångvården, men syntes ett dylikt
betyg näppeligen kunna av kyrklig myndighet godtagas såsom vitsord över lära
och leverne. För det fall, som klaganden åberopat eller vid ansökning till prästerligtjänst,
stadgades uttryckligen i kuugl. kungörelsen den 9 december 1910, §4, att,
om ansökningen ingåves till domkapitel eller annan myndighet, varunder sökanden
ej förut lydde, skulle bifogas betyg över hans lära och leverne, utfärdat inom sex
månader före ansökningstidens utgång av domkapitlet i det stift, han tillhörde.
Styrelsen funne således nödvändigt, att fängelsepastor, så vitt han skulle komma
att tillerkännas kompetens till sökt prästerlig tjänst, ägde möjlighet att förete ett
av domkapitel utfärdat betyg över lära och leverne. I fråga om den kyrkliga
myndighetens befogenhet gent emot fängelsepastorn och hans ämbetsgärning erinrades
särskilt, att fångvårdsstyrelsen jämlikt åberopade instruktionen, § 71, hade
att vid tillsättande av prästerlig befattning inom fångvården inhämta vederbörande
domkapitels yttrande beträffande sökandes kompetens och lämplighet samt att
pastor och predikant vid fångvården skulle på grund av instruktionen för predikanter
vid rikets fängelser, fastställd av Kungl. Maj:t den 3 juni 1846, till vederbörande
konsistorium avgiva årsberättelse om religionsvården inom fängelset.
Med föranledande av Härnösands domkapitels spörsmål i sista punkten av dess
berörda yttrande önskade styrelsen dessutom uttala, att i den mån biskop och
domkapitel vore i tillfälle att genom personliga besök vid fångvårdsanstalterna
inom stiftet än vidare taga del av pastorers och predikanters förkunnelse och
verksamhet samt med sitt intresse och sin sakkunskap stödja det själavårdande
arbetet, styrelsen skulle betrakta en samverkan av detta slag såsom eu förmån.
Styrelsen hade ock i talrika fall, ej minst från biskopen i Härnösands stift, fått
mottaga högt skattade bevis på de kyrkliga myndigheternas deltagande och stödjande
intresse för fångvårdens etiska uppgifter. Beträffande frågan, vilket domkapitel
som rätteligen borde meddela fängelsepastor nu omhandlade betyg, syntes
det styreisen som om domkapitlet i pastors tjänstgöringsort, således den kyrkliga
myndighet, till vilken han avgåve årsredogörelse för sin verksamhet, ägde de bästa
förutsättningarna för ett bedömande av hans prästerliga gärning. Praxis vore
ock den, att pastor, även om han vore prästvigd för och tillhörde annat stift,
begärde och utfinge betyg om lära och leverne av domkapitlet i det stift, inom
vilket han utövade sin fångvårdstjänst. Därvid märktes likväl, att denna praxis
icke till fullo anslöte sig till ovan anförda stadgande i kungörelsen den 9 december
1910, § 4, som vid ansökan till prästerlig tjänst fordrade betyg av domkapitlet i
det stift, sökanden »tillhörde».

Med anledning av vad som förekommit anförde jag i ämbetsskrivelse till
domkapitlet i Härnösand följande.

I § 4 i kungl. kungörelsen den 9 december 1910 med vissa föreskrifter angående
vad som bör iakttagas vid ledighet i prästerlig tjänst samt ansökning till
sådan tjänst stadgades, att ansökning till prästerlig tjänst skulle åtföljas av åldersbevis
och styrkt tjänsteförteckning. Ingåves ansökningen till konungen eller ock

— 1921 -

216

till domkapitel eller annan myndighet, varunder sökanden ej förut lydde, skulle
tillika bifogas betyg över hans lära och leverne, utfärdat inom 6 månader före
ansökningstidens utgång av domkapitlet i det stift, han tillhörde. Vore för sär
skild tjänst därifrån avvikande bestämmelser meddelade, ägde de giltighet.

Av vad i ärendet blivit upplyst framginge, att kyrkoherdebefattningen i
Äppelbo församling kungjorts ledig under senare delen av 1917. Som klaganden
redan den 15 december 1916 lämnat sin befattning vid centralfängelset i Härnösand,
kunde det icke ankomma å domkapitlet i Härnösand att utfärda det betyg
över klagandens lära och leverne, som för hans kompetensförklaring till den ifrågavarande
kyrkoherdebefattningen var nödvändigt. Klaganden hade icke heller därutinnan
framställt anmärkning mot domkapitlet. Klagandens anmälan avsåge
domkapitlets vägran att över huvud taget utfärda betyg angående klagandens lära
och leverne under den tid från och med den 1 maj 1908 till och med den 15
december 1916, under vilken tid klaganden tjänstgjort såsom ordinarie pastor vid
centralfängelset i Härnösand.

Att betyg angående pastors eller predikants vid fångvårdsstaten nit och skick
lighet skulle utgivas av fångvårdsstyrelsen vore tydligt. Detta överensstämde ock
med det förfaringssätt, som av fångvårdsstyrelsen torde tillämpas. Att det däremot
icke kunde ankomma å styrelsen att meddela betyg över pastors eller predikants
lära och leverne torde vara uppenbart av ämnets art och beskaffenhet. Bland de
skyldigheter, som enligt 60 § i instruktionen den 16 december 1910 för fångvårdsstyrelsen
och fångvårdsstaten ålåge pastor (vid central fångvårdsanstalt),
inginge att städse med trohet och nit i sant kristlig anda utöva sitt prästerliga
kall, att förrätta föreskrivna gudstjänster samt att i övrigt ställa sig till efterrättelse
vad i särskilda författningar och vad för svenska kyrkan i allmänhet funnes
stadgat. Enligt 61 § i instruktionen hade predikant att i den omfattning, som
med hänsyn till befattningens art samt den därmed förenade avlöning funnes skälig
och av fångvårdsstyrelsen bestämdes, fullgöra de åligganden, som enligt 60 §
tillhörde pastor.

Pastor och predikant vid fångvården hade sålunda i sin rent kyrkliga verksamhet
enahanda skyldigheter, som åvilade varje präst. Men lika litet som det
kunde påräknas, att en världslig myndighet besutte förutsättningar för att auktoritativt
kunna bedöma en till ecklesiastikstaten hörande prästs förkunnelse av
lära samt om hans leverne skulle anses stå i samklang med det prästerliga kallet,
lika litet borde det ankomma å fångvårdsstyrelsen att å ämbetets vägnar utlåta,
sig om eu vid fångvården anställd pastors eller predikants lära och leverne. Omdömet
därom måste ankomma å kyrklig myndighet, och torde bland dessa endast
domkapitlen böra komma ifråga.

Denna mening vunne ock stöd i förefintliga bestämmelser. I § 15 kung!,
förordningen den 11 februari 1687 huru med rättegång uti domkapitlen skall
förhållas stadgades, att biskopen och kapitlet borde döma uti de saker, som förelolle
vid visitationer och prästmöten, och de, som egentligen anginge präste- och
skolestånds personer, högre och lägre, vad deras ämbeten och fel vidkomme uti
lära och leverne, och skulle hava däruppå en noga och allvarsam uppsikt: skedde
det annorledes, så skulle allt vad som därutinnan försåges och försummades på
deras ansvar ankomma. Såsom fångvårdsstyrelsen framhållit, vore det domkapitlet,

— 1921 —

217

som det jämlikt lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst och
om laga domstol i sådana mål tillkomme att döma, därest präst funnes offentligen
förkunna eller annorledes utsprida lärosats, som vore stridande mot svenska kyrkans
lära. Då domkapitlen hade icke blott att vaka över att innehavarna av prästerliga
befattningar förkunnade den rena läran och iakttoge ett riktigt leverne utan
ock att döma angående förseelser därutinnan, torde det vara i full överensstämmelse
därmed, att det skulle tillkomma domkapitlen att för samtliga prästerliga tjänstemän
utfärda betyg om lära och leverne.

Domkapitlet hade såsom stöd för sin i ämnet intagna ståndpunkt åberopat,
att den av klaganden innehavda befattningen vid centralfängelset i Härnösand i
kraft av tjänstens natur helt undandroge sig domkapitlets granskning. Redan
återgivna bestämmelser ådagalade likväl, att en dylik granskning ankomme på
domkapitlet. Jag kunde oj heller finna, att domkapitlet saknade vägar för utövande
av denna granskning. I 71 § i instruktionen för fångvårdsstyrelsen och
fångvårdsstaten föreskreves, att fångvårdsstyrelsen vid tillsättande av prästerlig
befattning skulle beträffande sökandes kompetens och lämplighet inhämta yttrande
av vederbörande domkapitel. Innan pastorsbefattningen vid centralfängelset bo
sattes, vore domkapitlet sålunda i tillfälle att inhämta kännedom om de sökandes
förutvarande tjänstgöring. Domkapitlet hade att meddela fångvårdsstyrelsen sin
med stöd av ansökningshandlingarna eller annorledes vunna uppfattning om de
sökandes lämplighet samt att sålunda inverka vid befattningens tillsättande. Redan
vid tidpunkten därför borde domkapitlet alltså erhålla en tillförlitlig kännedom om
befattningshavarens lära och leverne.

Biskop och domkapitel torde även äga medel att övervaka befattningshavarens
verksamhet under anställningen vid fängelset. Domkapitlet hade ifrågasatt, huruvida
fångvårdsstyrelsen vore villig och pliktig att medgiva sådan offentlighet åt
verksamheten inom fångvårdsanstalterna, att ett sådant övervakande läte sig göra,
och hade styrelsen i anledning därav dels hänvisat till den årsberättelse om religionsvården
inom fängelset, som fängelsepastor jämlikt 60 § i nyssberörda instruktion
samt § 10 i instruktionen den 3 juni 1846 för predikanter vid rikets
fängelser hade att avgiva samt insända jämväl till vederbörande konsistorium,
och dels uttalat, att i den mån biskop och domkapitel vore i tillfälle att genom
personliga besök vid fångvårdsanstalterna inom stiftet än vidare taga del av
pastorers och predikanters förkunnelse och verksamhet samt med sitt intresse och
sin sakkunskap stödja det själavårdande arbetet, fångvårdsstyrelsen skulle betrakta
en samverkan av detta slag såsom en fördel. Biskop och domkapitel torde sålunda
kunna påräkna icke blott tillträde till centralfängelset i Härnösand för utövande
av den domkapitlet åliggande granskningsskyldigheten utan jämväl allt det till
mötesgående från fångvårdsstaten, som för dennas och domkapitlets gemensamma
verksamhet kunde vara önskvärt. Det syntes sannolikt, att domkapitlet hitintills
icke använt sig av den väg, som sålunda stått öppen, men kunde domkapitlets
underlåtenhet därutinnan icke fritaga domkapitlet från skyldighet att utfärda betyg
över vederbörande pastors lära och leverne.

I § 4 i kungörelsen den 9 december 1910 föreskreves, såsom nämnt, att betyg
över lära och leverne skulle utfärdas av domkapitlet i det stift, vederbörande präst
tillhörde. Såsom fångvårdsstyrelsen framhållit, vore detta stadgande efter orda 28

— Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1931 års riksdag

218

lagen icke direkt tillämpligt å prästerliga tjänstemän vid fångvårdsstaten. Det
vore emellertid med hänsyn till vad nyss blivit anfört angående förutsättningarna
för ett domkapitel att kunna följa prästens verksamhet tydligt, att befogenhet och
skyldighet att utfärda betyget borde tillkomma domkapitlet i prästens tjänstgöringsort.
En dylik tolkning, som, enligt vad jag inhämtat, vid förekommande fall
tillämpades av såväl Consistorium Ecclesiasticum i ärkestiftet som Stockholms stads
konsistorium, måste också anses stå i full överensstämmelse med stadgandets mening.

I enlighet med vad jag nu tillåtit mig framhålla borde eu prästman vid
fångvårdsstaten äga ovillkorlig rätt att när som helst bekomma betyg om lära och
leverne av domkapitlet i det stift, inom vilket han utövade sin verksamhet. Denna
rätt syntes böra tillkomma honom, så länge hans prästerliga verksamhet vore förlagd
inom stiftet och torde även under vissa omständigheter böra vara honom
bibehållen under en tidrymd av högst 6 månader, efter det hans verksamhet inom
stiftet upphört.

Då emellertid — såvitt jag kunnat finna — klaganden icke vidare skulle
hava något gagn av ett av domkapitlet i Härnösand utfärdat betyg om lära och
leverne, avseende den tidrymd intill den 16 december 1916, varunder klaganden
tjänstgjorde vid centralfängelset i Härnösand, ansåge jag mig icke behöva under
stödja klagandens i ärendet gjorda hemställan. Skulle klaganden emellertid fram
deles med uppgivande av antagligt skäl hos domkapitlet begära ett dylikt betyg,
torde detsamma icke böra honom förvägras. Sedan jag trott mig sålunda böra
delgiva domkapitlet min uppfattning i frågan, hade jag avskrivit ärendet såsom
icke föranledande vidare åtgärd.

5. Dröjsmål med rättskemisk undersökning.

Av handlingarna i ett genom klagomål av e. o. hovrättsnotarien Eric Sverne
i Jönköping här anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Sedan kronolänsmannen Sven Larsson den 28 september 1917 häktat ynglingen
Ture Flodin från Duvehagen under Refteles prästgård såsom misstänkt för delaktighet
i mord å sin fader förre banvakten Karl Johan Flodin, företogs den 19
oktober 1917 inför Västbo häradsrätt rannsakning med Ture Flodin. Därvid anhöll
åklagaren, efter det polisförhörsprotokoll blivit föredragna och vittnesförhör
hållits, med förmälan, att vissa vid polisundersökningen tillvaratagna föremål blivit
insända till medicinalstyrelsen för rättskemisk undersökning av därå befintliga
blodfläckar, att i avvaktan på medicinalstyrelsens utlåtande den vidare rannsakningen
måtte uppskjutas och Ture Flodin under tiden hållas häktad. Då varken
Ture Flodin eller klaganden, vilken var Flodins rättegångsbiträde, hade något
emot nämnda anhållan att erinra, uppsköt häradsrätten den vidare rannsakningen
att äga rum å dag, som, sedan medicinalstyrelsens utlåtande inkommit, skulle
utsättas. Ture Flodin skulle förbliva i häkte. Efter rannsakningstillfället påkallade
åklagaren rättskemisk undersökning av jämväl vid polisundersökning den 22 oktober
1917 tillvaratagna brända ämnen och aska samt golvspånor med blodfläckar
irån skilda ställen i "makarna Flodins bostad. Under det rannsakningsmålet vilade,
fortsatte åklagaren polisundersökningen samt höll förhör med åtskilliga personer

- 1921 —

•219

den 19, den 22 och den 27 november 1917 samt den 7 februari 1918. Därjämte
hölls den 15 december 1917 av polismyndigheten i Jönköping förhör med en
person. Sedan protokoll över den begärda rättskemiska undersökningen den 31
januari 1918 ankommit till K. B. i Jönköpings län och påföljande dag den 1
februari 1918 inkommit till doinhavanden i Östbo och Västbo härads domsaga,
företogs fortsatt rannsakning med Ture Flodin den 13 i samma månad. Därvid
föredrogos, förutom nyssnämnda protokoll, dels protokoll över en den 29 september
1917 förrättad rättsmedicinsk undersökning av Karl Johan Flodins döda kropp,
vilket protokoll utvisade, att Flodin tillfogats två dödande sår, det ena å halsens
högra sida och det andra å bakhuvudet, dels oek protokoll över de efter första
rannsakningstillfället företagna polisundersökningarna.

Protokollet över den rättskemiska undersökningen var undertecknat den 22
januari 1918 av föreståndaren för statens rättskemiska laboratorium, professorn
Valter Lindberger och innehöll bland annat, att undersökningsföremålen, som inkommit
till laboratoriet genom remisser den 10 oktober och den 1 november 1917,
bestått av ett par gråa byxor, en blåvit skjorta, en handyxa, »spår efter störa
blodfläckar» tagna i sydvästra hörnet av övre förstugan i lägenheten Duvehagen,
»spår efter 19 blodfläckar» från övre förstugan, »spår efter större blodfläckar»
från övre förstugan, »spår efter stora blodfläckar» från Ture Flodins sovrum,
omedelbart intill dörren, »spår efter 11 blodfläckar» från Ture Flodins sovrum,
»spår efter 11 blodfläckar» från rummet norr om Ture Flodins sovrum, »spår
efter 8 blodfläckar» från trappan mellan övre och nedre förstugan, »spår efter 30
större och mindre blodfläckar» från nedre förstugan, »spår efter 26 större och
mindre blodfläckar» från kontoret, aska och brända ämnen från kakelugnen i
Ture Flodins sovrum, aska och brända ämnen från kakelugnen i rummet norr
om Ture Flodins sovrum, en nedvikskrage och en blåvit tyglapp från Ture Flodins
sovrum, ämnen tagna under naglarna å Ture Flodin samt ett par blåa byxor.
Undersökningen hade börjats den 15 oktober 1917 och avslutats den 22 januari
1918. Undersökningsföremålen hade först underkastats okulär besiktning dels
med obeväpnat öga och dels med svagt förstorande mikroskop, varvid å dem befintliga
fläckar, som kunde misstänkas härröra från blod, utprickats. Därefter
hade prov tagits från dessa fläckar och underkastats efter förberedande försök
mikroskopisk (påvisande av blodkroppar), mikrokemisk (framställning av häminkristaller)
samt spektroskopisk (hämokromogenets och hämatoporphyrinets absorptionsspektra)
undersökning å blod och blodfärgämne. Lindberger avgåve det utlåtande,
att fläckar, härrörande från blod, anträffats och påvisats å den blåvita
skjortan, den del av yxskaftet, som varit inkilad i yxan, träspånor från övre förstugan,
Ture Flodins sovrum, rummet norr om nämnda sovrum, nedre förstugan
och kontoret samt nedvikskragen och den blåvita tyglappen, att blod eller blodfärgämnen
ej kunnat påvisas i aska och brända ämnen från kakelugnen i Ture
Flodins sovrum och rummet norr om detsamma, att bland dessa ämnen, tågna i
sovrummet, anträffats mer eller mindre förkolnade bitar av halm och grässtrån,
fragment av sädesax och agnar, sädeskorn till största delen havre, fragment av
smala trädgrenar, sannolikt härstammande från en kvast o. s. v.

Sedan vittnen hörts såväl på åklagarens som klagandens begäran och målet
överlämnats till prövning, yttrade häradsrätten i utslag samma den 13 februari

1921

220

1918, att enär Ture Flodin icke emot sitt nekande vore lagligen övertygad att
hava varit delaktig i mordet å hans fader Karl Johan Flodin, funne häradsrätten
Ture Flodin icke kunna till ansvar i målet fällas, vid vilket förhållande han genast
skulle på fri fot försättas. Utslaget vann laga kraft.

I eu den 16 januari 1918 hit inkommen klagoskrift fäste klaganden J. 0:s
uppmärksamhet å den långsamhet, med vilken den rättskemiska undersökningen
bedreves, samt anförde, att Ture Flodin suttit häktad omkring tre och en halv
månad, varav närmare tre månader på grund av den hos medicinalstyrelsen begärda
undersökningen, och att oavsett om Flodin vore skyldig eller ej till det brott,
varför han häktats, det måste för den allmänna rättskänslan vara upprörande, att
eu för brottets belysande så viktig undersökning som den begärda icke kunde bliva
färdig på kortare tid än vad som vore fallet.

t anledning av klagoskriften anmodades medicinalstyrelsen att från Lindberger
infordra yttrande samt inkomma därmed ävensom med eget utlåtande i ärendet.

Professorn Lindberger anförde i anledning härav följande:

Genom remisser den 10 och den 30 oktober 1917 hade till Lindberger överlämnats
diverse föremål rörande för delaktighet i mord tilltalade Ture Flodin från Reftele
i och för undersökning huruvida å dessa föremål befintliga fläckar härrörde från
blod. Remisserna hade innehållit eu synnerligen stor samling undersökningsföremål,
och redan därav följde, att undersökningen av alla dessa spår efter blodfläckar,
till största mängden bestående av träspånor från betydligt mer än 100
»blodfläckar», måste bliva tidsödande och långvarig. Vid eu dylik undersökning
underkastades föremålen först eu okulär besiktning dels med obeväpnat öga och
dels med lupp eller mikroskop för att å dem uppsöka de partier, som vore försedda
med fläckar, vilka genom sitt utseende kunde giva anledning till misstanke,
att de härrörde från blod. Redan denna förberedande undersökning hade i detta
fall blivit mycket tidsödande på grund av materialets riktighet och beskaffenhet
i övrigt. Sedan de misstänkta fläckarna blivit utprickade, hade först företagits
förberedande prov och därefter den egentliga undersökningen, bestående i mikroskopisk,
mikrokemisk samt spcktroskopisk undersökning av prov från de misstänkta
fläckarna. Att dessa undersökningar skulle kräva lång tid, då det gällde
så många och olikartade föremål, som i detta fall vore förehållande!, vore ju
alldeles självklart. Ibland hände ju, att redan undersökningen av det första
provet gåve positivt resultat, och då vore ju saken klar beträffande det spåret.
Men lika ofta eller oftare hände, att undersökningen av de första proven utfölle
med negativt resultat. Detta bevisade då blott, att det tagna provet ej innehållit
blod, vilket förhållande ej hindrade, att blod kunde finnas å ett annat ställe av
fläcken, varför undersökningen måste fortsättas å nya prov, och på så sätt kunde
man bliva nödsakad att verkställa de ovan nämnda tre slagen av undersökningar
å prov efter prov från undersökningsföremålen, och om dessa, så som i detta fall
vore förhållandet, vore synnerligen talrika, bland annat träspånor från mer än
hundra ställen, kunde det ej undvikas, att dessa undersökningar lomme att kräva
mycket lång tid. Den lätthet eller svårighet, varmed undersökningen utfördes,
och i sammanhang därmed den större eller mindre tid, som krävdes, vore där --

1921

jämte beroende av föremålens beskaffenhet. 1 detta fall hade undersökningarna
av en del av föremålen — aska och brända ämnen m. m. — varit synnerligen
svårskötta och tidsödande. Därjämte hade tillkommit eu annan omständighet,
som gjort undersökningen av fläckarna å alla träspånorna särskilt besvärlig och
därigenom långvarig. Fläckarna hade ej befunnits i oförändrat skick. De hade
synbarligen blivit på något sätt behandlade, tvättning med något ämne såsom
såpa, klorkalk eller dylikt. Eventuellt förekommande blod eller blodfärgämne
hade därigenom så förändrats, att påvisandet därav i hög grad försvårats eller
varit omöjligt. Av allt det ovan anförda framginge med all tydlighet, att undersökningen
i detta fall på grund av föremålens mångfald och beskaffenhet samt
omständigheterna i övrigt måst bliva synnerligen långvarig. Därjämte tillkomme,
att Lindberger under den tid, han varit upptagen av denna undersökning, även
haft i uppdrag att verkställa andra undersökningar, och bland dessa hade ävenledes
förekommit sådan, som gällt häktad person. Denna hade ju ock, så fort
ske kunnat, måst utföras, och övriga till Lindberger under tiden remitterade
undersökningar hade ej heller alldeles kunnat åsidosättas. Detta hade alldeles
särskilt gällt sådana fall av undersökning av giftiga ämnen av den beskaffenhet,
att de tillsammans med i sönderdelning och förruttnelse stadda ämnen, såsom
likdelar, lätt förändrades eller alldeles förstördes. Ett uppskov i dylikt fall skulle
hava omöjliggjort ett positivt resultat av undersökningen.

Medicinalstyrelsen anförde i avgivet yttrande följanda:

Den 9 oktober 1917 hade medicinalstyrelsen från K. B. mottagit hemställan
om rättskemisk undersökning å vissa föremål, som tillvaratagits vid polisundersökning
i anledning av begånget mord å Karl Johan Flodin. Den 10 oktober
1917 hade ärendet remitterats till statsmedicinska anstaltens rättskemiska avdelningför
vederbörlig undersökning. Den 30 oktober 1917 hade medicinalstyrelsen vidare
från K. B. emottagit 13 konvolut, innehållande i bilagt protokoll närmare angivna
föremål, tillhörande här berörda brottmål. Samma dag hade dessa föremål med
därtill hörande protokoll remitterats till statsmedicinska anstaltens rättskemiska
avdelning för vederbörlig undersökning. Den 15 december 1917 hade medicinalstyrelsen
från K. B. emottagit anhållan, att styrelsen ville ombesörja bland annat,
att den begärda undersökningen så snart ske kunde företoges och att utlåtande
däröver komme K. B. tillhanda för att överlämnas till vederbörande domhavande.
Den 17 december 1917 hade denna K. B:s skrivelse remitterats till Lindberger
med anmodan till denne att till styrelsen skyndsamt inkomma med förklaringrörande
orsaken till att protokollet över den ifrågavarande undersökningen ännu
icke kommit styrelsen tillhanda. Den 10 januari 1918, då sådan förklaring och
nämnda protokoll ännu icke inkommit till styrelsen, hade byråchefen å medicinalbvrån,
under vilken statens rättskemiska laboratorium (till år 1918 = statsmedicinska
anstaltens rättskemiska avdelning) vore inordnat, avlagt personligt besök å laboratoriet
och uppmanat Lindberger att ofördröjligen inkomma till styrelsen med den
begärda förklaringen, vilket då även av Lindberger utlovats. Den 22 januari
1918, då den begärda förklaringen ännu icke inkommit till styrelsen, hade byråchefen
å sagda byrå anmält förhållandet för medicinalstyrelsen. Vid sammanträde
samma dag hade styrelsen beslutat förelägga Lindberger att vid vite av 200
kronor inom tre dagar efter delfåendet av föreläggandet till styrelsen inkomma

— 1921 —

222

med den i ovanberörda skrivelse den 17 december 1917 begärda förklaringen.
Samma den 22 januari hade Lindberger genom skrivelse erhållit del av detta
föreläggande. Den 24 januari 1918 hade till styrelsen från Lindberger inkommit
den begärda förklaringen. Den 25 januari 1918 hade från medicinalstyrelsen till
K. B. skickats en avskrift av den från Lindberger inkomna förklaringen. Den
22 januari 1918 hade rättskemisten avslutat de ifrågavarande undersökningarna.
Den 29 januari 1918 hade till styrelsen inkommit rättskemistens protokoll rörande
ifrågavarande undersökningar. Den 30 januari 1918 hade detta protokoll översänts
till K. B. Den 1 februari 1918 hade J. 0:s resolution med därtill hörande
handlingar inkommit. Samma dag hade Lindbergers yttrande i ärendet infordrats.
Den 15 februari 1918 hade detta yttrande kommit styrelsen tillhanda. Såsom av
denna översikt över ärendets gång framginge, hade medicinalstyrelsen redan med
anledning av K. B:s till styrelsen den 15 december 1917 inkomna skrivelse vidtagit.
åtgärder för att från rättskemisten erhålla förklaring om anledningen till det
överklagade dröjsmålet med den rättskemiska undersökningen. Denna förklaring
både till styrelsen inkommit först den 24 januari 1918 och hade den 29 samma
månad följts av protokoll över undersökningen. Medicinalstyrelsen hade icke
kunnat undgå att finna den av Lindberger å ifrågavarande undersökningar använda
tiden osedvanligt, lång. Likaså förefölle det medicinalstyrelsen anmärkningsvärt,
att Lindberger behövt icke mindre än 7 dagar för utarbetande och insändande
av protokollet över undersökningarna. 1 ovan omförmälda förklaring samt i avgivet
yttrande hade emellertid Lindberger framhållit, att ifrågavarande rättskemiska
utredning varit synnerligen besvärlig och krävt långvariga undersökningar på
grund av undersökningsföremålens art och stora antal. Då den av rättskemisten
sålunda anförda orsaken till dröjsmålet måste godtagas i förevarande fall, syntes
någon anmärkning för tjänstefel mot rättskemisten i anledning av hans omförmälda
förfarande icke kunna med fog framställas. Det hade emellertid även vid
liera andra tillfällen visat sig vålla olägenheter av rätt svår art, att medicinalstyrelsen
i rättsmedicinska ärenden, som remitterats till statens rättskemiska laboratorium
och som krävde längre tid för den undersökning, som skulle verkställas,
icke i god tid kunnat underrätta vederbörande myndighet om, att ärendet krävde
avsevärd tid för den rättsmedicinska undersökningen. Detta gällde särskilt i mål,
som vore föremål för domstols handläggning. Med anledning därav hade styrelsen
redan den 24 januari 1918, således innan J. 0:s resolution inkommit till
styrelsen, funnit sig föranlåten att i skrivelse till föreståndaren för statens rättskemiska
laboratorium anmoda denne dels att, då han ej inom 14 dagar efter
emottagande! av till honom från styrelsen remitterat ärende kunde avgiva sitt
utlåtande, därom snarast möjligt underrätta styrelsen med angivande såväl av
anledningen till ytterligare dröjsmål som av ungefärliga tiden för utlåtandets avgivande,
dels ock att beträffande rättskemisk undersökning, som krävde mera tid
än 14 dagar, så snart han i den huvudsakliga delen kommit till positivt resultat,
därom omedelbart underrätta medicinalstyrelsen, så att styrelsen kunde bliva i
tillfälle att, om den så funne lämpligt, därom avgiva meddelande till vederbörande
myndighet. Genom berörda anordning förväntade medicinalstyrelsen, att uppkomsten
av klagomål sådana som det nu föreliggande skulle för framtiden vara
utesluten. Under åberopande av vad sålunda anförts finge medicinalstyrelsen förlåf
t

orda, att J. 0. matte i förevarande ärende låta boro vid don av föreståndaren för
statens rättskemiska laboratorium avgivna förklaringen.

Den i yttrandet omförmälda, den 23 januari 1918 avgivna förklaringen av
professorn Lindberger var i huvudsak av samma innehåll som hans i ärendet
avgivna utlåtande.

1 avgivna påminnelser anförde klaganden följande:

Rannsakning hade dåmera ägt rum med Ture Flodin, och hade häradsrätten
genom sitt utslag förklarat, att Flodin icke kunde till ansvar fallas. För egen
del hade klaganden varit övertygad, att Flodin icke deltagit i mordet å sin fader.
I denna sin övertygelse hade klaganden stärkts, sedan han fått del av medicinal
styrelsens rättskemiska utlåtande. A de klädespersedlar, Ture Flodin burit mord
dagen, hade nämligen icke återfunnits några blodfläckar. Utlåtandet i förening
med vissa tidsbestämningar hade varit avgörande för Flodins'' friande. Därest
medicinalstyrelsens rättskemiska utlåtande kommit domliavanden tillhanda tidigare
än vad som varit fallet, hade Flodin säkerligen förr än skett försatts på fri fot.
Det vore emellertid givet, att klagandens anmälan icke avsåge att påvisa någon
begången försummelse från rättskemistens sida. Meningen hade endast varit att
fästa J. 0:s uppmärksamhet på att sådana viktiga undersökningar som de ifrågavarande
borde taga mycket kort tid, då en oskyldigt häktad annars kunde komma
att få kvarbliva i häkte över tre månader efter det undersökning begärts hos
medicinalstyrelsen.

Därefter meddelade jag medicinalstyrelsen, att jag icke kunde åtnöjas med
den förklaring, professorn Lindberger i ärendet avgivit. Jag anhöll därför, att
medicinalstyrelsen ville från Lindberger inhämta och till mig inkomma med upplysning,
tiar han börjat undersöka de i ärendet ifrågakomna föremålen. Medicinalstyrelsens
och Lindbergers i ärendet redan avgivna yttranden hade icke lämnatmig
främmande för den tanken, att Lindberger först i januari 1918 påbörjat
densamma. Likaledes anhöll jag, att medicinalstyrelsen ville till mig inkomma
med eget yttrande, dels huruvida Lindberger från början fått fullt klart för sig,
att undersökningen rört mål angående häktad person, och dels huru lång tid den
nu ifrågavarande undersökningen, med energi bedriven, ensam för sig bort taga
i anspråk.

Med anledning härav inkom medicinalstyrelsen med dels eget utlåtande, dels
ock yttranden från professorn Lindberger samt t. f. rättskemisten och föreståndaren
för statens rättskemiska laboratorium Bertil Lindberger.

Professorn Lindberger anförde:

Den ifrågavarande undersökningen hade börjat den 15 oktober 1917 och avslutats
den 22 januari 1918. I ingressen till protokollet över undersökningen
funnes antecknat, att den gällt »för delaktighet i mord tilltalade» Ture Flodin
från Reftele. Därav framginge ej med bestämdhet, att det under undersökningens
gång varit Lindberger bekant, att den gällt häktad person, men ansåge Lindberger
det sannolikt, att så varit förhållandet. Huru lång tid undersökningen, med
energi bedriven, ensam för sig bort taga i anspråk, kunde Lindberger ej med
bestämdhet precisera. Det vore givet att, om Lindberger haft endast denna under —

1921 —

224

sökning och kunnat därå använda t. ex. tolv timmars arbete per dag i stället
för den sedvanliga arbetstiden, tiden för undersökningens utförande skulle hava
blivit väsentligt kortare än den som använts, ja kanske möjligen kunnat ned
bringas till omkring hälften. Men detta hade ej kunnat realiseras. Bland övriga
undersökningar, som samtidigt varit till Lindberger överlämnade, hade funnits
ännu en, som rört häktad person, och tid och arbete hade måst ägnas även åt
denna. Det hade ej heller varit Lindberger möjligt att prestera så stor arbetstid
per dag som tolv timmar. Det vore en känd sak, att arbetsförmågan minskades
med åren, och vid cirka 59 års ålder kunde Lindberger ej prestera den arbetsintensitet,
som han fått göra vid yngre år, då han mottagit rättskemistbefattningen.
Därtill komme, att Lindbergers arbetsförmåga redan vid denna tid varit
nedsatt på grund av försvagad hälsa.

Vid yttrandet voro fogade bestyrkta avskrifter av två till medicinalstyrelsen
ingivna handlingar, därav den ena, dagtecknad den 15 januari 1920 och försedd
med professorn Lindbergers underskrift, innehöll, att Lindberger sedan den
1 februari 1919 åtnjöte tjänstledighet på grund av sjukdom. Senaste ledigheten
hade beviljats honom på ett år från och med den 1 augusti 1919
på grund av ett sjukbetyg, utvisande, att han vore oförmögen att sköta sin
tjänst. Sedan dess hade hans hälsotillstånd ej förbättrats utan vore enligt
hans egen uppfattning försämrat med fullständigt nedsatt arbetsförmåga. För
Lindberger vore det därför klart, att inga förhoppningar förefunnes, att han
någonsin skulle kunna återinträda i tjänst, utan bleve han med all säkerhet
nödsakad att framdeles begära ytterligare tjänstledighet och detta ända till den
tidpunkt, då han efter fem års oavbruten tjänstledighet på grund av sjukdom
enligt gällande lag och författning vore skyldig att mot åtnjutande av pension
från tjänsten avgå.

Den andra handlingen utgjordes av ett av överläkaren medicine doktorn H.
Wetterdal den 15 januari 1920 utfärdat läkarintyg av innehåll att professorn
Lindberger fortfarande vore fullständigt oförmögen att förrätta sin tjänst som
rättskemist och att han med största grad av sannolikhet ej vidare skulle komma
att kunna återtaga sin tjänstgöring.

T. f. föreståndaren Bertil Lindberger anförde i sitt yttrande följande:

Enligt Lindbergers dittills vunna erfarenhet vore undersökningar av här berörda
slag ofta synnerligen ansträngande och tidskrävande. I vissa fall kunde
det vara förenat med stor svårighet att i en fläck säkerställa närvaron av blodfärgämne
beroende på föremålets art, fläckens ålder, eventuell åverkan å densamma
(försök till utplånande). I andra fall, exempelvis där undersökningsföremålen
utgjordes av klädespersedlar, starkt förorenade av andra ämnen än blod,
och där anställda prov ej lett till påvisande av dylikt, vore undersökarens ställning
utomordentligt svår. Ärendets natur kunde göra, att hans utlåtande komme att
tillmätas avgörande betydelse med vittgående följder. Instruktionen föreskreve,
att undersökning och utlåtande skulle styrkas »på heder och samvete». För
vinnande av den grad av visshet, som härvid tydligen erfordrades, stode intet
annat medel till buds än att genom granskning av synnerligen talrika prov från
alla ställen, där besudling med blod vore tänkbar, inskränka möjligheten av förbiseende
till ett minimum. Även förtjänade anmärkas, att ett arbete krävande en

- 1921 -

225

minutiös noggrannhet och spänd uppmärksamhet som det mikroskopiska sökandet
efter blodspår av rent fysiska grunder ej kunde bedrivas mer än ett begränsat
antal timmar dagligen. Den Övriga tjänstgöringstiden måste arbete av annan art
utföras. I det ifrågavarande ärendet både förelegat ett stort antal olikartade
föremål till undersökning. Av undersökningsprotokollet framginge, att å flera av
undersökningsföremålen fläckarnas natur av blodfläckar a priori varit sannolik och
att det rättskemiska fastställandet därav beträffande dessa föremål ej heller varit
förenat med någon svårighet. Beträffande andra föremål både förelegat anledning
misstänka, att fläckarna varit föremål för försök till utplåning, och påvisande av
blodfärgämne i desamma hade endast delvis varit möjligt. En del av undersökningsföremålen
hade utgjorts av helt förkolnade massor, vilket gjorde ernåendet
av säkert resultat mycket svårt. Bland undersökningsföremålen hade funnits även
diverse klädespersedlar. Undersökningen av desamma hade i några fall lett till
påvisande av blodspår, men beträffande ett par större plagg till alltigenom negativa
resultat. Att beträffande ett ärende som detta de mångfaldiga och olikartade
undersökningarna måst taga lång tid i anspråk, syntes uppenbart. Att ens tillnärmelsevis
fixera arbetstiden i timmar funne Lindberger emellertid icke möjligt.
Oberoende av arbetsintensiteten rådde givetvis stor individuell olikhet såväl beträffande
sättet för arbetets bedrivande, omsorgsfullheten i arbetet, kravet på
säkerhet vid negativa resultat m. in. En stor roll i fråga om arbetets tidsutdräkt
kunde också tillfälligheter spela, då ett eventuellt positivt resultat, som ju alltid
vore slutgiltigt för undersökningsföremålet i fråga, någon gång kunde vinnas
omedelbart men i andra fall först efter långvarig forskning med negativt resultat,

Slutligen anförde medicinalstyrelsen, att det syntes tydligt, att professorn
Lindberger haft klart för sig, att undersökningen rört mål angående häktad person,
då Lindberger av handlingarna sett, att det gällt för mord tilltalad person, samt
att medicinalstyrelsen ej kunde närmare än vad professorn Lindberger och t. f.
föreståndaren Lindberger angivit precisera, huru lång tid undersökningen med
energi bedriven ensam för sig bort taga i anspråk.

Därefter anförde jag i ämbetsskrivelse till medicinalstyrelsen följande.

1 § 2 i instruktionen den 18 september 1908 för statsmedicinska anstalten,
vilken numera blivit ersatt av två den 31 december 1917 utfärdade instruktioner,
den ena för statens bakteriologiska laboratorium och den andra för statens rättskemiska
laboratorium, stadgades, att anstalten, som stode under medicinalstyrelsens
överinseende och ledning, skulle omfatta två avdelningar, varav den ena den rättskemiska
avdelningen.

§ 4 i instruktionen innehöll, att på den rättskemiska avdelningen skulle utföras
alla de rättskemiska undersökningar ävensom de rättsmedicinska undersökningar
å fläckar och dylikt, vilka av medicinalstyrelsen påfordrades. Undersökningarna
skulle företagas i den ordning, vari föremålen för desamma till avdelningen
inlämnats. Förekomme samtidigt flera föremål till undersökning, skulle sådan
först företagas beträffande föremål, som misstänktes innehålla gift av beskaffenhet

29 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1921 års riksdag.

226

att snart förvandlas eller förstöras, eller oek anginge brott, varför häktning ägt
rum eller kunde antagas komma att ske.

Enligt § 6 i instruktionen var föreståndaren för den rättskemiska avdelningen
eller rättskemisten ansvarig för arbetet och ordningen på de till hans avdelning
hörande laboratorier och hade fördenskull att utan dröjsmål företaga och med så
stor skyndsamhet, som vore förenlig med vinnandet av tillförlitligt resultat,
utföra eller låta utföra åt avdelningen uppdragna undersökningar och andra arbeten.

I § 7 av instruktionen bestämdes, att vid anbefallda undersökningars utförande
ankomme på föreståndaren att välja den undersökningsmetod, han efter noggrann
prövning funne bäst motsvara vetenskapens fordringar och undersökningens ändamål.
I övrigt skulle han ställa sig till efterrättelse gällande författningar och instruktioner
ävensom vad medicinalstyrelsen för särskilda fall kunde finna sig föranlåten
att begära eller föreskriva.

I § 9 i instruktionen stadgades, att det ålåge rättskemisten att ofördröjligen
i två exemplar till medicinalstyrelsen inlämna protokoll över verkställd undersökning,
vilket protokoll skulle innehålla uppgift å undersökningsföremålets beskaffenhet,
identitet och behöriga förvaring samt på dagen, då undersökningen påbörjats
och avslutats, jämte en så utförlig beskrivning över undersökningens gång och
omständigheterna därvid, att därav tydligen kunde slutas till den använda undersökningsmetodens
beskaffenhet, noggrannhet och resultat, varjämte protokollet
skulle avslutas med ett på undersökningen grundat utlåtande samt på heder och
samvete bestyrkas.

I § 1 mom. 1 i instruktionen den 31 december 1917 för statens rättskemiska
laboratorium stadgas, att statens rättskemiska laboratorium, som står under medicinalstyrelsens
överinseende och ledning, tillkommer huvudsakligen att utan dröjsmål
utföra de rättskemiska och andra rättsmedicinska undersökningar, vilka av
medicinalstyrelsen påfordras.

I övrigt återfinnas''under §§ 1, 3 och 4 i den nya instruktionen ovanberörda
i den äldre instruktionen förekommande bestämmelser.

Det ingår i det allmänna rättsmedvetandet och ligger i sakens natur, att
varje åtgärd, som företages i mål rörande häktad person, skall verkställas med
den största skyndsamhet. Ty dels kan det tänkas, att den häktade är oskyldig
till det brott, för vilket han står under tilltal, och dels ligger det i hans intresse,
om han är skyldig, att så snart som möjligt få sin dom. Under häktningstiden
tillskyndas den häktade ett extra lidande, som icke är ämnat att hava karaktären av
straff och för vilket gottgörelse icke alltid kan eller bör lämnas genom att i det
slutliga utslaget meddela avdrag för häktningstiden. Det är alltså av vikt, att
denna tid icke förlänges mer än nödigt är. Därför bör även en undersökning av
nu förevarande beskaffenhet bedrivas med största möjliga snabbhet under noggrant
iakttagande av de bestämmelser, vilka, enligt vad ovan berörts, äro för en
dylik undersökning fastställda.

Då det varit för professorn Lindberger klart eller åtminstone bort vara för
honom klart, att den tilltalade kvarhållits i häkte i avbi dan på utgången av den
undersökning, som blivit Lindberger anförtrodd, hade det ålegat honom att verkställa
undersökningen så hastigt som omständigheterna fordrat. Undersökningen

— 1921 —

227

hade enligt instruktionen bort utföras före alla undersökningar, vilka icke rörde
föremål, som misstänktes innehålla gift av beskaffenhet att snart förvandlas eller
förstöras eller anginge häktad person och tidigare påkallats. A medicinalstyrelsen,
som har överinseendet och ledningen över rättskemistens verksamhet, hade det
ankommit att tillse, att tillbörlig skyndsamhet iakttoges.

Det har emellertid blivit upplyst att, sedan medicinalstyrelsen den 9 och den
30 oktober 1917 från K. B. emottagit åtskilliga föremål för rättskemisk undersökning
och medicinalstyrelsen därefter den 10 och den 30 oktober remitterat
ärendena till statsmedicinska anstaltens rättskemiska avdelning, Lindberger —
efter det han, enligt vad han själv uppgivit, den 15 oktober 1917 påbörjat undersökningen
— icke avslutat densamma förrän den 22 januari 1918 och icke förrän
den 29 samma januari till medicinalstyrelsen inkommit med det över undersökningen
förda protokollet. Innan ärendena blivit till medicinalstyrelsen redovisade,
hade sålunda åtgått en tid av omkring 3 Va månad. Såsom förklaring till den
långsamhet, varmed arbetet bedrivits, har Lindberger åberopat, att han samtidigt
haft att verkställa andra undersökningar och bland dessa sådan, som gällt häktad
person, samt att det stora antal föremål, som ingått i undersökningen, och dennas
svåra beskaffenhet icke gjort det möjligt för Lindberger, som varit nedsatt till
krafterna, att på kortare tid slutföra förrättningen. Det är icke närmare angivet,
vilka de andra undersökningar varit, som tagit Lindbergers tid och krafter i anspråk.
Det torde emellertid i brist på vidare uppgifter kunna antagas, att desamma
med undantag möjligen av någon undersökning rörande häktad person
icke varit av beskaffenhet, att de enligt gällande bestämmelser bort handläggas
före eller samtidigt med den nu ifrågavarande undersökningen. Laga skäl för
undersökningens åsidosättande för andra till handläggning anbefallda ärenden
synes därför icke hava förelegat. Men icke heller undersökningens omfattning
och beskaffenhet torde hava innefattat giltigt skäl till det dröjsmål, som förelupit.
Av det vid förrättningen förda protokollet framgår visserligen, att densamma
med hänsyn till såväl föremålens stora antal som de med undersökningens noggranna
utförande förenade svårigheterna varit besvärlig. Det torde måhända hava
varit oundvikligt, att undersökningen icke kunnat slutföras under den tid av tre
veckor, utöver vilken rannsakning beträffande häktad av häradsrätt icke får uppskjutas.
Hade undersökningen emellertid bedrivits med den skyndsamhet, som
sakens vikt fordrat och bestämmelserna förutsätta, torde densamma hava kunnat
avslutas väsentligt tidigare än som skett. De hit inkomna yttrandena hava icke
förmått att härutinnan bibringa mig en annan mening.

Genom dröjsmålet med undersökningens slutförande har den tid, under vilken
den tilltalade kommit att hållas i häkte, blivit utsträckt. Omedelbart efter det
protokollet över undersökningen inkommit till domhavanden, utsattes dag för fortsatt
rannsakning, därvid den tilltalade frikändes från ansvar och försattes på fri
fot. Hade undersökningsprotokollet tidigare kommit domhavanden tillhanda, hade
rannsakningen tidigare återupptagits.

Professorn Lindberger har emellertid sedan den 1 februari 1919 på grund
av sjukdom åtnjutit tjänstledighet, och intyg har företetts därom, att han med
största grad av sannolikhet icke vidare kan komma att återtaga sin tjänstgöring.
Vid sådant förhållande och med hänsyn till vad eljest blivit upplyst torde vara

— 1921 —

228

att antaga, att till följd av försvagad hälsa nedsatt arbetsförmåga varit den egentliga
orsaken till Lindbergers dröjsmål med undersökningens verkställande. Härjämte
har klaganden, som det stått fritt att i den ordning, lagen den 12 mars
1886 angående ersättning av allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde
föreskriver, söka bereda Ture Flodin ersättning, i sina i ärendet avgivna påminnelser
framhållit, dels att Lindbergers utlåtande i förening med vissa andra
omständigheter varit avgörande för Flodms friande och dels att klaganden med
sin anmälan icke avsett att påvisa någon begången försummelse från Lindbergers
sida. Med hänsyn till nämnda förhållanden har jag funnit mig kunna underlåta
att företaga vidare åtgärd mot Lindberger.

Vid grapskning av omständigheterna i ärendet har jag emellertid icke kunnat
undgå att finna, att Lindbergers försumlighet i viss mån kunnat undvikas, därest
medicinalstyrelsen med mera eftertrycklighet kontrollerat hans verksamhet. Såväl
enligt den för medicinalstyrelsen gällande instruktionen som enligt ovanberörda
bestämmelser måste det anses åligga medicinalstyrelsen att följa de till rättskemisten
remitterade ärendenas gång och tillse, att arbetet blir ej blott omsorgsfullt
utan. även med erforderlig skyndsamhet utfört. Härutinnan har medicinalstyrelsen
beträffande den förevarande undersökningen åberopat vissa av medicinalstyrelsen
vidtagna åtgärder. Ehuru jag erfarit, att vederbörande föredragande
inom medicinalstyrelsen under hösten 1917 upprepade gånger muntligen påmint
Lindberger såväl om den ifrågavarande undersökningen som andra arbeten, framgår
det likväl icke av handlingarna, att någon erinran av mera bestämd karaktär
blivit till Lindberger framförd förrän den 17 december 1917, efter det medicinalstyrelsen
från K. B. mottagit en påstötning. Och ehuru Lindberger av medicinalstyrelsen
anmodats skyndsamt inkomma med förklaring rörande orsaken till att
protokollet över undersökningen icke kommit styrelsen tillhanda och Lindberger
icke lät sig avhöra, vidtog medicinalstyrelsen icke vidare åtgärd förrän den 10
januari 1918. Det synes härav framgå, dels att medicinalstyrelsen icke på grund
av eget initiativ funnit anledning till något bestämt ingripande mot Lindberger
och dels att, då åtgärd slutligen blivit mot honom vidtagen, medicinalstyrelsen
icke såsom önskvärt varit fullföljt sitt ingripande. Det torde visserligen kunna
göras gällande att, även om medicinalstyrelsen tidigare och eftertryckligare tillhållit
Lindberger att skyndsamt verkställa undersökningen, denne på grund av
sin nedsatta arbetsförmåga icke skulle hava kunnat förmås därtill. Men för sådant
fall hade det stått medicinalstyrelsen öppet att föranstalta om tjänstledighet för
Lindberger och förordna annan arbetsför person att övertaga de med tjänsten
förenade åligganden.

De förelupna omständigheterna hava emellertid föranlett medicinalstyrelsen
att meddela de föreskrifter, som innefattas i medicinalstyrelsens skrivelse den 24
januari 1918 till föreståndaren för statens rättskemiska laboratorium. Ett noggrant
tillämpande av dessa föreskrifter och ett noggrant övervakande, att de följas,
synas mig innebära ett skydd mot att ett dröjsmål, sådant som det nu anmärkta,
åter skall förekomma.

Jag fann mig därför icke böra vidtaga annan åtgärd än att meddela medicinalstyrelsen
min mening i saken, därvid jag emellertid anhöll, att medicinalstyrelsen
ville delgiva Lindberger innehållet i min skrivelse.

— 1921 -

6. Oriktigt beslut om uppskov vid häradsrätt med föreläggande för
part att förete häradsrättens protokoll.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Sigurd Ahlmark såsom ombud
för ogifta Maria Eleonora Öst härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Maria Eleonora Öst yrkade efter stämning till Södra Roslags domsagas häradsrätt,
att maskinisten Karl Bäckström måtte förpliktas att till henne utgiva
uppfostringsbidrag till ett av henne den (i juli 1917 framfött barn med 25 kronor
i månaden från barnets födelse till dess det nått 15 års ålder och kunde försörja
sig självt.

\ id första rättegångstillfället den 29 oktober 1917 medgav svaranden fadersskapet,
men sade sig icke kunna betala mera till barnets underhåll än 15 kronor
i månaden. Käranden begärde uppskov för att komma i tillfälle att styrka
storleken av svarandens inkomster.

Vid andra rättegångstillfället den 26 november 1917 förebragte käranden
utredning angående svarandens arbetsförtjänst och överlämnade målet till prövning,
varemot svaranden uteblev. Häradsrätten uppsköt målet till den 21 januari 1918,
då parterna skulle komma tillstädes, svaranden beredd att styrka allt det han i
målet aktade nödigt vid äventyr att detsamma ändock komme att i befintligt
skick företagas till avgörande.

Då målet den 21 januari 1918 förekom, lät sig svaranden icke avhöra.
Klaganden förmälde, att lian icke kunde förete häradsrättens föregående protokoll
i målet, alldenstund desamma antingen icke blivit av käranden i domsagans
kansli utbekomna eller också för käranden förkommit. Käranden överlämnade
emellertid ånyo målet till rättens avgörande. För att lämna käranden tillfälle
förete häradsrättens föregående protokoll i målet fann häradsrätten under ordförandeskap
av t. f. domhavanden Otto Karlsson skäligt uppskjuta detsamma
och utsatte målet att åter förekomma den 18 mars 1918, då parterna vid laga
påföljd skulle komma tillstädes, käranden medhavande samtliga häradsrättens
protokoll i målet.

Den 18 mars företedde klaganden samtliga häradsrättens protokoll i målet
och överlämnade detsamma ånyo till prövning. Svaranden uteblev. Häradsrätten
under t. f. domhavanden Karlssons ordförandeskap beslöt meddela utlåtande
den 13 maj 1918.

Sistnämnda dag meddelade häradsrätten utslag, därvid käromålet bifölls.

Klaganden anförde i en den 22 januari 1918 hit ingiven skrift, att sedan
lian dagen förut icke kunnat vid häradsrätten tillhandahålla protokollen, Karlsson
förklarat, att han under sådana förhållanden icke kunde handlägga målet, och
uppmanat klaganden att begära uppskov för att inkomma med protokollen. Då
klaganden därtill genmält, att han saknade anledning att begära uppskov, hade
Karlsson avsagt beslut av innehåll, att målet utsattes att ånyo förekomma den
18 mars 1918, då käranden skulle vara beredd att förete protokollen i målet.
På grund av de sålunda angivna förhållandena torde man kunna förvänta utslag
i målet först i maj eller juni 1918.

- 1921 —

230

I infordrat yttrande anförde Karlsson följande.

Klagandens framställning vore i huvudsak riktig. Vid målets pårop hade
klaganden tillstädeskommit i egenskap av ombud för käranden, varemot svaranden
icke låtit sig avhöra. Klaganden hade förmält, att han liksom vid föregående
rättegångstillfälle överlämnade målet till rättens prövning. För att i anledning
därav kunna meddela något beslut i målet ävensom för dess handläggning i
övrigt hade Karlsson tillsagt klaganden att inlämna protokollen. Klaganden hade
förklarat sig icke innehava dessa. På Karlssons fråga om anledningen därtill hade
klaganden uppgivit, att protokollen antingen förkommit för käranden eller att
käranden icke utbekommit dem å domarkansliet, vilketdera hade klaganden sig
icke bekant. Då Karlsson i anledning därav fått den uppfattningen, att det berott
på käranden själv, att protokollen icke vore tillgängliga för häradsrätten,
och då det skulle hava medfört ett alltför tidsödande arbete att ur domsagans
arkiv avhämta de domböcker, däri målet funnes intaget, och ur dem framleta,
vad i målet förekommit, hade Karlsson funnit lämpligast att såsom skett förelägga
käranden att till häradsrätten inkomma med berörda protokoll, i och för
vilket ändamål målet uppskjutits. Det torde kunna ifrågasättas, att, ehuru ej i
lag eller författning funnes föreskrift därom, att en kärandepart vid underdomstolen
skulle medhava och till domaren avlämna de i målet förut hållna protokollen,
en sådan skyldighet dock borde åligga kärandeparten på grund av de
stora olägenheter, som skulle uppkomma, därest i varje fall, då käranden ej medfört
föregående protokollen i målet, domaren skulle ur domsagans domböcker
och småprotokoll för flera föregående ting taga reda på vad i målet förekommit.
I förevarande fall hade målet förekommit såsom det tjugusjunde på uppropslistan
och handlagts, efter vad Karlsson ville minnas, efter klockan 5 e. m. Det
hade då återstått 18 mål att handlägga. Därav framginge, att den förlängningav
målets handläggning, som skulle hava förorsakats genom att framtaga erforderliga
domböcker och med stöd av dessa meddela beslut i målet icke med
hänsyn till väntande parter i andra mål varit lämplig. Skulle J. O. ändå anse,
att Karlssons förfaringssätt varit felaktigt, ville Karlsson meddela, att med anledning
av svarandens utevaro målet likväl torde hava uppskjutits av häradsrätten
för svarandens hörande, i all synnerhet som målet vid föregående rättegångstillfälle
för samma ändamål uppskjutits, trots att käranden redan då överlämnat
målet till avgörande. Klagandens förmenande, att genom Karlssons
förfaringssätt målet onödigt uppskjutits, vore därför i varje fall icke riktigt.

Därefter anmärkte klaganden i avgivna påminnelser, att det vore riktigt,
att klaganden, då han vid sista rättegångstillfället företrädde, icke hade kännedom
om var protokollen funnes. På domsagans kansli hade klaganden samma
dag, som målet förekom, erhållit den upplysningen, att protokollen icke funnes
på expeditionen, där man i stället låtit påskina, att käranden eller ombud redan
utfått dem. Sedermera hade det emellertid visat sig, att protokollen funnes på expeditionen,
och vid samtal med Karlsson den 18 februari 1918 hade Karlsson bekräftat,
att så även varit fallet. Klaganden ifrågasatte riktigheten av Karlssons
uppgift, att målet under alla förhållanden måst uppskjutas. Då klaganden icke
tagit del av protokollet för det näst föregående rättegångstillfället, kände kla -

1921 —

231

ganden visserligen icke innehållet av det då meddelade uppskovsbeslutet, men
alldenstund klaganden då överlämnat målet och svaranden vid det tillfället icke
låtit sig avhöra, hade klaganden all anledning att förmoda, att häradsrätten uppskjutit
målet med slutligt föreläggande i alla avseenden för svaranden. Frånsett,
att det givetvis skulle vålla ett vidlyftigt arbete att direkt ur domböckerna inhämta,
vad vid varje rättegångstillfälle förekommit, kvarstode dock det obestridliga
förhållandet, att lagen saknade kännedom om uppskov av sådan anledning, som
här förelåge. Karlssons påstående, att det med hänsyn till väntande parter hade
varit obilligt att ur domböckerna göra sig underrättad om vad som förut förekommit,
förtjänade icke avseende, då det ju alltid hade stått ordföranden öppet
att meddela besked vid rättegångstimmens slut. Med hänsyn till svarandens utevaro
kunde ifrågasättas, huruvida det icke varit fullt riktigt att vänta med avkunnande
av beslut, intill dess det visat sig, huruvida svaranden lcomme att
intaga inställelse.

Helt visst hör det till god praxis och är med vår nuvarande förhandlingsordning
vid häradsrätterna bäst överensstämmande, att i ett uppskjutet mål
käranden, sedan målet påropats, till ledning vid förhandlingarna inger sitt exemplar
av protokollen i målet för det eller de rättegångstillfällen, målet redan
förevarit.

Att häradsrätten och dess ordförande sålunda i regel hänvisas till en avskrift
av originalprotokollet och i målet ingivna handlingar för att därigenom taga del
av vad som förevarit, kan icke anses enbart lyckligt. Men då aktbildning ännu
är något för rättegångsordningen vid häradsrätterna främmande och det utan
tvivel skulle vara i många avseenden alltför obekvämt och tidsödande att allenast
med tillhjälp av konceptdomböckerna, sådana de föras vid häradsrätterna — vare
sig de redan blivit inbundna eller ännu förekomma i lösa terner — leda förhandlingarna
eller före utslags uppsättande inhämta vad i målet förekommit, torde
ordföranden esomoftast därtill begagna någondera partens protokollsutskrift.

Någon skyldighet för part att vid häradsrätten förete de tidigare protokollen
i målet, är dock icke i lag stadgad. Ur lösenförordningens bestämmelser om
skyldighet för kärande att lösa protokoll kan icke härledas ett åliggande för
honom att vid handläggningen hålla utskriften tillgänglig för häradsrätten. Förmedelst
stämpel och lösen å protokollen upptagas avgifterna för domstolens anlitande,
och genom skyldighet att lösa protokollen tvingas parten att erlägga
dessa avgifter. Nya lagberedningen yttrade visserligen i sitt år 1884 avgivna
betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, att det syntes föga rimligt,
att själva den domstol, där protokollen blivit förda, måste under handläggningen
taga kännedom om dem icke i original utan i avskrift och att parterna »för sådant
ändamål» skulle betungas med skyldighet att lösa dylika avskrifter, men
genom utslag den 9 november 1899 (N. J. A. sid. 500) fällde Kung! Maj:t en
häradsrätts ordförande till ansvar, för det häradsrätten lämnat en kärandes talan
utan avseende på den grund, att han icke vid det ting, då målet skulle slutligen
handläggas, ingivit utdrag av protokollen i målet för de föregående rättegångstillfällena.

- 1921 —

23 2

Att parterna för att underlätta förhandlingen och befordra dess snabbhet
böra inlämna sina protokollsutskrifter, synes uppenbart. Och att handläggningen
av ett mål ofta kan försvåras eller rent av omöjliggöras, om icke expeditionerna
av parterna tillhandahållas, är lika tydligt. Om exempelvis domböckerna förvaras
å annan ort än tingsstället och vittnen i ett vidlyftigt tvistemål skola höras om
tidigare i målet förekomna omständigheter, torde detta knappast på ett tillfredsställande
sätt låta sig göra. Men att lägga dylika svårigheter till grund för en
generell fordran, att käranden skall förete protokollen, är icke riktigt. Kan målet
fortgå, utan att man äger tillgång till utskrifterna, skall så ske.

Uti ifrågavarande fall hade detta utan olägenhet låtit sig göra. Då målet
rörde harnuppfostringsbidrag, hade — även om Karlsson icke kunnat draga sig
den föregående handläggningen till minnes — det genast bort vara klart för
Karlsson, att vad som tidigare förekommit antagligen icke medfört någon vidlyftigare
protokollering. Som domsagans kansli och arkiv äro inrymda i tingshuset,
både det därför legat nära till hands att framskjuta målets handläggning
till något senare på dagen och under tiden låta hämta häradsrättens dombok för
hösttinget 1917. De tidigare protokollen utgjorde tillhopa 5 maskinskrivna sidor.
Hade ett sådant förfarande vållat olägenhet eller icke kunnat äga rum, hade
häradsrätten bort lämna det besked, att yttrande skulle meddelas å nästa sammanträde
den 18 mars. Sedan Karlsson därefter under expeditionstiden tagit del av
domboken och erfarit, att svaranden redan den 26 november 1917 fått slutligt
föreläggande, hade Karlsson otvivelaktigt kunnat uppsätta slutligt utslag att
meddelas av häradsrätten redan den 18 mars.

Härtill kommo ytterligare ett par omständigheter, som av Karlsson bort beaktas.
Då kärandens expeditioner, enligt vad i ärendet får anses upplyst, kvarlegat
outtagna å domsagans kansli, hade Karlsson antingen bort medhava dem
in i tingssalen för att tillhandahållas klaganden eller tillsäga denne att å kansliet
utlösa expeditionerna och sedermera ånyo inställa sig inför häradsrätten. Det
svnes förenligt med god ordning, att häradsrättens ordförande, även om han icke
samtidigt förestår domarämbetet, före början av ett sammanträde gör sig underkunnig
om, i vilka vid sammanträdet förekommande mål och ärenden protokollen
ännu ej blivit lösta.

I lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap, vilken trätt i kraft den
1 januari 1918, stadgas beträffande talan om underhåll åt barn bland annat i 28
§, att om utslag ej omedelbart kan givas, men tvist är allenast om beloppet av
underhållsbidrag — såsom i förevarande fall var förhållandet — äge rätten på
yrkande av käranden förordna, att svaranden skall utgiva skäligt bidrag för tiden,
till dess rätten meddelar slutligt utslag. Enligt 29 § i lagen kan å landet
domaren i vissa fall meddela sådant förordnande. Berörda stadganden visa tydligt,
med vilken skyndsamhet ett krav på harnuppfostringsbidrag skall behandlas. I

I en till Karlsson avlåten ämbetsskrivelse underrättade jag honom om min
nu uttalade åsikt och tilläde, att jag funne att Karlsson förfarit felaktigt genom
att såsom häradsrättens ordförande meddela uppskov i det ifrågavarande målet
av den anledning, att käranden icke företett häradsrättens föregående protokoll.
Vad Karlsson anfört om att målet under alla förhållanden torde hava uppskjuta

— 1921 —

233

för svarandens hörande, förtjänade så mycket mindre avseende, som dels svaranden
— enligt vad redan blivit nämnt — vid rättegångstillfället den 26
november 1917 erhållit slutligt föreläggande och dels häradsrätten vid sammanträdet
den 18 mars 1918 ansett sig oförhindrad att övergå till slutlig prövning,
oaktat svaranden även då uteblivit.

Som jag emellertid erfarit, att Karlsson sedermera omfattat och även tillämpat
den mening, som av mig här ovan framhållits, samt med hänsyn jämväl till de
svårigheter beträffande arbetsbördan och expeditionsförhållandena, som torde förefinnas
inom den ifrågavarande domsagan, funne jag mig kunna stanna vid, att
jag delgåve Karlsson min uppfattning i förhoppning, att Karlsson uti framdeles
förekommande fall av liknande beskaffenhet hade densamma i minnet.

7. Felaktigt vitesföreläggande för tillstädeskoinmen svarandepart i

tvistemål.

Av handlingarna i ett genom klagomål av advokaten Allan Lison Almkvist
här anhängiggjort ärende inhämtas följande.

I stämning till Uppsala läns södra domsagas häradsrätt yrkade P. Erlandsson
såsom innehavare av Bergers fastighetsbyrå P. Erlandsson & C:o att av godsägaren
Otto Ameln i Stockholm utbekomma 4,000 kronor såsom provision för
förmedling av försäljning av Ameln tillhöriga egendomen Jällövsta. Då målet
den 15 mars 1918 första gången förevar vid häradsrätten, tillstädeskommo parterna
genom ombud, för käranden en poliskonstapel i Enköping, som jämte fullmakt
från käranden för advokaten Henne Thalino åberopade en av
denne utfärdad fullmakt, samt för svaranden klaganden. A kärandesidan angavs
i en kort skrift grunden till kärandens fordran och åberopades eu av svaranden
undertecknad handling av innehåll, att han uppdroge åt käranden att försälja
lantegendomen och att han skulle till käranden betala 2 procent å köpeskillingen,
då egendomen med gröda och inventarier blivit försåld till av svaranden antaget
pris. Svarandens ombud bestred bifall till kärandens talan samt hänförde sig till
innehållet i ett uttömmande skriftligt svaromål, däri bland annat anfördes, att
det uppdrag, käranden erhållit, icke innebure, att svaranden ej skulle haft fria
händer att lämna samma uppdrag jämväl till andra personer. I skriften omtalades
vidare, vad som förekommit vid uppgörelsen mellan parterna samt anfördes,
att, svaranden veterligen, käranden icke vidtagit några åtgärder för anskaffande
av köpare. I allt fall hade han icke anskaffat den person, som sedermera
köpt egendomen. Slutligen lämnades en framställning om huru vid
underhandlingarna om köpet tillgått. Svarandens ombud ingav därjämte det
rörande försäljningen upprättade kontraktet samt ett av köparen G. Bång utfärdat
intyg av innehåll att köpet uteslutande kommit till stånd på grund av den beskrivning
och de uppgifter om egendomen, som Bång bekommit av Carl Nisser
i Stockholm. Sedan kärandeombudet anhållit om uppskov för att bereda käranden
tillfälle taga del av svaromålet, blev med bifall härtill målet uti av häradsrätten
under ordförandeskap av häradshövdingen Theodor Eksandh meddelat beslut
utsatt att ånyo förekomma den 11 maj 1918 med föreläggande för parterna att

30 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1021 års riksdag.

234

komma tillstädes, käranden vid äventyr att målet ändock avgjordes och svaranden
vid vite av 25 kronor.

Nästa gång kommo parterna tillstädes genom ombud. Efter muntliga anföranden
å ömse sidor anhöll kärandens ombud om uppskov för att förebringa
bevisning, varemot svarandeombudet sade sig ej hava något att invända. Svarandeombudet
anhöll dock, att föreläggande måtte meddelas käranden att nästa
rättegångstillfälle förebringa all den utredning i målet, han aktade nödigt, vid
äventyr att vidare uppskov därför icke komme att lämnas. Målet blev därefter
av häradsrätten under Eksandhs ordförandeskap i meddelat beslut utsatt till förnyad
handläggning den 29 augusti, då parterna skulle komma tillstädes vid förut
stadgade påföljder, och borde käranden då vara beredd att slutligt utföra sin talan.

Målet förekom ytterligare tre gånger. Därvid förebragtes icke någon vidare
utredning eller bevisning från kärandens sida. I avsagda uppskovsbeslut meddelades
förelägganden allenast för käranden.

Häradsrätten utlät sig slutligen i utslag den 13 mars 1919, att i målet vore
väl upplyst, ej mindre att svaranden den 24 oktober 1917 uppdragit åt käranden
att mot bekommande av viss provision försälja i målet ifråga komna, svaranden
tillhöriga fastighet, än även att försäljning av berörda fastighet ägt rum den 1
december samma år; men enär käranden icke förmått styrka, att nämnda försäljning
ägt rum genom hans förmedling, samt käranden icke heller ådagalagt
något annat förhållande, på grund varav svaranden till käranden blivit ersättningsskyldig
i omstämda hänseendet, ogillades kärandens talan, och förpliktades
han att ersätta svarandens rättegångskostnader med 500 kronor jämte vad svaranden
visade sig hava utgivit till lösen för rättens protokoll i målet. I

I en hit inkommen klagoskrift sade sig klaganden vilja fästa min uppmärksamhet
å det vid målets handläggning den 15 mars 1918 meddelade vitesföreläggandet
för svaranden, vilket enligt klagandens förmenande icke överensstämde
med gällande rätt. Klaganden anförde vidare:

Av förordningen den 6 oktober 1882 angående böter för svarandeparts
uteblivande från underrätt framginge, att utdömande av vite endast kunde komma
ifråga, därest av svarandens utevaro ytterligare uppskov vållades. Hade svaranden
avgivit fullständigt svaromål, kunde han således utebliva från rättens vidare förhandling
av målet, vilket, därest käranden vore fattig och svaranden visste, att
käranden aldrig kunde styrka käromålet, också vore i överensstämmelse med
svarandens intresse i saken. Mycket vanligt vore också, att den ena parten i
förväg underrättade den andra, särskilt då fråga vore om tingsresor, att han
endast ämnade begära uppskov. I sådant fall vore det icke alls av nöden, att
den andra parten komme tillstädes. Genom föreläggande av vite, på sätt häradsrätten
i förevarande fall gjort, bleve häradsrätten däremot påföljande gång nödsakad
att, därest svaranden utebleve, utdöma vitet utan att något som helst
uppskov vållats av svarandens utevaro. Ett föreläggande, som medförde sådan
konsekvens, vore givetvis felaktigt. Klaganden hade erfarit, att häradsrätten
alltid gåve dylika förelägganden. Denna omständighet ansåge klaganden utgöra
ytterligare ett skäl för sakens påpekande.

— 1921 -

23f>

I infordrat yttrande anförde häradshövdingen Eksandh följande.

Klaganden syntes utgå ifrån, att svaranden i förevarande mål redan avgivit
fullständigt svaromål och att han vid sådant förhållande skulle varit berättigad
utebliva från målets vidare handläggning. Detta syntes emellertid vara något,
som det icke tillkomma part eller hans ombud att själv avgöra, utan vore det
rätten, som bestämde, huruvida part borde ytterligare höras, eventuellt med anledning
av vad hans motpart framdeles kunde hava att anföra. Därest svarandepart,
vilkens hörande funnes erforderligt, utan laga förfall utebleve och uppskov
därigenom föranleddes, ägde rätten jämlikt kungl. förordningen den 6 oktober
1882 angående böter för svarandeparts uteblivande från underrätt efter prövning
av omständigheterna att antingen bötfälla honom eller ock döma honom till utgivande
av vite, om sådant blivit honom förelagt. Skulle däremot hans närvaro
icke anses behövlig och vidare uppskov icke erfordras, förekomme intetdera; och
Eksandh visste sig aldrig hava i dylikt fall vare sig bötfällt eller utdömt vite.
Frågan huruvida felaktighet förelåge kunde i allt fall icke prövas, förrän vitet
utdömts. Med dylika förelägganden åsyftades, att part skulle få klart för sig,
vad det för honom kunde gälla, i händelse han utebleve; och, då han därav
funne sig böra iakttaga inställelse, kunde detta i sin mån bidraga till en snabbare
rättskipning. Över onödigt utdragna rättegångar förspordes mycken och ofta
befogad klagan, varemot användandet av ett medel till deras förkortande icke
plägade och icke borde framkalla klander. Eksandhs nämnda förfarande tillämpades
för övrigt vid ett flertal såväl lands- som stadsdomstolar. Uti förevarande mål
hade dessutom funnits ett särskilt skäl till vitesföreläggandet. Kärandens ombud
hade icke varit beredd att bemöta svarandens genmäle utan begärt uppskov,
och hade det därför varit all anledning antaga, att käranden framdeles skulle
vidare utveckla sin talan, något som komme att påkalla svarandens ytterligare
hörande i målet.

I anledning av förklaringen inkom klaganden med påminnelser.

1734 års lag innehåller i 12 kap. rättegångsbalken bestämmelser bland annat
om påföljd av parts utevaro, där särskilt föreläggande icke blivit meddelat. I 2
§ i kapitlet bestämmes sålunda, enligt den lydelse lagrummet fått genom kungl.
förordningarna den 12 mars 1830 och den 18 april 1849, att om någon är förfallolöst
borta, då han ropas av rätten fram att kära eller svara, böte två daler.
Kommer varken kärande eller svarande å landet innan häradstingets slut eller i
stad innan rättegångstimman ute är, böte vardera dubbelt. 3 § i kapitlet innehåller
i sin första punkt den bestämmelsen, att om käranden kommer till första
ting eller i staden å föresatt dag till den rätt, dit saken instämd är, men svaranden
ej, och låter ej laga förfall framte; visar käranden, att svaranden stämning
i laga tid fått, döme då rätten i saken, efter ty som sanning däri utletas kan.
Vid 1734 års lags tillkomst torde med sistberörda bestämmelse hava åsyftats, att
svarandens utevaro vid första rättegångstillfället i allmänhet icke skulle föranleda
målets uppskjutande, utan att detsamma skulle å tillgängligt bevismaterial avgöras.

— 1921 -

236

Under årens lopp visade emellertid domstolarna en allt större obenägenhet för
tillämpning av detta förfaringssätt, och en fast praxis infördes att uppskjuta målet
för svarandens hörande, därest det icke var fråga om skuldfordran på grund av
klara handlingar. Då påföljden för svarandeparts utevaro var begränsad till de
i 12 kap. 2 § rättgångsbalken stadgade låga böter, erbjöds tillfälle för en i denna
praxis bevandrad svarande att utan nämnvärt äventyr utebliva. Det blev därför
av vikt för domstolarna att, för att förhindra ett onödigt utdragande av rättegångarna,
vid meddelande av uppskovsbeslut föreskriva strängare äventyr än som
eljest skulle komma att tillämpas. Av denna anledning kommo vitesförelägganden
till användning.

Bestämmelserna härom i 1734 års lag förekommo i 16 kap. 6 § och 24 kap.-1 § rättegångsbalken. Det förra stadgandet, som med undantag av bestämmelsen
om klagorätt numera återfinnes i 14 kap. 3 § 2 stycket rättegångsbalken, innehåller,
att nu söker endera parten uppskov i saken, förty att han vill flera bevis
skaffa, eller för annan orsak; finner domaren skäl till det uppskov, lägge honom
viss tid före, antingen vid vite i penningar, eller att saken ändå avgöras skall,
allt som omständigheterna det fordra. Det senare lagrummet stadgar, att domaren
bör sakens slut ej uppehålla med uppskovsdom, utan så är, att vissa omständigheter
det oundgängligen kräva. Där endera parten då påläggas skall attnågot
fullgöra, sätte domaren honom där till viss dag före vid vite. Gör parten
det ej, förelägge honom annan tid med större vite eller att i huvudsaken eljest
dömas skall, allt som omständigheterna det fordra. Såsom av ordalagen fre ingår,
avse lagrummen olika anledningar till uppskov. I det förra är fråga om uppskov
för att sätta part i tillfälle att i sitt eget intresse förebringa vidare utredning
eller bevisning. Det senare lagrummet avser det fall, att en part skall fullgöra
något, som ålagts honom i domstolens eller motpartens intresse. Tillämpning
av båda lagrummen förutsatte emellertid, att den part, som var föremål för föreläggandet,
skulle på ena eller andra sättet bidraga till utredningen i målet.

Till jämförelse förtjänar att beröras vad lagkommitténs och äldre lagberedningens
förslag till rättegångsbalk innehöllo om vitesförelägganden. Lagkommitténs
förslag stadgade i 15 kap. 5 §, att om rätten prövade nödigt att part, som uteblivit,
höras skulle, då skulle saken uppskjutas och ålåge andra parten att det
beslut den uteblivna kungöra. I 6 § i samma kapitel föreskrevs, att om parterna
tillstädeskommit och sökte endera uppskov, förty att han ville bevis föredraga
eller för annan orsak, då skulle rätten pröva, om skäl därtill vore. Ej skulle
uppskov beviljas, utan att det för partens rätt nödigt funnes, så framt ej andra
parten det medgåve. Såsom tvångsmedel för att få ett beslut enligt 15 kap. 5 §
åtlytt bestämdes i 36 kap. 3 §, att funne rätten nödigt att höra part efter ty i
berörda lagrum sades, skulle honom föreläggas vite att sig inställa å den dag,
som till hans hörande utsattes; komme han ej då, skulle till vitet fällas och
hämtas. Beträffande beslut enligt 15 kap. 6 § stadgade 10 § i samma kapitel,
att hade rätten uppskov beviljat, på det part skulle kunna med skäl i saken sig
bereda, underläte han det och gitte ej å den tid, som förelagd varit, visa giltigt
hinder, då skulle rätten utan vidare uppehåll döma på de skäl, som företedda
vore. Lagberedningens förslag innehöll motsvarande bestämmelser. Lagkommittén
och lagberedningen sökte i äventyret för svarandepart att bliva dömd på de av

- 19-21

käranden anförda skäl korrektivet mot hans försumlighet att inställa sig för rätta,
men ansågo däremot icke lämpligt att använda viten såsom tvångsmedel för att
framkalla svarandens inställelse i annat fall, än då han borde höras personligen.

I skrivelse den 17 maj 1879 erinrade riksdagen bland annat, hurusom de

påföljder, parts förfallolösa uteblivande från domstolarna medförde, icke kunde
anses uppfylla det med dem åsyftade ändamål. De i detta hänseende stadgade;
bötesbelopp vore, enligt riksdagens åsikt, med dåvarande myntvärde alldeles för
obetydliga för att förmå part till inställelse. Man hade visserligen såsom ett
korrektiv mot uteblivande vid underrätt från det håll, varifrån det väl oftast förekomme
och medförde de största olägenheter, eller från svarandens sida, åberopat
stadgandet i 12 kap. 3 § rättegångsbalken, att i händelse av svarandens förfallolösa
uteblivande å första inställelsetiden rätten skulle döma i saken efter ty som
sanning däri utletas kunde, men, efter vad allmänt bekant vore, tillämpades
dylik tredskodom endast i klara skuldfordringsmål, och i alla övriga tvistemål
kunde svaranden med den ringa uppoffringen av två kronor köpa sig ett uppskov.
Riksdagen anhöll därför, att Kungl. Maj:t ville låta överse och granska

de lagens stadganden, som handlade om parters skyldighet att i av dem eller
mot dem anhängiggjorda mål vid domstolen tillstädeskomma, samt angående de
ändringar och tillägg i nämnda stadganden, vilka till befrämjande av lagskipningens
obehindrade gång kunde finnas erforderliga, till riksdagen avlåta framställning.

Med anledning härav framlade Kungl. Maj:t vid 1882 års riksdag förslag i
ämnet, vilket resulterade i förordningen den 6 oktober 1882 angående böter för
svarandeparts uteblivande från underrätt.

Förordningen erhöll följande lydelse:

Kommer i tvistemål, som är instämt till underrätt, käranden tillstädes å den
dag, saken första gången förekommer till handläggning, och visar, att svaranden
i laga tid fått stämning, men är svaranden borta utan att framte laga förfall,
och varder ej saken avdömd efter ty i 12 kap. 3 § rättegångsbalken sägs, böte
svaranden fem kronor eller mera, högst etthundra kronor. Utebliver svaranden
utan anmält laga förfall å dag, till vilken saken blivit uppskjuten, och vållas av
svarandens uteblivande ytterligare uppskov, böte, som nyss är sagt, där ej särskilt
vite är av rätten satt.

Har någon blivit fälld till böter enligt denna förordning, skola böterna genast
uttagas, utan hinder därav att det beslut, varigenom de blivit ådömda, ej
vunnit laga kraft. Visar svaranden innan sakens slut, att han haft förfall och
ej kunnat rätten det kungöra, gånge böterna åter.

Sista stycket upphörde att gälla genom 1901 års lagändring.

Vid förslagets behandling i statsrådet anförde departementschefen bland annat
följande:

Inom lagskipningen hade den uppfattning gjort sig gällande, att svaranden
icke blott hade rätt att i saken höras, utan ock borde kunna förpliktas att inställa
sig vid rätten för att bidraga till sakens utredning, och domstolens åtgärd, när hän
utebleve, vore därför gemenligen den att, med stöd av andra lagens rum, särskilt
24 kap. 1 § rättegångsbalken, sakens handläggning uppskötes, samt svarandén
vid vite förelädes att å utsatt tid komma tillstädes. Om därigenom kunde anses

— 1921 -

238

vara någorlunda sörjt därför, att svaranden iakttoge inställelse under ett senare
stadium av målets handläggning, därtill han manades genom de förelagda vitena,
så återstode däremot, sedan tredskoförfarandet upphört att tillämpas, knappast
något äventyr för försummad inställelse vid första rättegångstillfället. Frågan
gällde därför att fylla den lucka i lagstiftningen, som uppkommit därigenom, att
domstolarna i allmänhet underläte att tillämpa 12 kap. 3 § rätttegångsbalken.
En ny påföljd vore av nöden för det fall, att svaranden förfallolöst utebleve,
men tredskoförfarandet icke komme till användning. Denna påföljd kunde, då
vite plägade stadgas såsom äventyr för uteblivande vid senare rättegångstillfällen,
icke gärna bliva någon annan än böter. Fråga kunde väl uppstå, vilken påföljd
borde för svaranden uppkomma, om han vid ett senare rättegångstillfälle utebleve.
Ej borde han vara lika ovillkorligt underkastad bötesstraff, som då han första
gången efter stämningen uteblev. Han hade redan en gång kommit tillstädes och
möjligen anfört allt vad han ansåge sig kunna till sitt försvar och sakens utredning
andraga, ehuru målet på kärandens begäran och för att sätta honom i
tillfälle att förebringa ytterligare bevisning uppskjutits till en senare rättegångsdag.
Om svaranden då utebleve, syntes hans fällande till ansvar böra bero därpå,
huruvida rätten funne att målets avgörande genom hans utebhvande fördröjdes
eller ej. Det hade anmärkts, att bedömandet härav kunde medföra ganska stora
svårigheter. I tvivelaktiga fall vore det emellertid antagligt, att svaranden undginge
bötesansvaret.

Stor vikt lades därvid att böter, ådömda enligt förslaget, skulle, i motsats till
utdömda viten, genast kunna uttagas. Effekten av bötespåföljden skulle därigenom
bliva så mycket större. Sistberörda förhållande bortföll emellertid, som
nyss nämnts, 1901.

Sedan vid förslagets granskning i högsta domstolen anmärkts, att det komme
att bero på rättens gottfinnande att genom stadgande av vite suspendera lagen,
då fråga vore om påföljd för svarandeparts uteblivande vid de rättegångstillfällen,
som följde efter det första, anförde departementschefen, att han icke kunde
föreställa sig annat än att varje förståndig domare skulle förfara så att han, utan
allt användande av viten, uteslutande tillämpade författningen intill den gräns,
då han funne de i densamma bestämda böter för en tredskande svarandepart
alltför låga och äventyret för utblivande sålunda borde höjas genom förelagt
vite. Borttoges rättigheten att förelägga vite, skulle författningen motverka sitt
ändamål genom att betaga rätten ett kraftigt verkande medel, som nu stode den
till buds, att i synnerligen svåra undantagsfall när andra utvägar tröte, förmå
svaranden till inställelse.

Efter det genom 1901 års lagstiftning och stadgandet i 16 kap. 10 § rätte
gångsbalken böter och viten för utevaro blivit jämställda, torde 1882 års förord
ning i viss mån hava förlorat sin ursprungliga betydelse. Men med ledning av
sistberörda yttrande synes man vara berättigad antaga, att lagstiftarens mening
varit, att vitesföreläggande för svarandepart, som redan en gång tillstädeskommit,
icke skall givas i annat fall än som i yttrandet berörts. Om domstolen beviljar
uppskov, utan att något särskilt fullgörande skall påläggas svaranden, synes
denne icke böra meddelas äventyr i vite utan för utevaro vara underkastad den
i förordningen stadgade bötespåföljd. Härför talar jämväl den omständigheten,

- 1921 —

att enligt förordningen böterna kunna växla inom angivna gränser. Föreläggen
en svarande att vid visst vite komma tillstädes, är domstolen bunden av det,
sålunda bestämda beloppet. Skall däremot bötespåföljd ådömas svaranden, är
domstolen i tillfälle att lämpa densamma efter sedermera upplysta omständigheter
för hans utevaro. Ett vidhållande av det äldre förfaringssättet med vitesföreläggande
torde därför i viss mån innefatta ett åsidosättande av förordningens
tanke om straffets utmätande med hänsyn till omständigheterna vid utevaron.

I det i ärendet ifrågakomna målet tillstädeskommo vid första rättegångstillfället
parterna genom ombud. Sedan därvid käromålet endast otillfredsställande
utvecklats, blev svarandens talan fullständigt utförd. Kärandens ombud, som
tydligen utgjordes av en i målet okunnig person, anhöll därpå om uppskov, forätt
käranden skulle undfå del av det avgivna svaromålet. Det fanns vid sådant
förhållande icke någon anledning att mot svaranden använda annat tvångsmedel
än det hötesbestämmelserna i 1882 års förordning utan vidare innebar. Att beslutet
kunnat komma att medföra en strängare behandling av svaranden än som
rätteligen bort äga rum, synes ej heller uteslutet. Det torde nämligen kunna antagas
att, om svaranden uteblivit vid andra rättegångstillfället och särskilt vite
icke varit förelagt, han kunnat dömas till bitter till lägre belopp än vitets
storlek. Då det utsatta vitet legat inom gränserna för bötesminimum och bötesmaximum,
har enda verkan av föreläggandet varit, att häradsrätten därmed fastlåst
påföljden för utevaron. För svaranden, som vid första rättegångstillfället till
fullo ådagalagt sin ställning i saken, måste föreläggandet hava framstått såsom
onödigt strängt.

Bättre skäl synas ej hava förelegat för häradsrättens vid andra rättegångstillfället
meddelade uppskovsbeslut. Någon bevisning förebragtes icke av kärandens
ombud, som begärde ytterligare uppskov. Att i uppskovsbeslutet förelägga svaranden
att komma tillsädes vid förut stadgad påföljd d. v. s. vid vite, samtidigt
som häradsrätten uttalade, att käranden å uppskovsdagen borde vara beredd att
slutligt utföra sin talan, torde icke kunna anses riktigt.

Med hänsyn till det anförda fann jag häradsrättens ifrågavarande två beslut
icke förenliga med gällande bestämmelser i ämnet, sådana de enligt min mening
borde tillämpas. Då emellertid besluten icke medfört något utdömande av vitesbeloppen,
fann jag mig icke böra vidtaga annan åtgärd i ärendet, än att i en
skrivelse delgiva Eksandh min uppfattning, och var ärendet därmed från vidare
behandling avskrivet.

8. Obehörigt utkrävande av lösen för resolution å anmälan om

konsert m. m.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Oscar Sundkvist här anhängiggjort
ärende inhämtas följande.

I en till magistraten i Sigtuna insänd, den 7 mars 1918 dagtecknad skrift
anmälde klaganden, att han samt Sven Sundkvist och Eric Fahlsten hade förhyrt

— 1921 -

240

stadshotellets i Sigtuna festsal söndagen den 10 mars klockan 7 e. m. för at.t
där avhålla en musikkonsert mot entré.

A skriften meddelade t. f. borgmästaren Emil Hållenius på magistratens
vägnar den 9 mars 1918 en med lösen en krona och stämpel 50 öre belagd resolution
av följande lydelse:

»Magistraten, som tagit del av denna anmälan, förordnar, att denna handlingföre
konsertens början uppvisas för stadsfiskalen, ävensom att sökanden under
densamma ställer sig till efterrättelse de ordningsföreskrifter, som kunna av polismyndigheten
meddelas.»

Å skriften tecknade därefter stadsfiskalen Anton Broling, att densamma
blivit för honom uppvisad.

I en hit ingiven skrift anförde klaganden, att han, som under 10 år rest
omkring i landet och hållit konserter, icke förut erlagt avgift för anmälan i
likartade fall, samt anhöll om upplysning, huruvida han varit skyldig erlägga nu
ifrågakomna avgift.

I infordrat yttrande anförde Hållenius följande:

På grund av bestämmelserna »bevis, annat tecknat å företedd handling 1:—»
uti § 3 i kungl. förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen
och »bevis annat 0:50» uti § 3 av kungl. förordningen den 19 november 1914
angående stämpelavgiften hade Hållenius ansett sig böra med lösen belägga ifrågavarande
anmälan. Emellertid anhölle Hållenius att få till mitt bedömande överlämna,
huruvida hans åtgärd kunde äga stöd i gällande författningar eller
icke. Skulle hans åtgörande icke befinnas lagligt, vore han villig att till klaganden
genast återställa uppburna beloppet, varjämte Hållenius förbunde sig att för
framtiden icke med lösen belägga anmälningar av ifrågavarande slag och anhölle
Hållenius, att hans förfaringssätt icke måtte till någon min rättsliga åtgärd
föranleda,

Med anledning härav yttrade jag i skrivelse till Hållenius följande.

I § 13 ordningsstadgan för rikets städer föreskreves bland annat följande
:

Var och en, som vill i stad eller å dess område giva offentlig föreställning,
Hålla konsert eller eljest utföra musik eller göra andra tillställningar av vad beskaffenhet
som helst, vilka genom allmän tidning, anslag eller annorledes kungöras,
eller vartill inträdeskort försäljas eller avgift på ett eller annat sätt från
allmänheten fordras, begäres eller mottages, eller till vilka allmänheten eljest har
tillträde, skall därom göra anmälan hos polismyndigheten. I fall tillställningen
kungöres genom allmän tidning, skall denna anmälan ske före kungörandet och
eljest, där så ske kan, minst 24 timmar före tillställningens början. Den, som
anmäler tillställningen, vare pliktig, när det av polismyndigheten påfordras, ej
mindre att styrka, att den uppgivna lokalen eller platsen blivit av ägaren eller
innehavaren upplåten för ändamålet, än även att om tillställningens ändamål
och beskaffenhet lämna polismyndigheten de upplysningar, denna äskar för att
kunna meddela erforderliga ordningsföreskrifter; allt vid äventyr att tillställningen
eljest anses icke vara behörigen anmäld.

'' — 1921 —

241

År fråga om maskerad, bal, lekstuga, lindansniug, positivspelniug eller dylikt,
akrobatiska konststycken, konstridning, djurf öre visning eller andra med dessa
jämförliga tillställningar, eller skall tillställning äga rum på gata, torg eller annan
allmän plats eller på annat under bar himmel beläget ställe, till vilket allmänheten
eljest bar obehindrat tillträde, då skall polismyndighetens tillstånd avvaktas,
och vare förbjudet att, innan tillstånd meddelats, utlämna inträdeskort, fordra,
begära eller mottaga avgift.

Den, som gjort anmälan om tillställning, vare sig tillstånd erfordras eller icke,
bar att ställa sig till efterrättelse de ordningsföreskrifter, som kunna av polismyndigheten
meddelas.

Beträffande rätten att hålla offentliga föreställningar vore sålunda stadgat,
att somliga föreställningar av i lagrummet angiven beskaffenhet skulle hos polismyndigheten
allenast anmälas samt att beträffande andra föreställningar polismyndighetens
tillstånd måste avvaktas. I fråga om föreställningar av det förra
slaget förutsattes allenast en anmälan. Beträffande den senare kategorien erfordrades
ansökan om tillstånd att få hålla föreställningen, och hade polismyndigheten att
därom fatig ett formligt beslut. I det förra fallet anhängiggjordes ett anmälningsärende,
i det senare ett ansökningsärende.

Ifrågakomna anmälan hade avsett en konsert, som skulle hållas i festsalen
å stadshotellet i Sigtuna. Tillställningen hade därför varit av sådan beskaffenhet,
att för densamma erfordrades allenast en enkel anmälan. Med anledning av
denna anmälan hade magistraten icke haft att meddela något annat beslut än
att lämna de ordningsföreskrifter, som kunde anses erforderliga. Dessa hade
emellertid icke behövt protokollföras och hade icke påkallat påtecknandet av
något bevis å den av klaganden till magistraten ingivna anmälningsskriften.
Icke heller hade det varit nödigt att föreskriva skyldighet för klaganden att för
stadsfiskalen uppvisa skriften, då Hållenius såsom stadsfiskalens överordnade
lämpligen själv kunnat bringa till hans kännedom, att konserten skulle äga rum.
Av Hållenius’ förklaring syntes jämväl framgå, att han ansett tillstånd till den
ifrågakomna föreställningen icke hava varit erforderligt, utan att en anmälan
därom varit till fyllest. En följd därav borde hava varit, att Hållenius icke betungat
klaganden med avgift för den av Hållenius på magistratens vägnar utfärdade
resolutionen.

Enligt första momentet av § 10 i kungl förordningen den 7 december 1883
angående expeditionslösen vore kärande, klagande eller sökande, med den inskränkning
§ 12 innehölle, skyldig utlösa dom, utslag, resolution eller annan
expedition, innefattande huvudsakligt beslut, ävensom protokoll i sak, där beslut
ej skreves med rubrik. Att eu person, som hade att söka tillstånd till en föreställning,
vore att betrakta såsom sökande och sålunda skyldig lösa det beslut,
som polismyndigheten i anledning av hans ansökan fattade, torde vara tydligt.
Men hka uppenbart vore, att en person, som allenast hade att anmäla en föreställning
och som icke hade att avvakta något beslut i anledning av sin anmälan,
icke vore att hänföra till dem, som enligt § 10 lösenförordningen vore skyldiga
utlösa expedition.

Denna uppfattning vunne stöd i motiven till förordningen angående expeditionslösen,
för vilka motiv eu utförlig redogörelse blivit lämnad i ett i J. 0:s

31 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1921 års riksdag.

242

ämbetsberättelse år 1886 sid. 35 o. f. omförmält, av J. O. efter klagomål av
director musices vid universitetet i Uppsala anbefallt åtal mot polismästaren i
samma stad angående förfarande av enahanda beskaffenhet som Hållenius’ nu
ifrågavarande. Med anledning av åtalet hade Svea hovrätt yttrat, att som director
musices icke uti ifrågavarande fall varit kärande, klagande eller sökande och det
följaktligen icke enligt § 10 i förordningen den 7 december 1883 ålegat honom
att lösa de i omförmälda ärenden förda protokoll, men polismästaren det oaktat
avfordrat director musices lösen för samma protokoll och jämväl låtit hos honom
uttaga denna lösen, prövade hovrätten med stöd av 25 kap. 17 § strafflagen
rättvist döma polismästaren att för berörda olagliga förfarande i ämbetet höta
20 kronor ävensom förplikta honom att återbära det obehörigen uttagna lösenbeloppet.
Hovrättens utslag blev av Kungi. Maj.-t fastställt genom utslag den
12 augusti 1886 (N. J. A. 1886 B n:r 475). Jag hänvisade jämväl till det i J. 0:s
ämbetsberättelse år 1915 sid. 53 o. f. omförmälda målet, i vilket en polismyndighet
ävenledes blivit för likartat tjänstefel fälld till ansvar.

I enlighet med vad sålunda blivit anfört fann jag, att Hållenius förfarit
felaktigt, då han med anledning av klagandens till magistraten insända anmälan
för resolution å handlingen debiterat en avgift med sammanlagt 1 krona 50 öre.
I sin förklaring hade Hållenius emellertid uppgivit, att han vore villig att till
klaganden återställa beloppet, om Hållenius skulle anses obehörigen hava uppburit
detsamma, samt för framtiden icke med lösen belägga anmälningar av
ifrågavarande slag. Jag ansåge mig fördenskull böra bereda Hållenius tillfälle
fullgöra den återbäringsskyldighet, vartill han förklarat sig villig. Om Hållenius
till klaganden återbetalade ett belopp av 1 krona 50 öre samt till mig inkomme
med bevis därom, funne jag, med stöd av 3 § i den för mig gällande instruktion,
mig kunna avskriva ärendet såsom ej föranledande vidare åtgärd.

Sedan Hållenius inkommit med bevis, att han ersatt klaganden i angivna
hänseendet, avskrevs ärendet.

Av handlingarna i ett annat genom klagomål av Sundkvist här anhängiggjort
ärende inhämtas följande.

I en till stadsstyrelsen i Haparanda insänd, den 20 maj 1920 dagtecknad
skrift, anmälde klaganden, att han jämte två andra personer, samtliga mantalsskrivna
i Stockholm, förhyrt goodtemplarlokalen i Haparanda den 2 juni 1920
klockan 8 e. m. för att där avhålla en musikkonsert mot entré. Å skriften
meddelade stadsstyrelsens ordförande G. V. Rignell å stadsstyrelsens vägnar den
25 maj 1920 en med 2 kronor lösen och 1 krona stämpel belagd resolution av
följande lydelse: »Ansökningen bifalles. Det åligger sökanden att med upp visande

av denna handling i god tid före konsertens början om densamma göra
anmälan hos ej mindre drätselkammaren i och för upptagande av nöjesskatt än
även stadsfiskalen, vilken äger meddela nödiga ordningsföreskrifter.» Uti en hit
insänd skrift anhöll klaganden att återfå det i lösen och stämpel erlagda beloppet,
för den händelse han ej varit skyldig utgiva detsamma. I infordrat yttrande

— 1921 —

24:5

förklarade Rignell att, därest klaganden icke varit skyldig erlägga stämpel och
lösen för resolution å den av honom gjorda anmälan om konsert, Rignell vore
villig återbetala till honom det ifrågavarande beloppet.

Med anledning härav avlät tjänstförrättande justitieombudsmannen Lindman
eu skrivelse till Rignell, däri J. O. dels på de skäl, som anförts i min skrivelse till
Hållenius, anmodade Rignell att till klaganden återställa det ifrågavaranda beloppet 3
kronor och dels yttrade, att det likaledes varit oriktigt, då Rignell i resolutionen förelagt
klaganden att hos drätselkammaren göra anmälan om konserten i och för
upptagande av nöjesskatt. Uti 3 § i kungl. kungörelsen den 16 juli 1919 med
närmare föreskrifter rörande tillämpningen av förordningen den 30 maj 1919 om
rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar
stadgades nämligen, att myndighet, hos vilken enligt gällande bestämmelser anmälan
om nöjestillställning skulle göras eller tillstånd därtill sökas, vore skyldig
att ofördröjligen underrätta vederbörande uppbördsmyndighet om skedd anmälan
eller lämnat tillstånd.

Sedan Rignell inkommit med bevis, att han tillsänt klaganden ett belopp
av 3 kronor, men att klaganden vägrat mottaga detsamma, och klaganden hit
meddelat, att han icke vidare önskade utfå någon ersättning, avskrevs även detta
ärende.

9. Fråga om tillämpning av § 12 jaktstadgan den 8 november 1912.

I en till mig insänd skrift har jägmästaren Karl Gram anhållit om upp
lysning angående tillämpning av § 12 jaktstadgan den 8 november 1912. Därvid
har Gram anfört följande.

Inom Degerfors revir, där Gram vore jägmästare, hade fyrfaldiga gånger inträffat,
att älgar av kronojägare under förbjuden jakttid anträffats skjutna å område
tillhörigt enskild person. Då gärningsmannen vid sådant tillfälle ej varit
känd och då utsikten till erhållande av bindande bevisning i övrigt varit ringa,
hade Gram alltid låtit jakträttsinnehavaren genast tillvarataga älgen till fritt förfogande.
Olika, åsikter vore emellertid rådande bland åklagare i trakten, huru
man i dylika fall rätteligen borde gå till väga. En del åklagare toge det upphittade
djuret i beslag, även om jakträttsinnehavaren protesterade däremot, samt
försålde det å auktion och deponerade medlen tills preskriptionstiden gått till ända
eller eventuellt åtal blivit slutligen avdömt. Enligt Grams förmenande vore detta
tillvägagående oriktigt och saknade stöd av lag. Någon jakträttsinnehavare hade
emellertid ej kunnat förmås att på laglig väg söka vinna full klarhet i denna sak. I

I 1 § i lagen den 8 november 1912 om rätt till jakt stadgas, att jakträtt,
vari jämväl innefattas rätt till villebråd, som anträffas dött (fallvilt), tillkomme,
där ej annorledes i lagen stadgas, en var jordägare på honom tillhörigt område.

I 22 § i lagen bestämmes, att om någon olovligt jagar å annans jaktområde,
straffas han efter allmän strafflag. Har vid jakten villebråd åtkommits, vare

— 1921 -

villebrådet eller dess värde förverkat till jakträttsinnehavaren eller, om jakten
skett å jord, där jakträtten tillkommer kronan, eller å område, som i 7 § omför -mäles, eller under tid, då enligt vad särskilt är stadgat jakt efter sådant villebråd
icke är tillåten, till åklagaren. Såsom olovlig jakt enligt lagen skall anses,
om någon å annans jaktområde olovligen tillvaratager fallvilt.

§ 12 jaktstadgan lyder: Villebråd, som under för detsamma ej lovlig jakttid
anträffas dött, tillfälle, där ej åtal anställes i anledning av villebrådets dödande
under sådan tid och gärningsmannen sakfälles, jakträttsinnehavaren; dock må
denne, då fråga är om älg, hjort eller rådjur, ej från stället bortföra djuret
utan i närvaro av två ojäviga vittnen och vare han dessutom pliktig att sist
inom en vecka efter besittningstagandet om förhållandet underrätta allmän åklagare
i orten, allt vid påföljd att eljest anses såsom den där tagit olovlig befattning
med vilt på sätt i § 4 omförmäles. Lag samma vare om villebråd, som under
sådan tid anträffas så illa sårat eller skadat, att det befunnits nödigt att döda
detsamma.

§ 13 i jaktstadgan innehåller bland annat straffbestämmelser för jakt å
olovlig tid och vidare, att om djur vid jakten blivit dödat eller fångat, vare även
det förverkat.

§ 19 innehåller bestämmelser om böteslordelningen samt i mom. 2, att villebråd,
som är förverkat, eller dess värde tillfälle åklagaren.

Det ifrågavarande spörsmålet sammanhänger med stadgandet i 1 § i jaktlagen
om jordägares rätt till fallvilt. Bestämmelsen härom var upptagen redan
i det 1909 av sakkunniga avlämnade förslaget rörande revision av jaktlagstiftningen.
I detta förslag hade de föreskrifter, som nu återfinnas i 22 § jaktlagen
och § 13 jaktstadgan i nu förevarande avseende huvudsakligen samma
innehåll som ifrågavarande lagrum. Men något stadgande, motsvarande nuvavande
§ 12 jaktstadgan, fanns ej i de sakkunnigas förslag.

Beträffande frågan om rätt till fallvilt anmärkte domänstyrelsen i sitt yttrande
över förslaget bland annat följande.

»Ehuru rätten till fallvilt torde kunna anses synnerligen naturlig, kan domänstyrelsen
likväl ej underlåta erinra om den lättnad att undgå följderna av olovlig
jakt, som härigenom komme att beredas den, som under tid, då jakt å visst
villebråd vore förbjuden, bedreve jakt efter sådant vilt å sitt jaktområde. Särskilt
i avlägsnare orter är sådan jakt lätt att dölja. Däremot är stor risk att
bliva upptäckt förenad med att undanskaffa och tillvarataga under dylik jakt
fällt villebråd. Ägde emellertid jordägaren laglig rätt till villebråd, som anträffades
dött å hans mark, bleve svårigheterna att tillgodogöra sig det vilda avsevärt
mindre. För den, som hade att beivra jaktöverträdelsen, bleve däremot
svårigheten mycket större. Ofta utgöras nämligen de bevis, som kunna förebringas
i jaktbrottmål i fråga om jakt under förbjuden tid, av vittnesmål angående
forslat villebråd eller innehav av sådant eller delar därav. Mera sällan erhålles
bevis om den olovliga jakten å det fällda villebrådet. Med nu ifrågasatta
bestämmelser vore det för en markägare, synnerligen i skogsbyggd vintertid, då
kött utan att avsevärt försämras kan under rätt lång tid ligga fruset, ganska lätt
att utan fara för upptäckt å egen mark skjuta en älg, låta djuret under någon tid,
varunder nytt snöfall inträffat, kvarligga i skogen samt därefter i sällskap med

245

ett eller annat vittne »tillfälligtvis» under göromål i skogen påträffa djuret, varefter
det med den rätt lagen gåve kunde av markons ägare tillvaratagas. Domän
styrelsen finner på grund av det nyss anförda önskvärt, att skilda bestämmelser
varda gällande angående rätten till fallvilt, allt efter som det anträffas under tid
då jakt efter sådant villebråd är å ena sidan tillåten, å den andra förbjuden. I förra
fallet synes sådant vilt obestridligen böra tillfalla markens ägare. Anträffas fallvilt
däremot å tid, då jakt efter sådan djurart är förbjuden, bör djuret disponeras
på sätt som föreskrives beträffande vilt, som dödas å för jakt ej tillåten
tid, d. v. s. djuret skall tillfalla åklagaren eller, där åtal ej kunnat anhängiggöras,
kronan. Det skulle visserligen kunna ifrågasättas, att villebråd, som anträffas
dött under tid, då jakt å sådan djurart ej är tillåten, borde kunna tillfalla
jordägaren, om denne kunde visa, att han till djurets dödande icke varit vållande
eller däri ej haft del, men detta kunde giva anledning till att grannar jagade

för varandra under här antydda förhållanden. Det torde för den skull vara

lämpligast, att jordägarens rätt till fallvilt begränsas till tid, varunder jakt å
sådan djurart enligt särskilda stadganden är tillåten.»

I fråga om de i 22 § i lagen (26 § i förslaget) upptagna bestämmelserna
anförde domänstyrelsen.

»På det att den, som enligt jaktstadgan är skyldig åtala vissa jaktöverträdelser
och alltså a priori kan betecknas såsom åklagare, icke under sken av

rätt skulle utan att åtala eu förbrytelse, varvid någon, som jagat under förbjuden
tid eller under tillåten tid å annat än enskild jakträttsinnehavares område, fångat
eller dödat villebråd, kunna behålla sådant villebråd, skulle i andra stycket framför
ordet »åklagaren» kunna inskjutas orden »då förbrytelsen åtalas».

Angående stadgandena i § 19 i jaktstadgan (§ 16 i förslaget) yttrade dom änstyrelsen.

»I övensstämmelse med vad domänstyrelsen föreslagit beträffande § 26 i lag
om rätt till jakt, får styrelsen hemställa, att mom. 2 erhölle följande lydelse:
»Villebråd, som —.—.—.— tillfälle, då förbrytelsen åtalas, åklagaren.» Ej sällan
händer, att under för jakt å visst villebråd förbjuden tid i skog eller mark anträffas
villebråd, som är tjuvskjutet eller av annan anledning dött, utan att i förstnämnda
fall åtal kan anställas, på grund av att förbrytaren är okänd. Då alltså
ej finnes någon åklagare, kan det tillvaratagna ej tillfalla någon sådan. Föreskrift
saknas vem det vilda i sådant fall skall tillfalla. Likaledes förekommer
emellanåt, att vid jakt sårat eller eljest skadat villebråd, oftast älg, anträffats
under för jakt ej lovgiven tid i så medtaget tillstånd, att det ur djurskyddsvänlig
synpunkt ansetts nödigt nedskjuta detsamma. I allmänhet torde hittills praxis
hava varit, att under sådana förhållanden dödat villebråd sålts för kronans räkning.
Även markägaren lärer dock hava ansett sig berättigad att omhändertaga sådant
vilt. För undvikande av tvekan, huru skall förfaras i dessa fall, torde vara
lämpligt att bestämmelse härom lämnas i jaktstadgan. Domänstyrelsen får fördenskull
föreslå ett tillägg till § 16 utav följande lydelse: »Villebråd, som under för

detsamma ej lovlig jakttid anträffas på så sätt sårat eller skadat, att det befunnits
nödigt döda detsamma, så ock under sådan tid anträffat dött villebråd tillfälle
kronan, där ej åtal kan anställas.»

1921

246

Domänstyrelsens anmärkning i fråga om rätten till fallvilt föranledde ingen
ändring i de sakkunnigas förslag.

I det till lagrådet remitterade förslaget uteslöts däremot ur 25 § (22 §) jaktlagen
bestämmelsen om till vem villebråd, som vid olovlig jakt å annans mark
dödats eller fångats under förbjuden tid, skulle vara förverkat, då det ansågs,
att en sådan bestämmelse borde komma i jaktstadgan. På anmärkning av lagrådet,
som icke ansåg lämpligt att i en kommande jaktstadga meddela bestämmelse
om rätt till villebråd, vilket under förbjuden tid olovligen fångats eller
dödats å annans mark, infördes bestämmelse härom ånyo i jaktlagen, varjämte
lagrummet jämkades, så att därav framgick, att även villebråd, som åtkommits
genom det med jakt likställda förfarandet, tagande av fallvilt å annans mark,
skulle vara förverkat. Sedan i jaktlagen meddelats bestämmelser om att vid
olovlig jakt å annans mark under förbjuden tid villebrådet eller dess värde
skulle vara förverkat till åklagaren, gällde därefter att i jaktstadgan meddela bestämmelser
i övrigt om påföljder av jakt under förbjuden tid. I § 13 intogs
bestämmelse att djur, som vid jakt under förbjuden tid fångats eller dödats,
skulle vara förverkat, samt vidare i § 19 att villebråd, som är förverkat enligt
jaktstadgan, skulle vara förverkat till åklagaren.

Med hänsyn till de skäl, domänstyrelsen anfört, ansågs det emellertid erforderligt,
att särskilda bestämmelser meddelades om fallvilt under förbjuden tid,
däri inbegripet såväl djur, som uppenbarligen dödats genom olovlig jakt, som
djur, som anträffats så illa sårat eller skadat, att det befunnits nödigt att döda
detsamma.

I anledning härav tillkom § 12 i jaktstadgan. Bestämmelserna däri upptogos
först såsom ett moment i § 19, men inflöto sedermera i en särskild paragraf,
placerad framför § 13.

Då enligt 1 § jaktlagen jordägares eller jakträttsinnehavares jakträtt omfattar
även rätten till fallvilt, torde han, om något åtal ej kan anställas och tilltalad
sakfällas för jakt under förbjuden tid, böra bibehållas vid sin rätt till det
fallna. Dock hava vissa garantier i analogi med 11 § jaktlagen ansetts böra
fastställas beträffande högdjuren till undvikande av att fallvilt arrangeras av
grannar åt varandra. År djuret självdött eller uppenbarligen omkommet genom
olycksfall, torde jordägares rätt klart framgå av 1 § jaktlagen.

Huruvida vid avfattningen av § 12 jaktstadgan lagstiftaren tänkt sig det
fall, som av Gram framhållits, är måhända ovisst. Bristande tillgång till bevisning
kan naturligtvis göra det osäkert, huruvida ett åtal skall komma till
stånd eller ej eller om det kan komma att bifallas eller ej, men i de flesta fall
torde enligt mitt förmenande en åklagare likväl vara försvarad, även om han
använder det förfaringssätt, vilket Gram betecknat såsom oriktigt.

I en skrivelse underrättade jag Gram om denna min mening.

— 19‘21

247

10. Oriktig anteckning i kyrkoböcker, att barn vore fött utom

äktenskapet.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Oskar Mattsson i Arvika såsom
ombud för Anna Magnelia Larsson här anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Sedan Anna Magnelia Larsson, då tillhörande Algå församling, den 28
januari 1909 framfött en son, Karl Johan, till vilken arbetaren Nils Viktor Nilsson
vid kyrkobokföringen antecknades såsom fader, ingingo Nilsson och Anna
Magnelia Larsson den 28 augusti 1909 äktenskap. Omedelbart efter äktenskapets
ingående avreste Nilsson till Södra Ström i Silbodals församling, där han sedermera
varit bosatt, under det att Anna Magnelia Larsson hade sitt hemvist hos
sina föräldrar, med vilka hon under maj 1910 flyttade till Berg i Älgå församling.
Den 17 maj 1913 födde Anna Magnelia Larsson en dotter Marta Margareta.
Vid dotterns kyrkobokföring i Älgå församling blev Nils Viktor Nilsson icke antecknad
såsom hennes fader, utan angavs dottern vara född utom äktenskapet.
På begäran utfärdade dåvarande komministern i församlingen G. T. Karlberg
den 8 juni 1916 ett bevis av innehåll, att Anna Magnelia Larsson i äktenskap
med Nils Viktor Nilsson enligt Älgå församlingsbok hade ett barn, nämligen
Karl Johan Nilsson. Då Anna Magnelia Larsson under 1917 skulle med sina
'' föräldrar avflytta till Eda socken, erhöll hon ett den 26 april samma år av Karlberg
utfärdat flyttningsbetyg för sig och sin man, däri Marta Margareta var upptagen
såsom hennes dotter med anmärkning, att Marta Margareta vore född utom
äktenskapet. Kyrkoherden i Eda församling kontraktsprosten E. A. Berglundh
förbisåg till en början nämnda anmärkning, som i flyttningsbetyget var införd
med fin stil och inom parentes, samt utfärdade i enlighet därmed den 27 juni
1918 bevis, att makarna i sitt den 28 augusti 1909 ingångna äktenskap hade
sonen Karl Johan samt dottern Marta Margareta. Sedan Karlberg därefter den
12 augusti 1918 på förfrågan ånyo meddelat, att Marta Margareta vore född
utom äktenskapet, hemställde klaganden hos domkapitlet i Karlstad, att domkapitlet
ville draga försorg om den utredning, som kunde finnas erforderlig för
att ådagalägga, huruvida Marta Margareta vore född inom äktenskapet, eller, om
sådan utredning befunnes obehövlig, förständiga Karlberg att utfärda intyg om
att Marta Margareta vore född i makarna Nilssons äktenskap. Karlberg och
Berglundh inkommo i anledning därav till domkapitlet med yttranden, därvid
Karlberg vidhöll riktigheten av vad han förut meddelat samt Berglundh förklarade
det av Karlberg utfärdade beviset vara fullt riktigt och makarna Nilsson
därför i sitt äktenskap hava allenast ett barn, sonen Karl Johan. Domkapitlet
beslöt därefter den 13 november 1918 att såsom begärd utredning till klaganden
överlämna Karlbergs och Berglundhs yttranden. I en till Jösse häradsrätt den
26 augusti 1918 ingiven ansökan hemställde makarna Nilsson att, enär de på
* grund av djup och varaktig söndring levat åtskilda sedan 1910, häradsrätten
måtte döma till skillnad i äktenskapet mellan dem ävensom förordna, att hustru
Nilsson skulle hava vården om makarnas två omyndiga barn, Karl Johan och
Marta Margareta. I utslag den 23 september 1918 fann häradsrätten, enär genom

- 1921 —

''248

vad i målet förekommit icke vore utrett, att makarna Nilsson på grund av söndring
levat åtskilda sedan minst tre år tillbaka, ansökningen icke kunna bifallas.

— ''v • M.''■''"•So - '' *•’'' :* a >0 0 ’ > 1 - ~\ - i-''-- n: TV ''

I en den 25 november 1918 hit ingiven klagoskrift har klaganden anhållit,
att jag måtte vidtaga de åtgärder emot komministern Karlberg, som kunde vara
påkallade för att vinna rättelse beträffande dottern Marta Margaretas kyrkoskrivning
samt för att förhindra att i kyrkoböckerna gjordes anteckningar, som endast
grundade sig på pastors subjektiva uppfattning om ifrågavarande rättsförhållande,
vilket vore av den största betydelse för dotterns rätt till arv efter och underhåll
av Nils Viktor Nilsson samt för hennes äktenskapliga börd.

I avgivet yttrande har komministern Karlberg anfört att, då det varit en i
orten allmänt känd sak, att makarna Nilsson levat skilda, och Anna Magnelia
Larsson vid upprepade tillfällen hos Karlberg sökt vinna skilsmässa, Karlberg
med fäst avseende jämväl vid vad hennes grannar haft sig bekant om henne
och hennes förhållanden ansett sig förhindrad att i kyrkoböckerna anteckna
Nils Viktor Nilsson såsom fader till dottern Marta Margareta, för så vitt icke
Nilsson själv vidginge faderskapet, samt att Nilsson på förfrågan av Karlberg i
december 1918 skriftligen till Karberg meddelat, att Nilsson icke vore fader till
barnet, som vore fött utom äktenskapet.

Domkapitlet har i avgivet yttrande anfört, att domkapitlet funne att Karlberg
i förevarande fall icke kunnat handla annorlunda än han gjort och att
domkapitlet därför hemställde, att klagoskriften icke måtte till någon vidare
åtgärd föranleda.

Sedan makarna Nilsson i Svea hovrätt anfört besvär över Jösse häradsrätts
ovanberörda utslag den 23 september 1918, har hovrätten i utslag den 27 januari
1919 utlåtit sig, att enär i målet vore upplyst, att makarna Nilsson levat åtskilda
sedan mera än tre år, samt tillika finge anses utrett, att orsaken därtill varit
rådande söndring i makarnas äktenskap, prövade hovrätten lagligt att, med
ändring av häradsrättens utslag jämlikt 6 kap. 4 § i lagen den 12 november
1915 om äktenskaps ingående och upplösning döma till skillnad i makarnas
äktenskap, och förordnade hovrätten, att hustru Nilsson skulle hava vårdnaden
om i makarnas ansökning omförmälda två barn.

Komministern Karlberg har därefter den 18 juni 1919 avlidit. I

I anledning av vad sålunda förekonmit avlät jag den 23 april 1920 till domkapitlet
en ämbetsskrivelse, däri jag anförde följande. ,

I 1 § i lagen den 14 juni 1917 om äktenskaplig börd stadgas, att barn, som
födes under äktenskap eller å sådan tid efter dess upplösning, att det kan vara
avlat dessförinnan, har äktenskaplig börd, där ej, i den ordning i lagen sägs,
barnet förklaras icke hava sådan börd.

1921

249

f 2 § i lagen föreskrivcs, att om mannen vill vinna förklarande, att barnet
icke har äktenskaplig börd, skall lian instämma sin talan inom sex månader från
det han fick kunskap om barnets födelse. Har barnet ej särskild förmyndare,
silke mannen hos rätten förordnande av god man att bevaka dess rätt. Är å
landet ej rättegångsdag, äge domaren förordna god man att bevaka barnets rätt,
intill dess på anmälan av domaren god man av rätten förordnats. Är mannen
sinnessjuk eller sinnesslö, föres talan av förmyndaren.

7 t? i lagen innehåller, att käromålet ej må bifallas, med mindre det visas,
att barnet icke kan vara avlat av mannen; dock må, ändå att sådan bevisning
ej förebragts, talan, som föres av mannen själv, bifallas, om utredningen giver
vid handen att barnet är avlat före äktenskapet eller under det makarna enligt
domstols beslut levat åtskilda, samt det ej göres sannolikt att makarna haft
samlag med varandra å tid, då barnet kan vara avlat.

I 4 § i lagen stadgas, att om mannen efter barnets födelse erkänt barnet
såsom sitt, äge talan, som nu är sagd, ej rum.

Lagen trädde i kraft den 1 januari 1918 och äger med visst undantag tilllämplighet
å barn, som födas efter lagens trädande i kraft, men icke å barn,
som fötts dessförinnan. Emellertid vilar lagen, såvitt nu är i fråga, på samma
grund, som tidigare burit den svenska rättsuppfattningen.

De förutvarande reglerna i ämnet voro emellertid, såsom i motiven till lagen
framhållits, synnerligen ofullständiga. Sådana de utbildats genom teori och praxis,
hade de icke vunnit någon i lag bunden form.

Enligt lagkommitténs under 2 kap. ärvdabalken intagna förslag till bestämmelser
om äkta födsel skulle barn, som i äktenskap föddes, vara äkta. Hade
mannen under de första 120 dagarna av de 300, som gått näst före barns födsel,
varit frånvarande, så att lian med hustrun ej kunnat hava samlag, ägde han
dock förneka barnet, så framt ej däremot, genom undersökning om barnets och
modems beskaffenhet, ljusligen visades, att barnet kunde vara av mannen avlat,
ändå att det tidigare eller senare framkommit. Ville mannen förneka barnet,
skulle han instämma sin talan till rätten. Den äldre lagberedningen upptog i
sitt förslag till ärvdabalk till innehållet likartade bestämmelser med tillägg att
mannen ägde rätt att förneka ett under äktenskapet fött barn, jämväl om lian
under nyss angivna tid varit i sådant tillstånd, att det kunde med full visshet
antagas, att han ej kunde vara barnets fader.

Före lagen den 14 juni 1917 gällde enligt svensk rätt att barn, som blivit
avlat under föräldrarnas äktenskap, hade äktenskaplig börd. Mannen ansågs
såsom barnets fader, och det fordrades starka grunder för att denna presumtion
skulle falla. Civilrättsligt sett måste det inför domstol styrkas, att han icke kunde
vara fader till barnet, och den omständigheten, att hustrun under konceptionstiden
haft umgänge med annan än mannen, var i och för sig utan betydelse för
bedömande av frågan om barnets börd (se nytt juridiskt arkiv 1899: 504 och
1906: 532). Grunden till den sålunda gällande rättsuppfattningen är lätt insedd.
Äktenskapets väsen och helgd fordra, att barn, som fötts i dess hägn, skola äga
den äktenskapliga bördens trygghet. Rykten eller personlig uppfattning hos
makarnas omgivning äro saken ovidkommande.

I ärendet är upplyst, att Nils Viktor Nilssou och Anna Magnelia Larsson

■32 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1921 års riksdag.

250

den 28 augusti 1909 med varandra ingått äktenskap samt att de däri vunnit
skillnad genom hovrättens utslag den 27 januari 1919. Dottern Marta Margareta,
som föddes den 17 maj 1913, var avlad och född under det äktenskapet ägde
bestånd. På grund härav var hon rättsligt sett att betrakta såsom född inom
äktenskapet, intill dess det visats, att Nils Viktor Nilsson icke kunde vara fader
till henne.

Såsom skäl för åtgärden att vid Marta Margaretas kyrkobokföring icke anteckna
Nils Viktor Nilsson såsom hennes fader har komministern Karlberg åberopat,
att det varit i orten allmänt känt, att makarna Nilsson levat skilda, att
Anna Magnelia Larsson vid upprepade tillfällen hos Karlberg sökt vinna skillnad
i äktenskapet, ävensom vad Anna Magnelia Larssons grannar haft sig bekant
om henne och hennes förhållanden. Försåvitt icke Nilsson själv vidginge faderskapet,
vilket Nilsson skriftligen hos Karlberg förnekat, hade Karlberg ansett sig
förhindrad därom göra anteckning i kyrkoböckerna.

Denna Karlbergs ståndpunkt var enligt mitt förmenande principiellt oriktig.
Såsom anledning till att Nilsson icke vid Marta Margaretas kyrkobokföring skulle
antecknas såsom Marta Margaretas fader borde åtminstone hava förelegat en invändning
mot faderskapet från hans sida eller en uppgift av modern, att Nilsfeon
icke vore barnets fader. Såvitt visats, var detta icke fallet. Långt senare, sedan
jag infordrat Karlbergs förklaring, har Nilsson visserligen på förfrågan av Karlberg
skriftligen förnekat faderskapet, men i Nilssons och hans hustrus gemensamma
ansökan om skillnad angivas såväl Marta Margareta som Karl Johan vala
båda makarnas barn.

Karlbergs förfarande var så mycket mera felaktigt, som hans uppfattning
om Marta Margaretas utomäktenskapliga börd icke ens kunnat grunda sig på
fullt hållbara skäl. Det är visserligen sant, att den omständigheten, att makarna
Nilsson omedelbart efter vigseln bosatt sig å skilda orter, innefattat en rätt höggrad
av sannolikhet för, att Nilsson icke vore fader till Marta Margareta. En
dylik sannolikhet var dock icke tillfyllest. Av lagkommitténs och den äldre lagberedningens
lagförslag framgår, att mannens frånvaro måste bevisas hava varit
av sådan art, att han icke med hustrun kunnat hava samlag. Avståndet mellan
makarnas boningsorter var i detta fall allt för ringa, för att det skulle kunnat
tillmätas någon avgörande betydelse. Intet hinder synes hava förelegat, för att
makarna kunnat sammanträffa antingen å enderas boningsort eller å annan plats.
Huruvida ett dylikt sammanträffande ägt rum, kan här lämnas åsido.

Komministern Karlberg har beträffande sitt nu ifrågavarande förfaringssätt
begagnat sig av en självtagen prövningsrätt, som, enligt vad jag erfarit, tidigare
vid kyrkobokföring av barn i tvivelaktiga fall tämligen ofta lärer hava tillämpats.
Karlberg var därvid inne på en väg, som kunde leda till de betänkligaste konsekvenser.
Och i det förevarande fallet, där modern, såsom nyss antytts, ingalunda
synes hava givit till känna, att hon ansåge barnet höra antecknas annat än såsom
hennes makes, kan Karlbergs ståndpunkt icke i någon mån försvaras.

Till belysning av frågan förtjänar anmärkas vad lagutskottet vid behandlingen
av förslaget till lagen den 14 juni 191 i anförde. I utskottets utlåtande
heter det bland annat: »Att det ej sällan är mer eller mindre uppenbart, att
mannen ej kan vara fader till ett av hustrun under äktenskapet fött barn, skall

— 1921 —

251

ingalunda bestridas. I regel lärer dock mannen icke underlåta att förneka faderskapet.
Och enligt förslaget skall detta ske inom viss kort tid efter kännedom
om Barnets födelse. Genom den i 5 § inrymda befogenhet åt god man, som på
anmälan av barnavårdsnämnden förordnas att å barnets vägnar föra talan om
dess börd, vinnes ytterligare garanti för att sådan talan anställes. Att därutöver
tillerkänna talerätt åt det offentliga vid notoriska fall synes med hänsyn till de
av lagberedningen åberopade skäl för talerättens begränsning ej gärna böra
ifrågakomma. Det lärer för övrigt vara förbundet med stora vanskligheter att
bedöma, när notoritot är för handen. Och att annorledes än genom utredning
inför domstol på ett betryggande sätt fastställa barnets härstamning torde ej
heller låta sig göra. Enligt utskottets tanke synes det icke behöva kännas särskilt
stötande eller motbjudande att i kyrkobok göra anteckning om vad som
enligt den civila lagstiftningen skall anses gälla. Det förtjänar också tilläggas,
att registerförare kan anmäla mera notoriska fall till barnavårdsnämnden, som
härvid i allmänhet lärer finna barnets bästa kräva, att dess börd varder fastställd
i enlighet med det verkliga förhållandet.»

1 sammanhang med lagutskottets yttrande bör tillika framhållas, att de i
kungl. förordningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers förande intagna
reglerna till kyrkoböcker och prästbevis genom den i sammanhang med
den nya lagstiftningen på området utkomna förordningen den 23 november 1917
erhållit den ändrade lydelse i fråga om födelse- och dopboken kol. 9, att såsom
fader till barn, som födes under äktenskap eller å sådan tid efter dess upplösning,
att det kan vara avlat dessförinnan, antecknas mannen. Ingår sedan meddelande,
att domstol förklarat barnet sakna äktenskaplig börd, göres därav påkallad
ändring.

I enlighet med vad nu blivit anfört hade Marta Margareta bort kyrkobokföras
såsom ägande äktenskaplig börd. Klaganden har anhållit, att då så icke
skett, jag måtte lämna mitt bistånd för vinnande av rättelse härutinnan. Denna
klagandens anhållan torde böra tillmötesgås särskilt med hänsyn därtill, att den
omständigheten, huruvida ett barn är fött inom eller utom äktenskap, är av stor
betydelse för barnets rättsställning och denna fråga, även efter makarna Nilssons
skilsmässa, torde vara av vikt för Marta Margareta. Visserligen har en felaktig
anteckning i kyrkoboken icke i och för sig någon avgörande betydelse för ett
barns rättsliga ställning, men densamma torde dock i en tvist om exempelvis
arvsrätt kunna medföra en betungande omkastning av bevisbördan.

Som komministern Karlberg emellertid avlidit och jag således icke vidare
kunde vända mig mot honom samt domkapitlet tidigare haft ärendet under behandling,
hade jag ansett mig böra hänvända mig till domkapitlet i saken. Jag
finge därför hemställa, att domkapitlet ville vidtaga lämpliga åtgärder, för att den
ifrågavarande felaktiga anteckningen i Älgå församlings kyrkoböcker behörigen
rättades samt att rättelsen delgåves pastor i den eller de församlingar, varest
Marta Margareta efter utflyttning från Älgå församling blivit kyrkoskriven.
Tillika finge jag anhålla, att domkapitlet ville lämna mig meddelande om de åtgärder,
som i anledning av min skrivelse kunde bliva vidtagna.

Skulle domkapitlet,, trots den lämnade utredningen, ändock finna sig för —

1921 —

252

hindrat att medverka till eu rättelse i det ifrågavarande avseendet, borde jag
även därom erhålla meddelande, på det alt i så fall någon annan åtgärd skulle
kunna vidtagas, för att Marta Margareta skulle erhålla den rätt, henne tillkotnne.

I en den 8 juli 1920 hit inkommen skrivelse anförde domkapitlet, att domkapitlet
anmodat pastorsämbetet i Algå samt pastorsämbetet i Eda, dit Marta
Margareta Nilsson utflyttat från Älgå och där hon fortfarande vore kyrkoskriven,
att i kyrkoböckerna vidtaga rättelse i berörda hänseende, och att nämnda
pastorsämbeten meddelat, att rättelsen blivit verkställd, varom domkapitlet finge
underrätta.

11. Obehörig husrannsakan.

I tre hit inkomna skrifter hava värnpliktiga Artur Hellquist, R. V. Friberg
och V. Lövcrantz framställt klagomål beträffande av polismyndigheten i Skövde
hos klagandena verkställda husundersökningar.

Hellquist har anfört följande:

Den 2 november 1918 klockan 12,30 eftermiddagen hade poliskonstapeln A.
Larsson civilklädd infunnit sig vid kung! livregementets husarer i Skövde och bett
Hellquist medfölja till polisstationen, vilket Hellquist även gjort. Då Hellquist
suttit där en stund, hade Larsson bett Hellquist följa honom jämte ytterligare
eu polisman. Hellquist hade icke vetat, vad saken gällde, varför han frågat polismännen,
vart det skulle bära av. Larsson hade då svarat att de fått befallning
att företaga husrannsakan i Hellquists rum, som han tillsammans med en studentkamrat,
förhyrt på Norrmalm i huset n:r 49. Hellquist hade frågat polismännen,
om någon stöld blivit begången, men hade därom icke fått någon upplysning.
Han hade likväl tänkt, att så vore förhållandet, och för att bevisa sitt alibi hade
han icke gjort någon invändning mot polismännens önskan att anställa husrannsakan.
Då polismännen kommit till Hellquists rum, hade de där gjort husrannsakan
utan att hava begärt tillåtelse av husägaren och utan att den kamrat,
med vilken Hellquist delade rummet, närvarit. Som Hellquist ägde de bästa
vitsord för sitt uppförande vid Göteborgs högre realläroverk, där han sommaren
1918 tagit studentexamen, och aldrig varit tilltalad för brott eller över huvud
taget misstänkt av någon polisman för någon förseelse, funne Hellquist polismännens
handlingssätt i högsta grad kränkande. En husrannsakan kunde icke
få företagas, utan att någon anledning funnes till misstankar mot den person,
hos vilken husundersökningen företoges.

Friberg har anfört följande:

Sedan Friberg i likhet med Hellquist anmodats medfölja poliskonstapeln
Larsson till polisstationen i Skövde, hade en annan polisman bett Friberg följa
med honom jämte ytterligare en poliskonstapel. Friberg hade icke vetat, vad
saken gällde, varför han frågat polismännen, vart de skulle gå. En av dem hade
då svarat, att de fått befallning att företaga husrannsakan i Fribergs rum, som
han förhyrt i huset Drottninggatan n:r 2 i Skövde. Friberg hade frågat polismännen,
om de möjligen sökte något av de varor, som bortstulits från borg —

1921 —

mästaren, och hade på denna fråga fått ett jakande svar. För att bevisa sitt
alibi hade lian icke gjort den ringaste invändning mot polismännens önskan att
anställa undersökning. Husrannsakan hade därefter blivit verkställd utan att
vederbörande husägare därtill lämnat sitt bifall och utan att Friberg hört att
polismännen för hans värdinna förklarat sitt besök. Friberg hade aldrig varit
tilltalad för brott eller över huvud taget misstänkt för någon förseelse. Han
ägde de bästa vitsord för sitt uppförande från såväl skola i Falköping som sina
tidigare arbetsgivare. Friberg funne därför polismännens handlingssätt i högsta
grad kränkande.

Lövcrantz har anfört följande:

På kallelse av poliskonstapeln Larsson hade Lövcrantz den 2 november 1918
inställt sig å polisstationen i Skövde. Efter mer än en timmes väntan, varunder
Lövcrantz anhållit att få meddela sig med sin närmaste chef men blivit ytterst
ohövligt avsnäst, hade Lövcrantz blivit avhämtad av poliskonstapeln Larsson
samt ännu eu civilklädd polisman. De hade fört Lövcrantz till hans rum i huset
Drottninggatan n:r 9 i Skövde, där de sagt sig skola företaga visitation. Överraskad
och häpen hade Lövcrantz låtit det ske. På hans fråga, varför de skulle
visitera hans rum, hade de svarat, att det vore en sak, som icke finge 3rppas.
Så mycket hade Lövcrantz dock till slut fått veta, att en stöld blivit begången
och att det vore orsaken till att hans rum skulle visiteras. Lövcrantz ägde de
bästa vitsord om sitt uppförande från högre realläroverket å Norrmalm i Stockholm,
där han 1917 avlagt studentexamen, och även från sin plats som tjänsteman
vid Aktiebolaget Mälarprovinsernas Bank i Stockholm trodde han sig kunna
skaffa icke mindre gott omdöme om sitt uppförande. Då Lövcrantz aldrig varit
tilltalad för något brott och denna händelse gjort ett mycket pinsamt intryck på
honom, funne han det icke vara mera än rättvist, att han finge upprättelse
i saken. I

I anledning av klagoskrifterna anmodade jag stadsfiskalen J. A. Björck att
infordra yttranden från vederbörande polismän samt inkomma därmed ävensom
med eget utlåtande i ärendet.

Björck har därefter anfört följande:

Under 1918 års höst hade i Skövde begåtts fyrfaldiga inbrottsstölder, mestadels
i källare, varvid huvudsakligen matvaror och sprit tillgripits. I de flesta
fall hade polisen, trots sorgfälliga spanings- och undersökningsarbeten, icke lyckats
ertappa tjuvarna, vadan allmänheten, såväl enskilt som offentligt, även genom
pressen, låtit undfalla sig yttranden, som satte i tvivelsmål polisens grundliga
och effektiva undersökningsarbete. I samråd med högsta polismyndigheten,
magistraten, hade Björck fördenskull givit förnyade order till polisbetjäningen att
vid spaningsarbetet anhålla och till förhör befordra personer, som givit om än
ringa anledning till misstanke om brottsliga förehavanden. Under oktober hade
flera nattliga inbrottsstölder förövats i lägenheter, belägna vid en av stadens
största och mest trafikerade gator, därvid jämväl ur en magistratens ordförande
tillhörig källare tillgripits ett parti spritvaror. Då vid därpå följande omedelbar
undersökning konstaterats, att tjuvarna vid inbrottstillfället begagnat sig av en
fotogenlykta, som befunnits tillhöra livregementets husarers förråd, hade under —

1921 —

254

sökningarna inriktats mot detta håll. Som värnpliktiga, tillhörande detta truppförband,
den 2 november skulle hemförlovas och misstankarna av angiven anledning
varit riktade åt bestämt håll, hade det hos tjänstgörande regementsbefälhavaren
hemställts, att undersökning av det hempermitterade manskapets
kappsäckar och dylikt gods skulle göras omedelbart före utryckningen. Detta
hade även blivit gjort, sedan samtliga, då skälet därtill för dem uppgivits, förklarat
sig gärna underkasta sig en dylik undersökning. Natten före utryckningsdagen
hade fem av manskapet, iklädda husaruniformer och betydligt överlastade,
vid midnattstid observerats promenera å en gata. Sedan hos dagbefälet inhämtats,
att ifrågavarande natt fem värnpliktiga efter permissionstidens utgång på
aftonen icke anmält sin hemkomst, hade undersökning verkställts, därvid konstaterats,
att ifrågavarande fem värnpliktiga förhyrt egna rum ute i staden. Då
det av undersökningen även framgått, att klagandena varit bland de fem'' angivna,
hade misstankarna skäligen måst inriktas just mot dessa. I anledning av
vad sålunda utrönts hade Björck beordrat poliskonstapeln Larsson att med åtföljande
vittne förrätta undersökning i bland andra klagandenas bostäder för att
erhålla kunskap, huruvida någon av dessa skulle innehava några av de persedlar,
som vid stölderna tillgripits. Samtidigt med sagda order hade Björck framhållit
att, då ingen .av klagandena vore direkt utan av förhanden varande omständigheter
skäligen misstänkt för olovligt tillgrepp, skulle saken behandlas på ett
grannlaga sätt, varvid i första hand undersökning eller husrannsakan icke finge
företagas, utan att vederbörande därtill gåve sitt bifall. Att så skett, därom
lämnade konstaplarnas förklaringar upplysning. Genom särskild undersökning
hade Björck förvissat sig om att konstaplarna handlat fullkomligt efter Björcks
order och i enlighet med av dem avgivna förklaringar. Björck ville i sammanhang
därmed uttala den bestämda åsikten, att den verkställda undersöknings•åtgärden
icke i någon mån kunnat vara för klagandena kränkande, så mycket
mindre som åtgärden för utomstående icke varit eller blivit bekant. Klagandena
själva hade vid förrättningarna yttrat, att de ansåge undersökningarna fullt befogade,
ja, till och med påkallat dem, då de varit en naturlig följd av omständigheterna
och de övriga värnpliktiga kamraterna underkastats enahanda åtgärd
av deras befäl.

Poliskonstaplarna Larsson och J. E. Lundbäck hava anfört följande:

Den 2 november 1918 hade Larsson fått order av Björck att begiva sig till
livregementets husarer och där taga reda på vilka de värnpliktiga vore och deras
bostäder i staden, vilka under föregående natt icke vistats i regementets logement.
Förhållandet skulle vara, hade Björck uppgivit, att i anledning av en hel del
stöldanmälningar visitation vid regementet företagits bland allt det manskap, som
på kvällen den 1 november varit permitterat, och att bland dessa varit fem
studentbeväringar, som uteblivit på den grund att de hade rum i staden.
Larsson hade med regementsdagunderofficerens hjälp omedelbart fått reda på
vilka studentbeväringarna vore samt var de hade sina rum. Bland dessa fem
hade klagandena varit. Larsson hade därefter ringt till Björck för att få vidare
förhållningsorder och då fått befallning att uppmana klagandena medfölja till
polisstationen. I anledning därav hade Larsson tillfrågat klagandena, om de
ville vara vänliga att medfölja till polisstationen, vilket de gått in på. Någon

— 1921 —

255

av dem, Larsson trodde att det varit Hedquist, hade frågat vad saken gällde,
varpå Larsson svarat, att det vore en hel del anmälningar, som polisen ej Unge
lämna upplysning om. Omedelbart efter framkomsten till polisstationen hade
Larsson och Lundbäck erhållit order av Björck att efter medgivande företaga
husundersökning å klagandena Hedquists och Lövcrantz’ rum. Larsson och
Lundbäck hade åtföljda av dem begivit sig tid huset n:r 49 Norrmalm, där
Hedquist tillsammans med en annan studentbeväring förhyrt ett rum. Innan
Larsson och Lundbäck företagit undersökningen, hade de frågat först Hedquist
och därefter värdinnan om de medgåve en husundersökning, och hade båda givit
sitt samtycke därtill. Värdinnan hade till och med varit behjälplig med att visa
en del Hedquists tillhörigheter, utan att hon blivit därtill anmodad. När undersökningen
hos Hedquist blivit avslutad, hade Larsson och Lundbäck åtföljda av
Lövcrantz begivit sig till huset n:r 9 Drottninggatan, där Lövcrantz ensam förhyrt
ett rum. Före husundersökningen hade Lövcrantz tillfrågats, om han gåve
sitt tillstånd därtill samt om han själv disponerade rummet, så att tillstånd icke
behövde begäras hos någon annan, och hade Lövcrantz därpå svarat, att det vore
ingen annan än han, som hade med rummet att göra, och att podsen mycket
gärna finge företaga husundersökning. Lövcrantz hade därpå frågat, om det hade
blivit någon stöld begången, och fått tid svar, att det vore en hel del anmälningar,
som polisen ej finge lämna upplysning om. Av det anförda framginge,
att Larsson och Lundbäck handlat endast på Björcks order samt att de icke företagit
undersökningarna utan tillstånd.

Poliskonstaplarna A. H. Lundquist och O. A. Gustafsson hava anfört
följande:

Den 2 november 1918 hade Lundquist och Gustafsson fått order av Björck
att företaga husundersökning hos, bland andra värnpliktiga, klaganden Friberg,
vilken vid tillfället vistats å podsstationen. Lundquist och Gustafsson hade därför
anmodat Friberg att medfölja tid hans i huset med adressnummer Drottninggatan
n:r 2 belägna rum, vilket han tillsammans med en annan värnpliktig förhyrt.
Sedan de utkommit från podsstationen, hade Friberg frågat vad saken
gällde, och hade Lundquist och Gustafsson därpå svarat, att det vore en hel del
anmälningar samt att visitation kvällen förut företagits hos samtliga värnpliktiga
på regementet, varför även hos de i staden boende skulle företagas visitation.
Lundquist och Gustafsson hade samtidigt frågat Friberg, om han gåve sitt samtycke
därtdl samt om han disponerade rummet eder om de skulle begära värdinnans
tillstånd för visitationen. Friberg hade svarat, att han jämte en annan
värnpliktig förhyrt rummet och att han jämte denne bestämde över det, varför
värdinnan icke behövde tillfrågas i saken. Efter det de uppkommit i rummet,
hade Friberg uppvisat alla sina tillhörigheter samt trots Lundquists och Gustafssons
protest erbjudit sig att visa jämväl sin rumskamrats tillhörigheter. Av det
anförda framginge, att Lundquist och Gustafsson handlat endast på order av
Björck samt att de icke företagit husundersökningen utan vederbörligt tillstånd. I

I avgivna påminnelser hava klagandena anfört, att de, som tjänstgjorde,
Hellquist och Lövcrantz såsom krigskassörer samt Friberg såsom expeditions -

— 1921

256

biträde, hade rätt att bo utanför kasernen i egna bostäder, av vilken rätt de begagnat
sig. De hade sålunda generell nattpermission och kunde, då de icke
bodde i kasern, omöjligen till kasernvakten anmäla sin återkomst under natten.
Beträffande undersökningarnas företagande hade förrättningsmannen på fråga om
anledningen till desamma förklarat, att regementsbefälhavaren därom givit order
och att visitation skedde i samtliga av värnpliktiga förhyrda rum. På den grund
hade klagandena ansett förrättningarna vara av deras militära myndighet föranstaltade
åtgärder, fastän de verkställdes av civil myndighet, och hade därför
icke funnit den vara för dem kränkande eller nedsättande. De hade därför beredvilligt
lämnat sitt tillstånd. Efteråt hade de erfarit, att regementsbefälhavaren
icke beordrat någon visitation av dylika rum och att allenast fem värnpliktigas
rum besiktigats samt att detta skett i form av husrannsakan, därför att klagandena
ansetts misstänkta för stöld. Genom undersökningarna hade klagandena
sålunda blivit direkt utpekade såsom de misstänkta. Hade klagandena före förrättningarna
upplysts om deras egentliga karaktär, hade de givetvis fordrat, att
polismyndigheten skulle hava framlagt starkare skäl för sina åtgärder, innan
klagandena medgivit desamma.

Klagandena hava därjämte åberopat en av majoren vid livregementets husarer
friherren G. von Blixen-Finecke till sekundchefen vid regementet avgiven rapport
angående de åtgärder, som vidtagits med anledning av telefonmeddelande från
borgmästaren R, Ekman om undersökning beträffande hos honom förövad inbrottsstöld.

I rapporten har anförts följande:

Friherren von Blixen-Finecke, som för tillfället tjänstgjorde såsom regementsbefälhavare,
hade den 30 oktober 1918 klockan 9 förmiddagen i telefon uppringts
av Ekman, som meddelat, att han misstänkte några husarer för att hava hos
honom gjort inbrott, därvid en del spritvaror tillgripits. Orsaken till misstanken
hade angivits vara den, att en fotogenlykta av modell, som bland annat användes
vid I. 9 och K. 3, funnits i Ekmans trädgård efter inbrottet samt att
Ekman föregående kväll omkring klockan 8 eftermiddagen iakttagit tre husarer,
iklädda dolmaner, onyktra komma ut från Monteleones konditori. Då en del av
de stamanställda, vilka den 31 oktober uttjänat sin kapitulationstid vid regementet,
redan under den 30 skulle avresa, hade Ekman anhållit, att deras bagage
skulle visiteras före avresan för utrönande av, huruvida de medförde några spritvaror.
Samtidigt hade han anhållit om undersökning, huruvida den funna lyktan
tillhörde livregementets husarer. Friherren von Blixen-Finecke hade meddelat
borgmästaren Ekman, att de begärda undersökningarna skulle verkställas, men
samtidigt påpekat, att man ej kunde vänta sig något resultat av bagagets undersökning,
enär de utryckande till större delen redan lämnat kasernen. Dagofficeren
löjtnanten C. A. Boren hade omedelbart därefter anmält, att Ekman ringt upp
honom kvällen förut omkring klockan 8,15 eftermiddagen, därvid Ekman redogjort
för stölden och sina misstankar mot husarerna samt anmodat Boren att
söka utröna, vilka de onyktra husarerna voro, som påträffats i staden. Beträffande
de åtgärder, som med anledning därav vidtagits av Boren, hänvisade
von Blixen-Finecke till innehållet i en av Boren avgiven rapport. Undersökningen
av de kvarvarande avskedstagarnas bagage hade verkställts av regementsdag —

1921 —

257

underofficeren och fatt negativt resultat. Undersökningen angående lyktorna hade
verkställts av regementsväbeln tillsammans med en poliskonstapel, vilken infunnit
sig i kasernen i och för efterforskningar, och hade givit vid handen, att icke
nagla lyktor saknats i regementets förråd. Beträffande Björcks förklaring i
ärendet ville von Blixen-Finecke påpeka en del i densamma förekommande
oriktigheter. Den 2 november angåves såsom den dag, då begäran om åtgärder
framställts, medan det i verkligheten varit den 29 och den 30 oktober, ehuru
husvisitationen verkställts först den 2 november. Det uppgåves, att fem manskap
iklädda husaruniform natten före utryckningsdagen den 30 oktober vid midnattstid
iakttagits onyktra promenera på en gata, under det att enligt telefonmeddelandet
till daglöjtnanten den 29 oktober klockan 8 eftermiddagen tre husarer
onyktra kommit ut från Monteleones konditori. Det påstodcs, att den omnämnda
fotogenlyktan befunnits tillhöra K. 3, vilket ej vore med sanningen överensstämmande,
enär vid undersökningen den 30 framgått, att inga lyktor saknats vid
regementet. I förklaringen yttrades vidare, att sedan hos dagbefälet inhämtats,
att ifrågavarande natt fem värnpliktiga efter permissionstidens utgång på aftonen
icke anmält sin hemkomst, undersökning verkställts, varvid konstaterats, att
ifrågavarande fem värnpliktiga förhyrt egna rum i staden. Så hade ej vant förhållandet,
utan hade det meddelats, att vid regementet dessutom tjänstgjort fem
värnpliktiga, vilka med vederbörligt tillstånd bott i staden, varför någon upplysning
om dessa för ögonblicket ej kunnat lämnas.

Löjtnanten Toréns rapport var av följande innehåll:

Torén anmälde, att borgmästaren Ekman den 29 oktober omkring kl. 8,lo
eftermiddagen ringt upp Torén i telefon och meddelat, att för några dagar sedan
inbrott förövats i Ekmans källare, därvid spritvaror tillgripits. Efter stölden hade
en s. k. fenixlykta, fylld med prima fotogen, upphittats i hans trädgård. Enär
sådana lyktor användes vid K. 3 och I. 9, hade Ekmån ansett sig kunna rikta
misstankarna mot detta håll. Omedelbart före telefonsamtalet hade Ekman sett
tre husarer onyktra komma ut från Monteleones konditori och ansett sig kunna
sätta husarernas onykterhet i samband med den hos honom begångna stölden av
spritvaror, varför han anhållit, att Torén skulle söka utröna, vilka de husarer
varit, som han påträffat onyktra. Med anledning därav hade Torén uppehållit
sig framför kasernens huvudingång till dess att tapto blåsts och hade låtit samtliga
från staden hemvändande husarer göra personlig anmälan för sig, innan de
tillåtits inpassera i kasernen, Ingen av de hemvändande hade vid tillfället synts
vara onykter. Vid aftonvisitationen efter tapto hade alla varit närvarande på
skvadronerna. Efter erhållen rapport därom hade Torén telefonerat till Ekman
och meddelat honom sina åtgärder samt det negativa resultatet. Samtidigt hade
Torén meddelat Ekman, att en del skrivbiträden hade tillstånd att bo i staden
och att Torén fördenskull icke då kunnat utröna, huruvida någon av dessa varit
bland dem, som Ekman påpekat, men att Torén snarast möjligt under påföljande
dag skulle förvissa sig om huruvida så vore fallet. Den 30 oktober efter middagsmålet
hade Torén sammankallat dessa skrivbiträden och utfrågat dem om deras
förehavanden föregående kväll, varvid samtliga nekat till att hava besökt Monteleones
konditori och flertalet sagt sig ej hava vistats utomhus vid ifrågavarande
tillfälle. Senare hade Torén åter ringt upp Ekman och anmält, att enligt Toréns

33 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1921 års riksdag.

258

förmenande ingen av de i staden boende skrivbiträdena kunde anses misstänkt.
Ekman både svarat, att han för säkerhets skull i alla fall skulle beordra stadstiskalen
att göra husundersökning hos dem för att få saken helt utredd.

Därefter anmodade jag med föranledande av handlingarnas innehåll borgmästaren
Ekman att inkomma med yttrande, därvid upplysning särskilt skulle
meddelas, dels huru det förhölle sig med de Ekman berörande uppgifter, vilka
förekommit i löjtnanten Toréns rapport, och dels huruvida Ekman personligen
eller någon rådman eller magistraten i dess helhet utövade högsta polismyndigheter!
i Skövde.

I anledning därav har borgmästaren Ekman anfört följande:

Natten till den 25 oktober 1918 hade förövats inbrott dels i Ekmans källare,
varvid ett parti spritvaror tillgripits, och dels i några andra källare i samma
kvarter, varest matvaror och annat gods stulits. Vid den undersökning, som
polisen med anledning därav vidtagit, hade, enligt vad det meddelats Ekman,
en s. 1c. fenixlykta, delvis fylld med prima fotogen, som under kristiden icke
funnits annat än å regementena, och av samma modell, som användes vid husarregementet
och Skaraborgs regemente, påträffats invid trädgården till Ekmans
villa. Det hade därför ansetts sannolikt, att den eller de, som förövat tillgreppen,
vid tillfället använt sig av denna lykta. Den 29 oktober 1918 omkring klockan
7,30 eftermiddagen hade Ekman sett tre husarer i avsevärt hög grad berusade
utkomma från Monteleones konditori, tagande vägen uppåt kyrkparken. Då någon
poliskonstapel icke synts i närheten och husarerna i sitt onyktra tillstånd ofredat
å trottoaren mötande personer, hade Ekman begivit sig till torget, där han ett
par minuter tidigare sett en poliskonstapel, för att i ordningens intresse anmoda
denne taga hand om de onyktra husarerna, men som Ekman icke återfunnit
konstapeln å torget, hade Ekman begivit sig till poliskontoret, där han anmodat
tjänstgörande polisen att låta omhändertaga husarerna. En stund därefter hade
Ekman erhållit telefonmeddelande från poliskontoret, att de onyktra husarerna
försvunnit och icke kunnat anträffas. Ekman hade därvid kommit att tänka på,
att de tre husarernas onykterhet möjligen kunde stå i samband med den begångna
stölden av spritvaror, som vid då rådande restriktioner knappast kunnat erhållas,
varför Ekman samma afton den 29 oktober telefonerat till husarkasemen, där
han påträffat Torén och talat med honom rörande sina misstankar samt anhållit,
att han skulle anteckna namnen på de onyktra husarerna, då de hemkommo till
kasernen. Efter någon timme hade Torén telefonerat till Ekman, att ingen av
de hemvändande husarerna synts vara berusad, men tillika meddelat, att en del
värnpliktiga husarer vore boende i av dem förhyrda rum i staden. Dagen därefter,
den 30 oktober, på morgonen hade Ekman telefonerat till von BlixenFinecke,
därvid i huvudsak förekommit på sätt denne i sin skrivelse omnämnt.
Då Ekman därefter på förmiddagen samma dag träffat Björck, hade Ekman meddelat,
vad som passerat kvällen förut och vad Ekman därvid iakttagit och inhämtat.
Vid samspråk rörande åtgärders vidtagande för utredning av de begångna
inbrottsstölderna i staden hade visserligen bland annat även frågan om
eventuell husundersökning blivit föremål för diskussion, utan att Ekman dock
därvid eller vid något annat tillfälle anbefallt Björck att låta verkställa sådan.

— 1921 —

259

Sedermera hade icke heller av Ekman åtgjorts något vidare i saken. Vid sådant
förhållande hade Torén tydligen missuppfattat vad Ekman yttrat till honom vid
deras senare telefonsamtal på eftermiddagen den 29 oktober. Slutligen meddelade
Ekman, att sedan år 1875 borgmästaren personligen utövade högsta polis
myndigheten i Skövde.

Vad i ärendet framkommit gav mig anledning att till stadsfiskalen Björck
avlåta. en skrivelse av följande innehåll.

Rätten till hemmets okränkbarhet hade sedan gammalt varit en medborgerlig
rättighet i vårt land. I samhällets intresse måste likväl en var under vissa förutsättningar
tåla, att hans hemvist gjordes till föremål för undersökning eller a. k.
husrannsakan. Andamålet med undersökningen vore att efterspana eu för brott
misstänkt person eller upptäcka föremål, som kunde tjäna till upplysning angående
eu förbrytelse. Polismyndighet, som vore berättigad att företaga häktning,
ägde verkställa dylik husundersökning. Vår rätt hade icke några andra
allmänna bestämmelser i ämnet än dem, som funnes intagna i 16 § 7 mom.
promulgationslagen till strafflagen, varigenom åt en bestulen själv upplätes rättighet
att, efter polismyndighets medgivande, anställa husrannsakan hos misstänkt,
person. För specialfall funnes särskilda stadganden dels i tullstadgan och dels. i
förordningen angående tillverkning av brännvin.

Bristen på lagfästa normer hade föranlett J. O. att till 1910 års riksdag
hemställa, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande av lag-,
innehållande bestämmelser angående när och av vem husrannsakan finge anställas
samt om tillvägagångssättet vid husrannsakan. Sedan riksdagen i berörda
syfte avlåtit skrivelse, hade J. O. 1913 gjort ytterligare en framställning i
ämnet till Kungl. Maj:t. Numera hade inom justitiedepartementet uppgj.orts ett
utkast till lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning na. m.,
vilket utkast innehölle förslag till särskilda bestämmelser om husrannsakan.
Dessa innebure att, om någon misstänktes för brott, varå straffarbete eller fängelse
efter lag kunde följa, finge husrannsakan företagas i den misstänktes hemvist
eller annan lägenhet, som av honom innehades, såvida ändamålet vore att
gripa den misstänkte eller upptäcka föremål, som avhänts genom brottet eller
kunde antagas på grund av brottet förverkat, eller ock annat, som kunde bidraga
till bevisningen angående den brottsliga gärningen. Hos annan kunde för ändamål,
som i första stycket sades, husrannsakan i anledning av brott, som där avsåges,
företagas, då brottet förövats i den lägenhet, som skulle undersökas, eller
då någon, som misstänktes för brottet, efter dess begående där uppehållit sig
eller eljest särskild anledning vore att antaga, att den misstänkte befunne sig där
eller att annat, som eftersöktes, skulle där anträffas. Lag i ämnet hade ännu icke
blivit utfärdad.

Förutsättningen för att Björck själv eller annan efter order av Björck skulle
ägt att hos klagandena företaga husrannsakan beträffande de under hösten 1918
i Skövde förövade tillgreppsbrotten borde hava varit, att sådana omständigheter
förekommit mot klagandena, att det med skäl kunnat misstänkas, att de förövat

- 1921 —

260

något av brotten eller varit däri delaktiga eller att något av det stulna förvarades
i deras hemvist. Även om den meningen varit allmänt rådande, att någon eller
några av de i Skövde varande värnpliktiga gjort sig skyldiga till de anmälda
brotten, hade detta icke varit tillfyllest för att hos klagandena företaga husrannsakan.

Av vad i ärendet blivit upplyst funne jag framgå, att sådana omständigheter,
som kunnat berättiga till de hos klagandena företagna undersökningarna,
icke funnits. Vid bedömandet av den situation, som förelegat, hade Björck, enligt
mitt förmenande, icke ådagalagt önskvärd eftertanke. Björcks yttrande syntes
mig giva vid handen, att han icke sammanställt händelserna, så att de i förhållande
till varandra kommit i sitt riktiga sammanhang. Beträffande de omnämnda
överlastade värnpliktiga, vilkas uppträdande syntes hava påskyndat husundersökningen,
förelåge olika uppgifter. Den efter stölden i borgmästaren
Ekmans bostad anträffade s. k. fenixlyktan hade visserligen varit av samma
modell som de, vilka användes vid livregementets husarer, men den vid regementet
uppenbarligen före den 2 november i närvaro av en polisman företagna
inventeringen hade ådagalagt, att ingen lykta där saknades. Klagandenas föregående
vandel och den mening, som hos deras militära förmän syntes hava gjort
sig gällande beträffande befogenheten i de mot dem riktade misstankarna, borde
ock hava ställt Björck tveksam och föranlett noggrannare undersökning, innan
direkta åtgärder mot klagandena blivit vidtagna.

Klagandena hade visserligen samtyckt till de företagna husrannsakningarna
och till och med sökt underlätta deras utförande. Samtycket hade emellertid
blivit lämnat, efter det klagandena på anmodan inställt sig å polisstationen.
Det vore därför tydligt, att då åtgärder, som i viss mån ingripit i klagandenas
frihet, blivit vidtagna, innan samtycket lämnats, särskild anledning förefunnits
för klagandena att icke motsätta sig en husrannsakan. Hade det, såsom klagandena
påstått, därjämte för dem uppgivits, att regementsbefälhavaren givit order
om rumsvisitationen och att dylik visitation skulle verkställas i samtliga av värnpliktiga
förhyrda rum, hade klagandena ägt särskild anledning att icke vägra
sitt samtycke.

Jag funne sålunda, att de ifrågavarande husrannsakningarna blivit verkställda,
utan att laga förutsättning därtill förelegat, Vad i ärendet blivit upplyst syntes
mig emellertid innefatta omständigheter, som i viss mån kunde försvara de vidtagna
åtgärderna. Sålunda vore det icke uteslutet att, i betraktande av de varandra
något motsägande uppgifter, vilka i ärendet lämnats av olika myndigheter,
vid tillfället bibragts Björck en uppfattning av sakläget, varigenom detta icke
fått sin rätta belysning. Björck hade tillika uppgivit, att han anbefallt de honom
underlydande polismännen att behandla uppdraget på ett grannlaga sätt. Det
vore därför icke uteslutet, att Björck förutsatt, att samtycke till husrannsakningarna
skulle givas under andra förhållanden än som skett. Med hänsyn därtill
ansåge jag Björcks förfaringssätt icke behöva föranleda åtal, utan funne jag mig
kunna stanna vid att delgiva Björck min uppfattning i saken under förutsättning
likväl, att Björck i framdeles förekommande fall av liknande beskaffenhet
ville iakkttaga den största noggrannhet,

- 1921 —

261

12. Obehörig polisundersökning av livsmedelsinspektör.

I en hit insänd klagoskrift har byggmästaren J. H. Svanberg å Seskarö anfört
följande.

A Seskarö hade enligt uppgift av allmänna åklagaren förövats stöld av 12
å 15 kilogram vetemjöl ur en säck, tillhörig Norrbottens läns spannmålsbyrå i
Luleå och dess mjöllager å Seskarö. Som mjöldepån föreståtts av allmänna
åklagaren, extra landsfiskalen Axel Modin å Seskarö, hade denne med tillhjälp
av sina polismän verkställt undersökning och spaning rörande brottet med för
utomstående okänt resultat. Emellertid hade livsmedelsinspektören E. V. Johansson
den 15 november 1918 utan biträde av ortens åklagare eller närvaro av
någon av polismännen inlåtit sig på att verkställa polisundersökning och förhör
rörande brottet, därvid Johansson i hårda ordalag och med hot om häktning förhört
klagandens minderårige son och sökt förmå honom att antingen erkänna
sig skyldig till stölden eller lämna upplysning om var den skyldige vore att finna.
Med den av Johansson vidtagna åtgärden funne klaganden såsom en redbar och
aktningsvärd individ i samhället sig kränkt till sitt goda namn och rykte. Vid
någon eftertanke och med liten hänsyn till klagandens och hans barns vandel
samt klagandens ekonomiska ställning i övrigt hade Johansson bort inse, att tjuven
icke varit att finna i klagandens son, vilken på grund av sin svaga fysik genom
Johanssons tillvägagående tagit sig synnerligen illa vid. Som å Seskarö funnes
anställd särskild allmän åklagare tillika med tvenne ordinarie polismän, ställde
klaganden i tvivelsmål Johanssons befogenhet i förevarande fall, enär hans förordnande
avsåge helt andra uppgifter. Johansson hade åtminstone, innan förhöret
verkställts, bort konsultera med antingen tjänstgörande åklagaren eller polismännen,
och vore klaganden övertygad om att tilldragelsen för sådant fall aldrig
skulle hava ägt rum och allra minst under klagandens frånvaro såsom gossens
fader och målsman. Vid samtal därom samma dag med åklagaren i orten hade
denne även funnit den av Johansson vidtagna åtgärden synnerligen beklaglig och
helt omotiverad. I

I avgivet yttrande har Johansson anfört följande.

Vid det ifrågavarande tillfället hade Johansson ankommit till Seskarö för inspektion
i livsmedelstjänsten. Livsmedelsnämndens ordförande hade därvid meddelat,
att mjöldepån å Seskarö vid något tillfälle förut hemsökts av tjuvar, vilka
tillgripit ett mindre parti mjöl. Då mjöldepån stode under livsmedelsstyrelsens
spannmålsbyrå och Johansson i egenskap av livsmedelsstyrelsens inspektör ägt
befogenhet att verkställa inspektion å de under livsmedelsstyrelsen stående depåer
och upplag, hade Johansson ansett det vara sin plikt att verkställa en undersökning
angående ifrågavarande mjölstöld. Livsmedelsnämndens ordförande hade
meddelat Johansson, att han avlyssnat ett samtal, som förts mellan ett par minderåriga
gossar, därvid den ene, klagandens son, yttrat till den andre: »Jag har
fått mig litet mjöl från mjöldepån.» Efter denna berättelse av ordföranden hade
Johansson genom ordförandens dotter låtit kalla klagandens son till livsmedelsnämndens
expedition, där Johansson utan vittne utfrågat gossen, om han kände

— 1921 —

262

till någonting angående mjölstölden från depån, vartill gossen svarat nej. Johansson
hade då frågat honom, huruvida han själv tillgripit något mjöl därifrån,
vilken fråga han ävenledes besvarat nekande. Däremot hade gossen omtalat, att
han, när mjölet inlades i lokalen, varseblivit en söndrig säck, ur vilken mjöl
runnit, samt att han då uti en papperspåse från säckens hål uppsamlat omkring
3 kilogram mjöl. Något hot om häktning från Johanssons sida hade icke riktats
till gossen, utan fastmer hade förhöret med honom lagts synnerligen hänsynsfullt,
och gossen hade icke på minsta sätt förefallit upprörd eller visat tecken till
någon sinnesrörelse. Med anledning av livsmedelsnämndsordförandens anmälan
om det av honom åhörda samtalet hade Johansson ansett sig äga befogenhet att
taga gossen i ett förberedande förhör, då Johansson enligt sitt förordnande vid
utövande av sin tjänst ägt polismans skydd och befogenhet.

Med anledning härav yttrade jag i ämbetsskrivelse till Johansson följande.

De med befattningen såsom livsmedelsinspektör förenade åligganden och befogenheter
funnes närmare angivna i den av folkhushållningskommissionen den 9
december 1917 utfärdade instruktionen för livsmedelsfiskaler och livsmedelsinspektörer.
Däri vore bestämt, att livsmedelsstyrelse vid handhavandet av uppgiften att
övervaka och leda livsmedelsnämndernas arbete med avseende å såväl den statliga
regleringen enligt gällande föreskrifter som den kommunala allmänna livsmedelshushållningen,
skulle, där ej F. H. K. annorlunda förordnade, till sitt biträde hava
en livsmedelsfiskal jämte det antal livsmedelsinspektörer, som av kommissionen bestämdes.
Fiskalen förordnades av kommissionen efter livsmedelsstyrelsens hörande
och inspektörerna av livsmedelsstyrelsen efter fiskalens hörande. Såväl
fiskaler som inspektörer borde med hänsyn till föregående verksamhet och personliga
egenskaper vara lämpade för de uppgifter, som ålåge dem. Genom
vederbörande livsmedelsstyrelses försorg skulle åt såväl fiskal som inspektörer hos
K. B. utverkas polismans skydd och befogenhet samt sådan rätt att verkställa
inventeringar, som omförmäldes i § 5 maximiprislagen och § 14 förfoganderättslagen,
ävensom förordnande att vara inspektör för verkställande av undersökningar,
som omförmäldes i kungl. skrivelsen till F. H. K. den 9 maj 1917
(svensk författningssamling n:r 188). Sistberörda skrivelse innefattade bemyndigande
för F. H. K. att bland annat genom för sådant ändamål av K. B. utsedda
inspektörer hos enskilda verkställa undersökningar för utrönande av att
icke orättmätigt undandragande från statens förfogande av mjöl, bröd, potatis
och andra varor, med vilka F. H. K. jämlikt bemyndigande hade att taga befattning,
samt av under beslag ställda varor ägde rum.

Enligt instruktionen ålåge det fiskalen att i överensstämmelse med instruktionen
och särskilda av F. H. K. eller vederbörande livsmedelsstyrelse meddelade
föreskrifter övervaka efterlevnaden av de rörande den statliga regleringen av
handeln med och förbrukningen av livsförnödenheter meddelade bestämmelser
samt verka för spridande av upplysning om dessa bestämmelsers rätta innebörd
och syfte och i sådant hänseende tillhandagå livsmedelsnämnder och enskilda
med råd och upplysningar. Därjämte skulle fiskalema, i den mån nyssnämnda

1921 ■-

uppgifter ej därigenom eftersattes, lämna vederbörande polismyndighet ävensom
åklagarmyndigheten biträde vid övervakande av övriga i prisreglorando syfte eller
eljest utfärdade kristidsförfattningar. För utövandet av den anbefallda kontrollen
• skulle fiskalen dels själv och dels genom de under honom lydande inspektörerna
å ort och ställe företaga undersökningar och inspektioner. I särskilda fall, då
undersökning ansåges omedelbart böra företagas, men tillgång till arbetskraft för
tillfället icke funnes, eller eljest, då av särskild anledning så lämpligen funnes
böra äga rum, hade fiskalen att hos vederbörande polismyndighet anhålla om
vederbörlig undersökning. Gåve undersökningen vid handen, att enskild person
förfarit i strid mot gällande föreskrifter, och ansåges förseelsen böra åtalas, ålåge
det fiskalen att med överlämnande av rapport om den verkställda utredningen
angiva förseelsen till åtal. Vore det tveksamt, huruvida åtal borde anställas eller
ej, skulle ärendet underställas livsmedelsstyrelsens prövning. Funne jämväl styrelsen
frågan tveksam, skulle densamma hänskjutas till avgörande av F. H. K:s
juridiska avdelning. I den mån fiskalernas nu nämnda uppgifter icke därigenom
eftersattes, skulle fiskalerna jämväl biträda den ordinarie ordningsmakten vid
övervakandet av kristidsförfattningarnas efterlevnad. Där vid företagna inspektionsresor,
vid genomgående av annonser och andra pressmeddelanden eller eljest
fiskalen erhölle kännedom om förseelser mot utfärdade försäljnings- eller transportförbud
eller mot ockerlagen, maximiprislagen eller andra prisreglerande bestäm
meker, vilkas efterlevnad det eljest endast ankomme på den ordinarie ordningsmakten
att övervaka, skulle följaktligen fiskalerna till prövning upptaga frågan
om åtal borde äga rum samt i sådant hänseende förfara på sätt därom i instruktionen
föreskrivits. Fiskalerna borde söka åstadkomma samarbete och samförstånd
med polismyndigheten och åklagarmakten.

Inspektörerna hade enligt instruktionen att i överensstämmelse med instruktionen
och fastställd plan samt efter tillsägelse av fiskalen och efter hans anvisningar
verkställa inspektioner samt i övrigt biträda honom vid utförandet av de
honom åliggande göromålen.

I särskilda meddelanden till livsmedelsfiskalerna och inspektörerna erinrade
F. H. K. därjämte om att, då inspektion förrättades på grund av misstanke, att
brottsligt förfarande förelåge, vore polismyndighet skyldig att tillhandagå samt
att livsmedelsinspektör icke ägde att i något fall direkt till vederbörande åklagare
angiva förseelse till åtal.

Som livsmedelsinspektörerna blivit tillsatta i samband med den under krigsåren
införda statliga regleringen av handeln och förbrukningen av livsförnödenheter,
hade, såsom de av F. H. K. givna föreskrifterna antydde, livsmedelsinspektörernas
befogenhet att utreda begångna förseelser varit inskränkt till sådana,
vilka riktade sig mot de rörande den statliga regleringen meddelade bestämmelserna.
Endast då fråga varit om överträdelse av en dylik kristidsförfattning hade
livsmedelsinspektörerna ägt att genom förhör med enskilda personer skaffa upplysning
i saken. Med undersökning angående brott mot allmänna strafflagen
hade livsmedelsinspektör däremot icke haft att å tjänstens vägnar taga befattning.

I förevarande fall hade till Johansson anmälts, att mjöl blivit olovligen tillgripet
från livsmedelsstyrelsens å Seskarö upplagda mjöldepå, därvid klagandens
son uppgivits såsom misstänkt att hava deltagit i stölden. Det hade sålunda

— 1921 —

■264

lagts denne till last, att han skulle hava förövat brott mot 20 kap. strafflagen.
Oaktat i Johanssons tjänsteuppdrag ingått att utöva tillsyn å mjöldepån och brottet
blivit förövat mot livsmedelsstyrelsen, hade Johansson icke ägt att rörande tillgreppet
hålla polisförhör. Befogenhet därtill hade tillkommit den i orten varande *
åklagar- och polismyndigheten, hos vilken tillgreppet bort av Johansson anmälas
och från vilken vidare meddelande skulle hava avvaktats. Den omständigheten att,
såsom Johansson åberopat, Johansson haft polismans skydd och befogenhet,
hade därutinnan varit utan betydelse. Johanssons verksamhetsområde hade därigenom
icke utvidgats, utan hade därmed avsetts allenast att underlätta utförandet
av Johanssons med tjänsten förenade åligganden och därunder giva honom behövligt
skydd. Någon befogenhet att i polismyndighets ställe hålla förhör angående
brott av förevarande beskaffenhet hade genom förordnandet icke blivit
Johansson tillerkänd.

Jag funne sålunda, att Johansson i det i ärendet ifrågakomna avseendet överskridit
sin befogenhet. Då likväl — med hänsyn till knappheten i de föreskrifter,
som funnits meddelade för livsmedelsinspektörernas verksamhet — finge antagas,
att Johansson vid utövandet av sitt tillfälliga uppdrag såsom livsmedelsinspektör
på grund av bristande instruktion saknat tillräcklig insikt angående
omfattningen av uppdraget, samt med hänsyn jämväl i viss mån till vad Johansson
i sin förklaring anfört, funne jag mig icke böra vidtaga annan åtgärd än
att delgiva Johansson min uppfattning i saken..

13. Fråga om tillståndsbevis för förevisande av biografbilder.

I en den 10 mars 1919 hit inkommen skrift anförde,biografägaren A. H.
Engholm klagomål däröver, att landsfiskalen i Reftele distrikt Sven Larsson i anledning
av att Engholm ämnat hålla biografföreställningar i godtemplarlokalerna
i Bredaryd den 18, Lanna och Kulltorp den 19 samt Gnosjö den 20 januari 1919,
förklarat ett av vederbörande kronofogde för Engholm utfärdat tillståndbevis beträffande
förevisande av biografbilder i nämnda lokaler icke vara giltigt samt
tillåtit föreställningarnas hållande först efter det Engholms resandemaskinist Karl
Martinsson löst tillståndsbevis för egen räkning.

Vid klagoskriften voro fogade i bestyrkta avskrifter dels ett av kronofogden
i Västbo fögderi C. O. Helmer den 15 oktober 1917 utfärdat bevis om tillstånd
för Engholm att tillsvidare förevisa biografbilder bland annat i godtemplarlokalerna
i Reftele, Bredaryd, Lanna, Kulltorp och Gnosjö, dels ett av Larsson den
17 januari 1919 utfärdat bevis om tillstånd för Martinsson att förevisa biografbilder
i godtemplarlokalerna i Bredaryd den 18 och i Lanna den 19 januari
1919, dels ock ett av Larsson sistnämnda dag för Martinsson utfärdat tillståndsbevis
beträffande dylika förevisningar i godtemplarlokalerna i Kulltorp den 19
och i Gnosjö den 20 januari 1919. De av Larsson utfärdade bevisen voro vartdera
belagda med lösen 1 krona 50 öre och stämpel 50 öre.

Uti infordrat yttrande anförde Larsson följande.

Den 10 januari 1919 hade till Larsson ankommit en av landsfiskalen i

1921 —

Halmstads distrikt å Martinsson utfärdad stämning för det denne därstädes utan
tillstånd givit biografföreställning, varjämte begärts, att stämningen skulle delgivas
med Martinsson, vilken enligt uppgift ämnade giva biografföreställning i
Reftele. För givande av sistnämnda föreställning hade Martinsson icke haft något
tillstånd men vid besök hos Larsson den 17 januari 1919 åberopat det av Helmer
den 15 oktober 1917 för Engholm utfärdade tillståndsbevisot ävensom ett kontrakt
mellan Svenska Biografkompaniet och Martinsson angående — efter vad Larsson
ville erinra sig — användande av biografkompaniets apparat och filmer samt
avtal om ersättning med mera. Larsson hade för Martinsson påpekat, att han
enligt Larssons uppfattning icke ägde rätt att med stöd av nämnda handlingar
giva biografföreställningar samt att Larsson ansåge, att den, som gåve sådana
föreställningar, borde innehava personligt tillstånd. De vid klagoskriften i avskrift
fogade, av Larsson utfärdade tillståndsbevisen för Martinsson hade därefter meddelats
på av Martinsson behörigen gjorda ansökningar om tillstånd att giva de i
bevisen angivna föreställningarna. Martinsson, som emellertid utan tillstånd givit
biografföreställningen i Reftele, hade därför av Larsson ställts under åtal vid
Västbo häradsrätt, men häradsrätten, där Martinsson åberopat kontraktet och det
för Engholm utfärdade tillståndsbeviset, hade i utslag den 7 april 1919 ogillat
åtalet. Detta utslag ämnade Larsson överklaga, då han ansåge, att Martinsson,
även om kontraktet varit upprättat med Engholm, bort innehava personligt tillstånd
till föreställningens hållande. Det vore icke månhet om sportler, som utgjort
anledningen till att Larsson för Martinsson framhållit sin uppfattning i
förevarande sak. Däremot hade Larsson ansett såsom sin tjänsteplikt att tillse,
att endast personer, som innehade behöriga tillståndsbevis, gåve biografföreställningar.
Därest Larssons uppfattning vore oriktig, torde vederbörande polismyndigheter
icke kunna bliva i tillfälle att i sådana fall som det förevarande vakaöver,
att föreskrifterna i gällande förordning om biografföreställningar bleve iakttagna,
eller beivra förseelser mot berörda förordning. Med stöd av ifrågavarande
för Engholm utfärdade tillståndsbevis skulle ju ett flertal andra personer ''kunna
giva biografföreställningar, utan att polismyndigheten ägde kännedom om att
föreställningarna hölles eller om vem som gåve desamma. Enligt Larssons meningkunde
Engholm icke anses vara ansvarig för förseelser mot nyssnämnda förordning
av annan person, som med stöd av Engholms tillståndsbevis gåve biografföreställningar,
utan syntes den, som under sådant förhållande beginge en dylik
förseelse, vara personhgen ansvarig för densamma. Det vore därför av vikt, att
polismyndigheten före föreställningen erhölle nödig kännedom om förevisarens
person och om att föreställningen skulle givas.

Engholm anförde härefter i avgivna påminnelser.

Då Larsson sade sig anse, att för hållande av ifrågavarande biografföreställningar
personhgt tillstånd för Martinsson erfordrats, vore det svårt att förstå,
vad Larsson därmed menade, då ju Engholm såsom ägare av biografen hade
behörigt tillstånd och Martinsson endast vore biträde åt Engholm. I 1 § av förordningen
angående biografföreställningar föreskreves, att den, som begärde tillstånd
till hållande av biografföreställning, vore pliktig att, när det av polismyndighet
påfordrades, styrka, att den uppgivna lokalen blivit för ändamålet upp 34

— Justitieombudsmannens ämbetsberätteJse till 1921 års riksdag.

266

låten. Som ett hos annan person tjänstgörande biträde icke hyrde lokal och
alltså ej kunde styrka sådant, vore det tydligt, att tillståndsbeviset skulle avse
biografägaren. Detta hade Larsson nog insett, enär han, i anledning därav att
Martinsson förklarat sig icke kunna styrka, att omförmälda lokaler av honom
förhyrts, avstått från fordran därpå och ändå utskrivit tillståndsbevisen för Martinsson.
Bevisen hade Martinsson dock blivit tvingad att lösa under hot om
åtal. Att med hotet menats allvar, framginge därav, att Larsson åtalat Martinsson
för det denne hållit föreställningen i Reftele. Beträffande Larssons antydan, att
Martinsson ej hade kontrakt med Engholm, vore att märka, att Engholms namn
stode under det Larsson förevisade kontraktet mellan Martinsson och Svenska
Biografkompaniet, vilket företag innehades av Engholm. Vad Larsson anfört
därom, att med det för Engholm utfärdade tillståndsbeviset icke kunnat åstadkommas
erforderlig kontroll, vore alldeles oriktigt. Biografen ägdes ju av Engholm,
som förevisade biografbilderna med biträde av Martinsson och själv vore
ansvarig för föreställningarna. En biografföreställning vore något, som ej hölles
dolt utan tillkännagåves i förväg genom annonser i tidningarna och affischer.
Det vore därför en lätt sak för vederbörande polismyndighet att få veta, när en
biografföreställning skulle hållas, och att själv eller genom underlydande personal
närvara vid föreställningen och kontrollera, att allt vore riktigt.

Vid påminnelserna hade bland annat fogats ett från Martinsson till Engholm
avlåtet brev, däri Martinsson uppgav, att han, som den 14 januari 1919 ankommit
till Reftele för hållande av biografföreställning därstädes samma dag, vid sin
ankomst mötts av en fjärdingsman, vilken från Larsson framfört en varning till
Martinsson med hot om åtal, för den händelse Martinsson utan tillstånd i eget
namn hölle nämnda föreställning; att Martinsson, då han innehade Engholms
tillstånd, ansett hinder icke möta att hålla föreställningen; att Martinsson emellertid
dagen därpå uppsökt Larsson för att få förklaring i anledning av varningen;
att Martinsson därvid erhållit stämning för det han icke förskaffat sig tillstånd
till hållande av föreställningen i Reftele; att Martinsson, då Larsson hotat med
ytterligare stämningar, om Martinsson ej löste tillståndsbevis för egen del, tvungits
att lösa sådant bevis för biografföreställningarna i Bredaryd, Lanna, Gnosjö och
Kulltorp samt att Larsson rått Martinsson att avbryta sin tjänstgöring hos Engholm,
då det vore olagligt, att Martinsson hölle dylika föreställningar utan att
själv innehava tillstånd därtill.

Ytterligare inhämtade jag, att Larsson i Göta hovrätt anfört besvär däröver
att, sedan han vid Västbo häradsrätt 3Trkat ansvar å Martinsson för det denne
den 14 januari 1919 utan vederbörligt tillstånd å godtemplarlokalen i Reftele
offentligen förevisat biograf bilder, häradsrätten i utslag den 7 april 1919, enär
enligt Martinssons av Larsson utan anmärkning lämnade utredning i målet de i
åtalet avsedda biografföreställningarna vore att anse såsom givna av annan person
än Martinsson, frikänt Martinsson från ansvar i målet, samt att hovrätten i utslag
den 6 juni 1919, som vunnit laga kraft, ej funnit skäl göra ändring i häradsrättens
utslag.

Ur häradsrättens protokoll antecknades, att det emellan Engholm såsom
innehavare av Svenska Biografkompaniet och Martinsson den 19 mars 1918 in —

1921 —

267

gångna, i ärendet omförmälda kontraktet bland annat innehöll, att Martinsson av
biografkompaniet engagerades såsom resande med biograf för viss tid och mot
viss ersättning, minst 150 kronor i månaden. Resanden vore skyldig hålla en
eller flera föreställningar varje dag, allt eftersom biografkompaniet ordnade
resturen.

I ämbetsskrivelse till Larsson anförde jag följande.

Enligt § 1 i kungl. förordningen den 22 juni 1911 angående biografföreställningar
skulle var och en, som ville offentligen förevisa rörliga fotografiska
bilder eller så kallade biografbilder, därom göra ansökan i stad bos vederbörande
polismyndighet och å landet hos kronofogden eller, där K. B. så förordnat, länsmannen;
och vore sökanden pliktig, när det av polismyndigheten påfordrades,
att ej mindre styrka, att den uppgivna lokalen blivit av ägaren eller innehavaren
upplåten för ändamålet, än även om föreställningens närmare beskaffenhet lämna
polismyndigheten de upplysningar, denna äskade för att kunna meddela erforderliga
ordningsföreskrifter. Där hinder ej ansåges möta för det sökta tillståndet,
hade polismyndigheten att meddela tillståndsbevis. Innan sådant erhållits, vore
förbjudet att utlämna inträdeskort, fordra, begära eller mottaga avgift. Meddelat
tillstånd kunde återkallas, när helst skälig anledning därtill förekomme.

I § 2 i förordningen stadgades, bland annat, att om det visade sig, att
biografföreställning åsyftade eller innebure något, som strede mot sedlighet eller
allmän lag eller föranledde till svårare oordning, eller att av polismyndigheten
meddelade ordningsföreskrifter rörande föreställningen icke åtlyddes, ägde polismyndigheten
förbjuda dess förnyande.

Nämnda lagrum upptoge, såsom även i motiven till förordningen anmärkts,
i tillämpliga delar motsvarande bestämmelser, som återfunnes i 13 § ordningsstadgan
för rikets städer samt i 2, 3 och 5 §§ av kungl. kungörelsen den 13
november 1908 angående rätt för utlänning och vissa i utlandet bosatta svenska
undersåtar att här i riket giva offentlig föreställning in. in. eller att därvid
medverka.

Bestämmelserna i 1908 års kungörelse hade sedermera överflyttats i kungl.
kungörelsen den 31 december 1913 angående rätt för utlänning och i utlandet
bosatt svensk undersåte att här i riket giva offentlig föreställning in. in. eller att
därvid medverka.

Redan av sista punkten i § 1 i förordningen om biografföreställningar, däri
stadgades, att meddelat tillstånd kunde återkallas, när helst skälig anledning därtill
förekomme, framginge, att tillstånd för ett flertal föreställningar under en längre
tid och icke avseende allenast enstaka föreställningar kunde meddelas. Detta
framginge ytterligare av bestämmelsen i § 2 i förordningen, att polismyndigheten
under vissa omständigheter ägde förbjuda en föreställnings förnyande.

Kunde tillstånd meddelas på eu gång för ett flertal föreställningar under
en längre tid, kunde icke något hinder anses föreligga att meddela tillstånd tillsvidare.
Möjlighet till kontroll från polismyndighetens sida kunde därvid lämpligen
vinnas genom föreskrift om att varje föreställning i förväg skulle anmälas.
Skulle det visa sig, att en biografägare, som fått tillstånd att tillsvidare giva

- 1921 —

268

föreställningar, åsidosatte eller avglömde de föreskrifter, som givits vid tillståndets
meddelande, kunde ju tillståndet när som helst återkallas.

Beträffande sistberörda spörsmål hade Kungl. Maj:t den 9 juni 1916 till
samtliga befallningsh avande för kännedom och underlydande polismyndigheters
underrättande översänt avskrift av ett av Kungl. Maj:t samma dag meddelat utslag,
varav framgick följande.

Hos en kronofogde hade en biografägare, som bedrev ambulatorisk biografverksamhet,
anhållit om tillstånd att tillsvidare förevisa biografbilder dels i en
kyrka och dels i ett kommunalrum. Kronofogden hade beviljat tillstånd allenast
att förevisa biografbilder i kommunalrummet den 6 oktober 1914 klockan 8 e. m.
och i kyrkan den 8 i samma månad klockan 8 e. m., och K. B. hade fastställt
beslutet. Men Kungl. Maj:t hade i sitt utslag yttrat, att enär sökanden hos
kronofogden uppgivit de lokaler, där den ifrågavarande förevisningen av biografbilder
avsetts att äga rum, samt kronofogden vid sådant förhållande, såvitt handlingarna
i målet utmärkt, saknat laglig anledning att, på sätt finge antagas hava
skett, förvägra klaganden att tillsvidare giva biografföreställningarna och endast
meddelat honom tillstånd därtill å vissa uppgivna dagar, visades målet åter till
kronofogden, som skulle hava att på anmälan detsamma ånyo till handläggning
företaga och därmed vidare lagligen förfara; kronofogden obetaget att vid meddelande
av sådant mera vidsträckt tillstånd, varom nu nämnts, föreskriva, att för
varje föreställning anmälan om densamma jämte uppgift om tid och plats skulle
till kronofogden eller honom underordnad polismyndighet ingivas eller med post
insändas i så god tid, att vederbörande måtte kunna infinna sig vid föreställningen.

I förordningen angående biografföreställningar skildes icke på föreställningar
i stad och på landsbygden. Ingen anledning funnes därför att ett tillstånd beträffande
landsbygden tillmättes snävare än i städerna. Likväl syntes det för
ordningens skull vara lämpligt, att ett tillstånd att giva biografföreställningar på
landsbygden icke utsträcktes att gälla längre tid än som brukades i städer,
exempelvis ett år eller en säsong om 12 månader eller från den 1 juli till den
30 juni nästa år.

När således Martinsson i mitten av januari 1919 till stöd för klagandens
behörighet att giva de ifrågavarande biografföreställningarna inom Reftele distrikt
åberopat det av Helmer redan den 15 oktober 1917 meddelade generella tillståndsbeviset,
hade detta — ehuru från början riktigt avfattat -— med hänsyn till vad
nyss blivit anfört redan bort anses förfallet.

Det hade därför ålegat Engholm såsom innehavare av Svenska Biografkompaniet
och ägare av den biograf anordning, vid vilken Martinsson var anställd
maskinist, att för föreställningarna i januari 1919 inom Reftele distrikt lösa nytt
tillståndsbevis. Att ett dylikt bevis skolat utfärdas för Engholm såsom biografägare
och icke för den av Engholm anställde Martinsson vore uppenbart. Såsom
av hovrättens den 6 juni 1919 meddelade utslag framginge, vore det biografägaren
som måste anses vara den, som gåve biografföreställningarna. Endast
ägaren hade möjlighet att på ett tillfredsställande sätt lämna de upplysningar,
som enligt § 1 i biografförordningen kunde fordras före tillståndets meddelande.
Det måste vara biograf ägaren, som svarade för att endast filmer, som genomgått
vederbörlig granskning, förevisades. Vid överträdelser av bestämmelserna i bio —

1921 —

2(59

grafförordningen vore det biograf ägaren, som i första hand borde tagas för
huvudet.

Att Engholm varit ägare till biografanordningen finge anses framgå av det
mellan honom och Martinsson upprättade kontraktet. Vad Larsson anfört därom,
att ett flertal personer skulle kunna giva biografföreställningar med stöd av
ett för Engholm utfärdat tillståndsbevis, utan att polismyndigheten ägde kännedom
om att föreställningarna hölles eller om vem som gåve densamma, kunde
bemötas därmed, att då eu biografägare — vare sig han själv medföljde biografen
eller föreställningarna utfördes av hos honom anställd personal — åtminstone
inom samma landsfiskalsdistrikt knappast uppträdde med mera än en ambulatorisk
biograf samt i det för biografägaren utfärdade beviset kunde föreskrivas
anmälningsskyldighet beträffande varje särskild föreställning, kontrollen icke bleve
svårare i det ena än i det andra fallet.

Med hänsyn till det nu anförda funne jag att — ehuru Engholm till de
ifrågavarande föreställningarna inom Larssons landsfiskalsdistrikt bort söka sådant
tillstånd, som omförmäldes i § 1 biografförordningen — Larsson förfarit oriktigt,
då han fordrat, att Martinsson för egen del skulle lösa tillståndsbevis. Då ett
nytt tillståndsbevis i allt fall bort företes, funne jag den nu gjorda anmärkningen
icke böra föranleda vidare åtgärd.

Vad därefter anginge det förhållandet, att Larsson utfärdat två bevis för Martinsson,
det ena den 17 januari 1919 beträffande föreställningar den 18 och den
19 i samma månad och det andra den 19 januari till föreställningar samma dag
och den 20 januari 1919, hade det visserligen varit riktigare att meddela ett
gemensamt tillståndsbevis för alla fyra föreställningarna, men då anmärkning
särskilt därutinnan ej blivit framställd och det på grund av handlingarnas innehåll
kunde antagas, att de båda bevisen tillkommit efter vid skilda tillfällen
framställda ansökningar, funne jag icke heller Larssons sist berörda förfaringssätt
böra föranleda mitt ingripande.

Jag hade emellertid velat giva Lafsson del av min uppfattning i ämnet i
förhoppning, att han framdeles i fall av liknande beskaffenhet skulle hava densamma
i minnet.

14. Obehörig vägran av överexekutor att utse skiljeman.

Av handlingarna i ett genom klagomål av handelsbolaget under firma Holmstedt
& Wennerholm härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Genom ett den 12 juli 1918 dagtecknat kontrakt försålde Arthur Wennerholm
i Herrljunga till Göteborgs Hästägares Inköpsförening u. p. a. ett parti hö
att levereras under september och oktober månader 1918 enligt köparens val till
i kontraktet angivet pris. Enligt bestämmelse i kontraktet skulle eventuella tvister
angående detsamma avgöras enligt lagen om skiljemän. A kontraktet var tecknat:
»Godkännes. Göteborgs Hästägares Inköpsförening u. p. a. Hj. Gurmund.
Köpare.»

Sedan kontraktet av Wennerholm transporterats å bolaget, avlät detsamma
den 15 januari 1919 till föreningen ett brev, däri bolaget — med förmälan att

— 1921 —

270

föreningen för hö, som levererats på grund av kontraktet, häftade i skuld till
bolaget med angivet belopp, vilket föreningen icke kunnat förmås att betala —
tillkännagav, att bolaget jämlikt föreskriften i kontraktet påkallade skiljedom för
avgörande av fråga om skyldighet för föreningen att till bolaget utgiva dels
8,697 kronor 81 öre jämte ränta och dels skadestånd i anledning därav att föreningen
icke i allo fullföljt kontraktet. I brevet upplystes, att bolaget till skiljeman
utsett advokaten Nils Appelbom i Stockholm och inom lagstadgad tid emotsåge
underrättelse om föreningens val av skiljeman.

Bolaget anhöll sedermera i en den 8 mars 1919 till överståthållarämbetet
ingiven skrift att, som föreningen trots bolagets anmaning underlåtit välja skiljeman,
Ö. Ä. måtte jämlikt 9 § i lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 utse
skiljeman för föreningen.

Vid ansökningen var fogat vederbörligt bevis, att föreningen blivit registrerad
den 6 augusti 1918 samt att föreningens firma tecknades av handlanden Hjälmar
Gurmund i förening med endera av två namngivna ledamöter i föreningens
styrelse. .. ..

Med anledning av bolagets ansökan anförde föreningen hos O. A.: Såsom

framginge av det av bolaget åberopade beviset, hade föreningen blivit registrerad
den 6 augusti 1918 eller alltså mer än tre veckor efter den dag, då kontraktet
upprättats. Vid sistnämnda tid kunde följaktligen föreningen, såsom ej existerande,
icke ikläda sig skyldigheter eller förvärva rättigheter, och kontraktet vore av denna
anledning för föreningen icke bindande. Härtill komme, att Gurmund, som underskrivit
kontraktet för föreningen, varken då eller sedermera varit behörig att
ensam företräda föreningen eller träffa avtal med för föreningen bindande verkan
samt att Gurmund icke för föreningens styrelse anmält kontraktets ingående, i
anledning varav kontraktet varit för styrelsen obekant ända tills helt nyligen, då
bolaget uttagit stämningen å föreningen med yrkande om betalning för en uppgiven
fordran av 8,697 kronor 81 öre. På grund av det anförda måste också
kontraktets bestämmelse, att eventuella tvister skulle avgöras enligt lagen om
skiljemän, vara utan bindande verkan för föreningen; och hemställde föreningen
därför, att Ö. Ä. måtte finna ansökningen icke kunna föranleda förordnande av
skiljeman.

Bolaget yrkade i hos Ö. Ä. avgivna påminnelser, att vad föreningen invänt
måtte lämnas utan avseende. Då invändningen kunde inverka på tvistens blivande
prövning, finge föreningen icke framställa densamma i förevarande sammanhang,
och ägde vid sådant förhållande Ö. Ä. icke taga invändningen under
omprövning. Skulle likväl så ske, ville bolaget erinra, att föreningen uttagit en
viss angiven del av höpartiet, vadan påståendet att föreningen saknat kännedom
om kontraktet vore orimligt, något som även framginge av åtskilliga mellan
föreningen och bolaget samt Wennerholm växlade brev och telegram angående
ifrågavarande affär. Kontraktet både utan vidare blivit bindande för föreningen,
enär stadgar för föreningen antagits redan den 10 juli 1918. Den omständigheten,
att kontraktet, innan styrelse för föreningen blivit utsedd, undertecknats endast
av Gurmund, vilken sedermera fungerat såsom föreningens verkställande direktör,
kunde ej inverka på frågan om föreningens bundenhet av kontraktet, då den
däri avsedda varan rekvirerats för föreningens affärsverksamhet och även kommit

— 1921 —

271

denna till godo. I allt fall måste föreningen, då föreningen begagna sig av
kontraktet, anses hava godkänt detsamma.

Vid bolagets påminnelser voro bland annat fogade avskrifter av brev och
andra handlingar, utvisande, att föreningen på grund av ifrågavande kontrakt
bekommit hö i olika poster och att därför av föreningen delvis erlagts betalning.

O. A. meddelade resolution den 19 april 1919, däri O. A. förklarade sig ej
finna skäl bifalla bolagets ansökan.

I en den 3 maj 1919 hit ingiven klagoskrift anförde därefter bolaget: Bolaget
ansåge O. A:s beslut sakna laga grund. Det vore höjt över varje tvivel, att
överexekutor i fall som det föreliggande hade att, utan hänsyn till själva saken
och vad därmed kunde sammanhänga, å den tredskande partens vägnar utse
skiljeman. Följden av O. Ä:s beslut bleve ovillkorligen den, att skiljeavtalet förfölle,
då givetvis någon skiljedom icke kunde komma till stånd inom den i 11 §
av lagen stadgade tid. En ändring i beslutet skulle således för bolaget bliva
gagnlös. Bolaget ville fästa J. 0:s uppmärksamhet på Ö. Ä:s förfarande, som
enligt bolagets förmenande icke borde få passera oanmärkt.

O. A. anförde i avgiven förklaring, att enär, såsom handlingarna i ärendet
utvisade, föreningen icke varit registrerad vid den tid, då kontraktet upprättades,
O. A. funnit, att något giltigt skiljeavtal mellan parterna i tvisten icke förelåge.
På grund därav hade O. A., som ansåge tillämpning av skiljemannalagen kunna
äga rum endast beträffande giltiga skiljeavtal, funnit sig förhindrat att utse
skiljeman. O. A. hemställde därför, att klagoskriften måtte lämnas utan vidare
avseende.

Därefter avlät jag till Ö. Ä. en ämbetsskrivelse, vari jag anförde följande.

I 9 § av lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 enligt dess lydelse vid
ifrågavarande tid stadgades, att om part, som skulle välja skiljeman, tredskades
att fullgöra vad honom i sådant avseende ålå ge, skulle, så vida ej skiljeavtalet
innehölle annan bestämmelse, skiljeman utses av överexekutor i den ort, där endera
parten hade sitt bo och hemvist.

I lagrummet vore icke angivet, huru överexekutor hade att förfara i det fall
att ansökning hos överexekutor om utseende av skiljeman bestredes av part
under påstående att skiljeavtalet icke vore giltigt. Av den i paragrafens andra
stycke intagna bestämmelsen, att överexekutors beslut, varigenom skiljeman blivit
utsedd, vore utan verkan, där domstol förklarade skiljeavtalet icke hava ägt giltighet
eller tillämplighet å tvisten i fråga, ville det emellertid synas, som om lagstiftaren
utgått från, att en invändning om skiljeavtalets ogiltighet eller otilllämplighet
i regel skulle kunna upptagas till prövning allenast vid domstol och
således borde av överexekutor lämnas utan avseende.

Riktigheten av en sådan uppfattning funne jag vara påtaglig. För överexekutor
förelåge vanligen icke det erforderliga materialet för ett tillförlitligt avgörande
av en fråga av angivna art. Tillräcklig utredning härutinnan kunde i
allmänhet förebringas först vid domstol. Särskilt vore detta fallet vid stridighet

— 1921 —

272

mellan parterna, huruvida skiljeavtalet vore för dem bindande eller icke — något
som ofta vore synnerligen vanskligt att avgöra utan eu ingående undersökning
av de med skiljeavtalets tillkomst förknippade omständigheter m. m. Till stöd
för vad nu sagts kunde åberopas det i N. J. A. 1898 sid. 586 refererade rättsfallet,
som utvisade, att fråga om bindande skiljeavtal kommit till stånd ansetts
vara av så tvistig beskaffenhet, att den ej borde avgöras i den för utsökningsmål
stadgade ordningen.

Ehuru således vid tillämpning av ifrågavarande stadgande principiellt måste
anses gälla, att överexekutor icke ägde ingå i prövning av ett påstående, att det
åberopade skiljeavtalet vore ogiltigt eller icke tillämpligt å den förhandenvarande
tvisten, vore emellertid tydligt att, för den händelse överexekutor funne det vara
uppenbart, att giltigt skiljeavtal ej förelåge eller att tvisten folie utom avtalets
räckvidd, utseende av skiljeman från överexekutors sida icke borde äga rum och
därom gjord ansökning följaktligen avslås. Man borde icke ifrågasätta, att eu
myndighet skulle vara skyldig medverka till åstadkommande av ett rättsligt förfarande,
som otvivelaktigt saknade laga grund. — Jfr Tryggers i Tidskrift for
Retsvidenskab år 1895 publicerade uppsats om skiljeavtal och skiljemannaferfarande
enligt svensk rätt sid. 254.

Vad det nu föreliggande ärendet anginge, kunde den utredning, som däri
bos Ö. Ä. förebragts, ingalunda sägas hava givit vid handen, att kontraktet icke
skulle vara för föreningen bindande. Tvärtom måste, med hänsyn såväl därtill
att föreningen, såsom bolaget hos O. Ä. visat, delvis fullgjort kontraktet som ock
till vad i övrigt från bolagets sida förekommit, frågan om skiljeavtalets ogiltighet
anses synnerligen tveksam. Ö. Ä. hade därför, enligt mitt förmenande, icke ägt
undandraga sig att i anledning av bolagets ansökning utse skiljeman.

Jag kunde därför icke finna annat än att O. A. i det ifrågavarande avseendet
förfarit felaktigt. Men med hänsyn därtill, att det på grund av ämnets beskaffenhet
otvivelaktigt varit tämligen svårt att hastigt träffa ett riktigt avgörande,
ansåge jag mig icke böra vidtaga annan åtgärd än att giva O. A. del av
min uppfattning i förhoppning att densamma i framdeles förekommande fall av
liknande beskaffenhet måtte bliva beaktad.

15. Av rådhusrätt lämnat bifall till försäljning av omyndigs fastighet,
utan att närmaste fränder hörts.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Johan Englund i Sala härstädes
anhängiggjort ärende inhämtas:

Klaganden, som den 5 december 1916 för sinnessjukdom intagits å Säters
hospital, blev den 12 mars 1917 av rådhusrätten i Sala förklarad omyndig, därvid
till förmyndare förordnades stadsvaktmästaren J. A. Eriksson i Sala.

Sedan Eriksson i egenskap av förmyndare genom köpekontrakt den 12 maj
1917 till K. A. Pettersson för 4,000 kronor försålt klaganden tillhöriga, å Sala
stads område belägna Vie bergsmanstomt n:r 24 i tolvte roten och 7« bergsmanstomt
n:r 159 i nittonde roten, anhöll Eriksson den 14 i sistnämnda månad

— 1921 -

273

om rådhusrättens tillstånd till försäljningen, och förklarade rådhusrätten genom
beslut samma dag — efter antecknande att fastigheterna vore för bevillning
taxerade till 3,500 kronor samt att rådhusrätten funne försäljningen ifråga för
klaganden fördelaktig — att rådhusrätten lämnade sitt bifall till ansökningen.

Klaganden blev sedermera den 16 december 1917 utskriven från hospitalet,
varefter han den 22 juli 1918 av rådhusrätten förklarades åter myndig.

I en den 13 maj 1919 hit ingiven klagoskrift anförde L. J. Jansson såsom
ombud för klaganden bland annat följande:

Till den av Eriksson verkställda försäljningen av klagandens fastigheter hade
rådhusrätten lämnat bifall utan att, såsom i lag vore föreskrivet, däröver inhämta
råd av klagandens närmaste fränder, nämligen hans fem till myndig ålder komna
barn. Genom försäljningen, som skett till uppenbart underpris, hade betydande
skada tillskyndats klaganden. Fastigheterna kunde han icke återvinna och köpeskillingen,
som erhållits, utgjorde eu ringa ersättning för klagandens förlust. Det
skedda hade möjliggjorts genom rådhusrättens underlåtenhet att höra klagandens
närmaste fränder över Erikssons ansökning om tillstånd till ifrågavande försäljning.
För berörda försummelse anmälde klaganden rådhusrätten till åtal.

Rådhusrätten anförde i infordrat yttrande:

Klaganden hade själv före intagandet på Säters hospital sökt försälja sina
fastigheter och för ändamålet anlitat flera egendomsagenter. Enligt uppgift från
en av dessa agenter hade klaganden till en början för fastigheterna bestämt en
köpeskilling av 4,000 kronor, men då försäljning till detta pris ej kunnat åstadkommas,
hade klaganden medgivit, att fastigheterna finge säljas för 3,800 kronor.
Då vid meddelandet av tillstånd åt Eriksson att försälja fastigheterna en högre
köpeskilling än den sistnämnda bjudits samt ovisst varit, huru länge detta bud
skulle stå, hade rådhusrätten ansett sig ej kunna uppskjuta ärendet för att höra
klagandens på okända, kanske fjärrbelägna orter vistande barn.

I inkomna påminnelser anförde därefter Jansson å klagandens vägnar:

Klagandens barn vistades icke och hade ej vistats å okända eller fjärrbelägna
orter. Ej heller vore det riktigt, att den av Eriksson verkställda försäljningen
skett till fördelaktigt pris. Tvärtom hade köpeskillingen väsentligen understigit
fastigheternas verkliga värde. Rådhusrätten hade således icke haft något som
helst skäl att skyndsamt meddela tillstånd till försäljningen utan barnens hörande.

Vid påminnelserna voro fogade

dels ett brev till Jansson från klagandens dotter Emma Wallberg och hennes
man J. Wallberg i Hedemora, varav framgick, att makarna Wallberg, ehuru
deras adress varit känd för å fastigheterna boende personer, icke erhållit underrättelse
från Eriksson om försäljningen ifråga,

dels två brev till Jansson från klagandens övriga barn — bosatta i Hedemora
och Ashammar (Gästrikland) —, med intygande att försäljningen ägt rum även
utan deras vetskap,

dels ock ett intyg av egendomsagenten K. F. Eklund av innehåll att han år
1917, kort efter det Pettersson inköpt klagandens fastigheter, fått i uppdrag av
Pettersson att försälja fastigheterna för 6,500 kronor och jämväl anskaffat »hugad
spekulant», men att försäljning icke kommit till stånd, enär Pettersson höjt priset
till 7,500 kronor.

35 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrcittelse till 1021 års riksdag.

274

Slutligen inhämtade jag av företedda protokoll i ett av klaganden mot
Eriksson vid rådhusrätten anhängig] ort mål angående redovisning för Erikssons
förmynderskap, att i nämnda mål såsom vittne hörts egendomsagenten K. A.
Ljung, vilken därvid berättat, att klaganden, innan han förklarats omyndig,
lämnat vittnet i uppdrag att försälja fastigheterna i fråga, att försäljningen emellertid
misslyckats på den grund att klaganden för fastigheterna begärt ett pris
av 4,500 kronor, att även andra egendomsagenter samtidigt haft fastigheterna till
försäljning utan att lyckas, att klaganden varit synnerligen angelägen att sälja
fastigheterna av den anledning, att han, efter skilsmässa från sin hustru, stått i
begrepp att upplösa sitt hem, samt att vittnet ansåge den köpeskilling, Eriksson
erhållit för fastigheterna, vara alldeles tillräcklig efter de prisförhållanden, som
varit rådande vid tiden för köpets avslutande.

Därjämte erhöll jag underrättelse, att Englund den 31 maj 1920 avlidit.

Borgmästaren O. V. Lundberg, vilken varit ordförande i rådhusrätten den
14 maj 1917, då bifall lämnats till fastighetsförsäljningen, hade avlidit redan
innan klagoskriften hit inkom.

I skrivelse till rådhusrätten yttrade jag följande.

Av stadgandena i 22 kap. 3 § ärvdabalken och 4 kap. 8 § jordabalken
framginge, att domstols medgivande till försäljning av omyndigs fastighet i regel
icke Unge lämnas, utan att den omyndigas närmaste Länder blivit hörda. Vanligen
torde därvid — såsom i det först nämnda lagrummet syntes vara närmast
avsett — förfaras sålunda, att förmyndaren själv inhämtade Ländernas yttrande
och bifogade detta vid sin ansökning om domstolens samtycke till försäljningen.
Skulle emellertid förmyndaren icke hava på förhand införskaffat dylikt yttrande,
ålåge det, enligt nyssberörda stadgande i jordabalken, domstolen att föranstalta
om hörande av »nästa Länder, som i riket äro».

I nu föreliggande fall vore upplyst, att klagandens närmaste Länder — hans
fem myndiga barn — icke av klagandens förmyndare erhållit underrättelse om
den av Eriksson verkställda försäljningen av klagandens ifrågakomna fastigheter
samt att rådhusrätten ej heller berett barnen tillfälle att yttra sig i anledning av
Erikssons ansökning om rådhusrättens godkännande av försäljningen. Anledningen
till att rådhusrätten prövat ansökningen utan inhämtande av barnens yttrande
hade rådhusrätten uppgivit vara att ärendet ansetts så brådskande, att det
icke borde uppskjutas för hörande av barnen, vilkas vistelseort vore för rådhusrätten
okänd.

Vad rådhusrätten sålunda anfört funne jag icke kunna tillmätas avgörande
betydelse. Rådhusrättens uppgift, att klagandens barn vid tiden för ansökningen
vistats å okänd ort, hade vederlagts av den här förebragta utredningen, vilken
fasthellre gåve vid handen, att Eriksson, därest han icke ägt kännedom om barnens
adresser, kunnat utan svårighet därom skaffa upplysning av personer på
platsen. Ej heller syntes ansökningen hava varit av särskilt brådskande beskaffenhet,
så att på grund därav uppskov för angivet ändamål icke kunnat ifrågakomma.

— 1921

275

Med hänsyn därtill kunde jag icke finna annat än att rådhusrätten vid behandlingen
av ifrågavarande ansökning av klagandens förmyndare förfarit felaktigt
i det i klagoskriften anmärkta hänseende. Att därigenom skada för klaganden
uppkommit, vore emellertid icke visat, så mycket mindre som av utredningen
icke kunde anses framgå, att den för fastigheterna erhållna köpeskillingen
understigit fastigheternas värde vid tiden för försäljningen. På grand därav och
då såväl ordföranden i rådhusrätten vid ifrågavarande tillfälle borgmästaren
Lundberg som även klaganden numera avlidit, funne jag mig kunna låta bero
vid vad i ärendet förekommit under förhoppning, att rådhusrätten vid framdeles
möjligen inträffande fall av enahanda beskaffenhet skulle låta sig angeläget vara
att ställa sig lagens ovanberörda föreskrifter till noggrann efterrättelse.

16. Oriktig förvaltning av skolkassas medel.

I en den 5 juli 1920 hit ingiven skrift hava A. Singman, J. B. Sjöberg,
Emil Andersson, Arvid Jansson och Hjalmar Söderman i egenskap av ledamöter
i Ljusterö sockens kyrko- och skolråd å nämnda kyrko- och skolråds vägnar
anfört klagomål däröver att, sedan kyrkoherden A. P. Säfholm i egenskap av
skolrådets ordförande från länsstyrelsen i Stockholms län i januari 1920 mottagit
skolkassan tillkommande ordinarie statsbidrag till lärares och lärarinnors inom
församlingen löner, utgörande sammanlagt 10,741 kronor 60 öre, Säfholm därav
till skolrådets av kyrkostämman utsedda kassör överlämnat allenast 5,741 kronor
60 öre och trots påminnelser från såväl kassören som en del av skolrådets ledamöter
icke kunnat förmås att redovisa återstående 5,000 kronor. Klagandena
hava därför påkallat J. 0:s ämbetsåtgärd för att snarast möjligt få ifrågavarande
belopp utbetalt till kassören för skolkassan.

I en från Säfholm infordrad förklaring har Säfholm lämnat obestridd riktigheten
av klagandens framställning av sakförhållandena, och av de vid förklaringen
fogade bilagor framgick även, att Säfholm för Ljusterö skolkassas räkning den
27 januari 1920 i bankinrättning å giroräkning insatt ifrågavarande 5,000 kronor,
samt att Säfholm därefter å samma räkning uttagit 1,000 kronor, varav han använt
449 kronor till utbetalning av löner åt viss lärarpersonal och återstoden
551 kronor innestode hos Säfholm.

I förklaringen framhöll Säfholm vidare, att han icke vore skyldig att till
kassören redovisa medlen, samt förmenade, att Säfholm i kraft av sitt ämbete
vore berättigad innehava och förvalta desamma, så mycket mera som det enligt
hans åsikt skulle åligga honom att tillse, att församlingen medelst räntor erhölle
gottgörelse för de 1 Va procent, som avdroges vid statsbidragets slutliga utjämnande
under hösten 1920. I sistnämnda avseende åberopade Säfholm särskilt,
att han reserverat sig mot kyrkostämmans den 29 december 1919 fattade beslut
att medgiva kassören rätt att såsom arvode för sitt uppdrag tillgodogöra sig ränta
å de för skolkassans räkning å bank insatta medlen.

—1921 —

276

Med anledning härav avlät tjänstförrättande J. 0. till kyrkoherden Saf bolin
en skrivelse, däri han anförde följande.

Den av Säfholm framförda meningen att han vore berättigad att under angivna
omständigheter själv förvalta skolkassans medel saknade varje stöd av lag.
Sedan kassör en gång blivit utsedd att förvalta skolkassans medel och räkenskaper,
tillkomme det uteslutande denne att handhava kassans samtliga tillgångar
och verkställa utbetalningar därmed, och Säfholms ställning som skolrådets ordförande
kunde icke medföra någon befogenhet för honom att när han funne för
gott övertaga förvaltningen därav. Ej heller kunde sådan behörighet grundas
därpå, att kyrkostämmans beslut att tillerkänna kassören rätt till räntemedlen
enligt Säfholms mening skulle vara felaktigt. Det tillkomme nämligen härutinnan
icke Säfholm utan kyrkostämman att bestämma över räntemedlens användning.

Då J. 0. hade anledning antaga, att Säfholm vid närmare eftertanke skulle
finna denna J. 0:s uppfattning vara riktig, hade J. 0. velat underrätta Säfholm
därom och bereda honom tillfälle att vidtaga åtgärder för rättelses vinnande.
Därest Säfholm till den utsedde kassören avlämnade redovisning för ifrågavarande
av Säfholm omhänderhavda skolans medel och till honom utbetalade vad
därav ännu kontant återstode jämte av banken tillgodoförd ränta samt hit inkomma
med bevis från kassören, att fullständig redovisning lämnats honom,
torde därvid komma att bero.

Sedan Säfholm därefter inkommit med bevis, att han till Ljusterö sockens
skolråds kassör redovisat 5,000 kronor jämte ränta 67 kronor 52 öre och rättelse
sålunda vunnits, avskrevs ärendet.

17. Fängelsestraff bragt till verkställighet, oaktat
nådeansökan förelegat. I

I en av resetalaren Anders Viktor Johansson från Vänersborg genom bokförläggaren
Axel Holmström hit ingiven klagoskrift anförde Johansson följande:

Genom Kung! Maj:ts utslag den 24 april 1919 hade Johansson för vissa
yttranden i ett av honom hållet föredrag dömts till fängelse ett år med avdrag
av sju månader för tid, som han i målet suttit häktad. Som Johansson ansåge
sig oskyldigt dömd, hade han den 29 i samma månad i nedre justitierevisionen
ingivit en nådeansökan, varom han samma dag erhållit diariibevis. Den 30 april
1919 hade Johansson, som vistats på fri fot, anlänt till Sveg. Av polismyndigheten
därstädes hade han samma dag blivit anhållen för undergående av straffet,
oaktat han framvisat diariibeviset. Johansson begärde, att jag måtte vidtaga de
åtgärder, vartill berörda lagstridiga förfaringssätt kunde föranleda.

Vid klagoskriften var fogat Kungl. Maj:ts ifrågavarande utslag, varav framgick,
att sedan Johansson häktats och ställts under åtal vid Svegs tingslags häradsrätt
för det han den 5 maj 1918 i ett i Svegsmon hållet offentligt föredragskulle
dels uppmanat till uppror samt våld å person och egendom och därigenom
anstiftat ett följande dag inom samhället tillställt upplopp samt dels gjort sig
skyldig till ärekränkning, häradsrätten genom utslag den 6 juli 1918 jämlikt 16
kap. 7 och 9 §§ samt 10 kap. 14 §, jämförda med 4 kap. 1 § strafflagen, fällt

— 1921 -

277

honom till straffarbete 6 månader, att Svea hovrätt genom utslag den 23 december
1918 dömt Johansson dels för smädelse och dels för det han i föredraget fällt
yttranden, varigenom han sökt förleda till ohörsamhet mot lag och laga myndighet
att jämlikt 16 kap. 9 §, 10 kap. 14 § 3 inom., 7 kap. 4 § samt 4 kap.
1 § strafflagen hållas i fängelse ett år, varjämte straffet skulle genom Johanssons
hållande i häkte anses verkställt till en tid av 7 månader, samt att Kungl. Maj:t
fastställt hovrättens utslag.

I anledning av klagoskriften anmodade jag K. B. i Jämtlands län att infordra
yttrande från vederbörande landsfiskal och inkomma därmed ävensom eget
utlåtande.

K. B. yttrade i en av landssekreteraren Jakob Eurenius och t. f. landskamreraren
Gunnar Lekander undertecknad förklaring följande.

Kungl. Maj:ts utslag hade ankommit till K. B. den 25 april 1919 och följande
dag överlämnats till landsfiskalen i Sveg, som den 2 maj till kronobäktet
i Östersund transporterat Johansson. Efter det verkställighetsresolution tecknats
å utslaget, hade Johansson den 5 maj hos K. B. anhållit att varda på fri fot
försatt, men hade K. B. genom resolution den 6 maj funnit framställningen icke
till någon K. B:s åtgärd föranleda. K. B:s ämbetsåtgärd hade, såvitt nu vore i
fråga, endast bestått däri, att Kungl. Maj:ts utslag överlämnats till verkställighet.
Att Johansson anhållit att av nåd varda befriad från det honom ådömda straffet,
hade vid verkställighetsorderns meddelande varit för K. B. obekant och hade
först blivit känt, då Johansson hos K. B. inkommit med sin omförmälda framställning
att varda på fri fot försatt. K. B. ansåge sig alltså för sitt vidkommande
icke hava gjort sig skyldig till något lagstridigt förfarande men kunde ej
heller finna, att vederbörande landsfiskal förfarit olagligt genom sin åtgärd att
för verkställighet av Kungl. Maj:ts ifrågavarande utslag häkta och till kronohäktet
införpassa Johansson, ehuru denne med diariibevis styrkt sig hava i vederbörlig
ordning sökt nåd. Någon bestämmelse därom att ett laga kraftvunnet utslag
i avbidan på prövning av nådeansökning icke skulle befordras till verkställighet
emot en icke häktad person torde icke finnas. Kungl. cirkulärbrevet till
överståthållaren, landshövdingar och regementscheferna den 4 juli 1811 talade
endast om nådeansökningars itererande, men skulle man möjligen ur ordalagen
i detta cirkulär kunna draga den slutsatsen, att en första nådeansökning skulle,
intill dess frågan om nåd blivit avgjord, medföra uppskov med straffets verkställande
mot en på fri fot varande fånge. Vare sig denna slutsats vore riktig
eller ej, ansåge K. B. landsfiskalen i Svegs distrikt icke hava genom sin påtalade
åtgärd gjort sig skyldig till något lagstridigt förfarande, som borde för honom
kunna medföra ansvarspåföljd, och hemställde i följd därav K. B., att klagandens
anmälan icke måtte till någon min vidare åtgärd föranleda.

T. f. landsfiskalen Georg Alexanderson anförde, att det ägde sin riktighet,
att Johansson vid anhållandet uppvisat intyg, att han ingivit en nådeansökning.
Då av detta intyg ej framginge, att nya skål blivit företedda och häktningsordern
ej återkallats, hade Alexanderson ansett sig sakna befogenhet att bifalla Johanssons
vid anhållandet framställda begäran att endast på grund därav att han sökt
nåd få förbliva på fri fot. Det syntes Alexanderson även kunna bliva rätt be —

1921 --

278

sviirligt att senare anträffa Johansson, som ej torde hava haft stadigt hemvist
och vars vistelse i Sveg inskränkt sig till tiden för ett annonserat förstamajföredrag
påföljande dag.

I ärendet företeddes vidare

dels det ifrågavarande, den 29 april 1919 utfärdade diariibeviset,

dels K. B:s verkställighetsresolution, utvisande att det Johansson ådömda
fängelsestraffet skulle börja den 2 maj och och sluta den 2 oktober 1919,

och dels protokoll hållet inför K. B. den 6 maj 1919, varav framgick, att sedan
Johansson med åberopande av sin nådeansökan i en den 4 maj 1919 i kronohäktet
daterad skrift anhållit att bliva försatt på fri fot, K. B. funnit ansökningen
ej till vidare åtgärd föranleda, därvid K. B. tillika meddelat, att talan mot beslutet
skulle föras genom besvär till Kungl. Maj:t i justitiedepartementet.

I avgivna påminnelser anförde Holmström, att för en lekman vore cirkuläret
den 4 juli 1811 så tydligt, att det omöjligt kunde misstolkas, ty en misstolkning
gjorde det alldeles meningslöst, och det hade ju också alltid blivit följt. Det
kunde således icke vara annat än svepskäl, som framdroges, att man ej visste,
huru man skulle handla, då en dömd person visade diariibevis, att han hos
konungen begärt nåd. Att den polisman, som häktat Johansson, ej kände cirkuläret
och praxis, kunde ju ursäktas. Han hade också telefonerat till K. B. i
Östersund för att få veta, huru han skulle förfara, och därvid fått tillsägelse att
föra Johansson utan vidare till Östersunds fängelse. Det vore sålunda endast och
allenast på K. B. ansvaret vilade, och hos K. B. måste det kunna fordras, att
man både kunde läsa och fatta cirkuläret såväl som känna till praxis. Besynnerligt
vore, att K. B. i sin skrivelse ej nämnt ett ord om, att polismannen hört
sig för hos K. B.

Johansson anförde i för egen del avgivna påminnelser, att han vid anhållandet
gjort Alexanderson uppmärksam på att han genom frejdbetyg, som han ville
framvisa, kunde styrka, att han ägde fast hemvist. Alexanderson hade emellertid
avböjt att få se betyget, då han ej dragit Johanssons fasta hemvist i tvivelsmål.
En uppgift i Holmströms påminnelser måste rättas. Alexanderson hade nämligen
telefonerat till länsstyrelsen, men icke kunnat träffa vederbörande och fått besked,
att landshövdingen Johan Widén rest till Stockholm. Alexanderson hade då telefonerat
till landshövdingen Widén i Stockholm, som därvid meddelat, att det ej
funnes något hinder för Johanssons anhållande.

Vidare har jag från tillgängliga handlingar inhämtat följande.

Medan åtalet mot Johansson var beroende på hovrättens prövning, förordnade
hovrätten den 16 december 1918, att Johansson skulle försättas på fri fot.

Sedan K. B. meddelat sitt ovannämnda beslut den 6 maj 1919, anförde
Johansson i enlighet med besvärshänvisningen besvär hos Kungl. Maj:t i justitiedepartementet.

Genom beslut i regeringsrätten den 13 juni 1919 yttrade Kungl. Maj:t, att
som Johansson icke bort hänvisas att emot K. B:s förevarande beslut föra talan
omedelbart hos Kungl. Maj:t, fann Kungl. Maj:t skäligt att med undanröjande
av besvärshänvisningen visa målet åter till K. B., som hade att ny laglikmätig
besvärshänvisning meddela.

— 1921

279

Johansson fullföljde ej vidare talan mot K. B:s beslut.

Däremot föranledde hans nådeansökan, att Kungl. Maj:t genom beslut den
28 juni 1919 nedsatte fängelsestraffet till allenast 10 månader. Såsom skäl för
sin nådeansökan hade Johansson anfört, att han icke kunde känna sig skyldigtill
eller delaktig i det upplopp, som ägde rum i Svegsmon vid tiden för Johanssons
föredrag därstädes.

I anseende till vad som förekommit yttrade jag i skrivelse till K. B. följande.

Till eu början funne jag det anmärksvärt, att K. B. å sitt den 6 maj 1919
meddelade beslut givit oriktig besvärshänvisning. Stadgandet i 2 § i lagen den 26
maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, att besvär om verkställande av straff
skulle tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande, avsåge nämligen frågor
angående sättet för verkställandet av ett straff eller behandlingen under straffets
utstående, men ej vederbörande myndighets förordnande angående själva verkställigheten
eller vad därmed stode i sammanhang.

Att K. B. saknat kännedom om denna åtskillnad på ärenden av ifrågavarande
beskaffenhet, funne jag så mycket mera anmärkningsvärt, som i Westrings lagedition
för år 1919 just under 1909 års kungörelse angående förordnande om verkställighet
av utslag, varigenom frihetsstraff ådömts, intagits den upplysning, att
klagan över K. B:s beslut om verkställighet av straff ansetts böra fullföljas hos
hovrätt, varvid åtskilliga rättsfall angivits.

Jag hänvisade även till regeringsrättens utslag den 23 mars 1915 (årsboken
not. ju. 19) och högsta domstolens utslag den 30 september 1915 (N. J. A. sid.
438), vilka båda utslag avsåge med varandra sammanhängande klagomål.

Med hänsyn därtill att Johansson icke, såvitt visat blivit, på grund av den
felaktiga besvärshänvisningen tillskyndats några extra utgifter eller eljest lidit
någon skada funne jag mig emellertid kunna låta bero vid vad härutinnan förekommit.

Beträffande huvudfrågan, huruvida en till Kungl. Maj:t ingiven nådeansökan
borde hindra verkställighet av straff, ådömt genom laga kraft ägande utslag, vore
saken icke så klar, som klaganden förmenat.

I regeringsformen § 26 vore stadgat, att konungen ägde att i brottmål göra
nåd, mildra livsstraff samt återgiva ära och till kronan förverkat gods. Sedan
regeringsrätten eller högsta domstolen över ansökningar därom hörts, fattade
konungen sina beslut i statsrådet.

Såvida den sålunda medgivna rätten att hos Kungl. Maj:t söka att av nåd
förskonas från ett ådömt straff icke skulle bliva utan betydelse, finge underordnade
myndigheters åtgärder icke ställa hinder i vägen för denna rätt. A andra
sidan måste det ligga i statens intresse, att, om ett straff skulle hava åsyftad
verkan, detsamma snabbt befordrades till verkställighet.

De bestämmelser i ämnet, som hittills ansetts gälla, vore av ganska torftig
beskaffenhet.

Den 4 juli 1811 utfärdades av Kungl. Maj:t till överståthållarämbetet, landshövdingarna
och regementscheferna ett cirkulärbrev, som lydde: »Som Vi av

flera tid efter annan inkomna mål inhämtat, hurusom, efter det Vi, uppå gjorda

— 1921 —

280

underdåniga ansökningar om nåd i brottmål, Våra beslut meddelat, längre tid
ofta förflutit innan verkställighet av ådömda straff följt, och flera förnyade ansökningar
i samma ämne blivit till Oss insända, men ett sådant förhållande dels
motverkar angelägenheten att straffet så fort ske kan må följa på brottet dels
leder till en dryg kostnad för Oss och kronan genom arrestanternas längre kvarhållande
i häkte; så hava Vi funnit nödigt anbefalla Eder att, sedan för brott
dömda personer hos Oss sökt nåd och Vårt utslag kommit exekutorn tillhanda,
låta beslutet till behörig verkställighet befordra, därest laga hinder icke möta,
utan att uppehåll därmed må genom ytterligare nådeansökningar beredas. Börandes
I dock låta vara Eder angeläget att sådana till straff dömda häktade personer,
som ämna hos Oss söka nåd, ej må sakna underrättelse om nödvändigheten att
på en gång förete alla de skäl och grunder, vilka förmenas kunna bereda dem
den förskoning, som utgör föremålet för deras underdåniga ansökningar.» I
cirkulärbrev den 27 mars 1830 blevo vederbörande erinrade om ett noggrant
iakttagande av de i 1811 års brev meddelade föreskrifterna.

Angående de kungi. brevens tydning och räckvidd hade olika meningar rått.

H. L. Rydin hade i föreläsningar i svensk statsrätt 1861 yttrat bland annat
följande.

»Som alla kraftvunna utslag av behörig domstol utom i fråga om dödsstraff
skola omedelbart gå till verkställighet, förtjänar uppmärksammas, att den, som
vill i nådeväg utverka upphävandet eller mildring av annat ådömt straff än
dödsstraff och förekomma straffets verkställande, har att, sedan detsamma blivit
fastställt av överdomstol, innan beslutet bliver laga kraftvunnen antingen i sammanhang
med ändringssökande hos högsta domstolen eller också, om den dömds
ej anser skäl vara förhanden för besvärs anförande, genom blott nådeansökning
söka önskad ändring, ett förfarande, som jämväl bör i det fall, att skäl ej förefinnes
för besvärs anförande, även följas emot underrätts utslag, så att nådeansökningen
ingivits förr, än domstolens utslag blivit laga kraftvunnet. Endast om
nådeansökning inom nämnda tid ingives hos Kungl. Maj:t, är den till straff dömde
försäkrad om möjlighet att förekomma straffets verkställande. Om ett utslag av
över- eller underrätt, som blivit till följd av underlätet överklagande laga kraftvunnet,
eller ock och ännu mera, om högsta domstolens utslag blivit till verkställighet
expedierat, utan att någon nåderesolution av konungen blivit i sammanhang
därmed utverkad, måste domstolsutslaget gå i verkställighet och straffet
för den dömde begynna. En förklaring av honom, att han ärnar söka eller ha
sökt nåd, kan ej föranleda till något uppehåll med straff utslagets verkställande,
därest ej laga hinder möta eller till följd av straffets beskaffenhet eller andra
bevekande skal vederbörande myndighet, som skall gå i författning om exekutionen,
anser skäligt att avvakta utgången av nådeansökningen. På exekutors
prövning beror helt och hållet verkställigheten. Han är nämligen förpliktad att
ställa sig domannaktens laga kraft ägande beslut till efterrättelse. Den till straff
dömde äger ej att på grund av förklaring, att han har sökt eller ärnar söka nåd,
såsom rättighet fordra uppehåll med straffets verkställande. I enlighet med ovananförda
regler, som följa av den till verkställighet förpliktande kraft, som måste
tillerkännas ett laga kraft ägande domstolsutslag, är i avseende på häktad person
uttryckligen stadgat, att om han vill söka nåd ifrån det genom hovrätts utslag

— 1921 —

281

honom ådömda straff, detta skall ske inom den vanliga tiden till ändrings sökande
i hovrätts utslag i brottmål, varförutan är föreskrivet, att K. B. skall, därest sådant
behöves, vårda sig därom, att den häktade ej saknar biträde vid böneskriftens
författande, och särskilt anmäla, då nådeansökning utebliver (K. Fklar.
23 mars 1807 punkt 39). Härjämte är enligt kung), cirk. 4 juli 1811 och 27
mars 1830 anbefallt vederbörande exekutorer att, sedan Kung]. Maj:t meddelat sitt
beslut över gjorda ansökningar om nåd i brottmål rörande häktaåe personer, låta
beslutet till verkställighet befordra, utan att bereda uppehåll därmed genom ytterligare
nådeansökningar. Härav bör naturligen följa, att ett laga kraft ägande
utslags verkställighet ej får av någon anmälan om tilltänkta nådeansökningar
uppehållas. De nådeansökningar, som ingivas efter den för ändringssökande i
hovrätts utslag föreskrivna tid, kunna emellertid, om domen ej kan förekomma
begynnelse av straffets verkställande, medföra upphävande av återstoden av straffet
eller lindring av detsamma. Likasom Kungl. Maj: t äger att efter sig företeende
omständigheter meddela nåd, efter det han förut avslagit nådeansökning, äger
även den till straff dömde att inkomma med nya nådeansökningar, skolande
dock efter vad vi ovan visat Kungl. Maj:s utslag, därest ej laga hinder möta,
till verkställighet befordras. För att emellertid förekomma itererade nådeansökningar
är K. B. ålagt underrätta nådesökande att på en gång förete alla de skäl
och grunder, vilka förmenas kunna bereda dem den förskoning, som utgör föremålet
för deras ansökningar.»

Att beträffande ett straff, som redan börjat gå i verkställighet, den exekutiva
myndigheten icke på grund av en nådeansökan skulle inhibera fortsättningen av
straffets avtjänande, syntes tämligen klart.

Ett beslut därom av Kungl. Maj: t i nådeväg torde emellertid kunna tänkas.

Rydin yttrade i sina föreläsningar, att ingenting funnes, som hindrade konungen
att, sedan en nådeansökning blivit avslagen och denna blivit expedierad
till vederbörande myndighet, som hade befattning med exekution, konungen
kunde anbefalla uppehåll med straffets verkställande för att taga sig ytterligare
besinningstid i avseende på möjligt beviljande av nåd.

Nyligen hade frågan varit föremål för högsta domstolens avgörande (N. J. A.
1919 sid. 302).

Sedan en person F. dömts till böter, hade dessa förvandlats till fängelse
sextio dagar. Den 23 maj 1919 hade han börjat undergå fängelsestraffet. Påföljande
dag hade lian hos K B. anhållit, att som han ingivit ansökan att av nåd
erhålla befrielse eller nedsättning i straffet, F. måtte försättas på fri fot i avbidan
på Kungl. Maj:ts beslut angående nådeansökningen. Sedan K. B. avslagit ansökningen
och detta beslut fastställts av hovrätten, anförde F. besvär hos Kungl.
Maj:t, som meddelade utslag den 18 juli 1919.

Därvid yttrade högsta domstolens pluralitet (4 justitieråd): »Väl bör, särskilt
med hänsyn till innehållet uti de i målet åberopade cirkulärbreven den 4 juli
1811 och den 27 mars 1830, vederbörande myndighet, där ej omständigheterna
till annat föranleda, låta med förordnande om verkställighet av ådömt straff anstå
i avbidan på prövning av en från den dömde ingiven uådeansökan; men enär
varken genom sagda brev eller eljest blivit medgivet att, sedan verkställigheten
påbörjats, avbryta densamma på grund av därförinnan eller sedermera gjord

36 —• Justitieombudsmannens ämbeteberättelse till 1921 ärs riksdag.

282

nådeansökan och F:s ifrågavarande framställningar förty icke lagligen kunnat av
K. B. bifallas, lämnas besvären utan avseende.»

Ett justitieråd anförde: »Då F. icke, innan förordnande om verkstälbghet

av straffet gavs, bos den myndighet, som ägde meddela förordnandet, med bevis
om att han sökt nåd begärt anstånd med straffet, finner jag, lika med hovrätten,
avbrott i verkställigheten icke kunna medgivas.»

Ett justitieråd yttrade: »Som laga föreskrift ej förefinnes därom att verk ställighet

av utslag i brottmål skall uppehållas av nådansökan, finner jag ej skäl
att göra ändring i hovrättens utslag.»

Slutligen utlät sig ett justitieråd: »De i målet åberopade cirkulärbreven den

4 juli 1811 och den 27 mars 1830 avse enligt mitt förmenande allenast verkställighet
av utslag, varigenom någon, som hålles häktad, blivit dömd till straffarbete
eller fängelse. I avseende härå torde cirkulärbreven innefatta föreskrift
därom att, därest den dömde sökt nåd, utslaget ej skall befordras till verkställighet,
innan Kungl. Maj:ts beslut i anledning av nådeansökningen meddelats, samt
att förnyad nådansökning ej må föranleda uppehåll med verkställigheten. Däremot
saknas för andra fall föreskrift därom att verkställighet av utslag, varigenom
straff ådömts, skall uppehållas av nådeansökning. Jag finner förty ej skäl att
göra ändring i hovrättens utslag.»

Genom den av högsta domstolens pluralitet uttalade meningen hade fastsla- 4
gits, huru vederbörande exekutor borde förfara, då han hade att bringa ett straff
till verkställighet och en nådeansökan beträffande straffet förelåge. Men de skiljaktiga
meningar, vilka yppat sig såväl i praktiken som nu inom högsta domstolen,
syntes oförtydbart giva vid handen, att i ämnet saknades författningsbestämmelser
eller eljest föreskrifter, vilka besutte erforderlig klarhet. Det hade
därför varit min avsikt att för Kungl. Maj:t anmäla, att nya bestämmelser vore
behövliga. Jag hade emellertid erfarit, att frågan redan upptagits till behandling
i justitiedepartementet.

Saken finge egentligen sin praktiska betydelse, då det gällde verkställighet
av straff för icke häktad person. I de flesta fall torde väl en häktad föredraga
att genast börja avtjänandet av en ådömd urbota bestraffning utan att avvakta
utgången av nådeansökningsärendet.

För den däremot, som ännu befunne sig på fri fot och som dömts till urbota
bestraffning eller böter, vare sig dessa förvandlats till frihetsstraff eller ej, kunde
det vara av högsta vikt att i nådeväg få prövat, huruvida hans straff skulle
kunna .efterskänkas eller mildras, innan domstolens beslut bringades till verkställighet.
I ett benådningsärende kunde andra synpunkter komma att göra sig
gällande, än dem en domstol enligt lagen hade att taga hänsyn till. En nådeansökan
torde väl även kunna innehålla en vädjan att på grund av ömmande
omständigheter få anstånd med straffets utkrävande. Exempelvis för eu konkursgäldenär,
som dömts till ett kort frihetsstraff på grund av en underrätts utslag,
varmed han låtit sig nöja, skulle det vara av föga värde, om han efter avtjänat
straff finge det besked, att straffet i nådeväg efterskänkts.

Det torde icke kategoriskt kunna uttalas, att en till Kungl. Maj:t ingiven
första nådeansökan alltid skulle uppehålla verkställighet av straff. Detta skulle
leda till skapandet av en särskild instansordning vid sidan av den i rättegångs —

1921 —

ordningen antagna. Såsom i H. I):s utslag antytts, torde eu viss prövningsrätt
böra tillerkännas den exekutiva myndigheten. Men då den prövning, myndigheten
kunde ägna åt de omständigheter, som skulle hindra verkställigheten, alltid
måste bliva ytterst summarisk, torde väl i regel denna prövning böra inriktas på
en undersökning, huruvida en nådeansökan tillkommit allenast i avsikt, att den
dömde skulle hinna sätta sig i säkerhet, eller nådeansökningen eljest skulle uppenbarligen
äventyra utkrävandet av ett välförtjänt straff. Andra förhållanden kunde
nog också tänkas, då polismyndigheten med tämligen stor visshet kunde bedöma,
vad verkan en nådeansökan komme att medföra, men i alla de fall, som inrymde
den minsta tvekan om vilken utgång nådeansökningen skulle få, måste exekutionen
anstå. För den dömde förelåge ofta skäl, för vilkas skärskådande den
verkställande myndigheten saknade förutsättningar. De kunde hänföra sig till
motiven för brottet, sjukdom, familjeförhållanden, ekonomiska omständigheter
o. s. v., allt sådant, som det vore ytterst vanskligt att låta polismyndigheten på
stående fot taga befattning med. Den satsen måste alltid stå klar, att en straffdömd
skulle hava rätt och möjlighet att draga sin sak inför regeringsmakten
såsom rättvisans högsta vårdare för att få densamma mest allsidigt och mildast
möjligt bedömd.

Ärenden av nu ifrågavarande beskaffenhet hade ett par gånger varit under
mina företrädares prövning.

Sedan år 1875 hustru 0. blivit av en rådhusrätt dömd för ärekränkning till
en månads fängelse och omedelbart sökt att av nåd förskonas från fängelsestraffet
och i stället få försona sitt brott med böter, hade hon, trots det att hon styrkte
sig hava ingivit nådeansökan, av borgmästaren i A. blivit anhållen för undergående
av straffet, varefter hon forslats till länsfängelset. Vid ett tidigare tillfälle,
då hon avhämtats för verkställighet av straffet, hade hon råkat i ett sådant
sjukdomstillstånd, att läkare förklarat henne icke utan fara för liv och hälsa
kunna företaga en resa. Då hustru 0. ankommit till länsfängelset, hade K. B.
genast efter erhållen underrättelse om nådeansökningen låtit lösgiva henne. Det
hade sedan visat sig att Kung! Maj:t redan tidigare än den dag, hustru 0. anhållits,
beslutit att av nåd förändra fängelsestraffet till böter, men att utslaget
därom ännu icke hunnit expedieras. På föranstaltande av J. 0. blev borgmästaren
ställd under åtal inför Svea hovrätt, som genom utslag den 30 november 1876
fällde honom till ansvar för tjänstefel.

I ett annat fall, där klagomål under 1917 anförts över att en länsstyrelse
vid förordnande om verkställighet av straff icke tagit hänsyn till en nådeansökan,
gjord av en person, som dömts till fängelse ett år för tryckfrihetsbrott, fann

J. 0. bland annat med hänsyn till avfattningen av 1811 års cirkulärbrev

K. B. icke hava begått något tjänstefel i anmärkta hänseendet.

Enligt min åsikt hade i det nu förevarande fallet t. f. landsfiskalen Alexanderson
icke bort anhålla Johansson och låta avföra honom till kronohäktet i
Östersund. Såvitt upplyst blivit, hade icke funnits någon anledning antaga, att
Johansson ämnade undandraga sig ett slutligen bestämt straff. Det hade visserligen
varit föga troligt, att, sedan Kungl. Maj:t i H. D. dömt Johansson till ett
längre fängelsestraff, Kungl. Maj:t i statsrådet utan några nya skäl skulle befria
Johansson från hela straffet. Men för Johansson hade det likväl varit av det

— 1921 —

284

största intresse att, då han icke kunde finna sig brottslig, komma i tillfälle att
begagna alla till buds stående medel, att få sin sak ur alla synvinklar prövad.

Alexanderson hade alltså, enligt mitt förmenande, förfarit felaktigt genom
att på sätt som skett anhålla Johansson. Då emellertid Johanssons nådeansökan
allenast medfört en avkortning av fängelsestraffet, vilken trots Alexandersons
förfarande kommit Johansson fullt tillgodo, och med hänsyn till oklarheten i
gällande bestämmelser, funne jag tjänstefel av beskaffenhet att medföra åtal icke
föreligga.

Hade K. B., innan dess verkställighetsresolution meddelats, erhållit underrättelse
om Johanssons nådeansökan,1 hade K. B. otvivelaktigt bort försätta
Johansson på. fri fot i avvaktan på Kung!. Maj.ts beslut i nådeärendet.

Som K. B. emellertid icke, såvitt upplyst blivit, fått kunskap om att Johansson
sökt nåd, förrän denne börjat avtjäna straffet, samt K. B. under sådana förhållanden,
enligt vad ovan framhållits, icke haft att förordna om ett avbrytande
av straffet, funne jag K. B:s den 6 maj 1919 meddelade beslut icke kunna bliva
föremål för anmärkning.

Jag hade därmed velat lämna K. B. del av min mening i ämnet i förhoppning,
att K. B., i avvaktan på de bestämmelser, Kungl. Maj:t framdeles komme
att meddela, ville hava densamma i minnet; och anhölle jag tillika, att K. B.
ville lämna Alexanderson tillfälle att taga del av min skrivelse.

18. Fråga om allmänt åtal vid skadegörelse enligt 19 kåp.

20 § strafflagen.

I en hit insänd klagoskrift anmälde Sven Wallin i Hemling, att natten till
den 1 maj 1919 rotoräxeln å en s. k. lerbråk, vilken tillhörde Olof Wallins
stärbhus, däri klaganden vore delägare, blivit antagligen medelst dynamit söndersprängd.
Dynamiten hade troligen tillgripits från Gammelbyns kraftaktiebolag
av tre ynglingar, varav en namngavs. Ehuru skadegörelsen blivit för landsfiskalen
i Björna distrikt Albert Carlsson anmäld, både Carlsson likväl icke vidtagit
någon åtgärd.

I avgiven förklaring anförde Carlsson följande:

Någon dag under maj 1919 hade Carlsson mottagit en anmälan om den
ifrågavarande skadegörelsen. Då Carlsson emellertid vore av den uppfattningen,
att med en s. k. leybråk icke kunde avses sådan egendom, som omförmäldes i 6
§ av 19 kap, strafflagen, utan måste vara att hänföra till egendom, som avsåges
i 20 § av samma kapitel, och brottet således icke hörde under allmänt åtal, hade
anmälningen från Carlssons sida icke föranlett annan åtgärd, än att Carlsson till
klaganden meddelat, att Carlsson ansett sig förhindrad att såsom åklagare beivra
saken, då brottet, såsom förnärmande enskild persons rätt, icke finge av annan
än målsägande åtalas, men att det stode klaganden fritt att vidtaga de åtgärder,
vartill han kunde finna sig befogad. Vad beträffade klagandens förmodan, att
dynamit blivit stulen från Gammelbyns kraftaktiebolag, hade Carlsson därom
förhört sig hos ordföranden i bolagets styrelse, som emellertid förklarat, att styrelsen
icke hade sig bekant, att någon dynamit bortkommit från dess upplag, vilket för

— 1921 —

övrigt vore otroligt, enär dynamitupplaget stode under särskild tillsyn och under
försegling. Efter denna upplysning från bolagets styrelse hade Carlsson icke
ansett sig kunna vidtaga vidare åtgärder beträffande denna sak. Då det likväl
icke vore uteslutet, att en feltolkning av lagen ägt rum från Carlssons sida, hemställde
Carlsson, att jag ville meddela honom min tolkning av lagen i hithörande
fall.

Med anledning härav skrev jag till Carlsson följande.

Enligt lagen den 27 juni 1902 hade 19 kap. 20 § strafflagen följande lydelse:

Var, som, i andra fall än nu sagda äro, uppsåtligen förstörer eller skadar
annans egendom, fast eller lös, evad den till enskilt eller allmänt bruk eller gagn
eller till prydnad ämnad är, eller, i uppsåt att skada göra, olovligen bortleder
elektrisk ström från annans elektriska anläggning; straffes med böter eller fängelse
i högst 6 månader. Har av gärningen kommit synnerlig fara för någons liv
eller hälsa, eller grov skada å egendom, eller är gärningen eljest med synnerligen
försvårande omständigheter förenad; då må till straffarbete i högst två år dömas.

Brott, som i denna § sagt är, må ej, där det endast förnärmar enskild persons
rätt, åtalas av annan än målsägande.

Den i andra stycket av lagrummet förekommande bestämmelsen, att i vissa
fall endast målsägandetalan finge föras, vore eljest utan motsvarighet i 19 kap.
strafflagen. De i detta kapitel omförmälda brotten lydde i övrigt under allmänt
åtal.

Sålunda folie även varje förbrytelse enligt 21 § under allmänt åtal. Sistnämnda
lagrum hade genom lagen den 4 juli 1910 erhållit följande lydelse:

Har någon i uppsåt att annan till liv eller hälsa skada eller att förstöra eller
skada annans egendom eller med vetskap om annans uppsåt till sådant brott för
att honom därvid tillhandagå, tillverkat, anskaffat eller förvarat sprängämne;
varde dömd till straffarbete i högst två år eller fängelse. Varder medelst sprängämnet
brott, som därmed åsyftat var, begånget, eller göres försök till sådant
brott i fall, där försöket är i lagen med straff belagt, och skall ej gärningen
straffas, efter ty i G § stadgas; gånge vid straffets bestämmande, som i 4 kap.
3 § sägs.

Har den, som tillverkat, anskaffat eller förvarat sprängämne för ändamål,
som nu är sagt, av egen drift förstört sprängämnet eller eljest gjort det obrukbart,
vare från straff fri.

Före 1902 års lagändring hade andra stycket i 20 § haft den lydelsen, att
brott, som i paragrafen vore sagt, ej finge åtalas av annan än målsägande, där
ej skada skett å allmän egendom.

I det till högstå domstolen remitterade förslaget till 1902 års lagändring hade
den ifrågavarande bestämmelsen varit formulerad så att brott, som i 20 § sades,
ej finge åtalas av annan än målsägande, där ej brottet förnärmade det allmännas
rätt. Sedan inom högsta domstolen anmärkts, att den regel, som avsåges med
den nya formuleringen, skulle erhålla tydligare uttryck, om däråt gåves en avfattning,
överensstämmande med stadgandet i 24 kap. 15 § strafflagen, hade det
ifrågavarande stadgandet i det slutliga förslaget fått den lydelse, det numera

— 1921 -

286

innehade. Förmodligen — yttrade professorn ''Hagströmer i sina föreläsningsanteckningar
-— ansågs det till högsta domstolen remitterade förslagets formulering
icke så klart giva vid handen, att allmänt åtal skulle inträda, så snart brottet i
någon mån förnärmade allmän rätt, och icke först, om det uteslutande eller åtminstone
på det hela taget tedde sig såsom ett brott mot det allmänna.

Frågan, huruvida sådan skadegörelse, som avsåges i 19 kap. 20 § strafflagen,
därest densamma förorsakades medelst sprängämne, folie under allmänt åtal eller
ej, syntes mig kunna besvaras med ledning av vad nu berörts. I betraktande av
den synnerliga fara för människors liv och egendom, som förbrytelser, utförda
genom åstadkommande av explosion, medförde, torde det vara uppenbart, att det
vore bäst förenligt med allmän säkerhet, att sådana förbrytelser beivrades av
vederbörande åklagare. Det vore väl i de flesta fall omöjligt för gärningsmannen
att vid förövandet av ett dylikt brott beräkna omfånget av den effekt, som
komme att inträda. Endast undantagsvis skulle på ett tillfredsställande sätt
kunna styrkas, att det varit en faktisk omöjlighet, att någon kunnat blottställas
för fara. Då vidare anskaffande eller förvarande av sprängämne i skadegörelsesyfte
alltid vore underkastat allmänt åtal, syntes därav böra följa, att själva det
brott, som beginges med det sålunda innehavda sprängämnet, åtalades å det allmännas
vägnar. Och ville man av nära till hands liggande försiktighetsskäl allenast
följa lagens bokstav, borde framhållas, att en skadegörelse, åstadkommen
genom användande av sprängämne, oftast förutsatte ett sådant olovligt anskaffande
eller förvarande av sprängämnet, som enligt 21 § skulle åtalas av allmän
åklagare. Allenast undantagsvis torde sistberörda moment saknas. Jag ansåge
det därför riktigast, att åtminstone i de flesta fall sådan skadegörelse, som omförmäldes
i 19 kap. 20 §, när densamma åstadkommits med sprängämne, åtalades
av allmän åklagare. Då Carlsson hemställt, att jag ville meddela honom min
uppfattning i frågan, hade jag velat giva Carlsson del av min mening; och hade
jag emellertid med hänsyn till vad Carlsson i sin förklaring i övrigt anfört avskrivit
ärendet såsom icke föranledande vidare åtgärd från min sida.

19. Felskrivning i röstlängd för stadsfullmäktig- och landstingsmannaval.

I en den 2 april 1919 hit inkommen skrift anförde John Lundberg klagomål
däröver att vid 1919 förrättade stadsfullmäktig- och landstingsmannaval i Skäll -ninge rösträtt förvägrats honom på grund därav att i röstlängden i stället för
klagandens namn felaktigt upptagits namnet å hans broder Josef Lundberg, vilken
1917 utflyttat från Skänninge.

Magistraten i Skänninge, som anmodades inkomma med upplysning huru
med de i klagoskriften uppgivna omständigheter förhölle sig, anförde i avgivet
yttrande:

Någon person med namnet John Lundberg funnes icke upptagen i mantalslängden
för Skänninge för 1918. Däremot funnes i berörda längd å fastigheten
n:r 60 mantalsskriven en bokhållare Jonas Lundberg, född den 21 juli 1886. I
den på mantalslängden grundade röstlängden, vilken upprättats av stadsfiskalen
C. A. Ljungh, hade Lundberg genom misskrivning upptagits med förnamnet

— 1921 —

287

Josef, däremot ingen anmärkning framställts före längdens justering. På valens
utgång hade misskrivningen ej inverkat.

I anledning av magistratens yttrande bereddes klaganden tillfälle att inkomma
med påminnelser, men blevo sådana icke avgivna.

Med anledning av vad sålunda förekommit avlät jag till magistraten en
skrivelse, däri jag anförde följande.

I övergångsbestämmelserna till lagen den den 23 december 1918 om ändrad
lydelse i vissa delar av kung! förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21
mars 1862 hade föreskrivits, att särskild röstlängd skulle på grundval av mantalslängden
för år 1918 och med tillämpning av de nya bestämmelserna angående
rösträtt och röstgrund uppläggas så tidigt, att den komme till användning vid
val av stadsfullmäktige och av landstingsmän under mars månad 1919. Vidare
hade i § 1 av kung! kungörelsen den 31 december 1918 med föreskrifter i avseende
å uppläggande under år 1919 av vissa kommunala röstlängder m. m.
stadgats bland annat, att röstlängd för val av stadsfullmäktige skulle med iakttagande
av de nya kommunala rösträttsbestämmelserna vara upprättad och fastställd
senast den 25 mars 1919, samt i § 2 av berörda kungörelse, att sådan
röstlängd skulle upprättas för stad, där magistrat ej funnes, av vederbörande
häradsskrivare och för annan stad av magistraten eller, där särskilda tjänstemän
vore förordnade för debitering av utskylder till kronan, av dessa under magistratens
överinseende.

Av vad i ärendet förekommit Unge anses framgå, att vid de under mars
1919 i Skänninge företagna val av stadsfullmäktige och landstingsmän klaganden,
ehuru röstberättigad, icke fått utöva rösträtt, beroende därpå att i den vid valen
använda röstlängden klagandens förnamn i följd av misskrivning blivit oriktigt
angivet. Berörda röstlängd hade, enligt vad magistraten uppgivit, på grundval av
mantalslängden för staden för 1918 upprättats av vederbörande kronouppbördskassör.

Den felaktighet, som sålunda ägt rum vid upprättandet av röstlängden, funne
jag icke kunna lämnas oanmärkt. I fråga om en handling av förevarande slag
måste, i betraktande av handlingens vikt och de följder, som oriktigheter i densamma
kunde medföra, den största noggrannhet iakttagas. Det hade ålegat
magistraten, under vars överinseende omförmälda röstlängd upprättats, att underkasta
de i längden införda uppgifterna omsorgsfull kontroll, något som med hänsyn
till den jämförelsevis ringa folkmängden i Skänninge ej bort möta svårighet.
Otvivelaktigt vore, att i händelse av en dylik kontroll det nu påtalade felet skulle
hava undvikits.

Som emellertid magistraten medgivit den förelupna misskrivningen och då
densamma, enligt vad magistraten uppgivit, icke inverkat på valutgången, hade
jag ej funnit annan åtgärd böra ifrågakomma än att delgiva magistraten den
erinran, som skrivelsen innehölle, i förvissning att magistraten i framdeles förekommande
fall skulle låta sig angeläget vara att förebygga dylika felaktigheter.

Därefter mottog jag från magistraten en skrivelse av följande innehåll.

Då det ville synas som om jag av berörda beklagliga felskrivning dragit den

— 1921 —

288

slutsatsen, att magistraten skulle hava något brustit med hänsyn till kollationering
av röstlängdens uppgifter, kunde magistraten icke underlåta att mot min
erinran inlägga en bestämd gensaga. Magistraten hade i detta fall, liksom alltid
vid röstlängders upprättande, noggrant kontrollerat längdens uppgifter, varom intyg
bifogades från rådmannen H. Wahrberg och skrivbiträdet J. Ney. Åven med den
noggrannaste kontroll kunde dock inträffa, att en mindre felaktighet insmöge sig i
längden. Detta hade också av lagstiftaren insetts, då i såväl lag om val till riksdagen
som i lagarna om kommunalstyrelse föreskrivits, att röstlängd under viss tid före dess
justering skulle framläggas till allmänhetens granskning. I förevarande fall hade
kollationeringsfelet vant så mycket mera ursäktligt, som mantalslängden vid det ifrågavarande
stället varit ganska förvillande, på sätt framginge av intyget. Magistraten
kunde därför icke undgå att finna min allenast på ifrågakomna felskrivning grundade
erinran obefogad. Magistraten kunde visserligen ej hoppas, att jag skulle ändra
min i saken en gång intagna ståndpunkt, men magistraten anhölle, att dess förklaring
med därtill hörande intyg måtte biläggas handlingarna i ärendet.

I det åberopade intyget anförde Wahrberg och Ney — vilka 1919 biträtt
magistratens ordförande under arbetet med kontrollering av den kommunala röstlängden
för Skänninge för nämnda år — att berörda arbete verkställts synnerligen
omsorgsfullt samt att det i röstlängden sedermera upptäckta felet med avseende
å Jonas (John) Lundberg antagligen uppkommit därigenom, att, då både
Josef och Jonas Lundberg i mantalslängden stått upptagna såsom ägare till gården
n:r 60, såväl längdupprättaren som den kollationerande på grund av strykningar,
som ägt rum vid justeringen av mantalslängden, icke observerat, att det varit
Josef Lundberg, som avflyttat från staden.

20. Oriktig tillämpning av bestämmelserna om fastställande av faderskap
och underhållsskyldighet i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap.

Av handlingarna i ett genom klagomål av montören Adolf Ferdinand Lindell
i Norrköping härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Den 16 januari 1919 undfick Nanny Eriksson i Nötabråne stämning å klaganden
till Listers häradsrätts sammanträde den 10 februari samma år med yrkande,
att klaganden måtte åläggas att till Nanny Eriksson utgiva bidrag till vård
och uppfostran åt ett av henne den 29 september 1918 fött flickebarn Asta Elvira
med 25 kronor i månaden från barnets födelse tills det fyllt 18 år eller eljest
kunde sig självt försörja, samt bidrag till kärandens underhåll före och efter
nedkomsten, förlossningskostnaden inberäknad, med 200 kronor ävensom ränta
och ersättning för rättegångskostnaden. Enligt ett den 7 februari å stämningen
tecknat bevis blev klaganden för delgivning av densamma av två stämningsmän
eftersökt i Kristinehamn utan att kunna anträffas och utan att upplysning kunnat
vinnas om hans vistelseort.

Därefter undfick Nanny Eriksson på grund av en den 25 februari 1919 dagtecknad
ansökning med enahanda yrkanden ny stämning å klaganden till häradsrättens
sammanträde den 25 augusti 1919. I stämningsansökningen uppgavs, att
klaganden förut bott i Olof ström men dåmera icke ägde känt hemvist i riket.

— 1921 —

Stämningen blev den 15 och den 30 april samt den 15 maj 1919 införd i Postoeh
Inrikes Tidningar.

På grund av ytterligare en ansökning den 14 juni 1919 av Nanny Eriksson,
däri hennes yrkanden upprepades, utfärdades den 16 samma juni ännu en stämning
å klaganden till häradsrättens nyssnämnda sammanträde den 25 augusti.
Enligt ett den 30 juni 1919 av en stämningsmål! utfärdat bevis blev klaganden
eftersökt i Stockholm men kunde, då han avflyttat från uppgiven adress och
vistades i landsorten under obekant adress, icke anträffas.

När målet den 25 augusti 1919 företogs inför häradsrätten under ordförandeskap
av häradshövdingen Robert Swenander, kom Nanny Eriksson tillstädes genom
ombud, men lät klaganden sig ej avhöra. Enligt häradsrättens dombok förekom
under handläggningen av målet allenast, att kärandens ombud ingav, jämte rättegångsfullmakt,
dels Post- och Inrikes Tidningar den 15 och den 30 april samt
den 15 maj 1919, däri stämningsansökningen med domhavandens resolution fanns
införd, dels kvitterad räkning å kungörelsekostnaden, dels ock ett den 9 januari
1919 av kyrkoherden Anton Kullenberg i Asarum utfärdat intyg, att Asta Elvira,
född den 29 september 1918 i Asarum och dotter utom äktenskapet till hemmadottern
Nanny Sofie Eriksson, Nötabråne n:r 1, fortfarande levde, samt att, sedan
kärandens ombud hänskjuta målet till häradsrättens prövning och fordrat ersättning
för rättegångskostnaden, underrättelse meddelades, att utslag finge avvaktas
vid sammanträdet den 22 september 1919. Sistnämnda dag meddelade häradsrätten,
likaledes under ordförandeskap av Swenander, utslag i målet och utlät
sig, att enär klaganden, vilken blivit behörigen. stämd, finge anses hava genom
sitt uteblivande vid häradsrättens sammanträde den 25 augusti lämnat obestritt,
att han vore fader till Nanny Erikssons den 29 september 1918 födda dotter
Asta Elvira, bleve klaganden ålagt att till Nanny Eriksson utgiva ej mindre såsom
bidrag till barnets underhåll från dess födelse, till dess detsamma fyllt 18 år,
förskottsvis månatligen 20 kronor än även gottgörelse för kostnad i anledning av
barnsbörden 200 kronor, och förpliktades klaganden att till Nanny Eriksson återgälda
hennes rättegångskostnad med 43 kronor.

I en den 6 december 1919 hit ingiven klagoskrift anförde klaganden, att
någon omständighet gent emot klaganden icke förelegat, som berättigat Nanny
Eriksson att låta införa stämningen i allmänna tidningarna, i det att klaganden
vid tiden för stämningens införande varit mantals- och skattskriven i Katarina
församling i Stockholm och haft anställning hos Aktiebolaget Steninge säteri i
Märsta samt icke någon gång varit ur riket. Då upplysning när som helst kunnat
vinnas om klagandens arbetsort, ansåge klaganden, att det utslag, som i målet
avkunnats, rättvisligen icke borde drabba honom utan måste avse en person vid
namn Ferdinand Lindell, som vid tiden för stämningens uttagande och införande
varit ur riket faren. Att Nanny Eriksson likväl avsåge klaganden, framginge
därav, att hon överlämnat utslaget till stadsfogden i Norrköping för införsel i
klagandens lön hos Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget därstädes. Av det
anförda och vad av häradsrättens protokoll för övrigt framginge vore klart, att
klaganden icke varit i målet lagligen stämd, och anhölle klaganden därför, att
jag måtte förhjälpa klaganden till att stämningen i målet och häradsrättens ut 37

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1921 års riksdag. <

290

slag i vad det anginge klaganden måtte varda utan verkan och att den begärda
införseln i klagandens lön måtte upphävas.

Klaganden åberopade ett av Aktiebolaget Steninge Säteri den 30 september
1919 utfärdat intyg, att klaganden, vilken från den 1 december 1918 till nyssnämnda
dag varit anställd hos bolaget såsom elektrisk montör, på egen begäran
slutade sin befattning samt att klaganden lämnades det vitsord, att han skött
transformatorstationen m. m. till bolagets fulla belåtenhet och att, som klaganden
städse fört en i allo hedrande vandel, han till det bästa rekommenderades.

Vidare företedde klaganden, vilken, enligt vad jag inhämtat, den 4 juni
1918 inflyttat till Katarina församling i Stockholm, ett den 26 november 1919
för klaganden och hans hustru Sabina Alfrida Åkerblom utfärdat flyttningsbetyg
från församlingen till Norrköping S:t Olai församling av innehåll bland annat att
klaganden vore född i Jämshögs församling i Blekinge län samt att makarna
blivit i äktenskap förenade den 21 oktober 1918.

Sedan jag anmodat häradshövdingen Swenander att inkomma med yttrande,
anförde han i avgiven förklaring följande.

Utöver vad häradsrättens protokoll innehölle om förevarande mål hade däri
förekommit, att Swenander med anledning av stämningens delgivning genom kungörelse
i Post- och Inrikes Tidningar tillsport Nanny Erikssons rättegångsombud,
huruvida det icke lyckats att anträffa klaganden med stämning eller erhålla upplysning
om hans vistelseort, att Swenander, då svaret blivit nekande, ytterligare
till den talrikt samlade tingsmenigheten framställt spörsmål i syfte att erhålla
kännedom angående hans vistelse samt att Swenander slutligen vänt sig till
tjänstgörande nämndemannen för Jämshögs socken för upplysning i sist ornförmälda
hänseende, allt utan att därigenom vinna annat meddelande, än att kärandens
ombud lämnat upplysning, att klaganden skulle vara född i Jämshög. Då
Swenander under tiden dragit sig till minnes, att Nanny Eriksson förut sökt
klaganden med stämning i mål, som tillföljd därav, att han ej anträffats för
delgivning, icke fullföljts, hade Swenander ansett sådant förhållande vara för
handen, som åsyftades i 22 § av lagen om barn utom äktenskap, och hade utslaget
avkunnats i anslutning till innehållet i 24 § av lagen. Med anledning av
förevarande anmälan hade Swenander satt sig i förbindelse med kärandens ombud,
och hade han tillhandahållit ansökningarna med stämningsresolutionerna den 16
januari och den 16 juni 1919. Av dessa handlingar framginge tydligt, att klaganden
vid tiden för stämning i det mot honom fullföljda målet levt under sådant
förhållande, som fyllde förutsättningen för tillämpning av nyss angivna
lagrum. Skulle han dock anse, att stämning icke blivit honom delgiven, stode
honom öppet att söka ändring i häradsrättens utslag, såsom 25 kap. 10 § rättegångsbalken
innehölle.

Sedan jag lämnat klaganden tillfälle att inkomma med påminnelser, men
han icke begagnat sig därav, underrättade jag klagandens i ärendet anlitade ombud,
som tagit del av förklaringen, vad klaganden hade att iakttaga för att genom
besvär i hovrätten över Skåne och Blekinge jämlikt nyssnämnda lagrum, i mån
av befogenhet, vinna ändring i häradsrättens utslag.

— 1921 -

291

Därefter avlät jag till häradshövdingen Swenander en skrivelse, vari jag anförde
följande.

I 21 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap stadgas, att talan
om faderskap och om skyldighet för fadern att giva underhåll åt barnet eller
modern skall anhängiggöras genom stämning å mannen till rätten i den ort, där
han bör svara i tvistemål, som röra hans person. Vill käranden hellre stämma
till rätten i den ort, där lägersmålet skett, vare ock det tillåtet.

I 22 § första stycket i lagen föreskrives, att om svaranden ej äger känt
hemvist inom riket och upplysning ej kunnat vinnas, var han uppehåller sig,
må stämningen delgivas på sätt ill kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken
sägs, ändå att fall ej är för handen, som där avses.

II kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken innehåller, att om svaranden
veterligen är ur riket faren, utan att upplysning kunnat vinnas, var han sig
uppehåller, och förekomma därjämte omständigheter, som giva anledning antaga,
att han håller sig undan eller att han har för avsikt att för framtiden bosätta
sig i främmande land, varde stämningen införd i allmänna tidningarna 3 gånger,
minst 14 dagar mellan varje gång.

Såsom lagberedningen i motiven till 1917 års lag framhöll, möter ofta hinder
att till domstol instämma fadern till barn utom äktenskap. De flesta dylika
barnafäder äro unga män i sådana levnadsförhållanden, att de ej äro fast bundna
vid en boningsort utan ofta flytta och ej sällan övergiva sitt hemvist och hemlighålla
sin nya uppehållsort i syfte att undandraga sig underhållsskyldighet.
För att, såvitt lämpligen kan ske, undanröja möjligheten av, att svarandens bortovaro
å okänd ort hindrar förande av faderskapstalan, medgiva bestämmelserna i
22 § delgivning genom kungörande även i det fall, att svaranden icke äger känt
hemvist inom riket och upplysning ej kunnat vinnas, var han uppehåller sig.
Då emellertid sistberörda förhållanden äro förutsättningar för, att delgivning
genom kungörande skall få äga rum, är det självfallet, att utredning därom
måste förebringas, så att domstolen kan bedöma, om stämningen blivit behörigen
delgiven. Som käranden först bör söka delgiva stämningen på vanligt sätt, torde
emellertid utredningen — på vilken icke torde böra ställas för stora anspråk —
kunna åvägabringas genom bevis av två stämningsmän, som å den ort, där svaranden
är eller senast varit mantals- eller kyrkoskriven, eftersökt svaranden.

Till styrkande av, att stämning i förevarande mål behörigen delgivits klaganden,
företedde Nanny Erikssons ombud vid målets handläggning den 25
augusti 1919 allenast Post- och Inrikes Tidningar för den 15 och den 30 april
samt den 15 maj 1919, däri stämningen var införd. Någon utredning, att svaranden
ej ägde känt hemvist inom riket och att upplysning ej kunnat vinnas, var
han uppehölle sig, blev enligt domboken ej förebragt. I förklaringen har åberopats
vad som förekommit vid försök att delgiva de två den 16 januari och den
16 juni 1919 uttagna stämningarna. Men om berörda omständigheter vid häradsrätten
ansetts vara av betydelse för att bedöma riktigheten av delgivningen, hade
en anteckning därom bort inflyta i domboken.

Oavsett detta är emellertid uppenbart, att vad som framgått av delgivningsbevisen
å de ej fullföljda stämningarna icke varit tillfyllest, för att delgivning
genom kungörande i förevarande mål bort utan vidare godtagas. Ehuru klagan —

1921 —

292

den från den 4 juni 1918 till den 26 november 1919 varit kyrkoskriven i Katarina
församling i Stockholm, hade han för delgivning av stämningen den 16
januari 1919, såvitt visats, blivit eftersökt allenast i Kristinehamn, och för delgivning
av stämningen den 16 juni 1919 hade klaganden väl eftersökts i Stockholm,
utan att han kunnat anträffas eller upplysning kunnat vinnas om hans
uppehållsort, men eftersökandet hade ägt rum den 30 juni 1919 och således en
och en halv månad efter sista kungörandet.

Även i annat avseende var delgivningen bristfällig. Enligt 11 kap. 24 §
rättegångsbalken skall, om stämning delgives enligt stadgandet i 9 § andra stycket,
vad där om delgivningen är föreskrivet vara till fullo verkställt sist å etthundratjugonde
dagen före inställelsedagen. Då mål av förevarande beskaffenhet numera
hava civilrättslig karaktär, var berörda stadgande å målet tillämpligt. Sista
kungörandet skedde den 15 maj och första handläggningen av målet ägde rum
redan den 25 augusti 1919, varigenom en kortare stämningstid än den föreskrivna
kommit klaganden till del.

I 24 § i lagen om barn utom äktenskap föreskrives, att om målet enligt 12
kap. 3 § rättegångsbalken företages till avgörande, ändå att svaranden uteblivit,
skall vad för sådant fall är stadgat om återvinning ej äga tillämpning.

25 § i lagen innehåller, att rätten skall tillse, att envar, som äger att för
barnet föra talan, erhåller tillfälle att yttra sig i målet, samt sörja för fullständig
utredning, särskilt beträffande den tid, då uppgivet samlag ägt rum, och de omständigheter,
som kunna vara av betydelse för bedömande, huruvida barnet kan
vara avlat vid det samlag; och äger rutten för utrednings vinnande införskaffa
erforderlig bevisning. Ej vare rätten bunden av parts erkännande. Ed må ej
bjudas. Har rätten förordnat, att part skall personligen inställa sig, och kommer
han ej, varde, där så tinnes lämpligt, till rätten hämtad. Erfordras upplysning
angående omständighet, vars bedömande förutsätter medicinsk sakkunskap, infordra
rätten yttrande av~ sakkunnig. Varder någon enligt rättens förordnande
inkallad såsom vittne eller för att upplysningsvis höras, skall beträffande ersättning
av allmänna medel för inställelsen och sådan ersättnings återgäldande i tilllämpliga
delar gälla vad i avseende å brottmål är stadgat.

I 12 kap. 3 § rättegångsbalken enligt den genom lagen den 24 juli 1914
införda ändringen stadgas, att om käranden kommer till första ting, eller i staden
å föresatt dag till den rätt, dit saken instämd är, men svaranden ej, och låter
ej laga förfall framte: visar käranden, att svaranden stämning i laga tid fått;
döme då rätten i saken, efter ty, som sanning däri utletas kan. Kräver käranden
fordran i penningar och är det ej skadestånd; är grunden för fordringen
och tiden för dess tillkomst tydligt och fullständigt angiven i stämningen eller i
räkning, som jämte stämningen delgivits svaranden, varde, ändå att bevisning
ej blivit förebragt, till betalning dömt, så vitt ej uppenbart finnes, att kärandens
anspråk icke är lagligen grundat. Kommer svaranden sedan, innan tid till laga
vad ute är, och begärer vädja, have där lov till, och rätten, dit vädjat är, döme i
huvudsaken. Kommer han ej inom den tid, som sagt är, galle vad i 4 § sägs;
och skola där givna föreskrifter till parternas efterrättelse i domen införas.

I 4 § av samma kapitel, likaledes enligt dess lydelse enligt lagen den 24
juli 1914, bestämmes, att var som således dom vunnit, kungöra den, sedan tid

- 1921 -

293

till vad förbi är, sin vederpart, och äge denne att lins den rätt, dit saken förr
var instämd, söka återvinning; stämme dock därom inom tre månader från det
han av domen erhöll del, eller have sin talan förlorat.

Under det att sålunda i 24 § i 1917 års lag förutsättes, att mål av förevarande
beskaffenhet kunna avgöras tredskovis, torde stadgandet, att återvinning
ej får äga rum, samt föreskrifterna i 25 § medföra en begränsning av denna
regel. Eftersom återvinningsrätten är utesluten och domstolen har att sörja för
fullständig utredning om faderskapet, torde ett fastställande tredskovis av detsamma
blott undantagsvis kunna aga rum. Lagberedningen anför, att ett avgörande
av målet i enlighet med 12 kap. 3 § rättegångsbalken väl knappast lär
ifrågakomma, med mindre faderskapet förut är erkänt och frågan således endast
gäller underhållsbidragets belopp.

I fråga om fastställande av underhållsbidraget anmärker lagberedningen
vidare — av lätt insedda skäl — att målet ej kan hänföras till sådana mål an- •

gående fordran i penningar, om vilka det i 12 kap. 3 § rättegångsbalken 1914
införda stadgandet handlar. Detta stadgande, enligt vilket vid svarandens frånvaro
betalning under vissa villkor må honom ådömas, ehuru bevisning ej blivit
förebragt, blir således ej tillämpligt.

Till styrkande av Nanny Erikssons talan förebragtes inför häradsrätten ej
annan utredning än den som innefattades i prästbeviset om hennes dotter.
Protokollet innehåller icke någon anteckning om att häradsrätten av Nanny
Erikssons ombud sökt inhämta upplysning om tiden och platsen för samlaget
samt de omständigheter i övrigt, som enligt 25 §'' i 1917 års lag voro av betydelse
för sakens bedömande. Frågan om domstolens behörighet, som uppenbarligen
var beroende av orten för lägersmålet, blev därmed åsidosatt. Utan att
följa bestämmelserna i nyssnämnda lagrum ålade häradsrätten klaganden betalningsskyldighet,
grundad därå att han Unge anses hava genom sitt uteblivande
lämnat faderskapet obestritt. Det synes därav framgå, att häradsrätten, då klaganden
uteblivit, funnit sitt avgörande i saken kunna grundas på bestämmelserna
i andra meningen av första stycket i 12 kap. 3 § rättegångsbalken. Men dessa
bestämmelser äro, enligt vad jag ovan anfört, icke under några förhållanden
tillämpliga i mål av förevarande beskaffenhet.

Häradsrättens handläggning av målet är så mycket mera anmärkningsvärd,
som, enligt vad ovan nämnts, tredskodom över huvud taget icke bort komma .
ifråga. En förutsättning därför skulle hava varit, att faderskapet varit erkänt
och att tvisten rört sig om allenast underhållsskyldighetens omfattning. Den
omständigheten, att . Nanny Eriksson icke yrkat fastställande av faderskapet, var
härutinnan utan betydelse. Varken protokollen i målet eller övriga handlingar
angiva, att grunden för betalningsskyldighets ådömande förut varit i dylikt avseende
fastslagen.

I enlighet med vad sålunda anförts funne jag, att Swenander förfarit oriktigt
vid handläggningen av ifrågavarande mål. Klaganden hade emellertid icke
i sin hit ingivna skrift bestritt, att han vore fader till barnet, eller gjort anmärkning
mot de belopp, vartill hans betalningsskyldighet blivit fastställd. Klaganden
hade i stället åberopat en omständighet i fråga om sättet för stämningens del —

1921 —

294

givning, som varit utan betydelse, och torde därför, såvitt handlingarna visade,
icke genom utslaget hava lidit någon oförrätt eller skada. Vid sådant förhållande
och då nya lagbestämmelser av så genomgripande natur som de ifrågavarande
vid sin första tillämpning måste bereda domstolarna vissa svårigheter,
funne jag mig kunna lämna de av Swenander begångna felaktigheterna utan
laga beivran samt låta bero vid att delgiva honom min mening i saken.

21. Olagligt dop av barn tillhörande den mosaiska trosbekännelsen.

I en den 17 oktober 1919 hit ingiven skrift anförde skomakeriarbetaren Henach
Libersons hustru Tauba Liberson, född Bederoff, genom befullmäktigat ombud
advokaten Sam Ihrén följande.

Den 6 december 1912 hade klaganden, som tillhörde den mosaiska trosbekännelsen,
i Katarina församling i Stockholm utom äktenskap framfött ett
gossebarn. Sedan barnet utackorderats till en kristen kvinna, hade denna utan
moderns hörande låtit döpa barnet av en svensk statskyrkopräst. Barnet, förut kallat
Iddel, hade i dopet erhållit namnen Gustav Adolf. Sedermera hade klaganden,
fortfarande mosaisk trosbekännare, ingått giftermål och tagit hand om sitt barn
för att uppfostra det i samma lära. Hinder därför hade mött i det av barnet
undfångna dopet. Då det under de förhållanden, varunder barnet växte upp,
kunde vara det till men att icke tillhöra mosaisk trosbekännelse, anhöll klaganden
om min ämbetsåtgärd i ändamål att barnet skulle kunna upptagas i den
mosaiska församlingen.

Å klagoskriften hade mannen Liberson tecknat, att han instämde i hustruns
anhållan.

Vidare upplystes, att även mannen Liberson vore mosaisk trosbekännare, att
makarna Liberson, då de ingingo äktenskap, ännu voro ryska undersåtar samt
att de emellertid sökt svenskt medborgarskap. Mannen Liberson meddelade tillika,
att han icke vore fader till barnet, men ämnade adoptera detsamma, när det
blivit möjligt att upptaga barnet i den mosaiska församlingen.

Klaganden visade

dels en avskrift av utdrag den 27 januari 1919 av Katarina församlings
födelse- och dopbok, utvisande, att den 6 december 1912 i församlingen fötts
gossebarnet Iddel, vilkens namn i dopet ändrats till Gustav Adolf, att faderns
namn vore okänt, att modern vore klaganden, rysk undersåte och mosaisk trosbekännare,
samt att barnet den 9 juni 1913 blivit döpt av vice komministern
Gustaf Fahl,

dels ock en attest av härvarande mosaiska församlings rabbin doktorn M.
Ehrenpreis av innehåll, att, då barnet enligt lagen borde tillhöra moderns trosbekännelse,
från Ehrenpreis’ sida ej mötte något hinder, att barnet återfördes till
moderns religion, så vitt vederbörligt tillstånd därtill komme att meddelas.

I anledning av vad sålunda förekommit infordrade jag yttrande från Fahl,
som anförde:

— 1921 —

295

Då det vore flera år sedan dopet av gossen ägt rum, ville Fahl ur minnet
efter bästa förmåga återgiva vad som varit orsaken till att Fahl döpt gossen. En
dag hade på pastorsexpeditionen i Katarina, där Fahl då tjänstgjorde såsom vice
komminister, infunnit sig Tauba Bederoff med sin fader och ett äldre fruntimmer.
Till detta fruntimmer hade Tauba Bederoff för en summa, som Fahl icke mindes,
överlämnat sin son för all framtid. Sonen skulle alltså icke utackorderas till
kvinnan för någon viss tid, utan för alltid lämnas åt henne. Den skrift, som
upprättats mellan båda parterna, hade bevittnats av Fahl och en person till. En
tid därefter hade den kvinna, som övertagit gossen, infunnit sig med honom i
Katarina kyrkas doprum, där det var Fahls tur att förrätta dop, och anhållit att
få gossen döpt. Hon hade sagt, att då hon övertagit gossen såsom sin, ville hon
ock hava honom döpt. Av denna anledning hade Fahl döpt gossen, då Fahl
ansett henne hava övertagit alla en moders rättigheter över barnet. Fahl hade
dock icke sökt övertala henne att låta döpa gossen.

Sedan jag därefter anhållit, att Stockholms stads konsistorium ville infordra
yttrande från vederbörande pastor och inkomma därmed ävensom eget utlåtande,
insände konsistoriet yttrande från kyrkoherden Ernst Klefbeck i Sofia församling,
dit makarna Liberson den 30 juli 1918 flyttat från Katarina församling.

Kyrkoherden Klefbeck anförde, att ärendet icke egentligen berörde Sofia
församling, enär endast modern och hennes man, men däremot icke barnet, tillhörde
Sofia församling. Barnet vore fortfarande skrivet i Katarina församling.
Vad själva saken beträffade — gossens upptagande i den mosaiska församlingen
— kände Klefbeck tyvärr ingen form för huru man därvid borde gå tillväga.
Kung! förordningen angående främmande trosbekännare talade i 3 § om medlem
av svenska kyrkan, som omfattat främmande kristen lära och ville fördenskull
ur kyrkan utträda, och lämnade föreskrifter om huru därvid skulle tillgå. Men
där saknades bestämmelser i fråga om mosaiska trosbekännare. Dopförrättaren
syntes hava döpt gossen i fullkomligt god tro, ehuru visserligen utan moderns
vetskap, och — såsom nu framginge — emot hennes vilja. Vilken uppfattning
man än hade om dopet i allmänhet och detta dop särskilt, så kunde det väl i alla
händelser icke göras ogjort. Men lika visst syntes moderns och styvfaderns önskan,
att gossen skulle uppfostras i mosaiska trosbekännelsen, vara rimlig och billig och
höra respekteras, då ju båda vore mosaiska trosbekännare. Den rätta fadern
syntes, åtminstone såvitt av handlingarna framginge, vara okänd. Med anledning
av vissa uppgifter och uttryck i handlingarna upplystes, att makarna Liberson
sedan den 31 oktober 1919 vore svenska undersåtar. Deras begäran om upptagande
i den mosaiska församlingen kunde icke innefatta utflyttning från Katarina
och inskrivning i någon mosaisk församlings kyrkoböcker, alldenstund de främmande
trosbekännarna numera vore upptagna i de territoriella församlingarnas
kyrkoböcker. På grund av det anförda skulle Klefbeck vilja hemställa, att konsistoriet
ville hos Kungl. Maj.-t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes av nåd medgiva,
att gossen Bederoff från den dag han av makarna Liberson mottoges till fostran
och vård skulle äga rätt till uppfostran i mosaiska trosbekännelsen, dock med
skyldighet för makarna Liberson att ansvara för att han verkligen erhölle mosaisk
religiös fostran och undervisning. Skulle denna hemställan av formella skäl icke

— 1921 —

296

kunna göras såsom svar på remissen från J. O., ville Klefbeck föreslå, att konsistoriet
förklarade, att konsistoriet, som i gällande författningar icke funne någon
anvisning om, huru en medlem av svenska kyrkan och därtill en minderårig skulle
kunna utträda ur kyrkan för att övergå till den mosaiska församlingen, dock
ingenting för sin del hade att erinra emot, att gossen Bederoff, därest han av
makarna Liberson mottoges till fostran och vård, efter av dessa gjord underdånig
ansökan av Kungl. Maj:t av nåd erhölle tillstånd och rätt att uppfostras i dem
mosaiska trosbekännelsen.

I ett för egen del avgivet utlåtande anförde konsistorium följande:

Då klaganden, som haft laglig rätt att uppfostra sitt omförmälda barn i den
mosaiska trosbekännelsen, torde få anses hava avstått från denna rättighet, då
hon överlämnat barnet till vård och fostran av en kristen kvinna utan att, såvitt
av handlingarna i ärendet kunde bedömas, hava föreskrivit, att barnet skulle uppfostras
i mosaisk trosbekännelse, samt då vidare barnet blivit, på fostermoderns
föranstaltande, väl utan moderns vetskap men dock till stor del genom hennes
obetänksamma förfarande att utlämna barnet utan föreskrift om dess religiösa
fostran, genom dopet upptaget i den kristna trosgemenskapen och svenska statskyrkan
samt laga bestämmelser, berättigande till övergång från denna till mosaisk
trosbekännelse, saknades, funne konsistoriet klagandens ifrågavarande framställning
icke böra föranleda någon min vidare åtgärd.

Därefter anförde jag i en till konsistoriet avlåten ämbetsskrivelse följande.

I 6 § i kungl. förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare
och deras religionsutövning stadgades bland annat, att barn av föräldrar,
som ej ingått äktenskap med varandra, finge, där modern tillhörde främmande
trossamfund, i hennes troslära uppfostras.

Detta stadgande hade första gången upptagits i det förslag till författning
angående främmande kristna trosbekännare och deras religionsutövning, vilket
1869 av lagutskottet utarbetats och framlagts för riksdagen samt föranlett densamma
att till Kungl. Maj:t avlåta skrivelse i ämnet. Lagutskottet hade i sitt
utlåtande anfört, att någon motivering för ett dylikt stadgande icke erfordrades.

Jämväl enligt rysk lag hade moder till, barn utom äktenskap föräldramakten
över barnet och sålunda bestämmanderätten i avseende å den troslära, i vilken
barnet skulle uppfostras.

Det hade därför tillkommit klaganden såsom moder till nu ifrågavarande
barn att låta detsamma uppfostras i den mosaiska trosbekännelsen. Genom
barnets överlämnande till vård och fostran av annan person — en kristen kvinna
— finge klaganden ingalunda anses hava avstått från sin rätt att bestämma om
barnets religion.

Vid den tid, då barnet av klaganden bortlämnades, hade ännu saknats de
stadganden om adoption och i sammanhang därmed uppkommande rättsförhållanden,
vilka 1917 införts i svensk lag. Då hade visserligen i 1873 års förordning
influtit den bestämmelsen, att till adoptanten genom gällande avtal kunde
överlåtas rätt att bestämma om adoptivbarns uppfostran i viss troslära, men vad
som än finge anses hava varit gällande rätt före tillkomsten av bestämmelserna

— 1921 —

297

om adoption, hade klaganden i allt fall icke uttryckligen medgivit, att barnet
uppfostrades i annan troslära än den mosaiska.

Den ifrågavarande fostermoderns åtgärd att utan klagandens medgivande
anhålla om barnets dop och upptagande i den svenska kyrkan hade därför, även
om den företagits i god tro, varit fullständigt obehörig. Uppenbarligen hade även
Fahls förfarande att utan klagandens hörande förrätta dopet varit oriktig.

Dopet i och för sig, betraktat såsom en sakramental handling, kunde icke
göras om intet. Det vore eu akt, utförd i förhållande till barnet, som därom
icke knnnat giva tillkänna någon vilja. I nu ifrågavarande fall hade handlingen
visserligen företagits emot den persons vilja, vilken varit den enda, som ägt bestämmanderätten,
men dopet innebure dock ett faktum, som icke såsom sådant
kunde utplånas.

Som emellertid förrättningen obehörigen vidtagits, måste densamma vara i
saknad av rättslig verkan. Det skulle alltför mycket strida mot sund och mänsklig
rättsuppfattning, om en sådan kyrklig handling — även om den omgåves av
religionens helgd, — då densamma ägt rum utan laglig förutsättning, skulle för
såväl barnet som modern medföra en oförskyld rättsförlust.

Detta syntes mig icke heller behöva vara förhållandet. Genom den klaganden
ovetande tillkomna dopakten hade hennes rätt att bestämma över barnets
religion och dettas rätt att bliva inneslutet i moderns tro icke kunnat berövas
dem. Klaganden hade sin rätt i behåll och ägde fortfarande bestämma om
barnets uppfostran i religiöst avseende. Då det vore hennes önskan, att barnet
skulle uppfostras i den mosaiska trosbekännelsen, finge den felaktigt tillkomna
dophandlingen icke stå hindrande i vägen därför.

Ehuru icke fullt tillämpligt på det ifrågavarande fallet tilläte jag mig i
detta sammanhang åberopa vad lagutskottet yttrat 1869. I dess förutnämnda utlåtande
hette det bland annat följande:

»Här möter till besvarande den lika omtvistade som viktiga frågan, huruvida
medlem av svenska kyrkan, som omfattar främmande lära, bör i svenska
kyrkan kvarhållas till dess han blivit i annat religionssamfund upptagen. Ur
synpunkten av svenska kyrkans eget intresse måste denna fråga med nej besvaras.
Det kan icke vara någon vinst för denna kyrka att genom tvång behålla
inom sig olika tänkande, vilka kanhända med styrkan av en levande övertygelse
anse sig manacle att arbeta för hennes undergång. Därigenom att kyrkan kvarbåder
dem emot deras vilja, framkallas split och söndringar inom henne, och hon
förlorar sålunda den koncentrerande kraft, som gör henne mäktig att värna
sig själv».

Jämlikt 3 § i kungl. förordningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers
förande skulle alla, som vore inom församlingen bosatta, bokföras i församlingsboken.
Främmande trosbekännare skulle, jämte det de bokfördes i församlingsboken,
antecknas till namn, yrke och födelseår i särskilda förteckningar i
slutet av nämnda bok, med hänvisning för en var till det uppslag, där de fullständigare
anteckningarna om honom funnes. Enligt vad jag inhämtat, vore
Gustav Adolf Bederoff fortfarande skriven i Katarina församling, oaktat makarna
Liberson utflyttat till Sofia församling. Han vore emellertid endast upptagen i
födelse- och dopboken och icke antecknad i den särskilda förteckningen över

38 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1921 års riksdag,

298

främmande trosbekännare. Då emellertid klaganden numera uttryckt sin vilja, att
barnet skulle uppfostras i den mosaiska trosbekännelsen, torde intet stå i vägen
för att barnet i nämnda särskilda förteckning antecknades såsom mosaisk trosbekännare
eller att eljest anteckning gjordes därom, att barnet blivit obehörigen
döpt och att detsamma enligt moderns önskan uppfostrades i den mosaiska trosbekännelsen.

Som konsistoriet tidigare haft det ifrågavarande ärendet under handläggning ,
finge jag med stöd av vad jag nu tillåtit mig yttra anhålla, att konsistoriet ville
på det sätt vara mig hehjälpligt att föra rfrågavaranda sak tillrätta, att konsistoriet
anmodade pastor i Katarina församling att göra en sådan anteckning, som
jag nyss berört.

Jag anhöll tillika att bliva underrättad om de åtgärder, konsistoriet vidtagit,
samt om vad som ytterligare i ärendet förekommit.

Med anledning av min skrivelse överlämnade konsistoriet till mig och åberopade
en av kyrkoherden i Katarina församling Axel Landquist till konsistoriet
avlåten skrivelse, däri följande anfördes:

Då barnets moder på sätt som skett överlämnat barnet till vård åt en kristen
kvinna och denna ansett sig hava övertagit gossen som sin, kunde intet ansvar
väckas mot henne därför, att hon låtit döpa barnet. Då gossen blivit döpt, kunde
denna handling icke förklaras icke hava skett. Sådan förklaring vore för övrigt
meningslös, då gossen i allt fall blivit döpt. Vad i ärendet kunde åtgöras inskränkte
sig väl till att barnets moder kunde i födelseboken få införd någon gensaga
mot, att hennes son blivit döpt, och att hon ur födelseboken erhölle ett
utdrag, som icke angåve något om dopet. Därmed vore barnet visserligen ej antecknat
som mosaisk trosbekännare, men då makarna Liberson vore alldeles oförhindrade
att adoptera barnet och ingen under förhandenvarande förhållanden
torde göra någon invändning mot att de uppfostrade gossen i den mosaiska trosbekännelsen,
om gossen själv vid laga ålder bestämde, vilken trosbekännelse han
ville tillhöra, så torde de föreslagna åtgärderna kunna anses vara tillfyllest.

Sedan från mosaiska församlingens sida förklarats, att barnet framdeles icke
kunde komma att inom församlingen konfirmeras, förrän av anteckning i kyrkoböckerna
tydligt framginge, att detsamma vore att anse såsom tillhörande den
mosaiska trosbekännelsen, har advokaten Ihrén såsom klagandens ombud hos
pastor i Katarina församling framfört en bestämd gensaga mot Fahls förfaringssätt
att utan klagandens hörande döpa barnet och anhållit, att sådana anteckningar
i kyrkoböckerna måtte företagas, som i min ämbetsskrivelse omförmälts.
Ihrén har anhållit om pastors beslut i ärendet och, därest det icke skulle innebära
bifall till ansökningen, om vederbörlig besvärshänvisning.

I avvaktan på vad pastor och eventuellt konsistoriet komma att besluta i
ämnet, har jag funnit ytterligare åtgärd från min sida tills vidare icke böra företagas.

— 1921 -

22. Fråga om behörighet att utfärda pass.

I en till mig insänd skrift anförde landsfiskalen i Nedertorneå distrikt Frans
Bergström, bosatt i Haparanda, följande:

Genom kungl. kungörelsen den 21 november 1913 hade förordnats, att kronofogden
i Torneå fögderi och länsmännen i de till samma fögderi hörande länsmansdistrikt
ägde, en var för invånare inom sitt tjänstgöringsområde, samt municipalstyrelsens
i Haparanda ordförande för Haparanda stads invånare utfärda pass
för resor till Uleåborgs län i storfurstendömet Finland. Nedertorneå landsfiskalsdistrikt
bestode av Nedertorneå och Karl Gustavs socknar samt Haparanda stad,
vilken saknade egen jurisdiktion. Som Haparanda stad från och med 1920 års
ingång fått med sig inkorporerat ett stort område av Nedertorneå socken och
större delen av de pass, Bergström utfärdat, gällt personer, bosatta inom det nu
inkorporerade området, hade Bergström, som dittills endast utfärdat pass för personer,
bosatta i Nedertorneå och Karl Gustavs socknar, kommit att tänka på, att
han enligt kungörelsen kunde äga rätt att utfärda pass jämväl för invånare i
Haparanda stad, som faktiskt hörde till Bergströms tjänstgöringsdistrikt med undantag
endast beträffande rena polisgöromål. Stadsfiskalen i Haparanda ägde
icke rätt att utfärda pass, varför det syntes Bergström, som om utfärdandet av
pass icke ansetts hänförligt till saker, som anginge ordningens upprätthållande i
staden. I anledning därav och då frågan för Bergström hade en rätt stor ekonomisk
betydelse, hemställde han, att jag ville meddela honom, av vilken åsikt
jag voi’e beträffande tolkningen av ifrågavarande kungörelse i vad den avSåge
rätt för landsfiskalen i Nedertorneå distrikt att utfärda pass för Haparanda städs
invånare.

Med anledning av skriften anmodade jag stadsstyrelsen i Haparanda att
inkomma med yttrande och därvid särskilt lämna upplysning angående organisationen
av polismyndigheten i Haparanda stad samt om vem, som under K. B.
och landsfogden vore att anse såsom chef för polisväsendet i staden.

I därpå avgivet yttrande anförde stadsstyrelsen följande:

Kungl. kungörelsen den 20 oktober 1916 angående utfärdande av pass för
svensk undersåte för resa utom riket gåve vid handen, att utfärdande av pass
vore att anse såsom polisgöromål, om icke tillhörande ordningspolisgöromålen, så
dock säkerhetspolisen. Jämfördes samma kungörelse med kungörelsen den 21
november 1913, syntes det stadsstyrelsen klart, att landsfiskalen i Nedertorneå
distrikt icke hade rätt att utfärda pass för de invånare inom hans tjänstgöringsområde,
med vilka han icke hade att taga befattning i polishänseende. Att stadsfiskalen
i Haparanda icke tillerkänts rätt att utfärda pass, utan att detta uppdragkommit
att åvila stadsstyrelsen, saknade därvidlag all betydelse, helst dylik rättighet
sedan gammalt tillkommit magistrat och stadsstyrelse (municipalstyrelse). Att
märka vore vidare, att stadsstyrelsen utfärdade pass enligt kungörelsen av den
20 oktober 1916, som uttryckligen stadgade, att rätten för stadsstyrelse att utfärda
pass vore inskränkt ttll att omfatta inom staden mantalsskrivna personer, medan
lansfiskalen skulle utfärda passen efter kungörelsen av den 21 november

— 1921 —

300

1913, som avsåge invånare inom landsfiskalsdistriktet. Då fråga torde vara, om''
icke ordet invånare hade en mindre snäv begränsning än uttrycket mantalsskrivna
personer, skulle det, om landsfiskalen ägde rätt utfärda pass jämväl för de inom
stadsområdet bosatta, bliva en följd, att landsfiskalen ägde en vidare befogenhet
än stadsstyrelsen i fråga om utfärdande av pass för samma område. Beträffande
frågan, vilken som vore att under K. B. och landsfogden anse såsom chef för
polisväsendet i Haparanda stad, ville stadsstyrelsen anföra, att det alltid ansetts
självfallet, att den för staden tillsatta särskilda styrelse (före 1917 municipalstyrelse,
från och med 1917 stadsstyrelse), vilken motsvarade magistrat i stad med
egen jurisdiktion, utgjort polismyndighet, och att styrelsens ordförande haft chefsbefattning
över den i staden anställda och av staden avlönade poliskåren med
stadsfiskalen. Denne hade bland annat alltid vid tjänstledighetsansökan begärt
stadsstyrelsens ordförandes utlåtande, och länsstyrelsen hade alltid meddelat stadsstyrelsen
om beviljad tjänstledighet för stadsfiskalen. I detta avseende torde ingen
skillnad förefinnas mellan magistrat och stadsstyrelse, vilket för övrigt syntes
framgå av det av Kung! Maj:t fastställda reglementet för stadsstyrelsen i Haparanda.
I slutet av 1919 hade till stadsfullmäktige i Haparanda för fastställelse
inlämnats förslag till instruktion för poliskåren i staden, genomsett av svenska
stadsförbundet. I denna instruktion, som återremitterats till stadsstyrelsen för
omarbetande i följd av att fullmäktige icke godkänt förslag om anställande av
en överkonstapel, och som i anledning därav ännu icke ånyo hunnit av fullmäktige
behandlas, hette det i 2 §: »styrelsen över stadens polisväsende tillhör
stadsstyrelsen, vars ordförande har att med biträde av stadsfiskalen utöva ledningen
av polisangelägenheterna». Av det nu anförda torde framgå, att stadsstyrelsen
vore att anse som polismyndighet och dess ordförande såsom chef för
poliskåren i Haparanda stad under landsfogden och K. B. Då utfärdande av
pass enligt stadsstyrelsens åsikt, såsom förut nämnts, vore en polisåtgärd och
Haparanda stad med dess från och med år 1920 inkorporerade område icke tillhörde
landsfiskalen i Nedertorneå distrikt i polishänseende, kunde landsfiskalen i
nämnda distrikt icke vara berättigad att utfärda pass för Haparanda stadsbor.

Vid sitt yttrande fogade stadsstyrelsen ett exemplar av Kungl. Maj:ts nådiga
reglemente för stadsstyrelsen i Haparanda den 11 september 1916, enligt vilket i
alla de fall, där icke i lag eller författning finnes annorlunda stadgat, det tillkommer
stadsstyrelsen att med vissa, förevarande ärende icke vidkommande undantag
handhava alla de bestyr och åligganden, som ankomma på magistrat i
stad med egen jurisdiktion.

I en till Bergström avlåten skrivelse anförde jag följande.

I kungörelsen den 20 oktober 1916 stadgades i § 1 följande: Pass för resa
utom riket må för svensk undersåte utfärdas av ministern för utrikes ärendena,
Kungl. Maj:ts beskickning till främmande makt, överståthållarämbetet, K. B. i
länen samt magistrat, poliskammare eller stadsstyrelse i stad, varest K. B. icke
har sitt säte. Magistrat, poliskammare eller stadsstyrelse må dock icke utfärda
pass för annan person än sådan, som är inom staden mantalsskriven. Angående
behörighet för svensk konsul å utländsk ort att utfärda pass för svensk under —

1921 —

301

.såte ävensom för kronofogden i Torneå fögderi och länsmännen i de till samma
fögderi hörande länsmansdistrikt att utfärda pass för vissa resor gäller vad därom
särskilt är stadgat.

Att stadsstyrelsen i Haparanda på grund av kungörelsen den 20 oktober
1916 ägde utfärda pass av ifrågavarande slag för inom staden mantalsskrivna personer,
syntes av nämnda stadgande tydligt framgå, liksom det även torde få antagas,
att vid utfärdande av 1916 års kungörelse avsetts, att densamma skulle
avlösa kungörelsen den 21 november 1913, såvitt däri stadgades rätt för municipalstyrelsens
i Haparanda ordförande att utfärda pass.

Bergströms framställning gåve icke heller anledning till antagande, att han
gjorde anspråk på att i något fall med stadsstyrelsens uteslutande vara rätt passutfärdare
i Haparanda stad, utan syntes hans tvivelsmål blott gälla frågan, huruvida
han jämte stadsstyrelsen kunde anses behörig att utfärda sådana pass, som
avses i 1913 års kungörelse.

En dylik rätt för Bergström skulle i sådant fall grundas därpå, att Haparanda
stad i förevarande hänseende vore att betrakta såsom hans tjänstgöringsområde.
I och för sig lämnade visserligen ordalagen i 1913 års kungörelse rum
för en sådan tolkning, då i desamma icke uttryckligen utsädes, att med tjänstgöringsområde
där avsåges ett område, som hänförde sig till något visst slag av
tjänstutövning. Då jag emellertid hölle före, att det knappast skulle vara riktigt
att tolka kungörelsen i denna riktning, grundade sig denna uppfattning därpå,
att de göromål, som hade avseende å passväsendet, allmänt borde betraktas såsom
hörande till polisgöromålen. Riktigheten av sistnämnda betraktelsesätt syntes
mig bestyrkas därav, att de lokala myndigheter inom landet, vilka i författningarna
nämndes såsom passutfärdare, hade utövningen av polisgöromål till gemensam
funktion, under det att deras verksamhet i övrigt icke i allo sam man föl le

Då polismyndigheten i Haparanda stad icke utövades av Bergström utan av
stadsstyrelsen, förefölle det därför riktigast att anse de ifrågavararande bestämmelsernas
rätta mening vara den, att landsfiskalen i Nedertomeå distrikt hade
att utfärda ifrågavarande pass blott för invånarna inom området för hans polistjänstgöring.
Denna tolkning syntes mig också vinna ett visst stöd därav, att
det vore mindre sannolikt, att man vid utfärdandet av 1913 års kungörelse skulle
haft för avsikt att uppdraga passens utfärdande åt två skilda lokala myndigheter
inom Haparanda stad, varest såväl stadsstyrelsens tjänstelokal som Bergströms
landsfiskalskontor vore belägna.

23. Oriktigt förfarande vid köpeskillingslikvid.

Av handlingarna i ett genom klagomål av R. W. Lindhé här anhängiggjort
ärende inhämtas följande.

A exekutiv auktion den 22 mars 1911 försåldes fastigheten tomt med åbyggnader
under n:r 51 litt. D i Göteborgs sextonde rote, vilken fastighet Fastighetsaktiebolaget
Sverige enligt byteskontrakt den 6 mars 1909 förvärvat av Efraim
Jakobsson. Fastjgheten inropades å auktionen av Gustaf G. E. Sandberg.

Vid sammanträde den 3 maj 1911 inför överexekutor i Göteborg för för —

1921 —

302

delning av köpeskillingen yrkade Sandberg, med företeende av ett den 22 september
1906 till sedelhavaren utfärdat, den 24 i samma månad under § 3227 i
protokollet i fastigheten intecknat skuldebrev å 5,000 kronor jämte 6 procent
ränta, att dess kapitalbelopp skulle gå i avräkning å köpeskillingen. Fastighetsbolagets
konkursbo framställde däremot det yrkande, att enär skuldebrevet, vilket
Skånes Enskilda Bank innehaft såsom säkerhet för ett av banken beviljat
lån å 1,000 kronor, rätteligen tillhörde konkursboet, detta måtte, sedan sistnämnda
belopp blivit guldet, tilldelas återstående 4,000 kronor jämte ränta,

Överexekutor förklarade genom beslut samma den 3 maj att, enär konkursboet
icke styrkt, att detsamma ägde förfoga över skuldebrevet, kunde konkursboets
yrkande icke beaktas, och bestämde överexekutor, att ur köpeskillingen
skulle till Sandberg på grund av skuldebrevet utgå 5,000 kronor.

Konkursboet besvärade sig i Göta hovrätt, som yttrade i utslag den 28 december
1911, att hovrätten funne frågan, huruvida Sandberg på grund av ifrågavarande
skuldebrev ägde fordran till större belopp än 1,000 kronor vara av
tvistig beskaffenhet, i följd varav hovrätten prövade lagligt att med undanröjande
av fördelningen, så vitt Sandberg därigenom tillagts mer än 1,000 kronor,
jämlikt 129 § utsökningslagen hänvisa Sandberg att sin talan efter stämning å
konkursboet anhängiggöra ävensom stadga, att av köpeskillingen 4,000 kronor
skulle avsättas, intill dess genom rättegång blivit slutligen avgjort, huruvida konkursboet
ägde bättre rätt än Sandberg till sistnämnda belopp eller någon del
därav, för vilket fall beloppet eller sådan del därav skulle tilldelas konkursboet,
och skulle överexekutor äga att på anmälan vidtaga de i anledning av denna
prövning erforderliga åtgärder.

På besvär av Sandberg fann Kungl. Maj:t i utslag den 13 februari 1913
väl konkursboet enligt gällande lag icke kunna på rätt till inteckning grunda
något anspråk å andel av köpeskillingen, men enär frågan, huruvida konkursboet
såsom ägare till fastigheten framför Sandberg vore berättigad till ifrågakomna
del av köpeskillingen, vore av tvistig beskaffenhet, fastställdes det slut,
vartill hovrätten kommit, i följd varav ifrågavarande belopp, 4,000 kronor, skulle
av Sandberg till överexekutor inbetalas, där ej överexekutor jämlikt 136 § utsökningslagen
funne det böra tillåtas Sandberg att mot pant eller borgen behålla beloppet,
till dess tvisten därom blivit avgjord.

Till fullgörande av den honom genom Kungl. Maj:ts utslag ålagda betalningsskyldigheten
ingav Sandberg den 1 mars 1913 till borgmästaren Peter Lamberg
såsom överexekutor ett av Aktiebolaget Göteborgs Folkbank den 1 mars
1913 till Sandberg utfärdat räntebärande depositionsbevis å 4,000 kronor, vilket
depositionsbevis, enligt påskrift av Sandberg, överlåtits till innehavaren.

Genom beslut samma den 1 mars 1913 resolverade Lamberg, att depositionsbeviset
skulle av överexekutor förvaras, intill dess genom rättegång blivit
slutligep avgjort, huruvida konkursboet ägde bättre rätt än Sandberg till omförmälda
belopp, 4,000 kronor, eller del därav, för vilket fall beloppet eller sådan
del därav skulle tilldelas konkursboet; och skulle emellertid, till dess ärendet
slutligen avgjorts, Sandberg äga att hos överexekutor mot kvitto utbekomma å
depositionsbeviset fallande ränta.

I en den 12 mars 1913 till överexekutor ingiven ansökan anhöll konkurs —

1921 —

303

boet med bifogande av Kungl. Maj:ts utslag, att detsamma, i vad det avsågo
skyldighet för Sandberg att till överexekutor inbetala 4,000 kronor, måtte bringas
till verkställighet samt att beloppet jämte ränta från den 3 maj 1911 måtte i
räntebärande anstalt insättas.

På grund av vad i utsökningsärendet förekommit och med hänsyn till innehållet
i Kungl. Maj:ts utslag fann Lamberg genom beslut den 13 mars 1913
konkursboets ansökan icke till någon åtgärd föranleda.

Efter stämning å Sandberg till rådhusrätten i Göteborg yrkade därefter
konkursboet, att rådhusrätten måtte taga under omprövning, huruvida på grund
av skuldebrevet tillkomme Sandberg mer än 1,000 kronor, samt förklara konkursboet
berättigat att lyfta återstoden ävensom förplikta Sandberg att därå
gälda ränta.

I egenskap av mellankommande part yrkade klaganden att enär han, som
förskotterat bolaget penningar, fått på sig överlåten bolagets rätt i ifrågavarande
avseende, rådhusrätten måtte förklara honom vara framför vederparterna berättigad
att utbekomma omtvistade beloppet 4,000 kronor jämte ränta.

Genom dom den 8 december 1913 prövade rådhusrätten på anförda skäl
rättvist på det sätt bifalla konkursboets och klagandens yrkanden, att dels den
senare berättigades att hos överexekutor uppbära omstämda kapitalbeloppet 4,000
kronor, och dels Sandberg förpliktigades att mot kvitto till klaganden genast utgiva
6 procent årlig ränta å sagda belopp från den 3 maj 1911, då han finge
anses hava hos överexekutor uppburit detsamma, och, i saknad av utredning om
tiden, när beloppet till överexekutor återburits, till den 13 februayi 1913, då Kungl.
Maj:t därom förordnat.

I en den 8 januari 1914 till överexekutor ingiven ansökan anhöll klaganden
under åberopande av den sålunda meddelade domen, att depositionsbeviset
å 4,000 kronor jämte ränta från depositionsdagen måtte bliva till honom utlämnat
samt att, för händelse Sandberg skulle hava uppburit en del av räntan, motsvarande
belopp måtte till klaganden utbetalas, enär överexekutor vore därför
ansvarig gent emot klaganden.

Genom beslut den 10 samma januari fann Lamberg i egenskap av överexekutor,
sedan inhämtats, att Sandberg erlagt vad emot rådhusrättens dom, klagandens
ansökning icke för det dåvarande kunna till prövning upptagas.

Rådhusrättens dom blev fastställd genom Göta hovrätts dom den 21 maj
1915 och Kungl. Maj:ts dom den 29 december 1917.

Klaganden och konkursboet utkvitterade den 11 februari 1918 hos förste
stadsfogden i Göteborg bland annat den 8 december 1915 på grund av hovrättens
dom inbetald ränta, utgörande 426 kronor 67 öre.

I en den 29 januari 1918 till överexekutor ingiven ansökan anhöll klaganden
genom ombud, som företedde fullmakt från klaganden att uppbära och kvittera
honom och konkursboet genom Kungl. Maj.ds dom tillerkända medel — enligt
diet av Lam berg såsom överexekutor i anledning av ansökningen den 30 januari
1918 förda protokollet — att få utbekomma det hos överexekutor deponerade
beloppet 4,000 kronor. I protokollet antecknades, att förut samma dag Sandberg
infunnit sig hos överexekutor och inbetalat i penningar 4,000 kronor, samt att
det nedsatta depositionsbeviset jämte å detsamma upplupen men ännu icke av

— 1921 —

304

Sandberg lyftad ränta, uppgående till 863 kronor 66 öre, blivit Sandberg tillställt.
Det av Sandberg inbetalade beloppet 4,000 kronor blev därefter till klagandens
ombud överlämnat.

I en hit ingiven skrift bär klaganden anfört, att den å depositionsbeviset
upplupna räntan på grund av de framställningar till överexekutor, som gjorts av
konkursboet och klaganden, icke tillkommit Sandberg utan i enlighet med 138 §
utsökningslagen klaganden och att överexekutor således förfarit oriktigt genom att
utlämna räntemedlen till Sandberg, samt hemställt, att genom J. 0:s åtgärd överexekutor,
som klaganden ansåge vara ansvarig för beloppet, måtte åläggas till
klaganden utgiva den å depositionsbeviset från den 1 mars 1913 upplupna
räntan.

I avgivet yttrande har Lamberg anfört följande:

Lamberg hade i utsökningsärendet haft att ställa sig till noggrann efterrättelse
Kung! Maj:ts utslag och dom. Vid fullgörandet av utslaget hade Sandberg
haft att antingen till överexekutor inbetala 4,000 kronor eller hos överexekutor
för beloppet ställa säkerhet, som av överexekutor godkänts. Någon ränta
hade ej i utslaget omnämnts, och säkerheten hade alltså bort gälla endast kapitalbeloppet.
Sandberg, som valt det senare alternativet, hade erbjudit Lamberg
såsom säkerhet ett av Aktiebolaget Göteborgs Folkbank den 1 mars 1913 till
Sandberg utfärdat räntebärande depositionsbevis å 4,000 kronor, vilket Lamberg,
såsom framginge _ av överexekutors protokoll den 13 mars 1913, i enlighet med
Kungl. Maj:ts utslag mottagit såsom pant. Då Lamberg alltså icke varit skyldig
att avfordra Sandberg kontanta penningar och ej heller mottagit några sådana,
kunde den av klaganden åberopade 138 § utsökningslagen ej vara tillämplig, och
hade Lamberg i enlighet därmed avslagit konkurboets i skrivelse den 27 februari
1913 gjorda yrkande, att ifrågakomna beloppet måtte av Lamberg göras räntebärande
genom insättning i bank. Sedan rådhusrätten genom dom den 8 december
1913 berättigat klaganden att hos överexekutor uppbära det ifrågakomna beloppet
4,000 kronor samt klaganden yrkat att av Lamberg utfå depositionsbeviset
med ränta från depositionsdagen, hade Lamberg med hänsyn såväl till
lydelsen av Kung!. Maj:ts utslag som till den omständigheten, att rådhusrättens
dom ej varit laga kraftvunnen, funnit klagandens anhållan för det dåvarande
icke kunna till prövning upptagas. Enligt Kungl. Maj:ts dom den 29 december
1917 hade det ålegat Lamberg såsom överexekutor att till klaganden utbetala

4,000 kronor, varken mera eller mindre. Någon ränta omförmäldes icke i domen.
På grund därav hade Lamberg tillkallat Sandberg, som mot återfående av det
pantsatta depositionsbeviset till Lamberg inbetalt 4,000 kronor, vilka Lamberg
därefter utbetalat till klagandens ombud. Vad anginge den av klaganden omförmälta
räntan å depositionsbeviset förhölle det sig därmed sålunda. Då Sandberg
till fullgörande av Kungl. Maj:ts utslag den 13 februari 1913 haft att ställa
säkerhet för 4,000 kronor samt i sådant avseende avlämnat depositionsbeviset såsom
pant, hade Lamberg medgivit honom rätt att under tiden uppbära ränta
därå. Av denna rätt hade Sandberg icke begagnat sig, utan hade Lamberg varje
halvår inkasserat räntebeloppen, som därefter blivit hos överexekutor innestående.

— 1921 —

305

Sedan Sandberg till inlösen av panten inbetalt 4,000 kronor, hade Lamberg givetvis
ansett sig skyldig att till honom utbetala de inkasserade räntebeloppen,
tillhopa 863 kronor 66 öre. Av det anförda framginge, att Lamberg noggrant
ställt sig till efterrättelse vad i åberopade utslag och dom blivit föreskrivet, och
bestred Lamberg fördenskull rättmätigheten av de av klaganden mot Lamberg
gjorda påståendena.

I avgivna påminnelser har klaganden bland annat anfört, att påståendet,
att Sandberg fått rätt att lyfta räntan å depositionsbeviset kunde betvivlas. Ty
hade Sandberg erhållit denna rätt, förefölle det egendomligt, att han under fem
års tid ej begagnat sig därav, så mycket mera som klaganden trodde sig veta,
att Sandberg rätt ofta varit i behov av kontanter.

Med anledning av vad sålunda förekommit avlät jag till borgmästaren Lamberg
en ämbetsskrivelse, däri jag anförde följande.

Före ändringarna i utsökningslagen 1912 hade i 129 § stadgats, att om vid
fördelning av köpeskillingen för utmätningsvis såld fast egendom fordran funnes
tvistig, skulle vad å fordringen enligt förmånsrättsordningen kunde belöpa avsättas,
intill dess frågan om borgenärs rätt blivit slutligen avgjord.

I 136 § hade bestämts, att belopp, som jämlikt 129 § blivit vid fördelningen
avsatt för någon borgenärs fordran, ofördröjligen skulle i länets ränteri (från
och med 1909 riksbanken) nedsättas, samt att, därest borgenärens anspråk blivit
godkänt genom dom eller utslag, som ej vunnit laga kraft, han dock vore berättigad
att lyfta beloppet mot pant eller borgen, ävensom att i annat fall skulle
på överexekutors prövning ankomma, huruvida beloppet, innan fråga om rätt
därtill blivit avgjord, finge lyftas mot pant eller borgen, vare sig av den borgenär,
för vilken det blivit avsatt, eller av annan, vilken på grund av bestämmelse,
varom i 130 § sades, medlen kunde tillfalla.

I 138 § hade föreskrivits, att medel, som jämlikt 136 § skulle (i riksbanken)
nedsättas, skulle, där någon rättsägare det äskade, insättas i bankinrättning,
som av överexekutor godkändes, för att där mot ränta innestå under den tid
överexekutor bestämde; och skulle räntan komma den borgenär till godo, som
funnes till medlen berättigad.

Slutligen hade i 143 § bestämts (motsvarande 166 § nya lagen) att om någon
fått lyfta köpeskillingsmedel, innan frågan om bättre rätt därtill blivit slutligen
prövad, och funnes han sedan pliktig att det lyftade eller någon del därav
återbära, skulle han gälda ränta efter sex för hundrade om året.

Då vid eu köpeskillingslikvid medel avsatts för en tvistig fordran, skulle
de i regel insättas i länets ränteri — eller sedermera riksbanken. Med hänsyn
till deras intresse, som gjorde gällande anspråk å medlen, medgavs dock vissa
undantag. Sålunda var enligt 136 § utsökningslagen den borgenär, som fått
sitt anspråk godkänt genom dom eller utslag, som ej vunnit laga kraft, berättigad
att lyfta medlen mot pant eller borgen. Var borgenärens anspråk icke på
dylikt sätt fastställt, ankom det på överexekutors prövning, huruvida lyftning
skulle få äga rum.

39 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1921 års riksdag.

306

Sedan genom Kungl. Maj:ts utslag den 13 februari 1913 Sandberg blivit
ålagt att till överexekutor inbetala det omstridda beloppet, 4,000 kronor, vilket
skulle avsättas, intill dess genom rättegång blivit slutligen avgjort, huruvida konkursboet
ägde bättre rätt än Sandberg till beloppet eller någon del därav, hade
överexekutor ägt prövningsrätt beträffande lyftningsrätten. Då Lamberg såsom
överexekutor medgivit Sandberg att till fullgörande av den honom ålagda betalningsskyldigheten
ingiva depositionsbeviset, hade Lamberg därmed, enligt vad
han själv framhållit, lämnat sitt samtycke till, att det utdömda beloppet skulle
av Sandberg behållas, till dess tvisten därom blivit avgjord.

Såsom av 143 § framginge, ålåg det den, som i fall sådant som det förevarande
fått lyfta de tvistiga medlen, men därefter förpliktats återbära dem, att
därå gälda ränta efter 6 procent. Nya lagberedningens 1876 avlämnade förslag
till utsökningslag hade i 143 § innehållit motsvarande bestämmelse, dock att
återbäringsskyldigheten angivits omfatta förutom kapitalbeloppet »ränta såsom i
50 § sägs». I sistnämnda stadgande hade bestämts, att om dom, varå utmätning,
kvarstad eller annan verkställighet följt, ändrades eller upphävdes, skulle,
ändå att klagan över senare beslut fördes, verkställigheten gå åter, där så ske
kunde, och skulle den, som verkställigheten sökt, fylla all skada, Om han något
lyfta eller tillträda fått, skulle han ock vara pliktig att det genast med dess
ränta eller avkomst till vederparten återställa. Vore penningar lyftade, skulle
han gälda ränta därå efter 6 för hundrade om året från lyftningsdagen. I det
av Kungl. Maj:t framlagda förslaget hade hänvisningen till 50 § borttagits och
hade i dess ställe räntan angivits till 6 för hundrade om året.

Till säkerhet för den återbäringsskyldighet, som enligt 50 § kunde förekomma,
innehöll 40 § utsökningslagen föreskrift om att lös egendom, som efter
39 § blivit utmätt, finge av den vinnande lyftas emot pant eller borgen för återbäring,
om domen ändrades, samt att om försäljning av utmätt egendom komme
till stånd, skulle om lyftning av köpeskillingen gälla vad i 6 kap. stadgades.
Nämnda kapitel innefattade bestämmelser om redovisning och fördelning av
medel, som till följd av utmätning influtit, och omfattade bland andra 143 §.

Vid behandling i högsta domstolen av nya lagberedningens lagförslag hade
beträffande 40 och 41 §§ anförts, att med avseende å stadgandet i 50 §, att, om
dom ändrades eller upphävdes, varå utmätning eller annan verkställighet följt,
den, som verkställigheten sökt, skulle, jämte återbärande av lyftad eller tillträdd
egendom, tillika fylla all genom domens verkställighet orsakad skada, syntes
högsta domstolen att den, som finge på grund av 40 § lyfta utmätt lös egendom
eller enligt 41 § tillträda viss lös egendom, borde ställa pant eller borgen
ej mindre för vad han lyfte eller tillträdde, såsom förslaget innehölle, utan även
för det skadestånd, vartill han kunde kännas skyldig, om domen, vars verkställande
han sökt, ändrades eller upphävdes. Däremot hade statsministern till statsrådsprotokollet
anmärkt, hurusom enligt 39 § borgenär vore berättigad att utan
ställande av pant eller borgen erhålla utmätning, ändå att domen överklagades,
och att 41 § tilläte att utan sådan säkerhet kvarstad finge läggas å gods, om
vars utgivande vore förordnat genom dom, som ej vunnit laga kraft, samt att,
om nu den vinnande parten lyfte den enligt 39 § utmätta egendomen eller genom
full verkställighet av den i 41 § nämnda dom finge tillträda det omtvistade

— 1921 —

307

godset, kunde ej genom blotta lyftningen eller tillträdandet för den tappande
uppstå någon skada, så framt han erhölle säkerhet för all den återbäring, som
enligt 50 § kunde ifrågakomma, ävensom att det vid sådant förhållande ej syntes
vara någon anledning att såsom villkor för lyftningen föreskriva pant eller
borgen för skada, som kunnat uppkomma, även om lyftningen ej ägt rum.

Den pant eller borgen för återbäringsskyldigheten, som enligt 50 § skulle
ställas, skulle sålunda omfatta såväl det lyftade som dess avkomst eller ränta
(jfr Tryggers kommentar till utsökningslagen, 1904 sid. 117). I enlighet därmed
skulle ock vid lyftning av köpeskillingsmedel, innan frågan om bättre rätt därtill
blivit slutligen prövad, skyldigheten att vid återbäring gälda 6 procent ränta
från lyftningsdagen vara säkerställd genom den lämnade panten eller borgen.

Då Lamberg medgivit Sandberg att behålla det omtvistade beloppet, 4,000
kronor, hade Lamberg såsom pant åtnöjt sig med ett depositionsbevis å samma
belopp samt förklarat honom berättigad att, till dess ärendets slutligen avgjorts,
hos överexekutor mot kvitto utbekomma den å depositionsbeviset fallande ränta.
Lamberg hade därvid utgått från den meningen att, som någon ränta icke omnämnts
i Kungl. Maj:ts den 13 februari 1913 meddelade utslag, panten skulle
gälla allenast det lyftade kapitalbeloppet. Det vore emellertid klart, att nämnda
utslag icke kunnat innehålla några bestämmelser om ränta. Frågan hade endast
gällt, huruvida spörsmålet angående vem de 4,000 kronor tillkomme vore av
tvistig beskaffenhet eller ej. Att i utslaget lämna några föreskrifter om huru
under tvistetiden skulle förfaras beträffande räntan hade varit att gå utom de
yrkanden, som skulle prövas. För min del funne jag det alldeles oförklarligt,
att Lamberg, på sätt som skett, kunnat misstolka Kungl. Maj:ts utslag. Uppenbarligen
hade det ålegat Lamberg att, då Sandberg fått behålla beloppet, fordra
en pant, som förslagit att täcka icke allenast kapitalbeloppet utan även den ränta,
som Sandberg vid återbäringsskyldighet enligt 143 § skulle hava att gälda.

För den försummelse, vartill Lamberg gjort sig skyldig genom att icke den
1 mars 1913 avfordra Sandberg tillräcklig säkerhet, hade tiden för förande av
ansvarstalan redan varit ute, då klagandens anmälan hit inkom. I denna försummelse
läge den första grunden till att klagandens anspråk på ränta blivit
äventyrat.

Emellertid hade Lamberg även senare gjort sig skyldig till misstag, som
icke av mig kunde lämnas utan anmärkning.

Genom Kungl. Maj:ts den 29 december 1917 meddelade dom hade klaganden
berättigats att hos överexekutor uppbära det i tvisten omstämda kapitalbeloppet
4,000 kronor och Sandberg förpliktats att till klaganden utgiva 6 procent
ränta å beloppet från den 3 maj 1911, då han finge anses hava hos överexekutor
uppburit detsamma, och, i saknad av utredning om tiden, när beloppet till
överexekutor återburits, till den 13 februari 1913, då Kungl. Maj:t därom förordnah Även

beträffande innehållet i denna Kungl. Maj:ts dom hade Lamberg åberopat,
att i densamma icke omförmäldes någon ränta under den tid, nedsättningen
varat, och att Lamberg därför endast haft att till klaganden utbetala kapitalbeloppet
4,000 kronor. Men en sådan tolkning av Kungl. Maj:ts dom funne
jag fika oriktig som Lambergs tidigare uppfattning i fråga om Kungl. Majrts år

— 1921 —

308

1913 givna utslag. Då i domen bestämts, att Sandberg skulle till klaganden
gälda ränta under den tid före nedsättningen, som Sandberg omhänderhaft medlen,
kunde det knappast hava varit Kungl. Maj:ts mening, att, sedan medlen kommit
under överexekutors förvaltning, den vinnande skulle gå förlustig sin rätt
till under tvisteåren upplupen ränta å det belopp, som slutligen förklarades
rätteligen tillkomma honom. Att i Kungl. Maj:ts dom icke lämnats några föreskrifter
angående räntan under den tid, medlen varit avsatta, vore så mycket
naturligare, som överexekutor icke varit part i målet och det icke varit Kungl. Maj:t
bekant, vilka dispositioner överexekutor vidtagit angående medlens förvaltning.

De möjligheter, som därutinnan stått Lamberg öppna, hade, enligt
vad förut berörts, varit att insätta beloppet antingen i riksbanken eller på yrkande
av rättsägande mot ränta i annan bankinrättning eller ock att låta beloppet
mot pant eller borgen lyftas av någon av de tvistande. Sedan Lamberg valt
den utvägen att låta Sandberg tills vidare behålla beloppet, hade denne haft skyldighet
att, då Kungl. Maj:ts dom skulle exekveras, återbära detsamma samt enligt
143 § utsökningslagen därå gälda 6 procent ränta från den 1 mars 1913
till den 30 januari 1918. Att räntemedlen skolat jämte kapitalet tillfalla den
vinnande, vore tydligt. Se därom Tryggers kommentar, 1904 sid. 429.

Då sålunda Kungl. Maj:ts dom skulle den 30 januari 1918 verkställas, hade
det ålegat Lamberg att avfordra Sandberg, jämte kapitalbeloppet 4,000 kronor, 6
procent ränta därå under nyssnämnda tidrymd. Hade Sandberg icke kunnat
gälda sådan ränta, hade det ålegat Lamberg att åtminstone låta den å depositionsbeviset
upplupna räntan gå i avräkning å Sandbergs ifrågavarande ränteskuld.
En invändning, att Lamberg därvidlag varit bunden av sitt den 1 mars
1913 meddelade beslut, att Sandberg skulle äga utbekomma depositionsräntan,
bemöttes därmed, att handhavandet av det förevarande utsökningsärendet utgjorde
en fortlöpande förrättning, däri nya beslut under ärendets gång meddelades,
och att, om Sandberg genom beslutet 1913 obehörigen gynnats, detta icke kunde
verka därhän, att 1918 en klaganden med rätta tillkommande förmån obehörigen
frånhändes honom.

Vid uppgörelsen den BO januari 1918 hade i varje fall den å depositionsbeviset
upplupna räntan bort innehållas för klagandens räkning. Den rätt Sandberg
därefter till äventyrs kunnat grunda på Lambergs meranämnda medgivande
den 1 mars 1913 hade blivit en sak för sig.

Som Lamberg icke vid verkställandet den 30 januari 1918 av Kungl. Maj:ts
dom, på sätt vederbort, avfordrat Sandberg ränta å det av honom innehavda beloppet,
syntes det mig icke mera än billigt, att med tillmötesgående av klagandens
i klagoskriften framställde anspråk Lamberg till honom utbetalade ett belopp,
motsvarande vad som å depositionsbeviset upplupit i ränta under tiden från den
1 mars 1913 till den 30 januari 1918.

Understödjande klagandens anspråk, anhöll jag därför att Lamberg ville
till klaganden översända sistberörda belopp samt till mig inkomma med kvitto
från klaganden. I dylikt fall skulle jag låta vid vad i ärendet förekommit bero.
Skulle Lamberg finna sig förhindrad att förfara i enlighet med min hemställan,
anhölle jag, att Lamberg ville därom underrätta mig, varefter jag komme att
taga under övervägande, till vilken åtgärd klagomålen vidare skulle föranleda.

— 1921 —

309

På denna min skrivelse svarade Lamberg bland annat följande.

Efter den utredning, som i skrivelsen givits beträffande det av Lamberg
såsom överexekutor den 1 mars 1913 meddelade beslutet, i vad det innefattat
att åt Sandberg medgivits rätt att hos överexekutor mot kvitto utbekomma den
å ett såsom pant till överexekutor överlämnat depositionsbevis fallande räntan,
ville Lamberg numera icke bestrida, att detta beslut kunde hava berott på en
missuppfattning från Lambergs sida av innebörden av Kungl. Maj:ts den 13 februari
1913 meddelade utslag. Emellertid, även om i denna del av saken ett
misstag av Lamberg blivit begånget, vore tiden för ansvarstalan däremot redan
försuten. Beträffande åter Lambergs förfarande vid verkställighet den 30 januari
1918 av Kung], Maj:ts dom den 29 december 1917 vidhöllo Lamberg vad han i
sitt förut avgivna yttrande anfört och bestrede sålunda, att han därvid meddelat
beslut eller begått handling, på grund varav han lagligen kunde dömas till ansvar
och ersättningsskyldighet. Till vad Lamberg förut därutinnan anfört ville
han lägga, att han givetvis känt sig bunden av sitt den 1 mars 1913 meddelade
beslut beträffande räntebetalningen. Då Lamberg icke kunde medgiva, att han vore
förpliktad att efterkomma min anmaning att av egna medel till klaganden utbetala
de 863 kronor 66 öre, som av Lamberg till Sandberg utbetalats, återstode
frågan, huruvida Lamberg av billig hetsskäl borde fullgöra denna utbetalning.
Lamberg erinrade därom, att då Fastighetsaktiebolaget Sveriges konkursbo
överklagat fördelningen av köpeskillingen den 3 maj 1911, varken konkursboet
eller klaganden ägt juridiskt rätt till de Sandberg tilldelade 4,000 kronor.
Därest de vid fördelningen icke bort tillkomma Sandberg, hade innehavaren
av efterföljande inteckningar, vilka vid fördelningen blivit lidande, bort erhålla
detta belopp. Endast därigenom, att denne inteckningshavare försummat att överklaga
fördelningsbeslutet, hade rätt till beloppet uppkommit för konkursboet eller
klaganden. Det borde därför kunna ifrågasättas, om ej räntebeloppet borde tillgodokomma
sagde inteckningshavare. Lamberg kunde alltså ej finna, att billighetsskäl
borde föranleda honom att av egna medel till klaganden utbetala beloppet.
Då det emellertid måste medgivas, att för Sandbergs rätt till beloppet ej
kunde åberopas laga skäl, hade Lamberg hänvänt sig till honom och delgivit
honom innehållet av min skrivelse. Såsom rättrådig man hade Sandberg därefter
till Lamberg återburit beloppet 863 kronor 66 öre. Därest jag fortfarande
skulle anse skäligt, att räntebeloppet tillkomme klaganden, vore Lamberg villig
att till honom överlämna detsamma.

Till Lambergs skrivelse genmälde jag följande.

Som jag ansett mig icke kunna dela Lambergs uppfattning om riktigheten
av de av honom företagna åtgärder i det utsökningsärende, varom skriftväxlingen
rört sig, hade jag ansett mig böra understödja klagandens anspråk på att
komma i åtnjutande av de förmåner, som han lagligen kunnat grunda på Kungl.
Maj:ts den 29 december 1917 meddelade dom. Då genom domen kapitalbeloppet

4,000 kronor blivit klaganden tillförsäkrat, hade han också bort erhålla de räntemedel,
som under tvistetiden upplupit å beloppet. Att räntebeloppet hellre bort
tillfalla någon inteckningshavare, som försummat anföra besvär över köpeskil -

— 1921 —

310

lingslikviden den 3 maj 1911, hade jag knappast varit berättigad taga hänsyn
till, då klaganden haft Kungl. Maj:ts dom till stöd för sitt anspråk.

Som jag likväl, sedan Sandberg återburit det ifrågakomna räntebeloppet
till Lamberg, icke ansåg mig äga befogenhet att meddela Lamberg föreskrift,
huru han borde förfara med penningarna, uttalade jag allenast såsom min åsikt,
att beloppet av Lamberg borde översändas till klaganden. Skulle Lamberg översända
beloppet till klaganden, anhöll jag, att Lamberg ville till mig inkomma
med bevis om översändandet. Skulle Lamberg icke anse sig kunna översända
penningarna till klaganden, borde jag erhålla besked därom. Jag antydde därvid
icke, att någon påföljd i det ena eller andra fallet vore att förvänta.

Sedan Lamberg emellertid till mig inkommit med bevis, att klaganden av
honom mottagit ett belopp av 863 kronor 66 öre, har ärendet avskrivits.

24. Oriktig avfattning av protokoll vid utmätningsförrättning.

Av handlingarna i ett genom anmälan av ombudsmannen hos Sveriges riksbank
Edvard Langborg här anhänggjort ärende inhämtas:

Genom utslag den 27 juli 1908 i mål mellan riksbankens avdelningskontor
i Örebro, å ena, samt byggmästaren Claes Råhlén därstädes, å andra sidan, förpliktade
rådhusrätten i Örebro Råhlén att mot betalningsbevis och återbekommande
av i målet företedda 7 växlar till avdelningskontoret utgiva 10,900 kronor
jämte ränta ävensom växelprovision samt ersättning för protest- och rättegångskostnader
med avdrag av redan å växlarna guldna 235 kronor 98 öre.

I skrivelse den 15 april 1918 till stadsfogden i Örebro Waldemar Tegner
anhöll Langborg i sin ovannämnda egenskap med överlämnande av utslaget och
däri åberopade förbindelser, att Tegner måtte hos gäldenären låta verkställa utmätning
till uttagande av riksbankens fordran ävensom att, därest tillgång till
skuldens fulla gäldande ej funnes, vederbörande utmätningsförrättare måtte ej
mindre för skulden kräva gäldenären personligen än ock meddela yttrande angående
gäldenärens ålder samt huruvida utsikt syntes vara, att han framdeles
skulle kunna verkställa avbetalning å skulden.

Enligt ett av Tegner undertecknat protokoll, hållet bos honom i egenskap
av stadsfogde i Örebro den 18 april 1918, inställde Tegner sig nämnda dag i
Råhléns bostad för att verkställa utslaget. Protokollet angående utmätningsförrättningen
innehöll vidare: Förrättningen företogs i närvaro av gäldenären, som,
efter det han erhållit del av handlingarna i målet och avfordrats likvid, förmälde,
att han icke kunde betala skulden. Gäldenären uppgav, att han icke hade någon
tillgång att anvisa till utmätning, enär hans hustru Ida Råhlén, som i samband
med hans år 1901 inträffade konkurs vunnit boskillnad och som vore ensam
innehavare av firman Råhlén & c:o, ägde såväl huset, där de bodde, som i bostaden
befintlig lösegendom. Och som ovanstående uppgift vann stöd av vid
förrättningen företagen undersökning och företedda handlingar och någon gäldenärens
tillgång varken var för Tegner känd eller eljest kunde anträffas, fann
Tegner sig förhindrad att bringa utslaget till verkställighet.

— 1921 —

311

Sedan Tegner därpå å utslaget tecknat bevis av innehåll, att vid försök den
18 april 1918 till verkställighet av utslaget någon utmätningsbar tillgång icke
kunnat anträffas hos gäldenären, återsände Tegner den 16 maj 1918 handlingarna
och meddelade därvid det intyg, att gäldenären, som vore 60 år gammal, personligen
krävts för skulden och att det icke funnes någon utsikt, att han framdeles
skulle kunna betala skulden eller någon del därav.

I eu hit ingiven klagoskrift anförde Langborg:

Riksbanken, som sedermera om Råhlén erhållit upplysningar av innehåll, att
denne hade en god ekonomisk ställning, hade låtit verkställa närmare undersökning,
därvid ådagalagts följande. __

Till det hos magistraten i Örebro förda handelsregistret hade anmälts, dels
den 21 mars 1916, att Råhlén inträtt såsom delägare i den av boskilda hustrun
Tda Råhlén i staden under firma Råhlén & c:o idkade rörelse, dels ock den 26
september 1916, att Ma Råhlén utträtt såsom delägare i nämnda rörelse, vilken
oförändrad fortsattes av Råhlén ensam. Vidare vore enligt intyg från rådhus-,
rätten i Örebro dels firman Råhlén & c:o ägare av gården n:r 18 vid Köpmangatan,
å vilken fastighet firman erhållit lagfart den 28 december 1903, dels Råhlén
personligen ägare till vissa tomtområden, varå han erhållit lagfart den 25 mars
1918. Slutligen hade Råhlén uti en över sin firmas ställning upprättad tablå,
som bifogats en under december månad 1919 till fullmäktige i riksbanken ingiven
ackordsframställning, uppgivit, att firmans tillgångar i fastigheter och aktier uppgänga
till 316,100 kronor och dess skulder till 240,039 kronor 32 öre och att behållningen
utgjorde 76,060 kronor 68 öre. Det hade således visat sig, att Råhlén
vid utmätningsförrättningen haft avsevärda tillgångar, som då kunnat utmätas.
Även om Tegner vid förrättningen blivit vilseledd genom Råhléns uppgifter, som,
enligt vad senare framkommit, varit osanna, syntes Tegner dock icke hava bort
eftersätta något av sin skyldighet att noga granska lämnade uppgifter, och torde
det exempelvis i detta avseende hava legat mycket nära till hands att genom
handelsregistret förvissa sig, huruvida den av Råhlén lämnade uppgiften om firmans
innehavare vore riktig. Särskilt för riksbanken vore det av vikt, att vederbörande
utmätningsmän med största noggrannhet vidtoge de undersökningar,
som måste ske i samband med varje utmätning. Enligt bestämmelse i 33 § av
bankoreglementet ägde riksbanken att hos alla exekutorer påfordra »en prompt
handräckning och exekution» i sina lagsökningsmål, och hade riksbanken också
på grund därav utan vidare tillerkänt fullt vitsord åt alla utlåtanden, som av
vederbörande förrättningsmän avgivits i samband med utmätningar eller försök
därtill. Då i nu förevarande fall en gäldenär undgått utmätning, som hos honom
kunnat företagas, samt i samband därmed av Tegner utfärdats intyg, som ej
varit med verkliga förhållanden överensstämmande, vore det för riksbanken nödvändigt
att få utrett, huruvida Tegner därvid i tjänsten gjort sig skyldig till försummelse,
som för riksbanken kunde medföra förlust. På grund därav anhölle
Langborg om undersökning, huruvida Tegner förfarit felaktigt vid ifrågavarande
förrättning.

Vid skrivelsen fogade handlingar bestyrkte uppgifterna om handelsregistrets
innehåll och om för firman och Råhlén meddelad lagfart å fast egendom. Av

— 1921 —

312

ett företett, lins magistraten i Örebro den 9 december 1919 utfärdat intyg framgick
därjämte, att Råhlén sistnämnda dag, såvitt handelsregistret utvisade, var
ensam innehavare av firman.

I infordrat yttrande anförde Tegner följande:

Såvitt Tegner kunnat finna, hade Langborg icke visat, att gäldenären vid
utmätningstillfället haft sådana tillgångar, att de kunnat och bort bliva föremål
för utmätning. Enligt utslaget hade gäldenären i detta fall varit Claes Råhlén
och således icke firman Råhlén & c:o. Tegner hade därför icke haft någon
skyldighet att undersöka, huru det förhölle sig med firman. Officiellt hade Tegner
icke ens haft någon skyldighet att undersöka, huruvida någon firma med det
namnet existerade. Från sin föregående verksamhet hade Tegner emellertid vetat,
att gäldenären för åtskilliga år sedan gjort konkurs med stor brist i boet, att
hans hustru i samband därmed vunnit boskillnad och att hon innehade firman
Råhlén & c:o, och Tegner hade utan att närmare reflektera däröver antagit, att
hon fortfarande innehade densamma. Att Tegner misstagit sig, hade han först
sedermera fått reda på. Då någon begäran om utmätning av fast egendom icke
gjorts, hade Tegner icke heller haft anledning att undersöka, huruvida sådan tillgång
funnes. Tegners uppgift hade alltså varit begränsad till att undersöka,
huruvida gäldenären ägde utmätningsbar lösegendom. Den lösegendom, som
funnits i boet, hade ostridigt tillhört gäldenärens boskilda hustru, och Tegner
hade icke haft anledning antaga, att på andra ställen inom staden funnits någon
gäldenären tillhörig lösegendom. Även om Tegner fått upplysning om eller vetat,
att firman innehades av gäldenären, hade detta icke inverkat på resultatet av
undersökningen, enär firman vid tiden för utmätningsförsöket icke haft andra kända
tillgångar än fast egendom. Protokollet över förrättningen hade tyvärr genom en
delvis olycklig och otydlig avfattning och på grund av ömsesidigt missförstånd
blivit i visst avseende missvisande. Protokollet vore visserligen riktigt i huvudsak,
så till vida som det avsåge att uttrycka resultatet av ifrågavarande utmätningsundersökning,
men efter de samtal, Tegner sedermera haft med gäldenären
om denna sak, förefölle det sannolikt, att Tegner vid återgivande av vad gäldenären
vid förrättningstillfället uppgivit dels missuppfattat honom och dels sammanblandat
vad han faktiskt yttrat med vad Tegner i övrigt ansett sig veta.
Protokollen i dylika ärenden brukade i regel uppsättas tämligen schablonmässigt
och avsåge mera att giva uttryck åt förrättningsmannens uppfattning av själva
faktum, huruvida utmätningsbara tillgångar kunnat anträffas eller ej, än att återgiva
gäldenärens yttrande, som väl i varje fall sällan ordagrant upptecknades.
Med den kännedom Tegner hade om gäldenären i förevarande fall som en fullt
hederlig och ärlig person vore Tegner övertygad om att han icke med vett och
vilja lämnat oriktiga uppgifter eller haft någon avsikt att vilseleda. Hur än
ordalagen fallit, hade Tegner emellertid vid utmätningstillfället fått den bestämda
uppfattningen, att gäldenären icke blott saknade utmätningsbara tillgångar utan
icke heller kunde betala skulden, som ju vore ganska avsevärd. Tegner hade
fått denna uppfattning så mycket lättare, som han ansett sig förut känna till
gäldenären och hans ekonomiska ställning. Gäldenären hade sedermera uppgivit,
att det icke vid ifrågavarande tillfälle varit tal om firman eller om vem som

— 1921 —

313

innehade densamma. Visserligen kunde Tegner icke så långt efteråt erinra sig
detaljerna, men Tegner hölle för sannolikt, att det tillgått så, att han efter att
hava konstaterat, att den befintliga lösegendomen icke tillhörde gäldenären, och
bildat sig den uppfattningen, att gäldenären över huvud taget icke ägde utmätningsbar
egendom, antecknat vad Tegner ansett sig veta om firman och dess
innehavare och sedermera vid protokollets utskrivning kommit att utan att närmare
reflektera därå eller särskilt nagelfara uttrycken lägga uppgiften därom i
gäldenärens mun. Då det ju till och med i domstolsprotokoll, som parterna
bleve i tillfälle att justera, kunde förekomma, att parters och vittnens yttranden
missuppfattades och erhölle en vilseledande avfattning, kunde det kanske förklaras,
att i ett utmätningsprotokoll, som uppsattes efter ett otydligt och på stående
fot skrivet memorialprotokoll, oegentligheter och oriktigheter kunde insmyga
sig. Hade resultatet av utmätningsundersökningen blivit detsamma, även om
därvid stått Tegner till buds de upplysningar om firman, som han sedermera fått,
hade sannolikt hans utlåtande om gäldenärens betalningsförmåga blivit annorlunda,
såvitt gäldenärens ställning i april 1918 varit lika god som den synts vara
i december 1919 att döma av den av gäldenären upprättade tablån, vilket emellertid
föreföll föga sannolikt att döma efter de upplysningar, Tegner sedermera
erhållit. Med de fluktuationer, som förmögenhetsförhållandena under de senare
åren av kända anledningar undergått, vore det icke otroligt eller förvånansvärt,
att en person, som i april 1918 icke ansett sig kunna betala sina fordringsägare,
halvtannat år senare hunnit avsevärt förkovra sin ställning. Gäldenären hade
på tal därom för Tegner uppgivit, att firman vid tiden för omförmälda förrättning
icke ägt förutom fastighet, som varit intecknad, andra tillgångar än några
i bank belånade aktier, att han då icke haft sådana tillgångar, att han kunde
betala sina skulder, och att han vid uppgörandet av tablån i förteckningen å
sina skulder icke medtagit till omkring 100.000 kronor uppgående äldre skulder,
som härrörde från tiden för hans konkurs men som givetvis borde med lika
stort skäl betalas som riksbankens ifrågavarande fordran, vilken härrörde från
samma tid. Medräknades samtliga skulderna, finge tablån tydligen ett helt annat
utseende, i det den komme att utvisa brist i stället för behållning. —- Riksbanken
brukade vid begäran om utmätning även begära yttrande från utmätningsförrättaren,
huruvida, därest tillgång till skuldens gäldande ej funnes, utsikt syntes
vara, att gäldenären skulle framdeles kunna verkställa avbetalning å skulden.
Någon skyldighet för utmätningsförrättaren att avgiva ett dylikt yttrande, som
icke av andra utmätningssökande än rikbanken brukade begäras, funnes Tegner
veterligen icke. Tegner hade emellertid hittills icke undandragit sig att, då så
begärts, avgiva sådant utlåtande, som dock endast kunde avspegla Tegners egen
subjektiva uppfattning. Det läge i sakens natur, att besvarandet av den uppställda
frågan mången gång måste bliva ytterst vanskligt, och erfarenheten visade,
att misstag ifråga om en persons verkliga ekonomiska ställning vare sig i överskattande
eller underskattande riktning alltför ofta förekomme. Hade Tegner i
ett givet fall beträffande gäldenärens utsikt att framdeles kunna betala sin skuld
förklarat, att utsikt därtill ej funnes, kunde ett sådant uttalande icke innebära
annat än att Tegner med den uppfattning, han bildat sig om gäldenären och
dennes ekonomiska förhållanden, ansåge, att så ej vore fallet. Vad anginge nu

40 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1921 års riksdag.

314

föreliggande fall hade Tegner vid bedömande av gäldenärens utsikter haft att
taga hänsyn även till gäldenärens ålder och den omständigheten, att konjunkturerna
inom hans yrke, byggnadsbranschen, vid ifrågavarande tid varit och fortfarande
vore synnerligen tryckande.

I avgivna påminnelser anförde Langborg följande:

Av Tegners förklaring, jämförd med vad som efter ifrågavarande utmätningsförrättning
framkommit angående gäldenärens förmögenhetsförhållanden,
syntes framgå, att Tegner förfarit, för att använda hans eget uttryck, något
schablonmässigt icke blott vid avfattande av protokollet angående utmätningen
utan även vid själva förrättningen, då Tegner icke med erforderlig omsorg vidtagit
en sådan undersökning angående gäldenärens förmögenhetsrättigheter, som
måste anses åligga en utmätningsman. Beträffande omfattningen av en sådan
undersökning förekomme väl icke i utsökningslagen någon direkt föreskrift. Men
utmätningsmannen finge väl ändå anses hava skyldighet att vid eu utmätning
göra en positiv undersökning angående gäldenärens tillgångar, och han borde
således icke omedelbart taga för goda de uppgifter, som gäldenären lämnade angående
sin förmögenhetsställning. Yad nu ifrågavarande utmätningsförrättning
anginge hade Tegner vid undersökning av de tillgångar, som kunnat enligt 62 §
utsökningslagen ifrågakomma för utmätning, först beträffande lösören mötts av
den styrkta uppgiften, att de tillhörde boskilda hustru Båhlén. Därmed hade
Tegner tydligen låtit sig nöja utan att ingå på närmare undersökning, huruvida
gäldenären haft någon annan förmögenhetsrättighet, som kunnat utmätas. Då
Tegner emellertid uppgivit sig förut känna till gäldenären och hans förhållanden
och det därför uppenbarligen varit Tegner bekant, att gäldenären drivit en rätt
omfattande affärsrörelse, syntes anledning hava förelegat för Tegner att undersöka
hans förhållande till firman Båhlén & c:o och den andel, han möjligen kunnat
äga i denna firmas tillgångar. Det förefölle som om en sådan undersökningvarit
mycket enkel och endast behövt bestå i anskaffande av upplysning från
handelsregistret. Vad anginge utmätning av fast egendom kunde Langborg ej
godkänna Tegners uppfattning om utmätningsmans förhållande till sådan tillgång
vid undersökning för utmätning. Enligt Tegners mening skulle, om en borgenär
överlämnat behöriga handlingar för utmätning hos en gäldenär, vilken ej hade
vare sig några lösören eller fordran eller annan rättighet, men däremot ägde engravationsfri
fastighet till stort värde, utmätningsmannen kunna meddela bevis,
att denna gäldenär saknade utmätningsbar tillgång eller att någon sådan tillgång
hos honom ej anträffats. Detta vore ej rimligt och kunde ej överensstämma med
utsökningslagens syften. Ehuru Tegner vid förevarande utmätning i visst avseende
gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten, hade Langborg icke anledning
att ifrågasätta någon ansvarspåföljd för Tegner, utan hemställde endast om mitt
uttalande i ärendet såväl i fråga om det anmärkta utmätningsförfarandet i avseende
å fast egendom som beträffande skyldighet för utmätningsman att rörande
riksbankens gäldenärer till riksbanken avgiva sådana yttranden, som kunde stå i
samband med utmätning. Skulle jag finna Langborgs uppfattning i ärendet vara
riktig, hemställde Langborg, att detta måtte meddelas Tegner.

1921 —

315

Med anledning av vad sålunda förekommit avliit jag till Tegner en ämbetsskrivelse,
däri jag anförde följande.

Av handlingarna i .ärendet framgiuge, att Claes Råhlén vid utmätningstillfället
varit ägare till fast egendom, för vars utmätande — om detta begärts —
icke, såvitt upplyst blivit, något hinder förelegat. Likväl hade Tegner såsom utmätningsförrättare
kommit till det resultatet, att ingen utmätningsbar egendom
vore tillfinnandes.

Såsom förklaring därtill hade Tegner anfört, dels att någon begäran om utmätning
av fast egendom icke gjorts, varför Tegner icke haft anledning undersöka,
huruvida sådan tillgång funnes, och dels att Tegner, som vetat, att Råhlén
för åtskilliga år sedan gjort konkurs och att hans hustru i samband därmed
vunnit boskillnad och övertagit firman, utan att närmare reflektera över saken
antagit, att hon fortfarande voro innehavare av firman.

Ifråga om det förstnämnda skälet hade Tegner utan tvivel syftat på 63 §
utsökningslagen. vari stadgades, att utmätning av fast egendom ej finge ske för
fordran, varför egendomen icke på grund av inteckning häftade, med mindre
borgenären sådant särskilt begärde. Men att med tillhjälp av nämnda stadgande
draga den slutsatsen, att Tegner förfarit riktigt, synes mig alldeles felaktigt. I
protokollet över utmätningsförrättningen hade Tegner uppgivit, att någon gäldenärens
tillgång varken vore för honom känd eller eljest kunde anträffas, och i
det skriftliga meddelandet till riksbanken den 16 maj 1918 hade Tegner kategoriskt
förklarat, att det icke funnes någon utsikt, att gäldenären framdeles skulle
kunna betala skulden eller någon del därav. Dessa yttranden hade otvivelaktigt
kunnat framkalla den föreställningen, att Tegner gjort en tämligen grundlig undersökning
av gäldenärens alla förmögenhetsförhållanden. Samma uppfattning
skulle också kunnat bestyrkas av utmätningsprotokollets innehåll i övrigt, vilket
gåve vid handen, att Tegner verkligen skulle utfört en undersökning och tagit
del av företedda handlingar, allt ländande till bekräftelse av gäldenärens enligt
protokollet lämnade uppgifter. Protokollets och intygets innehåll gåve likväl
närmast vid handen, att Tegner vid den tidpunkt, då desamma uppsattes, icke
hyst den åsikt, varåt Tegner i förklaringen givit uttryck. Det vore icke gärna
möjligt, att utmätningsprotokollet och intyget av den 16 maj 1918 erhållit sin
fullständigt oreserverade formulering, därest Tegner verkligen med full avsikt uraktlåtit
att göra sig underrättad, huruvida gäldenären ägde utmätningsbar fast
egendom. Tegner skulle därvid med öppna ögon åt protokollet och intyget hava
givit en för vederbörande så vilseledande avfattning, att densamma lämnat rum
för mycket befogade anmärkningar. Enligt min mening hade Tegner nämligen,
även om någon begäran om utmätning av fast egendom icke finge anses gjord,
vid utmätningsförrättningen bort såvitt möjligt utreda, om gäldenären ägde någon
fast egendom, samt, för den händelse Tegner funnit detta vara fallet, därefter i
protokollet anteckna — under hänvisning möjligen till 63 § utsökningslagen —
att annan utmätningsbar egendom än fastighet icke funnes. Det anförda stadgandet
i utsökningslagen kunde därför — oavsett vilken betydelse Tegner
själv vid förrättningen tillmätt detsamma — icke- åberopas såsom rättfärdigande
Tegners underlåtenhet att med tillräcklig noggrannhet söka utforska befintligheten
av gäldenären tillhörig fast egendom. Allraminst kunde lagrummet

- 1921 -

316

åberopas i ett fall som det förevarande, där Tegner av riksbankens ombudsman
i hans tjänstutövning anmodats att företaga en undersökning av gäldenärens
ekonomiska förhållanden.

Jämväl Tegners åberopande av den senare förklaringsgrunden utgjorde ett
vittnesbörd om, att han vid utmätningsförsöket icke fullföljt undersökningen tillräckligt
noggrant. Detta vore nämligen den enda förklaringen till att protokollet
på ett så felaktigt sätt kunnat återgiva gäldenärens förhållande till firman samtidigt
som gäldenären, enligt vad Tegner själv betygat, måste antagas hava varit
redo att lämna riktiga uppgifter.

De anförda omständigheterna utvisade även, att Tegner icke lagt tillbörlig
vikt vid att det av honom undertecknade protokollet och intyget på ett fullt tillförlitligt
sätt återgivit de verkliga förhållandena. Den uppfattningen, att det
skulle vara i någon särskild grad förklarligt, om protokoll över utmätningsförrättningar
bleve i viss mån mindre trovärdiga, kunde jag ingalunda dela. Tegners
uttalande i dylik riktning föranledde mig tvärtom att framhålla nödvändigheten
av att sådana protokoll — om än i mycket koncentrerad form —- troget avspeglade
vad som verkligen förekommit.

Beträffande frågan om skyldighet för utmätningsman att till riksbanken
meddela yttrande, huruvida utsikt syntes vara, att gäldenären framdeles skulle
kunna verkställa avbetalning å skulden, läge det enligt min tanke i sakens natur,
att utmätningsman icke finge undandraga sig att i sådant avseende bistå riksbanken
med upplysning. Därvid borde emellertid vikten läggas, icke vid ett rent
subjektivt omdöme, utan därpå att utmätningsmannen lämnade sådana sakliga
uppgifter, som vore grundade på en sorgfällig undersökning och ägnade att utgöra
en så tillförlitlig grundval som möjligt för bedömande av gäldenärens ekonomiska
situation.

I förevarande fall hade, såvitt i ärendet blivit upplyst, någon förlust för
riksbanken icke uppkommit genom Tegners berörda förfarande. Vid sådant förhållande
och då Langborg icke velat ifrågasätta någon ansvarspåföljd, funne jag
annan åtgärd från min sida icke erfordras, än att jag delgåve Tegner mina erinringar
i förhoppning, att Tegner måtte hava desamma i minnet, och hade jag
därmed avskrivit ärendet från vidare behandling.

25. Fråga om tillämpning av 13 § i kungl. förordningen den 18 juni 1915
om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de delar
av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken.

I 1 § i kungl. förordningen den 18 juni 1915 om förekommande av överdriven
avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och Norrbottens
län, som ej höra till lappmarken, stadgas, att å enskilda tillhörig skogsmark inom
de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken, må
avverkning av barrträd, som ej är torrt och som är att anse såsom undermåligt,
äga rum allenast efter tillstånd.

— 1921

317

9 § i förordningen innehåller, att, om någon bedriver avverkning eller förfogar
över virke i strid mot förordningens bestämmelser, straffas han med böter,
och skall det avverkade virket, där det ligger kvar å skogen eller, om det är
bortfört, fortfarande är i den brottsliges besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet.
Undgår dylikt virke beslag, vare den, som låtit verkställa avverkningen
eller eljest tagit brottslig befattning med virket, skyldig att utgiva ersättning med
belopp, motsvarande virkets värde.

I 11 § föreskrives, att rätt att i beslag taga virke, som skall anses förbrutet,
tillkommer allmän åklagare samt den förvaltande och bevakande personal vid
skogsstaten, som har att övervaka tillämpningen av förordningen, men rätt att
utföra åtal äger endast allmänna åklagaren. Har någon av nämnda befattningshavare
vid skogsstaten gjort beslag, skall han, så snart ske kan och senast inom
14 dagar, göra anmälan därom hos allmänna åklagaren.

Slutligen bestämmes i .13 § i förordningen, att böter, som ådömas enligt förordningen,
ävensom genom försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning
eller enligt 9 § utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, fördelas så, att
3A tillfalla kronan och 7-i åklagaren; dock att, där annan behörig person verkställt
beslaget, denne skall av åklagarandelen undfå hälften.

Styrelsen för Sveriges kronojägarförbund har i en hit insänd skrift anfört
följande.

I allmänhet torde vid beivrande av förseelser mot förordningen gå så till,
att skogsstatens bevakande personal, tillsyningsmännen, först upptäckte de gjorda
förseelserna, varpå dessa befattningshavare verkställde all nödig utredning och
undersökning för att få den skyldige fälld, lade beslag å virket, därest detta
funnes kvar, och därefter överlämnade saken åt allmänna åklagaren för utförande
av åtalet. Rätt ofta förekomme det dock, att det olovligen avverkade virket undginge
beslag, därigenom att det blivit bortfört eller förbrukat. Nu inträffade
emellertid allmänt, att åklagarna i Väster- och Norrbottens läns kustland vägrade
utbetala den nämnda hälften av åklagarandelen åt den, som verkställt utredningen
i sådana fall, där virket undgått beslag. Oaktat utredning och bevisning i dylika
fall vore svårare att åvägabringa och oaktat ingen skillnad funnes i avverkarens
ersättningsskyldighet eller åklagarandelens storlek, vägrades den, som verkställt
den nödvändiga utredningen i dessa fall, någon som helst ersättning. Vidare
förekomme, att åklagaren endast utbetalade hälften av den på åklagaren belöpande
virkesbehållningen till angivaren och beslagtagaren och således undanhölle denne
hans andel i böterna. Då det måste medgivas, att förordningen icke vore fullt
tydlig i nämnda avseenden och då olika och till synes godtyckliga tolkningar
förekomme, hade tillsyningsmännen i Väster- och Norrbottens läns kustland uppdragit
åt styrelsen för förbundet att hos mig för kännedom och beivran anmäla
förhållandet och begära förklaring, huru förordningen med sin nuvarande lydelse
skulle tydas. Styrelsen frågade därför, dels huruvida vid skogsstaten anställd
tillsyningsman, som verkställt beslag enligt förordningen, vore berättigad till andel
i böter, som utdömdes till följd av beslaget, och dels om dylik befattningshavare
vore berättigad till hälften av åklagarandelen för virke, som på tillsyningsmannens
utredning och angivelse dömts förbrutet men undgått beslag.

Av handlingar, som voro bifogade skriften, inhämtades, att tillsyningsmännen

— 1921 —

318

A. Strömqvist i Hortlax hos landsfiskalen Carl Baudm till åtal anmält tre hemmansägare
i Biåsmark, för att de i strid mot förordningens bestämmelser avverkat och
försålt s. k. pråmrötter till ett värde av 1,648 kronor 25 öre, vilket virke icke
tagits i beslag; att, sedan Baudin ställt hemmansägarna under åtal vid Piteå tingslags
häradsrätt och till häradsrätten ingivit Strömqvists anmälan, häradsrätten
genom utslag den 27 augusti 1917 jämlikt 9 § i förordningen dömt en var av
svarandena för olovlig avverkning av ungskog att höta 25 kronor ävensom att
utgiva ersättning för det avverkade virket, av vilka böter och vilken ersättning
■'' i skulle tillfalla kronan och 1/i Baudin; att Strömqvist hos Baudin framhållit,
att som Strömqvist utrett målen i deras helhet, han borde vara berättigad till den
andel, som enligt 13 § i förordningen tillkomme beslagare, samt att Baudin medgivit
att utgiva V» av virkesersättningen i redan avdömda mål, men däremot icke
andel i ådömda böterna eller i böter och ersättning, som i ännu icke avgjorda
mål kunde bliva utdömda.

Vid granskning av handlingarna fann jag uppenbart, att enligt 13 § i 1915
års förordning andel i böter eller ersättning för virke, då det vore fråga om sådant
virke, som undgått beslag, icke under några förhållanden skulle tillfalla den skogsstatstjänsteman,
som anmält lagöverträdelsen för åklagaren. Baudin hade således
icke haft skyldighet att till Strömqvist utbetala någon del vare sig av böter eller
virkesersättning med anledning av åtalen mot de tre hemmansägarna.

Av förarbetena till den ifrågavarande lagstiftningen framgår, att den skogsstatens
tjänsteman enligt 13 § tillkommande andel i behållningen vid försäljning
av förbrutet virke, som beslagtagits, måste anses såsom en ersättning för besvär
och arbete, som äro förenade med ett beslag. Beträffande frågan, i vad mån man
tänkt sig, att skogsstatens tjänstemän skulle deltaga i utförandet av åtal för överträdelser
av förordningens bestämmelser, torde böra framhållas, att enligt det av
Kungl. Maj:t framlagda förslaget åtalsrätt tillerkänts kronobetjänte samt de tjänstemän
vid skogsstaten, som hade att övervaka tillämpningen av förordningen. Av
riksdagen företogs emellertid den nu gällande begränsningen i åtalsrätten på de
skäl, att då den skogsägande befolkningen med avseende å dispositionsrätten över
skogen ställts i visst beroende av skogspersonalen, det vore av stor vikt, att ett
gott förhållande rådde dem emellan, och att följaktligen bestämmelser, som vore
ägnade att rubba detsamma, borde undvikas, vartill komme, att bestyret med utförandet
av åtal inkräktade på skogspersonalens tid, vilken borde ägnas åt skogarnas
skötsel. Men å andra sidan måste naturligtvis framhållas, att skogspersonalen,
så långt lag och instruktioner föreskriva, är skyldig att tillhandagå åklagarmakten
med de upplysningar och det bistånd, densamma på grund av sin tjänsteställning
har rätt att fordra.

Ehuru, såsom jag nyss antytt, en riktig tillämpning av 13 § i förordningen
uppenbarligen ger vid handen, att anmälare icke är berättigad till andel i böter
eller ersättning, då virke icke tagits i beslag, fann jag det likväl i viss mån behjärtansvärt,
att någon ersättning bereddes skogspersonalen i de fall, då virke
undgått beslag, men besvär och arbete varit förenade med biträde åt åklagaren
för att åstadkomma erforderlig utredning. Med hänsyn till den obenägenhet att
låta angivare få andel i böter m. m., som på senare tid inom lagstiftningen visats,

1921 —

319

vore det likväl föga antagligt, att ett förslag till ändrade bestämmelser i denna
del skulle vinna bifall.

På grund av lagtextens och förarbetenas kortfattlighet fann jag det även
kunna tänkas i praktiken bliva föremål för någon tvekan, huruvida 13 § skulle
tolkas sålunda, att, då virke beslagtagits, beslagare skulle äga utfå andel såväl i
den vid försäljning av förbrutet virke uppkomna behållningen som även i utdömda
böter eller endast i behållningen.

I anledning av innehållet i skriften och vad i övrigt i ärendet förekommit
anhöll jag därför att kungl. domänstyrelsen ville till mig inkomma med yttrande
samt därvid bland annat meddela upplysning, dels huruvida enligt domänstyrelsens
mening 13 § borde sålunda tolkas, att med ordet »åklagarandelen» menades
andel i såväl böter som behållning å virket eller andel allenast i behållning ä
virket och icke i böterna, dels ock huruvida domänstyrelsen skulle anse lämpligt,
att bevakningspersonalen på de skäl, som krono] ägarförbundets styrelse anfört,
även då virket ej tagits i beslag, finge del i »åklagarandelen»

I avgivet utlåtande anförde domänstyrelsen följande.

Beträffande först ifrågasatta olika tolkningar av vad som avsåges med ordet
»åklagarandelen» syntes det domänstyrelsen, som av själva ordalydelsen i 13 §
av förordningen skulle framgå, att därmed avsåges andel i såväl böterna som behållning
å virket. »Åklagarandelen» måste givetvis avse allt vad som tilldömdes
åklagaren, då ingen som helst inskränkning i detta ords omfattning gjorts i lagtexten.
Ätt i sagda paragraf första stycket sista meningen talades om den, som
verkställt beslaget, kunde icke anses göra någon inskränkning i åklagarandelens
omfattning, utan avsåges allenast de fall, då virket tagits i beslag av annan behörig
person än åklagaren. Ett stöd för en dylik tolkning torde ock kunna utläsas
ur departementschefens anförande till Kungl. Maj:ts proposition n:r 70 till
1915 års riksdag med förslag till förordning om förekommande av överdriven
avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som
ej hörde till lappmarken, där i motiven till 13 § framhållits, att böter torde böra
fördelas på samma sätt som genom försäljning av förbrutet virke uppkommen
behållning och utdömd ersättning för virke, som undgått beslag. Nu torde ju
däremot kunna invändas, att nämnda uttalande endast avsåge böternas m. m.
fördelning emellan kronan å ena och åklagaren å den andra sidan, men man
borde då erinra sig, att i förenämnda förslag till förordning aldrig ifrågasatts, att
icke skogsstatens tjänstemän, som vore berättigade verkställa beslag å olovligen
avverkat virke, också skulle få uppträda såsom åklagare. Då det emellertid aldrig
rått någon tvekan om, huru behållningen å försålt förbrutet virke skulle fördelas,
även då annan behörig än åklagaren verkställt beslaget, torde ändock statsrådets
förenämnda uttalande få anses som ett kraftigt stöd för styrelsens uttalade åsikt
i förevarande hänseende.

Vidkommande åter frågan, huruvida domänstyrelsen skulle anse lämpligt, att
bevakningspersonalen på skäl, som i kronojägarförbundets styrelses skrift anförts,
även då virke ej tagits i beslag, finge del i »åklagarandelen», framhölle domänstyrelsen,
att det helt visst ofta tillginge så, som kronojägarförbundet framhållit,
att, då en bevakare gjort anmälan om sådan lagöverträdelse, denne fått utföra
en rätt stor del av förarbetet och verkställa utredningen, innan åklagaren instämde

— 1921 —

320

målet, varefter dennes arbete bleve tämligen lätt och föga tidskrävande utöver
själva inställelsen vid rätten. Men det kunde också mycket väl tänkas, att åklagaren
själv finge efter en anmälan från bevakare verkställa den huvudsakliga utredningen,
till följd varav det kunde föreligga ganska ringa anledning att tillerkänna
bevakaren del i »åklagarandelen», och man borde ej förbise, att i fall,
varom nu vore fråga, man icke utan en ingående prövning i varje särskilt fall
kunde avgöra, om den av bevakaren förebragta utredningen varit tillräcklig för
lagöverträdarens fällande till ansvar. Helt annat vore förhållandet, då beslag
verkställts, ty därmed torde i regel tillräcklig bevisning föreligga för att konstatera
lagöverträdelsen. Ehuruväl domänstyrelsen i princip ansåge det både lämpligt
och ändamålsenligt, att bevakningspersonalen i densamma åliggande fiskalisk tjänst
erhölle någon uppmuntran för ett nitiskt arbete genom andel i utdömda böter
m. m. dylikt, så funne sig styrelsen dock föranlåten att i anledning av vad som
nyss anförts, avstyrka att i förevarande fall bevakare erhölle del i »åklagarandelen».
I anslutning till ovanstående finge domänstyrelsen därjämte framhålla,
att skogsstatens förvaltande personal enligt samma förordning tillkomme enahanda
beslagsrätt som den bevakande.

Med hänsyn till vad jag ovan anfört och domänstyrelsen i sitt utlåtande
framhållit har jag icke funnit anledning föreligga till medverkan från min sida
till förslag om ändring av bestämmelserna i 1915 års förordning. Av den företagna
utredningen har jag emellertid funnit framgå, dels att vid skogsstatens
förvaltande eller bevakande personal anställd tjänsteman, som verkställt behörigt
beslag enligt förordningen, är berättigad till andel såväl i den genom försäljning
av virket uppkomna behållningen som i böter, vilka utdömts till följd av beslaget,
samt dels att dylik befattningshavare icke är berättigad till någon andel i
vare sig böter eller ersättning, då böter och ersättning utdömts i fråga om virke,
som undgått beslag, även om befattningshavaren inkommit med behörig anmälan
och biträtt vid utredningen av åtalet.

Härom underrättade jag i en skrivelse styrelsen för kronojägarförbundet.

26. Oriktig tillämpning av 2 kap. 19 § strafflagen.

Vid granskning av fånglistor från straffängelset i Gävle har iakttagits,
att Ala tingslags häradsrätt genom utslag den 23 december 1919 dömt häktade
Nils Nilsson jämlikt 23 kap. 1 § 1 momentet, 13 kap. 1 och 6 §§ samt
4 kap. 2 och 5 §§ strafflagen dels för bedrägeri mot borgenärer till straffarbete
3 år och »påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen» dels ock för mened till
straffarbete likaledes 3 år samt »vara underkastad de i 2 kap. 19 § stadgade
påföljder»; och skulle Nilsson för berörda förbrytelser i en bot hållas till straffarbete
5 år samt intill dess 4 år förflutit från det Nilsson efter utståndet straff
frigivits vara underkastad de i 2 kap. 19 § stadgade påföljder, att Svea hovrätt
genom utslag den 20 februari 1920 icke gjort ändring i häradsrättens utslag
samt att Kungl. Maj:t genom utslag den 8 maj 1920 fastställt hovrättens utslag.

Av handlingarna i rannsakningsmålet, vilka från nedre justitierevisionen införskaffats,
har vidare inhämtats, att vid meddelandet av häradsrättens utslag

— 1921 -

321

t. f. domlmvanden Tord Sandström fört ordot i häradsrätten, att hovrätten, varest
Nilsson anfört besvär, under yrkando, att menedsbrottet måtte bedömas enligt 13
kap. 4 § strafflagen, att han måtte befrias från ansvar för konkursförbrytelse
eller att, därest detta yrkande icke kundo bifallas, allenast ett straff måtte ådömas
för båda brotten, ävensom att, även om sådan ändring icke kunde vinnas, han
måtte dömas till lindrigare straff, genom sitt utslag ej funnit skäl att på Nilssons
klagan göra ändring i det slut, som häradsrättens utslag innehölle, samt att
Kungl. Maj:t, där Nilsson yrkat ändring i hovrättens utslag, genom sitt utslag
ej funnit skål att göra ändring i hovrättens utslag.

Sedan jag infordrat Sandströms yttrande'' med anledning därav att häradsrätten
icke särskilt utsatt tiden för den med bedrägeribrottet och tiden för den
med menedsbrottet förenade straffpåföljden, har Sandström i avgivet yttrande
endast åberopat, att Nilsson fullföljt talan mot häradsrättens utslag, att hovrätten
icke funnit skäl göra ändring i det slut, som häradsrättens utslag innehölle, samt
att Kungl. Maj:t icke funnit skäl göra ändring i hovrättens utslag eller anledning
förekomma att lämna bifall till av Nilsson gjord nådansökning.

Enär Sandström, såsom av hans svar framginge, synbarligen icke fattat
meningen med min remiss eller med den formulering, hovrätten givit sitt utslag,
då hovrätten på Nilssons klagan icke gjort ändring i häradsrättens utslag, meddelade
jag Sandström, att ehuru hovrätten helt visst torde uppmärksammat det
fel i häradsrättens utslag, som vid fånglistgranskningen härstädes iakttagits och
varöver Sandströms yttrande infordrats, hovrätten uppenbarligen med hänsyn
därtill att talan i den delen ej blivit i hovrätten särskilt förd, icke gjort ändring
därutinnan.

Beträffande därefter frågan rörande avfattningen av häradsrättens utslag i vad
anginge påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen fann jag mig böra erinra
Sandström följande.

I nämnda lagrum, andra stycket, sådant det lydde enligt lag den 24 maj
1918, stadgades: »jEj må påföljd enligt denna paragraf ådömas, där ej brottet
varder belagt med dödsstraff eller med straffarbete i minst 6 månader.» Därav
framginge tydligen, att stadgandet blott avsåge att bestämma påföljden för ett
brott. I fall av reell konkurrens, då flera brottsliga handlingar bestraffades med
särskilda huvudstraff, bleve alltså regeln den, att särskild straffpåföljd enligt 2
kap. 19 § skulle ådömas för varje brott, då därför erforderliga förutsättningar
i övrigt funnes. Någon summering av straffpåföljdstiderna Ange därefter icke
förekomma. Med en formulering, sådan som den av häradsrätten använda, framginge
icke, huruvida det ena brottet beräknats böra medföra påföljd under exempelvis
1 år och det andra under 3 år samt vid sammanräkningen av huvudstraffen
jämväl påföljdstidema sammanräknats och i detta fall utlagts till 4 år.
Vikten av att tiden för straffpåföljden utsattes för varje av de särskilda brotten
framginge för övrigt särskilt med hänsyn till möjligheten av att den tilltalade
av högre rätt frikändes från ansvar för ett eller flera av brotten.

Jag hade ansett mig böra erinra Sandström om ovanstående för vinnande
av rättelse i framdeles förekommande fall av liknande beskaffenhet.

41 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1921 års riksdag.

322

27. Fråga om verkställighet av flera bötesstraff i ett gemensamt

förvandlingsstraff.

I en hit inkommen skrivelse har direktören vid centralfängelset i Härnösand

Ernst Orstadins anfört följande: *

Den 28 augusti 1920 inforslades till fängelset en person vid namn Jonas
Selin för att avtjäna honom ådömda böter, tillhopa 300 kronor. Vid inforslandet
innehade han 81 kronor 50 öre, vilken summa fortfarande funnes i fängelseförvaltningens
förvar. Landsfiskalen i Gudmundrå distrikt hade sedermera begärt
att av Selins medel få sig 80 kronor tillsända för gäldande av tillverkningsskatt.
Vid tillfrågan hade Selin motsatt sig detta med begäran att få av ifrågavarande
medel gälda honom för förargelseväckande beteende och fylleri ådömda böter 50
kronor, varefter återstoden kunde få tagas till avbetalning å till ver kningsskatten.
I anledning därav anhöll Orstadius om upplysning huruvida, särskilt med hänsyn
till innehållet i 45 § i kungl. förordningen den 11 oktober 1907 angående
tillverkning av brännvin, hinder mötte för Selin att betala ifrågavarande böter 50

kronor. •

Vid skrivelsen voro fogade i avskrift utdrag ur saköreslängden för Ångermanlands
södra domsagas häradsrätts fjärde allmänna sammanträde under vårtinget
1920, utvisande att Selin genom häradsrättens utslag den 12 april 1920
fällts till böter för dels lönnbränning enligt 30 § i 1907 års förordning 250
kronor, dels förargelseväckande beteende 30 kronor och dels fylleri 20 kronor,
tillhopa 300 kronor. Å utdragen var tecknat, att utslaget vunnit laga kraft och
att Selin befunnits sakna utmätningsbar tillgång till böternas gäldande. K. B. i
Västernorrlands län både genom beslut den 16 juli 1920 förordnat, att Selin
skulle, därest han fortfarande saknade tillgång att gälda de honom jämlikt saköreslängdsutdragen
ådömda böterna, i stället undergå 33 dagars fängelse.

Därjämte visades en av landsfiskalen Curry Westberg den 4 september 1920
till Orstadius avlåten skrivelse, däri han anförde, att enligt vad som meddelats
honom hade Selin, vilken för närvarande å centralfängelset avtjänade honom av
Ångermanlands södra domsagas häradsrätt för olovlig brännvinstillverkning m. m.
ådömda böter, tillhopa 300 kronor, å fängelset befunnits innehava 80 kronor. Då
Selin genom häradsrättens utslag jämväl förpliktats utgiva tillverkningsskatt 1,560
kronor, som ännu vore ogulden, anhöll Westberg att de kontanta medel, som av
Selin innehades, måtte innehållas och översändas till Westberg för att avbetalas
å den ådömda tillverkningsskatten.

Orstadius’ skrivelse besvarades av mig på följande sätt.

I 45 § i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin
stadgades, att då tillverkningsskatt jämte böter blivit ådömd »enligt denna
förordning», skulle där tillgång saknades till skatten eller någon del därav, böterna
ej kunna med penningar gäldas, utan skulle den sakfällde i stället undergå
motsvarande förvandlingsstraff.

- 1921 —

323

Hade Selin genom häradsrättens utslag blivit dömd till böter allenast för
förseelse mot 1907 års förordning jämte tillverkningsskatt, hade den av Orstadius
framställda frågan varit lätt besvarad. Selins medel både då först skolat användas
till gäldande av skatten, även om de eljest varit tillräckliga till full betalning
av böterna.

Spörsmålet gällde emellertid nu, vilka som skulle hava bättre rätt till Selins
ifrågavarande kontanta tillgångar, de böter, som enligt allmänna strafflagen
ådömts honom för förargelseväckande beteende och fylleri, eller den ifrågavarande
tillverkningsskatten. Att stadgandet i 17 kap. 18 § handelsbalken, att böter ägde
minsta rätt, icke analogivis kunde tillämpas, syntes mig uppenbart.

Frågan torde emellertid böra lösas ur en annan synvinkel. Jämlikt 2 kap.
10 § strafflagen skulle böter, om hos den bötfällde tillgång till deras fulla gäldande
saknades, förvandlas till fängelse. Enligt svensk straffrätt stode det en
person, som blivit dömd till ett bötesstraff, icke fritt att gälda en del av bötesbeloppet
och avtjäna återstoden. Ett ådömt bötesstraff skulle antingen helt gäldas
eller i sin helhet övergå till förvandlingsstraff. Vore åter en person i
ett och samma utslag eller genom flera skilda utslag dömd till flera olika bötesstraff,
lade lagen intet hinder i vägen för att något eller några av bötesbeloppen
betalades och att det eller de bötesstraff, till vilkas betalning tillgång saknades,
överginge till förvandlingsstraff.

Hade däremot såsom i förevarande fall genom en K. B:s resolution flera
särskilda bötesstraff gjorts till föremål för ett gemensamt förvandlingsbeslut, varigenom
böternas sammanlagda belopp till den bötfälldes förmån betingat ett gemensamt
kortare förvandlingsstraff, än om bötesstraffen blivit förvandlade var
för sig, och hade beslutet redan börjat verkställas, finge en ändring icke vidare
ske. Den Selin ådömda bötessumman 300 kronor hade förvandlats till fängelse
33 dagar. Hade de olika bötesbeloppen förvandlats var för sig, hade man kommit
till 28 + 6 + 5 eller tillhopa 39 dagar. Sedan Selin börjat avtjäna det reducerade
gemensamma förvandlingsstraffet, motsvarade den del därav, som redan
verkställts, icke längre något visst av de ådömda särskilda bötesbeloppen, utan
utgjorde en början av verkställigheten av det numera gemensamma förvandlingsstraffet
för samtliga bötesstraffen. Med hänsyn därtill torde något avbrytande
av förvandlingsstraffet på det sätt, Selin satt i fråga, icke böra äga rum.

Jag anhöll, att Orstadius i sinom tid ville lämna mig meddelande, huru han
förfarit i anledning av den mening, jag sålunda ansett mig böra göra gällande.

Därefter meddelade Orstadius, att han icke låtit Selin gälda de omförmälda
böterna 50 kronor, vadan Selin, efter att hava utstått hela förvandlingsstraffet
33 dagar, blivit frigiven den 30 september 1920.

Däremot hade Orstadius ej ansett sig kunna tillmötesgå Westbergs anhållan
att få sig tillsända 80 kronor till avbetalning av tillverkningsskatten, enär Selin
på tillfrågan förklarat sig icke kunna godkänna en sådan åtgärd, då han vid
frigivningen skulle komma att stå alldeles medellös och ej ens äga penningar
till hemresan.

— 1921 —

324

28. Fråga om tillämpning av 1 § i lagen den 22 juni 1906 angående

villkorlig frigivning.

Genom utslag den 24 maj 1919 dömde Själevads och Arnäs domsagas häradsrätt
Nils Johan Westerlund jämlikt 22 kap. 1 och 11 §§ samt 4 kap. 5 §
strafflagen att för ett flertal bedrägeribrott hållas i fängelse sammanlagt 2 år 1
månad, dock att jämlikt 4 kap. »9» § samma lag straffet skulle anses verkställt
till så stor del, som motsvarade den tid, Westerlund i målet suttit häktad med
beräkning, att han förklarats häktad den 18 december 1918.

Sedan Westerlund förklarat sig nöjd med utslaget, förordnades, att straffet,
som börjat den 28 maj 1919, skulle, efter avdrag av häktningstiden, sluta den

19 januari 1921. . ..

I en hit inkommen skrivelse anhöll direktören vid centralfängelset i Harnosand
Ernst Orstadius — då Westerlund i sinom tid ämnade söka villkorlig frigivning
och det i förevarande fall syntes kunna råda tvekan om rätta tillämpningen
av 1 § i lagen den 28 juni 1918 om ändrad lydelse av 1, 6, 7 och 8 §§
i lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig frigivning i fråga om den tid, vid
vilken sådan frigivning kunde för Westerlund tidigast äga rum — om upplysning
i sistnämnda hänseende. ... . . .

1 § i lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig frigivning lyder efter lagändringen
1918 sålunda: . ... . , ,,,, , ,

Har den, som undergår straffarbete på viss hd eller fängelse, utstått två
tredjedelar av straffet, och utgör den tid, under vilken straffet är verkställt eller,
på grund av domstols förordnande, som i 4 kap. 12 § strafflagen sägs, skall anses
verkställt, minst ett år, må, där omständigheterna göra sannolikt, att den
dömde på fri fot skall förhålla sig väl, villkorlig frigivning med hans begivande

kunna äga rum, på sätt i denna lag sägs. .

Såvitt av förarbetena till lagen framgår och i enlighet med den praxis, som
vid meddelande av beslut om villkorlig frigivning utbildat sig, skall den hd,
under vilken straffet på grund av domstols förordnande, som i 4 kap. 12 g strattlagen
sägs, skall anses verkställt, räknas den dömde till godo icke blott då det
gäller att beräkna den tid av minst ett år, som omförmäles i berörda lagrum,
utan även då det skall bestämmas, om den dömde utstått två tredjedelar av
straffet.

Härom meddelade jag Orstadius underrättelse.

29. Sjukvården vid fängelserna.

I två till kungl. fångvårdsstyrelsen avlåtna skrivelser yttrade jag följande.

I en den 27 mars 1919 hit ingiven klagoskrift hade Amalia Wennerström
anfört, att hennes son Bertil Wennerström den 22 april 1918 intagits å centralfängelset
å Långholmen för undergående av honom ådömt straffarbete 7 manader,
att, sedan han i november 1918 insjuknat, han efter frigivningen den 22 i samma

— 1921 —

325

månad transporterats till garnisonssjukhuset, varest han den 10 februari 1919
avlidit. Tillika hade klaganden framställt en förmodan, att den behandling, som
kommit Bertil Wennerström till del under fängelsetiden, kunnat vara en bidragande
orsak till hans sjukdom och död, samt anhållit, att jag ville företaga en
undersökning i saken.

Av den med anledning av klagoskriften gjorda utredningen hade framgått,
att Bertil Wennerström lördagen den 9 november 1918, då han anmält sig
sjuk, vid en av sjuk vårdskonstapeln Iv. Ståhl verkställd undersökning befunnits
hava en kroppstemperatur av 38 '' C,

att Ståhl därför uppmanat Bertil Wennerström att ligga till sängs och lämnat
honom fyra pulver aspirin att intagas under lördagen och söndagen samt tillsagt
honom att, om han under natten kände sig sämre, meddela detta på söndagen,
att Bertil Wennerström under söndagen icke gjort någon sådan anmälan,
att han måndagen den 11 november 1918 intagits å fängelsets sjukhus såsom
lidande av plevrit,

att han redan dagen före sin frigivning den 22 november varit feberfri,
att han den 22 november i automobil överförts till gamisonssjukhuset, där
hans tillstånd förbättrats och han vistats uppe, till dess han den 11 januari 1919
ånyo insjuknat i lunginflammation och den 10 därpå följande februari avlidit.

Att Bertil Wennerströms kroppskrafter på grund av en alltför knappt tillmätt
fängelsekost skulle hava blivit så nedsatta, att han blivit mera mottaglig
för sjukdom, kunde jag ej anse vara utrett. Vid de inspektioner av fångvårdsanstalter,
som av mig under 1918 och 1919 företagits, hade jag funnit, att
utspisningen inom fängelserna varit rikligare än vad som under kristiden i allmänhet
tillkommit landets befolkning. Ett av klaganden åberopat intyg av en
Bertil Wennerströms medfånge av innehåll att fångvården inom fängelset varit
otillräcklig hade sedermera av intygsgivaren till alla delar återkallats.

Beträffande sjukvårdskonstapeln Ståhls förfarande att icke anmäla Bertil
Wennerströms sjukdomsfall för fängelseläkaren utan först på egen hand meddela
föreskrifter, hade fängelseläkaren doktor Vilhelm Djurberg upplyst, att han sedan
flera år givit bestämd order, att sjukvårdskonstapel endast efter av läkaren lämnad
föreskrift finge ordinera för sjukanmäld fånge, att Ståhls förfaringssätt vore ett
undantag från den bestämda ordningen, beroende därpå, att Ståhl först två dagar
före den 9 november 1918 börjat tjänstgöra såsom sjukvårdare, att den av Ståhl
åt den sjuke givna behandlingen icke kunde anses hava skadat denne, samt att
emellertid den organisation, varefter sjukvården inom fängelset i sina detaljer
bedreves, icke funnes i tryck eller skrift avfattad.

Som det syntes mig vara av största vikt, att för sjukvårdsbevakningen eftertryckligt
klargjordes, att det icke tillkomme densamma att på eget bevåg meddela
sjuka fångar medicinska föreskrifter, utan att det ålåge personalen att vid förekommande
sjukdomsfall inom fängelset genast anmäla desamma för läkaren och
avvakta dennes ordinationer, hade jag ansett mig böra bringa det förevarande
ärendet under fångvårdsstyrelsens prövning, och översände jag handlingarna med
anhållan, att fångvårdsstyrelsen ville i sinom tid meddela mig underrättelse om
den åtgärd, vartill fångvårdsstyrelsen funne deras innehåll föranleda.

— 1921 -

326

I en artikel den 25 september 1919 i tidningen Folkets Dagblad Politiken
hade gjorts gällande, att i straffängelset i Vänersborg förvarade rannsakningsfången
Harry Kronholm, sedan han insjuknat i fängelset, därstädes icke kommit
i åtnjutande av erforderlig vård. Med anledning därav hade jag anmodat direktören
vid straffängelset att verkställa undersökning och till mig inkomma med
upplysning, huru i anmärkta hänseendet förhållit sig. Därefter hade t. f. fängelsedirektören
Axel Thörnqvist hit inkommit med utredning i ärendet ävensom med
eget utlåtande, varjämte Kronholm avgivit påminnelser.

Vid prövning av handlingarnas innehåll hade jag bland annat inhämtat,
dels att Kronholm, som redan då han den 18 juni 1919 införpassades till fängelset
led av sjukdom, anfört klagomål över att vaktpersonalen — när han någon
dag i slutet av juni kände sitt tillstånd försämrat och anhöll, att fängelsets läkare
skulle underrättas — icke villfarit hans begäran, dels att t. f. fängelseläkaren
Hj. Ruthström i ett i ärendet avgivet yttrande anfört, att han icke förrän den 3
juli 1919 erhållit underrättelse om, att Kronholm anmält sig sjuk, samt att, enligt
Ruthströms uppfattning, fängelsepersonalens förmåga att bedöma Kronholms
sjukdomsfall visat sig otillräcklig, men att det vore att begära för mycket att av
icke medicinskt bildade personer fordra ett korrekt avgörande, huruvida det vore
fråga om ett tillfälligt illamående eller verklig sjukdom.

Vad sålunda förekommit hade givit mig orsak hysa eu förmodan, att hos
personalen i straffängelset icke tillräckligt ofta och med eftertryck inskärptes
nödvändigheten därav av att, då en fånge anmält sig sjuk, genast därom underrätta
fängelsedirektören eller fängelseläkaren utan att låta sitt eget omdöme avgöra,
huruvida en sådan anmälan borde ske eller ej. Med anledning därav tilllät
jag mig till fångvårdsstyrelsen överlämna handlingarna i ärendet för den åtgärd,
vartill fångvårdsstyrelsen funne deras innehåll föranleda, och anhöll jag
tillika, att fångvårdsstyrelsen i sinom tid ville lämna mig besked om det beslut,
fångvårdsstyrelsen funnit sig böra i ärendet meddela.

Därefter yttrade fångvårdsstyrelsen i en till mig inkommen skrivelse, att
fångvårdsstyrelsen — som i likhet med mig funne största uppmärksamhet böra
ägnas åt sjukvården inom fängelserna samt ansåge, att det icke borde tillkomma
annan än läkare att avgöra, huruvida sjukdomsfall förelåge eller ej — med föranledande
av mina erinringar till tjänstemännens kännedom och iakttagande utsänt
ett i avskrift bilagt cirkulär.

Cirkuläret, dagtecknat den 31 mars 1920 och riktat till samtliga direktörer
och föreståndare vid rikets fångvårdsanstalter, var av följande lydelse:

»Genom föreskrifter i Kungl. Maj:ts nådiga instruktion för fångvårdsstyrelsen
och fångvårdsstaten samt i gällande arbetsordning är för åstadkommande av god
hälso- och sjukvård vid fångvårdsanstalterna föreskrivet, att läkare, som särskilt
förordnats, skall minst eu gång varje vecka inställa sig vid anstalten, minst en
gång i månaden besöka varje fånge och jämväl i övrigt, på kallelse eller eljest
så ofta det erfordras besöka fångarna; läkaren bör ägna särskild uppmärksamhet
å nyankomna rannsakningsfångars och till urbota straff eller tvångsarbete dömda
fångars hälsotillstånd, ävensom å cellfängelsets inverkan på fångarnas sinnestillstånd
m. m.

— 1921

327

Enligt arbetsordningen skall bevakningstjänsteman, då fånge framställer befogad
begäran, efterkomma densamma, såvitt med vakttjänstgöringen och ordningen
är förenligt, men i annat fall rapportera förhållandet till närmaste förman.

Då enligt dessa bestämmelser förutsättes, att läkaren icke dagligen kan utöva
den tillsyn över icke sjukskrivna fångar, som kundo möjliggöra omedelbart ingripande
från hans sida vid första tecken till fånges insjuknande, avse instruktion
och arbetsordning, att samtliga till bevakningskåren hörande befattningshavare
skola vid de dagliga cellbesöken, vare sig de ske på grund av kalltdse
eller av annan tjänsteplikt, eller vid sammanträffande med fångar utom cellen
villigt avhöra deras andraganden om sjukdomsyttringar samt, utan att tilltro sig
kunna själva bedöma trovärdigheten; omedelbart i anledning av den skedda anmälan
inberätta förhållandet till vederbörande, å vars vidare åtgärd sakens behandling
beror.

Vid upprepade tillfällen hava till fångvårdsstyrelsens kännedom kommit
klagomål över uraktlåtenhet härutinnan. Huruvida grundad anledning till klagomålen
befunnits, må i åtskilliga fall kunna anses tvivelaktigt. Men i andra fall
synes uppenbart, att icke all den vaksamhet och tjänstvillighet iakttagits, som
varit ej blott önskvärda utan ock av tjänsteplikt förestavade.

Arbetsordningen föreskriver, att tjänstemannen skall med välvilja bemöta
fångarna. Mot denna bestämmelse bryter synnerligen grovt en var tjänsteman,
som förbiseende människokärlekens bud genom sin försummelse orsakar, att
någon,. som ställts under hans vård, för kortare eller längre tid lämnas utan
läkarhjälp för iråkad sjukdom.

Till förekommande av dylik försummelse vill styrelsen härigenom erinra, att
såsom tjänstefel kommer att beivras varje underlåtenhet av bevakningstjänsteman
att till direktör eller föreståndare eller den, som eljest för befäl vid anstalten,

inberätta fånges anmälan rörande sjukdomsfall, likasom ock av nämnda befäl

att till läkaren lämna underrättelse därom, ankommande härefter på läkaren under
tjänsteansvar att vidtaga de åtgärder, han anser nödiga.

Det åligger den, som vid anstalten för befälet, att i journal låta anteckna

varje mottagen sjukanmälan, med angivande av tiden, då läkaren därom underrättats.

Utdelande av läkemedel må icke ske utan läkares ordination, såvida icke
vid inträffande olycksfall tvingande skäl föreligga; och skall i sådant fall i journalen
därom göras anteckning med angivande av skälen och vidtagna åtgärder.

Detta har styrelsen velat kungöra Eder till samtliga befattningshavares vid
anstalten kännedom och iakttagande.»

30. Föråldrade lageditioner å fängelserna.

I skrivelse till kungl. fångvårdsstyrelsen har jag anfört följande.

Vid de av mig under 1919 företagna inspektioner av fängelserna hade jag
i somliga fall bemärkt, att senaste upplaga av Westrings lagedition icke funnits
å fängelserna tillgänglig.

Sålunda hade exempelvis vid inspektionen av centralfängelset i Växjö direktören
anfört, att fångvårdsstyrelsen allenast somliga år till fängelserna översände

— 1921 —

328

den för året utkomna lageditionen. Centralfängelset hade fått mottaga lagböcker
under 1910 och 1916, men icke något år däremellan eller efter sistnämnda år.

Föreståndaren för kronohäktet i Hudiksvall hade sagt sig icke hava till sitt
förfogande lagbok av senare år än 1910. Det i häktet förefintliga exemplaret vore av
Uppströms edition. Fångvårdsstyrelsen tillhandahölle lagböcker allenast med
många års mellanrum.

Med anledning därav finge jag för min del erinra, att det syntes mig nödvändigt,
att samtliga fångvårdsanstalter årligen försåges med den senast utkomna
editionen av Westrings lagbok. En noggrann kännedom om den mångfald av
författningar, tillhörande strafflagstiftningen, vilka plägade finnas intagna i nämnda
lagbok och vilkas innehåll borde vara för fängelseledningen bekant, samt om de
ändringar i och tillägg till författningarna, vilka numera ofta vidtoges, torde påkalla
en sådan anordning. Även för fångarnas del syntes det synnerligen önskvärt,
att inom fängelserna funnes tillgänglig en lagbok av senaste upplaga. Ett
sådant förhållande, som att den å kronohäktet i Hudiksvall befintliga lagboken
vore nära 10 år gammal, syntes mig synnerligen betänkligt.

Jag finge därför anhålla, att fångvårdsstyrelsen ville träda i författning om
den påpekade bristens avhjälpande samt meddela mig vad fångvårdsstyrelsen
funnit sig böra i ärendet åtgöra.

Med anledning härav meddelade fångvårdsstyrelsen i skrivelse till Kungl.
Maj:t, att frågan om lagbokens årliga tillhandahållande behandlats av fångvårdsstyrelsen
vid åtskilliga tillfällen. Fångvårdsstyrelsen hade emellertid med hänsyn
till därmed förenade kostnader ansett sig höra, i den mån nyare författningar
tillhörande strafflagstiftningen kunnat på annan väg bringas till fångvårdsanstalternas
kännedom, om möjligt inbespara utdelningen av nya upplagor av själva
lagboken. Fullständiga årgångar av svensk författningssamling expedierades häftesvis
till samtliga centrala fångvårdsanstaltar och straffängelser, varutöver jämväl
till kronohäktena sändes sådana nummer av författningssamlingen, som berörde
deras verksamhetsområde. Vid sådant förhållande och då fångvårdsstyrelsens
expensanslag icke vore tillräckligt för årligt inköp av ett större antal lageditioner,
hade fångvårdsstyrelsen allenast med några års mellanrum tillhandahållit
anstalterna dylika editioner. Givetvis vore dock önskvärt, att inom vart
fängelse funnes tillgängligt ett exemplar av strafflagen med tillhörande författningar,
allt med däri senast införda förändringar. Då årliga upplagor av endast
strafflagen, med vad därtill hörde, icke utgåves, funne fångvårdsstyrelsen i likhet
med J. O., det vara fördelaktigt att tillhandahålla en var fångvårdsanstalt ett
exemplar av senast utkomna lagedition. På grund därav hemställde fångvårdsstyrelsen
till Kungl. Maj:ts prövning, huruvida fångvårdsstyrelsen skulle äga för
fångvårdsanstalterna låta framdeles för varje år, då ny lagedition utkomme, anskaffa
ett exemplar därav för var anstalt samt för 1920 för omedelbar utdelning
till anstalterna till gällande pris inköpa tillhopa 43 exemplar av Westrings lag
för nämnda år.

I ärendet ingavs därefter ett anbud från Aktiebolaget P. A. Norstedt & Söner,
enligt vilket bolaget vore villigt att till statsverket försälja inbundna exemplar
av 1920 års lagedition, billigare upplagan, till ett pris av 16 kronor för exemplar.

— 1921 —

329

Därpå meddelade Kungl. Maj:t i nådigt brev den 21 maj 1920 till fångvårdsstyrelsen,
att Kungl. Maj:t funnit gott medgiva, att fångvårdsstyrelsen finge
för utdelning till fångvårdsanstalterna från bolaget inköpa 43 exemplar av
Westrings lagedition för 1920.

III. Framställningar till Konungen.

1. Framställning angående ersättning till värnpliktige n:r 605 73/mr y
Anders Torsten Berglund, som obehörigen undergått förvandlingsstraff
för uteblivande vid inskrivningsförrättning.

I detta ämne har jag den 29 januari 1920 till Konungen avlåtit följande
framställning:

»I en hit inkommen skrivelse har M. O. anfört:

I Norrbottens-Tidningen för den 10 augusti 1916 hade förekommit under
rubrik: Den militära »ordningen». Värnpliktig, som fullgjort sin inskrivnings skyldighet,

kastas i fängelse för utebliven mönstring, en artikel av innehåll, bland
annat, att verkstadsarbetaren Anders Torsten Berglund, vilken den 12 november
1914 inskrivits under n:r 605 78/1914 y, under fullgörande av värnpliktstjänstgöring
blivit införpassad till kronohäktet i Luleå för avtjänande av böter för utevaro
från inskrivningsförrättning år 1915. Av yttranden, som M. O. med anledning
av nämnda artikel infordrat, framginge att Berglund haft tillfälle att anföra besvär
mot det beslut, varigenom han fällts till böter för utevaro, men att han låtit
detta beslut vinna laga kraft. Likväl kunde sättas i fråga, huruvida icke de
myndigheter, som tagit befattning med bötesbeslutets verkställighet, bort vidtaga
åtgärd i syfte att få samma beslut satt ur tillämpning. Enligt vad utredningen
i ärendet gåve vid handen, hade nämligen Berglund, när han genom en polisbetjänt
krävts på bötesbeloppet, omtalat för denne, att Berglund undergått inskrivning.
Då Berglund sedermera avhämtats för att befordras till undergående
av förvandlingsstraffet, skulle kunnat undersökas, om Berglund undergått inskrivning
före den förrättning, från vilken han förmenats hava uteblivit utan laga
förfall; och skulle till företagande av undersökning därom för övrigt förelegat
tillräcklig anledning redan i det förhållande, att Berglund vid tiden för avhämtningen
ej kunnat befinna sig i värnpliktstjänstgöring, med mindre han inskrivits
senast under 1915. Att Berglund kommit att anses såsom den där förfallolöst
uteblivit från 1915 års inskrivningsförrättning, syntes emellertid ytterst bero därpå,
att han efter 1914 års inskrivning av värnpliktiga, födda år 1894, flyttat från
Nederluleå församling till Luleå domkyrkoförsamling, samt att pastorsämbetet i
sistnämnda församling, vilket efter granskningen av inskrivningslistan torde hava
fått underrättelse om Berglunds inskrivning och hans inskrivningsnummer, icke
infört anteckning därom å inskrivningstilläggslista. Varken de tjänstemän, som
tagit befattning med bötesstraffets verkställighet, eller pastorsämbetet i Luleå dom 42

— Justitieombudsmannens ämbetsberättehe till 1921 års riksdag.

330

kyrkoförsamling stode för sin ämbetsutövning under M. 0:s tillsyn, utan tillkomme
tillsynen å deras ämbetsutövning J. O. M. O. finge därför överlämna samtliga
inkomna handlingar i ärendet för den åtgärd, som måtte ankomma på J. O.

Av handlingarna i ärendet har jag inhämtat följande.

Berglund, som är född den 18 februari 1894 i Nederluleå församling, upptogs
såsom inskrivningsskyldig enligt kungl. förordningen den 17 september 1914
angående inskrivning av värnpliktiga, som äro födda år 1894, i den av vederbörande
mantalsskrivningsförrättare under oktober 1914 upprättade inskrivningslistan
för nämnda församhng, vilken lista därefter undergick granskning av pastorsämbetet
i församlingen. Vid förrättning, som avslutades den 27 november 1914,
blev Berglund därefter inskriven såsom värnpliktig. Den 30 november 1914 uttog
Berglund flyttningsbetyg från Nederluleå församhng till Luleå domkyrkoförsamling,
i vilket betyg Berglund angavs vara inskrivningsskyldig, och blev flyttningsbetyget
ingivet till pastorsämbetet i domkyrkoförsamlingen den 2 december 1914.
Den av vederbörande mantalsskrivningsförrättare till pastorsämbetet i domkyrkoförsamlingen
översända inskrivningslistan för församlingen för 1915 upptog icke
Berglund. Vid den av pastorsämbetet företagna granskningen av listan den 14
januari 1915 blev Berglund emellertid däri införd under rubrik: Efter inskriv ningshstans

granskning den 15/io 1914 inflyttade födda 1894, och angavs jämväl,
att Berglund den 2 december 1914 inflyttat från Nederluleå församling. Sedan
pastorsämbetet i Nederluleå församhng den 16 januari 1915 återbekommit 1914
års inskrivningslista för församlingen, avsände pastorsämbetet den 18 i samma
månad till pastorsämbetet i Luleå ett brevkort med underrättelse att Berglund,
som den 30 november 1914 utskrivits till Luleå domkyrkoförsamling, enligt inkommen
inskrivningslista blivit som värnpliktig inskriven med n:r 605 73/i9i4 y.
Pastorsämbetet i domkyrkoförsamlingen lämnade icke meddelande härom till
vederbörande inskrivningsmyndighet vare sig genom särskild skrivelse eller genom
anteckning i den av pastorsämbetet den 17 februari 1915 för Luleå domkyrkoförsamling
upprättade inskrivningstilläggslistan. Vid inskrivningsförrättning den
20 februari 1915 i Luleå stad var Berglund icke tillstädes, och blev han i anledning
därav upptagen i förteckningen över värnpliktiga, tillhörande Bodens rullföringsområde
n:r 73, som 1915 utan anmält laga förfall uteblivit från inskrivningsförrättning.
Sedan K. B. i Norrbottens län genom beslut den 22 april 1915 fastställt böterna
för utevaron till 40 kronor, översändes vederbörliga utdrag av förteckningen
till magistraten i Luleå. Då bötesbeloppet därefter den 26 juli 1915 skulle indrivas
genom exekutionsbetjänten Gustaf Wetter, åberopade Berglund såsom skäl till
frikännande från bötesansvaret, att han redan vore inskriven, i anledning varav
Berglund erhöll skriftlig del av K. B:s resolution. Berglund ingav emellertid icke
till magistraten i Luleå bevis till styrkande av den mot böternas indrivande gjorda
invändningen. Sedan Berglund vid därefter sökt verkställighet av bötesresolutionen
befunnits sakna tillgångar till böternas gäldande, blevo desamma på ansökan
av stadsfogden i Luleå genom ett av K. B. den 24 januari 1916 meddelat beslut
förvandlade till fängelse 7 dagar. Berglund blev därefter för fängelsestraffets
avtjänande eftersökt i Luleå, men kunde icke där anträffas, varefter stadsfogden
i Luleå den 6 mars 1916 begärde handräckning hos kronofogden i Luleå fögderi,

— 1921 —

331

som den 8 mars i sin ordning remitterade liandräckningsärendet till polisuppsyningsmannen
i Boden. Efter det polismannen A. L. Wikström vid ett par tillfällen
meddelat sig med Berglund om verkställighetsärendet och uppmanat honom
att genom det militära befälet söka vinna rättelse, men Berglund icke åtgjort
något i saken, blev han den 28 juli 1916 transporterad till kronohäktet i Luleå
för avtjänande av förvandlingsstraffet. Från kronohäktet frigavs Berglund den 4
augusti 1916.

Yttranden i ärendet hava avgivits av polisuppsyningsmannen i Boden och
stadsfogden i Luleå, befälhavaren för Bodens rullföringsområde n:r 73 och befälhavaren
för Norrbottens inskrivningsområde, pastorsämbetena i Nederluleå församling
och Luleå domkyrkoförsamling samt ordföranden i 1915 års inskrivningsnämnd
i Bodens rullföringsområde n:r 73.

Stadsfogden i Luleå har bland annat anfört följande:

Wetter hade på förfrågan om vad som förekommit mellan honom och Berglund
meddelat, att Berglund, då han krävts å bötesbeloppet, uppgivit att han
redan vore inskriven; att Wetter, som haft att indriva samtliga beväringsböterna,
därvid det ofta förekommit, att invändningar mot desammas påföring framställdes,
icke kunnat erinra sig, om Berglund företett någon handling, som styrkt
hans ovannämnda uppgift, men att Wetter i varje fall rått Berglund att besvära
sig och för sådant ändamål lämnat honom avskrift av böteshandlingen, att Wetter
vid ett tillfälle senare på hösten, antagligen den dag fattigdomsbeviset utfärdades,
frågat Berglund, varför han ej besvärat sig, och att Berglund därtill i liknöjd ton
genmält, att det väl ej vore så noga, hans kamrater vid Notviks verkstad en hade
sagt honom, att man ej kunde uttaga böterna. Ej heller vid detta tillfälle hade
Berglund, så vitt Wetter kunde påminna sig, företett något bevis för sitt påstående,
att han redan varit inskriven.

Polisuppsyningsmannen i Boden har anfört följande:

Yarken före eller efter det Berglund i Boden blivit krävd på bötesbeloppet
hade han hos polisuppsyningsmannen anmält, att böterna varit honom oriktigt
påförda, eller företett något bevis eller annan handling till styrkande av att så
varit fallet. I anledning därav och då polisuppsyningsmannen icke eljest haft
anledning förmoda, att böterna voro oriktigt påförda, hade polismannen Wikström
beordrats att, då Berglund saknat utmätningsbara tillgångar, förpassa honom till
kronohäktet i Luleå för böternas avtjänande. Wikström hade i saken meddelat,
att han eftersökt Berglund dels vid Norrbottens regemente, där han enligt anteckning
å handlingarna angivits vistas, och dels vid andra vapenslag i Boden med
undantag av Norrlands artilleriregementes detachement, då han någon dag under
senare delen av juli månad å Drottninggatan i Boden träffat en värnpliktig tillhörande
sistnämnda detachement. Då Wikström av hans uniform förmärkt, att
han tillhörde det batteri, som Luleåborna plägade tilldelas, hade han frågat den
värnpliktige, om Berglund funnes å batteriet, vartill denne svarat, att han själv
vore den efterfrågade. Wikström hade då upplyst Berglund om, att han vore
beordrad att indriva 40 .kronor böter, påförda Berglund för utevaro från inskrivningsförrättning
i Luleå stad. Berglund hade meddelat, att han visste av böterna
samt uttalat sin förvåning över, att saken icke vore utagerad, då han fått intyg

— 1921 —

332

från befälhavaren för Bodens rullföringsområde om att han undergått inskrivning.
På Wikströms fråga, om han ej anfört besvär över bötespåföringen eller uppdragit
åt exekutionsbetjänten Wetter i Luleå, som delgivit honom bötesutdraget, att
göra detta, hade Berglund genmält, att han icke kunde hava någon skyldighet att
förfara så, då han dels hade förenämnda intyg och dels numera vore i militärtjänstgöring.
Wikström hade påpekat, att det vore ju möjligt, att han på något sätt
underlåtit iakttaga gällande föreskrifter i fråga om inskrivningen. Därom hade
Berglund icke kunnat yttra sig utan endast vidhållit, att han vore inskriven. Wikström
hade därefter tillsagt Berglund att genast anmäla förhållandet å batteriexpeditionen
för vinnande av klarhet i saken. Wikström hade tillagt, att Berglund
i annat fall, därest han icke betalade böterna, måste undergå 7 dagars fängelse.
Härtill hade Berglund genmält, att det vore honom alldeles likgiltigt, om han
sutte i fängelse eller vore i militärtjänstgöring. Den 26 juli hade Wikström
besökt detachementet samt uppsökt Berglund och frågat honom, vad han gjort
åt saken, vartill Berglund meddelat, att han icke hade anmält förhållandet hos
vederbörande eller anskaffat det intyg, som han förut åberopat. Wikström hade
då påpekat, att eftersom Berglund icke gjort något åt saken eller än mindre styrkt,
att han i vederbörlig ordning fullgjort sin inskrivningsskyldighet, det endast återstode
att betala eller avtjäna böterna. Härtill hade Berlund allenast frågat, vilken
dag det skulle bliva att fara ned till kronohäktet. Härpå hade Wikström meddelat,
att, om intet vore åt saken åtgjort den 28 juli, skulle införpassningen verkställas,
enär skyndsam redovisning vore av nöden, då Wikström haft ärendet om
hand utöver föreskriven tid. Efter detta samtal hade Wikström uppsökt tjänstförrättande
batteriadjutanten och omtalat sakens läge. Adjutanten hade på Wikströms
begäran antecknat förhållandet och lovat att för sin batterichef klargöra
saken. Wikström hade samtidigt erinrat om, att han hade för avsikt att förpassa
Berglund till kronohäktet den 28 juli, därest icke Berglund innan dess styrkt den
mot bötesbeslutets verkställande gjorda invändningen. När Wikström den 28
juli på morgonen begivit sig till detachementet för att hämta Berglund, hade han
träffat honom civilklädd i närheten av detachementet på väg till polisstationen,
varefter Wikström, då Berglund icke heller nu kunnat styrka den mot bötesbeslutets
verkställande gjorda invändningen, efter vederbörligt tillstånd av Berglunds
batterichef omedelbart införpassat honom till kronohäktet i Luleå.

Befälhavaren för Norrbottens inskrivningsområde har framhållit, att det i
ärendet ifrågakomna förhållandet vore att betrakta som ett undantagsfall, uppkommet
därigenom, att två inskrivningsförrättningar hållits under 1914, därav den
sista under november, och att 1915 års inskrivningsförrättning tagit sin början
så tidigt, att handlingarna från den senast hållna förrättningen dessförinnan icke
hunnit komma vederbörande myndigheter tillhanda.

Rullföringsbefälhavaren har anfört, att något fel från 1915 års inskrivningsnämnd
icke kunde anses föreligga, enär inskrivningslängdernas uppgörande grundat
sig på inkomna inskrivningslistor, i förevarande fall från Luleå pastorsämbete,
som upptagit Berglund såsom inskrivningsskyldig. Orsaken till att Berglund
felaktigt påförts böter för utevaro från inskrivning år 1915, hade uteslutande
berott därpå, att Berglund utflyttat från Nederluleå den 2 december 1914
och sålunda innan inskrivningslistorna från rullföringsbefälhavaren kommit pastors —

1921 —

333

er''

ämbetet i Nederluleå slutligen tillhanda, varigenom nämnda ämbete ej kunnat
anteckna inskrivningsnumret för Berglund vid hans utflyttning till Luleå stad,
och att Berglund blivit upptagen på inskrivningslistan från Luleå domkyrkoförsamling
såsom inskrivningsskyldig.

Ordföranden i 1915 års inskrivningsnämnd i Bodens rullföringsområde n:r 73
har framhållit att, då meddelande om Berglunds inskrivning med uppgift å inskrivningsnummer
den 18 januari 1916 avlåtits till pastorsämbetet i Luleå domkyrkoförsamling,
hade det ålegat pastorsämbetet att med inskrivningstilläggslista
komplettera förut till inskrivningsbefälhavaren insända inskrivningslistan för Luleå
stad.

Pastorsämbetet i Luleå domkyrkoförsamling har yttrat:

Av handlingarna framginge, att Berglund utflyttat från Nederluleå församling
den 30 november 1914 och inflyttat till Luleå stad den 2 därpå följande december,
att han å flyttningsbetyget från förstnämnda församling betecknats såsom »inskrivningsskyldig»,
att inskrivningslistan från Luleå för 1915 vore daterad den 14
januari 1915, samt att underrättelse om Berglunds inskrivning blivit avsänd från
Nederluleå den 18 januari 1915. Av dessa fakta följde, att pastorsämbetet i
Luleå ägt ovillkorlig skyldighet att införa Berglund såsom inskrivningsskyldig å
1915 års inskrivningslista, emedan pastorsämbetet vid denna tidpunkt icke ägt
kännedom om Berglunds inskrivning och inskrivningsnummer. Ordföranden i
1915 års inskrivningsnämnd hade förmenat, att pastorsämbetet i Luleå skolat
införa; uppgift om Berglunds inskrivning å den senare avgivna tilläggslistan.
Pastorsämbetet ville fästa uppmärksamheten därpå, att varken § 5 eller § 9 inskrivningsförordningen
den 31 december 1914 innehölle sådana bestämmelser, som
gåve stöd åt inskrivningsnämndens ordförandes påståenden. Enligt bestämmelserna
i § 5 inskrivningsförordningen hade pastorsämbetet i Luleå varken kunnat
eller skolat uppföra Berglund å den i § 9 samma förordning föreskrivna inskrivningstilläggslistan,
enär pastorsämbetet enligt uppgift från inskrivningsnämnden
via pastorsämbetet i Nederluleå vid denna tidpunkt ägt kännedom om, att Berglund
redan vore inskriven inom rullföringsområdet n:r 73. Nämnda § 9 angåve
närmare de kategorier »inskrivningsskyldiga», som skulle uppföras å tilläggslistan.
Och § 5 definierade de inskrivningsskyldiga sålunda: »skolande såsom inskrivningsskyldiga
upptagas samtliga förut icke inskrivna ynglingar o. s. v.» Berglund
hade sålunda enligt pastorsämbetets mening icke kunnat hänföras till någon av
de kategorier inskrivningsskyldiga, som jämlikt § 9 skolat uppföras å tilläggslistan,
enär han redan varit inskriven. Då inskrivningsförordningen av lätt förklarliga
skäl icke innehölle någon bestämmelse med föreläggande för pastorsämbete
att meddela den inskrivande myndigheten inom samma rullföringsområde
om en värnpliktigs inskrivning av denna myndighet, hade pastorsämbetet dessutom
saknat varje anledning att underrätta inskrivningsnämnden — som just
vore den myndighet, från vilken pastorsämbetet i Luleå via pastorsämbetet i
Nederluleå fått meddelande om att Berglund faktiskt inskrivits — angående dess
egen inskrivningsåtgärd med avseende å Berglund. Beträffande anledningen till
att Berglund kommit att anses såsom den där förfallolöst uteblivit från 1915 års
inskrivning erinrade pastorsämbetet om, att av 1915 års inskrivningslista för Luleå
stad framginge, att i kol. 14 vederbörlig anteckning gjorts därom, att Berglund

— 1921 —

334

inflyttat från Nederluleå den 2 december 1914. I denna anteckning läge förklaringen
till felaktigheten. Det syntes pastorsämbetet, att inskrivningsmyndigheterna
under övergångsåren 1914—1915, då dubbla inskrivningar förekommit, haft
särskild anledning att noggrant tillse, att de icke det senare året upptagit någon,
som de själva förut inskrivit, men rörande vars inskrivning under 1914 underrättelse
icke före samma års slut eller i varje fall icke före den 15 januari 1915,
då de nya inskrivningslistorna avsändes, framkommit till det pastorsämbete, där
han efter inskrivningen blivit kyrkoskriven.

Slutligen har Berglund i en till mig insänd skrift anhållit, att ersättning av
statsmedel måtte beredas honom för den tid, han hållits i fängelse, och har Berglund
angivit sina ersättningsanspråk till traktamente i 7 dagar efter 10 kronor
för varje dag samt 250 kronor för oförskyllt lidande och besvär.

I ärendet är ådagalagt, att Berglund för utevaro från inskrivningsförrättning,
vid vilken han icke ägt skyldighet att iakttaga inställelse, blivit fälld till böter
40 kronor samt att han efter förvandling av böterna hållits i fängelse 7 dagar.
Berglund har sålunda undergått frihetsstraff för en förment förseelse, vartill han
eke gjort sig skyldig.

I den mån nämnda missförhållande kunde bero av fel eller försummelse i
tjänsten hos någon myndighet, borde ansvar och ersättning utkrävas av myndigheten.
M. O. har emellertid ej funnit skäl vidtaga åtgärd mot någon myndighet,
som lyder under hans tillsyn. Icke heller jag har kunnat finna, att någon myndighet,
som för sin ämbetsutövning står under min tillsyn, gjort sig skyldig till
sådant tjänstefel, att ansvar eller ersättningsskyldighet skulle kunna ifrågakomma.
Det har visserligen blivit antytt, att pastorsämbetet i Luleå domkyrkoförsamling
bort efter mottagande av meddelandet från pastorsämbetet i Nederluleå församling
om Berglunds inskrivning och inskrivningsnummer göra anteckning därom i
inskrivningstilläggslistan för att såmedelst åstadkomma rättelse i den av pastorsämbetet
förut granskade inskrivningslistan. I § 9 i kungl. förordningen den 31
december 1914 angående inskrivning och redovisning av värnpliktiga samt deras
tjänstgöring m. m., som trädde i kraft den 1 januari 1915, föreskrevs emellertid,
att inskrivningstilläggslista skulle upptaga inskrivningsskyldiga, vilka inflyttat
efter det inskrivningslistan granskats, samt att, för den händelse inskrivningsskyldig
efter nämnda tidpunkt uttagit betyg för aflyftning eller enligt inkommen
anmälan inflyttat i annan församling eller avlidit eller uttagit prästbetyg för undergående
av inskrivning å annan ort eller, enligt ingången anmälan, avgått från
eller inskrivits å sjömanshus, upplysning därom skulle meddelas å inskrivningstilläggslistan.
Ifrågavarande rättelse av innehållet i inskrivningslistan var därför
icke av beskaffenhet, att anteckning bort inflyta i inskrivningstilläggslistan.

Anledning till åtgärd mot de myndigheter, som handhaft ärendet angående
indrivning av böterna och befordrandet av förvandlingsstraffet till verkställighet,
har icke heller förelegat. Exekntionsbetjänten Wetter har vid delgivning av bötesresolutionen,
därvid Berglund gjorde erinran mot bötespåföringen, tillställt honom
eu avskrift av resolutionen samt uppmanat honom att till magistraten i Luleå
ingiva bevis till styrkande av sin invändning. Polismannen Wikström har, då

— 1921 —

335

lian avhämtade Berglund för undergående av förvandlingsstraffot, lämnat honom
erforderligt rådrum för att söka åstadkomma rättelse samt jämväl bragt sakförhållandet
till vederbörande militärbefäls kännedom.

Oaktat Berglund sålunda erhållit rådrum och underrättelse om, vad han haft
att iakttaga för att vinna befrielse från det honom ålagda straffet, har han icke,
såvitt^ handlingarna utvisa, i nämnda hänseende företagit någon åtgärd.

Grunden till det uppenbara missförhållandet, att Berglund, ehuru oskyldig,
blivit straffad, torde såsom i ärendet framhållits, ytterst vara att söka i den omständigheten,
att till följd av genomförandet 1914 av den nya härordningen två
inskrivningsförrättningar hållits under nämnda år, därav den ena under november
månad och så sent, att handlingarna beträffande denna förrättning icke hunnit
komma vederbörande myndigheter tillhanda i tillräckligt god tid före början
av 1915 års inskrivningsförrättning.

Berglund har hemställt, att ersättning av statsmedel måtte beredas honom
för den tid, han hållits i fängelse. Sådan ersättning torde icke efter ordalagen
kunna tillkomma honom på grund av bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886
angående ersättning av allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde. Då det
emellertid synes behj ärtans värt att ersättning” beredes Berglund, har jag ansett
mig i underdånighet böra bringa förhållandet till Eders Kungl. Maj ds kännedom
för den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna saken förtjäna.»

Sedan kungl. statskontoret avgivit underdånigt utlåtande, har Kungl. Maj:t
i skrivelse till statskontoret den 30 april 1920 meddelat, att Kungl. Maj:t funnit
gott tillerkänna Berglund ersättning i nu ifrågavarande hänseende med, i ett för
allt, skäliga ansedda 100 kronor att utgå från andra huvudtitelns reservationsanslag
till extra utgifter, och anbefallde Kungl. Maj:t statskontoret att genom K. B:s
i Norrbottens län försorg låta tillställa Berglund det honom sålunda tillerkända
beloppet.

2. Framställning angående ersättning till värnpliktige n:r 426 18/i9os
Axel Svensson, som ©behörigen undergått förvandlingsstraff för uteblivande
vid inskrivningsförrättning.

I denna fråga avlät jag den 14 juni 1920 till Konungen följande framställning: »I

en hit inkommen skrivelse har M. O. anfört följande:

I en till M. O. insänd skrift hade värnpliktige n:r 426 18/i909 filaren Axel
Svensson anfört klagomål däröver att han, ehuru enligt frisedel av den 10 mars
1910 frikallad från värnpliktens vidare fullgörande, blivit för utevaro från inskrivning
år 1917 inom Stockholms lantrullföringsområde n:r 46 dömd till böter. Den
utredning, som verkställts i anledning av klagomålen, hade givit vid handen, att
det flyttningsbetyg, som företetts av Svensson vid inflyttning till Södertälje stadsförsamling
den 14 oktober 1916, icke upptagit vederbörlig anteckning om Svenssons
värnpliktsförhållanden och att i följd därav icke någon anteckning gjorts i

— 1921 —

336

inskrivningslistan för Södertälje stad angående Svenssons frikallelse från värnpliktens
vidare fullgörande. Svenssons oriktiga uppförande å bötesförteckningen
kunde därför icke läggas inskrivningsmyndigheterna till last. Då emellertid fel
kunde hava begåtts av tjänstemän, som för sin verksamhet stode under J. 0:s
tillsyn, överlämnade M. O. handlingarna för den åtgärd, som på J. O. kunde
ankomma.

Av handlingarna i ärendet har jag inhämtat följande.

Svensson, som är född den 10 juli 1888, anställdes den 27 januari 1908 såsom
volontär vid Kalmar regemente, men erhöll den 13 april 1909 på grund av
sjukdom avsked från regementet. Den 10 mars 1910 blev Svensson, som då var
kyrkobokförd i Björkholm i Stenberga socken i Jönköpings län, av inskrivningsnämnden
inom Oskarshamns rullföringsområde n:r 18 såsom till tjänst vid rikets
försvar oförmögen frikallad från värnpliktens vidare fullgörande. Frisedel blev
i enlighet därmed för Svensson utfärdad.

Efter utflyttning från Stockholms stads 30:de rote inflyttade Svensson den 2
oktober 1915 till stadens ll:te rote i Hedvig Eleonora församling, därvid i såväl
inflyttningslängd som man talsbok gjordes anteckning om att Svensson vore från
värnplikt frikallad. Den 18 april 1916 utfärdade pastorsämbetet i församlingen
för Svensson ett enligt påstämpling ej utom Stockholm gällande flyttningsbetyg.
Betygets framsida är numera överkorsad men innehåller å anvisad plats anteckning
av rotemannen Gösta Jakobsson, att Svensson är såsom värnpliktig frikallad.
Å betvgets baksida finnes rotemannens i roten n:r 11 artilleriroten stämpel den
31 maj 1916 och den 30 september 1916. Betyget är icke av pastor ifyllt med
uppgift om utflyttning från Hedvig Eleonora församling eller inskrivning i annan
församling. Den 30 september 1916 anmälde Svensson hos rotemannen sin utflyttning
till Södertälje stadsförsamling och blev anteckning därom gjord i utflyttningslängden
och mantalsboken för roten. Samma dag utfärdade pastorsadjunkten
i Hedvig Eleonora församling Elis Schröderheim flyttningsbetyg för Svensson och
hans familj. Någon anteckning om Svenssons värn pliktsförhållanden blev icke
införd i betyget, som sålunda därutinnan innehöll allenast de å formulärets 16:de
rad förekommande tryckta orden: »Mannen är såsom värnpliktig». Då Svensson
den 14 oktober 1916 anmälde sin inflyttning till Södertälje stadsförsamling, företeddes
flyttningsbetyget, och blev vid införingen i församlingsboken antecknat, att
värnpliktsförhållandet ej vore med säkerhet utrönt.

Svensson upptogs därefter i den för 1917 upprättade inskrivningslistan över
värnpliktiga för Södertälje stad samt, då någon anteckning angående Svenssons
frikallelse från värnpliktens vidare fullgörande icke gjordes vid pastors granskning
av inskrivningslistan, i inskrivningslängden 1917 för Stockholms lantrullföringsområde
n:r 46. Då Svensson uteblev från inskrivningsförrättning inom rullföringsområdet,
blev han av K. B. i Stockholms län fälld till böter 40 kronor.
Den 14 juni 1917 erhöll Svensson skriftlig del av bötesresolutionen, mot vilken
Svensson icke i vederbörlig ordning hos magistraten i Södertälje framställde någon
invändning. Sedan Svensson vid sökt verkställighet av bötesresolutionen befunnits
sakna tillgångar till böternas gäldande, blevo desamma genom ett av K. B.
den 13 november 1917 meddelat beslut förvandlade till fängelse 7 dagar. Den 30

— 1921 —

januari 1918 infann sig inspektionskonstapeln i Södertälje Frans Gustaf Strömgren
på order av stadsfiskalen därstädes F. W. Malmborg hos Svensson för verk
städighet av förvandlingsresolutionen. På Svenssons erinran att han hade frisedel,
som han likväl icke kunde förete, lät Strömgren emellertid anstå med verkställigheten.
Då Svensson den 6 februari 1918 allt fortfarande icke kunde förete fri
sedeln, blev han under bevakning av rådhusvaktmästaren A. Malmqvist transporterad
till straffängelset i Stockholm. Efter ankomsten dit företedde Svensson fri
sedeln för direktören vid fängelset C. G. Reutersvärd, som dock fann densamma
icke böra uppehålla fängelsestraffets avtjänande. Från straffängelset frigavs Svensson
den 13 februari 1918.

I den till M. O. insända klagoskriften har Svensson anfört följande:

Vid tiden för böternas utkrävande hade Svensson icke vant i tillfälle att
förete sin frisedel, som funnits å annan ort än där Svensson varit boende, och
därtill hade Svensson genom sjukdom varit förhindrad att göra jäv eller anmärkning
mot böternas påförande. Sedan böterna förvandlats, hade en poliskonstapel
inställt sig för att avföra Svensson för undergående av fängelsestraffet, och, ehuru
Svensson då kunnat förete sin frisedel, hade hans protest lämnats utan avseende.
Sedan Svensson avlämnats å straffängelset, hade Svensson vänt sig till fängelsedirektören
och anmält, att Svensson enligt frisedel vore frikallad från vidare full
görande av värnplikt och att ett misstag måste föreligga samt till direktören
överlämnat frisedeln. Svensson hade emellertid mot sin protest måst undergå
förvandlingsstraffet. Då Svensson orättmätigt påförts ifrågavarande böter samt
oskyldigt undanryckts från sin familj och insatts i fängelse, anhölle Svensson, att
åtgärder måtte vidtagas för att han måtte erhålla ersättning för lidande och mistad
arbetsförtjänst.

I ärendet hava yttranden avgivits av befälhavaren för Stockholms inskrivningsområde,
befälhavaren för Stockholms lantrullföringsområde n:r 46, pastorsämbetet
i Södertälje stadsförsamling, pastorsadjunkten Schröderheim, rotemannen
Jakobsson, stadsfiskalen Malmborg, fängelsedirektören Reutersvärd och K. B. i
Stockholms län.

Befälhavaren för Stockholms inskrivningsområde har anfört, att Svensson
upptagits i inskrivningslängden 1917 för rullföringsområdet n:r 46 med ledning
av den i § 6 i inskrivningsförordningen omnämnda inskrivningslistan för Södertälje
stad. I denna lista hade icke någon anteckning av pastorsämbetet gjorts
angående Svenssons frikallelse från värnpliktens vidare fullgörande och inskrivningsnämnden
hade därför, med den kännedom, som nämnden vid inskrivningsförrättningen
ägt om Svenssons värnpliktsförhållanden, måst upptaga Svensson
såsom inskrivningsskyldig i bötesförteckningen.

Rullföringsbefälhavaren har framhållit, att Svensson varit i 1917 års inskrivningslängd
för Stockholms lantrullföringsområde upptagen såsom inskrivningsskyldig
och att, då han ej infunnit sig och någon anledning till att han ej varit
skyldig att inställa sig ej syntes hava förekommit, han blivit uppförd i bötesförteckningen.
I 1916 års inskrivningslängd hade han däremot ej varit upptagen
och ej heller hade han varit införd i rullföringsområdets stamrulla.

43 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1921 års riksdag.

338

Pastorsämbetet i Södertälje har anfört att, när Svensson den 14 oktober 1916
inflyttade från Hedvig Eleonora församling i Stockholm till Södertälje stadsförsamling
enligt ett den 30 september 1916 av pastorsadjunkten Schröderheim utfärdat
betyg, intet stod angivet å rad 16 å flyttningsbetyget rörande värnplikten och
att därför i församlingsbokens kolumn 15 inskrivits: »värnpliktsförhållandet éj
med säkerhet utrönt», varifrån samma anteckning i inskrivningslistan härlett sig.

Rotemannen Jakobsson har anfört följande:

Svensson hade den 2 oktober 1915 inflyttat från den 30:de till den ll:te roten samt
den 30 september 1916 utskrivits till Södertälje, och hade vid båda flyttningarna i in-eller
utflyttaingslängd samt i mantalsboken antecknats: frikallad. 111 de rotens anmälningslista
hade Svensson till följd av nämnda anteckningickeupptagitsochejhelleriiuskrivningslistan
för år 1916 eller dess bilagor. Att ordet »frikallad» blivit av Jakobsson inf ört
å flyttningsintyget,framginge av detsamma, vilket den 30 september 1916 blivit för Jakobsson
företett vid anmälan om utflyttning till Södertäljeoch därvid försetts medutflyttningsstämpel
för samma dag. Om det nya betyg, som sedermera utfärdats av pastorsämbetet
i Hedvig Eleonora församling och av Svensson själv eller ombud avhämtats därstädes,
försetts med anteckningen »frikallad» eller ej, därom kunde Jakobsson icke yttra
sig, enär betyget aldrig hos honom uppvisats. Svensson hade, om än ej frisedeln
varit tillgänglig, i alla händelser haft det gamla betyget att tillgå som bevis om
sitt värnpliktsferhållande vid anmälan om inflyttning hos pastorsämbetet i Södertälje.

Pastorsadjunkten Schröderheim har anfört följande:

I Stockholms församlingar fördes icke församlingsböcker utan blott inflyttningslängder,
i vilka icke funnes någon kolumn för anteckning om värnpliktsförhållanden.
Pastorsämbetena i Stockholm ägde icke tillgång till de uppgifter,
som avsåge värnplikt, emedan de värnpliktigas inskrivningsböcker icke plägade
vid inflyttning i församlingen insändas till pastorsexpeditionen. Allt vad som
rörde värnplikt hade i Stockholm enligt mångårig praxis överlåtits åt rotemännen,
genom vilka både utflyttning och inflyttning skedde. Församlingsböckerna motsvarades
i Stockholm av de av rotemännen förda mantalsböckerna, vilka innehölle
fullständiga uppgifter angående vederbörandes vämpliktsförhållanden. När
ett flyttningsbetyg utskrivits från pastorsexpeditionen, sändes det till vederbörande
roteman, som med ledning av för honom tillgängliga anteckningar kompletterade
betyget med vad som enligt gällande kyrkobokföringsförordning skulle å betygets
råd 18 angivas rörande den flyttandes värnplikt. Den anmärkta luckan å det av
Schröderheim utfärdade flyttningsbetyget berodde sålunda icke på något hans förbiseende
utan på den för huvudstaden egendomliga och bristfälliga kyrkobokföringen.

I förnyat yttrande har Schröderheim anfört följande:

Vad rotemannen anfört om att flyttningsbetyget den 30 september 1916 utlämnats
till Svensson direkt från pastorsexpeditionen, i strid mot det regelmässiga förfarandet,
att flyttningsbetyg från pastorsexpeditionen återginge till rotemannen och
därstädes av vederbörande hämtades, vore ett antagande, vars överstämmelse med
verkligheten efter två år icke kunde bevisas. Det hade i varje fall föga att göra
med huvudfrågan. Den förefintliga luckan eller ofullständigheten i det av Schröderheim
utfärdade flyttningsbetyget hade av pastorsämbetet i Södertälje vid inskrivningen
därstädes förvandlats till följande uppgift: »Värnpliktsförhållandet

ej med säkerhet utrönt». Flyttningsbetyget från Hedvig Eleonora saknade helt

— 1921 —

339

och hållet uppgift om värnplikten. 1 enlighet mod allmänt vedertaget bruk hade
pastorsämbetet i Södertälje, i stället för att i församlingsboken göra den nämnda
anteckningen, bort genom pastorsämbetet i Hedvig Eleonora av rotemannen ill :tc
roten infordra de felande uppgifterna om Svenssons värnplikt. Då hade luckan
i betyget genast blivit fylld. Don av pastorsämbetet i Södertälje i församlingsboken
gjorda anteckningen, som sedan överförts till värnpliktsinskrivningslistan,
saknade stöd i det av Schröderheim utfärdade flyttningsbetyget, som i själva verket
saknat varje uppgift om Svenssons värnplikt. Den tryckta blankettens rad
16: »Mannen är som värnpliktig» sade ingenting och vore fullkomligt meningslös.
Det vore ock besynnerligt av Svensson själv att, ehuru han vid flyttningen
från Hedvig Eleonora till Södertälje haft i sin ägo både frisedeln och det gamla
betyget med anteckningen »frikallad», icke vare sig hos det ena eller det andra
pastorsämbetet omedelbart anmärka den påtalade luckan i flyttningsbetyget, som
i så fall kunnat genast fyllas. Det vore slutligen otänkbart och omöjligt för en
präst, som tjänstgjorde på en huvudstadens pastorsexpedition, där under den
bråda tiden ända till 150 å 200 betyg av olika slag skulle expedieras på en och samma
dag, att personligen granska och kontrollera allt vad expeditionens skrivbiträde utskreve.

Stadsfiskalen Malmborg har anfört följande:

Det hade utrönts, att inspektionskonstapeln Frans Gustaf Strömgren varit den
polisman, som avfört Svensson till polisstationen för undergående av det ifrågakomma
förvandlingsstraffet, och Strömgren hade vid förhör därom närmare berättat
följande: Han hade den 30 januari 1918 uppsökt Svensson för att avfordra

honom bötesbeloppet eller, om böterna ej kunnat gäldas, medföra honom till polisstationen
för att befordra honom till undergående av motsvarande förvandlingsstraff.
Svensson hade emellertid därvid för Strömgren uppgivit, att något misstag
måste föreligga, enär han hade frisedel, som emellertid funnes i hans föräldrahem
och därför icke kunde företes. Strömgren hade därvid påpekat för Svensson,
att han enligt handlingarna i förvandlingsärendet icke, då han sökts på böterna
eller därefter, gjort invändning mot bötespåföringen, vartill Svensson genmält, att
han icke brytt sig om detta, då han vetat sig vara frikallad. Emellertid hade
Strömgren på grund av Svenssons invändning lämnat honom anstånd på en
vecka, för att han under tiden skulle bliva i tillfälle förete frisedeln. Påföljande
den 6 februari hade Strömgren ånyo infunnit sig hos Svensson, och, då denne
icke heller därvid, såsom Strömgren sade sig säkert minnas, företett frisedeln, hade
han blivit medförd till polisstationen och sedermex-a, efter av Malmborg utfärdad
förpassning, överlämnad till rådhusvaktmästaren Malmqvist, som skulle verkställa
fångti-ansporten. Malmqvist hade jämväl hörts i saken och därvid förklarat, att
han icke kunde påminna sig, att Svensson vid tillfället ifråga företett någon frisedel.
Däremot hade han erinrat sig, att Svensson omnämnt, att han vore frikallad
från militärtjänst, vartill Malmqvist genmält, att han icke kunde göra
något vidare åt saken, enär handlingarna i förvandlingsärendet vore fullt klara.
För egen del finge Malmborg anföra, att han icke kunde påminna sig detta speciella
fall. Efter vad som vid den nu företagna undersökningen framkommit,
kunde det emellertid anses konstaterat, att Malmborg vid berörda tillfälle icke
personligen talat med Svensson och att någon frisedel icke blivit för Malmborg
företedd. Skulle vid tillfället någon erinran från Svensson hava av Strömgren

— 1921 —

340

framförts till Malmborg, något som han nu icke kunde erinra sig, hade det säkerligen
skett i den form, som av Strömgren gjorts gällande, nämligen att Svensson
visserligen påstått sig vara frikallad, men icke gittat styrka detta. Vid sådant
förhållande hade Malmborg icke ansett sig kunna underlåta att bringa ett laga
kraftvunnet beslut till verkställighet, helst som det av handlingarna tydligt framginge,
att Svensson icke på ett tidigare stadium gjort någon invändning mot bötespåföringen.

Direktören Reutersvärd har anfört följande:

Då Svensson i behörig ordning införpassats till straffängelset av stadsfiskalen
i Södertälje, därvid K. B:s resolution om förvandlingsstraffet medföljt, samt då
på baksidan av utdrag ur bötesförteckningen funnits antecknat, dels att icke
någon skrivelse ingivits för befrielse från de påförda böterna, dels att Svensson
icke haft något att erinra mot bötespåföringen och dels att han redan den 14
juni 1917 fått skriftlig del av bötesförteckning och resolution och icke besvärat
sig, hade Reutersvärd icke kunnat annat än tro, att förvandlingsstraffet borde av
Svensson avtjänas och att resolutionen och anteckningarna å bötesförteckningen
borde hava större gällande kraft än Svenssons frisedel, som för Reutersvärd uppvisats.
Nämnda förhållanden hade varit anledningen till, att ingen åtgärd vidtagits
av Reutersvärd, som ansett, att ingenting varit att göra, då Svensson ej besvärat
sig eller haft något att erinra mot bötespåföringen. Ej heller hade Svensson
begärt att få meddela sig med vederbörlig myndighet.

K. B. i Stockholms län har slutligen anfört följande:

Gjorda efterforskningar hade givit till resultat, att hos K. B. icke torde hava
förekommit något likartat fall. Reutersvärd måste följaktligen antagas hava saknat
kännedom om något precedensfall, som kunde vara honom till ledning vid bedö
mandet av huru han i ett fall, sådant som det föreliggande, borde förfara. Vid
sådant förhållande och då samtliga vid förpassningen fogade handlingar rörande
Svensson varit i behörig ordning, syntes det icke kunna läggas Reutersvärd till
last såsom tjänstefel, att han, på sätt som skett, omedelbart, utan att om förhållandet
göra anmälan hos K. B., vilket torde hava varit det riktiga, bragt förvandlingsresolutionen
till verkställighet.

Svensson har angivit sina ersättningsanspråk till 96 kronor för förlust av 8
arbetsdagar efter 12 kronor för varje dag, 50 kronor för lidande och obehag, 10
kronor för kostnad för rättsligt biträde samt 2 kronor för resa från Stockholm
till Södertälje eller sammanlagt 158 kronor.

Såsom i ärendet framhållits, gälla för Stockholms stad särskilda regler beträffande
kyrkobokföring och mantalsskrivning. I det senare hänseendet återfinnas
bestämmelserna i kungl. förordningen den 28 maj 1897 angående mantalsskrivning
i Stockholm. Enligt förordningen skall bokföringen av huvudstadens invånare
ombesörjas av rotemän. Dessa hava att för varje rote föra mantalsbok, i
vilken införas alla i roten boende personer med vissa i författningen närmare angivna
undantag. Bestämmelser om förfarandet vid inflyttning och utflyttningförekomma
i § 4 mom. 1 och 2 i förordningen, som innehålla följande:

1) Var och en, som till Stockholm inflyttar, skall angående sig och medföljande
personer inom fjorton dagar efter flyttningen hos rotemannen för den rote,

- - 1921

till vilken flyttningen skott, göra anmälan därom samt avlämna prästbetyg från
utflyttningsorten. Med ledning av betyget skall rotemannon i en av honom enligt
man talsnämnd ens anvisning förd inllyttningsläugd genast anteckna den eller de
inflyttade och därefter införa samma personer, allt efter som de skola här mantalsskrivas
eller endast kyrkobokföras, i mantalsboken eller boken över kyrkobokförda,
så ock å betyget göra erforderlig anteckning om dess företeende. Detta
betyg tillika med skriftlig anmälan från rotcmannen om den skedda inflyttningen
skall härefter genom rotemannens försorg överlämnas till pastor i eller föreståndare
föi'' den församling, varest den inflyttade bör kyrkobokföras. Sedan pastor
eller församlingsföreståndare å rotemannens förenämnda anmälan tecknat bevis
om delfående! och verkställt den kyrkliga bokföringen, återhämtar rotemannen
handlingarna. Tillhör någon av dem, som åtfölja den flyttande, annan trosbekännelse
än denne, skall betyget på enahanda sätt delgivas pastor i eller föreståndare
för den församling, varest av sådan anledning kyrkobokföring skall äga
rum, samt, sedan denna försiggått, handlingarna återhämtas av rotemannen. Betyget
får därefter av den inflyttade hos rotemannen avhämtas å tid, varom denne
vid anmälan om inflyttningen meddelat underrättelse.

2) En var, som från Stockholm utflyttar, skall därom med företeende av
prästbetyg göra anmälan hos rotemannen för den rote, varifrån flyttningen sker,
varefter denne roteman förser betyget med bevis om dess företeende samt så väl
i mantalsboken eller, där den utflyttande är upptagen i boken över kyrkobokförda,
i denna som ock i särskild, enligt mantalsnämndens anvisning förd utflyttningslängd
gör anteckning om flyttningen samt giver vederbörande pastor eller församlingsföreståndare
del av betyget, på sätt här ovan i fråga om inflyttning är
stadgat. Sedan bevis om delfåendet lämnats och den kyrkliga utskrivningen
verkställts samt rotemannen avhämtat handlingarna, erhåller den utflyttande sitt
prästbetyg hos rotemannen å tid, varom denne vid anmälan om utflyttningen
meddelat underrättelse.

Det den 18 april 1916 för Svensson utfärdade betyget var angivet såsom
flyttningsbetyg icke gällande utom Stockholm. Enligt vad jag erfarit plägar det
ifrågakomna formuläret användas av pastorsämbetena i Stockholm vid utfärdande
av prästbetyg i stället för förkomna sådana. De å betygets baksida avsedda rummen
för anteckning om avflyttning och inskrivning i ny församling bliva därvid
icke ifyllda. Då dylik anteckning saknas å nyssberörda betyg, får antagas, att
detsamma icke avsett utflyttning till annan församling. Av rotemannens å betygets
baksida anbragta stämpel synes framgå, att betyget den 31 maj 1916 varit
föremål för hans behandling, vilket torde hava ägt rum i samband därmed att
antingen Svensson avhämtat det av vederbörande pastor till rotemannen överlämnade
betyget eller detsamma, som tidigare av Svensson avhämtats hos pastor,
blivit för rotemannen uppvisat. Betyget har av rotemannen försetts med vederbörlig
anteckning om Svenssons värnpliktsförhållanden.

Då Svensson den 30 september 1916 hos rotemannen Jakobsson anmälde, att
han ämnade utflytta till Södertälje, ingav han tydligen nyssnämnda, förut för
honom utfärdade betyg, och försåg rotemannen detsamma med stämpel samt
gjorde i utflyttningslängd och mantalsbok anteckning om utflyttningen. Därefter
borde så förfarits, att rotemannen till pastor översänt förutom betyget skriftlig

— 1921

342

anmälan om utflyttningen och, sedan den kyrkliga utskrivningen verkställts, hos
pastor avhämtat handlingarna. Sedan rotemannen därefter å det meddelade flyttningsbetyget
verkställt anteckning om Svenssons värnpliktsförhållanden, hade
denne haft att hos rotemannen avhämta betyget. Vad i ärendet blivit upplyst
giver icke tillräcklig vägledning för att bedöma, huru vid handläggningen av det
förevarande utflyttningsärendet tillgått. Det har sålunda icke varit möjligt utreda,
huruvida flyttningsbetyget av rotemannen avhämtats från pastor och därefter av
honom utlämnats till Svensson eller huruvida pastor utlämnat flyttningsbetyget
direkt till Svensson. I det förra fallet hade det ålegat rotemannen att före utlämnandet
förse flyttningsbetyget med anteckning om värnplikten och i det senare
hade pastor, som måhända av tillmötesgående mot Svensson avvikit från gällande
bestämmelser, haft att tillse, att dylik anteckning gjordes, vilket kunnat ske från
den av rotemannen å det ingivna betyget gjorda anteckningen. Då det icke torde
vara möjligt att vinna vidare klarhet i saken, har jag icke funnit, att vare sig
rotemannen Jakobsson eller pastorsadjunkten Schröderheim kunna ställas till ansvar
för den i ärendet ifrågakomna felaktigheten.

Det har framhållits, att då Svensson anmält sin inflyttning i Södertälje stadsförsamling
samt den i flyttningsbetyget förefintliga bristen blivit uppmärksammad,
vederbörande pastor lämpligen bort hos pastorsämbetet i Hedvig Eleonora församling
efterhöra, huru med Svenssons värnpliktsförhållanden förhölle sig. Att den
pastor, som verkställt inskrivningen, ansett oklarhet föreligga, framgår av den av
honom gjorda anteckningen i församlingsboken. Att han icke företagit sådan undersökning,
som nyss nämnts, har jag icke ansett för honom kunna föranleda ansvarspåföljd.

Den i församlingsboken i Södertälje influtna anteckningen överfördes i den
för granskning till pastorsämbetet i Södertälje översända inskrivningslistan. Anteckningen
föranledde emellertid icke, att Svensson blev från listan avförd. Vid
prövning av ärendet har M. O. funnit, att Svenssons oriktiga uppförande å bötesförteckningen
icke kan läggas inskrivningsmyndigheterna till last.

Emot bötespåföringen framställde Svensson icke i föreskriven ordning invändning.
Då inspektionskonstapeln Strömgren sedermera infann sig för verkställighet
av förvandlingsstraffet och Svensson därvid uppgav, att han vore frikallad
från värnplikten, beredde Strömgren honom tillfälle att med frisedelns företeende
styrka sin uppgift. Ehuru Svensson synes hava haft frisedeln i sin hand, då han
den 6 februari 1918 blev anhållen samt avförd> till polisstationen i Södertälje, har
han likväl icke företett frisedeln, förrän han redan inkommit till straffängelset i
Stockholm. Såsom K. B. antytt, hade det riktigaste varit, att fängelsedirektören,
då han fått veta, att Svensson innehade en frisedel, därom gjort anmälan hos
K. B. Med hänsyn till vad i K. B:s yttrande blivit upplyst har jag likväl icke
funnit fängelsedirektörens underlåtenhet härutinnan mot honom kunna föranleda
åtgärd såsom för tjänstefel. Emellertid har jag i särskild skrivelse meddelat
honom min uppfattning i ämnet.

Däremot kan jag icke underlåta att påpeka, att Svensson själv med största
lätthet kunnat dels hos pastorsämbetet i Södertälje stadsförsamling vid inflyttningen
komplettera det ofullständiga flyttningsbetyget genom att förete sin frisedel
samt dels genom att till magistraten i Södertälje ingiva frisedeln vinna befrielse
från bötesansvaret.

- 1921 —

343

Oaktat Svensson sålunda i viss man halt sig själv att skylla för vad som
inträffat, kvarstår icke desto mindre, att han genom en rad av sammanlöpande
omständigheter kommit att undergå en bestraffning, varav han icke gjort sig
förtjänt.

Svensson har anhållit komma i tillfälle utfå skälig ersättning för sitt lidande
och för mistad arbetsförtjänst. Ersättning av allmänna medel torde icke efter
ordalagen kunna tillkomma honom på grund av bestämmelserna i lagen den 12
mars 1886 angående ersättning av allmänna medel åt oskyldigt häktade eller
dömde. Med hänsyn till sakens beskaffenhet har jag emellertid ansett mig
böra bringa förhållandet till Eders Kung! Maj:ts kännedom för den åtgärd, Eders
Kungi. Maj:t må finna saken förtjäna.»

Sedan kungl. statskontoret avgivit utlåtande, har Kungl. Maj:t i skrivelse till
statskontoret den 20 augusti 1920 meddelat, att Kungl Maj:t funnit gott tillerkänna
Svensson ersättning i nu ifrågavarande hänseende med i ett för allt skäliga
ansedda 100 kronor att utgå från andra huvudtitelns reservationsanslag
till extra utgifter och anbefallt statskontoret att genom K. B:s i Stockholms
län försorg låta tillställa Svensson det honom tillerkända beloppet.

3. Framställning om ändring av § 4 mom. 1 i kungl. förordningen den

14 december 1917 angående indrivning och redovisning av böter.

I detta ämne har jag den 28 april 1920 till Konungen avlåtit en så lydande
framställning:

»I 2 kap. 8 § rättegångsbalken enligt dess ursprungliga lydelse stadgades,
att bötes- eller saköreslängd skulle av häradshövding vid vart tings slut utgivas
till kronofogden.

Efter fögderiförvaltningens omorganisation år 1917 erhöll paragrafen genom
lag den 3 maj 1918 den ändrade lydelsen, att häradshövdingen vid varje tings
slut skulle till K. B. avlämna bötes- eller saköreslängd.

Denna ändring vidtogs i anledning därav att Eders Kungl. Maj:t vid utfärdande
av förordningen angående indrivning och redovisning av böter den 14
december 1917 föreskrivit i § 4 mom. 1, att häradsrätts saköreslängd skulle inom
tid, som i lag och författning vore föreskriven, tillställas K. B.

I sistnämnda paragrafs 1 mom. stadgades vidare, att saköreslängd skulle tillställas
K. B. på det sätt att särskild längd, efter de bötfälldes hemvist inom tingslaget,
skulle avlämnas i två exemplar för varje tingslaget tillhörande landsfiskalsdistrikt,
därvid bötfälld, som icke hade sitt hemvist inom tingslaget, skulle upptagas
i längden för den vid bötesbeslutets meddelande vid rätten uppvaktande
landsfiskalens tjänstedistrikt.

Genom kungl. kungörelsen den 15 april 1919 erhöll lagrummet den ändrade
lydelse, att bötfälld, som icke har sitt hemvist inom tingslaget, upptages i längden för
det landsfiskalsdistrikt, inom vars område den vid bötesbeslutets meddelande vid
rätten uppvaktande åklagaren är tjänstgörande.

Under mina ämbetsresor år 1919 framhölls för mig, att den lydelse, förord —

1921 —

344

ningen i förevarande avseende erhållit, icke vore lycklig. I de fall nämligen, da
person, som icke hade sitt hemvist inom tingslaget, blivit fälld till böter på yrkande
av landsfiskal, borde han upptagas i saköreslängden för dennes distrikt
och icke, såsom nu vore fallet, i längden för den till äventyrs uppvaktande landsfiskalens
distrikt. Vore den åtalande och den uppvaktande landsfiskalen icke
samma person, vilket ofta inträffade, medförde tillämpningen av den nuvarande
författningsbestämmelsen för båda landsfiskalerna ett alldeles onödigt besvär vid
indrivningen och översändandet av bötesandelar o. s. v. utan ringaste motsvarande
nytta. _

Med anledning härav anmodade jag K. B. i Stockholms län att inkomma
med utlåtande i ämnet samt därvid — om K. B. ansåge det vara av vikt för
frågans bedömande — foga infordrade yttranden från några eller alla landsfiskaler
inom länet.

Uti ett den 9 februari 1920 dagtecknat utlåtande har K. B. uttalat den mening,
att den föreslagna författningsändringen syntes äga företräde framför den
nu i ämnet gällande bestämmelsen. Jämte utlåtande! översändes yttranden från
länets samtliga tjuguen landsfiskaler.

Av yttrandena inhämtas, att en ändring i den ifrågavarande riktningen ansetts
lämplig av 20 av länets landsfiskaler.

Landsfiskalerna hava anfört följande.

Genom en dylik ändring, som vore både praktisk och välbehövlig, skulle ett
onödigt och tidsödande mellanhandsarbete undvikas och en väsentlig lättnad vid
böters indrivning och redovisning vinnas. Därigenom bleve den landsfiskal, som
anställt åtalet, i tillfälle att iakttaga utgången av detsamma, och genom att han
själv finge ombesörja indrivningen och redovisningen av de böter, som utdömts
på hans yrkande, undvekes besvär med översändande till annat distrikt av bötesandelar,
som tillfallit åklagare eller angivare. Ofta förefunnes icke i saköreslängden
erforderliga uppgifter till ledning för den bötfidldes efterspanande, såsom
födelsetid, tillfällig vistelseort utom egentliga boningsorten med mera, uppgifter
som åklagaren i målet i främsta rummet hade tillgång till. Sådana uppgifter
kunde väl även genom skriftväxling infordras, men detta toge tid och förorsakade
onödigt arbete. Såsom exempel på varthän de gällande opraktiska bestämmelserna
kunde leda har bland annat anförts ett åtal rörande olaga brännvinstillverkning,
därvid domstolen, jämte det böter ådömts och redskap förklarats förbruten,
tillika förklarat att beslagtagna rusdrycker skulle hembjudas vederbörande
försäljningsbolag. I ett sådant mål, som avsåge tilltalad, boende utom tingslaget,
skulle icke åklagaren i målet utan den vid rätten uppvaktande landsfiskalen verkställa
utslaget, ehuru han icke ägde tillgång till det förbrutna godset. Han måste
följaktligen införskaffa detta från åklagaren, en åtgärd, som förorsakade dubbelt
arbete och onödiga transportkostnader för det allmänna. Ett dylikt fall vore icke
enstaka utan förekomme esomoftast. Vidare har anförts, att beträffande bötesbeslut
för parts förfallolösa utevaro torde den föreslagna ändringen komma att
beröra allenast mål av kriminell natur, enär i de civila målen ansvarsyrkandet
alltid framställdes av vakthavande åklagaren och böterna i dylika mål följaktligen
borde antecknas i dennes saköreslängd. Sedan numera prejudikat vunnits
därå, att andel i böter för förfallolös utevaro i kriminellt mål skulle tillfalla

- 1921 —

åklagaren i inalet och icke den vid bötesbeslutets meddelande vukthavande åklagaren
(svensk juristtidning 191(5 sid. 313), vore det uppenbarligen olämpligt, att
böter av donna natur uppfördes i vukthavande åklagarens saköreslängd. Beträffande
övriga bötesbeslut i kriminella mål torde det redan nu vara gängse praxis,
att. de uppfördes i saköreslängden för det distrikt, vars landsfiskal framställt
a.ns v a r sy r k an d e t i målet.

Av vad landsfiskalerna anfört synes framgå, att genom bestämmelsen att
bötfälld, som icke har sitt hemvist inom tingslaget, skall upptagas i längden för
det landsfiskalsdistrikt, inom vars område den vid bötesbeslutets meddelande vid
rätten uppvaktande åklagaren är tjänstgörande, i många fall uppkommit onödigt
besvär och mångskriveri, ehuru fögderiförvaltningens omorganisation bland annat
avsett att förminska olägenheter i sådant avseende. Enligt mitt förmenande är
lagrummets nuvarande lydelse i det ifrågavarande avseendet så föga lämplig, att
densamma icke borde bibehållas. Också tyckes praxis, åtminstone någonstädes,
redan hava slagit in på den väg, dit den ifrågasätta ändringen skulle fora. Såvitt
jag kunnat finna, borde det mest praktiska vara, att bötfälld person, som
icke har sitt hemvist inom tingslaget, uppföres i längden för den landsfiskals
distrikt, på grund av vilkens yrkande böterna ådömts. Därigenom skulle i de
fall, då åklagaren samtidigt har bötesindrivning om band, vilket för landet ombesörjes
av landsfiskal, åtal och bötesindrivning såvitt möjligt komma att ombesörjas
av samma person, vilket givetvis skulle medföra eu lättnad i arbetet. I
mål, där landsfiskal uppträdde såsom åklagare, kornme böterna att indrivas av
honom. I mål, där någon dömdes till böter på grund av yrkande av vakthavande
landsfiskalen, tillkomme indrivningen denne. Däremot torde beträffande
mål, där någon utom tingslaget boende dömes till böter på yrkande av åklagare,
som ej är landsfiskal och således icke heller bötesindrivare å landet, såsom landsfogde,
jägmästare, särskild förordnad åklagare o. s. v. eller enskild målsägare den
hittills gällande ordningen böra bibehållas. I de fall, då mål förvisats från annan
domstol (häradsrätt, rådhusrätt, krigsrätt o. s. v.), höra böterna antecknas å den
landsfiskal, som är åklagare i målet vid den häradsrätt, som slutligen dömer. Då
böter i dylika förvisade mål mera sällan förekomma, torde för korthetens skull
därom icke behöva nämnas något i författningen.

§ 4 mom. 1 i förordningen borde sålunda möjligen ändras därhän, att bötfälld,
som icke bär sitt hemvist inom tingslaget, upptages, om han blivit dömd
på yrkande av landsfiskal, i längden för dennes distrikt samt eljest i längden för
det landsfiskalsdistrikt, inom vars område den vid bötesbeslutets meddelande vid
rätten uppvaktande åklagaren är tjänstgörande.

Under åberopande av 17 § i den för J. O. gällande instruktion får jag för
Eders Kungl. Maj:t framlägga förhållandet till den uppmärksamhet, Eders Kungl.
Maj:t må finna saken förtjäna.»

Sedan Kungl. Maj.t utställt mitt förslag till yttrande av länsstyrelserna, hava
samtliga tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan anmärkning.

Därefter har genom kungl. kungörelsen den 22 oktober 1920 om ändrad
lydelse av § 4 mom. 1 m. fl. i 1917 års förordning (svensk författningssamling
n:r 717) den ifrågavarande paragrafen erhållit den föreslagna avfattningen.

44 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1921 års riksdag.

34(3

4. Framställning om ändring av 15 § i lagen den 30 maj 1919 om begränsning
av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse.

I denna fråga har jag den 5 juui 1920 till Konungen avlåtit en så lydande
framställning:

»I tidningen Sydsvenska Dagbladet Snällposten för den 5 oktober 1919 förekom
en artikel, försedd med rubrik: »En betänklig tolkning».

I tidningsartikeln berördes bestämmelserna i lagen den 30 maj 1919 om begränsning
av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse, vilken lag trätt
i kraft den 1 oktober 1919, samt anfördes vidare följande:

Efter det noggranna bestämmelser i lagen angivits för tiden, då handelsbodar,
rakstugor, frisérsalonger och varmbadsinrättningar finge hållas öppna för allmänheten,
sades i 15 §, att från tillämpning av stadgandena i lagen vore undantagna
vissa kategorier, däribland försäljning av tidningar, som bedreves utomhus ellei
till gäster å kafé- eller restauranglokal. Detta undantag hade föranlett poliskammaren
i Malmö till en tolkning, som betydligt skärpte lagen genom att under
dess bestämmelser inordna vad som icke där stode upptaget, nämligen tidningarnas
egna expeditioner och depeschbyråer. Dessa, genom vilka allmänheten hade möjlighet
att inlämna annonser och utbekomma sin tidning, ville nämligen poliskammaren
rubricera såsom handelsbodar, fastän icke någon vara i verklig mening
därifrån utbjudits eller försålts. Skulle en sådan åtstramande tolkning vara den
riktiga, bleve påföljden bland annat den, att ett tidningsföretag icke finge från
sin byrå sälja en tidning på söndag eller före klockan 8 på vardag, men att den
samtidigt kunde hålla eu person, som stode på trappan och utropade och sålde
exemplar. Emellertid hölle tidningen före, att den nya lagen icke finge genom
en dylik tolkning tilläggas en vidare utsträckning, än vad dess ordalydelse gåve
vid handen. Ty i detta fall vore ännu en omständighet att taga vara på, nämligen
tryckfriheten och den helgd, som tillkomme tryckfrihetsförordningen. Genom
en lag finge icke förändring göras i vad grundlag stadgade. I detta fall hade
tryckfrihetsförordningen i § 1 mom. 12 klara och tydliga bestämmelser.

Sedan jag i anledning av innehållet i tidningsartikeln anmodat poliskammaren
att inkomma med yttrande, anförde poliskammaren följande. ° .

Tidningsartikeln hade tillkommit med anledning därav, att från tidningens
redaktion hos poliskammaren gjorts förfrågan, huru enligt poliskammarens mening
skulle förfaras med försäljningen av tidningens lösnummer efter ikraftträdandet
av den nya butikstängningslagen. Därvid hade anförts, att lösnummerförsäljningen
huvudsakligen bedreves dels vid järnvägsstationerna i Malmö, dels genom
tidningsförsäljare å allmänna platser, dels från kioskbolagets sex kiosker och dels
från tidningens huvudexpedition inom egen fastighet samt från två i staden förhyrda
s k. annonsfilialer och depeschbyråer. Polismästaren hade såsom sin uppfattning
tillkännagivit, att, då försäljning till resande vid järnvägsstationer samt
försäljning utomhus av tidningar vore uttryckligen från lagens bestämmelser
undantagna samt försäljningen från kioskerna syntes kunna betraktas såsom

— 1921 —

IS47

skeende utomhus, dessa tre slag av försäljning finge obehindrat fortgå. Beträffande
åter försäljningen från tidningens expeditionskontor samt depeschbyråer syntes
denna snarast likställd med försäljning av varor i handelsbod och borde därför
bedrivas allenast å de i butikstängningslagen stadgade tider. Denna åsikt funne
stöd av följande omständigheter. Depeschbyråerna vore samtidigt annons- och
tidningsförsäljningskontor samt filialer för Förlagsaktiebolagets tryckeri, varå tidningen
Sydsvenska Dagbladet Snällposten trycktes. I dessa byråer icke allenast
mottoges annonser och avhämtades annonssvar, utan där upptoges jämväl beställningar
ä och utlämnades beställda accidenstrycksaker samt försåldes böcker,
utgivna av Förlagsaktiebolaget, ävensom lösnummer av Sydsvenska Dagbladet
Snällposten. Dessa depeschbyråer motsvarade därför i sin bransch handelsbodar,
då i dessa bedreves försäljning av sådana varor, vilka framställdes å Förlagsaktiebolagets
tryckeri. Det vore sålunda felaktigt, då i tidningsartikeln påstodes, att
aldrig någon vara i verklig mening därifrån utbjudits eller försålts. Gent emot
vad i övrigt i tidningsartikeln framhållits ville poliskammaren anföra följande.
Det gjordes gällande, att stadgandet i tryckfrihetsförordningens § 1 mom. 12
jämväl skulle hava avseende å tiden och platsen för idkande av försäljning utav
tryckta skrifter, och att, då inga inskränkningar i dessa avseenden i tryckfrihetsförordningen
förekomme, dylik försäljning skulle kunna obehindrat fortgå näroch
varsomhelst. Oriktigheten av en dylik tolkning syntes uppenbar. Poliskammaren
ville inskränka sig till att påpeka, att, då just från butikstängningslagens
föreskrifter uttryckligen undantagits försäljning av tidningar utomhus och
å restauranger, lagstiftaren därmed tydligen utsagt, att försäljning av tidningar i
annan ordning skulle vara underkastad butikstängningslagens föreskrifter. Skulle
den i tidningsartikeln drivna satsen äga riktighet, komme följden bland annat att
bliva den, att affärer, där endast handel med tidningar och tryckta skrifter bedreves,
boklådor o. d., skulle vara undantagna från alla bestämmelser rörande
tiden för öppethållande och sålunda jämväl få hållas öppna under helgdagar. En
dylik tolkning kunde med skäl betecknas såsom betänklig. Slutligen ville poliskammaren
tillkännagiva, att, därest tidningsföretaget icke ställde sig till efterrättelse
poliskammarens sålunda uttalade mening, poliskammaren komme att på sedvanligt
sätt genom sakens hänskjutande till domstol låta frågan vinna vederbörligt avgörande.
Med en dylik åtgärd skulle dock anstå, till dess underrättese vunnits
angående J. 0:s beslut i frågan.

K. A. Härje i egenskap av utgivare av Sydsvenska Dagbladet Snällposten
inkom med påminnelser i ärendet, däri Härje vidhöll vad i tidningsartikeln anförts
samt under framhållande, att välgrundad anledning för J. O. funnes att ingripa,
lade saken i J. 0:s hand.

Vid påminnelserna fogade Härje ett av två expeditriser vid tidningens
depeschbyrå vid Gustaf Adolfs torg i Malmö utgivet intyg, att de icke från
depeschbyrån utlämnat några beställda accidenstrycksaker under söndag, att
de i denna ej sålt andra böcker än redaktören Fjelners bok »Typer» och
av denna bok under oktober 1919 blott tvänne exemplar samt att denna
försäljning i båda fallen, så vitt intygsgivarna kunde erinra sig, icke ägt rum
på sådan tid, som enligt poliskammarens tolkning av butikstängningslagen skulle
vara olaglig.

1921 —

348

Därefter begärde jag att kung!, socialstyrelsen, vilken den 2 september 1918
avgivit det förslag, varpå den nuvarande s. k. butikstängningslagen grundats,
ville i ärendet inkomma med utlåtande. Sedan styrelsen genom yrkesinspektörea
i femte distriktet inhämtat upplysningar i vissa avseenden beträffande de ifrågakomna
depeschbyråerna, yttrade styrelsen följande:

I ärendet vore först att avgöra, huruvida tidningens ifrågavarande lokaler
vore att anse såsom handelsbodar eller icke. Såvitt styrelsen kunnat finna, hade
ej i kungl. propositionen eller utskottsutlåtandet beträffande den urspiungliga
s. k. butikstängningslagen, utfärdad den 5 juni 1909, och ej heller i prejudikat
rörande samma lag lämnats någon upplysning, ägnad att närmare klargöra innebordell
av uttrycket »handelsbod». Ej heller syntes på andra lagstiftningsområden,
där berörda uttryck förekomme, någon upplysning stå att vinna i här omhandlade
fråga. För tolkningen av uttrycket »handelsbod» vore man sålunda hänvisad till
allmänna språkbruket. Enligt inhämtade upplysningar funnes det, såsom förklarligt
vore, en viss benägenhet att såsom handelsbod anse varje lokal, däi någon
vara försåldes i minut. Att begreppet »handelsbod» ej kunde tillerkännas dylik
generell innebörd, framginge emellertid därav, att det funnes lokaler, där minutförsäljning
ägde rum men vilka otvivelaktigt icke vore att räkna såsom handelsbodar.
En stor sådan grupp utgjorde lokaler, där närings- eller njutningsmedel
försåldes till förtäring på stället. Ett annat exempel pa dylika lokaler lämnade
lagen själv, som från handelsbodar uppenbarligen särskilde rakstugor och frisérsalonger,
oaktat att i dessa företag vanligen försåldes en del kosmetiska och andra
varor. Beteckningen »handelsbod», som sålunda måste anses vara av i viss man
specifik innebörd, tillkomme enligt styrelsens förmenande rätteligen allenast sådana
försäljningslokaler, där handel i minut idkades såsom huvudsaklig verksamhet
eller åtminstone ej i alltför obetydlig omfattning. Anmärkas kunde även, att
handel i mest egentlig bemärkelse innebure återförsäljning av inköpta varor — i
motsats till försäljning av egna produkter. Med hänsyn till vad sålunda anförts
syntes det socialstyrelsen tvivelaktigt, om Sydsvenska Dagbladet Snällpostens expeditionskontor
och depeschbyråer skäligen kunde anses såsom handelsbodar. Vad
förstnämnda lokal anginge, förekomme där knappast någon avsevärdare lösnummerförsäljning,
utan utgjorde verksamheten därstädes huvudsakligen ett led i tidningens
distribution. Beträffande depeschbyråerna förekomme onekligen, såsom framginge
av yrkesinspektörens upplysningar i ärendet, viss försäljning, i den ena jämväl
av annat än tidningens egna lösnummer, men i relativt obetydlig omfattning.
Depeschbyråernas väsentliga verksamhet avsåge annonsupptagning och mottagande
av svar å annonser samt mottagande av beställningar å trycksaker, varjämte de
även tjänade reklamsyften. Ägde icke någon försäljning rum i dessa depeschbyråer,
kunde de givetvis ej betraktas såsom handelsbodar. Den enligt uppgitt
obetydliga försäljningen, antagligen i övervägande mån avseende egna produkter,
syntes ej skäligen kunna leda till ändring av nyssberörda förhållande. Men även
i det fall, att tidningens expeditionskontor och depeschbyråer ej räknades såsom
handelsbodar, vore emellertid den försäljning av lösnummer eller annat, som där
förekomme, otvivelaktigt att hänföra till handel, åtminstone i vidsträckt bemärkelse,
och bleve densamma sålunda underkastad 8 § 2 stycket i butikstängningslagen.
Såsom i nämnda lagrum angåves, funnes dock möjlighet att genom beslut av

— 19*21

vederbörande länsstyrelse vinna befrielse från iakttagande av lagens tidsbegränsningar.
Påpekas borde, att om ifrågavarande lokaler ej hänfördes till handelsbodar,
beträffande vilka visst undantag vore stadgat il § j) av lagen den 17
oktober 1919 om arbetstidens begränsning, biträdena i dessa lokaler skulle få sin
arbetstid reglerad genom sistnämnda lag. Denna lag, som av yrkesinspektörens
uppgifter att döma redan syntes tillämpas i depeschbyråerna, innehölle ej förbud
mot verksamhetens bedrivande å sön- eller helgdagar.

De av yrkesinspektören i femte distriktet lämnade uppgifterna innehöllo:

I tidningens depeschbyrå vid Gustaf Adolfs torg försåldes lösnummer av tidningen,
en bok av Fjelner och lottsedlar såsom för hemslöjdslotteriet, lotteri för
vanföreanstalten i Hälsingborg och Röda korset, upptoges beställningar å visitkort,
bjudningskort, begravningskort m. m. samt mottoges annonser och utlämnades
svar å dylika m. in. Försäljningen vore av obetydlig omfattning i jämförelse
med annonsupptagningen såväl beträffande det ekonomiska som arbetet för biträdena.
Tvenne biträden vore anställda. Arbetstiden för dem vore å vardagar:
8 f. in. till 3 e. m. eller 1 e. in. till 8 e. m. samt varannan söndag: 8 f. in. till
11 f. m. och 6 e. in. till 8 e. m. Depeschbyrån tjänade reklamsyfte. I fönstren
ansloges telegram, illustrationer över dagshändelser, affischer om teater, konserter
in. m. I depeschbyrån vid Bergsgatan 15 såldes ej lottsedlar eller förutnämnda
bok. Däremot skedde där distribuering av Sydsvenska Dagbladet Snällposten
från klockan 6 f. m. till omkring 9 f. m. varje dag i veckan. I andra avseenden
vore förhållandena likartade med de i tidningens förstnämnda depeschbyrå. De
tvenne biträdenas arbetstider vore första skift 6 f. in. — 9 f. m. och 3 e. in. —
6 e. in. samt andra skift 9 f. m. — 3 e. m. och 6 e. in. — 8 e. in. samt varannan
söndag 6 f. in. — 11 f. m. och 6 e. in. — 8 e. in.

Syftet med en lagstiftning angående bestämd stängningstid för handelsbutiker
var enligt vad redan 1904 års lagutskott uttalade att tillförsäkra dem, vilka arbeta
inom minuthandelsyrket, mera tid till vila och sysselsättning utom yrket. Utskottet
yttrade bland annat, att eu beaktansvärd omständighet vore, att av de
personer, som den åsyftade lagstiftningen skulle komma till godo, ett icke så ringa
antal utgjordes av kvinnor och minderåriga. Utskottet erinrade om lagens allmänna
förbud för utförande av arbete å sön- och helgdag. Detta stadgande vilade
väl ursprungligen på religiös grund, men vore ock påkallat av statens intresse att
bereda samhällsmedlemmarna erforderlig vila från arbetet. Då staten med fog
helt allmänt föreskreve, att arbetet skulle vila åtminstone under en dag av veckan,
kunde man med skäl göra gällande, att staten i det allmännas intresse kunde och
borde för vissa fall meddela föreskrifter om bestämd vilotid under de särskilda
dagarna i veckan, då detta inom något yrke visat sig omöjligt att på annan väg
ernå. För bedömande av frågan om det berättigade i lagstiftarens ingripande i
dessa förhållanden borde framhållas, att, i samma mån som det ekonomiska livet
allt rikare utvecklades, i samma mån visade ock den därigenom stegrade konkurrensen
benägenhet att uppdriva arbetstiden utöver vad som kunde anses skäligt,
och då staten efter hand lämnat konkurrensen allt friare spelrum, kunde man

— 1921 —

350

fråga sig, om det icke tillkomme staten att träda emellan i syfte att minska de
med konkurrensens frigivande förbundna olägenheterna.

Enligt lagen den 5 juni 1909 om förbud mot handels idkande å söckendag
utöver viss tid överlämnades åt varje särskild stad, köping och municipalsamhälle
att träffa avgörande, huruvida förbud mot handelsbods öppethållande under vissa
tider av dygnet skulle meddelas eller icke. För bod, där huvudsakligen tobak
eller vad därav vore förfärdigat eller tidningar hölles till salu, voro särskilda
undantagsbestämmelser meddelade, i det att stängningstiden för dylik bod kunde
sättas senare än den för andra handelsbodar gällande. Anledningen till medgivandet
av denna undantagsställning torde väsentligen hava varit att den största
försäljningen av tobaksvaror och tidningar ägde rum om kvällarna. Lagutskottet
framhöll särskilt, att, då tobaksaffärer skulle få hållas öppna till en senare timme,
borde detta även tillåtas beträffande tidningsbodar, då tidningar i allt fall i stor
utsträckning saluhölles i cigarrbutikerna och därjämte tidningshandel finge bedrivas
utomhus under vad tid som helst.

I underdånig framställning den 31 januari 1914 hemställde Sveriges minuthandlandes
riksförbund om revision av 1909 års lag bland annat i ändamål att
till förekommande av illojal konkurrens inom vissa branscher från tobaksaffärernas
sida vinna sådan förändring av bestämmelserna, att den för tobaks- och tidningsaffärer
medgivna undantagsställning allenast skulle förbehållas bodar,
där uteslutande tidningar, tobaksvaror eller utensilier för sådana varors användande
hölles till salu. Sedan riksdagen i skrivelse den 1 mars 1914 hemställt,
att Eders Kung! Maj:t ville låta verkställa utredning i vad mån butikshandeln
å sön- eller helgdagar lämpligen kunde underkastas begränsning utöver
den, som för det dåvarande gällde eller kunde bestämmas, anbefalldes åt
socialstyrelsen att verkställa utredning och inkomma med förslag i ämnet. Sveriges
minuthandlandes riksförbunds framställning blev jämväl remitterad till socialstyrelsen.

I sitt den 2 september 1918 avgivna underdåniga utlåtande med förslag till
lag i ämnet framhöll socialstyrelsen, att åtskilliga av de sammanslutningar av
näringsidkare, som yttrat sig över riksförbundets framställning, med skärpa framhållit
den illojala konkurrens, som av tobakshandlarna bedreves därigenom att
tobakshandeln kombinerades med viss annan försäljning, samt att det ofta vore
omöjligt att genom åtal vinna rättelse, då det ställde sig svårt att visa, att vederbörande
affär icke vore huvudsakligen tobaksaffär. Sydsvenska pappershandlarföreningen
hade gjort gällande, att såväl tobaks- som tidningsaffärer i betydande
omfattning idkade försäljning av andra varor än tobak och tidningar. Socialstyrelsen
ansåge sig därför böra föreslå avskaffandet av den tobaks- och tidningsaffärer
förbehållna undantagsställning.

I 1 § i 1919 års lag stadgas, att handelsbod må å söckendag ej hållas öppen
för allmänheten å förmiddagen före klockan 8 och å eftermiddagen efter klockan
7 eller, under tiden från och med den 10 till och med den 23 december, efter
klockan 8.

Bod, där handel idkas med mejeriprodukter, ägg, margarin eller bageri- och
konditorivaror, må dock för försäljning enbart av dylika varor öppnas en timme
tidigare och hållas öppen en timme längre än nyss är sagt.

- 1921

Rakstuga, frisérsalong eller varmbadinrättuiug må å söckendag ej hållas öppen
för allmänheten å tid före klockan 8 förmiddagen eller efter klockan 8 eftermiddagen.

I 2 § föreskrives, att å sön- eller helgdag må handelsbod, rakstuga, frisérsalong
eller varmbadinrättning ej hållas öppen för allmänheten.

För försäljning enbart av sådana livsmedel, som i 1 § angivas, ävensom av
färsk frukt eller levande blommor må dock bod å sön- eller helgdag hållas öppen
å tid mellan klockan 7 och klockan 10 förmiddagen.

Därest sådana dagar inträffa i följd, må rakstuga eller frisérsalong hållas öppen
en av dem under högst två timmar å tid före klockan 11 förmiddagen.

Enligt 3 § kan i den mån sådant påkallas av särskilt förhållande inom viss
kommun, efter vad i paragrafen närmare säges, tiden för öppethållande bestämmas
annorlunda än i 1 och 2 §§ är stadgat.

8 § innehåller föreskrift att under tid, då handelsbod ej må hållas öppen,
må ej heller vara från boden utlämnas eller försändas, så framt den ej är såld å
tid, då boden fått hållas öppen. Då försäljning i handelsbod enligt lagen må
avse endast varor av vissa slag, må vara av annat slag ej därifrån utlämnas eller
försändas, så framt den ej är såld å tid, då det lagligen kunnat ske.

Ej heller må under tid, då handelsbod av visst slag ej må hållas öppen, vara,
varmed handel i dylik bod idkas, annorstädes för allmänheten hållas till salu,
med mindre länsstyrelsen med hänsyn till särskilt förhållande därtill lämnat tillstånd.

Enligt 15 § äro från tillämpning av stadgandena i lagen undantagna bland
annat för resande avsedd försäljning vid järnvägs- eller ångbåtsstation, i järnvägsvagn
eller å fartyg samt försäljning av tidningar, som bedrives utomhus eller till
gäster å kafé- eller restauranglokal.

Att vanliga tobaks- och tidningsaffärer numera, sedan de för dem gällande
undantagsbestämmelserna blivit upphävda, äro underkastade de för andra butiker
bestämda tider för öppethållande, torde av vad som anförts vara uppenbart.
Frågan huruvida enligt den nya lagen samma tider skola gälla jämväl för sådana
lokaler som de i ärendet ifrågakomma torde såsom socialstyrelsen framhållit först
bliva beroende av, huruvida dessa lokaler äro att anse såsom handelsbodar eller
icke. Såsom socialstyrelsen anmärkt torde åt begreppet handelsbod icke få givas
en alltför vidsträckt omfattning. Från vanliga affärskontor äger i regel icke någon
utförsäljning rum, och dessa kunna sålunda icke hänföras till handelsbodar. Men
även om varor skulle i viss mindre grad där försäljas, synes affärskontorets karaktär
därmed icke undergå en sådan förändring, att det är att betrakta såsom handelsbod.
Härför fordras en försäljning i sådan omfattning, att den ger en väsentlig
prägel åt göromålen.

Sydsvenska Dagbladet Snällpostens expeditionskontor har uppenbarligen till
ändamål att betjäna distribueringen av tidningen. Den lösnummerförsäljning, som
där kan försiggå, torde vara mycket obetydlig och utan inflytande på arbetet å
kontoret. Att de båda depeschbyråerna i viss mån blivit inrättade för att öka
försäljningen av tidningens lösnummer torde visserligen icke kunna bestridas.
Men det kan ifrågasättas, huruvida försäljningen är av den betydelse vid sidan
av den övriga verksamhet, som av byråerna bedrives, att de äro att hänföra till

— 1921 —

352

handelsbodar. Vid den av yrkesinspektören i femte distriktet företagna undersökningen
har blivit utrönt, att försäljning ägt rum i depeschbyrån vid Gustaf
Adolfs torg av, förutom lösnummer av tidningen, i ett par enstaka fall en bok
och åtskilliga lottsedlar samt i depeschbyrån vid Bergsgatan av allenast lösnummer.
Därjämte mottagas i båda depeschbyråerna beställningar å trycksaker samt framför
allt av annonser. Enligt yrkesinspektörens uttalande är försäljningen av obetydlig
omfattning i jämförelse med annonsupptagningen beträffande såväl det
ekonomiska utbytet som arbetets omfattning. Depeschbyråerna torde därför böra
anses såsom annonskontor, som vid sidan av sin huvudsakliga verksamhet bedriva
försäljning i en i förhållande till rörelsen i övrigt obetydlig omfattning.

Utgivaren av Sydsvenska Dagbladet Snällposten har såsom stöd för den uppfattningen,
att tidningens ifrågakomna försäljning av lösnummer icke vore begränsad
till de i butikstängningslagen bestämda tider, åberopat tryckfrihetsförordningens
bestämmelser. Den författare eller förläggare enligt tryckfrihetsförordningen
tillförsäkrade rätten kan dock icke anses innebära, att vid sidan av tryckfrihetsförordningen
i olika avseenden meddelade ordningsföreskrifter utan vidare
få åsidosättas. Butikstängningslagens bestämmelser hava tillkommit med anledning
av ett allmänt socialt behov. Lika litet som exempelvis en bokhandlare torde en
författare eller förläggare eller tidningsutgivare äga befogenhet att under skydd
av tryckfrihetsförordningen undanhålla sina biträden den rätt till söndagsvila, som
enhgt butikstängningslagen — därest densamma eljest skulle kunna till biträdenas
förmån åberopas — må tillkomma dem.

I enlighet med vad förut nämnts torde emellertid en tidnings expeditionskontor
och depeschbyråer av den beskaffenhet, varom i ärendet är fråga, icke
böra anses såsom handelsbodar. Ehuru dylika expeditionskontor och depeschbyråer
sålunda icke skulle falla under de för handelsbodar i butikstängningslagen gällande
bestämmelserna, skulle de bkväl, enligt socialstyrelsens mening, vara underkastade
stadgandet i 8 § 2 stycket i lagen. Under tid, då ett vanligt s. k. tidningskontor
ej finge hållas öppet, skulle tidningar icke få hållas till salu å expeditionerna eller
depeschbyråerna, med mindre länsstyrelsen därtill lämnat tillstånd.

Huruvida en sådan tillämpning av 8 § 2 stycket vore ändamålsenlig torde
vara tveksamt. Såsom i motiveringen till den kungl. propositionen angående nuvarande
butikstängningslagen antyddes, är meningen med sistberörda stadgande
att till förekommande av otillbörlig konkurrens förhindra att, medan de vanliga
handelsbutikerna måste vara stängda, sådana varor, som dessa bruka saluhålla,
säljas av andra företag, vilka icke äro beroende av de lagstadgade stängningstiderna.
Men här synes detta sakna betydelse. Utan binder av lagens tidsbegränsning
få ju tidningar säljas såväl utomhus samt å restauranger och
kaféer som även vid järnvägs- och ångbåtsstationer. Denna särställning beträffande
tidningsförsäljningen tillämpas i Malmö även i avseende å de s. k. tidningskioskerna.
Att under sådana förhållanden inordna tidningsförsäljning å
tidningarnas egna expeditioner och depeschbyråer under bestämmelserna i andra
stycket av 8 § i lagen och göra öppethållandet av sådana lokaler i viss mån
beroende av måhända divergerande beslut av K. B. i olika län synes mig knappast
lyckligt Såsom i tidningsartikeln framhållits skulle detta kunna leda till
den konsekvensen, att om ett tillstånd från K. B. icke erhölles, en tidning finge

— 1921 -

353

försäljas omedelbart utanför dörren till dess expedition men icke innanför densamma.
Fastän — såsom jag förut tillåtit mig beröra — eu tidningsutgivare
under vissa förhållanden måste underkasta sig de inskränkningar, som visat sig
gagnelig^ för utövningen av ett yrke vilket som helst, synas mig så vitt möjligt
sådana hinder, som stå mellan pressen och allmänheten, böra undanröjas. Detta
torde vara så mycket mera påkallat beträffande stadganden, vilka leda till opraktiska^
eller aldrig avsedda konsekvenser. Enligt mitt förmenande borde därför i
15 § butikstängningslagen upptagas den bestämmelsen, att från tillämpning av
stadgandena i lagen undantages bland annat försäljning av tidningar även å tidningsföretagens
expeditioner och s. k. depeschbyråer. Såsom socialstyrelsen påpekat
bleve personalens arbetstid därefter reglerad enligt bestämmelserna i lagen
den 17 oktober 1919 om arbetstidens begränsning.

Med stöd av den befogenhet, som den för mig gällande instruktionen förlänar
mig, får jag i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan angivna
förhållande för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.»

Kungl. Maj:t har infordrat yttrande från socialstyrelsen, som förklarat sig
icke hava något att erinra mot min framställning och avgivit förslag till ändrad
lydelse av ifrågavarande lagrum. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. Framställning angående ändring av kungl. kungörelsen den 23
december 1915 angående fångförteckningar och rapporter från fängelserna
och tvångsarhetsanstalterna.

I detta ämne har jag den 15 mars 1920 till Konungen avlåtit följande framställning: »I

1 § i kungl. kungörelsen den 23 december 1915 (n:r 531) angående fångförteckningar
och rapporter från fängelserna och tvångsarhetsanstalterna i riket
stadgas, att från fängelserna och tvångsarhetsanstalterna i riket skola angående
alla där intagna personer avgivas förteckningar och rapporter enligt de föreskrifter,
som meddelas i kungörelsen.

I 2 § bestämmes, bland annat, att beträffande fångar, som förvaras i centraleld
straffängelse, krono-, stads-, polis- eller häradshäkte, skall för varje månad
förteckning upprättas i enlighet med vid författningen fogat formulär.

3 § i kungörelsen är av följande innehåll:

Förteckning, varom i 2 § sägs, utskrives i ett exemplar, som undertecknas
av fängelsets direktör eller föreståndare.

Sådan förteckning avlämnas för centralfängelset å Långholmen och Stockholms
stads rannsakningsfängelse till Ö. Ä. samt för annat centralfängelse,
straffängelse ävensom kronohäkte, för vilket särskild tillsyningsman ej är förordnad,
till K. B. inom tre veckor efter utgången av den månad, för vilken

45 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1921 års riksdag.

354

förteckningen är upprättad; skolande förteckningen av Ö. Ä. och K. B. till riktigheten
bestyrkas, dock i fråga om centralfängelse och straffängelse endast såvitt
angår häktade personer.

För kronohäkte, för vilket särskild tillsyningsman är förordnad, avlämnas
förteckning till denne, för stads- och polishäkte utom Stockholm till den underrätt
eller poliskammare, som har tillsyn över häktet, samt för häradshäkte till länsmannen
i orten inom fjorton dagar efter utgången av den månad förteckningen avser,
varefter dylika förteckningar, av nu nämnd myndighet eller tjänsteman till riktigheten
bestyrkta, inom tre veckor efter samma månads slut insändas till K. B.\
åliggande befallningshavandena att granska förteckningarna och i dem anteckna
vad därvid befinnes vara att anmärka.

Beträffande förteckning för häradshäkte innehöllo 1906 och 1885 års kungl.
kungörelser i samma ämne likaledes, att dylik förteckning skulle avlämnas till
länsmannen i orten, vilken skulle till riktigheten bestyrka densamma.

I kungl. kungörelsen den 25 oktober 1839 angående fångförteckningars upprättande
och insändande föreskrevs även, att fångförteckning från häradshäkte
skulle bestyrkas av länsmannen i häradet.

Däremot stadgades i § 4 mom. 6 i instruktionen den 10 november 1855 för
kronolänsmännen, att länsmans allmänna åligganden vore bland annat att hava
tillsyn över häradshäktena med tillhörande inventarier, ombesörja där insatta fångars
•underhåll samt över dem, i föreskriven ordning, upprätta och insända fånglistor.

Sistberörda bestämmelser bibehöllos i den i samband med omorganisationen
av fögderiförvaltningen den 14 december 1917 (n:r 903) meddelade instruktionen
för landsfiskalerna, där § 16 är av följande lydelse:

Landsfiskal, inom vilkens distrikt häradshäkte finnes, skall hava tillsyn över
häktet med tillhörande inventarier, i föreskriven ordning upprätta och insända
förteckning över där insatta fångar samt ombesörja deras underhåll, vartill nödiga
medel hos K. B. emot redovisning rekvireras.

Är häradshäkte beläget i stad med egen jurisdiktion, skola förenämnda åligganden
tillhöra landsfiskalen i det distrikt, som K. B. efter förslag av landsfogden
bestämmer.

En jämförelse mellan innehållet i 3 § i 1915 års kungörelse angående fångförteckningar
och bestämmelserna i 1917 års landsfiskalsinstruktion giver vid handen,
att föreskrifterna i författningarna, som utkommit med allenast två års mellanrum,
icke överensstämma. Såsom av det ovan antecknade tydligt framgår,
har denna brist på överensstämmelse sin grund redan i de äldre stadgandenas
formulering. Enligt 1915 års kungörelse skall fångförteckning för häradshäkte
avlämnas till länsmannen eller numera landsfiskalen i orten för att av honom till
riktigheten bestyrkas, medan enligt instruktionen landsfiskal, inom vilkens distrikt
häradshäkte finnes, skall i föreskriven ordning upprätta och till K. B. insända
förteckning över där insatta fångar. Fånglistkungörelsen synes förutsätta, att
bestyret med att upprätta ifrågavarande fångförteckning tillkommer annan person,
men lämnar ingen anvisning om vilken denne person skall vara. I Uddens
författningshandbok »Landsstaten enligt 1917 års organisation» anmärkes
härom, att 1915 års kungörelse synes förutsätta en föreståndare för härads -

1921 -

355

häktet, vilken utskriver och undertecknar den föreskrivna förteckningen över
där insatta fångar, varefter förteckningen överlämnas till länsmannen i orten
(landsfiskalen) för att efter bestyrkande av riktigheten vidare befordras till
K. B., medan däremot enligt landsfiskalsinstruktionen landsfiskalen skall upprätta
och insända förteckningen.

Den granskning av fångförteckningarna, som jag utför, har ådagalagt, att
villrådighet gjort sig gällande bland lansfiskalerna angående förfaringssättet i fråga
om förteckningar för häradshäkten. I allmänhet synas landsfiskalerna följa den i
deras instruktion meddelade bestämmelsen och således själva utan tillhjälp eller
underskrift av någon annan upprätta förteckningarna. Andra synas anse sig icke
kunna helt lämna fånglistförfattningens föreskrifter å sido utan uppsätta fördenskull
— såsom framgår av handstilen — visserligen själva fångförteckningen men
låta för formens skull tingshusvaktmästaren eller eu fångvaktare underskriva förteckningen,
som därefter attesteras av landsfiskalen själv. Slutligen giva andra
förteckningar vid handen, att de blivit uppsatta av tingshusvaktmästaren eller en
fångvaktare och attesterade av landsfiskalen.

Under senare tider företagna sammanslagningar av två eller flera tingslag till
ett hava ofta medfört, att en domsagas gemensamma tingsställe blivit förlagt till
stad, där fängelse eller kronohäkte funnits. I mycket stor utsträckning företages
även rannsakning inför häradsrätt med häktade personer å fängelse. Till följd
härav och på grund av de förbättrade kommunikationerna tagas häradshäktena
numera mycket mindre i anspråk än förr. Exempelvis inom Stockholms län lärer
icke något häradshäkte anlitas till förvaring av fångar. Ehuru således de nu
ifrågavarande stadgandena -— i och för sig av mindre vikt — tillika förlorat en
del av sin räckvidd, torde de dock alltjämt äga tillämplighet inom en del landsfiskalsdistrikt.
En åtgärd för att bringa bestämmelserna i fånglistkungörelsen och
landsfiskalsinstruktionen till överensstämmelse med varandra torde därför icke vara
opåkallad.

Den formulering, ovanberörda föreskrifter erhållit i landsfiskalsinstruktionen,
synes anvisa den riktning, som bör följas. Då i landsfiskalsinstruktionen tillsynen
över häradshäkte lagts å den landsfiskal, inom vilkens distrikt häktet finnes, torde
grunden därtill ligga i de lokala förhållandena, som göra det möjligt för denne
landsfiskal att utan större besvär utöva tillsynen. I allmänhet torde häradshäkte
på landet vara förlagt till en inom tingslaget centralt belägen plats, dit jämväl
landsfiskalen inom distriktet förlagt sin expedition. Och då häradshäkte är beläget
i stad, finnes åtminstone exempel på, att landsfiskalen för angränsande distrikt
jämväl i staden har sitt tjänsterum. Då det, såsom i landsfiskalsinstruktionen
stadgas, bör åligga den landsfiskal, inom vilkens distrikt häradshäkte finnes, att
hava tillsyn över häradshäktet och ombesörja där insatta fångars underhåll, torde
det vara lämpligt, att bestämmelsen i landsfiskalsinstruktionen, att han skall upprätta
och insända förteckning över fångarna, bibehålies. Bestämmelserna i fånglistkungörelsen
synas därför böra undergå sådan ändring, att de komma i överensstämmelse
med innehållet i § 16 i landsfiskalsinstruktionen. Någon »attestering»
av nu ifrågavarande fångförteckningar, innan de insändas till K. B., torde
icke vara behövlig.

Med stöd av 17 § i den för mig gällande instruktion tillåter jag mig fästa

— 1921 —

356

Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på nu berörda förhållanden för den åtgärd,
Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.»

I anledning av denna framställning har kungl. fångvårdsstyrelsen avgivit
underdånigt utlåtande. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. Framställning angående förtydligande av bestämmelserna i fjärde
avdelningen av kungl. stadgan den 20 juni 1918 med vissa föreskrifter
angående domsagornas förvaltning.

I detta ämne har jag den 16 april 1920 till Konungen avlåtit följande framställning
:

»Fjärde avdelningen i kungl. stadgan den 20 juni 1918 med vissa föreskrifter
angående domsagornas förvaltning innehåller detaljerade bestämmelser angående
avlöningsförhållandena i domsagorna. Då det kommit till min kännedom,
att på grund av bestämmelsernas tämligen invecklade beskaffenhet svårigheter
uppstått, när K. B. skolat till t. f. domhavande och andra utbetala enligt domsagestadgan
dem tillkommande arvoden, samt länsstyrelserna i vissa fall avsänt
arvodesbelopp icke såsom i stadgan förutsättes direkt till vederbörande häradshövdingvikarie
utan till ordinarie häradshövdingen för att av honom överlämnas
till vikarien, anhöll jag i skrivelser den 30 september 1919 till K. B. i samtliga
län om upplysning dels rörande det av länsstyrelserna tillämpade förfaringssättet
vid utbetalning av arvoden enligt domsagestadgan och dels huruvida stadgan i
sin tillämpning, sett från K. B:s sida, givit anledning till svårigheter.

I de hit inkomna yttrandena hava K. B. i somliga län anmärkt, att de uppgifter,
vilka enligt stadgan skola av hovrätterna meddelas K. B., ankommit så
sent eller varit så ofullständiga, att K. B. icke kunnat i behörig ordning utbetala
de arvoden, som bort utgå.

K. B. i Stockholms län yttrar, att då de från Svea hovrätt avlåtna skrivelserna
angående av hovrätten bestämda vikariatsarvoden enligt 29 § i stadgan i
allmänhet inkommit till länsstyrelsen så sent, att uträkning redan skett av häradshövdingarnas
avlöningsmedel för månaden samt anordning och postanvisningar
utskrivits, därav blivit en följd, att ny uträkning med därå föranledda rättelser
måst vidtagas. Vidare hade i ett fall förekommit, att arvode till förste notarie,
som utan bibehållet förordnande i denna sin egenskap under kortare tid varit
förordnad att förvalta häradshövdingämbete, icke kunnat utbetalas, enär något
meddelande icke till K. B. inkommit från hovrätten angående det vikariatsarvode,
som enligt 28 § bort utgå.

K. B. i Gävleborgs län anmärker, att vid några tillfällen svårigheter vid
stadgans tillämpning visat sig på grund därav, att underrättelse från Svea hovrätt
om meddelade förordnanden helt uteblivit eller ock för sent kommit länsstyrelsen
tillhanda.

K. B. i Kronobergs län anför följande:

I skrivelse den 31 december 1918 hade Göta hovrätt meddelat K. B, att
e. o. notarien Emil Severin förordnats att från och med den 1 januari till och

— 1921 —

357

med den 31 december 1919 vara förste notarie i Västra Värends domsaga. Genom
en den 15 oktober 1919 dagtecknad skrivelse, som emellertid kommit K. B. tillhanda
redan i augusti 1919, hade hovrätten underrättat, att Severin förordnats att
med bibehållande av befattningen som förste notarie förvalta häradshövdingämbetet
i Västra Värends domsaga jämväl beträffande handläggning av skiftesärenden
från och med den 24 »i denna månad» till och med den 18 oktober 1919.
Därefter hade hovrätten i två skrivelser den 21 augusti 1919 upplyst, dels att
hovrätten bifallit eu av Severin gjord ansökan om entledigande från utövningen
av häradshövdingämbetet från och med den 28 augusti till och med den 19
september 1919 samt förordnat extra ordinarie notarien John Bratt att undertiden
förvalta samma ämbete jämväl beträffande handläggning av skiftesärenden,
dock att Severin hade att under september hålla sex syner enligt 64 § ecklesiastik
boställsordning, och dels att hovrätten entledigat Bratt från förordnandet
att vara förste notarie i Östra Värends domsaga från och med den »25» augusti
till och med den 19 september 1919 samt förordnat extra ordinarie notarien
Gustaf Lindström att under tiden tjänstgöra såsom vikarie för förste notarien.
Jämlikt 29 § domsagestadgan skulle hovrätten i dylikt fall vid förordnandets
meddelande eller så snart därefter ske kunde bestämma beloppet av den ersättning,
som skulle utgå till vikarien med fördelning av beloppet å särskilda månader,
där sådant ifrågakomme. Förberörda meddelanden hade icke innefattat någon
upplysning om sådant bestämmande. Ovisshet vid månadsskifte, då avlöning utbetalades,
vållade emellertid lätt nog besvär, helst som systemet för avlöningsförhållandena
enligt domsagestadgan vore rätt invecklat. En i möjligaste mån klar
grund för utanordnande av avlöning till alla dem, som i sådant avseende för viss
månad kunde komma i fråga, vore önskvärd till främjande av bästa säkerhet och
reda. Särskilt skulle ovisshet vid årsskiftet i fråga om för december månad utgående
ersättning kunna föranleda olägenhet ur räkenskapssynpunkt. Nu antydda
olägenheter skulle väsentligen förebyggas redan därigenom att, då hovrätten icke
vore i tillfälle att i sitt meddelande om tjänstledighet och förordnande angiva
beloppet av den ersättning, som skulle utgå till vikarie i förekommande fall,
hovrätten i sitt berörda meddelande likväl tillkännagåve, att sådant fall förelåge
och att uppgift från hovrätten om beloppet av respektive vikariatsarvode enligt
35 § domsagestadgan vore att förvänta.

K. B. i Älvsborgs län framhåller, att en förutsättning för direkt utbetalningtill
häradshövdingars vikarier av dem tillkommande arvoden vore, att vederbörande
hovrätt fullgjorde sin i 35 § i stadgan föreskrivna uppgiftsskyldighet. Då
länsstyrelsen emellertid alltjämt varit i saknad av Göta hovrätts meddelande om
förekommande vikariatsbelopp, hade den i stadgan omnämnda arvodesbetalningen
från länsstyrelsen direkt till vikarierna ej kunnat ske, utan hade likviden med
vikarien måst överlämnas till vederbörande domhavande, vilken alltså uppburit
sin lön i vanlig ordning. Vid semester för häradshövding hade likväl arvodet,
alltfort i saknad av förfogande från hovrättens sida beräknat med ledning av 29
§, tillställts vikarien.

K. B. i Blekinge län upplyser, att på grund därav, att landskontoret saknat
kännedom om vikarieförordnande, vikaries avlöning någon gång ej kunnat direkt
till honom utanordnas.

- 1921 —

358

K. B. i Kristianstads län anför, att ehuru tillkomsten av stadgan i ej så obetydlig
grad ökat länsstyrelsens arbete med utbetalande av lönemedel åt justitiestatens
personal i länet, kunde icke påstås, att stadgan givit anledning till några
anmärkningsvärda svårigheter därvidlag. En ganska viktig omständighet för dessa
lönefrågors regelmässiga ordnande vore emellertid, att de från hovrätten för ändamålet
behövliga uppgifterna behörigen och i rätt tid inflöte.

K. B. i Malmöhus län omnämner, att vikariatsarvoden utbetalats direkt till
vikarien. Där så icke i ett par fall skeft, hade detta berott därpå att underrättelse
om förordnandet icke i tid inkommit från hovrätten över Skåne och Blekinge.

Länsstyrelserna i några län hava framhållit, att tolkningen av ifrågavarande
bestämmelser givit anledning till tvekan.

Sålunda yttrar K. B. i Östergötlands län:

Någon uppgift från Göta hovrätt om belopp av vikariatsarvode enligt 35 §
hade icke till K. B. ankommit. Likvisst hade anledning till tillämpning av 29 §
inom länet förekommit i ett fall, i det vice häradshövdingen G. A. Ottosson innehaft
förordnande att förvalta häradshövdingämbetet i Kinda och Ydre härads
domsaga under den tid, häradshövdingen C. H. G. Cederschiöld tjänstgjort såsom
adjungerad ledamot i hovrätten. Under denna tid hade vid de månatliga utbetalningarna
å landskontoret jämlikt 29 och 35 §§ innehållits l/i2 av 2,800 kronor
av Cederschiölds avlöning, vilka belopp utbetalats direkt till Ottosson. K. B. ville
icke underlåta att framhålla, att stadgan syntes lämna utrymme för någon tvekan,
huruvida icke i ett fall som detta vikariens arvode enligt 29 § 2,800 kronor bort
minskas med 1,200 kronor, motsvarande den hälft av det fasta vice häradshövdingarvodet,
som han enligt 26 § ägde behålla. Skulle vikariatsarvodet utgå oavkortat,
bleve konsekvensen den, att vikarien i en domsaga av tredje klassen, för
vilken ju hela vice häradshövdingarvodet enligt 26 § skulle innehållas, finge lägre
ersättning (3,600 kronor) än vikarien i en mindre domsaga (2,800 + 1,200 = 4,000
eller 3,200 + 1,200 = 4,400 kronor). En dylik minskning av vikariatsarvodet hade
K. B. emellertid i saknad av tydlig anvisning i lagen eller av hovrätten icke
ansett sig kunna vidtaga.

K. B. i Jönköpings län framhåller olägenheterna av stadgans bestämmelser
angående sättet för utbetalning av arvode till vice häradshövding. Utbetalningsmyndigheten
måste tydligtvis känna vilken eller vilka tjänstebefattningar vice
häradshövding uppehållit under den månad, för vilken arvode utbetalades, och,
där vice häradshövding under månaden tjänstgjort å olika befattningar, tjänstgöringstiden
på varje befattning. Enligt 35 § tredje stycket skulle hovrätten väl
i vissa fall lämna underrättelse om sitt förordnande för vice häradshövding, men
bestämmelserna vore ofullständiga. Sålunda funnes ingen skyldighet att underrätta,
då vice häradshövding förordnades till revisionssekreterare och ej heller, då
vice häradshövding under annat förordnande ej avstode arvodet eller del därav.
Detta hade också föranlett, att flera vice häradshövdingar erhållit sina arvoden
först efter rekvisition och sedan länsstyrelsen förskaffat sig vederbörliga underrättelser.
35 § tredje stycket borde därför ändras på angivet sätt. Möjligen kunde
ifrågasättas, huruvida icke hovrättens redogörare efter rekvisition hos vederbörande
utbetalningsmyndighet borde utbetala arvode till vice häradshövding.

K. B. i Gävleborgs län säger, att tvivel uppstått, huruvida i domsaga, där

— 1921 —

förste notarie tunnes och annan än denne förordnats att förvalta domsagan under
vakans, vikarien skulle bidraga till förste notariens avlönande och i så fall med
vilket belopp.

K. B. i Västernorrlands län yttrar, att osäkerhet rått, huruvida det enligt
35 § ålåge hovrätten att meddela länsstyrelsen uppgift om vikariatsarvodet i alla
fall, då förordnande meddelats, eller, såsom hittills syntes hava varit händelsen,
endast i de fall hovrätten med hänsyn till det arbete, som ålegat vikarien, ansett
sig böra bestämma vikariatsersättningen att utgå efter andra grunder än de i 28
§ och 29 § första meningen bestämda.

K. B. i Norrbottens län anför följande:

Enligt särskilda Svea hovrätts förordnanden hade dåvarande förste notarien i
Piteå domsaga under ordinarie häradshövdingen beviljad ledighet för tjänstgöring
i hovrätten förvaltat domarämbetet i nämnda domsaga under tiden från och med
den 1 januari till och med den 24 augusti 1919. I nämnda förordnanden hade
icke angivits, huruvida förste notarien under förordnandet såsom domhavande
skulle bibehålla egen befattning, vilket länsstyrelsen ansett vara fallet, då annorlunda,
såvitt länsstyrelsen haft sig bekant, icke bestämts och annan under tiden
icke förordnats å förste notarietjänsten. I anledning därav hade länsstyrelsen
jämlikt bestämmelserna i 27 och 28 §§ till vikarien utbetalt arvode efter 1,800
kronor för år, vartill använts statsmedel efter 1,400 kronor för år räknat samt
resten 400 kronor för år bestritts av häradshövdingen genom innehållning av del
av honom tillkommande tjänstgöringspenningar samt dessas utbetalning till vikarien.
Återstoden av å häradshövdingtjänsten belöpande löneförmåner hade utbetalts
till ordinarie innehavaren, sedan denne framställt begäran om ^anordnande
av förutom lön och förvaltningsbidrag jämväl den del av tjänstgöringspenningarna,
som icke åtginge för vikariens avlönande, då sådant förfarande enligt hans och,
såsom han meddelat, hovrättens förmenande vore riktigt. Av bestämmelse i 35 §
i stadgan skulle man visserligen kunna få den uppfattning, att häradshövdingen
i detta fall helt borde hava bidragit till vikariens avlönande, men hade länsstyrelsen,
som varit tveksam, huru stadgans bestämmelser i detta avseende borde
tolkas, styrkts i sin uppfattning, att av länsstyrelsen vidtagna utbetalningsåtgärder
därutinnan varit riktiga och nämnda paragraf i detta fall icke varit tillämplig
därigenom, att de uppgifter från hovrätten om vikariatsbeloppets storlek m. m.,
som omförmäldes uti ifrågavarande paragraf, icke meddelats länsstyrelsen. Under
en del av 1919 hade domhavanden i Gällivare domsaga på grund av sjukdom
beviljats ledighet från utövandet av domarämbetet i domsagan, och hade hovrätten
förordnat annan än förste notarie att under tiden förvalta ämbetet. Jämlikt
en mellan ordinarie och tillförordnade domhavandena träffad överenskommelse
hade samtliga med häradshövdingtjänsten förenade löneförmåner utanordnats till
häradshövdingen, vilken i enlighet med ovanberörda överenskommelse bestritt
vikariens ersättning. Även i avseende å detta förordnande hade icke i 35 § omförmäld
uppgift kommit länsstyrelsen tillhanda. På grund av det anförda framhölle
länsstyrelsen såsom sin åsikt, att stadgan tydligare än som vore fallet kunde
hava utsagt, huru avlöningen åt vikarie för ledig häradshövding skulle bestridas.
Ett annat spörsmål, varom man kunde stanna i tvivelsmål, vore huruvida förvaltningsbidrag,
som icke åtginge för vikaries avlöning, finge uppbäras av ordi —

1921 —

360

narie domhavanden, ehuru i allmänhet gällde, att tjänstgöringspenningar och därmed
i avlöningshänseende jämställda löneförmåner (dit syntes förvaltningsbidraget
höra) finge uppbäras allenast för den tid, vederbörande verkligen tjänstgjort.
Den omständigheten, att ordinarie domhavanden även under ledighet skulle svara
för förvaltningskostnaderna, talade ju för, att till äventyrs uppkommande överskott
å förvaltningsbidraget borde utbetalas till honom, ehuru uttryckligt stadgande
därom icke, såvitt länsstyrelsen kunnat finna, givits.

Förutom i de fall, som redan berörts, hava länsstyrelserna uppgivit, att de
enligt domsagestadgan utgående arvodena utbetalts direkt till vederbörande. K. B.
i nio län hava förklarat, att tillämpningen av stadgan, sett från länsstyrelsernas
sida, icke vållat några svårigheter. I fyra län hade styrelserna vid tiden för yttrandenas
avgivande ännu icke kommit i tillfälle att i förevarande avseende tilllämpa
de ifrågavarande bestämmelserna.

En genomläsning av bestämmelserna om avlöningsförhållandena i fjärde avdelningen
av domsagestadgan kvarlämnar det intrycket, att de avlöningskombinationer,
som i många fall förutsättas uppkomma, kunna bliva så invecklade, att
de torde fordra rätt ingående och tidsödande uträkningar och måhända ofta nog
föranleda ett vidlyftigt skriveri. Att detta icke kan lända till båtnad vare sig för
den utbetalande myndigheten eller för ifrågavarande tjänstemän, vilka hava ett
berättigat intresse att i rätt tid och till riktigt belopp erhålla sin avlöning, är
uppenbart. Visserligen torde de förevarande bestämmelserna med ett bortfallande
av domsagornas indelning i klasser kunna i viss mån förenklas, men å andra
sidan torde utbetalandet av de nya och ökade arvoden, som föreslagits i Eders
Kungl. Maj:ts proposition n:r 334 angående partiell löneförbättring för häradshövdingarna
m. in., komma att medföra andra svårigheter. Att i de till mig inkomna
yttrandena framhållits så få fall, där olägenheter uppstått, och att åtskilliga länsstyrelser
förklarat, att några svårigheter vid tillämpning av stadgans avlöningsbestämmelser
icke för dem yppat sig, torde till stor del bero därpå, att andra
föreskrifter i stadgan lagt betydande hinder i vägen för vikarieförordnanden samt
att den för närvarande rådande stora bristen på juridiskt bildade biträden i domsagorna
medfört, att förordnanden av olika slag icke förekommit i den omfattning,
som under normala förhållanden skulle äga rum. Hos fyra länsstyrelser hade
stadgan ännu i början av oktober 1919 icke i förevarande avseenden kommit att
tillämpas. Med en lättnad av nyssberörda hinderliga föreskrifter i stadgan och
med den ökade tillströmning av arbetskrafter, som de i den Kungl. propositionen
föreslagna åtgärderna äro ämnade att skapa, komma givetvis även göromålen i
det nu ifrågavarande hänseendet att ökas.

Ehuru de svårigheter vid uträknandet och utbetalandet av vikariatsersättningar
och dylikt, vilka redan uppstått och framdeles skola visa sig, måhända icke
torde behöva vara av mera djupgående beskaffenhet, synas de likväl såvitt möjligt
böra undvikas. Det kunde eljest föreligga en viss fara, att de förbättrade
villkor för de extra ordinarie tjänstemännen inom landsbygdens domstolsväsen,
vilka delvis redan genom domsagestadgans bestämmelser erhållits och delvis med
ett bifall till den kungl. propositionen skola uppnås, icke skola komma till sin
fulla rätt genom förekomsten av oförutsedda motigheter vid den praktiska tilllämpningen.
Domsagestadgans bestämmelser beträffande avlöningsförhållandena
borde därför på sådant sätt förtydligas, att de företedde den största möjliga enkel —

1921 —

het, klarhet och fullständighet. Särskilt torde avseende böra fästas därvid, att
de uppgifter, hovrätterna hava att meddela vederbörande länsstyrelser, expedieras
med erforderlig snabbhet och bliva så vägledande och uttömmande som möjligt.
Uppenbarligen besitta hovrätterna större förutsättningar att i invecklade fall meddela
ett direktiv om huru erforderliga arvodesbelopp skola disponeras än länsstyrelserna,
för vilka domstolsväsendet är tämligen främmande. En praktisk fördelning
av arbetsbördan fordrar, att i dotta fall avlöningsförhållandena i varje särskilt
fall så långt, som det är möjligt, av hovrätten klarläggas för länsstyrelsen.

I motiveringen till den ifrågavarande kungl. propositionen har chefen för
justitiedepartementet yttrat, att därest de av honom föreslagna åtgärderna komme
att genomföras, bleve därav givetvis en följd, att domsagestadgan måste i åtskilliga
delar underkastas omarbetning. I samband därmed kunde lämpligen tagas i
övervägande, huruvida mindre ändringar i nämnda stadga kunde anses påkallade
även i andra avseenden än de i motiveringen berörda. Med anledning därav får
jag för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan angivna förhållanden för den åtgärd,
vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.»

Den förnyade domsagestadgan är given den 22 juni 1920. Huruvida dess
bestämmelser skola kunna avhjälpa de påpekade bristerna, får erfarenheten visa.
Jag har emellertid fortfarande mottagit klagomål i ämnet, som jag därför skall
ägna vidare uppmärksamhet.

7. Framställning angående gemensamt tingsställe för Östra Värends
domsaga ävensom utfärdande av tidsenliga lagbestämmelser angående

tingshusbyggnad m. m.

Till Konungen avlät jag den 23 april 1920 följande framställning:

»Ostra Värends domsaga består av två tingslag, Upp vidinge härads tingslag
med tingsställe i Lenhovda och Konga härads tingslag med tingsställe i Ingelstad.
Den nya tingsordningen är genomförd med sammanlagt tio sammanträden om
året utom slutsammanträden. Sammanträden med tremansnämnd hållas i Växjö,
Kronobergs läns enda stad, där domhavanden är bosatt. Folkmängden i domsagan
uppgick den 31 december 1918 i Konga härads tingslag till 31,174 och i
Uppvidinge härads tingslag till 26,267 eller tillhopa 57,441 personer. Geografiskt
bildar domsagan ungefärligen en åt öster utböjd halvcirkelformig figur med diametern
gående tämligen från norr till söder i domsagans västra gräns och Växjö
på diameterns mitt. Staden ligger således praktiskt taget på lika stort avstånd
från de särskilda orterna vid domsagans östra gräns. Växjö stads område, vilket
är vidsträckt, räcker tvärs över Konga härads nordliga spets och gränsar i väster
till Kinnevalds härad och i öster till Norrvidinge härad.

En under 1909 väckt fråga om domsagans delning fann Eders Kungl. Maj:t
genom beslut den 21 maj 1910 ej föranleda någon åtgärd.

Vid den inspektion av domsagan, som under 1919 av mig företogs, uppkom
fråga, huruvida icke ett gemensamt tingsställe för domsagans båda tingslag borde

46 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1921 års riksdag.

362

inrättas i Växjö. Under dryftandet av detta spörsmål anförde domhavänden,
häradshövdingen Tor Ahlström bland annat följande:

Lenhovda tingsställe, beläget ungefär i mitten av Uppvidinge härad, hade
sedan äldre tider varit en centralpunkt i häradet, dit samtliga de större vägarna
ledde. Genom tillkomsten under senare tider av järnvägar, därav hitintills ingen
berörde Lenhovda, hade dock trafikförhållandena inom häradet fullständigt förändrats.
Från samtliga järnvägars trafikområden hade det blivit förenat med
mindre besvär att å järnväg begiva sig till Växjö än att med begagnande av
landsväg framkomma till Lenhovda. Visserligen vore koncession beviljad å en
järnväg, som i förbindelse med järnväg från Oskarshamn skulle dragas över
Älghults socken, Säfsjöström och Lenhovda samt till en punkt å järnvägen mellan
Växjö och Asheda strax ovanför Brittatorps järnvägsstation, men oavsett ovissheten
beträffande den tid, då järnvägsanläggningen kunde beräknas bliva avslutad
— det tecknade kapitalet vore numera otillräckligt — komme även denna järnväg
att utgöra en ytterligare trafikled till Växjö. Tingshuset i Lenhovda, som för ett
femtontal år sedan omändrats bland annat med tillbyggnader för utökning av
tingssalen och för arkivet, vore synnerligen otidsenligt. Varken för allmänheten
eller för rättegångsombud funnes några rum. Aven vissa av sovrummen för
nämndemännen vore olämpliga. Så t. ex. inhystes fyra nämndemän uti ett mitt
i byggnaden beläget rum, som allenast hade ljus från taket. Någon skuld i anledning
av tingshusets omändring funnes ej. Efter fullbordandet av järnvägen
förbi Lenhovda torde, därest tingshuset till följd av tingsställets förflyttning ej
vidare skulle behöva tagas i bruk, tingshusbyggnadsfastigheten möjligen kunna
avyttras till hotell eller dylikt.

Tingsstället i Ingelstad vore beläget i en utkant av Konga härad på vid
pass 1/4 mils avstånd från gränsen till Kinnevalds härad, på 1,7 mils avstånd
från Växjö men på mer än 5 mils avstånd från häradets östra gräns och vid
pass 5 mils avstånd från häradets södra gräns. Nuvarande järnvägsförbindelserna
ledde till Växjö från Emmaboda genom häradets norra socknar samt från Blekinge
län ungefär parallellt med häradets västra gräns genom Ingelstad. Koncession
funnes för fortsättning av Nättraby—Eringsboda—Almeboda järnväg genom
Linneryds och Nöbbeleds socknar till Ingelstad. Det vore likväl ovisst även när
denna järnväg bleve färdig, då tillräckligt kapital saknades. För de största delarna
av häradet vore bekvämaste vägen till Ingelstad över Växjö. För de sydligare
socknarna komme för en resa till Växjö att åtgå allenast en halv timmes
längre tid än för en resa till Ingelstad. Tingshusbyggnaderna i Ingelstad, bestående
dels av en äldre byggnad, omändrad för vid pass femton år sedan och
innehållande tingssal, rum för domare, åklagare och fyra nämndemän och en säl
för allmänheten, dels av en samtidigt uppförd flygelbyggnad, innehållande matsal,
bostad för häradstjänaren och rum för åtta nämndemän, och dels av en uthuslänga,
vore i gott stånd. Dock saknades rum för rättegångsombud. Likaså
saknades arkivbyggnad. I händelse av tingsställets förflyttning torde tingshusbyggnaderna
kunna bliva försålda med hänsyn till den raska utvecklingen av
Ingelstads stationssamhälle. Någon skuld påvilade ej tingshusfastigheten.

Lagstadgade tingssammanträden med tremansnämnd skulle hållas i Växjö,
därvid domsagan hade att bekosta sammanträdeslokal. Hitintills hade ej annan

— 1921 —

303

sammanträdeslokal kunnat anskaffas än ett av serveringsrummen i den övre våningen
å stadshuset i Växjö. Av de tingshusbyggnadsskyldige inom domsagan
utsedda kommitterade för utredning av frågan rörande anskaffandet av sammanträdeslokal
hade beslutat hemställa om inköp av en lämplig välbelägen fastighet,
i vilken jämväl skulle inrymmas domsagans arkiv samt kanslilokaler för domhavanden.
Det hade dock tillsvidare visat sig omöjligt att uppbringa någon
dylik fastighet.

Rannsakningar med häktade personer hölles för bägge tingslagen i Växjö.

Det vore oundgängligt att anskaffa en ny arkivbyggnad för domsagan. Utom
den omnämnda tillbyggnaden vid tingshuset i Lenhovda för arkiv, vilken även
tagits i bruk till erforderlig matkällare för häradstjänaren, ägde domsagan en
arkivbyggnad belägen utanför stadens planlagda område å egendomen Ulriksbergs
mark, som tillhört förutvarande domaren i domsagan. Till uppförande av denna
byggnad hade Uppvidinge härad bidragit med 3/8 och Konga härad med 5/8 av
kostnaderna. Enligt föreslagen stadsplan för området komme arkivbyggnaden
att bliva belägen mitt i en gata, vadan dess fortbestånd syntes hotat. Såsom
arkiv och med hänsyn till arkivhandlingarnas lämpliga förvaring kunde arkivbyggnaden
ej anses vara tillfyllest. Någon eldning i byggnaden kunde ej förekomma
till följd av dess avlägsna belägenhet. Av samma anledning kunde ej
heller behövlig tillsyn ägnas byggnaden och där förvarade handlingar. Icke heller
vore det möjligt att tillhandahålla begärda avskrifter från arkivhandlingar inom
föreskriven tid. Det syntes alltså nödigt, att frågan om ny arkivbyggnad för
domsagan upptoges i samband med frågan om anskaffande av byggnad för tingssamman
träden.

Samtidigt därmed borde även frågan om lokal för domsagans kansli vinna
sin lösning. Kansliet skulle hädanefter vara förlagt i Växjö. Det borde kunna
ifrågasättas, huruvida ej efter tillkomsten av Kung! stadgan den 20 juni 1918
med vissa föreskrifter om domsagornas förvaltning det skäligen borde åligga domsaga
att tillhandahålla domhavande lämpliga och tillräckliga tjänstelokaler.

Ekonomiska hänsyn borde ej behöva hindra uppförandet av ett för domsagan
gemensamt tingshus i Växjö. Såsom redan nämnts funnes icke några oguldna
skulder för de nuvarande tingshusen. Den ekonomiska ställningen inom domsagan
vore synnerligen god. Antalet bevillningskronor under 1918 hade uppgått
i runda tal, för Konga härad till 80,000 och för Uppvidinge härad till 78,000.
Möjligen kunde ifrågasättas lämpligheten av att under nuvarande tid med dess
orimligt höga byggnadspris igångsätta ett byggnadsarbete, som måste bliva av
ganska avsevärd omfattning.

För ett bibehållande av de nuvarande tingsställena talade emellertid ortsintressen
och pietetshänsyn. Men för domare, åklagare, de flesta nämndemännen
och flertalet rättssökande samt för advokater och sakförare skulle det medföra
en avsevärd inbesparing av tid och kostnader att få tingsstaden förlagd till Växjö.

Någon sammanslagning av de bägge häradena till ett tingslag syntes ej tillrådlig
på grund av häradenas storlek. Föreskrifterna om sammanträden med
tremansnämnd medförde ju önskvärd snabbhet med avseende å behandlingen av
vissa mål och ärenden.

Under inspektionen befanns domsagekansliet inrymt i en av domhavanden

— 1921 —

364

förhyrd lägenhet ett stycke ifrån hans bostad. Tillika besöktes den å Ulriksberg
uppförda arkivbyggnaden. Densamma mätte invändigt icke mera än 10 meter i
längd och 4 meter i bredd samt syntes alltför trång och i övrigt för sitt ändamål
mycket olämplig. I sammanhang med en därefter företagen inspektion av
rådhusrättens och magistratens i Växjö lokaler, som voro på ett för staden föga
värdigt sätt inrymda i stadshuset, upptagande hotell och restaurant samt kafé
och biljardrum, de senare i omedelbar närhet av uppgången till ämbetslokalerna,
besöktes det för tremansnämnden avsedda utrymmet, vilket givetvis icke i någon
mån motsvarade de fordringar, vilka böra ställas på en sammanträdeslokal.

Sedermera har häradhövdingen Ahlström upplyst, att de tingshusbyggnadsskyldige
inom domsagan från och med innevarande år övertagit samtliga kostnader
för en domsagans kanslilokal i Växjö och tillsatt eu kommitté, som hade
att förebringa utredning om och till de tingshusbyggnadsskyldige för vidare besluts
fattande inkomma med förslag om uppförandet av en nybyggnad inom
Växjö stad, vilken byggnad skulle i främsta rummet inrymma lokaler för kansli,
arkiv och sammanträden med tremansnämnd, men som ock kunde göras lämplig,
därest framdeles det beslutades, att ett för domsagans alla tingssammanträden gemensamt
tingsställe skulle förläggas till Växjö. Byggnadskommitterade hade
sammanträtt och beslutat föreslå till inköp och bebyggande en fastighet, som för
några år sedan härjats av eldsvåda, men därå grunden kvarstode, samt uppdragit
åt en arkitekt att uppgöra ritningar och kostadsberäkningar till en byggnad,
som skulle inrymma icke allenast lokaler för kansli, arkiv och sammanträden
med tremansnämnd utan även bostäder åt domare, tingsbiträden och maskinskriverskor.
Tillika hade av kommitterade uttalats det önskemål, att vid ritningarnas
uppgörande hänsyn skulle tagas till den utökning av byggnaden, som
kunde bliva en följd av tingsställenas förflyttning, då en större tingssal jämte
rum åt åklagare, nämndemän och häradstjänare kunde bliva behövliga. Ärendet
komme att vid tingssammanträde med Konga härad den 31 maj 1920 och vid
tingsavslutningssammanträde med Uppvidinge härad före midsommaren företagas
till slutligt avgörande av de tingshusbyggnadsskyldige. Att förutspå, vilken utgång
ärendet slutligen skulle få, vore svårt, då det komme att röra sig om ett
utgiftsbelopp, uppgående till vid pass 300,000 kronor, men att döma av det välvilliga
och förstående mottagande, som kommit frågorna om domsagans övertagande
av kanslibesväret och utredning rörande nybyggnad till del, skulle domsagan
måhända icke motsätta sig byggnadsföretaget. Med undantag för de
socknar, inom vilka de nuvarande tingsställena vore belägna, funnes ingen avgjord
opposition mot tingsställenas förflyttning. De allmänt praktiska skälen fölen
förflyttning vitsordades av alla, men ett helt naturligt vidhållande vid de urgamla
tingsplatserna, motviljan mot nya utgifter och osäkerheten att kunna få
de gamla tingshusbyggnaderna för en lämplig köpeskilling försålda vore förflyttningsförslagets
största stötestenar. Häradshövdingen Ahlström hemställde likväl,
att jag ville bidraga till frågans lösning genom att föransalta om att, samtidigt
med det att nybyggnadsfrågan förelädes domsagans tingshusbyggnadsskyldige
innevånare, till yttrande från häradsrätterna förelåge även frågan om tingsställenas
förflyttning till Växjö.

— 1921 —

365

Centralpunkten för åtminstone östra delen av Kronobergs län, där ifrågavarande
domsaga ligger, är Växjö. Dit sammanlöpa järnvägar från länets olika
delar i alla fyra vädersträcken. Såsom länets enda stad måste Växjö utöva en
större dragningskraft än vad förhållandet är i ett län med flera städer. Med
hänsyn därtill och till domsagans geografiska belägenhet synes det vara ställt
utom tvivel, att ett för hela domsagan gemensamt tingsställe i Växjö vore att
föredraga framför ett bibehållande av de gamla tingsställena i Lenhovda och
Iugelstad. Särskilt ifråga om tingsstället i Lenhovda, dit icke ens någon järnvägsförbindelse
ännu finnes, skulle uppenbarligen en förflyttning till Växjö medföra
besparing såväl i tid som även av utgifter för statsverket beträffande
resekostnadsersättning och för parternas biträden, vilka väl i de flesta fall äro
bosatta i Växjö, för resor och logi. Att det för en stor del av domsagans befolkning
är bekvämare att resa till Växjö än till de gamla tingsställena och att
resan för en del av innevånarna kan komma på ett ut, framgår av en blick på
kartan. Att längre än vad som är oundgängligen nödvändigt kvarbliva vid de otidsenliga
och ohygieniska förhållanden, vilka i allmänhet äro förenade med de gamla
tingshusen, torde icke heller böra ske.

Då nu de tingshusbyggnadsskyldige upptagit frågan om uppförande i
Växjö av eu byggnad, inrymmande åtskilliga för domsagans behov erforderliga
lokaler och lägenheter, synes en prövning av domsagans byggnadsfråga i hela
dess vidd vara oundgänglig. Det kunde eljest förefinnas eu viss fara, att de
stora kostnader, domsagans innevånare stå i begrepp att ikläda sig, framdeles
skola befinnas åtminstone delvis hava varit utan motsvarande nytta.

Den största betydelse borde tillmätas den omständigheten, huruvida domsagan
vid en av processreformen betingad omdelning av riket i stora domkretsar skall
bibehållas till sin nuvarande omfattning eller göras till föremål för någon väsentlig
omreglering. Enligt vad som kan antagas, kommer Östra Värends domsaga
på grund av sin storlek och sitt läge att framdeles bibehållas för sig, därvid
ett tingsställe i Växjö faller sig naturligast, men fråga kan ju måhända uppstå,
huruvida Växjö stad — därest densamma skulle förläggas under landsrätt —
skulle omfattas av ifrågavarande domsaga eller någon väster därom liggande.
Sistnämnda spörsmål borde dock icke kunna motverka frågan om ett nytt tingshus
för Östra Värends domsaga i Växjö, då staden saknar rådhus, som eljest
möjligen skulle kunna apteras till tinghus, och rådhusrätten, såsom jag redan
berört, är inhyst i stadshuset i en synnerligen olämplig lokal. Beträffande tingshusbyggnadsfrågan
sedd ur processreformens synvinkel tillåter jag mig emellertid
tillägga, såsom jag i annat sammanhang tidigare anfört, att det icke vore lämpligt,
att i avbidan på en rättegångsreform, vilkens slutliga genomförande ännu endast
skönjes i framtiden, uppskjuta genomförandet av sådana nyttiga ändringar, som
tiden kräver, men beträffande en fråga av så stort omfång som den nu förberedda,
torde likväl ett skärskådande av ändamålsenligheten för framtiden vara
påkallad.

Vidare borde den förevarande byggnadsfrågan lyftas upp på ett så högt och
allmängiltigt plan som möjligt.

De allt fortfarande gällande bestämmelserna om tingsbyggning och dess beskaffenhet
äro inrymda i 26 kap. 4 § byggningabalken. Enligt nämnda lagrum

— 1921 —

366

skall tingshus bestå av en stuva så stor, som tarvas, och två kamrar. Dessa
primitiva bestämmelser äro visserligen i någon mån utökade genom sedermera
av Kungl. Maj:t meddelade utslag, men ännu saknas tidsenliga lagstadganden i
ämnet. Därest frågan härom icke redan kommit under Eders Kungl. Maj:ts
blick, torde densamma vara värd ett övervägande. Naturligtvis hava icke på
mycket länge tingshus av den otillräckliga beskaffenhet, som i byggningabalken
omnämnas, blivit uppförda, men under mina inspektionsresor har likväl esomoftast
den tanken slagit mig, huru opraktiskt och även onödigt kostsamt ganska
nyligen byggda tingshus blivit planlagda och utförda. Den brist på känsla för
god arkitektur, som gjort sig gällande såväl vad exteriör som rumsdisposition
beträffar, är även påfallande. En blivande lagstiftning i ämnet borde såsom ett
oeftergivligt villkor uppställa, att ritningarna till nya tingshus och även andra
för domsagas behov avsedda byggnader skulle underkastas granskning och fastställande
av Eders Kungl. Maj:t eller eljest av fullt sakkunig myndighet, som
Eders Kungl. Maj:t bestämde. Ett stadgande i sistberörda riktning synes så
mycket mera av behovet påkallat, som tingshus hädanefter uppenbarligen höra
byggas sålunda, att de lämpligen kunna användas under en ny rättegångsordning.

I anslutning härtill och då stadganden angående huru ett modärnt tingshus
skall vara beskaffat ännu saknas, torde, därest Eders Kungl. Maj:t skulle anse
frågan om ett för Östra Värends domsaga gemensamt tingshus i Växjö höra upptagas
till prövning, uttryckligen höra föreskrivas att, innan byggnaden får uppföras,
ritningar och byggnadsbeskrivning skola underställas Eders Kungl. Maj:ts
fastställelse eller eljest granskning av fullt sakkunnig myndighet.

Med stöd av den befogenhet, som den för mig gällande instruktionen förlänar
mig, får jag härmed i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga
nu angivna förhållanden för de åtgärder, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna
framställningen föranleda.»

Sedan ortsmyndigheterna blivit i ärendet hörda, har Kungl. Maj:t remitterat
detsamma till processkommissionen.

Den 26 november 1920 utkom kungl. kungörelse med föreskrifter rörande
det offentliga byggnadsväsendet, vilken författnings bestämmelser i vissa delar
torde vara tillämpliga å tingshusbyggnad.

8. Framställning angående förvaltningen av Södertörns domsaga.

Den 17 augusti 1920 avlät jag till Konungen en skrivelse av följande
innehåll:

»Sedan åtskilliga personer hos mig anfört klagomål däröver, att inom Södertörns
domsaga, expeditionen av protokollsutdrag och särskilt gravationsbevis ägde
rum med en långsamhet, som för rättssökande medförde stora olägenheter, företog
jag den 14 och den 15 maj 1920 inspektion å domsagans kansli. Jag fick därunder
anledning att angående domsagans förvaltning göra sådana anmärkningar,
att jag funnit mig icke kunna underlåta att bringa förhållandena under Eders
Kungl. Maj:ts skärskådande.

— 1921 —

Arbetsbördan i domsagan är betydande. Sålunda utgjorde under 1919 antalet
domboksnummer omkring 1,800, lagfartsärenden över 1,400, inteekningsärenden
över 3,600 och extra förrättningar omkring 40. Behovet av gravationsbevis
är mycket stort.

Södertörns domsaga består av två tingslag, Svartlösa och Öknebo tingslag
samt Sotholms tingslag. Den nya tingsordningen är genomförd, och tillika hållas
tingssammanträden med tremansnämnd. På grund härav förekomma under 1920
inom domsagan sammanträden 2 gånger under varje av månaderna januari, februari,
mars och april, 3 gånger under maj, 1 gång under juni, 1 gång under
augusti, 2 gånger under vardera av september och oktober månader samt 3 gånger
under november, vartill komma 4 slutsammanträden. Sålunda erbjudes icke
någon gång under året ett längre rådrum mellan sammanträdena, då en uppkomtaen
arbetsbalans skulle kunna hinna bortarbetas. I stället erfordras för att
det alltjämt och utan uppehåll inströmmande arbetet skall kunna utföras snabbt,
jämt och utan avsaktning, dels att den ordinarie domhavanden är försedd med,
förutom en eminent arbetsförmåga, betydlig lärarbegåvning och organisationstalang
och dels att i domsagan finnas anställda ett tillräckligt antal juridiskt bildade
biträden, vilka ägna hela sin tid åt göromålen i densalnma.

I sistberörda avseende upplystes under inspektionen, att visserligen icke mindre
än 13 biträden till namnet voro anställda å domarkansliet, men att av dessa
de allra flesta ägnade endast en kort del av dagen åt kansligöromålen och i övrigt
tjänstgjorde i departementen eller annorstädes. Domhavanden framhöll, att
denna omständighet, som hade sin grund dels däri att domsagekansliet vore beläget
i huvudstaden och dels i de hittillsvarande ogynnsamma framtidsutsikterna
på domarbanan, medförde en sådan splittring i arbetet, att utbytet av biträdenas
arbetsprestation i domsagan vore synnerligen ringa. Icke heller hunne domhavanden
ägna tillbörlig omsorg åt de ungas handledning. Särskilt på grund av
den stora anhopningen av beställningar på gravationsbevis måste han ägna största
delen av sin tid åt utfärdandet av sådana bevis.

Under inspektionen framkom, att en sådan arbetsbalans förefanns, att densamma,
enligt vad jag sedermera erfarit, saknar motstycke inom någon av de
övriga Stockholmsdomsagorna och icke heller äger någon som hälst motsvarighet
inom de domsagor, jag tidigare under mina ämbetsresor besökt. Denna arbetsbalans
visade sig främst beträffande småprotokollen samt införingarna i fastighetsböckerna.
Sålunda upplystes, att för Svartlösa och Öknebo tingslag småprotokollen
voro uppsatta, införing gjord i fastighetsböckerna och justering därav
verkställd endast till och med det första allmänna sammanträdet av hösttinget
1919, vilket tagit sin början den 25 augusti. Enligt vad som vidare upplystes,
voro samtliga till nämnda protokoll hörande expeditioner ej ännu utskrivna. Införing
i förmynderskapsrotlarna var ej verkställd sedan sammanträdet med tremansnämnd
den 14 april 1919. Småprotokollen vid tremansnämndssammanträdet
den 29 september, allmänna sammanträdet den 20 oktober och slutsammanträdet

1919 voro allenast delvis uppsatta. Protokollen vid tremanstinget den 24 november
1919 voro uppsatta, men införingarna i fastighetsböckerna ej slutförda. För

1920 funnos ännu inga småprotokoll fullt färdiga. För Sotholms tingslag voro
småprotokollen uppsatta, införing gjord i fastighetsböckerna och justering verk —

1921 —

368

ställd till och med första allmänna sammanträdet under hösttinget 1919, vilket
börjat den 22 september. Samtliga expeditioner från närmast föregående sammanträden
voro dock ej utskrivna. Protokollen vid tremanstingen den 27 oktober
1919 voro ej uppsatta. Småprotokollen för därefter förekomna sammanträden
voro uppsatta till och med tremanstinget den 15 mars 1920, men icke
senare.

Av ett av de i domsagan anställda biträdena anfördes, att det i en domsaga,
som hade sådana dimensioner som Södertörns domsaga, nog alltid måste
förefinnas en viss arbetsbalans, åtminstone så länge rättskipningen på landet vore
organiserad såsom nu vore fallet. Arbetsbalansen borde emellertid kunna hållas
inom vissa gränser, och ännu 1917 hade knappast med hänsyn till de förhållanden,
under vilka arbetet utfördes, några berättigade anmärkningar kunnat göras
mot den tid, som användes för utarbetandet av protokollen vid sammanträdena.
Under 1918 hade emellertid arbetstakten börjat sakta av, vilket förhållande hade
sin grund däri, att allt flera av biträdena funne med sin fördel förenligt att kombinera
tjänst på annat håll med domsagetjänstgöringen. Väl hade även förut
liera av biträdena delat sin arbetskraft mellan domsagan och annan tjänst, men
först under 1918 hade arbetet i domsagan för flertalet nedsjunkit till en bisysselsättning.
Den tid och det intresse, som biträdena numera ägnade domsagearbetet,
vore icke tillräcklig, för att de skulle komma i besittning av den rutin, som
måste finnas hos eu domhavande i en stor domsaga. En del t. f. domhavande
tvingades därför att även i enklare fall treva sig fram eller söka efter förebilder,
vilket i regel toge alldeles för lång tid, när så många ärenden, som här förekomme,
väntade bearbetning. Av det anmärkta förhållandet finge en hel del
felaktigheter i expediering och beslut sin förklaring. Från och med 1918 hade
allt oftare inträffat, att de, som tjänstgjort såsom häradsrättens ordförande vid
sammanträdena, överlämnat utarbetandet och expedieringen av de av dem handlagda
målen och ärendena åt nyblivna biträden, utan att dessa erhållit någon
handledning. Självklart vore, att dessa många gånger icke visste vad som skulle
göras, och då de icke alltid komme i tillfälle att fråga den, som haft sammanträdet,
till råds, bleve ingenting gjort eller också något, som vore fullkomligt
oriktigt. Bristen på handledning verkade också, att nyblivna biträden kände sig
främmande för arbetet samt snart ledsnade och slutade sin tjänstgöring i domsagan.
Huru många biträden man än sände till en domhavande, som icke gåve
någon handledning, finge man i alla fall intet gjort. Under 1918 och början av
1919 hade domsagan haft att kämpa med en anmärkningsvärd personalbrist. Tre
av dess bäst kvalificerade notarier hade då slutat, en för att ägna sig åt annan
verksamhet och två för att fullborda sin tingstjänstgöring på annat håll. En
annan mycket dugande notarie hade avlidit i spanska sjukan. I augusti 1918
hade endast funnits ett tingsmyndigt biträde, som förordnats att hålla de båda
allmänna sammanträdena med Svartlösa och Öknebo tingslag ävensom slutsammanträdet
med samma tingslag. Det hade snart visat sig, att det bland annat
med hänsyn till den reducerade arbetskraft, som varit tillgänglig, skulle bliva
omöjligt för denne att inom en någorlunda skälig tid utarbeta berörda sammanträden.
Att hålla sammanträdena i Sotholms tingslag hade under senare delen
av hösten förordnats en annan notarie, som lyckats hålla arbetet med dessa sam —

1921 —

3(5!»

manträden flytande. Emellertid hade samma notarie under våren 1919 blivit förordnad
dels att vara förste notarie, dels att hålla de flesta sammanträdena (både
allmänna och tremanssammanträdena) i båda tingslagen, dels ock att på några
av de återstående sammanträdena handlägga de till småprotokollen hörande ärendena.
Med naturnödvändighet måste han på grund av förhållandena duka under
för arbetsbördan. Endast om han haft flera dugande och intresserade medarbetare
till sitt förfogande, hade han kunnat lösa sin uppgift, Då så icke varit fallet,
hade uppstått en avsevärd arbetsbalans, som sedan medfört stora svårigheter
för dem, som skulle fungera som häradsrättens ordförande vid de kommande
sammanträdena. På hösten 1919 hade ett biträde förordnats att hålla första tremanssammanträdet
i Svartlösa och Oknebo tingslag ävensom handlägga småprotokollsärendena
vid andra allmänna sammanträdet i samma tingslag. Dessutom
hade han förordnats dels att vara förste notarie i domsagan och dels att utfärda
begärda gravationsbevis. Han hade icke varit situationen vuxen utan på grund
av sjukdom måst begära befrielse från förordnandet att vara förste notarie och
utfärda gravationsbevis. Under de oordnade och osäkra förhållanden, som nu
rådde i domsagan, ville ingen gärna åtaga sig hållandet av ting, då han sedan
icke kunde få det utarbetat inom rimlig tid. Ett moment, som därvid vore i
högsta grad avskräckande, vore de åtal, som anställts eller hotade att anställas
av advokatfiskal i Svea hovrätt för underlåtenhet att i rätt tid insända renoverade
exemplar av småprotokollen. Men det vore omöjligt att insända dessa inom
rätt tid, även om protokollen förelåge uppsatta, eftersom den slutliga justeringen
och införingarna i böckerna icke kunde företagas förrän tidigare luckor i protokoll
och böcker blivit fyllda. Protokollen vid sammanträdet den 24 november
1919 hade varit uppsatta sedan den 15 sistlidne januari, men ännu hade inf öring
i böckerna för nämnda sammanträde ej kunnat försiggå, enär protokollen vid
tidigare hållna sammanträden, såsom redan blivit upplyst, ej vore utarbetade.
För att arbetet med förandet av fastighetsböckerna i avvaktan på utarbetandet
av felande protokoll från hösten 1919 icke skulle, ligga alldeles nere, hade man
börjat tillämpa det förfaringssättet att, sedan exempelvis ett inteckningsprotokoll
blivit preliminärt uppsatt, i inteckningsboken på måfå lämnades plats för de föregående
sammanträden, som ej införts, varefter införing av ärendena i det preliminärt
uppsatta protokollet ägde rum. Som det emellertid vore omöjligt att med
visshet veta, om under närmaste tiden några förändringar i lagfarts- eller inteckningsförhållanden
av beskaffenhet att inverka förekommit, kunde vid den sålunda
på försök vidtagna införingen allenast göras anteckning i kolumnen för
dag för ansökningens ingivande men däremot ej i kolumnen för dag, då lagfart
eller inteckning beviljats. På av mig framställd fråga, huru det förfores med
ansökningar om lagfart eller inteckning, vilka borde avslås, upplystes, att, då
ärendena under de rådande missförhållandena bleve oskäligt gamla och besvärstiden,
när protokollen en gång erhölles, för länge sedan skulle vara tilländalupen,
förfores i dylika fall sålunda, att sökanden anmodades komplettera handlingarna,
varefter ärendet överflyttades till ett senare sammanträde. Detta praktiserades i
stor utsträckning. För att ett sådant förfaringssätt skulle möjliggöras, brukade
protokollen för senare sammanträden ej avslutas, förrän man visste, att några
ärenden från tidigare sammanträden ej kvarstode att övertaga. I fråga om grava 47

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1931 års riksdag.

370

tionsbevisen upplystes, att beställningar läge inne å omkring 190 bevis, den äldsta
beställningen ända sedan maj 1919. Stommar till gravationsbevis funnes visserligen
upprättade beträffande de flesta hemman, men utfärdandet av nya bevis
försvårades mycket genom att utarbetandet av det senaste halvårets protokoll läge
så mycket efter. Beträffande senaste inteckningar och förändringar i äldre förhållanden
finge man muntligen höra sig för hos de personer, vilka suttit såsom
ordförande vid de sammanträden, från vilka införingar i böckerna ännu
saknades.

Sedermera hava under innevarande augusti månad nio i domsagan anställda
biträden till mig inkommit med en skrift, däri de anfört att, såsom vid inspektionen
framgått, förhållandena i domsagan för närvarande vore av den beskaffenhet,
att det vore en faktiskt omöjlighet för vederbörande domhavande att inom
föreskriven tid till Svea hovrätt insända renovationerna av småprotokollen. Envar
t. f. domhavande i domsagan måste därför numera räkna med att bliva fälld
till ansvar för — av andra faktorer än hans vilja och arbetskraft beroende —
underlåtenhet att insända nämnda renovationer för det av honom hållna sammanträdet.
Under hänvisning till det anmärkta förhållandet anmälde nämnda nio biträden,
som för närvarande tjänstgjorde som notarier å ifrågavarande domsaga,
att de icke, så länge de nuvarande förhållandena vore rådande, kunde taga på
sitt ansvar att mottaga förordnande att tjänstgöra såsom häradsrättens ordförande
därstädes.

Grunden till de nu berörda missförhållandena inom Södertörns domsaga torde
bottna dels i de omständigheter, vilka föranledde Eders Kungl. Maj:t att för innevarande
års riksdag framlägga det vittomfattande, av riksdagen antagna förslaget
till förbättring av lantdomarkårens ställning ävensom att låta företaga en omarbetning
av den s. k. domsagestadgan, dels i de svårigheter, som äro förknippade
därmed, att domsagans kansli är beläget inom huvudstaden med den starka frestelse
till mångsyssleri, som detta måste medföra för de unga juristerna, dels ock
däri att under de faktiskt rådande förhållandena och den nuvarande processordningen
arbetsbördan i denna stora domsaga blivit domhavanden övermäktig.

Det är att hoppas, att det nyssberörda riksdagsbeslutet ävensom de lättnader
och förbättringar, som införts i den nya domsagestadgan den 22 juni 1920,
skola åstadkomma den lyftning och stadga åt rättskipningsväsendet å landsbygden,
som därmed varit avsedd. Såsom förhållandena hunnit utveckla sig, vilket
jag tillåtit mig framhålla i min underdåniga skrivelse till Eders Kungl. Maj:t
den 20 december 1919, torde likväl en avsevärd tid åtgå, innan en tillfredsställande
sakernas ordning ånyo inträtt.

I det förevarande fallet torde det icke vara tillräckligt att avvakta, att de
genomförda reformerna skola visa sin verkan. Den uppkomna arbetsbalansen
och den därav föranledda allmänna stagnationen i domsagans förvaltning fordra,
enligt mitt förmenande, att extra ordinära åtgärder vidtagas. Detta icke blott
för rättskipningens egen skull utan framför allt, därför att den rättsökande allmänhetens
berättigade intresse icke kan tillgodoses med mindre än att de fel,
som vidlåda domsagans förvaltning, snabbt och grundligt undanröjas. Såsom

— 1921 —

tillståndet tedde sig vid min inspektion, är det icke ens tänkbart att bringa ordning
och reda i förhållandena annat än genom vidtagande av utomordentliga åtgärder.
Men med den brist på skolade yngre arbetskrafter, som för närvarande
förefinnes inom domarkåren, torde det icke för hovrätten ligga inom möjlighetens
gräns att — utan att särskilda dispositioner vidtagas — meddela förordnande för
tillräckligt kvalificerade och tillräckligt många personer för att hastigt sätta arbetet
på fötter i den ifrågavarande domsagan.

Enligt 10 § i nya domsagestadgan skall i domsaga, där Kungl. Maj:t efter
häradshövdingens och hovrättens hörande finner det för göromålens behöriga gång
erforderligt, vara anställd biträdande domare, vilken det åligger att efter hovrättens
förordnande enligt av Kungl. Maj:t bestämda grunder utföra häradshövdingen
åliggande ämbetsgöromål.

De bestämmelser, som hava avseende å biträdande domare, skola visserligen
icke tillämpas före den 1 januari 1921. Men den närmaste möjligheten till en
snar förbättring av förhållandena inom Södertörns domsaga torde ligga däri, att
Eders Kungl. Maj:t funne en utväg, så att redan till instundande höst i domsagan
kunde för ordnas en sådan biträdande domare, som i stadgan förutsättes.
Åt denne, som skulle besitta framstående skickhghet och personlig självständighet,
borde uppdragas att förvalta domarämbetet, medan det skulle åläggas den ordinarie
domhavanden att bringa reda i den hittills befintliga arbetsbalansen. Då
emellertid en förstärkning med en persons arbetskraft icke torde vara tillräcklig
för det avsedda ändamålet, borde möjlighet beredas till anställande under erforderlig
tidrymd av en extra förste notarie och eventuellt en eller flera extra andra
notarier, vilka skulle vara domhavanden och den biträdande domaren behjälpliga
med det föreliggande rekonstruktionsarbetet. Härtill borde ej andra förordnas än
de, som utfäst sig att ägna hela sin arbetskraft åt göromålen i domsagan. Skulle
Eders Kungl. Maj:t icke finna sådana åtgärder, som dem jag tillåtit mig antyda
såsom lämpliga, kunna vidtagas, torde andra utvägar böra anlitas. Att vidare
skjuta frågan å sido torde med hänsyn till rättsäkerheten icke vara tillrådligt.

Självfallet borde efter någon tid inspektion i domsagan ånyo företagas för
att utröna, om vederbörande ställt sig de föreskrifter, vilka må komma att meddelas,
till efterrättelse.

Under åberopande av den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
får jag för Eders Kungl. Maj:t framlägga förhållandet till den uppmärksamhet,
Eders Kungl. Maj:t må finna saken förtjäna.»

Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 31 augusti 1920 — i ändamål att
häradshövdingen Bergelmer skulle kunna uteslutande ägna sig åt åtgärder för
undanröjande av den arbetsbalans, som förefunnes i Södertörns domsaga — beviljat
Bergelmer ledighet från häradshövdingämbetet i övrigt till utgången av
1920, samt i anledning härav vice häradshövdingen Emil Dahl av Svea hovrätt
för ordnats förvalta häradshövdingämbetet i domsagan, blev Dahl på därom gjord
ansökning från och med den 13 oktober 1920 entledigad från förordnandet.

Därjämte anhöll Bergelmer med företeende av läkarintyg, utvisande att han
vore av sjukdom oförmögen till tjänstgöring tillsvidare till utgången av innevarande
år, om fullständig ledighet under sistnämnda tid.

— 1921 —

372

Hovrätten biföll Bergelmers ansökan och förordnade t. f. revisionssekreteraren
Ingemar Kramer att från och med den 13 oktober till och med den 31 december
1920 förvalta häradshövdingämbetet. Till följd av förordnandet skulle Kramer
jämväl äga dels att, i de delar detta icke skett, utarbeta och uppsätta domböcker
och protokoll i mål och ärenden, med vilka Bergelmer haft att taga befattning,
dels att förse sagda domböcker och protokoll med intyg därom, att de tingssammanträden,
vartill omförmälda domböcker och protokoll hörde, hållits av Bergelmer,
men att han blivit av sjukdom förhindrad att uppsätta desamma, dels ock
att å vederbörande häradsrätters vägnar underskriva expeditioner och bevis på
handlingar i nämnda mål och ärenden, därvid likväl i vart särskilt fall borde
angivas, att underskrivandet skett på grund av särskilt förordnande.

Sedan Kramer under höstens gång till mig inberättat i vad mån avarbetandet
av balansen i domsagan fortskrede samt jag funnit anledning att ingripa beträffande
uppsättandet av protokollen i fråga om två tingssammanträden, för vilka
en annan person såsom tidigare t. f. domhavande varit ansvarig, förrättade jag
den 14 december 1920 förnyad inspektion, därvid antecknades, att en avsevärd
del av balansen hunnit bortarbetas. Det återstod likväl ännu åtskilligt, innan den
förutvarande oredan blivit fullständigt avhjälpt.

9. Framställning angående ändring av 39 § i kungl. förordningen den
19 november 1914 angående stämpelavgiften m. m. ävensom av formuläret
till de i 34 § av samma förordning omförmälda blanketter.

I detta ämne avlät jag den 11 december 1920 till Konungen en så lydande
skrivelse:

»Enligt 28 § i kungl. förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
är ämbets- eller tjänsteman, vilken har att å tjänstens vägnar mottaga
handling, som enligt 2 kap. i förordningen skall vid företeendet inför offentlig
myndighet förses med stämpel — därest han hos generalpoststyrelsen anmält, att
han tillhandahåller dylika stämplar — berättigad och förpliktad att å det ställe,
där handlingen skall mottagas, försälja till densamma erforderliga stämplar, och
skola i sådant fall stämplarna hos honom köpas och stämpelbeläggningen av honom
verkställas. Har sådan anmälan gjorts av ordinarie tjänstinnehavare, medför
densamma enahanda rättighet och förpliktelse jämväl för den, som under ledighet
för honom förordnats att helt eller delvis bestrida ämbetet eller tjänsten,
därest icke den tillförordnade hos generalpoststyrelsen gör anmälan, att han icke
vill utöva stämpelförsäljningen.

Sedan gammalt hava ämbets- och tjänstemän varit berättigade att emot borgen
på kredit erhålla stämplar. Ordinarie domare ägde förr att utan borgen på
kredit erhålla det stämplade papper, varav de kunde vara i behov, men denna
rättighet blev upphävd genom kungl. kungörelsen den 27 mars 1830, varigenom
domare i berörda avseende blev likställd med annan tjänsteman, åt vilken stämplat
papper på kredit utlämnades.

— 1921 —

373

I 29 § i 1914 års förordning stadgas, att om stämpelförsäljare, varmed i
förordningen förstås såväl ämbete- eller tjänsteman, som jämlikt 28 § utövar
stämpelförsäljning, som oek ämbets- eller tjänsteman, vilken bar att å tjänstens
vägnar stämpelbelägga utgående expeditioner, hos generalpoststyrelsen för sin uppbörd
ställt av styrelsen godkänd borgen eller ock nedsatt obligationer eller avlämnat
försäkringsbrev i enlighet med därom gällande föreskrifter, äger lian efter
rekvisition hos generalpoststyrelsen erhålla stämplar i räkning inom det belopp,
för vilket säkerhet blivit av honom ställd.

Enligt 34 § 1 mom. första stycket bör ämbets- eller tjänsteman, notarius
publicus eller mäklare, till vilken stämpel underkastad handling ingives, tillse,
att handlingen är behörigen försedd med stämpel och att stämpeln är makulerad
på sätt i 25 § föreskrives. Sedan i momentets andra stycke intagits föreskrift
om stämpelbeläggning av anmälan om köp eller byte av fartyg eller fartygslott,
stadgas i tredje stycket av momentet att, om annan handling, som i paragrafen
avses, icke är behörigen försedd med stämpel och penningar ej genast efter erhållen
tillsägelse erläggas till det felande stämpelbeloppet eller, där ämbets- eller
tjänstemannen ej är stämpelförsäljare, nämnda stämpelbelopp, må handlingen
icke mottagas. Ämbets- eller tjänsteman, som uppburit betalning för dubbel beläggningsstämpel,
utan att handlingen samtidigt därmed stämpelbelagts, åligger
emellertid att med användande av tryckta, i löpande följd numrerade blanketter
omedelbart och utan ersättning lämna kvitto å sålunda uppburna medel samt
därvid anteckna kvittots huvudsakliga innehåll å en till blanketterna hörande, på
samma sätt numrerad talong.

Angående uppbörd och redovisning av stämpelmedel föreskrives i 39 § i
förordningen, att stämpelförsäljare, som i räkning mottagit stämplar, åligger att
inom åtta dagar efter varje kvartals slut till generalpoststyrelsen inleverera under
kvartalet influtna stämpelmedel, åtföljda av reversal i två exemplar, av vilka det
ena kvitterat återställes till stämpelförsäljaren. Stämpelförsäljare, som enligt vad
i 34 § sägs, uppburit betalning för dubbel beläggningsstämpel, utan att handlingen
samtidigt därmed stämpelbelagts, åligger att, så snart lämpligen ske kan
och minst en gång i månaden, till generalpoststyrelsen inleverera vad sålunda
må hava influtit, med bifogande därvid av den del av den i samma paragraf
omförmälda talong, som motsvarar de utfärdade kvittona. Sålunda överlämnad
del av talong skall i generalpoststyrelsen undergå behörig granskning.

Enligt vad jag erfarit, hava icke alltid sådana blanketter, som i 34 § omförmälas,
kommit till användning. Därför hava icke heller alltid talonger, såsom
vederbort, bhvit till generalpoststyrelsen insända, och hava icke heller bestämmelserna
om månatlig inleverering av stämpelförskottsmedel kommit att följdriktigt
tillämpas. Inlevereringen av stämpelmedel har bhvit beroende av den borgen
eller annan säkerhet, stämpelförsäljaren ställt för rättighet att bekomma stämplar
på kredit. I de fall, då behovet av stämplar överstigit säkerhetens storlek, har
en tidigare insättning av stämpelmedel bhvit nödvändig, men eljest har inleverering
av medlen till statskassan icke ägt rum mer än kvartalsvis.

Storleken av de medel, som sålunda under någon tid kunnat behållas av
en stämpelförsäljare, torde i regel hava varit mindre betydlig, men givet är, att
skälen för att under någon tid njuta avkastningen av stämpelmedel vägt tyngre,

— 1921 —

374

när det gällt större stämpelbelopp. Jag har erfarit, att en stämpelförsäljare den
15 januari inlevererat stämpelmedel till ett belopp av 413,874 kronor 45 öre.
Sedan han därefter den 5 februari bekommit stämplar för 87,800 kronor, inlevererade
han den 8 april 23,550 kronor. Därefter bekom han stämplar den 14
april för 3,750,000 kronor och den 24 april för 7,450 kronor samt inlevererade
den 8 juli 2,925,350 kronor. Efter att den 12 juli hava erhållit stämplar för
683,700 kronor, insatte han den 8 oktober 857,000 kronor. Den 12 oktober bekom
han därefter ånyo stämplar för 408,100 kronor. Det har sålunda för varje
kvartal varit avsevärda belopp, för årets andra kvartal i det närmaste 3 millioner
kronor, som kunnat inneligga hos stämpelförsäljaren. Detta har möjliggjorts
därigenom att han, då ökat behov av stämplar inträtt, kunnat ställa borgen av
en bank. Under det att ifrågavarande stämpelförsäljares stående säkerhet eljest
utgjorts av eu försäkring intill ett belopp av 100,000 kronor, har säkerheten vid
olika tillfällen förstärkts med av en bank ingångna borgensförbindelser, vid ett
tillfälle å 3,750,000 kronor. Då det icke torde möta svårigheter för en stämpelförsäljare,
som har att vänta ingivandet av en handling, vilken skall beläggas
med stämplar till högt belopp, att med en bank träffa avtal om att banken ikläder
sig borgen för erforderliga stämplar, mot det att banken får förvalta stämpelmedlen,
till dess stämpelförsäljarens kvartalsleverans till generalpoststyrelsen infaller,
ligger det nära till hands att antaga, att inleverering till statskassan av
avsevärda stämpelmedel uppskjutes så länge lagen tillåter. Detta synes mig icke
stå i överensstämmelse med vare sig den skattskyldiges eller statens berättigade
intresse, att uppburna stämpelmedel utan tidsutdräkt skola inflyta i statskassan.
Då förhållandet emellertid kan äga rum, utan att stämpelförordningens bestämmelser
åsidosättas, synes en ändring av dessa vara av behovet påkallad.

Enligt kungi. kungörelsen den 23 januari 1830 angående stämplade pappersavgiften
samt vad vid kontrollen och uppbörden därav borde iakttagas skulle
försäljningsmännen på rekvisition av landskontoren genom Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavandes försorg kostnadsfritt och skyndsamt få sig tillsänt erforderligt
stämplat papper, för vilket det ålåg dem att i ränteriet insätta eller till häradsfogden
i orten avleverera den inflytande betalningen. Om inlevereringen av stämpelmedel
stadgades vidare, att till den 15 januari varje år, före vilken tid försäljningsmans
årsräkning jämte kvittenser å gjorda penninglevereringar skulle
insändas till landskontoret,'' all återstod för försålda kartor skulle vara inlevererad.
Ordinarie domare, som icke ställde borgen, skulle avgiva redogörelse för uppbörden
tillika med de influtna medlen två gånger om året. I stämpelförordningen
den 16 maj 1835 blevo bestämmelserna om leverering av de inflytande stämpelmedlen
sålunda ändrade, att inlevereringen skulle ske månatligen eller kvartalsvis,
allt efter försäljningens större eller mindre belopp. Denna bestämmelse kvarstod,
intill dess i § 37 i kungl. förordningen den 6 september 1883 angående
stämpelavgiften stadgades, att försäljningsman ålåge att inom åtta dagar efter
varje kvartals slut avlämna under kvartalet influtna stämpelmedel.

Riksdagens revisorer framhöllo 1867 i sin till riksdagen avgivna berättelse,
hurusom den då gällande bestämmelsen om stämpelmedels inleverering syntes
hava blivit i de flesta fall ofullständigt eller felaktigt tillämpad, i det att försäljningsmännen
icke inom föreskriven tid utan långt därefter, stundom ej förrän i

— 1921 —

375

början av påföljande år, vanligen på en gång avlämnat betalning för det stämpelpapper,
som av dem under lida året blivit försålt. 188(3 framhöllo riksdagens
revisorer, att leveranserna av stämpelmedel för årets fjärde kvartal ofta varit betydligt
större än varje leverans vid de föregående kvartalen och stundom större
än alla tre tillsammans, vilket ådagalade, att gällande bestämmelser om inleverering
av stämpelmedel blivit förbisedda. I sin till 1903 års riksdag avgivna ämbetsberättelse
redogjorde J. O. för en granskning, som lian underkastat den då
gällande stämpelförordningens stadganden beträffande kontrollen över uppbörd
och redovisning av stämpelmedel samt därmed sammanhängande bestämmelser.
Med hänsyn till den brist på tidsenlighet, J. O. trott sig finna i då gällande
stämpellagstiftning, ifrågasatte J. O. beträffande influtna stämpelmedels förvarande
under tiden, intill dess de av stämpelförsäljaren avlämnades, huruvida icke borde
stadgas, att försäljningsman skulle förvara dylika medel kontant eller insatta i
bank å särskild tjänsteräkning. Till förekommande av dröjsmål med stämpelbeläggning
eller med insändande av renoverade exemplar av småprotokollen föreslog

J. O., att de med n:r 2 märkta delarna av använda dubbla beläggningsstämplar
skulle insändas till vederbörande hovrätt inom viss kort tid, efter det stämpelbeläggningen
sist skolat vara verkställd, och skulle, sedan de renoverade protokollen
inkommit till hovrätten, utan svårighet kunna kontrolleras, att en dylik föreskrift
blivit efterkommen.

Sedan riksdagen i anledning av vad J. O. anfört hemställt, att Kungl.
Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till bestämmelser,
varigenom en för statsverket och den enskilde betryggande kontroll
över redovisningen och inlevereringen till statsverket av stämpelmedel skulle
kunna åvägabringas, avgav statskontoret den 2 februari 1905 utlåtande, därvid
statskontoret ansåg det för ett rätt bedömande av saken böra till en början bemärkas,
att enligt då gällande lagstiftning ingen statens ämbets- eller tjänsteman,
såsom sådan, kunde anses äga skyldighet att tillhandabålla stämplar,
vadan detta måste betraktas såsom ett frivilligt åtagande, åtminstone vad
anginge stämplar till inkommande handlingar, att uppbördssäkerheten endast
avsåge att utgöra ett surrogat för den kontanta likviden för inköpta stämplar,
varav följde, dels att den, som kontant betalte sina hos statskontoret eller

K. B. rekvirerade stämplar, icke behövde ställa någon uppbördssäkerhet, dels
ock att sålunda inköpta stämplar i själva verket vore att anse såsom köparens
privata egendom, för vilken någon redovisning icke kunde honom avfordras, att
någon effektiv kontroll över att stämpelavgift rätt beräknades och behörigen inflöte
i statens kassa endast utövades i de fall, då dubbla beläggningsstämplar
skulle användas och renoverat exemplar av underrätts protokoll i ärendet skulle
till hovrätt insändas, att bestämmelser saknades i avseende å skyldighet såväl att
ställa säkerhet för som att föra räkning över den uppbörd av kontanta medel,
som kunde och, i visst fall, skulle äga rum, då enskilda överlämnade stämpelpliktiga
handlingar till åtgärd av vederbörande härads- eller rådhusrätt, att statens
säkerhet, såvitt det gällde likvid för på kredit utlämnat stämpelpapper av
alla slag, enligt statskontorets åsikt, finge anses vara nöjaktigt tillgodosedd genom
redan befintliga stadganden, att däremot den enskildes säkerhet att erhålla behörig
valuta för de kontanter, han kunde hava överlämnat för stämplars anskaf —

1921 —

370

fande, icke kunde sägas vara fullt betryggad genom gällande bestämmelser, samt
att till följd av sistnämnda förhållande även statens säkerhet att erhålla stadgad
stämpelinkomst kunde komma att äventyras. Därefter anförde statskontoret, att
det emellertid vore uppenbart att vid meddelande av föreskrifter för åstadkommande
av erforderlig kontroll å stämpeluppbördsmännen, vilka föreskrifter alltid
måste komma att medföra ökat besvär och mera tidsutdräkt för vederbörande
domhavande, det icke finge lämnas ur sikte, att förutsättningen för att underdomstolarna
skulle kunna, utan särskild kostnad för statsverket, åtaga sig den
betydande uppbörd, som genom arvsskattens upptagande i form av stämpel å
bouppteckning med flera handlingar blivit dem pålagd, torde hava varit, att med
nämnda uppbörd icke förknippades bestyr, vilka kunde komma att i mera nämnvärd
grad hindrande inverka på dessa domstolars huvudsakliga uppgifter. Vid
utfärdande av de ifrågasatta kontrollbestämmelserna borde därför, efter statskontorets
mening, tillses, att dessa bestämmelser icke gjordes mera betungande för
redogöraren än som för syftets vinnande vore oundgängligen nödvändigt. Efter
att hava påpekat, att ämbets- eller tjänstemans skyldighet att utfärda kvitto å
mottagna stämpelmedel vore beroende av att köparen avlämnade två lika lydande,
av honom underskrivna reversal, angivande medlens belopp och den handling,
för vilken stämplarna avsåges, men att ovetenhet om tillvaron om stadgandet
härom eller obenägenhet att synas på något sätt misstänksam sannolikt i
många fall gjort och fortfarande gjorde, att kvitto å stämpelförskottsmedel icke
ifrågasattes, framhöll statskontoret, att det såväl ur ordnings- och kontrollsynpunkter
som med hänsyn till den betalningsskyldiges befogade anspråk på något
erkännande av det honom avfordrade skattebeloppets mottagande befunnes önskvärt,
att kvitto å dylika medel alltid och oberoende därav, huruvida särskild begäran
därom framställdes eller icke, bleve avlämnat till inbetalaren. För att eu
föreskrift i denna riktning ej skulle bliva alltför betungande, borde den kunna
inskränkas till att gälla endast dubbla beläggningsstämplar. Statens intresse syntes
dock statskontoret kräva, att inbetalta stämpelförskottsmedel snarast möjligt
förvandlades i stämplar, och jämväl för den enskilde vore det av vikt, att icke
expeditionen av ärendet obehörigen fördröjdes till följd av åstundan å någon expeditionshavandes
sida att för egen räkning få under längre eller kortare tid förfoga
över de till stämpelinköp avsedda medlen./ Statskontoret sade sig därför
anse, att i stämpelförordningen borde införas ett stadgande av innehåll, att det
skulle åligga ämbets- eller tjänsteman, som uppburit betalning för dubbel beläggningsstämpel,
utan att handlingen samtidigt därmed belagts med stämpel, att så
snart lämpligen kunde ske och minst en gång i månaden inleverera dessa medel;
och skulle, erinrade statskontoret, därest ett sådant stadgande komme att meddelas,
därigenom även vinnas den fördel, att ämbetsmännens behov av på kredit
inköpta stämplar i ganska väsentlig mån inskränktes. För vinnande av ökad
snabbhet och säkerhet i avseende å kontrollen över att eu sådan föreskrift som
den förordade efterlevdes, skulle det vara av den största betydelse, därest, i sammanhang
med utfärdandet av en bestämmelse av nyssberörda innehåll, tillika
kunde meddelas stadgande, varigenom insändandet till hovrätten av de renoverade
småprotokollen påskyndades. Då statskontoret emellertid icke tilltrodde sig
att kunna avgöra, huruvida och i vilken mån den i sådant hänseende bestämda

— 1921 —

377

tiden möjligen .skulle kunna förkortas, ausåge sig statskontoret endast böra uttala
sig för önskvärdheten av en sådan förkortning. Beträffande frågan om förskottsmedlens
eller samtliga stämpeluppbördsmedlens bokföring på ett visst föreskrivet
satt yttrade statskontoret, att ett sådant påbud val ur ordningssynpunkt kunde
anses vara fullt ^ på sin plats, men att det ur kontrollsynpunkt måste bliva av
mindre värde, så länge tillfälle saknades att utöva någon som helst effektiv
granskning av riktigheten av bokförarens uppgifter. Däremot ansåge statskontoret,
att i sammanhang med införande i stämpelförordningen av föreskrift om
skyldighet för emottagare av stämpelförskottsmedel att därå meddela kvitto, det
borde utfärdas en bestämmelse, varigenom det ålades uppbördsmannen att bokiör alla dylika medel. Da det vore av vikt att icke utöver det nödvändiga botunga
vederbörande domstolstjänstemän med de ifrågasatta nya bestyren, och då
statskontoret föreställde sig, att detta besvär skulle i väsentlig grad underlättas
genom användandet av för ändamålet avpassat blankettryck, uttalade sig statskontoret
för meddelande av en föreskrift därom, att kvitto å förskottsmedel för
inköp av stämplar skulle utfärdas å tryckt blankett enligt antaget formulär, i
vilken händelse bokföringen av medlen borde kunna inskränka sig till en kvittots
huvudsakliga innehåll motsvarande anteckning å eu talong. För berörda ändamål
borde alltså enligt statskontorets mening komma till användning blanketthäften, i
vilka talongbladen, liksom kvittensblanketterna, skulle vara numrerade i löpande
följd och för övrigt så inrättade, att de använda talongbladen med lätthet kunde
avskiljas från de ännu obegagnade för att såsom verifikationer åtfölja den remiss
av stämpelmedel, till vilken de hörde. Med avseende å det ifrågasatta stadgandet
om sättet för förvaring av till stämpelförsäljare influtna stämpelmedel erinrade
statskontoret, att ett sådant stadgande syntes vara mindre befogat, därest med
influtna stämpelmedel skulle avses medel, som influtit för stämplar, vilka utbekomma
mot en i författningsenlig ordning ställd säkerhet, och mindre lämpligt,
i den mån det kunde komma att åsyfta medel, som av enskilde avlämnats för
inköp av stämplar, enär dylika medel rätteligen borde inlevereras så snart utan
olägenhet kunde ske.

Därefter infördes i tredje stycket av 35 § i kungl. förordningen den 18 september
1908 angående stämpelavgiften bestämmelser motsvarande dem, som, enligt
vad ovan anförts, återfinnas i dels andra punkten av tredje stycket i 34 §
1, mom- och dels tredje stycket av 39 § i nu gällande stämpelförordning. Vid
såväl 1908 som 1914 års förordning hava i författningssamlingen fogats formulär
till de talonger och kvitton, varom förordningarna innehålla bestämmelser. Formulären
äro lika lydande med undantag, att enligt formuläret vid 1914 års förordning
uppgift skall lämnas jämväl å dagen, då stämpelmedel till domhavande
avlämnats.

till ett avhjälpande av de olägenheter, vilka enligt vad ovan antytts allt
fortfarande kvarstå, synas de nyssnämnda, 1908 införda bestämmelserna utvisa
den väg, man bör följa. Sedan det blivit föreskrivet, att stämpelmedel, som uppbur1^
utan att handlingen samtidigt därmed stämpelbelagts, skola så snart lämpligen
ske kan och minst en gång i månaden inlevereras, synes ett bibehållande
vid sidan därav av en bestämmelse om kvartalsleveranser beträffande stämpelförskottsmedel
icke äga fog för sig.

48 Justitieombudsmannens arbetsberättelse till 1921 års riksdag.

378

Den i 39 § tredje stycket stämpelförordningen intagna tidsföreskriften torde
emellertid böra bliva föremål för någon jämkning. Föreskriften är i viss mån
obestämd och kan giva anledning till olika förfaringssätt. I somliga fall kan den
medgiva en stämpelförsäljare att behålla stämpelmedel under i det närmaste två
månader efter medlens mottagande, vilket synes vara för lång tid. Däremot
borde en föreskrift, att stämpelförsäljare, som i räkning mottagit stämplar, åligger
att inom åtta dagar efter varje månads slut till generalpoststyrelsen inleverera
under månaden influtna stämpelmedel kunna anses lämplig och icke bereda stämpelförsäljarna
någon svårighet.

Ett särskilt skäl till den nu föreslagna ändringen torde jämväl vara att finna
i det önskemål, som beträffande riksbokföringsväsendet gjort sig gällande, nämligen
att statens inkomster och utgifter, så långt ske kan, utan längre dröjsmål uppgivas
för varje månad, så att en ständigt återkommande överskådlighet av den ekonomiska
ställningen vinnes. I kung! propositionen till 1917 års riksdag angående omorganisation
av fögderiförvaltningen anfördes, att då det ur kontrollsynpunkt ansetts
angeläget att söka förebygga, att tjänstemedel onödigtvis länge, innestode hos
tjänstemannen, borde en generell bestämmelse tillkomma om skyldighet att å viss
dag i varje månad redovisa indrivna medel, som icke borde på grund av särskilda
föreskrifter tidigare redovisas. I enlighet härmed hava bestämmelser influtit exempelvis
i § 11 i kungl. förordningen den 14 december 1917 angående indrivning
och redovisning av böter och § 6 i restindrivningsförordningen av samma dag.
De synpunkter i fråga om en bestämd kort redovisningstermin, som sålunda gjort
sig gällande beträffande tjänstemedel i egentlig mening, torde nog kunna tilllämpas
jämväl å stämpelmedel, som en ämbets- eller tjänsteman i kraft av en
med ämbetet eller tjänsten förenad befogenhet att sälja stämplar uppburit.

Såsom jag ovan berört, torde de 1908 införda föreskrifterna om kvittenser
och insändande av talonger icke alltid hava kommit att tillämpas. Orsaken härtill
torde åtminstone delvis vara att söka däri, att de fastställda formulären blivit
så vidlyftigt avfattade, att det visat sig alltför tidsödande och hindrande i arbetet
att använda dem. Vid den brådska och anhopning av göromål, som råda under
ett tingssammanträde, har det visat sig ogörligt att medhinna ifyllandet av de
dubbla formulären, och författningsföreskrifterna hava därför måst lämnas obeaktade.

Som emellertid skälen för införandet av det ifrågavarande stadgandet i 34 §
icke i någon mån förfallit, torde någon åtgärd böra vidtagas, för att kvittots utskrivande
förenklas och underlättas. Hittills har det ankommit å varje stämpelförsäljare
att på egen bekostnad anskaffa stadgade blanketter. Följden härav
har blivit, att blanketter av olika utseende och icke alltid av det innehåll, som
föreskrivits, kommit till användning. Sålunda hava jämväl efter det 1914 års
förordning trätt i tillämpning använts blanketter, varå icke utmärkts plats för
uppgift å dagen för stämpelbeloppets mottagande. Det synes mig lämpligt, att
ifrågavarande blanketter avgiftsfritt tillhandahållas vederbörande ämbets- eller
tjänstemän genom generalpoststyrelsens försorg. Den kostnad, som härför skulle
uppkomma, bleve lätt ersatt genom de fördelar, som med en effektivare redovisning
vunnes. Användande av bläck vid kvittots utskrivande synes icke behöva
fordras. Blanketthäftena kunde lämpligen så anordnas, att det vore möjligt att
med mellanliggande karbonpapper utskriva kvittot och ifylla talongen samtidigt.

— 1921 —

379

Såsom förebild kunde tagas de orderböcker, vilka inom affärslivet numera användas
i stor omfattning.

Om vederbörande ämbets- eller tjänstemäns bestyr med utfärdandet av kvitton
bleve på detta sätt underlättat, borde med fullt skäl kunna fördas, att stämpelförordningens
föreskrift därom icke vidare åsidosattes. Det vore måhända lämpligt,
att vederbörande stämpelförsäljare genom en cirkulärskrivelse erinrades om
det ifrågavarande stadgandets förekomst och innehåll samt att det framhölles, att
försummelse däremot vore att anse såsom tjänstefel.

Med stöd av den befogenhet, som den för riksdagens justitieombudsman
gällande instruktionen förlänar mig, bar jag härmed i underdånighet velat för
Eders Kung! Maj:t framlägga ovan angivna förhållanden för den åtgärd, vartill
Eders Kung!. Maj:t må finna framställningen föranleda».

10. Framställning i fråga angående förmyndarkammarens i Stockholm
förvaltning av omyndigas och frånvarandes medel.

I detta ämne avlät jag den 18 december 1920 till Konungen en framställning
av följande innehåll:

»I en den 25 oktober 1917 hit inkommen klagoskrift anförde J. Ahlin
följande:

Klaganden hade hos förmyndarkammarens i Stockholm kamrerare, vice
häradshövdingen Oskar Borg begärt tillstånd att få taga del av balanskontot i
förmyndarkammarens huvudbok för den 31 december 1916 för att därigenom utröna
bortavarande och okända arvingars tillgodohavande hos förmyndarkammaren.
Till en början hade klaganden fått besked, att han en timme om dagen å kamrerarens
expedition skulle få taga del av räkenskaperna. När klaganden senare
anmält sig för att taga erbjudandet i anspråk, hade Borg sagt, att huvudboken
eller någon del därav ej komme att visas, enär förmyndarkammarens protokoll,
böcker och handlingar ej vore offentliga. Borgs rådgivare härutinnan vore förmyndarkammarens
kurator, vice häradshövdingen G. Berggren, vilken vore klagandens
konkurrent på slakt- och arvsforskningens område. Det vore att märka,
att alla kuratorförordnanden och alla kurators redovisningar för okända och
frånvarande arvingars medel av Stockholms rådhusrätt protokollfördes och att ur
protokollen kunde inhämtas varje post, som infördes i förmyndarkammarens huvudbok,
där således icke någon summa förekomme, som ej återfunnes i protokollen,
förutom ränteposter, transporttal och slutsummor. Huru arvingarnas tillgodohavanden
kunde bliva hemliga, därför att de sammanfördes i en enda bok, då de
icke vore hemliga vid sin förekomst i ett stort antal inbundna protokollsböcker,
vore omöjligt att förstå.

I anledning av klagoskriften anmodades förmyndarkammaren att efter Borgs
hörande inkomma med yttrande; och överlämnade förmyndarkammaren med en
av borgmästaren C. Lindhagen, orådmännen A. E. Dahlberg och E. G. Flensburg
samt t. f. assistenten S. Åkerblad den 13 november 1917 undertecknad
skrivelse ett yttrande av Borg under förmälan, att förmyndarkammaren såsom

— 1921 —

380

eget utlåtande i huvudsak instämde i den av Borg gjorda utvecklingen av rättsfrågan.

Borg anförde följande:

Klaganden hade den 29 augusti 1917 skriftligen hos Borg å kammarkontoret
anhållit att få »avskrift från förmyndarkammarens räkenskaper av diverse
kreditorers konto för den 31 december 1916». Det hade därvid eller någon påföljande
dag meddelats klaganden, att sådant icke kunde medgivas, varjämte han
tillika erhållit den underrättelsen, att förmyndarkammarens räkenskaper, såsom
icke varande av allmän natur, ej vore tillgängliga för allmänheten utom vid fall,
då sökanden begärde upplysning i visst angivet ärende samt i övrigt visade sig
hava med saken att skaffa. Den 23 oktober 1917 hade klaganden åter infunnit
sig å kammarkontoret och hos Borg anhållit att ur huvudboken få avskrift av
bortavarande Carl August Fredrik Johanssons konto för den 1 januari 1917. Då
Borg före svars avlämnande velat närmare taga del av tryckfrihetsförordningens
föreskrift i detta hänseende, hade Borg anmodat klaganden att återkomma någon
av de påföljande dagarna. Efter någon dag då klaganden återkommit, hade han
fått besked, att Borg ansåge sig ej böra lämna klaganden den begärda avskriften.
Grunderna för Borgs förfarande vore följande. Sedan tryckfrihetsförordningen
i 2 § 1 mom. fastslagit författares rätt att »fritt kungöra sina tankar över allt,
som är eller kan bliva föremål för mänsklig kunskap», gå ve förordningen i 4
mom. av samma paragraf närmare besked om vilka handlingar »till utgivarens
säkrare efterrättelse» det skulle vara tillåtet att i allmänt tryck utgiva, och betecknades
dessa handlingar såsom allmänna ärenden rörande handlingar, som
förekomme hos domstolar och en mängd andra uppräknade offentliga myndigheter,
verk, ämbeten och funktionerande offentliga institutioner m. m. inom statssamhället.
Bland dessa vore icke förmyndarkammaren nämnd. Då karaktären
av de handlingar, som i tryck finge utgivas, och vilka till den ändan borde av
vederbörande utlämnas, sålunda vore, att de skulle röra allmänna ärenden, torde
avgörandet, huruvida förmyndarkammarens räkenskaper borde utlämnas till »vem,
som det äskar», bero på, om dessa hade karaktären av allmänna ärenden eller
icke. För utrönande därav borde naturen av förmyndarkammarens verksamhet
närmare bestämmas. Som bekant vore förmyndarkammaren en säregen institution,
förekommande endast i Stockholm. Förmyndarkammaren hade övertagit
vissa funktioner, som i övriga delar av riket tillhörde förmyndare för omyndiga
och gode män för bortavarande personer, nämligen framför allt skyldigheten att
omhändertaga och göra räntebärande omyndigas och bortavarandes tillgångar.
Över denna förvaltning måste naturligtvis såväl förmyndare och gode män i det
övriga riket som förmyndarkammaren i Stockholm föra bok och räkenskaper.
Det funnes väl icke någon tvekan om, att förmyndares och gode mäns förenämnda
räkenskaper icke vore sådana allmänna ärenden rörande handlingar, som
skulle utlämnas åt vem som det äskade, utan vore att betrakta såsom handlingar
av privat ekonomisk natur. Vore detta riktigt, torde detsamma gälla även
om förmyndarkammarens räkenskaper, då samma slags ärenden avseende vården
av omyndigas och bortavarandes egendom icke kunde ändra natur av enskild
eller allmän beskaffenhet, allt eftersom de handhades av personer, tillsatta av
domstolarna eller av förmyndarkammaren i Stockholm, för vilken instruktion

— 1921 —

utfärdats av Kungl. Maj:t. Detta betraktelsesätt liade för Korg varit bestämmande,
då lian förvägrat icke blott klaganden utan även många andra, som han
ansett gå i oträngt ärende, att utbekomma avskrifter eller i övrigt taga del av
omyndigas eller bortavarande personers konton i räkenskaperna. Hade Borgdärutinnan
rätt, ansåge han sig såsom chef för förmyndarkammarens kammarkontor
och förste vårdare av dess räkenskaper vara både berättigad och skyldig att i
varje särskilt fall pröva, huruvida skål förelåge att lämna begärda upplysningar
eller utlämna rekvirerade avskrifter av ifrågavarande art. Yad särskilt klaganden
beträffade hade, enligt Borgs mening, icke något sådant skäl förelegat för bifall
till hans framställning utan snarare skål för avslag därå.

Som jag icke fann mig övertygad av de i Borgs av förmyndarkammaren
åberopade yttrande upptagna skälen, avlät jag den 27 december 1919 till förmyndarkammaren
en skrivelse, däri jag anförde följande:

Borg hade i sitt yttrande givit uttryck åt eu viss tvekan, huruvida förmyndarkammaren
vore att hänföra till de institutioner, å vilka den i tryckfrihetsförordningen
uttalade offentlighetsgrundsatsen vore tillämplig, i det att han upptagit
det förhållandet, att förmyndarkammaren icke i 2 § 4 mom. av förordningen
särskilt omförmäldes bland de myndigheter, som avsåges i nämnda mom.
av förordningen. I nyssnämnda lagrum avslutades emellertid den därstädes
gjorda uppräkningen med orden »eller andra publika verk», och det syntes mig
otvivelaktigt, att förmyndarkammaren, som i det närmaste hade enahanda sammansättning
som Stockholms rådhusrätts första avdelning, vore ett sådant publikt
verk, som tryckfrihetsförordningen avsåge. I detta sammanhang kunde hänvisas
till professorn Winroths arbete Svensk civilrätt IV, varest å sid. 307 yttrades:
»Borgmästaren och två rådmän äro gemensamma ledamöter i förmyndarkammaren
och i rådhusrättens första avdelning såsom form ynderskapsdo m stol. Redan på
grund härav ligger det nära att i dessa verk se allenast en enda myndighet,
vilken under olika namn på olika sätt deltager i förmyndarvårdens handhavande.»
Såsom ytterligare stöd för den ovan uttalade åsikten kunde anföras vad i det av
särskilda kommitterade inom justitiedepartementet den 20 december 1912 avgivna
betänkande med förslag till tryckfrihetsförordning uttalades beträffande frågan,
i vilken mån offentlighetsgrundsatsen enligt gällande rätt skulle anses omfatta
allmänna inrättningars och allmänna stiftelsers handlingar. Kommitterade anförde
å sid. 185, att så mycket torde vara visst, att i den omfattning en inrättning
eller stiftelse förvaltades av en myndighet, som själv folie under offentlighetsprincipen,
denna sistnämnda ock gällde inrättningen eller stiftelsen själv. En inrättning,
vars förvaltning handhades av offentlig myndighet eller av tjänsteman
i denna hans egenskap, torde i själva verket i regel vara att betrakta såsom tillhörande
statens eller högre eller lägre kommuns förvaltning. Då förmyndarkammarens
förvaltning handhades av ämbetsmän, tillsatta av Kungl. Maj:t, och
dess instruktion dessutom fastställts av Kungl. Maj:t, syntes därav följa, att förmyndarkammaren
måste anses tillhöra statens förvaltning. Men om så vore förhållandet,
borde också dess handlingar — åtminstone principiellt — omfattas av
offentlighetsgrundsatsen. Denna slutsats vunne stöd av förut berörda betänkande
och förslag. Kommitterade hade nämligen ansett sig kunna fastslå, att förslaget

— 1921 —

382

i ingen mån i sak avveke från gällande tryckfrihetsförordning, då detsamma
såsom föremål för offentlighetsgrundsatsen upptoge, utom domstolars med flera
särskilt nämnda institutioners handlingar, jämväl övriga till statens förvaltning
hörande myndigheters, ämbets- och tjänstemäns beslut, protokoll och skrivelser
jämte alla andra hos dem förvarade handlingar av vad namn och beskaffenhet
de vara må. Borg syntes hava velat försvara sitt handlingssätt huvudsakligen
därmed, att förmyndarkammarens räkenskaper över de bortavarandes medel, som
frågan nu närmast gällde, icke skulle vara att hänföra till handlingar rörande
sådana allmänna ärenden, som avsåges i förevarande moment av tryckfrihetsförordningen.
Borg hade därvid utgått från att ifråga om förmynderskap utom
Stockholm gode mäns och förmyndares räkenskaper icke vore underkastade
offentlighetsgrundsatsen och att det skulle innebära en orimlighet, därest man
ville göra sistnämnda räkenskaper, å ena, samt förmyndarkammarens räkenskaper,
å andra sidan, till föremål för olika betraktelsesätt i detta hänseende. En dylik
synpunkt, den finge i annat sammanhang vara än så berättigad, kunde emellertid
icke få vara ensamt avgörande ifråga om tolkning och tillämpning av grundlagen,
vars bud givetvis måste upprätthållas, så länge de gällde. Lämpligheten
ur de omyndigas och bortavarandes egen synpunkt därav att förevarande räkenskaper
kunde av envar, även i oträngt ärende, göras till föremål för granskning,
syntes mig visserligen kunna betvivlas, men frågan därom ville jag för närvarande
lämna å sido. I anslutning till vad av mig anförts angående förmyndarkammarens
egenskap av publikt verk, syntes det mig — med enbart tryckfrihetsförordningens
bestämmelser för ögonen — knappast kunna ifrågasättas
annat än att förevarande räkenskaper måste hänföras till offentliga handlingar
och då närmast till sådana »högre och lägre rätters, kollegiers, ämbetsverks, publika
korporationers och alla ämbets- och tjänstemäns relationer» och »memorialer»,
varom ifrågavarande lagrum talade. Med hänsyn därtill anhöll jag, att
förmyndarkammaren ville, efter Borgs vidare hörande, till mig inkomma med förnyat
yttrande.

I den 24 februari 1920 avgivet yttrande, undertecknat av rådmännen Dahlberg,
A. Ahlberg och Hj. Martin samt t. f. assistenten K. Rydholm, anförde förmyndarkammaren,
att den överlämnade ett nytt av Borg avgivet yttrande med
förklaring, att förmyndarkammaren för sin del anslöte sig till den av Borg uttalade
uppfattningen och vid sådant förhållande funne sig icke kunna frångå sin
förut intagna ståndpunkt.

Borg anförde följande:

I tryckfrihetsförordningens 2 § 4 mom. fastsloges utgivares rätt att i allmänt
tryck utgiva »alla såväl rättegångar som andra allmänna ärenden rörande
handlingar, protokoll och beslut», vilka förekomme hos i paragrafen uppräknade
och specificerade domstolar och myndigheter. Denna specifikation på domstolar
och myndigheter, om vilka ingen tvekan kunde råda i fråga om dess öffentlighetsnatur,
slutade med en generalisering av offentlighetsprincipens utsträckning
till »andra publika verk». Vad avsåge då tryckfrihetsförordningen med «publika
verk»? Svaret gåves i den anförda ingressen till paragrafen, där utgivares rätt
fastsloges att i allmänt tryck utgiva »allmänna ärenden rörande handlingar».

— 1921 —

383

»Publika verk» vore sålunda de verk, som handlade allmänna ärenden — allt
enligt tryckfrihetsförordningens mening. Om ett verk skulle anses »publikt» enligt
denna lag, berodde således enligt Borgs uppfattning icke på, om dess instruktion
vore fastställd av Kungl. Maj:t eller om det delvis hade samma ledamöter
som ett obestridligen publikt verk såsom en domstol. En rättslärds uppfattning
i ett helt annat sammanhang ansåge Borg ej heller för frågan vara av
betydelse, liksom kommitterades betänkande för avgivande av förslag till ny
tryckfrihetslag icke borde, med sin mera utsträckta uppfattning om offentlighetsprincipen,
hava vitsord, när det gällde tolkning av gällande lag. Borg hölle
därför fast vid, att »publikt verk» enligt tryckfrihetsförordningens mening vore
ett verk, som handlade allmänna ärenden. Frågan bleve då, om förmyndarkammaren
handlade allmänna ärenden. Borg trodde icke, att så vore förhållandet.
Förmyndarkammaren hade till uppgift att utöva vård och inseende
över omyndigas och bortavarandes egendom. Förmyndarkammaren handlade sålunda
ekonomiska frågor av privat natur. Inför förmyndarkammaren redovisade
förmyndare och gode män för myndlings och bortavarandes privata medel. På
denna redovisning grundade sig sedan förmyndarkammarens räkenskaps- och
bokföring i fråga om kontanta tillgångar och de s. k. hypoteksböckerna i vad
anginge värdehandlingarnas anteckning och beskrivning. De förmögenheter, som
sålunda komme under förmyndarkammarens vård, kunde sedan på mångfaldigt
sätt förändras. På grund av konjunkturförhållanden kunde äldre värdepapper
försäljas och nya inköpas. Besparade räntor kunde placeras. Nyemmissioner och
bolagssammanslagningar kunde förändra förmögenheternas ursprungliga skick
m. m. Allt detta vore åtgärder, som skedde under förmedling av förmyndaren
och vore av rent privatekonomisk natur samt noga antecknades i förmyndarkammarens
böcker. Det vore sålunda icke på domstols protokoll eller avgivna
förmyndarräkningar, som förmyndarkammaren grundade sin verksamhet och bokföring,
utan vore förmyndarräkningarna efterföljande handlingar, som underkastades
granskning och tilläventyrs förekommande rättelse genom att jämföras
med förmyndarkammarens böcker. Att förmyndarkammaren såsom förvaltare och
vårdare av omyndigas och frånvarandes privata förmögenhet, i likhet med gode
män i fråga om förmynderskap utom Stockholm, skulle komma i beröring med
domstolen såsom överförmyndare vore givet, men att sammanblanda dem, såsom
Winroth gjorde, vore att icke hava tillräckligt inträngt i ämnet. I alla händelser
bleve icke förmyndarkammaren genom sin ställning till domstolen något sådant
»publikt verk», som enligt tryckfrihetsförordningen handlade allmänna ärenden.
Grunden till den rätt, tryckfrihetsförordningen gåve utgivare av tryckt skrift,
vore, att alla »allmänna ärenden rörande handlingar» tillhörde folket och offentligheten
och sålunda icke finge till skada eller förtryck understickas eller undandragas
offentlig kritik, men tryckfrihetsförordningen ville icke på det privata
området och framför allt icke på det privata ekonomiska området befrämja undersökningar,
som kunde lända det privata intresset till men. Slutligen ville Borgpåpeka,
att han, med hänsyn till det intima sammanhang, vari förmyndarräkningar
och förmyndarkammarens räkenskaper stode till varandra, funne bestämmelserna
i 14 § uti lagen den 18 april 1884 angående tillsyn å förmyndares förvaltning
av omyndigs egendom, utgöra ett synnerligen starkt stöd för den av

— 1921 —

384

honom i ärendet uttalade uppfattning, att förmyndarkammarens handlingar icke
vore att betrakta såsom offentliga.

Sedermera anförde klaganden i en den 21 september 1920 hit inkommen
skrift följande:

Såsom av skriften bilagda protokollsutdrag utvisade, hade kuratorn Berggren
förr till rådhusrätten redovisat för sin förvaltning av de dödsbon, han förordnats
omhändertaga, varigenom hans redovisning blivit tillgänglig i rådhusrättens protokoll.
Numera hade förordnats, att denna redovisning i stället skulle ske till förmyndarkammaren,
och detta beslut, som icke protokollförts, åtminstone icke i för
offentlighet tillgängliga protokoll, hade under hand meddelats kuratorn. I enlighet
därmed hade kurator redovisat för sin förvaltning av Ebba Widgrens dödsbo till
förmyndarkammaren, varefter förmyndarkammarens ledamöter såsom rådhusrätt
godkänt redovisningen och entledigat kurator från förordnandet. Sedan klaganden
begärt avskrift av rådhusrättens och förmyndarkammarens protokoll den 27 juli
1920 angående kurators nämnda redovisning, hade förmyndarkammaren beslutit,
att avskrift av förmyndarkammarens protokoll icke skulle klaganden tillhandahållas.
Det vore sålunda förmyndarkammarens avsikt att undandraga kurators
redovisningar offentligheten.

Vid klagoskriften voro fogade utdrag av

1) rådhusrättens den 1 juli 1919 å dess första avdelning förda protokoll, vari
antecknats, att, sedan Berggren till rådhusrätten avgivit en i protokollet intagen
redovisning för boutredningen efter Elvira Rustan, som avlidit utan kända
arvingar, och därjämte till rådhusrätten ingivit ett av förmyndarkammaren utfärdat
kvitto, utvisande, att i förmyndarkammarens kassa för den avlidnas okända
arvingar insatts 950 kronor, samt efter det tillika antecknats, att Berggren den
23 december 1918 förordnats att omhändertaga och utreda boet efter den avlidna
och därvid hennes möjligen varande arvingars rätt och talan bevaka, rådhusrätten
funnit skäligt förklara det kurator i förevarande avseende meddelade förordnande
hava upphört;

2) rådhusrättens den 11 maj 1920 å dess första avdelning förda protokoll,
vari antecknats, att, sedan till rådhusrätten anmälts, att Ebba Widgren avlidit
utan att efterlämna någon känd arvinge, rådhusrätten förordnade Berggren att
omhändertaga och utreda boet efter Ebba Widgren samt att hennes möjligen varande
arvingars rätt och talan därvid lagligen iakttaga;

3) rådhusrättens den 27 juli 1920 å dess första avdelning förda protokoll,
vari antecknats, att Berggren till rådhusrätten ingivit en skrift, däri han hemställt,
att, sedan han den 26 juli till förmyndarkammaren redovisat för det honom
den 11 maj 1920 meddelade förordnandet att omhändertaga och utreda stärbhuset
efter Ebba Widgren, rådhusrätten torde finna samma förordnande icke till någon
Berggrens vidare åtgärd föranleda, samt att rådhusrätten, efter inhämtande, att
Berggren förut den 27 juli inför förmyndarkammaren redovisat för de enligt
ifrågavarande förordnande omhänderhavda medlen, funne skäligt förklara det
kurator uti förevarande avseende meddelade förordnande hava upphört; samt

4) förmyndarkammarens protokoll den 10 augusti 1920, innehållande, att
assistenten C. A. R. Lothigius anmälde, att å förmyndarkammarens expedition

— 1921 —

385

d,v klaganden inlämnats eu rekvisition å avskrift av rådhusrättens och förmyndarkammarens
protokoll den 27 juli 1920 angående kurators redovisning i arvssaken
iibba Widgren, att Lothigius tillika anmälde, att avskrift av rådhusrättens protokoll
utskrivits för klagandens räkning, samt att förmyndarkammaren beslöt, att
den rekvirerade avskriften av förmyndarkammarens ifrågavarande protokoll icke
skulle klaganden tillhandahållas.

Sedan jag i anledning av sistberörda klagomål anmodat förmyndarkammaren
att inkomma med yttrande, anförde förmyndarkammaren i en den 28 oktober
1920 hit inkommen, av rådmannen Dahlberg, civilassessorerna greve C. Källing
och B. Lagergren samt t. f. assistenten Rydholm undertecknad förklaring följande: I

skrivelser den 13 november 1917 och den 24 februari 1920 hade förmyndarkammaren
med anslutning till dess kamrerares uttalanden gjort gällande den
uppfattningen, att förmyndarkammarens räkenskaper och handlingar icke vore att
betrakta som offentliga. Det av klaganden rekvirerade förmyndarkammarens
protokoll den 27 juli 1920 innehölle, på sätt klaganden angivit, kurators redovisning
för det honom meddelade förordnande att utreda boet efter Ebba Widgren.
Denna redovisning läge Limgrund för den avlidnas dödsbos konto i förmyndarkammarens
räkenskaper. Vad förmyndarkammarens kamrerare i sina skrivelser
anfört till stöd för den uppfattningen, att förmyndarkammarens räkenskaper icke
vore att betrakta som offentliga handlingar, funne förmyndarkammaren likaledes
gälla dess ifrågavarande protokoll. Då klaganden icke visat sig vara delägare i
stärbhuset efter Ebba Widgren eller ombud för stärbhusdelägare efter henne, i
vilken händelse det rekvirerade protokollet otvivelaktigt tillhandahållits honom,
hade förmyndarkammaren ansett sig icke kunna tillmötesgå hans framställning
om erhållande av ifrågavarande protokoll. Om också tilläventyrs kunde anses
tvivelaktigt, huruvida förmyndarkammarens nu ifrågavarande handlingar vore
offentliga, hade förmyndarkammaren ej kunnat komma till annan uppfattning
än att så icke vore förhållandet.

Förmyndarkammaren i Stockholm inrättades genom en kungl. förordning den
27 april 1667. Angående dess tillkomst, utveckling och säregna sammanvävnad
med Stockholms rådhusrätt tillåter jag mig hänvisa till den utredning, som lämnats
i Winroth, Svensk civilrätt IV sid. 303 o. f.

Den för förmyndarkammaren nu gällande instruktionen är utfärdad av Eders
Kungl. Maj:t den 21 juni 1907 med därefter den 19 december 1916 och den 9
oktober 1917 vidtagna ändringar. Dessutom finnes en, enligt Eders Kungl. Maj:ts
bemyndigande, den 1 november 1907 av överståthållarämbetet och magistraten i
Stockholm antagen och utfärdad arbetsordning för dels Stockholms rådhusrätts
första avdelning vid handläggning av vissa mål och ärenden, som avse tillämpning
av giftermåls- och ärvdabalkarna med dithörande författningar och 17 kap.
strafflagen och dels förmyndarkammaren med i arbetsordningen den 30 september
1912 beslutade ändringar.

Hådhusrättens första avdelning består vid handläggning av vissa mål och
ärenden, som avse tillämpning av giftermåls- och ärvdabalkarna med dithörande
författningar och 17 kap. strafflagen, om vilka sägs i § 9 mom. b) av kungl.

49 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse tal 1921 års riksdag.

386

stadgan för Stockholms magistrat och rådhusrätt, av borgmästaren såsom ordförande,
två rådmän, av vilka en är vice ordförande, jämte tre civilassessorer. Vid
avdelningen äro dessutom anställda en assistent, vilken i vissa fall är ledamot i
rätten, en stärbhusnotarie, en kurator och tre kvinnliga skrivbiträden. Vilka ledamöter
skola deltaga i handläggning och avgörande av de särskilda grupperna
av mål och ärenden, är föreskrivet i § 15 av omförmälda stadga.

Förmyndarkammaren består av borgmästaren såsom ordförande, förenämnda
två rådmän samt assistenten. Rådhusrättens vice ordförande är jämväl vice ordförande
i förmyndarkammaren. Vid förmyndarkammaren äro dessutom anställda
dels två av assessorerna såsom notarier, stärbhusnotarien, kuratorn och skrivbiträdena
och dels såsom tjänstemän å förmyndarkammarens kammarkontor en
kamrerare, vilken ock är ledamot i förmyndarkammaren i vissa fall, en revisor,
en kassör,’ en bokhållare, en kassakontrollant och en amanuens.

Assessorerna, assistenten, stärbhusnotarien, kuratorn samt tjänstemännen vid
kammarkontoret utnämnas av magistraten.

Rådhusrätten och förmyndarkammaren sammanträda två gånger i veckan
eller oftare, då sådant prövas nödigt.

Förmyndarkammaren är behörig fatta beslut, när tre ledamöter äro tillstädes,
dock böra i avgörande av fråga om utlåning av medel minst fyra ledamöter deltaga.
Såsom förmyndarkammarens beslut gäller flertalets mening, men vid lika
röstetal den mening, som biträdes av ordföranden.

Enligt instruktionen för förmyndarkammaren har denna till uppgift att utöva
vård och inseende över de under Stockholms stads domvärjo lydande omyndigas
tillhörigheter i fastigheter, lösegendom, kontanta medel och värdehandlingar. Förmyndarkammaren
bör därvid vaka över, att de omyndigas tillgångar göras fruktbara
och för deras räkning bibehållas oförryckta, såvida icke för de omyndigas
sannskyldiga nytta prövas nödigt göra undantag genom anlitande av kapitalet.

Vad sålunda stadgats rörande förmyndarkammarens befattning med omyndigas
tillhörigheter gäller ock i tillämpliga delar i fråga om egendom, tillhörig
frånvarande eller okända arvingar, vilkas rätt kurator eller annan god man förordnats
att bevaka. Jämlikt kungl. resolutionen den 17 oktober 1845 åligger det
förmyndarkammaren att mellan Stockholms stads drätselverk, stadens allmänna
fattigvård och allmänna barnhusinrättningen i Stockolm uppgöra föreskriven fördelning
av till namn eller vistelseort okända arvingars kontanta medel, som innestått
hos förmyndarkammaren i 10 år och skall sådan fördelning verkställas vart
femte år.

De bouppteckningsavgifter, som enligt vad särskilt är stadgat skola utgå av
stärbhus, de årliga avgifter, som enligt därom meddelade särskilda bestämmelser
skola erläggas för egendom, som tillfallit omyndig från stärbhus, av vilket sådan
bouppteckningsavgift icke utgått, samt den vid inregistrering av bouppteckningar
efter frälse personer utgående lösen äger förmyndarkammaren mottaga och i överensstämmelse
med gällande bestämmelser använda.

Rörande förmyndarkammarens befattning med vissa under dess förvaltnmg
ställda donationsfonder äro särskilda bestämmelser lämnade.

Omyndigas kontanta medel skall förmyndarkammaren själv förvalta och redovisa.
Värdehandlingar, tillhöriga omyndiga, skola av förmyndarkammaren för —

1921 —

387

varas, varemot själva förvaltningen i övrigt tillkommer vederbörande förmyndare,
där cj enligt do för förmyndarkammaren gällande bestämmelser eller dess särskilda
åtagande annorledes förordnats. Vad som sagts om omyndigas tillhörigheter
gäller i tillämpliga delar även i fråga om egendom, tillhörig frånvarande
eller okända arvingar.

Förmyndarkammarens fonder itro allmänna fonden, vilken utgöres av de hos
förmyndarkammaren för omyndiga samt frånvarande eller okända arvingar insatta
kontanta medel, och garantifonden, vilken skall hava till ändamål att betrygga
uppfyllandet av förmyndarkammarens räntegottgörelse å insatta kontanta
medel och övriga förbindelser ävensom att ersätta sådana förluster vid förvaltningen,
vilka av vederbörande ämbets- och tjänstemän icke böra eller kunna
gottgöras.

Förmyndarkammaren skall noga hålla hand över att allmänna fondens och
garantifondens tillgångar bliva, i den mån de ej äro för löpande utgifter nödvändiga,
utlånade mot fullgod säkerhet.

Förmyndarkammarens inkomster äro avkomsten av allmänna fonden, inberäknat
vinst av utlottade och försålda obligationer, med vilken avkomst skall i
första hand bestridas ränta å de kontanta medel, som innestå för omyndiga samt
frånvarande eller okända arvingar, avkomsten av garanti fonden, inberäknat vinst
av utlottade och försålda obligationer, vilken avkomst, i den mån den icke användes
för fondens ändamål, skall ingå bland förmyndarkammarens överskottsmedel,
samt förut omförmälda avgifter och lösen jämte ränta därå, varmed enligt
vad särskilt är stadgat skola bestridas förmyndarkammarens förvaltningskostnader,
varefter 250 kronor årligen tillfalla frimurarbarnhuset och återstoden allmänna
barnhusinrättningen i Stockholm.

Sedan ränta å omyndigas samt frånvarande eller okända arvingars innestående
kontanta medel, förmyndarkammarens förvaltningskostnader samt det frimurarbarnhuset
tillerkända årliga anslaget utgått, skall återstoden av förmyndarkammarens
inkomster under benämningen förmyndarkammarens överskottsmedel tillfalla
allmänna barnhusinrättningen i Stockholm, dock efter avdrag av vad som
kan erfordras för fyllande av garantifonden.

Över förmyndarkammarens rörelse såväl till inkomster och utgifter som till
fordringar och skulder föres ordentlig räkenskap. Huvudboken skall för varje år
vara avslutad inom utgången av mars månad nästföljande år. I huvudboken
skola å behöriga ställen antecknas alla vid de innestående medlen fästade villkor
och förbehåll.

Dessutom skola hos förmyndarkammaren föras två särskilda hypoteksböcker.
I den ena upptagas och beskrivas samtliga värdehandlingar, vilka utgöra säkerhet
för lån av olika slag, som beviljats av förmyndarkammaren. I den andra upptagas
och beskrivas värdehandlingar av alla slag, som förvaras hos förmyndarkammaren
för omyndiga samt frånvarande eller okända arvingar, varjämte där
jämväl antecknas alla villkor och förbehåll, som äro fästade vid värdehandlingarna,
ävensom när kontanta medel eller värdehandlingar, som eljest skolat inlämnas
till förmyndarkammaren, äro på grund av testamente eller annat förordnande
ställda under annan förvaltning.

— 1921 —

388

Samtliga värdehandlingar skola inläggas i säkert förvaringsrum under 3 särskilda
lås.

Förmyndarkammarens förvaltning och räkenskaper granskas av revisorer,
valda av dels stadsfullmäktige och dels direktionen över allmänna barnhusinrättningen.
Av revisorerna framställda anmärkningar kunna komma under kammarrättens
prövning.

I motiven till det förutnämnda, 1912 avlämnade förslaget till ny tryckfrihetsförordning
anföres bland annat följande:

»En av hörnstenarna i vår tryckfrihet är den i § 86 regeringsformen uttalade
och i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen närmare utvecklade regeln om
allmänna handlingars tillgänglighet för envar med rätt att utgiva dem i tryck.
Denna för vårt land egendomliga regel upptogs redan i vår äldsta tryckfrihetsförordning
av år 1766, varifrån gällande lags bestämmelser — delvis ordagrant —
äro hämtade. Vilken vikt, våra grundlagars stiftare tillmätte regeln i fråga, framgår
såväl därav att den i regeringsformens kortfattade stadganden utmärkts såsom
en av de grundsatser, på vilka den blivande tryckfrihetsförordningen skulle byggas,
som ock av den omsorg och utförlighet, varmed denna grundsats sedermera utvecklades
och till innehåll och gränser bestämdes i sistnämnda lag. Det kan också,
praktiskt taget, sägas icke råda mer än en mening därom, att den offentlighet, varunder
hela vår statsförvaltning sålunda under mera än ett århundrade arbetat,
kraftigt befordrat vårt samhällslivs sundhet och lugna utveckling. Lika litet som
fallet varit vid föregående revisionsförsök kan det alltså bliva tal om någon brytning
med ifrågavarande grundsats. Tvärtom har det betraktats såsom en huvuduppgift
för förslaget i denna del att förläna giltighet åt offentlighetsprincipen
även på vissa viktiga områden av det offentliga livet, där den för närvarande icke,
åtminstone icke med nödig klarhet och bestämdhet, kan sägas vara rådande.»

»Om sålunda», heter det vidare i motiveringen, »förslaget går ut på eu utvidgning
av själva regelns tillämplighet till områden, där densamma nu faktiskt
icke är rådande, så har det däremot icke funnits tillrådligt att frånfalla några av
de inskränkningar i regeln, som tryckfrihetsförordningen i sitt nuvarande skick
upptager. Tvärtom, skall åt regeln kunna givas den antydda vidsträcktare omfattningen,
synes det så mycket mindre kunna undgås, att till de redan bestående
inskränkningarna fogas ytterligare nya. Av nu stadgade »undantagsfall» funnos
som bekant blott ett mindre antal upptagna i tryckfrihetsförordningens ursprungliga
lydelse. De övriga hava senare småningom influtit, och av dessa förskriva
sig åter de flesta från de senaste femton åren. De äro ingalunda ett uttryck för
ändrad uppfattning i fråga om offentlighetsprincipens värde, utan en nödvändig
följd av den betydande utveckling, det yttre och inre samhällslivet undergått efter
tryckfrihetsförordningens tillkomst och de alltjämt nya former, denna utveckling
ikläder sig. Man har måst beakta, att, om principen härvid skulle hänsynslöst
tillämpas på förhållanden, vilka från början icke kunnat tagas i beräkning, detta
uppenbart skulle dels lända det allmänna till ett men, som icke stode i rimlig
proportion till fördelen av oinskränkt offentlighet, dels ock i vissa fall innebära
kränkning av berättigade enskilda intressen.»

De av kommitterade föreslagna undantagen äro närmare angivna å sid. 8—
14 och 191—251 i betänkandet.

— 1921 —

389

Bland do undantagsfall från offentlighetsprincipen, vilka redan införts i tryckfrihetsförordningen
eller i kommittébetänkandet angivits, finnas sådana, som skulle
kunna anses besläktade med det förevarande fallet.

Vad i yttrandena anförts därom, att förmyndarkammaren icke skulle vara ett
publikt verk, kan jag ingalunda godtaga. Men då såväl borgmästaren Lindbagen
som åtta i förmyndarkammaren vid skilda tillfällen tjänstgörande ledamöter jämte
förmyndarkammarens kamrerare utan skiljaktighet framhållit, att förmyndarkammaren
vid vård och inseende över omyndigas och frånvarandes egendom handlägger
ekonomiska frågor av privat natur och att därför dess räkenskaper och
handlingar, såvitt de röra dylika ärenden, icke böra tillhöra offentligheten, måste
därvid fästas avseende. Såsom i det förenämnda kommittébetänkandet yttras,
måste med hänsyn till det ändamål, som offentligheten i tryckfrihetsavseende
skall tjäna, det betecknas såsom lika litet lämpligt, att densamma intränger på
rent privata områden, som å andra sidan måste anses önskvärt, att den ej utestänges,
där den utan att kränka privata intressen s-kulle verka uppenbart samhällsgagnande.

Huruvida de handlingar, som höra till förmyndarkammarens handläggning
av omyndigas och frånvarandes ekonomiska angelägenheter, skola anses röra
»allmänna ärenden» i gällande tryckfrihetsförordnings mening, är emellertid vanskligt
att slutligen avgöra. Skulle detta icke anses vara förhållandet, följde därav
icke, att handlingarna i alla ärenden hörande till förmyndarkammarens ämbetsförvaltning
skulle vara undandragna offentligheten. Offentliga äro alltid handlingar
i ärenden rörande arbetets allmänna ordnande, tjänstemäns tillsättning,
tjänstgöring, ledighet, vikariat o. s. v. och rörande inskridande mot tjänsteman
för ett icke nöjaktigt fullgörande av tjänsten. Vidare måste av räkenskapen allmänna
fondens ställning, i varje fall så långt ej enskildas ekonomiska ställning
därav röjes, samt garantifondens och donationsfondernas ställning vara av
offentlig beskaffenhet.

Det torde icke vara tvivel underkastat, att så snart en offentlig myndighet

— som förmyndarkammaren måste anses vara — i utövning av sin myndighet
handlägger ett ärende, även om det angår blott en enskild person, detsamma i
viss mån får en publik karaktär. Men om ärendet allenast rör privaträttsliga
transaktioner med medel, som i enskilt intresse överlämnats till myndighetens förvaltning,
eller lånetransaktioner mellan en enskild person och den ifrågavarande
inrättningen, torde kunna ifrågasättas, om ej saken måste ses annorlunda. Likaså
kan val anses tveksamt, huruvida det skall göras någon skillnad, om det är genom
en enskild persons fria vilja eller på grund av förefintliga bestämmelser om förmyndarvård
och vårdnad om frånvarandes gods, som medlen kommit under myndighetens
vård. En vanlig förmyndare är icke statsfunktionär i tryckfrihetsförordningens
mening, och med hänsyn till 14 § i lagen den 18 april 1884 angående
tillsyn å förmyndares förvaltning om omyndigs egendom torde åtminstone vara
tvivelaktigt, om meningen varit, att gode män för tillsyn å förmynderskap hava
skyldighet att för andra än den omyndiges fränder framvisa förmyndarräkningarna.

— Beträffande sistberörda stadgande bör emellertid anmärkas, att i ett den 25
januari 1911 avgivet förslag till lag om förmynderskapsförvaltning uttalats, att,
som förmyndarräkningarna i viss mån äro att anse såsom offentliga handlingar,

— 1921 —

390

fråga torde kunna uppstå, om det med stadgandet avsedda skyddet för räkningarna
gentemot tryckfrihetsförordningens bestämmelser vore att påräkna.

Enligt tryckfrihetsförordningen få protokoll och handlingar rörande riksbankens
»hemliga» ärenden icke offentliggöras. Finge man anse, att med dessa »hemliga
ärenden» åsyftades de enskildas konton i riksbanken, kunde man tvingas att beträffande
förmyndarkammarens förvaltning av enskildas medel antaga motsatsen,
då ju uppräkningen i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen enligt momentets sista
stycke skall anses uttömmande. Men det torde vara de stora bankoperationerna
av natur att kräva sekretess, som åsyftas. Sekretessen rörande enskildas mellanhavanden
med riksbanken synes man ansett vara självklar. I 36 § i lagen den
12 maj 1897 för Sveriges''riksbank heter det: Till sådana ärenden, vilka böra
hemliga hållas, räknas, utom diskonterings-, låne- och kreditivärenden samt andra
ärenden, som röra kunders förhållande till riksbanken, fullmäktiges överläggningar
och beslut i de ärenden, som etc.

I Sveriges Rijkes Ständers Beslut och Förordning om Banken i Stockholm
den 22 september 1668 talades i 9 § om eu »trohets- och tystnadsed» och i 10 §
hotades med avsättning den, som utbrakte »thet som uthi Banken sekret hållas
borde». I annat sammanhang sades i 32 §, att »Ingen skal fördrista sig åt fråga
effter en annars Partie uthi Böckerne, men skulle sådant skie, tha skal Bookhollaren
ingalunda någon besked!) therom giva».

På liknande sätt stadgades i 21 § i Kungi. Maj:ts Instruktion den 12 december
1764 för Justitise Collegium och Förmjmdare-Camaren i Stockholm dels, att
»Collegii Ledamöter så väl som samtelige Dess Betjente skola hwad tyst och
hemligt wara bör för någon icke uppenbara» samt dels att »ej heller bör Betjeningen
tillstädja Främmande till mer eller mindre del tilgång att se något af de
under Betjeningens händer lemnade Handlingar, Protocoller och Räkenskaper, och
skal den som häremot bryter, derföre stadna uti ansvar och til Laga plickt vara
förfallen».

Den 2 december 1766 utgavs Kungl. Maj:ts Förordning angående Skrif- och
Tryck-friheten, innehållande, såsom redan berörts, delvis ordagrant samma bestämmelser
som nu gällande tryckfrihetsförordning. Det är väl knappast troligt, att
man 1766 haft en annan uppfattning om förnryndarkammarens ställning och verksamhet
än 1764.

21 § i 1764 års instruktion har ingen direkt motsvarighet i 1856 års eller
senare instruktioner för förmyndarkammaren, men i arbetsordningarna (§ 8 punkt
24 i 1856 års och § 11 punkt 19 i nu gällande) har en publicitetsbegränsning
uttryckts på så sätt, att kamreraren säges hava att tillhandagå behöriga personer
med upplysningar, som kunna erhållas av de under hans vård befintliga handlingar.
Här synes man således utgå från att diskreti onsplikten rörande de privatas
ekonomiska angelägenheter består, oberörd av tryckfrihetsförordningens reglering
av publiciteten för »allmänna ärenden rörande handlingar».

Med hänsyn till vad jag nu vågat framkasta synes mig det förevarande ämnet
vara av så tveksam beskaffenhet, att de frågor, som däri framkommit, måhända
borde leda till förtydligande lagbestämmelser. Undantagna från offentlighet borde
måhända vara förmyndarkammarens handlingar rörande omyndigas och frånvarandes
ekonomiska ställning och förmyndarkammarens utlåningstransaktioner med

- 1921 —

391

enskilda. A ena sidan borde således de enskildas intressen tillvaratagas. Men å
andra sidan måste offentlighetsprincipens grundsats så långt som möjligt hävdas.

Då, enligt vad jag erfarit, lagberedningen för närvarande är sysselsatt med
förmynderskapsrätten, torde måhända det ifrågavarande spörsmålet komma att av
densamma upptagas till prövning.

Med den befogenhet, som min instruktion lämnat mig, har jag härmed i
underdånighet velat för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan angivna förhållanden
för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.»

Genom beslut den 31 december 1920 har Kungl. Maj:t förordnat, att framställningen
skulle överlämnas till lagberedningen.

IV. Redogörelse för tidigare hos Konungen gjorda framställningar,
beträffande vilka under år 1920 åtgärder vidtagits.

1. Ändring av bestämmelserna om rätt för domstol att förklara
någon ovärdig att föra andras talan inför rätta.

Såsom 1910 års ämbetsberättelse (sid. 153 o. f.) utvisar, avlät J. O. den 2
januari 1909 till Kungl. Maj:t en skrivelse, däri ifrågasattes, huruvida icke stadgandet
i kungl. brevet den 27 maj 1801 i avseende å ovärdighet att föra andras
talan inför rätta borde upphävas.

Kungl. Maj:t har den 14 maj 1920 förordnat, att framställningen skulle
överlämnas till processkommissionen att tagas i övervägande vid fullgörandet av
dess uppdrag.

2. Ändring av lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker.

Såsom framgår av 1912 års berättelse (sid. 283 o. f.) avlät J. O. den 23
september 1911, sedan kommitterade för övervägande av fråga om anordnande
av en fackmässig och enhetlig kontroll över rikets sparbanker avgivit förslag i
ämnet, till Konungen framställning angående den ansvarighet, sparbanks huvudmän
och styrelseledamöter enligt 20 § i lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker
vore underkastade.

Framställningen jämte bankinspektionens den 29 september 1911 avgivna
utlåtande har överlämnats till de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23
januari 1920 tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning och avgivande
av förslag ifråga om en revision av gällande sparbankslagstiftning för att tagas
i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag.

3. Revision av bestämmelserna rörande avgifter för registrering i
handels- och föreningsregistren.

Den 31 december 1915 avlät J. O., enligt vad 1916 års ämbetsberättelse (sid.
244 o. f.) utvisar, en skrivelse till Konungen, däri framhölls, att föreskrifterna,

— 1921 —

392

att vissa kungörelser skulle genom myndighets försorg ofördröjligen införas i
Post- och Inrikes Tidningar, till följd av den väsentliga höjningen av kungörelsekostnaden
eftersattes samt att en höjning av de för registrering och kungörande
utgående avgifterna vore av behovet påkallad.

Genom kungl. kungörelsen den 11 oktober 1920 angående ändrad lydelse av
6 § i kungörelsen den 4 november 1887 om handelsregistrens förande m. m. och
kungl. kungörelsen samma den 11 oktober angående ändrad lydelse av 6 § i
kungörelsen den 15 december 1911 om föreningsregistrens förande m. m. (svensk
författningssamling n:r 802 och 803), vilka båda kungörelser trätt i kraft den 1
januari 1921, hava avgifterna för införande av anmälan i handels-och föreningsregistren
samt kungörandet därav blivit fördubblade.

4. Stadgande om viss kompetens för ordförande i stadsstyrelse m. m.

På sätt 1917 års ämbetsberättelse (sid. 368 o. f.) utvisar, avlät J. O. den 2
januari 1917 till Konungen en skrivelse, däri framhölls, att det borde stadgas,
att till ordförande i stadsstyrelse blott skulle förordnas lagfaren person, samt att
föreskrift borde meddelas därom, att ordförande tillkommande avlöning skulle,
efter förslag av stadsfullmäktige och efter K. B:s hörande, fastställas av Kungl.
Maj:t.

Sedan Kungl. Maj:t för 1920 års riksdag framlagt förslag i ämnet (proposition
n:r 12) samt förslaget blivit av riksdagen bifallet, har den 18 juni 1920 utfärdats
lag om ändrad lydelse av §§ 54 och 56 i förordningen om kommunalstyrelse
i stad den 21 mars 1862 (svensk författningssamling n:r 324).

5. Ändring i bestämmelserna rörande ledigförklarande av apotek m. m.

J. O. avlät den 31 januari 1917, på sätt 1918 års ämbetsberättelse (sid. 254

o. f.) utvisar, till Konungen framställning angående förkortning av vakanstiden
beträffande ledigt apotek samt bestämmelser till förhindrande av att apotekare,
som transporteras från ett apotek till ett annat, under viss del av den tid, det
förut av honom innehavda apoteket är vakant, uppbär inkomsterna från båda
apoteken.

Sedan Kungl. Maj:t, efter framställning av riksdagen, den 23 september 1912
uppdragit åt särskilda kommitterade att allsidigt utreda, huru apoteksväsendet
lämpligast borde ordnas, hava kommitterade den 21 november 1919 avgivit betänkande
med förslag till lag om apotek m. fl. till ämnet hörande författningar.

6. Avhjälpande av bristfällighet i gällande lagstiftning rörande tomträtt
samt angående ändrade bestämmelser rörande utfärdande av gra vations-

och äganderättsbevis.

I en den 15 juni 1917'' till Konungen avlåten skrivelse (1918 års ämbetsberättelse
sid. 273 o. f.) framhöll J. O., att i gällande bestämmelser angående

— 1921 —

3955

inskrivning av och inteckning i tomträtt saknades stadgande därom, att i inteckningsprotokollet
och på resp. upplägg i fastighetsbok för strid skulle göras anteckning
om inskrivning av tomträtt, vilket hade till följd, att gravationsbevis
rörande fastighet, som upplåtits med tomträtt, i vilken i sin ordning inteckning
kunde vara fastställd, icke innehölle någon uppgift om tomträttsupplåtelsen.

Den 15 januari 1918 avlät J. ()., såsom framgår av nyssnämnda årsberättelse
(sid. 382 o. f.), till Konungen framställning angående åtskilliga bristfälligheter,
som vidlådde bestämmelserna rörande utfärdande av gravations- och äganderättsbevis.

Nämnda båda framställningar hava numera överlämnats till de inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga för biträde vid fortsatt behandling av frågan
om ny jordabalk.

7. Gift kvinnas behörighet att vara ledamot av tryckfrihetsjury.

Den 15 januari 1918 avlät J. O., på sätt 1918 års ämbetsberättelse (sid. 325

o. f.) utvisar, till Konungen framställning om sådan ändring av bestämmelserna
i tryckfrihetsförordningen, att åt gift kvinna skulle tillerkännas behörighet att
utan hinder av mannens målsmanskap vara ledamot’av tryckfrihetsjury.

Sedan genom nya giftermålsbalken (svensk författningssamling 1920 n:r 405)
mannens målsmanskap över hustrun upphävts, har Kungl. Maj:t förordnat, att
ifrågavarande framställning skulle läggas till handlingarna.

8. Införande av förhörsdomarinstitutionen.

Den 15 januari 1918 avlät J. O., på sätt ämbetsberättelsen till 1918 års riksdag
(sid. 396 o. f.) utvisar, till Konungen en framställning, däri han, då frågan
om förundersökning och häktning vore under utredning inom justitiedepartementet,
hemställde, huruvida icke förhörsdomarinstitutionen borde införas i vårt land.

Den 27 februari 1920 anmäldes i statsrådet ett inom departementet utarbetat
förslag till lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning m. m., och
har sedermera lagrådet i anledning av förslaget avgivit utlåtande.

9. Delning av Västerbottens södra domsaga.

Den 4 oktober 1919 avlät jag, såsom 1920 års ämbetsberättelse utvisar (sid.
492 o. f.), skrivelse till Konungen med hemställan, huruvida åtgärder borde vidtagas
för åstadkommande av en delning av Västerbottens södra domsaga, på sätt
i skrivelsen närmare utvecklades, i två domsagor.

I proposition till 1920 års riksdag angående partiell löneförbättring för häradshövdingarna
m. in. (n:r 334) föreslog Kungl. Maj:t riksdagen bland annat, att
för möjliggörande av delning av, jämte annan domsaga, Västerbottens södra
domsaga sålunda, att Umeå tingslag med undantag av den del av Hörnefors socken,
som hörde till detta tingslag, bildade en domsaga, benämnd Umeå domsaga, samt
återstående delen av domsagan bildade en domsaga med bibehållande av den
nuvarande domsagans namn, i 1921 års riksstat höja det under andra huvud 50

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1921 års riksdag.

394

titeln uppförda ordinarie anslaget till Svea hovrätt med därunder lydande justitiestat
med 10,100 kronor samt fastställa avlöningsförmånerna för en var av häradshövdingarna
i de föreslagna nya domsagorna till lön 4,500 kronor och tjänstgöringpenningar
1,500 kronor.

Förslaget har av riksdagen bifallits (riksdagens skrivelse n:r 457).

10. Åtgärder för uppehållande av en hög nivå hos rättskipningen vid

häradsrätterna.

På sätt 1920 års ämbetsberättelse (sid. 573 o. f.) utvisar, avlät jag den 20
december 1919 till Konungen framställning angående vidtagande av åtgärder för
uppehållande av en hög nivå hos rättskipningen vid häradsrätterna.

Sedan de sakkunniga, vilka redan den 21 augusti 1919 tillkallats för att
inom justitiedepartementet biträda vid verkställande av en av riksdagen begärd
utredning angående partiell löneförbättring för häradshövdingarna och därmed
sammanhängande spörsmål angående domsagornas förvaltning och till vilka min
framställning överlämnades, avgivit betänkande i ämnet, lämnades mig genom
nådig remiss den 21 januari 1920 tillfälle att avgiva utlåtande i ärendet, I anledning
därav anförde jag Ibland annat följande.

Vid bedömande av den förevarande frågan syntes det oundgängligen nödvändigt
att klargöra, att — såsom framginge dels av den skildring av förhållandena,
som lämnats i min framställning, och dels av de uppgifter från hovrätterna
in. m., vilka intagits i betänkandet — det icke blott vore en lönereglering
eller löneförbättring i vanlig bemärkelse, som nu måste genomföras, utan att
åtgärder måste vidtagas för att för framtiden tillförsäkra landet en god domarkår.
Om icke redan nu bleve tillräckligt sörjt därför, komme en lucka i tillgången på
domarkrafter att uppstå, vilken sedermera bleve omöjligt att fylla.

Det kunde ifrågasättas, huruvida det av de sakkunniga framlagda förslaget,
även om det utan beskäring godtoges, vore tillräckligt vittgående, för att det
föresätta målet därmed skulle vinnas.

Det borde visserligen erkännas, att om förslaget till lönereglering för häradshövdingarna
vunne bifall, en stor del av dessa och särskilt de svagast avlönade
erhölle en förbättrad ekonomisk ställning. Men den föreslagna inkomstökningen
jämte redan genomförd provisorisk höjning av vissa lösenbelopp motsvarade likväl
icke den stegring av utgifterna för domsagornas förvaltning och levnadskostnaden,
som de senare åren medfört — detta även under förutsättning, att häradshövdingarna
erhölle dyrtidstillägg i likhet med andra statstjänare.

Att de sakkunniga, med hänsyn till innehållet i det dem givna uppdraget,
företrädesvis åt innehavarna av de svagast avlönade häradshövdingämbetena föreslagit
löneförbättring, vore naturligt. Men det skulle säkerligen vara välbetänkt,
om i större utsträckning än som föreslagits även genomfördes en inkomstförbättring
för innehavarna av de mera givande domsagorna. Jag tilläte mig åberopa
vad jag därutinnan anfört i min framställning.

Genom den av mig tidigare förordade höjningen av expeditionslösen skulle
det vara möjligt att öka häradshövdingarnas inkomster, utan att betunga staten
med större utgifter än vad förslaget upptagit, Även om man principiellt ansåge

- 1921 —

395

spurtelsystemet otidsenligt ocli även om detsamma vore avsett att försvinna, syntes
det ieke behöva vålla betänkligheter att nu — tills vidare och så länge systemet
bestode — vidtaga de tillfälliga ändringar, som av penningvärdet fordrades, för
att lösen fortfarande skulle motsvara det ändamål, den dittills varit avsedd att
fylla. 1 Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny reglering av häradshövdingarnas
löneförmåner, avgiven till riksdagen 1874 — då lantdomarnas löner senast
reglerats — hade anmärkts, att lösen skulle utgöra en ersättning för det materiella
arbetet, medan det intellektuella arbetet och ämbetsansvaret gottgjordes genom
de såsom lön anvisade statsmedlen. Med hänsyn till den alltjämt fortgående
stora ökningen av det rent materiella arbetet och den allt fortfarande pågående
stegringen av omkostnaderna för domsagornas förvaltning kunde nuvarande lösenbelopp
— även efter de under 1918 och 1919 företagna höjningarna — icke
sägas motsvara sitt ändamål. På grund därav borde enligt mitt förmenande en
ytterligare höjning av lösenavgifterna vidtagas. Därvid borde i första hand
komma i fråga lösen för de expeditioner, beträffande vilka någon lösenförhöjning
ej redan skett, ävensom för bevis, i all synnerhet gravations- och äganderättsbevis,
men dessutom vore utöver redan vidtagna förhöjningar av lösen för protokollsutdrag
och avskrifter en ytterligare höjning av denna lösen av behovet påkallad.
En lösenförhöjning av nu föreslagna beskaffenhet syntes icke behöva stå
i strid med de principer, som uttalats i statskontorets den 26 september 1918 avgivna
underdåniga utlåtande med anledning av min företrädares till Kungl. Maj:t
den 15 januari 1918 avgivna framställning angående höjning av expeditionslösen
Naturligtvis borde en lösenförhöjnings giltighetstid göras beroende av dyrtiden
och få karaktären av ett provisorium.

För övrigt måste varje reglering av häradshövdingarnas löneförhållanden
bliva ett provisorium, så länge de helt skulle avlöna sina skrivbiträden. Vad
borgmästaren Lindhagen yttrat i sin motion n:r 149 i första kammaren under
1920 års riksdag angående de i domsagorna anställda skrivbiträdenas berättigade
krav på viss ersättning från statsverket vore värt den största uppmärksamhet och
borde föranleda till skyndsam utredning.

De sakkunnigas förslag om anställande av andre notarier och om arvode till
dem syntes riktigt. Dock borde stadgas rätt för häradshövdingarna i samtliga
domsagor att efter framställning få statsavlönad andre notarie anställd. Beträffande
förste notarierna vore det önskvärt, att deras arvoden sattes lika i alla domsagor.
Olika avlöningsförhållanden i olika domsagor försatte häradshövdingarna
i de mindre domsagorna i en sämre ställning i konkurrensen om arbetskraften,
och en förste notarie i en mindre domsaga hade icke alltid mindre arbetsbörda
än i en större. Under alla förhållanden vore det mindre lyckligt att, såsom de
sakkunniga gjort, föreslå en faktisk sänkning av de nu utgående avlöningsförmånerna
till vissa förste notarier. Därmed främjades knappast ändamålet med
löneregleringen. Principiellt måste jag vidhålla vad jag förut föreslagit eller att
avlöningen till såväl förste som andre notarier helt och hållet bestredes av statsmedel.
Den dubbelställning, biträdena nu erhölle såsom dels statsavlönade och
dels betalda ur häradshövdingens kassa, vore icke lycklig.

Beträffande den föreslagna höjningen av vice häradshövdingarnas arvoden
syntes densamma med hänsyn till vad jag om dessa tjänstemän förut framhållit
alltför ringa. _ 192i _

396

Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om en lättnad av bestämmelserna i
domsagestadgan vore ägnat att vinna bifall. Men åtminstone för den närmaste
framtiden syntes ytterligare lättnader vara nödvändiga. Erforderliga föreskrifter
i denna del borde måhända med hänsyn till rådande förhållanden utfärdas omedelbart,
därest sådant befunnes möjligt.

Då de sakkunnigas förslag i övrigt, exempelvis beträffande biträdande domare,
semesterförhållanden m. m. uttömmande torde komma att behandlas i
häradshövdingföreningens och häradshövdingarnas utlåtanden, syntes mitt yttrande
i dessa delar ej erforderligt.

I slutet av min framställning hade jag påpekat, att det vore billigt, att bestämmelserna
i § 13 lösenförordningen, att den för kronan stadgade befrielse
från lösen icke ägde rum i sak, som härflöte från statens verksamhet eller anginge
kronans rätt till fastighet, komme att omfatta även protokoll vid syn å
ecklesiastika boställen, utskrivna till K. B., domkapitel, advokatfiskal eller eljest
offentlig myndighet. I anslutning därtill tilläte jag mig påpeka, dels att Kungl.
Maj:t i regeringsrätten dåmera genom utslag den 26 januari 1920 uttalat, att
dylikt till'' K. B. utskrivet protokoll måste anses beröra sak, som anginge kronans
rätt till fast egendom samt förty jämlikt nyssnämnda författningsrum lösen därför
borde av kronan erläggas, samt dels att justitiekanslersämbetet, efter erhållen
kännedom om berörda utslag, förordnat om nedläggande av åtal mot en donihavande,
som hos domkapitel uttagit lösen för protokoll vid av- och tillträdessyn
å ett kyrkoherdeboställe.

Kungl. Maj;t föreläde 1920 års riksdag proposition angående partiell löneförbättring
för häradshövdingarna in. m. (n:r 334), omfattande löneförbättring åt
häradshövdingarna, höjning av deras pension, säkerställande av tillgången på
nödiga arbetskrafter i domsagorna, återupprättande av brottmålsdomarbefattningen
i Norrbottens län och ändringar i domsagestadgan.

I anledning av Kungl. Maj:ts förslag fattade riksdagen beslut i enlighet med
vad dess skrivelse n:r 457 utvisar, och anhöll riksdagen därjämte om utredning
rörande sportelsystemets avskaffande, därvid riksdagen förutsatte, att vid utredningen
komme att tagas under omprövning frågan om beredande av statsanställning
åt i domsagekanslierna tjänstgörande skrivbiträden.

Sedan Kungl. Maj:t den 5 mars 1920 utfärdat kungörelse om ändring av 47
§ i stadgan den 20 juni 1918 med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning
(svensk författningssamling n:r 117), utfärdade Kungl. Maj:t därefter den
22 juni 1920 stadga med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning,
kungörelse angående partiell löneförbättring för häradshövdingarna under åren
1920 och 1921, kungörelse angående resekostnads- och traktamentsersättning åt
domhavande för vissa rannsakningar samt kungörelse angående resekostnads- och
traktamentsersättning åt rättsbildat biträde å domsagas kansli (svensk författningssamling
n:r 343—346). Därjämte avlät Kungl. Maj:t den 22 juni skrivelse
till Svea hofrätt angående förordnande av eu brottmålsdomare i Norrbottens län
m. m. (svensk författningssamling n:r 641). Tillika har Kungl. Maj:t föranstaltat
om utredning angående sportelväsendets avskaffande och de icke rättsbildade
biträdenas ställning m. m.

- 1921 -

397

V. Framställningar till riksdagen.

1. Framställning angående anslag till täckande av kostnader
för justitieombudsmansexpeditionens flyttning,
uppvärmning och telefoner.

Med skrivelse den 14 oktober 1919 överlämnade kungl. byggnadsstyrelsen
till Kungl. Maj:ts prövning en av herrar fullmäktige i riksgäldskontoret hos byggnadsstyrelsen
gjord framställning därom, att som den lägenhet i riksdagshuset,
vilken disponerades av justitieombudsmannen, behövde användas för riksdagens
eget behov, lokal måtte beredas för justitieombudsmansexpeditionen inom fastigheten
n:r 6 i kvarteret Rosenbad eller annan lämplig byggnad. Genom beslut
den 7 november 1919 fann Kungl. Maj:t för gott medgiva, att vissa rum i våningen
3 trappor upp i omförmälda fastighet i kvarteret Rosenbad finge tillsvidare
upplåtas till begagnande av justitieombudsmansexpeditionen. Med anledning
därav blev under januari 1920 expeditionen flyttad från den förut disponerade
lokalen i riksdagshuset till den nyupplåtna lägenheten.

Flyttningen föranledde åtskilliga utgifter, orsakade dels av själva flyttningen
dels därav att en del bokhyllor och andra i den gamla lokalen befintliga inventarier
såsom armatur, gardiner och dylikt ansågos icke lämpligen böra bortföras
från den plats, för vilken de från början voro avsedda, dels ock därav att den
nya lokalen fordrade en del komplettering av de medförda inventarierna. Kostnaderna
uppgingo till, för själva flyttningen 644 kronor 5 öre, nya bokhyllor och
snickeriarbeten 2,870 kronor, ett kassaskåp 1,812 kronor 70 öre, ringledningar 92
kronor, tapetserararbeten 363 kronor 93 öre, armatur 733 kronor 40 öre, möbler
475 kronor, skyltar 135 kronor samt inträdesavgifter i sammanhang med nya
telefonkontrakt 535 kronor, eller sammanlagt 7,661 kronor 8 öre, vilket belopp
förskotterats av riksgäldskontoret. Därjämte hava av anledning, som nedan omförmäles,
av riksgäldskontoret förskotterats avgifter under år 1920 för 2 rikstelefoner
med 214 kronor 16 öre.

De förskotterade bfeloppen, utgörande sammanlagt 7,875 kronor 24 öre, torde
böra täckas genom ett av riksdagen beviljat anslag. Till jämförelse får jag framhålla,
att riksdagen beträffande dispositionen av i riksstaten för 1920 upptaget
förslagsanslag till avlöningar, resekostnader och expenser m. m. för militieombudsmannen
och hans expedition bestämt bland annat att, därest ombyte av lokal
för militieombudsmannens expedition skulle ifrågakomma, erforderligt belopp
finge av riksgäldskontoret utbetalas till bestridande av uppkommande flyttningskostnad.

Utgifterna för uppvärmning av justitieombudsmansexpeditionens förutvarande
lokal i riksdagshuset blevo icke påförda expeditionen, vadan icke något
belopp härför behövde beräknas vid bestämmande av expensanslaget, I skrivelse
till mig den 24 februari 1920 har byggnadsstyrelsen anhållit att, som kostna —

1921 —

398

derna för uppvärmningen av justitieombudsmansexpeditionens nuvarande lokal
icke borde bestridas av medel, som stode till byggnadsstyrelsens förfogande, jagmåtte
till styrelsen erlägga ersättning för omförmälda kostnader, vilken ersättning,
beräknad efter ett av vederbörande hyresnämnd fastställt enhetspris av 2
kronor 35 öre för kubikmeter, för justitieombudsmansexpeditionen utgjorde 1,457
kronor för hyresåret 1919—1920. I skrivelse den 29 september 1920 har byggnadsstyrelsen
meddelat, att ersättningen för värme i expeditionslokalen, enligt
hyresnämndens taxa för hyresåret 1920—1921 ä 3 kronor 19 öre för kubikmeter,
utginge med ett belopp av 1,977 kronor 80 öre.

Då jag icke, när jag till lagtima riksdagen 1920 avlät min ämbetsberättelse,
visste, att kostnaden för den nya lokalens uppvärmning skulle av mig gäldas,
begärde jag icke hos riksdagen anslag till ändamålet för vare sig 1920 eller 1921.
Med byggnadsstyrelsens medgivande har ej heller någon värmekostnad ännu blivit
för expeditionen erlagd. För att betalningen skall kunna fullgöras, torde emellertid
ett anslag därtill bliva nödvändigt, då de till expeditionens förfogande
ställda expensmedlen icke förslå till täckande av en så stor oförutsedd merutgift.
Vid bestämmande av anslagets storlek torde hänsyn böra tagas därtill, att medel
skola finnas tillgängliga till betalning av värmekostnaden för 1921 års sista kvartal,
motsvarande första kvartalet av hyi’esåret 1921—1922.

Då bränsleprisen framdeles kunna beräknas lägre, torde från och med 1922
års början ett belopp av omkring 1,500 kronor till gäldande av den årliga uppvärmningskostnaden
vara tillfyllest.

Avgifterna för de telefoner, som voro uppsatta i justitieombudsmansexpe-.
ditionens förutvarande lokal, betalades av riksgäldskontoret. Däremot påföras efter
flyttningen avgifter i vanlig ordning enligt upprättade kontrakt justitieombudsmansexpeditionen
för de i dess nya lokaler uppsatta telefonerna. Enligt telefonkontrakten
belöpa sig dessa avgifter för år till sammanlagt 760 kronor. När jagtill
riksdagen avlät min senaste ämbetsberättelse, hade jag icke heller kännedom
om att de av denna anordning förorsakade utgifterna skulle uppstå. Det för justitieombudsmansexpeditionen
avsedda expensanslaget torde icke kunna bära denna
extra utgift.

På grund av vad sålunda anförts får jag vördsamt hemställa, att riksdagen

måtte

dels medgiva, att av förslagsanslaget till avlöning, resekostnader
och expenser för justitieombudsmannen och hans
expedition, såväl ett belopp av 7,875 kronor 24 öre till täckande
av uppkomna flyttningskostnader in. in. som även
ett belopp av högst 4,500 kronor till bestridande av kostnader
för uppvärmning av justitieombudsmansexpeditionens
lokaler samt telefonabonnemang under åren 1920 och 1921
må, emot behörig redovisning, under år 1921 utgå,

dels och bevilja från och med år 1922 ett årligt anslag å
2,300 kronor att mot behörig redovisning användas till bestridande
av kostnaderna för uppvärmning och telefoner
inom justitieombudsmansexpeditionen.

— 1921 -

399

Jag hemställer lika vördsamt, att denna min framställning måtte hänvisas
till bankoutskottet.

2. Framställning angående dyrtidstillägg och tillfällig löneförbättring
under år 1921 åt befattningshavare vid
justitieombudsmansexpeditionen.

I anledning av en till 1920 års riksdag av mig avlåten framställning och
inom riksdagen väckta motioner medgav riksdagen, att dyrtidstillägg och förhöjning
däri finge under år 1920 och tillsvidare under år 1921 utgå till justitieombudsmannen
och befattningshavare vid justitieombudsmannens expedition enligt
de grunder, som av riksdagen godkänts för dyrtidstillägg åt befattningshavare i
statens tjänst, samt att tillfällig löneförbättring finge under år 1920 och tillsvidare
under år 1921 utgå vid vissa befattningar vid riksdagens verk och myndigheter
i enlighet med ett av riksdagens bankoutskott upprättat förslag, som upptog
under justitieombudsmansexpeditionen — förutom justitieombudsmannen —
expeditionssekreteraren samt registratorn och biträdande sekreteraren och innefattade
tillämpning av de grunder, vilka medgivits för vissa befattningshavare å ordinarie
stat inom den civila statsförvaltningen.

Justitieombudsmannen bemyndigades att för ifrågavarande ändamål av förslagsanslaget
till avlöningar, resekostnader och expenser för justitieombudsmannen
och hans expedition använda erforderligt belopp.

Jämlikt medgivande av 1920 års riksdag har den förutvarande registratorsoch
biträdande sekreterarbefattningen å justitieombudtmansexpeditionen från och
med år 1921 ombildats till en sekreterartjänst med en avlöning av 5,800 kronor,
därav 1,800 kronor skola anses utgöra tjänstgöringspenningar.

Då det av dyrtiden alstrade behovet av lönetillägg fortfarande gör sig gällande,
hemställer jag vördsamt

att riksdagen jämväl för år 1921 ville bereda befattningshavare
vid justitieombudsmansexpeditionen dyrtidstilllägg
och löneförbättring; och torde härför fastställas samma
grunder, som kunna i ena eller andra avseendet varda stadgade
för befattningshavare vid statens ämbetsverk.

Jag anhåller fika vördsamt, att denna framställning måtte hänvisas till vederbörande
utskott.

— 1921 —

400

VI. Inspektionsresor under år 1920.

Mina ämbetsresor under år 1920 hava ägt rum inom Stockholms och Kalmar
län, varjämte inspektion företagits å centralfängelset å Långholmen och Stockholms
rådhusrätts sjunde avdelning samt i Askims, Västra och Östra Hisings samt
Sävedals härads domsaga. Jag har under året ägnat särskild uppmärksamhet åt
arbetsbalansen i de större domsagor, som inspektionen omfattat. I de till Stockholms
län hörande domsagor, vilka hava sina kanslin förlagda i Stockholm, har
inspektion ägt rum två gånger.

Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i det därunder
förda diariet, som jämte justitieombudsmansexpeditionens diarium och registratur
komma att för granskning överlämnas till riksdagens första lagutskott.

VII. Under år 1920 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.

Antalet härstädes diarieförda ärenden under 1920 — däri inbegripna 10 av
tryckfrihetskommitterade handlagda ärenden — har uppgått till 549.

Vid 1920 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden av annan
beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot ämbets- eller tjänste -

män anhängig gjorda ärenden fortfarande under handläggning härstädes . . . 215

Under 1920 hava anhängiggjorts ärenden mot ämbets-eller tjänstemän:

genom inkomna klagomål ett antal av....................... 330

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av............. 85

Summa från 1919 balanserade och under 1920 inkomna ärenden .... 630

Av berörda 630 ärenden hava under 1920:

ll såsom återkallade avskrivits............................ 8

2) till annan myndighet överlämnats....................... 6

3) på grund därav, att klaganden erhållit gottgörelse eller eljest rättelse
vunnits, avskrivits...................................... 65

4) efter vederbörandes hörande, med eller utan erinran, eljest avskrivits
................................................. 234

5) efter annorledes verkställd utredning eller utan åtgärd avskrivits. 206

6) till åtal hänvisats................................... 19

7) föranlett framställning till Kungl. Maj:t................... 6

och äro vid 1920 års slut:

8) i avbidan på infordrad förklaring eller påminnelsers avgivande

vilande.................................................. 41

9) i avbidan på domstols utslag eller annan myndighets beslut vilande
................ 3

10) på prövning beroende.......................... 42

— 1921 -

Summa 630

401

Under år 1920 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 19 ärenden,
varav ett ärende avsett 2 myndigheter, beslutits anställande av åtal mot ämbets -

eller tjänstemän, nämligen:

på grund av förd klagan.................................. 16

av annan anledning...................................... 4

Summa 20

Sålunda har för nedan angivna fel eller försummelser i ämbete eller tjänst
förordnats om åtal mot:

1) t. f. domhavande för felaktigt uppskovsbeslut av häradsrätt;

2) distriktschef och avdelningsledare hos B. K. för missbruk av tjänsteställning
till egen eller annans fördel;

3) t. f. landsfiskal för obehörigt avförande till häkte för hållande av polisförhör
(sid. 155 o. f.);

4) rådhusrätt för oriktigt ådömande av påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen
(sid. 177 o. f.);

, 5) landsfiskal för obehörigt uttagande av ersättning för delgivningskostnad;

6) biträdande kriminalöverkonstapel och poliskonstapel för oriktigt förfarande
vid polisförhör in. m. (sid. 180 o. f.);

7) häradshövding för sammanläggning av ådömd påföljd enligt 2 kap. 19
§ strafflagen (sid. 192 o. f);

8) häradshövding för underlåtenhet att utfärda domarbevis angående häktad

m. in.;

9) häradshövding för obehörigt uppskov med avkunnande av utslag angående
häktad;

10) två poliskonstaplar för oriktigt anhållande och kvarhållande å polisstation
;

11) länsstyrelse för felaktig utarrendering av prästboställe;

121 rådhusrätt för att ledamot företrätt såsom fullmäktig vid rådhusrätten;

13) livsmedelsfiskal för överskridande av behörighet såsom livsmedelsfiskal;

14) kansliråd för dröjsmål med föredragning av mål inför regeringsrätten;

15) magistrat för felaktigt förfarande vid röstsammanräkning vid stadsfullmäktigval
;

16) magistrat för kränkning av församlingsfriheten;

17) polisintendent och kriminalkommissarie för olaglig husrannsakan;

18) landsfiskal för olaglig husrannsakan;

19) länsstyrelse för prövning av till kammarrätten ställda besvär; och

20) länsstyrelse för olaglig röstsammanräkning vid valav kommunalfullmäktige.

Av en jämförelse med arbetsredogörelsema för 1918 och 1919 framgår, att
arbetsbalansen under 1920 minskats. Medan vid 1918 års slut kvarvoro 169 till
avgörande färdiga ärenden, återstodo vid 1919 års slut 160 dylika ärenden. Enligt
ovanstående redogörelse äro vid årsskiftet 1920—1921 42 sådana ärenden
överförda till det nya året. Då arbetet med årsberättelsen mot slutet av året
alltid måste lägga hinder i vägen för ett omedelbart avgörande av ärenden, som

51 — Justitieombudsmannens ämbetsberättdse till 1921 års riksdag.

402

under årets senaste del blivit färdiga att företagas till slutlig behandling, torde
den verkliga balansen kunna anses vara något mindre.

Någon framställning till riksdagen om anslag till bortarbetande av arbetsbalansen
har jag icke vidare ansett erforderlig. Av det i dylikt hänseende för
1920 beviljade anslaget 3,000 kronor hava endast 2,100 kronor utbetalats.

I besparingssyfte har berättelsen tryckts med mindre stilsorter och kortare
mellanrum än hittills varit brukligt. Beträffande somliga myndigheter, såsom
överståthållarämbetet, Kung! Maj:ts befallningshavande, folkhushållningskommissionen,
statens bränslekommission, justitieombudsmannen, hava i regel begagnats
allmänt vedertagna förkortningar, O. A., K. B., F. H. K., B. K. och J. O. Med
användande av den hittills brukliga uppställningen hade berättelsen beräknats
uppgå till omkring 500 sidor. Genom att sidantalet nedbragts med ungefärligen
en femtedel, har besparing av papper kunnat äga rum.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan tillkännagivit,
att sedan början av senaste lagtima riksdag någon förklaring av lag,
i den ordning 19 § regeringsformen bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t
meddelad.

För fullgörande av den i 13 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften om avgivande av redogörelse för behandlingen av riksdagens
hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar hava från statsdepartementen
införskaffats uppgifter rörande dels vilka åtgärder, som blivit vidtagna
i anledning av 1920 års riksdags skrivelser, dels ock — beträffande sådana
génom föregående riksdagars skrivelser hos Kungl. Maj:t anhängiggjorda ärenden,
vilka vid 1920 års början voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda —
vilka åtgärder under nästlidna år blivit vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av 1920, innefattas
i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade förteckningar.
Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser, 1920 års
riksdag avlåtit till Kungl. Maj:t (bil. I), och en förteckning över ärenden, som
hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från J. O. före den 1 januari
1920, men som vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende,
jämte kortfattade uppgifter om den behandling, dessa ärenden hittills
undergått (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1921.

NILS LILIENBERGr.

Folke Engströmer.

— 1921 —

40H

Berättelse av kommitterade

avgiven år

till tryckfrihetens vård

1921.

Till RIKSDAGEN.

Kommitterade hava under år 1920 haft att pröva tio från chefens för justitiedepartementet
ombud inkomna anmälningar om tryckta skrifters indragning jämlikt
4 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen.

Förordnande om indragning hava av ombuden meddelats beträffande följande
flygblad eller flygskrifter, nämligen: »Kamrater Bröder! Gör din plikt!»
med »Soldatsång» av Ture Nerman (indragen två gånger), »Hemmabolsjevikerna
och soldaterna» (indragen tre gånger), »Till Sveriges arbetare, Soldater och arbetare
i detta land, förbrödren Eder!» (indragen två gånger), »En krigsministers ord,
samlade och utgivna av Z. H.», »Den militära galenskapen» samt »Kapitalism,
socialdemokrati eller syndikalism? av Tom Mann, generalsekreterare för maskinarbetarnas
förbund i England».

Indragning av nämnda skrifter bar ägt rum vid flottans station i Stockholm,
inom Karlskrona fästning, vid Västmanlands, Värmlands, Norrbottens och
Jönköpings regementen samt inom kasernerna i Kristianstad.

De av vederbörande ombud meddelade förordnandena hava kommitterade,
efter prövning av de insända handlingarna, med ett undantag funnit böra äga
bestånd, varom kommitterade i varje särskilt fall genom avlåten skrivelse meddelat
ombuden underrättelse.

Med förberörda undantag förhöll sig på följande sätt:

I insänd skrivelse hade chefens för justitiedepartementet ombud i Västerås
bos kommitterade anmält, att ombudet på framställning av chefen för Västmanlands
regemente förordnat om indragning av en inom regementets kaserner i
Västerås anträffad flygskrift med titeln: »Kapitalism, socialdemokrati eller syndikalism
? av Tom Mann, generalsekreterare för maskinarbetarnas förbund i England.
»

Vid prövning av detta ärende beslöto kommitterade den 9 oktober 1920, att
det givna förordnandet icke skulle äga bestånd.

— 1921 —

404

Dessutom hava kommitterade haft att pröva följande ärende.

I en till kommitterade avlåten ämbetsskrivelse anförde justitiekansler!! föl*
jande.

Med anledning av en utav härvarande finske minister till ministern för utrikes
äreudena gjord framställning hade Kungl. Maj:t den 6 februari 1920 funnit
gott besluta om sekvestrering och indragning genom justitiekanslersämbetet av eu
å Höländers boktryckeri här i staden år 1918 tryckt publikation, benämnd »Mitä
tahtoo Suomalainen Kommunistinen puolue ?» På grund därav hade justitiekanslersämbetet
anmodat Ö. Ä. och K. B. i samtliga länen att låta verkställa anbefalld
sekvestrering och indragning av ifrågavarande tryckta skrift. Sedan justitiekanslersämbetet
den 16 februari 1920 fått mottaga ett i justitiedepartementet utfärdat
intyg, att ett exemplar av nämnda skrift överlämnats till departementet den 11
januari 1919, hade justitiekanslersämbetet på grund av bestämmelserna i § 4 mom.
6 tryckfrihetsförordningen funnit sig icke kunna förordna om åtal för skriftens
innehåll. Med anledning därav finge justitiekanslersämbetet beträffande ifrågavarande
skrift anhålla om sådant utlåtande, som avsåges i § 5 mom. 13 tryckfrihetsförordningen
.

Sedan kommitterade tagit del av handlingarna i ärendet, funno kommitterade,
enär på grund av bestämmelserna i § 4 mom. 6 tryckfrihetsförordningen åtal
icke skulle äga rum å den ifrågavarande skriften, vidare utlåtande i ärendet ej
erforderligt, varom justitiekanslern genom avlåten skrivelse underrättades.

Stockholm i januari 1921.

NILS LILIENBERG.

OSCAR MONTELIUS. T. SÄYE. E. A. KARLFELDT.

ERNST TRYGGER, K. SCHLYTER. OTTO v. ZWEIGBERGK.

Folke Engströmer.

BILAGOR

TILL

JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

TILL 1921 ÅES LAGTIMA RIKSDAG

n o

U,».i i -v I

: j (/ , ■'' ; i • ■ - ;■ "i 5

O / '' . ■ /• J / '' : i ’ ‘ “ ‘ '' : > - \ ] < i 1

v? !>

f »

j I

/. > ;• h/. ,Ot

407

Tabell

Bilaga F.

över samtliga av 1920 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt
fjortonde samlingen av bihangct till riksdagens protokoll; det andra siffertalet
utvisar det nummer, under vilket skrivelserna upptagits i den såsom bilaga 11
här nedan införda förteckningen.

1 A

344

15

132

38

200

61

204

84

377

107

67

1 B

345

16

133

39

64

62

257

85

146

108

84

2 A

61

17

251

40

425

63

81

86

259

109

85

2 B

62

18

424

41

426

64

205

87

147

no

86

3 A

74

19

9, 80

42

427

65

430

88

207

in

87

3 B

75

20

76

43

428

66

431

89

208

112

88

4

124

21

77

44

429

67

432

90

260

113

89

5

192

22

198

45

201

68

433

91

13

114

90

6

241

23

252

46

202

69

206

92 271,500

115

268

7

365

24

253

47

8

70

139

93

209

116

91

8 A

422

25

254

48

78

71

258

94

261

117

92

8 B

423

26

2

49

79

72

213,441

95

210

262

118

93

9 A

497

27

3

50

203

73

11

96 1

119

i

(269

9 B

498

28

4

51

2)

74

140

97

211

120

264

10

504

29

5

52

s)

75

141

98

437

121

212

11 A

128 a

30

376

53

65

76

142

99

434

122

265

366,421,

31

6

54

134

77

82

100

435

123

266

499

32

4)

55

255

78

143

101

438

124

439

11 B

128 b

33

4)

56

256

79

66

102

436

125

267

193, 367

34

7

57

135

80

10

103

148

126

83

12

1

35

4)

58

136

81

144

104

149

127

270

13

250

36

4)

59

137

82

12

105

263

128

379

14

197

37

199

60

138

83

145

106

442

129

14

*) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — 2) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret.
— 3) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

408

130

15,378

162

157

194

131

16

163

158

195

132

95

164

68

196

133

96

165

279

197

134

150

166

98

198

135

272

167

99

199

136

273

168

154

200

137

151

169

155

201

138

1214

(276

170

216

202

139

153

171

217

203

140

152

172

218

204

141

277

173

219

205

142

17

174 215,453

206

143

443

175

280

207

144

444

176

381

208

145

445

177

281

209

146

446

178

159

210

147

447

179

382

211

148

274

180

282

212

149

448

181

283

213

150

449

182

160

214

151

275

183

161

215

152

450

184

284

216

153

380

185

285

217

154

451

186

21

218

155

440

187

383

219

156

452

188

100

220

157

j 97
278

189

220

221

158

20

190

22

222

159

18

191

23,384

223

160

19

192

69

224

161

156

193

70

225

226

294

258

466

290

118

227

29

259

455

291

315

228

30,163

260

456

292

316

229

165

261

457

293

317

230

302

262

458

294

170

231

4)

263

459

295

114

232

4)

264

460

296 36,

115,

233

303

265

461

171,

229,

234

4)

266

462

307,

399,

235

4)

267

225

468

236

4)

268

301

297

403

237

167

269

463

298

172

238

304

270

464

299

116,

239

398

271

397

230,

308,

240

392

272

465

400,

469

241

31

273

168

300

470

242

109

274

in

301

471

243

no

275

112

302

472

244

295

276

226

303

309

245

223

277

314

304

39

246

224

278

32

305

473

247

454

279

227

306

474

248

296

280

305

307

310

249

300

281

113

308

401

250

71

282

(169

306

309

311

251

396

283

228

310

312

252

393

284

35,467

311

313

253

394

285

33

312

40

254

395

286

34

313

41

255

297

287

37

314

42

256

298

288

38

315

232

257

299

289

117

316

233

287

101

102

103

104

286

24

222

164

166

25

105

106

385

26

288

28

107

108

162

388

289

290

386

387

291

221

292

389

390

391

293

40»

317

231

343

46

369

318

318

344

475

370

319

319

345

476

371

320

331

346

477

372

321

482

347

478

373

322

483

348

479

374

323

484

349

324

375

324

485

350

235

376

325

486

351

325

377

326

487

352

326

378

327

488

353

405

379

328

|119 a
|320

354

480

380

329|

402 119b

355

234

381

330

321

356

236

382

331

322

357

123

383

332

323,501

358

327

384

333

1 47
|174

359

237

385

334

120

360

238

386

243,

335

43

361

177

387

336

44

362

48

388

183,

337

45

363

49

389

338

175

364

481

390

339

176

365

406

391

A

340

173

366

346,502

391

B

341

12 1
)404

367

415

392

342

(122

368

184

393

394

52

420

130

446

360

395

53

421

329

447

361

396

182

422

330

448

190

397

185

423

194,249

449

55

398

244

424

417

450

419

399

186

425

418

451

362

400

245

426

495

452

420

401

246

427

188

453

195

402

348

428

368

454

370

403

349

429

355

455

371

404

350

430

1340

|356

456

372

405

351,503

431

357

457

63

406

352

432

340

458 A

373

407

335

433

341

458 B

374

408

353

434

342

459

496

409

54,354

435

343

460

375

410

187

436

364

461

56

411

336,489

437

369

462

57

412

490

438

*)

463

58

413

337,491

439

2)

464

196

414

492

440

125

465

131

415

493

441

126

466

60

416

494

442

127

467

59

417

338

443

189

468

191

418

339

444

358

469

363

419

129

445

359

50

51

242

178

407

239

73

408

179

328

240

332

416

409

411

410

412

333

347

334

413

414

247

248

180

181

52

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1991 års riksdag.

410

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1920 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte
uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i
anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagskivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

I. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 januari 1920, angående val av deputerade att, jämlikt § 54 rege
ringsformen och § 50 riksdagsordningen, med Konungen överlägga. (12.)

Anmäldes den 16 januari 1920, därvid förordnades, att skrivelsen skulle läggas till

handlingarna.

2. den 25 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 30 april 1918 om fastställande
av högsta pris å vissa varor under utomordentliga av krig föranledda
förhållanden m. m. (26.)

Lag i ämnet utfärdad den 27 februari 1920 (svensk författningssamling n:r 46).

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 19 juni 1917 med vissa bestämmelser
mot oskäliga pris under utomordentliga av krig föranledda
förhållanden. (27.)

Lag i ämnet utfärdad den 27 februari 1920 (svensk författningssamling n:r 47).

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 26 april 1918 om förfogande
över viss egendom under utomordentliga av krig föranledda förhållanden.
(28.)

Lag i ämnet utfärdad den 27 februari 1920 (svensk författningssamling n:r 44).

— 1921 —

411

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt tillämpning av lagen den 28 mars 1917 om förbud i vissa
fall mot överlåtelse av fartyg eller andel däri eller upplåtelse av fartyg,
så ock mot förvärv av aktie i aktiebolag, som äger fartyg eller andel
däri m. m. (29.)

Lagar i ämnet utfärdade den 27 februari 1920 (svensk författningssamling n:r 49,
51 och 53).

6. den 1 mars, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare. (31.)

1920 den 12 mars i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

7. samma dag, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
efterträdare. (34.)

1920 den 12 mars i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

8. den 2 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av andra stycket av slutbestämmelserna i lagen
den 19 juni 1917 angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli
1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. (47.)

Lag i ämnet utfärdad den 12 mars 1920 (svensk författningssamling n:r 83).

9. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
organisation av statsdepartementen jämte i ämnet väckt motion. (19.)

1920 den 12 mars i statsrådet anmäld samt föreskrift meddelad vederbörande.

10. den 17 mars, angående val av tre deputerade att, jämlikt § 54 regeringsformen
och § 50 riksdagsordningen, med Konungen överlägga. (80.)

Den 23 mars 1920 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område. (73.)

Lag i ämnet utfärdad den 26 mars 1920 (svensk författningssamling n:r 132).

12. den 19 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till polisman för skada
å kläder. (82.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 mars 1920 (svensk författningssamling n:r 111).

13. den 31 mars, i fråga om beredande åt den rättssökande allmänheten av
vissa lättnader beträffande handlingars inlämnande till offentlig myndighet.
(91.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1921 —

412

14. den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 4 § 3 mom. samt 7 och 11 §§ i förordningen
den 16 maj 1884 angående patent. (129.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 april 1920 (svensk författningssamling n:r 162).

15. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring i § 13 av förordningen
om allmänt kyrkomöte. (130.)

Lag i ämnet utfärdad den 29 oktober 1920 (svensk författningssamling n:r 702).

16. den 16 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i vissa punkter under andra
huvudtiteln av statsverkspropositionen och propositionen rörande tilläggsstat
för år 1920 gjorda framställningar. (131.)

1920 den 23 april i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

17. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för kronofogden C. A. Helmer att gälda visst honom ådömt belopp.
(142.)

1920 den 23 april i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

18. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 1 § utsökningslagen. (159.)

1920 den 14 maj i statsrådet anmäld. Frågan har förfallit.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 1, 4 och 5 §§ i lagen den 10 maj 1901 om
inteckning i fartyg m. m. (160).

Lagar i ämnet utfärdade den 7 maj 1920 (svensk författningssamling n:r 186 och

187).

20. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag
till valkuvert. (158.)

1920 den 7 maj i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

21. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 31 maj 1918, innefattande
särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län.
(186.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 maj 1920 (svensk författningssamling n:r 196).

22. samma dag, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av
och 75 riksdagsordningen. (190.)

Ärendet har överlämnats till 1919 års proportionsvalsakkunniga.

§§ 72

1921

23. samma (lag, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i gällande
bestämmelser angående val av lekmannaombud vid kyrkomöte. (191.)

Lag i ämnet utfärdad den 10 december 1920 (svensk författningssamling n:r 780).
I övrigt är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av §§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen jämte två inom
riksdagen väckta motioner. (200.)

1920 den 14 maj i statsrådet anmäld. Frågan har förfallit.

25. den 5 maj, i anledning av väckta motioner om revision av gällande lagbestämmelser
emot fylleri och dryckenskap. (204.)

Yttranden i ärendet hava infordrats från fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, kontrollstyrelsen,
överståthållarämbetet och länsstyrelserna. Samtliga yttranden hava ännu
icke inkommit.

26. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser
mot oskälig arrendestegring. (208.)

Lag i ämnet utfärdad den 21 maj 1920 (svensk författningssamling n:r 204).

27. samma dag, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av en
provisorisk lag rörande statskontroll över truster och andra monopolistiska
sammanslutningar inom industri och handel. (209.)

Anmäld i statsrådet den 22 juni 1920, varvid Kungl. Maj:t uppdrog åt en särskild
kommitté att skyndsamt utarbeta och avgiva förslag till en provisorisk lagstiftning
i ämnet.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 46 § utsökningslagen. (210.)

Lag i ämnet utfärdad den 28 maj 1920 (svensk författningssamling n:r 247).

29. den 14 maj, i anledning av väckta motioner om upphävande av stadgandena
angående krigsdomstolar. (227.)

Anmäld i statsrådet den 28 maj 1920, varvid viss person förordnades att verkställa
en förberedande utredning i ärendet. Efter verkställandet härav har Kungl. Maj:t
den 31 augusti 1920 tillsatt en kommitté, som efter skedd utredning skall framlägga
det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

30. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ny giftermålsbalk m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (228.)

Lagar i ämnet utfärdade den 11 juni 1920 (svensk författningssamling n:r 405—434).

31. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ny konkurslag m. m. (241.)

1920 den 28 maj i statsrådet anmäld. Ärendet är på Kungl. Majrts prövning beroende.

-- 1921 —

414

32. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av vattenlagen m. m. (278.)

Lagar i ämnet utfärdade den 11 juni 1920 (svensk författningssamling n:r 459—462).

33. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft
in. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (285.)

Lagar i ämnet utfärdade den 22 juni 1920 (svensk författningssamling n:r 474—480).

34. samma dag, beträffande viss återstående del av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ny giftermålsbalk m. m. (286.)

Lag i ämnet utfärdad den 11 juni 1920 (svensk författningssamling n:r 423).

35. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet
i enskild ägo. (284.)

Lag i ämnet utfärdad den 11 juni 1920 (svensk författningssamling n:r 271).

36. samma dag, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (296.)

1920 den 16 juli i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

37. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till särskilt
avlöningsvillkor för revisionssekreterare och visst tillägg till avlöningsvillkoren
för hovrättsråd. (287.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 11 juni 1920 (svensk författningssamling n:r 399).

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphörande
i viss utsträckning av nu utgående ersättning åt personer, menigheter
och allmänna inrättningar för dem genom införande av strafflagen
den 16 februari 1864 frångångna bötesandelar. (288.)

1920 den 30 juni i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtande
till fångvården av ett invid straffängelset i Kristianstad beläget
område. (304.)

1920 den 11 juni i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

40. samma dag, i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder för
åstadkommande av samarbete mellan Sverige och Finland i fråga om
rättegångsordningen m. m. (312.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag, innefattande särskilda bestämmelser med avseende å upphävande
av lagstiftningen om inskränkning för viss tid i rätten att
överlåta fast egendom. (313.)

Lag i ämnet utfärdad den 4 juni 1920 (svensk författningssamling n:r 244).

— 1921 —

415

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 2, 4 och 6 §§ i lagen den 26 maj 1909 om tjänstgöringen
i Kungl. Maj:ts lagråd m. in. (314.)

Lagar i ämnet utfärdade den 11 juni 1920 (svensk författningssamling n.r 267

—269).

43. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i vissa delar av lagen om val till riksdagen m. m. jämte en
inom riksdagen väckt motion. (335.)

Lag i ämnet utfärdad den 11 juni 1920 (svensk författningssamling n:r 276).

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av § 20 regeringsformen jämte en inom riksdagen i ämnet
väckt motion. (336.)

1920 den 11 juni i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna,

45. samma dag, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av §§ 87
och 88 regeringsformen. (337.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

46. samma dag, i anledning av väckta motioner angående folkomröstningsinstitutet.
(343.)

Anmäld i statsrådet den 22 juni 1920, varvid Kungl. Maj:t uppdrog åt en särskild

kommitté att verkställa utredning, huru folkomröstningsinstitutet verkat i främmande

länder m. m. samt avgiva de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

47. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om beviljande av
vissa anslag till fångvården och statens tvångsarbetsanstalter m. m. (333.)

1920 den 30 juni i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

48. den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om förlängning av vissa arrendeavtal. (362.)

Anmäld i statsrådet den 18 juni 1920 och lagd till handlingarna.

49. samma dag, i anledning av väckta motioner om upphävande av gällande
legostadga för husbönder och tjänstehjon. (363.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 juni 1920 (svensk författningssamling n:r 295).

50. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 5 och 7 §§ i lagen den 17 oktober 1900 om
straffregister. (369.)

Lag i ämnet utfärdad den 22 juni 1920 (svensk författningssamling n:r 314).

— 1921 —

416

51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag om återställande i vissa fall av rätt till patent m. m. (370.)

Lag i'' ämnet utfärdad den 18 juni 1920 (svensk författningssamling n:r 294).

52. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av § 2, 4:o) tryckfrihetsförordningen. (394.)

1920 den 22 juni i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

53. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändring av § 26 regeringsformen.
(395.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

54. den 18 juni, i anledning av väckt motion om höjande av statsrådslönerna.
, (409.)

1920 den 30 juni i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

55. samma dag, angående vidtagande av åtgärder till främjande av skandinaviskt
samarbete i lagstiftningsfrågor m. m. (449.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

56. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av § 31 regeringsformen. (461.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

57. samma dag, i anledning av vissa förslag om ändrad lydelse i vissa delar
av den av 1919 års lagtima riksdag villkorligt antagna nya lagen om
val till riksdagen. (462.)

Lag i ämnet utfärdad den 26 november 1920 (svensk författningssamling n:r 796).

58. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om ändrad lydelse av 18 §, 1, 10, 11, 45 och 53 punkterna i lagen

om val till riksdagen den 26 maj 1909 m. m. (463.)

Lagar i ämnet utfärdade den 22 juni och den 26 november 1920 (svensk författningssamling
n:r 341 och 796).

59. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegring m. m.,
ävensom i anledning därav väckta motioner. (467.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 november 1920 (svensk författningssamling n:r 361).

60. den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ikraftträdande av lagen den 11 juni 1920 om ändring i vissa
delar av lagen om val till riksdagen. (466.)

Lag i ämnet utfärdad den 22 juni 1920 (svensk författningssamling n:r 313).

61. den 21 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för
år 1921 andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(2 A.)

1920 den 30 juni i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

— 1921 —

417

62. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1920 andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(2 B.)

1920 den 30 juni i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

63. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående partiell
löneförbättring för häradshövdingarna m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(457).

1920 den 22 juni i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

2. Utrikesdepartementet.

.Riksdagens skrivelse

64. den 28 februari 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
bemyndigande för Kungl. Maj:t att vid verkställande av utav riksdagen
medgivet fastighetsbyte med danska staten lämna annat än ursprungligen
avsett vederlag m. m. (39.)

1920 den 28 februari föredragen, varvid Kungl. Maj:t bemyndigat ministern för
utrikes ärendena att för ministern i Köpenhamn utfärda två särskilda fullmakter
i ärendet, av vilka den ena fullmakten skulle avse bemyndigande för ministern i
Köpenhamn att å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar i anslutning till i ovannämnda
framställning omförmält förslag till överenskommelse, dels avsluta köpekontrakt med
danska staten angående inköp för svenska staten av fastigheterna matr. n:r 143,144
och 145 i Köpenhamn, Set. Annae Öster Kvarter, samt försäljning till danska staten
av en i nämnda framställning närmare angiven lägenhet å Norra Djurgården i Stockholm
om cirka 2,700 kvm., dels ock, sedan vederbörliga villkor blivit uppfyllda, till
danska staten utfärda köpebrev å sistnämnda fastighet, under det att den andra
fullmakten skulle avse bemyndigande för ministern i Köpenhamn att å Kungl. Maj:ts
och kronans vägnar, i enlighet med ett den 12 juli 1919 dagtecknat anbud av firman
P. & S. Plum med tillägg därtill av samma dag till nämnda firma försälja berörda
fastigheter med undantag av viss del av fastigheten matr. n:r 143, ägande ombudet
för försäljningens genomförande utfärda och underteckna erforderliga köpehandlingar
med bindande verkan för den svenska staten, ävensom anbefalla statskontoret att till
ministern för utrikes ärendena på rekvisition utbetala det av riksdagen å tillägsstat
till riksstaten för år 1920 anvisade reservationsanslag å 351,600 kronor, att tillika
med det överskott, som uppkommer genom försäljning av vissa delar av de från
danska staten förvärvade fastigheterna, användas till iordningsställande av beskickningshus
i Köpenhamn.

Av de underhandlingar, som för närvarande pågå med danska regeringen,
kommer att bero, huruvida ärendet ånyo blir föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

65. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
anslutning till nationernas förbund. (53.)

1920 den 5 mars föredragen, varvid Kungl. Majrt dels beslutat att Sverige skulle
förklara sin anslutning till akten om nationernas förbund av den 28 juni 1919,
53 — Justitieombudsmannens ämbdsberäUelse till 1921 års riksdag.

418

dels ock befullmäktigat Kungl. Maj:ts minister i London greve H. Wrangel att till
förbundets sekretariat därom avgiva vederbörlig förklaring, dels ock besluta, att
utdrag av inför Kungl. Maj:t fört protokoll i ärendet måtte offentliggöras.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

66. den 23 mars, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar
angående anslag under tredje huvudtiteln. (79.)

1920 den 30 mars föredragen, varvid Kungl. Maj:t förordnat, att riksdagens

i skrivelsen anmälda beslut skulle delgivas statskontoret till kännedom och efterrättelse
i vad på detta ämbetsverk ankomme.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

67. den 6 april, i anledning av Kungl. Maj:ts under tllläggsstatens för år
1920 tredje huvudtitel gjorda framställning om bidrag till svenska röda
korsets utländska hjälpverksamhet. (107.)

1920 den 23 april föredragen, varvid Kungl. Maj:t beslutat, att statskontoret

av de medel, riksdagen beviljat som bidrag till röda korsets utländska verksamhet,
skulle utbetala ett belopp av 480,000 kronor till överstyrelsen för svenska röda korset
att emot redovisningsskyldighet användas sålunda

högst 250,000 kronor för bestridandet av utgifterna för en till Polen utsänd
expedition avseende åtgärder mot där härskande epidemier,

högst 20,000 kronor till täckandet av kostnaderna för hjälpsändningar till de
ryska flyktingarna i Finland och Estland,

högst 100,000 kronor till svenska röda korsets hjälpverksamhet för befolkningen
i norra Frankrike,

högst 100,000 kronor till nödlidande familjer i Tyskland, varvid en ökning av
krigsbarnsverksamheten till förmån för tyska barn i första hand borde komma i
åtanke, samt

högst 10,000 kronor för inköp av desinfektionsmedel att ställas till vederbörande
estländska myndighets förfogande till bekämpande av epidemifaran i Estland.
Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

68. den 27 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om beviljande av
medel till hjälpverksamhet bland svenska undersåtar, huvudsakligen bosatta
i Ryssland och Tyskland, vilka i anledning av världskriget kommit
i nödläge. (164.)

1920 den 7 maj föredragen, varvid Kungl. Maj:t dels bemyndigat ministern för
utrikes ärendena att utarbeta en allmän plan samt nödiga instruktioner för fördelningen
och användandet av de medel, som av riksdagen anvisats till hjälpverksamhet
bland svenska undersåtar, huvudsakligen bosatta i Ryssland och Tyskland,
vilka i anledning av världskriget kommit i nödläge, dels till ledamöter av en kommitté
för understöd åt rysslandssvenskar förordnat förste legationssekreteraren vid
beskickningen i retrograd friherre C. O. A Koskull, statens fattigvårdsinspektör
R. G. H. von Koch samt grosshandlaren E. Hamrin med rätt för dem att för sitt
arbete anlita lämpligt biträde, dels ock anbefallt statskontoret att på rekvisition av
chefen för utrikesdepartementets personal- och administrativa avdelning tillhanda —

1921 —

419

hålla utrikesdepartementet det å tilläggsstat för år 1920 anvisade förslagsanslaget,
högst 300,000 kronor.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

69. den 5 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av
en fastighet för generalkonsulatet i Hamburg samt iordningställande av
densamma. (192.)

1920 den 7 maj, föredragen, varvid Kungl. Maj:t, med godkännande av ifrågavarande
fastighetsköp, dels bemyndigat statsrådet och chefen för finansdepartementet
att för t. f. generalkonsuln i Hamburg B. A. G. R. Stridbeck utfärda fullmakt
att vidtaga de åtgärder, som vore erforderliga för vinnande av lagfart åt Kungl.
Maj:t och kronan å fastigheten Alsterufer 15, Hamburg, dels anbefallt statskontoret
att på rekvisition av chefen för utrikesdepartementets personal- och administrativa
avdelning tillhandahålla utrikesdepartementet det å tilläggsstat för år 1920 anvisade
reservationsanslaget av 69,440 kronor, dels ock bestämt, att från och med tidpunkten
för fastighetens taganda i bruk för sitt ändamål skulle ske den av riksdagen
beslutade ändring i gällande lönestat eller att generalkonsuln i Hamburg
skulle mot ett avdrag av 2,000 kronor å det till honom utgående ortstillägg åtnjuta
fri bostad uti ifrågavarande fastighet, samt att i stället för den för närvarande till
honom utgående kontorskostnadsersättning av 3,000 kronor skulle utgå ersättning
för kanslilokalernas och bostadens uppvärmning med högst 1,000 kronor om året.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

70. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående inköp
av fastighet för beredande av kanslilokaler vid beskickningen i Paris
samt beviljande av medel för nödiga reparationer av nuvarande beskickningshuset.
(193.)

1920 den 7 maj föredragen, varvid Kungl. Maj:t, med godkännande av riksdagens
beslut i vad det skilde sig från Kungl. Maj:ts framställning i ärendet, bemyndigat
ministern för utrikes ärendena att i överensstämmelse med samma beslut
för Kungl. Maj:ts minister i Paris, greve Albert Ehrensvärd, utfärda fullmakt, att
vidtaga de åtgärder, som erfordrades för inköp för svenska statens räkning av
fastigheten n:r 23, Rue de Bassano i Paris. Vidare har Kungl. Maj:t beslutat,
att statskontoret måtte anbefallas att på rekvisition av chefen för utrikesdepartementets
personal- och administrativa avdelning tillhandahålla departementet det av
riksdagen å tilläggsstat för år 1920 anvisade reservationsanslaget av 345,000
kronor.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning,

71. den 19 maj, i anledning av vissa framställningar rörande anslag under
tredje huvudtiteln. (250.)

1920 den 28 maj föredragen, varvid Kungl. Maj:t, med godkännande av riksdagens
i skrivelsen anmälda beslut i vad desamma skilde sig från Kungl. Maj:ts framställningar
i ämnet, förordnat, att sagda beslut skulle delgivas statskontoret till
kännedom och efterrättelse i vad på detta ämbetsverk ankomme.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1921 —

420

72. den 4 juni, angående vissa pensioner och understöd. (329.)

1920 den 25 september föredragen, varvid Kungl. Maj:t beviljat konsuln i Bordeaux
H. 0:son Gyllenram avsked från befattningen såsom konsul med rätt att åtnjuta
pension.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

73. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om beviljande av
medel för bestridande av Sveriges andel i kostnaderna för nationernas förbund.
(375.)

1920 den 29 juni föredragen, varvid Kungl. Maj:t beslutat, att statskontoret
på rekvisition av chefen för utrikesdepartementets personal- och administrativa avdelning
skulle tillhandahålla utrikesdepartementet det å tilläggsstat för år 1920 anvisade
förslagsanslaget, högst 180,000 kronor.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

74. den 21 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för år
1921 tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.
(3 A.)

1920 den 16 juli föredragen, varvid Kuugl. Maj:t förordnat, att riksdagens i
punkterna 13 och 15 av ifrågavarande skrivelse anmälda beslut skulle delgivas statskontoret
för kännedom och efterrättelse i vad på detta ämbetsverk ankomme.

Ärendet kommer icke för vad angår punkterna 13 och 15 att vidare bliva föremål
för Kungl. Maj:ts prövning.

Vad beträffar punkterna 1—12 och 14 har ingen vidare åtgärd varit erforderlig.

75. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1920 tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.
(3 B.)

1920 den 16 juli föredragen, varvid Kungl- Maj:t förordnat, att riksdagens i
punkten 5 av ifrågavarande skrivelse anmälda beslut skulle delgivas statskontoret till
kännedom och efterrättelse i vad på detta ämhetsverk ankomme.

Ärendet kommer icke för vad angår punkten 5 att vidare bliva föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

Vad betraffar punkterna 1—4 och 6—18 har ingen vidare åtgärd varit erforderlig.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

76. den 27 februari, 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts under fjärde huvudtiteln
av statsverkspropositionen om tilläggsstat för år 1920 gjorda framställningar
om anslag för fullföljande av arbetena å kasemetablissemang
för femton infanteriregementen. (20.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 27 februari 1920 beslöt Kungl. Maj:t bemyndiga
arméförvaltningens civila departement att omhänderhava och förvalta av

— 1921 —

421

riksdagen för fullföljande av arbeten å de utav 1906 års riksdag beslutade kasernetablissemang
för femton infanteriregementet dels å extra stat för år 1921 anvisade
reservationsanslag av 4,810,500 kronor dels ock å tilläggsstat för år 1920 anvisade
reservationsanslag av 2,200,000 kronor samt godkände nya reviderade kostnadsberäkningar
för nämnda kasernetablissemang, i vad samma beräkningar avsåge medel
från nämnda reservationsanslag, att därefter lända till efterrättelse.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

77. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande anslag under
tilläggsstatens för år 1920 femte huvudtitel. (21.)

Vid föredragning den 5 mars 1920 av denna skrivelse, innefattande punkterna 5
och 13 av tilläggsstatens för år 1920 femte huvudtitel, beslöt Kungl. Maj:t

dels ställa till marinförvaltningens förfogande det av riksdagen utöver det av
1918 års riksdag för uppförande av ett bostadshus för varvsarbetare vid flottans
station i Karlskrona beviljade anslaget av 399,500 kronor för omförmälda ändamål
på tilläggsstat för år 1920 beviljade reservationsanslag av 120,000 kronor,

dels medgiva, att för revidering och utvidgning av positionskartan över Vaxholms
fästning finge användas, utöver det av 1918 års riksdag för omförmälda ändamål
beviljade anslaget av 120,000 kronor, ett belopp av 89,480 kronor av de i
det vid propositionen om tilläggsstat för år 1920 fogade statsrådsprotokollet över
sjöförsvarsärenden den 7 januari 1920 angivna, å vissa reservationsanslag uppkomna
behållningar av 412,630 kronor,

, dels ock anbefalla marinförvaltningen att så skyndsamt med hänsyn till rådande
förhållanden ske kunde föranstalta om fullföljande av arbetena i förenämnda
båda hänseenden.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

78. den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp skattning

av rustnings- och roteringsbesvärens värde vid vissa truppförband
under år 1920. (48.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 19 mars 1920 förordnade Kungl. Maj:t, att
kungörelse av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade,
skulle i vanlig ordning utfärdas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

79. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för tygförvaltaren C. A. F. Almquist att för rätt att åtnjuta ålderstillägg
tillgodoräkna sig viss tjänstgöring. (49.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 19 mars 1920 förordnade Kungl. Maj:t,
att tryckt exemplar av riksdagens berörda skrivelse skulle tillställas arméförvaltningens
artilleri- och civila departement för kännedom och vidtagande av de åtgärder,
som kunde ankomma på nämnda departement.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

1921 —

422

80. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
organisation av statsdepartementen jämte i ämnet väckt motion. (19.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 12 mars 1920 beslöt Kungl. Maj:t, som
förut samma dag förordnat, att lagen om statsdepartementen den 19 juni 1919
skulle träda i kraft den 1 juli 1920,

dels fastställa stat för försvarsdepartementet att lända till efterrättelse tillsvidare
från och med den 1 juli 1920,

dels förklara, ej mindre att de i nämnda stat upptagna befattningshavare å
ny stat skulle vara underkastade de villkor och bestämmelser, som fastställts för
åtnjutande av avlöningsförmåner enligt statsdepartementens nu gällande avlöningsstater,
än även att i fråga om övergångsstaten för försvarsdepartementet och den
därå upptagna befattningshavaren skulle i tillämpliga delar lända till efterrättelse
vad i motsvarande hänseende vore stadgat beträffande den för ^^försvarsdepartementet
då gällande övergångsstat,

dels bemyndiga arméförvaltningens civila departement att omhänderhava och
förvalta det å riksstaten för år 1921 under fjärde huvudtiteln, försvarsdepartementet,
uppförda ordinarie anslag för departementet å 199,000 kronor.

Vidare beslöt Kungl. Maj:t, vad anginge förhållandena för tiden 1 juli—31
december 1920, föreskriva, att det å riksstaten för år 1920 under fjärde huvudtiteln
uppförda anslaget till lantförsvarsdepartementet Ange i den mån det belöpte å
senare hälften av samma år, tagas i anspråk för upprätthållande av försvarsdepartementets
verksamhet, samt att det å riksstaten för år 1920 under femte huvudtiteln
uppförda anslaget till sjöförsvarsdepartementet och samma departements kommandoexpedition
skulle, i den mån det belöpte å senare hälften av nämnda år, tagas i
anspråk för upprätthållande av försvarsdepartementets verksamhet och såvitt anginge
det belopp av 3,400 kronor, som icke behövde användas för sistnämnda departements
räkning, för upprätthållande av handelsdepartementets verksamhet.

81. den 9 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av § 16 mom. 6 värnpliktslagen den 17 september
1914. (63.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 19 mars 1920 förordnade Kungl. Maj:t,
att lag av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade,
skulle i vanlig ordning utfärdas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj;ts prövning.

82. den 17 mars, angående beredande av rätt till dagtraktamente för av
landsting eller stadsfullmäktige vald ledamot i inskrivningsrevision ävensom
suppleant för sådan ledamot. (77.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 30 mars 1920 förordnade Kungl. Maj:t,
att kungörelse av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade,
skulle i vanlig ordning utfärdas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

83. den 10 april, angående vissa pensioner och understöd. (126.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 30 april 1920 förordnade Kungl. Maj:t,

— 1921 —

423

att statskontoret skulle meddelas riksdagens i nämnda skrivelse fattade beslut om
beviljande av understöd åt vissa namngivna personer.

Vidare uppdrog Kungl. Maj:t åt marinförvaltningen, kommerskollegium och
riksförsäkringsanstalten att gemensamt verkställa utredning, huruvida och efter vilka
grunder högre understöd än hittills skulle kunna beredas åt personer, vilka under
tjänstgöring eller eljest av intresse för allmänt väl drabbats av olyckor, uppkomna
i följd av krigsförhållandena eller åt deras efterlevande, samt därefter inkomma med
det förslag, vartill omständigheterna kunde föranleda.

84. den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av behållning å reservationsanslaget till krigsövningar vid kustfästningarna
till bestridande av kostnader för militär tjänstgöring eller
studieresor utomlands för officerare vid kustartilleriet. (108.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 16 april 1920 godkände Kungl. Maj:t riksdagens
beslut, i vad det avveke från Kungl. Maj:ts förslag, och skulle marinförvaltningen
äga att efter hand avgiva de framställningar i fråga om användande av det
anvisade beloppet, vartill anledning kunde förefinnas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

85. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
av merkostnad för omändring av pansarbåten Svea till depå- och
verkstadsfartyg för undervattensbåtar. (109.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 16 april 1920 föreskrev Kungl. Maj:t, att
för omändring av pansarbåten Svea till depå- och verkstadsfartyg för undervattensbåtar
finge, utöver av 1917 års riksdag för ändamålet anvisade medel av tillhopa

600,000 kronor, användas ett belopp av 660,000 kronor av det utav nämnda riksdag
på extra stat för år 1918 till anskaffning av undervattensbåtmateriel beviljade
reservationsanslaget av 4,200,000 kronor.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj;ts prövning.

86. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av ökade kostnader för färdigställandet av pansarbåtarna Gustav
V och Drottning Victoria. (110.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 16 april 1920 föreskrev Kungl. Maj:t, att
för bestridande av ökade kostnader för färdigställandet av pansarbåtarna Gustav V
och Drottning Victoria finge tagas i anspråk ett belopp av 959,500 kronor av de
för byggandet av ytterligare två jagare tillgängliga medel; och skulle därvid iakttagas
vad av chefen för sjöförsvarsdepartementet anförts i statsrådsprotokollet över
sjöförsyarsärenden den 13 februari 1920, bifogat förenämnda proposition.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

87. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående inköp
för marinens räkning av maskiner för tillverkning av patronhylsor till
kanoner m. m. (111.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 16 april 1920 föreskrev Kungl. Maj:t, att

— 1921 —

424

för inköp för marinens räkning av maskiner för tillverkning av patronhylsor till kanoner
m. m. finge användas ett belopp av 290,000 kronor av de utav 1916 1919

års riksdagar anvisade, ännu icke disponerade medel till utvidgning och modernisering
av flottans varv i Karlskrona.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

88. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffning
av en brandautomobil för Karlskrona varv och fästning m. m. (112.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 16 april 1920 föreskrev Kungl. Maj:t, att
för anskaffning av en brandautomobil för Karlskrona varv och fästning samt uppförande
av garage för densamma finge användas ett belopp av 44,950 kronor av de
utav 1916—1919 års riksdagar anvisade, ännu icke disponerade medel till utvidgning
och modernisering av flottans varv i Karlskrona.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

89. samma dag, anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av femte huvudtitelns allmänna besparingar till täckande av
merkostnad för utförande av minrälsanordningar å kanonbåtama Kota
och Disa. (l 13.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 16 april 1920 föreskrev Kungl. Maj:t, att
utöver det belopp av 16,000 kronor, som enligt medgivande av 1918 års lagtima
riksdag tagits i anspråk av femte huvudtitelns allmänna besparingar för. utförande
av minrälsanordningar å kanonbåtarna Rota och Disa, finge för omförmälda ändamål
av nämnda besparingar användas ett ytterligare belopp av 7,208 kronor 18 öre,
och skulle marinförvaltningen äga att i sinom tid göra framställning i fråga om
sättet för bestridande av ytterligare erforderligt kostnadsbelopp för slutförandet av
berörda arbeten.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

90. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning
av inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga barn till befattningshavare
vid lotsverket. (114.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 16 april 1920 förordnade Kungl. Maj:t,
att i de fall, då Kungl. Maj:t funne inackorderingsbidrag böra utgå för skolpliktigt
barn, tillhörigt tjänsteinnehavare vid lotsverket, detta bidrag skulle från och med år
1920 utgå med 160 kronor årligen för vart barn och utbetalas, sedan medelst intyg
styrkts, att barnet under året varit inackorderat å annan plats än den, där fadern
vore bosatt, och därvid åtnjutit minst fyra månaders offentlig eller motsvarande
enskild undervisning.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

91. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för marinintendenten av 2:a graden G. N. Österdahl att för åtnjutande
av tillfällig löneförbättring tillgodoräkna sig viss tjänstgöringstid. (116.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 16 april 1920 föreskrev Kungl. Maj:t, att
marinintendenten av 2:a graden G. N. Österdahl finge för åtnjutande av tillfällig

— 1921 —

425

löneförbättring från och med ingången av år 1920 tillgodoräkna sig den tid, varunder
han efter erhållet avsked såsom lönlös kvarstått i flottan men varit inkallad till
krigstjänstgöring.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

92. samma dag, i anledning av Kungl Maj:ts proposition angående rätt för
underofficeren av 3:e graden R. 8. Karlsson att för åtnjutande av tillfällig
löneförbättring tillgodoräkna sig vissa tjänstår m. m. (117.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 16 april 1920 föreskrev Kungl. Maj:t, att
underofficeren av 3:e graden vid flottan R. S. Karlsson Ange för åtnjutande av tillfällig
löneförbättring från och med 1920 års ingång räkna tjänstår såsom om han
den 1 november 1914 tillträtt lön i l:a lönegraden för manskap, samt att Karlsson
finge beredas ersättning för de löneförmåner, han under tiden före år 1920 genom
försenad befordran gått förlustig, av det för år 1920 under femte huvudtiteln anvisade
förslagsanslaget till tillfällig löneförbättring för viss personal vid marinen.
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

93. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medel
till försök m. m. med olika slag av gördelkonstruktioner å artilleriprojektiler.
(118.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 16 april 1920 föreskrev Kungl. Maj:t, att
till försök m. m. med olika slag av gördelkonstruktioner å artilleriprojektiler Ange
användas en å det av 1905 års lagtima riksdag beviljade anslaget till fortsättande
av arbetena å rikets kustbefästningar uppkommen behållning av 13,425 kronor
51 öre.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

94. samma dag, i anledning av väckt motion angående dyrtidstillägg
å förhöjning i dagavlöning för visst manskap vid armén och marinen
(119.)

Vid föredragning av deuna skrivelse den 7 maj 1920, såvitt anginge lantförsvaret,
beslöt Kungl. Maj:t

dels förklara, att den av 1919 års lagtima riksdag enligt dess skrivelse n:r

236 beslutade tillfälliga förhöjningen i dagavlöningen för visst manskap vid armén
skulle anses såsom sådan tillfällig löneförbättring, varå enligt gällande bestämmelser
dyrtidstillägg skulle utgå,

dels ock föreskriva, att de myndigheter, som hade att till ifrågavarande manskap
utbetala dyrtidstillägg, skulle, såvitt sådan förmån ej redan vid tidigare skedd
utbetalning beräknats jämväl å nämnda tillfälliga förhöjning i dagavlöningen, omedelbart
gå i författning om utbetalande till manskapet av det ytterligare dyrtidstillägg,
som sålunda författningsenligt belöpte sig å av manskapet redan uppburen
tillfällig förhöjning i dagavlöningen.

Vid föredragning av denna skrivelse den 7 maj 1920, såvitt anginge sjöförsvaret,
förklarade Kungl. Maj:t, att den i lagtima riksdagens år 1919 skrivelse n:r

237 omförmälta tillfälliga förhöjning i dagavlöningen för visst manskap vid marinen
skulle anses såsom tillfällig löneförbättring, varå enligt gällande bestämmelser dyr54
— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1921 års riksdag.

426

tidstillägg skulle utgå, varjämte marinförvaltningen anbefalldes att, i den mån dyrtidstillägg
å den tillfälliga förhöjningen i dagavlöningen icke blivit för tiden från
och med den 1 november 1919 till vederbörande manskap utbetalt, föranstalta om
skyndsam utbetalning av sådant dyrtidstillägg.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj.ts prövning.

95. den 16 april, rörande vissa utgifter under tilläggsstatens för år 1920
fjärde huvudtitel. (132.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 23 april 1920 fastställde Kungl.
Mai t, till efterrättelse riksdagens i nämnda skrivelse fattade beslut.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

96. samma dag, rörande vissa utgifter under tilläggsstatens för år 1920
femte huvudtitel. (133.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 23 april 1920 fastställde Kungl. Maj:t till
efterrättelse riksdagens i nämnda skrivelse fattade beslut.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj.ts prövning.

97. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel till utförande av sjömätningar vid Spetsbergen. (157.)
Vid föredragning av denna skrivelse den 30 april 1920 ställde Kungl. Maj:t till
chefens för sjökarteverket förfogande, att för avsett ändamål användas, det enligt
nämnda skrivelse till bestridande av kostnader för utförande av sjömätningar vid
Spetsbergen å tilläggsstat för år 1920 under sjunde huvudtiteln anvisade förslagsanslaget,
högst 63,250 kronor; och skulle Kungl. Maj:t i kommandoväg meddela
vidare bestämmelser rörande utförandet av ifrågavarande sjömätningar.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning.

98. den 27 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående provisorisk
förhöjning av de enligt reglementet för arméns avlöning under
fred i vissa fall utgående dagtraktamenten. (166.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 7 maj 1920 förordnade Kungl. Maj:t, att
kungörelse av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade,

skulle i vanlig ordning utfärdas. ....

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj.ts prövning.

99. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk
förhöjning av dagtraktamenten till personal vid marinen vid
vissa kommenderingar och förrättningar. (167.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 7 maj 1920 förordnade Kungl. Maj:t, att
kungörelse av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade,
skulle i vanlig ordning utfärdas.

— 1921 —

427

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

100. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag angående tillägg till § 27 mom. 4 värnpliktslagen den 17 september
1914. (188.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 30 april 1920 förordnade Kungl. Maj:t,
att lag av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade,
skulle i vanlig ordning utfärdas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

101. den 7 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ytter ligare

anslag till bestridande av kostnader för expeditioner till finska
fastlandet och till Åland. (195.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 14 maj 1920 ställde Kungl. Maj:t till
marinförvaltningens förfogande av riksdagen, utöver de av 1918 års lagtima riksdag
till bestridande av kostnader för expeditioner till finska fastlandet och till Åland
under år 1918 beviljade anslag av tillhopa 1,846,250 kronor, för omförmälda ändamål
beviljade förslagsanslag, högst 166,017 kronor.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

102. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående an vändande

av fonden för krigsfartygs byggande till täckande av merkostnader
för vissa ändringsarbeten å minfartyget Clas Fleming m. m. (l 96.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 14 maj 1920 föreskrev Kungl. Maj:t, att
av fonden för krigsfartygs byggande finge användas ett belopp av 83,700 kronor
för täckande av merkostnader dels för vissa ändringsarbeten å minfartyget Clas
Fleming och dels för byggande av en motorpråm för Karlskrona fästning jämte an
skaffning av inventarier för nämnda motorpråm.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

103. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående täckande
av merkostnad för anskaffning av bärgningsmateriel för undervattensbåtar.
(197.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 14 maj 1920 föreskrev Kungl. Maj:t, att
för anskaffning av bärgningsmateriel för undervattensbåtar finge, utöver av 1914
års senare riksdag och 1917 års riksdag för ändamålet anvisade medel av tillhopa

383,000 kronor, användas ett belopp av 103,000 kronor av det utav sistnämnda
års riksdag på extra stat för år 1918 till anskaffning av undervattensbåtmateriel
beviljade reservationsanslaget av 4,200,000 kronor.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

104. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående förhöjning
av ersättningen till värnpliktig under enskild färd. (198.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 4 juni 1920 förordnade Kungl. Majrt, att
kungörelse av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade,
skulle i vanlig ordning utfärdas.

— 1921

428

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

105. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om minskning av utbildningstiden för vissa värnpliktiga av 1919 års
klass. (205.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 8 maj 1920 förordnade Kungl. Maj .t, att
lag av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade, skulle
i vanlig ordning utfärdas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

106. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om befrielse för vissa värnpliktiga från skyldighet att fullgöra
reservtruppövning. (206.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 14 maj 1920 förordnade Kungl. Maj:t, att
lag av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade, skulle
i vanlig ordning utfärdas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

107. samma dag. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.
(211.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 21 maj 1920 förordnade Kungl. Maj:t,
att lag av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade,
skulle i vanlig ordning utfärdas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

108. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av § 17 mom. 7 värnpliktslagen den 17 september
1914. (212.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 4 juni 1920 förordnade Kungl. Maj:t,
att lag av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollett för nämnda dag utvisade,
skulle i vanlig ordning utfärdas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

109. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse av §§ 4 och 12 i förordningen
den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring m. m. (242.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 4 juni 1920 förordnade Kungl. Maj:t, att
kungörelse och förordning av den lydelse, bilagor till statsrådsprotokollet för nämnda
dag utvisade, skulle i vanlig ordning utfärdas.

Vidare förordnade Kungl. Maj:t, att tryckt exemplar av riksdagens skrivelse
skulle tillställas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

110. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående bere —

1921 —

429

dande av pensionsförbättring och pensioner åt visst marinens manskap.
(243.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 4 juni 1920 meddelade Kungl. Maj:t för
kännedom och efterrättelse, i vad på en var av myndigheterna berodde, direktionen
över flottans pensionskassa, statskontoret, marinförvaltningen, stationsbefälhavaren
vid flottans båda stationer samt chefen för kustartilleriet, riksdagens i nämnda skrivelse
fattade beslut.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

111. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anvisande
av anslag å tilläggsstat för år 1920 under fjärde huvudtiteln för täckande
av under år 1919 uppkomna brister å vissa ordinäre reservationsanslag.
(274.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 4 juni 1920 beslöt Kungl. Maj:t ställa
till vederbörande departements av arméförvaltningen och sjukvårdsstyrelsens förfogande
för därmed avsett ändamål av riksdagen för år 1920 under fjärde huvudtiteln
anvisat förslagsanslag, högst 3,196,988 kronor.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

112. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under tilläggsstatens för år
1920 fjärde huvudtitel gjorda framställning om anvisande av medel till
förstärkning av ordinarie reservationsanslaget till vapen och ammunition
m. m. (275.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 4 juni 1920 beslöt Kungl. Maj:t ställa till
arméförvaltningens artilleridepartements förfogande att handhavas och förvaltas för
därmed avsett ändamål av riksdagen å tilläggsstat för år 1920 anvisat förslagsanslag,
högst 2,000,000 kronor.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

113. den 28 maj, i anledning av Kungl. Majrts framställningar angående
anslag till sjökarteverket och till utförande av sjömätningar m. m. (281.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 4 juni 1920 fann Kungl. Majrt gott

dels fastställa stat för den civila personalen vid sjökarteverket av den lydelse,
bilaga till statsrådsprotokollet för samma dag utvisade, att träda i kraft den 1 januari
1921;

dels ställa till chefens för sjökarteverket förfogande, att för de avsedda ändamålen
användas, de på tilläggsstat för år 1920 och på extra stat för år 1921 beviljade
reservationsanslagen till utförande av sjömätningar samt för redigering och utgivning
av tidskriften »Underrättelser för sjöfarande», och skulle chefen för sjökarteverket
äga att disponera de för omförmälda ändamål på extra stat för år 1921
beviljade anslagen först efter ingången av sistnämnda år;

dels anbefalla chefen för sjökarteverket att i sammanhang med förslag till
stat för allmänna utgifter vid sjökarteverket för år 1921 avgiva förslag till användningen
av berörda på extra stat för år 1921 beviljade anslag till utförande av sjömätningar; dels

besluta, att bestyret med redigering och utgivning av tidskriften »Under —

1921 —

430

rättelser för sjöfarande» skulle från den tidpunkt, som Kungl. Maj:t ville efter förslag
av chefen för sjökarteverket framdeles bestämma, övertagas av nämnda verk,
ävensom anbefalla bemälde chef och lotsstyrelsen att skyndsamt avgiva förslag till
de ändringar i gällande instruktion för sjökarteverket, resp. lotsstyrelsen, som av
sjökarte verkets övertagande av nämnda bestyr kunde föranledas;

dels uppdraga åt chefen för sjökarteverket att med beaktande av vad föredragande
departementschefen uttalat till protokollet över sjöförsvarsärenden den 20 februari
1920, bilagt omförmälda proposition samma dag n:r 218, och vad propositionen
i övrigt innehölle skyndsamt inkomma med förslag till bestämmelser rörande uppställningen
av tidskriften »Underrättelser för sjöfarande», omfattningen av tidskriftens
innehåll samt sättet för dess utgivning ävensom till de övriga föreskrifter beträffande
tidskriftens redigering och därför avsedd personal, som kunde finnas erforderliga.

Vidare föreskrev Kungl. Maj:t, att ett tryckt exemplar av ifrågavarande skrivelse
skulle tillställas marinförvaltningen och chefen för sjökarteverket.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

114. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag

om ändrad lydelse av § 8 i lagen angående anskaffande av hästar och
fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot (hästutskrivningslagen) den
2 juli 1915. (295.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 11 juni 1920 förordnade Kungl. Maj:t,
att lag av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade,
skulle i vanlig ordning utfärdas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

115. den 1 juni, angående vissa framställningar rörande el vte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (296.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 24 augusti 1920, såvitt anginge lantförsvaret,
föreskrev Kungl. Maj:t att ett tryckt exemplar av riksdagens skrivelse skulle
tillställas:

statskontoret beträffande punkterna 2, 3, 4, 5, 6, 10, 11, 12, 14, 16—22 för
kännedom samt beträffande punkten 15 för kännedom och vederbörandes underrättande,

direktionen över arméns pensionskassa för kännedom och efterrättelse beträffande
punkterna 3 och 4,

arméförvaltningen för kännedom och vederbörandes underrättande beträffande
punkterna 2, 7, 10, 11, 12, 13 och 14,

marinförvaltningen för kännedom och vederbörandes underrättande beträffande
punkterna 5, 6, 16, 17, 19, 20, 21 och 22 samt för kännedom beträffande punkt 18,
chefen för fjärde arméfördelningen för kännedom och vederbörandes underrättande
beträffande punkt 3,

chefen för generalstaben för kännedom beträffande punkt 10 mom. a),
chefen för fortifikationfen för kännedom och vederbörandes underrättande beträffande
punkt 4,

— 1921 —

431

stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona för kännedom och veder
börandes underrättande beträffande punkt 18,

riksförsäkringsanstalten för kännedom och efterrättelse beträffande punkterna

2, 5, 6 och 7,

pensionsstyrelsen för kännedom beträffande punkt 19.

Vid föredragning av denna skrivelse den 30 juni 1920, såvitt anginge sjöförsvaret,
fastställde Kungl. Maj:t till efterrättelse riksdagens i förenämnda skrivelse
under punkt 21 fattade beslut.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung!. Maj:ts prövning.

116. samma dag, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln, innefattande
anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (299.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 24 augusti 1920 föreskrev Kungl. Maj:t,
att ett tryckt exemplar av riksdagens skrivelse skulle tillställas:
statskontoret för kännedom beträffande punkterna 2, 7—19,
direktionen över arméns pensionskassa för kännedom beträffande punkterna 2,
7, 8 och 9,

direktionen över flottans pensionskassa för kännedom och efterrättelse beträffande
punkt 6,

arméförvaltningen för kännedom beträffande punkterna 10, 11, 13, 15 och
16 samt för kännedom och vederbörandes underrättande beträffande punkterna 3,
4, 12, 14, 17, 18 och 19,

marinförvaltningen för kännedom beträffande punkt 5 samt för kännedom
och vederbörandes underrättande beträffande punkt 6,

chefen för första arméfördelningen för kännedom och vederbörandes underrättande
beträffande punkt 8,

chefen för tredje arméfördelningen för kännedom och vederbörandes underättande
beträffande punkterna 2 och 15,

chefen för fjärde arméfördelningen för kännedom och vederbörandes underrät
tande beträffande punkterna 7 och 10,

chefen för femte arméfördelningen för kännedom och vederbörandes underrätrande
beträffande punkterna 9 och 16,

kommendanten i Bodens fästning för kännedom och vederbörandes underrättande
beträffande punkt 13,

stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona för kännedom och vederbörandes
underrättande beträffande punkt 5,

riksförsäkringsanstalten för kännedom och efterrättelse beträffande punkterna

3, 4 och 5.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

117. den 2 juni, i anledning av väckt motion om anslag till ersättning åt
Jämtlands fältjägarregementes underofficerskår för ränteförlust, uppkommen
vid inlösning av kåren tillhöriga mässbyggnader. (289.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 27 augusti 1920 prövade Kungl. Maj:t
skäligt medgiva, att till Jämtlands fältjägarregementes underoffieerskår finge på

— 1921 —

432

grund av ifrågavarande förlust utbetalas ett belopp av 2,000 kronor att gäldas från
det å til läggsstaten för år 1920 beviljade förslagsanslag till täckande av viss Jämt
lands fältjägarregementes underofficerskår åsamkad ränteförlust.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

118. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående engångskostnader för försvaret.(290.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 11 juni 1920 beslöt Kungl. Maj:t ställa
till förfogande av arméförvaltningens vederbörande departement för därmed avsett
ändamål av riksdagen utav det av 1914 års senare riksdag till bestridande av kostnader
för övning vid armén av årsklassen 1914 yngre beviljade anslaget, 11,098,186
kronor, för år 1921 under titel engångskostnader för lantförsvaret såsom reservationsanslag
anvisade belopp av 18,583 kronor.

Därjämte föreskrev Kungl. Maj:t, att ifrågavarande engångskostnader, 18,583
kronor, skulle bestridas av statsverkets värnskattefond.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj.ts prövning.

119 a. den 4 juni, angående vissa pensioner och understöd. (328.)

119 b. samma dag, angående vissa pensioner och understöd. (329.)

Vid föredragning av skrivelserna den 24 augusti 1920 föreskrev Kungl. Maj:t, att
tryckta exemplar därav skulle tillställas:

statskontoret för kännedom beträffande punkt 2 i riksdagens skrivelse n:r 328
och punkterna 2, 4, 5, 6, 7, 10, 11, 12 och 13 i riksdagens skrivelse n:r 329,

arméförvaltningen för kännedom beträffande punkterna 1 och 2 i riksdagens
skrivelse n:r 328 och punkt 10 i riksdagens skrivelse n:r 329 samt för kännedom
och vederbörandes underrättande beträffande punkterna 11 och 12 i riksdagens sistnämnda
skrivelse,

riksförsäkringsanstalten beträffande punkt 1 i riksdagens skrivelse n:r 328 för
kännedom och vederbörandes underrättande samt beträffande punkten 3 i riksdagens
skrivelse n:r 329 för kännedom och efterrättelse,

chefen för sjätte arméfördelningen för kännedom och vederbörandes underrättande
beträffande punkt 2 i riksdagens skrivelse n:r 328,

marinförvaltningen för kännedom och vederbörandes underrättande beträffande
punkterna 3, 4, 5, 6, 7 och 13 i riksdagens skrivelse n:r 329,

direktionen över arméns pensionskassa för kännedom beträffande punkt 2 i
riksdagens skrivelse n:r 329,

direktionen över flottans pensionskassa för kännedom och efterrättelse beträffande
punkterna 4, 5, 6, 7 och 13 i riksdagens skrivelse n:r 329,

chefen för andra arméfördelningen för kännedom och vederbörandes underrättande
beträffande i riksdagens skrivelse n:r 329 under punkt 2 omförmälda musiksergeanterna
C. A. Lundén och J. A. Bergman samt musikfanjunkaren S. P. E.
Elmér,

chefen för femte arméfördelningen för kännedom och vederbörandes underrättande
beträffande i punkt 2 av i riksdagens skrivelse n:r 329 omförmälda musikfanjunkaren
C. E. R. Widén,

— 1921 —

433

chefen för sjätte arméfördelningen för kännedom och vederbörandes underrättande
beträffande i punkt 2 av iriksdagens skrivelse n:r 329 omförmälda musikfanjunkaren
P. T. Wallin.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

120. den 8 juni, i anledning av vissa framställningar rörande anslag under
tilläggsstatens för år 1920 femte huvudtitel. (334.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 18 juni 1920 beslöt Kungl. Maj:t

dels ställa till marinförvaltningens förfogande, att för avsett ändamål användas,
det till förstärkning av ordinarie reservationsanslaget till flottans nybyggnad och underhåll
beviljade förslagsanslag, högst 2,463,000 kronor;

dels föreskriva, att till förstärkning av ordinarie reservationsanslaget till flottans
nybyggnad och underhåll finge tagas i anspråk ett belopp av 500,000 kronor
av de för byggandet av ytterligare två jagare tillgängliga medel;

dels anbefalla marinförvaltningen att, med beaktande av innehållet i statsrådsprotokollet
över sjöförsvarsärenden den 27 februari 1920, bilagt propositionen n:r
161 till innevarande års riksdag, samt vad riksdagen i ovanberörda skrivelse därutinnan
anfört, så skyndsamt som möjligt inkomma med förslag till de föreskrifter i
fråga om ordnandet av fartygsunderhållet å flottans varv under återstoden av år
4920, som kunde finnas påkallade;

dels ställa till marinförvaltningens förfogande, att användas för därmed avsedda
ändamål i enlighet med vad f redragande departementschefen i statsverkspropositionen
till 1920 års riksdag, avdelningen 111, sjöförsvaret (punkt 22) i sådant avseende
uttalat, det till förstärkning av ordinarie reservationsanslaget till flottans krigsberedskap''
och övningar beviljade förslagsanslag, högst 1,700,000 kronor.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

121. samma dag, i anledning av vissa framställningar (rörande pensioner
och understöd. (341.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 22 juni 1920, såvitt anginge lantförs-varet,
förordnade Kungl. Maj:t, att ett tryckt exemplar av riksdagens berörda skrivelse
Skulle tillställas statskontoret för kännedom och efterrättelse beträffande punkterna
2—4.

Vid föredragning av denna skrivelse den 18 juni 1920, såvitt anginge sjöförsvaret,
beslöt Kungl. Maj:t, sedan riksdagen i nämnda skrivelse anmält, bland annat,
att riksdagen medgivit, att understöd jämlikt grunderna i lagen den 17 juni
4916 om försäkring för olycksfall i arbete finge beredas efterlevande till genom
drunkning den 3 mars 1920 omkomne fiskaren Karl Månsson, för kännedom och
.efterrättelse, i vad på statskontoret ankomme, meddela statskontoret riksdagens ifrågavarande
beslut.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

122. samma dag, i anledning av väckt motion om pensioner å allmänna
indragningsstaten åt elva änkor efter arbetare vid Carl Gustafs stads
gevärsfaktori ävensom åt hushållerskan Johanna Mathilda Norström. (342.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 22 juni 1920 förordnade Kungl. Maj:t, att
55 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1921 års riksdag.

434

ett tryckt exemplar av riksdagens berörda skrivelse skulle tillställas
statskontoret för kännedom och efterrättelse.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

123. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av
lägenheterna Lugnet samt Lugnet n:r 2 och 3 å Rindön inom Vaxholms
fästning m. m. (357.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 18 juni 1920 beslöt Kungl. Maj:t

dels ställa omförmälda reservationsanslag av 200,000 kronor till marinförvaltningens
förfogande, att användas för därmed avsedda ändamål i enlighet med vad
departementschefen uttalat till statsrådsprotokollet den 19 sistlidne mars, bilagt förenämnda
proposition;

dels bemyndiga marinförvaltningen att före den 1 nästkommande juli med ägaren
av omförmälda lägenheter å kronans vägnar sluta avtal om inköp av lägenheterna
för en köpeskilling av 180,000 kronor;

dels ock anbefalla marinförvaltningen att, med beaktande av vad departementschefen
till förutnämnda statsrådsprotokoll därutinnan anfört, så skyndsamt som möjligt
inkomma med förslag till användning av de å lägenheterna befintliga byggnader
och trädgårdsanläggning ävensom till de ändringar i gällande inkvarteringsplan
för de till Vaxholms fästning hörande bostadslägenheter, som i samband därmed
kunde böra vidtagas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

124. den 17 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för
år 1921 fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.
(4.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 22 juni 1920, såvitt anginge avdelningen
I, försvarsdepartementet, och avdelningen II, lantförsvaret, fastställde Kungl. Maj:t
till efterrättelse riksdagens i ifrågavarande skrivelse under nämnda avdelning fattade
beslut.

Vid föredragning av denna skrivelse den 18 juni 1920, såvitt anginge avdelningen
III, sjöförsvaret, fastställde Kungl. Maj:t till efterrättelse riksdagens i ifrågavarande
skrivelse under nämnda avdelning fattade beslut.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

125. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om ytterligare minskning av utbildningstiden för vissa värnpliktiga av
1919 års klass. (440.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 22 juni 1920 förordnade Kungl. Maj:t, att
lag av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade, skulle
i vanlig ordning utfärdas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

126. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om befrielse för vissa värnpliktiga av 1917 års klass från fullgörande
av en repetitionsövning. (441.)

— 1921 —

435

Vid föredragning av denna skrivelse den 22 juni 1920 förordnade Kungl. Maj:t, att
lag av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade, skulle
i vanlig ordning utfärdas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

127. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad utbildningstid för värnpliktiga av 1920 års klass. (442.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 22 juni 1920 förordnade Kungl. Maj:t, att
lag av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade, skulle
i vanlig ordning utfärdas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

128 a. den 21 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1921 el vte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och
indragningsstaterna. (11 A.)

128 b. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1920 tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och
indragningsstaterna. (11B.)

Vid föredragning av riksdagens skrivelser n:r 11 A och 11 B den 24 augusti 1920
föreskrev Kungl. Maj:t,

att ett tryckt exemplar av förstberörda skrivelse skulle tillställas statskontoret
för kännedom och efterrättelse beträffande punkt 13 samt punkterna 15—22,

att till följd av riksdagens beslut under punkt 12 i samma skrivelse de i brevet
den 18 oktober 1907 meddelade bestämmelser rörande utdelande av understöd
till vissa pensionerade underofficerare skulle lända till efterrättelse under år 1921,
att på grund av riksdagens beslut under punkt 16 i samma skrivelse arméförvaltningens
civila departement skulle med iakttagande av de i riksdagsskrivelsen
angivna villkor pröva och avgöra inkommande ansökningar om understöd, vilka borde
vara åtföljda av erforderliga handlingar till styrkande av att understödstagarna
vore i livet och i behov av det sökta understödet samt att understödet skulle till
underhållstagarna genom vederbörande kassaförvaltningar utbetalas halvårsvis i sammanhang
med utbetalandet av gratialier från Vadstena krigsmanskassa,

att ett tryckt exemplar av förstberörda skrivelse skulle tillställas direktionen
över arméns pensionskassa för kännedom och efterrättelse beträffande punkterna 10
—13 och direktionen över flottans pensionskassa för kännedom och efterrättelse beträffande
punkterna 17—22,

att med anledning av besluten i punkterna 17—21 i samma skrivelse direktionen
över flottans pensionskassa skulle före den 1 december 1920 inkomma med
beräkning angående de anslagsbelopp, som för de ändamål, vilka avsåges i dessa
punkter, borde äskas av 1921 års riksdag,

att ett tryckt exemplar av förstnämnda skrivelse skulle tillställas arméförvaltningen
för kännedom beträffande punkterna 10, 11, 13, 15, 16, marinförvaltningen
för kännedom beträffande punkterna 17—22 samt riksförsäkringsanstälten för kännedom
och efterrättelse beträffande punkt 14,

att ett tryckt exemplar av riksdagens skrivelse den 21 juni 1920 angående
regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för år 1920 tionde huvudtitel skulle

— 1921 —

436

tillställas statskontoret för kännedom och efterrättelse beträffande punkterna 7—9;
rikeforsäkringsanstalten för kännedom och efterrättelse beträffande punkt 6, direktionen
över flottans pensionskassa för kännedom och efterrättelse beträffande punkterna
7—9, arméförvaltningen för kännedom och efterrättelse beträffande punkt 4
samt marinförvaltningen för kännedom beträffande punkterna 7—9,

att direktionen över arméns pensionskassa samt direktionen över flottans pensionskassa
skulle äga att i enlighet med de grunder för pensionsförbättring för viss
personal vid armén resp. marinen, som avsåges uti av Kungl. Maj:t den 20 resp:
den 29 augusti 1919 utfärdade kungörelser tilldela underofficerare, vilka under år
1921 avginge från tjänsten, pensionsförbättring att utgå under pensionstagares återstående
livstid,

samt att med anledning av riksdagens beslut under punkt 18 i förstnämnda
skrivelse, kungörelse angående pensionsförbättring åt vid marinen anställda daglönare
av- den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisade, skulle i vanlig ordning utfärdas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

129:. -samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1920 fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till lantförsvarsdepartementet.
(419.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 22 juni 1920 fastställde Kung!. Maj:t till
efterrättelse riksdagens i nämnda skrivelse fattade beslut.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

130. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1920 femte huvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet.
(420.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 22 juni 1920 beslöt Kungl. Maj:t, som på
grund av särskilda riksdagens skrivelser (n:r 21, 133, 195, 281, 334 och 357) redan
meddelat erforderliga föreskrifter rörande de anslag, vilka i riksdagens nu förevarande
skrivelse, n:r 420, omförmäldes och varom beslut på sjöförsvarsdepartementets
föredragning påkallades, att någon åtgärd med anledning av riksdagens sistnämnda
skrivelse icke skulle vidtagas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

131. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts framställningar angående tillfällig
löneförbättring under år 1921 för viss personal vid armén och marinen
jämte i ämnet väckta motioner. (465.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 22 juni 1920, såvitt anginge lantförsvaret,
dels förordnade Kungl. Maj:t, att kungörelser av den lydelse, bilagor till
statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade, skulle i vanlig ordning utfärdas, dels
bemyndigade Kungl. Maj:t arméförvaltningens civila departement att omhänderhava
och förvalta det av riksdagen till beredande av tillfällig löneförbättring under
år 1:921 åt viss personal vid armén beviljade anslag av 5,540,000 kronor.

Vid föredragning av denna skrivelse, såvitt anginge sjöförsvaret, dels förordnade
Kung! Maj:t, att kungörelser av den lydelse, bilagor till statsrådsprotokollet för
nämnda dag utvisade, skulle i vanlig ordning utfärdas, dels beslöt Kungl. Maj:t

— 1921 —

437

ställa till marinförvaltningens'' förfogande, att för avsett ändamål användas^ av riksdagen.
till beredande av tillfällig löneförbättring under år 11121 åt viss personal vid
marinen beviljade anslag av 1,860,000 kronor, dels ock föreskrev Kungl. Maj:t, att
tillfällig löneförbättring finge för år 1981 utgå till marindirektören av l:a graden i
flottan Carl Eric Richson med enahanda belopp som till marindirektör av l;a graden.
på stat och till'' flaggkvartersmannen i marinen Anders Gustaf Sjöqvist med
enahanda belopp som till tyghantverkare vid armén.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung! Maj:ts prövning.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

132. den 10 februari 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i förordningen den 30 mars 1900 angående
förbud mot försäljning inom riket av tändstickor, i vilkas tändmassa
vanlig (vit eller gul) fosfor ingår. (15.)

Anmäldes den 27 februari 1920, därvid förordning i ämnet utfärdades (svensk författningssamling
n:r 72) och i övrigt erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

13‘3. den 13 februari, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om
kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862, dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av § 3 i lagen angående
folkskoleväsendet i Stockholm den 15 juni 1903. (16.)

Anmäldes den 14 februari 1920, i vad avsåg civildepartementets handläggning, därvid
lag om ändrad lydelse i vissa delar i förordningen om kommunalstyrelse i
Stockholm utfärdades (svensk författningssamling n:r 37).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

134. den 6 mars, i anledning av väckt motion om ändring av 40, 41 och

42 §§ i lagen om fattigvården den 14 juni 1918. (54.)''

Anmäldes den 26 mars 1920, därvid lag i ämnet utfärdades (svensk författningssamling
n:r 97), varjämte medicinalstyrelsen anbefalldes inkomma med förslag till
erforderliga bestämmelser angående godkännande såsom sinnessjukanstalt av kommunal
anstalt, som avsåges i 40 § 2‘ mom. av lagen om fattigvården.

Sedan sådant förslag inkommit, har Kungl. Maj:t den 11 oktober 1920 utfärdat
kungörelse i ämnet (svensk författningssamling n:r 679).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

135. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av §§ 54 och 56 i förordningen om kommunalstyrelse
i stad den 21 mars 1862 jämte två inom riksdagen väckta
motioner. (57.)

Anmäldes den 18 juni 1920, därvid dels lag om ändrad lydelse av §§ 54 och 5-6 i
förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862- (svensk författ —

1921 —

438

ningssamling n:r 324), dels ock lag om ändrad lydelse av § 1 i stadgan om proportionellt
valsätt vid vissa val inom landsting och stadsfullmäktige m. m. den 13 juni
1913 (svensk författningssamling n:r 325) utfärdades.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

136. den 9 mars, i anledning av väckt motion om visst tillägg till kungörelsen
den 13 mars 1863 angående tid, då auktion på landet senast skall
slutas. (58.)

Anmäldes den 16 april 1920, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (svensk författningssamling
n:r 169).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

137. den 12 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande
för landskanslisten K. H. Schöning att komma i åtnjutande av
de från och med år 1918 fastställda avlöningsförmåner för landsstaten.
(59.)

Anmäldes den 9 april 1920, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

138. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av ytterligare två platser vid Västerviks hospital åt Kalmar läns
landsting. (60.)

Anmäldes den 16 april 1920, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj;ts prövning.

139. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa Växjö hospital tillhöriga markområden. (70.)

Sedan byggnadsstyrelsen avgivit infordrat utlåtande, anmäldes skrivelsen den 18
juni 1920, därvid nämnda styrelse anbefalldes att inkomma med förslag till stadsplan
och tomtindelning för ifrågavarande ägoområden ävensom saluvärdering av de
särskilda tomterna.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

140. den 17 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om tillägg till lagen den 30 maj 1919 om begränsning av tiden
för idkande av handel och viss annan rörelse. (74.)

Anmäldes den 26 mars 1920, därvid erforderlig författning i ämnet utfärdades
(svensk författningssamling n:r 100).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

141. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring. (75.)

Anmäldes den 19 mars 1920, därvid lag i ämnet utfärdades (svensk författningssamling
n:r 86).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

— 1921 —

439

142. samma dag, i anledning av Kung], Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 14 juni 1917
angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (76.)

Anmäldes den 16 april 1920, därvid förordning i ämnet utfärdades (svensk för fattningssamling

n:r 161).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

143. samma dag, i fråga om åstadkommande genom statens ingripande av bättre
anordningar för transport å landsbygden av sjuka till och från sjukhus. (78.)

Anmäldes den 16 april 1920, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att i samråd

med överstyrelsen för Svenska röda korset verkställa utredning i det i riksdagens
skrivelse angivna syfte och därefter till Kungl. Maj:t inkomma med den sålunda
verkställda utredningen samt det yttrande och förslag i ämnet, som därav kunde
föranledas.

Sådant förslag har ännu ej inkommit.

144. den 19 mars, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 3 §

andra stycket i lagen om begränsning av tiden för idkande av handel

och viss annan rörelse. (81.)

Anmäldes den 16 april 1920, därvid lag i ämnet utfärdades (svensk författningssamling
n:r 154).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

145. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring av 24 § i förordningen
om landsting. (83.)

Anmäldes den 21 maj 1920, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt sakkunniga för utredning
och förslag rörande vissa spörsmål å kommunalförvaltningens område att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande ändring i landstingsförordningen i vissa
angivna hänseenden, varjämte chefen för civildepartementet jämlikt samma dag
meddelat bemyndigande tillkallat ytterligare två personer att jämte övriga sakkunniga
deltaga i ifrågavarande utredningsarbete.

Nämnda sakkunniga hava ännu icke inkommit med förslag i ämnet.

146. samma dag, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av §§ 25
—27 i förordningen om landsting. (85.)

Anmäldes den 9 april 1920, därvid lag i ämnet utfärdades (svensk författningssamling
n:r 138).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

147. den 23 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående be.
frielse för länsmannen C. L. Johanssons stärbhus att gälda visst ersättningsbelopp
m. m. (87.)

Anmäldes den 16 april 1920, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1921 —

440

148. den 24 mars, i anledning av väckta motioner om ändring i § 1 av
iförordningen om landsting. ,(103.)

Anmäldes -i samband med riksdagens bär ovan ©mförmälda skrivelse n:r 83, vartill
hänvisas.

149. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring i vissa delar av
förordningen om landsting. (104.)

Anmäldes i samband med riksdagens här ovan omförmälda skrivelse n:r 83, vartill
hänvisas.

150. den 16 april, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående upphörande av den successiva förnyelsen av stadsfullmäktige i
stad, stadsfullmäktige i Stockholm samt kommunal- (134.)

Anmäldes den 14 maj 1920, därvid uppdrogs åt sakkunniga för utredning och förslag
rörande vissa spörsmål å kommunalförvaltningens område att verkställa utredning
i de i skrivelsen angivna hänseenden ävensom avgiva de förslag, vartill berörda
utredning kunde föranleda.

Sådant förslag har ännu ej inkommit.

151. den 17 april, angående meddelande av ändrade bestämmelser rörande
antalet sjuksängar vid lasarett och sjukstugor. (137.)

Anmäldes den 7 maj 1920, därvid skrivelsen överlämnades till 1920 års lasarettsstadgekommitté
för att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommittén genom
brev den 30 januari 1920 meddelade uppdrag.

Kommittén har ännu ej avgivit sitt betänkande.

152. samma dag, i anledning av Kungl. MajJts proposition angående täckande
av vissa ''förskott. f( 140.)

Anmäldes den 11 juni 1920, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

153. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för överståthållarämbetets -kansli m. m. (139,)

Anmäldes den 9 juli 1920, därvid en författning i ämnet (svensk författningssamling
n:r 561) utfärdades samt i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

154. den 29 april, angående utredning rörande åtgärder till avhjälpande av
läkarebristen i de norrländska länen. (168.)

Anmäldes den 21 maj 1920, därvid provinsialläkarkommittén anbefalldes att skyndsamt
verkställa utredning i det i skrivelsen angivna avseende samt därmed ävensom
med det förslag, som därav kunde föranledas, till Kungl. Maj:t inkomma.

Sådant förslag har ännu ej inkommit.

155. samma dag, rörande åvägabringande av utredning och förslag angående
åtgärder för beredande av nödig sjukvård åt befolkningen i övre .Norrlands
fjällbygder. (169.)

— 1921 —

+41

Anmäldes den 21 ma] 1920, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att i samråd med
överstyrelsen for Svenska roda korset verkställa utredning i det uti riksdagens skri

TälTrl anf V"a. Syfte °ch diirefter till Kungl. Maj:t inkomma med den sålunda verk
stånda utredningen samt det yttrande och förslag, sorti därav kunde föranledas,
oaclant förslag har ännu icke inkommit.

156. den 4 maj, angående åtgärder för åstadkommande av ett verksamt utrotningskrig
mot bostadsohyra. (l61 )

;!3ä£ av&''skidvelsen ^ utlåtande i

»Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

157. samma dag angående vidtagande av åtgärder för beredande av bättre
Bostäder åt befolkningen i övre Norrland. (162.)

fkri^lin. d6n ^ 192°’ däFVid S0CialStyr0lsen anbefalldes avgiva utlåtande över

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

lo8. samma dag, angående statens medverkan för åstadkommande av samsträvanden1’
(163^ ^ f°lkets samhadeliga behov och kulturella

Socialstyrelsen har ännu icke inkommit med infordrat utlåtande i ärendet.

159. samma dag, angående lapplagstiftningskommitténs förstärkande med en
effektiv representation av lappar. (178.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

160. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp *

forande av ny overlakarbostad vid Göteborgs hospital. (182.)

alaldr aCn 4 ''iyn.1I 1920, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att, med iaktta gande

av de av riksdagen gjorda erinringarna, låta utarbeta och till Kungl Mai t

k0“*,agrörande

KmgieM" ^ ä'' pi

161. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stats (l83^f

^ uPPforande av Vlssa byggnader vid kustsanatoriet Apelviken.

Anmäldes den 4 juni 1920, därvid erforderliga åtgärder vidtogos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

162. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om medling i arbetstvister m. m. (213.)

Anmäldes den 28 maj 1920, därvid tre lagar i ämnet utfärdades (svensk författningssamling
n:r 245—247).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

56 Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1921 års riksdag.

442

( t

163. den 14 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ny giftermålsbalk m. m. dels ock i ämnet väckta -motioner.
Anmäldes den 11 juni 1920 i vad angick socialdepartementets handläggning, darvi
lag angående ändrad lydelse av 17 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
utfärdades (svensk författningssamling n:r 433).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning.

164. den 18 maj, i fråga om enhetlig organisation av den svenska socialförsäkringens
olika grenar. (202.)

Anmäldes den 11 oktober 1920, därvid en kommitté tillsattes med uppdrag att
verkställa utredning och framlägga förslag till möjligast enhetliga och enkla organisationsformer
för socialförsäkringens olika grenar.

Kommittén har ännu icke avgivit förslag i ämnet.

165. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts under femte huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag for upprätthållande
av pensionsstyrelsens verksamhet. (229.)

Anmäldes den 24 juli 1920, därvid erforderliga åtgärder beslctos. __

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning.

166. den 25 maj, angående förslag till ordnande av bostadsfrågan för provinsialläkare
å landsbygden. (203.)

Anmäldes den 18 juni 1920, därvid provinsialläkarkommittén anbefalldes skyndsamt
verkställa förnyad utredning i det i riksdagsskrivelsen angivna avseende samt dar;
med ävensom med det förslag, som därav kunde föranledas, till Kungl. Ma]it

inkomma.

Sådant förslag har ännu ej inkommit.

167. den 26 maj, angående vidtagande av åtgärder i visst syfte i fråga om
den svenska Finnmarken. (237.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

168 samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under femte huvudtiteln av
statsverkspropositionen samt sjätte huvudtiteln av propositionen angående
tilläggsstat för år 1920 gjorda framställningar rörande vissa anslag till
medicinalstaten samt hälso- och sjukvården. (273.)

Anmäldes den 11 juni 1920, därvid erforderliga åtgärder beslötos. .

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning.

169. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
tekniskt-vetenskapliga undersökningar på byggnadsområdet. (282.)

Anmäldes den 9 augusti och den 3 december 1920, därvid erforderliga åtgärder beslotos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj.ts provning.

— 1921—'' “ ''

443

170. samma dag, i anledning av väcki motion om viss ändring i de uti lagen
om försäkring för olycksfall i arbete intagna bestämmelser om vilka personer
äro att anse såsom arbetare enligt nämnda lag. (294.)

Anmäldes den 18 juni 1920, därvid lag i ämnet utfärdades (svensk författningssamling
n:r 326).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

«

171. den 1 juni, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (296).

Ärendet anmäldes i de delar, som på socialdepartementets handläggning berodde,
den 9 juli 1920, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

172. den 5 juni, angående begäran om övervägande och eventuellt förslag beträffande
reglering av förhållandet mellan landsbygden och städerna m. m.
(298.)

Anmäldes den 19 november 1920, därvid socialstyrelsen anbefalldes avgiva utlåtande
i ämnet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

173. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för bestridande av den på staten belöpande kostnad för pensionstillägg
och understöd enligt lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
m. m. (340.)

Anmäldes den 9 juli 1920, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

174. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om beviljande av
vissa anslag till fångvården och statens tvångsarbetsanstalter m. m. (333.)

Anmäldes i de delar, som på socialdepartementets handläggning berodde, den 9
juli 1920, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

175. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under femte huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställning angående åtgärder till förebyggande
och hävande av invaliditet. (338.)

Anmäldes den 9 juli 1920, därvid de anvisade medlen ställdes till förfogande och
pensionsstyrelsen anbefalldes inkomma med förslag till föreskrifter rörande användningen
av de för år 1921 avsedda medel. Sedan sådant förslag inkommit, hava
erforderliga åtgärder beslutats.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

176. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser
i anledning av lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.
(339.)

— 1921 —

444

177.

178.

„ , q nnH därvid lag i ämnet utfärdades (svensk författnings Anmäldes

den 9 juli

samling n:r 562.) bliva föremål för Kungl. Maj:ts Ilning.

Ärendet kommer e] viaart

, i o ;imj i anledning av väckta motioner angående upphävande
eSer suspension *v lagen om arbetstidens begränsnrng edler andryg ,

samma lag.J^l-)20, därvid socialstyrelsen anti^Mes att efter skedd
Anmäldes den ° , föraiag till jämkning i lagens bestämm eker, varjamte Kung .

utredning inkomma “ed förslag ^ & ^ biträda socialb-tyrelsen _ med ifråga Maj:t

samma dag uPPd™g ät t ä inkommit med förslag i ämnet,

varande utredning. Socialstyrelsen u j

3 it ■ -1 anlofning av Kungl. Ma.j:ts framställninggar angående ny

avlönings stat för förste provinsialläkare och provinsialläka « m. m. (3 .)

« n . v , q pa därvid erforderliga åtgärder beslotos.

A°miSa''rk.«»« W .« bur. föremål för Kung!. M.j:»s prö^mug.

,79. samma dag, i anledning as Kung,. Mgts proposition an.gäend,. »t vidgning

av tjänstemannasamhalkt vid Morby.

Anmäldes den 31 december 1920, därvid erforderliga åtgärder beslotos.

Äiendet är dock beroende på Kung!. Maja* provn.ng.

, • aTiicdninc av Kungl. Maj:ts proposition med förslag'' till

ISO. samma dag * ^ vissa delar av förordningen om kommunal sty X

på landet dÄ mars 1862 m. m. jämte eu i ämnet väckt mott on.

Anmäides Slef''30 juni 1920, därvid 5 lagar i ämnet utfärdades (svensk förfat tningssamling
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

rot duo- i anledning av väckta motioner om ändring i § 29 mom. 4

’81'' rSÄ.“ömk.mm.ua,styre,I* på laude, ecb 8 24 ... 1 i förordningen
om kommunalstyrelse i stad. (393.)

Anmäldes den 30 juni 1920, därvid 3 lagar i ämnet utfärdades (svensk författande!
tomm9er^j39vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

i anledning av väckta motioner om förlängning av lagen
“vissa föreskrifter i fråga om val under våren 1919 av kommunal-,,
municipal- och stadsfullmäktige samt av landstingsman av den 25 febru

Anmäldes åen^O jlif 920^dlvid lag i ämnet utfärdades (svensk författnings Saml

Ä!endét3kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

183 den 17 juni, i anledning av väckta motioner om anslag till bekämpande
av olaga brännvinstillverkning. (388.)

— 1921 —

445

Anmäldes den 9 juli 1920, därvid Kungl. Maj:t genom cirkulär anbefallde länsstyrelserna
i samtliga län att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till åtgärder för
åstadkommande av ett effektivare bekämpande av lönnbränningen ävensom med beräkning
av de därav betingade kostnaderna. Sådana förslag hava ännu ej fullständigt
inkommit.

Därjämte har riksdagsskrivelsen remitterats till kontrollstyrelsen och Sveriges
nykterhetssällskaps representantförsamling, vilka ännu ej avgivit utlåtande.

184. den 18 juni, i fråga om motarbetande av oregelbunden arbetstillgång.
(368.)

Anmäldes den 19 november 1920, därvid socialstyrelsen anbefalldes avgiva utlåtande
i ämnet. Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

185. samma dag, i anledning av väckta motioner om anslag till utförande
av byggnadsarbeten vid Kronprinsessan Victorias kustsanatorium i Barkåkra.
(397.)

Anmäldes den 9 juli 1920, därvid och sedermera under året erforderliga åtgärder
beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

186. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av en ny statens vårdanstalt för alkoholister. (399.)

Anmäldes den 7 september 1920, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

187. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag för
bekämpande av arbetslösheten. (410.)

Anmäldes den 9 juli 1920, därvid statens arbetslöshetskommission anbefalldes inkomma
med förslag till bestämmelser rörande användningen av ifrågavarande anslag.

Sedan sådant förslag inkommit, har Kungl. Maj:t den 22 oktober 1920 utfärdat
kungörelse i ämnet (svensk författningssamling n:r 696).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

188. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för medling i arbetstvister m. m. (427.)

Anmäldes den 9 juli 1920, därvid och sedermera under året erforderliga åtgärder
beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

189. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under femte huvudtiteln
av statsverkspropositionen och under sjätte huvudtiteln av propositionen
om tilläggsstat för år 1920 gjorda framställningar om anslag för gäl —

1921 —

446

■ *r»| 1 ‘ -tv ■ s. < »f% m.j

dande av kostnader för tillämpningen av lagen om arbetstidens begränsi
ning m. m. (443.)

Anmäldes den 30 juni och den 24 juli 1920, därvid erforderliga åtgärder beslötos.
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

i. .

190. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 4 och 7 §§ i lagen den 30 juni 1913 om
allmän pensionsförsäkring. (448.)

Anmäldes den 19 november 1920, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (svensk
författningssamling n:r 764).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

191. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående
vissa anslag och lån till främjande av bostadsproduktionen m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (468.)

Anmäldes den 9 juli 1920, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (svensk författningssamling
n:r 520).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

192. den 21 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för år
1921 femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet. (5.)
Anmäldes den 9 juli 1920 utom i fråga om punkterna 2, 3, 13—15, 18, 24, 25,
34—-37, 45, 51, 52, 56—58, 80, 90 och 103, därvid beträffande punkten 72 (angående
ifrågasatt anslag till uppförande av ett spetälskesjukhus i Mora-Noret m. m.) medicinalstyrelsen
anbefalldes att verkställa utredning i det uti riksdagens skrivelse angivna
syfte. Sådan utredning har ännu icke inkommit.

Beträffande skrivelsens övriga sålunda anmälda delar hava erforderliga åtgärder
vidtagits dels nämnda dag, dels ock sedermera under årets lopp.

Vidkommande punkten 2 (angående anslag till provisorisk löneförhöjning för departementschefen),
punkten 3, (angående anslag till socialdepartementet), punkten 13
(angående anslag för medling i arbetstvister), punkten 14 (angående anslag till bestridande
av kostnaden för en central skiljenämnd för vissa arbetstvister), punkten 15
(angående anslag såsom bidrag till bestridande av kostnaderna för särskilda skiljedomare
i arbetstvister), punkten 18 (angående anslag till bekämpande av arbetslösheten),
punkten 24 (angående anslag till statens tvångsarbetsanstalter å Svartsjö och
i Landskrona), punkten 25 (angående anslag till anordnande av en ny statens vårdanstalt
för alkoholister vid Svartsjö), punkten 34 (angående anslag till gäldande av
kostnader för tillämpning av lagen om arbetstidens begränsning m. m.), punkten 35
(angående anslag för upprätthållande av pensionsstyrelsens verksamhet m. m.), punkten
36 (angående anslag för bestridande av den på staten belöpande kostnad för pensions
tillägg m. m.), punkten 37 (angående åtgärder för förebyggande och hävande av invaliditet),
punkten 45 (angående anslag till allmänna barnhuset i Stockholm), punkterna
51 och 52 (angående anslag till medicinalstyrelsen), punkterna 56 och 57 (angående
anslag till förste provinsialläkare och provinsialläkare m. m.), punkten 58 (angående

— 1921 —

447

anslag för åstadkommande av ett provisoriskt avhjälpande av läkarebristen i Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län), punkten SO (angående särskilda anslag dels
till statsbidrag för uppförande, inrättande eller inlösen av epidemisjukhus dels ock
till statsbidrag för driften av sådana sjukhus), punkten 90 (angående anslag till overståthållarämbetet)
och punkten 109 (angående anslag till understöd åt kommuner in. fl.
för uppförande av vissa bostadsbyggnader) hänvisas till vad under riksdagens sar
skilda skrivelser därom meddelas.

193. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1920 tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och in dragningsstaterna

(ll B.) . ..

Anmäldes i de delar, som på socialdepartementets handläggning bero, den 9 juli

1920, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning.

194. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1920 sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.

(423.)

Anmäldes den 9 juli 1920, såvitt angick socialdepartementet, utom ifraga om punkterna
2—4, 9, 10, 12, 13, 20, 24—26, 28, 30, 32-34 och 39-43.

Beträäande skrivelsens sålunda anmälda delar beslötos den 9 juli 1920 och se

dermera under året erforderliga åtgärder.

I fråga om punkten 2 (angående provisorisk löneförhöjning for departementscheferna
i civil-, social- och kommunikationsdepartementen), punkten 3 (angående anslag
för upprätthållande av bland annat socialdepartementets verksamhet), punkten 4
(angående anslag för gäldande av hyra för överståthållarämbetets kanslis ambetslokal),
punkten 9 (angående förstärkning av den å medicinalstyrelsens ordinarie stat upptagna
anslagsposten till vetenskapliga rådet, veterinärrådet, vikanatsersattningar och
extra tjänstemän m. m.), punkten 10 (angående anslag for upprätthållande av medicinalstyrelsens
verksamhet), punkten 12 (angående anslag för skrivbiträde och Övriga
expenser ävensom för tillfällig löneförbättring under år 1920 åt förste provinsialläkare),
punkten 13 (angående anslag till provisoriskt avhjälpande av lakarebristen i
Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län), punkten 20 (angående anslag till utförande
av vissa byggnads- och reparationsarbeten vid Kronprinsessan Viktorias kustsanatorium
i Barkåkra), punkten 24 (angående anslag till stipendier för vissa läkare
för bevistande av kurs för vinnande av behörighet till förste provmsiallakartjanst
m. m.), punkten 25 (angående anslag till bestridande av kostnaderna for en central
skiljenämnd för vissa arbetstvister), punkten 26 (angående anslag till bestridande av
kostnaderna för särskilda skiljedomare i arbetstvister), punkten 28 (angående anslag
för anordnande av en ny statens vårdanstalt för alkoholister vid Svartsjö), punkten
30 (angående anslag till gäldande av kostnader för tillämpning av lagen om arbetstidens
begränsning), punkten 32 (angående anslag till understöd åt kommuner m. fl.
för uppförande av vissa bostadsbyggnader), punkten 33 (angående anslag för anordnande
av pristävlingar om standardmateriel), punkten 34 (angående anslag till resestipendier
åt arkitekter, byggmästare och arbetare i byggnadsfacket, ävensom åt per -

1921 —

448

soner med medicinsk-hygienisk utbildning för studier i utlandet av bostadsfrågan)
punkten, 39 (angående anslag till bekämpande av arbetslösheten), punkten 40 (angående
anslag till tillfällig löneförbättring för vissa befattningshavare å ordinarie stat inom
den civila statsförvaltningen), punkten 41 (angående anslag till förstärkning av de till
avlönande av vissa extra befattningshavare inom den civila statsförvaltningen samt
ti!l vikariatsersättnmgar m. m. anvisade medel), punkten 42 (angående anslag till
dyrtidstiHagg åt befattningshavare i statens tjänst) och punkten 43 (angående anslag
till tackande av vissa förskottsvis bestridda utgifter) hänvisas till vad under riks
dagens särskilda skrivelser därom meddelas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

195. samma dag, i anledning av väckt motion om anslag till förstärkande av
löneförmånerna åt läkare i svårbesatta läkardistrikt inom Norrbottens
Västerbottens och Jämtlands län. (453.)

besLötos68 ^ 9 ^ °Ch ^ '' sePtember 1920> därvid erforderliga åtgärder
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

196. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående
statsbidrag till epidemisjukvården jämte i ämnet väckta motioner. (464.)

Anmäldes den 9 juli och den 7 september 1920; och utfärdades sistnämnda dag
tvä forfattningar i ämnet (svensk författningssamling n:r 667 och 668).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj.ts prövning.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

197. den 6 februari 1920, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t uti propositionen
om tilläggsstat för år 1920 gjorda framställningar om anslag till
postverket. (14.)

Anmäldes den 27 februari och den 9 april 1920, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

198. den 27 februari, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående
provisorisk förhöjning av de enligt resereglementet utgående dagtraktamenten
för extra förrättningar i statens ärenden. (22.)

Anmäldes den 27 februari 1920, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (svensk författningssamling
n:r 57).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

199. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anstånd
med erläggande av ränta och annuitet å statslån för järnvägsanläggning
mellan Gånghester och Ulricehamn. (37.)

— 1921 -

449

Anmäldes den 19 mars 1920, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

200. den 28 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln gjorda framställning om anslag till postavgifter
för tjänstebrev och dylika försändelser. (38.)

Anmäldes den 5 mars 1920, därvid förordning i ämnet utfärdades (svensk författningssamling
n:r 130) och i övrigt erforderliga åtgärder beslötns.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

201. den 1 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa statens järnvägar tillhöriga markområden. (45.)

Anmäldes den 19 mars 1920, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

202. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av viss statens järnvägar tillhörig mark vid Tullinge hållplats m. m. (46.)

Anmäldes den 19 mars 1920, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

203. den 2 mars, angående viss utredning rörande de med statslån understödda
järnvägsaktiebolagens räkenskaper. (50.)

Anmäldes den 21 maj 1920, därvid uppdrogs åt en kommitté att verkställa utredning
rörande bokföringen vid de enskilda järnvägarna, i syfte att större enhetlighet
och likformighet i dessas räkenskaper måtte åstadkommas, samt till Kungl. Maj:t
inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Sådan utredning
och förslag hava ännu icke inkommit.

204. den 12 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anläggande
av en kabel för riksledningar mellan Stockholm och Göteborg.
(61.)

Anmäldes den 9 april 1920, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

205. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under punkt 28 av sjätte huvudtiteln gjorda framställningar om anvisande
av medel för utförande av om- och påbyggnadsarbeten å de i
kvarteret Grönlandet norra i Stockholm uppförda byggnaderna. (64.)

Anmäldes den 16 april 1920, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

206. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa med anledning av färdigställande av dubbelspåret
Könninge—Ström för statens järnvägar obehövliga markområden. (69.)

57 — Justitieombudsmannen^ ämbetsberättelse till 1931 års riksdag.

450

Anmäldes den 9 april 1920, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

207. den 23 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av kostnaderna för utredning rörande frågan om förbättrade
sjöfartsförbindelser med England. (88.)

Anmäldes den 16 april 1920, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

208. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för byggnadskommissionen för dubbelspåret Rönninge Ström att
utbetala ersättning för viss skada. (89.)

Anmäldes den 16 april 1920, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

209. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt
tillämpning av gällande telefon- och telegramavgifter jämte en i ämnet
väckt motion. (93.)

Anmäldes den 26 mars 1920, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (svensk författningssamling
n:r 92).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

210. den 24 mars, angående av postverket ifrågasatt övertagande av stämpeltrycket.
(95.)

Sedan generalpoststyrelsen avgivit infordrat yttrande i ärendet, har detsamma anmälts
den 10 december 1920, därvid Kungl. Maj:t, som funnit någon anordning för
upprättande av ett gemensamt tryckeri för statens värdetryck icke omedelbart
erfordras, förordnat, att ärendet skulle för vidare handläggning överlämnas till
finansdepartementet.

211. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett mellan järnvägsstyrelsen och Mjölby municipalsamhälle
ingånget bytesavtal i fråga om vissa områden vid Mjölby järnvägsstation.

(97.)

Anmäldes den 16 april 1920, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

212. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att besluta i fråga om vissa postavgifter.
(121.)

Anmäldes den 30 april 1920, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

213. den 16 april, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i
lagen om enskilda vägar på landet. (72.)

— 1921 —

451

Anmäldes den 1 oktober 1920, därvid vägkommissionen anbefalldes verkställa den
av riksdagen begärda utredningen samt till Kungl. Maj:t inkomma med det förslag,
vartill denna utredning kundo giva anledning. Sådan utredning och förslag hava
ännu icke inkommit.

214. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av vissa lokaler för metallograflska forskningsinstitutet. (l38.)
Sedan byggnadsstyrelsen avgivit infordrat yttrande i ärendet, är detsamma beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

215. den 27 april, angående vissa framställningar rörande pensioner och understöd.
(174.)

Anmäldes den 28 maj 1920, i vad skrivelsen tillhörde dåvarande civildepartementets
handläggning, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

216. den 28 april, i anledning av väckt motion om ersättning åt vissa
fastighetsägare i Hagalunds municipalsamhälle för skada, som tillskyndats
dem genom anläggandet av en järnvägstunnel under samhället.
(17°.)

Anmäldes den 14 maj 1920, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes avgiva utlåtande i
anledning av skrivelsen. Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

217. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande
för linjeingenjören vid telegrafverket H. Celion att övergå på
den från och med år 1919 gällande avlönings- och pensionsstat för
telegrafverket. (171.)

Anmäldes den 14 maj 1920, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

218. samma dag, i anledning av Kungl. Mai:ts proposition angående överlåtelse
av den gamla järnvägsbron över Angermanälven vid Forsmo. (l72.)

Anmäldes den 14 maj 1920, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

219. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande
att belåna en till likvidering av viss del utav köpeskillingen
för aktiebolaget Stockholmstelefons anläggningar utställd revers
(173.)

Anmäldes den 14 maj 1920, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1921 —

452

220. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
omorganisation av vattenfallsstyrelsen m. m. jämte en i ämnet väckt
motion. (189.)

Anmäldes den 14 maj 1920, därvid vissa erforderliga åtgärder beslötos, samt den
4 juni 1920, därvid kungörelse angående vissa ändringar i avlöningsreglementet den
19 juni 1919 för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk utfärdades (svensk författningssamling n:r 253).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

221. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning
för år 1920 av åt vissa f. d. poststationsföreståndare och lantbrevbärare
utgående understöd. (220.)

Anmäldes den 4 juni 1920, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

222. den 18 maj, i fråga om anordnande av statlig kontroll över de enskilda
järnvägarnas tidtabeller m. m. (201.)

Skrivelsen har överlämnats till ombudsmannen i järnvägsstyrelsen C. A. Hallström
för att tagas i övervägande vid fullgörande av honom givet uppdrag att inom departementet
biträda med upprättande av förslag till erforderliga lagar och författningar
i fråga om trafiksäkerheten å de enskilda järnvägarna.

223. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket,
telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
m. m. (245.)

Anmäldes den 4 juni 1920, därvid lag i ämnet utfärdades (svensk författningssamling
n:r 254).

Ärendet kommer éj vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

224. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa

ändringar i gällande bestämmelser om pensionering av icke ordinarie
personal vid statens järnvägar, telegrafverket och statens vatten fallsverk.

(246.)

Anmäldes den 4 juni 1920, därvid tre kungörelser i ämnet utfärdades (svensk författningssamling
n.r 255—257).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

225. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
å statens järnvägar av viss under arméförvaltningens och marinförvaltningens
disposition stående mark vid Notviken. (267.)

Anmäldes den 4 juni 1920, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1921 —

453

226. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tjänsteställningen
för vissa befattningshavare vid statens järnvägar och postverket
m. m. (276.)

Anmäldes den 4 juni 1920, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (svensk författningssamling
n:r 253) samt i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

227. samma dag, i anledning av vissa Kungl. Maj:ts framställningar om anslag
till inköp av vattenfall och fastigheter samt utförande av nyanläggningar.
(279.)

Anmäldes den 30 juni 1920, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

228. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning
av väg till Tärna socken m. m. jämte en i ämnet väckt motion.
(283.)

Anmäldes den 30 juni 1920, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

229. den 1 juni, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (296.)

Anmäldes den 20 augusti 1920, i vad skrivelsen avsåge till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande ärenden, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på kommunikationsdepartementets föredragning
beror, att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

230. samma dag, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (299.)

Anmäldes den 20 augusti 1920, i vad skrivelsen avsåge till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande ärenden, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på kommunikationsdepartementets föredragning
beror, att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

231. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
höjning av postavgifterna m. m. (317.)

Anmäldes den 11 juni 1920, därvid två kungörelser i ämnet utfärdades (svensk författningssamling
n:r 292 och 293).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

232. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående elektrifiering
av statsbanelinjen Stockholm—Göteborg. (315.)

Anmäldes den 11 juni 1920, därvid uppdrogs åt en kommitté att verkställa utredning
och inkomma med förslag i fråga om lämpligaste sättet för överförande vid
elektrifiering av statens järnvägar av elektrisk ström från landets kraftverksnät till

— 1921 —

454

järnvägsnätet. Vidare uppdrog Kungl. Maj:t den 30 juni 1920 åt en kommitté att
verkställa utredning och avgiva därav föranlett förslag rörande åtgärder till förekommande
av störningar från statens järnvägars kraftnät å telegrafverkets ledningar.
Sådana utredningar och förslag hava ännu icke inkommit.

233. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för uppförande av posthus- och telegrafstationsbyggnad i Finspång.
(316.)

Anmäldes den 24 september 1920, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

234. den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående klassificering
av postkontoren och telegrafverkets stationer m. m., såvitt angår
medgivande för telegrafstyrelsen att tilldela ur telegrafverkets tjänst
avgången person årligt understöd. (355.)

Anmäldes den 30 juni 1920, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

235. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående klassificering
av postkontoren och telegrafverkets stationer. (350.)

Anmäldes den 30 juni 1920, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

236. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag för

en telegrafstationsbyggnad i Strömsund m. m.. (356.)

Anmäldes den 18 juni 1920, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

237. den 12 juni, i anledning av väckt motion om verkställande av utredning
rörande planmässigt ordnande'' av regelbunden automobiltrafik å
lämpliga sträckor inom landet m. m. (359.)

Anmäldes den 30 juni 1920, därvid uppdrogs åt de sakkunniga för verkställande
av utredning av frågan om lämpligaste sättet för anordnande av maskinell vägtrafik
inom de nordliga länen att till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande angående lämpligaste
sättet för bedrivande av den av riksdagen begärda utredningen. Sedan sådant
yttrande inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

238. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen den 30
juni 1916 om automobiltrafik, dels ock i anledning därav väckta motioner.
(360.)

Anmäldes den 25 september 1920, därvid förordning samt 4 kungörelser i ämnet
utfärdades (svensk författningssamling n:r 624—628). Därefter har Kungl. Maj:t

— 1921 —

45f>

den 5 november 1920 utfärdat ytterligare två författningar i ämnet (svensk författningssamling
n:r 725 och 726). Beträffande den av riksdagen begärda utredningen
om en allmän revision av förordningen om automobiltraflk har chefen för kommunikationsdepartementet,
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 december 1920,
tillkallat sakkunniga för att verkställa berörda utredning och avgiva därav föranlett
förslag.

239. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag för kapitalökning å statens under
civildepartementet hörande utlåningsfonder. (374.)

Anmäldes den 30 juni 1920, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Ma,j:ts prövning.

240. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån åt
Svenska lufttrafikaktiebolaget för anordnande av en luftskeppsstation i
Stockholm. (379.)

Anmäldes den 30 juni 1920, därvid Svenska lufttrafikaktiebolaget anmodades inkomma
dels med förslag till plan jämte därtill hörande ritningar och kostnadsförslag för
uppförande av luftskeppsstation, dels ock med förslag till ordning för det aktiebolag,
som skulle bliva ägare av de till luftskeppstationen hörande anläggningar. Sådana
förslag hava ännu icke inkommit.

241. den 17 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för
år 1921 sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet.
(6.)

Anmäldes den 30 juni 1920 utom beträffande punkterna 2, 3, 19, 38, 44, 45 och 55.

Beträffande skrivelsens sålunda anmälda delar hava erforderliga åtgärder besluta
dels nämnda dag dels ock sedermera under årets lopp.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
Vidkommande punkten 2 (angående provisorisk löneförhöjning för departementschefen),
punktm 3 (angående kommunikationsdepartementets avdelning av Kungl.
Maj:ts kansli m. m.), punkten 19 (angående anslag för väg till Tärna m. m.), punkten
38 (angående om- och påbyggnad av de i kvarteret Grönlandet norra i Stockholm
befintliga byggnaderna), punkten 44 (angående inlösen av fastighet i kvarteret Murmästaren
i Stockholm m. m.), punkten 45 (angående anslag till bostäder för tullpersonal
vid Värtahamnen i Stockholm) och punkten 55 (angående anslag till postavgifter
för tjänstebrev m. m.) hänvisas till vad under riksdagens särskilda skrivelser
därom meddelas.

242. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för anläggning av en statsbana från
Hultebo station å statsbanan Dagarn—Hultebo till Riddarhyttans gruvfält
jämte en i ämnet väckt motion. (371.)

Anmäldes den 30 juni 1920, därvid järnvägen anbefalldes verkställa förnyad allsi —

1921 —

456

dig utredning i fråga om anläggning av en statsbana mellan Hultebo och Riddarhyttans
gruvfält, därvid borde tagas under omprövning, huruvida ur nationalekonomisk
synpunkt betingelser för stat.sinlösen av järnvägslinjerna Köping—Uttersberg
och Uttersberg—Riddarhyttan och deras ombyggnad till banor av normal spårvidd
kunde anses föreligga, samt att därefter till Kungl. Maj.t inkomma med det förslag,
vartill utredningen kunde giva anledning.

Omförmälda utredning och förslag hava ännu icke inkommit.

243. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av bostäder för tullverkets personal vid Yärtahamnen i Stockholm.
(386.)

Sedan riksmarskalksämbetet avgivit yttrande i ärendet, har detsamma remitterats
till generaltullstyrelsen, som ännu ej inkommit med utlåtande.

244. den 18 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse med särskilda grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
jämte i ämnet väckta motioner. (398.)

Anmäldes den 30 juni 1920, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (svensk författningssamling
n:r 381).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

245. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande den s. k. Storängsbanken
å bandelen Graversfors—Åby. (400.)

Anmäldes den 30 juni 1920, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes verkställa den i
skrivelsen begärda utredningen samt inkomma med det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Sedan järnvägsstyrelsen inkommit med utredningen och förslag i
ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

246. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående låneunderstöd
åt Ostkustbanans aktiebolag jämte i ämnet väckta motioner.
(401.)

Anmäldes den 30 juni 1920, därvid uppdrogs åt en kommitté att skyndsamt verkställa
utredning på i skrivelsen angivet sätt i fråga om plan för utförande av Ostkustbanan
m. m. Sådan utredning har ännu ej inkommit.

Vidare anbefalldes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inkomma med detaljerat
förslag till villkor för lyftning av det nämnda bolag beviljade statslånet å 3,000,000
kronor. Sedan sådant förslag inkommit, har Kungl. Maj:t den 15 oktober 1920 beslutat
erforderlig åtgärd i denna del av ärendet.

247. den 21 juni, angående reglering av utgifterna för kapitalökning för år
1921 i avseende å post- och telegrafverken samt statens järnvägar och
vattenfallsverk. (391 A.)

— 1921 —

457

Anmäldes den 30 juni 1920 utom beträffande punkterna 13, 15, 27, 50, 61, 76 och
79, och hava då och sedermera under året erforderliga åtgärder beslutats.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

I fråga om punkten 13 (angående anslag för en telegrafstationsbyggnad i
romsund), punkten 13 (angående anslag för telegrafstationsbyggnad i Finspång)
IT Jt , UV v^nkten 27 (angående anslag till en kabel för riksledningar mellan
Stockholm och Goteborg), punkten 50 (angående anslag för elektrifiering av statsman
elinjen Stockholm Goteborg), punkten 61 (angående anslag för en statsbana mellan
Hultebo och Riddarhyttans gruvfält), punkten 76 (angående anslag till inköp av
vattenfall och fastigheter m. m.) och punkten 79 (angående anslag till bostadshus för
tjänstemän vid kommunikationsverken) hänvisas till vad under riksdagens särskilda
skrivelser därom meddelas.

248. samma dag, angående regleringen av utgifterna för kapitalökning å
tilläggsstat till riksstaten för år 1920 i avseende å post- och telegrafverken
samt statens järnvägar och vattenfallsverk. (391 B.)

Anmäldes den 30 juni 1920, utom beträffande punkterna 4, 6, 18, 19 och 60 och
hava då och sedermera under året erforderliga åtgärder beslutats.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

... Pusten 4 (angående anslag till vissa fastigheter för postverkets

rakning), punkten 6 (angående anslag till posthusbyggnad i Finspång), punkten 18
(angående anslag till telegrafstationsbyggnad i Strömsund), punkten 19 (angående anslag
till telegrafstationsbyggnad i Finspång), punkten 60 (angående anslag till inköp
av vattenfall och fastigheter m. m.) och punkten 63 (angående anslag till bostadshus
tor tjänstemän vid kommunikationsverken) hänvisas till vad under riksdagens särskilda
skrivelser därom meddelas.

249. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
for år 1920 sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.
(423.)

Anmäldes den 30 juni 1920 i de delar, som tillhörde det blivande kommunikationsdepartementets
handläggning, utom beträffande punkterna 2, 3, 8 samt 40—42
därvid erforderliga åtgärder beslötos. ’

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

I fråga om punkten 2 (angående provisorisk löneförhöjning åt vederbörande
departementschefer), punkten 3 (angående upprätthållande av bl. a. kommunikationsdepartementets
verksamhet), punkten 8 (angående väg till Tärna m. m.), punkten 40
(angående tillfällig löneförbättring för vissa befattningshavare å ordinarie stat inom
den civila statsförvaltningen), punkten 41 (angående förstärkning av de till avlönande
av vissa extra befattningshavare inom den civila statsförvaltningen samt till vikariatsersattningar
m. m. anvisade medel) samt punkten 42 (angående dyrtidstillägg åt
befattningshavare i statens tjänst) hänvisas till vad under riksdagens särskilda
skrivelser därom meddelas.

58 — Justitieombudsmannens ämbetsberätlelse till 1921 års riksdag.

458

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse ...

250 den 4 februari 1920, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning
om ändrad lydelse av 13 och 25 §§ i lagen för Sveriges riksbank
den 12 maj 1897. (13.)

Lag i ämnet utfärdad den 6 februari 1920 (svensk författningssamling n:r 27).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

251. den 14 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 5 §, 25 § 2 mom., 32 § 1 mom;
samt 35 § i förordningen den 7 augusti 1907 angående tillverkning och
beskattning av maltdrycker. (17.)

Förordning i ämnet utfärdad den 27 februari 1920 (svensk författningssamling

n:r 65). .. ...

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Mayts provning.

252. den 25 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökning
av riksbankens sedelutgivningsrätt. (23.)

Anmäld i konselj den 27 februari 1920.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

253. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag angående rätt för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen
av 10 § andra stycket i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897
och av § 9 i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873. (24.)

Lag i ämnet utfärdad den 27 februari 1920 (svensk författningssamling n:r 61).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

254. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till förordning om särskilda avdrag vid 1920 års taxering till bevillning
för inkomst dels ock i ämnet väckta motioner. (25.)

Förordning och kungörelse i ämnet utfärdade den 27 februari 1920 (svensk författningssamling
n:r 68 och 69).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning.

255. den 8 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående beredande
av tullfrihet vid införsel av för Svenska röda korset avsedda
ambulansautomobiler. (55.)

Anmäld den 26 mars 1920. ...

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning.

256. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tullfri
införsel av en telefonkabel. (56.)

Anmäld den 26 mars 1920.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning.

— 1921 —

459

257. den 9 mars, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition med förslag till
lag innefattande tillfälligt undantag från gällande inskränkningar i rätten
att använda sparbanks vinst. (62.)

Lag i ämnet utfärdad den 19 mars 1920 (svensk författningssamling n:r 90).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

258. den 17 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående be frielse

för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av
banken utgivna sedlar med guld. (71.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 17 mars 1920 (svensk författningssamling n:r 81).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

259. den 19 mars, angående ändring i rubrikerna 1105 och 1106 i tull taxan.

(86.)

n-rD94)elSe * Utfärdad d

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

260. den 23 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående an slag

för understöd i vissa fall åt genom tobaks monopolets införande nödlidande
personer. (90.)

Sedan socialstyrelsen avgivit infordrat yttrande, har kungörelse i ämnet utfärdats

den 9 april 1920 (svensk författningssamling n:r 157).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

261. den 24 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående merkostnad
för vissa ombyggnads- och inredningsarbeten inom Västerås slott.
... (94.)

Anmäld den 26 mars 1920, därvid avlåtits brev till byggnadsstyrelsen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

262. samma dag, angående av postverket ifrågasatt övertagande av stämpeltrycket.
(95.)

Ärendet, som varit föremål för handläggning i kommunikationsdepartementet, är beroende
på Kungl. Majrts prövning.

263. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition nrr 85 med förslag
till förordning angående ändrad lydelse av 4 § 2 mom. i förordningen
den 30 maj 1919 om rätt för kommun att upptaga särskild
avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar jämte en inom riksdagen
i ämnet väckt motion. (105.)

FÖri53)ing 1 ämn6t utfärdad den 16 aPril 1920 (svensk författningssamling
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

264. den 10 april, i anledning av väckta motioner om förbud att förtära

— 1921 —

460

rusdrycker m. m. å utskänkningsställe, där utskänkning av pilsnerdricka
idkas utan samband med utskänkning av rusdrycker. (120.)

Förordning i ämnet utfärdad den 14 maj 1920 (svensk författningssamling

n:r 198). ^ ... “<#•

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

265. samma dag, i anledning av väckt motion angående stiftelsen »Lars Hiertas
minnes» frikallande från taxering till bevillning samt inkomst- och förmögenhetsskatt.
(122.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

266. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

förordningar om ändrad lydelse av § 3 i förordningen om frihamn den
15 november 1907 samt om ändrad lydelse av § 4 i förordningen om
frilager den 20 december 1912. (123.)

Förordningar i ämnet utfärdade den 14 maj 1920 (svensk författningssamling

n:r 217 och 218).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

”””267. ” samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om uppskattning av mark i och för framdeles skeende taxering
till jordvärde- eller jordräntestegringsskatt m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner. (125.)

Förordning i ämnet utfärdad den 28 maj 1920 (svensk författningssamling n.r

230).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

268. den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av ytterligare medel till restaurering av Ulriksdals slott. (115.)

Sedan riksmarskalksämbetet avgivit infordrat yttrande, har ärendet avgjorts av

Kungl. Maj:t den 15 september 1920.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

269. samma dag, i anledning av väckt motion angående dyrtidstillägg å
förhöjning av dagavlöning för visst manskap vid armén och marinen.
(119.)

Ärendet överlämnat den 19 april 1920 till lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen.

270. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 16 och 30 §§ i lagen den 12 maj 1897 för
Sveriges riksbank. (127.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 april 1920 (svensk författningssamling n:r 160).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

271. den 16 april, angående utredning och förslag rörande inrättande av

— 1921 —

461

ett statsobligationslotteri eller annat under svenska statens kontroll
ställt penninglotteri. (92.)

Ärendet överlämnat till handelsdepartementet den 2 juli 1920.

272. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning
i särskilda fall av den i § 13 mom. 5 i gällande förordning med
tulltaxa för inkommande varor föreskrivna tidsfristen av två år för utförsel
eller uppläggning på restitutionsupplag av tullrestitutionsgods. (135.)

Sedan generaltullstyrelsen den 12 maj 1920 avgivit infordrat utlåtande, har Kungl.

Maj:t fattat beslut i ärendet den 21 i samma månad.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

273. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

förordning om ändrad lydelse av § 13 mom. 1 i förordningen den 9
juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor. (136.)

Förordning i ämnet utfärdad den 14 maj 1920 (svensk författningssamling n:r 213).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

274. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående sten avverkning

å kronoholmen Trinnässlan i Kville socken inom Göteborgs och
Bohus län. (148.)

Anmäld den 30 april 1920, därvid beslut fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

275. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående för säljning

av Vadstena krigsmanshuskassa tillhöriga hemmanet 1 mantal
Övertorp n:r 2 Östergården i Bjälbo socken av Östergötlands län. (151.)

Anmäld den 30 april 1920, därvid beslut fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

276. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av vissa lokaler för metallografiska forskningsinstitutet. (138.)

Ärendet remitterat den 28 april 1920 till byggnadsstyrelsen.

Ärendet överlämnat den 3 juli 1920 till kommunikationsdepartementet.

277. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående- efter skänkande

av kronans rätt till danaarv efter änkan Kristina Fredrika
Andersson, född Norman, från Hedemora, m. fl. (141.)

Anmäld den 23 april 1920.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

278. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel till utförande av sjömätningar vid Spetsbergen. (157.)

Ärendet överlämnat till sjöförsvarsdepartementet den 28 april 1920.

— 1921 —

462

279. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels
årliga understöd åt änkor ocli barn efter vissa befattningshavare vid
tullverket dels ock tilläggspension åt överinspektören J. H. Lindquist.
(165.)

Anmäld den 7 maj 1920, därvid beslöts brev till generaltullstyrelsen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

280. den 27 april, angående utredning rörande program för den närmaste framtiden
för svensk finanspolitik. (175.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 april och den 14 maj 1920 tillkallade

chefen för finansdepartementet nio sakkunniga för utredningens verkställande. Den

6 augusti 1920 avgåvo de sakkunniga sitt betänkande.

Ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

281. den 28 april, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag beträffande ändring i sättet för kommuns medverkan
vid avgörande av ärenden, som röra handeln med rusdrycker.
(177.)

Anmäld den 2 oktober 1920, därvid Kungl. Maj:t bemyndigade chefen för finansdepartementet
att tillkalla en sakkunnig för utredning av frågan.

282. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring av § 1 i kungl.
förordningen den 30 maj 1919 om rätt för kommun att upptaga särskild
avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar. (180.)

Förordning i ämnet utfärdad den 7 maj 1920 (svensk författningssamling n:r 189).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

283. den 4 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
ändrad lydelse av punkt 6 i övergångsbestämmelserna i gällande avlöningsreglemente
för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt
kust- och gränsbevakning. (181.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 7 maj 1920 (svensk författningssamling n:r 197).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

284. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående restitution
av erlagd tullavgift för vissa av Solna livsmedelsnämnd från Danmark
införda konservpartier. (184.)

Anmäld den 14 maj 1920, därvid beslöts brev till generaltullstyrelsen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

285. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
vissa bestämmelser angående ålderstillägg för civila befattningshavare i
statens tjänst. (185.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 7 maj 1920 (svensk författningssamling n.r

212).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1921 —

463

286. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa

ändringar i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873. (199.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 juni 1920 (svensk författningssamling n:r 309).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

287. den 7 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående användande
av överskott i Djurgårdskassan till säkerställande under år 1921 av
Ulriksdals kungsgårds förvaltning och drift. (194.)

Anmäld den 14 maj 1920, därvid beslöts brev till riksmarskalksämbetet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

288. samma dag, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
en provisorisk lag rörande statskontroll över truster och andra monopolistiska
sammanslutningar inom industri och handel. (209.)

Den 18 juni 1920 överlämnades ärendet till justitiedepartementet.

289. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av § 7 mom. 3 och § 18 i förordningen
den 22 juni 1883 angående en postsparbank för riket. (215.)

Den 25 maj 1920 remitterades ärendet till styrelsen för postsparbanken, som den
2 augusti s. å. avgav yttrande. Den 24 sistnämnda månad remitterades ärendet
till sakkunniga för utredning angående omorganisation av postsparbanken, vilka den
11 november 1920 inkommit med yttrande.

Sedan härefter jämväl statskontoret avgivit infordrat utlåtande, har ärendet
anmälts den 17 december 1920, därvid förordning i ämnet utfärdats (svensk författningssamling
n:r 826).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

290. samma dag, i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition med förslag till
dels lag om ändrad lydelse av 49 och 165 §§ lagen den 22 juni 1911
om bankrörelse och dels lag om visst undantag från tillämpningen av
49 § 1 mom. och 165 § 1 mom. sistnämnda lag. (216.)

Lagar i ämnet utfärdade den 21 maj 1920 (svensk författningssamling n:r 210
och 211).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

291. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel till uppförande av två bostadshus för tullpersonalen i
Mon, m. m. ,(219.)

Sedan generaltullstyrelsen den 18 maj 1920 avgivit infordrat utlåtande, har ärendet
anmälts den 21 i samma månad, därvid beslöts brev till generaltullstyrelsen och
statskontoret.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

292. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

— 1921 —

464

till förordning om ändrad lydelse av 3 § 1 mom. i förordningen den 6
november 1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av
fondpapper. (221.)

Förordning i ämnet utfärdad den 21 maj 1920 (svensk författningssamling n:r 223).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

293. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av ytterligare medel för utförande av vissa undersökningsarbeten
å Malmöhus slott. (225.)

Anmäld den 21 maj 1920, därvid beslöts brev till byggnadsstyrelsen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

294. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av semester åt föreståndare för navigationsskolorna m. m.
(226.)

Sedan kommerskollegium den 29 maj 1920 avgivit infordrat utlåtande, har kungörelse
i ämnet utfärdats den 4 juni 1920 (svensk författningssamling n:r 263).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

295. den 18 maj, angående beredande av rätt till pension åt sådana änkor
och barn efter statstjänare, som enligt nu gällande bestämmelser ej
erhålla pension. (244.)

Ärendet remitterat den 16 juli 1920 till kommunikationsverkens lönenämnd.

296. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 11 juli
1919 om utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp,
byte eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror. (248.)

Förordning i ämnet utfärdad den 28 maj 1920 (svensk författningssamling n:r

224). _

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

297. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts under tilläggsstatens för
år 1920 sjunde huvudtitel gjorda framställning angående förstärkning av
reservationsanslaget till byggnader och reparationer. (255.)

Anmäld den 28 maj 1920, därvid beslöts brev till byggnadsstyrelsen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

298. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående provisorisk reglering av tillverkningen av brännvin
vid andra brännerier än sådana, där tillverkningen äger rum i sammanhang
med pressjästberedning, m. m. (256.)

Sedan kontrollstyrelsen avgivit infordrat utlåtande, hava författningar i ämnet utfärdats
den 11 juni 1920 (svensk författningssamling n:r 277—279).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

299. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

— 1921 —

465

till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juli 1892 angående
sparbanker. (257.)

Sedan lagrådet den 11 juni 1920 avgivit yttrande, har lag i ämnet utfärdats samma
dag (svensk författningssamling n:r 285).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

300. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjunde huvudtiteln framlagda förslag till inrättande av ett riksräkenskapsverk.
(249.)

Anmäld den 4 juni 1920, därvid brev avlåtits till statskontoret och kungörelse utfärdats
(svensk författningssamling n:r 319).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

301. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till bestridande av kostnaderna för underhåll och vård av Tullgarns
slott med tillhörande byggnader, parkanläggningar och trädgård. (268.)

Anmäld den 18 juni 1920, därvid beslöts brev till riksmarskalksämbetet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

302. den 25 maj, angående val av två fullmäktige i riksgäldskontoret ävensom
av tre suppleanter för fullmäktige i nämnda verk. (230.)

Anmäld den 4 juni 1920.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

303. samma dag, angående val av tre fullmäktige i riksbanken och tre suppleanter
för riksdagens samtliga fullmäktige i nämnda verk. (233.)

Anmäld den 4 juni 1920.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

304. den 26 maj, angående beredande åt de i norra delarna av landet
stationerade statsanställda av vissa särskilda avlöningsförmåner. (238.)

Anmäld den 18 juni 1920, därvid Kungl. Maj:t beslutat överlämna skrivelsen till
1902 års löneregleringskommitté för att tagas i övervägande vid fullgörandet av
det kommittén den 31 december 1919 meddelade uppdrag att avgiva förslag till
definitiv lönereglering för statsdepartementen, de centrala ämbetsverken och fångvårdsstaten.

Sedan löneregleringskommittén med skrivelse den 3 november 1 920 avgivit sitt
betänkande n:r LXII med utredning och förslag beträffande ny definitiv lönereglering
för befattningshavare vid statsdepartement och centrala ämbetsverk samt därvid i
visst avseende behandlat riksdagens skrivelse, har Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
till 1921 års riksdag under för flera huvudtitlar gemensamma frågor gjort
framställning till riksdagen i viss del av ämnet.

Ärendet är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

305. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av ökat lokalutrymme för i huvudstaden förlagda ämbetsverk
och statsinstitutioner jämte en i ämnet väckt motion. (280.)

59 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1921 års riksdag.

466

Anmäld den 4 juni 1920, därvid beslöts brev till byggnadsstyrelsen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

306. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
tekniskt-vetenskapliga undersökningar på byggnadsområdet. (282.)

Sedan ingenjörsvetenskapsakademien den 11 juni 1920 avgivit yttrande i anledning
av remiss den 3 i samma månad, har ärendet den 25 nämnda juni remitterats till
byggnadsstyrelsen.

Ärendet överlämnat den 3 juli 1920 till socialdepartementet.

307. den 1 juni, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (296.)

Ärendet anmält den 22 juni 1920, därvid Kungl. Maj:t fattat beslut beträffande
under finansdepartementet hörande frågor samt beträffande ärendet i övrigt överlämnat
detsamma till justitie-, lantförsvars-, sjöförsvars-, civil-, ecklesiastik- och
jordbruksdepartementen för handläggning i vad på nämnda departement ankomme.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

308. samma dag, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (299.)

Ärendet anmält den 22 juni 1920, därvid Kungl. Maj:t överlämnat detsamma till
lantförsvars-, sjöförsvars-, civil-, ecklesiastik- och jordbruksdepartementen för handläggning,
i vad på nämnda departement ankomme.

Ärendet kommer ej vidare att, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

309. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till Stockholms stad av äganderätten till vissa områden å Kungl.
Djurglrden. (303.)

Anmäld den 18 juni 1920, därvid beslöts brev till kammarkollegium.

Ärendet kommer ej vidare af$ bliva föremål för Kungl. Maj.ts prövning.

310. samma dag, angående ändrad lydelse av § 10 i instruktionen för riks ‘

dagens revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken. (307.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 18 juni 1920 (svensk författningssamling n:r 353).
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

311. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om uppskattning av mark i och för framdeles skeende taxering
till jordvärde- eller jordräntestegringsskatt m. m., i vad propositionen
avser anslag till täckande av de med nämnda uppskattning förenade
kostnader. (309.)

Anmäld den 22 juni 1920, därvid beslöts brev till statskontoret.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

— 1921 —

467

312. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående särskilda bestämmelser rörande mantalsskrivningen
för år 1921 med anledning av folkräkningen den 31 december 1920
in. in. (310.)

Författningar i ämnet utfärdade den 25 september och den 19 november 1920
(svensk författningssamling n:r 630—633 samt 770 och 771).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

313. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om vissa ändringar i förordningen den 11 oktober 1907
angående tillverkning av brännvin dels ock väckta motioner om åvägabringande
av förslag till lagbestämmelser i syfte att bekämpa olaglig
tillverkning och försäljning av rusdrycker. (311.)

Efter lagrådets hörande har förordning i viss del av ämnet utfärdats den 18 juni
1920 (svensk författningssamling n:r 328). För verkställande av utredning rörande
ämnet i övrigt har ärendet den 13 september 1920 remitterats till kontrollstyrelsen.

314. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 15 och 26 §§ i förordningen den 14
juni 1917 angående försäljning av rusdrycker. (277.)

Anmäld den 22 juni 1920.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

315. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under sjunde huvudtiteln
av statsverkspropositionen och propositionen om tilläggsstat för år 1920
gjorda framställningar angående anslag till kammarrätten. (291.)

Ärendet anmält den 4 juni 1920, därvid kungörelse i ämnet utfärdats (svensk
författningssamling n:r 321) och brev till statskontoret avlåtits.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

316. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under sjunde huvudtiteln
av statsverkspropositionen och propositionen om tilläggsstat för år 1920
gjorda framställningar rörande anslag till statskontoret. (292.)

Ärendet anmält den 4 juni 1920, därvid kungörelse i ämnet utfärdats (svensk
författningssamling n:r 320) samt brev till statskontoret avlåtits.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

317. samma dag, angående de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor.
(293.)

Anmäld den 4 juni 1920, därvid brev till statskontoret avlåtits

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

318. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående upphörande av taxering enligt förordningen den 30
juni 1916 om krigskonjunkturskatt m. m. (318.)

Förordning i ämnet utfärdad den 22 juni 1920 (svensk författningssamling n:r 443).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1921 —

468

319. samma dag, i anledning av väckta motioner i fråga om förbud mot tillverkning
och import av starkare maltdrycker. (319.)

Anmäld den 15 oktober 1920, därvid Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för flnansdepartemetet
att tillkalla tre sakkunniga.

320. den 4 juni, angående vissa pensioner och understöd. (328.)

Ärendet anmält den 22 juni 1920, därvid Kungl. Maj:t fattat beslut beträffande
under finansdepartementet hörande fråga samt i övrigt överlämnat ärendet till lantförsvarsdepartementet
för handläggning i vad på nämnda departement ankommer.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror, att
bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

321. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående till fälliga

lönetillägg för viss personal vid tullverket för tiden 1 juli 1920
—31 december 1921. (330.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 18 juni 1920 (svensk författningssamling n:r 322)

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

322. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av kostnadsfri ledighet åt vissa extra ordinarie befattningshavare
i tullverket jämte en i ämnet väckt motion. (331.)

Anmäld den 18 juni 1920, därvid brev till generaltullstyrelsen avlåtits.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

323. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bedrivande av tekniskt-vetenskaplig forskningsverksamhet inom kraftoch
bränsleområdet. (332.)

Den 2 juli 1920 överlämnad till handelsdepartementet.

324. den 11 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst m. m. jämte i ämnet väckta motioner dels ock
Kungl. Maj:ts proposition mod förslag till kungörelse angående dyrtidstillägg
åt häradshövdingarna och vissa extra befattningshavare i domsagorna.
(349.)

Författningar i ämnet utfärdade den 30 juni 1920 (svensk författningssamling
n:r 3fi2 och 364.)

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

325. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för vissa tjänstemän att för avlöningsförhöjning tillgodoräkna sig tid,
varunder tjänstledighet åtnjutits för fullgörande av militär tjänstgöring.
(351.)

Kungörelse angående rätt för vissa befattningshavare att för avlöningsförhöjning
tillgodoräkna sig tid, varunder tjänstledighet åtnjutits för fullgörande av militär
tjänstgöring, utfärdad den 18 juni 1920 (svensk författningssamling n:r 323).

— 1921 —

4G9

Ärendet, i vad det avser begärd utredning angående avlöning åt e. o. befattningshavare
under tjänstledighet för fullgörande av militär tjänstgöring är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

326. samma dag, i anledning av väckt motion angående rätt för änkan Dorotea
Sofia Torén till ersättning för upphörd brännvinsutskänkningsrättighet.
(352.)

Anmäld den 18 juni 1920, därvid brev till länsstyrelsen i Kristianstads län avlåtits.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

327. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till vissa näringsidkare i anledning av genomförandet av förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker, m. m.
jämte två i ämnet väckta motioner. (358.)

Sedan ärendet den 22 juni 1920 remitterats till statskontoret, har utlåtande därifrån
inkommit den 24 december 1920. Anmäld den 31 december 1920.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

328. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ka
pitalökning för lånefonden för befrämjande av hantverk och därmed
jämförlig mindre industri m. m. (378.)

Ärendet anmält den 22 juni 1920, därvid kungörelse i ämnet utfärdats (svensk
författningssamling n:r 444) samt brev till statskontoret avlåtits.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

329. den 16 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst m. m., i vad den angår pensions- och indragningsstaterna.
(421.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 30 juni 1920 (svensk författningssamling n:r

362 och 364).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

330. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer m. m. (422.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 30 juni 1920 (svensk författningssamling n:r

363 och 365).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

331. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts preposition med förslag till

förordning om punschskatt. (320.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 17 december 1920 (svensk författningssamling
n:r 837).

Den 2 juli 1920 har ärendet i visst avseende remitterats till statskontoret, som
den 18 december 1920 avgivit utlåtande. Därefter har ärendet i denna del den 20
december 1920 remitterats till generaltullstyrelsen.

— 1921 —

470

332. samma dag, angående Kungl. Maj:ts framställning om avsättning av medel
för bestridande av dyrtidskostnader vid armén. (380.)

Ärendet anmält den 22 juni 1920, därvid brev till statskontoret avlåtits.

Ärendet kommer 6j vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

333. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av bostäder för tullverkets personal vid Värtahamnen i Stockholm.
(386.)

Ärendet överlämnat den 30 juli 1920 till kommunikationsdepartementet.

334. samma dag, i anledning av väckta motioner om anslag till bekämpande
av olaga brännvinstillverkning. (388.)

Ärendet överlämnat den 25 juni 1920 till civildepartementet.

335. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående avsättning för år 1921 till statsverkets
fond av rusdrycksmedel. (407.)

Anmäld den 22 juni 1920, därvid avlåtits brev till statskontoret.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

336. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst m. m., i vad rör jordbruksärenden. (411.)

Kungörelser i ämnet utfärdade den 30 juni 1920 (svensk författningssamling n:r

362 och 364).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

337. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under år 1920 för viss personal inom den civila
statsförvaltningen ävensom angående förstärkning av de till avlönande
av vissa extra befattningshavare inom samma förvaltning samt till vikariatsersättningar
m. m. anvisade medel, i vad rör jordbruksärenden.
(413.)

Kungörelser i ämnet utfärdade den 16 juli och den 10 december 1920 (svensk

författningssamling n:r 530 och 812).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

338. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
dels förordning om ändrad lydelse av § 3 mom. 1 i förordningen den 6
augusti 1894 angående mantalsskrivning dels ock förordning om ändrad
lydelse av 15, 16 och 19 §§ i förordningen den 19 november 1914 om
arvsskatt och skatt för gåva. (417.)

Förordningar i ämnet utfärdade den 25 september 1920 (svensk författningssamling
n:r 635 och 636).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1921 —

471

339. samma dag, i anledning av Knngl. Maj:ts propositioner dels med förslag
till förordning angående vissa ändringar i förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften, dels ock med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 § förordningen den 19 november 1914 angående
stämpelavgiften. (418.)

Förordning i ämnet utfärdad den 22 juni 1920 (svensk författningssamling n:r

338).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

340. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt pensionsberättigade
änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl. (432.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 30 juni 1920 (svensk författningssamling n:r 366).

Ärendet är, i vad detsamma avser utredning angående förhöjning av pensionerna

till änkor efter befattningshavare i statens tjänst, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

341. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyr tidstillägg

för år 1920 åt pensionerade båtsmän och marinsoldater samt
Vadstena krigsmanshuskassas understödstagare. (433.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 30 juni 1920 (svensk författningssamling n:r 367).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

342. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om vissa ändringar i lagen den 11 oktober 1907 angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension. (434.)

Lag i ämnet utfärdad den 22 juni 1920 (svensk författningssamling n:r 347).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

343. samma dag, i anledning av Kund. Maj:ts proposition angående till fällig

löneförbättring under Sr 1920 för viss personal inom den civila
statsförvaltningen ävensom angående förstärkning av de till avlönande av
vissa extra befattningshavare inom samma förvaltning samt till vikariatsersättningar
m. m. anvisade medel, i vad den avser pensions- och indragningsstaterna.
(435.)

Kungörelser i ämnet utfärdade den 16 juli och den 10 december 1920 (svensk

författningssamling n:r 530 och 812).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

344. den 18 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för
år 1921 första huvudtitel, innefattande anslagen till kungl. hov- och slottsstaterna.
(l A.)

Anmäld den 30 juni 1920, därvid avlåtits brev till statskontoret.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

345. .samma dag, angående regleringen av utgifterna under til läggsstatens för

år 1920 första huvudtitel, innefattande anslagen till kungl. hov- och
slottsstaterna. (1 B.)

— 1921 -

Anmäld den 30 juni 1920, därvid avlåtits brev till statskontoret.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung!. Maj:ts prövning.

346. samma dag, angående vidtagande av åtgärder för åstadkommande av en
djuphamn å Sveriges sydkust. (366.)

Ärendet överlämnat den 3 juli 1920 till handelsdepartementet.

347. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphävande
av den vissa statstjänstemän tillkommande rätt till anmärkningsarvode.
(.387.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 17 december 1920 (svensk författningssamling

n:r 834).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

348. samma dag, i anledning av Kungl. Maj.ts i statsverkspropositionen

gjorda framställning om anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnadér.
(402.)

Anmäld den 30 juni 1920. Brev till statskontoret.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

349. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

gjorda framställning om anvisande av anslag till räntor å statsskulden.
(403.)

Anmäld den 30 juni 1920. Brev till statskontoret.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

350. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

gjorda framställning om anvisande av anslag för avbetalning å statsskulden.
(404.)

Anmäld den 30 juni 1920. Brev till statskontoret.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

351. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående bere dande

av varukredit åt vissa nödlidande länder. (405.)

Ärendet överlämnat den 3 juli 1920 till handelsdepartementet.

352. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i proposition nrr 437 gjorda

framställningar om anvisande av anslag för täckande av driftförlust vid
postverket under år 1920 samt om återbetalning av vissa tillfälliga lånemedel.
(406.)

Anmäld den 30 juni 1920. Brev till statskontoret.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

353. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för oförutsedda utgifter. (40)3.)

Anmäld den 30 juni 1920. Brev till statskontoret.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

- 1921 —

473

354. samma dag, i anledning av väckt motion om höjande av statsrådslönerna.
(409.)

Ärendet överlämnat den 25 juni 1920 till justitiedepartementet.

355. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av § 1 mom. 2 i förordningen den 6 augusti
1894 angående mantalsskrivning. (429.)

Anmäld den 30 juni 1920.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

356. samma dag, angående uppförande av viss bevillning å tilläggsstaten för

år 1920. (430.)

Anmäld den 22 juni 1920. Brev till statskontoret.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

357. samma dag, angående beräkning av bevillningarna för år 1921. (431.)

Anmäld dels den 22 juni 1920, därvid förordning i ämnet utfärdats (svensk författningssamling
n:r 330) samt brev till statskontoret avlåtits, dels ock den 19 november
1920, därvid ytterligare en förordning i ämnet utfärdats (svensk författnings.
samling n:r 785).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

358. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

kommunalskattelag m. m. jämte inom riksdagen i ämnet väckta motioner.
(444.)

Författningar i ämnet utfärdade den 19 november 1920 (svensk författningssamling
n:r 758—763).

Av riksdagen i skrivelsen begärda utredningar hava delvis påbörjats av en för
ändamålet tillsatt kommitté samt särskilt tillkallade sakkunniga.

359. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

förordning angående vissa ändringar i förordningen den 23 oktober 1908
angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter.
(445.)

Förordning i ämnet utfärdad den 23 december 1920 (svensk författningssamling
n:r 859).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

360. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

förordning med särskilda bestämmelser om avdrag vid 1921 års taxering
till inkomst- och förmögenhetsskatt. (446.)

Förordning i ämnet utfärdad den 19 november 1920 (svensk författningssamling
n:r 782).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

60 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1921 års riksdag.

474

361. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med särskilda bestämmelser om avdrag vid 1921 års taxering
till kommunal inkomstskatt. (447.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 19 november 1920 (svensk författningssamling

n:r 783).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

362. samma dag, angående utredning om förändringar i ämbetsverkens organisation
och arbetssätt för åstadkommande av en effektiv begränsning av
statens administrationskostnader. (451.)

Ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

363. samma dag, i) anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till förordning om hyresvärdestegringsskatt jämte i ämnet
väckta motioner. (469.)

Sedan kammarrätten avgivit infordrat yttrande, har förordning om byggnadsskatt

utfärdats den 19 november 1920 (svensk författningssamling n:r 765).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

364. den 19 juni, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning.
(436.)

Anmäld den 30 juni 1920.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

365. den 21 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för år
1921 sjunde huvudtitel innefattande anslagen till finansdepartementet. (7.)

Anmäld den 30 juni 1920 och expedierad.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

366. samma dag, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för
år 1921 elvte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(ll A.)

Anmäld den 9 juli 1920 och expedierad.

Ärendet kommer ej vidare att hliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

367. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1920 tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(11 B.)

Anmäld den 9 juli 1920 och expedierad.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

368. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1920 sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet
och — för tiden från och med den 1 juli 1920 — handelsdepartementet.
(428.)

1921 —

475

Anmäld den 30 juni 1920, därvid avlåtits brev till statskontoret.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

369. samma dag, med reglemente för riksgäldskontoret. (437.)

Anmäld den 30 juni 1920.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

370. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om avsättning för år 1921 till tillfällig löneförbättring.
(454.)

Anmäld den 30 juni 1920, därvid avlåtits brev till statskontoret.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

371. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående bidrag till landsting
och städer, som icke deltaga i landsting. (455.)

Anmäld den 30 juni 1920, därvid avlåtits brev till statskontoret.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

372. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under år 1920 för viss personal inom den civila
statsförvaltningen ävensom angående förstärkning av de till avlönande
av vissa extra befattningshavare inom samma förvaltning samt till vikariatsersättningar
m. m. anvisade medel jämte i ämnet väckta motioner.
(456.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 16 juli och den 10 december 1920 (svensk

författningssamling n:r 530 och 812).

Ärendet kommer ej vidare att hliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

373. samma dag, angående statsregleringen för år 1921. (458 A.)

Anmäld den 9 juli 1920 och expedierad.

Ärendet kommer ej vidare att hliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

374. samma dag, angående regleringen av tilläggsstaten till riksstaten för år
1920. (458 B.)

Anmäld den 9 juli 1920 och expedierad.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

’ '' t ; : r .1 i« !

375. samma dag, med överlämnande av riksstat för år 1921 och tilläggsstat
till riksstaten för år 1920. (460.)

Anmäld den 16 juli 1920.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

- 1921 —

476

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

376. den 27 februari 1920, i anledning av väckt motion om ändring i 27 §
3 mom. i lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende
försummade barn. (30.)

Kungl. Maj:t har den 23 april 1920 utfärdat kungörelse i ämnet (svensk författningssamling
n:r 168).

377. den 19 mars, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar

i förordningen om kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg. (84.)

Kungl. Maj:t har den 9 april 1920 anbefallt kyrkofullmäktigsakkunniga att avgiva
utlåtande i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

378. den 13 april, i anledning av väckt motion om ändring i § 13 av för ordningen

om allmänt kyrkomöte. (130.)

Ärendet har överlämnats till justitiedepartementet.

379. den 16 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tjänstårsberäkning
för professorerna C. O. Lagercrantz och B. I. Hesselman
med avseende å deras rätt till ålderstillägg. (128.)

Kungl. Maj:t har den 23 april 1920 meddelat beslut i ärendet.

380. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående upplåtelse
till aktiebolaget Stockholmstelefon av nyttjanderätt till visst område
av förra komministerbostället Solberga n:r 1 i Brännkyrka församling.
(153.)

Framställning i ämnet har avlåtits till kyrkomötet.

381. den 4 maj, angående beredande av möjlighet för folkskollärare att genom
självstudier förvärva kompetens för viss undervisning i fortsättningsskolor.
(176.)

Kungl. Maj:t har den 21 maj 1920 anbefallt skolöverstyrelsen att avgiva utlåtande
i detta ärende.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

382. samma dag, angående utredning och förslag i fråga om ecklesiastik
jords styckning och upplåtande för nybildning och mindre jordbruk. (179.)

Kungl. Maj:t har den 19 oktober 1920 anbefallt sakkunniga för revision av förordningen
den 15 september 1911 angående utarrendering av prästerskapets löneboställen
att i samråd med kyrkofondskommittén avgiva utlåtande i detta ärende.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

— 1921 —

477

383. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:t proposition med förslag till

lag om ändrad lydelse av 4 § i lagen om reglering av prästerskapets
avlöning den 9 december 1910. (187.)

Framställning i ämnet har avlåtits till kyrkomötet.

384. samma dag, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i gällande
bestämmelser angående val av lekmannaombud vid kyrkomöte. (191.)

Ärendet har överlämnats till justitiedepartementet.

385. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om ändrad lydelse av § 5 i lagen den 29 maj 1896 angående blind undervisningen.

(207.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1920 utfärdat kungörelse i ämnet (svensk författningssamling
n:r 517).

386. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
benämning å vissa befattningshavare vid de allmänna läroverken m. fl.
läroanstalter. (217.)

Kungl. Maj:t har den 4 juni 1920 meddelat beslut i ärendet.

387. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp

av ett tomtområde för folkskoleseminariet i Strängnäs. (218.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1920 meddelat beslut i ärendet.

388. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i vissa punkter under
åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen samt under samma huvudtitel
av propositionen om tilläggsstat till riksstaten för år 1920, dels oek
i särskilda propositioner n:r 388, 396, 378, 386 och 289 gjorda framställningar.
(214.)

Kungl. Maj:t har den 21 maj, den 22 juni, den 25 september, den 15 oktober och
den 26 november 1920 slutligen avgjort skilda delar av ärendet. Dock är nedan
omförmälda punkt ännu icke slutbehandlad.

Punkten 34, angående delaktighet i Ramsay Memorial Fund.

Sedan vetenskapsakademien yttrat sig i ärendet, har universitetskanslern den
13 september 1920 anbefallts att avgiva utlåtande i detsamma.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

389. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 26 § i lagen angående tillsättning av prästerliga
tjänster den 9 december 1910 ävensom i ämnet väckt motion. (222.)

Framställning i ämnet har avlåtits till kyrkomötet.

390. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående tillfällig löneförbättring åt kyrkoherdar och komministrar
i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar och vissa extra ordinarie
präster. (223.)

Framställning i ämnet har avlåtits till kyrkomötet.

— 1921 —

478

391. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående dyrtidstillägg åt kontraktsprostar. (224.)

Framställning i ämnet har avlåtits till kyrkomötet.

392. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition med förslag till

lag om ändrad lydelse av 10 § i lagen om reglering av prästerskapets
avlöning den 9 december 1910. (240.)

Framställning i ämnet har avlåtits till kyrkomötet.

393. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående an slag

till ytterligare lönefyllnad åt en professor vid teologiska fakulteten
i Lund. (252.)

Kungl. Maj:t har den 28 maj 1920 meddelat beslut i ärendet.

394. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående dispo sition

av elevavgifterna vid tandläkarinstitutet. (253.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1920 meddelat beslut i ärendet.

395. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag

till fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala samt till anordnande av utbildningskurser
för lärarinnor i hushållsgöromål. (254.)

Kungl. Maj:t har den 25 september 1920 meddelat beslut i ärendet.

*

396. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjda

stipendier för elever vid folkskoleseminarier jämte en i ämnet väckt
motion. (251.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1920 meddelat beslut i ärendet.

397. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa områden från klockarbostället i Vinslövs församling (271.)

Framställning i ärendet har avlåtits till kyrkomötet.

398. den 29 maj, angående åtgärder för en vidgad folkbildningsverksamhet

m. m. (239.)

Sedan Kungl. Maj:t den 30 juni 1920 bemyndigat departementschefen att tillkalla

sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning i ämnet, har departementschefen
den 7 juli 1920 tillkallat sådana sakkunniga.

Utredning i ärendet har ännu ej fullgjorts.

399. den 1 juni, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (296.)

Kungl. Maj:t har den 30 juni 1920 meddelat beslut beträffande de på ecklesiastikdepartementets
föredragning ankommande punkterna 27—29.

400. samma dag, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (299.)

— 1921 —

479

Kungl. Maj:t har den 30 juni 1920 meddelat beslut beträffande de på ecklesiastikdepartementets
föredragning ankommande punkterna 1 och 23—27.

401. samma dag, angående ersättning för resekostnad och dagtraktamente till
kyrkomötets självskrivna ledamöter. (308.)

Kungl. Maj:t har den 29 oktober 1920 meddelat beslut i ärendet.

402. den 4 juni, angående vissa pensioner och understöd. (329.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1920 meddelat beslut beträffande de på ecklesiastikdepartementets
föredragning ankommande punkterna 1 samt 14 och 15.

403. den 5 juni, angående statens medverkan till meddelande i större om fattning

än nu sker av insikter i ekonomiska och näringsorganisatoriska
ämnen. (297.)

Kungl. Maj:t har den 2 oktober 1920 anbefallt skolöverstyrelsen att avgiva utlåtande
i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

404. den 8 juni, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner
och understöd. (341.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1920 meddelat beslut beträffande den på ecklesiastikdepartementets
föredragning ankommande punkten 5.

405. den 10_ juni,- i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning
av arvodena åt ordförande och ledamöter i styrelsen för statens anstalt
för pensionering av folkskollärare m. fl. (353.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1920 meddelat beslut i ärendet.

406. den 15 juni, angående beredande av statsbidrag till uppförande av
byggnader för folkskoleväsendet i riket. (365.)

Kungl. Maj:t har den 25 september 1920 anbefallt skolöverstyrelsen att avgiva utlåtande
i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

407. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

gjorda framställning om anslag till fonden för räntefria studielån.

(373.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1920 anbefallt statskontoret att inkomma med förslag
till föreskrifter.

Sådant förslag har ännu ej inkommit.

408. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående an slag

till driftkostnader för akademiska sjukhuset i Uppsala. (376.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1920 meddelat beslut i ärendet.

— 1921 —

480

409. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyr
tidstillägg åt biskoparna i Härnösands stift E. F. Lönegren och i Luleå
stift O. Bergqvist. (382.)

Kungl. Maj:t har den 30 juni 1920 meddelat beslut i ärendet.

410. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt den Hjertbergska antikvarien vid vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien. (384.)

Kungl. Maj:t har den 30 juni 1920 meddelat beslut i ärendet.

411. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i punkt 42 under
åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen dels ock i särskild proposition
n:r 293 gjorda framställningar angående bidrag till avlönande av
svenska sjömanspräster i vissa utländska hamnstäder m. m. (383.)

Kungl. Maj:t har den 30 juni 1920 meddelat beslut i ärendet.

412. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare vid tekniska skolorna i Stockholm och
Eskilstuna, bergsskolorna i Filipstad och Falun samt vävskolan^ i Borås.
(385.)

Kungl. Maj:t har den 17 december 1920 meddelat slutligt beslut i ärendet.

413. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1920—1921 åt dels
kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt vissa extra
ordinarie präster, dels ock innehavare av prästerliga emeritilöner jämte en
i ämnet väckt motion. (389.)

Kungl. Maj:t har den 16 juli 1920 beslutat kungörelser i ärendet (svensk författningssamling
n:r 504 och 505).

414. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring för viss personal vid livrustkammaren. (390.)

Kungl. Maj:t har den 25 september 1920 meddelat beslut i ärendet,

41.5. den 18 juni, angående beredande av anslag utav statsmedel till svensk
biblioteksverksamhet i utlandet. (367.)

Sedan Kungl. Maj:t den 6 juli 1920 anbefallt skolöverstyrelsen, riksbibliotekarien
och riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet att avgiva utlåtanden i
ärendet, hava sådana utlåtanden inkommit från skolöverstyrelsen den 6 december
och från riksbibliotekarien den 24 juli 1920.

Riksföreningens yttrande har ännu ej inkommit.

416. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyr -

1921 —

481

tidstillägg för år 1920 åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisnings
anstalter jämte i ämnet väckta motioner. (381.)

Kungl. Maj:t har den 30 juni beslutat kungörelser i ämnet (svensk författningssamling
n:r 496, 497 och 502).

417. samma dag,i anledning av Kungl. Maj:t proposition angående anslag till
nordiska museet för beredande av tillfällig löneförbättring och dyrtidstilllägg
åt viss personal. (424.)

Kungl. Maj:t har den 30 juni och den 25 september 1920 meddelat beslut i ärendet.

418. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring åt viss lärarpersonal vid kommunala mellanskolor.
(425.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1920 beslutat kungörelse i ämnet (svensk författningssamling
n:r 503).

419. samma dag, angående ersättning i vissa fall till pastorat för kostnaderna
för nybyggnadsskyldighet å prästerligt löneboställe. (450.)

Sedan kyrkofondskommittén den 1 november 1920 inkommit med infordrat utlåtande
i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

420. samma dag, angående utgivande av billiga folkupplagor av vissa författares
skrifter. (452.)

Kungl. Maj:t har den 19 november 1920 anbefallt svenska akademien att avgiva
utlåtande i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

421. den 21 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för

år 1921 elvte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indrag ningsstaterna.

(ll A.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1920 meddelat beslut beträffande de på ecklesiastikdepartementets
föredragning ankommande punkterna 3—6, 9, 23 och 24.

422. den 22 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för

år 1921 åttonde huvudtitel; innefattande anslagen till ecklesiastikdeparte mentet.

(8 A.)

Kungl. Maj:t har den 22 och den 30 juni, den 9, den 16 och den 24 juli, den 27
augusti, den 25 september, den 2, den 15 och den 22 oktober, den 5, den 19 och
den 26 november samt den 3, den 10, den 17 och den 31 december 1920 slutligen
avgjort skilda delar av ärendet. Dock äro nedan omförmälda punkter ännu icke slutbehandlade.

Punkten 19, angående ett kvinnligt biträde vid nationalmuseum.

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1920 anbefallt nationalmusei chef att inkomma
med förslag till närmare bestämmelser rörande ifrågavarande biträdesbefattning.

Sådant förslag har ännu ej inkommit.

61 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1931 års riksdag.

482

Punkten 56, angående bidrag till uppehållande av verksamheten vid den vid konsthögskolan
anordnade skolan lör dekorativ konst.

Sedan akademien för de fria konsterna den 8 december 1920 inkommit med
förslag i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 60, angående anslag till kungl. operan.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 107, angående en stiftelse vid universitetet i Lund för svensk folkminnesforskning.

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1920 anbefallt universitetskanslern att inkomma
med yttrande i ärendet.

Sådant yttrande har ännu ej inkommit.

Punkten 135, angående anslag till en poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1920 anbefallt överståthållarämbetet att från
stadsfullmäktige i Stockholm infordra och till Kungl. Maj:t överlämna yttrande,
huruvida de vore villiga att uppfylla ett vid anslaget fäst villkor.

Sådant yttrande har ännu ej inkommit.

Punkten 140, angående bidrag till tryckning av doktorsavhandlingar vid högskolorna
i Stockholm och Göteborg.

Sedan lärarkollegierna vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska
institutet avgivit infordrat utlåtande i ärendet, har statskontoret den 17 november
1920 anbefallts att yttra sig i detsamma.

Sådant yttrande har ännu ej inkommit.

Punkten 157, angående anslag till resestipendier åt lärare vid Chalmers tekniska
institut.

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1920 anbefallt styrelsen för Chalmers tekniska
institut att inkomma med förslag till bestämmelser i fråga om detta anslag.

Sådant förslag har ännu ej inkommit.

Punkten 198, angående utvidgning av folkskoleseminariets i Stockholm lokaler.

Kungl Maj:t har den 22 juni 1920 anbefallt byggnadsstyrelsen att inkomma
med ritningar och förslag i ärendet.

Sådant förslag har ännu ej inkommit.

Punkten 206, angående utbildningskurser för lärare och lärarinnor vid hjälpklasser
för psykiskt efterblivna barn.

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1920 anbefallt skolöverstyrelsen att inkomma
med förslag till bestämmelser för användning av för ändamålet beviljat anslag.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

Punkten 213, angående beredande av möjlighet till skolgång för fattiga, på längre
avstånd från skolan boende skolpliktiga barn inom Hotagens och Frostvikens församlingar.

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1920 anbefallt skolöverstyrelsen att efter vederbörandes
hörande inkomma med förslag till bestämmelser rörande anslagets användning.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

Punkten 237, angående avlöning av de vid skyddshem anställda folk- och småskollärare.

— 1921 —

v

48ft

Sedan skolöverstyrelsen avgivit infordrat utlåtande i ärendet, har Kungl. Maj:t
den 8 december 1920 anbefallt fattigvårdslagstiftningskommittén att inkomma med
yttrande i detsamma.

Sådant yttrande har ännu ej inkommit.

Punkten 246, angående förstärkning av det ordinarie reservationsanslaget till tekniska
läroverk.

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1920 anbefallt skolöverstyrelsen att inkomma

med förslag till bestämmelser rörande fördelning och disposition av ifrågavarande
anslag.

Sådant förslag har ännu ej inkommit.

Punkten 250, angående understöd till obemedlade och mindre bemedlade elever
vid statsunderstödda enskilda skolor för husmodersutbildning.

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1920 anbefallt skolöverstyrelsen att inkomma

med förslag till allmänna föreskrifter och bestämmelser i fråga om dessa understöd.

Sådant förslag har ännu ej inkommit.

Punkten 295, angående anslag till resestipendier åt journalister.

Sedan centralstyrelsen för svenska journalistföreningen, styrelsen för publicistklubben
och styrelsen för svenska tidningsutgivarföreningen den 27 september 1920
inkommit med uppgift å valda ledamöter i den nämnd, som skall avgiva förslag
till utdelning av ifrågavarande stipendier, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. ''

Punkten 297, angående rasbiologiska undersökningar.

Sedan universitetskanslern och medicinalstyrelsen den 6 november och den 27
oktober 1920 inkommit med infordrade utlåtanden i ärendet, är detsamma beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 301, angående en arkitekturhistorisk monografi över Visby stadsmur.

Sedan vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien den 7 december 1920 inkommit
med infordrat utlåtande i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Majrts
prövning.

423. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tillläggsstatens för
år 1920 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 B.)

Kungl. Maj:t har den 22 och den 30 juni, den 16 juli, den 25 september, den 15
oktober, den 26 november samt den 3, den 17 och den 31 december 1920 slutligen
avgjort skilda delar av ärendet. Dock är nedan angivna punkt ännu icke slutbehandlad.

Punkten 73, angående uppförande av laboratoriebyggnad m. m. för tekniska högskolans
fackskola för kemisk teknologi.

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1920 förklarat sig vilja framdeles, på gjord hemställan
av vederbörande, förordna om disposition av för ifrågavarande ändamål anvisat
belopp.

- 1921 —

484

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

424. den 18 februari 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar. (18.)

Anmäldes den 9 april 1920, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

425. den 1 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord. (40.)

Anmäldes den 26 mars 1920, därvid förordnades, att skrivelsens innehåll skulle

meddelas vederbörande till kännedom (svensk författningssamling n:r 108).

426. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående upplåtelse
av kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor. (41.)

Anmäldes den 26 mars 1920, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (svensk författningssamling
n:r 107).

427. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående av stående

i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av
nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark. (42.)

Anmäldes den 26 mars 1920, därvid förordnades, att skrivelsens innehåll skulle

meddelas vederbörande till kännedom (svensk författningssamling n:r 109).

428. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ut betalande

av visst statslån från egnahemslånefonden till Kungsörs egnahemsförening
u. p. a. (43.)

Anmäldes den 26 mars 1920, därvid förordnades, att skrivelsens innehåll skulle
meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

429. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående av sättande

till nationalpark av ett område vid berget Yaddetjåkko i närheten
av Torne träsk. (44.)

Anmäldes den 26 mars 1920, därvid vetenskapsakademien anbefalldes inkomma med
förslag till bestämmande av gränserna för nationalparkens område. Sedan det sålunda
infordrade förslaget inkommit, anmäldes skrivelsen ånyo den 25 september
1920, därvid gränserna för nationalparken fastställdes.

430. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
organisation av statsdepartementen i vad densamma rör jordbruksdepartementet.
(65.)

Anmäldes den 30 mars 1920, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

431. samma dag, i anledning av utav Kungl. Maj:t gjorda framställningar
angående kolonisation å vissa kronoparker. (66.)

Anmäldes den 26 mars 1920, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

— 1921 —

485

432. den 14 mars, i anledning av utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjord framställning angående åtgärder för höjande av det mindre jordbruket.
(67.)

Anmäldes den 26 mars 1920, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom, samt utfärdades två kungörelser
i ämnet (svensk författningssamling n:r 113 och 114).

433. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

gjorda framställning om anslag till anordnande av utbildningskurser för
kontrollassistenter. (68.)

Anmäldes den 26 mars 1920, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (svensk författningssamling
n:r 115) samt fattades i övrigt erforderligt beslut.

434. den 23 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående

lånefonden för inköp av ädla avelsston. (99.)

Anmäldes den 26 mars 1920, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse, samt

utfärdades kungörelse i ämnet (svensk författningssamling n:r 116).

435. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående sta tens

spannmålslagerhus och fryshus. (100.)

Anmäldes den 26 mars 1920, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

436. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss

garanti åt de svenska sockerfabriksaktiebolagen. (102.)

Anmäldes den 26 mars 1920, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom.

437. den 24 mars, i anledning av Kungl. Majrts framställning angående

egnahemslånefonden. (98.)

Anmäldes den 26 mars 1920, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition beslutat skulle meddelas vederbörande
till kännedom, samt utfärdades två kungörelser i ämnet (svensk författningssamling
n:r 127 och 128). Med anledning av riksdagens i skrivelsen gjorda anhållan
är frågan om åtgärder från statens sida för underlättande av nyodling m. m.
å egnahemslägenheter under utredning inom jordbruksdepartementets egnahemsavdelning.

438. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående kolonisternas
kreaturslånefond. (101.)

Anmäldes den 26 mars 1920, därvid statskontoret anbefalldes inkomma med ytt rande

angående de närmare bestämmelser, som kunde finnas erforderliga för lånerörelsen.
Sedan sådant yttrande inkommit, anmäldes skrivelsen ånyo den 4 juni
1920, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (svensk författningssamling n:r 265).

439. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående in förselmonopol

å socker. (124.)

— 1921 —

486

Anmäldes den 22 oktober 1920, därvid förordning i ämnet utfärdades (svensk författningssamling
n:r 690).

440. den 12 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående för,
säljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från

sådana egendomar. (155.)

Anmäldes den 4 juni 1920, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

441. den 16 april, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i
lagen om enskilda vägar på landet. (72.)

Skrivelsen har överlämnats till kommunikationsdepartementet.

442. samma dag, angående åtgärder för ökad användning av fisk inom
landet. (106.)

Anmäldes den 30 april 1920, därvid beslöts remiss till lantbruksstyrelsen. Sedan
det sålunda infordrade utlåtandet inkommit samt folkhushållningskommissionen
av juni 1919 därefter avgivit yttrande i ärendet, anmäldes skrivelsen ånyo den
10 augusti 1920, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades tillkalla
sakkunniga personer för verkställande av utredning och avgivande av förslag för
åstadkommande av ökad användning av fisk inom landet och för sådant främjande
i allmänhet av fiskerinäringen, att densamma måtte kunna bedrivas med
ekonomiskt tillfredsställande resultat. De sakkunnigas utredning är ännu ej avslutad.

443. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag såsom
kapitalökning för kraftledningslåuefonden m. m. (143.)

Anmäldes den 30 april 1920, därvid förordnades, att skrivelsens innehåll skulle
meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

444. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till
utbildningskurs för vissa förrättningsmän vid dräneringsföretag. (144.)

Anmäldes den 30 april 1920, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

445. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
för anordnande av jägmästarbostäder m. m. (145.)

Anmäldes den 30 april 1920, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

446. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om bidrag
till utgivande av trigonometriskt tabellverk för maskinräkning. (146.)

Anmäldes den 30 april 1920, därvid det av riksdagen för ändamålet anvisade anslaget
utanordnades.

447. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte
av mark mellan kronan och Störa Kopparbergs bergslags aktiebolag.
(147.)

Anmäldes den 30 april 1920, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

— 1921 —

487

448. den 16 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående äntå
gande av ett utav kakelugnsmakaren J. G. Öhlund i Luleå erbjudet ackord.
(149.)

Anmäldes den 30 april 1920, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

449. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökat
statsbidrag till jordbrukskassor. (150.)

Anmäldes den 30 april 1920, därvid utfärdades tvä kungörelser i ämnet (svensk författningssamling
n:r 171 och 172).

450. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 24 juli 1903 angående vård
av enskildes skogar. (152.)

Anmäldes den 30 april 1920, därvid lag i ämnet utfärdades (svensk författnings
samling n:r 170).

451. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 59 § i lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891 och till lag med vissa bestämmelser
ifråga om granskning och justering av under år 1919 upprättad
vägfyrktalslängd jämte en i ämnet väckt motion. (154.)

Anmäldes den 11 juni 1920, därvid beslöts remiss till lagrådet. Sedan det sålunda
infordrade utlåtandet inkommit, utfärdades den 18 juni 1920 två lagar i ämnet
(svensk författningssamling n:r 349 och 350).

452. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, n:r 11, angående

försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar, punkterna 11 och 12. (156.)

Anmäldes den 11 juni 1920, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

453. den 27 april, angående vissa framställningar rörande pensioner och
understöd. (174.)

Anmäldes den 11 juni 1920 i den del, som tillhörde jordbruksdepartementets handläggning,
varvid av skrivelsen föranledda beslut fattades.

454. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionering
av vissa befattningshavare hos hushållningssällskapen m. fl
(247.)

Anmäldes den 22 juni 1920, därvid utfärdades kungörelse angående tillägg till reglementet
den 31 december 1919 (n:r 878) för statens anstalt för pensionering av
folkskollärare m. fl. (svensk författningssamling n:r 380) samt fattades i övrigt av
skrivelsen föranledda beslut.

455. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för kvinnliga biträdet hos domänstyrelsen A. M. T. Liljegren att övergå
å ny lönestat för kvinnliga biträdesbefattningar hos styrelsen. (259.)

— 1921 —

488

Anmäldes den 28 maj 1920, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt för
vederbörandes underrättande.

456. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 1 och 9 §§ i förordningen den 18 juni
1915 om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de
delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till Lappmarken,
ävensom två i ämnet väckta motioner. (260.)

Skrivelsen, vari meddelades, att riksdagen avslagit Kungl. Maj:ts framställning, anmäldes
den 11 juni 1920.

457. samma dag, i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition angående ändrade
bestämmelser för tilläggsbidrag till innehavare av odlingslägenheter
å kronomark i de sex nordligaste länen ävensom av nybyggeslägenheter
å Alträsks nybyggesområde. (261.)

Anmäldes den 4 juni 1920, därvid utfärdades kungörelse i ämnet (svensk författningssamling
n:r 260) samt meddelades bestämmelser angående tilläggsbidrag till innehavare
av nybyggeslägenheter inom Alträsks nybyggesområde.

458. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, n:r 106, an gående

försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar, punkt 7. (262.)

Anmäldes den 4 juni 1920, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

459. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana
egendomar. (263.)

Anmäldes den 4 juni 1920, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

460. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grun der

för bestämmelser i fråga om användande av sax för fångande av
djur jämte i ämnet väckta motioner. (264.)

Anmäldes den 28 maj 1920, därvid beslöts remiss till sakkunniga för utredning i

fråga om tillgodogörande av kronans fisken samt jakten å viss kronomark. Sedan
yttrande inkommit från bemälda sakkunniga, anmäldes ärendet ånyo den 10 december
1920, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (svensk författningssamling
n:r 816).

461. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, n:r 11, angående

försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar, punkt 6. (265.)

Anmäldes den 22 juni 1920, därvid förordnades, att skrivelsens innehåll skulle meddelas
domänstyrelsen till kännedom.

462. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående för —

1921 —

489

säljning av visst till Seminghundra häradsallmänning i Stockholms län
hörande område. (266.)

Anmäldes den 28 maj 1920, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

4611. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana
egendomar. (269.)

Anmäldes den 28 maj 1920, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

464. samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående åtgärder för tryggande av potatisodlingen i riket. (270.)

Anmäldes den 28 maj 1920, därvid beslöts remiss till lantbruksstyrelsen. Styrelsens
utlåtande har ännu ej inkommit.

465. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor. (272.)

Anmäldes den 28 maj 1920, därvid beslöts remiss till folkhushållningskommissionen
av jimi 1919. Sedan det sålunda infordrade utlåtandet inkommit, utfärdades den
4 juni 1920 kungörelse i ämnet (svensk författningssamling n:r 252).

466. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

förordning angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens
län. (258.)

Anmäldes den 18 juni 1920, därvid förordning i ämnet utfärdades (svensk författningssamling
n:r 33l).

467. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet
i enskild ägo. (284.)

Skrivelsen har överlämnats till justitiedepartementet.

468. samma dag, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,

innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (296.)

Anmäldes den 16 juli 1920 i de delar, som tillhörde jordbruksdepartementets handläggning,
därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen beslutat skulle
meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

469. samma dag, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,

innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (299.)

Anmäldes den 16 juli 1920 i den del, som tillhörde jordbruksdepartementets handläggning,
därvid Kungl. Maj:t godkände riksdagens i berörda del av skrivelsen anmälda
beslut samt förordnade, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen i ämnet beslutat
skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

470. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag

till anordnande av utbildningskurser i beteskultur och ängsskötsel. (300.)

Anmäldes den 11 juni 1920, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom.

62 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1021 års riksdag.

490

471. den 1 juni, angående reglering av utgifterna för kapitalökning för år
1921, i vad angår jordbruksärendena. (301.)

Anmäldes den 22 juni 1920, därvid förordnades, att skrivelsens innehåll skulle meddelas
vederbörande till kännedom och efterrättelse.

472. samma dag, angående reglering av utgifterna för kapitalökning å tillläggsstat
till riksstaten för år 1920, i vad rör jordbruksärenden. (302.)

Anmäldes den 22 juni 1920, därvid förordnades, att skrivelsens innehåll skulle meddelas
vederbörande till kännedom.

473. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, n:r 189, angå ende

försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar, punkt 3. (305.)

Anmäldes den 11 juni 1920, därvid förordnades, att skrivelsens innehåll skulle meddelas
domänstyrelsen till kännedom.

474. samma dag, i anledning av väckt motion angående uppläggande av

en statens fria jordbruksegnahemsfond och en statens fria fiskerifond.
(306.)

Den i skrivelsen berörda frågan är under utredning inom jordbruksdepartementets
egnahemsavdelning.

475. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispo nerande

av 1919 års avkastning av statens hästavelsfond. (344.)

Anmäldes den 22 juni 1920, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

476. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avtal

om inköp av bränntorv för statens räkning. (345.)

Anmäldes den 22 juni 1920, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

477. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående än drade

villkor för lån från täckdikningslånefonden m. m. jämte en i ämnet
väckt motion. (346.)

Anmäldes den 22 juni 1920, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse, samt utfärdades
kungörelse i ämnet (svensk författningssamling n:r 332).

478. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ny
stat för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet jämte
en i ämnet väckt motion. (347.)

Anmäldes den 22 juni 1920, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

479. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag för
anställande av torvbiträden. (348.)

Anmäldes den 22 juni 1920, därvid av skrivelsen föranledda beslut fattades.

— 1921 —

491

480. den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid domänverket.
(354.)

Anmäldes den 22 juni 1920, därvid förordnades, att skrivelsens innehåll skulle meddelas
domänstyrelsen till kännedom.

481. den 15 juni, angående anordnande av fasta försöksgårdar för jord bruket.

(364.)

Anmäldes den 22 juni 1920, därvid beslöts remiss till lantbruksstyrelsen. Sedan

det sålunda infordrade utlåtandet inkommit samt styrelsen för centralanstalten för
försöksväsendet på jordbruksområdet avgivit yttrande i ärendet, har Kungl. Maj:t
den 26 november 1920 anbefallt sistnämnda styrelse att verkställa utredning i ärendet.
Denna utredning är ännu ej avslutad.

482. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa

anslag till lantmäteriväsendet m. m. jämte tre i ämnet väckta motioner.
(321.)

Anmäldes den 22 juni 1920. Därvid utfärdades förordning angående den gott görelse,

lantmätare äger uppbära av sakägare, (lantmäteritaxa) samt kungörelser angående
villkor och bestämmelser för åtnjutande av dels fastställda avlöningar för

distriktslantmätare m. m., dels i staten för lantmäterikontoren i länen för ordinarie befattningshavare
upptagna avlöningar och dels de i staten för lantmäteristyrelsen för
ordinarie befattningshavare upptagna avlöningar (svensk författningssamling n:r 376
—379). Tillika beslöts, att skrivelsen i den del den avsåge anhållan att städers
och stadsliknande samhällens mätningsväsende måtte ordnas i huvudsaklig överensstämmelse
med stadsplanelagskommitténs förslag skulle överlämnas till justitiedepartementet.
Vidare anbefalldes lantmäteristyrelsen att inkomma med förslag till de
ändringar i förslaget till mätningsförordning, som påkallades av vad riksdagen härom
anhållit, dels till bestämmelser angående borttagande av förste lantmätarnas rätt till
lösen av kopior m. m., dels till bestämmelser för åtnjutande av bidrag från anslagen
till jordavsöndringar och ägostyckningar, till skiften och hemmansklyvningar
samt till utflyttnings- och väganläggningskostnader, dels ock angående ytterligare
lättnader åt mindre bemedlade sakägare i lantmäterikostnader. Därjämte förklarade
sig Kungl. Maj:t vilja framdeles fatta beslut beträffande dels riksdagens anhållan
om utredning angående en efter städernas behov lämpad mätningsstadga, dels ock
angående rese- och traktamentsförordning. I övrigt fattades av skrivelsen föranledda
beslut. Sedan lantmäteristyrelsen inkommit med ovanberörda förslag till ändringar i
förslaget till mätningsförordning, utfärdades den 17 december 1920 förordning i ämnet.

483. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för domänverkets personal ävensom en i ämnet väckt motion. (322.)

Anmäldes den 22 juni 1920, därvid utfärdades avlöningsreglemente för tjänstemän
vid domänverket (svensk författningssamling n:r 493) samt chefen för jordbruksdepartementet
bemyndigades tillkalla sakkunniga personer att verkställa utredning och
avgiva förslag beträffande vissa föreskrifter med anledning av avlöningsreglementets
tillämpning m. m., varjämte Kungl. Maj:t dels förklarade sig vilja framdeles meddela
beslut angående riksdagens anhållan om förnyad utredning beträffande organisations —

1921 —

492

och avlöningsförhållanden vid domänverket, dels ock fattade i övrigt erforderliga
beslut. Den 30 juni 1920 anmäldes ärendet ånyo i nyssberörda uppskjutna del, därvid
chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades tillkalla sakkunniga personer för
att verkställa utredning rörande organisations- och avlöningsförhållanden vid domänverket
in. m.

484. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag ifråga
om antalet av vissa befattningar vid domänverket. (323.)

Anmäldes den 22 juni 1920, därvid av skrivelsen föranlett beslut fattades.

485. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens skogsskolor och skogshushållning i allmänhet m. m. (324.)

Anmäldes den 22 juni 1920, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

486. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning
av anslagen för tillsyn å enskildas skogar. (325.)

Anmäldes den 22 juni 1920, därvid förordnades, att vad Kungl. Majrt och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

487. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ny
stat för statens skogsförsöksanstalt. (326.)

Anmäldes den 22 juni 1920, därvid av skrivelsen föranledda beslut fattades.

488. samma dag, i anledning av väckta motioner om vidtagande av åtgärder
för tillgodoseende av elektrisk energi för landsbygden i det område,
som omfattas av sydsvenska kraftaktiebolaget. (327.)

Anmäldes den 30 juni 1920, därvid beslöts Temiss till sakkunniga för utredning om
landsbygdens elektrifiering. Yttrande från de sakkunniga har ännu ej inkommit.

489. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst m. m. i vad rör jordbruksärenden. (411.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

490. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
kungörelse med särskilda grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
vid domänverket. (412.)

Anmäldes den 25 september 1920, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (svensk författningssamling
n:r 637) samt fattades i övrigt erforderligt beslut.

491. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående tillfällig
löneförbättring under år 1920 för viss personal inom den civila
statsförvaltningen ävensom angående förstärkning av de till avlönande av
vissa extra befattningshavare inom samma förvaltning samt till vikariatsersättningar
m. m. anvisade medel i vad rör jordbruksärenden. (413.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

492. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts framställning om anslag till
lanthushållningsskolan vid Rimforsa. (414.)

— 1921 —

498

Anmäldes den 30 juni 1920, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

493. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till anordnande av en allmän jordbruksräkning. (415.)

Anmäldes den 30 juni 1920, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (svensk författningssamling
n:r 467) samt fattades i övrigt erforderliga beslut.

494. samma dag, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar jämte två i ämnet väckta motioner. (416.)

Anmäldes den 30 juni 1920, därvid Kungl. Maj:t godkände riksdagens beslut i vad
det skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag samt utfärdade kungörelser dels angående
ökat understöd åt lantmannaskolor för läsåret 1920—1921, dels angående ökat
understöd åt lanthushållsskolor för läsåret 1920—1921, dels angående ökat understöd
för tiden 1 januari—31 oktober 1920 åt lanthushållsskolor och dels angående
förhöjda understöd av statsmedel för läsåret 1920—1921 åt vissa elever vid lägre
lantbruksundervisningsanstalter (svensk författningssamling n:r 468—471).

495. samma dag, i anledning av väckt motion om anslag till en flottledslånefond.
(426.)

Anmäldes den 30 juni 1920, därvid beslöts remiss till domänstyrelsen. Styrelsens
utlåtande har ännu ej inkommit.

496. den 18 juni, angående dyrtidstillägg för år 1920 åt vissa lärare vid
lantmannaskolor och lanthushållsskolor samt lantbruksskolor. (459.)

Anmäldes den 30 juni 1920, därvid Kungl. Maj:t godkände de i skrivelsen anmälda
besluten i vad de skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag samt lantbruksstyrelsen
anbefalldes inkomma med förslag till de närmare föreskrifter, som kunde finnas erforderliga
för tillämpning av grunderna för dyrtidstillägget i fråga och som borde
av Kungl. Maj:t utfärdas. Sedan det infordrade förslaget inkommit, utfärdades den
7 september 1920 kungörelse i ämnet (svensk författningssamling n:r 600).

497. samma dag, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för
år 1921 nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.
(9 A.)

Anmäldes den 22 juni 1920, varvid Kungl. Maj:t utfärdade särskilda kungörelser
dels angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de i staten för stuteriöverstyrelsen
för ordinarie befattningshavare upptagna avlöningar (svensk författningssamling
n:r 494) dels angående visst tillägg till gällande allmänna villkor och
bestämmelser för åtnjutande av de i staterna för hingstdepåerna vid Strömsholm
och Flyinge för ordinarie befattningshavare upptagna avlöningsförmåner (svensk författningssamling
n:r 495), dels med ytterligare bestämmelser för tilläggsbidrag till
med statsbidrag från norrländska resp. allmänna avdikningsanslaget understödda
företag (svensk författningssamling n:r 564 och 565), dels ock angående villkor och
bestämmelser för åtnjutande av de i staten för länsveterinärer upptagna avlöningar
(svensk författningssamling n:r 466) samt förordnade, att i skrivelsen angivna beslut
skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse, ävensom fattade
i övrigt erforderliga beslut.

- 1921 -

494

498. den 18 juni, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1920 nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.
(9 B.)

Anmäldes den 22 juni 1920, varvid Kungl. Maj:t utfärdade särskilda kungörelser
dels angående tillskott till dyrtidstillägg för lantbruksingenjörer, dels angående tillskott
till dyrtidstillägg m. m. för vissa lantmätare, dels ock angående dyrtidstillägg
för år 1920 åt vissa distriktsveterinärer (svensk författningssamling n:r 531—533)
samt förordnade, att i skrivelsen angivna beslut skulle meddelas vederbörande till
kännedom och efterrättelse, ävensom fattade i övrigt erforderliga beslut.

499. den 21 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för
år 1921 elvte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(11 A.)

Anmäldes den 30 juli 1920 i de delar, som tillhörde jordbruksdepartementets handläggning,
därvid förordnades, att skrivelsens innehåll skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

500. den 16 april 1920, angående utredning och förslag rörande inrättande
av ett statsobligationslotteri eller annat under svenska statens kontroll
ställt penninglotteri. (92.)

Ärendet är föremål för förberedande utredning av särskilt tillkallad sakkunnig.

501. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till bedrivande av tekniskt-vetenskaplig forskningsverksamhet inom
kraft- och bränsleområdet. (332.)

Anmäld den 9 juli och den 19 november 1920, därvid beslut fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

502. den 18 juni, angående vidtagande av åtgärder för åstadkommande

av en djuphamn å Sveriges sydkust. (366.)

Sedan kommerskollegium avgivit infordrat utlåtande, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

503. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av varukredit åt vissa nödlidande länder. (405.)

Den 9 juli 1920 har Kungl. Maj:t tillsatt en kommitté med uppdrag att träffa anstalter
för ordnandet av Sveriges deltagande i här ifrågavarande hjälpaktion samt,
efter förhandlingar med representanter för de svenska exportindustrierna, planlägga
och övervaka skeende varuleveranser m. m.

504. den 21 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens

för år 1921 tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet.
(10.)

Anmäld den 9 juli 1920, därvid beslut fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

1921

495

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II härovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1920 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

13. den 31 mars 1920, ifråga om beredande åt den rättssökande allmänheten
av vissa lättnader beträffande handlingars inlämnande till offentlig myndighet.
(91.)

22. den 4 maj, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av §§ 72
och 75 riksdagsordningen. (190.)

23. samma dag, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i gällande
bestämmelser angående val av lekmannaomhud vid kyrkomöte. (191.)

25. den 5 maj, i anledning av väckta motioner om revision av gällande lagbestämmelser
emot fylleri och dryckenskap. (204.)

27. den 7 maj, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av en

provisorisk lag rörande statskontroll över truster och andra monopolis tiska

sammanslutningar inom industri och handel. (209.)

29. den 14 maj, i anledning av väckta motioner om upphävande av stad gandena

angående krigsdomstolar. (227.)

31. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

ny konkurslag m. m. (241.)

— 1921 —

496

40. den 2 juni, i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder för
åstadkommande av samarbete mellan Sverige och Finland i fråga om
rättegångsordningen m. m. (312.)

45. den 8 juni, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av §§ 87
och 88 regeringsformen. (337.)

46. samma dag, i anledning av väckta motioner angående folkomröstningsinstitutet.
(343.)

53. den 15 juni, i anledning av väckta motioner om ändring av § 26 regeringsformen.
(395.)

55. den 18 juni, angående vidtagande av åtgärder till främjande av skandinaviskt
samarbete i lagstiftningsfrågor m. m. (449.)

56. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av § 31 regeringsformen. (461.)

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

64. den 28 februari 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
bemyndigande för Kungl. Maj:t att vid verkställande av utan riksdagen
medgivet fastighetsbyte med danska staten lämna annat än ursprungligen
avsett vederlag m. m. (39.)

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

83. den 10 april 1920, angående vissa pensioner och understöd. (126.)

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

139. den 14 mars 1920, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
försäljning av vissa Växjö hospital tillhöriga markområden. (70.)

— 1921 -

497

143. den 17 mars, i fråga om åstadkommande genom statens ingripande av
bättre anordningar för transport å landsbygden av sjuka till och från
sjukhus. (78.)

145. den 19 mars, i anledning av väckt motion om ändring av 24 § i förordningen
om landsting. (83.)

148. den 24 mars, i anledning av väckta motioner om ändring i § 1 av förordningen
om landsting. (103.)

149. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring i vissa delar av
förordningen om landsting. (104.)

150. den 16 april, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående upphörande av den successiva förnyelsen av stadsfullmäktige
i stad, stadsfullmäktige i Stockholm samt kommunal- och municipalfullmäktige.
(134.)

151. den 17 april, angående meddelande av ändrade bestämmelser rörande
antalet sjuksängar vid lasarett och sjukstugor. (137.)

154. den 29 april, angående utredning rörande åtgärder till avhjälpande av
läkarebristen i de norrländska länen. (168.)

155. samma dag, rörande åvägabringande av utredning och förslag angående
åtgärder för beredande av nödig sjukvård åt befolkningen i övre Norrlands
fjällbygder. (169.)

156. den 4 maj, angående åtgärder för åstadkommande av ett verksamt utrotningskrig
mot bostadsohyra. (161.)

157. samma dag, angående vidtagande av åtgärder för beredande av bättre
bostäder åt befolkningen i övre Norrland. (162.)

158. samma dag, angående statens medverkan för åstadkommande av samlingslokaler,
avsedda att gagna folkets samhälleliga behov och kulturella
strävanden. (163.)

159. samma dag, angående lapplagstiftningskommitténs förstärkande med en
effektiv representation av lappar. (178.)

160. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av ny överläkarbostad vid Göteborgs hospital. (182.)

164. den 18 maj, i fråga om enhetlig organisation av den svenska socialförsäkringens
olika grenar. (202.)

63 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1921 års riksdag.

498

166. den 25 maj, angående förslag till ordnande av bostadsfrågan för provinsialläkare
å landsbygden. (203.)

167. den 26 maj, angående vidtagande av åtgärder i visst syfte i fråga om
den svenska Finnmarken. (237.)

172. den 5 juni, angående begäran om övervägande och eventuellt förslag
beträffande reglering av förhållandet mellan landsbygden och städerna
m. m. (298.)

177. den 12 juni, i anledning av väckta motioner angående upphävande eller
suspension av lagen om arbetstidens begränsning eller ändring i samma
lag. (361.)

179. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning
av tjänstemannasamhället vid Mörby. (377.)

183. den 17 juni, i anledning av väckta motioner om anslag till bekämpande
av olaga brännvinstillverkning. (388.)

184. den 18 juni, i fråga om motarbetande av oregelbunden arbetstillgång.
(368.)

192. den 21 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för år
1921 femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet. (5.)

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

203. den 2 mars 1920, angående viss utredning rörande de med statslån
understödda järnvägsaktiebolagens räkenskaper. (50.)

213. den 16 april, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i lagen
om enskilda vägar på landet. (72.)

214. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av vissa lokaler för metallografiska forskningsinstitutet. (138.)

— 1921 —

499

216. den 28 april, i anledning av väckt motion om ersättning åt vissa fastighetsägare
i Hagalunds municipalsamhälle för skada, som tillskyndats dem
genom anläggandet av en järnvägstunnel under samhället. (170.)

222. den 18 maj, i fråga om anordnande av statlig kontroll över de enskilda
järnvägarnas tidtabeller m. m. (201.)

232. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående elektrifiering
av statsbanelinjen Stockholm—Göteborg. (315.)

237. den 12 juni, i anledning av väckt motion om verkställande av utredning
rörande planmässigt ordnande av regelbunden automobiltrafik å lämpliga
sträckor inom landet m. m. (359.)

238. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen den 30
juni 1916 om automobiltrafik, dels ock i anledning därav väckta motioner.
(360.)

240. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån åt
Svenska lufttrafikaktiebolaget för anordnande av en luftskeppsstation i
Stockholm. (379.)

242. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för anläggning av en statsbana från Hultebo
station å statsbanan Dagarn—Hultebo till Riddarhyttans gruvfält jämte
en i ämnet väckt motion. (371.)

243. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av bostäder för tullverkets personal vid Värtahamnen i Stockholm.
(386.)

245. den 18 juni, i anledning av väckta motioner rörande den s. k. Storängsbanken
å bandelen Graversfors—Åby. (400.)

246. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående låneunderstöd
åt Ostkustbanans aktiebolag jämte i ämnet väckta motioner.
(401.)

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

262. den 24 mars 1920, angående av postverket ifrågasatt övertagande av
stämpel trycket. (95.)

— 1921 —

500

265. den 10 april, i anledning av väckt motion angående stiftelsen »Lars
Hiertas minnes» frikallande från taxering till bevillning samt inkomstoch
förmögenhetsskatt. (122.)

280. den 27 april, angående utredning rörande program för den närmaste framtiden
för svensk finanspolitik. (175.)

281. den 28 april, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag beträffande ändring i sättet för kommuns medverkan
vid avgörande av ärenden, som röra handeln med rusdrycker.
(177.)

295. den 18 maj, angående beredande av rätt till pension åt sådana änkor
och barn efter statstjänare, som enligt nu gällande bestämmelser ej erhålla
pension. (244.)

804. den 26 maj, angående beredande åt de i norra delarna av landet stationerade
statsanställda av vissa särskilda avlöningsförmåner. (238.)

313. den 1 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om vissa ändringar i förordningen den 11 oktober 1907
angående tillverkning av brännvin dels ock väckta motioner om åvägabringande
av förslag till lagbestämmelser i syfte att bekämpä olaglig tillverkning
och försäljning av rusdrycker. (311.)

319. den 2 juni, i anledning av väckta motioner i fråga om förbud mot tillverkning
och import av starkare maltdrycker. (319.)

325. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för vissa tjänstemän att för avlönings förhöjning tillgodoräkna sig tid,
varunder tjänstledighet åtnjutits för fullgörande av militär tjänstgöring.
(351.)

331. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om punschskatt. (320.)

340. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt pensionsberättigade
änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl. (432.)

358. den 18 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kommunalskattelag m. m. jämte inom riksdagen i ämnet väckta motioner.
(444.)

362. samma dag, angående utredning om förändringar i ämbetsverkens orga —

1921 —

501

nisation och arbetssätt för åstadkommande av en effektiv begränsning av
statens administrationskostnader. (451.) •

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

377. den 19 mars 1920, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i förordningen om kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg. (84.)

381. den 4 maj, angående beredande av möjlighet för folkskollärare att genom
självstudier förvärva kompetens för viss undervisning i fortsättningsskolor.
(176.)

382. samma dag, angående utredning och förslag i fråga om ecklesiastik jords
styckning och upplåtande för nybildning och mindre jordbruk. (179.)

388. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i vissa punkter under
åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen samt under samma huvudtitel
av propositionen om tilläggsstat till riksstaten för år 1920, dels ock
i särskilda propositioner n:r 388, 396, 378, 386 och 289 gjorda framställningar.
(214.)

398. den 29 maj, angående åtgärder för en vidgad folkbildningsverksamhet
m. m. (239.)

403. den 5 juni, angående statens medverkan till meddelande i större omfattning
än nu sker av insikter i ekonomiska och näringsorganisatoriska
ämnen. (297.)

406. den 15 juni, angående beredande av statsbidrag till uppförande av byggnader
för folkskoleväsendet i riket. (365.)

407. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till fonden för räntefria studielån. (373.)

415. den 18 juni, angående beredande av anslag utav statsmedel till svensk
biblioteksverksamhet i utlandet. (367.)

419. samma dag, angående ersättning i vissa fall till pastorat för kostnaderna
för nybyggnadsskyldighet å prästerligt löneboställe. (450.)

420. samma dag, angående utgivande av billiga folkupplagor av vissa författares
skrifter. (452.) /

422. den 22 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för
år 1921 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

— 1921 —

502

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

437. den 24 mars 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angå ende

egnahemslånefonden. (98.)

442. den 16 april, angående åtgärder för ökad användning av fisk inom
landet. (106.)

464. den 21 maj, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående åtgärder för tryggande av potatisodlingen i riket. (270.)

474. den 1 juni, i anledning av väckt motion angående uppläggande av en

statens fria jordbruksegnahemsfond och en statens fria fiskerifond. (306.)

481. den 15 juni, angående anordnande av fasta försöksgårdar för jord bruket.

(364.)

482. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa

anslag till lantmäteriväsendet in. m. jämte tre i ämnet väckta motioner.
(321.)

483. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löne reglering

för domänverkets personal ävensom en i ämnet väckt motion.
(322.)

488. samma dag, i anledning av väckta motioner om vidtagande av åtgär der

för tillgodoseende av elektrisk energi för landsbygden i det område,
som omfattas av sydsvenska kraftaktiebolaget. (327.)

495. samma dag, i anledning av väckt motion om anslag till en flottleds lånefond.

(426.)

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

500. den 16 april 1920, angående utredning och förslag rörande inrättande
av ett statsobligationslotteri eller annat under svenska statens kontroll
ställt penninglotteri. (92.)

502. den 18 juni, angående vidtagande av åtgärder för åstadkommande av en
djuphamn å Sveriges sydkust. (366.)

503. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av varukredit åt vissa nödlidande länder. (405.)

— 1921 —

503

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängig gjorts genom skrivelser
från riksdagen före år 1920 men vid samma års början varit i
sin helhet eller till någon del oavgjorda, jämte uppgift om den
behandling, dessa ärenden undergått under år 1920.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

I. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1894, om utredning rörande bolags förvärv av jordegendom
i vissa delar av landet. (119.)

1920 den 30 januari anmäldes ärendet i statsrådet och beslöts, att skrivelsen icke
skulle föranleda vidare åtgärd.

2. den 8 maj 1897 angående beredande av ordnade förhållanden med avseende
å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarna. (80.)

Förslag härutinnan har ännu ej avgivits av fattigvårdslagstiftningskommittén, till
vilken ärendet överlämnats.

3. samma dag, angående vidtagande av åtgärder för kontroll över vården
och förvaltningen av fromma stiftelser inom landet. (82.)

De sakkunniga, till vilka skrivelsen överlämnats, hava ännu ej avgivit förslag i ämnet.

4. den 11 maj 1898, med begäran om utarbetande av förslag till ny legostadga.
(102.)

Lag om upphävande av vissa bestämmelser i legostadgan, utfärdad den 9 maj 1919
(svensk författningssamling n:r 212). I övrigt är ärendet fortfarande beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

— 1921 —

504

5. den 8 maj 1900, i anledning av väckt motion angående tillägg till 11
kap. strafflagen. (65.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majrts prövning.

6. den 9 maj 1900, i anledning av riksdagens år 1899 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1898. (81.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 20 mars 1901, i anledning av väckt motion angående ändring av 20
kap. 4 § i byggningabalken i syfte att åstadkomma tillräckliga och lämpliga
lokaler för häradsrätternas sammanträden. (28.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 1 maj 1901, i anledning av riksdagens år 1900 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1899. (64.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

9. den 1 juni 1901, i anledning av väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande av jordbruksnäringen inom skogsbygderna i
Norrland och Dalarne. (128.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 15 april 1902, i anledning av väckta motioner om åstadkommande
av förbättrade bestämmelser till skydd för omyndigas egendom. (41.)

Ärendet är överlämnat till lagberedningen.

11. den 26 april 1902, angående allmänna bestämmelser, avseende skydd för
djur vid deras transporterande. (48.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 8 maj 1902, angående offentliga revisorer. (83.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 10 maj 1902, i anledning av riksdagens år 1901 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1900. (80.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

14. den 11 maj 1902, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, och
till lag om ändrad lydelse av 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen.
(87.)

Sedan socialstyrelsen i ärendet avgivit infordrat utlåtande, har ärendet överlämnats

till straff lagskommissionen.

— 1921

505

lo. den 13 maj 1902, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken m. m., så vitt angår
den vid behandlingen av propositionen inom riksdagen väckta frågan
om ett vidsträcktare användande av fyllnadsed. (94.)

Ärendet är överlämnat till processkommissionen.

lti. den 20 maj 1902, angående tryckfrihetsförordningens föreskrifter om boktryckerier
och om tillsynen över tryckta skrifters offentliggörande. (139.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 4 mars 1903, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj-t angående ändrade bestämmelser rörande bokföringsskyldighet. (20.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 11 april 1903 angående åtgärder mot de olägenheter, som förorsakas
genom vissa slag av fabriksdrift. (52.)

Ärendet, som överlämnats av finansdepartementet, är på Kungl. Maj:ts provning beroende.
6

19. den 22 april 1903, i anledning av väckt motion angående ändrade bestämmelser
om sammanträffande av brott m. m. (58.)

Ärendet är överlämnat till strafflagskommissionen.

i 20- den 22 mars 1904, i anledning av väckt motion med förslag till ändrad
lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken. (24.)

Ärendet är överlämnat till inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga för fortsatt
behandling av frågan om ny gruvlagstiftning.

21. den 7 april 1904, i anledning av väckt motion angående undanskiftande
i mindre bemedlades dödsbon av medel till minderårigt barns underhåll
och uppfostran. (37.)

Lagberedningen har ännu icke avgivit förslag i ämnet.

22. samma dag, i anledning av väckt motion om tillägg till 14 kap. 45 S
strafflagen. (38.)

Den kommitté, till vilken ärendet överlämnats, har ännu ej avgivit förslag i ämnet.

23. den 13 april 1904, i anledning av dels justitieombudsmannens framställning
om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om för brott häktade
personers inställande för domstol, dels ock två i liknande syfte avgivna
motioner. (65.)

Förslag till nya bestämmelser om polisundersökning och häktning m. m. har utarbetats
inom justitiedepartementet, vilket förslag den 27 februari 1920 remitterats till
lagrådet. Sedan lagrådets yttrande avgivits, är förslaget på prövning beroende.

24. den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning av kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

64 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1921 ån riksdag.

506

25. den 6 maj 1905, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser
i syfte att bereda innehavare av förlagsinteckning större trygghet mot
förlust i de fall, då rörelsen överlåtes å annan person eller flyttas från
ort till annan, (l 17.)

Ärendet har under år 1920 ej varit föremål för behandling.

26. den 12 maj 1905, i anledning av väckt motion angående utarbetande av
förslag till lag om försäkringsavtal. (132.)

Kungl. Maj:t har den 8 november 1918 uppdragit åt en kommitté att uppgöra förslag
till lagstiftning angående försäkringsavtal.

27. den 2 maj 1906, i anledning av väckt motion angående skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om framläggande av förslag till lag om dödande
av bortkomna handlingar. (97.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 8 maj 1906, i anledning av väckta motioner angående dels revision
av konkurslagen m. m., dels ock tillägg till 73 § i samma lag. (104.)

Det i nästföregående års berättelse omförmälda förslaget förelädes 1920 års riksdag
men vann ej riksdagens godkännande. Sedan nya sakkunniga tillkallats, har ett nytt
förslag utarbetats, vilket förslag kommer att föreläggas 1921 års riksdag.

29. den 19 februari 1908, i anledning av justitieombudsmannens framställning
om ändring av vissa bestämmelser i 24 kap. strafflagen. (13.)

Ärendet har överlämnats till strafflagskommissionen.

30. den 24 mars 1908, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om förekommande av olägenheter
i följd av bebyggande av områden, som därtill äro ur hälsosynpunkt
otjänliga. (38.)

Ärendet är överlämnat till den kommitté, som förordnats att verkställa, revision av
stadsplanelagen m. m.

31. den 8 april 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående undersökning av sinnesbeskaffenheten hos tilltalad, som
av underrätt dömts till döden eller straffarbete på livstid. (56.)

Ärendet är överlämnat till sakkunniga för ny sinnessjukhusstadga.

32. den 25 april 1908, i anledning av väckt motion om förbud mot drift av
sulfitfabrik eller annat industriellt verk, som genom förorenande av luft
eller vatten orsakar olägenheter för kringliggande bygd och dess befolkning.
(61.)

Ärendet, som överlämnats av finansdepartementet, är på Kungl. Maj:ts prövning
beroende.

33. samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående revision av gällande bestämmelser om bötesstraffet m. m. (62.)

Den i 1920 års ämbetsberättelse omnämnda kommissionen har ännu ej avgivit yttrande
i ämnet.

— 1921 —

507

34. samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående sådan ändring i gällande lag att gift person må kunna erhålla
livförsäkring med trygghet att försäkringssumman kommer hans familj
till godo. (63.)

Beträffande denna skrivelse hänvisas till vad under 26 sägs.

35. den 22 maj 1908
ningen. (139.)
Ärendet är beroende på Xungl

36.

angående ifrågasatt ändring av 4 § tryckfrihetsförordMajrts
prövning.

samma dag, angående ifrågasatt ändring av 5 § 2 och 3 mom. tryckfrihetsförordningen.
(140.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 9 mars 1909, i anledning av väckta motioner dels om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående vidgad rätt för medlem av svenska kyrkan att
därur utträda, dels ock om ändrad lydelse av 4 § i förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd. (26.)

Ärendet är överlämnat åt sakkunniga för en fullständig reglering av frågan om rätt

till utträde ur statskyrkan m. m.

38. den 16 mars 1909, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om framläggande av förslag i fråga om rätt att förändra
fideikommiss i fast egendom till penningfideikommiss. (47.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39: den 27 april 1909, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående avskaffande av edgång m. m. (98.)

Ärendet är överlämnat till processkommissionen.

40. den 13 maj 1909, angående bestämmelser mot onödigt plågande av husdjur
vid slakt. (152).

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

41. den 22 maj 1909, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 33, 35 och 37 §§ i förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, till lag om ändrad
lydelse av 79 och 104 §§ utsökningslagen, till lag om särskild värdering
av avsöndrad lägenhet samt till lag om ändrad lydelse av 1 § andra
stycket och 2 § andra stycket i lagen den 18 oktober 1907 angående
ryttar-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för
inteckning i stamhemmanet, dels ock eni samband därmed stående motion. (217.)

Ärendet har under år 1920 icke varit föremål för någon behandling.

42. samma dag, med hemställan om utredning angående stiftsbandets upphörande
och framläggande av förslag härom. (218.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1921 —

508

43. den 4 mars 1910, i anledning av justitieombudsmannens framställning
till riksdagen angående lag om husrannsakan. (25.)

I fråga om detta ärende hänvisas till vad under 22 sagts.

44. den 11 mars 1910, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående rätt för kvinna att innehava klockarbefattning. (29.)

Förslag i ämnet torde komma att föreläggas 1921 års riksdag.

45. samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående beredande av möjlighet för vissa samhällen att på mindre betungande
villkor med full äganderätt komma i besittning av gatumark,
som upplåtits till allmänt begagnande. (31.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 29 meddelats.

46. den 30 maj 1910, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition n:r 50—53
angående ändrad lydelse av vissa paragrafer i gruvestadgan m. m. (153.)

Kungl. Maj:t har den 10 mars 1916 för behandling av ärendet tillsatt en kommitté,

som numera avgivit förslag i ämnet. Förslaget är föremål för fortsatt behandling

av den 20 februari 1920 tillkallade sakkunniga.

47. den 17 mars 1911, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående bättre förmånsrätt för kommunalutskylder m. m. (25.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

48. samma dag, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 1 § i
lagen om inteckning i fartyg. (33.)

Lag utfärdad den 7 maj 1920 (svensk författningssamling n:r 186 och 187).

49. den 21 mars 1911, i anledning av väckt motion om tillägg till 37 § i
lagen angående stadsplan och tomtindelning. (47.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 29 meddelats.

50. den 20 maj 1911, i anledning av väckta motioner rörande ändringar i
den proportionella valmetoden. (138.)

Ärendet är överlämnat till 1919 års proportionsvalsakkunniga.

51. den 20 februari 1912, i anledning av justitieombudsmannens framställning
till riksdagen angående ändring av bestämmelserna om danaarv. (19.)

Framställningen har tagits i betraktande vid avgivandet av proposition den 19 december
1919 med förslag till ny giftermålsbalk.

52. den 24 februari 1912, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående avsöndring av lägenheter från prästerskapets löneboställen
under löpande arrendetid. (30.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1921 —

509

53. den 6 mars 1912, i anledning av väckta motioner om ändring i lagen
den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning. (34.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 29 meddelats.

54. den 15 mars 1912, i anledning av väckt motion om åvägabringande av
utredning och förslag i fråga om ägande- och dispositionsrätten till såväl
allmän väg som förutvarande sådan väg. (39.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

55. den 17 april 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående lagstiftning i visst syfte rörande bysamfälligheter. (63.)

Lagförslag i ämnet har avgivits av särskilt tillkallade sakkunniga. Sedan länsstyrelserna
och domhavandena avgivit infordrade yttranden över berörda förslag, har

förslag i ämnet remitterats till lagrådet.

56. den 1 maj 1912, angående utredning om fängelseläkares kompetens i
rättspsykiatriskt avseende. (81.)

I ärendet infordrat utlåtande från medicinalstyrelsen har ännu ej inkommit.

57. den 17 maj 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om viss ändring i gällande lagstiftning angående förvärvande
och förlust av medborgarrätt. (132.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

58. den 29 maj 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående expropriation i vissa fall av torp och andra lägenheter å
rekognitionshemman m. m. (271.)

Ärendet, som överlämnats av finansdepartementet, är av justitiedepartementet överlämnat
till jordkommissionen.

59. den 4 mars 1913, i anledning av väckt motion om ändring i 6 kap. 4
§ strafflagen. (21.)

Från strafflagskommissionen infordrat yttrande i ärendet har icke inkommit.

60. den 8 mars 1913, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående anordnande av tillsyn över förvaltningen av donerade
medel och stiftelser. (22.)

De sakkunniga, till vilka ärendet överlämnats, hava ej avgivit förslag i ämnet.

61. den 21 april 1913, i anledning av väckta motioner om dels ändring av
24 kap. 3 § strafflagen, dels ock skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utredning och förslag i fråga om inskränkning i rätten att plocka skogsbär
å annans mark. (60i)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

62. den 2 mars 1914, angående åtgärder för beredande av ökad trygghet åt
folk- och småskollärarinnor, som hava sin bostad i ensamt liggande skolhus.
(54.)

— 1921 —

510

Ärendet, som överlämnats från ecklesiastikdepartementet, är beroende på Kungl.

Maj:ts prövning.

63. den 18 juli 1914, i anledning av uppkommen fråga om åtgärder till
skydd för rösträtten i sådana fall, där röstlängd förkommit. (74.)

Ärendet har den 30 april 1920 avskrivits från vidare åtgärd.

64. den 11 augusti 1914, i anledning av justitieombudsmannens framställning
till riksdagen om åtgärder för större skyndsamhet ifråga om inställande
för häradsrätt av personer, som häktats för brott. (139.)

I fråga om detta ärende hänvisas till vad under 22 säges.

65. den 22 september 1914, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om upphävande av
befintliga familjefideikommisstiftelser m. m. (279.)

Ärendet är överlämnat till jordkommissionen.

66. den 23 april 1915, i anledning av väckt motion angående skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om förslag till ändring i visst syfte av 17
kap. handelsbalken. (61.)

Ärendet har överlämnats till lagberedningen.

67. den 19 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående förändrade bestämmelser rörande ersättning till vittnen
och sakkunniga i rättegångsmål. (126.)

Lag i ämnet utfärdad den 28 juni 1918.

68. den 27 maj 1915, i anledning av väckt motion om ändrad lagstiftning
rörande bevisning inför rätta. (199.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

69. samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utredning och förslag till lag om rätt för stat, kommun och
municipalsamhälle att försälja vissa fastigheter! med servitut, innefattande
företrädesrätt till återköp. (204.)

Ärendet är överlämnat till inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga för

fortsatt behandling av frågan om ny jordabalk.

70. samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om dels undersökning rörande verkningarna av lagen den
25 juni 1909 angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne
samt lagen samma dag om arrende av viss jord å landet inom Norrland
och Dalarne ävensom förslag till förbättring i dessa lagar, dels ock ändring
i vissa angivna avseenden uti förstnämnda lag. (206.)

— 1921 —

Departementschefen har på grund av nådigt bemyndigande tillkallat sakkunnig person
att biträda inom justitiedepartementet vid ärendets behandling.

71. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring i 18 kap. 16 § strafflagen.
(208.)

Sedan infordrade utlåtanden inkommit från överståthållarämbetet och länsstyrelserna,
har inom justitiedepartementet utarbetats förslag till lag, vilket förslag kommer att
föreläggas 1921 års riksdag.

72. den 29 maj 1915, rörande revision av förordningen angående antagande
av släktnamn m. m. (218.)

Ärendet, som överlämnats från ecklesiastikdepartementet, är föremål för behandling
av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga.

73. den 10 mars 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om nyttjanderätt till gravplats samt lag om ändrad lydelse av 1
kap. 8 § och 2 kap. 43 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom
den 14 juni 1907. (36.)

Inom justitiedepartementet har upprättats förslag till lag om ändring i vissa delar
av lagen den 24 mars 1916 om nyttjanderätt till gravplats, vilket av 1920 års
kyrkomöte godkända förslag kommer att föreläggas 1921 års riksdag.

74. den 6 maj 1916, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av
1 § i lagen den 16 oktober 1914 om förhud i vissa fall mot värnpliktigs
skiljande från tjänst eller arbete. (98.)

Socialstyrelsen har ännu ej avgivit utlåtande i ärendet.

75. den 27 mars 1917, i anledning av väckta motioner rörande stämningsmans
behörighet m. m. (57.)

Sedan överståthållarämbetet, länsstyrelsen och processkommissionen avgivit infordrat
yttrande i ärendet, har detsamma överlämnats till processkommissionen. |gj §

76. samma dag, i anledning av väckt motion om upphävande av förordningen
den 4 maj 1855 angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande.
(59.)

Lag utfärdad den 28 juni 1918 (svensk författningssamling n:r 453).

77. den 4 maj 1917, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 20
kap. 2 § strafflagen. (120.)

I ärendet infordrat yttrande av domänstyrelsen har ännu icke inkommit.

78. samma dag, i anledning av väckt motion angående skrivelse till Kungl.
Maj:t om vidtagande av lagstiftningsåtgärder till förstärkt skydd gent
emot för samhället farliga återfallsförhrytare. (122.)

— 1921 —

512

Yttranden i ärendet hava avgivits av strafElagskommissionen och fångvårdsstyrelsen,
varefter detsamma den 13 februari 1920 för vidare behandling överlämnats till
inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga för behandling av vissa frågor på
strafflagstiftningens område.

79. samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående införande av sådan bestämmelse i strafflagen, att kupering av
hästar betraktas såsom straffbart djurplågeri. (126.)

Sedan lagrådets yttrande inhämtats över inom justitiedepartementet i anledning av
skrivelsen upprättade lagförslag, har Kungl. Maj:t den 29 oktober 1920 beslutat avlåta
proposition i ämnet till 1921 års riksdag.

80. den 19 maj 1917, i anledning av väckt motion om ändring i 103 §
sjölagen. (168.)

Sedan i ärendet infordrat utlåtande från kommerskollegium inkommit, bär ärendet
överlämnats till sjölagstiftningskommittén.

81. den 24 maj 1917, i anledning av väckt motion om anslag till gäldande,
helt eller delvis, av vissa till militärtjänstgöring inkallade personers utskylder
och fattigvårdsavgifter. (175.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

82. den 7 juni 1917, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av §
26 mom. c) riksdagsordningen. (280.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

83. den 11 juni 1917, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om barn utom äktenskap m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (239.)

Ärendet har överlämnats till lagberedningen.

84. samma dag, angående utredning om indragning till statsverket av allmänna
åklagare och beslagare tilikommande andelar i böter och beslagtagen
egendom m. m. (286.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

85. den 13 juni 1917, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av

1 § i lagen om servitut den 14 juni 1907. (363.)

Under hänvisning till prop. n:r 298 till årets riksdag med förslag till lag med vissa
bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft m. m. har ärendet den 14
maj 1920 avskrivits.

86. den 26 februari 1918, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående strafEet för rymning från mobiliserad avdelning
av krigsmakten. (41.)

— 1921 —

513

Krigshovrätten och riksdagens militieombudsman hava anmodats att avgiva utlåtanden
i ärendet. Utlåtandet från krigshovrätten har ännu ej inkommit.

87. den 8 mars 1918, i anledning av väckt motion angående revision av
lagen om skiljemän. (55.)

Lag om ändring i lagen om skiljemän, avseende förhindrande av obstruktion vid
skiljemannaförfarandet, utfärdad den 19 juni 1919 (svensk författningssamling
n:r 354); i övrigt är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

88. den 9 april 1918, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen
angående handelsregister, firma och prokura. (100.)

Lagrådets yttrande har inhämtats över ett inom justitiedepartementet utarbetat lagförslag
i ämnet och torde nämnda förslag komma att föreläggas 1921 års riksdag.

89. den 10 april 1918, i anledning av väckta motioner om ändring i vissa
hänseenden av förordningen om landsting m. m. (112.)

Ärendet, som överlämnats från civildepartementet, är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

90. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändring i vissa delar av
lagen om val till riksdagen. (113.)

Yttranden över framställningen hava infordrats från Kungl. Maj:ts samtliga befallningshavande
och överståthållarämbetet. Sedan infordrade yttranden över framställningen
inkommit från länsstyrelserna, har ärendet överlämnats till vidare behandling
av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga.

91. den 16 april 1918, i anledning av väckt motion om ändring av 1 § i
lagen om behandling av alkoholister. (123.)

Ärendet har överlämnats till socialdepartementet.

92. den 11 maj 1918, angående utredning rörande den nuvarande legostadgans
avskaffande och ersättande med en efter tidsförhållandena avpassad
avtalsform. (200.)

Lag om upphävande av vissa bestämmelser i legostadgan, utfärdad den 9 maj 1919
(svensk författningssamling n:r 212). I övrigt är ärendet fortfarande beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

93. den 11 februari 1919, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående beredande av mera betryggande skydd för får på
betesmark mot kringströvande okynneshund m. m. (14.)

Yttranden i ärendet hava infordrats från länsstyrelserna. Sådana hava ännu ej
fullständigt inkommit.

94. den 8 mars 1919, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t rörande vissa ändringar i lagen angående tillsättning av prästerliga
tjänster. (49.)

Ärendet har överlämnats till ecklesiastikdepartementet.

65 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1921 års riksdag.

514

95. den 1 april 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändringar i och tillägg till lagen den 10 juli 1899 om skydd

för vissa mönster och modeller ävensom i ämnet väckta motioner. (77.)

För utredning i ärendet har detsamma överlämnats till särskilt tillkallad sakkunnig.

96. den 29 april 1919, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändring i gällande bestämmelser om avsöndring från
hemman av inägor. (136.)

Sedan infordrade yttranden inkommit från jordkommissionen och länsstyrelsen i
Kopparbergs län, har ärendet överlämnats till inom justitiedepartementet tillkallade
s. k. ägostyckningssakkunniga.

97. samma dag, i anledning av väckt motion om förslag till ändrad lydelse

av 3 § i lagen om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning. (137.)

Sedan infordrade yttranden inkommit från jordkommissionen och länsstyrelserna, har
ärendet överlämnats till inom justitiedepartementet tillkallade s. k. ägostyckningssakkunniga.

98. den 7 maj 1919, angående utfärdande av en förordning, innefattande
vissa bestämmelser rörande saluförande av tvättmedel. (172.)

Från patentlagstiftningskommittén infordrat yttrande i ärendet har ännu icke inkommit.

99. samma dag, angående åstadkommande av utredning till förhindrande av
spel om penningars värde. (178.)

Sedan från socialstyrelsen, överståthållarämbetet och länsstyrelserna infordrade
yttranden inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning.

100. den 30 maj 1919, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition n:r 358 med
förslag till ändrad lydelse av §§ 6, 7, 9, 16, 19 och 21 riksdagsordningen
och till övergångsstadgande däri jämte i ämnet väckta motioner, dels
Kungl. Maj:ts proposition n:r 354 med förslag till ändrad lydelse av §
49 regeringsformen och §§ 18 och 24 samt § 38 mom. 1 riksdagsordningen
jämte i ämnet väckta motioner. (268.)

Riksdagens skrivelse, såvitt angår de under punkterna 3 och 4 i skrivelsen upptagna
hemställandena, har den 21 november 1919 anmälts, därvid Kungl. Maj:t
bemyndigat chefen för justitiedepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga för
verkställande av utredning uti de i berörda hemställanden avsedda frågor. Dylika
sakkunniga hava tillkallats men ännu ej slutfört sitt arbete. Lag om val till riksdagen,
utfärdad den 26 november 1920 (n:r 796).

101. den 31 maj 1919, i anledning av väckt motion angående lönereglering
för häradshövdingarna. (257.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 22 juni 1920 (svensk författningssamling n:r 344).

— 1921 —

515

102. den 11 juni 1919, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av §
21 riksdagsordningen. (328.)

Förslag i ämnet förelagt 1920 års riksdag (prop. n:r 328).

Av dessa ärenden äro således de under 1, 48, 51, 63, 67, 76, 85, 91, 94, 101
och 102 upptagna slutligen avgjorda, de under 2, 3, 4, 8, 10, 14, 15, 19, 20, 21,
22, 26, 29, 30, 31, 33, 37, 39, 45, 46, 49, 50, 53, 58, 60, 65, 66, 69, 70, 72, 75,
80, 83, 90, 95, 96, 97 och 100 omförmälda föremål för behandling av särskilda kommitterade
eller sakkunniga, lagberedningen eller annan myndighet eller ock föremål för
annan utredning samt de övriga på prövning beroende.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 20 maj 1915, angående ersättning till vissa diplomatiska och konsulära
tjänstemän i utlandet för kursförlust i anledning av kriget, (l 12.)

Sedan skrivelsen inför Kungl. Maj:t föredragits, hava sådana ersättningar på grund
av särskilda beslut åren 1916 och 1919 samt den 23 juli, den 15 oktober och den
31 december 1920 blivit utbetalda till vederbörande.

2. den 20 mars 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts i vissa punkter under
tredje huvudtiteln av statsverkspropositionen och propositionen rörande
tilläggsstat för år 1918 gjorda framställningar m. m. (75.)

Sedan Kungl. Maj:t bemyndigat ministern för utrikes ärendena att företaga utredning,
huruvida och på vad sätt en förstärkning av Sveriges konsulära representation

1 Ostindien borde komma till stånd, samt denna utredning överlämnats till sakkunniga
för verkställande av en allsidig utredning angående behovet av förändringar
och utvidgningar inom utrikesdepartementet och Sveriges representation i utlandet
etc., kommer ärendet, när den anbefallda utredningen blivit verkställd, att ånyo bliva
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 12 juni 1918, angående vissa förändringar och utvidgningar inom
utrikesrepresentationen m. m. (339.)

Sedan i punkt 2 omförmälda sakkunniga inkommit med slutlig utredning, kommer
ärendet ånyo att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 26 september 1919, angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att
verkställa fastighetsbyte med danska staten i syfte att bereda lokaler för
svenska beskickningen och svenska konsulatet i Köpenhamn m. m. (U. 9.)

Sedan danska staten av vissa skäl ansett sig nödsakad att frånträda sin avsikt att för
beredande av lokaler åt sin beskickning i Stockholm förvärva den i skrivelsen omförmälda
fastigheten å det s. k. Fredrikshovsområdet samt ny kungl. proposition i
ämnet blivit till 1920 års riksdag avlåten, kommer ärendet icke vidare att bliva
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså det under 4 upptagna slutligen avgjort, de under

2 och 3 upptagna föremål för behandling av sakkunniga samt det under 1 omförmälda
på prövning beroende.

— 1921 —

516

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 13 maj 1898, angående åtgärder till höjande av den svenska sjöfartsnäringen
och till främjande av svenska alsters avsättning i utlandet. (120.)

De sakkunniga, åt vilka på grund av kungl. brev den 20 juni 1913 uppdragits att
verkställa omarbetning av upprättade förslag till skeppsmätningsförfattningar m. m.,
hava den 31 december 1917 avgivit sitt betänkande, över vilket vederbörande myndigheter
inkommit med utlåtande.

Ärendet är fortfarande beroende på vidare prövning.

2. den 14 maj 1899, angående reglering av utgifterna under riksstatens
fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till lantförsvaret. (63.)

Ärendet är vilande i avvaktan på vidare utredning och avgörande i sammanhang
med fråga om ny inkvarteringsförordning.

3. den 14 maj 1900, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
nionde (tionde) huvudtitel. (80.)

Ärendet har under ifrågavarande tid ej undergått någon särskild behandling och
är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 24 maj 1911, i fråga om ändrade grunder i vissa fall för sjöavlöning
m. fl. förmåner, tillkommande personalen vid flottan under sjökommendering.
(166.)

Detta ärende är fortfarande beroende på prövning.

5. den 30 maj 1911, angående rätt för ägare till kronolotshemman att verkställa
avsöndring från hemmanet. (210.)

Från kammarkollegium infordrat utlåtande i ärendet har ännu ej inkommit.

6. den 5 mars 1912, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning i syfte att åstadkomma förenkling i sammansättningen av inskrivningsnämnd.
(33.)

Ärendet är vilande i avvaktan på vidare utredning.

7. den 30 maj 1912, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestämmelser
för användningen av kronans område å viss del av Yaxön
jämte en i ämnet väckt motion. (265.)

Ärendet är ännu delvis beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 30 maj 1913, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet. (5.)

De sakkunniga, åt vilka på grund av kungl. brev den 21 juni 1916 uppdragits att
inom departementet biträda med utredning rörande ej mindre lämpligheten av att
ordna varvsdriften vid flottans station i Karlskrona, så att varvet sattes i stånd att
utföra reparationer och nybyggnad av andra för staten avsedda fartyg än krigsfartyg,
än även de åtgärder, som härför kunde bliva erforderliga utöver dem, vilka angåvos
i ett av särskilda kommitterade för utredning rörande utvidgning och modernisering
av nämnda varv den 23 mars 1915 avgivet betänkande ävensom att till Kungl. Maj:t

1921 —

517

inkomma med det yttrande och förslag, som härav kundo föranledas, hava den 27
december 1917 avgivit sitt betänkande.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 27 juli 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till lantförsvaret av viss del av det till förra majorsbostället Gudhem
n:r 1—9 med Holmäng n:r 1 Hulegård i Skaraborgs län hörande
utskiftet Helle. (94.)

Ärendet kommer att framdeles bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning endast i
den del, som rör frågan om ersättning till eller nedskrivning i statens domäners
fond till följd av ifrågavarande markupplåtelse till lantförsvaret.

10. den 12 augusti 1914, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
upplåtelse till lantförsvaret av mark från förra häradsskrivarbostället
Stora Vänsberg n:r 1 i Värmlands län. (142.)

Ärendet kommer att framdeles bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning endast i den
del, som rör frågan om ersättning till eller nedskrivning i statens domäners fond
till följd av ifrågavarande markupplåtelse till lantförsvaret.

11. den 29 augusti 1914, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
överlåtelse till lantförsvaret av visst område för att tilläggas Gottlands
infanteriregementes övningsfält. (228.)

Ärendet kommer att framdeles bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning endast i den
del, som rör fråga om ersättning till eller nedskrivning i statens domäners fond till
följd av ifrågavarande markupplåtelse till lantförsvaret.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående överlåtelse
till lantförsvaret av vissa kronoegendomar för att tilläggas övningsfältet
för i Linköping förlagda truppförband jämte eu i ämnet väckt
motion. (230.)

Ärendet kommer att framdeles bliva föremål för Kungl. Majrts prövning endast i
den del, som rör frågan om ersättning till eller nedskrivning i statens domäners
fond till följd av ifrågavarande markupplåtelse till lantförsvaret.

13. den 14 september 1914, i fråga om ordnandet av rikets försvarsväsen. (1.)
Kustbefästningskommissionen har med utgången av 1918 avslutat sitt arbete.

Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Majrts prövning.

14. den 11 maj 1915, i anledning av Kungl. Majrt proposition angående försäljning
av visst område av Ljungbyheds övningsplats m. m. (88.)

Ärendet är ännu beroende på Kungl. Majrts prövning.

15. den 3 maj 1916, angående spisordning för flottans fartyg. (74.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

16. den 24 maj 1916, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
överlåtelse till lantförsvaret av Tierps kronopark m. m. (161.)

Ärendet är ännu beroende på Kungl. Majrts prövning.

17. den 21 februari 1917, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående

— 1921 —

518

överlåtelse till lantförsvaret av visst område av förra kronofogdebostället
b/s mantal Kvarnberga n:r 1 i Åkers socken av Södermanlands län. (20.)
Ärendet kommer att framdeles bliva föremål för Kungl. Majrts prövning endast i den
del, som rör frågan om ersättning till eller nedskrivning i statens domäners fond
till följd av ifrågavarande markupplåtelse till lantförsvaret.

18. den 16 mars 1917, i anledning av Kungl. Majrts proposition i fråga pm
åtgärder för tillgodosende av vattenbehovet för Norrlands trängkår. (36.)

Enär ifrågavarande åtgärder numera utförts inom ramen av anvisade medel, kommer
ärendet ej att bliva föremål för någon Kungl. Maj:ts vidare prövning.

19. den 27 april 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande
överlåtelse till lantförsvaret av de till Flyinge kungsgård hörande områdena
Räfthageu och kungsmarkerna i Malmöhus län m. m. ävensom en
i ämnet väckt motion. (108.)

Ärendet kommer framdeles att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning endast i den
del, som rör frågan om ersättning till eller nedskrivning i statens domäners fond
till följd av överlåtelsen till lantförsvaret av den i förevarande riksdagsskrivelse omförmälda
förra hospitalsegendomen Hardeberga n:r 14, en äng, Koängen kallad, i
Hardeberga socken av Malmöhus län.

20. den 15 juni 1917, angående utvidgning av flottans station i Stockholm
m. m. (366.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 12 juni 1917 har Kungl. Maj:t uppdragit
åt 1916 års flottstationskommitté att verkställa revidering av de uti kommitténs den
19 mars 1917 avgivna betänkande upptagna förslagen till flottstationsanläggning m. m.,
varjämte ytterligare tre personer utsetts till ledamöter av kommittén.

Kommittén har den 30 november 1917 avgivit betänkande och förslag, över
vilket vederbörande myndigheters utlåtande infordrats och avgivits.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning till den del, detsamma
icke blivit avgjort genom Kungl. Maj:ts i propositionen n:r 102 till 1918 års lagtima
riksdag framlagda förslag angående anläggande av docka och vissa markbyten med
Stockholms stad samt genom riksdagens i anledning härav fattade beslut.

21. samma dag, angående avlöning för till tjänstgöring inkallad reservpersonal,
tillhörande marinen. (367.)

Anmäldes den 29 juni 1917, och anbefalldes armé- och marinförvaltningarna att
gemensamt verkställa utredning i ärendet samt inkomma med det yttrande och förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Ämbetsverkens utlåtande har avgivits den 6 november 1918.

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

22. den 27 april 1918, angående vidtagande av åtgärder för den värnpliktiga
ungdomens utbildning i yrkestekniska ämnen. (162.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

23. den 5 juni 1918, angående vidtagande av åtgärder för åstadkommande
av förbättrad sedlig och andlig vård för den värnpliktiga ungdomen. (281.)

Ärendet är överlämnat till sakkunniga för verkställande av utredning.

— 1921 —

519

24. den 7 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående överlåtelse till lantförsvaret av vissa områden, tillhörande
kronoegendomarna Kungsgården n:r 1, Västbyn n:r 1 samt Västerhus
n:r 1 och 2 i Frösö socken av Jämtlands län ävensom en i ämnet väckt
motion. (334.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 4 april 1919, i anledning av väckta motioner om ersättning åt
ingenjören G. Ericsson för liden förlust vid uppförande av kasernetablissement
för Västgöta regemente. (79.)

Sedan statskontoret avgivit utlåtande, ej mindre huruvida ett beslut om beredande
av ersättning åt Ericsson för liden förlust vid uppförande av Västgöta regementes
kasernetablissement kunde anses överensstämma med hittills iakttagen praxis, än
även rörande de konsekvenser ett dylikt beslut kunde antagas medföra, beslöt Kungl.
Maj:t vid ärendets föredragning den 23 januari 1920 att ersättning för ifrågavarande
förlust ej skulle utgå.

Ärendet kommer ej att bliva föremål för någon Kungl. Maj:ts vidare prövning.

26. den 7 maj 1919, angående utredning om beredande av tillfälle för gevärshantverkare
att befordras till fanjunkare, (l27.)

Sedan generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet, inspektören för trängen,
chefen för fortifikationen, inspektören för kavalleriet och inspektören för infanteriet
avgivit utlåtanden i ärendet, förordnade Kungl. Maj:t vid ärendets fördragning den
9 juli 1920, att gevärshantverkare finge tilläggas fanjunkares tjänstegrad med föreskrift
tillika att de villkor, som för tilläggande av dylik tjänsteställning kunde erfordras,
skulle bestämmas i kommandoväg.

Ärendet kommer ej att bliva föremål för någon Kungl. Maj:ts vidare prövning.

27. den 31 maj 1919, i anledning av väckt motion om inlösen till staten
av elektriska belysningsanordningar i vissa kasernetablissement. (242.)

Sedan 1920 års riksdag under fjärde huvudtiteln för ifrågavarande ändamål anvisat
ett reservationsanslag av 36,650 kronor, förordnade Kungl. Maj:t vid föredragning av
riksdagens skrivelse n:r 4 den 22 juni 1920, att det sålunda beviljade anslaget
skulle ställas till arméförvaltningens fortifikationsdepartements förfogande för därmed
avsett ändamål.

Ärendet kommer ej att bliva föremål för någon Kungl. Maj:ts vidare prövning.

28. den 2 oktober, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad utbildningstid för vissa värnpliktiga av 1919 års klass
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (U. 10.)

Skrivelsen har i de enligt 1920 års ämbetsberättelse kvarstående delarna i samband
med försvarsrevisionens tillsättande blivit ånyo anmäld samt slutligen behandlad.

Ärendet kommer ej att bliva föremål för någon Kungl. Maj:ts vidare prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 18, 25, 26, 27 och 28 omförmälda slutligen
avgjorda, de under 2, 5, 6 och 23 upptagna föremål för behandling av särskilda
sakkunniga eller annan myndighet eller ock föremål för annan utredning samt de
övriga på prövning beroende.

— 1921

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning i kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)

Sedan den i ämbetsberättelsen till-1915 års riksdag omförmälda sakkunnige avgivit
förslag till ändrade bestämmelser med avseende å uppläsande i kyrkor av de kommunala
myndigheternas protokoll m. m., har Kungl. Maj:t den 4 april 1917 avlåtit
proposition till riksdagen med förslag till lagar om därav föranledda ändringar i kommunalförfattningarna.
I övriga delar är frågan fortfarande under utredning av den
sakkunnige.

2. den 30 april 1907, med begäran om utredning och förslag rörande
inrättande av en statens arbetsförmedlingsanstalt till tjänst för utomlands
bosatta svenskar. (91.)

Socialstyrelsen har ännu icke inkommit med utlåtande i ärendet.

3. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1913 års riksdag omförmälda kommittén den 21
november 1919 avgivit sitt betänkande i ämnet, är ärendet beroende på Kungl.
Maj;ts prövning.

4. den 3 mars 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående revision av lagen om fosterbarns vård. (23.)

Fattigvårdslagstiftningskommittén har ännu ej avslutat den begärda revisionen.

5. den 6 maj 1908, angående vidtagande av åtgärder för den nomadiserande
lappbefolkningens vidmakthållande. (113.)

Sedan förberedande utredningar i ärendet verkställts, har Kungl. Maj:t den 13 juni
1919 tillsatt en kommitté för utförande av en allmän revision av de bestämmelser,
som reglera lapparnas förhållanden inom riket m. m. Nämnda kommitté har ännu
icke avgivit betänkande.

6.

den 29 mars 1910, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående söndagsvila inom vissa arbetsområden. (40.)

Efter det ärendet, som under år 1912 slutligen avgjorts i fråga om handels idkande
å viss tid av sön- och helgdagar, i övriga delar fortfarande varit föremål för utredning
inom socialstyrelsen, har berörda utredning överlämnats till den av Kungl.
Maj.t den 15 februari 1915 tillsatta kommittén för verkställande av utredning och
avgivande av förslag till lagstiftning för reglering av arbetstidens längd och förlägg -

1921 —

521

ning, i vad skrivelsen avsåge frågorna om söndagsvila, arbetarsemester m. m.
Sedan nämnda kommitté avgivit förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

7. den 27 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

om- och tillbyggnad av Stockholms hospital m. m. (190.)

Medicinalstyrelsen har ännu icke inkommit med infordrat yttrande i anledning av
vad riksdagen i omförmälda skrivelse anfört i fråga om verkställande av utredning
rörande det inom riket befintliga antalet för omgivningen vådliga idioter m. m.

8. den 29 maj 1911, angående åvägabringande av utredning rörande åt gärder

mot faran av kronisk arsenikförgiftning. (205.)

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda sakkunniga
inkommit med den begärda utredningen, har densamma remitterats till
kommerskollegium, medicinalstyrelsen och styrelsen för tekniska högskolan, vilka
ännu ej avgivit utlåtande.

9. den 31 maj 1911, angående åvägabringande av utredning angående
de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden. (208.)

Kungl. Maj:t har den 15 november 1918 förklarat, att det de i ämbetsberättelsen
till 1913 års riksdag omförmälda sakkunniga lämnade uppdraget skall anses fullgjort,
varjämte chefen för civildepartementet samma dag erhållit bemyndigande att tillkalla
högst fem sakkunniga för vissa utredningar på bostadsfrågans område.

Sedan de i enlighet med nämnda bemyndigande tillkallade sakkunniga jämväl
förklarats hava fullgjort sitt uppdrag, har Kungl. Maj:t avlåtit följande propositioner
till riksdagen nämligen den 12 mars 1920, n:r 314, angående vissa anslag och lån
till främjande av bostadsproduktionen m. m., och n:r 315, med förslag till förordning
om hyresvärdestegringsskatt, den 19 mars 1920, n:r 316, angående anslag till
teknisk vetenskapliga undersökningar på byggnadsområdet samt den 13 april 1920,
n:r 416, med förslag till lag med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegring.

Med anledning av vad särskilt i propositionen n:r 314 anförts kommer skrivelsen
såsom sådan icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 13 april 1912, angående förkortande av stadgade tider för inlämnande
av ansökning och överklagande av förslag till vissa tjänster.
(58.)

Den i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda sakkunnige
har ännu icke inkommit med förslag i ämnet.

11. den 24 maj 1912, angående ändring i sättet för redovisning av genom
exekutiv myndighet indrivna allmänna kommunalutskylder. (214.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 28/maj 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
66 — Juatitieombudamannma ämbetaberältdae till 1920 åra riksdag.

522

Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande av förslag till en
svensk utvandringslag. (229.)

Från socialstyrelsen infordrat förslag till förändrad lagstiftning rörande emigrationen
ävensom till de därmed sammanhängande åtgärder i övrigt, vilka kunde finnas påkallade,
har ännu icke inkommit.

13. den 29 maj 1912, angående sådan planläggning av statens och kommunernas
arbeten, att största möjliga antal arbetare beredes arbete under
tider och perioder, då större arbetslöshet inträder. (262.)

Socialstyrelsen har ännu icke inkommit med infordrat yttrande i ärendet.

14. den 30 maj 1912, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)

Beträffande punkten 41, angående utredning i fråga om erforderliga åtgärder för
tillgodoseende av behovet av ökad sinnessjukvård i riket, har medicinalstyrelsen
ännu icke inkommit med slutligt förslag rörande nya sinnessjukanstalter.

15. den 9 maj 1913, angående utredning och förslag i fråga om åläggande
för arbetsgivare vid större tillfälliga arbetsföretag att till gagn för
sina arbetare vidtaga vissa anordningar. (80.)

Sedan socialstyrelsen anbefallts att verkställa den av riksdagen begärda utredningen
i samråd med de sakkunniga för verkställande av utredning och avgivande av förslag
till åtgärder med avseende å de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden,
har Kungl. Maj:t den 23 april 1920, på framställning av socialstyrelsen, medgivit
att med anordnandet av ifrågavarande utredning finge anstå tills( vidare intill
dess Kungl. Maj:t på anmälan av socialstyrelsen annorlunda bestämde.

16. den 2 mars 1914, i anledning av väckta motioner angående åvägabringande
av sådan ändring i förordningen om kommunalstyrelse på
landet, att bestämmelsen om kommunalstämmoprotokolls , uppläsande i
kyrka borttages. (5.)

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1915 års riksdag omförmälda sakkunnige avgivit
förslag till ändrade bestämmelser med avseende på uppläsandet i kyrkor av de kommunala
myndigheternas protokoll m. m., har Kungl. Maj:t den 4 april 1917 avlåtit
proposition till riksdagen med förslag till lagar om därav föranledda ändringar i
kommunalförfattningama. I övriga delar är frågan fortfarande under utredning av
den sakkunnige.

17. den - 26 augusti 1914, angående åtgärder för beredande av bättre vård
i vissa fall åt barnsängskvinnor jämte nyfödda barn. (207.)

Medicinalstyrelsen och socialstyrelsen hava ännu icke inkommit med infordrade utlåtanden
i ärendet.

18. samma dag, angående semester åt arbetare och med dem likställda
personer med stadigvarande sysselsättning vid statsförvaltningen. (210.)

Sedan kommittén för verkställande av utredning och avgivande av förslag till lag —

1921 —

523

stiftning för reglerande av arbetstidens längd och förläggning, däri ingående frågorna
om söndagsvila, arbetarsemester m. m., återställt handlingarna i ärendet, har detsamma
överlämnats till kommunikationsverkens lönekommitté, som ännu ej avgivit
utlåtande i ämnet.

19. den 21 april 1915, angående skyldighet för tillverkare av frukt- och
bärsafter m. m. att å varans etikett och omslag angiva tillverkarens
namn och varans ingredienser. (57.)

Överlämnad till kommittén för verkställande av utredning och avgivande av förslag
till enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning, vilken kommitté ännu icke avgivit sitt
betänkande.

20. den 19 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående införande av helgdagar utan kyrklig karaktär.
(125.)

Efter det socialstyrelsen inkommit med utlåtande i ärendet, har detsamma överlämnats
till den av Kungl. Maj:t den 15 februari 1918 tillsatta kommittén för verkställande
av utredning och avgivande av förslag till lagstiftning för reglering av
arbetstidens längd och förläggning, däri ingående frågorna om söndagsvila, arbetarsemester
m. m. Sedan nämnda kommitté inkommit med förslag i ämnet, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 26 maj 1915, angående åtgärder till förekommande av nattarbete av
män inom industriella och angränsande arbetsområden. (174.)

Efter det ärendet varit föremål för utredning i socialstyrelsen, har detsamma överlämnats
till den av Kungl. Maj:t den 15 februari 1918 tillsatta kommittén för verkställande
av utredning och avgivande av förslag till lagstiftning för reglering av
arbetstidens längd och förläggning, däri ingående frågorna om söndagsvila, arbetarsemester
m. m. Sedan nämnda kommitté inkommit med förslag i ämnet, är ärendet
beroende'' på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 5 april 1916, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t rörande viss ändring i kungörelsen angående skatt för hundar.
(61.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 29 april 1916, angående åtgärder för ordnande och framtida förvaring
av kommunala arkivalier. (73.)

Sedan de från Kungl. Maj:ts befallningshavande i samtliga län infordrade utlåtandena
inkommit, har ärendet remitterats till riksarkivarien, vilken ännu ej inkommit
med utlåtande.

24. den 10 maj 1916, angående omhändertagande i sedlighetens intresse av
vissa sinnesslöa samt av kvinnor, som på grund av sedeslöst liv fallit
fattigvården till last. (119.)

- - 1921 —

524

Sedan socialstyrelsen inkommit med det infordrade utlåtandet i ärendet, i vad det
avser omhändertagande i sedlighetens intresse av vissa sinnesslöa, har detsamma
remitterats till sinnesslövårdssakkunniga, vilka ännu icke avgivit utlåtande i ämnet.

Bk£, •

25. den 8 juni 1916, angående åtgärder för undanröjande av de olägenheter,
som vid genomförandet av lagen om försäkring för olycksfall i arbete
kunna uppstå för stenindustrien på grund av skyldigheten att erlägga
försäkringsavgifter. (251.)

Sedan socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet inkommit med
infordrade utlåtanden i ärendet, har detsamma överlämnats till socialförsäkringskommittén,
som ännu ej inkommit med förslag i ämnet.

26. den 15 maj 1917, i anledning av väckt motion om ändring i kungl. kun görelserna

angående understöd av statsmedel åt sinnesslöanstalter och
epileptikeranstalter den 8 oktober 1915. (154.)

Skrivelsen överlämnades den 14 juni 1917 till pensionsstyrelsen för att av denna, i
samråd med medicinalstyrelsen, tagas under övervägande vid verkställandet av den
av Kungl. Maj:t den 26 juni 1915 föreskrivna utredning rörande möjligheten och
lämpligheten av en omläggning av grunderna för pensionsavgifternas beräkning och
det nuvarande förfarandet vid påföring av avgifter enligt lagen om allmän pensionsförsäkring
och därmed sammanhängande frågor.

Sådan utredning har ännu icke inkommit.

y

27. den 23 maj 1917, angående utredning för genomförandet av eu allmän
arbetarsemester i vårt land. (184.)

Sedan den av Kungl. Maj:t den 15 februari 1918 tillsatta kommittén för verkställande
av utredning och avgivande av förslag till lagstiftning för reglerande av arbetstidens
längd och förläggning, däri ingående frågorna om söndagsvila, arbetarsemester
m. m., avgivit förslag i ämnet, har detsamma remitterats till kommerskollegium,
socialstyrelsen, svenska arbetsgivarföreningen och landsorganisationen. De
sålunda infordrade utlåtandena hava ännu ej fullständigt inkommit.

28. den 6 juni 1917, i anledning av väckt motion i fråga om viss pen sionering

av hos staten anställd extra personal. (271.)

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid vederbörande ämbetsverk anbefalldes att i anledning
av riksdagens skrivelse avgiva utlåtanden ävensom förordnades, att utdrag
av statsrådsprotokollet i ärendet skulle överlämnas till övriga statsdepartement för
den åtgärd, som på vart och ett av dem ankomme. Sedan de infordrade utlåtandena
inkommit, har ärendet remitterats till pensionsstyrelsen, som ännu icke av givit

utlåtande.

29. den 6 juni 1917, i anledning av väckta förslag om bemyndigande

för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa att upplägga ett premieobligationslån.
(323.)

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid föreskrevs, att vid bostadskommissionens utred —

1921 —

525

ning rörande fastighetskreditens ordnande frågan om anskaffande genom uppläggande
av ett premieobligationslån av billigt kapital för bostadsproduktionen särskilt skulle
undersökas, samt att bostadskommissionen därefter hade att inkomma med yttrande
och förslag i ämnet. Sedan sådant yttrande och förslag numera inkommit, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 15 juni 1917, angående regleringen av utgifterna under riks statens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)

Beträffande punkten 70, angående av riksdagen begärd utredning i fråga om lämpliga
åtgärder för beredande av möjlighet till tvångsinternering av alkoholister av
båda könen, behäftade med smittosam sjukdom, samt till särskild vård av oförbätterliga
kvinnliga alkoholister, har socialstyrelsen anbefallts verkställa berörda utredning
och därefter inkomma med förslag i ämnet.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

31. den 2 mars 1918, i anledning av väckta motioner om skrivelser till

Kungl. Maj:t angående rätt för kommuner att tilldela innehavare av
kommunala förtroendeuppdrag ersättning i vissa hänseenden. (61.)

De av Kungl. Maj:t den 30 maj 1919 tillkallade sakkunniga för utredning rörande
vissa spörsmål å kommunalförvaltningens område, till vilka ärendet överlämnats,

hava ännu ej inkommit med förslag i ämnet.

32. den 8 mars 1918, i anledning av väckt motion angående skrivelse

till Kungl. Maj:t om upptagande i samband med pågående revision av
vissa barnavårdslagar till undersökning av frågor om utsträckning och
enhetlig organisation av samhällets barnavård. (56.)

Anmäldes den 26 april 1918, därvid skrivelsen överlämnades till fattigvårdslag stiftningskommittén

för att tagas i övervägande vid fullgörande av kommittén meddelat
uppdrag i fråga om revision av lagen om fosterbarns vård den 6 juni 1902,
samt vissa andra bestämmelser rörande barnavård.

Nämnda uppdrag har ännu icke slutförts.

33. den 16 april 1918, i anledning av väckt motion om ändring av 1 § i
lagen om behandling av alkoholister. (123.)

I ärendet infordrade utlåtanden från socialstyrelsen och styrelsen för statens anstalt
för alkoholister hava ännu icke inkommit.

34. den 27 april 1918, angående åtgärder för inrättande av badanstalter i
större befolkningscentra och å landsbygden m. m. (160.)

Ärendet har remitterats till folkskolöverstyrelsen, vilken ännu ej avgivit utlåtande.

35. den 22 maj 1918, angående utarbetande av förslag till anordnande
av särskild obligatorisk undervisning för sinnesslöa barn. (230.)

De av chefen för civildepartementet jämlikt bemyndigande den 28 maj 1920 i.an —

1921 —

526

ledning av bland annat ifrågavarande riksdagsskrivelse tillkallade sakkunniga för
verkställande av utredning och avgivande av förslag beträffande lagstiftning om
obligatorisk undervisning och vård av bildbara sinnesslöa och fallandesjuka ävensom
ifråga om det för sådan lagstiftnings genomförande nödiga anstaltsväsendet hava
ännu icke avgivit förslag i ämnet.

36. den 28 maj 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
tillstånd för två befattningshavare i civildepartementet att för rätt att
åtnjuta ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring. (245.)

Den 7 maj 1920 utfärdades kungörelse med vissa bestämmelser angående ålderstillägg
för civila befattningshavare i statens tjänst (svensk författningssamling
n:r 212).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 5 juni 1918, angående utredning beträffande statens medverkan
till pensionering av kvalificerad arbetskraft vid enskilda sociala anstalter.
(269.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid pensionsstyrelsen anbefalldes att i samråd med
socialstyrelsen verkställa den av riksdagen begärda utredningen.

Sådan utredning har ännu icke inkommit.

38. den 15 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. (357.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid lag i ämnet utfärdades (svensk författningssamling
n:r 460).

Beträffande de åtgärder, varom enligt 27 § av samma lag skall förordnas av
Konungen, har Kungl. Maj:t den 25 oktober 1918 tillkallat särskilda sakkunniga
för utarbetande av förslag till de åtgärder, som erfordras för att bland allmänheten
sprida kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet, om medel, som stå
till buds för att hindra smittas överförande, och om skyldigheten för en var, som
angripits av sådan sjukdom, att skyndsamt söka läkarvård.

Nämnda sakkunniga hava ännu icke inkommit med dylikt förslag.

1 fråga om de åtgärder, som till motarbetande av könssjukdomarnas utbredning
kunna finnas erforderliga i fråga om krigsmän och varom enligt berörda 27 §
Konungen skall förordna, har arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse anbefallts avgiva
förslag i vad avser armén, men har styrelsen ännu ej inkommit med sådant förslag.
Beträffande marinen har förslag ännu ej framlagts av medicinalstyrelsen.

39. samma dag, i anledning av ej mindre Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för bestridande av på staten belöpande kostnad för pensionstillägg
och understöd enligt lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
m. m. än även väckt motion om dyrtidstillägg till vissa
pensionstagare enligt nämnda lag. (413.)

Sedan pensionsstyrelsen inkommit med utlåtande rörande viss del av ärendet,
har Kungl. Maj:t den 6 februari 1920 avlåtit proposition till riksdagen med förslag
till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 5 juni 1915 om övergångsbe —

1921 —

527

stämmelser i anledning av lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.
I övriga delar av ärendet har förslag ännu ej inkommit från pensionsstyrelsen.

40. den 22 juni 1918, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1919 sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.
(6 A.)

Rörande punkten 32 (angående ny överläkarbostad vid Göteborgs hospital) anbefalldes
medicinalstyrelsen att med iakttagande av utav riksdagen gjorda erinringar
låta utarbeta och inkomma med nya ritningar jämte kostnadsförslag rörande berörda
överläkarbostad. Sedan dylikt förslag inkommit samt byggnadsstyrelsen däröver avgivit
infordrat utlåtande, har Kungl. Maj:t den 13 februari 1920 framlagt proposition,
n:r 112, i ämnet till riksdagen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

41. den 22 mars 1919, angående beviljande av statsanslag till anordnande
av läkarmottagningar i vissa kommuner. (64.)

Anmäldes den 15 april 1919, därvid provinsialläkarkommittén anbefalldes skyndsamt
verkställa utredning i det i skrivelsen angivna avseende samt därmed ävensom
med det förslag, som därav kunde föranledas, till Kungl. Maj:t inkomma.

Sedan sådant förslag inkommit samt medicinalstyrelsen avgivit infordrat utlåtande,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

42. den 9 april 1919, i anledning av väckta motioner angående vissa
ändringar av förordningen om kommunalstyrelse på landet. (86.)

Anmäldes den 30 maj 1919, därvid chefen för civildepartementet bemyndigades att
tillkalla högst fem personer att i egenskap av sakkunniga inom nämnda departement
biträda med utredning och förslag rörande vissa spörsmål å kommunalförvaltningens
område.

Sådant förslag har ännu icke avgivits.

43. den 9 oktober 1919, i anledning av väckta motioner om reglering av
arbetstiden för sjuksköterskor och sjuksköterskeelever. (U. 15.)

Anmäldes den 17 oktober 1919, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes avgiva utlåtande
i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

44. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande arbetstiden inom
gruvindustrin. (U. 16.)

Anmäldes den 17 oktober 1919, därvid chefen för civildepartementet bemyndigades
att tillkalla sakkunniga för verkställande av utredning och avgivande av förslag beträffande
frågan, huruvida vid gruvarbete under jord en kortare arbetstid än den
eljest lagstadgade kunde anses av behovet påkallad. De jämlikt detta bemyndigande
sålunda tillkallade sakkunniga hava ännu ej inkommit med förslag i ämnet.

Av dessa ärenden äro alltså de under 9, 36 och 40 upptagna slutligt avgjorda
samt de under 1, 2, 4, 5, 7, 8, 10, 12—19, 23—28, 30—35, 37—39 och 42—44
omförmälda föremål för behandling av särskilda sakkunniga eller annan myndighet
eller föremål för annan utredning samt de övriga på prövning beroende.

— 1921 —

528

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 6 maj 1903, angående kompetensvillkoren för lokomotivpeTSonalen
vid järnvägarna. (80.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 9 mars 1904, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för anordnande av inspektion å
enskilda järnvägars rullande materiel. (14.)

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1915 års riksdag oniförmälda sakkunnige upprättat
förslag till erforderliga författningar i anledning av trafiksäkerhetskommitténs betänkande
samt yttranden över detta förslag avgivits, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

3. den 14 april 1905, angående åtgärder till förekommande eller lindring
av olägenheterna för skärgårdsbefolkningen av sjöfarten inomskärs vintertiden.
(65.)

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1919 års lagtima riksdag omförmälda, infordrade
utlåtandena inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 19 februari 1907, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till vissa hamnarbeten. (15.)

Då riksdagen, som 1907 beviljat 15,000 kronor för iståndsättande av hamnen i
Abekås, härvid förutsatt bl. a., att i sammanhang med arbetet på hamnens iståndsättande
jämväl arbete till densammas förstärkande skulle utföras, men plan till
sådant arbete ännu icke blivit uppgjord, är ärendet alltjämt beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

5. den 28 mars 1907, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående åtgärder till betryggande av avtal rörande leverans
av elektrisk energi m. m. (62.)

Sedan de yttranden, som infordrats över den s. k. elektriska kraftkommitténs betänkande,
inkommit, har Kungl. Maj:t den 27 februari 1920, i ämnet avlåtit proposition
till riksdagen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 15 maj 1909, i anledning av väckta motioner om begränsning av
rösträtten å vägstämma. (1 53.)

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1919 års lagtima riksdag omförmälda, infordrade
utlåtandena inkommit, har ärendet överlämnats till sakkunniga för verkställande av
omarbetning av utav vägkommissionen avgivna förslag m. m., vilka sakkunniga ännu
icke inkommit med utlåtande.

7. den 3 maj 1910, angående utredning i fråga om mindre kostbara
järnvägars med 0,6 meters spårvidd betydelse för den ekonomiska utvecklingen.
(91.)

— 1921 —

529

Järnvägsstyrelsen har ännu icke inkommit med den anbefallda utredningen i ämnet.

H. den 31 maj 1910, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar
m. m. (145.)

Sedan järnvägsstyrelsen inkommit med det infordrade utlåtandet i ämnet, har ärendet
remitterats till kommunikationsverkens lönekommitté, som ännu ej inkommit med
utlåtande.

9. den 30 maj 1911, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet. (9.)
Ärendet i vad det rör hamnanläggningen vid Torekov är, sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
avgivit förnyat utlåtande, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 27 mars 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för skogsägare
till väg över annans mark för skogsprodukters framforslande. (44.)

Vägkommissionen har ännu icke avgivit utlåtande i ämnet.

11. den 24 maj 1912, angående visst tillägg till byggnadsstadgan för rikets
städer. (226.)

Sedan de sakkunniga för utredning rörande de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden
inkommit med förslag till ny byggnadsstadga, har detta förslag remitterats
till 1916 års stadsplanekommitté, som ännu ej avgivit utlåtande i ärendet.

12. den 31 maj 1913, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående vissa utgifter för kapitalökning, i
vad angår civildepartementsärenden. (252.)

De i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda utredningar
beträffande förbättring av Haparanda nuvarande uthamn Salmis m. m. hava ännu
icke inkommit.

13. den 1 juni 1913, i anledning av väckta motioner angående utredning
och förslag i fråga om upprensning och nyanläggning på statens bekostnad
av inre farleder i Bohusläns skärgård. (146.)

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inkommit med det infordrade förslaget till
anordnande av inre farleder i Bohusläns skärgård, har detsamma remitterats till
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som ännu icke inkommit med utlåtande.

14. den 29 augusti 1914, i anledning av inom riksdagen väckt motion
angående utredning och förslag i fråga om rätt att till fullgörande av
skyldighet att underhålla enskild väg taga väglagningsämnen å annans
mark. (191.)

Vägkommissionen har ännu icke avgivit utlåtande i ämnet.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om förekommande och släckning av skogseld. (244.)

67 — Justitieombudsmannen» ämbetsberättelse titt 1931 års riksdag.

530

Sedan den från domänstyrelsen och järnvägsstyrelsen infordrade utredningen inkommit
samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen däröver avgivit infordrat utlåtande,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 20 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om bidrag av statsmedel till
kostnaderna för indelning, förbättring och underhåll av enskilda vägar å
landet m. m. (139.)

Ärendet har överlämnats till vägkommissionen för att tagas i förnyat övervägande
vid fullgörande av det kommissionen givna uppdrag att verkställa utredning rörande
det enskilda vägväsendet såväl på landet som i städer och stadsliknande samhällen.

17. den 5 juni 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utredning rörande frågan om förbättrade sjöfartsförbindelser med England.
(191.)

Sedan järnvägsstyrelsen inkommit med den anbefallda utredningen rörande frågan
om anordnande genom svenska statens försorg av eu daglig regelbunden förbindelse
medelst ångfärjor eller ångfartyg mellan Göteborg och engelsk hamn in. m., är ärendet
under handläggning av utsedda representanter för Sverige.

18. den 6 juni 1916, i anledning av väckt motion om åvägabringande
av utredning angående en för stora fartyg användbar farled mellan Baggensfjärden
och Lilla Värtan m. m. (194.)

Sedan kanalkommissionen inkommit med den av riksdagen begärda utredningen, hava
vederbörande myndigheter anbefallts att avgiva utlåtande i ärendet.

De infordrade utlåtandena hava ännu icke fullständigt inkommit.

19. den 11 juni 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av och lönereglering för överintendentsämbetet samt angående
länsarkitekter m. m. ävensom i dessa ämnen väckta motioner.
(269.)

Sedan av chefen för finansdepartementet, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
25 juni 1917, tillkallade sakkunniga med uppdrag att utarbeta förslag till instruktion
för byggnadsväsendet m. fl. det offentliga byggnadsväsendet rörande författningar
avgivit förslag i hithörande ämnen, har Kungl. Maj:t utfärdat dels den 31 december
1917 instruktion för byggnadsstyrelsen (svensk författningssamling n:r 986), dels den
28 februari 1919 instruktion för länsarkitekterna (svensk författningssamling n:r 105)
dels ock den 26 november 1920 tre kungörelser, nämligen l:o) föreskrifter rörande det
offentliga byggnadsväsendet, 2:o) angående ändrad lydelse av § 2 mom. 4 och § 11
mom. 3 i byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874 och 3:o) angående förfarandet
vid avyttringar av staten tillhörig tomtmark av visst slag (svensk författningssamling
n:r 744—746), varjämte Kungl. Maj:t den 30 juni 1920 meddelat erforderligt
beslut i övrigt i fråga om länsarkitekterna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 14 juni 1917, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.
(9.)

- 1921 —

531

Sedan det från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen infordrade utlåtande angående den
av riksdagen under punkt 77 begärda utredningen rörande vissa mindre fiskehamnar
inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 8 mars 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
av vissa tomter i kvarteret Björnen i Stockholm m. m. (54.)

Anmäldes den 12 mars 1918, därvid erforderliga åtgärder beslötos, varjämte, i an
ledning av riksdagens i skrivelse därom gjorda uttalanden, vattenfallsstyrelsen anbefalldes
att, innan fråga om vidare på- och ombyggnad av de inköpta fastigheterna
förelädes Kungl. Maj:ts prövning, utarbeta fullständig plan för fastigheternas utnyttjande
och därvid taga i övervägande, huruvida det icke kunde vara för staten fördelaktigare
att i viss utsträckning utföra ombyggnad å tomterna än att vidtaga kostsamma
förstärknings- och ändringsarbeten å de nuvarande husen. Sedan vattenfallsstyrelsen
inkommit med förslag i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

22. den 11 maj 1918, angående utredning i fråga om åtgärder till fram
jande av reguljär flygtrafik. (199.)

Sedan ärendet remitterats till cheferna för generalstaben, marinstaben och fortifikationen
ävensom aeronautiska sällskapet samt de sålunda infordrade yttrandena inkommit,
har Kungl. Maj:t den 2 maj 1919 uppdragit åt en kommitté att verkställa
utredning angående reguljär lufttrafik och särskilt vilka åtgärder, som från statens
sida böra vidtagas för befrämjandet av en sådan trafik, samt att inkomma med de
förslag, som kunna av den verkställda utredningen föranledas.

Sådan utredning och förslag hava ännu icke inkommit.

23. den 28 maj 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
tillstånd för två befattningshavare i civildepartementet att för rätt att åtnjuta
ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring. (245.)

Sedan löneregleringskommittén inkommit med den i skrivelsen omförmälda utredningen,
har Kungl. Maj:t i ämnet avlåtit proposition till 1920 års riksdag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 8 juni 1918, angående utredning i fråga om uppställande av vissa
kompetensbestämmelser för statens och enskilda järnvägars personal. (283.)

Sedan järnvägsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, efter svenska järnvägsföreningens
hörande, avgivit infordrade utlåtanden i ärendet, är detsamma beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 22 juni 1918, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1919 sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.
(6 A.)

I fråga om punkten 17 (angående upprensning av vissa farleder i Mälaren) anbefalldes
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att verkställa viss av riksdagen omförmäld utredning
rörande vederbörande väghållningsskyldigas plikt att deltaga i kostnaderna för

— 1921 —

532

utförande av den föreslagna nya landsvägsbron över Kvicksund. Sedan sådan utredning
inkommit, har Kungl. Maj:t under punkten 18 i sjätte huvudtiteln av statsverkspropositionen
till 1920 års riksdag framlagt förslag i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 29 april 1919, angående utfärdande av allmänna bestämmelser rörande
villkor för erhållande av tillstånd till lastautomobiltrafik. (l29.)

Anmäldes den 13 juni 1919, och anbefalldes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att
verkställa utredning angående allmän och enhetlig bestämmelse rörande villkor för
erhållande av tillstånd till lastautomobiltrafik samt att till Kungl. Maj:t inkomma
med de förslag, som kunde av utredningen föranledas.

Sådan utredning och förslag hava ännu icke inkommit.

27. den 28 maj 1919, angående åvägabringande av utredning beträffande
åtgärder för skapande av förbättrade kommunikationer med Tärna socken
och Vilhelmina sockens fjällbygd. (203.)

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inkommit med anbefalld utredning och förslag
i ämnet, har Kungl. Maj:t den 27 februari 1920 i proposition gjort framställning
i ämnet till riksdagen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 11 juni 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

anslag för täckande av viss del av statens järnvägars driftförlust under
1918. (299.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid dels i anledning av riksdagens beslut om anvisande
av medel erforderlig åtgärd vidtogs, dels ock i anledning av riksdagens anhållan
om utredning Kungl. Maj:t uppdrog åt en kommission att snarast möjligt
verkställa och för Kungl. Maj:t framlägga en allsidig utredning rörande de åtgärder,
som borde vidtagas för erhållande av ett tillfredsställande resultat av driften vid
statens järnvägar.

Sådan utredning har ännu icke inkommit..

29. den 18 juni 1919, angående omarbetning av gällande järnvägstrafikstadga.
(341.)

Anmäldes den 24 oktober 1919, och uppdrogs åt järnvägsstyrelsen att verkställa den
av riksdagen ifrågasatta revisionen av järnvägstrafikstadgan samt till Kungl. Maj:t
inkomma med yttrande och förslag i ämnet.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

Av dessa ärenden äro alltså de under 5, 19, 23, 25 och 27 upptagna slutligen
avgjorda, de under 6, 7. 8, 10, 11, 12, 13, 14, 16, 17, 18, 22, 26, 28 och 29 omförmälda
föremål för behandling av särskilda sakkunniga eller annan myndighet eller
ock föremål för annan utredning samt de övriga på prövning beroende.

- 1921 —

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 16 maj 1895, om utarbetande och framläggande av förslag till lärlingslag.
(91.)

Ärendet är överlämnat den 2 juli 1920 till handelsdepartementet.

2. den 5 maj 1897, i anledning av väckt motion om ändrade grunder
för den kommunala beskattningen. (65.)

Proposition i ämnet har av Kungl. Maj:t avlåtits till 1920 års riksdag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 10 maj 1899, i anledning av riksdagens år 1898 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897,
i vad skrivelsen avser fråga om ersättning av järnvägstrafikmedel till
tullverkets personal för övertidsarbete. (103.)

Ärendet remitterat till 1914 års tullkommission, som i sitt den 19 september 1919 avgivna
betänkande n:r 4 med förslag till avlöningsreglemente för tullverket m. m.
yttrat sig i ämnet.

Berörda betänkande har sedermera remitterats till generaltullstyrelsen, som ännu
ej avgivit utlåtande i nu förevarande avseende.

4. den 13 maj 1901, angående åtgärder med hänsyn till transport av
timmer sjöledes m. m. (80.)

Ärendet är överlämnat den 2 juli 1920 till handelsdepartementet.

5. den 11 april 1903, angående åtgärder mot de olägenheter, som förorsakas
genom vissa slag av fabriksdrift. (52.)

Sakkunniga för verkställande av viss utredning i frågan om åtgärder mot luftförorening
hava den 2 november 1920 avgivit utlåtande, varefter ärendet den 19 i
samma månad överlämnats till justitiedepartementet för vidare handläggning.

6. den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904,
i vad skrivelsen avser frågan om regleringen av den till vissa stapelstäder
utgående tolagsersättningen. (87.)

Ärendet är föremål för vidare utredning av under år 1920 tillkallad sakkunnig.

7. den 8 april 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående skyldighet för staten att erlägga skatt till kommun för
staten tillhörig fastighet eller industriell anläggning. (55.)

Proposition i ämnet är av Kungl. Maj:t avlåten till 1920 års riksdag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

- 1921 -

534

8. den 25 april 1908, i anledning av väckt motion om förbud mot drift
av sulfitfabrik eller annat industriellt verk, som genom förorenande av
luft eller vatten orsakar olägenheter för kringliggande bygd och dess befolkning.
(61.)

Sakkunniga för verkställande av viss utredning i frågan om åtgärder mot luftförorening
hava den 2 november 1920 avgivit utlåtande, varefter ärendet den 19 i
samma månad överlämnats till justitiedepartementet för vidare handläggning.

9. den 2 mars 1909, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till förordning angående tullverkets och varuemottagares ömsesidiga rättigheter
och skyldigheter i fall, då tullavgift för inkommen vara oriktigt
uppdebiterats m. m. (22.)

Ärendet remitterat till 1914 års tullkommission, som i sitt betänkande n:r 3 med
förslag till åtgärder mot godsanhopning m. m. yttrat sig i ämnet.

Berörda betänkande har sedermera remitterats till generaltullstyrelsen som ännu
ej avgivit utlåtande.

10. den 22 maj 1909, i anledning av väckt motion om stämpel å bevis
om tillstånd att köra med automobil å allmän väg eller gata m. m. (197.)
Vägkommissionen har den 15 augusti 1920 avgivit betänkande med förslag till förordning
om automobilskatt.

Den 17 november 1920 har berörda betänkande remitterats till åtskilliga verk
och myndigheter.

11. den 9 juni 1910, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående bevillning av fast egendom samt av inkomst,
dels ock i ämnet väckta motioner, i vad skrivelsen avser utredning
i fråga om de orter, där rörelse skall taxeras till bevillning, ävensom
grunderna för den totala inkomstens fördelning till beskattning mellan
dessa. (198.)

Proposition i ämnet av Kungl. Maj:t avlåten till 1920 års riksdag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 6 maj 1911, i anledning av väckta motioner, avseende utredning
rörande undanröjande av en på äktenskapsfrekvensen menligt inverkande
oegentlighet i skattelagstiftningen. (108.)

Sedan kommunalskattekommitterade den 16 april 1917 avgivit förslag till lag angående
kommunal taxering och skattskyldighet och därvid behandlat jämväl förevarande
ämne samt åtskilliga verk och myndigheter avgivit infordrade utlåtanden, hava bestämmelser
i ämnet meddelats i kungl. förordningen den 31 oktober 1919 om ändring
i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1921 —

535

13. deu 25 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med tulltaxa för inkommande varor. (202.)

Tull- och traktatkommittén har ännu ej avgivit utlåtande.

14. den 29 maj 1911, i anledning av dels Kungl. Maj;ts proposition med
förslag till lag om bankrörelse och till lag om ändrad lydelse av 10 §
i lagen den 5 juni 1909 angående emissionsbanker, dels ock i ämnet
väckta motioner. (237.)

Skrivelsen, i vad den innefattar begäran om utredning i visst avseende, är fortfarande
beroende på Kungl. Majits prövning; ärendet i övrigt avgjort av Kungl. Maj:t
den 22 juni 1911.

15. den 24 februari 1912, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkterna 11 och 27
under sjunde huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tullverket. (22.)

1914 års tullkommission har numera avslutat sitt arbete.

Ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 11 maj 1912, i anledning av väckt motion med begäran om ut redning

och förslag angående utlämnande av lån åt kommuner från konungariket
Sveriges stadshypotekskassa m. m. samt om anslag till utredningens
verkställande. (125.)

Sedan pensionsfondsfullmäktige den 22 december 1919 avgivit infordrat utlåtande^
har ärendet remitterats först till fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka avgivit utlåtande
den 14 oktober 1920, och därefter till fullmäktige för riksbanken, vilka senare
ännu ej inkommit med utlåtande.

17. den 22 maj 1912, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

pensionering av distriktsveterinärer. (204.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 24 maj 1912, angående åtgärder i syfte att sjömanshusen må

sättas i tillfälle att i större omfattning än för närvarande lämna tillfälliga
understöd åt behövande arbetslösa sjömän. (170.)

Ärendet överlämnat den 2 juli 1920 till handelsdepartementet.

19. den 29 maj 1912, angående vidtagande av åtgärder till värnpliktigas

skyddande mot förlust av innehavda anställningar i statens tjänst eller
vid dess arbetsföretag på grund av inkallande till tjänstgöring. (259.)

Ärendet anmält den 27 februari 1920, därvid Kungl. Maj:t beslutat att ytterligare
föreskrifter i ämnet för närvarande icke skulle utfärdas (se prop. n:r 365 till 1920 års
riksdag).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

1921 —

536

20. samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående expropriation i vissa fall av torp och andra lägenheter å rekognitionshemman
m. m. (271.)

Kommittén för utredning av åborättsfrågan har under år 1920 avslutat sitt arbete.

Ärendet överlämnat till justitiedepartementet för vidare handläggning.

21. den 3 maj 1913, angående Kungl. Djurgårdens bevarande i största
möjliga utsträckning såsom naturlig park. (69.)

Överståthållarämbetet, som anbefallts att efter Stockholms stadsfullmäktiges hörande
yttra sig i ärendet, har ännu ej inkommit med sådant yttrande.

22. den 17 maj 1913, angående ökad centralisering vid upphandling för
statens räkning m. m. (82.)

Förordning angående upphandling och arbeten för statens behov samt försäljning av
staten tillhörig lös egendom utfärdad den 16 januari 1920 (svensk författningssamling
n:r 10).

Rörande frågan om ökad centralisering vid upphandling för statens räkning hava
de sakkunniga ännu ej avgivit betänkande.

23. samma dag, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för kommunernas
bokföring. (116.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 30 maj 1913, i anledning av dels Kungl. Maj:ts två särskilda
propositioner med förslag till ändrad lydelse av vissa §§ i förordningen
den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering,
den ena avseende jämväl ändring av de vid nämnda förordning
fogade formulär, dels ock en i ämnet väckt motion. (251.)

Sedan ärendet inom finansdepartementet blivit ytterligare utrett av särskilt tillkallade
sakkunniga, har proposition i ämnet av Kungl. Maj:t avlåtits till 1920 års
riksdag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 29 augusti 1914, angående stadgande av skatteplikt till stat och
kommun för vissa därifrån nu fritagna utlänningar. (222.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 17 april 1915, i fråga om förbud mot införsel av fjädrar av vilda
fåglar. (56.)

Tull- och traktatkommittén har den 5 maj 1920 avgivit infordrat utlåtande, varefter
ärendet den 2 juli s. å. överlämnats till handelsdepartementet.

27. den 30 april 1915, angående vidtagande av förberedande åtgärder för
begagnande av de utvecklingsmöjligheter, som efter världskrigets upphörande
kunna erbjuda sig för Sveriges handel, industri och sjöfart. (58.)

— 1921 —

537

Sedan kommerskollegium avgivit infordrat utlåtande, har ärendet anmälts den 13
februari 1920, därvid Kungl. Maj:t funnit skrivelsen icke föranleda någon särskild
Kung!. Maj:ts åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges
officiella statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma.
(173.)

De av chefen för finansdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31
december 1919 tillkallade sakkunniga hava ännu ej avgivit sitt betänkande.

29. den 29 maj 1915, angående utredning rörande omorganisation av rikets
sjömanshus. (175.)

Av kommerskollegium genom särskilda sakkunniga verkställd utredning har den 13
december 1919 överlämnats till Kungl. Maj:t.

Ärendet överlämnat den 2 juli 1920 till handelsdepartementet.

30. den 13 maj 1916, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t dels angående åtgärder till varaktigt befrämjande av en planmässig
nationell kraft- och bränslepolitik, dels angående utredning rörande frågan
om torvens användande som bränsle m. m. (128.)

Proposition (n:r 307) i ämnet avlåten av Kungl. Maj:t till 1920 års riksdag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 20 maj 1916, angående åtgärder för underlättande av vintertrafiken
utmed Norrlandskusten och på de norrländska hamnarna. (144.)

Ärendet överlämnat den 2 juli 1920 till handelsdepartementet.

32. den 31 maj 1916, angående åtgärder till förhindrande av att entreprenörer
vid uppförande av statens byggnader undandraga sig att erlägga
betalning för arbetskraft och materialier. (178.)

Förordning angående upphandling och arbeten för statens behov samt försäljning av
staten tillhörig lös egendom utfärdad den 16 januari 1920 (svensk författningssamling
n:r 10).

Äiendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 3 juni 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
ävensom i särskilda till riksdagen avlåtna propositioner gjorda
framställningar om vissa anslag för utgifter för kapitalökning i avseende
å statens järnvägar och vattenfallsverk jämte i dessa ämnen väckta motioner.
(186.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 8 juni 1916, i anledning av väckt fråga om begränsning eller

68 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1921 års riksdag.

53$

upphävande av riksgäl dskon torets skyldighet att tillhandahålla kassaförstärkning
åt statsverket. {235.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 15 juni 1916, i anledning av väckt motion om tullfrihet för vid
tråltillverkningen använt groft trålgarn. (259.)

Tull- och traktatkommittén har ännu ej avgivit utlåtande.

86. den 23 maj 1917, angående åtgärder för nedbringande av statens
tryckningskostnader. (160.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 1 juni 1917, i anledning av väckta motioner angående brännvins- samt
vin- och ölhandelns ordnande ävensom i samband därmed stående frågor.
(212.)

Proposition (n:r 287) i ämnet har av Kungl. Maj:t avlåtits till 1920 års riksdag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 5 juni 1917, i anledning av väckt motion angående rätten att
till avsalu förskära vin med brännvin. (252.)

Det av sakkunniga den 10 juli 1918 avgivna utlåtandet har remitterats till kontrollstyrelsen,
som ännu ej inkommit med utlåtande.

39. den 6 juni 1917, j anledning av väckt motion om upphävande av tullen
å galoscher. (241.)

Tull- och traktatkommittén har ännu ej avgivit utlåtande.

40. den 11 juni 1917, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående

omorganisation av och lönereglering för överintendentsämbetet samt angående
länsarkitekter m. m. ävensom i dessa ämnen väckta motioner. (269.)

Ärendet överlämnat den 3 juli till kommunikationsdepartementet.

41. den 15 juni 1917, angående en kraftigare reglerande verksamhet från

statens sida på den inhemska penningmarknaden, eventuellt genom eu
särskild statsbank. (322.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

42. den 19 april 1918, i anledning av väckt motion angående beredande

av fast anställning eller vissa andra förmåner åt personer, som stadigvarande
äro sysselsatta med städning och rengöringsarbete hos statens
verk och myndigheter. (1 2-4.)

Löneregleringskommittén har den 13 december 1 920 inkommit med begärd utredning.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. den 27 april 1918, angående utarbetande av en redogörelse över de

— 1921 —

539

förluster av människoliv och egendom, som sedan världskrigets början
inträffat inom den svenska handelsflottan. (161.)

Ärendet har den 2 juli 1920 överlämnats till handelsdepartementet.

44. den 8 maj 1918, angående viss ändring i fråga om sättet för uppbörden
av skattefrälseränta. (198.)

Kammarkollegium har den 20 november 192Q inkommit med infordrat utlåtande,
varefter ärendet den 23 i samma månad remitterats till statskontoret.

45. den 24 maj 1918, med anledning av väckt motion om höjning av

rederilånefonden. (216.)

Ärendet har den 2 juli 1920 överlämnats till handelsdepartementet.

46. den 28 maj 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

tillstånd för två befattningshavare i civildepartementet att för rätt att
åtnjuta ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring. (245.)

Löneregleringskommittén har den 13 mars 1920 avgivit betänkande (delen LXI i den
tryckta serien) innehållande den begärda utredningen. Därefter har Kungl. Maj:t den
19 mars 1920 avlåtit proposition (n:r 359) till riksdagen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

47. den 21 juni 1918, i anledning av särskilda Kungl. Maj:ts propositioner

rörande ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914

'' angående stämpelavgiften och ändring i vissa delar av förordningen den
6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte
av fondpapper, ävensom en inom riksdagen väckt motion. (471.)
Sakkunniga för verkställande av utredning och avgivande av förslag i fråga om vissa
ändringar i förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften m. m.
hava den 16 februari 1920 avgivit betänkande.

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

48. den 18 februari 1919, i anledning av Kungl. Majrts proposition med

förslag till lag om visst undantag från tillämpningen av 49 § 1 mom.
och 165 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse. (18.)

Ärendet är i viss mån fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

49. den 23 april 1919, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående ändrade föreskrifter i fråga om den ort, där vinst
genom försäljning av fastighet skall taxeras till bevillning. (122.)

Proposition (n:r 191) i ämnet har av Kungl. Maj:t avlåtits till 1920 års riksdag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl Majrts prövning.

50. den 2 maj 1919, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
ändrat förfaringssätt beträffande emottagande och utbetalande av medel,
som genom befälets försorg för manskap vid armén eller marinen insättas
i postsparbanken. (148.)

Styrelsen för postsparbanken har ännu ej avgivit infordrat utlåtande.

— 1921 -

540

51. den 6 maj 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till dels förordning angående försäljning för vissa ändamål av odenaturerad
sprit, framställd av avfallslut vid sulfltcellulosatillverkning, dels ock förordning
om ändrad lydelse av 12 § i förordningen den 11 oktober 1907
angående tillverkning av brännvin ävensom en i ämnet väckt motion, (l75.)

Sedan de av chefen för finansdepartementet enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade
sakkunniga för utredning av de med sulfitspritens användande till förtäringsändamål
sammanhängande spörsmål m. m. avgivit sitt förslag i ämnet, har Kungl.
Maj:t den 19 mars 1920 till riksdagen avlåtit proposition (n:r 348).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

52. den 27 maj 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om reglering av vissa inom statsförvaltningen anställda
kvinnliga biträdens avlöningsförmåner m. m. (223.)

1902 års löneregleringskommitté har i den 13 mars 1920 avgivet betänkande (delen
LXI i den tryckta serien) yttrat sig rörande denna skrivelse, varefter Kungl. Maj:t
den 19 i samma månad avlåtit proposition (n:r 359) till riksdagen i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

53. den 11 juni 1919, angående utredning, huruvida och på vad sätt en
förbättrad allmän pensionering av sjömän skulle kunna åvägabringas
(304.)

Ärendet har den 2 juli 1920 överlämnats till handelsdepartementet.

54. den 13 juni 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
avsättning å 1920 års riksstat för tillfällig lönereglering under år 1920
för vissa befattningshavare å ordinarie stat inom den civila statsförvaltningen
ävensom för förstärkning av de till avlönande av vissa extra befattningshavare
inom samma förvaltning samt till vikariatsersättningar
m. m. anvisade medel. (342.)

Sedan löneregleringskommittén avgivit infordrat förslag i ämnet, har Kungl. Maj:t
den 13 februari 1920 till riksdagen avlåt''t proposition (n:r 258).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro de under 1, 2, 4, 5, 7, 8, 11, 12, 15, 18 — 20, 24, 26,
27, 29—32, 37, 40, 43, 45, 46, 49, 51—54 omförmälda av Kungl. Maj:t slutligen
avgjorda, de under 3, 6, 9, 10, 13, 16, 21, 22, 28, 35, 38, 39, 44, 50 omförmälda
föremål för behandling av särskilda kommitterade, sakkunniga eller annan myndighet
eller ock föremål för annan utredning samt de övriga på prövning beroende.

1921 —

541

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1898, i anledning av riksdagens år 1897 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1896. (84.)

Yttrande över av direktören Sven Nissvandt och förste revisorn K. Beckman upprättat
förslag till nytt formulär för Uppsala universitets huvudbok har under år
1910 avgivits av kanslern för rikets universitet. Sedan statskontoret och kammarrätten
anbefallts att i ärendet avgiva utlåtande, har genom nådigt beslut den 2
mars 1917 dessa myndigheter anbefallts att överlämna handlingarna i ärendet till
statsbokföringskommittén för verkställande av utredning att till Kungl. Maj:t ingivas.

Sådan utredning har ännu icke inkommit.

2. den 26 april 1902, angående ändring i folkskolestadgan. (49.)

Sedan domkapitlen, överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor och kommittén
för revision av lagen angående skydd mot yrkesfara m. m. avgivit utlåtanden i
ärendet, har Kungl. Maj:t den 12 maj 1916 uppdragit åt folkskolöverstyrelsen att
inkomma med förslag till de ändringar i gällande författningar, vartill skrivelsen
samt i ärendet gjorda framställningar och förhållanden i övrigt anses böra föranleda.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

3. den 11 april 1903, angående användning av torv till eldning vid statens
järnvägar och övriga verk. (53.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 22 maj 1903, angående ny katekesutveckling för skolans behov.
(158.)

Kungl. Maj:t har den 31 oktober 1919 utfärdat undervisningsplan för rikets folkskolor
(svensk författningssamling n:r 880).

5. den 30 maj 1907, angående reglering av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Punkten 33, angående uppförande av byggnader för landsarkivet i Östersund.
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 6 maj 1908, angående väckt motion om upphävande av bestämmelsen
om kapellförsamlings skyldighet att deltaga i moderkyrkans byggnad
och underhåll. (109.)

Kammarkollegium har anbefallts att anmoda Kungl. Maj:ts befallningshavande i
samtliga län och domkapitlen att efter vederbörandes hörande avgiva yttranden

- 1921 —

542

i ärendet samt med dessa yttranden jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:t inkomma.
f >

Detta uppdrag är ännu ej fullgjort.

7. den 31 maj 1910, angående åtgärder för skolungdomens fostran till sparsamhet.
(150.)

Sedan styrelsen för postsparbanken samt läroverks- och folkskolöverstyrelserna avgivit
gemensamt utlåtande i ärendet, har Kungl. Maj:t den 17 december 1920 överlämnat
handlingarna i detsamma till sakkunniga för utredning angående omorganisation
av postsparbanken för att tagas i övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas
uppdrag.

8. den 20 maj 1911, angående åvägabringande av utredning, huru vården
av rikets fornsaker bäst bör ordnas. (13b.)

Kungl. Maj:t har den 29 september 1911 utfärdat kungörelse i en viss del av ämnet
samt beträffande den återstående delen av ärendet, efter det vitterhetsakademien
däri avgivit infordrat utlåtande, den 21 november 1913 uppdragit åt en kommitté
att under samarbete, i den mån frågan rör överintendentsämbetet, med de
den 29 oktober 1913 tillkallade sakkunniga för behandling av frågan om överintendentsämbetets
omorganisation m. m. avgiva utlåtande och förslag till omorganisation
av fornminnesvården i riket samt att undersöka möjligheten av och, i den
mån omständigheterna därtill föranleda, avgiva förslag till ekonomiskt understödjande
av fornminnesmuseerna.

Sådant utlåtande och förslag har ännu ej inkommit.

9. den 29 maj 1912, angående vidtagande av åtgärder till värnpliktigas
skyddande mot förlust av innehavda anställningar i statens tjänst eller
vid dess arbetsföretag på grund av inkallande till tjänstgöring. (259.)

Löneregleringskommittén har den 31 december 1914 anbefallts att avgiva utlåtande
i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

10. den 28 mars 1913, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag rörande ändrade grunder för biskoparnas
avlöning. (39.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 6 maj 1913, angående åstadkommande av läkarundersökning av småoch
folkskolbam. (79.)

Medicinalstyrelsen, folkskolöverstyrelsen och statskontoret hava avgivit utlåtande i
ämnet.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 27 maj 1913, angående vidtagande av åtgärder för anordnande av
skolbad vid landsbygdens folkskolor. (144.)

— 1921 —

543

Sedan skolöverstyrelsen avgivit utlåtande i ärendet, är detsamma beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 30 maj 1913, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Punkten 234, angående förbättrande av gymnastikundervisningen vid landsbygdens
folkskolor.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 2 mars 1914, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för församling att
utse ordförande i skolrådet. (8.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 8 augusti 1914, i fråga om åtgärder till främjande av vetenskaplig
forskning och undervisning i publik och privat internationell
rätt. (137.)

Sedan universitetskanslern avgivit yttrande i ärendet, har Kungl. Maj:t den 22 ok
tober 1919 anmodat justitierådet E. Mareks von Wurtemberg att avgiva utlåtande i
detsamma.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

16. den 26 augusti 1914, angående regleringen av utgifterna under riks
statens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdeparte
mentet. (k.)

Punkten 157, angående anslag till uppförande av en gymnastikbyggnad samt
tillbyggnad av lärohuset för folkskoleseminariet i Strängnäs.

Framställning i ämnet har avlåtits till 1920 års riksdag.

17. den 27 maj 1915, i anledning av väckta motioner angående skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran dels om framläggande av förslag i fråga
om beredande åt Stockholms stad av egen stiftsstyrelse och egen biskop,
dels ock om utredning och förslag i fråga om ändring i stiftsindelningen.
(202.)

Sedan kommittén för Utredning av frågan om de kyrkliga konsistoriernas omorganisation
m. m. inkommit med den begärda utredningen, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

18. samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående beredande av tillfälle för innehavare av lägenheter å ecklesiastika
boställen att friköpa de innehavda lägenheterna. (205.)

Kungl. Maj:t har den 26 juni 1915 uppdragit åt de av chefen för jordbruksdepartementet
tillkallade sakkunniga för utredning av frågan om upplåtelse av kronojord

- 1921 —

544

till egna hem att verkställa jämväl utredning i förevarande avseende och till Kungl.
Maj:t ingiva härav föranlett förslag.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

19. den 11 april 1916, i anledning av vissa framställningar rörande anslag
under åttonde huvudtiteln. (65.)

Punkten 12, angående handledning i gymnastik med lek och idrott för landets
folk- och småskolor.

Sedan direktionen över gymnastiska centralinstitutet avgivit förslag i ämnet,
har Kungl. Maj:t den 13 oktober 1916 ställt beviljat anslag till direktionens förfogande
ävensom anbefallt direktionen att genom en kommission av sakkunniga
låta utarbeta förslag till ifrågavarande handledning och överlämna det till Kungl.
Maj: t.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

20. den 5 maj 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i punkt 92 under
åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen, dels ock i särskild
proposition, n:r 114, gjorda framställningar rörande karolinska medikokirurgiska
institutet. (96.)

Ärendet har i huvudsakliga delar slutligt avgjorts. Beträffande viss del av ärendet,
nämligen användningen av vissa i karolinska institutets biblioteksbyggnad belägna
lokaler, anbefallde Kungl. Maj:t den 12 maj 1916 överintendentsämbetet och lärarkollegiet
vid institutet att inkomma med utredning.

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

21. den 15 juni 1916, angående reglering av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)

Punkten 225, angående utarbetandet av en historisk-statistisk handledning över
befolkningsförhållandena i Sverige m. m. under äldre tid.

Av det för år 1917 beviljade anslaget å 6,000 kronor har Kungl. Maj:t den
4 maj 1917 ställt 600 kronor till förfogande.

22. den 23 mars 1917, angående åstadkommande av ändrade bestämmelser
rörande vissa kyrkorådets åligganden i pastorat, bestående av mer än en
församling. (42.)

Sedan samtliga Kungl. Maj:ts befallningshavande och domkapitel avgivit utlåtanden
i ärendet, har kammarkollegium den 24 februari 1919 anbefallts att yttra sig
i detsamma.

Sådant yttrande har ännu ej inkommit.

23. den 5 maj 1917, angående anordnande av barnbespisning vid rikets folkskolor.
(118.)

Kungl. Maj:t har den 25 maj 1917 anbefallt folkskolöverstyrelsen att avgiva utlåtande
i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

— 1921 —

545

24. den 9 maj 1917, angående utredning om skollovskoloniverksamhetens

stödjande och utvecklande genom statens försorg. (119.)

Kung], Maj:t har den 25 maj 1917 anbefallt folkskolöverstyrelsen att avgiva utlåtande
i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

25. den 16 maj 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till uppförande av svensk kyrka i Kristiania (164.)

Kungl. Maj:t har den 1 juni 1917 anbefallt svenska ministern i Kristiania att avgiva
yttrande i ärendet.

Sådant yttrande har ännu ej inkommit.

26. den 4 juni 1917, angående utredning i fråga om folkskolväsendet i de

finsktalande delarna av Norrbottens län. (201.)

Sedan folkskolöverstyrelsen avgivit infordrat utlåtande i ärendet och Kungl. Maj:t
den 18 januari 1918 dels uppdragit åt överstyrelsen att verkställa ifrågavarande
utredning, dels ock bemyndigat överstyrelsen att tillkalla sakkunniga för att biträda
vid utredningens verkställande, har överstyrelsen den 10 februari 1919 gjort framställning
i ämnet, varefter departementschefen, på grund av Kungl. Maj:ts beslut
den 16 maj 1919, den 6 juni 1919 tillkallat fem sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning i ärendet.

Denna utredning har ännu icke slutförts.

27. den 12 juni 1917, om beredande åt prästerskapets änke- och pupillkassa
av rätt till ytterligare ett års behållen inkomst av vissa befatt ningar.

(824.)

Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 24 oktober 1919 bemyndigat chefen för kungl.
ecklesiastikdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet biträda
med utredning av frågan om beredande av bättre pensionsförhållanden åt änkor och
barn efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa och departementschefen
den 4 november 1919 tillkallat de sakkunniga, hava dessa den 21 januari 1920 avgivit
betänkande i ämnet, och efter det Kungl. Maj:t i skrivelse den 4 juni 1920
meddelat riksdagen, att bebådad framställning i ärendet ej komme att föreläggas
1920 års riksdag, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 15 juni 1917, angående vidtagande av vissa åtgärder till folkundervisningens
befrämjande. (369.)

Sedan folkskolöverstyrelsen den 29 juni 1917 erhållit befallning att avgiva utlåtande
i detta ärende, har Kungl. Maj:t, på framställning av överstyrelsen, bemyndigat överstyrelsen
dels den 17 augusti 1917 att för ifrågavarande ändamål tillkalla samtidigt
högst 5 sakunniga, dels ock den 5 mars 1920 att under visst villkor inom eller
utom de sakkunnigas krets anlita särskilt biträde för utförande av redaktionella uppgifter
och sekreterargöromål.

Utlåtande i ärendet har ännu ej inkommit.

69 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse Ull 1931 ärt riksdag.

546

29. den 17 april 1918, angående utredning i fråga om Sveriges biblioteksväsende
på visst område. (125.)

Enligt bemyndigande den 22 juli 1918 har chefen för ecklesiastikdepartementet
den 2 augusti 1918 tillkallat fem sakkunniga för utredning inom departementet av
ifrågavarande ärende.

Detta uppdrag har ännu ej fullgjorts.

30. den 20 april 1918, angående utredning i fråga om utsträckt undervisning
i barnavård för kvinnor samt rörande statsunderstöd åt vissa
barnavårdsanstalter och andra företag. (130.)

Kungl. Maj:t har den 22 juli 1918 anbefallt folkskolöverstyrelsen, socialstyrelsen,
lantbruksstyrelsen och direktionen över allmänna barnhuset i Stockholm att avgiva
utlåtanden i detta ärende.

Sådana utlåtanden hava ännu ej inkommit.

31. den 7 maj 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse av mark till botaniska institutionen vid universitetet i Uppsala.
(324.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1918 förklarat sig vilja efter framställning av domänstyrelsen
bestämma angående ersättning för ifrågavarande markupplåtelse.

Sådan framställning har ännu icke inkommit.

32. den 11 maj 1918, angående åtgärder i syfte att de hos national museet

deponerade konstalster må i vidsträcktare grad komma folkets
bredare lager till godo m. m. (201.)

Kungl. Maj:t har den 9 augusti 1918 anbefallt överintendenten och chefen för nationalmuseum
att avgiva utlåtande i detta ärende.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

33. den 22 maj 1918, angående utarbetande av förslag till anordnande av

särskild obligatorisk undervisning för sinnesslöa barn. (230 )

Kungl. Maj:t har den 2 augusti 1918 anbefallt medicinalstyrelsen och folkskolöverstyrelsen
att gemensamt verkställa utredning och inkomma med förslag i ärendet.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

34. den 4 juni 1918, angående undersökning om eftergivande i särskilda

fall av kravet på avlagd studentexamen såsom villkor för tillträde till

vissa studier och levnadsbanor. (268.)

Ärendet har den 17 oktober 1920 remitterats till skolkommissionen, som ännu icke
yttrat sig i detsamma.

35. den 5 juni 1918, rörande utredning angående inrättande av en professur
i statistik och folkhushållslära vid tekniska högskolan (282.)

Sedan styrelsen för tekniska högskolan avgivit utlåtande i ärendet, har styrelsen
den 28 juni 1919 anmodats att, därest styrelsen ansåge, det åtgärder för tillgodo —

1921 —

547

seende av omförmälda syften borde vidtagas, styrelsen torde i vederbörlig ordning
inkomma med framställning därom, åtföljd av nödig utredning i ämnet.

Sådan utredning har ännu ej inkommit.

36. den 12 juni 1918, angående beredande av statsstipendier åt vissa lärjungar
vid statens tekniska elementarskolor och med dem likställda enskilda
tekniska läroanstalter med statsunderstöd. (338.)

Kungl. Maj:t har den 16 januari 1920 meddelat beslut i ärendet.

37. den 22 juni 1918, angående regleringen av riksstatens för år 1919
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

Punkten 69, angående anslag till arvoden, flitpengar åt extra biträden, renskrivning,
eftermiddagstjänst m. m. vid universitetets bibliotek i Uppsala.

Kungl. Maj:t har den 18 oktober 1918 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 212, angående anslag till tekniska högskolan.

Ärendet är i viss del ännu beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 249, angående beredande av tillfälle för svenska forskare till vetenskapligt
arbete vid utländska biologiska stationer.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkterna 259 och 260, angående anslag till dels extra utgifter, dels ock kommittéer
och utredningar genom sakkunniga.

Framställning i ämnet har avlåtits till 1920 års riksdag.

38. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1918 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 B.)

Punkterna 60 och 61, angående anslag till dels kostnader för kommittéer och utredningar
genom sakkunniga dels ock förstärkande av det ordinarie reservationsanslaget
till extra utgifter.

Framställning i ämnet har avlåtits till 1920 års riksdag.

39. den 15 april 1919, i anledning av Kungl. Majrts dels i punkt 242
under åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen, dels ock i punkt 56
under samma huvudtitel av proposition med förslag till tilläggsstat till
riksstaten för år 1919 gjorda framställningar angående anslag till laboratoriebyggnad
m. m. för tekniska högskolans fackskola för kemisk teknologi.
(101.)

Kungl. Maj:t har genom särskilda beslut ställt en del av anslagen till förfogande.

I övrigt är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 30 april 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts dels proposition i
vissa punkter under åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen samt
under samma huvudtitel av propositionen om tilläggsstat till riksstaten

- 1921 —

548

för år 1919, dels ock i särskilda propositioner n:r 145, 168, 171, 188 och
281 gjorda framställningar, (l35.)

Punkten 2, angående anslag till ny- och ombyggnad vid akademiska sjukhuset
i Uppsala.

Kungl. Maj:t har den 7 maj 1920 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 12, angående anslag till institutet och förskolan för blinda å Tomteboda.

Framställning har avlåtits till 1920 års riksdag.

41. den 2 maj 1919, i anledning av väckta motioner rörande utredning
om åstadkommande av samverkan mellan stat och kommun för övertagande
helt eller delvis av föräldrar nu åliggande skyldighet att för
sina barn i folk- och småskolan bekosta erforderlig skolmateriel. (128.)

Sedan skolöverstyrelsen avgivit infordrat utlåtande i ärendet, har Kungl. Maj:t den
17 december 1920 bemyndigat chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst
tre sakkunniga för att inom departementet biträda med verkställande av utredning
i ärendet. Dessa sakkunniga hava ännu icke tillkallats.

42. den 24 maj 1919, i anledning av väckta motioner om anslag till bedrivande
av upplysningsverksamhet i kommunala ämnen. (194.)

Sedan skolöverstyrelsen den 26 juli 1920 inkommit med infordrat yttrande i ärendet,
har folkbildningssakkunniga den 22 november 1920 anbefallts att avgiva utlåtande
i detsamma.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

43. den 28 maj 1919, angående utredning om organiserandet av insamling
och utforskning av den svenska allmogekulturen. (204.)

Sedan nordiska museets nämnd, universitetskanslern samt vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien avgivit utlåtanden i ärendet, har departementschefen den 6
november 1920, på grund av bemyndigande den 5 november 1920, tillkallat sakkunniga
för att inom departementet biträda med verkställande av utredning och
avgivande av förslag i ämnet.

Sådan utredning har ännu icke avgivits.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående räntefria
studielån. (230.)

Kungl. Maj:t har den 28 maj 1920 meddelat slutligt beslut i ärendet.

45. den 4 juni 1919, angående vidtagande av åtgärder för att på bästa sätt
främja skolans karaktärsfostrande verksamhet. (202.)

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt skolkommissionen att avgiva utlåtande
i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

46. den 11 juni 1919, angående åvägabringande av utredning och förslag
i fråga om inrättande av professurer i nationalekonomi inom filosofiska
fakulteterna i Uppsala och Lund. (305).

— 1921 —

549

Sedan universitetskanslern avgivit infordrat yttrande i ärendet, har skolkommissionen
den 2 november 1920 anbefallts att avgiva utlåtande i detsamma.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

47. den 12 juni 1919, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1920 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

Punkten 9, angående fortsatt registrering av Svea hovrätts domar under 1600-talet och av hittills outgivna delar av rådets protokoll i justitieärenden för samma
tid, i vad angår till Kungl. Maj:t fullföljda mål av civil och kriminell natur.

Kungl. Maj:t har den 18 juni 1920 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 20, angående anslag till boksamlingen vid nationalmuseum.

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt nationalmusei chef att efter samråd
med riksbibliotekarien inkomma med förslag till bestämmelser om förvärvande
av publikationer rörande skön konst.

Sådant förslag har ännu ej inkommit.

Punkten 42, angående resestipendier åt prästmän.

Kungl. Maj:t har den 23 april 1920 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 75, angående lektorer i tyska, franska och engelska språken vid universitetet
i Uppsala.

Kungl. Maj:t har den 5 mars 1920 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 99, angående kostnadsfri undervisning och examination i liturgisk sång
och framsägning vid universitetet i Lund.

Kungl. Maj:t har den 23 januari 1920 meddelat beslut i ärendet.

Punkterna 105 och 106, angående anslag dels till föreståndare för det med universitetets
i Lund kliniker å Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i nämnda stad
inrättade röntgenlaboratoriet och en därstädes anordnad radiologisk sjukavdelning,
dels ock föreståndare för sagda universitets till nämnda sjukvårdsinrättningar förlagda
klinik och poliklinik för öron-, näs- och halssjukdomar.

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt länsstyrelsen i Malmö att från
Malmöhus läns landsting infordra yttrande, huruvida landstinget vore villigt uppfylla
vissa av riksdagen vid anslagen fästade villkor, ävensom att inkomma med anmälan
härom.

Sådan anmälan har ännu ej inkommit.

Punkten 110, angående lektorer i tyska, franska och engelska språken vid universitetet
i Lund.

Kungl. Maj:t har den 5 mars 1920 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 147, angående anslag till en poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.

Kungl. Maj:t har den 9 april 1920 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 149, angående arvode åt en lärare i rättspsykiatri vid karolinska institutet.

Kungl. Maj:t har den 5 mars 1920 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 153, angående anslag till anordnande av klinisk undervisning i epidemiologi
åt medicine kandidater.

Kungl. Maj:t har den 11 juni 1920 meddelat beslut i ärendet.

— 1921

550

Punkten 158, angående resestipendier åt ordinarie lärare och vissa andra tjänstemän
vid rikets universitet samt karolinska institutet.

Kungl. Maj:t har den 30 april 1920 meddelat beslut i ärendet.

Punkterna 180 och 181, angående dels resestipendier åt lärarpersonalen vid enskilda
läroanstalter, dels ock resestipendier och studieunderstöd åt föreståndarinnor
och lärarinnor vid lärarinneutbildningsanstalter i huslig ekonomi ävensom åt skolkökslärarinnor
vid andra läroanstalter.

Kungl. Maj:t har den 9 april och den 7 maj 1920 meddelat beslut i dessa
ärenden.

Punkten 183, angående resestipendier åt lärarpersonalen vid kommunala mellanskolor.

Kungl. Maj:t har den 9 april 1920 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 199, angående anslag till fortbildningskurser för lärare vid egentliga
folkskolor och småskolor.

Kungl. Maj:t har den 6 februari och den 5 mars 1920 meddelat beslut i
ärendet.

Punkterna 200—203, angående dels resestipendier åt rektorer samt övriga lärare
och lärarinnor vid folkskoleseminarierna, dels resestipendier åt lärarpersonalen vid
högre folkskolor, dels resestipendier åt folkskollärare och folkskollärarinnor, dels ock
resestipendier åt lärare och lärarinnor vid småskoleseminarier samt mindre folkskolor
och småskolor ävensom biträdande lärare och lärarinnor vid folkskolor.

Kungl. Maj:t har den 23 april samt den 7 och den 14 maj 1920 meddelat beslut
i ärendena.

Punkten 208, angående anslag till upphjälpande av folkskolväsendet inom lappmarksförsamlingar
med icke finsktalande befolkning.

Kungl. Maj:t har den 23 april 1920 meddelat beslut i ärendet.

Punkterna 211 och 212, angående statsbidrag för dels anordnande av slöjd i
folkskola, mindre folkskola eller särskild slöjdskola dels ock undervisning i hushållsgöromål
i egentlig folkskola.

Kungl. Maj:t har den 30 juni 1920 utfärdat kungörelser i ärendet (svensk
författningssamling n:r 572—573).

Punkten 214, angående anslag till utbildningskurser för lärare vid fortsättningsskolor.

Kungl. Maj:t har den 31 december 1919 utfärdat kungörelse i ämnet (svensk
författningssamling n:r 823).

Punkterna 215 och 216, angående dels bidrag till undervisning i hushållsgöromål
vid högre folkskola, dels ock understöd för undervisning i slöjd vid sådan skola.

Kungl. Maj:t har den 30 juni 1920 utfärdat kungörelser i ärendena (svensk
författningssamling n:r 570 och 571).

Punkten 217, angående understöd åt sällskapets för folkundervisningens befrämjande
högre folkskola.

Kungl. Maj:t har den 9 april 1920 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 225, angående populärvetenskapliga föreläsningar.

Kungl. Maj:t har den 3 december 1920 utfärdat kungörelse i ämnet (svensk
författningssamling n:r 801).

1921 —

551

Punkten 227, angående anslag till undervisnings- och upplysningsverksamhet för
nykterhetens främjande.

Kungl. Maj:t har den 27 februari 1920 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 235, angående nybyggnad för hantverksskolan i Kristinehamn för blinda.

Kungl. Maj:t har den 30 januari 1920 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 242, angående resestipendier åt föreståndare, lärare och lärarinnor vid
rikets abnormskolor.

Kungl. Maj:t har den 12 mars 1920 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 263, angående resestipendier åt föreståndare och facklärare vid lägre
tekniska läroanstalter.

Kungl. Maj:t har den 4 juni 1920 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 270, angående anslag till understödjande av idrotten.

Kungl. Maj:t har den 16 januari 1920 meddelat beslut i ärendet.

Punkterna 280 och 281, angående anslag till systemastisk undersökning av sydsvenska
folkmål samt till insamling, förtecknande och undersökning av svenska
folkminnen.

Kungl. Maj:t har den 23 januari 1920 meddelat beslut i ärendena.

Punkten 288, angående resestipendier åt journalister.

Kungl. Maj:t har den 26 mars 1920 meddelat slutligt beslut i detta ärende.

Punkten 224, angående anslag till nusvensk ordbok.

Kungl. Maj:t har den 30 januari 1920 meddelat beslut i ärendet.

Punkterna 298 och 299, angående tillfällig lönereglering under år 1920 åt vissa
ordinarie befattningshavare inom den civila statsförvaltningen ävensom förstärkning
av de till avlönande av vissa extra befattningshavare inom samma förvaltning samt
vikariatsersättningar m. m. anvisade medel.

Framställning i ämnet har avlåtits till 1920 års riksdag.

48. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1919 åttonde huvudtitel, innefattande anslag till ecklesiastikdepartementet.
(8 B.)

Punkten 68, angående anslag till elektrotekniska fackskolan i Västerås.

Kungl. Maj:t har den 31 december 1919 meddelat beslut i ärendet.

Av dessa ärenden äro de under 4, 16, 36, 38, 40, 44 och 48 omförmälda av
Kungl. Maj:t slutligen avgjorda, de under 1, 2, 6, 7, 8, 9, 15, 18—20, 22—26, 28
—35, 42, 43, 45, 46 och 47 omförmälda föremål för behandling av särskilda kommitterade,
sakkunniga eller annan myndighet eller ock föremål för annan utredning
samt de övriga på prövning beroende.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående den s. k. allmänna
strömrensningen. (20.)

Ärendet är föremål för fortsatt behandling inom justitiedepartementet.

— 1921 —

552

2. den 14 maj 1900, i fråga om ändring av gällande föreskrifter angående
vad iakttagas bör till förekommande och hämmande av smittsamma
sjukdomar bland husdjuren. (120.)

Det från medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen genom remiss den 18 maj 1900
infordrade utlåtandet rörande de delar av ärendet, i fråga om vilka Kungl. Maj:t
icke förut fattat beslut, har ännu icke inkommit.

3. den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband
stående ämnen. (136.)

Ärendet är i vad det rör jordbruksdepartementet oavgjort endast beträffande sockenallmänningar
och besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs län, varom den
s. k. norrländska skogsvårdskommittén avgivit betänkande.

4. den 22 mars 1904, i anledning av väckt motion om ändring av § 5

i förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket
den 26 januari 1894. (26.)

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1912 års riksdag omförmälda skogslagstiftningskommittén
inkommit med sitt betänkande, innefattande förslag även i förevarande
ämne, hava utlåtanden över sagda betänkande infordrats från ett flertal ämbetsverk,
myndigheter och korporationer. Samtliga utlåtanden hava ännu icke inkommit.

5. den 19 maj 1904, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj:t dels med begäran om framläggande av förslag till lag angående
gemensamhetsskogar för kommuner, korporationer och enskilda dels ock
i fråga om viss ändring i förordningen angående skogsvårdsstyrelser den
24 juli 1903. (156.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 4 meddelats.

6. den 14 april 1905, angående åtgärder till förekommande eller lindring
av olägenheterna för skärgårdsbefolkningen av sjöfarten inomskärs vintertiden.
(65.)

Ärendet har överlämnats till kommunikationsdepartementet.

7. den 23 maj 1906, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
disposition av den för statsverkets räkning utarrenderade delen av kronolägenheten
Halmstads slottsjord. (173.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 23 april 1907, angående användande av skogsvårdsavgifter till
inköp av allmänningsskogar. (77.)

Se under 4 här ovan.

9. den 24 maj 1907, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående upphävande av kronans rätt till storverksträd och
ekar å häradsallmänningar. (185.)

Se under 4 här ovan.

— 1921 -

553

10. den 25 april 1908, i anledning av väckta motioner dels om ändrad lydelse
av 6 § i lagen om vård av enskildes skogar den 24 juli 1903, dels ock
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående revision av lagstiftningen om vården
av enskildes skogar. (64.)

Se under 4 här ovan.

11. den 1 april 1909, i anledning av väckt motion om åvägabringande
av lagbestämmelser för betryggande av skogens återväxt å område, varest
avverkningsrätt upplåtits åt utlänning. (63.)

Se under 4 här ovan.

12. den 21 april 1909, med begäran om utredning och förslag i fråga
om anordnande av lantbrukshögskolundervisning. (92.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majrts prövning.

13. den 15 maj 1909, i anledning av väckta motioner om begränsning
av rösträtten å vägstämma. (153.)

Ärendet har överlämnats till kommunikationsdepartementet.

14. den 23 april 1910, angående tjänstårsberäkning för länsjägmästare vid
anställning inom skogsstaten. (75.)

Ärendet anmäldes ånyo den 22 juni 1920, därvid Kungl. Maj:t fann skrivelsen icke
föranleda någon vidare åtgärd.

15. den 25 maj 1910, i anledning av väckt motion om åvägabringande
av lagändring i syfte att bereda större trygghet för en bättre vård av
och hushållning med enskildes skogar. (112.)

Se under 4 här ovan.

16. samma dag, i anledning av väckt motion angående omläggning av
förvaltningen av de allmänna skogarna i södra och mellersta Sverige.
(114.)

Samtliga de i berättelsen till fjolårets riksdag omförmälda, infordrade utlåtandena
hava ännu ej inkommit. Ärendet har överlämnats till de sakkunniga, som jämlikt
bemyndigande den 30 juni 1920 tillkallats för utredning angående organisationsförhållanden
vid domänverket.

17. den 27 mars 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för skogsägare
till väg över annans mark för skogsprodukters framforslande. (44.)

De inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning rörande väghållningsbesvärets
utjämnande m. m. hava ännu icke avgivit utlåtande i ämnet.

18. den 24 maj 1912, angående åtgärder till förekommande av viss skadegörelse
å ungskog. (119.)

Se under 4 här ovan.

70 — Justitieombudsmannen» ämbetsberältelse Ull 1931 års riksdag.

554

19. den 29 maj 1912, i fråga om åtgärder för vinnande av större överskådlighet
angående de verkliga inkomsterna från statens jordbruksdomäner
m. m. (253.)

Slutligt yttrande från de i fjolårets ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga bär
ännu icke inkommit.

20. samma dag, angående åtgärder mot jordkulturens ödeläggelse genom
försumpning. (263.)

Ärendet har den 21 april 1920 remitterats till statens meteorologisk-hydrografiska
anstalt, varifrån utlåtande ännu icke inkommit.

21. den 18 juli 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bildande för renskötselns upphjälpande i Västerbottens och Norrbottens
län av två fonder, benämnda Västerbottens lappfond och Norrbottens
lappfond. (75.)

Utlåtande har ännu ej inkommit från kommittén för den inre renbetesfrågan.

22. den 28 augusti 1914, i anledning av inom riksdagen väckt motion
angående förvärvande för statens räkning av ön »Jungfrun» i Kalmarsund
såsom fridlyst nationalpark. (208.)

Ärendet anmäldes ånyo den 26 november 1920, därvid Kungl. Maj:t fann skrivelsen
icke föranleda någon åtgärd.

23. den 29 augusti 1914, i anledning av en inom riksdagen väckt motion
angående lånefond till understöd åt kommuner för inköp av skogsmark
för varaktigt skogsbruk. (185.)

Se under 4 bär ovan.

24. samma dag, i anledning av inom riksdagen väckt motion angående

utredning och förslag i fråga om rätt att till fullgörande av skyldighet
att underhålla enskild väg taga väglagningsämnen å annans mark. (191.)

Se under 17 här ovan.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från kronoegendomen Störa och Lilla Åvesta i

Kopparbergs län. (238.)

Det i fjolårets ämbetsberättelse omförmälda förslag har ännu icke inkommit från
domänstyrelsen.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om förekommande och släckning av skogseld. (244.)

Ärendet har överlämnats till kommunikationsdepartementet.

27. den 18 september 1914, i anledning av inom riksdagen väckta motioner
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga

— 1921 —

555

om ändrade villkor för upplåtelser av odlingslägenheter å kronoparker
och överloppsmarker i de sex nordligaste länen m. m. (273.)
Norrländska kolonisationskommittén har ännu icke slutbehandlat ärendet.

28. den 20 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om bidrag av statsmedel
till kostnaderna för indelning, förbättring och underhåll av enskilda vägar
å landet m. m. (139.)

Ärendet har överlämnats till kommunikationsdepartementet.

29. den 8 april 1916, angående beredande av skydd för vissa fågelarter.
(68.)

Kungl. Maj:t har den 10 december 1920 utfärdat kungörelse angående vissa ändringar
i jaktstadgan. I återstående delar av ärendet har utlåtande ännu ej inkommit
från de i fjolårets ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga.

30. den 31 maj 1916, angående utredning av frågan om frigivande av
laxfisket i Mörrumsbukten eller fredningslinjens inflyttande närmare Mörrumsåns
utlopp i bukten. (176.)

Kammarkollegiet, som anbefallts att verkställa utredning i ämnet, har ännu icke inkommit
med sådan utredning.

31. den 6 juni 1916, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående åtgärder för jordbrukets främjande m. m. (169.)

I fråga om kylhusväsendet är ärendet, sedan de i ämbetsberättelsen till 1917 års
riksdag omförmälda sakkunniga den 15 mars 1920 avgivit betänkande rörande kylhusväsendet
i Sverige samt utlåtanden däröver avgivits av ett flertal myndigheter, beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. Angående lagerhusväsendet har betänkande ännu
ej avgivits av de i 1919 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga.

32. den 7 juni 1916, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående omorganisation av statens fiskeriadministration. (213.)

De i ämbetsberättelsen till 1919 års lagtima riksdag omförmälda sakkunniga hava
inkommit med betänkande i återstående delar av ärendet. Samtliga infordrade yttranden
däröver hava ännu icke inkommit.

33. den 25 april 1917, angående utredning i visst syfte i fråga om kostnaderna
för brödsädesproduktionen i landet. (103.)

Det i ämbetsberättelsen till 1918 års lagtima riksdag omförmälda, från lantbruksstyrelsen
infordrade utlåtandet har ännu icke inkommit.

34. den 9 juni 1917, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t i fråga om vidtagande av åtgärder för en allmän elektrifiering
av landsbygden m. m. (302.)

De i ämbetsberättelsen till 1918 års lagtima riksdag omförmälda sakkunniga hava
ännu icke inkommit med slutligt förslag i ämnet.

— 1921 —

B56

35. den 9 juni 1917, angående utredning i fråga om utveckling och uppehållande
av en på inhemska råämnen och naturtillgångar grundad, för
landets behov tillräcklig tillverkning av konstgödselmedel m. m. (306).

Förslag har ännu icke inkommit från de i 1919 års ämbetsberättelse omförmälda
sakkunniga.

36. den 14 juni 1917, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.
(9.)

I den del ärendet icke slutbehandlats, nämligen beträffande den av riksdagen
under punkt 77 begärda utredningen rörande vissa mindre fiskehamnar, har detsamma
överlämnats till kommunikationsdepartementet.

37. den 13 april 1918, angående åtgärder från statens sida till underlättande
av jordbrukarnas kamp mot ogräsen, (l 17.)

Ärendet anmäldes i viss del i samband med statsverkspropositionen till 1920 års
riksdag, nionde huvudtiteln punkten 5. Sedan utlåtande i övriga delar av ärendet
inkommit från de i fjolårets ämbetsberättelse omförmälda myndigheter samt hushållningssällskapens
år 1920 församlade ombud beretts tillfälle att yttra sig i dessa
delar av ärendet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 12 juni 1918, angående ifrågasatt utredning rörande livsmedelsproduktionens
allmänna läggning m. m. (337.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet
uppdrag. (368.)

Den i ämbetsberättelsen till 1919 års lagtima riksdag omförmälda, från kammarkollegiet
infordrade utredningen har ännu icke inkommit.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående längden å saluhållen ved. (369.)

De i ämbetsberättelsen till 1919 års lagtima riksdag omförmälda sakkunniga hava
ännu icke inkommit med den infordrade utredningen i ämnet.

41. den 13 juni 1918, i anledning av väckt motion om åvägabringande
av utredning och förslag i fråga om kraftigare befrämjande av kolonisationen
å bondejord i Norrland. (342.)

Norrländska kolonisationskommittén har ännu icke avlämnat fullständig utredning i
ärendet.

42. den 15 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i gällande bestämmelser om understöd av statsmedel åt

föreningar för

beredande av driftkredit
— 1921 —

åt idkare av mindre jordbruk,

■

i

557

ävensom i ämnet väckta motioner rörande nämnda kredit samt övrig
fastighetskredit. (416.)

Beträffande den i ämbetsberättelsen till 1919 års lagtima riksdag omförmälda, av
riksdagen begärda utredningen angående den sekundära fastighetskreditens ändamålsenliga
ordnande är ärendet fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. den 21 juni 1918, angående reglering av utgifterna för kapitalökning
för år 1919 i vad angår jordbruksärenden. (474.)

Beträffande den i ämbetsberättelsen till 1919 års lagtima riksdag omförmälda, av
riksdagen begärda utredningen angående villkoren för lån från allmänna nyodlingsfonden
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 1 april 1919, i anledning av väckta motioner om ytterligare anslag
till hushållningssällskapen. (75.)

Ärendet anmäldes ånyo i samband med statsverkspropositionen till 1920 års riksdag
under nionde huvudtitelns tilläggsstat punkten 37.

45. den 30 maj 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ödebygdsvägar. (252.)

Sedan det i ämbetsberättelsen till 1920 års riksdag omförmälda, från väg- och vattenbyggna infordrade förslaget inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 6 februari
1920, därvid utfärdades kungörelse angående statsbidrag till ödebygdsvägar
(svensk författningssamling n:r 32).

46. den 11 juni 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
driftkostnader under år 1920 för statens domäner ävensom i ämnet
väckta motioner. (323.)

Den i fjolårets ämbetsberättelse omförmälda utredningen har ännu icke slutförts av
de sakkunniga.

47. den 12 juni 1919, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.
(9 A.)

Sedan järnvägsstyrelsen och lantbruksstyrelsen inkommit med den i fjolårets ämbetsberättelse
omförmälda utredning rörande det lämpligaste sättet, på vilket staten
borde bidraga för att underlätta tillgången på kalk m. m. för jordbrukets behov,
anmäldes ärendet ånyo den 5 mars 1920, därvid beslöts proposition till riksdagen.

Av dessa ärenden äro sålunda de under 6, 13, 14, 22, 26, 28, 36, 44, 45 och
47 omförmälda slutligen avgjorda, de under 8—11, 15—21, 23—25, 27, 29—35,
39—41 och 46 upptagna föremål för behandling av särskilda sakkunniga eller kommitterade
eller annan myndighet och de övriga på prövning beroende.

1921 -

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 16 maj 1895, om utarbetande och framläggande av förslag till
lärlingslag. (91.)

Kommerskollegium och socialstyrelsen hava av särskilda orsaker ännu icke avgivit
utlåtande över i ämnet avgivet sakkunnigbetänkande.

2. den 13 maj 1901, angående åtgärder med hänsyn till transport av
timmer sjöledes m. m. (80.)

I ärendet avgivet sakkunnigutlåtande ävensom däröver infordrade yttranden äro inom
kommerskollegium föremål för ytterligare granskning.

3. den 24 maj 1912, angående åtgärder i syfte att sjömanshusen må
sättas i tillfälle att i större omfattning än för närvarande lämna tillfälligt
understöd åt behövande arbetslösa sjömän. (170.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat av kollegium
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916 tillkallade sakkunnigas (1917
års sjömanshuskommitterades) betänkande och förslag rörande sjömanshusens omorganisation.
I detsamma beröres även frågan om tillfälliga understöd åt arbetslösa
sjömän.

Kommerskollegium har ej ännu slutligen yttrat sig över de sakkunnigas förslag.

4. den 17 april 1915, i fråga om förhud mot införsel av fjädrar av vilda
fåglar. (56.)

Sedan kommerskollegium samt tull- och traktatkommittén avgivit infordrade utlåtanden,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 30 april 1915, angående utarbetande av förslag i syfte att stävja
spelet på utländska lotterier. (77.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 29 maj 1915, angående utredning rörande omorganisation av rikets
sjömanhus. (175.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat av kollegium
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916 tillkallade sakkunnigas (1917
års sjömanshuskommitterades) betänkande och förslag rörande sjömanshusens omorganisation.

Kommerskollegium har ej ännu slutligen yttrat sig över de sakkunnigas förslag.

7. den 20 maj 1916, angående åtgärder för underlättande av vintertrafiken
utmed Norrlandskusten och på de norrländska hamnarna. (144.)

Av Kungl. Maj:t den 13 februari 1917 tillkallade sakkunniga i ämnet hava dels
den 19 mars 1918 avgivit betänkande rörande frågan om anskaffande för statens

- 1921 -

559

räkning av en havsisbrytare dels den 28 maj 1919 avgivit ytterligare ett betänkande.
Sedan vissa yttranden infordrats över betänkandena, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

8. den 19 maj 1917, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om försäkringsrörelse ävensom en i ämnet väckt motion. (169.)

Sedan försäkringsinspektionen avgivit infordat yttrande beträffande sättet för bedrivande
av utav riksdagen i dess skrivelse ifrågasatt utredning, huruvida, i vad
omfattning och på vad sätt de försäkrades ställning i ömsesidiga försäkringsbolag
måtte kunna stärkas och försäkringsinspektionens rätt till åtgärder mot dylika bolag
ökas, är ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning.

9. den 27 april 1918, angående utarbetande av en redogörelse över de
förluster av människoliv och egendom, som sedan världskrigets början
inträffat inom den svenska handelsflottan. (161.)

Den 1 juli 1918 har Kungl. Maj:t uppdragit åt kommerskollegium att gå i författning
om utarbetande av den av riksdagen begärda redogörelsen.

Detta uppdrag är ännu icke fullgjort.

10. den 24 maj 1918, med anledning av väckt motion om höjning av
rederilånefonden. (216.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

11. den 11 juni 1919, angående utredning, huruvida och på vad sätt en
förbättrad allmän pensionering av sjömän skulle kunna åvägabringas. (304.)

Den 20 september 1919 hava de sakkunniga för utredning angående erforderliga bestämmelser
rörande fartvgsbesättnings arbets- och levnadsförhållanden m. m. anbefallts
verkställa den begärda utredningen.

Av dessa ärenden äro följaktligen de under 1—3, 6, 9 och 11 föremål för behandling
av sakkunniga eller annan myndighet eller ock föremål för annan utredning
samt de övriga på prövning beroende.

— 1921

560

Förteckning

Bilaga V.

över ärenden, som hos Kungl. Maj.-t anhängig gjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1920 men vid samma
års slut ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl.
Maj:ts prövning beroende jämte kortfattad uppgift om ärendenas

behandling.

1.

1906 den 31 december (n:r 262),

angående förtydligande av gällande föreskrifter
om lasarettsläkares skyldighet att
meddela intyg rörande å lasarett vårdad
person.

Ärendet, behandlat av sakkunniga i
samband med ärendet om revision av de
för rättsmedicinska undersökningar gällande
stadgar, är jämte sistnämnda ärende
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

(Socialdepartementet.)

1907 den 2 oktober (n:r 255),
angående upphävande av kungl. kungörelsen
den 9 november 1896 om upphörandet
av posträtter m. m.

1908 den 31 januari (n:r 47),
angående domstolarnas arkiv m. m.

1910 den 7 januari (n:r 37),

angående domstolarnas arkiv m. m.

1908 den 30 november (n:r 399),

angående förbud mot användande i firma
av beteckningen »riks» eller därmed jämförligt
uttryck.

2.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

3.

Ärendena äro beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(J ustiti edepartementet.)

4.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

— 1921 —

581

5

1909 den 13 februari (n:r 88),

angående upphävande av bestämmelser
om förord vid förslag till ämbetens och
tjänsters tillsättande.

Ärendet är beroende på. Kungl Maj:ts
prövning.

(J ustitiedepartementet.)

1909 den 2 mars (n:r 116),

angående ifrågasatt ändring av 6 § i
lagen angående vård av enskildes skogar
den 24 juli 1903.

i.

Sedan skogslagstiftningskommittén av-givit betänkande, innefattande förslag
även i förevarande ämne, hava utlåtanden
över betänkandet infordrats från ett fler-tal ämbetsverk, myndigheter och korpora
tioner. Samtliga utlåtanden hava ännu
icke inkommit.

(J ordbruksdepartementet.)

1910 den 4 februari (n:r 67),

angående ändring av gällande bestäm-melser om överlämnande till vederbö-rande anatomiska institutioner i Uppsala,
Stockholm och Lund av lik efter själv-mördare m. m.

Ärendet är fortfarande beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

(Ecklesiastikdepartementet.)

8,

1910 den 8 november (n:r 577),

angående ändring i lagen om handels-register, firma och prokura den 13 juli
1887.

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts
prövning.

(J ustitiedepartementet.)

9.

1911 den 18 mars (n:r 172),

angående ändring i bestämmelserna om
rätt för utlänning att här i riket driva
handel.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Handel sdepartementet.)

10.

1911 den 28 september (n:r 508),

angående meddelande av bestämmelser
till förebyggande av felaktiga samman-räkningar vid proportionella val.

Ärendet är beroende på Kung], Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till lutt års riksdag.

562

11.

1912 den 8 januari (n:r 35),

angående ändring eller förtydligande av
bestämmelserna i 16 § av lagen angående
handelsregister, firma och prokura den 13
juli 1887.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

12.

1912 den 23 maj Cn:r 313),

angående ersättning för syn å klockarboställe.

Ärendet är beroende på fortsatt särskild
utredning inom ecklesiastikdepartementet.

(Ecklesiastikdepartementet.)

13.

1913 den 17 februari (n:r 79).

angående ändring i lagen om handelsregister,
firma och prokura den 13 juli
1887.

Ärendet

prövning.

beroende på Kungl. Maj:ts

14.

1915 den 29 september (n:r 321),

angående insändande av vissa balansförteckningar
från länsstyrelserna över de
till urbota bestraffning dömda, icke häktade
personer.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

15.

1915 den 31 december (n:r 589),

angående meddelande av särskilda bestämmelser
rörande hemliga handlingars
förvarande hos civila myndigheter m. m.

1915 den 31 december (n:r 600),

angående skogsvårdsstyrelsens befogenhet
att bevilja anslag till skogsvårdsåt
gärder å skyddsskogsområde.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(J ustitiedepartementet.)

16.

Sedan skogslagstiftningskommittén avgivit
betänkande, innefattande förslag även
i förevarande ämne, hava utlåtanden över
betänkandet infordrats från ett flertal ämbetsverk,
myndigheter och korporationer.
Samtliga utlåtanden hava ännu icke inkommit.

(Jordbruksdepartementet.)

1921 —

563

17.

1916 den 31 oktober (n:r 604),

angående edgångstemat i s. k. barnuppfostringsmål.

Medicinalstyrelsens i ärendet infordrade
utlåtande har ännu ej inkommit.

(Justitiedepartementet.)

18.

1918 den 15 januari (n:r 43),

angående ändring i gällande hyreslagstiftning
till förmån för de mindre bemedlade.

Sedan infordrade utlåtanden i ärendet
avgivits av länsstyrelserna och överståthållarämbetet,
är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

(Justitiedepartementet.)

19.

1918 den ''27 december (n:r 512),

angående införande i lagen den 13 juli
1887 angående handelsregister, firma och
prokura av bestämmelse, att vid firmateckning
för handelsbolag de, som teckna
firman, jämväl böra underskriva sina namn.

Yttranden i ärendet hava infordrats
från hovrätterna, överståthållarämbetet och
länsstyrelserna samt de auktoriserade handelskamrarna.
Sedan yttrandena inkommit,
är ärendet beroende på Kungl. Maj ris
prövning.

(Justitiedepartementet).

20.

1919 den 31 oktober (n:r 507),

angående en ifrågasatt polisförfattning
m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Majris
prövning.

(Sociald epartementet.)

- 1921 —

1 A	344	15	132	38	200	61	204	84	377	107	67
1 B	345	16	133	39	64	62	257	85	146	108	84
2 A	61	17	251	40	425	63	81	86	259	109	85
2 B	62	18	424	41	426	64	205	87	147	no	86
3 A	74	19	9, 80	42	427	65	430	88	207	in	87
3 B	75	20	76	43	428	66	431	89	208	112	88
4	124	21	77	44	429	67	432	90	260	113	89
5	192	22	198	45	201	68	433	91	13	114	90
6	241	23	252	46	202	69	206	92 271,500	115	268
7	365	24	253	47	8	70	139	93	209	116	91
8 A	422	25	254	48	78	71	258	94	261	117	92
8 B	423	26	2	49	79	72	213,441	95	210 262	118	93
9 A	497	27	3	50	203	73	11	96 1		119	i (269
9 B	498	28	4	51	2)	74	140	97	211	120	264
10	504	29	5	52	s)	75	141	98	437	121	212
11 A	128 a	30	376	53	65	76	142	99	434	122	265
366,421,	31	6	54	134	77	82	100	435	123	266
	499	32	4)	55	255	78	143	101	438	124	439
11 B	128 b	33	4)	56	256	79	66	102	436	125	267
193, 367	34	7	57	135	80	10	103	148	126	83
12	1	35	4)	58	136	81	144	104	149	127	270
13	250	36	4)	59	137	82	12	105	263	128	379
14	197	37	199	60	138	83	145	106	442	129	14

130	15,378	162	157	194
131	16	163	158	195
132	95	164	68	196
133	96	165	279	197
134	150	166	98	198
135	272	167	99	199
136	273	168	154	200
137	151	169	155	201
138	1214 (276	170	216	202
139	153	171	217	203
140	152	172	218	204
141	277	173	219	205
142	17	174 215,453	206
143	443	175	280	207
144	444	176	381	208
145	445	177	281	209
146	446	178	159	210
147	447	179	382	211
148	274	180	282	212
149	448	181	283	213
150	449	182	160	214
151	275	183	161	215
152	450	184	284	216
153	380	185	285	217
154	451	186	21	218
155	440	187	383	219
156	452	188	100	220
157	j 97 278	189	220	221
158	20	190	22	222
159	18	191	23,384	223
160	19	192	69	224
161	156	193	70	225

226	294	258	466	290	118
227	29	259	455	291	315
228	30,163	260	456	292	316
229	165	261	457	293	317
230	302	262	458	294	170
231	4)	263	459	295	114
232	4)	264	460	296 36,	115,
233	303	265	461	171,	229,
234	4)	266	462	307,	399,
235	4)	267	225		468
236	4)	268	301	297	403
237	167	269	463	298	172
238	304	270	464	299	116,
239	398	271	397	230,	308,
240	392	272	465	400,	469
241	31	273	168	300	470
242	109	274	in	301	471
243	no	275	112	302	472
244	295	276	226	303	309
245	223	277	314	304	39
246	224	278	32	305	473
247	454	279	227	306	474
248	296	280	305	307	310
249	300	281	113	308	401
250	71	282	(169 306	309	311
251	396	283	228	310	312
252	393	284	35,467	311	313
253	394	285	33	312	40
254	395	286	34	313	41
255	297	287	37	314	42
256	298	288	38	315	232
257	299	289	117	316	233

317	231	343	46	369
318	318	344	475	370
319	319	345	476	371
320	331	346	477	372
321	482	347	478	373
322	483	348	479	374
323	484	349	324	375
324	485	350	235	376
325	486	351	325	377
326	487	352	326	378
327	488	353	405	379
328	\|119 a \|320	354	480	380
329\|	402 119b	355	234	381
330	321	356	236	382
331	322	357	123	383
332	323,501	358	327	384
333	1 47 \|174	359	237	385
334	120	360	238	386	243,
335	43	361	177	387
336	44	362	48	388	183,
337	45	363	49	389
338	175	364	481	390
339	176	365	406	391	A
340	173	366	346,502	391	B
341	12 1 )404	367	415	392
342	(122	368	184	393

394	52	420	130	446	360
395	53	421	329	447	361
396	182	422	330	448	190
397	185	423	194,249	449	55
398	244	424	417	450	419
399	186	425	418	451	362
400	245	426	495	452	420
401	246	427	188	453	195
402	348	428	368	454	370
403	349	429	355	455	371
404	350	430	1340 \|356	456	372
405	351,503	431	357	457	63
406	352	432	340	458 A	373
407	335	433	341	458 B	374
408	353	434	342	459	496
409	54,354	435	343	460	375
410	187	436	364	461	56
411	336,489	437	369	462	57
412	490	438	*)	463	58
413	337,491	439	2)	464	196
414	492	440	125	465	131
415	493	441	126	466	60
416	494	442	127	467	59
417	338	443	189	468	191
418	339	444	358	469	363
419	129	445	359