Kungl. Maj.ts Proposition, Nr 92.
1
Nr 92.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 med
vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring; given
Stockholms slott den 25 februari 1921,
i '' ''r iyj itf emu *•*^ * *..) •; • f.ji* ;*?* t* ir
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen
den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring.
GUSTAF.
Birger Ekeberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 81 käft. (Nr 92).
1
2
Kung!. Maj.ts Proposition, Nr 92.
Förslag
till
LAG
om fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 med
vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring.
Härigenom förordnas, att lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser
mot oskälig arrendestegring, vilken lag gäller till den 1 juni 1921,
skall äga fortsatt tillämpning till den 1 juni 1922; dock skall från och
med den 1 juni 1921 1 § hava följande lydelse:
Har i fall, då arrendator enligt avtal, slutet före den 1 oktober 1917,
är pliktig att helt eller huvudsakligen utgöra arrende genom avlämnande
av mjölk, smör, fisk eller annat naturalster, å dylikt vederlag efter avtalets
ingående inträtt sådan prisstegring, som därvid icke lät sig beräkna,
och finnes den utfästa legan i följd härav uppenbart oskälig; äge arrendatorn
rätt att, såvitt angår vederlag, förfallet under tiden från och med
den 1 oktober 1917 till den 1 juni 1922, påfordra, att skälig andel i
prisstegringen kommer honom till godo. Där ej annorlunda åsämjes, må
denna andel ej överstiga hälften av prisstegringen.
Beträffande beslut, som av i lagen omförmäld nämnd fattats före den
1 juni 1922, skall vad i 4 och 5 §§ är stadgat fortfarande gälla.
Kutigl. Maj:ts Proposition, Nr 92.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in för
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 11 februari 1921.
i Närvarande:
Statsministern friherre De Geer, ministern för utrikes ärendena greve
Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlrerg, Murray, Elmquist, Bergqvist,
Hammarskjöld, Ekeberg, Tamm och Hansson.
Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anförde
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg:
> Lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring
har genom lag den 21 maj 1920 förklarats äga fortsatt tillämpning
till den 1 juni 1921.
Med anledning av uppkommen fråga om förlängning av lagens giltighetstid
efter sistnämnda dag hava länsstyrelserna i samtliga län anmodats
att, efter hörande av ordförandena i de nämnder, som för det i lagen angivna
ändamål blivit inom länen utsedda, avgiva yttrande angående lagens
verkningar under år 1920 ävensom rörande behovet av en utsträckning
av lagens giltighetstid. I sistnämnda avseende har utlåtande infordrats
jämväl från lantbruksstyrelsen. Samtliga sålunda infordrade yttranden hava
nu inkommit.
> '':!■ ''ttftd • ‘''tf;; •• »b ■ Va- . 1 > .''•!**? j.i ■; ■''
Yad först angår de från länsstyrelserna inkomna yttrandena har prolongation
uv arrendestegringslagen tillstyrkts av länsstyrelserna i Malmöhus,
Skaraborgs, Örebro och Yästerbottens län.
.11 i Länsstyrelsen i'' Malmöhus län har uppgivit,, att inom länet endast
undantagsvis förekomme, att arrende vore utfäst att utgå i naturalster.
Det vore egentligen i kontrakt mellan kyrkoherdar och arrendatorer av
prästgårdsjord som arrendatorn plägade förpliktas att dagligen avlämna viss
Inkomna yttranden.
Länsstyrelserna.
4
Rungl. Maj:ts Proposition, Nr 92.
mängd mjölk och stundom, då kyrkoherden själv hölle häst, jämväl säd
och ströfoder. Ofta inginge i avtalet en bestämmelse, att nämnda naturalster
skulle tillhandahållas mot gängse pris i orten. Lagen hade mycket
ringa betydelse för länet, vilket framginge därav, att endast i ett fall påkallats
tillsättande av nämnd för det i lagen angivna ändamålet. Emellertid
vore detta fall ganska typiskt. Arrendatorn hade under den tid, normala
pris gällde å de i arrendekontraktet avsedda naturalster, förbundit sig att
leverera sådana till Flyinge hingstdepå. Därest icke genom lagen bereddes
möjlighet till reglering av arrendelegan, skulle arrendatorn bliva försatt i
en högst bekymmersam ställning. Länsstyrelsen kunde alltså, oavsett att
lagen i länet endast undantagsvis komme till tillämpning, icke finna annat än
att densamma fortfarande vore behövlig. — I ett av länsstyrelsen överlämnat
yttrande från ingenjören Bonde Bondeson å Karlsnäs, vilken av
länsstyrelsen förordnats till ordförande i omförmälda inom länet tillsatta
nämnd, har denne såsom sin mening uttalat, att nu ifrågavarande lag vore
nödvändig för att reglera genom tidsförhållandena uppkomna verkningar
vid fullgörande av vissa i gällande arrendeavtal upptagna bestämmelser.
Ett slopande av lagen under fortvarande onormala förhållanden skulle vara
för arrendatorn förlustbringande. Lagen kunde icke undvaras, med mindre
ifrågavarande arrendeavtal bleve underkastade revision.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har anfört, att enligt vad länsstyrelsen
inhämtat ett flertal arrendeavtal, enligt vilka arrendatorerna vore pliktiga
att helt eller huvudsakligen utgöra arrende genom avlämnande av mjölk
och vilka avtal slutits å tid, då mjölken vid mejerierna betalades med 10
a 12 öre per liter, fortfarande gällde intill den 14 mars 1923. Då medelpriset
på mjölk vid leverans till mejerierna för närvarande utgjorde 2G öre
per liter och någon avsevärdare sänkning i priset inom det närmaste året
icke torde vara att förvänta, tillstyrkte länsstyrelsen förlängning av giltighetstiden
för ifrågavarande lag, i vad den avsåge avtal, enligt vilka arrendatorer
vore pliktiga att helt eller huvudsakligen utgöra arrende genom
avlämnande av mjölk. -— Ordföranden i de nämnder, som haft att pröva
inom länet uppkomna frågor om tillämpning av förevarande lag, borgmästaren
L. K. Broek, har meddelat att under år 1920 beslut av dylik
nämnd påkallats endast i ett fåtal fall, vilket antagligen berott därpå, att
många arrendeavtal av ifrågavarande beskaffenhet redan upphört att gälla
samt att i många fall mellan jordägare och arrendatorer godvillig uppgörelse
träffats med ledning av beslut, som meddelats i liknande fall. Mot
en förlängning av lagens giltighetstid syntes tala, att priset å mjölk under
5
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 92.
senaste tid rätt avsevärt nedgått samt att arrendatorer under den tid, lagen
gällt, haft god tid att framkomma med sina anspråk. För en prolongation
talade åter, att säkerligen ännu många arrendeavtal gällde, som tillkommit
under en tid, då mjölken betingade ett pris av endast 10 till 12 öre per
liter, samt att någon tid behövdes att kunna göra gällande den rätt till
andel i prisstegringen, som genom den gällande lagen tillerkänts arrendatorerna.
Lagen syntes hava haft övervägande god verkan.
Länsstyrelsen i Örebro län har upplyst, att under år 1920 endast i
ett fall sådan nämnd, som omförmäles i förevarande lag, blivit tillsatt,
samt vidare anfört: Enär det fall, som varit föremål för nämndens prövning,
synts tämligen belysande för hithörande förhållanden, hade därom
inhämtats följande närmare uppgifter. Arrendet för Bärsta gård, vilket
avsåge tiden 14 mars 1914—14 mars 1924, utginge enligt arrendekontraktet
med 55,968 liter mjölk per år att levereras vid närmaste järnvägsstation.
Mjölkpriset före kristidens början hade av nämnden beräknats till
10 öre per liter, varemot motsvarande pris för arrendeåret 1919 —1920
upptagits till 36,75 öre. Efter sistnämnda pris utgjorde värdet av arrendeprestationen
sålunda 20,568 kronor, under det att det tidigare värdet utgjort
allenast 5,596 kronor 80 öre. Av skillnaden 14,971 kronor 20 öre
hade arrendatorn tillerkänts 40 % eller 5,988 kronor 58 öre samt därutöver
för 13 dagar över helt år 209 kronor 29 öre, varefter såsom slutsumma
uppkomme ett belopp av 6,197 kronor 87 öre. Enligt vad länsstyrelsen
inhämtat, funnes inom länet åtskilliga andra egendomar, för vilka arrende
ännu utginge efter ungefär enahanda grund, fastän i fråga om dessa överenskommelse
om jämkning av arrendevillkoren på enskild väg träffats mellan
jordägare och arrendator. Visserligen hade priset å de livsförnödenheter, i
vilka ifrågavarande arrenden utginge, under år 1920 något nedgått, men
prisläget vore dock i förhållande till det före kristiden gällande alltjämt
sådant, att ett arrendeavtal, som på dylika villkor träffats före kristidens
början, måste verka oskäligt betungande för arrendator^ Därtill komme
vidare, att omkostnaderna för lantbruket, särskilt på grund av de under
1920 väsentligt stegrade avlöningarna, i betydande grad ökats. På grund
därav syntes i ett fall sådant som det förut angivna ett fullgörande avavtalade
arrendevillkoren utan inskränkning icke kunna ske utan att detta
för arrendatorn föranledde till ekonomisk ruin. Länsstyrelsen skulle, därest
icke sistberörda särskilda förhållanden förelegat, nu hava tillrått en successiv
avskrivning av ifrågavarande lag på det sätt, att maximibeloppet av
den andel i prisstegringen, som kunde tillkomma arrendator, begränsades
6
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 92.
till 40 %, varefter genom fortsatt liknande förfarande lagen skulle kunna
inom några år i dess kelhet avvecklas. Med hänsyn till föreliggande omständigheter
funne länsstyrelsen sig emellertid icke kunna för det närvarande
förorda ett dylikt förfarande, utan hemställde, att lagen måtte få
under ytterligare ett år gälla i oförändrat skick; och torde därefter få tagas
i övervägande, huruvida förhållandena då kunde tillåta antingen lagens
fullständiga upphörande eller dess avveckling på ovan angivet eller annat
möjligen lämpligare sätt. — Ordföranden i den för länet tillsatta nämnden,
disponenten A. Anderson å Kärn, har i yttrande till länsstyrelsen anfört,
att lagens giltighetstid tvivelsutan borde ytterligare förlängas, enär mer
eller mindre onormala prisförhållanden å jordbruksprodukter med största
sannolikhet komrae att fortfara under de närmaste åren. .
Länsstyrelsen i Västerbottens län har meddelat, att tillämpning av
lagen icke i något fall påkallats hos länsstyrelsen och att länsstyrelsen
därför saknade erfarenhet om lagens verkningar. Emellertid ansåge länsstyrelsen,
att lagen borde bibehållas under ytterligare ett år i avbidan på
slutligt förslag från jordkommissionen.
Övriga länsstyrelser hava, var för sitt läns vidkommande, ansett behov
av lagens prolongation icke föreligga, då någon tillämpning av lagens
bestämmelser icke påkallats. — Länsstyrelsen i Östergötlands län har anfört,
att med avseende å de alltjämt rådande höga priserna å mjölk, smör
och övriga i arrendestegringslagen åsyftade naturalster densamma visserligen
haft och även för den närmaste framtiden torde kunna få en viss betydelse
såsom medverkande till en rättvis fördelning mellan jordägare och arrendator
av den vinst, som genom prisstegringen ifråga uppstått. Då emellertid
lagen enligt länsstyrelsens förmenande ensidigt gynnade arrendatorns
intressen, i det att någon ersättning icke bereddes jordägaren för den
minskade inkomst, som tillskyndades honom därigenom, att arrende, som
före dyrtidens inträdande utfästs i kontanta medel, numera icke representerade
ens tillnärmelsevis samma värde som vid avtalets ingående, ansåge
länsstyrelsen skäl saknas att bibehålla lagstiftningen i dess nuvarande form.
Kronofogden J. E. 8. Cnattingius, vilken under föregående år tjänstgjort
såsom ordförande ''i skiljenämnd för länet, har uttälat den uppfattning, att
så länge mjölken alltjämt stode i nuvarande höga pris, lagens tillvaro icke
kunde anses sakna betydelse för de arrendatorer,, som vore bundna av
gamla mjölkleveranskontrakt. Uppgörelser torde för,* övrigt hava kommit
till stånd utan ingripande av skiljenämnd. Lagen, som haft goda verkningar,
borde därför bibehållas, till dess att mera normala mjölkpris in
-
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 92. T
tratt. -— Ordföranden i dylik nämnd under föregående år för Jönköpings
län J. Hård af Segerstad har anfört, att arrendeavtal av förevarande
beskaffenhet säkerligen ytterst sällan förekomme, men att arrende, som utginge
i naturalster, givetvis på grund av produkternas värdestegring måste
vara betungande. Dock vore det att förvänta, att sedan import av fodermedel
och inhemsk produktion åter blivit normala, priserna å naturalster
allt mer komme n att nedgå.) Då lagen gällde till den 1 juni 1921, syntes
behov knappast föreligga av ytterligare prolongation. Under hela den tid, lagen
varit gällande, hade skiljenämnd påkallats endast i ett fall, varför det funnes
anledning antaga, att frivillig uppgörelse i övriga fall kommit till stånd.
Lantbruksstyrelsen har i yttrande den 19 november 1920 erinrat, att Lant^^gty
styrelsen i ett den 11 mars 1920 avgivet yttrande i ämnet icke ansett sig
kunna förorda, att ifrågavarande lagstiftning omedelbart upphörde, men att
skäl syntes föreligga för ett övervägande, huruvida icke härutinnan liksom
i fråga om vissa andra kristidslagar en gradvis skeende avveckling vore
lämplig, varigenom lagens giltighet efter en kortare övergångstid komme
att upphöra. Ifrågavarande lag hade så gott som uteslutande tillämpning
å s. k. mjölkarrenden, varför vid bedömande av frågan om fortsatt giltighet
av denna lag hänsyn torde behöva tagas endast till dylika arrenden.
Det vid lagens tillkomst abnormt höga prisläget å mjölk och därav tillverkade
produkter berodde i första hand på den genom bristande fodertillgång
synnerligen reducerade produktionen. Sedan förhållandena för
mjölkproduktionen >i detta hänseende förbättrats* hade priserna å dessa
varor också gått tillbaka, så att de för närvarande knappast torde motsvara
vad som betingades av penningvärdets fall. De arrenden, som utginge
i form av mjölk, torde ej heller med nuvarande mjölkpris i så hög
grad överstiga dem; som betingats för under senaste tid mot kontant arrendesumma
utarrenderade jordbruk, att eu förlängning av giltighetstiden
för lagen till följd därav kunde anses påkallad. Styrelsen, som ansåge
det vara för det svenska jordbruket fördelaktigt, att de av kristidsförhållandena
framkallade särskilda bestämmelserna avvecklades, så snart utan
större olägenhet kunde ske, finge därför såsom sin mening uttala, att
styrelsen icke ansåge tillräckligt tungt vägande skäl längre föreligga för
upprätthållande av ifrågavarande lagbestämmelser mot oskälig arrendestegring.
Till chefen för jordbruksdepartementet har inkommit en framställning Särskilda
från ordföranden i föreningen Skaraborgs läns mjölkarrendatorer, däri J,amstäln\n
-
Departements
chefen.
8 Kungl. Maj:ts Proposition, Nr. 92.
hemställts, att lagen måtte erhålla förlängd giltighetstid. Såsom skäl härfor
har anförts, att många s. k. mjölkarrenden i nämnda län upphörde
först år 1923 och senare, samt att mjölkpriset, vilket vid avtalens ingående
utgjort 8 å 9 öre per liter, nu vore 25 ä 27 öre. . Vidare har
erinrats, att om mot förmodan mjölkpriset under det kommande året nedginge
till 8 öre per liter, lagen automatiskt upphörde att verka.
I en till justitiedepartementet insänd skrift har arrendatorn av den
egendom, som avses i ovan återgivna utlåtande från länsstyrelsen i Örebro
län, under hänvisning till de i berörda fall föreliggande förhållandena
hemställt, att lagen måtte prolongeras för ytterligare ett år.
Då fråga om prolongation av den provisoriska arrendestegringslagen
tidigare varit under behandling, har framhållits, att denna lag äger betydelse
endast för vissa delar av landet, där s. k. mjölkarrenden förekomma.
I det skick, vari frågan denna gång föreligger, är denna lokala begränsning
av lagens räckvidd än mera framträdande, i det att vissa av de
länsstyrelser, vilka under föregående år funnit bestämmelser i detta ämne
påkallade av praktiskt behov, numera ansett sig sakna anledning att tillstyrka
ett fortsatt upprätthållande av denna lagstiftning. Av länsstyrelsernas
utlåtanden framgår, att tillämpning av lagen genom tillsättande av skiljenämnd
under det senast gångna året förekommit endast i tre län och i
två av dessa blott i ett fall för vartdera länet. Förutsättningarna för
denna lagstiftning hava ock otvivelaktigt förändrats så till vida, att priset
å de naturalster, som avses i lagen, under den senare tiden nedgått och
därmed ifrågavarande arrendatorers ställning blivit mindre vansklig än vid
den tid, då lagen tillkom.
Ehuru således vissa omständigheter synas tyda på att arrendestegringslagen
ej längre har samma betydelse som under de närmast föregående
åren, har jag dock icke kunnat finna tiden ännu vara inne för lagens
upphävande. Att den möjlighet, lagen anvisar för reglering av ett genom
stark förskjutning av prisnivån rubbat arrendeförhållande, blott i allt mer
sällsynta fall behövt anlitas, innebär icke med nödvändighet, att lagen
saknat eu vidsträcktare verkan än sålunda kommit till synes. Då, enligt
vad i ärendet blivit upplyst, arrendeavtal av denna beskaffenhet fortfarande
till ganska avsevärt antal äga giltighet, talar sannolikheten för att den
fördelning av arrendeprestationens under avtalstiden ökade värde, vilken
lagen åsyftar att genomföra, i många fall kommit till stånd på den godvilliga
överenskommelsens väg. Utsikterna för åvägabringande av dylika
9
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 92.
överenskommelser äro uppenbarligen i hög grad beroende av att lagen
fortfarande kommer att gälla. Prisförhållandena äro ännu ingalunda sådana,
att lagen med säkerhet kan antagas bliva överflödig för sitt ändamål
under den närmaste framtiden. Jämväl må erinras, att lagen icke på
annat sätt ingriper i arrendeförhållandet än att jordägaren kan underkastas
skyldighet att vidkännas ett skäligt avdrag av den vinst, som tillföres
honom genom en efter avtalets ingående inträdd prisstegring, samt
att med hänsyn till den allmänna höjningen av prisnivån detta avdrag i
lagen begränsats till högst femtio procent. I den mån priserna fortfara
att falla, kommer detta givetvis att inverka på avdragets bestämmande
eller, efter föreliggande omständigheter, medföra, att någon tillämpning av
lagen ej vidare ifrågakommer.
Yid nu anförda förhållanden och med hänsyn till den betydelse, lagen
fortfarande torde kunna äga för vissa arrendatorer, anser jag mig böra
tillstyrka prolongation av arrendestegringslagens giltighet till den 1 juni
1922. Det lagförslag, jag i detta syfte låtit utarbeta inom justitiedepartementet,
är, frånsett de bestämmelser, som hänföra sig till giltighetstiden,
av samma lydelse som lagarna den 27 maj 1919 och den 21 maj 1920
om fortsatt tillämpning av arrendestegringslagen».
Föredraganden uppläste härefter förslag till lag om fortsatt tillämpning
av lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring,
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar;1 och hemställde
föredraganden, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det ändamål,
§ 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen bifalla.
Ur protokollet:
Ivar Brynolf.
1 Denna bilaga, som är av lika lydelse med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 81 höft. (Nr 92.)
2
10
Kungl. Maj.ts Proposition, Nr 92.
Ii;
It
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds lagråd fredagen den
18 februari 1921.
Närvarande:
» • ■ . t ;* \ ■ , ( i, t
Justititierådet BerglÖf, regeringsrådet ERNBERG, justitieråden Molin,
Appelberg.
in«i i flit y^:A- :■ - -■ i..: •>. : . k;
*«j * tf!_ • V.JT i *; j .i;''»Jr: .T».. *'' ! • * ''*■ j
Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 11
februari 1921, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918
med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, assessorn Axel Afzelius.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
KungI. Maj:ts Proposition, Nr 92.
11
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden Mild inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 25 februari 1921.
Närvarande:
Statsministern VON SYDOW, ministern för utrikes ärendena greve Wr ANGEL,
statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist,
Hammarskjöld, Ekeberg, Tamm, Hansson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg anmälde lagrådets
den 18 februari 1921 avgivna utlåtande över det den 11 i samma månad
till lagrådet remitterade förslaget till lag om fortsatt tillämpning av lagen
den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring/
samt hemställde, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning,
måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj.t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ivar Brgnolf.