Kungl. Maj:ts proposition Nr 86.

1

Nr 86.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen om ändring i vissa
delar av lagen den 2 december 1892 angående lindring
i rustnings- och rotering sbesvären; given Stockholms slott
den 11 februari 1921.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att

dels antaga bifogade förslag till lag om ändring i vissa delar av
lagen den 2 december 1892 angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären; dels

ock medgiva

a) att, därest vid uppskattning av rustnings- och roteringsbesvär
erfordras, att länsstyrelse biträdes av särskild sakkunnig, härav föranledda
utgifter må bestridas av vederbörande anslag till ersättning för
rustning och rotering, och

b) att — utan hinder av vad i § 3 av lagen den 2 december 1892
angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären stadgas om bestämmande
vart tionde år, varje gång för de närmast följande tio åren, av
rustnings- och roteringsbesvärens värde för det i § 1 av samma lagangivna
ändamål — de genom kungörelsen den 31 december 1909 angående
ny uppskattning av rustnings- och roteringsbesvären vid vissa
truppförband för en tid av tio år, räknat från början av år 1910, fastställda
värden må gälla jämväl under år 1921.

GUSTAF.

C. G. Hammarskjöld.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 75 käft. (Nr 86.)

422 20 1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 86.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 2 december 1892 (n:r 108) angående
lindring i rustnings- och roteringsbesvären.

Härigenom förordnas,

dels att de i § 2 av lagen den 2 december 1892 angående lindring i
rustnings- och roteringsbesvären meddelade bestämmelser om vissa värden
å rustnings- och roteringsbesvären vid båtsmanshåll et skola, såvitt angår
rusthåll och rotar, av vilka dylikt besvär fortfarande utgår, upphöra att
gälla,

dels ock att § 3 i samma lag skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 3-

Länsstyrelse i län, varest ett eller flera effektiva rusthåll eller rotar
vid truppförband eller båtsmanshållet finnas, skall första gången år 1922
för åren 1922—1926 samt därefter år 1926 och vart femte följande år,
varje gång för de närmast kommande fem åren, i enlighet med av Kung].
Maj:t utfärdade närmare föreskrifter bestämma rustnings- och roteringsbesvärens
värde för det i § 1 angivna ändamål beträffande samtliga inom
länet befintliga rusthåll eller rotar, därvid särskilt värde skall fastställas
för varje rusthåll eller rote.

Besvär över länsstyrelses beslut i fråga, som ovan sägs, må anföras
hos kammarkollegiet före klockan tolv å sextionde dagen från det beslutet
gavs, och må över kammarkollegiets beslut besvär anföras hos Konungen
före klockan tolv å sextionde dagen från det kollegiets beslut gavs.

Länsstyrelses beslut rörande rustnings- eller roteringsbesvärs värde
varde genom länsstyrelsens försorg ofördröjligen delgivet advokatfiskalen
i kammarkollegiet, vilken äger att mot beslutet föra talan för bevarande
av kronans rätt.

Underrättelse om att länsstyrelse eller kammarkollegiet meddelat beslut
angående rustnings- eller roteringsbesvärs värde och om tiden då
det skett skall genom myndighetens försorg ofördröjligen införas i allmänna
tidningarna och i tidning inom orten samt med posten sändas
till enskild part.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 86.

3

U tdrag av protokollet över försvar särenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11
februari 1921.

Närvarande:

Statsministern friherre De Geer, ministern för utrikes ärendena greve
Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist,
Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Tamm, Hansson.

Efter gemensam beredning inom försvars- och socialdepartementen
yttrade chefen för förstnämnda departement, statsrådet Hammarskjöld
följande:

»Under framhållande av sambandet mellan den ifrågasatta utsträckningen
av värnplikten samt bibehållande av indelningsverket i dess dåvarande
form hemställde - riksdagen i skrivelse den 13 maj 1867, att
Kungl. Maj:t måtte låta utreda och vid uppgörande av förslag till arméns
organisation taga i övervägande, om och på vad villkor det på roteoch
rusthållare vilande besvär kunde lindras eller ock avlösas samt jämväl
på andra samhällsklasser fördelas. I anledning härav tillkallade
Kungl. Maj:t särskilda kommitterade för verkställande av utredning och
avgivande av förslag rörande lindring i nämnda besvär, vilka kommitterade
i ett år 1868 avgivet betänkande framlade sina undersökningar
av den årliga kostnaden, som genom besväret av roteringen och rustningen
uppkommit för den skattdragande jorden samt fortfarande ålåg
densamma, m. m., ävensom vissa härå grundade förslag. Ytterligare utredning
och förslag i ämnet förebragtes dels av dåvarande expeditionschefen
Albert Anderson i hans år 1874 avgivna betänkande angående
sättet och villkoren för grundskatternas samt rustnings- och roteringsbesvärens
avskrivning, dels ock av skatteregleringskommittén i dess utlåtande
och förslag av år 1882; och ledde de sålunda verkställda utredningarna
slutligen till antagandet av lagen den 5 juni 1885 om linddring
i rustnings- och roteringsbesvären. Enligt denna skulle i rustnings-
och roteringsbesvären för år 1886 och framgent lindring äga

4

Kungl. May.ts proposition Nr 86.

rum med 30 procent av dessa besvärs uppskattade och i lagen angivna
värde, som fastställts med ledning av förberörda utredningar.

Emellertid hade redan vid behandlingen i riksdagen av förslaget
till nyssnämnda lag framhållits, att som villkor för den samtidigt beslutade
avskrivningen av grundskatterna uppställts medgivande av en
motsvarande lindring i rustnings- och roteringsbesvären, men att full
rättvisa mot rust- och rotehållare icke bleve skipad, förrän kostnaderna
för indelningsverket blivit fixerade på samma sätt som grundskatterna.
Under debatten i andra kammaren rörande lagförslaget hemställdes ock,
att vid markegångssättningen efter år 1886 ny uppskattning årligen
skulle äga rum av medelvärdet å rustnings- och roteringsbesväret för
de till varje regemente eller kår hörande rusthåll eller rotar, samt att
den kostnad, varmed rusthåll eller rote efter sådan uppskattning befunnes
vara betungad utöver det i lagförslaget bestämda värdet, skulle
gottgöras rusthållet eller roten av staten. Samtidigt med utfärdandet
av lagen om lindring i besvären uppdrog också Kungl. Maj:t, under
hänvisning till vad vid riksdagen sålunda förekommit, åt kammarkollegiet
att gemensamt med armé förvaltningens civila departement och marinförvaltningen
inkomma med förslag och utlåtande i frågan. Därvid
erinrades, att då de verkliga kostnaderna för rustningens och roteringens
utgörande torde komma att tid efter annan i väsentligare mån förändras,
det syntes böra tagas under övervägande, huruvida icke jämväl det penningvärde,
varefter lindringen beräknades, borde i stället för att orubbligt
förbliva vid samma i lagen om lindringen angivna belopp, medelst
förnyade uppskattningar å lämpliga mellantider underkastas de förändringar,
som kunde bliva erforderliga, för att detta värde skulle kunna
å varje tid ungefärligen motsvara de verkliga kostnaderna.

f sitt i anledning härav avgivna utlåtande angåvo ämbetsverken,
huru periodiska uppskattningar enligt ämbetsverkens mening kunde anordnas,
men framhöllo tillika, att förslagets syfte, fixering av indelningsverkets
bördor, med hänsyn till de betydande skiljaktigheterna i kostnaden
vid olika rust- och rotehållsnummer, icke kunde uppnås på den
angivna vägen. Härtill komme det enligt ämbetsverkens mening för förslagets
©antaglighet avgörande skälet, att det vore stridande mot sunda
statshushållningsgrundsatser, att rust- och rotehållare, vilka vid indelningsverkets
bibehållande ensamma bestämde utgifterna för knektens och
hästens anskaffning och underhåll, tillika finge för dessa kostnader likasom
skriva räkning på statsverket.

Frågan om ändring av bestämmelserna i förenämnda lag den 5 juni
1885 om lindring i rustnings- och roteringsbesvären förekom där -

5

Kung!. Maj:ts proposition Nr 86.

efter vid 1891 och 1892 års lagtima riksdagar samt 1892 års urtima
riksdag. Därunder framhölls av statsutskottet vid 1891 års riksdag, att,
ehuruväl vid förslagen om de stora skattefrågornas lösning städse förutsatts,
att nedsättning i grundskatterna skulle betinga motsvarande lindring
i rustnings- och roteringsbesvären, de rustnings- och roteringsskyldiga
i själva verket icke erhållit samma lindring, som kommit grundskattegivare
till del, enär till följd av prisförhöjningar och i övrigt svårigheten
att exakt värdera rustnings- och roteringsprestationerna de vid
den då gällande uppskattningen åsätta värden stundom måste anses väl
låga. Utskottet förklarade, att utskottet, under sådana förhållanden och
då vid det avgörande steg till dessa besvärs lindring, som då ifrågasatts,
vikten av att söka på ett med rättvisa och billighet i möjligaste mån
överensstämmande sätt ordna dessa angelägenheter än starkare framträdde,
funnit sig såsom enda medlet till vinnande av ett sådant mål
böra förorda en upprepad värdering av dessa besvär, vilken syntes böra
verkställas av Kungl. Maj:t efter utredning av en nämnd, så sammansatt,
att de olika intressena där bleve tillgodosedda. Under beaktande
av angivna synpunkter antog därefter 1892 års urtima riksdag för sin
del förslag till lag i ämnet; och utfärdades i enlighet härmed den 2
december 1892 lag angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären.

I sistnämnda lag stadgas uti § 1, att i rustnings- och roteringsbesvären
skall, på sätt i lagen närmare angives, lindring äga rum att
årligen utgå under åren 1893—1903 med vissa procent av dessa besvärs
uppskattade värde samt från och med år 1904 med hela beloppet
av samma värde. Sedan därefter i § 2 angivits, till vilka värden prestationerna
för varje rusthåll eller rote skulle vid uppskattning av rustnings-
och roteringsbesvären för det i § 1 angivna ändamål bestämmas
dels vid båtsmanshållet dels ock för tiden intill år 1900 vid rust- och
rotehållet i övrigt, föreskrives i § 3 bland annat följande: År 1899

och därefter vart tionde år, varje gång för de närmast följande tio åren,
bestämmer Konungen rustnings- och roteringsbesvärens värde för det i
§ 1 angivna ändamål efter föregående utredning av eu för varje landstingsområde,
inom vilket finnas rusthåll eller rotar, tillhörande regemente
eller kår, på visst sätt utsedd nämnd och utlåtande av vederbörande
landsting, dock att, där inom ett landstingsområde antalet rusthåll eller
rotar vid samma regemente eller kår understiger femtio, beträffande dessa
icke erfordras något yttrande av nämnd. Efter det nämndernas förslag
avgivits och vederbörande landstings yttranden inhämtats, bestämmas
ifrågavarande värden till ett för varje rusthåll eller rote vid samma regemente
eller kår i fullt tiotal av kronor angivet, lika belopp.

6

Förslag till
uppskattning
av rustningsoch
roteringsbesvär
under
tioårsperioden
1920
— 1929.

Yttrande av
kammaradvokatfiskalsärabetet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 86.

Härav framgår, att bestämmelserna om den periodvis återkommande
uppskattningen av rustnings- och roteringsbesvärens värden icke blevo
tillämpliga å besvären vid båtsmanshållet. Anledningen härtill torde hava
varit, att båtsmanshållet av 1887 års riksdag satts på vakans, vilken
vakanssättning beräknades vara slutförd med år 1895-

I enlighet med stadgande i § 13 av lagen den 2 december 1892,
att de ytterligare bestämmelser, som för tillämpning av föreskrifterna i
lagen kunna finnas erforderliga, meddelas av Konungen, har i kungörelse
den 23 juli 1897 föreskrivits, bland annat, att vederbörande
länsstyrelse skall vidtaga åtgärder för utseende av uppskattningsnämnd,
att nämnden skall sammanträda första gången år 1898 och därefter
vart tionde år senast under förra hälften av juli månad, samt att det
åligger vederbörande länsstyrelse att efter mottagandet av de vid
nämndens sammanträde förda protokoll däröver inhämta landstingets yttrande
samt till Kungl. Maj:t före den 15 oktober ovan angivna år insända
landstingets yttrande jämte eget utlåtande och övriga handlingar
i ärendet.

För tioårsperioden 1910—1919 hava värdena å rustnings- och roteringsbesvären
fastställts genom kungörelse den 31 december 1909 (svensk
författningssamling nr 176).

Sedan länsstyrelserna i Stockholm, Uppsala, Nyköping, Linköping,
Jönköping, Växjö, Göteborg, Vänersborg, Mariestad, Karlstad, Örebro,
Västerås, Gävle och Luleå till Kungl. Maj:t överlämnat av vederbörande
nämnder för respektive läns landstingsområde på grund av ovanberörda
föreskrifter uppgjorda förslag till uppskattning av rustnings- och roteringsbesvären
vid ifrågakommande truppförband för tioårsperioden 1920
—1929 jämte av landsting och länsstyrelser däröver avgivna yttranden
ävensom länsstyrelsen i Östersund anmält sig icke hava funnit anledning
vidtaga åtgärder för tillsättande av nämnd, hava kammarkollegiet och
statskontoret anbefallts att inkomma med utlåtande i detta ärende.

Ämbetsverken hava den 15 december 1919 avgivit det infordrade
utlåtandet samt tillika överlämnat yttrande i ämnet av kammaradvokatfiskalsämbetet
(se bil. A).

I sitt yttrande har advokatfiskalsämbetet till en början anmärkt, att,
ehuru år 1918 den författningsenliga förutsättningen förelegat för tillsättandet
av uppskattningsnämnd i enlighet med föreskrifterna i 1892
års lag och ovannämnda kungörelse, länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstad,
Malmö och Falun uraktlåtit att vidtaga dylik åtgärd, ävensom att
länsstyrelsen i Umeå underlåtit att till Kungl. Maj:t anmäla, att inom

Kungl. Maj:ts proposition Nr 86.

7

Västerbottens landstingsområde antalet effektiva rotar vid ett och samma
regemente ej uppgått till 50. Numera hade dock, enligt vad advokatfiskalsämbetet
inhämtat, antalet effektiva rotar vid ett och samma regemente
nedgått under 50 i Kristianstads och Kopparbergs län.

Advokatfiskalsämbetet har härefter framhållit, att den uppskattning,
som skett år 1909 och framgent skulle äga rum, hade kunnat väsentligen
förenklas i förhållande till vad som varit fallet vid tidigare uppskattningar.
Då numera nya soldater icke anställdes och några nya
soldatkontrakt förty ej inginges, kunde nämligen de kostnader, som besvären
betingade, i stort sett anses bestämda, såvitt anginge de i besväret
ingående prestationerna. Dock vore att märka, att rust- och rotehållare,
som i allmänhet haft att förse soldat med torp, jämlikt kungörelse den
2 december 1892 vore oförhindrade att till soldat utgiva allenast kontant
lön. Skedde detta, ägde emellertid soldat rättighet att efter ett år,
räknat från näst efter därom gjord framställning inträffande laga fardag,
erhålla torp med kåltäppa eller planteringsland — en rättighet, som likväl,
enligt vad erfarenheten givit vid handen, endast sparsamt utnyttjats.

I den följande framställningen har advokatfiskalsämbetet använt benämningen
»kontantkontrakt» å de kontrakt, enligt vilka blott kontanta
löneförmåner utgå, och »naturakontrakt» å övriga, enligt vilka soldaten
äger av rust- eller rotehållarna i regel bekomma, förutom städja eller
lega, jämväl lön, torp, s. k. hemkall — bestående av spannmål, viktualier,
hö, halm m. m. — mulbete, vedbrand, gärdselfång samt vissa
skjutsar, jämte det rust- och rotehållare skola svara för nybyggnad och underhåll
av torpets byggnader ävensom i viss omfattning för torpets brukning.
Till rusthållares skjddighet hör därjämte att anskaffa och underhålla
häst, vilken skyldighet numera endast undantagsvis utgöres effektivt.

Advokatfiskalsämbetet framhåller vidare, att varken år 1898 eller år
1908 vederbörande nämnder torde kunna anses hava tillfredsställande
löst den dem tilldelade uppgiften att uppskatta den kostnad, rustniugsoeh
roteringsbesväret betingade. Detta framginge redan därav, att
nämndernas förslag i regel icke blivit grundläggande för Kungl. Maj:ts
beslut. Båda nämnda år hade nämligen inom kammarkollegiet och
statskontoret efter grundliga utredningar verkställts nya uppskattningar
av besvären, därvid värden erhållits, som ofta väsentligt skilt sig från
nämndernas. I huvudsak hade därefter av Kungl. Maj:t fastställts de av
ämbetsverken uträknade värdena.

Advokatfiskalsämbetet har därefter ingått på en granskning av de
nu föreliggande uppskattningarna. För att kunna verkställa dylik granskning
har ämbetet införskaffat samtliga nu gällande soldatkontrakt. Åm -

8

Kung!. Maj:ts proposition Nr 86.

betet påvisar, hurusom, jämte det utredning av nämnd icke skett rörande
rustnings- och roteringsbesväret vid 11 av här ifrågavarande regementen,
de av nämnder verkställda utredningarna rörande rustnings- och roteringsbesvären
vid övriga regementen äro ytterst bristfälliga och i vissa
fall icke ens bereda möjlighet till prövning av de föreslagna värdena.
Ämbetet har i regel icke heller sett sig i stånd att verkställa ny uppskattning.

Orsakerna till det sålunda angivna resultatet av nämndernas arbete
har ämbetet funnit vara mångahanda. Till en början syntes, framhåller
ämbetet, förhållandet bero därpå, att nämnderna i allmänhet visat sig
icke vara lämpliga organ att handhava det grundläggande arbetet för
bestämmande av värdet å besvären. Nämnderna hade i regel icke förskaffat
sig kännedom om de särskilda kontraktens innehåll och övriga på
saken inverkande omständigheter, utan nöjt sig med att helt summariskt
och utan verklig eller i varje fall tillfyllestgörande utredning föreslå
vissa värden. Till huvudsaklig del vore emellertid orsakerna till berörda
missförhållanden att söka i de nuvarande lagbestämmelserna, vilka på
grund av ändrade förhållanden lade hinder i vägen för uppnåendet av
det med desamma avsedda ändamålet, nämligen beredande av full ersättning
åt rust- och rotehållare för det dem åliggande besväret. Sålunda
hade de nämnder, som verkställt en omsorgsfull utredning, mött en betydande
svårighet i bestämmelsen, att värdet skulle bestämmas till ett
för varje rote eller rusthåll vid regementet lika belopp. Medan förmånerna
enligt kontantkontrakten förut kunnat betraktas i stort sett likvärdiga
med förmånerna enligt naturakontrakten, rådde numera härutinnan
en betydande skillnad. Läget vid en uppskattning kunde hava varit det,
att lönen enligt kontrakten i genomsnitt uppgått till 200 kronor men förmånerna
enligt naturakontrakten kunnat värderas till 600 kronor. Hade i
sådant fall antalet av båda slagen kontrakt varit lika, torde rätta värdet å
besväret hava bort sättas till 400 kronor. Följden härav hade blivit, att alla
rust- eller rotehållare, som hade kontantkontrakt med sina soldater, skulle
hava gjort en direkt vinst å 200 kronor, medan de, som hade naturakontrakt,
lidit en förlust å samma belopp. Vidare hade bestämmelsen om uppskattning
av besväret för tio år framåt på grund av nuvarande osäkerhet
rörande prisläget under den kommande tioårsperioden vållat olösliga
svårigheter till ernående av ett tillförlitligt värde. Slutligen syntes stadgandet,
att utredning av nämnd icke erfordrades, då inom ett landstingsområde
antalet rusthåll eller rotar vid samma regemente understege
50, icke längre vara tillfredsställande. Skälet till stadgandet angåves
i särskilda utskottets utlåtande vid 1892 års urtima riksdag så,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 86.

9

att yttrande av nämnd i dylika fall icke vore erforderligt, då det uppskattade
värdet av ifrågavarande rusthålls eller rotars prestationer icke
skulle kunna utöva något nämnvärt inflytande på den siffra, som för
regementet i dess helhet komme att fastställas, och att kostnaden för en
särskild värdering därför borde undvikas. Det kunde emellertid numera
inträffa, att beträffande ett regemente totalantalet rotar icke uppginge
till 50. I dylika fall komme sålunda eventuellt ingen utredning alls att
verkställas av nämnd.

Då de nuvarande bestämmelserna i ämnet sålunda icke synts advokatfiskalsämbetet
fylla det med dem avsedda ändamålet, har ämbetet
ifrågasatt vissa ändringar i 1892 års lag, i huvudsak åsyftande att bereda
rust- och rotehållare den av statsmakterna avsedda fulla ersättningen
för kostnaderna vid besvärets utgörande, men tillika att förebygga
det missförhållande, att den av statsverket utbetalade ersättningen överstege
rust- eller rotehållares verkliga kostnader vid besvärets fullgörande.

Åmbetet har därvid föreslagit, att ett individuellt värde skulle fastställas
för varje särskild rote eller rusthåll, att dessa värden skulle erhålla
en väsentligt kortare giltighetstid än nu vore fallet, förslagsvis
tre år, samt att fastställandet av värdena skulle överflyttas från Kungl.
Maj:t å länsstyrelserna. Såväl kronans som den enskildes rätt kunde,
framhåller ämbetet vidare, tillgodoses genom den besvärsrätt, som komme
att finnas mot länsstyrelsens beslut. Besvärsrätten kunde tänkas ordnad
på samma sätt som enligt lagen den 8 november 1912 om avlösning av
vissa frälseräntor, d. v. s. rätt till besvär inom 60 dagar från beslutets
dag. I sådant fall syntes föreskrift böra meddelas om delgivning av
länsstyrelsens beslut med kammaradvokatfiskalsämbetet.

Ämbetet bemöter den möjliga invändningen, att det skulle sakna
praktisk betydelse att nu, då indelningsverket sedan lång tid tillbaka
vore ställt på avskrivning, vidtaga förändringar av ifrågavarande bestämmelser.
Åmbetet påvisar nämligen, hurusom antalet effektiva rotar
under vissa angivna föratsättningar kan beräknas utgöra, år 1922 1,832,
år 1925 1,611, år 1930 1,071, år 1935 434 och ännu år 1939 7.

I sitt förenämnda utlåtande av den 15 december 1919 hava kammarkollegiet
och statskontoret förklarat sig finna vad av advokattiskalsämbetet
i huvudsak anförts vara av den betydelse, att en revision av de
nu gällande bestämmelserna syntes ofrånkomlig. Den av advokatfiskalsämbetet
verkställda utredningen måste sålunda — framhålla ämbetsverken
— till en början anses ådagalägga, att skillnaden i kostnaden för de
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 75 käft. (Nr 86.) 422 20 2

Yttrande av
kammarkollegiet
och
statskontoret.

10

Kungl. Ma,j:ts proposition Nr 86.

olika rotarna eller rusthållen vid samma regemente vore högst väsentlig.
Största olikheten torde föreligga mellan å ena sidan kontantkontrakten
och å andra naturakontrakten, men även inom vardera av nämnda
grupper vore skillnaden anmärkningsvärd. På sätt förut antytts, måste
bibehållandet av den nuvarande anordningen med ett enda värde för
samtliga rotar eller rusthåll vid ett regemente medföra, att en del rotar
komme att erhålla en ersättning, som med åtskilliga hundratal kronor
överstege den verkliga kostnaden vid besväret, under det vid andra rotar
ersättningen med kanske lika mycket understege den verkliga kostnaden.
Särskilda värden å besväret syntes förty böra bestämmas för varje rusthåll
och rote. Denna anordning hade även, på sätt inhämtades av advokatfiskalsämbetets
utredning, tidigare varit ifrågasatt, men icke befunnits
lämplig med hänsyn bland annat till de väsentliga kostnader, som ansetts
därmed komma att bliva förbundna. Emellertid vore att märka,
att, på sätt advokatfiskalsämbetet statistiskt påvisat, dels antalet effektiva
rotar numera högst väsentligt nedgått och ständigt minskades, dels ock
antalet kontantkontrakt, vilka näppeligen kunde bereda någon svårighet
vid uppskattningen, utgjorde omkring hälften av samtliga kontrakt.

Med hänsyn till de rådande osäkra prisförhållandena torde en uppskattning
av rustnings- och roteringsbesvären blott vart tionde år numera
vara synnerligen olämplig. Advokatfiskalsämbetet hade föreslagit,
att värdena skulle fastställas endast för tre år i sänder. Då det emellertid
syntes angeläget, att nya uppskattningar med därav föranledda
besvär och omkostnader icke skedde oftare än nödvändigt, ansåge ämbetsverken,
att ifrågavarande värden borde kunna fastställas att gälla
var gång för en femårsperiod.

I fråga om nu gällande ordning för de förevarande värdenas uppskattning
och fastställelse hade advokatfiskalsämbetet påvisat, att de för
ändamålet valda nämnderna måste anses hava på ett synnerligen otillfredsställande
sätt fyllt sin uppgift. Dessa nämnders bibehållande syntes
ämbetsverken fördenskull varken nödigt eller lämpligt. I stället syntes
det näppeligen vara förenat med någon betänklighet, att utredningen
rörande de med ifrågavarande besvär förenade kostnaderna anförtroddes
åt länsstyrelserna själva. Därest förberedande utredningar uppdroges åt
vederbörande landsfiskaler, syntes, med hänsyn till å ena sidan att uppskattningar
icke skulle komma att verkställas oftare än vart femte år
och å andra sidan det betydande antalet kontantkontrakt, länsstyrelserna
icke härigenom komma att alltför mycket betungas. Det syntes emellertid
ämbetsverken vidare, som om det icke vore vare sig nödvändigt
eller — med hänsyn till aktuella förslag rörande decentralisation av

Kungl. May.ts proposition Nr 86.

11

regeringsärenden — lämpligt, att värdena skulle fastställas av Kungl.
Maj:t, utan torde jämväl detta fastställande kunna överlåtas å länsstyrelserna.
Såväl enskildas som kronans rätt torde kunna på ett fullt betryggande
sätt tillgodoses, om, såsom advokatfiskalsämbetet föreslagit,
besvär över länsstyrelses beslut i ämnet Unge föras hos exempelvis kammarkollegiet,
därvid kronans rätt lämpligen borde iakttagas av advokatfiskalsämbetet,
som förty borde delgivas vederbörande länsstyrelsers
beslut.

Såsom en sammanfattning av vad sålunda erinrats syntes ämbetsverken
alltså en revision av de här berörda författningsbestämmelserna
böra ske i den riktning, att — i stället för de hittillsvarande, för samtliga
rusthåll eller rotar vid samma regemente gemensamma värdena å
rustnings- och roteringsbesväret — ett individuellt värde fastställdes för
varje särskild rote eller rusthåll, att sistnämnda värden, i anseende till
de inträdda osäkra prisförhållandena, erhölle en väsentligt kortare giltighetstid
än nu vore fallet, förslagsvis fem år, samt att den nuvarande
anordningen — med en förberedande utredning jämte förslag av en särskild
uppskattningsnämnd, förslagets hänskjutande till landstingets och
länsstyrelsens yttrande samt värdenas fastställande i sista hand av Kungl.
Maj:t — ersattes med ett förenklat förfarande, anordnat exempelvis på
det sätt, att befattningen med ifrågavarande uppskattningar överlämnades
till länsstyrelserna, som, efter en grundläggande utredning jämte
förslag av vederbörande landsfiskaler och sedan rote- och rusthållarna
beretts tillfälle att däröver inkomma med yttrande, meddelade slutlig
fastställelse av värdena i fråga, därvid rätt till fullföljd av talan mot
dessa lansstyrelsernas beslut borde inrymmas åt såväl de enskilda roteoch
rusthållarna som kronan.

För den händelse ifrågavarande förslag vunne statsmakternas gillande,
borde, efter vederbörande ämbetsmyndigheters hörande och i så
god tid, att under år 1920 nya värden hunne fastställas, genom kungl.
förordning utfärdas närmare föreskrifter rörande tillämpningen av de föreslagna
lagbestämmelserna. Därvid torde vad av advokatfiskalsämbetet i
sådant avseende föreslagits böra vinna beaktande. Särskilt syntes böra
uppmärksammas, att därest efter den 31 december 1919 förändring ägde
rum i gällande avtal mellan soldat och rote- eller rusthållare, värdet av
rotens eller rusthållets prestationer borde, utan hänsyn till de inträdda
förändringarna, icke fastställas högre än till värdet av nuvarande prestationer.
I annat fall skulle statsverket kunna åsamkas betydliga kostnader
på så sätt, att de soldaten tillkommande förmånerna höjdes genom

12

Kung!. Maj:ts proposition Nr 86.

överenskommelser, som träffades, sedan det blivit känt, att staten utbetalade
ersättning för desamma.

Därest Kungl. Maj:t skulle dela ämbetsverkens mening, att de gällande
lagbestämmelserna i förevarande ämne numera icke möjliggjorde
ens en tillnärmelsevis rättvis uppskattning av kostnaderna av rustningsoch
roteringsbesväret, ävensom att förty snarast möjligt en ändring av
dessa bestämmelser borde åvägabringas, uppställde sig frågan, huruvida,
med hänsyn därtill att ett medgivande till en dylik lagändring kunde
utverkas först under loppet av 1920 års riksdag, med ett fastställande
av nya värden för den instundande tioårsperioden kunde i avbidan därå
anstå.

Vid ett övervägande härav torde kunna framhållas, hurusom det
egentliga syftet med bestämmelsen i 3 § i 1892 års lag väl finge anses
vara, att vart tionde år ny uppskattning av värdena skulle äga rum,
medan det däremot torde vara av oväsentlig betydelse, huruvida det
njm värdet fastställdes året innan eller samma år som värdet första
gången skulle tillämpas, blott fastställandet skedde i god tid före den
i samband med kronouppbörden i slutet av året skeende utbetalningen
av ersättningsbeloppen.

Det torde ytterligare för den sålunda uppkomna frågans bedömande
kunna erinras, att, då på sätt förut upplysts beträffande vissa län, lagenlig
uppskattning genom nämnd icke ägt rum, ärendet i allt fall icke
kunde komma att hos Kungl. Maj:t föreligga i ett skick, som motsvarade
ett strängt iakttagande av gällande författnings föreskrifter rörande
dess förberedande handläggning.

Skulle Kungl. Maj:t med hänsyn till den omförmälda lagbestämmelsens
ordalydelse och oaktat den nu föreliggande utredningens bristfällighet
likväl anse sig böra år 1919 fastställa nya värden för tio år
framåt, torde följande böra beaktas. Ifrågavarande värden, som ju skulle
hänföra sig till samtliga rotar eller rusthåll vid respektive regemente,
torde böra fastställas till så lågt belopp, att vid en eventuell enligt de
föreslagna bestämmelserna verkställd individuell uppskattning för ingen
rote eller rusthåll skulle komma att ernås lägre belopp än det sålunda
fastställda. I annat fall skulle till synes icke kunna hindras, att då
vederbörande rote eller rusthåll väl måste anses äga rätt att under samtliga
kommande 10 år påfordra ersättning med minst det sålunda under
år 1919 fastställda värdet, en del rotar och rusthåll komme att på statsverkets
bekostnad göra en otillbörlig vinst, motsvarande skillnaden
mellan det fastställda värdet och de verkliga kostnaderna. På sätt advokatfiskalsämbetet
föreslagit, torde i sådant syfte kunna fastställas ett

Kungl. Maj:ts proposition Nr 86.

13

värde av 100 kronor att gälla för samtliga regementen med undantag av
Livregementets dragoner, där värdet å kela rustningsbesväret borde fastställas
till 425 kronor och å skyldigheten att hålla karl 100 kronor.

Genom ett sådant förfarande, som det nyss angivna, skulle väl lagens
bestämmelser formellt taget komma att iakttagas, men reellt skulle
givetvis därigenom brytas mot desamma i betänklig grad. De sålunda
bestämda värdena skulle nämligen, ehuru uttryckligen fastställda att
gälla för tio år framåt, i själva verket ej vara avsedda att någonsin tilllämpas,
utan måste — vare sig riksdagen bifölle eller avsloge det förslag
om ändrade grunder, som kunde komma att av Kungl. Maj:t framläggas
— nya bestämmelser meddelas om de värden, som skulle i realiteten
bliva gällande. Vid sådant förhållande funne sig ämbetsverken
icke kunna förorda detta alternativ utan ansåge, att med fastställandet
av ifrågavarande värden borde anstå, tills riksdagen meddelat sitt beslut
i frågan.

På grund av vad sålunda anförts hemställde kammarkollegiet och
statskontoret, att Kungl. Maj:t måtte, innan fastställelse skedde av nya
värden å rustnings- och roteringsbesvären, dels i proposition till 1920 års
riksdag föreslå sådan ändring av § 3 av förberörda lag den 2 december
1892, att däri komme att stadgas, att år 1920 för åren 1920—1924
samt sedermera år 1924 och därefter vart femte år, varje gång för de
närmast följande fem åren, länsstyrelsen i län, varest fortfarande funnes
effektivt rusthåll eller rote, skulle bestämma rustnings- och roteringsbesvärets
värde för det i § 1 angivna ändamål, därvid länsstyrelsen hade
att fastställa särskilt värde för varje rusthåll eller rote inom länet, dels
ock, under förutsättning att en dylik lagändring komme att genomföras,
genom förordning utfärda närmare föreskrifter rörande tillämpningen
av de nya lagbestämmelserna.

Vid ärendets anmälan inför Kungl. Maj:t den 31 december 1919
yttrade dåvarande statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet till
statsrådsprotokollet, bifogat den till 1920 års riksdag avlåtna proposition
nr 64, bland annat, att den i ärendet verkställda utredningeu, för vars
huvuddrag i det föregående redogjorts, oförtydbart ådagalade behovet av
ändrade bestämmelser rörande uppskattning av rustnings- och roteringsbesvärens
värde. Årendet förelåge ännu icke i det skick, anförde bemälde
departementschef vidare, att detsamma kunde slutgiltigt underställas
Kungl. Maj:ts prövning, men vore det hans avsikt att, så snart sig göra
läte, framlägga förslag till erforderlig ändring av ifrågavarande lagbestämmelser.
Vid sådant förhållande och med hänsyn till vad myndigheterna

Proposition
till 1920 års
riksdag angående
uppskattning
av
rustnings- och
roteringsbesvären
s värde
under år
1920.

14

Yttranden
från vederbörande
länsstyrelser.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 86.

därom anfört, torde det icke vara lämpligt att på grundval av nu gällande
lagbestämmelser i ämnet för den instundande tioårsperioden fastställa
nya värden å rustnings- och roteringsbesvären, utan syntes med
sådan uppskattning böra anstå i avvaktan på avgörandet av frågan om
en revision av berörda lagbestämmelser. Då emellertid, även om sistnämnda
fråga hunne föreläggas 1920 års riksdag till avgörande, en förnyad
värdering, anordnad i huvudsak på sätt myndigheterna föreslagit,
näppeligen kunde slutföras i så god tid, att densamma vunnit laga kraft
vid den tidpunkt, då den å 1920 belöpande ersättningen för ifrågavarande
besvär skulle till rust- och rotehållarna utbetalas, syntes ersättningen
för nämnda år lämpligen böra utgå enligt de genom förenämnda
kungörelse den 31 december 1909 för tioårsperioden 1910—1919 fastställda
värden; och torde riksdagens medgivande härutinnan böra inhämtas.

I enlighet med vad sålunda anförts beslöt Kungl. Maj:t genom proposition
föreslå riksdagen medgiva, att — utan hinder av vad i § 3
av lagen angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären den 2
december 1892 stadgades om bestämmande vart tionde år, varje gång
för de närmast följande tio åren, av rustnings- och roteringsbesvärens
värde för det i § 1 av samma lag angivna ändamål — de genom kungörelsen
den 31 december 1909 angående ny uppskattning av rustningsoch
roteringsbesvären vid vissa truppförband för en tid av tio år, räknat’"
från början av år 1910, fastställda värden finge gälla jämväl under
år 1920.

Sedan riksdagen bifallit förevarande proposition, utfärdades i enlighet
härmed den 19 mars 1920 kungörelse angående uppskattning av
rustnings- och roteringsbesvärens värde vid vissa truppförband under år
1920 (svensk författningssamling nr 99).

Över myndigheternas ifrågavarande förslag till ny ordning för uppskattning
och fastställelse av rustnings- och roteringsbesvärens värde
hava infordrats yttranden från länsstyrelserna i de län, varest fortfarande
finnas effektiva rusthåll eller rotar vid regemente eller kår. Länsstyrelserna
hava i allmänhet ansett en revision av nu förefintliga bestämmelser
vara erforderlig.

Av de hörda länsstyrelserna, till antalet 20, hava länsstyrelserna
i Stockholm, Linköping, Jönköping, Växjö, Kalmar, Kristianstad, Karlstad,
Västerås, Gävle och Falun förklarat sig till alla delar biträda förslaget.

15

Kungl. Maj:ts proposition Kr 8G.

Länsstyrelsen i Malmö, som emellertid håller före, att de ersättningsbelopp,
vilka ännu återstå att gälda, icke torde vara av någon avsevärd
betydelse vare sig för statsverket eller ersättningstagarna själva
samt att det synes vara väl sent att för det återstående ringa antalet
ersättningstagare införa ett rätt omständligt förfarande för åstadkommande
av en bättre ordning i nu ifrågavarande avseende, har ingen
principiell erinran mot kammarkollegiets och statskontorets förevarande
förslag.

Länsstyrelsen i Umeå har icke annat att erinra mot förslaget, än
att ersättningen borde bestämmas enligt medeltalet av de senast gångna
fem årens verkliga utgifter, varjämte länsstyrelsen påpekar att, därest
det skulle anses, att en prövning av ersättningarna genom länsstyrelserna
kunde medföra ojämnhet i ersättningsbeloppen, prövningen torde
böra anförtros åt central myndighet, förslagsvis kammarkollegiet. Länsstyrelsen
framhåller såsom särskild orsak till sitt tillstyrkande i övrigt
av förslaget, att länsstyrelserna för bedömandet av värdet av de från
rote- och rusthållarna utgående förmåner numera torde hava tillfälle att
anlita sakkunnigt biträde.

Länsstyrelserna i Örebro, Göteborg, Mariestad och Östersund hava
icke annan erinran att framställa mot förslaget, än att uppskattningen
av besvären enligt dessa länsstyrelsers mening möjligen borde ske under
inedverkan av särskilt tillkallade sakkunniga — enligt länsstyrelsens i
Örebro åsikt utan förberedande utredning av vederbörande landsfiskal.
Länsstyrelsen i Östersund ifrågasätter alternativt, att yttrande i uppskattningsfråga
av vederbörande länsstyrelse inhämtas från sakkunnigt
håll, exempelvis hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Länsstyrelsen i Luleå har icke annat att erinra mot förslaget än
att uppskattningsnämnderna borde bibehållas för verkställande av den förberedande
utredningen, men att emellertid till ledning för nämndernas
arbete borde meddelas särskilda anvisningar rörande grunderna för uppskattningens
verkställande.

Medan sålunda ovannämnda 17 länsstyrelser i huvudsak icke haft
något att erinra mot ämbetsverkens ifrågavarande förslag, hava de tre
övriga länsstyrelserna — i Vänersborg, Nyköping och Uppsala — ställt
sig avvisande mot samma förslag.

Länsstyrelsen i Vänersborg finner sålunda icke, att något vägande
skäl av myndigheterna anförts för överflyttande å länsstyrelserna av fastställandet
utav rustnings- och roteringsbesvärens värde. Enligt länsstyrelsens
mening bör uppskattningen fortfarande verkställas av nämnd.
Då materialet för uppskattningen lättast kan tillhandahållas av veder -

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 86.

börande regementschefer, vilka äga tillgång till soldatkontrakten och
genom soldaterna kunna erhålla erforderliga kompletterande uppgifter i
ämnet, borde enligt länsstyrelsens åsikt uppskattningen ske regementsvis.
Av nämndens tre ledamöter borde en utses av vederbörande regementschef,
en av landstinget i det län, där flertalet av regementets rusthåll
eller rotar äro belägna, samt den tredje ledamoten av vederbörande
länsstyrelse. Länsstyrelsen anser det också kunna ifrågasättas, huruvida
icke uppskattningen helt borde anförtros åt vederbörande militära myndigheter.
Länsstyrelsen förordar förslaget, att ett individuellt värde
åsättes varje rusthåll eller rote. Vad beträffar giltighetstiden för de
fastställda värdena uttalar länsstyrelsen, att bestämda tidpunkter för
framtida värderingar icke torde böra bestämmas, utan att det borde ankomma
på Kungl. Maj:t att, då förhållandena på prismarknaden därtill
föranleda, förordna om ny uppskattning. Dessutom betonar länsstyrelsen
angelägenheten av att särskilda bestämmelser meddelas rörande grunderna
för uppskattningen.

Länsstyrelsen i Nyköping anser ändrade bestämmelser rörande fastställandet
av ifrågavarande besvärs värden icke erforderliga, utan håller
före, att en tillfredsställande lösning torde kunna vinnas genom att låta
de gamla värdena undergå den höjning, som med hänsyn till penningvärdets
fall torde kunna anses skälig. Beträffande rusthåll eller rotar
med s. k. kontantkontrakt borde enligt länsstyrelsens mening föreskrivas,
att ersättningen icke finge överstiga utgifterna för besvärets fullgörande.
Länsstyrelsen förordar förslaget att minska giltighetstiden för de åsätta
värdena från tio till fem år.

Länsstyrelsen i Uppsala förklarar sig icke hava funnit tillräckliga
skäl för överflyttning å länsstyrelserna av uppskattningen av ifrågavarande
ersättningar.

Framställning I en till Kungl. Maj :t inkommen skrift har en av rotehållarna för
om ersättning roten nr 39 Eriksson av Norrlands 3:e roteringsbåtsmanskompani gjort
lama för framställning om gottgörelse för den merkostnad roteringsbesvärets utroten
nr 39 görande betingat utöver den ersättning, rotehållarna enligt lagen den 2
3m rotering december 1892 angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären

båtsmanskom- uppburit för år 1919.

pam'' över denna framställning hava dels marinförvaltningen dels ock

kammarkollegiet och statskontoret gemensamt anbefallts attavgivayttranden.

larmförvait- Marinförvaltningen har i yttrande den 22 april 1920 över framställningens
ningen erinrat, att enligt lagen den 2 december 1892 ersättning för rote -

Kungl. Maj ds proposition Nr 86. 1?

ringsbesväret vid ifrågavarande båtsmanskompani utginge med 120 kronor
för år. Under framhållande, att ehuru numera endast ett fåtal båtsmansnummer
kvarstode effektiva, rätt och billighet likväl syntes kräva, att åtgärder
vidtoges för att penningvärdets fall måtte föranleda ökning i
ersättningsbeloppen för båtsmanshållet, ävensom att det syntes marinförvaltningen
skäligt, att uppskattningen härav skedde på samma sätt
som för rustnings- och roteringsbesväret vid armén, har marinförvaltningen
hemställt, att vid pågående utredning rörande ändrade grunder
för ifrågavarande besvärs uppskattande vid armén jämväl måtte tagas
under övervägande, huruvida icke berörda besvär vid båtsmanshållet
borde ersättas enligt likartade grunder som motsvarande besvär vid
armén.

I gemensamt yttrande den 8 oktober 1920 över framställningen
hava kammarkollegiet och statskontoret, med överlämnande av ett utav
kammaradvokatfiskalsämbetet avgivet tjänstememorial, uttalat sin anslutning
till vad marinförvaltningen i ärendet anfört.

I berörda tjänstememorial har advokatfiskalsämbetet erinrat, att
jämlikt § 1 av lagen den 2 december 1892 lindring i rustnings- och
roteringsbesvären skulle, på sätt i lagen närmare angåves, äga rum
från och med år 1904 med hela beloppet av besvärens uppskattade
värde ävensom att i § 2 av samma lag föreskrivits, att vid uppskattning
av nämnda besvär för det i § 1 angivna ändamål prestationerna
för varje rusthåll eller rote skulle vid båtsmanshållet kompanivis bestämmas
till vissa närmare angivna värden av lägst 50 och högst 120
kronor. Värdet av prestationerna vid båtsmanshållet, anförde ämbetet
vidare, vore sålunda fixerat utan att, på sätt som vore gällande vid arméns
truppförband, vara föremål för ny uppskattning vart tionde år i enlighet
med § 3 i 1892 års lag. Anledningen till denna begränsning i sagda
lagrums tillämplighetsområde vore att finna i 1887 års riksdags beslut
om båtsmanshållets sättande på vakans och vakanssättningens beräknade
slutförande före år 1899, då enligt 1892 års lag prestationerna vid arméns
truppförband första gången skulle omvärderas. Den antydda beräkningen
hade emellertid visat sig vara felaktig, vilket framginge redan
av det förhållandet, att i riksstaten årligen upptoges ett belopp till ersättning
för rustning och rotering vid flottan. Den 1 januari 1922 torde
antalet effektiva båtsmansnummer hava nedgått till 10, men ännu så
sent som år 1931 kunde en båtsman — vid roten nr 263 vid Blekinge
l:a kompani — antagas vara i tjänst.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 75 höft. (Nr 86.) 422 20 3

Kammarkollegiets
och
statskontorets
yttrande.

Departements chefen.

18 Kung!. Maj:ts proposition Nr 86.

Advokatfiskalsämbetet har vidare framhållit, att intet av de ännu
gällande kontrakten mellan rust- och rotehållare, å ena, samt båtsmän,
å andra sidan, vore av den beskaffenhet, att däri avtalats allenast
kontant lön, utan utginge till samtliga båtsmän jämte lönen naturaförmåner
av olika slag och omfattning. Något bedömande i detalj av
kostnaden för besvärets utgörande hade icke synts ämbetet erforderligt
och hade för övrigt med enbart kontrakten som material icke varit
genomförbart. Sålunda hade värdet av vissa prestationer — såsom
brukningshjälp, mulbete, gärdselfång — på grund av bland annat kontraktens
härutinnan svävande bestämmmelser icke kunnat av ämbetet
uppskattas. Hemkallet däremot hade med ledning av vederbörliga markegångstaxor
i regel varit uppskattbart. Vid beräknandet av kostnaden
hade det framgått, att enbart hemkallet betingat ett värde betydligt
överstigande hela den till rust- och rotehållarne utgående'' högsta ersättningen.

Av det ovan anförda syntes det ämbetet framgå, att ändrade bestämmelser
för ersättningen till rust- och rotehållarne vid båtsmanshållet
vore av behovet påkallade. Syftemålet med 1892 års lag, anförde ämbetet
vidare, torde hava varit att åt rust- och rotehållarne bereda full gottgörelse
för de med rust- och roteringsbesvärets utgörande förenade
kostnader.

Advokatfiskalsämbetet har slutligen hemställt, att den föreliggande
framställningen icke måtte föranleda annan åtgärd, än att blivande
förslag till ändrade bestämmelser rörande uppskattningen av rustningsoch
roteringsbesvären måtte komma att omfatta jämväl samma besvär
vid båtsmanshållet.

Kammarkollegiets och statskontorets förevarande förslag går ut på,
att ett individuellt värde skall fastställas för varje särskild rote eller
rusthåll, att nämnda värden, i anseende till de inträdda osäkra prisförhållandena,
böra erhålla en giltighetstid av allenast fem år, samt att
den nuvarande ordningen för uppskattning av värdet av besvären bör
ersättas med ett förenklat förfarande, anordnat exempelvis på det sätt,
att befattningen med ifrågavarande uppskattningar överlämnas till länsstyrelserna,
vilka, efter en grundläggande utredning jämte förslag av
vederbörande landsfiskaler och sedan rote- och rusthållarna beretts tillfälle
att däröver inkomma med yttrande, meddela slutlig fastställelse av
värdena i fråga, därvid rätt till fullföljd av talan mot dessa länsstyrelsernas
beslut bör inrymmas åt såväl de enskilda rust- och rotehållarna
som kronan.

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 86.

Av den förebragta utredningen synes otvetydigt framgå, att de nu
gällande föreskrifterna i ämnet icke äro tillfredsställande samt att en
revision av samma föreskrifter är nödvändig för möjliggörande av en
rättvis uppskattning av kostnaderna för ifrågavarande besvärs fullgörande.
I betraktande av antalet av de effektiva rusthåll och rotar,
vilka ännu förefinnas och åtskilliga år framåt beräknas bestå, lärer en
sådan revision äga icke ringa praktisk betydelse. Att den ifrågasatta
revisionen får omfatta även besvären vid båtsmanshållet, vilka icke varit
föremål för någon omvärdering sedan tillkomsten av 1892 års lag, torde
allenast vara med rättvisa förenligt. Jag tillåter mig att i fråga härom
erinra, att 1892 års urtima riksdag i skrivelse nr 4 uttalat, att den av
1887 års riksdag beslutade vakanssättningen av båtsmanshållet, såvitt
bedömas kunde, komme att fullständigt genomföras inom den år 1887
beräknade tiden av åtta år, men att, därest mot förmodan rustningsoch
roteringsbesvären vid båtsmanshållet framdeles komme att ånyo
effektivt utgöras, riksdagen ansett det vara eu naturlig sak, att dessa
besvär, i likhet med vad riksdagen besluta beträffande övriga rustningsoch
roteringsbesvär, bleve underkastade ny och periodvis återkommande
uppskattning.

Enligt ämbetsverkens mening är det, särskilt med hänsyn till
rådande osäkra prisförhållanden, icke tillfredsställande, att värdena fastlåsas
för så lång tidrymd som tio år. Denna åsikt torde icke kunna
jävas; och finner jag förslaget, att ny uppskattning av värdena skall
äga rum vart femte år, väl avvägt.

Syftet, att ersättningarna i möjligaste mån skola motsvara de verkliga
kostnaderna för besvären, lärer med hänsyn till den olika tungan
av natura- och kontantkontrakt icke kunna effektivt vinnas annorledes
än genom att fastställa ett individuellt värde för varje rusthåll eller rote.

Omläggas grunderna för värdesättningen på sådant sätt, torde anledning
saknas att hos Kungl. Maj:t bibehålla bestyret med värdenas
fastställande, utan torde detta, såsom föreslagits, böra överflyttas å länsstyrelserna.

Vad den förberedande utredningen, som bör föregå länsstyrelsernas
beslut, vidkommer, hava kammarkollegiet och statskontoret föreslagit,
att denna skulle uppdragas åt landsfiskalerna. Därjämte hava vid denna
fråga några länsstyrelser gjort gällande, att länsstyrelserna i och för
uppskattningen borde få anlita särskilda sakkunniga. Emellertid torde
det icke vara nödvändigt att för närvarande fatta definitiv ståndpunkt
till spörsmålet om den lämpligaste formen för verkställande av den förberedande
utredningen, utan torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att,

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr S6.

därest förevarande förslag i huvudsak vinner statsmakternas bifall, efter
vederbörande ämbetsmyndigheters hörande bestämma därom i samband
med utfärdande av föreskrifter rörande tillämpningen av de nya lagbestämmelserna
i ämnet. Jag vill i detta sammanhang endast erinra,
att de kostnader, som skulle föranledas av anlitandet av dylika sakkunniga,
icke synas mig nödvändiggöra beredandet av särskilda medel
för ändamålet på annat sätt, än att medgivande hos riksdagen utverkas
till att sagda kostnader må bestridas av vederbörande anslag till ersättning
för rustning och rotering, vilka ju hava förslagsanslags natur,
och synes någon höjning av anslagen i anledning härav icke påkallas.

För underlättande av länsstyrelsernas arbete med ifrågavarande
värdens fastställande och vinnande av möjligast enhetliga principer för
värdesättningen torde här ovan antydda föreskrifter rörande tillämpningen
av de nya lagbestämmelserna jämväl böra, såvitt möjligt, innefatta vissa
allmänna grunder för värdesättningen. I övrigt synes vad kammaradvokatfiskalsämbetet
anfört i förevarande hänseende böra vinna tillbörligt
beaktande vid utfärdandet av dylika föreskrifter.

Mot länsstyrelses beslut i nu ifrågavarande ämne bör besvärsrätt
givetvis tillkomma såväl kronan som enskild part. För de bestämmelser
därom, jag ämnar föreslå, hava motsvarande föreskrifter i lagen den 8
november 1912 om avlösning av vissa frälseräntor tjänat till ledning.

Därest nu ifrågasatta lagändringar av riksdagen beslutas, är, såsom
nämnts, erforderligt, att efter vederbörlig utredning föreskrifter utfärdas
rörande tillämpningen av de nya bestämmelserna. Icke minst på grund
härav torde knappast kunna förväntas, att länsstyrelserna skola medhinna
att fastställa rustnings- och roteringsbesvärens värde för innevarande år
i tillräckligt god tid före den tidpunkt, då den å året belöpande ersättningen
för omförmälda besvär skall utbetalas. Med hänsyn härtill torde
det icke kunna undvikas att låta de nya bestämmelserna i ämnet träda
i. kraft först med ingången av år 1922. Vid sådant förhållande bör, i
likhet med vad beträffande år 1920 ägde rum, riksdagens medgivande
utverkas därtill, att de genom förenämnda kungörelse den 31 december
1909 för tidsperioden 1910—1919 fastställda värden må gälla även för
innevarande år. Härvid har jag tagit under övervägande frågan, huruvida
det skulle vara möjligt att redan för innevarande år- bereda rusteller
rotehållare, vilka på grund av dem åliggande byggnadsskyldighet
eller andra omständigheter äro speciellt betungade, särskild ersättning
utöver den,, som utgår enligt nyssnämnda kungörelse. I betraktande
av de praktiska svårigheter, varmed en dylik åtgärd skulle vara förenad,
har jag emellertid icke ansett mig böra framställa förslag härom.»

Kung!. May.ts proposition Nr 86.

21

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst det förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 2 december 1892 angående
lindring i rustnings- och roteringsbesvären, som han i anslutning
till det nu anförda låtit upprätta inom försvarsdepartementet, hemställde
departementschefen, att Kungl. Maj:t ville föreslå riksdagen att
dels antaga berörda förslag
dels ock medgiva

a) att, därest vid uppskattning av rustnings- och roteringsbesvär
erfordras, att länsstyrelse biträdes av särskild sakkunnig, härav föranledda
utgifter må bestridas av vederbörande anslag till ersättning för
rustning och rotering, och

b) att — utan hinder av vad i § 3 av lagen den 2 december 1892
angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären stadgas om bestämmande
vart tionde år, varje gång för de närmast följande tio åren, av
rustnings- och roteringsbesvärens värde för det i § 1 av samma lag
angivna ändamål — de genom kungörelsen den 31 december 1909 angående
ny uppskattning av rustnings- och roteringsbesvären vid vissa
truppförband för en tid av tio år, räknat från början av år 1910, fastställda
värden må gälla jämväl under år 1921.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall samt förordnade, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skulle avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:

Erik von Horn.

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 86.

Bil. A.

Vördsamt memorial.

Genom särskilda remisser den 16 juni och den 26 november 1919 hava
kungl. kollegium och kungl. statskontoret infordrat advokatfiskalsämbetets yttrande
i ärende angående uppskattning av rustnings- och roteringsbesvären för
åren 1920—1929. I anledning härav får ämbetet vördsamt anföra följande.

Jämlikt 1 § i lagen den 2 december 1892 angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären
skall lindring i besvären, på sätt i lagen närmare angives, äga rum
från och med år 1904 med hela beloppet av besvärens uppskattade värde. I 3 § av
berörda lag stadgas, såvitt nu är i fråga, följande: År 1899 och därefter vart tionde
år, varje gång för de närmast följande tio åren, bestämmer Konungen rustnings- och
roteringsbesvärens värde för det i 1 § angivna ändamål efter föregående utredning
av en nämnd och utlåtande av vederbörande landsting. Omförmälda nämnd
skall för varje landstingsområde, inom vilket finnas rusthåll eller rotar, tillhörande
regemente, bestå av ordförande och fyra ledamöter, av vilka ordföranden och en
ledamot utses av Konungens befallningshavande, en ledamot av landstinget och
två ledamöter för varje regemente av vederbörande rust- eller rotehållare. Där
inom ett landstingsområde antalet rusthåll eller rotar vid samma regemente understiger
femtio, erfordras beträffande dessa icke något yttrande av nämnd. Efter
det nämndernas förslag avgivits och vederbörande landstings yttranden inhämtats,
bestämmas ifrågavarande värden till ett för varje rusthåll eller rote vid
samma regemente i fullt tiotal av kronor angivet, lika belopp. Erforderliga föreskrifter
angående val av de ledamöter, som utses av rust- och rotehållare, meddelas
av Konungen. — I kungl. kungörelsen den 23 juli 1897 med vissa bestämmelser
rörande nyssberörda nämnd föreskrives, bland annat, att nämnden skall
sammanträda första gången år 1898 och därefter vart tionde år, senast under
förra hälften av juli månad, å tid och ort, som Konungens befallningshavande
bestämmer och låter meddela ordföranden och ledamöterna i nämnden, att vid
nämndens sammanträde skall föras protokoll, vilket skall innehålla det av nämnden
upprättade förslag, samt att det åligger Konungens befallningshavande, förutom
vidtagande av vissa åtgärder vid valet av de utav rust- och rotehållare
i nämnden utsedda ledamöter, att efter mottagandet av det vid nämndens sammanträde
hållna protokoll däröver inhämta landstingets yttrande samt till Kungl.
Maj:t före den 15 oktober ovan angivna år insända landstingets yttrande jämte
eget utlåtande och övriga handlingar i ärendet.

Med tillämpning av dessa bestämmelser skulle sålunda Konungens vederbörande
befallningshavande före den 15 oktober 1918 hava inkommit till Kungl.
Maj:t med de till förevarande ärende hörande handlingar.

Med de nådiga remisser, som avlåtits till ämbetsverken den 12 juni och
den 25 november 1919, hava överlämnats handlingar i ärendet från Konungens
befallningshavande i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,
Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands,
Örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens län. Dessutom har Konungens
befallningshavande i Jämtlands län anmält, att befallningshavanden icke funnit
anledning vidtaga åtgärder för tillsättande av nämnd. Av Konungens befallningshavande
i övriga län, varest effektiva rusthåll eller rotar äro belägna, hava
Konungens befallningshavande i Kalmar, Kristianstads,Malmöhus och Kopparbergs

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 86.

lan underlåtit iakttaga föreskrifterna i 1892 års lag och ovannämnda kungörelse,
ehuru förutsättningen för tillsättande av nämnd år 1918 varit för handen, och
har Konungens befallningshavande i Västerbottens län, där antalet effektiva rotar
understigit 50, icke anmält detta förhållande för Kungl. Maj:t. Numera har antalet
effektiva rotar i Kristianstads och Kopparbergs län nedgått under 50.

. Innan ämbetet övergår till en granskning av nämndernas förslag, får ämbetet
lämna en översikt av de uppskattningar, som tidigare ägt rum, ävensom
i samband därmed en redogörelse för tillkomsten av det grundläggande stadgandet
i ämnet, 3 § i 1892 års lag.

I sådant avseende får ämbetet till en början erinra om sambandet mellan
försvars- och skattefrågorna. Av två skilda grunder kom avskrivningen av rustnings-
och roteringsbesvären att bliva beroende av försvarsfrågans lösning. Dels
ansågs det nämligen som bekant, att eu utsträckning av värnplikten lämpligen
borde motsvaras av en inskränkning av indelningsverkets bördor, och dels blev
ju en ökning av landets försvarskrafter betingad av en nedsättning i grundskatterna,
vilken i och för sig ansågs böra medföra ett avlyftande av rustningsoch
roteringsbesvären såsom i likhet med grundskatterna ett på jorden vilande
onus. Under framhållande av sambandet mellan utsträckning av värnplikten
samt bibehållandet av indelningsverket i dess dåvarande form hemställde riksdagen
i underdånig skrivelse den 13 maj 1867, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda
och vid uppgörande av förslag till arméns organisation taga i övervägande
om och på vad villkor det på rote- och rusthållare vilande besvär måtte kunna
lindras eller ock avlösas samt jämväl på andra samhällsklasser fördelas. I anledning
härav tillkallade Kungl. Maj:t kommitterade för utredning och förslag rörande
lindring i nämnda besvär. I sitt år 1868 avgivna betänkande i ämnet anförde
kommitterade i fråga om uppskattning av besvärens värde inledningsvis följande
(sid. 43): »Till utredningen av den fråga, som blivit kommitterade förelagd, kar
vidare hört att undersöka och angiva vad årlig kostnad, som genom besväret av
roteringen och rusthållsindelningen uppkommit för den skattdragande jorden
samt fortfarande densamma åligger. Genom de av kommitterade för detta ändamål
gjorda beräkningar, vilka varit förenade med flera svårigheter, hava väl icke
ofelbara uppgifter kunnat ernås, men kommitterade våga föreställa sig att därmed
hava kommit det sanna och verkliga förhållandet så nära som möjligt.»
Kommitterade, som gåvo skilda framställningar rörande de båda besvären, verkställde
ock olika beräkningar av kostnaderna för utgörande av desamma. Dessa
beräkningar företedde sinsemellan dock huvudsakligen allenast den olikheten,
att beräkningen av den ursprungliga kostnaden vid rusthållsindelningen icke
såsom i fråga _ om roteriimen grundades å med orterna ingångna allmänna kontrakt.
utan å vissa i äldre handlingar funna uppgifter rörande kostnaden. Kustliållsindelningen
har nämligen icke, såsom roteringen, sin grund i överenskommelser
mellan kronan och allmogen i de skilda provinserna, de så kallade knektekontrakten,
utan i ett åtagande av enskilda åbor eller ägare av hemman att utrusta
karl och häst emot att få åtnjuta räntan av hemmanet, som då indelades
till rusthållshemman. — Såsom av det förestående framgår, skulle kommitterade
icke blott beräkna den kostnad, som uppkommit för den skattdragande jorden,
utan jämväl den kostnad, som fortfarande ålåg densamma. Kommitterade erinrade
härvidlag, hurusom den ovillkorliga skyldigheten för rust- och rotehållarna
att utan avseende på kostnaden till rikets tjänst uppsätta knekt och häst i förening
därmed, att inträde i krigstjänst vid indelta armén vore frivilligt och beroende
på legoavtal emellan rust- eller roteliållaren och mönstergill karl, haft

24

Kungl. Maj:is proposition Nr 86.

till följd, att äldre bestämmelser om knekts förmåner av rusthållet eller roten
kommit ur bruk. Till ledning för nämnda beräkningar rörande roteringen, som
i det följande närmast uppmärksammas, synas kommitterade hava käft uppgifter
angående soldaternas löneförmåner och rotehållarnas åtaganden vid varje rote,
vilka uppgifter infordrats från rotehållarna genom kompanicheferna. Vid granskning
av dessa uppgifter befunnos de emellertid — till synes särskilt beträffande
kostnaderna för mulbete, vedbrand, gärdselfång, torpens brukning och byggnadernas
underhåll samt i fråga om torpjordens avkastning — sig emellan förete
större skiljaktigheter än som av olika ortsförhållanden kunde förklaras och vilka
tycktes föranledda såväl av de olika synpunkter, från vilka man utgått, som av
verkligt missförstånd och felaktig uppskattning. Kommitterade förklarade, att
för dem återstode endast att efter noga granskning söka rätta felen och överdrifterna.
För utförande därav antogo kommitterade vissa närmare angivna
grunder. De medelbelopp av dåvarande roteringskostnaden, som därvid uträknades
för regementen och kårer, voro sinsemellan väsentligen skiljaktiga: högsta
medelkostnaden vid Västgöta-Dals — nu Hallands — regemente belöpte sig till
162 kronor 57 öre och lägsta vid Norrbottens fältjägarekår — nu Norrbottens
regemente — till 63 kronor 39 öre. Kommitterade uttalade härom, att dessa
skiljaktigheter väl till en del härledde sig därifrån, att soldaten i den ena orten
betingat sig högre villkor än i den andra, men att de dock även hade sin förklaringsgrund
dels i de olika varuvärdena å särskilda orter och dels i den större
eller mindre jordrymd, som åt soldaten blivit upplåten. Kommitterade stannade
emellertid icke vid de beräkningar, som nu nämnts, utan verkställde, på det att
den då utgående kostnaden måtte kunna ur flera synpunkter bedömas, åtskilliga
andra medeltalsberäkningar och lämnade uppgifter, varom vid betänkandet fogade
tabeller lämnade närmare besked. Av dessa framgå i fråga om roteringen,
bland annat, kommitterades medelberäkning för nummer av hela dåvarande kostnaden
för besväret, av kostnaden efter vakansavgift, efter endast kontant lön och
efter lön med torp ävensom högsta vakansavgiften vid regementet och medium
av högsta vakansavgiften vid varje kompani. I fråga om de båda senare uppgifterna
anförde kommitterade, att de antagit dessa uttrycka de tal, som närmast
angåve den dåvarande verkliga kostnaden, ävensom att, om detta antagande finge anses
riktigt, de utförda beräkningarna i det närmaste skulle hava träffat rätta förhållandet.

Det arbete, som kommitterade nedlagt vid fullgörandet av sitt uppdrag såväl
i det avseende, varom här varit fråga, som ock i övrigt, ledde väl icke till
någon lagstiftning i ämnet, Men de beräkningar, som verkställts, blevo av grundläggande
betydelse för senare åtgöranden i och för avskrivning av besvären.

Så begagnades i det betänkande, som avgavs år 1874 av dåvarande expeditionschefen
Älb. Anderson angående sättet och villkoren för grundskatternas
samt rustnings- och roteringsbesvärens avskrivning, vid uppskattning av besvärens
kostnader ovan berörda från rust- och rotehållare infordrade uppgifter samt
tillämpades med viss jämkning de av omförmälda kommitterade följda beräkningsgrunder.
Sålunda beräknades (sid. 56 f.):

städjans och legans årskostnad till en tjugondedel av det belopp, som vid
antagandet av karl enligt uppgifterna betalats;
lönen lika med uppgifterna;

hemkallet, bestående av spannmål, viktualier, hö, halm m. m., efter medeltalet
av 1864—1873 årens markegångspris;

mulbete, vedbrand och gärdselfång enligt uppgifterna;
skjuts och kvarnresor enligt uppgifterna;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 86. 25

kostnaderna för torpets brukning samt torpets behållna avkastning till visst
belopp för varje kvadratrev åker respektive åker samt äng och hagmark;

kostnaderna för torpets nybyggnad och underhåll med ledning av gällande
markegång för vakant soldatrote till i allmänhet 12,5 0 kronor för varje torp årligen;

kostnaderna för remontering till 40 kronor årligen för varje häst, utgörande
å eu tjänstetid av 10 år fördelad kostnad för inköp av häst efter avdrag av
hästens värde vid kasserandet; samt

hästens underhåll efter de värden, 1868 års kommitterade antagit, eller 130
kronor per år.

De resultat, vartill expeditionschefen Anderson kom i sitt betänkande, voro
på få undantag när något högre än ovanberörda kommitterades.

Beräkningen av de medelvärden för roterings- och rustningsprestationerna,
som därefter föreslogos av skatteregleringskommittén och som slutligen stadfästades
genom lagen av den 5 juni 1885, byggde väsentligen på expeditionschefen
Andersons uppskattning. Kommittén anförde härutinnan följande i sitt
den 13 september 1882 avgivna utlåtande och förslag (sid. 15): »Vad nu först
soldathållet angår, så ligga de av ovanbemälde kommitterade år 1868 beräknade
värden väl långt tillbaka och äro för övrigt liksom de i markegångstaxorna upptagna
rotevakansavgifter i de flesta fall för låga. Av dessa anledningar har kommittén
till grund för sina beräkningar uti ifrågavarande avseende antagit de i
ovanberörda betänkande av år 1874 beräknade kostnader för effektivt rusthåll
eller rote samt medeltalet av vakansavgifterna enligt de från och med år 1870
upprättade vakanskontrakt. Medeltalet av dessa båda beräkningsgrunder, ökat
till närmaste tiotal av kronor, har i allmänhet antagits utgöra värdet å den
prestation, som åligger ett rusthåll eller rote vid särskilda regementen och kårer,
likväl med den inskränkning att, därest värdet härigenom i något fall kommit att
i avsevärd män understiga medeltalet av vakansavgifterna, samma värde höjts till
närmaste tiotal däröver.»

De värden, som sålunda bestämdes i 1885 års lag angående lindring i rustnings-
och roteringsbesvären, synas hava avsetts att gälla utan någon förändring
under avskrivningstiden. Att detta icke var i överensstämmelse med rust- och
rotehållarnas intresse visar den debatt, som förekom i andra kammaren vid behandlingen
av förslaget till ovannämnda lag (andra kammarens protokoll del 3
nr 40 sid. 48 ff.). Under framhållande, att som villkor för den samma dag beslutade
avskrivningen av grundskatterna uppsatts medgivande av eu motsvarande
lindring i rustnings- och roteringsbesvären, men att full rättvisa mot rust- och
rotehållare icke bleve skipad, förrän kostnaderna för indelningsverket blivit fixerade
på samma sätt som grundskatterna, föreslog nämligen en ledamot, Sven
Kilsson, bland annat, att vid markegångssättningen skulle efter år 1886 ny uppskattning
årligen äga rum å medelvärdet av rustnings- och roteringsbesväret för
de till varje regemente eller kår hörande rusthåll eller rotar, samt att den kostnad,
varmed rusthåll eller rote efter sådan uppskattning befunnes vara betungad
utöver det i lagförslaget bestämda värdet, skulle gottgöras rusthållet eller roten
av staten. Ehuru det berättigade i syftet med förslaget vitsordades från skilda
håll, vann detta icke riksdagens gillande, möjligen beroende därpå, att förslaget
såsom väckt i kammaren icke varit föremål för utskottsbehandling eller annat
närmare övervägande. Förslaget blev dock uppmärksammat från statsmakternas
sida. I anledning av förfrågningar, huruvida regeringen hade för avsikt att framlägga
något förslag till fixerande av indelningsverkets bördor, förklarade nämligen
dåvarande statsministern Themptander vid överläggningen i andra kammaren om
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 75 höft. (Nr 86.) 422 20 4

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr Sfi.

värnpliktslagen (andra kammarens protokoll 1885 del 4 nr 54 sid. 4—5), att syftet
med det ovan berörda förslaget syntes honom vila på fullt billiga grunder och
otvivelaktigt vara förtjänt av ganska stort avseende, emedan endast därigenom
kunde beredas en likställighet i förmåner mellan å ena sidan dem, som utgjorde
grundskatter, och å andra sidan rust- och rotehållare. Löfte gavs ock om medverkan
efter ärendets närmare utredning därtill, att en framställning i det huvudsakliga
syfte, förslaget angåve, måtte underställas riksdagens prövning.

Samtidigt med utfärdandet av lagen om lindring i besvären uppdrog också
Kungl. Maj:t i nådigt brev åt kungl. kollegium under hänvisning till vad vid
riksdagen, enligt vad ovan anförts, förekommit att gemensamt med kungl. arméförvaltningen
å civila departementet och kungl. marinförvaltningen inkomma med
förslag och utlåtande i frågan, samt anförde härvid, att då de verkliga kostnaderna
för rustningens och roteringens utgörande torde komma att tid efter annan
i väsentligare mån förändras, det syntes böra tagas under övervägande, huvuvida
icke jämväl det penningvärde, varefter lindringen beräknades, borde i stället för
att orubbligt förbliva vid samma i lagen om lindringen angivna belopp medelst
förnyade uppskattningar å lämpliga mellantider underkastas de förändringar, som
kunde bliva erforderliga för att detta värde skulle kunna å varje tid ungefärligen
motsvara de verkliga kostnaderna.

I anledning av detta nådiga brev redogjorde berörda ämbetsverk i underdånigt
utlåtande den 29 december 1886 för de utvägar, som för det i nådiga
brevet omförmälda ändamålet kunde ifrågasättas. Ämbetsverken uppeliöllo sig
utförligt vid det Nilssonska förslaget och angåvo närmare, huru periodiska uppskattningar
enligt deras förmenande skulle anordnas. Sålunda skulle prestationerna
uppskattas, så vitt möjligt i närmaste överensstämmelse med ovan omförmälda
grunder för beräkningen av de i 1885 års lag fastställda medelvärden; dock
att jämförelsen med medelsiffror för kontraktsenliga vakansavgifter, vilken endast
varit en nödfallsutväg för 1880 års kommitté, vid dessa följande mera fullständiga
uppskattningar av verkliga kostnaden icke torde behöva ifrågakomma. Uppskattningarna,
som ej syntes böra återkomma oftare än vart tionde år, borde emellertid
icke verkställas av markegångsnämnderna utan av särskilda kommissioner,
så sammansatta, att såväl rust- och rotehållares som statsverkets intressen samt
nödig örtkännedom och sakkunskap inom desamma vore vederbörligen representerade.
Emellertid funne ämbetsverken det Nilssonska förslagets syfte, fixering
av indelningsverkets bördor, med hänsyn till de betydande skiljaktigheterna i
kostnaden vid olika rust- och roteliållsnummer, icke kunna uppnås på den angivna
vägen, vartill komme det enligt ämbetsverkens mening för förslagets oantagligliet
avgörande skiilet, att det vore stridande mot sunda statsliushållningsgrundsatser,
att rust- och rotehållare, vilka vid indelningsverkets bibehållande ensamma
bestämde utgifterna för knektens och hästens anskaffning och underhåll,
tillika finge för dessa kostnader likasom skriva räkning på statsverket. På dessa
och andra grunder ifrågasattes lämpligheten att låta förslaget bliva föremål för
någon framställning till riksdagen.

I de propositioner, som Kungl. Maj:t avlät till 1891 och 1892 års lagtima samt
sistnämnda års urtima riksdagar angående ändring i lagen om lindring i rustningsoch
roteringsbesvären den 5 juni 1885, upptogos ej heller några bestämmelser om ny
uppskattning av besvären, vilkas värden angåvos till samma belopp som i 1885 års
lag. Motionsvis framställdes emellertid förslag härutinnan vid alla tre riksdagarna.
Statsutskottet vid 1891 års riksdag uttalade (utlåtande nr 53 sid. 31) den meningen,
att, ehuruväl vid förslagen om de stora skattefrågornas lösning städse förutsatts,

Kungl. May.ts proposition Nr S6.

27

att nedsättning i grundskatterna skulle betinga motsvarande lindring i rustningsocli
roteringsbesvären, de rustnings- och roteringsskyldige i själva verket icke
erhållit samma lindring, som kommit grundskattegivare till del, enär till följd av
prisförhöjningar och i övrigt svårigheten att exakt värdera rustnings- och roteringsprestationerna
de vid den då gällande uppskattningen åsätta värden stundom
måste anses väl låga. Utskottet förklarade, att utskottet under sådana förhållanden
och då vid det avgörande steg till dessa besvärs lindring, som nu ifrågasatts,
vikten av att söka på ett med rättvisa och billighet i möjligaste mån överensstämmande
sätt ordna dessa angelägenheter än starkare framträdde, funnit sig
såsom enda medlet till vinnande av ett sådant mål böra förorda en upprepad
värdering av dessa besvär, vilken syntes böra verkställas av Kungl. Maj:t efter
utredning av en nämnd, så sammansatt, att de olika intressena där bleve tillgodosedda.
De betänkligheter, som ovannämnda ämbetsverk uttalade mot periodisk
uppskattning av besvären under ett samtidigt bibehållande av indelningsverket,
synas sålunda icke hava avskräckt utskottet. Det synes sannolikt, att utskottet
velat undvika den väsentligaste av de utav ämbetsverken påpekade olägenheterna
medelst stadgandet, att Kungl. Maj:t skall bestämma värdet och att
nämnden hänvisats att verkställa utredning. Under behandlingen av detta utskottsutlåtande
i riksdagen yttrade sig bland andra författaren till 1874 års berörda
betänkande, dåmera generaldirektören Anderson, och anförde (första kammarens
protokoll del 3 nr 31 sid. 9) utom annat: »För min del får jag säga det,
att jag har ingenting emot statsutskottets förslag, dels därför att det överensstämmer
med lagens mening, att det skall vara ersättning efter verkliga värdet,
dels också därför, att jag icke kan se någon egentlig fara, om man antager statsutskottets
förslag. Prestationernas värde skall efter detta förslag bestämmas av

Kungl. Maj:t efter utredning av en nämnd —----------— — —

och jag kan icke annat än förutsätta, att Kungl. Maj:t därvid kommer att tillgodose
statens intresse.» Förslaget föll, därigenom att försvarsfrågan icke vann
sin lösning. Samma öde rönte det förslag, som utarbetades av statsutskottet vid
1892 års lagtima riksdag. Detta utskott hade (utlåtande nr 41 sid. 24) ingått i en
närmare utveckling av sättet för uppskattningarnas anordnande och därvid bland
annat uttalat lämpligheten av att över uppskattningarna upprätta särskilda längder,
vilka borde insändas till Kungl. Maj:t efter yttrande däröver av vederbörande
landsting. Vid urtima riksdagen år 1892 uppnåddes så enighet i försvarsfrågan,
varigenom även förslag om förnyade uppskattningar av rustnings- och roteringsbesvären
bifölls. Det särskilda utskottet vid denna riksdag förklarade (utlåtande
nr 4 sid. 6 tf.) sig i allt väsentligt hava anslutit sig till den uppfattning, som
statsutskottet vid lagtima riksdagen samma år gjort gällande. Beträffande vissa
detaljer av den anordning, statsutskottet tänkt sig, hade utskottet en något avvikande
mening, likasom utskottet över huvud taget ansett lämpligt, att vissa
närmare angivna föreskrifter intoges i lagen. Efter en redogörelse för innehållet
i det föreslagna stadgandet gavs detsamma den formulering, som därefter med eu
mindre väsentlig jämkning återfinnes i ovanberörda 3 § av 1892 års lag angående
lindring i rustnings- och roteringsbesvären.

Den föregående framställningen torde ådagalägga, att uppskattning av besvären
är förenad med ej ringa svårighet och vansklighet, att uppskattningen av
vissa viktiga prestationer är beroende av uppgifter från orten, att föremålet för
uppskattningen är den kostnad, besvärets utgörande verkligen betingar, att 3 § i
1892 års lag tillkommit för att söka bereda full likställighet mellan rust- och rotehållare
å ena och grundskattegivare å andra sidan, att den utredning, nämnd har

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 86.

att verkställa, bör innefatta en beräkning av kostnaderna för besväret, att utredningen
avsetts skola vara grundläggande för Kungi. Maj:ts beslut, att de värden,
som bestämmas enligt 1892 års lag, skola träda i stället för dem, vilka, på sätt
ovan anförts, grunda sig å omsorgsfullt utförda och noggrant prövade uppskattningar,
samt att med hänsyn härtill nämndens beräkning bör uppfylla samma krav
på noggrannhet och tillförlitlighet som de tidigare uppskattningarna.

Varken år 1898 eller år 1908 torde nämnderna kunna anses hava löst den
uppgift, som tilldelats dem. Detta framgår redan därav, att nämndernas förslag
icke blivit grundläggande för Kungl. Maj:ts beslut. Såväl år 1899 som år 1909
verkställde nämligen advokatfiskalsämbetet, som för yttrande fått till sig överlämnad
nådig remiss till kungl. kollegium och kungl. statskontoret att avgiva
underdånigt utlåtande i ärendena, nya uppskattningar av besvären och kom då
till resultat, som ofta väsentligen skilde sig från nämndernas. De av advokatfiskalsämbetet
föreslagna värden jämkades i vissa fall av ämbetsverken, varefter
Kungl. Maj:t bestämde dessa värden, år 1899 med ett fåtal ändringar. I fråga
särskilt om det material, som legat till grund för nämndernas utredning, får ämbetet
anföra följande. Ämbetet har uppmärksammat, hurusom chefen för kungl.
lantförsvarsdepartementet år 1898 synes i skrivelse till regements- och kårchefer
—- under uttalande av det önskvärda, att nämnd för fullgörande av sitt uppdrag
ägde tillgång till ett större material av faktiska uppgifter rörande rustnings- och
roteringsbesvärens värde än den erfarenhet i enstaka fall angående dessa, som av
nämndens ledamöter kunnat inhämtas och varpå dessa personers åsikter eller
yrkanden rörande ersättningens storlek måste stödja sig — hava anmodat nämnda
chefer att till Konungens befallningshavande avlämna uppgifter å medeltalet av
de kontanta förmåner och andra prestationer, som betingats enligt de under åren
1893—1897 ingångna kontrakt. Körande de uppgifter, som sålunda skulle hava
inkommit, anförde advokatfiskalsämbetet i memorial den 15 juni 1899, att det i
allmänhet varit önskligt, att fullständigare redogörelser lämnats för löneförmånerna
enligt de kontrakt, som upprättats under åren 1893—1897 eller det större
eller mindre antal år på 1890-talet, som de lämnade uppgifterna avsåge. Vid
ärendets föredragning funno jämväl ämbetsverken, att de officiella uppgifter, å
vilka uppskattningen av rustnings- och roteringsbesvärens värde skulle grunda
sig, i många fall vore alltför bristfälliga, i anledning varav ämbetsverken i skrivelser
den 7 juli nämnda år till arméfördelningscheferna anhöllo om kompletterande
upplysningar. Dessa avsågo huvudsakligen de varje soldat tillerkända löneförmåner
såväl i kontant som in natura enligt de åren 1893—1897 ingångna kontrakt.
I fråga om soldat anslagen jord begärdes meddelande rörande dels arealen
i olika ägoslag, dels, där jorden vore utarrenderad, det därför betingade
arrendebelopp. Härjämte fäste ämbetsverken uppmärksamhet på vikten, att så
vitt möjligt angående alla uti de ifrågakommande kontrakten omförmälda arter av
naturaprestationer lämnades sådana upplysningar, att prestationernas värde med
ledning därav kunde beräknas. — Den anmodan att lämna vissa upplysningar,
som sålunda synes hava utgått till vederbörande truppförbandschefer år 1898,
torde ej äga motsvarighet 1908. I åtskilliga fall saknas nämligen upplysningar
bland handlingarna och lämnas ingen antydan i protokollet om förekomsten av
dylika. Advokatfiskalsämbetet anförde i memorial den 4 november 1909, att
ämbetet funnit nämndernas uppskattning i allmänhet otillfredsställande. Ämbetsverken
funno jämväl enligt underdånigt utlåtande den 30 i nämnda månad det
anmärkningsvärt, att de av nämnderna förebragta utredningar med fä undantag vore
alltför knapphändiga för att kunna läggas till grund för värdenas uppskattning.

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 86.

Den uppskattning, som skedde år 1909 och framgent skall äga rum. företer
en väsentlig skillnad i förhållande till tidigare i fråga om det material, som bör
ligga till grund för uppskattningen. Detta beror å indelningsverkets avskaffande.
Tidigare var kostnaden att hålla soldat icke på det sätt fixerad, som den nu är.
Medan kostnaden till avsevärd del tidigare hänförde sig till de kontrakt, som
senare upprättades med soldaterna och vilkas innehåll alltså ej var känt vid uppskattningarna,
anställas numera inga soldater och upprättas förty icke några nya
kontrakt utan ske allenast ändringar i de gamla. De kostnader, som besvären
numera betinga, kunna alltså i stort sett anses bestämda, såvitt angår prestationerna.
Dock är att märka, att rust- och rotehållare, som i allmänhet haft att
förse soldat med torp, jämlikt kungl. kungörelse den 2 december 1892 äro oförhindrade
att till soldat utgiva allenast kontant lön. Sker detta, äger emellertid
soldat rättighet att efter ett år, räknat från näst efter därom gjord framställning
inträffande laga fardag, erhålla torp med kåltäppa eller planteringsland. — Den
efterföljande undersökningen giver emellertid vid handen, att sådana förändringar
förekommit sparsamt. En annan omständighet, som jämväl inverkar i förevarande
hänseende, är möjlighet av soldats avgång genom död eller avsked, även denna
dock av mindre betydelse. Med hänsyn till att värdet å ena sidan är avsett att
utgöra full ersättning för den kostnad, besväret nu betingar, samt å andra sidan
skall bestämmas till ett för varje rote eller rusthåll vid samma regemente lika
belopp, bör värdet grundas å ett medeltal av kostnaderna för samtliga rotar. På
grund av vad nu anförts är det av stor vikt till ernående av ett riktigt resultat,
att nämnden äger kännedom dels om kostnaden för besvärets utgörande, helst för
samtliga rotar eller rusthåll men i allt fall för ett flertal av desamma, dels ock om
den tid, dessa kontrakt med hänsyn till soldats ålder böra beräknas gälla. Utan sådan
kännedom, som nu sagts, synes en tillförlitlig uppskattning omöjlig att verkställa.

Ämbetet övergår härefter till en granskning av nämndernas uppskattningar
utav rustnings- och roteringsbesvären vid regementena. För detta ändamål och i
anslutning till vad yttrats rörande det material, som bör ligga till grund för
värdebestämningen, har ämbetet funnit nödigt äga tillgång till samtliga vid indelta
armén gällande kontrakt. Såsom ovan antytts, kunna rust- och rotehållare
antingen avlöna soldat med allenast kontant lön eller ock tillhandahålla honom
torp jämte andra förmåner. De kontrakt, vari allenast kontant lön avtalats, hava
kallats kontantkontrakt och övriga naturakontrakt.

Livregementets grenadj ärer.

Vid regementet, som till en del utgör avsuttet kavalleri, uppgår antalet
effektiva rusthåll och rotar till 158, varav 85 äro belägna i Örebro län, 34 i Västmanlands,
20 i Södermanlands, 18 i Värmlands samt 1 i Stockholms län.

Utredning av nämnd föreligger blott för rotarna i Örebro län eller för något
mera än hälften av hela antalet rusthåll och rotar. Nämnden i detta län har föreslagit,
att kostnaden för ett rotenummer måtte uppskattas till 500 kronor 25 öre.
— Till detta resultat kom nämnden genom att höja de belopp, som vid 1909 års
förrättning beräknats, med 50 procent. Nämnden ansåg höjningen skälig »med
hänsyn till stegringen av pris å naturaprestationerna» och begagnade såsom utgångspunkt
vid bestämmande av procentsatsen stegringen av rågpriset, men jämväl
övriga naturaprestationer »såsom ved, hö och husreparationer» togos i betraktande.
Landstinget har förklarat sig icke hava något att erinra mot detta
förslag. Konungens befallningshavande har däremot i sitt underdåniga utlåtande
anfört följande: »Det är givetvis ytterst vanskligt att under nu rådande ovissa

30

Kung!. May.ts proposition Nr 86.

förhållanden uttala sig något bestämt angående värden, avsedda att tillämpas
under tio år framåt, men Eders Kungl. Maj:ts befall ningshavande bär ansett sig
icke sakna skäl för den meningen, att de föreslagna beloppen äro väl höga.
Medelvärdet å i hemkallet ingående prestationer om 3,3 0 hektoliter råg, 4,08
deciton hö och 5,1 deciton råghalm för tioårsperioden 1908—1917 — om nar hemkallet
skulle anses i viss mån normerande — har ökats till 84 kronor 28 öre
mot 53 kronor 59 öre för perioden 1888—1897 samt 63 kronor 62 öre för perioden
1898—1907, vadan, med hänsyn tagen jämväl till inträffad värdestegring å
övriga prestationer, nämndens åsikt, att rustnings- och roteringsprestationerna
ökats i värde med omkring 50 procent icke alldeles saknar stöd av de under löpande
period gängse värdena. Men då nämnden till utgångspunkt valt högre
värden än de av Eders Kungl. Maj:t tidigare fastställda, torde dess slutsatser
icke kunna godkännas. Mot värdenas bestämmande till 50 % av de senast fastställda
talar emellertid, att under de senaste åren den allmänna prisstegringen
varit synnerligen stark och att priserna antagligen under hela nästa tioårsperiod
komma att hålla sig icke obetydligt över värden, upptagna hälften högre än de
för löpande period gällande. En förmodan att medeltalet för nästkommande period
kommer att ligga omkring 75 % högre än de år 1909 av Eders Kungl. Maj:t
fastställda värdena torde äga visst fog för sig, och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
ehuru medveten om, att dess förslag är i vissa avseenden grundat
på allenast sannolikhetsberäkningar, vilka kunna vara oriktiga, i underdånighet
hemställa, att rustnings- och roteringsbesvären för nästinstundande tioårsperiod
bestämmas — — — —---- —--—■ —---- — beträffande

Livregementets grenadjärer till 385 kronor.»

Nämndens uppskattning torde icke kunna göra anspråk på tillförlitlighet.
De förutsättningar för vinnande av eu riktig uppskattning, som ovan angivits, äro
nämligen icke i någon mån uppfyllda. Den viktigaste förutsättningen, att äga
fullständig kännedom om de kostnader, vars medeltal skall uppskattas, saknas
helt och hållet. Nämnden har, såvitt av protokollet må antagas, icke i första
hand utgått från kostnaderna ens vid någon rote utan grundat sin uppskattning
å tidigare beräkningar. Härvid har nämnden, såsom Koungens befallningshavande
anfört, icke utgått från de värden, som bestämdes 1909, utan de som åk föreslogos
av nämnden, ehuru dessa, 333 kronor 50 öre respektive 310 kronor 50 öre, av
Kung], Maj:t nedsattes till allenast 220 kronor. Utan närmare undersökning,
vilka prestationer, som utgöras till soldaterna, måste varje procentuell höjning
bliva synnerligen otillfredsställande. Somliga varor och tjänstbarheter hava stigit
mer, andra mindre, och då soldaterna erhålla kontant lön i ett för allt, har ingen
som helst stegring regelrätt ägt rum. Bestämmandet av höjningen till 50 procent
slutligen tinner ämbetet med hänsyn till motiveringen mindre lätt att förstå.
Den såsom utgångspunkt härvidlag antagna grund är rågpriset. Detta utgjorde
för 1 hektoliter enligt årliga markegången år 1909 9 kronor 41 öre och enligt
samma markegång år 1918 — den vid tiden för nämndens sammanträde gällande
— 29 kronor 6 öre. Detta pris liar sålunda höjts med 208,82 procent. Att prisen
å övriga angivna prestationer, vilka för övrigt tillmätts mindre betydelse,
icke stegrats i ringare grad utan tvärtom kunna uppvisa väsentligt kraftigare höjning
är allmänt känt. Enligt nyssnämnda markegång utgjorde prisen å en deciton
hö och ett stavrum ved i kronor år 1909 4,47 respektive 13,52 samt år 1918 30,62
respektive 68,53, innebärande en höjning av 585 procent för hö och 406,88 procent
för ved.

31

Kung!. Mnj.is proposition Nr 86.

År sålunda den uppskattning, som skett beträffande de 85 av rust- och
rotehållen vid regementet, synnerligen otillfredsställande, saknas åter varje som
helst utredning rörande de återstående 73. Av de vid dessa gällande kontrakt
äro 7 kontantkontrakt.

Det förslag, Konungens befallningshavande framlagt, har befallningshavanden
själv icke ansett tillförlitligt. Den uppgift, som lämnas rörande myckenheten
av de i hemkallet ingående persedlar, återfinnes i eu av de beräkningar, som företeddes
för nämnden 1898. Men huruvida denna kan anses normgivande för samtliga
soldater vid regementet, därom finnes icke något uttalande vid tidigare uppskattningar.
Den väsentligaste anmärkningen emot förslaget är emellertid densamma,
som här ovan riktats mot nämndens, nämligen att förslaget icke grundats
å kännedom om de kostnader, som besvärets utgörande för närvarande betingar.

Vid den uppskattning av besvären, som ämbetet haft för avsikt verkställa,
har det av nämnden i Örebro län utförda arbetet ej kunnat vara till något gagn
ens i fråga om rotarna i detta län, då ingen utredning om de växlande faktorer,
varå kostnaden beror, förebragts. De av ämbetet infordrade kontrakten lämna
nu visserligen fullständiga uppgifter om samtliga de prestationer, som rust- och
rotehållare i varje särskilt fall utgöra till soldaterna. Så erfar man, att soldaterna
i 46 fall avlönas med allenast kontanta förmåner. Medeltalet av dessa löner utgör
omkring 230 kronor. Härjämte äro soldaterna i åtskilliga fall tillförsäkrade
en mindre kontant summa efter vissa års tjänst. Men en beräkning av kostnaderna
enligt naturakontrakten är icke lika lätt att verkställa, ty den kännedom
man kan vinna av kontrakten om prestationerna är icke tillfyllest för att beräkna
kostnaderna för desamma, då man ju för detta ändamål jämväl måste
känna prisen å de varor och tjänstbarheter, som ingå i prestationerna. Och
därom lämna kontrakten i regel icke något som helst besked. Upplysningar om
värdet av vissa prestationer voro ock för handen vid den första uppskattning,
som verkställdes år 1899 av advokatfiskalsämbetet. Ämbetet meddelade nämligen
vid redogörelsen för de grunder, efter vilka de olika löneförmånernas värde i
regel beräknats, att ämbetet i fråga om värdet å mulbete, gärdselfång, skjuts
till och från kompanisamlingsplats samt kvarnresor varit hänvisat till uppgifter
i handlingarna i ärendet, där ej medelvärde därå kunnat hämtas från markegångstaxorna
för åren 1889 — 1898, samt att detsamma gällt beträffande nyttjanderätten
till torpjorden, dragare till torpjordens brukning samt torp jordens skötsel
under soldatens frånvaro. De tillämpade grundsatserna voro delvis desamma,
som enligt vad ovan anförts begagnats i det Andersonska betänkandet. Samtliga
de prestationer, om vars värde uppgifter sålunda tidigare förelegat, utgöras regelrätt
enligt naturakontrakten. Och ej allenast beträffande kostnaderna för
dessa prestationer erfordras ytterligare upplysningar utöver dem, kontrakten
lämna. Såsom kostnader för torpets underhåll och nybyggnad uppförde nämligen
advokatfiskalsämbetet år 1899 medeltalen av de i vederbörande läns markegångstaxor
för de tio sistförfluten åren under rubrik vakansavgift därå förekommande
värden. Möjlighet att begagna denna metod, därest den eljest skulle
befinnas lämplig, saknas numera såväl för detta regemente som för flertalet övriga,
enär angivna rubrik uteslutits ur markegång.staxorna för samtliga län med undantag
av Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Alvsborgs, och Skaraborgs län.

Då uppgifter om värden saknas i nu föreliggande handlingar, har ämbetet
haft under övervägande möjligheten att tillämpa de vid 1899 års beräkning lämnade.
Ämbetet har emellertid ansett detta icke låta sig göra. En rättvis procentuell
genomsnittshöjning av värdena vid de olika rusthållen och rotarna är

32

Kungl. May.ts proposition Nr 86.

svår att genomföra, redan om höjningen blott skulle avse 1919 års prisläge å
tjänstbarlieter och varor och om kännedom funnes beträffande alla de å detta
prisläge i de särskilda fallen inverkande faktorer. Så mycket mindre tänkbart
är genomförandet av eu dylik höjning, då denna skulle hänföra sig till medelprisnivån
1920—1929 och varje kännedom om nyssnämnda förhållanden saknas.

Till de hinder för en uppskattning av besväret vid detta regemente, för
vilka nu redogjorts, komma ytterligare följande. Prisuppgifter saknas för åtskilliga
persedlar, som ej äro upptagna i markegångstaxorna. Detta är fallet
med ris i Örebro län, malt, agnar, ris och stubbar i Västmanlands län, mjölk,
vass och stubbar i Södermanlands län samt gödsel i Värmlands län. Vidare
angives persedeln ved understundom såsom långved och kastved, medan markegångstaxan
för Örebro län upptager persedlarna ved, slottsved och malmved.
Ej sällan saknas begränsning av den myckenhet, vari persedlarna ved samt ris
och stubbar utgå, varå till exempel må nämnas bestämningarna »erforderligt, till
husbehov». Härtill kommer, att några mått äro mindre lätta att bestämma såsom
storfamn, skogsfamn och dylikt, samt att soldaten själv skall hugga och
liemforsla veden. I samtliga de hänseenden, som här berörts, borde nämnden
hava verkställt utredning. Hade så skett, torde Kungl. Maj:t hava blivit satt i
tillfälle pröva uppskattningen av kostnaderna för de olika prestationerna och
därigenom det å besväret föreslagna värde.

Första livgrenadjiirregementet.

Antalet effektiva rotar vid regementet utgör 107, samtliga belägna i Östergötlands
län.

Efter att hava erinrat, att nämnden år 1908 föreslagit värdet å besväret till
230 kronor, men att Kungl. Maj:t nedsatt detsamma till 190 kronor, anförde
nämnden: »Ehuru värdet av de i legan ingående förmåner under den förflutna
tioårsperioden högst väsentligt stegrats, beslöt nämnden — då ersättningen är
avsedd att utgå för en längre följd av år och nu gällande dagspriser alltså ej
lämpligen torde kunna läggas till grund för densamma samt med hänsyn järn vill
till Kungl. Majds förenämnda beslut — föreslå, att roteringsbesväret vid Kungl.
första livgrenadjärregementet måtte bestämmas till 250 kronor för varje rotehåll.
» Detta värde har tillstyrkts av landstinget, och Konungens befallningsliavande
i länet har förklarat sig ej anse värdet för högt.

Den utredning, nämnden presterat, är icke i någon mån vägledande för
uppskattningen, främst beroende därpå, att nämnden icke verkställt någon närmare
undersökning av kostnaderna för besväret. Av protokollet synes framgå,
att endast kostnaderna enligt naturakontrakt varit föremål för uppskattning;
nämnden torde sålunda icke hava gjort sig underrättad om att jämte naturakontrakten
finnas kontantkontrakt. Antalet av dessa senare är 26, uppgående
till ungefär fjärdedelen av samtliga kontrakt. Denna underlåtenhet borde givetvis,
därest beräkningen av kostnaderna enligt naturakontrakten varit riktig, hava
avsevärt sänkt medelvärdet av besväret. Såsom emellertid nämnden nu förfarit,
torde fog icke saknas för påståendet, att det föreslagna värdet, trots att hänsyn
icke tagits till kontantkontrakten, är för lågt. Ämbetet stödjer sig härvidlag
främst å nämndens förfarande att höja 1909 års värde 190 kronor till 250 kronor
eller med 31,6 procent. Det anförda skälet, att dagspriserna icke borde läggas
till grund för beräkningen, är givetvis riktigt. Men i stället för dessa pris skola
sättas sådana, som kunna förväntas i genomsnitt bliva gällande under åren 1920

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 86.

—1929. Det är nu visserligen omöjligt att kunna förutse de pris, som skola
bliva gällande under en så lång tid som en tioårsperiod, då man ej känner de
faktorer, som inverka å prisbildningen, synnerligast under nu rådande mycket
vanskliga förhållanden. Markegångstaxornas pris sedan år 1909 peka dock alldeles
bestämt i den riktningen, att en höjning av 1909 års värde med allenast
31,6 procent icke kommer att motsvara det värde, vartill naturakontraktens förmåner
kunna beräknas i genomsnitt uppgå under åren 1920—1929. I detta avseende
får ämbetet hänvisa till nedanstående tablå, utvisande A-prisen enligt
markegångstaxan åren 1909—1919 å persedlarna råg, hö och ved, vilka äro de
allmännast förekommande enligt naturakontrakten vid regementet.

1909

1910

1911

1912

1913

1914

1915

1916

1917

1918

1919

1 hektoliter råg.........

9

50

8

25

9

39

10

9

30

14

15

75

14

25

18

20

22

70

27

75

1 lass hårdvallshö om

3,4 deciton............

13

60

14

—

18

—

16

50

16

50

22

—

23

—

22

—

51

—

74

80

40

80

1 lass ved om 1,256

kbm.....................

5

—

4

80

4

80

5

25

5

40

5

50

6

50

10

—

14

50

14

50

14

50

Redan år 1914 är prisstegringen väsentlig å råg och hö och har sedan dess
betydligt ökats. I procent utgör den från år 1909 till år 1917 å råg 91,6, å hö
275 och å ved 190 samt från år 1909 till år 1919 å råg 192,1, å hö 200 och å
ved 190.

Ämbetet anser alltså, icke blott att metoden att höja 1909 års värde å besväret
utan att äga kännedom om de i besväret ingående prestationer är förkastlig
utan jämväl att metoden begagnats felaktigt. Det av nämnden föreslagna
värdet synes därför efter ämbetets förmenande icke böra läggas till grund för
Kungl. Maj:ts uppskattning av besväret. Med hänsyn emellertid till svårigheter
av enahanda art, för vilka redogjorts här ovan vid Livregementets grenadjärer,
har ämbetet icke varit i stånd att verkställa en ny uppskattning av besväret enligt
naturakontrakten. Medeltalet av lönerna enligt kontantkontrakten utgör
däremot omkring 185 kronor. De förmåner, som tillförsäkrats soldaterna i naturakontrakten,
äro torp samt åtskilliga persedlar såsom råg, korn, havre, hö,
ved m. m. och vissa tjänstbarheter. I de avseenden, där upplysning saknades
för bedömningen av värdet utav besvären vid föregående regemente, hade jämväl
nämnden i Östergötlands län bort förebringa utredning. För beräkning av
vissa prestationer kan markegångstaxan tjäna till ledning, men anlitandet av mer
eller mindre gissningsvis erhållna värden å sådana faktorer vid bestämningen av
kostnaderna för besväret som nyttjanderätten till torpjorden och arbetsprestationer
vid densammas brukning gör uppskattningen i dess helhet alltför otid
förlitlig.

Andra 1 i vgrenadj ärregeinentet.

Antalet rusthåll vid regementet, som är ett avsuttet kavalleriregemente, utgör
123, varav 117 synas belägna i Östergötlands län och 6 i Kalmar län.

Rörande den uppskattning av besväret, som verkställts av nämnd i Östergötlands
län, får ämbetet i huvudsak hänvisa till vad ämbetet anfört vid föregående
regemente. Härutöver får ämbetet påpeka det oegentliga i nämndens
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 75 käft. {Nr 86.) 422 20 5

34

Kung!.

tillvägagångssätt att utan närmare undersökning antaga värdet å besväret vara
lika för Första och Andra livgrenadjärregementena. Detta är så mycket mindre
riktigt, som nu förevarande regemente ursprungligen hört till kavalleriet, varest
soldats avlöninggsätt i allmänhet synes vara helt olika anordnat i jämförelse med
förhållandet vid infanteriet, vari Första livgrenadjärregementet städse ingått. Hade
nämnden gjort sig underrättad om de prestationer, som utgöras till soldaterna
i det ena och andra fallet, hade resultatet måhända blivit ett annat än det är
jämväl i nu förevarande hänseende. En granskning av naturakontrakten vid
detta regemente giver nämligen vid handen, att soldaternas huvudsakliga löneförmån
är torpet. Närmare uppgifter om torpets beskaffenhet lämnas icke. I
olikhet mot vad fallet är vid föregående regemente åtnjuta soldaterna regelrätt
icke härutöver andra naturaförmåner än bränsle, mulbete och vissa tjänstbarheter.
Blott enligt några kontrakt lämnas hö och halm, varemot korn och råg
aldrig förekomma. Vid betraktande av detta förhållande och utan ledning beträffande
det nuvarande värdet å innehavet av torp har ämbetet ännu mindre
möjlighet att uppskatta värdet av soldats förmåner enligt naturakontrakten vid
detta regemente än vid Första livgrenadjärregementet. — Medeltalet av lönerna
enligt kontantkontrakten, som uppgå till ett antal av 34 och utgöra mera än
fjärdedelen av alla kontrakt, är omkring 190 kronor.

Västgöta regemente.

Antalet effektiva rusthåll och rotar vid regementet, som huvudsakligen utgör
avsuttet kavalleri, är 116, varav 31 äro belägna i Älvsborgs län och 85 i
Skaraborgs.

Nämnden i Skaraborgs län har uppskattat värdet till 300 kronor, vilket
synts nämnden »närmast överensstämma med verkliga kostnaden». Detta värde
beslöts efter tagen kännedom därom, att det av nämnden vid föregående tillfälle
uppskattade värdet, 200 kronor, av Kungl. Maj:t nedsatts till 180 kronor, samt
med ledning av från vederbörande truppförbands förvaltning inkommen uppgift
angående indelta soldaters löneförmåner.

Vad nu anförts utgör den av nämnden åstadkomna utredningen rörande
besväret, varför sådan uppskattning, som lagen tänkt sig, näppeligen synes hava
skett. Värdet torde vara godtyckligt valt, då av protokollet att döma omedelbar
kännedom icke tagits om de utgående löneförmånerna. Detta hade varit så
mycket mer erforderligt, som nämnden synbarligen icke tillmätt uppgiften från
regementsförvaltningen, närmare bestämt intendenten, nämnvärd betydelse. Denne
har nämligen förklarat, att »medelbeloppet av den lön och övriga förmåner», som
tillkomma de indelta soldaterna vid regementet enligt gällande kontrakt, utgör
180 kronor. Berörda uppgift synes icke hava varit till »ledning» vid uppskattningen,
då denna resulterat i ett förslag å värdet till 300 kronor. Ehuru i nämndens
protokoll allenast talas om regementsförvaltningens uppgift rörande löneförmånerna,
har för nämnden varit tillgänglig en förteckning å kostnaderna att
hålla soldat vid ett nummer av regementet, upprättad av en ledamot av nämnden.
Kostnaden vid ifrågavande nummer uppskattades till 469 kronor 40 öre,
vilket belopp alltså, högst väsentligt skiljer sig från medelkostnaden enligt intendentens
uppgift. Även om vissa anmärkningar kunna göras mot några av de i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 86. 35

förteckningen upptagna poster, synes det ämbetet dock sannolikt, att medelkostnaden
enligt naturakontrakten rör sig omkring denna summa.

Av ännu gällande 116 kontrakt hava 4 förkommit. Av återstående äro 54
naturakontrakt, 41 kontantkontrakt samt 17 sådana kontrakt, enligt vilka soldaterna
till rust- och rotehållare utarrenderat torpen och allenast åtnjuta den kontanta
arrendeavgiften. Högsta avtalade lönen enligt kontantkontrakten är 240
kronor och lägsta 125 kronor samt högsta och lägsta arrendeavgiften enligt sistnämnda
kontrakt 190 kronor och 110 kronor. Medelkostnaden enligt samtliga de
kontrakt, som berättiga soldaten till en kontant summa i ett för allt, vare sig
lön eller arrendeavgift, utgör omkring 180 kronor. Intendenten synes hava grundat
sin uppgift enbart å dessa kontrakt, fastän densamma angivits vara ett medelbelopp
av de indelta soldaternas löneförmåner. Huru missledande den är, blir
klart, då man betänker, att naturakontrakten dels representera ett betydligt högre
penningvärde än övriga kontrakt, dels ock i antal föga understiga dessa.

Även om protokollet icke antyder något om, att ovannämnda beräkning av
kostnaderna enligt ett naturakontrakt beaktats vid uppskattningen, torde den
dock hava varit av betydelse härför. Det synes nämligen icke uteslutet, att
nämnden tagit ett jämkat medeltal av intendentens och nämnda ledamots uppgifter.
Medeltalet av de båda beloppen utgör nämligen 325 kronor. Om detta
tal ansåges riktigt återgiva kostnaderna, vore nämndens värdering alltså icke
väsentligt felaktig. Huru härmed än må förhålla sig, synes med hänsyn till vad
ovan anförts dock finnas fog för ovan uttalade omdöme, att värdet icke torde
grunda sig å någon verklig uppskattning utan vara godtyckligt valt.

Såsom vid Andra livgrenadjärregementet är jämväl här torpet soldatens
huvudsakligaste lönetillgång. Ej heller här lämnas närmare besked om torpets
beskaffenhet. Utom torp erhålla soldaterna huvudsakligen bränsle samt mulbete
och vissa tjänstbarheter. Uppskattning av bränsleförmånen torde regelrätt kunna
här verkställas, varemot värdering av torpet och övriga förmåner kräver närmare
utredning i flera hänseenden. Möjligen skulle dock kunna göras gällande, att
viss ledning vid en uppskattning stode till buds. Så erhålla soldaterna enligt
kontrakten understundom i stället för vissa av nu angivna prestationer kontant
ersättning, varjämte vakansavgift beräknas av markegångsdeputerade såväl i
Skaraborgs som Alvsborgs län.

Vidkommande den första hjälpkällan får ämbetet anföra, att ersättningarna,
som variera i de särskilda fallen och utgå till allenast ett mindre antal soldater,
icke kunna vara avgörande för den nuvarande kostnaden, då de avtalade beloppen
bestämts för tjugu år sedan eller ännu längre tillbaka i tiden samt de vanskligheter,
som yppa sig vid en procentuell höjning, framträda i lika hög grad här
som ovan omförmälts vid Livregementets grenadjärer.

Vad åter angår vakansavgiften i markegångstaxorna, må erinras, att de
grunder, enligt vilka markegångssättningen å soldatrotars prestationer bör verkställas,
närmare äro angivna i kammarkollegii kungörelse av den 9 oktober 1835.
Denna kungörelse har i ovanberörda underdåniga utlåtande den 29 december
1886 tolkats så, att markegångsdeputerade skola specifikt utföra hel rotes gemensamma
kostnad på följande sätt:

avlöningen enligt innehållet av de för orten upprättade, av Kungl. Maj:t
fastställda allmänna kontrakt samt övriga gällande stadganden;

legan till en tjugondedel av den i orten vanliga utgift till knektens städslande
och legande;

36

Kungl. 3Iaj:ts proposition Nr 86.

hemkall, som knekten njuter, till värdet efter markegångspris av däri ingående
spannmål, hö och halm;

torpets avkastning, sådant det efter ortens allmänna kontrakt bör bestås, till
det av deputerade uppskattade värdet;

vedbrand och mulbete samt torpets underhåll och nybyggnad likaledes med det
av deputerade uppskattade värdet, det sistnämnda fördelat per år och beräknat
årligen, t. ex. till en hundradedel av byggnadskostnaden,

allt för varje län efter antagna grunder och gällande stadganden för roteringsbesvärets
utgörande.

Föremålet för markegångsdeputerades uppskattning synes sålunda vara det
besvär, som utgöres huvudsakligen enligt knektekontrakten. Markegångsdeputerades
uppskattning grundar sig icke å någon kännedom om de kostnader, besväret
enligt nu gällande kontrakt betingar. Enligt 1892 års lag är det emellertid
dessa kostnader, vars värde skall uppskattas. Redan på grund härav böra de i
vakansavgiften förekommande värden å olika prestationer icke komma till användning
vid nu ifrågavarande uppskattning. __ Härtill kommer, att de av markegångsdeputerade
bestämda vakansavgifterna i Älvsborgs och Skaraborgs län sinsemellan
förete så betydliga skiljaktigheter, att riktigheten av desamma synes kunna sättas
ifråga. För år 1919 utgör nämligen vakansavgiften i Älvsborgs län 507 kronor
51 öre och i Skaraborgs län 350 kronor. Att båda dessa avgifter motsvara rätta
värdet av det kontraktsenliga besväret synes osannolikt.

Karlskrona grenadj ärregemente.

Antalet rusthåll vid regementet, som tidigare tillhört kavalleriet, utgör 42,
varav 31 äro belägna i Jönköpings län och 11 i Kronobergs.

På grund av det ringa antalet rusthåll föreligger icke någon utredning
rörande besväret av nämnd i någotdera länet. Enligt kontrakten vid regementet
åtnjuta soldaterna i 26 fall allenast kontant lön, varierande mellan 100 och 160
kronor. Medeltalet av lönerna utgör omkring 150 kronor. Enligt naturakontrakten,
innalles 16 stycken, är rätten till torp huvudförmån. Härjämte har soldaten
rätt till vedbrand, sommarbete, gärdsle samt »strödja till gödselsamling», vartill
kommer skyldighet för rusthållet att underhålla torpbyggnader och ombesörja
torpets skötsel vid soldatens kommendering. Däremot håller sig soldaten så gott
som undantagslöst med egna hästar vid torpets brukning. I saknad av utredning
rörande värdet av soldaternas förmåner ser sig ämbetet ur stånd att verkställa
en tillförlitlig uppskattning av besvären.

Upplands infanteriregemente.

Antalet effektiva rotar vid regementet uppgår till 118, varav 100 äro förlagda
i Uppsala län och 18 i Stockholms län. Utredning har verkställts av
nämnd såväl i Uppsala som i Stockholms län.

Utredningen av nämnden i Uppsala län synes mycket fullständig. En av
nämndens ledamöter har gjort en sammanställning av alla de löneförmåner, som
enligt de vid tiden för utredningen gällande 106 kontrakten utgingo till solda -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 86.

37

terna, och i förekommande fall omsatt varor och tjänstbarheter till penningar.
Det förslag till värde, nämnden framlagt på grundval härav, är 330 kronor.

Förutsättningen för att ernå ett riktigt medeltal av kostnaderna för besväret,
varå värdet som nämnts bör grunda sig, nämligen att äga kännedom om desamma,
är här sålunda i möjligaste mån för handen. Ämbetet vill emellertid i trots
härav ifrågasätta riktigheten av detta nämndens resultat. Antalet kontantkontrakt
utgör 11, och medeltalet av lönerna enligt desamma är omkring 195 kronor.
Med hänsyn till de få kontantkontrakten och då soldats löneförmåner enligt
naturakontrakten huvudsakligen bestå i, förutom torphus med täppa, eu stor
mängd persedlar såsom vete, råg, korn, ärter, ved, hö, halm m. m., å vilka prisen
väsentligt stegrats, synes värdet, som överstiger det år 1909 bestämda, 210 kronor,
med 57,1 procent, vara väl lågt. Vid beräkningen tillämpade nämnden medelmarkegångsprisen
1908—1917. För att erhålla en uppfattning om storleken av
den årliga markegången under åren 1909—1919 meddelar ämbetet nedanstående
tabell, avseende råg, korn, hö och ved:

1909

1910

1911

1912

1913

^914

1915

1916

1917

1918

1919

1 kl. råg ...............

8

86

7

82

9

10

9

08

8

35

12

31

14

14

10

20

34

27

30

26

97

1 hl. korn...............

7

08

6

90

7

86

7

60

6

89

9

93

11

—

12

31

16

07

21

45

18

311

1 deciton ko............

4

92

4

79

7

46

5

—

4

95

G

99

7

50

6

92

13

15

30

-

17

1 famn fällved.........

11

50

11

92

12

08

13

09

14

04

14

74

16

45| 22

98

31

05

41

78

42

—

Den enorma prisstegring, som sålunda inträtt sedan år 1909, synes hava nått
sin kulmen 1918. Sänkningen år 1919 är emellertid, i de fall den förekommit,
helt obetydlig. Priserna år 1919 utvisa en höjning i förhållande till 1909 års
med följande procent,o nämligen för råg 204,37, för korn 158,76, för hö 245,33
samt för ved 265,22. År 1919 äro prisen sålunda omkring 200 procent högre än
år 1909. Visserligen kan prisnivån under kommande år — såsom redan nämnts
— icke förutsägas, men med hänsyn till nämnda prisstegringar och då av allt
att döma priserna icke skola väsentligen nedgå under de första åren av nästa
tioårsperiod, vill det synas, som om nämnden ej träffat det rätta. För att nämndens
beräkning skall hålla streck, fordras ju eu högst betydande sänkning av
prisnivån, en sänkning, som icke torde vara att förvänta. Till ytterligare belysning
av, att den gjorda beräkningen är synnerligen låg, må anföras, att värdet
av täppa upptagits till 10 kronor och av stuga med uthus till 30 kronor. Det
senare beloppet fann nämnden väl lågt, varför det höjdes till 40 kronor. Täppan
har enligt kontrakten i regel en storlek av omkring 8 ä 10 ar, understundom
dock väsentligt större. I ett av naturakontrakten, enligt vilket soldaten ej tilldelades
någon täppa, bestämdes en ersättning härför av 2 hektoliter spannmål,
hälften råg och hälften korn, motsvarande i penningar enligt 1919 års markegång
45 kronor 28 öre. Även om denna ersättning nu synes hög, torde man icke vara
berättigad anse denna såsom en slags extra förmån till soldaten vid anställandet,
ty då torde rotehållarna hava måst utfästa densamma för den mistade förmånen.
För bedömandet av värdet utav stuga och uthus kan ämbetet icke åberopa någon
motsvarande jämförelse, I kontantkontrakten lämnas dock vissa upplysningar

38

Ktmgl. Maj.is proposition Nr 86.

om det värde, »torp» ansetts äga. I allmänhet torde med torp avses såväl husen
som täppan. Somliga av dessa kontrakt uppdela nu de kontanta förmånerna i
ersättning för hemkall och för torp. Så utgår sistnämnda ersättning med 35
kronor i två fall och 50 kronor i ett fall. Andra kontrakt berättiga soldaten till
en kontant summa i ett för allt men förordna om visst avdrag därå vid erhållande
av torp. Dylikt avdrag är bestämt i ettvart av tre kontrakt till 30 kronor,
40 kronor och 75 kronor, samt i fem kontrakt till 50 kronor. Då berörda kontrakt
ingåtts år 1901 eller tidigare, skulle naturligen nämnda belopp blivit betydligt
högre, därest avtal därom skett nu. Vid sådant förhållande torde ifrågavarande
två poster böra avsevärt höjas.

Nämnden i Stockholms län har haft tillgång till specifika uppgifter om de
förmåner, vilka soldaterna åtnjuta enligt 14 av kontrakten, vilka numera uppgå
till 18, därav 1 kontantkontrakt. Om det material, som legat till grund för uppskattningen,
alltså icke är av den fullständiga beskaffenhet som i Uppsala län,
har nämnden dock genom de föreliggande uppgifterna kunnat erhålla en ganska
god uppfattning om rotarnas prestationer. Råder sålunda en viss överensstämmelse
härutinnan, äro olikheterna i övrigt så mycket större. Någon beräkning
av värdet utav samtliga förmåner torde icke hava verkställts av denna nämnd.
Ej heller hava medelmarkegångspiäsen kommit till användning vid uppskattningen.
Enligt protokollet tillämpades nämligen med hänsyn till det stegrade
värdet å alla slags förnödenheter och den ringa utsikt, som förefanns att värdet
å förnödenheterna skulle i nämnvärd mån nedgå inom de närmaste åren, icke
medelmarkegångspriset utan årspriset enligt gällande markegångstaxa. Att detta
uttalande i protokollet emellertid icke är med rätta förhållandet fullt överensstämmande,
framgår därav, att är spris åsättas allenast råg, korn och smör, medan
de persedlar, som soldaterna i allmänhet åtnjuta, äro råg, korn, ärter, vete,
hö, halm, agnar, ved m. m. För bedömande av den grund, som tillämpats i
fråga om de persedlar, som ej åsättas årspris, lämnar nämndens protokoll alltså
icke någon ledning. Det värde, som nämnden på grundval av den utförda beräkningen
föreslagit, är 700 kronor.

Enligt 3 § i 1892 års lag skall värdet å roteringsbesväret bestämmas till
ett för varje rote vid samma regemente lika belopp. Då nämnderna i länet
kommit till olika resultat, måste de föreslagna värdena jämkas till ett. Med hänsyn
till att det ena är omkring 112 procent högre än det andra, måste jämkningen
vara väsentlig. Såsom ämbetet redan påpekat, synes nämndens i Uppsala
län förslag vara väl lågt. Angivandet av det omfång, vari en höjning härav
skulle ske, förutsätter emellertid kännedom om kommande prisläge, vilken ju
alldeles saknas. Vanskligheten i detta hänseende torde hava medverkat därtill,
att nämndernas förslag var för sig utan någon invändning godtagits av vederbörande
landsting och Konungens befallningsliavande.

I detta sammanhang får ämbetet meddela, att ämbetet av en hos Kungl.
Maj:t gjord framställning inhämtat, hurusom rotehållare vid sammanträde den
27 oktober 1917 i Enköping uttalat, att de värden, knektekontraktens naturapersedlar
motsvarade, i allmänhet icke understege 600 kronor och därutöver
varierade ända upp till 1,000 kronor per år. Enligt uppgift i protokollet styrktes
dessa påståenden med specificerade beräkningar. Vid sammanträdet framhölls
jämväl, att rotehållare, på grund av den ringa ersättningen, under mer
än 15 år uppburit och alltjämt vidkändes en ganska kännbar årlig tunga av
roteringsbesväret, samtidigt som de voro underkastade allmän värnplikt. På

39

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 86.

grund av olikheten skilda rotar emellan ansågs full rättvisa icke kunna ernås
med höjning av statsbidraget, utan mötesdeltagarna hemställde om fullständig
avlösning av besväret genom statsverkets övertagande av soldaternas avlöning.

Ehuru det är vanskligt att avgöra, i vad mån de i framställningen lämnade
uppgifter äro riktiga, finner ämbetet det dock sannolikt, att rotehållarnas kostnader
i allmänhet icke understigit 600 kronor år 1917. Om dessa rotehållare
sålunda drabbats av en väsentlig tunga därigenom att ersättningen för besväret
varit alldeles för liten i förhållande till kostnaden för detsamma, synes det icke
förenligt med rättvisa och billighet att vid ny uppskattning av värdet tillmäta
detta så, att den nya ersättningen täckte blott hälften av den verkliga utgiften.
Detta skulle emellertid bliva följden, därest nämndens i Uppsala län förslag
antoges.

Såsom i viss mån upplysande angående kostnaden för besväret får ämbetet
ytterligare meddela, att vakansavgiften i markegångstaxorna för åren 1917-—1919
utgör 351 kronor 40 öre, 509 kronor 35 öre och 464 kronor 69 öre respektive.

Skaraborgs regemente.

Antalet effektiva rotar vid regementet utgör 142, samtliga belägna i Skaraborgs
län.

Den av nämnden i länet verkställda uppskattningen av besväret vid detta
regemente är av enahanda beskaffenhet som vid Västgöta regemente och har
lett till samma förslag till värde å besväret, nämligen 300 kronor. Rörande nu
förevarande uppskattning får ämbetet i tillämpliga delar hänvisa till vad ämbetet
anfört under sistberörda regemente. Härjämte får ämbetet dels erinra om det
otillfredsställande att utan närmare undersökning antaga värdet av besväret lika
vid olika regementen, vilket här synes så mycket mindre riktigt, som Västgöta
regemente tillhört kavalleriet, dels ock meddela, att intendenten uppgivit soldaterna
åtnjuta i lön, »kontant eller natura», 225 kronor, samt att sådan förteckning
här icke lämnats om kostnaderna för besväret enligt naturakontrakt som
vid Västgöta regemente.

I fråga om möjlighet att härstädes verkställa en beräkning gäller vad ovan
därom anförts. Medeltalet av de enligt kontantkontrakten, som äro 34 till antalet
och utgöra fjärdedelen av samtliga kontrakt, nu utgående löner är omkring
207 kronor. Enligt naturakontrakten är huvudförmånen vid detta regemente i
regel nyttjanderätten till torpen. I flera fall uppbära dock soldaterna härjämte
råg, korn, hö och halm, vilka persedlar kunna beräknas med ledning av markegångstaxan.
För värdering av nyttjanderätten till torpet samt övriga förmåner
såsom rätt till mulbete, gärdselfång, ved, torvtäkt, lövtäkt, kvarnresor, ris, stubbar,
dragare vid brukning av torpjorden, torpjordens skötsel vid frånvaro m. m. saknas
erforderliga uppgifter. —■ Till den upplysning den i markegångstaxan förekommande
vakansavgiften kan tjäna vid en uppskattning av besväret får ämbetet
meddela, att densamma upptages i 1917—1919 års taxor till 300 kronor, 400
kronor och 350 kronor respektive.

Södermanlands regemente.

Antalet effektiva rotar vid regementet utgör 110, samtliga belägna i Södermanlands
län.

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr Sfi.

Nämnden i länet har verkställt utredning om samtliga de i besväret ingående
förmåner och i protokollet för en var angivit dess värde, dock utan att
i förekommande fall meddela närmare uppgift om värderingen. Beträffande naturaförmånerna
ansåg nämnden, att nödig hänsyn måste tagas till de ofantligt
ändrade värden, som dessa numera betingade. Därvid utgick nämnden ifrån,
att de vid tiden för nämndens sammanträde den 13 juli 1918 uppdrivna priser
under kommande tidsperiod skulle i någon mån gå tillbaka. Med dessa grundsatser
fann nämnden 573 kronor 92 öre motsvara kostnaderna för besväret.
Landstinget har »godkänt» förslaget. Konungens befallningshavande ansåg det
i förslaget upptagna värdet väl i huvudsak motsvara nuvarande värdet å de avsedda
prestationerna, uträknat med ledning i förekommande fall av årets markegång,
men då detta värde måste anses vara betydligt högre än det, som under
normala förhållanden skulle kunna antagas, ansåg befallningshavanden, att ifrågavarande
ersättning icke kunde fastställas till det höga belopp, som nämnden
föreslagit, utan till något lägre belopp, som skäligen syntes kunna beräknas
komma att utgöra prestationernas årliga värde i medeltal för tioårsperioden
1920—1929. Någon fullt tillförlitlig ledning för en sådan värdering fann befall
ningsliavanden givetvis icke kunna erhållas men höll före, att ett medeltal av
det förslag, som avgavs år 1908, eller 230 kronor och det nu föreslagna 573 kronor
92 öre, eller alltså i jämnat tal 400 kronor årligen skulle utgöra fullt skälig
ersättning för besväret under kommande tioårsperiod.

Huruvida Konungens befallningshavandes kritik av nämndens förslag är
befogad och i vad mån det av Kommgens befallningshavande framlagda värdet
är mera antagligt än nämndens, är vanskligt att avgöra, enär frågan ytterst är
beroende av uppfattningen om prisnivån 1920—1929. Körande nämndens förslag
får ämbetet för egen del anföra följande. Hänsyn har icke tagits till kontantkontrakten,
men då dessa blott utgöra 8 av ämbetet tillhandakomna 108
kontrakt, kan denna omständighet icke väsentligen inverka å värdet av besväret.
Största posten i nämndens förteckning å kostnaderna är värdet å hemkallet, upptaget
till 258 kronor. Då detta värde icke är på annat sätt specificerat, än att
det angivits bestå av spannmål, hö och halm, har det icke varit möjligt att närmare
utleta nämndens beräkningsgrunder. Ämbetet har emellertid med ledning
av kontraktens uppgifter verkställt en beräkning av hemkallets medelvärde. Då
somliga persedlar bestämts efter vikt, andra efter rymd samt förhållandet mellan
vikt- och rymdmått växlar allt efter varans beskaffenhet, har beräkningen blivit
approximativ. Enligt densamma skulle emellertid till 100 soldater utgöras sammanlagt
omkring 20 hektoliter vete, 200 hektoliter råg, 74 hektoliter korn, 10
hektoliter havre, 650 deciton hö och 360 deciton halm. Omsatt i penningar utgör
värdet i runt tal av dessa persedlar enligt markegångstaxans A-pris år 1917
18,975 kronor, år 1918 32,110 kronor samt år 1919 21,670 kronor. Med hänsyn
till dessa siffror synes ej osannolikt, att nämnden beräknat värdet å hemkallet
väl högt. Flertalet av övriga beräkningar kan ämbetet icke tillförlitligt pröva.
Såsom ämbetet antytt, har i regel allenast uppgivits, att förmånerna skattats
till vissa värden, utan att samtidigt besked lämnats om den grund, efter vilken
uppskattningen skett. Sålunda hava följande värden, uttryckta i kronor, åsatts
dessa förmåner: mulbete 30, ved och gärdselfång 80, fria dragare till torpets
brukning 40, biträde vid torpets brukning 10, kvarnskjutsar 10, nyttjanderätten
till torpet 80, reparationer och nybyggnad 50. Utredning synes hava bort ske
t. ex. för huru många kreatur betet i regel avsetts, antalet dagsverken för tjänst -

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 86.

barheterna vid torpets brukning, antalet kvarnskjutsar samt storleken av torpet
och antagen avkastning därav. I samtliga fall torde därjämte prisen hava bort
uppgivas. Bedömda med hänsyn till kontraktens innehåll synas värdena i allmänhet
icke för höga. Yeden, som antagits uppgå till en myckenhet av 15
kubikmeter, betingar enligt markegångstaxan väsentligt högre pris än 80 kronor.
I 1917 års taxa är 1 kubikmeter ved åsatt ett pris av 11 kronor 67 öre, i 1918
års 13 kronor och i 1919 års 14 kronor. Med tillämpning av 1917 års taxa —
den gällande vid nämndens sammanträde — uppgår denna myckenhet ved till
ett pris av 175 kronor 5 öre och enligt 1919 års till 210 kronor. Jämväl värdet
å tjänstbarheterna synes knappt tillmätt, med hänsyn till den betydande stegringen
av pris å arbetskraft. Värdet å 1 ökedagsverke och 1 drängedagsverke
upptages sålunda i markegångstaxan 1917 till 12 kronor och 4 kronor respektive,
1918 till 16 kronor 80 öre och 5 kronor 60 öre respektive samt 1919 till 24 kronor
och 8 kronor respektive. Posten reparationer och nybyggnad 50 synes däremot
hög. Emellertid kunna naturligen förhållandena vara sådana, att kostnaden
för de reparationer, som krävas, med nuvarande arbetspriser, kunna uppgå till
denna summa.

Med hänsyn till vad nu anförts torde nämndens förslag äga fog för sig.
Konungens befallningshavandes uppfattning om den kommande prisnivån kan ju
vara riktig. Emellertid synes det sätt, på vilket Konungens befallningskavande
tillvägagått vid sänkningen av värdet, föga välgrundat. Så har Konungens befallningshavande
utgått från det av nämnden år 1908 föreslagna värde 230 kronor,
ehuru det av Kungl. Maj:t bestämda värdet utgör 220 kronor. Att Konungens
befallningshavande vält den tidigare nämndens värde till utgångspunkt torde
förutsätta, att det av Kungl. Maj:t fastställda värdet är mindre riktigt än nämndens,
,en förutsättning, vartill skäl torde saknas. Och att grunda den prisnivå,
som är att förvänta 1920—1929, å de av nämnderna åren 1908 och 1918 föreslagna
värden synes godtyckligt.

Kronobergs regemente.

Antalet effektiva rotar vid regementet utgör 115, samtliga belägna i Kronobergs
län.

Nämnden har uppskattat värdet till 225 kronor. Detta värde beslöts »efter

övervägande av värdet utav torp för soldat----------samt

prestationer och utgifter för övrigt, som efter vad erfarenheten under de senaste
tio åren givit vid handen föranledas av roteringsbesväret» vid regementet. Protokollet
synes närmast föranleda antagandet, att nämnden icke grundat sitt värde
efter tagen kännedom om kontrakten vid regementet. Emellertid torde nämnden
hava träffat ett medelvärde, som ej synes alldeles oantagligt. Vid detta regemente
avlönas soldaterna i ej mindre än 99 fall med endast kontanta förmåner.
Medeltalet av lönerna, som utgå oförändrade enligt dessa kontrakt, utgör omkring
150 kronor. Med hänsyn till detta låga medeltal och det stora antalet kontantkontrakt
i förhållande till naturakontrakten, fordras ett ganska högt värde av besväret
enligt de senare för att medelkostnaden ens skall uppnå det föreslagna.
På. grund av bristande kännedom om värdet å sådana förmåner, som soldaterna
enligt naturakontrakten åtnjuta, såsom bete, lövtäkt, gärdselfång, dragare och
framför allt nyttjanderätt till torpet, kan ämbetet icke verkställa någon tillförlitlig
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 75 höft. (Nr 86.) 422 so 6

42

Kungl. Ma.j:ts proposition Nr 86.

uppskattning av besväret enligt naturakontrakten, även om ämbetet med ledning
av markegångstaxan kan utröna värdet å råg och korn samt i viss mån ved, vilka
samtliga jämväl i regel utgå. Antages emellertid värdet av besväret enligt naturakontrakten
vara 500 kronor, utgör medelvärdet av besväret i dess helhet omkring
200 kronor, och med ett värde av 600 kronor utgör medelvärdet omkring 215
kronor. Även om förslaget alltså icke är oantagligt, torde utredning hava bort
ske om de kostnader, som besväret betingar, samt redogörelse hava lämnats för
densamma, varigenom tillfälle beretts till verklig prövning av uppskattningen.
Till den upplysning, vakansavgifter i markegångstaxan kan tjäna, får ämbetet
meddela, att den utgör år 1917 214 kronor 83 öre, 1918 268 kronor 84 öre och
1919 269 kronor 43 öre.

Jönköpings regemente.

Antalet effektiva rotar är 99, varav 98 äro belägna i Jönköpings län och 1
i Östergötlands län.

Yttrande föreligger av nämnd i Jönköpings län. Enligt protokollet uttalade
nämnden såsom sin mening, att värdet å roteringsbesväret med hänsyn till skyldigheten
för vissa rotehållare att till soldaten utgöra dagsverken och tillhandahålla
ved skäligen borde höjas till 170 kronor. Det nu gällande värdet utgör 150
kronor.

Icke heller förevarande nämnd kan sägas hava grundat uppskattningen av
värdet å kostnaderna för besväret, enär nämnden icke förskaffat sig kännedom
om desamma. Med hänsyn till de prestationer, som betingat ökningen, samt den
betydliga stegring, som priset därå undergått, synes denna ökning, tjugu kronor,
anmärkningsvärt liten. En undersökning av de infordrade kontrakten giver emellertid
vid handen, att de kontrakt, vari angivna persedlar avtalats, äro förhållandevis
få. Av kontrakten äro allenast 32 eller ungefär l/3 av hela antalet naturakontrakt.
Av de soldater, med vilka kontantkontrakten upprättats, innehava tre
numera torp, eu har erhållit 725 kronor mot avstående av rätten att begära torp
och fyra hava gjort framställning att få torp. Härjämte hava lönerna i några fall
höjts. Under den närmaste tiden skulle antalet naturakontrakt sålunda uppgå till
något mera än 7S av samtliga, Medeltalet av lönerna enligt för närvarande gällande
64 kontantkontrakt uppgår till i runt tal 150 kronor. Yärdet av besväret
enligt naturakontrakten låter sig svårligen beräknas, då huvudförmånen utgöres
av torp och all upplysning saknas för bedömande av dess värde. Så mycket
torde i varje fall kunna antagas, att då torpet jämte övriga förmåner på 1890-talet enligt då ingångna kontantkontrakt värderats till omkring 150 kronor, detsamma
vid en nu skeende underhandling mellan soldat och rotehållare skulle
hava tillagts ett högst väsentligt ökat penningvärde. En verklig uppskattning
förutsätter naturligen ytterligare utredning rörande de förmåner, som ingå i besväret.
Utan en sådan torde ej heller med bestämdhet kunna avgöras, om och i
vad mån nämndens förfarande att höja värdet från 150 kronor till 170 kronor i
anledning av förändringarna i prisen å ved och arbetskraft är riktigt. Då emellertid
denna omständighet är den enda, som enligt protokollet tillmätts betydelse
vid uppskattningen, samt utredning i allt fall i avseende å nämnda prisförhållanden
och den inverkan, desamma utöva å besväret, bör hava ägt rum, får ämbetet
till belysning av prisförhållandena meddela nedanstående tabell, utvisande markegångsprisen
å en kubikfamn fällved, ett drängedagsverke och ett ökedagsverke
med ett par hästar och en karl, som öken åtföljer.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 86.

43

1909

1910

1911

1912

1913

1914

1915

1916

1917

1918

1919

1 kbm. tallved .........

4

_

3

78

3

61

3

86

4

4

83

4

90

6

30

9

11

11

59

11

80

1 drängedagsverke . ..

2

25

2

25

2

25

2

25

2

50

2

50

2

76

3

—

3

97

5

21

6

72

1 ökedagsverke ........

6

50

6

50

6

50

6

75

7

—

7

62

8

19

9

66

14

27

25

—

28

95

Priserna hava sålunda stegrats synnerligen kraftigt. Höjningen från år 1909
till år 1917 utgör å ved 127,7 5 procent, å ett drängedagsverke 76,44 procent och
å ett ökedagsverke 119,54 procent samt från år 1909 till år 1919 195 procent,
198,67 procent och 345,38 procent respektive. Myckenheten av nu angivna prestationer
är synnerligen växlande och understundom svår att bestämma. Vedmängden
varierar sålunda från 2 till 8 famnar, från 3 till 12 enbetslass o. s. v.
I ett par kontrakt berättigas soldaten taga »erforderligt» bränsle. Rörande tjänstbarheter
må nämnas, att rotehållare lämnar biträde vid torpets brukning samt
ombesörjer torpets skötsel helt och hållet vid soldatens kommendering. Antalet
dagsverken, som härför åtgå, är mindre lätt att angiva och växlar naturligen efter
torpens beskaffenhet; per år torde antalet dock vara förhållandevis beaktansvärt.
Även om ovan angivna siffror naturligen icke kunna läggas till grund för bedömningen
av kostnaderna, synes dock kunna antagas, att den utredning, nämnden
må hava verkställt i ovanberörda hänseenden, är mindre tillfredsställande. Visserligen
är antalet naturakontrakt relativt obetydligt men ej så ringa, att de betydande
prisförhöjningar, som enbart nu ifrågavarande persedlar undergått, icke
skulle hava inverkat i större omfattning än nämndens förslag giver vid handen.
Beaktas jämväl övriga prisstegringar, torde nämndens förslag till värde å besväret
föga motsvara medeltalet av de kostnader, som besväret skäligen kan beräknas
skola betinga.

Dalregementet.

Antalet effektiva rotar utgör 47, samtliga belägna i Kopparbergs län.

Såsom ämbetet inledningsvis påpekat, har nämnd icke utsetts för uppskattning
av besväret. Faktiskt är ock en utredning av nämnd mindre behövlig, om
man äger tillgång till gällande kontrakt. Samtliga soldater avlönas nämligen
med enbart kontant lön, vilken blott i ett fåtal fall undergått någon förändring.
Medeltalet av nu utgående löner utgör omkring 190 kronor. Enligt 1909 års kungörelse
är värdet å besväret satt till detta belopp, som alltså jämväl framgent
torde motsvara kostnaderna för besväret.

Hälsinge regemente.

Antalet effektiva rotar vid regementet utgör 56, alla belägna i Gävleborgs
län.

Nämnden i länet synes hava verkställt en omsorgsfull utredning av besväret.
Ordföranden i nämnden har nämligen från respektive kommuner infordrat ej
mindre uppgift om antalet effektiva rotar än även avskrift av gällande soldatkontrakt
samt av beslut eller överenskommelser om särskilda förmåner, som tillförsäkrats
soldaterna. Samtliga kommuner utom två hava tillhandahållit de äskade

44

Kungl. Maj ds proposition Nr SO.

handlingarna. Med ledning av dessa och på grund av för nämnden i övrigt
kända förhållanden beslöt nämnden, bland annat, att vid beräkningen följande
värden skulle åsättas dessa förmåner: ro tejord årligen per tunnland 20 kronor,
vedbrand 50 kronor, gärdselfång och reparationer 10 kronor, mulbete 6 kronor,
skjuts 5 kronor samt läkarevård och medicin 10 kronor, samt att övriga förmåner
skulle uppskattas med ledning av den årliga markegången enligt 1917 års taxa,
eller, där denna icke innehölle ifrågavarande persedlar, efter prövning i varje särskilt
fall. Härefter verkställdes en uträkning av kostnaden enligt varje kontrakt
vid då effektiva 65 rotar. Det medeltal, som därvid erhölls, nämligen 235 kronor,
föreslog nämnden såsom värde å besväret.

Detta värde, som är lika med det år 1908 uppskattade och blott med 35
kronor överstiger den nu utgående ersättningen, synes knappt tilltaget. Förklaringen
till det låga värdet torde vara att söka i det förhållandet, att soldaterna i
flertalet fall avlönas med allenast kontanta förmåner. Av de 56 kontrakt, som
för närvarande gälla vid regementet, äro 35 eller nära 2:! av hela antalet kontantkontrakt.
Medeltalet av soldaternas årliga löner på grund av dessa kontrakt utgör
omkring 210 kronor. Naturligen hava berörda penninglöner väsentligen nedtryckt
medeltalet av kostnaderna för besväret enligt naturakontrakten. Härtill
kommer, att fyra av naturakontrakten så till vida mera likna kontantkontrakten,
som torp enligt desamma icke bestås soldaterna utan en jämförelsevis hög lön
samt vissa naturaförmåner i stället utgå. Kostnaden enligt tre av kontrakten
uppgår till omkring 250 kronor. Det fjärde kontraktet innehåller icke tillräckliga
uppgifter om soldatens förmåner, för att värdet av desamma skall kunna uppskattas.
För beräkningen av kostnaderna enligt naturakontrakten har nämnden,
såsom ovan nämnts, tilllämpat vissa grunder. De värden, som sålunda åsatts angivna
prestationer, synas ämbetet snarare för låga än för höga. Härvidlag är
emellertid att märka, att värdena hänföra sig till ett kommande prisläge, om
vilket, såsom ämbetet förut nämnt, olika befogade meningar kunna råda, synnerligast
under närvarande vanskliga förhållanden. Av värdena stämmer det av
nämnden antagna arrendevärdet tämligen nära överens med en uppgift om
arrendevärdet vid början av år 1918 å jord i Gävleborgs län, intagen i en i kungl.
lantbruksakademiens handlingar och tidskrift för år 1919 publicerad uppsats.
Däremot förefaller 50 kronor för vedbrand vara ett mycket ringa belopp. Dock
må anmärkas, att soldaten blott äger rätt att taga sämre skog samt själv får ombesörja
huggning och hemforsling. Värdena å gärdselfång och reparationer, mulbete,
skjuts samt läkarvård och medicin, sammanlagt 31 kronor, torde vara alltför
knappt tilltagna. Tillämpningen av 1917 års markegångstaxa i fråga om de persedlar,
som där finnas upptagna, synes rimlig i belysning av 1918 och 1919 års
markegångspris. Nämnden har icke i protokollet intagit en beräkning av kostnaderna
enligt naturakontrakten, vid vilken nu nämnda värden tillämpats. Nämnden
har allenast lämnat eu sammanställning av de medelkostnader, besväret
sockenvis uträknats betinga. I en socken, Arsunda, finnes emellertid blott en
rote, och kostnaden för denna, 404 kronor, hänför sig synbarligen till ett naturakontrakt.
Skulle angivna kostnad kunna anses typisk för naturakontrakten, bleve
medelkostnaden för hela besväret omkring 270 kronor och överstege alltså med
35 kronor det av nämnden föreslagna värdet. Uppfattningen, att nämndens beräkning
är låg, torde vinna ytterligare stöd av två omständigheter. Nämnden
synes nämligen icke hava tagit i beräkning de betydande belopp rotehållare ej
sällan haft att utgöra vid anskaffande av stugubyggnad till soldaterna; kostnaden

Kung!. Maj:ts proposition Nr 86.

45

härför är svår att beräkna, då den flerstädes är beroende av dagsverken och tillsläppande
av materialier, men understundom har soldaten själv fått anskaffa
stugubyggnad och för sådant ändamål av rotehållarna erhållit ett kontant belopp,
i regel omkring 1,500 kronor. Vidare utgör den ersättning för torp och andra
naturaförmåner, som avtalades omkring år 1900, i runt tal 200 kronor. Till följd
av penningvärdets betydande fall komme en värdering nu av ifrågavarande förmåner
sannolikt att belöpa sig till ett avsevärt högre belopp. Med hänsyn till
vad sålunda anförts synes fog finnas för den meningen, att nämndens värdering,
ehuru omsorgsfull, dock icke giver ett riktigt uttryck åt de av besväret föranledda
kostnader.

Älvsborgs regemente.

Antalet effektiva rotar vid regementet utgör 112, samtliga belägna i Älvsborgs
län.

Nämnden har uppskattat roteringsbesväret till ett värde av 683 kronor 80
öre. I protokollet meddelas följande rörande den sålunda verkställda uppskattningen.
Chefsämbetet vid regementet hade insänt en del soldatkontrakt, huvudsakligen
upprättade åren 1900—1901. Av dessa framginge, att medeltalet av
legan utgjorde 24 kronor och av lönen 178 kronor, samt att medeltalet av avdraget
på kontanta lönen, därest soldaten påfordrade sitt torp, uppginge till 50 kronor.
Av soldatkontrakt, upprättat år 1901 och avseende soldat, som innehade sitt torp,
framginge, att legan utgjorde 5 kronor och kontanta lönen 50 kronor. Då roteringsskyldigheten
hårdast träffade de rotar, där soldaten innehade sitt torp och
då varje soldat hade rätt till sådan förmån, hade nämnden gjort en beräkning
över omkostnaden för roteringsskyldigheten för sådant fall, varvid roteringsbesväret
med hänsyn till de synnerligen stegrade material- och arbetskostnaderna
uppskattats till ett värde av 683 kronor 80 öre.

Utredningen synes Konungens befallningshavande ej hava ansett tillräcklig,
enär Konungens befallningshavande i sitt underdåniga utlåtande meddelar sig
hava inhämtat, att till utgångspunkt för värdesättningen tagits de prisbestämningar
av vakansavgiften för hel soldatrote, som åsatts vid 1918 års markegångssättning
och vilka framginge av bifogad markegångstaxa för år 1918. Nämnden,
som emellertid ansett, att något högre värden borde åsättas, hade beräknat
respektive prestationer sålunda:

städsel och lega .............

lön i penningar................

torpets avkastning ..........

årlig byggnadsskyldighet
brukningskostnad m. m..
ved och gärdsle .............

...................... kronor 30: —

...................... » 70: —

....................... » 301:80

» 60: —

....................... * 160: —

............... 62: —

eller tillhopa kronor 683: 80

Mot detta värde har Konungens befallningshavande icke haft något att
erinra.

För egen del finner ämbetet nämndens grundsats att bygga uppskattningen
på vakansavgiften i markegångstaxan icke kunna leda till en tillförlitlig bedömning
av värdet å besväret. Såsom ämbetet förut framhållit, skall markegångssätt -

46

Kung!. Maj:ts proposition Nr 86.

ningen å vakansavgiften avse besväret, sådant detta utgöres enligt ortens allmänna
kontrakt och övriga gällande stadganden. Någon hänsyn tages sålunda icke till
de förändrade förhållanden, som nu kunna råda. En höjning av de olika posterna
utan att beakta nu gällande kontrakt måste naturligen bliva godtycklig.

Aven om det icke varit principiellt oriktigt att grunda uppskattningen av
besväret å vakansavgiften i markegångstaxan, synes nämndens beräkning mindre
tillfredsställande ur två skilda synpunkter. Nämnden har nämligen förutsatt, att
besväret i dess helhet skulle utgöras enligt naturakontrakten. Detta torde dock
vara oriktigt. Av en undersökning utav kontrakten för samtliga rotar med undantag
av tre, för vilka kontrakten förkommit, synes framgå, att 77 kontrakt äro
kontantkontrakt och 32 naturakontrakt. Omkring 2/3 av hela antalet soldater
avlönas alltså med enbart kontant lön. Visserligen har det icke varit för nämnden
obekant, att kontantkontrakt finnas. Men nämndens motivering för att allenast
beakta naturakontrakten synes felaktig. Såsom nämnts, anför nämnden till
stöd för sitt förslag, att roteringsskyldigheten hårdast drabbar de rotar, där
soldaten innehar torp, samt att varje soldat har rätt att påfordra torp. Nämnden
synes alltså förutsätta, att soldaterna skola göra framställning om erhållande av
torp men har icke förebragt något skäl för sannolikheten härav. Hittills har
flertalet soldater sedan 1890-talet uppburit sina löner enligt oförändrade kontrakt.
Några hava efter år 1900 utbytt sina naturakontrakt mot kontantkontrakt, därav
en så sent som 1918, men i intet fall hava de soldater, som ursprungligen haft
kontantkontrakt, begärt att erhålla torp. Under sådana förhållanden synes det
böra antagas, att soldaterna ej heller i framtiden skola göra framställning om
erhållande av torp.

Vidare skulle emellertid roteringsbesväret, därest soldaterna erhölle torp,
icke komma att utgöras på sätt nämnden antagit. Enligt kontantkontrakten
erhålla nämligen soldaterna vid framställning i regel endast torp med planteringsland
av omkring x/2 tunnlands storlek, medan markegångstaxan förutsätter, att
torp skall vara av beskaffenhet att kunna avkasta 1,6 5 hektoliter råg, 1,6 5 hektoliter
korn, 5,1 deciton hö och 5,1 deciton halm. Annan förändring av kontrakten
sker i allmänhet ej än att visst avdrag, enligt härstädes verkställd beräkning i
medeltal omkring 77 kronor, göres å den avtalade lönen. Det är sålunda allenast
bostadsförmån, som soldaten komme att åtnjuta, medan övriga förmåner alltjämt
skulle utgå i penningar. Någon mera avsevärd höjning av kostnaderna för besväret
torde denna förändring icke komma att förorsaka.

Av det ovan anförda torde vara uppenbart, att nämndens beräkning av
värdet å besväret är missledande. Enligt ämbetets förmenande böra kontantkontrakten
tillerkännas samma betydelse som naturakontrakten vid uppskattningen.
Medelkostnaden för besväret enligt kontantkontrakten utgör omkring
170 kronor. Då antalet kontantkontrakt utgör 2/3, skulle rätta värdet, därest
nämndens beräkning av kostnaderna enligt naturakontrakten vore riktig, betydligt
understiga nämndens förslag. En uppskattning av värdet å besväret, grundat å
kännedom om prestationerna enligt naturakontrakten åter, förutsätter övliga uppgifter
om värdet å nyttjanderätten till torpet samt å de varor och tjänstbarheter,
som utgöras till soldaterna. Vid detta regemente synes huvudförmånen vara
torpet. Utom ved, rätt till mulbete samt vissa tjänstbarheter erhålla soldaterna
nämligen regelrätt ingen årlig naturaförmån. Ätt märka är dock, att lönen i
allmänhet synes något högre än vanligen är fallet. Den utgör i genomsnitt omkring
40 kronor. De tjänstbarheter, som bestås soldaterna, äro de vanligen

Kungl. May.ts proposition Nr 86.

47

förekommande, såsom biträde vid brukning av torpet och torpets skötsel vid
kommendering m. m. — Slutligen får ämbetet meddela, att vakansavgiften år
1918 — den vid tiden för nämndens sammanträde gällande — jämlikt av kungl.
kollegium gjord ändring i markegångstaxan utgör 521 kronor 21 öre, icke såsom
Konungens befallningsliavande synes hava antagit 527 kronor 13 öre, och år 1919
507 kronor 51 öre.

Hallands regemente.

Antalet effektiva rotar vid regementet utgör 94, varav 82 äro belägna i
Älvsborgs län ocli_ 12 i Skaraborgs län. Förslag till uppskattning har avgivits
av nämnd såväl i Alvsborgs som i Skaraborgs län.

Av det föregående framgår, att i båda nu nämnda län uppskattning ägt rum
av rustnings- och roteringsbesvären vid olika regementen. I Skaraborgs län''hava
nämnderna uppskattat kostnaden att hålla soldat till lika belopp vare sig fråga
varit om Yästgöta, Skaraborgs och Hallands regementen eller Livregementets
husarer. På likartat sätt hava nämnderna i Alvsborgs län förfarit beträffande
Alvsborgs och Hallands regementen. Med anledning härav vill ämbetet erinra
om vad ämbetet ovan uttalat, att det är oriktigt att utan närmare undersökning
uppskatta besvären vid olika regementen till samma värde. Även om besvären
vid skilda regementen, vars rotar ligga inom ett län, kunna förväntas vara av
enahanda art, måste naturligen konstateras, huruvida så är fallet. Att denna
förmodan icke alltid bekräftas, visar sig i fråga om rotarna i Alvsborgs län.
Sådant besväret numera gestaltar sig, är nämligen detsamma för rotarna vid
Hallands regemente oftast mera betungande än för rotarna vid Alvsborgs regemente.
Såsom framgår av redogörelsen för sistnämnda regemente utgör nämligen
antalet kontantkontrakt vid detsamma det övervägande flertalet, medan förhållandet
vid Hallands regemente är det omvända. Vid den uppskattning, som är
avsedd att äga rum enligt 1892 års lag, är denna omständighet av synnerlig betydelse,
enär nuvarande kostnader för besvärets utgörande in natura äro väsentligt
högre än då besväret omvandlats i penningar. Ju fler kontantkontrakt finnas
vid ett regemente, desto mindre blir medeltalet av kostnaderna för besväret vid
detsamma. Med hänsyn härtill bör rätta medeltalet av kostnaderna för besväret
vid Älvsborgs regemente bliva väsentligt lägre än vid Hallands.

Nämnden i Älvsborgs län har byggt sitt förslag till värde å besväret, 683
kronor 80 öre, å samma grunder som vid Älvsborgs regemente. Hänsyn bär
sålunda icke tagits till de uppgifter om löneförmåner, som för nämnden tillgängliga
kontrakt utvisade och rörande vilka nämnden verkställde utredning. Nämnden
anför sålunda, att chefsämbetet vid regementet insänt en del soldatkontrakt,
huvudsakligen upprättade åren 1899—1901, av vilka framginge, att medeltalet av
handpenningen utgjorde 67 kronor, av legan 43,33 kronor och lönen 211,n kronor
samt att medeltalet av avdraget på kontanta lönen, därest soldaten påfordrade
sitt torp, uppginge till 92,21 kronor. Av soldatkontrakt, upprättade åren 1900
och 1901 och avseende soldat, som innehade sitt torp, framginge, att medeltalet
av handpenningen utgjorde 15 kronor, legan 28,3 3 kronor och kontanta lönen
80,8 3 kronor. — Körande lämpligheten av nämndens tillvägagångssätt får ämbetet
hänvisa till vad ämbetet anfört vid Älvsborgs regemente. Det resultat, vartill
nämnden vid nu ifrågavarande regemente kommit, torde dock icke vara så otillfredsställande
som vid Älvsborgs regemente med hänsyn till det ringa antalet

48

Kung!. Maj:ts proposition Nr 86.

kontantkontrakten bär. I Älvsborgs län är antalet kontantkontrakt allenast 16,
varemot naturakontrakten utgöra ej mindre än 66. Även om kontantkontrakten
här inverka i en helt annan omfattning å värdet av besväret än vid Älvsborgs
regemente, synes dock uppskattningen på grund av vad ovan anförts vid Älvsborgs
regemente vara alltför otillförlitlig för att läggas till grund för Kungl.
Maj:ts bestämning av värdet.

Nämndens i Skaraborgs län förslag är så till vida välgrundat, att detsamma
avgivits först efter tagen kännedom om samtliga förmåner, sådana de av vederbörande
regementsintendent uppgivits utgå till soldaterna. I detta avseende
skiljer sig förslaget från de övriga av nämnderna i Skaraborgs län avgivna.
Emellertid synes nämnden icke hava tillvaratagit de möjligheter, som sålunda
funnos till en riktig uppskattning, ty av samma skäl, som anförts vid uppskattningen
av besväret vid övriga regementen i länet, har värdet föreslagits till 300
kronör. Någon utredning av de förmåner, som utgingo enligt kontrakten, har
sålunda ej, såvitt protokollet utvisar, verkställts, ehuru denna skulle hava varit
av mindre vidlyftig beskaffenhet, då antalet kontrakt enligt uppgiften utgjorde
13, varav 7 kontantkontrakt. Numera har en av de soldater, för vilka kontantkontrakten
gällt, fått avsked. I vad mån uppgifterna om kontrakten verkligen
varit till ledning vid uppskattningen, såsom i protokollet anföres, är sålunda
mindre klart. Såsom ämbetet såväl vid Västgöta som Skaraborgs regemente
framhållit, synes uppskattning av den beskaffenhet, som här skeft, icke böra
godkännas.

Medelbeloppet av de kontanta förmåner, som utgå enligt de 22 kontantkontrakten
vid regementet, utgör omkring 210 kronor. I fråga om möjlighet till
uppskattning av besväret enligt naturakontrakten får ämbetet huvudsakligen åberopa
vad ämbetet anfört här ovan vid Älvsborgs regemente.

Vid den prövning av förslagen var för sig, som ämbetet verkställt, har ämbetet
alltså icke funnit någotdera antagligt. En jämförelse visar ock en betydande
skillnad i de föreslagna beloppen. Nämnden i Älvsborgs län har föreslagit
ett värde, som är över 100 procent högre än nämndens i Skaraborgs län.
Den jämkning av värdena, som är nödvändig, måste alltså vara betydlig. Då
emellertid ämbetet icke varit i stånd att med någon säkerhet uppskatta värdena
var för sig, kan ämbetet icke heller angiva, på vad sätt och i vad mån jämkningen
bör ske.

Bohusläns regemente.

Äntalet effektiva rotar vid regementet utgör 92, samtliga belägna i Göteborgs
och Bohus län.

Nämnden i länet har uppskattat värdet till 450 kronor. Av det hos nämnden
förda protokollet framgår icke, att någon utredning verkställts av nämnden.
Där anföres allenast, att nämnden »efter överläggning» beslutat uppskatta värdet
till angivna belopp. Synbarligen på grund av protokollets knapphändighet fann
Konungens befallningshavande i länet nödigt att av nämndens ledamöter begära
utredning angående de beräkningsgrunder, som tillämpats vid förslagets avgivande.
Tre av ledamöterna inkommo med specificerade uppgifter å de av dem föreslagna
värden, slutande å 544 kronor 17 öre, 456 kronor och 490 kronor. Efter
granskning av dessa handlingar sammanställde Konungens befallningshavande
uppgifterna i en tabell av följande innehåll:

49

Kung). Maj:ts proposition Nr 86-

»Förslag å värdet å roteringsbesväret vid rotar, tillhörande Kungl. Bohus
läns regemente inom Göteborgs och Bohus läns landstingsområde.

Soldattorpets arrendevärde...............

Ränta och amortering å kostnaden för byggnaderna,
5 % av byggnadernas värde kr.

. _ 1,500 ............................................

Årligt underhåll av byggnaderna . .

Årlig kontant lön till soldaten..........

Soldatlegans amortering ...................

Vedbränsle...........................................

Vårarbete å torpet ...........................

Höstplöjning å torpet ......................

Körslor till mötesplats, kvarn m. m
Mulbete ............................................

kronor 150: —

........... »

7o

—

........... »

30

—

........... »

6

—

15

—

........... »

90

—

........... »

20

—

........... »

20

—

........... »

30

—

........... »

14

—

Kronor

450

—

Mot det sålunda uppskattade värdet fann Konungens befallningskavande
icke något att erinra, Utan annan ledning för bedömande av nämndens uppskattning
än dess protokoll har landstinget tillstyrkt godkännande av nämndens
förslag.

lör egen del får ämbetet till en början erinra om betydelsen vid en uppskattning
att äga kännedom om prestationerna enligt kontrakten. Nu ifrågavarande
värdering hänför sig uppenbarligen till naturakontrakten. Huruvida
kontantkontrakt finnas eller icke, har nämnden icke undersökt. Hade detta
skett, torde resultatet hava blivit ett annat. Av nu gällande 92 kontrakt äro
icke mindre än 41 eller föga under hälften kontantkontrakt. Medeltalet av de
löner, som utgå enligt dessa alltjämt oförändrade kontrakt, är omkring 205 kronor,
alltså åtskilligt lägre än halva uppskattade värdet enligt naturakontrakten.
Vore sistnämnda värde riktigt, skulle medeltalet enligt samtliga kontrakt utgöra
omkring 340 kronor. Riktigheten av uppskattningen utav besväret enligt naturakontrakten
torde emellertid med fog kunna dragas i tvivelsmål. Bå har legan
av två ledamöter antagits utgöra 500 kronor och av en ledamot 300 kronor. En
av de förra meddelar ytterligare, att legan »vid de senaste legningarna utgjorde
minst 500 kronor». En granskning av kontrakten å denna punkt giver vid handen,
att högsta lega som utfästs i desamma är 300 kronor, att denna förekommer
i två kontrakt, ingångna 1892 och 1897, att legan utgjort mellan 100 och
300 kronor i 28 fall, att legan understigit 100 kronor i 55 fall, samt att lega ej
alls utgått i 7 fall. Medeltalet av de avtalade legobeloppen utgör allenast 72
kronor 56 öre. Legan har sålunda antagits uppgå till ett mångdubbelt högre
belopp än den i verkligheten utgör. Har nämnden, såsom synes sannolikt, till
grund för sitt antagande om legans belopp lagt legan vid de senast ingångna
kontrakten, har jämväl en felaktighet i principiellt avseende förelupit. Ty en
beräkning av medeltalet utav kostnaderna att hålla soldat torde icke i något
hänseende böra ske på grundval allenast av de senast ingångna kontrakten. Såsom
framgår av förestående sammanställning av kostnaderna, är nu ifrågavarande
post obetydlig och är därför icke av någon större betydelse för bestämningen
av värdet. Men då uppskattningen i denna del är otillfredsställande, rubbas
tilltron till uppskattningens tillförlitlighet jämväl i övrigt. Ämbetet har icke
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 75 höft. (Nr 86.) 422 20 7

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 86.

samma möjlighet till prövning av övriga poster i beräkningen som av legan med
hänsyn till svårigheten att bestämma prestationernas omfattning och värde. Så
har torpets areal icke angivits i kontrakten, varför torpets arrendevärde, som
representerar den största posten i beräkningen, redan på grund härav icke kan
beräknas. Posten vedbränsle torde icke vara för högt upptagen, varemot ett par
anmärkningar synas kunna göras mot beräkningen av ränta och amortering å
kostnaden för byggnaderna. Dels torde ränta icke hava beräknats vid tidigare
uppskattningar, dels synes beräkningen hava bort grundas å kostnaderna för
byggnadernas uppförande, icke deras nuvarande värde. Med hänsyn till ovan
anförda omständigheter, att uppskattningen helt och hållet avser kostnaderna
för besväret enligt naturakontrakten, ehuru dessa ej avsevärt överstiga antalet
kontantkontrakt, samt att beräkningen av nyssnämnda kostnader torde vara mindre
tillförlitlig, synes uppskattningen icke böra läggas till grund för Kungl.
Maj:ts bestämning av värdet.

Västmanlands regemente.

Antalet effektiva rotar vid regementet utgör 60, varav 58 äro belägna i
Västmanlands län, 1 i Örebro län och 1 i Kopparbergs län.

Nämnden i Västmanlands län har föreslagit värdet å besväret till 460 kronor.
Med hänsyn till penningvärdets minskning fann nämnden skäligt att till
grund för beräkningen lägga medelvärdet av soldats förmåner av roten enligt
markegångstaxan endast för de fyra senaste åren (1915—1918). Medelvärdet ut Sjorde

i kronor 284,7 8, 275,5 3, 429,8 0 samt 826 respektive. Av dessa belopp erölls
medeltalet 454 kronor 3 öre. Nu utgående ersättning är 220 kronor.

Huruvida åter själva uppskattningen av medelvärdena är riktig, kan ämbetet
icke avgöra med ledning av nämndens beräkning. Ty annan utredning än
den, för vilken här ovan redogjorts, har ej förebragts. Det skulle givetvis erbjudit
stort intresse att hava fått del av den uppgift om soldats löneförmåner,
som legat till grund för nämndens beräkning. Sådan har emellertid icke lämnats.
Klart är dock, att vid beräkningen hänsyn endast tagits till naturakontrakten.
Emot detta förfarande torde någon mera befogad anmärkning knappast kunna
göras, enär av gällande 60 kontrakt, allenast 7 eller nära 1/10 äro kontantkontrakt.
För att få en föreställning om besväret enligt naturakontrakten har ämbetet
verkställt en beräkning av de persedlar, som allmännast förekomma: råg,
korn, hö och halm. För närvarande utgå följande ungefärliga myckenheter,
nämligen 273 hektoliter råg, 130 hektoliter korn, 343 deciton hö samt 390 deciton
halm. Förvandlade i penningar enligt den årliga markegången 1917, den senast
fastställda vid nämndens sammanträde, uppgå dessa persedlar till ett värde av
omkring 14,815 kronor. Härjämte uppbära soldaterna enligt ifrågavarande kontrakt
penninglöner till ett sammanlagt belopp av omkring 925 kronor. Medeltalet
av samtliga nu nämnda förmåner utgör per rote i runt tal 310 kronor.
Medeltalet, grundat i tillämpliga delar å årliga markegången 1918, utgör omkring
410 kronor och å samma markegång 1919 omkring 340 kronor. Till de av ämbetet
uppskattade förmånerna komma så rätt till bostad, planteringsland, bränsle,
bete, gärdselfång, vissa tjänstbarheter såsom ökedagsverken, tillhandahållande
av häst och vagn vid hemkörning av bränsle, resor till kvarn m. m. Uteslutet
synes icke, att kostnaderna för utgörande av samtliga nu nämnda förmåner över -

Öl

Kung!. Maj:ts proposition Nr 86.

stiga skillnaden mellan angivna medeltal och nämndens värde för år 1917 eller
omkring 120 kronor. Yärdet år 1918 torde vara väl högt, särskilt i jämförelse
med 19i7 års. Sin förklaring torde detta förhållande erhålla därav, att nämnden
icke, såsom i protokollet angives, tillämpat 1918 års markegångspris av det skälet,
att några sådana icke voro fastställda vid tiden för nämndens sammanträde
i juli månad, utan i stället begagnat sig av dagsprisen, vilka troligen överstego
de senare fastställda markegångsprisen.

Till jämförelse med ovan lämnade siffror rörande kostnaden för besväret
får ämbetet redogöra för beräkningen av kostnaden vid en av rotarna vid regementet.
En dylik beräkning har nämligen företetts i en till ämbetsverken för
avgivande av underdånigt utlåtande överlämnad framställning av rotehållare för
roten nr 102 om gottgörelse för de kostnader för roteringsbesvärets utgörande,
som överstege den utgående ersättningen, i vilket ärende ämbetets
yttrande infordrats. Beräkningen hänför sig till 1917 års lön för soldaten och
grundar sig å den del av kostnaden för prestationerna i penningar vid roten,
som kronan såsom en av rotehållarna utgjort till soldaten. Kronan har nämligen
för prestationerna betalat tillhopa 68 kronor 2 öre. Då de hemman, varav roten
är sammansatt, utgöra 372 penningland och kronan svarar för 40 penningland,
äro de enskilda delägarnas sammanlagda andelar 9,3 gånger större än kronans.
På grund härav skulle rotens hela kostnad för besväret utgöra 632 kronor 58
öre. För år 1918 har kostnaden angivits till 864 kronor. I syfte att få en uppfattning
om förhållandet mellan kostnaderna för denna rotes prestationer och
övrigas har ämbetet verkställt en beräkning av kostnaderna för enbart persedlarna
råg, korn, hö och halm vid denna rote. Kronan skall i lösen härför år
1917 hava betalat 52 kronor 98 öre, vilket visar, att huvudparten av rotens kostnad
faller å dessa persedlar. Prisberäkningen har dock skett efter åtskilligt
högre norm än 1917 års markegång. För att ernå fullt jämförbara värden har
ämbetet därför omräknat värdet av nämnda persedlar i enlighet med 1917 års
markegång och därvid funnit, att rotens kostnad för dessa persedlar utgör 392
kronor 66 öre eller omkring 25 procent högre än det av ämbetet beräknade medeltalet
av de kostnader, dessa persedlar i allmänhet kunna anses betinga. Under
antagande, att kostnaden för roten nr 102 med omkring 25 procent överstiger
medelkostnaden för besväret, har ämbetet höjt de av nämnden för åren 1917
och 1918 beräknade medelvärdena med dessa procent. Jämföras de erhållna
värdena 537 kronor 25 öre respektive 1,032 kronor 50 öre med kostnaderna för
roten nr 102, befinnes det, att 1917 års värde något överstiger ovan beräknade
kostnad år 1917, 532 kronor 52 öre, samt att 1918 års värde är väsentligt högre
än kostnaden samma år, 658 kronor 7 öre, beräknad med ledning av 1918 års
markegångspris å ovan berörda persedlar. Även med skälig hänsyn till de förändrade
värdena å övriga prestationer år 1918 ävensom den approximativa beräkning
av medelkostnaden för ovan nämnda persedlar, som här skett, synes det
kunna ifrågasättas, att av nämnden beräknade värden stå i riktig proportion till
varandra.

Av det ovanstående torde framgå, att den av nämnden gjorda uppskattningen,
även om den icke synes oantaglig, dock lämnar rum för vissa anmärkningar,
vilka rubba dess tillförlitlighet, och framförallt att den skett på ett sådant
sätt, att tillfälle till verklig prövning av tillämpade grunder vid beräkningen ej är
möjlig.

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 86.

Slutligen får ämbetet meddela, att genom Kungl. Maj:ts dom den 12 juni
1918 i mål angående bättre rätt till Västmanlands regementes knektelegomedelskassa
fastslagits, att nämnda kassas tillgångar äro att anse såsom statsmedel,
varå efter indelningsverkets upphörande rotehållarna icke vidare kunna gorå an
språk. Liksom tidigare skett, bör alltså den från kassan utgående knektelegan
icke tagas i beräkning vid uppskattningen.

Norrbottens regemente.

Antalet effektiva rotar vid regementet utgör 45, samtliga belägna i Norrbottens
län.

På grund av det ringa antalet kvarstående rotar har nämnd icke tillsatts i
länet. Konungens befallningshavande har emellertid infordrat landstingets i länet
yttrande rörande det värde, vartill besväret kunde uppskattas, och har landstinget
i anledning härav föreslagit ett värde å 325 kronor. Konungens befallningshavande
har funnit detta värde, innebärande en höjning av förra värdet, 260
kronor, med 65 kronor »väl avvägt, om man bortser från de nu under kristiden
rådande särskilda förhållanden».

Förslaget, vilket sålunda icke grundats å kännedom om besväret i olika fall,
lärer icke utan vidare böra godtagas. Ämbetet finner det här såsom i andra fall
förkastligt att bestämma värdet å besväret utan att äga kännedom om kostnaderna
för dess utgörande. Utredning rörande dessa synes alltså böra äga rum.
Med tillhjälp av de av ämbetet införskaffade kontrakten vinnes upplysning om de
olika förmåner, soldaterna åtnjuta. I 22 fall eller omkring hälften avlönas soldaterna
med allenast kontant lön. Medeltalet av lönerna är omkring 245 kronor.
Enligt naturakontrakten utgöres huvudförmånen av torp. Härjämte erhålla soldaterna
regelrätt bränsle, virke, vissa dagsverken samt så kallad avskedsjord,
d. v. s. rätt att vid undfånget avsked nyttja viss jord. I saknad av närmare utredning
rörande värdet av dessa förmåner kan ämbetet icke verkställa någon tillförlitlig
uppskattning av besväret. Ämbetet anser sig .dock kunna uttala det omdömet,
att det föreslagna värdet synes väl lågt. Även om kontantkontrakten
tagas i beaktande, lärer en höjning från år 1909 av värdet å besväret med allenast
omkring 25 procent icke vara tillräcklig. Konungens befallningshavandes tillvägagångssätt
att helt och hållet bortse från nu rådande förhållanden torde vara oriktigt,
då skäl till antagande synes föreligga, att dessa förhållanden skola bliva i
viss mån konstanta.

Västerbottens regemente.

Antalet effektiva rotar vid regementet utgör 43, samtliga belägna i Västerbottens
län.

Körande värdet å besväret vid detta regemente finnes varken utredning av
nämnd eller yttrande av landsting eller Konungens befallningshavande i länet.
Emellertid torde en tämligen tillförlitlig uppskattning av besväret, sådant det för
närvarande utgöres, kunna ske med ledning av kontrakten. Dessa hava oftast
den form, att vederbörande rotehållare av soldaten arrendera hemkallet, vilket
enligt begagnade tryckta formulär består av torp, åker, äng, bete, ved, tillgång
till kvarn och badstuga, nödiga dragare med redskap ävensom vid tillträdet korn,

Kungi. May.ts proposition Nr 86.

53

ko, får och gödsel, allt på sätt i kontraktet närmare angives. Arrendet kan uppsägas
när som helst av soldaten, vilken då tillträder hemkallet å den laga fardag,
som inträffar efter viss tids förlopp efter uppsägningen. Utöver hemkallet erhåller
soldaten regelrätt lega, lön och nybruk. Enligt uppgift av regementschefen
arrendera rotehållarna för närvarande hemkallet vid 39 av 43 rotar. I åtskilliga
fall har viss mindre höjning skett i avtalade arrendeavgifter. Medelbeloppet av
nu utgående arrendebelopp ävensom den lön, soldaterna erhålla, utgör omkring
185 kronor. — Att uppskatta värdet å besväret enligt de kontrakt, där soldaten
själv innehar hemkallet, ställer sig däremot mera vanskligt. Huvudförmånen utgöres
av torp med åker eller äng. Ämbetet saknar möjlighet att tillfredsställande
bedöma värdet av denna liksom övriga förmåner. Med hänsyn emellertid till det
obetydliga antalet av dessa kontrakt lärer en approximativ uppskattning icke vara
alldeles oantagbar. Av de fyra kontrakt, varom nu är fråga, hava två innehållit
bestämmelser om arrende av hemkallet. Enligt dessa två, ingångna 1894 och
1896, utgöra arrendeavgifterna respektive 130 kronor och 110 kronor. En höjning
av dessa avgifter, motsvarande den stegring av arrendet, som kan beräknas skola
inträda under åren 1920—1929, torde nu kunna användas som hjälpmedel vid
uppskattningen. För att erhålla en norm för höjningen har ämbetet begagnat sig
av årsprisen å huvudpersedlarna i länet 1894, 1896 och 1919. Årsprisen hava
tillämpats, enär dessa hänföra sig till prisen under eu längre tidsperiod. De äro
icke dagspriser utan ett medeltal av dylika. Medelmarkegångsprisen hava ej ansetts
lämpliga, då de icke giva ett riktigt uttryck åt den under senare år inträdda
betydliga förändringen i prisnivån. I följande tabell hava berörda pris sammanställts
:

1894

1896

1919

Kr.

Kr.

Kr.

1

1 hl. råsr............................................ 9

53

8

43

!

25 |82,

1 hl. korn.......................................... 9

13

7

62

21 25

1 kg. sommarsmör................................ 1

58

1

49

6 28;

1 kg. renkött.......................................j 0

59

0

55

4 [36

Med hänsyn till denna betydliga stegring torde man kunna antaga en höjning
med 200 procent äga fog för sig. Höjes då medeltalet av arrendeavgifterna,
120 kronor, med nämnda procent, skulle värdet av hemkallet kunna beräknas till
360 kronor, vartill kommer 10 kronor i lön eller tillhopa 370 kronor. Detta
innebär en ökning av det år 1909 bestämda värdet, 190 kronor, med omkring 100
procent. I vad mån denna ökning kommer att motsvaras av prisläget under den
kommande tioårsperioden är ju omöjligt att förutse. För närvarande torde man
dock räkna med minst denna höjning av den blivande prisnivån i förhållande till
1909 års. Med detta värde å besväret enligt nu angivna kontrakt skulle besväret
i sin helhet kunna uppskattas till i runt tal 200 kronor.

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 86.

Kalmar regemente.

Såsom ämbetet inledningsvis påpekat, föreligger icke någon utredning av
nämnd rörande besväret vid detta regemente, ehuru antalet rotar överstiger 50.
Med hänsyn härtill får ämbetet inskränka sig till följande meddelanden.

Antalet rotar vid regementet utgör 149, varav 73 äro belägna i Kalmar län,
48 i Jönköpings och 28 i Kronobergs län. Av kontrakten äro 114 eller omkring
3/4 av hela antalet kontantkontrakt. Medeltalet av lönerna enligt dessa utgör omkring
157 kronor. Naturakontrakten, 24 i Kalmar län, 6 i Jönköpings och 5 i
Kronobergs län, tillförsäkra soldaterna såsom huvudförmän torp samt härjämte
vissa årliga prestationer.

Yärmlands regemente.

Antalet rotar vid regementet utgör 97, samtliga belägna i Värmlands län.
Nämnden i länet har beräknat medelvärdet av soldats årliga förmåner sålunda
:

1,70 hektoliter råg ä 17:61 enligt medelmarkegångspriset för åren
1908—1917 med 50 % förhöjning .....................

3.3 5 hektoliter havre enligt samma beräkningsgrund

17.3 91 kilogram kött och fläsk ä 3 kronor.................

Vedbrand och gärdsle, 21,0 8 lass ä 7 kronor............

Torp: plan, åker, bete och foderlijälp (i vissa fall)...

Nybyggnadsskyldigheten...............................................

Underhållsskyldigheten ...............................................

Brukning av torpet........................................................

D:o vid kommenderingar ....................................

...................... •»

35: 48

...................... »

52: 17

...................... »

147: 56

..................... »

75: —

...................... »

50: —

...................... »

75: —

.................... »

80: —

...................... »

20: —

värn m. m....

15:-

Summa kronor 580

15

Till ledning vid uppgörande av förestående förslag har nämnden haft tillgång
till samtliga vid tiden för nämndens sammanträde gällande soldatkontrakt,
104 till antalet. Nämnden meddelar i fråga om kontrakten, att soldats avlöning
enligt 55 av dem utginge på sätt berörda uppskattning visade, att soldaterna enligt
15 av kontrakten ägde såsom avlöning uppbära den rotehållarna tillkommande
rotelindringsersättningen 220 kronor, samt att årliga avlöningen enligt
återstående 34 kontrakt utginge med bestämda kontanta belopp, vilkas medeltal
utgjorde 200 kronor 73 öre. Nämnden ansåg icke »nödigt att yttra sig därom, i
vad mån sistnämnda 49 kontrakt må komma i betraktande vid slutliga bestämmandet
av rotelindringsersättningen». Emot detta uppskattningsförslag har landstinget
förklarat sig icke hava något att erinra. Konungens befallningshavande
har däremot anfört följande: »Då enligt nådiga kungörelsen den 31 december
1909 ersättningen för nu löpande 10-års period utginge med 220 kronor för hel
soldatrote, innefattar det för ifrågavarande period av nämnden till 583 kronor 49
öre uppskattade värde den betydande ökningen av 165 procent. Aven med hänsyn
till nu gällande abnorma pris å varor och arbetslöner måste en sådan ökning
anses alltför hög, men synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande å
andra sidan vanskligt under rådande förhållanden finna ett värde, som under en

Kungl. May.ts proposition Nr 86. 55

längre tid framåt komme att skäligen svara mot verkliga prisläget. Någon ledning
från förr förekommande utbyten av torpkontrakt mot kontant penningelön
finnes nu ej heller för handen, då dylika utbyten under senare åren ytterst sällan
ägt rum. Det kunde härav antagas, att soldaten funne med sin fördel mera förenligt
att själv bruka torpet än att taga den från statsverket utgående roteringsersättningen.

Prisstegringens sannolika omfattning finge därföre sökas från andra källor,
och Eders Kung!. Maj:ts befallningshavande har i detta hänseende ansett de årliga
markegångstaxorna för länet innebära god grund för frågans bedömande, då
de. huvudsakliga i roteringsbesväret ingående prestationer däri varit föremål för
prissättning. Markegångstaxorna för Värmlands län åren 1 ''JO9 och 1917 upptaga
sålunda följande pris:

1909

1917

|

Kr.

Kr.

Råg per hektoliter .............................................

9

05

»

59

Havre d:o ............................................

5

06

10

85

Kött per eko .....................................

1

03

2

40

Fläsk » » ............

1''

13

2

99

Yed, Btavrum.....................................................

12

67

25

56

Dagsverke.........................................................

2

25

4

04

Ökedagsverke......................................................

4

85

7

47

Summa

36

64

72

90

utvisande en ökning i medeltal av omkring 100 procent. Då prisstegringen kunde
antagas något lägre å landsbygden, syntes kunna slutas, att nämnda medeltal,
som avse både stad och land, skäligen bör betraktas såsom maximigräns.

På grund av vad sålunda anförts får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
underdånigst hemställa, att ifrågavarande ersättning måtte för kommande tioårsperiod
sättas till ett belopp ej överstigande 440 kronor för varje rote».

Den av nämnden verkställda utredning rörande de förmåner, som ingå i
besväret, synes i huvudsak tillförlitlig. Vid en beräkning, som härstädes verkställts,
av den myckenhet, vari persedlarna råg, havre, kött, fläsk och ved i
genomsnitt utgå, hava nämndens antagna siffror bekräftats. Till belysning av
de av nämnden tillämpade pris får ämbetet åberopa nedanstående tabell, utvisande
nämndens pris samt den årliga markegången 1917—1919.

Nämndens

Årliga markegången

pris

1917

I

1918

1919

1 hektoliter råg.......................................

17

61

19

59

25 55;

26

58

1 » havre ....................................

10

59

10

85

13 158:

13

97

1 kilogram fläsk.......................................

3

_

2

99

4 11

4

77

1 » kött .......................................

3

2

40

4 781

4

43

56

Kung!. Ma]ds proposition Nr 86.

Priset å ved hänför sig i markegångstaxan till stavrum, medan det här använda
måttet är lass. År 1908 antog nämnden priset å ett lass till 3 kronor.
Det nu tillämpade priset är alltså omkring 133 procent högre. Markegångstaxans
pris å 1 stavrum ved utgjorde i kronor 1908 12,95, 1917 25,56, 1918 40,24 samt
1919 39,ii. Under beaktande därav, att nu berörda pris av nämnden tillämpats
vid dess sammanträde i juli 1918, då alltså de i gällande 1917 års markegångstaxa
upptagna pris väsentligt höjts, synes nämnden hava begagnat antagliga pris
vid uppskattningen. Av övriga poster i nämndens beräkning vill det synas, som
om nybyggnadsskyldigheten 50 kronor, underhållsskyldigheten 75 kronor och
brukning av torpet sammanlagt 100 kronor upptagits till väl höga belopp. Nybyggnadsskyldighet
lärer icke annat än undantagsvis komma i fråga vidare, då
indelningsverket är avskaffat. Av samma skäl torde reparationer inskränkas så
mycket som möjligt. Körande kostnaden för brukningen av torpet må till jämförelse
nämnas, att dessa poster upptagits av nämnden för Södermanlands regemente
till 50 kronor, och av nämnden för Bohusläns regemente till 40 kronor.

Såsom nämnden själv angivit, är beräkningen helt och hållet grundad på
naturakontrakten. Antalet av dessa är numera 45, medan kontantkontrakten
uppgå till 52. De senare äro sålunda det övervägande flertalet. Emellertid är
att märka, att lönen jämlikt uppgift från regementet i ej mindre än 32 av de
senare kontrakten är bestämd till den ersättning, som rotehållarna uppbära av
staten. Fråga uppstår då, vilken betydelse dessa löner skola anses äga. Föremålet
för uppskattningen äro ju rotehållarnas prestationer under kommande tioårsperiod,
men dessa ''äro i nu nämnda fall just det värde, vartill prestationerna
skattas. Då lönerna för soldaterna torde hava bestämts till ersättningsbeloppet
bland annat med tanke på, att dessa skulle erhålla den ersättning Kungl. Maj:t
å varje tid funne motsvara de verkliga kostnaderna samt dessa vid tidigare uppskattningar
torde hava ansetts lika enligt kontant- och naturakontrakt, kunde fog
finnas för den uppfattningen, att nu berörda kontrakt likställdes med naturakontrakt.
Härför talar jämväl, att kontrakten tillkommit huvudsakligen åren 1900—
1910, då förmånerna enligt de båda slagen av kontrakt voro likvärdiga. Under
senare tid hava däremot utbyten av gamla kontrakt skett mera sparsamt: 1 år

1915, 2 år 1918 och 1 år 1919; i samtliga dessa fall hava dock de till rotehållarna
utgående ersättningarna bestämts såsom löner, ehuru det åtminstone de två sistnämnda
åren måst hava varit uppenbart, att ersättningarna icke täckt värdet av
naturaförmånerna. Då emellertid nu ifrågavarande löner äro bestämda på ett
sådant sätt, att hänsyn icke kan tagas till dem, sådana de nu utgöras, vid beräkningen
av kostnaderna för prestationerna, synes det riktigast att ifrågavarande
kontrakt lämnas helt och hållet ur räkningen vid uppskattningen. Medeltalet av
de löner, som utgå till bestämt belopp enligt övriga 20 kontrakt, utgör omkring
200 kronor. Väsentlig hänsyn torde böra tagas till dessa kontrakt. Nämndens
uttalande i denna fråga synes mindre klart vid det förhållandet, att värdet å
besväret har karaktären av ett medelvärde. Med en skälig jämkning av det av
nämnden beräknade medelvärdet å besväret enligt naturakontrakten till 500 kronor
utgör medeltalet av förmånerna enligt de kontrakt, vari bestämda förmåner avtalats,
omkring 400 kronor. Detta tal understiger alltså både det av nämnden och
Konungens befallningshavande föreslagna. Förklaringen härtill är att söka i den
omständigheten, att Konungens befallningshavande antagit höjningen av värdet
vara lika för .alla kontrakt, vilket är oriktigt, enär kontantkontraktens löner icke
ökats. I vad mån den av Konungens befallningshavande antagna höjningen av

57

Kung!. Maj:ts proposition Nr 86.

1909 års prisnivå ined 100 procent kommer att motsvaras av verkligheten, kan ju
icke förutsägas. Ämbetet anser sig emellertid böra meddela, att markegångstaxan
för såväl 1918 som 1919 företer väsentligt högre pris än 1909 års pris med 100
procents förhöjning. Under hänvisning till ovanstående tabell rörande råg, havre,
fläsk och kött samt vad i samband härmed anförts i fråga om ved får ämbetet
meddela, att prisen å ett jordeboksdagsverke och ett ökedagsverke utgjorde i
kronor år 1918 5,67 och 11,99 respektive samt år 1919 6,24 och 14,io respektive.
Ökningen av priserna å nu nämnda persedlar och tjänstbarheter utgör med tilllämpning
av Konungens befallningskavandes beräkningssätt från 1917 till 1918
omkring 189 procent och från förstnämnda år till 1919 omkring 198 procent,
Vore den av Konungens befallningshavande antagna grunden för värderingen
riktig, skulle värdet nu böra uppskattas till i runt tal 650 kronor.

Jämtlands fältjägarregemente.

Antalet effektiva rotar vid regementet utgör 12, samtliga belägna i Jämtlands
län.

De 12 kontrakten utfästa regelrätt en ganska avsevärd kontant lön samt,
därest soldaten så önskar, husrum och vedbrand i enlighet med knektekontraktet
för Jämtland. I några fall utgår härjämte en viss mängd korn. Med en förvandling
i penningar av kornet enligt 1919 års B-pris utgör medeltalet av de
årliga förmånerna utom husrum och vedbrand omkring 175 kronor. Förmånen
av husrum och vedbrand är däremot mindre kitt att uppskatta. Enligt knektekontraktet
skall rotehållare, då soldaten icke erhåller torp, antingen härbärgera
honom eller ock åt honom upplåta sådant boningshus, som bör finnas å torp.
Detta skall innehålla, bland annat, en stuga med spis ävensom eu timrad förstugukammare.
I vedbrand utgå enligt knektekontraktet årligen 16 lass. Veden
hugges av soldaten och hemköres med rotens ökar. För eu uppskattning av
dessa förmåner står föga ledning till buds. I ett år 1901 ingånget kontrakt är
dock förmånen beräknad hava ett värde av 30 kronor. Vid den uppskattning,
som föregick 1899 års kungörelse angående värdena, beräknades förmånen till 27
kronor. År 1908 uppskattades icke förmånen för sig. Med beaktande av penningvärdets
fall i allmänhet samt den starka stegringen av vedpriset synes en höjning
av värdet å förmånen till 75 kronor vara befogad. Under sådana omständigheter
skulle värdet å besväret skäligen kunna skattas till i runt tal 240 kronor,
vilket innebär en förhöjning av gällande värde med 60 kronor.

Norra Skånska infanteriregementet.

Antalet effektiva rotar utgör 66, varav 40 synas belägna i Kristianstads län
och 26 i Malmöhus län.

Såsom ämbetet redan påpekat, har utredning icke verkställts av nämnd,
ehuru antalet rotar i juli 1918 uppgått till 50. Av ämbetet tillhandakomma 65
kontrakt äro alla utom tre kontantkontrakt; ett kontrakt har genom eldsvåda
förkommit. Medeltalet av lönerna enligt kontantkontrakten utgör omkring 160
kronor. Dock är att märka, att lönerna enligt uppgift från regementet böjts
genom avtal vid sidan av kontrakten. Av billighetsskiil synas dessa ändringar.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 75 käft. (Nr 86.) 422 20 8

58

Kungl. Ma,j:ts proposition Nr 80.

varom ämbetet saknar närmare kännedom, böra beaktas. Uppskattningen av
besväret enligt naturakontrakten bör föregås av utredning rörande de kostnader,
besvärets utgörande enligt desamma betingar. I de två naturakontrakt, vartill
ämbetet haft tillgång, är den egentliga förmånen nyttjanderätt till torp. Härutöver
erhålla soldaterna icke annat än bidrag till torpets brukning 36 och 25
kronor respektive. I ett av kontrakten är arealen av torpet angiven och utgör
8 tunnland. I förenämnda uppsats om arrendevärdet å jord i olika län hade
uppgifter från Malmöhus län icke avlämnats. Någon ledning är sålunda icke
där att hämta.

Södra skånska infanteriregementet.

Ämbetet har inledningsvis påpekat, att någon utredning icke föreligger
rörande besväret vid detta regemente, ehuru antalet rotar överstiger 50. vid
detta förhållande får ämbetet inskränka sig till följande meddelanden.

Antalet effektiva rotar vid regementet utgör 93, varav 68 synas belägna i
Malmöhus län och 25 i Kristianstads län. Samtliga kontrakt utom ett äro koutantkontrakt.
Medeltalet av de enligt dessa kontrakt utgående löner med däri
vidtagna smärre höjningar utgör i runt tal 165 kronor.

Livregementets dragoner.

Antalet rusthåll vid regementet utgör 42, varav 27 äro belägna i Stockholms
län, 14 i Uppsala län och 1 i Gävleborgs län. Ä samtliga rusthåll finnes
karl, å några härjämte häst. Enligt meddelande av regementschefen beräknas
rusthållshästarna kvarstå till hösten 1920. Utredning har verkställts av nämnd
såväl i Stockholms som Uppsala län.

Nämnden i Stockholms län har uppskattat besväret till 1,025 kronor, därav
kostnaden att hålla karl till 700 kronor. För uppskattningen hava anförts samma
skäl, som ovan angivits vid Upplands infanteriregemente. Kostnaden att hålla
karl har uppskattats till samma värde som roteringsbesväret vid berörda regemente.
Emellertid har nämnden här icke haft tillgång till några kontrakt utan
grundat värderingen å inom nämnden meddelade upplysningar rörande de i besväret
ingående prestationer.

Nämnden i Uppsala län har förklarat sig anse, att kostnaden för dragon
borde uppskattas lika som för soldat samt uttryckligen till grund för värdet lagt
beräkningen av kostnaden utav besväret vid Upplands infanteriregemente och
sålunda icke verkställt någon självständig beräkning.

Av kontrakten hava 11 förkommit. Av återstående äro allenast 2, ett i
vartdera länet, kontantkontrakt. En undersökning av naturakontrakten visar nu,
att de äro av tämligen lika beskaffenhet som de vid Upplands infanteriregemente.
Sålunda utgöres torpet vid båda regementena i allmänhet av allenast bostad med
täppa och bereder ej möjlighet till drivande av jordbruk. I bägge fallen bestå
lönerna huvudsakligen av de årliga prestationerna av vete, råg, korn, åker, hö,
halm, ved m. m. De myckenheter, vari dessa varor utgå, förete ej heller avsevärda
skiljaktigheter. Vid sådant förhållande synas nämnderna härutinnan hava
förfarit riktigt, och får ämbetet rörande nämndernas uppskattning åberopa vad
ämbetet anfört här ovan vid Upplands infanteriregemente.

59

Kungl. Maj:ts proposition Nr 80.

Kostnaden att hålla häst hava nämnderna uppskattat till tämligen lika belopp:
i Stockholms län 325 kronor och i Uppsala län 350 kronor. Medan kostnaden
att hålla karl uppskattats till väsentligt högre belopp av nämnden i Stockholms
län, har sålunda kostnaden att hålla häst beräknats högre av nämnden i
Uppsala län; skillnaden mellan de båda förslagen är dock härutinnan oväsentlig.
Vid den av advokatfiskalsämbetet år 1899 verkställda uppskattningen antogs den
i markegångstaxan förekommande dygnrationen lämpligen kunna läggas till
grund. Då denna metod alltjämt synes praktisk, får ämbetet meddela, att
dygnrationen åren 1917 —1919 beräknats i Stockholms län till kronor 1,3o, 1,89
och 1,71 respektive samt i Uppsala län till kronor 1,31, 2,05 och 1,57 respektive.
Under antagande att hästen underhålles å rusthållet omkring 320 dagar av året
och med tillämpning av medelprisen å ovanberörda dygnrationer, 1 krona 63 öre
och 1 krona 64 öre respektive, skulle underhållet betinga 521 kronor 60 öre och
524 kronor 80 öre respektive. Då emellertid den nytta, rusthållarna kunna anses
äga av hästen, enligt uppgift från regementet torde kunna värderas till omkring
200 kronor, synes nämndens i Stockholms län förslag vara att förorda.

Livregementets husarer.

.. Antalet karleffektiva rusthåll vid regementet utgör 32, varav 15 äro belägna
i Örebro län och 17 i Skaraborgs. Ingå hel- eller hästeffektiva rusthåll finnas.
Utredning föreligger av nämnd såväl i Örebro län som i Skaraborgs.

Nämnden i Örebro län har uppskattat värdet till 465 kronor 75 öre. I fråga
om grunden till och lämpligheten av denna uppskattning, som är gemensam för
Livregementets grenadier och husarer samt avser allenast kostnaden att hålla
soldat, far ämbetet hänvisa till vad ämbetet anfört här ovan vid förstnämnda
regemente.

I Skaraborgs län har nämnden föreslagit värdet å hela rustningsbesväret
till 700 kronor, och å skyldigheten att hålla karl till 300 kronor. Körande nämndens
förslag i sistnämnda hänseende får ämbetet i tillämpliga delar åberopa vad
ämbetet anfört vid Västgöta, Skaraborgs och Hallands regementen. Den i protokollet
berörda uppgiften från vederbörande truppförband återfinnes ej bland
handlingarna. Belysande för tillförlitligheten av uppskattningen är, att kostnaden
att underhålla häst beräknats, ehuru rusthållshästar icke funnits sedan
år 1915.

Då. nämndernas förslag, vart för sig bedömda, icke äro av den art, att ett
tillförlitligt värde å besväret kan grundas å någotdera, är det även omöjligt att
avgöra, i vad man jämkning skall äga rum för att erhålla ett för varje rusthåll
vid regementet lika belopp. För sådant ändamål vore en helt och hållet nv
uppskattning erforderlig, grundad å gällande kontrakt. Allenast till den del
besväret utgöres enligt kontantkontrakt är en sådan uppskattning möjlig. Av de
32 kontrakten äro 6 kontantkontrakt. Medeltalet av lönerna enligt dessa utgör
omkring 200 kronor. Huvudförmånen enligt naturakontrakten är torpet. Härjämte
åtnjuta soldaterna eu mindre lön, ved, vissa tjänstbarheter och i några
fall råg, havre in. m.

60

Kung1. Ma,j:ts proposition Nr 86.

Smalands husarregemente.

Antalet karleffektiva rusthåll vid regementet utgör 24, varav 14 äro belägna
i Jönköpings, 3 i Kronobergs och 7 i Kalmar län. Yarken hel- eller hästeffektiva
rusthåll finnas numera vid regementet.

På grund av det ringa antalet rusthåll föreligger icke utredning av nämnd
i någotdera länet. Ej heller hava Konungens befallningshavande eller landstingen
yttrat sig angående värdet. Av gällande kontrakt äro 15 eller nära */s
kontantkontrakt. Lägsta lönen enligt dessa är 150 kronor och högsta 170 kronor.
I ett fall utgår den av staten betalade ersättningen för besväret såsom lön.
Medeltalet av lönerna utgör omkring 155 kronor. Naturakon trakten tillförsäkra
husarerna främst rätt till torp. Därjämte lämnas huvudsakligen vedbrand och
vissa tjänstbarheter, varemot ingen årlig lön utgår.

Skånska husarregementet.

Antalet karleffektiva rusthåll vid regementet utgör 13, varav 8 äro belägna
i Kristianstads och 5 i Malmöhus län. Varken hel- eller hästeffektiva rusthåll
finnas numera.

Såsom ämbetet ovan erinrat hava nämnder för uppskattning av besvären
icke tillsatts vare sig i Kristianstads eller Malmöhus län. För detta regementes
vidkommande har sådan nämnd ej varit erforderlig, enär antalet rusthåll understigit
50. Sådan utredning är ock mindre nödvändig, då man äger tillgång till
gällande kontrakt. Enligt samtliga dessa utgår allenast kontant lön. För några
soldater har mindre höjning i lönen skett. Högsta lönen är 180 kronor och
lägsta 125 kronor. Medeltalet av de löner, husarerna nu åtnjuta, är omkring
150 kronor. Nu utgående ersättning är 160 kronor. Under sådana förhållanden
skulle en sänkning av ersättningen äga fog för sig.

Skånska dragonregementet.

Antalet karleffektiva rusthåll vid regementet utgör 3, varav 2 äro belägna
i Kristianstads län och 1 i Malmöhus län. Inga hel- eller hästeffektiva rusthåll
finnas numera.

Av kontrakten hava 2 förkommit. Enligt det tredje kontraktet, för nr 13
Krantz, utgör lönen 125 kronor. Enligt under hand meddelad uppgift från regementet
skulle de tre dragonerna uppbära 150 kronor i nummerlön samt Krantz
därjämte arvode såsom korpral med 120 kronor.

Norrlands dragonregemente.

Enligt meddelande från regementschefen finnas icke längre några effektiva
rusthåll vid regementet.

Av de föregående redogörelserna framgår, att utredning av nämnd icke
skett rörande rustnings- eller roteringsbesväret vid Karlskrona grenadjärrege -

61

Kung1. Maj:ts proposition Nr Sfi.

mente. Dalregementet, Norrbottens regemente, Västerbottens regemente, Kalmar
regemente, Jämtlands fältjägarregemente, Norra skånska infanteriregementet, Södra
skånska infanteriregementet, Smålands husarregemente, Skånska husarregementet
samt Skånska dragonregementet, att de av nämnd verkställda utredningar rörande
rustnings- och roteringsbesväret icke synas tillfredsställande vid Livregementets
grenadjärer, Första livgrenadjärregementet, Andra livgrenadjärregementet, Västgöta
regemente, Skaraborgs regemente, Jönköpings regemente, Älvsborgs regemente,
Hallands regemente, Bohusläns regemente och Livregementets husarer, att utredningen
av nämnd rörande besväret vid Kronobergs regemente och Västmanlands
regemente samt av nämnd i Stockholms län beträffande besväret vid Upplands
infanteriregemente och Livregementets dragoner icke bereder möjlighet till prov
ning av föreslagna värden, att vad nu anförts i viss mån även gäller utredningen
av nämnd vid Södermanlands regemente, att utredningen av nämnd i Värmlands
län rörande besväret vid Värmlands regemente synes i visst hänseende principiellt
mindre riktig, att väl låga värden torde hava föreslagits av nämnderna i Uppsala
län å besväret vid Upplands infanteriregemente och Livregementets dragoner, att
nämnden i Gävleborgs län även synes hava föreslagit ett väl lågt värde å besväret
vid Hälsinge regemente, att ingen nämnd tagit hänsyn till den tid, kontrakten
kunnat beräknas bliva gällande, samt att ämbetet i regel icke varit i tillfälle
att verkställa en ny uppskattning.

Anledningarna till att resultatet av uppskattningarna blivit det anförda
torde vara många. I första hand kan anmärkas, att nämnderna i allmänhet icke
synas hava varit lämpliga organ att handhava det grundläggande arbetet för bestämmandet
av värdet å besvären. Ej ens de av rust- och rotehållarna valda
ledamöterna torde alltid hava varit måna om ernående av riktiga förslag. Ämbetet
har sålunda uppmärksammat, hurusom dessa ledamöter enligt protokollet icke
haft något att invända mot förslagen till värde å besväret vid Första och Andra
livgrenadjärregementena, vid Jönköpings regemente, och av nämnden i Uppsala
län vid Upplands infanteriregemente, med flera, vilka värden synts låga. Sistnämnda
omständighet torde sammanhänga med rust- och rotehållares till svnes
svaga intresse för valet av ledamöter i nämnden. Så hava Konungens befallningsliavande
i Östergötlands och Jönköpings län — vilka äro de enda, som uttalat
sig om valet av ledamöter — meddelat, att val i åtskilliga kommuner icke
ägt rum, emedan röstberättigade icke kommit tillstädes eller ock avstått från att
rösta. Detta synes antyda, att nämnden är mindre lämplig som organ för ifrågavarande
utredning jämväl ur den synpunkten, att rust- och rotehållares intressen
icke därigenom tillvaratagas. — De nämnder, som verkställt en omsorgsfull
utredning, hava mött en betydande svårighet, som orsakas av bestämmelsen,
att värdet skall bestämmas till ett för varje rote eller rusthåll vid regementet
lika belopp. Medan kontantkontrakten förut kunnat betraktas likvärdiga med
naturakontrakten, råder nu dem emellan en betydande skillnad. Läget vid en
uppskattning kan hava varit det, att lönen enligt kontantkontrakten i genomsnitt
uppgått till 200 kronor och att förmånerna enligt naturakontrakten kunnat värderas
till 600 kronor. Hade i sådant fall antalet av båda slagen kontrakt varit
lika, torde rätta värdet å besväret hava bort sättas till 400 kronor. Följden
härav hade blivit,. att alla rotehållare, som hade kontantkontrakt med sina soldater,
skulle hava gjort en direkt vinst å 200 kronor, medan de, som hade naturakontrakt,
lidit en förlust å samma belopp. Orättvisan och det ohållbara i eu
sådan bestämmelse synes ligga i öppen dag. — Vidare har bestämmelsen om

62 KungI. Maj:ts proposition Nr 86.

uppskattning av besväret för tio år vållat olösliga svårigheter till ernående av
ett tillförlitligt värde. — Härtill kommer slutligen stadgandet, att utredning av
nämnd icke erfordras, då antalet rusthåll eller rotar inom ett landstingsområde
understiger 50. Bestämmelsen, liksom hela 1892 års lagstiftning, avsåg indelningsverket
under dess bestånd. Skälet till stadgandet angives i särskilda utskottets
utlåtande vid 1892 års urtima riksdag (nr 8 sid. 4) så, att yttrande av
nämnd beträffande ifrågavarande rusthåll eller rotar icke vore erforderligt, dä
det uppskattade värdet av ifrågavarande rusthålls eller rotars prestationer icke
skulle kunna utöva något nämnvärt inflytande på den siffra, som för regementet
i dess helhet komme att fastställas, och att kostnaden för en särskild värdering
därför borde undvikas.

Nu anförda förhållanden synas med nödvändighet påkalla ändring av gällande
bestämmelser i ämnet. Häremot kunde den invändningen göras, att det
vore mindre praktiskt nu, då indelningsverket sedan lång tid vore ställt på avskrivning,
börja vidtaga förändringar i bestämmelser rörande detsamma. Frånsett
nödvändigheten av nya bestämmelser, därest en rättvis ersättning för besväret
skall kunna lämnas, är att märka, att indelningsverket, trots dess avskrivning,
alltjämt är och kan antagas under ännu ganska lång tid blivå av betydelse,
Härutinnan får ämbetet åberopa bifogade tabell (bil. 1). Vid uppställningen av
denna tabell har ämbetet antagit soldaterna i enlighet med kungl. kungörelsen
den 29 september 1911 i regel erhålla avsked vid 55 års ålder. Enligt kungörelsen
äger emellertid å ena sidan soldat erhålla avsked när som helst och å andra
sidan regementschef" behålla soldat i tjänst efter fyllda 55 år. Dessa omständigheter
ävensom möjligheten av soldats avgång genom dödsfall hava icke
beaktats. Att möjligheten för soldaten att kvarstå i tjänst över 55 års ålder kali
förrycka beräkningen, visas därav, att antalet överåriga soldater den 1 januari
innevarande år utgjorde 177. Av tabellen framgår nu bland annat, att den 1
januari 1930 — efter förloppet av nästa tioårsperiod — antalet soldater skulle
utgöra ej mindre än 1,071, samt att ännu under år 1939 soldater, som icke fyllt
55 år, kunna antagas kvarstå i tjänst. På grund av vad sålunda anförts torde
med fog kunna göras gällande, att behovet av förändrade bestämmelser bör tillgodoses
jämväl av praktiska skäl.

Börande innehållet av de nya bestämmelser, som sålunda synas böra meddelas,
får ämbetet anföra följande.

Vidkommande först frågan om annat organ för utredning rörande besväret
än nämnd, föreställer sig ämbetet, att en utredning av ifrågavarande slag, som,
rätt bedriven, torde kräva längre tid än nämnd bör anslå för densamma, lämpligast
handhaves av en myndighet. Den myndighet, som härvid närmast torde
kunna komma i fråga, är Konungens befallningshavande. Skulle utredningen
uppdragas åt denna myndighet, synes det jämväl böra tagas under övervägande,
om icke bestämmande! av värdena skulle kunna överflyttas å densamma från
Kungl. Maj:t. Det torde nämligen få antagas, att eu av Konungens befallningshavande
ombesörjd utredning och ett på grundval därå bestämt värde skall bliva
tillförlitligt, vid vilket förhållande skid måhända icke föreligga, att en centralmyndighet
bestämde värdena. Såväl kronans som den enskildes rätt kunde tillgodoses
genom den besvärsrätt, som komme att finnas mot beslutet. Besvärsrätten
kunde tänkas ordnad på samma siitt, som enligt lagen den 8 november
1912 om avlösning av vissa frälseräntor, d. v. s. rätt till besvär inom 60 dagar
från beslutets dag. I sådant fall synes föreskrift böra meddelas om delgivning

63

Kungl. Maj:ts proposition Nr Sfi.

uv Konungens befallningshavandes beslut med advokatfiskalsämbetet. - Rörande
omtattmngen av det arbete, dylika bestämmelser komme att medföra för Konungens
e. allningsliavande, fur ämbetet åberopa bil. 2, varav i stort sett framgår dels antalet
effektiva rusthåll och rotar länsvis vid de olika regementena och fördelningen
av gällande kontrakt i kontantkontrakt och naturakontrakt, dels ock samtliga
inom varje län förekommande rusthåll och rotar samt nyssberörda fördel**
tabellen inhämtas, att Konungens befallningshavande i Skaraborgs och
Östergötlands lan med föreslagen anordning komme att bliva mest betungade,
i n därefter frågan om ersättning för bestämmelsen, att värdet

skall fastställa^ till ett for varje rusthåll eller rote vid regemente lika belopp
torde icke syftet — bestämmande av ett värde, som motsvarar de verkliga
kostnaderna för besväret — kunna uppnås med mindre värdet kommer att faststallas
till eft belopp för vane rote eller rusthåll. Möjligen skulle det kunna
befinnas tillräckligt att fastställa ett värde, som är lika i alla de fall, där soldaterna
avlönas med endast kontant lön, och ett för Övriga fall. Eu sådan lösning
torde emellertid vara mindre lycklig med hänsyn till olikheten i kostnaderna
vid skilda rotar, såval vid dem, där endast kontanta förmåner utgå som
vid ovnga Lönerna kunna variera betydligt enligt kontantkontrakten; största
skillnaden torde dock föreligga mellan kostnaderna vid rotar, där naturakontrakt
galla. I cletta avseende får ämbetet hänvisa till följande tabell, uppgjord
av ovanberorda, år 1867 tillkallade kommitterade och avseende högsta och lagsta
kostnaden vid roterade infanteriet enligt naturakontrakt.

Kr.

r z.

Första fivgrenadjärregementet.....................

604

[ 1

185 90

01

Upplands regemente ....................................

330

i 15

i

I 92

25

Skaraborgs regemente

370

19

94

91

Södermanlands regemente.........;..................

299

98

52

47

25

Kronobergs regemente

361

74

56

Jönköpings regemente .

513

04

65

97

.Dalregementet...............

182

05

62

45

Hälsingo regemente .........

199

-

58

48

Älvsborgs regemente

400

65

62

54

Västgöta-Dals regemente............

486

60

93

30

77

Bohusläns regemente

358

58

Västmanlands regemente ........................

320

83

106

87

Norrbottens fältjägarkår

150

46

64

30

Västerbottens fältjägarkår

256

10

102

75:

Kalmar regemente .... .

353

76

73

88 j

Närkes regemente..............

367

30

64 j

54

Värmlands regemente...........................

354

45

no

72

Jämtlands fältjägarkår

155

37

44

Norra skånska infanteriregementet...................

281

48

82

08

Södra skånska infanteriregementet

232

86!

77

62

64 Kungl. Maj. ts proposition Nr 86.

Yid kavalleriet och berustacle infanteriet förefunnos jämväl liknande skiljaktigheter.
Ovan angivna siffror kunna dock icke anses exakt återgiva de verkliga
olikheterna, då ju uppskattningen av förmåner, som måhända icke varit
alltför skiljaktiga, skett helt olika. — Att skillnaden i kostnader vid olika rotar
och rusthåll varit betydlig, har starkt framhållits i ovanberörda underdåniga utlåtande
den 29 december 1886. Det torde ock ligga i sakens natur, att kostnaderna
för besvärets utgörande äro olika, då desamma berott eller bero på skiljaktiga
förhållanden .å olika orter, torpens beskaffenhet, växlande rekryteringsmöjligheter
m. in. Ämbetet har ock i fråga om nu gällande kontrakt bemärkt,
att avsevärda olikheter förekomma. Med hänsyn härtill synas särskilda värden
å besväret böra bestämmas för varje rusthåll och rote. Denna anordning har
tidigare varit ifrågasatt, men icke ansetts lämplig med hänsyn bland annat till
kostnaderna för en uppskattning. Emellertid år att märka, att antalet effektiva
rotar är väsentligt mindre nu än förr och ständigt minskas, varför denna synpunkt
icke vidare torde böra utgöra ett hinder. Till belysning härav får ämbetet
åberopa dels bil. 3 utvisande antalet effektiva rusthåll och rotar, enligt i kungl.
statskontoret upprättade längder, den 1 januari 1901 — sista året för beståndet
av indelningsverket i dess helhet — och den 1 januari 1910 - början av nu
snart tilländalupna tioårsperiod — dels bil. 1, utvisande antalet nu kvarstående
soldater och deras beräknade avgång, dels oek bil. 2, varav framgår, att antalet
kontantkontrakt i riket, enligt vilka besväret är enkelt att uppskatta, utgör 1,061
eller föga mindre än hälften av samtliga kontrakt.

Med hänsyn till de växlande prisförhållandena torde uppskattningarna böra
ske oftare än vart tionde år. Det vill synas, som om giltighetstiden för ett värde
ä besväret icke lämpligen borde sättas längre än till 3 år och att uppskattningarna
följaktligen borde återkomma vart tredje år. Kostnaden för uppskattningarna
torde icke bliva avsevärd med undantag av den för den första. Yid de senare
torde huvudsakliga arbetet komma att bestå i en omräkning av värdet enligt
gällande pris. Yarken hos Konungens befallningshavande eller, eventuellt, advokatfiskalsämbetet
skulle avsevärd tid härför behöva tagas i anspråk.

Det skäl, som tidigare gjort uppskattning onödig inom de landstingsområden,
där antalet rotar eller rusthåll understigit 50, finnes icke vidare, då samtliga
rusthåll eller rotar vid ett regemente efter indelningsverkets avskaffande
kunna understiga nämnda tal. Bestämmelsen bör därför numera bortfalla.

Börande innehållet i övrigt av 3 § i 1892 års lag får ämbetet allenast tilllägga,
att hörande av landsting, innan Konungens befallningshavande skulle bestämma
värdet, icke synes böra komma i fråga.

Till vinnande av en enhetlig uppskattning torde vid tillämpning av de nya
bestämmelserna vissa gemensamma grundsatser böra följas. Främst lärer böra
erinras, att föremålet för uppskattningen är den kostnad, som besvärets utgörande
kan anses förorsaka. Med ständig hänsyn till denna huvudregel torde följande
höra iakttagas. Gällande kontrakt torde läggas till grund för uppskattningen
och i desamma angivna förmåner specifikt värderas. Sådana engångskostnader,
som betingats av lega, städsel, utsäde å torp m. m., synas icke vidare böra komma
i fråga till ersättning. Dessa utgifter hava nämligen vid tidigare uppskattningar
ansetts återkomma vart tjugonde år, och värdet å besväret har bedömts med
hänsyn härtill. Då nu ifrågavarande utgifter regelrätt förekommit för över tjugu
år sedan, torde de därför huvudsakligen vara gottgjorda genom redan lamnade
ersättningar. Betydligare utgifter däremot, t. ex. sådana som ovan nämnts vid

Kung]. Maj:ts proposition Nr 86.

65

Hälsinge regemente, torde däremot möjligen efter prövning i varje särskilt fall
alltjämt kunna bliva föremål för ersättning. — Lönen upptages enligt kontraktet.
Huruvida eu eventuell höjning av lönen skall medräknas, torde höra bero på
särskild omprövning och i regel allenast komma i fråga, då höjningen skett före
meddelande av nya bestämmelser. I annat fall skulle statsverket kunna tillskyndas
betydliga kostnader genom höjningar, som överenskommits, sedan det blivit känt.
att staten utbetalade ersättning för desamma. En viss garanti härför erbjuder
ju dock det godkännande av ändringar i kontrakt, som torde lämnas av Konungens
befallningshavande och vederbörlig militär myndighet. — Hemkallet omsättes
i penningar med ledning av markegångsprisen. — Uppgifterna i kontrakten
om torp, vedbrand, tjänstbarlieter vid torpets brukning och skötsel, gärdselfång,
kvarnresor och dylikt kompletteras i förekommande fall med de upplysningar,
som äro nödvändiga för eu beräkning av den kostnad, utgörandet av nu angivna
prestationer förorsakar rust- och rotehållare. Rörande torpet erfordras sålunda
uppgift om arealen i olika ägoslag, om avkastningen m. m. Härvid är att märka,
att torp understundom uppodlats å kronoallmänning, i vilka fall rotehållare icke
synas äga anspråk på ersättning, motsvarande torps arrendevärde. — I fråga om
kostnaderna för torps nybyggnad är att märka, att sådana sannolikt icke annat
än undantagsvis ifrågakomma efter indelningsverkets upphörande. Vid sådant
förhållande torde ersättning härför i regel icke behöva utgå. Reparationer av
byggnader torde ock hava inskränkts så mycket som möjligt. Uppskattningen
av de kostnader, som kunna komma i fråga härför, synes icke kunna ske annorledes
än på grundval av därom lämnade uppgifter. — Då rusthållshästar allenast
finnas vid Livregementets dragoner, samt uppskattning av rustningsbesväret i
denna del ej synes erbjuda större svårigheter, lära några föreskrifter icke behöva
ifrågakomma.

Vidkommande förfarandet må nämnas, att en förberedande undersökning
av kontrakten synes böra ske å landskontoret för att bestämma, i vilka hänseenden
utredning erfordras. Insamlande av erforderliga upplysningar torde därefter
lämpligen böra ske genom landsfiskalernas försorg, vilka jämväl torde yttra sig
över inkomna uppgifter. Rörande själva uppskattningen torde sådana uppgifter
böra lämnas, att tillfälle till verklig prövning lämnas av Konungens befallningshavandes
beslut.

Uppskattningen enligt de nya bestämmelserna torde, därest så kan ske, böra
slutföras så tidigt, att de nya värdena skola kunna förväntas vinna laga kraft
nästkommande år och utbetalning av ersättningarna kunna ske i vanlig ordning.
Försiktigheten synes emellertid bjuda, att Kungl. Maj:t innevarande år fastställer
de värden, vartill besväret skall uppskattas, för den händelse hinder möter att
före nästkommande års irtgång erhålla laga kraft ägande beslut rörande de nya
värdena. Skillnaden mellan sistnämnda värden och dem. vars bestämmande nu
ifrågasatts, torde kunna utbetalas samtidigt med den nya ersättningen. Under
förhandenvarande omständigheter torde värdena böra bestämmas att gälla allenast,
intill dess nya värden fastställts. Ämbetet har haft under övervägande
lämpligheten att förlänga giltigheten av de genom kungl. kungörelsen den 31
december 1909 bestämda värden, med undantag av dem, som avse hela rustningsbesväret
samt skyldigheten att hålla karl vid Norrlands dragonregemente, i
vilka delar nya värden huvudsakligen äro obehövliga, enär berörda besvär i stort
sett upphört. Då emellertid värdet vid en individuell uppskattning i åtskilliga
fäll torde kunna beräknas skola sättas lägre än nu utgående ersättning, synes
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 75 höft. (Nr 86). 422 20 9

60 Kungi. Maj.ts proposition Nr 86.

denna utväg mindre lämplig. En annan möjlighet vore att begagna sig av minsta
kontanta lön, som för närvarande utgår vid varje regemente. Då emellertid detta
värde blott i ett eller annat fall skulle motsvara den verkliga kostnaden, synes
det praktiskt att bestämma ett värde å rustnings- och roteringsbesvären vid samtliga
regementen, vilket, då lägre lön än 100 kronor icke torde vara i något fall
avtalad, synes kunna bestämmas till detta belopp. Undantag härifrån lärer emellertid
böra göras i fråga om rustningsbesväret vid Livregementets dragoner. Då
nämligen rusthållshästar som ovan anförts alltjämt finnas vid detta regemente
samt den av nämnden i Stockholms län verkställda uppskattningen av kostnaden
att hålla häst synts kunna godkännas, torde det av berörda nämnd föreslagna
värde, 325 kronor, jämte den här antagna kostnaden att hålla soldat, 100 kronor,
böra fastställas såsom värde å rustningsbesväret vid regementet att gälla ovan
berörda tid.

Under åberopande av vad ovan anförts får ämbetet alltså vördsamt föreslå,

att ämbetsverken måtte hos Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj :t ville
dels avlåta proposition till riksdagen med förslag till ändring av 3 § i lagen den
2 decmber 1892 angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären, åsyftande
uppskattning av besvären vid varje rusthåll och rote, dels och i nådig kungörelse,
jämte förklarande, att Kungl. Maj:t hade för avsikt för riksdagen framlägga, förslag
till ändrade grunder för uppskattningen av rustnings- och roteringsbesvären,
förordna, att vid uppskattning av rustnings- och roteringsbesvären prestationerna
för varje rusthåll eller rote skola, intill dess nya värden fastställts, bestämmas
till ett värde av 100 kronor, dock att vid Livregementets dragoner värdet å hela
rustningsbesväret skall utgöra 425 kronor och å skyldigheten att hålla karl
100 kronor.

Till memorialet hörande bilagor, samtliga i ärendet remitterade handlingar
jämte åtskilliga inkomna skrivelser ävensom härstädes upprättade sammanställningar
av de enligt gällande soldatkontrakt utgående prestationer överlämnas
härjämte.

Stockholm den 4 december 1919.

e. f.

OLOF ALSÉN.

Bil. 1. Antal effektiva rotar och rusthåll.

68

Kungl. Maj:ts proposition Nr 86.

Antal effektiva rotar

Regementen.

i

Antal
soldater,
som den
•A 1919
uppnått
55 års
ålder och
kvarstå
i tjänst.

Beräknat antal soldater, som icke

1919.

1920.

1921.

1922.

1923.

1924.

1925.

1926.

1927.

1928.j

Livreg:s grenadjärer .....................

14

144

141

134

127

124

121

116

108

105

j

97 j

Första livgrenadjärreg...................

6

101

98

96

91

86

85

79

74

68

63j

Andra livgrenadjärreg. ..................

—

123

120

119

115

no

107

102

98

90

87''

Västgöta reg...............................

10

106

104

102

98

95

92

86

82

77

741

Karlskrona grenadjärreg................

2

40

39

38

36

35

35

32

30

26

23

Upplands infanterireg...................

9

109

102

96

84

80

77

70

66

61

54!

; Skaraborgs reg............................

28

114

109

101

96

85

80

73

70

63

56

i Södermanlands reg.......................

1

107

104

104

100

98

96

91

86

74

69

Kronobergs reg............................

3

112

in

110

no

105

101

98

95

89

82

Jönköpings reg............................

3

96

94

92

90

84

81

80

77

71

66

Dalreg........................................

3

44

44

42

40

39

38

36

34

29

28

Hälsinge reg...............................

5

51

51

51

48

46

46

44

42

41

40

Älvsborgs reg..............................

5

107

104

103

98

96

96

92

86

80

72

Hallands reg...............................

15

80

76

71

66

63

57

55

49

44

43

Bohusläns reg..............................

2

90

84

80

79

77

75

75

71

68

62

Västmanlands reg. ........................

13

47

47

43

40

39

39

36

32

31

27

Norrbottens reg............................

5

40

38

38

36

34

33

30

26

25

23

Västerbottens reg.........................

2

43

42

42

42

40

39

38

36

32

30

Kalmar reg..................................

16

133

132

127

121

119

114

no

107

92

86

Värmlands reg.............................

9

88

84

83

78

73

70

64

64

60

56

Jämtlands fältjägarreg...................

2

10

10

10

10

10

10

10

10

9

9

Norra skånska infanterireg..............

2

64

63

62

62

58

55

53

52

51

49

Södra skånska infanterireg.............

10

83

83

83

82

80

78

74

69

64

61

Livregementets dragoner ...............

5

37

37

34

29

27

22

20

19

18

15

Livregementets husarer...................

0

27

27

26

22

20

20

19

15

12

10

Smålands husarreg.........................

1

23

22

22

20

20

19

19

18

16

14

Skånska husarreg.......................

1

12

12

11

10

9

8

7

6

6

1

j

Skånska dragonreg.........................

—

3

3

2

2

2

2

2

2

2

Summa

177

2,034

1,981

1,922

1,832

1,754

1,696| 1,611

jl,524

1.404

1,292

Kungl. Maj:ts proposition Nr 86''.

69

Bil. 1.

och rusthåll.

—r ■ —

...................

uppnått 55

Irs ålder den Vi nedannäninda

0

ar.

Summa.

Anmärkningar.

1929.

1930.

1931.

1932.

1933.

1934.

1935.

1936.

1937.

1938.

1939.

88

84

67

58

50

45

34

26

19

7

_

158

! 59

53

49

48

44

34

26

15

7

4

—

107

-

79

66

56

55

50

37

19

14

7

2

—

123

69

62

51

44

39

33

17

15

11

3

—

116

21

'' 19

16

15

14

14

11

4

—

—

—

42

48

42

39

37

32

28

22

15

6

1

—

118

55

50

44

39

35

32

26

17

7

5

*i

142

* Född 1884.

63

50

42

32

28

20

13

10

2

—

—

108 ;

\ soldater.

74

70

63

54

44

38

23

16

8

4

—

115 i

,

61

55

51

46

37

35

23

14

8

3

—

99

26

22

21

18

18

17

15

10

6

—

—

47

39

38

34

31

26

23

19

8

5

—

—

56

66

60

52

42

30

22

18

9

4

1

—

112

JEn soldat har fått avsked d.

41

36

33

32

28

24

20

15

8

1

i

95

\ "In 1919.

59

55

50

42

37

27

22

12

4

3

—

92

26

25

25

24

23

18

16

10

8

3

—

60

20

17

14

14

13

11

7

4

3

3

—

45

(Två soldater hava fått avsked

25

22

17

14

12

12

10

5

2

1

—

45

\ d. n/ii resp. d. 13/n 1919.

78

69

59

51

43

31

18

ii

6

2

i

149

51

44

39

30

28

26

17

12

9

3

* 2

97

* Födda resp. 1884 och 18S5.

9

8

6

4

3

2

2

2

1

1

—

12

47

43

38

34

29

23

20

15

7

4

*2

66

* Född 1884.

57

51

47

39

35

26

24

14

9

3

93

13

11

10

6

4

4

4

1

—

—

42

|

9

8

7

7

7

6

4

2

—

—

—

32

1

■

14

11

11

10

9

8

4

1

1

—

—

24

13

3

I

1,197| 1,071

941

826

718

595

434

272

148

54 7

2,211

70

Kungl. May.ts proposition Nr 86.

Bil. 2.

Antal kontantkontrakt och naturakontrakt.

Tab. A. Antal kontrakt vid värjo regemente, fördelade länsvis.

Regementen och län.

1

Kontant-

kontrakt.

Natura-

kontrakt.

Summa.

1

Anmärkningar.

Livregementets grenadjärer.

!

1

Stockholms län ..............................

—

1

1

Södermanlands län...........................

—

20

20

Värmlands län.................................

—

18

18

Örebro län ....................................

39

46

85

Västmanlands län ...........................

7 46

27 U2

34 las

Första livgrenadjärreg.

— 46

•j

Östergötlands län ...........................

26

81

107

Andra livgrenadjärreg.

. ■

Östergötlands län ...........................

34

83

117

j

Kalmar län ...................................

. — 34

6 89

'' 6 123

—

Västgöta reg.

Älvsborgs län ................................

16

15

31

Fyra kontrakt saknas.

Skaraborgs län ......

42 egg

81 H2

* Härav 17 kontrakt, enligt vilka

rust- eller rotehållare arrendera

Karlskrona grenadjärreg.

soldattorpet.

Jönköpings län.................................

17

14

31

j Kronobergs län ..............................

9 26

2 16

11 42

Upplands infanterireg.

.

\ Stockholms län ..............................

1

17

18

i Uppsala län...................................

J1 12

89 106

100 Hg

*

Skaraborgs reg.

j Skaraborgs län ...............................

34

108

142

Södermanlands reg.

; Södermanlands län...........................

8

100

108

Två kontrakt sakna*.

Kronobergs reg.

| Kronobergs län .............................

99

16

115

Transport

343

682

1,025

Kung!. Maj:ts proposition Nr 86.

71

Regementen och län.

Kontant-

kontrakt.

Natura-

kontrakt.

Summa.

Anmärkningar.

Transport

343

682

1,025

:

■Jönköpings reg.

Östergötlands län ...........................

1

i

!

1

: Jönköpings län ...............................

66

32 33

_ 98 99

i

Dalregementet.

i Kopparbergs län..............................

47

—

47

Hälsinge reg.

1 Gävleborgs län ............... ... .

35

21

56

''

Älvsborgs reg.

i

Alvsborgs län .................................

77

32

109

Tre kontrakt saknas.

Hallands reg.

Alvsborgs län .................................

16

66

82

Skaraborgs län..................................

_J 22

_6 72

J2 94

|

l

Bohusläns reg.

Göteborgs och Bohus län..................

41

51

92

j

Västmanlands reg.

•

Örebro län ....................................

—

1

1

;

Västmanlands län .........................

6

52

58

i

Kopparbergs län..............................

7

53

_! 60

i

Norrbottens reg.

Norrbottens län .....................

22

23

45

Västerbottens reg.

Västerbottens län ........................

39

4

43

Kalmar reg. ''

Jönköpings län ......................

42

6

48

Kronobergs län ................

23

5

28

Kalmar län ....................................

J9 H4

2i 35

_73 149

Transport

813

1,006

1,819

72

Kungl Maj:ts proposition Nr 86.

Regementen och län.

Kontant-

kontrakt.

Natura-

kontrakt.

Summa.

Anmärkningar.

''

Transport

813

1,006

1,819

i

Värmlands reg.

i Värmlands län.................................

52

45

97

Jämtlands fältjägarreg.

''

; Jämtlands län...........................

_

12

12

Norra skånska infanterireg.

Kristianstads län..............................

39

—

39

Ett kontrakt saknas.

Malmöhus län.................................

26 05

•

?6 65

Södra skånska infanterireg.

Kristianstads län ............................

25

—

25

i

Malmöhus län.................................

67 92

1

_63 93

Livregementets dragoner.

Stockholms län...............................

1

15

16

Elva kontrakt saknas, samtliga ro-

rande rusthåll i Stockholms län.

Uppsala län....................................

1

13

14

Gävleborgs län ..............................

2

_J 29

1 31

Livregementets husarer.

Skaraborgs län ...............................

5

12

17

Örebro län ...................................

_. 1 6

J4 26

J.5 32

Smålands husarreg.

i

Jönköpings län ..............................

9

5

14

i

Kronobergs län ..............................

2

i

3

i

Kalmar län ....................................

_4 15

3 9

_7 24

■ i

Skånska lmsarreg.

Kristianstads län.............................

8

—

8

Malmöhus län.................................

__5 13

—

__5 is

Skånska dragonreg.

I

Kristianstads län..............................

2

—

2

Malmöhus län.................................

1 3

—

4 3

1,061

1,128

2,189

Kung!. Maj:ts proposition Nr 86.

78

Tab. B. Antal kontrakt vid armén, fördelade länsvis.

Lön.

Kontant-

kontrakt.

Natura-

kontrakt.

Summa.

Stockholms län ..........................................................

2

33

35

Uppsala län ...............................................................

12

102

114

Södermanlands län ..........................................

8

120

128

Östergötlands län ......................................................

60

165

225

Jönköpings län.........................................................

134

57

191

Kronobergs län ..........................................................

133

24

157

Kalmar län ...............................................................

53

33

86

Kristianstads län...............................................

74

—

74

Malmöhus län................................................

99

1

100

Göteborgs och Bohus län.................................

41

51

92

Ålvsborgs län ....................................................

109

113

222

Skaraborgs län............................................................

87

165

252

Värmlands län................................................

52

63

115

Örebro län ...........................................................

40

61

101

Västmanlands län ......................................

13

79

92

Kopparbergs län .........................................

48

_

48

Gävleborgs län.................................................

35

22

57

Jämtlands län.....................................

_

12

12

Västerbottens län ...............................

39

4

43

Norrbottens län ..............................................

22

23

45

Summa

1,061

1,128

2,189

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 75 käft. (Nr 86.)

422 20 10

74

Kung!. May.ts proposition Nr 86.

Bil. 3.

Antal effektiva rusthåll och rotar Vx nedannämnda år.

Antal effektiva rusthåll

Regemente n.

och rotar

Anmärkningar.

Vi 1901.

Vi 1910.

Livregementets grenadjärer...............

1,378

315

Första livgrenadjärreg....................

918

172

Andra livgrenadjärreg....................

906

254

Västgöta reg..................................

860

281

Karlskrona grenadjärreg...................

352

123

Tidigare kallat Smålands grenad.-kår.

Upplands infanterireg......................

904

188

Skaraborgs reg...............................

910

273

Södermanlands reg.........................

904

307

Kronobergs reg..............................

904

334

Jönköpings reg...............................

904

203

Dalregementet ..............................

904

164

Hälsinge reg..................................

904

161

Älvsborgs reg.............................

1,809

366

Hallands reg..............................

909

226

Tidigare kallat VastgÖta-Dals reg.

Bohusläns reg............................

904

295

Västmanlands reg.........................

904

169

Norrbottens reg............................

307

69

Västerbottens reg............................

381

65

Kalmar reg..................................

1,215

374

Värmlands reg...............................

904

189

Jämtlands fältjägarreg...................

488

97

Norra skånska infanterireg............

904

172

Södra skånska infanterireg................

904

225

Livregementets dragoner..................

445

218

Livregementets husarer ..................

440

185

Smålands husarreg........................

440

295

Skånska husarreg.......................

372

65

Skånska dragonreg.......................

368

71

Norrlands dragonreg......................

—

2

Uppgift saknas för år 1901.

Livreg. till fot...............................

562

—

23,004

5,858

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1921.