Kungi. Maj As proposition Nr 75.

1

Nr 75.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ökning av riksbankens
sedelutgivningsrätt; given Stockholms slott den 11
februari 1921.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

H. S. Tamm.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 februari 1921.

N ärvar ande:

Statsministern friherre De Geer, ministern för utrikes ärendena greve
Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Bergqvist,
Hammarskjöld, Ekeberg, Tamm, Hansson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Tamm, anförde:

Jag anhåller att få anmäla en från herrar fullmäktige i riksbanken
inkommen skrivelse rörande frågan om riksbankens sedelutgivningsrätt.
Denna skrivelse, dagtecknad den 5 februari 1921, är av följande lydelse: Bihang

till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 65 höft. (Nr 75.)

1

2

Kung!,. Majits proposition Nr 75.

»§ 6 i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 är enligt lag av den
25 maj 1915 av följande lydelse:

''Riksbanken äger att utgiva sedlar till det belopp, som motsvaras av dubbla
summan av riksbankens metalliska kassa, så beräknad, som i 8 § sägs, samt därutöver
till ett belopp av etthundratjugufem miljoner kronor.

Om sådant med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris prövas
oundgängligen nödigt, må Konungen och riksdagen samfällt medgiva riksbanken att
utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst etthundratjugufem miljoner kronor;
åliggande det fullmäktige i riksbanken att, så snart ske kan, ur den allmänna rörelsen
indraga sedlar till belopp, motsvarande vad som på grund av sålunda medgiven
ökning av sedelutgivningsrätten må hava utgivits.’

Enligt kungl. brevet den 27 februari 1920 har riksbanken medgivits att för
tiden till den 1 mars 1921 begagna nämnda i 6 § andra stycket av riksbankslagen
omförmälda rätt att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 125,000,000
kronor.

Under år 1920 har denna extra sedelutgivningsrätt enligt samtliga veckorapporter
med undantag av fyra i större eller mindre utsträckning varit tagen i
anspråk. Den 3 april och den 4 september 1920 hade den obegagnade sedelutgivningsrätten
nedgått till 12,811,235 kronor 9 öre respektive 13,886,112 kronor 49
öre. Riksbanken stod alltså dessa dagar betänkligt nära gränsen för sedelutgivningsrätten,
oaktat denna ökats med här ifrågavarande 125,000,000 kronor. Riksbanken
var alltså under år 1920 i oundgängligt behov av denna extra sedelutgivningsrätt.

Förändringarna i riksbankens ställning under de hittills sedan årsskiftet förflutna
veckorna ha stått i nära överensstämmelse med förändringarna under motsvarande
veckor år 1920. Om denna överensstämmelse kommer att fortfara och
hur penningmarknaden kan komma att utveckla sig under innevarande år, undandrager
sig för närvarande varje tillförlitlig beräkning. De svårigheter, varunder
det svenska näringslivet har att kämpa, mana emellertid till iakttagande av största
möjliga försiktighet. Riksbanken måste ständigt vara rustad att möta de olika
situationer, som kunna uppstå ur det nuvarande brydsamma och ovissa ekonomiska
läget. Under dessa förhållanden anse fullmäktige, att riksbanken, oaktat sedelcirkulationens
successiva och varsamma nedbringande bör eftersträvas, icke kan efter
den 1 instundande mars undvara den i 6 § andra stycket av riksbankslagen omförmälda
sedelutgivningsrätten, och hemställa fullmäktige följaktligen, att Eders
Kungl. Maj:t ville i proposition till riksdagen föreslå, att riksbanken må under tiden
till den 1 mars 1922 begagna ifrågavarande sedelutgivningsrätt.»

Fullmäktige i riksgäldskontoret., vilka yttrat sig i ärendet, hava
icke haft något att erinra mot bankofullmäktiges framställning.

Beträffande tillkomsten av gällande bestämmelser om den extraordinära
sedelutgivningsrätten tillåter jag mig hänvisa till den redogörelse,
som den 6 februari 1920 av dåvarande chefen för finansdepartementet
meddelades i statsrådet, då frågan om proposition i förevarande ämne senast
anmäldes för Kungl. Maj:t (se proposition nr 75 år 1920). Jag vill här

3

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 75.

endast tillägga, att 1920 års riksdag i skrivelse den 25 februari 1920
(nr 23) anmält sitt bifall till nämnda proposition.

I detta sammanhang vill jag beröra även en annan fråga.

I lag den 27 februari 1920 (nr 61) angående rätt för Konungen
att i vissa fall inställa tillämpningen av 10 § andra stycket i lagen för
Sveriges riksbank den 12 maj 1897 (nr 27) och av § 9 i lagen om
rikets mynt den 30 maj 1873 (nr 31) stadgas, att, om sådant med hänsyn
till utomordentliga, av krig föranledda förhållanden prövas oundgängligen
nödigt, må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken
och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret,
ej mindre för viss tid fritaga riksbanken från den enligt 10 § andra
stycket i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 riksbanken
åliggande skyldigheten att inlösa guld i plants, som för riksbankens räkning
till myntverket avlämnas, än även förklara, att bestämmelsen i
§ 9 i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873 om rätt för en var, som
vid myntverket inlämnar guld, att därför erhålla guldmvnt, under viss
tid icke skall äga tillämpning.

Denna lag gäller till och med den 28 februari 1921.

I skrivelse den 20 november 1920 till fullmäktige i Sveriges riksbank
hemställde jag, att dessa ville, så snart lämpligen ske kunde, inkomma
med yttrande, huruvida och i så fall för vilken tid bestämmelserna
i nämnda lag borde förlängas att gälla utöver den 1 mars 1921.

Dylikt yttrande avgavs den 27 januari 1921 och är i huvudsak
av följande lydelse:

»Fullmäktige tillåta sig erinra, att Kungl. Maj:t med stöd av en år 1919
utfärdad lag i ämnet enligt förordningen den 16 juli samma år medgivit inställandet
av tillämpningen av ifrågavarande stadganden under tiden från och med
den 1 augusti 1919 till och med den 29 februari 1920. Vid sistnämnda tidpunkt
inträdde alltså åter riksbankens skyldighet att till visst pris inlösa guld i plants
ävensom rätten för envar att i myntverket erhålla guldmynt mot plantsguld. Fullmäktige
ansågo sig då icke äga anledning att med åberopande av 1920 års lag i
ämnet begära förlängning av ifrågavarande bestämmelser utöver nyssnämnda dag
och hava icke heller under den tid, som sedan dess förflutit, funnit sig böra hemställa
om förordnande i enlighet med lagens stadganden.

Förhållandena på den internationella guldmarknaden äro visserligen för närvarande
sådana, att riksbanken under den närmaste framtiden icke torde bliva i
behov av det skydd, dessa bestämmelser äro avsedda att lämna. Men ställningen
på guldmarknaden liksom på alla områden av det ekonomiska livet är fortfarande
så oviss och oberäknelig, att enligt fullmäktiges mening utväg fortfarande bör finnas
att, om förhållandena sådant påkalla, kunna befria riksbanken från guldinlösningsplikten
samt att sätta ur tillämpning envars rätt att vid myntverket erhålla guldmynt
mot plantsguld.

4

Departements chefen.

Kungl. Mctj:ts proposition Nr 75.

Med hänsyn till innehållet i gällande myntkonvention mellan de skandinaviska
länderna bör denna utväg komma till användning först efter underhandling med
danska och norska regeringarna.

Med stöd av det anförda få fullmäktige anhålla, att herr statsrådet ville hos
Kungl. Maj:t hemställa om avlåtande av proposition till riksdagen med förslag, att
lagen av den 27 februari 1920 angående rätt för Konungen att i vissa fall inställa
tillämpningen av 10 § andra stycket i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897
och av 9 § i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873 förnyas att gälla under ytterligare
ett år till den 1 mars 1922.»

Med anledning av denna skrivelse hava fullmäktige Driksgäldskontoret
lämnats tillfälle att yttra sig, och hava de meddelat, att de ej
hava något att erinra mot bifall till fullmäktiges i riksbanken senast
berörda framställning.

Att riksbankens utvidgade sedelutgivningsrätt för närvarande ej
kan undvaras finner jag uppenbart. Utgående från den uppfattning i
valutafrågan, för vilken jag vid framläggandet av årets statsverksproposition
gjort mig till tolk, anser jag emellertid frågan härom icke
böra behandlas isolerad utan såvitt möjligt i samband med övriga till
valutavården hörande spörsmål. Jag vill i detta sammanhang meddela,
att jag genom skrivelse den 5 februari 1921 anmodat ekonomiska
rådet att i samband med behandlingen av ärendet om eventuellt fortsatt
suspension av riksbankens skyldighet att inlösa sina sedlar med
guld senast den 1 mars 1921 inkomma med nytt utlåtande i valutafrågan.
Sedan detta yttrande avgivits och när i anslutning därtill
valutapolitiken i den utsträckning, som kan befinnas lämpligt, upptages
till behandling, synes jämväl frågan om bibehållande av riksbankens
utvidgade sedelutgivningsrätt böra tagas under övervägande
med hänsyn till de praktiska konsekvenser, som de lör valutapolitiken
uppställda riktlinjerna kunna medföra. Då emellertid nuvarande bestämmelser
för sedelutgivningen äga giltighet endast till den 1 mars
1921, då vidare behandlingen i ett sammanhang av de valutapolitiska
frågorna med hänsyn till den tidpunkt, då ekonomiska rådets yttrande
kan förväntas inkomma, icke kan äga rum förrän under loppet av mars
månad, och då slutligen försiktigheten bjuder, att riksbanken icke är
betagen möjligheten att under sagda månad begagna den utvidgade
sedelutgivningsrätten, torde dylik rätt för närvarande böra medgivas
till den 1 april 1921, d. v. s. den tidpunkt, då suspensionen av riksbankens
skyldighet att inlösa sedlar med guld enligt nu gällande föreskrifter
upphör.

Vad angår frågan om skyldighet för riksbanken att inlösa guld i

5

Kungl. Majds proposition Nr 75.

plants m. m., äro, såsom riksbanksfullmäktige uttalat, förhållandena på
den internationella guldmarknaden för närvarande sådana, att riksbanken
under den närmaste framtiden icke synes bliva i behov av det skydd,
som de därom meddelade bestämmelser äro avsedda att lämna, och
lärer därför avgörandet av denna fråga kunna utan olägenhet uppskjutas
till den tidpunkt, då övriga till valutavården hörande spörsmål upptagas
till behandling.

Under åberopande av det nu anförda får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t ville föreslå riksdagen medgiva, att riksbanken må för tiden till
den 1 april 1921 begagna den i 6 § andra stycket av lagen för Sveriges
riksbank den 12 maj 1897 omnämnda rätten att utgiva sedlar till ett
belopp av högst etthundratjugufem miljoner kronor utöver vad som är
medgivet i första stycket av samma paragraf.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen bifalla;
och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den
lydelse, bil. litt... . vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Grip.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 65 käft. (Nr 75.)

2