Kungl. Maj:ts Proposition Nr 6.
1
Nr 6.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen m. m. /
given Stockholms slott den 29 oktober 1920.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen; och
2) lag om rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur.
GUSTAF.
Birger Ekeberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 6 käft. (Nr 6.)
1
2
Kunyl. May.ts Proposition, Nr 6.
Förslag
till
L /V G
om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 18 kap. 16 § strafflagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:
Den, som gör sig skyldig till oförsvarlig misshandel eller överansträngning
av djur eller genom vanvård tillfogar djur lidande, straffes för
djurplågeri med böter. Är djurplågeriet av svår beskaffenhet eller äro
omständigheterna synnerligen försvårande; må till fängelse i högst sex
månader dömas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1921.
i
Kung1. Maj:ts Proposition, Nr 6. ‘
3
Förslag
till
LAG
om rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Är djur utsatt för djurplågeri av svår beskaffenhet, och sker ej på
tillsägelse av polismyndighet rättelse, äge polismyndigheten att i den ordning,
här nedan stadgas, omhändertaga djuret samt, där sådant finnes av
omständigheterna påkallat, låta avliva eller försälja det.
2 §•
Finner polismyndighet anledning föreligga till ingripande, som i 1 §
sägs, vare skyldig att, före eller omedelbart efter det åtgärd för djurets
omhändertagande vidtagits, tillkalla legitimerad veterinär för att anställa
besiktning å djuret.
Efter besiktningen, därvid protokoll skall föras, har veterinären att
avgiva yttrande angående djurets vidare behandling.
3 §•
Finner veterinären, att djuret bör avlivas, skall värdering av djuret
i närvaro av polismyndigheten verkställas av veterinären och tillkallad, i
husdjursskötsel kunnig, trovärdig person.
Jämväl vid sådan värdering skall protokoll föras.
4 Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.
4 §.
Efter det besiktning och värdering, som ovan sägs, ägt rum, skall
polismyndigheten ofördröjligen besluta, huru med djuret skall förfaras.
Prövas djuret ej höra avlivas, och kan det ej vårdas utan oskälig
kostnad, må djuret av polismyndigheten försäljas.
5 §•
Då polismyndighet vidtager åtgärd, som i 1 § omförmäles, skall polismyndigheten
ofördröjligen väcka åtal för djurplågeriet eller, där polismyndigheten
ej själv äger anhängiggöra åtal, hos allmän åklagare göra
angivelse om brottet.
Har talan om ansvar ej blivit väckt eller svaranden med stämning
sökt inom åtta dagar från åtgärdens vidtagande, gånge den där så ske
kan åter.
6 §•
Infaller ej dag, till vilken målet instämts, sist å fjortonde dagen från
den, då polismyndigheten meddelat beslut, som i 4 § omförmäles, må, så
framt ej djuret blivit avlivat eller försålt, den, mot vilken talan väckts, påkalla
Konungens befallningshavandes prövning av polismyndighetens beslut.
Yad Konungens befallningshavande beslutar gånge omedelbart i verkställighet.
7 §•
Har talan om ansvar för djurplågeri blivit anhängiggjord, och yrkar
svaranden, i fall då djuret icke blivit avlivat eller försålt, att vidtagen åtgärd
skall upphävas eller ändras, har domstolen att så snart ske kan meddela
beslut i frågan.
Över beslutet må klagan föras allenast av svaranden. Meddelas beslutet
under rättegången, skall klagan däröver föras särskilt.
8 §•
Ersättning till veterinär för besiktning, så ock övriga kostnader, vilka
föranledas av åtgärd, som enligt denna lag vidtages, skola förskjutas av
allmänna medel.
I slutliga utslaget i målet angående djurplågeri skall domstolen pröva,
/
o
Kungl. Maj ds Proposition, Nr 6.
huruvida nämnda kostnader skola till statsverket återgäldas av allmän
åklagare eller av den tilltalade. Ej må åklagaren därtill förpliktas i annat
fall än då den åtgärd, som föranlett kostnaderna, blivit av honom utan
skäl vidtagen.
Har djuret av polismyndigheten försålts, skall polismyndigheten, i
avbidan på domstolens beslut i kostnadsfrågan, av försäljningssumman innehålla
belopp, svarande mot vad av allmänna medel förskjutits.
9 §•
Med polismyndighet avses i denna lag å landet landsfogde, landsfiskal,
polisuppsyningsman eller poliskommissarie samt i stad magistrat, polismästare,
stadsfiskal eller chef för detektiv polisavdelning.
10 §.
Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelar
Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1921.
6
Kungl. Maj:ta Proposition, Nr ö''.
Historik.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 13 februari 1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern EdÉN,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre PALMSTIERNA,
Undén,
Thorsson,
Holmquist,
Olsson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde riksdagens
skrivelse den 4 maj 1917, nr 126, däri riksdagen, i anledning av en inom
andra kammaren väckt motion, nr 246, hemställt, det Kungl. Maj:t täcktes
låta utarbeta förslag till sådan ändring i strafflagen, varigenom begreppet
straffbart djurplågeri utvidgades att omfatta även andra fall av djurplågeri
än sådana som ådagalade »uppenbar grymhet», samt anförde:
»I 1734 års lag fanns icke någon bestämmelse om straff för djurplågeri.
I anledning av motioner, väckta vid 1857—58 års riksdag, hemställde
lagutskottet, att ständerna måtte besluta en så lydande författning:
»Visar någon i behandling av egna eller andras kreatur uppenbar grymhet;
straffes med böter från fem till och med etthundra riksdaler riksmynt.»
Denna hemställan bifölls av riksdagen och den 21 december 1857 utför
-
7
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.
dades »förordning angående ansvar för misshandling av djur» av nyss
angiven lydelse. Stadgandet upptogs härifrån oförändrat i allmänna strafflagen
av år 1864, 18 kap. 16 §.
I ett flertal vid olika riksdagar väckta motioner gjordes emellertid
gällande, att berörda bestämmelse vore föga tillfredsställande. I sådant
hänseende framhölls särskilt, att de förefintliga straffbestämmelserna icke
ägde tillämpning å vilda djur, utan endast på »kreatur», d. v. s. husdjur;
att icke ens husdjuren genom nämnda bestämmelser åtnjöte tillräckligt
skydd; samt att straffet för djurplågeri i allt fall vore så ringa, att en
väsentlig höjning därav vore av nöden.
Nya lagberedningen, som erhållit i uppdrag att företaga en revision
av strafflagens straffbestämmelser, föreslog beträffande förevarande lagrum,
att straffmaximum skulle höjas från 100 till 500 kronors böter. I övrigt
föreslog nya lagberedningen ingen ändring i lagrummets lydelse. Sedan
Kungl. Maj:t till 1890 års riksdag framlagt proposition i enlighet med
nämnda förslag och riksdagen i denna del bifallit propositionen, utfärdades
lag i ämnet den 20 juni 1890. Denna straffskärpning befanns dock snart
otillräcklig. I anledning av därom väckt motion hemställde riksdagen i
skrivelse den 19 april 1899, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av 18 kap. 16 § strafflagen,
att i straffsatsen för djurplågeri upptoges jämväl frihetsstraff till
lämplig utsträckning. Redan följande år framlade Kungl. Maj:t för riksdagen
förslag, att till 18 kap. 16 § strafflagen i dess dåvarande lydelse
skulle göras följande tillägg: »Äro omständigheterna synnerligen försvå
rande;
må till fängelse i högst sex månader dömas». Kungl. Maj:ts förslag
vann riksdagens bifall, varefter lag i ämnet utfärdades den 29 juni
1900. Den i förevarande lagrum bestämda straffsatsen har därefter icke
undergått någon förändring.
Redan vid 1877 års riksdag framhöll enskild motionär, att det skydd
emot grym och hänsynslös behandling, som genom stadgandet i 18 kap.
16 § strafflagen i dess dåvarande lydelse blivit berett åt husdjuren, syntes
med allt skäl böra förunnas alla slag av djur. Yarken denna motion eller
de motioner av enahanda innebörd, som väcktes vid några efterföljande
riksdagar, föranledde emellertid till någon riksdagens åtgärd. Först år
1907 beslöt riksdagen på förslag av enskild motionär för sin del antaga
följande ändrade lydelse av nämnda paragraf: »Yisar någon i behandling
av djur uppenbar grymhet; straffes med böter. Aro omständigheterna synnerligen
försvårande; må till fängelse i högst sex månader dömas.» Denna
8
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.
ändring godkändes av Kungl. Maj:t; och utfärdades i överensstämmelse
härmed lag i ämnet den 12 juli 1907, varefter ändring av förevarande
lagrum ej ägt rum.
Vid 1912 års riksdag väcktes motioner, i vilka hemställdes om sådan
ändring av 18 kap. 16 § strafflagen, att det straffbara djurplågeriet skulle
angivas med orden »misshandel av djur». Dessa motioner blevo av lagutskottet
avstyrkta. Vid frågans behandling inom riksdagen stannade
kamrarna i olika beslut. Under det första kammaren biföll utskottets
hemställan, beslöt andra kammaren på grundvalen av en vid utskottsutlåtandet
fogad reservation för sin del skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta förslag till sådana bestämmelser,
varigenom begreppet straffbart djurplågeri utvidgades att omfatta
även andra fall av djurplågeri än sådana, som ådagalade »uppenbar
grymhet».
Såsom skäl för sin avstyrkan hade 1912 års lagutskott bland annat
anfört, att uttrycket misshandel i vår strafflag erhållit en alldeles särskild
betydelse, nämligen den, i vilken ordet förekomme i strafflagens 14 kap.
»om mord, dråp och annan misshandel», varför detta brottsbegrepp icke
lämpligen kunde utan vidare användas även i fråga om djur; varjämte utskottet
hänvisade till den allmänna revision av strafflagen, som för närvarande
förbereddes. Mot de skäl för avstyrkande, utskottet åberopat, anfördes
emellertid i ovannämnda reservation bland annat:
»På de skäl, som anförts av utskottets majoritet, finna vi oss ej kunna
tillstyrka motionärernas förslag att vid karakteriserande av djurplågeribrottet
uttrycket »uppenbar grymhet »utbytes mot ordet »misshandel». På samma
gång kunna vi dock ej bestrida riktigheten av motionärernas mening,
att förstnämnda uttryck på ett allt för snävt sätt begränsar vad som i
ifrågavarande avseende bör anses straffbart. Domstolarna synas också ofta
i sin lagtillämpning benägna att giva uttrycket »uppenbar grymhet» en
mera omfattande betydelse än som ursprungligen torde därmed hava avsetts.
Då emellertid denna tendens i domstolarnas praxis är långt ifrån allmän,
oaktat den säkerligen stödjes av rättsuppfattningen hos större delen av
vårt folk, synes det önskvärt, att djurplågeribegreppet i själva strafflagen
erhåller en något vidare omfattning.»
I stället för den formulering av stadgandet i 18 kap. 16 § strafflagen,
som vid 1912 års riksdag föreslagits, hemställdes i en vid 1913 års
riksdag väckt motion, att åt lagrummets första punkt skulle givas följande
avfattning: »Djurplågeri straffas med böter».
9
Kungl. Maj.ts Proposition, Nr 6.
I motionen anfördes bland annat: »Tveksamheten att ändra djur
plågeriparagrafens
lydelse synes bottna i svårigheten att finna ett korrekt
språkligt uttryck för begreppet straffbart djurplågeri. Yarje försök till
omskrivning av detta begrepp synes på förhand vara dömt att misslyckas.
Dock torde saken i själva verket vara enklare än den ser ut. I stället
för omskrivningar sådana som »uppenbar grymhet vid behandling av
djur», »grymhet i behandling av djur», »misshandel av djur», m. fl.
torde utan risk för missförstånd kunna sättas helt enkelt »Djurplågeri
straffas med böter», etc. Ordet djurplågeri har redan vunnit burskap i
svenska språket. Allmänna rättsmedvetandet uppfattar detta ords betydelse.
Att plåga djur är straffvärt. Begreppet »plåga» innebär i detta sammanhang
en avsiktlig handling eller också straffvärd tanklöshet. Yilka omskrivningar
för djurplågeribegreppet, som än kunna uppfinnas, torde det
dock aldrig kunna tänkas, att alla former av straffvärt djurplågeri däri
kunna specificeras, och vilken form en ny djurplågeriparagraf än kan få,
så torde det ändock till sist få lämnas åt domstolarna att i varje särskilt
fall avgöra, huruvida straffbart djurplågeri föreligger eller ej.»
I avgivet utlåtande i anledning av denna motion anförde lagutskottet:
Utskottet funne, i likhet med motionären och reservanterna vid 1912 års
utskottsbetänkande, det ifrågavarande lagrummet icke kunna anses giva ett
riktigt uttryck för vad som enligt numera rådande uppfattning borde hänföras
till straffbart djurplågeri och ansåge därför en omarbetning av stadgandet
vara av behovet påkallad. Det torde med fog kunna påstås, att den allmänna
rättsuppfattningen såsom straffvärt djurplågeri stämplade flera fall, som enligt
nu gällande bestämmelse vore straffria eller åtminstone endast med stor tveksamhet
kunde därunder inbegripas. Härtill komme, att stadgandets nuvarande
avfattning lätteligen kunde giva anledning till och även syntes hava
föranlett ojämnheter vid tillämpningen, i det att domstolarna å några orter
under intryck av den rådande uppfattningen såsom straffbar bedömt behandling
av djur, vars bestraffande domstolarna å andra håll ansett uteslutet på
grund av stadgandets ordalag.
I vissa nyare utländska strafflagar hade en mera utförlig beskrivning
lämnats på förevarande brottsbegrepp, varigenom åt detsamma även givits
en vidsträcktare räckvidd än hos oss. Så vore t. ex. i den norska strafflagen
av år 1902 stadgat straff för den, som »ved vanrogt, overanstrengelse eller
paa anden maade gjor sig skyldig i grov eller ondskabsfuld mishandling avdyr
eller som medvirker hertil»; dock gjordes visst undantag till förmån för
den vetenskapliga vivisektionen. I den italienska strafflagen av år 1889
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 6 käft. (Nr 6). 2
10
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.
straffades för djurplågeri den, som behandlade ett djur grymt eller utan nödvändighet
misshandlade det eller tvingade det till överdriven ansträngning.
Ehuru utskottet sålunda vore ense med motionären därom, att den
nuvarande beskrivningen på förevarande brottsbegrepp i strafflagen icke
vore tillfredsställande, kunde utskottet dock icke finna den av motionären
föreslagna formuleringen lämplig. Innebörden av ordet djurplågeri torde vara
alltför obestämd, för att med detta ord skulle med erforderlig klarhet kunna
angivas, vilka handlingar av ifrågavarande slag skulle vara straffbara. Särskilt
syntes den av motionären föreslagna formuleringen föga ägnad att förhindra
den olikhet vid bedömandet, som även det nuvarande stadgandet,
enligt vad ovan nämnts, medgivit.
Huru vid en utvidgning av förevarande brottsbegrepp stadgandet därom
skulle formuleras, borde enligt utskottets mening ankomma på en närmare
undersökning, vilken borde genom Kungl. Maj:t verkställas. Denna undersökning
syntes dock icke behöva anstå till den fullständiga revisionen av
strafflagen, som för närvarande förbereddes.
Utskottet hemställde alltså, att riksdagen måtte i anledning av förevarande
motion besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utarbeta förslag till sådan ändring i strafflagen, varigenom
begreppet straffbart djurplågeri utvidgades att omfatta även andra fall av
djurplågeri än sådana, som ådagalade »uppenbar grymhet». Denna hemställan
bifölls av andra kammaren men avslogs av första kammaren.
I den i början av mitt anförande omförmälda motionen vid 1917 års
riksdag hade motionären hemställt, att riksdagen ville besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t behagade låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till sådan bestämmelse i strafflagen,
att kupering av hästar — därest den icke av uteslutande veterinära skäl
ansåges nödvändig — skulle betraktas som straffbart djurplågeri.
Lagutskottet förklarade i avgivet utlåtande sig finna motionärens yrkande
behj ärtans värt. Kuperingen måste genom det ingrepp, som därvid
gjordes å en vital del av djurets kropp, åsamka djuret sådan smärta, att
ingreppet, därest det icke vore motiverat av veterinära skäl, finge betraktas
såsom djurplågeri. Emellertid torde denna övergående smärta vara jämförelsevis
obetydlig i förhållande till den olägenhet och plåga, som för framtiden
vållades hästen därigenom att han berövats sitt naturliga försvarsmedel
mot insekter. Såsom i motionen omförmälts hade kuperingen jämväl
i vissa fall blivit bedömd såsom djurplågeri, medan i andra fall så ej varit
förhållandet. Utskottet funne därför önskligt, att bestämmelsen i 18 kap.
11
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.
16 § strafflagen för djurplågeri erhölle sådan avfattning, att ifrågavarande
förfarande inginge under densamma. Fråga om en ändring av lagrummet
i syfte att därunder inbegripa även sådan plågsam behandling av djur,
vilken med dess nuvarande lydelse ej ansetts kunna hänföras därunder,
hade vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens behandling. I
anslutning till vad utskottet förordat vid 1913 års riksdag hemställde utskottet,
att riksdagen måtte i anledning av den förevarande motionen besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
låta utarbeta förslag till sådan ändring i strafflagen, varigenom begreppet
straffbart djurplågeri utvidgades att omfatta även andra fall av djurplågeri
än sådana, som ådagalade »uppenbar grymhet.»
Denna hemställan bifölls, såsom jag förut nämnt, av riksdagen.
I anledning av riksdagens förevarande skrivelse har styrelsen för stamboksföreningen
för svenska ardennerhästen till Kungl. Maj:t inkommit med
en framställning, däri bland annat anföres:
Utan att ingå på frågan om lämpligheten i övrigt av en ändring i den
riktning riksdagen föreslagit beträffande bestämmelsen i 18 kap. 16 § strafflagen
ville styrelsen framhålla att, för den händelse eu ändring av sagda §
skulle ske på sådant sätt, att all svanskupering, som icke föranleddes av
sjukdom, därigenom bleve omöjliggjord, skulle landets numera i stark blomstring
stadda ardennerhästavel därmed tillfogas en synnerligen kännbar skada
och förlust. Kupering av hästsvansar avsåge att göra djurens utseende
mera tilltalande, framförallt att få bakpartiernas exteriörer att te sig fördelaktigare;
dessa partiers muskulatur framträdde tydligare genom svanskuperingen
och kunde därigenom också lättare bedömas, liksom hästarnas svansföring
genom kuperingen bleve bättre och vackrare på grund av svansens
minskade tyngd. Skulle nu all svanskupering genom lag förbjudas, bleve
närmaste följden härav, att de hos oss producerade avelsdjuren av ardennerras
skulle vid jämförelse med de hit importerade avelsdjuren av samma slag
— i utlandet skedde kupering av hästsvansar i stor utsträckning —- värdesättas
lägre än de förtjänade, såväl av prisnämnder som framförallt av allmänheten.
Ett förbud mot kupering av hästar skulle härigenom med all
säkerhet föranleda en ökning av hästimporten i högre grad än en sådan
import vore behövlig eller ens önskvärd, vare sig man såge saken ur uteslutande
hästavelssynpunkt eller därjämte också betraktade dess nationalekonomiska
sida. Ett sådant förbud skulle jämväl verka kraftigt hämmande
på en framtida export i större skala av svenska avelsdjur av ardennerras.
Styrelsen
för stamboksföreningen
för
svenska ardennerhästen.
12
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.
Landet hade nämligen, om det förstode att rätt tillvarataga sina intressen
på detta område, de bästa utsikter att efter världskrigets avslutande få en .
synnerligen lönande export av kallblodiga avelsdjur till stånd samt landets
redan förut välkända ardennerbästar även på detta gebit inarbetade på
världsmarknaden. Lomme förbud mot all svanskupering till stånd, skulle
i konkurrensen med holländare, tyskar och belgier våra goda förutsättningar
i övrigt icke kunna förbjälpa oss till nyss antydda måls vinnande, om vi
ej samtidigt förmådde att bibringa våra för världsmarknaden avsedda djur
den typ, som man bär önskade och vore van att finna bos hästar av belgiskt
ursprung. Och utan kuperade svansar komme denna typ aldrig att
tillfullo framträda. Styrelsen ansåge fullt riktigt att, om och när svanskupering
utfördes på ett oändamålsenligt och för djuren särskilt plågsamt
sätt, borde sådant kunna beivras. Opererades svanstången bort ända upp
i närbeten av svansroten, vilket stundom förekomme i Belgien och Tyskland,
eller utfördes operationen på icke sakkunnigt sätt och med för ändamålet
otjänliga verktyg, så borde en sådan svanskupering anses förkastlig
och straffvärd. Men nämnda och liknande fel torde sällan vara att befara
bos oss. Avklipptes åter endast de yttersta kotorna på svanstången, vars
nedre del vore tunn och köttfri samt fattig på blodkärl och nerver, och
utfördes operationen med ett särskilt för detta ändamål avsett instrument,
så skedde den så ögonblickligt och vore för hästen så smärtfri, att han
icke alls reagerade för den. Själva avklippningen av svanstångens nedersta
kotor kunde till och med äga rum medan hästen åte sitt foder, utan att han
ens avbröte sin måltid under operationens verkställande. Då emellertid
någon blödning härvid alltid förekomme, brukade denna stillas medelst
bränning av sårytan med ett varmt järn. Denna senare åtgärd både av
djurskyddsvännerna betecknats såsom djurplågeri. Att bränningen vore
förenad med någon smärta för djuret kunde ingalunda förnekas, men när
endast nedre delen bortopererades — den övre vore vida mera köttfull —
och bränningen verkställdes med ett för ändamålet avpassat järn, bleve den
uppstående smärtan helt lindrig och endast ögonblicklig. Brännjärnet vore
emellertid icke nödvändigt att tillgripa, men ansåges efter utförandet av
ifrågavarande operation vara mera omedelbart verksamt än annat blodstillande
medel. Skedde operationen på sakkunnigt, nu antytt sätt, vilket brukade
vara vanligt när den förekomme bos oss, bleve den aldrig åtföljd av
några som helst komplikationer och kunde icke med något verkligt berättigande
stämplas som djurplågeri. Emellertid både man sökt göra gällande,
att svanskuperingen medförde den största plåga för hästarna därigenom, att
13
Kung!. Maj:ts Proposition, Nr 6.
djuren genom den berövades sitt naturliga skydd mot flygfän, vilket skydd,
särskilt när hästarna vistades på bete, vore för dem av största betydelse.
Härvid vore dock att märka, att avelsdjur, om vilka frågan här rörde sig,
sällan eller aldrig utsläpptes på bete. Stona behövdes i jordbruksarbetet
och hingstarna tjänstgjorde som beskällare. Dessutom vore det en fullkomlig
missuppfattning, som motståndarna mot svanskupering uppenbarligen
gjorde sig skyldiga till, att en kuperad svans alltid vore i sin helhet lika
kort som dess svanstång. Detta gällde visserligen för s. k. lyxhästar av
rid- och vagnshästslag, för vilka kortklippta svansar vore en modesak, men
ingalunda för kallblodiga avelsdjur av ardennerras. Här Ange svansen efter
kuperingen en längd, som vore fullt tillräcklig att i vanliga fall utgöra ett
gott och verksamt skydd mot flygfän å de delar av hästkroppen, som vore
mest utsatta för dessa smådjurs angrepp, nämligen under svansen, på insidan
av låren och runt skåpet. Om hästarna skulle på bete, ej skulle
deltaga i några utställningar och ej salubjudas, läte ju varje omtänksam
djurägare den kuperade hästsvansen såväl som den icke kuperade utväxa
till den längd, som motsvarade det mest verksamma flugskyddet. Intoge
Sverige den ställning på världsmarknaden att det uti ifrågavarande avseende
kunde diktera modet och fordringarna, skulle styrelsen för sin del gärna
vilja bidraga till att omedelbart avskaffa den nu på världsmarknaden utan
undantag förekommande seden att kupera svansarna på hästar av belgiskt
ursprung. Men som det nu vore och då vi med all säkerhet icke förmådde
utöva något inflytande på världsmarknadens traditionella fordringar i berörda
hänseende, måste styrelsen på det bestämdaste reagera mot försök att
avskaffa detta hos oss sparsamt förekommande bruk genom att i lag stämpla
detsamma såsom straffbart djurplågeri.
Vid denna framställning fanns fogat ett av veterinärhögskolans lärarekollegium
på begäran av Skånings och Valle häradsrätt i visst mål avgivet
yttrande angående frågan huruvida kupering av hästar, verkställd av sakkunnig
person eller eljest på sakkunnigt sätt, finge antagas utgöra uppenbar
grymhet emot djuren. I detta yttrande anför lärarekollegiets majoritet
(professorerna J. Vennerholm, K. A. Hj. Dahlström och M. H. Stålfors
samt regements veterinär en A. E. Pålman) bland annat följande:
Den operation, som benämndes »kupering» av hästar, bestode i en
stympning av hästens svans genom att svanstången förmedelst ett instrument
av ett eller annat slag avkortades, varefter såret i regel för stillande
av blödning brändes med glödande järn.
Veterinärhögskolans
lärare
kollegium.
14
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.
Själva avtagandet av svansen skedde, om lämpligt instrument användes,
så ögonblickligt, att någon betydligare smärta icke torde av djuret förnimmas,
men den därefter skeende blodstillningen, om den skedde medelst
glödande järn, medförde däremot alltid en avsevärd smärta, naturligtvis
under förutsättning att hästen ej därvid vore narkotiserad. Det uppkomna
såret förorsakade vidare hästen till en början en viss grad av lidande, i
synnerhet när han rörde svansen eller den tillfälligtvis komme i beröring
med föremål omkring honom.
Betänkligare vore likväl, enligt kollegiets mening, att hästen genom kuperingen
i hög grad berövades sitt naturliga skydd mot flugor och andra flygfän,
vilka såväl i stallet som då hästen befunne sig på bete eller ginge i arbete
i hög grad kunde besvära honom. Kollegiet kunde nämligen icke
dela den mening, att en kuperad svans utgjorde bättre skydd mot generande
flygfän än en ostympad svans.
Då operationen obestridligen, utförd såsom den vanligen skedde, icke
blott omedelbart medförde en viss grad av smärta, utan även i det följande
vållade hästen betydande andra olägenheter, så måste enligt kollegiets
åsikt denna stympning, så snart den utfördes för lyx- eller modeändamål,
betecknas såsom uppenbar grymhet. Genom Svea hovrätts laga kraftvunna
utslag den 6 maj 1904, vilket i betraktande av att djurplågeriförseelser i
regeln icke numera bleve föremål för Kungl. Maj:ts högsta domstols prövning,
torde få betraktas såsom prejudikat, vore det fastslaget, att avklippning
av svanstången på hästen med därpå följande bränning av det färska
såret vore jämlikt 18 kap. 16 § strafflagen uppenbar grymhet mot djur.
Det funnes emellertid fall, då en kupering måste anses vara icke blott
berättigad utan t. o. m. rent nödvändig, såsom vid vissa skador eller sjukdomar
å svansen, t. ex. svulster, ävensom å hästar, som hade ovanan att
»taga tömmen» med svansen o. s. v.
Häradsrätten hade även anhållit, att lärarekollegiet ville avgiva utlåtande,
huruvida svanskuperingen betingades av något, utöver den enskildes
vinstsynpunkt stående, allmänt intresse, såsom främjandet av den svenska
hästaveln eller dylikt. Beträffande detta spörsmål anförde lärarekollegiet:
Inom vissa hästraser, särskilt den belgiska och därmed besläktade raser,
företoges operationen mycket allmänt, och vore orsaken härtill att söka
däruti, att den hos dessa raser i allmänhet starkt utvecklade kors- och
lår muskulaturen efter kuperingen framträdde bättre, så att bakdelen därigenom
syntes kraftigare utvecklad. Följden av detta mod hade blivit, att
kännare av nämnda hästraser så vant sig vid det utseende, som hästen i
15
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.
tf
kuperat tillstånd företedde, att man vid bedömandet av sådana hästar,
egendomligt nog, syntes hava svårt att även med bästa vilja abstrahera
därifrån, och det kunde därför hända, att om två i övrigt fullkomligt lika
ardennerhästar framfördes till bedömande vid premiering, försäljning o. s. v.,
och den enes svans vore kuperad, den andres icke, den förre tillerkändes
företrädet. En svensk uppfödare av ardennerhästar kunde således, ur enskild
vinstsynpunkt sett, vid konkurrens med importörer av dylika djur
befinna sig i en ogynnsam ställning, om han icke följde det gängse modet
och kuperade sina avelsdjur. Genom förbud mot kupering och genom importförbud
för kuperade avelsdjur skulle ju inom få år inom vårt land
uppfödda ardennerhästar komma till sin fulla rätt ur konkurrenssynpunkt
sett. Då landet likväl för närvarande svårligen kunde helt undvara import av
utländskt avelsmateriel, kunde därför ett dylikt förbud lätt medföra skada
för vår ardenneravel genom att i realiteten verka därhän, att importen av
avelsmateriel därigenom så gott som helt och hållet avstängdes.
Det torde vidare vara påtagligt, att så länge man i utlandet fasthölle
vid kuperingen av ifrågavarande hästar, ovannämnda restriktioner skulle
valla svårigheter vid export av i Sverige födda avelsdjur av belgisk ras
till länder, där modet med kupering bibehölles.
Då enligt kollegiets åsikt denna import och export tills vidare icke
utan olägenhet torde kunna undvaras, och då således ett, utöver den enskildes
vinstsynpunkt stående, allmänt intresse syntes föreligga, finge kollegiet,
utan att därmed hava uttalat sitt gillande av svanskuperingen för
lyx- eller modeändamål, framhålla, att kuperingen ur hästavelssynpunkt
tyvärr måste tillerkännas en viss praktisk betydelse, vilket vid tillmätande
av straffsatsen för ett begånget djurplågeri torde kunna tjäna såsom förmildrande
omständighet.
Professorerna J. P. Lundgren och E. T. Nyström yttrade i avvikande
mening: I den av kollegiets majoritet uttalade åsikten, att kuperingen av
ardennerhästar, avsedda till avel, för närvarande ur hästavelssynpunkt måste
tillerkännas en viss praktisk betydelse instämde Lundgren och Nyström till
fullo. Vad åter beträffade besvarandet av frågan huruvida kuperingen
kunde anses medföra något lidande av den svårare art, att det kunde betraktas
såsom uppenbar grymhet mot djuren, vore Lundgren och Nyström
däremot av annan mening än kollegiets övriga ledamöter, i det Lundgren
och Nyström ansåge, att operationen i fråga, ehuru den onekligen medförde
en viss grad av smärta och även förorsakade hästen den olägenheten,
att han härigenom hade svårare att värja sig mot flugor och vissa andra
16
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.
M
insekter, dock icke förorsakade något lidande av den svårare art, att den
kunde betraktas såsom uppenbar grymhet mot djuret. Det skulle också enligt
Lundgrens och Nyströms mening kunna leda till betänkliga konsekvenser
för husdjursskötselns praktiska bedrivande, om ett i fullt lovligt syfte företaget
ingrepp, som icke förorsakade djuret större lidande än en hel del
andra åtgärder, som för husdjurens rätta utnyttjande vore brukliga och nödvändiga,
skulle komma att stämplas såsom straffbart djurplågeri.
Stuteriöver- Stuteriverstyrelsen, som i anledning av stamboksföreningens framställ
styrelsen.
avgivit utlåtande, bär i likhet med lärarekollegiet vid veterinärhög
skolan
såsom sin mening uttalat, att kupering av svansarna å avelsdjur av
ardennerras hade visst berättigande och vore av ganska stor ekonomisk be
ty delse, särskilt i fråga om djur, som skulle säljas till export och alltså
måste möta konkurrens med hästar från andra länder. Detsamma gällde
även i vissa fall beträffande s. k. lyxhästar av ädelt slag.
Om genom kuperingen, såsom sig borde, borttoges endast omkring en
tredjedel av svanstången och operationen utfördes av sakkunnig person,
torde den smärta, som vore förenad med kuperingen, och de olägenheter
densamma medförde för hästen, icke vara av sådan art, att åtgärden kunde
betecknas såsom straffbart djurplågeri. Annorlunda tedde sig emellertid
kuperingen, om densamma utfördes så att större delen av svanstången borttoges
under rå och hårdhänt behandling utan lämpliga instrument samt
utan praktiskt syftemål. Styrelsen ville emellertid framhålla, att förutom
de ej så sällsynta, av lärarekollegiet vid veterinärhögskolan omnämnda fall
av svulster å svanstången samt hästens ovana att »taga töm» o. s. v.,
som kunde göra det nödvändigt att företaga kupering, även en del andra
specialfall förekomme, då det kunde anses berättigat att låta verkställa
svanskupering.
Departe- Att åt det ifrågavarande lagrummet bör givas en sådan avfattning att
mentschefen. därunder även komma fall, angående vilkas hänförande till djurplågeri för
närvarande råder tveksamhet, finner jag mig böra förorda. Såsom djurplågeri
bör anses varje handling, som kan betecknas som misshandel av ett djur,
således varje handling, som tillskyndar djur lidande av ej alltför obetydlig
beskaffenhet och icke varit av omständigheterna påkallad. Under begreppet
djurplågeri skulle alltså icke falla varje hård behandling av ett djur. Tillskyndas
djur smärta i praktiskt syfte, såsom t. ex. vid aga, och är behandlingen
ej svårare än omständigheterna påkalla, kan djurplågeri ej anses föreligga.
17
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.
Förut hava berörts de svårigheter, som möta, att giva det ifrågavarande
lagrummet en tillfredsställande avfattning. Vid övervägande av olika förslag,
som i sådant avseende förelagts mig, har jag funnit mig kunna förorda,
att detsamma gives en lydelse utformad med ledning av ordalagen
i 1 § av den danska lagen den 17 maj 1916 om skydd för djur. Denna
paragraf innehåller att den, som misshandlar djur eller genom överansträngning,
vanvård eller på annat sätt behandlar djur oförsvarligt, straffas med
böter från tjugu till fyratusen kronor eller fängelse. Enligt den avfattning,
jag vill® förorda, skulle för djurplågeri straffas den, som gjorde sig
skyldig till oförsvarlig misshandel eller överansträngning av djur eller
genom vanvård tillfogade djur lidande. Jag vill nu närmare redogöra för
grunderna för detta förslag.
De i den danska lagen använda begreppen misshandel, överansträngning
och vanvård synas mig väl ägnade att läggas till grund för beskrivningen
av djurplågerihandlingen. Beträffande misshandel ligger visserligen
den invändningen nära, att uttrycket icke kan erhålla samma innebörd
som i bestämmelserna om misshandel av människor i 14 kap. strafflagen.
Den olikhet i detta avseende, som påkallas av beskaffenheten hos det misshandlade
objektet, torde dock icke vålla olägenhet. Strafflagen innehåller
redan nu i 11 kap. 4 § en bestämmelse om misshandel av lik, där nämnda
uttryck äger en betydelse, som avviker från 14 kapitlets misshandelsbegrepp.
I jämförelse med detta begrepp kan misshandel av djur icke
anses omfatta sådana ingrepp i integriteten, som äro säregna för den mänskliga
konstitutionen, utan hänför sig blott till ett tillfogande av smärta eller
lidande i mera primitiv mening. Med denna tolkning synes uttrycket väl
ägnat att ingå i brottsbeskrivningen. Det har också i främmande lagstiftning
vunnit allmän användning.
Däremot vill det synas som om uttrycket i den danska lagen: »behandla
djur oförsvarligt» skulle vara allt för obestämt för att läggas till
grund för eu straffbestämmelse. Då »oförsvarligt» endast betyder, att
handlingen icke kan försvaras på grund av särskilda intressen, som påkalla
dess företagande, komme handlingens beskrivning såsom »behandling
av djur» uppenbarligen att förläna brottet eu alltför vidsträckt omfattning.
Oförsvarlig behandling kan sägas föreligga t. ex. då djur utsättes för fara
att bliva skadat, även om skada icke sker; då djur användes för otuktig!
bruk utan att tillfogas lidande; då remontryttaren genom olämplig inridning
gör hästen skrämd och orolig för framtiden o. s. v. Formuleringen i den
danska lagen har även övergivits i professor Carl Torps år 1917 offentligBihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 6 käft. (Nr G). 3
18 Kungl. Maj.ts Proposition, Nr 6.
gjorda förslag till strafflag, enär densamma ansetts alltför vittgående och
obestämd.
För min del anser jag ordsammanställningen »misshandla», »överanstränga»
och »vanvårda» ägnad att uttömmande beskriva djurplågerihandlingen.
En överblick över främmande lagstiftningar utvisar, att knappast
någon särskilt uppmärksammad handlingstyp faller utanför den gräns,
som vinnes med denna beskrivning. Visserligen erbjuda de förhållanden,
som stå i samband med slakt, vissa svårigheter. Då avlivandet i och för
sig icke kan straffas, måste för detta ändamål nödiga ingrepp tillåtas.
Men kan ingreppet enligt vanlig praktisk åskådning icke betraktas såsom
erforderligt medel för avlivandet, synes detsamma kunna och böra erhålla
självständig betydelse och enligt vanliga regler bedömas såsom tillfogande
av lidande, d. v. s. »misshandel». Ett annat viktigt fall är onödigt pinsam
behandling vid transport. I allt huvudsakligt torde dock sådana handlingar
kunna hänföras till »vanvård» (t. ex. olämpligt sammanpackande,
underlåtenhet att sörja för föda o. s. v.), där de ej rentav antaga karaktären
av misshandel.
En ytterligare begränsning av handlingstypen vid djurplågeri kan
tänkas genomförd på grundval av en gradering utav hithörande handlingar.
Straffet kan t. ex. inskränkas till åtgärder av »svår», »grov», »brutal»
beskaffenhet. Den nu gällande bestämmelsen i 18 kap. 16 § visar en
jämförelsevis snäv gränsdragning i denna riktning, då där förutsättes
»uppenbar grymhet». I allmänhet äro dock beskrivningarna å brottet mera
omfattande. Såsom ett exempel från senaste tid kan anföras formuleringen
i professor Torps ovannämnda förslag år 1917: »den, som gör sig skyldig
till grov misshandel, överansträngning eller vanvård av djur».
Det ligger emellertid i sakens natur, att eu gradering av handlingen
icke kan genomföras med något större mått av skärpa, och det förtjänar
därför att undersökas, om icke en begränsning av detta slag kunde alldeles
bortfalla. I själva verket synes både misshandel och överansträngning
kunna kriminaliseras utan att behov av gradering gör sig gällande. Misshandel
av djur innebär, på grund av vanligen föreliggande grövre konstitution
hos objektet, i allmänhet, som jag förut framhållit, ett mera avsevärt
ingrepp än som förutsättes för misshandel av människor. Även överansträngning
innebär redan i och för sig en gradering i förhållande till
ansträngning, vilken gör ytterligare gradering överflödig. Däremot kan
vanvård svårligen straffbeläggas utan vidare. Vill man där undvika graderingen,
kan detta endast ske genom att införa någon annan avgränsning.
19
Kungl. Maj.ts Proposition, Nr G.
Eu möjlighet härtill erbjuder det förhållandet, att vanvård äger betydelse
såsom djurplågeri endast om densamma tillfogar djuret lidande. Annan
vanvård, som t. ex. äventyrar djurets utvecklingsmöjligheter, dess högmjölknings-
eller avelsförmåga o. s. v., kommer här icke i betraktande.
Med tillämpning av denna synpunkt torde vanvårdshandlingen kunna beskrivas
såsom tillskyndande av lidande genom vanvård.
Enligt förslaget liksom enligt gällande rätt stratfas djurplågeri i förhållande
till djur i allmänhet. Visserligen erhåller straffet för överansträngning
och vanvård praktisk betydelse huvudsakligen i förhållande till husdjur
eller djur i fångenskap. Någon anledning att för dessa fall särskilt begränsa
brottsobjektet föreligger emellertid icke.
Därest misshandel, överansträngning eller vanvård av djur kriminaliseras
oberoende av graden, måste särskild uppmärksamhet ägnas åt det
förhållandet, att handlingar av detta slag ofta påkallas av legitima intressen
och på grund därav framstå såsom fullt försvarliga. Denna synpunkt kan
visserligen icke lämnas alldeles åsido ens beträffande misshandel, överansträngning
eller vanvård av högre grad, men den erhåller en vida mer ingripande
betydelse, därest även handlingar av ringare vikt inrymmas under
dj urplågeribegreppet.
En positiv reglering helt eller delvis av hithörande intressekollisioner
är varken genomförbar eller erforderlig. På många områden kan hänvisas
till vissa vedertagna grundsatser om vad som vid behandling av djur är tilllåtet
eller icke. Men även i andra fall torde det icke vara förenat med alltför
stor vansklighet att avgöra, vad som med nuvarande kulturståndpunkt och
samhällsåskådning skall anses befogat eller obefogat. Så t. ex. måste, som jag
förut antytt, aga inom de gränser, som betingas av vanligen förekommande uppfostringsmetoder,
anses tillåten. Kupering av hästsvansar för tillgodoseende
av blotta lyx- eller modehänsyn är obefogad, men åtgärden kan bliva befogad
i den mån den fortfarande uppbäres av ett allmänt avelsintresse.
Det blir rättstillämpningens uppgift att här anpassa sig till åskådningen i
livet självt. Naturligen förutsättes därjämte, att ingreppet sker med all
den hänsyn till djuret, som praktiskt möjliggöres av nutida tekniska hjälpmedel.
— Det speciella djurskyddsintresset har i detta och andra liknande
fall tillfälle att på den allmänna övertygelsens väg medelbart inverka på
rättstillämpningen.
Att intressekollisionerna icke regleras i lagen utesluter dock icke att
en allmän erinran om kollisionsfallen kan upptagas därstädes. I verkligheten
spela de en så framträdande roll, att en sådan erinran, som i sak
är obehövlig, måhända kan försvara sin plats. Det i förslaget använda
20
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.
uttrycket »oförsvarlig» synes lämpa sig för ändamålet bättre än det i utländsk
rätt vanligen förekommande uttrycket »onödig», vilket leder tanken
mera till frånvaron över huvud av ett motstående intresse än till en
avvägning mellan intressena å ömse sidor.
Den ifrågavarande förutsättningen bör emellertid med samma skäl
anknytas till samtliga handlingstyper i lagbudet, dock med undantag beträffande
vanvård, vilket uttryck efter vanlig uppfattning i sig inbegriper
något oförsvarligt.
Yad särskilt angår vivisektion såsom medel för vetenskaplig forskning
eller undervisning, uppställas i främmande rätt stundom särskilda garantier
mot djurplågeri. Det fordras t. ex. tillåtelse av eller åtminstone anmälan
till myndighet, som därigenom beredes tillfälle att utöva kontroll.
Eller bedömes vivisektion, som företages vid offentliga institutioner, enligt
vanliga regler, under det att annan vivisektion underkastas begränsningar
av nyssnämnda slag. Erfarenheten i vårt land torde icke hava ådagalagt
behov av särskilda föreskrifter i detta ämne.
Då den föreslagna bestämmelsen skall infogas i nu gällande strafflag,
torde det redan av denna anledning icke kunna ifrågakomma att straffa
annat än uppsåtligt djurplågeri. Att särskilt omnämna uppsåtet i brottsbeskrivningen
synes icke erforderligt.
Motion vid
1915 års
riksdag.
I detta sammanhang ber jag få anmäla även ett annat ärende:
Uti en vid 1915 års riksdag inom första kammaren väckt motion,
nr 28, har motionären hemställt, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj.t låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring av eller tillägg till 18 kap. 16 §
strafflagen, att polismyndighet, under förbehåll, som trygga mot övergrepp,
må lämnas befogenhet att vid fall av fortfarande grymhet mot och misshandel
av djur, varvid rättelse ej genom lämpor eller i den ordning lagen
nu föreskriver vinnes, på ägarens bekostnad taga vård om sådant djur och
i värsta fall låta nedslakta det».
I motionen anföres bland annat:
Personer, som av tanklöshet eller dåligt föredöme förleddes till grymhet
mot djur, korrigerades lätt. Och i svårare fall torde straffhotet i 18
kap. 16 § strafflagen verka tillräckligt avskräckande från att upprepa
brottet. Men råa naturer toge sällan rättelse eller avskräcktes. Då sinnet
runne till eller rusdryckerna spelade in, trotsade de och framhärdade
i sina dåliga handlingar. I regeln vore djurplågare också människoplågare
21
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.
och såsom sådana fruktade och bleve därför länge lämnade oantastade vid
sitt djurplågeri. Bleve de tilltalade, behövde de endast i det längsta hålla
sig undan eller under rättegången anlita de många utvägar, som stode
öppna att draga ut på målet, för att särskilt på landsbygden långa tider
kunna utöva djurplågeriet. Ja, stratfet avskräckte dem icke ens från att
fortsätta. Under tiden vore djuren ohjälpligt hemfallna åt sina plågoandar,
tills i bästa fall döden befriade dem.
Lagutskottet anförde i avgivet utlåtande, nr 52, bland annat:
Enligt vad motionären erinrat, hade vid tidigare tillfällen, nämligen
åren 1896 och 1898, denna fråga motionsvis lagts under riksdagens övervägande
i samband med andra spörsmål rörande effektivare djurskydd.
Motionerna avstyrktes av lagutskottet, men ett yrkande i ifrågavarande
riktning blev det sistnämnda året bifallet av andra kammaren och hade
jämväl i första kammaren förespråkare.
Sedan dess hade denna fråga vilat. Då den genom förevarande motion
ånyo bragtes under riksdagens prövning, ville det synas utskottet som om
densamma under de förflutna decenniernas lopp finge anses hava kommit
i viss mån i ett annat läge. Under inflytande av såväl skärpningar av
straffsatsen i 18 kap. 16 § strafflagen som den allmänna rättskänslans
gradvis stegrade reaktion mot en grym behandling av djuren, hade
man i rättstillämpningen kommit att finna sig befogad till en vidsträcktare
tolkning av uttrycket »uppenbar grymhet» i lagrummet än tidigare
torde varit fallet. Sålunda torde man .numera vara ense om att
straff för djurplågeri borde ådömas icke blott den som av lust att tillfoga
lidande eller av rått övermod förövade egentlig misshandel mot djur genom
prygling, stympning o. s. v.; utan till dylikt straff ansåges jämväl den
hemfalla, som av grov likgiltighet eller långt driven snikenhet lämnade
sina djur utan nödig föda eller vård, eller som utan nödtvång tillfogade
dem lidande genom överdrivna ansträngningar eller genom underlåten behörig
hänsyn till sår eller sjukdom, varmed djuret vore behäftat.
Men just i fråga om vissa grövre fall av dessa sistnämnda slag av
djurplågeri syntes det icke kunna förnekas, att den skyldiges befordrande
till laga näpst icke vore till fyllest för att tillfredsställa det sedliga medvetandet.
I fråga om en akut djurplågande handling eller ett snart övergående
grymt behandlingssätt över huvud vore tydligen intet annat medel
än straff påkallat, utöver den befogenhet, som utan behov av lagstadgande
givetvis tillkomme i första hand polismyndighet och under vissa omstän
-
Lagiitskottet.
22
Kung!. Maj.ts Proposition, Nr (i.
digheter eu var enskild att ingripa till avstyrande av ett pågående ofog.
Men annorlunda ställde sig saken i fråga om ett fortfarande lidande, som
tillfogades djuren genom en alltjämt fortsatt vanvård eller överansträngning.
Å ena sidan kunde rättskänslan icke finna sig tillfredsställd med
den förväntan, att den skyldige i sinom tid, måhända efter en länge utdragen
rättegång, skulle erhålla sitt vederbörliga straff, om emellertid, trots
tillsägelse, trots väckt ansvarstalan, djurens vanvård oförändrad bestode. Och
onekligen förekomme fall, om ock lyckligtvis sällan, där en trilska eller slö
likgiltighet förelåge, som icke läte sig brytas genom åtal, knappast genom
straffdom. Å andra sidan vore en avstyrande åtgärd i dessa fal! en vida
allvarsammare sak, enär dels ett verkligt och varaktigt besittningsingrepp
kunde bliva av nöden, dels utväg kunde saknas att bestrida de med omhändertagande
och vård förenade kostnaderna. Man kunde alltså icke förvåna
sig över, om, såsom motionären givit exempel på, polismyndighet
funne sig i saknad av lagstöd icke äga befogenhet till ett dylikt ingripande.
Utskottet funne alltså motionens syfte behjärtansvärt. Det finge emellertid
ingalunda förbises, att ett realiserande av detta syfte vore förenat
med avsevärda svårigheter, som i allt fall bjöde att man här framginge
med synnerlig försiktighet. Motionären hade själv betonat att han insåge,
att den ifrågasatta befogenheten till ingripande måste kringgärdas med betryggande
garantier. Skulle emellertid syftet i tillfredsställande mån uppnås,
kunde dessa garantier icke lämpligen sökas i ett domstolens beslut,
avkunnat i samband med straffdomen i själva djurplågerimålet. Särskilt
på landsbygden, med den omgång, varmed rättegångssättet där esomoftast
vore förenat, koinme den nödiga åtgärden i så fåll gärna att vidtagas
först då det vore för sent. Mot att lägga bestämmanderätten i de underordnade
polismyndigheternas hand kunde anföras, att uppfattningen om
vad som vore att betrakta som verkligt djurplågeri växlade högst betydligt
hos olika funktionärer; och även om man fordrade tillstyrkande utlåtande
från distriktsveterinär, kvarstode alltjämt, att även hos dessa tjänstemän
åskådningarna i frågan skiftade efter sinnesart och betraktelsesätt i hög grad.
Med hänsyn härtill kunde ifrågasättas att lägga avgöranderätten hos länets
högsta polismyndighet, Konungens befallningshavande. Men i så fall torde
antingen förfarandet bliva förenat med alltför stor omgång och tidsutdräkt,
eller ock komme beslutet i själva verket att stödja sig på den underordnades
ingångna rapport. Det torde därför i regel vara att föredraga,
att den underordnade myndigheten finge själv fatta sitt beslut på eget ansvar.
Funne man sig böra stanna vid en sådan utväg, vore det emellertid
23
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr (i.
desto mera av nöden att skapa garantier mot missgrepp. Inträffande
dylika missgrepp skulle nämligen icke blott kännas synnerligen kränkande
för dem som därav drabbades, utan ock vara ägnade att bringa djurskyddssaken
i misskredit. Först och främst torde sålunda befogenheten till
åtgärd, som innebure ett ej blott helt tillfälligt skiljande från besittningen
eller som medförde kostnader, avsedda att i sista hand drabba djurets innehavare,
böra starkt begränsas till uppenbara fall av grovt djurplågeri.
Och vidare torde behörigheten av den vidtagna åtgärden om möjligt med
det snaraste bringas under domstols prövning, utan att djurets ägare behövde
vidtaga särskild anstalt härför. För sådant ändamål syntes befogenheten
till ingrepp av här åsyftade art lämpligen kunna bindas vid förutsättningen,
att den mot vilken detsamma riktades redan blivit delgiven
stämning med ansvarsyrkande för djurplågeriet, eller att han åtminstone
blivit för sådan stämnings delgivning sökt. Domstolen skulle sedan tillkomma
att, på vilket stadium av målet anledning därtill förekomme, upptaga
till prövning frågan om åtgärdens bestånd, samt att i slutliga utslaget
avgöra om uppkomna kostnader borde bäras av den tilltalade eller
av den som företagit åtgärden eller ock stanna å statsverket.
Med nu givna antydningar ville utskottet självfallet icke göra anspråk
på att hava givit någon slutgiltig lösning av förevarande spörsmål, utan
endast ett första bidrag till dess utredning. Att en dylik utredning komme
till stånd, funne sig emellertid utskottet böra förorda. Slutligen finge
anmärkas, att om lagbestämmelser i frågan utarbetades, desamma icke på
sätt motionären ifrågasatt, lämpligen kunde inarbetas i eller såsom tillägg
fogas till 1.8 kap. 16 § strafflagen.
På grund av det anförda har utskottet hemställt, att riksdagen i anledning
av den ifrågavarande motionen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga i övervägande huruvida, i vilken
omfattning och på vad sätt, i fall av svårartat fortfarande djurplågeri
genom vanvård eller annan uppenbar grymhet, offentlig myndighet kunde
tilläggas befogenhet att, där ej rättelse annorledes kunde vinnas, ombesörja
djurets vårdande eller befrielse från dess lidande, samt därefter för riksdagen
framlägga de förslag, vartill sådant övervägande kunde föranleda.
Denna hemställan bifölls av riksdagen, varom till Kungl. Maj:t avläts
skrivelse den 27 maj 1915, nr 208.
Genom remiss den 2 juli 1915 anbefalldes samtliga länsstyrelser att,
efter att i den omfattning, som prövades lämplig, hava inhämtat yttranden
Riksdagen.
Retniti.
Avgivna
yttranden.
24 Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.
från vederbörande polismyndigheter och länsveterinärer, avgiva utlåtande i
anledning av riksdagens nyssberörda framställning.
Utlåtanden hava därefter inkommit från överståthållarämbetet och
samtliga länsstyrelser. Med dessa utlåtanden har överlämnats ett stort
antal yttranden från magistrater, kronofogdar, länsmän, poliskamrar, läns-,
distrikts- och stadsveterinärer med flera myndigheter.
I de avgivna yttrandena med undantag för dem från magistraterna i
Yisby och Trälleborg, stadsstyrelsen i Djursholm, kronofogdarna i Torna
och Bara härads fögderi och Göteborgs fögderi samt länsmännen i Södra Möre
härads norra distrikt, Allbo härads södra distrikt och Stångenäs härad samt
ett fåtal yttranden av mera odeciderat innehåll har den ifrågasatta lagstiftningen
tillstyrkts; i ett stort antal av utlåtandena har därvid lagstiftningen
betecknats såsom synnerligen välbehövlig och av behovet påkallad.
Stadsstyrelsen i Djursholm har förklarat, att förhållandena i staden
icke påkallade den ifrågasatta lagstiftningen. Med tanke på de svårigheter
vid tillämpningen, som skulle komma att möta, därest lagändringskedde
i det angivna syftet, hava magistraten i Yisby och länsmannen i
Södra Möre härads norra distrikt motsatt sig lagstiftningen i fråga. Magistraten
i Trälleborg, som finner det betänkligt att lägga så stor diskretionär
befogenhet i en åklagares hand, håller före, att hithörande förhållanden
lämpligen regleras inom ramen av nu gällande lag, eventuellt med
någon skärpning av straffsatsen. Kronofogden i Torna och Bara härads
fögderi anser, att om en sådan befogenhet att ingripa mot djurägare, som
i motionen föreslagits, lagfästes, komme följden helt visst att bliva den,
att djurägare utsattes för ett olidligt spionerande från ömsinta så kallade
djurskyddsvänners sida med ty åtföljande angivelser och polisundersökningar.
Länsmannen i Allbo härads södra distrikt anser lagstiftningen ej
erforderlig, enär enligt den erfarenhet, han från sitt distrikt ägde, vid förekommande
fall av djurplågeri genom åtal vunnits icke blott att den brottslige
blivit fälld till straff utan även att djuret befriats från sina lidanden.
Kronofogden i Göteborgs fögderi finner sig icke kunna tillstyrka lagstiftningen
i ämnet med hänsyn till dels svårigheten att konstatera om i det
särskilda fallet djurplågeri föreligger dels till den ökning i göromål, som
lagstiftningen skulle medföra för polismyndigheterna på landet. Länsmannen
i Stångenäs härad anser icke tillräckliga skäl för den ifrågasatta
lagstiftningen föreligga.
I några yttranden har framkommit, att den ifrågasatta lagstiftningen
25
Kung!. May.ts Proposition, Nr 6.
kunde vara överflödig; det vore fråga om ett brott och det kunde vid sådant
förhållande väl ej vara tvivel underkastat, att polismyndighet, trots
saknaden av direkta lagbestämmelser, ägde vidtaga erforderliga åtgärder
till förhindrande av brottets fortsatta förövande; i förtydligande syfte vore
dock lagbestämmelser önskvärda. Så har länsstyrelsen i Malmöhus län
framhållit, att tyngdpunkten i de blivande bestämmelserna ej torde vara
den att tillerkänna polismyndigheten befogenhet att ingripa mot djurplågeri,
då dylik befogenhet ej kunde med nuvarande lagstiftning frånkännas denna
myndighet, utan ligga i reglering av det förfarande, som kunde komma
till användning, och av kostnadsfrågan. Ur denna synpunkt vore det angeläget
att giva bestämmelserna sådan avfattning, att någon inskränkning ej
kunde anses ske i den polismyndigheten tillkommande rätt att ingripa vid
djurplågeri, vilken grundades å polismyndighetens allmänna uppgift att
avstyra brott.
I tillstyrkande utlåtanden har bland annat framhållits:
Vid vissa svårare former av fortfarande djurplågeri vore den skyldiges
befordran till laga näpst icke tillfyllest för att tillfredsställa det sedliga
medvetandet. Nutida uppfattning krävde otvivelaktigt i sådana fall jämväl
ett ingripande för att hindra den skyldige från att fortsätta sitt brottsliga
beteende. Några principiella betänkligheter mot ett sådant ingripande
syntes icke kunna göras gällande, allenast nödiga garantier skapades mot
missbruk av den befogenhet, som för ändamålets vinnande måste läggas i
polismyndigheternas hand. Det förefölle som om de synpunkter, lagutskottet
i avseende härå anlagt, vore väl lämpade att läggas till grund för
en lagstiftning i ämnet. Att inarbeta de nödiga bestämmelserna i strafflagen
torde icke gärna kunna komma i fråga, utan torde erforderliga föreskrifter
böra inrymmas i särskild författning, vari jämväl det processuella
förfaringssättet närmare reglerades.
Föreskrifter i den i riksdagens skrivelse angivna riktning vore av oundgängligt
behov påkallade; det vore all anledning att förmoda, att blotta
tillvaron av lagbestämmelser i sådan syftning skulle visa sig tillräckliga
att förekomma mången vanvård och överansträngning av djur.
Om underordnad polismyndighet finge i lag bestämd rätt att själv på
eget ansvar fatta beslut om djurs skiljande från vederbörande och om nedslaktande,
borde likväl fara ej förefinnas för missgrepp. Det torde nämligen
i verkligheten bliva så, att polismyndighet endast vid ett sådant
lidande, som tillfogades djur genom en oupphörligen fortsatt och svår vanvård
eller överansträngning, komme att ingripa på dylikt sätt, ty att i
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 6 käft. (Nr (i). 4
26 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 6.
otid gorå så vore ju förenat med obehag och besvär utan åsyftade
nyttan. En tillräcklig garanti för missgrepp vore säkerligen en bestämmelse,
att åtal mot vederbörande ofördröjligen skulle ske, samt att domstolen
skulle bestämma, vem som borde ersätta uppkomna kostnaden. Finge
ej polismyndighet den ifrågasatta befogenheten, kunde allt fortfarande den,
som gjort sig skyldig till djurplågeri, utan att hinder därför kunde resas,
fortsätta djurplågeriet. Det förekomme att den, som åtalades för djurplågeri
eller dömdes för sådant, i missnöje häröver än mera misshandlade
sitt0 djur. För att kunna snabbt ingripa, där djurplågeri förekomme, vore
lämpligt, att polismyndigheten på platsen lämnades befogenhet att på egen
risk skilja djur från ägaren eller innehavaren.
Allmän åklagare borde äga att, efter inhämtande för varje särskilt
fall av länsveterinärens utlåtande, från ägarens eller innehavarens vård
avskilja det eller de genom hans förvållande lidande djuren samt antingen
ombesörja att desamma förflyttades till någon närbelägen gård för erhållande
av nödig skötsel och tillsyn till dess de blivit fullt återställda eller,
om detta ej läte sig göra, anställa någon lämplig person för djurens vårdande
på platsen. För övrigt borde allmän åklagare tillerkännas befogenhet
att efter vederbörande veterinärs hörande vidtaga de åtgärder, som vid
varje särskilt fall av djurplågeri kunde av omständigheterna påkallas.
Någon olägenhet av att låta lägre polisfunktionärer ingripa syntes ej
böra befaras. Såsom eu olägenhet skulle snarare kunna betraktas, om i
ett fall av djurplågeri en polisman, som givit tillsägelse om rättelse men
möttes av vägran att efterkomma tillsägelsen, ej skulle äga, om lian eljest
kunde det, ställa saken till rätta. Det syntes önskvärt, att medgivande
till ingripande från polismyndighetens sida utsträcktes även till lindrigare
fall av djurplågeri. Därest för ingripande av polismyndigheten uppställdes
fordran på uppenbara fall av grovt djurplågeri, torde polismannen i de
flesta fall komma att vägra åtgärd, enär graden av djurplågeri kunde av
domstol bedömas på annat sätt än enligt polismannens uppfattning.
Enär fall kunde inträffa, då särskild skyndsamhet vore av nöden för
att vinna det avsedda ändamålet eller djurets befriande från lidande, exempelvis
då djurplågeri förövades av kringresande lösa personer, borde polismyndigheten
erhålla befogenhet att, utan att inhämta överordnad myndighets
beslut, skilja djuret från innehavaren, där så vore nödvändigt.
I allmänhet har framhållits, att åtgärd enligt lagen ej skulle få vidtagas,
förrän yttrande av veterinär inhämtats. I några yttranden har emellertid
anförts, att om i särskilt trängande fall besiktning av veterinär icke
27
Kung!. Maj:ts Proposition, Nr 6.
kunde medhinnas, polismyndigheten skulle äga rätt att omedelbart ingripa,
men borde i så fall ingripandet äga rum i närvaro av tvä ojäviga vittnen
(två i lantbruk kunniga män, två nämndemän eller andra trovärdiga män,
två i djurskötsel sakkunniga män, två sakkunniga och omdömesgilla personer,
ledamot av hälsovårdsnämnd eller kommunalnämnd, ojävigt vittne),
på det att tillförlitlig utredning om åtgärdens rättmätighet sedermera skulle
kunna förebringas.
Även om för åtgärds vidtagande i allmänhet uppställdes fordran på
intyg av veterinär, torde, då fråga vore om vanvård, sådant intyg ej ovillkorligen
fordras, utan borde i dylikt fäll intyg av annan person med insikt
i husdjursskötselns allmänna grunder kunna accepteras.
Det torde böra föreskrivas, att åtal vid domstol skulle anhängiggöras
inom viss kort tid efter det inskridandet ägt rum, vid äventyr att vidtagna
åtgärder eljest förfölle.
Då ändamålet med de föreslagna lagbestämmelserna vore att åstadkomma
ett omedelbart avbrott i djurplågeriet, borde det vara tillräckligt,
att den skyldige blivit sökt med stämning, (lä dess fullständiga delgivning
i särskilda fall kunde vara förenad med tidsutdräkt.
Det borde tillkomma domstolen, att, pa vilket stadium av målet anledning
därtill förekomme, upptaga till prövning frågan om vidtagen åtgärds
bestånd samt att i slutligt utslag därefter avgöra, om uppkomna kostnader
borde bäras av den tilltalade eller av den, som föranlett åtgärden, eller
stanna å statsverket.
De kostnader, som föranleddes av den ifrågavarande lagstiftningen,
borde förskjutas av allmänna medel, enär i annat fall kunde inträffa, att
polismyndigheten finge vidkännas desamma.
Det torde böra föreskrivas, att där kostnad för ett omhändertaget djurs
vård ej stode i rimlig proportion till värdet av djuret, detsamma finge försäljas
i den ordning, som vore föreskriven i fråga om utmätt lös egendom.
Uttryckliga stadganden om åklagarens rätt att för kostnadens täckande
försälja det dödade eller vårdade djuret ävensom om huru denna försäljning
skulle ske, vore erforderliga.
Därest djurplågeri skett av djurets ägare eller med hans vetskap, borde
djuret anses förbrutet samt tillfalla djurskyddsförening eller annan.
I omhändertaget djur borde åtnjutas pant- eller retentionsrätt för uppkomna
kostnader med förbehåll för annan tillkommande bättre rätt av dylik
beskaffenhet.
Då det kunde ifrågasättas, huruvida alla personer, tillhörande de under -
28
Kungi. Majds Proposition, Nr 6.
ordnade polismyndigheterna, kunde anses äga nödig urskilning vid avgörande
av frågan, om inskridande av ifrågavarande beskaffenhet vore påkallat,
borde den föreslagna rätten allenast medgivas länsmän, stadsfiskaler
och poliskommissarie!- samt högre polismyndigheter.
De myndigheter, som skulle erhålla befogenhet enligt lagen, torde
vara magistrater, landsfogdar, landsfiskaler och polisuppsyningsman (poliskommissarier)
i köpingarna. Det skulle icke vara lämpligt att koncentrera
denna befogenhet hos länsstyrelserna, emedan därigenom en ofta avsevärd
omgång skulle utan verkligt behov åstadkommas. Ihågkommas måste ock
att den, som hade rätt att inmana personer i häkte, väl ock kunde utöva
befogenhet att beordra omhändertagande av skadade djur.
Av de inkomna utlåtandena framgår, att man i ganska stor utsträck
ning utan stöd av lag meddelat förbud för sjuka djurs användande intill
deras tillfrisknande eller skilt vanvårdade eller eljest misshandlade djur
från deras ägare. Då vederbörande fällts till ansvar för djurplågeri, synes
även ersättningsskyldighet för de belopp, som av polismyndighet bevisligen
utgivits för djurets omhändertagande och vårdande, av domstolen ålagts
svaranden. I detta sammanhang må återgivas följande yttrande av länsstyrelsen
i Norrbottens län: Flertalet allmänna åklagare inom länet hade
uttalat, att för dem emellanåt så upprörande förhållanden förelegat att de
icke tvekat att vid sidan av gällande lag — med risk att själva bliva
dömda till ansvar och skadestånd — omedelbart ingripa genom att skilja
det pinade djuret från dess innehavare och ombesörja dess nedslaktande.
Länsmännens ekonomiska villkor vore i allmänhet ej lysande, och man
kunde därför vara förvissad, att dylika åtgärder ej vidtagits utan att verkligt
tvingande moraliska skäl förelegat. Man torde också utan tvekan kunna
påstå, att då veterligen vederbörande djurplågare icke haft panna att klaga
över de »övergrepp», vartill länsmännen i dessa fall gjort sig skyldiga, de
underlåtit detta därför att de vetat med sig, att det allmänna rättsmedvetandet
även på håll, där det uti här ifrågavarande avseende i allmänhet
icke vore så särdeles vaket, inför det extrema fallet skulle reagerat till
polismyndighetens fördel.
I underdånig skrivelse den 3 december 1917 har styrelsen för de
svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund hemställt, att Kungl. Maj:t
måtte vid förevarande ärendes avgörande taga följande önskemål i övervägande
:
att underordnad polismyndighet måtte lämnas befogenhet att direkt
ingripa mot fortvarande eller upprepat djurplågeri och att det sålunda
29
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.
icke måtte stadgas skyldighet för sådan polismyndighet vare sig att inhämta
överordnad myndighets direktiv eller att införskaffa veterinärs- eller vittnesintyg,
innan misshandlade djur kunde skiljas från deras ägare;
att polismyndigheten bereddes tillfälle att utan kostnad för sig i tveksamma
fall anlita veterinär och att nödiga, av statsverket förskotterade
medel ställdes till hans förfogande för djurens vårdande; samt
att lagen måtte omfatta uppenbara fall av fortvarande eller upprepat
djurplågeri genom vanvård eller annan misshandel.
Såsom förut nämnts har den ifrågasatta lagstiftningen förordats från ett Departeflertal
håll. Även jag finner en lagstiftning på området böra komma till
stånd. En sådan bör dock, såsom ock riksdagen förutsatt, avse allenast
svårare fall av djurplågeri. Beträffande lindrigare fall av sådant brott synes
en lagstiftning så mycket mindre påkallad som det redan med gällande bestämmelser
lärer tillkomma polismyndighet att vidtaga de åtgärder, som kunna
erfordras till förhindrande av fortsatt sådan förseelse. Med sådan myndighets
förpliktelse att förhindra brotts begående lärer få anses följa rätt att
vidtaga ej alltför vittgående inskridanden i enskild rätt, där sådant erfordras
för nyssberörda syftes vinnande. I de fall åter, som i den förevarande
lagstiftningen avses, skulle ofta i enskild rätt ganska ingripande åtgärder
förekomma, nämligen djurs mera stadigvarande skiljande från deras ägare
eller djurs avlivande. Då det måste anses tvivel underkastat, om så vidsträckt
rätt nu tillkommer polismyndighet, samt i allt fall dess närmare
reglerande är av behovet påkallat, har jag låtit inom justitiedepartementet
utarbeta förslag till bestämmelser i ämnet.»
Föredraganden redogjorde härefter för innehållet i berörda författningsförslag
samt anförde därefter:
»Lagen äger endast tillämpning i fall av svårare djurplågeri. Att
närmare angiva, när sådant skall anses föreligga, kan givetvis icke ske i
lagen, utan avgörandet därutinnan måste anförtros dem, som skola tillämpa
lagen. Genom bestämmelserna om förfaringssättet vid ingripande enligt
lagen torde garantier vunnits mot förhastade eller eljest ej påkallade åtgärder.
Innan djuret skiljes från ägaren eller innehavaren, skall polismyndigheten
genom föreställningar och råd söka åstadkomma rättelse och först
sedan detta visat sig resultatlöst, skall polismyndigheten omhändertaga djuret.
Säkerligen kommer i många fall sådan åtgärd icke att bliva erforderlig, då
vederbörande kunna antagas välja att följa lämnade föreskrifter framför att
30
Ktmgl. Majt:s Proposition, Nr (i.
få djuren omhändertagna. Av inkomna yttranden framgår ock, att polismyndighets
tillsägelse att på närmare angivet sätt vårda djur eller att låta
avliva djur i många fall efterkommits endast mot löfte att åtal för djurplågeri
i sådan händelse skulle utebliva.
Fordran på att veterinär skall anställa besiktning å omhändertaget
djur, innan polismyndigheten beslutar, huru med djuret skall förfaras, liar
jag ansett icke böra eftergivas. Då det emellertid understundom kan
möta svårigheter att inhämta veterinärs yttrande, innan djuret omhändertages,
har medgivits, att tillkallandet av veterinär jämväl kan få äga rum
omedelbart efter djurets skiljande från innehavaren.
Att besittningsingreppet ej bör vara varaktigare än omständigheterna
kräva, torde utan vidare vara klart. Omhändertaget djur bör alltså återställas,
så snart detta kan ske utan risk för vidare vanvård eller misshandel.
Riksdagen har i sin skrivelse ifrågasatt, att ansvarstalan för djurplågeri
borde vara väckt, innan ingripande skedde. Då uppställande av
en sådan fordran understundom skulle vara hinderlig för lagens syfte, har
i stället föreslagits, att åtal ofördröjligen skall anhängiggöras mot den, gent
emot vilken åtgärd enligt lagen vidtagits.
Rättsskipningen på landsbygden är, som bekant, i allmänhet förhållandevis
långsam, och ganska stora ekonomiska intressen kunna genom ett
ovist inskridande äventyras. Det synes därför böra stå den, mot vilken
talan väckts, öppet att, därest målet ej förekommer vid domstolen inom
viss kortare tid, i förslaget bestämd till fjorton dagar efter av polismyndigheten
meddelat beslut om djurets behandling, få lämpligheten av polismyndighetens
inskridande prövad av vederbörande länsstyrelse. Denna
myndighets beslut i ämnet gäller givetvis endast tillsvidare och i avbidan
på domstolens avgörande.
Att prövning av länsstyrelse ej kan påkallas, då djur avlivats, lärer
väl få anses utan vidare klart. Likaså kan givetvis ej domstols prövning
av befogenheten av den vidtagna åtgärden i sådant fall sträcka sig längre
än till frågan om vem som skall gälda kostnaden.
För övriga föreslagna bestämmelser torde någon särskild motivering ej
vara erforderlig.
Då närmare bestämmelser angående utanordnande av medel till bestridande
av de kostnader, som av lagens tillämpning föranledas, böra i administrativ
ordning meddelas, samt särskilda föreskrifter även i övrigt kunna
31
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.
visa sig nödiga, har i lagen inryckts föreskrift om rätt för Kung]. Maj:t
att meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av lagen.
I ärendet har hemställts, att omhändertaget djur skulle få försäljas
till täckande av de med omhändertagandet förenade kostnader samt att för
samma kostnader pant- eller retentionsrätt borde åtnjutas i sådant djur.
Med hänsyn till föreskrifterna i förslagets 8 § har jag funnit mig icke
kunna understödja berörda förslag. Det måste nämligen antagas, att åtgärden
i de flesta fall gått åter, när domstolen träffar sitt avgörande i
kostnadsfrågan. Ej heller förslaget, att djur, som utsatts för djurplågeri,
skall förklaras förbrutet, finner jag mig kunna förorda.»
Föredraganden uppläste härefter ifrågavarande författningsförslag eller
förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen och till lag
om rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur, vilka förslag
voro av den lydelse, bilagor vid detta protokoll utvisa, samt hemställde, att
lagrådets utlåtande över förslagen måtte, för det ändamål, § 87 regeringsformen
omförmäler, inhämtas genom utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.
Ur protokollet:
(rösta Stenlund.
32
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.
Bilaga A.
Förslag
till
LAG
om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 18 kap. 16 § strafflagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:
Den, som gör sig skyldig till oförsvarlig misshandel eller överansträngning
av djur eller genom vanvård tillfogar djur lidande, straffes
för djurplågeri med böter. År djurplågeriet av svår beskaffenhet; må till
fängelse i högst sex månader dömas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1921.
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.
33
Bilaga B.
Rörslag
till
LAG
om rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Är djur utsatt för djurplågeri av svår beskaffenhet, och sker ej på
tillsägelse av polismyndighet rättelse, äge polismyndigheten att i den ordning,
här nedan stadgas, omhändertaga djuret samt, där sådant finnes av omständigheterna
påkallat, låta avliva det.
2 §•
Finner polismyndighet anledning föreligga till ingripande, som i 1 §
sägs, vare skyldig att, före eller omedelbart efter det åtgärd för djurs skiljande
från dess innehavare vidtages, tillkalla legitimerad veterinär för att
anställa besiktning å djuret.
Efter besiktningen* därvid protokoll skall föras, har veterinären att
avgiva yttrande angående djurets vidare behandling.
3 §•
Finner veterinären, att djuret bör avlivas, skall värdering av djuret
verkställas av veterinären och polismyndigheten samt tillkallad, i husdjursskötsel
kunnig, trovärdig person.
Jämväl vid sådan värdering skall protokoll föras.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 6 käft. (Nr 6).
5
34
Kungl. Maj:t8 Proposition, Nr 6.
4 §•
Efter det besiktning och värdering, som ovan sägs, ägt rum, skall
polismyndigheten ofördröjligen besluta, huru med djuret skall förfaras.
5 §•
Då polismyndighet vidtager åtgärd, som i 1 § omförmäles, skall polismyndigheten
ofördröjligen väcka åtal för djurplågeriet eller, där polismyndigheten
ej själv äger anhängiggöra åtal, hos allmän åklagare göra angivelse
om brottet.
Har talan om ansvar ej blivit väckt eller den brottslige med stämning
sökt inom åtta dagar från åtgärdens vidtagande, gånge den åter.
6 §•
Infaller ej dag, till vilken målet instämts, sist å fjortonde dagen
från den, polismyndigheten meddelat beslut, som i 4 § omförmäles, må
den, mot vilken talan väckts, påkalla Konungens befallningshavandes
prövning av polismyndighetens beslut.
Yad Konungens befallningshavande beslutar gånge omedelbart i verkställighet.
7 §•
Då talan om ansvar för djurplågeri anhängiggjorts, åligger domstolen
att pröva, huruvida åtgärd, som efter vad ovan sägs vidtagits, överensstämmer
med denna lag.
Yad domstolen i sådant avseende förordnar gånge i verkställighet, ändå
att beslutet överklagas.
8 §•
Ersättning till veterinär för besiktning, så ock övriga kostnader, vilka
föranledas av åtgärd, som enligt denna lag vidtages, skola förskjutas av allmänna
medel.
I slutliga utslaget i målet angående djurplågeri skall domstolen pröva,
huruvida nämnda kostnader skola till statsverket återgäldas av allmän åklagare
eller av den tilltalade. Ej må åklagaren därtill förpliktas i annat
fall än då den åtgärd, som föranlett kostnaderna, blivit av honom utan
skäl vidtagen.
35
Kung!. Maj:ts Proposition, Nr 6.
9 §•
Med polismyndighet avses i denna lag å landet landsfogde, landsfiskal,
polisuppsyningsman eller poliskommissarie samt i stad magistrat, polismästare,
stadsfiskal eller chef för detektiv polisavdelning.
10 §.
Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelar
Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1921.
36
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 6.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den
18 juni 1920.
Närvarande:
Justitieråden SKARSTEDT,
friherre LeIJONHUFVUD,
Edelstam,
Eegeringsrådet Linnér.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
13 februari 1920, hade Kungl. Maj:t förordna!, att lagrådets utlåtande
skulle för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över
upprättade förslag till
1) lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen; och
2) lag om rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av chefen för justitiedepartementets lagavdelning hovrättsrådet
Gustaf Grefberg.
Förslagen föranledde följande yttranden.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.
Justitieråden Skarstedt och Edelstam samt regeringsrådet Linnér:
Visserligen lärer den föreslagna nya avfattningen av ifrågavarande
lagrum icke vara av beskaffenhet att, om förslaget upphöjes till lag, det
därigenom skulle bliva lättare än förut att vid rättstillämpningen draga
den behöriga gränsen mellan straffbar behandling av djur och sådan mindre
god behandling, som ej bör utgöra föremål för straff''; men då man genom
37
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 6.
att i lagtexten utbyta den nuvarande brottsbeteckningen mot den föreslagna
otvivelaktigt skulle vinna ett uttryck, som bättre än det nuvarande angiver
syftet med straffskyddet och dessutom är mera anpassat efter de
skiftande förhållanden, som kunna förekomma, synes förslaget icke böra
avstyrkas.
Beträffande paragrafens andra punkt erinras att, då anledning torde
saknas att från den där upptagna strängare straffbestämmelsen utesluta
sådana fall, då väl icke själva djurplågeriet kan anses vara av svår beskaffenhet
men omständigheterna vid brottets begående äro synnerligen
försvårande, förslaget i denna del synes böra undergå komplettering.
Justitierådet friherre Leijonhufvud:
Insikten om det otillbörliga i att lidande tillfogas djur, vare sig de
såsom husdjur direkt brukas till människans nytta eller leva i vilt tillstånd,
utan att ett förfarande, som vållar djuret smärta, nödvändiggöres av
legitima, högre stående intressen, torde numera hava hos oss vunnit allmänt
insteg, måhända i vidsträcktare omfattning än i många andra högt stående
kulturländer. Såsom den i första hand därvid bestämmande faktorn lärer
icke vara att räkna den gällande strafflagstiftningen mot djurplågeri; ökad
folkupplysning och humanitet i allmänhet, som medfört eu fördjupad uppfattning
även på detta område, stå härutinnan i främsta rummet. Och med
den fortskridande kulturella utvecklingen kommer för visso känslan av
människans förpliktelser mot djuren att yttermera rotfästas och dessa förpliktelsers
omfattning att vidgas.
Det är emellertid uppenbarligen av vikt att tillse, att den lagstiftning,
som skall giva uttryck åt den allmänna uppfattningen om vad som är tillbörligt
eller icke tillbörligt i fråga om behandlingen av djur, verkligen
motsvarar denna uppfattning, och, om så befinnes icke vara fallet, revidera
densamma. Det remitterade lagförslaget utgår från att sådan omarbetning
nu är påkallad, och riksdagen har jämväl framfört samma mening.
Härutinnan må emellertid erinras om ett av lagutskottet vid 1915
års riksdag avgivet, av föredragande departementschefen i hans yttrande
rörande det senare av de nu ifrågavarande båda lagförslagen återgivet uttalande.
Utskottet förklarar däri, att under inflytande av såväl skärpningar
av straffsatsen i 18 kap. 16 § strafflagen som den allmänna rättskänslans
gradvis stegrade reaktion mot eu grym behandling av djuren,
man i rättstillämpningen kommit att finna sig befogad till en vidsträcktare
tolkning av uttrycket »uppenbar grymhet» i lagrummet än tidigare
38
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 6.
torde varit fallet. Sålunda torde man numera vara ense om att straff
för djurplågeri borde ådömas icke blott den, som av lust att tillfoga lidande
eller av rått övermod förövade egentlig misshandel mot djur genom
prygling, stympning o. s. v., utan till dylikt straff ansåges jämväl den
hemfalla, som av grov likgiltighet eller långt driven snikenhet lämnade
sina djur utan nödig föda eller vård eller som utan nödtvång tillfogade
dem lidande genom överdrivna ansträngningar eller genom underlåten behörig
hänsyn till sår eller sjukdom, varmed djuret vore behäftat.
Då riktigheten av detta uttalande torde kunna vitsordas, och det jämväl
kan påstås,'' att efter dess avgivande rättstillämpningen i dess helhet
betraktad fortgått i samma riktning och således väl kommit till rätta
med sin uppgift, synes föga fog finnas för en önskan om ändring av ett
lagrum, vars lydelse ingalunda kan sägas stå i strid med den tillämpning
av detsamma, som sålunda kommit till synes och måste anses till fullo
motsvara den rådande allmänna rättsuppfattningen.
Att ändock önskningar i sådant hänseende framkommit torde väsentligen
hava föranletts av uppfattningen att beträffande ett eller annat åtal
för djurplågeri, som resulterat i ett frikännande, domstolens utslag icke
varit uttryck för de grundsatser, som eljest varit bestämmande för den
ovan angivna rättstillämpningen. Att någon gång ett sådant omdöme kunnat
vara befogat låter sig givetvis icke bestridas. Men att därav draga
den slutsatsen, att en reformering av lagen är av nöden, vore ej riktigt.
Huru än lagen gestaltas lärer aldrig en så fast avgränsning av djurplågeribegreppet
kunna genomföras, att icke olika tolkning och tillämpning kan
förekomma.
Och i fråga om en del av de antydda rättsfallen kan antagas, att
berörda omdöme berott på saknaden av antingen kännedom om de närmare
omständigheterna eller förmåga att objektivt bedöma desamma. Erfarenheten
vid domstolarna giver vid handen, att icke sällan de angivelser
och därvid fogade intyg, på grund av vilka åtal för djurplågeri kommit
till stånd, i belysning av den vidare utredning, som sedermera åstadkommits,
visa beklagliga brister i nyss angivna hänseenden.
Att under sådana förhållanden och då ett verkligt behov av lagstiftningens
ändrande icke torde hava uppvisats, skrida till sådan ändring och
därmed rubba grunderna för den praxis, som i det stora hela på ett jämnt och
tillfredsställande sätt utbildat sig, synes knappast önskvärt utan lätt kunna,
åtminstone till en början, åstadkomma en viss osäkerhet och leda till ök
-
39
Kungl, Maj-.ts Proposition Nr 6.
ning av förhastade angivelser med därav följande betydande obehag och
kostnader för de därav drabbade.
Med hänsyn till det sålunda anförda, finner jag mig icke böra tillstyrka,
att den föreslagna lagändringen må komma till stånd.
I fråga om innehållet i andra punkten av ifrågavarande lagparagraf
är jag ense med lagrådets övriga ledamöter.
Förslaget till lag om rätt i vissa fall för polismyndighet
att omhändertaga djur.
2 §■
Lagrådet:
Då det omhändertagande av djur, som avses i 1 §, icke lärer med
nödvändighet innebära, att djuret skiljes från dess innehavare, samt vad i
2 § stadgas uppenbarligen bör tillämpas även i det fall att dylikt skiljande
ej äger rum, hemställes, att i sistnämnda paragraf vidtages härav
betingad jämkning.
3 §.
Lagrådet:
Enligt förevarande paragraf skall polismyndigheten deltaga i den föreskrivna
värderingen av djur, som finnes böra avlivas. Med hänsyn särskilt
till den ersättningsskyldighet, som enligt 8 § kan drabba polismyndigheten,
synes det emellertid mindre lämpligt att låta myndigheten deltaga
i värderingen. Däremot bör tydligen värderingen verkställas i närvaro
av nämnda myndighet. I enlighet med vad nu sagts torde förevarande
lagrum böra jämkas.
4 §•
Justitierådet friherre Leijonhufvud och regeringsrådet Linnér:
Enligt 1 § äger polismyndighet under där angivna förutsättningar
omhändertaga djur samt, där sådant finnes av omständigheterna påkallat,
låta avliva detsamma. 3 § giver vid handen, att avlivning endast
får förekomma, då djurets eget tillstånd är sådant, att dylik åtgärd bör
vidtagas. Enligt nu förevarande paragraf åligger det polismyndigheten,
40
Kungl. Maj ds Proposition Nr 6.
efter det besiktning och värdering ägt rum, att ofördröjligen besluta, huru
med djuret skall förfaras.
Om djuret nu icke utan risk för förnyat djurplågeri kan inom rimlig
tid återställas till ägaren, uppstår fråga huruvida polismyndigheten vid
nyssberörda besluts fattande har att välja allenast mellan att fortfarande
hålla djuret under vård eller, där förutsättningarna enligt 3 § äro för
handen, avliva detsamma eller om myndigheten äger frihet att förfara
efter omständigheterna och således även att sälja det omhändertagna djuret.
Uppenbarligen bör försäljning icke ske, om ej å ena sidan utsikt saknas
att utan ovan antydda risk kunna återställa djuret till ägaren och å den
andra djurets vård skulle kräva förhållandevis alltför stora kostnader. Men
under dylika omständigheter torde otvivelaktigt försäljning framstå såsom
den ur alla synpunkter lämpligaste åtgärden.
Innehållet av de föregående bestämmelserna lärer emellertid åtminstone
göra det tveksamt, huruvida försäljning är medgiven. Det synes
därför tillrådligt, att i 4 § uttryckligen uttalas, att polismyndigheten äger
besluta, icke blott att djuret skall fortfarande hållas under vård eller avlivas,
utan ock att detsamma skall försäljas, varvid avfattningen jämväl
bör utmärka, att försäljning kan beslutas efter föregående beslut om fortsatt
vård. Om försäljning sålunda uttryckligen upptages bland de tillåtna förfaringssätten,
lärer i 8 § böra stadgas, att polismyndigheten äger att
av försäljningssumman tills vidare innehålla vad som åtgår till täckande av
de kostnader, som förskjutits av allmänna medel.
7 §•
Lagrådet:
I paragrafen stadgas skyldighet för domstol att, då åtal för djurplågeri
anhängiggjorts, pröva, huruvida åtgärd, som vidtagits enligt förevarande
lag, står i överensstämmelse med lagen. Yad domstolen sålunda
förordnar skall gå i verkställighet även om beslutet överklagas.
Uttrycklig föreskrift om domstolens åliggande att pröva åtgärdens laglighet
torde ej erfordras; att domstolen har att verkställa sådan prövning
framgår av innehållet i 8 § andra stycket. Däremot synes, vilket ock
lärer vara med stadgandet i fråga närmast åsyftat, svaranden böra äga att
hos domstolen yrka upphävande eller ändring av åtgärd, som icke består
i djurets avlivande. Framställes dylikt yrkande, är det uppenbarligen nödigt,
att domstolens beslut gives snarast möjligt, och om det meddelas
41
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 6.
under rättegången, bör rätt till särskild klagan vara medgiven; dock torde
med åtgärdens karaktär bäst överensstämma, att endast svaranden tillerkännes
klagorätt. I nu angiven riktning synes paragrafen böra omarbetas.
Ordnas förhållandena på nu antytt sätt, torde särskild verkställighetsregel
kunna undvaras.
Att, även om fråga av nu omförmäld beskaffenhet hänskjutits till
domstolens prövning, polismyndigheten är oförhindrad att, då ändrade omständigheter
därtill föranleda, häva den vidtagna åtgärden eller besluta om
dess lindrande, lärer vara klart utan att det i lagtexten utsäges.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 6 käft. (Nr 6).
(5
42
Kutig!. Maj:ts Proposition, Nr 6.
Utdrag av ''protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 29 oktober 1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern friherre De Geer,
Statsråden ERICSSON,
Dahlberg,
Murray,
Elmquist,
Malm,
Bergqvist,
Hammarskjöld,
Ekeberg,
Tamm,
Hansson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg anmälde lagrådets
den 18 juni 1920 avgivna utlåtande över de den 13 februari 1920 till
lagrådet remitterade förslagen till
1) lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen; och
2) lag om rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur.
Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen:
»Då jag funnit de anmärkningar, som mot vissa av de föreslagna bestämmelserna
framställts av lagrådet, böra beaktas, har jag låtit i enlighet
därmed jämka ifrågavarande bestämmelser.
Enligt 4 § i det till lagrådet remitterade förslaget till lag om rätt i
vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur har polismyndigheten
att, efter det sådan besiktning och värdering av djuret, varom i lagförslaget
förmäles, ägt rum, besluta huru med djuret skall förfaras. Med denna
föreskrift har, efter vad jag inhämtat, avsetts att giva polismyndigheten
43
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.
befogenhet att förordna på sätt i varje fall av omständigheterna påkallas
och skulle föreskriften jämväl innefatta rätt för polismyndigheten att besluta
om djurets försäljning, där sådan vore lämpligaste åtgärden för vinnande
av det med lagen avsedda syfte. Man hade tänkt sig försäljning
möjlig ej allenast i det fall att vården av djuret skulle ställa sig alltför
kostsam i förhållande till djurets värde utan även där det vore omöjligt att
bereda djuret erforderlig vård.
Nu hava två av lagrådets ledamöter erinrat, att innehållet i förslagets
föregående paragrafer gjorde det åtminstone tveksamt, huruvida försäljning
vore medgiven, samt ansett det tillrådligt, att uttrycklig bestämmelse införes
i 4 § att polismyndigheten äger besluta jämväl om försäljning av
djuret. I sammanhang härmed hava bemälda två ledamöter av lagrådet
föreslagit ett tillägg i förslagets 8 §.
Då även jag funnit det önskvärt, att lagens 4 § förtydligas i nu ifrågavarande
hänseende samt ansett införande av det ifrågasatta tillägget i 8 §
böra vinna mitt understöd, har jag låtit i nu angivna hänseenden omarbeta
de nu nämnda paragraferna. Det sålunda i 4 § upptagna stadgandet om
polismyndighetens försäljningsrätt har jag ansett böra föranleda ett omnämnande
av samma rätt i förslagets 1 §, och då vad lagrådet erinrat ifråga
om förslagets 7 § lärer äga giltighet även i det fall att djuret försålts, har
sistnämnda paragraf avfattats med hänsynstagande jämväl härtill.
I 5 och 6 §§ av förslaget till lag om rätt i vissa fall för polismyndighet
att omhändertaga djur hava vidtagits ett par redaktionella jämkningar.
De kostnader, som föranledas av tillämpningen av sistnämnda lag, skola
enligt förslaget gäldas av allmänna medel. Åtminstone intill dess någon
erfarenhet vunnits angående dessas belopp synas desamma kunna utgå av
anslaget till ersättning till domare, vittnen och parter.»
Sedan härefter de omarbetade förslagen upplästs, hemställde departementschefen,
att de båda lagförslagen måtte genom proposition föreläggas
nästkommande års riksdag till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ivar Brynolf.