Kungl. Maj.ts proposition Nr 43.
1
Nr 43.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om skatt å kaffe; given Stockholms slott den 21 januari 1921.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
antaga härvid fogade förslag till förordning om skatt å kaffe.
GUSTAF.
H. S. Tamm.
:Mi. Bihang till riksdagens protokoll 1921
1 samt. 35 höft. (Nr 43.)
1
2
Kungl. Maj ds proposition Nr 43.
Förslag
till
Förordning om skatt å kaffe.
Härigenom förordnas som följer: ’
1 §•
För kaffe, som den 10 februari 1921 kl. 6 f. m. finnes i riket, skall,,
med de undantag nedan sägs, till staten erläggas skatt efter bestämmelserna
i denna förorduing.
Skatt skall ej erläggas för sådant vid nämnda tid till tullinlandet
infört kaffe, för vilket tullfrihet åtnjutits, ej heller för sådant den 12
januari 1921 dit icke infört kaffe, för vilket vid införseln tull skall
beräknas eller tullfrihet åtnjutas enligt därom från och med den 10
februari 1921 gällande bestämmelser.
2 §.
Skattskyldighet enligt denna förordning åligger den, som vid den
i 1 § angivna tid är ägare till kaffet;
dock att, där denne enligt tidigare träffat avtal är skyldig att efter
nämnda tid, men före utgången av år 1 vt21, till annan inom riket leverera
kaffe, till myckenhet överstigande tjugo kilogram, han skall vara fri från
skattskyldighet, i den mån leveransen fullgöres, och skattskyldigheten för
vad som levererats i stället åligga den, till vilken leveransen skett;
åligger jämväl denne leveransskyldighet, som nu sagts, skall skattskyldigheten
på enahanda sätt beräknas för hans köpare, o. s. v.
Skaf''skyldighet äger ej rum, där den myckenhet kaffe, för vilken
sådan skyldighet eljest skolat enligt nu angivna grunder åligga någon,
icke överstiger 20 kilogram; dock att, där inom samma hushåll Hera
åro ägare till kaffe, skattskyldighet åligger dem, om vad de sammanlagt
äga överstiger 20 kilogram.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43
3
3 §■
Skatt, som i 1 § sägs, utgår med 60 öre per kilogram för obränt
kaffe och med 72 öre per kilogram för bränt eller rostat kaffe, vare
sig malet eller omalet.
År kaffe blandat med annan vara, skall skatten utgå med belopp,
som svarar mot den myckenhet, varmed kaffe ingår i blandningen.
För del av kilogram beräknas ej skatt.
4 §•
1 mom. För bestämmande av den myckenhet kaffe, för vilken
skatt skall av skattskyldig erläggas, åligger det, med de undantag nedan
sägs, envar, som vid den i 1 § angivna tid äger eller för annans räkning
innehar kaffe, så ock den, till vilken kaffe skall enligt 2 § levereras, att
avgiva deklaration.
Ifråga om kafle under transport skola avsändare och mottagare
anses såsom innehavare.
Deklaration skall avgivas på heder och samvete, och skall den
uppgiftspliktige däri angiva
a) den myckenhet kaffe, han ägde vid den i 1 § angivna tid, den
plats och ort, där kaffet då förvarades, samt, om kaffet var under transport,
mottagarens och, om det eljest innehades av annan än ägaren,
innehavarens nämn och bostad;
b) den myckenhet kaffe, för vilken skattskyldighet jämlikt 2 § kan
komma att åligga honom, oaktat han ej är ägare därav, samt den leveranspliktiges
namn och bostad;
c) den myckenhet kaffe, för vilken han förmenar annan böra
enligt sistnämnda paragraf i hans ställe erlägga skatt, ävensom dennes
namn och bostad; samt
d) den myckenhet kaffe, som vid den i 1 § angivna tid för annans
räkning av honom innehades eller till honom försänts, men icke framkommit,
ävensom ägarens namn och bostad.
2 mom. Deklaration skall åtföljas av uppgift, särskilt för varje
enligt 1 mom. c) namngiven person, upptagande dennes namn och bostad,
den myckenhet, som skall till honom levereras, den utfästelse, på vilken
leveransskyldigheten grundas, och tiden då den skall fullgöras; skolande
uppgiften vara försedd med den uppgiftsskyldiges namnunderskrift.
4
Kungi. Maj:ts proposition Nr 43.
3 mom. I fråga om kaffe, för vilket på grund av stadgande i 1
eller 2 § skattskyldighet ej äger rum, vare ägaren till kaffet, så ock
den, till vilken kaffet skall enligt 2 § levereras, fri från skyldighet att
avgiva deklaration.
5 §•
Skyldighet att avgiva deklaration eller annan uppgift, varom i
denna förordning sägs, åligge för omyndig förmyndaren, för sådan frånvarande,
för vilken god man av domstol förordnats, gode mannen beträffande
vad han har under sin förvaltning samt för oskiftat stärbhus
den, som sitter i boet, evad han är delägare eller syssloman, eller, om
stärbhuset skiftats, den som vid tiden för skiftet suttit i boet.
För annan än enskild person och oskiftat stärbhus åligge uppgiftsskyldigheten
vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman eller ombud.
6 §•
För deklarationer och uppgifter, som i 4 § omförmälas, användas
blanketter enligt formulär, som av Konungen fastställas. Sådana blanketter
skola i Stockholm genom överståthällarämbetets, i övriga städer
genom magistratens eller stad sstyrelsens och å landet genom landsfiskalens
försorg på begäran kostnadsfritt tillhandahållas de uppgiftspliktiga.
7 §•
Deklarationerna med därtill hörande uppgifter skola senast den
15 februari 192 L avlämnas i Stockholm till överståthållarämbetet, i
övriga städer till magistraten eller stadsstyrelsen och på landet till
vederbörande landsfiskal.
Deklaration och uppgift skola avgivas till myndigheten i den ort,
där den uppgiftspliktige eller i fall, som i 5 § sägs, den, för vilken
deklarationen avgives, författningsenligt är eller bör vara mantalsskriven
eller, om han är avliden, senast varit eller bort vara mantalsskriven,
eller i fall, som i 5 § andra stycket sägs, i den ort, där vederbörande
styrelse eller förvaltning har sitt säte eller syssloman eller ombud
är bosatt,
eller i fall, då nämnda regler ej äga tillämpning, i den ort, där
det med deklarationen avsedda kaffet huvudsakligen förvaras.
Det åligger myndighet, som nu sagts, att efter hand, som deklarationer
och uppgifter sålunda inkomma, ofördröjligen ej mindre verk
-
o
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
ställa utdrag ur deklarationerna i vad de angå kaffe, som någon uppgivit
sig innehava för annans räkning eller uppgivit vara under transport,
än även översända såväl utdragen som nämnda enligt 4 § 2 mom.
avgivna uppgifter till myndigheten i den ort, där enligt vad ovan
sägs den uppgivne ägaren eller leveransemottagaren skolat avgiva
deklaration.
8 §•
1 mom. Inkommer uppgift eller utdrag, som i 7 § sista stycket
sägs, men har den, som i uppgiften eller utdraget avses, icke avgivit
deklaration, eller har han i avgiven deklaration icke uppgivit, att den i
uppgiften eller utdraget angivna myckenheten kaffe ägts av honom eller
skolat till honom i uppgiven ordning levereras, skall han av den i
nämnda paragraf om förmälda myndighet föreläggas att inkomma med
fullständig deklaration innefattande upplysning, huruvida och i vad mån
uppgiftens eller utdragets innehåll är riktigt.
2 mom. Det åligger ovannämnda myndigheter att även i övrigt
övervaka, att uppgifter inkomma från alla uppgiftsskyldiga, och att avgivna
uppgifter äro fullständiga och riktiga, börande därvid särskilt
tillses, att en var, som idkar handel med kaffe eller eljest för rörelse,
som av honom bedrives, använder dylik vara, fullgjort den honom
åliggande deklarationsskyldighet. Den, som icke avgivit deklaration,
men kan antagas äga eller innehava förråd av kaffe eller vara berättigad
till leverans därav, eller som avgivit ofullständig deklaration, må
föreläggas att inom viss tid till myndigheten inkomma med deklaration
eller med skriftlig uppgift i ett eller flera av de i 4 § angivna
hänseenden.
3 mom. Föreläggande, som ovan sägs, skall tillsändas den uppgiftspliktige
i rekommenderat brev med allmänna posten eller, där så
finnes nödigt, tillställas honom mot bevis och skall innehålla underrättelse
om den påföljd, som underlåtenhet att ställa sig föreläggandet till efterrättelse
enligt 18 § medför.
9 §.
Har, sedan någon, på sätt i 4 eller 8 § sägs, medgivit riktigheten
av uppgift, som i 4 § 1 mom. c) och 2 mom. omförmäles, det med
uppgiften avsedda leveransavtal beträffiinde viss myckenhet hävts, vare
han, där han vill vinna befrielse från skyldighet att för den myckenhet
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
erlägga skatt enligt denna förordning, skyldig att avgiva skriftlig deklaration
om det inträffade förhållandet.
Sådan deklaration skall avlämnas i den ordning 7 § stadgar, om
det sker före den 15 juni 1921, men eljest till den i 11 § omför malda
myndighet.
10 §.
På grund av de jämlikt 4, 7, 8 och 9 §§ inkomna handlingar
skall den i 7 § omförmälda myndighet upprätta längd, särskilt för
varje kommun, över dem, som avgivit deklaration eller för vilka uppgift
eljest inkommit, börande denna längd för varje däri upptagen person
innehålla anteckning om de uppgifter, som rörande honom lämnats i de
uti 4 § 1 mom. angivna hänseenden.
Längden med därtill hörande deklarationer och övriga handlingar
skall, utom för Stockholm, under senare hälften av juni månad 1921
översändas till vederbörande länsstyrelse, som granskar och fullständigar
densamma.
Där så finnes erforderligt, må länsstyrelsen i den ordning 8 §
stadgar infordra felande uppgifter.
11 §■
Med ledning av de i 9 och 10 §§ omförmälda handlingar fastställer
länsstyrelsen den myckenhet kaffe av varje slag, för vilkeu envar, som
uppförts i längden, skall erlägga skatt enligt denna förorduing, och
skall anteckning därom göras i längden.
Vid fastställande, som nu sagts, skall iakttagas, att skattskyldighet
ej må påföras någon för myckenhet, som han icke uppgivit sig hava
ägt vid den i 1 § angivna tid, såvida ej dels ägaren i den ordning 4 §
1 mom. c) angiver framställt yrkande därom under uppgift, att han på
sätt i 2 § sägs vore skyldig till annan leverera nämnda myckenhet, dels
ock den, till vilken leveransen uppgivits skola ske, i den ordning 4
eller 8 § stadgar, medgivit uppgiftens riktighet och vid tiden för
skattskyldighetens fastställande icke inkommit med deklaration, som i
9 § sägs.
Finner länsstyrelsen i fall, som i andra stycket avses, annan än
ägaren ej kunna åläggas skattskyldighet, skall meddelande därom, där
ägarens skattskyldighet skall av annan länsstyrelse fastställas, ofördröjligen
översändas till sistnämnda myndighet.
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 43. 7
12 §.
Sedan på sätt i 11 § sägs de myckenheter kafle, för vilka skatt
skall erläggas, fastställts, skall, så snart ske kan, i fråga om en var
skattskyldig ej mindre i längden antecknas det sammanlagda skattebelopp,
som enligt 3 § belöper å den honom påförda myckenhet, än
även till honom i rekommenderat brev med allmänna posten översändas
utdrag av längden i vad den honom angår tillika med underrättelse om
tid och sätt för skattens erläggande samt vad den skattskyldige har att
iakttaga, om han vill överklaga länsstyrelsens beslut.
13 §.
1 mom. Har någon i deklaration eller uppgift, som enligt denna
förordning avgivits, lämnat oriktigt meddelande, eller har uppgiftspliktig
underlåtit avlämna deklaration eller uppgift, där sådant ålegat honom,
och hnr därav föranletts, att skatt icke blivit honom påförd eller blivit
påförd till för lågt belopp, skall särskild skatt påföras den skattskyldige
till belopp, som han genom berörda förfarande undandragit sig.
Sådan efterbeskattning må icke ske senare än fem år efter det år,
då skatt rätb ligen bort påföras, och verkställes av vederbörande länsstyrelse,
därvid anteckning sker i särskild längd.
2 mom. Vad i 1 mom. är för där avsett fall stadgat skall äga
motsvarande tillämpning, där deklaration, som i 9 § omförmäles, inkommit,
efter det skattskyldigheten för den med deklarationen avsedda
myckenhet kaffe jämlikt 11 § fastställts.
3 mom. Har den skattskyldige avlidit, gäller i fråga om påföring
av skritt enligt denna paragraf vad i 22 § förordningen om inkomstoch
förmögenhetsskatt för motsvarande fall stadgas.
14 §•
1 mom. Över länsstyrelses beslut, varigenom skatt blivit någon
påförd, må av vederbörande skattskyldig besvär anföras hos kammarrätten.
Besvären skola inom natt och år, efter det att utskylder vederbörande
avfordrats, ingivas eller, på klagandens eget äventyr, i betalt
brev med allmänna posten insändas till länsstyrelsen i det län, där skatten
påförts, vid påföljd, om den tid försittes, att besvären icke varda till prövning
upptagna; dock må icke den omständigheten, att besvären i stället för
till länsstyrelsen ingivits eller avsänts till kammarrätten, utgöra hinder
8
Kungl. Majds preposition Nr 43.
för deras upptagande till prövning, därest besvären dit inkommit före
utgången av den stadgade besvärstiden. I sådant fall skola besvären
av kammarrätten omedelbart överlämnas till vederbörande länsstyrelse
för vidare behandling på sätt i 2 mom. sägs.
2 mom. Sedan vid besvären fogats de handlingar, på vilka överklagade
beslutet grundats, ävensom utdrag av längden i vad den klagande
angår samt, där besvären avse frihet från skatt för kaffe, som i 4 § 1
mom. c) avses, förklaring över besvären från vederbörande infordrats,
översänder länsstyrelsen skyndsamt till kammarrätten samtliga handlingar
med de upplysningar och erinringar besvären anses påkalla.
3 mom. Om någon av kammarrätten befrias från skatt på den
grund, att annan person bort uppföras till utgörande av densamma, må
kammarrätten efter vederbörandes hörande överflytta skattskyldigheten
å denne.
15 §.
Finnes vid efterbeskattning, som i 13 § sägs, annan förut hava påförts
skatt i den skattskyldiges ställe, skall vederbörande myndighets
beslut om efterbeskattningen delgivas den, vilken skatt sålunda oriktigt
påförts. Har skatten av honom redan erlagts, må han hos den myndighet,
som beslutat om efterbeskattningen, göra ansökan om rätt att i
den ordning, som är för restitution av kronoutskylder stadgad, återbekomma
vad han för mycket erlagt.
Har till framställning av exportvara använts kaffe, för vilket
restitution jämväl av erlagd tull ifrågasättes, må den för det använda
kaffet bevisligen erlagda skatt av generaltullstyrelsen restituera» under
iakttagande av de villkor, som i och för återbekommande av vid införseln
erlagd tullavgift finnas omförmälda i § 13 mom. 5 av tulltaxeförordningen;
ägande styrelsen av tullmedlen utbetala restitutionsbeloppet,
vilket sedermera skall av statskontoret på rekvisition tullverket gottgöras.
16 §.
Granskning av de enligt denna förordning avgivna deklarationer
må ej ske av annan än de i 7 och 10 §§ omförmälda myndigheter.
Deklaration skall tillhandahållas de ämbete- och tjänstemän, vilka i och
för sin befattning böra erhålla del därav. 1 övrigt må deklaration icke
vara för någon tillgänglig, utan att den uppgiftsskyldige skriftligen
medgivit deklarationens offentliggörande; dock att deklarationer må,
Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 43. 9
på sätt Konungen förordnar, för statistisk bearbetning utlämnas till
ämbetsmyndighet, åt vilken Konungen uppdrager utförandet av sådan
bearbetning.
Deklarationerna skola med de undantag, vartill stadgandena i nästföregående
stycke föranleda, hos länsstyrelsen behörigen förvaras intill
utgången av år 1926, varefter deklarationerna skola förstöras.
Vad nu är sagt om deklaration gälle även beträffande annan
uppgift, som det jämlikt denna förordning ålegat skattskyldig avlämna.
§•
1 mom. Ämbets- eller tjänsteman, vilken på grund av sin befattning
med ärende, som i denna förordning avses, erhållit del av deklaration
eller uppgift, s>m där omförmäles, må ej i vidare mån än hans
tjänsteutövning fordrar yppa innehållet av sådan deklaration eller uppgift.
Den häremot bryter vare underkastad ansvar såsom för tjänstefel.
Gör annan än tjänsteman sig skyldig till förseelse, som nu sagts,
dömes till böter från och med tjugufem till och med femhundra kronor.
Har skada uppkommit genom sådaut yppande av vad som bort
hållas hemligt, vare den felande därjämte skyldig till fullo gottgöra
skadan.
2 mom. Den, som på grund av sådant förordnande om statistisk
bearbetning av avlämnade uppgifter, som i 16 § sägs, erhållit del av
dylik uppgift, får ej utom tjänsten yppa något av uppgiftens innehåll.
Vid överträdelse härav vare den skyldige förfallen till ansvar och ersättningsskyldighet,
som i 1 mom. sägs.
18 §.
Försummar någon att avgiva deklaration eller uppgift, då sådant
enligt denna förordning åligger honom, eller avgiver han ofullständig
eller oriktig deklaration eller uppgift, dömes till böter från och med
fem till och med tvåtusen kronor.
Har den, som felat på sätt, varom i första stycket sägs, därigenom
föranlett, att skatt ej blivit honom påförd, där så rätteligen
bort ske, eller påförts till för lågt belopp, dömes, där ej omständigheterna
äro synnerligen förmildrande, till böter från och med en till
och med tre gånger beloppet av den skatt, som icke påförts, dock ej
lägre än femtio kronor, eller till fängelse i högst sex månader.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 35 käft. (Nr 43.) 2
10
Kungl. Maj.-ts proposition Nr 43.
19 §.
Allmän åklagare må tala å förseelse, som i denna förordning sägs,
ifråga om förseelse, som i 17 § omförmäles, dock endast där den blivit
av målsäganden till åtal angiven. Talan skall ankängiggöras vid allmän
domstol.
Av böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfaller en tredjedel,
dock högst tvåhundra kronor, åklagaren och återstoden kronan. Finnes
särskild angivare, tage han hälften av åklagarens andel.
Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
efter allmän lag.
20 §.
Bestämmelser rörande uppbörd av skatt, som i denna förordningavses,
så ock de närmare föreskrifter, som eljest för tillämpning av
denna förordning erfordras, meddelas av Konungen.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då densamma,
enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
11
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 januari 1921.
Närvarande:
Statsministern friherre De Geer, ministern för utrikes ärendena greve
Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm,
Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Tamm, Hansson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Tamm, anförde härefter:
I enlighet med mitt nyss framställda förslag har Kungl. Maj:t
funnit gott att besluta proposition till riksdagen, gående ut på höjning
av tullsatsen å kaffe, obränt, med 68 öre till 80 öre för kilogram samt
å kaffe, bränt eller rostat, även malet, med 82 öre till 102 öre för
kilogram.
Det torde vara ett känt förhållande, att, då fråga är om höjning
av tullen å viss vara, en stark ökning av importen plägar inträda, så
snart möjligheten av en höjning i tullsatsen blivit bekant. I de fall,
där tullförhöjningen är grundad på statsfinansiella skäl och sålunda
har till huvudsakligt syfte att tillföra statskassan inkomst, motverkas
därför ändamålet med förhöjningen i ej ringa mån genom den forcerade
importen, i det att den beräknade merinkomsten under någon tid uteblir
eller minskas.
Då på senare tid frågan om kaffetullens höjning varit uppe till
behandling — vid riksdagarna 1910, 1919 och 1920 — hava även,
såsom i den av mig förut lämnade historiken i ämnet anförts, de
olägenheter, som nu påvisats, blivit uppmärksammade samt föranlett
förslag till åtgärder, i syfte att desamma i möjligaste mån måtte förekommas.
I propositionen till 1910 års riksdag föreslog sålunda Kungl.
Maj:t efterförtullning enligt den föreslagna högre tullsatsen av sådana
kaffepartier, som efter viss angiven tidigare dag blivit intörtullade, medan
av enskilda motionärer ifrngasattes, att efterbeskattning skulle äga
rum av inneliggande lager. Då vid 1919 års riksdag av enskilda motionärer
fråga väcktes om kaffetullens höjning, framhölls av motionä
-
12
Kungl. Maj As proposition Nr 43.
Terna såsom ett särskilt skäl för tull förhöj ningens genomförande vid
nämnda tidpunkt, att kaffe då läge under statsbeslag, vilken omständighet
undanröjde den eljest förefintliga svårigheten att vid förhöjning
av en finanstull förhindra, att den för staten avsedda inkomstökningen
till väsentlig del tillfölle enskilda spekulanter. Samtidigt med att
bevillningsutskottet avstyrkte den föreslagna tullförhöjningen, anförde
utskottet, att, därest en höjning av kaffetullen framdeles skulle visa sig
oundviklig, Kungl. Maj:t och riksdagen icke torde sakna medel att tillförsäkra
statsverket den därmed avsedda inkomstökningen. Sedan slutligen
vid 1920 års riksdag i samband med förslag om kaffetullens
höjning föreslagits, att riksdagen måtte besluta, att med undantag
för smärre partier allt det förtullade kaffe, som den dag kaffetullens
eventuella förböjning trädde i kraft funnes inom landet, skulle beläggas
med en konsumtionsskatt eller efterförtullningsavgift, uttalade bevillningsutskottet,
som ånyo avstyrkte tullförhöjningen, att, därest icke
förty en dylik förhöjning beslutades, åtgärder borde vidtagas i nyssnämnda
syfte, för vilket fall utskottet förutsatte, att frågan skulle återremitteras
till utskottet.
Vad den nu föreliggande situationen beträffar, så bär genom det
av Kungl. Maj:t den 11 januari 1921 utfärdade importförbudet för kaffe
olägenheten av en i spekulationssyfte tillkommen import av nyssberörda
beskaffenhet såtillvida undanröjts, som genom förbudet fortsatta införtullningar
av kaffe till nu gällande lägre tullsatser tillsvidare förhindrats,
varigenom möjlighet beretts att giva de eventuellt blivande högre tullsatserna
tillämplighet praktiskt taget å allt kaffe, som efter den It
januari 1921 införtullas.
Emellertid hava, enligt vad framgår av den redogörelse för kaffeimportens
storlek, som av mig förut i samband med förslaget om höjning
av kaffetullen lämnats, osedvanligt stora kaffepartier införts i riket redan
före den dag, då importförbudet trädde i kraft. I detta avseende tillåter
jag mig, under hänvisning till vad jag i nämnda sammanhang anförde,
framhålla, att under tiden 1 juli 1919—31 december 1920 införtullats
inalles 74,938 ton obränt kaffe, vartill komma under tiden 1—11
januari 1921 införtullade kvantiteter, uppgående enligt från generaltullstyrelsen
erhållen uppgift till 2,311 ton. Om från summan härav,
77,249 ton, dragas dels den efter en beräknad årskonsumtion av 36,000
ton uppskattade kvantitet kaffe om cirka 55,000 ton, som förbrukats
under tiden 1 juli 1919—11 januari 1921, dels ock den förhållandevis
betydande kaffeexport om tillhopa 1,065 ton, som efter vad från generaltullstyrelsen
iuhämtats under samma tid ägt rum, skulle enligt denna
13
Kunyl. Maj:ts proposition Nr 43.
approximativa beräkning lagerbehållningen den 12 januari 1921, då
importförbudet å kafle trädde i kraft, hava utgjort omkring 21,000 ton.
Vid nu anförda förhållande och med hänsyn till den vikt, som,
enligt vad den lämnade redogörelsen givit vid handen, inom riksdagen
lagts vid nyss angivna synpunkter, har jag ansett det vara min skyldighet
att söka föreslå åtgärder i syfte att förläna eu eventuell tullförhöjning
å kaffe ökad effektivitet genom att låta sådana partier, som finnas
lagrade inom landet, i viss utsträckning göras till föremål för en mot
tullförhöjningen svarande skattebelastning. Ett dylikt förfaringssätt, varigenom
man i första hand avser att träffa sådana kvantiteter, beträffande
vilka importen forcerats i syfte att undandraga dem det väntade tullpålägget,
måste anses så mycket mer berättigat, då — såsom i förevarande
fall är händelsen — den föreslagna tullförhöjningen är av relativt
betydande omfattning och följaktligen den med statsingripandet till förhöjning
av tullen eljest förenade, i och för sig olämpliga konsekvensen,
att enskilda beredas tillfälle att vid sidan av staten till egen fördel
beskatta allmänheten, här skulle komma att i särskilt hög grad göra
sig gällande.
Vid bedömandet av frågan om lämpligaste sättet att anordna
den beskattning, som jag sålunda trots de skäl, som eljest kunnat
däremot framföras, anser mig böra föreslå, har det i första hand synts
mig vara klart, att beskattningen icke kan få så anordnas, att densamma
vid sin tillämpning kan komma att utgå jämväl för redan konsumerade
partier. Jag har av sådan anledning funnit mig icke kunna
förorda ett på efterförtullning av redan införda partier byggt förfarande,
sådant som exempelvis det i propositionen till 1910 års riksdag ifrågasatta.
Teoretiskt riktigast vore möjligen att genom stämpelskatt, pålagd
vid försäljningar av kaffe till konsumtion, uttaga den ifrågavarande
skatten. Men med hänsyn till de svårigheter, som möta för anordnandet
av eu dylik stämpelbeskattning beträffande varor, som ej ligga under
statsbeslag eller eljest under statens kontroll, har denna väg måst lämnas
å sido. Den enda möjlighet, som eldigt mitt förmenande star till buds,
torde därför vara att direkt beskatta de vid tiden för den förhöjda tullsatsens
ikraftträdande inom riket befintliga lager av kaffe, å vilka den
nämnda förhöja tullsatsen icke skulle komma att vinna tillämpning.
På nu angivna princip grundar sig det förslag till förordning, som jag
låtit inom finansdepartementet uppgöra, och för vars huvuddrag jag nu
ber att få redogöra.
Utgår man ifrån att den beskattning, varom här är fråga, ytterst
skall såsom konsumtionsskatt drabba den konsumerande allmänheten,
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
torde det principiellt böra fasthållas, att beskattningen skall så anordnas,
att skatten i fråga om sådana kaffepartier, som ännu icke utgått
till konsumtion, ej skall drabba annan än den, som är i tillfälle att vid
kaffets försäljning göra sig betäckt för sin skatteutgift. I de fall, där
någon, som innehar skattepliktigt kaffe, redan före skattens ikraftträdande
iklätt sig skyldighet att framdeles å viss tid eller successivt
under någon längre tid leverera kaffe, skulle skatten följaktligen böra
träffa den, till vilken leveransen sålunda skall ske, och icke ägaren av
kaffet. Det torde vara uppenbart, att ett skattelorfarande, vid vilket
hänsyn tages till nu angivna princip, måste komma att bliva förenat
med vida större omgång än eljest skulle vara erforderligt. Oaktat alltså
synnerligen stora svårigheter mött att i ett skattelorfarande inpassa
möjlighet till prövning av sådana förhållanden, som skulle komma att
ligga till grund för skattskyldighetens överflyttande i de nu nämnda
fallen, har jag likväl icke ansett mig kunna underlåta att i skatteförslaget
söka möjliggöra en dylik överflyttning.
Jag har sålunda å ena sidan ansett skattskyldigheten för kaffe böra
såsom regel åligga den, som äger kaffet vid den tidpunkt, då den förhöjda
tullsatsen träder i kraft, och å andra sidan ansett undantag från
denna regel böra göras för det fall, att den som äger skattepliktigt
kaffe redan tidigare iklätt sig skyldighet att leverera detsamma eller
någon del därav till annan. Emellertid har jag funnit nödvändigt att i
någon mån begränsa omfattningen av detta undantag. Sålunda tiar det
synts mig, som skulle hänsyn till de skal, vilka föranlett undantaget,
icke behöva tagas i de sällsynta fall, då leveransen skall äga rum så
sent som exempelvis efter 1921 års utgång. För övrigt torde endast
mera sällan förekomma, att den, som åtagit sig leveransskyldighet för
så lång tid efter avtalets ingående, redan nu innehar den myckenhet,
som han avsett för denna leverans. Undantag från regeln om ägarens
skattskyldighet synes vidare icke kunna medgivas för det fall, att kaffet
försålts för export och följaktligen möjlighet för överflyttande av skattskyldigheten
icke föreligger, varjämte slutligen frihet från skattskyldighet
för avtalad leverans, bland annat av rent tekniska skäl, icke ansetts böra
äga rum med avseende å smärre partier.
Av de ovan anförda grunderna för överflyttning av skatt och
skattskyldighet vid leverans torde följa, att skattskyldigheten icke skäligen
bör kunna drabba köparen, i den mån leveransen icke kommer till stånd.
Frågan om skattskyldighetens överflyttaude toide följaktligen icke kunna
avgöras, förrän leveranstiden utgått och köparen varit i tillfälle att till
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr i3.
vederbörande beskattningsmyndighet lämna underrättelse, huruvida det
ingångna leveransavtalet fullföljts eller icke.
Då det ej sällan torde inträffa, att jämväl personer, som icke
driva sådan handel med kaffe eller icke för sin rörelse i den utsträckning
använda denna vara, att de äro skyldiga att däröver föra handelsböcker,
innehava kaffe i större partier, har jag ansett nödvändigt att
låta skattskyldigheten omfatta jämväl andra enskilda personer, i den
mån den myckenhet de innehava överstiger en viss kvantitet, som jag
ansett lämpligen böra. bestämmas till 20 kilogram.
Vad angår det belopp, med vilket skatten bör utgå, skulle det
enligt det föregående ligga närmast till hands att bestämma skattebeloppet
till skillnaden mellan den nya och den gamla tullsatsen. Redan
under normala förhållanden torde det emellertid kunna antagas, att en
förhöj uing av priset å kaffe är ägnad medföra en minskning i konsumtionen.
Detta torde i ännu högre grad få antagas vara fallet, därest,
såsom nu synes vara förhållandet, allmänhetens köpkraft redan oavsettprisstegringen
är i avtagande. Statens ingripande med tull å kaffe torde
därför under nuvarande marknadsläge komma alt för kaffehandlaren i
viss mån försvåra möjligheten till avsättning och följaktligen kunna
medföra minskning i den av honom beräknade vinsten å varan.
Med hänsyn till det nu anförda har jag funnit billigheten kräva,
att skatten bestämmes till något lägre belopp än som motsvarar den
föreslagna ökningen i tullsatsen av 68 öre per kilogram obränt och 82
öre per kilogram bränt kaffe. Utgående härifrån och då det för förenkling
av skatteförfarandet är angeläget, att skatten å obränt kaffe
— varom i det stora flertalet fall fråga är — sättes till ett jämnt
belopp, har jag ansett mig böra föreslå, att skatten på obränt kaffe bestämmes
till 60 öre per kg. Skatten för bränt eller rostat kaffe skulle
då, därest för framställande av 100 kg. bearbetad vara beräknas åtgå
120 kg., komma att utgå med 72 öre per kg.
Vidkommande härefter förfarandet för skattskyldighetens bestämmande
i varje särskilt fall, torde det ligga i sakens natur, att detsamma
icke kan anordnas i överensstämmelse med de skattes37stem, som äro
byggda på en taxering av det beskattade föremålet och eu med ledning
därav beräknad skatt. I varje fall torde det ej vara lämpligt att för
uttagandet av en engångsskatt sådan som den nu ifrågavarande inrätta
särskilda taxeringsmyndigheter av det slag, som ett uppskattningsförfarande
i allmänhet kräver. Skattskyldigheten synes därför böra bestämmas
på grundval av den skatt skyld iges egen uppgift om sitt innehav
av skattepliktig vara, och endast för det fall torde ett frångående
16
Kungl. Maj. ts proposition Nr 43.
från hans uppgift böra få äga rum, då uppgiften vid prövning inför
domstol av fråga om ansvar för dess innehåll eller, beträffande uppgift
angående skattskyldighets överflyttande vid leveransavtal, vid tvist om
tillämpningen av detta, befunnits oriktig, eller ock vederbörande tilläventyrs
själv medgivit, att uppgiften varit oriktig. Vad nu anförts gäller
naturligen även för det fall, att den skattskyldige icke avgivit uppgift
om sitt innehav.
Då skattskyldigheten sålunda torde böra grundas på en av den
skattskyldige avgiven deklaration rörande den myckenhet skattepliktigt
kaffe han äger, torde det — för möjliggörande av kontroll över att uppgifter
avgivas av alla skattskyldige, och då det någon gång kan vara
tveksamt för innehavaren av kaffe eller den som köpt eller sålt dylik
vara, huruvida han är att anse såsom skattskyldig för det ifrågavarande
partiet — böra stadgas skyldighet, förutom för ägare av kafle, jämväl
för innehavare därav ävensom, där kaffet är under transport, för avsändaren
och emottagaren att avgiva deklaration.
Deklaration torde böra innehålla uppgift angående den myckenhet
kaffe, deklaranten äger, innehar eller avsänt eller skall efter avslutad
transport emottaga, och avse förhållandet vid den tidpunkt, då tullförhöjningen
träder i kraft.
De avgivna deklarationerna torde höra ingivas i Stockholm till
överståthållarämbetet, i övriga städer till magistraten eller stadsstyrelsen
och på landet till vederbörande landsfiskal. Vilken myndighet, som i
varje fall skall anses behörig, torde böra bestämmas i överensstämmelse
med de i 23 § förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och
förmögenhetsskatt för där avsett fall stadgade grunder.
Den ifrågavarande myndigheten skulle hava till åliggande att
kontrollera de inkomna deklarationernas riktighet och tillse, att deklarationer
inkomma från samtliga uppgiftsskyldiga, och torde för sådant
ändamål böra vara berättigad att förelägga den, som icke avgivit deklaration,
men som kan antagas äga eller innehava förråd av kaffe, eller som
avgivit ofullständig deklaration, att inom viss tid till myndigheten inkomma
med felande uppgifter, därvid föreläggande i erforderliga fäll
torde böra av myndigheten bevisligen delgivas den uppgiftspliktige.
Med ledning av inkomna deklarationer torde den ifrågavarande myndigheten
därefter böra uppgöra längd, upptagande alla, som avgivit deklaration,
varefter längden skulle insändas till den länsstyrelse, under
vilken myndigheten lyder. På länsstyrelsen torde det sedan ankomma att,
efter det längden granskats och fullständigats, i överensstämmelse med
sålunda från de skattskyldiga inkomna uppgifter fastställa den myckenhet
17
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 43.
kafle, obränt, bränt eller rostat, för vilken skatt skall av en var skattskyldig
erläggas. Sedan därefter skattens belopp uträknats och i längden
påförts den skattskyldige, torde myndigheten böra i rekommenderat
brev till varje skattskyldig översända utdrag av längden i vad den
angår honom.
I fråga om den ordning, i vilkeh skatten skall uppbäras, ävensom
i övrigt i de hänseenden, där för tillämpning av förordningen särskilda
bestämmelser erfordras, torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t
att meddela föreskrifter.
Redan nu torde emellertid böra framhållas, att det, med hänsyn till
de stora skattebelopp, varom här torde kunna bliva fråga, i ett stort antal
fall lärer bliva nödvändigt att på flera uppbördsterminer fördela uppbörden.
Med hänsyn till det sätt, varpå förfarandet såsom ovan
anförts skulle ordnas, torde uppbörd icke lämna beräknas första >
gången äga rum tidigare än vid tiden för den allmänna kronouppbörden
under nästinstundande höst. Huruvida smärre skattebelopp
och eventuellt även den första till betalning förfallande delen av de
större skattebeloppen skola uppbäras i samband med den allmänna kronouppbörden
eller på särskild uppbördsstämma, torde böra bliva föremål
för särskild utredning. Därvid torde jämväl böra komma under övervägande,
i vad mån de i gällande uppbördsreglemente meddelade föreskrifter
om restitution, avkortning och avskrivning av påförda kronoutskylder
skola äga motsvarande tillämpning å skatt, varom här är fråga.
Oavsett huru i sistnämnda hänseende förfares torde emellertid i det
föreliggande förslaget böra intagas bestämmelser därom, att, därest det i
ovan omförmälda ordning, det vill säga geuom domstols lagakraftvunna
utslag eller vederbörandes eget medgivande, finnes uppenbart, att någon
i deklaration eller uppgift, som av honom avgivits, lämnat oriktigt eller
ofullständigt meddelande, eller att någon uuderlåtit avlämna deklaraiion
eller uppgift, skatten, för den händelse försummelsen föranlett, att skatt
icke blivit den försumlige påförd eller blivit påförd till för lågt belopp,
skall kunna genom efterbeskattning påföras honom. Därjämte torde
den, som genom den konstaterade försummelsen oriktigt blivit påförd
skatt i den skattskyldiges ställe, böra beredas möjlighet att på ansökan
tillerkännas rätt att i den ordning, som för restitution av kronoutskylder
är stadgat, återbekomma vad han för mycket erlagt.
Uppenbarligen måste det nu skildrade förfarandet fullständigas
med en del bestämmelser för möjliggörande av den överflyttning av
skattskyldighet, som leveransavtal enligt vad ovan anförts i vissa
fall skulle kunna föranleda. För sådant ändamål torde det böra
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 35 käft. (Nr 43.) 3
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
åläggas den ägare av skattepliktigt kaffe, som anser sig berättigad att
på grund av sådant avtal överflytta skattskyldigheten på någon sin
köpare, att i den deklaration lian på sätt förut sagts skulle hava att
avgiva rörande kaffe, som han äger, även lämna uppgift om det leveransavtal,
som han sålunda vill åberopa, ävensom om köparens namn och
bostad, varjämte den, som på leverans köpt kaffe, för vilket skattskyldighet
kan komma att åligga honom, oaktat han ej är ägare därav,
torde böra vara skyldig att i särskild deklaration, avgiven i enahanda
ordning som ägarens, uppgiva den myckenhet, han sålunda köpt. Därest
säljarens och köparens uppgifter överensstämma, torde det böra ankomma
på köparen, för den händelse leveransen sedermera uteblir och avtalet
av sådan grund eller eljest icke fullföljes, att avgiva särskild uppgift
därom, vid äventyr att det för skattskyldighetens överflyttande stadgade
villkor, att leveransen fullgjorts, eljest anses hava uppfyllts och skattskyldigheten
sålunda kommer att stanna å köparen. Skulle sådan av
köparen avgiven deklaration vara oriktig, torde köparen därför böra stå
enahanda ansvar, som eljest är stadgat för den, vilken avgiver oriktig
uppgift.^
Då det ofta torde komma att inträffa, att köparen är bosatt å annan
ort än säljaren, synes det böra åligga säljaren att i särskild vid hans
deklaration fogad uppgift meddela upplysningar rörande de förhållanden,
som äro av betydelse för bedömande av köparens skattskyldighet. Denna
uppgift torde därefter, så fort den inkommit, böra av vederbörande myndighet
översändas till den myndighet, hos vilken köparen haft att avgiva
sin deklaration. Vidare torde ifrågavarande myndigheter böra åläggas att,
därest mot säljarens uppgift svarande deklaration från köparens sida
icke skulle hava avgivits eller säljarens och köparens uppgifter i de
för skattskyldighetens bedömande relevanta hänseenden icke överensstämma,
från köparen infordra klart besked, huruvida säljarens uppgifter
om leveransavtalet äro riktiga.
Vid avgörandet sedermera av frågan om skattskyldighetens överflyttande
torde böra fastslås, att ett sådant överflyttande icke skall få
äga rum, i den mån köparen bestrider säljarens uppgift vare sig angående
den myckenhet, som skulle levereras, eller om tidpunkten för avtalets
ingående eller för leveransens fullgörande, ej heller om köparen
utebliver med varje deklaration, och slutligen ej heller om köparen,
sedan han först medgivit säljarens uppgifter, inkommer med uppgift,
att avtalet hävts i vad det angår ifrågavarande myckenhet.
Skulle köparen avlämna oriktig uppgift i något av nu angivna
hänseenden och skattskyldigheten på grund därav komma att åläggas
19
''Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
säljaren, lärer denne icke försumma att anlita någon av de förut omförmälda
utvägarna för att få köparens försummelse konstaterad, så att
säljaren på sätt nyss anförts blir berättigad återbekomma den skatt,
som lian på grund av köparens förhållande nödgats utgiva.
Slutligen synas bestämmelser böra meddelas om tid och sätt för
besvärs anförande, om hemlighållande av deklarationernas innehåll samt
om påföljden för oriktig eller försummad deklaration o. s. v.
Vidkommande det antagliga finansiella resultatet av en eventuell
beskattning av inneliggande lager enligt det av mig nu förordade tillvägagångssättet
vill jag till en början erinra att, såsom jag nyss
nämnde, den inom landet befintliga lagerbehållningen av förtullade kvantiteter
— således å tulbiger eller inom frihamn liggande partier oberäknade
— den 12 januari 1921 torde hava belöpt sig till i runt tal
21.000 ton. Intill den 10 februari 1921, den ifrågasatta tidpunkten
för ikraftträdandet av eu eventuell tullförhöjning, kunna omkring 3,000
ton kaffe beräknas hava ytterligare konsumerats, varför behållningen av
hos köpmän och förbrukare lagrade kvantiteter vid sistnämnda tidpunkt
torde böra antagas uppgå till inalles 18,000 ton.
Emellertid kan givetvis ej heller denna kvantitet läggas till grund
för en beräkning av beskattningens ekonomiska resultat. Såsom jag
förutsatt i förslaget till skatteförordning, torde — bortsett från vissa
andra undantag av mindre betydelse — från beskattningen böra undantagas
smärre kvantiteter om i varje fall högst 20 kilogram. Huru stor
kvantitet som kan antagas i genomsnitt vara tillfinnandes i privata hushåll
är givetvis ej möjligt att med tillförlitlig noggrannhet bedöma. Den
normala lagringen torde, åtminstone i städer och stadsliknande samhällen,
vara relativt obetydlig, och på grund av numera minskad köpkraft hos en
stor del av befolkningen lärer förutsättningen för en ökning i mer betydande
omfattning av den normala kvantiteten icke vara för handen.
Försiktigtvis torde man dock böra räkna med att hälften av den nyss
angivna myckenheten om 18,000 ton eller sålunda 9,000 ton på grund
av berörda bestämmelse såväl som av annan anledning icke komma att
träffas av skattläggningen. Vid sådant förhållande synes den beskattningsbara
kaffemängden, uttryckt i obränt kaffe, böra anslås till omkring
9.000 ton. Med en skattesats av 60 öre per kilogram skulle beskattningen
följaktligen inbringa omkring 5.4 miljoner kronor.
20
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 43.
Departementschefen uppläste härefter det inom finansdepartementet
upprättade förslaget till förordning om skatt å kaffe samt hemställde, att
förfat.tningsförslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet
av den lydelse, bil. litt. . . vid detta protokoll utvisar,
skulle avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Gunnar Grip.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921.