Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 359.

Nr 359.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
arbetstidens begränsning; given Stockholms slott den 6 maj 1921.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Magt härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om arbetstidens begränsning.

GUSTAF.

Henning Elmquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 305 höft. (Nr 359.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

Förslag

till

lag om arbetstidens begränsning.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke,
så ock å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat
dylikt särskilt arbetsföretag, för såvitt i rörelsen eller företaget till arbete
för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra arbetare.

Från lagens tillämpning undantagas dock

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana
förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över
arbetets anordnande,

b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj,

e) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan
förläggas till bestämda tider,

d) arbete, som bedrives av staten,

e) skeppstjänst, som- omförmäles i lagen om arbetstiden å svenska
fartyg, ävensom fiske,

f) skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet icke är att
hänföra till skogsarbete, ävensom flottning utom vid skiljeställe,

g) jordbruk jämte sådana därtill hörande binäringar, vilka icke
bedrivas såsom självständiga företag, ävensom trädgårdsskötsel och djurskötsel,
ändock att arbetet bedrives utan samband med jordbruk,

h) arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten
för allmän trafik, samt

i) arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisersalong
eller badinrättning.

2 §>

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas

verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning,

ritare, bokhållare eller därmed jämställd person,

kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde.

Kung!. Maj.is ''proposition Nr 359.

3 §.

På begäran av domstol eller den, vars rätt därav beröres, åligger
det arbetsrätt att avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant,
vara denna lag äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare är att
enligt lagen räkna såsom arbetare.

År mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom
i första stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet,
när part sådant äskar eller domstolen hnner det nödigt; och må
slutligt utslag av domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut
kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning, än som i första stycket
avses, har arbetsrådet att på begäran av domstol eller den, vars rätt av
frågan beröres, avgiva utlåtande.

4 §•

Arbetsgivare må icke använda arbetare till arbete under längre
tid, raster oräknade, än 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan;
dock må, därest nyssnämnda begränsning av arbetstiden för vecka icke
därigenom överskrides, arbetstiden under något eller några av veckans
dygn utsträckas till högst 9 timmar.

Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, må annan arbetstid
än nyss angivits tillämpas, såvitt därigenom icke uppkommer längre
sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst tre veckor, än att den
motsvarar 48 timmar i veckan.

5 §•

Arbetsrådet må, i den mån så prövas påkallat, medgiva annan
begränsning av arbetstiden, än i 4 § stadgas, för

a) rörelse, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård,
uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt
behov, samt

b) hotell-, restaurang- eller kaférörelse.

6 §''

Kungl. Maj:ts proposition Nr 350.

giva, att arbetstiden, med avvikelse från vad i 4 § stadgas, allenast begränsas
så, att den i genomsnitt för viss angiven tidrymd kommer att
uppgå till högst 48 timmar i veckan.

2 mom. Finnes arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av
synnerliga skäl böra fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet,
i den mån så prövas påkallat, medgiva därför erforderligt undantag.

3 mom. Beträffande arbete, som fortgår allenast under kortare
tid eller medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål
av synnerligen stort allmänt intresse, må arbetsrådet, i den mån
så prövas påkallat, medgiva undantag från de i 4 § angivna begränsningar.

4 mom. Skulle i annat fall, än som avses i 1, 2 eller 3 mom.,
undantag från bestämmelse i 4 § prövas påkallat till undvikande av
allvarligt missförhållande och framgår av uttalande av arbetarnas sammanslutning
eller sammanslutningar eller annorledes, att det stora flertalet
av de arbetare, som skulle beröras av undantaget, finna detsamma
önskvärt, äger arbetsrådet lämna medgivande till undantaget.

7 §•

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej
kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört
överhängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller
egendom, må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda
förhållande, användas till arbete utöver tid, som finnes angiven i 4 §
eller kan hava bestämts med stöd av 5 eller 6 §. Om sådant arbete
samt dess anledning, omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren
att senast inom två dygn från dess början göra anmälan till
arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd
därtill sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan
har arbetsrådet att ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när
densamma i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

8 §’

1 mom. För utförande av nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten
må arbetare, som fyllt aderton år, till nödigt antal användas
under högst sju timmar i veckan utöver den tid, varunder sådan arbetare
enligt denna lag eller med stöd av densamma meddelad eftergift må
användas till sitt egentliga arbete.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 7 §,
med hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till
arbete utöver tid, som angives i 4 § eller kan hava bestämts med stöd
av 5 eller 6 §, vare därtill berättigad i avseende å arbetare, som fyllt
aderton år, för högst 30 timmar under loppet av en kalendermånad och
200 timmar under loppet av ett kalenderår.

3 inom. År ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må
sådan, dock för högst 20 timmar under loppet av en kalendermånad
och 120 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av ai''betsrådet.

4 mom. På arbetsrätt ankommer att pröva i vad mån den, som
fyllt sexton men ej aderton år, må användas till arbete, som avses i
denna paragraf.

5 inom. 1 fråga om arbetares skyldighet att utföra arbete, som
avses i denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren
överenskommet.

9 §-

Åro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare,
som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst
verksamhetsområde, ense om viss eftergift i något avseende, varom stadgas
i o eller 6 § eller 8 § 3 inom., må Konungen på framställning av
arbetsrådet eller efter dess hörande förordna, att eftergiften må inom
verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.

10 §.

Användes arbetare av mer än en arbetsgivare till arbete, vara denna
lag äger tillämpning, eller användes arbetare ej blott i avsevärd mån
till arbete av nämnda slag utan ock till hemarbete eller annat arbete, varå
lagen ej är tillämplig; kommer därigenom hans sammanlagda arbetstid att
oskäligt utsträckas över den begränsning, som med lagen avses, eller föranledes
därigenom eljest, att lagens syfte uppenbart äventyras, må arbetsrådet,
på framställning av yrkesinspektör eller bergmästare eller av annan
förekommen anledning, meddela sådant förbud mot arbetares användande till
arbete, som för undanröjande av berörda missförhållande finnes erforderligt.

H §■

Kungl. Maj;ts proposition Nr 359.

är dock arbetsgivaren icke pliktig göra dylik anteckning, där arbetstiden
finnes behörigen upptagen å det i 13 § 2 mom. föreskrivna arbetstidsschema.

Beslut av arbetsrådet enligt 7 eller 8 § skall biläggas journalen
å det arbetsställe, beslutet rör, och skall journalen jämte bilagda beslut
förvaras å arbetsstället under minst tre år, räknat beträffande journalen
från den tid, då sista anteckningen gjordes däri, och beträffande beslutet
från detsammas datum.

12 §.

1 mom. Arbetsrådet består av minst sju ledamöter, utsedda av
Konungen för en tid av två år i sänder. Av ledamöterna skola utses
två bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare,
vilkas medlemmar sysselsätta tillhopa minst 50,000 arbetare,
samt två bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar av
arbetare, som räkna minst 50,000 medlemmar. För nämnda fyra ledamöter
skola i enahanda ordning utses minst dubbelt så många suppleanter.
Förslag, som ovan sägs, skall, för att vinna avseende, upptaga
minst dubbelt så många personer som de, vilka skola med ledning av
förslaget förordnas till ledamöter eller suppleanter. Har förslag icke
avgivits, varde förordnande ändock av Konungen meddelat.

Övriga ledamöter skola utses bland personer, som icke kunna anses
företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen, och förordnar Konungen
en av dessa ledamöter till rådets ordförande och chef samt en till ställföreträdare
för denne. Minst en av de utan förslag utsedda ledamöterna
skall vara lagkunnig man, vilken fullgjort vad författningarna
föreskriva om dem, som må nyttjas uti domarämbeten.

2 mom. Ledamot eller suppleant, som i 1 mom. avses, skall vara
svensk medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen
innehavas av den,

som står under förmynderskap,

som är i konkurstillstånd eller vars egendom, utan att vara avträdd
till konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest
på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning
eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till
straffpåföljd, varom sist förmäles, eller som är under framtiden ställd
för brott, vilket kan medföra sådan påföljd, eller

som blivit dömd ovärdig att föra andras talan inför rätta.

3 mom. Mot ledamot av arbetsrådet gälla samma jäv, som i rättegångsbalken
stadgas i fråga om domare.

Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 359.

4 mom. Har ledamot eller suppleant, som representerar arbetsgivare
eller arbetare, åtagit sig uppdraget, äge han ej att varda därifrån
entledigad, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda.
Avsägelse av uppdraget prövas av Konungen.

Avgår ledamot eller suppleant, förordnar Konungen för återstående
delen av den tid, för vilken den avgångne varit förordnad, annan ledamot
eller suppleant.

5 mom. Skulle ledamot, som representerar arbetsgivare eller arbetare,
vid sammanträde utebliva eller finnas vara av jäv hindrad att tjänstgöra,
och kan ej suppleant tillkallas, äger arbetsrådet utse lämplig person att
vid det tillfället träda i den uteblivne eller jävige ledamotens ställe.

6 mom. Ärenden, som behandlas av arbetsrådet, må avgöras av
fem ledamöter, så ock av fyra, där de äro om beslutet ense. Ej må
flera än sju ledamöter deltaga i behandlingen av ärende inför arbetsrådet.

Md besluts fattande skola lika antal representanter för arbetsgivare
och arbetare samt minst en lagfaren ledamot bland dem, som
utsetts utan förslag, närvara.

7 mom. Vid handläggning av annat på arbetsrådet ankommande
ärende rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare än sådant,
som avses i 6 § 4 mom. eller 9 §, bör rådet i regel ej blott bereda
vederbörande arbetsgivare och arbetare tillfälle att yttra sig utan även
på lämpligt sätt söka samråd med representanter för arbetsgivare och
arbetare inom verksamhetsområdet ifråga. Beslut, som avses i 8 § 4 mom.,
skall, såvitt möjligt, fattas efter samråd med socialstyrelsen.

Till utredning av ärende må arbetsrådet låta vid allmän underrätt
höra vittnen och sakkunniga. Finner arbetsrådet sådan åtgärd nödig,
äger rådet därom göra framställning hos den underrätt, inom vars område
den, som skall höras, har sitt hemvist eller någon tid uppehåller
sig, och varde denne genom rättens eller domarens försorg till rätten
kallad. Rätten äger tillägga vittne och sakkunnig ersättning med vad
som prövas skäligt. Sedan förhöret hållits, skall rätten tillställa arbetsrådet
protokoll däröver.

Kostnaderna för förhör, som ovan sägs, bestridas av allmänna
medel. Arbetsrådets beslut och utlåtanden meddelas avgiftsfritt.

S mom. Beslut, som enligt 7 eller 8 § ankommer på arbetsrådet,
må i brådskande fall meddelas av dess ordförande. Har detta skett,
tage arbetsrådet vid sitt första därefter följande sammanträde under
omprövning, huruvida beslutet skall äga bestånd.

9 mom. Arbetsrådet äger att, när skäl därtill föreligga, i avbidan
på närmare utredning meddela beslut, som gäller endast tills vidare.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

10 mom. Över arbetsrådets beslut må klagan ej föras.

11 mom. Närmare föreskrifter angående avgivande av förslag, som
i 1 mom. sägs, och om arbetsrådets verksamhet må meddelas av Konungen.

13 §.

1 mom. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionens
befattningshavare; och skall därvid i tillämpliga delar lända
till efterrättelse vad som linnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden
av lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912.

2 mom. A arbetsställe, där sådant arbete, som avses i 15 § lagen
om arbetarskydd, bedrives på stadigvarande sätt, skall å lämplig plats
finnas anslagna ej mindre denna lag än även arbetstidsscliema, angivande
när arbetet börjar och slutar eller, där arbetet bedrives med skiftlag,
när arbetet börjar och slutar för varje sådant lag, ävensom såvitt möjligt
början och slut för varje rast, varigenom arbetet avbrytes.

14 §.

Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot vad i denna
lag är stadgat eller mot förbud, som avses i 10 §, straffes med böter
från och med tio till och med ettusen kronor. År arbetaren under
aderton år och har användandet skett med faders eller målsmans vetskap
och vilja, vare fadern eller målsmannen förfallen till böter från
och med fem till och med femtio kronor.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, varom
i denna paragraf förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när han
varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats
och delgivits, fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan förseelse.

15 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som
föreskrives i 7 §, eller att iakttaga vad enligt 11 § eller 13 § 2 mom.
åligger honom, straffes med böter från och med fem till och med femhundra
kronor.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i
journal, som avses i 11 §, straffes med böter från och med femtio till
och med ettusen kronor.

* 16 §.

Förseelser mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan
är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid
allmän domstol.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

u §•

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna
lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

18 §.

Skulle tillämpningen av denna lag medföra sådana svårigheter för
visst arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras,
må Konungen, efter arbetsrådets hörande, medgiva av förhållandena
påkallat undantag från lagens tillämpning.

19 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande
användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan
begränsning; lända till efterrättelse.

O o

1) Denna lag träder i kraft beträffande sådant arbete, som avses
i 5 §, den 1 januari 1922 och beträffande annat arbete den 1 juli 1921
samt gäller till och med den 31 december 1923; skolande i fråga om
sådan under tiden för lagens giltighet begången förseelse, som avses i
14 eller 15 §, vad i lagen är stadgat fortfara att gälla även efter sistnämnda
dag.

2) Arbetsrådet äger att, där särskilda skäl därtill äro, medgiva
anstånd med tillämpningen av denna lag.

3) Vederbörande myndighet äger att jämväl innan denna lag trätt
i kraft vidtaga åtgärd, som avses i 5, 6, 8 eller 9 §.

4) Då denna lag träder i kraft beträffande visst slag av arbete,
upphör lagen den 17 oktober 1919 om arbetstidens begränsning att gälla
beträffande sådant arbete, men skola de eftergifter, som med stöd av
sistnämnda lag beviljats, fortfarande äga giltighet, intill dess den för
eftergiftens tillgodonjutande bestämda tiden utlupit eller ock eftergiften
återkallats av vederbörande myndighet. Beträffande sådan under tiden
för den äldre lagens giltighet begången förseelse, som avses i lagens
11 eller 12 §, skall vad i lagen är stadgat fortfara att gälla, även efter
det lagen enligt vad nyss är sagt upphört att äga giltighet.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 305 höft. (Nr 359.)

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 359.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regent en i statsrådet å Stockholms slott
den 22 april 1921.

Närvarande:

Statsministern VON Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel,
statsråden Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Hammarskjöld,
Ekeberg, Hansson, Beskow.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet Elmquist:

I anledning av ett flertal motioner beslöt 1920 års riksdag enligt
hemställan av andra lagutskottet anhålla, att Kungl. Maj:t i samband med
förestående prövning av Sveriges anslutning till den vid den internationella
arbetskonferensen i Washington antagna konventionen angående arbetstidens
begränsning snarast måtte låta utreda och för riksdagen framlägga
de förslag till ändringar i lagen om arbetstidens begränsning av
den 17 oktober 1919, som, i anslutning till vad i utskottets motivering
anförts, kunde finnas påkallade av vunnen erfarenhet om lagens tillämpning
och vilka, utan att rubba lagens grunder, kunde vara ägnade att
bättre anpassa densamma efter det praktiska livets krav.

Med överlämnande av riksdagens skrivelse i ämnet, nr 361, anbefallde
Kungl. Maj:t sedermera den 15 oktober 1920 socialstyrelsen att
efter skedd utredning inkomma med förslag till sådana jämkningar i
nämnda lag, som nyss angivits. Tillika uppdrogs genom nådigt beslut
samma dag åt ledamöterna av arbetsrådet B. E. Wijkander och K. V.
Holmström att i egenskap av sakkunniga biträda socialstyrelsen vid berörda
utredning.

Såsom resultat av omförmälda uppdrag har socialstyrelsen med
skrivelse av den 9 innevarande april till Kungl. Maj:t överlämnat »Betänkande
med förslag till reviderad lag om arbetstidens begränsning)),
vilket betänkande torde få såsom bilaga fogas vid protokollet i detta
ärende. Jämte betänkandet överlämnades vissa i omförmälda underdåniga
skrivelse upptagna framställningar rörande förevarande fråga

Kungl. Maj:is proposition Nr 359.

ävensom ett par dylika framställningar, vilka inkommit till socialstyrelsen
efter det styrelsens beslut i ärendet fattats.

Vad först angår omfattningen av den revision av arbetstidslagen,
som nu bör ifrågakomma, ansluter jag mig till fullo till 1920 års riksdags,
av socialstyrelsen delade uppfattning, att lagens grunder böra
lämnas orubbade och att andra ändringar i densamma tills vidare icke
böra vidtagas än sådana, som finnas ägnade att bättre anpassa lagen
efter det praktiska livets krav. Med hänsyn såväl till den omständigheten
att lagen varit i tillämpning allenast en del av den vid dess tillkomst
bestämda prövotiden som även till de onormala tidsförhållanden,
varunder lagen hittills prövats, synes önskligt, att de principiella spörsmålen
i frågan om lagstadgad reglering av arbetstiden nu lämnas
å sido. Däremot finner jag det väl motiverat, att de lagstiftande makterna
med stöd av hittills vunna erfarenheter redan nu taga under övervägande
lagens reviderande med ändamål att möjliggöra en mjukare
och mera praktisk tillämpning av de i lagen uttryckta grundsatserna.
Min övertygelse är, att en revision i sådan anda skall ej endast undanröja
åtskilliga olägenheter för det produktiva arbetets nöjaktiga bedrivande
utan även, såsom följd därav, vara den ifrågavarande lagstiftningens
idé till verkligt gagn.

Socialstyrelsen har, innan styrelsen ingått på själva revisionsarbetet,
upptagit till granskning frågan om ratificering av den nyss omförmälda,
å internationella arbetsorganisationens första konferens i Washington år
1919 antagna konventionen angående begränsning av arbetstiden i industriella
företag till 8 timmar om dagen och 48 timmar i veckan och därvid
kommit till det resultat, att Sverige för närvarande icke lämpligen
kan ansluta sig till nämnda konvention. Mot styrelsens beslut i förevarande
avseende ha herrar Lindqvist och Holmström reserverat sig och
menat, att styrelsen bort förorda ratificering.

Frågorna om Sveriges anslutning till berörda konvention och om
arbetstidslagens revision stå onekligen, såsom även kommit till uttryck
i riksdagens hemställan om revision, i sådant samband med varandra,
att den senare frågan ej gärna kan lösas utan att man dessförinnan
tagit ståndpunkt i den förra. Jag kan sålunda ej annat än gilla socialstvrelsens
tillvägagångssätt i förevarande avseende. Även måste jag,
ehuru med beklagande, biträda styrelsens mening i fråga om möjligheten
för Sverige att ratificera konventionen. Sverige lärer genom medlemskapet
i nationernas förbund få anses hava åtagit sig förbindelse att verka

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

för åttatimmarsarbetsdagen och fyrtioåttatimmarsarbetsveckan såsom ett
mål att sträva mot inom alla områden, där detta mål icke redan är uppnått.
Det vore därför givetvis synnerligen önskvärt, att genom ratificering
av denna konvention ett, internationellt sett, otvetydigt bevis kunde
lämnas på Sveriges villighet att alltjämt upprätthålla nämnda förbindelse.
Den genom Versaillesfreden upprättade internationella arbetsbyrån har
så störa och betydelsefulla uppgifter att fylla, att det även med hänsyn
härtill skulle vara önskvärt att genom anslutning till konventionen stödja
nämnda organisation och dess verksamhet. En nödvändig förutsättning
för ratificering skulle emellertid vara, att den svenska lagstiftningen på
området bleve i viktiga hänseenden ändrad, och vissa av dessa ändringar
skulle bliva av sådan beskaffenhet, att desamma i en del avseenden
skulle med hänsyn till vårt lands förhållanden uppenbarligen försvåra
det produktiva arbetets nöjaktiga bedrivande; dessutom skulle
därigenom revisionen komma att gå långt utöver de gränser för densamma,
som av riksdagen anvisats. Stor betydelse måste även enligt
mitt förmenande tillmätas den omständigheten, att anslutning till konventionen
skulle medföra bundenhet för en tid av elva år, under det åt
vår arbetstidslag uttryckligen givits karaktär av försökslagstiftning med
giltighetstiden begränsad till utgången av år 1923.

Vad härefter angår beskaffenheten av de av socialstyrelsen föreslagna
särskilda ändringarna i lagen, har styrelsen enligt min mening
på det hela taget väl lyckats att i skälig mån och på tillfredsställande
sätt tillgodose de önskemål, som givit anledning till riksdagens hemställan
om revision. Med hänsyn härtill har jag ansett mig kunna föreslå,
att socialstyrelsens förslag till reviderad lag om arbetstidens begränsning
måtte i huvudsak läggas till grund för proposition i ämnet.

Jag övergår nu till att något närmare granska de särskilda
ändringsförslagen samt de yrkanden, som i samband därmed reservationsvis
framkommit.

1 §•

I avseende å denna paragrafs första stycke, som innehåller den
grundläggande bestämmelsen ifråga om lagens tillämpningsområde, har
socialstyrelsen föreslagit den ändring, att från lagens tillämpning skulle
avskiljas alla rörelser eller särskilda arbetsföretag med i regel högst 4
arbetare, var de än bedrivas, under det att nu av dylika rörelser endast
sådana äro fritagna, som bedrivas å landet eller i stad, köping eller

Kunrfl. Maj:ts proposition Nr 359.

municipalsamhälle med en mantalsskriven folkmängd, uppgående till
högst 1,500 personer.

Mot nu berörda ändring hava herrar Lindqvist och Holmström
reserverat sig under framhållande bland annat, att en utvidgning av det
hittillsvarande undantaget i förevarande avseende, vilket tillkommit av
rent politiska skäl, måste anses fullständigt omotiverad. Vidare skulle
ändringen, varigenom arbetargrupper, som nu höra under lagen, komme
att ställas utom densamma, leda till konflikter mellan arbetsgivare och
arbetare, då de arbetare, som kommit i åtnjutande av lagstadgad arbetstidsreglering,
givetvis ej godvilligt skulle medgiva någon förlängning
av arbetstiden.

Här ifrågavarande ändringsförslag, varigenom ett i och för sig
mindre tilltalande undantag skulle än ytterligare utvidgas, torde onekligen
vid första påseende vara ägnat att giva anledning till tvekan.
Socialstyrelsen har emellertid för de små rörelsernas och företagens
undantagande anfört vägande praktiska skäl, och den nu beträffande de
små rörelserna gällande geografiska uppdelningen är otvivelaktigt synnerligen
irrationell och orättvis. Med hänsyn härtill och då den föreslagna
ändringen obestridligen skulle vara väl ägnad att i visst avseende
tillgodose det med revisionen åsyftade ändamål, har jag ansett
mig böra förorda densamma. Den nyss omförmälda, reservationsvis
framställda erinringen om det olämpliga i att i detta fall låta arbetare,
som kommit i åtnjutande av lagstadgad arbetstidsreglering, åter uteslutas
därifrån, torde enligt mitt förmenande ej behöva tillmätas någon
större betydelse, då, såsom från olika håll vitsordats, lagen inom de
små rörelserna och företagen i praktiken ej lär ha kommit till någon
allmännare tillämpning.

För ändringen i 1 § f), varigenom från lagens tillämpning skulle
uteslutas all kolning i mila, oberoende av var den bedrives, synes mig
socialstyrelsen hava anfört tillfyllestgörande motiv. Någon större omgestaltning
av arbetsförhållandena till arbetarnas nackdel torde ej heller,
såsom reservanterna herrar Lindqvist och Holmström synas befara, föranledas
av ifrågavarande ändring, då arbetsrådet redan i avsevärd omfattning
beviljat eftergifter i fråga om så kallad platskolning i mila.

Beträffande förevarande undantagsbestämmelse, som jämväl avser
flottning, ha herrar von Sydow och Wijkander i sin reservation påvrkat,
att även arbetet vid skiljeställen skulle i likhet med flottningsarbetet
i övrigt fritagas från lagens tillämpning. Nu berörda båda slag
av arbete stode nämligen med varandra i sådant samband, att de i de
flesta fall måste anses bilda en fortgående arbetsprocedur, för vars olika

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 359.

delar det i regel vore praktiskt ogenomförbart att tillämpa olika arbetstider.
Ett strängt genomförande av 8-timmarsdagen vid alla skiljeställen
skulle också, enligt reservanternas mening, medföra ombyggnadskostnader
till 10-tals miljoner kronor, en utgift som allra minst
under nuvarande förhållanden borde komma i fråe-a.

• Ö

I rågan om lagens tillämpning å arbetet vid skiljeställena har allt
ifrån utarbetandet av den nu gällande lagen givit anledning till skarpa
meningsmotsättningar, och jag vill icke förneka, att det för lagstiftaren
erbjuder svårighet att taga ståndpunkt i denna fråga. Ifrågavarande
arbete ställer sig nämligen i hög grad skiftande — från arbete uppe
vid de små skiljeställena, vilket ifråga om oregelbundenhet, kortvarighet
och omöjlighet för arbetsgivaren att övervaka nära nog fullständigt
överensstämmer med flottningsarbete i allmänhet, och till det regelbundet
industrimässigt ordnade, kanske över halva året pågående, med
100-tals arbetare bedrivna arbetet nere vid de stora skiljeställena i älvmynningarna.
Redan under förarbetena till lagen ifrågasattes en uppdelning
av skiljeställena, så att vissa av dem, i regel de mindre, skulle
undantagas från lagen, under det de övriga, i regel de större, skulle
inbegripas under lagens tillämpning, men det visade sig omöjligt att
finna någon tillfredsställande bestämning av gränsen dem emellan. I
utskottsutlåtandena vid de båda riksdagarna år 1919 hänvisade man i
stället till möjligheten att efter ansökan hos arbetsrådet erhålla undantag.
Denna möjlighet har även i avsevärd mån kommit till användning,
varjämte arbetsrådet för åtskilliga företag med ett betydande antal
arbetare beviljat anstånd med lagens tillämpning. Rådet lär för övrigt
ha för avsikt att inom kort ägna förevarande fråga särskild uppmärksamhet.
Det vill även synas, som om man med den ökade möjlighet
till medgivanden, lagförslaget innehåller, skulle kunna skäligen tillfredsställa
berättigade behov av ökad arbetstid vid skiljeställena. Med hänsyn
till vad sålunda anförts och då det torde vara att förvänta, att arbetsrådet
under nuvarande ekonomiska situation skall medgiva de eftergifter,
som kunna vara erforderliga för undvikande av alltför stora ombyggnadskostnader,
har jag icke funnit de båda reservanternas yrkande
i förevarande avseende böra föranleda någon ändring i socialstyrelsens
förslag.

Med avseende å lagförslagets 1 § torde i detta sammanhang jämväl
böra nämnas, att jag icke ansett mig kunna tillmötesgå herrar von
Sydows och Wijkanders krav på inskränkning av lagens tillämpningsområde
till motsvarighet med Washingtonkonventionen angående arbetstidens
begränsning, d. v. s. i huvudsak till fabriks- och hantverks -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

rörelse, inklusive byggnadsverksamhet, jämte transportverksamhet. Oavsett
att en dylik inskränkning, så vitt jag förstår, knappast skulle
överensstämma med riksdagens hemställan om förevarande revision,
måste jag från samhällelig synpunkt finna det mindre välbetänkt att ställa
betydande grupper av arbetstagare, vilka redan kommit i åtnjutande av
lagens skydd, alldeles utanför detsamma och detta synnerligast, som
bland dessa grupper förekomma åtskilliga, vilka torde få anses vara i
särskilt behov av dylikt skydd. Framhållas må även, att det av reservanterna
i främsta rummet åberopade skälet, eller att det vore oriktigt
att genom vår lags vidare tillämpning hålla det svenska näringslivet
inträngt inom långt snävare band än det utländska, vid närmare granskning
ej kan tillerkännas någon större saklig betydelse. Den enda till
det egentliga näringslivet hänförliga något så när betydande arbetargrupp,
som skulle föras utanför lagen genom här ifrågavarande förändring,
vore nämligen handelsarbetarna, butiksbiträdena härunder icke
inbegripna. Och särskilt må det betonas, att en allmän övergång till
A Vashingtonkonven tionens begränsning av tillämpningsområdet skulle i
vissa avseenden, såsom beträffande företagen med färre än 5 arbetare
och beträffande järnvägarnas trafikpersonal, innebära en utsträckning av
den lagstadgade arbetstidsregleringens tillämpning.

3 §•

Under denna paragraf, ehuru avseende bestämmelsen i 12 § 10 mom.,
har i herrar von Sydows och Wijkanders reservation gjorts gällande,
att arbetsrådet icke borde få utan appell avgöra, huruvida visst arbete
är att hänföra till sådant, varå lagen äger tillämpning, eller huruvida
viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom arbetare. Ehuru möjlighet
till överklagande av arbetsrådets ifrågavarande avgöranden måhända
i vissa fall kunde vara önskvärd, synes det mig, som om denna
fördel knappast skulle uppväga den osäkerhet och omgång, eu dylik
möjlighet skulle medföra. Med hänsyn till arbetsrådets speciella kompetens
i ämnet skulle det även erbjuda synnerlig svårighet att finna en
överinstans, som kunde anses besitta större eller ens samma förutsättningar
för en sakligt riktig prövning.

4 §•

De av socialstyrelsen i förevarande paragraf föreslagna ändringar,
varigenom arbetstiden för dag i överensstämmelse med Washingtonkonventionen
skulle kunna utsträckas ej blott såsom nu till 8 Va utan
till 9 timmar, och detta å vilken dag i veckan som helst, synas mig

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

innebära en avsevärd praktisk förbättring. Av herrar von Sydow och
Wijkander har reservationsvis framställts det yrkande, att arbetstiden
per dag skulle få utsträckas så långt, att den sammanlagda arbetstiden
under fem dagar komme att uppgå till den för vecka medgivna arbetstiden
eller 48 timmar. En sådan utsträckning, som skulle leda till en
arbetstid för dag av 9 timmar 36 minuter, har synts mig i alltför hög
grad avvika från den med förevarande lagstiftning förnämligast åsyftade
arbetstidsbegränsningen eller 8-timmarsdagen.

Beträffande förevarande paragrafs andra stycke, som icke innefattar
någon ändring av gällande lag, framställes i herrar Lindqvists och
Holmströms reservation den anmärkning, att det här lämnade medgivandet
att vid skiftarbete endast iakttaga en arbetstidsbegränsning,
som för högst tre veckor motsvarar 48 timmar i veckan, möjliggör
inskränkning av arbetsperioden till 4 dygn per vecka med arbetet indelat
på två 12-timmarsskift. Till förhindrande härav föreslå reservanterna
viss ändrad avfattning av ifrågavarande lagrum. Jag delar
reservanternas mening, att berörda konsekvens av förevarande medgivande
icke torde varit åsyftad av lagstiftaren. Emellertid lär ifrågavarande
anordning av arbetet icke hava kommit till någon större tilllämpning,
och onekligen torde den i vissa fall, såsom även medgives
av reservanterna, kunna vara till fördel för arbetarna. I betraktande
härav har jag icke ansett tillfyllestgörande skäl föreligga för en ändring
i det av reservanterna angivna syfte.

5 §•

Enligt nu gällande lag är arbete, hänförligt till hälso- eller sjukvård,
undantaget från lagens tillämpning. Härmed har enligt arbetstidskommitténs
motivering åsyftats, att lagen ej skall gälla den egentliga
sjukvårdspersonalen men väl sjukvårdsanstalternas ekonomi- och
verkstadspersonal. I enlighet härmed har också lagen tillämpats. Vad
angår arbete vid fattigvårds- och andra liknande inrättningar har sådant
ansetts falla under lagen.

Redan 1919 års urtima riksdag har funnit det knappast kunna
försvaras att, när man fastsloge 8-timmarsdagen såsom allmängiltig
arbetstid, lämna sjuksköterskorna, som i avseende å arbetstiden vore
att räkna bland de sämst lottade arbetstagarna, utan någon avsevärd
utsikt till lindring och därför hos Kungl. Maj:t begärt utredning, huruvida
ytterligare åtgärder, utöver de redan vidtagna, kunde vidtagas för
att bereda den kvinnliga sjukvårdspersonalen skälig förkortning av
arbetstiden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

Beträffande arbetet vid fattig vårdsanstalterna har 1920 års riksdag
såsom anmärkningsvärt framhållit, att lagens begrepp »rörelse» ansetts
hava så vidsträckt omfattning, att därunder måste inbegripas dylikt arbete,
och med anledning bland annat härav ifrågasatt en prövning av
lagens formulering i avsikt att åstadkomma jämkningar, vilka kunde
möjliggöra en något mildare tolkning än nu tillämpas.

Socialstyrelsen, som varit medveten å ena sidan om de olägenheter,
som den gällande lagstiftningen innebär för ifrågavarande anstalter,
och å den andra om de i många fall mycket otillfredsställande arbetstidsförhållandena
för anstaltspersomden och denna personals starka krav
på lagens skydd, har trott sig på lämpligaste sätt lösa den onekligen
svåra frågan om anstalternas arbetstidsreglering genom att fritaga dem
från de i lagen givna, allmängiltiga bestämmelserna om arbetstidens
begränsning och anförtro åt arbetsrådet att åvägabringa den reglering,
som med tillbörlig hänsyn tagen till såväl anstalternas som personalens
intressen i varje fall kan finnas mest lämplig. Genom den möjlighet
till differentiering, som sålunda skulle åstadkommas, skulle regleringen,
där förhållandena så krävde, kunna inskränkas till ett minimum.

I samband med förslaget till nu nämnda omläggning av arbetstidsregleringen
för anstalterna, vilken reglering, såsom förut berörts,
hittills i vad sjukvårdsanstalterna angår endast avsett köks- och övrig
ekonomi- samt verkstadspersonal men ej den egentliga sjukvårdspersonalen,
har socialstyrelsen föreslagit, att den sålunda ifrågasatta
indirekta, lindrigare arbetstidsregleringen skulle få omfatta jämväl sistnämnda
grupp av anstaltspersonal. Såsom skäl för denna utvidgning
av den lagstadgade arbetstidsregleringens tillämpningsområde anför socialstyrelsen
dels de stora svårigheter, som mött att rätt avgränsa den
egentliga sjukvårdspersonalen från anstalternas övriga personal, då de
olika personalgruppernas åligganden ofta sammanfiöte, dels olämpligheten
av att vid samma anstalt hava en del av personalen under och
en del utom ifrågavarande reglering samt dels och framförallt det
obestridliga behov av arbetstidsreglering, som måste anses föreligga
i fråga om den egentliga sjukvårdspersonalen. Styrelsen erinrar i sistberörda
avseende om, att riksdagen vid tvenne tillfällen, år 1911 och år
1919, funnit sig föranlåten att uppmärksamma nämnda personals arbetsförhållanden,
samt redogör för vad i anledning av riksdagens berörda
beslut blivit åtgjort. Av denna redogörelse framgår bland annat, att det
förra beslutet väsentligen resulterat i utfärdande år 1919 av vissa allmänna
föreskrifter rörande personalens storlek och tjänstgöring, överinseendet
över dessa föreskrifters efterlevande har anförtrotts åt mediBihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 305 käft. (Nr 359.) 3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

cinalstyrelsen, varjämte inom medicinalstyrelsen anställts en särskild
inspektris över sjuksköterskeväsendet. Beträffande det senare beslutet,
som, på sätt förut nämnts, innebar en hemställan, att Kungl. Magt
måtte taga under övervägande, huruvida ej ytterligare åtgärder, utöver
de redan vidtagna, skulle kunna vidtagas för att bereda den kvinnliga
sjukvårdspersonalen skälig förkortning av arbetstiden, framgår av redogörelsen
vidare, att detsamma ej ännu lett till annan åtgärd, än att
medicinalstyrelsen däröver avgivit yttrande. Uti detta medicinalstyrelsens
yttrande medgives bland annat, att en begränsning av sjukvårdspersonalens
arbetstid vore av behovet påkallad, att den år 1919 genomförda
regleringen av sjuksköterskeväsendet icke medfört någon effektiv
förkortning av berörda arbetstid samt att arbetstidslagens tillämpning
borde utsträckas till att avse jämväl de å sjukvårdsanstalterna anställda
sjukvårdsbiträden ävensom å dylika anstalter tjänstgörande mindre kvalificerade
sjuksköterskor och sjuksköterskeelever, men att för övrig sjukvårdspersonal,
d. v. s. de högre kvalificerade sjuksköterskorna och sjuksköterskeeleverna,
medicinalstyrelsen borde äga att reglera arbetstiden.

Genom att undantaga den ifrågavarande anstaltspersonalen från
den allmänna arbetstidsregleringen och överlåta åt arbetsrådet att för
denna personal besluta sådan begränsning av arbetstiden, som i varje
särskilt fall kan påkallas av förhållandena, har socialstyrelsen, såvitt jag
kan finna, anvisat en utväg, som är ägnad såväl att undanröja de olägenheter,
vilka den nu gällande arbetstidsregleringen medfört för anstalterna,
som ock att i skälig mån tillgodose personalens krav på skydd.
För att underlätta ett hänsynstagande till alla föreliggande omständigheter
har jag ansett mig böra ur ingressen till 5 § utesluta orden »för
verksamhetens ändamålsenliga bedrivande».

Den av socialstyrelsen föreslagna utsträckningen av lagens tilllämpning
till att omfatta jämväl den egentliga sjukvårdspersonalen sammanhänger
visserligen icke med förevarande revisions ändamål att åvägabringa
lindringar i den lagstadgade arbetstidsregleringen. De skäl, som
socialstyrelsen anfört för nämnda utsträckning, synas mig emellertid så
vägande, att jag funnit mig föranlåten att upptaga styrelsens ifrågavarande
förslag, i all synnerhet som en dylik utsträckning skulle vara
ägnad att på lämpligt sätt tillgodose ovan återgivna, av 1919 års urtima
riksdag beslutade hemställan om åtgärder till beredande åt den
kvinnliga sjukvårdspersonalen av skälig förkortning av arbetstiden.

Aven riksdagens önskan om en jämkning i lagens formulering i
syfte att, såvitt angår, bland annat, arbete vid fattigvårds- och andra

Kungi. Maj:ts proposition Nr 359.

dylika inrättningar, möjliggöra en mindre sträng reglering än den nu
tillämpade, synes mig härigenom hava blivit på ett lämpligt sätt tillgodosedd.

Möjligen skulle — såsom medicinalstyrelsen gjort gällande beträffande
viss sjukvårdspersonal samt herrar von Sydow och Wijkander
uttalat i sin reservation — kunna ifrågasättas, huruvida arbetsrätt äger
tillräcklig sakkunskap för att kunna på tillfredsställande sätt ordna arbetstidsförhållandena
för personalen å ifrågavarande olika anstalter.
Häremot synes emellertid kunna genmälas, att berörda uppgift ej torde
kräva större eller ens så stort mått av fackinsikter som behandlingen
av många andra till de mest skiftande verksamhetsområden hänförliga
frågor, som ankomma på arbetsrådet, ävensom att rådet enligt bestämmelse
i lagen i regel är förpliktat ej blott att bereda vederbörande parter
tillfälle att yttra sig utan även att på lämpligt sätt söka samråd med
representanter för arbetsgivare och arbetare inom verksamhetsområdet
ifråga. Rådet skall förvisso vid reglering av arbetstiden vid exempelvis
sjukvårdsanstalter, såsom för övrigt redan tillämpats, finna sig förpliktat
att träda i förbindelse med vederbörande medicinska myndigheter.

Socialstyrelsen har med här förut åsyftade anstalter ifråga om
arbetstidens reglering jämställt de i 5 § b) angivna företag, eller hotell-,
restaurang- och kaférörelser. Till stöd för denna åtgärd, som skulle å
ena sidan överflytta berörda företag till en indirekt och lindrigare arbetstidsreglering
och å andra sidan utsträcka nämnda reglering till att
gälla dessa företags samtliga befattningshavare, sålunda jämväl dem,
som ha att direkt betjäna allmänheten, har socialstyrelsen anfört ungefär
enahanda grunder som beträffande de förut omförmälda anstalterna.

Med hänsyn till den synnerligen starka förkortning av arbetstiden,
som den gällande arbetstidslagen inneburit för ifrågavarande företags
köks- m. fl. personalgrupper, torde den för dessa företag av socialstyrelsen
föreslagna omläggningen av arbetstidsregleringen få anses väl
motiverad. Mera tveksam är jag beträffande inbegripandet under lagen
av det arbete i dylika företag, som är att hänföra till allmänhetens
direkta betjänande. Jag kan emellertid icke förneka, att de skäl, som
socialstyrelsen anfört därför, särskilt den — även av riksdagen uppmärksammade
— allmänna förekomsten av orimligt långa arbetstider
för här ifrågavarande befattningshavare, tyda på behovet av en dylik
åtgärd. I betraktande därjämte av den föreslagna arbetstidsregleringens
smidiga form har jag ansett mig böra biträda socialstyrelsens förslag
även i förevarande avseende.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

Herrar von Sydow och Wijkander ha i sin reservation, i överensstämmelse
med sitt förut omförmälda yrkande om inskränkning av lagens
tillämpningsområde och under hänvisning till de stora svårigheter lagens
tillämpning mott, hemställt om paragrafens uteslutande. Med hänsyn
till de av mig här förut anförda grunder för biträdande av socialstyrelsens
förslag i denna del, har jag ej kunnat giva min anslutning till detta
reservanternas yrkande.

Vad i reservationen yttrats därom, att arbetsrådet skulle genom
sin befogenhet enligt denna paragraf erhålla en enastående och mindre
lämplig maktställning, torde så mycket mindre förtjäna avseende som
ifrågavarande befogenhet allenast innebär rätt att bevilja eftergifter i
förhållande till den allmänna regleringen av arbetstiden.

Vid godtagande av socialstyrelsens förslag beträffande personalen
vid sjukvårds- samt fattigvårds- och liknande inrättningar förutsätter
jag, att arbetsrådet vid tillämpning av'''' ifrågavarande bestämmelser skall
taga största möjliga hänsyn till önskvärdheten av att arbetstidens begränsning
icke genomföres så, att den nödvändiggör mera omfattande
^byggnader eller eljest medför kostnader, som, särskilt under nu rådande
bekymmersamma förhallanden, te sig allt för betungande. Beträffande
sjukvårdspersonalen må även framhållas angelägenheten av att arbetstid
sregleringen icke sker på sådant sätt, att genom bristande tillgång
på skolad personal möjligheten att tillgodose de sjukas vård äventyras.

6 §•

1 mom.

Den här föreslagna ändringen — uteslutande av tidsbegränsningen *
4 veckor för genomsnittsberäkningen — synes mig ha goda skäl för sig
med hänsyn ej blott till syftet med förevarande revision utan även till
åtskilliga på de praktiska arbetsförhållandena inverkande omständigheter.
Herrar. Lindqvists och Holmströms reservationsvis uttalade farhågor för
att nu ifrågavarande ändring skulle medföra en sådan oregelbundenhet i
arbetstiden, att hela lagen bleve illusorisk, torde få anses avsevärt överdrivna,
då här ju ej är fråga om någon absolut förlängning av arbetstiden
och man vidare lär kunna förvänta, att arbetsrådet ej kommer att
bevilja andra, eller längre gående eftergifter än som i varje fall kunna
anses av tillfyllestgörande skäl påkallade.

I momentets senare del har jag till vinnande av större tydlighet
företagit en viss omredigering av socialstyrelsens föreslagna avfattning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

2 mom.

Den lagstadgade arbetstidsregleringen har, såsom närmare utvecklas
av socialstyrelsen, mött särskilda svårigheter, när det gällt tillämpning
å den kontinuerliga driften. För uppehållande av denna drift räcker
det vid 3-skiftindelning på 3 lag ej med 6 skift å 8 timmar per vecka
utan erfordras det, då arbetet måste fortgå jämväl å söndagen, ytterligare
ett skift, det sjunde, per lag. Om ordnandet av sistberörda skift
ha stridande uppfattningar rått å arbetar- och arbetsgivarsidorna. Från
arbetarhåll har gjorts gällande, att det beträffande ifrågavarande arbete,
som till stor del vore tungt kroppsarbete och dessutom innebure den
nackdelen, att det tidvis infölle under natten, måste anses oskäligt att
medgiva en arbetstid, som permanent skulle medföra en förlängning av
arbetstiden med 8 timmar per vecka. Därtill komme, att arbetarna vid
utgörande av 7 skift i veckan i väsentlig mån finge sin söndagsledighet
förstörd. Av arbetsgivarna åter har framhållits, att ett tillmötesgående
av arbetarnas önskan att undslippa det sjunde skiftet skulle, då därför
erfordrades anlitande av extra folk, medföra oskäliga kostnader ävensom
vissa andra olägenheter. Ifrågavarande arbete hade för övrigt
tidigare bedrivits med allenast två arbetslag, vilka sålunda haft en
arbetstid av 84 timmar per vecka — en nedsättning av arbetstiden till
56 timmar per vecka kunde alltså anses innebära en förbättring, varmed
arbetarna skäligen borde kunna låta sig nöja. Arbetstidskommittén,
som fann båda sidornas påståenden icke sakna fog för sig, förordade en
medelväg, enligt vilken arbetsrådet erhöll bemyndigande att efter prövning,
dels huruvida arbetet såsom sådant oundgängligen måste bedrivas kontinuerligt
och dels huruvida undantag i det särskilda fallet vore påkallat, meddela
erforderlig eftergift. Såsom framgår av den vid socialstyrelsens betänkande
fogade översikten över arbetsrådets beslut, har rådet på grund
av nämnda bemyndigande, som återfinnes i 5 § andra stycket av den
nu gällande lagen, i ett stort antal fall och beträffande ungefär 15,500
arbetare medgivit en arbetstid av 56 timmar i veckan i genomsnitt för
tre veckor.

I den förut omtalade Washingtonkonventionen förekommer bl. a.,
i § 4, en bestämmelse, som medgiver en arbetstid av i medeltal högst
56 timmar i veckan för sådana arbeten, som på grund av sin natur
måste bedrivas kontinuerligt med användande av varandra avlösande
skiftlag. Under förmenande att ett dylikt direkt medgivande av 56
timmars arbetsvecka vid kontinuerliga arbeten vore för industrien gynnsammare
än den möjlighet till eftergift, som är beredd genom nyss

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

berörda bestämmelse i den nu gällande lagens 5 § andra stycket, hava
under revisionsarbetet i socialstyrelsen framkommit yrkanden på, att
sistnämnda bestämmelse måtte utbytas mot ett sådant direkt medgivande,
som innefattas i konventionens § 4. Socialstyrelsen har med anledning
härav sökt pröva, huruvida ett dylikt utbyte vore för industrien oumbärligt
eller åtminstone av synnerligen stor nytta, då styrelsen ansåg
det eljest icke böra ifrågakomma att frångå den gällande lagens från
social synpunkt otvivelaktigt riktiga ståndpunkt i förevarande avseende.
Med hänsyn särskilt till bestämningen »arbetets natur» i konventionen,
vilken bestämning styrelsen på anförda skäl anser liktydig med »arbetets
tekniska beskaffenhet», kommer styrelsen till den uppfattning, att
en övergång till konventionens stadgande i ämnet skulle för industrien
vara av tvivelaktig nytta. På nu berörda och andra grunder stannar
styrelsen efter en längre utredning vid att förorda den nuvarande bestämmelsens
bibehållande.

Mot omförmälda beslut av socialstyrelsen ha reservationer anmälts
dels av herrar Bergsten och Järte, dels ock av herrar von Sydow och
Wijkander.

Förstnämnda två reservanter ha föranletts till sitt ändringsyrkande
förnämligast av farhåga, att den svenska industrien skulle komma att
ligga under i konkurrensen med andra länders, där Washingtonkonventionens
ifrågavarande direkta medgivande till 56 timmars arbetsvecka
allmänt komme att tillämpas och där vid tolkningen av »arbetets natur»
hänsyn säkerligen komme att tagas jämväl till ekonomiska faktorer och
arbetets ändamål. Den nuvarande svenska lagbestämmelsen i ämnet tillförsäkrade
ej industrien lika stora möjligheter, men ansåge sig reservanterna
med hänsyn till vissa av majoriteten inom socialstyrelsen åberopade
skäl ej våga förorda en övergång till konventionens direkta medgivande.
De ha i stället inskränkt sig till att föreslå en på följande
sätt förändrad avfattning av den hittills gällande bestämmelsen:

»Måste arbete, som är anordnat i tre skift, med hänsyn till verksamhetens
ändamålsenliga bedrivande fortgå jämväl under sön- och helgdagar,
må arbetsrådet medgiva därför erforderligt undantag.»

Herrar von Sydow och Wijkander, som i sin reservation förnämligast
söka uppvisa konventionsbestämmelsens företräden från industriens
synpunkt, framhålla bl. a. det för arbetsgivaren värdefulla i att ha
sin rätt till 56 timmars arbetsvecka tryggad genom ett uttryckligt
lagbud och ej vara beroende av arbetsrådets prövning i varje särskilt
fall. Arbetsrådets eftergifter beviljades endast för kort tid eller tillsvidare
och lämnade arbetsgivaren i osäkerhet för framtiden. Arbetsrådets

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

dubbla provning, avseende dels arbetets nödvändiga kontinuitet och dels
behovet av eftergift i det särskilda fallet, vore mycket sträng. Rådet
hade vid avslag hänvisat till möjligheten att anordna s. k. hoppande
skift, men denna anordning måste av flera skäl få en mycket begränsad
användning. Konventionens uttryck »arbetets natur» kunde icke gärna
åsyfta att begränsa här ifrågavarande medgivandes tillämpning till sådana
fall, där den kontinuerliga driften nödvändiggjordes uteslutande av tekniska
skäl — i sådant fall skulle medgivandet vara skäligen betydelselöst,
då ju nära nog alla arbetsprocedurer, om man ej tager några som
helst ekonomiska hänsyn, kunna avbrytas. Att en dylik snäv tolkning
icke varit åsyftad framginge jämväl därav, att vid förslaget till konventionen
ursprungligen varit fogad en lista på industrier och arbeten, där
56-timmarsvecka skulle få användas, å vilken lista även funnes upptagna
en del slag av verksamhet, för vilka behovet av kontinuerlig drift vore
grundat ej på tekniska utan på ekonomiska eller samhälleliga motiv.
Reservanterna sluta med det uttalandet, att man bort i fråga om den
kontinuerliga driften förorda införandet av Washingtonkonventionens
bestämmelser, dock förtydligade så, att det klart framginge, vad som
enligt reservanternas åsikt varit meningen med dem, nämligen att vid
frågans bedömande icke allenast tekniska utan även ekonomiska och
samhälleliga motiv skulle få vara avgörande.

I likhet med socialstyrelsen har jag den uppfattning, att den i
gällande lag anvisade utväg, innefattande meddelande av dispenser i
mån av behov, innebär den riktigaste lösningen av förevarande fråga.
Förelåge några verkligt bärande praktiska skäl för en övergång till
konventionens direkta medgivande, skulle jag emellertid, särskilt med
hänsyn till industriens nu iråkade svåra belägenhet, varit benägen att
taga en sådan åtgärd under övervägande. Några dylika skäl kan jag
dock, lika litet som styrelsen, anse vara förebragta. Överhuvudtaget
synas enligt mitt förmenande industriens representanter vara böjda för att
underskatta den möjlighet till eftergifter, som vår lag erbjuder. Såsom
av förut berörda översikt över arbetsrådets beslut framgår, har arbetsrådet
i det alldeles övervägande antalet fall beviljat eftergift, under det
endast en relativt obetydlig del av ansökningar därom avslagits. Då
arbetsrådet vid sin prövning av ärenden av ifrågavarande innebörd
ansett sig böra taga hänsyn jämväl till ekonomiska förhållanden, synes
man hava all anledning förvänta, att rådet vid sin prövning av dylika
liksom av övriga ansökningar skall fästa synnerligt avseende vid den
nu inträdda depressionen inom näringslivet. Att rådet hittills, såsom
från arbetsgivarhåll beklagats, i regel beviljat här ifrågavarande efter -

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

gifter allenast för viss kortare tid, lärer hava sin förklaring huvudsakligast
däri, att rådet vid sina beslut därom ansett sig böra taga hänsyn
till den då redan av riksdagen begärda revisionen av arbetstidslagen
och den ifrågasatta övergången i förevarande avseende till Washingtonkonventionens
bestämmelse. Kommer emellertid det hittills gällande
dispensbemyndigandet för arbetsrådet att förlängas, bortfaller tydligtvis
nyss berörda anledningar för arbetsrådet att begränsa eftergifternas
giltighetstid.

Beträffande å andra sidan Washingtonkonventionens bestämmelse
i ämnet delar jag socialstyrelsens mening, att fördelen för industrien av
dess tillämpning måste anses tvivelaktig. Granskar man ordalydelsen av
ifrågavarande bestämmelse icke endast i den franska originaltexten (la
nature du travail) utan ock i den engelska (the nature of the process),
torde man snarast vara berättigad att draga den slutsatsen, att den
begränsning, som ligger i uttrycket »arbetets natur», åsyftar arbetets
tekniska beskaffenhet men ej de ekonomiska omständigheterna. Nämnas
må även, att den av herrar von Sydow och Wijkander omnämnda
lista å industrier och arbeten, där 56-timmars vecka skulle få användas,
fanns fogad vid ett tidigare utkast till konvention, som i denna
fråga innehöll till synes mindre stränga bestämmelser än den text,
vilken slutligen blev av konferensen antagen. Med den stränga tolkningsmetod,
som våra domstolar och ämbetsverk i allmänhet anse sig
förpliktigade att tillämpa, skulle de sannolikt tveka att finna konventionens
ordalag möjliggöra hänsynstagande jämväl till ekonomiska omständigheter.
Såsom socialstyrelsen påpekat, skulle arbetsgivaren ej
heller genom en omläggning enligt konventionen undgå arbetsrådets
prövning i förevarande avseende, då det vore möjligt, att arbetarna i
stor utsträckning ej skulle åtnöjas med arbetsgivarnas beslut utan draga
saken inför arbetsrådet. Att arbetsgivarnas och arbetarnas givetvis ofta
stridiga meningar om lagens rätta innebörd i denna punkt skulle vara
ägnade att framkalla konflikter dem emellan, må slutligen framhållas.

I fråga om de ändringsyrkanden, som framställts av reservanterna,
anser jag mig böra påpeka, att herrar Bergstens och Järtes förslag till
omformulerad avfattning av förevarande lagrum synes mig innebära
en alltför långt gående utvidgning av arbetsrådets här åsyftade bemyndigande.
Då det för snart sagt alla företag, och särskilt för sådana
som använda ångpannor, ugnar eller andra dylika starkare upphettning
krävande anordningar eller som ha ett relativt stort kapital bundet
i anläggningen, kan, åtminstone i vissa fall, befinnas ändamålsenligt
att driva arbetet veckan runt, är det svårt att i nämnda reservanters ändrings -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

förslag finna någon egentlig lagstadgad begränsning av arbetsgivarnas
möjligheter att utnyttja arbetarna till 56 timmars arbete per vecka.

Herrar von Sydow och Wijkander, vilka ej formulerat något
ändringsförslag, ha, såsom förut nämnts, påyrkat ett förtydligande av
Washingtonkonventionens bestämmelse så, att icke allenast tekniska
utan även ekonomiska och samhälleliga motiv skulle få vara avgörande.
Med den uppfattning av konventionens ordalag, vartill jag är böjd att
ansluta mig, skulle ett dylikt förtydligande emellertid innebära en modifikation
av konventionen jämväl i sak. För min del skulle jag varit
mest böjd för att, i likhet med socialstyrelsen och under åberopande
av arbetsrådets praktiska tillämpning av lagrummet, föreslå det nu
ifrågavarande stadgandets bibehållande i oförändrad avfattning. Som
emellertid, enligt vad jag kan vitsorda, arbetsrådet självt först efter tvekan
vågat giva det nuvarande stadgandet en så vidsträckt tolkning, som
skett, vill det synas mig vara på sin plats, att momentet formuleras på ett
sådant sätt, att tvekan ej vidare kan råda om, att den innebörd, arbetsrådet
i sin hittillsvarande praxis inlagt i detsamma, är den riktiga.
Jag tillåter mig därför föreslå, att momentet erhåller följande ändrade
lydelse:

Finnes arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerliga
skäl böra fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet,
i den mån så prövas påkallat, medgiva därför erforderligt undantag.

4 mom.

Under framhållande, bland annat, att fall kunna förekomma, då det,
även med ökade möjligheter till speciella avvikelser icke lagligen låter
sig göra att medgiva befrielse från en uppenbarligen icke motiverad
tillämpning av lagen, har socialstyrelsen till fullgörande av revisionsuppdraget
trott sig höra skapa en ny, mer allmängiltig möjlighet till
beviljande av eftergifter. Erforderliga garantier mot missbruk av denna
möjlighet har styrelsen ansett sig vinna genom kraven på, att avvikelsen
skall prövas påkallad till undvikande av ett allvarligt missförhållande
och att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av
avvikelsen, uttala sig för dess önskvärdhet. Arbetsrådet, som skulle
pröva förefintligheten av nu nämnda förutsättningar, skulle givetvis
även äga att beakta övriga omständigheter, som, särskilt från mer allmän
synpunkt, skäligen kunna anses böra inverka på frågans bedömande.

Mot denna nya undantagsbestämmelse ha såväl herrar von Sydow
och Wijkander som herrar Lindqvist och Holmström reserverat sig, de
senare under yrkande att bestämmelsen måtte uteslutas. Av de förra.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 305 höft. Nr 359. 4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

har väsentligen erinrats, att det vore ett misstag att göra beviljandet
av en lindring beroende av arbetarnas samtycke, då arbetsrådet borde
meddela sina beslut efter fullt sakliga grunder och med hänsyn till vad
ur statens synpunkt vore mest gagneligt. Från de senares sida åter
har i huvudsak framhållits, att bestämmelsens tillämpning skulle kunna
leda till betänkliga konsekvenser, då tänkbart vore, att arbetarna å ett
arbetsställe, påverkade av särskilda förhållanden, skulle kunna hos arbetsrådet
förorda en eftergift, som övriga arbetare inom samma industri
icke skulle kunna förmås att medgiva — ett förhållande som skulle vara
ägnat att framkalla betydande svårigheter i konkurrensavseende.

Reservanterna — såväl arbetsgivar- som arbetarrepresentanterna —
synas här hava förbisett, att den av de förra delvis och av de senare
i huvudsak såsom mönster förordade Washingtonkonventionen i stor
utsträckning gjort de i konventionsförslaget förutsatta avvikelserna från
den lagstadgade arbetstidsbegränsningen beroende av arbetsgivarnas
och arbetarnas godkännande. Ett tillämpande undantagsvis av denna
regel inom vår svenska lagstiftning, kontrollerat genom arbetsrådets avgörande,
torde enligt min mening knappast kunna möta några bärande
invändningar. I varje fall måste ett d}dikt förfarande vara förenat med
väsentligt mindre betänkligheter ur det allmännas synpunkt än den på
sina håll förordade återgången till ett reglerande av arbetstiden uteslutande
genom fri överenskommelse mellan arbetsgivarna och arbetarna. Vad
angår de påpekade olämpliga konsekvenserna i konkurrensavseende,
torde det få anses åligga arbetsrådet att vid prövning av ansökningar
om eftergifter enligt förevarande bestämmelse beakta konkurrensförhållandena
och söka förekomma dylika konsekvenser.

7 §•

Mot de av socialstyrelsen i denna paragraf föreslagna, relativt
obetydliga ändringarna har jag ej något att erinra.

För min del har jag funnit mig föranlåten att i paragrafen vidtaga
den ändring, att den befattning med de däri meddelade bestämmelsernas
tillämpning, som hittills ålegat socialstyrelsen — i den nu
gällande lagen benämnd »yrkesinspektionens chefsmyndighet» — överflyttats
på arbetsrådet. Motsvarande ändring har vidtagits jämväl i 8
och 11 §§. Huvudsyftet med denna ändring har varit att för allmänheten
underlätta lagens tillämpning. Såväl socialstyrelsen som arbetsrådet
kunna vittna om, att arbetsgivarna stundom ha svårt att hålla reda på, i
vilka fall de skola vända sig till den ena eller andra av dessa myndigheter,
och givetvis skulle det även eljest för arbetsgivarna innebära en

Kungl. Majds proposition Nr 359.

fördel att endast ha med en myndighet att göra. Såsom ett motiv av
måhända större saklig betydelse må framhållas, att en arbetsgivare
mången gång ungefär samtidigt finner sig föranlåten att söka såväl tillstånd
till övertidsarbete som annan eftergift. Om då, såsom hittills,
dessa båda ansökningar handläggas av skilda myndigheter, kan det
hända, att de båda eftergifterna tillhopa komma att bereda en omotiverat
stor förlängning av arbetstiden. Ej heller finnes det i sådant fall
möjlighet att på ett för arbetsgivaren lämpligt sätt kombinera de båda
eftergifterna.

8 §•

Såsom av socialstyrelsen framhållits, torde klagomålen över arbetstidslagen
i väsentlig mån vara föranledda av de för snävt tillmätta
möjligheterna till övertidsarbete. Vid sitt revisionsarbete har också
styrelsen låtit sig angeläget vara att söka i skälig mån utöka dessa
möjligheter. I betraktande av de begränsningar, som legat dels i revisionsuppdragets
avfattning och dels i lagens syfte, förefaller det mig, som
om den av styrelsen föreslagna utökning, vilken för såväl direkt i lagen
tillåtet som på medgivande beroende vanligt övertidsarbete per år uppgår
till 33 procent, kunde anses ganska tillfredsställande. Ännu mer tillmötesgående
har socialstyrelsen varit ifråga om nödvändigt förberedelse- och
avslutningsarbete, men torde också lagens hittillsvarande reglering av detta
arbete hava varit uppenbart otillfredsställande. Möjligheten att kunna
få efter särskild prövning till övertidsarbete använda jämväl minderåriga,
som fyllt 16 år, torde inom många verksamhetsområden medföra en
avsevärd lättnad.

I herrar von Sydows och Wijkanders reservation göres först gällande,
att förevarande övertidsbestämmelser böra med hänsyn till den
stora roll, de minderårigas arbete i många fall spelar för arbetet i allmänhet
å en arbetsplats, gälla för alla minderåriga — ej blott för dem
som fyllt 16 år, såsom socialstyrelsen föreslagit. Bestämningen »enstaka»
i 1 mom. borde enligt reservanternas uppfattning uteslutas. Slutligen
finna reservanterna bl. a. de föreslagna utvidgningarna av möjligheterna
till övertidsarbete alltför snävt tilltagna och förorda, att begränsningen
av övertidsarbetet enligt 2 mom. skall sättas till 300 och enligt
3 mom. till 150 timmar.

Herrar Lindqvist och Holmström ha anmält reservation i avseende
å förevarande paragraf på den grund, att tiderna för såväl förberedelseoch
avslutningsarbeten som övrigt övertidsarbete utökats i alltför hög grad.

Då jag, såsom förut anförts, anser lindringar i övertidsbestämmel -

Kungl. Majds proposition Nr 359.

serna vara påkallade och funnit socialstyrelsens förslag i sådant avseende
i stort sett väl avvägda, har jag icke funnit reservanternas här berörda
yrkanden böra föranleda någon mera betydande ändring i nämnda förslag.
Dock synes mig någon ytterligare höjning av gränsen för det
extra övertidsarbete, vartill medgivande i fall av trängande behov kan
lämnas av arbetsrådet, utan olägenhet kunna ske, nämligen till högst
20 timmar under en kalendermånad och högst 120 timmar under ett
kalenderår. Beträffande vidare yrkandet, att ordet »enstaka» i 1 mom.
måtte uteslutas, kan det icke förnekas, att denna bestämning genom
sin allt för snäva avfattning i några fall visat sig hinderlig för en förnuftig
lagtillämpning. Den därmed avsedda begränsningen lärer emellertid,
särskilt med hänsyn till den föreslagna betydligt ökade möjligheten
till förberedelse- och avslutningsarbete, ej lämpligen kunna alldeles
undvaras. Nyss åsyftade olägenhet torde kunna undanröjas genom en
jämkning i paragrafens avfattning.

9 §•

Med bestämmelserna i denna paragraf, som utgöra en nyhet för
vår lagstiftning, har socialstyrelsen åsyftat att på grundval av samförstånd
mellan de organiserade arbetsgivarna och arbetarna inom respektive
fack åvägabringa en del allmängiltiga eftergifter i sådana avseenden,
där på grund av praxis eller eljest en enhetlig tillämpning av eftergiftsbestämmelserna
finnes kunna komma till stånd. Genom denna anordning,
som även skulle tjäna att minska arbetsrådets börda, skulle man tillmötesgå
det från arbetsgivarnas sida starkt betonade önskemålet om direkt tilllämpliga
eftergifter. Den föreslagna anordningen, som vilar på den
förut berörda i Washingtonkonventionen och på andra håll rätt allmänt
framträdande uppfattningen om parternas samtycke såsom basis för
eftergifter, synes mig väl ägnad att medverka till förverkligandet av
förevarande revisions ändamål att bättre anpassa arbetstidslagstiftningen
efter det praktiska livets krav. Den medverkan från Kungl. Maj ds och
arbetsrådets sida, som förutsättes i paragrafen, torde få anses bereda
tillfyllestgörande säkerhet mot alltför långt gående eller eljest olämpliga
eftergifter.

Herrar Lindqvist och Holmström göra reservationsvis gällande, att
förevarande paragraf på grund av bristande enighet mellan respektive
organisationer ej kan förväntas komma till tillämpning, men att den
möjligen av arbetsgivarna kan tagas till förevändning för påtryckning
till eftergifter vid upprättande av kollektivavtal eller biläggande av konflikter,
samt hemställa, att paragrafen måtte uteslutas. Efter mitt för -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

menande se reservanterna med alltför stort misstroende på förevarande
bestämmelse. I betraktande av de talrika riksavtal, som förefinnas inom
skilda fack, och den icke obetydliga, standardiserade praxis, som arbetsrådet
redan utbildat i vissa avseenden, synes det mig icke saknas möjligheter
för bestämmelsens tillämpning. Ej heller kan jag dela reservanternas
farhågor för bestämmelsens användande såsom otillbörligt påtryckningsmedel.

10 §.

Till motivering av förevarande paragraf framhåller socialstyrelsen,
att det befunnits nödvändigt att söka åstadkomma ett korrektiv mot
vissa nu förefintliga mera betydelsefulla möjligheter att kringgå lagen.
Härmed åsyftar socialstyrelsen de fall, då en arbetare av flera arbetsgivare
användes till arbete, som faller under lagen, eller då en arbetsgivare
använder samma arbetare såväl till arbete, vilket faller under
lagen, som till hemarbete eller annat arbete, varå lagen icke äger tilllämpning.
Socialstyrelsen, som betonar uppgiftens vansklighet, har ansett
sig böra framgå med försiktighet och föreslår i enlighet härmed
såsom förutsättning för ingripande från det offentligas sida, att missbruket
ifråga skall hava nått sådan omfattning, att arbetarens sammanlagda
arbetstid kommer att oskäligt utsträckas utöver den begränsning av
arbetstiden, som åsyftas med lagen. Nämnda ingripande skall äga rum
i form av ett förbud mot visst användande av arbetare till arbete. Först
efter åsidosättande av sådant förbud skulle straffansvar kunna inträda.
Av socialstyrelsen framhålles, att blotta tillvaron av ett stadgande av
nu berörda innebörd och möjligheten för vederbörande myndigheter att
hota med dess tillämpning måste anses ägnade att i avsevärd mån motverka
här åsyftade missförhållanden.

Herrar von Sydow och Wijkander angiva sig i sin reservation
betvivla riktigheten av socialstyrelsens sistberörda uttalande samt framhålla,
att den föreslagna proceduren skulle bli så omständlig och för
övrigt så lätt att kringgå, att i praktiken intet vunnes därmed, varför
de hemställa, att paragrafen måtte utgå.

De missbruk, som förevarande lagstadgande avser att motverka, förekomma
redan i en viss utsträckning, och det finnes skäl antaga, att deras
förekomst, då straffrisk befinnes icke föreligga och vederbörande hinna
arrangera sig för lagens kringgående, kommer att ytterligare tillväxa.
Med hänsyn härtill och då förevarande stadgande icke synes kunna giva
anledning till några avsevärda olägenheter, har jag ansett mig böra
upptaga socialstyrelsens förslag i ämnet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

I socialstyrelsens förslag till avfattning av stadgandet har jagemellertid
funnit anledning vidtaga några ändringar. Sålunda har till
orden »kommer därigenom hans sammanlagda arbetstid att oskäligt utsträckas
över den begränsning, som med lagen avses,» fogats »eller
föranledes därigenom eljest, att lagens syfte uppenbart äventyras», detta
med hänsyn därtill att ett verkligt missbruk kan föreligga även utan
att arbetarens sammanlagda arbetstid »oskäligt» överskrider den med lagen
åsyftade begränsningen, exempelvis i vissa fall därigenom att vid s. k.
blandat arbete arbetaren användes till arbete utom lagen visserligen icke
i betydande utsträckning men på stadigvarande sätt (i en handelsrörelse
arbetar en person dagligen 8 timmar å lagret, men användes därjämte
regelbundet någon timme såsom biträde i handelsboden) eller därigenom
att en arbetsgivare, vars verksamhet faller inom lagen, systematiskt inriktar
sig på att anlita arbetare, som hava sin egentliga anställning
hos en arbetsgivare i närheten i samma eller liknande bransch. Enligt
socialstyrelsens förslag skulle vidare för paragrafens tillämpning erfordras,
att arbetaren i väsentlig mån sysselsättes med arbete, varå lagen äger
tillämpning. I betraktande av att ordet »väsentlig» torde angiva en
alltför sträng betingelse och att dess innebörd dessutom lär vara föremål
för olika uppfattningar, har detsamma utbytts mot »avsevärd». Slutligen
må nämnas, att befattningen med paragrafens tillämpning, i konsekvens
med motsvarande äudringar i 7, 8 och 11 §§, överflyttats på arbetsrådet.

Såsom stående i visst samband med nyss avhandlade paragraf må
här nämnas, att herrar Lindqvist och Holmström i sin reservation påyrkat
intagande i lagen av ytterligare en paragraf, som skulle ersätta
den av arbetsrådet i fråga om arbetares användande dels inom och dels
utom lagen tillämpade men av socialstyrelsen underkända s. k. huvudsaklighetsprincipen.
Enligt berörda paragraf skulle arbetare, som under
mer än 2 timmar under ett kalenderdygn användes till arbete, varå lagen
äger tillämpning, i avseende å hela sitt användande av samma arbetsgivare
vara tillförsäkrad lagens arbetstidsreglering. Ställde sig hans
användande växlande under olika dygn, skulle arbetsrådet på begäran,
allt eftersom användandet till arbete under lagen genomsnittligt övereller
understege 2 timmar per dygn, kunna förklara honom falla helt
under, respektive helt utom lagen.

Nu ifrågasatta anordning har berörts av socialstyrelsen i dess efter
motiveringen till ändringarna i 1 § införda granskning av den s. k.
huvudsaklighetsprincipens tillämpning och därvid av styrelsen på anförda
skäl ogillats. Med hänsyn till vad styrelsen anfört och då 10 § med
de av mig föreslagna förändringar synes vara ägnad att i skälig mån

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

tillgodose de syftemål, som torde avses med nu avhandlade bestämmelser,
har jag icke funnit skäl att gå reservanternas ifrågavarande yrkande
till mötes.

12 §•

Med anledning av den förut omnämnda av mig föreslagna överflyttningen
av befattningen med ärenden rörande övertidsarbete från
socialstyrelsen till arbetsrådet ha i förevarande paragraf vidtagits ett
par ändringar. Sålunda har till 7 mom. första stycket fogats en
bestämmelse, vilken ålägger arbetsrådet att i fråga om medgivande av
övertidsarbete för minderåriga om möjligt samråda med socialstyrelsen,
som ju i egenskap av yrkesinspektionens chefsmyndighet enligt arbetarskyddslagen
har att vaka över minderårigas användande till arbete och
att därvid beakta deras behov av skydd mot överansträngning.

Den andra förändringen har tagit form av ett nytt moment, 8,
som bemyndigar arbetsrådets ordförande att i brådskande fall meddela
beslut å rådets vägnar, dock med skyldighet för ordföranden att vid
nästpåföljande sammanträde underställa beslutet rådets prövning. Denna
anvisning har funnits nödvändig med hänsyn till att ansökningar om
tillstånd till övertidsarbete ej sällan kräva omedelbar behandling och
rådet endast sammanträder med vissa, i någon mån efter arbetsbördan
varierande mellanrum.

13 §.

Beträffande denna paragraf bör nämnas, att socialstyrelsen i dess
senare moment föreslagit skyldighet för arbetsgivare att å vissa större
arbetsställen ha arbetstidsschema anslaget. Mot den sålunda föreslagna
skyldigheten, som är hämtad från en bestämmelse i Washingtonkonventionen,
har jag ej något att erinra, då densamma, förutom att den
redan i stor utsträckning tillämpas, lär få anses påkallad ur kontrollsynpunkt.
Därigenom sker ock en lindring i arbetsgivarens åliggande
enligt 11 §.

18 §.

Under hänvisning till de ökade undantagsmöjligheter, som socialstyrelsen
i flera avseenden föreslagit, och särskilt till den nya bestämmelsen
i 6 § 4 mom. har socialstyrelsen i sitt förslag till reviderad
arbetstidslag uteslutit den nu gällande lagens 15 §. Ehuru socialstyrelsen
ej saknat vissa skäl för denna sin åtgärd och ifrågavarande
undantagsbestämmelse, såsom även av socialstyrelsen påpekas, hittills

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

icke kommit till tillämpning, har jag likväl, särskilt med hänsyn till
förevarande revisions syfte, ej ansett mig kunna följa socialstyrelsen i
detta fall. Här åsyftade undantagsmöjlighet, som hänför sig till det
fall att lagens tillämpning på ett arbete eller företag medför sådana
svårigheter, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, kan nämligen
icke anses vara beredd genom något annat undantagsstadgande
i lagen. Härtill kommer, att det under den nu inträdda depressionsperioden
torde få anses särskilt angeläget att hålla en dylik möjlighet
öppen. I överensstämmelse härmed har jag i oförändrad avfattning
återupptagit bestämmelsen i 15 § av den nu gällande lagen.

Nämnas må, att herrar von Sydow och Wijkander i sin reservation
påkallat en dylik åtgärd.

Slutstad g anden.

Socialstyrelsen har i 1) av slutstadgandena föreslagit, att lagens
ikraftträdande skall äga rum i två etapper, nämligen för arbete i allmänhet
den 1 juli 1921 och för arbete, som avses i 5 §, den 1 januari
1922. Anledningen till denna uppdelning, som synes mig motiverad,
har varit att, medan det beträffande arbete i allmänhet ej finnes skäl
till något uppskov, lagens tillämpning på arbete, som åsyftas i 5 §, är
avsedd att ske genom särskilda, efter olika förhållanden avpassade eftergiftsbestämmelser,
vilkas utarbetande otvivelaktigt kommer att för arbetsrådet
taga ganska lång tid.

Departementschefen uppläste därefter ett i enlighet härmed avfattat
förslag till lag om arbetstidens begränsning av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar1), samt hemställde, att lagrådets utlåtande
över förslaget måtte för det i 87 § regeringsformen omförmälda
ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten lämna bifall.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

x) Denna bilaga, som är av lika lydelse med det vid propositionen fogade lagförslaget
har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen den
4 maj 1921.

Närvarande:

Justitierådet Berglöf,

Regeringsrådet Ernberg,

•Tustitieråden Molin,

Appelberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 22 april 1921, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål
inhämtas över upprättat förslag till lag om arbetstidens begränsning.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av byråchefen i socialstyrelsen Johan Arthur Erhard Molin.

Detsamma föranledde allenast följande erinringar.

5 §.

Justitierådet Berglöf och regeringsrådet Ernberg:

Genom de här föreslagna bestämmelserna och uteslutandet av e)
och k) ur 1 § 2 stycket^av nu gällande lag har i denna vidtagits ändring
i två riktningar. Å ena sidan avses att under lagen i viss mån
inbegripa sådaut arbete, som genom nyssnämnda, ur 1 § uteslutna
stadganden för närvarande är helt undantaget från lagens tillämpning.
Och å andra sidan har i fråga om i samma verksamhetsgrenar sysselsatta
personalgrupper gjorts en modifikation, som i realiteten torde
innebära, att de i regel komma att undantagas från lagens å dem nu
tillämpliga allmängiltiga föreskrifter och i stället bliva föremål för sådan
reglering genom arbetsrådets försorg, som avses i förevarande paragraf.

De under mom. a) och b) av 5 § upptagna olika slag av rörelse
äro av den väsentligt olika art, att det synes nödigt behandla dem
var för sig.

Vad då först angår mom. a), så torde av den förebragta utredningen
oförtydbart framgå det synnerligen otillfredsställande i en anordning,
varigenom olika regler uti nu ifrågavarande hänseende uppBihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 305 käft. (AV 359.) 5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

ställas för skilda delar av en sjukvårdsinrättnings personal. Om kravet
alltså måste bliva att skapa väsentligen ensartade regler för hela personalen,
står valet mellan att antingen ställa denna utanför lagstiftningens
ram eller ock på ett eller annat sätt föra den inom denna ram.
Angående det förra alternativet har socialstyrelsen uttalat, att det antagligen
skulle vara enklast och mest tillfredsställande för anstalterna,
om man från lagens tillämpning helt undantoge ej blott den egentliga
sjukvårdspersonalen utan alla arbetstagare vid ifrågavarande anstalter.
Det måste väl ock sägas, att i förevarande sammanhang detta alternativ
ligger närmast till hands såsom anslutande sig till det för den nu ifrågasatta
revisionen av 1919 års lag givna direktivet att bättre anpassa
lagen efter det praktiska livets krav. Åt de skäl, som förmått socialstyrelsen
att frångå den enligt styrelsens egen, sålunda återgivna meningför
anstalterna förmånligaste anordningen, synes knappast kunna tillmätas
avgörande vikt. Det är härvid till en början att märka, att en
del av ifrågavarande anstalter komma att falla utanför lagen redan
genom den i första stycket av 1 § nu föreslagna ändringen. Och vidare
framgår av utredningen, att det stora flertalet sjukvårdsanstalter fått
anstånd med lagens tillämpande till den 1 oktober 1921. Att dessa
anstalter nyssnämnda dag skulle vara eller under nu rådande ekonomiska
förhållanden inom lagens giltighetstid bliva bättre rustade att komma
in under lagen, torde knappt kunna sättas i fråga. Det vill således
synas, som om nu ifrågavarande gruppers undantagande från lagen
varken i någon avsevärd utsträckning skulle beröva hithörande personal
en redan förvärvad iormån eller gäcka några på hållbara grunder stödda
förhoppningar att inom den närmaste tiden komma i åtnjutande av en
sådan. Tilläggas må, att det måste anses synnerligen tvivelaktigt, huruvida
sjukvårdsanstalterna, vilkas personal har att utföra sin gärning
under mer hemliknande förhållanden, lämpligen böra underkastas en
reglering i den ordning, som i förslaget avses.

Att även här en reglering av arbetsförhållandena är behövlig, skall
ingalunda förnekas. Den synes dock snarare böra gå ut på att träffa
bestämmelser om skälig fritid än att giva arbetsdagen eu lagstadgad
begränsning, och densamma bör överhuvud smidigt anpassas efter de
egenartade förhållanden, varom här är fråga. Dylika, mer allmängiltiga
bestämmelser torde lämpligast böra meddelas i form av allmän författning,
något som givetvis icke utesluter, att utformandet av de detaljföreskrifter,
som må erfordras för åstadkommande av en av de praktiska
förhållandena betingad tillämpning, anförtros åt den myndighet, som må
finnas lämplig.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

Såsom socialstyrelsen framhållit, hava svårigheter för den nu gällande
lagens tillämpning, likartade med dem, som visat sig i fråga om
sjukvårdsanstalternu, starkt framträtt jämväl beträffande de övriga verksamhetsgrenar,
som avses i 5 § a) av förslaget. Oberoende av frågan,
huruvida den tolkning av gällande lag, på grund varav dessa verksamhetsgrenar
inordnats under lagen, må anses i alla delar befogad, synas,
praktiskt sett, övervägande skäl tala för att likställa dem med sjukvårdsanstalterna.

På grund av det anförda hemställes, att mom. a) utgår ur förevarande
paragraf och att i stället såsom ett särskilt moment i förslagets
1 § införes en undantagsbestämmelse, omfattande de i mom. a)
av förevarande paragraf upptagna verksamhetsgrenarna.

Vad beträffar mom. b) av 5 §, möta nog delvis samma betänkligheter,
som ovan uttalats i fråga om de under a) upptagna anstalterna.
Men de synas ej på detta område vara av samma styrka. Här skulle
för övrigt mot ett helt uteslutande från lagen av ifrågavarande slag av
rörelse resa sig det starka skälet, att eu stor del av hithörande personal
redan kommit i åtnjutande av lagstadgad begränsning av en i inånga fall
oskäligt betungande arbetstid. Förslaget i denna del synes sålunda, om
än ej utan tvekan, kunna godtagas.

Justitierådet Appelberg:

Mot den föreslagna lösningen av frågan om arbetstidens begränsning
för de i förevarande paragraf omförmälda slagen av rörelse måste
man ställa sig i hög grad betänksam. Att betydande missförhållanden
föreligga å området, är uppenbart, och det kan därför ej vara riktigt
att helt undantaga detsamma från reglering. Å andra sidan framgår
av utredningen, att åtminstone vad angår de från nuvarande lags tilllämplighet
uteslutna kategorierna arbetare inom här avsedda rörelsegrenar,
stadgandet i 4 § icke lämpligen kan komma till användning ens
för de regelmässiga fallen. Den i 5 § stadgade befogenheten innebär
således i själva verket icke, såsom förslaget eljest innehåller, rätt att
endast för undantagsfall meddela eftergifter från lagens bestämmelser
utan innebär rätt att, såsom socialstyrelsen uttryckt det, utforma arbetstidsregleringen
på området. Och att denna reglering måste bliva, väsentligt
avvikande från den förslaget i allmänhet innefattar, är otvivelaktigt.
För ifrågavarande slag av rörelse skulle sålunda komma att
gälla en särlagstiftning, ungefärligen motsvarande den som nu finnes
för bageri- och konditoriarbete. Realiter sett innefatta alltså stadgande^
i förevarande paragraf en slags delegation av lagstiftningsmakten,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

jämförlig med den som i vissa lagar skett till Kungl. Maj: t. Att en
dylik makt lägges i händerna på ett ämbetsverk, mot vars beslut någon
appell icke gives, anser jag mig icke kunna tillstyrka.

Riktigast skulle utan tvivel vara att utesluta alla bestämmelser å
detta område ur förevarande lag samt, efter verkställd utredning, i särskild
lag på samma sätt som skett med avseende å bageri- och konditoriarbete
upptaga behövliga stadganden i ämnet. Anses, på grund
av förevarande lagstiftnings provisoriska karaktär, så ej böra ske, synes
lämpligast att åt Kungl. Maj:t överlämnas att meddela de allmänna
reglerna rörande arbetstidens begränsning å detta område, därvid förutsättes,
att Kungl. Maj:t åt arbetsrådet uppdrager att inom de gränser
de blivande allmänna reglerna innefatta meddela behövliga speciellare
föreskrifter.

Justitierådet Molin:

Av den föreliggande utredningen torde få anses framgå, att en
reglering av arbetstiden bör äga rum även för sådan inom rörelser av
här ifrågavarande slag anställd personal, som avses i punkterna e) och
k) av lagens 1 § enligt dess nuvarande lydelse. Men om sålunda regleringen
kommer att, på sätt förslaget avser, omfatta samtliga inom dessa
rörelser anställda, som äro hänförliga till kategorien arbetare, lärer,
såsom ock av utredningen framgår, de härför erforderliga bestämmelserna
höra bliva av väsentligen annan innebörd än de, som enligt lagen i
allmänhet gälla. Utgångspunkten synes snarare böra vara ett tillförsäkrande
av viss fritid än ett bestämmande av viss längsta arbetstid.
Det gäller att åstadkomma särskilda reglementariska föreskrifter, närmast
jämförliga med dem, som gälla för bageri- och konditoriarbete. Det är
då anmärkningsvärt, att man i stället för att söka utarbeta en särskild
författning för dessa verksamhetsområden, motsvarande den, som redan
föreligger för sistberörda yrken, överlåtit utformandet av nu ifrågavarande
arbetstidsreglering åt arbetsrådet, som enligt förevarande paragraf i
förslaget skulle äga att träffa avgörande genom föreskrifter, meddelade
för vart och ett särskilt fall. Det måste i och för sig anses högst betänkligt
att sålunda göra arbetsförhållandena inom viktiga och omfattande
verksamhetsområden helt beroende av administrativ myndighets
förtoganden utan att ens grundlinjerna för arbetstidsbegränsningen finnas
uppdragna i allmänt gällande författning.

Det är emellertid att antaga, att utarbetande av allmängiltiga regler
på ifrågavarande område skall, på grund av förhållandenas mångskiftande
art, vara förenat med avsevärda svårigheter och kräva lång tid. Om

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

man tager hänsyn härtill och tillika uppmärksammar, att förevarande
lagstiftning i dess helhet är eu försökslagstiftning, som endast gäller
under en begränsad tidsperiod, lärer man finna, att beaktansvärda skäl
tala för att söka förbereda den särskilda reglering, som beträffande här
avsedda rörelser torde vara erforderlig, genom att låta arbetsrådet tills
vidare under lagens giltighetstid söka på erfarenhetens väg finna de
lämpliga former, efter vilka denna reglering bör till sina allmänna
grunder gestaltas.

Sedan tiden för den nuvarande lagstiftningens giltighet gått till
ända, bör man kunna förvänta, att det material, som blivit frukten av
arbetsrådets verksamhet, skall utgöra tillförlitlig grund för uppbyggande
av en definitiv lagstiftning, som icke allenast på lämpligt sätt reglerar
arbetet inom de verksamhetsområden, om vilka nu närmast är fråga,
utan ock ytterligare utformar speciella regler och bestämmelser för
särskilda yrken och näringsgrenar, så att det ingripande från administrativt
håll i enskilda fall, som aldrig lär kunna helt undvikas, blir endast
undantagsvis behövligt.

6 §•

Regeringsrådet Ernberg:

Med de i 4 mom. införda bestämmelserna synes enligt motiveringen
närmast vara avsett att bereda möjlighet till eftergift från de enligt
lagen i allmänhet gällande stadgandena i fall, där på grund av individuella,
ömmande omständigheter eller andra dylika speciella förhållanden
tillämpningen av samma bestämmelser utan modifikation skulle
te sig särskilt obillig eller stötande. Med hänsyn till grunderna för de
sålunda åsyftade undantagen synes det emellertid synnerligen oegentligt
att, på sätt i förslaget skett, göra beviljandet av dylikt undantag beroende
av det villkor, att majoriteten av de arbetare, som skulle av
undantaget beröras, finner detsamma önskvärt. Föreligger sådant allvarligt
missförhållande, som i momentet avses — och detta är ju här
förutsatt — synes det fasthellre böra tillkomma den myndighet, som
har att pröva frågan och för beslutet taga ansvaret, att oberoende
av den för tillfället rådande uppfattningen inom vederbörande arbetargrupp
efter objektivt sett allmängiltiga grunder avgöra frågan. Riktigare
synes därför vara, att omförmälda villkor ur momentet uteslutes.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 maj 1921.

Närvarande:

Statsministern VON Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel,

statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist,
Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anmälde chefen för socialdepartementet, statsrådet Elmquist lagrådets
utlåtande över det genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 april 1921 till
lagrådet remitterade förslaget till lag om arbetstidens begränsning samt
anförde därvid följande:

Lagförslagets 5 § har föranlett uttalanden av lagrådets samtliga
ledamöter. Behovet av arbetstidsreglering för de i nämnda paragraf
avsedda personalgrupperna har emellertid icke bestritts inom lagrådet,
utan de erinringar, som blivit framställda, avse formen för genomförande
av en dylik reglering.

I detta hänseende hava två av lagrådets ledamöter hemställt, att
mom. a) av 5 § måtte utgå samt däri omförmälda verksamhetsgrenar
genom ett tillägg av 1 § helt undantagas från lagens tillämplighetsområde,
men tillika uttalat, att erforderliga bestämmelser syntes lämpligast
böra meddelas i form av allmän författning, vilket givetvis icke uteslöte
att utformandet av de detalj föreskrifter, som kunde erfordras för
åstadkommande av en av de praktiska förhållandena betingad tillämpning,
kunde anförtros åt den myndighet, som kunde finnas lämplig.
En ledamot har gjort gällande att det riktigaste vore att ur förevarande
lag utesluta alla bestämmelser å det i 5 § i dess helhet avsedda område
samt, efter verkställd utredning, i särskild lag på samma sätt som skett
med avseende å bageri- och konditoriarbete upptaga behövliga stadganden
i ämnet. För det fall att på grund av förevarande lagstiftnings
provisoriska karaktär så ej ansåges böra ske, har denne hemställt, att
åt Kungl. Maj:t skulle överlämnas att meddela de erforderliga allmänna
reglerna rörande arbetstidens begränsning å detta område, varvid förutsattes,
att Kungl. Maj:t skulle åt arbetsrådet uppdraga att inom de

Kungl. Mcij:ts proposition Nr 359.

gränser, som de blivande allmänna reglerna innefattade, meddela behövliga
speciellare föreskrifter. Slutligen har en ledamot, justitierådet
Molin, utan att föreslå någon ändring i det remitterade lagförslaget yttrat,
att beaktansvärda skäl talade för att söka förbereda den särskilda reglering,
som beträffande nu ifrågavarande rörelser syntes vara erforderlig,
genom att låta arbetsrådet tills vidare under lagens giltighetstid söka på
erfarenhetens väg finna de lämpliga former, efter vilka denna reglering
borde till sina allmänna grunder gestaltas; nämnda ledamot har därjämte
uttalat den förväntan, att, sedan tiden för den nuvarande lagstiftningens
giltighet gått till ända, det material, som blivit frukten av arbetsrådets
verksamhet, skulle utgöra tillförlitlig grund för uppbyggande av en definitiv
lagstiftning, som icke allenast på lämpligt sätt reglerade arbetet
inom de verksamhetsområden, om vilka nu närmast vore fråga, utan
ock vtterligare utformade speciella regler och bestämmelser för särskilda
vrken och näringsgrenar, så att det ingripande från administrativt håll i
"enskilda fall, som aldrig torde kunna helt undvikas, bleve endast undantagsvis
behövligt.

Åven enligt min mening vore det från principiell synpunkt önskvärt,
att de avvikelser från den allmänna arbetstidsregleringen, vilka äro
nödvändiga beträffande de i lagförslagets 5 § omförmälda verksamhetsgrenarna,
bleve närmare bestämda i förevarande lag eller i en särskild författning.
En sådan anordning vore dock synnerligen svår att genomföra
med hänsyn till de mycket skiftande och egenartade arbetsförhållandena
inom ifrågavarande verksamhetsområden. Skall där en arbetstidsreglering,
som är till verkligt gagn för personalen kunna ske utan större olägenheter
för rörelsen, måste denna reglering — såsom också särskilt betonats
av'' de två först nämnda ledamöterna av lagrådet — noga anpassas
efter förhållandena i det särskilda fallet. Av många uttalanden, bland
annat i medicinalstyrelsens den 24 februari 1921 avgivna, i socialstyrelsens
betänkande med förslag till reviderad lag om arbetstidens begränsning
återgivna utlåtande i ämnet, framgår ock, att vad man åtminstone
från sjukvårdsanstalternas sida särskilt fruktar, är eu schematisering
av arbetstidsregleringen. Vid sådant förhållande lärer i allt
fall icke för närvarande och innan större erfarenhet vunnits arbetstidsregleringen
å det i 5 § avsedda område lämpligen kunna genomföras
medelst bestämmelser av allmängiltig'' natur, om också långt differentierade
beträffande olika slag av rörelser. Jag kan i den delen ansluta
mig till vad justitierådet Molin anfört.

Ej heller med avseende å frågan, vilken myndighet den i 5 §
stadgade befogenheten skall tillkomma, finner jag vad inom lagrådet an -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

förts böra föranleda ändring i förslaget. Givetvis kunna starka grunder
anföras för den meningen, att nämnda befogenhet bör tillkomma Kungl.
Maj:t, men särskilt med hänsyn till det förut betonade kravet å smidig
anpassning efter förhållandena i varje särskilt fall finner jag övervägande
skäl tala för den anordning, som förslaget omfattar. Det bör
även härutinnan beaktas, att den föreliggande lagens giltighetstid är att
anse såsom en försökstid. Jag får slutligen betona, att då Kungl. Maj:t,
med ändring av socialstyrelsens förslag i den delen, av hänsyn till
svårigheterna under den nuvarande depressionstiden i lagen under 18 §
upptagit den i gällande lags 15 § förekommande bestämmelsen, möjlighet
beretts vederbörande att i de mest betydelsefulla fallen draga de i 5 §
omhandlade frågorna under Kungl. Maj:ts prövning.

Vad angår den anmärkning, som en ledamot av lagrådet framställt
beträffande 6 § 4 mom., tillåter jag mig allenast åberopa vad jag
den 22 sistlidna april rörande nämnda paragraf anfört till statsrådsprotokollet.

Jag får alltså hemställa, att det till lagrådet remitterade förslaget
till lag om arbetstidens begränsning måtte jämlikt 87 § regeringsformen
föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet
Conr. Falkenberg.

STOCKHOLM, ISAAC MABCUS’ BOKTRYCKERI-AHTIF/BOLAO, 1921.

BETÄNKANDE

MED FÖRSLAG ''

TILL

REVIDERAD LAG OM ARBETSTIDENS
BEGRÄNSNING

AVGIVET AV

KUNGL. SOCIALSTYRELSEN

DEN 9 APRIL 1921

STOCKHOLM 1921
ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Innehållsförteckuiug:.

Sid.

Underdånig skrivelse ................................................................................... 3

Förslag till reviderad lag om arbetstidens begränsning ................................ 7

Inledande upplysningar ........................................ 15

Washingtonkonventionen.......................................................................................... 15

Behandlingen vid 1920 års riksdag ........................................................................... 15

Utredningar............................................................................................................ 18

Arbetsrådets beslut beträffande arbetstidslagen..................................................... 18

Socialstyrelsens befattning med frågor rörande övertidsarbete................................ 19

Yrkesinspektörernas och yrkesinspektrisens yttranden .......................................... 19

Huru lagens genomförande tett sig ....................................................i.......................20

Arbetstidslagstiftning i främmande länder .................................................................. 21

Allmän motivering...................................................................................................... 29

Speciell motivering .................................................................................................... 34

Reservationer:

) av herrar Bergsten och Järte .............................................................................. 67

b) » » von Sydow och Wijkander................................................................ 69

c) » » Lindqvist och Holmström ..................................................................... 75

Bilagor:

1. Översikt över arbetsrådets beslut i fråga om tillämpningen av lagen om arbetstidens

begränsning..................... 81

2. Uppgifter angående socialstyrelsens handläggning under år 1920 av ärenden rörande

övertidsarbete................................................................................................ 120

3. Sammanställning av yrkesinspektörernas och yrkesinspektrisens yttranden beträffande

arbetstidslagens revision ...................................-............................................ 122

4. Utdrag av protokollet vid sammanträde av sociala rådets sektion för arbetarskydd och

arbetarfrågor i allmänhet den 3 december 1920 ................................................ 126

5. Utdrag av protokollet vid sammanträde den 2 april 1921 av Sveriges delegation för

det internationella socialpolitiska samarbetet...................................................... 128

0. Utdrag av förslag till konvention angående begränsning av arbetstiden i industriella

företag till 8 timmar om dagen och 48 timmar i veckan .................................... 130

7. Dekret den 9 augusti 1920 innefattande administrativt reglemente (réglement d’administration
publique) för tillämpningen om lagen den 23 april 1919 om 8 timmars
arbetsdag i företag för metallurgi och metallarbete............................................. 135

Stockholm den 9 april 1921.

Till Konungen.

Med överlämnande av en riksdagens skrivelse av den 12 juni 1920
angående utredning i fråga om ändringar i lagen om arbetstidens begränsning
(arbetstidslagen) har Kungl. Maj:t den 15 sistlidne oktober

anbefallt socialstyrelsen att i anledning av nämnda skrivelse, efter skedd
utredning, inkomma med de förslag till jämkningar i nämnda lag, som
kunrfa finnas påkallade av vunnen erfarenhet om lagens tillämpning och
vilka utan att rubba lagens grunder kunna vara ägnade att bättre anpassa
densamma efter det praktiska livets krav. Därjämte uppdrog
Kungl. Maj:t genom beslut samma dag åt ledamöterna av arbetsrådet,
f. d. bruksdisponenten B. E. Wijkander och K. V. Holmström att i
egenskap av sakkunniga biträda socialstyrelsen vid nyss berörda utredning.

Till åvägabringande av utredning i ärendet har socialstyrelsen
hos arbetsrådet anhållit om och från detsamma fått mottaga bl. a. en
av sekreteraren hos rådet A. D. H. Wistrand utarbetad översikt över
dess beslut ifråga om arbetstidslagens tillämpning (bil. 1). Inom styrelsens
byrå för arbetarskyddsärenden, vilken närmast har att handlägga
vissa på styrelsen ankommande frågor rörande övertidsarbete, har sammanställts
en del uppgifter angående berörda verksamhet (bil. 2). Vidare
har styrelsen från samtliga yrkesinspektörer jämte yrkesinspektrisen infordrat
yttranden, huruvida och i så fall vilka ändringar av härovan
angiven beskaffenhet de under sin verksamhet funnit påkallade i arbetstidslagen.
En sammanställning av dessa yttranden är bifogad betänkandet
(bil. 3).

Med biträde av'' sekreteraren hos arbetsrådet och bearbetats upplysningar om utländska lagstiftningsåtgärder
rörande arbetstidens begränsning. En översikt över lagstiftningen
på nu berörda område i en del främmande länder meddelas å sid. 21 o. f.

Vid sammanträde den 3 december 1920 har sociala rådets sektion
för arbetarskydd och arbetarfrågor i allmänhet beretts tillfälle att framföra
sina synpunkter i ämnet. Protokollsutdrag; innehållande en kortfattad
redogörelse för överläggningen, åtföljer betänkandet (bil. 4).

Cheferna för styrelsens byråer för arbetarskyddsärenden samt lagoch
administrativa ärenden ha vid sammanträde med yrkesinspektörerna
jämte yrkesinspektrisen den 5 sistlidne mars genomgått och diskuterat
ett inom styrelsen utarbetat förslag till reviderad arbetstidslag.

Slutligen må nämnas, att Sveriges delegation för det internationella

socialpolitiska samarbetet på begäran av styrelsen yttrat sig i frågan
om vårt lands anslutning till det å Washingtonkonferensen år 1919
antagna konventionsförslaget angående arbetstidens begränsning (bil. 5).

Genom remisser eller direkt har styrelsen i ärendet fått mottaga
följande framställningar:

Skrivelse den 5 augusti 1920 till chefen för socialdepartementet
från länsstyrelsen i Västerbottens län med överlämnande av en skrivelse
från chefen i Västerbottens väg- och vattenbyggnadsdistrikt rörande
arbetstidslagens tillämpning å undersökningar och utstakningar för vägoch
vattenbyggnadsarbeten.

Underdånig skrivelse den 2 november 1920 från föreningen representanter
för handel och industri, vari bl. a. hemställes om revision av
arbetstidslagen.

Skrivelse den 12 november 1920 från Adolf Andersson till socialstvrelsen
angående arbetstidsförhållandena å de s. k. nykterhetsautomaterna
i Stockholm.

Skrivelse den 26 november 1920 från Tidaholms bruks aktiebolag
till chefen för socialdepartementet med hemställan bl. a. om suspenderiog
av gällande arbetstidslag i sådana fall, då respektive arbetare och arbetsgivare
kunna komma överens om längre ordinarie arbetstid än lagen
medgiver.

Skrivelse den 15 december 1920 till socialstyrelsen från Sveriges
verkstadsförening med redogörelse för en av föreningen föranstaltad
utredning om arbetstidslagens verkningar m- m.

. Skrivelse den 4 januari 1921 till chefen för socialdepartementet
från aktiebolaget svenska automobilfabriken med hemställan om revidering
av den lagstadgade arbetstiden.

Utdrag av skrivelse från landssekretariatet till Kungl. Maj:t med
en av landsorganisationens representantskap å dess möte i Stockholm
den 22—24 januari 1921 uttalad protest mot en -vid samma års riksdag
väckt motion om arbetstidslagens upphävande.

Skrivelse den 27 januari 1921 från aktiebolaget Rogestorps bränntorvsfabrik
till socialstyrelsen angående de svårigheter, som beredas
bränntorvindustrien. genom arbetstidslagen.

Skrivelse den 29 januari 1921 från Sveriges hantverksorganisation
till socialstyrelsen med en till organisationen inkommen framställning
om arbetstidslagens skadliga verkningar för den mindre industrien.

Underdånigt utlåtande av medicinalstyrelsen den 24 februari 1921
över riksdagens skrivelse den 9 oktober 1919 ifråga om reglering av
arbetstiden för sjuksköterskor och sjuksköterskeelever.

Skrivelse den 24 februari 1921 från Norrköpings fångvårdsstyrelse
till socialstyrelsen angående undantagande av fattigvårdsanstalternas hela
personal från arbetstidslagens tillämpning.

Skrivelse den 6 mars 1921 från ledamöter i styrelsen för Skaraborgs
torvaktiebolag till chefen för jordbruksdepartementet med hemställan,
att arbetet på landets torvströmossar måtte hänföras till jordbruksarbete
och sålunda fritagas från arbetstidslagens tillämpning.

Underdånig skrivelse den 11 mars 1921 från Skånes handelskammare
med yrkande om åtskilliga ändringar i arbetstidslagen.

Såsom resultat av socialstyrelsens arbete med anledning av ovannämnda
styrelsen meddelade nådiga uppdrag får styrelsen härmed överlämna
närlagda förslag till reviderad lag om arbetstidens begränsning.

1 detta ärendes handläggning ha deltagit tillförordnade generaldirektören
Huss, byråcheferna Bergsten, Först och Molin, tillförordnade
byråchefen Järte, socialfullmäktige von Sydow och Lindqvist samt tillkallade
sakkunniga Wijkander och Holmström. Reservationer mot styrelsens
beslut ha anmälts av herrar Bergsten och Järte, von Sydow och
Wijkander samt Lindqvist och Holmström.

Underdånigst:

GUNNAR HUSS.

A. Molin.

Förslag

till

reviderad lag om arbetstidens begränsning.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke,
så ock å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenledning eller annat
dylikt särskilt arbetsföretag, för såvitt i rörelsen eller företaget till arbete
för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra arbetare.

Från lagens tillämpning undantagas dock

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana
förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över
arbetets anordnande,

b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj,

c) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan
förläggas till bestämda tider,

d) arbete, som bedrives av staten,

e) skeppstjänst, som omförmäles i lagen om arbetstiden å svenska
fartyg, ävensom fiske,

f) skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet icke är att
hänföra till skogsarbete, ävensom flottning utom vid skiljeställe,

li) arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten
för allmän trafik, samt

i) arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisersalong
eller badinrättning.

2 §.

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas

verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning,

ritare, bokhållare eller därmed jämställd person,
kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde.

3 §•

På begäran av domstol eller den, vars rätt därav beröres, åligger
det arbetsrådet att avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant,
vara denna lag äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare är att
enligt lagen räkna såsom arbetare.

År mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom
i första stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet,
när part sådant äskar eller domstolen finner det nödigt; och må
slutligt utslag av domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut
kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning, än som i första stycket
avses'', har arbetsrådet att på begäran av domstol eller den, vars rätt av
frågan beröres, avgiva utlåtande.

4 §.

5 §•

Arbetsrådet må, i den mån så prövas påkallat för verksamhetens
ändamålsenliga bedrivande, medgiva annan begränsning av arbetstiden,
än i 4 § stadgas, för

a) rörelse, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård,
uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt
behov, samt

b) hotell-, restaurang- eller kaférörelse.

6 §•

1 mom. År för visst arbete arbetstiden i väsentlig mån beroende
av årstiden eller väderleken eller är den på grund av annat förhållande
av växlande längd, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva
sådan avvikelse från vad i 4 § stadgas, att arbetstiden allenast i
genomsnitt för viss angiven tidrymd kommer att begränsas till högst
48 timmar i veckan.

2 mom. Måste arbete, som bedrives med tre skiftlag, oundgängligen
fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet, i den
män så prövas påkallat, medgiva därför erforderligt undantag.

7 §•

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd
därtill sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan
har socialstyrelsen att ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när
densamma i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

3634. Arbetstidslagens revision. 2

8 §•

1 mom. Till nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten må
enstaka arbetare, som fyllt aderton år, utöver tid, varunder han enligt
denna lag eller med stöd av densamma meddelad eftergift må användas
till sitt egentliga arbete, användas under högst 7 timmar i veckan.

3 mom. År ytterligare eftergift av trängande behöv påkallad, må
sådan, dock för högst 15 timmar under loppet av en kalendermånad
och 100 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av socialstyrelsen.

4 mom. På socialstyrelsen ankommer att pröva i vad mån minderårig,
som fyllt sexton år, må användas till arbete, som avses i denna
paragraf.

5 mom. 1 fråga om arbetares smidighet att utföra arbete, som
avses i denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren
överenskommet.

9 §•

Åro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare,
som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst
verksamhetsområde, ense om viss eftergift i något avseende, varom stadgas
i 5 eller 6 § eller 8 § 3 mom., må Konungen på framställning av
arbetsrådet eller efter dess hörande förordna, att eftergiften må inom
verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.

10 §.

Användes arbetare till arbete av mer än en arbetsgivare eller användes
arbetare av samma arbetsgivare ej blott till arbete, varå denna
lag äger tillämpning, utan jämväl till hemarbete eller annat arbete, som
icke är underkastat lagen, och kommer härigenom den sammanlagda
arbetstiden för arbetare, som i väsentlig mån sysselsättes med arbete,
varå denna lag äger tillämpning, att oskäligt utsträckas utöver den begränsning
av arbetstiden, som åsyftas med denna lag, äger socialstyrelsen,
på framställning av yrkesinspektör eller bergmästare eller där

anledning därtill eljest förekommer, att, efter vederbörandes hörande,
i den mån så erfordras för undanröjande av berörda missförhållande,
meddela förbud mot visst användande av arbetare till arbete.

11 §‘

Rörande arbetares användande till arbete enligt 7 eller 8 § åligger
det arbetsgivaren att senast näst därpå följande dag göra anteckning i
särskild journal, upprättad enligt formulär, som fastställes av socialstyrelsen.
I fråga om sådan förlängd arbetstid, som avses i 8 § 1 inom.,
är dock arbetsgivaren icke pliktig göra dylik anteckning, där arbetstiden
finnes behörigen upptagen å det i 13 § 2 mom. föreskrivna arbets-,
tidsschema.

Beslut av socialstyrelsen enligt 7 eller 8 § skall biläggas journalen
å det arbetsställe, beslutet rör, och skall journalen jämte bilagda beslut
förvaras å arbetsstället under minst tre år, räknat beträffande journalen
från den tid, då sista anteckningen gjordes däri, och beträffande beslutet
från detsammas datum.

12 §.

2 mom. Ledamot eller suppleant, som i 1 mom. avses, skall vara
svensk medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen
innehavas av den,

som står under förmynderskap,

som är i konkurstillstånd eller vars egendom, utan att vara avträdd
till konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest
på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning
eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till
straffpåföljd, varom sist förmäles, • eller som är under framtiden ställd
för brott, vilket kan medföra sådan påföljd, eller

som blivit dömd ovärdig att föra andras talan inför rätta.

3 mom. Mot ledamot av arbetsrådet gälla samma jäv, som i rättegångsbalken
stadgas i fråga om domare.

Avgår ledamot eller suppleant, förordnar Konungen för återstående
delen av den tid, för vilken den avgångne varit förordnad, annan ledamot
eller suppleant.

5 mom. Skulle ledamot, som representerar arbetsgivare eller arbetare,
vid sammanträde utebliva eller finnas vara av jäv hindrad att
tjänstgöra, och kan ej suppleant tillkallas, äger arbetsrådet utse lämplig
person att vid det tillfället träda i den uteblivne eller jävige ledamotens
ställe.

6 mom. Ärenden, som behandlas av arbetsrådet, må avgöras av
fem ledamöter, så ock av fyra, där de äro om beslutet ense. Ej må
flera än sju ledamöter deltaga i behaudlingen av ärende inför arbetsrådet.

Vid besluts fattande skola lika antal representanter för arbetsgivare
och arbetare samt minst en lagfaren ledamot bland dem, som
utsetts utan förslag, närvara.

som prövas skäligt. Sedan förhöret hållits, skall rätten tillställa arbetsrådet
protokoll däröver.

Kostnaderna för förhör, som ovan sägs, bestridas av allmänna
medel. Arbetsrådets beslut och utlåtanden meddelas avgiftsfritt.

8 mom. Arbetsrådet äger att, när skäl därtill föreligga, i avbidan
på närmare utredning meddela beslut, som gäller endast tills vidare.

9 mom. Över arbetsrådets beslut må klagan ej föras.

10 mom. Närmare föreskrifter angående avgivande av förslag,
som i 1 mom. sägs, och om arbetsrådets verksamhet må meddelas av
Konungen.

18 §.

1 mom. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionens
befattningshavare; och skall därvid i tillämpliga delar lända
till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden
av lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912.

2 mom. Å arbetsställe, där sådant arbete, som avses i 15 § lagen
om arbetarskydd, bedrives på stadigvarande sätt, skall å lämplig plats
finnas anslagna ej mindre denna lag än även arbetstidsschema, angivande
när arbetet börjar och slutar eller, där arbetet bedrives med skiftlag,
när arbetet börjar och slutar för varje sådant lag, ävensom såvitt möjligt
början och slut för varje rast, varigenom arbetet avbrytes.

14 §•

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse,
varom i denna paragraf förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när
han varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför
utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan
förseelse.

15 §.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i
journal, som avses i 11 §, straffes med böter från och med femtio till
och med ettusen kronor.

16 §.

Förseelser mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan
är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid
allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förv-andlas enligt allmän strafflag.

17 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna
lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

18 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande
användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan
begränsning lända till efterrättelse.

2) Arbetsrådet äger att, där särskilda skäl därtill äro, medgiva
anstånd med tillämpningen av denna lag.

3) Vederbörande myndigheter skola äga att jämväl, före det denna
lag trätt i kraft beträffande visst slag av arbete, i fråga om sådant
arbete vidtaga på dem ankommande åtgärder, som avses i 5, 6, 8 eller 9 §.

4) Med ikraftträdandet av denna lag upphör lagen den 17 oktober
1919 om arbetstidens begränsning att gälla, men skola de eftergifter,
som med stöd av sistnämnda lag beviljats, fortfarande äga giltighet,
intill dess den för eftergiftens tillgodonjutande bestämda tiden utlupit,
eller ock, där sådan tid ej finnes utsatt, den myndighet, som beviljat
eftergiften, funnit anledning återkalla densamma. Beträffande sådan
under tiden för lagens giltighet begången förseelse, som avses i lagens
11 eller 12 §, skall vad i lagen är stadgat fortfara att gälla, även efter
det lagen enligt vad nyss är sagt upphört att äga giltighet.

Inledande upplysningar.

Kort tid efter det lagen den 17 oktober 1919 om arbetstidens
begränsning utfärdats, sammanträdde i Washington i enlighet med fredsfördraget
i Versailles den första internationella arbetskonferensen. Såsom
det första och viktigaste ärendet på dess dagordning stod upptagen
frågan om 8 timmars arbetsdag eller 48 timmars arbetsvecka. Konferensen
antog även med 82 röster mot 2 ett förslag till konvention om
begränsning av arbetstiden i industriella anläggningar till 8 timmar om
dagen och 48 timmar i veckan.1 Detta konventionsförslag är återgivet
såväl i svensk översättning som i fransk och engelsk originalavfattning
i en av Sveriges delegation för det internationella socialpolitiska samarbetet
den 25 januari 1921 avgiven »Underdånig framställning med de
å internationella arbetsorganisationens konferens i Washington år 1919
antagna konventionsförslag och hemställanden.» Ett utdrag av nu berörda
översättning av konventionsförslaget är närlagt detta betänkande
såsom bilaga 6.

Vid 1920 års riksdag väcktes ett flertal motioner rörande lagen
om arbetstidens begränsning.

Av herr Johan Nilsson (motion nr 123 i första kammaren) samt
herr Lindman m. fl. (motion nr 124 i andra kammaren) yrkades, att
lagen skulle omedelbart upphöra att gälla eller åtminstone att tillämpningen
av densamma skulle tillsvidare inställas.

Friherre Barnekow och herr Pålsson (motion nr 77 i första kammaren)
samt herrar Runefors och Jönsson i Fridhill m. fl. (motioner
nr 122 och 252 i andra kammaren) hemställde om ändringar av lagen,
vilka, ehuru i olika utsträckning och under olika betingelser, gingo ut
på att bereda arbetsgivare och arbetare möjlighet att genom övenskommelse
bestämma arbetstidens längd.

Herr Bengtsson i Norup (motion nr 85 i andra kammaren) föreslog
sådan ändring av lagens 1 § e), att detta lagrum skulle få följande
lydelse: »Arbete, som är att hänföra till hälso- eller sjukvård och därvid

allt sådant å sjukhusinrättning.»

1 I det följande benämnes omförmälda konventionsförslag: Washingtonkonventionen angående
arbetstidens begränsning.

Washington konventionen.

Behandling
vid 1920
års riksdag.

Slutligen hemställde herr Jeausson (motion nr 124 i första kammaren)
om följande tillägg till lagens 4 § första stycket: »Och vid

yrkesmässig tillverkning för avsalu av mjukt bröd må, inom samma
begränsning av arbetstiden för vecka, arbetet därjämte under lördag
samt dag före helgdag kunna’ utsträckas till högst 10 timmar.»

över motionerna infordrades på begäran av andra lagutskottet,
till vilket motionerna remitterats, yttranden från socialstyrelsen och
arbetsrådet, vilka avstyrkte bifall till motionerna. Båda myndigheterna
pekade emellertid på den möjlighet för revision av lagen, vilken kom
att yppas, om Sverige biträdde Washingtonkonventionen angående arbetstidens
begränsning. Från socialstyrelsens sida medgavs även, att lagen
möjligen i vissa avseenden borde revideras, men ansåg styrelsen, att tiden
därför då ej ännu var inne.

Utskottet fann sig ej heller kunna förorda bifall till motionerna.
Därmed ställde sig dock utskottet icke avvisande till tanken på eu revision
av lagen utan yttrade därom följande:

»I likhet med socialstyrelsen finner emellertid utskottet, att lagen
om arbetstidens begränsning möjligen genom en del förändringar skulle
kunna, utan att dess effektivitet därigenom avsevärt förringades, i vissa
avseenden bättre anpassas efter det praktiska livets krav. Utskottet
vill i detta sammanhang erinra om, att när lagen erhöll giltighet för
endast ett begränsat antal år, så avsågs härmed att särskilt understryka
dess karaktär av försökslagstiftning, och statsmakterna hava sålunda
från början varit medvetna om, att förändringar kunde komma att visa
sig behövliga. Då utskottet tagit del av arbetsrådets av trycket utgivna
beslut, har det ej kunnat undgå att finna, att dess förväntan med avseende
på lagens förmåga av smidig anpassbarhet efter förhållandena
i det enskilda fallet ej blivit till fullo infriad. Av formuleringen av
vissa av arbetsrådets beslut synes utskottet framgå, att lagens snäva avfattning
för arbetsrådet känts som ett band, då framställningar måst
avvisas, vilkas beviljande uppenbart skulle hava varit till gagn för såväl
arbetare som arbetsgivare, men som omöjliggjorts av lagens tydliga
bestämmelser. Detta gäller exempelvis vissa avslag på framställningar
att på fem dagar fördela veckans 48 timmar eller mindre del därav,
dock så att de lagstadgade 8 Va timmarna om dagen överskredos. Av
andra arbetsrådets beslut har utskottet åter funnit anledning ifrågasätta
en prövning av lagens formulering i avsikt att åstadkomma jämkningar,
vilka kunna möjliggöra en något vidare tolkning än den nu av arbetsrådet
tillämpade. Så har utskottet fäst sig vid, att lagens begrepp
rörelse ansetts ha så vidsträckt omfattning, att därunder måste inbe -

gripas arbete exempelvis vid fattigvård och å kyrkogård. Vidare synas
några av de bestämmelser, som avse att i enskilda fall bereda möjlighet
till undantag, vara så avfattade, att det därmed avsedda syftet ej blivit
uppnått. Att döma av vissa arbetsrådets beslut synes så vara förhållandet
med möjligheten att bereda undantag från hela lagen på .grund
av arbetets oregelbundna natur och från dess 4 §:s bestämmelser om
x arbetstiden på grund av arbetets beskaffenhet att medföra synnerligen
ringa ansträngning.

Utskottet anser, att dessa redan yppade brister i lagen ävensom
sådana, vilka under dess fortsatta tillämpning kunna bliva uppenbara,
böra giva anledning till omedelbar undersökning samt framläggande
snarast möjligt av de ändringsförslag, vartill utredningen kan giva
anledning. Denna överarbetning av lagen bör utgå ifrån att utan
rubbning av de principer, varpå densamma är byggd, söka ur den bortarbeta
vad som under tillämpningen visat sig vara till hinder för en
skälig jämkning mellan olika intressen. Tillfälle till en sådan överarbetning
erbjuder sig enligt utskottets uppfattning i samband med den
prövning av lämpligheten för Sveriges del att ratificera det vid den
internationella arbetskonferensen i Washington sistlidna kost antagna
förslaget till arbetstidskonvention, till vilket även de svenska ombuden
vid kongressen gåvo sin anslutning. Då detta förslag i vissa avseenden
icke överensstämmer med den svenska lagen och en ratifikation skulle
medföra förbindelse att bringa konventionens bestämmelser i verkställighet
senast den 1 juli 1921, torde Kungl. Maj:t för eventuella förslags framläggande''
för nästa riksdag behöva snarast till undersökning upptaga
frågan om den svenska lagens ställning till konventionen. Med detta
uttalande vill utskottet givetvis ej på något sätt föregripa lösningen
av frågan, huruvida Sverige skall ansluta sig till den internationella
konventionen eller ej. Ej heller huruvida anslutningen skall ske med
reservation för av svenska förhållanden förorsakade avvikelser — dessa
må redan nu vara lagfästade eller påkallade av vunnen erfarenhet vid
den nuvarande lagens tillämpning. Åt utredningen må även överlämnas
att pröva, huruvida en på vissa områden önskvärd ökad rörelsefrihet
lämpligast kan vinnas genom jämkningar av de bestämmelser i den
svenska lagen, som reglera dessa områden, genom medgivande av ökad
befogenhet åt arbetsrådet eller genom tillämpning av vissa bestämmelser
i konventionen, exempelvis dess friare bestämmelser beträffande övertid.»

Utskoftsuflåtandet utmynnade i en hemställan om skrivelse med
anhållan, »att Kungl. Maj:t i samband med förestående prövning av
Sveriges anslutning till den vid den internationella arbetskonfereusen
3 634. Arbetstidslagens revision. 3

Utredningar.

Arbetsrådets
beslut beträffande
arbetstidslagen.

i Washington antagna konventionen snarast måtte låta utreda och för
riksdagen framlägga de förslag till ändringar i lagen om arbetstidens
begränsning av den 17 oktober 1919, som, i anslutning till vad ovan
i motiveringen anförts, kunna finnas påkallade av vunnen erfarenhet
om lagens tillämpning och vilka, utan att rubba lagens grunder, kunna
vara ägnade att bättre anpassa densamma efter det praktiska livets krav».

Mot utskottets utlåtande anmäldes ett flertal reservationer, men /
biträdde kamrarna utskottets mening.

Med hänsjm till den tämligen snäva begränsningen av förevarande
uppdrag bar socialstyrelsen icke funnit sig föranlåten att söka åvägabringa
någon mer allmängiltig utredning om arbetstidslagens verkningar.
Några betydelsefullare resultat skulle för övrigt knappast kunna förväntas
av en dylik utredning, då industrien ej ännu hunnit fullt anpassa
sig efter de nya förhållandena och näringslivet därjärpte varit underkastat
svårartade rubbningar genom den s. k. fredskrisen. - Styrelsen
har i stället sökt att vinna utredning väsentligen om de svårigheter
och olägenheter, som varit mer direkt förbundna med lagens genomförande.

För erhållande av upplysning i nu berörda avseenden har styrelsen
i främsta rummet vänt sig till arbetsrådet. Denna myndighet, som
särskilt upprättats för arbetstidslagens genomförande, har på ett sannolikt
enastånde sätt haft tillfälle att lära känna, huru ett allmänt införande av
lagstadgad 8-timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka gestaltar sig.

Med anledning av nämnda hänvändelse har styrelsen från arbetsrådet
fått mottaga dels en tabellariskt uppställd redogörelse för rådets
praxis under dess första verksamhetsår och dels senare en sammanfattande
översikt över rådets beslut beträffande arbetstidslagen under tiden
den 1 november 1919—28 februari 1921. Redogörelsen, som kommit till
användning vid övervägandet. av en del bestämmelsers ifrågasatta förändring,
har, med hänsyn till bl. a. dess ganska stora omfattning, icke
ansetts böra befordras till trycket. Berörda översikt åter, som giver en
föreställning om arbetsrådets väsentliga verksamhet och därmed även i
viss mån, huru arbetstid-slagens genomförande gestaltat sig, återgives
såsom bilaga 1. Ur densamma må, såsom möjligen varande av intresse
i förevarande sammanhang, meddelas följande uppgifter.

Antalet av arbetsrådet slutbehandlade ärenden uppgick för hela
den nu berörda tiden till 4,250. Av arbetsrådets beslut med hänsyn
till arbetstidslagens tillämpning ha omkring 1,050 innehållit avgöranden,

huruvida lagen äger tillämpning å visst arbete, omkring 50 avgöranden,
om viss arbetstagare skall vara underkastad lagen, samt omkring 300
utlåtanden rörande lagens tillämpning. Omkring 2,500 beslut, innefattande
sammanlagt 3,109 eftergifter, ha innehållit bifall till eller avslag
å framställningar om eftergifter från den i lagen stadgade arbetstidsregleringen
medan omkring 250 beslut, innefattande sammanlagt 242 medgivanden,
innehållit bifall till eller avslag å framställningar om anstånd
med lagens tillämpning. Anmärkas må, att ett och samma beslut i
många fall innefattat förklaringar eller medgivanden av två eller flera
av nyss angivna slag. Vad särskilt eftergifterna angår ha 945, avseende
c:a 4,000 arbetare, beviljats med stöd av 5 § första stycket
(beträffande arbete, som fortgår allenast under kortare tid: 6 eftergifter
och c:a 350 arbetare; beträffande arbete, som medför synnerligen
ringa ansträngning: 905 eftergifter och c:a 2,350 arbetare samt beträffande
arbete, som tillgodoser ändamål av synnerligen stort allmänt intresse:

34 eftergifter och c:a 1,300 arbetare). Eftergifterna enligt 5 § andra
stycket, i regel åsyftande 56 timmars arbetsvecka vid kontinuerlig drift,
ha uppgått till 776 och berört c:a 15,500 arbetare. Vidkommande''slutligen
eftergifterna jämlikt 5 § tredje stycket, vilka till allra största delen
gått ut på en arbetstid av 192 timmar för en tidrymd av 4 veckor, ha
dessa eftergifter belöpt sig till 1,388 och avsett c:a 31,500 arbetare.

Åt socialstyrelsen anförtror lagen vissa befogenheter i avseende å Sociaistyreiövertidsarbete.
Rörande utövningen av dessa befogenheter meddelas ringmedfrä.
vissa uppgifter i bilaga 2, av vilka bl. a. framgår, att styrelsen under g°r rörande
år 1920 fått mottaga 1,559 anmälningar eller ansökningar rörande sådant Arbete*"
övertidsarbete, som avses i lagens 6 § (nödfallsarbete) samt 1,714 ansökningar
om »ytterligare eftergift» till övertidsarbete enligt 7 § andra
stycket. Särskilt otillfredsställande ha lagens direkta medgivande till
övertid ansetts vara beträffande förberedelse- och avslutningsarbeten.

Samtliga yrkesinspektörer jämte yrkesinspektrisen ha anmodats att Yrkesinspekyttra
sig beträffande förevarande revision av arbetstidslagen. En kort- ^rkerinspet
fattad sammanställning av de med anledning därav avgivna yttranden, trisens yttmeddelas
i bilaga 3. Åv de mer betydelsefulla och av ett flertal bland randen''
yrkesinspektörerna stödda uttalandena må anföras följande.

Ehuru arbetstidslagens genomförande, åtminstone i tekniska avseenden,
i allmänhet ej mött svårare hinder, har lagen givit anledning
till åtskilliga olägenheter, klagomål och överträdelser. Lagens syfte
torde också i många fall omintetgöras genom arbete hos flera arbetsgivare
samt självständigt yrkesarbete under ledighetstiden m. m. Bland
anordningar i lagen, som funnits otillfredsställande, framhålles åtskill -

Huru lagens
genomförande
tett sig.

nåden i avseende å lagens tillämplighet mellan småföretagen i större samhällen
samt i mindre samhällen och på landsbygden, och föreslås, att
dylika företag, oavsett geografisk belägenhet, måtte undantagas från lagens
tillämpning. Arbetstidens begränsning till högst 8 Vs timmar per dygn
hade i en del fall berett svårigheter, och vore det önskvärt att vidga
nämnda begränsning med bibehållande av 48 timmars arbetsvecka. Det
mesta missnöjet hade emellertid framkallats av lagens bestämmelser
angående övertidsarbete, vilket arbete icke medgivits i tillfyllestgörande
utsträckning; särskilt hade möjligheterna för förberedelse- och avslutningsarbeten
tillmätts alltför knappt.

Skulle man söka i huvuddrag angiva, huru lagens genomförande
tett sig, lär man, såsom även var att vänta, kunna säga, att dess
tillämpning på de arbetsställen, där arbetet är systematiskt och regelbundet
ordnat, såsom vanligen är fallet inom den större industrien, samt endast
pågår om dagen, mött relativt taget ej alltför stora svårigheter. På en stor
del av här åsyftade verksamhetsområden, var ju även före lagens ikraftträdande
arbetstiden så pass förkortad — enligt den 1 april 1919 gällande
kollektivavtal uppgick den ordinarie arbetstiden per vecka för
drygt en tredjedel av industriens arbetare till omkring 52 timmar —
att genomförandet av den lagstadgade arbetstidsbegränsningen ej medförde
någon synnerligen stor förändring. Genom det noggrannare iakttagandet
av arbetstiderna, som man i samband med lagens genomförande
rätt allmänt sökt få till stånd, reducerades även arbetstidsskillnaden.

Annorlunda ställer sig lagens genomförande med hänsyn till sådana
arbeten, som äro av mer oregelbunden eller tillfällig beskaffenhet. För
dylika arbeten, som antingen kunna vara kännetecknande för verksamheten
överhuvudtaget på ett arbetsställe eller ock endast bedrivas av
enstaka eller fåtaliga arbetare, måste givetvis en lagstadgad begränsning
av arbetstiden mången gång verka besvärande-och hindrande. Beträffande
arbeten av här ifrågavarande art, såsom vid skeppsvarv, reparationsverkstäder,
boktryckerier, torvtägt, lastning och lossning av fartyg samt
för reparatörer och montörer, har det också i talrika fall visat sig nödvändigt
att bevilja eftergifter.

För en dei mindre, hantverksmässiga företag, som väsentligen
arbeta med tillfälliga, brådskande beställningar, lära förhållandena ställa
sig liknande. Att märka är emellertid, att de minsta företagen å landsbygden
och i de små samhällena äro undantagna från lagens tilllämpning.

I fråga om arbeten, som endast medföra en intermittent ansträng -

ning, såsom vakttjänst av olika slag, har en strikt tillämpning av lagen
i stor utsträckning funnits oskäligt betungande för arbetsgivaren, varför
medgivande till förlängning av arbetstiden sökts och i betydande omfattning
medgivits.

För sådana företag, där arbetet tidigare i huvudsak bedrivits på två
12-timmarsskift, har lagens genomförande tydligtvis förorsakat mycket
betydande olägenheter genom arbetarstammens ökning jämte därav påkallat
ökat behov av bostäder m. m. I viss mån ha dock dessa olägenheter
mildrats därav, att övergången från 12- till 8-timmarsskift på
många håll redan sedan någon tid ansetts ofrånkomlig och sålunda i
god tid förberetts. Tiden för lagens ikraftträdande beträffande dessa
företag var även framflyttad ett halvt år, och ha också i vissa fall anstånd
med lagens tillämpning beviljats till förmån för dem.

Vidkommande arbeten, som drivas fullt kontinuerligt, d. v. s. utan
avbrott vid sön- och helgdagar, kan tydligen lagens krav på veckoarbetstidens
begränsning till 48 timmar icke fullt tillgodoses genom
arbetets fördelning på tre lag, utan erfordras därför extra arbetskraft.
Till undvikande av denna i ''många fall mycket betungande ökning av
arbetskraften medgiver lagen möjlighet till eftergift, och har sådan även
i stor utsträckning beviljats.

Fn särställning med hänsyn till lagens genomförande intaga sjukvårds-,
fattigvårds-, uppfostrings- och dylika anstalter ävensom hotell-,
restaurang- och kaféföretag. Vid dylika anstalter och företag torde arbetstiden
förut vanligen icke ha varit direkt fixerad utan väsentligen berott
av det faktiskt förekommande arbetsbehovet. I regel var emellertid
arbetstiden för dessa arbetsställens personal synnerligen lång, och för
ingen annan arbetstagargrupp torde lagens genomförande betytt en så
stark förkortning av arbetstiden. Antalet av dem, som kommit i åtnjutande
av denna förkortning torde dock ej vara så särdeles stort, då dels
lagen från sin tillämpning beträffande ifrågavarande anstalter och företag
undantager mycket betjMande personalgrupper och dels arbetsrådet beviljat
anstånd med lagens tillämpning för talrika sjukvårds- och dylika anstalter.

Med hänsyn till det särskilda intresse, motsvarande förhållanden
i andra länder anses erbjuda vid lagstiftning angående arbetstidens begränsning,
har styrelsen, under erinran om det förut berörda internationella
samarbetet och det å Wastungtonkonferensen antagna förslaget
till konvention angående arbetstidens begränsning, sökt härnedan giva
en kortfattad översikt över lagstiftningen angående arbetstidens begränsning
i en del mer betydelsefulla kulturländer.

Arbetstidslag
stiftning i
främmande
länder.

Norge. Genom lag av den 11 juli 1919 om ändringar i och tilllägg
till lagen om arbetarskydd i industriella verksamheter infördes
med 1920 års ingång 8 Va timmes arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka
väsentligen inom industri, hantverk därunder inbegripet, och
byggnadsverksamhet. Undantagna från den lagstadgade arbetstidsregleringen
äro dock i regel företag med mindre än 5 arbetare ävensom
under alla förhållanden sådana företag, vilka såsom kortvariga eller
obetydliga icke kunna läggas in under en ordnad drift.

För vuxna arbetare, som sysselsättas med lastnings- eller lossningsarbete,
är arbetstiden endast begränsad till 192 timmar under 4 veckor.

1 företag, som i väsentlig mån äro beroende av årstiden, klimatet
eller andra naturförhållanden, kan med Konungens samtycke den alltnänna
arbetstiden ordnas så, att den blir längre under sommarhalvåret
än under vinterhalvåret.

Övertidsarbetet, som icke får förekomma annat än under vissa,
dock ej alltför snävt angivna förutsättningar, är i regel begränsat till
10 timmar i veckan och 30 timmar under 4 veckor samt 390 timmar
under ett år.

För företag med kontinuerlig drift veckan runt kan Konungen
godkänna skiftplan, som för skiftperioden giver varje arbetare en genomsnittlig
arbetstid av 48 timmar i veckan och en sammanhängande fritid
av 24 timmar varje vecka.

Genom en den 24 januari 1921 dagtecknad proposition har, till
fullgörande av stadgandet i fredsfördragets § 405 femte stycket, för
stortinget framlagts de å Washingtonkonferensen år 1919 antagna konventionsförslag
och hemställanden. Stortingets samtycke till anslutning
ifrågasättes emellertid endast ifråga om konventionen angående
arbetslöshet — alltså icke beträffande bl. a. konventionen angående
arbetstidens begränsning. I propositionen meddelas en jämförelse mellan
den gällande arbetstidslagstiftningen och sistnämnda konvention, vilken
jämförelse utvisar ganska avsevärda skiljaktigheter. Med hänsyn härtill
och då arbetarskyddslagen är föremål för revision, har det synts regeringen
riktigast att tillsvidare vänta med avgörandet av frågan om
anslutning till nämnda konvention.

Danmark. I industriföretag, där arbetet fortgår såväl natt som
dag, har 8 timmars arbetsdag införts genom »dygndriftslagen» av den
12 februari 1919. Genom denna lag bestämmes bruttoarbetstiden till
högst 8 timmar av dygnet med undantag vid skiftväxling, då den kan
få uppgå till 16 timmar, samt till högst 160 timmar under tre veckor.

• Mer allmänt har 8 timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka
införts genom en överenskommelse den 17 maj 1919 mellan Dansk Arbejdsgiver-
og Mesterforening samt De samvirkende Fagforbund i Danmark.

Den i början av år 1919 tillsatta Arbejdstidskommissionen har
under senare delen av år 1920 avgivit ett betänkande, innefattande bl. a.
förslag till lag om arbetstid för de inom industri, hantverk och liknande
verksamheter sysselsatta arbetare. Lagförslaget uppgives vara utarbetat
med särskild hänsyn tagen till Washiugtonkonventionen angående arbetstidens
begränsning.

Den 21 januari 1921 har regeringen förelagt Folketinget förslag
till lagar angående ratifikation av de å Washingtonkonferensen antagna
konventionsförslag, däribland även det angående arbetstidens begränsning.
Något regeringsförslag till dansk lagstiftning i ämnet har emellertid
icke tillställts riksdagen, och lär det, att döma bl. a. av det mottagande
berörda lagförslag angående ratifikation av Washingtonkonventionen
fick i riksdagen, vara tämligen tvivelaktigt, om någon lagstadgad
arbetstids reglering och ratifikation av nämnda konvention under nuvarande
förhållanden kan förväntas.

Finland. Lagstadgad arbetstidsbegränsning infördes redan genom
lagen den 27 november 1917 om åtta timmars arbetstid, vilken lag har
en synnerligen vid omfattning. På grund av bemyndigande i lagen att
medgiva avvikelser, då lagens tillämpning i praktiken på grund av
arbetets tekniska beskaffenhet, årstiden eller annan tvingande omständighet
visar sig ogenomförbar, har emellertid statsrådet, senast den 23
december 1920 och för år 1921, från lagens tillämpning undantagit
åtskilliga utom industri och handel fallande verksamhetsgrenar såsom viss
husbyggnad å landet, väg- och vattenbyggnadsarbeten, skogsarbeten,
flottning, utom vid sorteringsplatserna, järnvägsdrift och drift av en del
andra kommunikationsmedel samt arbete i sjukhus och fängelser. Lagen
föreskriver visserligen principiellt 8 timmars arbetsdag men medgiver
utan avsevärdare villkor begränsning av arbetstiden allenast till 96
timmar per två veckor. För vissa slag av verksamhet är arbetstidsregleringen
inskränkt till en begränsning av arbetstiden till 192 timmar
per 4 veckor. Beträffande betydande industrigrupper med kontinuerlig
drift har genom särskilda beslut av statsrådet, senast den 23 december
1920 och gällande för år 1921, medgivits en arbetstid av 168 timmar
under tre veckor. Genom lagändring den 14 augusti 1918 har medgivandet
till övertidsarbete vidgats, så att sådant arbete kan få uppgå
till 200 timmar för år utan särskilt tillstånd, vartill kommer övertids -

arbete efter dylikt tillstånd under 150 timmar. För boktryckeri- och
bokbinderiarbete har åtminstone tidigare genom statsrådsbeslut medgivits
förlängning av övertiden upp till 500 timmar om året.

Tillika med proposition om godkännande av den å Washingtonkonferensen
antagna konvention angående arbetslöshet har den 26 januari
1921 till riksdagen avlåtits ett regeringsmeddelande angående åtgärder
till förverkligande av arbetsorganisationens vid nationernas förbunds
första konferens beslut. I meddelandet framlägges bland annat en jämförelse
mellan Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning
och den finska arbetstidslagstiftningen, vilken giver till resultat,
att konventionen innehåller »en del, som icke utan preliminär beredning
och sorgfällig omprövning kunna tillägnas». Konventionen hade remitterats
till en för arbetarskyddslagstiftningens revision tillsatt statskommitté,
men hade denna ej ännu avgivit slutligt betänkande beträffande
den finska lagstiftningens bringande i samklang med konventionen.
I betraktande av att proposition i frågan skall avlåtas till
riksdagen innan den 16 december 1921 *, hade regeringen beslutit lämna
socialministeriet i uppdrag att taga ifrågavarande konvention i beaktande
vid uppgörande i brådskande ordning av proposition om revision av
lagstiftningen i ämnet.

Tyskland. Genom en av Reichsamt fur Wirtschaftliche Demobilmachung
den 23 november 1918 utfärdad författning infördes 8 timmars
arbetsdag för allehanda yrkesföretag (gewerbliche Betriebe). En författning
av den 18 mars 1919 meddelar vissa kompletterande bestämmelser,
varigenom möjligheterna till avvikelser ökas.

Ett förslag till ny lag angående regleringen av arbetstiden för
yrkesarbetare, vilket lär innehålla avsevärt ökade medgivanden till undantag,
har för snart ett år sedan utarbetats inom riksarbetsministeriet och sedan
dess varit föremål för behandling inom olika myndigheter och förhandlingar
med -vederbörande organisationer.

Enligt uppgift skulle Washingtonkonventionen angående arbetstidens
begränsning före utgången av sistlidne januari månad föreläggas
riksrådet, varefter densamma skulle framläggas för riksdagen.

England. Ett förslag till lag om arbetstidens reglering framlades
i augusti 1919 för parlamentet, men har med hänsyn till det motstånd,

Den tid, inom vilken konventionsförslaget skall underställas riksdagen, räknas för Finland
ej från Washingtonkonferensens avslutande utan från tiden för Finlands upptagande i Nationernas
förbund.

det å vissa håll mötte, dess behandling ej fullföljts från regeringens
sida. Enligt uppgift är ett nytt lagförslag i ämnet under utarbetande,
och lär regeringen ha för avsikt att förelägga parlamentet detsamma
under innevarande parlamentssession. Enligt senaste underrättelser lär
emellertid Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning
icke kunna ratificeras samtidigt med övriga konventioner, antagna å
Washingtonkonferensen, enär hela frågan om arbetstidsregleringen fortfarande
är under övervägande i National Industrial Conference, där den
behandlas * av en utav arbetsgivare och arbetare sammansatt kommitté.

Frankrike. Lagen av den 23 april 1919 införde principiellt 8 timmars
arbetsdag inom industri och handel, dessa begrepp tagna i vidsträckt
bemärkelse. Arbetstidens begränsning är fakultativt bestämd till 8
timmar om dagen, 48 timmar i veckan eller annat mot sistnämnda
arbetstid svarande timantal, beräknat för annan tidsperiod än vecka.
Lagens tillämpning är gjord beroende av att närmare reglering, anpassad
efter förhållandena inom olika fackligt och eventuellt även lokalt bestämda
verksamhetsområden, kommer till stånd genom administrativa författningar.
Dessa författningar, som skola innehålla bestämmelser i vissa
i lagen angivna avseenden rörande arbetstidsregleringen, utarbetas under
ledning av arbetsministeriet och under samverkan med vederbörande
arbetsgivar- och arbetarorganisationer — helst böra de grundas på överenskommelser
mellan organisationerna. Till september månad år 1920
hade utfärdats tretton dylika författningar, som ansågos omfatta ungefär
en tredjedel av de arbetare, vilka lagen gäller. Då den franska lagstiftningen
erbjuder särskilt intresse med hänsyn till sin konstruktion
och därtill att den uppgives förverkliga Washingtonkonventionen angående
arbetstidens begränsning, har till betänkandet fogats en översättning
av en av de mest betydelsefulla av ifrågavarande författningar, nämligen
den som rör metallurgi och metallarbete, se bil. 7.

Frankrike har den 24 januari 1921 med Belgien avslutit sex konventioner,
fullständigt motsvarande de å Washingtonkonferensen antagna
konventionsförslagen — däribland förslaget angående arbetstidens begränsning.
De sålunda åstadkomna formliga konventionerna skulle sedermera
underställas parlamentet för godkännande.

Österrike. Lagen av den 19 december 1918 om införande av 8
timmars arbetsdag i fabriksmässigt bedrivna yrkesföretag har avlösts
genom en lag av den 17 december 1919 angående 8 timmars arbetsdag.
Denna lag, som omfattar samtliga under Gewerbeordnungs tillämpning

3634. Arbetstidslagens revision. 4

fallande företag m. m., medgiver en arbetstid av högst 8 timmar under
loppet av 24 timmar samt begränsar därjämte arbetstiden för kvinnor och
minderåriga till högst 44 timmar i veckan. Genom kollektivavtal kan
arbetstidsbegränsningen per dag inskränkas till en begränsning av 48
respektive 44 timmar per vecka, övertidsarbete, som alltid synes erfordra
tillstånd eller anmälan, medgives med högst 2 timmar under högst 30 dagar
eller ifråga om säsongindustrier under 60 dagar av året. Förberedelseoch
avslutningsarbeten, som utföras av personer över 16 år, inbegripas
ej under arbetstidsregleringen men skola betalas såsom övertidsarbete.
Efter hörande av vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer
samt ett av representanter för arbetsgivare och arbetare sammansatt
råd kan socialministeriet medgiva undantag för bestämda grupper av
företag, och bör därvid särskild hänsyn tagas till detaljhandeln och
yrkena på rena landsbygden.

Med tillämpning av nämnda bemyndigande har socialministeriet
genom en verkställighetsanvisning av. den 28 juli -1920 för en mångfald
av verksamhetsområden medgivit ofta nog långtgående undantag. Bland
annat ha sålunda port-, natt- och brandvakter helt undantagits från
arbetstidsbegränsningen men med rätt till övertidsersättning för arbete
utöver 8 timmar per dygn. I kontinuerlig drift medgives en arbetstid
av 168 timmar under tre veckor. En arbetstid av 12 timmar per dygn
kan få uttagas i tegel- och de keramiska industriernas bränneriavdelningar
med kontinuerlig drift samt i råsockerindustrien under kampagnen.
För vissa avdelningar inom sprit-, prässjäst- och maltfabriker samt ölbryggerier
begränsas arbetstiden till 96 timmar per två veckor. Inom
torvindustrien medgives en arbetstid av 288 timmar under sex veckor.
Beträffande byggnadsyrkena medgives ett flertal avvikelser, såsom 2
timmars övertid under 180 dagar av året, förlängning genom överenskommelse
av veckoarbetstiden per vecka till 58 timmar under byggnadssäsongen
samt återtagande av arbetstid, som gått förlorad till följd av
otjänlig väderlek eller högtider. Betydande eftergifter beviljas även
bland annat restauranger (10 timmars arbetsdag, 60 timmars arbetsvecka
samt 10 timmars övertidsarbete per vecka), handel, rak- och frisersalonger,
yrkesföretag på rena landsbygden samt företag för offentliga
nöjen och förevisningar.

Genom en författning av den 9 november 1920 ha eftergifter beviljats
kalkbruk, stenbrott, cementfabriker, handelsträdgårdar samt kreditinstitut
och bankföretag.

Regeringen har den 27 januari 1921 förelagt nationalrådet bland
annat Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning för

beslut om ratificering. Någon förändring av lagstiftningen med hänsyn
till nämnda åtgärd lär icke anses behövlig — genom eventuell ratificering
inskränkes automatiskt socialministeriets befogenhet att medgiva undantag.

Nederländerna. Lagen den 1 november 1919 angående reglering
av arbetstiden och förhindrande i vissa fall av arbete i farliga yrken
innehåller mycket utförliga bestämmelser rörande bland annat arbetstidens
begränsning inom olika verksamhetsområden. I regel får arbetstiden
uppgå till i fabriker och verkstäder 8 timmar per dag och 45
timmar per vecka, vid utearbete 10 respektive 55 timmar, i butiker 10
respektive 55 timmar, å kontor 8 respektive 45 timmar, å apotek 10
respektive 55 timmar, i vårdanstalter 10 respektive 55 timmar samt i
värdshus och hotell 10 timmar per dag. Lagen giver vittgående möjligheter
till undantag. Beträffande arbete i fabriker eller verkstäder
kan sålunda genom administrativa författningar medgivas bland annat
för personer, som utföra förberedelse- eller avslutningsarbete, en arbetstid
av 10 timmar per dag och 57 (för kvinnor 51) timmar per vecka, för
personer, som ej utföra annat arbete än bevakningstjänst, 10 respektive
60 timmar samt, utan begränsning till viss sysselsättning, under viss
angiven tid, ej överskridande fyra år från lagens ikraftträdande, förlängning
av arbetstiden med högst 2 timmar om dagen och 10 timmar
i veckan. Utan begränsning till viss period bemyndigas arbetsinspektionens
distriktschefer att vid behov av övertidsarbete medgiva förlängning
av arbetstiden för ung person eller kvinna till högst 10 timmar per dag
och 55 timmar per vecka samt för man till högst 11 respektive 62 timmar.

Enligt meddelande från vederbörande myndigheter hade den nederländska
regeringen vid mitten av nästlidne februari månad ä,nnu ej
fattat definitiv ståndpunkt till frågan om ratifikation av Washingtonkonventionen
angående arbetstidens begränsning.

Belgien. Ett förslag till lag om införande av 8 timmars arbetsdag
och 48 timmars arbetsvecka är sedan sommaren 1920 under behandling
i parlamentet, men ha meningsskiljaktigheter mellan representantkammaren
och senaten hittills förhindrat dess antagande. Såsom förut
omnämnts, har mellan Belgien och Frankrike avslutits formliga konventioner
om godtagande av bland annat Washingtonkonventionen angående
arbetstidens begränsning. Proposition om godkännande av dessa konventioner
har sedermera avlatits till representantkammaren.

Schweiz. Genom lagen den 27 juni 1919 angående arbetstiden i
fabriker begränsas arbetstiden inom industrien i regel endast till 48 tim -

mar per vecka, men är lagen för övrigt på det hela taget ganska sträng.
Lagen den 6 mars 1920 angående arbetstiden vid drift av järnvägar
samt andra transport- och kommunikationsföretag föreskriver en begränsning
av arbetstiden till i genomsnitt 8 timmar per dag under eu period
av 14 dagar men medgiver för arbete, som väsentligen består i skyldighet
att vara tillstädes, en genomsnittlig arbetstid av 9 timmar.

I ett budskap till förbundsförsamlingen har förbundsrådet den 10
december 1920 efter en utförlig jämförelse mellan den schweiziska lagstiftningen
och Washingtonkonventionen angående-arbetstidens begränsning,
vilken jämförelse utvisar ett antal skiljaktigheter, som enligt förbundsrådets
mening ej skulle kunna utan avsevärda olägenheter undanröjas,
hemställt, att konventionen icke måtte ratificeras av Schweiz.

Italien. För deputeradekammaren framlades den 5 februari 1920
ett förslag till lag om 8 timmars arbetsdag, som beträffande alla slag
av avlönat arbete, med undantag av husligt arbete, begränsar tiden för
det effektiva arbetet till 8 timmar av dygnet och 48 timmar i veckan.
Ett lagförslag om ratificering av bland annat Washingtonkonventionen
angående arbetstidens begränsning lär ha förelagts parlamentet redan
under sommaren 1920 men ej ännu slutbehandlats.

Spanien. Enligt ett kungl. dekret av den 3 april 1919 skall för
alla arbetsgrenar den lagliga arbetstiden utgöra högst 8 timmar av
dagen eller 48 timmar i veckan. Ett nytt dylikt dekret av den 15
januari 1920 utvecklar arbetstid sregleringen närmare, medgiver en del
avvikelser samt bemyndigar institutet för sociala reformer att bevilja
undantag m. m. Med stöd härav har nämnda institut genom en samma
dag utfärdad författning medgivit ett stort antal, i åtskilliga fall långtgående
avvikelser. Regeringen uppgavs för kort tid sedan ha för avsikt
att förelägga parlamentet ett lagförslag angående ratifikation av
bland annat Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning.

Portugal. Ett dekret av den 7 maj 1919 begränsar arbetstiden
inom industri och handel in. m. till 8 timmar om dagen och 48 timmar
i veckan samt för kontorsarbete till 7 timmar om dagen.

Tjecko-Slovakien. Genom lag av den 19 december 1918 begränsades
arbetstiden inom industri, skogs- och åkerbruk m. m. till 8 timmar
av dygnet eller 48 timmar i veckan. Avsevärda undantag medgivas,
exempelvis beträffande förberedelse- och avslutningsarbeten, för vilka

ingen tidsbegränsning finnes. Ett lagförslag angående ratifikation av
bland annat Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning
bär bifallits av parlamentet.

Polen. För industri, transportföretag och handel har genom ett
dekret av den 23 november 1918 fastställts en längsta arbetstid av 8
timmar om dagen och i regel 46 timmar i veckan. Någon begränsning
av övertiden finnes ej angiven i lagen, men skola avtal rörande övertidsarbete
insändas till arbetsinspektionen för godkännande.

Amerikas Förenta Stater. Unionen och flertalet av staterna ha infört
8 timmars arbetsdag för arbeten, som bedrivas av dem eller för deras räkning.
Vidare gäller dylik arbetstidsreglering för en del olika slag av enskild
verksamhet i skilda stater, varjämte ett antal stater påbjudit 8 timmars
arbetsdag i de fall, där annan arbetstid ej är avtalad. Unionen tillhör
ej nationernas förbund, varför någon fråga om ratifikation av Washingtonkonventionen
angående arbetstidens begränsning ej föreligger.

Allmän motivering.

Vid all lagstiftning på arbetarskyddets område påvilar det lagstiftaren
såsom en av hans främsta och tillika svåraste uppgifter att,
med tillbörligt beaktande å ena sidan av skyddssyftet och å den andra
av näringarnas anspråk på oförkränkt självbestämmanderätt, riktigt avväga
omfattningen och graden av statens ingripande. Den förra synpunkten
hävdas, åtminstone när det gäller några avsevärdare förmåner,
med kraft av arbetarna, och för den senare kämpa arbetsgivarna. För
lagstiftaren gäller det då att, utan alltför mycket hänsynstagande till
parternas givetvis ensidiga krav, söka i stort sett trygga skyddssyftets
förverkligande utan att alltför ängsligt sträva efter dess fullständiga genomförande.
Näringslivet företer nämligen en sådan mångfald skiftande
arbetsförhållanden, att en skyddsbestämmelse, som kanske för stora verksamhetsområden
måste anses behövlig och där ej medför avsevärd
olägenhet, med hänsyn till särskilda omständigheter för vissa speciella
områden måste betecknas såsom icke blott onödig utan även ägnad att
medföra oskäliga svårigheter.

Såsom bekant tillkom arbetstidslagen under stark forcering och
jämväl eljest under förhållanden, som i avsevärd mån försvårade ett tillbörligt
beaktande av här ovan angivna regel. Redan i sitt utlåtande över
arbetstidskommitténs förslag till nämnda lag, betonade även styrelsen,
som i huvudsak livligt tillstyrkte förslaget, nödvändigheten av en viss

försiktighet vid genomförandet av lagstadgad arbetstidsbegränsning. I
sitt förut berörda yttrande till andra lagutskottet vid nästföregående års
riksdag framhöll styrelsen möjligheten av att lagen skulle kunna genom
en del förändringar bättre anpassas efter det praktiska livets krav, utan
att dess effektivitet därigenom behövde avsevärt förringas. Den erfarenhet
man numera, synnerligast genom arbetsrådets och styrelsens tidigare
omtalade befattning med lagens genomförande, vunnit rörande tillämpningen
av dess skilda bestämmelser torde också enligt styrelsens förmenande
tyda på önskvärdheten av vissa modifikationer av lagen i den
riktning, som angivits av riksdagen i dess förut omförmälda skrivelse
med begäran om lagens revision.

En fråga, vartill man emellertid måste taga ståndpunkt, innan man
griper sig an med den begärda revisionen av arbetstidslagen, är den, vilken
hänsyn vid revisionsarbetet böl- tagas till det tidigare berörda å internationella
arbetskonferensen i Washington år 1919 antagna förslaget till
konvention angående arbetstidens begränsning. Svaret på denna fråga
är givetvis väsentligen beroende på Sveriges hållning i avseende å ratificeringen
av nämnda konvention, och har styrelsen med hänsyn härtill
icke ansett sig kunna undgå att i detta sammanhang söka klargöra,
huruvida ett biträdande av konventionen för vår del kan anses önskvärt.
Riksdagen förutsätter också, såsom tidigare omnämnts, i sin anhållan
om lagens revision, att densamma skall företagas i samband med prövning
av frågan om Sveriges anslutning till nämnda konvention.

Till en början tillåter sig då styrelsen att ifråga om gällandebestämmelser
rörande internationella överenskommelser av här ifrågavarande
slag hänvisa till den redogörelse därför, som finnes intagen i
förut omförmälda framställning av Sveriges delegation för det internationella
socialpolitiska samarbetet. Av dessa bestämmelser framgår bl. a.,
att de lagstiftande myndigheterna i de stater, som tillhöra den internationella
arbetsorganisationen, vartill även vårt land såsom medlem av
nationernas förbund är att räkna, ha full frihet att ställa sig avvisande
gent emot konventionsförslag, vilka antagits å organisationens konferenser.
Ratificerar emellertid en stat en dylik konvention, blir dun förpliktad
att genomföra dess bestämmelser och kan, om den brister häri, utsätta
sig för erinringar från arbetsgivar- eller arbetarorganisationer eller
klagomål från andra staters sida, vilka åter kunna leda till vissa straffåtgärder.
Ehuru det sålunda onekligen för de särskilda staternas vidkommande
vid första påseendet kan framstå som det försiktigaste och
klokaste att icke binda sig genom några överenskommelser av här ifrågavarande
slag, må framhållas, att de stater, som tillhöra den interna -

tionella arbetsorganisationen, otvivelaktigt måste anses ha en stark
moralisk förpliktelse att söka såvitt möjligt förverkliga de beslut, som
i behörig ordning fattats av organisationens representation, d. v. s.
konferensen. Särskilt torde detta få anses gälla ifråga om beslut, som
biträtts av vederbörande stats konferensombud. Härtill kommer såsom ett
reellt skäl önskvärdheten att främja de sociala reformerna och att göra
detta på sätt, som tryggar mot konkurrens från stater med mindre
framskriden social utveckling, d. v. s. genom internationellt samarbete.
För Sverige, som redan infört lagstadgad 8-timmars arbetsdag, måste
sistberörda skäl obestridligen tillmätas en avsevärd nationalekonomisk
betydelse.

Enligt styrelsens förmenande torde alltså ifrågavarande konvention
böra biträdas av Sverige, för såvitt ej starka skäl tala däremot.
Styrelsen övergår nu till att ‘söka utreda, huru eu sådan åtgärd skulle
komma att te sig med hänsyn till vår lagstiftning.

En jämförelse mellan vår gällande lag om arbetstidens begränsning
och konventionen giver genast vid handen, att dessa båda författningar,
ehuru i huvudsak syftande till samma mål, äro lagda efter väsentligen
olika linjer. Vad först angår tillämpningsområdet har åt lagen, i nära
överensstämmelse med lagen om arbetarskydd, givits en principiellt nästan
obegränsad omfattning, varifrån göras undantag för vissa speciella
verksamhetsområden, under det konventionen angiver sig äga tillämpning
på ett antal uppräknade olika slag av verksamhet, motsvarande ungefär
enligt svenska begrepp industri och hantverk, byggnadsverksamhet av
alla slag samt transportverksamhet. Huruvida lagen eller konventionen
i själva verket är den mest omfattande, låter sig icke med bestämdhet
avgöra utan ingående undersökningar. Framhållas må dock, att bl. a.
verksamheten vid sjuk-, fattigvårds- och dylika anstalter, i hotell, restauranger
och kaféer samt inom handelsyrket i väsentlig mån äro inbegripna
under lagen men falla alldeles utom konventionen. Å andra sidan
känner ej konventionen till några undantag för de minsta företagen å
landsbygden och i småsamhällena, för arbete, som bedrives av staten,
eller för arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, upplåten för
allmän trafik.

En annan framträdande och principiell olikhet mellan lagen och
konventionen föreligger i avseende å sättet för medgivande av avvikelser.
Bortsett från visst skiftarbete och övertidsarbete i mer vanliga fall,
gör lagen avvikelser i varje särskilt fall beroende av prövning och eftergift
av vederbörande myndighet — i regel arbetsrådet — efter resp.
parters och organisationers hörande. Konventionen åter bestämmer, att

avvikelser, med undantag för vissa fall av skiftarbete samt nödfallsvis
påkallat övertidsarbete, skola allmängiltigt regleras genom författningar,
gällande för vissa verksamhetsområden. För den relativt lindriga men
av erfarenheten här i landet att döma i talrika fall påkallade avvikelse,
som består i arbetstidens begränsning för längre tid än dygn och vecka,
förutsätter konventionen föregående överenskommelser mellan vederbörande
arbetsgivar- och arbetarorganisationer. Beträffande övriga avvikelser,
avseende förberedelse- och avslutningsarbeten, väsentligen intermittent
arbete samt tillfälliga undantag vid anhopning av arbete, föreskriver
konventionen allenast, att arbetsgivar- och arbetarorganisationerna
skola höras, innan resp. författningar utfärdas. Gäller det att avgöra,
huruvida lagen eller konventionen ställer sig förmånligare i avseende å
möjligheten till avvikelser, synes man blott kunna säga, att lagen erbjuder
flera fall, där avvikelser kunna ifrågakomma, under det konventionen,
med hänsyn tagen till de åsyftade kompletterande författningarna, bereder
bättre tillfälle till direkt tillgängliga och i avseende å övertidsarbete
längre gående avvikelser.

Av det anförda torde framgå, att en mer fullständig tillämpning
av konventionen på våra förhållanden skulle medföra en grundväsende
omläggning av den svenska arbetstidslagstiftningen. En sådan om- ,
läggning skulle icke blott förorsaka en del måhända endast föga motiverade
uteslutningar från den lagstadgade arbetstidsregleringen utan även medföra
mycket omfattande rubbningar av de nuvarande driftförhållandena.
Vidare skulle sambandet med den grundläggande författningen på arbetarskyddets
område, lagen om arbetarskydd, komma att sprängas, varjämte
myndigheternas genom mycket och omsorgsfullt arbete utbildade praxis
på arbetstidsregleringens område skulle gå förlorad.

Med hänsyn till vad nu anförts och till att förevarande revision
enligt riksdagens beslut och det styrelsen meddelade uppdraget ej skulle
få rubba lagens grunder, har styrelsen icke ansett sig kunna ifrågasätta
någon genomgripande tillämpning av konventionen. Övertygad som
styrelsen varit om önskvärdheten lör Sverige att kunna ratificera konventionen,
har då styrelsen tidigare under revisionsarbetet försökt att i
arbetstidslagen vidtaga endast de förändringar, som erfordras, för att lagen
åtminstone i det väsentliga skulle motsvara konventionen. Efter ett flertal
försök i nli berörda syfte har styrelsen emellertid kommit till den uppfattningen,
att en dylik omarbetning av lagen icke låter sig göra med
behörigt beaktande av det givna revisionsuppdraget. Här åsyftade förändringar,
som särskilt skulle drabba en de! undantag i lagens 1 § samt
bestämmelserna om eftergifter i 5 § 1 och 3 inom., komme nämligen

att direkt strida mot det med revisionen avsedda ändamålet att få till
stånd lindringar i förevarande lagstiftning. I vissa avseenden ännu omöjligare
skulle det bliva att med något hänsynstagande till konventionen
i lagen genomföra förändringar i direkt syfte att åvägabringa lindringar.

En omständighet, som i förevarande avseende jämväl måste beaktas,
är den, att ett biträdande av konventionen medför bundenhet vid densamma
under minst 11 år. Då nu vår lag uttryckligen betecknats
såsom en försökslagstiftning och dess giltighet i enlighet därmed satts
att utlöpa med 1923 års utgång, måste det onekligen möta betänkligheter
att, redan innan halva försökstiden tilländagått, övergå till en i väsentlig
mån ny lagstiftning i ämnet och binda sig därvid för en så lång tidrymd
som nyss nämnts.

Anmärkas kan möjligen, att lagstiftningen i vissa andra länder
tyder på, att konventionens bestämmelser icke skulle behöva tillämpas
med någon ängslig bokstavslydnad. För ett land, vilket håller på ''ett
samvetsgrant uppfyllande av sina internationella förpliktelser och en
effektiv tillämpning av sin lagstiftning, lär det emellertid icke kunna
ifrågakomma att följa dylika föredömen.

För styrelsen står det sålunda tyvärr klart, att Sverige icke för
närvarande lämpligen kan ansluta sig till Washingtonkonventionen om
arbetstidens begränsning.

Såsom tidigare berörts, bär frågan om Sveriges anslutning till
nämnda konvention varit hänskjuten till Sveriges delegation för det
internationella socialpolitiska samarbetet, och har flertalet av delegationens
ledamöter förklarat sig biträda styrelsens nyss angivna mening.
Protokollsutdrag rörande delegationens överläggning i frågan är bifogat
detta betänkande (bil. 5).

Utgående från att merberörda Washingtonkonvention icke kan
ratificeras, synes det icke finnas några bärande skäl för att vid nu
förevarande revision av arbetstidslagen söka genom eljest opåkallade
förändringar av lagen uppnå större eller mindre överensstämmelse med
konventionen — annorlunda ställer sig givetvis saken i sådana fall, där
ändring ändock funnits erforderlig. 1 betraktande därjämte av den
korta tids erfarenhet, som hittills vunnits om lagens tillämpning, samt
önskvärdheten av att icke rubba den nu utbildade praxis i avseende å lagens
tillämpning, har styrelsen trott sig böra i största möjliga mån lämna
lagen oförändrad. De föreslagna tilläggen och ändringarna begränsa
sig sålunda i huvudsak till sådana, som synts påkallade med hänsyn
till den begärda revisionen eller ansetts nödvändiga för att avhjälpa
vissa vid lagens tillämpning framträdda mer betydelsefulla brister.

3 *5 3 4. Arbetstidslagens revision. ^

Speciell motivering.

l §.

Den nu gällande lagens tillämpning, som principiellt taget icke
är begränsad till vissa verksamhetsområden utan har en väsentligen allmängiltig
omfattning, inskränkes genom bestämmelser i de första styckena
av denna paragraf med hänsyn till dels företagens arbetarantal och dels
deras geografiska belägenhet. Genom dessa bestämmelser avskiljas nämligen
från lagens tillämpning sådana rörelser med i regel högst fyra
arbetare, som bedrivas på landet eller i stad, köping eller municipalsamhälle
med högst 1,500 mantalsskrivna invånare, ävensom sådana
särskilda arbetsföretag, d. v. s. där verksamheten icke är att hänföra
till rörelse, vari i regel användas högst fyra arbetare, oavsett var desamma
bedrivas. Ifrågavarande inskränkande bestämmelser tillkommo
under lagförslagets behandling vid 1919 års urtima riksdag, och anfördes
av andra särskilda utskottet till motivering för dem följande:

»Enligt utskottets mening kan det ej förnekas, att vissa skäl
tala för att från lagens tillämpning undantaga de minsta företagen.
Kravet på en lagstadgad reglering av arbetstiden har otvivelaktigt i
främsta rummet åsyftat den större, fabriksmässigt drivna industrien, och
tydligt är även, att en dylik reglering relativt lättast låter sig genomföra
inom nämnda verksamhet. I de små hantverks- och därmed jämförliga
företagen torde det i regel möta större svårigheter att kompensera
arbetstidens förkortning genom förbättringar i arbetets organisation
och tekniska hjälpmedel. Därtill kommer, att dessa företag mera sällan
arbeta på lager utan väsentligen hava sin verksamhet inriktad på att
tillhandagå allmänheten med reparations- och andra tillfälliga arbeten.
Härav följer, att arbetstillgången i många fall blir ojämn, vilket åter
medför, att det måste framstå såsom särskilt angeläget för arbetsgivaren
att få bedriva arbetet utan hinder av lagstadgad reglering. Med hänsyn
till arbetets intermittenta karaktär lär en dylik frihet ej heller
kunna anses oskälig gent emot arbetaren.

Å andra sidan synes det utskottet finnas anledning att beträffande
rörelse begränsa undantaget till att gälla allenast landsbygden och därmed
i avseende å arbetsförhållandena någorlunda jämförliga samhällen,
— i fråga om de små särskilda arbetsföretagen, där det vanligen är en
icke yrkesman, som anställer några arbetare för ett tillfälligt arbetes

utförande, har en motsvarande begränsning icke synts lämplig. Å landsbygden
är i regel jordbruksnäringen den förhärskande, och de små
hantverks- och andra till nämnda näring icke hänförliga rörelser, som
där förekomma, hava väsentligen till ändamål att på ett eller annat sätt
betjäna jordbruket och måste i mycket anpassa sig efter dettas driftförhållanden.
Då nu jordbruket enligt lagförslaget är undantaget från
den lagstadgade arbetstidsbegränsningen, torde ett undantagande jämväl
av dessa småföretag å landsbygden få anses särskilt befogat. Vad däremot
angår de större samhällena, ställer sig saken annorlunda. I dessa
samhällen föreligger ej något dylikt särskilt skäl för undantag. Där
bestämmes vidare den allmänna arbetstiden av de dominerande större
företagen, och någon avvikande, längre arbetstid för de mindre företagen
skulle med hänsyn till arbetarnas gemenskap i organisation och
konkurrensen om- arbetskraften knappast kunna upprätthållas.»

Ehuru här berörda inskränkande bestämmelser beträffande arbetarantalet
från principiell synpunkt måste betecknas såsom mindre tilltalande,
kan styrelsen icke förneka, att de skäl, som av utskottet anförts
för ändringen, i praktiken måste tillerkännas giltighet. Utöver de sålunda
anförda skälen skulle även, såsom från yrkesinspektörshåll påpekats,
kunna anföras ytterligare motiv för småföretagens undantagande.
Dessa företag skötas till stor del av företagaren själv med biträde av
hustru och barn, vilkas arbetstid ej regleras av arbetstidslagen. Användes
i sådant fall ett eller annat till familjen icke hörande biträde,
bibehåller företaget likväl ofta i viss mån karaktären av ett hem, och
det kan icke gärna förväntas, att lagens bestämmelser med hänsyn till
de utom familjen stående biträdena skola komma till någon noggrannare
tillämpning. I de små företagen äro arbetarna i många fall, synnerligast
vid ackordsarbete, vana att få ganska självständigt bestämma sina arbetstider
— äro de borta den ena dagen, taga de skadan igen genom förlängt
arbete den andra. För en del av de allra minsta företagen, såsom
små matserveringar, kaféer, bagerier, åkerier m. fl., ställer sig även lagens
genomförande mycket ekonomiskt betungande. Erinras må också därom,
att en effektiv kontroll över lagens efterlevnad inom dessa företag knappast
låter sig praktiskt genomföra.

Ser man till, huru arbetstidsförhållandena faktiskt gestalta sig
inom småföretagen, vitsordas från olika håll, bland annat från yrkesinspektionen,
att arbetstidslagen i stor utsträckning åsidosättes inom
dylika företag i städer, köpingar och municipalsamhällen med över
1,500 invånare. En allmänt utbredd uppfattning lär också vara, att
alla företag med färre än fem'' arbetare, oavsett var de bedrivas, äro
fritagna från lagens tillämpning.

Om än den förevarande geografiska uppdelningen sålunda icke
vunnit åsyftad tillämpning, har den likväl i åtskilliga fall medfört förargelseväckande
förhållanden. Om exempelvis en smed bedriver sin
rörelse inom gränsen för ett samhälle med över 1,500 invånare men å
plats, som fullständigt har karaktären av landsbygd — en del städers
jurisdiktion sträcker sig ju ganska långt utom stadsplaneområdet —
måste det förefalla honom som en obegriplig och upprörande orättvisa,
att han men ej hans värsta konkurrent, som har sin smedja strax
utanför gränsen, skall vara kringskuren i sin verksamhet av arbetstidslagen.
Klagomål över dylika förhållanden ha framställts, men har det
från myndigheternas sida givetvis ej kunnat göras något för att komma
den klagande till hjälp. Särdeles egendomlig måste ifrågavarande bestämmelse
te sig för småföretagen i samhällen, vilkas folkmängd så att
säga pendlar på själva gränstalet 1,500 — det ena året skola de vara
underkastade lagstadgad arbetstidsbegränsning, det andra icke.

Såsom ovan redan angivits, gäller här omhandlade geografiska
uppdelning icke ifråga om sådana arbetsföretag, där verksamheten ej
är att hänföra till rörelse, utan äro dessa, när arbetarantalet i regel
understiger fem, undantagna från lagens tillämpning, var de än bedrivas.

Vid övervägande vilka förändringar av lagen lämpligen skulle
kunna ifrågakomma för att tillgodose riksdagens syfte med den begärda
revisionen, har styrelsen icke kunnat undgå att uppmärksamma härovan
berörda geografiska uppdelning av de små rörelserna med i regel färre
än fem arbetare. Ett borttagande av denna uppdelning, så att alla
dylika rörelser, oberoende av platsen för rörelsens utövande, skulle fritagas
från den lagstadgade arbetstid sregleringen, synes nämligen icke
blott vara ägnat att medföra viss lindring av sådan art, som riksdagen
torde åsyftat, utan även vara väl motiverat med hänsyn till förut anförda
omständigheter. Någon större omgestaltning av de faktiskt bestående
arbetstidsförhållandena skulle förändringen för övrigt med hänsyn
till lagens förut berörda bristande efterlevnad sannolikt icke komma
att medföra.

I enlighet med vad sålunda anförts har åt huvudbestämmelsen
rörande lagens tillämpningsområde givits eu förändrad avfattning, som
i avseende å såväl rörelse som särskilt arbetsföretag, utan hänsyn till
platsen för dess bedrivande, begränsar lagens tillämpning till verksamhet,
vari i regel användas flera än fyra arbetare.

I 1 § f), motsvarande nuvarande 1 § g), har den förändring föreslagits,
att orden »kolning därunder inbegripen» utbytts mot »samt kol -

ning i mila, ändock att arbetet icke är att hänföra till skogsarbete». Genom
denna förändring skulle från lagens tillämpning undantagas icke blott
såsom nu sådan kolning i mila, som kan räknas till skogsarbete, utan
all dylik kolning, var den än bedrives, sålunda även så kallad platskolning,
såsom vid ett sågverk eller en järnvägsstation. Anledningen
till denna förändring är den, att arbetet vid milkolning ställer sig
ungefär enahanda vid platskolning som vid skogskolning — möjligen
är arbetet vid det förra slaget av kolning till och med mer oregelbundet
till följd därav, att milan vid platskolning ofta är mer utsatt för blåst,
än när den ligger inne i skogen. Med hänsyn till att arbetet vid platskolning
delvis består i vakthållning och är av oregelbunden beskaffenhet,
har även arbetsrådet beträffande de därtill använda arbetarna dels beviljat
förlängd arbetstid, dels medgivit arbetstidens begränsning allenast
genomsnittligt för längre tidrymd och dels slutligen förklarat visst arbete,
såsom varande av den mycket oregelbundna natur, som avses i 1 § c),
falla utom lagens tillämpning. För ifrågavarande undantag, som givetvis
endast skulle omfatta de med det egentliga kolningsarbetet sysselsatta
arbetarna och ej dem, som blott forsla fram virke till milorna,
torde för övrigt även tala det avlöningssätt, med viss ersättning per
utvunnen stig kol, som vanligen lär tillämpas.

Med lagens 1 § har i övrigt endast företagits den förändring,
att undantagen under e) och k), avseende arbete, som är att hänföra
till hälso- eller sjukvård, respektive visst arbete i hotell-, restaurangeller
kaférörelse, blivit uteslutna. Dessa undantag äro ersatta med en
ny paragraf, 5, och får styrelsen beträffande skälen till denna förändring
hänvisa till motiveringen för sistberörda lagrum.

Såsom berörande lagens tillämplighet har styrelsen ansett sig höra
i detta sammanhang något ingå på frågan, huru man skall förhålla sig
med den i lagen stadgade arbetstidsregleringen i sådana fall, där en
arbetsgivare använder en arbetare såväl till arbete, som faller under
lagen som till arbete, vilket faller utom densamma.

Ärenden, berörande nu nämnda fråga, kommo rätt snart, efter
det arbetsrådet trätt i verksamhet, under dess prövning. Rådet fann
det stridande mot lagens syfte, att en arbetsgivare skulle kunna obegränsat
utöka arbetstiden för en av lagen skyddad arbetare genom att
giva honom arbete, varå lagen icke äger tillämpning. Vilken obetydlig
sysselsättning som helst, fallande under lagen, borde emellertid givetvis
icke bereda arbetaren dylikt skydd, utan intog arbetsrådet den stånd -

punkten, att därför skulle erfordras, att arbetaren huvudsakligen användes
till arbete, som var inbegripet under lagen. Beträffande sådan arbetare
skall alltså enligt arbetsrådets praxis lagens arbetstidsreglering omfatta
allt arbetarens användande till arbete för arbetsgivarens räkning —
sålunda även arbete, som faller utom lagen. Avser åter arbetarens
användande huvudsakligen arbete, som ej är underkastat lagen, skall
allt hans arbete för arbetsgivarens räkning vara fritaget från lagens
tillämpning. Närmare upplysningar om arbetsrådets praxis i förevarande
avseende meddelas i bilaga 1, 1 § under rubriken »Huvudsaklighetsprincipen».

Då det, om nu berörda praxis skulle upprätthållas och allmänt
tillämpas, onekligen vore önskvärt att få densamma sanktionerad genom
ett uttryckligt lagstadgande, gjorde socialstyrelsen tidigare under arbetet
med lagens revision försök att få till stånd en bestämmelse, som skulle
giva uttryck åt denna praxis och möjliggöra dess direkta tillämpning. Styrelsen
kunde emellertid icke undgå finna, att tillämpningen av en sådan
bestämmelse skulle leda till absurda konsekvenser. Hade exempelvis
en arbetsgivare under en dag använt en arbetare dels till arbete i sin
fabrik under 5 timmar och dels till arbete i jordbruket under 4 timmar
och sålunda åsidosatt den lagstadgade arbetstidsregleringen, skulle han
kunna reparera sin förseelse genom att hålla arbetaren till jordbruksarbete
under ytterligare ett par timmar — detta blev nämligen då arbetarens
huvudsakliga sysselsättning och arbetarens hela användande
kom att falla utom lagen. Enahanda skulle förhållandet bliva med hänsyn
till arbetstidsbegränsningen per vecka.

Nu berörda konsekvens tyder enligt styrelsens mening på, att här
avhandlade praxis icke vilar på hållbar grund.

Ifrågasatt har även varit att beträffande sådant användande till
blandat arbete, varom här är fråga, låta tillämpligheten av lagens arbetstidsreglering
bero på, huruvida arbetaren under viss tid, exempelvis två
timmar, av dygnet använts till arbete, varå lagen äger tillämpning. En
sådan anordning skulle väl i allmänhet låta sig genomföra, men obestridligt
är, att den skulle förorsaka många olägenheter och med hänsyn
till bestämmelserna om övertidsarbete och andra i lagen förutsedda lindringar
leda till nära nog oöverkomliga svårigheter.

Såvitt styrelsen kan bedöma, torde det sålunda vara nödvändigt
att begränsa tillämpningen av lagens arbetstidsreglering till de verksamhetsområden,
som av bestämmelserna i lagens 1 § angivas vara
underkastade lagens tillämpning. Ett korrektiv mot missbruk av den
därav följande friheten att använda arbetare jämväl till arbeten, som icke

falla under lagen, har styrelsen emellertid sökt få till stånd genom stadgandena
i 10 §.

2 §•

Med hänsyn till att beteckningen »vaktmästare» å paragrafens sista
rad i många fall genom förbiseende av den inskränkning, som ligger i
de följande orden »eller annat underordnat kontorsbiträde», fattats såsom
åsyftande alla kategorier av vaktmästare och ej blott de å kontor anställda,
har styrelsen ansett sig böra utbyta nämnda beteckning mot
ordet »kontorsvaktmästare».

4 §‘

Senare delen av paragrafens förra stycke har ändrats i två avseenden.
Dels har nämligen den där medgivna arbetstiden för dag utsträckts
från 8 Va till 9 timmar, och dels har inskränkningen för den
ifrågavarande eftergiften till att gälla allenast veckans fem första söckendagar
borttagits.

Förstberörda förändring, eller arbetstidens utsträckning till 9 timmar,
har närmast föranletts av åtskilliga framställningar till arbetsrådet om
rätt att få förlänga arbetstiden under måndag — fredag för att, med
bibehållen arbetstid av 48 timmar i veckan, kunna nedsätta arbetstiden
å lördag under 5 Va timmar eller då helt inställa arbetet. Jämväl från
yrkesinspektörernas sida har framhållits, att en dylik omläggning av
arbetstiden under vissa förhållanden visat sig önskvärd. Såsom exempel
på förhållanden, vilka åberopats till stöd för här ifrågavarande framställningar,
må anföras:

Arbetarna bruka på lördagen resa in till en närbelägen stad för
att göra uppköp och måste på grund av kommunikationsförhållandena
avresa tämligen tidigt på förmiddagen. Största delen av arbetarna äro
bosatta på längre avstånd från arbetsstället och pläga vid veckans slut
besöka sina hem för att proviantera m. m. Personalen önskar under
sommarmånaderna få tillbringa lördagar och söndagar på landet. För
en kemisk tvättinrättning lönar det sig ej att elda upp och tillreda de
kemiska tvättmedlen för det korta lördagsarbetet. Tåglägenheterna medgiva
icke arbetarna, som i regel äro bosatta i en närbelägen stad, att
lämna arbetsstället, förrän 2 timmar efter arbetets slut, om arbetstiden
begränsas till 8 Va timmar.

Skulle möjlighet beredas näringsidkarna att med fullständigt inställande
av driften å lördagarna uppehålla 48 timmars arbetsvecka, måste
tydligtvis medgivande lämnas till en arbetstid av 9 timmar 36 minuter

å övriga socken dagar. En dylik utsträckning av arbetstiden skulle dock
enligt styrelsens mening innebära eu alltför långtgående avvikelse. Såsom
en lämplig medelväg har styrelsen ansett sig böra föreslå 9 timmar, till
stöd för vilken begränsning även kan anföras, att den motsvarar Washingtonkonventionens
stadgande uti ifrågavarande avseende.

Beträffande den andra förändringen i förevarande lagrum, eller
borttagandet av inskränkningen till de fem första söckendagarna, torde
kunna anmärkas, att denna förändring ej har mycket skäl för sig, då ju
den förkortade arbetstiden, där sådan förekommer, i regel infaller på
lördag. Styrelsen vill icke bestrida riktigheten av en sådan anmärkning
och åsyftar ingalunda någon förändring av den numera synnerligen
allmänt genomförda arbetstidsförkortningen å lördag. Inskränkningen
har emellertid i enstaka fall medfört vissa olägenheter ävensom
tolkningssvårigheter, och har det då, när bestämmelsen ifråga ändock
skulle omformuleras, synts lämpligt att undanröja anledningen därtill. I
Washingtonkonventionen förekommer ej heller någon dylik inskränkning.
Slutligen må framhållas, att här föreslagna förändring skulle vara ägnad
att i viss mån tillmötesgå förut berörda av herr Jeansson i motion vid
1920 års riksdag gjorda hemställan om medgivande att vid yrkesmässig
tillverkning för avsalu av mjukt bröd utsträcka arbetstiden å lördag
och dag före helgdag till högst 10 timmar — en hemställan som enligt
riksdagens beslut borde uppmärksammas vid lagens revision. 5

5 §•

Genom bestämmelserna under 1 § e) och k) i den nu gällande
arbetstidslagen ha från denna lags tillämpning undantagits dels arbete,
som är att hänföra till hälso- eller sjukvård, och dels sådant arbete i
hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens
direkta betjänande. Enligt arbetstidskommitténs motivering har med
den förra bestämmelsen åsyftats att från lagens tillämpning undantaga
den egentliga sjukvårdspersonalen, under det sjukvårdsanstalternas ekonomi-
och verkstadspersonal skulle vara underkastad lagen.

Vad först angår lagens tillämpning å sistnämnda kategorier av
befattningshavare, lär det ej kunna förnekas, att densamma mött betydande
svårigheter. Dessa befattningshavare torde i stor omfattning
förut i likhet med hembiträden ej haft någon närmare fixerad arbetstid,
utan lär denna, synnerligast som anstalternas oftast knappa tillgångar
ej medgivit hållande av mer än alldeles nödvändiga arbetskrafter, vanligen
ha utsträckts betydligt utöver de gränser, som i allmänhet varit

gällande för arbetare inom industrien och andra näringsgrenar. Den
inskränkning av ifrågavarande befattningshavares arbetstid, som lagens
tillämpning innebär, måste sålunda i många fall bliva synnerligen kraftig
och nödvändiggöra eu betydande ökning av personalen — en åtgärd,
som ej blott medför ökad avlöningskostnad utan även för sitt genomförande
i regel kräver ökade bostadsutrymmen. Särskilt för de mindre
anstalterna, med deras fåtaliga personal samt ofta sämre resurser och
större ojämnhet i beläggningen, måste lagens genomförande giva anledning
till allvarsamma bekymmer. För nära nog samtliga anstalter av
förevarande slag ha bostadsbristen och missförhållandena inom byggnadsverksamheten
hittills i väsentlig mån omöjliggjort anskaffandet av
erforderliga ökade bostadsutrymmen. Det stora flertalet sjukvårdsanstalter
har även sökt och av arbetsrådet beviljats anstånd med lagens tillämpning,
i regel till den 1 oktober 1921.

Vad här anförts beträffande sjukvårdsanstalterna äger i stort sett
tillämpning jämväl å det störa flertalet övriga anstalter med humanitärt
eller liknande ändamål. Såsom sannolikt i större mån än de egentliga
sjukvårdsanstalterna beroende av donationsmedel och enskild välgörenhet
lära de, med hänsyn till penningvärdets fall och därav försämrad ekonomi
samt den nu rådande depressionen, måhända t. o. m. ha ännu större
svårigheter än nyssnämnda anstalter att ordna sig för lagens tillämpning.

Enligt styrelsens mening torde härovan berörda svårigheter nödvändiggöra
en ändring av lagen. Enklast och mest tillfredsställande
för anstalterna skulle det antagligen vara, om man från lagens tillämpning
helt undantoge ej blott den egentliga sjukvårdspersonalen utan alla
arbetstagare vid ifrågavarande anstalter. Såsom förut berörts, lär emellertid
dessa arbetstagares arbetstid i allmänhet vara särdeles lång, varföi
en skälig reglering av densamma måste anses på goda grunder påkallad.
Mot ett fullständigt undantagande av förevarande arbetargrupper från
lagens tillämpning må även framhållas, att en dylik åtgärd otvivelaktigt
skulle för dessa arbetare framstå såsom synnerligen förhatlig, då den
berövade - dem en förmån, vilken, om den också ej ännu i åsyftad utsträckning
kommit dem till del, likväl blivit dem tillförsäkrad och av
dem skulle högt värderas. Styrelsen anser sålunda, att lagen fortfarande
bör äga tillämpning å sjukvårds- och jämförliga anstalters ekonomipersonal
och därmed likställda befattningshavare men på ett sätt, som är ägnat
att i tillbörlig män möjliggöra arbetstidsregleringens anpassning efter
de faktiska, i olika fall ofta mycket skiftande förhållandena. Med hänsyn
härtill har det synts styrelsen vara mest ändamålsenligt att helt

£>

3034. Arbetstidslagens revision.

överlämna åt arbetsrådet att efter omständigheterna fastställa arbetstidens
begränsning.

"Vid tillämpningen av undantagsbestämmelsen rörande hälso- och
sjukvård har det i ett stort antal fall yppat sig svårighet att avgöra,
huruvida ett visst arbete rättligen skall hänföras till hälso- eller sjukvård
eller icke. I de anstalter, varom i detta sammanhang är fråga,
förekomma nämligen ofta sysslor, som ligga på gränsen mellan egentlig
sjukvård samt hushålls- eller annat arbete, som tillhör ekonomipersonalen.
Givetvis förekomma även talrika kombinationer mellan nu berörda båda
kategorier av arbete. Beträffande en stor sjukvårdsinrättning uppgavs
sålunda för arbetsrådet, vars avgörande om lagens tillämplighet på olika
arbeten inom inrättningen begärts, att det mellan de egentliga sköterskorna
och de städerskor, som ej hade med patienterna att göra, funnos
tre olika slag av biträden.

Oavsett nu berörda tolkningssvårighet och därav härflytande fara
för osäkerhet ifråga om lagens tillämpning, ligger det i öppen dag,
att bär ifrågavarande uppdelning av anstalternas personal måste anses
olämplig, då befattningshavare inom olika kategorier ofta ha att samverka
och, även oberoende härav, olikheten mellan skilda grupper i avseende
å arbetstidsreglering ej kan undgå att väcka misstämning och
konflikter. Att icke några svårare olägenheter av berörda förhållande
hittills försports, torde väsentligen vara att tillskriva den omständigheten,
att, även där arbetsrådet beslutit angående lagens tillämplighet å olika
arbeten, någon. tillämpning i allmänhet icke kommit till stånd, enär
rådet tillika, såsom förut omnämnts, medgivit anstånd med lagens tilllämpning.

Vid övervägande av de åtgärder, som kunna ifrågakomma för att
undanröja nu omförmälda olägenheter har det synts styrelsen riktigast
att inbegripa jämväl den egentliga sjukvårdspersonalen under lagens
skydd men i den för anstalterna avseclda, lindrigare form, som ovan
skisserats, d. v. s. med befogenhet för arbetsrådet att utforma arbetstidsregleringen.

Enligt styrelsens uppfattning skulle en dylik åtgärd vara väl befogad
jämväl med hänsyn till nu nämnda personals ofta nog oskäligt
långa arbetstid ett missförhållande, som även vid upprepade tillfällen
varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.

Redan år 1911 väckte sålunda herr Lindhagen i riksdagen motion
om utredning rörande bl. a. sjuksköterskors och sjuksköterskeelevers
arbetsförhållanden. Riksdagen biföll i huvudsak motionen, och den 6 juni
1912 tillkallades inom civildepartementet sakkunniga för att verkställa

den begärda utredningen och avgiva förslag i ämnet. Efter omfattande
undersökningar avgåvo de sakkunniga den 22 december 1916 ett
betänkande angående den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning
och arbetsförhållanden.

Av de sakkunnigas undersökningar framgick bl. a., att den kvinnliga
sjukvårdspersonalens arbetstid över huvud taget måste anses oskäligt
lång. Till motverkande av ifrågavarande personals överansträngning,
vartill enligt de sakkunnigas mening vakningen i särskilt hög grad bidroge,
föreslogo de sakkunniga väsentligen eu lag angående vissa bestämmelser
rörande kvinnlig sjukvårdspersonals tjänstgöringsförhållanden.
Detta lagförslag inledes med en bestämmelse, att sjuksköterskor samt
sjuksköterskebiträden och elever å allmänna och enskilda sjukvårdsanstalter
böra »erhålla tillfälle till erforderlig ledighet och vila». Därefter
meddelas några närmare bestämmelser rörande vakningen, vilka huvudsakligen
innehålla, att vakning ej får åläggas någon mer än sju nätter
å råd, att den som har vakning oftare än var tredje natt ej får åläggas
arbete under dagarna mellan vaknätterna samt att efter vaknatt oavbruten
ledighet för vila skall beredas under minst elva timmar. Lagen
skulle icke äga tillämpning å sjukvårdsanstalt med mindre antal sängar
än 30, men skulle å sådan anstalt nattjänstgöringen vara fördelad mellan
minst två personer enligt plan, som fastställes av vederbörande läkare.
På grund av särskilda förhållanden skulle medicinalstyrelsen äga att
medgiva undantag från lagens bestämmelser om vakning.

De myndigheter och korporationer, som hördes över betänkandet,
uttalade ganska delade meningar angående nyssberörda lagförslag. Fullmäktige
för allmänna svenska läkarföreningen ansågo bl. a. det vara
fullständigt omöjligt att genom lagbestämmelser reglera. det dagliga
arbetet inom sjukvården i syfte att undvika överansträngning. Medicinalstyrelsen
farin det med hänsyn till bristande möjlighet till undantag,
då de sjukas intresse oundgängligen så erfordrade, mindre lämpligt, att
sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden reglerades genom allmän lag.
Dessutom omfattade den föreslagna regleringen endast anstaltspersonalen,
under det distrikts- och privatvårdens sköterskor, som ännu mer än
nämnda personal vore i behov av skydd mot överansträngning, lämnades
utanför. Ehuru stora svårigheter mötte för ett tillfredsställande ordnande
av frågan om begränsning av sjuksköterskornas arbetstid, ansåg
styrelsen bl. a. det böra tagas i övervägande, huruvida icke beträffande
anstaltssjuksköterskorna frågan skulle kunna lösas på det sätt, att vissa
normerande föreskrifter rörande anställande av tillräckligt antal sjuksköterskor
och rörande''dessas arbete stadgades såsom villkor för åtnju -

tande av statsbidrag till sjuksköterskornas pensionering. Det närmare
innehållet av de sålunda ifrågasatta föreskrifterna syntes böra bero på
förnyad utredning, därvid särskilt borde beaktas, att föreskrifterna icke
inskränktes till att gälla enbart vakuing utan över huvud taget ginge
ut på att åstadkomma en rationell begränsning av sjuksköterskornas
arbetstid.

I proposition nr 260 till 1919 års lagtima riksdag framställdes,
delvis på grund av ovan omförmälda betänkande, bl. a. vissa förslag
till ordnande av den kvinnliga sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.
Något förslag till lagstadgad reglering av nämnda förhållanden hade
emellertid icke upptagits, utan ville man på mer indirekt väg söka åvägabringa
förbättringar däri. I avseende å anstaltspersonalen var det
sålunda Kungl. Maj:ts avsikt att föreskriva, att den skulle vara så talrik
och hava sin tjänstgöring så ordnad, att nödig vila och ledighet bereddes
densamma, samt att anstalterna i vad som rörde personalens
arbetsförhållanden skulle stå under överinseende av medicinalstyrelsen.
Genom det i samma proposition framställda förslaget om anställande
inom medicinalstyrelsen av en särskild inspektris över sjuksköterskeväsendet
skulle effektivitet tillförsäkras här åsyftade bestämmelser och
anordningar rörande sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden. Förslagen
vunno riksdagens bifall. Bestämmelser av i propositionen angivet innehåll
rörande anstaltspersonalens storlek och medicinalstyrelsens överinseende
över denna personals arbetsförhållanden infördes sedermera, genom förordningar
den 6 juni 1919, i gällande lasaretts- och sjukstugestadgor,
varjämte dylika bestämmelser också upptogos i epidemilagen av den 19
i samma månad.

Vid 1919 års urtima riksdag väcktes av herrar Lindhagen och
Bengtsson i Norup med anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om arbetstidens begränsning motioner (nr 14 i första
och nr 22 i andra kammaren), vari hemställdes, att riksdagen ville hos
regeringen anhålla om framläggande till avgörande, om möjligt till den
därpå nästföljande riksdagen, av frågan om skälig reglering av sjuksköterskors
och sjuksköterskeelevers arbetstid.

Riksdagens andra särskilda utskott, som behandlade ifrågavarande
motioner i samband med sistnämnda proposition, j^ttrade sig, i sitt
utlåtande nr 1, beträffande befogenheten av motionärernas hemställan på
följande sätt:

»Enligt utskottets mening hava herrar Lindhagen och Bengtsson
visst fog för sitt i förevarande motioner framställda yrkande. Visserligen
måste sjukvårdsarbetets egen natur och ändamål anses lägga

binder i vägen för genomförande i avseende å detsamma av vanliga
bestämmelser om maximiarbetstid — arbete, som är att hänföra till
hälso- och sjukvård, är även enligt 1 § e) undantaget från tillämpning
av den föreslagna lagen om arbetstidens begränsning — men å andra
sidan låter det sig knappast försvara att, när man fastslår 8-timmarsdagen
såsom allmängiltig arbetstid, lämna sjuksköterskorna, som i avseende
å arbetstiden äro att räkna bland de sämst lottade arbetstagarna,
utan någon åtminstone för det närvarande avsevärd utsikt till lindring.
Utöver olikheten i arbetstidens längd må även framhållas,. att, imder
det förbud gäller mot kvinnors användande till nattarbete inom industrien,
sjuksköterskorna få användas till vakning under obegränsad tid.
Utskottet vill sålunda förorda en hemställan till Kungl. Maj:t att taga
under övervägande, huruvida ej ytterligare åtgärder, utöver de redan
vidtagna, skulle kunna vidtagas för att bereda den kvinnliga sjukvårdspersonalen
skälig förkortning av arbetstiden.»

Riksdagen biföll motionerna genom godtagande av utskottets nyss
anförda förslag till hemställan.

Riksdagens skrivelse i ämnet remitterades sedermera till medicinalstyrelsen,
som den 24 februari 1921 avgivit underdånigt utlåtande däröver.
I sitt utlåtande, vilket överlämnats till socialstyrelsen, anför medicinalstyrelsen
i huvudsak följande:

»De åtgärder till förkortning av sjukvårdspersonalens arbetstid,
som vid tidpunkten för riksdagens nu ifrågavarande skrivelse redan voro
vidtagna och som av riksdagen i nämnda skrivelse åsyftas, begränsa
sig till de i samband med den allmänna regleringen av sjuksköterskeväsendet
år 1919 genomförda ändringarna i lasaretts- och sjukstugestadgorna
samt inrättandet av den på medicinalstyrelsens stat uppförda
inspektrisbefattningen över sjuksköterskeväsendet. Redan vid genomförandet
av dessa åtgärder uttalade dåvarande chefen för civildepartementet
till statsrådsprotokollet den meningen, att åtgärderna ifråga
ingalunda kunde anses innefatta någon slutgiltig reglering av sjukvårdspersonalens
arbetsförhållanden, men att med vidtagandet av ytterligare
åtgärder borde kunna anstå, intill dess närmare erfarenhet vunnits om
verkningarna av den inrättade inspektionen över sjuksköterskeväsendet.
Någon dylik erfarenhet av mera allmängiltig art har ännu icke kunnat
förvärvas, då inspektionen icke varit i verksamhet under längre tid än
ett år. Emellertid torde redan nu kunna konstateras, att någon effektiv
förkortning av sjukvårdspersonalens arbetstid ej bär kunnat genomföras.
Denna frågas lösning är nämligen till stor del beroende av möjligheten
att anskaffa ökat bostadsutrymme för sagda personal. För närvarande

torde anstalternas bostadstillgång vara till det yttersta utnyttjad, och av
ekonomiska skäl har det på de flesta anstalter varit omöjligt att anskaffa
bostäder åt ökad personal, även om vederbörande varit villiga att anställa
sådan. På en del håll hava landstingen beviljat anslag för tillbyggnader
och utvidgning av anstalterna, varigenom det ökade behovet av personalbostäder
där skulle blivit tillgodosett, utan att dock besluten hittills
kunnat realiseras, detta beroende på nu rådande förhållanden på penningmarknaden.

Medicinalstyrelsen kan icke undgå att erkänna en begränsning av
sjukvårdspersonalens arbetstid vara av behovet påkallad. Att finna en
lämplig och genomförbar form för en dylik begränsning måste emellertid
med hänsyn till sjukvårdsarbetets art och sjukhusens utrymmesförhållanden
erbjuda synnerliga vanskligheter. Med hänsyn emellertid till att
ekonomipersonalen vid sjukvårdsanstalterna tillerkänts en arbetstid av
8 timmar per dag, synes det medicinalstyrelsen, som om spörsmålet delvis
torde kunna lösas på det sätt, att lagen om arbetstidens begränsning
utvidgades, till att omfatta jämväl de å sjukvårdsanstalterna anställda
sjukvårdsbiträdena ävensom de på vissa anstalter tjänstgörande sjuksköterskeeleverna,
vilka ej åtnjuta sådan undervisning, som avses i kungl.
kungörelsen den 30 april 1920 angående godkännande av sjuksköterskeskolor.
Detta bör dock ske endast under förutsättning att undantag,
som kunna befinnas påkallade och skäliga med avseende på lagens
tillämpning, få av arbetsrådet göras. Att däremot begränsa arbetstiden
skematiskt på detta sätt även för sjuksköterskorna, kan ej anses lämpligt.
Sjuksköterskornas tjänstgöring omfattar huvudsakligen det egentliga sjukvårdsarbetet,
och deras arbetsförhållanden bero därför mycket av de
förhandenvarande omständigheterna. Detsamma torde bliva förhållandet
med eleverna vid de blivande godkända sjuksköterskeskolorna. Sjukvårdsarbetet
är ock på olika anstalter av mycket växlande beskaffenhet,
beroende på anstaltens egenart. Därtill kommer att en stor del anstalter
i vårt land äro små och hava mycket ojämn beläggning samt blott en
enda skolad sjuksköterska anställd. För att på lämpligt sätt kunna
genomföra en reglering av sistnämnda personals (sjuksköterskornas och
vissa elevers) arbetstid, fordras emellertid ingående kännedom om deras
arbetsförhållanden, varför endast en medicinsk myndighet borde anförtros
denna uppgift. Med stöd av §§ 10—12 i lasaretts- och §§ 2—3
i sjukstugestadgorna torde därför, sedan kunskap om sköterskornas arbetsförhållanden
å de olika sjukvårdsanstalterna vunnits genom av inspektrisen
utförda inspektioner, medicinalstyrelsen böra tillerkännas rätt att
genom utfärdande av bestämmelser angående behövlig regelbunden

ledighet för denna personal, angående vakning m. in., reglera deras
arbetsförhållanden. Semesterfrågan kan redan anses vara eller inom
närmaste tid bliva ordnad genom villkoren för reglering av befattningarna
i och för inträde i folkskolärarnas pensionskassa.

På grund av det anförda får medicinalstyrelsen föreslå, att lagen
om arbetstidens begränsning göres tillämplig på den vid sjukvårdsanstalterna
anställda sjukvårdspersonalen, dock med undantag härifrån för
dels sådana sjuksköterskor, som genomgått av Eders Kungl. Maj:t godkänd
sjuksköterskeskola eller erhållit i övergångsstadgandena till nådiga
kungörelserna i Svensk författningssamling nr 233 och 236 åsyftat förklarande
av medicinalstyrelsen, dels ock eleverna vid av Kungl. Maj:t
godkända sjuksköterskeskolor, för vilka båda kategorier tillsvidare skola
gälla av medicinalstyrelsen utfärdade bestämmelser i ämnet.

I varje fall synas de av medicinalstyrelsen nu antydda synpunkterna
böra tagas i övervägande vid den revision av lagen om arbetstidens
begränsning, som för närvarande pågår. Då Eders Kungl. Maj: t
uppdragit åt socialstyrelsen att med förstärkning av tillkallade sakkunniga
verkställa denna revision, får medicinalstyrelsen därför hemställa,
att riksdagens nu förevarande skrivelse måtte överlämnas till socialstyrelsen
för att av denna styrelse tagas i övervägande i samband med utarbetandet
av förslaget om ändringar i lagen om arbetstidens begränsning.))

Av nu refererade utlåtande framgår sålunda bl. a., att medicinalstyrelsen
anser, att en begränsning av sjukvårdspersonalens arbetstid är
av behovet påkallad, att den år 1919 genomförda regleringen av sjuksköterskeväsendet
icke lett till någon effektiv förkortning av berörda
arbetstid samt att arbetstidslagens tillämpning bör utsträckas till att avse
jämväl de å sjukvårdsanstalterna anställda sjukvårdsbiträden ävensom
de å vissa dylika anstalter tjänstgörande sjuksköterskeelever, för såvitt
ej dessa åtnjuta viss angiven undervisning. För övrig sjukvårdspersonal,
d. v. s. sjuksköterskorna och vissa sjuksköterskeelever, borde medicinalstyrelsen
äga att reglera arbetsförhållandena.

Såsom huvudsakligt skäl för sin ståndpunkt att ej låta utvidgningen
av lagens tillämpning omfatta jämväl sjuksköterskorna och nyss åsyftade
sjuksköterskeelever synes medicinalstyrelsen vilja åberopa det förhållandet,
att det måste anses olämpligt att reglera arbetstiden skematiskt för nämnda
båda kategorier av befattningshavare, då dessa ha att fullgöra det egentliga
sjukvårdsarbetet, vilket under olika förhållanden är av mycket växlande
beskaffenhet.

Socialstyrelsen är fullt ense med medicinalstyrelsen, att sjukvårdsarbete
och synnerligast mer egentligt sådant ej lämpligen kan under -

kastas någon generell och stel arbetstidsreglering. Såsom tidigare framhållits,
åsyftas emellertid med det i 5 § föreslagna bemyndigandet för
arbetsrådet att beträffande de i paragrafen angivna arbeten få till stånd
sådana bestämmelser rörande arbetstiden, som såvitt möjligt äro anpassade
efter förhållandena i de särskilda fallen. Arbetstidsregleringen kan sålunda,
där de praktiska förhållandena påfordra det, inskränkas till ett.minimum,
t. ex. stadgande av en viss minsta nattledighet per vecka. Med hänsyn
till vad sålunda anförts rörande den arbetstidsreglering, som åsyftas för
sjukvårdspersonalen, vill det synas socialstyrelsen, som om medicinalstyrelsens
skäl mot arbetstidslagens utsträckning till att omfatta hela
nämnda personal ej gärna kan tillerkännas någon avgörande betydelse.

Vad angår medicinalstyrelsens påstående, att för reglering av
sjuksköterskornas och vissa sjuksköterskéelevers arbetstid erfordrades
ingående kännedom om nämnda befattningshavares arbetsförhållanden,
varför endast en medicinsk myndighet borde anförtros denna uppgift,
må framhållas, att arbetsrådet givetvis, i likhet med sitt tillvägagående
inom andra verksamhetsområden, skulle genomföra sjukvårdspersonalens
arbetstidsreglering efter samråd med vederbörande parter, d. v. s. med
bl. a. vederbörande anstaltsläkare i ledande ställning.

Anmärkas må slutligen, att med ett biträdande av medicinalstyrelsens
förslag i ämnet förut berörda olägenheter, orsakade av arbetstidslagens
tillämpning allenast å vissa kategorier av befattningshavare vid
sjukvårcfsanstalteima, uppenbarligenskullekomma att i väsentlig mån kvarstå.

Socialstyrelsen, som för sin del är övertygad om behovet och
lämpligheten av en rationell reglering av arbetstiden för sjukvårdsanstalternas
hela sjukvårdspersonal, har i överensstämmelse med vad
härovan anförts föreslagit, att rörelse, som har till ändamål att bereda
sjukvård, utan begränsning till vissa slag av arbeten, skall vara underkastad
arbetstidslagen.

Såsom tidigare anmärkts, har jämväl lagens tillämpning på övriga
anstalter för humanitära eller jämförliga ändamål medfört betydande
olägenheter. Dock har arbetsrådet analogivis förklarat en del vårdpersonal
vid dem, ehuru ej sysselsatt med sjukvård i egentlig bemärkelse, undantagen
från lagens tillämpning. Oavsett att det stundom kan möta
svårighet att avgöra, huruvida verksamheten vid en anstalt är att räkna
till sjukvård eller ej, såsom exempelvis vid anstalter för vård av vanföra
eller sinnesslöa, torde det sålunda enligt styrelsens mening vara väl
motiverat att vid arbetstidslagens revision jämställa här ifrågavarande
anstalter med sjukvårdsanstalterna. Erinras bör kanske i detta sammanhang,
att verksamheten vid dessa andra anstalter i stort sett redan är

underkastad lagen, varför i detta fall ej någon avsevärd utsträckning av
lagens tillämpning skulle ifrågakomma.

Beträffande vilka slag av anstalter, som åsyftas i 5 § a), har
förut antytts, att detta lagrum skulle äga tillämpning på anstalter med
humanitärt eller därmed jämförligt ändamål. Till närmare angivande
av den avsedda innebörden hos förevarande, onekligen något svävande
bestämning må anföras, att under här åsyftade anstalter enligt socialstyrelsens
avsikt skulle — under förutsättning givetvis att de kunna
anses driva rörelse — inbegripas, förutom sådana som uttryckligen
angivas vara eller eljest uppenbarligen äro att hänföra till sjukvårds-,
fattigvårds-, uppfostrings- eller undervisningsanstalter, bl. a.: anstalter
för vanföra, sinnesslöa, blinda eller dövstumma, konvalescenthem, barnbördsanstalter,
barnkrubbor, barnhem, räddnings- och skyddshem för
minderåriga, sådana hem för kvinnor, sjömanshem, alkoholistanstalter,
hem för frigivna fångar samt nattasyler.

Med ovan avhandlade anstalter har styrelsen, såsom förut nämnts,
i avseende å sättet för arbetstidens reglering ansett sig böra likställa
hotell-, restaurang- och kaférörelser. Denna sammanställning kan onekligen
vid första påseendet förefalla egendomlig, men någon eftertanke
giver vid handen, att de båda slagen av verksamhet ha mycket gemensamt
— i båda går nämligen arbetet i väsentlig mån ut på människors
härbärgerande och bespisning.

I likhet med anstalternas personal torde personalen i hotell,
restauranger och kaféer i allmänhet tidigare ha haft en icke närmare
fixerad men faktiskt synnerligen lång arbetstid, varför arbetstidslagens
bestämmelser i avseende å denna arbetstid inneburit en mycket kraftig
reduktion. Till belysande av den förändring lagen i sådant avseende
inneburit må nämnas, att socialstyrelsens för några år sedan utförda
undersökning av arbetsförhållandena inom hotell-, restaurang- och kaféföretagen
utvisade, enligt personalens uppgifter, en genomsnittlig nettoarbetstid
för samtliga personalgrupper per vecka av 89 timmar. Arbetsgivarnas
uppgifter gåvo i regel vid handen något kortare tider, men
uppgick likväl enligt dem motsvarande nettoarbetstid för vecka till
81.2 timmar. För enstaka personalgrupper förekom avsevärt längre
arbetstid. Sålunda hade enligt uppgifter från personalens sida de icke
yrkesutbildade köksbiträdena å enklare hotell och pensionat m. m. en
genomsnittlig veckoarbetstid av 101.9 timmar — enligt arbetsgivarnas
uppgifter belöpte sig denna arbetstid till 90.2 timmar. Att en inskränkning
av arbetet från dylika arbetstider till 48 timmar i veckan skulle förorsaka

3634. Arbetstidslagens revision. 7

svårartade olägenheter för arbetsgivarna är uppenbart. Å en del håll
har även allmänheten fått känning därav i form av förkortade serveringstider
o. d. I stor utsträckning och synuerligast i de mindre företagen
lär lagen ej heller iakttagas. Enligt styrelsens mening torde det sålunda
få anses påkallat att få till stånd en smidigare arbetstid sreglering för
ifrågavarande företag, och har det synts mest ändamålsenligt att giva
arbetsrådet fria händer att genomföra denna reglering på lämpligaste sätt.

Ifrågasättas kunde möjligen att från lagens tillämpning helt undantaga
hotell-, restaurang- och kaférörelse. Med hänsyn till den benägenhet
till oskälig utsträckning av arbetstiden, som enligt vad ovan anförts där
förekommit, och till den besvikelse och bitterhet en sådan förändring
skulle framkalla hos en talrik arbetstagargrupp, anser socialstyrelsen sig
icke kunna förorda eu dylik åtgärd.

Olägenheterna av att en del av personalen faller under lagens tilllämpning
och en del icke ha i avseende å hotell, restauranger och kaféer
framträtt på ungefär enahanda sätt, som förut närmare utvecklats ifråga
om sjukvårds- och dylika anstalter. En utsträckning av lagen till att
omfatta samtliga befattningshavare, i den mån de äro att räkna såsom
arbetare inom ifrågavarande företag, skulle jämväl, liksom beträffande
anstalterna, vara väl motiverad med hänsyn till de mycket långa arbetstider,
ifrågavarande utom lagen stående grupper haft och antagligen i stor
utsträckning ännu ha. Enligt socialstyrelsens förut omnämnda utredning
uppgick sålunda den genomsnittliga veckoarbetstiden för serveringspersonal
enligt personalens uppgifter till 85.3 och enligt arbetsgivarnas
uppgifter till 79.7 timmar, för portierer och vaktmästare in. fl. till 91. i
resp. 80.3 samt för städerskor till 98.7 resp. 86.3 timmar. Beträffande
enklare hotell och pensionat m. m. stego motsvarande siffror för serveringspersonalen
till 96.8 resp. 85.9, för portierer och vaktmästare till
99.2 resp. 82.5 samt för städerskor till 104.1 resp. 91.5. För särskilda,
till yrkesspecialitet eller företagens belägenhet begränsade personalgrupper
har den genomsnittliga arbetstiden uppgått till ännu högre
siffror — sålunda för personal med vakttjänstgöring inom enklare hotell
och pensionat in. m. i orter med 10,000—25,000 invånare, enligt uppgifter
från personalens sida — uppgifter av arbetsgivarna saknas —
till 130 timmar.

I sin motivering till den nu gällande bestämmelsen i ämnet framhöll
arbetstidskommittén bland annat, att det kunde ifrågasättas, om en
lagstadgad begränsning av arbetstiden skulle vara välkommen för de
med allmänhetens direkta betjänande sysselsatta personalgrupperna, då
dessas arbetsförtjänst väsentligen hade form av drickspenningar. Sty -

relsen föreställer sig, att med det av styrelsen föreslagna sättet för
arbetstids regleringens åvägabringande nn berörda skäl skulle väsentligen
förlora giltighet.

Slutligen må beträffande sättet för åstadkommande av den i förevarande
paragraf avsedda arbetstidsregleringen påpekas, att arbetsrådet, i
den mån dess praxis standardiseras eller möjlighet till enhetlig reglering
eljest förekommer, lämpligen torde kunna begagna sig av 9 § för åvägabringande
av allmängiltiga bestämmelser rörande särskilda personalgruppers
arbetstidsförhållanden.

6 §•

Denna paragraf motsvarar 5 § i den nu gällande arbetstidslagen
men företer vid jämförelse med sistnämnda lagrum avsevärda förändringar.
Mest framträdande är tillkomsten av ett fjärde moment med ett
mer allmängiltigt bemyndigande för arbetsrådet att bevilja eftergift.
Nämnas må även, att tredje stycket i den nuvarande 5 §, såsom innefattande
det utan all jämförelse mest tillämpade medgivandet, ansetts
böra byta plats med samma paragrafs första stycke. 1

1 mom.

Den enda sakliga förändring, som vidtagits i detta lagrum består
däri, att begränsningen till högst fyra veckor av den tidrymd, för vilken
arbetstiden får genomsnittligt beräknas, blivit borttagen, och att sådan
begränsning i stället får fritt bestämmas av arbetsrådet.

Nu berörda begränsning av fyra veckor förekom icke i arbetstidskommitténs
förslag till förevarande stadgande och ej heller i den avfattning,
stadgandet hade i propositionen till 1919 års lagtima riksdag
utan tillfogades i propositionen till samma års urtima riksdag. Styrelsen
har visserligen den uppfattningen, att behoven av genomsnittlig beräkning
av arbetstidens längd i regel kunna tillgodoses inom ramen av den
nu gällande begränsningen av fyra veckor, men fall lära ha förekommit,
då det otvivelaktigt skulle varit önskvärt att kunna medgiva utjämning
inom en något längre tidrymd. Att märka är vidare, att här egentligen
ej är fråga om någon förlängning utan endast om en förändrad uppdelning
av arbetstiden samt att ett borttagande av ifrågavarande begränsning
onekligen skulle vara ett steg i den riktning, som åsyftats
med riksdagens begäran om lagens revision.

2 mom.

• ,

Detta moment överensstämmer fullständigt med 5 § andra stycket
i den nu gällande arbetstidslagen.

Från vissa håll ha framställts yrkanden om utbyte av ifrågavarande
bestämmelse mot ett direkt medgivande i enlighet med § 4 i Washingtonkonventionen
angående arbetstidens begränsning, d. v. s. till 56 timmars
arbetsvecka för arbete, som på grund av sin natur måste bedrivas kontinuerligt
med användande av varandra avlösande skiftlag. Med hänsyn
till den stora betydelsen av lagstiftningens gestaltning i förevarande
avseende samt den starka meningsmotsättning, vartill den givit
upphov, har styrelsen, oaktat ingen förändring föreslås, ansett sig böra
söka något närmare belysa denna lagstiftningsfråga och sin ställning till
densamma.

Lagstiftningen angående arbetstidens begränsning till 8 timmars
arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka är egentligen inriktad på
dagarbete under veckans sex söckendagar och möter ifråga om den
fullt kontinuerliga driften, d. v. s. där arbetet måste utan avbrott eller
endast med oväsentligare sådant fortgå jämväl å sön- och helgdagar,
betydande svårigheter. Å ena sidan är här fråga om arbete, som måste
anses mer betungande än arbete i allmänhet, enär det tidvis infaller
under natten, och har man sålunda från skyddssynpunkt icke i arbetets
natur några motiv för medgivande av dess förlängning utöver den
varliga tiden — snarare kunde det från nämnda synpunkt vara fråga
om motsatsen. Därtill kommer, att det kontinuerliga arbetet inkräktar
på söndagsledigheten, vilken arbetarna av olika skäl sätta stort värde
på. Å andra sidan åter medför arbetstidens begränsning till 48 timmar
i veckan den olägenheten, att driften ej kan uppehållas över söndagen
med tre skiftlag, utan erfordras därför ytterligare ett skiftlag eller
åtminstone reservkrafter i någon form. En dylik anordning förorsakar
tydligtvis avsevärda kostnader och kan även möta svårigheter med hänsyn
till bristande tillgång på yrkeskunnigt folk samt bostäder. Dessa
olägenheter framträda desto skarpare, som ifrågavarande arbete tidigare
i regel bedrivits icke med tre utan allenast med två skiftlag.

I betraktande av nu berörda omständigheter och till möjliggörande
av ett rättvist beaktande av de olika förhållandena i skilda fall, föreslog
arbetstidskommittén, att det skulle uppdragas åt arbetsrådet att beträffande
kontinuerligt arbete av förevarande slag i den mån så prövades påkallat
medgiva erforderliga undantag, och blev detta förslag lag.

Arbetsrådet har sålunda enligt förevarande lagrum haft att företaga
prövning i två avseenden, nämligen om arbetet är av sådan be -

skafienhet, att det oundgängligen måste fortgå jämväl under sön- och
helgdagar, samt, därest så funnits vara fallet,_ huruvida undantag kan
anses vara av verkligt behov påkallat.

Till dylikt oungängligen kontinuerligt arbete har arbetsrådet hänfört
en mångfald av sysselsättningar, såsom arbete i elektriska kraftverksanläggningar,
vattenlednings- och gasverk, masugnar, bessemeroch
martinverk, kopparverk, kalkbruk, glas- och tegelbruk, elektrotermiska
och elektrolytiska fabriker, råsockerfabriker och raffinaderier samt kolugnar
ävensom olika slag av vakttjänst och en del mer speciella sysselsättningar
inom andra verksamhetsområden. Att märka är att arbetsrådet
vid bedömande, huruvida ett arbete skall anses oundgängligen
kontinuerligt, tagit hänsyn ej blott till dess tekniska betingelser utan
även till det krav på kontinuitet, som kan motiveras av arbetets ändamål
eller de ekonomiska omständigheterna. Sistberörda motiv lär exempelvis
ligga till grund för rådets beslut om eftergift beträffande martintillverkningen.

Beträffande den andra omständigheten, som arbetsrådet vid tillämpning
av 5 § andra stycket haft att beakta, eller behovet i det särskilda
fallet av undantag, har rådet i främsta rummet tagit hänsyn till, huruvida
det varit möjligt att utan oproportionerliga kostnader och olägenheter
inskränka arbetarnas arbetstid till 48 timmar i veckan genom insättande
av reservfolk å det återstående skiftet. Vid t. ex. en kraftstation med tre
maskinister skulle anställandet av ytterligare en maskinist innebära en
ökning av arbetsstyrkan med 33.3 3 procent, en så pass betungande ökning,
att eftergift plägat beviljas i dylika fall. År åter fråga Om ett arbetsställe
med större arbetarantal, behöver den erforderliga ökningen av
nämnda antal ej ställa sig så ofördelaktigt, om s. k. hoppande skift
kan insättas. Denna anordning, som lämpligast låter sig genomföra i
de fall, där den ifrågakommande, förut använda arbetargruppens antal
låter dela sig med sex, består däri, att den eller de nya arbetarna i tur
och ordning ersätta de gamla under ett skift, så att var och en av
dessa arbetare får sin arbetstid per vecka minskad från sju till. sex
skift. Å arbetsgivarhåll har denna anordning emellertid i regel mött
starka betänkligheter, och erkännas måste, att för dess lyckliga genomförande
erfordras vissa förutsättningar, såsom någorlunda ensartad beskaffenhet
av de olika arbetarnas sysselsättning samt självständighet i
avlöning för dem (ej lagackord) — förutsättningar, som. icke alltid äro
att påräkna.

De mest betydande verksamhetsområden, för vilka arbetsrådet,
oaktat driftens erkänt kontinuerliga karaktär, vägrat eftergift enligt 5 §

andra stycket på den grund, att rådet icke funnit sådant undantag av
behovet påkallat, torde vara vissa grenar av cellulosatillverkningen, och
har inom dessa områden anordningen med hoppande skift kommit till
sin största användning.

Handläggningen av ansökningar om eftergift av här ifrågavarande
innebörd har utgjort en av arbetsrådets mest maktpåliggande och betungande
arbetsuppgifter. Ehuru rådet därvid framgått med försiktighet,
har, såsom förut berörts och närmare angives i bilaga 1 under 5 §,
dess eftergifter enligt förevarande undantagsstadgande omfattat cirka
15,500 arbetare. Av rådet meddelade avslag å framställningar om dylika
eftergifter torde ha berört ungefär 1,800 arbetare.

Det alldeles övervägande antalet eftergifter, särskilt givetvis i fall,
där. anledning till tvekan kunnat anses föreligga, har beviljats allenast
för viss kortare tid, i regel utlöpande med innevarande år.

Till motivering av sitt beslut att förorda bibehållandet av förevarande
bestämmelse i oförändrad avfattning tillåter sig styrelsen anföra
följande.

Medgivandet av 56 timmars arbetstid per vecka innebär, såsom
förut framhållits, obestridligen ett betydande avsteg från arbetstidslagens
syfte och kan med tillbörlig hänsyn tagen till detta syfte icke anses
motiverat i andra fall, än där tvingande skäl tala för en dylik förlängning
avi; arbetstiden. Genom arbetsrådets prövning av förhållandena i
de särskilda fallen har man sökt att begränsa eftergiftens tillämpning
till fall av nyss berörda art.

Skulle man kunna reflektera på att frångå lagstiftningens nuvarande,
från social synpunkt otvivelaktigt riktiga ståndpunkt i förevarande
avseende och upptaga Washingtonkonventionens direkta medgivande av
förlängd arbetstid, vore det möjligen, om det kunde visas, att en sådan
förändring för industrien måste anses oumbärlig eller åtminstone av
synnerligen stor nytta. Enligt styrelsens förmenande är emellertid så
långt ifrån fallet, att det snarare synes tvivelaktigt, om en övergång
till konventionens direkta medgivande skulle för industrien på det hela
taget medföra några egentliga fördelar.

Visserligen skulle den senare av de båda nu gällande inskränkningarna,
nämligen kravet på ett verkligt behov av förlängd arbetstid
i det särskilda fallet, bortfalla — vilket väl skulle komma bl. a. cellulosaindustrien
till godo — men å andra sidan komine det första, grundläggande
villkoret ifråga om arbetets beskaffenhet att avsevärt skärpas.
Konventionens ifrågavarande medgivande är nämligen såsom nämnt

inskränkt till att gälla allenast sådana arbeten, som på grund av sin
natur måste drivas kontinuerligt, under det arbetsrådet enligt den nu
gällande bestämmelsen i ämnet är oförhindrad att taga hänsyn till varje
slag av tvång. Då uttrycket »arbetets natur», åtminstone enligt den
restriktiva tolkningsmetod, som anses böra tillämpas beträffande undantagsbestämmelser
och som enligt meddelande från internationella arbetsbvrån
till schweiziska förbundsrådet är åsyftad i förevarande fall, torde
få anses liktydigt med »arbetets tekniska beskaffenhet», skulle sålunda
en del av de industrigrenar, som på grund av andra omständigheter än
de rent tekniska ansetts behöva drivas kontinuerligt — exempelvis martintillverkningen
— och på grund därav fått medgivande till förlängd
arbetstid, kunna riskera att gå förlustiga denna förmån. Ser man till
för vilka kontinuerliga arbeten, förlängd arbetstid medgivits, befinnes
det, att vid en stor, ja måhända den övervägande delen av dem den
kontinuerliga driften icke är nödvändigtvis betingad av tekniska skäl
utan väsentligen av ekonomiska hänsyn eller ock av arbetets ändamål,
såsom vid vattenlednings- och elektricitetsverk samt vakttjänst av allehanda
slag.

Att märka är vidare, att om i lagen intoges ett direkt medgivande
till förlängd arbetstid för arbeten, som på grund av sin natur måste
bedrivas kontinuerligt, blev industrien därmed icke kvitt arbetsrådets
prövning. Sannolikt skulle synnerligen ofta uppstå meningsskiljaktighet
mellan arbetsgivaren och arbetarna, huruvida ett visst arbete rätteligen
vore att hänföra till berörda av tekniska skäl nödvändigtvis kontinuerliga
arbeten, och skulle då arbetarna antagligen i regel vända sig till
arbetsrådet med begäran om dess utlåtande i frågan. Arbetsrådet komme
då att såsom ovan berörts vid sin prövning av arbetets beskaffenhet
vara bunden av betydligt snävare gränser än för närvarande. Aisserligen
skulle arbetsrådet icke längre äga att formligt avgöra, huruvida ett
arbete skulle räknas till här ifrågavarande nödvändigtvis kontinuerliga
utan endast att yttra sig härom, men då arbetsrådet på förevarande
område måste tillerkännas en alldeles särskild sakkunskap, skulle väl
dess utlåtanden oftast faktiskt bliva liktydiga med avgöranden.

Arbetsrådet har, såsom förut omnämnts, vid avgörande, om ett
arbete vore att anse som nödvändigtvis kontinuerligt, tagit hänsyn jämväl
till ekonomiska förhållanden. Under nuvarande depressionsperiod, då ett
dylikt hänsynstagande väl i många fall skulle vara särskilt välmotiverat,
synes det betänkligt att avskära möjligheten därtill.

Omnämnas må, att schweiziska förbundsrådet bland skälen för sitt
tidigare omförmälda avstyrkande av anslutning till Washingtonkonven -

tionen, även framhållit, att den schweiziska lagstiftningen, som uttryckligen
möjliggör undantag med hänsyn till såväl tekniska som ekonomiska
skäl, i förevarande avseende vore fördelaktigare än konventionen.

Slutligen anser sig styrelsen icke kunna underlåta påpeka, att ett
direkt medgivande till undantag enligt konventionen otvivelaktigt skulle
vara ägnat att föranleda talrika konflikter mellan arbetsgivare och
arbetare, vilket missförhållande man väsentligen torde undgå, om prövningsrätten
såsom hittills förblir lagd i arbetsrådets händer.

4 mom.

När styrelsen sökt att genom modifikationer av lagen i vissa olika
avseenden tillgodose det med förevarande revision åsyftade ändamål, har
styrelsen icke kunnat undgå finna, att fall kunna förekomma, då, oaktat
de ökade möjligheterna till avvikelser, det icke lagligen låter sig göra
att medgiva befrielse från en uppenbarligen icke motiverad tillämpning
av lagen. Undantagen och eftergifterna äro nämligen bundna vid vissa
med hänsyn till sin allmänna förekomst eller på andra grunder särskilt
beaktade förutsättningar, och avvikelser i andra än de sålunda förutsedda
fallen äro, hur behjärtansvärda de än kunna vara, icke möjliga att få
till stånd. Ett tack vare sin spridning genom pressen mycket bekant
exempel på dylika specialfall lämnade den vanföra skomakeriarbetare,
som anhöll om tillstånd att få arbeta utöver den lagstadgade arbetstidsbegränsningen
och till stöd därför anförde, att han, då ett lyte gjorde
honom mindre arbetsför, för sin utkomst behövde arbeta något längre
tid än arbetare i allmänhet samt att han, som bodde i mästarens verkstad,
ej hade någon lämplig användning för sin ledighet. Någon möjlighet
att medgiva befrielse från lagens tillämpning fanns emellertid
tydligen ej.

Med hänsyn till önskvärdheten att undgå dylika ej blott för rättskänslan
stötande utan även för lagens anseende synnerligen menliga
fall har styrelsen trott sig böra tillskapa en ny, mer allmängiltig möjlighet
till beviljande av eftergifter. En sådan möjlighet av särdeles oinskränkt
läggning har av statsmakterna godtagits beträffande en med
arbetstidslagen i särskilt hög grad likställd författning eller lagen om
arbetstiden å svenska fartyg. Denna lags 1 § 3 mom. lyder nämligen
sålunda: »När synnerliga skäl därtill äro, må Konungen eller den myndighet,
åt vilken Konungen må hava uppdragit att i vissa avseenden
därutinnan utöva beslutanderätt, medgiva undantag jämväl i övrigt från
tillämpningen av denna lag.»

Enligt styrelsens uppfattning torde det emellertid vara lämpligt

att åt en generell eftergiftsbestämmelse i förevarande lag giva en något
mer restriktiv karaktär. De betingelser, som för sådant ändamål kunna
ifrågakomma, höra dock givetvis ej fa inskränka sa att säga området
för bestämmelsens tillämplighet utan endast begränsa dess användande
till verkligt välmotiverade fall. I sådant avseende tillfredsställande betingelser
hoppas styrelsen ha funnit i kraven på, dels att undantaget i
fråga skall vara påkallat till undvikande av allvarligt missförhållande
och dels att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av
undantaget, uttalat sig till förmån för detsamma. Förhandenvaron av
dessa båda betingelser skall konstateras av arbetsrådet, och äger rådet,
även om betingelserna finnas föreligga, att vägra eftergift. Någon särskild
form för inhämtande av vederbörande arbetares mening har styrelsen,
till undvikande av svårigheter, icke ansett sig böra föreskriva, men
tydligtvis bör arbetsrådet ej godtaga annan meningsyttring _ från arbetarnas
sida än sådan, som skäligen kan anses giva ett tillförlitligt uttryck
för arbetarnas uppfattning. Beträffande betingelsen av samförstånd med
arbetarna må för övrigt anmärkas, att samverkan med desamma tillerkänts
stor betydelse i Washingtonkonventionen angående arbetstidens
begränsning.

7 §•

De föreslagna ändringarna inskränka sig till att uttrycket »vållat
avbrott i driften» utbytts mot »vållat avbrott i ett företags drift» samt
att orden »skada å varor eller annan egendom» ersatts med »skada å
liv, hälsa eller egendom». Därjämte ha med anledning av föreslagna
ändringar av föregående bestämmelser i lagen de åberopade paragrafnumren
rättats och kompletterats. Slutligen må nämnas, att beteckningen
»yrkesinspektionens chefsmyndighet», vilken beteckning givit anledning
till missförstånd, såväl här som å andra ställen i lagen utbytts
mot »socialstyrelsen».

Med den första ändringen avses att uttryckligen sanktionera en
redan inledd praxis att tillämpa förevarande paragraf jämväl i sådana
fall, då det vållade avbrottet inträffat ej i det egna utan i ett annat
företags drift. Särskilt för en del entreprenörsfirmor, som väsentligen
svssla med reparationer, torde denna ändring vara av betydelse. Aven
den andra ändringen innebär en anpassning efter en tydligtvis på goda
grunder genomförd praxis.

8 §•

De bestämmelser i den nu gällande arbetstidslagen, som från näringarnas
sida givit mesta anledning till klagomål och yrkanden på ändring,

3634. Arbetstidslagens revision. ®

torde vara de, som innefattas i lagens 7 § och avse att reglera det arbete,
som allmänt ehuru icke med stöd av lagen benämnes övertidsarbete.
Behovet av vissa ändringar i nu berörda avseende vitsordas jämväl av
flertalet bland yrkesinspektörerna samt har även gjort sig gällande vid
socialstyrelsens handläggning av ansökningar om ytterligare eftergift
ifråga om övertidsarbete enligt 7 § andra stycket — närmare upplysningar
om denna styrelsens handläggning meddelas i bilaga 2. Också i
det utskottsutlåtande, som låg till grund lör riksdagens begäran om
lagens revision, ifrågasattes friare bestämmelser beträffande övertidsarbete.
Med hänsyn härtill har styrelsen ansett sig böra föreslå en del
lindringar av arbetstidsregleringen "rörande nämnda arbete.

1 mom.

Minst tillfredsställande synas de nu gällande övertidsbestämmelserna
ha visat sig i avseende a nödvändiga förberedelse- och avslutningsarbeten.
Ehuru lagen för dylika arbeten direkt medgiver en utsträckning
av arbetstiden med 270 timmar per år, har socialstyrelsen under år 1920
fått mottaga ansökningar om ytterligare eftergift för dylika arbeten från
ett mycket stort antal arbetsgivare. Åven från yrkesinspektörernas sida
betonas särskilt behovet av ökad övertid för dessa arbeten. Bland förberedelse-
och avslutningsarbeten, som påkalla här åsyftade ändring, må
nämnas uppeldning av ångpannor, rengöring av lokaler och maskiner
samt iordningställande av kraft- och arbetsmaskiner, transport- och
lyftanordningar samt häst- och motorfordon. Starkast lär behovet
av övertid för ifrågavarande arbeten framträda vid mindre arbetsställen,
där det ej kan ifrågakomma att hålla särskild personal för
dessa arbeten.

I den nu gällande arbetstidslagen har bestämmelsen om övertid
för förberedelse- och avslutningsarbeten anknutits till det allmänna stadgandet
rörande övertidsarbete, vilken anordning måste anses oriktig.
Övertidsarbetet i allmänhet måste nämligen anses ha en i viss mån
exceptionell karaktär — detta antydes genom betingelsen »med hänsyn
till särskilt förhållande» — under det förberedelse- och avslutningsarbeten
vanligen äro regelbundet återkommande och stå det ordinarie
arbetet nära. I betraktande härav har styrelsen ansett sig böra placera
bestämmelsen om förevarande övertidsarbete främst, såsom 1 mom., i
paragrafen.

Beträffande begränsningen av ifrågavarande övertid har styrelsen
ansett sig lämpligen kunna utgå från det tidsmått, som nu, med anlitande
av socialstyrelsens befogenhet att meddela ytterligare eftergift, i

stor utsträckning tillämpats eller sammanlagt 345 timmar per år. Med
hänsyn till att förberedelse- och avslutningsarbetena, såsom nyss berörts,
i stort sett torde ha en ganska regelbunden förekomst, har övertiden
för dessa arbeten ansetts lämpligen kunna begränsas per vecka, och har
på detta sätt övertiden med nödig avrundning funnits böra upptagas
till högst 7 timmar i veckan. Enligt styrelsens uppfattning torde denna
övertid vara så pass rikligt tillmätt, att den borde kunna förväntas
räcka till under alla mer vanliga förhållanden.

Här ifrågavarande arbete måste tydligtvis i regel kunna föregå
eller efterfölja det allmänna, egentliga arbetet även i de fall, då detta
är utökat genom tillämpning av 5 eller 6 §, 2 eller 3 mom. i denna
paragraf eller 9 §. Styrelsen har sökt giva uttryck häråt i förevarande
moments avfattning.

2 mom.

Behovet av övertid i allmänhet, d. v. s. för att utöka den ordinarie
tiden för det egentliga driftarbetet, ställer sig naturligen mycket
olika inom skilda verksamhetsområden och under olika konjunkturer,
men en ganska vidsträckt möjlighet till övertidsarbete torde för flertalet
näringsgrenar få anses vara ett nödvändigt och legitimt behov. Ett
verksamt korrektiv mot missbruk föreligger också i det förhållandet, att
övertidsarbetet i regel betingar en betydligt förhöjd arbetslön. Styrelsen
har ansett sig i skälig mån tillmötesgå de starka kraven på ökad möjlighet
till övertidsarbete i allmänhet genom att föreslå en utsträckning
av den medgivu^ övertiden från 25 till 30 timmar per kalendermanad
och från 150 till 200 timmar per kalenderår.

3 mom.

Socialstyrelsens befogenhet att beträffande övertidsarbete meddela
ytterligare eftergift har under den gangna tiden för lagens tillämpning
blivit tagen i anspråk i måhända väl stor utsträckning — ett förhållande,
som dock i viss mån torde kunna tillskrivas de hittills gällande något
snäva gränserna för det direkt i lagen medgivna övertidsarbetet. Näi
styrelsen nu föreslår, att dessa gränser skola vidgas, har det synts styrelsen
motiverat att tillfoga någon inskränkande betingelse för tillämpningen
av förevarande bestämmelse, och hay i sådant syfte uttrycket
»Erfordras ytterligare eftergift)) utbytts mot »År ytterligare eftergift a\

trängande behov påkallad.» .

I fråga om måttet för den övertid, som skulle kunna medgivas av
socialstyrelsen, vill det synas, som om detsamma skäligen skulle kunna

ökas från 10 till 15 timmar för månad och från 75 till 100 timmar
för år.

Anmärkas bör måhända, att förevarande bestämmelser, i likhet
med motsvarande nu gällande stadgande, hänsyfta!- på såväl 1 som
2 mom.

4 mom.

Enligt den nu gällande lagen får minderårig, d. v. s. person under
18 år, icke användas till övertidsarbete. Denna inskränkning har uppväckt
mycket missnöje, och förnekas kan ej, att densamma i vissa fall,
såsom då ett flertal vuxna arbetares arbete är beroende av några minderårigas
medverkan, kan vara ägnad att leda till oskäliga svårigheter.
Medgivandet till övertidsarbete är sålunda, säges det från arbetsgivarhåll,
föi närvarande i många fall värdelöst, då det icke kan utnyttjas
på grund av de minderårigas undantagande. Anmärkas må även, att
i Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning bestämmelsen
rörande övertidsarbete icke är inskränkt till vuxna arbetare.
Såsom arbetarskyddslagstiftningen sedan länge utvisat, ha emellertid de
minderåriga ansetts vara i särskilt behov av en genom lag begränsad
arbetstid, och har enligt nämnda lagstiftning från denna arbetstid ej
medgivits avvikelser annat än i alldeles exceptionella fall och endast
efter vederbörande uppsiktsmyndig-hets prövning. Med hänsyn till denna
arbetarskyddslagstiftningens otvivelaktigt väl motiverade ståndpunkt har
styrelsen icke funnit sig kunna tillmötesgå kravet på att i fråga om
övertidsarbete likställa de minderåriga med de vuxna i. vidare mån, än
att minderåriga, som fyllt sexton år, skulle kunna få användas till sådant
arbete i den mån styrelsen finner anledning medgiva det. Åldersgränsen
sexton år har valts med hänsyn till, att densamma i lagen om
arbetarskydd tillerkänts särskild betydelse, nämligen såsom betingelse
för minderårigas användande till nattarbete.

Med hänsyn till stadgandet i förevarande lags sista paragraf och
bestämmelserna i lagen om arbetarskydd rörande minderårigas arbetstid
kunna minderåriga emellertid icke få användas till övertidsarbete i vidare
män, än att den sammanlagda tiden för deras ordinarie arbete och
övertidsarbetet kommer att uppgå till högst 10 timmar av dygnet och
60 timmar i veckan.

9 §■

De möjligheter till eftergifter, som lagen erbjuder, ha hittills endast
kunnat komma till användning genom beslut av vederbörande myndighet

i varje särskilt fall. I vissa avseenden ha emellertid besluten varit så
talrika och ensartade, att en fullt bestämd rättspraxis utbildats. Såsom
exempel härpå tillåter sig styrelsen erinra om arbetsrådets synnerligen
talrika beslut angående port- och nattvakters arbetstid, som i regel begränsats
till 60 timmar i veckan och 10 eller i vissa fall 11 timmar
om dvgnet, samt angående reparatörer och elektriska montörer vid industriella
anläggningar, för vilka medgivits annan arbetstid än den i 4
§ stadgade, såvitt icke därigenom den sammanlagda arbetstiden för en
tidrymd av högst 4 veckor blir längre, än att den motsvarar 48 timmar
i veckan. Med fortsatt tillämpning av arbetstidslagen kommer givetvis
den redan nu avsevärda förekomsten av en så att säga standardiserad
praxis att ytterligare ökas.

För arbetsgivaren, som önskar begagna sig av de möjligheter till
lindring lagen erbjuder, ställer det sig onekligen betydligt bekvämare
och jämväl i övrigt mer tilltalande, om lindringen under vissa angivna
betingelser direkt medgives i en författning, än om för lindringens tillgodogörande
erfordras prövning och beslut av någon myndighet. Med hänsyn
härtill och till önskemålet att nedbringa vederbörande myndigheters
arbetsbörda har det synts styrelsen angeläget att söka utfinna ett sätt,
varigenom de i lagen medgivna, men på myndighets prövning beroende
lindringarna skulle i en del mer vanligt förekommande fall kunna på
administrativ väg göras direkt och allmänt tillgängliga. Vad härovan
anförts om förefintligheten av och möjligheterna för en enhetlig rättspraxis
i vissa avseenden tyder på, att en dylik omläggning måhända
skulle kunna få en ganska avsevärd omfattning.

Framhållas må i detta sammanhang även, att här ifrågasatta tillvägagående
att generalisera vissa fall av eftergifter givetvis skulle kunna
komma till tillämpning också utan stöd av någon föregående praxis men
där det tydligt framgår, att enhetliga normer lämpligen låta sig fastställa.
Särskilt torde enligt styrelsens mening detta, såsom tidigare berörts,
kunna ifrågakomma, när det gäller att bereda grupper av de i
5 § avsedda företag — sjukvårds- och andra anstalter samt hotell,
restauranger och kaféer — den åsyftade lindrigare arbetstidsregleringen.

Beträffande sättet för åstadkommande av ifrågavarande eftergiftsbestämmelser
bör detsamma tydligtvis bereda skälig säkerhet för att bestämmelserna
icke blott i tillbörlig mån och med rättvist beaktande av
skilda synpunkter tillgodose de olika parternas intressen utan även
att de såvitt möjligt överensstämma med arbetstidslagens syfte samt låta
sig systematiskt förena såväl inbördes som med uttrycken för lagens

tillämpning i övrigt. Nu berörda anspråk har styrelsen trott sig tillbörligen
tillgodose genom att för åvägabringandet av dylika bestämmelser
fordra ej blott enighet i ämnet mellan vederbörande rikssammanslutningar
av arbetsgivare och arbetare utan även arbetsrådets medverkan
samt Kungl. Maj:ts godkännande. I fråga om generalisering av
det i 8 § 3 mom. innefattade medgivande att bevilja ytterligare övertidsarbete
bör arbetsrådet givetvis söka samråd med socialstyrelsen, på
vilken det ankommer att bevilja dylika eftergifter.

10 §.

Tillämpningen av en lag med en på så många verksamhetsområden
djupt ingripande betydelse som den förevarande har naturligen,
om ock ej i den omfattning som den politiska agitationen velat göra
troligt, icke kunnat undgå att giva anledning till åtskilliga strävanden att
kringgå dess bestämmelser eller eljest omintetgöra dess åsyftade ändamål.
Ehuru det, såsom tidigare berörts, ej ännu står lagstiftaren till
buds någon längre tids erfarenhet om lagens verkningar och lagen
endast har provisorisk giltighet, har styrelsen likväl icke ansett sig kunna
underlåta att uppmärksamma ett par kategorier av dylika företeelser
och söka erbjuda en möjlighet till rättelse i svårare fall.

I första rummet åsyftar förevarande paragraf de sannolikt icke fåtaliga
fall, då en arbetare har anställning hos mer än en arbetsgivare.
Dylika fall ha nog alltid och särskilt under senare år, sedan arbetstiden
avsevärt förkortats, förekommit där tillfälle givits till en lämplig bisysselsättning.
Med arbetstidslagens genomförande har emellertid här berörda
benägenhet onekligen i avsevärd mån tilltagit. Bisysselsättningarna ha
sålunda i en del fall övergått till regelbundet, ganska långvarigt arbete
— stundom hos konkurrerande företag. I dylika fall är lagens syfte
tydligtvis förfelat, och den huvudsakliga arbetsgivaren får, i stället för
att lagen skulle tillförsäkra honom en utvilad arbetare, hålla tillgodo
med en trött och överansträngd sådan. Det omtalas även, att arbetare
skulle vägrat att utföra övertidsarbete på den grund, att deras »andra
arbete» lade hinder i vägen därför.

Det andra slaget av missförhållanden, som åsyftas i förevarande
lagrum, består däri, att en och samma arbetsgivare använder en arbetare
såväl till arbete, vilket är underkastat lagen, som till arbete, vilket
faller utom lagens tillämpning och detta på sådant sätt, att arbetarens
sammanlagda arbetstid kommer att överskrida lagens begränsningar.
Såsom under 1 § redan anförts, förbjuder ej lagen ett dylikt användande
av arbetaren, och kan sålunda arbetarens sammanlagda arbetstid bliva

oskäligt lång. Särskilt ligger det nära till hands för en arbetsgivare,
som vill utnyttja sin arbetare, att, där arbetets beskaffenhet lämpligen
så medgiver, lämna arbetaren arbete till utförande i hans hem efter
arbetsdagens slut å verkstaden.

Något lämpligt och effektivt korrektiv mot härovan berörda missförhållanden
är emellertid icke lätt att finna. Att stadga, straff för arbetaren,
som arbetar för mycket, är icke tilltalande och skulle, om man
ville vara konsekvent, leda till straffbeläggande jämväl av arbete, som
arbetaren utför för egen räkning eller åtminstone i egenskap av företagare.
Beträffande arbetare, som användes av mer än en arbetsgivare,
har det ifrågasatts, att den arbetsgivare, som använder arbetaren, efter
det denne förut under samma dag använts till arbete av annan arbetsgivare,
skulle vid äventyr av straff vara pliktig tillse, att ej genom
hans användande arbetarens arbetstid kom att överskrida lagens begränsningar.
Häremot kan emellertid invändas, att en bestämmelse av
dylikt innehåll ofta skulle drabba såväl arbetsgivare som arbetare oskäligt
kärt, såsom när fråga endast vore om en obetydlig, hygieniskt oklanderlig
bisysselsättning. Såsom olämpligt måste även betecknas, att den huvudsakliga
arbetsgivaren, om han använde arbetaren senare på dagen, skulle
vara nödgad vika för den måhända tillfälliga arbetsgivaren, som giver
arbetaren allenast eu obetydlig bisysselsättning. Med hänsyn slutligen
till skiftarbete och övertidsarbete förefaller här ifrågavarande tanke nära
nog ogenomförbar.

Styrelsen, som icke kunnat finna någon lämplig form för ett direkt
straffgaranterat korrektiv mot här åsyftade missförhållanden, har stannat
vid att föreslå ett bemyndigande för styrelsen att efter prövning i det
särskilda fallet meddela förbud mot visst användande av arbetare till
arbete. Sådant förbud skulle icke nödvändigtvis begränsas till att avse
viss arbetare — i vilket fall det tydligtvis ofta nog skulle bli föga
effektivt — utan kunna generellt riktas mot användande av arbetare
under vissa angivna förhållanden. Härigenom skulle också uppkomma
ett visst riskmoment, som skulle verka i någon mån avhållande.

Det med förevarande bestämmelse åsyftade skyddet bör tydligen,
såsom även angives i paragrafen, endast tillgodokomma arbetare, som
i väsentlig mån sysselsättas med arbete, varå lagen äger tillämpning.

Då ett förbud av här åsyftade innebörd skulle på ett stundom
kanske ganska ingripande sätt beröra skilda intressen, har socialstyrelsen
ålagts att i ärendet höra parterna samt att begränsa förbudet till vad
som erfordras för missförhållandets undanröjande. Givetvis bör social -

styrelsen vid fattande av beslut i förevarande avseende även söka att
såvitt möjligt rättvist beakta de olika parternas intressen.

Ehuru styrelsen, såsom förut antytts, är medveten om, att förevarande
paragraf i flera avseenden kan giva anledning till anmärkningar,
har styrelsen likväl, då styrelsen icke ansett sig kunna underlåta
att söka finna ett korrektiv mot de i paragrafen åsyftade missförhållanden,
trott sig böra framlägga förslag till densamma. Blotta
tillvaron av ett dylikt stadgande och möjligheten för vederbörande
myndigheter att hota med dess tillämpning torde också vara ägnade att
i avsevärd mån motverka berörda missförhållanden.

11 §•

Denna paragraf överensstämmer med 8 § i den nu gällande lagen
med undantag av att till första stycket fogats en ny punkt, åsyftande
att befria arbetsgivaren från skyldighet att i övertidsjournalen göra anteckning
om det regelbundna övertidsarbete, som avses i 8 § 1 mom.,
d. v. s. nödvändiga förberedelse- och avslutningsarbeten. Möjlighet till
sådan befrielse har vunnits genom intagandet i 13 § 2 mom. av föreskriften
om arbetstidsschema.

12 §.

I denna paragraf, som motsvarar 9 § i den nu gällande lagen,
har 7 mom. första stycket ansetts böra omredigeras med hänsyn till att
samverkan med arbetsgivar- och arbetarsidorna ej kan anses påkallat i
andra fall, än där fråga är om angelägenheter, som röra förhållandet
mellan nämnda parter. Sådan samverkan behöver tydligtvis ej heller
föreskrivas beträffande fall, där densamma är tryggad genom särskild
bestämmelse i lagen.

13 §.

I andra momentet av denna paragraf, som motsvarar 10 § i den
nu gällande lagen, har tillfogats en föreskrift om anslående av arbetstidsschema.
Dylikt schema, som är föreskrivet i arbetarskyddslagen i
fråga om minderårigas användande ävensom i Washingtonkonventionen,
har nämligen synts vara ägnat att främja arbetstidsregleringens samvetsgranna
iakttagande och att underlätta kontrollen däröver.

14 §.

I denna paragraf, som motsvarar 11 § i nu gällande lag, har
endast vidtagits den förändring, att med där förut angivna förseelse

jämställts det fall, att arbetare användes i strid mot förbud, som meddelats
av socialstyrelsen med stöd av 10 §.

15-18 §.

Dessa paragrafer motsvara resp. 12, 13, 14 och 16 §§ i den nu
gällande lagen.

I detta sammanhang torde böra påpekas, att styrelsen med hänsyn
till de föreslagna ökade möjligheterna till undantag och särskilt bestämmelsen
i 6 § 4 mom. ansett sig kunna utesluta den mr gällande lagens
15 §, vilket stadgande bemyndigar Kungl. Maj:t att, därest lagens tilllämpning
skulle medföra sådana svårigheter för visst arbete eller företag,
att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, efter arbetsrådets
hörande medgiva undantag från lagens tillämpning. Till stöd för
denna åtgärd må även framhållas, att ifrågavarande stadgande, vars
användande varit starkt kringskuret genom restriktiva uttalanden av
såväl arbetstidskommittén som vederbörande departementschef och riksdagsutskott,
visserligen i en del fall åberopats men ännu icke kommit till
tillämpning.

Slutstad g anden.

1) Med hänsyn till att den särskilda reglering av arbetstiden för
sjukvårds- och andra anstalter samt hotell, restauranger och kaféer, som
styrelsen åsyftat att få till stånd medelst bestämmelserna i 5 och 9 §§,
sannolikt torde komma att kräva avsevärd tid att utforma, har det synts
nödvändigt att beträffande dylika företag föreskriva en något senare tid
för lagens ikraftträdande, och har, då ett halvt års uppskov förefallit
tillfyllestgörande, såsom sådan tidpunkt föreslagits den 1 januari 1922.
I fråga om övriga under lagen fallande verksamhetsområden har däremot
ej något allmängiltigt uppskov med lagens tillämpning synts påkallat,
utan har lagens ikraftträdande satts till tidigast möjliga datum eller den
1 juli 1921.

2) Ehuru behov av anstånd med den reviderade lagens tillämpning
ej torde förekomma i någon avsevärd omfattning, är det möjligt dels
att redan beviljade anstånd kunna behöva något förlängas och dels att
den härovan under 1) berörda speciella arbetstidsregleringen i vissa fall
ej låter sig genomföra till den 1 januari 1922. Med hänsyn till nu
berörda förhållanden har styrelsen funnit sig föranlåten att åt arbetsrådet
giva ett allmängiltigt bemyndigande att medgiva anstånd med lagens
tillämpning.

3 6 34. Arbetstidslagens revision. y

(

3) Till undanröjande av varje tvekan om vederbörande myndigheters
rätt att före lagens ikraftträdande, synnerligast beträffande de i 5 §
avsedda företag, fatta beslut rörande arbetstidens reglering har ett direkt
bemyndigande härtill ansetts böra meddelas.

4) Med avfattriingen av bestämmelsen om den nu gällande lagens
upphävande har avsetts att angiva, att nämnda lag upphör att gälla i
två etapper, nämligen i allmänhet den 1 juli 1921 och beträffande de i
5 § åsyftade företag den 1 januari 1922. Då det från praktisk synpunkt
måste anses önskvärt att de vid den nya lagens ikraftträdande gällande
eftergifter, varunder avses att inbegripa alla avvikelser från den nu
gällande lagen, beviljade enligt 5, 6 eller 7 §, ävensom anstånd få fortleva,
till dess de utlöpa eller kunna på lämpligt sätt avvecklas, har
slutligen bestämmelse härom meddelats.

Reservationer.

a) Av herrar Bergsten och Jäv te.

Det torde med säkerhet kunna antagas, att Washingtonkonventionens
medgivande av 56-timmarsvecka för arbete, som på grund av sin natur
måste bedrivas kontinuerligt, kommer att tillämpas i alla länder, med
vilka Sverige i industriellt avseende har att konkurrera. Man kan även
utgå från, att dessa länder vid tolkningen av uttrycket »arbetets natur»
skola taga hänsyn icke blott till arbetets tekniska beskaffenhet utan
jämväl till ekonomiska faktorer och arbetets ändamål. Vid sådant förhållande
blir det givetvis nödvändigt att bereda den svenska industrien
lika stora möjligheter som den utländska med avseende å uttagandet
av 56 timmar per vecka vid den kontinuerliga driften. I annat fall
lära vederbörande industrigrenar komma att lida avsevärt avbräck i sin
konkurrensförmåga, vilket åter skulle inverka oförmånligt på vår nationella
hushållning i dess helhet och även för arbetarna medföra allvarliga
nackdelar.

Den frågan uppställer sig då närmast, huruvida, såsom socialstyrelsens
majoritet velat hävda, de nu gällande bestämmelserna rörande
arbetstiden vid kontinuerlig drift kunna, med hänsyn till motsvarande
förhållanden i andra länder, anses vara tillfyllest för den svenska industrien.
Enligt vår uppfattning är så. icke fallet, utan synes oss på denna
punkt tarvas en revision i det av riksdagen begärda syftet. Nämnda
bestämmelser innehålla nämligen särskilt två moment, som lägga en
alltför stark hämsko på den svenska industriens rörelsefrihet ifråga om
tillämpningen av 56-timmarsveckan. För det första kan ifrågavarande
arbetstid endast medgivas vid sådant arbete, som oundgängligen måste
fortgå kontinuerligt. Allt efter arbetsrådets strängare eller mildare
tolkning komma alltså flera eller färre industriföretag, vid vilka eljest
med hänsyn till verksamhetens ändamålsenliga bedrivande arbetet borde
anordnas kontinuerligt, att bliva berövade möjligheten härtill. Men vidare
är det, även om nyssnämnda villkor prövats uppfyllt, ändock ingalunda

säkert, att vederbörande industriföretag tillåtas uttaga en arbetstid av
56 timmar per vecka. Arbetsrådet har nämligen också att pröva, huruvida
ett verkligt behov härav föreligger eller om saken låter på ett tillfredsställande
sätt ordna sig genom insättande av reservskift e. d.
Det torde emellertid vara uppenbart, vilket osäkerhetstillstånd och vilka
svårigheter att göra erforderliga kalkyler härigenom skapas för industrien.

Nu anmärkta förhållanden måste helt naturligt medföra mindre
möjligheter för den svenska industrien än för den utländska att tillämpa
56-timmarsveckan vid kontinuerlig drift och följaktligen bereda vår industri
eu sämre utgångsställning i konkurrensavseende. Nästa fråga
blir då, huru en revision av arbetstidslagen, till hävande av ifrågavarande
olägenheter, lämpligen må äga rum. Såsom den enklaste och till synes
mest betryggande utvägen framställer sig härvid att utbyta de nuvarande
bestämmelserna om licensgivning mot Washingtonkonventionens stadgande
i ämnet. De betänkligheter, som med avseende härå anförts av
socialstyrelsens majoritet, synas oss emellertid mycket vägande, särskilt
i betraktande av de nackdelar, som en sådan åtgärd skulle kunna medföra
för vissa industrier. Däremot torde man, utan att behöva frånträda
själva principen om 48-timmarsveckan, reellt sett kunna ernå ett för
industrien i det väsentliga tillfredsställande resultat genom eu ändring
av meraberörda licensbestämmelser, varigenom de i det föregående påpekade
inskränkande momenten borteliminerades. I överensstämmelse
härmed skulle då såsom villkor för erhållande av tillstånd att uttaga eu
arbetstid av 56 timmar per vecka endast behöva gälla att ifrågakommande
arbete med hänsyn till verksamhetens ändamålsenliga bedrivande
(jfr. samma förbehåll i 5 § av socialstyrelsens förslag) måste fortgå
kontinuerligt, och arbetsrådets uppgift skulle inskränka sig till att pröva
nämnda villkor.

Under åberopande av vad sålunda anförts vilja vi för vår del
föreslå, att 2 mom. i 6 § av det nya förslaget till arbetstidslag måtte
erhålla följande ändrade lydelse: »Måste arbete, som är anordnat i tre
skift, med hänsyn till verksamhetens ändamålsenliga bedrivande
fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet medgiva därför
erforderligt undantag».

b) Av herrar von Sydow och Wijkander.

I den riksdagsskrivelse, som givit anledning till ifrågavarande lagförslag,
anhåller riksdagen, att Kungl. Maj:t i samband med förestående
prövning av Sveriges anslutning till den vid den internationella arbetskonferensen
i Washington antagna konventionen snarast måtte låta utreda
och för riksdagen framlägga de förslag till ändringar i lagen om
arbetstidens begränsning av den IT oktober 1919, som kunde befinnas
påkallade av vunnen erfarenhet om lagens tillämpning, och vilka utan
att rubba lagens grunder kunde vara ägnade att bättre anpassa densamma
efter det praktiska livets krav.

Av motiveringen till riksdagsskrivelsen framgår, att man inom
riksdagen tänkt sig, att en på vissa områden önskvärd ökad rörelsefrihet
skulle vinnas antingen genom jämkningar av de bestämmelser i den
svenska lagen, som reglera dessa områden, eller genom medgivande av
ökad befogenhet åt arbetsrådet eller genom tillämpning av vissa bestämmelser
i konventionen, exempelvis dess friare bestämmelser beträffande
övertid.

Av socialstyrelsens betänkande framgår, att socialstyrelsen så gott
som uteslutande ansett sig böra anlita den andra av dessa utvägar,
eller meddelande av ökad befogenhet åt arbetsrådet för vinnande av det
åsyftade målet. För vår del betvivla vi, att det är klokt och praktiskt
att giva ett principiellt företräde åt denna riktlinje. Vad industrien
framför allt behöver för att kunna trivas och gå framåt är ekonomisk
trvgghet, i den mån detta kan nås å lagstiftningens väg. Skall industrien,
för att erhålla de betingelser, som äro livsvillkor för densamma,
bliva beroende av prövningar utav administrativ myndighet, vilka bliva
beroende på mer eller mindre subjektiv uppfattning och beviljas för viss
kort tid eller tillsvidare, inträder ett osäkerhetstillstånd, som måste verka
i hög grad deprimerande å industrien. Helt annat är. det, ifall de bestämmelser,
som äro nödvändiga för industriens rörelsefrihet, fastställas
genom allmän lag. Då har industrien den säkra grundval för sin fortsatta
utveckling, som är nödvändig.

Under förarbetena till den nu gällande lagen om arbetstidens begränsning
framhölls av de myndigheter, som hördes i ärendet, och däribland
även av socialstyrelsen, att man måste se till, att det svenska
näringslivet icke bleve insnört inom snävare bestämmelser än som i
allmänhet gälla i utlandet. Ser man till, huru denna synpunkt blivit
beaktad i socialstyrelsens nu framlagda förslag, så finner man, att den
knappast blivit tillgodosedd. Åven om man av skäl, som vi för vår

del kunna godkänna, anser, att Washingtonkonventionen icke bör godkännas
för vårt land, och håller för sannolikt, att även åtskilliga andra
länder icke anse sig kunna formellt biträda densamma, står det dock
för oss såsom otvivelaktigt, att densamma kommer att bliva i hög grad
grundläggande för det internationella lagstiftningsarbetet ifråga om
arbetstidens längd. Man torde kunna utgå ifrån, att den i stor omfattning
blir en övre gräns, utöver vilken de lagstiftande myndigheterna i
de särskilda länderna icke vilja gå, då man inom varje särskilt land
naturligt nog hyser farhåga för att få det egna landets industri hårdare
belastad än konkurrerande länders. Vid jämförelse finner man emellertid,
att Washingtonkonventionen i många avseenden innehåller långt
liberalare bestämmelser än socialstyrelsens förslag. Detta gäller särskilt
ifråga om lagens omfattning (1 §), ifråga om arbete under kontinuerlig
drift (6 §) samt ifråga om övertid (8 §).

Slutligen kunna vi icke undertrycka den .anmärkningen, att det
vill synas oss, som om den reformering av lagen, som socialstyrelsens
förslag innefattar, är skäligen knapphändig. Det kan med ålit skäl
betvivlas, om denna reformering kommer att undanrödja det missnöje
med lagen, som endast några veckor efter dess ikraftträdande gav sig
så påtagliga uttryck och föranledde riksdagen till en så ovanlig åtgärd,
som att påkalla reformering av en lag, som endast varit i kraft några
månader.

Ifråga om de särskilda lagparagraferna tillåta vi oss anföra följande:

1 §. Medan Washingtonkonventionen äger tillämpning allenast å
industriellt arbete, inklusive hantverk, samt byggnadsindustri och transportverksamhet,
har man bibehållit den svenska lagens omfattning av
snart sagt alla näringsgrenar utom jordbruket och de näringar, för vilka
speciallagstiftning gäller. Med åberopande av vad vi förut anfört, måste
vi för vår del fastslå detta som ett betänkligt missgrepp. Det kan icke
vara riktigt att på detta sätt hålla det svenska näringslivet inträngt
inom långt snävare band än det utländska. Vi bedja också få anmärka,
att enligt vår övertygelse en av huvudanledningarna till det allmänna
missnöjet med den svenska lagen just varit den, att den givits tillämpning
å sådana områden som handel, kommunala företag, sjukhus och
dylikt. Hela rörelsen för arbetstidens begränsning har historiskt sett
egentligen varit inriktad på fabriksrörelsen, och det var för den svenska
allmänheten en mycket oangenäm överraskning att se den nya lagen
tillämpad å områden, som ligga vitt skilda från fabrikerna.

Vi anse alltså, att man icke bort giva den svenska lagen vidare
tillämpning än Washingtonkonventionen, alltså att omfatta endast fabriks -

och hantverksrörelse, inklusive byggnadsverksamhet, jämte transportverksamhet.
Om så på grund av de särskilda förhållandena här i landet
anses önskvärt, kan man ju bibehålla undantaget för företag, där icke
liera än fyra arbetare användas. Vad de i 2 mom. a)—kj i den nu
gällande lagen om förmälda undantagen beträffar, så bortfalla, om man biträder
vår mening, undantagen under e), j) och k). Övriga undantag''torde
höra bibehållas. Vad särskilt gäller arbete>id flottning, upptaget under
g), tillåta vi oss bemärka, att detta undantag, såsom förut flera gånger
framhållits, även måste omfatta arbete vid skiljeställe. Flottningsarbetet
måste i de flesta fall betraktas såsom en fortgående arbe t sprocedur, och
det kan i regel icke vara praktiskt genomförbart att lata olika arbetstid
gälla för olika delar av denna arbetsprocedur. Ett strängt genomförande
av 8-timmarsdagen vid alla skiljeställen måste leda till en ombyggnad
av ett stort antal skiljeställen för eu kostnad, som kan beräknas^till
10-tals miljoner kronor. Att endast av rent doktrinära skäl pålägga
den svenska industrien eu i och för sig onödig utgift till ett dylikt belopp
torde allra minst under nuvarande förhållanden böra komma ifråga.

3 På grund av den erfarenhet, vi vunnit såsom medlemmar i
arbetsrådet, anse vi, att arbetsrådets avgörande, huruvida visst arbete
är att hänföra till sådant, varå lagen äger tillämpning, eller huruvida
viss arbetstagare är att räkna såsom arbetare enligt lagen, icke bör vara
utan appell. Arbetsrådets sammansättning är nämligen icke sådan,, att
rådet är ägnat att såsom en högsta domstol utan appell avgöra frågor
av juridisk karaktär.

4 § första stycket. Under arbetsrådets verksamhet har det mer än
en o-ång visat sig, att det i vissa fall skulle vara till fördel för såväl arbetsgivare
som arbetare, om det hade varit möjligt att fördela arbetstiden i
veckan å endast fem dagar och sålunda låta en arbetsdag vara fri. Man
hade alltså enligt vår mening bort. ändra avfattningen av detta stycke, så
att eu dylik arbetsindelning möjliggjorts.

5 §. I enlighet med vårt yrkande under 1 § hemställa vi, att
denna paragraf utgår. Vi tillåta oss ytterligare bemärka, att just beträffande
sjukhuspersonalen och personalen vid hotell och restauranger,
i den mån denna personal hittills fallit under lagen, stora svårigheter
gjort sig gällande beträffande lagens tillämpning. Från många håll har
därför påyrkats, att, såsom vi föreslagit, hela personalen vid dylika inrättningar
eller företag måtte fritagas från lagens tillämpning. Socialstyrelsen
har gått den rakt motsatta vägen, nämligen att under lagen
hänföra även den rena sjukvårdspersonalen och den för allmänhetens
direkta betjänar.de avsedda personalen å hotell och restauranger. Detta

torde vara att reformera i en alldeles motsatt riktning'' mot vad man
inom riksdagen tänkt sig. Det synes oss också med skäl kunna betvivlas,
om arbetsrådet är den myndighet, som är mest kompetent att
ordna, tjänstgöringsförhållandena för ifrågavarande personal, särskilt då
föi sjuksköterskorna å sjukhusen. Att såsom här föreslagits bemyndiga
ett ämbetsverk att utan nagla i lag- givna eller ens antydda direktiv
giva rättsligt gällande föreskrifter om arbetstidens längd vid vissa institutioner,
torde vara att giva detta ämbetsverk en byråkratisk maktfullkomlighet,
som hittills icke förekommit i vår administration.

.6 § p mom- Frågan om arbetstidens längd vid arbete i kontinuerlig
drift veckan runt har varit föremål för mycket ingående överläggning
inom socialstyrelsen, och har därvid tvekan gjort sig gällande,
huruvida man borde bibehålla den nuvarande lagens bestämmelser eller
övergå till stadgandena i Washingtonkonventionen. Den nuvarande lagen
stadgar, att om arbete, som bedrives med 3 skifling, oundgängligen
måste fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet, i mån
så prövas påkallat, medgiva därför erforderligt undantag. Washingtonkonventionen
återigen innehaller, att 8-timmarsdagen må överskridas
vid sådana arbeten, som på grund av sin natur måste drivas kontinuerligt
med användande av varandra avlösande skiftlag, under villkor likväl
att arbetstiden i medeltal icke överstiger 56 timmar i veckan.

Jämför man dessa olika stadganden, måste man ur industriens
synpunkt giva konventionen företräde därutinnan, att arbetsgivarens
rätt att vid kontinuerlig drift utsträcka arbetstiden till 56 timmar i
veckan där är tryggad genom ett uttryckligt lagbud, medan den däremot
enligt den svenska lagen är beroende av prövning i varje särskilt
fall av arbetsrådet, Enligt konventionens bestämmelser vinner arbetsgivaren
sålunda visshet om att lian får tillgodonjuta den för verksamheten
oundgängliga arbetsindelningen, Enligt vår svenska lag kan han
aldrig veta, huruvida hans ansökan om dylik arbetsindelning blir bifallen
av aibetsiadet, och far han dess tillstånd, gives detta endast för viss
koitaie tid eller tillsvidare, varigenom arbetsgivaren står lika osäker för
framtiden. Ifråga om stadgandenas materiella innehåll ha olika meningar
gjort sig gällande ifråga om huruvida det ena eller det andra skulle vara fördelaktigast
ur industriens synpunkt. Enligt den nuvarande svenska lagen
skall arbetsrådet vid handläggning av dylika ärenden pröva dels att
arbetet måste oundgängligen fortgå jämväl under sön- och helgdagar
och dels att undantaget är av behovet påkallat. Det är sålunda mycket
stränga villkor, som lagen uppställer för att arbetsrådet skall kunna
medgiva 56-timmarsveckan vid kontinuerlig drift. Åven om rådet finner,

att den kontinuerliga driften oundgängligen måste fortgå, kan rådet anse,
att 56-timmarsveckan icke är av behovet påkallad av det skäl till exempel,
att rådet ånger arbetsgivarens ekonomi medgiva honom att vidtaga
någon anordning, varigenom även med 48 timmars arbetsvecka den kontinuerliga
driften bibehålies. Det må villigt medgivas, att arbetsrådet
i åtskilliga tall bifallit ansökningar om utsträckt arbetstid vid kontinuerlig
drift, där, om lagens ordalydelse pressats till det yttersta, tvekan
kunde hava rått. Men å andra sidan har arbetsrådet avslagit ansökningar
i fall, som väckt ett mycket djupt beklagande hos den svenska
industriens män. Rådet har i regel velat hänvisa arbetsgivaren till att
undvika 56-timmarsveckan genom införande av det så kallade hoppande
skiftet, det vill säga ett extra arbetslag avsett att träda in, då det ordinarie
arbetslaget gjort 48 timmars arbete i veckan. Emellertid torde det vara
att bemärka, att det så kallade hoppande skiftets användning både av ekonomiska
och andra skäl är mycket begränsad. Om man bär till exempel ett
mycket stort järnverk, där masugnarnas antal är jämnt delbart med 6,
kan man i regel anordna ett så kallat hoppande skift, enär detta far fullt
regelbunden sysselsättning i veckan. Anordningen blir ju dyrare, men
eljest torde den låta genomföra sig. Men med sådana verk har den
svenska industrien icke att räkna och vid mindre anläggningar kan det
hoppande skiftet knappast användas, enär arbetet för detsamma då icke
bliver regelbundet och de yrkesutbildade arbetare, vilka härvid komma
i fråga, helt naturligt söka sig till de platser, där de få regelbundet
arbete inom sitt fack. Mot Washingtonkonventionens formulering har
anmärkts, att den utsträckta arbetstiden får användas endast vid sådana
arbeten, som på grund av sin natur måste drivas kontinuerligt. Man
bär velat tolka detta sålunda, att anordningen skulle vara inskränkt till
sådana arbeten, där på grund uteslutande av tekniska skäl den kontinuerliga
driften är nödvändig. I sådant fall vore bestämmelsen skäligen
betydelselös, enär med teknikens nuvarande utveckling det knappast
torde finnas många arbetsprocedurer, där man icke kan undvara den
kontinuerliga driften, ifall inga som helst ekonomiska hänsyn skola göra
sig gällande. Att detta icke kan hava varit meningen är i sak .uppenbart
(man borde då icke hava skrivit «arbetets natur» utan «arbetets
tekniska natur») men framgår också av den omständigheten, att vid
konventionens förslag ursprungligen var fogad en lång lista å sådana
industrier och arbeten, vid vilka 56-timmarsveckan skulle fa användas,
och bland dem ingingo åtskilliga, vid vilka behovet av densamma förelåg
icke på grund av tekniska utan ekonomiska eller samhälleliga motiv.
Sedermera borttogs denna förteckning, mot vilken man anmärkt, att
363t. Arbetstidslagens revision. 10

den icke var fullständig och att tiden vid konferensen icke medgav
dess komplettering''. Men härmed var icke meningen att göra någon
ändring i sak i tolkningen av konventionens förslag. Syftet med detsamma
var att bevilja 56-timmarsvecka vid kontinuerlig drift, där detta
av tekniska, ekonomiska eller samhälleliga skäl var av behovet påkallat.

Socialstyrelsen har till sist slutat med att föreslå den nuvarande
svenska lagens bibehållande. Vi måste för vår del i högsta grad beklaga
detta beslut. Man har härvid låtit gå sig ur händerna ett tillfälle
att bevilja eu varaktig och betydelsefull lindring åt den betryckta
svenska industrien.

Vi anse alltså, att man bort i fråga om den kontinuerliga driften
förorda införandet av Washingtonkonferensens bestämmelser, dock förtydligade
så, att det klart framginge, vad som varit meningen med
dem, nämligen att vid frågans bedömande icke allenast tekniska utan
även ekonomiska och samhälleliga motiv skulle få vara avgörande.

G § 4 inom. Detta moment är nytt och avser att i vissa fall
medföra en lindring i lagens tillämpning. Vi anse emellertid det vara
ett misstag, att man för beviljande av sådan lindring gjort till ett villkor
att det stora flertalet av de arbetare, som beröras av saken, skola giva
sitt samtycke därtill. Arbetsrådet bör meddela sina beslut på fullt sakliga
grunder, efter vad som ur statens synpunkt befinnes mest gagneligt,
och icke vara bundet av de intresserade parternas bifall. Om ett undantag
verkligen ur statens synpunkt är påkallat till undvikande av allvarliga
missförhållanden och en del av arbetarna äro villiga att underkasta
sig särskilda bestämmelser för missförhållandenas undanrödjande, är det
oriktigt, att de skola kunna hindras därifrån av majoriteten bland arbetarna.

8 §. Från arbetsgivarehåll har flera gånger påpekats, att om övertidsbestämmelserna
skola inskränkas till att äga tillämpning å arbetare,
som fyllt 18 år, de i många fall bliva gagnlösa för arbetsgivarna.
I många industrier, där minderåriga finna användning, t. ex. för hantlangning
och dylika arbeten, kan arbetet icke fortgå, ifall de minderåriga
icke få vara med. I enlighet härmed tillåta vi oss upprepa yrkandet,
att övertidsbestämmelserna skola bliva gällande även för minderåriga
arbetare, varvid 4 mom. bör utgå. Dessutom hemställa vi,
att ordet »enstaka» i första momentet utgår, enär detsamma icke betecknar,
vad man åsyftat med bestämmelsen ifråga.

Beträffande gränserna för övertidsarbete finna vi dem alltför snäva.
Riksdagen har som exempel på områden, där man kunde ifrågasätta
ändring i lagen, uttryckligen upptagit vidare bestämmelser beträffande
övertid. Enligt konventionen är övertid utan vidare inskränkning bero -

onde på överenskommelse mellan arbetsgivare- och arbetareorganisationcrna,
under förutsättning att dessa överenskommelser bliva gillade av
vederbörande myndighet. Vill man nu icke gå denna väg, synes man
i allt fall hava bort i större mån vidga vår lags snäva bestämmelser
om övertid än socialstyrelsen föreslagit. V i anse därför, att i
enlighet med de yrkanden, som framställdes av arbetsgivarerepresentanterna
i arbetstidskommittén, övertidens maximum enligt 2 mom.
måtte utökas till 300 timmar under loppet av ett kalenderår samt enligt
3 inom. till 150 timmar under loppet av ett kalenderår.

Ifråga om 5 inom. kunna vi icke annat än vidhålla det förut från
arbetsgivarehåll framställda yrkandet, att detta moment, som icke alls
hör hemma i den ifrågavarande lagstiftningen, måtte utgå.

10 §. De förhållanden, som beröras inom denna paragraf, äro
såsom socialstyrelsen framhåller, vanskliga att på fullt lämpligt sätt
ordna genom lagstiftningsåtgärder. Socialstyrelsen synes icke själv l^sa
någon hög tanke om värdet av den föreslagna paragrafen, då styr^sen
säger sig vara medveten om, att den i flera avseenden kan giva anlcd1
ning till anmärkning. Styrelsen håller dock före, att blotta tillvaron
av paragrafen borde vara ägnad att i avsevärd mån motverka de missförhållanden,
som givit anledning till dess införande i förslaget. För
vår del tillåta vi oss betvivla detta. Den procedur, som här föreslås,
blir så omständlig och för övrigt så lätt att kringgå, att i praktiken intet
vore vunnet därmed. Vi hemställa därför, att paragrafen måtte utgå.

12 § 9 mom. Såsom förut angivits, anse vi, i enlighet med vad
av lagrådet en gång föreslagits, att klagan bör få föras över arbetsrådets
beslut.

Socialstyrelsen bär föreslagit uteslutande av 15 § i nu gällande
lag. Åven om denna paragraf icke hitintills kommit till någon större
användning, vilar den dock på en principiellt riktig grund, och det kan
icke med säkerhet avgöras, huruvida icke under framtiden sådana förhållanden
kunna uppstå, att behovet av paragrafens användning blir
större än det hittills varit. Till följd därav anse vi, att den bort bibehållas
i lagen.

c) Av herrar Lindqvist och Holmström.

Med hänsyn till att internationella arbetskonferensen i Washington
år 1919 så gott som enhälligt antagit konventionen angående arbetstidens
begränsning, och jämväl Sveriges samtliga representanter å konferensen

röstat för nämnda konvention, anse vi, att socialstyrelsen bort förorda
ratificering av konventionen, — en åtgärd, som med hänsyn till gällande
arbetstidslag i vårt land så mycket lättare kunnat ske, då konferensen
i Washington jämväl beslutit »att konventionens genomförande icke
borde tagas till intäkt för några inskränkningar i de längre gående
förmåner, som redan genomförts eller ifrågasatts för arbetarna i särskilda
länder».

Gent emot socialstyrelsens förslag till reviderad lag om arbetstidens
begränsning vilja vi framhålla:

1 §■

Socialstyrelsens förslag till 1 § första stycket iunebär i jämförelse
med nu gällande lag den förändringen, att jämväl rörelse i stad eller
köping eller sådant municipalsamhälle, vars mantalsskrivna folkmängd
övefctiger 1,500, skall vara undantagen från lagens tillämpning, såvida
i rörelsen i regel icke användas flera än fyra arbetare.

Att genom en dylik bestämmelse ställa även sådana arbetargrupper,
som nu falla under lagen, utom densamma, torde vid den praktiska
tillämpningen av lagen icke komma att leda till annat än framskapandet
av konflikter mellan arbetsgivare och arbetare, då givet är, att de arbetargrupper,
som redan kommit i åtnjutande av en arbetstid av 48 timmar
per vecka, icke godvilligt komma att medgiva någon förlängning därav.

Då dessutom med fog torde kunna sägas, att det undantag, som
redan finnes i nu gällande lag, knappast kan sägas vara motiverat av några
praktiska hänsyn utan fastmera av rent politiska skäl, torde det vara
uppenbart, att en ytterligare utvidgning av undantaget i berörda avseende
måste anses fullständigt omotiverad. Kn av de väsentligaste
erinringarna mot nu gällande lag med hänsyn till dess bristande överensstämmelse
med V ashingtonkonventionen gäller dessutom ifrågavarande
undantag för företag med högst 4 arbetare.

Vi få därför föreslå, att 1 § första stycket får följande lydelse:

»Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke,
så ock å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat
dylikt särskilt arbetsföretag, för så vitt i rörelsen eller företaget arbete
utföres för arbetsgivares räkning.»

I samma § punkt g) i nu gällande lag är s. k. skogskolniug undantagen
från lagens tillämpning, huvudsakligast på den grund att det icke kan
anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över sådant arbetes anordnande,
f nu föreliggande, reviderade förslag har socialstyrelsen i förslagets 1 §

punkt f) förändrat bestämmelsen till att avse »kolning i mila», och
kommer sålunda all kolning i mila, även den vid sågverken i rätt stor
utsträckning förekommande, att falla utom lagens tillämpning. Då vi
icke finna det motiverat, att på sätt socialstyrelsen föreslagit ställa
ytterligare ett stort antal kolningsarbetare utom lagen, få vi föreslå, att
punkt f) erhåller följande lydelse: f

»Skogsarbete, kolning därunder inbegripen, samt flottning utom
vid skiljeställe.»

4 § andra stycket.

Ifrågavarande stycke har i nu föreliggande förslag samma lydelse
som i nu gällande lag, men har det vid tillämpningen av detta stadgande
visat sig, att arbetsgivare ägt möjlighet att, med stöd av en
tillämpad genomsnittsberäkning, använda nämnda bestämmelse på ett
sätt, som ingalunda varit avsett med densamma.

Sålunda har man vid järnbruk, i stället för att införa 3 skiftlag,
fortfarande bedrivit arbetet med endast 2 skiftlag. Arbetarna ha uppfordrats
utföra 12 timmars arbete per dygn och ha arbetat måndag t. o. m.
torsdag, varefter såväl fredag som lördag blivit fridagar. Åven om en
sådan anordning inom vissa industrier kunde anses förmånlig jämväl för
arbetarna, är detta ingalunda förhållandet vid järnbruken, där arbetarna,
på grund av det hårda och ansträngande arbetet, icke kunnat finna sig
uti en dylik anordning. Då dessutom motivet för den tillåtna genom”
snittsberäkningen av arbetstiden endast varit att bereda möjlighet till
lämplig skiftväxling, få vi, för att förebygga ett oriktigt utnyttjande av
ifrågavarande bestämmelse, föreslå, att densamma erhåller följande lydelse:

»Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, må annan arbetstid,
än nyss angivits, tillämpas vid skiftväxling, såvitt därigenom icke
uppkommer längre sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst tre
veckor, än att den motsvarar 48 timmar i veckan.»

6 §•

1 mom. Detta moment motsvarar nu gällande lags 5 § tredje
stycket med den förändringen, att begränsningen till en tidrymd av 4
veckor borttagits. Denna förändring innebär, att arbetstidsperioden,
därest den föreslagna bestämmelsen bleve lag, skulle kunna utsträckas
till ett helt år, ja ännu längre, t. o. m. till lagens hela giltighetstid.
Härigenom skulle framskapas en sådan oregelbundenhet i arbetstiden,

att lagen bleve fullständigt illusorisk. Under arbetsrådets verksamhet
lära icke heller förekommit fall, som motivera en dylik ändring av förevarande
stadgande.

Vi få därför föreslå, att nämnda moment erhåller följande lydelse:

1 mom. »År för visst arbete arbetstiden i väsentlig mån beroende
av årstiden eller väderleken eller är den på grund av annat förhållande
av växlande längd, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva,
att annan arbetstid än i 4 § stadgas må tillämpas, såvitt därigenom
icke sammanlagda arbetstiden för en tidrymd av högst 4 veckor
blir längre, än att den motsvarar 48 timmar i veckan.»

1 samma ''paragrafs 4 mom. har införts ett stadgande, som icke
äger någon motsvarighet i nu gällande lag, och har därmed avsetts att
bereda lättnader i fråga om lagens tillämpning i fall, där detta eljest
icke är möjligt. Emellertid torde med den formulering,'' som givits
ifrågavarande stadgande, tillämpningen därav i många fall kunna leda
till rätt så betänkliga konsekvenser. Tänkbart är sålunda, att arbetarna
på en plats, påverkade av vissa tillfälliga förhållanden och icke minst
av det inflytande, arbetsgivaren många gånger kan utöva på en i fackligt
avseende oskolad och oorganiserad arbetarekår, skulle hos arbetsrådet
förorda en eftergift, som övriga arbetsgivare inom samma industri
icke ägde möjlighet erhålla, då de icke kunde förmå sina arbetare att
medgiva någon avvikelse från lagen. I konkurrensavseende skulle härigenom
kunna uppkomma sådana svårigheter, att nackdelarna av en
dylik bestämmelse betydligt komme att överväga de lättnader, som i
enstaka fall möjligen kunde uppnås.

Vi få därför hemställa, att ifrågavarande 4 mom. måtte utgå.

8 §•

Uti ifrågavarande §, som motsvarar 7 § i nu gällande lag, har
respektive timantal för förberedelse- eller avslutningsarbete samt övertidsarbetet
i övrigt utökats i så hög grad, att vi icke kunna biträda förslaget.

Vi få därför föreslå, att 8 § måtte erhålla följande lydelse:

))1 mom. Till nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten må
enstaka arbetare, som fyllt aderton år, utöver tid, varunder han enligt
denna lag eller med stöd av densamma meddelad eftergift må användas
till sitt egentliga arbete, användas under högst 10 timmar under loppet
av en kalendermånad.

av 5 eller 6 §, vare därtill berättigad i avseende å arbetare, som fyllt -aderton år, för högst 25 timmar under loppet av en kalendermånad och
150 timmar under loppet av ett kalenderår.

3 mom. År ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må
sådan, dock för högst 10 timmar under loppet av en kalendermånad
och 75 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av socialstyrelsen.

4 mom. På socialstyrelsen ankommer att pröva i vad mån minderårig-,
som fyllt sexton år, må användas till arbete, som avses i denna
paragraf.

5 mom. Ifråga om arbetares skyldighet att utföra arbete, som
avses i denna paragraf, gäller vad därom kan vara med arbetsgivaren
överenskommet.»

9 §•

Ifrågavarande stadgande lärer knappast i praktiken kunna tilllämpas.
I de flesta fall torde det dessutom komma att visa sig, att
förutsättningarna för uppnående av enighet mellan respektive rikssammanslutningar
icke föfefinnas. Emellertid kan stadgandet möjligen
tagas till förevändning för påtryckning från arbetsgivarna för att förmå
arbetarna till eftergifter såväl vid kollektivavtals upprättande som vid
utbrutna konflikters biläggande.

Då vi sålunda anse ifrågavarande stadgande icke vara ägnat att
medföra de lättnader, som därmed avsetts, men däremot kunna giva
anledning till tvister mellan respektive parter, få vi hemställa, att 9 §
måtte utgå ur förslaget.

Därest, såsom socialstyrelsen gjort gällande, arbetsrådets hittillsvarande
tillämpning av den så kallade huvudsaklighetsprincipen icke
skulle vidhållas, komma ett stort antal arbetare att undandragas det
skydd i enlighet med lagens syfte, som arbetsrådets praxis hittills berett
dem. Genom att under en del av dagen sysselsätta personalen
med arbete, varå lagen icke äger tillämpning, skulle en arbetsgivare
kunna ålägga sina arbetare en total arbetstid långt utöver den i lag
fastställda. Detta gäller bland annat åkeri- och handelsarbetare ävensom
arbetare vid de mycket talrika företag på landsbygden, där jordbruk
med binäringar samt skogsbruk drivas i förening med industri.
Det lärer vara ett fullt berättigat krav, att ifrågavarande arbetare bibehållas
under samma skydd av lagen, som industriens arbetare eljest i
stort sett åtnjuta.

Socialstyrelsen Uar visserligen genom avfattningen av 10 § i förslaget
till reviderad lag sökt finna ett korrektiv mot alltför svåra övergrepp
av arbetsgivare. Påtagligt torde dock vara, att detta korrektiv
är en mycket klen ersättning för en lagligen fastställd arbetstid, även
om mot förmodan det i praktiken vore möjligt för vederbörande myndigheter
att i större utsträckning få kännedom om och effektivt ingripa
mot uppstående missförhållanden.

Olägenheterna av en omläggning av arbetsrådets praxis beträffande
det blandade arbetet skulle emellertid enligt vår mening bortfalla, därest,
såsom ifrågasatts under socialstyrelsens förarbeten till det reviderade
lagförslaget, härnedan angivna bestämmelser införas i samband med förslagets
10 §.

Emot dessa bestämmelser ha visserligen under 1 § av socialstyrelsens
speciella motivering anförts en del mer allmänt formulerade betänkligheter.
Dessa synas oss dock icke motiveras av hittills kända
praktiska förhållanden.

Då endast på mycket vågande skäl eu begränsning av lagens
syfte och omfattning bör komma ifråga, ha vi funnit oss böra påyrka,
att i lagförslaget på lämpligt ställe införes en paragraf av följande
1 vdel se:

»---§.

1 mom. Användes arbetare av samma arbetsgivare under ett kalenderdygn
ej blott till arbete, varå denna lag enligt 1 § äger tillämpning,
under mer än 2 timmar utan jämväl till annat arbete, vilket bedrives
under sådana förhållanden, att det kan anBes tillkomma arbetsgivaren
att vaka över dess anordnande, skall arbetarens användande till
de båda slagen av arbete tillhopa vara underkastat bestämmelserna i
denna lag.

2 mom. Fördelar sig beträffande arbetare, som användes ej blott
till arbete, varå denna lag enligt 1 § äger tillämpning, utan jämväl till
annat arbete, användandet till de båda slagen av arbete olika under
skilda dygn, må arbetsrådet på framställning av arbetsgivaren, allteftersom
arbetarens användande till det förra slaget av arbete måste anses
genomsnittligt över- eller understiga 2 timmar för arbetsdygn, bestämma,
att arbetarens användande till de båda slagen av arbete tillhopa skall,
oberoende av vad i mom. 1 stadgas, vara underkastat lagens bestämmelser
eller ock att så icke skall vara förhållandet.):»

81''

Bilaga 1.

Översikt över arbetsrådets beslut i fråga om tillämpningen
av lagen om arbetstidens begränsning.1

(Omfattande tiden den 1 november 1919—28 februari 1921).

Beträffande lagens territoriella giltighetsområde har arbetsrådet förklarat, att
lagen icke äger tillämpning å arbete, som av svensk firmas arbetare utföres i utlandet,
och ej heller å arbete, som utföres vid en utom svenskt territorium belägen
arbetsplats tillhörig svensk firma (Spetsbergen).

1 §•

Rörelse och arbetsföretag.

(1 § 1) och 2).)

De i 1 § 1) och 2) meddelade bestämmelserna hava endast i ett mindre antal
fall föranlett förfrågningar hos arbetsrådet. I dessa fall har frågan merendels gällt
dels vilka verksamheter, som enligt lagen äro att anse såsom rörelser, dels i vad
mån flera av en och samma arbetsgivare bedrivna rörelser äro att enligt lagen anse
såsom en gemensam rörelse eller såsom skilda rörelser — vilket på grund av lagens
bestämmelser om arbetarantalet i vissa fall kan bliva avgörande för frågan, huruvida
lagen skall tillämpas eller icke — dels slutligen huru uttrycket »i regel flera
än fyra arbetare» är att fatta i fråga om sådana rörelser eller arbetsföretag, vilka
bedrivas under allenast en del av året eller med växlande antal arbetare.

Såsom icke hänförlig till vare sig rörelse eller arbetsföretag i lagens mening
har arbetsrådet förklarat den verksamhet, som utövas av sådana kommunala institutioner
som städernas polisväsen och brandväsen. Samma förklaring har lämnats i
fråga om lantmäteriarbete ävensom beträffande den verksamhet, som utövas av
stadsingenjörskontor vid mätningsarbeten.

Såsom rörelse eller arbetsföretag har arbetsrådet icke heller ansett den verksamhet,
som utövas vid vissa offentliga undervisningsanstalter, såsom småskolor,
folkskolor och kommunala mellanskolor, samt vid vissa andra anstalter för undervisning
eller uppfostran, nämligen dövstumskolor och skyddshem för vanartade gossar 1 * 3

1 Antalet av arbetsrådet slutbehandlade ärenden uppgår till omkring 4,250. Av rådets

beslut i fråga om tillämpningen av lagen om arbetstidens begränsning hava omkring 1,050 innehållit
ett eller flera avgöranden, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant, varå lagen äger
tillämpning, omkring 50 ett eller flera avgöranden, huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen
räkna såsom arbetare, omkring 300 ett eller flera utlåtanden i andra frågor rörande lagens tillämpning,
omkring 2,500 bifall till eller avslag å framställningar om undantag från bestämmelserna i
lagen samt omkring 250 bifall till eller avslag å framställningar om anstånd med lagens tillämpning.
Anmärkas må, att ett och samma beslut i många fall innefattat förklaringar eller medgivanden
av -två eller flera av nyss angivna slag.

3 u 3 . Arbetstidslagens revision.

(sorterande under vederbörande folkskoledirektion). Samma ställning har arbetsrådet
intagit i fråga om den verksamhet, som utövas vid allmänna barnhuset i
Stockholm samt vid åtskilliga andra barnupptagningsanstalter, barnavårdsanstalter
ocli barnhem (i regel sorterande under vederbörande fattigvårdsstyrelse) ävensom
vid barnkolonier för sjukliga och klena barn. Däremot har såsom rörelse ansetts
den verksamhet, som utövas vid barnbördshus och egentliga sjuk vårdsanstalter
(lasarett, tuberkulossanatorier, sjukstugor och epidemisjukhus samt anstalter för
sinnessjuka och sinnesslöa), såväl enskilda som allmänna, av kommun eller landsting
drivna. Likaledes har den verksamhet, som utövas vid vissa under fattigvårdsstyrelse
sorterande arbets- och försörjningsanstalter (kommunalhem, sjuk- och försörjningshem)
av arbetsrådet ansetts hänförlig till sådan rörelse, som avses i förevarande
punkt av lagen.

1 anledning av framställning av Göteborgs avlöningsnämnd har arbetsrådet
förklarat, att den verksamhet, som utövas av sällskapet för friluftslekar i Göteborg,
vilket på stadsfullmäktiges uppdrag utövar ledningen av lek- och idrottsverksamheten
på de kommunala lekfälten samt ombesörjer tillsynen och skötseln av de
kommunala isbanorna, icke kan anses hänförlig varken till rörelse eller till sådant
arbetsföretag, som avses i lagen, och att lagen följaktligen icke är tillämplig å det
arbete, som utföres av hos sällskapet anställda tillsyningsman, skridsko- och kälkutlånare
samt arbetare för snöskottning och sopning m. m. A andra sidan har
arbetsrådet ansett, att den verksamhet, som utövas av Aktiebolaget Norrköpings
idrottspark, är att betrakta som en rörelse samt att lagen äger tillämpning på det
arbete, som utföres av de vid idrottsparken anställda arbetarna.

Till rörelse eller arbetsföretag i lagens mening har icke räknats den verksamhet,
som utövas av elevhushåll vid folkhögskola, ej heller den verksamhet, som
utövas av en »hushållsförening» vid folkskoleseminarium, utgörande en statsunderstödd
sammanslutning av eleverna. Däremot hava såsom rörelser ansetts vissa
restaurangföretag av kooperativ natur (Lunds studentkårs konviktorium samt den
restauration, som bedrives av Tjänstemannasällskapets i Stockholm hushållsförening
u. p. a.), vid vilka servering äger rum till såväl medlemmar som av dem införda
gäster.

I anledning av inkomna förfrågningar, närmast avseende vakt- och eldarpersonal,
har arbetsrådet i olika utlåtanden förklarat, att såsom rörelse eller arbetsföretag
icke är att anse den verksamhet, som utövas vid rannsakningsfängelse eller
i rådhus, ej heller den verksamhet, som utövas av stad i stadens börshus eller i
fastigheter, inrymmande stadens arkiv och uppbördsverk. Likaledes har arbetsrådet
förklarat, att eldarpersonalen å Stockholms slott samt eldare, anställda för skötseln
av en i Frimurareordens stamhus i Stockholm belägen värmecentral, som jämväl
lämnar värme till en med anslutning till stamhuset uppförd hotellbyggnad, vilken
av Frimurareorden uthyres, icke äro anställda i rörelse. A andra sidan har arbetsrådet
såsom anställd i en rörelse förklarat vakt- och eldarpersonalen i fastighet,
tillhörig kommun och använd såsom magasin för lagring av varor. Liknande förklaring
har jämväl lämnats beträffande en hos ett bankföretag anställd eldare, som
har till uppgift att ombesörja uppvärmningen av den fastighet, i vilken bankrörelsen
bedrives.

Bland de övriga verksamheter, som av arbetsrådet ansetts inrymda under
begreppet rörelse, är slutligen även att nämna arbete å kyrkogårdar.

Såsom eu gemensam rörelse har ansetts elektricitetsverk med därtill hörande
kraftstationer, transformatorstationer och distributionsanläggningar ävensom vattenledningsverk
med tillhörande pumpstationer. Likaledes har såsom en rörelse ansetts kraftstation
i förening med elektrisk installations- och reparationsrörelse. I åtskilliga fall
bär vidare en kraftstation, som levererar kraft till en eller flera av samma ägare bedrivna
rörelser — kvarn, såg, mekanisk verkstad eller gruvrörelse — förklarats
tillsammans med dessa utgöra en rörelse, även om kraftstationen ej varit belägen
på samma plats som de övriga anläggningarna. I flera fall hava »kvarn och såg»
— eventuellt i förening med hyvleri, snickerifabrik eller tjärfabrik — förklarats
utgöra en rörelse, särskilt om de olika anläggningarna varit sammanbyggda, drivits
med gemensam kraft eller delvis haft gemensam personal. Liknande förklaring har
lämnats beträffande en spikfabrik i förening med mindre sågverk, vid vilket huvudsakligen
tillverkas lådbräder för spikens emballering, ävensom beträffande träsliperi
jämte mekanisk verkstad, huvudsakligen avsedd för reparationer för träsliperiets
räkning. Såsom en rörelse hava vidare ansetts mejeri och bageri, belägna i samma
byggnad och med gemensam försäljningslokal. Slutligen har liknande förklaring i ett
enstaka fall lämnats beträffande ett mindre accidenstryckeri i förening med handelsbod.

Å andra sidan hava i åtskilliga fall två eller flera rörelser, bedrivna av
samma arbetsgivare men utan inbördes sammanhang, efter verkställd utredning förklarats
vara att anse såsom var för sig skilda rörelser.

På grund av att lagens tillämplighet å de minsta rörelserna gjorts beroende
av frågan, på vilken plats rörelsen bedrives, har i vissa fall — exempelvis då framställningen
gällt ett i stad beläget elektricitetsverk eller vattenledningsverk, som tillsammans
med å landsbygden belägen kraftstation respektive pumpstation förklarats
vara att anse såsom en rörelse — fråga uppstått, huruvida denna rörelse vid tilllämpningen
av lagen skall anses vara bedriven i staden eller på landsbygden. Arbetsrådet
har i nyss avsedda fall förklarat,- att rörelsen måste anses vara bedriven
i staden samt att lagen sålunda, under förutsättning att stadens mantalsskrivna
folkmängd överstiger 1,500, skall tillämpas även om antalet i rörelsen använda
arbetare icke överstiger fyra.

Uttrycket »i regel flera än fyra arbetare» synes i ett och annat fall — vid
säsongarbete eller arbete av intermittent natur — hava blivit föremål för olika
tolkningar från allmänhetens sida. Sålunda har exempelvis ägaren till en på landsbygden
belägen såg, vid vilken åtta arbetare användas under den tid av högst fyra
månader av året, då sågningen pågår, ifrågasatt, huruvida lagen kunde äga tillämpning
vid sågen, då vid densamma i genomsnitt icke användes flera än »tre man per
dag året om». Arbetsrådet har i förevarande fall förklarat lagen äga tillämpning,
enär flera än fyra arbetare användas till arbete vid sågen, under den tid sågverksrörelse
bedrives vid densamma.

I särskilda fall hava mera invecklade förhållanden förelegat. Arbetsrådet
har exempelvis haft att behandla en ansökning rörande en på landsbygden bedriven
kombinerad tullkvarns- och sågverksrörelse, i vilken arbetarantalet allenast under
den tid av tre å fyra månader om året, då sågverket är i gång, överstiger fyra. Arbetsrådet
har i förevarande fall ansett lagen äga tillämpning jämväl å tullkvarnen.
I ett annat fall har till arbetsrådets avgörande hänskjutits frågan, huruvida lagen
äger tillämpning å en på landsbygden belägen kemisk fabrik, i vilken året runt

användas två arbetare samt dessutom vid destillering, som verkställes en gång i
månaden och pågår under fyra å sex dagar, en extra arbetare och vid tappning, som
likaledes förekommer en gång i månaden under fyra å sex dagar, ytterligare två arbetare.
Arbetsrådet har i detta fall förklarat, att lagen icke äger tillämpning å rörelsen,
enär i densamma icke i regel flera än fyra arbetare användas till arbete för arbetsgivares
räkning.

Lagens uttryck »flera än fyra arbetare» har i enstaka fall givit anledning
till olika antaganden från allmänhetens sida. Det har sålunda förmodats, att uttrycket
»flera än fyra» — »i stället för minst fem» — skulle antyda, att man vid
lagens tillkomst räknat med möjligheten, att arbetarantalet i vissa fall, exempelvis
vid intermittent arbete, kunde bliva ett brutet tal. Arbetsrådet har för sin del —
enligt vad som framgår av ordalydelsen i åtskilliga av rådets beslut — ansett uttrycket
»flera än fyra» såsom liktydigt med »minst fem».

Av lagens ordalydelse framgår omedelbart, att vid beräkningen av arbetarantalet
i en rörelse, respektive ett arbetsföretag, jämväl skola medräknas de arbetare,
vilkas arbete enligt 1 § a)—k) är undantaget från lagens tillämpning, medan däremot
de i 2 § avsedda befattningshavarna — vilka icke äro att anse såsom arbetare —
härvid ej skola medräknas. I enlighet härmed har arbetsrådet förklarat lagen äga
tillämpning å ett på landsbygden bedrivet byggnadsföretag, i vilket användas fyra
arbetare jämte arbetsgivarens son, vilkens arbete jämlikt 1 § b) är undantaget,
ävensom å en kvarnrörelse i förening med spannmålshandel i ett municipalsamhälle
med en mantalsskriven folkmängd icke överstigande 1,500, i vilken rörelse
användas fem arbetare, därav ett butiksbiträde, vars arbete är undantaget enligt
1 § j). Liknande förklaring har lämnats beträffande en på landsbygden belägen brunnsoch
badanstalt, vid vilken sysselsättas dels fyra köksor, dels därjämte två uppasserskor,
vilkas arbete enligt 1 § k) är undantaget från lagens tillämpning. A andra
sidan har arbetsrådet förklarat, att lagen icke äger tillämpning å en på landsbygden
belägen såg, vari arbeta fem personer, av vilka emellertid två äro delägare i sågen
och följaktligen icke användas till arbete för arbetsgivares räkning (jfr nedan under 2 §).

Såsom icke fallande under lagen har arbetsrådet i enlighet med stadgandet
i 1 § 1) förklarat ett antal mindre rörelser, exempelvis på landsbygden belägna
kraftstationer eller andra anläggningar, såsom kvarn, mejeri, bryggeri o. s. v., med
allenast eu, två, tre eller fyra arbetare. Härvid har arbetsrådet i regel betonat,
att denna förklaring gäller allenast »så länge rörelsen bedrives i nuvarande omfattning
och under nuvarande förhållanden i övrigt».

I detta sammanhang torde böra nämnas, att ansökningar om befrielse från
lagens tillämpning inkommit från åtskilliga arbetsgivare — i första hand hantverkare
och mindre industriidkare, såsom skomakare, skräddare, liovslagare eller mjölnare
— som icke sysselsätta flera än fyra arbetare men bedriva sin rörelse i sådan stad
eller köping eller sådant municipalsamhälle, vars mantalsskrivna folkmängd överstiger
1,500, och följaktligen äro underkastade lagens tillämpning. I flera hithörande
fall har ansökningen motiverats med att sökanden, som huvudsakligen betjänar den
kringboende lantbefolkningen, kommit i en svår ställning därigenom, att sökandens
konkurrenter, vilka bedriva sin rörelse på landsbygden, icke äro underkastade lagens
tillämpning, oaktat de sysselsätta lika många arbetare som sökanden. Då någon
laglig grund för ett undantag i dylika fall icke förelegat, har arbetsrådet förklarat
ansökningarna icke kunna bifallas (jfr nedan under 5 §).

i Iluvudsaklighetsprincipen».

(1 § a)—k).)

Vid tillämpningen av vissa av de i 1 § a)—k) meddelade undantagsbestämmelser
har eu särskild svårighet uppstått i fråga om arbetare, vilka utföra såväl
sådant arbete, som enligt förevarande bestämmelser är undantaget från lagens tilllämpning,
som ock arbete, varå lagen äger tillämpning.

Vid arbetsrådets behandling av hithörande frågor hava arbetsgivarrepresentanterna
inom rådet i många fall hävdat den uppfattningen, att den tid, som arbetare
använder för utförande av sådana arbeten, som i 1 § angivas såsom undantagna,
icke skall vid lagens tillämpning inräknas i hans arbetstid. En arbetare skulle
sålunda kunna under vissa timmar av dagen vara underkastad lagens tillämpning,
under andra timmar icke. Arbetsrådets majoritet har å andra sidan intagit den
ståndpunkten, att de arbeten, som avses i förvarande punkter, äro undantagna från
lagens tillämpning allenast om de utföras av arbetare, som uteslutande eller huvudsakligen
är sysselsatt med dylika arbeten — i vilket fall allt det av arbetaren i
fråga utförda arbetet är undantaget jämlikt vederbörande punkt — men däremot
icke om de utföras av arbetare, som huvudsakligen är sysselsatt med sådant arbete,
varå lagen äger tillämpning.

Med tillämpning av denna princip eller den s. k. huvudsaklighetsprincipen, har
arbetsrådet — oftast under reservation från arbetsgivarrepresentanterna inom rådet
— i åtskilliga fall efter verkställd utredning förklarat, att det arbete, som utföres
av kuskar, i vilkas göromål ingå fodring och rykt av de för deras fordon
avsedda hästarna, icke i någon mån kan hänföras till sådan djurskötsel, som på
grund av stadgandet i 1 § h) är undantagen från lagens tillämpning, samt att
följaktligen den tid, som åtgår för hästskötseln; skall tagas i beräkning vid bestämmande
av den tid, under vilken kuskarna jämlikt lagen må användas till arbete för
arbetsgivares räkning.

I förevarande och liknande fall, då en arbetare endast under en mindre del
av varje arbetsdag varit sysselsatt med sådant arbete, som i 1 § angives som
undantaget, har arbetsrådet med användning av huvudsaklighetsprincipen utan vidare
kunnat träffa ett avgörande i fråga om lagens tillämpning. I andra fall hava emellertid
svårigheter uppstått, exempelvis i fråga om sådana körkarlar och chaufförer,
vilka förutom till körning för fabriksdriften tillika i större eller mindre utsträckning
användas för personskjutsar eller i arbetsgivarens jordbruk eller skogsbruk. I hithörande
fall har arbetsrådet ofta icke kunnat lämna ett preciserat avgörande, huruvida
en viss arbetare varit att anse som huvudsakligen sysselsatt med körning för
fabriksdriften eller med andra göromål, utan — vid frånvaron av närmare bestämmelser
i lagen — i sitt utlåtande allenast kunnat meddela en allmän förklaring, att
det arbete, som utföres av hos vederbörande arbetsgivare anställda körkarlar och
chaufförer, vilka huvudsakligen äro sysselsatta med personskjutsar, skogskörslor,
körslor för jordbrukets räkning och stallskötsel, på grund av stadgandena i 1 § c),
g) och h) i lagen är undantaget från lagens tillämpning men att däremot det arbete,
som utföres av körkarlar och chaufförer, vilka huvudsakligen äro sysselsatta med
körning för fabriksdriften, icke till någon del är undantaget.

Ytterligare exempel på arbetsrådets praxis i fråga om dylikt »blandat arbete»
lämnas här nedan under a), c), f), g), h), j) och k).

a) .

Arbetsrådet bar allenast i ett helt ringa antal fall förklarat visst arbete enligt
förevarande punkt vara undantaget från lagens tillämpning.

Yrkanden om dylik förklaring hava i åtskilliga fall framställts beträffande
vaktpersonal av olika slag (portvakter, nattvakter, dammvakter, kraftstationsvakter,
sön- och helgdagsvakter m. fl.). Härvid har beträffande portvakterna i regel åberopats,
att de hava sin bostad invid den port, som av dem vaktas, och sköta sin
syssla från bostaden, varför deras arbete torde kunna hänföras till »arbete, som
utföres i arbetarens hem». Beträffande övriga vakter har framhållits, att även om
arbetsgivaren utfärdar allmänna direktiv för vakternas arbete, tillkommer det honom
ej att i detalj vaka över arbetets anordnande. Arbetsrådet har emellertid icke i
något av dessa fall funnit det åberopade lagrummet vara tillämpligt.

I enlighet med huvudsaklighetsprincipen har arbetsrådet förklarat, att lagen
äger tillämpning å arbete, som för skrädderifirmas räkning utföres i hemmet av
arbetare, som under 8 timmar om dagen arbetar på firmans verkstad, varemot
skrädderiarbetare, som uteslutande utför arbete i sitt hem, förklarats icke vara
underkastad lagens tillämpning.

I många fäll har yrkande framställts om förklaring, att det arbete, som utföres
av utkörare av olika varor, såsom öl, svagdricka, läskedrycker eller mineraloljor,
är undantaget enligt förevarande punkt. Arbetsrådet har i dylika fall förklarat, att
det arbete, som utföres av utkörare, vilka icke avlönas med fast lön utan allenast
med provision, utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma
arbetsgivaren att vaka över arbe4ets anordnande, och följaktligen jämlikt 1 § a) är
undantaget från lagens tillämpning. I fråga om det stora flertalet utkörare åter,
vilka helt eller delvis hava tidlön, har det åberopade lagrummet icke ansetts vara
tillämpligt, varemot arbetsrådet i många fall förklarat dylika utkörares arbete undantaget
enligt 1 § c) eller ock beträffande arbetet i fråga medgivit undantag enligt
5 § tredje stycket av lagen. Ej heller har arbetsrådet ansett droskchaufforers
arbete vara undantaget enligt förevarande punkt.

I en och annan framställning till arbetsrådet har en tillämpning av förevarande
bestämmelse i lagen ifrågasatts beträffande resemontörer m. fl. arbetare,
vilkas arbete icke kan stå under arbetsgivarens direkta kontroll. Arbetsrådet har
i förevarande fall förklarat, att arbetet icke på anförda grunder är undantaget från
lagens tillämpning. Anmärkas bör emellertid, att arbetsrådet i fråga om resemontörer
med stöd av 5 § tredje stycket av lagen medgivit undantag från bestämmelserna
i lagens 4 §.

b) .

Såsom undantaget enligt denna punkt har förklarats arbete, som utföres av
arbetsgivarens fader samt av arbetsgivarens son, oavsett om sonen är gift och har
eget hushåll. Därjämte har arbetsrådet i ett visst fall förklarat, att det arbete,
som för eu arbetsgivares räkning utföres av hans broder, vilken hos honom åtnjuter
bostad och kost, är undantaget från lagens tillämpning, så länge angivna förhållanden
fortfarande bestå.

I anledning av förfrågan från ett aktiebolag, huruvida det arbete, som utfördes
av »arbetsgivarens son», vore undantaget enligt 1 § b), har arbetsrådet funnit
sig böra framhålla, »att därest den rörelse, varom fråga är, bedrives av ett aktiebolag
och aktiebolaget följaktligen är arbetsgivare, berörda lagstadgande naturligtvis
icke kan komma i tillämpning».

I vissa fall hava yrkanden framställts om förklaring, att arbetare, som icke
står i släktskapsförhållande till arbetsgivaren, är att vid lagens tillämpning anse
såsom medlem av arbetsgivarens familj. Sålunda har dylikt yrkande framställts
beträffande en »fosterbroder» till arbetsgivarens hustru ävensom beträffande en arbetare.
som sedan sitt fjortonde år varit i arbetsgivarens tjänst och hos honom åtnjutit
kost samt »mera betraktas som medlem av sin arbetsgivares familj». I båda
dessa fall har arbetsrådet förklarat lagrummet icke vara tillämpligt.

c).

Ansökningar om förklaring, att visst arbete jämlikt denna punkt är undantaget
från lagens tillämpning, hava inkommit till mycket stort antal och ofta även
bifallits av arbetsrådet.

I många fall har emellertid en verkställd utredning ådagalagt, att den oregelbundenhet
i arbetet, varmed ansökningen motiverats, icke vant större, än att den
genomsnittliga arbetstiden icke eller endast obetydligt överstigit 48 timmar i veckan.
I dylika fall har arbetsrådet i regel förklarat, att arbetet i fråga icke jämlikt
1 § c) är undantaget från lagens tillämpning, men samtidigt med stöd av 5 § tredje
stycket av lagen medgivit sökanden rätt att bedriva arbetet utan annan begränsning
av arbetstiden, än att den sammanlagda arbetstiden för en tidrymd av högst fyra
veckor icke må bliva längre, än att den motsvarar 48 timmar i veckan. Så har
exempelvis i många fall skett i fråga om reparatörer och elektriska montörer vid
industriella anläggningar av olika slag, arbetare vid elektriska och mekaniska reparationsverkstäder
eller vid skeppsvarv, stuveriarbetare, lastnings- och lossningsarbetare
vid fabriker, arbetare hos expressbyråer, trafikpersonal vid bruksbanor eller
liknande mindre järnvägsanläggningar, arbetare hos ishandelsfirmor samt arbetare,
sysselsatta med vissa vattenbyggnadsarbeten.

På samma sätt haj'' arbetsrådet behandlat de talrika ansökningarna om förklaring,
att det arbete vid torvtillverkning, som avser torvens vändning, kupning
och bärgning i stack eller lada, jämlikt förevarande punkt är undantaget från lagens
tillämpning. I sistnämnda fall hava emellertid delade meningar gjort sig gällande
inom arbetsrådet, i det att arbetsgivarrepresentanterna yrkat bifall till sökandens
framställning och anmält reservation emot majoritetens beslut.

Såsom redan av arbetstidskommittén förutsetts, har i åtskilliga fall skett en
tillämpning av båda de nyssnämnda lagrummen, i det att arbetsrådet beträffande
ett och samma slags arbete eller beträffande arbeten av närbesläktad natur i det
ena fallet förklarat stadgandet i 1 § c) vara tillämpligt, i det andra fallet förklarat
lagen äga tillämpning men medgivit sökanden undantag enligt stadgandet i 5 §
tredje stycket, allt efter resultatet av den i ärendet verkställda utredningen.
Åtskilliga exempel härpå lämnas i det följande.

Bland de grupper av arbetare, vilkas arbete jämlikt 1 § c) förklarats undantaget
från lagens tillämpning, äro främst att märka sådana körkarlar och chaufförer

(motorförare) vid industriella anläggningar, vilka uteslutande eller huvudsakligen
äro sysselsatta med personskjutsar, vidare utkörare vid vattenfabriker och sva<''-dricksbryggerier samt sådana utkörare vid ölbryggerier, vilka helt eller delvis hava
sina utkörningar förlagda utom stads planlagda område. Såsom icke till någon del
undantaget har däremot förklarats det arbete, som utföres av sådana körkarlar och
chaufförer (motorförare) vid industriella anläggningar, vilka uteslutande eller huvudsakligen
äro sysselsatta med körning för fabriksdriften, ävensom det arbete, som
utföres av ölutkörare, vilka verkställa utkörningar uteslutande inom stads planlagda
område, av brödutkörare vid bagerier, av kuskar och chaufförer vid städernas hyrkuskverk
samt av körkarlar och drängar i handelsrörelse. I nästan samtliga dessa
fall har arbetsrådet emellertid medgivit sökandena undantag enligt 5 § tredje stycket
av lagen.

Beträffande flottningsarbete och därmed sammanhängande arbeten har arbetsrådet
- utom i rena undantagsfall — förklarat, att det arbete, som utföres av
timmeremottagare (bomkarlar) vid sågverk och trämassefabriker, är till sin natur
så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider, och följaktligen
undantaget enligt 1 § c). Samma förklaring''har lämnats beträffande arbetare vid
vissa mindre skiljeställen, vilkas arbete förutom själva skiljningsarbetet även omfattat
flottning, lossande av brötar och dylikt eller i avsevärd grad varit beroende
av vind- och strömförhållanden. Såsom undantaget enligt 1 § c) har jämväl ansetts
arbete, som utföres av flottemottagare vid älvmynning samt flottläggare och maskinister,
sysselsatta med flottläggning för havsbogsering. I ett flertal andra fall har
arbetet vid skiljeställen däremot förklarats falla under lagen, varvid arbetsrådet
stundom medgivit undantag enligt 5 g tredje stycket.

Såsom undantagna enligt 1 § c) hava vidare ansetts vissa arbeten, som avse
tillvaratagande eller bevarande av livsmedel. Sålunda har arbetsrådet i åtskilliga
fall förklarat, att det arbete vid fabriker för tillverkning av fiskkonserver — särskilt
de på Västkusten belägna fabrikerna — som avser tillvaratagande av inkommande
färsk fisk samt beredning av konserver av den färska fisken, jämlikt förevarande
punkt är undantaget från lagens tillämpning. Däremot har arbetsrådet
funnit lagen äga tillämpning å det arbete vid dylika fabriker, som avser insaltning
av fisk samt beredning av konserver av insaltad fisk, varvid arbetsrådet dock beti
äflande arbetet med insaltning®! medgivit undantag enligt 5 § tredje stycket. A
andra sidan bär arbetsrådet förklarat arbetet vid vissa andra konservfabriker icke
till någon del vara undantaget från lagens tillämpning. I dessa fall har arbetsrådet
medgivit undantag enligt 5 § tredje stycket beträffande allt det arbete, som utföres
vid vederbörande fabrik. Arbetsrådet har vidare förklarat, att lagen icke äger
tillämpning betiäffande vissa hallvakter vid fiskhamn. vilka bl. a. tjänstgöra
vid auktionerna i fiskhallen och vilkas arbete måste fortgå till dess fisken blivit
slutsåld. Liknande förklaring har stundom lämnats beträffande arbetare hos fiskhandelsfirmor,
i andra fall däremot icke. Samma lagrum har jämväl kommit i tilllämpning
beträffande arbetare i en på Västkusten bedriven parti- och minuthandel
med läkor och hummer samt beträffande arbetare i en under månaderna augusti
och september bedriven kräftaffär.

I ett enstaka fall har arbetsrådet förklarat, att det arbete, som utföres av
den tekniska personalen vid filminspelningsateljé, jämlikt förevarande punkt är undantaget
från lagens tillämpning. Beträffande den tekniska personalen vid teatrar bär

dylik förklaring icke kunnat lämnas, varemot arbetsrådet i fråga om sådan personal
i derå fall medgivit undantag enligt 5 § tredje stycket.

Såsom undantaget enligt 1 § c) har i enstaka fall förklarats det arbete, som
utföres av vissa dammvakter och pumpstationsvakter vid fabriker eller vattenkraftverk,
av transformatorvakter vid automatiska stationer samt av maskinister vid
reservkraftcentraler under de tider, då någon strömleverans ej äger rum. Samma
förklaring har lämnats beträffande s. k. hamnroddare, vilkas arbete består i att,
när fartyg inkommer i hamnen eller avgår därifrån, emottaga eller kasta loss dess
trossar, ävensom beträffande vissa sluss- och brovakter vid kanaler och genomfarter
samt beträffande en färjkarl å färja för förmedling av landsvägstrafik mellan de
båda stränderna av en kanal. Däremot har såsom undantaget enligt denna punkt
icke ansetts det arbete, som utföres av port- och nattvakter, kajvakter, sön- och
lielgdagsvakter, förrådsvakter, kraftstationsvakter och annan vaktpersonal av motsvarande
slag. I åtskilliga fall har även det arbete, som utföres av dammvakter,
pumpstationsvakter och brovakter, förklarats hänförligt till sådant, varå lagen äger
tillämpning.

Förklaring att visst arbete enligt 1 § c) är undantaget från lagens tillämpning
har slutligen lämnats i ett antal speciella fall, exempelvis beträffande timmertummare,
under vintern sysselsatta med intumning av timmer, som framforslas ur
skogarna på oregelbundna tider, beträffande en brädgårdsförman i trävaruaffär, vilken
har att uppmäta och anvisa plats för virke, som av ortens lantmän försäljes till
arbetsgivaren, beträffande förmän i kolarlag vid milkolning, bedriven i samband
med bruks- eller sågverksrörelse, beträffande en kolemottagare vid järnbruk, vilken har
att uppmäta träkol, som framforslas från skogarna och på grund av de långa avstånden
från kolningsställena anländer på oregelbundna tider, samt beträffande tillfälliga
arbetare, använda för bortskaffande av is vid vattenkraftverk. Samma förklaring
har jämväl lämnats beträffande montörer hos redskapsfirma, vilka hos lantbrukarna
uppmontera firmans självbindande skördemaskiner, ävensom beträffande
motorplogkörare, vilka hava till uppgift att medfölja av arbetsgivaren levererade
plogar för instruktionskörning hos beställarna.

d).

Avgöranden beträffande tillämpningen av förevarande punkt hava av naturliga
skäl begärts allenast i ett helt ringa antal fall.

Såsom hänförligt till »arbete, som bedrives av staten» har arbetsrådet ansett
det arbete, som utföres av arbetare, anställda hos skogssällskapets statsarbeten,
vilket företag lyder under statens arbetslöshetskommission och vars verksamhet
är grundad på av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter. Liknande förklaring har meddelats
beträffande det arbete, som utföres av personalen vid Fejans karantänsanstalt
samt vid statens centralfryshus i Hallsberg. Arbetsrådet har vidare såsom hänförligt
till arbete, som avses i förevarande punkt, förklarat det arbete, som av
kungl. flottans varv i Stockholm utföres för enskilda personers eller bolags räkning,
ävensom det arbete, som utföres av den civila personalen vid ett regementsmarketenteri.

Däremot har det arbete, som utföres av arbetare hos kungl. postverkets
entreprenör för hemforsling av paket till adressater i Stockholm, icke ansetts undan 3634.

Arbetstidslagens revision. 12

taget enligt denna punkt, ej heller det arbete, som utföres av personalen vid allmänna
barnbördshuset i Stockholm. Ifrågavarande anstalt har av arbetsrådet ansetts
vara en stiftelse, oaktat dess verksamhet väsentligen uppehälles genom statsbidrag
och anstalten, enligt vad styrelsen i sin ansökning framhållit, mer och mer erhållit
karaktären av en universitetsklinik för meddelande av undervisning åt medicine
studerande. Likaledes har arbetsrådet ansett, att kungl. serafimerlasarettet i Stockholm
är att betrakta såsom en stiftelse och följaktligen för en del av sin personal
underkastat lagens tillämpning.

e).

Såsom enligt denna punkt undantaget har förklarats arbete, som utföres av
egentlig sjukvårdspersonal — sjuksköterskor, sjuksköterskeelever och sjuksköterskebiträden
vid sjukvårdsanstalter av olika slag (lasarett, tuberkulossanatorier, sjukstugor,
epidemisjukhus m. 11. liknande inrättningar) ävensom av tillsyningsman och
sköterskor för sinnessjuka å arbets- och försörjningsinrättning, av föreståndarinna,
lärarinnor, barnsköterskor och . egentlig sjukvårdspersonal vid anstalt för sinnesslöa
barn samt av sköterskor och baderska vid ett hem för ofärdiga åldringar. Däremot
har lagen förklarats äga tillämpning å det arbete, som utföres av ekonomioch
maskinpersonal (kökspersonal, bagare, tvättpersonal, städerskor, vaktmästare,
gårdskarlar, drängar in. fl.) samt verkstadspersonal vid nämnda inrättningar.

Arbete ä apoteksinrättning har av'' arbetsrådet förklarats icke utgöra sådant
till hälso- eller sjukvård hänförligt arbete, som avses i förevarande punkt.

Liknande förklaring har lämnats beträffande det av eu desinfektionsfirma
bedrivna arbetet med desinfektion av kläder och bostadslägenheter, utrotande av
ohyra m. m., vilket arbete av firman i fråga ansetts såsom eventuellt hänförligt
till hälso- eller sjukvård.

Arbetsrådets jämförelsevis talrika utlåtanden beträffande tillämpningen av
förevarande punkt hava till stor del föranletts av inkomna ansökningar om undantag
från bestämmelserna i lagen om arbetstidens begränsning i fråga om arbete,
som vid verkställd utredning befunnits vara hänförligt till skeppstjänst och sålunda
icke underkastat bestämmelserna i förevarande lag. Särskilt synes en viss tvekan
hava gjort sig gällande, huruvida sådan skeppstjänst, som enligt bestämmelserna i
1 § 2 mom. lagen om arbetstiden å svenska fartyg är undantagen från tillämpning
av nämnda lag — i första hand skeppstjänst å fartyg, som icke äger en
nettodräktighet av minst 20 ton — i stället är underkastad bestämmelserna i lagen
om arbetstidens begränsning. Beträffande denna fråga har arbetsrådet förklarat,
att sådan skeppstjänst jämlikt 1 § f) lagen om arbetstidens begränsning är undantagen
jämväl från tillämpningen av sistnämnda lag. I enlighet härmed har såsom
undantaget förklarats det arbete, som utföres av personalen å ångbåtar för passageraretrafik,
färjor och ångslupar, ävensom av eldare, maskinister och besättningskarlar
å bogserbåtar och pråmar för godstransport. Liknande förklaring har vidare
lämnats beträffande maskinister å verkstadsfartyg för svetsning.

I fråga om mudderverken har arbetsrådet förklarat, att såsom skeppstjänst
är att anse arbete å mudderfartyg, som kan användas till bostad för personalen,
medan däremot arbete å mudderverk, som allenast utgör underlag för mudderelevator,
icke är hänförligt till skeppstjänst.

I enlighet med lmvudsaklighetsprincipen har arbetsrådet såsom icke till någon
del undantaget från lagens tillämpning ansett det arbete, som utföres av en arbetare
vid maskinverkstad, vilken arbetare förutom sitt arbete på verkstaden under
en timme på morgonen och en timme på kvällen tjänstgör såsom maskinist å en
motorpråm, som användes för transport av arbetare till och från verkstaden.

g)-

Till skogsarbete har hänförts avverkning samt framforsling av avverkat virke,
avsett för snickerifabriker, tändsticksfabriker eller andra industriella anläggningar,
ävensom arbete med barkning, justering och uppläggning av virke vid järnvägsstation.
I fråga om arbetare, som användas såväl till skogsarbete som till annat arbete, har
arbetsrådet i regel tillämpat den ovan berörda lmvudsaklighetsprincipen. Arbetsrådet
har sålunda förklarat, att det arbete, som utföres av körkarlar och motorförare
vid industriella anläggningar, vilka huvudsakligen äro sysselsatta med skogskörslor,
jämlikt förevarande punkt är undantaget från lagens tillämpning men att
däremot det arbete, som utföres av körkarlar och motorförare, vilka huvudsakligen
äro sysselsatta med körning för fabriksdriften, icke enligt förevarande punkt till
någon del är undantaget från lagens tillämpning.

I ett enstaka fall har från éökandens sida ifrågasatts, huruvida icke arbetet
vid sökandens sågverk vore att betrakta såsom skogsarbete, enär vid sågverket användes
nästan uteslutande samma arbetare, som under de tider av året, då sågen
icke drives, användas till skogsarbete i sökandens skogar. Arbetsrådet har i detta
fall förklarat, att lagen äger tillämpning å det vid sågverket bedrivna arbetet.

Likaledes har arbetsrådet avslagit framställt yrkande om förklaring, att arbete
vid torvtillverkning vore att anse såsom skogsarbete och på denna grund undantaget
från lagens tillämpning.

Såsom i denna punkt avsedd kolning har arbetsrådet icke ansett det arbete,
som bedrives vid kolugnar. Beträffande milkolning, bedriven i samband med brukseller
sågverksrörelse, har i inkomna ansökningar framhållits, att dylik kolning lika
väl som den verkliga skogskolningen bör vara undantagen från lagens tillämpning,
enär densamma utföres på samma sätt som milkolning i skogen med den skillnaden,
att utom skogsved även kolas ribbved samt att kolarna bo i fasta bostäder i stället
för i kojor. Arbetsrådet har emellertid i förevarande fall under åberopande av vad
som förekommit under förarbetena till lagen förklarat, att dylik milkolning icke kan
anses hänförlig till sådan under skogsarbete inbegripen kolning, som omförmäles
i 1 § g). I detta sammanhang bör emellertid erinras om, att arbetsrådet, såsom
ovan" nämnts, förklarat, att det arbete, som utföres av förmän i kolarlag vid sådan
milkolning, jämlikt 1 § c) är undantaget från lagens tillämpning. Därjämte har arbetsrådet
stundom beträffande arbetare vid dylik milkolning medgivit undantag enligt
5 § andra eller tredje stycket av lagen.

Flottning vid skiljeställe har — såsom ovan nämnts — i vissa fall förklarats
jämlikt 1 § c) undantagen från lagens tillämpning, medan arbetsrådet i andra fall
stundom beträffande dylikt arbete medgivit undantag enligt 5 § tredje stycket av
lagen. Yrkanden att arbete med järnvägstransport av virke mellan två vattendrag,
bedrivet i samband med flottning å vattendragen i fråga, måtte förklaras undantaget
enligt förevarande punkt, hava icke bifallits av arbetsrådet.

h).

Jordbruk. Till i denna punkt avsett jordbruksarbete har givetvis i första
hand hänförts det arbete, som utföres av arbetare, vilka utslutande sysselsättas i
arbetsgivarens jordbruk. Av naturliga skäl har emellertid någon ovisshet beträffande
lagrummets tillämplighet i detta fall i regel icke förelegat, varför ansökningar
rörande dylika arbetare endast till helt ringa antal inkommit till arbetsrådet.

Däremot har arbetsrådet i ett stort antal fall haft att avgiva utlåtande rörande
lagens tillämpning å arbetare, som användas såväl till jordbruksarbete som
till arbete av annat slag, oftast körkarlar eller motorförare, vilka hava att utföra
körslor dels för arbetsgivarens fabriksrörelse, dels för det till fabriken hörande
jordbruket. Arbetsrådet har i dylika fall — med tillämpning av huvudsaklighetsprincipen
förklarat, att det arbete, som utföres av körkarlar och motorförare,
vilka huvudsakligen äro sysselsatta med körslor för jordbrukets räkning, är undantaget
enligt förevarande punkt men att däremot det arbete, som utföres av körkarlar
och motorförare, vilka huvudsakligen äro sysselsatta med körning för fabriksdriften,
icke på grund av stadgandet i denna punkt är till någon del undantaget
från lagens tillämpning. Motsvarande utlåtanden hava lämnats beträffande arbetare,
anställda vid renhållningsverk, tullkvarnar eller andra företag men även arbetande
i arbetsgivarens jordbruk.

Såsom enligt förevarande punkt undantaget har arbetsrådet jämväl ansett
det arbete, som utföres av hantverkare å lantegendomar, såsom hovslagare, klensmeder,
sadelmakare, målare m. fl.,, vilka huvudsakligen arbeta för jordbrukets
räkning.

Binäring till )ordbruk. Arbetsrådets avgöranden i hithörande ärenden hava träffats
efter ingående utredning — i allmänhet verkställd genom yrkesinspektionens försorg
— beträffande såväl jordbruket (areal av åkerjord under eget bruk samt av skogsoch
hagmark, arbetarantal in. in.) som binäringen (maskinella anordningar, drivkraft,
arbetarantal, produktionens storlek under de senaste åren) ävensom beträffande det
inbördes förhållandet mellan jordbruket och binäringen (i vad mån gemensam arbetskraft
användes, i vilken utsträckning produktionen är avsedd för jordbrukets eget
behov o. s. v.). — I de avgöranden, som innefattat förklaring, att viss rörelse enligt
denna punkt i lagen är undantagen, har arbetsrådet i regel uttalat, att detta
avgörande gäller allenast »så länge rörelsen bedrives i nuvarande omfattning och
under nuvarande förhållanden i övrigt».

Såsom binäringar till jordbruk, vilka icke bedrivas såsom självständiga företag,
hava i ett flertal fall betraktats mindre sågar, stundom drivna allenast under vinteroch
vårmånaderna och helt eller delvis betjänade av från jordbruket ledig arbetskraft.
Liknande förklaring har i enstaka fall lämnats beträffande tegelbruk samt
beträffande tunnbinderi och såg, bedrivna i nära sammanhang med jordbruket, ävensom
beträffande en kalkugn, driven endast tre å fyra veckor om året och uteslutande
avsedd för tillgodoseende av det egna jordbrukets behov av kalk. Även arbete å
bränntorvmossar har i ett och annat fall förklarats undantaget enligt förevarande punkt.

I åtskilliga andra fall har arbetsrådet däremot vid verkställd utredning
funnit, att den rörelse, varom fråga varit, bedrivits i sådan omfattning eller på
sådant sätt, att den varit att betrakta såsom ett självständigt företag i förhållande

till jordbruket, och följaktligen förklarat, att det i rörelsen utförda arbetet icke
jämlikt förevarande punkt varit undantaget från lagens tillämpning. Dylik förklaring
har sålunda lämnats beträffande arbete vid ett flertal sågar, stundom drivna
i förening med hyvleri eller kvarn, vidare beträffande arbete vid tegelbruk samt i
flera fall beträffande arbete å bränntorvmossar.

Trädgårdsskötsel. Arbetsrådet har i avgivna utlåtanden förklarat, att arbete
med skötsel av parker och planteringar är att hänföra till trädgårdsskötsel och
följaktligen jämlikt förevarande punkt undantaget från lagens tillämpning. Till
trädgårdsskötsel hava även räknats sådana arbeten å begravningsplatser, vilka äro
av samma art som nyssnämnda arbeten, exempelvis plantering och bevattning av
gravarna samt annan speciell gravskötsel. Därjämte har såsom undantaget enligt
samma punkt förklarats det arbete, som utföres av smeder och slöjdare vid begravningsplatser,
huvudsakligen sysselsatta med reparationer av för nyssnämnda
arbeten o erforderliga redskap.

Å andra sidan har arbetsrådet — i enlighet med huvudsaklighetsprincipen
förklarat lagen äga tillämpning å vissa arbetare å kyrkogård, vilkas arbete
omfattar såväl grävning och igenfyllning av gravar som skötsel av kyrkogårdens
planteringar.

Med tillämpning av samma princip har arbetsrådet förklarat, att det arbete,
som av vissa fabriksarbetare efter det ordinarie arbetets slut utföres i fabrikens
köksträdgård, icke är undantaget enligt förevarande punkt. I detta fall har reservation
anmälts av den i beslutet deltagande arbetsgivarrepresentanten, vilken ansett,
att arbetsrådet bort förklara, att ifrågavarande trädgårdsarbete jämlikt 1 § h) vore
undantaget från lagens tillämpning.

Djurskötsel. Bland de arbetare, vilkas arbete av arbetsrådet förklarats undantaget
enligt denna punkt, märkas hästskötare och fodermarsk i ridhusrörelse, stallnattvakter.
vid slakthus anställda s. k. djurlossare och nattvakter, svinskötare vid
svingård in. fl.

Med tillämpning av huvudsaklighetsprincipen har arbetsrådet vidare såsom
undantaget förklarat det arbete, som utföres av arbetare vid marknadshall för
kreatursmarknader, vilka hava till huvudsaklig uppgift att vårda och fodra djuren
men även utföra rengöringsarbete.

I många fall har yrkande framställts om förklaring, att kuskars arbete med
fodring, rykt och annan hästskötsel jämlikt förevarande punkt är undantaget från
lagens tillämpning. Såsom ovan nämnts (jfr sid. 5) har arbetsrådet emellertid
i dylika fall — i enlighet med nyssnämnda princip — förklarat, att det arbete,
som utföres av kuskar, i vilkas göromål ingå fodring och rykt av de för deras
fordon avsedda hästarna, icke i någon mån kan hänföras till sådan djurskötsel, som
på grund av stadgandet i 1 § h) är undantagen från lagens tillämpning. I andra
fall har arbetsrådet förklarat, att det arbete, som utföres av körkarlar, vilka huvudsakligen
äro sysselsatta med stallskötsel, jämlikt förevarande punkt är undantaget
från lagens tillämpning men att däremot det arbete, som utföres av körkarlar,
vilka huvudsakligen äro sysselsatta med körning för arbetsgivarens fabriks- eller
handelsrörelse, icke till någon del är undantaget från lagens tillämpning. Motsvarande
förklaring har i åtskilliga fall lämnats beträffande utkörare, handelsdrängar m. fl.

Emot dylika beslut av arbetsrådet bär i regel reservation anmälts av arbetsgivarrepresentanterna
inom rådet, vilka ansett, att arbetsrådets beslut bort innehålla
förklaring därom, att den skötsel, som ifrågavarande arbetare ägna åt dragare, jämlikt
1 § h) är undantagen från lagens tillämpning samt att den tid, som användes för
dylik skötsel, följaktligen icke skall vid tillämpningen av lagen inräknas i arbetstiden.

i) ;

I avgivna utlåtanden beträffande tillämpningen av denna punkt har arbetsrådet
förklarat, att såsom trafikpersonal icke äro att anse arbetare, sysselsatta
med diverse underhållsarbeten å järnväg, såsom utbyte av räls och slipers, ej
heller montör vid elektrisk järnväg, sysselsatt med tillsyn och reparation av det
elektriska lokomotivet och de elektriska ledningarna. Liknande förklaring har
därjämte lämnats beträffande personal, som av enskilt bolag användes i bolagets
restauranger vid åtskilliga järnvägsstationer samt i restaurangvagnarna i tågen.

j) -

Arbete, som åligger biträde i handelsbod. Såsom biträden i handelsbod har
arbetsrådet ansett allenast sådana arbetare, vilka uteslutande eller huvudsakligen
sysselsättas med kundernas betjänande. Däremot har lagen förklarats äga tillämpning
å arbetare, som huvudsakligen äro sysselsatta i lager och magasin (lagerarbetare,
packrumsarbetare, magasinskarlar, handelsdrängar in. fl.), ävensom å körkarlar,
chaufförer, transportarbetare, springpojkar och springflickor. Lagen har ock
förklarats äga tillämpning å modister och elever i modeaffär, vilka sysselsättas som
sömmerskor, å arbeterskor i blomsterhandel, sysselsatta med bindning av kransar
o. d., samt å urmakeribiträden, som huvudsakligen utföra reparationer.

Beträffande personal i varuhusrörelse har arbetsrådet förklarat, att — förutom
den personal, som är direkt sysselsatt med försäljning av varor — såsom
biträden i handelsbod skola anses paketinslagerskor, vilka under sin huvudsakliga
arbetstid tjänstgöra vid respektive kassör, samt packare, vilka under större delen
av dagen hava att verkställa packning i kassor och expeditioner, ävensom hisskonduktörer
och dörrvakter, vilkas huvudsakliga arbete består i tjänstgöring vid
de för allmänheten avsedda hissarna respektive entréerna. Däremot hava såsom
biträden i handelsbod icke ansetts i varuiiusrörelse anställda chaufförer, paketbud
och expeditionsarbetare (sysselsatta med att hemtransportera tyngre varor till
kunderna) och ej heller värmeledningsskötare, fönsterputsare, glasmästare, elektriska
montörer, nattvakter samt portvakter, tjänstgörande vid personalportama. Likaledes
har arbetsrådet i visst fall förklarat, att det arbete, som utföres av lagerarbetare
i varuhusrörelse, icke enligt förevarande punkt är undantaget från lagens tillämpning.
Emot detta beslut har reservation anmälts av den i beslutet deltagande
arbetsgivarrepresentanten, vilken ansett, att arbetet i fråga vore att hänföra till
arbete, som åligger biträde i handelsbod, enär detsamma vore beroende av själva
försäljningens gång och måste fortgå, så länge försäljningen äger rum.

Arbete, som åligger biträde i badinrättning. Ansökningar hava inkommit om
förklaring, att det arbete, som utföres av maskinister och eldare vid badinrättningar,
enligt denna punkt är undantaget från lagens tillämpning. Arbetsrådet har i dessa
fall förklarat, att det arbete, som utföres av ifrågavarande arbetare, är att hänföra
till sådant, varå lagen äger tillämpning.

k).

Såsom »sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra
till allmänhetens direkta betjänande» har ansetts det arbete, som utföres av
hovmästare, uppasserskor och annan serveringspersonal, hotellportierer, hotellvaktmästare
— jämväl å s. k. ungkarlshotell — hotellnattvakter, hotellstäderskor,
telefonister, baderskor och hotellspringpojkar.

Däremot har till sådant arbete icke räknats det arbete, som utföres av
restaurangernas kökspersonal (såsierer, hushållerskor, kokerskor, kallskänkor, stekerskor,
köksbiträden, diskerskor m. fl.), drängar, städerskor, kuskar, chaufförer, maskinister
och montörer, ej heller det arbete, som utföres av vaktmästare och s. k.
apparatuppasserskor å automater.

I enlighet med huvudsaklighetsprincipen har arbetsrådet i ett enstaka fall förklarat,
att allt det arbete, som utföres av sådan uppassningspersonal å ett brukspensionat,
vilken huvudsakligen sysselsättes med gästernas direkta betjänande, jämlikt förevarande
punkt är undantaget från lagens tillämpning men att lagen däremot är
tillämplig å allt arbete, som utföres av sådan å brukspensionatet i fråga anställd
uppassningspersonal, vilken huvudsakligen sysselsättes med annat arbete än gästernas
direkta betjänande.

2 §•

Någon definition å begreppet »arbetare» har icke influtit i förevarande lag.
I motiveringen till lagförslaget yttrar arbetstidskommittén, att kommittén ej tilltrott
sig att formulera någon bestämmelse, som direkt angiver det avsedda arbetarbegreppet,
utan sökt nå sitt syfte genom att från arbetarbegreppet avskilja överordnade
jämte vissa andra befattningshavare. Behovet av en definition har emellertid
icke kunnat undgå att i vissa fall göra sig gällande, exempelvis då avgörande
begärts, huruvida lagen äger tillämpning å delägare i bolag, vilka utföra arbete i
en av bolaget bedriven rörelse, eller å personer, som utföra arbete för annans räkning
men intaga en mera självständig ställning i förhållande till denne. 1 dylika
fall har arbetsrådet — i enlighet med av arbetstidskommittén lämnad anvisning —
hämtat ledning av de i 2 § lagen om arbetarskydd meddelade reglerna, enligt vilka
med arbetare förstås »envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande
till denne vara att anse såsom självständig företagare».

I åtskilliga fall har avgörande begärts, huruvida delägare i aktiebolag, handelsbolag,
enkla bolag eller ekonomiska föreningar vid tillfällen, då de utföra arbete i
en av bolaget respektive föreningen bedriven rörelse, äro att anse såsom arbetare
eller såsom arbetsgivare. I fråga om aktiebolagen har arbetsrådet i detta hänseende
förklarat, att den omständigheten, att vissa i ett aktiebolags rörelse sysselsatta personer
äro aktie ägare i bolaget, icke kan föranleda, att ifrågavarande personer undantagas från
tillämpningen av de bestämmelser, som i lagen äro meddelade angående arbetare.
Motsvarande förklaring har lämnats beträffande andelsägare i ekonomisk förening.
Å andra sidan har arbetsrådet funnit, att delägare i enkla bolag »icke kunna anses
som arbetare i förhållande till företaget» eller att det av dem utförda arbetet »icke
utföres för arbetsgivares räkning». Vad slutligen beträffar handelsbolagen — vilka
ju i likhet med aktiebolag och ekonomiska föreningar äga rättssubjektivitet men i
många fall med hänsyn till rörelsens omfattning och antalet däri sysselsatta arbetare

torde stå de enkla bolagen synnerligen nära — hava arbetsrådets avgöranden utfallit
olika i olika fall, beroende på vad som framgått av den i respektive ärenden
verkställda utredningen. Därjämte torde även en under lagens tillämpande vidgad
erfarenhet hava medfört en viss förskjutning i arbetsrådets praxis i förevarande
hänseende. Arbetsrådet har sålunda i ett under den första tiden av rådets verksamhet
meddelat beslut förklarat, att åtta delägare i ett handelsbolag, vilka utförde
arbete å en handelsbolaget tillhörig fabrik, måste anses innehava arbetsanställning
hos bolaget samt att den omständigheten, att ifrågavarande arbetstagare tillika voro
bolagsmän i handelsbolaget, icke kunde föranleda, att de undantoges från tillämpningen
av de bestämmelser, som i lagen äro meddelade angående arbetare. I åtskilliga
under senare tid meddelade beslut har arbetsrådet å andra sidan förklarat
delägare i vissa handelsbolag icke vara att anse som arbetare i förhållande till
bolagen. I intet av dessa fall har antalet delägare överstigit fem.

Såsom självständiga företagare har arbetsrådet ansett vissa charkuteriutkörare,
vilka idka försäljning av matvaror med användande av fordon, tillhöriga de slakterifirmor,
från vilka de erhålla varor, men icke åtnjuta någon ersättning från dessa
annat än i form av viss rabatt å de fastställda partiprisen samt välja och uppsöka
sina kunder utan något åtgörande från firmornas sida. Likaledes har arbetsrådet i
anledning av inkomna ansökningar i fråga om lagens tillämpning å stenhuggare,
vilka arbeta i s. k. »fria berg», förklarat, att i ansökningarna avsedda arbetare vid
tillfällen, då de äro sysselsatta med huggning av sten i bergområden, som av dem
ägas eller i vilka de förvärvat brytningsrätt av annan än den, med vilken de trättät
avtal om leverans av den huggna stenen, äro att i förhållande till denne anse såsom
självständiga företagare.

Förfrågan har stundom framställts, huruvida arbetstagare, som utföra arbete
mot ackordsersättning, äro att enligt lagen räkna såsom arbetare samt vem som är
att anse som arbetsgivare för av dylika ackordstagare i andra hand anställda hjälparbetare.
Arbetsrådet har i hithörande fall förklarat, att de i ansökningarna avsedda
ackordstagarna varit att enligt lagen räkna såsom arbetare samt att vederbörande
firma varit att anse såsom arbetsgivare jämväl för de arbetare, som engagerats
av i firmans tjänst sysselsatta ackordstagare.

I anledning av inkomna förfrågningar, huruvida elever (hos skräddare och
sömmerskor) äro underkastade bestämmelserna i lagen, har arbetsrådet förklarat, att
eleverna, så länge de erlägga avgift för undervisningen och icke för sitt arbete
mottaga någon som helst ersättning vare sig i form av penningar, fri kost, fritt
husrum eller på annat sätt. icke äro att räkna såsom arbetare men att de under
tid, då de icke erlägga avgift för undervisningen eller då de för sitt arbete i någon
form mottaga ersättning, äro att enligt lagen räkna såsom arbetare.

Arbetsrådet har vidare i visst fall förklarat, att lagen om arbetstidens begränsning
icke äger tillämpning å arbete, som av fattigvårdsstyrelse eller å dess
vägnar blivit anvisat understödstagare.

Såsom arbetare hava av arbetsrådet förklarats laboratoriebiträden å apotek eller
fabriks laboratorium, vilka icke erhållit teknisk fackbildning.

Till befattningshavare i överordnad ställning hava av arbetsrådet hänförts föreståndare,
verkmästare och förmän inom lika verksamhetsområden, allt under förutsättning
att de icke eller endast undantagsvis deltaga i det av dem ledda arbetet.
I enstaka fall hava hit även räknats befattningshavare, vilka på ett mera regelbundet

sätt deltaga i arbetet men vilkas huvudsakliga uppgift är att leda arbetet för ett
större antal arbetare, exempelvis vissa verkstadsföreståndare hos en större skrädderilirma,
vilka under sammanlagt omkring en tredjedel av sin arbetstid utföra syarbete
i likhet med övriga arbetare å firmans verkstäder men i övrigt verkställa inriktning
samt ombesörja inköp av materiel o. d. Däremot har arbetsrådet i ett stort antal
fall förklarat, att vissa befattningshavare, vilka uppgivits intaga en överordnad ställning,
äro att enligt lagen räkna såsom arbetare. I de flesta hithörande fall hava
framställningarna avsett förmän (maskinmästare, förste maskinister, övermontörer m fl.),
som regelbundet deltaga i arbetet, eller tillskärare hos mindre skrädderifirmor, vilka
under större delen av veckan utföra syarbete i likhet med firmornas övriga arbetare.

Med anledning av inkomna framställningar beträffande personal vid hotell och
restauranger samt vid sjukvårdsanstalter har arbetsrådet förklarat, att såsom arbetare
icke skola räknas i framställningarna avsedda kökschefer, husfruar, hushållerskor vid
vissa större företag samt restaurangkassörskor, varemot såsom arbetare äro att anse
såsierer, chefskockar, hushållerskor utom vid vissa större företag, kokerskor och stekerskor,
kallskänkor, styckmästare, konservföreståndare, konditorer m. fl.

Såsom arbetare har icke heller ansetts hotellkassörska med uppgift att vara
ansvarig för hotellets räkenskaper. Ifrågavarande befattningshavare har av arbetsrådet
närmast ansetts hänförlig till kategorien bokhållare eller därmed jämställd person.

Bland befattningshavare, som av arbetsrådet hänförts till gruppen vaktmästare
eller annat underordnat kontor sbiträde, torde böra nämnas vissa personer — förutom
vaktmästare även benämnda postbud, portvakter, tidkontrollörer o. s. v. — med
huvudsakligt åliggande att hämta och avlämna post, att utöva tillsyn och verkställa
anteckningar över ankommande och avgående gods, att föra personalregister och
kontrollera personalens tjänstgöringstid, att handhava nycklar samt öppna och stänga
portar och dörrar, att övervaka eldning och städning i kontorsfastighet o. d. Å
andra sidan har arbetsrådet i många fall förklarat, att en befattningshavare, som
väsentligen tjänstgjort såsom portvakt, nattvakt, förrådsarbetare e. d. men därjämte
haft att föra vissa anteckningar och på denna grund av sökanden ansetts »jämförlig
med vaktmästare», varit att vid lagens tillämpning räkna såsom arbetare. Att döma
av flera hithörande ansökningar torde sökandena i åtskilliga fall icke hava beaktat, att
ordet »vaktmästare» i förevarande punkt av lagen allenast kan avse vaktmästare å kontor. 4

4 §•

Första stycket.

Med anledning av i vissa fall yppat missförstånd beträffande innebörden av
lagens huvudstadgande har arbetsrådet förklarat, att bestämmelserna i förevarande
paragraf icke avse arbetares rätt att arbeta utan allenast arbetsgivares rätt att
använda arbetare till arbete.

I enstaka fall har undantag från lagens tillämpning begärts i syfte att bereda
arbetare möjlighet att utöver den i lagen medgivna arbetstiden utföra arbete för
egen räkning. Likaledes har i ett visst fall vederbörande arbetsgivare anhållit om
undantag beträffande ett antal kuskar, vilka utöver sitt ordinarie arbete om söndagarna
brukat verkställa begravningsskjutsar och andra skjutsar för övriga arbetares räkning.
Arbetsrådet har i hithörande fall förklarat, att i ansökningarna avsedda arbetare vid
363*. Arbetstidslagens revision. 13

tillfällen, då de utföra arbete för egen eller andra arbetares räkning, icke »användas
till arbete för arbetsgivares räkning» samt att de följaktligen vid ifrågavarande tillfällen
icke äro underkastade lagens tillämpning.

I nära samband med nyssnämnda spörsmål står frågan, huruvida en arbetare
utan hinder av lagens bestämmelser kan sysselsättas hos två eller flera olika arbetsgivare
under längre sammanlagd arbetstid än i paragrafen angives. Oaktat en dylik
anordning i många fall icke torde stå i överensstämmelse med lagens syfte, har
arbetsrådet — vid frånvaron i lagen av några bestämmelser i ämnet — i detta hänseende
förklarat, att en arbetsgivare icke blir straffbar, därest arbetare, som hos
honom sysselsattes under i lagen medgiven tid, utöver denna tid utför arbete åt
annan arbetsgivare.

Beträffande innebörden av uttrycket arbetstid föreligga ett flertal utlåtanden
av arbetsrådet. I många fall har yrkande framställts, att den tid, sam åtgår för
vissa förberedelse- eller avslutningsarbeten — exempelvis fodring, rykt och annan
skötsel av hästar, påeldning av ångpannor o. s. v. — icke måtte inräknas i den i
4 § avsedda arbetstiden. Arbetsrådet har i dylika fall avgivit det utlåtande, att
jämväl denna tid skall tagas i beräkning vid bestämmande av den tid, under vilken
vederbörande arbetare jämlikt lagen må användas till arbete för arbetsgivares
räkning. Däremot har såsom arbetstid icke räknats den tid, som arbetare använder
för resa eller gång till och från arbetsplatsen, oavsett om ersättning för
denna tid utgår eller ej. Likaledes har arbetsrådet i anledning av framställning
från ett antal stuveriföretag avgivit det utlåtande, att den tid, som förflyter mellan
den kl. 6.3 0 f. m. verkställda s. k. intagningen av arbetskraft (d. v. s. arbetarnas
uppropande och hänvisande till olika arbetsplatser) och den ordinarie arbetstidens
början kl. 7 f. m., icke utgör sådan arbetstid, som avses i förevarande paragraf.
Såsom arbetstid har ej heller ansetts den tid, under vilken vissa s. k. kontrollmontörer
för hissanläggningar äro skyldiga att fullgöra beredskapstjänst, bestående
i att på vissa klockslag hos vederbörande verkmästare efterhöra, om deras bistånd
av någon anledning påfordras. Med anledning av en förfrågan från Sveriges skorstensfejaremästares
riksförbund har arbetsrådet avgivit det utlåtande, att den tid,
som hos förbundets medlemmar anställda arbetare använda för bad och omklädnad
(i av mästarna upplåtna badrum) icke skall vid tillämpningen av lagen inräknas i
deras arbetstid.

Beträffande raster har arbetsrådet avgivit det utlåtande, att vid lagens
tillämpning såsom raster äro att anse sådana avbrott i arbetstiden, vilkas varaktighet
är på förhand bestämd och under vilka arbetarna fritt förfoga över sin tid
samt icke äro skyldiga att kvarstanna på arbetsplatsen. I enlighet härmed har
arbetsrådet såsom rastetid icke ansett den tid, under vilken eu nattvakt mellan de
olika ronderna är skyldig att^ uppehålla sig på arbetsplatsen. Såsom raster hava
icke heller ansetts de uppehåll i arbetet, som kunna uppstå vid driftstörningar
(exempelvis genom avbrott i kraftleveransen).

I fråga om lancashiresmide, som bedrives med två smeder i varje arbetslag,
bär arbetsrådet — i enlighet med den mening, som omfattats av rådets flesta ledamöter
— beslutat avgiva det utlåtande, att de uppehåll i den ene smedens arbete,
som kunna uppstå under det den andre smeden i arbetslaget framställer smältan,
icke äro att vid tillämpningen av lagen anse såsom raster.

I fråga om begreppet dygn har arbetsrådet avgivit det utlåtande, att den i

lagen om arbetstidens begränsning omnämnda tidsperioden ett dygn skall anses
börja klockan 12 midnatt och sluta 24 timmar därefter.

Uttrycket veckans fem första söckendagar har i vissa fall — vid inträffande
av helgdag — föranlett en viss tvekan. Arbetsrådet har i detta avseende avgivit
det utlåtande, att stadgandet i förevarande punkt av lagen innebär, att arbetstiden
är begränsad dels till 48 timmar i veckan, dels till 8 ''/.2 timmar under måndagar,
tisdagar, onsdagar, torsdagar och fredagar, under förutsättning att dessa dagar äro
söckendagar, dels ock till 8 timmar under lördagar och söndagar ävensom under
helgdagar.

Till arbetsrådet hava i många fall inkommit ansökningar om rätt att under
veckans fem första söckendagar utsträcka arbetstiden utöver 8 V2 timmar, under
villkor att arbetarna under lördagarna erhålla motsvarande minskning i arbetstiden
respektive fullständig ledighet från arbetet. Ifrågavarande ansökningar hava i allmänhet
uppgivits vara tillkomna på arbetarnas eget initiativ samt åsyfta att bereda
arbetarna en längre sammanhängande ledighet för utförande av sådana göromål i
hemmet, som ej kunna medhinnas på fristunderna under en arbetsdag, eller för
utförande av annat förvärvsarbete för egen räkning. Stundom hava ansökningarna
även motiverats med att rådande kommunikationsförhållanden göra det omöjligt för
arbetarna att utan en dylik förskjutning av arbetstiden verkställa stadsresor för
inköp av förnödenheter eller att besöka sina på annan ort belägna hem. I flertalet
hithörande fall har arbetsrådet funnit sig »icke kunna mot bestämmelserna i
lagen bifalla den gjorda framställningen».

Andra stycket.

Stadgandet i förevarande punkt av lagen har av arbetsrådet ansetts tilllämpligt
jämväl beträffande arbete, som icke bedrives dygnet runt, exempelvis beträffande
arbete vid spårvägar, som pågår med fyra »pass» från klockan 5.30
förmiddagen till klockan 12 midnatt, samt beträffande arbete vid elektricitets- och
vattenledningsverk, som bedrives med två skift under sammanlagt 18 timmar om
dygnet.

Vid arbete, som bedrives med regelbunden skiftindelning har en arbetstid av
50 timmar varannan vecka och 42 timmar varannan vecka (alltså 46 timmar i veckan
i genomsnitt för två veckor) förklarats vara tillåten enligt förevarande punkt, likaså
en arbetstid av respektive 45, 45 och 54 timmar under tre på varandra följande
veckor (alltså 48 timmar i genomsnitt för tre veckor). Vid dylikt skiftarbete har
en arbetstid av 9 1/i timmar om dygnet under veckans fem första söckendagar —
vilken indelning av arbetstiden i vissa fall torde hava åsyftat att bereda arbetarna
ledighet under lördagarna — likaledes förklarats tillåten enligt lagen.

Att den i förevarande punkt av lagen avsedda treveckorsperioden måste
kunna väljas godtyckligt framgår omedelbart av paragrafens ordalydelse. I enlighet
härmed har arbetsrådet avgivit det utlåtande, att en indelning av arbetstiden,
enligt vilken timantalet uppgår till respektive 56, 32, 56, 56, 56 och 32 timmar
under en period av sex veckor, icke är tillåten, enär den genomsnittliga arbetstiden
"Visserligen för vissa treveckorsperioder allenast motsvarar 48 timmar i veckan
men likväl under den treveckorsperiod, som omfattar den tredje, fjärde och femte
veckan, i genomsnitt uppgår till 56 timmar i veckan.

100

I vissa fall har förfrågan framställts, huruvida lagen medgiver en indelning
av arbetstiden, enligt vilken den sammanlagda arbetstiden för en tidrymd av tre
veckor visserligen blir längre, än att den motsvarar 48 timmar i veckan, men
sammanlagda arbetstiden för en kortare tidrymd än tre veckor icke blir längre, än
att den motsvarar angivna timantal. Sålunda har exempelvis arbetstiden för viss
spårvägspersonal uppgivits under varannan treveckorsperiod något överstiga 144
timmar men icke under någon period av aderton dagar överstiga 123 timmar (motsvarande
47 5 6/i; timmar i veckan). Likaledes har arbetstiden för vissa kraftstationsmaskinister
enligt uppgift utgjort varannan vecka 53 timmar och varannan
vocka 42 timmar, vilket motsvarar en arbetstid av 47 Va timmar i veckan i genomsnitt
för varje period av två veckor men om genomsnittet beräknas för vissa
treveckorsperioder en arbetstid av 49 V3 timmar i veckan. Arbetsrådet har i båda
dessa fall funnit ifrågavarande indelning av arbetstiden stå i överensstämmelse
med lagens bestämmelse, att sammanlagda arbetstiden för en tidrymd av högst tro
veckor icke må bliva längre, än att den motsvarar 48 timmar i veckan.

Vid kontinuerligt arbete, som bedrives med flera än tre skiftlag, vilkas
arbetstider delvis sammanfalla, eller med skiftlag av växlande storlek, har en utsträckning
av den i förevarande lagrum stadgade perioden för beräkning av den
genomsnittliga arbetstiden från tre veckor till fyra, fem eller ända till åtta veckor
i vissa fall befunnits vara mest förmånlig, särskilt med hänsyn till placeringen av
arbetarnas fridagar. Yrkanden om tillstånd till en dylik indelning av arbetstiden
hava framställts beträffande arbetare vid gas- och elektricitetsverk, vid vilka
arbetet är indelat på tre åttatimmarsskift men utföres av fyra eller fem olika
arbetslag, av vilka två samtidigt äro i arbete under de tider av dygnet, då belastningen
är störst, ävensom beträffande andra arbeten, som under viss tid av dygnet
fordra insättande av ett hjälpskiftlag. I dylika fall har arbetsrådet i regel »med
stöd av grunderna för 5 § andra stycket» bifallit de gjorda framställningarna och
sålunda medgivit arbetsgivare rätt att beträffande arbete, som bedrives med regelbunden
skiftindelning, tillämpa annan arbetstid än i 4 § stadgas, såvitt därigenom
icke uppkommer längre sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst fyra (respektive
fem eller åtta veckor), än att den motsvarar 48 timmar i veckan.

5 §•

En översikt över arbetsrådets medgivanden enligt de olika styckena av förevarande
paragraf lämnas i efterföljande tablå. I första kolumnen angivas de olika
arbetarkategorier samt — i de fall, där en dylik indelning lämpligen kunnat
genomföras, d. v. s. närmast i fråga om paragrafens andra stycke — jämväl de
olika yrkesgrupper, för vilka ett undantag medgivits. I andra kolumnen angives,
huru många arbetare av respektive kategorier, som i runt tal beröras av undantaget.
Det torde böra observeras, att fullt exakta uppgifter i detta hänseende
icke kunna lämnas, enär arbetsrådets medgivanden i allmänhet gälla för viss angiven
kategori eller grupp av arbetare, oberoende av eventuella växlingar i arbetarantalet.
I den tredje kolumnen angives slutligen antalet medgivanden av varje
särskilt slag, d. v. s. antalet av de beslut, genom vilka undantag medgivits för
vederböra!]de arbetarkategori.

101

Undantag enligt 5 § lagen om arbetstidens begränsning,

medgivna av arbetsrådet under tiden den 1 november 1919—28 februari 1921.

Yrkesgrupper och arbetarkategorier

Undantag enligt 5 § första stycket.

a) Arbetare, sysselsatta med arbete, som fortgår allenast

under kortare tid ........................................................

Köks- och vaktpersonal vid utställningar, arbetare
vid vissa tillfälliga vattenbyggnadsarbeten m. m.

b) Arbetare, sysselsatta med arbete, som medför synner ligen

ringa ansträngning............................................

Portvakter.......................................................................

Nattvakter (i fabriks-eller handelsrörelse, vid byggnadsarbeten
in. m.) ..................................................

Arbetare hos nattvaktsfirmor........................................

Pumpstationsvakter vid vattenledningsverk och industriella
anläggningar2 samtpumpvaktare vid gruvor3
Andra vakter (kraftstationsvakter, brovakter, hamnvakter,
pråmvakter, telefonvakter, kabinettsvakter

m. fl.) ........................................................................

Andra arbetare (hisskonduktörer, ordningsmän, vissa

värmeledningseldare m. fl.)........................................

Tillfälliga vakter (av ovan angivna kategorier)........

Arbetare för destination av fettsyra vid stearinfabriker
m. fl.............................................................

c) Arbetare, sysselsatta med arbete, som tillgodoser än damål

av synnerligen stort allmänt intresse............

Arbetare vid mejerier (mjölkutkörare, distributörer,

mejeri- och maskinpersonal) ....................................

Arbetare vid vissa boktryckerier och bokbinderier....
Andra arbetare................................................................ 11

Undantag enligt 5 § andra stycket.

Tillsammans

Gruvor....................................................................................

Pumpmaskinister (inklusive eldare) samt arbetare för

skötsel av fläktar och hissverk ................................

Järnverk ................................................................................

Arbetare vid masugnar...................................................

» » dolomitugnar ............................................

» » kalkugnar....................................................

Ungefärligt antal berörda arbetare	Antal1 medgi-vanden
350	6
350	6
2,350	905
650	305
850	419
380	10
70	31
80	29
20	4
290	104
10	3
1,300	34
200	23
1,000	4
100	7
4,000	945.
80	1
80	1
5,500	157
2,700	65
70	13
70	3

1 Anmärkas bör måhända, att ofta flera medgivanden beträffande olika kategorier av arbetare
innefattas i ett beslut, av arbetsrådet.

1 Jfr ovan under 1 § c).

3 Jfr nedan under 5 § tredje stycket.

Yrkesgrupper och arbetarkategorier	Ungefärligt antal berörda arbetare	Antal medgi- vanden
Arbetare vid bessémerverk ...........................................	200	8
» > sintringsverk ...........................................	10	1
» » martinverk ............................................... s> » glödgningsugnar (med minst 12 timmars	2,100	27
glödgningstid) ........................................	75	10
» » brikettverk ...............................................	200	12
Angpanneeldare vid järnverk ........................................	75	18
Elektrokemiska och elektr oter miska fabriker ....................	1,200	37
Arbetare vid klorat- och perkloratfabriker (inklusive
ångpanneeldare)....................................	50	4
» » ammoniumsulfatfabrik (inklusive ång-
panneeldare) .......................................	15	1
''» » natriumfabrik............................................	30	1
» » alkalihydratfabriker ............................	20	2
» » salpetersyrefabrik ....................................	10	1
» » större elektriska smältugnar för till-
verkning av järn- och manganlege-
ringar, karbid m. m........................... » » fabrik för elektrotermisk framställning	640	20
av zink, bly och koppar ....................	170	1
» » kalkkvävefabriker ....................................	90	4
» » kväve fabrik................................................	100	1
» » cyanidverk ................................................	60	1
» » fabrik för fosfortillverkning...................	15	1
Andra kemiska fabriker........................................................	210	10
Arbetare vid svavelsyrefabriker (inklusive ångpanne-
eldare) ....................................................	24	2
» » kopparverk ................................................	90	2
» » ättikfabrik ..............................................	18	1
» » fabrik för framställning av aceton....... » » benmjölsfabrik (därav 3 extraktionsar-	6	1
betare)...................................................	66	3
» » fetthärdningsfabrik...................................	6	1
Kalkbruk ..............................................................................	189	9
Skiftarbetare (inklusive eldare) ................................	189	9
Cementfabrik .......................................................................	0	2
Maskinister .......................................................................	6	2
Tegelbruk och keramiska fabriker.......................................	655	158
Tegelbrännare vid tegelbruk............................................ Arbetare vid keramiska fabriker (brännare vid emalj-	540	156
ugnar i porslinsfabrik, eldare och maskinister) ....	115	2
Glasbruk ................................................................................	135	43
Gaseldare (i hyttor med allenast en ugn)..................	90	30
Smältare vid fönster- och buteljglasbruk....................	45	13

103

III

Yrkesgrupper och arbetarkategorier

Kolningsverk va. m..........................................................■

Arbetare vid kolugnar (inklusive ångpanneeldare) ....

» » destillationsverk vid kolugnar...............

» » milkolning 1 .........................................

» » tjärfabriker...............................................

» » gasverk ...................................................

Cellulosa fabriker..................................................................

Pumpmaskinister..................................................:..........

Kalkugnsarbetare ............................................................

Bryggerier ............................................................................

Mältare och maskinister ................................................

Sockerfabriker m. m...........................................................

Arbetare vid råsockerfabriker........................................

» » sockerraffinaderier ...................................

» » melasspritfabrik ........................................

Vattenledningsverk ................................................................

Maskinister och pumpskötare .......................................

Kraftstationer och elektricitetsverk ....................................

Driftpersonal (maskinister, eldare m. fl.) ....................

Vaktpersonal .......................................................................

Portvakter ........................................................................

Andra vakter (dammvakter, hamnvakter, pråmvakter,

brovakter m. fl.)............................................................

Andra skiftarbetare ............................................................

Yissa eldare för uppvärmning av fabrikslokaler, kranförare
samt lastnings- och lossningsarbetare vid
vissa större anläggningar m. fl.................................

Tillsammans

Undantag enligt 5 § tredje stycket.

Arbetare, vilkas arbetstid är beroende av årstiden eller

väderleken............................................................................

Arbetare vid torvtillverkning .............v..........................

Flottningsarbetare (vid skiljeställen) 1 2 ........................

Arbetare vid vattenbyggnadsarbeten ............................

» » grundläggningsarbeten ............................

» » renhållningsverk .......................................

» » reservkraftstationer2................................

Pumpvaktare vid gruvor 3 ...........................................

Arbetare vid tegelbruk...............i...................................

Ungefärligt antal berörda arbetare	Antal medgi- vanden
375	44
215	25
50	10
6	2
34	5
70	2
60	14
30	8
30	6
10	3
10	3
5,300	5
5,200	2
94	2
6	1
35	6
35	6
1,175	205
1,175	205
315	63
240	49
75	14
255	19

255	19
15,500	776

8,850	211
6,900	138
400	14
250	5
20	2
725	6
35	5
35	15
80	5

1 Jfr ovan under 1 § c) och gl

3 » » » 1 § c).

3 » » > 5 § först stycket.

104

Yrkesgrupper och arbetarkategorier

Arbetare vid konservfabriker m. m.1 ........................

» hos ishandelsfirmor ........................................

Diverse andra arbetare...................................................

Körkarlar och chaufförer m. m.........................................

Verkkuskar (körkarlar och motorförare) vid industriella
anläggningar * 1 2........................................................

Utkörare (vid bryggerier, bagerier, slakterier, hos

kol- och vedhandelsfirmor m. m.)3 4............................

Kuskar, chaufförer, paketbud och springpojkar i varuhusrörelse,
handelsdrängar m. m.............................

Chaufförer i tjänst hos stad............................................

Kuskar vid hyrkuskverk, kuskar och chaufförer vid

åkerier samt arbetare hos expressbyråer ................

Andra transportarbetare ....................................................

Lastnings- och lossningsarbetare hos industriella företag
...............................................................................

Trafikpersonal vid bruksbanor, transportarbetare i gruvor
m. fl........................................................................

Arbetare hos stuverifirmor ............................................

Hamnpersonal (kranskötare, hamnserviser m. fl.)........

Reparation sarbetare ............................................................

Reparatörer och elektriska montörer vid industriella

anläggningar ...................................................;...........

Reparatörer och elektriska montörer vid elektricitets och

vattenverk m. m................................................

Arbetare vid reparationsverkstäder (för automobiler,
båtmotorer, fiskenät m. m.), resemontörer vid mekaniska
verkstäder samt felmontörer hos elektriska

firmor ..............................................:.............................

Arbetare vid skeppsvarv (fartygsreparatörer samt arbetare
för sliptagning och dockning av fartyg) .......

Arbetare, vilkas arbetstid är beroende av vissa tekniska

processer ...........................................................................

Arbetare vid metallgjuterier m. fl.................................

Brännare vid porslins-, lerkärls- och kakelfabriker....

Maskinister vid jästfabriker............................................

Arbetare vid bryggerier (maskinister, pannknektar,

kylhusarbetare) ...........................................................

Diverse andra arbetare (asfaltläggare, limtagningsarbe tare

vid benmjölsfabrik, arbetare vid milkolning5m. fl.)

1 Jfr ovan under 1 § c).

J » » » 1 § c), g) och h).

'' » » » 1 § a) och c).

4 Medgivandena beröra bl. a. omkring 800 åkerier.

6 Jfr ovan under 1 § c) och g).

Ungefärligt antal berörda arbetare	Antal medgi- vanden
330	16
45	2
30	3
5,900	364
790	207
900	127
85	12
25	5
4,100	4 13
6,350	247
1,680	154
490	35
4,070	49
no	9
7,100	474
5,625	416
315	26

260	26
900	6
200	30
45	7
70	8
20	1
10	8
55	6

105

Yrkesgrupper och arbetarkategorier

Arbetare hos tidningsföretag...............................................

Typografiska arbetare och arbetare vid klichéanstalter
Andra arbetare, vilkas arbetstid år av växlande längd...
Teknisk personal vid teatrar (scenarbetare, elektriker,

sömmerskor, skräddare m. fl.)....................................

Personal i restaurangvagnar och vid järnvägsrestauranger
............................................................................

Extra personal vid spårvägar........................................

Arbetare på kyrkogårdar1 2 3 (dödgrävare m. fl.) ............

Reserver för skiftarbetare vid kontinuerligt drivna

fabriker ........................................................................

Arbetare vid tullkvarnar ................................................

Diverse andra arbetare....................................................

Tillsammans

Summa

Ungefärligt antal berörda arbetare	Antal medgi- vanden
2,100	2
2,100	1 2
1,000	60
200	5
200	2
50	1
60	3
390	17
35	14
65	18
31,500	1,388
51,000	3,109

Första stycket.

De undantag, som medgivits beträffande arbete, som fortgår allenast under
kortare tid, hava i regel inneburit rätt för sökanden att bedriva arbetet i fråga
utan iakttagande av i lagen angivna begränsningar eller under den utsträckta arbetstid,
som i ansökningen angivits såsom erforderlig.

Bland de av arbetsrådet avslagna ansökningar om undantag enligt förevarande
punkt märkas åtskilliga framställningar beträffande säsongarbeten, exempelvis arbete
vid mindre vattensågar, arbete å bränntorvmossar, arbete hos expressbyråer under
flyttningssäsongerna m. m.

I fråga om arbete, som medför synnerligen ringa ansträngning, har arbetsrådet
i regel medgivit rätt att utsträcka arbetstiden till 60 timmar i veckan med högst
10 timmar om dygnet eller — i fråga om portvakter och vissa andra dagvakter
— högst 11 timmar om dygnet. Stundom har emellertid en mindre utsträckning
av arbetstiden, exempelvis till 57 eller 52 timmar i veckan, begärts och erhållits.
Beträffande i tablån angivna arbetare hos nattvaktsfirmor, vilkas tjänstgöring befunnits
vara av synnerligen lindrig natur, har arbetsrådet medgivit rätt att bedriva
arbetet utan annan inskränkning i arbetstiden, än att sammanlagda arbetstiden icke
må överstiga 60 timmar i veckan eller, i andra fall, icke under någon period
av tre respektive fyra veckor må bliva längre, än att den motsvarar 60 timmar i
veckan.

I inkomna ansökningar om undantag enligt förevarande punkt hava i många
fall framställts yrkanden om längre arbetstid än arbetsrådet funnit sig kunna medgiva.
Sålunda har exempelvis begärts tillstånd att använda portvakter vid kontinu -

1 Medgivandena beröra omkring 120 tidningar.

a Jfr ovan under 1 § h.

3 684. Arbetstidslagens revision.

106

erligt drivna anläggningar till arbete med två skift under 12 timmar om dygnet.
Arbetsrådet bar emellertid jämväl i förevarande fall allenast medgivit tillstånd att
utsträcka arbetstiden till 60 timmar i veckan med högst 10 timmar om dygnet,
dock under reservation av arbetsgivarrepresentanterna inom rådet, vilka ansett’
att arbetsrådet bort medgiva tillstånd att använda portvakterna i fråga till vakttjänstgöring
med två skift under 72 timmar i veckan med högst 12 timmar om
dygnet.

Beträffande i tablån angivna »tillfälliga vakter» — under vilken rubrik inrymts
såväl arbetare, vilka allenast tillfälligtvis användas till vakttjänstgöring, som ock
vissa arbetare, vilkas ordinarie sysselsättning omfattar dels vakttjänstgöring, dels
annat tyngre arbete, har arbetsrådet icke medgivit någon allmän utsträckning av
arbetstiden för dygn eller vecka utan allenast — i överensstämmelse med den eljest
medgivna utsträckningen av arbetstiden för ren vakttjänstgöring i proportionen 48
till 60 — medgivit vederbörande arbetsgivare rätt att vid tillfällen, då ifrågavarande
arbetare användas till vakttjänstgöring, »utbyta fyra vanliga arbetstimmar mot
fem vakttimmar» (s. k. evalvering).

För i tablån angivna arbetare vid stearinfabriker har arbetsrådet medgivit
en arbetstid av 54 timmar i veckan med högst 9 timmar om dygnet.

De ansökningar om undantag enligt förevarande punkt, vilka av arbetsrådet
av slag''ds, hava i många fall avsett s. k. vakter, vilkas tjänstgöring vid verkställd
utredning visat sig bestå i utförande av mer eller mindre tungt kroppsarbete,
exempelvis pråmvakter, vilka haft att verkställa länspumpning av virkespråmar,
portvakter med åliggande att förutom vanliga portvaktsgöromål sköta centraluppvärmning
och renhållning, nattvakter, vilka haft att verkställa påeldning av ångpannor,
förrådsvakter o. s. v. I åtskilliga hithörande fall synas ansökningarna
närmast hava föranletts av behovet av utsträckt arbetstid för vissa förberedelseeller
avslutningsarbeten. Detta torde särskilt gälla i fråga om de talrika ansökningarna
om längre arbetstid beträffande eldare, städare och smörjare, kuskar och
chaufförer, ångkranförare vid skeppsvarv och hamnar m. fl. Arbetsrådet har i
hithörande fall under hänvisning till de i 7 § av lagen meddelade bestämmelserna
angående utsträckning av arbetstiden för nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten
i regel avslagit de gjorda framställningarna eller, särskilt i fråga om
kuskar och vissa chaufförer, medgivit undantag enligt 5 § tredje stycket av lagen.

Ansökningar om tillstånd att använda smältare vid småglasbruk till arbete
under 60 timmar i veckan med 10 timmar om dygnet hava av arbetsrådet avslagits.

Beträffande reparatörer samt lastnings- och lossningsarbetare har arbetsrådet
likaledes avslagit ansökningar om undantag enligt förevarande punkt, varvid emellertid
medgivande enligt 5 § tredje stycket av lagen i regel lämnats.

Arbetsradets medgivanden i fråga om arbete, nom tillgodoser ändamål av synnerligen
stort allmänt intresse, hava i regel inneburit rätt för sökanden att under
vissa angivna veckor eller månader bedriva arbetet under den utsträckta arbetstid,
som i ansökningarna begärts, eller ock angivits avse befrielse från iakttagandet av
i lagen angivna begränsningar. I fråga om arbete vid mejerier har arbetsrådet
medgivit vederbörande arbetsgivare rätt att, utan överskridande av den begränsning
av arbetstiden för dygn, som angives i 4 § första stycket av lagen, utsträcka
arbetstiden för vecka till 54 timmar, varigenom möjlighet beretts för arbetets
bedrivande jämväl under söndagarna.

107

De under förevarande punkt i tablån upptagna rubriken »andra arbetare»
avser bl. a. arbetare, sysselsatta med uppförande av bostadsbyggnader, tillverkning av
radiostationer för installation å svenska handelsfartyg, tillverkning av transformatorer
för Stockholms elektricitetsverk, om justering av gaskök och andra värmeapparater
hos ett gasverks samtliga abonnenter m. m.

De »arbetare vid vissa boktryckerier och bokbinderier», för vilka undantag
medgivits, äro arbetare, sysselsatta med tryckning och distribution av skatteblanketter
samt sättning, tryckning, häftning och bindning av tryck åt riksdagen och i enstaka
fall åt landsting.

I åtskilliga fall har arbetsrådet emellertid avslagit ansökningar om undantag
för arbete med utförande av tryck åt stat eller kommun. Samma ståndpunkt har
arbetsrådet intagit beträffande inkomna ansökningar från åtskilliga tidningsföretag.

Ej heller har arbetsrådet ansett sig kunna jämlikt förevarande punkt medgiva
undantag beträffande ekonomi- och maskinpersonal vid vissa fattigvårds- och
sj ukvårdsinrättningar.

Bland avslagna ansökningar om undantag beträffande arbeten, som av sökanden
ansetts tillgodose ändamål av synnerligen stort allmänt intresse, märkas vidare
framställningar om utsträckt arbetstid för arbetare vid badinrättningar, arbetare
vid reparationsverkstäder och hos expressbyråer, vaktpersonal vid idrottspark m. fl.
I åtskilliga hithörande fall har arbetsrådet emellertid medgivit undantag enligt 5 §
tredje stycket av lagen.

Andra stycket.

I enlighet med sakens natur hava arbetsrådets medgivanden av »erforderligt
undantag» enligt förevarande punkt i det övervägande flertalet fall inneburit medgivande
till en arbetstid av 56 timmar i veckan i genomsnitt för tre veckor, varigenom
möjlighet beretts att utan användande av reservpersonal bedriva arbete
kontinuerligt jämväl under söndagsdygnet sålunda med 21 åttatimmårsskift i
veckan.

Vid medgivande av utsträckning av arbetstiden för skiftarbete från 48 till
56 timmar i veckan har arbetsrådet i regel icke ansett sig kunna bibehålla den i
4 § andra stycket av lagen medgivna friheten beträffande den dagliga arbetstidens
längd utan föreskrivit, att arbetstiden för dygn icke må överskrida 10 timmar
(eller i enstaka fall 12 timmar) eller ock att den i 4 § första stycket av lagen
stadgade begränsning av arbetstiden för dygn icke må överskridas i vidare män,
än att arbetstiden under de dygn, då skiftväxling äger rum, må utsträckas till 12
eller 14 timmar (någon gång intill 16 timmar.)

I ett och annat fall, exempelvis beträffande smältare vid martinverk, vilkas
dagliga arbetstid måste avpassas efter chargernas gång, har arbetsrådet emellertid
medgivit tillstånd att bedriva arbetet utan någon begränsning av arbetstiden för
dygn, allenast den genomsnittliga arbetstiden — i förevarande fall beräknad för en
tidrymd av högst fyra vecker — icke blir längre, än att den motsvarar 56 timmar
i veckan.

Likaledes har arbetsrådet — såsom ovan under 4 § andra stycket omnämnts
— i vissa fall »med stöd av grunderna för 5 § andra stycket» medgivit
tillstånd att för arbete, som bedrives med flera än tre skiftlag eller med skiftlag

108

av växlaDde storlek, tillämpa en arbetstid av 48 timmar i veckan — eller i vissa
andra fall intill 56 timmar i veckan — beräknad i genomsnitt för fyra, fem eller
åtta veckor.

Giltighetstiden för de undantag, som medgivits med stöd av förevarande
punkt, har i de flesta fall begränsats till den 1 januari 1922. Undantag med obegränsad
giltighetstid hava dock stundom lämnats, särskilt beträffande arbeten, som
bedrivas med allenast en arbetare på varje skift, i vilket fall en ökning av arbetarantalet
skulle bliva relativt betungande, exempelvis beträffande portvakter, brandvakter,
arbetare vid mindre kraftstationer, pumpstationer och kolugnar samt gaseldare
i glashyttor med allenast en ugn.

Bland avslagna ansökningar om undantag enligt förevarande punkt, vilka
beröra i runt tal 2,000 arbetare, märkas framställningar om utsträckt arbetstid för
malmkrossare, malmslagare och järnvägare vid masugnar, arbetare vid sintringsverk
med undantag för ett enstaka fall — samt arbetare vid degelstålugnar och vid
glödgningsugnar med mindre än 12 timmars glödgningstid ävensom beträffande
elektriker och reparatörer vid järnverk.

Ansökningar beträffande ugnspersonal vid cementfabriker hava likaledes avslagits
av arbetsrådet.

Liknande beslut har meddelats beträffande arbetare vid små elektriska
smältugnar, vilka i regel ej drivas kontinuerligt, beträffande gaseldare i glashyttor
med flera ugnar samt i enstaka fall beträffande vissa arbetare vid kemiska
och elektrokemiska fabriker. I ett fall har arbetsrådet även avslagit en ansökning
om undantag beträffande arbetare vid reningsverk och ångpannor vid kolugn.

Slutligen har arbetsrådet avslagit samtliga ansökningar om utsträckt arbetstid
enligt förevarande punkt beträffande skiftarbetare i kontinuerligt drivna
avdelningar vid cellulosafabriker, vilka ansökningar avsett ett sextiotal sulfit-,
sulfat- och sulfitspritfabriker med sammanlagt omkring 1,400 skiftarbetare. Endast
beträffande pumpmaskinister och kalkugnsarbetare vid dylika fabriker har — såsom
av tablån framgår — undantag medgivits, i likhet med vad som skett beträffande
motsvarande arbetarkategorier vid fristående pumpstationer och kalkugnar.

I åtskilliga av här angivna fall har arbetsrådet emellertid med stöd av promulgationsbestämmelserna
till lagen medgivit längre eller ko''rtare tids anstånd med
lagens tillämpning.

I fråga om tillämpningen av 5 § andra stycket av lagen hava i de allra flesta
fall olika meningar gjort sig gällande inom arbetsrådet, i det att arbetsgivarrepresentanterna
yrkat bifall till framställningar om undantag enligt förevarande punkt
medan arbetarrepresentanterna yrkat avslag.

Sålunda hava arbetarrepresentanterna — under anförande, att enär en ringa
ökning av arbetspersonalen vid respektive anläggningar skulle möjliggöra arbetstidens
inskränkning till 48 timmar i veckan, något undantag icke vore påkallat —
anmält sin reservation mot samtliga medgivanden till utsträckt arbetstid beträffande
arbetare vid masugnar och bessemerverk, glödgningsugnar, brikettverk och kolugnar
ävensom vid milkolning. Liknande reservation har jämväl av arbetarrepresentanterna
avgivits beträffande arbetsrådets medgivanden till utsträckt arbetstid för arbetare vid
sådana kraftstationer, vid vilka arbetet bedrives med mer än en arbetare på varje
skift. Emot arbetsrådets beslut i fråga om arbete vid martinverk hava arbetarrepresentanterna
likaledes anmält sin reservation, under anförande, att arbetet vid

109

m artinverken icke oundgängligen måste fortgå jämväl under sön- och helgdagar.
Slutligen hava arbetarrepresentanterna även reserverat sig emot åtskilliga av arbetsrådets
medgivanden beträffande arbetare vid elektrokemiska och elektrotermiska
fabriker — bl. a. beträffande arbetare vid elektriska smältugnar — beträffande vissa
av de under rubriken »andra kemiska fabriker» redovisade arbetargrupperna samt
beträffande i tablån angivna brännare vid emaljugnar i porslinsfabrik.

andra sidan hava arbetsgivarrepresentanterna anmält sin reservation mot
arbetsrådets beslut att avslå framställningar om utsträckt arbetstid beträffande arbetare
vid degelstålugnar samt beträffande ugnspersonal vid cementfabriker, gaseldare
i glashyttor med flera ugnar och arbetare vid cellulosafabriker ävensom i
vissa fall emot arbetsrådets avslag å ansökningar beträffande arbetare vid små
elektriska smältugnar och vid vissa av de under rubriken »andra kemiska fabriker»
avsedda fabrikerna.

Tredje stycket.

Såsom av tablån framgår, har stadgandet i förevarande punkt kommit i
tillämpning beträffande ett stort antal olika kategorier av arbetare, för vilka en lagstadgad
reglering av arbetstiden måhända svårligen kunnat genomföras i annan form.
Anmärkas må, att arbetsrådets beslut i fråga om tillämpningen av detta lagrum i
samtliga fall varit enhälliga.

Det medgivande, som lämnats i det övervägande flertalet hithörande fall,
har inneburit rätt att tillämpa annan arbetstid än i 4 § av lagen stadgas, såvitt
därigenom icke sammanlagda arbetstiden för en tidrymd av högst fyra veckor blir
längre, än att den motsvarar 48 timmar i veckan. Endast i några få fall har arbetsrådet
— oftast i överensstämmelse med sökandens yrkande — föreskrivit viss begränsning
av arbetstiden för dygn, merendels till 10 timmar. Någon gång har
även perioden för beräkning av den genomsnittliga arbetstiden begränsats till kortare
tid än fyra veckor, exempelvis till tre veckor eller allenast en vecka.

I enstaka fall har undantag medgivits endast för vissa angivna månader.
De undantag, som lämnats beträffande arbetare vid renhållningsverk, hava sålunda
i allmänhet allenast avsett månaderna december—mars eller november—april.

Någon begränsning av giltighetstiden för de undantag, som medgivits med
stöd av förevarande punkt, har i allmänhet icke föreskrivits. Endast i fråga om
skeppsvarven har det medgivna undantaget — med hänsyn till det stora antalet
arbetare vid ifrågavarande arbetsplatser och den därav följande möjligheten att
efter en kortare övergångstid ordna arbetet inom de gränser, som angivas i 4 §
— begränsats att gälla intill den 1 januari 1922.

I många av de fall, i vilka arbetsrådet medgivit undantag enligt förevarande
punkt, har ansökningen — såsom redan i det föregående omnämnts —
avsett erhållande av ett längre gående undantag från lagens bestämmelser, exempelvis
tillstånd att utsträcka arbetstiden till 60 timmar i veckan, varvid yrkandet
ofta motiverats med någon av de grunder, som angivas i 5 § första stycket av
lagen.

I särskilda fall har arbetsrådet i fråga om vissa arbetargrupper, för vilka
ett medgivande eljest genomgående lämnats, icke funnit ett undantag vara moti -

verat. Arbetsrådet har sålunda avslagit ansökningar om undantag enligt förevarande
punkt beträffande stuveriarbete i de största hamnstäderna (Stockholm, Göteborg,
Hälsingborg, Malmö och Norrköping). Ej heller har något undantag medgivits
i fråga om sådana droskchaufförer i städerna, vilka fullgöra sitt arbete i pass av
bestämd längd.

Nämnas må vidare, att arbetsrådet icke ansett sig böra medgiva undantag
enligt förevarande lagrum för utjämnande av de uppehåll i arbetstiden, som kunna
uppkomma genom tillfälliga driftsavbrott. Ej heller har arbetsrådet funnit sig äga
befogenhet att med stöd av förevarande punkt bifalla de redan under 4 § omnämnda
ansökningarna om tillstånd att under veckans fem första söckendagar utsträcka
arbetstiden utöver 8 Va timmar, vilka uteslutande motiverats med önskvärdheten att
kunna bereda arbetarna ledighet under lördagarna.

1 inkomna ansökningar har stundom begärts tillstånd att under vissa angivna
månader utsträcka arbetstiden utöver i lagen angivna gränser under förutsättning
av motsvarande minskning under andra månader. Sålunda har beträff*nde vissa
arbetare vid stenhuggerier, vilka måste utföra sitt arbete vid dagsljus och till följd
därav under vintern måste inskränka sin arbetstid till 7 timmar om dagen, framställts
yrkande om rätt att under fyra eller sex månader under den ljusare årstiden
tillämpa en daglig arbetstid av 9 timmar, under villkor att arbetstiden under lika
många månader under den mörkare årstiden begränsas till 7 timmar. Likaledes har
beträffande maskinister vid ett elektricitetsverk framställts begäran om tillstånd att
under vintermånaderna tillämpa en arbetstid av 55 timmar i veckan under villkor
av motsvarande minskning i arbetstiden under sommarmånaderna. I dessa ansökningar
avses uppenbarligen att få tillämpa en arbetstid av 48 timmar i veckan,
beräknad i genomsnitt för ett helt kalenderår. Då emellertid stadgandet i förevarande
punkt av lagen icke medgiver genomsnittsberäkning för längre tidrymd
än fyra veckor, har arbetsrådet i hithörande fall förklarat sig »icke kunna mot
bestämmelserna i lagen bifalla den gjorda framställningen.»

Anmärkning till 5 §.

I åtskilliga fall hava ansökningar om utsträckt arbetstid inkommit till arbetsrådet,
i vilka till stöd för det framställda yrkandet icke kunnat anföras något av
de skäl, som enligt 5 § av lagen kunna motivera ett undantag, och vilka följaktligen
måst avslås av arbetsrådet. Dylika ansökningar synas i viss mån kunna tjäna
till belysande av lagens verkningar, så tillvida som de i många fall torde innebära,
att lagens tillämpning för sökanden medfört eller förmodats komma att medföra
svårigheter av ett eller annat slag. Av naturliga skäl hava emellertid framställningar
av denna art huvudsakligen inkommit allenast i början av arbetsrådets verksamhet,
innan lagens innebörd och rådets befogenheter blivit kända för allmänheten.
Då ansökningarna i fråga sålunda näppeligen torde lämna något material
av mer avgörande betydelse för bedömande av lagens verkningar, synes en närmare
redogörelse för desamma icke vara påkallad.

Utöver vad som under 1 § anförts i fråga om lagens tillämpning vid vissa
mindre företag fjfr ovan sid. 4) må här allenast nämnas, att ansökningar av nyss
berörda innebörd till relativt stort antal avse vissa säsongarbeten eller andra arbeten,
vilka tidvis måste forceras och för vilka de i 7 § angivna möjligheterna till ut -

sträckning av arbetstiden icke ansetts vara tillfyllest, exempelvis vid mindre
vattensågar, skrädderier, tryckerier och grafiska anstalter, sommarrestauranger vid
bad- och kurorter m. m.

I detta sammanhang må även omnämnas ett antal ansökningar från arbetarhåll
— särskilt från äldre arbetare inom hantverket eller småindustrien — i vilka
sökandena uppgivit, att de icke se sig i stånd att utan utsträckning av arbetstiden
genom eget arbete erhålla tillräckliga inkomster för sitt uppehälle. Arbetsrådet har
jämväl i dylika fall måst förklara, »att de av sökanden åberopade omständigheterna
icke lagligen kunna föranleda, att vederbörande arbetsgivare medgives rätt att använda
sökanden till arbete under annan arbetstid än i 4 § av lagen stadgas».

7 §•

I vissa fall hava ansökningar inkommit till arbetsrådet, i vilka anhållits om
tillstånd att använda den utsträckta arbetstid av högst 25 timmar under loppet av
en kalendermånad och 150 timmar under loppet av ett kalenderår, som omförmäles
i 7 § första stycket av lagen. Arbetsrådet har i dylika fall meddelat sökanden,
att den i förevarande lagrum angivna arbetstiden får, under de närmare villkor,
som angivas i lagen, av arbetsgivare uttagas utan tillstånd av myndighet.

På därom gjord förfrågan har arbetsrådet meddelat, att lagen icke innehåller
någon föreskrift beträffande fördelningen per dag eller vecka av den i 7 § angivna
utsträckta arbetstiden.

Vid meddelande av anstånd med lagens tillämpning enligt andra stycket av
promulgationsbestämmelserna till lagen har arbetsrådet i vissa fall föreskrivit, att
under anståndstiden viss begränsning av arbetstiden skall iakttagas, exempelvis att
arbetstiden icke får överstiga 60 timmar i veckan och 10 timmar om dygnet. Då
i dylika fall den av arbetsrådet bestämda arbetstiden icke »bestämts med stöd av
5 §» samt det därför kan ifrågasättas, huruvida arbetsgivaren kan vara berättigad
att i vissa fall därutöver uttaga den i 7 § omförmälda utsträckta arbetstiden, har
arbetsrådet vid meddelande av dylika beslut i allmänhet uttryckligen förklarat det
vara arbetsgivaren obetaget att utöver den i beslutet angivna arbetstiden utnyttja
den utsträckta arbetstid, som omförmäles i 7 § första stycket av lagen.

Med anledning av inkomna förfrågningar har arbetsrådet meddelat, att utlåtande
i frågan, huruvida något sådant »särskilt förhållande» föreligger, som avses
i förevarande punkt, endast efter noggrann utredning i det enskilda fallet kan lämnas
av arbetsrådet.

Såsom ett dylikt »särskilt förhållande» har arbetsrådet ansett den periodiska
ökning i arbetet, som under säsongerna gör sig gällande inom vissa yrkesgrenar,
exempelvis inom konfektionsskrädderiet, vid tryckerier och bokbinderier, vid vattensågar,
vid vissa reparationsverkstäder in. m.

Såsom »med hänsyn till särskilt förhållande påkallat» har jämväl ansetts
arbetares användande till de »nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten»,
som omnämnas i denna punkt och för vilka en ytterligare utsträckning av arbetstiden
med högst 10 timmar under loppet av en kalendermånad är medgiven.

Till dylika arbeten — för vilka arbetsgivare sålunda förklarats berättigad
att uttaga en utsträckt arbetstid av sammanlagt 270 timmar under loppet av ett
kalenderår — har hänförts arbete med uppeldning och avställning av ångpannor

112

städning och sopning av arbetslokaler samt smörjning av maskinerier ävensom körkarlars
arbete med fodring, rykt och skötsel av hästar samt smörjning av vagnar,
chaufförers arbete med smörjning och justering av motorer å automobiler o. s. v!

Till i denna punkt avsedda förberedelse- eller avslutningsarbeten har däremot
icke räknats körning till eller från arbetsplatsen, ej heller arbete vid bryggeri med
ifyllande av malt och vatten i mäskkaret vid arbetets början eller arbete med köttbesiktning
vid slakteri.

Givetvis har arbetsrådet icke heller kunnat biträda en av arbetsgivaren i
visst fall uttalad förmodan, att arbetet med provkörning av tillverkade lokomotiv
skulle vara hänförligt till i denna punkt avsedda avslutningsarbeten.

Med anledning av framställd förfrågan, huruvida viss arbetsgivare vore berättigad
att använda flertalet arbetare vid ett honom tillhörigt glasbruk till arbete
med iordningställande av verktyg och formar under sådan utsträckt arbetstid, som omförmäles
i 7 §, har arbetsrådet meddelat, att arbetsgivaren vore berättigad att för
sådant ändamål använda en utsträckt arbetstid av högst 25 timmar under loppet
av en kalendermånad och 150 timmar under loppet av ett kalenderår men däremot
icke att för ifrågavarande förarbeten utnyttja den i samma paragraf omförmälda
utsträckta arbetstid av högst 10 timmar under loppet av en kalendermånad, enär
det i förevarande fall icke vore fråga om »enstaka arbetare» utan om ett avsevärt
antal av samtliga de hos arbetsgivaren anställda arbetarna.

15 §.

Stadgandet i förevarande paragraf har hittills icke i något fäll kommit i
tillämpning, i det att samtliga hithörande ansökningar avstyrkts av arbetsrådet och
sedermera — med undantag för en framställning, vilken ännu icke blivit föremål
för slutlig prövning — av Kungl. Maj:t förklarats icke föranleda någon åtgärd.

Ansökningarna om undantag enligt denna paragraf — vilka i flera fall avse
ett större antal företag och ingivits av vederbörande arbetsgivarorganisationer —
beröra ett flertal skilda verksamhetsområden samt förete även i fråga om motivering
och yrkanden åtskilliga olikheter. Sålunda har Svenska tidningsutgivareföreningens
styrelse, under anförande, att en tillämpning av lagens bestämmelser om begränsning
av övertidsarbetet skulle förhindra tidningarna att fullfölja sin uppgift i den omfattning,
som nutida samhällsförhållanden kräva, och därigenom äventyra tidningsföretagens
fortsatta bedrivande, hos Kungl. Maj:t hemställt, att omkring 120 tidningstryckerier,
tillhöriga medlemmar av nämnda förening, måtte undantagas från
lagens tillämpning. I två av Pappersmasseförbundet ingivna framställningar har
hemställts dels om rätt för ett trettiotal medlemmar av förbundet att i pappsalar,
silerier och massabingar vid sulfit- och sulfatfabriker ävensom i spritfabriker, anslutna
till sulfitfabriker, bedriva arbetet med 19 åttatimmarsskift i veckan eller
under en genomsnittlig arbetstid av 50 2/3 timmar per arbetare och vecka, dels ock
om rätt för tretton medlemmar av förbundet att vid sina träsliperier tillämpa samma
arbetstid. Båda dessa ansökningar hava motiverats därmed, att utvidgningar av
ifrågavarande anläggningar skulle vara förenade med stora kostnader och i vissa
fall av utrymmesskäl överhuvud taget icke kunde äga rum, att någon möjlighet
att uppbringa kompetent ersättningsmanskap för fullgörande av det nittonde skiftet
icke vore för handen samt att en tillämpning av lagen följaktligen skulle medföra
en avsevärd minskning av vederbörande fabrikers produktion. Beträffande trä -

113

sliperierna hav jämväl uppgivits, att ett rätt stort antal av dessa och särskilt de
mindre företagen genom ett avslag å framställningen skulle ställas inför eventualiteten
att nedlägga sin verksamhet. I en av Norrlands restauratörförening gjord
ansökning om undantag från lagens tillämpning för ett tjugutal hotell- och restaurangrörelser
har föreningen framhållit, att en tillämpning av lagen, särskilt med
hänsyn till rådande brist på kompetent arbetskraft ävensom på bostäder, skulle
medföra sådana svårigheter för hotellrörelsen i Norrland, att dess fortsatta hedrivande
därigenom skulle äventyras. Liknande svårigheter hava även åberopats i ansökningar
från ett antal hotellägare i Mölle och Arild.

Bland övriga ansökningar om undantag enligt förevarande paragraf märkes
en framställning från ett fönsterglasbruk, som, under erinran om den svåra utländska
konkurrensen, bostadsbristen samt svårigheten att anskaffa erforderligt antal fackkunniga
arbetare, hemställt att tillsvidare erhålla dispens från lagens tillämpning,
ävensom framställningar från innehavare av vissa mindre företag, bl. a. en kvarnägare,
en bageriidkare, en skräddare och en byggmästare, vilka merendels motiverat
sina ansökningar därmed, att de genom en tillämpning av lagen skulle riskera att
i konkurrensen med av lagen oberörda företag förlora sin kundkrets och därmed
sin existensmöjlighet.

Slutligen må nämnas eu ansökning av Häfta, bruks aktiebolag om undantag
från lagens bestämmelser beträffande arbetet vid brukets smältsmedja och valsverk,
vilken ansökning väsentligen motiverats med de till följd av brukets belägenhet
synnerligen besvärliga kommunikationsförhållandena samt de säregna och i viss
män ålderdomliga förhållanden i övrigt, under vilka arbetet därstädes bedrives.

I avgivna utlåtanden över förevarande ansökning^ har arbetsrådet närmare
utvecklat de synpunkter, som enligt rådets uppfattning böra beaktas vid tillämpningen
av denna paragraf. Arbetsrådet bär sålunda i ett flertal fall framhållit, att
enligt lagens ordalydelse förutsättningen för beviljande av undantag enligt förevarande
paragraf är icke blott att lagens tillämpning vållar vederbörande företag
svårigheter utan även att dessa svårigheter äro av sådan beskaffenhet, att företagets
fortsatta bedrivande äventyras, något som, enligt vad arbetsrådet ansett sig kunna
konstatera, icke i något fall ådagalagts genom den i respektive ärenden åvägabragta
utredningen. Arbetsrådet har vidare i många fall erinrat därom, att under föraibetena
till lagen från de lagstiftande makternas sida med skärpa betonats, att bestämmelserna
i förevarande paragraf skola tillämpas med alldeles särskild återhållsamhet.
Vid avstyrkandet av nyssnämnda ansökning av Häfta bruks aktiebolag
bär arbetsrådet jämväl erinrat om ett uttalande av arbetstidskommittén i motiveringen
till dess förslag till lag om arbetstidens begränsning, att paragrafen i fråga icke
bör komma till användning i sådana fall, då svårigheten att under tillämpning av
lagen hålla en tillverkning uppe i väsentlig män är att tillskriva vederbörande
företags egen inneboende svaghet, exempelvis på grund av olämplig anläggning.

I ett par fall hava vid arbetsrådets behandling av ansökningar om undantag
enligt förevarande paragraf olika meningar gjort sig gällande inom rådet. Sålunda
hava arbetsgivarrepresentanterna inom rådet ansett, att den i det föregående omnämnda,
av arbetsrådet avstyrkta framställningen av Svenska tidningsutgivareföreningens
styrelse bort av arbetsrådet tillstyrkas åtminstone beträffande de dagliga
morgontidningarna, och till stöd för denna uppfattning anfört, att de under förarbetena
till lagen vidtagna ändringarna i formuleringen av lagens 15 § måste hava

3ös4 Arbetstidslagens revision. ^

114 ''

skett i syfte att bereda möjlighet att tillämpa paragrafen icke allenast i sådana
säkerligen ytterst sällsynta fall, då det skulle bliva absolut omöjligt att fortsätta
ett företags drift, utan även i sådana fall, då driften icke skulle kunna upprätthållas
på ett ändamålsenligt sätt. Likaledes hava arbetsgivarrepresentanterna inom
rådet vid behandlingen av ovannämnda ansökning av Häfla bruks aktiebolag varit
av den uppfattningen, att en tillämpning av lagen vid brukets smältsmedja och valsverk
skulle medföra sådana svårigheter, att dessa verks fortsatta bedrivande därigenom
skulle äventyras, och på denna grund ansett, att arbetsrådet bort tillstyrka
Kungl. Maj:t att bifalla sökandens framställning. I sistnämnda fall har reservation
även avgivits av en av de föredragande ledamöterna av arbetsrådet, vilken ansett,
att vad som i ärendet förekommit gåve starka skäl för det antagandet, att sökandens
framställning borde helt eller delvis bifallas, samt att ärendet icke borde företagas
till slutligt avgörande, förrän sökanden anmodats att inkomma med möjligast
tillförlitliga ekonomiska utredning.

Anmärkas må, att arbetsrådet i flera fall efter avstyrkande av en ansökning
om undantag enligt förevarande paragraf antingen — på därom gjord framställning
— medgivit sökanden annan eftergift av ett eller annat slag eller ock lämnat
sökanden anvisning om föreliggande möjligheter att allenast genom utnyttjande av
den i 7 § av lagen medgivna utsträckningen av arbetstiden tillgodose de behov,
som föranlett ansökningen. Sålunda har arbetsrådet beträffande de i Pappersmasseförbundets
ansökningar avsedda företagen i alla de fall, då sådant varit lagligen
motiverat, med stöd av promulgationsbestämmelserna till lagen medgivit anstånd
med lagens tillämpning, i allmänhet till den 1 januari 1921 och i särskilda fall
ända till den 1 oktober 1921. Likaledes har arbetsrådet beträffande arbetet i ovannämnda
avdelningar vid Häfla bruk medgivit anstånd med lagens tillämpning till
den 1 juli 1921. Fou vissa arbetare vid de i Svenska tidningsutgivareföreningens
framställning avsedda företag har arbetsrådet medgivit undantag enligt 5 § tredje
stycket av lagen, vilket ock skett beträffande arbetarna i den ovan omnämnda
kvarni öreisen.

Pro in niga tion sbestäm melserna.

Första stycket.

Beträffande tidpunkten för lagens ikraftträdande föreligga ett fyrtiotal utlåtanden
av arbetsrådet. 1 närmare en tredjedel av dessa fall har utlåtandet begärts
av arbetarorganisationer eller enskilda arbetare.

I anledning .av inkomna förfrågningar beträffande tidpunkten för lagens ikraftträdande
vid vissa fabriksanläggningar, där arbetet bedrives dels såsom dagarbete
och dels på skift, har arbetsrådet i ett flertal fall förklarat lagen träda i kraft den
1 juli 1920 beträffande arbetet i de avdelningar — eller i vissa fall vid de maskiner
— i respektive fabriker, där arbetet vid tiden för lagens utfärdande bedrevs såväl
natt som dag, men den 1 januari 1920 beträffande övrigt arbete vid samma fabriker.
Sålunda har arbetsrådet exempelvis förklarat lagen träda i kraft den 1 juli 1920
beträffande gaseldare och smältare vid ett fönsterglasbruk men den 1 januari 1920
beträffande glasblåsare, sträckare och lägeldragare vid samma bruk, den 1 juli 1920

115

beträffande ugnsskötare vid en tjärfabrik men den 1 januari 1920 beträffande övriga
arbetare vid fabriken i fråga o. s. v.

Från arbetarhåll har i flera fall gjorts gällande, att till arbete, som bedrives
såväl natt som dag, icke skulle kunna hänföras sådant arbete, som avbrytes under
sön- och helgdagar, utan allenast arbete vid helt kontinuerlig drift. A andra sidan
har från arbetsgivarhåll stundom uttalats den uppfattningen, att nyssnämnda uttryck
i lagen skulle avse allt arbete, som förutom på dagen även pågår under en längre
eller koljare del av natten, eller med andra ord allt arbete, som bedrives på skift.

1 något fall har från arbetsgivarhåll även förmodats, att förevarande uttryck i lagen
skulle kunna tillämpas exempelvis å reparatörer, vilka för avhjälpande av uppkomna
fel allt efter omständigheterna måste tjänstgöra om dagen eller om natten.
Arbetsrådet har i detta hänseende intagit den ståndpunkten, att till arbete, som
bedrives såväl natt som dag, hänförts allt arbete, som pågår dygnet runt utan
andra uppehåll än för eventuella raster, oavsett om arbetet avbrytes av ett längre
eller kortare uppehåll vid sön- och helgdagar eller ej. I enlighet härmed har arbetsrådet
förklarat lagen träda i kraft den 1 juli 1920 beträffande arbete, som vid tiden
för lagens utfärdande pågått med två iolvtimmarsskift med uppehåll från klockan
G söndag förmiddag till klockan 6.30 måndag förmiddag eller från klockan 12 lördag
middag till klockan 4 måndag förmiddag. .Å andra sidan har arbetsrådet förklarat
lagen träda i kraft den 1 januari 1920 beträffande arbete vid elektricitetsoch
vattenverk, som bedrivits på två skift med 3 å 6 timmars uppehåll under
natten, beträffande tvåskiftsarbete vid frörenseri, som bedrivits med uppehåll allenast
under tiden från klockan 4 till klockan 7 förmiddagen, beträffande portvaktstjänstgöring,
som bedrivits på skift med uppehåll från klockan 11 eftermiddagen
till klockan 6 förmiddagen, ävensom beträffande arbete i vissa avdelningar vid järnverk,
som pågått dygnet runt med ett par timmars uppehåll under natten. I ett
av här ifrågavarande- fall har från arbetsgivarhåll inom rådet anmälts reservation
mot rådets beslut,- under anförande, att enär det i ärendet ifrågakomna arbetet vid
tiden för lagens utfärdande bedrevs från klockan 6.45 förmiddagen till klockan 5
nästa morgon, det syntes oomtvistligt, att detta arbete då bedrivits såväl natt som
dag, varför arbetsrådets utlåtande enligt reservantens mening bort innehålla, att
lagen i avseende å nämnda arbete''skulle träda i kraft den 1 juli 1920. -

I vissa fall har i framställningar från arbetarhåll uttalats den meningen, att
arbete, som visserligen vid tiden för lagens utfärdande bedrivits såväl natt som
dag men under vissa delar av året plägat bedrivas som dagarbete, icke vore att
anse som sådant kontinuerligt arbete, som lagen i denna punkt förmodats avse,
samt att lagen följaktligen beträffande arbetet i fråga skulle träda i kraft den 1
januari 1920. Å andra sidan har från arbetsgivarhåll stundom antagits, att lagen
skulle träda i kraft den-1 juli 1920 beträffande.allt arbete, som till sin natur är
kontinuerligt och i större eller mindre utsträckning plägat bedrivas på sådant sätt,
även om detta icke varit fallet vid tiden för lagens utfärdande. Arbetsrådet bär
i hithörande fall i enlighet med lagens ordalydelse förklarat, att beträffande arbete,
som allenast under vissa tider, bedrivits såväl natt som dag, lagen trätt i kraft
den 1 juli 1920, i den mån arbetet vid tiden för lagens utfärdande den 17. oktober
1919 bedrivits på sådant sätt, men den 1 januari 1920, i den mån så ej varit fallet,
oavsett om arbetet tidigare eller senare under längre eller kortare tid bedrivits på
annat sätt.

116

Anmärkas ma, att arbetsrådet såsom hänförligt till arbete, som vid tiden
för lagens utfärdande bedrevs såväl natt som dag, ansett arbete i mälteri, som
pågått kontinuerligt från mältningstidens början omkring den 1 november till rnältningstidens
slut omkring den 1'' april, ävensom arbete vid glykosfabrik, som från
den 20 oktober 1919 till årets slut bedrivits med två tolvtimmarsskift. Arbetsrådet
bär följaktligen förklarat lagen träda i kraft den 1 juli 1920 beträffande
ifrågavarande arbeten.

Andra stycket.

Anstånd med lagens tillämpning har efter därom gjord ansökning medgivits
av arbetsrådet i åtskilliga fall, då en verkställd utredning ådagalagt, att en omedelbar
tillämpning av lagen skulle i väsentlig mån förminska ett företags produktionsförmåga
eller göra det omöjligt att upprätthålla dess verksamhet i förutvarande
omfattning samt att möjlighet och avsikt förelegat att genom förändring förebygga
en dylik menlig inverkan av lagens tillämpning. I det övervägande flertalet fall
har den erforderliga förändringen bestått dels i anställande av nya arbetare, dels
och °framför allt i uppförande av bostäder för dessa. I många fall har också ett
anstånd medgivits för verkställande av ombyggnader eller utvidgningar av fabrikslokaler
eller anskaffande av arbetsbesparande maskiner. De under år 1920 pågående
konflikterna inom verkstadsindustrien och byggnadsfacket torde i sin mån hava bidragit
till att öka behovet av anstånd med lagens tillämpning.

I enstaka fall — exempelvis i fråga om arbete för fullbordande av kontrakterade
vägbyggnader eller beträffande företag, som inom kort tid efter lagens ikraftträdande
varit avsedda att nedläggas — har arbetsrådet medgivit en kortare tids
anstånd, oaktat några förändringar i och för lagens tillämpning vid respektive företag
icke varit avsedda att genomföras.

Anmärkas må, att arbetsrådets samtliga beslut i ärenden rörande anstånd
med lagens tillämpning varit enhälliga.

En översikt över av arbetsrådet medgiyna anstånd lämnas i efterföljande
tablå, i vilken angivas de olika yrkesgrupper och arbetarkategorier, för vilka anstånd
beviljats, tidpunkten för anståndets upphörande — i fråga om ännu löpande
anstånd angiven med kursiv stil -— antalet arbetare av respektive kategorier, som i
runt tal beröras av anståndet, samt antalet medgivanden av varje särskilt slag,
d. v. s. antalet av de beslut, genom vilka anstånd medgivits för vederbörande
arbetarkategori. De i tredje kolumnen angivna uppgifterna å antalet av anstånd
berörda arbetare avse närmast förhållandena vid tiden för anståndets medgivande
och torde böra betraktas såsom i« hög grad approximativa, enär arbetsförhållandena
å respektive arbetsplatser i allmänhet under anståndstidens lopp torde hava alltmera
anpassats till överensstämmelse med lagen.

117

Anstånd med tillämpningen av lagen om arbetstidens begränsning,1

medgivna av arbetsrådet under tiden den 1 november 1919—28 februari 1921.

Yrkesgrupper och arbetarkategorier

Järnverk ........................................................

Krossare vid masugnar............................

Arbetare vid valsverk, smideshammare

m. in....................................................

Andra arbetare ........................................

Metallvarufabriker och mekaniska verkstäder
Cementfabriker................................................

Glasbruk ........................................................

Gaseldare (i hyttor med flera ugnar)1 2....

Blåsare och anfångare vid fönsterglasbruk
........................................................

Smältare vid småglasbruk........................

Flottning vid skiljeställen3............................

Sågverk .............:.............................................

Trämassefabriker och pappersbruk ............

Dagarbetare...............................................

Skiftarbetare i ångpannehus, kokerier
och syrahus vid cellulosafabriker.
........................''.......

» i pappsalar, silerier och

massabingar m. m. vid
cellulosafabriker ................

» vid träsliperier ................

Tryckerier och bokbinderier .......................

Tullkvarnar, bryggerier, stärkelse- och

sockerfabriker ...........................................

	Ungefärligt	Antal
Tidpunkten för anståndets	antal	xxii tai medgi- vanden
upphörande	berörda arbetare
	320	15
1 jan. 1921 ................	65	4
Senast 1 juli 1921....	175	8
Senast 15 nov. 1920	80	3
Senast 1 jan. 1921 ... I ett fall 1 okt. 1921,	360	7
i två fall 1 okt. 1922	150	3
	160	38
I regel 1 nov. 1920, senast 1 okt. 1921....	115	14
1 nov. 1920 ............	15	1
1 juli 1921................	30	23
1 jan. 1921 ..............	2,700	21
Senast 1 sept. 1920	no	6
4,900	107
I regel 1 juli 1920, senast 1 jan. 1921...	650	14
I regel 1 okt. 1920, senast 1 jan. 1921...	1,400	48
I regel 1 jan. 1921,	t _
senast 1 juli 1921 ... I regel 1 jan. 1921,	1,650	27
senast 1 okt. 1921 ...	1,200	18
Senast 1 juli 1922...	80	2

I ett fall 1 jan. 1921,
i övriga fall senast
1 okt. 1920 ............... 60 9

1 I tablån upptagas icke de tillfiilliga anstånd med lagens tillämpning, som — särskilt vid
tidpunkterna för lagens ikraftträdande, den 1 januari och den 1 juli 1920 — medgivits i avbidan
på närmare utredning. — Anmärkas bör måhända, att stundom flera medgivanden beträffande olika
kategorier av arbetare innefattas i ett beslut av arbetsrådet.

2 Jfr ovan under 5 § andra stycket.

3 Jfr ovan under 1 § c).

118

Yrkesgrupper ock arbetarkategorier

Spinnerier, väverier och söninadsfabriker

Kemi sk-tekni ska fabriker ...........:................

Byggnadsverksamhet ...................................

Fabriks- och bostadsbyggnader m. m. ...

Vägbyggnader ............................................

Expressrörelse...............................................

Hotell och restauranger ..............................

Köks- och diskpersonal in. in................

Fattigvård sanstalter...........................

Ekonomi- och verkstadspersonal

Sjukvårdsanstalter ...........................

Ekonomi- och verkstadspersonal
Andra yrkesgrupper ......................

Tidpunkten för anståndets	Ungefärligt	Antal
antal
upphörande	berörda arbetare	medgi- vanden
Senast 15 febr. 1921	70	4
Senast 1 mars 1921	240	•3
%	270	8
Senast 1 okt. 1920 ...	230	6
1 okt. 1920 ...............	40	2
1 april 1920 ...........	80	1
	270	5
I ett fall 20 aug. 1921, i övriga fall senast
1 jan. 1921 .......*....	270	5
	70	7
1 okt. 1921...............	70 _ 1	7
1 okt. 1921................
Senast 1 okt. 1921...	(50	6
Tillsammans	9,900	242

Av de i tablån angivna 9,900 arbetare torde omkring 1,100 beröras av ännu
— den 1 mars 1921 — löpande anstånd.

Såsom redan i det föregående nämnts (jfr ovan under 7 §) har arbetsrådet i
vissa fall vid medgivande av anstånd med lagens tillämpning föreskrivit, att under
anståndstiden viss begränsning av arbetstiden skall iakttagas. Sålunda har arbetsrådet
i fråga om kontinuerligt arbete — exempelvis beträffande arbete vid cementfabriker
och glasbruk samt arbete i ångpannehus, kokerier och syrahus vid cellulosafabriker
— föreskrivit, att under anståndstiden sammanlagda arbetstiden fölen
tidrymd av tre veckor icke må bliva längre, än att den motsvarar 56 timmar
i veckan, samt att arbetstiden för dygn icke må överstiga 10 timmar. Beträffande
i tablån angivna skift arbetare i pappsalar, sijerier och massabingar m. m. vid
cellulosafabriker samt skiftarbetare vid träsliperier bär arbetsrådet föreskrivit, att
arbetstiden icke må överstiga 50 2/a timmar i veckan, beräknat i genomsnitt för
tre veckor. I vissa andra fall, exempelvis beträffande smältare vid småglasbruk,
har arbetsrådet föreskrivit, att arbetstiden under anståndstiden icke må överstiga
60 timmar i veckan och 10 timmar om dygnet. Såsom redan förut omnämnts,
har arbetsrådet därjämte vid föreskrivande av dylik begränsningav arbetstiden i
regel förklarat det vara arbetsgivaren obetaget att utöver den sålunda medgivna
arbetstiden utnyttja den utsträckta arbetstid, som omförmäles i 7 § ''första stycket
av lagen. Anmärkas må, att en dylik av rådet föreskriven begränsning av arbetstiden
i de allra flesta fall stått i överensstämmelse med av sökanden framställt
yrkande. 1

1 Då flertalet aiiståndsärenden beträffande sjukvårdsanstalter ännu icke slutbehandlats,
hava några sifferuppgifter beträffande de hittills avgjorda ärendena icke ansetts höra upptagas i
tablån.

I åtskilliga fall. då arbetsrådet medgivit anstånd med lagens tillämpning, har
ansökningen avsett erhållande av en längre tids anstånd än arbetsradet funnit sig

kunna medgiva. .

Ansökningar om anstånd med lagens, tillämpning hava i ett femtiotal tall
avslagits av arbetsrådet, sedan en verkställd utredning ådagalagt, att lagen utan
synnerliga svårigheter borde kunna omedelbart genomföras eller att möjlighet och
avsikt att genom förändringar förebygga produktionsminskning eller annan därmed
jämförlig inverkan av lagens tillämpning icke varit för handen. De avslagna ansökningarna
beröra flertalet av de i tablån angivna arbetarkategorierna. Bland
hithörande ansökningar märkes i övrigt en framställning beträffande ett antal
teatrar om anstånd intill utgången av den vid lagens ikraftträdande pågående I

I liera fall har arbetsrådet avslagit framställningar, i vilka sökanden efter
tilländalupen anståndstid begärt förnyat anstånd med lagens tillämpning.

120

Bilaga 2.

Uppgifter angående socialstyrelsens handläggning under år 1920
ay ärenden rörande övertidsarbete

(6 och 7 §§ arbetstidslagen).

Anmälningar och ansökningar angående övertidsarbete jämlikt 6 6 ha under
år 1920 inkommit till ett antal av 1,559. Bland anmälningarna ha vissa avsett fall
där människors liv eller hälsa varit i fara, och har det utförda arbetet bestått
antingen i direkt räddningsarbete eller .ock arbete med iordningställande eller framskaffande
av räddningsanordningar. Ehuru lagens 6 § icke bland sina förutsättningar
för övertidsarbete upptager fara för liv eller hälsa, har styrelsen ansett sig
höra låta vid de inkomna anmälningarna bero.

Ben i 7 § första stycket medgivna rätten till övertidsarbete, under 25 respektive
150 timmar, har tydligtvis i en del fall visat sig vara för snävt tilltagen. Detta
framgår bl. a. av det störa antal ansökningar om ytterligare eftergift enligt samma
paragrafs andra stycke, vilka ansökningar ofta gått ut på större utökning av övertiden
än lagen medgiver.

Ansökningar om dylik eftergift ha avsett:

hela driften ..................................................................................... j

driften inom viss avdelning .......................................................................’ , 224 »

enstaka arbetare eller arbetargrupper....................................................... » 577 »

»Summa 1,714 fall

. ®land arbetsområden, beträffande vilka eftergifter i större omfattning sökts
och 1 aUmänhet av styrelsen beviljats, må nämnas skrädderi-, konfektions- och övrig
beklädnadsindustri, tidningstryckerier samt mejeridrift.

Svårigheterna att bedriva arbetet med den inskränkning i arbetstiden, som
lagen stadgar, har visat sig särskilt stora för skeppsvarven med hänsyn till där
förekommande docknings- och fartygsreparationsarbeten samt för vissa reparationsverkstader.
Åt dylika företag har styrelsen beviljat hela den eftergift, 7 6 andra
stycket möjliggör, 1 mer generell form än som eljest brukat komma till tillämpning
Bland arbetare eller arbetargrupper, för vilka eftergifter i större omfattning
begärts, må namnas montörer, reparationsarbetare samt lastnings-, lossnings- och
transportarbetare vid större industriföretag.

. De ai beten, beträffande vilka lagens bestämmelser om övertidsarbete torde
Slg mest otillfredsställande, äro de till »förberedelse- och avslutningsarbeten»

121

Eftergifter i fråga om dylika arbeten ha under året begärts för

eldare och maskinister................................................................... vid 315 arbetsställen

kuskar och chaufförer ................................................................ ■■■ » 219 »

arbetare sysselsatta med smörjning, renhållning eller städning » 223_»_

Summa 757 arbetsställen.

Där vederbörande arbetsgivare för driften i övrigt icke under året behövt
anlita vare sig de direkt medgivna 150 timmarna eller de 75 timmarna per år, som
socialstyrelsen kan medgiva, och sålunda för förberedelse- och avslutningsarbeten
kunnat använda en övertid av 150 + 120 + 75 = 345 timmar per år utöver den
ordinarie arbetstiden, har denna övertid visat sig tämligen tillräcklig. Men så snart
för driftarbetet den i lagen medgivna möjligheten till övertid behövt tagas i anspråk,
har allmänt klagats över svårigheter att medhinna erforderliga förberedelse- och
avslutningsarbeten under den därför medgivna tiden.

De arbeten, som särskilt visat sig i behov av utsträckning av den nu medgivna
övertiden för förberedelse- och avslutningsarbeten, äro:

• uppeldning för arbetslokalers uppvärmning,

uppeldning av ångpannor för alstrande av drivkraft,
smörjning, justering och igångsättning av kraftmaskiner,
reparation och inställning av arbetsmaskiner,

justering, smörjning och framförande av transport- och lyftanordningar samt
arbete med skötsel och utfordring av hästar och iordningställande av åkdon
och automobiler.

För arbeten av denna art synes erfordras möjlighet att utsträcka arbetstiden
med cirka 1 timme per dygn utöver den för driften i övrigt gällande.

3634.

Arbetstidslagms revision.

122

Bilaga 3.

Sammanställning av yrkesinspektörernas och yrkesinspektriseiis
yttranden beträffande arbetstidslagens revision.

På begäran av socialstyrelsen hava yrkesinspektörerna i samtliga distrikt
Jämte yrkesinspektrisen lämnat kortfattade redogörelser för den erfarenhet, de under
år 1920 vunnit om arbetstidslagens tillämpning samt i anslutning därtill framställt
de förslag till ändringar i lagen, vilka de under sin verksamhet funnit påkallade.
1 flera av de inkomna yttrandena har emellertid betonats svårigheten att redan
så kort tid efter lagens ikraftträdande fälla ett omdöme om dess verkningar, särskilt
med hänsyn till att det gångna året kännetecknats av i flera hänseenden abnorma
konjunkturförhållanden.

Flera yrkesinspektörer ha uttalat den uppfattningen, att, enligt vad som
framgått vid verkställda inspektioner, lagens tillämpning icke synes mött några
oöverstigliga eller svårare tekniska hinder samt att de olägenheter i sådant avseende,
som i vissa fall uppstått, kunnat allt mer och mer avhjälpas, särskilt vid de rent
fabriksmässigt drivna företagen. Beträffande vissa grupper av arbetare uppgives
emellertid, att lagens tillämpning — även med av arbetsrådet eller socialstyrelsen
medgivna lättnader — på grund av den strängt begränsade rätten till övertidsarbete
åstadkommit allvarliga olägenheter, särskilt beträffande reparationsarbetarp samt
lastnings- och lossningsarbetare vid större verk, exempelvis järnverk, cellulosafabriker
och sågverk.

I fråga om lagens verkningar med hänsyn till produktionen har i vissa fall
— exempelvis beträffande större sågverk — framhållits, att produktionen i trots
av den förkortade arbetstiden kunnat fullt upprätthållas tack vare dels genomförda
moderniseringar, dels även en oväntad stegring av arbetsintensiteten. .Jämväl i
åtskilliga andra fall synes man genom en av lagen påskyndad övergång till användande
av modernare tekniska hjälpmedel och arbetsmetoder samt genom ett effektivare
utnyttjande av arbetstiden ha kunnat i viss utsträckning kompensera den
minskade arbetstiden. Enligt uppgift av yrkesinspektören i sjunde distriktet har
arbete på två skift mångenstädes om ock endast för kortare tid under det gångna
åiet införts vid företag, där arbetet tidigare bedrivits som dagarbete med endast
ett arbetslag. Slutligen har i förevarande avseende erinrats om, att lagen givetvis
icke medfört nämnvärd minskning i produktionen vid de fabriker, som redan förut
tillämpat en arbetstid, som föga överstigit den i lagen medgivna.

I övervägande män uppgives emellertid lagens tillämpning ha medfört en
minskning av produktionen, framför allt uppgives detta ha föranletts av svångheten
att i erforderlig utsträckning öka arbetsstyrkan, vilket bl. a. berott på bristen
på bostädei». Svårigheter av denna art ha mest gjort sig gällande vid större
industriföretag på landsbygden och särskilt vid sådana, där arbetet före lagens

123

ikraftträdande bedrivits kontinuerligt med endast två skiftlag. I vissa fall uppgivas
dylika svårigheter ha lett därhän, att arbete, som förut bedrivits dygnet runt,
endast kunnat bedrivas med två 8-timmarsskift, vilket givetvis medfört en betydande
minskning av produktionen. Ett noggrant tillvaratagande av arbetstiden lär
också ha avsevärt försvårats genom de osäkra och vikande konjunkturer och de
konflikter på arbetsmarknaden, som kännetecknat det gångna året. I vissa fäll
skall också enligt uppgift från arbetsgivarhåll produktionen per timme och arbetare

ha sjunkit. . ,

Beträffande lagens särskilda bestämmelser har ifråga om ingressen till 1 §
av flertalet yrkesinspektörer ävensom yrkesinspektrisen framhållits, att lagens
tillämpning i särskilt hög grad givit anledning till svårigheter för en del
mindre rörelser inom hantverket och småindustrien, synnerligast flär arbetet utföres
på ackord och arbetarna haft för vana att i väsentlig mån själva bestämma över
sin tid. Stora svårigheter ha därjämte i många fall ansetts föreligga beträffande
rörelser, som bedrivas utom städernas planlagda områden men inom deras jurisdiktion.
Till avhjälpande av nu berörda svårigheter har bland annat föreslagits
sådan ändring i lagen, att arbetsrådet skulle erhålla befogenhet att i särskilda fall
beträffande de minsta företagen i städer och stadsliknande samhällen medgiva eftergift
från lagens tillämpning eller ock att lagens giltighetsområde skulle ändras därhän.
att samtliga företag med mindre än fem arbetare undantoges från dess tilllämpning.
En bestämmelse i sistnämnda riktning borde emellertid enligt vissa
yrkesinspektörers uppfattning kombineras med befogenhet för arbetsrådet att —
eventuellt i samråd med socialstyrelsen — i särskilda fäll föreskriva, att lagen
skulle äga tillämpning å företag med mindre antal arbetare.

Såsom ett ytterligare skäl för att från lagens tillämpning undantaga de
minsta företagen jämväl i städer och stadsliknande samhällen har framhållits, att
den av lagen uppställda skillnaden i förevarande hänseende mellan stad och landsbygd
visat sig svår att upprätthålla i det allmänna medvetandet — enligt uppgift
av yrkesinspektrisen skulle sålunda vid de små arbetsställena inom Stockholm,
exempelvis mindre modist- och sömnadsaffärer, vederbörande innehavare allmänt
anse sig vara fritagna från lagens tillämpning — samt att det visat sig möta stora
svårigheter att öva eu effektiv kontroll över lagens efterlevnad vid ifrågavarande
företag.

Från ett par håll har gjorts gällande, att från lagens tillämpning endast
borde undantagas företag med i regel högst två respektive tre arbetare, men att
lagen däremot borde äga tillämpning å de talrika, på landsbygden belägna arbetsställen.
t. ex. mejerier, brännerier, stärkelsefabriker och sågar, vilka sysselsätta tre
respektive fyra arbetare. Ä andra sidan har en yrkesinspektör föreslagit, att lagens
tillämpningsområde skulle ändras därhän, att endast arbetsställen med flera än sex
a åtta arbetare skulle falla under lagen samt att någon skillnad i detta hänseende
icke skulle göras mellan stad och landsbygd.

Bland särskilda arbeten, för vilka lagen ansetts medföra större svårigheter,
och vilka av vissa yrkesinspektörer ansetts böra undantagas frän dess tillämpning,
torde böra nämnas arbete vid tullkvarnar samt torvarbete ute på fälten ävensom
milkolning vid sågverk, vilket sistnämnda arbete ansetts lämpligen böra likställas
med skogskolning. Eu av yrkesinspektörerna har till undvikande av yppade svårigheter
framhållit såsom önskvärt, att för kuskar, kördrängar och chaufförer den

124

tid, som åtgår för väntnmg vid järnvägar eller fartyg, finge avräknas från den
egentliga arbetstiden, eller ock att socialstyrelsen bemyndigades att beträffande dylik
väntetid bevilja dispens i en eller annan form. Ävenså har en yrkesinspektör
ansett, att det undantag, som enligt 1 § li) gäller beträffande djurskötsel, borde
tillämpas i fråga om kuskar i varje rörelse, som faller under lagen.

Ln annan av yrkesinspektörerna liar framhållit de stora svårigheter, som äro
förenade med lagens tillämpning å ekonomipersonalen vid sjukhusen, särskilt med •
hänsyn till det ökade behovet av bostäder samt olägenheten av att upprätthålla olika
aibetstider för ekonomi- och sjukvårdspersonalen. Från yrkesinspektrisens sida ha
särskilt betonats de synnerligen stora svårigheter, som genom lagens tillämpning
uppstått för restauranger och automater, där regelbundet söndagsarbéte måste försiggå.
Med hänsyn till personalens hårda arbete och ofta orimligt långa arbetstid
har yrkesinspektrisen emellertid ansett, att det skulle vara synnerligen beklagligt,
om personalen i fråga ställdes utanför lagen, och i stället beträffande nämnda
arbetsställen föreslagit en tillämpning av i viss mån andra grunder för arbetstidsregleringen.

ktt flertal av yrkesinspektörerna jämte yrkesinspektrisen meddela, att klagomål
i många fall framställts över att bestämmelserna i lagens 4 § icke medgiva
utsträckning av arbetstiden utöver 8 ''/ä timmar under vissa av veckans dagar för
beredande av ökad respektive fullständig ledighet under lördagarna. En dylik
anordning torde förut i viss utsträckning hava tillämpats och ansetts synnerligen
fördelaktig, särskilt för arbetare, som arbeta i städerna men äro bosatta på landet
eller hava sitt föräldrahem därstädes, liksom även för alla gifta arbeterskor
Förslag ha framställts om ändring av lagen i detta hänseende. Bland annat har
en av yrkesinspektörerna föreslagit begränsning av arbetstiden till 48 timmar i
veckan utan angiven begränsning för dygn. I detta sammanhang må nämnas, att
en stor del av de mindre företagen uppgivas ha ansett sig berättigade att inom
48-timmarsveckan utsträcka den dagliga arbetstiden allt efter behov.

Beträffande 6 § har en av yrkesinspektörerna påyrkat sådan ändring, att i
densamma direkt skulle medgivas arbetsgivare rätt att använda sina arbetare för övertidsarbete
jämväl vid avbrott i ett annat företags drift, något som ansetts nödvändigt
på den grund, att inom många företag icke finnes kompetent arbetskraft
för utförande av sådana arbeten, som avses i paragrafen.

Do allra flesta av de från arbetsgivarhåll framställda anmärkningarna mot
lagen synas ha avsett den begränsning av den s. k. övertiden, som föreskrives i
lagens 7 §. I detta hänseende ha flertalet yrkesinspektörer ävensom yrkesinspektrisen
gjort gällande, att bestämmelserna i förevarande paragraf äro allt för snäva
samt att till följd härav avsevärda olägenheter uppstått för en mängd arbetsföretag,

T1 kap..vant } verkligt behov av övertidsarbete. Såsom särskilt knapp har ansetts
den för »nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten» medgivna övertiden,
framför allt beträffande arbete med uppeldning av ångpannor, ugnar och värmeledningar,
smörjning och iordningställande av transportmedel samt iordningställande
a-nmaskiner och verktyg m. in. Denna svårighet har gjort sig så mycket mera
gällande, som arbetsgivarna vanligen önskat disponera de i paragrafen medgivna 150
timmarna för tillfällig utökning av det egentliga driftarbetet, varför allenast 10 timmar
kalendermånad återstått för utförande av förberedelse- eller avslutningsarbeten.

Eu ökning av de i paragrafens första stycke angivna timantal har sålunda av många

125

yrkesinspektörer ansetts tillrådlig. Från flera håll har betonats, att övertidens
begränsning per kalendermånad visat sig medföra mycket större svårigheter än begränsningen
per år. Sålunda anför yrkesinspektrisen, att för ett stort antal säsongarbeten,
såsom bokbinderier, modist- och sömnadsaffärer, pälsmakerier m. fl., den
egentliga säsongen endast pågår under 3 å 4 månader, under vilka all övertid måste
koncentreras. Från ett håll har därför föreslagits sådan ändring av förevarande
paragraf, att av de 150 övertidstimmarna intill 12 finge uttagas per vecka.
Likaledes har beträffande paragrafens andra stycke framhållits, att det vore önskvärt,
om de medgivna 75 timmarna per år kunde ökas något, men att framför allt
begränsningen per månad borde göras betydligt mindre snäv eller helst alldeles
borttagas, så att för säsongarbete av kortare varaktighet en större utökning av
arbetstiden per månad kunde medgivas än vad nu är fallet. En av yrkesinspektörerna
har slutligen påyrkat borttagande av bestämmelsen, att arbete enligt 7 §
allenast får utföras av arbetare, som fyllt aderton år.

Bland olägenheterna av den snäva begränsningen av övertidsarbetet ha vidare
framhållits de talrika lagöverträdelser, som framkallats därav och som visat sig
desto svårare att beivra, som ofta eu utsträckning av arbetstiden legat i såväl
arbetsgivarens som arbetarnas intresse.

Ett betryggande korrektiv mot missbruk av övertidsarbete torde, enligt vad
en av yrkesinspektörerna uttalat, ligga däri, att dylikt arbete ställer sig avsevärt
dyrare för arbetsgivaren än det ordinarie arbetet. Vissa andra yrkesinspektörer
hava föreslagit införande i lagen av bestämmelser angående högre ersättning för
övertidsarbete.

Åtskilliga önskemål beträffande bestämmelserna i 8 § hava framställts —
bland annat att med införande av anteckningar rörande arbetares användande till
övertidsarbete måtte få anstå till nästföljande vecka — varjämte föreslagits vissa
ändringar av de i- 5 § tredje stycket och 7 § angivna tidsperioderna, åsyftande att
underlätta journalens förande och kontrollen över arbetstiden.

En av yrkesinspektörerna har, under erinran om inträffade fall av överträdelse
av lagens bestämmelser, föreslagit avsevärd skärpning av de i 11 och 12 §§ meddelade
straffbestämmelserna.

Slutligen må nämnas, att flera bland yrkesinspektörerna ha framhållit, att
arbetarna i ganska stor omfattning, särskilt i städerna, använda den genom lagens
tillämpning vunna fritiden till arbete hos andra arbetsgivare eller till självständigt
yrkesarbete inom respektive fack. Sålunda har yrkesinspektören i sjunde distriktet,
vilken anfört talrika exempel härpå, meddelat, att en dylik anordning vunnit åtskillig
spridning bland arbetarna vid distriktets skofabriker. Likaledes anföres, att
måleriarbetarna i de mindre städerna inom nämnda distrikt »i regel» arbeta hos två
mästare eller självständigt utföra arbete efter det ordinarie arbetets slut.

126

Bilaga 4.

Utdrag: av protokollet vid sammanträde av sociala rådets
sektion för arbetarskydd och arbetarfrågor i
allmänhet den 3 december 1920. 1

i §•

Till behandling upptogs först frågan om revision av lagen om arbetstidens
begränsning, rörande vilken fråga socialstyrelsen erhållit nådigt uppdrag att avgiva
utlåtande.

Härvid anförde till en början herr Molin, att styrelsen''vid fullgörande av
detta uppdrag hade att'' dels beakta det av riksdagen uttalade önskemålet om vidtagande
av sådana ändringar av lagen, som, utan att rubba lagens grunder, kunde
vara ägnade att bättre anpassa densamma efter det praktiska livets krav, dels ock
taga hänsyn till innehållet av det vid den internationella arbetskonferensen i
Washington antagna konventionsförslaget i ämnet. Därefter lämnade herr Molin en
redogörelse för skiljaktigheterna mellan den svenska lagen och konventionen.

Under den därpå följande överläggningen uttalade sig fru Broomé för anslutning
till konventionen i största möjliga utsträckning.

Herr Pettersson ansåg internationella och nationalekonomiska skäl tala för
en nära anslutning till konventionen samt framhöll, att de skärpningar, konventionen
i vissa hänseenden innebure, motvägdes av lindringar i andra, exempelvis
beträffande arbetstiden vid kontinuerlig drift och utsträckt rätt till övertidsarbete.
Lagens tillämpningsområde borde sålunda regleras i enlighet med konventionen,
d. v. s. genom uppräkning av de olika verksamhetsgrenar, som skulle falla under
fägen. I överensstämmelse med konventionen finge väl även handelsarbetarna samt
hotell-, restaurang- och käfépersonalen i sin helhet lämnas utanför den lagstadgade
arbetstidsbegränsningen. Undantaget beträffande arbetsställen med högst fyra arbetare
borde dock bibehållas.

Även herr Rinman förklarade sig benägen att av principiella skäl förorda
anslutning till konventionen, men ifrågasatte, huruvida ett avskärande av vissa ''

1 Närvarande: Tf. generaldirektören Huss, byråcheferna Bergsten och Molin, tf byråchefen
Jttrte, socialfullmäktigen Lindqvist, fru E. Broomé, landssekreteraren F. H. Hallberg, disponenten
J. E. Hjorth, ledamoten av arbetsrådet K. V. Holmström, borgmästaren J. Pettersson, direktören C.
Ramström, redaktören E .Rinman och f. d. bruksdisponenten B. E. Wijkander.

12?

arbetsområden från lagstiftningen stode i överensstämmelse med det av riksdagen
uttalade önskemålet, att lagens grunder skulle behållas orubbade.

Herr Hallberg förordade anslutning till konventionen.

För anslutning till den internationella överenskommelsen talade vidare herr
Lindqvist, som emellertid ansåg, att den svenska lagen borde bibehållas oförändrad
i de delar, där den beredde arbetarna bättre skydd. Handelsarbetarna, som hade
tungt arbete och i mycket vore att jämställa med transportarbetarna, borde sålunda
bibehållas under lagen. Undantaget beträffande arbetsställen med högst 4 arbetare
kunde lämpligen strykas. I fråga om övertidsarbetet vore det möjligt, att något
större frihet borde lämnas arbetsgivarna. Med hänsyn till påståendet, att arbetarna
saboterade 8-timmarsdagen, kunde det med skäl erinras om, att arbetarna även tidigare,
där så lämpligen låtit sig göra, varit ganska benägna att skaffa sig extra
arbete.

Enligt herr Wijkandérs mening borde lagstiftarna, därest vårt land biträdde
konventionen, begagna sig av de möjligheter till lindring, som konventionen medgav,
bl. a. genom att begränsa lagens tillämpning i överensstämmelse med konventionen.
För sin del trodde talaren ej, att arbetarna i någon större utsträckning toge verklig
arbetsanställning hos mer än en arbetsgivare.

Slutligen framförde herr Ramström, som ansåg skäl nu ej föreligga att söka
rubba 8-timmarsdagen, att man vid lagens revidering borde utnyttja konventionens
möjligheter till lindringar bl. a. genom införandet av bestämmelser, som gåve vidgad
rätt till övertidsarbete och större koncentrering av övertidsarbetet under kortare
perioder — ett önskemål för vilket arbetarna icke voro oförstående.

128

Bilaga 5.

Utdrag ur protokollet vid sammanträde den 2 april 1921 av
Sveriges delegation för det internationella
socialpolitiska samarbetet. 1

Med överlämnande till delegationen i korrektur av ett sitt betänkande angående
revision av lagen om arbetstidens begränsning hade k. socialstyrelsen anhållit,
att delegationen ville yttra sig i den uti betänkandet behandlade frågan om Sveriges
anslutning till Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning. I överläggningen
om denna fråga anfördes i huvudsak följande:

Herr Lindqvist. Sverige borde enligt hans mening biträda ifrågavarande
konvention, som antagits nära nog enhälligt och utan någon reservation från de
svenska ombudens sida. Den internationella arbetsorganisationen hade redan utfört
ett mycket betydande arbete på den sociala utvecklingens område, och det vore i
hög grad önskvärt, att de socialt mer framskridna staterna stödde organisationens
strävanden och därmed nödgade de mer efterblivna länderna att genomföra reformer.
Skiljaktigheterna mellan konventionen och arbetstidslagen kunde icke anses utgöra
tillfyllestgörande hinder för konventionens ratificering — i viss mån borde dessa
skiljaktigheter kunna avlägsnas och någon bokstavlig efterbildning av konventionen
kunde för övrigt ej gärna påfordras. Uttryckligt beslut både även å Washingtonkonferensen
fattats därom, att en konvention ej påkallade iakttagande i sådana
avseenden, där dess genomförande skulle medföra försämring för arbetarna..

Herr Thorberg instämde med herr Lindqvist samt framhöll, att om de till den
.internationella arbetsorganisationen hörande staterna ej visade beredvillighet att
förverkliga konferensernas beslut, vore hela det internationella socialpolitiska samarbetet
meningslöst.

Herr von Koch hade tidigare varit av den åsikten, att konventionen borde
ratificeras, men kunde icke bestrida riktigheten av de skäl däremQt, som anförts i
socialstyrelsens förevarande betänkande. Särskilt måste beaktas, att vår lagstiftning
i ämnet gjorts provisorisk, för att man skulle vinna erfarenhet om verkningarna
av lagstadgad arbetstidsreglering, innan man mer definitivt införde sådan
reglering. Under sådana förhållanden kunde det ej förväntas, att statsmakterna nu,
innan försökstiden gått till ända, skulle vilja binda sig för en tid av 11 år.
Frågan om ratificering borde sålunda vila, till dess den provisoriska arbetstidslagstiftningen
här i landet upphör att gälla.

1 Närvarande: Tf. generaldirektören G. Huss, kanslirådet G. H. von Koch, social-^
fullmäktigen H. Lindqvist, byråchefen A. Molin, landsorganisationens ordförande A. Thorberg och
f. d. bruksdisponenten B. E. Wijkander.

129

Önskvärt vore emellertid, att arbetstidslagen så mycket som möjligt bringas
till överensstämmelse med konventionen, och borde med hänsyn därtill bl. a. sjukoch
fattigvårdsanstalterna fritagas från lagens tillämpning.

Herr Wijkander hade även tidigare trött, att konventionen skulle kunna
ratificeras. Den motivering för en annan uppfattning, som framlagts i socialstyrelsens
betänkande, vore emellertid bindande, och anslöt sig talaren till styrelsens
mening i frågan.

Slutligen förklarade herrar Huss och Molin att de, såsom de redan gjort
gällande inom socialstyrelsen, funne sig nödsakade att för närvarande avstyrka
ratificering.

Herr ordföranden konstaterade därefter, att flertalet av delegationens ledamöter
biträtt socialstyrelsens mening, att Washingtonkonventionen angående arbetstidens
begränsning ej för närvarande borde ratificeras av Sverige.

3634

Arbetstidslagens revision.

130

Bilaga 6.

Utdrag

Förslag till konvention angående begränsning av arbetstiden i industriella
foretag till åtta timmar om dagen och fyrtioåtta timmar i veckan.

Generalkonferensen av internationella arbetsorganisationen av nationernas
förbund,

vilken av Amerikas Förenta Staters regering sammankallats till Washington
den 29 oktober 1919

och beslutit antaga vissa förslag angående »tillämpningen av principen
om 8 timmars arbetsdag eller 48 timmars arbetsvecka», vilken fråga upptagits
såsom första punkten på dagordningen för konferensens sammanträde
i Washington,

ävensom bestämt, att dessa förslag skola avfattas i form av ett förslag
till internationell konvention,

antager följande förslag till konvention att ratificeras av internationella arbetsorganisationens
medlemmar jämlikt bestämmelserna i delen om arbetet av traktaten i
Versailles den 28 juni 1919 och traktaten i St. Germain den 10 september 1919.

§ 1.

Såsom » industriella företag» skola med hänsyn till tillämpningen av denna
konvention särskilt anses:

a) Gruvor, stenbrott och andra anläggningar för utvinnande av mineral.

b) Företag, inom vilka varor tillverkas, förändras, rengöras, repareras, utsmyckas,
färdigställas eller beredas till försäljning eller inom vilka råämnen omgestaltas,
däri inbegripet skeppsbyggeri och företag för förstöring av föremål, ävensom
framställning, transformering och överförande av drivkraft i allmänhet och av
elektricitet.

c) Uppförande, ombyggnad, underhåll, reparation, förändring eller rivning av
alla slag av byggnader, järnvägar, spårvägar, hamnar, dockor, vågbrytare, kanaler,
anläggningar för inre sjöfart, vägar, tunnlar, broar, viadukter, kloaker, vattenavlopp,
brunnar, telegraf- och telefonanläggningar, elektriska anläggningar, gas- och vattenverk
eller andra byggnadsarbeten ävensom förberedelse- och grundläggningsarbeten
för härovan åsyftade arbeten.

d) Transport av passagerare eller gods å lands- eller järnväg, till sjöss eller
å inre vattenväg, däri inbegripet handhavande av gods å kajer och bryggor samt
i dockor och magasin med undantag likväl av transport för hand.

131

Föreskrifterna angående transport till sjöss och å inre vattenvägar skola
fastställas av en särskild konferens, som skall taga befattning med arbete till sjöss
och på inre vattenvägar.

Vederbörande myndighet i varje land skall fastställa gränsen mellan industri
å ena samt handel och jordbruk å andra sidan.

§ 2.

Ej må i något slag av industriella företag, offentliga eller privata, eller någon
gren av sådant företag, med undantag av företag, vari endast sysselsättas medlemmar
av samma familj, arbetstiden för personalen överskrida 8 timmar om dagen
och 48 timmar i veckan med de undantag, som här nedan stadgas:

a) Bestämmelserna i denna konvention skola icke äga tillämpning på personer,
som intaga en övervakande eller ledande ställning eller bekläda förtroendeposter.

b) Där med stöd av lag, praxis eller överenskommelse mellan arbetsgivaroch
arbetarorganisationerna (eller, där sådana organisationer icke finnas, mellan
representanter för arbetsgivarna och arbetarna) arbetstiden under en eller flera av
veckans dagar är kortare än 8 timmar, må under återstående dagar i veckan
8-timmarsgränsen överskridas efter medgivande av behörig offentlig myndighet eller
överenskommelse mellan nyssnämnda organisationer eller representanter; dock må i
intet fall här avsedda överskridande uppgå till mer än en timme.

c) Vid skiftarbete må arbetstiden utsträckas utöver 8 timmar per dag och
48 timmar per vecka, under villkor likväl att medeltalet arbetstimmar under en
tidrymd av högst 3 veckor icke överstiger 8 per dag och 48 per vecka.

§ 3.

Den i § 2 angivna arbetstidsbegränsningen må överskridas, i fall olyckshändelse
inträffat eller hotar att inträffa eller brådskande arbete behöver utföras i
avseende å maskiner eller redskap eller i fall av »force majeure», dock blott i den
mån så är nödvändigt för att undvika allvarlig rubbning av företagets normala drift.

§ 4.

Den i § 2 angivna arbetstidsbegränsningen må överskridas vid sådana arbeten
som på grund av sin natur måste drivas kontinuerligt med användande av varandra
avlösande skiftlag, under villkor likväl att arbetstiden i medeltal icke överstiger 56
timmar i veckan. Denna anordning får icke inkräkta på de fridagar, vilka genom
lagstiftningen i vederbörande land kunna hava tillförsäkrats arbetarna såsom ersättning
för den ordinarie vilodagen i veckan.

§ 5.

I undantagsfall, då de i § 2 bestämda gränserna måste anses omöjliga att
tillämpa, men endast i sådana fall, kunna åt överenskommelser mellan arbetar- och
arbetsgivarorganisationer angående begränsningen av den dagliga arbetstiden under
en längre tidsperiod givas laga kraft, om regeringen, till vilken dessa överenskommelser
skola hänskjutas, så besluter.

Medeltalet arbetstimmar per vecka under de veckor, sådan överenskommelse
avser, må i intet fall överstiga 48.

132

§ 6.

Av offentlig myndighet utfärdade författningar skola för industriella företag
fastställa:

a) de ständiga undantag, som finnas böra beviljas beträffande sådana förberedande
och avslutande arbeten, vilka nödvändigtvis måste utföras utom den tid,
som är bestämd för företagets arbete i allmänhet, eller beträffande vissa kategorier
av arbetare, vilkas arbete är väsentligen intermittent;

b) de tillfälliga undantag, som finnas böra beviljas för att möjliggöra för
företag att möta särskilt stor ökning av arbetet.

Dylika författningar skola utfärdas efter hörande av vederbörande arbetsgivaroch
arbetarorganisationer, där sådana finnas. De skola fastställa maximiantalet
överarbetstimmar i varje fall. Arbetslönen för ifrågavarande övertidstimmar skall
överstiga den ordinarie avlöningen med minst 25 procent.

§ 7.

Varje regering skall till internationella arbetsbyrån meddela:

a) en förteckning över de arbeten, vilka betecknats såsom nödvändigtvis
kontinuerliga i den mening § 4 avser;

b) fullständiga upplysningar angående tillämpningen av de överenskommelser,
som avses i § 5;

c) fullständiga upplysningar angående författningar, som utfärdats med stöd
av § 6, och deras tillämpning.

Internationella arbetsbyrån skall varje år härför avgiva redogörelse till internationella
arbetsorganisationens generalkonferens.

§ 8.

För att underlätta genomförandet av bestämmelserna i denna konvention
skall det åligga varje arbetsgivare:

a) att genom anslag på synlig plats i arbetslokalen eller på annat lämpligt
ställe eller ock på annat av regeringen godkänt sätt bekantgöra tiderna för arbetets
början och slut eller, där skiftarbete förekommer, tiderna för varje skifts början
och slut. Dessa tider skola så fastställas, att de i denna konvention fastställda
begränsningarna icke överskridas, och må de, sedan de en gång tillkännagivits,
icke ändras utan sådant tillkännagivande och i sådan ordning, som av regeringen
godkänts;

b) att på samma sätt bekantgöra de raster under arbetstiden, vilka icke
inräknas i denna;

c) att på sätt, i lag eller annan författning i varje land föreskrives, föra
anteckning över allt övertidsarbete, som utföres med stöd av §§ 3 och 6 i denna
konvention.

Som lagöverträdelse skall anses att sysselsätta arbetare utöver de tider, som
fastställts enligt mom. a) eller under de tider, som fastställts enligt mom. b).

§ 9-13.

(Innehålla särskilda bestämmelser rörande Japan, Brittiska Indien, Kina, Persien,
Siarn, Grekland och Rumänien).

133

§ 14.

Bestämmelserna i denna konvention må i varje land av dess regering försättas
ur kraft i händelse av krig eller annan händelse, som medför fara för
landets säkerhet.

§ 15.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med bestämmelserna
i del XIII av traktaten i Versailles den 28 juni 1919 och av traktaten
i St. Germain den 10 september 1919, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom inregistreras.

§ 16.

Varje medlem av den internationella arbetsorganisationen, som ratificerar
denna konvention, förbinder sig att tillämpa den på dem av sina kolonier, besittningar
och protektorat, vilka icke hava full självstyrelse, detta dock under följande
förbehåll:

a) att konventionens bestämmelser ej med hänsyn till de lokala förhållandena
äro omöjliga att tillämpa;

b) att de ändringar, som måste vidtagas för konventionens anpassning efter
de lokala förhållandena, låta sig införas i densamma.

Varje medlem skall till den internationella arbetsbyrån meddela det beslut,
som den fattar med avseende å varje av sina kolonier, besittningar eller protektorat,
vilka icke hava full självstyrelse.

§ 17-

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmar av internationella arbetsorganisationen.

§ 18.

Denna konvention skall träda i kraft den dag sådan notifikation, som nyss
nämnts, verkställts av nationernas förbunds generalsekreterare, men skall endast
vara bindande för de medlemmar, som låtit inregistrera sin ratifikation hos sekretariatet.
Därefter träder konventionen i kraft beträffande varje annan medlem den
dag, dennes ratifikation inregistrerats hos sekretariatet.

§ 19.

Varje medlem, som ratificerar denna konvention, förbinder sig att bringa
dess bestämmelser i verkställighet senast den 1 juli 1921 och att vidtaga erforderliga
åtgärder för att göra dem effektiva.

§ 20.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma genom
skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare för inregistrering.

134

Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter det den inregistrerats hos
sekretariatet.

§ 21.

Internationella arbetsbyråns styrelse skall minst en gång vart tionde år förelägga
generalkonferensen en redogörelse för denna konventions tillämpning och skall
taga i övervägande, huruvida på konferensens dagordning bör upptagas frågan om
revision av eller ändringar i konventionen.

§ 22.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

135

Billiga 7.

Dekret den 9 augusti 1920

innefattande administrativt reglemente (röglement d’admiuistration publique)
för tillämpningen av lagen den 23 april 1919 om 8 timmars arbetsdag
i företag för metallurgi och metallarbete.

Franska republikens president, på .framställning av arbetsministern, med stöd
av lagen den 23 april 1919, § 1, så lydande:

Efter framställningar av de olika fackorganisationerna;

Efter i Journal officiel den 2 juni 1919 sid. 5767 infört meddelande angående
överläggning med arbetsgivar- och arbetarorganisationer inom de metallurgiska
industrierna, inom industrierna för maskinbyggnad och skeppsbyggnad samt
inom de elektriska och metallindustrierna för utarbetande av ett administrativt
reglemente rörande tillämpningen av lagen den 23 april 1919;

Efter överenskommelser, träffade den 17 april 1919 och den 24 maj 1919
mellan Union des industries métallurgiques et miniéres de la construction mécanique,
électrique et métallique et des industries qui s’y rattachent, å ena sidan, och
Federation des ouvriers en métaux de France, å andra sidan;

Efter överenskommelser, som träffats mellan arbetsgivar- och arbetarorganisationer
för här nedan uppräknade industrier och regioner å här nedan angivna
dagar:

Metallurgi, le Havre, 26 april—27 maj 1919; modellörer-maskinarbetare,
Seine, 9 maj 1919; metallurgi, Saint-Dizier, 9 maj 1919; metallurgi, Lyon, 19 maj
1919; metallurgi, Ångers, 22 maj 1919; mekanisk verkstadsindustri, Troyes,
24 maj 1919; metallurgi, Nevers, 24 maj 1919; metallfabriker, Nantes, 28 maj
1919; metallurgi, Le Vimeu (Somme), 30 maj 1919; kopparslagare och gjutare,
Cöte-d''Or, 31 maj 1919; metallurgi, Aix, 12 juni 1919; metallurgi, Grenoble, 13
juni 1919; metallurgi, Lille-Roubaix-Tourcoing, sammansatta kommissionen, 15 juni
1919 et 24 november 1919; mekanisk verkstadsindustri, Chartres, 15 juni 1919;
metallurgi, Calais, 17 juni 1919; metallurgi, Rouen, 20 juni 1919 — 5 januari 1920;
metallurgi, Maubeuge, sammansatta kommissionen, 20 september 1919 och 7 april
1920; metallurgi, Jeumont (Nord), sammansatta kommissionen, 4 oktober 1919 och
20 april 1920; metallurgi, Valenciennes, sammansatta kommissionen, 6 oktober
1919; metallurgi, Limoges, 9 februari 1920;

Efter hörande av le Conseil d’État,

Förordnar:

136

Artikel 1.

Bestämmelserna i detta dekret äro tillämpliga i alla de företag eller delar
av företag, varest nedan uppräknade industrier utövas:

Metallurgi;

Masugnar, stålverk;

Gjuterier för koppar, bly, zink, nickel, aluminium, antimon, tenn, silver,
guld, platina, brons, nysilver, mässing, järnlegeringar och andra legeringar;

Elektrometallurgi och elektrokemi;

Valsverk, smidesverk, tråddrageri, plåtpressning, metallpressning, grovsmide;

Järnvarufabriker, bleckslagerier, bultfabriker, låsfabriker, knivfabriker samt
fabriker för tillverkning av alla slags järn- och stålvaror;

Utstansning, av klippning av alla slag av metaller;

Polering och drivning av alla slag av metaller;

Gjuterier (för framställning av gjutgods);

Tillverkning av fartyg och båtar av järn eller stål samt av fartygsmaskiner;

Mekaniska verkstäder, metallvarufabriker, pannverkstäder, autogensvetsning;

Tillverkning av automobiler;

Tillverkning av luftfartyg;

Tillverkning av rullande materiel för järnvägar;

Tillverkning och montering av elektriskt materiel och elektriska apparater;

Tillverkning av alla slag av precisions-, optiska och kirurgiska instrument
samt ortopediska hjälpmedel;

Tillverkning av alla slags apparater och artiklar av bleck, koppar, bly, zink,
nickel, aluminium, antimon, tenn, nysilver, mässing, järnlegeringar och andra legeringar; Behandling

av metalliska fällningar.

Bestämmelserna i detta dekret äro tillämpliga å arbetare, och tjänstemän,
som sysselsättas i anläggningar, varest ovan uppräknade industrier utövas, även
om deras yrken icke tillhöra dessa industrier, men det arbete, som utföres av dessa
arbetare eller biträden uteslutande avser underhållet eller driften av nämnda företag
eller företag, som höra under desamma.

Bestämmelserna i detta dekret äro även tillämpliga å personalen i »centralstationer»
(kraft, ljus, vatten, gas eller komprimerad luft), förbundna med och tillhörande
företag, varest ovannämnda industrier utövas.

Företag för grov- och klensmide, vilka sysselsätta mindre än fem arbetare,
äro undantagna från bestämmelserna i detta dekret.

Artikel 2.

Företag eller delar av företag, som avses i artikel 1, böra för tillämpningen
av lagen den 23 april 1919 välja mellan ett av följande sätt för lagens tillämpning:

1) Begränsning av det elfektiva arbetet till 8 timmar varje arbetsdag under
veckan;

2) Ojämn fördelning mellan arbetsdagarna av de 48 effektiva arbetstimmarna
i veckan med maximum av 9 timmar per dag, så att vila på lördagens eftermiddag
kan erhållas.

137

Om arbetet anordnas i på varandra följande skift, skall arbetet för varje
skiftlag försiggå utan uppehåll med undantag för vilotider.

På begäran av arbetsgivar- och arbetarorganisationer inom ett visst yrke,
på en viss plats eller inom viss region, kan efter hörande av alla av frågan intresserade
organisationer och hänförande sig till överenskommelse, som kan ha
träffats mellan dessa, genom ministeriella förordningar meddelas tillstånd till undantag
tillsvidare från de bestämmelser, som angivas under 1) och 2) i första stycket
samt till en likvärdig anordning av arbetstiden, grundad på annan tidsperiod, allt
under förutsättning att arbetstiden icke överskrider 10 timmar, eller till att ersätta
vilan på lördagseftermiddag genom en vilotid av en halv dag å en annan veckodag.
Åt denna anordning kan icke förlänas definitiv karaktär annorledes än genom utfärdande
av ett administrativt reglemente.

Om arbetsgivar- eller arbetarorganisationerna på en viss plats eller inom
en viss region begära en enhetlig anordning av arbetstiden för alla till yrket hörande
företag på platsen eller inom regionen, skall, efter hörande av alla intresserade
organisationer och hänförande sig till de överenskommelser, som kunna hava träffats
mellan desamma, bestämmelser meddelas genom dekret, innefattande ett administrativt
reglemente.

Artikel 3.

I händelse av allmänt avbrott i arbetet på grund av tillfälliga orsaker eller
force majeure (fel i materielen, avbrott i kraftleveransen, skador genom eldsvåda
etc.) må för återtagande av de förlorade arbetstimmarna en förlängning av arbetsdagen
äga rum under följande villkor:

a) i händelse av avbrott i arbetet under högst en dag må den förlorade
arbetstiden återtagas under en period av 14 dagar, räknad från dagen för återupptagandet
av arbetet;

b) i händelse av avbrott i arbetet under högst en vecka må den förlorade
arbetstiden återtagas under en period av högst 50 dagar från dagen för arbetets
återupptagande;

c) i händelse av avbrott i arbetet under längre tid än en vecka må den förlorade
arbetstiden icke återtagas under längre tidsperiod än som under b) angivits,
med mindre arbetsinspektören för departementet lämnar tillstånd därtill efter inhämtande
av yttranden från vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer.

I händelse av allmänt avbrott i arbetet å annan dag än veckovilodagen, på
grund av helgdag eller å dag, då inventering, lokala fester eller andra lokala händelser
äga rum, må återtagande av den till följd av sagda orsaker förlorade arbetstiden
ske, sedan arbetsinspektören för departementet, efter inhämtande av yttranden
från vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer, därtill lämnat
tillstånd.

I verkstäder eller på arbetsplatser för skeppsbyggnad eller metallindustri,
varest väderleksförhållandena kunna orsaka arbetsinställelser, må tillstånd till återtagande
av den av sådan orsak förlorade arbetstiden lämnas av arbetsinspektören
för departementet, efter inhämtande av yttranden från vederbörande arbetsgivaroch
arbetarorganisationer.

Tillstånd till återtagande av arbetstid, som förlorats till följd av den »döda
3 63 4. Arbetstidslagens revision.

138

säsongen» inom industrien för tillverkning eller reparation av lantbruksmaskiner,
må lämnas för intill 100 timmar per år av arbetsinspektören för departementet,
efter inhämtande av yttranden från vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer.

Rätten att återtaga förlorad arbetstid i de fall, som angivas i de två närmast
föregående styckena, må provisoriskt utsträckas genom ministeriel! kungörelse
till andra industrier, som äro beroende av väderleksförhållandena eller av den »döda
säsongen», därest en överenskommelse härom träffats mellan vederbörande arbetsgivar-
och arbetarorganisationer. En sådan anordning må icke definitivt fastställas
..på annan väg än genom ett administrativt reglemente.

Ökningen i arbetstiden för återtagande av förlorad arbetstid får icke i något
fall medföra en förlängning av den dagliga arbetstiden till mer än 10 timmar.

I de företag, varest vila från arbetet åtnjutes under en halv dag i veckan,
vare sig på lördagen eller annan dag i veckan, i enlighet med art. 2 tredje stycket,
må återtagandet äga rum genom upphävande av denna halvdagsvilotid. Arbetsgivare,
som vill återtaga förlorad arbetstid, skall i den anmälan därom eller den ansökan
om tillstånd han bör tillställa arbetsinspektören för departementet, angiva dagen
för det kollektiva avbrottet i arbetet samt dess natur och orsaken till detsamma,
antalet förlorade arbetstimmar, de ändringar i arbetstidens indelning, som arbetsgivaren
ämnar vidtaga för återtagande av den förlorade arbetstiden, samt antalet
personer, som beröras av denna ändring.

Artikel 4.

Arbetare och tjänstemän i ett företag eller viss del av detsamma må icke
sysselsättas på annat sätt än enligt anvisningarna i ett arbetstidschema, som angiver
arbetstimmarnas fördelning för varje dag och eventuellt för varje vecka
eller för annan tidsperiod, som må hava bestämts med tillämpning av artikel 2,
tredje stycket.

Detta schema, upprättat efter den legala tiden, skall bestämma den tid, å
vilken varje arbetsperiod skall börja och sluta och utom vilken ingen arbetare eller
tjänsteman får användas till arbete, ävensom rastetiderna. Det sammanlagda antalet
i arbetsperioderna inbegripna timmar får icke överskrida de gränser, som angivas
i artikel 2.

Olika arbetstimmar och rastetider må fastställas för de kategorier arbetare,
på vilka undantagen enligt artiklarna 5 och 6 äga tillämpning.

Arbetstidsschemat skall, daterat och undertecknat av företagets ledare och
avfattat med tydliga bokstäver, finnas anslaget på i ögonen fallande sätt å varje
arbetsplats, för vilken det äger tillämpning.

Varje ändring i fördelningen av arbetstimmarna skall, innan den tillämpas,
angivas medelst en rättelse i schemat. En duplett av anslaget och av i detsamma
eventuellt företagna ändringar skall i förväg hava översänts till arbetsinspektören
för departementet.

, I händelse av arbetets fördelning på skift skall sammansättningen av varje
skift, med angivande av varje arbetares namn, antingen angivas på ett anslag eller
i ett specialregister, som ständigt skall hållas å jour och tillgängligt för arbets -mspektionen.

139

Artikel 5.

Den dagliga, effektiva arbetstiden må för de arbeten, som angivas i följande
tabell och i enlighet med anvisningarna i densamma förlängas utöver de gränser,
som fastställts i artikel 2 i detta dekret.

1) Arbete för arbetare, särskilt sysselsatta
vid driften av ugnar, smältugnar,
torkugnar, torkanordningar eller ångpannor,
andra än sådana som lämna drivkraft
till maskiner, vid iordningställande
av bad för betsning, vid uppvärmning av
kittlar och kar, allt under förutsättning
att arbetet uteslutande är av förberedande
eller kompletterande art och icke utgör
ett väsentligt arbete vid företaget.

Arbete, som utföres av maskinister
eller elektriker samt av arbetare, som
sysselsättas vid anordningar för drivkraftgenerering,
belysning eller uppvärmning
eller vid lyftanordningar.

2) Vid gjuterier för framställning av
gjutgods, under villkor att arbetet, på
sätt i nästföregående punkt är sagt, endast
är förberedande eller kompletterande: a)

Särtagande av gjutflaskorna å
gjutningsdagens afton eller följande morgon,
när- detta arbete är oundgängligen
nödvändigt för att frigöra erforderlig materiel
för förnyad gjutning eller för att
vinna ett lyckligt resultat av gjutningen;

b) Formning för dagens gjutning, då
det tekniskt taget har varit omöjligt att
göra detta arbete dagen förut.

3) Arbete av arbetare, vilka regelbundet
eller undantagsvis under uppehåll
i produktionen sysselsättas med underhåll
eller rengöring av maskiner, ugnar,
verktyg och andra redskap, som på grund
av arbetenas sammanhang ej kunna för
sig sättas ur bruk under företagets allmänna
drift.

4) Arbete, som utföres av skiftbas
eller specialarbetare, vars närvaro är
oundgängligen nödvändig för arbetets gång
i en verkstad eller för skiftlagets arbete,

1 1/2 timmp utöver den vanliga arbetstiden
i företaget; 2 timmar å dagen
efter varje dag, under vilken arbetet varit
inställt.

1 timme utöver den vanliga arbetstiden
i företaget.

1 timme utöver den vanliga arbetstiden
i företaget med rättighet att låta
dessa arbetare arbeta 12 timmar under
de dagar, då arbetet är inställt i företaget
och på dagen före sådana dagar.

4 timmar utöver den vanliga arbetstiden
i företaget.

140

när den som skall avlösa honom oväntat
uteblir och under väntan på annan ersättare.

5) Arbete, som utföres av skiftbas
eller specialarbetare, vars närvaro är
oundgängligen nödvändig för att samordna
arbetet mellan två skiftlag.

6) Arbete, som utföres av dem, som
speciellt sysselsättas med skötsel av ugnar
eller rörelse- eller draganordningar eller
med andra arbeten, när arbetena måste
oavbrutet fortgå under en tid av mer än
en vecka.

7) Arbete, som utföres av arbetare,
särskilt sysselsatta antingen med metallurgiskt
arbete (smältning, smide, valsning
och därmed sammanhängande arbeten) eller
med andra arbeten, som tekniskt sett icke
kunna avbrytas när som helst, för såvitt
arbetena icke kunnat avslutas inom fastställd
tid på grund av deras natur eller
till följd av särskilda omständigheter.

8) Arbete, som utföres i gjuterier
av arbetare, vilka äro speciellt sysselsatta
med uppeldning av ugnarna under de
dagar, då utslag äger rum.

9) Arbete, som utföres av förmän
och skiftbasar till förberedande av arbetet
inom företaget.

10) Arbete, som utföres av förmän,
skiftbasar eller arbetare, speciellt sysselsatta
med undersökningar, provningar,
justering av nya typer samt mottagande
av alla slags redskap. 11

11) Arbete, som vid autogénsvetsning
utföres av dem, som sköta acetylénapparaterna.

12) För yrkeskategorier, vilkas arbete
är avbrutet av långa verkliga vilotider,
såsom vakter, uppsyningsman, personal
i aerodromer, spårväxlare, personal
sysselsatt vid järnbanor inom ett företag,
automobilförare, körkarlar, magasinsförvaltare,
brandvakter ävensom för alla be -

1 timme utöver den vanliga arbetstiden
i företaget.

Obegränsad arbetstid under den dag,
då skiftbyte äger rum. Mellan skiftbytena
måste förflyta minst en vecka.

2 timmar utöver den vanliga arbetstiden
i företaget; undantagsvis'' i metallurgiskt
arbete 6 timmar å dagen före
dag, då arbetet är inställt.

2 timmar utöver den vanliga arbetstiden
i företaget.

1 timme per dag.

4 timmar utöver den vanliga arbetstiden
i företaget med högst 12 timmars
arbete per dag.

141

fattningshavare, vilkas stadigvarande närvaro
är nödvändig för företagets drift.

Föreståndare för sjukvårdsanstalter
eller andra inrättningar, som äro upprättade
för ett företags arbetare och
tjänstemän samt deras familjer.

13) Kontrollörer, kontorsvaktmäs- 2 timmar utöver den vanliga arbets -

tare och liknande. betstiden i företaget med högst 12 tim mars

arbete per dag.

För fackarbetare, som äro sysselsatta i verk med ständig eld och tillhöra de
i dekretet av den 31 augusti 1910 uppräknade kategorier ävensom för personalen
vid de »centralstationer», som angivas i näst sista stycket av första artikeln av
detta dekret, skall arbetstiden för vecka vara i medeltal 56 timmar.

Arbetare, som i de verksamhetsgrenar, vilka uppräknas i dekretet av den
31 augusti 1910, äro särskilt sysselsatta med underhåll av maskiner och redskap
skola vid tillämpningen av förevarande dekret jämställas med de fackarbetare,
som sysselsättas i nämnda verksamhetsgrenar.

De eftergifter, som uppräknas i denna artikel, gälla uteslutande för vuxna
män, med undantag av de, som angivas under nr 4, 5, 9, 10, 12 och 13 första
stycket, vilka eftergifter gälla vuxna av båda könen.

Artikel 6.

Den effektiva arbetstiden må tillfälligtvis förlängas utöver de ganser, som

äro fastställda i artikel 2 i detta dekret,

1) Brådskande arbete, vars omedelbara
utförande är av nöden för att förekomma
hotande olyckshändelser, vidtaga
räddningsåtgärder eller reparera skador,
som träffat företagets materiel, installationer
eller byggnader eller fartyg, som
skola avsegla inom 48 timmar.

2) Arbete, som utföres för landets
säkerhet eller försvar eller för en allmän
tjänstegren efter order från regeringen,
som konstaterar behovet av undantag.

3) Brådskande arbeten, som företaget
måste utföra (extraordinär ökning
av arbetet).

under följande betingelser:

Obegränsad rätt under en dag efter
arbetsgivarens eget val; de följande
dagarna 2 timmar utöver den vanliga
arbetstiden i företaget.

Begränsningen av arbetstiden skall i
varje fäll bestämmas efter överenskommelse
mellan arbetsministeriet och det
ministerium, som påbjuder arbetena.

Maximum: 100 timmar per år.

Dessutom må arbetsministern, när
den minister, under vilken ifrågavarande
arbeten höra, förklarar, att de utföras i
landets intresse, medgiva ytterligare 50
timmar. Sistnämnda timantal får uppgå
till 100 under åren 1920, 1921 och 1922.
I intet fall får den dagliga arbetstiden
överstiga 10 timmar.

142

Artikel 7.

Förmånen av de permanenta undantagen tillkommer företagets chef med full
rätt under villkor, att de formaliteter, som angivas i artikel 4 i detta dekret iakttagas.
Varje chef för ett företag, som vill utnyttja de i artikel 6 i detta dekret
omförmälda möjligheter, skall på förhand till arbetsinspektören i departementet
översända en dagtecknad anmälan med angivande av undantagets natur och orsak,
antalet arbetare (barn, kvinnor och män), för vilka arbetstiden skall förlängas, arbetstimmarna
och rastetiderna för dessa arbetare samt tiden för undantagens tillämpning,
beräknad i dagar och timmar.

Chefen för företaget bör dessutom hålla å jour en tabell, på vilken skall
antecknas, allt eftersom anmälningar översändas till arbetsinspektören, datum för
de dagar, då undantagsbestämmelserna tillämpas med angivande av tiden för utnyttjandet
av undantagen. Denna tabell skall anslås i företaget i enlighet med de i
artikel 4 i detta dekret lämnade bestämmelser beträffande tidsindelningen och skall
finnas anslagen därstädes från den 1 januari ett år till den 15 januari följande år.

Artikel 8.

De timmar, under vilka arbetet utföres med tillämpning av undantagen i
tredje stycket av artikel 6 i detta dekret, skola anses såsom övertid och betalas i
enlighet med vad som är brukligt beträffande arbete, som utföres utöver den normala
arbetstiden.

Artikel 9.

Bestämmelserna i förevarande reglemente skola tillämpas i hela franska riket
och träda i tillämpning 14 dagar efter deras offentliggörande i Journal officiel.

Ett särskilt reglemente skall meddela bestämmelser angående tid och sätt
för tillämpning av lagen den 23 april 1919 i företag för grov- och klensmide, som
sysselsätta mindre än 5 arbetare.

Artikel 10.

Åt arbetsminstern uppdrages att genomföra detta dekret, som skall offentliggöras
i Journal officiel de la République Francaise och införas i Bulletin des lois.

Rambouillet den 9 augusti 1920.

P. DESCHANEL.

Genom Republikens President
Arbetsministern
JOURD AIN.