Kung!,. Maj:ts Proposition Pir 315.
1
Nr 315.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående överlåtande
till sjöförsvaret av centralfängelset i Karlskrona
to. m.; given Stockholms slott den 18 mars 1921.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigaste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
C. G. Hammarskjöld.
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 18 mars 1921.
Närvarande:
Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve
Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist,
Malm, Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.
Departementschefen, statsrådet Hammarskjöld anförde efter gemensam
beredning med statsrådet och chefen för justitiedepartementet:
Förutvarande tvångsarbetsanstalten, från och med den 1 juli 1918
centralfängelset i Karlskrona förfogar över ett vidsträckt, i äldre tid flottans
varv tillhörigt område jämte därå uppförda byggnader med betydliga lokalutrymmen.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 268 höft. (Nr 315.)
624 21 1
Stationsbefälhavarens
i
Karlskrona
skrivelse den
30 november
1915.
Fångvårdsstyrelsens
yttrande
den 15
januari 1916.
Riksdagens
revisorers berättelse
till
1916 års riksdag.
2 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 315.
Fråga föreligger nu om överlåtande till sjöförsvaret av fängelset
med dess område samt lokalernas utnyttjande för bostadsändamål.
Stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona hemställde i
skrivelse till marinförvaltningen den 30 november 1915 om åtgärd i
syfte att snarast till flottan återförvärva viss i skrivelsen närmare angiven
del av dåvarande tvångsarbetsanstaltens område i och för kajbyggnad.
Kravet på ökat utrymme för såväl stationen som varvet talade
ock för att frågan om återbördande till flottan jämväl av övrigt av
tvångsarbetsanstalten disponerat område toges under beprövande.
Stationsbexälhavaren erinrade om, att fångvårdsstyrelsen år 1864 fått
åt sig upplåtet de delar av kronovarvet, som å skrivelsen bifogad kartskiss
angåves med »A» och »C», och att år 1866 öppnats ett å tomten »C»
ixppfört straffängelse. År 1882 överlämnades av kronan åt nämnda
styrelse jämväl området »B» i och för byggande av bostäder åt vaktkonstaplar,
vilket arbete dock aldrig blev utfört. Vid krono arbetsstationens
å Tjurkö indragning år 1894 förändrades straffängelset till en
tvångsarbetsanstalt.
I förbigående omförmälde stationsbefälhavaren, att fängelset, som
uppförts för eu kostnad av 397,000 kronor, ursprungligen varit avsett
att rymma 300—400 fångar. Antalet hade vid tiden för framställningens
avgivande nedgått till 81, under det att medelantalet per dag under år
1914 utgjort 175.
Till svar å en av marinförvaltningeu, i anledning av stationsbefälhavarens
nämnda framställning, till fångvårdsstyrelsen gjord hänvändelse
avgav fångvårdsstyrelsen den 15 januari 1916 det yttrande, att styrelsen
visserligen icke hade något att erinra mot avstående till flottan av hela
det av tvångsarbetsanstalten disponerade området under förutsättning, att
ny förläggningsplats å annan ort kunde beredas och bekostas, men att
styrelsen däremot icke ansåge sig kunna tillstyrka att, om anstalten
skulle kvarbliva å sin nuvarande plats, någon del av dess då disponerade
område avstodes till flottan, enär därigenom skulle inträda ytterligare
ökning i de olägenheter, som redan för det dåvarande, enligt vad
jämväl riksdagens revisorer framhållit, vore förknippade med anstaltens
inklämda läge mellan arbetsplatser, tillgängliga för fria personer.
Riksdagens revisorer hade nämligen i sin till 1916 års riksdag avgivna
berättelse gjort gällande beträffande tvångsarbetsanstalten i Karlskrona,
att anstaltens närbelägenhet till en stor arbetsplats sådan som
3
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 315.
varvet, från vilket den skildes genom en mur, måste ur fångvårdssynpunkt
anses synnerligen otillfredsställande. Förhållandena kunde ock
tänkas gestalta sig så, att det för tillgodoseende av rent militära krav
bleve nödvändigt, att anstaltens område hastigt utrymdes. Redan på
grund av de härav härflytande olägenheterna borde det ifrågasättas, att
anstalten förflyttades till annan plats. Vid revisorernas besök funnos
endast 87 tvångsarbetare. Åven om detta ringa antal vore en tillfällighet,
hade medeltalet intagna tvångsarbetare icke varit så stort, att det
kunde anses motivera markområde och byggnader i den omfattning, som
för närvarande stode anstalten till buds.
Revisorerna upptogo därför spörsmålet om anstaltens indragning
till skärskådande och erinrade om den av revisorerna och riksdagen vid
upprepade tillfällen framhållna önskvärdheten av, att tvångsarbetarna
i största möjliga utsträckning sysselsattes med jordbruksarbete och
trädgårdsskötsel.
Då dylikt arbete icke kunde bedrivas vid anstalten i Karlskrona,
funne revisorerna i denna omständighet starka skäl för anstaltens indragning.
Anstaltens område syntes kunna på ett lämpligt sätt utnyttjas
för varvets räkning.
Under åberopande av nämnda uttalande av riksdagens revisorer
hemställde marinförvaltningen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 maj 1916,
dels att visst å skrivelsen bifogad kartskiss angivet område skulle omedelbart
överlämnas till sjöförsvaret, dels ock om föranstaltande av utredning
i ändamål, att hela det område i övrigt, över vilket tvångsarbetsanstalten
då förfogade, måtte återbördas till sjöförsvaret för att utnyttjas för flottans
varvs räkning, i vilket fall de på området uppförda byggnaderna
även skulle komma till full användning.
I utlåtande den 26 maj 1916 över marinförvaltningens framställning
anförde fångvårdsstyrelsen att fångvården måste, om tvångsarbetsanstalten
i Karlskrona skulle återbördas till flottan, bliva i tillfälle att träffa
sådana anordningar, att motsvarande förläggning av fångar kunde annorstädes
inrymmas och sysselsättas. Styrelsen hade under utredning frågan
om lämpligaste sättet för fångarnas användande i jordbruksarbete. Särskilda
sakkunniga hade tagit i övervägande möjligheten av tvångsarbetares
förläggning i smärre avdelningar å platser, där de kunde sysselsättas
med utdikning och uppodling av mossmarker m. m.
Under förutsättning att anstalten funnes böra i sin helhet utrymmas,
så snart lämpliga anordningar kunde vidtagas för personalens överflyt
-
Marinförvaltningens
skrivelse
den 4
maj 1916.
Fångvårdsstyrelsens
utlåtande
den 26
maj 1916.
Fångvårdsstyrelsens
skrivelse
den 23
januari 1917.
Uttalande av
1917 års riksdag.
Fångvårdsstyrelsens
skrivelse den
23 augusti
1917.
4 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 31~>.
tände till annan ort, för vilket ändamål skälig gottgörelse från sjöförsvaret
torde böra tillhandahållas fångvårdert för såväl jordområdet söm
därå uppförda byggnader, ansåge styrelsen hinder ej möta för bifall till
marinförvaltningéns framställning jämväl i vad densamma avsåge omedelbart
avstående av föreslagen del av ifrågavarande område.
Till svar å en av chefen för sjöförsvarsdepartementet den 19 januari
1917 gjord förfrågan, när den av fångvårdsstyrelsen i dess utlåtande
den 26 maj 1916 angivna förutsättning för överlåtande å flottan av det
för tvångsarbetsanstalten i Karlskrona disponerade område kunde komma
att föreligga, meddelade fångvårdsstyrelsen i skrivelse den 23 januari
1917, att under förutsättning av Kungl. Maj:ts och riksdagens bifall till
en under beredning varande framställning om upprättande vid Singeshult
i Vrå socken av en arbetsstation för fångar, styrelsen skulle kunna under
påföljande juni månad överföra fångstyrkan från Karlskronaanstalten
till nya förläggningsorter och i sammanhang därmed helt utrymma ifrågavarande
tvångsarbetsanstalt. För sådant fall skulle anstaltens område
och byggnader kunna senast den 1 juli 1917 i deras helhet ställas till
flottans förfogande mot den ersättning till fångvården, som kunde komma
att av Kungl. Maj:t bestämmas.
Till 1917 års riksdag avläts proposition om vissa förändringar beträffande
tvångsarbetsanstalterna. I propositionen förutsattes, att tvångsarbetsanstalten
i Karlskrona skulle nedläggas och i sammanhang därmed
en sådan anstalt anordnas å annan ort. Propositionen vann ej riksdagens
bifall, men riksdagen uttalade, att ett nedläggande av anstalten
i Karlskrona redan då torde ur flera synpunkter böra anses fördelaktigt
samt att riksdagen ville för den skull förorda, att nämnda anstalt indroges.
De å anstalten intagna fångarna kunde utan svårighet beredas
plats å Svartsjö tvångsarbetsanstalt.
I skrivelse den 25 juni 1917 anbefallde Kungl. Maj:t fångvårdsstyrelsen
att skyndsamt avgiva yttrande i anledning av riksdagens berörda
uttalande om omedelbart nedläggande av ifrågavarande anstalt.
Tillika anmodades fångvårdsstyrelsen att efter ytterligare utredning i
god tid före början av påföljande lagtima riksdag inkomma med nytt
förslag i ärendet rörande ersättande av anstalten.
Till åtlydnad härav anförde styrelsen i skrivelse den 23 augusti
1917 bland annat, att de manliga tvångsarbetarna i riket, som för det
Kungl. Maj:t Proposition Nr Slö. 5
dåvarande uppginge till allenast 196, utan svårighet kunde inrymmas i
tvångsårbetsanstalten å Svartsjö, där plats funnes för omkring 330 tvångsarbetare.
Samtliga i Kärlskronaanstalten förvarade tvångsarbetare —
med undantag av ett ringa fåtal till handräekningsgöromål använda —
hade ock blivit förflyttade till Svartsjö, där, vid då rådande låga antal
manliga tvångsarbetare, deras arbetskraft vore behövlig samt deras inlogering,
utspisning och tillsyn ställde sig vida billigare än om Karlskronaanstalten
för deras skull måste hållas i gång med vidlyftig tjänstepersonal,
tillredning av mat, bespisning m. m. Däremot torde en
indragning av anstalten med dess överlämnande till annan myndighet
redan då, innan åtgärder ännu träffats för anstaltens ersättande vare sig
vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö eller annorstädes med nya utrymmen
för fångförvar etc., kunna, i händelse antalet tvångsarbetare under
de närmaste åren avsevärt ökades, komma att medföra vanskligheter.
Det vore därför synnerligen önskvärt, att Karlskronaanstalten fortfarande
bleve för fångvården tillgänglig, intill dess i erforderlig mån anordnats
ersättning för densamma på annat håll eller i allt fall medel för ändamålet
ställts till styrelsens förfogande.
Däremot hade styrelsen icke något att erinra mot, att den av fångvården
utrymda anstalten tillsvidare i större eller mindre omfattning
toges i bruk av marinen eller annan statsförvaltning, som kunde hava
användning för någon eller några lokaler inom densamma, dock med
skyldighet för sådan förvaltning att med viss uppsägningstid återställa
de upplåtna lokalerna till fångvården, om denna så påkallade.
Fångvårdsstyrelsen överlämnade därjämte en från drätselkammaren
i Karlskrona till styrelsen inkommen skrivelse, däri drätselkammaren
hemställt, att Karlskrona stad måtte för beredande av bostad åt husvilla
personer och familjer mot skälig ersättning få förhyra fängelse-, arbetsoch
vaktlokaler inom tvångsarbetsanstalten under två år, räknat från
den 1 september eller oktober 1917. Styrelsen funne sig dock icke
kunna under föreliggande omständigheter tillstyrka någon åtgärd i det
syfte, drätselkammaren avsett.
Kungl. Maj:t beslöt den 4 september 1917 bland annat, Kung]. Majas
att tvångsarbetsanstalten i Karlskrona skulle tillsvidare vara nedlagd; ^^ember4
att under tiden till dess förordnande meddelats om anstaltens defi- 1917.
nitiva nedläggande, det till anstalten hörande området med därå uppförda
byggnader skulle, med iakttagande av vissa nedan angivna begränsningar,
disponeras av marinen;
6
KungI. Maj:ts Proposition Nr 315.
Infordrande
av utlåtande
från marinförvaltningen.
Kungl. Maj:ts
beslut den 19
april 1918
och den 4
april 1919.
Marinförvaltningens
utlåtande
den 30
oktober 1919.
att, därest under berörda tid skulle yppas behov av platser för
manliga tvångsarbetsfångar utöver de, som kunde beredas vid tvångsarbetsanstalten
å Svartsjö, marinen skulle, i den mån sådant erfordrades
för tillfälligt förvar av dylika fångar, till fångvården återställa den del
av ifrågavarande område, som å förut i ärendet omförmälda kartskiss
betecknats med »C», jämte de å denna del uppförda byggnaderna, med
undantag dock av det vid områdets östra gräns belägna förråds- och
verkstadshuset med marken närmast däromkring; och
att den från drätselkammaren i Karlskrona till styrelsen inkomna
framställningen rörande uthyrning åt husvilla av vissa lokaler vid anstalten
skulle överlämnas till sjöförsvarsdepartementet för den åtgärd,
som, efter det anstalten övergått till marinen, kunde på departementet
ankomma.
Genom remissresolution den 12 september 1917 anbefalldes marinförvaltningen
att avgiva utlåtande beträffande den närmaste användningen
av det område jämte de byggnader, som på ovan angivet sätt
finge disponeras av marinen under iakttagande därvid, att drätselkammarens
i Karlskrona omförmälda hemställan behandlades skyndsammast
möjligt oberoende av övriga i ärendet förekommande spörsmål.
Genom hyresavtal den 3 oktober 1917 överlämnades därefter vissa
av lokalerna å tvångsarbetsanstalten till drätselkammaren i Karlskrona
för lindrande av bostadsnöden i staden.
På grund av den under år 1918 inträdda starka tillökningen i antalet
straffångar föreskrev Kungl. Maj:t genom beslut den 19 april 1918,
att marinen, som emellertid övertagit den huvudsakliga delen av den
nedlagda anstalten, skulle tillsvidare till fångvården återställa, från särskilt
angivna tidpunkter, de olika delarna av anstalten, med undantag
av förråds- och verkstadshuset, för att användas till straffanstalt.
Genom brev den 4 april 1919 lät Kungl. Maj:t till fångvården överlämna
även det omförmälda förråds- och verkstadshuset. I
I utlåtande den 30 oktober 1919, i anledning av förut omförmälda
remissresolution den 12 september 1917, anmälde marinförvaltningen,
att, som efter ovannämnda beslut den 19 april 1918 och den 4 april
1919 marinen av det ifrågavarande området endast disponerade de obebyggda
markstycken, vilka å förut omförmäld kartskiss betecknats med
»A» och »B», förutsättningarna för det genom remissen lämnade uppdraget
syntes hava bortfallit, varför ämbetsverket hemställde, att med
vidare utredning måtte anstå, intill dess Kungl. Maj:t därom ytterligare
förordnade.
Kung!. Maj.ts Proposition Nr 315.
7
Genom remissresolution den 12 november 1919 anbefalldes därefter
fångvårdsstyrelsen att avgiva utlåtande, huruvida, sedan dåmera dels
Fårösunds förutvarande fästningsbyggnader m. in. överlämnats till fångvården1),
dels brottsligheten visat sig vara i sjunkande, de till fångvården
återställda byggnader och områden i Karlskrona fortfarande vore behövliga
för fångvårdsändamål.
I häröver avgivet utlåtande den 14 november 1919 meddelade fångvårdsstyrelsen,
att fångantalet, som med inräkning av tvångsarbetsfångar
den 1 oktober 1918 utgjorde 4,643, så småningom alltmera nedgått, så
att det den 1 november 1919 utgjorde allenast 2,895. Under erinran
om de vid utlåtandets avgivande föreliggande planer att skilja tvångsarbetsanstalterna
från fångvården fann styrelsen ett eventuellt ökat behov
av utrymme för kvinnliga tvångsarbetsfångar icke böra inverka på frågan
om möjligheterna för återlämnande till marinen av centralfängelset i
Karlskrona. För manliga tvångsarbetare syntes Svartsjöanstalten erbjuda
fullt tillräckligt utrymme, så länge nuvarande lagstiftning bestode.
Beträffande övriga fångar, den 1 november 1919 2,603 till antalet,
meddelade styrelsen, att för dessas förvar funnes, med inräkning av
Malmö slottsfängelse, omkring 2,525 dagceller samt ej mindre än inemot
1,000 så kallade nattceller till inhysande nattetid av så kallade
gem ensamhetsfångar, vilka om dagen arbetade gemensamt. Sedan Malmö
slottsfängelse nedlagts, vilket väntades komma att ske år 1924, men
beslutad tillökning av kronohäktet i Luleå med cirka 60 celler tillkommit,
skulle finnas omkring 2,460 dagceller och, med inräkning av Karlskronaanstaltens
200 platser, tillhopa 800, men utan sistnämnda anstalt
600 gemensamhetsplatser. Hela utrymmet skulle således utgöra utan
Karlskronaanstalten 3,060 platser. Med beräkning av samma fångantal
som vid tiden för utlåtandets avgivande skulle således år 1924 finnas
ett överskott av omkring 450 platser. 1
Detta överskott kunde ju synas betryggande, men härvid måste
märkas, att ej alla befintliga utrymmen kunde samtidigt fullt tillvaratagas,
i det att tillströmningen kunde vara vida starkare på ett håll än
på ett annat, och att en utjämning genom fångförflyttningar icke nog
hastigt kunde äga rum.
Styrelsen skulle i betraktande härav ställa sig tveksam gentemot
0 Sedan 1919 års lagtima riksdag dels beslutat, att Fårösunds fästning skulle
omedelbart nedläggas, dels ock medgivit, att fästningen finge stäilas till fångvårdens
disposition för upprättande därstädes av en fångvårdsanstalt, bemyndigades marinförvaltningen
genom kungl. brev den 1 augusti 1919 att överlämna fästningens
byggnader till fångvårdsstyrelsen att av styrelsen tillsvidare disponeras.
Fångvårdsstyrelsens
utlåtande
den 14 november
1919.
8
Fångvårdsstyrelsens
skrivelse
den 21
april 1920.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr Slö.
tanken att avhända fångvården dispositionen av Karlskronaanstalten, såvida
denna verkligen kunde anses fylla utryjnmesbehovet. Men verkliga
förhållandet vore, att tillgången på gemensamhetsplatser vore tillräcklig
utan nämnda anstalt, varemot en brist kunde komma att föreligga
i fråga om så kallade dagceller.
Denna brist kunde endast bliva fylld genom nybyggnad, och hade
styrelsen i sådant hänseende utarbetat planer, vilka underställts Kungl.
Maj:ts prövning. Styrelsen Båge sig sålunda till svar på remissen böra
avgiva den förklaringen att, om icke ånyo en oberäknad stark tillväxt
av fångantalet inträdde, de av centralfängelset i Karlskrona disponerade
byggnaderna och områdena i Karlskrona icke vore behövliga för fångvårdsändamål.
Sedermera anmälde fångvårdsstyrelsen i skrivelse den 21 april 1920,
att fångantalet än ytterligare sjunkit. Nämnda antal, som i november
1919 belöpte sig till 2,603, utgjorde den 1 april 1920 icke mer än
2,227. Då till fångförvar funnes i rikets straffanstalter, utan inräkning
av platserna i Karlskrona centralfängelse och det till fångvården provisoriskt
upplåtna slottsfängelset i Malmö, tillgängliga omkring 2,400 så
kallade dagceller jämte 600 gemensamhetsplatser, däruti inräknade utrymmen
vid Singeshults fångkoloni och den i reserv stående Fårösundsanstalten,
framginge härav — anförde fångvårdsstyrelsen vidare — att
för närvarande Karlskrona centralfängelse vore för fångvården helt och
hållet obehövligt. Fängelset vore nästan helt och hållet ett gemensamhetsfängelse.
Antalet fångar, som kunde enligt gällande bestämmelser,
i friaste mått tillämpade, i gemenskap förvaras, vore icke större
än att detsamma behövdes för de övriga centralfängelsernas och fångkoloniens
arbeten. För styrelsen vore det därför icke längre möjligt
att vid centralfäugelset i Karlskrona hålla en fångpersonal, som på något
sätt berättigade fängelsets fortsatta användning under nu rådande förhållanden.
På grund av anläggningens många byggnader och jämförelsevis
stora omfattning i övrigt krävde anstalten oavsett antalet fångar
en så stor bevakningsstyrka, att kostnaden, om fångantalet vore ringa,
bleve oproportionerligt hög.
Styrelsen funne sig av anförda skäl böra hemställa, att centralfängelset
måtte omedelbart nedläggas, antingen i samband med byggnadernas
och områdets återställande till marinen, eller än hellre, om
denna icke därav hade något behov, för att tillsvidare i likhet med
Fårösundsanstalten tjäna till reserv i händelse av en förnyad stark tillväxt
av fångantalet.
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 315.
it
I avvaktan å Kungl. Maj:ts beslut i ärendet både styrelsen för att
möjliggöra nedbringandet av kostnaderna låtit från fängelset bortföra
alla fångar utöver det ringa antal av något mer än 20, som kunde inlogeras
i anstaltens dagcellhus, samt vidtagit de indragningar av tjänstepersonal,
som i följd härav låtit sig göra.
I utlåtande den 26 oktober 1920 över fångvårdsstyrelsens sist omförmälda
skrivelse anförde marinförvaltningen:
Då Fårösundsanstalten numera under alla förhållanden funnes att
tillgå såsom reservfängelse, syntes det marinförvaltningen, att centralfängelset
i Karlskrona med därtill hörande mark och därå uppförda
byggnader borde snarast möjligt överlämnas till sjöförsvaret.
Vid bifall härtill ansåge marinförvaltningen, att området i fråga
borde användas för bostäder åt vid flottans varv i Karlskrona anställda
daglönare och andra befattningshavare.
Marinförvaltningen hade i sådant avseende infordrat yttrande från
stationsbefälb avaren vid flottans station i Karlskrona, som jämte eget
uttalande överlämnat från varvschefen vid stationen infordrat yttrande i
ärendet.
Varvschefen hade anfört, bland annat, följande.
Behovet av att kunna i största möjliga utsträckning bereda vid
varvet anställda befattningshavare bostäder i kronans hus hade sedan
lång tid tillbaka förefunnits och hade gjort sig i hög grad gällande
särskilt under nu rådande bostadsbrist. Vid fyrfaldiga tillfällen hade
varvschefen, då fråga förelegat om lämpligaste sättet att kunna bibehålla
och utöka eu duglig arbetarstam vid varvet, framhållit vikten av
att kunna bereda varvspersonalen möjlighet till erhållande av sunda och
tidsenliga bostäder. Framställningarna i detta ärende hade visserligen
föranlett anvisning av medel för uppförande å Saltö av ett kronans
bostadshus för varvsarbetare, som nu vore fullbordat och inrymde 48
bostäder; dock hade bostadsbristen därigenom endast till en del avhjälpts,
men ingalunda helt undanröjts. Det torde följaktligen få anses vara i
hög grad önskligt att genom fortsatt anordnande av bostäder lätta den
alltjämt tryckande bostadsbristen inom Karlskrona samhälle, i samband
varmed varvschefen erinrat om, att bostäder åt husvilla familjer hösten
1920 måst tillfälligt anordnas i en av tvångsarbetsanstaltens byggnader.
Med hänsyn till ovannämnda förhållanden och sedan verkställd undersökning
givit vid handen, att förutom de två redan befintliga bostadshusen,
tre av de å anstaltens område belägna övriga byggnaderna lämpBihang
till riksdagens protokoll 1921. I sand. 268 käft. (Nr 315.) 024 21 2
Marinför vattningens
utlåtande
den 26
oktober 1920
10
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 315.
ligen kunde användas för bostadsändamål, hade varvschefen låtit uppgöra
ritningar till dessa byggnaders ändring till bostäder.
Såsom av ritningarna närmare framginge skulle genom ändringarna
erhållas:
I nuvarande direktör sbostadshuset:
2 st. bostadslägenheter, vardera om 7 rum och kök, samt 3 vindsrum,
och
I nuvarande sjukhusbyggnaden:
2 st. bostadslägenheter, vardera om 6 rum och kök, vilka fyra
bostadslägenheter lämpligen torde kunna avses för befäl;
I nuvarande konstapelsbostadsliuset:
5 st. bostadslägenheter, vardera om 3 rum och kök, och
2 33 » » » 2 rum och kök, vilka sju bo
stadslägenheter
lämpligen kunde användas för civila tjänstemän, verkmästare
och mästare;
J nuvarande dag cellbyggnad:
Alternativt 4 st. bostadslägenheter vardera om 3 rum och kök eller
8 st. bostadslägenheter om 1 rum och kök; och
I stora fängelsebyggnaden:
48 st. bostadslägenheter, vardera om 2 rum och kök,
16 » » » » 1 » » »
Samtliga bostadslägenheter skulle bliva av synnerligen tillfredsställande
beskaffenhet. Övriga å området belägna byggnader, såsom tvättstugan,
den s. k. verkstadsbyggnaden och några bodar, kunde inredas till
tvätthus samt vedbodar och andra uthusutrymmen för bostadsinnehavarnas
behov.
Realiserandet av föreliggande förslag hade av varvschefen beräknats
draga följande kostnader:
Förändring av direktörsbostadsbyggnaden ................... kronor 7,500
:» 3> sjukhusbyggnaden................................... > 18,000
» » konstapelsbostadsbyggnaden.................. » 10,500
» 3> dagcellbyggnaden .................................. » 55,000
» )> stora fängelse byggnaden..................... )» 260,000
» 3) övriga byggnader till tvätthus och
uthusbyggnader .................................................... >> 10,000: —
Summa kronor 361,000: —
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 315.
11
Med hänsyn till vad sålunda och i övrigt i varvschefens skrivelse
anförts, hade varvschefen tillika hemställt, att tvångsarbetsanstaltens i
Karlskrona område med därå uppförda byggnader skulle återställas till
marinen, att anstaltens byggnader skulle avses till inredande av bostadslägenheter
för vid flottans varv anställda personal enligt den av varvschefen
framlagda planen, samt att erforderliga medel för denna inredningsnarast
möjligt måtte anvisas.
Vidare hade varvschefen i samband med denna hemställan framhållit,
att, därest medel för den ifrågasatta omändringen av byggnaderna
ställdes till förfogande senast i juli 1921, de föreslagna bostadslägenheterna
i direktörsbostadsbyggnaden och konstapelsbostadsbyggnaden
beräknades kunna färdigställas till den 1 oktober 1921, bostadslägenheterna
i sjukhusbyggnaden och dagcellbyggnaden till den 1 april 1922
och bostadslägenheterna i stora fängelsebyggnaden till den 1 oktober 1922.
Stationsbefälhavaren vid ''flottans station i Karlskrona hade på det
kraftigaste tillstyrkt det av varvschefen avgivna förslaget.
På grund av vad sålunda i ärendet förekommit hemställde marinförvaltningen,
att tvångsarbetsanstalten i Karlskrona med därtill hörande område
och byggnader måtte utan ersättning snarast möjligt återställas till sjöförsvaret,
samt
att byggnaderna å området måtte — i huvudsaklig överensstämmelse
med det av varvschefen avgivna förslaget, beträffande dagcellbyggnaden
enligt det alternativ, som omfattade 8 bostadslägenheter om 1 rum och
kök, — inredas till bostadslägenheter för marinens personal, i främsta
rummet för befattningshavare vid varvet.
Vidare hemställde ämbetsverket, att Kungl. Maj:t täcktes föreslå
riksdagen att för bestridande av de med ändringsarbetena förenade kostnaderna
på tilläggsstat för år 1921 bevilja ett reservationsanslag av
361,000 kronor.
Häröver avgåvo de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28
maj 1920 tillsatta fångvårdssakkunniga utlåtande den 11 februari 1921
och yttrade därvid följande:
Av det föreliggande ärendets förhistoria och utvecklingsgång torde
framgå, att detsamma numera kommit i sådant läge, att, åtminstone så
vitt fångvården anginge, ett slutligt avgörande torde böra träffas i avseende
å den framtida användningen av centralfängelsets i Karlskrona
område och därå uppförda byggnader. •
Fång vårdssakkunnigas
utlåtande den
11 februari
1921
12
Kung!. Maj. ts Proposition Nr 815.
Då fångvårdssakkunniga på grund av det åt dem lämnade uppdrag
att uppgöra en plan för fängelseväsendets ordnande för framtiden haft
att taga ställning i ärendet, hade de måst i första hand för sig klargöra,
huruvida det ifrågavarande fängelset i avseende å läge, beskaffenhet
i övrigt samt utvecklingsmöjligheter vore, av sådan art, att dess
bibehållande för fångvårdsändamål vore önskvärt. Visserligen hade de
vid sitt besök därstädes funnit detsamma icke sakna möjligheter för
ombyggnad till ett fängelse med ett stort antal dagceller och särskilda
arbetsrum, varigenom dess av fångvårdsstyrelsen i skrivelsen den 21
april 1920 framhållna karaktär av nästan uteslutande gem ensamhetsfängelse
skulle kunna så förändras, att det i vissa avseenden kunde
fylla de krav, de sakkunniga vid sina dittills förda förberedande överläggningar
uppställt för straffverkställigheten och fångvårdens behöriga
tillgodoseende. Betydande utrymmen stode till buds och vissa lokaler
såsom för sjukvård, gudstjänstbruk, förvaltningsarbetet, tjänstebostäder
m. m. vore av sådan beskaffenhet, att för deras försättande i fullt tidsenligt
skick icke skulle krävas någon större kostnad. Värmeledningsaknades
dock. Samtliga byggnader måste särskilt med hänsyn till
ännu rådande höga byggnadskostnader anses representera betydande
värden.
De sakkunniga hade dock funnit de brister, som i allt fall vidlådde
fängelset, och de olägenheter, som jämväl framdeles måste bliva förenade
med dess fortsatta användande för fångvårdsändamål, vara av så pass
allvarlig art, att de icke ansett sig kunna förorda dess bibehållande
såsom permanent straffanstalt. Utöver vad i sådant avseende av riksdagen,
riksdagens revisorer och fångvårdsstyrelsen tidigare i ärendet
anmärkts, därav endast borde erinras om saknaden av all möjlighet till
fångarnas sysselsättande med utearbete, torde de sakkunniga böra
för sin del tillägga, att, oavsett fängelsets ur fångvård ssynpunkt otillfredsställande
läge invid ett örlogsvarv, dess förläggning i Karlskrona
icke erbjöde i kommunikationshänseende och lättillgänglighet från södra
och mellersta Sveriges mindre fängelser de möjligheter till en sådan
kostnadsbesparande centralisering av rikets fängelseväsen, som de sakkunniga
avsåge att ernå och jämväl inginge bland åt dem lämnade
direktiv.
Fångvårdssakkunniga funne sig därför böra biträda fångvårdsstyrelsens
hemställan om Kungl. Maj:ts beslut, att centralfängelset i Karlskrona
skulle omedelbart nedläggas.
I detta sammanhang torde böra tilläggas, att vid de sakkunnigas
besök i fängelset samtliga fångar voro bortflyttade till andra anstalter.
13
Kung!. May.ts Proposition Nr 315.
Jämte sin sistberörda hemställan hade fångvårdsstyrelsen ifrågasatt,
att nedläggandet skulle ske antingen i samband med byggnadernas och
områdets återställande till marinen, eller än hellre, om denna icke därav
hade något behov, för att tillsvidare i likhet med Fårösundsanstalten
tjäna till reserv i händelse av en förnyad stark tillväxt av fångantalet.
Med avseende å dessa båda alternativ ville de sakkunniga till en
början erinra därom, att, sedan fångvårdsstyrelsen gjorde sin nu ifrågavarande
hemställan, fångantalet ytterligare nedgått, så att för närvarande
även centralfängelset i Norrköping stode fullständigt oanvänt.
Väl hade vid den till fångvårdens disposition ställda, förutvarande fästningsanläggningen
vid Fårösund ännu icke vidtagits fullständiga åtgärder
för därvarande byggnaders apterande till fångförvar, men medel
härtill hade dock av riksdagen ställts till förfogande. 1 betraktande
härav och med ledning av de av fångvårdsstyrelsen lämnade, i det föregående
relaterade uppgifter om fångantal och utrymmestillgång hade de
sakkunniga kommit till den uppfattningen, att Karlskrona centralfängelse
icke annat än vid högst exceptionella förhållanden kunde bliva behövligt
såsom reserv.
Att tillägga vore, att enligt från fångvårdsstyrelsen lämnad uppgift
fångantalet den 1 februari 1921 utgjorde 2,085.
Av marinförvaltningens utlåtande den 26 oktober 1920 ifamginge,
att marinen vore i behov av byggnaderna för inredande i desamma
av bostäder för i främsta rummet varvspersonal.
Av den redogörelse, som varvschefen i Karlskrona lämnat för kostnaden
för fängelsebyggnadernas apterande till bostadslägenheter, syntes
det de sakkunniga vidare framgå, att sagda byggnader för närvarande
kunde för marinens 1''äkning utnyttjas på ett i statsekonomiskt avseende
synnerligen fördelaktigt sätt. För ett belopp av 361,000 kronor skulle
genom ändrings- och inredningsarbeten åstadkommas bostadsutrymme
med icke mindre än »255» eldstäder, vilket vid nybyggnad skulle under
nu rådande förhållanden draga en kostnad av icke mindre än cirka
2,000,000 kronor.
Vid sådant förhållande och med hänsyn tagen till den svåra bostadsbrist,
som för närvarande rådde i Karlskrona, torde ock, enligt de sakkunnigas
mening, såsom en förutsättning för de ifrågavarande byggnadernas
bibehållande såsom reserv för fångvården, böra krävas mera
tvingande skäl än som nu förefunnes.
I de utlåtanden, som enligt ovan lämnad redogörelse under olika
skeden av det föreliggande ärendets behandling avgivits av fångvårdsstyrelsen,
hade vid ett par tillfällen av berörda styrelse ifrågasatts, att
Departements
chefen.
14 Kung!. Maj. ts Proposition Nr 315.
fångvården borde tillgodoräknas ersättning för vad genom Karlskronafängelsets
avstående frånhändes densamma. Marinförvaltningen både
däremot yrkat, att fängelseanläggningen i sin helhet skalle till marinen
återbördas utan ersättning.
De sakkunniga, vilka ansåge det ej ankomma på dem att ingå på
något bedömande av berörda ersättningsfråga, ansåge sig dock höra i
detta sammanhang framhålla, att med Karlskrona centralfängelses definitiva
avstående till marinen en betydande tillgång frånginge fångvården.
Denna tillgångs rent ekonomiska värde framstode så mycket mera, om
hänsyn toges till den kostnad för det allmänna, som det på ovan angivet
sätt åstadkomna bostadsutrymmet skulle draga vid nybyggnad.
Fångvårdssakkunninga hade för sin del ännu icke haft tillfälle att
ingående pröva i vad män och på vad sätt ökat fängelseutrymme kunde
framdeles bliva erforderligt. På grund av redan gjorda iakttagelser
syntes det de sakkunniga sannolikt, att den centralisering av fängelseväsendet,
som utvecklingen torde påkalla, icke kunde genomföras utan
nybyggnad av en eller annan fångvårdsanstalt, där fångarna kunde
beredas större möjligheter till arbete i jordbruk och industrier än vid
äldre, nu befintliga fängelser av mindre typ.
Med dessa erinringar hade de sakkunniga endast velat betona att,
om fångvården för annat statsändamål utan ersättning avhändes dispositionen
av en fångvårdsinrättning av Karlskronaanstaltens omfattning,
detta borde vinna beaktande, när för fängelseväsendets rationella ordnande
kunde komma att erfordras nog så betydande byggnadsanslag.
Spörsmålet, huruvida nu ifrågavarande anstalt möjligen kunde
komma att behöva tagas i anspråk såsom tvångsarbetsanstalt, ansåge
de sakkunniga, sedan tvångsarbetsanstalterna numera skiljts från fångvården,
vara en Daga, som det ej tillkomme dem att upptaga till bedömande.
På grund av vad sålunda anförts finge fångvårdssakkunniga avgiva
den förklaring, att de från de synpunkter, som de kunde anses böra
taga i beaktande, för sin del icke funnit sig böra motsätta sig vad
marinförvaltningen i dess utlåtande den 26 oktober 1920 hemställt i
avseende å centralfängelset i Karlskrona.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, var frågan om bibehållande
av dåvarande tvångsarbetsanstalten i Karlskrona föremål för
ingående utredning under åren 1916 och 1917 med resultat, att Kungl.
Maj:t den 4 september 1917 beslöt anstaltens nedläggande tillsvidare
och i sammanhang därmed, på framställning av marina myndigheter,
15
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 315.
föreskrev, att under tiden, till dess förordnande meddelats om anstaltens
definitiva nedläggande, det till anstalten hörande området med därå uppförda
byggnader skulle med iakttagande av vissa villkor disponeras av
marinen. Till följd av inträdd stark ökning i antalet straffångar blev
emellertid anstalten genom särskilda under de närmast följande två
åren meddelade beslut återställd till fångvården, nu för att användas till
straffängelse. Såsom sådant har anstalten därefter tjänat. Bibehållandet
av anstalten såsom straffängelse har emellertid av skäl, som närmare
utvecklats i fångvårdsstyrelsens yttranden den 14 november 1919 och
den 21 april 1920, sedermera visat sig obehövligt samt medföra
oproportionerligt höga driftkostnader. Ej heller såsom tvångsarbetsanstalt
har styrelsen ansett anstalten vidare erforderlig. På grund av
beslut av 1918 års lagtima riksdag har för övrigt Karlskronaanstalten
i fångvårdsstaten upptagits under beteckningen centralfängelset i
Karlskrona. De fångvårdssakkunniga, vilka yttrat sig endast i fråga
om anstaltens bibehållande såsom straffängelse, hava delat fångvårdsstyrelsens
synpunkter.
För marinen åter är det av största intresse att komma i besittning
av anstaltens område och byggnader, av området för välbehövlig utvidgning
av flottans varv och av byggnaderna för avhjälpande i någon
mån av bostadsbristen för varvets personal. Enligt det av marinförvaltningen
upprättade kostnadsförslaget kan genom ändringsarbeten å
byggnaderna för en sammanlagd kostnad av 361,000 kronor vinnas bostäder
med tillhopa icke mindre än 251 eldstäder. Den låga genomsnittskostnaden
för eldstad, som utgör allenast 1,438 kronor, måste,
särskilt ur synpunkten av bostadsproduktion, anses svnnerligen förmånlig.
Härtill kommer, att en tillfredsställande lösning av varvspersonalens
bostadsfråga, såsom av vederhörande myndigheter vid upprepade tillfällen
framhållits, är av oskattbar betydelse för bibehållandet av en
fullgod arbetarstam vid varvet.
Då det sålunda visat sig, att Karlskronaanstalten är obehövlig för
fångvården, för vilken därjämte dess bibehållande såsom straffängelse
drager oproportionerligt höga kostnader, men att däremot anstaltens
område och byggnader med största fördel kunna utnyttjas för marinens
räkning, därvid byggnadernas blivande användning till bostäder tillika
kommer att medföra lättnad å bostadsmarknaden i allmänhet inom orten,
finner jag alla skäl tala för, att anstalten med område och byggnader
överlåtes till sjöförsvaret. Sker så, torde Kungl. Maj:t vara oförhindrad
att förordna om fängelsets nedläggande.
16
Kungl. Maj. ts Proposition Nr 315.
Ersättning till fångvården för överlåtelsen lärer icke böra ifrågakomma.
Att fångvården genom överlåtelsen frånhändes byggnader till
ansenligt värde torde få vinna beaktande, när framdeles behov av
nybyggnad för fångvårdens räkning kan uppstå.
I fråga om byggnadernas disponerande torde Kungl. Maj:t vara
oförhindrad att vidtaga de jämkningar i marinför.valtningens förslag, som
förhållandena kunna påkalla. Givetvis skall ersättning utgå för åtnjutande
av bostad i byggnaderna.
Jag får alltså hemställa, att Kungl. Magt måtte föreslå riksdagen
att
dels medgiva, att centralfängelset i Karlskrona med därtill hörande
område och byggnader må omedelbart överlåtas till sjöförsvaret,
dels ock för utförande av ändringsarbeten å byggnaderna på tillläggstat
för år 1921 bevilja ett reservationsanslag av 361,000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga medlemmar biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten lämna bifall samt förordnade,
att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar, skulle avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Eric Baad-Heimer.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1921.