Kungl. Maj:ts Proposition Nr 298.

1

Nr 298.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående förhöjt
statsbidrag till vissa alkoholistanstalter; given Stockholms
slott den 18 mars 1921.

Kung!. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Henning Elmquist.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 18 mars 1921.

Närvarande:

Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve
Whångel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist,

Malm, Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Departementschefen, statsrådet Elmquist anförde:

Genom kungörelse den 27 oktober 1916 (sv. förf.-saml. nr 470) Förhejt statsföreskrev
Kungl. Maj:t i enlighet med av riksdagen prövade grunder bidrag till
villkor och bestämmelser för åtnjutande av bidrag från anslag för be- hoiistanstai
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 256 käft. (Nr 298.) 725 21 1 tef ffff

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 298.

stridande av statens bidrag till erkända och enskilda alkoholistanstalters
driftkostnader. Denna kungörelse gäller tills vidare, så länge anslag
för ändamålet beviljas.

Enligt bestämmelserna i nämnda kungörelse kunna erkända anstalter
för vård av alkoholister ävensom enskilda dylika anstalter, vilka äro
ägnade att på tillfredsställande sätt bereda sådan vård, komma i åtnjutande
av statsbidrag till sina driftkostnader beträffande vårdade personer,
för vilka vårdavgiften ej överstigit 3 kronor för dag.

Statsbidraget utgår enligt § 2 i kungörelsen till erkänd alkolistanstalt med

högst 1 krona 50 öre för dag och sådan person, som vårdats
å anstalten på grund av förordnande enligt lagen om behandling av
alkoholister, samt

med högst 1 krona 25 öre för dag och person, som vårdats å anstalten
enligt 26 § av samma lag.

Till enskild alkoholistanstalt utgår bidraget med högst 1 krona för
dag och person, som vårdats å anstalten.

Med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition till 1918 års lagtima
riksdag, nr 425, därom gjorda framställning medgav riksdagen, att, utan
hinder av de utav riksdagen godkända grunder för åtnjutande av statsbidrag
från det på extra stat för år 1918 för ifrågavarande ändamål
upptagna förslagsanslag av 175,000 kronor, av samma anslag finge beträffande
år 1918 utgå ett tilläggsbidrag med högst en krona för vårddag
till sådana anstalter, vilka erkänts som allmänna enligt 2 § i lagen
om behandling av alkoholister den 30 juni 1913.

Då berörda tilläggsbidrag endast utgick under år 1918, gjorde
socialstyrelsen i skrivelse den 10 mars 1919 framställning om beredande
av förhöjt statsbidrag till vissa alkoholistanstalter jämväl under
år 1919. Med anledning härav föreslog Kungl. Maj:t i en den 11 mars
1919 avlåten proposition, nr 250, riksdagen medgiva, att av det på
extra stat för år 1919 upptagna förslagsanslaget av 100,000 kronor
till bidrag till erkända och enskilda alkoholistanstalters driftkostnader
finge, utöver enligt kungörelsen den 27 oktober 1916 angående statsbidrag
till driftkostnaderna vid alkoholistanstalter utgående statsbidrag,
beträffande år 1919 utgå dels till erkända och enskilda alkoholistanstalter
ett tilläggsbidrag med högst en krona för vårddag, dels ock till
erkända sådana anstalter ett extra garantibidrag med högst en krona
för dag och vårdplats, allt enligt de villkor, som Kungl. Maj:t bestämde.

Denna Kungl. Maj:ts framställning blev av riksdagen bifallen, varefter
Kungl. Maj:t genom brev den 7 augusti 1919 meddelade föreskrifter
för ifrågavarande bidrags utgående.

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 298. 3

Vad beträffar tilläggsbidrag och s. k. extra garantibidrag för är
1920 åt erkända och enskilda alkoholistanstalter gjorde Kung!. Maj:t i
1920 års statsverksproposition (sid. 70—73) framställning om beviljande
av dylika bidrag i likhet med vad som skett för år 1919. Sedan Kung!.
Maj:ts framställning av riksdagen bifallits, har Kungl. Maj:t genom brev
den 20 augusti 1920 föreskrivit, att, utöver enligt nämnda kungörelse
den 27 oktober 1916 utgående statsbidrag, må beträffande år 1920 utgå
dels till erkända och enskilda alkoholistanstalter ett tilläggsbidrag med
högst en krona för varje vårddag, för vilken statsbidrag enligt bestämmelserna
i samma kungörelse åtnjötes, dels ock till erkända sådana anstalter
ett extra garantibidrag med högst en krona för dag och vårdplats,
under villkor beträffande omförmälda extra garanlibidrag, att anstalten
före utgången av år 1919 vunnit erkännande såsom allmän enligt
2 § i lagen om behandling av alkoholister den 30 juni 1913; att
anstaltens verksamhet av Kungl. Maj:t prövades vara för den organiserade
alkoholistvårdens rationella bedrivande under året erforderlig; att
anstalten iklädde sig skyldighet att lämna vård jämväl åt sådana
intagna, vilka jämvikt § 4 mom. a) i instruktionen för uppsiktsmyndigheten
över alkoholistvården den 17 december 1915 eljest bort
överflyttas till statsanstalt, och att anstalten av Kungl. Majrt prövades
lämplig fullgöra sålunda ökade förpliktelser; samt att anstalten med stöd
av räkenskaperna för år 1919 styrkte, att den för år 1920 skäligen
kunde antagas vara i behov av dylikt extra statsbidrag. Därjämte föreskrevs,
att anstalt ej i annat fall, än där särskilda skäl därtill föranledde,
finge erhålla förevarande extra garantibidrag för större antal
vårdplatser än det, för vilket anstalten redovisat under år 1919.

I statsverkspropositionen till innevarande års riksdag har Kungl.
Maj:t upptagit förslagsanslaget till erkända och enskilda alkoholistanstalters
driftkostnader till 100,000 kronor.

1 skrivelse den 8 mars 1921 har socialstyrelsen gjort framställning
i fråga om tilläggsbidrag av statsmedel åt vissa alkoholistanstalter under
år 1921 ävensom om ändring i och tillägg till ovannämnda kungörelse av
den 27 oktober 1916.

I nämnda skrivelse upptager socialstyrelsen till behandling först
frågan huruvida s. k. garantibidrag böra utgå jämväl under år 1921.
Innan jag ingår å vad socialstyrelsen i sin berörda skrivelse anför
beträffande ifrågavarande bidrag, anser jag mig böra erinra om vad
socialstyrelsen i sin skrivelse av den 10 mars 1919 med förslag till införande
av dylika bidrag yttrade:

Social styrelsen.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 298.

År 1918 förflyttades statens vårdanstalt för alkoholister från Venngarn till
Salbohed, varigenom antalet vårdplatser, som stode till den statliga alkoholistvårdens
förfogande, inskränktes från 100 till 35. Det vid Salbohed till buds stående
antalet vårdplatser vore otillräckligt. Sålunda vore samtliga platser belagda,
varjämte överflyttningar av intagna därifrån och till erkända alkoholistanstalter
vid upprepade tillfällen under år 1919 måst vidtagas för beredande av plats för
nyintagna. Behovet av vårdplatser befunne sig i en fortgående stegring. Vidare
funnes ej någon statsanstalt för vård av kvinnliga alkoholister. Den organiserade
alkoholistvården vore sålunda ovillkorligen hänvisad till hjälp från erkända
alkoholistanstalter, varför deras bibehållande i erforderlig utsträckning framstode
såsom ett oavvisligt statsintresse. Det måste därför tillses, att de anstalter, vilkas
verksamhet vore av behovet påkallad, erhölle ekonomiskt stöd från statens
sida i tillräcklig omfattning för att fortfarande kunna mottaga personer, som enligt
interneringslagen skulle erhålla vård, men åt vilka sådan ej kunde beredas
vid statsanstalten.

Med anledning av nu anförda omständigheter ansåg sig socialstyrelsen
för beredande av ökat ekonomiskt stöd åt vissa alkoholistanstalter
böra föreslå det avsteget från den i förberörda kungörelse av den 27
oktober 1916 angivna princip, enligt vilken statsbidrag till alkoholistanstalter
skulle utgå efter antalet vårddagar, att alkoholistanstalter, som vore
oundgängligen erforderliga för den organiserade alkoholistvårdens rationella
bedrivande, för år 1919 tillerkändes vissa provisoriska garantibidrag,
att utgå med visst belopp per dag och vårdplats av statsmedel,
vare sig anstalten vore belagd eller ej.

I sin nyssnämnda skrivelse av den 8 mars 1921 yttrar socialstyrelsen
beträffande de s. k. garantibidragen bland annat följande:

De förhållanden, som läge till grund för utdelandet av garantibidrag för år
1919 och 1920, hade numera väsentligt förändrats. Sålunda hade beläggningen å
såväl statens som andra allmänna anstalter — ävensom enskilda statsunderstödda
alkoholistanstalter — starkt ökats under särskilt år 1920 och då från 102
till 177 eller med 73,5 %. Beträffande särskilt beläggningen å de erkända anstalterna
hade denna under samma år stigit från 40 till 72 eller med 75 %. Under
den gångna delen av år 1921 hade antalet å anstalterna befintliga alkoholister varit
nästan konstant; den 1 mars 1921 vore sålunda hela antalet alkoholister å samtliga
anstalter 175. Samtidigt förefunnes även ett tiotal exspektanter, vilka icke
hunnit placeras ut på anstalterna. De statistiska beläggningsuppgifternas utsago
angående läget inom den organiserade alkoholistvården, nämligen att denna vårdverksamhet
för närvarande befunne sig i en period av stegrade krav på densamma,
stöddes av vissa. omständigheter — såsom en väntad ökning av nykterhetsnämndernas
aktivitet på grund bland annat av vissa planerade åtgärder samt den av
riksdagen ifrågasatta utvidningen av lagen om behandling av alkoholister — vilka
läte det framstå såsom sannolikt att dessa ökade anspråk icke vore snabbt övergående
utan av varaktig natur. Med andra ord, de nuvarande, ur ekonomisk
synpunkt för anstalterna gynnsamma beläggningsförhållandena kunde med visst

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 298.

o

fog antagas i stort sett fortfara under obestämd tid framåt. Då vidare numera
tillkommit den nya statsanstalten för vård av alkoholister vid Svartsjö och det
kunde förväntas dels att statsanstalten vid Saibohed under innevarande år
komme att återflyttas till Venngarn och därmed dennas vårdkapacitet avsevärt
höjas, dels att en statsanstalt för kvinnliga alkoholister komme att upprättas i
samband med tvångsarbetsanstalten för kvinnor och statens egna resurser gentemot
alkoholisterna sålunda inom kort bleve väsentligt större än tidigare, syntes
icke längre tillräckliga skäl föreligga för bibehållande under år 1921 av de s. k.
garantibidragen till erkända alkoholistanstalter.

Härefter meddelar socialstyrelsen, att föreningen svenska alkoholis them
i skrivelse till socialstyrelsen gjort framställning om förhöjda statsbidrag
åt alkoholistanstalter och därvid uttalat önskvärdheten av

att de erkända alkoholistanstalterna erhölle s. k. garantibidrag, om
sådana även i framtiden komme att utgå, utan att dessa anstalter skulle
behöva förbinda sig att mottaga sådana alkoholister, som enligt gällande
bestämmelser enbart tillhörde statsanstalter;

att de erkända anstalterna erhölle ett årligt statsanslag för driftens
uppehållande, beräknat sä, att det stode i en viss proportion till antalet
förefintliga vårdplatser och den fast anställda personalens löner, vilket
anslag borde utanordnas kvartalsvis i förskott;

att de erkända anstalterna dessutom erhölle ett anslag för driftens
uppehållande beräknat efter vårddagar.

I enlighet härmed framlade föreningen förslag om dels ett fast anslag,
beräknat efter två kronor 50 öre för varje vårdplats, dels ock ett särskilt
anslag, beräknat efter en krona 50 öre för varje vårddag, att utgå det
förra förskottsvis varje halvår, det senare halvårsvis i efterskott.

Socialstyrelsen anför rörande denna framställning, att, ehuru styrelsen
vore ense med föreningen svenska alkoholisthem härutinnan, att alkoholistanstalterna
i långt högre grad, än vad som medgåves i 1916 års kungörelse
om statsbidrag till driftkostnaderna, vore i behov av ekonomiskt stöd från
statens sida för fullföljande av sin verksamhet, hade styrelsen icke blivit
övertygad om lämpligheten att längre fasthålla vid de provisoriska garantibidragen
eller övergå till nya därmed jämförliga former för bidrag, som
utginge efter antalet vårdplatser. Såsom ovan närmare utvecklats — anför
styrelsen vidare — syntes tvärtom tidpunkten nu vara inne för avveckling
av dessa kristidsåtgärder och återgång till de principer ifråga om
statens bidrag till driftkostnaderna, som sanktionerades av 1915 års
riksdag, och som överallt inom medicinalförvaltningen tillämpades ifråga
om driftkostnadsbidrag till icke statliga sjukhus och vårdanstalter.

Socialstyrelsen övergår härefter till behandling av frågan om det
belopp, varmed statsbidrag bör utgå per vårddag för år 1921 till stats -

6

Kungl. Maj ris Proposition Nr 29S.

understödda alkoholistanstalter. Vid bedömande av statsbidragets storlek
syntes -—• yttrar styrelsen — hänsyn böra tagas dels till penningvärdets
fall, sedan nu gällande bestämmelser utfärdades, dels till sammanlagda
beloppen per vårddag av de ordinarie och extra bidrag, som
lämnats under de båda sistförflutna åren, dels oek till vederbörande anstalters
ekonomiska ställning, varvid borde beaktas, att för närvarande
läge under riksdagens prövning förslag om höjning av övre gränsen
från 3 till 5 kronor för den vårddagavgift, statsunderstödda alkoholistanstalter
finge uttaga.

Vad då först beträffar frågan med vilket belopp per vårddag,
statsbidrag bör utgå för år 1921 åt erkända alkoholistanstalter, yttrar
socialstyrelsen:

Bidraget till de erkända alkoholistanstalterna för tvångsinternerade uppginge
till 1,5 0 kronor för vårddag enligt 1916 års kungörelse. Levnadskostnaderna
hade stigit med c:a 135 procent, sedan detta belopp fastställdes till början av
1921. De sammanlagda beloppen per vårddag av de under åren 1919 och 1920
utgående ordinarie och extra statsbidrag uppinge i genomsnitt till respektive
3 kronor 53 öre och 3 kronor 32 öre per vårddag — för de äldre erkända anstalterna
vore sistnämnda belopp 3 kronor 49 öre. Ett av villkoren för erhållande
av garantibidrag hade varit, att vederbörande anstalt med stöd av räkenskaperna
styrkt sig vara i behov av dylikt extra statsbidrag. I sitt utlåtande den
16 december 1920 över ansökningarna om garantibidrag hade emellertid socialstyrelsen
framhållit, att alkoholistanstalternas bokföring lämnade mycket övrigt
att önska i fråga om rationell uppställning och inbördes likformighet m. m. och
icke vore alldeles ägnad såsom utgångspunkt vid bedömande av behovet av bidraget
i fråga. Styrelsen hade förklarat det sålunda vara påkallat att söka åstadkomma
en ändamålsenlig och likformig uppläggning av de statsunderstödda alkoholi
stanstalternas räkenskaper. Sådan omläggning syntes lämpligen böra verkställas
med ledning av den ifrågasatta omläggningen av räkenskaperna vid den
å Salbohed nu förlagda statsanstalten eventuellt genom medverkan från riksräkenskapsverket.
Aven om alltså, att döma av hittills presterade räkenskaper, de
erkända alkoholistanstalternas ekonomiska ställning syntes vara sådan, att största
möjliga statsunderstöd, som skäligen kunde utgå, från denna synpunkt vore
berättigat, måste dock å andra sidan de slutsatser, som kunde dragas av den
av dessa anstalter tillämpade bokföringen, vilken lede brist på precision, upptagas
med viss reservation.

Vidkommande frågan om statsbidrag bör utgå med olika belopp
för tvångsinternerade och frivilligt ingående, yttrar socialstyrelsen:

Det hade visat sig, att den skillnad i statsbidragets storlek mellan tvångsinternerade
och frivilligt ingående å erkända alkoholistanstalter, som uppdragits
i ovannämnda kungörelse av den 27 oktober 1916, icke vore berättigad. Till
grund för det högre bidraget till tvångsinternerade läge nämligen en av senare
erfarenheter vederlagd förmodan, att denna kategori skulle bereda betydligt större

Kungl. Maj:is Proposition Nr 29S. 7

svårigheter för anstalterna. Det vore så mycket mindre skäl att upprätthålla
denna skillnad mellan tvångsinternerade och frivilligt ingående som det numera
förekomme allt oftare, att alkoholister, för vilka ingivits ansökan om intagningsförordnande
å allmän alkoholistanstalt, innan sådant förordnande utfärdats, frivilligt
inginge å sådan anstalt.

På grund av nu anförda omständigheter har socialstyrelsen föreslagit,
att statens bidrag till de erkända alkoholistmstalternas driftkostnader
under år 1921 måtte utgå med ett sammanlagt belopp av högst
3 kronor 50 öre per vårddag för såväl tvångsinternerade som frivilligt ingående
alkoholister, under förutsättning att vederbörande anstalt förbunde
sig att på egen bekostnad verkställa den omläggning av bokföringen,
som kunde befinnas påkallad.

Vad härefter angår storleken av statsbidraget för år 1921 åt enskilda
alkoholistanstalter, yttrar socialstyrelsen:

Statsbidragen till enskilda alkoholistanstalter hade icke i samma grad som
bidragen till de erkända anstalterna ändrats uppåt i jämnhöjd med de stigande
omkostnaderna. Sammanlagda beloppen per vårddag av de ordinarie och extra
bidrag, som under åren 1919 och 1920 utgått till enskilda alkoholistanstalter,
belöpte sig till 2 kronor för vartdera året. Per vårddag räknat hade dessa bidrag
sedan år 1917 icke ökat med mer än 16 öre eller 8,7 %. Den största av de
enskilda anstalterna, frälsningsarméns alkoholistanstalt å Kurön, hade också under
år 1920 uppvisat en brist på 30,512:03 kronor, delvis visserligen beroende på
vissa under året verkställda reparationsarbeten samt inköp av inventarier m. m.
men delvis även till följd därav att alkoholistvård icke utan ekonomisk förlust
kunde, åtminstone för närvarande, bedrivas utan större statsunderstöd. Då förhållandena
numera icke föranledde upprätthållande av de bestämmelser, som
syftat till att stimulera särskilt de erkända anstalternas fortsatta verksamhet, och
de enskilda anstalter, som överlevat den från ekonomisk synpunkt hårda tiden
under senai’e delen av kristiden, samtliga finge anses väl rustade för att bedriva
rationell alkoholistvård, syntes numera alla skäl tala för en återgång till förhållandena
före tilläggsbestämmelsernas tillkomst så till vida att statens bidrag
till erkända anstalter samt sådana enskilda anstalter, vilka prövades lämpliga
erhålla statsunderstöd, gjordes sinsemellan mera jämförliga ifråga om beloppens
storlek.

På nu anförda skäl har socialstyrelsen föreslagit, att statens bidrag
till driftkostnaderna under år 1921 vid de enskilda alkoholistanstalter,
som prövades lämpliga erhålla sådant, måtte utgå med ett belopp av
högst 3 kronor per vårddag, under förutsättning att vederbörande anstalt
förbunde sig att på egen bekostnad verkställa den omläggning av
bokföringen, som kunde befinnas påkallad.

Sammanlagda antalet alkoholister den 1 mars 1921 var — yttrar
socialstyrelsen — å erkända anstalter 65 och å de enskilda anstalterna
Härnö och Kurön tillhopa 41 — Rönnneholmshemmet, som under

8

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 298.

år 1920 erhållit statsbidrag endast för en del av januari månad
avlämnade numera icke rapporter till socialstyrelsen, men syntes man
kunna utgå från att antalet intagna därstädes vore ganska ringa. Under
förutsättning att den genomsnittliga beläggningen under den återstående
delen av år 1921 komme att vara lika stark som beläggningen
vid nämnda tidpunkt, beräknar socialstyrelsen sammanlagda beloppet av
för år 1921 utgående statsbidrag till driftkostnaderna enligt ovan föreslagna
regler till omkring 130,000 kronor.

Socialstyrelsen upptager härefter till behandling frågan om visst
förtydligande av § 6 i kungörelsen den 27 oktober 1916. 1 berörda

§ stadgas följande:

»Beviljas statsbidrag, har anstalt, som tillerkänts sådant bidrag, att efter
utgången av juni och december månader det år, för vilket statsbidrag beviljats,
till socialstyrelsen ingiva behörigen styrkt uppgift om det antal vårddagar under
nästföregående halvår, för vilket anspråk göres på statsbidrag. Sedan dylik upp Sift

inkommit, åligger socialstyrelsen att, så fort ske kan, fastställa beloppet av
et statsbidrag, som kan för halvåret böra utgå, samt utbetala sådant bidrag till
anstalten.»

Härefter yttrar socialstyrelsen:

Då olika uppfattningar kunde göras gällande ifråga om beräkningen av antalet
vårddagar — exempelvis i sådana fall, då en intagen hade rymt, fått permission,
överflyttats till sjukhus eller fängelse — i det bestämmelser härom icke
funnes utfärdade, vore det önskvärt, att ett klargörande komme till stånd, huruvida
nyss angivna bestämmelser inrymde befogenhet för socialstyrelsen att fastställa
det antal vårddagar, för vilket bidrag finge utgå.

Med avseende å beräkningen av detta antal vore socialstyrelsen av den
uppfattningen att den tid, varunder intagen olovligt undanhölle sig från anstalt,
icke borde inräknas häri. Erfarenheten hade nämligen visat, att flera månader,
t. o. m. hela år förflutit, innan rymmare kunnat återförpassas till vederbörande
anstalt. Att låta statsbidraget vid rymningsfall utgå för en begränsad tid läte
sig icke lämpligen göra. Enligt de erkända anstalternas reglementen kunde nämligen
vid olovligt avvikande vårdavgift, som icke upplupit, förklaras förverkad till
anstalten, såvida icke kostnaden för vården bestredes av allmänna medel. Anstalt
skulle sålunda hava direkt ekonomisk fördel av att avviken icke återkomme förrän
vid maximitidens slut, vilket från vårdsynpunkt vore mindre tilltalande. Antalet
dagar under annan bortovaro från anstalten syntes icke heller, i den mån bortovaron
överstege en månad, böra inräknas i det antal vårddagar, för vilket statsbidrag
finge utgå.

Med avseende å nu angivna beräkningsgrund finge framhållas, att de icke
statliga alkoholistanstalterna redovisade ett bestämt, i regel mycket begränsat,
vårdplatsantal, motsvarande det antal, som utgjorde full beläggning av vederbörande
anstalt. Utöver detta antal kunde i trängande fall äga rum överbeläggning.
Möjligheten härtill vore dock i regel icke stor. Tvärtom syntes antalet från en

9

Kanal. Maj:ts Proposition Nr 298.

anstalt av olika anledningar, såsom rj-mning, sjukhusvistelselse, permission o. d.
frånvarande i regel vara större än det antal, varmed överbeläggning utan olägenhet
kunde ske. På grund därav måste för dessa icke närvarande hållas platser
öppna, som icke kunde tagas i anspråk av andra alkoholister, för vilka statsbidrag
skulle kunnat utgå. En stor del av anstaltens omkostnader vore emellertid inom
vissa gränser fasta och minskades icke därigenom att några av de intagna icke
vore närvarande å anstalten. Även de frånvarande åsamkade sålunda anstalten
driftkostnader, för vilka statsbidrag syntes böra utgå. Att bidraget emellertid
föresloges begränsat till att avse endast den första månaden av bortovaron berodde
ifråga om försökspermitterade därpå, att anstaltsledningen inom denna
tid borde kunna med tämlig säkerhet komma på det klara med huruvida plats
även i fortsättningen måste hållas öppen för den permitterade. Yid längre bortovaro
då återkomstdagen vore känd, t. ex. då en intagen avtjänade ett flera månader
långt fängelsestraff, behövde anstalten tydligen till eu början icke hålla
plats öppen; först då tidpunkten för vederbörandes återkomst närmade sig, behövde
detta ske. Ifråga om de till sjukhus överflyttade gällde, att vårdavgifterna
för ifrågavarande tid av anstalten överlämnades till sjukhuset såsom bidrag till
kostnaderna för vistelsen därstädes. Då beträffande dessa fall sjukhusvistelsens
längd ofta icke kunde på förhand beräknas, måste plats i regel hållas öppen för
vederbörande under åtminstone en del av bortovaron. Yid fall av kortare sjukhusvistelse
måste liksom ifråga om annan kortare bortovaro plats hållas öppen
under hela tiden.

På grund av vad ovan anförts har socialstyrelsen hemställt om
meddelande av föreskrifter beträffande prövningen av det antal vårddagar,
för vilket bidrag till statsunderstödd alkoholistanstalt finge utgå.

Ett extra ordinarie tillägg till det genom 1916 års kungörelse stadgade
statsbidraget till erkända och enskilda alkoholistanstalters driftkostnader
måste förvisso, trots de sjunkande priserna, fortfarande utgå
åtminstone under detta år, såvida ej anstalternas tillvaro skall äventyras.
Vad beträffar den form, varunder det ifrågasatta tilläggsbidraget bör
utgå, finner jag — i likhet med socialstyrelsen — att de s. k. garantibidragen
ej vidare böra komma till användning. Med desamma avsåg
man att tillförsäkra den statligt organiserade alkoholistvården hjälp från
erkända alkoholistanstalter. De vårdresurser, varöver den statligt organiserade
alkoholistvården förfogade under åren 1919 och 1920, voro nämligen
ej tillfyllest, men däremot var antalet alkoholister — i anledning av då
rådande skarpa restriktioner och brist på spirituösa — ej så stort, att
de erkända alkoholistanstalterna voro belagda i den utsträckning, som
erfordrades för att verksamheten vid desamma ej skulle bliva förlustbringande.
Nu disponerar den statligt organiserade alkoholistvården
över betydligt ökat antal vårdplatser. Dess vårdkapacitet kommer att
ytterligare höjas, därest det av mig framlagda förslaget om flyttning av
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 256 käft. (Nr 298.) 725 21 2

Departement

chefen.

10

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 298.

statens vårdanstalt för alkoholister från Salbohed till Venngarn samt
uppförande av en ny statens vårdanstalt för alkoholister å Ventholms
kungsgård vinner statsmakternas bifall.

Vad åter beträffar den andra hittills använda formen för förhöjt
statsunderstöd till vissa alkoholistanstalter — nämligen s. k. tilläggsbidrag
— synes mig densamma fortfarande böra komma till användning.
De av socialstyrelsen härutinnan föreslagna beloppen synas mig väl
avvägda. Likaså anser jag mig på skäl, socialstyrelsen anfört, böra biträda
styrelsens förslag att någon skillnad i statsbidragets storlek ej
skall göras för tvångsinternerade och frivilligt ingående å erkända
alkoholistanstalter samt att vederbörande anstalter skola förbinda sig
att för utfående av statsbidraget på egen bekostnad verkställa den omläggning
av bokföringen, som kan anses behövlig.

Vidkommande slutligen socialstyrelsens förslag att statsbidrag skulle
i vissa fall utgå vid vederbörande alkoholists bortovaro från anstalten,
synes mig, att för tid, varunder en alkoholist olovligt undanhållit sig
från anstalten, statsbidrag ej bör utgå. Vad åter beträffar frågan, huruvida
ersättning bör utgå för det antal dagar, en alkoholist av annan
anledning är borta från anstalten, synes mig — i likhet med socialstyrelsen
— att, i den mån bortovaron ej överstiger eu månad, densamma
bör inräknas i det antal vårddagar, för vilket statsbidrag må
utgå. I detta sammanhang anser jag mig böra upptaga till behandling
det av föreningen svenska alkoholisthem framförda önskemålet om viss
ändring av tiden för statsbidragets utbetalande. Med hänsyn till anstalternas
i regel synnerligen svaga ekonomi anser jag mig böra förorda,
att statsbidraget utbetalas kvartalsvis i efterskott, istället för såsom
nu är fallet i augusti eller september månader för första halvåret
och i februari eller mars följande år för senare halvåret. Därest riksdagen
ej har något att erinra mot vad jag härovan föreslagit i fråga om
statsbidrags utgående för tid, varunder intagen person varit frånvarande
från anstalten, och beträffande tiden för detsammas utbetalande, har
jag för avsikt att i enlighet därmed för Kungl. Maj:t framlägga förslag
till bestämmelser i ämnet.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva

att av det på extra stat för år 1921 anvisade
förslagsanslaget av 100,000 kronor till erkända och
enskilda alkoholistaustalters driftkostnader må, utöver
det enligt kungörelsen den 27 oktober 1916 angående

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 298.

11

statsbidrag till driftkostnaderna vid alkoholistanstalter
utgående statsbidraget, för år 1921 utgå ett tilläggsbelopp
av den storlek, att totala driftkostnadsbidraget
till erkända alkoholistanstalter för vårddag räknat utgör
högst 3 kronor 50 öre för såväl tvångsinternerad som
frivilligt ingående samt att totala driftkostnadsbidraget
till enskilda alkoholistanstalter utgör högst 3 kronor
för vårddag, allt enligt de villkor, som Kungl. Maj:t
bestämmer.

Statsrådets övriga ledamöter instämde i vad departementschefen
sålunda hemställt.

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten behagade
härtill lämna bifall samt förordnade, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Herman Hultkrantz.