Kungl. Maj:ts Proposition Nr 296.

1

Nr 296.

Kungl. Ma]ds proposition till riksdagen angående anslag
för provisoriska åtgärder beträffande sjukvården inom
rikets ödemarksområden ni. m.; given Stockholms slott
den 14 mars 1921.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Henning Elmquist.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Majd Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14
mars 1921.

m

* Närvarande:

Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve
Wrangel, ’ statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist,
Malm, Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Elmquist anförde:

I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln punkt 111, har Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition, som kunde
komma att avlåtas i ämnet, för vidtagande av provisoriska åtgärder beBihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 254 Käft. (N:r 296.) 664 si 1

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 296.

Inledning.

träffande sjukvården inom rikets ödemarksområden m. m. å extra stat
för år 1922 beräkna ett förslagsanslag, högst, 129,500 kronor. Därjämte
har Kungl. Maj:t beträffande tilläggsstaten för år 1921, femte
huvudtiteln punkt 28, föreslagit riksdagen att för enahanda ändamål beräkna
ett förslagsanslag, högst, 79,750 kronor.

Jag anhåller nu att få till behandling upptaga dessa frågor.

Med anledning av inom riksdagen väckta motioner har riksdagen
anhållit

dels i skrivelse den 17 mars 1920, nr 78, att Kungl. Maj:t täcktes
låta föranstalta om utredning, huruvida och på vad sätt genom statens
ingripande lämpligare sjuktransporter kunde åstadkommas å landsbygden
vid färd till och från sjukhus,

dels ock i skrivelse den 29 april 1920, nr 169, att Kungl. Maj:t
täcktes snarast möjligt låta utreda, vad som ytterligare från statens sida
kunde och borde göras för att bereda befolkningen i övre Norrlands
fjällbygder nödig sjukvård samt därefter vidtaga de åtgärder, vartill
utredningen kunde giva anledning.

I nämnda skrivelser har riksdagen uttalat, att de ifrågasatta utredningarna
syntes lämpligen böra verkställas i samråd med Röda korset.

Genom brev den 16 april och den 21 maj 1920 anbefallde Kungl.
Maj:t medicinalstyrelsen att i samråd med överstyrelsen för Svenska
röda korset verkställa utredning i de uti riksdagens skrivelser angivna
syften och därefter till Kungl. Maj:t inkomma med den sålunda verkställda
utredningen samt det yttrande och förslag i ämnet, som därav
kunde föranledas.

Med skrivelse den 8 . mars 1921 har nu medicinalstyrelsen överlämnat
ett »Betänkande angående förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden»,
vilket utarbetats av en utav medicinalstyrelsen och överstyrelsen
för Svenska röda korset tillsatt samarbetskommitté. Denna
kommitté består av ordföranden i Svenska röda korset, Hans Kunglfc
Höghet Hertigen av Västergötland, ordförande, och följande ledamöter:
statsrådet C. G. O. Malm, medicinalrådet F. Block och förste provinsialläkaren
H. Forssman, utsedda av medicinalstyrelsen, samman kdirektören
S. Mehn, konsistorienotarien A. Carlgren och generalsekreteraren i Svenska
röda korset friherre E. Stjqrnstedt, utsedda av överstyrelsen. Statsrådet
Malm har dock utgått ur kommittén för den tid, under vilken han är
statsråd, och icke undertecknat ifrågavarande betänkande.

Kommitténs betänkande avser icke blott övre Norrlands fjällbygder
utan även andra ödebygder inom landets övre hälft.

Kungl. May.ts Proposition Nr 296.

3

Efter att hava redogjort för de förhållanden, till vilka kommittén
tagit hänsyn vid bestämmandet av gränserna för de landområden,
som kommittén funnit böra i sjukvårdshänseende hänföras till ödebygderna,
har kommittén (s. 3) anfört, att, såsom ödemarksgränsen sålunda
dragits, densamma i stort sett inrymmer den övre finnbygden, så
gott som hela Lappland, de västligaste delariia av Jämtlands samt de
nordligaste delarna av Värmlands och Kopparbergs län. Av huvudsakligen
administrativa skäl har kommittén sökt att därvid följa gränserna
för provinsialläkardistrikten. Ifrågavarande områden äro utmärkta å en
vid betänkandet fogad karta.

Kommittén, som utgått från nödvändigheten att beträffande ödemarksområdena
decentralisera sjukhusvården och att bereda underlättad
tillgång på läkar- och sjuksköterskevård samt lämpliga transportmedel
in. m., har föreslagit en del åtgärder i nämnda syften, till en början
dock endast av provisorisk natur, avsedda att vidtagas åren 1921 och
1922, beträffande transportväsendet även åren 1923—1925.

Ehuru min förevarande framställning blott gäller nämnda provisoriska
åtgärder under åren 1921—1922, torde det vara lämpligt att till en
början i korthet angiva grunddragen av de permanenta anstalter, som
avses i huvudförslaget i berörda betänkande. Till nämnda förslag är
jag, innan vederbörande myndigheter lämnats tillfälle att yttra sig däröver,
givetvis icke beredd att taga ställning.

Huvudförslaget.

Av kommittén föreslagna permanenta åtgärder gå i huvudsak ut
på anordnande av vissa mindre sjukvärdsanstalter samt utökande av antalet
sjukvårdspersonal. I förstnämnda hänseende föreslår kommittén
(s. 7) anläggandet av dels distriktssjukstugor med eller utan tuberkulosavdelning,
förlagda till läkarstationer, som ej hava lasarett i sin närhet,
och försedda med efter anstaltens storlek avpassad operationsutrustning,
och dels sjukhärbärgen å platser, där ödebygdens distriktssköterskor
(eventuellt dispensärsköterskor) hava sin boningsplats. Sjukhärbärgena
äro avsedda att upptaga sjuka, vilka antingen skola avvakta lägligt
tillfälle att föras vidare till lasarett eller annan sjukvårdsinrättning eller
ock böra stå under distriktssköterskans omedelbara observation och vård,
varigenom sköterskan beredes bättre tid att sköta övriga sjuka, som
vistas i sina hem.

Begrepp®.

ödemarks område.

Kommitténs

förslag.

4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 296.

Sjukstugor.

Sjuk härbärgen -

Enligt kommitténs förslag (s. 8) skulle sjukstuga utan tuberkulosavdelning
innehålla 10 och sjukstuga med sådan avdelning 16 vårdplatser.
Byggnadskostnaderna för sjukstugorna, som skulle göras av
enklast möjliga typ, har kommittén (s. 9) beräknat till 78,000 resp.

96,000 kronor per styck.

Följande antal sjukstugor borde (s. 14) anordnas inom de särskilda
länen:

Norrbottens län
Västerbottens »
Jämtlands »

Utan tub.-avcl. Mod tub.-avd.

3 2

2 2

3 1

Summa 8 o

Därjämte borde tuberkulosavdelning anordnas vid två redan befintliga
sjukstugor.

Varje sjukhärbärge skulle innehålla 4 vårdplatser (s. 8) samt
bostad för sjuksköterska (s. 9). Kostnaden för uppförande av sjukhärbärge
beräknas till i medeltal 16,200 kronor. Emellertid ställer sig
kommittén, framför allt ur kostnadssynpunkt, ingalunda avvisande mot,
att härbärge under vissa förutsättningar inrymmes i förhyrd lokal eller
anordnas genom en enkel utökning av redan befintlig byggnad. Det
årliga hyresbeloppet för erforderliga 3 rum och kök anses uppgåjtill
omkring 800 kronor.

Följande antal sjukhärbärgen borde (s. 14) anordnas inom de
särskilda länen:

Norrbottens län.............................................. .....:....v.. 11

Västerbottens » ................*........................................... 7

Jämtlands » ................................................................ 8

Kopparbergs » ................................................................ 1

Värmlands » ................................................................. 2

Summa 29

Kommittén har (s. 15) tänkt sig, att 20 av dessa skulle nyuppföras.

De årliga driftkostnaderna för sjukstugor och sjukhärbärgen hava
av kommittén (s. 15) beräknats till omkring 1,300 kronor per sängplats.

Kung1. Maj:ts Proposition. Nr 296. 5

Odemarksområdenas sjukstugor anser kommittén (s. 37) böra i allmänhet
förvaltas och ledas på samma sätt som övriga sjukstugor i riket
(se sjukstugestadgan den 18 oktober 1901 nr 84, ändrad 1919 nr 279).

Beträffande sjukhärbärgena föreslår kommittén, att dessas ledning
anförtros åt den sjuksköterskestyrelse, som enligt kungörelse den 30
april 1920 (nr 234) handhar distriktsvården inom ifrågavarande område.
I de fall, där det visar sig möta svårigheter för nämnda styrelse
att utöva den omedelbara ekonomiska skötseln av sjukhärbärget,
varmed sköterskan borde i minsta möjliga mån betungas, förordar kommittén,
att en platsombudsman utses att i samråd med sköterskan fylla
denna uppgift.

Kommittén har (s. 16) ansett, att staten borde bidraga med halva
byggnadskostnaden per sjukstuga, sedan landstingets bidrag, beräknat
till 16,000 kronor, avdragits, dock att statsbidraget beträffande tuberkulosavdelning
skulle utgå med hälften av kostnaderna (23,500 kronor)
för anläggning och utredning av dylik avdelning. Därjämte skulle staten
bekosta erforderlig operationsutrustning, 8,000 kronor. Statsbidraget
beräknas sålunda uppgå till 39,000 kronor för sjukstuga utan tuberkulosavdelning
samt 50,500 kronor för sjukstuga med sådan avdelning.

Till uppförande av sjukhärbärge skulle staten bidraga med halva
byggnadskostnaden eller 8,100 kronor (s. 16). Vid förhyrande av lokal
för sjukhärbärge skulle staten bidraga med halva hyresbeloppet eller
c:a 400 kronor (s. 17).

Beträffande driftkostnaderna har kommittén (s. 16, 17) ansett,
att staten borde bidraga endast till kostnaden för driften av sjukstugorna
och har därvid föreslagit samma belopp, som är bestämt i fråga om
statsbidrag till driftkostnaderna vid vissa tuberkulossjukvårdsanstalter,
nämligen 1 krona 50 öre per underhållsdag.

Kommittén hemställer sålunda om följande statsanslag från och med
år 1923 för berörda ändamål:

till uppförande av sjukstugor och sjukhärbärgen, ett reservationsanslag
å 749,500 kronor, att utgå med 349,500 kronor år 1923 samt

200,000 kronor vartdera av åren 1924 och 1925;

till förhyrande av sjukhärbärgen, årligt förslagsanslag, högst 3,600
kronor; samt

till driftkostnader för sjukstugor, årligt förslagsanslag, vars belopp
kommittén beräknat komma att, sedan samtliga föreslagna sjukstugor

Administra tion.

Statsbidrag.

Anslag.

Sjukskö terskor.

Samariter.

Anslag.

6 Kungl. May.ts Proposition Nr 296.

med tillhopa 220 vårdplatser kommit i verksamhet, vid full beläggning
av dessa samt förut befintliga sjukstugors 97 vårdplatser uppgå till
147,277 kronor 50 öre.

Vad beträffar sjukvårdspersonal, föreslår kommittén (s. 20, 23) anställande
från och med år 1923 av 55 distriktssköterskor dels med och
dels utan sjukhärbärge.

Distriktssjukvården skulle ordnas enligt grunderna i kungörelsen
den 30 april 1920 (nr 234) angående statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor,
dock med vissa undantag. Bland annat anser kommittén,
att distriktssköterskorna i ödemarksområdena böra erhålla ett ortstillägg
å 500 kronor, detta särskilt med hänsyn till nödvändigheten av att
rekryteringen blir i kvalitativt hänseende förstklassig och att kontinuiteten
i största möjliga grad säkerställes.

I sammanhang härmed hemställer kommittén om vissa modifikationer
beträffande nämnda kungörelse (s. 22, 23).

För att dels inom ödemarksområdenas mera avlägsna byar och
bygder, vilka blott sällan kunna nås av distriktssköterskans omsorger,
ändock bereda de sjuka tillfälle till kvinnlig omvårdnad, intill dess
skolad sjuksköterska hinner ingripa, dels ock biträda vid tillsynen av
sjnkhärbärgenas sjuka, särskilt i distriktssköterskans frånvaro, ävensom
biträda sjuksköterskan i hemmen, skola enligt kommitténs förslag (s. 23)
vid vissa platser inom ödemarkerna anställas s. k. samariter, d. v. s.
kvinnor, som erhållit en efter ändamålet avpassad kortare utbildning i
enklare sjukvård. Vissa samariter skulle tjänstgöra å sjukhärbärgen,
andra icke.

Åtgärder i denna riktning hava av Svenska röda korset redan vidtagits
inom dess norrbottensdistrikt, i det att ett visst antal samariter
på föreningens bekostnad under år 1919 utbildats vid lasarettet i
Gällivare (s. 30).

Varje godkänd samarit borde (s. 24) erhålla ett årsarvode av 300
kronor, som skulle utgå av statsmedel. Utbildningen och viss del av
utrustningen skulle bekostas av Svenska röda korset. Från och med
år 1923 borde anställas 68 samariter, av vilka alltså 31 skulle tjänstgöra
å sjukhärbärgen.

Kommittén hemställer om årliga anslag från och med år 1923

till ortstillägg åt distriktssköterskor 27,500 kronor; samt

till årsarvoden åt samariter 20,400 kronor.

7

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 296.

Svenska röda korset har utfäst sig att tillhandahålla de viktigaste
av de för sjukhärbärgena erforderliga utredningspersedlarna, vilket erbjudande
anses represéntera ett värde av 24,800 kronor (s. 30). Härtill
komma även persedlarnas årliga underhållskostnader.

Vidare skulle Svenska röda korset låta utbilda och utrusta erforderligt
antal samariter. Denna utfästelse innebär en utgift å sammanlagt
c:a 31,000 kronor. (Ang. utbildningen se s. 30, 31).

Slutligen har Svenska röda korset på framställning av kommittén
förklarat sig vilja utlåna viss sjukvårdsmateriel till distriktssköterskor,
samariter och barnmorskor för att sätta dessa i stånd att i de i allmänhet
synnerligen illa försedda och ohygieniska hemmen i ödebygderna
för de sjuka förbättra sjuklägret och i övrigt lindra deras lidanden. Då
kommitténs förslag för ödemarksbygderna i allt upptager 55 distriktssköterskor
och 37 samariter utan sjukhärbärgen samt antalet barnmorskor
är 96 och då varje sköterska skulle erhålla 4 och var och en av de
övriga 2 uppsättningar sjukvårdsmateriel, uppgår antalet sängutredningar
med därtill hörande persedlar till 486 med ett sammanlagt värde
av närmare 100,000 kronor.

Medicinalstyrelsen har i sin skrivelse den 8 mars 1921 anfört, att
de av kommittén avgivna förslagen vore väl ägnade att råda bot för
de missförhållanden, som i ifrågavarande hänseenden hittills varit rådande
inom landet, och att styrelsen i allt väsentligt anslöte sig till
dessa förslag.

Provisoriska åtgärder.

De provisoriska åtgärder, kommittén föreslagit i sitt betänkande och
som särskilt angivits i en P. M., vilken bifogats betänkandet såsom bilaga,
avse dels åstadkommande av. skyndsam sjukhjälp i de mest
efterblivna trakterna genom anordnande av sjukhärbärgen samt anställande
av tillfälliga sjuksköterskor och samariter i anslutning till kommitténs
huvudförslag, dels ock vissa försöksanordningar beträffande
transport av läkare och sjuka.

Kommittén föreslår (s. 17), att under åren 1921 och 1922 provisoriska
sjukhärbärgen anordnas, varvid kommittén räknar med, att vederbörande
kommun kostnadsfritt upplåter härför erforderlig lokal och att
statsmedel för hyrande av sådan anlitas endast såsom en sista utväg.
Sängutredning, sjukbeklädnad och sjukvårdslåda (väska) ombesörjas av
Svenska röda korset.

Svenska röda
korsets utfästelser.

Medicinal styrelsen.

Sjuk härbärgen.

8

Departements chefen.

Tillfälliga

sjuksköter skor.

Ktmgl. Maj:ts Proposition Nr 296.

För organisationens säkerställande hemställer kommittén om ett
anslag av 5,000 kronor å extra stat för år 1922 och hälften så mycket
eller 2,500 kronor å tilläggsstat för år 1921.

Förslaget om inrättande av sjukhärbärgen innebär en nyhet, men
goda skäl synas tala för anordnandet genom landsting eller kommuner
av dylika mindre sjnkvårdsanstalter inom ödemarksområdena. Deras
administration synes lämpligen kunna ordnas på av kommittén föreslaget
sätt, alltså i regel genom vederbörande distriktssköterskestyrelse.
Enligt huvudförslaget borde omkring 30 sjukhärbärgen anordnas, av
vilka I 2 s skulle nybyggas och de övriga inrättas i förhyrda lägenheter.
Av hyran, som beräknas till omkring 800 kronor i medeltal, skulle
hälften utgå av statsmedel. Till en början skulle dock enligt nu ifrågavarande
förslag endast provisoriska sjukhärbärgen anordnas i lokaler,
som kommunerna förmodas upplåta kostnadsfritt för ändamålet. Där
detta icke låter sig göra, skulle erforderliga lägenheter förhyras med
tillhjälp av statsanslag. Kommittén har här icke föreslagit någon begränsning
av statens bidrag till hyreskostnaden men förutsatt, att statsbidrag
skulle anlitas endast i nödfall. Om även i detta fall hälften av
hyran tänkes utgå av statsmedel, räcker ett belopp av 5,000 kronor till
bidrag till förhyrande av omkring 12 lägenheter. Kunna därjämte ytterligare
sådana erhållas kostnadsfritt, förefaller det vara sörjt för tillräckligt
lokalutrymme att börja med. (Jfr s. 14 i betänkandet). Till
skillnad från kommittén anser jag, att statsbidrag även under provisorietiden
bör begränsas till ett belopp, motsvarande hälften av hyran. Mot
de föreslagna anslagsbeloppen, 5,000 kronor för år 1922 och 2,500
kronor för år 1921, bär jag intet att erinra.

Därest förslaget om anordnande av dylika sjukhärbärgen vinner
riksdagens bifall, torde, i enlighet med vad kommittén hemställt (s. 22),
den ändring böra vidtagas i § 3 ■ mom. 1 i kungörelsen den 30 april
1920 angående statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor, att sådant
bidrag må kunna utgå även till distriktssköterska, som är stationerad å
sjukhärbärge inom rikets ödemarksområden.

I avbidan på organiserandet av distriktssjnkvården inom ödemarksområdena
föreslår kommittén (s. 22) anställandet under åren 1921 och

1922 av ett antal tillfälliga sjuksköterskor, sammanlagt 20 stycken, av
vilka 9 beräknas få sin verksamhet förlagd inom Norrbottens, 6 inom
Västerbottens, 3 inom Jämtlands och 1 inom vartdera av Kopparbergs
och Värmlands län.

9

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 296.

Svenska röda korset ställer till envar av nämnda tillfälliga sjuksköterskors
disposition dels livpäls och skidor till låns för eget bruk,
dels ock intill 5 sängutredningar jämte tillsvarande mängd sjukbeklädnader
m. m. samt sjukvårdslåda (väska).

Varje dylik sköterska skulle erhålla en kontant avlöning av 4,000
kronor för år räknat ävensom reseersättning, och föreslår kommittén, att
staten skall betala samtliga dessa kostnader.

För ifrågavarande ändamål hemställer kommittén om anslag å

85,000 kronor å extra stat för år 1922 samt 45,000 kronor å tillläggsstat
för år 1921.

Enligt huvudförslaget skulle distriktsvården inom ödemarksområdena
ordnas i huvudsaklig enlighet med grunderna för kungörelsen
den 30 april 1920 angående statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor.
Men då detta icke anses kunna ske förrän från och med år
1923, hemställer kommittén, att under tiden dessförinnan ett antal av
20 tillfälliga sjuksköterskor anställas å de i sjukvårdshänseende mest
efterblivna trakterna av ifrågavarande områden. För att detta önskemål
må kunna uppfyllas snarast möjligt, föreslår kommittén, att dessa sköterskors
avlöning och resekostnader helt och hållet skola utgå av statsmedel.
Angående behovet av sjuksköterskor inom berörda områden
kan icke råda något tvivel, och särskilda åtgärder äro även enligt min
mening erforderliga för att åstadkomma en förbättring härutinnan. Jag
anser dock ej tillrådligt att för en kort övergångstid anställa sköterskor,
som skola helt avlönas med statsmedel. I stället synes mig lämpligt,
att staten, för att uppmuntra vederbörande kommuner och landsting att
utan dröjsmål ordna distriktssköterskeväsendet inom ifrågavarande trakter,
till sköterskas avlöning under år 1922 lämnar ett särskilt bidrag av
högst 2,000 kronor. Detta belopp bör utgå, även om de i kungörelsen
angående statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor stadgade villkoren
för erhållande av sådant bidrag ännu icke kunnat i allo uppfyllas,
men skall, om bidrag utgår enligt samma kungörelse, minskas med bidragets
belopp. För nu ifrågavarande ändamål torde ett förslagsanslag,
högst, 40,000 kronor böra äskas å extra stat för år 1922.

För att komplettera det jämförelsevis ringa antalet sjuksköterskor
med annan arbetskraft förordar kommittén anställandet under åren 1921
och 1922 av högst 15 samariter, som skulle genom Svenska röda korsets
försorg utbildas och förses med viss sjukvårdsutredning. Då årsBihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 254 Käft. (Nr 296.) 66i 21 2

Departements chefen.

Samariter -

10

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 296.

Departements chef

en.

Transport av
läkare och
sjuka.

arvodet skulle vara 300 kronor, erfordrades för ändamålet högst 4,500
kronor för år 1922 och hälften så mycket eller 2,250 kronor för år 1921.

Åven förslaget om upprättande av en samaritorganisation utgör en
nyhet. Samariterna äro tänkta särskilt såsom biträden åt distriktssköterskorna.
En samarit skulle exempelvis, då distriktssköterskan är
frånvarande från sitt sjukhärbärge för att sköta de sjuka i deras hem,
vårda de å sjukhärbärget intagna enligt sjuksköterskans anvisningar. Som
lämpliga samariter har kommittén ansett lärarinnor samt tj änstemannaoch
hemmansägaredöttrar, som äga god mottaglighet för undervisningen
och förutsättning i övrigt för samaritkallet. Utbildningen skulle ske
vid lasaretten i Östersund och Gällivare genom Svenska röda korsets
försorg. Erfarenheten från en av röda korset redan anordnad utbildningskurs
säges (s. 30) hava givit vid handen, att en kurslängd av
endast en månad måste betraktas som minimum. I av kommittén infordrat
utlåtande lär förste provinssialläkaren i Jämtlands län uttala betänkligheter
med avseende på den korta utbildningstiden. För övrigt synes förslaget
i allmänhet hava tillvunnit sig sympati. Särskilt förste provinsialläkaren
i Västerbottens län anser, att samaritorganisationen är en billig och praktisk
form av sjukhjälp samt att därför samariter böra i största
möjliga antal utbildas och anställas. Ehuru kostnaden för samariternas
avlöning i regel utan svårighet torde kunna bäras av vederbörande
landsting eller kommun, synes staten böra under en första försökstid
lämna sitt stöd för utveckling av den del av sjukvården, som skulle
kunna anförtros åt samariterna. Jag finner mig därför kunna förorda, att
ett antal av högst 15 på föreslaget sätt utbildade samariter försöksvis
anställas inom ödemarksområdena under åren 1921 och 1922 mot ett
arvode av 300 kronor för år räknat. De för ändamålet erforderliga anslagen
bliva alltså 4,500 kronor för år 1922 och 2,250 kronor för år 1921.

Som förut nämnts, har kommittén fått sig såsom särskilt uppdrag
ålagt att företaga utredning och avgiva förslag till sjuktransportväsendets
ordnande för hela riket. Då denna utredning endast föreligger
i ett förberedande stadium såsom vissa riktlinjer för sjuktransportväsendets
ordnande, har kommittén nödgats inskränka sig till att avgiva ett
provisoriskt förslag till dessa riktlinjers tillämpning med avseende å
ödemarksområdena (s. 25).

Den nuvarande tillgången på sjuktransportmateriel inom rikets ödemarksområden
är så gott som ingen. Genom Svenska röda korsets medverkan
har visserligen en större ambulansbil stationerats i Paj ala och

11

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 296.

några få enkelbårar utlånats, men denna anordning är endast av tillfällig
art och kan dessutom endast tillgodose behovet inom en ytterligt
begränsad rayon av rikets vidsträckta ödemarksområden.

Kommittén håller före, att lösningen av sjuktransportfrågan för
rikets ödemarksområden framför allt vilar på möjligheten av att i ödemarkerna
kunna utplacera ett stort antal transportmedel av jämförelsevis
billigt och enkelt slag, avpassat efter arten av förbindelselederna.

Vad angår den s. k. ijärrtrafiken, anser kommittén, att, då vägförbindelserna
äro jämförelsevis fåtaliga och i regeln av mindre god beskaffenhet,
ambulansbilen knappast är en ändamålsenlig typ för ödemarksområdena,
varför kommittén uteslutit detta transportmedel ur sitt
förslag i denna del.

Däremot anser kommittén (s. 25), att försök under de närmaste
åren böra göras med s. k. läkarbilar, försedda med bårar samt
med plats för läkare och en liggande sjuk. Dessa bilars användning
beror, anför kommittén, i första hand på tillgången å vägar och
på graden av deras framkomlighet. I detta avseende torde, trots vägnätets
jämförelsevis ringa utveckling och sämre beskaffenhet samt de
långa vintrarna, utsikt dock finnas, att bilarna komma att kunna tillfyllest
utnyttjas för att försvara sin plats, men deras användning finner
sin begränsning i kravet på, att läkaren ej må alltför långt avlägsna
sig från sin tjänstgöringsstation. De mera avlägsna och för biltrafik
ej uppnåeliga orterna bliva alltså undandragna den direkta nyttan av
läkarbilen.

Kommittén föreslår, att försöksvis för vart och ett av åren 1921—
1925 ett förslagsanslag ställes till Kungl. Maj:ts förfogande för att, på
sätt Kungl. Maj:t finner lämpligt och i den utsträckning, anslaget räcker,
i belopp å 2,000—3,500 kronor för år räknat användas såsom bidrag
åt tjänsteläkare eller kommun till anskaffning, drift och underhåll av
läkarbil mot förpliktelse för vederbörande att under minst två år hålla
dylik och utnyttja densamma enligt av medicinalstyrelsen utfärdade närmare
bestämmelser. Kommittén har föreslagit så pass lång provisorietid,
enär det ansetts vara synnerligen önskvärt, att sättet för läkarbilfrågans
lösning icke föregripes, innan kommitténs förslag till sjuktransportväsendets
ordnande för riket i dess helhet föreligger färdigt.

Av den utredning i ärendet, som kommittén åvägabringat, framginge,
att högst 23 av ödemarksläkarna skulle kunna hava fördel av
läkarbil. Då det emellertid vore att antaga, att av dessa högst ett tiotal
äro villiga att på ovan angivna villkor hålla tjänstebil, skulle anslaget

Läkarbilar.

Motorbåtar
m. m.

Motorcyklar,

12 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 296.

kunna begränsas till 35,000 kronor om året. Kommittén har sålunda
hemställt om ett anslag för ändamålet å 15,000 kronor för år 1921 och

35,000 kronor för vart och ett av åren 1922 —1925.

Det kan nämnas, att Svenska röda korset redan bidragit till anskaffning
av tvenne sjuktransportbilar, en för Norrbotten och en för
Värmland, av vilka den förra redan är i bruk.

Läkarbilarnas verksamhetsområde är, som förut nämnts, ganska
begränsat uti ifrågavarande trakter. Norrlandslänen hava emellertid i
sina älvar och långsträckta sjöar förbindelseleder, som på ett lyckligt
sätt ersätta vägförbindelser. För att söka utnyttja dessa möjligheter
föreslås (s. 26), att sådana anordningar vidtagas, att redan befintliga
eller nytillkomna sjötrafikmedel, särskilt motorbåtar, må nyttjas i
sjuktransportväsendets tjänst.

Av skäl, som anförts rörande läkarbilar, borde beträffande bidrag
till anskaffning av motorbåtar för sjuktransport tills vidare endast provisoriska
åtgärder träffas. I tillämpliga delar gäller härvid vad förut
nämnts angående anslag till läkarbilars anskaffning och drift.

Till en början hava allenast fyra sjösystem befunnits i oundgängligt
behov av motorbåtar för sjuktransport, nämligen ett i Norrbotten med
lämplig stationsort för motorbåt i Arjeplog samt tre i Västerbotten med
lämpliga stationsorter för motorbåt i Vilhelmina, Stensele och Sorsele.
Dessa 4 motorbåtar komma vid en dylik placering att kunna helt ansluta
till för biltrafik öppna vägar, och med sitt verkningsområde förlagt
till betydande sjösystem kunna de sålunda tänkas komma att i
avsevärd mån utöka läkarbilens användbarhet. Statsanslaget kan därför
begränsas till 3,000 kronor att utgå under vart och ett av åren
1922—1925. Med hänsyn till att förut icke beräknats något anslag
för ändamålet, ifrågasättes icke sådant för år 1921.

För en mera lokaliserad sjuktransport anser kommittén (s. 27)
motorcyklar med särskilt för ändamålet konstruerad sidvagn böra kunna
komma till användning. För utrönande av befintliga modellers lämplighet
inom vissa ödemarksområden och andra delar av riket hemställer
kommittén, att för år 1921 ett statsanslag å 15,000 kronor anvisas till
anskaffning, drift och underhåll av högst tre dylika motorcyklar. Genom
Svenska röda korsets försorg (s. 33) är en praktisk och stark sidvagn
för sjuktransport medelst motorcykel med stadig gång slutkonstruerad
och ställes av överstyrelsen till förfogande vid de föreslagna motorcykelförsöken.
Motorcyklarna skulle anskaffas genom medicinalstyrelsens försorg

13

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 296.

och förbli statens egendom men överlämnas till vissa kommuner, som
förklarade sig villiga att, mot det att staten bestrede samtliga s. k. fasta
kostnader (chaufför och reparationer), utnyttja desamma på sätt medicinalstyrelsen
ägde bestämma.

För den lokala trafiken, utvidgad till att omfatta även sådan trafik,
som erfordras för att förflytta sjuka till plats, där läkarbil eller annat
körfordon eller motorbåt kan möta, krävas transportmedel av enklare
art. Sålunda föreslår kommittén (s. 27), att varje sjukhärbärge förses
med s. k. hjulbår samt att varje fristående sjuksköterska och samarit
tilldelas en enkel bår. Dessa bårar skulle tillhandahållas genom Svenska
röda korsets försorg, varom mera i det följande.

En sammanfattning av ovanstående resulterar i följande förslag
(s. 28) å sjuktransportmedel att anskaffas för rikets ödemarksområden
(motorcyklar ej medräknade).

Läkarbil med
bår

(efter prori-sorietiden)

Hjulbårar

Enkla bårar

Motorbåtar

i Norrbottens län

8

13

26

1

» Västerbottens » ...............................

6

8

17

3

» Jämtlands »

6

9

9

—

» Kopparbergs »

1

1

3

—

» Värmlands » .................................

2

2

3

—

Summa

23

33

58

4

Kommittén har hemställt om beredande av följande anslag att enligt
bestämmelser, som må av Kungl. Maj:t fastställas, användas såsom bidrag
till anskaffande av läkarbilar, motorbåtar och motorcyklar, nämligen:

för läkar- för motor- för motorbilar.
båtar. cyklar.

å tilläggsstat för å 1921............................. 15,000: — — 15,000: —

» extra stat för vart och ett av åren

1922—1925 ........................................... 35,000: — 3,000: — —

Kommittén har beräknat totalbehovet inom ödemarksbygderna av
bårmateriel till 33 hjulbårar och 58 enkelbårar. Kostnaderna härför beräknas
till 34,300 kronor (s. 33).

Bårar.

Samman fattning.

Svenska röda
korsets utfästelser.

14

Kung!. Majt:s Proposition Nr 296.

Av denna bårmateriel är Svenska röda korset i stånd att genom
lån från sina förråd fylla hela behovet av enkelbårar och är berett att
anskaffa och med egna medel bekosta även samtliga hjulbårar. Dessa
bestå av ett underrede å tvenne hjul, å vilket enkelbåren lägges. Medar
att fästa å hjulen för vintertransport äro under utkonstruerande.

Denna bårmateriel, som dock beräknas vara i sin helhet levererad
först om 4 å 5 år, är avsedd att förbliva Svenska röda korsets egendom
samt redovisas av den distriktssköterska eller samarit, som mottagit
båren. Vid krigstillfälle förutsättes dispositionsrätten över ifrågavarande
bårmateriel skola återgå till röda korset, och avses materielen ingå i
landstormens sjukvård. Vederbörande distriktsstyrelse må efter samråd
med vederbörande tjänsteläkare även överlämna vården av båren åt
eventuellt på platsen befintlig kretsstyrelse av röda korset. Underhållet
av utlånad bårmateriel ingår icke i röda korsets åtagande. Enär röda
korset icke äger någon utsikt att inom ödemarksbygderna kunna rekrytera
några frivilliga sjukvårdstrupper, ser sig röda korset ej i stånd att
bidraga till lösandet av sjukbårar frågan, men enligt kommitténs meningtorde
denna fråga kunna för varje särskilt fall lösas genom den sjukes
anhöriga under medverkan av distriktssköterskan eller samariten.

Till kommit- Kommittén har i cirkulärskrivelse till förste provinsialläkarna i
ten inkomna Värmlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län
'' lan en'' begärt yttrande angående kommitténs förslag till sjukvårdens ordnande
inom respektive läns ödemarksområden under provisorietiden.

I de inkomna svaren framhålles, meddelar kommittén, så gott
som undantagslöst behovet av transportmedel, framför allt bårar, såsom
synnerligen stort.

Förslaget att mot årsbidrag hålla egen läkarbil lär ej hava vunnit
någon större anslutning. Invändningarna grunda sig dels därpå, att
läkartjänsterna mångenstädes äro vakanta, att läkarna av ekonomiska
skäl äro förhindrade att inlåta sig på bilanskaffning och att chaufför„
frågan framför allt är svår att lösa. Endast inom Västerbottens län
synes möjlighet förefinnas att placera ett par bilar. Sålunda förklarar
sig provinsialläkaren i Vilhelmina distrikt eventuellt villig att mot statsbidrag
anskaffa läkarbil, varjämte Malå kommun eventuellt förbinder sig
att på ifrågavarande villkor ställa bil till provinsialläkarens förfogande.

Motorbåtar anses såsom synnerligen lämpliga sjuktransportmedel
att antingen helt ersätta eller komplettera läkarbilen.

Departements- Behovet av transportmedel inom ödemarksområdena är givetvis
chefen. myCket stort. Kommittén synes hava framkommit med beaktans -

15

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 29(>.

varda uppslag till förbättring av de rådande förhållandena vad beträffar
transport av läkare och sjuka. Förslaget avser provisoriska anordningar
under åren 1921—1925 med läkarbilar och motorbåtar, vilka
transportmedel skola komplettera varandra, anställande under år 1921
av försök med olika slag av motorcyklar med för sjuktransport särskilt
konstruerad sidvagn, för vilka ändamål statsanslag begäras, samt utplacering
av genom röda korsets försorg anskaffade bårar av olika slag.

Läkarbilarna och motorbåtarna borde anskaffas av vederbörande
läkare eller kommun, och skulle staten lämna årligt bidrag till anskaffning,
drift och underhåll, nämligen 2,000—3,500 kronor per bil och

3.000 kronor per båt.

Statsbidrag till läkarbil skulle erhållas under villkor, att vederbörande
förbunde sig att hålla bilen under minst två år och nyttja densamma enligt av
medicinalstyrelsen meddelade bestämmelser. Enligt kommitténs utredning
skulle högst 23 läkare inom ödemarksområdena hava fördel av dylik bil
och av dessa antagas blott omkring 10 vara villiga att på angivna* villkor
hålla tjänstebil. För ändamålet erfordras alltså ett anslag av högst

35.000 kronor för helt år. Att döma av de till kommittén avgivna
yttrandena synas förutsättningarna för att på av kommittén föreslaget
sätt lösa läkarbilsfrågan icke vara stora. Då jag likväl anser det vara av
vikt, att varje tjänsteläkare, som har nytta av ifrågavarande transportmedel,
_ om möjligt beredes tillfälle att anskaffa sådant, finner jag mig
höra tillstyrka, att försök göres med den av kommittén föreslagna anordningen.

De av kommittén föreslagna beloppen, 35,000 kronor för år 1922
och 15,000 kronor för år 1921, synas mig emellertid med hänsyn till
innehållet i de inhämtade yttrandena böra sänkas till 20,000 kronor för
år 1922 och 10,000 kronor för år 1921.

Motorbåtarna skulle placeras vid förslagsvis fyra större sjösystem,
en vid varje. Det borde icke möta allt för stora svårigheter för vederbörande
kommuner att med tillhjälp av det ifrågasatta anslaget, 3,000
kronor eller 750 kronor per båt, anskaffa och underhålla för ändamålet
lämpliga motorbåtar. Anslaget avses första gången för år 1922.

Mot det till anställande av försök med olika slag av motorcvklar
med sidvagn avsedda anslaget å 15,000 kronor för år 1921 har jag
intet att erinra.

Samtliga för ovan omförmälda ändamål erforderliga belopp uppgå
sammanlagt till 72,500 kronor för år 1922 och 29,750 kronor för år 1921.

Ifrågavarande två anslag torde böra erhålla naturen av förslagsanslag,
högst.

Departementschéfens
hemställan.

16 Kungl. May.ts Proposition Nr 296.

Med åberopande av vad jag anfört får jag hemställa, att Kung].
Maj:t täcktes föreslå riksdagen att för provisoriska åtgärder beträffande
sjukvården inom rikets ödemarksområden m. m. bevilja dels å tilläggsstat
för år 1921 ett förslagsanslag, högst, 29,750 kronor, dels ock på
extra stat för år 1922 ett förslagsanslag, högst, 72,500 kronor, att
användas i huvudsaklig överensstämmelse med ovan angivna grunder.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Herman Hultkrantz.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1921.