Kungl. Maj:ts Proposition Nr 293.

1

Nr 293.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
vissa bestämmelser rörande arrende av fideikommissjord:
given Stockholms slott den 18 mars 1921.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag med vissa bestämmelser
rörande arrende av fideikommissjord.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Birger Ekeberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 251 käft. (Nr 293.)

1

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 293.

Förslag

till

LAG

med vissa bestämmelser rörande arrende av fideikommissjord.

Med upphävande av vad lag eller särskild författning innehåller häremot
stridande förordnas som följer:

Har arrendeavtal rörande fideikommissjord slutits för viss tid eller för
arrendatoms livstid, vare avtalet gällande jämväl för annan innehavare av
fideikommisset än upplåtaren, därest icke, i den ordning nedan sägs, förklaring
vinnes, att avtalet icke skall vara bindande.

2 §■

Vill fideikommissinnehavare vinna förklaring, som i 1 § sägs, stämme,
sist inom sex månader från det han tillträtt fideikommisset, arrendatorn
till rätten i den ort, där det upplåtna området eller största
delen därav är belägen. Eätten. äger, ifall de avtalade arrendevillkoren
med hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets slutande icke kunna
anses skäliga eller eljest finnas i väsentlig mån stridande emot fideikommissinnehavarens
berättigade anspråk, förklara avtalet icke vara för honom
bindande; och vare arrendatorn pliktig avträda det upplåtna området å
nästa fardag.

När skäl därtill äro, äger rätten förordna, att utslaget må, på sätt
utsökningslagen bestämmer, verkställas utan hinder därav att det icke äger
laga kraft. Är sådant förordnande meddelat, och fullföljes mot utslaget

3

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 293.

talan i högre rätt, äger, när skäl därtill äro, den rätt, innan ändringssökandet
slutligen prövas, förordna, att vidare åtgärd för verkställigheten
icke må äga rum.

Förklaras avtalet icke vara för fideikommissinnehavaren bindande, äger
denne, därest han ej åtnöjes med den i avtalet tingade arrendeavgiften,
av arrendatorn bekomma skälig ersättning för den tid denne efter fideikommissinnehavarens
tillträde av fideikommisset suttit kvar i arrendet.

Har vid denna lags ikraftträdande fideikommissrätten övergått till
annan fideikommissinnehavare än den, som upplåtit arrendet, skall lagen, så
vitt angår denne fideikommissinnehavares rätt, icke äga tillämpning å
arrendeavtalet.

Yad denna lag stadgar skall icke tillämpas på avtal, varigenom jordbruk,
som är att anse såsom huvudgård till ett fideikommiss, utarrenderats.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

3

4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 293.

Jordabalks sakkunniga.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 11 mars 1921.

Närvarande:

Statsministern VON SYDOW, ministern för utrikes ärendena greve WRANGEL,
statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist,
Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg anmälde jordkommissionens
underdåniga skrivelse den 21 februari 1921 med förslag till lag
med vissa bestämmelser rörande arrende av fideikornmissjord, vilken skrivelse
skulle såsom bilaga (bilaga B) fogas vid detta protokoll, samt anförde.

»Den 7 mars 1921 hava jordabalkssakkunniga anbefallts avgiva yttrande
över jordkommissionens föreliggande förslag och hava de sakkunniga
under gårdagen avgivit det infordrade utlåtandet. I detta anföra de sakkunniga
:

''Medan enligt gällande rätt arrendeavtal, som rörande fideikommissjord
slutits för viss tid eller för arrendatorns livstid, vid fideikommissets
övergång till ny innehavare kan av denne frånträdas, såvitt ej annat följer
av fideikommissurkunden eller av särskilt, av Kungl. Maj:t fideikommissarie
givet tillstånd att förfoga över jorden genom upplåtelse utöver egen besinningstid,
avser lagförslaget att arrendeavtal av ifrågakomna slag skall gälla
även mot ny fideikommissarie, där avtalet ej angår jordbruk, som är att
anse såsom ett fideikommiss’ huvudgård, eller ock i viss ordning prövats,
att de avtalade arrendevillkoren med hänsyn till förhållandena vid avtalets
slutande icke kunna anses skäliga, och att förty avtalets fortsatta tillämpning
skulle i väsentlig mån eftersätta fideikommissariens berättigade anspråk.
Prövningen skall ske i rättegång, som skall av den nye fideikommissarien
anhängiggöras inom viss tid efter det han tillträtt fideikommisset.

5

Kungl. Ma,j:ts Proposition Nr 293.

Lika med jordkommissionen anse jordabalkssakkunniga önskvärt, att
trygghet för arrendeavtalets bestånd må kunna beredas den, som arrenderat
fideikommissjord för viss tid eller för egen livstid, men de sakkunniga
draga i tvivelsmål, att den till skydd för såväl arrendatorns som ny
fideikommissinnehavares rätt erforderliga uppskattning av arrendevillkorens
skälighet med hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets ingående
skall kunna ske med vederbörlig noggrannhet och bereda arrendatorn avsedd
trygghet, därest uppskattningen äger rum först efter avtalets slutande
och sedan fideikommisset övergått till ny innehavare. Enligt de sakkunnigas
mening skulle betydande fördelar stå att vinna, om uppskattningen
kunde under medverkan av en god man, som tillvaratoge blivande fideikommissinnehavares
rätt, eller av de i kungörelsen den 4 juni 1908 angående
förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner
omförmälda arrendeuppskattningsmän eller i annan av Konungen bestämd
ordning ske före arrendeavtalets slutande. Endast därigenom torde arrendevillkorens
överensstämmelse med vad efter förhållandena vid denna tidpunkt
är att anse såsom skäligt kunna med säkerhet fastställas och arrendatorn
beredas full trygghet; en sådan anordning skulle ock förebygga en
oegentlighet, som lagförslaget icke utesluter, nämligen att samma arrendeavtal
av den ene fideikommissarien efter den andre dragés under domstols
prövning. Då lagförslaget avser jämväl så kallade lägenhetsarrenden,
för vilka den nu ifrågasatta proceduren törhända kan synas för tung, må
beträffande dem framhållas, att dessa torde kunna få utan särskild prövning
gälla mot ny fideikommissinnehavare, därest det stadgas att vid sådant
arrende förekommande engångsavgift eller städja skall göras till fideikommisskapital.
Tilläggas må emellertid, att just i fråga om lägenhetsarrenden
torde i regel vara svårast att efteråt bestämma, vilka arrendevillkor
vid tiden för upplåtelsen varit att anse såsom skäliga.

I övrigt hava de sakkunniga mot det föreliggande förslaget ej annat
att erinra än att med hänsyn till ny fideikommissinnehavares intresse
arrendetiden vid upplåtelse för viss tid måhända borde begränsas till tjugu
år. Såsom förtjänster hos förslaget må framhållas, att det icke nödvändiggör
uppskattning av arrendevillkorens skälighet för de sannolikt ej så
få fall, då ny fideikommissarie finner sig kunna åtnöjas med oförändrade
villkor, ävensom att den föreslagna lagen kan tillämpas jämväl i avseende
å arrendeavtal, som upprättats före dess eventuella ikraftträdande.

De sakkunniga hava även tagit under övervägande, huruvida förslagets
lagfästande kan anses nödvändiggöra någon ändring i 1907 års

Departe mentschefen.

6 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 293.

lag om nyttjanderätt till fast egendom. Denna lag stadgar icke själv
något hinder för innehavare av fideikommiss att göra upplåtelse utöver
egen besittningstid, men utgår i 2 kap. 2 § från att sådant hinder föreligger.
Ehuruväl denna paragraf rimligtvis icke skulle hava erhållit sin
nuvarande lydelse, om vid dess tillkomst gällt en lag, enligt vilken en av
fideikommissarie gjord arrendeupplåtelse under vissa förutsättningar varder
bindande för ny fideikommissarie, lärer vid anförda förhållande icke kunna
sägas, att den föreslagna lagen ändrar någon bestämmelse i den allmänna
nyttjanderättslagen, utan i stället att den rubbar en av denna lag icke
beroende rättsregel. De sakkunniga anse därför, att den nya lagens förhållande
till äldre rätt tillräckligt framhålles, om lagen förses med en
ingress, som utmärker att genom den nya lagen upphäves vad i lag och
författning finnes däremot stridande.’

Det av jordkommissionen framlagda lagförslaget avser att på ett undantag
när bereda arrendeavtal rörande fideikommissjord, slutet för viss tid
eller för arrendatorns livstid, giltighet jämväl mot annan innehavare av
fideikommisset än upplåtaren. Mot att så sker hava jordabalkssakkunniga
icke haft något att erinra, och för egen del finner jag förslaget välbetänkt.
Under det att enligt kommissionens förslag arrendeavtal, varom här är
fråga, skulle vara för ny fideikommissinnehavare bindande, därest icke i
viss uti förslaget angiven ordning domstol givit förklarande i motsatt riktning,
hava emellertid jordabalkssakkunniga ifrågasatt en anordning, varigenom
avtalet alltid skulle vara mot ny innehavare av fideikommisset gällande
men vid avtalets ingående iakttagas viss ordning, avseende att innefatta
garantier till skydd för såväl arrendatorns som en blivande fideikommissaries
rätt. Otvivelaktigt skulle vissa fördelar vara förenade med en

sådan anordning. Emellertid synes det mig kunna ifrågasättas, om icke

den av de sakkunniga föreslagna proceduren väl mycket inkräktar på avtalsfriheten.
Härom må man emellertid hysa olika meningar. Yad som
för mig är ett avgörande skäl för att giva kommissionens förslag företräde
är, att genom detsamma även redan slutna avtal kunna erhålla förlängd
giltighet utan att därigenom, så vitt jag kan finna, ny fideikommissaries

intressen varda eftersatta. Jag anser mig på den grund icke böra frångå

kommissionens förslag uti nu ifrågavarande hänseende.

Yad jordabalkssakkunniga anfört beträffande det förevarande lagförslagets
förhållande till den allmänna nyttjanderättslagen föranleder icke till

7

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 293.

någon erinran från min sida. Jag har därför låtit i förslaget införa en
ingress i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit.

Dessutom har i förslaget vidtagits en mindre redaktionell jämkning.»
Föredraganden uppläste härefter ifrågavarande förslag till lag med
vissa bestämmelser rörande arrende av fideikommissjord samt hemställde,
att lagrådets utlåtande över förslaget, som var av den lydelse, bilaga A
vid detta protokoll utvisar, måtte, för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamål, inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen bifalla.

Ur protokollet:

Ivar Brynolf.

8

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 293.

Bilaga A.

Förslag

till

LAG

med vissa bestämmelser rörande arrende av fideikommissjord.

Med upphävande av vad lag och författning innehåller häremot stridande
förordnas som följer:

Har arrendeavtal rörande fideikommissjord slutits för viss tid eller
för arrendatorns livstid, vare avtalet gällande jämväl för annan innehavare
av fideikommisset än upplåtaren, därest icke, i den ordning nedan sägs,
förklaring vinnes, att avtalet icke skall vara bindande.

2 §•

Till fideikommissinnehavare vinna förklaring, som i 1 § sägs, stämme
han, sist inom sex månader från det han tillträtt fideikommisset, arrendatorn
till domstolen i den ort, där det upplåtna området eller största
delen därav är beläget. Finner domstolen, att de avtalade arrendevillkoren
med hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets slutande icke kunna
anses skäliga och att förty avtalets fortsatta tillämpning skulle i väsentlig
mån eftersätta fideikommissariens berättigade anspråk, förklare avtalet icke
vara för honom bindande; och vare arrendatorn pliktig avträda det upplåtna
området å nästa fardag.

När skäl därtill äro, äger domstolen förordna, att utslaget må, på sätt
utsökningslagen bestämmer, verkställas utan hinder därav att det icke äger
laga kraft. Är sådant förordnande meddelat, och fullföljes mot utslaget
talan i högre rätt, äger, när skäl därtill äro, den rätt, innan ändrings -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 293. 9

sökandet slutligen prövas, förordna, att vidare åtgärd för verkställigheten
icke må äga rum.

Förklaras avtalet icke vara för fideikommissarien bindande, äger denne,
i den mån han ej åtnöjes med den i avtalet tingade arrendeavgiften, av
arrendatorn bekomma skälig ersättning för den tid denne efter fideikommissariens
tillträde av fideikommisset suttit kvar i arrendet.

3 §•

Yad denna lag stadgar skall icke tillämpas på avtal, varigenom jordbruk,
som är att anse såsom huvudgård till ett fideikommiss, utarrenderats,
ej heller på arrendeavtal ifråga om vilket det förhållandet föreligger, att
vid lagens trädande i tillämpning fideikommissrätten övergått till annan
fideikommissarie än den, som upplåtit arrendet, samt denne icke kan anses
bunden av avtalet.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 251 käft. (Nr 293.)

2

10

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 293.

Bilaga B.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

Till jordkommissionen har från Skånes arrendatorers förening ingivits en skrivelse,
vari anföres bland annat följande:

»Ett vanligt arrendeavtal rubbas såsom bekant icke av fastighetsägarens död, utan
arrendatorn äger fortfarande besitta egendomen till utgången av den stipulerade arrendetideft,
såvitt denna omfattar viss tid ej över 50 år eller arrendatorns livstid. Annorlunda
är däremot förhållandet, om den utarrenderade fastigheten är av fideikommissnatur. Ett
arrendeavtal å dylik egendom är nämligen icke bindande utöver upplåtarens besittningstid
(livstid), för den händelse icke i särskild ordning sådan giltighet beretts avtalet, exempelvis
genom Kungl. Maj:ts tillstånd. Denna omständighet är emellertid för vederbörande arrendator
till stor olägenhet. Det är nämligen ofta för en arrendator nödvändigt att vidtaga
förbättringar å den arrenderade egendomen, även om upplåtarens tillstånd därtill icke
lämnats, för vilka förbättringar arrendatorn sålunda i regel ej erhåller någon ersättning
vid arrendets frånträdande. I de fall, då arrendatorn kan räkna med en viss säker arrendetid,
är emellertid olägenheten härav icke så stor. I dylika fall har nämligen arrendatorn
möjlighet att kalkylera med den nytta, jordförbättringen medför för honom själv,
och förmår sålunda avväga kostnaderna därför, så att de ungefärligen motsvaras av den
utvunna nyttan under arrendetiden. Så är däremot icke fallet med en arrendator å fideikommissegendom.
Även om denne har ett arrende, på vilket återstår ett avsevärt antal
år och som sålunda mycket väl i och för sig kunde motivera en jordförbättring utan
upplåtarens därom inhämtade medgivande, så förefinnes härvid alltid risken, att denne
skall avlida långt före arrendetidens slut och arrendatorn i så fall tillskyndas förlust
genom att gå miste om ersättning för den gjorda förbättringen. En omständighet, som
är ägnad att betydligt öka den nu påvisade olägenheten beträffande arrende av fideikommissjord,
är den, att det ofta är svårare att förmå upplåtaren härav till erforderliga jordförbättringar,
på grund av att finansieringen därav är förknippad med vissa svårigheter,
då fideikommissegendom icke utan Kungl. Majrts tillstånd får belastas med inteckning och
upplåtaren i regel icke torde vara benägen att bekosta förbättring med annat än fideikommissmedel.
Då sålunda arrendatorer av fideikommissjord i större utsträckning än
andra arrendatorer torde vara nödsakade att, för drivande av ett rationellt jordbruk, på

11

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 293.

egen risk företaga jordförbättringar, synes det skäligen obilligt, att de i sin besittningsrätt
skola vara sämre ställda än andra arrendatorer. Något hinder för att i ovanberörda hänseende
likställa arrendeavtal rörande såväl vanlig jord som fideikommissjord torde näppeligen
finnas på grund av fideikommissrättens juridiska natur av blott besittningsrätt och
ej äganderätt.»

Enligt arrendelagen skall upplåtelse på arrende (jordbruksarrende) ske för viss i avtalet
bestämd tid eller för arrendatorns livstid. År arrendetiden icke sålunda bestämd,
skall avtalet anses ingånget för en tid av fem år.

Såsom motiv för detta stadgande framhöll på sin tid lagberedningen, att det vid
ordnandet av arrendelagstiftningen måste betraktas såsom ett av de viktigaste önskemålen,
att arrendatorn alltid hade sig tillförsäkrad en fullt bestämd, ej allt för kort besittningstid.
Osäkerhet i besittningen av den arrenderade jorden kunde icke undgå att i viss mån verka
förlamande på arrendatorns vilja och förmåga att driva upp jordbruket och tryckande i
personligt avseende. Dessa enligt kommissionens åsikt fullt riktiga synpunkter äga givetvis
tillämpning även på arrenden av fideikommissjord. Enligt gängse uppfattning kan dock en
arrendator under fideikommiss, han må hava avtal på viss bestämd tid eller för sin livstid,
icke göra detta avtal gällande mot annan fideikommissarie än den som upplåtit arrendet,
d. v. s. utfärdat arrendekontraktet eller sedermera godkänt detsamma. Avlider
upplåtaren, innan den av honom utfästa arrendetiden lupit till ända, anses hans efterträdare
i fideikommissrätten kunna återtaga det av företrädaren upplåtna området och
fordra nytt avtal med arrendatorn. Skulle upplåtaren avlida och ny innehavare tillträda
fideikommisset, innan ens fem år av arrendetiden förflutit, lär arrendatorn icke ens kunna
påfordra, att hans arrende skall gälla de i andra fall såsom minimitid avsedda fem år.

Att en sådan anordning av fideikommissarrendatorernas arrendeförhållanden är högst
otillfredsställande har länge varit erkänt och har ytterligare belysts i den härovan refererade
skrivelsen från den skånska arrendatorsföreningen. Att olägenheterna därav först på
senaste tiden trätt i dagen och blivit mera allmänt kända, torde hava sin grund däri, att
fideikommissarierna förr i tiden i regel icke plägade använda sig av den formellt lagliga
rätt, som anses tillkomma dem, utan respekterade de avtal som företrädaren slutit, därest
dessa icke ordnats på sådant sätt att de uppenbarligen kränkte efterträdarens rätt. De
senaste årens stegrade fastighetsvärden hava dragit med sig en ganska kraftig höjning av
arrendebeloppen för utarrenderade fastigheter och nytillträdande fideikommissarie!- hava
icke försummat att med användande av sagda rätt kräva nya avtal med sina arrendatorer,
därvid arrendena blivit ganska väsentligt höjda. Har en arrendator, vars arrendetid icke
gått till ända, icke ansett sig kunna tillmötesgå fideikommissariens anspråk på förhöjt
arrende, har följden blivit, att han måst lämna en arrendegård, som kanske i flera generationer
varit i hans släkt.

Enligt kommissionens åsikt bör i fråga om fideikommissarrenden huvudsakligen gälla
samma regler som beträffande arrende av annan jord, därest det icke i själva fideikommissinstitutionen
såsom sådan kan påvisas något bestämt hinder mot en sådan anordning.
Något sådant hinder torde dock icke finnas.

Det för fideikommissinstitutionen kännetecknande är, att med avseende å viss egendom
anordnats en särskild successionsordning, annan än den i lag bestämda. Konstitutivt
för fideikommiss är icke, att detta upprättats genom testamente. Fideikommiss kan hava
stiftats även genom annan rättshandling. Ändamålet med stiftandet av s. k. familje -

12

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 293.

fideikommiss har varit att för all framtid bereda trygghet åt en viss släkt. I 1686 års
testamentsstadga uttrycktes saken sålunda, att den som stiftade ett familjefideikommiss
gjorde detta genom »en perpetuel! förordning till sin släkts heder och konservation».

Beträffande fideikommissgodsets förvaltning skola givetvis fideikommissurkundens bestämmelser
lända till efterrättelse. Vanlig bestämmelse i fideikommissurkunderna är, att
den som enligt den i urkunden stadgade successionsordningen tillträder fideikommisset äger
att under sin livstid innehava fideikommisset och tillgodonjuta dess avkastning med skyldighet
att förvalta fideikommissgodset så, att detsamma kan i oförminskat skick tillgodokomma
hans efterträdare i fideikommissrätten. Till sin juridiska karaktär är fideikommiss
således närmast att likställa med en stiftelse, och det är ju också att märka att i språkbruket
fideikommiss esomoftast betecknas med ordet fideikommisstiftelse. I de särskilda
fideikommissurkunderna kan denna karaktär av stiftelse vara mer eller mindre starkt betonad.
Det gives exempel på urkunder, som ganska kraftigt framhäva, att varje särskild
fideikommissarie endast är förvaltare av fideikommissgodset, och föreskriva kontroll å förvaltningen
genom fideikommissariens närmaste anförvanter. A andra sidan finnas urkunder,
som beträffande förvaltningen av fideikommissgodset endast uttala regeln, att fideikommissarien
icke får avyttra det eller belasta det med gäld (icke abalienera och icke
gravera).

Med den sålunda angivna karaktären av fideikommiss såsom en stiftelse torde det
icke strida att tillerkänna fideikommissarie befogenhet att med bindande verkan även för
kommande fideikommissinnehavare utarrendera de till fideikommisset hörande arrendegårdar.
Tvärtom torde det vara en fideikommissaries skyldighet att söka åstadkomma utarrendering
på de för fideikommisstiftelsen såsom sådan fördelaktigaste villkor. Härvid äro två omständigheter
att märka. Dels utgöras de till ett fideikommiss hörande arrendegårdar av
fastigheter, som aldrig brukas av fideikommissarien själv utan ständigt äro utarrenderade,
och dels ligger det i arrendesystemets natur, att en trygg besittning för arrendatorn skapar
förutsättningar för en bättre skötsel av den arrenderade fastigheten och alltså jämväl
länder fideikommisset och dess innehavare till gagn. Då nu, enligt vad ovan sagts, en
fideikommissarie kan anses såsom förvaltare av och avkomsttagare till den av honom innehavda
fideikommisstiftelsen med skyldighet att överlämna stiftelsens tillhörigheter i oförminskat
skick till sin efterträdare enligt fideikommissurkunden, torde av denna haris vårdnadsplikt
följa, att han bör utarrendera fideikommissets för ständig utarrendering avsedda
arrendegårdar på det för fideikommisstiftelsen såsom sådan förmånligaste sätt. Men det
för fideikommisstiftelsen förmånligaste utarrenderingssättet är, såsom ovan erinrats, det
som skänker trygg besittning åt arrendatorerna. Härav torde följa, att en nytillträdande
fideikommissarie bör vara bunden av de utav hans företrädare slutna arrendeavtalen,
därest dessa uppgjorts så, att de äro till gagn för fideikommisstiftelsen och ägnade att
stärka dennas fortbestånd. Har en fideikommissarie vid utarrendering av fideikommissets
arrendegårdar iakttagit detta, har han fullgjort sina förpliktelser mot den stiftelse han
förvaltat och tagit avkomsten av, och hans efterträdare bör vara bunden av avtalen, då
stiftelsens rätt och bästa blivit tillgodosedd och han själv följaktligen icke lider intrång i
sin rätt till fideikommisset.

Vad sålunda anförts äger dock icke tillämpning å utarrendering av jordbruk, som
är att anse såsom ett fideikommiss’ huvudgård. En sådan är ju avsedd för fideikommissariens
personliga begagnande, vadan en utarrendering därav ej bör lägga hinder i vägen

13

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 293.

för en nytillträdande fideikommissarie att genast vid sitt tillträde av fideikommisset övertaga
brukandet av denna gård.

Av det sagda framgår, att den hittills förhärskande åsikten angående fideikommissarrendens
giltighet eller att de binda endast upplåtaren och icke hans efterträdare i fideikommissinnehavet
icke kan göra anspråk på att vara en nödvändig konsekvens av fideikommissinstitutionens
väsen. Skälet till att denna åsikt blivit förhärskande torde hava
varit, att man, då reglerande bestämmelser därutinnan saknats, ansett skyldig hänsyn till
en nytillträdande fideikommissaries intressen kräva garanti för, att hans företrädare icke
på ett egennyttigt sätt handhade fideikommissets förvaltning. Emellertid har, enligt kommissionens
mening, åt sagda åsikt förlänats en allmängiltighet, som icke varit av behovet
påkallad. Såsom ovan framhållits, gives det nämligen fideikommissurkunder, som innehålla
ganska detaljerade bestämmelser rörande kontroll å fideikommissariens förvaltning, och
enligt kommissionens förmenande torde ovanberörda åsikt rörande fideikommissarrendens
giltighet näppeligen vara tillämplig å fideikommiss av sådan art. För övrigt må observeras,
att det stått den lagstiftande makten fritt att genom uttryckligt lagbud reglera hithörande
förhållanden.

Kommissionen finner alltså den härovan av kommissionen framförda uppfattningen
rörande fideikommissarrendens giltighet mera förenlig med fideikommissinstitutionens natur
och syftemål. Denna uppfattning tillägger fideikommissinnehavare befogenhet att med bindande
verkan för sin efterträdare ingå arrendeavtal rörande fideikommissets ständigt utarrenderade
arrendegårdar. Härigenom skiftas också rätt åt ömse sidor. Liksom i tider
med stigande arrendevärden en nytillträdande fideikommissarie icke kan till sin personliga
fördel utnyttja konjunkturen genom att höja det av företrädaren avtalade arrendet, så tillskyndas
fideikommisset och dess innehavare en fördel, därest under löpande arrendeperiod
arrendevärdena skulle sjunka, ity att arrendatorn då är bunden av det en gång slutna
avtalet även gentemot upplåtarens efterträdare i fideikommissinnehavet.

Bortsett emellertid från vad i det föregående anförts, kräva viktiga samhälleliga skäl,
att åt arrendatorerna av fideikommissgårdar beredes den tryggheten i deras ställning, att
av dem slutna arrendeavtal tillerkännes giltighet för hela den tid, varför avtalen ingåtts.
Såsom ovan redan framhållits hava de arrenden, varom här är fråga, i regel avseende å
jordbruksfastigheter, som aldrig och i varje fall icke under flera generationer brukats av
fideikommissarierna själva. Oftast gå sådana gårdar i arrende från far till son och hava
sålunda innehafts av samma släkt sedan mycket lång tid tillbaka. Att sådana arrendatorer
skola vara utsatta för äventyret att vid ombyte i fideikommissinnehavet få sina kontrakt
hävda och påtvingas hårdare villkor än som enligt deras icke utlupna kontrakt överenskommits
kan icke anses rättfärdigt. Och det är till skada för landets jordbruk, alt det
betydande antal jordbruksfastigheter, varom här är fråga, skola brukas under så pass
otrygga förhållanden. Enligt en för kommissionens räkning utarbetad statistik, avseende
år 1919, uppgick antalet brukningsdelar i riket, brukade av arrendatorer, till 99,691, varav
7,060 brukningsdelar hörde till fideikommiss. Samtliga arrendatorer i riket brukade tillhopa
971,116 hektar åkerjord, varav på fideikommissarrendena kommo 112,512 hektar.

Då, såsom ovan framhållits, själva fideikommissinstitutionen såsom sådan icke lär i
sig innebära något hinder mot att, med det undantag här ovan anmärkts, låta fideikommissarrenden
gälla hela den tid, varför arrendeavtalen slutits, blott det tillses att korrektiv
finnes mot ett egennyttigt förfarande därutinnan från fideikommissariernas sida; då vidare

14

Kungl. May.ts Proposition Nr 2i>3.

viktiga samhälleliga skäl, nämligen dels billig hänsyn till en ganska stor jordbrukarklass’
berättigade anspråk på trygghet i sin besittning och dels det samhällsekonomiska kravet
på att fideikommissjordbruken hållas i nivå med andra jordbruk, med styrka tala för ett
hävande av den för närvarande allmänt praktiserade rättssatsen om fideikommissarrendenas
giltighet, förmenar kommissionen, att fullgod anledning finnes för den lagstiftande makten
att genom uttryckligt lagbud ordna hithörande frågor. Då vidare, sedan uppmärksamheten
på frågan nu blivit väckt, tvistigheter kunna befaras uppstå om vad som är rätt i omhandlade
fråga, synes det kommissionen angeläget, att frågan snarast möjligt ordnas genom
lagstiftningsakt.

Såsom bevis på den ofria ställning, vari fideikommissarrendatorer befinna sig, och
det tvångsläge, vari berörda rättssats försätter dem, vill kommissionen anföra följande exempel.

Under de allra senaste åren har det, uppenbarligen till följd av det stegrade penningpriset
på jordbruksfastigheter, blivit ganska vanligt, att innehavarna av landets större
fideikommiss hos Kungl. Maj:t söka tillstånd att få försälja sina arrendegårdar. Ett flertal
sådana ansökningar hava av Kungl. Maj:t bifallits. Sedan mars 1920 har Kungl. Maj:t,
innan dylikt ärende avgjorts, inhämtat kommissionens yttrande däri, och kommissionen har
i frågan intagit den principiella ståndpunkten, att ifrågasatta försäljningar tillstyrkts, därest
de ske till de å respektive arrendegårdar befintliga arrendatorerna för pris, som icke överstiga
gårdarnas skäliga värde sådant detta utrönts vid värdering genom några för sakkunskap
och trovärdighet kända personer.

I ett dylikt ärende rörande ett skånskt fideikommiss, vilket ärende för närvarande
är beroende på kommissionens prövning, förhåller det sig så, att ny fideikommissarie skall
tillträda fideikommisset den 14 bästa mars; och man har utgått ifrån, att förutberörda allmänna
rättssats äger tillämpning och att således arrendeavtalen rörande fideikommissets
alla arrendegårdar upphöra sagda dag. Dock synes det kommissionen som om urkunden
för detta fideikommiss ganska tydligt talar för riktigheten av kommissionens här ovan uttalade
åsikt. Emellertid har fideikommissarien hos Kungl. Maj:t anhållit att få försälja 38
utarrenderade områden. Med 11 arrendatorer hava villkorliga köp redan avslutats. Fyra
gårdar skulle, likaledes enligt redan upprättade villkorliga köp, säljas icke till därå varande
arrendatorer, utan till andra personer. Beträffande övriga 23 arrendeställen hava, såvitt
handlingarna visa, icke upprättats köpeavtal.

Det är ju givet, att samtliga dessa arrendatorer inför utsikten att icke få nya arrendekontrakt
för tiden från den 14 nästa mars, icke kunna anses befinna sig i en fullt fri
förhandlingsställning, då det gäller att med den nya fideikommissarien avhandla angående
vad som beträffande deras arrendegårdar skall iakttagas för tiden efter den 14 nästa mars.
Fideikommissarien skulle det stå fritt att taga igen gårdarna från sagda dag och lämna
dem på arrende åt andra personer och han skulle hava makt att sätta upp arrendena
oskäligt. Inför dessa utsikter liksom tvingas arrendatorerna, därest de önska hava kvar sina
gårdar, att antaga fideikommissariens försäljningsanbud, ehuru de väl torde inse, att även
en för närvarande såsom skälig ansedd köpeskilling måste te sig synnerligen hög, då penningprisen
å jordbruksfastigheter äro i sjunkande och ett lägre pris skulle erbjuda sig,
därest köp komme till stånd först då den avtalade arrendetiden utgår. Beträffande de
fyra arrendegårdar, som villkorligt försålts till andra än de nuvarande arrendatorerna, föreligger
för dessa utsikten att de icke få förnyat arrende, utan att deras arrendegårdar utlegas
till dem, som med fideikommissarien träffat villkorliga köpeavtal.

15

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 293.

För att åvägabringa full klarhet rörande fideikommissarrendenas giltighetstid och för
att undanröja de här ovan skildrade missförhållandena ifråga om dessa arrenden har kommissionen
utarbetat bifogade förslag, som härmed överlämnas under framhållande tillika,
att därest Kungl. Maj:t skulle dela kommissionens i saken uttalade åsikt, ärendet torde
tarva skyndsam behandling.

Beträffande förslagets innehåll må följande anföras.

Lagen skulle tillämpas på samtliga arrendeavtal rörande fideikommissjord, som falla
under andra kapitlet i nyttjanderättslagen, således både rena jordbruksarrenden och lägenhetsarrenden.
Att från lagens tillämpning undantaga lägenhetsarrenden har kommissionen
icke ansett behövligt eller lämpligt. Mera sällan torde inträffa, att nytillträdande fideikommissarier
påfordra nytt avtal med innehavare av sådant arrende, vadan den i förslaget
uppställda rättsregeln redan i praktiken kan anses hava vunnit tillämpning ifråga om lägenhetsarrendena.
Det torde också ur rättstillämpningssynpunkt få anses fördelaktigt, att ensartade
regler såvitt möjligt gälla för alla arrenden.

Lagens huvudregel är, att arrendeavtal rörande fideikommissjord skola gälla hela den
tid, som mellan den upplåtande fideikommissarien och arrendatorn avtalats. Skulle upplåtaren
frånträda fideikommisset, innan avtalstiden lupit till ända, blir avtalet således gällande
för den nytillträdande fideikommissarien. För att tillgodose dennes berättigade intressen
lämnar förslaget honom möjlighet att få prövat, huruvida han skall anses bunden
av avtalet. I vilken ordning sådan prövning må äga rum, angives i förslagets 2 §. Förutsättning
för bifall till fideikommissariens påstående är, att avtalets fortsatta tillämpning
skulle i väsentlig mån eftersätta hans berättigade anspråk. När detta skall anses vara
fallet, kan icke genom allmänna regler fastslås, utan får det överlämnas åt domstolen att
efter sig företeende omständigheter bedöma varje särskilt fall.

En följd av bifall till fideikommissariens talan är, att avtalet anses hava upphört i
och med fideikomjnissariens tillträde till fideikommisset. Arrendatorn bör således vara
skyldig att genast avträda det upplåtna området, men då ett arrendes avbrytande på annan
tidpunkt än laga fardag kan vara olämpligt även för jordägaren, har förslaget berättigat
arrendatorn att sitta kvar till nästa 14 mars, med rätt för domstolen, när skäl därtill äro,
att förordna om utslagets verkställighet, utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft.
A andra sidan är fideikommissariens anspråk på arrendeavgift för den tid arrendatorn
innehaft gården efter det fideikommissarien tillträtt fideikommisset givetvis, då avtalet ej är
bindande för honom, icke inskränkt till vad i arrendeavtalet överenskommits. Därest han
ej åtnöjes med den i sagda avtal stadgade avgälden, äger han att av arrendatorn kräva
skälig gottgörelse för tiden från sitt tillträde av fideikommisset till dess arrendatorn avträder
området. Domstolen har att på därom framställt yrkande bestämma denna avgäld.

Lagen bör, såsom i den allmänna motiveringen erinrats, icke äga tillämpning å avtal,
varigenom utarrenderats jordbruk, som är att anse såsom ett fideikommiss’ huvudgård.
Vad som skall förstås med huvudgård torde i varje särskilt fall ej möta någon svårighet
att bedöma. Består fideikommisset av endast en större jordbruksfastighet, blir denna givetvis
att anse såsom huvudgård. Syftet med bestämmelsen är nämligen den, att en nytillträdande
fideikommissarie icke skall vara betagen möjligheten att själv disponera över det

16

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 293.

jordbruk, som utgör fideikommissets så att säga kärna och som plägar vara förenat med
innehavet av den bostadsbyggnad, vilken är avsedd för fideikommissariens eget begagnande.

Lagen bör ej heller tillämpas på arrendeavtal, ifråga om vilket det förhållande föreligger,
att vid lagens ikraftträdande fideikommissrätten övergått till annan fideikommissarie
än den som upplåtit arrendet samt denne är berättigad att betrakta de av företrädaren
slutna arrendeavtalen såsom för sig icke bindande. Det är arrendatorn således icke betaget
att gentemot den nye fideikommissarien göra gällande sitt arrendeavtals fortsatta giltighet,
därest det ur fideikommissurkunden kan härledas rätt för den fideikommissarie, som upplåtit
arrendet, att utarrendera med bindande verkan för sin efterträdare. Huruvida arrendatorn
genom att frånträda arrendet eller genom att mottaga nytt arrendekontrakt av den
nye fideikommissarien skall anses hava frånträtt sagda rätt får avgöras enligt allmänna
rättsregler.

Stockholm den 21 februari 1921.

På jordkommissionens vägnar:

J. HANSSON.

Seve Ekberg.

Kungl. Maj:fs Proposition Nr 293.

17

Förslag till lag med vissa bestämmelser rörande arrende

av fideikommissjord.

1 §■

Har arrendeavtal rörande fideikommissjord slutits för viss tid eller för arrendatorns
livstid, vare avtalet gällande jämväl för annan innehavare av fideikommisset än upplåtaren,
därest icke, i den ordning nedan sägs, förklaring vinnes, att avtalet icke skall vara bindande.

2 §.

Vill fideikommissinnehavare vinna förklaring, som i 1 § sägs, stämme han, sist inom
sex månader från det han tillträtt fideikommisset, arrendatorn till domstolen i den ort, där
det upplåtna området eller största delen därav är beläget. Finner domstolen, att de avtalade
arrendevillkoren med hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets slutande icke
kunna anses skäliga och att förty avtalets fortsatta tillämpning skulle i väsentlig mån eftersätta
fideikommissariens berättigade anspråk, förklare avtalet icke vara för honom bindande;
och vare arrendatorn pliktig avträda det upplåtna området å nästa fardag.

När skäl därtill äro, äger domstolen förordna, att utslaget må, på sätt utsökningslagen
bestämmer, verkställas utan hinder därav att det icke äger laga kraft. År sådant
förordnande meddelat, och fullföljes mot utslaget talan i högre rätt, äger, när skäl därtill
äro, den rätt, innan ändringssökandet slutligen prövas, förordna, att vidare åtgärd för verkställigheten
icke må äga rum.

Förklaras avtalet icke vara för fideikommissarien bindande, äger denne, i den mån
han ej åtnöjes med den i avtalet tingade arrendeavgiften, av arrendatorn bekomma skälig
ersättning för den tid denne efter fideikommissariens tillträde av fideikommisset suttit kvar
i arrendet.

3 §•

Vad denna lag stadgar skall icke tillämpas på avtal, varigenom jordbruk, som är att
anse såsom ett fideikommiss’ huvudgård, utarrenderats, ej heller på arrendeavtal ifråga om
vilket det förhållandet föreligger, att vid lagens trädande i tillämpning fideikommissrätten
övergått till annan fideikommissarie än den, som upplåtit arrendet, samt denne icke kan
anses bunden av avtalet.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad uppgift,
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 251 käft. (Nr. 293.)

3

18

Kung!. Maj;ts Proposition Nr 293.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ris lagråd torsdagen den
17 mars 1921.

X ärvarande:

Justitierådet BERGLÖF, regeringsrådet ErnbERG, justitieråden Molin,
Appelberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
11 mars 1921, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag med ''trissa bestämmelser rörande arrende av fideikommissjord.

Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av assessorn Seve Ekberg.

Lagrådet yttrade:

Giltiga skäl synas vara anförda för lagbestämmelser i den riktning,
som med det remitterade förslaget avses.

Beträffande den angivna förutsättningen för att ett upprättat arrendeavtal
skall kunna förklaras icke vara bindande för en ny fideikommissarie må
anmärkas följande. Enligt motiven skulle denna förutsättning anses föreligga,
därest avtalets fortsatta tillämpning skulle i väsentlig mån eftersätta
hans berättigade anspråk. Dessa ordalag hava visserligen kommit till användning
i förslagets 2 §, men samtidigt säges ett sådant väsentligt eftersättande
föreligga endast om de avtalade arrendevillkoren med hänsyn till
förhållandena vid tiden för avtalets slutande icke kunna anses skäliga.
Härigenom har för möjligheten att förklara avtalet icke bindande dragits
en alltför snäv gräns. Även om arrendevillkoren äro i och för sig fullt

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 393.

19

skäliga, kunna de nämligen innebära en kränkning av den senare fideikommissariens
rätt. Detta är exempelvis fallet, om arrendet icke är jämnt
fördelat över hela arrendetiden, utan större förmåner i penningar eller på
annat sätt tillfalla fideikommissinnehavaren under de tidigare arrendeåren
än under de senare. Då intet hindrar, att arrendatorn åtager sig att i
större eller mindre omfattning fullgöra sina förpliktelser i förskott, utan
att därför arrendevillkoren behöva hava blivit för honom oskäligt förmånliga,
skulle sålunda den upplåtande fideikommissarien hava möjlighet att
tillgodogöra sig en del av fideikommissets avkastning, som rätteligen borde
belöpa på hans efterträdares besittningstid. Xu antydda oegentlighet
synes lämpligen kunna avhjälpas därigenom att åt ifrågavarande stadgande
gives ungefärligen det innehåll, att avtalet må kunna förklaras icke vara
för nye fideikommissarien bindande, ifall de avtalade arrendevillkoren med
hänsyn till jordvärdet i orten vid tiden för avtalets slutande icke kunna
anses skäliga eller eljest finnas i väsentlig mån stridande mot en blivande
fideikommissaries berättigade anspråk.

Med stadgandet i sista ledet av 3 § har uppenbarligen avsetts föreskriva,
att därest före lagens ikraftträdande fideikommissrätten övergått å
annan än upplåtaren av arrende, lagen icke skall vara, så vitt angår denne
fideikommissaries rätt, gällande i fråga om arrendeavtalet. Detta har ej
kommit till tillfredsställande uttryck i lagtexten, som därför torde böra
omformuleras. Därvid bör satsen »samt denne icke kan anses bunden av
avtalet» uteslutas såsom överflödig och i viss mån vilseledande.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

20

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 293.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet
å Stockholms slott fredagen den 18 mars 19.21.

Närvarande:

Statsministern VON Sydow, ministern för utrikes ärendena greve WRANGEL,
statsråden Ericsson, Dahlrerg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist,
Hammarskjöld, Ekererg, Hansson, Beskow.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg anmälde lagrådets
under gårdagen avgivna utlåtande över det den 11 mars 1921 till lagrådet
remitterade förslaget till lag med vissa bestämmelser rörande arrende
av fideikommissjord.

Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande anförde
föredraganden, att han i anledning av vad lagrådet erinrat låtit omarbeta
förslagets 2 och 3 §§ samt att därjämte i förslaget vidtagits några redaktionella
jämkningar.

Föredraganden uppläste härefter det sålunda omarbetade förslaget samt
hemställde, att det måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Kegenten förordna, att till riksdagen
skulle avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
N. Cervin.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1921.