Kungl. Maj:ts Proposition Nr 265.
1
Nr 265.
Kungl. May.ts proposition till riksdagen angående anslag till
byggnadsarbeten '' m. m. vid statens tvångsarbetsanstalter;
given Stockholms slott den 18 mars 1921.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet för
socialärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Henning Elmquist.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet ä Stockholms
slott den 18 mars 1921.
N ärvarande:
Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve
Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist,
Malm, Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Elmquist anförde:
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t under tilläggsstatens
femte huvudtitel, punkt 7, föreslagit riksdagen, att, i avbidan på särBihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 225 höft. (Nr 265.) 673 21 1
2
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 265.
Tvångsarbetssakkunniga
angående
riktlinjer för
lösdriv arbehandling
ens
omläggning.
skild proposition i ämnet, till utförande av vissa byggnadsarbeten m. m.
vid statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö å tilläggsstat för år 1921
beräkna ett reservationsanslag av 285,000 kronor.
Jag anhåller nu att få till behandling upptaga denna jämte andra
i samband därmed uppkomna frågor.
På grund av nådigt bemyndigande den 9 juli 1920 har dåvarande
chefen för socialdepartementet samma dag tillkallat särskilda personer
att i egenskap av sakkunniga inom departementet biträda med utarbetande
av förslag till erforderliga författningar angående statens tvångsarbetsanstalter
ävensom med utredning och förslag till de åtgärder, som
i övrigt kunde finnas påkallade i sammanhang med berörda anstalters
skiljande från fångvården. Dessa sakkunniga, ledamoten i riksdagens
första kammare byråchefen greve G. Lagerbjelke, ordförande, samt kyrkoherden
Hagbard Isberg, överläkaren, medicine doktorn Olof Kinberg,
ledamoten av riksdagens första kammare Fritz Lindqvist, t. f. kanslirådet
Hjalmar Nyman, brigadören vid frälsningsarmén Alma Petri och
direktören C. G. Reutercrona, hava den 2 december 1920 avgivit betänkande,
innefattande bland annat förslag till stadga för statens tvångsarbetsanstalter,
samt till vissa nybyggnads- och omändringsarbeten vid
anstalterna. Kungl. Maj:t har den 23 december 1920 utfärdat stadga i
huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, enligt vilken
stadga inseendet över och högsta ledningen av varje anstalt tillkommer
en av Kungl. Maj:t för en tid av högst fyra år i sänder förordnad
styrelse.
Ovannämnda sakkunniga, vilka kallats de tvångsarbetssakkunniga,
hava i sitt betänkande angivit vissa riktlinjer för lösdrivarbehandlingens
omläggning inom de gränser, nu gällande lösdrivarlag utstakade, utan
att därigenom fattigvårdslagstiftningskommitténs pågående utredning
rörande ny lösdrivarlag föregrepes. Särskilt har därvid framhållits av de
sakkunniga, att anstaltsbehandlingen borde i första hand inriktas på att
genom uppfostran och individuell behandling återföra lösdrivaren till ett
nyktert och ordentligt liv. Vid individualiseringen borde hänsyn tagas
till den internerades förutsättningar i avseende å psykisk läggning, ursprung
och uppfostran, vanor, yrkesutbildning, tidigare ställning m. m.
I fråga om rent yttre anordningar vid anstalterna borde åtgärder vidtagas
för att mindre framhäva tvångsarbetets likhet med fängelse och
staffarbete. Logementen borde i möjligaste mån befrias från karaktären
av straffanstalt, varjämte förbättringar borde vidtagas med avseende å
de hygieniska anordningarna.
3
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 265.
De tvångsarbetssakkunniga hava, såsom ovan nämnts, föreslagit
vissa nybyggnads- och omändringsarbeten vid tvångsanstaltema, avseende
att få dem anordnade så, att de lämpade sig för den omläggning av
lösdrivarbehandlingen, som med anstalternas skiljande från fångvården
åsyftades.
Därvid hava de sakkunniga beträffande tvångsarbetsanstaltens å
Svartsjö nuvarande lokaler uttalat, att dessa i flera avseenden vore otillfredsställande.
Själva anstaltshusen — i övrigt väl underhållna — vore
olämpligt placerade och de i dem inredda lokalerna numera otidsenliga,
otillräckliga och i några fall verkligt underhaltiga. Anstalten förfogade
över fem skilda byggnader: nattcellbyggnaden — det forna slottet —
sjukhusbyggnaden, ekonomihuset, verkstadshuset och kanslibyggnaden.
I f. d. slottet vore tvångsarbetarne inlogerade i nattceller — sovboxar
— vilka till ett antal av 300 inretts i de redan befintliga rummen.
Boxarna vore försedda med mellanväggar av korrugerad plåt och gallerverk
av trä å framsidan. Å nedre botten läge boxarne i två våningar.
Nödiga diskrum vore provisoriskt inredda i en del halv- och helmörka
skrubbar. I byggnaden funnes dessutom ett vaktrum samt en s. k.
centralhall — det forna slottskapellet — jämte förstugor och två trappuppgångar.
I den rymliga källarvåningen vore två isoleringsceller inredda
samt dessutom proviantförråd och torkrum m. m. Å vindarne
funnes beklädnadsförråd och andra förrådsutrymmen. I sjukhusbyggnadens
övre botten vore sjukavdelningen förlagd. Denna bestode av
väntrum, läkarens mottagningsrum, ett behandlingsrum, ett mindre operationsrum,
tre sjuksalar, kök och badrum jämte klosetter och förrådsutrymme.
I byggnadens nedre våning funnes skolsal, biblioteksrum,
expeditionsrum för pastor och lärare samt kamrerarekontor och mottagningsrum
för nyanlända tvångsarbetare. Å vinden förvarade tvångsarbetarnes
till anstalten medhavda kläder och effekter. I ekonomihuset
funnes kök, bageri, tvätteri med torkvind och särskilt mangelrum, badoch
ångpannerum. I verkstadshuset vore förlagda anstaltens reparationsverkstäder
i två bottnar samt i vindsvåningen en större samlingssal.
Kanslibyggnaden inrymde expeditionslokaler och vaktrum samt 9
straffceller. Samtliga anstaltslokaler uppvärmdes medels kokskaminer
utom sjukhusbyggnaden och kanslihusets övre våning, där kakelugnar
funnes.* Elektriskt ljus hölle på att inledas i samtliga hus. Vatten och
avlopp funnes i ekonomihuset, i f. d. slottet och i sjukhusbyggnaden.
Cisterner vore uppställda å slottsvinden och å ekonomihusets torkvind,
Nybyggnadsoch
omändringsarbeten
vid
statens
tvängsarbetsanstalt
å Svartsjö.
Sakkunniga.
Norskt
kommitté
fcetänkande.
4 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 265.
dit vattnet pumpades från en å borggården befintlig borrbrunn med riklig
vattentillgång.
De sakkunnige ansåge följande fel vidlåda tvångsarbetsanstaltens
nuvarande lokaliteter: Anordnandet i slottsrummen av 300 nattceller
eller sovboxar, delvis inredda i två våningar, medförde ett hopande av
alltför många människor i en byggnad utan möjlighet att verkligt individualisera
dem genom förläggande i skilda grupper av de olikartade
element, vilka var för sig fordrade särskild behandling. Sjukhusavdelningen
bestode av inbördes så olämpligt belägna och anordnade lokaler,
att avdelningen på den grund helt måste utdömas. Det i ekonomihuset
belägna anstaltsköket vore för trångt och saknade helt och hållet utrymme
för insättande av stekspisel och anordningar för rensning och
diskning, varjämte det i samma byggnad anordnade bageriet ävenledes
vore i behov av utvidgning och ändrade ugnsförhållanden. De i
kanslibyggnaden belägna straffcellerna vore alltför små och för få till
antalet. Expeditionslokalerna vore var för sig tillräckliga men läge
nu spridda och behövde sammanföras i en byggnad. Uppvärmningen
av anstaltens hus genom kaminer vore ur alla synpunkter förkastlig
och oekonomisk samt även eldfarlig. Hygieniska anordningar —
tvätt- och diskrum — saknades nära nog fullständigt eller vore, där de
före funnes, synnerligen underhaltiga. Vatten- och avloppsledningar saknades
vid de flesta bostadshusen och, där sådana ledningar funnes,
fungerade de otillfredsställande på grund av otillräckliga rördimensioner
och cistern utrymmen jämte otillfredsställande pumpanordningar. Omslutningsplanken
kring anstalten, vilka vore av trä, vore delvis nedruttnade
och behövde ersättas med stenmur eller annan hägnad av hållbar
materiel.
I frågan huru en tidsenlig tvångsarbetsanstalt borde vara anordnad,
hava de tvångsarbetssakkunniga lämnat redogörelse för ett i december
1908 dagtecknat utlåtande, avgivet av en i Norge av norska justitiedepartementet
tillsatt kommitté med uppdrag att utarbeta plan för en
ny norsk tvångsarbetsanstalt; och hava de sakkunniga förklarat sig
kunna i huvudsak instämma med de uttalanden, som lämnats i berörda
utlåtande av den norska kommittén.
Angående de synpunkter, som enligt den norska kommittén borde
vinna beaktande vid anordnande av en modern tvångsarbetsanstalt, må
här anföras följande:
I varje tvångsarbetsanstalt måste finnas ett tillräckligt antal celler.
Dessa skulle hava användning i många olika fall: för nykomna, för avgående,
för sjuka och sjukliga, för personer, vilkas sinnestillstånd krävde
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 265. 5
mera stillhet under längre eller kortare tid, för personer, som av en eller
annan orsak måste särskilt observeras, för personer, som vore för goda
att blandas med hopen, för dåliga personer, vilkas moraliska inlåtande
på de andra vore i särskild grad ogynnsam, för personer med pervers
könsdrift, för orostiftare m. fl. Vidare vore det nödvändigt att ständigt
hava ett antal lediga celler till disposition, då de kunde behövas för att
i sin begynnelse kväva tillbud till myteri och sammangaddningar. Det
minsta antal celler, som krävdes för en genomsnittsbeläggning av 200
man, vore 30 å 40.
De till tvångsarbetarnes inlogering bestämda byggnaderna måste
vara i möjligaste mån eldsäkra. Detta först och främst av hänsyn till
alla de personer, som hölles instängda i låsta rum. Uppstode om natten
eld i en anstaltsbyggning av trä, vore föga sannolikt, att alla skulle
kunna komma ut. Kravet på eldsäkerhet kunde endast tillfredsställas
genom att bygga stenhus med brandsäkra golv. Denna hänsyn talade
även för användandet av centraluppvärmning och elektriskt ljus.
Byggnaderna måste vara så inrättade, att det funnes möjlighet att
genomföra en tillfredsställande gruppering av tvångsarbetarna. Särskilt
måste stora gemensamma sov- och matsalar undvikas. Sådana vore
icke allenast förkastliga ur säkerhetshänsyn, då stora gemensamhetsrum
gåve tvångsarbetarna tillfälle att ställa till komplotter och sammangaddningar
och att uppträda i samlad trupp. Men också hänsynen till den
moraliska smittan gjorde det nödvändigt att kunna gruppera de internerade
efter ålder, tidigare bestraffningar o. s. v.
På grund av nådigt bemyndigande den 27 augusti 1920 hava de
tvångsarbetssakkunniga anlitat arkitekten Hjalmar Berven att biträda de
sakkunniga vid utarbetande av förslag till erforderliga nybyggnads- och
omändringsarbeten vid Svartsjö; och har Berven i enlighet med av de
sakkunniga gjorda anvisningar uppgjort ritningar till dessa arbeten ävensom
kostnadsförslag, till vilka ritningar och förslag jag tillåter mig
hänvisa.
De föreslagna arbetena äro enligt de sakkunnigas förslag följande:
I expeditionsbyggnaden skulle de i bottenvåningen belägna cellerna
borttagas och där i stället anordnas kontor, expedition och kassavalv
för kamreraren samt ett rum och ett förråd, vilka skulle läggas till
vaktrumsavdelningen.
I våningen 1 trappa upp skulle endast mindre förändringar göras
i samband med borttagandet av de nuvarande skorstensstockarna.
Sakkunniges
förslag till
nybyggnadsoch
omändringsarbeten
vid
Svartsjö.
6
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 265.
I ekonomibyggnaden borde köket ntökas med ett särskilt stekkök,
renseri och skafferi, och skulle alla lokalerna förses med moderna anordningar
för en rationell skötsel av en dylik anläggning. Bageriet skulle
förflyttas till den västra tillbyggnaden och skulle bestå av ett rum för
förvaring av bränsle och eldning av ugnen, själva bageriet samt ett
rum för utlämning av bröd. Tvättinrättningen skulle i huvudsak bibehållas
i oförändrat skick utom att förändringar skulle vidtagas beträffande
lokalerna för in- och utlämning av tvätt samt förrådet. Å vinden
skulle inredas torkrum samt stryk- och mangelrum. Den östra tillbyggnaden,
i vilken det nuvarande ångpannerummet vore beläget, skulle
utökas med eu avdelning för bad, innehållande avklädningsrum, badstu
och karbad. Dessutom skulle finnas en mindre reparationsverkstad som
ersättning för det utrymme i ångpannerummet, som nu disponerades för
dylika arbeten, men sedan måste användas på annat sätt.
Inom slottet skulle vidtagas endast mindre förändringar. I bottenvåningen
hade i norra delen av byggnaden anordnats eu sjukavdelning,
bestående av väntrum, behandlingsrum, rum för läkare, två sjuksalar,
isoleringsrum, kök, badrum samt förråd. Resten av bottenvåningen
samt hela våningen 1 trappa upp vore avsedd att användas till
logement.
De hygieniska kraven hade tillgodosetts genom anordnandet av
tamburer för ytterkläder, tvättrum och diskkök. De nuvarande boxarna
i logementen vore ämnade att borttagas i den utsträckning, det kunde
anses lämpligt, när den planerade slutna avdelningen bleve färdig.
Slottets fasader berördes icke på något sätt av ändringsarbetena,
med undantag för att ett par nu igenmurade fönster på norra gaveln
åter skulle upptagas.
I sjukhusbyggnaden, där bottenvåningen för närvarande användes
till skollokaler m. m. och huset för övrigt till sjukhus, skulle våningen
1 trappa upp ändras till en avdelning omfattande 13 mindre rum, avsedda
för 1 person i varje rum, samt dagrum, tvättrum och diskkök
samt rum för vårdare. I bottenvåningen skulle inga förändringar göras
utom att trappan i sydvästra hörnet skulle borttagas och stora trappan
fortsättas upp på vinden.
Den slutna avdelningen vore avsedd att uppföras av tegel i två
våningar. Den innehölle i souterrainvåningen 5 stycken straffceller samt
i bottenvåningen 24 celler, två diskkök, två tvättrum samt vaktrum,
uppdelade på båda sidor om en mittkorridor. Våningen 1 trappa upp
vore lika med bottenvåningen, utom att den innehölle 26 celler, alltså
hela huset 50 celler. Cellernas storlek vore 6 m2 och 18 m3, vilket av
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 265.
7
de sakkunniga ansetts tillräckligt. Byggnaden skulle vara förlagd i
förlängningen av det nuvarande sjukhuset och skulle sålunda med sitt
läge i norr och söder komma att erbjuda bästa möjliga belysningsförhållanden.
I verkstadsbyggnaden skulle inga andra ändringar göras, än de,
som vore betingade av värmelednings indragande.
Det nuvarande träplanket vore avsett att ersättas med en mur i
likhet med den, som redan funnes vid entréen.
Utanför ekonomibyggnaden intill pannrummet skulle vattentornet
förläggas. Det skulle uppföras av sten och cisternen skulle rymma
50 ma. Tornet skulle uppföras till sådan böjd, att alla inom anstalten
liggande byggnader kunde erhålla vatten.
Enligt de sakkunnigas betänkande bilagda kostnadsberäkningar
skulle kostnaderna uppgå för
ändringsarbeten inom expeditionsbyggnaden. |
till |
kronor |
27,433 |
— |
» » ekonomibyggnaden .... |
67,321 |
— |
||
» » slottet............................... |
....... » |
» |
105,710 |
— |
» )) sjukhuset......................... |
....... » |
37,755 |
— |
|
nybyggnad för sluten avdelning ...................... |
....... » |
272,435 |
— |
|
)) » vattentorn ............................... |
....... » |
43,549 |
—- |
|
Summa kronor Härtill komma kostnader för värme, vatten och |
554,203 |
|||
avlopp ....................................................................... |
kronor |
275,000 |
— |
|
mur kring anstalten ........................................... |
» |
30,000 |
— |
|
järngaller i en del fönster.................................. |
» |
5,400 |
— |
|
Summa |
kronor |
310,400 |
-. |
Hela kostnaden för om- och tillbyggnad av anstalten slutar alltså
på en summa av 864,603 kronor.
De sakkunniga uttala vidare, att samtliga dessa ändrings- och nvbyggnadsarbeten
helt naturligt ej kunde samtidigt verkställas. Med
hänsyn till såväl ekonomiska skäl som till nu rådande förhållanden å
byggnadsmarknaden borde arbetena utföras i olika stadier, sålunda i
lista byggnadsstadiet: ekonomibyggnaden, vattentornet, verkstadshuset
samt en del yttre ledningar för värme, vatten och avlopp;
2:dra byggnadsstadiet: slutna avdelningen och omslutningsmur;
3:dje byggnadsstadiet: slottet, sjukhusbyggnaden och expeditionsbyggnaden.
8
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 265.
Social
styrelsen.
Byggnads
styrelsen.
I enlighet med det nu anförda hava de sakkunniga hemställt, att
Kungl. Maj:t måtte hos riksdagen göra hemställan, att riksdagen
måtte ej mindre medgiva utförande av nybyggnads- och omändringsarbeten
å Svartsjöanstalten i huvudsaklig överensstämmelse med de
sakkunnigas förslag för en beräknad kostnad av sammanlagt 864,603-kronor än även till bestridande av kostnaderna för omändringen
av ekonomibyggnaden och verkstadshuset samt för uppförande av
vattentorn och anordnande av en del yttre ledningar för värme, vatten
och avlopp på tilläggsstat för år 1921 anvisa ett reservationsanslag å
250,000 kronor.
Socialstyrelsen, som avgivit yttrande över de sakkunnigas förslag,
har ej haft något att däremot erinra.
I infordrat yttrande den 10 december 1920 över ovannämnda förslag
har byggnadsstyrelsen anfört: Emot de föreslagna ändringsarbetena inom
anläggningarna vid Svartsjö funne styrelsen, vad de äldre byggnaderna
beträffade, icke någon anledning till erinran liksom ej heller mot det föreslagna
nya vattentornet. Med avseende å den föreslagna nybyggnaden för
en sluten avdelning framhölle byggnadsstyrelsen, att densamma vore ritad
för träbjälklag. Det förefölle styrelsen föga tillrådligt, att i en byggnad
för ifrågavarande ändamål använda annat än fullt eldsäkra konstruktioner,
eu uppfattning, vari styrelsen funnit sig ytterligare styrkt genom
den av de tvångsarbetssakkunniga med instämmande anförda norska
utredningen i berörda avseende. Från de sakkunniga hade också under
hand överlämnats ett alternativt förslag rörande bjälklagen i sistnämnda
nybyggnad, enligt vilket dessa bjälklag föresloges att utföras av armerad
betong. Styrelsen ansåge sig fördenskull böra på det bestämdaste påyrka,
att åtminstone bjälklaget över den utgrävda delen av källaren
samt bjälklagen mellan våningarna utfördes av armerad betong. Den
merkostnad, som härigenom skulle uppkomma, torde till allra största
delen kunna kompenseras genom att den ena hj ärtmuren i detta fall
skulle kunna uteslutas samt ersättas med en tunnare mellanvägg. Vidkommande
kostnadsberäkningarna hade styrelsen funnit, att de däri angivna
å-priserna icke torde vara tillräckliga efter det senast träffade
löneavtalet inom byggnadsindustrien. Huru stort tillägg till de beräknade
priserna, som vore erforderligt, kunde ännu icke med full säkerhet
bestämmas, men torde förslagsvis kostnaderna för rena byggnadsarbeten
böra ökas med 20 procent.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 265. 9
Såsom de sakkunniga framhållit, vidlåda många fel de nuvarande byggnaderna
och anläggningarna å Svartsjö, vilka fel måste avlägsnas, om
anstalten skall kunna fylla de krav, som numera måste ställas på anstalten
med hänsyn till den pågående omläggningen av tvångsarbetarnas
behandling. Särskilt vill jag därvid framhålla vikten av, att anstalten
erhåller en sluten avdelning med tillräckligt antal celler, utan vilka det
i många fall torde bliva omöjligt för anstaltsledningen att genomföra
en individuell behandling av tvångsarbetarna.
Ehuru det således vore önskvärt, att åtminstone de byggnadsarbeten,
som av de sakkunniga hänförts till det första byggnadsstadiet, under
innevarande år komme till utförande, finner jag med hänsyn till nu rådande
ekonomiska förhållanden och osäkerheten av alla nu gjorda kostnadsberäkningar,
att endast de av dessa arbeten böra ifrågakomma, som
äro mest nödvändiga. Efter samråd med anstaltsledningen föreslår jag
därför, att medel nu äskas allenast till ombyggnad av ekonomihuset, för
vilket arbete kostnaden av de sakkunniga beräknats till 67,321 kronor,
men torde kunna nedbringas till 65,000 kronor.
Jag övergår härefter till väckt fråga om upprensning av de invid
Svartsjöanstalten belägna Hillersjö- och Svartsjövikarna, vilken åtgärd
även den avser att förbättra de hygieniska förhållandena vid Svartsjö.
Direktören vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö gjorde uti särskilda
skrivelser till fångvårdsstyrelsen den 12 augusti 1916 och den 29 april
1919 framställningar om verkställande av en allsidig utredning rörande
behovet av rensningsarbeten i Svartsjöviken samt i hamnbassängen och
kanalen vid Svartsjö.
Med anledning härav hemställde fångvårdsstyrelsen i underdånig
skrivelse den 13 juni 1919, att, enär den alltjämt fortgående uppgrundningen
av Svartsjö vik en kunde för de sanitära förhållandena vid anstalten
innebära fara och då det för anstalten vore av vikt, att trafiken
sjöledes kunde obehindrat uppehållas, Kungl. Maj:t täcktes till fångvårdsstyrelsens
förfogande ställa ett belopp av intill 1,500 kronor för
åstadkommande genom sakkunnig person dels av undersökning, till vilken
utsträckning uppmuddrings- och rensningsarbeten i såväl den innanför
Svartsjöbron befintliga delen av Svartsjöviken som hamnbassängen
och segelrännan kunde vara nödvändiga, samt dels av planer med kostnadsförslag
över de arbeten, som vid undersökningen kunde finnas
erforderliga.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 225 käft. (Nr 265.) 673 21 2
Departements
chefen.
Upprensning
av Hillersjöoch
Svartsjövikarna.
Direktörens
vid statens
tvångsarbetsanstalt
å
Svartsjö framställningar.
Fångvårds
styrelsen.
10
Väg- och
vattenbyggnads
styr elsen.
Kungl Majits
beslut den 11
i 1919.
Majoren Carl
J Insulanders
utredning den
14 februari
1920.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 265.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som hördes i ärendet, tillstyrkte
fångvårdsstyrelsens framställning.
Genom beslut den 11 juli 1919 bemyndigade Kungl. Maj:t fångvårdsstyrelsen
att för ovan omförmälda ändamål av omhänderhavande
medel använda ett belopp av intill 1,500 kronor.
Med föranledande av nämnda bemyndigande uppdrog fångvårdsstyrelsen
åt majoren i väg- och vattenbyggnadskåren Carl J. Insulander
att verkställa ovanberörda undersökning.
Insulander anförde i ett den 14 februari 1920 dagtecknat utlåtande
följ ande:
Kanalen in till Svartsjö bryggor hade, sedan den muddrades år 1894, icke
upprensats. Bottnen uppmuddrades då till 3,5 meter under lägsta vattenytan,
men hade denna slammats igen till 3,2 ä 3,3 meter under samma vattenyta,
vilket Vid låga vattenstånd vore till hinder för fartygens navigering i kanalen.
Lägsta vattenytan räknades 3,8 7 meter över Stockholms slusströskel.
Bassängen vid Svartsjö bryggor hölle fortfarande de fastställda måtten enligt
kontrakt vid byggnaden, nämligen 42 X 90 meter, men hade dess västra sida
något igenslammats. På grund av klagomål från befälhavarna å Svartsjö bryggor
anlöpande fartyg över, att bassängen skulle vara för smal, föresloges, att bottenbredden
skulle ökas till minst 50 meter.
Då Svartsjöviken vore stadd i ett alltjämt fortskridande igenväxande, samt
sjögräsen folie till botten, där de förruttnade och bildade en mycket illaluktande
dybotten, som i hög grad förorenade vattnet, vore densamma för Svartsjö tvångsarbetsanstalt
synnerligen hälsofarlig. Eu del tyfoidfebrar, som på senare åren
hade inträffat inom anstalten, påstodes hava förorsakats av det förorenade vattnet.
För att motverka den norra delens igenväxande föreslogs en upprensning
från bron till ungefär 30 meter söder om badhuset nedom anstalten tvärs över
hela viken. Upprensningen borde göras minst 2 meter under lågvattenytan med
den inskränkning, som nedan angåves i avseende på badplatsen. Den nedan
nämnda muddringen av farleder i viken komme även att befordra vattenomsättningen
i densamma.
Önskvärt vore att tvångsarbetsanstalten samtidigt finge en öppen badplats
vid vikens östra strand, och skulle denna då förläggas omedelbart norr om nuvarande
badhus. Men den lösa dybotten måste då närmast stranden betäckas
med en faskimatta, och på vilken lades ett lager grus. Muddringen på detta
område skulle göras till sådant djup, att vattendjupet efter mattans och grusets
anbringande bleve 1,8 meter invid stranden och 2, o meter vid ytterändan. Dock
måste överallt vassens rotmassa bortskaffas.
Sedan lång tid hade det för Svartsjö tvångsarbetsanstalt varit ett önskemål
att erhålla en trafikled för pråmar med bogsering — dels till området nedanför
Björndal invid Svartsjö park å östra stranden och dels till den s. k. Holmbacken
å Svartsjö Djurgårds ägor å västra stranden av viken. Sjöledes kommande
gödselmedel avlastades och upplades nu vid stenhuggeriets brygga, endast 100
meter från anstaltens tjänstemannabostäder. De hygieniska olägenheterna härav
insåges lätt. Dessa skulle bliva avhjälpta, liksom även de långa tidsödande
11
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 265.
transporterna av gödsel ut till anstaltens åkrar betydligt underlättades genom
gödselupplagens flyttande till Björndal och Holmbacken. Bryggan vid Holmbacken
hade även beräknats tjäna den centrala delen av Sånga socken, som icke
hade någon brygga.
Kostnaderna för förenämnda upprensningsarbeten beräknades till 116,900
kronor.
Insulander har sedermera i ett den 3 mars 1920 dagtecknat yttrande
föreslagit, att farleden till Holmbacken och badplatsen skulle uteslutas
ur det ursprungliga förslaget, samt att bryggan vid Björndal skulle erhålla
en avsevärt förenklad konstruktion. Genom dessa förändringar
skulle kostnaderna kunna nedbringas till 74,500 kronor.
På grund av de stora fördelar, som vunnes med de i utlåtandet
angivna upprensningarna, förordade Insulander desammas utförande.
Svartsjöanstaltens direktör anförde i ett den 26 juni 1920 dagtecknat
utlåtande över Insulanders båda förslag följande:
Det av Insulander avgivna utlåtandet av den 14 februari 1920 behandlade
alla de spörsmål, som uppkommit rörande anstaltens å Svartsjö säkerställande
med hänsyn till såväl de hygieniska förhållandena som de viktigaste trafikbehoven.
Den höga kostnad, som kvarstode även enligt Insulanders förslag av
den 3 mars 1920 för anordnandet av trafikled genom Syartsjöviken till Björndal
jämte anläggandet av brygga därstädes, torde nödvändiggöra, att dessa arbeten
uteslötes eder åtminstone tillsvidare uppskötes. Även om olägenheter för gårdsbruket
därav uppstode, måste provisoriska utvägar beredas att å annat håll tills
vidare kunna lossa och upplägga sjöledes anlända gödselmedel, och syntes möjlighet
därtill förefinnas å anstaltens ägor i närheten av torpet Fiskarudden vid
Hillersjöviken. Att därstädes anordna lossnings- och upplagsplats skulle visserligen
kräva ej obetydliga sprängnings- och schaktningsarbeten, varjämte utkörningen
till en del skiften å egendomen därifrån bleve längre än från Björndal,
men torde den stora besparing i muddringskostnad, som på så sätt skulle göras,
uppväga dessa olägenheter.
De arbeten, som återstode enligt förslaget och vilka ej kunde uteslutas
eller uppskjutas, skulle sålunda enligt direktörens mening bliva:
upprensning av kanalen, upprensning och breddning av hamnbassängen
samt upprensning av Svartsjövikens norra del. Nödvändigheten av att
dessa arbeten snarast möjligt utfördes, hade vid liera tillfällen framhållits
såväl av direktören som av anstaltens läkare, och hade även fångvårdsstyrelsen
anslutit sig till denna uppfattning. Kostnaden för arbetenas
verkställande syntes böra uppskattas till 35,000 kronor. Insulanders
beräkning för nu angivna arbeten utvisade visserligen ett något lägre
belopp, men måste därtill läggas nödiga medel till arbetspremier åt
tvångsarbetare i egenskap av handräckningsmanskap m. m. samt även
något för eventuella stegringar i övriga kostnader.
Majoren Carl
J. Insulanders
förslag den 3
mars 1920.
Direktören
i yttrande
den 26 juni
1920.
12
Kung!,. Maj:ts Proposition Nr 265.
Fångvårdsstyrelsens
utlåtande den
13 juli 1920.
Väg- och
vattenbyggnads
styrelsens
utlåtande
den 11 september
1920.
Tvångsarbets
sakkunninga.
Departementschefen
.
Direktörens utlåtande utmynnade i en hemställan, att fångvårdsstyrelsen
ville ingå med underdånig framställning, att Kungl. Maj:t
täcktes till 1921 års riksdag avlåta proposition om anvisande å tilläggsstat
för år 1921 av 35,000 kronor, för dels upprensning av kanalen
från Hillersjöviken till Svartsjö brygga, dels upprensning och breddning
av hamnbassängen vid nämnda brygga samt dels upprensning av Svartsjövikens
norra del -- allt i överensstämmelse med det Insulander den
14 februari 1920 avgivna förslaget.
Med underdånig skrivelse den 13 juli 1920 överlämnade fångvårdsstyrelsen
handlingarna i ärendet till Kungl. Maj:t, därvid styrelsen framhöll
såsom önskvärt, att särskilt upprensningen av kanalen och Svartsjövikens
nordligaste del nedom anstaltsbyggnaderna komme till utförande.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som anbefalldes avgiva utlåtande
i ärendet, förklarade i infordrat yttrande, dagtecknat den 11 september
1920, att, då styrelsen icke funnit anledning till erinran mot
tillämnade förslaget till upprensning av kanalen från Hillersjöviken till
Svartsjö brygga samt till upprensning och breddning av hamnbassängen
vid nämnda brygga ävensom till upprensning av Svartsjövikens norra
del, vilka arbeten beräknats kosta sammanlagt 35,000 kronor, styrelsen
efter ärendets prövning funne sig kunna tillstyrka framställningen.
De tvångsarbetssakkunniga, till vilka nu ifrågavarande framställning
överlämnats för avgivande av yttrande, instämde till fullo med vad direktören
anfört i ärendet. Samtidigt framhölle de sakkunniga nödvändigheten
av, att de föreslagna upprensningsarbetena snarast måtte komma
till utförande, varför de sakkunniga instämt i direktörens ovanberörda
hemställan om beviljande å tilläggsstat för år 1921 av ett reservationsanslag
å 35,000 kronor.
I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna samt de sakkunniga
anser jag det nödvändigt, att nu ifrågavarande upprensningsarbeten i
den omfattning, de slutligen angivits, med det snaraste komma till utförande,
särskilt som de nuvarande förhållandena kunna medföra hälsofara
för de å anstalten intagna. Jag anser mig därför böra biträda de sakkunnigas
förslag, att hemställan göres till riksdagen om anvisande å tillläggsstat
för år 1921 av ett reservationsanslag å 35,000 kronor för utförande
snarast möjligt av berörda upprensningsarbeten.
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 26~>
13
Jag anhåller nu att få övergå till av de tvångsarbetssakkunniga
framställda förslag beträffande statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona.
Landskronaanstalten disponerar nu över 108 nattceller inredda unge- statens
fär på samma sätt som vid Svartsjöanstalten. Till anstalten hör därjämte
det numera nedlagda kronohäktet i Landskrona, inrymt i ett av i Landskrona.
de gamla tornen, med 32 celler, som användas dels till isoleringsceller
dels ock till straffceller. I bästa fall kan sålunda plats beredas för 140
kvinnor. Härtill komma, att å den till anstalten anslutna filialen å egendomen
Hildero kunna inrymmas ett 20-tal tvångsarbeterskor förutom ett
10-tal frigivna.
I sitt betänkande hava de tvångsarbetssakkunniga upptagit förslag Tiångsarbetsdärom,
att det numera nedlagda centralfängelset i Norrköping, som *“**““*?“
har 156 nattceller, skulle från och med den 1 juli 1921 utgöra en sta- vieiian antens
tvångsarbetsanstalt för kvinnor i stället för Landskronaanstalten.
De sakkunniga hava därvid uttalat, att Landskronaanstalten vore otids- och Norrenlig
samt olämpligt belägen i sydligaste delen av Sverige, vilket med- köping.
förde långa och dryga transporter. De sakkunniga hade genom en för
ändamålet tillkallad fackman låtit uppgöra förslag till ombyggnad och
förändringar av anstalten, avseende att, i den mån det begränsade område,
varöver anstalten förfogade, det medgåve, göra anstalten sådan,
att den kunde motsvara nutida fordringar, varvid särskilt tagits hänsyn
till vikten av att i en anstalt, där kvinnor, av vilka de flesta vore behäftade
med veneriska sjukdomar, förvarades, funnes fullgod sjukhusavdelning
för deras vårdande samt i övrigt erforderliga hygieniska anordningar.
Enligt det uppgjorda förslaget uppginge kostnaderna för anstaltens
modernisering till omkring 530,000 kronor, utan att dock en
fullt tidsenlig anstalt erhölles. Anstalten, som för närvarande hade plats
för 140 kvinnor, torde, därest antalet tvångsarbeterskor ginge upp, vilket
man hade all anledning att förmoda, inom en snar framtid bliva otillräcklig.
Centralfängelset i Norrköping, som för närvarande hade plats
för 164 tvångsarbeterskor, hade anordnats till tvångsarbetsanstalt för
kvinnor och hade ända till år 1917 använts för dylikt ändamål. Den
vore tidsenligare än Landskronaanstalten både i fråga om lokaliteter och
hygieniska anordningar. Möjlighet funnes dessutom att utan alltför
stora kostnader utvidga anstalten. Det som syntes tala för Landskronaanstaltens
bibehållande för förvaring av kvinnliga tvångsarbetare vore
i första rummet den fördel, som denna anstalt ägde genom den därtill
anslutna filialen å egendomen Hildero i Amundstorps socken, cirka 1 mil
14
Kungl. May.ts ''Proposition Nr 265.
från Landskrona. Å Hiidero, som ägdes och ställts till tvångsarbetsanstaltens
förfogande av »Stiftelsen Hiidero», hade intagits de kvinnor,
som för första gången dömts till tvångsarbete, samt dessutom sådana
förut å huvudanstalten förvarade, som ingivit förhoppning om framtida
välförhållande och därvid ansetts kunna före frigivningen en tid vårdas
under de mera fria former, som filialen erbjöde. Dessutom hade beretts
möjlighet för dem, som frigivits att, därest de så önskade, å Hiidero
tillsvidare kvarstanna i en särskild avdelning, intill dess de kunde erhålla
lämpliga platser för att självständigt förtjäna sitt uppehälle. Landskronaanstalten
ägde vidare den fördelen, att å yttre vallgraven funnes
vidsträckta trädgårdsland, där tvångsarbeterskorna såsom omväxling med
arbetet på verkstäderna kunde sysselsättas med trädgårdsodling. De
sakkunniga, som hyste den åsikten, att den lämpligaste åtgärden vore
att anordna en helt ny anstalt å lämplig plats på landet, så inrättad,
att de yngre och de äldre tvångsarbeterskorna hölles skilda inom anstalten,
ansåge sig därför ej vilja föreslå Kungl. Maj:t att låta utföra
de ifrågasatta ombyggnadsarbetena å Landskronaanstalten, vilka krävde
stora kostnader utan att dock en förstklassig och tillräcklig anstalt erhölles.
I det skick, vari Landskronaanstalten nu befunne sig, ansåge
emellertid de sakkunniga, att den ej för längre tid framåt borde användas
såsom tvångsarbetsanstalt. Såsom ovan nämnts vore däremot
Norrköpingsanstalten i ett fullt användbart skick och kunde tillsvidare
användas för det avsedda ändamålet, om blott vissa smärre anordningar
i kök- och badavdelning vidtoges, vartill särskilt anslag ej behövde begäras.
Anstalten torde ock kunna vid behov utan större kostnader utvidgas.
En avgjord fördel med Norrköpingsanstalten vore, att sjukavdelningen
vore betydligt bättre. För Norrköpingsanstalten, som ävenledes
hade en trädgård för tvångsarbeterskornas sysselsättande i det fria,
talade även anstaltens belägenhet. En stor del av de till tvångsarbete
dömda kvinnorna rekryterades från huvudstaden, och det läge i öppen
dag, att kostnaderna för transporterna av tvångsarbeterskorna till och
från Norrköping bleve betydligt mindre än till Landskrona.
Kronohäktet i De sakkunniga hava i detta sammanhang upptagit frågan, i vad
Norrköpiny. mån det med centralfängelset i Norrköping förenade kronohäktet lade
hinder i vägen för den av de sakkunniga förordade överflyttningen av
Landskronaanstalten till Norrköping.
Kronohäktet i Norrköping hade sedan längre tid tillbaka varit krono- och
rannsakningsfängelse för Norrköpings stad samt Björkekinds, Östkinds, Lösings,
Bråbo och Memmings härader. Sedan den gamla häktesbyggnaden i sammanhang
Kung!. Maj:t,s Proposition Nr 265.
15
med uppförande av nytt rådhus å stadens angränsande mark år 1907 måst utrymmas,
avslöts mellan fångvårdsstyrelsen och staden den 20 december 1909 en
överenskommelse av innehåll, bland annat, att kronan till staden mot viss ersättning
överläte häktestomten jämte därå befintliga byggnader, att staden, som
ägt i häktet förvara sina rannsakningsfångar, skulle, så snart den hunnit inrätta
eget rannsakningsfängelse, dock senast med ingången av år 1921, avstå från varje
anspråk att vidare få i kronans fängelse förvara ifrågavarande fångar, att däremot
kronan förband sig att, till dess annorlunda kunde med staden avtalas, i staden
utan någon kostnad för densamma hålla häkte, där staden tillhörande fångar,
som skulle undergå bötesförvandlings- eller andra frihetsstraff eller som häktats
för lösdriveri, skulle mottagas i förvar eller i avbidan å till äventyrs erforderlig
transport till annan fångvårdsanstalt, samt att — efter det Björkekinds, Östkinds,
Lösings, Bråbo och Memmings härader, vilka samtliga haft rätt att använda
kronohäktet i Norrköping såsom liäradshäkte och av vilka de tre sistnämnda
jämväl ägt att där hålla sina ting, enligt särskilda överensskommelser med staden
till dess förmån avsagt sig rätten till kronohäktets begagnande för annat ändamål
än rannsakningars hållande med häktade personer ävensom varje ersättningsanspråk
för den händelse kronohäktet skulle komma att förläggas till annan än
dess dåvarande plats — staden nu fritogs från all annan skyldighet gent emot
häraderna än som i nämnda mellan dem och staden träffade överenskommelser
undan tagits.
Genom nådigt brev den 10 juni 1910 godkändes omförmälda avtal och förordnades,
att den i anledning av det äldre kronohäktets utrymmande provisoriskt
anordnade kronohäktesavdelningen vid tvångsarbetsanstalten skulle inrättas så,
att den för framtiden kunde användas på sätt vid överenskommelsens avslutande
blivit förutsatt.
Av den sålunda bestämda anordningen hade Kungl. Maj:t ansett följa, att
häradernas tidigare skyldighet att gälda årligt bidrag till det gamla kronohäktets
underhåll borde anses hava upphört i och med det att häktesbyggnaderna år 1907
måst utrymmas.
På framställning från Norrköpings stad ingick sedermera styrelsen ett nytt
avtal med staden, godkänt av stadsfullmäktige den 21 december 1911. Härigenom
förband sig styrelsen att genom påbyggnad av ifrågavarande cellflygel, som dittills
inrymt 16 celler, därstädes anordna en ny våning, innehållande 8 celler
jämte rannsakningslokaler, samt att med anlitande av sålunda vunnet utrymme
till förvar mottaga stadens rannsakningsfångar och för deras rannsakande tillhandahålla
lokal, varemot Norrköpings stad förband sig att till utförande av berörda
byggnadsarbeten bidraga med 35,000 kronor. Till byggnadens underhåll,
ersättning för bevakning och övriga utgifter med undantag av förplägningskostnaden
för stadens fångar, som skulle gäldas enligt enahanda grunder som tillförene,
skulle staden årligen erlägga i ett för allt 1,700 kronor. Intill dess påbyggnaden
och därmed avsedda anordningar kommit till stånd, skulle staden äga
att under enahanda betingelser som dittills vid tvångsarbetsanstalten förvara
sina rannsakningsfångar och där hålla rannsakningar. Skulle tvångsarbetsanstalten
i Norrköping såsom statsanstalt nedläggas, ägde Kungl. Majd och kronan att
mot återbärande till staden av nyssnämnda belopp, 35,000 kronor, vinna befrielse
från omförmälta förpliktelser gent emot staden. Genom Kungl. Majds nådiga
brev den 3 oktober 1913 godkändes berörda avtal, allenast med den ändring
att stadens årliga bidrag till byggnadens underhåll m. m. höjdes från 1,700 till
16
Kung!. Maj.ts Proposition Nr 265.
2,500 kronor. Sedan de föreslagna byggnadsarbetena utförts med anlitande av
det bidrag, Norrköpings stad förbundit sig att gälda, samt för ändamålet ytterligare
anvisade statsmedel, togos de nya lokalerna år 1915 i bruk.
Kronohäktet i Norrköping upptager inom det nuvarande centralfängelseområdet
en för ändamålet särskilt inredd flygel i tre våningar,
omedelbart sammanhängande med den övriga byggnadskomplexen. Häktesflygeln
inrymmer en cellavdelning med 24 celler, 8 å varje botten, samt
vakt- och expeditionsrum, domstolslokaler, kök och bostadslägenheter för
bevakning, vartill ansluta sig promenadgårdar, anordnade å en del av
fängelsets inre gårdsplan. En cellbotten är avsedd för verkställande av
disciplinstraff, som kunna åläggas inom centralfängelsets gemensamhetsavdelning.
Vidkommande kronohäktet hava de sakkunniga anfört:
Därest beslut komme att fattas därom, att Norrköpingsanstalten ånyo
skulle finna användning till tvångsarbetsanstalt för kvinnor, vore det
nödvändigt, att anstalten disponerade över en särskild cellavdelning för
isolering av tvångsarbeterskorna samt för verkställande av extra judiciell
bestraffning. Då kronohäktesavdelningen under senare åren varit mycket
litet belagd, torde utan svårighet den övre våningen kunna användas till
isolerings- och straffceller för tvångsar betsan stalten. Emot kronohäktets
användande till dylikt ändamål kunde visserligen invändas, att de i kronohäktet
intagna lätt kunde komma i beröring med tvångsarbeterskorna
samt att cellernas användning för (vångsarbeterskorna ej kunde anses
förenligt med den nya formen för tvångsarbetet. Emot den första invändningen
kunde anföras, att kronohäktet under flere år varit i funktion,
under det tvångsarbetsanstalten använts till förvaring av tvångsarbeterskor
utan att, så vitt de sakkunniga hade sig bekant, några verkliga
olägenheter eller störande uppträdanden ägt rum. Samma kombination
hade under några år ägt rum inom Landskronaanstalten samt i centralfängelset
i Växjö. Med lämplig bevakning och några smärre förändringar
i fråga om olika ingångar till våningarna samt genom anordnande av
ett särskilt plank emot anstaltens trädgård, torde de största olägenheterna
av kronohäktets närhet vara avlägsnade.
I fråga om kronohäktets administration hava de sakkunniga väckt två förslag.
Det ena förslaget innebär, att kronohäktet och dess personal alltjämt skulle
lyda under fångvårdsstyrelsen med direktören vid tvångsarbetsanstalten som tillsyningsman.
Det andra förslaget innebär, att kronohäktet helt skulle läggas
under anstaltsstyrelsens ledning.
De sakkunniga hava ifråga om det första administrationssättet framhållit,
att det ur organisationssynpunkt vore olämpligt, att olika delar av anstalten
17
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 265.
lydde under olika styrelser, vilket lätt skulle kunna leda till konflikter mellan
de olika styrelserna ifråga om disciplinens uppehållande in. m.
De sakkunniga hade därför ansett sig böra förorda, att kronohäktet i alla
avseenden lades under Iso r r ko p i n gs an s tal te n s omedelbara ledning. Avtalet med
Norrköpings stad torde icke enligt de sakkunnigas mening lägga hinder i vägen
för en dylik anordning, enär fångvårdsstyrelsen, som slutit avtalet, därvid uppträtt
som kronans representant och kronan alltjämt, låta vara genom annat statens
organ, uppehölle fängelset såsom statsanstalt. I kronohäktet borde, efter
det tvångsarbetsanstalten tagits i bruk för sitt ändamål, endast förvaras rannsakningsfångar
eller med andra ord, kronohäktet skulle bliva enbart stadshäkte,
Fångar, som ådömts urbota straff eller underginge bötesförvandlingsstraff, borde
undergå dylikt straff å det närbelägna straffängelset i Linköping.
"Vidare föresloge de sakkunniga, att kronohäktet borde organiseras på ungefär
samma sätt som t. ex. kronohäktet i Lycksele med en överkonstapel samt två
vaktkonstaplar såsom bevakningspersonal, som för närvarande avlönades från
förslagsanslaget till fångars vård och underhåll. Även efter kronohäktets avskiljande
från fångvården torde enligt de sakkunnigas mening hinder icke möta mot
personalens vid kronohäktet avlönande från sistnämnda anslag, vadan något särskilt
anslag härför ej torde behöva äskas hos riksdagen.
De tvångsarbetssakkunniga hava härefter i sitt betänkande lämnat
en redogörelse för de omändringsarbeten, som därest Landskronaanstalten
bibehölles, enligt sakkunnigas mening skulle erfordras för dess
modernisering.
Landskronaanstalten bestode av följande byggnader: Västra längan, som
användes till logement och kyrka, norra iängan, som användes till sjukhus och
bostäder för personalen, östra längan, som användes till expedition och bostad
för direktör, södra längan, som användes till arbetssalar och förråd, f. d. kronohäktet,
använt till cellbyggnad, samt södra tornet, använt till kök.
Om Landskronaanstalten skulle nöjaktigt] kunna moderniseras för att fylla
de fordringar, man med den omläggning av behandlingen, de sakkunniga förutsatt,
måste hava på en dylik anstalt, borde följande förändringar vidtagas:
Västra längan skulle bibehållas som logementsbyggnad. Balkongen i mellersta
cellvåningen skulle utbyggas till yttermuren. En cell samt motsvarande
del av korridoren i varje avdelning måste tagas i anspråk för anordnande av
toiletter och vattenklosett. Kyrkan i vinden skulle inredas till två stora arbetssalar.
I norra längans bottenvåning skulle inredas två arbetssalar, förrådsrum
samt vaktrum, och i nordvästra hörnet placeras en trappa, ledande till våningen
1 tr. upp. Denna våning skulle inredas till logement med tillhörande tvättrum
samt rum för vårdare. Våningen 2 tr. upp vore i sin helhet avsedd till sjukhusavdelning
och bestode av behandlingsrum, isoleringsrum, tre sjuksalar, badrum,
kök, toiletter samt rum för vårdare. Norra längan bibehölles i sitt nuvarande
skick. I södra längan anordnades i bottenvåningen kök gående genom två våningar,
renseri, skafferi, ångpannerum och bränsleförråd samt mottagningsrum
med eu avdelning för bad in. m. Våningen 1 tr. upp vore avsedd att användas
till matsalar, serveringsrum och vaktrum och i våningen två trappor upp kyrka,
pastorsexpedition och skolsalar. Kyrkan skulle, genom att bjälklaget till vinden
borttoges, kunna erhålla en synnerligen förnämlig och stämningsfull utformning.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 225 käft. (Nr 265.) C73 21 3
Föreslagna
omändringsarbeten
vid
Landskronaanstaltcn.
Tvångsarbete
sakkunnigas
hemställan.
Byggnads
styrelsens
yttrande.
18 Kungi. Maj:ts Proposition Nr 265.
Det nuvarande köket skulle användas till tvättstuga och mellan detta och södra
längan skulle uppföras en låg byggnad, innehållande torkrum samt mangel- och
strykrum. Uppvärmningen inom anstalten skedde nu genom eldning i kaminer
och kakelugnar, men föresloges att ersättas med värmeledning.
De approximativa kostnadsberäkningar, som uppgjorts för en ombyggnad
enligt detta program, visade, att denna ombyggnad skulle draga en kostnad av
290,000 kronor, men för att denna ombyggnad skulle kunna utföras fordrades,
att utanför anstaltens nuvarande område bereddes plats för nybyggnad av assistentbostad
samt ett bostadshus om minst 10 eldstäder. Kostnaden för dessa
byggnader torde röra sig omkring 140,000 kronor, och kostnaden för anstaltens
modernisering i sin helhet skulle alltså belöpa sig till ungefär 430,000 kronor.
Då enligt de sakkunnigas mening Landskronaanstalten genom ovan
föreslagna anordningar ändock ej blev en fullt tillfredsställande anstalt,
samt de sakkunniga ej ansåge det med sparsamhetens fordringar överensstämmande
att nedlägga så dryga kostnader på en dylik anstalt, samt
den därjämte inom en ej alltför avlägsen framtid torde bliva utbytt mot
eu helt ny, från början för sitt avsedda ändamål anordnad anstalt, hava
de sakkunniga ansett sig böra avstyrka, att några som helst moderniseringsplaner
realiserades vidkommande Landskronaanstalten.
1 detta sammanhang hava de sakkunniga framhållit, att några nya
anslag ej torde behöva äskas vare sig för Norrköpingsanstaltens apterande
till tvångsarbetsanstalt eller för nya befattningshavares anställande
i Norrköping.
I fråga om tvångsarbetsanstalten för kvinnor hava de sakkunniga
hemställt, att Kungl. Maj:t hos riksdagen måtte göra hemställan, att
riksdagen måtte medgiva, att centralfängelset i Norrköping finge från
och med den 1 juli 1921 i stället för tvångsarbetsanstalten i Landskrona
utgöra en statens tvångsarbetsanstalt för kvinnor, under benämning
statens tvångsarbetsanstalt i Norrköping, samt att i följd härav dels den
för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona fastställda staten skulle från
och med den 1 juli 1921 gälla för statens tvångsarbetsanstalt i Norrköping,
dels ock det under femte huvudtiteln uppförda anslaget till statens
tvångsarbetsanstalt i Landskrona i stället utgå till statens tvångsarbetsanstalt
i Norrköping.
Vidkommande Landskronaanstalten har byggnadsstyrelsen i underdånigt
utlåtande den 9 december 1920 anfört, att, då de tvångsarbetssakkunniga
själva framhållit, att de ifrågasatta ändringarna inom anstalten
i Landskrona ej skulle giva ett tillfredsställande eller mot de nedlagda
kostnaderna svarande resultat, byggnadsstyrelsen funne sig ej
19
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 265.
föranledd till annat uttalande rörande det föreliggande förslaget, i vad
det avsåge denna anstalt, än att framhålla, att Landskrona gamla fästning
givetvis måste tillmätas ett mycket stort kulturhistoriskt värde och
att vid eventuella ändringar inom densamma den största möjliga hänsyn
härtill borde tagas.
Fångvårdsstyrelsen har avgivit infordrat yttrande, så vitt avser förslaget
om förläggande av statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona till
centralfängelset i Norrköping, i vilket utlåtande fångvårdsstyrelsen anför
bland annat följande.
Fångvårdsstyrelsen både förut påpekat, att Landskronaanstalten för närvarande
icke i allt vore lämplig. Detta gällde ifråga om dess användning till centralfängelse
likasåväl som till tvångsarbetsanstalt. Vid sådant förhållande hade
styrelsen svårt att inse, varför fångvården, som icke kunde undvara både Landskrona-
och Norrköpingsanstalten, skulle avstå från den bättre bibehållna och för
fångförvar lämpligare. Såsom tvångsarbetsanstalt skulle ock tydligen Landskronaanstalten
vinna större användbarhet, om hela fästningsområdet inlades till densamma.
I likhet mod de tvångsarbetssakkunniga liölle styrelsen före, att don för de kvinnliga
tvångsarbetarna gagneligaste åtgärden vore, att en helt ny anstalt anordnades
å lämplig ort på landsbygden. Intill dess att sådan »trädgårdsfarm» kommit till
stånd, torde användningen av vare sig den ena eller andra av ifrågavarande tvenne
anstalter få anses såsom ett provisorium för en jämförelsevis kortare tid; och
borde törhända ur sådan synpunkt valet dem emellan icke tillskrivas någon mera
genomgripande betydelse, i vad saken anginge. Det vore sant, att större kostnader
finge beräknas för Landskronaanstaltens iordningsställande, men dessa
kostnader torde kunna nedbringas och bliva behövliga även om anstalten bibehölles
för fångvården.
Vidkommande kronoliäktet i Norrköping framhölle fångvårdsstyrelsen, att
det på grund av kronolniktets användning för Norrköpings stad samt Björkekinds,
Östkinds, Lösings, Bråbo och Memmings häraders räkning torde vara
ovisst, huruvida, så länge anstalten kvarbleve i statens hand, med staden och
häradet kunde träffas uppgörelse om häktets nedläggande på villkor, som finge
anses för kronan antagliga.
Om häktet skulle efter anstaltens upplåtande för kvinnliga tvångsarbetare
bibehållas såsom kronohäkte, måste den för dess skötsel avsedda personalen
fortfarande tillhöra fångvårdsförvaltningen, då det näppeligen läte sig gorå att
administrera häktet genom befattningshavare, som med avseende å sin tjänstgöring
skulle lyda under tvenne skilda styrelser. Det skulle dock ej möta hinder,
att anstaltens direktör fungerade som häktets tillsyningsman, eller att predikant
och läkare vore gemensamma för anstalten och häktet. Kronolniktets mathållning
kunde ock besörjas från anstalten mot portionspris. För häktets behöriga
upprätthållande skulle vidare fordras, att hela cellflygeln med expeditions- och
domstolslokaler samt bostäder för bevakningen finge disponeras av fångvården,
som dessutom behövde lämpligt utrymme för fångarnas gårdgång. Det oaktat
syntes ett samboende inom den nuvarande fängelsekomplexen erbjuda vanskligheter,
som knappast kunde till Mlo övervinnas.
Fångvårdsstyrelsen
i
utlåtande den
10 december
1920.
20
Fångvärds
sakkunniga.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 265.
På anförda grunder funne styrelsen Norrköpingsfängelsets användande såsom
tvångsarbetsanstalt för kvinnor kunna ifrågakomma allenast under sådan förut,
sättning, att avtal med staden förut träffats om det nuvarande kronohäktets frånskiljande
från fångvårdsförvaltningen.
Jämväl de fångvårdssakkunniga hava den 3 december 1920 avgivit
utlåtande angående det väckta förslaget om förläggande av statens
tvångsarbetsanstalt till centralfängelset i Norrköping.
De fångvårdssakkunniga hava i sitt utlåtande till en början berört frågan
huruvida det ur fångvårdssynpunkt vore något att erinra mot det väckta för
slaget om Norrköpingsanstaltens apterande till tvångsarbetsanstalt för kvinnor
därvid de fångvårdssakkunniga uttalat, att det ur denna synpunkt icke torde
vara av alltför stor betydelse, om Landskronaanstalten i stället för centralfängelset
i Norrköping ställdes till fångvårdens förfogande såsom reserv. Att märka
vore dock, att vid Landskronaanstalten utrymmena vore sämre såväl till omfånget
som beskaffenheten, och att de kostnader, som ansetts vara behövliga för
anstaltens iordningsställande i händelse av dess fortsatta användning som tvångsarbetsanstalt,
torde i kanske lika fullt mått behöva å densamma nedläggas, om
anstalten skulle bliva fullt tjänlig som fångvårdsanstalt. Ej heller hade fångvårdssakkunniga
funnit ett av fångvårdsstyrelsen väckt förslag om Norrköpingsanstaltens
användande såsom militärhäkte utgöra något hinder för denna anstalts
upplåtande till tvångsarbetsanstalt för kvinnor. De fångvårdssakkunniga,
som haft gemensamma överläggningar med de tvångsarbetssalikunniga i det nu
föreliggande ärendet, funne därför med särskild hänsyn därtill, att de tvångsarbetssakkunniga
framhållit, att Norrköpingsanstaltens användning såsom tvångsarbetsanstalt
vore ett provisorium, som torde komma att upphöra, då en helt ny
anstalt bleve uppförd, att fångvårdens utrymmes- och specialbehov ej utgjorde
något hinder för det ifrågasatta utbytet av de två anstalterna. Så länge ingendera
av de två anstalterna vore för fångvårdens platsutrymme direkt nödvändig,
torde emellertid tills vidare under nu rådande ekonomiska förhållanden och med
de höga kostnader, som skulle erfordras för Landskronaanstaltens försättande i
erforderligt skick, föreliggande förslag innebära den för stunden billigaste lösningen.
Om än de fångvårdssakkunniga sålunda ej ville motsätta sig förslaget om
Landskronaanstaltens utbytande mot Norrköpingsanstalten, framhölle de fångvårdssakkunniga,
att detta förslag ej torde realiseras utan att frågan om kronohäktet
på nöjaktigt sätt ordnades. På grund av det mellan Norrköpings stad,
å ena, och fångvården, å andra sidan, ingångna avtalet, torde kronohäktet icke
kunna förvandlas till enbart rannsakningshäkte utan att staden därtill givit sitt
samtycke. Under förutsättning att dylikt samtycke lämnades, hade de fångvårdssakkunniga
ingen annan anmärkning att göra mot den av tvångsarbetssakkunniga
föreslagna anordningen, än att det givetvis icke kunde vara fullt lämpligt, att ett
rannsakningshäkte och för den tingsbesökande allmänheten avsedda lokaler vore
förlagda inom en anstalt, avsedd för kvinnor av den art, som behövde hållas till
tvångsarbete. Då emellertid tvångsarbetssakkunniga för sin del funnit olägenheterna
av denna anordning ävensom av häktesbyggnadens användande vid disciplinära
åtgärder mot de å tvångsarbetsanstalten intagna kunna genom lämpliga
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 265. 21
medel begränsas, ocli dessa i varje fall varit för handen även under den tid
fängelset såsom tvångsarbetsanstalt för kvinnor stått under fångvårdsstyrelsens
inseende, förelåge icke nu skäl för fångvårdssakkunniga att i vidare mån än som
nu skett uttala tveksamhet beträffande ifrågavarande anordning, allt dock under
förutsättning, att tvångsarbetsanstalten och häktet, på sätt tvångsarbetssakkunniga
föreslagit, komme under gemensam ledning.
Skulle åter den uppgörelse med Norrköpings stad, som, på sätt förut nämnts,
enligt de fångvårdssakkunnigas mening förutsattes för genomförandet av tvångsarbetssakkunnigas
förslag beträffande det nuvarande kronoliäktet i Norrköping,
av en eller annan anledning icke komma till stånd, torde det bliva nödvändigt
att bibehålla nu ifrågavarande cellavdelning, åtminstone i viss utsträckning, som
kronohäkte. Fångvårdssakkunniga framliölle dock, att förut påpekade olägenheter
av ett rannsakningshäktes inrymmande i en anstalt, avsedd för kvinnor,
bleve än större, om det i stället bleve fråga om ett kronohäkte, där jämväl bötesoch
andra cellfångar skulle kunna förvaras, och att det endast vore tanken på
att det allenast vore fråga om en mera provisorisk anordning, som kunde avhålla
fångvårsdsakkunniga från att avstyrka ett dylikt ordnande av saken.
Med anledning av vad fångvårdsstyrelsen och de fångvårdssakkunniga
anfört, har yttrande inhämtats från stadsfullmäktige i Norrköping.
Stadsfullmäktige androgo däri:
Staden hade numera genom inkorporeringar erhållit eu ytvidd, som räknades
i kvadratmil, och ett invånarantal av i det närmaste 60,000 personer och
skulle, om den befintliga straffanstalten indroges, bliva den enda stad i riket,
som med denna storlek vore utan sådan anstalt. Yad detta skulle betyda för ett
ordentligt och snabbt verkställande av bötesförvandlingsstraff, vore uppenbart.
Staden komme nämligen givetvis att årligen lämna ett högst betydande antal
bötfällda, som saknade tillgång till böternas erläggande. _ Efter eu tillfällig minskning
i detta antal hade redan under närmast förflutna tiden härutinnan visat sig
en stegring, som förvisso komme att ytterligare tilltaga. Särskilt vore därvid att
räkna med alla för brott mot rusdryckslagarna sakfällda. Att låta bötesförvandlingsstraffen
verkställas å straffängelset i Linköping torde å ena sidan komma
att ådraga statsverket icke obetydliga kostnader, och å andra sidan medförde eu
sådan anordning, enligt de erfarenheter, som vunnits under den korta tid en
sådan anordning tillförne använts, den allra största svårighet att få förvandlingsstraffen
bragta till verkställighet. Fångarna skulle nämligen i sådant fall
inställas vid visst fångtransport medförande tåg. Inom kort bleve det inom de
sakfälldes kretsar känt, vilka tåg, som komme ifråga, och de hölle sig då helt
enkelt undan för tillfället. Att någon tid dessförinnan anhålla dem och sätta
dem i tillfälligt förvar, torde icke ligga inom magistratens befogenhet. Vadanginge
de staden tillhöriga fångar, som skulle undergå kortare frihetsstraff, vore det
visserligen önskvärt, att de för framtiden liksom hittills finge avtjäna straffet å
stadens kronohäkte, men huru än härmed ordnades, torde emellertid vara av
mindre betydelse, då antalet sådana fångar i regel vore ganska obetydligt. Under
åberopande av vad sålunda anförts förklarade sig stadsfullmäktige icke hava något
att erinra mot förläggning av eu statens tvångsarbetsanstalt för kvinnor till det
nuvarande centralfängelset i Norrköping, under förutsättning att härigenom ingen
Stadsfullmäktige
i
Norrköping
22
Län ss tyr ds en
i Östergötlands
län.
Styrelsen för
statens
tvängsarbetsanstalt
i
Landskrona
ang. anstaltens
bibehållande
därstädes.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 265.
ändring'' skedde i de bestämmelser angående krono- och rannsakningshäktet i
Norrköping, vilka fastställts genom nådiga breven av den 10 juni 1910 och den
3 oktober 1913, såvida ej nytt avtal därom kunde träffas med Norrköpings stad.
Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalade i infordrat utlåtande, att,
ehuru vissa olägenheter givetvis vore förbundna med centralfängelsets i
Norrköping upphörande och omläggande till tvångsarbetsanstalt för
kvinnor, dessa olägenheter likväl ej vore svårare än att sådan anordning
kunde fungera, intill dess en ny, mera ändamålsenligt belägen och inrättad
anstalt kunde bliva uppförd. Länsstyrelsen betonade dessutom
nödvändigheten av att stadsfullmäktiges ovanberörda villkor beaktades,
enär straffängelset i Linköping som ständigt vore fullt belagt, svårligen
kunde mottaga alla bötesfångar från Norrköping med omnejd, varförutom
stora kostnader och andra olägenheter vore förknippade med deras
transport till Linköping.
Sedermera har styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona
uti underdånig skrivelse den 22 februari 1921 meddelat, att styrelsen
verkställt undersökning angående de åtgärder, som i första hand
krävdes för att modernisera Landskronaanstalten. De hygieniska anordningarna
vore synnerligen bristfälliga samt krävde, att ändring härutinnan
med det allra första vidtoges. I västra längan, som användes till
logement och kyrka, funnes visserligen vatten och avlopp, men inga
tvätt- eller sköljanordningar. I vardera av de tvenne våningarnas korridorer
funnes två torrklosetter, som föga överensstämde med sundhetens
fordringar och måste med det snaraste utbytas mot mera moderna anordningar.
Då de å anstalten intagna ofta vore behäftade med underlivssjukdomar
av olika slag, torde det ur hygienisk synpunkt vara erforderligt
att anordna s. k. bidéer. Styrelsen föresloge därför beträffande
västra längan följande sanitära anläggningar. Uti vardera av
våningarnas korridorer borde uppsättas 3 tvättställ med avlopp eller
tillsammans 36 tvättställ, varjämte i varje korridor anordnades en bidé
av porslin med s. k. underdusch för blandning av varmt och kallt
vatten. I vardera av de 6 korridorerna åt nordvästra längan borde
uppsättas vattenklosett. För beredande av varmvatten till förutnämnda
6 st. bidéer borde uppsättas å lämplig plats i källaren en gas-automatapparat.
I norra längan, där sjukhuset nu vore inrymt, borde uppsättas
i det där befintliga toilettrummet en vattenklosett samt i södra
längan i vardera av 2:dra och 3:dje våningarna en vattenklosett. Enligt
infordrade kostnadsberäkningar å ovannämnda arbeten skulle desamma
komma att draga en kostnad av cirka 50,000 kronor, däri jämväl inginge
23
Kungl. May.ts proposition Kr 266.
kostnader för håltagning och lagning av väggar in. in. Möjligen kunde
kostnaderna för sistnämnda arbeten nedbringas genom användandet av
anstaltens personal vid arbetenas utförande.
På grund av det anförda har styrelsen hemställt, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att till utförande av ovannämnda arbeten å tillläggsstat
för år 1921 anvisa ett reservationsanslag å 50,000 kronor.
Över sistnämnda framställning av Landskronastyrelsen har byggnadsstyrelsen
avgivit särskilt utlåtande, däri byggnadsstyrelsen förklarat,
att styrelsen efter tagen del av de till stöd för det begärda beloppet
åberopade kostnadsförslag icke hade något att erinra mot Landskronastyrelsens
förslag.
Såsom av utredningen framgår och jag vid besök å de båda anstalterna
funnit, är Norrköpingsanstalten, vad själva byggnaderna angår,
i avgjort bättre skick än Landskronaanstalten, även om det icke kan antagas
att Norrköpingsanstalten skulle kunna tagas i bruk utan någon reparation,
då, enligt vad jag numera förnummit, värmeledningen därstädes
skall vara mycket bristfällig och trossbottnarna i nattcellbyggnaden skola
hava utdömts vid brandsyn. Det är givetvis också ett stort företräde
hos Norrköpingsanstalten, att den är försedd med centralvärmeledning
och vattenklosetter samt har stora och lämpliga sjuksalar.
Norrköpingsanstalten är emellertid mycket illa belägen ur isoleringssynpunkt,
omgiven som anstalten är på två sidor av stora fabrikskomplex
och på en sida av en livligt trafikerad gata. En annan olägenhet
är, såsom framhållits av såväl fångvårdsstyrelsen som de fångvårdssakkunniga,
att med Norrköpingsanstalten är förenat ett kronohäkte för
Norrköpings stad samt Björkekinds, Östkinds, Lösings, Bråbo och
Memmings härad. Härtill kommer — och detta är enligt min mening
den viktigaste olägenheten — att Norrköpingsanstalten utomhus endast
förfogar över ett mindre trädgårdsområde, vadan friluftsarbetet, som har
den allra största betydelse för behandlingen av tvångsarbetsanstalternas
skyddslingar, endast i ringa omfattning kunde komma till användningvid
Norrköpingsanstalten.
Landskronaanstalten har i motsats mot Norrköpingsanstalten ett
väl isolerat och lämpligt läge, omgiven som den är av en yttre och en
inre vallgrav. Anstalten förfogar å yttre vallgravarna över stora, för
trädgårdsodling synnerligen lämpliga områden, där på grund av jordens
goda beskaffenhet utmärkta skördar kunna erhållas. Terrängens beskaffenhet
giver ock möjlighet att kunna isolera särskilda grupper så,
att de icke ens under utomhusarbetet kunna komma i någon beröring
Byggnads
styrelsen.
Departements
chefen.
24
Kungl. Maj:ts Proposition Nr ‘265.
med varandra. I motsats mot de tvångsarbetssakkunniga anser jag,
att Landskronaanstaltens avlägsenhet från huvudstaden snarast utgör en
fördel. Någon avsevärt ökad kostnad för statsverket genom längre järnvägstransporter
torde icke härigenom behöva uppkomma.
Till förmån för Landskronaanstalten talar vidare, att staten i huvudsak
förfogar över det till anstalten anslutna hemmet »Hildero», som
jag funnit synnerligen lämpligt såsom övergångsanstalt för dem, som
före frigivandet lämpligen kunna sysselsättas under friare former.
På grund härav och då i varje fall inom en ej alltför lång framtid
måste upptagas frågan om uppförande på landet av en ny anstalt för
tvångsarbeterskorna, samt det vid sådant förhållande synes mindre välbetänkt
att nu företaga en kostsam omflyttning, anser jag mig icke
kunna förorda, att — såsom tvångsarbetssakkunniga föreslagit och i
årets statsverksproposition under punkt 26 förutsatts — centralfängelset
i Norrköping slmlle från och med den 1 juli 1921 användas såsom statens
tvångsarbetsanstalt för kvinnor.
Såsom de tvångsarbetssakkunniga och fångvårdsstyrelsen framhållit,
skulle Landskronaanstaltens byggnader för att bliva fullt lämpliga för
ändamålet kräva betydande omändringar. Med hänsyn till det nuvarande
ekonomiska läget anser jag mig emellertid ej kunna förorda andra
arbeten än dem, som av styrelsen för Landskronaanstalten föreslagits.
Dessa äro, enligt vad jag vid mitt besök vid anstalten förvissat mig
om, oundgängligen nödvändiga och böra komma till utförande snarast
möjligt. Det härför begärda beloppet 50,000 kronor, emot vilket byggnadsstyrelsen
ej haft något att erinra, torde få anses skäligt.
Under åberopande av vad jag i ärendet anfört, hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att på tilläggsstat för år 1921 bevilja dels för
ombyggnad av ekonomihuset vid statens tvångsarbetsanstalt
å Svartsjö samt för upprensningsarbeten i
Svartsjöviken m. m. ett reservationsanslag å 100,000
kronor, dels ock till bekostande av förut angivna sanitära
anordningar vid statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona
ett reservationsanslag å 50,000 kronor.
Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-llegenten
lämna bifall samt förordnade, att
proposition i ämnet av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar, skulle avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Herman Hultkrantz.
Stockholm, K. L. Beckmana Boktr., 1921.