Kungl. Maj.is proposition Nr 246.
1
Nr 246.
Kungil. May.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om vissa
ändringar i lagen den 11 oktober 1912 om skogsaccis och om
virkestaxering; given Stockholms slott den 18 mars 1921.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om vissa ändringar i lagen den 11
oktober 1912 om skogsaccis och om virkestaxering.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
K. J. Beskow.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 210 höft. (Nr 246.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 946.
Förslag
till
lag om vissa ändringar i lagen den 11 oktober 1912 (nr 274) om skogsaccis
och om virkestaxering.
Härigenom förordnas, att 1 §, 34 § 1 mom., 35 § 1 mom. samt
36 § i lagen den 11 oktober 1912 om skogsaccis och om virkestaxering
skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
För avverkat virke — — — skogsaccis.
Skogsaccis utgår, räknat för etthundra kronor av virkets taxerade
värde, med hälften av det belopp, vilket under det år, taxeringen sker,
på grund av kommunal- och kyrkostämmors beslut sammanlagt utgöres
inom kommunen för etthundra kronor skattepliktig inkomst, beräknad
på sätt i förordningen om kommunalstyrelse på landet stadgas, dock
icke med mera än en för huridra av det taxerade värdet.
För avverkat virke — — — skogsvårdsavgift.
34 § 1 mom.
Alla prövningsnämndens beslut — — — förändringar.
Därest prövningsnämnden i fråga om annat än det av den avgiftspliktige
föreslagna skogsvärdet vid taxeringen icke följt av den avgiftspliktige
lämnad deklaration, skall genom protokollsförandens försorg
underrättelse, i vad mån avvikelse skett, och om skälen därför i rekommenderat
brev med allmänna posten, så fort ske kan, kostnadsfritt tillsändas
den avgiftspliktige under den i deklarationen angivna adress.
35 § 1 mom.
Har den — — — föra talan.
Eljest må besvär — — — gått skogsvårdsstyrelsen emot. Besvären
ställas till kammarrätten och skola före klockan tolv på sista helgfria
dagen i december månad det år, då taxeringen ägt rum, vid påföljd,
om den tid försittes, att besvären icke varda upptagna till prövning,
ingivas till Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där taxeringen
3
Kung!. Maj. ts proposition Nr 246.
ägt rum; dock må icke den omständigheten, att besvären i stället för
till sistnämnda myndighet ingivits eller insänts till kammarrätten, utgöra
hinder för deras upptagande till prövning, därest besvären dit inkommit
före utgången av den här ovan stadgade besvärstid. I sådant fall skola
besvären av kammarrätten omedelbart översändas till vederbörande be
fallningshavande.
Sedan över inkomna besvär förklaring---anses
påkalla.
Den, vilkens deklaration icke blivit av kommunalnämnden följd,
och vilken ej heller före den 15 juni erhållit underrättelse, som föreskrives
i 22 § 2 mom., så ock den, som efter klagan av skogs vårdsstyrelse
--— han uppgivit.
36 §.
Den, som fått sig påförd taxering för avverkat virke å ort, där
han icke varit deklarationsskyldig, så ock den, vilkens deklaration ej
blivit vid taxeringen följd och vilken ej heller före den 1 december erhållit
underrättelse, som föreskrives i 22 § 2 mom. eller 34 § 1 mom.,
äger att häröver hos kammarrätten anföra besvär. Besvären skola inom
natt och år, efter det avgift på grund av taxeringen honom avfordrats,
ingivas till Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, inom vilket
taxeringen skett, vid påföljd, om den tid försittes, att besvären icke
varda upptagna till prövning; dock må icke den omständigheten, att
besvären i stället för till sistnämnda myndighet ingivits eller insänts till
kammarrätten, utgöra hinder för deras upptagande till prövning, därest
besvären dit inkommit före utgången av den stadgade besvärstiden. I
sådant fall skola besvären av kammarrätten omedelbart överlämnas till
vederbörande befallningshavande. Sedan besvären inkommit till Kungl.
Maj:ts befallningshavande, förfares med ärendet i enahanda ordning, som
i 35 § 1 mom. stadgas.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, av trycket utkommit i Svensk författningssamling.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
Frågan om
rätt till avdrag
för erlagd
skogsaccis
från
kommunalutskylder.
1920 års riksdags
beslut.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 18 mars 1921.
Närvarande:
Statsministern VON Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel,
statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist,
Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow, anförde:
Det förslag till kommunalskattelag, som genom proposition, nr 191,
förelädes 1920 års riksdag, byggde bland annat därpå, att den enligt lagen
den 11 oktober 1912 om skogsaccis och om virkestaxering utgående
skogsaccis såsom egentlig skatteform skulle avskaffas, dock att sådan i
allmänhet fortfarande skulle utgå med en tiondels procent av det avverkade
virkets taxerade värde, enär taxering fortfarande skulle äga
rum för att utgöra grundval för skogsvårdsavgifters erläggande.
• Detta förslag blev emellertid likasom kommunalskatteförslaget i
dess helhet icke av riksdagen godkänt.
I det av riksdagen godkända och åberopade utlåtande (nr 1) av
riksdagens andra särskilda utskott uttalades i detta avseende i huvudsak
följande:
Genom den av utskottet förordade kombinerade inkomst- och
fastighetsskatten uppstode, såsom framhällits i motionerna I : 259 och
271 samt II : 393 och 395, en särskild fråga om förhållandet mellan
denna beskattning och skogsaccisen. Utskottet anslöte sig till den
principiella uppfattning, att, därest skogsaccisen skulle utgå oförändrad
vid sidan av fastighets- och inkomstskatt, detta kunde anses innebära
en dubbelbeskattning, vilken om möjligt borde förebyggas. Den av
Kungl. Maj:t föreslagna utvägen kunde utskottet icke finna tillrådlig
redan av det skäl, att en dylik sänkning av accisen måste befaras
minska de kommunala myndigheternas intresse för en omsorgsfull
taxering av avverkningarna, vilket kunde få betänkliga verkningar
för skogsvårdsavgifterna. Därjämte ansåge utskottet en avskrivning av
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
skogsaccisen otillrådlig ur den synpunkten, att mycket syntes tala för
bibehållande och måhända ytterligare utvecklande av denna skatteform
vid den reform av skogsbeskattningen, som utskottet föresloge riksdagen
att begära. Den enda utvägen lör undvikande av ifrågavarande dubbelbeskattning
syntes under sådana förhållanden vara att söka tillsvidare,
intill dess att skogsbeskattningen bleve definitivt ordnad, föreskriva en
avkortning av accisen i någon form på den inkomstskatt från fastighet,
vilken översköte den egentliga fastighetsskatten. Utskottet hade
efter ingående prövning funnit sig närmast tilltalat av det förslag
i detta hänseende, som skisserats i motionerna I : 271 och II : 395.
Emellertid hade svårigheter yppat sig att finna allmängiltiga former
för genomförande av denna avkortning gent emot utdebiteringen till
både den borgerliga och kyrkliga kommunen — vilket utan tvivel
vore det riktiga — i sådana fall, där dessa kommuner icke sammanfölle.
Utskottet hade icke funnit det möjligt att med den knappa
tid och det otillräckliga material, som stått till dess förfogande, utarbeta
författningsförslag i sagda syfte. Det vore ej heller erforderligt,
att så skedde vid 1920 års riksdag. Den skogsaccis, för vilken rätt till
avkortning först kunde komma att tillämpas, komme att först under
loppet av 1921 påföras och uppbäras samt beräknas vid uppgörande av
kommunernas utgifts- och inkomststat för 1922. Ett beslut, som tekniskt
utformade ifrågavarande avdragsrätt, behövde sålunda ej fattas
förr än vid 1921 års riksdag. På grund härav hade utskottet stannat
vid att föreslå riksdagen att, med bibehållande av skogsaccisen, i den
skrivelse till Kungl. Maj:t, varom utskottet hemställde, anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta ofördröjligen utarbeta och för 1921 års riksdag
i god tid framlägga förslag om ordnande av anförda avkortning.
I anslutning till dessa uttalanden anhöll riksdagen i skrivelse nr
444, bland annat, att Kungl. Maj:t täcktes, med beaktande av de synpunkter,
som i särskilda utskottets utlåtande framhållits, föranstalta om
skyndsam utredning om ordnande av frågan om skattskyldigs rätt till
avdrag från de på grundval av bevillningstaxerad inkomst av fast egendom
påförda utskylder till den borgerliga och kyrkliga kommunen för belopp,
motsvarande erlagd skogsaccis, samt för 1921 års riksdag framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
I en vid särskilda utskottets utlåtande fogad reservation föreslog
herr Swartz, att skogsaccis skulle för den tid, provisoriet i kommunalskattefrågan
varade, utgå med reducerat belopp, nämligen till hälften
av vad som för närvarande utgår.
6
Utlåtande av
kammarrätten.
Förslag av
kammarrättsrådet
Smerling.
Avgivna
yttranden.
Läns
styrelser.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
Övriga reservanter anslöto sig i förevarande fråga till Kungl. Maj:ts
förslag.
Genom remiss den 10 september 1920 anbefalldes kammarrätten
att inkomma med utlåtande angående den av riksdagen ifrågasatta anordningen,
och avgavs dylikt utlåtande den 5 oktober 1920. Detta utlåtande
torde få såsom bilaga (nr 1) fogas vid statsrådsprotokollet.
Kammarrätten förklarar sig icke kunna annat än ur principiell
synpunkt uttala stor tvekan om lämpligheten att införa den av riksdagen
ifrågasatta anordningen. Efter att hava undersökt olika utvägar
för vinnande av det utav riksdagen avsedda resultatet slutar kammarrätten
med att avstyrka genomförandet av denna anordning.
Från kammarrättens beslut voro tre ledamöter skiljaktiga (se bilaga
2) och ifrågasatte viss form för genomförande av de utav riksdagen
uttalade önskemål.
Sedan därefter i enlighet med Kungl. Maj:ts den 23 december 1920
givna bemyndigande kammarrättsrådet C. O. Smerling — en av de ledamöter
i kammarrätten, som uttalat skiljaktig mening — tillkallats att
inom finansdepartementet verkställa utredning om ordnande av förevarande
fråga, samt Smerling utarbetat ett i huvudsak på de av riksdagen
angivna grunderna uppgjort Dförslag till förordning angående
rätt till avdrag för skogsaccis vid utgörande av 1921—1924 års allmänna
kommunalutskylderD jämte en därvid fogad promemoria i ärendet
(bilaga 3), hava över förslaget utlåtanden inhämtats från länsstyrelserna
och kammarrätten.
Av de hörda myndigheterna hava Länsstyrelserna i Östergötlands,
Jönköpings, Gottlands, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,
Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens län tillstyrkt det föreliggande
förslaget, sistnämnda myndighet dock med‘erinran, att det
föreslagna stadgandet därom att skattskyldig, som vid debitering av
kommunalutskylder ville åtnjuta avdrag för skogsaccis, ägde att inom
viss tid härom göra anmälan, borde utgå.
Länsstyrelsen i Örebro län har anfört, att mot förslaget annan
erinran icke syntes vara att göra, än att länsstyrelsen ifrågasatte riktigheten
av förslaget i vad det innebure rätt att i de kommuner, inom
vilka; skogsaccismedel icke användes till täckande av utgifter, beslutade
av den kyrkliga kommunen, göra avdrag för erlagd skogsaccis å debiterade
utskylder enligt kyrkostämmas beslut. Länsstyrelsen hemställde,
7
Kungl. Maj.ts proposition Nr 246.
att den i 2 § av förslaget medgivna rätten att i andra hand erhålla
avdrag för erlagd skogsaccis för utskylder till kjaka och skola begränsades
att gälla sådana kommuner, inom vilka enligt i vederbörlig ordning
fattat beslut skogsaccis finge användas till bestridande av utgifter
till kyrka och skola.
Länsstyrelsen i Stockholms län har visserligen funnit den av kammarrätten
i dess utlåtande den 5 oktober 1920 framförda kritiken mot
den av riksdagen ifrågasatta anordningen vara ägnad att föranleda betänkligheter,
men ansett att genom de i förslaget till förordning givna
bestämmelserna vunnits en sådan lösning av de tekniska svårigheterna,
som för en provisorisk anordning kunde anses tillfredsställande.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har förklarat sig icke hava något
att erinra emot förslaget men ansett, att tillämpningen av förordniugens
bestämmelser komme att bereda vederbörande kommunala myndigheter
betydande svårigheter och arbete.
Länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Hallands och
Jämtlands län hava uttalat tvekan om lämpligheten av den av riksdagen
föreslagna anordningen, sådan den i författningsförslaget utformats. Härvid
har framhållits, att den föreslagna rätten till avdrag för skogsaccis
komme att verka ojämnt olika fastighetsägare emellan, i det rätten till
avdrag endast tillerkändes ägare, som själv vore accispliktig.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har förmält sig hålla före, att
det vore att föredraga, om under den tidsperiod, som här avsåges, skogsaccis
utan rätt till avkortning fortfarande påfördes jämsides med kommunalutskylderna.
Om emellertid detta skulle anses innebära en dubbelbeskattning
av den betydelse, att kompensation därför borde åvägabringas,
så syntes en jämlik och rättvis sådan kompensation bäst kunna
vinnas genom att begränsa skogsaccisen till ett minimum, såvitt det ej
läte sig göra att för den tid, varom här vore Iråga, helt och hållet
suspendera skogsaccislagens tillämpuing. För den händelse bestämmelser
ansåges böra utfärdas för medgivande av rätt till avkortning för skogsaccis,
hade länsstyrelsen icke något att erinra mot de grunder, enligt
vilka sådan avkortning enligt förslaget borde äga rum.
Länsstyrelserna i Uppsala, Västernorrlands och Norrbottens län hava
ansett att, ehuru den av riksdagen ifrågasatta anordningen, i vad den
avsåge undvikande av dubbelbeskattning, vore ur principiell synpunkt
befogad, likväl med hänsyn till den ojämnhet beträffande avdragsrättens
inträdande och de tekniska svårigheter, som med förslagets genomförande
vore förbundna, detsamma icke borde komma till utförande.
Kammar
rätten.
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
Åven länsstyrelserna i Södermanlands och Blekinge län hava avstyrkt
förslagets genomförande.
I utlåtande den 8 februari 1921 har kammarrättens pluralitet (-presidenten
och fyra ledamöter) anfört bland annat följande:
Förslaget begränsade avdragsrätten till ägare eller med ägare likställd
innehavare av fast egendom för honom själv påförd skogsaccis
för avverkning å egen fastighet. Från avdragsrätt uteslötes alltså alla
fastighetsägare med »merskatt», som upplåtit avverkningsrätten till annan
person, vilken visserligen formellt påfördes skogsaccisen för avverkningen,
men som i själva verket erlagt en lägre köpeskilling för avverkningsrätten
eller kanske rent av genom en direkt bestämmelse därom
i köpekontraktet övervältat skattebördan på fastighetsägaren. Det i
promemorian angivna skälet för nämnda uteslutning, att »annan författningsenligt
ansvarar» för skogsaccisen, syntes kammarrätten icke
utgöra giltig anledning att så kraftigt begränsa de möjligheter, som
funnes att häva den påtalade dubbelbeskattningen.
Härtill komme, att det vore ovisst, om ägare eller innehavare av
fast egendom alltid Unge tillfälle avdraga honom påförd skogsaccis för
avverkning å egen fastighet. Såsom kammarrätten förut haft anledning
erinra, kunde rätt till avdrag vid debiteringen utnyttjas endast om den
skattskyldige åtnjute »merinkomst» samma år som avverkning skedde,
och i regel torde förefintlig »merinkomst» å jordbruksfastighet komma
att hava sin grund just däri, att avverkning företagits. Om alltså fastighetsägaren
åtnjöte inkomsten av skedd avverkning först ett eller annat
år efter avverkningsåret, bleve hans avdragsrätt beroende av den tämligen
osäkra eventualiteten, att hans fastighet ändock det ifrågavarande
året lämnade »merinkomst». Det kunde antagas vara händelsen, om å
egendomen införts ordnad skogshushållningsplan, eller över huvud taget
vid stordrift, men för en mängd skattskyldiga bleve avdragsrätten helt
beroende av slumpen.
Såväl av kammarrätten i dess den 5 oktober 1920 avgivna utlåtande
i frågan som i den vid förslaget fogade promemorian hade framhållits,
att principiellt sett rätt till avdrag för skogsaccis ej skulle ifrågakomma
i annat fall än att accisen kunde dragas från den kommunalskatt, som
belöpte på inkomsten av den skogsavverkning, varå skogsaccisen utginge,
eller som i varje fäll utgjordes av inkomst av skogsbruk. Att medgiva
avdrag från skatt för »merinkomst» av annan fastighet än den, varå
avverkningen ägt rum, syntes kammarrätten väl långt avvika från det
principiellt riktiga.
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
Den föreslagna anordningen bleve enligt kammarrättens uppfattning
otillräcklig, oberäknelig och ojämnt verkande. Därjämte komme
deri, såsom även av några länsstyrelser påpekats, att medföra betydande
svårigheter och ökat arbete för myndigheterna. Kammarrätten ville
med hänsyn härtill framhålla önskvärdheten av att statsmakterna icke i
andra än trängande fall ökade mångfalden av de detaljbestämmelser,
som på senare tid vunnit insteg på skattelagstiftningens område.
Enligt kammarrättens uppfattning hade den grundliga utredning,
för vilken ifrågavarande ärende blivit föremål, tydligt visat, att en fullt
tillfredsställande lösning av frågan icke kunde under förhandenvarande
omständigheter erhållas. Det remitterade förslaget innebure en ur såväl
principiella som praktiska synpunkter så otillfredsställande lösning, att
kammarrätten icke kunde tillstyrka detsamma. Å andra sidan instämde
kammarrätten i såväl riksdagens som i ärendet hörda myndigheters
uttalanden om önskvärdheten av att den överklagade dubbelbeskattningen
i möjligaste mån undanröjdes.
Kammarrätten har vidare erinrat därom, att i andra särskilda
utskottet vid 1920 års riksdag reservationsvis föreslagits en lösning av
frågan, som syntes förtjänt att tagas i förnyat övervägande. Denna
lösning innebure, att skogsaccisen tillsvidare, intill dess frågan om
sk< igsbeskattningen fått en tillfredsställande lösning, bibehölles i sin
nuvarande form, men med reducerat belopp, nämligen till hälften av
vad som för närvarande utginge.
Detta förslag till frågans lösning vore visserligen enligt kammarrättens
mening icke heller fullt tillfredsställande. Det vore mycket
summariskt och den påtalade dubbelbeskattningen bleve icke heller
därigenom till fullo hävd. Till förmån för förslaget talade dock, att
det icke bleve oberäkneligt och ojämnt verkande, varjämte det läte sig
i praktiken synnerligen lätt genomföras.
Två ledamöter av kammarrätten hava avgivit särskilt yttrande,
vari bl. a. framhållits, att de invändningar, som framställts mot det
remitterade förslaget, icke borde tillmätas den vikt och betydelse, att
förslaget, vars genomförande skulle medföra en avsevärd och skälig
lättnad för de skattdragande inom skogskommuner, borde förkastas.
Kammarrättsrådet Smerling har slutligen efter anmodan utarbetat
en promemoria angående eventuella ändringar i det av honom framlagda
förslaget till förordning angående rätt till avdrag för skogsaccis,
vilken torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet (bilaga 4).
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 210 käft. (Nr 246.) 2
P. M. av
kammarrättsrådet
Smerling.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
Departe- Av vad i förevarande ärende förekommit torde med all tydlighet
mentschefen. framg<^ en fullgod lögning i den av riksdagen önskade riktningen
icke kan vinnas. Kungl. Maj:t har i enlighet med riksdagens hemställan
gått i författning om utarbetande av ett förslag i ämnet, vilket torde
få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet.
Mot förslaget hava emellertid, isynnerhet av kammarrätten, riktats
så vägande anmärkningar, att jag icke kan förorda, att proposition om
dess antagande förelägges riksdagen. Förslaget har exempelvis icke
lyckats lösa den av riksdagens särskilda utskott framhållna svårigheten
att finna allmängiltiga former för genomförande av den ifrågasatta
avkortningen å utdebiteringen till både den borgerliga och kyrkliga kommunen
i sådana fall, där dessa kommuner icke sammanfalla, eu svårighet,
som synes hava varit avgörande för att utskottet icke självt framlagt
förslag i förevarande avseende. För egen del vill jag för övrigt
särskilt understryka de av kammarrätten i dess utlåtande den 5 oktober
1920 framhållna svårigheter, som skalle uppstå för vederbörande kommuner
att beräkna utdebiteringsprocenten för de allmänna kommunalutskylderna.
För en sådan beräkning erfordras nämligen kännedom om huru stort belopp
som kommer att avdragas för erlagd skogsaccis, medan storleken av
detta avdrag icke kan beräknas utan att man känner utdebiteringsprocenten.
Man har sålunda att räkna med två obekanta faktorer, vilka
påverka varandra, varav blir en följd, att utdebiteringsprocenten finge
fastställas genom ofta mycket omfattande och besvärliga provberäkningar.
Utan tvivel skulle genom den ifrågasatta anordningen på de kommunala
myndigheterna läggas eu börda, som stundom skulle bliva synnerligen
tryckande, särskilt om man tager i betraktande det besvär, som i flera
avseenden kommer att åvila dem på grund av den kommunala progressivskattens
införande.
Beträffande övriga anmärkningar tillåter jag mig hänvisa till kammarrättens
båda utlåtanden.
Den av kammarrätten antydda möjligheten att, på sätt eu reservant
i 1920 års andra särskilda utskott föreslagit, över en linje avskära skogsaccisen
genom att minska dess maximum från 2 till 1 procent, innebär,
synes det mig, en utväg att lätta skattebördan för skogsägarna, som i
varje fall erbjuder fördelen av en påtaglig enkelhet, varjämte den även
skogsägarna sinsemellan fördelar denna lättnad oberoende av de mer
eller mindre tillfälliga omständigheter, som kunna inverka på huruvida
avdragsrätten i det enskilda fallet kan tillgodonjutas eller icke.
Då genomförandet av den anordning, för vilken 1920 års riksdag
i synnerhet uttalat sina sympatier, vid närmare omprövning visat sig
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
knappast kunna ske på ett tillfredsställande sätt, vill jag i likhet med
kammarrätten ifrågasätta, huruvida icke den sålunda reservationsvis föreslagna
utvägen bör tagas under förnyat övervägande. Jag tillstyrker
alltså, att förslag avlåtes till riksdagen i detta sylte.
Samtidigt med förslag till ändrad lydelse av 49 § 1 mom. och
50 § taxeringsförordningen, för vilket förslag jag tidigare denna dag redogjort
vid anmälan av förslag till förordning om ändring i vissa delar av
taxeringsförordningen, remitterades till kammarrätten ett inom finansdepartementet
utarbetat förslag till ändrad lydelse av 34 § 1 mom., 35 § 1
mom. och 36 § i lagen om skogsaccis och om virkestaxeriug. 1 den
åtföljande promemorian anfördes rörande sistnämnda förslag: Det kunde
ifrågasättas, huruvida icke i samband med de föreslagna ändringarna i
49 § 1 mom. och 50 § taxeringsförordningen den ändring borde göras
i lagen om skogsaccis och om virkestaxeriug, att dels rätten att enligt
35 § 1 mom. sista stycket direkt hos kammarrätten överklaga kommunalnämnds
beslut bleve beroende av den tid, när underrättelse enligt
22 § 2 mom. i lagen mottagits dels ock extraordinär besvärsrätt enligt
36 § tillerkändes den, vilkens deklaration frångåtts utan att han därom
erhållit underrättelse. 36 § i nämnda lag, som handlade om extraordinär
besvärsrätt, medgåve nämligen, i olikhet mot taxeringsförordningen, icke
dylik besvärsrätt för det fall, att underrättelse enligt 22 § 2 mom. icke
erhållits i så god tid, att den, som fått taxering för virke sig påförd, kunde
anföra besvär inom den i 35 § 1 mom. stadgade tid. Ej heller framginge
klart, huruvida prövningsnämnd hade skyldighet att lämna avgiftspliktig
underrättelse, att hans deklaration icke blivit följd; 22 § 2
mom. torde avse blott kommunalnämnd, och skyldighet att lämna underrättelse
därom torde ej föreligga för prövningsnämnden. För vinnande
av överensstämmelse med taxeringsförordningen borde dels i 34 § 1 mom.
föreskrivas skyldighet för protokollsföranden hos prövningsnämnd att meddela
underrättelse, när deklaration frångåtts, dels rätten att enligt 35 § 1
mom. sista stycket överklaga kommunalnämndens beslut göras beroende
av tiden, när underrättelse enligt 22 § 2 mom. mottagits, dels ock extra
ordinär besvärsrätt enligt 36 § tillerkännas den, vilkens deklaration icke
följts, utan att han viss kortare tid före taxeringsårets utgång erhållit
underrättelse om avvikelsen. I samband härmed torde, på sätt kammarrätten
uti ett den 27 maj 1920 avgivet utlåtande föreslagit, sådan ändring
höra ske i 35 § 1 mom. och 36 §, att den omständigheten, att besvär
i stället för till vederbörande befallningshavande ingivits till kammarrätten,
icke föranledde förlust av talan.
Besvär över
taxering till
skogsaccis.
Departements
chefen.
12 Kunc/l. Maj:ts proposition Nr 246.
Rörande innehållet i kammarrättens berörda, den 27 maj 1920
avgivna utlåtande hänvisar jag till den redogörelse därför, som den 25
februari 1921 av dåvarande t. f. chefen för finansdepartementet lämnats
vid, anmälan av förslag till förordning om ändrad lydelse av 24 § i förordningen
om krigskonjunkturskatt (se proposition nr 100).
I sitt i anledning av förberörda promemoria och förslag den 3
mars 1921 avgivna utlåtande har kammarrätten, under framhållande
av att taxeringsförordningen och lagen om skogsaccis borde i förevarande
avseenden korrespondera med varandra, förklarat sig icke
hava annan anmärkning mot det remitterade förslaget, än att tidsbestämmelserna
borde fixeras i överensstämmelse med vad kammarrätten
föreslagit i fråga om motsvarande bestämmelser i taxeringsförordningen,
varjämte kammarrätten föreslagit vissa redaktionella ändringar.
I likhet med kammarrätten finner jag önskvärt, att de i skogsaccislagen
intagna bestämmelserna om besvärsrätt bringas i överensstämmelse
med motsvarande bestämmelser i taxeringsförordningen. Förslag
i sådant syfte i huvudsaklig överensstämmelse med det i förberörda
promemoria upptagna har därför blivit utarbetat, och hava därvid iakttagits
de av kammarrätten ifrågasatta mindre ändringar.
Föredragande departementschefen uppläste härefter ett inom finansdepartementet
utarbetat förslag till lag angående vissa ändringar i lagen
den 11 oktober 1912 om skogsaccis och om virkestaxering samt hemställde,
att Kungl. Maj:t ville genom proposition föreslå riksdagen att
antaga detta förslag.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifalla, och skulle proposition av den lydelse
bil. vid detta protokoll utvisar avlåtas till riksdagen.
Vid protokollet:
Martin Philipson.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
13
Bilaga 1.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 10 september 1920 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
kammarrätten att före den 15 i denna månad till Eders Kungl. Maj:t inkomma med
utlåtande angående en av riksdagen i skrivelse den 18 juni 1920, nr 444. ifrågasatt
anordning, varigenom skattskyldig skulle beredas rätt till avdrag från de på grundval
av bevillningstaxerad inkomst av fast egendom påförda utskylder till den
borgerliga och kyrkliga kommunen för belopp, motsvarande erlagd skogsaccis, och
sättet för dess genomförande.
Till åtlydnad härav får kammarrätten i underdånighet anföra följande.
Den anordning, varom här är fråga, har av riksdagen ifrågasatts i sammanhang
med riksdagens beslut om ändrade grunder för den kommunala beskattningen
för åren 1921—1924. Enligt detta beslut skola de allmänna kommunalutskyldema
utgöras av dels en kommunal progressivskatt och dels såsom hittills av utskylder,
som utgå med visst belopp av 100 kronor bevillningstaxerad inkomst. Denna
inkomst beräknas enligt ändrade grunder och består av sex procent av taxeringsvärdet
å jordbruksfastighet, fem procent av taxeringsvärdet å annan fastighet samt
det på visst sätt beräknade beskattningsbara beloppet av den skattskyldiges inkomst
av fast egendom, kapital och arbete. Inkomsten av fast egendom uppskattas därvid
emellertid endast till det belopp, som återstår efter avdrag av sex, respektive
fem procent av taxeringsvärdet, som ju redan en gång inräknats i den bevillningstaxerade
inkomsten och som utgör en i skatteavseende garanterad minimiinkomst
av fast egendom.
Riksdagen har icke beslutat någon ändring i fråga om den till kommunerna
utgående skogsaccisen, vilken alltså skall fortfarande utgå jämte kommunalutskylderna.
Riksdagen har i sin ovan berörda skrivelse framhållit, att genom den kombinerade
inkomst- och fastighetsskatten uppstode en särskild fråga om förhållandet
mellan denna beskattning och skogsaccisen. Riksdagen hyste den principiella uppfattning,
att därest skogsaccisen skulle utgå oförändrad vid sidan av fastighets- och
inkomstskatt, detta kunde anses innebära en dubbelbeskattning, vilken om möjligt
borde förebyggas. Riksdagen funne det av anförda skäl icke tillrådligt att, på sätt
föreslagits, söka lösa denna fråga genom att nedsätta skogsaccisen till en tiondel.
Den enda utvägen för undvikande av ifrågavarande dubbelbeskattning syntes under
sådana förhållanden vara att söka tillsvidare, intill dess att skogsbeskattningen
bleve definitivt ordnad, föreskriva en avkortning av accisen i någon form på den
inkomstskatt från fastighet, vilken översköte den egentliga fastighetsskatten.
Enligt nu tillämpade bestämmelser för den kommunala beskattningen utgår
ej skatt för inkomst av jordbruksfastighet — som det här närmast gäller — i den
mån den överstiger sex procent av taxeringsvärdet. Med hänsyn bland annat där
-
14;| Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
till att hela inkomsten av skogsbruk å en jordbruksfastighet icke ansetts rymmas
inom det belopp, som motsvarar sex procent av taxeringsvärdet, har det ansetts
befogat att på annan väg kommunalt beskatta skogen, vilket sker genom skogsaccisen.
Hädanefter skall enligt riksdagens beslut inkomst av jordbruksfastighet
beskattas även om och i den mån den överstiger sex procent av taxeringsvärdet,
och kommer alltså även inkomsten av skogsbruk att i sin helhet träffas av inkomstbeskattningen.
Kammarrätten tillåter sig i det följande benämna denna överskjutande
inkomst (över sex procent av taxeringsvärdet) merinkomst och därå belöpande
kommunalutskylder merskatt.
För att undvika den dubbelbeskattning, som alltså för framtiden kommer att
äga rum beträffande skog därigenom, att skogsaccis utgår för den avverk ning, varav
inkomsten blir i sin helhet kommunalt beskattad, har riksdagen ifrågasatt, att
skogsaccisen i någon form avkortas från merskatten. För att på ett ur den skattskyldiges
synpunkt fullt tillfredsställande sätt råda bot på denna dubbelbeskattning
med den av riksdagen ifrågasatta metoden kräves, att den skattskyldige får avräkna
skogsaccis i sin helhet från kommunalutskylderna för fast egendom för det
år, bland vars taxerade inkomster ingår inkomsten av den skogsavverkning, för
vilken skogsaccisen utgår.
Genom den av riksdagen ifrågasatta anordningen synes emellertid icke ett
fullständigt hävande av den ifrågavarande dubbelbeskattningen vara möjligt att
vinna. Då såsom minimiinkomst av jordbruksfastighet beskattas sex procent av
taxeringsvärdet, blir inkomst av skogsbruk å fastigheten mer eller mindre dubbelt
beskattad, allt eftersom merinkomst icke finnes tillräckligt stor för att därå belöpande
merskatt skall täcka skogsaccisen. Någon rätt till avkortning av skogsaccisen
från annat än merskatten kan dock naturligtvis icke ifrågasättas, enär
sådant skulle innebära en rubbning av en av de huvudgrunder, varpå den nya
kommunalbeskattningen vilar. Uppställes den fordran för rätt till avkortning av
skogsaccisen, att merskatt finnes, undgår man alltså icke alltid den påtalade dubbelbeskattningen,
och synes till följd därav en viss ojämnhet i beskattningen komma
att uppstå fastighetsägare emellan, till nackdel särskilt för sådana fastighetsägare,
å vilkas fastigheter endast mindre avverkning ägt rum, och som kanske just på
grund därav icke hava någon merinkomst eller så obetydlig merinkomst, att därå
belöpande merskatt icke täcker skogsaccisen.
Principiellt sett bör rätt till avkortning av skogsaccisen ej ifrågakomma i
annat fall än att accisen kan fråndragas just den merskatt, som har sin grund i
inkomsten av den skogsavverkning, varå skogsaccisen utgår, eller som i varje fall
utgöres av inkomst av skogsbruk. Det är emellertid icke möjligt att utan mycket
vittgående förändringar i deklarationsformulär och skatteförfattningarna i övrigt
bestämma, om och i vad mån den efter avdrag för omkostnader behållna inkomsten
av fast egendom och ännu mindre merinkomsten utgöres av inkomst av skogsbruk.
Sådana förändringar lära icke heller för här ifrågavarande syfte av någon ifrågasättas.
Man torde ej ens kunna fordra, att inkomst av den skogsavverkning, varå
skogsaccisen utgår, inbegripes i den merinkomst, för vilken merskatt, som skall
avkortas med skogsaccisen, utgår. På sätt nedan skall visas, är det nämligen
ingalunda säkert, att skogsaccisen utgår å sådan tid, att den kan avkortas från
merskatt det år, bland vars taxerade inkomster inkomsten av den ifrågavarande
avverkningen ingår. Rätt till avkortning av accisen måste vid sådant förhållande
15
Kungl. Maj.ts proposition Nr 246.
medgivas, om överhuvud taget någon merskatt av den fasta egendomen föreligger
det år, skogsaecis finnes att avkorta. Det lärer emellertid kunna antagas, att, där
merinkomst finnes, detta förhållande ofta kommer att bero därpå, att skogsavverkning
föregående år ägt rum. Om det sålunda ej sällan kommer att inträffa,
att det år, då merinkomst och merskatt finnas, ingen skogsaecis föreligger till avkortning
och att, när skogsaecis finnes, merskatt saknas, blir en lagstadgad rätt
till avkortning av skogsaccisen lika ofta illusorisk.
Med stöd av det anförda vill det synas kammarrätten, som om en dylik
rätt till avkortning med nödvändighet måste bliva oberäknelig till sin natur och
verka ytterst ojämnt samt åstadkomma en orättvis förskjutning av skattetrycket
vid repartitionen av utskylderna, i det att många gånger endast slumpen kommer
att avgöra, om en fastighetsägare skall kunna utnyttja honom rätteligen tillkommande
avkortning av skogsaccisen. Större rättvisa och framför ålit jämnhet i beskattningen
synes vara att vinna, om skogsaccisen under den tid, den provisoriska
anordningen av kommunalbeskattningen varar, får utgå jämsides med kommunalutskylderna
utan någon rätt till avkortning. Vid sådant förhållande kan kammarrätten
ur principiell synpunkt icke annat än uttala stor tvekan om lämpligheten av
att införa den av riksdagen ifrågasatta anordningen.
Beträffande sättet för genomförande av en dylik rätt till avkortning av
skogsaccisen, om densamma ändock anses böra komma till stånd, har kammarrätten
närmast funnit anledning att taga i övervägande två former, nämligen dels
avdrag av skogsaccisbeloppet vid debiteringen av kommunalutskylderna och dels
avdrag av den på visst sätt kapitaliserade skogsaccisen vid taxeringen till bevillning
från den bevillningspliktiga inkomsten.
Beträffande dessa båda metoder för avdragsrättens genomförande tillåter sig
kammarrätten göra följande erinringar.
Till en början vill kammarrätten påpeka, att enligt gällande bevillningsförordning
näringsidkare, som i och för sin rörelse träffas av skogsaecis, äger vid
beräkning av rörelseinkomsten avdraga densamma. Därest fastighetsägare tillerkännes
rätt att i någon form avräkna skogsaecis, som belöper å avverkning från
hans egendom, synes böra komma under omprövning, om och i vad män näringsidkare
skall vara bibehållen vid sin nyss angivna avdragsrätt.
Vilkendera metoden än användes, kan ifrågasättas, om den skattskyldige
bör få avkortning för skogsaecis från annan merskatt än för merinkomst från
samma fastighet, varifrån den avverkning skeft, för vilken skogsaccisen erlägges.
Ett annat tillvägagångssätt, varigenom all den skattskyldige påvilande skogsaecis
inom kommunen finge avdragas från honom där påförd skatt, oberoende av om
skogsaccisen och merskatten hänförde sig till samma fastighet eller ej, skulle måhända
kunna anses strida mot grunderna för bevillningsförordningen. Enligt bevillningsförordningen
torde nämligen, med hänsyn särskilt till deklarationsformulärens
avfattning, inkomsten av varje jordbruksfastighet, som icke ligger i sambruk med
annan, beräknas för sig, och underskott, som eventuellt uppstått vid beräkning av
inkomst av fast egendom genom tillämpning av bestämmelsen om rätt till avdrag
från inkomsten av det belopp, som motsvarar sex procent av taxeringsvärdet,
får ej ens i mantalsskrivningskommunen avdragas från övriga den skattskyldiges
inkomster.
Strängt taget borde fastighetsägare få avkortning från sin merskatt endast
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
med skogsacois, som påförts honom själv. Det torde emellertid även ur principiell
synpunkt kunna försvaras att låta fastighetsägaren få avkortning för skogsaccis,
som påförts person, till vilken han upplåtit avverkningsrätten, då det får antagas,
att i regel hänsyn till skogsaecisen tagits vid fastställande av kontraktsvillkoren.
I all synnerhet synes fastighetsägaren kunna göra anspråk därå, om han i kontraktet
förbundit sig att erlägga skogsaecisen. Ny ägare till fastigheten torde
däremot icke böra komma i åtnjutande av den rätt till avkortning å merskatten,
som till äventyrs tillkommit föregående ägare, om han fortfarande varit ägare till
fastigheten.
En annan fråga är, om den skattskyldige bör få avkortning av skogsaecisen
från utskylderna såväl till den borgerliga kommunen som till kyrkan och skolan.
I regel utgöra utskylderna till den borgerliga kommunen den övervägande
största delen av kommunalutskylderna. Det kan emellertid hända, att merskatten
till den borgerliga kommunen icke täcker skogsaecisen. Den skattskyldige har då
ett givet intresse att få avkortning av accisen jämväl från den merskatt, som
eventuellt utgår till kyrkan och skolan.
Ser man åter frågan ur kommunens synpunkt kan erinras, att skogsaecisen
först i andra hand får användas till bestridande av utgifter, som kyrkostämman
beslutat. Av uppgifter, som lämnats från statistiska centralbyrån rörande kyrkostämmornas
andel i skogsaecisen enligt 1918 års räkenskapssammandrag för kommuner
inom vissa skogrika län framgår följande:
Värmlands län
Kopparbergs »
Gävleborgs »
Västernorrlands »
Jämtlands »
V ästerbottens »
Norrbottens »
Antal
landskommuner,
där skogsaccisuppbörd
förekommit
år 1918.
Antal
landskommuner,
där kyrkostämman
fått disponera del
av skogsaecisen.
87 stycken
44
47
62
59
26
22
Summa 347 stycken
11 stycken
8
9 »
9 >
10 »
6
2_»
55 stycken.
De kommuner inom nämnda län, där kyrkostämman år 1918 fått disponera
del av skogsaecisen, utgöra således omkring 15.8 procent av hela antalet kommuner,
där skogsaccisuppbörd nämnda år förekommit.
Kyrkostämmorna kunna med stöd av nämnda siffror antagas endast i relativt
få fall få del av skogsaecisen. Då emellertid avsikten med den ifrågasatta avkortningen
är att i möjligaste mån undanröja den dubbelbeskattning, som uppkommer
genom skogsaccisens bibehållande i det kommunala skattesystemet, synes den skattskyldiges
intresse böra tillmätas den största betydelsen och den skattskyldige sålunda
höra tillerkännas rätt till avkortning från utskylderna även till kyrkan och
skolan, såvida ej avsevärda hinder av annan natur möta vid avkortningens genomförande.
Det inträffar emellertid ej sällan, att kommun, församling och skoldistrikt
IT
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
ej territoriellt sammanfalla, och enligt från statistiska centralbyrån lämnade uppgifter
har åtminstone under år 1918 skogsaccisuppbörd förekommit i åtskilliga av
dessa kommuner. Om rätt till avkortning medgives från utskylder till kyrkan och
skolan, synes i vissa fall, där kommun, församling och skoldistrikt ej territoriellt
sammanfälla, en förskjutning i skattebördan till kyrkan och skolan de skattskyldiga
emellan uppstå jämväl inom församling eller skoldistrikt, som visserligen ligger inom
kommunen men icke omfattar den fastighet, varå den avverkning ägt rum, för vilken
skogsaccisen utgår.
Om ifrågavarande rätt skall utformas såsom en rätt till avdrag vid debiteringen
torde följande synpunkter i första rummet kräva beaktande.
Vid uppgörande av kommunernas budget uppkommer en viss svårighet att
beräkna, i vad mån ett sådant avdrag verkar minskning av inkomsterna, en svårighet,
som kompliceras i det fall, att avdrag skall få ske jämväl från merskatt till
kyrkan och skolan. I sistnämnda fall erfordras bestämmelser, om avdraget skall
ske proportionellt eller göras i viss ordning. Det senare synes därvid vara att föredraga,
varvid avdraget torde böra göras från merskatten till den borgerliga kommunen
i första rummet och, i den mån den ej räcker, från merskatten till skolan
och kyrkan.
Särskilda svårigheter uppstå vid budgetberäkning och debitering i de fall,
där kommun, församling och skoldistrikt ej territoriellt sammanfalla. Om t. ex.
en kommun utgör ett skoldistrikt men består av två församlingar och avdrag skall
ske vid debiteringen från merskatt till kyrkan och skolan, erfordras bestämmelse.
om avdraget i första hand skall göras från medel, som beräknats för kyrkans eller
för skolans räkning. Om församling och skoldistrikt sammanfalla territoriellt, är
detta av mindre betydelse, då samma skattskyldiga skola deltaga i täckandet av
bristen, men så är ej förhållandet, där församling och skoldistrikt ej sammanfalla.
Om avdraget skall ske vid debiteringen, kan rätten därtill icke av den skattskyldige
utnyttjas i annat fall än att den skattskyldige har merinkomst av sin fasta
egendom till taxeringen det år, skogsaccis debiteras för avverkning å fastigheten
eller med andra ord att den skattskyldige åtnjuter merinkomst samma år som avverkning
sker. För att skogsaccisen och merskatten skola hänföra sig till samma
skogsavverkning — en fordran, som, på sätt förut är nämnt, icke lärer kunna i
praktiken uppställas — kräves alltså, att avverkningen äger rum samma år som
skogsägaren åtnjuter inkomsten av avverkningen eller upplåtelsen av avverkningsrätten,
men med hänsyn därtill att, såsom redan förut påpekats, förefintlig merinkomst
ofta torde hava sin grund i skogsavverkning, vore det givetvis önskvärt, att
dessa båda omständigheter inträffade samma år. Så är emellertid mycket ofta icke
fallet, särskilt vid skogsägares upplåtelse till annan person av rätt till skogsavverkning.
Enligt en visserligen kanske i någon mån obestämd praxis anses skogsägare
åtnjuta inkomst av upplåtelse av skogsavverkningsrätt det år, ersättningen för avverkningen
kontraheras, oavsett om den utbetalas då eller senare i mån av skedd
avverkning. Avverkningen däremot äger ej sällan rum under ett eller flera därpå
följande år. Om således en lagändring vidtoges, varigenom stadgades, att inkomst,
varom här är fråga, skulle taxeras först året efter det den verkligen influtit till
skogsägaren, skulle sannolikt möjligheterna att kunna utnyttja avdragsrätten väsentligt
ökas. En sådan lagändring har dock måhända konsekvenser, som beröra även
andra områden av skattelagstiftningen än detta, och kan alltså möjligen ej ses enBihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 210 käft. (AV 246.)
18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
bart ur synpunkten av den fördel, som kunde vinnas genom densamma i detta
sammanhang.
Avdraget vid debiteringen lärer väl böra så anordnas, att den för året debiterade
skogsaccisen avdrages från merskatten, vilket avdrag verkställes i kommunens
debiterings- och uppbördslängd. Denna merskatts storlek kan dock ej angivas
enbart med ledning av inkomstlängden, fnkomstlängden utvisar visserligen den
merinkomst. för vilken den skattskyldige taxerats, men ej till vilken eller vilka
fastigheter denna hänför sig. Att märka är vidare, att merinkomsten sammanlägges
med den skattskyldiges inkomst av kapital och arbete till en summa taxerat belopp,
varifrån vissa avdrag göras, så att den beskattningsbara inkomsten framkommer.
Det är endast den beskattningsbara inkomsten, som angives i kommunens debiteringsoch
uppbördslängd, och för att få kännedom om hur stor del av denna inkomst,
som motsvarar den taxerade merinkomsten, måste en proportionell beräkning göras.
En sådan beräkning synes lämpligen böra verkställas redan vid taxeringen och
resultatet angivas i inkomstlängden.
Om skogsaccisen vid debiteringen skall kunna avräknas å merskatten, fordras
alltså ändringar i bevillningsförordningen och inkomstlängden, taxeringsförordningen.
förordningen angående särskilda grunder för utgörande av 1921 — 1924 års allmänna
kommunalutskylder med mera samt debiterings- och uppbördslängden. Därjämte
krävas vissa ändringar i skogsaccislagen och skogsaccislängden i syfte att i längden
få angivet, hur stor del av en viss skattskyldig åliggande accis belöper å avverkning
från varje särskild fastighet i de fall att accisen avser avverkning å flera
fastigheter inom kommunen eller avverkaren är annan än ägaren av fastigheten.
Yissa av här berörda lagändringar kunna möjligen undvikas genom en föreskrift.
varigenom skattskyldig, som önskar komma i åtnjutande av avdrag för skogsaccis
vid debiteringen, ålägges att göra framställning därom hos kommunalnämnden
(i stad magistraten), varvid han har att visa, att den skogsaccis, för vilken avdrag
sökes, belöper å avverkning från honom tillhörig fastighet, som lämnat merinkomst.
Det är måhända heller icke alldeles uteslutet, att det kunde överlämnas åt den
skattskyldige att visa jämväl den merinkomst, som belöper på fastigheten i fråga.
Detta kunde tänkas ske genom företeende av deklarationen eller, där denna blivit
av heskattningsnämnderna frångången, av bevis från ordföranden i taxeringsnämnden
eller kronans ombud hos prövningsnämnden. Därest en sådan anordning, som dock
kunde bliva mera än skäligt betungande för den skattskyldige, läte sig genomföras,
undginge man en hel del eljest nödvändiga ändringar av lagtext och längder, något
som givetvis skulle i hög grad underlätta genomförandet av här ifrågasatta avkortningsförfarande.
Avdrag vid taxeringen kunde tänkas äga rum på så sätt, att den skattskyldige
berättigades att för varje särskild fastighet vid deklarationens avgivande avdraga
från »återstående inkomst» utom sex procent av taxeringsvärdet å fastigheten även
det på visst sätt kapitaliserade beloppet av den skogsaccis, som under nästföregående
år erlagts för virke, som avverkats å samma fastighet.
Den för året debiterade skogsaccisen kan ej avdragas, dä densamma icke är
känd vid tiden för avgivande av deklaration till inkomsttaxeringen eller vid taxeringsförrättningen.
Kapitaliseringen kan ej äga rum efter den procent, varmed utskylderna till
kommunen för året utgå i förhållande till den beräknade inkomsten, enär ej heller
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
denna procent är bestämd vid nyss angivna tidpunkt. Man måste därför tillgripa
föregående års debiteringsprocent. Härav blir dock följden, att om årets debiteringsprocent
liöjes, den skattskyldige får i motsvarande mån större avdrag för skogsaccisen
än han skulle fått genom avdrag vid debiteringen och tvärtom, på sätt
framgår av följande tablå:
100 kronor |
2.000 kronor merin-komst efter av-drag för den kapi-taliserade skogs-accisen. |
Utskylder för året efter utdebitering 10 kronor 10.5 o kronor 11 kronor |
|
10 % = 1.000 10.5 0 % = 952 11 %= 909 |
1,000 1,048 1,091 |
100 105 104.80 110.04 109.10 114.55 |
no 115.28 120.01 |
Om accisen avdrages |
vid debiteringen, bli ut-skylderna för året |
100 no |
120 |
I syfte att förhindra att den skattskyldige får för stort avdrag kan möjligen
stadgas, att föregående års debiteringsprocent höjes så mycket, som anses erforderligt
för att förhindra en dylik eventualitet.
Ett avdrag redan vid taxeringen medför den olägenheten, att därigenom åstadkommes
nedsättning av den beskattningsbara inkomst, på grund varav bevillningen
utgår och i förhållande till vilken utdebitering sker ej blott av kommunalutskylder
utan även av landstingsskatt och vägskatt med flera utlagor och avgifter. Härav
följer en minskning i landstingens inkomster och en förskjutning av skattetrycket
inom andra kommuner och menigheter än primärkommunerna. Häremot kan å
andra sidan erinras dels att inkomstminskningen och förskjutningen av skattebördan
icke genom en dylik åtgärd kunna antagas bliva av någon nämnvärd betydelse och
dels att även andra ändringar av bevillningsförordningen i större eller mindre grad
medföra sådana verkningar.
För avdragsrättens genomförande erfordras ändringar i bevillnings- och taxeringsförordningama
samt deklarationsfonnulären ävensom, i den mån fastigheterna
behöva specificeras, i skogsaccislagen och skogsaccislängden.
För att här ifrågavarande avdrag skall kunna göras, kräves, att den skattskyldige
taxeras för merinkomst året efter det att skogsaccis erlagts eller — vilket
blir detsamma — att den skattskyldige åtnjuter merinkomst året efter skedd skogsavverkning.
Under förut antagen förutsättning att merinkomst särskilt kommer att
föranledas av skogsavverkning innebär detta, att den skattskyldige i regel får tillfälle
att göra avdraget endast om han åtnjuter inkomsten av viss skogsavverkning
först året efter det densamma ägde rum. Detta kan antagas stundom inträffa, när
skogsägaren själv är avverkare men knappast när han upplåter rätt till skogsavverkning
till annan person. Åtnjuter den skattskyldige inkomsten av avverkningen
samma år, som avverkningen sker, eller något år tidigare, kan avdragsrätten ej
utnyttjas, såvida icke den skattskyldige tillfälligtvis ändock har merinkomst.
Om avdraget får ske redan vid taxeringen, undvikas alla de svårigheter vid
budgetberäkning och debitering, som uppkomma, därest avdraget skall göras först
vid debiteringen.
20
Kungl. Maj.ts proposition Nr 246.
Såsom av det föregående framgår, ställa sig avsevärda svårigheter hindrande
i vägen vid genomförandet av den ifrågasatta avkortningen, vilken av de båda ovan
angivna formerna för densamma som än väljes. I samma mån som dessa svårigheter
icke kunna övervinnas genom lagändringar eller eljest, blir en eventuell avdragsrätt
mindre effektiv, bortsett från att de principiella invändningar mot anordningen
i fråga, som kammarrätten i det föregående berört, kvarstå orubbade, där de icke
rent av förstärkas. Om nämligen på grund av svårigheter av teknisk art skattskyldigs
rätt till avkortning begränsas till exempel så, att endast ägare av fast
egendom, som själv är avverkare, får rätt till avkortning eller så, att skogsaccis
får avkortas endast från merskatt till den borgerliga kommunen, i desto flera fall
kvarstår den överklagade dubbelbeskattningen, varjämte avdragsrättens begränsning
i något eller några avseenden verkar en ytterligare förhöjning av skattebördan för
dem, som rätteligen bort komma i åtnjutande av avkortning av skogsaccis men
som på grund av svårigheter vid anordningens genomförande helt eller delvis icke
fått tillgodonjuta en sådan rätt.
På grund av vad sålunda blivit anfört anser sig kammarrätten böra avstyrka
genomförandet av förevarande utav riksdagen ifrågasatta anordning.
Utdrag av kammarrättens protokoll, utvisande den skiljaktiga mening, som
vid ärendets avgörande härstädes uttalats, bifogas, varjämte de remitterade handlingarna
återgå.
Underdånigst
E. LAGERBRING.
A. W. CYGNJEUS. SUNE NORRMAN.
föredragande.
NILS VON SYDOW. H. A. HENRIKS.
Knut Kinberg.
Stockholm den 5 oktober 1920.
C. O. SMERL1NG.
FER FR. WAHLUND
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
21
Bilaga 2.
Utdrag av protokollet hållet hos Kungl. Maj:ts och rikets kammarrätt den 5
oktober 1920.
Närvarande:
T. f. presidenten, kammarrättsrådet Lagerbring,
kammarrättsrådet Smerling,
kammarrättsrådet OygnjEUS,
kammarrättsrådet Norrman,
e. kammarrättsrådet Wahlund,
e. kammarrättsrådet von Sydow,
e. o. assessorn Henriks.
S. D. Kammarrättsrådet Norrman föredrog Kungl. Maj:ts remiss angående
av innevarande års riksdag ifrågasatt rätt till avdrag från utskylder till den borgerliga
och kyrkliga kommunen för belopp, motsvarande erlagd skogsaccis, och beslöts
underdånigt utlåtande, se registraturet.
Kammarrättsrådet Smerling, extra kammarrättsrådet Wahlund och extra
ordinarie assessorn Henriks förenade sig om följande av den förstnämnde avgivna
yttrande.
»Den av riksdagen ifrågasatta anordningen avser, att kommunalt skattskyldig,
som har att erlägga skogsaccis, må tillgodonjuta avdrag för skogsaccisen
å ’den inkomstskatt från fastighet, vilken överskjuter den egentliga fastighetsskatten''.
Härvid har riksdagen tydligen förutsatt, att avdraget icke skall ingå såsom
led i taxeringen, utan ske i form av ''avkortning’ å kommunalskatt.
Till en början uppställer sig spörsmålet om avdrag bör ske för skogsaccis,
som påföres annan än ägare eller med ägare enligt 3 § bevillningsförordningen
likställd innehavare av fast egendom. När annan än jordägaren är accispliktig", inverkar
detta på köpeskilling för upplåten avverkningsrätt, i det att ägaren i sådant
fall bekommer mindre köpeskilling än då han själv har att erlägga accisen. Denna
omständighet synes dock icke vara tillräcklig grund att medgiva ägaren avdrag å
kommunalskatten för en avgift, för vilken annan författningsenligt ansvarar. Ej
heller synes ny ägare av fastighet, såvida den icke förvärvats genom arv eller
giftorätt, böra få tillgodonjuta det avdrag, som tillkommit nästföregående ägare, om
han fortfarande varit ägare till fastigheten.
Vid avdragsrättens bestämmande bör ståndpunkt även tagas till frågan om
avdrag för skogsaccis för varje särskild fastighet skall sammanställas med merskatt
från samma fastighet eller om skogsaccis må avdragas från met skatt av ägarens
22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
samtliga jordbruksfastigheter inom kommunen. Till stöd för den senare meningen
kan anföras, att inkomst av fast egendom i taxeringslängden upptages såsom en
enhet, ehuru visserligen föreskrift lämnats om särskild deklarationsbilaga för var
fastighet. Ur saklig synpunkt synes det även billigt, att en jordägare, som har
att erlägga accis för avverkning det ena året på en av sina fastigheter och det
andra året på en annan fastighet, må, i det fall att merskatten för fastighet, vartill
accisen hänför sig, icke förslår till avdraget, erhålla avkortning å merskatten
för annan honom tillhörig jordbruksfastighet inom kommunen.
T merinkomst av fast egendom inrymmes även merinkomst av jordbruk, men
synes sådan merinkomst icke med nu gällande taxeringsbestämmelser kunna frånskiljas
merinkomst av skogsbruk.
Vid den avräkning för skogsaccis, som riksdagen ifrågasatt, torde man
därför böra utgå från den kommunalskatt, som med tillämpning av den i kommunen
bestämda grund för utdebitering av kommunalutskylder belöper på beräknad
inkomst av fast egendom.
Härvid möter den svårighet att, om den skattskyldige jämte merinkomst av
fastighet har inkomst av kapital eller av arbete, de avdrag, som bestämma det
beskattningsbara beloppet, icke i taxeringslängden fördelas på de särskilda inkomstgrupperna.
Om till exempel en person äger jordbruksfastighet med taxeringsvärde
av 30,000 kronor, därå 6 procent avräknas vid taxering för inkomst av fast egendom.
och han taxeras för 1,000 kronors inkomst av kapital, 1,000 kronors inkomst
av rörelse och 1,000 kronors merinkomst av fastighet samt det förutsättes att han
från sin sammanlagda inkomst äger vid taxeringen avdraga 600 kronor, skulle för
bestämmande av, huru stor den beskattningsbara merinkomsten av fast egendom är,
avdraget 600 kronor behöva proportionellt fördelas.
Av praktiska skäl kan det ifrågasättas, att vid avkortningen för skogsaccis
kommunalskatt uträknas för beräknad inkomst av fast egendom utan det vid taxeringen
medgivna avdrag. Om utdebiteringen till den borgerliga kommunen i det
tänkta fallet vore 6 kronor för 100 kronors inkomst, skulle i enlighet härmed det
belopp, varifrån avdrag för skogsaccis av ägare eventuellt Unge åtnjutas, utgöra 60
kronor. Skulle åter taxeringsavdraget fördelas mellan de särskilda inkomstsummorna.
bleve beloppet 48 kronor.
Avdrag synes icke kunna ske för annan skogsaccis än den, som påföres
under samma taxeringsår.
Den olägenhet vid avdragsrättens tillämpning, som uppstår därigenom att
avverkningen icke alltid företages under det år avtal om avverkning träffats, synes
kunna i väsentlig mån förhindras därigenom, att i de vid skattelagarna fogade anvisningarna
stadgande införes att, då köpeskilling för skog är ställd att betalas i
skilda terminer, inkomsten skall anses hava åtnjutits det år, då likvid erlagts. Ett
sådant stadgande synes även ur andra synpunkter vara att förorda.
Avdraget vid debiteringen lärer böra ordnas så, att den för året debiterade skogsaccis,
som kan föranleda avkortning, i första hand avdrages å den kommunalskatt
för samma år till den borgerliga kommunen, som belöper å merinkomst av fast
egendom. I den mån denna merskatt icke förslår till täckande av skogsaccisen,
torde — om det av riksdagen uttalade önskemålet, att även vid utdebitering till
den kyrkliga kommunen sådan avkortning bör medgivas, skall genomföras — återstoden
av accisen få avdragas å merskatt till den kyrkliga kommunen, Därest
23
Kungl. proposition Nr 246.
kommunen är delad i flera skoldistrikt, torde avdraget i första hand böra ske å
utdebiteringen till skolan och i andra hand å utdebiteringen till kyrkan.
Den minskning i kommunala medel, som det ifrågasatta avkortningssystemet
medför, torde före uppgörandet av kommunens stat endast ungefärligen kunna beräknas.
Det synes därför kunna ifrågasättas, huruvida icke den brist, som sedermera
kan uppstå, bör kommunen ersättas av skogsaccismedlen». Som ovan
In fidem:
Gustaf Rudenstam.
24
Kunyl. Maj ds proposition -AV 246.
Bilaga 3.
P. M.
angående rätt till avdrag för skogsaccis vid utgörande av 1921—1924 års
allmänna kommunalutskylder.
I sammanhang med antagandet av ändrade grunder för den kommunala
beskattningen att gälla för åren 1921—1924 har riksdagen i skrivelse den 18 juni
1920 (nr 444) anhållit, bland annat, att Kungl. Maj :t täcktes, med beaktande av
de synpunkter, som i det för behandling av den kommunala skattefrågan vid 1920
års riksdag tillsatta särskilda utskottets utlåtande framhållits, föranstalta om
skyndsam utredning om ordnande av frågan om skattskyldigs rätt till avdrag från
de på grundval av bevillningstaxerad inkomst av fast egendom påförda utskylder
till den borgerliga och kyrkliga kommunen för belopp, motsvarande erlagd skogsaccis,
samt för 1921 års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.
Såsom i utskottets utlåtande anföres, har genom den kombinerade inkom stoch
fastighetsskattens införande uppstått en särskild fråga om förhållandet mellan
denna beskattning och skogsaccisen. Denna fråga hade även upptagits till behandling
i särskilda motioner rörande den kommunala beskattningens ordnande.
I två av dessa motioner (1:259 och II: 393) framhölls, att beskattningen
av inkomst av fast egendom, i vad dsn överstege det genom fastighetsbevillning
taxerade beloppet, givetvis även gällde inkomst av skog (skogsbruk). Det hade
synts angeläget att i en provisorisk skattereform icke göra någon rubbning i
accisbeskattningen, då från vederbörande ämbetsverk liksom från skogsbruksnäringens
egna företrädare denna skatteform tydligen ansetts böra bibehållas och
eventuellt utvecklas i en moderniserad skogsbeskattning. Emellertid kunde skäl
anföras mot att i det fall, då skogsägaren själv avverkade sin skog, förplikta
denne dels att såsom avverkare erlägga accis och dels att vid sidan härav erlägga
kommunalskatt för hela den genom avverkningen uppkomna inkomsten. Den
enklaste utvägen att undvika detta syntes vara, att, då vederbörande skogsägare
för verkställd avverkning blivit taxerad till inkomstbevillning, skogsaccis för det
avverkade virket icke påfördes honom, och att, därest så skulle hava skett, accisbeloppet
på skogsägarens framställning avfördes ur skogsaccislängden och, om det
redan erlagts, återbetalades. Då stadgandet endast vore avsett att gälla provisoriskt,
syntes det lämpligen böra erhålla formen av en särskild författning.
I två andra motioner (I :271 och 11:395) erinrades därom att i fråga om
den kommunala beskattningen skogsaccisen, vilken erlades av avverkar en,iöv närvarande
ginge i avdrag såsom omkostnad vid beräkningen av vinsten å rörelse,
Kungl. Maj:ts proposition AV 246. 25
som av avverkaren bedreves, vare sig rörelsen bestode i virkeshandel eller träförädling.
Det vore billigt, att kompensation för skogsaceisen under någon form
alltjämt bibehölles. men motionärerna funno det riktigare, att skogsaccis, även där
avverkaren varit en annan än skogsägaren, komme den sistnämnde ensam till godo
och detta under den form, att den skatt för kommunal inkomst av fäst egendom,
som kunde bliva skogsägaren påförd inom kommun, varinom avverkningen skett,
avkortades, så långt skatten därtill försloge, med för honom uträknad skogsaccis.
Man borde nämligen ihågkomma att, såsom också kommunalskattesakkunniga erinrat,
skogsaceisen, även där den erlades av annan än skogsägaren, dock i själva verket
bures av denne, eftersom avverkaren finge antagas hava reducerat sitt inköpspris
med beloppet av den skogsaccis, han hade att räkna med såsom en omkostnad för
affären. Den ifrågasatta anordningen, vilken syntes böra komma till uttryck i
kommunallagarnes bestämmelser om uttaxering av skatt (debitering) och innebuie
bortfallande av nu medgiven rätt till avdrag för skogsaccis vid taxering av inkomst
av näring, förutsatte i sin ordning ett förfarande i analogi med vad nu allmänneligen
tillämpades beträffande förväntade skatterestantier d. y. s. så, att vid beräkningen
av antalet skattekronor för kommunal inkomst en viss del räknades såsom
ineffektiv. Då uttaxeringen av skogsaccis, vilken i regel skedde med tillämpningen
av maximiprocenten, skedde samtidigt med kommunens budgetbehandling, kunde
anordningen icke förväntas medföra några tekniska vanskligheter. Skulle inkomstskatten,
beräknad utan avkortning för skogsaceisen, icke förslå till full kompensation
för den sistnämnda skatten eller icke alls medgiva någon avkortning, så att
en del av accisen eller hela accisen kvarstode okompenserad, innebure detta vid i
övrigt lika förhållanden för kommunen icke i och för sig någon försämring i
skatteavseende jämtfört med nu bestående förhållanden. Skulle å andra sidan efter
avdrag för skogsaceisen, kvarstå skatt för inkomst av fast egendom, innebure
detta "likaledes "i och för sig ett ökat skattetillskott för kommunen, jämfört med
vad nu gällde. .
Utskottet, anslöt sig till den principiella uppfattning, att, därest skogsaceisen
skulle utgå oförändrad vid sidan av fastighets- och inkomstskatt, detta kunde
anses innebära en dubbelbeskattning, vilken om möjligt borde förebyggas. Den
enda utvägen för undvikande av ifrågavarande dubbelbeskattning syntes vara att
söka tillsvidare, intill dess att skogsbeskattningen bleve definitivt ordnad, föreskriva
en avkortning av accisen i någon form pa den inkomstskatt från fastighet, som
översköte den egentliga fastighetsskatten. Utskottet fann efter ingående prövning
sig närmast tilltalat av det förslag i detta hänseende, som skisserats i motionerna
1: 271 och II: 395. Emellertid hade svårigheter yppat sig att finna allmängiltiga
former för genomförande av denna avkortning gent emot utdebiteringen till både
den borgerliga och kyrkliga kommunen — vilket utan tvivel vore det riktiga —
i sådana fall, där dessa kommuner icke sammanfölle. Utskottet fann det icke möjligt
att med den knappa tid och det otillräckliga material, som stått till dess förfogande.
utarbeta författningsförslag i sagda syfte.
Sedan Kungl. Maj:t anbefallt kammarrätten att inkomma med utlåtande angående
den av riksdagen ifrågasatta anordningen och sättet för dess genomförande,
har kammarrätten den 5 oktober 1920 avgivit utlåtande i ärendet, därvid pluraliteten
(t. f. presidenten och 3 ledamöter) ansåg sig böra avstyrka genom
Bihang
till riksdagens protokoll 1921. 7 samt. 210 käft. (Nr 246.) 1
26
Kungl. Maj;ts proposition Nr 246.
förandet av den utav riksdagen ifrågasatta anordningen. 3 ledamöter voro av
skiljaktig mening och uppdrogo i särskilt yttrande de riktlinjer, efter vilka enligt
deras uppfattning frågan kunde lösas.
Principiellt sett skulle, såsom kammarrätten framhållit, rätt till avdrag för
skogsaccis ej ifrågakomma i annat fall än att accisen kan dragas från den kommunalskatt,
som belöper på inkomsten av den skogsavverkning, varå skogsaccisen
utgår, eller som i varje fall utgöres av inkomst av skogsbruk. Det är emellertid
icke möjligt att utan mycket betydande förändringar i deklarationsformulär och
skatteförfattningarna i övrigt bestämma om och i vad mån den efter avdrag för
omkostnader behållna inkomsten av fast egendom och alltså även den beviltningstaxerade
inkomsten av fast egendom utgöres av inkomst av skogsbruk. Sådana
förändringar lära icke heller för ifrågavarande syfte ifrågasättas. Man torde ej
ens för tillerkännandet av avdrag för skogsaccis från kommunalskatt för inkomst
av fast egendom kunna fordra, att inkomsten av den skogsavverkning, varå skogsaccisen
utgår, inbegripes i den taxerade inkomsten. Avverkningen och inkomsten
därav kunna stå i sådant förhållande till varandra, att taxering till skogsaccis,
som enligt lag skall ske året efter avverkningen, inträlfar ett annat år än det, då
inkomsten av skogen taxeras.
I motionerna I: 259 och II: 393 begränsades avdragsrätten till »det fall, då
skogsägaren själv avverkade sin skog», varemot i motionerna I: 271 och II: 395
ifrågasattes rätt till sådant avdrag även då avverkaren varit en annan än skogsägaren.
Med avseende å denna fråga hava reservanterna i kammarrätten erinrat
att, även om den omständigheten, att annan än jordägaren är accispliktig, inverkar
på köpeskillingen för upplåten avverkningsrätt, i det att ägaren i sådant fall bekommer
mindre köpeskilling än då han själv har att erlägga accisen, detta dock
icke synes vara tillräcklig grund att medgiva ägaren avdrag å kommunalskatten
för en avgift, för vilken annan författningsenligt ansvarar. Då denna synpunkt
torde böra vara den bestämmande, synes avdragsrätten böra inskränkas till skogsapel*,
som påföres ägare eller med ägare enligt 3 § bevillningsförordningen likställd
innehavare av fast egendom.
Vid avdragsrättens bestämmande måste ståndpunkt även tagas till frågan
om avdrag för skogsaccis för avverkning å en fastighet får göras från kommunalskatten
endast i den mån skatten avser inkomst från samma fastighet eller även i
den mån den belöper på inkomst från andra, den accispliktige tillhöriga fastigheter
inom kommunen.
Kammarrättens pluralitet har utgått frän, att avdraget borde göras från den
skatt för inkomst, som hänför sig till samma fastighet, men har tillika framhållit,
att betydande tekniska svårigheter härvid möta, enär taxeringslängden ej utvisar,
till vilken eller vilka fastigheter inkomst hänför sig.
Med hänsyn såväl därtill, att inkomst av fast egendom i taxeringslängden
upptages såsom en enhet, som ock därtill, att det synes billigt, att en jordägare,
som har att erlägga accis för avverkning det ena året på en av hans fastigheter och
det andra året på en annan fastighet, må, i det fall att skatten för den fastighet,
vartill accisen hänför sig, icke förslår till avdraget, erhålla avdrag från skatten för
27
Kun (fl Maj:ts proposition Nr 246.
annan honom tillhörig fastighet inom kommunen, torde avdraget böra ske från skatt
för inkomst av samtliga den accispliktiges fastigheter inom kommunen.
Beträffande sättet för genomförande av rätten till avdrag för skogsaccis har
kammarrätten tagit under övervägande två former, nämligen dels avdrag för skogsaccisbeloppet
vid debiteringen av kommunalutskylderna och dels avdrag av den på
visst sätt kapitaliserade skogsaccisen vid taxeringen till bevillning från den bevillningspliktiga
inkomsten. Den senare formen förutsätter, enligt vad kammarrätten
anfört, ändringar i bevillnings- och taxeringsförordningarna samt deklarationsformulären
ävensom, i den mån fastigheterna behöva specificeras, i skogsaccislagen
och skogsaccislängden.
Av riksdagens skrivelse framgår, att riksdagen närmast åsyftat avdrag eller
avkortning vid utdebiteringen. Emedan den beskattningsbara andelen av inkomst
utgör beräkningsgrund för bevillning, landstingsskatt och vägskatt m. in., skulle
avdrag vid taxeringen medföra, att även dessa utskylder komme att minskas i förhållande
till avdraget för accis, vilket skulle innebära större avdrag å skatt än
som motsvarade accisbeloppet, något som säkerligen icke av riksdagen åsyftats.
Avdraget torde därför, såsom i motionerna 1: 271 och 11: 395 förordats, böra förläggas
till debiteringen.
Beträffande avdragets storlek torde denna, såsom i nyssnämnda motioner föreslagits,
böra göras beroende av den kommunalskatt, som belöper på den bevillningstaxerade
inkomsten av fast egendom. Härvid möter den svårighet att, om den
skattskyldige jämte inkomst av fastighet haft inkomst av kapital eller av arbete,
de avdrag, som bestämma det beskattningsbara beloppet, icke i taxerings]ängden
fördelas på de särskilda inkomstgrupperna. För ett riktigt uträknande av huru
stor del av kommunalutskylderna belöper på inkomst av fast egendom, måste i
sådant fall med. ledning av bevillningstaxeringen utskylderna proportionellt fördelas i
förhållande till taxerad inkomst av fast egendom, å ,ena sidan, samt taxerad inkomst
av kapital och arbete, å andra sidan. Därest den skattskyldige icke bevillningstaxerats
för annan inkomst än av fast egendom, framgår skattebeloppet direkt
av debiteringslängden.
Riksdagen har i sin skrivelse angivit, att avdraget bör gälla utskylder till den
borgerliga och kyrkliga kommunen. Då skogsaccismedlen först i andra hand få användas
till bestridande av utgifter, som kyrkostämman beslutat, skulle kunna
ifrågasättas, om icke avdraget borde inskränkas till utskylder till den borgerliga
kommunen. Det kan emellertid hända, att skatten till den borgerliga kommunen,
sä uträknad som nyss angivits, icke täcker skogsaccisbeloppet. Om avdrag i sådant
fall bör medgivas, i andra hand, från utskylder till kyrka och skola, torde i kommun,
som är delad i två eller flera skoldistrikt, avdrag, som icke kunnat ske från
utskylder till den borgerliga kommunen, få göras i första rummet från utskylder
till skolan.
Kammarrättens pluralitet har ansett, att den proportionella fördelning av
inkomsterna efter densammas beskaffenhet, som förut omnämnts, lämpligen borde
verkställas redan vid taxeringen och att resultatet borde angivas i inkomstlängden.
En sådan anordning skulle, såsom i utlåtandet framhålles, påkalla ändringar i bevillningsförordningen
och inkomstlängden, taxeringsförordningen, förordningen angående
särskilda grunder för utgörande av 1921 — 1924 års allmänna kommunalutskylder
m. m. samt debiterings- och uppbördslängden.
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
En enklare utväg synes vara, att avdraget uträknas av kommunalnämnden
(i stad drätselkammaren) och att avdragets storlek angives på en bilaga till debiterings-
och uppbördslängden. Bestämmelserna om avdragsrätten kunna då sammanfattas
i en särskild förordning.
Om avdragsrätten, på sätt som ovan föreslagits, begränsas till att gälla accis
för avverkning å egen fastighet, synes den av kammarrättens pluralitet anmärkta
omständigheten, att köpeskilling för upplåten avverkningsrätt ofta hänför sig till
annat år än det, då avverkning äger rum, och att av denna anledning avdrag icke
alltid kan tillgodokomma den skattskyldige det år, då han har att erlägga skogsaccis,
förlora sin betydelse. Med den föreslagna begränsningen torde icke heller
för genomförandet av den provisoriska anordningen med avdrag för skogsaccis erfordras
att, såsom blivit ifrågasatt, i beskattningsförordningarna införa föreskrift,
att köpeskilling för skog skall taxeras först året efter det, då den verkligen influtit
till skogsägaren, och icke året efter det, då avtal om upplåtelsen träffats.
Vid uppgörandet av kommunernas budget uppkommer, såsom kammarrätten
framhållit, en viss svårighet att beräkna, i vad mån avdraget verkar minskning av
utskylderna. Det har därför synts lämpligt att .föreskriva, att skattskyldig, som
vill åtnjuta avdrag för skogsaccis, före uppgörandet av kommunens inkomst- och
utgiftsstat anmäler sig hos kommunalnämnden (i stad magistraten). Med ledning av
skogsaccislängden och inkomsttaxeringslängden bör därefter ett överslag kunna
göras, huru stor del av utskylderna får avdragas för accis.
Klagan över beslut rörande avdraget torde höra föras i samma ordning som
gäller klagan över påförda kommunalutskylder.
I motionerna I: 271 och II: 395 anfördes, att anordningen med avltortning
för skogsaccis å kommunalskatten borde leda till bortfallandet av nu medgiven rätt
till avdrag för skogsaccis vid taxering av inkomst av näring. Sistnämnda avdrag
bär i punkt 5:o av de vid förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt fogade
anvisningarna fått uttryck däri, att »accis» inrymmes under begreppet driftkostnader.
I 8 § av de vid bevillningsförordningen fogade anvisningarna hänvisas till
detta stadgande.
Med nu föreslagna bestämmelser angående avdrag för skogsaccis vid den
kommunala debiteringen komme skogsaccis att utgå såsom hittills. Någon ändring
beträffande avdragsrätten vid beräkning av inkomst av virkeshandel och träförädling
torde vid sådant förhållande icke vara av behovet påkallad.
Stockholm i december 1920.
C. O. Smerling.
Kungl. Maj ds ''proposition Nr 246.
29
Förslag
till
förordning angående rätt till avdrag för skogsaccis vid utgörande av
• 1921 — 1924 års allmänna kommunalutskylder.
1 §•
Vid debitering av de utskylder, som jämlikt förordningarna den 21 mars
1862 om kommunalstyrelse på landet och i stad samt om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd skola utgå för åren 1921—1924, må, utan hinder av vad i dessa
förordningar stadgas, ägare och med ägare enligt 3 § i förordningen den 28 oktober
1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst likställd innehavare av
fast egendom åtnjuta avdrag för den skogsaccis, som under året påförts honom för
avverkning på i kommunen belägen fast egendom, som av honom äges eller innehaves;
dock må sådant avdrag icke ske med högre belopp än vad av utskyldema
belöper på den för den skattskyldige i årets taxeringslängd över inkomstbevillningen
upptagna inkomsten av fast egendom.
2 §•
Avdrag, varom ovan sägs, skall i första hand ske från utskylder till den
borgerliga kommunen samt därefter, i den mån hela accisbeloppet icke kunnat avdragas
från dessa utskylder, jämväl från utskylder till kyrka och skola.
År kommunen delad i två eller flera skoldistrikt, skall den del av accisbeloppet,
som enligt den i 1 § givna bestämmelsen icke kunnat avdragas från utskylder
till den borgerliga kommunen, i första hand avdragas från utskylder till
skolan och i andra hand från utskylder till kyrkan.
3 §•
Skattskyldig, som vid debitering av kommunalutskylder vill åtnjuta avdrag
för skogsaccis, äger att före den 16 september härom göra anmälan på landet hos
kommunalnämnden och i stad hos magistraten. 4
4 §•
Vid den debiterings- och uppbördslängd, som jämlikt § 64 i förordningen om
kommunalstyrelse på landet skall upprättas, fogas en särskild förteckning enligt bilagda
formulär angående de avdrag för skogsaccis, som vid debiteringen äro medgivna.
I debiterings- och uppbördslängden göres anteckning om dessa avdrag.
I stad verkställes anteckning om sådant avdrag enlikt de föreskrifter, som
magistraten meddelar.
30
Kungl. Maj.ts proposition Nr 246.
5 §•
För klagan rörande avdrag, som avses i denna förordning, gäller vad i förordningarna
om kommunalstyrelse på landet och i stad är stadgat beträffande anmärkning
mot debiterings- och uppbördslängden.
Anvisningar.
Innebörden av stadgandena i 1 och 2 §§ belyses av följande exempel.
A. har år 1921 i N. socken taxerats till bevillning för inkomst av fast egendom
till 2,000 kronor, av kapital till 200 kronor samt av arbete till 300 kronor.
Då från den sammanlagda inkomsten, 2,500 kronor, vid bevillningstaxeringen avdragits
450 kronor, utgör den till bevillning beskattningsbara inkomsten i sin helhet
2,050 kronor.
Utdebiteras till den borgerliga kommunen 4 procent å det beskattningsbara
beloppet, uppgå utskylderna för inkomst av fast egendom, kapital och arbete till
82 kronor. Härav belöpa 4/ä eller 65 kronor 60 öre på inkomst av fast egendom.
Har A. därjämte påförts skogsaccis med 50 kronor för avverkning på egen
fastighet, äger han rätt till avdrag från utskylderna för accisens hela belopp. De
utskylder, som debiteras för inkomst av fast egendom, kapital och arbete, komma
följaktligen genom detta avdrag att minskas till 32 kronor. Något avdrag för utskylder
till kyrka och skola äger i detta fall ej rum.
Har däremot skogsaccisen uppgått till 80 kronor, får från utskylderna till
den borgerliga kommunen icke avdragas större del av accisen än som motsvarar
vad av samma utskylder belöper på inkomst av fast egendom, såsom nyss nämnts,
65 kronor 60 öre. De utskylder, som debiteras för beskattningsbar inkomst, minskas
alltså i detta fall till 16 kronor 40 öre. Den del av accisbeloppet, som icke kunnat
avdragas från utskylderna till den borgerliga kommunen, 14 kronor 40 öre, avdrages
från utslcylder till kyrka och skola, i den mån dessa utskylder belöpa på inkomst av
fast egendom d. v. s. i förevarande fall 4/5 av de utskylder till kyrka och skola,
som debiteras för inkomst av fast egendom, kapital och arbete.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då densamma, enligt därå
meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Formulär.
Bil. till förordning ang. rätt till avdrag för skogsaccis
vid utgörande av 1921 —1924 års allmänna kommunalutskylder.
Avdrag för skogsaccis vid debitering av koinmunalutskylder i N. N. socken.
Den skattskyldiges |
►ö 2? o: |
Taxerad inkomst av- fast egendom, kapital och arbete, beskatt- j ningsbart belopp |
Utskylder till den borgerliga kommunen |
Utskylder |
Utskylder |
||||||||||||||||||||
3.S 00 >-''• b §* Namn er? o1 i 2 ® 3 ■ |
Bostad |
<§ £ o o |
i inmanande till inkomst- taxeringen |
Belöpande på taxerad inkomst av fast egen- dom |
Avdrag för accis |
Återstående skatt i förlr till inkomst- taxering |
jl förhånande! till inkomst-! taxeringen | i |
Belöpande på taxerad inkomst av fast egen- dom |
till inkomst- taxering Avdrag för accis |
43 rf il |
;I förhållande i till inkomst- , taxeringen |
Belöpande |
Avdrag för |
Återstående till inkomst- taxering |
Anmärk- ningar |
||||||||||
Kr. 1 o. |
Kr. |
Kr. |
8. |
Kr. |
Ö. |
Kr. |
Ö. |
Kr. |
ö. |
Kr. |
ö. 1 Kr. |
Ö. |
Kr. |
Ö. ! Kr. |
ö. |
Kr. |
ö. |
Kr. | ö. |
Kr. |
Ö. |
Kr. |
ö. |
|||
1 Karlfeldt, N. |
Glitt- |
||||||||||||||||||||||||
ringe... |
180 — |
15,000 |
300 |
— |
200 |
— |
180 |
120 |
— |
-- |
-| - |
— |
—1 — |
— |
— |
— |
! |
— |
— |
— |
— |
||||
3 Svensson, |
■ |
i |
|||||||||||||||||||||||
Anders ... |
Berga... |
24.— |
320 |
(5 |
40 |
6 40 |
6 |
40 |
- |
— |
i |
60 1 ■ |
60 |
i |
60 — |
||||||||||
Avdr |
ag |
- |
— |
- iY |
so eken |
||||||||||||||||||||
9 iNyviks aktie- |
|||||||||||||||||||||||||
bolag ...... |
Ny vik... |
40;- |
30,000 |
000 |
20 |
20 |
- |
580 |
— |
— |
— |
- |
— |
J |
-=> |
900 |
— |
30 i — |
20 |
— |
880 |
— |
N. skol- |
||
J.- |
distrikt |
co
Kung!. Maj:t& proposition Nr 246.
32
Kung!. Maj:ts proposition Nr 246.
Bilaga 4.
P. M.
angående eventuella ändringar i förslaget till förordning angående rätt
till avdrag för skogsapel.
Till 2 § torde kunna fogas följande tillägg.
Avdrag för utskylder till kyrka och skola må ske endast såvida kyrkan
eller skolan tillgodoföres tillskott av skogsaccismedel.
3 §, som avser att underlätta budgetberäkningen, men icke att stadga någon
preskriptionstid, kan eventuellt utgå.
Formuläret.
Ett införande av flera kolumner från inkomstlängden skulle minska överskådligheten.
Debitering sprocenten behöver icke angivas, enär avdragsförteckningen skulle
bli en bilaga till debiterings- och uppbördslängden, där procent-talet finnes angivet.
Den i förslaget upptagna kolumnen »Återstående skatt i förhållande till inkomsttaxering’»
har ansetts erforderlig ur kontrollsynpunkt och bör därför icke
borttagas.
Formuläret till debetsedel synes knappast behöva ändras, då erforderlig anteckning
ändock kan ske.
I fråga om avdrag för skogsaccis vid taxeringen synes mig den juridiska
konstruktionen (»tillverkningsavgift») göra avdragsrättens bibehållande fullt befogad.
För övrigt må erinras därom, att denna avdragsrätt ofta berör annan kommun (vid
sågverksrörelse) än den där avdrag å kommunalskatt äger rum.
Stockholm i mars 1921.
C. O. Smerling.
STOCKHOLM, ISAAC MAEC0S- BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921.