Kungl. Maj:ts proposition Nr 244.

1

Nr 244.

Kung!. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändring i vissa
delar av de beträffande tilläggsavvittringen i Västerbottens läns
lappmark gällande bestämmelser; given Stockholms slott den
18 mars 1921.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över bilagda förslag till kungörelse rörande vissa
ändringar i kungörelsen den 30 december 1916 angående tilläggsavvittring
i vissa delar av Västerbottens läns lappmark.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Nils Hansson.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 208 höft. (Nr 244.)

1

2

Kung!. Majds ''proposition Nr 244.

Förslag

till

kungörelse

om ändring i vissa delar av kungörelsen den 30 december 1916 (nr 603)
angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmark.

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 30 december 1916
angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmark
2, 5, 9, 14—19, 23, 28, 30 och 32—35 §§ skola erhålla följande
ändrade lydelse samt att nuvarande 36—38 §§ skola bortfalla.

2 §•

1 mom. Under stadgandet i -1 § inbegripas icke ängar:

a) som före den 1 april 1919 uppodlats till åker,

b) som ligga i omedelbart sammanhang med fastighetens egentliga
ägoområde och prövas för fastigheten vara av särskild betydelse,

c) som vid den i samband med avvittringen gjorda skattläggningen
hänförts till första, andra eller tredje klassen och med hänsyn till sin
avkastning och belägenhet prövas vara av särskild betydelse för hemmanet
eller nybygget samt antingen hava den belägenhet, att deras
fortsatta brukande under fastigheten icke länder till hinder för renskötseln,
eller ock äro belägna omedelbart invid något av följande vattendrag
eller vid sjöar, som genomlöpas av något av dessa vattendrag,
nämligen: Vindelälven, Tjulån, Umeälven från och med Gäutajaur till
och med Gardikken, Dalsån, Vojmån nedanför Borkajaur samt Ångermanälven
nedanför Kultsjön.

Ströäng, som vid avvittringen betecknats såsom ägnad för uppodling,
röjning, ängsvattning eller vattenavtappning, inbegripes under
de i c) avsedda ängar endast i den man arbete av nämnda slag blivit
verkställt före den 1 april 1919.

2 mom. År äng, som hänförts till fjärde klassen, belägen i omedelbart
sammanhang med äng, varom förmäles under 1 mom. c),

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 244.

varde ock den förra ängen eller viss del därav undantagen från stadgandet
i 1 §, i den män sådant prövas nödigt för vinnande av lämplig
begränsning av det, som skall undantagas.

3 mom. Skulle äng, som avses i 1 mom. c) men som ej är belägen
vid vattendrag eller sjö, varom där förmäles, befinnas framdeles
böra för tillgodoseende av nomadlapparnas intressen indragas till
kronan eller blir sådan äng behövlig för utnyttjande av kronans vattenrätt
eller eljest för allmänt ändamål, skall innehavaren vara pliktig att
avträda ängen jämte område, som enligt 2 mom. må hava tillagts densamma.

Rörande dylikt avträdande förordnar Konungen, och lände därvid
i tillämpliga delar till efterrättelse de i denna kungörelse givna föreskrifter.

5 §•

Avvittringsnämnd skall bestå av en lantmätare, en jordbrukskonsulent
eller annan person med jämförlig utbildning samt en person, som,
utan att behöva äga dylik utbildning, besitter praktisk insikt i jordbruk
och är bosatt inom någon av de socknar inom Västerbottens läns lappmark,
som icke till någon del äro föremål för nu pågående allmänna
avvittring.

De två förstnämnda ledamöterna förordnas av Kungl. Maj:t efter
förslag av Kungl. Maj:ts befallningshavande. Till tredje ledamot skall
kommunalstämman i den socken, inom vilken nämnden skall hava sin
verksamhet, välja en av tre personer, som Kungl. Maj:ts befallningshavande
har att därtill föreslå stämman. Förrättas ej val inom tid, som
av Kungl. Maj:ts befallningshavande bestämmes, har Kungl. Maj:ts befallningshavande
att till ledamot utse en av de föreslagna.

I samband med utseende av ledamöter i avvittringsnämnd vill
Kungl. Maj:t efter förslag av Kungl. Maj:ts befallningshavande bestämma
nämndens verksamhetsområde, vilket icke i något fall kommer
att omfatta fastigheter inom olika socknar.

För utredning i förekommande fall, huruvida äng må anses vara
till hinder för renskötseln, biträdes nämnden av lappfogden eller för
ändamålet av Kungl Maj:ts befallningshavande särskilt förordnad person.

9 §■

1 mom. Varder av hemmansägaren eller nybyggaren viss mark
inom fastighetens egentliga ägoområde anvisad till odlingsområde, skall

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 344.

denna anvisning följas, därest antingen kostnaden för områdets odlande
och första gödslande samt möjligen ifrågakommande brobyggnad understiger
två tredjedelar av det belopp, som, på sätt i mom. 2 sägs, varder
bestämt såsom det högsta, vartill i något fall dylik kostnad må uppgå,
eller ock odlingsområdets förläggande till annan plats än den anvisade
icke skulle medföra nämnvärd minskning i den kostnad, som skall av
kronan gäldas.

2 mom. Där ej till odlingsområde utses mark, som av hemmansägaren
eller nybyggaren sålunda må anvisas, skall vid dess utväljande
iakttagas:

att odlingsområde ej i något fall må förläggas på större avstånd
än fem kilometer från boplats, därifrån det skall brukas;

att fastmark ej må utväljas till odlingsområde, så framt torvmark
finnes, vars utväljande föranleder mindre kostnad;

att torvmark, vars utväljande skulle föranleda betydande kostnad,
ej må ifrågakomma, så framt inom fem kilometers avstånd från boplatsen ''
finnes annan torvmark, som för väsentligen mindre kostnad kan göras
lika användbar;

att, när fastmark måste utväljas, hänsyn så till vida tages till
kostnaden, att mark, vars utväljande föranleder betydande kostnad, ej
ifrågakommer, så framt annan mark, som med fördel kan användas,
står till buds; samt

att mark, å vilken torrläggning eller annat arbete för uppodlingtill
åker ägt rum före den 1 april 1919, ej må ifrågakomma såsom
odlingsområde, med mindre ägaren eller nybyggaren själv vid undersökningen
sådant yrkar.

På Konungen ankommer att tid efter annan fastställa ett belopp
såsom det högsta, vilket i något fall må, för hektar räknat, utgå
såsom kostnad för den enligt denna kungörelse för varje fastighet
bestämda odling och de övriga åtgärder, som jämlikt 13 § därmed sammanhänga;
och må mark, vars iordningställande skulle medföra högre
kostnad, ej utses till odlingsområde, med mindre ägaren åtager sig att
själv svara för den del av kostnaden, som överstiger sagda belopp.

I övrigt skall vid odlingsområdes utväljande tillses vad som är
för fastigheten lämpligast.

3 mom. Där till odlingsområde utses mark, å vilken torrläggning
eller annat arbete för uppodling till åker påbörjats, vare hemmansägaren
eller nybyggaren som marken tillhör, efter avvittringsnämndens beprövande,
berättigad till skälig ersättning av kronan för det arbete,
som av honom bekostats.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 244. 5

14 §.

Kan torrläggningsarbete, som ifrågakommer för utläggande av
odlingsområde, medföra märkbar inverkan å vattenförhållandena i vattendrag,
sjö eller annan vattensamling, eller uppkommer fråga om arbetets
laglighet med hänsyn till inverkan å mark, som tillhör annan än den,
för vilkens räkning odlingsområde utlägges, skall frågan om torrläggningen
prövas i den ordning, som i vattenlagen finnes för sådant fall stadgat;
och skall förrättningen under tiden vila.

Finner avvittringsnämnd i andra fall än som i första stycket
avses, att ifrågakommande torrläggningsarbete bör, såsom ländande
till båtnad för två eller flera fastigheters odlingsområden, utföras
i ett sammanhang, skall envar av fastigheternas ägare eller åbor
deltaga i arbetet i mån av den nytta, som nämnden prövar kunna
genom torrläggningen beredas fastigheten. Nämnden tillkommer att
med tillämpning härav mellan ägarna eller åborna fördela arbetet, så
att envar av dem får sig anvisad viss del av arbetet, eller ock, där
det ej lämpligen kan ske, föreskriva, att arbetet skall utföras av delägarna
samtällt. Efter enahanda grunder bar nämnden i ty fall ock att
meddela bestämmelser om underhållet av föreskriven anläggning.

Vad i andra stycket här ovan stadgas om torrläggningsföretag
skall i tillämpliga delar gälla även om brobyggnad, som länder till båtnad
för två eller flera fastigheter.

15 §.

I samband med planen skall upprättas eu kartskiss med beskrivning,
så avfattade, att odlingsområdet lätt kan återfinnas, varjämte området
skall på tjänligt sätt utmärkas å marken. År området beläget
utanför fastighetens vid allmänna avvittringen bestämda ägoområde, skall
det mätas i skalan 1 : 4,000 och jämväl fullständig karta med beskrivning
däröver upprättas, varjämte området utstakas å marken och rörlägges.

. Område, som jämlikt 12 § bibehållits åt fastighet eller därmed
förenats, skall jämväl mätas i nämnda skala samt kartläggas och beskrivas
som nyss sagts.

I planen upptagna diken skola i den mån sådant erfordras utmärkas
å marken.

Har ströäng allenast delvis indragits till kronan, skall jämväl rågången
mot den del av ängen, som bibehållits under fastigheten, å

6 Kungl. Muj.ts proposition Nr 244.

marken utstakas och rörläggas samt karta med beskrivning över rågången
upprättas.

16

Över den verkställda undersökningen skall avvittringsnämnden avgiva
utlåtande, som föredrages vid sammanträde med sakägarna.

I utlåtandet skola intagas odlingsplan samt förslag till bestämmelser
om återgång av mark till kronan eller om marks förenande med
fastighet.

Uppskov med förrättning må ej äga rum, med mindre sådant på
grund av sakens vidlyftighet eller andra tvingande omständigheter är
oundgängligen nödigt.

17

Senast inom sex månader efter det förrättningen avslutats skall
lantmätaren till Kungl. Maj:ts befallningshavande insända protokoll och
utlåtande beträffande densamma jämte tillhörande kartor och övriga förrättningshandlingar.
Samtidigt skall genom lantmätarens försorg ett
exemplar av nämnda handlingar och kartor utan lösen och mot bevis,
som lantmätaren har att insända till Kung]. Maj:ts befallningshavande,
tillställas fastighetens ägare eller åbo eller, om dennes vistelseort
ej är känd eller han vistas utom riket, någon som är boende å
fastigheten eller en av grannarna.

18 §.

Sedan beträffande någon fastighet de i 17 § nämnda handlingar
inkommit till Kungl. Maj:ts befallningshavande, varde ärendet där företaget
till avgörande, dock ej förrän fyrtiofem dagar förflutit från det
handlingarna delgivits sakägare på sätt i samma § stadgas. Finnes
ärendet vara i skick att kunna slutligen avgöras, har Kungl. Maj:ts
befallningshavande att-genom utslag fastställa såväl vilken odling, som
skall av statsmedel bekostas för varje särskild undersökt fastighet, jämte
plan för odling, som ock de jämkningar i allmänna avvittringen, vilka
jämlikt 24, 25 eller 26 § föranledas av beslutet om odlingen.

Prövas odling för en fastighet böra äga rum å mark, som vid
allmänna avvittringen tillagts annan fastighet, eller skall torrläggning
eller brobyggnad utföras av flera fastigheters åbor i förening, varde
utslag i fråga om dessa fastigheter meddelat i ett sammanhang.

19 §.

Har utslag meddelats, som innehåller fastställande av odlingsplan
för fastighet, skall det belopp, som enligt planen motsvarar kostnaden

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 244.

för odling och förrådsgödsling ävensom brobyggnad, där sådan ifrågakommer,
genom Kungl. Maj:ts befallningshavande utbetalas av statsmedel
med en femtedel, så snart utslaget vunnit laga kraft och hemmansägaren
eller nybyggaren hos Kungl. Maj:ts befallningshavande anmäler
sig ämna påbörja odlings- eller byggnadsarbetet, med två femtedelar,
då han med intyg av synemän, som Kungl. Maj:ts befallningshavande
på ansökan förordnat, styrker sig hava i enlighet med planen
fullgjort så mycket av vad däri föreskrives, som motsvarar halva kostnaden,
samt med återstående två femtedelar, då på enahanda sätt styrkes,
att det föreskrivna är i sin helhet fullgjort,

23 §.

Sedan fastighet undergått tilläggsavvittring, skola de fastigheten
förut tillagda, under stadgandet i 1 § inbegripna områden, i den mån
ej något av dem. blivit utsett till odlingsområde för fastigheten eller
jämlikt 12 § blivit därvid bibehållet, avträdas till kronan sålunda, att
sa mycket, som enligt den vid allmänna avvittringen gjorda uppskattning
lämnar ungefär hälften av avkastningen från allt, som skall frångå
fastigheten, avträdes tio år efter det laga kraft åkom utslaget angående
tilläggsavvittringen och återstoden efter ytterligare fem år.

I utslag angående tilläggsavvittfing skall tiden för varje särskilt
områdes avträdande bestämmas, med iakttagande av att i allmänhet
områden, som äro mera avlägsna från boplatsen, avträdas före de närbelägnare;
och har avvittringsnämnd att i sitt utlåtande intaga förslag
uti ifrågavarande hänseende.

^ar område, som skall avträdas, eller del därav utsetts till odlingsområde
för annan fastighet, äge avträdandet rum, så snart beslutet därom
vunnit laga kraft, men vare i sådant fall hemmansägaren eller nybyggalen
berättigad att av statsmedel uppbära ersättning för mistad avkastning
med högst femton gånger det*belopp, som med ledning av den
vid allmänna .avvittringen gjorda uppskattning kan beräknas motsvara
den åi liga höavkastningen efter ett pris av högst femton kronor för
varje lass. Ersättningsbelopp, varom här är fråga, skall beräknas av
avvittringsnämnden och fastställas i utslaget angående tilläggsavvitt -

28 §-

Skulle vid undersökning enligt denna kungörelse befinnas, att för
någon fastighet odling och andra i 13 § omförmälda åtgärder ej med
tillämpning av övriga i denna kungörelse givna föreskrifter kunna

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 244.

komma till stånd utan kostnad, överstigande det belopp, som, på sätt i
9 § 2 mom. sägs, varder bestämt såsom det högsta, vilket i något
fall må för sådant ändamål utbetalas, och bär ej heller fastighets
ägare eller åbo åtagit sig att själv svara för den del av kostnaden, som
överstiger sagda belopp, göre avvittringsnämnden härom anmälan hos
Kungl. Maj:ts befallningshavande med upplysning om de förhållanden,
som vid undersökningen iakttagits. Kungl. Maj:ts befallningshavande
har att med eget utlåtande anmäla förhållandet hos Kungl. Maj:t, som
därpå efter omständigheterna förordnar, huruvida de till fastigheten
hörande under stadgandet i 1 § inbegripna områden eller vissa av dem
skola medelst tilläggsavvittring återförvärvas mot högre ersättning än
eljest vid sådan avvittring må bestämmas.

30 §.

Kungl. Maj:ts befallningshavandes slutliga utslag skall genom, dess
föranstaltande tillställas hemmansägare eller nybyggare, vars fastighet
av utslaget beröres, ävensom advokatfiskal i kammarkollegiet å.Kungl.
Maj:ts och kronans vägnar. År någon av dessa med utslaget missnöjd,
stånde honom fritt att sist å sextionde dagen från delfåendet till Kungl.
Maj:ts befallningshavande ingiva sina till Kungl. Maj:t ställda besvär.
Kungl. Maj:ts befallningshavande har att, sedan genom dess föranstaltande
vederbörande sakägare erhållit tillfälle att avgiva förklaring, till Kungl.
Maj:t insända besvären och inkommen förklaring jämte de för prövningav
målet erforderliga kartor och handlingar ävensom eget utlåtande.
Om vad klagande har att i avseende å besvärs anförande iakttaga skall
underrättelse införas i utslaget.

När Kungl. Maj:ts befallningshavandes utslag rörande någon
fastighet vunnit laga kraft eller i händelse av besvär blivit av Kungl.
Maj:t slutligen prövat, har Kungl. Maj:ts befallningshavande att teckna
bevis därom å upprättade konceptkartor samt ombesörja, att domänstyrelsen
och vederbörande revirförvaltare erhålla kännedom om utslaget.

Vederbörande hemmansägare eller nybyggare äger kostnadsfritt
erhålla sådant bevis, varom nyss är sagt.

32 §.

Då inom något av de vid allmänna avvittringan bildade avvittringslag
tilläggsavvittring blivit verkställd och vunnit laga kraft beträffande
samtliga de fastigheter, som enligt denna kungörelse skola av
sådan avvittring beröras, uppdrage Kungl. Maj:ts befallningshavande åt
lantmätare att på konceptkartan över allmänna avvittringen inlägga

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 244.

varje område, som genom tilläggsavvittringen blivit lagt till fastighet
utanför dess vid allmänna avvittringen utlagda ägoområde, och förse
dylikt område med påteckning, som utvisar till vilken fastighet det hör,
samt att i de vid allmänna avvittringen upprättade längder över områdestilldelning
för fastigheter, kronoparker, allmänningar och andra
särskilda områden verkställa anteckning om den förändring i ägovälde,
som föranledes av tilläggsavvittringen. Sedan dessa ändringar blivit
utförda, teckne Kungl. Maj:ts befallningshavande å konceptkartan bevis
om tilläggsavvittringen.

33 §.

Vid undersökning eller utstakning enligt denna kungörelse skola
karta och handlingar rörande allmänna avvittringen medföras.

34 §.

Originalhandlingar och konceptkartor rörande tilläggsavvittring
skola bifogas motsvarande handlingar och kartor rörande allmänna avvittringen.
Slutlig redovisning av kartor och handlingar skall ske i ett
sammanhang beträffande allmänna avvittringen och tilläggsavvittringen;
dock att i avvaktan på den slutliga redovisningen kartor och handlingar
må från avvittringskontoret överlämnas till länets lantmäterikontor.

35 §.

Kostnad till ledamöter av avvittringsnämd, till lantmätare, som
eljest har att företaga åtgärd enligt denna kungörelse, samt till person,
som jämlikt 5 § sista stycket biträder nämnden, så ock till erforderlig
hantlangning och andra löpande utgifter för avvittringsnämnds eller
lantmätares förrättningar skola bestridas av allmänna medel enligt föreskrifter,
som meddelas av Kungl. Maj:t.

Ersättning till synemän, som omförmäles i 19 eller 21 §, utgår
av allmänna medel efter grunder, som Kungl. Maj:ts befallningshavande
bestämmer, dock ej i något fall med högre belopp än enligt fjärde
klassen i gällande resereglemente.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 208 käft. (Nr 244.)

2

10

Kungi. Maj:ts proposition Nr 244.

Utdrag av protokollet över jordbruksiirenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 18 mars 1921.

Närvarande:

Statsministern VON Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel,
statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist,
Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Hansson anmälde
ärende rörande ändring i kungörelsen den 30 december 1916 angående
tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmark; och anförde
föredraganden härvid:

Nämnda kungörelse, vilken tillkommit efter riksdagens hörande,
var i överensstämmelse med föreskrifterna i dess 1 § avsedd att vinna
tillämpning inom de trakter i Korsele och Dorotea socknar av Västerbottens
län, i vilka allmän avvittring vid författningens tillkomst pågick.
Genom kungörelse av den 7 februari 1919 har sedermera kungörelsens
tillämpningsområde vidgats att omfatta jämväl avvittringslagen inom
Vilhelmina och Stensele socknars fjälltrakter samt Tärna socken, så att bestämmelserna
om tilläggsavvittring därigenom skulle tillämpas inom hela
fjällområdet inom nämnda läns lappmark eller i stort sett trakterna ovan
odlingsgränsen i länet. Någon förrättning enligt nämnda författning
om tilläggsavvittring har emellertid icke kommit till stånd, ehuru i författningen
förutsättes, att förrättningarna skulle taga sin början, så snart
den allmänna avvittringen inom förevarande trakter blivit fastställd, något
som redan skett inom vissa avvittringslag. Flera omständigheter hava
medverkat till detta dröjsmål; och hava några av skälen därför varit
av den betydelse, att de ansetts böra före förrättnings igångsättande
påkalla vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande tilläggsavvittring.
Innan jag närmare ingår härpå, vill jag — under hänvisning i
övrigt till den fullständiga redogörelse rörande tillkomsten av bestämmelserna
om tilläggsavvittring och dennas innebörd, som finnes intagen

11

Kungi. Maj:ts proposition Nr 244.

i Kung].. Maj:ts proposition den 7 april 1916 angående åtskilliga med
den pågående avvittrmgen inom ovannämnda lappmark sammanhängande
förhållanden (nr 166) — i korthet erinra om några av de synpunkter,
varå bestämmelserna äro byggda.

Såsom bekant begagnar sig befolkningen i lappmarken liksom på
en del andra ställen i Norrland i stor utsträckning av de därstädes talrikt
förekommande naturliga slåtterängarna. Från dessa hämta särskilt
jordbrukarna i lappmarkernas fjälltrakter en stor del av det foder, som
de behöva för sina kreatur. Såsom naturligt är måste ett jordbrukssystem
av dylik extensiv art vara föga ekonomiskt för sina utövare, så
mycket mer som ängarna, vilka till största delen utgöras av starrmyrar,
i allmänhet lämna ringa avkastning.

Men ej endast önskvärdheten av att framkalla ett mera rationellt
jordbrukssystem har lett uppmärksamheten på ströängarna. Åven
i flera andra avseenden hava de i markerna vitt kringspridda ängarna
varit till olägenhet. Sålunda hava enskildas ängar ofta försvårat
eller omöjliggjort torrläggning av de vidsträckta sankmarkerna i de
norrländska kronoskogarna med hänsyn till det hinder som uppstått,
om ägaren motsatt sig dikes framdragande över honom tillhörig äng.
Beträffande de områden, varom nu närmast är fråga, d. v, s. trakterna
ovan odlingsgränsen i Västerbottens läns lappmark, har förefunnits
ett särskilt skäl att allvarligt taga i tu med ströängsfrågan.
Som bekant driva i nämnda trakter nomadiserande lappar en omfattande
renskötsel. Det vore så gott som omöjligt för lapparna att, då
de med sina renar uppehölle sig i trakt, där ströängar funnes, så
vakta renarna, att skada på växande gräs eller bärgat foder på ängarna
undvekes. Härav föranleddes ständiga stridigheter mellan lapparna
och den bofasta befolkningen samt även ekonomiska risker för lapparna,
som i vissa fall äro skyldiga att betala ersättning för skada,
som av deras renar förorsakas å ströängarna. För en rationell renskötsel
innebure sålunda dessa ängar ett allvarligt hinder.

Spörsmålet om en lösning av ströängsfrågan har upprepade gånger
varit föremål för behandling. Vid avvittringens påbörjande inom lappmarken
gåvos provisoriska bestämmelser i ämnet genom ett stadgande
att ströängarna skulle, innan de kunde mot annan kronans mark utbytas,
tillsvidare få bibehållas under det hemman eller nybygge, dit de
hörde, och under tiden endast räknas såsom ett skifte vid avvittringen.
Detta stadgande har tillämpats vid samtliga avvittringar jämväl i fjälltrakterna
i Västerbottens län. Genom ovannämnda kungörelse om tilläggsavvittring
vann emellertid ströängsfrågan en slutgiltig lösning så vitt

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 244.

angår nämnda fjällområden. Ett ordnande av frågan därstädes underlättades
därigenom att en anslutning kunde ske till den allmänna avvittringen,
och det torde kunna sä^as, att en lösning framtvingades
genom avvittringsförfattningarnas bristande förmåga att, trots de bestämmelser,
som tid efter annan i sådant syfte utfärdats, skydda nomadlapparnas
berättigade intressen. Tillkomsten av bestämmelserna i berörda
kungörelse föregicks av ett vidlyftigt gransknings- och utredningsarbete,
åsyftande bland annat utredning rörande hemmanens rätt
till de särskilda ängarna; och ifrågasattes härunder ett fullständigt upprivande
av det redan utförda avvittringsarbetet med åtföljande revision
av avvittringsförfattningarna. I syfte att avveckla den sålunda
uppkomna situationen medgav riksdagen, efter Kungl. Maj:ts i
ovan omförmälda proposition nr 166 till 1916 års riksdag därom
gjorda framställning, att de upprättade förslagen till avvittring inom de
fyra avvittringslagen i länets fjälltrakter finge under vissa villkor godkännas.
Bland dessa villkor ingick skyldighet för hemmansägare och
nybyggare att, i den mån genom tilläggsavvittring bestämdes, till kronan
mot ersättning avstå slåtterängar utanför hemmanens eller nybyggenas
egentliga ägoområden. Samtidigt härmed blev det av Kungl. Maj:t för
riksdagen framlagda förslaget till bestämmelser rörande tilläggsavvittrings
genomförande av riksdagen med vissa erinringar godkänt. Den 30
december 1916 utfärdades sedermera ovannämnda kungörelse angående
tilläggsavvittring i Västerbottens läns lappmark, vilken författnings
giltighetsområde genom kungörelsen den 7 februari 1919 utsträcktes,
varjämte samtidigt i den äldre författningen gjordes vissa ändringar.

I överensstämmelse med vad ovan anförts går tilläggsavvittringen
närmast ut på skyldighet för hemmansägare och åbor att mot viss ersättning
till kronan avträda de till deras fastigheter börande ströängar,
som vore belägna utanför fastigheternas egentliga ägoområden. Härifrån
har dock gjorts undantag bland annat för vissa mera värdefulla ängar,
som ansetts icke bereda renskötseln nämnvärt intrång. Till förhindrande
av att den för ängarna utgående ersättningen utan nytta bortslösas
samt för att samtidigt medverka till införande av modern jordbrukskultur
har föreskrivits, att ersättningen, som givits karaktären av odlingsbidrag
jämväl innefattande gottgörelse för den odlade markens första
gödsling, skall utbetalas endast i den mån odlingsarbete utföres invid
gården. För underlättande och kontroll härav anvisas i viss ordninggenom
en för ändamålet särskilt tillsatt avvittringsnämnd av sakkunniga
personer varje fastighet visst odlingsområde, som i de flesta fall torde
komma att fälla inom fastighetens egentliga ägoområde. Storleken av

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 244.

odlingsområdet sättes i beroende av avkastningen å de ängar, som skola
till kronan avstås, så att avkastningen av odlingen efter viss beräkning
skall motsvara den myckenhet hö, som enligt den vid den allmänna
avvittringen gjorda uppskattningen skördas å ängarna. Till odlingsområde
får icke utväljas hur dyrodlad mark som helst, utan har utsatts
ett maximum för odlingskostnaden, som ej må överskridas utan Kungl.
Maj ds medgivande. Av odlingsersättningen utbetalas en del så snart
tilläggsavvittringen å gården slutligen fastställts, en del då arbetet i
viss utsträckning fullgjorts samt sista delen då det avslutats. Det
skall tillses, att fastighet, utöver den mark, som utväljes såsom odlingsområde
för fastigheten, äger tillgång till viss minimiareal odlingsmark.
Avvittringsnämndens förslag till tilläggsavittring prövas av länsstyrelsen,
som beslutar i ärendet. Över länsstyrelsens beslut kan besvär anföras
hos Kungl. Majrt.

Såsom ovan nämnts är tillämpningen av bestämmelserna rörande
tilläggsavvittring beroende därav, att den allmänna avvittringen blivit
fastställd inom förrättningsområdet. Sådan fastställelse föreligger ännu icke
för alla avvittringslagen. Visserligen har länsstyrelsen, vilken prövningen
av dylika ärenden i första instans tillkommer, meddelat utslag rörande
den allmänna avvittringen i alla avvittringslagen, i det sista den 15 oktober
1918. Emellertid hava besvär anförts över samtliga utslag. Kung].
Maj:ts slutliga beslut föreligger numera beträffande Dorotea och StenseleTärna
avvittringslag samt vidkommande Sorsele avvittringslag utom vad
angår några i nu förevarande sammanhang mindre viktiga detaljer. Besvären
rörande Vilhelmina avvittringslag äro däremot alltjämt beroende
på Kungl. Mnj:ts prövning.

Dröjsmålet med fastställ elsen av den allmänna avvittringen har
givetvis i och för sig verkat hinderlig^ för tilläggsavvittringens påbörjande.
Under senare tid har emellertid, så vitt angår vissa avvittringslag,
detta hinder icke förelegat. Anledningen till uppskovet är
sålunda att söka på annat håll. I främsta rummet har härutinnan
medverkat den kristid, som allt sedan författningens tillkomst varit
rådande och särskilt på det ekonomiska området vållat omvälvning i förhållandena.
Efter framställning av länsstyrelsen medgav Kungl. Maj:t
genom beslut den 25 april 1919 av sådan anledning att med igångsättandet
av tilläggsavvittringen finge anstå under år 1919. Då länsstyrelsen
var av den uppfattning, att arbetet å tilläggsavvittringen därefter
skulle upptagas, framlade styrelsen i skrivelse den 31 december 1919 för -

Hinder för
tilläggsavvittringens
genomförande.

Inverkan av
lagförslaget
om strö ängs*
indragning på
bestämmelserna
om tillläggsavvitt•

ring.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 244.

slag rörande de åtgärder, som påkallades av dess påbörjande under sommaren
1920. Därvid inskränkte sig emellertid länsstyrelsen icke allenast
till frågor, som avsågo ordningen för författningens tillämpning, utan
upptog även till behandling och framlade förslag i ett flertal spörsmål avseende
ändring i vissa delar av författningen med hänsyn till under
senare tider nyinträdda förhållanden.

Länsstyrelsens framställning blev sedermera föremål för utlåtande
av lautmäteristyrelsen, varefter med anledning av sagda utlåtande länsstyrelsen,
efter att hava inhämtat uttalanden från förste lantmätaren i
Västerbottens län och avvittringsstyresmannen, avgivit förnyat yttrande
ärendet.

Några av länsstyrelsens viktigaste erinringar mot den nuvarande
författningen angående tilläggsavvittring anknyta sig till en utredning,
som under senare år blivit verkställd rörande ströängar i trakterna
nedanför odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.
Den 1 juni 1917 uppdrog Kungl. Maj:t åt den kommitté, som
under är 1916 blivit utsedd att verkställa utredning och avgiva förslag
beträffande åtgärder för främjande av kolonisation å kronans marker
i Norrland och Dalarna med undantag av trakterna ovan odlingsgränsen,
att jämväl verkställa utredning angående beredande av rättslig
möjlighet att vid bildande av odlingslägenheter i Norrland och Dalarna
tillvarataga för odling tjänliga ströängar. I sistnämnda ämne avgav
kommittén den 10 december 1919 betänkande, innefattande bland annat
förslag till lag angående ströängars indragande till kronan. Denna lag
skulle äga tillämpning å ströängar inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker, med undantag av ströängar belägna ovan odlingsgränsen
i Norrbottens läns lappmark samt ströängar inom Västerbottens läns
lappmark, vilka tillhörde fastighet, som kunde bliva föremål för tilläggsavvittring.

Eu följd av framläggandet av nämnda förslag om ströängars
indragning blev att tilläggsavvittringen ej heller under år 1920 kom
att påbörjas. I samband därmed att Kungl. Maj:t den 19 mars 1920
beslöt framläggande av proposition (nr 308) till riksdagen angående
anslag till tilläggsavvittringen under 1921 uttalade föredragande departementschefen,
att till följd av de likheter, som rådde mellan ströängsfrågan
nedom odlingsgränsen och tilläggsavvittringen ovan samma gräns,
syntes den av länsstyrelsen väckta frågan om ändrade bestämmelser
för tilläggsavvittringen icke redan då böra företagas till avgörande.

15

Katigt. Maj:ts proposition Nr 244.

Medel hade dock ansetts böra beredas å rikssstaten för år 1921 för att
möjliggöra upptagande samma år av arbetena å sagda förrättning.

Länsstyrelsen har i sin skrivelse den 31 december 1919 beträffande
lagförslaget om en allmän ströängsindragning framhållit att, ehuru nämnda
förslag fullföljde andra syften än författningen om tilläggsavvittring, ändamålen
dock vore i väsentliga avseenden gemensamma för de båda slagen
av förrättningar, i följd varav även de dem rörande författningarna
blivit i flera avseenden till innehållet överensstämmande. Enär lagförslaget
tillkommit på en senare tidpunkt, hade man vid detsammas avfattande
haft tillfälle att tillgodogöra sig erfarenheter från de senaste
tidsförhållandena, vilka i mycket skilde sig från dem, som lågo till
grund för författningen om tilläggsavvittringen. Av enahanda skäl
utgjorde lagen i åtskilliga punkter resultatet av en omarbetning av författningen
om tilläggsavvittringen. Länsstyrelsen ansåg fördenskull böra
tagas i övervägande, i vad mån kungörelsen angående tilläggsavvittringen
borde ändras till närmare överensstämmelse med bestämmelserna
i lagförslaget. I detta hänseende har länsstyrelsen senare framhållit, att
en förändring av kungörelsen till lag syntes vara utesluten. Lagformen
vore utan tvivel mindre lämpad för de, ej minst på de områden, som
berördes av tilläggsavvittringen, säregna förhållanden, som rådde ovan
odlingsgränsen. Såväl av nu nämnda skäl som i betraktande av riksdagens
uttalande för att ströängsfrågan i dessa trakter löstes genom en
särskild förrättning i samband med den allmänna avvittringen, ansåg
länsstyrelsen det likaledes vara uteslutet att söka inordna både tiiläggsavvittringen
och indragningen av ströängar nedanför odlingsgränsen
under några för de båda slagen av förrättningar gemensamma författningsbestämmelser.
I överensstämmelse härmed har länsstyrelsen påkallat
igångsättande år 1921 av tilläggsavvittringen.

Lantmäteristyrelsen har i sitt ovannämnda utlåtande i ärendet
erinrat, att på ett tidigare stadium av behandlingen av frågan om
tilläggsavvittring ifrågasatts, att ströängsproblemet borde upptagas i
ett sammanhang för samtliga orter, som därav berördes; och har lantmäteristyrelsen,
som vid avgivande av sitt yttrande ännu icke haft
tillfälle taga del av lagförslaget angående ströängsinlösen, nu yrkat
uppskov med tilläggsavvittringen för jämförelse emellan de särskilda
bestämmelserna. Ett dylikt uppskov ansåg styrelsen motiverat även
för utredning angående en del andra med förhållandena i lappmarkerna
sammanhängande spörmål. I sådant avseende har stvrelsen
framhållit bland annat, att riksdagen påkallat åtgärder, som möjliggjorde,
att till staten återförvärvade ströängar kunde förenas med

16

Kungl. Maj:ts preposition Nr 244.

den allmänning eller samfällda hnsbehovsskog, varå de vore belägna,
ävensom att frågorna om befolkningens fiske- och jakträtt samt betesrätt
ännu vore svävande. Vidare syntes tiden nu vara inne för upphävande
av lagen den 5 juni 1909 angående förbud mot laga skifte
inom de delar av Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, beträffande
vilka avvittringsutslag då ännu icke meddelats.

Häremot har förste lantmätaren framhållit angelägenheten av att
än längre uppskov med tilläggsavvittringen icke måtte uppstå.

För egen del håller jag före, att den nuvarande författningen om
tilläggsavvittringen på ett i huvudsak mycket lyckligt sätt löst de frågor,
som sammanhänga med ströängsinlösen i Västerbottens läns fjälltrakter.
Detta bestvrkes jämväl därav att förslaget till ströängslag, som enligt
Kungl. Maj:ts beslut .den 18 mars 1921 kommer att med vissa mindre
jämkningar föreläggas 1921 års riksdag till antagande, i huvudsak upptagit
de huvudgrunder, på vilka tilläggsavvittringen vilar. Åven om senare
utredning av ströängsfrågan givit vid handen en del synpunkter, som jämväl
med avseende å bestämmelserna om tilläggsavvittringen lämpligen böra
komma till användning, måste emellertid de skillda förhållandena i
de trakter, som de särskilda författningarna avse, medföra olikheter i
föreskrifterna. Härvid är särskilt att märka lappfrågans inverkan i trakterna
ovan odlingsgränsen. Ovan denna gräns hava lapparna beretts
särskilda förmåner för att i någon mån erhålla den rörelsefrihet, som
är eu nödvändig förutsättning för en ordnad renskötsel, och särskilda
föreskrifter hava givits för att minska de talrika konfliktanledningar, som
förefinnas mellan lapparna och den bofasta befolkningen. Man får ej heller
lämna ur sikte, att lapparnas förhållanden på svenska sidan av riksgräusen
sammanhänga med den betesrätt för renarna, varav lapparna
enligt med Norge ingången konvention äga begagna sig, samt att det
ligger vikt uppå att åtgärder icke vidtagas, som försvåra fullgörandet
av de med nämnda rätt förenade skyldigheter.

Fn formell skillnad, som består mellan författningen om tilläggsavvittring
och den föreslagna författningen om ströangars indragande
till kronan, utgöres därav att den förra författningen är av administrativ
natur, under det att den senare har karaktären av civillag. Detta är
beroende därav att vid tillkomsten av bestämmelserna om tilläggsavvittringen
den allmänna avvittririgen ännu icke blivit fastställd i de trakter,
som i samma bestämmelser avsåges. Nybyggarnas rätt till jorden var därför
icke så fastslagen, att icke kronan ägde möjlighet att på administrativ väg utöva
visst bestämmande däröver. Denna tilläggsavvittringsförfattningens

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 244.

egenskap måste givetvis innebära en stor fördel, då därigenom utan
allt för stora svårigheter kunna vidtagas de jämkningar i författningen,
vilka allt efter som erfarenheten vid dess tillämpning giver vid handen
torde komma att påkallas av de komplicerade och ömtåliga förhållandena
i dess tillämpningsområde.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts anser jag, att särskilda
bestämmelser äro motiverade för de olika trakter, varom här är
fråga, men att med ledning av senare vunnen utredning de ändringar
böra vidtagas i författningen om tilläggsavvittring, som må synas överensstämma
med de särskilda förhållandena i de trakter, där författningen
skall vinna tillämpning.

Lika med länsstyrelsen anser jag, att arbetet med tilläggsavvittringen
snarast bör taga sin början. För ytterligare uppskov med densamma
synes ej föreligga någon anledning. De ämnen för utredning i
samband därmed, som av lantmäteristyrelsen angivits och vilka icke
få anses redan hava blivit av Kungl. Magt definitivt avgjorda, torde lämpligast
kunna upptagas för sig till särskild behandling, såsom även redan
skett beträffande frågan om befolkniugens jakt- och fiskerätt samt betesrätten
på kronomark.

Jag övergår nu till frågan om de jämkningar i bestämmelserna
i författningen om tilläggsavvittring, som må anses erforderliga.

Bland författningens viktigare bestämmelser kunna räknas de, som
behandla frågan om den omfattning, i vilken ströängarna böra indragas.
Ovan har omnämnts, att föremål för indragning äro slåtterängar utom
hemmanets eller nybyggets egentliga ägoområde (1 §). Härifrån stadgas
undantag för ängar, som före den 1 april 1919 uppodlats till åker, för ängar,
som ligga i omedelbart sammanhang med fastighetens egentliga ägoområde,
samt för ängar som vid den i samband med avvittringen gjorda skattläggningen
hänförts till första, andra eller tredje klassen och äro belägna
omedelbart invid en del särskilt angivna större vattendrag och sjöar.
Slutligen må ock sådana ängar av fjärde klassen, som äro belägna i
omedelbart sammanhang med sistnämnda slag av ströängar, helt eller
delvis undantagas från indragning, i den mån sådant erfordras för vinnande
av lämplig begränsning av det, som skall undantagas (2 §).

Förslaget till lag om ströängars indragning sträcker sig något längre
med avseende å undantag från huvudregeln, i det att förslaget från
indragning generellt utesluter ängar som, ehuru ej odlade, i betintligt
skick kunna med fördel från fastigheten brukas till årlig slåtter.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 208 käft. (Nr 244.) 3

Ändringar i
de särskilda
bestämmelserna
rörande
tilläggsavvittring.

Omfattningen
av ströängarnas
indragning.

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 244.

Anledningen till denna olikhet ligger i angelägenheten därav
att i trakterna ovan odlingsgränsen ängarna med hänsyn till renskötselns
intressen i största möjliga utsträckning indragas till kronan. Då ängarnas
innehavare erhålla full ersättning för ängarnas avträdande, har
någon orättvisa härigenom icke ansetts uppstå.

Lantmäteristyrelsen bar i sitt yttrande i ärendet framhållit, att
ängar funnes, som icke läge invid huvudvattendragen men vore av sådan
beskaffenhet, att deras ersättande med odlingar måste anses innebära
en fara för hemmanens bestånd. De odlingsmarker, som funnes i de
orter, varom här vore fråga, vore i de ojämförligt flesta fall av mycket
tvivelaktig beskaffenhet, och huru det skulle lyckas för befolkningen att
för framtiden vidmakthålla den verkställda odlingen läte sig nu icke
bedömas. Enligt lantmäteristyrelsens mening påkallade dessa förhållanden
med nödvändighet, att man icke i fråga om utbytet ginge längre
än vad behovet krävde. Detta behov representerades i främsta rummet
av renskötseln, och då man med säkerhet kunde utgå ifrån att åtskilliga
goda ängslägenheter kunde bibehållas under hemmanen utan hinder
för denna näring, borde givetvis i sådana fall utbyte ej äga
rum. Det borde också bemärkas, att den utredning om inlösen av
ströängar, som hittills verkställts, uteslutande legat i händerna på personer,
som varit att betrakta såsom målsmän för renskötseln, under
det den bofasta befolkningen vid dessa undersökningar icke kunde
sägas hava varit representerad. Man kunde för övrigt tänka sig, att
bibehållandet under ett hemman eller nybygge av en eller annan för
dess bestånd särdeles betydelsefull ängslägenhet kunde tillstädjas genom
att å hemmanet såsom servitut lades skyldighet att tåla den skada, som
genom renskötseln kunde förorsakas å densamma. Genom ett bifall
till detta förslag skulle fordras, att vid förrättning för tilläggsavvittring
ombud för renskötseln vore närvarande.

Vidare borde enligt lantmäteristyrelsen undantagas ängar, som
vore belägna inom de för kronans räkning undantagna utmål.

Slutligen föreslås, att bestämmelsen under 2 § b) om undantag
för ängar, som läge i omedelbart sammanhang med fastighetens egentliga
ägoområde, skulle givas en något smidigare form samt förses med
ett tillägg, innebärande att undantag med avseende å ängens indragning
icke borde ifrågakomma med mindre ängen lämpligen kunde förenas
med området.

I sitt senare yttrande anför länsstyrelsen härutinnan, att grundregeln,
att ströängsindragningen ovan odlingsgränsen borde omfatta
alla ströängar, visserligen vore av stor betydelse och borde såsom regel

19

Kungl. Maj.ts proposition Nr 244.

vidhållas. Emellertid torde det kunna finnas fall, då dessa ströängar
kunde få bibehållas på viilkor, som icke skadade lapparnas berättigade
intressen. Lantmäteristyrelsens förslag i ämnet torde icke utan vidare
kunna läggas till grund för vinnande av lämpliga bestämmelser. De
lantmäteritekniska spörsmålen finge icke främst beaktas, utan huvudfrågan
bleve alltid att rättvist skilja mellan lapparnas och nybyggarnas
intressen och behov. Lantmäteristyrelsens mening hade i viss mån redan
blivit motsagd av en framställning från lappfogden i länet, åsyftande inköp
för kronans räkning av eu del vid Vindelälven belägna ströängar, som vid
tilläggsavvittringen enligt gällande bestämmelser skulle få bibehållas
under hemmanen. Då nu fråga uppkommit om ändring i för Sättningen
i ämnet, hölle länsstyrelsen för lämpligt att därvid toges under övervägande,
huruvida icke de i lappfogdens framställning avsedda ströängar,
i stället för att inköpas, hellre borde förvärvas åt kronan i samband
med tilläggsavvittringen.

Förste lantmätaren anser att, då fastighetens bestånd bäst skyddades
genom avstående från det primitiva ängsbruket, det icke skulle
finnas mycket utrymme för tillämpning av den utav lantmäteristyrelsen
föreslagna bestämmelsen om undantag för ängar, som prövades vara
av särskild betydelse för hemmanets eller nybyggets bestånd. Men
fall kunde tänkas, då den lämpligt belägna odlingsmarken ehuru duglig
vore av mindre god beskaffenhet, under det att viss ströäng vore av
ovanligt värde, varvid eu undantagsklausul möjligen kunde finna användning.
Vad styrelsens förslag innehölle angående prövning i samband
med ströängsindragning av renskötselns behov borde icke intagas i
författningen på grund av därmed förknippade praktiska svårigheter och
då det ej heller vore betingat av något oavvisligt intresse. Mot styrelsens
ändringsförslag beträffande ängar invid fastighetens egentliga
ägoområde hade förste lantmätaren intet att erinra. Villkoret för undantagande
av sådana ängar borde vara, att därigenom ej hindrades
åstadkommande av rediga gränser mellan kronans och enskildas mark.

I likhet med lantmäteristyrelsen har avvittringsstyresmannen erinrat
om lämpligheten av att de ängar, som vore belägna å kronans utmål
utan undantag indroges. Han ifrågasätter indragning även av vissa enligt
författningen nu undantagna ängar vid vattendrag.

Huvudregeln att alla ströängar böra indragas till kronan synes
mig böra i största mån upprätthållas såväl till de bofastas som lapparnas
bästa. Avvikelser därifrån i större utsträckning ingiver starka betänkligheter
och synas mig böra medgivas endast i fall, då det länder

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 244

till verklig fördel för de bofasta utan att skada därigenom beredes
lapparna.

Vid den allmänna avvittringen hava alla ströängar med hänsyn till
avkastningen indelats i fyra klasser. För de särskilda klasserna skall avkastningen
kunna rubriceras, för ängar i första klassen såsom gott hårdvallshö
och annat därmed jämförligt hö, för ängar i andra klassen såsom mindre
gott hårdvallshö samt röjningshö, för ängar i tredje klassen såsom grövre
och finare starrgräs samt hö av bättre myrar, som med fördel kunna
avbärgas varje år, samt för ängar i fjärde klassen såsom hö av sämre
myrar, som för gräsväxtens bibehållande ej böra avbärgas årligen.
Ångar av första, andra och tredje klassen torde kunna anses motsvara
vad som enligt regeln för ströängsindragningen nedanför odlingsgränsen
utgör bättre ängar.

Ångar av första klassen torde praktiskt taget icke förekomma inom
ifrågavarande avvittringslag och även ängar av andra klassen äro ganska
sällsynta. Den allra största delen utgöres av fjärde klassens ängar, de
lappmarkerna så vanliga sämre myrängarna.

Att med avseende å sistnämnda ängar göra något undantag vid
ströängsindragningeu bör icke medgivas förutom möjligen för beredande
av lämpliga gränser för andra, av fastighetsinnebavarna behållna
områden samt i särskilda fall i fråga om ängar, som angränsa fastighets
egentliga ägoområde. Beträffande övidga ängar förekomma otvivelaktigt
sådana, vilka måste betraktas såsom för hemmanen värdefulla och
vilkas bibehållande under fastigheterna är av stor betydelse. Dylika ängar
ligga ofta nere vid vattendragen, där belägenheten framkallar en stundom
mycket kraftig gräsvegetation. Det stora flertalet av förevarande bättre
ängar torde emellertid kunna sägas vara av den beskaffenhet eller hava
den avlägsna belägenhet från huvudfastigheten, att de med betydligt större
fördel för innehavaren böra utbytas mot odlingsområden. Vid bedömmande
av frågan om den utsträckning, i vilken bättre ängar böra undantagas
från tilläggsavvittring, bör även, i överensstämmelse med vad
ovan sagts, tagas noggrann hänsyn till renskötselns behov, varjämte
det synes mig vara av synnerlig vikt att icke regler givas, som skulle
föranleda detaljerade undersökningar rörande de särskilda ängarnas beskaffenhet
och lämpligheten i övrigt av deras undantagande. Härigenom
skulle, med det stora antal kringspridda och från gårdarna ofta
långt belägna ängar, varom här är fråga, uppkomma kostnader och tidsutdräkt,
som näppeligen motsvaras av vad man vill vinna. Enligt nu
gällande bestämmelser har frågan lösts på sådant sätt, att från avvittringen
undantagits ängar i de tre första klasserna, som äro belägna

21

KungI. Maj:ts proposition Nr 244.

vid vissa uppräknade vattendrag. Samtidigt som det kunde antagas,
att de invid dem belägna ängar av ifrågavarande slag i allmänhet vore
av god beskaffenhet, kunde man utgå från att de med hänsyn till sin
belägenhet i de flesta fall icke skulle vara renskötseln till mera betydande
intrång.

Med hänsyn till vad i ärendet anförts, anser jag mig emellertid
icke böra motsätta mig, att bättre ängar i något större utsträckning
än nu är fallet må bibehållas under fastigheterna, så att undantagen
icke med nödvändighet hänföras endast till ängar vid vissa vattendrag.
Regeln härutinnan synes mig kuuna bestämmas på sådant sätt, att undantag
må medgivas för bättre ängar, som med hänsyn till sin avkastning
och belägenhet i förhållande till det hemman, dit de höra, prövas
vara av särskild betydelse för hemmanet samt dessutom icke äro till
hinder för renskötseln. Nödig utredning rörande de omständigheter,
vartill vid bedömandet härav bör tagas hänsyn, torde utan undersökning
på platsen kunna vinnas med ledning av uppskattningslängderna
vid den allmänna avvittringen samt upplysningar av med förhållandena
bekanta personer. Dock kräves, att avvittringsnämnden till utredning
av förekommande fråga, huruvida äng må anses hinderlig för renskötseln,
äger tillgång till särskild sakkunnig, såsom lappfogden eller annan
lämplig person.

Med hänsyn till svårigheten att på förhand fullt beräkna verkningarna
av en regel sådan som den nu föreslagna bör möjlighet lämnas
öppen för framtiden att utan för stor omgång för kronan kunna återförvärva
äng, som sålunda undantagits, vadan det bör medgivas kronan
att framdeles med tillämpning av författningens bestämmelser indraga
ängen. Denna möjlighet synes böra stå öppen icke allenast med
hänsyn till det behov av ängens återförvärvande, som ur renskötselsynpunkt
må uppstå, utan även i övrigt när ett allmänt intresse så påfordrar.
I sådant hänseende hava av de hörda myndigheterna särskilt
erinrats om ängar, som äro belägna på kronans utmål vid vattendragen.
Förtänksamheten kräver, att möjlighet hålles öppen att dylika ängar,
likasom även ängar belägna vid sjöar, som kunna bliva föremål för
uppdämning, kunna vid uppkommande behov utan alltför dyrbar förrättning
åter få disponeras av kronan.

Skulle en regtd om ströängars undantagande vid tilläggsawittring
givas av ovan föreslaget innehåll, komme törhända de ej förut för
ängs undantagande gällande villkor om ängens särskilda värde för hemmanet
och belägenhet, varigenom hinder ej beredes renskötseln, att medföra,
att hemmansinnehavare frånhändes äng,som enligt nu gällande regler

22

Maximikostnaden
för
odlingsarbete.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 244.

må, såsom belägen invid de i författningen angivna vattendrag, behållas.
Med hänsyn därtill att nämnda ängar genom antagen författning blivit
tillförsäkrade sina innehavare, kan en dylik påföljd synas dem vara
med billighet mindre överensstämmande. En dylik uppfattning synes
mig vara i viss mån berättigad; dock torde kunna fordras, att de vid
nämnda vatten belägna ängar, som fortfarande böra undantagas från
indragning, äro av särskild betydelse för hemmanet på grund av sin
avkastning och belägenhet. Jag vill fördenskull föreslå, att innehavarna
av sådana ängar bibehållas vid sin nuvarande rätt enligt författningen.

I den nu gällande författningen om tilläggsavvittring göres ingen
skillnad mellan ängar, som brukas till slåtter, och sådana ängar,
som äro ägnade att först efter visst röjnings- eller odlingsarbetes utförande
kunna bliva föremål för dylikt bruk. Till sistnämnda grupp
av ängar höra sådana, som vid avvittringen betecknats såsom ägnade
för uppodling, röjning, ängsvattning eller vattenavtappning. Något
skäl för att ängar av dessa slag skola få bibehållas under hemmanen
torde icke förefinnas i vidare mån än då avsedda arbeten verkligen
blivit utförda. Till förhindrande av missbruk av rätten att bibehålla
dylika ängar torde, i likhet med vad som gäller om undantag för ängar,
som blivit uppodlade till åker, böra föreskrivas, att arbetena skola vara
utförda före den 1 april 1919.

Enligt nuvarande bestämmelser äro ströängar, belägna i omedelbart
sammanhang med fastighetens egentliga ägoområde, undantagna
från indragning. Bland dessa ängar ingå alla slag av ängar, sålunda
även ängar av fjärde klassen. Något dylikt undantag från huvudregeln
förekommer icke vid den ifrågasatta ströängsindragningen nedanför
odlingsgränsen, och det kunde finnas skäl att taga under övervägande,
huruvida icke bestämmelserna om lilläggsavvittringen kunde
ändras i överensstämmelse härmed. Enär dylika ängar genom förutvarande
bestämmelser blivit innehavarna tillförsäkrade, synes en sådan
ändring dock icke böra vidtagas. Denna omständighet torde dock icke
böra hindra en mindre jämkning i den givna föreskriften av det innehåll,
att endast sådana ängar må bibehållas, som prövas för fastigheten
vara av särskild betydelse.

I anslutning till vad här ovan anförts hava ändringar införts i
2 § i författningen om tilläggsavvittring.

Enligt 9 § i författningen angående tilläggsavvittring må odlingsområde
ej i något fall utses sålunda, att kostnaderna för odlingsarbetet
jämte första gödsling och eventuell brobyggnad för områdets utnyttjande

23

Kungl. Maj.ts proposition Nr 244.

i medeltal överstiger 800 kronor räknat för varje hektar av marken. I
anslutning härtill stadgas i 28 § att, därest vid undersökning enligt
författningen befinnes, att för någon fastighet berörda åtgärder ej kunna
komma till stånd för nyssnämnda belopp, länsstyrelsen skall underställa
Kungl. Maj:t frågan, huruvida de till fastigheten hörande områden, som
äro föremål för tilläggsavvittringen, eller vissa av dem, skola återförvärvas
mot högre ersättning än eljest vid förrättningen finge bestämmas. På
grund av den under senare tid inträffade prisstegringen på arbetskraft
och materialier torde en maximikostnad av 800 kronor numera få anses
alltför lågt beräknad och en förhöjning av beloppet vara nödvändig,
om tilläggsavvittringen skall kunna fullföljas på sätt som förutsatts och
Kungl. Maj:ts avgörande icke skall behöva påkallas i snart sagt varje
fall. Emellertid kan ifrågasättas, huruvida över huvud ett bestämt
maximibelopp bör intagas i författningen och om icke åt Kungl. Maj:t
bör överlåtas att efter föreliggande konjunkturer fastställa beloppet.

Länsstyrelsen har föreslagit maximikostnaden för odling till 1,500
kronor för hektar och anför i detta sammanhang vidare:

Förutsättningarna för odlingskostnadens bestämmande vore, såvitt anginge
bestämmandet inom högsta beloppet, i stort sett desamma vid tilläggsavvittringen
som vid indragning av ströängar enligt lagförslaget. I fråga om formerna för fastställandet
av högsta odlingskostnaden förelåge för närvarande en viss skillnad. I
kungörelsen angående tilläggsavvittringen vore sagda kostnadsbelopp bestämt en
gång för alla och torde näppeligen kunna ändras annat än efter riksdagens hörande.
I betraktande av den ostadighet i ekonomiska ting, som en längre tid varit rådande
och även för en oviss framtid vore att räkna med, skulle ett vidhållande av den i
tilläggsavvittringsförfattningen förutsatta ordningen i detta hänseende nödvändiggöra
ett hänskjutande till riksdagen sannolikt varje år av denna fråga om högsta odlingskostnaden.
Kolonisationskommittén hade slagit in på en annan väg och ifrågasatt,
att sagda maximibelopp skulle tid efter annan bestämmas av Kungl. Maj:t. Då
härmed åtskillig omgång undvekes, hölle länsstyrelsen före, att enahanda förfarande
borde vinna tillämpning även beträffande tilläggsavvittringen, därvid emellertid till
undvikande av en ofta återkommande ändring av själva författningen det syntes
lämpligast, att beloppet av Kungl. Maj:t bestämdes i annan ordning, exempelvis i
samband med det årligen återkommande fastställandet av utgiftsstaten för tilläggsavvittringen.

I länsstyrelsens förslag instämmer förste lantmätaren.

Lantmäteristyrelsen gör gällande att, vad angår odlingskostnaden,
en bestämd skillnad gör sig gällande mellan tillämpningsområdena för
författningen om tilläggsavvittring och den föreslagna lagen och anför
härom:

Anskaffandet av folk och förnödenheter vore förenat med väsentligt större
svårigheter och kostnader i de trakter, som komme att beröras av tilläggsavvitt -

24

Odling sområdes
bestämmande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 244.

ringen, än i övriga delar av lappmarkerna, för vilka berörda lag vore avsedd. Särskilt
borde den höga fraktkostnaden tagas i betraktande. Den tid av året, då
odlingsarbete kunde utföras, vore även kortare. Härtill komme, att ströängarna i
förhållande till hemmanens storlek och övriga ägor vore i de trakter, där tilläggsavvittring
skulle ske, många gånger större än inom lappmarkerna i övrigt.

Lantmäteristyrelsen utginge från, att arbetsdagen beräknades till tio timmar,
atf i fråga om myrodling kalkning inginge samt att beträffande fastmark inginge
nödtorftig påkörning av myrjord. Under dessa förutsättningar uppginge enligt
styrelsens beräkningar i de trakter, varom här vore fråga, kostnaden för odling,
dikning och gödsling av lättodlad myrjord till 900 kronor, för något trädbeväxt
myrjord till 1,100 kronor samt för i orten vanlig något stenbunden fast mark till
2,200 kronor, allt för hektar räknat. Med ledning av dessa beräkningar och under
ovan angivna förutsättningar, som möjliggjorde, att man för en fastighet borde
kunna beräkna, att även i sämsta fall inemot hälften av odlingsområdet utgjordes
av myrmark, hölle styrelsen före, att den maximikostnad, varom här vore fråga, borde
tillsvidare bestämmas till 1,700 kronor.

Förslaget att maximisiffra för utgående odlingsanslag icke bör intagas
i författningen utan att frågan härom må överlämnas till Kungl.
Maj:ts avgörande synes mig med hänsyn till de skiftande konjunkturerna
lämpligt. Under nu rådande förhållanden torde, där ej i visst
fall särskilda omständigheter föreligga, maximibeloppet lämpligen böra,
för hektar räknat, sältas till ett belopp av högst 1,500 kronor för den
för varje fastighet bestämda odling. Anmärkas må, att det ansetts överflödigt
att i författningen angiva, att det maximum, som av Kungl.
Maj t fastställes, avser medeltalet av odlingskostnaden för eventuellt olika
delar av det till en viss fastighet utlagda odlingsområdet.

Beträffande frågan om uttagande av odlingsområde har länsstyrelsen
ifrågasatt att, där icke det olika syftet med författningen om
tilläggsavvittring och lagförslagets bestämmelser om ströängUndragning
lade hinder i vägen, de i lagförslaget (19, 20 och 22 §§) upptagna
bestämmelserna borde, såsom erbjudande vissa företräden, vinna tilllämpning
även vid tilläggsavvittringen. Lantmäteristyrelsen har funnit
ett par av nämnda bestämmelser mindre lämpliga att komma till användning
vid sistberörda förrättning.

För egom del är jag av den uppfattningen, att de för närvarande i
författniugen intagna bestämmelserna i nu förevarande del i stort sett äro
med hänsyn till förhållandena lämpliga. Dock håller jag, lika med omförmälda
myndigheter, före, att eu bestämmelse av samma innehåll som
den i 19 § i lagförslaget intagna skulle vara väl ägnad att undanröja
möjligen förefintligt misstroende mot tilläggsavvittringen från befolkningens
sida och underlätta förrättningens genomförande. I sagda para -

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 244.

graf stadgas nämligen, att fastighetens ägare må till odlingsområde anvisa
mark inom fastighetens egentliga ägoområde och att, när detta
sker, förrättningsmännen äro skyldiga följa anvisningen, därest kostnaden
understiger två tredjedelar av det högsta belopp, vartill odlingskostnaden
må uppgå, eller ock odlingsområdets förläggande till annan plats än
den anvisade icke skulle medföra nämnvärd minskning i den kostnad,
som skall gäldas av kronan. Bestämmelse härom har införts i 9 §,
varjämte viss jämkning föranletts i 28 §.

I överensstämmelse med 22 § i lagförslaget bör tillika, där till
odlingsområde utses mark, å vilken arbete för uppodling till åker påbörjats,
markens innehavare vara berättigad till ersättning av kronan
för det utförda arbetet.

I detta sammanhang vill jag, i anslutning till vad länsstyrelsen
därutinnan anfört, uttala, att jag anser mig med hänsyn till föreliggande
förhållanden icke kunna förorda ett av avvittringsstyresmannen i ärendet
väckt förslag om ytterligare ökning av den minimiareal odlingsmark,
som enligt 12 § i författningen om tilläggsawittring garanteras fastighetsinnehavarna
utöver odlingsområdet." ,

I överensstämmelse med myndigheternas förslag synes mig, förutom
med avseende å odlingsersättningen, även i ett annat fall högre
gottgörelse böra tillkomma fastighetsinnehavarna med hänsyn till den
inträdda prisstegringen.

I författningen förutsättes, att fastighet under vissa omständigheter
skall avstå mark till odlingsområde för annan fastighet. Dylik
mark skall enligt 23 § avträdas så snart länsstyrelsens beslut därom vunnit
laga kraft. Förutvarande innehavaren av marken skall emellertid vara
berättigad att av- statsmedel uppbära ersättning för mistad avkastning
med tio gånger det belopp, som med ledning av den vid allmänna avvittringen
gjorda uppskattningen kan beräknas motsvara den årliga höavkastningen
efter ett pris av 10 kronor för varje lass.

Jämväl priset på hö har numera stigit. Enligt vad länsstyrelsen upplyst
har länets odlingsråd föreslagit prisets höjande i förevarande fall till 15
kronor för lass, och även förste lantmätaren och avvittringsstyresmannen
hava upptagit nämnda belopp. I överensstämmelse härmed föreslår länsstyrelsen
ett pris av 15 kronor för lass, vilket pris dock i lagen borde fastställas
såsom ett maximum, som vid nedgång i prisnivån skulle nedsättas.
Lantmäteristyrelsen förordar för sin del ett pris av 18 kronor för lass.

Med hänsyn till den nedgång i konjunkturerna som inträtt torde
man kunna stanna vid det av länsstyrelsen föreslagna maximipriset.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 208 höft. (Nr 244.) 4

Förhöjning
av ersättning
för hö å
ängar, som
genast skola
avträdas.

26

Kung!. Maj:ts proposition Nr 244.

Bestämmelser I 14 § finnas intagna bestämmelser om utförande av för flera

torrläggning fastigheter gemensamma arbeten för torrläggning eller brobyggnad. Dessa
av mark m. m. bestämmelser böra kompletteras med föreskrifter för det fall att torrläggningsarbete,
som ifrågakommer för utläggande av odlingsområde, medför
märkbar inverkan å vattenförhållandena i vattendrag, sjö eller annan
vattensamling, eller fråga uppkommer om arbetets laglighet med hänsyn
till inverkan å mark tillhörig annan än den, för vars räkning odlingsområde
utlägges. I båda fallen böra frågorna prövas i den ordning som
i vattenlagen finnes stadgat.

Tillika hora de nuvarande bestämmelserna i paragrafen förtydligas.

Fsrfarandet Beträffande själva förfarandet vid tilläggsavvittringen har läns Vl

ningen1*'' styrelsen ifrågasatt vissa ändringar, vilka särskilt avse tiden för förrätta
ingshandlingarnas upprättande och avlämnande. Länsstyrelsen liar
härutinnan anfört:

I 17 § stadgades, att förrättningshandlingar och kartor skulle vara färdiga
innan avvittringsnämnden lämnade orten och i alla händelser inom fjorton dagar
från det undersökningen å fastigheten ■ avslutats. Mot denna föreskrift hade riktats
den anmärkningen, att den skulle i allt för hög grad å förrättningsställena betunga
lantmätaren med göromål, som utan särskild olägenhet kunde anstå till dess utearbetena
för året avslutats. Den vore ock ägnad att fördröja avvitt-ringsnämndens
arbeten och medföra, att ett mindre antal fastigheter än eljest bleve föremål för
tilläggsavvittring under året. Då föreskriften slutligen förutsatte, att lantmätaren
skulle hava arbete med tilläggsavvittringen allenast under sommartid, men bliva
utan sysselsättning och i följd därav utan arvode för vintertiden, skulle det säkerligen
visa sig omöjligt att erhålla för uppgiften skickad lantmätare. Det torde
alltså vara nödvändigt att åvägabringa en ändring i kungörelsen i syfte att få lantmätarens
arbete någorlunda jämnt fördelat över hela året, vilket vunnes med ett
utsträckande av den tid, inom vilken förrättningshandlingarna skulle föreligga färdiga.
En liknande anordning vore ock genomförd i den ifrågasatta allmänna ströängsindragningen.
En ändring av nu nämnd art nödvändiggjorde en ändrad lydelse
av flera paragrafer i kungörelsen.

Länsstyrelsen hade ansett sig i detta sammanhang .höra ifrågasätta ett upptagande
i kungörelsen av åtskilliga detaljföreskrifter, hämtade från lagförslagets
bestämmelser. I sådant avseende ville länsstyrelsen omnämna stadgandena angående
utstakningars företagande. De behövliga utstakningarna skulle enligt lagförslaget
ske i samband med själva förrättningen. Till följd härav erfordrades ingen sådan
utstakning efter förrättningen, som avsåges i 32 § i kungörelsen. Vid sådant förhållande
torde ej heller längre böra bibehållas den i sistnämnda paragraf intagna
föreskriften om viss tid för tillträde av mark utanför hemmans egentliga ägoområde,
alldenstund i detta hänseende såsom allmän regel torde gälla, att tillträde
skulle äga rum, då beslutet om tilläggsavvittringen vunnit laga kraft. Därest
slutligen till 30 § fogades en föreskrift om, att sådana laga kraftbevis, som omnämndes
i andra momentet av denna paragraf, skulle kostnadsfritt meddelas veder -

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 244.

börande hemmansägare eller nybyggare, förefunnes ej längre något behov av de
kartor och bevis, varom föreskrift lämnats i 33 §. Senast omförmälda ändringar
skulle medföra att §§ 32, 33 och 34 i kungörelsen utginge samt att de följande
paragraferna i kungörelsen finge en annan nummerföljd. Övriga paragrafer i kungörelsen,
som skulle undergå ändring i detta sammanhang, vore nr 15, 16, 17, 18.
19, 23 och 30.

Gent emot vad länsstyrelsen sålunda anfört har lantmäteristyrelsen
ieke haft något att erinra, men har sistnämnda styrelse för sin del tilllagt
följande:

Bestämmelserna i 17 § syntes icke utesluta, att förrättningshandlingarna
kunde insändas till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande både två och tre månader,
innan de tillställdes fastighetens ägare eller åbo, som alltså kunde få del av
desamma först efter det länsstyrelsen företagit ärendet till behandling. Det syntes
med anledning härav höra företagas en ändring, som medförde, att fastighetens
ägare eller åbo finge del av handlingarna senast samtidigt med länsstyrelsen. Otillfredsställande
syntes vidare bestämmelsen, att förrättningshandlingarna skulle tillställas
fastighetens ägare eller åbo endast så framt han uppehölle sig å fastigheten,
men eljest någon, som voro där boende, eller en av grannarna. Ägare eller åbo,
som hade känt hemvist, borde kunna göra anspråk på att handlingarna skulle delgivas
honom själv.

Enligt bestämmelserna i första och andra styckena av 23 § skulle i allmänhet
områden, som vore mera avlägsna från boplatsen, avträdas inom tio år och de
närmare boplatsen belägna först efter femton år efter det utslaget angående tillläggsavvittringen
vunnit laga kraft. Då man med största sannolikhet kunde antaga,
att till odlingsområde för annan fastighet icke ifrågakomme annan ängslägenhet än
sådan, som läge närmare bostaden till den avträdande fastigheten, syntes ersättningen
för mistad avkastning böra bestämmas till femton gånger värdet av den
årliga höavkastningen.

De ändringar, som sålunda av länsstyrelsen och lantmäteristyrelsen
föreslagits, synas mig lämpliga, och vill jag förorda deras upptagande
i författningen. Genom vidtagande av den ifrågasatta ändringen i IT §
föranledes dessutom en mindre jämkning i 18 §. I

I 37 § stadgas, att slutlig redovisning av''kartor och handlingar
skall ske i ett sammanhang beträffande allmänna avvittringen och tillläggsavvittringen.

Enär avvittringsverket beräknas komma att upphöra och avvittringskontoret
i följd därav indragas, innan tilläggsavvittringen blir slutförd,
synes en sådan anordning böra vidtagas, att icke för iakttagande
av nämnda föreskrift avvittringskontoret måste alltjämt bibehållas.
Frågan synes kunna ordnas på det sätt, att handlingar och kartor från
avvittringskontoret överlämnas till länets lantmäterikontor.

Slutlig redovisning
av
kartor och
handlingar.

28

Kostnads beräkning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 244.

I ovan omförmälda proposition till 1916 års riksdag, varmed förslag
till tilläggsavvittring överlämnades, meddelade föredragande departementschefen,
att kostnaderna för en dylik förrättnings genomförande
inom Dorotea och Sorsele avvittringslag kunde beräknas till 150,000
kronor. Härtill skulle läggas de dock mindre betydande kostnaderna
lör själva arbetet med förrättningens utförande. De jämkningar i förslaget,
vilka av riksdagen beslutades, komma att medföra någon ökning
av kostnaderna i förhållande till det, som skulle följt enligt det i propositionen
framlagda förslaget. v,

Någon beräkning av kostnaderna för tilläggsavvittriugen i de båda
återstående avvittringslagen — Vilhelmina avvittringslag samt StenseleTärna
avvittringslag — kunde icke till 1916 års riksdag avgivas.

De åtgärder i samband med '' tilläggsavvittringen, som komma att
föranleda de största kostnaderna, äro givetvis de, som avse uppodlandet
och gödslandet av den mark, vars beräknade avkastning skall utgöra
vederlaget för höskörden från de indragna ströängarna. Kolonisationskommittén
har beräknat kostnaden för markens uppodling till i medeltal
700 kronor och gödslingen till 300 kronor för hektar. Dessa siffror
synas kunna användas även vid beräkning av kostnaderna för tilläggsavvittringen.

Beträffande denna beräkning må i övrigt hänvisas till nedanstående
tabell:

Avvittringslag

Areal

odlingsmark,
beräknad
enligt 4 § i
kungörelsen

Medelkost-nad för odling
och gödsling
per hektar,
förslagsvis

Summa
odlings- och
gödslings-kostnad

Ersättning
för mistad av-kastning en-ligt 23 §,
förslagsvis

Kostnad för
eventuella
väg- och bro-byggnader,
förslagsvis

Total-

kostnad

hektar

kronor

kronor

kronor

kronor

kronor

Sorsele............

272.0»

1,000

272,080

4,692

15,000

291,772

Dorotea .........

86.4a

1,000

86,430

605

2,000

89,035

Stensele-Tärna

373.17

1,000

373,170

5,548

20,000

398,718

Vilhelmina ......

176.2

1,000

176,200

2,370

10,000

188 570

Summa

907.88

907,880

13,215

47,000

968,095

Slutsumman uppgår sålunda till något över 950,000 kronor, vartill
komme kostnaderna för förrättningens utförande, vilka av länsstyrelsen
beräknats till 21,900 kronor för år på varje avvittringsnämnd;
och har länsstyrelsen ansett, att åtminstone till en början nämndernas
antal borde vara allenast två.

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 244.

Lantmäteristyrelsen liar beräknat, att under förutsättning att styrelsens
förslag i ärendet vunne beaktande inlösen av ströängar kom me
att nedbringas med omkring 10 procent, men att medelkostnaden komme
att ökas likaledes med omkring 10 procent samt att ersättning enligt
23 § för minskad höavkastning från ängar, som omedelbart skulle avträdas,
i det närmaste komme att bortfalla. Totalkostnaden för ängarnas
inlösen borde under dessa förutsättningar beräknas till i runt tal 900,000
kronor. Härtill komme kostnaden för tilläggsavvittringens utförande,
vilka kostnader anslagits till 200,000 kronor.

Genom de ändringar i författningen om tilläggsavvittring jag
ovan föreslagit torde antalet av de ängar, som skulle komma att undantagas
från indragning, icke bliva så stort som vid ett genomförande av
lantmäteristyrelsens förslag. Åven om på grund härav kostnadssumman
torde något ökas, anser jag dock — under erinran att de nuvarande
ekonomiska förhållandena icke lämna eu tillförlitlig grund för bedömande
av alla med tilläggsavvittringen sammanhängande kostnader samt med
reservation beträffande detaljerna i lantmäteristyrelsens kostnadsberäkning
— att sagda beräkning i stort sett kan tagas såsom utgångspunkt.

Man torde sålunda böra utgå från att totalkostnaden för tilläggsavvittringen
kommer att uppgå till omkring 1,100,000 kronor. Detta belopp
skulle emellertid komma att fördelas på ett flertal år, varunder förrättningen
komme att pågå.

Beträffande medels anvisande för ändamålet må här erinras, att
riksdagen år 1916 medgivit, att det av 1912 års riksdag på extra stat
för år 1913 anvisade förslagsanslaget å 52,000 kronor för förvärvande
för renskötselns behov av vissa inom Sorsele och Dorotea socknar belägna
områden finge, med ett till nämnda summa fastställt belopp, i
stället användas till bestridande av en del av de utgifter, som erfordrades
till gäldande av de för tilläggsavvittrings genomförande uti nu ifrågavarande
fyra avvittringslag uppkommande kostnader för marks uppodlande
och beredande för omedelbart bruk. För tilläggsavvittringens
genomförande har riksdagen vidare på extra stat för vart och ett av
åren 1918—1921 anvisat ett förslagsanslag av 30,000 kronor. Uti innevarande
års statsverksproposition har hemställts, att för enahanda ändamål
måtte å extra stat för år 1922 anvisas ett förslagsanslag av ytterligare
30,000 kronor.

Departementschefen uppläste härefter det i enlighet med av honom Departcmentsangivna
grunder avfattade, såsom bilaga till detta protokoll fogade för- che[™uanm
slag till kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 30
Bikung till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 208 höft. (Nr 244 ) 5

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 244.

december 1916 angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens
läns lappmark samt hemställde, i anseende till ändringarnas inverkan på
såväl kostnaderna för tilläggsavvittringens genomförande som densammas
huvudgrunder, att för inhämtande av riksdagens yttrande över förslaget
proposition i ämnet måtte avlåtas till riksdagen.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall.

Ur protokollet:

M. De Geer.

STOCKHOLM, ISAAC MAKCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921.