Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
1
Nr 213.
''i; f - •*> 1 *» v!
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910
om inkomst- och förmögenhetsskatt m. m.; given Stockholms
slott den 18 mars 1921.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
dels förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28
oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt;
dels förordning om ändring i vissa delar av förordningen sagda
dag angående bevillning av fast egendom samt av inkomst;
dels ock förordning om ändring i vissa delar av förordningen
samma dag om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
K. J. Beskow.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 180 höft. (Nr 213.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
xtt .**y :
Förslag:
•V''-", ’»•’ ■ till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910
(nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Härigenom förordnas, att 7 och 10 §§ i förordningen den 28
oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt ävensom 3:o och 5:o
av de vid samma förordning fogade särskilda anvisningar till ledning
vid taxeringen skola i nedan angivna delar .erhålla följande ändrade
lydelse:
7 §. /w / ''
Vid den uppskattning, som för taxeringen äger rum, hänföras:
3:o) till inkomst av arbete:
_ 1) vinster av tillfällig natur, därunder inbegripen vinst å icke yrkesmässig
avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp
eller byte och^ varit i säljarens ägo, om det är fast egendom, under
mindre än tio år och eljest under mindre än fem år, dock efter avdrag
av möjligen liden förlust å andra likartade affärer; samt
10 §.
Skattskyldig äger vidare, i den mån avdrag icke verkställts på
grund av bestämmelserna i 9 §, rätt till avdrag för:
sådan förlust å fast egendom eller verksamhet, som ej är att hänföra
till kapitalförlust;
försäkringspremier — — —.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.
o
O
3:o).
Inkomst av rörelse eller yrke, icke yrkesmässig verksamhet och tillfälliga
inkomster.
7 § 3:o) b) och c).
Härunder upptagas---därmed jämförliga rättigheter o. d.
Såsom inkomst av rörelse eller yrke taxeras sådan inkomst, som
erbålles genom utövande av eu självständig och regelbunden förvärvsverksamhet,
försåvitt inkomsten icke skall taxeras såsom inkomst avfast
egendom. Hit hör t. ex. en näringsidkares vinst vid avyttring av
sådana föremål, som han för i handel eller tillverkar (varor och produkter.
) Om en näringsidkare avyttrar andra föremål (t. ex. i rörelsen
använda inventarier) eller om någon, som icke yrkesmässigt driver
näring, avyttrar honom tillhörig egendom, anses den vinst, som härigenom
för honom kan uppkomma, icke såsom inkomst av rörelse eller
yrke, utan såsom realisationsvinst, vilken endast under de i 7 § 3:o c) 1)
angivna förutsättningarna beskattas såsom inkomst.
Exempel: Ett bolag, som har till ändamål att driva handel med
fastigheter, taxeras såsom för inkomst av rörelse eller yrke för den vinst,
som uppstår vid avyttring av någon bolagets fastighet, under det att
ett industribolag, som avyttrar någon för bolagets industriella verksamhet
avsedd fast egendom, icke* skall för därvid erhållen vinst taxeras
såsom för inkomst av rörelse. Huruvida i sistnämnda fall vinsten är
skattepliktig såsom realisationsvinst, avgöres med hänsyn till bestämmelserna
i 7 § 3:o c) 1). Om ett rederibolag har till uppgift icke blott
att driva rederirörelse i egentlig mening, det vill säga idka sjöfart med
bolagets egna eller förhyrda fartyg, utan därjämte att yrkesmässigt köpa
och sälja, med andra ord driva handel med, fartyg, skall vinst, som för
bolaget må uppkomma vid avyttring av fartyg, taxeras såsom inkomst av
rörelse eller yrke. Om ägaren av ett skeppsvarv, i avbidan på därstädes
byggda fartygs försäljning, för egen räkning driver sjöfart med samma
fartyg, skall likaledes vinst vid avyttring av sådant fartyg taxeras såsom
inkomst av rörelse eller yrke. Har däremot ett rederibolag icke
till uppgift att vid sidan av sin rederirörelse driva handel med fartyg
och driver det icke heller sådan handelsrörelse, skall den vinst, som för
bolaget må uppkomma vid avyttring av något bolagets fartyg, icke
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
taxeras såsom inkomst av rörelse eller yrke utan anses såsom realisationsvinst,
som beskattas såsom inkomst endast under de i 7 § 3:o c) 1) angivna
förutsättningarna. Enbart den omständigheten, att försäljning av
fartyg understundom förekommer inom ett rederibolags rörelse, får ej
anses såsom tillräcklig anledning att antaga, att bolaget driver handel
med fartyg.
Kapital, som utfaller på grund av försäkring av varor och produkter
i skattskyldig^ näring, skall tagas i betraktande vid rörelseinkomstens
uppskattning såsom annan för varor och produkter erlagd
valuta. Likaså skall i inkomst av rörelse eller yrke inräknas vad näringsidkare
uppburit på grund av försäkring mot utebliven inkomst och dylikt
i hans rörelse eller yrke. Däremot skall uppburen försäkringssumma för
andra föremål, t. ex. i rörelse använda byggnader och inventarier eller
personlig egendom, icke taxeras såsom inkomst vare sig av rörelse eller
yrke eller eljest.
Till inkomst av rörelse eller yrke ----.
5:o)
Vissa avdrag vid inkomstens uppskattning.
Avdrag är medgivet:
1)--— under l:o) här ovan är stadgat.
Såsom behållen årsinkomst av viss inkomstkälla anses det överskott
av intäkter, som återstår efter avdrag av dels här ovan omförmälda
omkostnader, dels även de förluster, som uppstått i verksamheten
och som icke äro att anse såsom kapitalförluster. Huruvida förlust är
att anse såsom minskning i årsinkomsten eller såsom kapitalförlust,
pröve beskattningsmyndigheterna efter verksamhetens och förlustens
beskaffenhet.
I allmänhet gäller, att förlust är att anse såsom minskning i årsinkomsten,
när förlusten oavsett dess storlek prövas vara av sådan art,
att man i den verksamhet, varom fråga är, har att räkna med förluster
av detta slag. Så t. ex. skall såsom kapitalförlust icke anses:
en näringsidkares förlust genom prisfall å eller förstöring av varulager,
tillverkningar, lager av råvaror, förbrukningsartiklar och dylikt;
en näringsidkares förlust a utestående fordringar för försålda varor
och tillverkningar eller för utfört arbete i hans rörelse eller yrke;
ett bankbolags förlust genom belåning av förfalskade lånehandlingar;
en bankkassörs eller annan kassaförvaltares förlust genom felräkning
vid in- eller utbetalning av penningar, som han på grund av
sin befattning omhänderhar.
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
Har skattskyldig under året verkställt två eller derå icke yrkesmässiga
avyttringar av fast eller lös egendom, skola avyttringarna, om
och i den mån den avyttrade egendomen förvärvats på sätt och inom
tid, som angives i 7 § 3:o c) 1), i beskattningshänseende räknas såsom
en enda inkomstkälla, och skall sålunda förlust, som uppkommit vid en
dylik avyttring, avräknas från tilläventyrs uppkommen vinst å de andra
avyttringarna.
Vidare må avdrag ske
2)--- —>får icke avdragas. ... , : ■> *
Därest inkomstkällan icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös
egendom i sin helhet visar förlust, är denna att anse såsom kapitalförlust
och får icke avdragas från skattskyldigs inkomst av annan inkomstkälla
eller från hans sammanräknade inkomst.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift, av trycket utkommit i Svensk författningssamling,
och skall tillämpas även i avseende å 1921 års taxering,
skolande förty prövningsnämnd företaga de ändringar i taxeringsnämnds
beslut, som därav må föranledas.
6
Kungl. Majds proposition Nr 213.
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910
(nr 116) angående bevillning av fast egendom samt av inkomst.
Härigenom förcrdnas, att 9 § 3 mom. och 11 § 2 mom. i förordningen
den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt
av inkomst ävensom 3, 4, 9, 10 och 11 §§ av de vid samma förordning
fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen skola i
nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse, skolande 12 § av
sagda anvisningar utgå:
9 § 3 mom.
Till inkomst av arbete räknas:
c) — ;--
I-0) _ vinster av tillfällig natur, därunder inbegripen vinst å icke
yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom
köp eller byte och varit i säljarens ägo, om det är fast egendom, under
mindre, än tio. år och eljest under mindre än fem år, dock efter avdrag
av möjligen liden förlust å andra likartade affärer; samt
2:o) — — —
11 § 2 mom.
Däremot må avdrag ske:
2:o) vid beräkning av inkomst utav arbete:
aj för det genom fastighetsbevillning beskattade, hyresvärdet motsvarande
belopp av fem för hundra av taxeringsvärdet å fastighet, som
av ägaren begagnats till utövande av sådan verksamhet, varom i 9 S 3
mom. a) sägs;
Kungl. Maj:ts proposition AV 213.
b)---
4:o) — — —
b) sådan förlust å fast egendom eller verksamhet, som ej är att
hänföra till kapitalförlust;
c) --—
Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.
Uppskattning av inkomst av fast egendom.
3 §•
Bestämmelserna om uppskattning — — — undantag och tillägg:
l:o) Därest skattskyldig åtnjutit sådan inkomst av fast‘egendom,
varom i 9 § 1 mom. a)—d) sägs, eller inkomst av frälseränta, äger
den skattskyldige åtnjuta avdrag för det genom fastighetsbevillning
beskattade belopp av sex för hundra av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet
och fem för hundra av taxeringsvärdet å annan fastighet,
varav inkomsten åtnjutits. Detta avdrag tillkommer ägaren eller innehavaren
av fastigheten utom för det fall, att jordbruksfastighet upplåtits
åt landbo eller arrendator, då avdraget tillkommer landbon eller arrendatorn.
Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet året näst före
det, då taxeringen sker. För det fall att fastigheten nästföregående år
icke varit underkastad fastighetsbevillning men dylik skall utgå för det
år, då taxeringen sker, får avdrag äga rum utan hinder därav, att bevillning
för fastigheten icke utgått, men skall även då avdraget beräknas
å taxeringsvärdet nästföregående år. Därest olika skattskyldiga ägt,
innehaft eller brukat samma fastighet under olika delar av nästföregående
år, skall avdraget fördelas emellan de skattskyldiga i förhållande till den
tid, en var av dem ägt, innehaft eller brukat fastigheten. Har ägaren
av en jordbruksfastighet själv brukat en del av fastigheten och haft
återstoden utarrenderad samt hava särskilda taxeringsvärden icke varit
åsätta de skilda brukningsdelarna, får fastighetens taxeringsvärde uppdelas
på brukningsdelarna och avdraget fördelas mellan ägaren och
arrendatorn i förhållande till de därvid erhållna värdena.
2:o) Avdrag för värdeminskning å byggnader genom slitning är
icke tillåtet.
3:o) Äger eller brukar skattskyldig jordbruksfastighet inom skilda
kommuner — — —
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
Uppskattning ar inkomst ar rörelse m. m.
4 §•
De i 3:o av anvisningarna — — — motsvarande inkomsters
taxering till bevillning, dock med följande undantag. Skattskyldig, som
i rörelse eller yrke använt egen fastighet, äger att vid uppskattning av
inkomsten av rörelsen eller yrket åtnjuta avdrag för det genom fastighetsbevillning
beskattade, hyresvärdet motsvarande belopp av fem för hundra
av fastighetens taxeringsvärde eller, om blott en del av fastigheten
använts i rörelse eller yrke, av den därå löpande delen av taxeringsvärdet.
Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet året näst före
det, då taxeringen sker. Därest fastigheten nästföregående år icke varit
underkastad fastighetsbevillning men dylik skall utgå det år, då taxeringen
sker, får avdrag äga rum utan hinder därav, att bevillning för
fastigheten icke utgått, men skall även då beräknas efter taxeringsvärdet
nästföregående år utom för det fall, att på grund av bestämmelsen i
4 § 4 mom. taxeringsvärde icke varit fastigheten åsatt, då avdraget
får beräknas å taxeringsvärdet det år, taxeringen äger rum. Har fastigheten
använts i rörelsen eller yrket blott en del av föregående år, får
endast däremot svarande del av avdraget åtnjutas.
I övrigt skall vid bevillningstaxeringen — — —
Allmänna föreskrifter.
9 §•
Lika lydande med förutvarande 10 §.
10 §.
Lika lydande med förutvarande 11 §.
Efterbeskattningr.
11 §‘
Lika lydande med förutvarande 12 §.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift, av trycket utkommit i Svensk författningssamling,
och skall tillämpas även i avseende å 1921 års taxering, skolande
förty prövningsnämnd företaga de ändringar i taxeringsnämnds
beslut, som därav må föranledas.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
9
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910
(nr 117) om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.
Härigenom förordnas, att 20 §, 49 § 1 mom., 50 § och 57 § 2
mom. i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering ävensom det vid samma förordning fogade
formulär nr 1 skola i nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse:
20 §.
Har någon i deklaration eller annan uppgift eller upplysning, som
av honom avgivits till ledning vid taxering, mot bättre vetande lämnat
oriktigt meddelande, som är ägnat att leda till frihet från taxering
eller till för låg taxering, böte, om det oriktiga meddelandet föranlett,
att skattskyldig icke blivit taxerad eller blivit för lågt taxerad, högst
fem gånger det skattebelopp, som genom det svikliga förfarandet undandragits,
och i annat fall högst fem gånger det skattebelopp, som skulle
hava undandragits, därest det oriktiga meddelandet blivit vid taxeringen
följt.
Har det oriktiga meddelandet icke lämnats mot bättre vetande,
men har den, som lämnat meddelandet, vid dess avgivande gjort sig
skyldig till grov vårdslöshet, vare straffet böter, högst två gånger det
skattebelopp, som undandragits eller skulle hava undandragits genom
det oriktiga meddelandet.
Straff för förseelse, varom i denna paragraf sägs, inträder icke,
därest den skyldige, innan taxeringsnämnden avslutat sitt arbete för
året, av egen drift beriktigat det oriktiga meddelandet.
Bihang till riksdagens ''protokoll 1921. 1 samt. 180 käft. (Nr 213.) 2
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
49 § 1 mom.
Over prövningsnämnds---av den skattskyldige påyrkats, samt
c) om hans deklaration eller i fråga om bevillningstaxeringen uppgift,
som omförmäles i 16 §, icke blivit av taxeringsnämnden följd,
utan att underrättelse, som i 23 § 2 mom. föreskrives, kommit den
skattskyldige till hända i Stockholm före den 1 augusti och annorstädes
före den 15 juni.
T det under a) — — —
50 §.
Den, som taxerats — — — eller inkomsten skattskyldig,
den, som mot innehållet i av honom uti stadgad ordning avlämnad
behörig deklaration eller uppgift, varom förmäles i 16 §, blivit taxerad
till inkomst- och förmögenhetsskatt eller bevillning, utan att underrättelse,
varom i 23 § 2 mom. föreskrives, kommit honom till hända
före den 1 december,
den, som utan att vara uppgiftspliktig blivit taxerad till inkomstoch
förmögenhetsskatt eller till bevillning för inkomst,
så ock den, som efterbeskattats — — —
57 § 2 mom.
Den, som icke åtnöjes med Kungl. Maj:ts befalluingshavandes beslut,
varigenom han på grund av ovan åberopade stadganden blivit fälld
till böter, äger att, med iakttagande av vad i allmänhet är stadgat angående
dylika besluts överklagande, över det meddelade beslutet anföra
besvär hos kammarrätten. Besvären skola före klockan tolv å trettionde
dagen efter erhållen del av beslutet eller, om då är helgdag, å nästa
söckendag därefter ingivas till Kungl. Maj:ts befallningshavande, vid
påföljd, om den tid försittes, att besvären icke varda upptagna till
prövning; dock må icke den omständigheten, att besvären i stället för
till sistnämnda myndighet ingivits eller insänts till kammarrätten, utgöra
hinder för deras upptagande till prövning, därest besvären dit inkommit
före utgången av här ovan stadgade besvärstid. I sådant fall
skola besvären av kammarrätten omedelbart överlämnas till vederbörande
befallningsh avande.
Sedan besvären inkommit till Kungl. Maj:ts befallningshavande,
förfares med ärendet i enahanda ordning, som i 49 § 2 mom. stadgas.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
11
Klingl. Maj:ts proposition Nr 213.
Deklarationsblankett nr 1.
Deklaration om inkomst och förmögenhet,
att aTlSmflas &r 19 av:
Särskild uppgift av inländskt aktiebolag och solidariskt bankbolag (se ).
Bolagets kapital eller, om detsamma undergått förändring, dess medelstorlek under åre u gjor''
.... i,........... kr., och utgör alltså bolagets deklarerade inkomst.........procent av kapitalet.
Särskild bilaga lämnas för varje företag.
Denna sida av bilagan användes av
näringsidkare, som föra handelsböcker. * V
Bilaga till C II.
Inkomst av rörelse eller yrke.
Uppgift om inkomst av fast
egendom lämnas å bilaga till AI.
Nettovinst enligt bilagda räkenskapsutdrag (se 32)
Tillkommer:
2. Sammanlagda beloppet av i räkenskapen gjorda avskrivningar
för värdeminskning och för förlust
å fordringar ................................................ kr.
Kronor |
öre 1 |
|
driftsinventarier (se 34):
................. = kr.........
kr.
C.
Avgår:
V ärdem tuskning
...... % å kr.
...... % å kr................... = »
Anskaffningsvärdet å de vid årets
början befintliga driftsinventa
rierna
utgjorde .................. kr.
Anskaffningsvärdet å under året
inköpta driftsinventarier utgjorde
.............................. „ j
Driftsinventa- I
riernas bok- jvidåretsbörjan „ j
förda värde j „ „ slut... ., |
utgjorde ...... I
Värdeminskning å andra för stadigvarande bruk avsedda
tillgångar (gruva, rätt till stenbrott, patenträtt
etc.) (se 35)........................ ................... kr.
Avskrivningar för lidna förluster å fordringar (se 36) „
8, I nettovinsten ingående inkomst av kapital, som |
||
uppgives under B i deklarationsformuläret ..... „ .................. |
1 |
|
5). I nettovinsten ingående saluvärde av skog och andra |
||
produkter eller råämnen från egen fastighet, som |
||
örädlats eller förbrukats i företaget, ävensom |
||
annan i nettovinsten ingående inkomst av fast |
1 |
|
egendom, som uppgives under A i deklarations- formuläret (se 19).......................................... „ .................. | 10. Eljest bokförd, ej skattepliktig eller ej som inkomst av rörelse eller yrke skattepliktig vinst.............. .................. |
l j |
|
Återstående inkomst (införes under C II i dekl.) |
........; |
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
Anvisningar f5r deklarationsblankettens ifyllande.
6. Såsom realisationsvinst---mindre än fem år. Visar
denna inkomstkälla i sin helhet underskott, utföres noll och underskottet
får icke avräknas från annan inkomst eller såsom förlust under allmänna
avdrag.
11* Avdrag för förlust---förlusten beräknats. Förlust å
icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom får icke avdragas
här, utan avräknas vid uppgivandet av inkomst under C III a).
32. Nettovinsten uppgives — — — rörelse eller yrke. Dylik
intäkt avdrages under 8, 9 eller 10 i förevarande bilaga och redovisas
--— Di deklarationen.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 213.
13
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 18 mars 1921.
N ärvarande:
Statsministern VON SYDOW, ministern för utrikes ärendena greve WraNGEL,
statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist,
Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow, anförde härefter:
I november 1920 uppdrog dåvarande chefen för finansdepartementet
åt de sakkunniga, vilka enligt Kungl. Maj:ts beslut den 28 juni
1918 tillkallats för att inom departementet biträda vid revison av lagstiftningen
rörande den direkta beskattningen till staten, att till utredning
upptaga frågan om en ändring av gällande bestämmelser om beskattning
av realisations- och konjunkturvinster i syfte att undanröja vissa olägenheter
av den nuvarande lagstiftningens oklarhet. Sedan därefter jämlikt
av Kungl. Maj:t den 25 september 1920 lämnat bemyndigande f. d.
professorn D. Davidson den 13 november 1920 tillkallats att jämte de
förut tillkallade sakkunniga biträda vid förutnämnda revision av skattelagstiftningen,
hava de sakkunniga den 31 januari 1921 avlämnat utlåtande
jämte förslag till förordningar om vissa ändringar i förordningen
den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt och i förordningen
samma dag om bevillning av fast egendom samt av inkomst
ävensom förslag till förordning om ändrad lydelse av det vid förordningen
om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering fogade
formulär nr 1, vilket utlåtande torde få såsom bilaga bifogas detta
protokoll (bilaga 1). över dessa förslag har kammarrätten den 17 nästlidne
februari avgivit infordrat utlåtande.
I anledning av anmärkningar, som statskontoret och kammarätten
framställt uti ett den 21 augusti 1920 av dem gemensamt avgivet utlåtande
över det av 1920 års riksdag antagna förslag till ändring i vissa
delar av förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och
förfarandet vid taxering, har vidare inom departementet utarbetats förslag
till ändrad lydelse av 49 § 1 mom. och 50 § i Dämnda förordning,
och har kammari’ätten den 3 mars 1921 avgivit infordrat utlåtande över
Nuvarande
bestämmelser.
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213i
sagda förslag. Kammarrättens utlåtande ävensom utdrag ur kammarrättens
protokoll, upptagande de i kammarrätten uttalade avvikande
meningar torde få såsom bilagor åtfölja detta protokoll (Bilagor 2 och 3).
Slutligen bär inom finansdepartementet utarbetats förslag till ändrad
lydelse av 20 § i sistnämnda förordning, över vilket förslag kammarrätten
den 10 innevarande månad avgivit utlåtande.
På grundval av de förslag, vilka jag nu omnämnt, tiar därefter
inom departementet utarbetats förslag till förordningar om ändring i
vissa delar av förordningarna om inkomst- och förmögenhetsskatt,
angående bevillning av fast egendom samt av inkomst ävensom om
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, vilka förslag jag
anhåller att nu få för Kungl. Maj:t anmäla.
Förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Avgränsning mot varandra av begreppen inkomst av rörelse eller yrke
samt inkomst av realisationsaffär.
Enligt 7 § 3:o) c) i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
i dess ursprungliga lydelse skulle såsom inkomst anses, bland
annat, vinster av tillfällig natur, därunder inbegripen vinst å icke yrkesmässig
avyttring å fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp
eller byte och varit i säljarens ägo, om det är fäst egendom, under
mindre än tio år och eljest under mindre än fem år, dock efter avdrag
av möjligen liden förlust å andra likartade affärer. Vinst å icke yrkesmässig
avyttring eller realisationsaffär beskattades sålunda såsom inkomst
endast under förutsättning, att den avyttrade egendomen förvärvats på
visst sätt och under viss kortare tid varit i säljarens ägo. Vid uppgivande
av vinsten fick avdrag ske för förlust å annan likartad affär,
men däremot fick dylik förlust icke avdragas från annan den skattskyldiges
inkomst. Detta förbud mot avdrag för förlust å realisationsaffär,
vilket förbud torde hava grundats därpå, att dylik förlust ansågs
såsom kapitalförlust, stadgades icke direkt i förordningen men framgick
tydligt av anvisningarna till deklarationsformuläret.
Då det emellertid ansågs önskvärt, att i deklarationen erhålla
specifikation av vinsterna å de särskilda avyttringarna, föreslogs i det av
Kungl. Maj:t i proposition nr 400 till 1920 års riksdag framlagda förslag till
nytt deklarationsformulär, att upplysning skulle lämnas om vinsten av varje
särskild avyttring, och att förlust å icke yrkesmässig avyttring skulle få
15
Kungl- Maj:ts proposition Nr 213.
avdragas under allmänna avdrag i stållet för att såsom förut avdragas direkt
från vinsten av realisationsaffären. Då det icke var avsikten att utsträcka
rätten till avdrag för förlust å realisationsaffärer, stadgades, att dylik
förlust icke fick avdragas till högre belopp än som motsvarade deklarerad
realisationsvinst. Detta nödvändiggjorde en formell ändring i inkomstskatteförordningen,
och i anledning härav föreslogs, att i 7 § 3:o) c)
orden »dock efter avdrag av möjligen liden förlust å andra likartade
affärer» skulle utgå samt att i It) § efter orden »sådan förlust å fast
egendom eller verksamhet, som ej är att hänföra till kapitalförlust»
skulle tilläggas »dock att avdrag för förlust å icke yrkesmässig avyttring
av fast eller lös egendom ej får ske till högre belopp än som motsvarar
den skattskyldiges inkomst av dylik avyttring». I denna del antogs
Kungl. Maj:ts förslag av riksdagen, men däremot vann förslaget om
specifikation av realisationsvinster icke riksdagens bifall.
I motsats till vad sålunda är fallet beträffande vinst och förlust
å realisations affär, gäller i fråga om vinst och förlust å yrkesmässig
avyttring, att vinst å dylik avyttring beskattas såsom inkomst oberoende
av sättet och tiden för det avyttrade föremålets förvärvande, samt
att förlust å en yrkesmässig avyttring får avdragas icke blott vid beräkningen
av inkomsten av rörelsen ifråga utan, om rörelsen i dess
helhet går med förlust, även från varje annan inkomst utan någon inskränkning.
Dessa förhållanden medföra, att det för en riktig beräkning av eu
skattskyldigs skattepliktiga inkomst kan vara av mycket stor betydelse att
avgöra, huruvida en viss vinst är att anse såsom inkomst av rörelse eller
såsom vinst å en icke yrkesmässig avyttring, liksom ock att fastslå,
huruvida en förlust skall betraktas såsom förlust å rörelse eller såsom
förlust å en icke yrkesmässig avyttring. Detta oaktat finnas i skattelagstiftningen
icke meddelade några regler till ledning för bedömandet,
när en avyttring skall anses såsom yrkesmässig och vinsten av densamma
sålunda taxeras såsom inkomst av rörelse eller yrke och när detta icke
bör vara fallet.
De sakkunniga hava ansett, att denna brist på uttryckliga stadganden
i förevarande avseenden medfört avsevärda olägenheter, och för
den skull föreslagit, att i 3:o av de särskilda anvisningarna vid inkomstskatteförordningen
skulle intagas vissa bestämmelser till ledning vid
bedömandet, huruvida en vinst å avyttring av fast eller lös egendom
skall anses såsom inkomst av rörelse eller yrke eller såsom realisationsvinst.
De sakkunniga hava i sådant avseende föreslagit, att såsom in
-
I,ik§ni3t
skattesak
kunniaa.
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
komet av rörelse eller yrke skall taxeras sådan inkomst, som erhålles
genom utövande av en självständig och regelbunden förvärvsverksamhet,
försåvitt inkomsten icke skall taxeras såsom iukomst av fast egendom,
samt att i överensstämmelse härmed en näringsidkares vinst på avyttring
av föremål, som han för i handel eller tillverkar, skall taxeras
såsom inkomst av rörelse eller yrke, varemot såsom realisationsvinst skall
anses en näringsidkares vinst å avyttring av andra föremål eller den
vinst, som vid avyttring uppstår för annan än den, som yrkesmässigt
driver näring.
I sitt utlåtande hava de sakkunniga till en början påpekat, att
bristen på uttryckliga regler i förevarande avseende lett till en vacklande
praxis i beskattningsmål. Enligt äldre praxis hade sålunda såsom
beskattningsbar inkomst icke ansetts vinst å försäljning av tomter, som
inköpts för att användas till tomtplats för ett aktiebolags verkstäder,
liksom ej heller gottgörelse för överlåtelse av en handelsrörelse, och i
överensstämmelse härmed hade ett rederibolag förklarats ej äga avdraga
förlust genom försäljning av en bolagets ångare. I motsats härtill hade
i utslag, som meddelats åren 1919 och 1920, regeringsrätten förklarat,
att ett rederibolags vinst å försäljningen av ett bolagets fartyg måste
anses hänförlig till inkomst av rörelse eller yrke.
Sedan sakkunniga erinrat om, att riksdagen i skrivelse år 1910
anhållit om utredning beträffande beskattning av vinst vid försäljningav
fartyg eller lotter i fartyg även för det fall, att säljarna innehaft
fartygen eller lotterna i fem år eller däröver — vilket enligt de sakkunnigas
åsikt tydde därpå, att riksdagen ansett, att rederiers vinst genom
försäljning av fartyg icke kunde enligt gällande lagstiftning beskattas
i annan ordning än den, som gällde i fråga om realisationsvinst —• anförde
de sakkunniga i huvudsak följande: Det i riksdagens skrivelse väckta
spörsmålet vore mycket komplicerat och vittomfattande och eu omläggning
av beskattningen av realisationsvinster borde omfatta icke blott
realisationsvinster vid försäljning av fartyg, utan även realisationsvinster
av alla andra slag. Frågans slutliga lösning påkallade en omfattande
revision av samtliga därmed sammanhängande bestämmelser, i det att
en utvidgning av inkomstbegreppet ovillkorligen borde medföra en motsvarande
rätt till avdrag för åtskilliga förluster, vilka nu betraktades
såsom kapitalförluster, varjämte bestämmelserna om rätt till avdrag för
värdeminskning med flera bestämmelser i samband härmed borde underkastas
revision. Eu dylik omfattande utredning hade dock icke kunnat
medhinnas på den korta tid, som stått de sakkunniga till buds, men de
sakkunniga ville dock framlägga förslag till ett provisoriskt reglerande
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
av skatteplikten i fråga om sådan vinst genom realisation av vissa tillgångar,
som genom den omförmälda nya praxis börjat tagas till beskattning
såsom inkomst av rörelse. Utan att taga ställning till frågan,
huruvida vid en slutlig lösning av hithörande frågor denna nya praxis
borde befästas genom uttryckliga bestämmelser i lagstiftningsväg, ville
nämligen de sakkunniga såsom sin mening uttala, att ur rent praktisk
synpunkt den nuvarande tidpunkten icke syntes lämplig för fortsättande
på den väg, varpå regeringsrätten slagit in. Redan vid deu beskattning
av realisationsvinster, som på grund av skatteförordningens uttryckliga
bestämmelser kunde ifrågakomma, hade det icke kunnat undgås, att
såsom inkomst beskattats vinster, som endast varit nominella, i det att
det belopp, varmed försäljningssumman överstigit inköpssumman, i många
fall blott utgjort kompensation för det vid tiden för försäljningen rådande
lägre penningvärdet. Att under sådana förhållanden ytterligare utvidga
beskattningen av realisationsvinster så, att den komme att omfatta även
avyttring av egendom, som varit i säljarens ägo längre tid än fem
respektive tio år, innan i lagstiftningen på något sätt sörjts för, att de
nominella vinsterna vid taxeringen bleve reducerade till verkliga vinster,
skulle leda till ett ökat antal orättvisor i beskattningen. Å andra sidan
kunde jämväl vid en framtida stegring av penningvärdet den i praxis nu
införda tillämpningen leda till icke önskvärda konsekvenser. Om nämligen
vinst vid försäljning av fartyg och inventarier i ett företag beskattades
såsom inkomst av den rörelse, som företaget dreve, måste detta
logiskt medföra den konsekvensen, att förlust vid liknande realisation
betraktades såsom affärsförlust och sålunda finge avräknas från rörelsevinsten
eller från annan inkomst. Under förutsättning av en dylik
stegring av penningvärdet vore det all sannolikhet för, att i eu mängd
fall, då fartA’g eller annan i rörelse använd egendom avyttrades, å realisationen
komme att uppstå icke vinst utan förlust, även den endast
nominell, men ändock i likhet med vinsten å dylika transaktioner, där
sådan uppkomme, bokföringsmässigt beräknad till sitt skenbara belopp
och sålunda ledande till en oberättigad minskning av den skattepliktiga
inkomsten. Den praxis, varom här vore fråga, kunde således, om den
ock i vissa fall lände statskassan till fördel, i andra fall leda till ett
motsatt resultat. Att detta senare i den närmaste framtiden torde bliva
förhållandet i vida större utsträckning än det förra och att de statsfinansiella
verkningarna av en fortsatt, logiskt fullföljd tillämpning av
här omförmälda praxis komme att minska statens skatteinkomst särskilt
från rederinäringen syntes mer än sannolikt.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 180 höft. (Nr 213.) 3
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
I sitt utlåtande en 17 februari 1921 har kammarrätten ifråga om de
ratten sakkunnigas förslag i denna del yttrat: De sakkunniga hade utgått därifrån,
att våra nu gällande beskattningslagar under begreppet inkomst
av rörelse och yrke innefattade allenast sådan intäkt, som folie inom
ramen av den verksamhet,. som rörelsen eller yrket avsåge, det ville säga
vinst av den yrkesmässiga verksamheten, men däremot icke sådan vinst,
som kunde uppkomma vid en tillfällig, till den yrkesmässiga verksamheten
icke hörande avyttring av fast eller lös egendom, även om denna egendom
varit använd i rörelsen eller yrket. I fråga om vinst å sådan tillfällig
avyttring av egendom (realisationsvinst) gällde i beskattningsavseende
särskilda regler, som väsentligen ginge ut därpå, att vinsten beskattades
allenast om egendomen varit i säljarens hand under kortare tid
än tio år för fast och fem år för lös egendom. I sammanhang härmed
gällde, att förlust å dylik avyttring (realisationsförlust) icke finge avdragas
från inkomst av annan inkomstkälla eller i annat fall än att, om
avyttringen medfört vinst i stället för förlust, vinsten skolat beskattas.
Med denna uppfattning av gällande lagars innebörd innebure det remitterade
förslaget i stort sett allenast ett förtydligande av lagstiftningen,
som visat sig behövligt till följd av vissa under senare tid meddelade
utslag i beskattningsmål. Kammarrätten delade de sakkunnigas uppfattning
av vad gällande skatteförfattningar finge anses innehålla i ovanberörda
ämne och hade alltså intet att erinra mot det förtydligande av gällande
bestämmelser härutinnan, som i avbidan på en fullständig och genomgående
revision av inkomstskattelagstiftningen vore med det remitterade
förslaget åsyftat. I fråga om förslagets avfattning ville kammarrätten
framhålla, att första punkten i det föreslagna tillägget till 3:o i anvisningarna
till skatteförordningen borde fullständigas sålunda: »Såsom inkomst
— — — inkomst av fast egendom eller inkomst av arbetsanställning
eller tjänst.»
Departements- Jag delar den av de sakkunniga och kammarrätten uttalade åsikt
ehefen'' rörande lämpligheten att införa bestämmelser för att närmare mot varandra
avgränsa begreppen inkomst av rörelse eller yrke samt inkomst
av icke yrkesmässig avyttring; och anser jag, att, på sätt de sakkunniga
föreslagit, en dylik avgränsning bör ske efter den principen, att vinst,
som en näringsidkare förvärvar genom avyttring av föremål, som han
icke för i handel eller tillverkar, icke hänföres till inkomst av rörelse
eller yrke utan till realisationsvinst, och detta även om de avyttrade föremålen
använts i rörelsen eller yrket. Denna princip synes stå i god
överensstämmelse med den nuvarande skattelagstiftningen i övrigt och
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
vara ägnad att i tider med växlande penningvärde, sådana som de nuvarande,
befordra rättvisa och billighet vid beskattningen. Att hänföra
vinst av berörda art till inkomst av rörelse eller yrke torde för övrigt
icke medföra ur statsfinansiell synpunkt enbart gynnsamma konsekvenser.
Om vinsten å dylika avyttringar skall hänföras till inkomst av rörelse
eller yrke, måste följdriktigt förlust å liknande transaktion betraktas
såsom förlust i rörelse eller yrke och sålunda utan inskränkning få avdragas
från den skattskyldiges inkomst. Med nuvarande depression å
affärslivets område kan man vänta, att dylika förluster i stor utsträckning
komma att uppstå, och detta skulle, om avdrag för förlusterna
medgåves, i själva verket komma att medföra minskning av statens
inkomster. Man kunde rent av befara, att fartyg och andra inventarier
i vissa fall skulle komma att realiseras enbart i avsikt att därigenom
konstatera en förlust, som skulle få avdragas vid taxeringen.
Den av kammarrätten framställda anmärkningen, att i författningen
borde uttryckligt angivas, att inkomst av en självständig och regelbunden
förvärvsverksamhet icke skall taxeras såsom inkomst av rörelse eller
yrke, därest den bör taxeras såsom inkomst av arbetsanställning eller
tjänst, synes mig knappast böra föranleda ändring i de sakkunnigas förslag,
då inkomst av arbetsanställning eller tjänst icke lärer kunna anses
såsom inkomst av en självständig förvärvsverksamhet.
Skattskyldighet för kapital, som utbetalas på grund av försäkring.
Inkomstskattesakkunnigas förslag upptager vidare bestämmelser angående
beskattning av kapital, som utfaller på grund av försäkringsavtal. 19
Enligt detta förslag skall till inkomst av rörelse eller yrke hänföras försäkringssumma,
som näringsidkare uppburit på grund av försäkring av varor
och produkter i hans näring liksom på grund av försäkring mot utebliven
inkomst och dylikt, våremot uppburen försäkringssumma för andra föremål
icke skall taxeras såsom inkomst vare sig av rörelse eller yrke eller eljest.
Rörande förslaget i denna del yttra de sakkunniga i sitt utlåtande,
bland annat: I nära anslutning till frågan om beskattning av vinst
vid avyttring av egendom stode frågan om och 1 vilken omfattning
beskattning skulle ske av belopp, som på grund av försäkring av egendom
uppbures, då egendomen förstörts genom brand, skeppsbrott eller
eljest. I detta avseende innehölle vår skattelagstiftning inga uttryckliga
bestämmelser. Principiellt sett torde man kunna utgå från den uppfattningen,
att en försäkring av egendom i regel toges med det syftet för
ögonen, att försäkringsbeloppet skulle hålla försäkringstagaren skadelös
20
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 213.
föi den förlust, som lian lede genom den försäkrade egendomens förstöring,
men icke i avsikt att bereda honom en vinst. Emellertid förekomme
försäkringsavtal, som omfattade icke blott egendom såsom sådan,
utan även skadestånd för utebliven vinst, till exempel beräknad handelsvinst
å försäkrade varor och tillverkningar, ersättning för utfört arbete,
frakt och så vidare. I sådana fäll syntes en inkomstbeskattning av försäklingsbeloppet
vara berättigad. I fråga om uppburen försäkringssumma för
egendom, som förstörts, torde det vara i sin ordning, att dylik ersättning
icke under några förhållanden vore att anse såsom inkomst i andra fall,
an då vinst vid avyttring av sådan egendom vore att beskatta såsom
inkomst. Men därutöver kunde ifrågasättas, huruvida eu försäkringssumma
för förstörd egendom borde beskattas såsom inkomst, annat "än
i det fall att, därest egendomen i stället blivit i vanlig ordning avyttrad,
avyttringen varit att anse såsom yrkesmässig och vinsten av densamma
således vant att beskatta såsom inkomst av rörelse eller yrke. Skulle
åter vinsten varit att taxera såsom realisationsvinst, syntes anledning
saknas att beskatta någon del av försäkringssumman såsom inkomst.
Bestämmelserna om beskattning av realisationsvinst hade i första hand
motiverats med avsikten att träffa vinsten å spekulationsaffärer, men i
fråga, om de lojala försäkringsavtalen förelåge från försäkringstagarens
sida icke någon avsikt att spekulera i vinst genom den försäkrade egendomens
förstöring, och den presumtion, som motiverat beskattning av
realisationsvinster, då avyttring skett efter viss kortare tids besittning
av egendomen i fråga, kunde icke åberopas såsom skäl för beskattningav
försäkringssumma. Uti ett utlåtande, som kommerskollegium och
kammarrätten den 26 oktober 1917 gemensamt avgivit över en av
Sveriges redareförening gjord framställning om ändring i viss riktning
av gällande bestämmelser angående beskattning av assuransvinst, hade
också ämbetsverken, bland annat, såsom sin åsikt uttalat, att enligt
gällande bestämmelse!’ assuranssumman för ett förlorat fartyg kunde
bliva föremål för beskattning endast för så vitt och i den mån densamma
motsvarade verklig vinst för fartygsägaren, varjämte ämbetsverken framhållit,
att, då försäkringsavtal slötes i syfte, att fartygsägaren, om farbFget
ginge förlorat, skulle kunna för assuranssumman skaffa ett annat
fartyg, av själva försäkringsantalets natur syntes böra följa att vid
redares taxering för vinst av ifrågavarande art fartygets bokföringsvärde,
jämfört med försäkringssumman, borde anses grundläggande för beräknande
av vinstens belopp endast för så vitt bokföringsvärdet motsvarade
fartygets verkliga värde vid den tid, då fartyget förlorades. I motsättning
mot den åsikt,- nämnda ämbetsverk sålunda uttalat, hade regerings
i
ö O
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
rätten uti ett den 21 maj 1920 meddelat utslag förklarat, att ägaren av
ett fartyg, som minsprängts, skulle såsom för inkomst av rörelse och
yrke taxeras för ett belopp, motsvarande skillnaden mellan det belopp,
varför fartyget varit försäkrat, och fartygets bokförda värde. De
skäl, som av de sakkunniga åberopats mot en fortsatt tillämpning av
den praxis, varpå regeringsrätten slagit in genom att såsom inkomst.
av rörelse och yrke beskatta vinst vid försäljning av föremål, som ägaren
icke förde i handel eller tillverkade, syntes fullt tillämpliga även i fråga
om det senast omförmälda fallet. De sakkunniga hade således ansett,
att en fortsatt fullföljd av den praxis, som kunde anses införd genom
regeringsrättens nyssnämnda utslag, borde förhindras genom därför avpassad
lagstiftning.
Kammarrätten har i sitt utlåtande mot förslaget i denna del icke K^eanr''
gjort annan anmärkning, än att kammarrätten påpekat, att de åtta sista
orden i sista punkten av den föreslagna bestämmelsen eller orden »vare
sig av rörelse eller yrke eller eljest» kunde såsom obehövliga utgå.
Därest, på sätt i det framlagda förslaget ifrågasättes, vinst å en Départeavyttring
av föremål, som en näringsidkare använder i sin rörelse, men mcnt3chefensom
han icke för i handel eller tillverkar, icke skall anses såsom inkomst
av rörelse eller yrke, bör tydligen ej heller det belopp, varmed
uppburen försäkringssumma för samma slags föremål överstiger töremålens
bokförda värde, taxeras såsom inkomst av rörelse eller yrke. Däremot
kan det ifrågasättas, huruvida icke vinst, som uppstår genom att
utfallen försäkringssumma för ett förstört föremål överstiger det belopp,
för vilket föremålet förvärvats, bör beskattas för det tall, att, därest
föremålet i stället försålts, den därvid uppkomna vinsten skolat beskattas
såsom realisationsvinst. En dylik vinst måste emellertid, synes det mig,
vara att hänföra till kapitalförvärv, och då det i nu förevarande
fall icke kan sägas hava hos försäkringstagaren förelegat någon avsikt
att genom försäkringsavtalet skaffa sig en vinst utan blott att hålla
sig skadeslös för förlust genom förstöring av det försäkrade föremålet,
synes det icke föreligga någon anledning att, såsom skett i fråga om
realisationsvinster, genom införande av undantagsbestämmelser beskatta
vinsten såsom inkomst. Jag har därför i det nu framlagda förslaget
upptagit de sakkunnigas förslag i denna del. Vad angår den av kammarrätten
mot förevarande stadgandes formulering framställda anmärkningen,
kunde det kanske vara tillräckligt att stadga, att försäkringssumma
för andra föremål än varor och produkter i skattskjddigs näring
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
icke skall taxeras såsom inkomst, men, då ifrågavarande stycke i övrigt
handlar om taxering av inkomst av rörelse eller yrke, kunde en dylik
formulering möjligen föranleda den missuppfattningen, att försäkringssumma
för dylik egendom visserligen icke finge taxeras såsom inkomst
av rörelse eller yrke, men dock kunde taxeras såsom inkomst, till
exempel såsom tillfällig vinst. För att förebygga en dylik missuppfattning
torde det vara lämpligt att giva stadgandet den av de sakkunniga
föreslagna formuleringen.
Avdrag för förlust å realisationsaffär.
Enligt den ursprungliga lydelsen av inkomstskatteförordningen
skulle, såsom förut omnämnts, vinst å icke yrkesmässig avyttring av
fast eller lös egendom under vissa villkor beskattas såsom inkomst, dock
efter avdrag av möjligen liden förlust å andra likartade affärer, och
skulle i överensstämmelse härmed skattskyldig under C III a) i deklarations
formuläret uppgiva realisationsvinst efter avdrag för förlust under
samma år å likartad affär. I proposition nr 400 till 1920 års riksdag föreslogs,
att i deklarationen skulle lämnas uppgift om vinsten å varje särskild
realisationsaffär samt avdrag för förlust å dylik affär göras under allmänna
avdrag, varjämte föreslogs härav betingade ändringar i 7 och
10 §§ inkomstskatteförordningen samt i anvisningarna till deklarationsformuläret.
Riksdagen biföll sistnämnda ändringsförslag, men godtog
icke den föreslagna specifikationen av realisationsvinst, utan skall liksom
förut under G III a) uppgivas realisationsvinst efter avdrag för förlust
å likartad affär. Härigenom har uppstått en motsägelse mellan deklarationsformuläret,
å ena, samt anvisningarna till detsamma och inkomstskatteförordningen,
å andra sidan, något som bland annat, på sätt 1921
års riksdag i skrivelse den 11 februari, nr 45, påpekat, kan leda till
dubbla förlustavdrag, i det att avdrag för förlust å realisationsaffär kan
göras dels under C III a) vid uppgivande av realisationsvinsten dels
ock under allmänna avdrag. Denna motsägelse synes enklast kunna
hävas på det sätt, att i enlighet med de sakkunnigas av kammarrätten
utan anmärkning lämnade förslag 7 och 10 §§ inkomstskatteförordningen
återföras till sin förutvarande lydelse samt anvisningarna till deklarationsformuläret
erhålla härav betingad ändrad lydelse.
I samband härmed torde, på sätt de sakkunniga föreslagit, i 5:o
av anvisningarna till inkomstskatteförordningen inryckas uttryckliga be
-
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
stämmelser dels att från skattepliktig realisationsvinst får avräknas förlust
å realisationsaffär blott för det fall, att, därest vinst i stället uppstått,
denna skolat taxeras såsom inkomst, dels och att, om nu förevarande
inkomstkälla i sin helhet visar underskott, detta underskott anses
såsom kapitalförlust och på grund därav icke får avdragas från annan
inkomst.
Kammarrätten har i detta sammanhang anfört: Kammarrätten ville
ej underlåta att påpeka en viss bristande överensstämmelse mellan inkomstskatteförordningen
och därtill hörande anvisningar under 3:o) å
ena sidan samt samma anvisningar under 5:o) och deklarationsformuläret
å den andra, ehuruväl denna inkongruens icke torde komma att i praktiken
medföra någon större olägenhet. Enligt 7 § 3:o) c) 1) inkomstskatteförordningen
skulle såsom inkomst upptagas vinster av tillfällig natur
därunder inbegripen så kallad realisationsvinst å egendom, som allenast
viss tid varit i säljarens ägo, och enligt anvisningarna 3:o) exemplifierades
tillfälliga vinster och skattepliktiga intäkter, som ej borde hänföras
under annan rubrik, såsom realisationsvinster, lotterivinster, inkomst
av patent och därmed jämförliga rättigheter och dylikt. Detta gåve
uppenbarligen anledning till den uppfattning, att samtliga nämnda intäkter
skulle anses flutna ur en och samma inkomstkälla. Men enligt
det föreslagna tillägget till anvisningarna 5:o) och deklarationsformuläret
skulle vinst å icke yrkesmässig avyttring av egendom (realisationsvinst)
anses såsom en särskild inkomstkälla samt inkomst av tillfälliga uppdrag,
royalty, lotterivinst med mera såsom en från realisationsvinst skild inkomstkälla.
Detta hade, såsom ock i anvisningarna 5:o) uttryckligen
angåves, sin betydelse därutinnan, att realisationsförlust icke finge avdragas
från annan inkomstkälla än realisationsvinst, således icke från
de övriga intäkter, som i skatteförordningen 7 § 3:o) c) 1) och anvisningarna
Sto) vore sammanförda med realisationsvinst.
Den av kammarrätten påpekade inkongruensen har redan tidigare
förelegat mellan 7 § 3:o) c) 1) inkomstskatteförordningen och 3:o) i
anvisningarna vid densamma, å ena, samt deklarationsformuläret och
anvisningarna till detta, å andra sidan, utan att, såvitt jag har mig
bekant, därav i praktiken uppstått några olägenheter. På grund härav
synes det mig knappast erforderligt att nu företaga några åtgärder för
att häva berörda inkongruens, utan torde därmed kunna anstå till den
revision av inkomstbegreppet i dess helhet, som torde komma att påbörjas
inom en icke allt för avlägsen framtid.
24
Inkomstskattesakkunniga.
Departements
chefen.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 213.
Kapitalförlust.
De sakkunniga hava slutligen framhållit behovet av fullständigare
bestämmelser till ledning vid avgörandet, huruvida en förlust skall anses
såsom förlust å realisationsaffär eller såsom förlust å annan verksamhet
eller å fast egendom ävensom av bestämmelser, när annan förlust än
realisationsförlust skall anses såsom kapitalförlust. Då dessa frågor
emellertid vore beroende av lösningen av vissa andra frågor på inkomstbeskattningens
område, hade de sakkunniga icke ansett sig kunna
nu framlägga förslag till fullständiga bestämmelser i sådant avseende,
utan inskränkt .sig till att blott i ett avseende föreslå ändring i hithörande,
nu gällande föreskrifter. Det i 9 § av anvisningarna till bevillningsförordningen
intagna stadgandet, att frågan, huruvida en tillfällig
förlust skall anses såsom kapitalförlust eller icke, skall avgöras
med hänsyn till, bland annat, rörelsens och förlustens storlek, vore enligt
de sakkunnigas åsikt mindre tillfredsställande, då det måste anses stötande,
att en mindre förlust i en affär finge avdragas, under det att en
förlust av likartad beskaffenhet i en annan affär av samma slag icke
finge avdragas, blott därför att förlusten varit stor i förhållande till
rörelsens storlek. Enligt de sakkunnigas mening borde blott förlustens
art men ej dess storlek vara avgörande för rätten till avdrag, och de
sakkunniga ansåge fördenskull, att 9 § i anvisningarna till bevillningsförordningen
måtte upphävas samt ändrade bestämmelser i förevarande
avseende intagas i 5:o av anvisningarna till inkomstskatteförordningen,
varigenom de på grund av stadgandet i 8 § av anvisningarna till bevillningsförordningen
komme att gälla jämväl vid taxeringen till bevillning.
Jämväl i denna del ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag,
vilket av kammarrätten lämnats utan anmärkning; och hava de av de
sakkunniga föreslagna bestämmelserna upptagits i det nu framlagda
förslaget.
Bevillningsförordningen.
Med de föreslagna ändringarna i inkomstskatteförordningen
sammanhängande ändrings förslag.
De förslag till ändringar i inkomstskatteförordningen, för vilka
jag förut redogjort, betinga vissa ändringar jämväl i bevillningsförord
-
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
ningren. nämligen i 9 § 3 mom. samt i 11 § 2 mom. 4:o b), varjämte
på sätt förut omnämts 9 § av anvisningarna bör upphävas.
Övriga föreslagna ändringar.
Under arbetet å en handledning för beskattningsnämnderna, vilken
utarbetats inom finansdepartementet, har det visat sig, att de i bevillningsförordningen
meddelade föreskrifterna rörande rätt till avdrag vid inkomstbevillningen
för den del av inkomsten, som blivit genom fastighetsbevillning
beskattad, erfordrade komplettering och förtydliganden i vissa
avseenden. I anledning härav har inom departementet förslag utarbetats
till ändrad lydelse av 11 § 2 mom. 2:o samt 3 och 4 §§ av anvisningarna.
11 § 2 mom. 2:o).
Enligt 5 § j) bevillningsförordningen är ägare av för allmän trafik
avsedd eller upplåten kanal, järnväg, spårväg eller annan farväg, så ock
allmän farled eller allmän flottled icke skyldig erlägga fastighetsbevillning
för den mark, som av anläggningen upptages, ävensom för själva kanalocli
vägbyggnaden, varunder jämväl inbegripas de till sagda kommunikationsanstalter
hörande stationshus och övriga för driftens omedelbara
behov ansedda anläggningar. Däremot skall fastighetsbevillning utgöras
för sådana till nu nämnd kommunikationsanstalt hörande anläggningar,
som icke äro avsedda för driftens omedelbara behov, t. ex. större verkstäder
för en järnvägs behov. Vid beräkning av inkomst får jämlikt
11 § 1 mom. b) bevillningsförordningen avdrag icke ske för arrendeeller
hyresvärde å sådan kanal, järnväg eller annan farväg, farled eller
flottled tillhörande byggnad, som enligt 5 § är fri från bevillning. Härav
skulle närmast kunna dragas den slutsatsen, att avdrag skulle vara tillåtet
för hyresvärdet å till dylik kommunikationsanstalt hörande fastighet, för
vilken bevillning skall erläggas, men i 11 § 2 mom. 2:o a) bevillningsförordningen
stadgas, att vid beräkning av inkomst utav arbete avdrag
får ske för det genom fastighetsbevillning beskattade, hyresvärdet motsvarande
belopp av fem för hundra av taxeringsvärdet å fastighet, som
av ägare begagnats till utövande av sådan verksamhet, varom i 9 § 3
mom. a) l:o och 3:o sägs. Avdrag är sålunda icke medgivet med 5
procent av taxeringsvärdet å fastighet, som använts uti verksamhet,
som avses i 9 § 3 mom. a) 2:o, eller med andra ord, för hyresvärdet å
fastighet, som hör till kanal, järnväg, annan farled eller flottled, även
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 180 höft. (Nr 213.) 4
26
Kungl. Ma,j:ts proposition Nr 213.
om hyresvärdet beskattats genom fastighetsbevillning. Visserligen förutsattes
i 4 § av anvisningarna, att i inkomst av järnvägsdrift eller kanaldrift
icke skall inräknas sådan inkomst, för vilken erlagts fastighetsbevillning,
men en dylik uppdelning av inkomsten torde i många fall
vara svår att åstadkomma. Då det icke torde vara avsett, att inkomst
av kommunikationsanstalter av förevarande slag skall beskattas hårdare
än annan inkomst, torde bevillningsförordningen böra ändras så, att
avdrag medgives med 5 procent av taxeringsvärdet å sådan i rörelsen
använd fastighet, för vilken fastighetsbevillning erlägges. Detta torde
enklast kunna ske på det sätt, att i 11 § 2 mom. 2:o a) orden »sådan
verksamhet, varom i 9 § 3 mom. a) Do och 3:o sägs», utbytas mot
»sådan verksamhet, varom i 9 § 3 mom. a) sägs». Då förutsättning för
avdrag är, att beloppet i fråga beskattats genom fastighetsbevillning,
torde icke föreligga någon fara, att pa grund av en dylik formulering
avdrag skulle ske för hyresvärdet å fastighet, vilken enligt 5 § j) är fri
från fastighetsbevillning, detta så mycket mindre som enligt 4 § 4 mom.
taxeringsvärde icke skall åsättas dylik fastighet.
3 och 4 §§ i anvisningarna.
Enligt bevillningsförordningen, sådan denna lydde, innan de vid 1920
års riksdag antagna ändringarna trädde i kraft, ägde skattskyldig, som
i rörelse eller yrke använde egen fastighet, vid beräkning av sin inkomst
av rörelsen eller yrket åtnjuta avdrag för det genom fastighetsbevillning
beskattade belopp av fem för hundra av fastighetens taxeringsvärde.
Ehuru uttryckliga bestämmelser härom saknades, beräknades detta avdrag
i praxis å taxeringsvärdet året näst före det, då taxeringen skedde, något
som lärer hava berott därpå, att avdraget ju avsåg att förekomma
dubbelbeskattning av den del av föregående års inkomst, som ansågs
redan beskattad genom den för sagda år erlagda fastighetsbevillningen.
Då genom de år 1920 skedda ändringarna i bevillningsförordningen
skyldighet infördes att erlägga bevillning jämväl för inkomst av fast
egendom, stadgades, att vid inkomstberäkningen avdrag skulle få ske
för det genom fastighetsbevillning beskattade belopp av sex för hundra
av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet och fem för hundra av taxeringsvärdet
å annan fastighet. Detta avdrag lärer, i likhet med vad som
förut tillämpats vid beräkningen av inkomst av rörelse eller yrke, böra
räknas a det taxeringsvärde, efter vilket fastighetsbevillning nästföregående
år utgått, något som synes framgå redan därav, att avdraget
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213■ 27
skall ske i deklarationen, vilken avgives, innan nytaxering av fastigheten
ägt rum.
En dylik tolkning av förevarande bestämmelser torde dock leda
till icke avsedda konsekvenser ifråga om beskattningen av inkomst från
fast egendom, för vilken fastighetsbevillning enligt förutvarande stadganden
icke skolat utgå, eller från rörelse, i vilken använts tidigare icke
bevillningspliktig fastighet. Detta ,torde hava sin största betydelse i
fråga om beskattningen av statens inkomster. Då staten tidigare icke
erlagt bevillning, skulle vid beräkning av statens inkomst t. ex. av
dess& skogar eller av vattenfallsstyrelsens verksamhet vid 1921 års
taxering avdrag icke få ske, utan staten få betala dels fastighetsbevillning
dels och inkomstbevillning för hela inkomsten utan avdrag
med 6 procent respektive 5 procent av fastigheternas taxeringsvärden.
Samma blir förhållandet t. ex. vid beskattningen av en järnvägs
inkomst, då järnvägen har en verkstad, lör vilken förut icke skolat
utgöras fastighetsbevillning, men vilken numera är underkastad dylik,
detta under förutsättning att, på sätt här förut föreslagits avdrag far
äga rum med 5 procent å taxeringsvärdet å fastighet, som använts
uti verksamhet, varom i 9 § 3 mom. a) 2) sägs.
Det har givetvis icke varit avsikten, att förevarande bestämmmelse
skulle tolkas på nu angivet sätt, men för att förekomma en dylik tolkning
torde det vara önskvärt att, på sätt i det nu framlagda iörslaget
skett, giva uttryckliga bestämmelser om rätt till avdrag jämväl för det
fall, att inkomst förvärvats från fastighet, vilken nästföregående år icke
varit underkastad fastighetsbevillning. Undantaget avser naturligtvis
blott fastighet, vilken föregående år varit bevillningsfri, däremot icke
bevillningspliktig fastighet, för vilken särskild bevillning icke utgått
på den grund, att den varit en del av en större fastighet och fördenskull
särskilt taxeringsvärde ej varit den åsatt. Avdraget synes dock
alltid böra beräknas å nästföregående års taxeringsvärde utom ifråga
om fastighet, vilken varit bevillningsfri enligt 5 § j (förutvarande 5 § c),
då detta ej är möjligt, enär jämlikt 4 § 4 mom. taxeringsvärde icke
skolat åsättas dylik fastighet. 1 sistnämnda fall måste avdraget beräknas
efter det taxeringsvärde, som åsättes under taxeringsåret, och får det
ankomma på vederbörande taxeringsmyndighet att besörja att dylikt
avdrag varder verkställt.
Det torde vidare vara lämpligt att i förordningen intaga bestämmelser
om sättet för beräkning av förevarande avdrag, när den skattskyldige
innehaft fastigheten blott en del av nästföregående år eller
28
Rungl. Maj:ts proposition Nr 213.
agaren sjalv brukat en del av en jordbruksfastighet och haft en del utarrenderad,
utan att särskilda taxeringsvärden varit åsätta de olika brukningsdelarna.
Taxeringsförordningen.
20 §.
1 ordning om'' I 33 § av förordningen den 21 juni 1902 om inkomstskatt stadgades
inkomstskatt, att den, som 1 uppgift eller upplysning, som av honom avgivits för
ledning vid taxering, mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande
oc . däi igenom föranlett, att inkomst icke eller endast till någon del
blivit taxerad, skulle bota från och med fyra till och med tio gånger
det inkomstskattebelopp, som genom det svikliga förfarandet undandraga^
dock minst tjugufem kronor. Detta stadgande bibehölls oförandrat
i 1907 års inkomstskatteförordnine*.
o
Nuvarande
bestämmelser.
on c E? lgt nuvarande bestämmelser om straff för oriktig deklaration
20 § i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och’
förfarandet vid taxering, gäller däremot, att den, som i deklaration eller
annan uppgift eller upplysning, som av honom avgivits till ledning vid
taxering, mot bättre vetande uteslutit eller till för lågt belopp upptäckt
inkomst eller förmögenhet, straffas med böter från och med tjugufem
till och med ettusen kronor, varjämte, därest genom det oriktiga meddelandet
föranletts, att skattskyldig icke blivit taxerad eller blivit för
Jagt taxerad, böterna kunna förhöjas utöver sistnämnda belopp, dock
högst med fem gånger det skattebelopp, som genom det svikliga förfarandet
undandraga. ö
Departementschefen
dr 1910.
. Vld anmälan den 11 mars 1910 av förslaget till sistnämnda förordning
anförde dåvarande chefen för finansdepartementet rörande ifrågavarande
bestämmelse, bland annat: Enligt 1907 års inkomstskatteförordning
vore som villkor för åläggandet av böter stadgat, att det oriktiga
meddelandet föranlett, att inkomst icke eller endast till någon del blivit
taxerad Om således genom taxeringsmyndigheternas vaksamhet taxenng
till behörigt belopp komme till stånd, ginge den, som mot bättre
vetande lamnat oriktigt meddelande, straffri. Denna lagstiftningens ständig;11
i ragan kunde icke anses hållbar. Genom avgivandet av det
veterligen oriktiga meddelandet syntes förseelsen vara fullbordad och
stratlbar, oberoende av huru själva taxeringsfrågan utfölle. Däremot
29
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
kunde lämpligen den omständigheten, att på grund av det oriktiga
meddelandet taxering ej komme till stånd eller bleve för lågt upptagen,
verka såsom straffskärpningsgrund.
Då det från flera håll framhållits, att de nuvarande bestämmelserna inomdeparuom
straff för oriktig deklaration visat sig mindre effektiva, hade inom ZTetlt fördepartementet
utarbetats förslag till ändrad lydelse av 20 § taxerings- slag.
förordningen. Enligt detta förslag skulle icke blott oriktigt meddelande
om inkomst och förmögenhet utan även annat oriktigt meddelande, som
vore ägnat att medföra frihet från taxering eller för låg taxering, vara
straffbart, därest det lämnats mot bättre vetande eller kunnat undvikas
genom användande av tillbörlig noggrannhet och uppmärksamhet. Förslaget
upptog dock olika straffsatser för det fall, att meddelandet lämnats
mot bättre vetande, och för den händelse att det lämnats på grund av
bristande noggrannhet och uppmärksamhet, men för båda fallen var
straffet lika, vare sig meddelandet föranlett för låg taxering eller så
icke varit förhållandet. Över detta förslag inhämtades kammarrättens
utlåtande, och åtföljdes förslaget vid remissen av en promemoria upptagande
motiven för de föreslagna ändringarna. I denna promemoria
finfördes i huvudsak följande: Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke
bestämmelserna i 20 § taxeringsförordningen borde omarbetas och kompletteras.
Icke blott uteslutande av inkomst eller förmögenhet eller dess
uppgivande till för lågt belopp kunde leda till för låg beskattning av
skattskyldig, utan jämväl andra oriktiga meddelanden kunde medföra
samma resultat, t. ex. oriktigt meddelande, att skattskyldig vore gift eller
hade omyndiga barn, för vilka han vore berättigad till avdrag. Aven en
dylik uppgift torde böra bestraffas. Vidare syntes det tveksamt, huruvida
den omständigheten, att skattskyldig icke blivit taxerad eller blivit för lågt
taxerad, borde bibehållas såsom straffskärpningsgrund eller i varje fall medföra
sådan skärpning i straffet, som nu vore fallet. Mot den nuvarande
lagstiftningen kunde nämligen i viss mån göras samma anmärkning, som
departementschefen år 1910 framställt mot den dåvarande, i det att
taxeringsmyndigheternas vaksamhet komme att medföra minskat straff
för den skyldige. Det läge också i viss mån i taxeringsmyndigheternas
händer att bestämma straffet. Därest taxeringsnämnden funne, att en
avlämnad uppgift vore oriktig, kunde nämnden underlåta att taxera den
skattskyldige till det riktiga beloppet samt i stället ett följande år uttaga
den felande skatten genom efterbeskattning, och på grund av
detta nämndens förfarande kunde straffet sättas högre än eljest kunnat
ske. I ett flertal utländska lagar gjordes icke heller någon åtskillnad för
Kammar
rätten.
30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
den händelse att det oriktiga meddelandet lett till för låg taxering och
det fall att så icke vore törhållandet. Den svenska lagen stadgade, i
motsats mot en hel del utländska, straff för oriktigt meddelande till
taxeringsmyndighet blott för det fall, att det oriktiga meddelandet lämnats
mot bättre vetande. På grund härav bleve ett oriktigt meddelande
till ledning för taxeringen straffritt, så snart det icke kunde visas, att
det skett mot bättre vetande, om än aldrig så grov försummelse eller
vårdslöshet kunde läggas uppgiftslämnaren till last. Man torde dock
hava rätt att fordra ett icke allt för ringa mått av noggrannhet och
ordentlighet vid meddelandet av uppgifter av förevarande art, då eljest
hela deklarationsförfarandet kunde bliva betydelselöst. De nuvarande
bestämmelserna i 20 § taxeringsförordningen syntes därför böra kompletteras
med bestämmelser om sträft’ för det fall, att någon vid lämnande
av uppgifter eller upplysningar till ledning för taxeringen icke
iakttagit tillbörlig noggrannhet och uppmärksamhet och på grund därav
lämnat oriktiga meddelanden. Så hade skett i vissa utländska lagar.
Straffet för en dylik förseelse torde böra sättas avsevärt lägre än straffet
för ett oriktigt meddelande, som bevisligen skett mot bättre vetande.
Därest, på sätt föreslagits, oriktigt meddelande på grund av vårdslöshet
eller försummelse belädes med straff, vunnes jämväl den fördelen,
att man erhölle en straffbestämmelse, som kunde användas i de
fall, då ett oriktigt meddelande skett mot bättre vetande, ehuru detta
icke kunde visas. Slutligen kunde ifrågasättas, huruvida icke i alla nu
avsedda fall straffrihet borde inträda, när den skyldige av egen drift
ändrade eller återkallade ett förut lämnat oriktigt meddelande.
Uti sitt den 10 mars 1921 avgivna utlåtande över nämnda förslag
har kammarrätten anfört: Vid bedömande av föreliggande fråga torde böra
beaktas dels att genom de under de senaste åren vidtagna ändringarna
i beskattningsförfattningarna den vederbörande åliggande uppgiftsplikt
till ledning för taxering erhållit sådan omfattning, att därigenom å de
uppgiftspliktiga ställts sådana anspråk, som de i regel knappast kunde
anses vara i stånd att uppfylla, dels ock att skattetrycket efter hand i avsevärd
grad ökats. Även om, med hänsyn till nämnda omständigheter,
frestelsen för uppgifts pliktig att i deklaration eller annan dylik handling
lämna oriktiga eller ofullständiga meddelanden eller att över huvud taget
icke förfara med nödig aktsamhet nu mera än förut icke kunde anses
utesluten, ville det likvisst synas, som om, med avseende å ämnets
ömtåliga natur, borde förfaras med stor försiktighet, då det gällde att
meddela bestämmelser om straffpåföljd för oriktigt eller ofullständigt
31
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
fullgörande av uppgiftsplikt, och således skärpning av i ämnet nu gällande
bestämmelse icke löretagas, där ej av trängande skäl dylik skärpning
måste anses oundgängligen erforderlig. Att sådana skäl nu skulle föreligga,
hade i den förslaget åtföljande motiveringen icke uppgivits. I allt
fall syntes förevarande fråga icke vara av sådan vikt eller av så brådskande
natur, att med ordnandet av densamma icke kunde anstå till den
allmänna revision av taxeringsförordningen, som torde vara förestående.
Därigenom skulle ock den fördelen kunna vinnas, att någon erfarenhet
då kunde tänkas hava erhållits om verkningarna av de numera i kraft
varande, skärpta bestämmelserna om uppgiftsplikt. Kammarrätten, som
i annat sammanhang tillåtit sig framhålla önskvärdheten av att mångfalden
av de detaljbestämmelser, som under den senare tiden i stor utsträckning
vunnit insteg på skattelagstiftningens område, icke i andra
än trängande fall ökades, ansåge sig av nu angivna principiella skäl
icke kunna tillstyrka bifall till förslaget.
Gent emot vad kammarrätten anfört därom, att det icke skulle före- Dep^^^r“
ligga särskilda skäl att nu till behandling upptaga förevarande fråga,
vill jag påpeka, att enligt vad från olika håll under hand framhållits,
taxeringsmyndigheterna ganska ofta haft att behandla deklarationer och
andra uppgifter till ledning vid taxeringen, vilka innehållit oriktiga meddelanden
av den art, att det synts åtminstone högst troligt, att de lämnats
mot bättre vetande. Att detta oaktat åtal för oriktig deklaration ytterst
sällan förekommit, synes hava haft sin orsak just i svårigheten att bevisa,
att det oriktiga meddelandet lämnats mot bättre vetande. Det ligger
också i sakens natur, att det i regel skall vara svårt att åstadkomma
bindande bevisning härom, därest den skyldige icke själv erkänner
förbrytelsen. Just från denna synpunkt skulle det vara av stor betydelse
att införa straff för oriktigt meddelande, som lämnats av vårdslöshet
eller försummelse, då det naturligtvis är betydligt lättare att åstadkomma
den bevisning, som är tillräcklig för tillämpning av en dylik straffbestämmelse.
Oavsett detta torde man hava rätt att fordra, att de
uppgiftspliktiga vid avlämnande av meddelanden till ledning vid
taxeringen iakttaga åtminstone en viss grad av noggrannhet; deklarationerna
skola ju bekräftas på heder och samvete. Jag finner
därför starka skäl tala för att redan nu framlägga förslag till sådan
utsträckning av straffet för oriktig deklaration, att jämväl oriktigt meddelande,
som lämnats av vårdslöshet, blir straffbart. Med hänsyn till
vad kammarrätten anfört därom, att uppgiftsplikten tagit en sådan omfattning,
att de uppgiftspliktiga knappast kunna anses i stånd att upp
-
32 Kungl. Maf.ts ''proposition Nr 213.
fylla densamma, torde dock straff böra inträda blott för det fall, att
grov vårdslöshet föreligger. Då förbrytelsen begåtts av vårdslöshet,
synes straffskalan böra vara betydligt mildare än den nu gällande,
men torde den även i detta fall böra ställas i relation till det skattebelopp,
som undandraga eller skulle hava undandraga, därest det
oriktiga meddelandet följts vid taxeringen. På de skål, som anförts i
förberörda promemoria, finner jag staffskalan böra vara densamma, vare
sig det oriktiga meddelandet fört till för låg taxering eller icke. Det
till kammarrätten remitterade förslaget har omarbetats i överensstämmelse
med vad jag nu anfört.
49 § 1 mom. och 50 §.
bestämmelser Utan hinder därav att han icke fört talan mot taxeringsnämndens
beslut äger skattskyldig, som ej enligt 18 § taxeringsförordningen förlorat
sin rätt till talan, jämlikt 49 § 1 mom. rätt att överklaga prövningsnämndens
beslut, bland annat, för det fäll att hans deklaration eller,
1 fråga om bevillningstaxeringen, uppgift, som omförmäles i 16 §, icke
blivit av taxeringsnämnden följd, utan att underrättelse, som i 23 §
2 mom. föreskrives, blivit avsänd i Stockholm före den 1 augusti och
annorstädes före den 15 juni. Besvärstiden utgår klockan tolv sista
dagen i december månad det år, taxeringen skett.
I 50 § taxeringsförordningen, sådant detta lagrum lyder enligt
förordningen den 19 november 1920, har extraordinär besvärsrätt tillerkänts
bland annat »den, som utan att vara uppgiftspliktig eller, där
han varit uppgiftspliktig och i stadgad ordning avlämnat behörig deklaration
eller uppgift, mot innehållet i deklarationen eller uppgiften
blivit taxerad till inkomst- och förmögenhetsskatt eller bevillning, men
icke erhållit underrättelse om taxeringen så tidigt, att han kunnat * nföra
besvär över taxeringen i den ordning, varom i 49 § stadgas». öuti de
i 50 § avsedda fall skola besvär anföras inom natt och år, efter det att
utskylder vederbörande avfordrats.
Sistnämnda bestämmelse infördes på initiativ av riksdagen. Innan
förordningen den 19 november 1920 utfärdades, hade statskontoret och
kammarrätten den 21 augusti 1920 gemensamt avgivit infordrat ''Utlåtande
över det av riksdagen antagna förslaget till ändringar i taxeringsförordningen.
^och*kammar- , 1 detta utlåtande anförde ämbetsverken i fråga om ovan angivna
rattens utiå- stadgande i 50 §: Till en början finge påpekas, att satsbildningen i
(iei92o. ifrågavarande punkt vore oriktig. Avfattningen torde kunna ändras
33
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
sålunda: den som icke varit uppgiftspliktig eller — — — bevillning
samt icke erhållit — — — stadgas.» Frånsett särskilt anmärkta fall
ägde för närvarande den, som icke hos prövningsnämnden överklagat
sin taxering, ej rätt att över taxeringen anföra besvär hos kammarrätten.
Med ovanberörda nu tillkomna bestämmelse torde hava avsetts, att för
person, som där nämnts, den omständigheten att klagan ej förts hos
prövningsnämnden icke skulle utgöra hinder för kammarrätten att till
prövning upptaga hans därstädes anförda besvär. Såsom förutsättningför
besvärsrätten till kammarrätten hade emellertid stadgats, att vederbörande
icke erhållit underrättelse om taxeringen så tidigt, att han kunnat
anföra besvär över taxeringen i den ordning, varom i 49 § stadgades,
det ville säga så tidigt, att han kunnat anföra besvär före klockan tolv
på dagen sista helgfria dagen i december månad det år, då taxeringen
ägt rum. Hade sålunda skattskyldig, som icke överklagat sin taxering
hos prövningsnämnden, erhållit underrättelse om taxeringen någon tid
före taxeringsårets utgång, skulle enligt ordalydelsen stadgandet icke
gälla, och skulle alltså hans besvär, vare sig de anfördes före eller efter
den ordinarie besvärstidens utgång, fortfarande icke kunna av kammarrätten
upptagas till prövning. Det vore dock orimligt, att besvärstidens
utgång skulle på antytt sätt göras beroende av tiden för underrättelsens
mottagande. Vissa alternativa utvägar kunde väljas för att bringa avfattniugen
till överensstämmelse med vad som finge antagas hava med
stadgandet avsetts. Lämpligast torde emellertid blott den förändringen
böra vidtagas, att »49 §» utbyttes mot »39 §». Vederbörande, som icke
mottagit underrättelse om taxeringen så tidigt, att han kunnat anföra
besvär hos prövningsnämnden, skulle härigenom tillerkännas rätt att
klaga hos kammarrätten, oberoende därav, huruvida underrättelse sedermera
ikorn mit honom tillhanda före eller efter taxeringsårets utgång.
n
I anledning av den utav statskontoret och kammarrätten sålunda inom ieparteframställda
anmärkningen utarbetades inom finansdepartementet förslag
till ändrad lydelse av 49 § 1 mom. och 50 §. Enligt detta förslag skulle
jämlikt 49 § 1 mom. c) rätt att överklaga prövningsnämnds beslut tillkomma
skattskyldig, »om hans deklaration eller i fråga om bevillningstaxermgen
uppgift, som omförmäles i 16 §, icke blivit av taxeringsnämnden
följd, utan att underrättelse, som i 23 § 2 mom. föreskrives,
kommit den skattskyldige till hända, i Stockholm före den 16 augusti
och annorstädes före den 1 juli», varjämte extraordinär besvärsrätt enligt
50 § skulle tillerkännas »den, som mot innehållet i av honom i stadgad
ordning avlämnad behörig deklaration eller uppgift, som omförmäles i
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 180 höft. (Nr 213.) 5
34
Kungl. Maj:t$ proposition Nr 213.
16 §, eller utan att vara uppgiftspliktig blivit taxerad till inkomst- och
förmögenhetsskatt samt icke löre den 16 december erhållit sådan underrättelse,
som föreskrives i 23 § 2 mom.»
Detta förslag remitterades till kammarrätten för yttrande. Vid
förslaget var då fogad en inom departementet utarbetad promemoria
rörande skälen till de föreslagna ändringarna. I denna promemoria
anfördes, bland annat: Den oegentlighet, som statskontoret och kammarrätten
i sitt den 21 augusti 1920 avgivna utlåtande påpekat, torde icke
kunna lösas på det sätt, ämbetsverken föreslagit. Med den av ämbetsverken
föreslagna lydelsen skulle extraordinär besvärsrätt icke tillkomma
den, vilkens deklaration, ehuru godtagen av taxeringsnämnden, av prövningsnämnden
frångåtts, utan att den skattskyldige erhållit underrättelse
därom; men enligt uppgift skulle det varit just med tanke på dylika
fall, som vederbörande riksdagsutskott föreslagit införande i 50 § av ifrågavarande
utsträckning av besvärsrätten. Svårigheten syntes egentligen
ligga däri, att genom den år 1920 genomförda ändringen införts cn ny
princip, i det att besvärsrätten icke såsom förut gjorts beroende av
att föreskriven underrättelse inom behörig tid avsänts, utan därav att
den skattskyldige inom viss tid erhållit underrättelse. Härigenom uppkörande
en motsägelse mellan 49 § 1 mom. och 50 §. I 49 § förutsattes
tydligen, att, om underrättelse om taxeringsnämnds beslut
inom föreskriven tirl avsänts samt skattskyldig icke anfört besvär hos
prövningsnämnden, den skattskyldige icke längre skulle kunna överklaga
taxeringen. 50 § däremot medgåve extraordinär besvärsrätt,
därest dylik underrättelse icke framkommit till den skattskyldige, även
om den avsänts i behörig tid. Frågan torde böra lösas på det sätt, att.
besvärsrätten i alla fall gjordes beroende därav, att underrättelse mottagits.
Det framginge icke klart av 50 §, huruvida med där omnämnd
»underrättelse om taxeringen» avsåges blott sådan underrättelse, som
omförmäldes i 23 § 2 mom., eller jämväl annan upplysning om taxeringen,
närmast genom erhållande av debetssedeln. Då det i regel med nuvarande
bestämmelser för debetsedlarnas utsändande torde möta svårigheter
att bevisa, att den skattskyldige verkligen mottagit sin debetsedel,
syntes man vid avfattning av nu förevarande stadganden böra taga hänsyn
allenast till sådan underrättelse om taxeringen, varom förmäldes i
23 § 2 mom., och icke till upplysning om taxeringen, som skattskyldig
på annat sätt kunde vinna. I detta sammanhang kunde påpekas, att
enligt 23 § 2 mom. icke förelåge skyldighet att om taxering underrätta
skattskyldig, som icke avgivit deklaration. Någon anledning att införa
en dylik skyldighet torde icke föreligga. Den, som taxerats, oaktat
35
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
lian icke varit uppgiftspliktig, bleve sålunda i regel berättigad att anföra
besvär enligt 50 §. Möjligen borde för det fall, att taxeringsnämnd
eller prövningsnämnd avsände underrättelse enligt 23 § 2 mom. till en
icke uppgiftspliktig, som taxerats, besvärsrätten* för denne böra följa
samma regel som för annan skattskyldig.
Uti sitt den 3 mars 1921 avgivna utlåtande över det remitterade
förslaget har kammarrätten icke haft annan anmärkning mot den föreslagna
lydelsen av 49 ^ 1 mom., än att kammarrätten ansett, att de
nuvarande tidsbestämmelserna borde bibehållas och att sålunda den tid,
inom vilken den skattskyldige, för att rätt till talan skulle vara avskuren,
skulle hava mottagit underrättelse, måtte utgöra för Stockholm före den
1 augusti och annorstädes före den 15 juni. I fråga om den föreslagna
lydelsen av 50 § anförde kammarrätten: Till en början kunde anmärkas,
att icke-uppgiftsskyldig, som fått mottaga underrättelse enligt 23 § 2
mom. före den 16 december men likväl så sent, att han icke hunnit
anföra besvär hos prövningsnämnden, fortfarande skulle sakna rätt
att överklaga sin taxering hos kammarrätten, varemot sådan rätt
skulle tillkomma honom för det fall att underättelsen kommit honom
tillhanda efter den 15 december. Här förelåge således enahanda
oegentlighet, som statskontoret och kammarrätten i sitt tidigare yttrande
påpekat. För övrigt syntes det mindre riktigt att för icke-uppgiftspliktig
göra besvärsrätten beroende av tiden för mottagande av underrättelse,
som föreskreves i 23 § 2 mom., då enligt samma lagrum sådan
underrättelse skulle avsändas allenast till skattskyldig, som lämnat deklaration,
och innehålla besked i vad mån avvikelse skett och om skälen
därför. Icke-uppgiftspliktig torde i varje fall kunna tillerkännas besvärsrätt
enligt 50 §, såvitt frågan gällde taxering för inkomst ellex
förmögenhet. Däremot torde sådan besvärsrätt icke lämpligen böra medgivas
för det fall, att besvären avsåge ändring av fast egendoms vid
allmän fastighetstaxering åsätta taxeringsvärde. I dylika mål syntes
prövningsnämnden såsom första besvärsinstans icke böra få av den
skattskyldige förbigås; och de förhållanden, som eljest ansetts påkalla
extra besvärsrätt, förelåge ej här. Kammarrätten hemställde därjämte,
att tidpunkten den 16 december måtte ändras till den 1 december.
Kammarrättens utlåtande var icke enhälligt, i det att presidenten
Petersson och kammarrättsrådet Norrman voro skiljaktiga. Beträffande
dessa skiljaktiga meningar tillåter jag mig hänvisa till utdraget av kammarrättens
protokoll (bilaga 3).
Kammarrätt
ev
36
Departement a
ehefen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
Ganska starka skäl synas tala för att, på sätt presidenten Petersson
och kammarrättsrådet Norrman föreslagit, tillerkänna skattskyldig rätt
att alltid föra talan hos kammarrätten oberoende av huruvida han hos
prövningsnämnden överklagat taxeringsnämndens beslut eller icke, men
en dylik utsträckning av besvärsrätten torde icke böra äga rum utan
fullständigare utredning än som nu kunnat ske. Knligt min åsikt torde
man därför böra för det närvarande inskränka sig till att genomföra de
ändringar, som äro oundgängligen nödvändiga. Såsom samma personer
framhållit, torde det i många fall möta svårighet att visa, att en skattskyldig
mottagit underrättelse om avvikelse från hans deklaration, och
i följd härav torde extraordinär besvärsrätt i många fall komma att
åtnjutas av personer, vilka erhållit dylik underrättelse, ehuru detta icke
kan bevisas. Detta torde knappast kunna undvikas utan att återgå till
den gamla bestämmelsen, att avsändandet av underrättelse skall vara
det avgörande. Att nu upphäva den nya bestämmelsen, som nätt och
jämnt hunnit träda i kraft, torde emellertid icke böra ifrågasättas; först
om bestämmelsen, att mottagandet av underrättelse skall vara avgörande
för besvärsrätten, visar sig i praktiken medföra avsevärda olägenheter,
torde förevarande fråga böra upptagas till förnyad omprövning.
I anledning av de av kammarrätten framställda anmärkningarna har
i det nu framlagda förslaget besvärsrätten enligt 50 § för icke-uppgiftspliktig
gjorts oberoende av huruvida underrättelse om taxeringen mottagits
eller icxe samt besvärsrätten inskränkts till att avse blott taxeringen
till inkomst- och förmögenhetsskatt samt till bevillning för inkomst.
Däijämte hava tidsbestämmelserna i nu förevarande båda paragrafer
avfattats i överensstämmelse med vad kammarrätten föreslaedt.
O
57 § 2 mom.
Uti ett den 27 maj 1920 avgivet utlåtande, för vilket redogörelse
lämnats vid anmälan den 25 februari 1921 av förslag till förordning
om ändrad lydelse av 24 § i förordningen om krigskonjunkturskatt,
har kammarrätten hemställt, att, för vinnande av överensstämmelse med
49 § 1 mom. och 50 §, i 57 § 2 mom. måtte föreskrivas, att den omständigheten,
att besvär över Kungl. Ma:jts befallningshavandes beslut ingivits
direkt till kammarrätten i stället för till vederbörande befallningshavande,
icke skall medföra förlust av talan. I anledning av denna hemställan
har i det nu framlagda förslaget 57 § 2 mom. omformulerats på sätt
kammarrätten föreslagit.
Kung!. Maj:ts proposition Nr 213.
37
Formulär nr 1.
Uti det av Kungl. Maj:t i proposition nr 400 till 1920 års riksdag
framlagda förslaget till nytt deklarationsformulär hade å sidan 3 i huvudformuläret
under G upptagits särskild uppgift för inländskt aktiebolag
och solidariskt bankbolag, och skulle i denna uppgift, bland annat, angivas
bolagets »bär ovan» deklarerade inkomst. Denna uppgift har i
det slutligen fastställda formuläret överflyttats till sidan 2. Från flera
håll har påpekats, att det vid denna uppställning blir vilseledande att
fordra uppgift om den »här ovan deklarerade» inkomsten, då detta kan
tolkas på det sätt, att därmed skulle avses blott den på samma sida,
d. v. s. under C och D, i formuläret deklarerade inkomsten. För att
.förekomma en dylik missuppfattning torde i nu förevarande uppgift
orden »här ovan» böra uteslutas.
Vidare har framhållits, att den nuvarande formuleringen av tilläggsposten
under punkt 2 i den för näringsidkare, som föra handelsböcker,
avsedda bilagan till C II måste anses vilseledande, enär däri icke angives,
att tillägg bör ske jämväl för avskrivning för förlust å fordringar, ehuru
dylik förlust skall upptagas bland avgående poster. Vid anmälan den
7 januari 1921 av förslag till ändring i vissa delar av -bevillningsförordningen
har därjämte påpekats, att i förevarande bilaga av misstag
angivits, att avdrag finge göras för värdeminskning å byggnader. Nu
anmärkta felaktigheter hava rättats i det nu framlagda förslaget till
bilaga till C II, och har därav betingad ändring skett i punkt 32 av
anvisningarna till deklarationsformuläret.
De föreslagna ändringarna i G och 11 punkterna av anvisningarna
till deklarationsformuläret betingas, på sätt jag förut omnämnt, av de
föreslagna ändringarna i 7 och 10 §§ i inkomstskatteförordningen.
Formulär nr 2.
Uti sitt förut berörda, den 21 augusti 1920 avgivna utlåtande
hava statskontoret och kammarrätten påpekat, att såsom en följd av
den vid 1920 års riksdag beslutade ändringen i 7 § taxeringsförordningeu
formuläret nr 2 borde i så måtto fullständigas, att anvisning'' däri meddelades
om skyldigheten att angiva det värde, vartill egendomen enligt
den skattskyldiges mening skäligen borde taxeras, samt plats i formuläret
anvisades för värdets antecknande. Då det emellertid är avsett,
att vid 1922 års allmänna fastighetstaxering särskilda uppgiftsblanketter
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 180 höft. (Nr 213.) . G
Särskild uppgift
av inländskt
aktiebolag
och
solidariskt
bankbolag.
Bil. till C II.
Punkterna 6
och 11 av
anvisningarna.
.
38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
skola användas, har jag ansett någon ändring av formulär nr 2 icke
nu böra äga ruin. .
•Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst inom
finansdepartementet utarbetade förslag till dels förordning om ändring
i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och
förmögenhetsskatt, dels förordning om ändring i vissa delar av förordningen
sagda dag om bevillning av fast egendom samt av inkomst dels
och förordning om ändring i vissa delar av förordningen samma dag
om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, hemställde departementschefen,
att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen
att antaga samma förslag.
Denna av statsrådets övriga medlemmar biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifalla; och skulle proposition av den lydelse,
bilaga litt. — vid detta protokoll utvisar, avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
Martin Philipson.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKT11YCKEBI-AKTIEBOLAG, 1921.
1
%
Bilaga 1
till Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
år 1921, nr 213.
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om
inkomst- och förmögenhetsskatt.
Härigenom förordnas, att 7 och 10 §§ i förordningen den 28
oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt ävensom 3:o och 5:o
av de vid samma förordning fogade särskilda anvisningar till ledning
vid taxeringen skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade
lydelse:
7 §•
Vid den uppskattning, som för taxeringen äger rum, hänföras:
3:o. till inkomst av arbete:
c)---’ . , .
1) vinster av tillfällig natur, därunder inbegripen vinst å icke yrkesmässig
avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp
eller byte och varit i säljarens ägo, om det är fast egendom, under
mindre än tio år och eljest under mindre än fem år, dock efter avdrag
av möjligen liden förlust å andra likartade affärer; samt
2) ---.
10 §.
Skattskyldig äger vidare, i den män avdrag icke verkställts på
grund av bestämmelserna i 9 §, rätt till avdrag för:
sådan förlust å fast egendom eller verksamhet, som ej är att hänföra
till kapitalförlust;
försäkringspremier — — —.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 180 käft. (Nr 213. Bilaga.) 1
2
*
Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.
3:o).
Inkomst av rörelse eller yrke, icke yrkesmässig verksamhet och tillfälliga
inkomster.
7 § 3:o) b) och c).
Härunder upptagas — — — därmed jämförliga rättigheter o. d.
Såsom inkomst av rörelse eller yrke taxeras sådan inkomst, som
erhålles genom utövande av en självständig och regelbunden förvärvsverksamhet,
försåvitt inkomsten icke skall taxeras såsom inkomst av
fast egendom. Hit hör t. ex. en näringsidkares vinst vid avyttring av
sådana föremål, som han för i handel eller tillverkar (varor och produkter).
Om en näringsidkare avyttrar andra föremål (t. ex. i rörelsen
använda inventarier) eller om någon, som icke yrkesmässigt driver näring,
avyttrar honom tillhörig egendom, anses den vinst, som härigenom
för honom kan uppkomma, icke såsom inkomst av rörelse eller yrke,
utan såsom realisationsvinst, vilken endast under de i 7 § 3:o c) 1) angivna
förutsättningarna beskattas såsom inkomst.
Exempel. Ett bolag, som har till ändamål att driva handel med
fastigheter, taxeras såsom för inkomst av rörelse eller yrke för den vinst,
som uppstår vid avyttring av någon bolagets fastighet, under det att
ett industribolag, som avyttrar någon för bolagets industriella verksamhet
avsedd fast egendom, icke skall för därvid erhållen vinst taxeras
såsom för inkomst av rörelse. Huruvida i sistnämnda fall vinsten är
skattepliktig såsom realisationsvinst, avgöres med hänsyn till bestämmelserna
i 7 § 3:o c) 1). Om ett rederiaktiebolag har till uppgift icke blott
att driva rederirörelse i egentlig mening, det vill säga idka sjöfart med
bolagets egna eller förhyrda fartyg, utan därjämte att yrkesmässigt köpa
och sälja, med andra ord driva handel med, fartyg, skall vinst, som för
bolaget må uppkomma vid avyttring av fartyg, taxeras såsom inkomst av
rörelse eller yrke. Om ägaren av ett skeppsvarv, i avbidan på därstädes
byggda fartygs försäljning, lör egen räkning driver sjöfart med samma
fartyg, skall likaledes vinst vid avyttring av sådant fartyg taxeras såsom
inkomst av rörelse eller yrke. Har däremot ett rederibolag icke
till uppgift att vid sidan av sin rederirörelse driva handel med fartyg
och driver det icke heller sådan handelsrörelse, skall den vinst, som för
bolaget må uppkomma vid avyttring av något bolagets fartyg, icke
taxeras såsom inkomst av rörelse eller yrke utan anses såsom realisations
-
3
vinst, som beskattas såsom inkomst endast under de i 7 § 3:o c) 1) angivna
förutsättningarna. Enbart den omständigheten, att försäljning av
fartyg icke sällan förekommer inom ett rederibolags rörelse, får ej anses
såsom tillräcklig anledning att antaga, att bolaget driver handel med
fartyg.
Kapital, som utfaller på grund av försäkring av varor och produkter
i skattskyldigs näring, skall tagas i betraktande vid rörelseinkomstens
uppskattning såsom annan för varor och produkter erlagd
valuta. Likaså skall i inkomst av rörelse eller yrke inräknas vad näringsidkare
uppburit på grund av försäkring mot utebliven inkomst och dylikt
i hans rörelse eller yrke. Däremot skall uppburen försäkringssumma för
andra föremål, t. ex. i rörelse använda byggnader och inventarier eller
personlig egendom, icke taxeras såsom inkomst vare sig av rörelse eller
yrke eller eljest.
Till inkomst av rörelse eller yrke---.
5:o)
Vissa avdrag vid inkomstens uppskattning.
Avdrag är medgivet:
1)---under l:o) här ovan är stadgat.
Såsom behållen årsinkomst av viss inkomstkälla anses det överskott
av intäkter, som återstår efter avdrag av dels här ovan omförmälda
omkostnader, dels även de-förluster, som uppstått i verksamheten
och som icke äro att anse såsom kapitalförluster. Huruvida förlust är
att anse såsom minskning i årsinkomsten eller såsom kapitalförlust,
pröve beskattningsmyndigheterna efter verksamhetens och förlustens
beskaffenhet.
I allmänhet gäller, att förlust är att anse såsom minskning i årsinkomsten,
när förlusten oavsett dess storlek prövas vara av sådan art,
att man i den verksamhet, varom fråga är, har att räkna med förluster
av detta slag. Så t. ex. skall såsom kapitalförlust icke anses:
en näringsidkares förlust genom prisfall a eller förstöring av varulager,
tillverkningar, lager av råvaror, förbrukningsartiklar och dylikt;
en näringsidkares förlust å utestående fordringar för försålda varor
och tillverkningar eller för utfört arbete i hans rörelse eller yrke;
ett bankbolags förlust genom belåning av förfalskade lånehandlingar;
en bankkassörs eller annan kassaförvaltares förlust genom felräkning
vid in- eller utbetalning av penningar, som han på grund av
sin befattning omhänderhar;
med mera sådant.
4
Har skattskyldig under året verkställt två eller flera icke yrkesmässiga
avyttringar av fast eller lös egendom, skola avyttringarna, om
och i den män den avyttrade egendomen förvärvats på sätt och inom
tid, som angives i 7 § 3:o c) 1), i beskattningshänseende räknas såsom
en enda inkomstkälla, och skall sålunda förlust, som uppkommit vid en
dylik avyttring, avräknas från tilläventyrs uppkommen vinst åde andra avyttringarna.
Vidare må avdrag ske
2) — — — får icke avdragas.
Därest inkomstkällan icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös
egendom i sin helhet visar förlust, är denna att anse såsom kapitalförlust
och får icke avdragas från skattskyldigs inkomst av annan inkomstkälla
eller från hans sammanräknade inkomst.
5
r
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910
angående bevillning av fast egendom samt av inkomst.
/
.Härigenom förordnas, att 9 § 3 mom. och 11 § 2 mom. i förordningen
den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom
samt av inkomst ävensom 9, 10 och 11 §§ i de vid samma förordning
fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen skola, 9 § 3 mom.
och 11 .§ 2 mom. i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade
9 § 3 mom.
Till inkomst av arbete räknas:
°)----
l:o) vinster av tillfällig natur, därunder inbegripen vinst å icke
yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom
köp eller byte och varit i säljarens ägo, om det är fast egendom, under
mindre än tio år och eljest under mindre än fem år, dock efter avdrag
av möjligen liden förlust å andra likartade affärer; samt
2:6)---.
11 § 2 mom.
Däremot må avdrag ske:
4:o) — — —.
b) sådan förlust å fast egendom eller verksamhet, som ej är att
jiänföra till kapitalförlust;
6
Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.
9 §•
Lika lydande med förutvarande 10 §.
10 §.
Lika lydande med förutvarande 11 §.
11 §•
Lika lydande med förutvarande 12 §.
V
7
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av det vid förordningen den 28 oktober 1910 om
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering fogade formulär n:r 1.
Härigenom förordnas, att det vid förordningen den 28 oktober
1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering fogade formulär
n:r 1 skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
Anvisningar för deklarationsblankettens ifyllande.
6. Såsom realisationsvinst — — — mindre än fem år. Visar
denna inkomstkälla i sin helhet underskott, utföres noll och underskottet
får icke avräknas från annan inkomst eller såsom förlust under allmänna
avdrag. 11
11. Avdrag för förlust — — — förlusten beräknats. Förlust å
icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom får icke avdragas
här, utan avräknas vid uppgivandet av inkomst under C 111 a).
8
Inledning.
V. P. M.
angående begreppet realisationsvinst till åtskillnad från inkomst av rörelse
och yrke m. m.
Under fortgången av den utredning för revision i vissa delar
av lagstiftningen om den direkta beskattningen till staten, som anförtrotts
åt de enligt Kungl. Majrts beslut den 28 juni 1918 tillkallade sakkunniga
(inkomstskattesakkunniga), hava de sakkunniga nödgats konstatera,
att den nuvarande lagstiftningen på berörda område i åtskilliga
delar innehåller bestämmelser, som icke äro till sin innebörd fullt klara
och som till följd härav vid tillämpningen givit anledning till växlande
tolkning. Sedan de vid 1910 års skattereform antagna skatteförfattningarna
numera varit i tillämpning ett tiotal år, framträda vissa luckor
och andra brister i lagstiftningen mera påtagligt än vid reformens genomförande.
Erfarenhet har sålunda vunnits icke blott om de förefintliga
bristernas beskaffenhet och omfattning utan även om de utvägar,
som lämpligen kunna anlitas för bristernas avhjälpande.
En särskilt framträdande olägenhet, vars verkningar bliva allt mera
kännbara under tider, sådana som de nuvarande, då abnorma konjunkturer
föranlett en omvärdering av så gott som alla- tillgångar, har sin grund
däri, att lagstiftningen saknar närmare bestämmelser om, huru realisationsoch
konjunkturvinster skola för beskattningen beräknas, så att deras verkliga
belopp kan läggas till grund för beskattningen. Med denna olägenhet
sammanhänger nära den omständigheten, att ehuru i fråga om skattskyldighet
för vinst vid avyttring av egendom i visst avseende olika regler
gälla, allteftersom avyttringen är att anse såsom yrkesmässig eller i motsats
därtill såsom tillfällig, någon bestämd gräns emellan dessa olika
slag av avyttringar icke blivit i skatteförordningarna uppdragen, likasom
ock att icke heller själva inkomstbegreppet i alla avseenden framträder
fullt avgränsat. Bestämmelserna om rätten till avdrag för värdeminskning
å byggnader och inventarier och åtskilliga i samband härmed uppkommande
spörsmål synas också påkalla en kompletterande lagstiftning i
syfte dels att åstadkomma större klarhet angående de grundläggande
9
principerna för en dylik avdragsrätt, dels ock att bringa bestämmelserna
på detta område i närmare överensstämmelse med tidens och den
ekonomiska utvecklingens krav.
De sakkunniga, som i två särskilda, i november och december
1920 avgivna promemorior preliminärt uttalat sig i vissa andra till
deras övervägande häuskjutna frågor, vilkas fortsatta beredning genom
de sakkunnigas försorg emellertid är beroende av närmare anvisningar
från herr statsrådets sida, hava i november 1920 anmodats att i viss
omfattning till behandling upptaga de här berörda frågorna om inkomstbegreppets
närmare bestämning och om reglerande av begreppet realisationsvinst
till skillnad från inkomst av rörelse och yrke. Dessa två
, frågors slutliga lösning bör helt naturligt ske i ett sammanhang och samtidigt
med att rätten till avdrag för värdeminskning å bygggnader
och driftsinventarier med flera med dessa spörsmål sammanhängande
frågor definitivt regleras. Emellertid har herr statsrådet anmodat de
sakkunniga att — utan att avvakta den slutliga utredningen av samtliga
de berörda spörsmålen — undersöka, huruvida icke det vore möjligt
att omedelbart, om än provisoriskt, revidera bestämmelserna om beskattning
av realisations- och konjunkturvinster i syfte att undanröja i visst
hänseende betänkliga olägenheter av den nuvarande lagstiftningens
oklarhet och därmed bryta eu redan uppkommen, icke önskvärd praxis
på detta område.
I enlighet med detta direktiv hava de sakkunniga nu i första hand
verkställt den anbefallda undersökningen rörande möjligheten av en
provisorisk lagstiftning med det angivna syftet.
De sakkunniga hava ansett sig kunna förorda en dylik provisorisk
lagstiftning, som huvudsakligen åsyftar att mot varandra avgränsa
inkomst av rörelse och yrke och inkomst av icke yrkesmässig avyttring
av egendom (realisationsvinst), och som leder till en från nyligen införd
praxis avvikande begränsning av beskattningen i fråga om sådana förvärv,
som enligt förut gällande uppfattning varit att anse icke såsom inkomst utan
såsom förmögen hetsförvärv. Denna begränsning synes önsk värd särskilt
under de av världskriget skapade förhållandena på penningväsendets
område, vilka gjort olägenheterna av lagstiftningens oklarhet i förevarande
hänseende ännu mera påtagliga och betänkliga än under normala
förhållanden. De sakkunnigas förslag hava utmynnat i bilagda förslag till
ändringar i vissa delar av dels förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,
av vilka ändringarna i 3 e och 5:e punkterna huvudsakligen
framhållas, dels bevillningstörordningen, dels slutligen det vid taxeringsförordningen
fogade deklarationsformulärets anvisningar.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. ISO käft. (Nr 213. Bilaga.) 2
10
H istorik.
1894 års
kommitterade.
Emellertid torde arbetet för astadkommande av en mera fullständig
och definitiv revision av skattelagstiftningen på här ovan omförmälda
områden böra fortgå.
För ett rätt bedömande av den svenska skattelagstiftningens ståndpunkt
till här omhandlade spörsmål synes det nödvändigt att undersöka
den historiska utvecklingen av lagstiftningen på hithörande områden.
Enligt 1861 års bevillningsförordning, skulle inkomstbevillning erläggas
för all inkomst vare sig av kapital eller arbete. Till inkomst av
arbete räknades all den inkomst, som erhålles av rörelse, yrke eller
tjänst, såsom vinst av bergsbruk jämte därtill hörande verk, inrättningar
och näringar, av mjöl- och sågkvaruar, fabriker, mekaniska verkstäder,
brännvinsbrännerier samt andra för varors tillverkning eller förädling
anlagda inrättningar, penningrörelse, handelsrörelse, skeppsrederi eller
sjöfart, hantverk eller annan jordbruket icke tillhörande näring samt vad
utöver därmed förenade kostnader förvärvades genom utövning av vetenskap,
konst eller handaslöjd, ävensom avlöning m. m. (§ 6). Det framgår
av förordningens bestämmelser, att med inkomst skulle förstås den
behållna årliga inkomsten av den skattskyldiges särskilda inkomstkällor.
1861 års bevillningsförordning underkastades under tidernas lopp
mer eller mindre väsentliga ändringar, men i huvudsak bibehölls dess
inkomstbegrepp utan väsentliga modifikationer intill år 1910, då detsamma
i samband med antagandet av en inkomst- och förmögenhetsskatt
för statens räkning erhöll en mera utförd och distinkt bestämning.
Förslag till ändringar i sådan riktning hava tid efter annan blivit
av särskilda kommitterade utarbetade och i viss utsträckning godkända.
Men man kan lägga märka till, hurusom lagstiftningen alltjämt vid
prövning av de framkomna förslagen framgått med en synnerlig varsamhet.
De kommitterade, som den 2 november 1894 avgåvo betänkande
med förslag till förordning angående inkomstbevillning, gjorde bland
annat följande uttalande (sid. 131—132):
»Såsom en brist i bevillningsförordningen har ofta anmärkts, att,
oaktat i förordningen särskilt framhålles, att det är behållna inkomsten,
som beskattas, och ehuru för sådant ändamål avdrag från bruttoinkomsten
medgivas, ingenstädes tydligt utsäges vad med bruttoinkomst förstås.
Denna brist synes kommitterade vara av beskaffenhet att, trots de svårigheter,
som äro förenade med inkomstbegreppets bestämmande, fordra
11
ett avhjälpande. Detta torde vara så mycket angelägnare, som gränsen
mellan ''inkomst och kapital för v ärv äger grundläggande betydelse for åtskilliga
delar av förordningen.
Allmänt plägar förvärv genom arv och testamente undantagas Iran
inkomstskatten och underkastas särskild beskattning. Hos oss träffas
sådan förmögenhetstillökning av stämpelskatt och lärer med avseende
därå icke böra jämväl träffas av inkomstskatten. Av enahanda skäl lärer
o-åva av fast egendom böra undantagas. Vidare torde, helst i enlighet
med föreliggande förslag vid beskattningsbara inkomstens bestämmande
avdrag förbliv- och olycksfallsförsäkringspremier icke medgivas, det utfallande
försäkrangskapitalet böra fritagas från bevillning. Slutligen
torde ock hemgift, såsom ett förskott å blivande arv, böra åtnjuta frihet
från bevillning. Alla andra intäkter av vad slag som helst, vare sig
de bestå i penningar eller naturaförmåner eller eljest äro i penningvärde
bestämbara, böra, enligt kommitterades åsikt, anses såsom inkomst och
förty, sedan medgivna avdrag därifrån ägt. rum, påföras bevillning.
Till inkomst skulle sålunda hänföras vinst icke blott av regelbunden
affärsverksamhet utan även av tillfälliga affärstransaktioner. Likaså lottenoch
konjunkturviuster, men däremot icke värdeförhöjning i ännu icke
realiserad egendom.» . , ,
Vidare yttrade kommitterade (sid. 146): »Frågan, huruvida och
i vad mån avdrag för förluster må medgivas, synes kommitterade krava
ett olika avgörande, alltefter som det gäller kapitalförluster, i egentlig
mening eller affärsförluster. För de förra lärer avdrag så mycket mindre
kunna medgivas, som ju icke varje ökning av förmögenheten drabbas
av inkomstbevinning. För förlust å handel eller näring bör däremot
avdrag anses berättigat, om ock en obegränsad rätt i detta avseende
icke gärna kan medgivas.» .
I sitt den 25 april 1895 avgivna utlåtande över kommitterades
förslag anförde kammarrätten, bland annat, följande (sid. 21 22).
»Enligt nu gällande bevillningsförordning är icke någon annan
inkomst underkastad inkomstbevillning än den, som utgör inkomst av
vad förordningen kallar »kapital och arbete.» Omfattningen av detta
begrepp må väl vara omtvistad, men såsom allmän regel torde kunna
uppställas, att vad som är kapitalförvärv eller tillökning av kapital därunder
icke får hänföras. Vad en person erhåller genom arv, gåva eller
testamente, genom avyttring av egendom, som icke förvärvats i syfte att
med vinst försäljas (kurs. av de sakkunniga), i kapital på grund av försäkring
och dylikt, torde sålunda icke för närvarande vara föremål för
inkomstbevillning. I detta hänseende har man dock i praxis gjort undan
-
12
Kommunal
skatte
kommittén.
tåg för lotterivinster, vilka beskattas såsom inkomst, likasom i de fall,
där gåva är hänförlig till årligt understöd (gratifikation), densamma i likhet
med livränta och undantagsförmån är underkastad inkomstbevillning.
Frånsett inkomst genom avkastning av fäst egendom hava kommitterade
ansett att till inkomst i bevilluingsförordnmgens mening borde
hänföras vinst icke blott av regelbunden affärsverksamhet utan även av
tillfälliga affärstransaktioner likasom lotteri- och konjnnkturvinster, men
icke värdeförhöjning i ännu icke realiserad egendom- — — —.
Kommitterades förslag innebär alltså att även kapitalförvärv skulle
beskattas. Sålunda skulle gåva av lös egendom, vinsten genom avyttring
a-v fast egendom, som icke förvärvats i spekulationssyfte, med flera
liknande kapitalvinster underkastas beskattning. Kommitterades förslag
i denna del kan kammarrälten ej biträda.
Förslaget medgiver väl att vid beräkning av inkomst avdrag må
i vissa fall äga rum för så kallade affärs förluster, men tillåter däremot
icke, att vid beräkning av vinsten genom kapitalförvärv kapitalförluster
få avdragas. Obilligheten härav framgår av följande exempel. Fn person
säljer under samma beskattningsperiod två '' fastigheter, som han ägt
och brukat under flera ar, samt därför ej får antagas hava förvärvat
i spekulationssyfte. Han erhåller genom försäljning av den ena fastigheter.
en vinst av 10,000 kronor men tillskyndas genom den andras
försäljning en förlust å samma belopp. Billigheten torde kräva att i
detta fall någon beskattning ej äger rum, men enligt kommitterades
förslag skulle personen kunna bliva beskattad för 10,000 kronor.»
Kommitterades förslag om beskattning av kapitalförvärv ledde icke
till någon åtgärd i sammanhang med antagandet av den bevillningsförordning,
som utfärdades den 3 december 1897.
Enligt kommunalskattekommitténs den 18 maj 1900 avgivna förslag
till förordning angående bevillning av inkomst skulle såsom beskattningsbar
inkomst anses den skattskyldiges årsintäkter i penningar
eller penningars värde. Till inkomst av näring eller annan förvärvsverksamhet
räknades även tillfälliga förvärv, såsom gåva av lös egendom
med vissa undantag, vinst å avyttring av fast eller lös egendom,
såvida egendomen icke utöver tio år varit i säljarens ägo, övriga konjunkturvinster
samt vinst å lotteri. Däremot skulle icke såsom inkomst
beskattas vad som erhölles genom giftorätt, arv eller testamente eller
i hemföljd, ej heller gåva av fast egendom eller kapital, som på en gång
utfölle på grund av försäkring. Å andra sidan skulle avdrag medgivas
för förluster oberoende därav, huruvida förlusten vore alt anse såsom
kapitalförlust eller icke.
13
I avseende härå anförde kommittén, bland annat, att inom finansteorin
sedan länge den mening varit förhärskande, att skillnad lörehinnes
och även borde av lagstiftningen upprätthållas mellan inkomst och förmögenhet
sförvärv. Såsom föremål för inkomstskatt plägade i överensstämmelse
med denna av det allmänna föreställningssättet jämväl biträdda
uppfattning upptagas endast de med en viss regelmässighet återkommande
eller påräkneliga intäkterna, varemot tillfälliga konjunktureller
realisationsvinster, gåva, arv och dylikt ansåges såsom förmögenhets -förvärv, vilka icke genom inkomstskatt beskattades. I senare tid både
emellertid även den mening vunnit uttryck, att principiellt någon sådan
skillnad icke kunde upprätthållas, utan att alla en person tillflytande
intäkter vore av beskaffenhet att bilda inkomst för honom, likasom de,
i den mån de icke förbrukades, inginge i hans förmögenhet och bildade
kapital i vidsträckt mening. Sådant innebure emellertid icke, att staten
ej kunde för vissa intäkter välja en annan beskattningsform än inkomstskattens
och att intäkterna av sådan anledning ginge fria från sistnämnda
skatt. Så vore t. ex. undantagslöst forhållandet med intäkter genom
arv, testamente, hemföljd och dylikt, vilka, kommittén veterligt, icke
någonstädes beskattades såsom inkomst. Däremot funnes skattelagar
(Bremen, Liibeck, Baselstadt), som med nyss angivet undantag beskattade
alla förmögenhetsförvärv, medan annorstädes t. ex. i Preussen och
Österrike ävensom enligt det dåvarande danska inkomstskatteförslaget
icke beskattades andra vinster än som uppstått i spekulationsaffärer i
egentlig mening.
Vad vårt land anginge, lämnade bevillningsförordningen icke någon
bestämd ledning för bedömandet av frågan. Den i instruktionen för
taxeringsmyndigheterna meddelade föreskrift, att förluster, av vilka kapitalet
drabbats under året näst före det, varunder bevillning påfördes,
skulle avräknas från ägarens kapitalförmögenhet och bevillning erläggas
för den avkastning, återstående kapital ansåges lämna, gåve emellertid
vid handen, att beskattning av förmögenhetsförvärv icke åsyftats.
I praxis skönjes emellertid eu bestämd strävan att åtminstone vad
anginge de egentliga realisationsvinsterna ansluta sig till den uppfattning,
däråt den preussiska skattelagsstiftningen ^ivit uttryck, och sålunda
beskatta dylika vinster, när de framstode såsom resultatet av en
aflfärsspekulation. En sådan presumerades i allmänhet hava förelegat,
när eu jämförelsevis kortare tid förflmit mellan köp och försäljning,
men avgörandet berodde ytterst av en prövning av omständigheterna
i varje särskilt fall. Jämväl i fråga om beskattning av gåva, som icke
avsåge fast egendom, rådde olika praxis. Medan sålunda enstaka gåvo
-
14
förvärv i allmänhet lämnades fria från beskattning likasom även de
understöd, vilka mer eller mindre regelbundet utginge för gåvotagarens
undervisning eller uppfostran, plägade däremot andra, årligen eller eljest
periodvis givna understöd beskattas, utan att givaren ägde att härför
tillgodoräkna sig avdrag.
Åven kommittén hölle före, att eu teoretiskt fullt hållbar skillnad
svårligen kunde uppdragas mellan inkomstbildande och omedelbart kapitalbildande
intäkter, och anledning torde i varje fall vara för handen
att i ett skattesystem, som icke i sig upptoge någon förmögenhetsskatt,
underkasta den stora gruppen av tillfälliga förvärv inkomstbeskattning,
helst därigenom ställdes i utsikt att bereda önsklig stadga åt en hittills
vacklande lagtillämpning. Från de inkomstskattepliktiga förmögenhetsförvärven
hide kommittén emellertid utsöndrat icke blott förvärven genom
arv, testamente och dylikt, vilka ju vore föremål för särskild beskattning,
utan även åtskilliga andra förvärv, vilkas beskattande kunde anses såsom
en obillighet, såsom t. ex. arvoden för vissa offentliga uppdrag. Vidare
hade kommittén i syfte att undanröja svårigheter vid tillämpningen och
på samma gång mildra reformens verkningar för beskattningen av realisationsvinster
stadgat en viss preskriptionstid, efter vars förlopp eu
dylik beskattning icke vidare finge ifrågakomma. Kommittén hade däremot
icke ansett skäl förefinnas att göra föreskriftens tillämplighet beroende
av en undersökning, i vad mån ett verkligt spekulationssyfte
förelegat vid tiden för affärens inledande eller avslutning. Fn sådan
undersökning måste nämligen ställa sig särdeles vansklig i alla fall,
där ej ett erkännande av den skattskyldige kunde erhållas. För denne
bleve ett dylikt förfarande alltid förhatligt och innebure därjämte en
fara, att han, ställd i valet mellan att skatta och undslippa beskattning,
frestades att framställa sina avsikter i en mindre riktig dager.
Då kommittén således vidgat ramen för den så kallade objektiva
skattskyldigheten genom att låta densamma även omfatta förmögenhetsyinster,
hade följdriktigheten krävt, att rätten till avdrag för förluster
i ^ materiellt avseende underginge en motsvarande utvidgning och att
sålunda den dittills fastslagna skillnaden mellan sådana förluster, vilka
borde anses såsom minskning i skattskyldigs årsinkomst eller såsom
förmögenhetsförluster, upphävdes. Instruktionen för taxeringsmyndigheterna
hänvisade till rörelsens eller förlustens storlek och beskaffenhet
såsom grund för avgörandet i varje särskilt fall, och det hade sålunda
inträffat, att vad som för den stora affären ansetts såsom minskning
i årets vinst betraktats såsom förlust för den lilla affären o. s. v. Då
kommittén ansett sig böra medgiva avdrag för alla förluster utan att
15
därvid förutsätta andra inskränkningar än dels att förlusten överhuvud
skulle hänföras till en inkomstkälla, vars avkastning utgjorde föremål
för inkomstbeskattning, och dels att hänsyn till förlusten toges endast
en gång, nämligen vid beräkningen av den skattskyldiges inkomst det
år, då förlusten komme till synes, hade kommittén således härigenom
för lagtillämpningen ställt i utsikt fördelen av eu fast och allmängiltig
princip, syftande även den till en jämlik beskattning.
I detta ämne anförde kammarrätten i sitt den 30 december 1902
avgivna utlåtande över kommunalskattekommitténs förslag följande:
»Kommitténs förslag till beskattning av förmögenhetsförvärv synes
kammarrätten böra i väsentlig mån modifieras. Åven om nämligen, på
sätt kommittén erinrar, en teoretiskt fullt hållbar skillnad svårligen kan
uppdragas mellan inkomst- och förmögenhetsförvärv, bör lagstiftningen
icke lämna ur sikte, att den här befinner sig på ett område, där en
mera genomgripande förändring i bestående förhallanden icke kan
undgå att komma i strid med allmänna föreställningssättet. Särskilt
gäller detta om beskattningen av gåva av lös egendom, i vilket avseende
nästan samtliga i ämnet hörda myndigheter framställt erinringar mot
kommitténs förslag.
Att, på sätt flera Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande synas
anse önskligt, fullständigt frikalla gåva av lös egendom från beskattning,
synes väl icke lämpligt, men däremot nödig varsamhet bjuda att begränsa
skattskyldigheten i förevarande fall till gåva, som utgår under
formen av kontant periodiskt understöd, så framt nämligen understödet
icke antingen är att anse såsom bidrag till mottagai ens undervisning
eller uppfostran eller ock avser att bispringa meddellösa åldringar, sjuka
eller vanföra, som äro skattskyldigs anförvanter. I dessa fåll bör understödet
vara fritaget från beskattning. Följdriktigheten kräver likaledes
skattefrihet för gåva av lös egendom i varje fall, där gåvan är underkastad
stämpelskatt.
I fråga om förslaget, i vad det avser beskattande av realisationsvinst,
tillåter sig kammarrätten till en början erinra om, att det s\nes
lämpligt begränsa skattskyldigheten i förevarande fall till vinst, uppkommen
genom köp och försäljning eller byte. Då nämligen förvärv
genom giftorätt, arv och testamente enligt förslaget icke beskattas, torde
det varken vara fullt följdriktigt eller billigt att såsom inkomst beskatta
den värdestegring, det sålunda förvärvda föremålet vid sedermera skeende
avyttring kan visa sig hava undergått. Härtill komma de vansklig
heter, som måste möta att rätt bestämma vinstens storlek, för vilket
16
ändamål de av kommittén föreslagna bestämmelserna näppeligen torde
vara tillräckligt vägledande.
Kommitténs förslag att låta skattskyldigheten i avseende å realisationsvinst
uteslutande bero därav, huruvida förvärv och avyttring båda
falla inom en tidrymd av tio år, synes icke heller antagligt. Också har
förslaget härutinnan föranlett mycken erinran, vilken i allmänhet gått
i den riktning, att praktiska hänsyn bjuda en långt större begränsning
än som av kommittén ifrågasatts. En reservant inom kommittén ävensom
överståthållareämbetet hava i sådant avseende förordat såsom villkor
för skattskyldighet, att förvärvet och avyttringen båda skola hava ägt rum
under beskattningsåret. Härjämte hava såsom lämpliga tidrymder förordats
ett år, tre år och fem år. Enligt kammarrättens åsikt bör emellertid
i förevarande avseende den omständigheten få verka avgörande,
huruvida syfte att göra vinst förelegat vid förvärvet eller icke. I förra
fallet kan en verklig förvärvsverksamhet anses föreligga och skattskyldighet
bör inträda såsom en självklar följd, oberoende därav, huru lång
tid förflutit mellan förvärvet och avyttringen. I anslutning till den
praxis, som på förevarande område kan anses hava utvecklat sig, torde
det härutöver befinnas lämpligt stadga, att, där endast en viss kortare
tid, exempelvis tre år, förflutit efter förvärvet, vinsten å avyttringen
undeikastas beskattning, utan att man ingår i någon prövning, om förväi
vet verkligen avsett att bereda vinst eller ej. Den jämförelsevis korta
tid, som det avyttrade föremålet ägts, kan nämligen anses giva berättigad
anledning antaga, act vinstsyfte här verkligen förelegat.»
Inom kammarrätten uttalade två ledamöter i förevarande avseende
skiljaktiga meningar. Av den ene av dessa ledamöter framhölls, att
bland de mera påtagliga bristerna i gällande skattelagsstiftning vore
den privilegierade ställning, som vore inrymd åt förvärvare av så kallade
konjunkturvinster. Den, som arbetade sig till en jämförelsevis ringa
inkomst, vore underkastad en ofta synnerligen betungande beskattning,
medan den, vilken utan något sitt åtgörande, allenast genom värdestegring
å fast egendom, aktier och andra valutor, förvärvade en förmögenhet,
i de dosta fall förbleve alldeles skattefri. Varje konjunkturvinst borde
beskattas blott med den modifikation, som betingades av svårigheten,
att när värdeföremålet varit längre tid i avyttrarens ägo bestämma
vinstens storlek, heservanten instämde följaktligen i kommitténs förslag,
dock med det tillägg att, när förvärvet av den avyttrade egendomen
uppenbarligen skett i spekulationssyfte, beskattning av vinsten
skulle äga rum oberoende av den tidslängd, som förflutit mellan förvärv
och avyttring.
17
Enligt 1904 års förslag till förordning om skatt av inkomst och
förmögenhet samt om inkomstskatt a aktiebolag och andra juridiska
personer skulle såsom beskattningsbar inkomst taxeras skattskyldigs
samfällda årsintäkter i penningar eller penningars värde, vare sig de
härflöte av fast egendom, av kapital eller av arbete eller i övrigt tiilHöte
den skattskyldige. Såsom inkomst skulle dock icke taxeras, bland annat,
vad som förvärvades genom giftorätt, arv eller testamente och i hemföljd,
morgongåva eller fördel av oskiftat bo eller genom gåva av fäst
egendom eller annan gåva, såvida den ej utginge under form av periodiskt
understöd, dock att vad någon mottoge såsom bidrag till sin undervisning
eller uppfostran vore från skatteplikt frikallat. Ej heller skulle såsom
inkomst taxeras vinst å tillfällig avyttring av fast eller lös egendom,
som tillfallit säljaren annorledes än genom köp eller byte eller ock utöver
tre år varit i hans ägo, ej heller kapital, som tillfälle någon på grund
av försäkringsavtal. Avdrag skulle medgivas för sådan förlust å skattskyldiga
verksamhet, som ej vore att hänföra till kapitalförlust.
Kammarrätten, som den 31 december 1904 avgav utlåtande över
nyssnämnda förslag, berörde icke frågan om beskattning av kapital förvärv
i vidare mån än genom uttalandet därom att därest såsom inkomst
i vissa fäll skulle beskattas vad som hittills betraktats såsom kapitalförvärv,
borde även i förordningen inrymmas eu viss rätt till avdrag
för liden kapitalförlust. Eljest kunde, om, t. ex. någon under samma
beskattningsår sålde två av honom tillförene köpta fastigheter och å den
ena gjorde en vinst av 10,000 kronor, men å den andra förlorade samma
belopp eller mera, följden bliva, att han i allt fall skulle beskattas för
nämnda vinst.
Tre av kammarrättens ledamöter hade emellertid ett gemensamt
anförande i förevarande ämne av följande innehåll.
Det syntes dessa ledamöter, att den bestämmelse, som återfunnes
i 1903 års danska skattelag eller att inkomst genom försäljning av
skattskyldigs egendom icke beskattades, såvida icke försäljningen tillhörde
hans näringsverksamhet eller företagits i spekulationssyfte, då
vinsten räknades till inkomst, och å andra sidan avdrag för förlust vore
medgiven, ägde företräde framför det framlagda förslaget. Eu följd
av däri föreslagna föreskrifter torde i övrigt bliva, att, så vitt sådant
kunde ske, försäljningen uppskötes till tid, som ej föranledde skatteplikt.
Ville man '' beskatta annan tillfällig försäljningsvinst än den, som
uppstode genom spekulationsaffär, borde all vinst å avyttring av egendom
beskattas eller med andra ord såsom inkomst räknas varje ökning i
förmögenhet, som för .skattskyldig uppkomme genom försäljning av
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. ISO käft. (Nr 213. bilaga.) 3
1904 års
kommitterade.
18
honom tillhörig egendom, den kunde hava tillhört honom längre eller
kortare tid samt förvärvats på ena eller andra sättet.
1910 års Vid förberedandet inom finansdepartementet av 1910 års skatte
skattereform.
reform, som resulterade i bl. a. den nya förordningen om inkomst- och
förmögenhetsskatt samt den reviderade bevillningsförordnmgen, bägge
utfärdade den 28 oktober 1910, förelågo för de tillkallade sakkunniga
utom annat material de härovan refererade kommittéutredningarna till
förnyad granskning. Därjämte hade de sakkunniga, såsom allmänt torde
vara känt, vid utarbetandet av sina förslag låtit sig i icke ringa män
påverkas av bland annat den preussiska och den danska skattelagstiftningens
bestämmelser, något som även kan konstateras i''fråga om 1904
ars skattesakkunniga med avseende a det av dem utarbetade förslaget
till skatteförordning. I vissa delar ansluta sig de två förslagens bestämmelser
nära till motsvarande bestämmelser i de preussiska och danska
skattelagarna, i andra åter förekomma skiljaktigheter, som påtagligen
icke äro endast tillfälligheter, utan få anses fullt avsiktliga.
Bland de autydda skiljaktigheterna förtjäna bär omnämnas de bestämmelser,
som avse att reglera inkomstbegreppet, i vad avser inkomsten
av dels rörelse och yrke, dels tillfälliga affärer.
Utländsklag- Den preussiska inkomstskattelagen beskattar såsom inkomst:
stiftning. a) in]j0ms^ av kapital,
b) inkomst av fast egendom,
c) inkomst av rörelse och yrke (Handel lind Gewerbe, incl. Berghäll)
samt
d) inkomst av vinstgivande sysselsättning och av avkomstgivande
rättigheter.
Inkomst, som icke är att hänföra till någon av dessa källor, är
icke skattepliktig. Emellertid skall vinst, som uppstår av tillfälliga
spekulationsaffärer, i beskattningshänseende hänföras till inkomst av
kapital, men beräknas på samma sätt som inkomst av rörelse och yrke.
Det är uttryckligen stadgat, att extraordinära intäkter genom arv, gåva,
livförsäkring och genom icke yrkesmässigt eller icke i spekulationssyfte
företagen avyttring av fast egendom (Grundstiicke) samt liknande förvärv
icke skola räknas såsom skattepliktig inkomst utan såsom ökningav
stamförmögenheten.
I fråga om beräkning av inkomst av rörelse och yrke gäller såsom
allmän regel, att det är affärsvinsten som skall beskattas. I fråga om
skattskyldiga, som föra ordentliga räkenskaper enligt därom givna civilrättsliga
bestämmelser, skall vinsten beräknas efter de grunder, som
19
gälla för upprättande av inventarium och balansräkning, under det att
inkomsten i fråga om andra skattskyldiga uppskattas på grundval av
årets affärsinkomster och affärsutgifter. Enligt praxis skall taxeringen i
förstnämnda fall grundas på räkenskaperna, där skäl till anmärkningmöt.
dem icke förekommer. Om räkenskaperna upptaga vinster, vilka
icke skola beskattas såsom inkomst, böra emellertid sådana vinster vid
taxeringen lämnas obeaktade; detta gäller enligt uttryckligt stadgande
beträffande de här ovan redan omförmälda extraordinära intäkterna
genom arv o. s. v. men enligt praxis även i fråga om icke realiserad
värdeökning av det till företaget hörande anläggningskapitalet. I
särskilda mål har däremot Oberverwaltungsgericht in Staatssteuersachen
förklarat, att dessa bestämmelser skola anses innebära, att vinsten genom
avyttring av tillgångar tillhörande anläggningskapitalet är affärsvinst,
»ty i och med det ögonblick, då sådana tillgångar avyttras, upphöra de
att vara anläggningskapital (dauernd zum Betriebe bestimmt) och bliva
a vy ttr i n gs förena ål.»
Enligt den danska lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt taxeras
såsom inkomst:
1) inkomst av jordbruk, skogsbruk, industri, handel, hantverk m. m.;
2) inkomst genom utarrendering eller uthyrning av fast eller
lös egendom;
3) inkomst av tjänst eller anställning;
4) inkomst av tionde;
5) inkomst av kapital;
6) inkomst av lotterispel, annat spel och vadhållning.
Denna uppräkning är emellertid icke uttömmande, enär såsom
skattepliktig inkomst skola räknas skattskyldiges samfällda årsintäkter
med de i lagen särskilt angivna undantag och begränsningar. 1 detta
avseende stadgas bl. a. undantag för:
1) Förmögenhetsökning genom värdestegring av skattskyldigs
tillgångar.
2) Intäkter som härflyta från försäljning av skattskyldigs egendom,
för så vitt försäljningen icke faller under hans näringsverksamhet eller
företagits i spekulationssyfte.
3) Förmögenhetsökning som har sin grund i arv eller förskott
på arv, i äktenskaps ingående, utbetalning av livförsäkring, brandförsäkring
o. d.
4) De intäkter, som härröra från kapitalförbrukning eller upptagande
av lån.
5) Vissa dagtraktamenten och reseersättningar.
20
Svenskt Enligt det av 1904 års svenska inkomstskattesakkunniga avgivna
lsuTårf re* ^är 0V!in omförmälda förslaget skulle vid taxeringen all inkomst hänföras
formförslag, till någon av följande källor:
1) inkomst av fast egendom;
2) inkomst av kapital;
3) inkomst av arbete;
4) övrig inkomst.
Därvid räknades såsom inkomst av arbete inkomst av tjänst eller
pension samt av jordbruk och annan näring, och till övrig inkomst
vinster av tillfällig natur och all annan skattepliktig inkomst, som ej
borde hänföras till någon av de andra inkomstkällorna. Till sistnämnda
inkomstgrupp räknades enligt de »särskilda anvisningarna» exempelvis
realisationsvinster, lotterivinster, inkomst av patent- och därmed jämförliga
rättigheter (rovalties) o. d. Dock skulle såsom inkomst icke taxeras
realisationsvinst vid avyttring av fast eller lös egendom, som tillfallit
säljaren annorledes än genom köp eller byte eller ock utöver tre år
varit i hans ägo.
Då annat ej i författningsförslaget utsäges eller antydes, får det
antagas, att dess författare velat uppdraga en bestämd gräns mellan
inkomst av arbete och annan inkomst, och att särskilt realisationsvinster,
då de voro skattepliktiga, skulle behandlas annorlunda än den affärsvinst,
som skulle taxeras såsom inkomst av jordbruk och annan näring.
Åven torde det få antagas, att dylika vinster skulle beskattas enligt de
särskilt för dem gällande reglerna, vare sig de förvärvades av en näringsidkare
eller annan person.
I fråga om inkomst av näring skulle dit hänföras bland annat
inkomst av rörelse eller yrke. Den i anvisningarna givna exemplifieringen
av de verksamhetsgrenar, som voro att hänföra till rörelse eller
yrke, överensstämmer i det väsentliga, med motsvarande exemplifiering i
de da gällande skatteförfattningarna, nämligen bevillningsförordningen
och förordningen om inkomstskatt. Det kan således icke förutsättas en
avsikt hos de sakkunniga att inlägga någon ny betydelse i det teoretiska
begreppet inkomst av rörelse eller yrke. Ingenting tyder på att de
sakkunniga (dåvarande kammarrättsrådet E. von Wolcker,. professor
Gustav Cassel och undertecknad Landén) velat till rörelseinkomst hänföra
annat än den egentliga affärsvinsten. Den utvidgning av inkomstbegreppet,
som av dem föreslogs, var att under en ny huvudgrupp av
skattepliktiga inkomster, av dem benämnd »övrig inkomst», hänföra bland
annat de form ögenhets förvärv, som enligt förslaget skulle beskattas
såsom inkomst, men enligt deras sannolika mening icke kunde hänföras
21
under gruppen »inkomst av rörelse». Hit höra särskilt de s. k. realisationsvinsterna
och andra tillfälliga vinster, som begreppsenligt icke
kunde hänföras under inkomst av rörelse eller yrke. Det bör observeras,
att de sakkunniga i författningstexten icke gjort någon skillnad mellan
olika slag av realisationsvinster allt eftersom de förvärvats av en rörelseidkare
eller annan person. En tillfällig vinst skulle enligt ordalagen i
deras förslag alltid, länder förutsättning att de uppställda villkoren för
skatteplikt förelågo, beskattas såsom »övrig inkomst», medan den yrkesmässiga
vinsten beskattades såsom inkomst av rörelse eller yrke. I
motsats till vad som stadgats i Preussen och Danmark skulle vid realisationsvinsters
beskattning bortses från, huruvida den affär, som givit
anledning till vinsten, företagits i spekulationssyfte eller icke. Det avgörande
var, att avyttringen av den egendom, varom fråga vore, ägde
rum inom viss tid efter förvärvet och att egendomen förvärvats genom
köp eller byte, men det kan förutsättas att genom uppställande av dessa
villkor för skatteplikt de sakkunniga trott sig i stort sett kunna begränsa
skatteplikten till de verkliga spekulationsaffärerna i anslutning till då
rådande praxis, som i princip beskattade endast spekulationsvinster.
Den danska bestämmelsen därom, att inkomst vid försälining av egendom
skulle undantagas från beskattning, för så vitt försäljningen »ikke henhör
under vedkommendes nseringsvej» torde av de sakkunniga hava ansetts
icke erforderlig eller lämplig. Om härmed avses att stadga, att yrkesmässig
försäljning av egendom medför skatteplikt för den genom försäljningen
uppkomna vinsten, skulle bestämmelsen icke vara behövlig,
då enligt svensk uppfattning det är självklart, att dylik vinst bör hänföras
till inkomst av rörelse eller yrke. Skulle åter med bestämmelsen
avses, att en näringsidkares tillfälliga vinst genom försäljning av egendom
skulle beskattas såsom inkomst; även då försäljningen omfattade egendom,
med vilken han eljest icke dreve handel, står ju bestämmelsen i strid
mot det i Sverige rådande föreställningssättet.
Att de sakkunniga icke upptogo de bestämmelser i preussiska
inkomstskattelagen, som leda till att det enligt balansräkningen framkommande
överskottet av tillgångar över skulderna i fråga om vissa
skattskvldiga alltid beskattas såsom affärsvinst, förefaller av liknande
anledningar fullt naturligt. Nämnda överskott kan såsom känt uppkomma
dels genom förmögenhetstillväxt under året, dels genom den under
året intjänta inkomsten. Enligt den tyska handelslagen gäller t. ex.
att ännu icke försålda tillgångar skola upptages till sitt försäljningsvärde
vid den tidpunkt, då balansräkningen upprättas, och komme sålunda,
om lagen strängt tillämpades, eu värdestegring å dylika tillgångar
av vad slag som helst att räknas såsom vinst och alltså ingå i inkomsten.1
Även en dylik uppfattning om grunderna för inkomstens beräkning var
och torde fortfarande vara främmande för svenskt föreställningssätt.
Den i den preussiska skattelagen träffade anordningen att till undvikande
av beskattningens ojämnhet och orättvisa stadga, att beträffande
skattskyldiga, som föra ordentliga räkenskaper, inkomsten skall beräknas
till sitt medeltal för de tre närmast föregående åren, torde icke hava tilltalat
1904 års sakkunniga mera än de vid andra tidpunkter tillkallade sakkunniga
för den svenska skattelagstiftningens revision, vilka ju haft
anledning att taga frågan om en dylik anordning under övervägande,
och i denna omständighet torde man finna en ytterligare anledning till
att 1904 års sakkunniga i nu berörda avseenden underlåtit att följa den
främmande lagstiftning, som de i många andra delar tagit till förebild
vid avfattandet av sitt förslag.
Då arbetet med revision av skattelagstiftningen under år 1908 ånyo
upptogs, tillkallades för detta ändamål såsom sakkunniga dåvarande
ombudsmannen och fiskalen Conrad Carleson, dåvarande kammarrättsrådet
Herman Palmgren och undertecknad Landén. Dessa utarbetade
bl. a. det förslag till inkomst- och förmögenhetsskatt, som sedermera i
proposition nr 88 förelädes 1910 års riksdag och som i huvudsak blev
av riksdagen godkänt.
I väsentliga delar byggde dessa sakkunniga sitt förslag på 1904
års nyss omförmälda förslag. Sålunda bland annat i fråga om begreppet
skattepliktig inkomst. Såsom inkomst skulle således med vissa angivna
avdrag taxeras skattskyldigs samfällda årsintäkter i penningar eller
penningars värde, vare sig de härflyta av fast egendom, av kapital eller
av arbete. Inkomstkällornas indelning i huvudgrupper var alltså en
annan än den av 1904 års sakkunniga föreslagna, i det att huvudgruppen
»övrig inkomst» saknades i 1910 års förslag och dithörande inkomster
i stället inrymdes under huvudgruppen inkomst av arbete. Men inom
denna^ grupp upptagas såsom underavdelningar samma inkomstkällor
som år 1904 redovisades under de bägge huvudgrupperna inkomst av
arbete och övrig inkomst. Sålunda iunnos såsom särskilda underavdelningar,
bland annat, inkomst av rörelse och yrke och vinster av tillfällig
natur.
Det framgår av förslaget, att de sakkunniga icke åsyftat att införa
några nya principer beträffande vad som vore att anse såsom inkomst
1 Enligt praxis synes detta icke tillämpas beträffande icke realiserad värdestegring av
själva anläggningskapitalet. För aktiebolag faller detta av sig själv, enär de icke få upptaga
dylika tillgånger högre än till anskaffningsvärdet
23
av rörelse eller yrke. Exemplifieringen av de inkomstkällor, som skola
komma i fråga till beskattning under denna huvudgrupp, ansluter sig
nära till den i våra bevillningsförordningar hävdvunna, med iakttagande
dock att åtskilliga nya slag av yrkesmässig näringsverksamhet blivit
tillagda. Man får således antaga, helst något annat icke framgår av
departementschefens motivering för det av honom framlagda förslaget,
att vid 1910 års skattereform den bestående skattelagstiftningens teoretiska
begrepp »inkomst av rörelse eller yrke» — frånsett den utvidgade
exemplifieringen — lämnats oförändrat.
Däremot infördes genom denna reform den nyheten i fråga om
inkomstbegreppet överhuvudtaget, som under växlande former tidigare
ifrågasatts i de här ovan omförmälda skatteförslagen av åren 1894, 1900
och 1904, i det att uttryckligt stadgande inrymdes i skatteförordningarna
därom, att vissa form ögen hets förvärv skulle beskattas såsom inkomst.
Sålunda stadgades, såsom redan sagts, att såsom inkomst av arbete
skulle taxeras vissa dylika förvärv, upptagna såsom eu huvudgrupp ((vinster
av tillfällig natur», därunder inbegripen avyttring av fast och lös
egendom, som förvärvats genom köp eller byte och under viss kortare
tidrymd varit i säljarens ägo. Slutligen skulle till en sista huvudgrupp
hänföras all annan skattepliktig intäkt, som ej vore att hänföra till
någon annan grupp. Till de två sistnämnda grupperna skulle enligt
anvisningarna till förordningen hänföras sådana skattepliktiga intäkter,
som ej böra hänföras under annan rubrik, såsom realisationsvinster,
lotterivinster, inkomst av patent och därmed jämförliga rättigheter o. d.,
och torde därav framgå, att de angivna slagen av vinster enligt lagstiftarens
mening i regel icke skola taxeras såsom inkomst vare sig
av fast egendom eller av kapital eller av rörelse eller yrke. Ett sedermera
år 1919 i sammanhang med utredningen om kommunalbeskattningens
omläggning framkommet förslag att vinst vid realisation av fast
egendom skulle beskattas såsom inkomst av fast egendom har, såsom
känt torde vara, icke lett till någon åtgärd, och den preussiska skattelagens
bestämmelser, att tillfälliga spekulationsvinster skola hänföras till
inkomst av kapital, hava icke någon motsvarighet i vår skattelagstiftning.
Vid föredragning i statsrådet av 1910 års förslag till förordning
om inkomst- och förmögenhetsskatt hade dåvarande chefen för finansdepartementet
följande uttalanden beträffande bär berörda frågor:
»Den nu lämnade utredningen visar oförtydbart, att det är förenat
med störa vanskligheter att fastställa vad som skall räknas till beskattningsbar
inkomst. Så mycket är dock klart, att dit icke höra penningmedel,
som inflyta vid realiserandet av den skattskyldiges förmögenhet
Departementschefen
år 1910.
24
eller förmögenhetsdel, för så vitt icke realisationen innebär någon vinst
för den skattskyldige. Detta har, på sätt framgår av mitt yttrande i
sammanhang med frågan om beskattning av skogsinkomsten, av mig
redan behörigen beaktats. Däremot är gränsen för skattskyldigheten
it. svårare att draga, då verkligt förmögenhetsförvärv föreligger.
Någon gräns i sådant avseende finnes icke angiven i nu gällande
skatteförfattningar. Praxis har emellertid på detta område fastslagit
regler, som i fråga om följdriktighet och jämnhet i beskattningsresultatet
i mera än ett fall lämna åtskilligt övrigt att önska.
På grund härav och då i en rationellt uppställd skatteförfattning
av ifrågavarande slag klarhet över inkomstbegreppet icke utan olägenhet
kan undvaras, hava i föreliggande författningsförslag härutinnan lämnats
normerande bestämmelser. I nämnda förslag liksom i alla moderna
utländska skatteförfattningar, där denna frågan behörigen beaktats, har
man sökt nå målet på indirekt väg. Visserligen fastslås i 6 § av författningsförslaget,
att såsom inkomst skola taxeras skattskyldigs samfällda
årsintäkter i penningar och penningars värde, vare sig de härflutit av
fast egendom, av kapital eller av arbete. Men då stadgandet är förbundet
med bestämmelse därom, att dessa årsintäkter skola taxeras såsom inkomst
»med undantag och efter avdrag», som i författningen vidare stadgas,
har huvudvikten i förevarande avseende kommit att ligga på undantagen.
I fråga om dessa undantag äro de till stor del intet annat än ett
konfirmerande och förklarande av praxis. I vissa fall, särskilt där, på
sätt nyss nämndes, mot praxis kunna göras vägande anmärkningar,
innebära dock undantagen nyheter, som kräva sin motivering.---
Gränsen mellan beskattningsbara och icke beskattningsbara inkomster
torde ingenstädes vara så flytande som i fråga om konjunkturvinster.
Såsom av den förut lämnade utredningen framgår, har praxis
i princip fastslagit, att vinster av sagda natur äro skattepliktiga, allenast
för såvitt bakom den affär, varpå vinsten uppkommit, legat spekulationssyfte.
Ställd inför svårigheten att i det speciella fallet avgöra, om sådant
syfte förelegat eller icke, har praxis alltmera övergått att göra beskattningen
beroende på den tidrymd, som förflutit mellan köp och försäljning
av ifrågakomua egendom. Ju kortare denna tidrymd varit, med desto
starkare skäl har man ansett sig kunna förutsätta, att spekulationssyfte
förelegat.
En sådan gränsskillnad är naturligen alldeles för obestämd för att
kunna godkännas. Innan jag angiver min egen ställning till frågan, skall
jag i korthet redogöra för i vissa främmande länder gällande bestämmelser
å ifrågavarande område.
25
Danmark. Såsom inkomst räknas icke intäkter, som härflyta av
försäljning av skattskyldig tillhörig egendom, förså vitt försäljningen icke
faller under den skattskyldiges näring eller företagits i spekulationssyfte.
Preussen. Vinst av i spekulationssyfte avslutade affärer efter avdrag
av eventuella förluster å likartade affärer anses som beskattningsbar
inkomst även för skattskyldiga, som icke hava till yrke att företaga
sådana affärer.
Bayern. Frågan huruvida en tillfällig lotteri- eller spekulationsvinst,
som icke härflyter av den skattskyldiges yrkesmässigt utövade näringsverksamhet,
är att beskatta såsom inkomst, har icke blivit löst genom
lagstiftningen. I praxis betraktar man dylika tillfälliga vinster såsom
ökning av förmögenheten och beskattar den följaktligen icke genom
inkomstskatt. Vid inkomstskattelagens förberedande behandling väcktes
ett förslag att, i överensstämmelse med den preussiska lagstiftningen
i ämnet, till vederbörande artikel foga ett tillägg av följande innehåll:
»Vinsten av icke yrkesmässigt men i spekulationssyfte företagen försäljning
av fastigheter, värdepapper och fordringar är efter avdrag av
förluster underkastad inkomstskatt.» Förslaget förkastades emellertid
dels med hänsyn till svårigheterna vid stadgandets tillämpning, dels på
grund av farhågan att yrkesspekulanterna, särskilt de som handlade med
fastigheter, skulle med stöd av ett sådant stadgande söka att undgå
näringsskatt och i stället erlägga den lindrigare inkomstskatten.
Wurttemberg. Såsom skattepliktig inkomst anses vinst vid köp och
försäljning av fastigheter, värdepapper och annan egendom, om affären
företages i spekulationssyfte och den skattskyldige har för vana att bedriva
sådana affärer eller om affären avslutas såsom en differensaffär.
Baden. I de särskilda anvisningarna till inkomstskattelagen angives,
att såsom beskattningsbar inkomst icke räknas lotterivinster och vinst
vid fastighetsförsäljning, såvida icke köp och försäljning äv lotter och
fastigheter bedrives yrkesmässigt.
Det synes mig icke lämpligt att nu inskränka sig till ett lagfästande
av rådande praxis här i riket. Redan de svårigheter, som vid
lagtillämpningen skulle uppstå, om beskattningen av konjunkturvinster
bleve beroende på ett så subjektivt moment som spekulationssyfte, mana
till ett mera fast reglerande av beskattningen. Därjämte synes det mig,
som om, på sätt vid frågans tidigare behandling framhållits, det icke
vore annat än i sin ordning, att även konjunkturvinster, som icke äro
resultatet av spekulationsaffärer, betraktas och beskattas såsom inkomst.
Därvidlag torde det emellertid böra, såsom ock av målsmännen för denna
ordning ständigt föreslagits, fastställas någon längsta tidrymd, inom vilken
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 180 höft. (Nr 213. Bilaga.) 4
26
Norsk lagstiftning.
affären skall vara avslutad, för att skattskyldigheten för vinsten skall
inträda. Att därvid, såsom vid frågans tidigare behandling inom kammarrätten
av eu enskild ledamot därstädes föreslagits, göra undantagför
spekulationsvin ster och stadga skattskyldighet för dylika vinster oberoende
av den tid, som förflutit mellan affärens början och slut, kan
visserligen vara principiellt riktigt, men bröte ej udden av anmärkningarna
emot det nuvarande systemet och är i allt fäll mindre erforderligt,
om blott den tidrymd, varom nu är fråga, sättes tillräckligt lång.
I det avseendet hava ju under diskussionen i ämnet framkommit
skilda förslag. Huru man än ställer sig härtill, torde det i regel kunna
sägas erfordras en längre tid för avveckling av en fastighetsaffär än en
affär, som avser värdepapper eller annan lösegendom. Utgår man härifrån,
synes mig föreliggande förslag innebära en tillfredsställande lösning
av frågan.
Vad jag nu yttrat ansluter ju sig närmast till inkomstskattebegreppets
omfång. I förslaget till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt
har ock bland de indirekta allmänna bestämmelserna rörande
inkomster inryckts ett stadgande, att såsom inkomst taxeras icke vinst
å icke yrkesmässig försäljning av fast eller lös egendom, som tillfallit
säljaren annorledes än genom köp eller byte eller öck av honom förvärvats
genom köp eller byte och varit i hans ägo, om det är fast egendom,
tio år eller därutöver och eljest fem år eller därutöver.
Detta i 8 § förefintliga stadgande har sin motsvarighet i 7 §, där
såsom inkomst av arbete upptagits bland annat vinster av tillfällig natur,
därunder inbegripen vinst å icke yrkesmässig försäljning av fast eller
lös egendom, som förvärvats genom köp eller byte och varit i säljarens
ägo, om det är fast egendom, under mindre än tio år och eljest under
mindre än fem år.
Med anledning av en kammarrättens anmärkning mot sistnämnda
bestämmelse bör denna kompletteras i syfte att närmare angiva, att inkomsten
å spekulationsaffärer under ett år utgör saldot mellan vinster
och förluster samt att, om förlusterna äro större än vinsterna, beskattning
icke äger rum.»
Av intresse torde vara att taga del av den norska lagstiftningen
på hithörande område, sådan densamma kommit till uttryck i 1911 års
skattelagar för landet och för städerna, vilka bägge innehålla likartade
bestämmelser om beskattning av vinster, vid vilka tillfallet i större eller
mindre grad varit en medverkande faktor (t. ex. lotterivinster), samt
realisationsvinster. I avseende å de sistnämnda gäller, att vinst gentil
avyttring av fast egendom, värdepapper eller andra förmögenhets föremål,
27
som kunna antagas vara av säljaren förvärvade för att avyttras med fördel,
skall räknas såsom inkomst för säljaren, även om avyttringen icke faller
inom hans näring. Vinst, som förvärvas vid försäljning av tomter i stad
eller stadsliknande områden ävensom vinst vid försäljning av en affär,
av patent- författar- eller konstnärsrätt räknas alltid såsom inkomst.
Regeringen hade föreslagit ett tillägg till den refererade bestämmelsen
av innehåll, att realisationsvinst, även om den uppstått utan
spekulationssyfte, alltid skulle beskattas såsom inkomst, när det lealiserade
föremålet icke varit i säljarens ägo längre tid än fem år, eu bestämmelse
som emellertid icke vann stortingets godkännande.
Den år 1911 i Norge genomförda skattelagstiftningen grundade
sig på ett år 1904 avgivet förslag av särskilda ko.mmitterade. Ur kommitterades
motivering för den föreslagna beskattningen av realisationsvinster
må här anföras följande synpunkter.
Spekulationsvinster och särskilt vinster genom köp och försäljning
i spekulationssyfte av fasta egendomar, värdepapper och andra föremål,
borde alltid, alltså oberoende av, huruvida spekulationen drives såsom
näring eller icke, beskattas såsom inkomst. Sådana vinster förvärvades
i själva verket genom spekulantens verksamhet och borde därför behandlas
lika med andra arbetsförtjänster av annan verksamhet än näring.
Att konjunkturerna medverka till vinsten kunde icke förändra sakens
natur. Det vore icke konjunkturerna i och för sig, utan spekulantens
utnyttjande av konjunkturerna, som skaffade honom vinsten.
Om föremålet icke blivit inköpt i spekulationssyfte men till följd
av konjunkturerna stigit i värde och därefter sålts med vinst, vore förhållandet
ett annat, i det att förvärvets tillfälliga karaktär vore mera
dominerande. Frågan vore då, om försäljningsvin sten även i sådant fall
borde beskattas såsom inkomst. Utginge man från att inkoms tern förvärvades
först genom försäljningen, kunde densamma i viss män betraktas
såsom en arbetsinkomst, i det att den ju vore resultatet av arbetet
för att finna en köpare och komma till samförstånd med honom. Om
man däremot utginge från att inkomsten helt förvärvades genom "värdestegringen,
måste den betraktas såsom ren konjunkturvinst,
frågas, om man icke borde gå ändå längre och beskatta såsom inkomst
den genom konjunkturerna vunna värdestegringen oberoende av dess
realiserande genom försäljning.
Kommitténs majoritet ville icke uppställa såsom undantagslös regel,
att tillfälliga realisationsvinster skola beskattas såsom inkomst. Frånsett
vinsten å rena spekulationsaffärer ville majoriteten beskatta realisationsvinst,
endast då försäljning skett inom en viss kortare tid eftei för
-
28
värvet (förslagsvis fem år). Härigenom korame man antagligen att träffa
de flesta egentliga spekulationsaffärer, på samma gång man undginge
de svårigheter som skulle uppstå, därest taxeringsmyndigheterna i varje
fall skulle avgöra, huruvida en spekulationsaffär förelåge eller icke.
Skulle på grund av de föreslagna bestämmelserna även rent tillfälliga
realisationsvinster beskattas, så bjöde det mindre emot att såsom inkomst
beskatta en vinst, som uppstått under loppet av en jämförelsevis kort
tidrymd, än en vinst som haft sin grund i en genom årtionden fortsatt,
ofta ganska långsam värdestegring. Härtill komme, att det skulle bliva
svårt att efter en längre tids besittning bestämma realisationsvinstens
storlek, ett bestämmande som till väsentlig del undginges genom den
föreslagna formuleringen.
Minoritetsgruppen ansåg, att realisationsvinster alltid borde beskattas
såsom . inkomst. Det förelåge icke något starkare skäl att beskatta
spekulationsvinster mera än tillfälliga realisationsvinster. Det vore
även så gott. som omöjligt att draga en gräns mellan de två slagen av
vinster. Majoritetens förslag skulle i praktiken leda därhän, att vinster
av .ifrågavarande art aldrig bleve beskattade såsom inkomst, när en försäljning
ägde rum efter en besinningstid av fem år.
Regeringen anslöt sig till majoritetens förslag. Minoritetens förslag,
vore för vittgående. Särskilt för landsbygdens vidkommande skulle
det i praktiken kunna medföra stora svårigheter.
Budgetkommittén. vid 1909 års storting ansåg’ det skäligt, att
spekulationsvinster alltid beskattades, men att det däremot saknades till1
äckliga skäl att inkomstbeskatta rent tillfälliga realisationsvinster. Åven
om det teoretiskt kunde anföras skäl för att beskatta dessa, skulle beskattningen
möta hinder vid den praktiska tillämpningen, enär det ofta
icke bleve lätt att utreda, huru stor vinsten, verkligen vore. Särskilt
gällde detta i avseende å jordbruksegendomar. Den föreslagna femårsbegränsningen
syntes alldeles godtycklig och kunde icke avlägsna svårigheterna
vid den verkliga vinstens fastställande. Den riktiga synpunkten
syntes vara att . betrakta såväl vinst som förlust vid försäljning av egendom,
där försäljningen icke skett i spekulationssyfte eller yrkesmässigt,
såsom ökning, resp. minskning av förmögenheten.
1911 års budgetkommitté instämde med 1909 års budgetkommitté.
Fyra ledamöter uttalade sig för regeringens förslag om viss tidsbegränsning.
Stortinget följde budgetkommitténs flertal. Förslaget att beskatta
rena tillfällighetsvinster vid realisation av egendom efter viss kortare
besinningstid föll alltså, och beslutet blev att beskatta endast spekula
-
29
tionsvinster. Däri överensstämde dock beslutet med regeringsförslaget, att
spekulationsvinster skulle beskattas såsom inkomst oberoende av den
tidrymd, egendomen varit i säljarens ägo.
1911 års norska skattelagar innehålla bland annat följande bestämmelser
angående beräkningen av inkomst av handel och annan
näring.
Därest företaget enligt lag är underkastat bokföringsskyldighet,
skall inkomsten uppskattas till sitt medeltal för de nästföregående
fem åren.
Därest fartyg, anläggning eller annat, vars värdeminskning tagits
i beräkning vid inkomsttaxeringen, förstöres genom förlisning eller
annan olycka och assuranssumman överstiger det bokförda (nedskrevne)
värdet, skall överskottet beskattas såsom inkomst. Enahanda gäller om
dylika förmögenhetsföremål försäljas och försäljningssumman överstiger
det bokförda (nedskrevne) värdet. På samma sätt törfares, därest assurans-
eller försäljningssumman understiger det bokförda (nedskrevne)
värdet, i det att skillnaden i sådant fall skall avräknas från inkomsten.
För att förebygga varje tvekan om innebörden av detta stadgande
har i en lag den 11 mars 1916 angående provisoriska tilläggsbestämmelser
till skattelagarna uttryckligen stadgats, ett skillnaden mellan ett
fartygs bokförda värde och försäljningssumman, då denna är högre än
nämnda värde, skall beskattas såsom inkomst, ett stadgande som väl får
antagas innebära, att överskottet skall räknas såsom inkomst, vare sig
avdrag för värdeminskning ägt rum eller icke. I praxis lär i varje fall
stadgandet bliva så tillämpat.
Emellertid har detta stadgande blivit i visst avseende modifierat
genom lag den 6 juli 1917, som stadgar dels att, när fartyg lörliser
eller på annat sätt går förlorat för ägaren och försäkringssumman överstiger
fartygets vid näst föregående inkomsttaxering bokförda värde,
överskottet icke skall beskattas såsom inkomst, försåvitt försäkringssumman
blivit använd eller skall användas till nybyggnad av tonnage
eller till inköp av nytt tonnage från utlandet till det förolyckade fartygets
ersättande, dels att, därest det nya tonnaget förvärvas till överpris,
detsammas värde skall nedskrivas med belopp, som svarar mot
överskottet i förhållande till det förolyckade fartygets värde, dock icke
till lägre värde än som motsvarar det nya tonnagets värde under normala
prisförhållanden.
Innan de sakkunniga övergå till framläggandet av sina egna synpunkter
på här ifrågavarande spörsmål, anse de sig även böra i korthet refe
-
Annan utländsk
lagstiftning.
30
rera hithörande bestämmelser i den österrikiska, engelska och franska
skattelagstiftningen.
Enligt den österrikiska lagen av 1896 angående de direkta personalskatterna,
avd. IV, Personaleinkommensteuer, skall vinst vid avyttring
av förmögenhetsobjekt räknas såsom inkomst endast där avyttringen
faller inom driften av ett näringsföretag eller inom ramen för en spekulationsaffär.
Enligt praxis kräves, att spekulationssyftet förelegat redan vid
egendomens förvärvande: blår egendomen förvärvats för förvärvarens
eget begagnande och icke för att tillgodogöras genom avyttring, föreligger
icke en spekulationsaffär. Vinsten av spekulationsaffärer beräknas
enligt de grunder, som gälla med avseende å inkomst av rörelse och
yrke (Handel und -Geverbe).
Den franska lagstiftningen om allmän inkomstskatt är av jämförelsevis
färskt datum — lag härom utfärdades första gången den 15
juli 1914. I denna lag saknas alla bestämmelser, som hava avseende å
beskattningen av realisationsvinster, vare sig tillfälliga eller yrkesmässigt
förvärvade. Skatten skall utgå i förhållande till totalbeloppet av skattskyldig
es behållna årliga inkomst, Inkomstkällorna uppgivas sålunda:
fast egendom, kapital, rörelse och yrke (profession), anställning och
varje vinstgivande sysselsättning. Det'' antages emellertid, att enligt
lagstiftarens mening alla inkomster skola träffas av skatten, även om
de icke kunna precis inrymmas under någon av de uppräknade källorna.
Uppenbart synes vara i fråga om inkomst av fast egendom och av kapital,
att det är avkastningen av egendomen resp. kapitalet som är
underlag för beskattningen — givetvis efter avdrag för omkostnader,
och att vinst genom försäljning av inkomstkällan själv icke hänföres till
inkomst av dessa källor.
Vad beträffar inkomst av rörelse eller yrke utgöres denna av de
vinster, som uppkomma genom utövandet av den yrkesmässiga verksamhet,
som av den skattskyldige drives. En kommentator till lagen
(L. Bocquet) uttalar den meningen, att med nettovinsten av rörelse eller
yrke avses vad som på köpmannaspråk kallas balansräkningens saldo.
Enligt den engelska Income Tax Act 1918 skall skatt utgå av all
egendom samt av alla vinster och förvärv, som äro omförmälda i någon
av de 5 avdelningar (Schedules), vari inkomstkällorna äro grupperade,
nämligen Schedule A, som avser skatt för inkomst av fast egendom,
Schedule B angående skatt för brukandet av fast egendom, Schedule C
angående skatt för inkomst av kapital, Schedule D huvudsakligen angående
skatt av rörelse och yrke (träde and profession) men även om
-
31
fattande andra inkomstkällor, såsom anställning i enskild tjänst samt
sådan inkomst, som ej beskattas under någon annan Schedule, samt slutligen
Schedule E angående inkomst av allmän tjänst.
Enligt officiella uttalanden skola tillfälliga vinster icke beskattas
såsom inkomst. Så har Mr. Hopkins, Commissioner of Inland Revenue,
gjort följande officiella uttalande inför 1919 års engelska inkomstskattekommission:
»Vi beskatta endast den årliga inkomsten och häri
ligger en viss föreställning om inkomstens kontinuitet. Isolerade transaktioner
tagas icke i beräkning vid beskattningen av skattskyldigs totala
inkomst.» Riktigheten av dessa uttalanden bekräftas av praxis vid tilllämpningen
av Income Tax Act, vilken konsekvent bygger på den uppfattningen,
att tillfälliga vinster genom realisation av egendom, med
vilken den skattskyldige ej driver handel, ej är att anse såsom »annual
profits or gains» i lagens mening. I lagen om Excess Profits Duty
finnes däremot en bestämmelse, som för denua beskattnings vidkommande
går längre än bestämmelserna i Income Tax Act. Sålunda stadgas, att
där »the trading stock or part thereof» under krigsåren blivit såld i annan
ordning än den ordinarie affärsrörelsen, vinsten skall beskattas såsom
Excess Profits — en bestämmelse, som icke hade varit erforderlig, därest
sådan vinst varit underkastad Income Tax.
Vår skattelagstiftning, som numera innehåller olika regler för
beskattning av å ena sidan inkomst av rörelse och yrke, å andra sidan
inkomst av icke yrkesmässiga affärstransaktioner, definierar icke begreppet
rörelse eller yrke i vidare mån än att såsom exempel uppräknas olika
slag av företagarverksamhet, vilka falla inom nämnda inkomstkälla.
Lagstiftaren har uppenbarligen ansett begreppet vara så klart, att någon
närmare definition därav icke vore erforderlig. Hade emellertid lagstiftarens
mening varit att i begreppet inlägga något annat och mera än
enligt gängse språkbruk och allmänt föreställningssätt kunde därunder
inbegripas, hade givetvis något uttalande härom bort göras i författningstexten.
Detta har emellertid, i motsats till vad exempelvis förhållandet
är i den preussiska skattelagen, icke skett, och icke heller i motiveringen
till våra gällande skattelagar förekommer något, som tyder på en dylik
avsikt. Att våra tidigare skatteförfattningar icke ansetts åsyfta, att med
rörelse och yrke skulle förstås annat än vad begreppsenligt vore att dit
hänföra, får antagas vara allmänt erkänt och framgår även av de härovan
åberopade uttalandena i 1894 och 1900 års kommittébetänkanden
och kammarrättens med anledning av dem avgivna utlåtanden.
En av de sakkunniga, som deltogo i det förberedande arbetet för
1910 års skattereform, kammarrättsrådet, nuvarande regeringsrådet Palm
-
Tidigare
svensk rättsuppfattning.
32
gren, har i en av honom jämte kammarrättsrådet O. Bodin utgiven
handbok över den dåvarande skattelagstiftningens tillämpning (Självdeklaration,
6:e upplagan, Stockholm 1909) angivit utgivarnas uppfattning av
denna fråga på följande sätt.
(Under huvudrubriken »Beräkning av inkomst av rörelse eller yrke»,
underavdelningen »Bruttoinkomster»):
»Här gäller det i första rummet att frånräkna alla intäkter, som
upptagas i en affärsmans böcker såsom inkomst, men i själva verket ej
äro föremål för inkomstbeskattning. Om således i böckerna såsom vinst
upptages försäljningssumman för fast egendom, vilken näringsidkaren
ärft och därefter sålt till pris över bokförda värdet, så skall sådan vinst
fråndragas. Detsamma är förhållandet med vinst genom försäljning av
värdepapper, som näringsidkaren för kapitalplacering inköpt för exempelvis
tjugu år tillbaka. — — —
Såsom bruttoinkomst av rörelse anses vad som erhållits för avyttrade
varor och utförda arbeten, antingen detta utgöres av kontanta
penningar eller annan egendom eller uppkommande fordringar.---
Har i beskattningshänseende medgivits slitningsavdrag å värdet av
fartyg, maskiner eller inventarier och säljes sedan dylik egendom till
pris överstigande det nedskrivna värdet, bör skillnaden beskattas.»
(Under huvudrubrik »Huru skall inkomsten beräknas?» underavdelningen
»Vilka intäkter äro beskattningsbara?»):
»Den som yrkesmässigt idkat handel med fastigheter, värdepapper
o. d., beskattas naturligtvis för inkomst därav.
Om man genom icke yrkesmässigt bedrivna transaktioner av ifrågavarande
slag berett sig vinst, s. k. realisationsvinst eller konjunktur vinst,
så kan sådan vinst i olika fall betraktas antingen såsom »kapitalförvärv»,
vilket icke beskattas, eller såsom beskattningsbar inkomst. — —--
Har inköpet ägt rum i bestämt eller övervägande syfte att åter försälja
det inköpta med vinst, är vinsten att hänföra till beskattningsbar inkomst.
Om däremot inköpet närmast skett t. ex. för kapitalplacering,
bör den vinst, som uppkommit genom försäljningen, betraktas såsom
en omedelbart kapitalbildande intäkt, vilken ej är föremål för inkomstbeskattning.
Såsom allmän regel torde kunna fastställas, att vinst, som uppkommit
genom att till ett slags valuta förvandla ett annat slags valuta,
som man förut ägt, icke är beskattningsbar, därest ej förvärvet av den
förvandlade valutan skett i handels- eller spekulationssyfte.----
Lotterivinster äro föremål för beskattning, evad de utfallit i penningar
eller annat.»
33
Författarna hänvisa till åtskilliga prejudikat, av vilka följande här
må anföras:
Nya Aktiebolaget Atlas, som i maj 1899 inköpt och i oktober 1901
till kronan försålt tomter i Stockholm, har befriats från beskattning för
vinst av försäljningen, enär köpet skett för erhållande av tomtplats för
bolagets verk%täder (kungl. resolutionen den 19 februari 1904).
Likaså har gottgörelse för överlåtelse av en handelsrörelse ansetts
icke utgöra föremål för beskattning (kungl. resolutionen den 12 november
1886). Å andra sidan har ett rederibolag förklarats ej äga avdraga förlust
genom försäljning av en bolagets ångare (kungl. resolutionen den 6
december 1901).
Författarnas åberopade uttalanden och de anförda prejudikaten synas
stå i överensstämmelse med den allmänt omfattade åsikten, att en verksamhet
är att anse såsom yrkesmässig näring (rörelse och yrke, Handel
und Gewerbe, profession iudustrielle et commerciale, trade and manufacture
etc.), då verksamheten bedrives självständigt, regelbundet och med
förvärvssyfte.
Icke alla transaktioner, som göras av en näringsidkare, äro yrkesmässiga.
För att t. ex. en avyttring av egendom skall anses vara yrkesmässig,
fordras icke blott, att egendomen använts i näringsverksamheten
och avyttrats av näringsidkaren, det fordras därutöver, att själva avyttringen
utgör ett moment av hans näringsverksamhet. Undertecknad
Davidson har i en uppsats i Ekonomisk tidskrift år 1914 belyst saken
på följande sätt: »Avyttring av fast egendom blir sålunda yrkesmässig
avyttring, i fall den yrkesmässiga rörelsens uppgift är att regelbundet
köpa och sälja, d. v. s. driva handel med fastigheter. Har den yrkesmässiga
rörelsen annan uppgift, blir en avyttring av fastighet, som
använts i rörelsen, en icke yrkesmässig avyttring. Och samma gäller
beträffande lös egendom: avyttring av föremål, vilkas avyttring utgör
rörelsens uppgift, räknas till yrkesmässiga, men avyttringar av andra
för rörelsen använda föremål (inventarier) äro icke yrkesmässiga, och
samma gäller om för rörelsen helt främmande ägodelar köpas och säljas
(t. ex. om ett bolag, som driver spannmålsrörelse, placerat lediga penningmedel
i aktier, som sedermera åter avyttras).»
Då man. i vissa främmande länders skattelagstiftning frångått det
så bestämda begreppet »inkomst av rörelse eller yrke», har man, såsom
redan framhållits, ansett sig böra i lagstiftningen uttryckligen meddela
härför erforderliga bestämmelser. Och man har på sina håll begränsat
undantagen till att gälla i fråga om sådana skattskyldiga, som föra
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 180 höft. (Nr 213. Bilaga.) 5
34
En ny praxis.
ordentliga räkenskaper enligt civillagens föreskrifter, en begränsning som
icke synes ägnad att befrämja den jämlikhet i beskattningen, som det
bör vara skattelagstiftningens uppgift att eftersträva.
Hos oss finnes ingen sådan åtskillnad mellan bokföringspliktiga
och övriga skattskyldiga.
Emellertid bör icke förbises, att vår lagstiftning#!^ särskilda
bestämmelser i fråga om inkomstbegreppet för visst slag av näring, i
det att inkomsten av jordbruksnäring jämte skogsbruk beräknas efter
andra regler än dem, som gälla för annan näring. I avseende å förstnämnda
slag av näring är sålunda bland annat stadgat, att såsom
inkomst därav skall taxeras inkomst genom försäljning av levande och
döda inventarier, som användas i näringen. Det är särskilda skäl, som
motiverat dessa för jordbruksnäringen säregna bestämmelser, men man
kan icke bortse från, att motsvarande bestämmelse saknas beträffande
försäljning av inventarier i annan näring. Åven förtjänar observeras,
att 1910 års lagstiftning torde hava utgått från, såsom en självklar sak,
att försäljning av jordbrukets inventarier, när den antager formen av en
tillfällig realisation, icke skall anses såsom inkomst av jordbruk utan
beskattas enligt de för realisationsvinst gällande bestämmelserna, något
som vid 1920 års revision av skatteförfattningarna blivit i anvisningarna
till deklaratiousformuläret uttryckligen framhållet.
Den praxis, som tidigare .varit rådande med avseende å beskattning
av icke yrkesmässiga vinster genom realisation av egendom till
skillnad från den regelmässiga inkomsten av rörelse eller yrke, har brutits
genom regeringsrättens utslag den 28 februari 1919, refererat i regeringsrättens
årsbok för samma år under nr 16. I detta mål förekommer,
att ett rederiaktiebolag under år 1915 försålt ett bolaget tillhörigt fartyg!
som varit i bolagets ägo mer än fem år, och därvid berett sig vinst,''
vilken vinst kronans ombud hos vederbörande prövningsnämnd ansett
böra betraktas såsom inkomst av bolagets rörelse, enär försäljning av
fartyg vid därför lämplig tidpunkt finge anses vara en normal företeelse
inom ett rederibolags rörelse, som icke borde vid taxeringen bedömas
fristående från rörelsen i övrigt. Häremot hade bolaget invänt, att dess
ändamål enligt bolagsordningen vore att idka fraktfart på in- och utrikes
orter och icke att driva fartygsförsäljning. Kammarrätten underkände
kronoombudets uppfattning, men regeringsrätten förklarade, att
med avseende å den av bolaget bedrivna verksamheten vinsten å omförmälda
fartygsförsäljning maste anses hänförlig till inkomst av rörelse
samt att bolaget således, oavsett den tid fartyget varit i dess ägo, vore
35
för vinsten skattskyldig^ En ledamot av regeringsrätten var skiljaktig
och fann ej skäl att göra ändring i kammarrättens utslag.
Liknande utgång har ett bland notiser i regeringsrättens årsbok
för år 1920 under nr 66 omförmält mål fått genom regeringsrättens utslag
den 13 februari 1920. I avgörandet av detta mål deltog icke reservanten
i det n3rss refererade målet, men två andra ledamöter av .regeringsrätten
funno ej skäl att göra ändring i kammarrättens utslag, enligt
vilket vinsten av fartygsförsälj ningen i fråga icke vore att anse såsom
inkomst i vidare mån än som motsvarade beloppet av de avskrivningar
å fartygets värde, som under årens lopp ägt rum.
Såsom en egendomlighet må här påpekas, att regeringsrättens nyss Av nksda^eu
omförmälda utslag meddelats, innan en av 1916 års riksdag i skrivelse till esning.
Kungl. Maj:t begärd utredning angående frågan om skattskyldighet för
vinst vid försäljning av fartyg ännu hunnit slutföras. I nämnda skrivelse
anför riksdagen, hurusom i sammanhang med behandlingen av
kungl. propositionen nr 241 med förslag till förordning om krigskonjuukturskatt
fråga om möjligheterna för skattepliktens utsträckande bland
annat i följande avseende kommit i övervägande. Enligt allmänna regeln
för beskattning av realisationsvinster gällde, att vinst genom avyttring
av lös egendom utan samband med rörelse eller yrke vore beskattningsbar
såsom inkomst endast om egendomen varit i säljarens ägo kortare
tid än fem år. Nu vore allmänt känt, att utomordentliga vinster under
närvarande konjunktur erhållits genom försäljning av fartyg eller lotter
däri och komme i sådana fall säljarna att gå fria från varje skatt, så
snart de innehaft sina fartyg i minst fem år. Här kunde dock, efter
riksdagens förmenande, uppstå fullt typiska krigsvinster, för vilka skatteplikt
syntes befogad ej blott såsom konsekvent tillämpning av krigsvinstbegreppet
i och för sig utan ock med hänsyn till kravet på rättvisa
i beskattningen.
Enligt vad de sakkunniga hava allt skäl att antaga åsyftade riksdagen
i sin skrivelse just sådana fartygsförsäljningar, som företagas av
idkare av rederirörelse. De försäljningar, som eljest äga rum, träffas
i regel av beskattning på den grund, att säljaren endast en kortare tid
haft fartyget i sin ägo. Däremot såldes under krigsåren av rederier och
rederiaktiebolag tid efter annan fartyg, som ägts längre tid.^ Anledningarna
härtill voro mångahanda, men stodo i samband med åtskilliga
under krigsåren förekommande säregna förhållanden, vilka föranledde
skeppsrederierna, även utan övervägande syfte att inhösta vinst genom
avyttringen i och för sig, försälja någon del av sitt tonnage, ofta nog
för att ersätta det försålda med annat, för vederbörandes behov lämp
-
36
ligare tonnage. Riksdagen torde således hava ansett, att rederiers vinst
genom försäljning av fartyg icke kunde enligt gällande lagstiftning beskattas
i annan ordning än den, som gäller i fråga om realisationsvinst,
alltså endast om försäljning skett inom fem år efter förvärvet, och att
detta vore eu olägenhet, som borde i lagstiftningsväg avhjälpas.
.Enligt vad de sakkunniga inhämtat har den med anledning av
riksdagens skrivelse påbörjade utredningen ännu icke blivit slutförd. Det
spörsmål, som av riksdagen framlades till förnyat övervägande, har visat
sig vara mycket vittomfattande och komplicerat och torde icke kunna
besvaras endast från den utgångspunkt, som angives i riksdagens skrivelse.
Frågans slutliga och fullständiga lösning synes böra ske i samband
med en mera omfattande revision av samtliga med frågan sammanhängande
bestämmelser. En utvidgning av inkomstbegreppet lärer ovillkorligen
höra medföra en motsvarande rätt till avdrag för åtskilliga förluster,
vilka nu betraktas såsom kapitalförluster, frågan om rätt till avdrag
för värdeminskning å fastigheter, inventarier och dylik egendom
bör ävenledes i sammanhang härmed underkastas revision, varjämte
lämpligen bör utredas, om och i vad mån verkställda avskrivningar för
sådan värdeminskning kunna inverka vid beräkningen av skattepliktig
inkomst vid inventariernas försäljning, samt huruvida även vid egendoms
förstörande genom brand eller skeppsbrott belopp, varmed''försäkringssumman
överstiger den förstörda egendomens värde, skall räknas
såsom skattepliktig inkomst. Vidare och under förutsättning, att utredningen
ger anledning till en utvidgning av inkomstbegreppet till intäkter
av här antytt slag behöver undersökas, huru vinsten å realisation av här
avsedd egendom bör beräknas, huruvida dess bokförda värde är att anse
såsom anskaffningsvärde vid realisationen eller om det förliandenvarande
verkliga värdet bör antagas såsom anskaffningsvärde i och för försäljningsvinstens
bestämmande, in. fl. frågor, som vid en fullständig omläggning
av nuvarande bestämmelser på hithörande områden måste teoretiskt
och praktiskt lösas. Givetvis är det icke lämpligt att låta en sådan omendast
omfatta realisationsvinster vid avvttring av fartyg;
även realisationsvinster av alla andra slag synas böra indragas under
utredningen.
Det oss givna uppdraget torde innebära, bland annat, att den påbörjade
utredningen på detta område skall i sin fulla omfattning fortsättas,
och de sakkunniga förmena, att ett fullständigt resultat av utredningsarbetet
möjligen skall kunna framläggas under loppet av innevarande
år. Redan nu äro dock de sakkunniga beredda att särskilt framlägga
ett förslagen provisoriskt reglerande av skatteplikten i fråga om
37
sådan vinst genom realisation av vissa tillgångar, som enligt här ovan
refererad ny praxis i Sverige börjat tagas till beskattning såsom inkomst
av rörelse.
De sakkunniga äro däremot icke beredda att nu taga definitiv ställning
till frågan, huruvida efter övervägande av alla de omständigheter, som
böra undersökas och beaktas, innan ett förslag till lagstiftning i ämnet framlägges,
en lösning av det ifrågavarande beskattmngsproblemet bör sökas
pa den väg, på vilken regeringsrätten i särskilda fall numera slagit in.
Det kan måhända visa sig ändamålsenligt och praktiskt att även i vårt
land söka genomföra en utvidgning av skattskyldigheten i fråga om
s. k. realisations- eller konjunkturvinster ävensom att vid den inkomstberäkning,
som sker för beskattningsändamål, mera än hittills varit
fallet ansluta beräkningen till det bokföringsmässiga resultatet av affärsföretag,
för vilka ordentliga räkenskaper föreligga. Men det synes påtagligt,
att en i sådan riktning gående lagstiftning bör omfatta även
andra realisations- och konjunkturvinster än dem, som uppkomma vid
försäljningar av fartyg, samt att, därest bokföringsresultatet lägges till
grund för inkomstberäkningen, hänsyn bör tagas icke blott till de bokföringsmässiga
vinsterna utan även till de förluster och andra berättigade
avdragsposter, som vid en rätt anordnad bokföring böra komma till
synes i räkenskaperna. Att tillerkänna räkenskaperna vitsord endast så
till vida, att vinster beskattas, utan att avdragsposterna i motsvarande
omfattning beaktas, kan givetvis icke vara rättvist. Huruvida den nuvarande
lagstiftningen i vårt land angående handelsböcker är så tillfredsställande,
att en skattelagstiftning i sådan riktning är att förorda,
måste härvid tagas i övervägande. Särskilt måste även övervägas, om
icke mera bestämda regler för vinstberäkningen måste givas, innan en
dylik omläggning av skattelagstiftningen verkställes. Vad särskilt beträffar
grunderna för beräkning av vinst för realisationsaffärer och
andra tillfälliga affärstransaktioner, synas de behöva mera noggrant
bestämmas. Vår nuvarande lagstiftning giver inga som helst anvisningar
i avseende härå, och de utläggningar till denna frågas belysande,
som framkommit i handböcker och den mera vetenskapliga facklitteraturen,
kunna icke anses lämna tillräcklig ledning. Delvis äro dessa utläggningar
ofullständiga och svävande, delvis synas de icke kunna godkännas
såsom riktiga. Härtill kommer, att olika författare framlägga
mot varandra stridande uppfattningar i frågan. (Se härom t. ex. uttalanden
i Palmgrens »Självdeklaration» och i motsatt ''riktning i von
Wolckers »Skattelagarna». Jfr uppsatser av undertecknad Davidson i
Ekonomisk Tidskrift åren 1907 och 1914).
De sakkunnigas
provisoriska
förslag.
38
En annan ur principiell synpunkt betydelsefull fråga, som behöver
noggrant övervägas, innan en lagstiftning om utvidgning av skattskyldighet
för realisations- och konjunktur vinster kan anses väl förberedd,
må här beröras, nämligen frågan, huruvida dylika vinster lämpligen
kunna beskattas inom den allmänna inkomstskattens ram eller om de
icke lämpa sig för beskattning under andra, från inkomstbeskattningen
fristående former. Åtskilliga skäl, som synas de sakkunniga nog så
vägande, kunna tala för det senare alternativet. Men frågan härom är
av så genomgripande betydelse, att den behöver närmare utredas och
övervägas.
Utan att nu taga ställning till frågan, huruvida förut omförmälda
nya praxis i fråga om beskattning av realisationsvinster i en framtid bör
befästas genom uttryckliga bestämmelser i lagstiftningsväg, vilja de sakkunniga
emellertid uttala såsom sin mening, att den nuvarande tidpunkten
icke synes lämplig för en fortsatt tillämpning av de grunder för dessa
vinsters beskattning i vissa särskilda fall, som, därest sådant ej genom
lagstiftningen förebygges, kan förväntas bliva, i anslutning till regeringsrättens
refererade utslag i särskilda mål, beståndande. Till stöd för denna
sin mening vilja de sakkunniga särskilt framhålla följande, praktiska
synpunkt.
Redan vid den beskattning av realisationsvinster, som på grund
av skatteförordningens uitryckliga bestämmelser nu kan ifrågakomma,
har det icke kunnat undgås, att såsom inkomst beskattats vinster, som
endast varit nominella, i det ,att det belopp, varmed försäljningssumman
överstigit inköpssumman, i många fall, särskilt då någon längre tid
förflutit mellan den försålda egendomens förvärvande och avyttring,
blott utgjort kompensation för det vid tiden för försäljningen rådande
lägre penningvärdet. Att under sådana förhållanden ytterligare utvidga
beskattningen av realisationsvinster så, att den kommer att omfatta
även. avyttring av egendom, som varit i säljarens ägo obegränsad tid
och i varje fall längre tid än 5 resp. 10 år, innan i lagstiftningen på
något sätt sörjts för, att de nominella vinsterna vid taxeringen bliva
reducerade till verkliga vinster, skulle leda till ett ökat antal fall av orättvisor
i beskattningen, orättvisor som i regel icke skulle kunna undgås
av de bokföringspliktiga företagen, under det att i fortsättningen, såsom
hittills torde hava varit fallet, vinst på realisation skulle undgå beskattning
i en mängd fall, som aldrig komma till taxeringsmyndigheternas
kännedom. Rent principiellt kan det icke heller synas riktigt, att såsom
vinst beskatta ett överskott, som uppkommit endast på grund därav, att
penningvärdet försämrats under tiden mellan köp och försäljning.
39
Å andra sidan kan jämväl vid en framtida stegring av penningvärdet
den i praxis nu införda tillämpningen leda till icke önskvärda konsekvenser.
Om nämligen vinst vid försäljning av fartyg och inventarier i ett företag
beskattas såsom inkomst av den rörelse, som företaget driver, måste
detta logiskt medföra den konsekvensen, att förlust vid liknande realisation
betraktas såsom affärsförlust och sålunda får avräknas från rörelsevinsten
eller från annan inkomst. Under förutsättning av eu dylik stegring
av penningvärdet är det all sannolikhet för, att i en mängd fall,
då fartyg och annan i rörelse använd egendom avyttras, å realisationen
kommer att uppstå icke vinst utan förlust, även den visserligen endast
nominell, men ändock i likhet med vinsten å dylika transaktioner, där
sådan uppkommer, bokföringsmässigt beräknad till sitt skenbara belopp
och sålunda ledande till oberättigad minskning av den skattepliktiga
inkomsten. Den praxis, varom här är fråga, kan således, om den ock
i vissa fall länder statskassan till fördel, i andra fall leda till ett motsatt
resultat. Att detta senare i den närmaste framtiden torde bliva förhållandet
i vida större utsträckning än det förra och att de statsfinansiella
verkningarna av eu fortsatt, logiskt fullföljd tillämpning av här om-förmälda
praxis kommer att minska statens skatteinkomst särskilt från
rederinäringen, synes mer än sannolikt.
I nära anslutning till frågan om beskattning av vinst vid avyttring
av egendom står, såsom här ovan redan påpekats, frågan, om och i vilken
omfattning beskattning skall ske av belopp, som på grund av försäkring
av egendom uppbäres, då egendomen förstörts genom brand, skeppsbrott
eller eljest. I detta avseende innehåller vår skattelagstiftning inga
uttryckliga bestämmelser. Emellertid torde det få anses ligga i sakens
natur, att en lagstiftning, som avser att reglera inkomstbeskattningen,
icke är inriktad på att beskatta andra intäkter än dem, som begreppsenligt
äro att räkna såsom inkomst eller beträffande vilka i motsatt fall
skattskyldighet är stadgad genom uttryckliga bestämmelser i lagstiftningen.
Det torde sålunda till en början få anses självklart, att ett försäkringsbelopp,
som icke bildar inkomst i förordningens mening, icke
är underkastat inkomstbeskattning. Man måste därför undersöka, i vilka
fall ett uppburet försäkringsbelopp kan anses såsom inkomst.
Principiellt sett torde man kunna utgå från den uppfattningen, att en
försäkring av egendom i regel tages med det syftet för ögonen, att försäkringsbeloppet
skall hålla försäkringstagaren skadeslös för den förlust,
som han lider genom den försäkrade egendomens förstöring, men
icke i avsikt att bereda honom en vinst. Ett vinstsyfte är således
här uteslutet. Försäkringsavtalen pläga även merändels innehålla be
-
Om skattskyldighet
för kapital,
som utbetalas
på grund av
försäkring.
40
stämmelser, avsedda att förekomma utbetalning av högre ersättningsbelopp
än som motsvarar deu försäkrade egendomens värde. Emellertid
förekomma försäkringsavtal, som omfatta icke blott egendom såsom
sådan, utan även skadestånd för utebliven vinst, t. ex. beräknad handelsvinst
å försäkrade varor och tillverkningar i ett näringsföretag, ersättning
för utfört arbete, frakt o. s. v. I sådana fall synes en inkomstbeskattning
av försäkringsbeloppet vara berättigad.
I fråga om uppburen försäkringssumma för egendom, som förstörts,
torde det vara i sin ordning, att dylik ersättning icke under några
förhållanden är att anse såsom inkomst i andra fall, än då vinst vid avyttring
av sådan egendom är att beskatta såsom inkomst. Med hänsyn
till den svenska skattelagstiftningens allmänna grunder kan det därutöver
ifrågasättas, huruvida en försäkringssumma för förstörd egendom
bör beskattas såsom inkomst, annat än i det fall att — därest egendomen
i stället blivit i vanlig ordning avyttrad — avyttringen varit att
anse såsom yrkesmässig och vinsten av densamma således skolat beskattas
såsom inkomst av rörelse eller yrke. Skulle åter vinsten å avyttringen
varit att taxera såsom realisationsvinst, synes anledning saknas att
beskatta någon del av försäkringssumman såsom inkomst. Det må
nämligen noga observeras, att de i våra skatteförordningar givna bestämmelser
om inkomstbeskattning av vissa förmögenhetsförvärv, bland annat
de så kallade realisations- och konjunkturvinsterna, i den mån de icke
grunda sig på spekulation, innebära en avvikelse från inkomstskattens
princip, och således böra anses begränsade till att gälla för de fall, som
enligt de av lagstiftaren valda ordalagen uttryckligen angivas såsom
hörande under dessa undantagsbestämmelser. Därvid får emellertid icke
förbises, att bestämmelserna om beskattning av realisationsvinst i första
hand motiverats med avsikten att träffa vinsten å spekulationsaffärer. Spekulationssyftet
har visserligen icke tillagts en avgörande betydelse, vilket
bland annat berott på svårigheten att utröna, när ett dylikt syfte föreligger
eller icke, men då skattsk}ddigheten för realisationsvinst gjorts beroende
därav, att den avyttrade egendomen dels förvärvats genom köp eller byte dels
endast en kortare tid varit i avyttrarens ägo, har detta påtagligen skett därför,
att en transaktion, som äger rum under dylika förhållanden, antages
i regel vara företagen i spekulationssyfte. Nu föreligger uppenbarligen
i de lojala försäkringsavtalen — och det är väl dessa man har att räkna
med — från försäkringstagarens sida icke någon avsikt att spekulera i
vinst genom den försäkrade egendomens förstöring, och den presumtion,
som motiverat beskattning av realisationsvinster, då avyttring skett efter
viss kortare tids besittning av den egendom, varom fråga är, kan icke
41
åberopas såsom skäl för beskattning av försäkringssumman för förstörd
egendom.
De sakkunniga hava en särskild anledning att i detta sammanhang
upptaga frågan om beskattning av beräknad vinst på grund av
försäkring av egendom och annat mot eldfara, skeppsbrott o. s. v.
Till de sakkunnigas övervägande har nämligen överlämnats en av Sveriges
redareförening den 14 september 1917 hos Kungl. Maj:t gjord framställning
om ändring i viss riktning av gällande bestämmelser angående
beskattning av assuransvinst med därtill hörande handlingar, bland annat
det utlåtande, som med anledning av framställningen den 26 oktober 1917
gemensamt avgivits av kommerskollegium och kammarrätten. Av detta utlåtande
hava de sakkunniga inhämtat, bland annat, att, enligt vad kammarrättens
president och de kammarrättens ledamöter, som undertecknat utlåtandet,
ansett sig böra tillkännagiva, dem veterlig^ frågan om de gällande
skatteförfattningarnas tillämpning i sådana fall, då fartyg förlist och fråga
förevarit om viss del av assuranssummans beskattning såsom inkomst, icke
någon gång varit dragen under den i sådana mål högsta instansens prövning.
Om likväl, säga ämbetsverken gemensamt, det finge anses med
svenska författningar överensstämmande, att assuranssumman för fartyg,
som gått förlorat, till större eller mindre del kunde anses hänförlig till
beskattningsbar inkomst, saknades däremot i svensk lag föreskrift därom,
att hela skillnaden mellan den utfallande assuranssumman och fartygets
bokförda värde ovillkorligen skall, såsom norsk lag syntes bliva tillämpad,
beskattas såsom inkomst. Ämbetsverken ansåge också, att enligt
här i riket gällande stadganden assuranssumman kunde bliva föremål
för beskattning allenast för så vitt och i den mån densamma motsvarade
verklig vinst för fartygsägaren. Vad vidare beträffade grunderna
för beräkningen av denna vinst, ansåge ämbetsverken sig böra
framhålla att då försäkringsavtal slötes i syfte att fartygsägaren, om
fartyget ginge förlorat, skulle kunna för assuranssumman anskaffa ett
annat fartyg, motsvarande det förlorade, av själva försäkringsavtalets
natur syntes böra följa, att vid redares taxering för vinst av ifrågavarande
art fartygets bokföringsvärde, jämförd med försäkringssumman,
borde anses grundläggande för beräknande av vinstens belopp endast
för så vitt bokföringsvärdet motsvarade fartygets verkliga värde vid den
tid, då fartyget förlorades. Med sådan tillämpning, som nu sagts, av .
här i riket gällande lagstiftning på fall av ifrågavarande beskaffenhet
borde endast mera sällan ifrågakomma att vid förlust av fartyg ens
någon del av assuranssumman bleve föremål för beskattning. På grund
av vad i utlåtandet anförts hemställde ämbetsverken, att åtminstone för
Bihang till riksdagens -protokoll 1921. 1 samt 180 käft. (Nr 213. Bilaga.) 6
42
det dåvarande och så länge icke genom domslut av regeringsrätten åt
gällande stadgande givits annan tolkning än den av ämbetsverken
angivna, redareföreningens framställning icke måtte till vidare åtgärd
föranleda.
De sakkunniga hava vidare inhämtat, att regeringsrätten efter
tiden för avgivandet av ämbetsverkens nyss refererade utlåtande i särskilda
mål meddelat utslag angående inkomstbeskattning av belopp, som
utbetalats på grund av försäkring av fartyg mot sjöolycka. Ett sådant
utslag refereras under nr 39 i regeringsrättens årsbok för år 1920 i
huvudsak sålunda. Agaren av ett fartyg, som under år 1916 minsprängts,
hade aA^ vederbörande beskattningsnämnder år 1917 taxerats
såsom för inkomst av rörelse och yrke bland annat för ett belopp,
motsvarande skillnaden mellan det belopp, varför fartyget varit försäkrat,
och fartygets bokförda värde. På besvär av fartygsägaren anförde
kammarrätten i utslag den 16 juli 1919, att som det Unge antagas,
att det belopp, varför fartyget varit försäkrat, icke överstigit
fartygets verkliga värde, samt beskattningsbar vinst förty icke genom
försäkringssummans utbetalande tillfallit fartygsägaren, alltså funne kammarrätten
skäligt att bifalla besvären i vad de avsåge taxering för
nämnda försäkringsbelopp. Över detta utslag, så vitt bevillningstaxeringen
anginge, klagade vederbörande kommun med yrkande, att beskattningsnämndernas
beslut måtte fastställas. Hade fartyget i stället för
att det minsprängdes försålts för samma belopp som den utfallna försäkringssumman,
skulle självfallet skillnadsbeloppet mellan försäljningspriset
för fartyget å ena sidan samt det sammanlagda beloppet av fartygets
inköpspris, kostnaden för dess reparation och i sammanhang med
dess överlåtelse stående utgifter å den andra varit att anse såsom beskattningsbar
realisationsvinst. Men lika självfallet måste den obestridliga
vinst, som nu uppstått genom fartygets minsprängning och försäkringssummans
utbetalande, anses vara beskattningsbar. Det måste
ur förevarande synpunkt anses likgiltigt, om vinsten uppkommit genom
fartygets försäljning eller genom dess förlisning och försäkringssummans
utbetalande. Åven om fartygets värde hade stigit i sådan grad, att det
vid minsprängningstillfället icke understigit det belopp, varför fartyget
varit försäkrat, hade detta ej den ringaste betydelse för Irågan, huruvida
vinsten vore beskattningsbar eller ej. Taxeringsnämndens ordförande,
som hemställde om bifall till kommunens besvär, anförde för
sin de! bland annat, att vinsten både uppkommit på enahanda sätt som
realisationsvinst vid fartygs försäljning, genom avstående av fartyget
mot ett penningbelopp. Den olikhet, som läge däri, att avståendet av
43
fartyget i förevarande fall skett ofrivilligt, syntes ej böra föranleda, att
vinsten fritoges från beskattning. Kronans ombud yttrade däremot, att
han ej tunne anledning till erinran mot det av kammarrätten åberopade
skälet för nedsättning i fartygsägarens taxering. I utslag den 21 maj
1920 fann regeringsrätten skäligt att, med ändring av kammarrättens
utslag i vad detsamma överklagats, fastställa beskattningsnämndernas
ifrågavarande taxeringsåtgärd.
De skäl som av de inkomstskattesakkunniga åberopats mot en
fortsatt tillämpning av den praxis, varpå regeringsrätten slagit in
genom att såsom inkomst av rörelse och yrke beskatta vinst vid försäljning
av föremål, som ägaren icke för i handel eller tillverkar, synas
fullt tillämpliga även i fråga om det senast omförmälda fallet. De sakkunniga
hava således ansett, att en fortsatt fullföljd av den praxis, som
kan anses införd genom regeringsrättens refererade utslag den 21 maj
1920, bör förhindras genom därför avpassad lagstiftning. Förslag i
sådan riktning har utarbetats och inrymts i förslaget till ändrad lydelse
av 3:o) i de vid förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt fogade
särskilda anvisningarna till ledning vid taxeringen.
De sakkunniga vilja’ betona, att den korta tid, som stått till deras
förfogande för beredande av de frågor, angående vilkas provisoriska
reglering förslag nu blivit av dem utarbetade, icke varit tillräcklig föi
en mera genomgående undersökning, huruvida med hänsyn till nu rådande
praxis i fråga om realisationsvinsters beskattning förtydligande bestämmelser
i lagstiftningen kunna anses erforderliga även i andra än här
berörda avseenden.
Liksom det visat sig föreligga ett behov att meddela närmare
bestämmelser för avgörandet av, huruvida en vinst bör häntöias till inkomst
av rörelse eller yrke eller till realisationsvinst och sålunda blott
under vissa förhållanden beskattas, så torde det även vara nödvändigt
att i skattelagarna närmare angiva, när en förlust skall anses såsom
kapitalförlust, som icke får inverka på inkomstberäkningen, eller såsom
en förlust i viss verksamhet, som föranleder till minskning i inkomsten,
eventuellt till underskott, som får avdragas från inkomst av annan inkomstkälla.
Förutom svårigheten att bedöma, om en förlust skall
anses vara kapitalförlust eller icke, möter man här den svårigheten, att
man måste avgöra, huruvida förlusten skall hänföra sig till förlust i
rörelse eller yrke eller till förlust närmast av den natur, som på
inkomstsidan motsvaras av realisationsvinst. Fn sådan iippdelning är
nödvändig på grund av gällande inskränkning i rätten till avdrag för
Avdrag för
förluster.
44
förlust av dylik tillfällig art eller vad man kunde kalla realisationsförlust.
Innan de sakkunniga övergå till frågan om sådan uppdelning
av förluster, torde det vara lämpligt att behandla gällande stadgande?!
om rätt till avdrag för förlust å realisationsaffär.
Enligt inkomstskatteförordningen och bevillningsförordningen, sådana
dessa lydde före de år 1920 skedda förändringarna, skulle såsom
inkomst taxeras, bland annat, »vinster av tillfällig natur, därunder inbegripen
vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom,
som förvärvats genom köp eller byte och varit i säljarens ägo, om det
är last egendom, under mindre än tio år och eljest under mindre än
lem år, dock efter avdrag av möjligen liden förlust å andra likartade
affärer». I deklarationsformuläret upptogs under C III a) realisationsvinst
efter avdrag för förlust under samma år å likartad affär samt
under G III b) inkomst av tillfälliga uppdrag, royalty och dylikt, lotterivinst
och övrig inkomst av tillfällig art. Icke yrkesmässig avyttring
av fast eller lös egendom behandlades alltså såsom eu enda inkomstkälla,
och skulle endast nettovinsten av denna uppgivas. Därest underskott
uppstått å denna inkomstkälla, ilek underskottet icke under allmänna
avdrag avräknas från övrig inkomst.
I Kungl. Maj:ts propositioner n:ris 191 och 400 till 1920 års riksdag
föreslogs en, dock endast formell ändring i dessa bestämmelser.
Enligt 37 § i det i propositionen nr 191 framlagda förslaget till
kommunalskattelag skulle inkomst vid avyttring av fäst egendom, som
ej vore att häntöra till inkomst av näring, taxeras i den kommun, där
egendomen är belägen, under det att beskattningsbar vinst å icke
yrkesmässig avyttring av lös egendom enligt 38 § skulle beskattas i
mantalsskrivningskommunen (eller ifråga om juridisk person den kommun,
som enligt förslaget var att jämställa med mantalsskrivningskommun). På
grund av den föreslagna olika beskattningsorten kunde naturligen ickeyrkesmässig
avyttring icke bibehållas såsom en enda inkomstkälla, utan
måste, en uppdelning ske så till vida, att avyttringen av fäst egendom
redovisades för varje särskild kommun, under det att vinst å avyttring
av lös egendom kunde liksom förut redovisas i en klump. För att underlätta
kontroll av den skattskyldiges uppgifter ansågs det dock önskvärt,
att varje särskild avyttring uppgavs i deklarationen. Enligt
det i propositionen nr 400 föreslagna deklarationsformuläret skulle
uppgivas under C III a), särskilt för varje fastighet, vinst vid avyttring
av fast egendom och under C III b), likaledes särskilt för varje avyttring,
annan realisationsvinst, — varjämte under C III c) skulle uppgivas
sådan inkomst, som tidigare skolat deklareras under C III b). Varje
45
särskild realisationsaffär skulle sålunda behandlas såsom en särskild
inkomstkälla, och skulle förlust å en realisationsaffär i likhet med
annat underskott å särskild inkomstkälla avdragas under allmänna
avdrag, dock med den inskränkning, att förlustavdraget icke finge överstiga
summan av de taxerade realisationsvinsterna. Den föreslagna specifikationen
av realisationsvinster föranledde vissa ändringar i inkomstskatteförordningen.
I det stycke i 7 §, som handlade om realisationsvinst,
uteslötos orden »dock efter avdrag av möjligen liden förlust å
andra likartade affärer». Då det emellertid icke var avsikten att utsträcka
rätten till avdrag för förlust å realisationsaffär, fick det stycke i
10 §, som handlar om rätt till avdrag för förlust följande tillägg »dock
att avdrag för förlust å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös
egendom ej får ske med högre belopp än som motsvarar den skattskyldiges
inkomst av dylik avyttring». Liknande bestämmelser tunnos
i förslaget till kommunalskattelag, varest jämväl inryckts bestämmelser
om den ordning, vari förlusten skulle avdragas från den i olika kommuner
deklarerade realisationsvinsten.
Såsom känt föll emellertid kommunalskatteförslaget och i de av
riksdagen antagna ändringarna i bevillningsförordningen återfinnes icke
bestämmelsen, att vinst av icke yrkesmässig avyttring av fast egendom
skall taxeras i den kommun, där fastigheten är belägen. Riksdagen
godtog ej heller den föreslagna specifikationen av realisationsvinst,
utan skall enligt det nya deklarationsformuläret liksom förut under C III a)
uppgivas realisationsvinst efter avdrag för förlust under samma år ä
likartad affär. Däremot antog riksdagen ovan berörda ändringar i 7
och 10 §§ inkomstskatteförordningen och gjorde motsvarande ändringar
i 9 och 11 §§ bevillningsförordningen. Härigenom har uppstått en
formell motsättning mellan deklarationsformuläret å ena samt skatteförordningarna
å andra sidan, i det att enligt deklarationsformuläret alla
realisationsaffärer behandlas såsom en enda inkomstkälla, för vilken blott
nettovinsten skall uppgivas, under det att enligt inkomstskatteförordningen
och bevillningsförordningen avdrag för förlust å en realisationsaffär
skall ske under allmänna avdrag och de särskilda realisationsaffärerna
sålunda behandlas såsom skilda inkomstkällor.
Denna motsättning, ehuru i sak utan betydelse, bör icke kvarstå.
Då riksdagen icke velat godtaga specifikationen av realisationsvinst,
bör motsättningen tydligen hävas på det sättet, att ifrågavarande
bestämmelser i 7 och 10 §§ inkomstskatteförordningen samt i 9 § bevillningsförordningen
erhålla sin förutvarande lydelse, samt att i 11 2 §
mom. 4:o b) bevillningsförordningen orden »dock att avdrag för förlust
46
å, icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom ej får ske med
högre belopp än som motsvarar den skattskyldiges inkomst av dylik
avyttring», borttagas. I samband härmed torde i 5:o 3) av anvisningarna
till inkomstskatteförordningen inryckas en uttrycklig bestämmelse,
att underskott å realisationsaffärer icke får avräknas från den
sammanlagda inkomsten. Därjämte bör dels sista stycket i punkt 11 av
anvisningarna till deklarationsblankettens ifyllande ändras så, att däri
angives, att förlust å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom
icke får avdragas under allmänna avdrag utan endast vid beräknande
av inkomst under G III a) i formuläret, dels ock till punkt 6 i
anvisningarna göras ett tillägg av innehåll, att underskott å realisationsaffärer
icke får avdragas under allmänna avdrag, i likhet med vad som
vant fallet i punkt 18 av anvisningarna till det äldre deklarationsformuläret
nr 1 A.
Vid en sammanställning av de sålunda föreslagna bestämmelserna
om beskattning av realisationsvinster och om rätt till avdrag för förlust
å realisationsaffär, vilka i sak överensstämma med de nuvarande, torde man
beträffande rätten till dylikt avdrag komma till följande resultat. Förlust
å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som tillfallit
säljaren annorledes än genom köp eller byte eller ock av honom
förvärvats genom köp eller byte och varit i hans ägo, om det är fast
egendom, tio år eller därutöver och eljest fem år eller därutöver, är att
anse såsom kapitalförlust och får icke i någon form avdragas från inkomsten.
Förlust å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom,
som förvärvats genom köp eller byte och varit i säljarens ägo,
om det är fast egendom, under mindre än tio år och eljest under mindre
än fem år, behandlas i beskattningshänseende i så måtto icke såsom
kapitalförlust som dylik förlust får avdragas från inkomst av annan realisationsaffär;
visar emellertid efter dylika avdrag hela inkomstkällan realisationsaffärer
underskott, får detta underskott icke avräknas från inkomsten
ur andra källor.
I fråga om förlust å avyttring, som ingår såsom ett led i eu
rörelse eller ett yrke, gälla däremot andra bestämmelser. Oberoende av
sättet eller tiden för det avyttrade föremålets förvärvande får förlusten
alltid tagas i betraktande vid beräkning av nettoinkomsten av rörelsen
eller yrket och, om härvid underskott uppstår, får underskottet avdragas
från övrig inkomst.
Inkomstskatteförordningen saknar fullständigt bestämmelser om,
när en förlust skall hänföras till förlust å realisationsaffärer eller till
förlust i rörelse eller yrke eller i jordbruksnäring o. s. v., likasom ock
47
bestämmelser om, när annan förlust än förlust å realisationsaffär är att
anse såsom kapitalförlust. 1 förstnämnda avseende saknar jämväl bevillnings
för or dnin gen bestämmelser, mena senare hänseendet stadgas i
9 § av anvisningarna följande: »Huruvida skattskyldigs tillfälliga årsförlust
(t. ex. genom kreaturssjukdom, skeppsbrott, varulagers förstöring
och dylikt) bör betraktas såsom minskning i årets inkomst eller såsom
kapitalförlust, pröve taxeringsmyndigheterna efter rörelsens och förlustens
storlek och beskaffenhet».
Frågan, huruvida en förlust är att hänföra till förlust å realisationsaffär
eller till förlust å annan verksamhet eller å fast egendom,
kan icke slutgiltigt lösas annat än i samband med frågan om inkomstbegreppets
omfattning, och även frågan om rätten till och formen för
avskrivningar synes kunna hava ett visst inflytande pa denna lösning.
Då särskilt starka skäl för en omedelbar, provisorisk sådan lösning icke
synes föreligga, hava de sakkunniga icke ansett sig böra nu ingå på
förevarande spörsmål.
Vad därefter angår frågan, när en förlust skall anses såsom kapitalförlust
eller icke, så är för lösningen härav inkomstbegreppets omfattning
uppenbarligen av avgörande betydelse; ej heller denna fråga kan därför
nu slutgiltigt lösas. De sakkunniga hava dock ansett, att redan nu i
visst avseende eu ändring i gällande bestämmelse kan ske utan att
den slutliga lösningen i någon mån föregripes.
Såsom nämnts skall enligt 9 § av anvisningarna till bevillningsförordningen
frågan huruvida en tillfällig förlust skall anses såsom
kapitalförlust eller icke, avgöras med hänsyn till bland annat rörelsens
och förlustens storlek. Denna bestämmelse synes vara mindre tillfredsställande,
då det måste anses stötande, att förlustens storlek skall vara
avgörande för avdragsrätten, så att en mindre förlust i en affär får avdragas,
under det att en förlust av likartad beskaffenhet i en annan
affär av samma slag icke får avdragas, blott därför att förlusten varit
stor i förhållande till rörelsens storlek. Detta har tidigare påpekats i
motiveringen till det av landskamreraren G. V. Eiserman och f. d. kammarrättsrådet
E. von Wolcker år 1917 avgivna förslaget till lag angående
kommunal taxering och skattskyldighet. 1 likhet med dem
anse de sakkunniga, att det blott är förlustens art men ej dess storlek,
som bör vara avgörande för rätten till avdrag vid inkomstberäkningen.
De av de sakkunniga föreslagna ändrade bestämmelser i förevarande avseende
hava ansetts böra intagas i punkt 5:o) av anvisningarna till
inkomstskatteförordningen, varigenom de på grund av stadgandet i
48
8 § av anvisningarna till bevillningsförordningen komma att gälla jämväl
vid bevillningstaxeringen. I samband härmed bör 9 § i anvisningarna
till bevillningsförordningen utgå.
Undertecknad Davidson, som först från och med innevarande års
ingång varit i tillfälle att deltaga i de sakkunnigas arbete, instämmer
i huvudsak i ovanstående utlåtande och därvid fogade förslag.
Stockholm den 31 januari 1921.
DAVID DA VIDSON.
OTTO V. LANDÉN.
KNUT WICKSELL.
HARALD WALLER. ''
49
Bilaga. 2
till Kung! Maj:ts proposition till riksdagen
år 1921, nr 213.
Till herr statsrådet och chefen för Kungl. finansdepartementet.
Genom remiss den 21 februari 1921 har herr statsrådet anmodat kammarrätten
att avgiva yttrande över remissen bilagda förslag dels till ändrad
lydelse av 49 § 1 mom. och 50 § i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering och dels till ändrad lydelse
av 34 § 1 mom., 35 § 1 mom. och 36 § i lagen den 11 oktober 1912 om skogsaccis
och om virkestaxering. Förslagen åtföljas av en promemoria, upptagande motivering
till desamma.
I anledning härav får kammarrätten anföra följande.
Beträffande förstnämnda förslag, såvitt detsamma avser ändrad lydelse
av 49 § 1 mom. i taxeringsförordningen, har kammarrätten icke annan erinran
än i fråga om de föreslagna tidsbestämmelserna. Medan för närvarande skattskyldig,
vilkens deklaration eller uppgift enligt 16 § icke blivit av taxeringsnämnden
följd, äger — oaktat han icke överklagat sin taxering hos prövningsnämnden
— anföra besvär hos kammarrätten, därest underrättelse enligt
23 § 2 mom. icke blivit till honom avsänd i Stockholm före den 1 augusti och
annorstädes före den 15 juni, 1''örutsättes enligt förslaget för sådan besvärsrätt,
att underrättelsen icke kommit den skattskyldige tillhanda i Stockholm före
den 16 augusti och annorstädes före den 1 juli. Då tiden för besvärs anförande
hos prövningsnämnden utgår i Stockholm den 31 augusti och annorstädes
den 15 juli, innebär således förslaget, att skattskyldig, som hittills kunnat
påräkna en tid av närmare en månad för uppsättande och ingivande av
besvär till prövningsnämnden, får denna tid begränsad till respektive 16 och
15 (lagar. Den sålunda avkortade tiden synes kammarrätten vara för knappt
tillmätt, vadan kammarrätten hemställer, att de nuvarande tidsbestämmelserna,
den 1 augusti och 15 juni, måtte bibehållas.
Vad härefter angår den föreslagna nya lydelsen av 50 § i taxeringsförordningen
må till en början anmärkas, att icke uppgiftsskyldig, som fått mottaga
underrättelse enligt 23 § 2 mom. före den 16 december men likväl så sent
att han icke hunnit anföra besvär hos prövningsnämnden, fortfarande skulle
sakna rätt att överklaga sin taxering hos kammarrätten, varemot sådan rätt
skulle tillkomma honom för det fall att underrättelsen kommit honom tillhanda
efter den 15 december. Här föreligger således enahanda oegentlighet, som
statskontoret och kammarrätten i sitt uti promemorian åberopade yttrande papekat.
För övrigt synes det mindre riktigt, att för icke uppgiftsskyldig gorå
besvärsrätten beroende av tiden för mottagande av underrättelse, som föieskrives
i 23 § 2 mom., då enligt samma lagrum sådan underrättelse skall avBihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 180 höft. (Nr 213. Bilaga.) 7
50
sändas allenast till skattskyldig, som lämnat deklaration, och innehålla besked
i vad män avvikelse från deklarationen skett och om skälen därför. Icke
upp&iftspliktig torde i varje fall kunna tillerkännas besvärsrätt enligt 50 S,
såvitt frågan gäller taxering för inkomst eller förmögenhet.
Däremot torde sådan besvärsrätt icke lämpligen böra medgivas i det
fall, att besvären avse ändring av fast egendom vid allmän fastighetstaxering
åsätta taxeringsvärde. I dylika mål synes prövningsnämnden såsom
första besvärsinstans icke böra få av den skattskyldige förbigås; och de förhållanden,
som eljest ansetts påkalla extra besvärsrätt, föreligga ej här.
Under åberopande av vad kammarrätten ovan anfört hemställer kammarrätten,
att tidpunkten den 16 december bör ändras till den 1 december.
Efter ordet »inkomst och förmögenhetsskatt» hava orden »eller bevillning»
bortfallit.
Slutligen får kammarrätten hemställa, att särskild bestämmelse om
dagen för författningens ikraftträdande icke meddelas. Sådan bestämmelse är
ej heller upptagen i förslaget till ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen
om skogsaccis och om virkestaxering.
Kammarrätten förutsätter, att vid eventuellt förestående revidering av
taxeringsförordningen bestämmelserna om rätt till besvärs anförande omarbetas
i syfte dels att samma bestämmelser bliva mera enkla och lättfattliga än
för närvarande och dels att rätten till besvärs anförande väsentligen utsträckes.
I fråga om de föreslagna ändringarna i lagen om skogsaccis och om
virkestaxering kan kammarrätten vissserligen icke konstatera något större
behov därav, men då nämnda lag och taxeringsförordningen böra i de avseenden,
varom fråga är, korrespondera med varandra, har kammarrätten icke
någon erinran mot förevarande ändringsförslag. Med avseende å tidsbestämmelserna
tillåter sig dock kammarrätten hänvisa till vad kammarrätten i det
föregående yttrat.
Några mindre redaktionella ändringar och tillägg hava tecknats å remissakten,
vilken härjämte överlämnas.
I ärendets behandling härstädes hava deltagit undertecknad president,
kammarrättsrådet Lybeck såsom föredragande, kammarrättsråden Oygnaeus,
Norrman och Wahlund, extra kammarrättsrådet von Sydow och extra ordinarie
assessorn Henriks.
Utdrag av kammarrättens protokoll, upptagande särskilda yttranden av
undertecknad president och kammarrättsrådet Norrman, bifogas.
Stockholm den 3 mars 1921.
ALBERT PETERSSON.
Knut Kinberg.
51
Bilaga 3
till Kung! Maj:ts proposition till riksdagen
år 1921, nr 213.
Utdrag av protokollet, hållet hos Kungl. Mai :ts
och rikets kammarrätt den 3 mars 1921.
N ärvarande:
Herr presidenten ......................................... Petersson,
Kammarrättsrådet ........................................ Lybeck,
;> Cygnaeus,
5> ........................................ Norrman,
5> ........................................ Wahlund,
Extra kammarrättsrådet..................................Z°n Sy^ov,
Extra ordinarie assessorn ................................ Henriks.
S. D. Kammarrättsrådet Lybeck föredrog herr statsrådets och chefen
för kungl. finansdepartementet remiss angående förslag dels till ändrad lydelse
av 49 8 1 mom. och 50 § i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering och dels till ändrad lydelse av 34 § 1 mom.,
35 § 1 mom. och 36 § i lagen den 11 oktober 1912 om skogsaccis och om virkestaxering.
Kammarrätten beslöt skrivelse till herr statsrådet (se registraturet).
Presidenten Petersson yttrade:
»Nu gällande bestämmelser angående skattskyldigs ratt att iuilfoija
talan i beskattningsmål synas vara utformade efter mönstret av den allmänna
civilprocessen. Taxeringsnämnden behandlas som en första instans. Over
dess beslut skall talan föras hos prövningsnämnden, och sker ej detta star
beslutet fast mot den skattskyldige. Har talan fullföljts hos prövmngsnamnden
och går dess beslut den skattskyldige emot, får han klaga i kammarratten.
Därvid är emellertid hans talan inskränkt till fullföljande, helt eller delvis,
av yrkande, som han framställt hos prövningsnämnden, eller till återställande,
helt eller delvis, av taxeringsnämndens beslut, om prövningsnämnden utan
yrkande av den skattskyldige höjt eller sänkt hans taxering. Men vid sidan
härav har man funnit sig nödsakad införa vissa anordningar av offentligrattslig
natur. Sålunda har ett underrättelseförfarande anordnats, varigenom den
skattskyldige skall erhålla meddelande om taxeringsnämnden respektive
prövningsnämnden frångått hans deklaration. Om taxeringsnämnden frångått
den skattskyldiges deklaration och underrättelse därom ej blivit inom viss
stadgad tid avsänd, äger han överklaga taxeringsnämndens beslut i kammarrätten,
ändå att han ej fört talan hos prövningsnämnden. Och vidare har det
stadgats en extra ordinarie besvärsrätt för en hel del fall, dar den regelmässiga
besvärsvägen uppenbarligen ej kunnat eller bort komma till användning.
52
.... ^ Pnvaträttshga inslaget i dessa anordningar torde emellertid vara
oga motiverat. Skattskyldigheten är en offentligrättslig plikt och dess prövnmg
! tvistig^ fall hör ske efter offentligrättsliga regler. Staten kan och bör
ej uttaga en orättmätig skatt, och eu sådan varder ej mera rättmätig därför,
åt en skattskyldige avslcäres från att få sin talan mot densamma prövad.
;7-''Avftn1S aan deana Princip ej genomföras så, att den skattskyldige under alla
lorhallanden och när som helst kan få sin skattskyldighet underkastad rättslig
provning. Det kan bliva nödigt att göra vissa inskränkningar i den skattskyldiges
klagoratt för att framtvinga erforderliga för beskattningen nödiga
UiPPun or att inoiF rimliga tidsgränser inskränka statens återbetalningsskyldighet
med mera dylikt. Men dessa begränsningar betingas av det offentiga
intresset och utöver vad därav följer bör principiellt sett den skattskyldiges
ratt att få sin skattskyldighet i laga ordning prövad ej inskränkas.
!'' denna S^n,pu)n,¥ synes rai}? kunna ifrågasättas, om ej det nuvarande
lllkoret for skattskyldigs rätt att klaga i kammarrätten — att han förut
klagat hos provningsnämnden — borde och kunde eftergivas. Såsom princip.
“ kaa detta villkor svårligen betecknas. Taxeringsförfarandet är
e3 slutt ort genom taxeringsnämndens beslut, utan detta skall underkastas
provnmgsnamndens skärskådanden, därvid provningsnämnden äger att propno
motu vidtaga alla de ändringar i taxeringarna, som provningsnämnden
finner skaliga. Först efter prövningsnämndens beslut föreligger en fullbordad
taxering, som lägges till grund för debiteringen. Över denna taxering
ager staten genom sina ombud obegränsad rätt att klaga i kammarrätten.
IJet maste da framstå såsom ganska egendomligt för att ej säga obilligt att
taxeringsnämndens beslut skall så att säga vinna laga kraft mot den skattsKyldige,
om han ej överklagar det hos prövningsnä lunden.
,, Fiåga är naturligtvis, om det praktiskt taget kan vara möjligt att
eftergiva förutnämnda villkor för den skattskyldiges rätt att klaga i kammarratten.
Det kan .ju befaras, att detta skulle i större omfattning leda till
an de skattskyldige torbigmge provningsnämnden för att direkt klaga i kammarratten,
och att denna domstol därigenom bleve än mera överliopad med
arbete, an som för närvarande är fallet. Fn närmare undersökning av liit
betänkligliet^8
911(16 t0lde emellertid vara ägnad att väsentligen häva denna
Till en början må erinras därom, att den skattskyldige i regel måste
Unna det ligga i hans eget välförstådda intresse att redan hos prövningsnamnden
framföra sina erinringar mot ett taxeringsnämndens beslut, som
han finner oriktigt. Med den friare, skönsmässiga prövningsrätt, som provmngsnamnden
ager, bör det vara honom lättare att där få sina erinringar beaktade
an hos kammarrätten, som har att döma efter mera formella grunder.
Härtill kommer den mycket tungt vägande omständigheten, att en hos prövungsnamnden
vunnen rättelse verkar redan vid skattedebiteringen, medan vid
Klagomål hos kammarrätten skatterna måste inbetalas efter den verkställda
taxeringen. Det lärer därför vara antagligt, att den skattskyldige i regel ei
skall underlåta att begagna sig av den utväg till ändring, som öppnas genom
klagomal hos provningsnämnden.
Men vidare kan det ifrågasättas, huruvida flera mål verkligen skulle
strömma in till kammarrätten, än som redan nu inkomma enligt gällande och
53
föreslagna fullföljda bestämmelser. Dessa bestämmelser om ordinarie och
extra ordinarie besvärsrätt äro numera så omfattande och invecklade, att den
skattdragande allmänheten svårligen lärer kunna tillägna sig dem. Den kommer
helt visst att utan vidare undersökning klaga under förhoppning att fallet
skall kunna inrymmas under någon av de många specialbestämmelser, som
finnas givna, och målet således realiter prövas — om den klagande för övrigt
giver sig in på något försök till undersökning, om han äger besvärsrätt eller
icke. Under år 1920 avgjordes i kammarrätten 6,732 beskattningsmål. Av dessa
hefunnos enligt en i kammarrättens kansli verkställd räkning 914 vara deserta
alltså 13.5 procent av antalet avgjorda mål. I dessa deserta mål har talan
icke blivit upptagen till prövning i 198 mål på den grund att besvären ingivits
direkt till kammarrätten, i 473 mål på den grund att besvär ej anförts hos
prövningsnämnden samt i 243 mål på annan grund. Dessa siffror synas giva
osökt anledning antaga, att de klagande i regel ej äro medvetna om de inskränkande
bestämmelserna i deras rätt att fullfölja talan i kammarrätten och
att således samma bestämmelser icke öva, nämnvärt inflytande å antalet inkommande
mål.
Härtill kommer att i ett stort antal av dessa deserta mål undersökningen
om, huruvida målet är att anse som desert eller skall realiter prövas, vållar
större besvär och mera tidsutdräkt än som skulle åtgå för en direkt saklig
prövning av målet. Än mer lärer detta bliva fallet, om, såsom det föreliggande
förslaget innebär, det för besvärsrätten avgörande skall bliva, om och när
underrättelse om avvikelse från deklarationen kommit den skattskyldige tillhanda
(icke såsom nu enligt 49 § om och när dylik underrättelse avsänts).
Det bliver då icke vidare nog med ett företeende av vederbörande postanstalts
bevis om inlämnad rekommenderad försändelse utan adressatens kvitto å densamma
måste fram. Och fråga kan vara, om ens ett dylikt mottagningsbevis
under alla förhållanden kan anses såsom fullgiltig! bevis för, att underrättelse
kommit adressaten tillhanda och om tiden då så skett. Ofta lära dylika försändelser
uttagas genom generellt bemyndigat bud eller inläggas i postfack eller
dylikt, och mellan en sådan åtgärd och adressatens mottagande av försändelsen
ligga många möjligheter. Med en i detta fall ganska befogad sträng tolkning
av bestämmelsen, att underrättelsen skall hava ''kommit den skattskyldige tillhanda’
eller att han skall hava ''erhållit'' den torde konstaterandet av detta
faktum i regel bliva beroende av den skattskyldiges eget erkännande därav —
men därmed är i realiteten gärdet uppgivet.
Därest villkoret om föregående klagan hos prövningsnämnden för rätt
att fullfölja talan i kammarrätten borttages, skulle de nu så invecklade bestämmelserna
om klagorätten bliva mycket enkla och klara. Den ordinarie
klagorätten komme att stå en var skattskyldig öppen intill klockan 12 å sista
dagen av det år, varunder taxeringen ägt rum. Den extra ordinarie klagorätten
kunde begränsas till sådana fall, där den ordinarie måste anses otillräcklig,
det vill säga till taxering av orätt person eller å orätt ort, dubbeltaxering
och andra extra ordinära fall. Angående dessa torde emellertid ytterligare
undersökning vara erforderlig, i händelse den ordinarie besvärsrätten
omlägges på sätt ovan är sagt.
Vad angår btesvärsförfarandet i mål angående skogsaceis är det natur -
54
ligtvis önskvärt, att det bringas i överensstämmelse med vad som kan varda
stadgat beträffande vanliga beskattningsmål.
Något binder för att utan avbidan på en mera omfattande omarbetning
av taxeringsförordningen redan nu införa förenklade bestämmelser angående
rätt till fullföljd av talan i beskattningsmål synes mig icke föreligga».
Kammarrättsrådet Norrman anförde:
instämmer till alla delar i de uttalanden, herr presidenten i ämnet
gjort, såväl av principiell innebörd som i fråga om vissa detaljbestämmelser i
det remitterade förslaget.
Vid sådant förhållande är jag givetvis också ense med herr presidenten
därom, att skattskyldig bör äga samma ordinära besvärsrätt i fråga om sin
taxering, som tillkommer kronans ombud enligt 49 § 1 mom. taxeringsförordningen.
I fråga om den extra ordinära besvärsrätt, varom stadgas i 50 § taxeringsförordningen,
råder förslaget visserligen bot på en del oegentligheter
och luckor i lagstiftningen. Det vill dock synas som om, även om förslaget
genomföres, befogade anmärkningar fortfarande kunna göras mot bestämmelserna
om den extra ordinära besvärsrätten. Jag tillåter mig i sådant avseende
erinra om följande.
Oklarhet råder därom, i fall prövningsnämndens protokollsförande är
skyldig underrätta skattskyldig, som klagat hos prövningsnämnden över att
hans deklaration icke blivit av taxeringsnämnden följd och som fått sin talan
endast delvis bifallen, och alltså även om huruvida skattskyldig i sådant fall
äger utsträckt besvärsrätt enligt 50 § taxeringsförordningen eller ej.
Om skattskyldig, som är deklarationspliktig, underlåter deklarera, äger
lian enligt 18 § taxeringsförordningen icke någon klagorätt, men skattskyldig
— även den som är deklarationspliktig, — som taxerats exempelvis till inkomst-
och förmögenhetsskatt, ehuru sådan taxering icke bort honom åsättas
(till exempel på grund av ortsavdragets storlek), äger enligt 50 § taxeringsförordningen
klagorätt, ja till och med extra ordinär sådan, (se motiverna
till 50 § i propositionen nr 400 till 1920 års riksdag). Här föreligger en uppenbar
motsägelse.
Den som icke varit uppgiftspliktig men dock taxeras och icke inom viss
tid underrättas om taxeringen, äger enligt 50 § extra ordinär besvärsrätt.
Samma rätt äger den, vilken åsatts taxering, som icke bort honom åsättas.
Det torde vara ytterst sällsynt, att någon bör taxeras, som icke är uppgiftspliktig.
Ett sådant fall föreligger verkligen beträffande äkta makars taxering,
om mannen taxeras och hustrun haft inkomst understigande 600 kronor.
Hon skall då taxeras, ehuru hon icke är deklarationspliktig. Det synes mig
dock vara att driva detalj! agstiftandet väl långt att taga hänsyn till sådana
sällsynta undantagsfall vid besvärsbestämmelsernas avfattning. Anses över
huvud taget något böra göras häråt i lagstiftningsväg, synes mig riktigare
vara att stadga deklarationsplikt för envar av äkta makar, så snart förutsättningarna
för deklarationsplikt föreligga med hänsyn tagen till båda makarnas
sammanlagda inkomst och förmögenhet.
Även om, på sätt ovan är ifrågasatt, skattskyldig tillerkännes rätt att
före taxeringsårets utgång överklaga taxeringen oavsett om han klagat hos
55
prövningsnämnden eller ej och alltså särskilda bestämmelser om extra klagorätt
icke erfordras för det fall att skattskyldig ej före den 15 juli, respektive
den 15 augusti mottagit underrättelse om att hans deklaration ej blivit vid
taxeringen följd, kommer dock med förslagets utgångspunkt i förevarande
del att erfordras en extra ordinär hesvärsrätt för det fall, att skattskyldig ej
före den 15 december mottagit sådan underrättelse.
Jag kan emellertid icke godkänna förslagets utgångspunkt härutinnan.
Man måste ihågkomma, att det här är fråga om skattskyldig, som är deklarations-
eller uppgiftspliktig på den ort, där taxeringen ägt rum, och som har
avlämnat deklaration eller uppgift till ledning vid taxeringen. Det åligger
honom att före årets utgång erlägga den skatt, varom det är fråga. Det synes
då icke vara orimligt begära, att sådan skattskyldig håller reda på det belopp,
han skall betala, och alltså på sin egen taxering. Den omständigheten,
att skattskyldig tilläventyrs icke utom debetsedeln erhållit den extra påstötning
om skedd avvikelse från deklarationen, som underrättelsen från taxerings-
eller prövningsnämnden innebär, synes mig alltså icke böra ovillkorligen
berättiga honom till en extra ordinär besvärsrätt, särskilt om besvärsrätten
skall vara beroende av vilken dag, han mottagit underrättelsen i fråga.
Vad angår besvärsförfarandet i mål angående skogsaccis bör det ju givetvis
bringas i överensstämmelse med vad som kan varda stadgat beträffande
vanliga beskattningsmål, och gäller därvid i tillämpliga delar, vad ovan anförts
rörande besvärsförfarandet vid inkomstbeskattningen.»
Som ovan.
In fidem:
Erik Hedelius.