Kungl. Maj ds proposition Nr 21.

Nr 21.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om upphävande
av patronatsrätt m. m.; given Stockholms slott den 23
december 1920.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till lag om upphävande av patronatsrätt samt till lag om
upphävande av § 7 i ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober
1723.

Den av 1920 års allmännna kyrkomöte avlåtna skrivelsen i ämnet
bifogas.

GUSTAF.

Birger Ekeberg.

283». Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 17 käft. (Nr 21.)

Kungl. Afaj.ts proposition Nr 21.

Förslag

till

Lag om upphävande av patronatsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §''

19 kap. 12—16 §§ kyrkolagen och vad eljest finnes stadgat stridande
mot nedanstående bestämmelser upphöra att gälla den 1 januari 1922.

I sammanhang härmed upphöra följande rättigheter:

1) rätt att såsom patronus kalla innehavare av ordinarie prästerlig
tjänst i församling ävensom den befogenhet att tillsätta annan tjänst
inom församlingen, som må vara förenad med dylik kallelserätt;

2) annan särskild rätt i fråga om tillsättande av ordinarie prästerlig
tjänst i församling, som må tillkomma enskild person;

3) patronus tillkommande rätt att förvalta kyrkan med dess inkomster
och egendom.

2 §•

Då patronus tillkommande kallelserätt till kyrkoherdetjänst upphört
efter vad i 1 § sägs, skall kyrkoherde i motsvarande fall tillsättas
på det sätt, att, sedan förslag blivit upprättat och val ägt rum efter
vad i lagen den 9 december 1910 angående tillsättning av prästerliga
tjänster är stadgat, Konungen skall äga att till tjänsten utnämna antingen
en av de å förslaget uppförda eller ock, utan hinder av eljest
gällande stiftsband, annan till kyrkoherdetjänst behörig präst, vilken
såsom sökande anmält sig hos Konungen.

Varder församling, i vilken patronus ägt kallelserätt till kyrkoherdetjänst,
i pastoratsgem enskap förenad med annan församling, i vilken

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

kyrkoherde tillsättes efter vad i allmänhet är stadgat, skall den utnämningsrätt,
som efter vad nyss är sagt tillkommer Konungen, i samma
omfattning gälla kyrkoherdetjänsten i det nybildade pastoratet; dock
äger Konungen, på framställning av till pastoratet hörande församling,
i vilken kyrkoherde tillsatts efter vad i allmänhet är stadgat, efter domkapitlets
hörande förordna, att tjänsten skall tillsättas i sistnämnda
ordning.

Beträffande tillsättning av kyrkoherdetjänst, till vilken annan särskild
rätt än kallelserätt tillkommer enskild person, samt i fråga om
tillsättning av annan i 1 § avsedd tjänst än kyrkoherdetjänst ävensom
i avseende å förvaltningen av kyrkan med dess inkomster och egendom
gälle efter patronatsrätts upphörande vad i allmänhet är stadgat.

3 §•

Med kallelserätt förenad rätt till kyrkotionde eller annan kyrkoinkomst
skall från och med den 1 januari 1922 övergå å församlingen,
varefter å kyrkotionde skall tillämpas förordningen den 14 oktober 1898
angående avskrivning av den från viss jord inom Skåne med flera provinser
utgående kyrkotionde. Patronus tillkommande rätt till kronotionde
och andra nu ej nämnda rättigheter av ekonomisk natur skola
från samma tidpunkt upphöra och skall ifråga om sådan kronotionde
gälla vad därom särskilt stadgas.

Med kallelserätt förbunden skyldighet ifråga om kyrkas byggande
eller underhåll, avlönande av tjänstinnehavare eller annan skyldighet
av ekonomisk natur skall upphöra från och med den 1 januari 1922, ändå att
skyldigheten må vara patronus ålagd i gällande löneregleringsresolution.
Beträffande fullgörandet av vad skyldigheten avsett gälle därefter vad
i allmänhet är stadgat eller Konungen för visst fall förordnar.

4 §■

Anser patronus, att han på grund av patronatsrättens upphörande
är berättigad att utfå ersättning för förlust av behållen inkomst eller
att återfå eller erhålla gottgörelse för gåva eller kostnad, som stått i
samband med patronatsrättens uppkomst eller blivit av dess innehavande
föranledd, framställe, vid äventyr av talans förlust, före den 1 januari
1923 anspråk därå hos den i 5 § omförmälda förlikningsnämnd.

Anser församlingen, att patronus är pliktig utgiva något av vad
han i denna egenskap uppburit, eller vill församlingen eller kronan
framställa anspråk i fråga om fast egendom, som i samband med patronatsrätten
kommit i patronus’ besittning, vare lag som i första stycket sägs.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

5 §.

För behandling av anspråk, som i 4 § avses, tillsätter Konungen
en av tre personer bestående förlikningsnämnd.

Nämnden har att söka åvägabringa överenskommelse rörande
framställda anspråk. Varder överenskommelse ej träffad, skall nämnden
avgiva utlåtande, innefattande avgörande av framställda anspråk. Om
dagen för utlåtandets avgivande skall dessförinnan meddelande sändas
dels till parterna i rekommenderade brev, dels ock till pastorsämbetet
för uppläsande nästa söndag i församlingens kyrka. Den, som ej nöjes
med utlåtandet, äge inom nittio dagar från dess avgivande till den
hovrätt, inom vars domvärjo församlingen är belägen, instämma klander
däremot. Till den del utlåtandet ej sålunda klandras, vinner det giltighet
såsom lagakraftägande dom.

Kostnaderna för förlikningsnämnden skola gäldas av statsmedel.

Närmare bestämmelser angående det i denna paragraf avsedda
förfarandet meddelas av Konungen.

6 §''

Om patronatsrätten har egenskap av fideikommiss, skall ersättning,
som enligt denna lag varder tillerkänd patronus, nedsättas hos
Konungens befallningshavande i avbidan å Konungens besked, huru
därmed skall förfaras.

Förslag

till

Lag om upphävande av § 7 i ridderskapets och adelns privilegier den

16 oktober 1723.

Härigenom förordnas, att § 7 i ridderskapets och adelns privilegier
den 16 oktober 1723 skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 5 mars 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdéN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden: PetrÉN,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstjerna,

Undén,

Thorsson.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet
anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren, följande:

Frågan om upphävande av patronatsrätten har vid åtskilliga tillfällen
sedan snart ett sekel varit å bane. Frågan fick särskild aktualitet
vid behandlingen under 1890-talet av spörsmålet om avskrivning av
kyrkofonden, vilket sistnämnda spörsmål, såvitt angår icke patronella
församlingar, fick sin lösning genom förordningen den 14 oktober 1898
angående avskrivning av den från viss jord i Skåne med flera provinser
utgående kyrkotionde. Vad angår den i patronella församlingar utgående
kyrkotionde, ansågs frågan om dess upphävande böra anstå i avbidan
på närmare utredning — en utredning som sedermera verkställdes
av numera regeringsrådet Gabriel Thulin och som föreligger i de
av denne till Kungl. Maj:t avlämnade arbetena »Utredning rörande
patronatsrättigheterna i Skåne, Halland och Bohuslän» och »Samling av
urkunder rörande patronatsrättigheterna i Skåne, Halland och Bohuslän».

Q. Beskows
förslag i
huvudsak.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21. 1 *

Då av regeringsrådet Thulin framställda förslag till upphävande av
patronatsrätten och avskrivning av i samband därmed utgående kyrkotionde
under år 1902 förelågo till behandling inför Kungl. Maj:t, ansåg
dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, att frågan om upphävande
av de ekonomiska rättigheter, som i de forna danska provinserna vore
förbundna med den patronella kallelserätten (den s. k. lukrativa patronatsrätten),
borde anstå i avbidan på att den patronella kallelserätten på
lagstiftningens väg bleve upphävd. Då en dylik åtgärd ankomme på
justitiedepartementet, blev ärendet för sådan åtgärds vidtagande jämlikt
Kungl. Maj:ts beslut den 19 december 1902 överlämnat till justitiedepartementet.

Sedermera bar sekreteraren i marinförvaltningen Arvid Bäckström
efter uppdrag utarbetat och till Kungl. Maj:t den 15 juni 1912 överlämnat
»Utredning rörande de i vårt land utom Skåne, Halland och
Bohuslän förefintliga patronatsrättigheter och därmed jämförliga kallelserätter».

På huvudsaklig grundval av sålunda förebragt utredning har därefter
hovrättsrådet Gunnar Beskow efter uppdrag utarbetat och den 19
juni 1915 avlämnat ett betänkande, innefattande förslag till lag angående
ändring i gällande bestämmelser om patronatsrätt jämte historik och
motiv. Detta förslag blev den 25 juni 1915 remitterat till kammarkollegium
och samtliga domkapitel ävensom Stockholms stads konsistorium
för avgivande av utlåtande, varefter under 1915 dylika utlåtanden
inkommo från nämnda myndigheter. Förslaget föranledde emellertid
icke vidare åtgärder.

Då jag ansett, att frågan om upphävande av den patronella kallelserätten
icke längre borde undanskjutas, helst som densammas befintlighet
ofta visat sig utgöra hinder för de förändringar i den kyrkliga
indelningen, som kunna befinnas påkallade i samband med nu pågående
löneregleringar för prästerskapet inom riket, har jag låtit det av hovrättsrådet
Beskow utarbetade förslaget undergå överarbetning genom
två jämlikt Eders Kungl. Maj:ts den 2 augusti 1919 givna bemyndigande
för ändamålet tillkallade sakkunniga assessorn i Svea hovrätt
G. M. E. Bendz och kanslirådet i ecklesiastikdepartementet C. F. T. Vougt.

Jag vill först i korthet redogöra för det av Beskow avgivna förslaget,
vilket tillika med åtföljande historik och motivering torde få
biläggas protokollet.

Enligt förslaget skola patronella kallelserätter till ordinarie prästerliga
tjänster jämte med dem eventuellt förbundna befogenheter att utse

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

annan tjänstinnehavare än präst ävensom vissa andra enskilda personer
tillkommande företrädesrätter i fråga om tillsättning av prästtjänst
upphöra med utgången av gällande prästlöneregleringar i vederbörande
församlingar (1 §).

Samtidigt med kallelserätten skola enligt 2 § upphöra dels den
för patronus understundom förekommande skyldighet att särskilt bidraga
till avlönande av präst, vare sig genom tillskott i penningar eller persedlar
eller genom tillhandahållande av boställe, som äges av patronus,
eller på annat sätt, dels ock den skyldighet, som understundom kan
åligga^ en patronus, vilken ej har lukrativ patronatsrätt, att påkosta vidmakthållandet
av församlingskyrkan. I samma paragraf meddelas dessutom
bestämmelse angående upphörande av skyldighet att bidraga till
avlönande av annan tjänstinnehavare än präst.

Då sådan rätt i fråga om tillsättning av tjänst, som i förslaget
avses, eller där omförmäld skyldighet i fråga om tjänstinnehavares avlönande
. eller kyrkans vidmakthållande upphört, skall enligt 3 § beträffande
tjänstens tillsättande eller fullgörande av annat, som nu är sagt,
gälla vad i allmänhet är stadgat.

I 4 § meddelas bestämmelser angående de ersättningsspörsmål,
som i samband med kallelserättens upphävande uppkomma. För själva
kallelserättens upphörande skall enligt denna paragraf ej utgå någon ersättning.
Likaså skall enligt förslaget sådan ej heller i regel utgå för
gåvor och kostnader, som stått i samband med kallelserättens uppkomst
eller blivit av dess innehavande föranledda. Från sistnämnda huvudregel
göres emellertid ett undantag, enligt vilket under vissa närmare angivna
förutsättningar vartill jag senare återkommer — ersättning skall
utgå för dylika gåvor och kostnader.

Förslaget innehåller ej några regler angående avvecklingen av de
befogenheter av ekonomisk natur — rätt till kyrkoförvaltning och
andra befogenheter — som äro förbundna med åtskilliga patronatsrätter
i Skåne, Halland och Bohuslän, den lukrativa patronatsrätten.
Ifrågavarande befogenheter skola enligt förslaget (5 §) bestå, till dess
överenskommelse om deras upphörande träffas eller annorlunda förordnas.
I den förslaget åtföljande motiveringen förutsättes emellertid
att, samtidigt med att bestämmelser utfärdas om kallelserätternas upphävande,
genom föreskrift av administrativ natur anordnas ett förfarande
i syfte att erhålla erforderlig närmare utredning rörande omförmälda
befogenheter samt tillika befrämja godvilliga uppgörelser om
deras avvecklande.

Sammanfattning
av myndigheterna
8
utlåtanden.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

Av de myndigheter, som hörts över förslaget, hava kammarkollegium
samt domkapitlen i Skara, Strängnäs, Växjö, Göteborg, Härnösand,
Luleå och Visby ej haft något att invända mot förslagets principiella
innebörd.

Domkapitlen i Uppsala, Linköping, Västerås, Lund och Karlstad
samt Stockholms stads konsistorium hava däremot av principiella skäl
avstyrkt bifall till förslaget.

Mot särskilda delar av förslaget hava erinringar framställts av
kammarkollegium samt domkapitlen i Lund och Göteborg.

Vissa skiljaktliga meningar hava uttalats inom kammarkollegium
samt domkapitlen i Västerås och Lund.

Jag vill till en början redogöra för vad de myndigheter, som av
principiella skäl avstyrkt förslaget, härutinnan yttrat, och därvid till en
början uppehålla mig vid vad från dessa myndigheters sida anförts mot
lämpligheten av den föreslagna lagstiftningsåtgärden.

Domkapitlet i Uppsala har yttrat: Domkapitlet kunde icke finna

i betänkandet anförda skäl fullt hållbara för den supponerade meningen,
att patronatsrätterna borde upphävas. Vad i detta hänseende an t örts
syntes i själva verket innebära så lösa grunder av delvis mycket subjektiv
art, att näppeligen en rättsligt så djupt ingripande åtgärd som
den föreslagna därpå borde byggas. Det i betänkandet anförda skälet att
menighetens ökade bildning undandragit ifrågavarande institution det stöd,
den en gång ägt, torde för den, som kände de faktiska förhållandena,
icke verka synnerligen övertygande. Vad anginge det i betänkandet anförda
skälet, att patronatsrättigheterna kunde vara till hinder för genomförande
av önskvärda förändringar i fråga om pastoratens indelning m. m.,
så vore detta icke i och för sig mycket starkt, åtminstone hade icke någon
sådan olägenhet i verkligheten försports vid den kyrkliga indelningens
genomförande inom Uppsala stift. I motsats till den i betänkandet
flerstädes antydda eller uttalade åsikten, att patronatsrättens bibehållande
skulle vara till men för kyrkan och dess intressen, hyste domkapitlet
den meningen, att svenska kyrkans välförståada intressen för
närvarande obetingat talade för patronatsräbens bibehållande. Då
Kungl. Maj:t vid senaste tillfälle infordrade utlåtande av de kyrkliga
myndigheterna, hyste dessa i allmänhet den övertygelsen, att ett upphävande
av patronatsrätterna skulle lända församlingarna och kyrkan
till godo. Genom den nya prästvallagen hade emellertid eu helt ny
situation inträtt. Från kyrklig synpunkt talade nu synnerligen starka
skäl för patronatsrättigheternas bibehållande. Domkapitlet förutsatte
därvid, att patronus med samvetsgrant aktgivande på församlingens och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

kyrkans bästa fullgjorde sin ansvarsfulla skyldighet, en förutsättning,
från vilken domkapitlet med stöd av inom ärkestiftet vunnen erfarenhet
tryggt kunde utgå. Bortsett från alt det av patronus ensam burna
ansvaret vid tillsättande av prästerlig befattning ofta visat sig kunna
komma till för församlingen gagneligare resultat än de stundom av
många bihänsyn betingade och av föga ansvar uppburna prästvalen,
syntes det synnerligen önskvärt, att man omsorgsfullt tillvaratoge de
möjligheter, patronatsrättighetema i sin mån öppnade för ett neutraliserande
av vissa med den nuvarande prästvallagen förbundna olägenheter
av delvis synnerligen betänklig art. Det kunde nämligen endast lända
till församlingarnas och samhällets i det hela gagn, om befordringsmöjligheterna
ökades för vissa kategorier prästmän, som under nuvarande
förhållanden voro ogynnsamt ställda med hänsyn till församlingarnas
prästval. Därvid komme särskilt i betraktande det stigande antal
präster, som hade anställning vid kyrkliga anstalter och i utlandet. De
innehade övergångsplatser, och det vore ett allmänkyrkligt intresse, att
den erfarenhet, de förvärvat, komme församlingarna till godo. Vidare
borde docenterna inom de teologiska lakulteterna här ihågkommas ävensom
dugande och förtjänta prästmän, som av en eller annan tillfällig
anledning kommit till korta vid prästval.

Domkapitlet i Linköping har yttrat: Förefintligheten av patronatsrätterna
hade mången gång varit till verklig nytta, i det att tillfälle
kunnat beredas eu ung och förtjänt prästman att redan i sin
bästa ålder bliva befordrad till kyrkoherde, vilket till följd av rådande
långsamma befordringsförhållanden i annat fall knappast kunnat ske.
Domkapitlet kunde vitsorda att, vad anginge Linköpings stift, patronatsrätten
sedan länge utövats på ett sådant sätt, att densamma varit
endast till fördel.

Domkapitlet i Västerås har, under framhållande, att åtminstone i
Västerås stift inga olägenheter försports av patronatsrätten, uttalat, att
det snarare torde få anses fördelaktigt för kyrka och prästerskap, om
icke så gott som alla prästerliga befattningar, särskilt kyrkoherdebeställningar,
tillsattes på alldeles enahanda sätt.

Fyra ledamöter av sistnämnda domkapitel hava varit av skiljaktig
mening. Två ledamöter hava förklarat sig anse pa«ronatsrätte>na höra,
på sätt i förslaget angives, upphöra. Två andra ledamöter, bland dem
stiftets biskop, hava endast såtillvida anmält avvikande mening från
majoritetens, att de förklarat sig icke vilja göra något allmänt uttalande
om fördelen eller nackdelen för den prästerliga befordran av patrouatsrättens
bibehållande.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 17 höft. (Nr 21.)

Kungl. Maj. ts proposition Nr 21.

Domkapitlet i Lund har uttalat: De i betänkandet anförda skälen
vore enligt domkapitlets mening icke starka nog för att framtvinga och
försvara de patronella kallelserätternas upphävande, i synnerhet som
det starkt kunde ifrågasättas, om de påstådda olägenheterna funnes eller
vore av djupgående natur. För det kyrkliga livet hade det ringa eller
ingen betydelse, om kyrkofonden i patronella församlingar avskreves
eller kvarbleve. Vid sådant förhållande och då något nödvändigt samband
ej funnes mellan den ideella och den lukrativa sidan av patronatsrätten,
vilken sistnämnda kunde avvecklas utan intrång på den förra,
kunde önskan om kyrkofondens avskrivning icke motivera upphävande
av kallelserätten. Det kunde visserligen medgivas, att patronatsrätten
i vissa fall kunde vålla svårigheter vid uppgörandet av de pågående
prästerliga löneregleringarna. I betänkandet angåves emellertid icke i
vilka eller huru många fall detta skulle äga rum, och det hade icke
undersökts, om icke de befarade svårigheterna kunde genom överenskommelse
eller annorledes utan större svårighet lösas eller kringgås.
Det ojämförligt största antalet patronella pastorat tillhörde Lunds stift
och om dem vågade domkapitlet hysa den uppfattningen att, om i något
enstaka fall för den kyrkliga indelningen önskvärd ändring genom
överenskommelse icke skulle kunna åstadkommas, därmed endast skulle
förloras en ekonomisk fördel men ej någon skada vållas det kyrkliga
livet. Gentemot vad i betänkandet anförts om att den patronella kallelserätten
innebure ett obehörigt intrång i församlingarnas rätt, ville domkapitlet
framhålla, att det ojämförligt största antalet patronella församlingar
aldrig klagat över hittills gällande ordning. På grund av en i denna
sak vunnen större erfarenhet än väl något annat domkapitel i riket kunde
domkapitlet vitsorda, att den patronella kallelserätten ingalunda — om domkapitlet
bortsåge från något mycket enstaka undantagsfall blivit ett frö
till misshällighet eller varit till men för kyrkan och hennes intressen. Betänkandet
utginge slutligen från den förutsättningen, att en patronus icke
kunde antagas äga bättre förutsättningar än en menighet att bestämma
om prästval. Då det vore fråga om att beröva patronus hans lagliga
rätt, måste bevisas, att han hade sämre förutsättningar för rättens utövande
eller att dennas utövning vållade skada. Detta bleve helt visst
omöjligt att ådagalägga. Domkapitlet ville blott påminna om de ständigt
upprepade klagomålen över församlingarnas sätt att utöva sin rösträtt
vid prästval. Med kraft ville domkapitlet betona, att det från
många synpunkter sett vore önskvärt, att tillsättning av prästerliga
befattningar kunde ske i mera än en ordning. Domkapitlet vore över -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

tygat om, att detta lände det kyrkliga livet till gagn. Och på grund
av en ganska omfattande erfarenhet kunde domkapitlet vitsorda, att,
åtminstone under senare tider, patronerna med synnerligen stor omsorg
och samvetsgrannhet samt till välsignelse för församlingslivet i de flesta
fall utövat sin kallelserätt. Genom de patronella kallelse ‘rätternas upphävande
skulle, enligt domkapitlets förmenande, det kyrkliga livets bästa
icke befordras utan snarare lida men.

En ledamot av sistnämnda domkapitel har uttalat skiljaktig mening
och för sin del tillstyrkt, att patronatsrätterna upphävdes, enär tillsättning
av prästerliga tjänster genom patronus syntes honom föråldrad.

Domkapitlet i Karlstad har anfört: Domkapitlets erfarenhet angående
prästtillsättning i patronella församlingar vore, att utväljandet av
prästman där skedde under större ansvarskänsla och med mera vaken
insikt i församlingens behov än eljest vore regel. Församlingarnas eget
val skedde icke sällan på det mest ansvarslösa sätt och utan ringaste
hänsyn till de sökande prästmännens begåvning eller under föregående
tjänstgöring ådagalagda skicklighet. Något sakligt intresse i riktning
åt likformig tillämpning av den nyligen antagna prästbefordringslagen
förelåge enligt domkapitlets förmenande icke.

Stockholms stads konsistorium har yttrat: Det hade allmänt erkänts,
att patronatsrätten i det stora hela handhafts väl och att församlingarnas
bästa genom dess utövande befordrats. Att under sådana förhållanden
upphäva en den enskilde tillförsäkrad rätt för att lämna församlingen
fri valrätt syntes endast böra åstadkommas på den frivilliga
överenskommelsens väg. Församlingarnas rätt vid prästval vore genom
den nya prästvallagen synnerligen väl tillgodosedd. Men även prästens
rätt och bästa borde ifråga om hans befordran tillgodoses. Det funnes
ingen tjänstemannakår, som hade så osäkra befordringsgrunder som
prästerskapet. Så länge en präst, som oförvitligt skött sin tjänst, icke
genom gällande lag vore tillförsäkrad befordran till åtminstone den lägsta
ordinarie plats, borde ej ur lagstiftningen borttagas sådana bestämmelser,
som kunde åtminstone i någon mån lämna tillfälle för prästen att på
annan väg komma till befordran.

För min del anser jag, att starka principiella skäl tala för patronatsrätternas
upphörande. Uppkomna under helt andra förhållanden än
de nuvarande, hava dessa företrädesrättigheter, såsom i motiveringen
till förslaget framhålles, med ändrade tidsförhållanden undandragits det
naturliga stöd i den allmänna uppfattningen, de tidigare må hava ägt,
och alltmer kommit att te sig såsom något stötande och obehörigt.

Departementschefen
ang.
kallelser ätternas
vpphö?
ande.

Kungl. Majis proposition Nr 21.

Patronatsrättsinstitutet utgör en kvarleva från en åskådning, enligt
vilken godsherren ej blott var jordägare utan även hade en del rättigheter
av offentligrättslig natur (skatterätt, domsrätt m. m.) Dessa
rättigheter hava eljest för länge sedan upphävts, varemot de strävanden,
vilka sedan snart eit sekel gjort sig gällande för patronatsrätternas avskaffande,
blivit fruktlösa väsentligen av den anledning, att rättsliga binder
ansetts möta mot ett upphävande på lagstiftningens väg av dessa rättigheter.
Jag tillåter mig erinra om att sagda strävande vid flera tillfällen under 1800-talet även från kyrkliga myndigheters sida vunnit vidsträckt anslutning.
I detta avseende vill jag särskilt framhålla, hurusom domkapitlen, då de
år 1892 sattes i tillfälle att yttra sig i ämnet, nära nog samstämmigt
biträdde detta strävande.

Domkapitlena i Uppsala och Lund hava rätt ingående kritiserat
de skäl, som i förslaget anförts för lämpligheten och önskvärdheten av
patronatsrätternas, enkannerligen de patronella kallelserätternas, upphävande.
Jag tillåter mig att något bemöta vad från dessa myndigheters
sida härutinnan anförts.

Domkapitlet i Lund säger, alt man för att motivera ett upphävande
av patronatsrätten, bör kunna bevisa, att en patronus har sämre
förutsättningar för valets utövande än församlingen själv. För min del
vill jag i motsats härtill göra gällande, att, då patronatsrätten innebär
ett undantag från det normala förfarandet vid tillsättandet av präst,
bevis bör fordras för att patronus äger bättre förutsättningar än församlingen
i nämnda hänseende för att bibehållandet av ifrågavarande
undantag skall kunna försvaras. Det torde emellertid vara uppenbart, att
just ägandet av den eller den egendomen, med vilken patronatsrätten
är förenad, icke kan göra vederbörande särskilt skickad att utöva det
ömtåliga värvet att välja själasörjare för en hel församling. Åven om
det skulle kunna sägas, att flertalet patroni på ett för församlingarna
gagneligt sätt utövat sin kallelserätt, så föreligger dock möjligheten av
att så icke sker. Då enligt den nya prästvallagen prästvalet i högre
grad än förut är en alla församlingsmedlemmars angelägenhet, kommer
det undantag från den allmänna ordningen, som de patronella kallelserätterna
innebära, att bliva särskilt framträdande och än mer än förut
framstå såsom ett obehörigt förmynderskap över vissa församlingar.

Domkapitlet i Lund har även särskilt påpekat, att från församlingarnas
sida icke försports någon allmän önskan om ändring i hittills
gällande ordning. Detta torde emellertid hava sin förklaring huvudsakligen
i det förhållandet, att församlingarna räknat med möjligheten

Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

av att i samband med patronatsrättens upphävande få vidkännas betydande
ekonomiska uppoffringar. Farhågorna i detta avseende torde
emellertid, om upphävandet ordnas enligt nu förevarande förslag, i det
ojämförligt största antalet fall vara ogrundade.

Av domkapitlet i Lund har även gjorts gällande, att den i bilagda
betänkande uttalade åsikten att patronatsrätten blivit ett frö till misshälligheter
inom de patronel^ församlingarna, hade mycket liten motsvarighet
i verkligheten. I anledning härav vill jag emellertid påpeka,
att i icke så få fall tvistigheter och t. o. m. processer i dessa frågor
förekommit — något som obetingat måste vara till skada för församlingslivet.

Domkapitlena i Uppsala och Lund hava vidare haft en del erinringar
i anledning av vad i betänkandet anföres därom att patronatsrättigheterna
ofta utgjorde hinder för genomförande av önskade förändringar
i den kyrkliga indelningen. Till bemötande av vad härutinnan
anförts får jag upplysa, att de fall ingalunda äro få, då patronatsrättigbeterna
visat sig innebära dylikt hinder. Jag vill särskilt påpeka, att
befintlig patronatsrätt utgjort hinder för uppdelning av Munka-Ljungby
och Ångelholms pastorat, en uppdelning som ansetts högst önskvärd och
förordats av alla i saken hörda myndigheter. Vidare är det ett faktum,
att befintlig patronatsrätt i ett rätt avsevärt antal fall utgjort hinder för
sammanslagning av ett patronelit pastorat eller del därav med annat
pastorat. Så har t. ex. varit fallet med Västeråkers, Bro och Skoklosters
pastorat i Uppsala stift, Marbäcks pastorat i Linköpings stift, Lillkyrka,
Tyresö och Osterhanninge (moderförsamling till Nämdö och Ornö patronel^
kapellförsamlingar) pastorat i Strängnäs stift samt Igellösa, Bosarps,
Stehags, Balkåkra, Hesslunda, Skurups, Öveds, Skabersjö, Barsebäcks,
Sövestads och Ullstorps pastorat i Lunds stift.

Samtliga de kyrkliga myndigheter, som avstyrkt förslaget, hava,
såsom framgår av ovan återgivna yttranden, ansett, att vissa positiva
skäl talade för patronatsrättigheternas bibehållande. Det synes mig
emellertid vara påtagligt, att detta förordande av patronatsrätternas bibehållande
icke så mycket är grundat på någon övertygelse om patronatsrättsinstitutets
lämplighet i och för sig som fastmera därå, att patronatsrätterna
skulle i viss mån neutralisera olägenheter beträffande prästbefordringen,
vilka vore förbundna med den nuvarande prästvallagen. Jag
anser emellertid, att frågan om dessa olägenheter ligger helt på sidan om
den föreliggande frågan om patronatsrätternas upphävande. Det måste väl
av alla medgivas, att den garanti, som patronatsrätterna skulle innefatta

Kunna pafronatsrättigheterna
upphävas
genom lagstiftning? Domkapitlena

i Uppsala
och Lund
härom.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

för en bättre prästbefordran, är synnerligen osäker. Om vissa olägenheter
ifråga om prästbefordringen äro förbundna med den nuvarande
prästvallagen — något som jag efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet
anser mig kunna vitsorda — bör man sträva att få
dessa olägenheter avhjälpta på bättre och säkrare väg än genom bibehållande
av företrädesrättigheter för enskilda personer att utse själasörjare
i vissa församlingar.

I följd av vad nu anförts kan jag ej finna annat, än att det är
i hög grad önskvärt att de patronella kallelserätterna så snart som möjligt
bringas att upphöra.

Av de myndigheter, som helt motsatt sig förslaget, hava domkapitlena
i Uppsala och Lund till stöd för sitt avstyrkande även åberopat
skäl av rättslig art.

Domkapitlet i Uppsala har härutinnan anfört: Det vore felaktigt
att, såsom i betänkandet skett, uppställa alternativet offentlig rätt
eller privat rätt. En tredje möjlighet gåves, nämligen att patronatsrättigheterna
hade både offentlig och privat rätts natur. Den av A.
Bäckström verkställda utredningen angående de i det s. k. gamla Sverige
förefintliga patronatsrättigheterna ställde enligt domkapitlets mening utom
allt tvivel, att så verkligen vore förhållandet. Åven om arten av det
fång, varigenom patronatsrättigheten förvärvats, härvid icke skulle fälla
det avgörande utslaget, så gåves dock ett sådant genom det sätt, varpå
av församling bestridd patronatsrätt vindicerats. Ända in i senaste tid
hade församling av Kungl. Maj:t hänvisats att inför domstol göra sin
talan gällande gentemot den patronus, vilkens kallelserätt man bestred,
och domstol hade, där talan fullföljts, meddelat vederbörligt utslag. Ett
dylikt förfarande hade varit omöjligt, därest det här icke gällt ett privaträttsligt
förhållande. Domkapitlet anslöte sig obetingat till den rättsåskådning
angående patronatsrättigheternas privaträttsliga natur, varom
myndigheter och riksdag varit ense ända till dess under år 1902 dåvarande.
ecklesiastikministern i ett yttrande till statsrådsprotokollet gjorde
gällande en annan uppfattning.

Domkapitlet i Lund har även hävdat den patronella kallelserättens
privaträttsliga karaktär under framhållande bland annat att utövandet
av rätten kunde ske i eget intresse på samma gång som i samhällets.
Domkapitlet har slutligen uttalat, att det för domkapitlet vore ofrånkomligt,
att, om kallelserätten fråntoges patronerna utan deras medgivande,
därmed beginges en rättskränkning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

Den av dessa båda domkapitel förfäktade meningen angående den
patronella kallelserättens privaträttsliga natur har, såsom förut berörts
och närmare framgår av den vid förslaget fogade historiken, vid åtskilliga
tillfällen utgjort skäl för underkännande av yrkanden om patronatsrätternas
avskaffande. Såsom synes av motiveringen till förslaget, är
detta däremot byggt på den uppfattning att kallelserätterna äro av rent
offentligrättslig natur. Jag ansluter mig obetingat till denna senare uppfattning.
Det är en rättighets innebörd, som bestämmer, huruvida densamma
är en privaträtt eller en offentlig rätt. Avgörande är däremot
icke, huruvida rättigheten tillagts enskild person eller ej. Då prästtillsättningen
i en församling är och alltid torde hava ansetts såsom en
offentlig funktion, synes det mig otvivelaktigt, att den patronella kallelserätten
är att hänföra till offentliga rättigheter och därför helt underkastad
statens lagstiftning för sin fortvaro. Den omständigheten att patronatsrätt
mestadels förvärvats genom förmögenhetsuppoffringar av enskilda personer
kan ej föranleda till annat bedömande. Det är visserligen en enligt nutida
rättsåskådning egendomlig företeelse att — såsom fallet är jämlikt bestämmelserna
i 19 kap. 12 § kyrkolagen — rätt att tillsätta präst tillädes
enskilda personer i följd av gåvor och andra förmögenhetsuppoffringar
till kyrkliga ändamål. Men detta förhållande kan ej verka därhän, att
prästtillsättningen i dylika församlingar vore att betrakta såsom något
annat än en offentlig funktion. Det förtjänar måhända i detta sammanhang
anmärkas, att enligt den kanoniska rätten, därifrån patronatsrätterna
leda sitt ursprung, desamma likaledes förvärvades genom enskilda förmögenhetsuppoffringar
till kyrkans förmån men icke desto mindre ansågos
såsom rättigheter av offentlig natur. Än mera främmande än
förutnämnda förvärvssätt synes för nutida åskådning det förhållande, att
staten för åtskilliga patronatsrätter betingat och tagit vederlag i penningar
eller gods. Härvidlag är dock att märka, att de patronatsrätter,
som på dylikt sätt förvärvats, äro lukrativa och att vederlaget — såsom
synes framgå av det sätt, varpå detta plägade beräknas — väsentligen
betingats och givits för de förmåner av ekonomisk natur, vilka åtföljde
kallelserätten. Men även om vederlaget skulle betingats och givits i
någon män med tanke på kallelserätten, kan sådant ej inverka på bedömande
av kallelserättens natur. Så skulle ej ens vara fallet, om kallelserätt
— vad veterligen ej förekommit — enbart och för sig blivit
förvärvad mot vederlag till staten. Hava kallelserätterna förvärvats
i en ordning, som enligt nutida rättsåskådning ej synes väl förenlig
med uppkomsten av offentliga rättigheter, innebär detta intet bevis för
deras privaträttsliga karaktär. Lika litet ligger ett sådant bevis i det

Departementschefen

om denna
fr&^a.

Regleringen
av den lukrativa
sidan av
patronat srätten.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

förhållande att patronatsrätterna regelmässigt äro av realrättslig karaktär,
d. v. s. äro förbundna med viss egendom, så att de tillkomma dess innehavare.
En liknande företeelse erbjöd ock den domsrätt, som i äldre tider
understundom tillkom innehavarna av vissa gods. Därav att staten uppdrog
sin rättskipningsmyndighet till godsiunehavaren följde ej, att denna
myndighet förlorade sin offentlig-rättsliga karaktär. Ej heller kan jag, såsom
domkapitlet i Uppsala, finna, att bevis för kallelserätternas privaträttsliga
natur föreligger i det sätt, varpå tvister angående förefintligheten
av patronatsrätt plägat lösas. Att dylika tvister hänskjutas till domstolarnas
avgörande beror närmast därpå att enligt utfärdade författningar
så skall ske. Någon privaträtt kränkes alltså enligt min
mening ej därigenom att kallelserätterna fråntagas patronerna utan deras
medgivande. Jag tillåter mig i detta sammanhang erinra därom att den
patronella kallelserätten blivit, såsom närmare berörts i betänkandet, på
lagstiftningens väg upphävd såväl i Danmark som i Norge.

Såsom jag redan inledningsvis anmärkt, innehåller förslaget icke
några bestämmelser angående avvecklingen av den lukrativa patronatsrätten.
Det förutsattes i stället, att samtidigt med utfärdandet av lag
angående upphävande av den patronella kallelserätten Kungl. Maj:t uppdrager
åt någon sakkunnig person att under medverkan av vederbörande
församlingar och patroner undersöka och närmare utreda förefintliga anspråk
samt söka med ledning av den vunna utredningen åvägabringa
en godvillig överenskommelse.

Kammarkollegium har i sitt yttrande uttalat, att ehuru det varit
önskvärt, att en reglering av de ekonomiska spörsmål, som sammanhänga
med patronatsrätt en, kunnat omfatta även den s. k. lukrativa
sidan av densamma, kollegium dock funne, att då av i betänkandet angivna
skäl förslag i detta avseende icke förelåge, frågan om själva
kallelserättens upphörande icke borde uppehållas i avbidan därpå.

För min del kan jag såtillvida instämma i kammarkollegii uppfattning
att, då jag anser det angeläget, att allt vad till patronatsrätten
hörer snarast bringas att upphöra, det även enligt min mening varit
önskvärt, om den lukrativa sidan av patronatsrätten kunnat avvecklas
samtidigt som kallelserätten. Emellertid måste jag i likhet med författaren
till bilagda förslag finna, att det för närvarande icke är
lämpligt eller ens möjligt att genom lagstiftningens omedelbara ingripande
reglera ifrågavarande befogenheter. Jag tillåter mig framhålla,
att man, med hänsyn till patronatsbrevens olika innehåll och svårigheten
att tolka desamma, givetvis måste räkna med att vid de lukrativa rättig -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 21.

heternas upphörande en mängd skiftande anspråk komma att framställas.
Då man för närvarande äger ganska ringa kännedom om de anspråk,
som kunna göras gällande, skulle avsevärda svåiigheter möta att uppställa
normer till ledning för avgörandet i åtskilliga punkter, där sådan
ledning kunde erfordras; och bestämmelser, som i detta hänseende komme
att meddelas, bleve måhända mindre ägnade att bidraga till uppkommande
tvisters lösning än att framkalla en del ogrundade eller tvivelaktiga
anspråk. Härtill kommer, att det av särskilda skäl måste anses
särdeles öuskligt, att eu uppgörelse angående de lukrativa rättsförhållandena
om möjligt åvägabringas på den frivilliga överenskommelsens väg.
Den fråga, som vid reglering av patronatsrätternas lukrativa sida säkerligen
i många fall torde träda i förgrunden och bereda stora svårigheter,
torde vara frågan om fastställandet av patroni och församlingens ekonomiska
mellanhavande i anledning av den patronella kyrkoförvaltningen.
d. v. s. kyrkokassa^ ställning. I en del fall torde även kunna uppkomma
fråga angående äganderätten till jord, som innehaves av patronus men
varå församlingen kan framställa anspråk. Dessa svävande frågor, som
äro av både svår och grannlaga natur, torde vara särskilt lämpade att
lösas genom godvillig överenskommelse, i synnerhet som anspråk av
nu förevarande slag samtidigt kunna framkomma å ömse sid<>r. Man
synes kunna hysa berättigad förhoppning om att församlingarna och
patronerna vid en sådan form för uppgörelse av de inbördes rättsförhållandena
skola visa större tillmötesgående och ömsesidig förståelse än
som stadie bliva fallet, därest dessa frågor komme att avgöras genom
rättegång eller annat i lag reglerat avlösningsförfarande.

Jag vill slutligen erinra därom, att då frågan om patronatsrättigheternas
upphävande under år 1902 förevar inför Kungl. Maj t, dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet ansåg, att den lukrativa
sidan av patronatsrätteu borde särskiljas från kallelserätten och i första
hand överlämnas till särskilda för ändamålet utsedda gode män för närmare
utredning av förefintliga anspråk och upprättande av förslag till
uppgörelser.

Av ovan anförda skäl har jag ansett mig kunna biträda förslagets
ståndpunkt att låta förevarande lag allenast omfatta den patronella kallelserätten
och vad därmed äger samband. Jag förutsätter därvid, att
samtidigt med utfärdandet av lag om den patronella kallelserättens upphörande
Eders Kungl. Maj:t uppdrager åt sakkunnig person att sammanträda
med patronerna och representanter för församlingarna för utredning
av de anspråk, som kunna stå i samband med avveckling av
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 17 höft. (Nr 21.) 3

Antalet nu
befintliga
•patronatsrättigheter.

18 Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

deri lukrativa sidan av patronatsrätten, samt för uppgörande av förslag
till överenskommelser i denna del.

Innan jag övergår till de särskilda bestämmelserna i lagförslaget,
vill jag nämna, att, sedan det Beskowska betänkandet avlämnats, patronatsrättérna
till Hjärtums och Västerlanda, Helgesta och Hyltinge, Löddeköpinge
(annexförsamling till Borgeby, som fortfarande är patronell) samt
Ingarö församlingar ävensom Svartnäs’ och Svabensverks kapellförsamlingar
upphört, varjämte patronatsrätten till Morlanda pastorat såtillvida
förändrats, att enligt en av Kungl. Magt fastställd överenskommelse
mellan patronus och pastoratet patronus för all framtid avsagt sig rätten
att disponera över de av honom uppburna kyrkoinkomsterna och förbundit
sig att årligen redovisa dem till Morlanda församling, som å sin
sida övertagit ansvaret för underhåll och nybyggnad av Morlanda kyrka.

För närvarande finnas 120 patronatsrätter.

Uti de å sid. 59 i betänkandet angivna förhållanden hava även i
övrigt i samband med de nya löneregleringarna inträffat en del förändringar.
Vid hittills fastställda löneregleringar hava 14 komministertjänster,
som tillsatts patronel^, antingen redan indragits eller förklarats
skola indragas vid nuvarande innehavares avgång. Vidare skall enligt
löneregleringsresolution den 6 juli 1917, då nuvarande innehavarna av
kyrkoherdetjänsterna i Ångsö och Kungsåra församlingar avgå, dessa
båda församlingar sammanslås med Kärrhö församling till ett pastorat
med kyrkoherde i Kärrhö och komminister i Ångsö. Patronatsrätten till
Ängsö församling skulle således för framtiden komma att gälla en komministertjänst
i stället för förut en kyrkoherdetjänst.

Med iakttagande av samtliga ovannämnda förändringar skulle i
gamla Sverige kyrkoherde utses patronel^ i 64 pastorat, av vilka 7 endast
äro alternativt patronella. T 18 av nämnda 64 pastorat äger patronus
jämväl utse komminister.

Dessutom tillsättes uti 10 annex- eller kapellförsamlingar, tillhörande
i övrigt icke-patronella pastorat, komminister eller kapellpredikant
i patronell väg.

I Skåne, Bulland och Bohuslän utses i 46 pastorat kyrkoherde
patronelit. Av dessa 46 pastorat äro 22 alternativt patronella.

I 42 av de patronella pastoraten i dessa provinser, Morlanda inberäknat,
är patronatsrätten lukrativ.

Lagförslagets titel har jag ändrat för att i densamma må komma
till uttryck vad med lagen närmast avses: upphävande av den patronella
kallelserätten.

Kungl. Maj:ts proposition År 21.

I 1 § av det Beskowska lagförslaget meddelas bestämmelser dels
angående vilka kallelserätter och därmed jämförliga rättigheter förslaget
avser och dels angående tidpunkten för rättigheternas upphörande.

Beträffande sistnämnda fråga ämnar jag icke följa förslagets regel
om kallelserätternas upphörande vid utgången av respektive, vid lagens
ikraftträdande löpande löneregleringsperioder. Då på grund av den
ståndpunkt jag härutinnan intager, vartill jag ber att få återkomma vid
behandling av frågan om tidpunkten för lagens ikraftträdande, bestämmelse
om tidpunkten för rättigheternas upphöraude icke bör meddelas
i 1 §, har jag icke berört denna fråga här. I övrigt har, för vinnande
av större överskådlighet, denna paragraf undergått en rent formell omredigering.

I fråga om innehållet i denna paragraf tillåter jag mig hänvisa
till den motivering, som betänkandet innehåller.

Såsom av lagtexten framgår, omfattar förslaget endast enskilda
kallelserätter till ordinarie prästerliga tjänster, men däremot icke enskilda
personer tillkommande kallelserätter till extra ordinarie prästbefattningar
(brukspredikantbefattningar o. d.) Emellertid har domkapitet i Lund i
fråga om andra stycket av 1 § i det Beskowska förslaget (motsvarande
punkt 2 i det inom departementet omarbetade lagförslaget) yttrat följande:
»Bestämmelsen åsyftar tillsättning av tjänster, som tillkommit

genom enskilt initiativ, och vilkas avlöning bestrides genom frivilligt
åtagande. Sådana tjänster hava inrättats t. ex. vid större industriella
verk. Härvid erhållna tillsättningsrättigheter skulle enligt lagförslaget
upphöra i likhet med patrouatsrätterna», och menar domkapitlet, att
följden av förslagets antagande skulle bliva, att nya befattningar av
nu nämnd art ej komme att inrättas, något som måste bliva menligt i
religiöst avseende. Det synes mig antagligt, att den av domkapitlet
sålunda framställda anmärkningen beror på ett förbiseende av att
ifrågavarande bestämmelse, liksom bestämmelsen i första punkten i samma
paragraf, endast äger avseende å ordinarie prästerliga tjänster i församlingar.
Av motiveringen till förslaget framgår ock, att ifrågavarande
bestämmelse närmast avser andra enskilda företrädesrätter i
fråga om tillsättning av ordinarie prästerliga församlingstjänster än
kallelserätt (såsom den rätt, som någon gång förekommer för enskild
person att besätta förslagsrum till sådan tjänst* 1), men att åt nämnda
bestämmelse givits den mera generella avfattning, den nu har, i syfte

•) Den i betänkandet å sid. 77 omnämnda förslagsrätten till komministersbefattningen i
Stjärnorp har enligt den nya löneregleringsresolulionen av den 17 juni 1916 upphört f. o. m. den

1 maj 1917, från vilken dag befattningen tillsättes i vanlig ordning.

1 § i lag
{Orslagct

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

att utesluta varje tvivelsmål därom, att enligt förslaget skola upphöra
även sådana kallelserätter till ordinarie prästerliga församlingstiänster,
vilka ej uttryckligen benämnts patronatsrätter. Till ordinarie prästerliga
tjänster torde omöjligt kunna hänföras sådana befattningar vid industriella
verk m. m., vilka omförmälas i 48 § 2 mom. prästvallagen.
Under den i 1 § prästvallagen använda beteckningen ordinarie prästerlig
tjänst falla ej tjänster, som till ingen del avlönas med ordinarie
prästlöuemedel. Här må emellertid i anledning av domkapitlets anmärkning
särskilt betonas, att förslaget ej drabbar tillsättningsrätt till prästerlig
tjänst, vilkens avlöning helt bestrides genom frivilligt åtagande.
Har en vid bruk, annat industriellt verk eller egendom inrättad prästerlig
beställning kommit att ingå i prästerlig lönereglering såsom ordinarie
församlingstjänst, äga däremot bestämmelserna i förslaget tillämpning
å tjänsten. Tjänstinnehavaren avlönas då åtminstone endels av
församlingen, och den omständigheten att en församlingsmedlem, såsom
ibland inträffar, lämnar ett högre lönebidrag än vanliga beräkningsgrunder
skulle föranleda bör ej medföra, att kallelserätt, som tillagts
honom, skall bestå. Ett antagande av den grundsats, att en kallelserätt
till ordinarie tjänst skulle bestå, så snart rättens innehavare
lämnar särskilt lönebidrag, synes så mycket mindre kunna anses lämpligt,
som det särskilda lönebidraget kan vara ganska obetydligt. Skulle
domkapitlet med sin anmärkning tilläventyrs åsyftat att förorda en sådan
grundsats, kan jag ej biträda domkapitlets mening.

Det kunde möjligen ifråga om nu berörda e. o. prästerliga befattningar
sägas, att då ju befolkningen å den plats, där prästmannen
ifråga tjänstgör, är huvudsakligen hänvisad till honom såväl i hans
egenskap av predikant som för kyrkliga förrättningar, denna befolkning
har stort intresse av att till befattningen utses en person, för vilken
den kan hysa förtroende. Härav skulle möjligen kunna slutas att även
nu avsedda kallelserätter borde upphöra.

Något dylikt har jag emellertid icke ansett mig böra föreslå och
detta av flera skäl. Dels falla nu ifrågavarande kallelserätter icke
under kyrkolagens bestämmelser, vadan de icke äga omedelbart samband
med förevarande lagstiftning. Dels bidraga övriga församlingsmedlemmar
ju icke på något sätt till befattningsinnehavarens avlönande
och kunna därför icke göra anspråk på att få betrakta denne såsom en
församlingens tjänstinnehavare. Något intrång i församlingens naturliga
tillsättningsrätt ifråga om egna befattningsinnehavare sker således ej.
Man torde tvärtom vara berättigad antaga, att befintligheten av de
befattningar, varom nu är fråga, endast är till gagn för befolkningen å
de platser, där prästen ifråga tjänstgör, och att det icke finnes någon

Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

anledning att förhindra tillkomsten av nya dylika befattningar. Av dessa
skäl har jag i denna fråga anslutit mig till den ståndpunkt, som det
avgivna betänkandet innehåller.

Ifråga om de i betänkandet angivna fall, där med en i patronell
väg tillsatt prästerlig tjänst är förenad folkskollärartjänst, erinras därom,
att patronatsrätten till Ingarö och Svabensverks församlingar, i vilka en
dylik sammankoppling förekommit, såsom förut anmärkts, numera upphört.

2 § i förslaget innehåller bestämmelser angående i vad mån i
patronatsrätterna ingående skyldigheter skola upphöra.

I första stycket av denna paragraf meddelas bestämmelser ifråga
om den skyldighet att bidraga till tjänstinnehavares avlönande, som i
en del fall åligger patronus. Dylik avlöningsförpliktelse skulle enligt
förslaget upphöra, när den gäller prästerlig tjänstinnehavare, samtidigt
med kallelserätten, d. v. s. med utgången av löpande löneregleringsperiod,
och när den gäller annan befattningshavare, vid utgången
av den tid, för vilken bidrag tillförsäkrats denne.

Jag vill till en början erinra om att patronatsrätterna till Svartnäs’
och Svabensverks kapellförsamlingar, i vilka förut patronus erlagt
vissa bidrag till respektive befattningshavares avlöning, numera upphört.
Vidare får jag upplysa, att i samband med redan fastställda nya
löneregleringar skett en del förändringar ifråga om förut förekommande
förpliktelser att bidraga till avlönande av präst genom särskilda tillskott
i penningar eller persedlar. Så bar patroni bidragsskyldighet i detta
avseende alldeles bortfallit beträffande kapellpredikantbefattningen i
Nämdö kapellförsamling, varjämte avsevärda förändringar i detta hänseende
ägt rum beträffande kyrkoherdebefattningarna i Söderfors’ och
Voxna församlingar. Bidragsskyldighet i denna form till avlönande av
präst förekommer, såvitt tillgänglig utredning ger vid handen, numera
endast i följande fall:

Forsmark: Patronus har plägat tillhandahålla kyrkoherden fri ved
och, sedan han i ärendet angående ny lönereglering i pastoratet, vilken
kommer att bliva fastställd inom den närmaste tiden, förbundit sig att
fortfarande göra detta, torde saken i den nya löneregleringsresolutionen
komma att ordnas så, att särskilt bränsleersättning fastställes att dock
ej utgå, så länge patronus tillhandahåller fri ved.

Söderfors: Kyrkoherden åtnjuter numera enligt lönereglerings resolution

den 12 februari 1915 endast vissa från patronus utgående
naturaförmåner (mjölk, ved, dagsverken och skjutsar), därvid dock så
ordnats, att lönen fastställts för sig, oberoende av förmånerna, och avdrag
för dessa sker, så länge de utgå.

3 § t lagförslaget.

Kungl. Majds proposition Nr 21.

Voxna: Kyrkoherden åtnjuter numera enligt löneregleringsreso lution

den 3 september 1915 endast fri ved, vilket innehavaren av kallelserätten,
Ljusne-Voxna aktiebolag, efter särskild förfrågan i löneregleringsärendet
förbundit sig att fortfarande tillhandahålla.

Gustav-Adolf (annexförsamling till Norra Råda församling i Värmlands
län): Innehavaren av kallelserätten, Uddeholms aktiebolag, är

enligt gällande lönereglering, som utgår den 30 april 1933, pliktig att
utöver vanliga pastoralier såsom särskilda lönemedel till den i församlingen
anställde kapellpredikanten erlägga viss kvantitet spannmål.

Höganäs: Innehavaren av kallelserätten, Höganas-Billesholms aktiebolag,
skall enligt nu gällande lönereglering, som utgår den 30 april 1922,
särskilt bidraga till kyrkoherdens avlöning med visst kontant belopp.

Skur ap: Sedan äganderätten till förutvarande kyrkoherdebostället

i rättegång tilldömts patronus, har denne i en med kammaradvokatfiskalsämbetet
å Kungl. Maj:t och Kronans vägnar träffad överenskommelser
vilken godkänts av Kungl. Maj:t, förbundit sig att, så länge
patronatsrätten äger bestånd, till församlingen utgiva särskilt bidrag
till kyrkoherdens avlöning med markegångsvärdet å viss kvantitet spannmål,
dock högst 2,000 kronor.

Som i motiveringen till förevarande paragraf i förslaget omförmäles,
förekommer även i vissa fall, att patronus på det sätt bidrager
till prästs avlöning, att han tillhandahåller boställe, som fortfarande äges
av honom. Det rör sig här om rena undantagsfall. I regel har, då
boställe upplåtits av någon innehavare av patronatsrätt, dylik upplåtelse
skett med full äganderätt. Oftast har en sådan med full äganderätt
gjord upplåtelse skett av någon företrädare till den, som förvärvat
patronatsrätt, eller ock av denne själv före förvärvet av patronatsrätten,
varvid upplåtelsen åberopats till stöd för ansökningen om patronatsrätt.

I några få fall förekommer, att underhåll och nybyggnad av prästboställe
åvilar patronus eller åtminstone faktiskt fullgöres av denne.
Beträffande kyrkoherdebostället i Voxna församling har i den senaste
löneregleringsresolutionen dylik skyldighet uttryckligen ålagts bruksägaren.
I Söderfors och Forsmarks församlingar underhållas de boställen, som
disponeras av kyrkoherdarna, av respektive bruksägare, utan att någon
direkt skyldighet därtill är påvisbar. I

I det Beskowska betänkandet yttras, att det understundom kan
åligga patronus att särskilt bidraga till avlönande av annan tjänstinnehav.
ire än präst. I detta hänseende uttalas, att av den utredning, som
förelåge, syntes framgå, att klockarboställen i några fall skulle tillhöra

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

patronus samt att patronus i något fall åtagit sig förpliktelse i annan
form för avlönande av annan tjänstinnehavare än präst.

Vad angår klockarboställena, så föreligger numera uti regeringsrådet
Thulins under år 1919 till Eders Kungl. Maj:t avlämnade utredning
angående klockar-, organist- och kantorsbefattningarna en utförlig
redogörelse över samtliga klockarboställen inom riket. Denna utredning
har, såvitt angår inom patronella pastorat befintliga boställen, en utav
de av mig tillkallade sakkunniga genomgått, och har därvid befunnits,
att det endast i ett par fall är klart, att patronus äger jord, som nu
disponeras såsom klockarboställe. I intet av dessa fall tillsätter emellertid
patronus klockare och den avlöningsförpliktelse, som skulle ligga i
tillhandahållandet av jorden, kan ej heller på annan grund anses förenad
med patronatsrätten.

Enligt det Beskowska betänkandet skulle det även »i något fall»
förekomma, att patronus i annan form än genom tillhandahållande av
boställe åtagit sig förpliktelse för avlönande av annan tjänstinnehavare
än präst. Det fall, som här åsyftas, torde vara Svabensverks kapellförsamling,
i vilken klockar- och organistbefattuingen bestritts av kapellpredikanten-folkskolläraren
mot särskild ersättning av patronus, Kopparbergs
och Hofors sågverksaktiebolag. Då patronatsrätten till denna
församling, enligt vad förut anförts, upphört, är numera icke att räkna
med detta fall. I

I 2 § 2 mom. av det Beskowska förslaget meddelas stadgande angående
upphörande av den skyldighet ifråga om byggande eller underhåll
av kyrka, som understundom åvilar innehavare av icke-lukrativ
patronatsrätt. Givet är, att den skyldighet i ifrågavarande hänseende,
som alltid åligger innehavare av lukrativ patronatsrätt, icke skall rubbas
i samband med upphävande av kallelserätten utan, såsom förutsatts i
den allmänna motiveringen, upphävas först i sammanhang med avvecklingen
av den lukrativa sidan av patronatsrätten. Såsom i motiveringen
till betänkandet omförmäles, förekommer det emellertid i några fall, att
innehavare av icke-lukrativ patronatsrätt underhåller församlingskyrkan.
De enda fall, där en förpliktelse i detta hänseende är påvisbar, torde
vara ifråga om församlingskyrkorna i Hållnäs och Tegelsmora församlingar.
1 samband med tillkomsten av patronatsrätten till dessa församlingar utfäste
sig nämligen patronus uttryckligen att vidmakthålla kyrkorna. I
övrigt förekommer, att församlingskyrkan underhålles av patronus i eu
del församlingar, som tillkommit vid bruksanläggningar. Att ägarna till
respektive bruk fortfarande vidmakthålla kyrkan har sin förklaring i det
förhållande att kyrkan ursprungligen byggts av bruksägarna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

Beträffande samtliga i 2 § avhandlade bidrag av patronus torde
det ligga i sakens natur, att de böra upphöra med patronatsrättens upphävande.
Ofta är bidragsskyldigheten synnerligen intimt förenad med
kallelserätten, i det att den åtagits under förutsättning av kallelserätts
erhållande eller för den tid kallelserätten varar. Även där sambandet
mellan kallelserätten och bidragsskyldigheten icke är av nu angivna beskaffenhet,
är det så, att skyldighetens fortbestånd sammanhänger med
kallelserättens befintlighet. Detta gäller särskdt bruksförsamlingarna,
där vanligen bruket från början byggt kyrka och försett pastor med
lön och bostad. Att i dessa församlingar en del förpliktelser i dessa
hänseenden fått kvarstå, oaktat prästbefattningarna ändrat karaktär och
i sedvanlig ordning undergått lönereglering, har berott på patronatsrättens
fortsatta bestånd.

Av nu anförda skäl synes det mig vara med rättvisa och billighet
överensstämmande att alla nu avhandlade förpliktelser upphöra i samband
med kallelserätten.

Vad angår den närmare tidpunkten för förpliktelsernas upphörande
så ämnar jag, såsom jag förut antytt, ;cke följa det Beskowska förslagets
regel att kallelserätterna skulle upphöra med utgången av löpande
löneregleringsperioder. Jag ämnar — av skäl, vartill jag ber att senare
få återkomma — föreslå, att kallelserätterna skola upphöra redan med
utgången av det år, under vilket förevarande lagförslag kan hinna bliva
slutbehandlat. Frågan är då, om det fiunes någon anledning att fastställa
någon annan tidpunkt för upphörande av de i 2 § avhandlade
förpliktelserna. För sitt förslag om kallelserätternas upphörande först
med utgången av respektive löneregleringsperioder anför Beskow bland
annat det skälet, att man därmed undgår en eljest i en del fall nödvändig
revision av gällande lönereglering. Givet är nämligen, att,
om de förpliktelser, som enligt fastställd lönereglering åvila patronus,
upphävas, någon annan måste övertaga förpliktelserna, ty befattningshavaren
har naturligtvis anspråk på att under löneregleringsperioden få
åtnjuta oavkortade de förmåner, som enligt löneregleringen varit förenade
med tjänsten. Det kan visserligen vara sant, att ur nu anförda
synpunkt det vore enklast, om eventuella avlöningsförpliktelser kunde
kvarstå orubbade under löpande löneregleringsperiod eller åtminstone
till nuvarande befattningshavares avgång. Det förstnämnda synes mig
emellertid icke ens kunna ifrågasättas, enär ju i sådan händelse patronus
skulle kunna komma att lämna särskilda bidrag till präst, med vars
tillsättande han icke haft mer att skaffa än övriga församlingsmedlemmar.
Vad det senare alternativet angår, så kunde visserligen såsom skäl för
detsamma anföras, att innehavaren av kallelserätten faktiskt mister denna

Kungl. Maj ds proposition Nr 21.

rätt först när efter senast tillsatta befattningshavares avgång ny befattningshavare
skall tillsättas. Det torde emellertid vara ofrånkomligt, att
kallelserätten upphör att vara fästad vid patrongodset redan från och
med den tidpunkt, då nämnda rätt enligt lagen upphör; och vid sådant
förhållande synes det mig följdriktigast att låta de förpliktelser, varom
nu är fråga, upphöra samtidigt med kallelserätten. Den omständigheten
att det härmed blir nödvändigt att göra några mindre ändringar i en
del löneregleringar torde så mycket mindre få inverka på denna frågas
avgörande, som de fall, där detta måste ske, enligt vad förut anförts,
äro mycket fåtaliga.

Då såsom förut anmärkts, det icke med full visshet kan sägas,
att med tillsättningsrätt enligt 1 § finnes förenad någon avlöningsförpliktelse
till annan befattningshavare än präst, finnes icke anledning
att, som i det Beskowska förslaget skett, fastställa någon särskild tidpunkt
för bortfallande av dylik förpliktelse. Åven om emellertid eu
sådan med tillsättningsrätt enligt 1 § förenad avlöningsförpliktelse till
annan tjänstinnehavare än präst skulle kunna påvisas — det kunde
möjligen tänkas, att patronus i något fall styrker äganderätt till ett
klockarboställe, vars upplåtande äger samband med patronatsrätten —
så synes mig icke tillräckligt starka principiella skäl tala för en annan
regel ifråga om tidpunkten för denna avlöuingsförpliktelses upphörande
än beträffande avlöningsförpliktelse till prästerlig befattningshavare.

3 § i det Beskowska förslaget innehåller den för övrigt självklara 3
regeln om att efter upphörande av de i 1 och 2 §§ omförmälda rättigheter
och skyldigheter, de allmänna reglerna för tjänsters tillsättande
och skyldigheters utgörande skola tillämpas.

I 4 § av Beskows förslag äro intagna bestämmelser rörande er- 4
sättningsanspråk, som kunna tänkas framkomma i anledning av upphävandet
av den patronella kallelserätten eller av annan rätt, som omförmälts
i 1 §.

Enligt första punkten i 4 § skall ersättning ej utgå för själva
kallelserätten liksom ej heller för annan i 1 § avsedd rätt.

Detta stadgande synes mig vara tillfyllestgörande motiverat i förslaget.
Att ersättning för själva kallelserätten ej skall utgå följer av det
betraktelsesätt, som ligger tdl grund för hela förevarande lag: kallelserättens
offentligrättsliga natur.

I andra och följande punkter av 4 § i Beskows förslag meddelas
bestämmelser angående frågan huruvida och i vad mån ersättning skall
utgå för gåvor och kostnader, som stått i samband med kallelserättens
uppkomst eller blivit av dess innehavande föranledda.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 17 höft. (Nr 21.)

§ i lagförslaget -

§ i lagförslaget.

Kammarkollegium
ang frågan
om ersätt
ning förvissa
gåvor och kostnader.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

Förslaget uppställer härutinnan den regel, att ersättning i anledning
av rättens upphörande endast skall utgå i de fall, då boställe blivit
skänkt till församling eller annan kostnad till dess förmån blivit gjord
under uttryckligt förbehåll om rättens uppkomst eller fortsatta bestånd.
Enligt förslaget skall i dylika fall ersättning med värdet av vad sålunda
utgivits lämnas av församlingen till rättens innehavare; och har denne,
om han vill fordra ersättning, att inom viss angiven tid instämma församlingen
vid äventyr att han eljest är sitt anspråk förlustig. Emellertid
göras i den sålunda uppställda regeln vissa modifikationer, varigenom
ersättningsrätten ytterligare begränsas. Sålunda skall i anledning av
kallelserättens upphörande ersättning ej i något fall utgå för kostnad,
som skett till fullgörande av förpliktelse, varom i 2 § sagts, och ej
heller i något fall till innehavare av lukrativ patronatsrätt för kostnad
för kyrkobyggnad eller annan kostnad, som eljest bestrides med kyrkans
medel. Slutligen göres i den uppställda regeln en modifikation
av innebörd, att innehavare av lukrativ patronatsrätt, vilken är berättigad
till ersättning, ej behöver framställa sitt ersättningsanspråk i sammanhang
med kallelserättens upphörande utan kan låta därmed anstå, tills
fråga blir om reglering av patronatsrättens lukrativa sida.

Mot förslagets bestämmelser i dessa hänseenden hava erinringar
framställts dels av kammarkollegium dels ock av domkapitlet i Göteborg.

Kammarkollegium har i sitt utlåtande anfört: Det förefölle kollegium
mycket tvivelaktigt, om det kunde vara riktigt att, på sätt enligt
förslaget skett, genom lag reglera rätten till ersättning för upplåtelse
eller kostnad, som patronus eller hans företrädare i vissa fall vidkänts.
Man vore här — i motsats mot vad som gällde i avseende å ersättningför
själva kallelserättens upphörande — inne på eu fråga, som uppenbarligen
folie inom privaträttens område. Det tillkomme ej kollegium
att bedöma, huruvida och i vilken omfattning de bestämmelser, som
återfunnes i förslagets 4 § 2 och 3 styckena, stode i överensstämmelse
med nu erkända allmänna rättsgrundsatser — eller med andra ord,
huruvida förslaget genom att, på sätt som skett, bestämma ersättningsrätten
komme att införa begränsning i den rätt, som på grund av nu
gällande rättsregler skulle i händelse av patronatsrätts upphörande tillkomma
patronus, eller måhända tillerkänna patronus en efter berörda
rättsregler icke tillkommande rätt eller tilläventyrs på patronatsrättens
innehavare överflytta en rätt, som enligt samma rättsregler skulle tillhöra
den ursprunglige upplåtarens arvingar. Emellertid ansåge sig
kollegium våga det uttalande, att små, om ens några utsikter funnes

Kungl. Maj te proposition Nr 21.

att vinna bifall till ett vid domstol framställt yrkande, att en patronus,
som genom statsmakternas beslut ginge miste om sin patronatsrätt, måtte
på grund av patronatsrättens upphörande berättigas återbekomma fast
egendom, som han för ecklesiastikt ändamål bortskänkt i syfte att därigenom
grundlägga rätt att kalla präst, eller att utfå ersättning svarande
mot berörda gåva eller mot kostnad, som ban i enahanda syfte vidkänts.
Kollegium ansåge för sin del att, likasom för närvarande tvister om
patronatsrätt handlades av domstolarna, det borde vara lagtillämpningen
förbehållet att med stöd av allmänna rättsregler och med hänsyn till
förhållandena i det särskilda fallet träffa avgörande även beträffande
dylika anspråk. För den av kollegium sålunda föreslagna anordning
talade även den omständigheten, att efter kollega övertygelse de fall
komme att bliva ganska fä, då en patronus eller arvingarna till den.
som grundat patronatsrätten, funne sig föranlåtna att på grund av patronatsrättens
upphörande göra anspråk på gåvas återgång eller på ersättning
för gåva eller annan kostnad, som i 4 § avsåges. Vid bedömande
av det föreliggande spörsmålet borde, enligt kollega mening, ej heller
lämnas utan uppmärksamhet den omständigheten, att en reglering genom
lag av rätten att, i händelse av patronatsrättens upphörande, erhålla
gottgörelse för gåva eller kostnad, som hade sammanhang med patronatsrättens
uppkomst, lätteligen kunde komma att verka normerande i
avseende på andra härmed i viss mån jämförliga fall. Kollegium tänkte
härvid exempelvis på sådana fall, då en person, som i syfte att möjliggöra
inrättande i pastorat av en komministratur donerat hemman till
komministerboställe, eller sådan persons rättsinnehavare i händelse av
komministraturens indi-agning väckte anspråk på att hemmanet skulle
till honom eller dem återfalla. Då det förefölle kollegium, som en på
nu nämnd eller därmed jämförlig omständighet grundad återgångs- eller
ersättningstalan skulle hava väsentligen större utsikter att kunna bifallas
än en liknande talan, som grundades allenast på patronatsrättens upphörande,
syntes det kollegium, att en tillämpning å sådant fall av den
i nu ifrågavarande punkter angivna rättsregeln skulle komma att verka
inskränkande i de rättigheter, som enligt nu gällande allmänna rättsregler
skulle erkännas tillkomma en donator och hans rättsinnehavare.

För den händelse de av kollegium framhållna betänkligheter icke
skulle finnas förtjäna avseende, utan det ansåges riktigt att återvinningsrätten
i händelse av patronatsrättens upphörande reglerades genom lag,
ansåge kollegium, att lagen borde grundas på den princip, att i följd av
patronatsrätts upphörande rättens innehavare eller annan icke skulle vara

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

berättigad till gottgörelse för gåva eller kostnad, som stått i samband
med rättens uppkomst eller blivit av dess innehavande föranledd.

I övrigt bär kollegium med anledning av de föreslagna bestämmelserna
i 4 § framställt bland andra följande erinringar: Det syntes

mindre lämpligt att lagstiftningsvis träffa ett avgörande, vem det tillkomme
att göra gällande ersättningsanspråk, utan borde det åt lagtilllämpningen
lämnas öppet att avgöra, om rätten ifråga tillhörde patronus
eller donators arvingar. Ett närmare studium av de förhållanden, varunder
patronatsrätt upplåtits, gåve vid handen, att dessa förhållanden
vore ganska växlande samt att därför någon bestämd gränsskillnad med
hänsyn till den olika naturen av de olika fallen svårligen läte sig uppdragas.
Så syntes det exempelvis kunna vara synnerligen vanskligt att
skilja mellan fall, där beträffande fast egendom sådan skulle anses upplåten
med endast nyttjanderätt, och fall, där överlåtelse skulle anses
hava skett av äganderätt men i den avsikten, att gåvan skulle återgå,
om kallelserätten fråntoges vederbörande. Även i övrigt vore det stundom
vanskligt att avgöra, om sådant uttryckligt förbehåll skulle anses föreligga,
som i förslaget åsyftades. Medan vidare i vissa fall den upplåtna
fastigheten eller den nedlagda kostnaden gjorts med förbehåll om
kallelserätt för givaren eller för honom och hans efterkommande, hade
i andra fall förbehållits sådan rätt för donator och hans efterträdare i
den av honom ägda fastigheten o. s. v. Det syntes även förefinnas fall,
där återgång av en i samband med patronatsrätt gjord donation eller
dess värde kunde med lika fog förklaras böra äga rum, utan att sådant
uttryckligt förbehåll förelåge, som förslaget omförmälde. Omständigheterna
vid gåvans givande kunde nämligen även eljest antagas vara
sådana, att det måste anses, att den tillkommit endast under förutsättning
av sådan rätt.

Den i ärendet föredragande ledamoten av kammarkollegium har
såtillvida varit av skiljaktig mening, att han ansett sig ej kunna biträda
kammarkollegii uppfattning att åt domstolarnas prövning för varje särskilt
fall borde lämnas frågan om rättsverkningarna i ekonomiskt avseende
av kallelserätternas upphävande. Såväl härom som beträffande
ersättningsfrågan i övrigt har denne ledamot anfört: Åven om det vore
att hoppas, att anspråk i förevarande avseende skulle sparsamt förekomma,
måste man i allt fall härom sväva i ovisshet. Det vore lämpligt, att den
brist på ledning för domstolarna, som härutinnan måste anses råda,
undanröjdes genom meddelande av uttryckliga lagbestämmelser. Den
av kollegium uttalade farhågan, att en lagstiftning i förevarande ämne
skulle kunna verka prejudicerande för eller inskränkande i de rättigheter,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

som enligt gällande allmänna rättsregler kunde tillkomma en donator
och hans rättsinnehavare, syntes ogrundad, då det icke kunde antagas,
att en lagsiiftning på här ifrågavarande speciella område skulle bliva
tillämpad utanför den ram, som blivit för densamma utstakad.

Frågan i vad mån patronatsrättens upphävande skulle föranleda
återgång av fast egendom, vilken av patronus eller hans företrädare såsom
gåva upplåtits med äganderätt syntes nära sammanhänga med den verkan,
man vid fråga om dylik upplåtelse borde enligt svensk rätt tillerkänna
ett vid densamma fästat s. k. resolutivt villkor. Detta kunde icke anses
höjt över allt tvivel. För nu ifrågavarande fall komme i betraktande
bland annat i sin män den långa tid, som förflutit, sedan gåvan gavs
och villkoret uppställdes, samt den förändring i åskådningssätt i förevarande
avseende, som därunder ägt rum och som gjorde det till en
helt naturlig sak, att nu avskaffades ett institut, vilket ej längre betingades
av de förhållanden, som på sin tid motiverat dess inrättande. Härmed
sammanhängde nära, att det intresse, som i allmänhet kunde anses
förefinnas om upprätthållande av ändamålet med en gåva, i förevarande
fall, och försåvitt berörda ändamål verkligen kunde anses hava varit att
grundlägga patronatsrätt, måste betraktas såsom väsentligen försvagat
såväl från givarens och hans arvingars sida som från patronatsrättsinnehavarens
och det allmännas. Däremot framträdde här desto starkare
det moment av nämnda äudamål, som representerades av den faktiske
ägareu av den upplåtna egendomen, den egentlige gåvotagaren. Liksom
offentlig myndighet hittills ofta haft att angiva och närmare förklara
patronatsrättens innehåll, huruvida och av vem den borde utövas, så
torde därför också numera dess upphävande knappast kunna i vidare
mån betraktas såsom en rubbning av det med gåvan avsedda ändamål,
än som eljest ansåges i allmänt intresse vara medgivet t. ex. i fråga
om stiftelser. Det rörde sig nämligen nu om upphörande av patronatsrätten
såsom institut betraktad. Skillnaden häremellan och det fall att
fråga vore att, med bibehållande av sagda institut, endast i ett eller
annat fall beröva vederbörande hans patronatsrätt syntes, även ur givarens
synpunkt ‘ sett, i ögonen fallande. I betraktande av innehållet i
19 kap. 12 § kyrkolagen kunde det knappast heller anses tillräckligt
motiverat att giva en patronus, vars företrädare å hans fastighet en
gång vid en viss donation uppställt ett mer eller mindre uttryckligt
förbehåll i angiven riktning, en sådan företrädesställning, som skulle
bliva händelsen, därest ett dylikt förbehåll tillmättes den rättsverkan,
vilken nu ifrågasattes, i förhållande till det stora flertalet övriga patroner,
vilkas företrädare, måhända med nyssnämnda lagrum för ögonen,

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

kunde hava vidkänts vida större uppoffring. Härtill komme att, såvitt
kunnat utrönas, endast i ett av de fall, som nu vore i fråga — nämligen
rörande vissa frälseräntor — givaren syntes hava fast det uttryckliga
förbehållet, att gåvan skulle under angiven förutsättning gå åter
eller lämnat föreskrift om vart den skulle gå. I stället syntes de föreliggande
uttalanden, som skulle kunna anses från givarens sida syfta på
en dylik avsikt, på ytterligare möjligen något undantag när, ganska
obestämda och svårtolkade. Beträffande särskilt de i omförmälda stadgande
i kyrkolagen först omnämnda fall av patronatsrätt för den »som
givit jord och grund till, då kyrkan uppbyggdes», torde det böra antagas
ligga utom sannolikhetens gräns, att sådan jord skulle av någon
patronus återfordras. För dylika fall torde alltså redan av denna anledning
rätt till ersättning för honom ej behöva stipuleras. Vad slutligen
anginge de fall av (icke lukrativ) patronatsrätt, där bidrag lämnats
till kyrkas byggande och underhåll, framhölles i motiveringen till förslaget,
att detsamma av anförda skäl förutsatte, att på grund av svårigheter
i bevisningsavseende i praktiken någon ersättning knappast skulle
kunna utgå, vadan alltså i dessa fall rätten till sådant syntes vara endast
av teoretisk betydelse. I nära sammanhang härmed stode, att föremålet
för här avsedda uppoffringar ofta ej kunde anses hava blivit på
det sätt särskilt för sig avskilt, som torde erfordras för att anspråk,
som hade avseende å dess värde, skäligen skulle kunna framställas. Nu
åsyftade uppoffringar syntes också hava hänfört sig till sådana rent
personliga intressen för en viss patronus, vilka endast föga eller icke
alls rörde nuvarande innehavare av den fastighet, varmed patronatsrätt
blivit förbunden.

Av anförda skäl och med hänsyn även till de grannlaga förhållanden,
som här vore i fråga, vore det mest tilltalande, om ett förslag
i förevarande ämne icke komme att upptaga vare sig rätt att på grund
av patronatsrättsinstitutets upphävande återbekomma egendom, vilken
till religiösa ändamål en gång upplåtits med full äganderätt, eller rätt
till ersättning för kostnad, som för sagda ändamål blivit gjord med eller
utan avsikt att erhålla patronatsrätt eller att få förbliva i utövningen
av sådan rätt. Skulle emellertid en rätt i någon form att återvinna
kostnad, som för ovanberörda ändamål blivit gjord, anses böra i huvudsaklig
överstämmelse med de principer, som vunnit uttryck i förslaget,
tillerkännas vederbörande, anslöte denne ledamot sig till de erinringar,
som mot förslaget blivit av kollegium gjorda, dock att tillräckliga skäl
syntes honom saknas att tillerkänna donators arvingar såsom sådana

Kungl. Maj.ts proposition Nr 21, 31

rätt att göra gällande ersättningsanspråk i anledning av patronatsinstitutets
upphävande.

Domkapitlet i Göteborg har förklarat sig anse, att innehavare av Domkapitlet
patronatsrätt, som förvärvats mot vederlag till staten, borde tillerkän- lang ^erslttnas
rätt att mot staten i den ordning, som i 4 § av förslaget omför- ning för viss
mäles, göra gällande ersättningsanspråk på grund av patronatsrättens k°-stnadupphörande.

Vad till en början angår frågan, huruvida i lagen böra meddelas Departementsnågra
stadganden angående rätten till ersättning för de uppoffringar, c£*^"r»rda
varom här är fråga, så förtjäna för visso de skäl, som av kammarkolle- ersä tningsgium
anförts för dess ståndpunkt i denna fråga, allvarligt beaktande. frå9°™a.
Emellertid måste jag — i likhet med den skiljaktige ledamoten inom
kammarkollegium — på grund av ifrågavarande rättsförhållandens säregna
beskaffenhet finna det i hög grad önskvärt, att man, i den män
det är möjligt, i lagen meddelar bestämmelser i detta hänseende. Givet
är, att man vid avfattningen av dessa bestämmelser, som ju komma att
innebära eu reglering av redan bestående rättsförhållanden, bör söka
vinna överensstämmelse med allmänt gällande rättsprinciper. Under
förutsättning att så blir fallet, synas mig, med hänsyn till ämnets speciella
natur, bestämda fördelar vara förenade med anordningen att i
lagen meddela uttryckliga bestämmelser i detta ämne, varigenom vederbörande
enskilda rättsinnehavare sättas i tillfälle att klart bedöma sin
rättsliga ställning.

Den fråga, som således nu påkallar uppmärksamhet och lösning,
är den, huruvida för nuvarande patronus eller annan kan förefinnas ett
berättigat anspråk på ersättning för gåva eller kostnad, som stått i samband
med patronatsrättens uppkomst eller gjorts i följd av dylik rätts
bestånd. I denna fråga hava, såsom framgår av den föregående redogörelsen,
olika meningar förekommit.

Enligt vad den i Beskowska betänkandet lämnade historiska redogörelsen
utvisar, ligga — om tillsvidare bortses från de fall, där patronatsrätten
förvärvats mot vederlag till kronan — i allmänhet till
grund för patronatsrätternas uppkomst sådana gåvor och liknande uppoffringar,
som enligt stadgandet i 19 kap. 12 § kyrkolagen medföra
dylik rätt. Enligt detta lagrum är den berättigad till erhållande
av patronatsrätt, vilken själv eller vars förfäder gjort någon av följande
uppoffringar: 1) skänk av den jord, varå kyrkan blivit uppbyggd; 2) ny -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

byggnad eller större ombyggnad av kyrkan och 3) skänk av prästgård
med tilliggande ägor. Tillika uttalas i nämnda lagrum, att andra gåvor,
som lända kyrkan till tarv och prydnad, såsom kläder, altartavlor, funtar,
takläggning, vitmening etc., visserligen vore berömliga men ej räckte
till för förvärvande av jas patronatus.

Vid tiden för reduktionens genomförande i Sverige inleddes undersökningar
angående då befintliga patronatsrätter och lämnades de personer,
som gjorde anspråk på dylik rätt, tillfälle att inkomma med sina
skäl och bevis. Det är till stor del genom de framställningar om bekräftelse
å patronatsrätt, som i anledning härav och sedermera under
tidernas lopp gjordes, och genom de undersökningar, som därvid verkställdes
av myndigheterna — främst av kammarkollegium och efter dess
uppdrag av vederbörande häradsrätter — som man för närvarande äger
kännedom om de uppoffringar, vilka kunna ligga till grund för patronatsrätternas
uppkomst eller eljest skett. I dylika framställningar
hava nämligen åberopats allehanda uppoffringar, sota sökandens förfader
eller tidigare ägare av sökandens gods eller sökanden själv gjort geut
emot kyrka eller prästerskap, såsom byggande av kyrka, gåva av boställe,
påkostnad å kyrkobyggnad och varjehanda skänker till kyrkans
prydande m. m., varjämte ofta åberopats, att kyrkan vore belägen å
mark, som tillhört sökandens egendom.

När ansökningar gjordes om förvärvande av helt nya patronatsrätter,
hava på samma sätt åberopats uppoffringar av enahanda slag till förmån
för kyrka eller prästerskap. I åtskilliga fall hava även patronerna
gjort sådana uppoffringar efter patronatsrättens uppkomst eller sedan
bekräftelse därå vunnits.

Det gäller nu att tillse, huruvida i anledning av kallelserättens
upphörande några befogade anspråk kunna föreligga, som grunda sig å
gjorda gåvor eller andra därmed jämförliga en gång för alla gjorda uppoffringar.
Då fråga är om en gåva, som ännu finnes i behåll — av
dessa är det egentligen donerade boställen, som närmast intressera —
kunde ett sådant anspråk tänkas avse antingen återgång av gåvan eller
utbekommande av ersättning för dess värde; och skulle ett eventuellt
anspråk i andra fall gå ut på ersättning.

Ifråga om uppoffringar, gjorda ej av den förste patronus själv
utan av hans förfäder eller tidigare ägare av patrongodset, är det givet,
att något rättsligen grundat anspråk i förevarande avseende icke kan
förefinnas. Detta är uteslutet redan av det skäl, att uppoffringen i
dylika fall icke på något sätt gjorts beroende av patronatsrättens förvärvande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

Har den uppoffring, som föranlett patronatsrättens uppkomst, gjorts
av den förste patronus själv, förhåller det sig även i regel så, att uppoffringen
icke kan anses hava gjorts under förutsättning av patronatsrätt.
Visserligen kan det antagas, att vederbörandes önskan att erhålla
patronatsrätt mer eller mindre bidragit till uppoffringens tillkomst men
i regel har denna gjorts, innan patronatsrätten erhållits, och utan att
vederbörande vid sin donation knutit något förbehåll om patronatsrätt.
1 ansökningen om patronatsrätt hava sedermera de gjorda uppoffringarna
åberopats till stöd för ansökningen. Ifråga om egendom som givits
eller kostnad som gjorts på nu angivet sätt torde det vara klart,
att den omständigheten att patronatsrätten upphäves icke kan grunda
något anspråk på återfående av eller ersättning för egendomen eller
kostnaden ifråga. Vad nu anförts gäller i regel också ifråga om gåvor
och välgärningar, som efter patronatsrättens förvärv kommit kyrka eller
prästerskap tillgodo från patronernas sida. Till dylika gåvor hava i regel
icke knutits några förbehåll, varigenom deras bestånd ställts i beroende
av patronatsrättens fortvara. På sätt nu angivits förhåller sig med det
stora flertalet patronatsrätter.

Emellertid förekommer det understundom, att en gåva givits eller
en kostnad gjorts under förbehåll om patronatsrätts erhållande eller om
beståndet av dylik rätt. Enligt det Beskowska förslaget skulle i dylika
fäll nuvarande innehavaren av patronatsrätten i anledning av denna
ratts upphävande erhålla ersättning för värdet av gåvan eller kostnaden
ifråga. Där en uppoffring gjorts under förbehåll om patronatsrättens
uppkomst eller fortsatta bestånd, har — om, såsom ovan angivits, det
bortses från det vederlag, som utgivits i de fall, där patronatsrätten
förvärvats genom köp eller byte från kronan — uppoffringen utgjorts
antingen av kostnad för kyrkobyggnad eller ock av gåva av boställe.

Vad först angår de fall, där en kostnad för kyrkobyggnad gjorts
under förbehåll om patronatsrätt, så är för dem gemensamt, att påkostriaden
gjorts i samband med patronatsrättens uppkomst eller någon
förändring av densamma. Den, som ansökt om patronatsrätt, har hos
Kungl. Maj:t eller annan myndighet, inför vilken ärendet om patronatsrättens
erhållande handlagts uppgivit, att, om han finge patronatsrätt,
han vore villig uppbygga eller göra viss förbättring å församlingskyrkan
eller ock betala eller efterskänka kyrkans skuld för någon reparation.
Där patronatsrätten redan funnits, hava i ett par fäll liknande uppoffringar
gjorts under villkor om bekräftelse å rätten.

Såvitt den tillgängliga utreduingen ger vid handen, har boställe
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 17 höft. (Nr 21.)

Kungl. Maj. ts proposition Nr 21.

givits under förbehåll om patronatsrätts uppkomst eller fortsatta bestånd
allenast i några få fall.

I Beskows betänkande å sid. 88 har redogjorts för ett dylikt fall,
avseende en donation av boställe till en kaplan i Hargs församling.
Jag skall något beröra de närmare omständigheterna vid denna donation.
Genom ett den 12 september 1758 dagtecknat donationsbrev
skänkte dåvarande ägaren av Hargs bruk Va frälsehemman i Marka by
till ett beständigt boställe åt en kaplan med vissa »expresse förbehåll
och villkor». Dessa voro dels att församlingen och kyrkoherden på
visst sätt bidroge till kaplanens avlöning och dels att Kungl. Maj:t på
givarens ansökning beviljade honom och haris efterträdare till Hargs
bruk man efter man jus patronatus i Hargs församling med rättighet
att utse och kalla såväl kyrkoherde till densamma som kaplan. Ungefär
samtidigt ingav bruksägaren till Kungl. Maj:t ansökan om patronatsrätt
till församlingen. Han åberopade därvid dels att han påtagit sig
den drygaste utgiften vid en nyligen verkställd reparation av kyrkan
och dels att han skänkt ovannämnda hemman till församlingen samt
ingav till Kungl. Magt en avskrift av donationsbrevet å detta. Genom
resolution den 5 april 1759 prövade Kungl. Magt i anseende till de i
ärendet förekommande skäl och omständigheter gott tillägga och förunna
sökanden samt hans efterträdare uti Hargs bruks egendom fullständigt
jus patronatus i Hargs församling eller rättighet att där tillsätta
både kyrkoherde och kaplan »med de villkor och förbehåll, som
han skriftligen begivit sig till». Med sistnämnda uttryck avses tydligen,
att patr< matsrätten beviljades under förutsättning att den omnämnda
donationen komme till stånd enligt det ingivna donationsbrevet. Det
är således innehållet i detta, som uteslutande är normerande för eventuella
rättsanspråk i anledning av patronatsrättens upphävande.

Även för uppkomsten av patronatsrätten till Ångelholms församling
och en i samband därmed stående donation av boställe torde det
i detta sammanhang vara lämpligt att lämna en kort redogörelse. Ägaren
av det inom Munka-Ljungby socken belägna Skillinge säteri förvärvade
1601 patronatsrätt till Munka-Ljungby församling. Ängelholm
synes tidigt hava lagts såsom annex till Munka-Ljungby. På
1730-taiet uppstod fråga om Ångelholms förläggande till något annat
pastorat. Då borgerskapet i staden emellertid icke kunde ena sig om
något beslut härutinnan, vände sig dåvarande innehavaren av patronatsrätten
till Munka-Ljungby landshövdingen Hvlthén till borgerskapet med
förfrågan, om staden fortfarande ville vara förenad med Munka-Ljungbv

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 21.

och avsäga sig och sina efterträdare all dispyt med Skillinge dåvarande
och blivande herrskap uti prästval. Vid ett sammanträde inför stadsrätten
den 25 oktober 1736 förklarade med anledning härav stadens
borgare, att de vore alldeles nöjda att bliva med Munka-Ljungbv
kombinerade och avsade sig och sina efterträdare all dispyt med
Hylthén och hans arvingar samt ägarna av patronatsrätten till iMunkaLj
ungby i prästval under villkor, bland andra, att Hjdthén och hans
arvingar utan borgerskapets minsta utgift ville skaffa nödig prästgård
i Ängelholm samt att kyrkoherden då och framdeles bleve boende
i Ängelholm. — Sedan ärendet blivit underställt Kungl. Maj:ts prövning,
förklarade Kungl. Maj:t i resolution den 13 juli 1737, att Ängelholms
församling finge sammanfogas med Munka-Ljungby pastorat och framgent
förbliva under dess kyrkoherdes betjäning med föreskrift att såväl
Hylthén som efterföljande patroner icke skulle bliva oroade vid det således
sammanfogade pastoratet i fria prästvalet med något alternerande,
helst Hylthén åtagit sig att för egna penningar köpa prästgård i Ängelholm
utan kyrkans eller stadens kostnad. — Den 16 december 1737
hölls därefter på Hylthéns begäran av vederbörande domare med nämndemän
i närvaro av pastoratets kyrkoherde och konsistorieombud syn för
att bland annat besiktiga den av Hylthén nyinköpta prästgården i
Ängelholm. I syneprotokollet är såsom yttrande av Hylthén antecknat,
att han lämnade den inköpta prästgården »till evärdlig egendom och
oklandrat nyttjande, utan förbehåll att återkalla, så länge villkoret fast
bliver, för vilkets skull sådant skett är, nämligen så länge Ängelholm
förbliver i sammanfogning till dess socken Munka-Ljungby samt Skillinge
herrskap lämnas i den nu beviljade rättigheten eller friheten att framgent
och obehindrat välja och antaga kyrkoherdar enligt den å alla sidor
ingångne föreningen», samt att han tillika lämnade en av honom inköpt
s. k. sädespart vid Ängelholm »pastoren vid detta sammanfogade pastoratet
till framgent årligt bruk och nyttjande», dock under förbehåll att landshövding
Hylthén och efterföljande Munka-Ljungby patroni och Skillinge
ägare skulle kunna återkalla och till sig åter indraga samma sädespart.
om framdeles någon pastor visade sig vanvördig mot Skillinge herrskap
eller hård och sträng mot Munka-Ljungby sockens innevånare.

Vidare torde med några ord böra beröras en upplåtelse av boställe,
som skett till Borgviks församling i Värmlands län. Sedan Kungl.
Maj:t på ansökan av ägaren till Borgviks bruk genom resolution den
11 januari 1716 medgivit, att vid bruket finge uppföras eu kyrka för
bruksfolket och de närmast belägna hemmanens åbor, blev en kyrka
uppförd vid bruket och förlädes under densamma vissa uppgivna hem -

.‘■i6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

man. 1 kostnaden för kyrkobyggnaden deltog bruket med den största
anparten. Till den sålunda bildade församlingen kallade bruksägaren
från första början prästmän, vilka av domkapitlet försågos med fullmakt.
Vid allmän sockenstämma med Borgviks församling den 10 oktober
1802 träffades därpå överenskommelse rörande avlöning till denne prästman.
Bruksägarna förklarade därvid, att de lämnade hemmanet Sparnäs
»till beständigt boställe, så länge konsistorium icke befattar sig med
förslag till denna prästsyssla»; och förklarade bruksägarna tillika, att
de förbehölle sig rättighet att själva antaga den prästman, de funne sig
nöjda med.

I Beskows betänkande å sid. 91 omnämnes även ett annat fall,
där enligt hans mening boställe skulle hava givits under förbehåll om
patronatsrättens bestånd, nämligen i Skabersjö. Jag skall därför tillåta
mig att något beröra de närmare omständigheterna i detta fall. Fru
Thale Ulfstand, såsom ägare av Skabersjö gård och innehavare av patronatsrätten
till Skabersjö kyrka, upplät genom ett den 29 juli 1598
upprättat donationsbrev ett hemman i Skabersjö till boställe åt prästen
i Skabersjö och Törringe församlingar »alltid den ene efter anden till
evindelig eje». I donationsbrevet säges dessutom, att varken Kungl.
Maj:t eller Kungl. Maj:ts länsmän eller någon annan främmad skulle
hava någon rätt att insätta någon präst eller själasörjare till ifrågavarande
socken, ej heller befatta sig något med den givna prästgården
eller dess rätta tilliggelse, varjämte givaren i avslutningen av brevet
förklarar sig förbjuda sina arvingar och efterkommande och alla andra
att göra dåvarande eller kommande sockenpräster hinder eller förfång
på något sätt ifråga om prästgården.

I vad mån kan nu i anledning av kallelserättens upphörande anses
föreligga ett berättigad anspråk på grund av kostnader och upplåtelser
sådana som de nu berörda?

Till en början vill jag framhålla, att — där icke tvingande juridiska
skäl lägga hinder i vägen — det synes mig mest tilltalande att
icke behandla de fall, där vid uppoffringarna knutits förbehåll om
patronatsrätt, annorlunda än de fall, där uppoffringen gjorts utan
dylikt förbehåll. Samtliga ifrågavarande uppoffringar, på något enstaka
undantag när, hava skett i en avlägsen tid — i flera fall för många århundraden
sedan — och under helt andra förhållanden än de nuvarande.
Liksom det för dåtida åskådningssätt var helt naturligt, att enskilda
personer genom förmögenhetsuppoffringar förvärvade särskilda företrädesrättigheter
i fråga om tillsättandet av allmänna tjänster, så är det

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

för nutida betraktelsesätt rätt självfallet, att dylika företrädesrättigheter
böra försvinna. De uppbäras numera ej av något allmänt intresse och
kunna icke heller längre sägas äga något stöd i det allmänna rättsmedvetandet.
Härav följer ock, att det intresse, som i allmänhet tinnes med
upprätthållandet av ett villkor eller en förutsättning för en gåva, i
dessa fall högst väsentligt minskats. För övrigt är det ingalunda visst,
att givarens syfte med uppoffringen kan anses åsidosatt genom att
kallelserätten nu upphäves. Har givaren av en i samband med
patronatsrättens uppkomst stående gåva över huvud åsyftat något annat
än att själv förvärva patronatsrätt — varom understundom kau råda
tvivelsmål med hänsyn därtill att personella patronatsrätter tillförne ej
voro ovanliga och att i några hithörande fall patronatsrätt ej uttryckligen
sökts för annan eller tillagts annan än givaren — lärer det väl i
allmänhet icke kunna antagas, att givarens syften sträckt sig längre än
att för sig och sina efterkommande betrygga åtnjutandet av patronatsrätt.
Att under nuvarande förhållanden, dä rätten i följd av sin bundenhet
vid patrongodset ofta övergått till en helt annan släkt eller kanske
till ett bolag och då ett upphörande av själva patronatsrättsinstitutet
anses av det allmännas intresse påkallat, det av givaren vid uppoffringen
gjorda förbehållet skulle tagas till intäkt för några anspråk på ersättning
för uppoffringen eller återgång av denna, kan säkerligen icke utan
vidare antagas överensstämma med givarens syften. I vissa fall synes
givaren för övrigt hava varit särskilt angelägen att inskärpa orubbligheten
av den gjorda donationen; och skulle det i dylika fall säkerligen
icke överensstämma med givarens avsikt, om nuvarande ägare av
patrongodset bleve i tillfälle att göra anspråk på donationens återgång.
I andra fall torde av uppoffringens beskaffenhet kunna slutas, att
givaren icke beräknat, att någon ersättning därför någonsin skulle erhållas.
Detta gäller närmast kostnader, som nedlagts för utvidgning eller
reparation av den utav församlingen ägda kyrkan.

Det kan vidare anföras, att det — historiskt sett — skulle innebära
en viss orättvisa att i vissa fall tillerkänna vederbörande eu rätt
till ersättning eller återgång, i andra icke. Uppoffringarna kunna ju
hava varit av enahanda beskaffenhet och den uppoffring, som gjorts
utan något förbehåll, kanske varit av större värde än den, vid vilken
ett förbehåll blivit fäst. Det är vidare ej uteslutet, att en uppoffring,
vid vilken enligt handlingarna i ärendet icke knutits något förbehåll
om patronatsrätt, kan hava gjorts efter erhållande av muntligt löfte om
sådan rätt. Vidare bör ej förbises, att stadgandet i 19 kap. 12 § kyrko -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

lagen ju utan vidare förklarar den berättigad till jus patronatus, som
gör någon av där omförmälda uppoffringar till förmån för kyrka eller
prästerskap. I betraktande härav torde det icke vara fullt rättvist, att
ett vid en gåva knutet uttryckligt förbehåll om erhållande av patronatsrätt
skall sätta vederbörande i en väsentligt bättre ställning, än om —
kanske just på grund av nämnda lagstadgande — ett dylikt förbehåll
ej gjorts.

Vidare kan med fog göras gällande, att den rätt till återgång eller
ersättning, som den nuvarande innehavaren av patrongodset eller eventuellt
annan, som anses som donatorns rättsinnehavare, skulle tillerkännas, i
allmänhet skulle komma att framstå såsom en fullkomligt opåräknad
vinst. Man torde väl nämligen med ganska stor visshet våga påstå,
att donatorns nuvarande rättsinnehavare — vare sig såsom sådan anses
ägaren av patrongodset eller donatorns arvingar — i allmänhet åtminstone
icke räknat med en eventuell återgångs- eller ersät tingsrätt fölen
kanske för flera hundra år sedan gjord donation såsom tillhörande
sin rättssfär.

Enligt min mening tala således — materiellt sett — starka skäl
för att, i den mån detta ur juridisk synpunkt är möjligt, åt de förbehåll
om patronatsrätt, som i en del fall kunna hava knutits vid gjorda
uppoffringar, icke i allmänhet tillerkännes den verkan, att de berättiga
nuvarande innehavare av patrongodset eller annan att i anledning av kallelserättens
upphörande resa anspråk på gåvans återgång eller ersättning
för dess värde.

Tager man i betraktande själva innehållet i de förbehåll, varom
nu är fråga, synes detta innehåll icke i allmänhet vara sådant, att det
kan anses grunda ett verkligt juridiskt anspråk på återgång av eller
ersättning för den gjorda donationen i anledning av kallelserättens
upphävande. De flesta förbehållen hava gjorts i samband med patronatsrättens
uppkomst och hava endast avsett, att patronatsrätt beviljades
eller bekräftades. När detta skett, synes den förutsättning, under vilken
donationen gjorts, hava blivit uppfylld. Visserligen torde donator vid
uppställande av sitt förbehåll antagligen hava utgått från att den rätt,
han väntade erhålla, skulle bliva av ständig varaktighet. Men då kallelserätten,
enligt vad förut utvecklats, till sin natur är av rent offentligrättslig
beskaffenhet, har den redan vid sin uppkomst varit underkastad
statens lagstiftningsmakt och därmed möjligheten av ett upphävande.
Med detta har vederbörande kunnat eller åtminstone bort räkna. Vid
sådant förhållande torde, där ett förbehåll av nu angiven beskaffenhet

. Kungi. Maj:ts proposition Nr 21.

föreligger, donatorns nuvarande rättsinnehavare icke i anledning av
kallelserättens upphävande äga något verkligt anspråk på återgång av
eller ersättning för den gjorda donationen. En annan sak är, huruvida
och i vad mån innehavare av lukrativ patronatsrätt i samband med upphävande
av de lukrativa delarna av denna rätt kan bliva tillgodoförd
ersättning för av honom eller hans företrädare nedlagd kostnad å kyrkan.
Detta spörsmål, som sammanhänger med fastställandet av kyrkokassans
ställning, är icke beroende av förefintligheten av sådant förbehåll, varom
nu är fråga.

Förbehållet kan emellertid undantagsvis vara av något annan beskaffenhet,
än nyss sagts. Så är förhållandet, om detsamma innehåller ett
uttryckligt villkor om donationens återgång i händelse av kallelserättens
upphörande. År detta fallet men också endast då, synes det vara ofrånkomligt,
att ett verkligt rättsanspråk på donationens återgång föreligger.
Då det synes möjligt, att ett par av de boställsupplåtelser, varom nu är
fråga, anses förbundna med ett dylikt resolutivt villkor, har jag ansett,
att från den i 4 § stadgade huvudregeln om att i anledning av kallelserättens
upphävande icke skall finnas någon rätt att fordra återgång eller
ersättning för en i samband med patronat srätten stående gåva eller kostnad,
bör göras ett undantag för boställsupplåtelser, som anses hava
skett under nyssnämnda resolutiva villkor. Detta stadgande har, såsom
framgår av lagtexten, fått en strängt begränsad räckvidd, då däri endast
uttalats, att nuvarande innehavaren av kallelserätten skall äga återfå
boställe, som upplåtits under uttryckligt villkor att detsamma i händelse
av kallelserättens upphörande skall återfalla till ägaren av den fastighet,
med vilken kallelserätten är förenad.

Det må tillåtas mig att i detta sammanhang något beröra en synpunkt
på förevarande fråga, som framförts inom kammarkollegium vid
avgivande av yttrande över det Beskowska betänkandet. Den vid detta
ärendes behandling föredragande ledamoten av kammarkollegium har i
sitt förut återgivna yttrande uttalat, att det icke kuude anses höjt över
allt tvivel, vad verkan skulle tillerkännas ett vid gåva av fast egendom
fäst villkor om gåvans återgång under viss förutsättning. Uti kungl.
förordningen den 1 maj 1810 angående tillägg till 1 kap. 2 § jordabalken
stadgas visserligen, att köpe- eller skiftesavhandling angående fäst
egendom icke må innehålla förbehåll om rätt att vinna egendomen åter;
och har dylikt återgångsvillkor i rättspraxis ansetts ogiltigt. Syftet
med detta stadgande har, såsom lagberedningen anmärker i sitt förslag
till jordabalk, andra delen, varit att förhindra, att fast egendom belägges
med band, som kunna verka hämmande på utvecklingen och tryckande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

på omsättningen; och. det kan naturligtvis sägas, att detta syfte bort
föranleda, att en dylik grundsats ägde tillämpning även å gåva av fast
egendom. Emellertid må erinras dels om att högsta domstolen i ett
visst under dess prövning hänskj litet fall förklarat ifrågavarande bestämmelse
i 1 kap. 2 § jordabalken icke gälla gåva av fast egendom
dels ock om att bestämmelsen ifråga naturligtvis icke äger tillämpning
på avtal, tillkommet före 1810. Det bör således icke råda någon
tvekan om att, därest någon av de nu åsyftade donationerna anses vara
förenade med uttryckligt villkor om donationens återgång i händelse av
kallelserättens upphörande, ett dylikt villkor äger rättslig verkan.

Vad i övriyt från denne ledamots sida anförts såsom stöd för den
av honom förordade principen om att i intet fall donator skulle äga
återbekomma eller erhålla ersättning för egendom, som upplåtits med
full äganderätt, torde knappast äga tillämplighet å de fall, för vilka nu
ifrågavarande undantagsbestämmelse kan komma att gälla. Det må
särskilt erinras om att denna bestämmelse endast kan komma att tilllämpas
å fall, där givarens syfte kommit till ett så tydligt uttryck, att
man icke gärna kan sväva i ovisshet därom.

Jag vill framhålla, att det förslag till ersättningsfrågans ordnande,
som ovan utvecklats, trots det nu avhandlade, obetydlig räckvidd ägande
undantagsstadgandet, i huvudsak ansluter sig till den grundsats, som
enligt kammarkollegii mening borde vara normerande för den händelse
ersättningsfrågan skulle av lagen behandlas, eller att ersättning ej skulle
i anledning av kallelserättens upphörande utgå för gåva eller kostnad,
som stått i samband med denna rätts uppkomst eller bestånd.

Det nu föreslagna undantagsstadgandet skiljer sig således väsentligt
från det i Beskows förslag upptagna och bär icke alls dess räckvidd.
Till en början avser den nu föreslagna undantagsbestämmelsen icke
kostnad för kyrkobyggnad utan endast upplåtelse av boställe. En annan
betydelsefull olikhet mellan den nu föreslagna undantagsbestämmelsen
och motsvarande stadgande i det Beskowska förslaget är, att enligt
förstnämnda bestämmelse betydelse icke tillmätes varje förbehåll om
patronatsrätts uppkomst eller fortsatta bestånd, utan endast ett förbehåll,
varav otvetydigt framgår, att bostälIsupplåtelsen i händelse av
kallelserättens upphävande skall återgå till ägaren av den egendom,
med vilken patronatsrätten är förenad. En följd härav blir, att undantagsbestämmelsen
tillerkänner vederbörande rätt att fordra återgång i
stället för ersättning.

Kammarkollegium har i sitt yttrande över det Beskowska förslaget
anmärkt, att det syntes mindre lämpligt att, såsom i .förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

skett, lagstiftningsvis träffa ett avgörande, vem det tillkomme att göra
gällande ersättningsanspråk i förevarande bänsende. Det borde i stället
åt lagtillämpningen lämnas öppet att avgöra, om denna rätt tillhörde
patronus eller upplåtarens arvingar. Av patronatsrättens realrättsliga
natur, dess egenskap av att vara fästad vid viss fast egendom, synes
mig visserligen böra följa, att ägaren av patrongodset, vilken ju är den
ende, som bär något intresse av kallelserättens bestånd, är den, som det
tillkommer att föra talan i saken. Om emellertid, såsom i det nu föreslagna
undantagsstadgandet skett, betydelse icke tillerkännes annat förbehåll
än sådant, varav framgår, att egendomen skäll återgå just till
ägaren av patrongodset, — vilket med hänsyn till de fall, där detta
undantagsstadgande kan tänkas bliva tillämpat, är fullt tillräckligt —
behöver detta spörsmål icke upptagas till närmare prövning och avgörande.

Det synes mig, att den rättsgrundsats, som innehålles uti det i 4
§ upptagna undantagsstadgandet, är riktig. Det blir givetvis sedan —
i händelse av tvist mellan vederbörande intressenter — ytterst domstols
sak att avgöra, huruvida förutsättningarna för tillämpning av nämnda
undantagsstadgande föreligga.

Såsom förut anmärkts, har i den hittills lämnade redogörelsen för
förmögenhetsuppoffringar, som stå i samband med patronatsrätten, bortsetts
från de vederlag, som utgivits till kronan vid förvärv av en del
patronatsrätter. I det Beskowska betänkandet har närmare redogjorts
för uppkomsten av dessa patronatsrätter och angivits karaktären av det
därvid lämnade vederlaget. Jag kan därför i huvudsak inskränka mig till
att hänvisa till vad betänkandet härutinnan innehåller. På dylikt sätt
förvärvade patronatsrätter finnas endast i de forna danska provinserna
och de äro alltid förenade med rätt till kyrkans inkomst. De hava förvärvats
genom köp eller byte med kronan och har vederlaget utgjorts
av penningar eller fast egendom. Ehuru dylikt vederlag i olika fall
beräknats på olika sätt, har det dock betingats och givits väsentligen
för de förmåner av ekonomisk natur, som innefattats i den lukrativa
sidan av patronatsrätten. Patronerna torde därför icke vara berättigade
att på upphävande av enbart kallelserätterna grunda några anspråk på
ersättning för dylika uppoffringar. Detta följer också av huvudregeln
i 4 §.

Ehuru det egentligen ej finnes anledning att i detta sammanhang
— där ju endast frågan om upphävande av den patronella kallelserätten
och vad därmed äger direkt samband skall avhandlas — upptaga till
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 17 höft. (Nr 21.) 6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

bedömande, huruvida vid ett upphävande av jämväl de lukrativa delarna
av patronatsrätten kunna företinnas några berättigade anspråk på ersättning
för de vederlag, varom nyss talats, tillåter jag mig, med
hänsyn därtill att frågan berörts i ett av de avgivna utlåtandena, att
något uppehålla mig vid sistnämnda spörsmål.

Då fråga blir om upphävande av de lukrativa delarna av patronatsrätten,
torde det närmast gälla att utreda och uppskatta den rätt,
som vederbörande patronus i detta hänseende äger. Naturligtvis skall
därvid värdering ske av samtliga de förpliktelser med avseende å kyrkans
underhåll m. m., som äro förenade med de ekonomiska förmånerna,
och ersättning utgå endast för den rätt till ett eventuellt överskott, som
tilläventyrs kan finnas. Såsom påpekats av såväl Thulin som Beskow,
är det ingalunda säkert, att patronus äger rätt att för egen de! behålla
ett å kyrkoinkomsterna uppkommande överskott. Tvärtom är detta i
regel icke fallet. I eu del fall — särskilt där patronatsrätten förvärvats
mot vederlag — skulle dock patronus kunna äga anspråk på dylikt
överskott. Där nu patronus finnes berättigad till ersättning för den
eventuella ekonomiska förmån, som kan komma att frångå honom, är
det tydligen det nuvarande värdet av denna förmån, som bör bliva
bestämmande för ersättningen. Att vederbörande därjämte eller i stället
skulle återfå eller erhålla ersättning för det vederlag, som vid rättens
förvärvande utgivits, vore lika oriktigt, som om vid vanlig expropriation
särskild ersättning skulle utgå för den köpeskilling, som erlagts vid den
exproprierade egendomens förvärvande, eller ersättningen beräknas efter
denna köpeskilling. Härmed vill jag icke förneka, att i vissa fall på
grund av särskilda förbehåll finnes en rätt för staten att inlösa patronatsrätten
med därtill hörande förmåner för en viss fixerad inlösningssumma,
motsvarande vederlaget.

Det Beskowska förslaget innehåller i sista stycket av 4 § ett
stadgande om särskild preskriptionstid för talan om utfående av ersättning
i de fall, då sådan enligt förslaget medgivits. I sådant hänseende
föreslås, att talan skulle, vid äventyr av densammas förlust, instämmas
senast inom två år efter kallelserättens upphörande; dock att, där innehavaren
jämväl ägde rätt att uppbära kyrkans inkomst, han skulle
vara berättigad att framställa sitt anspråk även i sammanhang med
upphörande av sistnämnda rätt.

Ifråga om första delen av detta stadgande har jag intet att
erinra. Det bör givetvis föreskrivas viss preskriptionstid för anställande
av den återgåugstalan, som enligt 4 § kan ifrågakomma, och den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21. 43

föreslagna tiden synes mig väl avmätt. Då emellertid denna talan
endast kan avse återvinnande av ett upplåtet boställe — något som ju
icke äger något direkt samband med den patronella kyrkoförvaltningen
— finnes icke någon anledning att stadga utsträckande av preskriptionstiden
i händelse patronatsrätten är lukrativ.

5 § innehåller stadgande om att de lukrativa delarna av patronatsrätten
tills vidare skola bestå och hänvisas beträffande denna fråga
till vad av mig yttrats i den allmänna motiveringen. Då en eventuell
överenskommelse om upphävande av patronatsrätten enligt kungl. cirkuläret
den 23 november 1855 skall underställas Kungl. Maj:t för godkännande
och, innan detta erhållits, endast har karaktären av ett förslag,
har 5 § i det Beskowska förslaget såtillvida ändrats, att en överenskommelse
om upphörande av den lukrativa delen av patronatsrätten
icke äger giltighet, förrän Kungl. Maj:t godkänt överenskommelsen ifråga.

Enligt 1 § i Beskows förslag skulle de patronella kallelserätterna
och med dem likställda rättigheter upphöra vid utgången av den tid,
för vilken, då lagen trädde i kraft, lönereglering för prästerskapet i
församlingen vore fastställd. Beskow, som avlämnade sitt förslag i juni
1915, utgick från att vid lagens ikraftträdande nya löneregleringar i
överenstämmelse med lagen den 9 december 1910 om reglering av
prästerskapets avlöning genomförts allenast i de pastorat, där den äldre
löneregleringen utginge den 30 april 1916 eller utgått dessförinnan.
Med denna utgångspunkt skulle, enär i det stora flertalet patronella
pastorat de gamla löneregleringarna utgingo under åren 1917 —1922,
med tillämpning av den utav Beskow föreslagna regeln de flesta patronella
kallelserätterna upphöra de närmaste åren efter lagens antagna
ikraftträdande.

Om den av Beskow föreslagna regeln nu skulle tillämpas, skulle
förhållandena ställa sig helt annorlunda. Då, såsom ovan nämnts, ett
stort antal nya löneregleringar redan fastställts och ytterligare åtskilliga
komma att bliva fastställda före den tidpunkt, då förevarande lag kan tänkas
hava trätt i kraft, skulle, om kallelserätterna upphörde först med utgången
av vid nämnda tidpunkt löpande löneregleringsperioder, upphörande
av kallelserätten för de flesta patronella pastorats del komma att
uppskjutats till utgången av den nya löneregleringsperioden d. v. s. 20
år senare. Om icke några särskilda skäl nödvändiggöra tillämpande

5 § i Lag
för slaget.

Lagens ikraftträdande.

4 4

Kungl. Maj:ts •proposition Nr 21.

av den utav Beskow föreslagna regeln, bör således en tillämpning av
densamma i nuvarande läge icke ifrågasättas.

Under framhållande att patronatsrätterna ofta kunde vara till hinder
för vidtagande av sådana förändringar inom pastoraten, som i sammanhang
med de nya löneregleringarna kunde befinnas önskvärda, samt
att kallelserätterna därför, såvitt möjligt, borde förklaras upphöra före
genomförandet av de nya löneregleringarna, har Beskow anfört, att det
läge nära till hands, att kallelserätterna bestämdes skola upphöra med
utlöpandet av de äldre löneregleringarna. Beskow har dessutom, enligt
vad som redan anmärkts vid behandling av 2 §, ansett särskilda skäl
tala för en sådan anordning. Beskow har i detta avseende åberopat,
att det i en del fall förekomme, att patronus i eu eller annan form bidroge
till prästens avlönande. Det kunde ej vara med rättvisa och billighet
överensstämmande att låta en dylik skyldighet bestå efter det
patroni kallelserätt upphört och ny präst blivit utsedd av församlingen,
under det att å andra sidan hänsyn måste tagas till löntagarens anspråk
på att under löpande löneregleringsperiod få bliva bibehållen vid de
enligt gällande löneresolution utgående löneförmånerna. Det vore därför
enligt Beskows mening enklast, att såväl kallelserätterna som alla därmed
förenade skyldigheter ägde bestånd under den löneregleringsperiod, som
gällde vid lagens ikraftträdande, för att upphöra först med denna periods
utgång.

Av Beskow sålunda anförda skäl för den av honom föreslagna
regeln angående tidpunkten för kallelserätternas upphörande torde knappast
i och för sig hava varit tillräckligt starka för att motivera bibehållandet
under löneregleringsperioden av de kallelserätter, med vilka
icke varit förenade några förpliktelser med avseende å tjänstinnehavares
avlönande, därest icke för det stora flertalet av patronatsrätter de
löpande löneregleringsperiodernas utgång varit så nära förestående, som
fallet var vid förslagets framläggande — i synnerhet som de kallelserätter,
med vilka avlöningsförpliktelser icke varit förenade, äro ojämförligt
flera till antalet. Under nuvarande förhållande finnes ännu mindre
anledning att bibehålla den nu avhandlade regeln.

Såsom förut anmärkts under 2 §, utgå för närvarande särskilda bidragtill
avlönande av präst endast i ett fåtal fall och i en del av dessa för
övrigt i minskad eller förändrad omfattning. Det må därvid till en
början påpekas, att enligt den nya löneregleringsresolutionen för Söderfors’
församling icke tagits hänsyn till de från patronatsrättsinnehavaren
för närvarande utgående förmånerna på annat sätt, än att avdrag för
dem skall ske å den fastställda lönen, så länge de utgå. Detsamma

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

gäller i fråga om den nya lönereglering, som torde bliva fastställd för
Forsmarks församling. Vidare må anmärkas, att lönen till kyrkoherden

1 Skurups församling i den nya löneregleringsresolutionen av 1918 fastställts
alldeles oberoende av det bidrag, som enligt förutnämnda överenskommelse
mellan patronus och kronan utgår, så länge patronatsrätten
består. Då i dessa fall någon ändring i löneregleringsresolutionerna icke
behöver vidtagas, kunna de således lämnas ur räkningen vid bedömande
av förevarande fråga.

Vad angår Voxna församling, så har densamma, såsom förut
nämnts, under 1915 varit föremål för ny lönereglering, därvid genom
löneregleringsresolutionen underhålls- och nybyggnadsskyldighet beträffande
prästgården ävensom skyldighet att tillhandahålla kyrkoherden
Iri ved ålagts patron atsrättens innehavare. Då, om patronatsi ätten upphäves
under nu gällande löneregleringsperiod, dessa förpliktelser enligt

2 § skola upphöra, erfordras eu ändring i löneregleringsresolutionen.

Av de församlingar, i vilka särskilda lönebidrag utgå av patronus,
återstå därefter endast Höganäs och Gustav-Adolf, för vilka nu gällande
löneregleringar utgå 1922 respektive 1933. Beträffande dessa skulle
tydligen, därest patronatsrätten upphäves under löpande löneregleringsperioder,
erfordras ändring i löneregleringsresolutionerna.

Att av hänsyn till dessa sistnämnda tre fall ifrågasätta ett uppskjutande
av samtliga patronella kallelserätters upphörande till utgången
av nu gällande löneregleringar kan uppenbarligen icke ifrågakomma.

Vad så angår det fåtal fall, i vilka kan ifrågasättas, att patronus
äger eller enligt regeln i 4 § kan komma att äga det boställe, som för
närvarande av tjänstinnehavare disponeras, så finnes icke någon anledning
att av hänsyn till dessa fall sätta patronatsrätternas upphörande i
samband med löneregleringsperiodernas utlöpande, dels emedan frågan om
äganderätten i dessa fall är något svävande och dels emedan i en del
fall, som varit föremål för nyreglering (Skurup, Söderfors och Ängelholm),
bostad icke tillförsäkrats befattningshavaren å det boställe, som tillhör
eller kan komma att tillhöra patronus.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att det icke finnes någon
anledning att ställa kallelserätternas upphörande i något samband med
utgången av gällande löneregleringar. Det synes mig vid sådant förhållande
lämpligast, att de patronella kallelserätterna upphöra med
lagens ikraftträdande, vilket torde böra sättas till den 1 januari året
efter det, under vilket lagen blivit slutbehandlad.

Emellertid torde det böra lämnas Kungl. Maj:t möjlighet att uppskjuta
lagens ikraftträdande i sådana fall, där med hänsyn till nuvarande

Lag om upphävande
av
§ 7 i ridderskapt
och
adelns privilegier
dtn 16
oktober 1738.

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

tjänstinnehavares rätt eller annan omständighet svårighet skulle yppa
sig för lagens omedelbara ikraftträdande.

Den meningen synes vara allmänt omfattad, att patronatsrätten i
viss mån har karaktär av adligt privilegium. Visserligen har patronatsrätten
aldrig varit ett lagstadgat uteslutande privilegium för adeln, och
då patronatsrätten numera så gott som undantagslöst har realrättslig
karaktär, följer densamma ju äganderätten till viss fast egendom, i
vilkens hand denna än må komma. Genom § 7 i 1723 års adelsprivilegier
synes ridderskapet och adeln dock hava blivit tryggad mot ett
upphävande av den patronella kallelserätten, vadan det med ett visst
fog kan göras gällande, att dylik rätt, i den män den befinner sig i
adlig innehavares hand, åtnjuter privilegieskydd. Det torde därför vara
riktigast, att nämnda paragraf i adelsprivilegierna uttryckligen upphäves.

Föredraganden uppläste härefter bifogade två lagförslag och hemställde
föredraganden, att för det ändamål, som omförmäles i 87 § regeringsformen,
lagrådets utlåtande över desamma måtte inhämtas.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan blev av Hans Ma:jt Konungen bifallen.

Ur protokollet:
Gösta Stenlund.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

Förslag

till

Lag

angående upphävande av patronell kallelserätt m. ni.

Med upphävande av 19 kap. 12—16 §§ kyrkolagen och vad eljest
linnes stridande mot nedanstående bestämmelser förordnas som följer:

1 §•

Följande rättigheter skola upphöra att gälla:

2) annan särskild rätt i fråga om tillsättande av ordinarie prästerlig
tjänst i församling, som må tillkomma enskild person.

2 §.

År med sådan rätt i fråga om tillsättning av tjänst, som i 1 §
avses, förenad särskild skyldighet att bidraga till avlönande av tjänstinnehavare,
vare sig genom tillskott i penningar eller persedlar eller
genom tillhandahållande av boställe, som fortfarande äges av patronus,
eller på annat sätt, gälle ej denna skyldighet efter det omförmälda rätt
upphört.

Där särskild skyldighet ifråga om kyrkas byggande eller underhåll
åligger innehavare av kallelserätt, med vilken ej är förenad rätt
att uppbära kyrkans inkomst, skall denna skyldighet ock upphöra samtidigt
med kallelserätten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

3 §•

Då sådan rätt i fråga om tillsättning av tjänst, som i 1 § sägs,
eller i 2 § omförmäld skyldighet till tjänstinnehavares avlönande eller
kyrkas byggande eller underhåll upphört, skall beträffande tjänstens tillsättande
eller fullgörande av annat, som nu är sagt, gälla vad i allmänhet
är stadgat.

4 §•

Innehavare av rätt, som i 1 § avses, vare ej berättigad till ersättning
för dess upphörande.

Ej heller äge, där ej nedan annorlunda stadgas, i följd av sådan
rätts upphörande innehavaren eller annan återfå eller erhålla gottgörelse
för gåva eller kostnad, som stått i samband med rättens uppkomst
eller blivit av dess innehavande föranledd.

Ilar boställe givits under uttryckligt förbehåll att äganderätten
till detsamma skall i händelse av kallelserättens upphörande återfalla
till ägaren av den fastighet, med vilken kallelserätten är förenad, skall
ägaren av berörda fastighet i anledning av kallelserättens upphävande
äga återfå bostället.

Talan om återvinnande av boställe skall, vid äventyr av talans
förlust, instämmas senast inom två år från kallelserätteus upphörande.

5 §.

År med kallelserätt förenad annan rätt eller skyldighet än sådan,
om vars upphävande i 1 eller 2 paragrafen stadgas, skall den, ändå
att kallelserätten upphört, äga besrånd, till dess densamma enligt av
Kungl. Maj:t fastställd överenskommelse skall upphöra eller ock annorlunda
förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922; dock att Konungen
må, där särskilda omständigheter sådant påkalla, föreskriva, att ifråga
om viss församling lagen icke skall träda i kraft förrän vid senare
tidpunkt eller ock vid viss tjänstinnehavares avgång.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

Förslag

till

Lag

om uppbärande av § 7 i ridderskapets och adelns privilegier den

16 oktober 1723.

Härigenom förordnas, att § 7 i ridderskapets och adelns privilegier
den 16 oktober 1723 skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.

Bihang till riksdagens protokoll 1921,

1 saml.

17 käft. (Nr 21.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen den 2 juni 1920.

N ärvarande:

Justitieråden Améen,

friherre Leijonhufvud,

Edelstam,

Regeringsrådet Linnér.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
5 mars 1920, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det ändamål, som omförmäles i § 87 regeringsformen, inhämtas över
upprättade förslag till

1) lag angående upphävande av patronell kallelserätt m. m.; och

2) lag om upphävande av § 7 i ridderskapets och adelns privilegier
den 16 oktober 1723.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av hovrättsrådet Gunnar Bendz.

Förslaget till lag angående upphävande av patronell kallelserätt m. m.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Justitieråden friherre Leijonhufvud och Edelstam samt regeringsrådet
Linnér:

Patronatsrätten skjuter sina rötter djupt ned i medeltidens samhälle
med dess blandning av germansk åskådning och kyrklig — kanonisk
rätt. Under den svenska statsutvecklingen har rättsinstitutet sedermera
mottagit nya och växlande inflytelser, och inom de från Danmark erövrade
provinserna kvarstå säregna inslag från det danska rikets delvis
olikartade samfundsförhållanden samt dess kyrkorättsliga och statliga
historia.

För närvarande ter sig patronatsrätten som en ålderdomlig rättsbildning
med synnerligen skiftande och svårtolkade drag, till vilken alltjämt
betydande enskilda rättigheter och förpliktelser äro knutna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

Tydligen måste det vara svårt att genom ett enkelt lagstiftningsgrepp
avlägsna ett sådant rättsinstitut och tillika undvika att kränka
bestående rättsförhållanden. Sedan mycket långt tillbaka och ända till
senaste tid har varje ansats till sådan lagstiftning strandat på den då
gällande uppfattningen att man därvid uteslutande eller åtminstone
huvudsakligen hade att göra med privaträttsliga förhållanden, som icke
kunde av lagstiftaren rubbas utan kränkning av äganderätten. Först i
början av detta århundrade har den åsikten kommit till synes, att
patronatsrätten till sin väsentligaste innebörd, själva kallelserätten, är
att anse såsom en befogenhet, vilken ligger inom det offentligrättsliga
området, samt att staten förty är berättigad att, när statsintresset så
fordrar, upphäva densamma för att den statsfunktion, som ligger i dess
utövande, måtte kunna överflyttas å lämpligare händer.

Denna åsikt, som nu alltmer brutit igenom, synes också i och för
sig fullt riktig. Det måste emellertid därvid beaktas, att patronatsrätten
inrymmer åtskilligt utöver blotta befogenheten att tillsätta prästerliga
och stundom andra befattningar. I densamma äro offentligrättsliga och
privaträttsliga beståndsdelar genom den långa historiska utvecklingen
så intimt inflätade i varandra, att en lagstiftning, varigenom åsyftas,
såsom nu är fallet, att ingripa på det offentligrättsliga området men i
huvudsak låta de privata rättigheterna bliva beståndande, lätt kan komma
att lämna mindre tillfredsställande resultat.

I de forna danska provinserna äro de flesta patronatsrätterna
lukrativa. Det remitterade lagförslagets ståndpunkt är nu den, att
den lukrativa sidan av patronatsrätten lämnas orubbad intilldess densamma
enligt av Konungen fastställd överenskommelse upphör eller
annorledes förordnas, under det att själva kallelserätten borttages utan
ersättning därför och mot gottgörelse i detta sammanhang för vissa
därmed närmare förbundna utgifter och kostnader endast i ett särskilt
undantagsfall.

Med ett dylikt tillvägagångssätt sjmes vid den sålunda i utsikt
ställda framtida ekonomiska uppgörelsen patronus komma att intaga en
synnerligen svag och ofördelaktig ställning gentemot församlingen.

Vid en sådan uppgörelse kunna otvivelaktigt uppkomma åtskilliga
tvistefrågor av mycket svårlöst natur. Vilka inkomster äro förbundna
med de lukrativa patronatsrätterna är i första hand beroende på de
ursprungliga upplåtelserna. Icke alltid finnas emellertid skriftliga urkunder,
och där de finnas äro de ofta svårtolkade. Spörsmålet huruvida
patronus ägt att för egen räkning tillgodogöra sig eventuella överskott
av de uppburna inkomsterna utöver utgifterna kan säkerligen icke

Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

besvaras lika för alla fall. Åven har tillämpningen av de ekonomiska
befogenheterna helt naturligt under tidernas lopp undergått förändring
i sammanhang med den allmänna rättsutvecklingen och är numera tämligen
varierande. Redan ett fastställande av själva rättigheternas innebörd
är således ingalunda lätt. Ån svårare synes det vara att i varje
fall avgöra, vilka skyldigheter åligga patronus. Teoretiskt låter det sig
no g göra att uppställa vissa allmänna grundsatser, men utredningen
giver vid handen, att gränsen mellan patroni och församlingens förpliktelser
i väsentliga avseenden växlat under olika tidsperioder och i
nu tillämpad praxis är uppdragen på skilda sätt inom olika församlingar.
För vilken tid patronus skulle vara pliktig avgiva redovisning för inkomsterna
kan ock vara tvivelaktigt; måhända kunde göras gällande,
att redovisningsplikten skulle gå tillbaka ända till år 1689. För tiden
dessförinnan är den i alla händelser utesluten enligt särskilt kungl.
beslut. Patronus torde å sin sida i åtskilliga fall hava gjort någon
engångsutgift av större omfattning, som han avsett att få betäckt genom
löpande inkomster under längre tid, utan att sådan täckning ännu
erhållits.

I stort sett torde det kunna sägas, att förhållandet mellan rättigheterna
och skyldigheterna, genom att kostnaderna för kyrkliga ändamål
stegrats utan att inkomsterna i samma mån ökats, förskjutits till nackdel
för patronus, så att han ej sällan fortsatt med patronatsrättens utövning
huvudsakligen på grund av nedärvd tradition eller av respekt för det
urgamla rättsinstitutets helgd eller eljest av andra än ekonomiska orsaker.

Om nu kallelserätten, som på många håll framstår såsom den viktigaste
delen av patronatsrätten, utan vidare tages bort av lagen, kan
det icke anses osannolikt, att församlingarna i känslan av det därigenom
vunna oberoendet gentemot patronatsrättsinnehavarnas ÖDskningar komma
att visa mindre benägenhet för skäligt tillmötesgående vid uppgörelsen
i övrigt; och att församlingarnas hållning icke sällan skulle
bliva denna kan desto hellre antagas, som de gå att övertaga i varje
fall nya och stundom kanske ganska tyngande ekonomiska förpliktelser.

Det fristående upphävandet genom lag av kallelserätten kommer
således lätt att te sig såsom en åtgärd, ensidigt ägnad att beröva patronus
varje stöd för hans anspråk och motvikt mot församlingens.

Såsom ett exempel på huru den ifrågasatta lagstiftningen skulle
komma att omedelbart verka ogynnsamt för patronus må följande påpekas.
I utredningen beröres ett fall, där församlingskyrkan bildar en
sida av borggården vid huvudbyggnaden å den fastighet, med vilken
patronatsrätt (lukrativ) är förenad. Lagförslagets innebörd torde vara

Kungl. Maj;ts proposition Nr 21.

den, att, även i detta fall patronus icke kan i samband med kallelserättens
upphävande uppställa några betingelser rörande kyrkobyggnaden,
utan att denna sedermera får av församlingen i vanlig ordning omhänderhavas.
Vilka olägenheter och obehag, som därav kunna bliva en följd
för fastighetens ägare, är lätt att inse.

Med avseende å de sålunda anförda omständigheterna synes det
föga önskvärt, att för de lukrativa patronatsrätternas del en lagstiftning
bringas till stånd, som uteslutande tager sikte på kallelserättens upphävande.
Skall lagstiftaren taga hand om problemet rörande dessa
patronatsrätters upphörande, skulle det vara med billighet och rättvisa
bättre överensstämmande, om det upptoges till behandling på en gång
i dess helhet med noggrant aktgivande på de olika förhållandena i varje
fall. Att en sådan lagstiftning möter betydande svårigheter är dock
uppenbart. Bäst vore därför att, på sätt tidigare varit ifrågasatt och
i förslaget upptages såsom ett sekundärt medel avseende enbart de ekonomiska
förhållandena, söka få till stånd en avveckling av de lukrativa
rättigheterna på överenskommelsens väg under medverkan från något av
staten inrättat organ. Om till ledare härvid utses en fullt sakkunnig
och med erforderliga egenskaper i övrigt utrustad person med verkligt
intresse för saken, förefaller det väl möjligt, att ett sådant resultat kan
ernås, att lagstiftaren helt befrias från att inlåta sig på den vanskliga
uppgiften att lösa denna grannlaga fråga.

Å ena sidan kan således den i lagförslaget avsedda klyvningen
av de rättsförhållanden, som sammanfattas under namnet lukrativa patron
atsrätter, leda till rättskränkningar, å den andra är det mycket svårt
att åstadkomma en fullständig och tillfredsställande reglering genom lag
av nämnda rättsförhållanden. Uppskjutes fördenskull den slutliga lösningen
med avseende å de lukrativa patronatsrätterna, kan detta utöva
en viss inverkan på lagstiftningen angående de icke lukrativa. Det
enklaste är visserligen att låta anstå med lagstiftningen i dess helhet
tills det nyss antydda försöket till avveckling av de lukrativa patronatsrätterna
ägt rum. Om emellertid önskningarna från församlingarnas sida
att själva komma i åtnjutande av valrätt äro så starka, att sådant uppskov
anses möta betänkligheter, kan man i fråga om de icke lukrativa patronatsrätterna
lagstifta särskilt på grundval av det föreliggande lagförslaget, som
för dylikt ändamål endast kräver mindre jämkningar. Att sålunda helt utesluta
de församlingar, där patronatsrätterna äro lukrativa, från lagstiftningen,
torde emellertid med hänsyn till nyssberörda önskningar kunna befinnas
mindre lämpligt. Det ifrågasättes därför eventuellt att i stället
välja den utvägen att föreskriva, att lagen tillsvidare och intilldess annor -

Kungl. May.ts proposition Nr 21.

lunda varder stadgat skall allenast såtillvida äga tillämpning å de lukrativa
patronatsrätterna, att, därest avtal om upphörande av sådan patronatsrätt
träffas, 4 § första stycket därvid skall lända till efterrättelse.

Det är icke osannolikt, att en sådan bestämmelse skulle hos församlingarna
öka benägenheten att träffa överenskommelser, och å andra
sidan synes en så inrättad lagstiftning böra avhålla patronatsrättsinnehavarna
från att uppställa obilliga anspråk. Skulle det oaktat dylika
anspråk framkomma, lärer detta i hög grad försvaga de betänkligheter,
man nu måste hysa mot att avskaffa kallelserätten särskilt för sig.

I detta sammanhang må påpekas de allvarliga erinringar, som
gjorts av domkapitlen i Uppsala och Lund med hänsyn till bristerna i
den nuvarande lagen om tillsättning av prästerliga tjänster, vilka det
numera vore patronatsrättens viktigaste uppgift att motverka. Det är
också vitsordat av cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen,
att missförhållanden i nämnda avseende föreligga. Det förefaller därför,
då en kallelserätt för enskilda personer numera icke framstår såsom den
lämpligaste utvägen att ordna de prästerliga tjänsternas tillsättande, som
om det riktiga vore att, därest lagstiftning angående kallelserätts borttagande
anses nu böra föreslås, samtidigt vidtaga åtgärder för att i annan
ordning vinna rättelse i de missförhållanden, som här berörts.

Därest emellertid de här ovan uttalade betänkligheterna skulle
anses icke böra utgöra hinder för att nu beträda den väg, som anvisas
i förevarande lagförslag, må beträffande dess särskilda bestämmelser
följande anmärkas.

Med den skyldighet att bidraga till avlönande av tjänstinnehavare,
som i 2 § omförmäles, avses allenast dylik skyldighet, som patronus
har att fullgöra med egna medel, men ej den, vilken står i samband
med rätten att uppbära kyrkans inkomster. Det synes lämpligt, att
detta något tydligare framhålles i lagtexten. v

Sedan i första stycket av 4 § uttalats, att ersättning för själva
kallelserätten icke skall utgå, stadgas i andra stycket såsom huvudregel,
att i följd av denna rätts upphörande innehavaren eller annan icke skall
äga att återfå eller erhålla gottgörelse för gåva eller kostnad, som stått
i samband med rättens uppkomst eller blivit föranledd av dess innehavande.

Beträffande de icke lukrativa patronatsrätterna innebär berörda
stadgande uppenbarligen, att deras innehavare äro — med undantag
för viss nedan omnämnd återvinningsrätt — fullständigt avskurna från
rätt till ersättning för dylik gåva eller kostnad. Ordalagen synas närmast
föranleda den uppfattningen, att förhållandet skulle vara enahanda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

i fråga om de lukrativa rättigheterna eller att det åtminstone vore avsett
att, i den mån gåvan eller kostnaden vore att anse som tillkommen
i följd av eller i samband med själva kallelserättens förvärvande eller
innehavande, ersättningskrav skulle vara för all framtid uteslutet. Meningen
torde dock vara, att ersättningsspörsmålet i vad angår de lukrativa
patronatsrätterna skall i sin helhet, med det i tredje stycket upptagna
undantag beträffande återvinning av boställe, anstå till det framdeles
skeende ordnandet av de ekonomiska fragorna i övrigt. Ett sådant
förfaringssätt torde ock vara riktigast; dock att ersättningsfrågan
jämväl i nyssnämnda undantagsfall lärer lämpligen kunna anstå. För
vinnande av full tydlighet härutinnan synes vad i paragrafens andra
och tredje stycken sägs böra gälla endast de fall, där kallelserätten icke
är förenad med befogenhet att uppbära kyrkans inkomst, under det att
beträffande ersättningsanspråk av där omhandlat slag, då fråga är om
lukrativ patronatsrätt, skulle stadgas, att de icke finge komma under bedömande
förr än i sammanhang med nämnda befogenhets upphörande.

Då den nyss omförmälda återvinningsrätten begränsats till det fall
att boställe givits under uttryckligt förbehåll att äganderätten till detsamma
skall i händelse av kallelserättens upphörande återfalla till ägaren
av den fastighet, med vilken nämnda rätt är förenad, torde denna begränsning
vara i två avseenden för snäv.

Det bör väl knappast krävas särskilt uttalande i förbehållet därom
att bostället skall återfalla till ägaren av viss fastighet. Så snart vid
gåvan blivit fäst villkor om dess återgång i händelse av kallelserättens
upphörande synes detta villkor böra tillerkännas full verkan. Och även
om lagen intager denna ståndpunkt, förefaller det med hänsyn till patronatsrättsinstitutets
historiska utveckling fullt berättigat att i lagen tilldela
ägaren av den fastighet, vid vars besittning kallelserätten ansetts
knuten, befogenheten att göra villkoret gällande.

Ej heller lärer böra fordras, att förbehållet skall vara »uttryckligt».
Frånsett att det väl kan bliva föremål för tvekan, när ett sådant förbehåll
skall anses föreligga, vore det förvisso icke rättsligen befogat att göra
skillnad emellan dylika fall och dem, där givarens vilja i förevarande
hänseende på grund av omständigheterna eljest tydligt framträder, därest
man icke vill göra gällande, att förbehållet måste vara gjort i den form,
som för överlåtelse av fastighet varit vid varje tid föreskriven. Det
synes dock mindre tilltalande och icke vara med förslaget åsyftat att
göra den återvinningsrätt, varom nu är fråga, beroende av en sådan
förutsättning.

I 5 § torde böra uttryckligen stadgas, att patronus äger vinna

Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

befrielse från de förpliktelser, som följa med lukrativ patronatsrätt, mot att
han avstår från de inkomster och övriga befogenheter, som innefattas däri.
Härigenom synes knappast ske någon avvikelse från det remitterade
förslagets verkliga innebörd, ehuru paragrafens avfattning möjligen skulle
kunna föranleda en motsatt tolkning. För att sätta vederbörande församling
i tillfälle att i förväg vidtaga de anordningar, som äro nödiga
med avseende å dess övertagande av ifrågavarande bestyr, torde lämpligen
böra föreskrivas, att förändringen icke må inträda annat än vid ingången
av ett kalenderår efter därom av patronus minst sex månader förut
gjord tillsägelse.

Utan särskilt stadgande lärer vara klart, att genom en sådan uppsägning
och därav följande upphörande av patroni särskilda befattning
med kyrkans angelägenheter icke beröres den tilläventyrs förefintliga
rätten att påkalla uppgörelse av det ekonomiska mellanhavandet för den
förflutna tiden. Tvist härom blir då naturligen en domstolsfråga.

I vissa fall torde den föreslagna lagen framkalla behov av ändring
i gällande lönereglering för prästerskapet. Då en sådan åtgärd, om
särskilt förbehåll därom icke intagits i löneregleringsresolutionen, knappast
lärer fullt överensstämma med den nuvarande lydelsen av lagen om
prästerskapets avlöning, torde särskild bestämmelse därom böra meddelas
i övergångsstadgandet.

Justitierådet Améen:

På sätt av lagrådets övriga ledamöter framhållits har uppfattningen
att den i patronatsrätten ingående kallelserätten kan såsom varande
av offentligrättslig natur av staten ensidigt upphävas först på senaste
tiden vunnit mera allmänt erkännande. Såsom patronatsrätten historiskt
utvecklat sig har den i många fall förvärvats mot privaträitslig valuta,
och det är sannolikt, att den understundom givit den fastighet, varmed
den är förenad, ökat värde i marknaden. Varken den ursprunglige
förvärvaren eller den, som köpt fastigheten och betalt högre köpeskilling
på grund av patronatsrättens förefintlighet, kan därvid antagas hava
haft tillräcklig insikt om skillnaden mellan privat och offentlig rätt för
att förstå att — i strid med ännu i slutet av förra århundradet allmänt
rådande uppfattning — kallelserätten vore av beskaffenhet att kunna
utan hans medgivande av staten förklaras upphävd. I betraktande av
dessa omständigheter synes det något obilligt av staten att begagna sig
av vad man nu anser vara dess formella rätt och tillämpa ett förfärande,
som, ifall det kunde tänkas utfört av en enskild, säkerligen skulle av
den allmänna meningen utdömas såsom juridisk hårdhet.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

Vill man söka avveckla patronat srätterna, vilket väl f rån åtskilliga
synpunkter kan anses önskvärt, även om några särskilda olägenheter
av deras befintlighet icke annat än undantagsvis framträtt, synes
på ovan anförda skäl det mest tilltalande vara, att den egentliga lagstiftningen
i frågan för närvarande uppskjutes och att man börjar med
att söka under ledning av offentlig medlare genom frivilliga överenskommelser
mellan patronus och församlingen få patronatsrätten avlöst och
i sammanhang därmed alla de ekonomiska frågor ordnade, som särskilt
vid de lukrativa patronatsrätterna komma att kräva sin lösning. Eu
sådan medlare skall säkerligen på ett mycket smidigare sätt än som
skulle kunna ske genom lagstiftning ordna frågorna till ömsesidig belåtenhet.
Visar sig, att både patronus och församlingen önska patronatsrättens
bibehållande, synes staten för närvarande sakna anledning
upphäva densamma.

För den händelse vid dessa medlingsförsök överenskommelse icke
kan träffas böra parterna vara skyldiga att med preklusiv verkan inför
den av staten utsedde medlaren angiva de yrkanden, de vilja mot varandra
framställa för den händelse staten genom blivande lagstiftning komme
att förklara kallelserätten upphävd. Först genom att på detta sätt få
utrett, vilka anspråk som faktiskt skulle komma att stå emot varandra,
kan man vinna möjlighet att bedöma, huru en lagstiftning lämpligast
bör utformas för att patronatsrättens upphävande icke måtte medföra
kränkuing av enskild rätt eller av något intresse, vartill billigheten
fordrar att man tager hänsyn.

Då patronatsrätterna sammanlagt utgöra allenast 120 och genom
frivilliga överenskommelser väl ett stort antal av dessa skulle bortfalla
samt beträffande de övriga man synes kunna vänta, att en del av de
frågor, vilka genom sin invecklade juridiska natur skulle erbjuda särskilda
svårigheter att på förhand lösa genom en redan nu vidtagen
lagstiftning, aldrig komma att av parterna väckas, synes det föreslagna
tillvägagångssättet komma att betydligt förenkla det föreliggande lagstiftningsproblemet.

Om man frånser den ovan framhållna billighetssynpunkten och
anser staten böra gå fram efter de i förelaget angivna linjerna, synes
likväl i huvudsak böra iakttagas de jämkningar, som av lagrådets övriga
ledamöter vid de särskilda paragraferna föreslagits. Beträffande 4 §
synes mig dock konsekvensen fördra en något längre gående jämkning.
Om det kan visas, att även beträffande något annat slag av egendom
än boställe förbehåll träffats därom att detta, det må vara fast eller löst,
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 17 höft. (Nr 21.) 8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

skall återgå för den händelse kallelserätten förklaras upphävd, torde samma
regel böra tillämpas som i fråga om boställe. Rättsfrågan är i båda dessa
fall uppenbarligen densamma. Någon större praktisk betydelse torde
visserligen detta tillägg icke komma att erhålla, men stadgandet synes
därigenom komma att från rättslig synpunkt te sig mera följdriktigt.

Förslaget till lag om upphävande av § 7 i ridderskapets och adelns privilegier

den 16 oktober 1723.

Förslaget lämnades utan anmärkning.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24
augusti 1920.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Branting,

Statsråden: Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman, Linder.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet
anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Åkerman:

Den 5 mars 1920 anmälde dåvarande chefen för justitiedepartementet
inför Kungl. Maj:t inom departementet utarbetade förslag till
lag om upphävande av patronell kallelserätt samt till lag om upphävande
av § 7 i ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober 1723 och
beslöt Kungl. Maj:t därvid, att lagrådets utlåtande över dessa lagförslag
skulle inhämtas.

Efter det lagrådets den 2 juni 1920 avgivna utlåtande nu inkommit,
anhåller jag att få anmäla förstnämnda lagförslag för att detsamma
måtte kunna föreläggas innevarande års kyrkomöte; och ber jag nu att
få uppehålla mig vid lagrådets yttrande.

Lagrådet har anfört, att vid de lukrativa patronatsrätterna
det fristående upphävandet genom lag av själva kallelserätten lätt komme
att te sig såsom en åtgärd, ensidigt ägnad att beröva patronus varje
stöd för hans anspråk och motvikt mot församlingens vid den framtida
ekonomiska uppgörelsen dem emellan, vid vilken uppgörelse åtskilliga
tvistefrågor av mycket svårlöst natur kunde uppkomma. Med avseende
härå har lagrådet ansett det föga önskvärt, att för de lukrativa patronatsrätternas
del en lagstiftning bragtes till stånd, som uteslutande toge
sikte på kallelserättens upphävande och, då en lagstiftning angående
upphävande av de lukrativa patronatsrätterna i deras helhet uppenbarligen
mötte betydande svårigheter, vore det, enligt lagrådets mening,
bäst att söka få till stånd en avveckling av de lukrativa rättigheterna
på överenskommelsens väg under medverkan från något av staten inrättat
organ.

Kungl, Maj.ts proposition Nr 21.

Då emellertid, såsom närmare utvecklats i statsrådsprotokollet den
5 mars 1920 vid lagförslagets remitterande till lagrådet, kallelserätten
måste anses vara av offentlig-rättslig natur och således av beskaffenhet
att kunna genom lagstiftning utan ersättning upphävas, synes mig konsekvensen
fordra, att kallelserätten icke betraktas såsom något bytesmedel
i innehavarens hand. Genom att på lagstiftningens väg borttaga enbart
kallelserätten berövar man således enligt min mening icke patronus
någon rätt, som kan vägas mot eventuella ekonomiska anspråk från
församlingens sida. Att detta betraktelsesätt torde vara det riktiga synes
mig även lagrådet i viss mån hava medgivit därigenom att detsamma,
för den händelse en lagstiftning huvudsakligen avseende enbart de
icke-lukrativa patronatsrätterna skulle anses lämplig, föreslagit den föreskriften
ifråga om de lukrativa patronatsrätterna, att ersättning ej skulle
utgå för kallelserätten, därest avtal om upphävande av patronatsrätten
i dess helhet träffades.

Då jag för övrigt tillfullo instämmer i de skäl för den patronella
kallelserättens upphävande, som av förutvarande departementschefen
anförts, hyser jag således icke någon tvekan att förorda upphävande
genom lag av denna rätt, såväl då den är förenad med de till den
lukrativa patronatsrätten hänförliga rättigheter och förpliktelser som då
så icke är förhållandet.

Av domkapitlena i Uppsala och Lund har gjorts gällande, att den
patronella kallelserätten vore ägnad att motverka de olägenheter, som
enligt domkapitlenas mening vore förenade med den nuvarande ordningen
för tillsättande av prästerliga tjänster. Under erinran härom
har lagrådet, som emellertid i likhet med chefen för justitiedepartementet
funnit en kallelserätt för enskilda personer icke vara den lämpligaste
utvägen att ordna de prästerliga tjänsternas tillsättande, ansett, att samtidigt
med en eventuell lagstiftning angående kallelserättens borttagande
åtgärder borde vidtagas för att i annan ordning vinna rättelse i
berörda missförhållanden. Då jag emellertid instämmer i den förutvarande
departementschefens uttalande att frågan om dessa olägenheter
ligger helt på sidan om frågan om patronatsrätternas upphävande, anser
jag mig sakna anledning att i detta sammanhang upptaga till bedömande,
huruvida dylika olägenheter föreligga och lämpligaste sättet för deras
avhjälpande.

I detta samband tillåter jag mig framhålla, att ett upphävande
av den patronella kallelserätten är särskilt angeläget av det skälet, att
denna rätt är till stort hinder för genomförande av de planerade ändringarna
i den kyrkliga indelningen. Detta gäller särskilt Skåne, där det

Kungl. Maj ds proposition Nr 21.

störa flertalet löneregleringar måst givas endast provisorisk karaktär,
enär befintliga patronatsrätter utgöra hinder för genomförande av önskvärda
och planerade förändringar i pastoratsindelningen.

Jag anser mig således böra förorda, att redan nu och utan avvaktan
på eventuella ändringar i lagen om tillsättande av prästerliga
tjänster åtgärder vidtagas för att på lagstiftningens väg upphäva den
patronella kallelserätten och att framställning i sådant syfte göres till
instundande kvrkomöte.

I anledning av vad lagrådet anmärkt beträffande lagförslagets särskilda
bestämmelser får jag anföra följande.

I 2 § första stycket har gjorts en redaktionell ändring i syfte att
mera tydligt uttrycka, att med stadgandet endast avses av patronus med
egna medel lämnade avlöningsbidrag.

I anledning av lagrådets anmärkning angående tidpunkten för prövning
vid lukrativa patronatsrätter av eventuella ersättningsanspråk för
uppoffringar, som stå i samband med patronatsrätten, har den förändring
gjorts i 4 §, att vid lukrativa patronatsrätter ersättningsfrågan i
dess helhet lämnats öppen vid kallelserättens upphävande för att komma
under bedömande först vid den framtida ekonomiska uppgörelsen vid
upphörande av den patronella kyrkoförvaltningen.

Beträffande den i 4 § tredje stycket givna regeln om återgång i
visst fall av donerat boställe har lagrådet anmärkt, att begränsningen
gjorts för snäv, i det att dels verkan borde tillerkännas ett återgångsvillkor
även för det fall att detsamma ej innehåller särskilt uttalande
att bostället skall återfalla till ägaren av den fastighet, med vilken
patronatsrätten är förenad, och dels att det ej borde fordras att återgångsförbehållet
vore uttryckligt. I anledning av förstnämnda erinran har
lagtexten omredigerats i överensstämmelse med lagrådets hemställan. Vad
angår den andra erinringen synes det mig kunna medföra en viss fara, att
ordet uttryckligt borttages ur lagtexten. Med detta ord har ju blott
åsyftats att utmärka, att rättslig verkan endast tillerkännes sådana förbehåll,
i vilka givarens syfte om återgång kommit till tydligt uttryck.
Däremot har icke avsetts och kan väl i de använda ordalagen ej heller
inläggas någon fordran på en viss form för förbehållet. Vid sådant
förhållande och då, därest ordet uttryckligt borttages, därav möjligen
kunde dragas den slutsatsen, att hänsyn borde tagas till tysta förutsättningar,
som kunna antagas hava förelegat men som icke kommit
till uttryck vid donationens tillkomst, synes mig det förut använda uttryckssättet
böra bibehållas.

Kungl. Maj:ta proposition Nr 21.

I anledning av lagrådets erinran mot 5 § tiar densamma undergått
en redaktionell förändring. Att däremot meddela någon uttrycklig bestämmelse
om rätt för patronus att mot avstående från de med lukrativ
patronatsrätt förenade inkomster och övriga befogenheter vinna befrielse
från däremot svarande förpliktelser synes mig icke vara erforderligt,
enär patronus utan dylikt stadgande för närvarande torde äga dylik
rätt. Det synes mig icke heller vara erforderligt att i förevarande lag,
som ju icke är avsedd att innebära någon förändring ifråga om den
patronella kyrkoförvaltningen, meddela några bestämmelser angående
tidpunkten för ett upphörande av denna förvaltning i händelse patronus
vill avstå därifrån. Denna fråga torde kunna överlämnas till vederbörandes
fria avgörande.

För att intet tvivel må förefinnas angående rätten för Konungen
att under lönereglerings giltighetstid upphäva en i löneregleringsresolutionen
förekommande bestämmelse, varigenom patronus ålagts förpliktelse,
som enligt 2 § skall upphöra, har enligt lagrådets hemställan
uttryckligt stadgande härom intagits i övergångsbestämmelsen.

Departementschefen uppläste därefter lagförslaget i dess omarbetade
skick och hemställde, att Kungl. Maj:t måtte inhämta kyrkomötets
yttrande, huruvida kyrkomötet godkände samma förslag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle skrivelse av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar, avlåtas till kyrkomötet.

Ur protokollet:

Gösta Stenlund.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

Bilaga.

Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet med förslag till lag om
upphävande av patronell kallelserätt; given Stockholms
slott den 24 augusti 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokoll över
justitiedepartementsärenden ävensom av ett i lagrådet fört protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet
godkänner närslutna förslag till lag om upphävande av patronell
kallelserätt.

GUSTAF.

A. Åkerman.

Kungl. Maj:tS proposition Nr 21.

Förslag

till

Lag

om upphävande av patronell kallelserätt.

Med upphävande av 19 kap. 12—16 §§ kyrkolagen och vad eljest
finnes stadgat stridande mot nedanstående bestämmelser förordnas som
följer:

1 §•

Följande rättigheter skola upphöra att gälla:

2) annan särskild rätt i fråga om tillsättande av ordinarie prästerlig
tjänst i församling, som må tillkomma enskild person.

2 §.

År med sådan rätt i fråga om tillsättning av tjänst, som i 1 §
avses, förenad särskild skyldighet att med andra än kyrkans medel bidraga
till avlönande av tjänstinnehavare, vare sig genom tillskott i penningar
eller persedlar eller genom tillhandahållande av boställe, som
fortfarande äges av patronus, eller på annat sätt, gälle ej denna skyldighet
efter det omförmälda rätt upphört.

Där särskild skyldighet ifråga om kyrkas byggande eller underhåll
åligger innehavare av kallelserätt, med vilken ej är förenad rätt att
uppbära kyrkans inkomst, skall denna skyldighet ock upphöra samtidigt
med kallelserätten. 3

3 §•

Då sådan rätt i fråga om tillsättning av tjänst, som i 1 § sägs,
eller i 2 § omförmäld skyldighet till tjänstinnehavares avlönande eller

Kungl. Maj ds proposition Nr 21.

kyrkas byggande eller underhåll upphört, skall beträffande tjänstens
tillsättande eller fullgörande av annat, som nu är sagt, gälla vad i
allmänhet är stadgat.

4 §•

1 mom. Innehavare av rätt, som i 1 § avses, vare ej berättigad
till ersättning för dess upphörande.

2 mom. År kallelserätten ej förenad med befogenhet att uppbära
kyrkans inkomst, äge ej, där ej nedan annorlunda stadgas, rättens
innehavare eller annan återfå eller erhålla gottgörelse för gåva eller
kostnad, som stått i samband med rättens uppkomst eller blivit av dess
innehavande föranledd.

Har boställe givits under uttryckligt förbehåll om återgång i händelse
av kallelserättens upphörande, skall dock ägaren av den fastighet,
med vilken kallelserätten är förenad, i anledning av kallelserättens upphörande
äga återfå bostället. Talan om dylikt återvinnande skall vid
äventyr av talans förlust instämmas senast inom två år från kallelserättens
upphörande.

3 mom. Där kallelserätten är förenad med befogenhet att uppbära
kyrkans inkomst, må ersättningsanspråk av i mom. 2 avhandlat slag
icke komma under bedömande förr än i sammanhang med nämnda befogenhets
upphörande.

5 §•

Genom denna lag göres icke rubbning i med kallelserätt förenade
rättigheter och skyldigheter av annan beskaffenhet än de, om vars upphävande
i 1 och 2 §§ stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922; dock att Konuugen
må, där särskilda omständigheter sådant påkalla, föreskriva, att ifråga
om viss församling lagen icke skall träda i kraft förrän vid senare tidpunkt
eller ock vid viss tjänstinnehavares avgång.

I löneregleringsresolution meddelad bestämmelse, varigenom patronus
ålagts förpliktelse, som enligt 2 § skall upphöra, må av Konungen upphävas,
oaktat tiden för löneregleringens giltighet icke gått till ända.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 17 höft. (Nr 21.)

Kungi. Maj:t$ proposition Nr 21.

Till Konungen.

I skrivelse till kyrkomötet den 24 augusti 1920 (nr 17) har Eders Kungl.
Maj:t under åberopande av skrivelsen bilagda utdrag av statsrådsprotokoll
över justitiedepartementsärenden ävensom av ett i lagrådet fört protokoll
förklarat sig vilja inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet
godkände ett skrivelsen närslutet förslag till lag om upphävande
av patronell kallelserätt.

Det är enligt kyrkomötets mening oförnekligt, att vissa principiella
skäl tala för ett upphävande av patronatsrätten. Visserligen hava patroni
i regel utövat sin rätt på ett synnerligen omsorgsfullt sätt och församlingarna
torde i det ojämförligt övervägande antalet fall hava haft anledning
till tacksamhet mot patroui såväl för det sätt, varpå rätten utövats,
som ock för gjorda ekonomiska uppoffringar — något som även
kommit till uttryck därigenom att ett mycket stort antal församlingar
förklarat sig icke önska patronatsrättens upphörande. Emellertid kan
det i viss mån sägas vara oförenligt med nutidens uppfattningar på hithörande
områden, att den offentliga funktion, som ligger i tillsättandet
av själasörjare i en församling, tillkommer en enskild jordägare, vem
denne än må vara. Kyrkomötet vill erinra om att förhållandena i detta
hänseende äro helt andra nu mot vad de voro på den tid då patronatsrätterna
tillkommo. Då var jorden på ett annat sätt än nu bunden vid
vissa släkter, som uppehöllo traditionen av församlingens naturliga skyddsherrar
och välgörare. Jordegendomarna gå numera ofta i handel och

Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

ingen garanti finnes för att ägaren av den egendom, vid vilken patronatsrätten
är fäst, alltid skall besitta det kyrkliga intresse och den oväld,
som måste förutsättas särskilt för ett rätt utövande av det ömtåliga
värvet att välja församlingens själasörjare. De ändrade formerna för
det ekonomiska samhällslivet hava även medfört, att egendom, vid vilkeu
jus patronatus är fäst, numera ej sällan innehaves av bolag, och utvecklingen
kan komma att fortgå i denna riktning.

Härtill kommer, att de patronella församlingar i de forna danska
provinserna, i vilka patronatsrätten är förenad med rätt för patronus
att mot fullgörande av vissa skyldigheter — huvudsakligen avseende
byggande och underhåll av kyrka — uppbära kyrkotionde och understundom
även annan kyrkoinkomst samt kronotionde (s. k. lukrativa
patronatsrättigheter), intaga eu undantagsställning i förhållande till andra
församlingar ifråga om utgörande av särskilt de nämnda slagen av
tionde. Då på 1890-talet kyrkofonden avskrevs, ansågs det såsom ett
stort missförhållande, att denna avskrivning icke kunde utsträckas till de
patronella församlingarna. Genom kyrkofondens kvarstående i dessa
församlingar vilar jördbeskattningen i dessa på helt andra grunder än
de eljest gällande. Härtill kommer, att fonden i olikhet med skatten
utgår oavsett huruvida behov därav föreligger samt att församlingen
saknar beslutanderätt över de influtna medlens användning, vilken rätt
i stället uteslutande tillkommer patronus på grund av hans förvaltningsrätt
över kyrkans inkomster.

Om kyrkomötet sålunda anser, att vissa principiella skäl kunna tala
för patronatsrättens upphävande, känner sig kyrkomötet dock icke övertygat
om lämpligheten av förslagets ståndpunkt därutinnan att i stället
för patroni kallelserätt skall träda församlingens valrätt i vanlig ordning.
I likhet med domkapitlena i Uppsala och Lund samt Stockholms
stads konsistorium anser nämligen kyrkomötet, att den valrätt, som enligt
nu gällande prästvallag tillkommer församlingarna, ingalunda alltid utövas
på det sätt, som bäst skulle tillgodose kravet på god själavård. Ovidkommande
synpunkter spela ofta in vid prästvalen. Vidare lämnar den
nuvarande ordningen alldeles för liten möjlighet till befordran för vissa
kategorier prästmän, såsom pastorer vid svenska församlingar i utlandet,
sjömanspräster, svenska kyrkans missionärer, predikanter vid vissa anstalter
samt docenter vid de teologiska fakulteterna. Slutligen måste den
rådande osäkerheten för även förtjänta prästmän att vinna befordran betecknas
såsom ett missförhållande, som mycket menligt inverkar på tillslutningen
till den prästerliga banan. Dugande och förtjänta prästmän
komma ofta av någon tillfällig, kanske helt ovidkommande anledning till

Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

korta vid prästval ock bliva kanske aldrig i tillfälle att vinna sådan
befordran, som inom andra banor kunnat för dem förutses.

Patronatsrätterna hava i viss mån varit ägnade att motverka
dessa olägenheter. Under framhållande härav har även lagrådet yttrat,
att, då en kallelserätt för enskilda personer numera icke framstode såsom
den lämpligaste utvägen att ordna de prästerliga tjänsternas tillsättande,
det riktiga vore, att, därest lagstiftning angående kallelserätts
borttagande ansåges böra föreslås, samtidigt åtgärder vidtoges för att
i annan ordning vinna rättelse i de om förmälda missförhållandena.
Sådana åtgärder hava emellertid icke föreslagits, men kyrkomötet anser,
att det korrektiv mot den gällande prästvallagens brister, som legat
i patronatsrätten, bör på något sätt tillvaratagas. Kyrkomötet har trott,
att en lämplig utväg härtill skulle kunna beredas, om utnämningsrätten
till kyrkoherdetjänst, som förut tillsatts i patronell ordning,
lades i Kungi. Maj:ts hand, därvid dock förslag och val i vanlig ordning
torde böra föregå. Kungl. Maj:t bör emellertid vid utnämningen
icke vara inskränkt till det upprättade förslaget utan bör hava full
frihet att utan hänsyn till stiftsband och utan att vara inskränkt till de
kategorier prästmän, som enligt 43 § i gällande prästvallag hava extra
ansökningsrätt, utnämna någon till kyrkoherdetjänst behörig präst, som
anmält sig hos Konungen. Det är givet, att vid utnämningsrättens
utövande stort avseende likväl kommer att fästas vid den anslutning,
som någon sökande vid valet kan hava vunnit inom församlingen.

Om saken ordnas på detta sätt, uppstår dock otvivelaktigt eu
svårighet med hänsyn till de planerade ändringarna i den kyrkliga indelningen.
Då emellertid enligt den av kyrkomötet föreslagna anordningen
församlingsval i allt fall skulle äga rum, synes det kyrkomötet,
som om det icke skulle väcka några betänkligheter, om det föreslagna
nya valsättet bleve tillämpat även för det fall att eu förutvarande församling
i pastoratsgemenskap förenades med annan församling, i vilken
allmänt gällande ordning för prästtillsättning vore rådande. Emellertid
bör det stå kyrkostämma i sistnämnda församling öppet att göra framställning
om tillämpande av vanlig valordning, varefter det torde böra
lämnas i Kungl. Maj:ts hand att bestämma om den vanliga valordningen
bör tillämpas. Därvid kommer det naturligen att bliva av stor betydelse,
hur den eller de andra församlingarna i pastoratet ställa sig i frågan.

Ifråga om tillsättande av kyrkoherdetjänst, till vilken enskild
person endast haft förslagsrätt, ävensom beträffande tillsättande av andra
nu i patronell ordning tillsatta tjänster än kyrkoherdetjänst torde det
icke finnas anledning att meddela särskilda bestämmelser utan skulle
efter patronatsrättens upphörande härutinnan tillämpas allmänna regler.

Kungl. Maj As proposition Nr 21.

Kungl. Maj:ts förslag innebär, i överensstämmelse med de linjer
för sakens lösning, som uppdrogos, då frågan om patronatsrättens upphävande
förevar inför Kungl. Maj:t i statsrådet den 19 december 1902,
att den patronella kallelserätten och vissa därmed förenade skyldigheter
av ekonomisk natur omedelbart skulle upphävas genom lag, varemot de
rättigheter och skyldigheter, som höra till den lukrativa patronatsrätten,
skulle avvecklas i första hand genom frivilliga överenskommelser mellan
patroni och respektive församlingar, underlättade av ett av staten anordnat
förlikningsorgan och, först i den mån detta icke lyckades, genom
ingripande av lagstiftningen. Föreliggande lagförslag innehåller i enlighet
härmed icke några bestämmelser angående sättet för avvecklingen
av den lukrativa delen av patronatsrätten utan förutsättes detta skola
ske genom lag endast i den mån hithörande rättigheter och skyldigheter
icke skulle bliva avvecklade genom frivilliga överenskommelser.
Det förefaller emellertid kyrkomötet, som om det vore lämpligare, att i
förevarande lag upptoges bestämmelser angående avveckling jämväl av
de lukrativa delarna av patronatsrätten jämte regler för det tänkta förlikningsförfarandet
och sättet för uppkomna tvistigheters lösande för de
fall, då detta förfarande icke skulle krönas med framgång. Härigenom
vinnes den fördelen att man icke behöver inlåta sig på de synnerligen
svårlösta spörsmålen, huruvida vissa skyldigheter böra upphävas redan
genom kallelserättens upphävande och huruvida särskilda ersättningsanspråk
kunna anses kräva sin lösning redan med kallelserättens upphävande.
Vidare synes det vara en trygghet för patronus att i samband
med upphävande av kallelserätten regler givas angående förfarandet
vid avveckling av de lukrativa delarna av patronatsrätten.
Kyrkomötet anser sig således böra vidtaga en förändring av lagen i den
riktning, att däri upptagas bestämmelser angående avveckling av jämväl
de lukrativa delarna av patronatsrätten.

Till den lukrativa patronatsrätten hör i främsta rummet rätt till
kyrkotionde och i vissa fall till annan kyrkoinkomst, såsom arrende
av kyrkans fasta egendom eller landgille. I och med patronatsrättens
upphörande bör rätten till sådan inkomst övergå å församlingen såsom
målsman för kyrkan. Vad kyrkotionde angår, blir därmed å densamma
tillämplig kungl. förordningen den 14 oktober 1898 angående avskrivning
av den från viss jord inom Skåne m. fl. provinser utgående kyrkotionde.
Med stadgandet att rätten till annan kyrkoinkomst skall övergå ä
församlingen har icke något uttalande gjorts i den omstridda frågan, vilket
rättssubjekt, församlingen eller eventuellt kyrkan såsom självständigt
rättssubjekt, skall anses såsom ägare till den kvrkojord. varav inkomsten
härflyter.

Kungl■ Maj:ts ■proposition Nr 21.

Med en del lukrativa rättigheter är även förbunden rätt till kronotionde.
Såsom av utredningen framgår, hava patroni i ett flertal fall
begagnat sig av den rätt att erhålla kronotionden inlöst av staten, som
inrymts dem genom kungl. förordningen den 11 september 1885 angående
inlösen av skattefrälseräntor m. m. Emellertid kvarstår kronotionden
fortfarande i en del fall oinlöst. Det kunde ifrågasättas att
lämna kronotionden alldeles utanför avvecklingen av den lukrativa
patronatsrätten, enär densamma, såsom framgår av utredningen, åtminstone
i regel icke har samband med patroni skyldigheter mot kyrkan.
Då emellertid sådant samband dock kan tänkas föreligga i något fall
och då vidare, åtminstone i ett fall, finnes en kronan förbehållen rätt
att för visst belopp inlösa hela patronatsrätten med kronotionden, synes
det vara riktigare att patroni rätt till kronotionden upphäves genom
stadgande i förevarande lag, varefter frågan om kronotiondens avskrivning
torde böra regleras genom särskild lag.

I samband med upplåtelsen av flertalet lukrativa patronatsrätter
hava de förbundits med eu del så kallade härlighetsrätter, under
vilket begrepp innefattades ett flertal olika slags rättigheter av ekonomisk
natur över den ecklesiastika jorden (rätt till städsmål, äckor, dagsverken,
vissa gästeriavgifter samt vissa rättigheter till skog in. m.).
Dessa härlighetsrätter hava numera i allmänhet upphört att utgå till
patroni. Dock åtnjuta patroni i några fall fortfarande på grund av
härlighetsrätten viss rätt till skog. Alla dessa härlighetsrätter böra i samband
med upphävandet av den lukrativa patronatsrätten helt försvinna.

Vad därefter angår de med patronatsrätten förenade skyldigheter
av ekonomisk natur, så förekomma dylika i främsta rummet vid de
lukrativa patronatsrätter na, där skyldigheterna avse byggande och underhåll
av församlingens kyrka samt bestridande av eu del andra utgifter
för kyrkans behov. Emellertid förekomma ju, såsom närmare framgår
av utredningen, såväl vid en del lukrativa som vid en del icke lukrativa
patronatsrätter, vissa andra ekonomiska skyldigheter avseende avlönande
i eu eller annan form av tjänstinnehavare. Dylika skyldigheter
böra givetvis upphöra, varefter i fråga om fullgörandet av vad skyldigheten
avsett bör gälla vad i allmänhet är stadgat. Där skyldigheten
blivit ålagd i gällande löneregleringsresolution, torde Konungen böra
lämna särskild föreskrift om hur densamma hädanefter bör fullgöras.

Vad angår sättet för avgörandet av de anspråk, som kunna
förekomma i anledning av patronatsrättens upphävande, delar kyrkomötet
Kungl. Maj:ts uppfattning angående lämpligheten av att dylika
anspråk i första hand komma under behandling inför ett av staten sär -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

skilt för ändamålet inrättat förlikningsorgan. Detta organ synes lämpligen
böra vara en av tre ledamöter bestående nämnd, i dess helhet
utsedd av Kungl. Maj:t. Denna nämnd bör i främsta rummet söka
medverka till träffande av frivilliga överenskommelser angående uppkomna
anspråk. Vid de lukrativa patronatsrätterna är detta i hög grad
angeläget framför allt av det skäl att ett strängt hävdande av den
formella rätten säkerligen i flera fall skulle lända till materiellt sett
obilliga resultat. Detta gäller framför allt eu uppgörelse för den
gångna tiden i den mån patronus anses skyldig att därför avgiva redovisning
för den sekellånga förvaltningstiden. Även beträffande den i
samband med kyrkokassans behållning stående frågan om kyrkans skick
samt beträffande de frågor om återgångs- eller ersättningsanspråk för
vederlag eller gjorda uppoffringar, som kunna tänkas väckta av patroni,
torde man hava grundad anledning att hoppas på att parterna å ömse
sidor skola visa förståelse och tillmötesgående.

Då även vid icke-lukrativa patronatsrätter i samband med rättens
upphörande kunna väckas ersättningsanspråk, vilka kräva rättslig prövning,
och dessa anspråk kunna bliva av samma art som en del av
de anspråk, som torde förekomma vid de lukrativa patronatsrätterna.
anser kyrkomötet, utan att i någon som helst mån ingå på frågan, huruvida
sådana anspråk kunna vara befogade eller icke, lämpligast, att
de ersättningsanspråk, som tilläventyrs kunna framställas i anledning
av upphävandet av icke-lukrativa patronatsrätter, komma under bedömande
i samma ordning som vid de lukrativa.

Kyrkomötet har emellertid ansett, att man icke bör stanna vid anordnande
av ett förlikningsförfarande. Till en början torde det vara
lämpligt, att en viss preklusionstid fastställes för framställande av anspråk.
I betraktande av att lagen kan beräknas bliva utfärdad omkring
mitten av år 1921, synes det icke vara ägnat att väcka betänklighet
att den tidpunkt, före vilken anspråk skall vara framställt, bestämmes
till den 1 januari 1923. Vid angivande av beskaffenheten av de anspråk,
patronus beräknas kunna framställa, bär kyrkomötet ansett sig höra
följa den formulering, som förekommer i Kungl. Maj:ts förslag, med
ett tillägg för utmärkande av de anspråk, som vid lukrativ patronatsrätt
kunna framställas å ersättning för förlust av behållen inkomst.
Kyrkomötet vill i detta sammanhang blott anmärka, att under uttrycket
gåva eller kostnad, som stått i samband med patronatsrättens uppkomst
eller blivit av dess innehavande föranledd, givetvis även faller donation
av boställe eller annan fast egendom, i fråga om vilken återgångseller
ersättningsanspråk framställes. Såsom synes av formuleringen av

Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

andra stycket av 4 § i den av kyrkomötet antagna lagen, har kyrkomötet
ansett, att även sådana mot patronus riktade anspråk, som avse återvinning
av fast egendom, som i samband med patronatsrätten obehörigen
må hava kommit i patroni besittning, skulle bliva föremål för prövning
i samband med patronatsrättens upphörande eller, i den mån de icke
framställas, prekluderas. Av utredningen framgår, att det finnes anledning
antaga, att i vissa fall patronus med stöd av endast en härlighetsrätt
kommit i besittning av fäst egendom, som egentligen ej lillkommer
honom; och synes det kyrkomötet lämpligast, att, där anspråk om återvinning
av sådan egendom framställes, det blir föremål för utredning i
samband med patronatsrättens upphävande och därvid prövat och avgjort.

Naturligtvis kan det inträffa, att förlikningsnämnden ej lyckas
åvägabringa frivillig överenskommelse angående framställda anspråk.
Det synes lämpligt, att lagen innehåller föreskrifter om sakens vidare
behandling för sådant fall. Kyrkomötet har tänkt sig, att nämnden då
skulle framlägga ett utlåtande, innefattande avgörande av framställda
anspråk, med rätt för deri av parterna, som icke åtnöjdes därmed, att
instämma saken till domstol. Genom detta förfärande vinnes även den
fördelen, att en patronus, som gör gällande ett av nämnden såsom berättigat
ansett anspråk, icke blir nödsakad att väcka rättegång härom.
Då vissa tvistefrågor angående patronatsrätt enligt gällande lag skola
gå till hovrätt såsom första instans, synes klander mot förlikningsnämndens
utlåtande böra instämmas till den hovrätt, under vars domvärjo
församlingen är belägen.

Kungl. Maj:ts förslag innehåller vissa materiella regler för avgörande
av de återgångs- eller ersättningsspörsmål, som kunna uppkomma
vid de icke-lukrativa patronatsrätterna. Lagrådet har visserligen i princip
icke haft något att erinra mot förslagets ståndpunkt härutinnan.
Det förefaller emellertid kyrkomötet, som om det principiellt sett vore
riktigare, att i lagen icke meddelas några bestämmelser i detta avseende,
utan att det överlåtes till nämnden, respektive domstol, att efter
allmänna rättsgrundsatser och omständigheterna i varje speciellt fall
avgöra, huruvida rätt att fordra återgång eller ersättning föreligger.
Om, såsom kyrkomötet beslutit, lagen kommer att innehålla regler för
avveckling även av de lukrativa delarna av patronatsrätten, blir sistnämnda
ståndpunkt så mycket mer berättigad, som förhållandena såvitt angår
dessa delar äro så skiftande i de olika fallen, att några allmänna regler
för lösande av de olika slagen av spörsmål svårligen kunna i lagen
givas. Åven ur den synpunkten, att huvudvikten ju skulle läggas på
åvägabringande av frivilliga överenskommelser, synes det mindre lämp -

Kungl. Maj.ds proposition Nr 21. 73

ligt, att nämnden bindes av några på förhand fixerade allmänna bestämmelser.

Det ligger i sakens natur, att den ekonomiska uppgörelse, som
tänkes ifrågakomma, eller det rättsliga avgörande, som, därest överenskommelse
ej träffas, skall äga rum, kan avse förhållandet mellan patronus,
å ena, samt församlingen, å andra sidan. Det är emellertid ock
möjligt, att ersättningskrav kunna riktas mot kronan och att således
även kronan kan bliva part i mål, varom här är tal. Den av kyrkomötet
antagna lagtexten är avfattad med hänsyn härtill. Konungen
lär icke underlåta att för sådana fall meddela bestämmelser om sättet
för tillvaratagande av kronans intressen, där sådant kan erfordras.

Då enligt lagförslaget förlikningsnämnden kan tillsättas och börja
fungera kort efter lagens utfärdande, kunna de patroni, som anse nålrem
särskild betydelse böra fästas därvid, att godvillig överenskommelse träffas
innan kallelserätten upphör, hava tillfälle att dessförinnan få sina anspråk
prövade av förlikningsnämnden.

Kyrkomötet har omarbetat det av Kungl. Maj:t avlämnade förslaget
enligt nu angivna grunder och får med stöd av vad därvid anförts,
anmäla, att kyrkomötet, med anledning av Eders Kungl. Maj:ts
förevarande skrivelse, för sin del antagit följande

Lag om upphävande av patronatsrätt1

Underdånigst.

NATHAN SÖDERBLOM.

A. von Krusenstjerna.

Stockholm den 2 december 1920.

Förslaget, som är lika lydande med det vid propositionen fogade förslaget, har här
uteslutits.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 17 käft. (Nr 211.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23
december 1920.

Närvarande:

Statsministern friherre De Geer, ministern för utrikes ärendena greve

Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm,

Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Tamm, Hansson.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet
anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg
följande:

Den 5 mars 1920 beslöts på föredragning av dåvarande chefen
för justitiedepartementet, att inom departementet utarbetade förslag till
"ag angående upphävande av patronel! kallelserätt m. m. samt till lag
om upphävande av § 7 i ridderskapets och adelns privilegier den 16
oktober 1723 skulle för det ändamål, som omförmäles i 87 § regeringsformen,
remitteras till lagrådet för inhämtande av dess utlåtande.

Sedan lagrådet den 2 juni 1920 avgivit utlåtande över lagförslagen,
framlades i Kungl. Maj'':ts skrivelse den 24 augusti 1920 (nr 17)
förstnämnda lagförslag för innevarande års allmänna kyrkomöte, som i
skrivelse den 2 december 1920 (nr 57) anmält, att kyrkomötet med anledning
av Kungl. Maj:ts nämnda skrivelse för sin del antagit en skrivelsen
bifogad lag om upphävande av patronatsrätt.

Det av Kungl. Maj:t för kyrkomötet framlagda förslaget innebar
i huvudsak, att alla patronel^ kallelserätter till ordinarie prästerliga
tjänster jämte därmed i vissa fall förbundna rättigheter att tillsätta en
del icke prästerliga tjänster (klockare, skollärare, kyrkovärdar och kyrkobetjäning)
skulle vid viss tidpunkt, den 1 januari 1922, upphöra, varefter
samtliga dessa tjänster skulle tillsättas i den för dem allmänt
gällande ordning. Vidare skulle med kallelserätten i en del fall förenade
förpliktelser att i en eller annan form bidraga till avlönande av tjänstinnehavare
upphöra och istället ifråga om fullgörandet av vad dessa
förpliktelser avsett gälla allmänna regler. Slutligen meddelades i förslaget
en del bestämmelser angående de ersättuingsspörsmål, som kunna
uppkomma i anledning av patronatsrättens upphörande, till vilka be -

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 21.

»tämmelser jag senare skall återkomma. Själva lagförslaget innehöll
icke några bestämmelser för avveckling av de lukrativa delarna av
patronatsrätten, men sades i motiveringen till detsamma, att denna avveckling,
vilken förutsattes skola ske genom frivilliga överenskommelser
mellan patroni och församlingarna, borde främjas genom ett av Kungl.
Maj:t anordnat utrednings- och förlikningsförfarande.

Det av kyrkomötet antagna lagförslaget skiljer sig i flera hänseenden
från det av Kungl. Maj:t för kyrkomötet framlagda. Till eu
början skulle enligt förstnämnda lagförslag kyrkoherdetjänst, till vilken
patronus nu har kallelserätt, efter patronatsrättens upphörande icke tillsättas
i vanlig ordning, d. v. s. enligt reglerna i 1910 ars prästvallag,
utan av Kungl. Maj:t, sedan dock förslag och val i vanlig ordning föregått.
Vidare innehåller det av kyrkomötet antagna lagförslaget även
bestämmelser för avveckling av de lukrativa delarna av patronatsrätten.
Slutligen har av kyrkomötet den ändringen vidtagits, att i lagen icke
givits någon materiell rättsregel för bedömande av de ersättnings- och
återgångsanspråk för i samband med patronatsrätten gjorda uppoffringar,
som kunna väckas i anledning av patronatsrättens upphävande. Bedömandet
av dylika anspråk har istället förutsatts skola ske efter allmänna
rättsgrundsatser och omständigheterna i varje särskilt fall.

Innan jag ingår på de särskilda bestämmelserna i det av kyrkomötet
antagna lagförslaget, vill jag säga, att jag anser starka principiella
skäl tala för patronatsrättens upphävande och att jag i huvudsak
kan instämma i vad dåvarande chefen för justitiedepartementet i detta
hänseende anfört till statsrådsprotokollet den 5 mars 1920.

Vad så först angår det av kyrkomötet föreslagna nya tillsättningssättet
för nu i patronell ordning tillsatta kyrkoherdetjänster, så har
kyrkomötet i sin motivering härför anfört, att den nuvarande orduingen
för prästval vore behäftad med vissa olägenheter samt att, då patronatsrätten
i viss mån vore ägnad att motverka dessa olägenheter, densamma
icke borde upphävas, utan att det däri liggande korrektivet mot prästvallagens
brister på något sätt bleve tillvarataget; och har kyrkomötet
ansett, att en lämplig utväg härtill skulle beredas, om utnämningsrätten
till kyrkoherdetjänst, som nu tillsättes i patronell ordning, lades i Kungl.
Maj:ts hand.

Det synes vara tämligen allmänt erkänt, att den nu gällande prästvallagen
icke är i allo tillfredsställande. Detta har med styrka framhållits
av en del kyrkliga mjmdigheter uti deras yttranden över det år 1915
avgivna förslaget angående upphävande av den patronella kallelserätten,
och det förhållandet, att denna kallelserätt ansetts vara ägnad att mot -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

verka ifrågavarande olägenheter lärer hava varit av mycket avgörande''
betydelse för de myndigheter, som avstyrkt förslaget om kallelserättens
upphävande. Uti yttrandet till statsrådsprotokollet den 5 mars 1920
yttrade även dåvarande chefen för justitiedepartementet, att han efter
samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet ansåge sig kunna vitsorda,
att vissa olägenheter i fråga om prästbefordringen vore förbundna
med den nuvarande prästvallagen. Särskilt förtjänt av beaktande synes
mig den anmärkningen vara, att prästvallagen lämnar för liten möjlighet
till befordran för vissa kategorier prästmän, såsom pastorer vid de
svenska församlingarna i utlandet, sjömanspräster, svenska kyrkans missionärer,
predikanter vid vissa anstalter samt docenter vid teologiska
fakulteterna. Dessa innehava övergångsplatser och yttre omständigheter
lägga ofta hinder i vägen för dem att med utsikt till framgång konkurrera
med andra sökande vid prästval. Vidare synes det icke kunna
bortses därifrån att det nog understundom förekommer, att ovidkommande
synpunkter spela in vid prästval; deu mest förtjänte och skicklige vinner
ingalunda alltid den största anslutningen.

Naturligtvis kan det sägas, att de nu anmärkta olägenheterna borde
avhjälpas genom ändringar i prästvallagen — något som synes hava
varit den förutvarande departementschefens tanke — och att denna väg
vore mera konsekvent och mera generellt verkande. Något förslag härom
föreligger ju emellertid icke och frågan om och när några ändringar
i prästvallagen i angiven riktning kunna komma till stånd, synes därför
för närvarande stå i vida fältet. Då jag på grund härav anser
mig kunna tillstyrka ett biträdande av kyrkomötets förslag, är det följande
synpunkter, som för mig varit avgörande.

Jag vill till en början betona att, då jag i likhet med den förutvarande
departementschefen anser starka principiella skäl tala för patronatsrättens
upphävande, jag icke skulle hava kunnat tillerkänna de anförda
olägenheterna den vikt, att de kunnat utgöra tillräckliga skäl för mig
att tillstyrka bibehållande av patronatsrätten. Men dessa olägenheter
hava ju ej av kyrkomötet åberopats såsom skäl för bibehållande av
patronatsrätten utan endast såsom motiv för införande av en från den
vanliga något avvikande ordning för tillsättning av kyrkoherdebefattningar
i nu patronella församlingar.

Det för kyrkomötet framlagda förslaget innebär ett upphävande
av hela patronatsrättsinstitutet och från kyrkomötets sida har därvid
erkänts, att principiella skäl tala för detta upphävande. Jag tillåter
mig i detta hänseende särskilt framhålla ett i kyrkomötets skrivelse
förekommande uttalande, däri säges, att det är oförenligt med nutidens

Kungl. Maj:U proposition Nr 21.

uppfattning, att den offentliga funktion, som ligger i tillsättande av
själasörjare i en församling, tillkommer en enskild jordägare, vem denne
än må vara. Då denna åskådning om patronatsrättens oförenlighet med
nutidens uppfattning även ligger till grund för det förslag om patronatsrättens
upphävande, som av den förutvarande departementschefen framlagts,
synes mig huvudsyftet med förslaget i allt fall vara vunnet i och
med att kyrkomötet sålunda underkänt patronatsrättsinstitutet såsom
sådant.

Vad det föreslagna nya tillsättningssättet angår, så innebär detsamma
ju visserligen eu del avvikelser från de regler, som gälla enligt
den allmänna prästvallagen, men det står dock i flera avseenden i överensstämmelse
med de allmänna grunder, på vilka denna lag vilar.
Tjänsten skulle i vanlig ordning anslås ledig till ansökning, domkapitlet
skulle upprätta förslag, församlingen skulle, efter det de å förslaget,
uppförda avlagt predikoprov, tillfrågas, huruvida den ville kalla fjärde
provpredikant, varefter, därest sådan i föreskriven ordning kallas och
sedan han av domkapitlet uppförts å förslaget och provpredikat, val
skulle äga rum. Först sedan skulle de nya reglerna gripa in. Då
enligt prästvallagen i alla de mycket ofta förekommande fall, då fjärde
provpredikant varit under omröstning, församlingens val icke är avgörande
utan utnämningsrätten förbehållits Kungl. Maj:t, synes det knappast
vara ägnat att väcka betänkligheter, att denna i prästvallagen redan
förekommande princip om utnämningsrättens överlämnande till Kungl.
Maj:t vinner en något vidsträcktare användning, när dock församlingen
genom föregående val lämnas tillfälle att tillkännagiva sin mening.

De i prästvallagen meddelade reglerna för Kungl. Maj:ts utövande
av utnämningsrätten äro följande: Har någon av de å förslaget uppförda
vid valet erhållit mer än hälften av avgivna röster och har tilllika
minst en femtedel av de röstberättigade deltagit i valet, äger Kungl.
Maj:t rätt att utnämna någon av de å förslaget uppförda. Har icke
någon av dessa erhållit nyssnämnda röstövervikt eller har antalet i valet
deltagande icke uppgått till en femtedel av de röstberättigade, äger
Kungl. Maj:t utnämna antingen eu av de å förslaget uppförda eller
någon till tjänsten behörig präst, som jämlikt 43 § har extra ansökningsrätt
och anmält sig såsom sökande ''hos Kungl. Maj:t, Enligt det av
kyrkomötet antagna förslaget skulle Kungl. Maj:t, oberoende av röstetal
och antalet i valet deltagande, alltid äga utnämna antingen en av de å
förslaget uppförda eller ock annan till kyrkoherdetjänst behörig prästman,
som anmält sig såsom sökande hos Kungl. Maj:t. Således skulle
Kungl. Maj:t vid utnämning utanför förslaget icke vara uteslutande

78 Kungi. Maj:ts proposition Kr 21.

hänvisad till de i 43 § angivna kategorier prästmän med extra ansökningsrätt.

Vid övervägande av huruvida det kan anses tillrådligt att införa
en bestämmelse, varigenom Kungl. Maj:t vid utnämningsrättens utövande
blir mera oberoende av det upprättade förslaget och församlingens val,
än hittills varit fallet, har jag ansett mig böra fasta särskilt avseende
därvid, att några fullständigt nya principer för utövande av utnämningsrätteu
icke innefattas i förslaget. Även enligt de nu gällande allmänna
bestämmelserna i prästvallagen är Kungl. Maj:t formellt obunden av
församlingens val, vare sig bestämmelsen om röstövervikt för någon av
de å förslaget uppförda och om viss procent i valet deltagande blivit
uppfylld eller icke; i förra fallet är Kungl. Maj:t uteslutande hänvisad
till förslaget, men ej skyldig att utnämna den, som erhållit den nämnda
röstövervikten, och i senare fallet föreligger även rätt att gå utanför
förslaget till sådana, som med stöd av 43 § kunna hava anmält sig
såsom extra sökande. Ej heller rätten för Kungl. Maj:t att gå utanför
förslaget innefattar sålunda någon ny princip; det är allenast fråga om
en utvidgning av Kungl. Maj:ts valfrihet dels därigenom att denna bleve
oberoende av röstetal och deltagande i valet och dels så att Kungl.
Maj:t även skulle kunna välja bland andra extra sökande än sådana,
som avses i 43 §.

För övrigt torde det nog icke vara oberättigat att antaga, att tilllämpningen
av den föreslagna bestämmelsen åtminstone i åtskilliga avseenden
kommer att överensstämma med det sätt, varpå Kungl. Maj:ts
utnämningsrätt hittills utövats. Det är nämligen alldeles givet, att stort
avseende alltid måste fästas vid den anslutning, som någon å förslaget
uppförd kan hava vunnit vid församlingsvalet. Den, som vid detta
vunnit en avgjord anslutning framför andra, torde i regel även komma
att bliva utnämnd. Vidare är det klart, att Kungl. Maj:t kommer att
i särskilt hög grad hava i åtanke de kategorier prästmän, som enligt
43 § hava extra ansökningsrätt och med begagnande härav anmält sig
såsom sökande hos Kungl. Maj:t. Men fall kunna ju föreligga, då församlingens
val icke givit något särskilt bestämt utslag och då någon
till tjänsten mera meriterad och skicklig person anmält sig vilja komma
i åtanke. Det torde för sådana fall icke bliva utan sitt värde, att
Kungl. Maj:t äger en av formella regler fullt obunden utnämningsrätt.

På nu anförda skäl anser jag mig kunna tillstyrka biträdande av
det av kvrkomötet antagna förslaget om att utnämningsrätten till nu
i patronel! ordning tillsatta kyrkoherdetjänster skall, efter det försam -

Kungl. Maj:is proposition Nr 21.

lingsval i vanlig ordning ägt rum, tillkomma Kungl. Maj:t att utövas
på sätt kyrkomötet för sin del beslutat.

Såsom kyrkomötet även påpekat, uppstå genom eu sådan anordning
givetvis en del svårigheter med avseende å de nu pågående förändringarna
i den kyrkliga indelningen. Det har förut vid ärendets
behandling framhållits, att patronatsrätterna utgjort hinder för genomförande
av planerade ändringar i pastoratsindelningen. Detta gäller
särskilt Skåne, där på grund av församlingarnas ringa omfattning sammanslagningar
av församlingar till större pastorat ansetts böra genomföras
i ganska stor utsträckning och där de patronella församlingarna
äro mycket talrika och ligga så att säga insprängda bland de övriga.
Flnligt det av kyrkomötet antagna förslaget skulle, där församling, i
vilken patronus ägt kallelserätt till kyrkoherdetjänst, i pastoratsgemenskap
förenas med annan församling, i vilken kyrkoherde tillsättes i
vanlig ordning, den tillsättningsordning, som enligt lagförslaget avsetts
för förstnämnda församling, i samma omfattning gälla kyrkoherdetjänsten
i det nybildade pastoratet, med den viktiga inskränkningen dock
att Kungl. Maj: t på framställning av annan församling i pastoratet
skulle äga förordna, att tjänsten skall tillsättas i vanlig ordning.

I fråga om tillsättande av kyrkoherdetjänst, till vilken enskild person
endast har förslagsrätt (endast ett sådant fall förekommer) ävensom
beträffande tillsättande av andra nu i patronell ordning tillsatta tjänster
(komministraturer, skollärarebefattningar, klockartjänster samt befattningar
såsom kyrkovärdar och kyrkobetjänte) skall enligt det av kyrkomötet
antagna lagförslaget efter patronatsrättens upphörande tillämpas
de allmänna tillsättningsregler, som för befattningarna ifråga gälla.

Då frågan om patronatsrättens upphävande förevar inför Kungl.
Maj:t i statsrådet den 19 december 1902, förutsattes, att själva kallelserätten
skulle särskilt för sig på lagstiftningens väg upphävas, varefter
avvecklingen av de lukrativa delarna av patronatsrätten i första rummet
tänktes skola ske genom frivilliga överenskommelser, underlättade genom
ett av staten anordnat utrednings- och förlikningslorfarande. 1
enlighet härmed innehöll det för kyrkomötet framlagda lagförslaget,
såsom förut nämnts, icke några bestämmelser för avveckling av de
lukrativa delarna av patronatsrätten. I motiveringen till förslaget
framhålles emellertid angelägenheten av att även dessa delar av patronatsrätten
bringas att upphöra och förutsättes, att Kungl. Maj:t, sedan
frågan om kallelserättens upphävande blivit avgjord, skulle för främjande
av en avveckling på frivillighetens väg av de lukrativa delarna

Kungl. Majds proposition Nr 21.

uppdraga åt sakkunnig person att sammanträda med patronerna och
representanter för församlingarna för utredning av de anspråk, som
kunde uppstå i samband med denna avveckling, samt för uppgörande
av förslag till överenskommelser i dessa delar. Kyrkomötet har nu avskäl,
som närmare angivas i dess skrivelse, i förevarande lagförslag
upptagit bestämmelser även i fråga om de lukrativa delarna av patronatsrätten.
Dessa bestämmelser inuebära i korthet, att alla till den
lukrativa patronatsrätten hörande rättigheter och skyldigheter upphöra
vid samma tidpunkt, som föreslagits för kallelserättens upphörande, därvid
en del rättigheter helt försvinna och andra övergå å församlingen.
De anspråk på ersättning för mistad inkomst, som i anledning av detta
upphörande kunna framställas av patronerna, skola i likhet med övriga,
anspråk, som i anledning av patronatsrättens upphörande kunna uppkomma,
vid äventyr av talans förlust framställas inom viss tid. Prövningen
av framställda anspråk skall i första hand ankomma på en av
Kungl. Maj:t utsedd förlikningsnämnd, som närmast skall hava till uppgift
att söka åstadkomma frivillig överenskommelse i saken. Om detta
ej lyckas, skall nämnden framlägga ett utlåtande innefattande avgörande
av framställda anspråk. Mot utlåtandet skall klander kunna instämmas
till domstol med hovrätt såsom första instans. Om klander ej inom
viss tid anställes, skall utlåtandet vinna laga kraft såsom dom.

Jag anser mig utan tvekan kunna förorda det av kyrkomötet antagna
lagförslaget även i denna del. Härigenom vinnes en fullständig
lösning av hela frågan och man behöver icke inlåta sig på de svårlösta
spörsmålen, huruvida vissa med lukrativa patronatsrätter förbundna skyldigheter
böra upphöra redan i samband med kallelserätten eller först
vid upphörande av de lukrativa delarna eller huruvida vid dessa patronatsrätter
vissa ersättningsanspråk kunna anses kräva sin lösning redan
med kallelserättens upphävande. I fråga om innehållet av de lukrativa
patronatsrätterna och sättet för upphörandet av de däri ingående rättigheterna
och skyldigheterna kan jag inskränka mig till att hänvisa till
den förebragta utredningen och till vad kyrkomötet i motiveringen till
sitt beslut härom yttrat. För egen del har jag icke någon erinran mot
innehållet i det antagna förslaget i dessa delar. I fråga om avskrivning
av kronotionde!, får jag hänvisa till den särskilda lag härom, som
chefen för finansdepartementet lärer komma att framlägga.

Jag har förut antytt, att det av kyrkomötet antagna lagförslaget
i äilnu ett hänseende skiljer sig från det för mötet framlagda. 1 sistnämnda
förslag givas för icke-lukrativa patronatsrätter vissa regler för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

bedömande av de anspråk på återgång av eller ersättning för gjorda
uppoffringar, som kunna tänkas väckta i anledning av patronatsrättens
upphävande. Dessa regler innebära, att varken den nuvarande innehavaren
av patronatsrätten eller annan (exempelvis donators arvingar)
i allmänhet skulle vara berättigad fordra återgång eller ersättning för
en i samband med patronatsrättens uppkomst eller i anledning av dess
innehavande gjord uppoffring. Från denna huvudregel har dock gjorts
det undantaget, att nuvarande innehavaren av patronatsrätten skulle
vara berättigad fordra återgång av boställe, som givits under uttryckligt
förbehåll om återgång i händelse av kallelserättens upphörande. Vid
lukrativa patronatsrätter skulle alla anspråk av nu angivet slag icke få
komma under bedömande förrän i samband med upphörande av de lukrativa
delarna av patronatsrätten.

Uti det av kyrkomötet antagna lagförslaget lämnas icke någon
materiell regel för bedömande av anspråk av förevarande slag. Såsom
skäl härför anför kyrkomötet, att det förefölle mötet, som om det vore
principiellt riktigare, att i lagen icke meddelades några bestämmelser i
detta avseende utan att det i stället överlätes till förlikningsnämnden
respektive domstol att efter allmänna rättsgrundsatser och omständigheterna
i varje speciellt fall avgöra, huruvida någon rätt att fordra återgång
eller ersättning förelåge. Om lagen komme att innehålla regler
för avveckling även av de lukrativa delarna av patronatsrätten, vore
denna ståndpunkt så mycket mer berättigad, som förhållandena, såvitt
anginge dessa delar, vore så skiftande i de olika fallen, att några allmänna
regler för lösande av de olika slagen av spörsmål svårligen kunde
i lagen givas. Åven ur den synpunkten att huvudvikten ju skulle läggas
på åvägabringande av frivilliga överenskommelser, syntes det mindre
lämpligt, att nämnden bundes av några på förhand fixerade allmänna
bestämmelser.

Såsom framgår av förut lämnad redogörelse, har även kammarkollegiet
i sitt yttrande över 1915 års förslag framfört liknande svnpuukter.
Om det endast hade gällt att bedöma frågan med hänsyn till
de anspråk, som kunna framkomma vid icke-lukrativa patronatsrätter,
synas mig såväl den ståndpunkt, som valts i det för kyrkomötet framlagda
förslaget och mot vilken lagrådet i princip icke haft något att
erinra, som ock det av kammarkollegiet och kyrkomötet föreslagna
sättet för sakens ordnande varit antagliga. Jag vill i detta sammanhang
icke underlåta uttala; att de farhågor, som från en de! håll uttalats
därom att de i förstnämnda föislag givna reglerna i en del fall kunde
innebära ett underkännande av ett rätteligen grundat anspråk, torde
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 17 höft. (Nr 21). 11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

vara betydligt överdrivna. Saken har emellertid kommit i ett väsentligen
ändrat läge genom den av kyrkomötet antagna utvidgningen av
lagen till att avse även de anspråk, som kunna anknytas till upphävandet
av de till den lukrativa delen hänförliga rättigheterna och skyldigheterna.
Mot de skäl, som av kyrkomötet anföras till stöd för lämpligheten
av att icke i lagen giva några materiella regler för bedömande
av dessa sistnämnda anspråk, har jag icke någon erinran och tillåter
mig i detta sammanhang endast framhålla, att den förutvarande departementschefen
även med styrka framhållit de skiftande förhållandena vid
de olika lukrativa patronatsrättigheterna och svårigheten av att giva
några generella normer för avgörandet av framställda anspråk, ehuru
dessa omständigheter av honom åberopats såsom skäl för att frågan om
avvecklingen av den lukrativa patronatsrätten icke för närvarande vore
ägnad att utgöra föremål för lagstiftningens omedelbara ingripande. Då
det torde vara lämpligt att införa förut angivna särskilda ordning för
prövning av de anspråk, som i anledning av avvecklingen av de lukrativa
patronatsrätterna kunna framkomma, synes det mig icke kunna
väcka någon betänklighet utan tvärt om vara naturligast och riktigast
att, såsom det av kyrkomötet antagna lagförslaget innebär, låta de anspråk,
som kunna väckas i anledning av upphävandet av de icke-lukrativa
patronatsrätterna, bliva föremål för prövning i samma ordning, i
synnerhet som dessa anspråk torde vara av samma beskaffenhet som en
del av de anspråk, som kunna beräknas förekomma vid vissa lukrativa
patronatsrätter.

Då jag således anser mig kunna tillstyrka biträdande av kyrkomötets
förslag även i denna del, gör jag det icke därför att jag skulle anse
det för kyrkomötet framlagda förslaget hava i någon nämnvärd mån
för litet beaktat berättigade ersättningskrav utan dels därför att jag finner
det önskvärt, att alla anspråk ewv förevarande art komma under
enhetlig behandling och dels därför att det synes mig vara en trygghet
för alla i saken intresserade att bedömandet sker icke efter några på
förhand uppställda regler utan efter allmänna i svensk rätt gällande
grundsatser.

Det av kyrkomötet antagna lagförslaget innehåller icke något
uttryckligt stadgande, motsvarande 4 § 1 mom. i det för kyrkomötet
framlagda förslaget. Detta torde emellertid icke innebära, att den i
nämnda läsrum uttalade principen om att ersättning icke skall utgå för
själva kalldserätten icke rkulle hava blivit erkänd. Jag tillåter mig
fästa uppmärksamhet därå att vid angivande av de anspråk, som enligt
4 § i nu förevarande lagförslag kunna väckas av patronus och som enligt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

5 § skola komma under bedömande, icke nämnts andra anspråk än dels
sådana, som avsågos i 4 § 2 och 3 mom. av det för kyrkomötet framlagda
förslaget, och dels sådana, som gälla ersättning för förlust av
behållen inkomst — de sistnämnda anspråken uteslutande hänförliga till
de lukrativa patronatsrätterna. Ett anspråk på ersättning för själva
kallelserätten kan icke rymmas under de nu angivna slagen av anspråk
och kan således icke hava någon utsikt att vinna bifall.

Kostnaderna till den förut av mig omförmälda förlikningsnnmnden
synas mig kunna bestridas av anslaget till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga.

Departementschefen uppläste därefter ifrågavarande lagförslag och
hemställde, att förslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj: t Konungen lämna bifall;
och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ivar Brynolf.

Bilaga till Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

Undertecknad, som den 3 juli 1914 av Kungl. Magt förordnats
att tillsvidare biträda inom Kungl. Justitiedepartementet vid behandling
av frågan om ändring i gällande bestämmelser om patronatsrätt, får
härmed vördsamt överlämna ett förslag till lag i sagda ämne.

Stockholm den 19 juni 1915.

Gunnar Beskow.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 17 käft. (Nr 21. Bilaga).

Förslag

till

Lag

angående ändring i gällande bestämmelser om patronatsrätt.

Med upphävande av 19 kap. 12—16 §§ kyrkolagen och vad eljest
finnes stridande mot nedanstående bestämmelser förordnas som följer:

1 §•

Rätt att såsom patronus kalla innehavare av ordinarie prästerlig
tjänst i församling skall upphöra vid utgången av den tid, för vilken,
då denna lag träder i kraft, lönereglering för prästerskapet i församlingen
är fastställd.

Åtnjuter eljest enskild person särskild rätt i fråga om tillsättande
av tjänst, som nu är nämnd, upphöre den ock vid utgången av samma tid.

Följer med rätt att kalla till dylik tjänst befogenhet att tillsätta
annan tjänst inom församlingen, skall efter kallelserättens upphörande
denna befogenhet ej vidare gälla.

2 §•

genom tillhandahållande av boställe eller på annat sätt, galle ej denna
skyldighet efter det sagda rätt upphört. Dock skall, där dylikt bidrag
utgår till innehavare av tjänst, som ej är prästerlig, skyldigheten till
bidragets utgörande bestå uuder tid, för vilken bidraget tillförsäkrats
innehavare, med vilken tjänsten besatts innan nämnda rätt upphört.

Där särskild skyldighet i fråga om kyrkas byggande eller underhåll
åligger innehavare av kallelserätt, med vilken ej är förenad rätt
att uppbära kyrkans inkomst, skall denna skyldighet ock upphöra samtidigt
med kallelserätten.

3 §•

Då sådan rätt i fråga om tillsättning av tjänst, som i 1 § sägs,
eller i 2 § omförmäld skyldighet till tjänstinnehavares avlönande eller
kyrkas byggande eller underhåll upphört, skall beträffande tjänstens
tillsättande eller fullgörande av annat, som nu är sagt, gälla vad i
allmänhet är stadgat.

4 §•

Innehavare av rätt, som i 1 § avses, vare ej berättigad till ersättning
för dess upphörande.

Ej heller äge, där ej nedan annorlunda stadgas, i följd av sådan
rätts upphörande innehavaren eller annan anspråk på gottgörelse för
gåva eller kostnad, som stått i samband med rättens uppkomst eller
blivit av dess innehavande föranledd.

Har boställe skänkts till församlingen eller annan kostnad till dess
förmån blivit gjord under uttryckligt förbehåll om dylik rätts uppkomst
eller fortsatta bestånd, äge rättens innehavare att av församlingen erhålla
ersättning med värdet av vad sålunda utgivits. Dock skall i anledning
av rättens upphörande ersättning i intet fall utgå för kostnad, som skett
till fullgörande av förpliktelse, varom i 2 § sägs, och ej heller, där
rättens innehavare äger uppbära kyrkans inkomst, för kostnad för kyrkobyggnad
eller annan kostnad, som eljest bestrides med kyrkans medel.

Vill rättens innehavare fordra ersättning i fall då sådan, efter vad
nu sagts, skall utgå, har han att senast inom två år efter rättens upphörande
instämma församlingen vid äventyr att han eljest är sitt anspråk
förlustig; dock att, där innehavaren jämväl är berättigad att uppbära
kyrkans inkomst, dylikt anspråk må, i händelse av sistnämnda rätts
upphörande, även i sammanhang därmed framställas.

5 §•

År med kallelserätt förenad annan rätt eller skyldighet än sådan,
om vars npphävande i 1 eller 2 § stadgas, skall den, ändå att kallelserätten
upphört, äga bestånd, till dess överenskommelse om dess upphörande
träffas eller annorlunda förordnas.

Patronatsrätten var känd redan under den katolska kyrkans äldsta
tider. Den framträdde såsom ett utflöde av den rätt att förse församlingarna
med präster, vilken i katolska kyrkan i allmänhet tillkom
biskoparna. Biskoparnas rätt överläts till enskilda personer, som genom
byggande av kyrka och på annat sätt väsentligen bidrogo till bildande
eller uppehållande av en församling.

Med kallelserätten (jus vocandi eller jus prseseutandi) förenades
ofta befogenheter av ekonomisk natur: patronus tillädes rätt att under
vissa villkor och mot fullgörande av vissa skyldigheter förfoga över
kyrkans och stundom jämväl prästerskapets egendom. Så beskaffad
patronatsrätt plägar benämnas lukrativ patronatsrätt (jus patronatus
lucrativum).

Patronatsrätten var tidigt känd i Sverige, där den omnämnes redan
i ett par av landskapslagarna. Det kan med visshet antagas, att i det
s. k. gamla Sverige med patronatsrätt ej plägat följa rätt att förvalta
kyrkans egendom eller överhuvud någon befogenhet av ekonomisk natur.

Annorlunda har förhållandet sedan gammalt varit i Danmark, i
det att patronatsrätten där såsom regel varit lukrativ.

I Sverige finnas för närvarande lukrativa patronatsrätter allenast
i de forna danska provinserna Skåne, Halland och Bohuslän. Av där
befintliga patronatsrätter äro de allra flesta lukrativa och en stor del
av dessa har tillkommit under danska tiden.

Fråga om upphävande av patronatsrätten har i Sverige vid åtskilliga
tillfällen sedan snart ett sekel tillbaka varit å bane, utan att
strävandet i denna riktning, vilket endels avsett allenast patroni kallelserätt,
endels även den lukrativa sidan av patronatsrätten, lett till något
synnerligt resultat. Innan här närmare beröras de förslag, som i dylikt

avseende blivit framställda, och de åtgärder, som i anledning härav
vidtagits, må först lämnas en redogörelse för patronatsrätternas utveckling
och beskaffenhet. Vid denna redogörelse skall till en början tagas
hänsyn till förhållandena, sådana de i allmänhet gestalta sig i Sverige,
och därefter till de särskilda förhållanden, som av gammalt äro rådande
i de forna danska provinserna Skåne, Halland och Bohuslän.

Efterföljande, kortfattade framställning i ämnet är i allt väsentligt
grundad dels å den utredning angående patronatsrätterna i de forna
danska provinserna, vilken i anledning av offentligt uppdrag verkställts
av nuvarande regeringsrådet Gabriel Thulin och föreligger i de av
Thulin till Kungl. Magt den 10 september 1901 avlämnade arbetena
»Utredning rörande patronatsrättigheterna i Skåne, Halland och Bohuslän»
och »Samling av urkunder rörande patronatsrättigheterna i Skåne, Halland
och Bohuslän», dels ock å den av sekreteraren i marinförvaltningen Arvid
Bäckström likaledes i anledning av offentligt uppdrag sedermera verkställda
utredning, som föreligger i dennes till Kungl. Magt den 15 juni
1912 avlämnade arbete »Utredning rörande de i vårt land utom Skåne,
Halland och Bohuslän förefintliga patronatsrättigheter och därmed jämförliga
kallelserätter», vilka arbeten blivit med Kung). Maj:ts tillstånd
till trycket befordrade.

Utvecklingren
i Sverige

Patronatsrätten omtalas, såsom nämnts, redan i ett par av landskapslagarna.
I Södermannalagen göres från regeln, att den skall vara
präst, »sum biskupi oc socknamanum asember», undantag för präst i
kyrka, byggd av enskild: »Biskuper aghar oc them kirkiu giwa, sum
fathurlikan reet hawer till kirkiu therae; thmr clerkte kalla jus patronatus».
1 Upplandslagen förekommer ett liknande stadgande.

Några bestämmelser om patronatsrätt finnas icke i landslagarna,
vilka som bekant sakna kyrkobalk. Ej heller 1571 års kyrkoordninginnehåller
några stadganden därom. 1 Sigismunds stadfästelse och försäkran
angående religion den 16 mars 1594 bekräftas emellertid åter
denna rätt.

I Sverige hade sockenmännen redan under medeltiden ett betydande
inflytande på tillsättningen av präster. Patronatsrätterna torde därför
här i landet hava framstått såsom en inskränkning mera i församlingarnas
än i biskoparnas rätt.

Ehuru patronatsrättens omnämnande redan i landskapslagarna giver
vid handen, att densamma funnits till innan adeln började framträda som
privilegierat stånd och att patronatsrätten sålunda ej av gammalt varit

något uteslutande privilegium för adeln, synes förhållandet sedermera
faktiskt utvecklat sig därhän, att adeln, såsom innehavare av flertalet
av de större egendomarna i landet, kommit att under långliga tider
ensam utöva denna rätt.

I ridderskapets och adelns privilegier den 8 oktober 1617 stadgas,
att ridderskapet och adeln skulle hava jus patronatas uti de prästgäll
och socknar, där de voro boende, till att där välja kyrkoherde; men,
där flera än en utav adeln uti ett gäll eller socken vore boende och de
antingen sins emellan eller med socknens invånare icke kunde förlikas
och förenas, skulle biskopen hava makt att dem emellan dispensera, så
att den måtte bliva tagen till kyrkoherde, som honom syntes därtill
bäst tjänlig och skicklig.

I 1686 års kyrkolag innehåller 19 kap. 12—16 §§ föreskrifter
angående jus patron atus. Om beskaffenheten av och grunden för denna
rätt stadgas i 12 §: Jus patronatus, som består uti den rättighet att
utse, välja och kalla eu prästman till någon församling, hörer dem
egentligen till, som det förvärvat hava, i ty att antingen deras förfäder
eller de själva av sin fasta egendom hava givit jord och grund till,
då kyrkan uppbyggdes. 2:o Hörer det dem till, vilkas föräldrar och
förfäder av egen bekostnad henne helt och hållet uppbygga eller ock
till en god del utvidga såväl som ock, där hon haver varit ödelagd eller
mycket förfallen, med någon märklig upprättning och ansenlig bekostnad
förfärdiga och förbättra låtit. 3:o Jämväl dem, som hava av egen jord
givit prästgården och dess av ålder tilliggande ägor. Andra gåvor,
som lända till kyrkans tarv och prydnad, såsom kläder, altartavlor,
funtar, takläggning, vitmening etc., ändock de äro berömlige, räcka de
likväl icke till för att förvärva enom jus patronatus i församlingen.

Tre olika grunder för uppkomst av patronatsrätt äro sålunda här
angivna, nämligen skänk av den jord, varå kyrkan blivit uppbyggd,
nybyggnad eller större ombyggnad av kyrkan samt skänk av prästgården
med tilliggande ägor.

I kyrkolagens 19 kap. 15 § talas emellertid om patronatsrätt förvärvad
på annan grund: Vad de församlingar angår, däruti adelsmän
äro, som fuller icke i förmågo av sådana skäl, som här o vanföre äro
upptecknade, hava jus patronatus förvärvat utan allenast efter privilegierna
det jus äga; där må icke dessa senare detsamma föröva de förra till
men och förfång, som intet allenast äga lika privilegier med dem, utan
ock där ovan uppå en rättighet, som dem av deras förfäder är till arvs
fallen eller av dem själve förmedelst besvär och bekostnad förvärvad.
Och i 16 § heter det bl. a. att ingen adelsman, som ej äger sätesgård

i eu socken, må för de landbors skull, som han där haver, tillmäta sig
något jus patronatus.

Den patronatsrätt, som med sistberörda bestämmelser avses, »jus
patronatus efter privilegierna», var alltså grundad enbart å innehav av
sätesgård inom församlingen; och var dess närmare innebörd beroende
på tolkningen av de obestämda och därför även på sin tid mycket omstridda
stadgandena i 1617 års adliga privilegier.

Patronatsrätt torde i allmänhet hava utövats utan att vederbörande
förut å sin rätt erhållit bekräftelse av någon myndighet.

Vid tiden för genomförande av reduktionen — vilken enligt vad
i annat sammanhang skall beröras, i hög grad ingrep i avseende å de
lukrativa patmnatsrättigheterna — föranstaltades en undersökning rörande
rätten att i församlingarna tillsätta präst, varmed närmast åsyftades att
få bestämt, vilka pastorat voro att anse såsom regala. År 1692 anbefalldes
landshövdingarna att för sådant ändamål insända fullständiga
specifikationer över alla pastorat i länen enligt visst formulär. Därvid
skulle bl. a. uppgivas, i vilka pastorat adeln tillägnat sig jus patronatus
och på vad grund kyrkorna lågo. Sedan dessa pastoratsspecifikationer
inkommit till Kungl. Maj:t, upprättades två förteckningar, den ena, nr 1,
över de pastorat, som Kungl. Magt ansåg för regala, och den andra,
nr 2, över pastorat, som icke ansågos regala. Å förteckningen nr 1 upptogs
ett flertal pastorat, som icke angivits såsom regala i pastoratsspecifikationerna.
Dessa förteckningar överlämnades under år 1693 till
landshövdingarna med förklaring att, om något av de å förteckningen
nr 1 upptagna pastorat med rätta befunnes lyda under någons jus
patronatus, så ville Kungl. Maj:t ej betaga honom en sådan rätt, därest
lian kunde visa, att den vore av den beskaffenhet, som kyrkolagens 19
kap. 12 § fordrade. Kungl. Maj:t anbefallde fördenskull landshövdingarna
att låta kungöra, att den, som pretenderade jus patronatus till något av
dessa pastorat, skulle inom sex månader från kungörandet ingiva sina
bevis och skäl, vid äventyr, om det försummades, att alldeles förlora
patronatsrätten. Med anledning härav inkommo åtskilliga framställningar
angående bekräftelse å pretenderade patronatsrätter. Dessa framställningar
remitterades till kammarkollegium. Framställningarna voro emellertid i
regel synnerligen ofullständiga, varför kollegium lät föranstalta om undersökningar
inför vederbörande häradsrätter. Sådana undersökningar ägde
väl därpå rum och insändes instrumenten däröver till kollegium, men
endast ett fåtal ärenden blev av Kungl. Magt eller kollegium avgjort.

I 40 § i 1720 års regeringsform föreskrevs, att en kommission
skulle undersöka, vilka pastorat före år 1680 varit regala, för att såväl

Kung]. Magt skulle erhålla sin rätt som ock konsistorium och församlingarna
åtnjuta sina rättigheter samt adeln sina jura patronatus. I förteckningar,
som en i anledning härav tillsatt kommission avgav, specificerades
pastoraten och hänfördes därvid antingen till regula eller till
konsistoriel^, men antecknades ifråga om åtskilliga pastorat, att enskilda
därtill ägde eller pretenderade jus patronatus. Sedermera förordnade Kungl.
Maj:t den 6 juli 1722 efter kommissionens hemställan, att den, som ägde
jus patronatus enligt 19 kap. 12 § kyrkolagen, icke skulle betagas att njuta
och bruka samma rättighet och att för den, som förmenade sig kunna
återvinna patronatsrätt, skulle det stå öppet att före nästa riksdag inkomma
med sina bevis. I anledning härav inkommo till 1723 års riksdag
åtskilliga framställningar om bekräftelse på patronatsrättigheter.
Dessa framställningar remitterades till riksdagens justitiedeputation, till
vilken jämväl överlämnades de hos kammarkollegium förvarade handlingar
rörande patronatsrätter. Några framställningar om patronatsrätt
hava härefter behandlats av deputationen och blivit föremål för yttrande
av ständerna, men i flertalet fäll synes avgörandet hava överlämnats åt
hovrätterna, som vid nu ifrågavarande tid blevo forum i tvister om
patronatsrätt i allmänhet.

Beträffande grunderna för förvärv av patronatsrätt meddelades i
7 § av ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober 1723 bestämmelser,
delvis avvikande från förut gällande. Det stadgades, att i
de prästgäll och socknar, varest ridderskapet och adeln då hade eller därefter
kunde förvärva eller vid den undersökning, vilken i följd av 40 §
i regeringsformen komme att anställas, lagligen kunde bevisa sig före år
1680 verkligen haft ett dem tillhörigt jus patronatus, antingen genom
urminnes hävd eller förmåner, dem kyrkan åtnjutit, skulle adeln äga
att på föreskrivet sätt välja kyrkoherde. Såsom fång till patronatsrätt
tillädes alltså urminnes hävd giltighet vid sidan av de i 19 kap. 12 §
kyrkolagen uppräknade grunder. Nämnda paragraf i adliga privilegierna
innehöll därjämte stadgande att, om någon adelsman ägde sätesgård i en
socken, adelsmannen skulle tillika med församlingen välja kyrkoherde,
och att, om flera än en av adeln ägde sätesgård i prästgäll et och de
antingen sins emellan eller med socknens invånare icke kunde förena
sig, biskopen och konsistorium då skulle äga att av de föreslagna taga
den till kyrkoherde, som prövades därtill bäst tjänlig och skicklig. Föreskriften
att i ifrågavarande socknar adelsmannen skulle tillika med församlingen
välja kyrkoherde innebar i själva verket att det s. k. jus
patronatus efter privilegierna bortföll.

Emellertid inkommo, jämväl efter 1723 års riksdag, åtskilliga
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 17 höft. (Nr 21. Bilaga.) 2

framställningar om bekräftelse å äldre patronatsrätter. Vid 1766 års
riksdag klagade prästeståndet däröver att, ehuru för dem, som ville
återvinna något bortmist jus patronatus, flera preskriptionstider redan
vore förlupna, likväl ännu åtskilliga ansökningar av sådan beskaffenhet
förekomme, varigenom förorsakades oreda vid kyrkoherdeledigheter.
I anledning därav förklarade Kungl. Maj:t i resolution den 9 december
1766, att en var, som förmenade sig äga fulla skäl till sådan patronatsrätts
erhållande, borde anmäla sig hos Konungens befallningshavande så
tidigt, att dess laglighet kunde bliva granskad vid sammanträde mellan
landshövdingen och konsistorium, samt ärendet sedan hinna avlämnas
till avgörande av rikets ständer vid nästkommande riksdag. Åtskilliga
dylika frågor blevo i anledning därav också föremål för prövning av
1769—1770 års riksdag, men efter statsvälvningen år 1772 upphörde
riksdagens befattning med dessa frågor, vilka sedermera avgjordes av
Kungl. Maj:t.

Även förekommo alltfort ansökningar om erhållande av helt nya
patronatsrättigheter.

I förenämnda resolution den 9 december 1766 föreskrevs, att, om
någon därefter ville förvärva jus patronatus på den väg, 19 kap. 12 §
kyrkolagen stadgade, skulle undersökning först ske om kyrkans behov
samt huruvida församlingen själv ville ombesörja sina angelägenheter,
på det att den icke ohörd och utan eget förvållande skulle förlora sina
förmåner.

Genom resolution den 13 september 1790 på prästerskapets besvär
vid 1789 års riksdag bestämdes, att ännu mer ingående undersökningar
skulle äga rum, innan ansökningar om patronatsrätt finge mottagas i
Kungl. Maj:ts kansli eller föredragas inför Kungl. Maj:t.

Efter sagda tid hava väl en del ansökningar förekommit om
patronatsrätt, men endast sällan hava dylika ansökningar bifallits.J)

Numera torde möjligheten av nya patronatsrätters uppkomst vara
utesluten. Hinder för Konungen att bevilja nya patronatsrättigheter bär
ansetts föreligga i 1883 års prästvalslag, vars 44 § innehåller den bestämmelse,
att om någon särskild rätt eller förmån i fråga om tillsättning
av präst »är» enskild person försäkrad, skall gälla vad därom är
eller bliver av Konungen stadgat; och en liknande bestämmelse återfinnes
i 47 § av 1910 års nu gällande prästvalslag, varest föreskrives,

'') Efter ifrågavarande lid beviljade ftro t. ex. patronatsrätterna till Ingarö genom kung!,
resolution S9/s 1825, Borgvik genom kungl. resolution 31,s 1832, Höganäs genom kungl. resolution
«/u 1852.

att genom denna lag ej göres rubbning i särskild rätt eller forman,
som ifråga om tillsättning av präst »må vara» enskild person försäkrad.

Beträffande nu befintliga patronatsrätters uppkomst gäller — om
tillsvidare bortses från patronatsrätterna i de erövrade provinserna —
att patronatsrätterna i regel grunda sig på byggande av kyrka eller på
donation av fast egendom till kyrka eller prästerskap. I några fall har
urminnes hävd åberopats såsom fång. Förutom dessa grunder för patronatsrätt
åberopas i åtskilliga resolutioner och utslag andra bidragande
omständigheter. Patronus uppgives stundom äga all eller nästan all jord
i församlingen. Vanligen har patronus skänkt mer eller mindre dyrbara
inventarier till kyrkan. I några fall har givits boställe till kyrk<>betjänte.
Patronatsrätten säges icke lända kyrkan eller församlingen till skada
utan fastmer till gagn och nytta. Många skulle avskräckas från donationer
ad pios usus, om icke patronatsrätt erhölles.

En utmärkande egenskap för nu befintliga patronatsrätter — och
detta gäller även de lukrativa patronatsrätterna — kan sägas vara att
desamma äro reala, det vill säga förbundna med en viss egendom. Åtskilliga
patronatsrätter hava dock funnits, som ansetts tillkomma endast
eu viss person eller en auss släkf. Emellertid har ofta, även där patrouatsrätten
enligt ordalagen i patronatsbrevet förvärvats av eu viss person
eller av en viss person och dennes arvingar, den uppfattningen gjort
sig gällande, att patronatsrätten vore fästad vid egendom, som den
ursprunglige förvärvaren innehaft. I 1736 års kyrkolagsförslag finnes
i ifrågavarande avseende uttalat, »att icke den må vara patronus, som
numera ingen fast egendom i församlingen haver, utan bör samma
rättighet godset åtfölja». Berörda uppfattning har ock kommit till mycket
bestämt uttryck i åtskilliga fall, då fråga uppstått om patronatsrättens
karaktär av realrätt eller personalrätt. Vid tvist i detta avseende
rörande patronatsrätten till Marbäck förklarade Kungl. Maj:t i
resolution den 27 november 1788, att Kungl. Maj:t funnit patronatsrätten
så mycket mindre kunna vara personell, som enligt tydliga lydelsen av
1723 års privilegier och 19 kap. 16 § uti 1686 års kyrkolag eu sådan
rättighet åtföljde jorden. Och då fråga uppkommit, huruvida patronatsrätten
till Ösmo vore bunden vid viss egendom, förklarades i Kungl.
Maj:ts resolution den 23 december 1801, att patronatsrätten jämlikt författningarna
och praxis alltid borde åtfölja egendomen, då de skyldigheter
uppfylldes, som patronatsbrevet ålade. Huruvida för närvarande över

Grunden för
uppkomst av
patronatsrätt
i allmänhet.

Realrätt.

Adligt privilegium.

huvud finnas några patronatsrätter, som ej äro att anse såsom reala,
synes tvivelaktigt. x)

Den egendom, med vilken patronatsrätten är förbunden, är i regel
ett inom församlingen beläget frälsesäteri, men fall förekomma, såväl
då patrongodset är av annan natur som ock då detsamma är beläget
utom församlingen.

Tidigare innehade patronerna ofta jämte patrongodset all den till
socknen hörande jord eller åtminstone större delen av densamma, vilket
förhållande nog i många fall, även där så ej uttryckligen angavs, var
ett medbestämmande skäl till patronatsrättens beviljande. 1 en del
socknar är detta väl ännu fallet, men i regel innehava patronerna numera
vida mindre andelar av socknarna än förut, i många fall ej mera än den
ofta ganska obetydliga egendom, vid vilken patronatsrätten närmast
ansetts fästad. Och understundom har även denna egendom genom
skedda försäljningar eller eljest avsevärt minskats, varigenom patronatsrätten
kommit att bliva förbunden med allenast en del av det ursprungliga
patrongodset.

Frälsesäteri er kunde i äldre tider endast ägas av frälsemän. Härutinnan
skedde ändring genom kungl. kungörelsen den 6 april
1810, varigenom stadgades, att varje svensk man, till vilken klass av
medborgare han räknades, vore berättigad att förvärva och besitta fast
egendom och jord av vad natur som helst och åtnjuta de förmåner, som
följde därmed. Under det patronatsrätt före tillkomsten av denna kungörelse
endast i undantagsfall synes hava tillkommit ofrälse personer,
hava, såsom givet är, förhållandena i följd av densamma utvecklat sig
därhän, att sådan rätt ganska ofta kommit att innehavas av andra än
adelsmän.2)

I detta sammanhang må beröras frågan om patronatsrättens egenskap
av adligt privilegium. Om man frånser det numera bortfallna så
kallade jus patronatus efter privilegierna, vilket innebar en adeln särskilt
tillagd, på innehavandet av säteri enbart grundad rätt, lärer visserligen
ej kunna sägas, att patronatsrätt någonsin varit ett lagstadgat uteslutande
privilegium för adeln. Varken i kyrkolagen eller annorstädes

Ö Antagligt är dock, att såsom personell måste räknas den patronatsrätt, som tillkommer
Konungen i Solna, Lovö och Mariefreds pastorat, ehuru sagda rätt åtminstone endels är grundad
å förefintligheten inom pastoraten av vissa kungsgårdar (Ulriksdal och Karlberg, Drottningholm
samt Gripsholm''.

aj 1 nuvarande patronella församlingar skulle, om de uppgifter angående innehavaren av
patronatsrätten läggas till grund, som voro tillgängliga vid Thulins och Bäckströms utredningar,
patronatsrätt innehavas i 30 fall av ofrälse personer (häri inräknade i personer av utländsk adel)
samt i 15 fall av bolag.

finnes nämligen lagfäst, att patronatsrätt endast kunde förvärvas av
adelsmän; och undantag funnos från vad i detta avseende faktiskt
gällde såsom regel. I 7 § av ,1723 års privilegier har adeln emellertid
erhållit bekräftelse å sina p;itronatsrätter. Den förmån, som härigenom
blivit adeln tillförsäkrad, måste innebära, att adeln tryggats mot en förändring
i lagstiftningen, varigenom adelsman kunde berövas honom tillkommande
patronatsrätt. Det privilegiiskydd, som sålunda tillagts
adelsmän i avseende å deras patronatsrätter, äger fortfarande bestånd.

Enligt 19 kap. 12 § kyrkolagen består jus patromitus i rätt att
utse, välja och kalla en prästman till någon församling. Jämlikt 19 kap.
13 § tillkommer patronus vidare den rättighet att »hela församlingen är
honom pliktig heder samt förmån med bänkrum i kyrkan ibland åhörarne».
I sistnämnda lagrum stadgas vidare att »patronus skall ock
om kyrkan och församlingen sig vårda låta och deras rätt försvara emot
allt ingrepp och förfång; och där något uti kyrkobyggnaden förefaller
att göra av nyo, laga eller förbättra, skall allt sådant ske med patroni
råd och vetskap».

Utöver sistnämnda, numera ganska betydelselösa föreskrifter innehåller
kyrkolagen inga stadganden ifråga om rättigheter och skyldigheter
för patronus vid sidan av kallelserätten.

Jämväl då patronatsrätten ej är lukrativ, förekommer emellertid
att andra rättigheter och skyldigheter äro därmed förenade än de, som
omnämnas i kyrkolagen. Det förekommer sålunda i åtskilliga fall, att
patronus äger rätt att utse andra tjänstinnehavare än präst, såsom
klockare och andra kyrkobetjänte. 1 enstaka fall finnes skyldighet
för patronus att påkosta byggnad och underhåll av församlingskyrkan.
Och understundom föreligga för patronus särskilda skyldigheter i fråga
om avlönandet av präst eller annan tjänstinnehavare. Dylik skyldighet
för patronus kan beslå däri, att patronus är pliktig att till tjänstinnehavarens
avlönande lämna högre bidrag i penningar eller persedlar än
som enligt vanliga beräkningsgrunder skolat utgöras av patronus, eller
ock kan patroni särskilda förpliktelse hava den form, att tjänstinnehavare
tillförsäkrats begagnande av boställe, vilket äges av patronus,
eller från patronus tillförsäkrats annan i penningar eller persedlar ej
utgående förmån, såsom vedfångs- eller mulbetesrätt å patroni ägor.

Rörande patroni kallelserätt stadgas i 19 kap. 13 § kyrkolagen:
Patroni rättighet måste icke förmängas med det, som biskopen och
kapitlet vid lediga lägenheter hava att förordna. Patronus äger, som
sagt är, att utse och kalla någon till prästlägenheten och föreställa
honom biskopen, vilken ej bör en sådan ogilla, så framt densamme icke,

Patronatarättemas
innehåll.

Utvecklingen
under danska
iiden.

sedan han blivit ordinerad, är märkligen i lärdom och leverne förvärrad
vorden. Ogillas han, så vände patronus sina ögon på någon annan,
som värdig är. Men om valet är fallet på en värdig man, emot vilken
biskopen ej haver sådant jäv, som sagt är, då bör han sätta honom till
den föreslagna lägenheten. Om predikanten sitt ämbete försummar eller
missbrukar, bör patronus eller församlingen giva sådant biskopen och
kapitlet tillkänna; men att sätta någon prästman alldeles eller till viss
tid ifrån ämbetet, där han det förskyller, äro stycken, som biskopen och
kapitlet tillhöra, med vilka patronus ej haver sig att befatta; icke heller
med något annat, som läran och prästämbetets utförande angår.

Närmare bestämmelser ifråga om kallelserättens utövande finnas
meddelade i 19 kap. 14 § kyrkolagen för det fall, att uti en församling
finnas flera till patronat berättigade personer, samt i kungl. resolutionen
den 12 april 1693 för det fall, att två patroner hava jus, den ene vid
moderkyrkan och den andre vid annexet. I kungl. resolutionen på prästerskapets
besvär den 9 december 1766 har föreskrivits att, som jus patronat^
icke borde sträcka sig längre än patronbrevet tydligen innehölle,
tillkomme icke den patr mus, som ägde att kalla uti annexet eller kapellförsamlingen,
moderkyrkans kallelserättighet eller tvärtom, utan skulle
var församling utöva sina rättigheter.

Förutom rätt att utse kyrkoherde, med eller utan alternering, hava
åtskilliga patronatsrätter ansetts innebära rätt jämväl att utse kaplan
eller komminister, likaledes med eller utan alternering. Rörande befogenhet
att utse kaplan har i nyssnämnda resolution den 9 december
1766 uttalats, att patronatsrätt icke medförde sådan befogenhet, med
mindre dylikt vore tydligen uttalat i patronbrevet; och har även i sagda
resolution givits liknande bestämmelse i fråga om rätt att tillsätta
klockare och organist. 1

1 Danmark torde under medeltiden prästvalet ursprungligen varit,
liksom i Sverige, en sockenmännens angelägenhet. Emellertid kom i
Danmark, sedan fasta biskopsdömen inrättats, det avgörande inflytandet
i fråga om prästtillsättningen att, i likhet med vad eljest gällde i den
katolska kyrkan, utövas av biskoparna. De danska biskoparna erhöllo
ock. såsom i allmänhet var fallet inom den katolska kyrkan, en omfattande
myndighet över kyrkor och prästerskap samt deras jordagods och
inkomster. Denna myndighet brukar betecknas med uttrycket »försvar»

eller, då fråga är om jordagodsen, vanligen med »härlighet» (eller »dominium»).
Biskoparnas »härlighet» innefattade åtskilliga förmåner av ekonomisk
art. Det tillkom sålunda i allmänhet biskoparna att bortfästa
jordagodsen och därav uppbära städsmålet, under det prästen eller kyrkan
endast ägde bekomma landgillet. Biskopen åtnjöt vidare i kraft av härligheten
åtskilliga avgifter och andra fördelar av jordagodsen, såsom
gästeri (varunder bl. a. herde avgifterna altarhavre och fodermarskpenningar),
äckor, dagsverken in. m. Härligbetsrättigheten hade emellertid
ej ifråga om alla jordagods samma innehåll. Vid sidan om biskoparnas
härlighet talades om härlighet för kyrka eller prästerskap. Bär
detta uttryckssätt användes — så brukade särskilt vara fallet i fråga
om prästernas bostadsboställen — synes deruti legat, att biskopen ej ägde
bortfästa jorden och att till biskopen ej heller behövde utgöras äckor,
dagsverken och liknande tjänstbarheter, medan däremot biskopen ägde
rätt att åtnjuta andra förmåner såsom t. ex. gästeri.

Administrationen av kyrkorna sköttes under det katolska episkopatets
tid genom kyrkovärdar, vilka uppburo kyrkans tionde och andra
inkomster och voro redovisningsskyldiga därför inför biskopen.

Emellertid lunnos åtskilliga socknar, där biskoparnas rätt, liksom
tidigare sockenmännens, var underkastad inskränkuingar. Så var bland
annat fallet med socknar, som kommit under patronatsrätt. Patronatsrätter
synas i rätt stor omfattning hava funnits i Danmark under medeltiden.
Sådan rätt ansågs, liksom eljest i den katolska kyrkan, tillkomma
den, som instiftat en kyrka och försett densamma med nödiga
inkomster; men erhölls, särskilt vid slutet av medeltiden, patronatsrätt
många gånger på grund av vida mindre uppoffringar än stiftande av en
ny kyrka.

Efter det i äldre tid den uppfattningen synes varit rådande, att
patronus, som själv eller vars förfäder på egen bekostnad uppbyggt en
kyrka och försett densamma med nödiga inkomster, ägde betrakta kyr
kan med dess tillhörigheter mera såsom sin privata egendom, kom
sedermera myndigheten över de patronella kyrkorna att överflyttas å
biskoparna, så att biskoparna ifråga om dessa kyrkor kommo att intaga
i stort sett samma ställning som beträffande kyrkor i allmänhet. Patronernas
rättigheter torde under episkopatets maktperiod hava, om man
frånser kallelserätten, väsentligen bestått i en viss uppsiktsrätt över
kyrka och prästerskap. Vid administrationen av kyrkorna synas patronerna
hava intagit den ställning, att de betraktades såsom självskrivna
kyrkovärdar, där de ville åtaga sig detta uppdrag.

Emellertid fingo under slutet av den katolska tiden åtskilliga

patroner ökad myndighet på den grund att biskoparna till dem överläto
befogenheter, som tillkommo biskoparna i kraft av deras försvar
över kyrka och prästerskap.

Så kom reformationen och därmed störtades det katolska episkopaler I

Kristian III:s recess av 1536 föreskrevs, att på det Danmarks
krona och konung skulle få dess större tillgångar och det ej vidare
skulle vara behövligt, när något påkomme, beskatta rikets inbyggare,
alla biskopsstiftens gods, slott, gårdar, hus och jordagods med ränta
och tillhörigheter för alltid skulle vara indragna under kronan till
konungens uppehälle och rikets allmänna nytta. Beträffande sädestionde,
tillförene fördelad i tre delar, biskopstionde, kyrkotionde och prästtionde,
förklarades att biskopstionden övertoges av kronan. Den till
kronan sålunda indragna tionden anslogs i ganska stor omfattning till
olika allmännyttiga ändamål, såsom till skolor, hospital in. m., men var
kronotionde!! dock i flertalet socknar av kronan behållen och bortfästades
då i allmänhet mot städja och avgift.

Kyrkorna och prästerna fingo vid reformationen behålla sina
hemman och inkomster.

Under tiden närmast efter reformationens genomförande förekom
ett strävande att vid prästtillsättning i allmänhet uppliva det i Norden
uråldriga menighetsvalet. Väl tillerkändes ock menigheterna rätt att
välja präster, men valrätten blev av föga betydelse bland annat därför,
att konungen ägde »höjeste jus patronatus» över de församlingar, där
menigheterna skulle hava valrätt, och att länsmännen — varmed förstodos
till en tid särskilda funktionärer, s. k. stiftslänsmän, och sedan innehavarna
av de världsliga länen — erhöllo ett betydande inflytande vid
prrästtill sättn ingen.

Efter reformationen kom konungen att i församlingar i allmänhet
utöva samma försvar över kyrkorna samt deras och prästerskapets g1''ds,
som tidigare tillkommit biskoparna. Detta försvar utövades genom länsmännen.
Den omedelbara administrationen av kyrkorna var fortfarande
överlämnad åt kyrkovärdar. Dessa, som nu i allmänhet tillsattes av
länsmännen, uppburo och disponerade kyrkornas inkomster, vilka företrädesvis
utgjordes av kyrkotionden och inkomsten av kyrkornas jordar.
De räkenskaper, som uppgjordes över förvaltningen, »förhördes» av länsmannen.
Kyrkotionden brukade av länsmännen bortfästas, därvid städsmålet
liksom arrendeavgiften tillkom kyrkan; och höll sig arrendeavgiften
merendels oförändrad tiderna igenom. Av de till kyrkor anslagna
jordar erhöll kyrkan såsom förut i regel endast landgillet, som i det

hela betraktades såsom en oföränderlig avgift. Länsmännen, som bortlastade
jordarna, uppburo för kronans räkning städsmålet ävensom äckor
och dagsverken in. fl. prestationer. Prästerna, som mestadels själva uppburo
sin andel av tionden direkt från de tiondeskyldiga, ägde med
avseende å de jordagods, som voro åt dem anslagna, olika rätt allt
efter som härlighetsrätt tillkom prästen eller ej. 1 senare fallet uppbar
prästen endast det egentliga landgillet, under det att bortfästandet av
jordarna tillkom länsmannen, som därav för kronans räkning uppbar
städsmål samt äckor, dagsverken och liknande tjänstbarheter, ävensom
altarhavre och fodermarskpenningar jämte åtskilliga andra förmåner, såsom
sakfall och vissa fördelar av skog, jakt och fiske. Där prästen hade
härlighet till boställe — något som i Skåne synes varit det vanliga även
ifråga om anuexprästgårdar och mensalgods — bortfäste prästen själv
bostället och uppbar — jämte det egentliga landgillet — städsmål samt
äckor, dagsverken och liknande tjänstbarheter, men i övrigt synas de
med härlighetsrätt förbundna förmåner hava tillkommit kronan. Vad
nu sagts om prästernas jordar gällde i huvudsak även degnernas
(klockarnas) jordar.

De danska konungarna hava efter reformationen upplåtit ett stort
antal patronatsrätter. Av nu i Skåne, Halland och Bohuslän förefintliga
patronatsrätter, som uppkommit under danska tiden, förskriva sig
samtliga, om vilkas första uppkomst man äger kännedom, från tiden
efter reformationen, och därav eu stor del från tiden närmast före Roskildefreden.

Patronatsrätt upplåts till eu början i allmänhet utan vederlag till
kronan, men sedermera blev det vanligt att kronan för patronatsrätt
betingade sig vederlag i gods eller penningar. Särskilt under tiden
närmast före Roskildefreden var brukligt, att patronatsrätter försåldes.
och beräknades då vederlaget, såsom vidare skall beröras, med hänsyn
till de förmåner, som kronan vid upplåtelsen lät åtfölja kallelserätten.
Ehuru ännu vid tiden för Roskildefreden gällde, att den av kronan upplåtna
rätten till sitt begrepp i första hand innebar rätt att kalla präst,
både det uppenbarligen blivit så, att patronatsrätterna väsentligen eftersträvades
på grund av de andra förmåner, som därmed följde.

I avseende å de befogenheter, som tillädes patronus, innehålla
patronatsbreven mycket växlande bestämmelser. Detta ''galler ej blott
patronatsbrev från olika tider utan även patronatsbrev från samma tid.
Äldre patronatsbrev innehålla ofta föga vägledning för bestämmande av
den närmare innebörden av patroni rättigheter och skyldigheter. I allmänhet
omnämndes i dylika, järnte patronatsrätten till kyrkan, endast
jBihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 17 höft. (Nr 21. Bilaga.) M

enstaka rättigheter och förmåner, i det t. ex. patronatsrätten angavs
omfatta även prästgård och degnebolig, eller patronus tillädes kronotionden
eller härligheten över viss kyrkojord. Från 1580-talet pläga
patronatsbreven mera noga angiva de med patronatsrätten förbundna
rättigheter och skyldigheter; och äro patronatsbreven från tiden närmast
före Roskildefreden oftast mycket vidlyftiga och detaljerade.

Av de rättigheter, som åtföljde kallelserätten, avsågo de viktigaste:
1) kronans tionde; 2) de ecklesiastika boställena; och 3) kyrkans inkomster
och jordar.

Där kronotionde uppläts med patronatsrätt, var till en början
vanligt, att detta skedde under villkor, att kronotionden skulle användas
till kyrkans ändamål. Sedermera synas patronerna i regel erhållit rättighet
att uppbära och behålla den för egen del.

Över de ecklesiastika boställena torde patronerna i allmänhet hava,
även om så ej uttryckligen angivits i patronatsbreven, erhållit ett visst
försvar med därav följande förmåner, och från 1580-talet tillädes patronerna
i regel i patronatsbreven uttryckligen härligheten över dessa boställen.
Den rätt, som sålunda av kronan uppläts till patronerna, hade,
på sätt förut nämnts, olika innebörd allt efter som eu begränsad, härlighetsrätt
fanns för boställshavaren eller så ej var fallet. Härligheten
över de ecklesiastika boställena erhöll patronus utan att därmed förbundos
några skyldigheter för honom annat än en viss uppsiktsplikt över
boställena. De ekonomiska förmåner, som inneslötos i begreppet härligheten
över boställena, skulle alltså, i likhet med vad under senare tid
gällde kronotionde, kunna sägas tillkomma patronus för egen del.

Bland kyrkans inkomster intogs främsta rummet av kyrkotionden.
Av övriga inkomster härflöto de viktigaste från kyrkornas jordar och
gods. Åtskilliga äldre patronatsbrev synas endast hava tillagt patronerna
— lika med vad eljest tillkom länsmännen — en uppsiktsrätt över att
kyrkotionden tillfölio kyrkan samt att tionden såväl som kyrkans övriga
inkomster användes till dess bästa. Emellertid blev sedermera vanligt,
att patronus tillädes rätt att uppbära kyrkoinkomsterna. I avseende å
patroni disposition däröver innehålla senare patronatsbrev ofta bestämmelser
sådana, som att patronus ägde, om han så funne för gott, tillsätta
kyrkovärdar, »förhöra» kyrkans räkenskaper och dess inkomst
»disponere och vere raadig, kircken til fremtarff, forbedring, opbyggelse
och beste» samt att kyrkan skulle behålla sin inkomst, med vilken
patronus ostraffligen skulle hålla kyrkan »ved lige».

Beträffande särskilt kyrkotionde plägade i senare patronatsbrev

föreskrivas, att patronus ägde rättighet att bruka densamma eller förunna
den mot billig fästa och avgift till vem han ville.

Liksom vid de icke-patronella kyrkorna länsmännen ägde, såsom
»försvar» för kyrkorna, bortfästa dessas jordar, synes i de patronella
församlingarna en liknande befogenhet hava tillkommit patronerna, även
där det ej särskilt omnämndes i patronatsbreven. <)ver kyrkojordarna
tillädes patronus i senare patronatsbrev oftast ej endast kronans höghet
och härlighet utan även kyrkans rätt, d. v. s. landgillet, därvid vanligen
förklarades, att jordarne skulle tillkomma honom med egendom, skog,
ränta och rätta tillhörigheter. Sistnämnda bestämmelser torde emellertid
ej innebära, att patronerna erhöllo rätt att skilja jordarna från
kyrkan.

Förvaltningen av kyrkan synes i det hela fått av patronus utövas
utan sådan uppsikt från länsmannens sida, som vid kyrkorna i allmänhet
ägde rum.

Som patroni rätt över kyrkans inkomster upplåta av kronan, äger
frågan om innebörden av denna rätt ett nära samband med spörsmålet,
vilken ställning kronan intog till kyrkorna.

Vid reformationens genomförande i Danmark hade, i motsats mot
vad som gällde i Sverige, kyrkorna fått behålla sina ägodelar och inkomster.
Kyrkorna betraktades i Danmark ej såsom sockenmännens
tillhörighet utan såsom för sig bestående juridiska personer under
statens överuppsikt. Staten disponerade för kyrkornas räkning över
deras ägodelar och inkomster. Räckte kyrkornas egna inkomster och
tillgångar ej till kyrkornas underhåll, voro sockenmännen icke uttryckligen
förbundna att träda emellan. För sådant fall stadgades i Kristian
IV :s recess av 1643, att länsmännen skulle överväga, på vad sätt
kyrkorna kunde hjälpas antingen genom lån eller försträckning från
andra kyrkor eller genom tillskott från sockenmännens sida eller på
ändra sätt.

Ehuru man ej vid reformationen torde tänkt sig, att kyrkornas
inkomster skulle användas för statens allmänna utgifter eller eljest för
ändamål, främmande för kyrkan, låg en utveckling i sådan riktning nära
till hands, då såväl den andliga som den världsliga förvaltnings- och lagstiftningsmakten
lagts i eu och samma hand. Ganska snart efter reformationen
ser man, att staten, som var i behov av penningar för krigen,
tog kyrkornas inkomster i anspråk. Allt mer trängde sig den åskådningen
fram att kyrkornas överskott stodo till statens fria disposition.
Denna åskådning blev i varje fall rådande i Danmark efter Roskildefreden,
och densamma möjliggjorde i sin ordning, att till enskilda

Utvecklingen
ef ier Ro skilde
fredeniSkåne
Halland och
Bohuslän.

npplats eu annan och vidsträcktare rätt än att enbart till kyrkans ändamål
använda dess inkomster. Rätt till kyrkoinkomster försåldes under tiden
efter Roskildefreden i stor omfattning — ofta utan samband med
kallelserätt — till enskild person under sådana betingelser att förvärvaren
ägde att fritt förfoga över uppkommande överskott» Innehavaren av
rätt till kyrkoinkomst benämnes i Danmark och Norge »kirkeejer»
eller »kirketiendeejer». Såväl i Danmark som i Norge råder numera
den uppfattningen, att »kirkeejerne» eller »kirketiendeejerne» äga att
fritt förfoga över kyrkornas överskott, under det de å andra sidan äro
skyldiga att svara för dem med avseende å kyrkorna åliggande skyldigheter
även om kyrkornas medel ej härtill skulle räcka; och härvidlag
anses ingen skillnad råda mellan tidigare och senare upplåtna rättigheter.

Vad nu angår tideu före Roskildefreden gäller, att patronatsbreven
ej erhållit den avfattning, att därav kan med säkerhet slutas att meningen
varit att tillägga patronus rätt att för egen del använda ett tilläventyrs
uppkommande överskott å kyrkans inkomster. Även patronatsbrev,
som härleda sig från tiden närmast före Roskildefreden, pläga i allmänhet
innehålla bestämmelser sådana som att patronus ägde disponera och
råda över kyrkans inkomst, kyrkan »till from tarf!'', lörbedring, opbyggelse
och beste» samt att kyrkan skulle »behålla sin tionde och annan inkomst».
Å andra sidan saknas ej stöd för antagande, att med upplåtelse av
kyrkoförvaltrång under tiden närmast före Roskildefreden avsågs att
bereda förvärvaren deri förmån för egen del att han ägde behålla ett
överskott å kyrkoinkomsterna, i den mån detta ej för framtiden kunde
erfordras för kyrkans ändamål. Särskilt synes dylikt antagande äga
stöd i det förhållande, att understundom vid beräkning av vederlagets
storlek avseende fästes vid storleken av kyrkoinkomsterna. Det må bär
anmärkas, att under åren närmast före Roskildefreden gällde vid försäljningar
av patronatsrätt ett fastslaget pris, olika allt efter som kronotionde
följde med eller ej. I förra fallet var detta pris 50 riksdaler
för tunna hartkorn och togs då ej hänsyn till kyrkotionde!!. I senare
fallet var priset 25 riksdaler för tunna. Jämte tionden (krono-, respektive
kyrkofonden), som värderades till det belopp, varför den vid tillfället
var bortfäst, ingingo merendels, ehuru långt ifrån alltid, i beräkning
landgillet av kyrkogodsen samt sådana avgifter som altarhavre och
fö d er marskpen n i ngar.

Vid föreningen med Sverige tillförsäkrades, genom lö60 års fredsfördrag,
alla stånd i de erövrade provinserna att fä behålla sina egendomar,
som de erhållit genom arv, köp, byte eller pant, samt att få

förbliva vid alla de rättigheter, privilegier och friheter, de hade vid
sina gods och sätesgårdar, varibland särskilt nämndes juni patronatus;
och erhöll i Malmö recess år 1662 adeln försäkran att få bibehålla sina
lura patronatus och sin gamla rätt i tionden efter handfästningarnas
innehåll.

Under tiden närmast efter föreningen med Sverige, såväl under
Karl X Gustavs som under början av Karl XI:s regering, upplätos
fortfarande i de erövrade provinserna åtskilliga nya patronatsrätter —
såsom förut regelmässigt lukrativa — någon gång mot, men vanligen
utan vederlag. Karl XI:s reduktion korn emellertid att omfatta pa tronatsrätterna
i de erövrade provinserna. Vid reduktionen utgick man, beträffande
dessa patronatsrätter, från den princip att allenast de skulle
godkännas, vilka kunde visas hava åtkomrnits från kronan genom
köp eller byte eller såsom pant. Från början av 1680-talet blevo
ock patronatsrätter i stort antal reducerade. Under tiden för reduktionens
genomförande hade emellertid 1686 års kyrkolag utkommit.
Åtskilliga skånska adelsmän inkommo härefter med framställning, däri
de förmenade att, oaktat deras possiderade jura patronatus, som de efter
dansk praxis innehaft, med kronotionde» blivit reducerade, de likväl
efter kyrkolagen borde njuta jus patronatus. Enligt kung!, brevet den
23 januari 1600 medgav Kuugl. Maj:t i anledning härav, att de av adeln
i Skåne, som kunde bevisa, att deras förfäder uppbyggt kyrkorna och
prästgårdarna samt givit jord till dorn, skulle få behålla jura patronatus,
dock endast så tillvida, att de efter kyrkolagen ej finge åtnjuta några
inkomster av tionde och annat utan endast jus voeandi. Frågan om
återvinning av dylika patronatsrätter blev sedermera föremål för prövning
i sammanhang med de undersökningar, som, enligt vad förut nämnts,
i hela riket inleddes för att fä utrönt, vilka pastorat vore att anse
såsom regula. Emellertid förekommo efter reduktionen även ansökningar
om återvinning av eller bekräftelse å lukrativa patronatsrätter ävensom
ansökningar om erhållande av helt uva sådana. Åtskilliga dylika ansökningar
blevo ock under tidernas lopp bifallna. Efter det den i
annat sammanhang omförmälda resolution den 13 september 1790 utfärdats
och däri bland annat stadgats, att ingen sökande till patronatsrätt
finge sträcka sina anspråk utöver vad 19 kap. kyrkolagen efter
bokstaven föreskreve, har någon dylik ansökning ej bifallits.1)

I avseende å prästtillsättningen ävensom beträffande administrationen
av kyrkorna hava i församlingar i allmänhet förhållandena i de

'') Här bortses från att efter 1790 Gullarps och Skartofta kyrkor med deras inkomster
lagts under respektive Näs (Trollenäs) och Öveds patronel!» kyrkor, med vilka de sammanbyggts.

erövrade provinserna så småningom kommit att bringas i överensstämmelse
med vad som gällde i det övriga Sverige. Under det att sådan
likställighet i vad rör prästtillsättningen snart nog, såsom framgår av
1686 års kyrkolag, nppnåtts, har den från den danska tiden rådande
uppfattningen om kyrkorna såsom juridiska personer under statens
överuppsikt först långt senare kommit att vika, så att kyr ko förvaltningen
och kontrollen dätöver blivit, i likhet med vad som av gammalt
gällt i Sverige, i huvudsak en sockenmännens angelägenhet.

Administrationen i lägsta instans av kyrkorna i de erövrade provinserna
bestreds efter Roskildéfreden, liksom förut, av kyrkovärdar
under »försvar» av offentlig myndighet. Detta »försvar» utövades närmast
av kyrkoinspektorer, som själva vidtogo de viktigare förvaltningsåtgärderna
och höllo räkenskap över kyrkans inkomster och utgifter.
De uppgjorda räkenskaperna översändes till kammarkollegium för granskning
i kammarrevisionen. Kyrkovärdar och kyrkoinspektorer stodo därjämte
under inseende såväl av biskop med prost och landshövding som
av dessas överordnade. Sedan under början av 1800-talet kyrkoinspektorernas
tjänster indragits, övertogos deras åligganden av kyrkoherden
och kyrkovärdarna. Genom förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma
samt kyrko- och skolråd överflyttades emellertid förvaltningen
på kyrkorådet och erhöllo församlingarna i de erövrade provinserna eu
förut dem ej uttryckligen tillagd rättighet och skyldighet att kontrollera
förvaltningen. Vid samma tid upphörde även granskningen i kammarrätten
av kyrkoräkenskaperna; och kyrkoförvaltningen i de erövrade
provinserna är därefter helt underkastad samma bestämmelser, som gälla
i riket i övrigt. Vad rörer kontroll från statens sida över förvaltningen
gälla i de erövrade provinserna liksom i riket i övrigt bestämmelserna
i kung!, breven den 23 november 1686 och den 6 april 1695,
genom vilka författningar landshövdingar och biskopar ålagts att hava
tillsyn Över kyrkornas förvaltning och räkenskaper.

Förvaltningen av de patronella kyrkorna blev efter Roskild ofred en
ej underkastad kyrkoinspektorernas myndighet. Patronerna skötte själva
eller genom kyrkovärdar, som av patronerna utsågos, förvaltningen;
och ehuru de patronella kyrkorna liksom övriga kyrkor stodo under inseende
av biskop och landshövding, var förvaltningen ej föremål för
sådan regelbunden kontroll, som eljest utövades.

Ganska snart under den svenska tiden inskärptes emellertid
uttryckligen, att patronerna ägde skyldighet att redovisa för sin förvaltning,
och uttalades i sammanhang därmed, att patronerna endast
intogo ställningen av förvaltare utav kyrkornas medel. Sedan biskopen

i Lund, Canutus Halm, framhållit nödvändigheten av att patronerna
tillhöllos att noga efterleva sin plikt både med hänsyn till kyrkornas
vidmakthållande och eljest, förklarade i anledning därav Kungl. Maj:t
den 3 augusti 1681, att patronerna skulle tillhållas att göra räkning
för det de uppburit och visa, vad de nedlagt å kyrkorna, samt
dem till bästa utgiva befintliga överskott, emedan ingen finge rikta sig
av sådana »til publicos och pios usus» anslagna medel, överheten och
kyrkoväsende! till skada och avsaknad; och upprepades denna föreskrift
jämväl i Kungl. Maj:ts brev till konsistorium i Lund den 21 oktober
1691. Då patronatsrätterna vid reduktionen mera allmänt blevo föremål
för prövning, togs hänsyn jämväl till kyrkornas av patronerna uppburna
tionde och andra inkomster och det sätt, varpå dessa av dem
disponerats. Av skånska reduktionskommissionen infordrades från patronerna
redovisning för berörda inkomster dels i särskilda fall och dels
genom allmän kungörelse den 28 september 1687. Av kommissionen
uttalades i nämnda kungörelse, att patronerna icke skulle anses annorlunda
än såsom förmyndare, vilka vore skyldiga att svara och gorå
räkenskap för pupillernas egendom. Kommissionen, som utkrävde
redovisning även i åtskilliga fall, där patronatsrätten ej i övrigt blev
föremål för klander, avsåg att redovisningen skulle omfatta så lång tid
tillbaka som möjligt. Då emellertid flera patroner föreburo, att på
grund av de många mellankomna krigen och andra omständigheter
redovisning vore svår att åstadkomma, underställdes frågan Kung!.
Maj:t, som den 24 maj 1689 av nåd befriade patronerna från berörda
efterräkningar, men på samma gång föreskrev såväl att patronerna i
stället skulle vara förpliktade att av egna medel reparera sina bristfälliga
kyrkor m. in. som ock att därefter kyrkornas medel skulle stä
under sådan administration, som stadgats i kyrkoordning och Kungi.
Maj:ts därom senast meddelade förordning, varmed torde åsyftats förutnämnda
kungl. brev den 23 november 1686.

Från kyrkoinspektorernas myndighet torde alltid varit fritagna de
patroner, vilkas patronatsrätt förvärvats mot vederlag till kronan. Under
eu tid efter reduktionen blevo däremot de patroner, vilkas rätt annorledes
förvärvats och ej drabbats av reduktionen, underkastade kyrkoinspektorernas
inseende. Ändring härutinnan inträdde emellertid, sedan
genom 7 § i adelns privilegier av år 1723 urminnes hävd tillagts giltighet
såsom fång till patronatsrätt och genom 8 § i samma privilegier
försäkran lämnats adeln om bibehållande av den rätt adeln kunde äga
över kyrko- och kronotionden, som av »ålder eller annan besynnerlig

rättighet» innehafts under säteri, allenast kyrkorna hölles vid makt och
i laga stånd.

Anda intill senaste tid har härefter i stort sett gällt, att den
pätronella förvaltningen fått utövas utan någon regelbunden kontroll
från det allmännas sida. Enligt kung!, cirkulär den 19 december 1902
är emellertid numera patronerna ålagt att från och med år 1903 årligen
före den l maj till Kung]. Majrts befallningshavande ingiva en till
Kungl. Majrts b ef a 11 n i n gs h av ande och biskopsämbetet ställd, av verifikationer
åtföljd redogörelse för sin förvaltning under sist förflutna räkenskapsår,
angående vilken redovisning vederbörande församling genom
Kungl. Majrts befallningshavande skall beredas tillfälle att avgiva
yttrande.

Om ock patronerna före tillkomsten av nämnda cirkulär ej voro
underkastade någon regelbunden kontroll, saknas ingalunda exempel på
att patronus i anledning av särskilt yrkande från forsamlingens sida
ålagts att lämna redovisning. I de fall, dä yrkande om redovisning
sålunda framställts, hava myndigheterna (instanser: 1) Kungl. Majrts
befallningshavande och biskopsämbetet., 2) kammarrätten, 3) Kungl.
Majrt), när anledning därtill ansetts föreligga, förklarat patronerna
skyldiga att vid vite inkomma med redogörelser för kyrkornas inkomster
och utgifter. Härvid hava myndigheterna, med åberopande av kungl. förordningen
den 4 mars 18(12 om tioårig- preskription m. in., gått ut ifrån,
att dylik redogörelse ej, mot patron! bestridande, kunde utkrävas för
längre tid tillbaka än tio år; och hava patronerna i regel ej heller ansetts
skvldiga att göra reda för sina företrädares förvaltning i annan
mån än att i redogörelsen sktdle medtagas belopp, som de under redovisningstiden
av en företrädare ägt utbekomma.

Den frihet från kontroll, varunder patronerna ända till utfärdandet
av 1902 års cirkulär fatt förfoga över kyrkans inkomster, torde till
ej ringa del hava föranlett det förhållande att därförut räkenskaperna
civer kyrkomedlens användande i de patronel!;!, pastoraten i allmänhet
voro mycket bristfälliga. Enligt vad Thulin uppgiver både väl patronerna
i regel fört åtminstone någon räkenskap, men redogörelse för
kyrkomedlen ingick ofta endast i gårdens allmänna räkenskaper, utan
att skulder och tillgångar för kyrkan överförts från det ena året till
det andra, och, där särskilda räkenskaper förts, företedde dessa ofta
stora brister såväl å inkomst- som utgiftssidan, t. ex. så, att å inkomstsidan
ej upptagits kyrkofonden från patronernas egna tiondepliktiga
hemman och att å utgiftssidan ej upptagits vad som för kyrkans räkning
gjorts genom gårdens eget folk eller tagits från gården.

För närvarande äro i Skalle, Halland och Bohuslän under patronutsrätt
65 församlingar *>, till hörande 47 olika pastorat. Ratronaterätten
till 33 av dessa församlingar har tillkommit redan under danska tiden.
om än rätten i flertalet fall blivit sedermera konfirmerad av svenska
myndigheter. Patronatsrätten till återstående 32 församlingar har. åtminstone
sådan den nu är beskaffad, tillkommit under den svenska
tiden. Vad angår de 33 församlingar, som redan under danska tiden
kommit under patronatsrätt, saknas för 13 av dessa närmare upplysning
om patronatsrättens första uppkomst: (Abild, Bara, Bollerup, Borreby
och Löddeköpinge, Genarp, Trollenäs, Rlseberga och häringtofta. Ska l »ersjö,
Skurup, Tosterup och Örtofta); och bär patronatsrätten till övriga
20 församlingar tillkommit i 4 fall utan ekonomiskt vederlag till krouan
(Kågeröd år 1560, Risekattslösa år 1561, Skarhult år 1567 och Vittskövle
år 1568); i 9 fall genom köp (Barsebäck, Kull toft». Sövde och
Sövestad, alla år 1649, samt Hyby, Igellösa, Odarslöv, Västra Strö och
Tiyde, alla år 1650); i 6 fall genom byte (Bosjökloster är 1560. Munka
Ljungby år 1601, Ostra Strö år 1639, Morlande och Österslöv år 1648
samt Gndmundtorp år 1654) ävensom i ett fall genom förpantning
(Allerum år 1653). Ifråga om de församlingar, som under svenska tiden
kommit under patronat, gäller, att patronatsrätt till 3 församlingar förvärvats
genom byte (Halmstad, Kropp och Stehag, alla år 1675 , men
att eljest ej lämnats något vederlag till kronan.

Bär ekonomiskt vederlag ej av kronan betingats för pa tronatsrätterna,
torde desamma, i likhet med vad som gäller i det övriga
Sverige, i allmänhet vara grundade å uppoffringar till kyrka eller
prästerskap.

Av befintliga patronatsrätter äro de allra flesta lukrativa. Ickelukrativ
patronatsrätt förefinnes till 9 församlingar, tillhörande 7 olika
pastorat.

I samtliga omförmälda fall, då patronatsrätt upplåtits mot vederlag
till kronan, är patronatsrätten lukrativ. När patronatsrätten förvärvats
genom köp, synes åtminstone i regel vederlaget hava beräknats
pa det sått, som var brukligt under tiden närmast före Roskildefreden.
När rätten förvärvats genom byte, hava i olika fall tillämpats
olika beräkningsgrunder. I förut anmärkta fall, dä patronatsrätt upplåtits
såsom pant (Allerum), har detta skett såsom säkerhet för eu kronan
lämnad försträckning å 800 riksdaler och under förklaring att 1

1) Häri inräknade (Vullarp och Sk ari otta ■ som nu ej äro självständiga församlingar, utan
äro sammanlagda med Näs (Trollenäs) och Öved.

Bihang till riksdagms protokoll 1921. 1 sand. 17 höft. (Nr 21. Billiga.)

tJrunelev för

patronatsrättemas
i Skare,
Halland och
B o hi/slån
uppkomst.

patronus finge behålla patronatsrätteu tills kronan ville för nämnda
summa, efter uppsägning från dess sida, återlösa rätten. Jämväl i ett
par fall, då patronatsrätt upplåtits genom köp, har kronan förbehållit
sig att fä återlösa patronatsrätten (Fulltofta och Hybv).

De lukrativa lJet utmärkande för den lukrativa patronatsrätten är, såsom nämnts,

P?mZna« att med kallelserätten finnes förbunden rätt för patronus att uppbära
innehåll. visg inkomst. Den inkomst, varom då närmast är fråga, är kyrkotionde
och annan kyrkoinkomst. Med uppbärande av kyrkoinkomst följer städse
förpliktelse för patronus att svara för underhållet av kyrkan, vilken
patronus sålunda förvaltar. Rätt till förvaltning av kyrkan kan alltså
även sägas vara det för den lukrativa patronatsrätten utmärkande. Utöver
rätt att uppbära kyrkoinkomst eller rätt att förvalta kyrkan tillkomma
ofta patronus andra förmåner av ekonomisk natur, jämväl hänförliga
till den lukrativa sidan av patronatsrätten. Sådana förmåner äro
rätten att uppbära kronotionde samt härlighetsrätt över ecklesiastika
boställen.

-Eu patronus, som har lukrativ patronatsrätt, kan jämväl hava
rättigheter och skyldigheter, andra än de nu omförmälda. Från de bestämmelser,
vilka finnas meddelade i 19 kap. 13 § kyrkolagen om rättigheter
och skyldigheter, som åtfölja kallelserätt, må här bortses, dä
ifrågavarande rättigheter och skyldigheter äro vid lukrativ patronatsrätt
i det hela ersatta av mera vittgående rättigheter och skyldigheter för
patronus. Liksom vid patronatsrätt i allmänhet kan vid den lukrativa
patronatsrätten befogenhet tillkomma patronus aft utse även andra
tjänstinnehavare än präst, såsom klockare och andra kyrkobetjänte. Då
patronatsrätten är lukrativ, gäller, vad särskilt angår lägre kyrkobetjäniug,
vilken biträder vid vården av kyrkan och dess tillhörigheter, såsom
regel att densamma tillsättes av patronus, under det att vid annan
patronatsrätt dylik tillsättningsrätt endast undantagsvis förekommer.
Såsom förbunden endast med lukrativ patronatsrätt är att särskilt nämna
den rätt att utse kyrkovärdar, som omnämnes i åtskilliga patronatsbrev
och ännu i några fåll av patronerna utövas. Rätten att utse kyrkovärdar
liksom förutnämnda rätt att tillsätta lägre kyrkobetjänte står uppenbarligen
i förbindelse med patroni rätt att förvalta kyrkan.

Någon skyldighet för patronus att på särskilt sätt bidraga till avlöning
av präst eller andra tjänstinnehavare förefinnes i regel ej vid
lukrativ patronatsrätt, lika litet som eljest. Hit är tydligen ej att hänföra
den skyldighet, som ofta synes åligga patronus, att med de av honom
förvaltade kyrkomedlen bestrida avlöningen åt kyrkobetjänte. f några fall

synes patronus emellertid äga boställe, vars begagnande blivit präst
eller annan tjänstinnehavare tillförsäkrat.

För de med lukrativ patronatsrätt förbundna inkomster och förmäner
ävensom för de med sådan rätt förenade skyldigheter må här
något närmare redogöras.

Kronotionden uppbars vid tiden, för Roskildefreden av ett stort
antal patroner, och även vid några efter denna tid beviljade patronatsrätter
tillädes patronus rätt att uppbära sådan. Vid reduktionen blev
rätten därtill föremål för noggrann undersökning och indrogs densamma
i dess helhet även i åtskilliga fall, där åtkomsten till patronatsrätten
var klar, men densamma ej uttryckligen omfattade den därunder brukade
kronotionden; ocli i eu del fall, då sådan tionde väl upptagits i
patronatsbrevet men endast med det belopp, varför den vid patronatsrättens
beviljande var bortstadd, under det densamma efter tiondesättningen
kommit att utgå med högre belopp, blev överskjutande delen av
tionden till kronan indragen. Emellertid återgingo sedermera åtskilliga
av:de gjorda indragningarna. Så blev särskilt fallet, sedan i 1723 års
adliga privilegier, 8 §, stadgats att adeln skulle få bibehålla deu kronotionde,
som den av ålder ägt under ett säteri.

■ I sammanhang med grundskatternas avskrivning bereddes åt patronerna
möjlighet att få kronotionden inlöst av statsverket. Genom kung!
förordningen den 11 september 1885 angående inlösen av skattefrälseräntor
m. m. stadgades i sådant avseende att den kronotionde, vilken
åtföljde patronatsrätt inom vissa församlingar eller under annan enskild
äganderätt innehades och utginge av jord, till vilken tiondetagaren ej
innehade äganderätt, finge, i mån som vederbörande ägare därom framställde
anbud, för statsverkets läkning inlösas; varjämte bl. a. i fråga
om grunden för inlösen föreskrevs att, sedan kronotiondens värde efter
medeltalet av 1874—1883 årens markegångspris med tillägg av forsellönsersättning
blivit kapitaliserat efter 4 procent, inlösen skulle ske med
det .sålunda - erhållna kapitalbeloppet. Av den rätt att få kronotionden
inlöst, vilken enligt denna förordning medgivits patronerna och som enligt-
densamma stått till buds under ett års tid från förordningens dagmen
enligt därefter utfärdade bestämmelser1) kunnat sedermera — senast
inom utgången av år 1903 — utövas, hava patronerna i ganska stor
omfattning begagnat sig. Emellertid förekomma ännu åtskilliga socknar,
; där den under patronatsrätt innehavda kronotionden ej varit hembjuden
staten till inlösen (Barsebäck, Löddeköpinge, Fulltofta, Skabersjö,
Sövde, Bollerup och Grönby). t- ■

■ ’) Käng), kungörelse den **/? 1887. den *»/» J8Ö1 och den ’/« 15101.

Krono tionde!).

Härligheten
över de
ecklesiastika
boställena.

Kyrko tionden -

När vid upplåtelse av patrönåtsrätt kronotionde» tillagts patronws
har detta understundom skett i sådan form, att den av honom skulle
uppbäras ej för egen utan för kyrkans räkning. IM i avseende å kronotionde,
som numera innekaves under patronatsrätt, dylik särskild bestämmelse
ej finnes meddelad, bär Thulin — under framhållande likväl att
det för vissa fall svnts tvivelaktigt, om avsikten ej ändock varit, att
denna tionde skulle tillhöra kyrkan — ej för någon socken beräknat den
som eu kyrkans inkomst.

Härlighetsrätt över de ecklesiastika boställena inom församlingarna
tillkom, såsom förut berörts, under den danska tiden i allmänhet patronerna
och sådan rätt bär jämväl vid några under den svenska tiden ,
skedda upplåtelse!* av patronatsrätt tillagts patronus. De förmåner, som
inneburos i härlighetsrätten- och som enligt vad förut nämnts voro olika
allt efter som patroni från kronan härledda rätt vid kändes eller ej vidkändes
inskränkning av eu boställs havaren tillkommande härlighetsrätt
över bostället, torde numera hava föga att betyda. Kolig! vad Thulin
uppgiver skulle de avgifter, som under namn av altarhavre och foderal
arskpenningur in. in. utgått från boställena, i intet fall uppbäras av
patronerna; och frånsett att några patroner i kraft av härligheten ännu
utövade viss rätt i fråga om skog å boställe, syntes patronerna ej heller
eljest på grund av härligheten vidare åtnjuta några särskilda förmåner;
Emellertid skulle — såsom Thulin tillika framhåller — vara att antaga
att patron! härlighet understundom utgjort ett medel att undandraga
präster eller klockare deras boställen eller åtminstone sä inkräkta på hosta!
Ishavarens rätt, att denna rätt, även där boställshavaren förut själv
halt härlighet över bostället, blivit inskränkt till det gamla landgillet
eller däremot svarande lägre avgift.

Jämlikt kungl förordningen den 14 oktober 1898 angående avskrivning
av den från viss jord inom Skåne in. 11. provinser utgående kyrkotionde
bär numera från och med år 1900 kyrkotionde^ där den ej innehaves
under patronatsrätt, upphört att erläggas av de tiondeskyldiga; och
har i samband därmed — jämte det ersättning av statsmedel eller av statsverket
underlydande fonder beviljats för eu del anslag av kyrkofonden
samt för åtskilliga från kyrkorna förut utgående avgifter — förklarats
att, därest delar av kyrkotionden eljest varit anslagna till särskilda ändamål,
det skulle åligga kyrkan eller, om dess medel ej därtill lämnade
tillgång, församlingen att hålla vederbörande skadeslösa för den förlust,
som för dem kunde uppstå i följd av kyrkotionde^ upphörande, dock
att denna skyldighet, där kyrkofonden utgått för skolans eller kommunens
ändamål, skulle åligga i förra fallet skoldistriktet och i senare

lallet kommunen. I fråga om kyrkotionde, som åtföljer patrouatsrättighet,
innehöll nämnda förordning, att de däri meddelade bestämmelserna
ej vore i vidare man tillämpliga, än att, där sådan tionde vore kronan
behållen eller för viska fall skulle ersättas av statsmedel eller statsverket
underlydande fonder, densamma skulle i denna del från och med år
1900 upphöra att av tiondegivarna till patronus utgöras. Den väsentliga
delen av kyrkotionde!! i de patronel!» pastoraten, eller den till
kyrkornas ändamål avsedda, skulle alltså fortfarande — i likhet med
viska till kommunens ändamål anslagna delar — utgöras av de tiondeskyldiga.
Och någon ändring har härutinnan ej sedermera skett, om
man bortser från att i eu församling (Skäfte till Morlanda patronel!.-!
pastorat hörande annexförsamling) ansvaret för kyrkotionde^ utgörande
till patronus med hänsyn till särskilda förhållanden numera övertagits
av staten.

Kyrkotionde!! utgöres till patronus än efter medelmarkegång, än
efter årsmnrkegång, än in natura; och uppbär patronus i åtskilliga församlingar,
där timid en utgöres efter medelmarkegång, forsellönsersä tätting
från Statsverket. Värdet av kyrkotionde» skulle enligt av Thulin
gjord beräkning belöpa sig till något över 500 kronor i medeltal för
varje lukrativt patronel! församling.

1 sammanhang med avskrivningen av kyrkotionde» i församlingar
i allmänhet sattes i fråga, titt för tiondegivarnas frikallande från den till
patronerna utgående kyrkotionde» församlingarna i tion degi varnas ställe
skulle förpliktas att till patronerna årligen erlägga berörda tionde motsvarande
belopp. Emellertid kom frågan härom, på sätt sedermera närmare
skall beröras, att ställas i samband med frågan om patronatsrättens
upphörande.

Rätt att bortmista kyrkornas jordar och därav uppbära inkomsten
var, såsom förut nämnts, eu befogenhet, som under den danska tiden
ansågs medfölja patronatsrätteu, och torde de upplåtelser av patronaträtt,
som under deri svenska tiden ägt ruin och som ej eu bart avsett jus
vocandi, hava för patronerna medfört enahanda befogenhet. Aven där
patronus enligt patronatsbrevets lydelse endast tillagts rätt att uppbära
kyrkotionde», synes man i allmänhet hava antagit, att forenämnda befogenhet
i fråga om kyrkojordarna medföljt patronatsrätteu, därvid man
utgått från att ordet kyrkotionde innebure eu generell beteckning för
samtliga kyrkans inkomster.

Over kyrkornas jordar ävensom över de kyrkorna tillhöriga landgille»,
s»m ej motsvaras av viss jord, äga patronerna naturligtvis i regel
endast för kyrkornas räkning disponera.

Kyrkorna*
jordar och
land#illt''T!w

Kyrkornas
övriga inkomster.

Patroni

»kyldigheter

Enligt vad Thulins utredning giver vid handen skulle emellertid
finnas skäl antaga, att patronernas dispositionsrätt över kyrkornas jordar
och landgillen ej sällan givit anledning till att sådana jordar och landgillen
undandragits kyrkorna. Vid upplåtelse av patronatsrätt under den senare
danska tiden uppräknades merendels i patronatsbreven kyrkornas jordar
och landgillen. Eljest var detta ej det vanliga, men av äldre jordeböcker,
skifteshandlingar och andra handlingar framgår, att med flertalet
kyrkor varit förbundna ett ej ringa antal jordar och landgillen. 1 många
fall saknas enligt vad Thulin anmärker numera all kännedom om sådana
jordar och landgillen, vilket antagits bero på att jordarna tidigt sammanblandats
med patroni egna hemman.

Förutom kyrkotionde och inkomst av jordar och landgillen hava
till de patronella kyrkorna ingått åtskilliga inkomster av mera tillfällig
natur. Sådana hava t. ex. varit, utom donationsmedel och dylikt, sakören
samt tavle-, pung- och stockpenningar, vilka i äldre tid stundom
uppgått till rätt avsevärda belopp. Dessa inkomster hava, även där de
eljest uppburits av patronerna, i senare tider antingen helt upphört eller
åtminstone förlorat sin största betydelse. Enligt lämnade uppgifter
skulle emellertid i ett par församlingar patronus uppbära vass avgift för
kyrkklockornas begagnande.

Med rätten att uppbära kyrkotionde och andra kyrkoinkomster har
patronus övertagit skyldigheten att tillgodose de ändamål, varför nämnda
inkomster voro avsedda. Ehuru kyrkoinkomsterna i några fall äro delvis
avsedda till andra än kyrkornas egna ändamål — såsom är händelsen
med vissa delar av kyrkofonden, vilka anslagits till kommunens
ändamål — är det givetvis i huvudsak kostnader för kyrkornas behov,
som skola med dem bestridas.

Såsom regel torde rörande de lukrativa patronatsrättema i Sverige
kunna uttalas, att patronus, å ena sidan, ej äger rätt att för egen del
använda ett tilläventyrs uppkommande överskott å kyrkoinkomsterna,
men att: patronus, å andra sidan, ej heller äger skyldighet att för fullgörande
av honom åliggande förpliktelser använda annat än kyrkans inkomster.
Dock lärer vara att räkna med, att patronus i eu del tall,
särskilt där patronatsrätten upplåtits mot vederlag till kronan, kan äga
anspråk på överskott av kyrkoinkomsterna; och förekommer, att patronus
åtagit sig skyldigheter mot kyrkan i sådan form, att han måste anses
pliktig att använda egna medel, om kyrkornas inkomster ej skulle räcka.

1 den mån de av patronus förvaltade kyrkoinkomsterna ej förslå
för sådana kyrkornas behov, som skola av patronus tillgodoses, inträder,

därest patromis ej särskilt åtagit sig vidsträcktare förpliktelser, skyldighet
för församlingen att påkosta vad som erfordras.

Patronatsbreven pläga ej innehålla några närmare bestämmelser,
vilka utgifter för kyrkans ändamål skola av patronus bestridas; och
allmänna föreskrifter i detta ämne saknas. 1 patronatsbreven omnämnes
ytterst sällan annat än själva kyrkan, varom det brukar sägas att
densamma skall hållas »ved lige» eller dylikt. Utöver kostnader för
kyrkornas underhåll och byggnad pläga av patronerna bestridas andra
utgifter för kyrkornas behov, såsom avlöning av lägre kyrkobetjening,
kyrkans uppvärmning och belysning, anskaffande och underhåll av orgel
m. m., men förhållandena i detta avseende gestalta sig ganska olika i
olika församlingar.

Enligt bestämmelser i Kristian IV:s recess av 1643 var patronus,
därest han lät kyrkan förfalla, underkastad den risken, att han kunde
förklaras hava förbrutit sin rätt; och hava under tiden närmast efter
Roskildefreden — i instruktion den 23 juni 1676 för Fabian von Fersen
såsom generalguvernör för Skåne, Halland och Blekinge samt i resolution
den 26 oktober 1682 på ridderskapets och adelns besvär — lämnats
föreskrifter av samma innehåll. Yrkanden från församlingarnas sida om
patronatsrättens förverkande hava emellertid under senare tid ej i något
fall vunnit bifall, utan synes man hava utgått ifrån, att församlingen
endast, hade att söka få patronus att uppfylla sina skyldigheter.

I åtskilliga fall hava yrkanden från församlingarnas sida om åläggande-
för patronerna att fullgöra dem åliggande skyldigheter, särskilt i
avseende å kyrkobyggnad, varit föremål för bedömande, vilka yrkanden
till en början prövats utav de administrativa myndigheterna (instanser:
1) Konungens befallningshavande eller Konungens befallningshavande
och biskopsämbetet, 2) kammarkollegium, 3) Kungl. Maj:t), men sedermera,
från mitten av 1800-talet, utav domstolarna (törsta instans hovrätt).
Vid bedömande av dessa yrkanden synes man hava utgått ifrån att
patronus haft skyldighet att vid sitt tillträde av patronatsrätten se till,
att behörig redovisning avgivits från patronus till patronus, och att han
vore skyldig att taga det ekonomiska ansvar, som kunde föranledas
av underlåtenhet härutinnan.1) Beträffande frågan hur långt tillbaka i

‘) Denna mening har särskilt i följande fall kommit till mycket bestämt uttryck: Grönby

församling yrkade vid vederbörande hovrätt åläggande för patronus att verkställa och bekosta en
nödig befunnen tillbyggnad å Grönby kyrka. Sedan hovrätten av anförda skäl bifallit detta
yrkande och patronus sökt ändring i hovrättens dom, utlät sig Kungl. Maj:t genom dom den 6
april 1865 att, som i konfirmationsbrevet av år 1756 å jus patronatus till Grönby blivit förklarat
att kyrkans tionde icke Unge annorledes än efter redovisning till kyrkans nödtorft och förbättring

Åtgärder för
upphävande
av patronel srätterna
i
grannländerna.

tiden man diar att ga för att bedöma kyrkans ekonomiska ställning- —
eu fråga, som särskilt vid upphörande av patronatsrätt bliver av betydelse
— har Thulin såsom sin mening uttalat, att det rätta naturligen
vore att om möjligt för de i senare tid beviljade eller återvunna patronatsrätterna
gä tillbaka till tiden för deras första uppkomst eller återställande
samt för de äldre till år 1689, då patronerna befriades från efterräkning
för förfluten tid; men att härutinnan något bestämt uttalande
ej kunde på förhand göras vidare, än att, patronerna ej för sitt fritagande
kunde åberopa tioårspreskriptionen, som godkänts när det gällt redovisning
inför Kung]. Maj:ts befallningshavande och domkapitlet, varför
naturligen ej heller eu dylik i administrativ väg infordrad redogörelse
kunde bilda grundval för bestämmande av kyrkokassa^ ställning, om
den än därvid kunde lämna god vägledning.

1 Danmark och Norge, liksom i Finland, hava genom lagstiftningens
ingripande patronatsrätterna, åtminstone till väsentlig deJ,
bringats att upphöra. Både i Danmark och Norge, varest patronatsrätterna
av gammalt varit lukrativa, har kallelserätteu till präst för länge
sedan upphört. 1 Danmark förlorade på grund av eu förordning den
juni 1809 alla, som icke voro adelsmän eller lika med adeln privilegierade,
helt sin kallelserätt, under det att, kallelserätt, som tillkom
adelsmän och därmed järnnstälIda, förvandlades till eu förslagsrätt, så
att patronus allenast ägde att, på förslag sätta tre behöriga personer,
av- vilka Konungen sedan utnämnde den värdigaste. Aven sistnämnda,
begränsade rätt bär numera upphört; den anses upphävd genom stadgandet
i 97 § i grundlagen av den 5 juni 1849 att »euhver i lovgivningen
til adel, titel og rang knyttet lorret er afskaf!et», för Norge

både redan genom lag den 1 augusti 1821 förklarats, att den rätt, som
ifråga om prästtillsättning tillkom enskilda, vore upphävd jämlikt grundlagens
21 §, vilken stadgade, att Konungen väljer och tillsätter, etter att
hava hört sitt norska statsråd, alla andliga ämbetsmän. — \ ad angår
den enskildes kyrkoförfattning har man såväl i Danmark som i Norge

användas, samt patronatsriittens innehavare följaktligen sedermera endast under vård och förvaltning
kyrkofonden innehaft, med skyldighet att densamma man från man behörigen redovisa, alltså
och då sökanden, vilken efter sin företrädare i patronrättens besittning bort sådan redovisning
erhålla, icke ådagalagt, att den under tiden från år 1756 influtna tionde!) varit så ringa, att den,
efter avdrag av vad för kyrkans behov påkostats, icke försloge till bestridande av den ifrågasatta
tillbyggnaden, prövade Knngl. Maj:t rättvist gilla hovrättens domslut.

först i senare tid vidtagit åtgärder i syfte att få jämväl denna att upphöra.
Härvid har man, såsom förut berörts, i båda dessa länder utgått
ifrån att den enskilde äger en rätt för egen del över kyrkoinkomsterna.
De i Danmark senast meddelade bestämmelserna i ämnet innehållas i
lag den 15 maj 19u3 om avlösning av tionden. Däri stadgas att, när
en »kirketiendeejer», efter det tionden blivit med visst kapitalbelopp avlöst,
önskar få sin förpliktelse gentemot kyrkan att upphöra, har han
att därom framställa begäran, för vilket fall genom »skön» av en på
■särskilt sätt tillsatt kommission avgöres, huru stor del av avlösningssumman,
i förening med kyrkans inkomster av dess jordar och
annat, behöves för kyrkans framtida underhåll och vissa andra dess
behov. Godkännes denna beräkning av kirketiendeejeren och av kyrkoministern,
utbetalas det överskjutande av avlösningssumman till kirketiendeejeren
och är denne för framtiden fri från sin förpliktelse mot
kyrkan, vilken bliver att anse såsom en kyrka, »der ejer sig selv». —
Under det att man sålunda i Danmark gjort det privata kirkeejets upphörande
beroende på den enskildes önskan, är detta ej fallet i Norge,
vilket väl i viss mån sammanhänger därmed att man i Norge alltmera
börjat frångå uppfattningen om kyrkornas egenskap av självständiga
juridiska personer och betrakta dem såsom en menigheternas tillhörighet.
Redan genom lag den 24 september 1851 föreskrevs, att om
en privat kirkeejer icke ville övertaga kostnaderna för nybyggnad och
utvidgande av kyrka eller anläggning och utvidgning av kyrkogård,
han till menigheten skulle överlämna kyrkan med alla dess inkomster
och tillhörigheter med undantag för jordagods och skog, så vitt dessa
ej vore av nöden för att menigheten icke skulle mottaga kyrkan med
förlust, varom skttlle ske uppskattning, för den händelse godvillig överenskommelse
ej kunde träffas. Efter utfärdandet av denna lag övergingo
efter hand flertalet kyrkor, som voro i privat ägo, till menigheterna.
Genom lag om kyrkor och kyrkogårdar den 3 augusti 1897
har ytterligare föreskrivits, att de kyrkor, som voro i privat ägo, skulle
genom »sognestyrets» föranstaltande förvärvas för menigheterna före den
1 januari 1904, därvid med kyrkorna skulle följa deras tionde med flera
inkomster, varemot kapital, jordagods, skog och rättigheter i övrigt
skulle överlämnas endast i den utsträckning, som erfordrades för att
täcka kyrkans utgifter; och skulle villkoren för överlåtelsen, därest överenskommelse
ej träffades, avgöras genom »skjön». Emellertid gjordes i
sistnämnda lag det förbehåll, att om en kyrka ej hade erforderliga inkomster
för att täcka de utgifter, som vilade på den privata kirkeejeren.
menigheten kunde underlåta att inlösa kyrkan. — Vad Finland angår
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 17 höft. (Nr 21. Bilaga). 5

funnos ännu vid mitten av 1800-talet några patronatsrätter av i huvudsak
samma natur som patronatsrätterna i gamla Sverige. Sedan genom en
den 21 december 1868 utfärdad kungörelse bestämts, att sådana åtgärder
till patronatsrätternas upphörande skulle av senaten vidtagas, som efter
lag och särskilda omständigheter kunde ifrågakomma, synas åtminstone
de flesta av dessa patronatsrätter hava upphört.

Förslag och
yrkanden om
''patronat srätternas

upphörande
i Sverige.

1828 års
kyrkolagskommitté.

1828—1830
flrs riksdag.

1844—1845
års riksdag.

1 Sverige hava sedan 1820-talet flerfaldiga gånger förslag och
yrkanden om patronatsrätternas upphörande eller om inskränkning däri
framkommit.

Av 1828 års kyrkolagskominitté föreslogs, att domkapitlet, sedan
anslag om ledighet av prästerlig befattning i patronellt pastorat skett,
skulle låta sig föredragas inkomna ansökningar och därefter tillkännagiva
för patronus, vilka sökande funnits kompetenta till den lediga befattningen,
varefier patronus ibland de sålunda av domkapitlet anmälda finge
utvälja en.

Vid 1828—1830 års riksdag väcktes å riddarhuset motion om
ti! Isätt ni ngsrättens utövande i patronella pastorat alternativt av patronus
och församlingen. Såsom skäl anfördes dels att patronerna, genom den
länge åtnjutna patronatsförmånen, borde kunna anses redan hava erhållit
gottgörelse för gjorda uppoffringar, dels ock att patronerna i allt fall
ej ensamma varit betungade med kostnaderna för kyrkoinstitutionen, då
avlöningen av präst och byggandet av prästgård ålegat församlingarna.
Vederbörande utskott avstyrkte emellertid motionen under åberopande
av 7 § i 1723 års adliga privilegier samt med framhållande att, i händelse
någon sätesgård, med besittningen varav jus patronatus vore förenat,
övergått till ofrälse man, den nye ägaren otvivelaktigt vore berättigad
att tillgodonjuta alla de förmåner, som i överlåtelsen läge
förvarade; och blev utskottets hemställan av samtliga stånden bifallen.

inom prästeståndet väcktes vid 1844—1845 års riksdag motion,
att patronatsrätten, där den övergått till säteriägare, ej tillhörande adeln,
måtte antingen upphävas eller inskränkas till val inom ett i laga ordning
upprättat förslag, men sedan vederbörande utskott förmält sig anse, att
de ofrälse personer, som gemm! köp eller annorledes förvärvat sätesgårdar,
med vilkas besittning patronatsrätt vore förenad, icke utan ingrepp
i äganderätten kunde av lagstiftningen betagas rättigheten att oförryckt
tillgodonjuta samma rätt, samt på grund härav och av i övrigt anförda
skäl hemställt, att motionen icke måtte till någon åtgärd föranleda, bifölls
denna hemställan av samtliga stånden.

Vid 1847—1848 års riksdag väcktes inom adeln motion, att de
lagrum, författningar och privilegier, som medgåve enskild person rättighet
att bortgiva pastorat, måtte upphävas, dock att de ekonomiska rättigheter
och skyldigheter, som vore förenade med patronatsrätten, skulle,
om hinder för förändring i denna del mötte, oberoende av prästvalet
bibehållas. Vederbörande utskott motsatte sig förslaget huvudsakligen
på den grund, att jus patronatus icke tillkommit genom allmän lag, utan
förvärvats genom enskildas uppoffringar och i de flesta fall vore förenad
med besittningsrätten till viss egendom samt sålunda övergått från den
ena ägaren till den andra och att därför innehavare av jus patronatus
icke utan ingrepp i äganderätten torde kunna på lagstiftningens väg
därifrån skiljas. Utskottet erinrade vidare om de betydliga kostnader,
som på många ställen skulle drabba församlingarna genom inlösen av
kyrkobyggnader och boställen, vilka senare flerstädes tillhörde patronerna.
Utskottets hemställan, att motionen måtte lämnas utan avseende, bifölls
av alla stånden.

Ett vid 1850—1851 års riksdag inom bondeståndet väckt förslag,
att alla jura patronatus måtte för evärdliga tider upphöra, lämnades
likaledes utan avseende. Vederbörande utskott, stats- samt allmänna
besvärs- och ekonomiutskotten, hade då åberopat samma skäl, som anförts
vid föregående riksdag, samt tillika uttalat, att utskotten ej heller i
gällande föreskrifter kunnat finna något hinder för församlingarna att,
därest de så önskade, söka själva i godo uppgöra med patronerna om
patronatsrättens upphörande, varjämte utskotten anmärkt, att de icke
ansåge lämpligt att för befrämjande av patronatsrätternas avskaffande
tillstyrka något anslag av statsmedel.

Vid 1853—1854 års riksdag förnyades inom bondeståndet samma
motion, som väckts under föregående riksdag. Åven nu ansågs av
vederbörande utskott, stats- samt allmänna besvärs- och ekonomiutskotten,
att patronatsrätten icke kunde rubbas utan ingrepp i äganderätten,
varför utskotten uttalade, att nuvarande innehavare icke kunde
genom någon lagstiftningsåtgärd betagas densamma, utan en däremot
svarande ersättning. Utskotten framhöllo emellertid, att rättigheten för
enskilda personer att tillsätta präster i församlingarna dock medförde
olägenheter, som vore ganska stora och som tilltoge med varje dag, och
yttrade vidare följande: »För lång tid tillbaka voro vanligen innehavarne
av jura patronatus i besittning av en stor del, ofta av all fast egendom
inom församlingen, och under sådant förhållande kunde den ifrågavarande
rättighetens utövande icke i allmänhet medföra några betänkliga följder,
f senare tider däremot, då styckning av de stora egendomarna allt mer

1847—1848
års riksdag.

1850—1851
års riksdag.

1853-1854
års riksdag.

fortgått, har icke sällan inträffat, att från stamgodsen blivit avsöndrade
större delen av strögodsen, så att den egendom, med vilken patronatsrätten
är förenad, stundom blivit helt obetydlig. Denna egendom kan
då ofta förvärvas av personel'', hos vilka man icke kan påräkna oväld ellei
den bildning, som erfordras för bedömande av en prästmans skicklighet
till ämbetets förvaltande, och likväl måste i sådana fall församlingen
åtnöjas med den lärare, som en enda medlem därav, om än emot alla
de övriges önskan, äger tillsätta. Det har inträffat, att utlänningar förvärvat
fäst egendom i riket, varmed patronatsrätt är förenad; och var
och en måste väl medgiva olämpligheten därav, att i sådant fall denna
rättighet att nämna pastor fortfarande är förenad med äganderätten till
egendomen.» Av dessa anledningar hemställde utskotten, det rikets
ständer måtte hos Kungl. Moj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta
undersöka och därefter meddela rikets ständer framställning av de
grunder, på vilka överenskommelser emellan innehavare av patronatsrätt
samt Kungl. Maj:t och kronan, jämte vederbörande församlingar, skulle
kunna uppgöras om patronatsrättens upphörande, ävensom att Kungl.
Maj:t, då utlänningar vunne tillåtelse att i riket förvärva fäst egendom,
med vilken patronatsrätt vore förenad, täcktes därvid fästa det villkor,
att samma rätt icke finge till dem övergå. Skrivelse i överensstämmelse
härmed beslöts av rikets ständer.

Över denna skrivelse inhämtade Kungl. Maj:t kammnrkollegii utlåtande.
Kammarkollegium anförde bland annat: att några allmänna
grunder för inlösen av patronatsrätt ej kunde uppgivas, enär icke endast
de faktiska omständigheterna i varje särskilt fall vore nrycket olika, utan
ock själva rättigheten vore av den art, att dess värde för innehavaren
i huvudsaklig mån berodde på dennes egen uppfattning; att, där innehavaren
av en patronatsrätt endast ägde en mindre egendom, det syntes
vara rättast att först undersöka, om denna rätt ostridigt åtföljde samma
egendom eller det större gods, som med gården förut varit förenat, och
att i senare fallet ej överenskommelse utan rättegång vore rätta utvägen
att få patronatsrätten upphävd; att det väl vore klart, att, vid överenskommelser
om patronatsrätts upphörande, innehavaren av patronatsrätten
vore den ena kontrahenten, men att det komme att bero därpå, huruvida
pastoratet framdeles bleve regalt eller konsistoriel!t, om kronan jämte
församlingen, såsom rikets ständer föreslagit, eller blott endera skulle
vara den andra parten; samt att det vidare borde anmärkas, att icke
alla patronatsrättigheter åtföljde egendom inom församlingen, utan att
sådana funnes förenade även med egendom utom densamma eller förlänade
åt vissa personer eller släkter, vilket allt kunde föranleda till

olika grunder för överenskommelserna. Kammarkollegium slutade med
att alternativt hemställa, huruvida kammarkollegium genast borde ingå
i undersökning för varje särskilt pastorat om patronatsrättens tillkomst
och de förändrade förhållanden, som kunde föranleda dess upphörande,
samt efter vederbörandes hörande föreslå grunder för överenskommelse
därom, eller om Kungl. Maj:t ansåge tillräckligt att låta genom domkapitlen
uppmana vederbörande församlingar i patronella pastorat att
själva hos Kungl. Maj:t efter befogenhet anmäla sin önskan om patronatsrättens
upphörande och sättet för verkställigheten därav.

I anslutning till det av kammarkollegium senast angivna alternativet
utfärdades kungl. cirkuläret den 23 november 1855, varigenom
domkapitlen anbefalldes att genom vederbörande prästerskap underrätta
de inom varje stift befintliga patronella församlingar, att de av dem.
som önskade patronatsrättens upphörande, ägde, efter föregången överläggning
med patronus angående villkoren, hos Kungl. Maj:t därom göra
underdånig anmälan samt tillika avgiva förslag till verkställande därav,
då Kungl. Maj:t efter vederbörandes hörande ville sitt beslut för
varje särskilt fall meddela. Samma dag, den 23 november 1855, utkom
kungl. kungörelsen i fråga om rättighet för utländsk man, som erhåller
tillstånd att i riket besitta fast egendom, med vilken jus patronatus är
förenat, att patronatsrätten utöva. I denna kungörelses § 1 stadgades,
att, då utländsk man erhölle nådig tillåtelse att i riket förvärva och
besitta dylik egendom, kallelserätt till ecklesiastika beställningar icke
finge till honom övergå, utan skulle denna rätt förbliva vilande, intill
dess egendomen åter tillfallit svensk undersåte, samt i § 3, att däremot
ingen ändring gjordes i de rättigheter och skyldigheter, som för övrigt
vore med patronatsrätt förenade, d. v. s. i den lukrativa delen av
patronatsrätten.

Strävandet att på annan väg än den frivilliga överenskommelsens
få slut på patronatsrätterna upphörde ej härmed. Inom prästeståndet
väcktes vid 1856—1858 års riksdag motion om att patronus skulle i
viss angiven form underställa sitt val av präst vederbörande församlings
godkännande. Vederbörande utskott, lagutskottet, hemställde, att detta
förslag, varigenom valrätten i själva verket komme att överflyttas till
församlingarna och innehavarna av patronatsrätten blott hava kvar en
förslagsrätt, måtte lämnas utan avseende, vilken hemställan bifölls av
samtliga stånden.

Vid 1870 års riksdag väcktes inom andra kammaren motion, att
riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle anhålla om utredning i syfte av
patronatsrättens avskaffande. Lagutskottet yttrade, att Kungl. Maj:t

Cirkulär den
23 november
1855.

185ö—1658
års riksdag.

1670 års
riksdag.

18t>8 års
kyrkomöte.

1873 års
kyrkolagskommitté.

1891 års
riksdag.

1892 års
riksdag.

genom 1855 års cirkulär redan anvisat den enda väg, som enligt utskottets
uppfattning patronella församlingar hade att begagna, när de
önskade få patronatsrätten avskaffad; och avslogo, i enlighet med utskottets
hemställan, kamrarne motionen.

Redan därförut hade 1868 års kyrkomöte i underdånig skrivelse
framhållit, att en förändring beträffande de patronella gällen vore i hög
grad önskvärd och behövlig, alldenstund, om än flera kyrkoherdetillsättningar
i de patronella pastoraten vittnade om ett samvetsgrant utövande
av patronatsrätten, dock varjehanda omständigheter kunde föranleda,
att denna rättighet komme att tillhöra en person, åt vilken
församlingen icke med fullt förtroende kunde överlämna den ansvarsfulla
makten att utse hennes själasörjare. Kyrkomötets skrivelse översändes
till 1873 års kyrkolags kommitté, som dock sköt fråg;in å sido
under åberopande av att patronatsrätten, sådan den faktiskt bestode, ansåges
vara av privaträttslig natur och fördenskull, även om det skydd, som
den åtnjöte av ridderskapets och adelns privilegier, i laglig ordning
borttoges, icke kunde upphävas eller väsentligen inskränkas annat än
genom överenskommelse med vederbörande innehavare. Under hänvisning
till att stadgandet i 1855 års nyss omförmälda kungörelse icke
innefattade, att utlänning, som genom arv vunnit patronatsrätt, uteslötes
från kallelserätt, påyrkade emellertid kju-kolagskommittén att, om sådan
rätt innehades av utländsk man, denna rätt under alla omständigheter
skulle vila, och föreslog kommittén tdlika att detsamma skulle gälla
den, som utträtt eller anmält sig till utträde ur svenska kyrkan.

Frågan synes sedan hava vilat, till dess densamma upptogs genom
en vid 1891 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, däri
hemställdes om skrivelse med anhållan, att Kungl. Magt måtte dels ålägga
patronerna att till vederbörande pastorsexpeditioner avlämna styrkta avskrifter
av patronatsbrev dels erinra vederbörande myndigheter om
vikten av att patronerna behörigen redovisade för kyrkomedlen dels ock
meddela föreskrifter om tillsyn över att patronerna fullgjorde sin byggnadsskyldighet.
Det tillfälliga utskott, som behandlade frågan, hemställde,
att motionen icke måtte till någon åtgärd föranleda, då syftet i de båda
sistnämnda framställningarna kunde ernås på i lag föreskrivet sätt samt
det ej torde vara svårt för den församling, som så önskade, att hos
Kungl. Maj:ts befallningshavande eller domkapitlen erhålla en lagligen
vidimerad kopia av patronatsbrevet; och bifölls denna hemställan av
kammaren.

Vid 1892 års lagtima riksdag väcktes i andra kammaren motion,
att riksdagen ville besluta, att 19 kap. 12, 13, 14, 15 och 16 §§ i

kyrkolagen med alla dithörande författningar, bland andra 7 § i adliga
privilegierna av år 1723, skulle ”upphöra att gälla. Lagutskottet anförde:
att det icke kunde förnekas, att det från den kanoniska ratten ursprungligen
härstammande kyrkopatronatet blivit en institution, som för eu
nutida rättsuppfattning tedde sig för åldrad och föga äguad att befrämja
ett sunt församlingsliv; att skäl icke heller saknades för det missnöje,
som för närvarande tämligen allmänt rådde beträffande kvrkopatronatet
och dess utövande; att utskottet väl icke ville ifrågasätta, att i de fall,
där innehavare av patronatsrätt uppenbarligen åsidosatte uppfyllandet
av författningsenliga skyldigheter, rättelse härutinnan icke skulle stå
att vinna på laglig väg; att emellertid denna omständighet icke borde
verka därhän, att, då det ingrepp i de kyrkliga kommunernas självständighet,
som patronatsrätten, även där den lojalt utövades, onekligen
innebure, icke kunde undgå att öva en menlig inverkan på församlingslivet
. eller vålla allehanda olägenheter, för vilkas avhjälpande gällande
lag icke kunde lämna bot, lagstiftaren skulle vara förhindrad att, så
vitt möjligt, gå till roten av det onda; att då likväl patronatsrätten hade
en övervägande privaträttslig karaktär, någon annan utväg för uppnående
av det mål, som utskottet i likhet med motionären funne eftersträvansvärt,
näppeligen kunde anlitas än den, som genom 1855 års
cirkulär redan blivit anvisad, men att utskottet hölle före, att åtgärder
både kunde och borde vidtagas, varigenom tillkomsten av eu giltig
överenskommelse skulle kunna underlättas och syftemålet med den
gjorda framställningen sålunda i väsentlig mån främjas, i det t. ex.
domkapitlen skulle kunna förständigas att vid inträffande ledighet i
patronella pastorat städse infordra församlingens utlåtande, huruvida
densamma icke ville begagna sig av den utväg, oftanämnda cirkulär
anvisade för patronatsrättens avskaffande, liksom ock, där svårighet
yppades att träffa godvillig överenskommelse om villkoren för en dylik
åtgärd, staten skulle kunna träda emellan till svårighetens avhjälpande.
I enlighet med. vad utskottet sålunda anfört, hemställde detsamma, att
riksdagen ville i skrivelse anhålla att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande,
om och i vad mån de i cirkuläret den 23 november 1855 meddelade
bestämmelser i fråga om sättet för patronatsrättens avskaffande
kunde göras mera verksamma för främjande av syftet med nämnda
cirkulär; och bifölls denna hemställan av riksdagen.

I anledning av riksdagens skrivelse infordrade Kungl. Maj:t yttlande
av domkapitlen. Av dessa uttalade allenast två, nämligen domkapitlen
i Linköping och Visby, den mening att patronatsrätterna borde
bibehållas. Domkapitlet i Linköping vitsordade, att vederbörande patroner

Domkapitlens
yttranden
1892.

Cirkulär den
il november
1892.

i de flesta fall ådagalagt den största samvetsgrannhet och sorgfällighet
med ett, vad anginge församlingarnas gagn, i många fall bättre resultat
än om församlingarna själva fått rösta, varför domkapitlet ansåg ett
avskaffande av patronatsrätten icke vara lyckligt. Domkapitlet i
yttrade — under skiljaktighet bland annat av stiftets biskop — att
domkapitlet ej kunde dela den uppfattning, att patronatsrätten vore en
föråldrad institution, utan tvärtom ansåge, att den vore en viktig motvikt
mot den församlingarna tillerkända rätten att kalla fjärde provpredikant.
Av de övriga domkapitlen uttalade ett flertal, däribland domkapitlet
i Uppsala, att patronatsrätten ej dittills givit anledning till klagomål
över missbruk, men att patronatsrätten innebure en sådan avvikelse
från de normala grunder, efter vilka prästerliga beställningar tillsattes, att
densamma borde upphöra. Domkapiilet i Lund yttrade, bland annat, att
patronatsrätten vore en institution, som icke blott allt för mycket strede
mot vår tids föreställningar om val ordnade församlingstillstånd och sättet
för kyrkomaktens utövand»1, utan även kunde medföra alltför stora olägenheter
för församlingslivet för att man icke med all flit skulle se sig om
efter utvägar att på ett rättfärdigt sätt avskaffa densamma. A ad angick
sättet för detta avskaffande, uttalade flertalet av domkapitlen att detta
endast såsom dittills kunde ske på frivillighetens väg, men hade några
fäst sig vid det i riksdagens skrivelse omförmälda bidrag från statens
sida; och hemställde domkapitlöt i Lund, huruvida, då riksdagen syntes
erkänna patronatsrätten vara av privaträttslig natur, något annat användbart
sätt läte tänka sig, än att staten i en lag om expropriation av
patronatsrätt fastställde sätt och ordning för dylik expropriation i de
fall, då godvillig överenskommelse om rättens upphörande och om ersättning
därför icke kunde mellan patronus och vederbörande församling
träffas.

Kungl. Magt ansåg sig emellertid icke kunna gå längre än till
eu utvidgning eller skärpning av bestämmelserna i 1855 års cirkulär
och förordnade genom cirkulär till domkapitlen den 11 november 1892,
att vid visitationer, som därefter ägde rum i patronella församlingar,
visitator skulle tillspörja församlingen, huruvida densamma önskade upphörande
av patronatsrätten, samt, lör den händelse församlingen sådant
önskade, ej mindre meddela för>amlingen underrättelse om det förfarande,
som jämlikt 1855 års cirkulär borde för ändamålet iakttagas, än även
söka att, i vad på honom kunde ankomma, befrämja åstadkommandet
av erforderlig överenskommelse mellan patronus och församlingen.

Härefter har spörsmålet om patron åt sr ätternas avskaffande huvudsakligen
varit under diskussion i samband med den vid 1893 års riksdag
väckta frågan om avskrivning av kyrkotionden.

Vid de förhandlingar, som föregingo utfärdandet av förordningen
den 14 oktober 1898 angående avskrivning av den från viss jord i
Skåne m. fl. provinser utgående kyrkotionde, hade åtskilliga myndigheter,
däribland kammarkollegium och statskontoret, föreslagit att för tiondegivarnas
frikallande från kyrkotionde, som innehades under patronatsrätt.
församlingarna skulle i tiondegivarnas ställe förpliktas att till patronerna
årligen erlägga ett berörda tionde motsvarande, efter viss angiven grund
inom församlingen uttaxerat belopp.

Med avseende å detta förslag anförde, vid ärendets föredragning Chefens för
i statsrådet den 31 december 1897, chefen för ecklesiastikdepartementet: ecklesiastik»Må
vara att detta sistnämnda förslag innebär en enkel och lätt lösning mentet
av frågan. Mig synes dock däremot vara att invända, att förslaget för yttrande den

o o %j '' * o december

att förekomma en oegentlighet, den nämligen att den tiondegivande i897.
jorden i de patronella församlingarna skulle intaga en olika ställning
mot övrig jord av samma natur, tillskapar en annan och ny oegentlighet,
i det att s.imtlige skattskyldige i dessa församlingar påläggas skattskyldighet
i eu form, som saknar motsvarighet i alla övriga församlingar;
och tvivelaktigt kan vara, om icke den senare oegentligheten i själva
verket är större än den förra. För ett fortfarande vidblivande av den
tiondegivande jordens undantagsställning i de patronella församlingarna
kan åtminstone åberopas såsom stöd ett hävdvunnet förhållande. Den
oegentlighet åter, som skulle tillskapas, är eu nyhet, som föga passar
in med kommunalbeskattuingens grunder. Oberoende av för tillfället
förefintliga behov och för bestridande av utgifter, som till stor del först
i en avlägsen framtid behöva täckas, varom intet beslut fattats och
vilkas storlek är okänd, skulle församlingarna åläggas att utgöra viss
årlig kommunalskatt, och oegentligheten ökas därigenom, att dessa å
församlingens skattskyldige uttaxerade medel icke skulle förvaltas och
redovisas såsom övriga anslag till kommunala eller kyrkliga behov, utan
överlämnas åt enskild person, som i olika omfattning, icke på grund
av noggranna lagbestämmelser, utan allt efter växlande patronatsbrevs
lydelse, hade att fullgöra byggnads- och underhållsskyldigheten av församlingens
kyrka m. fl. utgifter.»

Under framhållande att, om eu närmare utredning verkställdes
angående patronatsrättigheterna, därav möjligen kunde framgå, att samma
form för kyrkotionde^ upphörande ej borde användas i alla patronella
pastorat, liksom ock att staten i vissa fall kunde vara pliktig lämna
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 17 höft. (Nr 21. Bilaga). 6

bidrag för tiondegivarnas lösande från deras skyldighet gent emot patronerna,
hemställde departementschefen att, i avbid.-in på en dylik utredning,
med slutliga avgörandet av frågan om kyrkotiondens upphörande
i patronella pastorat tillsvidare skulle få anstå, vilken hemställan bifölls
av Kungl. Magt.

Departementschefen synes närmast hava tänkt sig, att, därest
godvillig överenskommelse ej kunde träffas för beredande av kyrkotiondens
avskrivning, rätten att uppbära kyrkans inkomster skulle fråntagas
patronus genom ett expropriationsförfarande, därvid ersättningen
skulle lämnas möjligen till någon del av staten, men i regel av församlingen.
Härutinnan uttalade departementschefen: Det finge väl anses
av både Kungl. Maj:t och riksdagen tillfullo erkänt, att patronatsrätten
vore så beskaffad, att den ej i dess helhet kunde rubbas mot patroni
bestiidande. Men man finge ej förbise, att patronatsrätten sönderfölle
i två skilda delar, en mera ideell, rätten att kalla präst, och en reell,
rätten att uppbära kyrkans inkomster och bland dem dess tionde. Under
det den förra icke torde kunna mot patroni besiridande rubbas, borde
den senare, såsom av rent ekonomisk natur och mätbar i penningar,
kunna ordnas under förutsättning att fullständig penninggottgörelse
lämnades. Det bleve emellertid vanskligt att finna den expropriation ssumma,
för vars erhållande patronus skulle nödgas avstå den lukrativa
delen av sin rätt, i det från de förmåner, rätten till kyrkotiondens uppbärande
medförde, borde dragas de förpliktelser av ganska växlande
beskaffenhet, som alltefter olika patronatsbrevs bestämmelser åtföljde
denna rätt, vilka förpliktelser kunde vara sådana att de övervägde
förmånerna, liksom ock skälig hänsyn torde böra tagas till det approximativa
värdet av den utgift, som för framtiden kunde komma att drabba
patronus för hans fastighetsfyrkar. Under expropriationen borde innefattas
jämväl övriga med patronatsrätten förbundna inkomster, ett förhållande,
som ytterligare ökade vanskligheten av ett expropriationsförfarande
i detta fall. Vid bedömande av frågan, vem ersättningsskyldigheten
skulle åligga, borde tagas hänsyn till, att tillkomsten av
patroni dispositionsrätt över kyrkotionden icke vore beroende på enskilt
avtal mellan patronus och tiondegivarna, utan på ett kronans eller statens
ingripande. Om staten därvid överlåtit kyrkans tionde till patronus med
sådan begränsning av dispositionsrätten däröver, att densamma icke finge
av patronus användas till annat än kyrkans bästa och vad därtill hörde,
borde ersättningsskyldigheten åligga församlingen ensam, men om staten
i något fall lämnat patronus vidsträcktare dispositionsrätt och sålunda
tillvälla! sig en förfoganderätt över dessa medel, som icke tillkomme

staten, syntes anledning- föreligga, att staten i någon mån påtoge sig
ersättningsskyldigheten.

Bestämmelserna i 1898 års förordning om avskrivning av kyrkotionde
kommo därför, såsom i det föregående nämnts, att allenast i ringa
mån gälla beträffande kyrkotionde, som åtföljde patronaträtt.

Riksdagen hade emellertid uttalat deri önskan, att ehuru förslag
om upphörande av dylik tionde utav brist på fullständig utredning icke
kunnat för riksdagen framläggas, denna frågas lösning dock snart måtte
vara att förvänta; och hade 1898 års kyrkomöte, på samma gång det
godkände Kungl. Maj:ts proposition om kyrkotionde^ avskrivning, såvitt
prästerskapets privilegier därav berördes, medgivit, att den med patronatsrätt
förenade kyrkotionde finge vid tid och under de villkor, Kungl.
Maj:t funne för gott bestämma, upphöra att av de tiondeskyldiga erläggas.

Den utredning angående patronatsrätterna, vilken sålunda ansetts
påkallad, verkställdes av nuvarande regeringsrådet Thulin och föreligger
i oftaberörda till Kungl. Maj:t den 10 september 1901 avlämnade arbeten
rörande patronatsrätterna i 8kåne, Halland och Bohuslän.

Däri har Thulin uttalat sig såväl rörande sättet för reglering av
patronatsrätterna i deras helhet som ock rörande möjligheten att för
sig ordna frågan om den under patronatsrätt varande kyrkofonden.

Med tanke först å ett upphävande av patronatsrätterna genom
frivillig överenskommelse yttrade Thulin: Vid en reglering av
patronatsrätterna måste, vad anginge de med patronatsrätterna
utöver jus vocandi förbundna rättigheter och skyldigheter, naturligen
huvudregeln vara, att, på samma gång patronerna befriades
från de dem i denna egenskap åliggande skyldigheter, de skulle till församlingarna
överlåta samtliga med patronatsrätten förbundna inkomster
och förmåner. Vad särskilt angiuge kronotionde, torde den åtminstone
i regel innehavas av patronus såsom hans enskilda tillhörighet och syntes
därför ej, vid ett upphävande av patronatsrätten i övrigt, behöva
ingå i regleringen, där patronus ej särskilt så önskade. På sätt och vis
skulle detta också kunna gälla den kyrkorna egentligen ej vidkommande
härligheten över de ecklesiastika boställena. Men då beståndet av de
patronerna tillkommande härlighetsrättigheterna, huru ringa betydelse
de än i allmänhet tillädes, för framtiden möjligen kunde medföra förvecklingar,
syntes ett upphävande av patronatsrätten ej böra få äga rum
utan att på samma gång dessa härlighetsrätter reglerades, liksom ock
undersökning borde ske, där anledning förekomme, att patronerna i samband
med härlighetsrätt eller eljest undandragit prästerskapet eller

Thulins

yttrande.

klockare deras boställen. Vad övriga med patronatsrätterna förbundna
inkomster och förmåner anginge, maste naturligen huvudregeln vara att
desamma vid ett upphörande av patronatsrätten skulle, sedan beträffande
kyrkans jordar och landgillen noggrann undersökning företagits, överlåtas
på församlingen, dock utan rubbning av de beträffande sagda jordar
utav patronus för viss tid gjorda dispositioner, varefter på kyrkotionden
skulle tillämpas 1898 års förordning om avskrivning av sagda tionde
Det vore emellertid ej nog med, att berörda inkomster och förmåner
överlätes på församlingen, utan måste en undersökning verkställas jämväl
rörande kyrkokassa^ ställning samt beskaffenheten av själva kyrkan
med vad därtill hörde, men då därvid församlingens eget intresse närmast
vore i fråga, syntes det som om, därest i dessa avseenden överenskommelse
kunde träffas mellan patronus och församlingen, Knngl. Maj:t
ej behövde ingå i närmare prövning i vad män den vore fördelaktig
eller ej för församlingen. Funnes i kyrkan gravar, minnesmärken o. d.,
som kunde hava särskilt intresse för patronus och hans familj, borde i
överenskommelsen jämväl ingå, huru med dessa och deras framtida underhåll
skulle förfaras.

Thulin förmenade, att, för sä vitt patronatsrätternas avskaffande
skulle anses vara av mera trängande art, staten måste ingripa på ett
vida kraftigare sätt än hittills skett. Det ville nämligen synas, som om
ej endast flertalet patroner utan även många församlingar vore fullkomligt
ovilliga att ingå på överenskommelse om patronatsrätternas upphörande,
vartill motivet från dessa senares sida väl i flera fall vore att
söka i tacksamhet för det sätt, varpå en del patroner, även med egna
ekonomiska uppoffringar, fullgjort sina åligganden, men i allmänhet i
rädsla för de med patronatsrättens upphörande förbundna kostnader.
Denna församlingarnas obenägenhet att ingå på överenskommelser om
patronatsrättens upphörande framginge särskilt utav de i anledning av
1892 års cirkulär avgivna yttranden. Av församlingar, från vilkas sida
förelåge bestämda uttalanden i fråga om deras ställning till patronatsrättens
avskaffande, hade 34 uttalat sig emot och endast 9 för dess
upphörande.

Härefter yttrade Thulin: »Bäst vore naturligen om saken kunde
ordnas så, att samtliga patronatsrätter från viss angiven tid helt upphörde
vara gällande, därvid väl i huvudsak torde kunna iakttagas samma
regler, som, efter vad ovan anförts, äro att tillämpa vid ett frivilligt
avskaffande av desamma.

Härtill kommer emellertid för sådant fall den svåra frågan, som
eljest kunnat lämnas åt patronernas och församlingarnas fria överens -

kommelse, nämligen vilka ersättningsanspråk patronerna och församlingarna
därvid lagligen kunna göra gällande, liksom det också måste
göras klart, om staten, vars medverkan i ekonomisk väg man ej egentligen
synes hava tänkt sig vid frivillig överenskommelse om patronatsrättens
upphörande, kan vara pliktig åtaga sig några av dessa ersättningsanspråk.

I första hand måste naturligen, där patronus jämväl haft förvaltningen
av kyrkan om hand, en reglering ske av dess ekonomiska ställning.
Hava patronerna av kyrkans inkomster uppbmit mera än de
utgivit för dess ändamål, bör överskottet, om patronus ej undantagsvis
kan visas hava bättre rätt till någon del av detsamma, utbetalas till
församlingen, under det, där patronerna för kyrkans ändamål nedlagt
större belopp, än som influtit genom dess inkomster, församlingen får
utgiva det överskjutande, därest patronus ej haft särskilda större förpliktelser
mot kyrkan. Principiellt synes den härför erforderliga utredningen
lätt, men möta stora svårigheter, när den i detalj skall utföras
i det särskilda fallet, beroende framför allt på det sätt, varpå patronus
fört kyrkornas räkenskaper, liksom också på ovissheten, huru långt
tillbaka i tiden man rätteligen bör sträcka sina undersökningar, uti vilket
avseende emellertid torde kunna hänvisas till de härom ovan gjorda uttalanden.
Allenast synes det böra tilläggas, att, om bestämda hinder
i något fall skulle möta att ens approximativt angiva kyrkokassans ställning,
patronus åtminstone måste vara skyldig att, på sätt föreskrevs i
Kungl. Maj:ts svar till reduktionsdeputerade den 24 maj 1689, vid
överlämnande av kyrkorna ställa dem i fullt laga skick eller lämna däremot
svarande ersättning.

Men jämte denna undersökning om kyrkornas ekonomiska ställning
måste det även avgöras, huruvida samt i så fall vilka ersättningsanspråk
en patronus kan hava på grund därav, att själva patronatsrätten
och de därmed förbundna förmånerna, särskilt kallelserätten till
präst etc. eller rätten att förvalta kyrkan, berövas honom.

För några patronatsrättigheter torde det ersättningsbelopp, som
på grund därav bör tillkomma patronerna, få anses en gång för alla
bestämt (Allerum, Fulltofta och Hyby), men även eljest har man stundom
vägledning för att åtminstone bestämma det minimibelopp, vara
en patronus kan göra anspråk, i det för patronatsrätterna i flera fall
till kronan utgivits visst ekonomiskt vederlag, som patronerna naturligen
måste anses berättigade återfå, liksom ock ekonomiska uppoffringar mot
kyrka och präst, särskilt efter 19 kap. 12 § kyrkolagen, i mer eller
mindre grad utgjort anledning till andra patronatsrättigheters första

uppkomst eller beviljande. Vid bedömande av frågan, i vad man ersättning
för dessa uppoffringar bör tillkomma patronus, måste man
emellertid göra skillnad, allt eftersom denne vid ansökningen om patrouatsrätten
stött sig på välgärningar mot kyrka och präst, som gjorts
av sökanden eller hans förfäder eller av tidigare ägare till den gård,
med vilken patronatsrätten skulle vara förbunden, eller om patronerna
erhållit sagda rätt med vdlkor, att de skulle för dessa åtaga sig vissa
kostnader. I senare fallet synes mera anledning föreligga, att patronus
för dessa kostnader tiliägges ersättning, i den mån hänsyn därtill ej
redan tagits vid utredningen angående kyrkans ekonomiska ställning.
I förra fallet åter torde därtill vara mindre fog, då de gjorda uppoffringarna
ej egentligen kunna betraktas såsom ett vederlag för patronatsrätten,
utan fastmera allenast såsom ett motiv för staten till utdelande
av ett ynnestbevis, liksom också ersättningens belopp i många fall därvid
skulle vara svårt att beräkna.

Där den av patronus mot prästerskapet gjorda uppoffringen består
i upplåtelse av ecklesiastikt boställe (t. ex. Ängelholm), liksom också
där patronus sedermera upplåtit dylikt boställe med uttryckligt villkor
om patronatsrättens bestånd (Bosjökloster, Skabersjö m. fl.), kunna naturligen
församlingarna och Kungl. Majtt besluta, att dessa boställen skola
vid patronatsrättens upphörande återlämnas till patronerna, om saken
lämpligast anses böra ordnas på detta sätt, men torde, därest boställena
i behörig ordning upplåtits för ändamålet, patronerna själva ej kunna
göra anspråk på ett dylikt återfående, utan allenast möjligen på ersättning
för den kostnad, som orsakats av boställets upplåtande. A andra
sidan bör emellertid, på sätt ovan anförts, undersökning vid patronatsrättens
upphörande jämväl ske, om ej patronerna begagnat sin ställning
till att undandraga präster och klockare deras boställen.

Där det ekonomiska vederlag, kronan uppburit för patronatsrätten,
i vilket ofta ingått särskild ersättning jämväl för härligheten till de
ecklesiastika boställena samt den patronus tillagda rätten över kyrkojordarna,
skall till patronus återställas, måste naturligen hänsyn tagas
därtill, om icke särskild ersättning av staten redan lämnats för någon
med patronatsrätten förbunden förmån, varför vederlaget givits, t. ex.
för kronotionden, där den blivit av statsverket inlöst.

Den svåraste frågan är emellertid, om, därest patronerna återfå de
vederlag, de utgivit till kronan, samt ersättning för sina uppoffringar
mot kyrka och präst, om sådan kan ifrågakomma, även därutöver —
bortsett från sådana fall, där eu patronell kyrka jämväl för framtiden
kan beräknas lämna överskott och patronerna kunna visa sig äga rätt

till detta eller där dem tillkommer särskild rätt på grund av härligheten
över de ecklesiastika boställena eller den dem tillagda befo^enheten
över kyrkojordarne — själva patronatsrätten kan anses ä^a ett
ekonomiskt värde i patronernas hand. Detta värde skulle väl då närmast
ligga, i själva vokatiousrätten samt rätten att förvalta kyrkan och därför,
alldenstund dessa befogenheter ej medföra någon bestämd årlig inkomst,
i allt fall mera hava karaktären av ett affektionsvärde, men
synes man, om än stora svårigheter möta för tredje man att bestämma
detta värde, dock, därest patronatsrättigheterna tvångsvis upphöra, så
mycket mindre kunna bortse därifrån, som nuvarande patroner nog i
många fall just med hänsyn till dessa befogenheter erlagt en högre
köpeskilling.

Skall vid patronatsrättens upphörande ersättning till patronus utgå
för sådana välgärningar mot kyrka och präst, som legat till grund för
densamma, synes det ej tveksamt, att den, lika med vederlaget för de
av patronus sedermera gjorda utlägg för kyrkan, bör åläggas församlingen.
Vad övriga ovannämnda ersättningsanspråk från patronernas
sida däremot angår, torde de nog, åtminstone till huvudsaklig del, böra
riktas mot staten, genom vars åtgöranden patronatsrätterna i regel tillkommit,
och detta särskilt när pastoratet skall erhålla regal natur.

Beträffande sättet för bestämmande av samtliga ovanberörda ersättningsbelopp
sj-nes det, så vitt överenskommelse mellan vederbörande ej
kan träffas och de icke heller kunna enas om att hänskjuta saken till
skiljemän, böra överlämnas åt expropriationsnämnd, i den ordning kungl.
förordningen den 14 april 1866 om jords eller lägenhets avstående för
allmänt behov föreskriver, därvid kostnaderna för själva expropriationen
väl lämpligen böra bekostas av statsverket.

Vad här anförts, gäller i tillämpliga delar jämväl, där patronus
ej tillkommer administrationen av kyrkan, utan endast de i 19 kapitlet
kyrkolagen stadgade rättigheter.

Det synes emellertid, som om det i flertalet fall måste bliva ett
synnerligen vanskligt uppdrag att i det särskilda fallet bestämma såväl
ersättningsbeloppens storlek som ofta också av vem de skola utgå, och
torde i många fall de krav, som i anledning därav skulle komma att
ställas såväl på staten och församlingarna som stundom även på patronerna,
ej bliva obetydliga.

Skulle Kungl. Maj:t därför ej, åtminstone för närvarande, anse
sig böra tillgripa en så omfattande åtgärd, för vars vidtagande i allt
fall jämlikt 114 § regeringsformen torde fordras samtycke av ridderskapet
och adeln och vilken jämväl, efter verkställd utredning, som

dock ej nu föreligger, borde omfatta gamla Sverige, torde det i stället
vara nödvändigt att, i överensstämmelse med vad särskilt 1892 års
riksdag uttalade, vidtaga åtgärder för att underlätta och påskynda frivilliga
överenskommelser om patronatsrätternas upphörande.

Liksom nog många församlingar, när de få klart för sig, att patronernas
skyldigheter i regel ej sträcka sig över kyrkornas inkomster,
lära bliva villigare att ingå på överenskommelser om patronatsrättens
upphörande, torde detsamma helt visst även komma att gälla patronerna,

om----staten, för att erhålla bättre kontroll över det sätt, varpå

de utöva sin förvaltning, föreskreve, att de skola vara skyldiga varje år
ingiva eu till Kungl. Mnj:ts befallningshavande och biskopsämbete ställd,
av verifikationer åtföljd redogörelse för kyrkans förvaltning under det
sist förflutna räkenskapsåret, över vilken redogörelse församlingarna
sedan borde sättas i tillfälle att yttra sig. J)

Ännu mera skulle dock dylika överenskommelser underlättas, om,
t, ex. till eu början för Skåne, Halland och Bohuslän, en person finge
i uppdrag för statens räkning att sammanträda med patronerna samt
omluid för församlingarna och söka, med ledning av föreliggande utredning,
uppgöra förslag till patronatsrätternas upphörande, därvid denne
tillika "kunde tillse, i vad mån jämväl vid frivillig överenskommelse, med
hänsyn till patronatsrättens uppkomst, bidrag från staten möjligen kunde
vara att påräkna, liksom han ock kunde underlätta utredningen om
kyrkans jordar och liknande frågor, särskilt om vederbörande ämbetsmyndigheter
erhölle förständigande att kostnadsfritt lämna de av honom
i dessa avseenden begärda upplysningar.

Även om dessa underhandlingar vid eu del patronatsrättigheter ej
ledde till någon påföljd, finge man i allt fall genott! dem vida bättre
än förut reda på de anspråk, som kunna komma att framställas från
patronernas eller församlingarnas sida, till ledning för de lagstiftningsåtgärder,
som sedermera erfordras beträffande de patronatsrätter, vilka
ej inom den närmaste framtiden, upphöra genom frivilliga överenskommelser.
))

Under framhållande av att frågan om reglering av patronatsrätterna
särskilt fått betydelse med hänsyn till nödvändigheten att även i patronella
församlingar få kyrkotionden avskriven, anförde Thulin rörande
sistnämnda fråga i huvudsak:

»Om patronatsrätterna i deras helhet upphävdes, bleve därigenom 1

1) Genom cirkuläret den 19 december 1902 är numera, såsom förut nämnts, dylik redovisning
föreskriven.

denna fråga löst på enklaste sättet.

oj r- ~*r----■/-- Atnöjer man sig-emellertid allenast

med att vidtaga åtgärder lör påskyndande av frivilliga överenskommelser
om deras upphörande, kan det ifrågasättas, om icke, ehuru församlingarna,
sa länge kyrkofonden utgår på hittills vanligt sätt, antagligen
aro mera böjda att underkasta sig ekonomiska uppoffringar för patrouatsratternas
upphörande, särskilda åtgärder dock, utan avvaktan därå,
borde vidtagas för att i fråga om kyrkofonden sätta de patronel^ försumma
ställning- som de övrisra,

samlingarna i

1 de yttranden, som avgåvos över 1893 års riksdags förslag om
avskrivning av kyrkofonden, hade flertalet myndigheter föreslao-it att
or tiondegivarnes frikallande från berörda tionde, församlingarna borde
förpliktas att till patronerna årligen erlägga ett kyrkofonden motsvarande
belopp, uttaxerat på församlingarnas invånare enligt grunderna i

den då gällande

lagen

av den \~2 juni 1885. Med hänsyn till vad

statsrådet vid föredragning inför Kungl. Maj:t yttrade över berörda försiag,
synes detsamma ej vidare kunna ifrågasättas såsom eu slutgiltioreglermg
av frågan om kyrkofondens avskrivning, åtminstone med den
ringa kontroll, man hittills haft över det sätt, varpa patronerna fullgjort
sina skyldigheter mot kyrkorna och förvaltat deras kassor.

T stallet har man också tänkt sig, att kyrkofonden skulle från -

tagas patronerna

befrielse från de med sagda tionde förbundna
)å emellertid, för de tall där patronerna disponera jämövnga
inkomster, vissa skyldigheter ej uteslutande äro

- . mot..——sagua iionae iorDununa

skyldigheter.

val kyrkornas

förbundna med kyrkofonden, utan samtliga förorda inkomster äro att
anse såsom en gemensam fond för bestridande av alla de patronerna
åliggande skyldigheterna mot kyrkorna, om än byggnadsskyldigheten

såsom deu drygaste av dessa närmast ansetts förbunden med kyrkofonden,
har man ej kunnat inskränka sig till kyrkofonden enbart, utan
mast utsträcka det därhän, att, med bibehållande för patromis av Övriga
rättigheter, särskilt kallelserätten till präst, otc., kyrkans samtliga inkomster
och tillhörig-heter, däribland kyrkojordarna, genom ett expropriationsrorlarande
skulle fråntagas patromis, mot det, han befriades från de
honom beträffande kyrkan åliggande skyldigheter.

Då man därvid, även om någon särskild ersättning skulle ifrågakomma
för själva rätten till förvaltningen av kyrkan, undveke den svåra
tragan om uppskattningen av värdet å vokationsrätten, bleve saken betydligt
enklare än vid ett helt upphävande av patronatsrätterna.

I många fall, framför allt där dessa, för sin tillkomst hava att
tacka valgarmngar mot själva kyrkan, eller där patronus åtagit sig särskilda
större skyldigheter mot denna för patronat,srättens ernående, samHihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 garn/. 17 höft. t Nr 21. Bilaga). 7

K :lln lull l''ko!
legii yttrande
den 2
maj 1902.

manhänger dispositionsrätten över kyrkan emellertid så nära med patronatsrätten
i det hela, att man knappast lämpligen torde böra skilja dem
från varandra, och skulle man i allt fall, med detta sätt att ordna frågan
om tiondens avskrivning, hava släppt ur händerna den åtminstone vid
många patronatsrätter kanske starkaste drivfjädern för patronerna till att
avstå jämväl från vokationsrätten. Det har nämligen hittills visat sig,
vilket naturligen till en del sammanhänger med svårigheten att ekonomiskt
angiva värdet av jus vocandi, att, endast där patronerna disponerat
kyrkornas inkomster, överenskommelser om patronatsrätternas
upphörande kommit till stånd, och synes det i många av de fall, där
patronatsrätterna efter överenskommelse upphört, tydligt, att anledningen
från patronus sida till dess ingående just varit svårigheter med hänsyn
till kyrkans förvaltning och dylikt.

Det synes mig därför, som om man, under avvaktan på de åtgärder,
vilka komma att vidtagas i syfte att få patronatsrätterna helt borttagna,
borde ej såsom en slutgiltig reglering, utan såsom en interimsåtgärd
föreskriva, att vid kyrkotionde^ avskrivning i patronel la församlingar
ett kyrkofonden motsvarande belopp tills vidare skall av forsamlingen
årligen erläggas till patronus — — •>»

Sedan Thulins omförmälda arbeten avlämnats till Kungl. Maj:t,
anbefalldes kammarkollegium att efter vederbörandes hörande avgiva
underdånigt yttrande och förslag i fråga om upphörande av den kyrkotionde,
som ännu utginge i de patronella pastoraten i Skåne, Halland
och Bohuslän. Kammarkollegium anförde i underdånigt utlåtande den
2 maj 1902 i huvudsak: Med hänsyn till de svårigheter, vilka, eftei
vad i Thulins utredning närmare angivits, måste möta vid en avskm -ning av kyrkofonden i patronella pastorat enbart eller i samband med
ett upphörande allenast av den lukrativa delen av patronatsrätti gheterna,
och då dessutom, därest saken ordnades på ettdera av dessa sätt, i många
fall avskaffandet av patronat srättigheterna i övrigt, vilket vore i hög
o-rad eftersträvansvärt, skulle komma att försvåras eller fördröjas, syntes
lämpligast, att man, i syfte att vinna jämväl kyrkofondens avskrivning,
omedelbart vidtoge kraftiga åtgärder iör att få patronatsrätti gherna i
Skåne, Halland och Bohuslän i deras helhet upphävda. För detta ändamål
borde i så fall till en början, på sätt ock i den av Thulin gjorda
utredningen föreslagits, en person erhålla i uppdrag att å statens vägnar
sammanträda med patronerna i nämnda landskap eller deras ombud jämte
ombud för församlingarna ocli söka uppgöra förslag till reglering av

patronatsrätterna. Sedan dessa underhandlingar avslutats, skulle man med
ledning av det därvid vunna resultatet lättare kunna skrida till vidtagande
av ytterligare åtgärder för att, så vitt mö jligt, få upphävda jämväl de patronatsrättigheter,
beträffande vilka någon överenskommelse ej kunnat träffas,
vilka åtgärder, om beskaffenheten varav kammarkollegium ej i deuna
ordning ansåge sig böra göra några uttalanden, väl då måste utsträckas
även till patronatsrättigheterna i gamla Sverige. För såvitt emellertid
tiondegivarna i de församlingar, vilkas kyrkotionde innehades under
patronatsrätt, omedelbart och utan avbidan på resultatet av dylika åtgärder,
ansåges böra erhålla befrielse från utgivande av berörda utlaga,
syntes det kammarkollegium, som om, då det ej torde kunna sättas i
fråga, att staten för detta ändamål direkt skulle träda emellan, annan
utväg ej sto de till buds än att, vid upphörandet av sagda tionde, församlingarna
ålades att till patronerna, utan rubbning i övrigt av patronatsrätterna,
årligen lämna fullt vederlag för densamma. Med hänsyn
till vad chefen för ecklesiastikdepartementet härutinnan anfört i statsrådet
vid föredragning av ärendet angående kyrkotiondens avskrivning, tvekade
kammarkollegium emellertid att förorda eu dylik reglering, och
ansåge kammarkollegium den i allt fall ej kunna ifrågasättas under annan
förutsättning än att den befraktades allenast såsom eu interimistisk åtgärd,
så att samtidigt kraftiga åtgärder vidtoges för patronatsrätternas avskaffande,
liksom det ock vore av särskild vikt, att för sådant fall patronerna
förklarades skyldiga att, på sätt i Thulins utredning föreslagits, lämna
redovisning för kyrkans förvaltning.

lfa ärendet härefter den 19 december 1902 föredrogs inför Kungl. chefen* för
Maj:t, yttrade chefen för ecklesiastikdepartementet till statsrådsproto- öcklesiastikkollet:
Departementschefen kunde ej finna sig tillfredsställd med det ieT^trandé
sätt, varpå kammarkollegium ville söka finna eu lösning av den stora den 19 de_
fråga, som i följd av omständigheternas makt i sammanhang med '' m Pr 1
tiondeavskrivningen skjutits i förgrunden, frågan om patronatsrättens
slutliga upphävande. Under erkännande av vikten av att kraftiga åtgärder
omedelbart vidtoges för att få patronatsrätterna i deras helhet
upphävda, hade kammarkollegium föreslagit att för detta ändamål man
till en början skulle stanna vid att åt en person lämna i uppdrag att
å statens vägnar sammanträda med patronerna eller deras ombud jämte
ombud för församlingarna och söka uppgöra förslag till reglering av
patronatsrättigheterna. Det vore ej att antaga, att härigenom skulle
kunna vinnas synnerligen mvcket mera än genom den i cirkuläret den

11 november 1892 förekommande bestämmelsen, att vederbörande visitatorer
skulle tillspörja under patronatsrätt varande församlingar, om
de önskade patronatsrättens upphörande, och söka att, i vad på dem
kunde ankomma, befrämja åstadkommandet av överenskommelse.

Under anmärkande att patronatsrätten hade två särskilda sidor,
den ena, rätten att kalla präst, ofta benämnd jus patronatus non lucrativum,
och den andra jus patronatus lucrativum eller rätten att under,
vissa villkor och mot fullgörande av vissa skyldigheter förfoga över
kyrkans och stundom jämväl prästerskapets egendom, yttrade departementschefen
vidare: »Det torde enligt mitt förmenande icke kunna förnekas,
att dessa patronatsrättens särskilda sidor äro skilda, institut, något
som vinner stöd jämväl därav, att ännu förekomma exempel på att
lukrativ rätt kan finnas utan därmed förenad kallelserätt, liksom den
senare allmänt förekommer utan den förra. Man har hittills, såsom av
det föregående framgår, betraktat dessa båda institut hava den natur,
att icke något av dem kan mot rättsinnehavarens bestridande genom
lagstiftning tvångsvis, utan särskild ersättning rubbas, och man har
härvid, såväl i avseende på det ena som det andra, hänvisat på expropriationsförfarande.

Jag vågar, vad kallelserätten angår, hysa en annan åsikt. Beträffande
densamma anser jag till eu början expropriationsföriarandet.
ej användbart-. Ett sådant måste riktas mot ett föremål av i någon
mån reellt, i penningar mätbart värde. 1 ingen av de lukrativt patronel
la församlingar, där överenskommelse om patronatsrättens upphörande
ägt rum, har heller, så vitt av de därom utfärdade nådiga brev kan
inhämtas, någon värdering av kallelserätten ens satts i fråga, vilket
dock icke hindrar, att densamma tacite tillagts värde. Må vara att,
såsom av nu föreliggande handlingar framgår, å vissa håll detta värde
upptaxerats och att vid egendomsköp detta upptaxerade värde erlagts,
sä bevisar detta intet annat, än att den tillfällige köparen antingen ansett
den köpta egendomen i verkligheten så mycket värd, att han gärna
betalat detta efter hans uppfattning i säljarens inbillning tillskapade
plus, eller att han helt subjektivt ansett kallelserättens utövning inne
bära en sådan utmärkelse, att han fördenskull överbetalat egendomen.
Vilkendera av dessa grunder, som vid köpets avslutande varit bestämmande,
torde objektivt sett vara outgrundligt, enär man här inträder
på ett område, där mänsklig fåfänga, ärelystnad eller särskilt intresse i
dylika ting bli de värdebestämmande faktorerna, och på sådana rent
lingerade värden torde expropriation ej få grundas. Med den uppfattning
rörande kallelserättens inre art och natur jag hyser, och varom

mura framdeles, anser jag ej ens varken ur rätts- eller billighetssynpunkt
påkallat att, därest för något fäll fullt bevisas, att den ursprunglige
patronus för kallelserättens erhållande gjort eu materiell uppoffring,
vars värde i nutida mynt skulle kunna beräknas, detta värde eller del
därav bör, om kallelserätten borttages, ersättas eu nuvarande ägare av
egendomen. Denna min åsikt äger ock otvivelaktigt historiskt stöd.
Av ålder har själva patronatet från kyrkans sida betraktats såsom en
hennes medlemmar beskärd andlig förmån, som därför varken fick köpas
eller säljas; en sådan försäljning skulle enligt medeltida åskådning varit
att anse såsom simoni.

Skulle emellertid kallelserätten icke kunna omintetgöras, varken
genom lagstiftning tvångsvis eller genom expropriation sförfarande, lärer
den icke kunna avskaffas på annan än den frivilliga överenskommelsens
väg. Men då alltid en mängd patroner skola belinnas ovilliga att inlåta
sig på denna väg, skulle kallelserätten aldrig kunna helt avskaffas.
Till ett sådant, i eu fråga som denna, mot eu sund samhällsutveckling
stridande resultat får man ej komma. Tillfällen finnas, då de yttre
omständigheterna, som skapat eu rättsgrundsats, icke längre förefinnas
eller väsentligen förändrats. Då bliver det nödvändigt, att rättsgrundsatsen
försvinner eller omformas efter de förändrade förhållandena, och
det kan då även inträffa, att enskild rätt måste vika för allmän.

På den tid, då kyrkan, — — —, såsom en självständig juridisk
person, såsom en stat i staten, genom sina biskopar tillsatte allt prästerskap,
då församlingsbegreppet ej utbildats och kostnaden för den kyrkliga
institutionen pcb själavården i de patronella socknarna i övervägande
grad vilade på patronerna, såsom de där ofta ägde största delen av
socknens jord, kunde intet tvivel råda om den rättsliga befogenheten
för kyrkan att åt patronerna, med hänsyn till deras för kyrkan gjorda
uppoffringar, avstå en del av sin egen makt eller, med andra ord, att
i enskildes händer lämna en rätt, som förorsakade intrång i dess egen
rätt. Men denna rättsgrund har fallit, då beträffande prästvalen i allmänhet
de yttre omständigheterna förändrats så. att kyrkan förlorat
denna förhärskande ställning, församlingen och staten beträffande prästvalet
intagit dess plats, den ursprungliga egendomen, varmed patronatsrätten
varit förbunden, såsom ofta är fallet, styckats, patronus endast
efter samma grunder som övriga församlingsmedlemmar deltager i kostnaderna
för kyrkotjänstens uppehållande samt den presentationsrätt i de
under patronat lydande församlingarna, som ursprungligen varit eu
inskränkning i episkopatets makt, i stället blivit en inskränkning, förutom
i statsmyndigheternas, vilket icke ur rättssvnpunkt torde så mycket.

betyda, jämväl i församlingens lätt. Den tid bär kommit, då grundsatsen
om församlingens rätt att, där ej ett särskilt statsintresse påkallar
undantag, såsom fallet kan vara med vissa prebendepastorat, vid
valet av den utav församlingen själv avlönade själasörjaren hava ett
ord med i laget, till följd av utvecklingen så ingår i församlingsbegreppet,
att möjligheten för en enskild person att köpa det avgörande inflytandet
på tillsättningen av eu sådan församlingens tjänsteman kännes
nära nog lika rättskränkande, som om en tjänsteman skulle tillerkännas
behörighet att själv köpa sig tjänsten. Då numera, såsom påpekats,
allt det väsentliga, som låg till grund för det ifrågavarande institutet,
till följd av samhällsutvecklingen är borta, är tiden inne för lagstiftningen
att undanröja denna undantagsrätt för enskild man, som nu och
framdeles måste kränka en från själva församlingsbegreppet oskiljaktig
allmän rätt.

Till den slutsatsen, att detta undanröjande kan ske utan all
penningersättning, kommer man vid eu närmare analys av kallelserättens
natur. Utgående därifrån, att varje rättsinstitut innerst syftar
åt vad gott och rätt är, måste man tänka sig, att stiftaren, som bekostat
byggandet av eu kyrka, gjort detta av kristligt nit, icke av
självisk beräkning att för sig och efterkommande tillskansa sig rättigheter,
och att, såsom förut framhållits, anledningen för kyrkan att meddela
kallelserätt härrört från erkänsla åt stiftaren för utövad välgörenhet.
Man missuppfattar enligt min åsikt själva grunden för kallelserättens
institut, om man föreställer sig, att kyrkan liksom köpt stiftarens
egendom mot kallelserätten såsom valuta. Pin sådan missuppfattningsynes
mig bero på, att man ej behörigen särskiljer kallelserätten från
den lukrativa rätten och hänför de oegentligheter, för vilka den senare,
enligt vad historiken utvisar, varit utsatt, jämväl till den förra. Man
synes mig beträffande kallelserätten — undantagen kunna icke rubba
själva grunden för institutet — med fullt fog kunna förutsätta, såväl
hos stiftaren som hos kyrkan, förefintligheten av övertygelse därom, att
det religiösa intresse, båda velat tillgodose, bättre skulle främjas, om
tillsättningen av själasörjare bleve beroende av stiftaren och hans efterkommande,
än på annat sätt, t. ex. genom val av eu obildad menighet,
för vars uppträdande former saknades eller ännu icke tillräckligt utbildats.
Betraktar man saken så, får kallelserätten icke något att göra
med äganderätten, utan föres man in i en åskådning, enligt vilken
institutet närmar sig vad som skulle kunna kallas en donation; eu
donation för något opersonligt, för ett heligt ändamål, till vilken donation
den enskilde bidragit genom sin gåva, kyrkan eller sedermera konunga -

makten genom gengåvan att avstå en del av siu makt. Därest ett
sådant betraktelsesätt godkännes, bör och kan lagstiftningen sträva att
åstadkomma föreskrifter, varigenom avsikten med stiftelsen vinnes eller
så att säga donatorernas vilja behörigen respekteras. Så kan icke numera
antagas vara fallet; och jag känner mig övertygad därom att,
därest de ursprungliga patronerna kunde uttala sin mening, flertalet av
dem skulle förklara det stridande mot deras vilja, att under nuvarande,
av dem i ingen mån förutsedda, förändrade förhållanden kallelserätten
till präst utövades av vilken ägare som helst till deras egendom eller
del därav, även om denne ägare vore ett bolag. Ser man saken sålunda,
lärer varje anspråk på penningeersättning, framställt av nuvarande eller
blivande ägare utav den egendom, med vilken patronatsrätt förenats,
med l‘og kunna tillbakavisas.

Av det anförda framgår, att jag icke anser, att man i kallelserätten
kan inlägga begreppet om en okränkbar äganderätt. Så har ej
heller saken uppfattats i de skandinaviska grannländerna, där patronus’
kallelserätt till präst upphört, utan att ersättning lämnats vederbörande,
tj- man får ej förutsätta, att statsmakterna i dessa med oss i konstitutionellt
hänseende likställda länder genom sina till kallelserättens upphävande
ledande beslut vidtagit åtgärder, som innebära våld på enskild
äganderätt.»

Departementschefen förklarade sig för egen del ej tveka att tillstyrka,
att omedelbart toges ett bestämt steg för upphävande av patroni
kallelserätt till präst, och uttalade tillika den mening att, därest kallelserätten
förklarades skola utan vidare upphöra, nuvarande patroner borde,
så länge de innehade den egendom, med vilken patronatsrätten vore
förbunden, bibehållas vid den dem tillerkända kallelserätt och alltså
rätten upphöra endast i mån av deras avgång, dock att kallelserätt, som
tillkoinme bolag, borde omedelbarligen upphöra.

Vidkommande den lukrativa delen av patronatsrätten, ansåg departementschefen,
att man i avseende därå — i motsats mot vad som gällde
kallelserätten — hade att göra med huvudsakligen privaträttsliga befogenheter,
vilkas upphörande man visserligen borde söka åvägabringa, men
dock i en annan ordning än som föreslagits med hänsyn till kallelserätten.

Rörande regleringen av patronatsrätternas lukrativa sida yttrade
departementschefen — efter betonande av de svårigheter, som i betraktande
särskilt av den utav Thulin anmärkta bristfälliga beskaffenheten
av kyrkoräkenskaperna i de patronella församlingarna måste vid eu avveckling
av patronatsrätterna möta för ett fastställande av kyrkokassa^
ställning — att en utredning borde föregå de lukrativa rättigheternas

avskaffande. Denna utredning-, som för varje särskilt fall måste ske
ock vid vilken befogenheten av patronernas och församlingarnas ömsesidiga
anspråk skulle undersökas, borde äga rum inom eu sammanhängande
tidsperiod, så kort som möjligt. Närmaste målet för utredningen
bleve att befria patronus från honom åliggande skyldigheter
samt överflytta på församlingen de med patronatsrätten förbundna inkomster
och förmåner, med undantag av kronotionden. Det vore att
hoppas, att genom eu sådan utredning och därpå byggda förslag antalet
godvilliga överenskommelser mellan patronerna och församlingarna
skulle väsentligen ökas. Först efter det utredning och förslag förelåge
och sig visat, vad på frivilliga överenskommelsens väg och genom administrativa
åtgärder stode att vinna, torde tiden för lagstiftningens direkta
ingripande vara kommen. Verkställandet av utredningen ocli upprättandet
i första hand av förslagen syntes lämpligast böra överlämnas till
tre gode män lör vartdera av de fyra län, inom vilka lukrativt patronella
pastorat förekom me, en, för ett eller flera län, utsedd av Kung!. Maj:t,
en utsedd av församlingen samt en utsedd av patronus, därest denne
ej föredroge att själv deltaga i utredningen. Till dessa gode män, vilka
borde sammanträda på tid, som, enligt förslag av den av Kungl. Maj:t
utsedda ledamoten, av Kungl. Maj:ts befallningshavande för varje församling
bestämdes, skulle patronernas räkenskapsredovisningar insändas,
och borde gode männen äga att av vederbörande myndigheter erhålla
erforderliga upplysningar i allt vad som för fullgörande av’ dem lämnat
uppdrag erfordrades. Av gode männen upprättade förslag skulle insändas
till Kungl. Maj:ts befallningshavande, som efter det vederbörande
blivit hörda, hade att till Kungl. Maj:t inkomma med eget yttrande,
varefter Kungl. Maj:t, sedan kammarkollegium yttrat sig, skulle meddela
beslut, huruvida och i vad mån det upprättade förslaget kunde å Kungl.
Maj:ts och kronans vägnar godkännas.

I fråga om den ännu återstående delen av kyrkotionde, som åtföljde
patronatsrätt, uttalade departementschefen, att densamma borde
vid viss tid upphöra att erläggas av de tiondeskyldiga och att från
samma tid och så länge den lukrativa patronatsrätten i en församling
ägde bestånd ett samma tionde i värde motsvarande — efter vissa närmare
angivna grunder uttaxerat — belopp skulle, där ej annan överenskommelse
träffades, såsom vederlag av församlingen till patronus
erläggas.

Som emellertid huvudfrågan eller frågan om kallelserättens upphörande
ankomme på justitiedepartementets föredragning och frågorna
om den lukrativa sidan av patronatsrätten samt om kyrkofonden i de

patronella församlingarna vore beroende av denna huvudfrågas behandling,
inskränkte sig departementschefen till att hemställa — förutom om
utfärdande av cirkulär, varigenom patronerna ålades årlig redovisningsskyldighet
— att protokollsutdrag i ärendet måtte överlämnas till justitiedepartementet
för den vidare behandling av frågan om kallelserättens
upphörande, som på samma departement ankomme; och blev denna hemställan
av Kungl. Maj:t bifallen.

I riksdagen har frågan om patronatsrätternas upphörande varit
på tal vid några tillfällen jämväl under de senare åren.

Vid 1902 års riksdag väcktes inom andra kammaren förslag om
skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte låta
utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lag, varigenom patronatsrätten
förklarades upphävd och därav påkallade närmare bestämmelser
meddelades. Motionen, som remitterats till tillfälligt utskott,
lades av kammaren till handlingarna, enär densamma icke ansågs tillhöra
tillfälligt utskott samt var för sent väckt för att kunna remitteras
till ordinarie utskott.

T en inom andra kammaren vid 1903 års riksdag väckt motion
framställdes enahanda yrkande, som innefattades i motionen vid föregående
riksdag. Lagutskottet hemställde att, som frågan om patronatsrättens
upphörande dåna era vore i hela dess vidd föremål för Kungl.
Maj:ts behandling, motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda; och bifölls denna hemställan av kamrarne.

I ett par i andra kammaren till chefen för justitiedepartementet
framställda interpellationer, den ena vid 1908 och den andra vid 1911
års riksdag, har slutligen bragts å bane frågan om patronatsrätternas
avskaffande.

Efter det frågan om kallelserätternas upphörande överlämnats till
justitiedepartementet, bär sekreteraren i marinförvaltningen Arvid Bäckström
utarbetat förutnämnda utredning rörande dylika rättigheter, förefintliga
utom Skåne, Halland och Bohuslän.

1 en avdelning av nämnda arbete tiar Bäckström behandlat frågan
om patronatsrätternas upphörande och härom i huvudsak anfört:

Med anledning av 1892 års cirkulär hade omkring hälften av de
patronella församlingarna åtsports rörande sin ställning till frågan om
patronatsrätternas upphörande. Av de församlingar, som åtsports, hade
30 uttalat sig för patronatsrättens upphörande och 19 för dess bibehållande.
Församlingarnas ställning till patronatsfrågan svntes åtminstone
i några fall hava berott på de materiella fördelar, som ansetts
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 17 käft. (Nr 21. Bilaga). 8

JS02 iis
riksdag.

1908 års
riksdag.

1908 och
1911 års
riksdagar.

Bäcks träns
uttalande.

medfölja patronatsrätten och vilka befarats kunna gä förlorade med
patronatsrättens upphörande. Ehuru de patronel^ församlingarna således
icke i detta sammanhang i någon större omfattning uttalat- sig för
patronatsrättens upphörande, torde de talrika tvister, som under gångna
tider förekommit om särskilda patronatsrättigheters upphävande eller
inskränkande, med tillräcklig tydlighet utvisa församlingarnas verkliga
ställning till denna fråga.

De nuvarande kyrkliga förhållandena och särskilt de bestämmelser,
som numera gällde beträffande tillsättning av prästerliga tjänster,
talade även med allt större bestämdhet för patronatsrättens upphörande.
Den åsikt torde jämväl allt mera göra sig gällande, att ett upphävande
av denna ratt icke innebure någon kränkning av patronernas rätt
ävensom att någon ersättning för själva kallelserätten icke borde ifrågakomma.

I regel torde ej heller patronerna kunna med fog framställa anspråk
på återgång av donation till kyrka eller präst eller ersättning för
kostnad, varpå patronatsrätt kunde grunda sig. Eu återgång av gjord
donation torde väl knappast kunna ifrågasättas. Hade emellertid donation
ägt rum eller kostnad gjorts under uttryckligt förbehåll, att patronatsrätt
till viss församling därför skulle erhållas, eller hade sådan rätt tillerkänts
någon under villkor, att viss donation eller kostnad gjordes,
och detta villkor sedermera fullgjorts, torde det kunna sättas i fråga,
huruvida anspråk av nuvarande patronus på ersättning för dylik donation
eller kostnad kunde eller borde utan vidare avvisas. Det vore emellertid
allenast ett fåtal patronatsrättigheter, som tillkommit på angivna sätt.

I de församlingar, varest patronatsrätten ansetts medföra särskilda
skyldigheter i avseende på byggnad eller underhåll av kyrka och prästgård
eller utgörande av särskilda bidrag till avlöning av kallad prästman,
syntes patronerna kunna hysa berättigade anspråk på att dessa
skyldigheter upphörde med patronatsrättens upphävande.

Därest bestämmelser om dylika skyldigheter vore intagna i resolutioner
om lönereglering för prästerskapet i respektive församlingar, torde
skyldigheterna emellertid icke under gällande löneregleringsperiod kunna
utan vidare upphöra. Ett upphävande av patronatsrätten i dylika fall
utan medgivande av nuvarande patroner torde således förutsätta vidtagande
av åtgärder för dessa särskilda skyldigheters upphörande eller
för beredande av ersättning till patronus för deras fortfarande fullgörande
under löneregleringsperioden. I annat fall syntes patronatsrätten
icke böra upphävas, förrän den löneregleringsperiod, varunder dylik
skyldighet skulle fullgöras, gått till ända.

Rörande antalet nu i riket befintliga patronatsrätter framgår av
Bäckströms och Thulins förutnämnda utredningar — och sedan vissa
efter avgivandet av nämnda utredningar skedda förändringar iakttagits —
följande:

Utom i Skåne, Halland och Bohuslän förekomma patronatsrättigheter
allenast i de gamla svenska landskapen och finnas där sådana i
Uppsala, Linköpings, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö, Göteborgs och
Karlstads stift.

1 (järn,la Sverige1) utses kyrkoherde patronelit i 66 pastorat. Av
dessa pastorat äro 8 alternativt patronella. T 32 av nämnda 66 patronella
pastorat tillkommer patronus rätt jämväl att utse komminister,
med eller utan alternering.

Dessutom tillsättes uti 12 annex- eller kapellförsamlingar, tillhörande
icke-patronella pastorat, komminister eller kapellpredikant i
patronell väg.l 2)

I Skåne, Halland och Bohuslän utses i 47 pastorat kyrkoherde
patronelit.3 4) Av dessa 47 pastorat äro 21 alternativt patronella.

I 43 av de patronella pastoraten i nu nämnda provinser är patronatsrätten
lukrativ1); dock att i några fall rätten ej är lukrativ i avseende
å eu av de under patronat varande församlingarna i pastoratet.5)

Sammanfattar man det sagda framgår, att för närvarande i riket
finnas 125 patronatsrätter, varav 43 äro lukrativa patronatsrätter. T eu
närsluten bilaga finnas de särskilda patronatsrätterna upptagna.

Antalet nu
befintlig!) patronatsräfftr.

l) Såsom patronatsrätter hava nedan räknats följande kallelserätter, som av Bäckström
betecknats såsom »med patronatsrätt jämförliga kallelserätter», nämligen kallelserätten till kyrkoherdebefattningarna
i Voxna och Söderfors samt till kapellpredikantsbefattningarna i Svabensverk,
Nämdö, Svartnäs och Gustav Adolf; däremot har ej inräknats kallelserätten till en e. o.
prästerlig tjänst inom Söderala församling, vilken ock av Bäckström förts under angivna beteckning.
Frågan om nämnda kallelserätter beröres i annat sammanhang (speciella motiveringen
under 1

-) Bland sistnämnda patronatsrätter hava ej inräknats kallelserätterna till komministersbefattningen
i Älvsbacka och till kapellpredikantsbefattningen i Nianfors. vilka patronatsrätter efter
avlämnandet av Bäckströms utredning upphört.

:l) Häri äro ej inräknade Herslöv, Ottarp samt Grimeton och fiolfstorp, varlill patronatsrätten
efter avlämnandet av Thulins utredning upphört. Däremot Höganäs, vars egenskap av
patronellt pastorat Thulin anser tvivelaktig. Frågan om Höganäs beröres i annat sammanhang
(speciella motiveringen, 1 §).

4) Icke-lukrativ allenast i Höganäs, Norra Vram och Bjuv, Kiseberga och Färingtofta samt
Valda och Släp.

‘t Törringe församling, Bléntarps församling och Ängelholms församling.

PatronatIs -rätterna*
upphör and c
påkallat.

Det kan svårligen förnekas, att patronatsrätten för nutida rättsåskådning
ter sig såsom en i hög grad föråldrad institution. Denna
institution, som uppkommit under en tid, då ofta nog all jord i eu
församling lydde under något där beläget gods och då godsägaren ej
utan fog kunde antagas äga bättre förutsättningar än en måhända
obildad menighet att bestämma om valet av församlingens själasörjare,
har i mån av en alltjämt fortgående delning av joi''den och menighetens
ökade bildning alltmer undandragits det naturliga stöd, den en gång ägt.

Enligt nutida rättsåskådning ligger otvivelaktigt något stötande
däri, att rätten att tillsätta den själasörjare, som verkar inom församlingen
och avlönas av denna, får gå i handel tillsammans med en egendom.
Den enskildes företrädesrätt, för vilken numera ej synes föreligga
i det hela annat skäl, än att densamma av ålder följt med en
viss egendom, har kommit att te sig såsom ett obehörigt intrång i församlingens
rätt. Då enligt 1910 års lag angående tillsättning av prästerliga
tjänster alla röstande inom församlingen tillagts lika inflytande
vid prästval, har rätten att i församlingar i allmänhet bestämma om
tillsättning av själasörjare i än högre grad än tillförene fått karaktären
av en församlingsmedlemmarnas personliga angelägenhet, och ter sig
därför nu företrädesrätt för eu enskild person ännu mera stötande än förut.

Ehuru det ej lärer kunna påstås, att patronatsrätterna hittills i
allmänhet handhafts på ett sådant sätt, att anmärkning mot utövningen
därav med fog kan göras, måste befintligheten av dessa företrädesrätter,
som så föga överensstämma med gällande åskådning och därför lätteligen

kunna bliva ett frö till misshällighet inom församlingarna, vara till men
för kyrkan och dess intressen. Härtill kommer, att jordegendom nu
vida oftare än förr går ur hand i hand och att till följd härav den
farhågan ligger rätt nära, att jord, vid vilken patronatsrätt är fästad,
kan komma att innehavas av personer, som ej äga erforderligt intresse
och nödiga förutsättningar att på ett behörigt sätt utöva rätten. Och
möjlighet torde ej finnas att, utan att helt och hållet förändra patronatsrättens
karaktär, åstadkomma verksam kontroll över rättens utövning.

Vad nu yttrats närmast med tanke på den väsentligaste sidan av
patronatsrätten, patroni kallelserätt, gäller till stor del även i avseende
å patroni förvaltning av kyrkan med vad därtill hörer. Svårligen kan
förnekas, att patroni kyrkoförvältning framstår såsom ett föga påkallat
förmynderskap över församlingen. Såsom ytterligare skäl för reglering
av patronatsrätten i denna del har numera kommit önskemålet att även
i patronel]a församlingar få kyrkofonden avskriven.

Här må ock hänvisas till det strävande i riktning av patronatsrätternas
upphävande, som under snart ett sekel gjort sig gällande, ett
strävande, som även från kyrkliga myndigheters sida vunnit vidsträckt
anslutning.

Slutligen må framhållas, att frågan om patronatsrätternas upphörande
för närvarande är av särskild praktisk betydelse av den anledning,
att patronatsrätterna kunna vara till hinder för genomförande
av de förändringar i fråga om pastoratens indelning och annat, vilka
vid nu pågående prästerliga löneregleringar kunna finnas önskvärda.

Vad nu anförts torde giva vid handen, att patronatsrätternas
upphörande är i hög grad påkallat av allmänt intresse.

Att patronatsrätterna ej kunna förväntas bliva upphävda allenast
genom godvillig överenskommelse i den ordning, som anvisas i cirkuläret
av den 11 november 1892, lärer vara otvivelaktigt. Hen ytterst
ringa verkan nämnda cirkulär haft — efter detsammas tillkomst hava i
hela riket allenast 8 patronatsrätter, varav7 6 lukrativa, upphört — torde
oförtydbart giva vid handen, att ändamålet ej står att uppnå utan (ät
mera omedelbart ingripande från lagstiftningens sida.

Het gäller dä att undersöka giltigheten av de skäl, som åberopats
mot ett upphävande av patronatsrätterna. Såsom av historiken framgår,
hava yrkanden om patronatsrätternas avskaffande — dessa yrkanden
må hava avsett enbart kallelserätten eller ock jämväl den lukrativa
sidan av'' patronatsrätterna — vid många tillfällen mötts med förklaring,
att, då patronatsrätterna vore förbundna med besittandet av viss egen -

Hinder för
p citronat sätt
ornat upphävande
?

Privaträtt er
eller offentligo
rättigheter ?

Kallelse rftUen.

dom, desamma ej kunde utan ingrepp i äganderätten tran in gas patronerna.
Man har även uttryckt sig så, att patronatsrätterna ej kunde utan ingrepp
i äganderätten betagas patronerna utan motsvarande ersättning. Och
slutligen har skälet så formulerats, att ett avskaffande av patronatsrätterna
skulle innebära intrång i en rätt av övervägande privaträttslig
karaktär. Det lärer till en början vara klart, att, även under antagande
att patronatsrätten vore en sida av äganderätten till patrongodset eller
att den eljest vore eu privaträtt, hinder ej kan möta att, därest ett
allmänt intresse så bjuder, avskaffa densamma mot det att patronus
erhåller fullt vederlag för sin rätt. Något annat torde man väl näppeligen
heller velat påstå. Då man, med åberopande av förutnämnda skäl,
hänvisat till frivilliga överenskommelser mellan församlingar och patroner
såsom den enda väg, som för patrouatsrätternas upphörande kunde
anlitas, lärer väl detta fastmer berott på, att man — såsom ibland
jämväl antytts — ansett staten ej böra betungas med några kostnader
för ändamålet och församlingarna ej höra åläggas att mot sin önskan
vidkännas dylika kostnader, varjämte även säkerligen varit i tanke den
obestridliga svårigheten att finna någon grund för beräkning av den
ersättning, som skulle lämnas för en patronatsrätt. Att ersättning för
en patronatsrätt, som avhändes patronus, måste lämnas, skulle emellertid
följa av dess privaträttsliga karaktär.

Fråga bliver då, huruvida patronatsrätten över huvud taget är eu
privaträtt.. Avgörande för denna fråga är emellertid varken den omständigheten,
att rätten utövas av enskild person, eller det förhållandet,
att rätten — vilket för övrigt ej alltid varit fallet — är bunden vid
äganderätten till en viss fastighet. Det är rättens innebörd, som be stämmer,

huruvida rätten är eu privaträtt eller en offentlig rätt.

Vad nu angår den väsentligaste sidan av patronatsrätten, eller
kallelserätten, torde denua obetingat vara att hänföra till rättigheter
av offentlig natur. Prästtillsättningen i eu församling är och torde
alltid hava ansetts såsom en offentlig funktion. Grunden till att åt
en enskild person uppdragits bestämmanderätt i fråga om prästvalet
i församlingen är utan tvivel att tinna i det antagande, att församlingens
och kyrkans intresse vore väl betjänt därigenom att bestämmandet
lämnades åt en viss enskild person eller ägaren av ett visst

större gods. Det är alltid i samhällets och ej i eget intresse, som pa tronus

har att utöva denua bestämmanderätt. Eu motsvarighet till
kallelserätten erbjuder den domsrätt, som i äldre tid understundom varit
förenad med vissa större gods. Därav att staten uppdragit sin rätt skipningsmvndighet

till godsinnehavaren följde ej. att denna myndighet

förlorade sill offentligt rättsliga karaktär. Utan tvivel kau benägenheten
att i patronatsrätten se en privaträttighet till ej ringa del förklaras
därav, att kallelserätten ej sällan bär förvärvats i förbindelse med
rättigheter, som tillädes patronus för hans egen del, ävensom att staten
plägat begagna sig av den begärlighet patronatsrätterna ägt — väl
mest på grund av dessa andra rättigheter — till att betinga sig vederlag
för patronatsrätt. Uppenbart torde emellertid vara, att varken kallelserättens
förbindande med sådana andra rättigheter eller arten av det fång.
varigenom kallelserätten förvärvats, kan åt kallelserätten giva en förändrad
innebörd, sä att densamma erhåller karaktär av privaträtt. Dä
kallelserätten ej innebär någon förmån, som tillagts patronus i hans
eget intresse, lärer det ej kunna ifrågakomma att vid upphörande
av patronatsrätt tillägga patronus ersättning för själva kallelserätten.

Pin fråga för sig, som sedermera skall beröras, är den, huruvida något
anspråk kan grundas å de uppoffringar, som stå i samband med kallelserättens
uppkomst.

Beträffande de befogenheter, som innebäras i den lukrativa sidan Lukrativa
av patronatsrätten, äro dessa, åtminstone till en del, av den beskaffenhet, patronaträtt
påståendet om patronatsrättens privaträttsliga karaktär å dem äger rätten,
sin giltighet. I den mån patronatsrätt innefattar en förmån åt patronus
för hans egen del, såsom t. ex. fallet i allmänhet är med rätten att
uppbära kronotionde, föreligger sålunda tydligen en privaträtt, som ej
bör avhändas patronus utan att fullt vederlag därför lämnas. Om åter
patronus har att utöva en befogenhet ej i eget utan i samhällets intresse,
är denna att räkna till offentlig rätt. Såsom en befogenhet av
sistnämnda slag torde böra anses patroni kjTkoförvaltning, där denna
ej innebär rätt att för annat än kyrkans ändamål förfoga över dess inkomster.

Då vi nu gå att undersöka vad vid ett upphävande av patronats- Kcgicringen*
rätterna bliver att iakttaga i avseende å de särskilda befogenheter, som ''ThZuddrau.
kunna däri ingå, må vi först något närmare taga i betraktande de „ Den iukra_
befogenheter, som jämte kallelserätten intaga främsta rummet, eller de tiva sidan «<•
befogenheter av ekonomisk natur, varpå man syftar med benämningen p^HenU
lukrativ patronatsrätt.

Såsom framgår av den redogörelse, som förut lämnats angående
patronatsrätternas uppkomst och beskaffenhet, äro patronatsrätterna i de
forna danska provinserna Skåne, Halland och Bohuslän av, i stort sett,
en annan typ än patronatsrätterna i det gamla Sverige, i det att vid
de förra kallelserätten i regel är förbunden med vissa befogenheter

av ekonomisk natur. Då intet i lag tinnes särskilt stadgat rörande
dessa patronatsrättigheter, de s. k. lukrativa patronatsrätterna, bliva
patronatsbroven den väsentligaste ledtråden för bedömande i varje enskilt
fall av rättens innehåll. Patronatsbreven hava tillkommit under
olika tider och äro till sitt innehåll vitt skiftande. Att flerfaldiga i dem
givna föreskrifter äro svårtydda framgår av de många rättegångar, som
under tidernas lopp förekommit. Tolkningssvårigheterna förökas därav
att man i betydande omfattning har att taga hänsyn till äldre rättsåskådning
och i avlägsen tid rådande praxis.

Det slutmål, vartill eu reglering av den lukrativa sidan av patronatsrätten
skall föra, måste givetvis vara, att de befogenheter, som tillkomma
patronus i denna hans egenskap, skola upphöra och patronus
tillika befrias från de skyldigheter, som äro med dessa förenade.

Patron! kyrkoförvaltning, som utgör den viktigaste av hithörande
befogenheter, skall sålunda bringas att upphöra samt förvaltningen av
kyrkan med vad därtill hörer övertagas av församlingen. Vid genomförandet
av regleringen i denna del möta, såsom den föregående framställningen
giver vid handen och särskilt synes av Thulins yttrande om
patronatsrätternas upphörande, avsevärda svårigheter. Om än beträffande
den patronella kyrkoförvaltningen i Sverige kan såsom huvudregel
uttalas, att patronerna allenast för kyrkans ändamål äga rätt att disponera
över dess inkomster och att patronerna ej hava skyldighet att för
sagda ändamål använda andra än kyrkans inkomster, har man att räkna
med att förhållandena understundom kunna såväl i ena som i andra avseendet
gestalta sig annorlunda. Bortser man därifrån, bliver vid eu
avveckling av kyrkoförvaltningen i varje fall att avgöra, hur patronernas
och församlingarnas mellanvarande i anledning av den patronella förvaltningen
ställer sig. Man torde härvid ej kunna utgå från någon
annan grundsats, än att det ålegat varje patronus att vid sitt tillträde
av patronatsrätten tillse att behörig redovisning lämnats av hans företrädare
i förvaltningen och att han vid underlåtenhet härutinnan ådragit
sig det ekonomiska ansvaret för den tidigare förvaltningen. Det synes
ovisst, huruvida annan begränsning av tiden för patroni ansvar, principiellt
sett, är att finna än den, som kan ligga i den år 1689 meddelade
bestämmelsen, att patronerna befriades från all efterräkning för då
förfluten tid. Avgörandet huruledes den patronella kyrkoförvaltningen
utövats och fastställande av det tillgodohavande, som församlingen eller
patronus på grund härav må hava tillgodo, kan givetvis bliva en uppgift
av synnerligen svår och grannlaga natur särskilt i betraktande därav, att
patronerna vid utövandet av förvaltningen icke haft att följa noggranna i

lag meddelade föreskrifter och att förvaltningen ända till senare år ej
varit underkastad någon nämnvärd kontroll från det allmännas sida.
Den stora bristfällighet, som, enligt vad Thulin framhållit, i allmänhet
vidlåder äldre räkenskaper över den patromdla förvaltningen, torde komma
att medföra, att man endast i undantagsfall har att för fastställandet av
kyrkokassans ställning påräkna ledning i fullständiga räkenskaper för
hela den tid, varunder patronatsrätten funnits, utan lärer man få söka
sin ledning i räkenskaper för någon kortare tidrymd och i utredning,
som eljest kan stå till buds. Vid upphörandet av kyrkoförvaltningen
gäller vidare, bland annat, att tillse, att till församlingarna överlämnas
de kyrkojordar och landgillen, som patronus för kyrkans räkning omhänderhaft.
Rörande jordar och landgillen, som eu gång innehafts under
patronatsrätt, saknas emellertid, enligt vad Thulin anmärkt, numera
i åtskilliga fall all kännedom, vadan noggrann undersökning rörande
sådana jordar och landgillen måste vid upphörande av patronatsrätterna
äga rum.

Patroni härlighetsrätt över präst- och klockarboställen är vidare
en befogenhet, tillhörande den lukrativa sidan av patronatsrätten. Härlighets
rätterna torde numera visserligen äga föga betydelse och hava
vid hittills ingångna frivilliga överenskommelser om patronatsrätt ers
upphörande ej i allmänhet omnämnts, men då en underlåtenhet att reglera
dessa rättigheter måhända kunde medföra framtida förvecklingar,
synes en reglering av den lukrativa sidan av patronatsrätterna även böra
omfatta desamma. De befogenheter, som legat i härlighetsrättigheterna,
hava i allmänhet haft karaktären av förmåner, tillagda patronerna för
deras egen del. I den mån patronerna ännu kunna äsra anspråk på
dylika förmåner måste alltså patronerna, då dessa förmåner avhändas
dem, vara berättigade att härför undfå ersättning. Där anledning förekommer
att antaga, att patronerna vid utövning av härlighetsrätt eller
eljest undandragit präster eller klockare boställen, som varit åt dem
anslagna, måste härom ske undersökning vid patronatsrättens upphörande.

Den rätt att uppbära kronotionde, vilken ofta plägat åtfölja patronatsrätt,
har, såsom i det föregående berörts, i åtskilliga fall upphört
därigenom att tiondeägaren begagnat den möjlighet att få kronotionde!)
av statsverket inlöst, vilken enligt förordningen den 11 september 1885
med flera författningar stått honom till buds, men ännu återstår i en del
församlingar kronotionden oinlöst. Då kronotionden innehaves av patronus
såsom hans enskilda tillhörighet, något som åtminstone i regel
är fallet, behöver densamma uppenbarligen ej omfattas av eu i anledBihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 17 höft. (Nr 21. Bilaga). 9

ning av patron åter ättens upphörande skeende reglering av patroni och
församlingens inbördes rättsförhållanden. Därest i något fall kronotionden
skulle av patronus uppbäras ej för egen utan lör kyrkans räkning,
är patroni rätt härutinnan synbarligen att anse såsom eu sida av
den patronella kyrkolörvaltningen och bör alltså tillika med denna
regleras.

Då man tager i övervägande, på vad sätt eu reglering av
den lukrativa sidan av patronatsrätten bör genomföras, måste man
Unna det vara i hög; grad tvivelaktigt, huruvida ett omedelbart ingripande
från lagstiftningens sida lämpligen kan för ordnandet av
hithörande rättsförhållanden äga rum innan en närmare utredning
vunnits angående förefintliga anspråk och det visat sig vad på den frivilliga
överenskommelsens väg kan uppnås. Med hänsyn till patronatsbrevens
olika innehåll och svårigheten att tolka desamma måste man
givetvis räkua med att vid de lukrativa rättigheternas upphörande en
mängd vitt skiftande anspråk komma att frambäras. Med den ganska
ringa kännedom, man för närvarande äger om de anspråk, som kunna
vara att förvänta, skulle ett omedelbart ingripande från lagstiftningens
sida bliva en vansklig åtgärd. Såsom rätt närliggande kunde måhända
den utväg synas, att bestämmelse meddelades därom, att patroni befogenheter
i fråga om kyrkoförvaltningen m. in. skulle vid samma
tid som kallelserätten upphöra och att tillika gavs anvisning på ett förfarande,
varigenom uppkomna tvistefrågor skulle lösas. 1 fråga om
förfarandets anordning skulle väl, i betraktande av hithörande tvistefrågors
säregna art, vara lämpligast, att avgörandet av alla sådana frågor,
åtminstone i första hand, överlämnades åt en särskild för ändamålet
sammansatt kommission. Men utan närmare kännedom än man nu äger
om de anspråk, som komme att bliva föremål för bedömande, möta
svårigheter att uppställa normer till ledning för avgörandet i åtskilliga
punkter, där sådan ledning kunde vara erforderlig; och bestämmelser,
som i sådant syfte nu meddelades med tanke på särskilda förhållanden,
bleve måhända mindre ägnade att bidraga till uppkommande tvistefrågors
läsning än att framkalla en del ogrundade eller tvivelaktiga
anspråk. Härtill kommer, att det måste anses särdeles önskligt, att en
uppgörelse angående de lukrativa rättsförhållandena om möjligt åvägabringas
på den frivilliga överenskommelsens väg. En sådan lösning
synes framförallt önskvärd av den fråya, som vid reglering av patronatsrätternas
lukrativa sida säkerligen i många fäll torde träda i förgrunden
och bereda de största svårigheterna, nämligen frågan om fastställandet
av kyrkokassa!^ ställning. För lösandet av denna uppgift,

som enligt vad förut antytts är av svår och grannlaga natur, torde
man i särskilt hög grad hava anledning att sätta sin tillit till för
samlingarnas och patronernas förmåga av godvillig överenskommelse.
Vad nu anförts pekar därhän, att en reglering av patronatsrätternas
lukrativa sida bör ske i den ordning, som av chefen för ecklesiastikdepartementet
föreslagits i förut berörda yttrande till statsrådsprotokollet
den 19 december 1902, eller så, att ett ingripande från
lagstiftningens sida skall föregås av ett förfärande för åvägabringande
av utredning och, om möjligt, godvillig överenskommelse angående
hithörande förhållanden. Detta förfarande skulle i huvudsak så anordnas,
att en av Kung!. Maj:t utsedd sakkunnig person hade att under
medverkan av vederbörande församlingar och patroner undersöka och
närmare utreda dessas anspråk samt söka med ledning av den vunna
utredningen åvägabringa en godvillig överenskommelse. Med ett sådant
förfarande vinnes ock, att därigenom kan underlättas den utredning,
som i många fall är erforderlig ifråga om kyrkornas jordar och
landgillen samt präst- och klockarboställen. De upplysningar, som för
utredningen i denna såväl som i andra delar kunna behövas, skulle av
vederbörande myndigheter kostnadsfritt lämnas. Aven om ett förfarande
av nu antydda art ej mera allmänt ledde till godvillig överenskommelse,
finge man genom detsamma, till ledning för lagstiftningsåtgärder, vida
bättre än nu reda på de anspråk, som kunna vara att reglera.

Hur önskvärt det än må förefalla, att patronat srätten i dess helhet
på eu gång regleras, torde man ej vara nödsakad att, i avvaktan på
det resultat, som kan följa av nyss omnämnda förfarande, låta anstå
med ett ingripande för reglering av övriga sidor av patronatsrätten.
Den omständigheten, att de olika befogenheter, som kunna inyå i en
patronatsrätt, samtidigt och på grund av samma uppoffringar förvärvats,
lärer ej kunna föranleda att dessa befogenheter måste samtidigt upphöra.
Det torde ej heller kunna påstås, att de befogenheter, som tillhöra den
lukrativa sidan av patronatsrätten och som skulle beröras av det föreslagna
förfarandet, äga sådant samband med övriga sidor av patronatsrätten,
att deras reglering i särskild ordning skulle kunna vålla några
praktiska olägenheter. Härtill kommer det önskvärda däri, att ett upphörande
av pati-onatsrättens viktigaste del, kallelserätten, ej må utan
nödtvång fördröjas. 1 detta avseende må endast erinras, hurusom
särskilt kallelserätten kan innebära hinder för lösningen av vissa i samband
med nu pågående löneregleringar till äventyrs uppkommande
organisationsfrågor, såsom frågor om sammanslagning av pastorat m. m.

Om man anordnar ett för far ande av förut antydda art samtidigt

b) Kallelse -rätten samt
övriga rättig
heter och
skyldigheter.

som bestämmelse i lag meddelas om kallelserätternas upphörande, synes
man kunna hoppas, att detta förfarande skall i många, kanske de Hosta,
fall leda till godvillig- överenskommelse. För flertalet patroner lärer
nämligen, även då patronatsrätten är lukrativ, det nu vara kallelserätten,
som ter sig såsom den egentliga förmånen med patronatsrätten. Man
torde kunna antaga, att det väsentligaste hindret, som hittills legat i
vägen för godvilliga överenskommelser, rörande dylika patronatsrätter,
skall genom kallelserättens upphörande vara undanröjt.

Här förutsattes alltså att för reglering av patronatsrättens lukrativa
sida bör i första hand vidtagas den åtgärd, att ett förfarande, sådant
som förut berörts, anordnas för åvägabringande av utredning angående
förefintliga anspråk och om möjligt godvillig överenskommelse. Bestämmelser
angående detta förfarande skulle av K mm 1. Ma j:t meddelas samtidigt
med det att lag utfärdas, varigenom kallelserätterna förklara»
skola upphöra.

På sätt den föregående framställningen utvisar är frågan om upphörandet
av kyrkofonden i de patr> nella församlingarna beroende på
frågan om avvecklingen av den patronel!a kyrkoförvaltningen. Det synes
otvivelaktigt, att tiondegivarnas befriande från sagda utlaga är ett
eftersträvansvärt önskemål. Tydligt är, att i den mån godvilliga överenskommelser
rörande den lukrativa sidan av patronatsrätterna komma
till stånd, frågan om upphörandet av tiondegivarnas förpliktelse samtidigt
vinner sin lösning. Huruvida för uppnående av sagda önskemål
ytterligare åtgärder böra vidtagas utan avbidan på resultatet av nyss
omförmälda förfarande, är ett ämne, som ej äger omedelbart samband
med den nu föreliggande frågan om patronatsrätternas upphörande.

Det förslag till lag angående ändring i gällande bestämmelser om
patronatsrätt, som här bilägges, innebär till sina huvuddrag, att med
undantag av de rättsförhållanden, som tillhöra den lukrativa sidan av
patronatsrätten, skola genom omedelbart ingripande från lagstiftningens
sida de rättigheter och skyldigheter, som innefattas i patronatsrätterna,
bringas att upphöra. Förutom de patronella kallelserätterna skola sålunda
regleras den rätt, som i åtskilliga fall tillkommer patronus att utse andra
tjänst!nnehavare inom församlingen än präst, samt den skyldighet, som
i en del fäll förefinnes för patronus att särskilt bidraga till avlönandet
av den utav honom kallade prästen eller av annan tjänstinnehavare.
Jämväl skall bringas att upphöra den skyldighet att bygga eller under -

hålla kyrka, som i enstaka fall synes föreligga för en patronus, vilken
ej har lukrativ patronatsrätt.

De i 19 kap. 13 § kyrkolagen givna, numera väsentligen betydelselösa
bestämmelserna — att »den andra rättighet, som patrono agnar,
är denna, att hela församlingen är honom pliktig heder samt förmån
med bänkrum i kyrkan ibland åhörarne» samt att »patronus skall ock
om kyrkan och församlingen sig vårda låta och deras rätt försvara emot
allt ingrepp och förfång; och där något uti kyrkobyggnaden förefaller att
göra av nyo, laga och förbättra, skall allt sådant ske med patroni råd
och vetskap» — upphävas genom ingressen till förevarande lag.

I övrigt synas ej förekomma några rättigheter eller skyldigheter
för patronus, vilka påkalla reglering.

Angående sättet för regleringens genomförande redogöres under
de särskilda §:na av förslaget.

I förslaget hava dessutom intagits föreskrifter, avseende reglering
av vissa den patronella kalhdserätten närstående företrädesrättigheter i
fråga om prästtillsättning i församling.

1 §•

I första punkten av förevarande § meddelas bestämmelser om de naiuhertut*-.
patronella kallelserätternas upphörande. ,t>m fkola

11 . 1 . ujyphörn.

Med begreppet patronatsrätt förbinder man gärna, att densamma
är en rätt, som tillkommer enskild person. Så är ock otvivelaktigt i
allmänhet fallet. De kallelserätter, som under namn av patronatsrätt
beviljats, innehavas till övervägande del av enskilda personer, under
vilken benämning givetvis även äro att hänföra bolag. Någon gångrader
emellertid annat förhållande. Egendom, varmed patronatsrätt är
förbunden, har i ett fall kommit att övergå till den församling patronatsrätten
gäller (Trehörna säteri — patronatsrätten till Trehörna församling)
och i ett annat fall till svenska staten (Stenhammars säteri —
patronatsrätten till lulla Mellösa och Flens pastorat). Det torde vara
uppenbart, att den rätt i fråga om prästtillsättning, varpå församlingen
eller stat* n i dessa fall må göra anspråk, är att hänföra till patronell
kallclserätt.

I detta sammanhang må framhållas, att såsom patronatsrätt plägat
betraktas den kallelserått-, som tillkommer Konungen personligen i
Solna, Lovö, Mariefreds in. fl. samt Riseberga och Färingtofta pastorat.

Ehuru sagda rätt endels såväl ifråga om sin uppkomst som eljest
företer vissa olikheter gent emot patronella kallelserätter i allmänhet,
lärer densamma böra räknas såsom patronell kallelserätt.

I fråga om den tjänst, som utgör föremål för patronatsrätteu,
finnes i 19 kap. 12 § kyrkolagen angivet, att densamma är prästerlig
tjänst i församling. Det synes antagligt, att kyrkoherdebefattningar
därvid varit, åtminstone närmast, avsedda. Åven då under senare tid
givits föreskrifter om påta matsrätt, har man haft i tanke kyrkoherdebefattningar.
Då till exempel i adliga privilegierna av 1723, 7 §, talas
om jus patronatus, omnämnes denna rätt såsom en »makt och frihet att
välja en kyrkoherde». Emellertid har i åtskilliga fall, då rätt medgivits
enskild person att kalla allenast komminister eller kapell predikant, jämväl
sådan rätt betecknats såsom patronatsrätt (t. ex. i Källeryds församling,
Nydala församling, Ornö församling och Borgviks församling). I avseende
å rätt att tillsätta andra än nu nämnda slag av prästerliga tjänster
torde benämningen patronatsrätt ej någonsin hava brukats.

Som anledning ej synes föreligga, att kallelserätt till komministersoch
kapellpredikantsbefattningar skulle bedömas annorlunda än kallelserätt
till kyrkoherdebefattning, har det ansetts riktigt, att de bestämmelser
om kallelserättens upphörande, vilka äro avsedda att meddelas, skola i
lika män gälla alla dessa slag av tjänster.

Kyrkoherde-, komministers- och kapellpredikantsbefattningar äro
sådana ordinarie prästerliga tjänster, om vilkas tillsättande allmänna bestämmelser
meddelas i 1—44 §§ av nu gällande prästvalslag. Utom dessa
tjänster finnas för närvarande åtskilliga andra ordinarie prästerliga tjänster
såsom vissa pastoratsadjunktsbefattningar samt vissa befattningar inom
icke-territoriella församlingar (ordinarie hovpredikanter, kyrkoherden i
Finska församlingen i Stockholm, amiralitetspastor i Karlskrona m. fl.).
Någon särskild rätt för enskild person i fråga om tillsättning av nu avsedda
andra slag av ordinarie tjänster förekommer ej, så vida man ej hit
skulle vilja hänföra den kallelserätt, som tillkommer Konungen beträffande
hovpredikantsbefattningarna. Hovpredikanterna, rörande vilkas
tillsättande inga allmänna bestämmelser finnas, antagas av Konungen
på riksmarskalkens föredragning. Konungens nu nämnda företrädesrätt
lärer i varje fall ej kunna anses såsom patronatsrätt, då i kyrkolagen
uppenbarligen endast varit åsyftade tjänster i territoriella församlingar;
och torde ett upphörande av denna företrädesrätt ej ställas ifråga.

Jämväl vid tillsättning av andra tjänster än sådana, som äro att
räkna såsom ordinarie, förekommer, att enskild person äger kallelserätt.
Så är fallet med avseende å åtskilliga av de tjänster, som omförmälas i
48 § 2 mom. av gällande prästvals]ag. Nämnda lagrum innehåller, att
med tillsättning av prästerlig tjänst, som vid sjukhus eller ock vid bruk,
fabrik eller annat verk eller vid arbetsföretag av större omfattning må

vara inrättad eller med Konungens tillstånd inrättas, så ock med tillsättning
av extra ordinarie prästerlig tjänst, som i församling med
Konungens tillstånd inrättas, skall förfäras efter vad för var särskild
sådan tjänst vederbörligen stadgas. I fråga om alla här uppräknade
slag av tjänster förekomma fall — och särskilt gäl Kr detta i ganska
stor omfattning tjänster vid bruk och andra verk — då Konungen medgivit
enskilda personer, som tagit initiativet till tjänstens upprättande
och åtagit sig kostnader för dess uppehållande, kallelserätt eller annan
förmån vid tjänstens tillsättande (så t. ex. vid sjukhus: predikant vid
Sofiuhemmet i Stockholm enligt kungl. brev den 5 februari 1897;
vid bruk etc.: brukspredikant i Huskvarna enligt kungl. brev den 24
mars 1898, predikant vid Rvdboholms fabriker enligt kungl. brev den 18
december 1843, predikant vid Tjolöholms egendom enligt kungl. brev
den 23 maj 1902; e. o. prästerlig tjänst i församling: i Ilofors kapellförsamling
enligt kungl. brev den 16 december 1910, i vissa delar av
Söderala församling enligt kungl. brev den 8 juni 1894). Enskild
kallelserätt förekommer därjämte med avseende å några på enskilt
initiativ för främjande av den allmänna själavården i vissa större städer
inrättade prästerliga tjänster, vilka ej kunna sägas hava karaktären av
församlingstjänster (t. ex. vid Blasieholmskyrkan i Stockholm enligt
kungl. brev den 13 september 1872, vid Jobanniskyrltan i Göteborg enligt
kungl. brev den 3 maj 1878); och mähända kan ifrågasättas att till
enskild kallelserätt hänföra den rätt, som enligt kungl. brev den 5
oktober 1900 tillagts svenska kyrkans missionsst.yrelse att förordna sjömanspräster
i vissa utländska hamnar. Beträffande kallelserätt till alla
nu nämnda tjänster gäller uppenbarligen, att densamma ej äger det skydd
av kyrkolag, som tillkommer patronatsrätt. Frågan om sådan kallelserätt
äger alltså ej omedelbart sammanhang med förevarande lagstiftning.
Den skillnad lärer i varje fall råda mellan dylik kallelserätt och kallelserätt
till ordinarie församlingstjänst, att genom den förra intrång ej kan
sägas ske i någon församlingen eljest tillförsäkrad valrätt. Emellertid
är att anmärka, att med samtliga sådana under 48 § 2 mom. hänförhga
tjänster, vilka kunna betraktas såsom församlingstjänster, och i avseende
ä vilka för närvarande finnas enskilda företrädesrätter, synes, enligt planen
för genomförande av nya löneregleringar jämlikt lagen den 9 december
1910 om reglering av prästerskapets avlöning, komma att vidtagas den
åtgärd, att sagda tjänster skola antingen förändras till ordinarie församlingstjänster
eller ock indragas. Dä numera är uteslutet att enskilda
personer tillägges särskild rätt eller förmån i fråga om tillsättning av

ordinarie församlingstjänst, skulle alltså med genomförandet av de nya
löneregleringarna sistberörda företrädesrätter komma att helt försvinna:

Beträffande kallelserätten till ordinarie prästerlig tjänst inträffar i
en del fall, att densamma ej blivit i de urkunder, som ligga till stöd
därför, benämnd patronatsrätt. Så är händelsen med några, i allmänhet
under senare tid tillkomna kallelserätter, mestadels kallelserätter i bruksförsamlingar.
Det har varit eu ganska vanlig företeelse att omkring
bruk bildats nya församlingar genom utbrytning ur förut bestående och
att därvid bruksägaren, som tagit initiativet till den nya församlingens
bildande och för detta ändamål åtagit sig särskilda kostnader, erhållit
rätt att källa församlingsprästen. I en del fall har bruksägaren ansökt
om samt erhållit patronatsrätt (t. ex. i Borgviks församling), men i
andra fall har kallelserätten ej blivit uttryckligen så benämnd (t. ex. i
Voxna församling). Anledning synes knappast föreligga, att i sist avsedda
fäll rätten skulle bedömas annorlunda än såsom patronatsrätt.
Förklaring till det förhållande att sagda benämning ej använts torde ej
vara att finna däri, att den, som erhållit kallelserätten, ej haft att
åberopa sådana skäl — påkostande av kyrkobyggnader och annat —
som enligt kyrkolagen erfordras för uppkomst av patronatsrätt. Det
synes fastmer i regel så förhålla sig, att bildande av ny församling
med egen präst möjliggjorts därigenom, att bruksägarna icke blott
bjrggt kyrka utan även varit villiga att tillhandahålla prästbostad samt
eljest vidkännas särskilda kostnader för avlöning av församlingsprästen.
Enligt gällande löneregleringar åligger det ganska ofta i
bruksförsamlingar kallelserättens innehavare att på särskilt sätt bidraga
till prästens avlönande. Berörda förhållande — vilket även i
andra församlingar understundom förekommer — bör å andra sidan ej
kunna föranleda, att kallelserätten i sådana fall skulle bestå.

1 överensstämmelse med vad nu anförts hava här bland befintliga
patronatsrätter inräknat» alla enskilda kallelserätter till ordinarie prästerliga
tjänster i territoriella församlingar, oavsett om dessa kallelserätter uttryckligen
benämnts patronatsrätt eller ej. Till undvikande av värjo
tvivelsmål därom, att de kallelserätter, som ej benämnts patronatsrätter,
skola upphöra, har emellertid åt andra stycker av förevarande § —
vilket närmast avser annan särskild rätt än kalf lserätt — givits den
allmänna avfattning, att ifrågavarande kallelserätter i varje fäll drabbas
av dess bestämmelse.

Ledning för avgörande, huruvida såsom ordinarie skall räknas en

tjänst, vartill kallelserätt linnés, är att hämta i den för vederbörande
pastorat gällande lönereglering.

Ett fall, då kallelserätt förefinnes med avseende å en i lönereglering
upptagen tjänst, må anmärkas, enär på grund av särskilt
förhållande tvekan synes möjlig, huruvida tjänsten ändock må vara
att hänföra till ordinarie. Med anledning av ansökning utav styrelsen
för Höganäs stenkolsverk bildades enligt kungl. brev den 23 november
1852 genom utbrytning ur Väsby och Vikens socknars pastorat
Höganäs bruksförsamling, därvid bland annat föreskrevs, att denna
församling skulle hava egen pastoralvård, så länge stenkolsverket
ägde bestånd, samt att församlingens pastor, vilken hade de rättigheter
och skyldigheter, som efter allmänna författningar tillhörde kyrkoherdar,
dock med undantag av rättighet till nådår för efterlevande änka och
barn, skulle i viss ordning utses av bruksstyrelsen och förses med
konsistorii fullmakt, vari likväl det förbehåll skulle göras, att fullmakten
ej gällde längre än bruksförsamlingen ägde tillvaro. I den för församlingen
den 24 november 1871 fastställda lön er egid ingen bestämdes, att
denna skulle gälla från och med den 1 maj 1872 under en tid av
femtio år, så vida bruksförsamlingen icke dessförinnan med anledning
av stadganderia i kungl. brevet den 23 november 1852 upphörde att
vara särskild församling. Då berörda befattning torde böra, oavsett de
särskilda därför gällande villkor, hänföras till ordinarie, har densamma
inräknats bland befintliga patronutsrätter.

I fråga om ordinarie prästerlig tjänst bör enskild person naturligen
ej heller i den form äga utöva kallelserätt, att han ior viss tid
eller tillsvidare förordnar innehavare av tjänsten. I detta sammanhang
må ett särskilt tall beröras. Enligt gammal praxis tillsättes kapellpredikantstjänsten
i Nämdö — för vars innehavare lön är bestämd i
den för Österhaninge pastorat nu gällande den 15 oktober 1869 fastställda
lönereglering — på sådant sätt, att domkapitlet på förslag av
kyrkoherden i pastoratet och ägarna till Östanvik å Nämdö meddelar
kapellpredikanten förordnande tillsvidare. Att ägarnas till Östanvik befattning
med tjänsten skall upphöra följer av det förut sagda. I fråga
om kyrkoherdens befogenhet åter synes densamma ej vara av den art.
att bestämmelse bör härom meddelas i lag angående patronatsrätier;
utan lärer det ankomma pa Kungl. Maj:t att vidtaga den åtgärd, som
kan befinnas erforderlig för nämnda befogenhets upphörande.

Med avseende å tiden för kallelserätternas upphörande har uttalats liden f»r
— av chefen för ecklesiastikdepartementet i förutnämnda yttrande till ka,leUcräUer
Bihang fåll riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 17 höft. (Nr 21. Bilaga). 10 Tsla^

statsrådsprotokollet den 19 december 1902 — att nuvarande nationel
borde, så länge de innehade den egendom, med vilken patronatsrätten
vore förbunden, bibehållas vid den dem tillerkända kallelserätt och
alltså • rätten upphöra endast i män av deras avgång, dock att, vad
anginge kallelserätt för bolag, sådan borde omedelbarligen upphöra.
Det kan ej förnekas, att goda skäl tala för att nuvarande patronel
sålunda i allmänhet skulle få tills de avgå bibehålla utövningen av
patronatsrätten. Förlusten av kallelserätten kan utan tvivel för patronerna
innebära en uppoffring av ej ringa betydelse och det synes därför,
helst ingen ersättning för kallelserätten kan komma ifråga, vara påkallat,
att all möjlig hänsyn tages till de personer, soin en gång lått
kallelserätten i sin hand såsom sin välfångna rätt. A andra sidan
måste framhållas, att, då kallelserätterna hava karaktären av realrätter,
de nuvarande patronernas anspråk att fortfarande få utöva den eu gång
förvärvade rätten ej synes värt beaktande i samma grad, som skulle
varit fallet, därest kallelserätterna tillagts patronerna personligen. Detta
patronernas anspråk kan i varje fall ej tillmätas den vikt, att detsamma
ej bör vika, om det allmännas intresse finnes vara avsevärt bättre betjänt
genom kallelserättens upphörande vid annan tidpunkt.

Frågan om patronatsrätternas avskaffande är, såsom förut berörts,
för närvarande av särskild praktisk betydelse därigenom, att under de
närmaste åren skola genomföras nya löneregleringar i de flesta past oråd,,
där patronatsrätt nu finnes, och att patronatsrätterna kunna vara till
hinder för vidtagande av sådana förändringar inom pastoraten, som i
sammanhang med de nya löneregleringarna befinnas önskvärda. Dessa
förhållanden peka tydligen därhän, att kallelserätterna höra, så vitt
möjligt är, förklaras upphöra före genomförandet av de nya löneregleringarna.
Det synes härvid ligga rätt nära till hands, att liden för
kallelserätternas upphörande bestämmes så, att den sammanfallei med
tiden för utlöpandet av de äldre löneregleringarna. Särskilda skäl tala
ock för den anordning, att kallelserätterna skola upphöra med utgången
av löpande löner''gleriugsperioder. Med kallelserätten följer i åtskilliga
fall skyldighet för patronus att särskilt bidraga till avlönandet av den
av honom kallade prästen. Såsom förut berörts är så förhållandet i en
del bruksförsamlingar och förekommer även eljest att dylik skyldighet
med avseende å prästens avlönande åligger patronus. Man har härvidlag
att taga hänsyn ej allenast till de tall, då det i gällande lönereglering
ålagts patronus att till prästeus avlönande lämna särskilda högre
bidrag i penningar eller persedlar, utan även till sådana fall, då prästen

tillförsäkrats rätt att begagna boställe, som äges av patronus, eller att
från patronus åtnjuta annan särskild förmån, som ej utgår i penningar
eller persedlar. Där patronus sålunda har att särskilt bidraga till den av
honom kallade prästens avlönande, kan det ej vara med rättvisa och
billighet överensstämmande, om man läte denna skyldighet bestå efter
det patroni kallelserätt upphört och ny präst blivit utsedd av församlingen.
Så länge emellertid den lönereglering är gällande, varigenom
sådan skyldighet ålagts, kan med hänsyn till löntagarens rätt patronus
ej utan vidare vinna befrielse från sin skyldighet. Patronus kan uppenbarligen
ej befrias härifrån, med mindre patroni ansvar för det särskilda
bidraget övertages av annan. Och vad särskilt angår de fall, då detta
bidrag- bestar i tillhan dahallande av boställe eller annan dylik i penningar
eller persedlar ej utgående förmån, kan löntagaren rimligen ej förpliktas
att under löneregleringsperioden avstå sådan förmån mot ersättning,
utan skulle ifråga om dylik förmån patronus endast kunna i den ordning
befrias från sin förpliktelse, att patronus erhölle ersättning för det
fortsatta tillhandahållandet av förmånen. Det må vidare anmärkas, att man
beträffande boställen synes hava att på eu del håll räkna med möjligheten
att äganderättsanspråk från patronernas sida kunna finnas, varom man, så
länge patronatsrätterna fått bestå, ej haft vidare kännedom, men som
vid dessas upphörande kunna väntas framkomma. Ett överflyttande
under löneregleringsperioden av patroni ansvar å annan — närmast läge
måbända att ansvaret övertoges av kyrkofonden — skulle alltså nödvändiggöra
eu ingalunda lätt genomförd revision av gällande löneregleringar.
På däremot patroni särskilda skyldigheter bestå tills ny
lönereglering genomföres, kunna tydligen i sammanhang med denna
hithörande frågor på enklaste sätt ordnas. Även om de fall, då patronus
särskilt bidrager till prästens avlönande, ej äro synnerligen talrika, har
i följd av det nu sagda synts lämpligast, att kallelserätterna förklaras
skola upphöra vid utgången av den tid, för vilken, då lag i förevarande
ämne träder i kraft, lönereglering för prästerskapet i församlingen är
fastställd.

Hur eu sådan regel kommer att verka framgår av en vidfogad
bilaga, vari angives tiden för utlöpandet av de på grund av förordningen
den 11 juli 1862 fastställda löneregleringar för de pastorat, där präst
tillsättes patronellt.

Under antagande att, då lag om kallelserätternas upphörande träder
i kraft, nya löneregleringar — i överensstämmelse med lagen den 9
december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning — genomförts
allenast i de pastorat, där den äldre löneregleringen utgått den .30 april

Annan
särskild rätt
ifråga om
prästtillsättning
än
kallelser ätt.

1915 eller utgår den 30 april 1916, komma av de 125 för närvarande
befintliga patronella kallelserätterna 102 att upphöra intill den 1 maj 1924,
därav 19 hava upphört den 1 maj 1917,

y> ))

)> »

» »

>> »

» »

>> »

i«

)> 1918,

» 1919,

» 1920,

1921,

1922,

1923,

1924,

Av övriga 23 kallelserätter finnas 5, vilkas upphörande, i likhet
med vad som är fallet med förutnämnda 102, bliver beroende på att
lönereglering, fastställd enligt 1862 års förordning, upphör att galla.
Om ej löneregleringens giltighetstid kommer att jämiikt 2 § i lagen
om indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde
samt omsättning därför den 9 december 1910 — förkortas, upphora av

dessa 5 kallelserätter en den 1 maj 1925, en den 1 maj 1926, en den
1 maj 1932, en den 1 maj 1933 och den femte den 1 maj 1934. Återstående
18 kallelserätter avse befattningar i pastorat, för vilka lonereo-lering
enligt 1862 års förordning gått till ända den 30 april 1915
eller utgår den 30 april 1916. Med antagande att nya löneregleringar — i
enlighet med 2 § i lagen om reglering av prästerskapets avlöning -blivit i dessa pastorat fastställda att gälla 20 år efter det den aldre
löneregleringen upphört att gälla, skulle av sistberörda 18 kallelseratter
7 upphöra den 1 maj 1935 och 11 den 1 maj 1936.

Understundom förekommer att enskild person i fråga om tillsättning
av ordinarie prästerlig tjänst äger annan särskild rätt än kallelserätt.

Här må omnämnas följande fall:

I Hjälstaholins pastorat av Uppsala stift, vilket pastorat enligt
kuno-l. brev den 16 november 1866 bildades genom förening av Vittja
och &Hj kista samt Holms och Kulla församlingars pastorater, har genom
nämnda kungl. brev ägaren av Sjöö säteri medgivits att, i stället för
honom dittills tillkommande patronatsrätt till de prästerliga befattningarna
i Holms och Kulla pastorat, åtnjuta den förmån vid tillsättning av kyrkoherdebeställningen,
att han ägde att utom de av domkapitlet å förslag
till beställningen uppförda kalla en fjärde prästman att efter avlagt
predikoprov komma under omröstning. Dylik kallelse av fjärde prov -

predikant skall, enligt vad pastorsämbetet upplyst, hava förekommit,
tvänne gånger, senast år 1911. Nu gällande lönereglering för pastoratet
äger tillämpning till den 1 maj 1920.

Genom kungl. resolution den 13 december 1810 äro meddelade
särskilda bestämmelser med avseende å tillsättning av en enligt sagda
resolution inrättad komministersbefattning i Stjärnorp av Vreta Klosters
och Stjärnorps församlingars pastorat i Linköpings stift. För att möjliggöra
inrättandet av en annexförsamling i Stjärnorp med egen komminister
hade pastor i Vreta kloster, stiftets biskop, medgivit att till avlöning
av komminister i Stjärnorp finge anslås vissa pastoralier av
Stjärnorps egendom, vilka plägat till pastor utgå; och hade ägaren till
Stjärnorp, brukspatronen Bnrenstam, förbundit sig att lämna komministern
nödiga husrum och vedbrand med villkor att fä av de till befattningen
sökande prästmän på förslaget uppföra eu, varemot biskopen
skulle, såsom pastor i Vreta Kloster och såsom bidragande till komministerns
avlöning, få föreslå den andra samt konsistorium föreslå den
tredje. I förenämnda resolution medgav Kungl. Maj:t att bi fattningen
finge tillsättas på sätt, som begärts; varjämte Kungl. Maj:t förklarade
sig för framtiden fastställa vad brukspatronen Burenstam medgivit samt
biskopen i Linköping såsom pastor i Vreta Kloster avstått. Enligt den
för pastoratet nu gällande lönereglering, vilken äger tillämpning till den
1 maj 1917, åtnjuter komministern i Stjärnorps församling fri bostad
och vedbrand vid Stjärnorps säteri. Förslag till kommiuistersbef ittningen
i Stjärnor]) synes allt fortfarande så upprättas, att detsamma
besättes till första rummet av ägaren av Stjärnorp, till andra rummet
av kyrkoherden och till tredje rummet av domkapitlet.

De förmåner i fråga om ordinarie prästerliga tjänsters tillsättande,
som sålunda äro ägarna av Sjöö säteri och Stjärnorps säteri tillförsäkrade,
synas vara av den beskaffenhet, att de böra upphöra i samma ordning,
som kallelserätter till sådana tjänster försvinna. Huruvida ytterligare
något fäll, utöver de två nämnda, förekommer, då i fråga om
tillsättning av ordinarie prästerlig tjänst för enskild person finnes annan
förmån än kallelserätt, kan ej av tillgängliga handlingar och utnn särskilda
efterforskningar i orterna tillförlitligen avgöras. Emellertid må
såsom visst antagas, att en dylik förmån ej kan vara värd att framför
de nu nämnda bibehållas.

I fråga om den rätt, som vid tillsättande av komministersbefattningen
i Stjärnorp må tillkomma kj^rkoherden i pastoratet — vilket numera
ej är prebende —, torde ankomma å Kungl. Maj:t att meddela
den bestämmelse, som kan finnas erforderlig.

Rätt för
patronus att
tillsätta
annan tjänst
än prästrrlig.

Rätt för patronus att utse klockare och andra kyrkobetjänte har i
åtskilliga fall antingen utövats från äldre tider eller medgivits på särskild
framställning.

1 det gamla Sverige tillkommer det — enligt vad Bäckströms utredning
utvisar -— patronus i 7 församlingar att utse klockare och organist,
i 2 församlingar att utse klockare och i 6 församlingar att utse
kyrkvaktare.

I de erövrade provinserna utövar— enligt Thulins utredning och med
iakttagande av ett par senare inträffade förändringar (Ottarp samt Grimeton
och Rolfstorp) — patronus i 8 fall rätt att utse klockare och
organist samt i 3 fall rätt att utse klockare. Vidkommande den lägre
kyrkobetjäningen, vilken biträder vid vården av kyrkan in. m., synes i de
erövrade provinserna vara regel, att denna lägre kyrkobetjäning utses
av patronerna, ehuru på åtskilliga håll förekommer att församlingen
tillsätter densamma.

Patronbrev, varigenom upplåtits lukrativ patronatsrätt, innehålla
ofta, att patronus äger befogenhet att, om han så vill, utse kyrkovärdar.
Sådan befogenhet synes numera endast sällan utövas. Enligt Thulins
utredning skulle allenast beträffande tre församlingar (Allerum, Hyby
och Österslöv) hava uppgivits, att patronus utsåge kyrkovärdar, varförutom
för två församlingar (Örtofta och Morian da) uppgivits, att patronus
ansåges såsom självskriven kyrkovärd eller att kyrkovärdskapet sköttes
genom hans försorg, och syntes i övrigt patronerna vid förvaltningen
av kyrkorna endast undantagsvis taga kyrkovärdarnas biträde i anspråk.

I några fall tillkommer patronus rätt att utse folkskollärare.

Uti två församlingar (Ingarö och Svabensverk) är med den prästerliga
tjänsten, som i patronell väg tillsättes, förenad folkskollärartjånst.
Utvecklingen synes härvid varit den, att en av enskild person anställd
predikant (gårdspredikant, eller brukspredikant), vilken tdlika haft att
verka såsom lärare vid en utav don enskilde upprättad skola, sedermera
erhållit ställning såsom en församlingens tjänsteman därigenom, att den
prästerliga sysslan kommit att som ordinarie tjänst ingå i prästerlig lönereglering
och tjänstinnehavaren jämväl i sin egenskap av lärare kommit
att uppbära vanliga, lagstadgade löneförmåner.

I ett fäll (Östra Ryd av Uppsala stift) har innehavaren av patronatsrätt
till församlingen enligt särskilda beslut tillagts rätt jämväl att utse
skollärare, och är i sistberörda fall den av patronus tillsatta skollärartjänsten
numera förenad med klockar- och organisttjänst i församlingen.

T ett fall (Störa Malm), där i patronatsbrevet finnes medgiven rätt

för patronus att jämväl tillsätta lärare i församlingen, utövas ej numera
denna rätt.

Då patronus tillagts rätt att tillsätta, andra tjänst innehavare än
präst, tiar denna rätt i allmänhet betraktats som en mindre rätt, vilken
fått såsom ett bihang åtfölja den större rätten, kallelserätten till präst.
Det synes vid sådant förhållande naturligt att tillsäituingsrätten till
sådana andra tjänst innehavare upphör samtidigt som kallelserätten.
Emellertid har påtagligen patroni rätt att tillsätta vissa tjänstinnehavare
i lukrativt patronella pastorat, såsom kyrkovärdar och kyrkvaktare, tilllagts
honom närmast såsom ett led i hans rätt att förvalta kyikan. Att
för sistnämnda lull uppställa särskilda regler i fråga om tillsättningsrättens
upphörande torde, ej vara påkallat. Av tredje punkten i förevarande §
följer, att till sätt ni ngsrätt i fråga om andra tjänstinnehavare än präst ej
får i något fall utövas sedan kallelserätten till präst upphört. Skulle i
något fall inträffa, att före kallelserättens upphörande överenskommelse
sker om upphörande av patroni kyrkoförvaltning, lärer det väl, även
om så i överenskommelsen ej direkt utsäges, vara utan vidare klart, att
patronus efter kyrkoförvaltningens upphörande ej längre har att utse
tjänstinnehavare, vilkas väsentliga åliggande är att biträda vid kvrkoförvaltningen.

2 §•

Av skyldigheter, varom i första punkten av denna § är fråga, är
viktigast den skyldighet, som i åtskilliga fall finnes för patronus att i en
eller annan form särskilt bidraga till prästens avlöning. Antalet fåll, då
dylik skyldighet förefinnes, kan ej exakt angivas. Patroni särskilda förpliktelse
kan bland annat hava den form, att boställe, vars begagnande
enligt lönereglering tillförsäkrats prästen, äges av patronus; och t rågan
om äganderätt till boställe synes, såsom förut i annat sammanhang framhållits,
på sina håll vara svävande. Emellertid må nämnas, att i omkring
femton fall är tydligt, att patronus på ett eller annat sätt särskilt bidrager
till prästens avlönande.

Till närmare upplysning angående uppkomsten och beskaffenheten
av ifrågavarande skyldighet må här redogöras för ett par fall:

Ägaren av Yoxna bruk i Ovanåkers församling erhöll år 1758
Kungl. Maj:ts tillstånd att vid det på 2 V2 mils avstånd från församlingskyrkan
belägna bruket uppföra en kapellkyrka och anlägga eu
kyrkogård. Sedan kapellkyrkan blivit färdigbyggd, lät även bruksägaren
där anställa en prästman samt försåg denne med lön. 1 en till Kungl.

Särskild
skyldighet att
bidraga till
avlönande
av tjänst -invehavare.

Maj:t år 1775 ingiven ansökning anhöll därpå Voxna bruksägare, att
bruksförsamlingen måtte skiljas från Ovanåkers pastorat och bruksägaren
erhålla rätt att såväl då som framdeles förse församlingen med
serskild pastor. Genom resolution den 24 oktober 1775 fann Kungl.
Maj:t gott bifalla denua ansökning samt tillåta bruksägaren att förse
bruksförsamlingen med särskild pastor, varemot det skulle åligga bruksägaren
att underhålla sin kyrkoherde med tillräcklig lön utom vad i
pastoralier kunde inflyta av “bruksfolket. Kyrkoherdens avlöningsförmåner
äro senast reglerade genom resolution den 9 juni 1865. Då
pastoralierna, beräknade enligt grunderna för förordningen den 11 juli
1862, visade sig otillräckliga för kyrkoherdens anständiga bärgning,
ålades Voxna bruksägare, som ägde all jord i församlingen, att erlägga
vad som fattades. Denna skyldighet ansågs åligga bruksägarna på grund
av resolutionen 1775. Kyrkoherden tillförsäkrades därjämte i löneregleringen
boställe, vars åbyggnad skulle underhållas av Voxna bruksägare,
ävensom rättighet att å brukets skog efter behov erhålla fri vedbrand.

Ågarna till Forsmarks bruk synas allt sedan 1600-talet hava kallat
präster till Forsmarks församling utan att någon bekräftelse å patronatsrätten
erhållits. Vid en på 1840-talet uppkommen kyrkoherdeledighet
anhöll dåvarande ägaren till bruket att Kungl. Maj:t måtte utfärda resolution
om patronatsrätts åtnjutande då och framgent. Till stöd härför
anfördes, att nästan afl jord i församlingen tillhörde bruksägarna, att
sockenkyrkan och pastorsbostället byggdes och underhölles av bruksägarna,
vilka även till kyrkoherden givit den jord, han innehade, samt
att redan detta förhållande berättigade till åtnjutande av jus patronatus.
Enligt brev den 9 november 1852 fann emellertid Kungl. Maj:t, då
patronatsrätten till nämnda pastorat dittills icke blivit bestridd, anledning
ej vara för handen att i frågan meddela särskilt förklarande. Enligt
den för pastoratet nu gällande, den 7 oktober 1870 fastställda löneregleringen
innehar kyrkoherden fri bostad med nödiga uthus, en mindre
trädgård, ett rofland, ett potatisland, en humlegård samt fem särskilt
uppräknade ängar. Nämnda lägenheter, som av bruksägarna upplåtits
åt kyrkoherden, äro ej i jordeboken särskilt upptagna. . Bruksägarna
påkosta underhållet av prästgården.

Understundom åligger det patronus att särskilt bidraga till avlönande
av annan tjänstinnehavare än präst. Här åsyftas ej de fall, då
patronus, som har lukrativ patronatsrätt, med de av honom förvaltade
kyrkomedlen bestrider avlönandet av kyrkobetjening, något som ej sällan
äger rum och särskilt där patronus tillsätter ifrågavarande kyrkobetjä -

ning, utan avses allenast -— såsom lärer framgå av ordalydelsen av
förevarande § — de särskilda bidrag, som patronus i en eller annan
form lämnar med egen kostnad. Av den utredning, som föreligger,
synes framgå, att klockarboställen i några fall skulle tillhöra patronus
samt att patronus även i något fall åtagit sig förpliktelse i annan form
för avlönande av annan tjänstinnehavare än präst.

Då patronus bär särskild förpliktelse i fråga om tjänstinnehavares
avlönande, ligger ibland till grund för densamma en av patronus i
sammanhang med kallelserättens uppkomst eller därefter gjord uttrycklig
utfästelse, men ofta synes dylik utfästelse ej vara påvisbar och känner
man om förpliktelsens uppkomst allenast, att patronus av gammalt plägat
underkasta sig särskilda uppoffringar för tjänstinnehavarnas avlönande
och vid löneregleringar fått sin förpliktelse härutinnan fastställd.

Det kan visserligen antagas att åtagandet av särskild förpliktelse
för patronus ej berott allenast på självisk beräkning utan att kyrkans
och församlingens bästa alltid varit det huvudsakligaste motivet för förpliktelsens
uppkomst. Och särskilt framgår i åtskilliga fall, att förpliktelsen
påtagits närmast i syfte att bereda möjlighet för uppkomsten av
en ny församling med egen präst. Men å andra sidan synes alltid —
även om sådant ej blivit utsagt — böra antagas, att ett medbestämmande
motiv för förpliktelsens åtagande är att finna i den ställning av
patronus, som vederbörande sökte erhålla eller redan innehade. Det kan
ej vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att dessa förpliktelser
lämnas orubbade vid patronatsrättens upphörande och fö i all
framtid åvila patrongodset, utan måste ägaren till detta anses hava berättigat
anspråk att dylika förpliktelser skola i sammanhang med patronatsrättens
upphörande avvecklas.

Jämväl då patronatsrätten är lukrativ kan understundom förekomma,
att patronus har förpliktelse av nu ifrågavarande slag. Som
dylik förpliktelse synts äga närmare samband med kallelserätten än med
den lukrativa sidan av patronatsrätten, har densamma ansetts höra regleras
tillika med kallelserätten.

Vad nu först angår de fall, då patronus har särskild skyldighet
att bidraga till prästens avlönande, skall sådan skyldighet pa grund av
stadgandet i förevarande § upphöra samtidigt med kallelserätten eller
alltså vid den tid, då löneregleringen för vederbörande pastorat går till
ända. Härav följer, att vid uppgörande av ny lönereglering för pastoratet
skall tillses, att de särskilda förpliktelser, som patronus kunnat i någon
form hava, ej vidare skola upptagas, därest ej patronus annorlunda medBihant)
till riksdagen* protokoll 1921. 1 samt. 17 höft. (Nr 21. Bilaga). 11

giver. I sammanhang med löneregleringens uppgörande kommer givetvis
bland annat att undersökas, huru med äganderätten till boställe förhåller
sig.

Att meddela bestämmelser i tanke därpå, att det måhända kan
befinnas tvistigt, huruvida ett boställe, som förut varit tillagt prästen,
äges av patronus, torde ej vara påkallat.

Om det i sammanhang med uppgörande av lönereglering ej kan
tillförlitligen utredas, huru med äganderätten till boställe förhåller sig,
lärer man kunna förfara antingen så, att bostället upptages i löneregleringen,
eller så, att — som i liknande fall tillförene understundom skett —
frågan, huruvida bostället utgör en avlöningstillgång för pastoratet, lämnas
öppen i löneregleringen. Emellertid kommer givetvis att iakttagas,
att prästgård ej tillförsäkras prästen å område, vartill äganderätten sålunda
kan anses tvistig.

Därest patronus skulle förmena, att boställe, som blivit utan hans
begivande i ny lönereglering upptaget, äges av honom, måste det stå
honom öppet att härom föra talan. Det torde näppeligen kunna föreskrivas,
att patronus i ty fall skulle vara skyldig att inom viss tid göra
sitt anspråk gällande vid äventyr att han eljest skulle förlora detsamma.

I fråga om de fall, då patronus har särskild förpliktelse att bidraga
till avlönande av annan tjänstinnehavare än präst, är tydligt, att man
ej kan förvänta att dylik förpliktelse utlöper samtidigt som prästerlig
lönereglering utgår. Vad angår klockares löneförmåner — varom kär
väsentligen är fråga — innebär nu gällande förordning angående allmänt
ordnande av klockares löneinkomster den 2 november 1883, att
löneförmåner, som tillagts klockare, skola åtnjutas av denne så länge
han innehar tjänsten, därest han ej medgiver att ny reglering må vinna
tillämpning redan under hans tjänstetid. Reglering av klockares löneförmåner
äger icke rum för viss tid — såsom är fallet med prästerlig
lönereglering — utan uppgöres att gälla allenast tillsvidare och kan
av församlingen när som helst ändras, dock att löntagare redan tillförsäkrad
rätt lämnas oförkränkt. Där det nu ålagts patronus att på något
sätt särskilt bidraga till klockares avlönande, torde det ej vara mot
rättvisa och billighet stridande att låta patroni förpliktelse bestå, sä
länge tjänstinnehavare, som blivit under patronatstiden tillsatt, erhållit
försäkran om dylikt bidrag. Någon skyldighet för patronus att lämna
sådant bidrag sedan den under patronatstiden senast tillsatta klockaren
avgått ur tjänsten kommer sålunda i intet fall att förefinnas. Skulle
efter patronatstidens utgång ny lönereglering uppgöras, bör tydligen

däri ej utan patroni begivande upptagas något särskilt bidrag från
patroni sida. Vad nu sagts om patroni särskilda skyldigheter gent
emot klockare äger motsvarande tillämpning ifråga om särskild skyldighet
mot skollärare och kyrkobetjänte, andra än klockare.

l)å patronatsrätten är lukrativ, åligger det städse patronus att i
större eller mindre omfattning påkosta utgifter för kyrkans behov och
ändamål. Sagda skyldighet måste givetvis regleras i sammanhang med
den lukrativa si dallra v patronatsrätten. Aven då patronatsrätten ej är
lukrativ förekommer understundom — särskilt i bruksförsamlingar —
att patronus påkostar byggnad och underhåll av kyrka. I allmänhet
torde någon förpliktelse härutinnan för patronus ej vara påvisbar, men
någon gång bär i ansökning om patronatsrätt skett utfästelse att patronus
skulle svara för kyrkans vidmakthållande. Olika meningar lära ej kunna
råda därom, att en sådan förpliktelse bör upphöra och att detta lämpligen
bör ske vid samma tid som patroni kallelserätt försvinner.

3 §■

De huvudsakligaste av nu tillämpliga bestämmelser om tillsättningav
här ifrågavarande tjänster innehållas, beträffande prästerlig tjänst, i
lagen om tillsättning av prästerliga tjänster den 9 december 1910,
1—44 §§, samt beträffande övriga tjänster i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862, 2 § 3 mom. I avseende
å de fall, då patronus äger att tillsätta prästerlig tjänst, förenad med
folkskollärartjänst, torde vara klart, att efter upphörandet av patroni
rätt tillsättningen skall ske i den ordning, som för den prästerliga tjänsten
gäller, vadan särskilt stadgande härom ej ansetts erforderligt.

Avlönandet av ordinarie församlingspräst är enligt de bestämmelser,
som meddelats i lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9
december 1910 och ecklesiastika boställsordningen av samma dag,
närmast en pastoratets angelägenhet. Det åligger pastoratet att tillhandahålla
prästen fri bostad genom upplåtelse av prästgård, vars laga
hus nybyggas och underhållas av pastoratet. Den lön, som fastställts
för prästen, skall — i den ordning 19 § av löneregleringslagen angiver
— gäldas medelst församlingsavgifter samt arrende av löneboställen
och andra avlöningstillgångar för pastoratet. Dock finnes i pastoratsbornas
skyldighet att bidraga till prästlöner — enligt 21 § av nämnda
lag — den begränsning att. sedan såsom församlingsavgifter blivit i

O O ö > '' O

Skyldighet ait
bygga eller
underhålla
kyrka.

pastoratet utdebiterat ett belopp, motsvarande sex öre för varje hell
eller påbörjat tiotal kronor av pastoratets hela inkomstbelopp, vad som
därefter erfordras för prästlöner skall betalas av kyrkofonden.

Beträffande de pastorat, där patronus nu på ett eller annat sätt
till prästens avlönande lämnar särskilt bidrag, vilket vid kallelserättens
upphörande bortfaller, torde någon befogad invändning ej kunna göras
mot att prästens avlönande även där kommer att bestridas i förntberörda
ordning. Att pastoratsborna genom bortfallandet av patroni särskilda
bidrag komma att på sina håll få vidkännas eu ej oväsentlig ökning i
utgifter lärer visserligen ej kunna undgås. Man synes emellertid ej
hava anledning att befara, att pastoratsborna skulle genom bortfallandet
av detta bidrag — det må hava varit än så betydande — bliva oskäligt
betungade med utgifter för prästens avlönande. Det är till en början
att märka, att i sammanhang med genomförandet av de nya löneregleringarna
kommer att ifråga om hittillsvarande patronella pastorat liksom
eljest tagas under omprövning, huruvida förhållandena äro sådana, att
sammanslagning med annat pastorat bör äga rum eller indragning eljest
ske av befintlig tjänst. De församlingsavgifter, som skola utdebiteras
för gäldande av prästlön, kunna i varje händelse ej överstiga den i
löneregleringslagen angivna maximigränsen, en gräns, intill vilken dessa
avgifter lära komma att stiga i det störa flertalet av rikets pastorat.
1 avseende å de fåll, då patroni befriande från skyldighet att tillhandahålla
ett honom tillhörigt boställe nödvändiggör nyanskaffning av prästbostad,
är att märka, att prästgård efter nya löneregleringarnas inträde
utgöres allenast av tomt med bostadshus och trädgårdsområde, vadan
anskaffningskostnaden ej kan bliva synnerligen betungande för pastoratet.
Över huvud kan sägas, att den utgiftsökning, vilken föranledes av bortfallandet
av patroni särskilda bidrag till prästens avlönande, ej synes
vara mera betungande eller eljest värd beaktande i högre grad än
den ökning i utgifter, som kan bliva en följd av sådana i sammanhang
med genomförandet av de nya löneregleringarna vidtagna åtgärder som
delning utav pastorat samt inrättande av nya tjänster. Liksom sistnämnda
åtgärder kunna, även utan att församlingen det påyrkat, vidtagas,
då sådant befinnes erforderligt för åstadkommande av tillfredsställande
församlingsvård, synes det rimligt, att de patronella församlingarna
få, även om de ej uttalat sig för patronatsrättens upphörande, underkasta
sig den ökning i kostnader, som kan bliva eu följd därav, att
patronatsrätten finnes böra i det allmännas intresse avskaffas.

Några betänkligheter synas ej heller möta vare sig mot att församlingarna
hava att vidkännas den ökade kostnad, som på några håll

kan föranledas av att patronerna ej vidare äro pliktiga att lämna särskilt
bidrag till andra tjänstinnehavare än präst, eller däremot att, då
skyldighet åligger patronus att påkosta byggnad och underhåll av kyrka,
skyldighet härutinnan i stället skall, på sätt eljest är fallet, vila å församlingen.

1 den allmänna motiveringen hava utvecklats de skäl, som skulle
föranleda, att någon ersättning ej kan ifrågakomma för själva kallelserätten
.

Det torde vara tydligt, att ersättning ej heller bör utgå för annan
särskild rätt i fråga om tillsättning av prästerlig tjänst än kallelserätt
liksom ej heller för befogenhet att tillsätta annan tjänst inom församlingen
än prästerlig.

Såsom i den föregående framställningen angående patronatsrättemas
uppkomst och beskaffenhet berörts, ligga merändels till grund för patronats
rätternas tillkomst förmögen!)etsuppoffringar, gjorda av enskilda personer.
Och även efter patronatsrättens förvärv har mången gång
patronus till församlingens bästa gjort sådana uppoffringar.

Då den patronella kallelserätten förklaras skola upphöra, bliver
helt naturligt fråga, huruvida för nuvarande patronus eller annan kan
förefinnas ett berättigat anspråk på ersättning i någon form för sålunda
gjorda uppoffringar.

Här må till eu början tagas i betraktande de upputi ringar, son
vid icke-lukrativ patronatsrätt kunna hava skett, evad nu dessa uppoffringar
föranlett patronatsrättens tillkomst eller sedermera gjorts.

Enligt 19 kap. 12 § kyrkolagen var den berättigad till erhållande
av patronatsrätt, vilken själv eller vars förfäder skänkt den jord, vara
kyrkan blivit uppbyggd, eller påkostat nybyggnad eller större ombyggnad
av kyrkan eller skänkt prästgård med åliggande ägor. Tillika uttalades
i samma paragraf, att andra gåvor, som lände kyrkan till larv och
prydnad, såsom kläder, altartavlor, funtar, takläggning, vitmening etc.,
visserligen vore berömligt, men ej räckte till att förvärva jus patronatus.

Beträffande en stor mängd patronatsrätter är det numera ej möjligt
att med säkerhet avgöra, hur rätten först uppkommit. Patronatsrätt
synes i äldre tid hava utövats utan att vederbörande dessförinnan sökte
och erhöll patronatsbrev eller överhuvud formlig bekräftelse a sin rätt.

Pa sätt av historiken närmare framgår inleddes, vid tiden för reduktionens
genomförande i Sverige, undersökningar angående patronatsrätterna
och hämnades de personer, som gjorde anspråk på att äga patronatsrätt,
tillfälle att inkomma med sina skäl och bevis. Det är till stor del
genom de framställningar om bekräftelse å patronatsrätt, som i anledning
härav och sedermera under tidernas lopp gjorts, och genom de
undersökningar, som därav föranletts, man för närvarande äger kännedom
om de uppoffringar, vilka kunna ligga till grund för patronatsrätternas
uppkomst eller eljest skett. I dylika framställningar hava
åberopats allehanda uppoffringar, som sökandens förfäder eller tidigare
ägare av sökandens gods eller sökanden själv skulle gjort gent emot
kyrka eller prästerskap. Ofta har sökanden till stöd för sitt påstående
om patronatsrätt andragit, att kyrkan vore belägen å sökandens mark.
Vidare hava åberopats gåvor av boställen, påkostningar för kyrkobyggnad
och varjehanda skänker till kyrkans px-ydande in. m.

När ansökningar gjordes om förvärvande av helt nya patrouatsrätter,
hava på samma sätt åberopats allehanda uppoffringar till förmån
för kyrka eller prästerskap. I åtskilliga fall har man sig även bekant
att patronerna gjort sådana uppoffringar sedan patronatsrätten bekräftats
eller beviljats.

De uppoffringar, som sålunda skett till förmån för kj^rka eller
prästerskap, utgöras naturligen mestadels av gåvor och därmed jämförliga
utgifter, såsom påkostande av kyrkobyggnad och dylikt.

En uppoffring kan emellertid innebära allenast eu nyttjanderättsupplåtelse.
Såsom i annat sammanhang berörts, inträffar understundom,
att patronus äger boställe, vilket disponeras till prästens eller annan
tjänstinnehavares avlönande, liksom att tjänstinnehavare tillförsäkrats
nyttjanderätt till patron! mark i form av vedfångs- eller mulbetesrätt
eller dylikt. Att patroni skyldighet att tillhandahålla sådana förmåner
skall upphöra framgår av 2 § i detta förslag. Sagda § innebär även
att, då patronus bar skyldighet att på annat sätt, såsom genom högre
tillskott i penningar eller persedlar, särskilt bidraga till tjänstinnehavares
avlönande, denna skyldighet skall upphöra.

Det kan ej rimligen ifrågasättas, att patronus skulle med anledning
av kallelserättens upphörande undfå ersättning för de kostnader, han fått
vidkännas för fullgörande av sin skyldighet att särskilt bidraga till tjänstinnehavarens
avlönande. Patronus har ju mot upplåtelsen av nyttjanderätten
eller utgivandet av de periodiska bidragen kommit i åtnjutande
av kallelserätten. Ej heller lärer det kunna ifrågasättas, att eu patronus,
vars kallelserätt är förenad med skyldighet att svara för kyrkans vid -

makthållande, skulle erhålla gottgörelse för kostnader, som han fått vidkännas
för fullgörande av samma skyldighet. I det följande bortses från
kostnader, som föranletts av dylika med kallelserätten förbundna skyldigheter.

Det gäller då att besvara spörsmålet, huruvida i anledning av
kallelserätternas upphörande några befogade anspråk kunna föreligga,
som grunda sig å gjorda gåvor eller därmed jämförliga, en gång för
alla gjorda uppoffringar. När fråga är om en gåva, som ännu finnes
i behåll, kunde sådant anspråk tänkas avse återgång av denna eller utbekommande
av ersättning för dess värde; och skulle anspråket i andra
fall gå ut på ersättning.

Det lärer till en början vara klart att, om patronatsrätten ursprungligen
uppkommit på grund av uppoffringar, som varit gjorda ej av den
förste patronus själv utan av hans förfäder eller tidigare ägare till
patrongodset, sådant anspråk ej kan förekomma. Detsamma synes uteslutet
redan av det skål att uppoffringen näppeligen kan antagas vara
förestavad av annat motiv än enbart av nitälskan för kyrkans bästa.

Har uppoffringen, som föranlett patronatsrättens uppkomst, varit
gjord av den förste patronus själv, lärer det visserligen kunna antagas
att vederbörandes önskan att erhålla patronatsrätt mer eller mindre
bidragit till uppoffringens tillkomst. Någon, rätt att nu påkalla återgångav
eller ersättning för den sålunda en gång gjorda uppoffringen lärer
dock ej kunna ifrågakomma. Redan den omständigheten, att det i varje
fall måste anses ovisst, huruvida uppoffringen skulle varit ogjord, om
utsikt till patronatsrätt ej funnits, torde utesluta alla anspråk i sådant
avseende.

Vad senast anförts gäller i det hela även om gåvor och välgärningar,
som efter patronatsrättens förvärv kommit kyrka eller prästerskap
till godo från patronernas sida. Det kan väl vara att förmoda, att ett
medbestämmande motiv till den skedda uppoffringen legat i den ställningav
patronus, som givaren innehade, men lärer man ej heller här kunna
utan vidare utgå från antagandet att uppoffringen blivit ogjord om
patronatsrätt ej funnits.

Emellertid förekommer det understundom att, då ansökning gjorts
om beviljande av patronatsrätt eller om bekräftelse å sådan rätt, sökanden
såsom stöd åberopat icke redan gjorda uppoffringar utan löften om
åtgärder, som skulle ske, därest ansökningen bifölles. Uppoffringen
har sålunda uttryckligen gjorts beroende av patronatsrättens uppkomst
eller fortsatta bestånd. Hithörande fall synas vara ganska fåtaliga. För
ett par av dem må här, till sakens närmare belysning, redogöras.

Konsistorium i Linköping anmälde hos Kung!. Magt, att allmogen
i Vists församling funnit sig oförmögen att utbygga och underhålla sin
trånga och fallfärdiga sockenkyrka samt därför på sockenstämmor 1733
och 1734 på »församlingens herrskaper» (ägarna av Sturefors, BjärkaSäby
och Stavsäter) överlämnat sin rätt att utse präster under villkor
att herrskaperna åtoge sig kyrkans reparation och förbyggande samt
att herrskaperna även åtagit sig detta mot ett beständigt jus vocandi
och förenat sig att på gemensam bekostnad företaga byggandet. Konsistorium
hemställde, att Kungl. Magt ville lämna bifall till patronatsrättens
förvärvande på berörda sätt. Genom brev den 14 mars 1740
fann Ivungl. Magt gott bifalla att »merbemälta herrskaper i Vists församling»
finge genom den ifrågasatta kyrkobyggnaden förvärva jus
patronatus vid deras kyrka.

Vid ansökning år 1758 om jus patronatus till Hargs församlingåberopade
sökanden, landshövdingen friherre Erik Oxenstierna såsom
stöd bl. a., att lian ämnade skänka ett kaplansboställe. Vid ansökningen
fogades i avskrift ett av Oxenstierna den 12 september 1758 upprättat
donationsbrev, varigenom han till beständigt boställe för eu kaplan i
församlingen skänkte ett halvt frälsehemman i Marka by, dock under
villkor, bl. a., att Kungl. Maj:t täcktes bevilja honom och hans efterträdare
till Hargs bruk, man efter man, jus patronatus i Hargs församling
med rättighet att'' utse och kalla såväl kyrkoherde som kaplan.
Genom resolution den 5 april 1759 prövade Kung!. Maj:t i anseende
till i ärendet förekommande skäl och omständigheter gott tillägga och
förunna Oxenstierna samt hans »efterträdare uti Hargs bruks egendom»
fullständigt jus patronatus i Hargs församling eller rättighet att där
tillsätta både kyrkoherde och kaplan med de villkor och förbehåll, som
han skriftligen »begivit sig till». Det av Oxenstierna donerade bostället
upptages i jordeboken såsom Marka nr 6 om V* mantal frälse med anteckning
om donationen och de därmed förbundna villkoren.

1 fall, sådana som de förut berörda, saknas givetvis skäl till det
antagande att uppoffringen skulle kommit till stånd oavsett om den rätt,
givaren eftersträvade, förvärvats. Åven om patronatsrätt ej uttryckligen
sökts för annan än givaren, lärer man, med hänsyn till den realrättsliga
natur, som är och i stort sett alltid varit en för patronatsrätterna
utmärkande egenskap, ej vara berättigad till annat antagande,
än att i givarens syften ingått att vid åtnjutandet av patronatsrätten
betrygga alla efterföljande ägare till givarens gods. Måste man alltså
utgå från att uppoffringen skett i syfte att vid patrongodset i all framtid
få patronatsrätt förbunden, kan man näppeligen heller antaga det vara

med givarens syften överensstämmande, att den förmån, som genom
den skedda uppoffringen kommit församlingen till del, skall fä åtnjutas
oavsett om nuvarande patronus fråntages hans rätt. Om än givaren ej
lämnat någon föreskrift om påföljden av rättens avhäadande från honom
eller kommande rättsinnehavare, kan man svårligen undgå att antaga,
att givarens mening varit, att för sådan händelse det av honom uppoffrade
värde, skulle återgå till rättens innehavare. Möjligen skulle kunna
ifrågasättas, att det ej vore patronatsrättens nuvarande innehavare, utan
givarens arvingar, vilka borde äga att i anledning av kallelserättens
upphörande påfordra ersättning. Något verkligt skäl synes emellertid
ej föreligga för att de nuvarande arvingarna skulle äga en sådan rätt.
Det synes, som om dylik rätt för arvingarna ej kunde ifrågakomma,
med mindre givaren — vad ej veterligen skett i något fall — uttryckligen
tillförsäkrat dem en sådan. Arvingarna hava uppenbarligen föga
eller intet intresse av kallelserättens bestånd; och finge de gåvan åter
eller erhölle de ersättning, skulle detta för dem innebära eu alldeles
opåkallad förmögenhetsvimt. Nuvarande patronus åter äger påtagligen
intresse av kallelserättens bestånd. Då uppoffringen måste antagas hava
skett i syfte att betrygga patronus vid hans rätt, synes det vara med
rättvisa och billighet över'' nsstämmande att patronus vid rättens upphörande
beredes ersättning för den gjorda uppoffringen.

Där en uppoffring uttryckligen ställts i beroende av patronatsrättens
uppkomst eller fortsatta bestånd, har så vitt framgår av nu
tillgänglig utredning, denna utgjorts antingen av påkostnad å kyrkobyggnad
eller ock av gåva av boställe. Det torde vara tydligt att, om
vid ansökning om patronatsrätt sökanden lovat att göra påkostnad å kvrkobyggnad
under villkor om bifall till ansökningen, nuvarande patronus
har att, därest han överhuvud vill göra någon talan gällande, förebringa
utredning ej blott därom att sådan kostnad blivit nedlagd utan även
om det belopp, vartill den uppgått. I betraktande av svårigheten att
numera förebringa sådau utredning lärer det väl vara föga antagligt,
att talan på grund av detta slag av uppoffringar skall komma att anställas.
Man torde alltså här i huvudsak hava att räkna med de fall,
då boställe givits under uttryckligt förbehåll om patronatsrättens uppkomst
eller fortsatta bestånd. De anspråk, varmed patronerna i dessa
fall tilläventyrs vilja framkomma, skulle kunna tänkas avse antingen
återgång av gåvan eller ersättning därför. Då en återgång av donerat
boställe givetvis kan vara för församlingen i hög grad oläglig och patroni
intresse måste anses fullt tillgodosett därmed att han erhåller en
mot boställets värde svarande ersättning, torde patronus ej böra tillBihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 17 höft. (Nr 21. Bilaga). 12

erkännas annan rätt än att utbekomma ersättning. Å andra sidan
lärer väl vara utan vidare klart att, därest församlingen och Kungl.
Maj:t finna det lämpligare att bostället återgår, patronus ej kan motsätta
sig en sådan lösning av frågan.

Som de uppoffringar, varom här är fråga, kommit församlingen tillgodo,
torde tvekan näppeligen kunna råda därom att patronus med sin talan
har att vända sig mot församlingen. Emellertid lärer väl få antagas
att, om det i något fall skulle inträffa att det värde, som församlingen
med anledning av patroni talan nödgas utgiva, är i förhållande till församlingens
ekonomiska bärkraft synnerligen betungande, staten skall
finna det vara av billighet påkallat att komma församlingen till hjälp.

Att begränsning i avseende å tiden för talans anställande bör
stadgas torde vara otvivelaktigt. Då det för patronus kan gälla att förebringa
utredning rörande förhållanden, som ligga långt tdlbaka i tiden,
och åstadkommande av sådan utredning givetvis kan vara förenad med
svårigheter, bör den tidsfrist, som lämnas patronus, ej tillmätas allt för
kort. Det har synts lämpligt, att tiden för talans anställande bestämmes
att utgå två år från kallelserättens upphörande.

Vad angår härefter patroni anspråk på grund av uppoffringar, som
föranlett tillkomsten av lukrativ patronatsrätt eller sedermera gjorts av
en innehavare av sådan patronatsrätt, lärer det vara tydligt att, då
kallelserätten förklaras skola upphöra under det patroni kyrkoförvaltuing
och andra till den lukrativa sidan av patronatsrätten hörande rättsförhållanden
ej bliva föremål för reglering, patronus ej kan i anledningav
kallelserättens upphörande tillåtas att tala på grund av uppoffringar,
som äga samband med den lukrativa sidan av patronatsrätten.

Rörande uppoffringar, som ligga till grund för tillkomsten av
lukrativ patronatsrätt, framgår av den redogörelse, som förut lämnats angående
patronatsrätternas uppkomst och beskaffenhet, att en del patronatsrätter
i de erövrade provinserna, mestadels sådana, som under den
danska tiden tillkommit, blivit förvärvade mot vederlag till kronan.
Ehuru dylikt vederlag i olika fall beräknats på olika sätt, torde alltid
kunna påstås, att vederlaget betingats och givits väsentligen för de
förmåner av ekonomisk natur, som innefattats i den lukrativa sidan av
patronatsrätten. Det synes vid sådant förhållande naturligt, att frågan
om de anspråk, som patronerna tilläventyrs vilja bygga därå att dylikt
vederlag givits, ej kommer under bedömande annorledes än i sammanhang
med reglering av den lukrativa sidan av patronatsrätten.

Till grund för uppkomsten av andra lukrativa patronatsrätter ligga

sådana gåvor eller liknande uppoffringar till förmån för kyrka eller
prästerskap, vilka omnämnas i 19 kap. 12 § kyrkolagen. Och vid
lukrativ patronatsrätt förekommer, likaväl som vid annan patronatsrätt,
att uppoffringar till förmån för kyrka eller prästerskap blivit gjorda
efter det patronatsrätten förvärvats.

Där sådana uppoffringar skett under uttryckligt förbehåll om patronatsrättens
uppkomst eller fortsatta bestånd, kan ifrågasättas, huruvida
patronus ej bör — i lika mån som föreslagits för patronus, vilken ej
innehar lukrativ patronatsrätt — berättigas att i anledning av kallelserättens
upphörande erhålla ersättning av församlingen.

Består uppoffringen i nedlagd kostnad för kyrkobyggnad eller
annan utgift för kyrkans behov, ligger det emellertid närmast till hands,
att frågan om patroni rätt på grund av uppoffringen kommer under
bedömande i samband med regleringen av patronatsrättens lukrativa
sida. Vid denna reglering skall ju fastställas patroni och församlingens
mellanhavande i anledning av den patronella kyrkoförvaltningen; och
synes det ej vara lämpligt, att frågan om vissa utgifter för kyrkans
behov upptages till bedömande i annat sammanhang än med utredningen
angående kyrkokassa^ ställning.

Där den gjorda uppoffringen ej är en utgift för kyrkans behov,
föreligger tydligen ej samma skäl att låta frågan om patroni rätt på
grund av uppoffringen prövas först i sammanhang med avvecklingen av
den lukrativa sidan av patronatsrätten. Det har förekommit att en innehavare
av lukrativ patronatsrätt donerat prästboställe under uttryckligt
förbehåll om rättens bestånd. Här må nämnas, att ett under slutet av
1500-talet av en patronus i Skåne (Skabersjö) upprättat donationsbrev å
en prästgård innehåller den bestämmelsen, att varken Kungl. Maj:t eller
länsmannen eller någon annan främmande skulle hava rätt att utse präst
i socknen. Det synes rimligt, att patronus i ett sådant fall berättigas
att vid kallelserättens upphörande erhålla ersättning av församlingen
med värdet av bostället, därest det ej anses för församlingen förmånligare
att bostället återgår till patronus. Jämväl där ett prästboställe,
såsom någon gång synes vara fallet, givits under förbehåll om patronatsrättens
— ej särskilt kallelserättens — bestånd, torde patronus böra
beredas samma möjlighet att vid kallelserättens upphörande erhålla ersättning
av församlingen. Emellertid lärer det ej lämpligen böra föreskrivas
att patronus i sådana fall som de nu berörda måste redan i
sammanhang med kallelserättens upphörande framställa sitt ersättningsanspråk
vid äventyr att han eljest är detsamma förlustig. Det lärer
böra lämnas patronus öppet att göra sitt anspråk gällande jämväl i

sammanhang med ordnandet av de med lukrativ patronatsrätt förbundna
ekonomiska förhållanden.

Vad förut anförts i fråga om gåvor och kostnader, som stå i samband
med kallelserätten, äger motsvarande tillämpning i avseende å
gåvor och kostnader, som på ett eller annat sätt hänföra sig till de i
1 § jämte kallelserätten omförmälda rättigheter.

5 §.

De i denna § givna stadganden avse regleringen av den lukrativa
sidan av patronatsrätterna, vilken fråga berörts i den allmänna motiveringen.

Tid för utlöpandet av de på grund av förordningen den u/7 1862 fastställda
löneregleringar för pastorat, där präst tillsättes patronellt.

Pastorat eller för-samling.	Löneregl. fastställd.	Löneregl. utlöper.	Pastorat eller för-samling.	Löneregl. Löneregl. fastställd. utlöper.
Alttid1 )•.....................	1864 8/n	1915 ®«/4	Åtvid .................	1867 31/ia 1918 “/*
Östra Ryd, Upps. stift	“/tl	n	Borreby1) och Lödde-
Mörkö .....................	7»	■ »i	köpinge1)...............	1868 7,
Öja och Västermo.....	2/l2	„ ■	Stehag1) .................	!7®
Tådene in. fl.............	1865 4A	„	Hassle m. fl.............	7®
Ängsö .....................	V1	„	Flöda, Strängn. stift...	44 4
	S8/4			4/, 1919 s0/4
Voxna.....................	7e	1916 ao/i	Nydala8) ..................	10/7
Fulltofta1) och Östra			Lilla Mellösa o. Flen;4)	7®
Espinge;4) ............	l,/u		Misterhult ...............	2A> :
Trehörna..................	24/n	„	Österåker, Upps. stift	''7® !
Tima, Link. stift ......	1/l2	,,	Åsbo, Link. stift ......	*7® 1
Askersunds landsförs.	1866 18/i	„	Jäder och Barva ......	10/io i
Järlåsa.....................	V»	,,	Häslunda och Rise-	. \|
Svabensverk”)............	7»	„	kattslösa1);4) ........	”A®
Lovö ......................	7»	„	Västeråker och Dalby	l7io
Godegård ...............	s7‘		Skurup1).............. .	”Ai
Ryttern4)..................	*’/4	„	Störa Malm..............	1S/l2
Lillkyrka och Ödeby...	7	„	Kropp1) och Mörarp; 4)	1869 14A
Vist, Link. stift.........	V®	1917 s°/i	Helgesta o. Hyltinge; 4)	*7»
Ås och Kållerstad;4)	nA		Norra Vi o. Tirserum: 4)	40/e
Tegelsmora..............	“/8		Dala m. fl.............	*7»
Kimstad .................	M/s		Balkåkra1), Sn&restad1)
Källeryd2) .............	*7®		och Skårby1) .........	47*
Skärstad ...............	*A®		Skokloster ...............	4/„ 1920 s7‘
Bergunda och Öja .....	“A®		Munka-Ljungby1) och
Ekeby och Rinna......	27io	„	Ängelholm............	‘7®
Svartnäs3) ...............	86/l»		Bro och Lossa .........	47« .
Hållnäs ..................	7 u		Nämdö3) ..................	”/.o
Igellösa1) och Odars-			Ornö8) ..................	14/,o
löv1)....................	7u		,Blacksta o. Vadsbro; 4)	6/i«
Foffdö och Heljrarö ...	s7-®		Öved1) .....................	i4/u
Ortomta ........-.........	1867 18/,		Harg........................	i9/.i
Solna .....................			Skabersjö1) o. Törringe	1870 »/i
Näsby och Ervalla; 4)	u/a		Bälinge o. Tystberga...	7®
Valda och Släp.........	7*		Sövde1) och Blentarp	7®
Gillberga och Lista ..	s%		Sövestad1) o. Bromma;4,	7®
			Tyresö och Dalarö......
Ösmo .....................	t6A		Ullstorp och Bolie-
Östra Ryd, Link. stift	“/«	1918 8%	rup1); 4) ...............	“A
Marbäck, Link. stift...	“/a		Sävsnäs ..................	"/*
Österslöv1) ...............	”/■		Ludgo och Spelvik ...	‘7® 1
Tryserum och Hannäs	15/io		Länghem m. fl..........	"7®
Öster-Lövsta ............	l,/i.		Trolle-Ljungby1) och
Bosjökloster1;.........	40/ia		Gualöv1) ...............	8/*
Bosarp och Västra			Barsebäck1) och Hof-
Strö1); 4) ...............	“A®		terup;4) .............	®4/4
Bihang till riksdagens protokoll	1027. J	samt. V käft. (Nr 21. Bilaga). 13

Pastorat eller för-samling.	Löneregl. fastställd.	Löneregl. utlöper.	Pastorat eller för-samling.	Löneregl. fastställd.	Löneregl. utlöper.
Torsåker o. Lästringe ;4)	1870 2e/s	1921 so/i	Färlöv1) o. Norra Strö;4)	1871 Vo	1922 80/4 :
Gustav, Lunds stift1)...	26/s		Österåker, Strängnäs
	2 7»			16/o
Örtoftä1) och Lilla		Norra Vram o. Bjuv; 4J	28 9
Harrie; *)........... ...	23/o	it	Everöd och Östra Sön-
Forsmark.............."...	V10		narslöv1); 4)............	2“/o
Västra och Ostra Ed...	V,»		Ivetofta1) ..............	7»	»
Fastema..................	18/,0		Höganäs ..................	24/„	„
Kågeröd1) och Stene-			Tryde1) o. Spjutstorp1)	V1»
stad;4)..................	‘Vid		Hasslövo. Voxtorp'');4)	1872 9/o	,,
Allerum1) och Fle-			Hyby1)..................	lfl/o
ninge;4) ..............	11/ll		Bo, Upps. stift2).........		1923 s%
Gärdslöv1) o. Önnarp1)	•‘In	tf	Ingarö2) ..................	10/ö	„
Västra Sallerup1) och			Yärmdö ...............	10h	„
Remmarlöv;4)......	“/«		Torö8) ...................	”A	„
Gudmundtorp'') och			Mariefred m. fl.........	27o
Hurva; 4)...............	1871 8/o		Halmstad1) och Zire-
Bara1) o. Mölleherga; 4)	7a		köpinge;4) .........	1873 276	1924 »V.
Östra Strö1) och Skar-			Riseberga och Färing-
Tillit,1)	10/8			1874 *74
Främmestad och Bäre-			Lyn^by, Genarp1) och
berg.....................	7*		Göddelöv;4) .........	7,0	1925 »°/4
Borgvik2)..................	25/,		Hjärtum1) och Väster-
Trollenäs 7; J)............	87a	192 2 30/4	landa1).................	1875 Vio	1926 »»/4
Vallby’) och Bolshög1)	*7 8	m	Nedrfe Ullerud4).........	1882 14/4	1932 ao/4
Vittskövle'') och Dege-			Gustav Adolf, Kärlst.
berga1)...............	7”		stift3) ..................	1883 ls/4	1933 s0/4
Glemminge och Toste-			Morlanda1)..............	•-•Vi*	1934 s%
rup1);4).................	»Va	n

x) Församlingen är under lukrativ patronatsrätt.

2) Patronus har endast rätt att utse komminister.

*) „ „ „ „ „ „ kapellpredikant.

*) Pastoratet är endast alternativt patronelit.

STOCKHOLM. ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG. 1921.