Kung!. Maj.is Proposition Nr 196.

1

Nr 196.

Kungl. Maj.-ts proposition till riksdagen angående förhöjning
av vissa av statsmedel utgående livräntor; given Stockholms
slott den 11 mars 1921.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Henning Elmquist.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
11 mars 1921.

Närvarande:

Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve
Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist,
Malm, Bergqyist, Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Efter gemensam beredning med cheferna för övriga departement
anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet Elmquist följande:

Genom kungörelse den 28 juni 1918 (Svensk författningssamling
nr 522) förordnade Kungl. Maj:t, att arbetare, som på grund av genom
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 165 höft. (Nr 196.) 571 21 1

Historik.

2 Kungl. Maj:ts Proposition Kr 196.

olycksfall i statens tjänst åsamkad skada jämlikt lagen den 5 juli 1901
angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete vore berättigad
till livränta av statsmedel med ett årligt belopp av minst 90
kronor, ävensom genom olycksfall i statens tjänst avliden arbetares enligt
samma lag livränteberättigade änka och barn, Unge, utöver dem enligt
nämnda lag tillkommande livräntor, från och med år 1918 uppbära tillläggsersättning
med ett årligt belopp motsvarande fre fjärdedelar av
samma räntor. Vidare förordnade Kungl. Maj:t i samma kungörelse,
att personer, vilka, utan att vara berättigade till livränta enligt nämnda
lag, såsom ersättning i anledning av olycksfall eller ådragen kroppsskada
tillerkänts eller kunde komma att tillerkännas livränta eller årligt understöd
av statsmedel enligt de i samma lag angivna grunder, finge härutöver
uppbära tilläggsersättning med belopp och under villkor i övrigt,
som här ovan angivits, dock att dylik förhöjning icke finge äga rum
beträffande livränta eller understöd, varå krigstidstillägg åtnjötes.

I skrivelse den 25 september 1920 har riksförsäkringsanstalten
gjort framställning om att den tilläggsersättning, som avses i förenämnda
kungörelse, finge från och med år 1921 utgå med ett årligt belopp,
motsvarande 125 procent av livräntan eller understödet.

Beträffande tillkomsten av nu gällande bestämmelser i ämnet torde
jag få erinra om följande:

Enligt 4 § i lagen angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete den 5 juli 1901 skall, då olycksfall medfört för framtiden
bestående förlust eller minskning av arbetsförmågan, i ersättning
utgivas en årlig livränta, i förra fallet å 300 kronor och i senare fallet
å det lägre belopp, som svarar mot arbetsförmågans minskning, räknat
från och med sextioförsta dagen efter olycksfallet eller från den senare
tidpunkt, då olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust eller
minskning av arbetsförmågan; dock att livränta icke skall utgå i de
fall, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en tiondel. Har
olycksfallet inom två år medfört döden, utgives, förutom begravningshjälp,
till änka, när äktenskapet slutits före olycksfallet, eu årlig livränta
av 120 kronor från dödsfallet, så länge hon lever ogift, och till
varje minderårigt barn, som fötts före olycksfallet eller födes efter olycksfallet
i ett därförut slutet äktenskap, en årlig livränta av 60 kronor
från dödsfallet, till dess det uppnått femton års ålder; dock att, där livräntor
till efterlevande skulle sammanlagt överstiga 300 kronor, de skola,
i förhållande till vad på en var livräntetagare belöper, till detta belopp
nedsättas, så länge anledningen till dylik nedsättning fortfar.

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 196.

3

Nämnda lag har upphävts genom lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete, som trätt i kraft den 1 januari 1918.
Ersättningsanspråk, som grundas på olycksfall, vilka inträffat före sistnämnda
dag, skola dock bedömas enligt äldre lag.

I skrivelse den 9 juni 1917 anhöll emellertid riksdagen i anledning
av en inom andra kammaren väckt motion, nr 276, att Kung]. Maj:t
måtte utreda, huruvida och på vad sätt en förbättring skulle kunna vidtagas
i de arbetares eller deras efterlevandes ställning, som till följd av
i statens tjänst ådragen svårare skada tillerkänts livränta enligt bestämmelserna
i lagen den 5 juli 1901, ävensom att de förslag till vilka utredningen
kunde föranleda, snarast möjligt måtte föreläggas riksdagen.

Efter verkställd utredning i ämnet avlät Kungl. Magt till 1918 års
riksdag proposition (nr 176) om förhöjning av vissa av statsmedel utgående
livräntor. I berörda proposition föreslogs förhöjningen med
50 procent.

I anledning av propositionen väcktes vid riksdagen inom andra
kammaren en motion, nr 373, vari hemställdes om sådan ändring av
Kungl. Maj:ts förslag, att den ifrågasatta tilläggsersättningen skulle utgå
med ett årligt belopp motsvarande hela beloppet av då utgående ränta.

Riksdagen anförde i skrivelse den 28 maj 1918, (n:r 243), att riksdagen
vid prövning av de förslag, som av Kungl. Maj:t och motionären
framlagts, funnit starka skäl tala för, att ifrågavarande livräntor och
understöd måtte kunna beviljas till högre belopp än Kungl. Maj:t ifrågasatt.
Med hänsyn till den varsamhet, riksdagen ansåge böra iakttagas
å statens samtliga utgiftsområden, hade riksdagen emellertid icke funnit
sig kunna besluta en så avsevärd ökning av desamma som den av motionären
föreslagna, utan hade riksdagen ansett försiktigheten bjuda, att
ökningen fastställdes till 75 procent av då enligt nämnda lag utgående
belopp. Vid bifall härtill skulle den, som tillerkänts livränta eller understöd,
då olycksfall medfört för framtiden bestående förlust av arbetsförmågan,
utfå ett belopp av 525 kronor för år, och skulle änka och barn
efter arbetare, som genom olycksfall i statens tjänst ljutit döden, tillförsäkras
en årlig livränta å resp. 210 och 105 kronor.

Vad Kungl. Maj:ts förslag i övrigt innehöll bifölls av riksdagen.

I enlighet med detta riksdagens beslut utfärdades kungörelsen den
28 juni 1918.

I sin skrivelse den 25 september 1920 har riksförsäkringsanstalten
till en början anfört följande:

Biksförsät

ringsan stalten.

4

Kungl. May.ts Proposition Nr 196.

Enligt de av socialstyrelsen verkställda i »Sociala meddelanden» offentliggjorda
beräkningar uppginge det tal, som ansåges motsvara den allmänna stegringen
av levnadskostnaderna sedan juli månad 1914, den 25 september 1920 till
omkring 170. Såsom kompensation för denna högst betydande stegring av levnadskostnaderna
hade nu ifrågavarande i statens tjänst skadade arbetare med
flera, vilka av statsmedel åtnjöte livräntor enligt 1901 års olycksfallsersättningslag
eller enligt de i samma lag angivna grunder, kommit i åtnjutande av eu förhöjning
med 75 procent å livräntebeloppet, motsvarande allenast omkring 44
procent av hela prisökningen, medan återstående 56 procent av prisökningen
måst bäras av ersättningstagarna själva.

Redan vid tiden för tillkomsten av lagen den 5 juli 1901 syntes ersättningsbeloppen
enligt lagen hava ansetts vara ganska låga. Också hade redan vid 19Ö7
års riksdag av enskilda motionärer förslag väckts om höjning av ifrågavarande ersättningar
med 50 procent. I ett den 10 januari 1908 avgivet utlåtande hade
riksförsäkringsanstalten föreslagit höjning av ersättningsbeloppen med i allmänhet
50 procent, dock att vid smärre skador livräntan skulle utbytas mot kapitalbelopp.
Riksförsäkringsanstalten hade då framhållit, att ersättningsbeloppen enligt lagen
obestridligen vore ganska låga i jämförelse med den ersättning, som den utländska
lagstiftningen föreskreve, och i många fall alldeles otillräckliga att bestrida kostnaden
för ett nödtorftigt uppehälle.

Då sedermera förordningen angående ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, den 18 juni 1909 utfärdades, hade ersättningsbeloppen
satts 50 procent högre än de i 1901 års lag fastställda. Såsom skäl
härför hade vid förarbetena för nyssnämnda författning, bland annat, framhållits,
att de enligt 1901 års lag utgående beloppen vore synnerligen knappt tillmätta,
om hänsyn toges till de levnadsbehov, som därmed skulle tillgodoses.

Å de ersättningsbelopp, som utginge enligt nyssnämnda förordning om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, hade
emellertid jämlikt särskilda kungörelser den 28 juni 1918 (n:r 469), den 20 augusti
1919 (n:r 542) och den 4 juni 1920 (n:r 306) medgivits förhöjning med 50 procent
för åren 1918, 1919 och 1920.

Med hänsyn till vad nu anförts syntes det riksförsäkringsanstalten skäligt,
att de livräntor, som enligt äldre lag utginge på grund av i statens tjänst
ådragen skada, underginge ytterligare förhöjning. I fråga om beloppet av denna
förhöjning syntes dock tvekan kunna råda. Riksförsäkringsanstalten hade emellertid
utgått från, att en ytterligare förhöjning av dessa livräntor borde bliva för
framtiden bestående. Med hänsyn härtill syntes försiktigheten bjuda att fastställa
den procentsats, efter vilken tilläggsersättning borde utgå, lägre än den
nuvarande prisökningen kunde giva anledning till.

För sin del både riksförsäkringsanstalten tänkt sig, att filläggsersättningen
skulle utgå med 125 procent av de ursprungligen fastställda ersättningarna.
Härigenom skulle livränta komma att utgå med högst 675 kronor till skadad
arbetare samt med 270 respektive 135 kronor till efterlevande änka och minderårigt
barn.

För att möjliggöra en uppskattning av de kostnader, som skulle för
statsverket föranledas av ett beviljande av en ytterligare tilläggsersättning
med femtio procent åt förevarande ersättningstagare, har riksförsäkringsanstalten
låtit från statskontoret, medicinalstyrelsen, arméförvalt -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 196.

5

ningen, vattenfallsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen
och domänstyrelsen införskaffa uppgifter å de personer,
som från nämnda ämbetsverk eller underlydande inrättningar åtnjutit
livränta, viiken utgår på grund av lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete eller enligt de i samma
lag angivna grunder. De lämnade uppgifterna avse endast sådana skadade
arbetare, som tillerkänts livränta uppgående, utan förhöjning, till minst
90 kronor för år räknat, varemot, där så kunnat ske, uppgift länmats
rörande avlidna arbetares samtliga efterlevande, vilka uppbära livräntor.
Ehuru de lämnade uppgifterna varit i viss mån ofullständiga, har riksförsäkringsanstalten
emellertid ansett, att desamma kunna läggas till
grund för en approximativ beräkning av kostnaderna.

Med ledning av de lämnade uppgifterna har riksförsäkringsanstalten
låtit utarbeta följande tabell, utvisande dels antalet ersättningsberättigade,
dels i avrundade tal ersättningarnas årliga belopp enligt 1901 års
olycksfallsersättningslag, dels ock ungefärliga beloppen av ej mindre nu
utgående tilläggsersättning än även den tilläggs ersättning, som skulle
utgå i händelse av bifall till riksförsäkringsanstaltens nu föreliggande
förslag.

Ersättningsberättigade

Antal

Årligt belopp
enligt 1901
års lag

kr.

Nu utgående
tilläggsersätt-ning med

75 %

kr.

Föreslagen
tilläggsersätt-ning med
125 %

kr.

Invalider med 30 % och större nedsättning av
arbetsförmågan .......................................

242

40,000

30,000

50,000

Ankor........................................................

98

12,600

9,500

15,800

Barn .........................................................

133

7,200

5,400

9,000

473

59,800

44,900

74,800

Kostnaderna för ytterligare höjning av de enligt 1901 års lag utgående
livräntor med 50 procent beräknas sålunda för närvarande till
omkring 30,000 kronor för år. Härvid är emellertid att märka, att
nämnda belopp så småningom kommer att minskas i mån av dödsfall
bland livräntetagarna samt på grund av de övriga omständigheter, varigenom
ersättningsrätten upphör, såsom exempelvis änkas ingående av
äktenskap, barns uppnående av 15 års ålder in. m.

Riksförsäkringsanstalten anför härefter vidare:

I fråga om de medel, som erfordrades för de ytterligare tilläggsersättnin
garnas bestridande, hade medicinalstyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen

6

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 196.

Riksforsäkringsanstaltens
hemställan.

vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen anmält, att tilläggen kunde bestridas av
redan anvisade eller eljest tillgängliga medel, vadan särskilt anslag för ändamålet
icke behövde av riksdagen äskas. Statskontoret hade härom erinrat, att de livräntor,
som utbetalades genom statskontoret, bestredes från ett under dåvarande
tionde huvudtiteln i riksstaten uppfört ordinarie anslag, som vore av förslagsanslags
natur. Beträffande beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond, från
vilken understöd till beväringsmän på grund av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
utginge, hade arméförvaltningen anfört, att, enligt en av statskontorets
fondbyrå till arméförvaltningen översänd tablå över nämnda fonds ställning,
densammas tillgångar vid 1919 års ingång utgjorde 4,109,816 kronor 47 öre
och vid början av innevarande år 4,191,295 kronor 54 öre, vadan fonden syntes
kunna bära de ökade utgifter, som komme att föranledas av den ifrågasatta ytterligare
tilläggsersättningen.

Generalpoststyrelsen hade i det avgivna yttrandet omförmält, att någon
egenlig livränta enligt 1901 års olycksfallsersättningslag icke utginge från postverket.

Yad slutligen anginge sådana statens livrän te tagare, vilka på grund av försäkring
utfinge sina livräntor från riksförsäkringsanstalten, kunde anstalten givetvis
icke av sina medel utbetala något tillägg till dessa livräntor, utan syntes den
ytterligare tilläggsersättningen böra utgå från ovannämnda anslag under »tionde»
huvudtiteln.

Under åberopande av vad sålunda anförts har riksförsäkringsanstalten
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att med upphävande
av kungörelsen i ämnet den 28 juni 1918 godkänna följande allmänna
grunder angående förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare
med flera av statsmedel utgående livräntor:

1. Arbetare, som på grund av genom olycksfall i statens tjänst
åsamkad skada jämlikt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för
skada till följd av olycksfall i arbete är berättigad till livränta av statsmedel
med ett årligt belopp av minst 90 kronor, må, utöver till honom
på grund härav utgående livränta, från och med år 1921 uppbära tillläggsersättning
med ett årligt belopp motsvarande 125 procent av
samma ränta.

2. Anka och barn efter arbetare, som genom olycksfall i statens
tjänst ljutit döden, må likaledes utöver livränta av statsmedel, vartill de äro
berättigade enligt förenämnda lag av den 5 juli 1901, från och med år
1921 uppbära tilläggsersättning med ett årligt belopp motsvarande 125
procent av samma ränta.

3. Personer, vilka, utan att vara berättigade till livränta enligt
nämnda lag, såsom ersättning i anledning av olycksfall eller ådragen
kroppsskada tillerkänts eller kunna komma att tillerkännas livränta eller
årligt understöd av statsmedel enligt de i samma lag angivna grunder,
må härutöver uppbära tilläggsersättning med belopp och under villkor i

7

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 196.

Övrigt, som under 1) och 2) angivas, dock att dylik förhöjning icke må
äga rum beträffande livränta eller understöd, vara dyrtidstillägg åtnjutes.

4. Tilläggsersättning till livränta eller understöd enligt nu angivna
grunder skall, där Kungl. Maj:t ej annorlunda förordnar, utgå av samma
anslag eller medel, varav livräntan eller understödet bestrides.

Utlåtanden över föreliggande förslag hava avgivits av följande utlåtanden
myndigheter, nämligen fångvårdsstyrelsen, armé- och marinförvaltningarna, ^”nik^r''
lotsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, ^Vtaitens11
vattenfallsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statskontoret, mynt- och juste- förs!agringsverket,
generaltullstyrelsen samt domänstyrelsen.

Av de inkomna utlåtandena, i vilka riksförsäkringsanstaltens förslag
i regel lämnats utan erinran, må här återgivas följande:

Medicinalstyrelsen anför:

medicinalstyrelsen och därunder lydande förvaltningar anginge, utginge Medicinaienligt
särskilda brev livräntor av i framställningen angivet slag, överstigande 90 styrelsen,
kronor för år, till allenast tva till följd av olycksfall i arbete skadade arbetare

respektive 135 och 100 kronor för år samt till stärbhusdelägarna efter en
till följd av dylikt olycksfall avliden arbetare med 120 kronor till änkan och 60
kronor till ett barn. . Samtliga dessa livräntor jämte därå enligt Kungl. Majrts
kungörelse den 28 juni 1918 medgiven förhöjning utginge av förslagsanslaget till
hospitals underhåll. På skäl, som riksförsäkringsanstalten anfört, funne styrelsen
en ytterligare förhöjning av dessa livräntors skäligen blygsamma grundbelopp
vara synnerligen önskvärd. Styrelsen ansåge sig emellertid böra ifrågasätta huruvida
icke tillägg å ifrågavarande livräntor kunde utgå enligt samma grunder, som
stadgats i fråga om dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i statens tjänst, varigenom
skulle vinnas att tilläggen kunde utgå i mera direkt förhållande till socialstyrelsens
i »Sociala meddelanden» offentliggjorda beräkningar å den allmänna
. levnadskostnaderna. Därest emellertid tekniska svårigheter för
förhöjning enligt berörda grunder skulle anses föreligga, vilket emellertid beträffande
de från . hospitalsanslaget utgående livräntorna icke syntes styrelsen vara
fallet, ansåge sig styrelsen böra tillstyrka riksförsäkringsanstaltens förslag.

Statskontoret yttrar:

Då statskontoret i utlåtande den 21 januari 1918 yttrade sig i anledning statskontoret.
av det av av riksförsäkringsanstalten kort förut framlagda förslag om beredande
av en för framtiden bestående, förhöjning i vissa av statsmedel utgående livräntor,
beviljade med tillämpning av 1901 års olycksfallsersättningslag, hade
statskontoret framhållit några omständigheter, som enligt ämbetsverkets mening
talade för att giva den föreslagna tilläggsersättningen formen av en mera tillfällig
förhöjning i likhet med de dyrtidstillägg, som anvisats att utgå till pensionerade
f. d. befattningshavare i statens tjänst eller till pensionsberättigade
ankor och barn efter sådana befattningshavare. Då det nu gällde en ytter -

8

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 196.

ligare förhöjning av ifrågavarande livräntor i den utsträckning, att förhöjningen
skulle uppgå till 125 procent av livräntans ursprungliga belopp, kunde det visserligen
synas, som om ännu starkare skäl skulle kunna anföras till förmån för
den ytterligare tilläggsersättningens anordnande såsom ett mera tillfälligt dyrtidstillägg
i stället för, såsom riksförsäkringsanstaltens förevarande förslag innebure,
en för framtiden bestående förhöjning. På de skäl, som föranledde, att
den år 1918 medgivna livränteförhöjningen erhöll karaktär, av en för framtiden
bestående förmån, ansåge sig statskontoret nu icke böra i detta avseende göra
någon erinran mot föreliggande förslag, hälst dessa livräntors ursprungliga belopp
blivit så knappt tillmätta, att de med nu föreslaget tillägg måste anses skäliga,
även om de allmänna prisförhållandena skulle utvecklas därhän, att fördyringen
komme att understiga 125 procent av prisen före kristiden.

Statskontoret funne sig alltså böra hemställa om bifall till vad riksförsäkringsanstalten
föreslagit.

Liksom för närvarande vore fallet med vissa av de nu medgivna
tilläggsersättningarna skulle enligt förslaget jämväl vissa av de förhöjda
tilläggsersättningarna bestridas av det under elfte huvudtiteln i riksstaten
upptagna förslagsanslaget »statsverket åliggande, av andra medel ej utgående
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete» (1921 XI A 21).
Detta anslag, som kvarstode vid det av 1917 års riksdag bestämda beloppet
av 15,000 kronor, hade i allt högre grad överskridits och visade
för år 1919 en brist av över 73,000 kronor. På grund härav och då
nu vid bifall till föreliggande förslag ytterligare anspråk komme att
ställas å detta anslag, finge statskontoret fästa uppmärksamheten å behovet
av anslagets förhöjning, förslagsvis till 90,000 kronor.

Sedan frågan om beredande av förbättrade existensvillkor för vissa
iivräntetagare enligt 1901 års lag senast var före, hava levnadskostnaderna
stigit högst avsevärt. Vid tiden för utfärdande av 1918 ars
kungörelse i ämnet uppgick enligt socialstyrelsens beräkningar det tal,
som anses motsvara den allmänna stegringen av levnadskostnaderna
sedan juli månad 1914 till 119. Motsvarande tal för den 31 december
1920 är 171. Svårigheten för att icke säga omöjligheten för en person,
som är i total avsaknad av sin arbetsförmåga, att under rådande förliållandep
existera å honom nu tillkommande belopp — 525 kronor —
torde ligga i öppen dag. En dylik invalid arbetare måste därför i regel
vara nödsakad att anlita fattigvården. Då emellertid den skada, som vållat
hans invaliditet, åsamkats honom genom arbete i statens tjänst, synes
det mig böra åligga staten ej fattigvården att bereda honom ett nödtorftigt
uppehälle. Vad då beträffar formen för dylik hjälp från det
allmännas sida kunde det visserligen ifrågasättas att nu vidtaga en mer
tillfällig förhöjning av ifrågavarande livräntor och understöd. Men då

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 196.

9

dessa med nu föreslagen höjning, trots den stegring av penningvärdet,
som är att förvänta, uppenbarligen icke räcka till mer än nödtorftig
hjälp, synes mig förhöjningen även denna gång böra göras permanent.
Med hänsyn jämväl härtill anser jag förhöjningens storlek vara väl avvägd
och finner kostnaden för statsverket, till en början omkring 30,000
kronor om året, icke avskräckande i betraktande av det behj ärtansvärda
ändamålet.

Då riksdagen redan slutbehandlat elfte huvudtiteln i riksstaten,
måste frågan om höjning av det under nämnda huvudtitel upptagna
förslagsanslaget till »statsverket åliggande, av andra medel ej utgående
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete» anstå till ett följande år.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att den enligt kungörelse den 28 juni 1918 utgående
tilläggsersättningen till vissa i statens tjänst
skadade arbetare med flera måtte för tiden från 1921
års början utgå med belopp, motsvarande 125 procent
av vederbörande livränta eller understöd.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnade, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:

Cour. Falkenberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 165 höft. (Nr 196.)

571 »i 2