Kung!. Maj:ts proposition nr 186.

1

Nr 186.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående tillfällig höjning
av postavgifterna; given Stockholms slott den
ii mars 1921.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå
riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Walter Murray.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet a Stockholms slott
den 11 mars 1921.

N ärvarande:

Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve
Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist,
Malm, Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson,
Beskow.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anförde
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Murray, följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1921. / samt. 156 käft. (N:r 186).

/

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Generalpost styrelsen.

Ny beräkning
rörande postverkets
inkomster
och
utgifter under
åren 1921
och 1922.

Enligt den beräkning rörande det ekonomiska resultatet av postverkets
rörelse under år 1922, som av generalpoststyrelsen avgivits den 13 november
1920, hava postverkets inkomster för år 1922, under förutsättning att nu
gällande postavgifter bibehölles oförändrade, uppskattats till 76,1 miljoner,
varjämte utgifterna för samma år beräknats till 78,7 miljoner. Utgifterna
skulle sålunda med 2,6 miljoner komma att överstiga inkomsterna. Statskontoret
däremot har i sitt förslag till inkomstberäkning för år 1922 upptagit
postverkets såväl inkomster som utgifter till 76,1 miljoner.

I ämnet har föredragande departementschefen till det vid 1921 års
statsverksproposition fogade statsrådsprotokollet anfört, att han, enär den
utgiftsminskning, som kunde för postverket påräknas såsom en följd av
ifrågasatt förändring med avseende å beräkningen av dyrtidstilläggen, torde
kunna uppskattas till 1,5 miljoner, och med hänsyn till den dåmera beslutade
förhöjningen av postavgifterna för utrikes försändelser ansåge betänkligheter
ej möta mot att bibehålla statskontorets beräkning, helst i någon mån ökade
inkomster måhända kunde tillföras postverket genom vissa jämkningar
beträffande de inrikes postavgifterna, varom pågående utredning då ännu
ej blivit slutförd.

Efter det att sagda utredning blivit verkställd inom generalpoststyrelsen,
har styrelsen i skrivelse den 25 februari 1921 inkommit med ett förslag
innefattande höjning av vissa postavgifter samt bibehållande i övrigt av nu
gällande taxor.

I sistberörda skrivelse har styrelsen till en början framhållit, att vissa
förhållanden, som inträtt efter det de i förutnämnda skrivelse av den 13
november 1920 framlagda beräkningar verkställts, syntes böra föranleda eu
i viss mån ändrad beräkning av postverkets ekonomiska driftresultat för
åren 1921 och 1922. Härom anför styrelsen följande:

»I sin skrivelse den 13 november 1920 med förslag till inkomstberäkning beträffande
postverket för år 1922 framhöll generalpoststyrelsen, hurusom med ledning av då kända
förhållanden styrelsen icke kunde räkna med, att postverkets inkomster under åren 1921
och 1922 skulle komma att täcka utgifterna, utan att för båda åren underskott kunde väntas
uppstå, därest icke åtgärder däremot vidtoges. Vid sina beräkningar hade styrelsen utgått
från, att någon ökning av trafiken icke vore att emotse samt att i följd därav inkomsterna
för båda åren skulle komma att stiga till ungefärligen lika höga belopp. Å andra sidan
kunde generalpoststyrelsen icke antaga, att någon väsentlig minskning av utgifterna skulle
kunna förväntas, utan förutsatte endast, att det skulle bliva styrelsen möjligt att begränsa
utgifterna till i stort sett lika stora summor för båda åren.

Kungi. Maj:ts proposition nr 186.

3

Till utgångspunkt för beräkningarna lades det vid dåvarande tidpunkt beräknade resultatet
av 1920 års drift, därvid inkomsterna uppskattats till 63,9 miljoner och utgifterna till 68,7
miljoner kronor. Driftförlusten beräknades sålunda till 4,8 miljoner kronor eller 1.8 miljon
utöver det belopp, 3 miljoner, som 1920 års riksdag anvisat till täckande av förlusten i
fråga. Enligt nu föreliggande bokslut för år 1920 hava, i avrundade tal, inkomsterna uppgått
till 64,706,000 och utgifterna till 69,480,000 kronor. Förlusten utgör sålunda 4,774,000
kronor eller i det närmaste samma belopp, som av generalpoststyrelsen beräknats. Att inkomsterna
överstigit den beräknade summan, är emellertid icke föranlett av att trafiken här
i landet blivit större än som förutsatts och att i följd därav inkomsten av den inrikes rörelsen
blivit större än den beräknade, utan är den ökade inkomsten att hänföra till den utrikes
rörelsen, beroende i främsta rummet på en mycket uppdriven pakettrafik från Tyskland.
Utgiftsstegringen har i huvudsak sin grund däruti, att postverket, enligt föreskrift av Kungl.
Maj:t, haft att till statens järnvägar, i avvaktan på fastställandet av provisoriska tilläggsavgifter
för posttransporter å sagda järnvägar, utbetala ett belopp av något över 1 miljon kronor.
Att utgiftsstegringen icke blivit större, beror bland annat därpå, att utgifterna för avlöningar
icke stigit till det beräknade beloppet, enär den reglering av extra personalens avlöningsförhållanden,
som borde verkställas efter ikraftträdandet av det nya avlöningsreglementet för
postverkets ordinarie tjänstemän, blivit undanskjuten till innevarande år.

I ovannämnda .skrivelse den 13 november 1920 beräknade generalpoststyrelsen inkomsterna
för år 1921 till 75,8 miljoner och för år 1922 till 76,1 miljoner kronor. Härvid
utgick generalpoststyrelsen från, att huvuddelen av postverkets inkomster — frankoteckensuppbörden
— skulle, bortsett från de belopp, som äro att hänföra till vidtagna portoförhöjuingar,
komma att sjunka till ungefärligen den summa, som erhölles, om man antoge,
att frankoteckensuppbörden, med 1911 års uppbörd såsom utgångspunkt, kontinuerligt ökades
med 5 °/o årligen. Den av trafikminskning härflytande nedgång i frankoteckensuppbörden.
som kunnat konstateras under år 1920 och som, efter vad inkomstsififrorna för januari månad
innevarande år giva vid handen, alltjämt fortfar, synes emellertid giva anledning att nu räkna
med större relativ minskning av inkomsterna än den, vartill de vid tiden för uppgörandet
av förenämnda inkomstberäkning rådande förhållandena syntes giva anledning. Vid nyssnämnda
tidpunkt hade visserligen en allmän depression på näringslivets område börjat göra
sig gällande, om vilken nedgången i posttrafiken varslade, men denna depression har sedermera
fortskridit i en utsträckning, som omöjligt kunde förutses, och efter alla tecken att
döma torde man icke böra bortse från möjligheten av att ytterligare nedgång å handelns
och industriens område kan komma att inträffa. Då postverkets trafik står i det intimaste
samband med näringslivets utveckling, är det klart, att en nedgång av nyssnämnda slag
skulle öva eu motsvarande inverkan å poströrelsen och i följd därav å postverkets inkomster.
De allt mer hotande förebuden till en både långvarig och svår lågkonjunktur mana därför
till ytterligare försiktighet vid lieräknandet av postverkets inkomster. Visserligen är det givet,
att en kraftig nedgång i poströrelsen även medför en minskning av verkets utgifter, men
man kan därvidlag alls icke med säkerhet utgå från att utgiftsminskningen kan hålla jämna
steg med nedgången i inkomsterna. Det får nämligen icke förbises, att postverkets utgifter
till övervägande delen bestå av personalkostnader. Postpersonalen är icke, såsom exempelvis
personalen vid en industriell anläggning, koncentrerad till en eller ett fåtal arbetsplatser, utan
är spridd över hela landet med sysselsättning vid ett stort antal fasta och ambulanta postanstalter.
Den föreliggande arbetsmängden inom postverket kan sålunda icke, såsom fallet

4

Kungl. Maj:ts proposition nr i86.

i allmänhet är på det industriella området, systematiskt uppdelas på det oundgängligen
nödvändiga antalet personer, utan på en del platser måste viss personal, även om densamma
icke skulle kunna fullt utnyttjas, finnas för utförande av det arbete, som icke kan förläggas
till annan plats. För att å arbetsplats, där flera än en tjänsteman äro sysselsatta, personalindragning
skall kunna vidtagas, måste posttrafiken på denna plats sjunka i sådan grad, att
nedgången motsvarar en persons prestationsförmåga. Men härförutom är det givetvis ofrånkomligt,
att staten i tider av lågkonjunktur och arbetslöshet bör iakttaga varsamhet vid
personalindragningar.

Vid nu angivna förhållanden bör, enligt generalpoststyrelsens förmenande, klok förtänksamhet
bjuda, att man söker i den mån det är möjligt säkerställa, att postverkets inkomster
icke sjunka lägre än utgifterna. Detta låter sig, om trafikminskningen blir mycket
kraftig, givetvis icke göra, med mindre väsentligen högre taxor fastställas, men en dylik
åtgärd skulle bidraga att ytterligare förvärra den allmänna situationen. Emellertid synes
det generalpoststyrelsen, som om, utan nyss angivna påföljd, en något så när tillfredsställande
marginal skulle kunna åstadkommas genom vissa jämkningar i taxorna, som endast utgöra
en naturlig följd av de förändringar i de internationella postavgifterna, som beslutats vid
den nyligen avslutade världspostkongressen i Madrid.

Med hänsyn till de oberäkneliga förhållanden, som kunna inverka på postverkets såväl
inkomster som utgifter, låter det sig givetvis icke göra att med någon som helst tillförlitlighet
beräkna beloppet av den inkomstminskning, som väntas, eller i vilken mån denna
minskning kan komma att motsvaras av sjunkande utgifter.

Enär emellertid, om man bortser från verkningarna av portoförhöjningarna, frankoteckensuppbörden
år 1920 i jämförelse med år 1919 utvisar en nedgång av cirka 7,5 °/o,
torde postverkets sammanlagda inkomster för år 1921 icke böra beräknas uppgå till mera
än 73 miljoner kronor. Även om man icke skulle behöva förutsätta någon ytterligare nedgång
under år 1922, torde man dock försiktigtvis böra räkna med, att depressionens verkningar
skola vara lika kännbara under sistnämnda år. Vid sådant förhållande torde man
ej heller för år 1922 böra räkna med högre inkomstsumma än den för år t92t nyss angivna,
eller 73 miljoner kronor. Härvid förutsättes givetvis, att de under år 1920 vidtagna
porto förhöjningarna skola oförändrade tillämpas även under år 1922.

De mot nyssnämnda inkomstbelopp svarande utgiftssummorna hava förut för åren
1921 ocji 1922 beräknats till resp. 77,8 och 78,7 miljoner kronor. Någon minskning av
dessa summor lärer — under förutsättning att rörelsen icke visar större nedgång än som
motsvaras av den nu räknade inkomstminskningen — ej kunna påräknas förutom beträffande
däri ingående dyrtidstillägg å personalens avlöningar samt vissa postföringskostnader.
Genom under detta års första kvartal inträdd sänkning av indextalet föranledes en minskning
av utgifterna för dyrtidstillägg med ungefär 700,000 kronor. Vidare har i årets statsverksproposition
ställts i utsikt sådan förändring med avseende å beräkningen av dyrtidstilläggen,
som för postverkets vidkommande skulle medföra en minskad utgift av 1,5 miljon
kronor för år 1922. Sagda båda reduceringar skulle sålunda innebära en minskning
av utgifterna för dyrtidstillägg av 1,5 miljon kronor för år 1921 och 2,2 miljoner kronor
för år 1922. Utgiftsminskningen för postföringen beräknas till ungefär en miljon för vartdera
året.»''

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S6. 5

Enligt de av styrelsen sålunda gjorda beräkningarna skulle för såväl
år 1921 som år 1922 vara att täcka en driftförlust av åtminstone 2 till
2,5 miljoner kronor. Styrelsen anser därför till en början nödvändigt, att
de förhöjningar av vissa inrikes postavgifter, som jämlikt kungörelsen den
11 juni 1920 (nr 292) angående tillfällig höjning av postavgifterna m. m. och kungörelsen
av samma dag (nr 293) om ändrad lydelse av 8 och 11 §§ i förordningen
den 17 juni 1916 angående villkoren för postbefordran av tidningar
och andra periodiska skrifter blivit för tiden intill utgången av innevarande
år tillfälligtvis beslutade, tillämpas jämväl efter 1922 års ingång.

Styrelsen anser emellertid icke de därav härflytande inkomsterna tillräckliga
utan framhåller i fortsättningen följande:

»Men även med tillämpning av ifrågavarande taxor synas postverkets inkomster under
såväl innevarande år som år 1922 icke komma att täcka utgifterna, än mindre lämna
den ersättning för det nedlagda kapitalet, som enligt uttalande av riksdagen bör kunna
påräknas. Härtill kommer, att, såsom ovan sagts, rörelsen under år 1920 visar en driftförlust
av 1,774,000 kronor utöver det av riksdagen för täckande av dylik förlust beviljade
anslaget av 3,000,000 kronor, eller tillsammans 4,774,000, samt att den nedgång i
den allmänna rörelsen, i vilken någon ljusning för närvarande icke är synlig, mycket väl
kan få ett sådant inflytande på postverkets inkomster, att dessa bliva lägre än man enligt
generalpoststyrelsens här ovan återgivna kalkyler ansett sig kunna antaga. Vid beviljandet
av nyssnämnda anslag framhöll riksdagen angelägenheten av att i god tid nödiga åtgärder
vidtoges till förebyggande av, att framdeles förlust uppkomme å postverkets rörelse. Ehuru
generalpoststyrelsen givetvis — särskilt i dessa tider, då den allmänna rörelsen befinner sig
i nedgång — anser det synnerligen önskvärt, att postavgifterna kunnat nedsättas eller åtminstone
icke vidare höjas, har dock styrelsen, på grund av riksdagens nu återgivna uttalande,
ansett det såsom sin skyldighet att söka säkerställa postverket mot förlust på dess
rörelse, och kommer styrelsen fördenskull att här nedan beträffande avgifterna för brevkort
och korsband ävensom i fråga om rekommendationsavgiften föreslå vissa förhöjningar, vilka
lämpligen bort vidtagas samtidigt med de år 1920 rörande andra försändelseslag verkställda
förhöjningarna, men som styrelsen på grund av då gällande allmänt internationella taxor
icke ansåg sig böra för det dåvarande ifrågasätta. De taxeändringar, som nu föreslås, äro
således närmast att anse såsom konsekvenser av redan vidtagna portoförhöjningar i den internationella
postutväxlingen. Generalpoststyrelsen skall emellertid icke underlåta att, så
snart postverkets ekonomiska ställning sådant medgiver, föreslå nedsättning av postavgifterna,
och med hänsyn härtill synes det lämpligt, att avgifterna icke fastställas för längre tid än
intill utgången av år 1922.»

Till belysande av omfattningen av de taxeförhöjningar, som vidtagits
vid svenska postverket under kristiden, har generalpoststyrelsen upprättat
följande tablå. .

Åtgärder foi
täckande av
eventuell
driftförlust.

Under kristiden
vidtagna
taxeförhöjningar.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.
Uppgift rörande vissa inrikes postavgifter.

1

T. 0. m.
m/» 1917

T. 0. m.
31/6 1918

Fr. 0. m.
l/i 1920

Ökning resp.

Viktsats m. m.

I. 0. m.

“°/«1919

1. 0. m.
a% 1920

minskning i pro-cent t. 0. m. xh

Anmärkningar

1920

Brev ......

Högst 20 gr.

10 öre

12 öre

15 öre

20 öre

+ 100 %

Det förut utgående särskilda lo-

över 20—125 »

» 125—250 »

20 »

30 *

25 »

35 *

30 »

45 »

40 »

60 »

+ 100 %

-j- IOO %

kalportot har från och med den

1 juli 1920 bortfallit.

» 250—500 »

—

60 *

so »

—

Brevkort

enkelt

,5 öre

7 öre

10 öre

10 öre

+ IOO %

dubbelt

10 »

15 8

20 »

20 »

4* IOO %

Korsband

Högst 50 gr.

4 öre

5 öre

5 öre

-1- 25 %

Från och med den 1 juli 1919

över 50—100 »

8 »

5 8

5 8

— 37V2 %

— 162/3 O/o

medgives försändning av s. k.

» 100—150 »

12 »

10 »

10 »

ringsavgifter, som beräknas en-

» 150—200 »

l6 »

10 »

10 »

— 371/2 0/0

ligt taxan för övriga korsband,

» 200—250 »

20 »

15 »

15 »

— 25 %

lämnas en rabatt av 10 °/o.

» 250—300 »

» 300—35° B

24 »

28 »

15 »

20 »

15 *

20 »

— 37V2 °/o

— 28V7 %

Från och med den 1 januari 1921
hava avgifterna för utgivar-korsband höjts med 100 °/o.

» 350—400 »

32 »

20 »

20 »

— 37V2 %

» 400—450 »

36 »

25 »

25 »

— 30% ö/o

» 450—500 *

40 »

25 »

25 »

- 37I/Z U/o

0. s. v. 4

maximivikt 500 gr.

öre för varje
ytterligare

50 gr.

maximivikt

2 kg.

Blindskrift

4 öre per

5 öre per

5 öre per

-f- 25 %

500 gr. eller

500 gr. eller

500 gr. eller

del därav.

del därav.

del därav.

Maximivikt 3 kg.

Paket......

Högst 1 kg.

30 öre

40 öre

60 öre

60 öre

80 öre

4- i662/3 o/o

Ilpaketsavgiften har från och med

över 1—3 »

s° »

65 »

90 »

90 »

I IO »

+ 120 %

den 1 juli 1920 höjts från 80

» 3—5 »

75 *

90 »

120 »

120 »

140 »

4- 86% %

öre till 1 krona 40 öre, d. v. s.
med 75 ®/o.

* 5

75 »

90 »

120 »

120 »

140 »

4- 166% 0/0

för varje ytter!, kg.

30 »
0/2 kg.

40 »

40 »

40 »

80 »

15 öre).

4- 100 °/o

Postanvis-

Högst 5 kr.

10 öre

15 öre

15 ÖTe

20 öre

ningar

öveT 5— 25 »

IS 8

20 »

25 »

30 »

4" IOO O/o

4- 20 %

4- 331/3 0/0

4- 426/7 0/0

och post-

» 25- 50 »

25 *

30 »

25 »

30 »

förskott

» 50- IOO »

30 »

35 *

35 8

40 »

» IOO— 250 »

35 *

40 »

45 8

50 »

» 250— 500 »

•

40 »

45 8

55 8

60 »

4- 50 %

» 500— 750 »

SO »

55 8

65 »

70 »

4* 40 %

» 750—IOOO »

60 »

65 »

75 8

So »

+ 330/,0

Rekom-

j

menda-

tionsav-

giften

|

1

15 öre

20 öre

4- 33*/®

Assurans-

Från och med

den 1 juli 1920 hava assuransavgifterna reglerats,

vaTvid en viss

avgiften

höjning av avgiften för större assuransbelopp ägt rum.

7

Kung!. Maj:ti proposition nr 186.

I anslutning därtill framhåller styrelsen, att, bortsett från paketavgifterna,
beträffande vilka det varit nödvändigt att i någon mån följa de stegrade
järnvägsfrakterna, postavgifterna i allmänhet endast hava höjts med högst
100 %>. Höjningarna motsvara således icke på långt när de prisstegringar,
som under kristiden ägt rum på andra områden och vilka givetvis
i hög grad inverkat även på postverkets driftkostnader. I sadant hänseende
erinrar styrelsen om, att den av Kungl. Maj:t för år 1921 fastställda
staten för postverkets driftkostnader företer, i jämförelse med staten för
år 1914, en ökning av omkring 220 %. Styrelsen framhåller vidare, att
de vid postverket vidtagna taxeförhöjningarna följaktligen måste anses mycket
moderata och att desamma i allmänhet äro betydligt lägre än de höjningar,
som under kristiden vidtagits i järnvägs-, telegraf- och telefontaxorna.

Styrelsen övergår därefter till att yttra sig om de olika slagen av Förslag till
postavgifterna och nöjer sig därvid i allmänhet med att föreslå, att avgif- Postav&ifterterna
må jämväl under år 1922 utgå med de belopp, vilka av 1920 års
riksdag bestämdes för tillämpning till och med 1921 års utgång.

Beträffande befor dringsavgifterna för brev anför styrelsen: Brev.

»Befordringsavgifterna för inrikes brev skola, enligt 1 § i ovan åberopande kungörelse
den 11 juni 1920 angående tillfällig höjning av postavgifterna m. m., till och med den 31

december 1921 utgå med följande belopp:

om brevets vikt icke överstiger 20 gram ................................. 20 öre

om vikten överstiger 20 men icke 125 gram.............................. 40 »

» » i> 125 » » 250 » 60 »

» » » 250 » » 500 » 80 »

Någon ändring av dessa avgiftsbelopp anser sig generalpoststyrelsen icke för närvarande
böra ifrågasätta, utan inskränker sig till att föreslå, att nu gällande förhöjda avgifter måtte
utgå jämväl under år 1922.»

Samtidigt med fastställandet av nu nämnda brevavgifter upphävdes
den förut befintliga bestämmelsen om ett särskilt, lägre porto för s. k.
lokalbrev. Med anledning därav, att vissa korporationer inom affärsvärlden
gjort framställning om återinförandet av lokalportot, vilket enligt sökandenas
mening borde sättas till hälften av det vanliga brevportot, framhåller
generalpoststyrelsen i detta ämne följande:

»Såsom av här ovan meddelade beräkningar framgår, är postverkets ekonomiska
ställning icke för närvarande sådan, att den medgiver ett återinförande av lokalportot, vilket
skulle innebära en inkomstminskning av omkring 2 Va miljoner kronor. Vidare synes den
nådiga kungörelsen den 30 maj 1919, genom vilken portot sattes till 15 öre för riksbrev

8

Kungl. Maj:ts proposition nr iS6.

Inrikes

brevkort.

och io öre för lokalbrev, hava bekräftat den mening, som av generalpoststyrelsen uttalats
i dess underdåniga skrivelse den ro januari 1919 i fråga om höjning av vissa inrikes
postavgifter m. m., att postverket beträffande en lokalförsändelse utför ett arbete, som bör
skattas högre än hälften av det arbete, en riksförsändelse kräver. Skulle ett särskilt lägre
porto för lokalbrev utgå, lärer detta, när riksportot är a o öre, i alla händelser icke kunna
sättas lägre än till 15 öre. Skillnaden bleve således ganska ringa. För övrigt torde, såsom
generalpoststyrelsen i sin underdåniga skrivelse den 9 mars 1920 i fråga om höjning av
vissa inrikes postavgifter in. m. framhöll, behandlingen av en lokalförsändelse numera i många
fall ställa sig fullt lika dyr som behandlingen av en riksförsändelse. I sistnämnda underdåniga
skrivelse framhöll också generalpoststyrelsen, att lokalportot vore en förmån, varav
endast en mindre del av allmänheten begagnade sig, samt att lokalportots borttagande bleve
till fördel för den stora allmänheten, enär därigenom andra avgifter kunde sättas lägre än vad
eljest bleve fallet. Något nämnvärt antal lokalförsändelser torde icke ifrågakomma annat än i
våra största städer, och i dessa åtnjuta korrespondenterna så betydande postala fördelar av
andra slag, att de icke synas rättvisligen kunna göra anspråk även på ett särskilt, lägre lokalporto.
Det torde föreligga starkare skäl för att, när det ekonomiska läget så medgiver, förbättra
postförhållandena på landsbygden än att skänka storstäderna ytterligare fördelar. Det kan visserligen
invändas, att lokalportot är av betydelse för affärsvärlden i storstäderna och att vad som
blir till fördel för den indirekt kommer den stora allmänheten till godo, men den omständigheten,
att man i de allra flesta länder, exempelvis Frankrike och England, icke har ett lokalporto, synes,
såsom också av vederbörande departementschef anfördes vid frågans behandling i 1920 års
riksdag, jäva uppfattningen därom, att ett dylikt porto skulle vara av verkligt behov. Generalpoststyrelsen
anser sig således sakna skäl att föreslå något särskilt, lägre lokalporto.»

Vad angår inrikes brevkort yttrar styrelsen:

»Den ordinarie avgiften för inrikes brevkort utgör, jämlikt nådig kungörelse den 5 juli
1884, 5 öre, när fråga är om enkelt brevkort, och 10 öre, när fråga är om brevkort med betalt
svar (dubbelt brevkort). Ifrågavarande avgifter blevo, jämlikt nådig kungörelse den 26 april
1918, för tiden 1 juni 1918 till och med den 30 juni 1919 förhöjda till 7 resp. 15 öre,
och genom nådig kungörelse den 30 maj 1919 bestämdes ifrågavarande avgifter till 10
resp. 20 öre, vilka belopp skulle utgå till och med den 31 december 1920. Det enkla
brevportot bestämdes samtidigt till 15 öre. När sistnämnda porto, jämlikt nådig kungörelse
den 11 juni 1920, höjdes till 20 öre, vidtogs icke annan åtgärd beträffande brevkortsportot
än att avgiftsbeloppen 10 resp. 20 öre skulle utgå till och med den 31 december 1921.
Att brevkortsportot, ehuru proportionen mellan detta porto och brevportot blev en annan
än vad den under närmast föregående tid varit, icke medtogs bland de år 1920 vidtagna
portoförhöjningarna, berodde, såsom generalpoststyrelsen också framhöll i sin underdåniga
skrivelse den 9 mars 1920, därpå, att Sverige enligt då gällande internationella bestämmelser
icke ägde att för brevkort till utlandet upptaga högre avgift än 10 resp. 20 öre. Om
avgiften för inrikes brevkort då ytterligare höjts, skulle denna avgift blivit högre än den
internationella avgiften, ett förhållande, som enligt generalpoststyrelsens mening borde så
vitt möjligt undvikas. Sedan emellertid vid den under senare delen av nästlidet år hållna
världspostkongressen det internationella brevkortsportot bestämts till 30 centimes (emot förutvarande
10 centimes), upptages i Sverige, på grund av nådigt brev till generalpoststyrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

9

den 31 december 1920, från och med den 1 innevarande februari en avgift av 25 öre
för enkelt internationellt brevkort, och i utväxlingen med Danmark och Norge, till vilka
länder brevkortsportot alltid förut varit detsamma som i den inrikes svenska posttjänsten,
är, jämlikt nådigt brev till generalpoststyrelsen den 28 januari 1921 angående höjning av
vissa avgifter i den skandinaviska postutväxlingen m. m., likaledes från och med den 1
februari innevarande år det enkla brevkortsportot bestämt till 15 öre. Genom de i den
allmänt internationella och den interskandinaviska postutväxlingen sålunda vidtagna höjningarna
av brevkortsportot har en avsevärd förskjutning ägt rum i förhållandet mellan brev- och
brevkortsportot. I den allmänt internationella postutväxlingen utgjorde förut brevkortsportot
(10 centimes) 1 2/s av brevportot (25 centimes), men utgör nu (30 centimes) 3/s av sistnämnda
porto (50 centimes). I den skandinaviska utväxlingen utgör nu brevkortsportot 3/r
av brevportot mot förut endast hälften. Jämväl i den inrikes posttjänsten såväl i Danmark
som i Norge är brevkortsportot 15 öre och brevportot 20 öre. Att, såsom sålunda skett,
höja brevkortsportot proportionsvis mer än brevportot synes också hava starka skäl för sig,
i det att postverkets kostnader för behandlingen av ett brevkort näppeligen äro mindre än
kostnaderna för ett brev av en viktsats. Det är därför icke ur postverkets synpunkt något
önskemål, att korrespondenterna skola övergå från brev till brevkort, men det kan vara att
befara, att i samma mån som skillnaden i avgifter för dessa försändelseslag blir större, brevkortens
antal ökas och antalet brev minskas, varigenom postverket komme att erhålla mindre
inkomster utan motsvarande minskning i arbetet. Före den senaste höjningen av inrikes
brevportot utgjorde brevkortsportot 2/s av brevportot. Skulle samma proportion nu återställas,
borde brevkortsportot sättas till 12 eller x 3 öre, men av praktiska skäl synes beloppet
böra avrundas till 15 öre. Med hänsyn till det nu anförda och såsom en konsekvens av
de såväl i den allmänt internationella som i den skandinaviska postutväxlingen vidtagna
förhöjningarna av brevkortsportot anser sig generalpoststyrelsen böra föreslå, att inrikes portot
sättes till 15 öre för enkelt brevkort och 30 öre för brevkort med betalt svar.»

1 fråga om avgifterna för korsbandsförsändelser har generalpoststy- Korsbaudsförrelsen
anfört följande; sändeUer.

»Befordringsavgiften för annat inrikes korsband än utgivarkorsband eller sådant kors band,

som innehåller uteslutande blindskrift, skall, jämlikt 3 § i förut åberopade nådiga
kungörelse den 11 juni 1920 angående tillfällig höjning av postavgifterna m. m., intill
utgången av innevarande år utgå med 5 öre pr 100 gram eller del därav. Samma avgiftsbelopp
stadgades även i nådiga kungörelsen den 30 maj 1919. Förut utgjorde avgiften 4 öre
pr 50 gram. Såsom av den vid denna skrivelse fogade, förut åberopade tablå över hittills
under kristiden vidtagna portoförhöjningar framgår, innebär den vidtagna ändringen av
korsbandsportot huvudsakligen en taxereglering, varigenom avgiften i vissa viktlägen sänkts
med ända till 37 %. Korsbandsportot kan således icke anses hava följt med vid de
allmänna portoförhöjningarna. Generalpoststyrelsen berörde frågan i sin ovannämnda underdåniga
skrivelse den 9 mars 1920, men ansåg av liknande skäl, som anförts beträffande
brevkortsportot, att förhöjning då icke borde företagas. Det internationella korsbandsportot
var nämligen då 5 centimes pr 50 gram och upptogs i Sverige med 5 öre, vadan,
om förhöjning av inrikes korsbandsportot vidtagits, detta skulle för de lättaste korsbanden
blivit högre än den internationella avgiften. Nu utgör emellertid den internationella avgiften

10

Kungl. Majits proposition nr 186.

10 centimes pr 50 gram och upptages i Sverige, på grund av förut åberopade nådiga brev
den 31 december 1920, med 10 öre. Under de senaste åren har en avsevärd förskjutning
ägt rum mellan inrikes korsbands- och brevporton. Lägsta avgiften för korsband och för
brev, vilken förut utgjorde 4 resp. 10 öre, är nu 5 resp. 20 öre, och i fråga om de högre
viktgruppema blir förskjutningen ännu mera i ögonen fallande. Så var förut avgiften för
en försändelse med 150 grams vikt 12 öre, om försändelsen befordrades såsom korsband,
och 30 öre, om försändelsen utgjordes av ett brev, under det att motsvarande avgifter nu
äro 10 resp. 60 öre. Den nuvarande inrikes korsbandsavgiften måste därför anses relativt
allt för låg. I den inrikes danska liksom ock i den inrikes norska posttjänsten är lägsta
korsbandsavgiften ro öre, således 100 °/o högre än för närvarande här i Sverige. Från
postbehandlingens synpunkt är givetvis ett korsband minst lika besvärligt och kostsamt som
ett brev.

På grund av det anförda anser generalpoststyrelsen en förhöjning av korsbandsportot
väl motiverad. För att emellertid försändandet av tyngre trycksaker, till exempel böcker,
icke må nämnvärt fördyras, har generalpoststyrelsen tänkt sig, att avgiften för ett korsband
av högst 100 grams vikt skulle sättas till ro öre, men att meravgiften för varje ytterligare
100 gram eller del därav fortfarande skulle utgöra 5 öre. Genom en sådan förändring
komme i allt fall det inrikes svenska korsbandsportot att beträffande de flesta viktgrupper
bliva lägre än exempelvis det inrikes norska korsbandsportot.

Förhållandet mellan de förutvarande, de för närvarande utgående och de nu föreslagna
svenska avgifterna framgår av nedanstående tablå, varav bland annat inhämtas, att försändningen
av ett korsband om 500 grams vikt även med de nu föreslagna avgifterna blir
2 5°/o billigare än före den 1 juli 1919.

V

k t

A

v g i f t e

T

De föreslagna avgifterna inne-bära ökning (-p) resp.
minskning (—) i procent

före

xh 1919

för när-varande

föreslagna

i förhållande
till avgifterna
före V7 1919

i förhållande
till nu gällande :
avgifter

Högst

5°

gr-

4

5

I O

+ 15°

-p IOO

över

S°-

— IOO

»

8

5

1 O

+ 2s

-p IOO

»

IOO-

-150

»

I 2

IO

>5

+ 25

+ 5°

!

»

150-

— 200

16

IO

*5

— 6

+ 5°

»

200-

—250

20

15

20

± °

+ 33

»

250-

—300

»

24

15

20

— 17

+ 33

300-

—35°

»

28

20

25

- II

+ 2 5

35°-

-400

»

32

20

25

- 22

+ 25

i *

400-

—45°

»

36

25

3°

— 17

+ 20

45°''

—50°

»

40

25

3°

— 25

-p 20

11

Kungl. Majits proposition nr 186.

Den nu föreslagna höjningen av det allmänna korsbandsportot skulle icke föranleda
någon ändring av den uti 3 § i meranämnda nådiga kungörelse den 11 juni 1920 bestämda
minsta avgift för korsband, innehållande affärshandling. Vad däremot angår minsta avgiften
för korsband, innehållande varuprov — vilken avgift enligt nyssnämnda författningsrum för
närvarande är 1 o öre — så har denna avgift alltid såväl 1 den inrikes som i den internationella
postutväxlingen utgått med samma belopp som det allmänna korsbandsportot för en försändelse
av två viktsatser. I överensstämmelse härmed bör, om allmänna korsbandsportot bestämmes
på sätt, av generalpoststyrelsen nu föreslagits, minimiavgiften för inrikes korsband, innehållande
varuprov, sättas till 15 öre. Vidkommande däremot den i samma författningsrum stadgade
avgiften för korsband, innehållande blindskrift, så har generalpoststyrelsen tänkt sig, att denna
avgift skulle även efter innevarande år utgå oförändrad.»

Beträffande ett särskilt, lägre lokalporto för korsbandsförsändelser
anser generalpoststyrelsen av samma skäl, som av styrelsen anförts beträffande
ett särskilt, lägre porto för lokalbrev, att något särskilt lokalporto
för korsband icke bör återinföras.

Avgiften för inrikes postanvisning eller postförskott samt assuransavgiften
för inrikes försändelse utgå för närvarande, enligt 4 resp. 5 §
i kungörelsen den 11 juni 1920, med i viss mån förhöjda belopp. I avseende
på dessa avgifter gör generalpoststyrelsen icke annat uttalande än att nu
gällande avgiftsbelopp anses böra bibehållas även efter innevarande års
utgång.

Generalpoststyrelsen övergår därefter till behandling av frågan om
befordringsavgifterna för paket och anför följande:

»Vad paketportot beträffar, har generalpoststyrelsen vid upprepade tillfällen under kristiden
och senast i sin ovannämnda underdåniga skrivelse den 9 mars 1920 framhållit
olägenheten av den förskjutning, som ägt rum mellan järnvägs- och postavgifterna därigenom
att de förra avgifterna höjts procentuellt mera än de senare. Järnvägsfrakterna hava nämligen
höjts med 250 å 300 procent, då däremot den högsta vidtagna höjningen av postverkets
paketporto stannar vid 166 procent. Det är emellertid, såsom också generalpoststyrelsen
i sin nyssnämnda underdåniga skrivelse framhöll, icke möjligt att genomföra likformighet i
järnvägens och postverkets avgifter, så länge järnvägsavgifterna beräknas efter zontabellsystem,
men postavgifterna utgå med enhetliga belopp för befordran inom hela riket. Oaktat postverket
på grund av sina, särskilt vid befordran å längre sträckor lägre avgifter än järnvägen
får till sig överflyttat eu del gods, som på grund av omfång och beskaffenhet i övrigt
rätteligen borde tillhöra järnvägstrafiken, anser sig generalpoststyrelsen endast böra hemställa,
att de nuvarande befordringsavgifterna för inrikes postpaket måtte få upptagas även efter
innevarande års utgång.»

Lokalporto för
korsbandsförsändelser.

Postanvisnings-,
postförskotts-
och
assuransavgifter.

Paket.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Skrymmande

paket.

Avgiften för
ilpaket.

Rekommen dationsav giften.

Styrelsen gör därefter följande uttalande i fråga om villkoren för postbefordran
av skrymmande paket;

»Såsom generalpoststyrelsen förut vid upprepade tillfällen framhållit, vålla ofta de skrymmande
paketen postverket stora svårigheter, och det har till och med förekommit, att dörröppningarna
i postkupéer, med vilka till postbehandling mottagna paket skola befordras,
icke medgivit paketens inlastning i kupéerna. Postverket har i dylika fall liksom eljest, när
paket varit allt för skrymmande i förhållande till kupéutrymmet, nödgats sända godset med
järnväg och därvid till järnvägen erlägga högre avgift än postverket uppburit för behandlingen.
Att ett dylikt förhållande innebär en oformlighet, är uppenbart, och det vore i
många fall önskvärt, att postverket ägde frånsåga sig viss pakettrafik eller att den särskilda
avgiften för skrymmande paket, vilken nu, jämlikt 6 § av nådiga kungörelsen den 11 juni
1920, utgör 50 procent av viktportot, finge upptagas med högre belopp. Förutom att en
höjning av avgiften för sådant gods, varom nu är fråga, skulle bättre täcka postverkets
kostnader, skulle en dylik höjning sannolikt medföra, att en del gods, som nu inlämnas
till postbehandling, i stället avlämnades till järn vägsbefordran, vilket för dylikt gods är det
naturligaste befordringssättet. I Danmark och Norge finnas fastställda maximimått för paket,
varigenom från postbefordran utestänges gods, som icke lämpar sig för postbehandling, men
trots dessa inskränkande bestämmelser har man i nämnda länder möjlighet att för skrymmande
paket upptaga en tilläggsavgift av högst 100 procent på den ordinarie pakettaxan.
I Danmark fastställer ministern för de offentliga arbetena reglerna för denna avgifts uttagande,
och i Norge, där konungen bestämmer paketavgifterna, utgår ifrågavarande tilläggsavgift
med lägst 25 och högst 100 procent. Generalpoststyrelsen, som åtminstone för närvarande
icke anser sig böra ifrågasätta, att vissa paket på grund av sitt omfång skulle förvägras
postbefordran, finner det dock synnerligen önskvärt, att Kungl. Maj:t, som nu äger rätt
att meddela särskilda föreskrifter om vad som inom svenska postverket skall förstås med
skrymmande paket, jämväl finge bemyndigande att för vissa slag av skrymmande paket
bestämma en tilläggsavgift av mer än 50, men högst 100 procent. Fn sådan högre avgift
skulle då uttagas för paket, vilkas postbehandling skulle kräva extra kostnader eller över
huvud taget bereda postverket särskilda svårigheter. Med anledning av vad nu anförts,
anser sig generalpoststyrelsen böra föreslå sådan ändring av de i 6 § av nådiga kungörelsen
den 11 juni 1920 meddelade bestämmelserna om skrymmande paket, att tilläggsavgiften
för dylikt paket må utgå med högst 100 procent i enlighet med av Kungl. Maj:t utfärdade
närmare föreskrifter. Ett liknande, ännu vidsträcktare bemyndigande än som nu ifrågasättes,
har av 1919 års lagtima riksdag lämnats Kungl. Maj:t beträffande avgifterna för s. k.
masskorsband.»

Beträffande tilläggsavgiften för ilpaket, om vilken finnes stadgat i 7
§ av kungl. kungörelsen den 11 juni 1920, föreslår generalpoststyrelsen
nu icke någon ändring.

I fråga om rekommendationsavgiften framhöll generalpoststyrelsen i
skrivelse den 22 december 1920, hurusom denna avgift på den under år 1920
hållna världspostkongressen i Madrid bestämts att i den allmänt internationella

Kung/. Maj:ts proposition nr 1S6.

13

postutväxlingen utgå med högst 50 centimes (i stället för förutvarande 25 centimes),
men att styrelsen, enär denna avgift hittills i Sverige upptagits med samma
belopp som i den inrikes posttjänsten — för närvarande 20 öre — icke
ansåg sig böra ifrågasätta ändring härutinnan samtidigt med att andra av
världspostkongressens beslut påkallade taxeändringar vidtogos, utan att frågan
om rekommendationsavgiften syntes böra upptagas till behandling i samband
med en blivande framställning om vissa inrikes avgifter.

, Härom yttrar sig nu generalpoststyrelsen sålunda:

»Sedermera har generalpoststyrelsen, efter bemyndigande genom nådigt brev den 28
januari 1921, med danska och norska postförvaltningarna överenskommit därom, att rekommendationsavgiften
skulle från och med den 1 februari 1921 i den skandinaviska
* postutväxlingen utgöra 30 öre, och har generalpoststyrelsen för avsikt att hos Kungl. Maj:t

föreslå rekommendationsavgiften i den allmänt internationella utväxlingen till likaledes 30 öre.
Enär postbehandlingen givetvis förenklas därigenom, att rekommendationsavgiften upptages
med samma belopp för inrikes försändelse som för försändelse till utlandet, anser sig generalpoststyrelsen
böra föreslå, att denna avgift — vilken, enligt 8 § i nådiga kungörelsen
den 11 juni 1920, för tiden intill utgången av år 1921 bestämts Ull 20 öre —må i inrikes
utväxlingen sättas till 30 öre.»

Till sist upptager generalpoststyrelsen till behandling frågan om avgiften
för utgivarkorsband och postavgiften för postabonnemang ä tidning
och framhåller i detta ämne följande:

»Vad slutligen angår avgiften för utgivarkorsband och postavgiften för postabonnemang
å tidning, så hava dessa avgifter genom den ändrade lydelse, som 8 och 11 §§ i
förordningen den 17 juni 1916, angående villkoren för postbefordran av tidningar och
andra periodiska skrifter, erhållit genom nådiga kungörelsen den 11 juni 1920, bestämts
att till utgången av år 1921 utgå med en tillfällig förhöjning av 100 procent. De skäl,
som föranledde denna förhöjning och vilka anfördes i generalpoststyrelsens förutnämnda underdåniga
skrivelse den 9 mars 1920, gälla i lika hög grad fortfarande, och förhöjningen i
fråga är i allt fall alldeles för ringa för att avgifterna skola kunna täcka postverkets
kostnader för tidningsrörelsen. Vid denna frågas behandling år 1920 framhölls av såväl
vederbörande departementschef som riksdagen önskvärdheten av eu utredning beträffande
postverkets kostnader för tidningsrörelsen och rörande de grunder, efter vilka postavgiften
för tidningsabonnemang bör sammansättas. Samma mening uttalades av generalpoststyrelsen,
som också numera igångsatt en sådan utredning. Innan frågan om ändring av de
grunder, efter vilka avgiften för postabonnemang å tidningar beräknas, upptages till närmare
prövning, har det emellertid ansetts nödvändigt att, i den mån så låter sig göra, undersöka
icke blott postverkets kostnader för tidningarna, utan också huru dessa kostnader
fördela sig å de olika prestationer, som postverket för tidningarna utför, såsom arbetet med
tidningarnas förskrivning, redovisning av avgifterna, tidningarnas befordran och utdelning
m. m. Enär vidare de särskilda grenarna av postverkets verksamhet gripa så in i varan -

Tidningsav gifter.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Ekonomisk

innebörd.

dra, att det i de flesta fall icke är möjligt att beräkna kostnaden för en viss rörelsegren,
med mindre denna kostnad sättes i relation till kostnaden för andra rörelsegrenar, har det
blivit nödvändigt att kombinera undersökningen om postverkets kostnader för tidningsrörelsen
med en utredning rörande fördelningen av postverkets driftkostnader på samtliga de
olika rörelsegrenarna. Denna utredning har givetvis blivit betydligt omfattande, icke minst
därför att postalt arbete av ett och samma slag kräver olika kostnader på olika platser,
och slutresultatet av utredningen föreligger ännu icke. Så mycket kan emellertid redan på
undersökningens nuvarande stadium sägas, att postverkets kostnad för tidningsrörelsen icke
på långt när täckes av de nuvarande ordinarie avgifterna med därå tillfälligtvis utgående
ioo procent. Då ett bibehållande av de sålunda ‘utgående tillfälliga avgifterna för post- *

abonnemang å tidning och för utgivarkorsband icke på något sätt kan föregripa den pågående
utredningen, anser sig generalpoststyrelsen böra föreslå, att 8 och 11 §§ i förordningen
den 17 juni 1916, angående villkoren för postbefordran av tidningar och andra
periodiska skrifter, må jämväl efter utgången av innevarande år hava den lydelse, varom ,

förordnats i nådiga kungörelsen den 11 juni 1920. Sistnämnda kungörelse gäller till och

med den 31 december 1921, dock att stadgandena om avgift för postabonnemang icke
skola tillämpas beträffande sådana abonnemang för år 1922, som verkställas under år 1921.

Denna inskränkande bestämmelse bör, därest generalpoststyrelsens förslag om fortsatt tillämpning
av kungörelsens föreskrifter vinner bifall, givetvis bortfalla.»

Det av generalpoststyrelsen nu framlagda förslaget innebär sålunda i
huvudsak bibehållande av nu utgående avgifter samt förhöjning endast i
avseende på brevkorts- och korsbandsportot samt rekommendationsavgiften.
Styrelsen har beräknat, att den merinkomst, som genom dessa höjningar
komme att tillföras postverket, skulle belöpa sig till omkring 4,700,000
kronor per år, med fördelning på följande sätt:

brevkort ................................. 1,850,000 kronor

korsband................................. 1,950,000 »

rekommendationsavgift ............... 900,000 »

Summa 4,700,000 kronor

Vid denna beräkning har styrelsen begagnat sig av redan befintliga
statistiska siffror rörande postförsändelsernas antal. Skulle en nedgång i
detta antal inträffa, kommer, såsom styrelsen särskilt framhållit, givetvis
även den nu beräknade merinkomsten att minskas. I detta sammanhang
påpekar styrelsen ånyo, vad den förut i sin skrivelse anfört, nämligen att
det under nuvarande förhållanden vore synnerligen vanskligt att beräkna
blivande postala inkomster.

15

Knngl. Maj:ts proposition nr 186.

I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag beslöt 1920 års riksdag höjningar
av de inrikes postavgifterna (se skrivelse den 2 juni 1920, n:r 317). Vid tidpunkten
för avgivande av nämnda förslag hade man anledning antaga, att den av taxeförhöjningen
härflytande inkomstökningen skulle bliva tillräcklig att för åren
1920 och 1921 i stort sett motverka den av prisnivåns höjning förorsakade
kraftiga stegringen av postverkets utgifter. Visserligen förutsåg man, att, då
taxeförhöjningarna icke kunde träda i tillämpning förrän den 1 juli 1920, inkomstökningen
för detta år icke skulle bliva stor nog att uppväga utgiftsstegringen,
men å andra sidan syntes man hava anledning antaga, att under år
1921, då portoförhöjningarna finge öva inverkan under hela året, ett så stort
överskott skulle uppkomma, att detsamma kompenserade den eventuella förlusten
under år 1920. Såsom förhållandena sedermera utvecklat sig, lärer denna
beräkning icke komma att hålla streck. Till täckande av den väntade
driftförlusten för år 1920 anvisade riksdagen 3 miljoner. Den verkliga
förlusten har emellertid uppgått till ungefär 4,770,000 kronor. Anledningen
härtill är, att den inrikes posttrafiken nedgått i större grad än man trott
sig behöva förutsätta, vilket medfört, att portoförhöjningarna givit mindre
utbyte än det beräknade. Då man nog beklagligtvis måste räkna med,
att den depression inom landets handel och industri, som föranlett nedgången
i posttrafiken, icke blott kommer att fortfara ännu en tid framåt utan även
möjligen kommer att ytterligare förvärras, kan det förut påräknade
gynnsamma resultatet av 1921 års drift icke antagas bliva verklighet. När
generalpoststyrelsen i början av år 1920 beräknade inkomsterna för år
1921, utgick styrelsen från, att dessa inkomster, bortsett från verkningarna
av portoförhöjningarna, visserligen skulle komma att sjunka under motsvarande
summa för år 1920, men dock icke i någon mera avsevärd mån.
Med hänsyn till den konstaterade nedgången i posttrafiken under år 1920
och i betraktande av de på sista tiden allt mer hotande förebuden till en
långvarig och svår lågkonjunktur anser jag, i likhet med generalpoststyrelsen,
nödvändigt att för år 1921 beräkna postverkets inkomster till lägre belopp
än tillförene skett. Och även beträffande år 1922 torde man böra utgå
från, att lågkonjunkturens verkningar skola bliva kännbara.

I sin nu föreliggande beräkning har generalpoststyrelsen uppskattat
postverkets inkomster för vart och ett av åren 1921 och 1922 till cirka
73 miljoner. Enligt vad jag inhämtat, har styrelsen därvid räknat med,
att frankoteckensuppbörden för år 1921, bortsett från portoförhöjningarnas
verkningar, skulle utvisa minst lika stor nedgång som under år 1920

Departementschef
e?i.

Bibehållande
av nu gällande
tillfälliga taxeförhöjningar

med vissa
ytterligare
ökningar.

16

Kung!. Maj:ts proposition nr 186.

jämfört med år 1919. Till det belopp, som på nämnda sätt erhållits,
cirka 60,5 miljoner, har lagts en summa av 2 miljoner utgörande beräknad
inkomst av det från ingången av februari månad 1921 höjda internationella
portot. För tidnings- och diverse övriga avgifter ävensom i ersättning
för verkets bestyr med stämpel- och kronouppbörd m. m. har beräknats
inflyta ungefär 6,8 miljoner. Skäligen hava inkomsterna av utrikes rörelsen
kunnat beräknas så högt som 3,8 miljoner, detta på grund av de för
Sveriges vidkommande förmånliga beslut, som i avseende å kursen för
likvidering av ersättning för transitbeforclran av post fattats av den nyligen
avslutade världspostkongressen i Madrid. Såsom följd därav hava redan
tillhopa 2,7 miljoner kommit postkassan tillhanda. För år 1922 har man
räknat med ungefär enahanda belopp, dock med viss förskjutning mellan
inkomsterna av den inrikes och den utrikes rörelsen; de sistnämnda kunna
nämligen icke beräknas stiga till så höga belopp, sedan Sveriges fordringar
för under krigsåren verkställd transitbefordring av post likviderats.

jag saknar för närvarande anledning att icke godtaga generalpoststyrelsens
beräkningsgrunder, men givetvis är det långt ifrån uteslutet, att
desamma icke komma att visa sig hållbara. Fn mycket kraftig depression
på näringslivets område kan uppenbarligen medföra betydliga reduceringar
av de beräknare inkomsterna.

I detta sammanhang bör man givetvis också undersöka, i vad män
nedgången i trafik och inkomster även följes av minskning av utgifterna.
Vid bedömandet av denna fråga måste man taga i betraktande arten av
postverkets olika utgifter och i vad mån sänkning av desamma kan väntas
komma att ske i samband med en hastigt inträdande trafikminskning.
Huvuddelen av dessa utgifter, eller ej mindre än cirka 69 °/o, utgöres för
närvarande av avlöningar jämte dyrtidstillägg samt utgifter av
avlönings karaktär, d. v. s. tjänstgörings- och resetraktamenten, felräknings
penningar, härbärgesersättning, sjukvårdskostnader o. d. Därefter komma
utgifterna för postföring, utgörande ungefär 25 °/o av driftkostnadsstaten,
samt slutligen rena omkostnader — d. v. s. utgifter för blankettryck, hyror,
uppvärmning av lokaler o. d. — cirka 6 %. Den del av avlöningskostnaderna,
som utgöres av dyrtidstillägg, kommer givetvis att i samband
med trafikminskning sjunka, för den händelse att de omständigheter, som
förorsaka nedgång i trafiken, i motsvarande mån medföra en sänkning i
den allmänna prisnivån. Fn bestämd tendens i sådan riktning har
tillsvidare kommit tillsynes. I annat avseende kan man icke emotse att,

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

17

jämsides med en hastig nedgång i trafiken, någon mera avsevärd minskning
av avlöningskostnaderna låter sig genomföra. Enligt vad jag gjort mig
underrättad om, hava redan en del indragningar av personal ägt rum, och
undersökningar pågå, i vilken utsträckning ytterligare personalminskning kan
vara genomförbar. Den övervägande delen av postverkets tjänstemannapersonal
har emellertid ordinarie anställning, vadan med avseende å densamma
man under alla förhållanden icke torde kunna räkna med några
mera betydande besparingar. Man får i detta sammanhang ej heller bortse från
att särskilt under tider, då arbetstillgången är knapp, stor varsamhet även
måste iakttagas vid avskedande av den i statens tjänst anlitade extrapersonalen.
Större indragningar och ändringar av postförbindelser få givetvis endast
äga rum, då förhållandena så oundgängligen påkalla, och därvid måste
noga tillses, att allmänhetens berättigade krav å regelbunden postföring
icke åsidosättas. Fördenskull kunna ej heller i avseende å postföringskostnaderna
några större minskningar vara möjliga att genomföra åtminstone
omedelbart. De enda utgiftsposter, som röna en direkt inverkan av fallande
priser, äro de rena omkostnaderna, men dessa utgöra, som nyss nämnts, endast
en obetydlig procent av utgifterna i dess helhet. Jag ser mig av angivna
skäl icke nu i stånd till att framlägga någon annan beräkning av utgifterna,
än den generalpoststyrelsen meddelat.

Med hänsyn till vad nu anförts beträffande postverkets såväl
inkomster som utgifter synes det mig uppenbart, att man för de närmaste
båda åren har att räkna med möjligheten av, att postverkets inkomster kunna
komma att avsevärt sjunka, utan att denna sänkning kan omedelbart kompenseras
av motsvarande utgiftsminskning. Jag anser det därför ofrånkomligt
att nu tillse, att postverkets taxor, i den mån så är möjligt, bliva
avpassade med hänsyn därtill.

lag övergår härefter till att behandla vissa detaljer i styrelsens föreliggande
förslag.

Generalpoststyrelsen har icke ansett sig böra föreslå återinförande av
ett särskilt, lägre porto för lokalbrev. Framställningar om ett dylikt porto
hava till Kungl. Maj:t inkommit från handelskammaren i Gävle, SkåneHallands
Fngrosförening, Hälsingborgs Köpmannaförening, Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare ävensom — i två skrivelser — från
Föreningen representanter för handel och industri.

Det särskilda lokalportot upphörde från och med den i juli 1920.
Närmast dessförinnan var lokalportot för brev 10 öre, under det att riks Bihang

till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. ip6 haft. (N:r 186.) 2

Återinförande
av särskilt
lokalporto.

18

Porlot för inrikes
brevkort.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S6.

portot var 15 öre. Lokalportot var således 2h av riksportot. Dä sistnämnda
porto nu är 20 öre, skulle, om ett lokalporto återinfördes och den
förutvarande proportionen mellan riks- och lokalportot bibehölles, lokalportot
böra sättas till 13 å 14 öre, vilket belopp väl borde avrundas
till 15 öre. Skillnaden mellan lokalportot och riksportot bleve således jämförelsevis
liten. Såsom skäl för ett särskilt, lägre porto för lokalbrev skulle
kunna anföras, att ett dylikt brev i förhållande till ett riksbrev befordras
kortare våglängd och drager mindre kostnad. Häremot kan emellertid invändas,
att, om befordringsvägens längd vore avgörande för avgiftens bestämmande,
kunde full rättvisa icke vinnas, med mindre ett särskilt zontabellsystem
tillämpades, vilket givetvis icke kan ifrågasättas. Vad kostnaden
beträffar torde, såsom generalpoststyrelsen framhållit, behandlingen
av eu lokalförsändelse numera i många fall ställa sig fullt lika dyr som
behandlingen av en riksförsändelse. Det lärer väl heller näppeligen kunna
förnekas, att de korrespondenter, som i någon nämnvärd mån skulle hava
nytta av ett lokalporto, nämligen affärsvärlden i storstäderna, genom
täta brevbäringsturer, god tillgång till postanstalter och brevlådor m. m.
hava ganska stora postala fördelar framför övriga korrespondenter. Det
är dessutom ett önskemål att, i den mån de ekonomiska förhållandena
så medgiva, söka förbättra postförhållandena på landsbygden. I de flesta
främmande länder finnes icke något lokalporto, och det vill synas, som
om i detta hänseende behovet icke borde vara större här i landet än
i andra länder. På nu anförda skäl och med hänsyn till att postverkets
ekonomiska ställning nu icke medgiver några avgiftssänkningar,
anser jag mig icke kunna biträda de gjorda framställningarna angående
ett särskilt lokalporto, utan delar jag den av generalpoststyrelsen i ämnet
uttalade meningen. Jag tillstyrker fördenskull styrelsens förslag, att nuvarande
brevporto skall utgå oförändrat.

1 fråga om portot för inrikes brevkort har generalpoststyrelsen ansett
sig böra föreslå en justering, som närmast är att anse såsom en konsekvens
av vidtagna ändringar i den allmänt internationella och den skandinaviska
postutväxlingen. Det internationella brevkortsportot har vid världspostkongressen
i Madrid höjts med 200 %, under det att brevportot höjts
med endast 100 %. Man har därmed övergivit den förutvarande proportionen
mellan avgifterna för dessa försändelseslag. Det säger sig ju
också självt, att, enär postbehandlingen av . ett brevkort och ett brev av
enkelt porto är ungefär så gott som densamma, det icke finnes något skäl, varför

Kungl. Maj:ts proposition n r r 86.

19

brevkortsportot skall utgöra endast hälften av brevportot. Här i Sverige upptages
nu i den allmänt internationella postutväxlingen 40 öre för ett brev och 2 5
öre för ett brevkort. Motsvarande avgifter i den skandinaviska utväxlingen äro
resp. 20 och 15 öre. Att i den inrikes posttjänsten bibehålla nuvarande
brevkortsporto 10 öre, under det att brevportot är 20 öre, vore under
sådana förhållanden en inkonsekvens. I den inrikes posttjänsten såväl i
Danmark som i Norge är brevkortsportot 15 öre. Enligt vad av den
föregående redogörelsen framgår, vidtogs icke vid 1920 års riksdag, då
brevportot och flera andra avgifter höjdes, någon höjning beträffande brevkortsportot.
Skälet härtill var, att man icke ansåg det lämpligt, att det
inrikes portot vore högre än det internationella, vilket skulle blivit fallet,
om höjning av inrikes brevkortsportot då vidtagits. Såsom av det föregående
framgår, skulle sistnämnda porto, om det nu sättes till 15 öre, bliva 1 o öre
lägre än motsvarande internationella porto. På grund av det nu anförda
anser jag mig böra biträda generalpoststyrelsens förslag angående inrikes
brevkortsportot.

Såsom den förut meddelade tablån över vidtagna portoförhöjningar
utvisar, har beträffande befordringsavgifterna för andra inrikes korsband
än utgivarkorsband icke under kristiden vidtagits någon genomgående förhöjning.
Tvärtom har avgiften nedsatts för alla viktgrupper utom den
lägsta. Skälet till att korsbandsportot således i det stora hela icke förhöjts,
ehuru så gott som allt annat stigit i pris, är dels att avgifterna
i de högre viktgrupperna, särskilt efter borttagandet av det s. k. vanliga
tidningskorsbandsportot, ansågos jämförelsevis höga, dels ock att lägsta
inrikes korsbandsavgiften (4 öre) låg så nära motsvarande internationella
avgift (5 öre), att någon nämnvärd höjning av inrikes avgiften icke
kunde vidtagas, med mindre denna bleve högre än den internationella.
Förhållandet är således i detta fall liknande det beträffande brevkortsportot
redan anförda. Nu har emellertid det internationella korsbandsportot
höjts och upptages i Sverige med 10 öre pr 50 gram. I såväl
Danmark som Norge är lägsta inrikes korsbandsavgiften 10 öre. Det
synes under sådana förhållanden väl motiverat att höja jämväl den inrikes
svenska korsbandsavgiften. Skulle postverket få taga ersättning för sina
prestationer i förhållande till kostnaden och det utförda arbetet, borde givetvis
korsbandsförsändelserna, vilka kräva samma eller mera arbete och
kostnad än breven, icke draga billigare porto än sistnämnda försändelseslag.
Även med den nu av generalpoststyrelsen föreslagna taxeskalan kom -

Korsband

portot.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Postanvisnings-,
postförskotts-
och
assuransavgifter.

Paketportot.

mer emellertid avgiften för ett korsband av t. ex. 500 grams vikt att bliva
30 öre — för övrigt 25 % lägre än vad avgiften var före den 1 juli 1919 —
under det att ett brev av samma vikt kostar 80 öre. Då de av generalpoststyrelsen
föreslagna avgifterna synas mig väl avvägda, biträder jag
styrelsens förslag härutinnan. Icke heller mot vad styrelsen i övrigt föreslagit
beträffande avgifterna för andra inrikes korsband än utgivarkorsband
synes mig vara något att erinra. Jag finner mig således icke heller böra
tillstyrka återinförandet av särskilt, lägre lokalporto för korsband.

Beträffande avgiften för inrikes postanvisning eller postförskott och
i fråga om assuransavgiften för inrikes försändelse föreslår generalpoststyrelsen
endast, att nu gällande avgiftsbelopp måtte utgå även under år
1922. Detta förslag finner jag mig böra biträda.

I fråga om portot för paket har järnvägsstyrelsen i en den 9 innevarande
mars till Kungl. Maj:t inkommen skrivelse i samband med framställning
angående tilläggsersättning för posttransporter å statens järnvägar
ifrågasatt, huruvida icke postverket borde av allmänheten upptaga högre
ersättning än den nu utgående för befordran av postpaket, varjämte styrelsen
hemställt om återinförande av förbud för befordran såsom postpaket av vissa
slags tyngre försändelser.

Under erinran om den olikhet, som är rådande med avseende å taxorna
för befordran av paket såsom järnvägsgods och såsom postpaket, har järnvägsstyrelsen
i sin skrivelse framhållit önskvärdheten av att postverkets
paketavgifter icke måtte sättas lägre än järnvägens motsvarande avgifter.
Vid bedömande av denna fråga är att märka, att järnvägens paket tariffer

äro baserade på zonsystem. Så är däremot icke förhållandet beträdande
avgifterna för postpaket. För länge sedan tillämpades visserligen
zonsystem vid postverket, men svenska postverket har, liksom de främmande
postverken i allmänhet, sedermera funnit sig föranlåtet att övergiva detta

system, såsom varande otidsenligt och olämpligt. De fördelar för såväl

allmänheten som postverket, vilka äro förbundna med ett enhetligt post paketporto

och med det förenklade expeditions- och redovisningsförfarande,
som därav är en följd, torde ligga i så öppen dag, att de här icke behöva
närmare utvecklas. Härtill kommer, att svenska postverket enligt
internationella bestämmelser har skyldighet att mot jämförelsevis låga
avgifter, i fråga om vilka det är uteslutet att kunna tillämpa zonsystem,
till samtliga orter i landet befordra paket från utlandet. Vid fastställande av

Kung;!. Maj:ts proposition nr 186.

21

inrikes paketavgifter ävensom vid utfärdandet av andra bestämmelser
angående den inrikes pakettrafiken måste man därför noga tillse, att de
svenska affärsmännen i fråga om transportkostnader och befordringsmöjligheter
m. m. icke bliva ogynnsammare ställda än de utländska konkurrenterna.
Då av bland annat nu angivna skäl postens och järnvägens
taxor icke äro byggda enligt ensartade system, lära också vissa olikheter
i fråga om avgifternas storlek vara ofrånkomliga.

Med hänsyn till vad nu anförts och då jag i allt fall anser någon allmän
förhöjning i avgifterna för postpaket under nuvarande förhållanden icke
^ böra ifrågakomma, torde järnvägsstyrelsens förevarande skrivelse, i vad den
avser förhöjning av postpakettaxorna, icke i detta sammanhang böra föranleda
åtgärd. Jag föreslår alltså, att nu utgående paketporto — med det
undantag beträffande skrymmande paket, som jag i det följande skall
angiva — bibehålies oförändrat jämväl under år 1922.

Järnvägsstyrelsen har, såsom nyss antytts, vidare ifrågasatt återinförande
av det förut gällande förbudet mot befordran såsom postpaket
mellan orter, som äro förbundna medelst järnväg, av försändelser, vägande
över 10 kilogram. I detta avseende ber jag få hänvisa därtill, att på grund
av en del olägenheter, som detta förbud — vilket infördes enligt
beslut av 1919 års riksdag och vilket även innefattade alla skrymmande
paket, oavsett vikten — visat sig medföra, detsamma blev av 1920 års
riksdag upphävt. Jag anser mig vid sådant förhållande icke böra nu återupptaga
detta spörsmål.

I sin skrivelse har generalpoststyrelsen föreslagit, att den tilläggsavgift
av femtio procent å de ordinarie befordringsavgifterna, som för närvarande
upptages för skrymmande paket, må, enligt av Kungl. Maj:t utfärdade
närmare föreskrifter, kunna utgå med högst 100 procent. De skäl, som
generalpoststyrelsen anfört för den föreslagna åtgärden att lämna möjligheten
öppen till en sådan förhöjning, i den mån en dylik skulle
visa sig av omständigheterna påkallad, synas mig övertygande, och då
liknande bestämmelse finnes såväl i Danmark som i Norge, anser jag
mig böra biträda styrelsens förslag härutinnan.

Av generalpoststyrelsen har vitsordats, att de skrymmande paketen
vålla postverket betydande svårigheter. Det vill ock förefalla, som om rätten
att med post befordra dylika paket understundom missbrukats. 1 själva
verket kan det väl knappast vara en postverkets uppgift att ombesörja
transporten, vare sig å järnvägslinjer eller annorledes, av sådana effekter

22

Kungl Maj:ts proposition nr 186.

Rekommen dationsav giften.

Tidnings avgiftema.

Ekonomisk

innebörd.

som exempelvis korgstolar, velocipeder, metspön om 5—6 meters längd
och dylikt. Det vill därför synas angeläget, att en utredning snarast möjligt
kommer till stånd, huru postverkets skyldighet att till befordran mottaga
dylika paket lämpligen må kunna begränsas. Närmare bestämmelser i detta
hänseende torde, på sätt nu gäller i fråga om vad med skrymmande paket
skall förstås, böra meddelas av Kungl. Maj:t.

Den av styrelsen föreslagna höjningen av rekommendationsavgiften
synes mig väl motiverad, varför jag anser mig böra biträda förslaget.

Vad slutligen angår tidningsavgifterna, så delar jag även härutinnan
generalpoststyrelsens mening, att de av 1920 års riksdag beslutade tillfälliga
höjningarna i avgiften för utgivarkorsband och i postavgiften för abonnemang
å tidning böra gälla jämväl under år 1922. Vid detta ärendes behandling
år 1920 framhölls från flera håll önskvärdheten av en utredning beträffande
postverkets kostnader för tidningsrörelsen och rörande de grunder, efter
vilka postavgiften för tidningsabonnemang är sammansatt. Generalpoststyrelsen
meddelar nu, att inom postverket pågår en utredning angående
postverkets kostnader för tidningsrörelsen, men att denna utredning blivit
betydligt omfattande och ännu ej hunnit avslutas. Ej minst med hänsyn
därtill, att postverkets olika rörelsegrenar i regel gripa in i varandra och
att endast i ett fåtal fall särskild personal anlitas för en viss rörelsegren,
är det tydligt, att eu sådan utredning som den, varom nu är fråga, måste
kräva mycket vidlyftiga undersökningar. Vad åter beträffar frågan angående
de grunder, efter vilka postavgiften för tidningsabonnemang är sammansatt,
så sammanhänger denna nära med frågan om postverkets kostnader för
dess olika arbete — förskrivning, försändning, utdelning in. m. — med
tidningarna. Det hade visserligen varit önskvärt, att slutresultatet av
utredningen nu förelegat, men det synes näppeligen kunna råda någon
tvekan därom, att de nu utgående avgifterna äro synnerligen moderata,
och säkerligen föregripes icke den pågående utredningen genom att under
ännu ett år tillämpa de tillfälligt utgående avgifterna.

Enligt generalpoststyrelsens förut omnämnda beräkningar skulle, med
bibehållande av de nu gällande posttaxorna oförändrade under innevarande
och nästpåföljande år, uppstå en brist å postverkets rörelse, som av styrelsen
uppskattats till 2 å 2,5 miljoner för vartdera året. De föreslagna jämkningarna
i vissa slag av postavgifter skulle, enligt styrelsens utredning, giva
en merinkomst av sammanlagt 4,7 miljoner för år. Om — såsom synes nöd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S6.

23

vändigt med hänsyn till det beräknade mindre gynnsamma resultatet av 1921
års drift — dessa jämkningar vidtagas från och med den 1 juli 1921 och desamma
skulle komma att giva det beräknade resultatet, skulle därav härflytande
inkomstökning ungefärligen motsvara den för detta år beräknade
förlusten. För år 1922 skulle taxeändringarna medföra, att det emotsedda
underskottet bleve förbytt i en ungefärligen lika stor vinst. Jag har emellertid
förut haft anledning påpeka och måste ännu en gång betona, att under
nuvarande förhållanden, då lågkonjunkturens omfattning, varaktighet och
inverkan på posttrafiken är omöjlig att förutse, några tillförlitliga
beräkningar av det ekonomiska resultatet av postverkets rörelse icke kunna
utföras. Under nu föreliggande omständigheter, då postverkets inkomster
och utgifter balansera med så stora och varandra så närliggande belopp
som 73 å 75 miljoner, är det uppenbart, att relativt små förskjutningar i
ena eller andra riktningen giva avsevärt stora utslag. En nedgång i trafiken
utöver den beräknade av exempelvis endast 3 °/o — och en sådan kan
under den närmaste tiden givetvis vara både möjlig och trolig — innebär
genast en inkomstminskning av över 2 miljoner.

I betraktande av den rådande depressionen å handelns och näringarnas
områden hade det uppenbarligen varit synnerligen önskvärt att icke nu behöva
vidtaga några förhöjningar i avseende ä posttaxorna. Med beaktande
emellertid av att postverket i sin egenskap av affärsdrivande verk bör, i
den mån så låter sig göra, lämna ett såsom skäligt ansett överskott, har
jag likväl funnit nödvändigt att, med hänsyn till vad förut anförts rörande
postverkets ekonomiska ställning, föreslå förhöjning av vissa slag av postavgifter.
Jag har så mycket hellre ansett mig kunna förorda de nu föreslagna
ändringarna, som dessa endast utgöra sådana justeringar av taxorna,
som rätteligen redan bort hava vidtagits i sammanhang med föregående
taxeändringar, därest detta icke hindrats av hänsyn till de då utgående
internationella postavgifterna. Jag vill dock i detta sammanhang uttryckligen
betona, att jag vid avgivande av mitt förslag utgått från att Kungl. Maj:t,
så snart postverkets ekonomi det tillåter, icke skall underlåta att föreslå
riksdagen vidtaga den sänkning av postavgifterna, som kan vara lämplig
och möjlig att genomföra.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t ville föreslå riksdagen besluta,

att de av riksdagen enligt skrivelse den 2 juni
1920, n;r 317, för tiden till 1921 års utgång beslutade
postavgifterna med nedan angivna undantag skola

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S6.

äga fortsatt tillämpning till och med den 31 december
1922, dock att de förhöjda avgifterna för postabonnemang
å tidning icke skola tillämpas beträffande sådana
abonnemang för år 1923, som verkställas under år 1922,
samt att för tiden från och med den 1 juli 1921 till och med
den 31 december 1922 skall gälla,

att befordringsavgiften för inrikes brevkort skall

utgöra:

för enkelt brevkort................................. 15 öre,

» dubbelt » ................................. 30 » ;

att befordringsavgiften för annat inrikes korsband
än utgivarkorsband eller sådant korsband, som innehåller
uteslutande blindskrift, skall utgå med 10 öre för en vikt
av högst 100 gram och 5 öre för var överskjutande vikt
av 100 gram eller del därav, dock att minsta avgiften
skall utgöra för korsband, innehållande affärshandling,
20 öre och för korsband, innehållande varuprov, 15 öre;

att för skrymmande paket det inrikes viktportot
för paket skall, enligt av Kungl. Maj:t utfärdade närmare
föreskrifter, ökas med högst 100 procent;

att det må ankomma på Kungl. Maj:t att beträffande
postbefordran av skrymmande paket meddela de
närmare bestämmelser, som efter verkställd utredning
må befinnas erforderliga; samt

att den avgift, som vederbörande avsändare har
att, utöver belöpande befordringsavgift, erlägga för inrikes
försändelses rekommendation, skall utgöra 30 öre.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnade, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:

Edvard Söderberg.

Stockholm
Postverkets tryckeri