Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
1
Nr 182.
Kungl. M.aj:ts proposition till riksdagen med förslag till dels lag om
ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse,
dels ock lag om ändrad lydelse av 29 § i lagen den 29 juli
1892 angående sparbanker; given Stockholms slott den 4
mars 1921.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till dels lag om ändring i
vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse, dels ock lag
om ändrad lydelse av 29 § i lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker.
GUSTAF.
A. E. M. Ericsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 154 käft. (Nr 182.)
1
2
Kungl. Maj ds propositiön Nr 182.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.
Härigenom förordnas, dels att i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse
skall införas en ny paragraf med beteckning 235 a, av den lydelse
nedan sägs, dels ock att 48, 50, 52, 164, 166, 168 och 254 §§ i nämnda
lag skola erhålla följande ändrade lydelse:
48 §.
Bankaktiebolag, som avsatt medel till dispositionsfond eller därmed
likartad fond eller som före den 1 jauuari 1922 avsatt reservfond, uppgående
till mera än femtio procent av bolagets grundfond, må, såframt
bolagets grundfond och reservfond sammanlagt utgöra minst tio miljoner
kronor, jämväl under andra förhållanden än i 46 § sägs förvärva aktier,
med följande inskränkningar:
1) Aktier i annat inländskt bankaktiebolag eller i utländskt bankföretag
må icke förvärvas utan att Konungen prövat skäligt lämna tillstånd
därtill.
2) Aktier i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta
eller driva handel med aktier eller fast egendom, må icke förvärvas;
ägande emellertid Konungen, om aktierna i sådant bolag allmänt
förekomma i liaudeln, rätt att, där så prövas lämpligt, medgiva, att de
i viss mindre utsträckning må förvärvas av bankaktiebolag.
3) Bankaktiebolag må icke på en gång innehava jämlikt ovanstående
bestämmelser förvärvade aktier till bokfört värde, överstigande
tio procent av bolagets grundfond och reservfond tillsammantagna. Ej
heller må bokförda värdet av bankaktiebolags sålunda förvärvade aktier
vid något tillfälle överstiga,
a) om aktieförvärvsrätten grundar sig därpå, att bolaget avsatt
medel till dispositionsfond eller därmed likartad fond: sammanlagda
beloppet av de till sådan fond avsatta medel;
b) om aktieförvärvsrätten grundar sig därpå, att bolaget före den
1 januari 1922 avsatt reservfond, uppgående till mera än femtio procent
3
Kungl. Majtts proposition Nr 182.
av grundfonden: hälften av det belopp, varmed reservfonden nätqnda
dag översteg halva grundfonden, eller, därest reservfonden sedermera
nedgått, hälften av det belopp, varmed reservfonden då överstiger halva
grundfonden.
Bankaktiebolag, som avsatt reservfond, uppgående till mera än
femtio procent av bolagets grundfond, må även under andra förhållanden
än nu sagts förvärva aktie i emissionsbank; dock må bolaget ej på en
gång innehava jämlikt denna bestämmelse förvärvade aktier till högre
bokfört belopp än det, varmed reservfonden överskjuter femtio procent
av grundfonden.
Bankaktiebolag enligt denna paragraf tillkommande rätt att förvärva
aktier må ej användas, med mindre sådant är i bolagsordningen
eller av bolagsstämman medgivet.
50 §.
Ej må bankaktiebolag vid avtal om kredit eller eljest i sin rörelse
förbehålla sig andel i vinst på affär, som bolaget självt icke äger avsluta.
Ej heller annorledes må bankaktiebolag, där ej fråga är om utdelning
å aktier eller vad bolaget såsom ägare av aktier eljest kan tillkomma,
beredas andel i vinst på verksamhet, som bolaget självt icke
äger bedriva.
52 §.
Varda penningar — — — hos bolaget.
A medel, — — — i motboken.
Har motbok förkommit, bör den, som förlorat motboken, sådant
hos bolagets styrelse ofördröjligen anmäla och därvid uppgiva tid och
omständigheter, under vilka förlusten timat. Styrelsen skall då genom
kungörelse, vilken på bekostnad av den, som förlorat motboken, införes
en gång i allmänna tidningarna och en gång i tidning, som i orten
utkommer, efterlysa motboken. Därest denna icke inom sex månader,
efter det sådan efterlysning sista gången ägt rum, tillrättakommit, är
den, för vars räkning efterlysning skett, berättigad att mot kvitto utbekomma
hela sitt tillgodohavande; och äger efter medlens utbetalningmotboken
icke gällande kraft mot bolaget.
164 §.
Solidariskt bankbolag, som avsatt medel till dispositionsfond eller
därmed likartad fond eller som före den 1 januari 1922 avsatt reservfond,
uppgående till mera än femtio procent av bolagets grundfond, må,
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
såframt bolagets grundfond, kommanditfond och reservfond sammanlagt
utgöra minst tio miljoner kronor, jämväl under andra förhållanden än
i 162 § sägs förvärva aktier, med följande inskränkningar:
1) Aktier i inländskt bankaktiebolag eller i utländskt bankföretag
må icke förvärvas utan att Konungen prövat skäligt lämna tillstånd
därtill.
2) Aktier i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att
förvalta eller driva handel med aktier eller fast egendom, må icke förvärvas;
ägande emellertid Konungen, om aktierna i sådant bolag allmänt
förekomma i handeln, rätt att, där så prövas lämpligt, medgiva, att de
i viss mindre utsträckning må förvärvas av solidariskt bankbolag.
3) Solidariskt bankbolag må icke på en gång innehava jämlikt
ovanstående bestämmelser förvärvade aktier till bokfört värde, överstigande
tio procent av bolagets grundfond, kommanditfond och reservfond
tillsammantagna. Ej heller må bokförda värdet av solidariskt
bankbolags sålunda förvärvade aktier vid något tillfälle överstiga,
a) om aktieförvärvsrätten grundar sig därpå, att bolaget avsatt
medel till dispositionsfond eller därmed likartad fond: sammanlagda
beloppet av de till sådan fond avsatta medel;
b) om aktieförvärvsrätten grundar sig därpå, att bolaget före
den 1 januari 1922 avsatt reservfond, uppgående till mera än femtio
procent av grundfonden: hälften av det belopp, varmed reservfonden
nämnda dag översteg halva grundfonden, eller, därest reservfonden
sedermera nedgått, hälften av det belopp, varmed reservfonden då överstiger
halva grundfonden.
Solidariskt bankbolag, som avsatt reservfond, uppgående till
mera än femtio procent av bolagets grundfond, må även under andra
förhållanden än nu sagts förvärva aktie i emissionsbank; dock må bolaget
ej på en gång innehava jämlikt denna bestämmelse förvärvade
aktier till högre bokfört belopp än det, varmed reservfonden överskjuter
femtio procent av grundfonden.
Solidariskt bankbolag enligt denna paragraf tillkommande rätt
att förvärva aktier må ej användas, med mindre sådant är i bolagsordningen
eller av bolagsstämman medgivet.
166 §.
Ej må solidariskt bankbolag vid avtal om kredit eller eljest i sin
rörelse förbehålla sig andel i vinst på affär, som bolaget självt icke
äger avsluta.
Ej heller annorledes må solidariskt bankbolag, där ej fråga är om
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
utdelning å aktier eller vad bolaget såsom ägare av aktier eljest kan
tillkomma, beredas andel i vinst på verksamhet, som bolaget självt icke
äger bedriva.
168 §.
Varda penningar--— hos bolaget.
Å medel, — — — -— i motboken.
Har motbok förkommit, bör den, som förlorat motboken, sådant
hos bolagets styrelse ofördröjligen anmäla och därvid uppgiva tid och
omständigheter, under vilka förlusten timat. Styrelsen skall då genom
kungörelse, vilken på bekostnad av den, som förlorat motboken, införes
en gång i allmänna tidningarna och en gång i tidning, som i orten
utkommer, efterlysa motboken. Därest denna icke inom sex månader,
efter det sådan efterlysning sista gången ägt rum, tillrättakommit, är
den, för vars räkning efterlysning skett, berättigad att mot kvitto utbekomma
hela sitt tillgodohavande; och äger efter medlens utbetalning
motboken icke gällande kraft mot bolaget.
235 a §.
Yppa sig, utan att sådant fall är för handen, som i 235 § 2 mom.
avses, beträffande bankbolags ledning så allvarliga missförhållanden, att
bolagets verksamhet kan befaras komma att bliva till skada för det
allmänna, äger bankinspektionen förelägga bolagets styrelse att vidtaga
de åtgärder, som finnas erforderliga för rättelses vinnande. Underlåter
styrelsen att ställa sig sådant föreläggande till efterrättelse, vare lag
som i ovannämnda stadgande sägs.
254 §.
Bildas bankbolag eller ökas bankbolags grundfond för övertagande
av annan bankrörelse, må andel i vad bolaget sålunda skall övertaga
utgöra vederlag för aktie eller huvudlott i bolaget samt teckning ske
med villkor, att sådant tillskott skall få göras; och gälle i övrigt i ty
fall denna lags bestämmelser om bankbolags bildande och grundfonds
ökning med följande tillägg och undantag:
1) Vid bankbolags bildande skall teckningslista och vid grundfondens
ökning bolagsstämmans beslut om ökningen innehålla jämväl
alla de om bankrörelsens övertagande träffade bestämmelserna. Vad
under 3) i 8, 29, 120 eller 145 § stadgas föranleder icke därtill att
värdet av det, som för aktie eller huvudlott skall tillskjutas i annat än
6
Kungl■ Maj:ts proposition Nr 182.
penningar, skall i teckmngslista eller i bolagsstämmas beslut oip ökning
av grundfonden uppskattas till visst penningbelopp.
2) Där vid bankbolags bildande ej samtliga tecknare enligt bestämmelse
i teckningslistan äro berättigade att för aktie eller huvudlott
tillskjuta annat än penningar, äge å konstituerande stämman tecknare,
vilken berättigats att göra tillskott i annat än penningar, ej deltaga i
omröstning, som i 14 eller 126 § sägs; ej heller må sådan tecknare
eller av honom tecknade eller eljest förvärvade aktier eller huvudlotter
vid omröstningen tagas i beräkning.
3) Vad i 1 mom. av 31 eller av 147 § är stadgat äger ej tiU~
lämpning.
4) Har vad bolaget enligt bestämmelse i teckningslistan övertagit
blivit uppskattat till oskäligt högt värde, vare de stiftare, som haft eller
uppenbarligen bort hava vetskap om att uppskattningen varit oskälig,
pliktiga att ersätta bolaget skadan, ,en för alla och alla för en.
Uppgörelse mellan bolaget och stiftare rörande den senare i sådan
egenskap åliggande skadeståndsskyldighet är <ej för bolaget bindande.
5) Talan mot stiftare enligt vad ovan under 4) stadgats må ej
anställas, sedan två år förflutit från bolagets registrering, utan så är,
att talan grundas därpå, att brottslig handling blivit begången.
Inträffar konkurs inom två år från bolagets registrering, stånde
konkursboet öppet att anställa talan, som nu sagts; och skall i ty fall
talan anhängiggöras inom en månad från inställelse dagen eller, där tiden
för talans anställande av bolaget då ännu ej gått till ända, inom utgången
av den tid. Försummas det, vare rätt till talan förlorad.
6) Tillgång, som bankbolag på sätt ovan sägs övertagit, skall
vid dess införande i bolagets böcker upptagas till sitt verkliga värde.
7) Har bankbolag övertagit annat bank bolags rörelse och linnes
bland sistnämnda bolags tillgångar egendom, varmed bankbolag ej må
driva handel för egen räkning, må den egendom, även om sådant fall
ej är för handen som i 46, 48, 162 eller 164 § omförmäles, förvärvas
av det övertagande bolaget. Egendom, som bankbolag på nämnda sätt
förvärvat, skall så snart lämpligen kan ske åter avyttras, i den mån
den ej jämlikt 46, 48, 162 eller 164 § må av bolaget behållas.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1922 med undantagav
bestämmelserna i 52 och 168 §§, vilka skola vinna tillämpning från
och med dagen efter flen, då lagen enligt därå meddelad uppgift från
trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Har bankbolag med stöd av äldre lag förvärvat aktier till högre
7
Kutigl. Majds proposition Nr 182.
bokfört belopp än bolaget enligt denna lag är berättigat att på en gång
innehava, må under en övergångstid av fem år hittills gällande bestämmelser
om tillåtna högsta värdet av de aktier, bankbolag må innehava,
lända till efterrättelse; dock att under denna tid bokförda värdet av
jämlikt 48 eller 164 § förvärvade aktier ej må överstiga samma värde
den 1 januari 1922.
Bankbolag, som före den 1 januari 1922 under andra förhållanden
än i 46 eller 162 § avses förvärvat aktier i bolag, vars verksamhet
huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier eller
fast egendom, må, där ej KonuUgen lämnat inedgivande, som i första
punkten under 2) i 48 eller 164 § sägs, icke innehava aktierna längre
än två år från nämnda dag. Träder under denna tid sistnämnda bolag
i likvidation, och finnes bland dess tillgångar egendom^ varmed bankbolag
ej må driva handel för egen räkning, må, även om sådant fall
ej är för handen som i 46, 48, 162 eller 164 § omförmäles, bankbolaget
för att undgå förlust förvärva den egendom, såvitt den tillhörde det.
andra bolaget redan den 1 januari 1922. Egendom, som bankbolag
sålunda förvärvat, skall så snart lämpligen kan ske åter avvttras, i den
män den ej jämlikt nyssnämnda lagrum må av bolaget behållas. Utgöres
den av aktier i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att
förvalta eller driva handel med aktier eller fast egendom, gälle i fråga
om bankbolagets rätt att innehava aktierna och att i händelse av det
andra bolagets trädande i likvidation förvärva dess egendom vad härovan
är stadgat rörande dylika aktier, som bolaget före den 1 januari
1922 förvärvat. Samma lag vare, där aktier som nu sagts under de
två åren närmast efter den 1 januari 1922 förvärvas av bankbolag
jämlikt 254 § sista momentet.
I avseende å förmån, vartill bankbolag före den 1 januari 1922
förvärvat rätt, skola bestämmelserna i 50 § 2 mom. och 166 § 2 mom.
icke äga tillämpning förr än två år förflutit från nämnda dag. Innehar
den, som utfäst dylik förmån, egendom, varmed bankbolag ej må driva
handel för egen räkning, må bankbolaget, för att undgå förlust, under
sagda två år, även om sådant fall ej är för handen, som i 46, 48, 162
eller 164 § omförmäles, förvärva den egendom, såvitt den tillhörde överlåtaren
redan den 1 januari 1922. Om bankbolags rättigheter och
skyldigheter i anledning av sådant förvärv skall tillämpas vad i tredje
och fjärde punkterna av nästföregående moment är sagt.
Konungen må, när synnerliga skäl därtill äro, medgiva bankbolag
anstånd med tillämpning av de i nästföregående två moment meddelade
bestämmelser.
8
Kungl. Maj;ts proposition Nr 182.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 29 § i lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker.
Härigenom förordnas, att 29 § i lagen den 29 juli 1892 angående
sparbanker skall erhålla följande ändrade lydelse:
Har motbok förkommit, bör den, som förlorat motboken, sådant
hos sparbankens styrelse ofördröjligen anmäla och därvid uppgiva tid
och omständigheter, under vilka förlusten timat. Styrelsen skall då
genom kungörelse, vilken på bekostnad av den, som förlorat motboken,
införes en gång i allmänna tidningarna och en gång i tidning, som i
orten utkommer, efterlysa motboken. Därest denna icke inom sex
månader, efter det sådan efterlysning sista gången ägt rum, tillrättakommit,
är den, för vars räkning efterlysning skett, berättigad att mot
kvitto utbekomma hela sitt tillgodohavande; och äger efter medlens
utbetalning motboken icke gällande kraft mot sparbanken.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå
meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
9
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 februari
1917.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anförde chefen för finansdepartementet, statsrådet Vennersten:
I en till Kungl. Maj:t ingiven, den 31 mars 1915 dagtecknad
skrivelse har bankinspektionen påpekat, att den bankerna genom lagen
den 22 juni 1911 om bankrörelse — här nedan kallad banklagen —
medgivna rätt att förvärva även andra aktier än aktier i emissionsbank
i stor utsträckning missbrukades i närmare angivet hänseende, och såsom
sin åsikt uttalat, att nämnda rätt fördenskull borde i viss mån inskränkas,
i sammanhang varmed borde tagas under övervägande, huruvida icke
gällande lagstiftning rörande banks aktieförvärv, särskilt lagen den 5
juni 1909 angående emissionsbanker, borde med hänsyn till senare tids
utveckling på det ekonomiska området revideras.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 154 höft. (Nr 182.)
Bankinspektionens
skrivelse
den 31
mars 1915.
2
10
Tillkallande
av sakkunniga.
Bankinspektionens
skrivelse
den 5
november
1915.
Uppdrag åt
sakkunniga.
Betänkandcn
av sakkunniga.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 182.
Vid anmälan av denna skrivelse till statsrådsprotokollet den 16
juli 1915 erhöll chefen för finansdepartementet nådigt bemyndigande att
tillkalla högst fyra sakkunniga personer för att inom nämnda departement
biträda med utredning, huruvida ändring av gällande lagstiftning
rörande banks rätt att förvärva aktier vore av behovet påkallad, samt
avgiva det yttrande och förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
På grund av berörda bemyndigande tillkallade jag den 6 september
1915 bankinspektören F. von Krusenstjerna, revisionssekreteraren E. Gadde
och bankdirekören H. Mannheimer att utföra ifrågavarande arbete.
Vidare har bankinspektionen i skrivelse den 5 november 1915 till
Kungl. Maj:t gjort framställning om behovet av åtskilliga ändringar i
banklagen i och för reglering av vissa förhållanden, som äga samband
med banksammanslagning.
På grund härav uppdrog Kungl. Maj:t den 19 november 1915 åt
de jämlikt ovan omförmälta nådiga bemyndigande av den 16 juli samma
år tillkallade sakkunniga att, efter verkställd utredning, avgiva det yttrande
och utarbeta de förslag, som kunde finnas påkallade i anledning av
bankinspektionens sistnämnda framställning.
De tillkallade sakkunniga hava härefter avgivit dels den 8 januari
1916 betänkande med anledning av bankinspektionens framställning av
den 31 mars 1915, vilket betänkande är åtföljt av förslag till lag om
ändrad lydelse av.48, 50, 164 och 166 §§ i banklagen samt förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 5 juni 1909 angående
emissionsbanker, dels ock den 30 juni 1916 betänkande med anledning av
bankinspektionens framställning av den 5 november 1915, vilket betänkande
utmynnar i förslag till lag om ändrad lydelse av 86, 93, 202,
210 och 254 §§ i banklagen.
Över förslagen hava infordrade utlåtanden avgivits av bankinspektionen
och svenska bankföreningens styrelse.
De sakkunnigas
förslag till lag om ändrad lydelse av 48, 50, 164 och 166 §§ banklagen
lyder, med uteslutande av texten till 164 och 166 §§, vilka lagrum i
allo överensstämma med 48 resp. 50 §, utom för så vitt olikhet betingas
därav, att de handla om solidariskt bankbolag i stället för om bankaktiebolag,
sålunda:
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
Härigenom förordnas, att 48, 50, 164 och 166 §§ i lagen den 22 juni 1911
om bankrörelse skola erhålla följande ändrade lydelse:
48 §.
Bankaktiebolag, som avsatt reservfond, uppgående till mera än femtio procent
av bolagets grundfond, må även under andra förhållanden än i 46 § sägs förvärva
aktie i emissionsbank. Äger bolaget tillika grundfond och reservfond till sammanlagt
belopp av sex miljoner kronor, må det jämväl förvärva andra aktier med undantag
av aktier i bolag, vilkas verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller
driva handel med aktier eller fast egendom. Förekomma aktierna i sådant bolag
allmänt i handeln, äger dock Konungen, där så finnes lämpligt, medgiva, att de få
förvärvas av bankaktiebolag.
Ej må bankaktiebolag på en gång innehava jämlikt ovanstående bestämmelser
förvärvade aktier till högre bokfört belopp än det, varmed reservfonden överskjuter
femtio procent av grundfonden.
Bankaktiebolag enligt denna paragraf tillkommande rätt att förvärva aktier
må icke användas med mindre sådant är i bolagsordningen eller av bolagsstämman
medgivet.
50 §.
Ej må bankaktiebolag vid avtal om kredit eller eljest i sin rörelse förbehålla
sig andel i vinst på affär, som bolaget självt icke äger avsluta.
Ej heller annorledes må bankaktiebolag, där ej fråga är om utdelning å aktier
eller vad bolaget såsom ägare av aktier eljest kan tillkomma, beredas andel i vinst
på verksamhet, som bolaget självt icke äger bedriva.
164 §.
166
Denna lag skall träda i kraft den
Bankbolag, som dessförinnan under andra förhållanden än i 46 och 162 §§
sägs förvärvat aktier i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta
eller driva handel med aktier eller fast egendom, må, där Konungen ej lämnat medgivande,
som i 48 och 164 §§ sägs, icke innehava aktierna längre än två år från
nämnda dag. Träder under denna tid sistnämnda bolag i likvidation, må, även om
de förutsättningar, som omförmälas i 46, 48, 162 och 164 §§, icke äro för handen,
bankbolaget för att undgå förlust övertaga det andra bolaget tillhörig egendom,
så vitt den av detta bolag förvärvats före lagens trädande i kraft.
Egendom, som bankbolag sålunda övertagit, skall så snart ske kan åter avyttras.
Utgöres den av aktier, må bolaget icke, förrän desamma avyttrats eller
inräknats i det aktiebelopp bolaget med stöd av 48 eller 164 § äger innehava,
Historik och
allmän
motivering.
12 Kungl. Maj ds proposition Nr 182.
jämlikt någon av dessa paragrafer ytterligare förvärva aktier. Har bankbolag
övertagit aktier i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller
driva handel med aktier eller fast egendom, galle i fråga om bankbolagets rätt
att innehava aktierna och att i händelse av det andra bolagets trädande i likvidation
övertaga dess egendom vad här ovan stadgats rörande bankbolag, som innan lagen
trätt i kraft förvärvat aktier i bolag med verksamhet som nu sagts.
Konungen må, när synnerliga skäl därtill äro, medgiva bankbolag anstånd
med tillämpning av de i närmast föregående två moment meddelade bestämmelser,
dock icke i något fall längre än till dess den för bolaget senast meddelade oktrojen
tilländagått.
Bestämmelserna i 50 § 2 mom. och 166 § 2 mom. skola tillämpas jämväl
i avseende å bankbolag, som innan lagen trätt i kraft förvärvat rätt till förmån
som i nämnda lagrum sägs. Vill i ty fall bankbolag övertaga egendom av den,
som medgivit bolaget sådan förmån, gälle i fråga om bolagets rätt därtill vad härovan
beträffande övertagande av egendom stadgats.
Rörande de omständigheter, som föranlett, att banker medgivits
rätt att förvärva aktier, och verkningarna av detta medgivande innehåller
de sakkunnigas betänkande av den 8 januari 1916 följande:
»Lagen angående solidariska bankbolag den 18 september 1903 och lagen
angående bankaktiebolag av samma dag förbjödo, i likhet med tidigare banklagstiftning,
bankerna att för egen räkning förvärva aktier. Undantag från denna regel
fanns medgivet endast för det fall, att aktier, pantsatta eller utmätta för banks
fordran, såldes å auktion och det för skyddande av bankens fordran var av nöden
att banken inropade aktierna. Lagstiftningens ståndpunkt härutinnan sammanhängde
med den i vårt land sedan gammalt gängse åsikten, att nödig hänsyn
till bankväsendets soliditet kräver, att bankerna icke få driva handel med aktier.
Redan före 1903 hade emellertid den uppfattningen börjat göra sig gällande,
att bankrörelse borde under någon form få förenas med rätt att förvärva aktier.
Det ansågs nämligen att landet hade behov av anstalter, inom vilka funnes intresse
och förmåga att pröva nya industriella eller merkantila företags bärighet och vilka,
med hjälp av tillräckligt kapital, kunde föra dessa företag fram i form av aktiebolag.
För att dessa anstalter skulle bliva kapitalstaVka och samtidigt deras verksamhet
omgärdas med nödiga garantier och underkastas noggrann kontroll, fann
man önskvärt att de inrättades såsom banker. Men därjämte ansågs för dem vara
av behovet påkallat att kunna genom aktieförvärv ingå såsom delägare i de företag,
som av dem skulle finansieras, för att de härigenom skulle vara i stånd att
på ett mera direkt sätt öva inflytande på ledningen av dessa företag.
Den uppfattning, som sålunda börjat vinna insteg, fick ett uttryck i det förslag
till industriförlagsbanker, som förelädes 1903 års riksdag. Förslaget, enligt
vilket däri avsedda banker skulle äga att under aktiebolags form jämte bankrörelse
idka handel med aktier, blev dock ej antaget av riksdagen.
Under de följande åren blev man alltmera ense om att det för den ekonomiska
utvecklingen i landet skulle vara till gagn, att banker finge mera direkt deltaga
i nybildande eller omkonstruering av industriella och merkantila företag. Man ville
dock alltjämt icke giva de vanliga bankerna rätt att förvärva aktier. Med anledning
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
härav infördes genom lag av den 5 juni 1909 en ny banktyp, emissionsbankerna,
vilka skulle hava till ändamål att, jämte drivande av bankrörelse, medverka vid
bildande och ombildning av aktiebolag för ekonomisk verksamhet. Genom bestämmelser
om hög grundfond och betydande avsättningar till reservfond voro dessa
banker avsedda att bliva mycket starka och solida. Samtidigt med att nämnda
lag antogs, tilläts det banker, som avsatt reservfond, uppgående till mera än femtio
procent av grundfonden, att förvärva aktier i emissionsbank, dock att bank ej finge
på en gång innehava sålunda förvärvade aktier till högre bokfört belopp än det,
varmed reservfonden översköt femtio procent av grundfonden. I betraktande därav,
att banks skyldighet att göra avsättningar till reservfond upphör, sedan denna uppbringats
till ett belopp, motsvarande femtio procent av grundfonden, ansågs det
icke kunna möta betänkligheter att låta en bank, som i stället för att höja utdelningen
fortsatt att öka reservfonden utöver nämnda gräns, till aktieförvärv i
emissionsbank använda det belopp, som översköt gränsen. Aven om banken förlorade
hela det belopp, för vilket den tecknat aktier, hade den ändock alltid kvar
hela den lagstadgade reservfonden. Genom en så begränsad aktieförvärvsrätt ansågs
bankens soliditet icke kunna äventyras.
Lagen om bankrörelse den 22 juni 1911, vilken innehåller de bestämmelser,
som för närvarande reglera bankaktiebolags och solidariska bankbolags verksamhet,
medförde en ytterligare utvidgning av banks rätt till aktieförvärv. I 48 och 164
§§ sagda lag — här nedan kallad banklagen — stadgas nämligen att bank, där
reservfonden uppgår till mera än 50 procent av grundfonden och dessa båda fonder
tillika utgöra minst sex miljoner kronor, äger förvärva även andra aktier än
aktier i emissionsbank till hälften av det belopp, för vilket rätten att förvärva sist
nämnda slags aktier icke utnyttjats.
Närmaste anledningen till denna utvidgning av aktieförvärvsrätten var, att
under den tid, som förflutit efter tillkomsten av lagen angående emissionsbanker.
någon dylik bank icke bildats och att man därför ville söka att i någon mån
uppnå det ändamål, som skolat vinnas medelst emissionsbanker, genom att giva
vanliga banker möjlighet att genom aktieförvärv direkt intressera sig i de företag,
som sökte deras ekonomiska stöd. En bidragande orsak torde hava varit att man.
med hänsyn till den nutida aktiehandelns omfattning och betydelse, icke funnit det
vara varken riktigt eller lämpligt att alltjämt fullständigt hindra banker, vilkas
ekonomiska ställning var sådan, att den icke kunde därigenom äventyras, från att
för egen räkning deltaga i denna handel.
1911 års utvidgning av bankernas aktieförvärvsrätt har emellertid av ett
flertal banker utnyttjats på ett sätt, som man vid lagens tillkomst icke tänkt sig
och som är allt annat än tillfredsställande. I en till Kungl. Maj:t den 31 mars
1915 ingiven skrivelse har bankinspektionen fäst uppmärksamheten härpå och uttalat
sig för ett ingripande i lagstiftningsväg.
Vad nämnda banker låtit komma sig till last är att de använt sin rätt att
förvärva aktier till att bilda aktiebolag, med vilkas hjälp de kunna kringgå lagens
bestämmelser rörande den verksamhet, bank får bedriva. Förhållandet är följande.
De ifrågavarande bolagen hava till ändamål att i affärssyfte förvärva aktier eller
fastigheter. Bank, som bildat ett dylikt bolag, äger nästan undantagslöst alla eller
så gott som alla aktierna däri. Bolagets inköp möjliggöras genom att bolaget får
i banken belåna det inköpta. Då sålunda bolagets samtliga rörelsemedel härröra
14
Kungi. Maj:ts proposition Nr 182.
från banken och denna har allt inflytande över bolagets ledning och tager all vinst,
som härflyter av bolagets verksamhet, är det uppenbarligen i själva verket banken,
som driver affär med de aktier eller fastigheter, vilka bolaget inköpt. Men dessa
bolag — de kallas här nedan dotterbolag — äro såsom varande vanliga aktiebolag
icke med hänsyn till sin verksamhet underkastade de inskränkande bestämmelser,
som i sådant hänseende enligt banklagen gälla för bankerna, och bankerna hava
därför vid de affärer, som de gjort genom sina dotterbolag, icke ansett sig behöva
taga hänsyn till sagda bestämmelser.
De banker, som begagnat den begränsade rätt att förvärva aktier, vilken
lagligen tillkommer dem, till att bilda dotterbolag, som hava till ändamål att köpa
och sälja aktier, kunna följaktligen med dessa bolag till mellanhand på ett formellt
oantastligt sätt förvärva och driva handel med aktier i obegränsad mängd. Denna
möjlighet har också av åtskilliga banker begagnats till att bedriva aktieaffärer,
som rört sig om mycket större belopp än det, för vilket ifrågavarande banker lagligen
ägt förvärva aktier.
En del banker hava bildat dotterbolag med ändamål att förvärva aktier i
vissa bolag och förvalta dessa aktier. Detta har särskilt varit händelsen i sådana
fall, då en bank önskat teckna aktier i ett visst företag till högre belopp än banken
enligt 48 eller 164 § banklagen haft rätt till eller velat av sin aktieförvärvsrätt
för det ifrågavarande företaget disponera. Banken har då.ordnat saken genom att
bilda ett dotterbolag, som verkställt aktieteckningen. Även i dylika fall tjänar
tydligtvis dotterbolaget banken att kringgå lagens bestämmelser. Om t. ex. en
bank, som äger rätt att förvärva aktier för 100,000 kronor, vill teckna aktier i
ett företag B. för 500,000 kronor, bildar den ett bolag A. med 100,000 kronors
aktiekapital, varefter bolaget A. tecknar aktier i bolaget B. för 500,000 kronor
och skaffar sig medel att betala aktierna genom att belåna dem i banken. På
liknande sätt förfar en bank, som äger rätt att förvärva aktier för 500,000 kronor
och önskar teckna aktier i ett företag för detta belopp men icke vill hava sin
aktieförvärvsrätt genom aktieteckningen förminskad med mera än 100,000 kronor.
I båda fallen är det i själva verket banken, som tecknat aktier i bolaget B.,
och bolaget A. har endast till uppgift att förvalta de i bolaget B. tecknade
aktierna.
Många banker, som velat köpa fast egendom, hava begagnat sig av möjligheten
att bilda ett dotterbolag till att kringgå det för bankerna i ifrågavarande
hänseende gällande förbudet. Detta förbud återfinnes i 46 och 162 §§ banklagen,
vilka icke tillåta bank att köpa fastighet i andra fall än då det gäller att skaffa
lokal för bankens inrymmande eller att vid auktion skydda fordran, för vilken
fastigheten är utmätt eller pantsatt. Anledningen till förbudet torde huvudsakligen
hava varit, att man velat förebygga de vådor, som särskilt med hänsyn till
bankernas likviditet kunde uppstå, ifall de förleddes att i fastigheter binda avsevärda
delar av de inlånade medlen.
Beträffande bankernas nu omförmälta affärsmetoder hava med skäl starka
betänkligheter yppats. Även om de låta förena sig med lagens bokstav, stå de
under alla förhållanden i uppenbar strid mot dess mening. När en bank driver
affärer genom dotterbolag, inskränka sig dess förlustmöjligheter sällan till det
belopp, för vilket banken äger rätt att förvärva aktier och vilket, såsom ovan
nämnts, utgör vad lagen anser banken högst böra få riskera på aktieförvärv.
Kungl. Majds proposition Nr 182. 15
Banken äventyrar på grund av dotterbolagets affärsverksamhet icke blott det belopp,
för vilket den tecknat aktier i dotterbolaget, utan lika mycket som om den själv
köpt den egendom, som utgjort föremål för dotterbolagets förvärv. Det hör nämligen
till regeln, att banken belånar av dotterbolaget inköpta aktier och fastigheter
till så höga värden, att kreditgivningen är likställd med köp. För banker, vilka
bildat s. k. tomtbolag, d. v. s. bolag, som hava till ändamål att efter förvärv även
fastighet stycka densamma till tomter och sälja tomterna, kunna engagemangen
komma att gestalta sig ännu vidlyftigare därigenom, att köparna erhålla byggnadslån
i banken. För att driva upp tomtförsäljningen förledes banken lätt att lämna
lån till högre belopp än försiktigheten kräver. Det torde vara lätt insett, att ett
sådant förfarande kan bringa en bank i de allvarsammaste svårigheter.
Det betänkliga i systemet med dotterbolag ökas därav att, när en bank balett
sådant bolag, bankens balansräkning företer en vilseledande bild av bankens
verkliga ställning. 1 balansräkningen förekomma nämligen icke de aktier eller
fastigheter, banken genom dotterbolaget förvärvat, då dessa ju formellt tillhöra
dotterbolaget. De motsvaras i bankens böcker av de lån, dotterbolaget i och för
deras inköpande erhållit av banken. Men dessa lån äro i balansräkningen upptagna
bland övriga av ^banken utlämnade lån, och balansräkningen lämnar icke någon
upplysning om de särskilda omständigheter, som äro förknippade med dem. De
månatliga översikter, som bankerna enligt 234 § i banklagen äro pliktiga att insända
till bankinspektionen, bliva på enahanda sätt vilseledande ifråga om banker,
som hava dotterbolag.
Antalet dotterbolag tilltar snabbt; särskilt under år 1915 har ökningen varit
stark. Av de 21 banker, som för närvarande äga rätt att förvärva andra aktier
än aktier i emissionsbank, innehava, såvitt de sakkunniga hava sig bekant, 18 numera
dotterbolag. Samma bank har i en del fall två eller flera sådana bolag. I
regel hava dessa bolag till ändamål att driva både aktie- och fastighetsaffärer, men
några äro avsedda allenast för affärer av sistnämnda slag. Bland dessa senare
bolag hava emellertid somliga ej tillkommit i något egentligt spekulationssyfte utan
bildats för att förvalta och försälja fastigheter, som moderbanken fått övertaga
enligt 46 eller 162 § banklagen, men av någon orsak icke själv velat handhava.
Tillvaron av ett dylikt bolag medför, att de fastigheter, det övertagit, icke komma
att upptagas i moderbankens balansräkning eller månadsöversikter, men eljest gälla
för detta slags dotterbolag, så länge deras verksamhet inskränker sig till vad nu
nämnts, icke de anmärkningar, som anförts mot de förut omförmälda.
I sin ovannämnda skrivelse yttrar bankinspektionen, att den politik, bankerna
hittills låtit dotterbolagen följa, icke kan göras till föremål för mera allvarliga
anmärkningar. De sakkunniga hava sig ej något bekant, som föranleder dem att
i denna del hysa annan uppfattning. Men systemet med dotterbolag är ju ännu
jämförelsevis nytt, dotterbolagens affärer hava i allmänhet ännu icke tagit större
omfattning, och den tidsperiod, som förflutit, sedan de först började uppkomma,
eller åtminstone denna periods senare del har icke kännetecknats av någon större
livaktighet inom aktie- och fastighetsspekulationen. Får systemet obehindrat utveckla
sig, är det fara värt att många banker helt förändra karaktär och från att
vara förmedlare av in- och utlåning och utövare av annan legitim bankverksamhet
övergå till att bliva spekulationsanstalter. Att detta förr eller senare kommer att
leda till katastrofer, kan näppeligen betvivlas.»
16
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 182.
De sakkunniga omnämna härefter, att bankinspektionen ansåge
sig för sin del icke kunna motverka missbruket av dotterbolag, då någon
lagöverträdelse formellt sett icke förelåge och några föreskrifter för
banks belåning av aktier och fastigheter icke funnes och icke heller
borde finnas. Enligt de sakkunnigas förmenande vore det fördenskull
nödvändigt att genom lagstiftningsåtgärder söka undanröja ifrågavarande
missförhållanden. Detta torde icke kunna ske på annat sätt än att
bankerna betoges möjlighet att skaffa sig dotterbolag, som kunde användas
till aktie- och fastighetsspekulationer. Med anledning härav hade
de sakkunniga ansett sig föranlåtna föreslå, att i 48 och 164 §§ banklagen
måtte införas förbud för bank att förvärva aktier i bolag, vars
verksamhet huvudsakligen bestode i att förvalta eller driva handel med
aktier eller fast egendom.
Rörande det sålunda föreslagna förbudet yttra de sakkunniga vidare:
»Vad man vill förhindra är att bank bildar ett bolag, som driver aktie- och
fastighetsaffärer på sådant sätt, att dess affärsrörelse i själva verket endast är en
gren av bankens egen verksamhet. Detta är i allmänhet endast förhållandet med
bolag, där bank äger alla eller så gott som alla aktierna och följaktligen har allt
inflytande över ledningen och rätt till all vinst, som rörelsen kan lämna. Med
hänsyn härtill skulle det måhända kunna anses tillräckligt, om bank förbjödes att
äga exempelvis över 50 procent av aktierna i ett bolag med verksamhet som ovan
sägs. Anledningen till att en sådan utväg icke valts är att det med skäl kan befaras,
att banker, som så önskade, lätteligen skulle kunna kringgå ett stadgande
av sådan innebörd. Endast om förbudet blir absolut, kan man vara säker på att
uppnå det ifrågavarande syftet. Några avsevärda olägenheter torde ett sådant
förbud icke komma att medföra. Någon allmän rätt för bankerna att i mindre
utsträckning förvärva aktier i bolag, varom här är fråga, för att kunna driva
handel med dessa aktier är icke av något vidare värde i betraktande därav, att
aktierna i flertalet av dessa bolag icke pläga förekomma i rörelsen. Då det emellertid
otvivelaktigt gives ett eller annat bolag av ifrågavarande slag, vars aktier
allmänt köpas och säljas, och det måhända icke bör betagas bankerna rätt att för
egen räkning deltaga i sådan handel, föreslås ett tillägg till 48 och 164 §§ av
innehåll, att Konungen äger medgiva, att aktier i dylikt bolag få förvärvas av
bank. Det säger sig självt att medgivande icke bör lämnas i andra fall än då
det är uteslutet, att bank genom begagnande av sin ifrågavarande rätt kan skaffa
sig ett dominerande inflytande över vederbörande bolag och förvandla det till sitt
dotterbolag. Medgivande bör således endast förekomma ifråga om bolag med betydande
aktiekapital, såsom t. ex. trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund och
fastighetsaktiebolaget Drott.
Den föreslagna avfattningen av 48 och 164 §§ utmärker, att vid avgörande
av frågan, huruvida bank må äga aktier i ett bolag eller icke, hänsyn är att taga
till den verksamhet, bolaget faktiskt bedriver. Härigenom torde förhindras möjlig
-
48 och 164 §§
banklagen.
De sakkunniaa.
17
Kanyl. Maj.ts proposition Nr 182.
heten av sådana tilltag som att t. ex. en bank förvärvar större delen av aktierna
i ett bolag, vilket enligt bolagsordningen har till ändamål att driva bruksrörelse,
och därefter låter bolaget huvudsakligen syssla med fastighetsaffärer.
Hänsyn är naturligtvis endast att taga till vad som kan anses vara det
ifrågavarande bolagets huvudsakliga verksamhet. Ett sågverksbolag äger i regel fast
egendom i ganska stor omfattning, men då bolagets huvudsakliga verksamhet icke
kan sägas vara riktad på förvaltning eller försäljning av denna egendom, är bank
oförhindrad att äga aktier i bolaget.
Aven om ett bolags verksamhet allenast skulle gå ut på att teckna aktier
i ett företag för att sedermera avyttra dem eller att inköpa en enda fastighet för
att, delad eller odelad, säljas, torde den vara att hänföra till handel.
Medan det sålunda enligt förslaget skulle bliva regel, att bank icke får äga
del i bolag, som syssla med aktie- eller fastighetsaffärer, hava de sakkunniga ej
funnit anledning att föreslå någon inskränkning i banks rätt att förvärva aktier i
företag, som driva handel med annan egendom eller ägna sig åt industriell verksamhet.
Det var just för att bereda bankerna tillfälle till förvärv av aktier i
företag av sistnämnda slag, som 1911 års utvidgning av aktieförvärvsrätten ägde
rum, och landets affärsliv bör icke berövas den fördel, som det kan hava av
bankernas delägareskap i sådana företag. Ej heller har, såvitt sakkunniga hava
sig bekant, bankernas rätt att förvärva aktier i företag av nu nämnda art givit
anledning till missbruk.»
Tanken på att förbjuda banker att äga del i aktiebolag, som hava
till ändamål att driva aktie- eller fastighetsaffärer, leder sitt ursprung
från bankinspektionen. Denna anför nämligen i sin ovannämnda skrivelse
av den 31 mars 1915 på tal om huru missbruk av banks dotterbolag
skulle kunna förhindras:
»Det enda effektiva medlet synes vara att i 48 resp. 164 § banklagen inrymmes
en föreskrift, att den där medgivna rätten att förvärva andra aktier än i
emissionsbank icke må användas till förvärv av aktier i bolag, vars verksamhet
avser förvärv och handel med värdepapper eller fastigheter. Mot detta förslag kan
nu invändas, att, såsom i bankinspektionens åberopade yttrande ock erinras, en
begränsning av ett s. k. dotterbolags verksamhet kan föranleda den bank, som finner
sig därav besvärad, att bringa till stånd ett sidobolag ’)• Dotterbolaget och sidobolaget
stå emellertid i väsentligt olika ställning till resp. bank, en olikhet, som
under senaste tid starkt framträtt i praktiken. Om sålunda ett dotterbolags
ställning så påkallar, medgiver banken höga belåningskurser och låga räntesatser,
och häremot kan knappast något erinras av revisorer och bankinspektion, enär
bolaget och banken faktiskt äro ett; om banken med ena handen toge ut sin fulla
rätt, vore den nödsakad att med den andra lämna bolaget medel att fullgöra sina
skyldigheter. Men då en bank, såsom det ock inträffat, vill medgiva ett sidobolag
räntelindring eller höga belåningskurser, så reses häremot en erinran, att sådant
innebär en rättskränkning mot de bankens delägare, som icke tillika äro aktieägare
1) Härmed avser bankinspektionen ett bolag, som bildats av bankens styrelseledamöter och
andra banken närstående personer och vars aktier ej äro föremål för omsättning.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 154 höft. (Nr 182.)
Bankinspek
tionen.
Bankför
eningens
styrelse.
18 Kungl. Maj:ts preposition Nr 182.
i sidobolaget. Och det kan icke antagas, att en bankstyrelse vill låta en sådan
anmärkning gå fram till bolagsstämman. Förutsatt att banken intager en (»partisk
ställning i transaktionerna med sidobolaget, medför detta icke samma fara som ett
dotterbolag, vilket driver aktieaffärer.»
Det yttrande, som svenska bankföreningens styrelse avgivit över
de sakkunnigas betänkande, innehåller icke något, som tyder på att
styrelsen hyser en annan mening än de sakkunniga i fråga om behövligheten
av ett ingripande i lagstiftningsväg i syfte att hindra banker att
genom dotterbolag göra affärer, som bank eljest icke äger befatta sig
med. Beträffande det sätt, varpå ingripandet lämpligast bör ske, har
emellertid styrelsen on annan uppfattning än de sakkunniga och anför:
»Det vill synas oss som om de sakkunniga för att nå det mål de önskat
vinna gått för långt. Yad man gjort anmärkning mot är att banker genom att
bilda dotterbolag skulle med dessa såsom mellanhand dels på ett formellt oantastligt
sätt förvärva och driva handel med aktier i obegränsad mängd, dels ock kringgå
den för bankerna eljest gällande inskränkningen i rätten att förvärva fastigheter.
Enligt de sakkunniga lärer det nämligen höra till regeln, att bank belånar av dotterbolaget
inköpta aktier och fastigheter till så höga värden, att kreditgivningen är
lika med köp, och äventyrar banken härigenom icke blott det belopp, för vilket den
tecknat aktier i dotterbolaget, utan lika mycket som om den själv köpt den egendom,
som utgjort föremål för dotterbolagets förvärv. Anmärkningen träffar således icke
så mycket själva tillvaron av dotterbolag, som icke fastmera det förhållande att
bank, som äger dylikt bolag med den verksamhet, som av de sakkunniga angivits,
förledes till en alltför riskabel kreditgivning. Det vill under sådana förhållanden
synas oss lämpligare om man inriktade förbudet i lagen mera direkt på kreditgivningen
och stadgade, att bokförda värdet av bankens innehavande aktier jämte
beloppet av den kredit banken beviljat ett dotterbolag, vars verksamhet bestode
i att driva handel med eller förvalta aktier och fastigheter, icke iinge överstiga det
belopp, intill vilket banken ägde förvärva aktier.
Frågan när ett bolag skall betraktas såsom ett dotterbolag till eu bank har
av de sakkunniga själva berörts. I motiven förklaras nämligen att man vill förhindra,
att bank bildar ett bolag, som driver aktie- och fastighetsaffärer på sådant
sätt, att dess affärsverksamhet i själva verket är en gren av bankens egen verksamhet.
»Detta», yttra de sakkunniga, »är i allmänhet endast förhållandet med
bolag, där bank äger alla eller så gott som alla aktierna och följaktligen har allt
inflytande över ledningen och rätt till all vinst, som rörelsen kan lämna.» De sakkunniga
hava med hänsyn härtill upptagit frågan, huruvida det icke skulle anses
tillräckligt, om bank förbjödes att äga exempelvis över 50 procent av aktierna i
ett bolag med verksamhet av berörd art, men förklara, att de ej ansett sig kunna
välja en dylik utväg, enär det med skäl kunde befaras att banker, som så önskade,
lätteligen skulle kunna kringgå ett stadgande av sådan innebörd. Faran skulle väl
ligga däri, att banken lätt skulle kunna för formens skull transportera en del aktier
på andra personer. Häremot torde emellertid kunna erinras, att det torde vara
lika lätt för en bank att formellt transportera alla som några aktier i bolaget på
olika personer. Det avgörande för om bolaget kan betraktas såsom ett dotterbolag
19
Kanyl. Mcij:ts proposition Nr 182.
blir dels om banken har allt inflytande över ledningen, dels om banken har identiska
intressen med bolaget. Då detta väl knappast är fallet, därest ej banken äger
majoriteten av aktierna, synes oss faran även avlägsnad, om man stadgade, att det
blott skulle vara kredit till bolag, uti vilka banken ägde över hälften av aktiekapitalet,
som härvid skulle medräknas.
Utgående från att ändamålet med ifrågavarande lagstiftning är att stävja de
faror, som kunna uppstå genom en alltför riskabel kreditgivning åt s. k. dotterbolag,
lärer beträffande de s. k. fastighetsbolagen betänkligheter icke möta från att vid
beräknandet av den till dotterbolagen lämnade krediten helt bortses från kredit,
som lämnats mot säkerhet av inteckningar i fastigheter inom 50 procent av senast
fastställda taxeringsvärden
I anslutning till vad styrelsen sålunda yttrat liar den föreslagit,
att till 48 § banklagen skulle göras följande tillägg:
»Har bankaktiebolag jämlikt bestämmelserna i denna paragraf förvärvat
aktier i bolag, vars huvudsakliga verksamhet består i att förvalta eller driva handel
med aktier eller fast egendom, och uppgår beloppet av de utav bankaktiebolaget
förvärvade aktierna i bolaget till mer än hälften av bolagets aktiekapital, mä, där
bankaktiebolaget beviljat det andra bolaget kredit, sammanlagda beloppet av dels
den sålunda beviljade kreditens belopp, i den mån för detsamma ej lämnats säkerhet
av inteckning i fastighet inom hälften av senast fastställda taxeringsvärdet, och
dels bokförda värdet av samtliga de aktier, bankaktiebolaget enligt denna paragraf
förvärvat, icke överstiga det belopp, intill vilket bankaktiebolaget enligt denna
paragraf äger förvärva aktier.»
Till 164 § banklagen skulle göras motsvarande tillägg.
Bankinspektionen yttrar i sitt utlåtande med anledning av det från
bankföreningens styrelse framkomna förslaget:
»Det kan icke förnekas, att detta förslag vid första påseende synes tilltalande,
då det, utan att, såsom de sakkunniga föreslå, undantaga visst slag av
aktier från den bank nu medgivna aktieförvärvsrätten, riktas direkt mot de riskabla
engagemangen för dotterbolagen. Men vid närmare eftertanke finner man, att det
av styrelsen föreslagna stadgandet lider av samma fel som man vill bota hos gällande
lag, nämligen att lätteligen kunna kringgås. En banks dotterbolag kan sålunda
självt bilda ett aktiebolag — exempel på sådan bolagsbildning föreligger redan —
och detta senare bolag kan utan hinder av ett sådant lagstadgande, som styrelsen
föreslår, få i resp. bank belåna tillgångar i obegränsad utsträckning, en belåning
som för banken medför alldeles samma risk som en direkt kreditgivning åt dotterbolaget,
Även på annat sätt kan stadgande! göras ineffektivt. Vid dess avfattande
torde nämligen hava förbisetts, att ep bank kan engagera sig med sitt dotterbolag
icke blott såsom kreditgivare utan även såsom garant eller borgensman. Så kunna
exempelvis tvenne hanker bevilja varandras dotterbolag krediter utan annan säkerhet
än ömsesidig garanti eller ock kan banken teckna sig såsom acceptant, utställare
eller endossent å dotterbolagets växlar, vilkas diskontering i annan bank icke torde
Bankinspek
tionen.
20
Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 182.
möta någon svårighet. Och skulle de svenska bankerna av någon anledning icke
vara benägna bistå varandra på antytt sätt, återstå alltid de utländska bankförbindelserna,
som under normala förhållanden otvivelaktigt i regel skola stå dotterbolaget
till tjänst, om det ackrediteras av vederbörande bank. Och att genom tillägg till
den av styrelsen föreslagna lagtexten förebygga ett kringgående av stadgandet har
bankinspektionen för sin del funnit förenat med oöverkomliga svårigheter. Ehuru
bankinspektionen ansett ett vägande skäl för den av styrelsen ifrågasatta lösningen
ligga däri, att en bankernas representation uttalat sig därför, har bankinspektionen
av nyss anförda skäl funnit sig icke kunna förorda densamma.
Bankinspektionen måste därför instämma i de sakkunnigas förslag om förbud
för bank att förvärva aktier av angivet slag.
I ett avseende har dock bankinspektionen ställt sig tveksam beträffande detta
förslag. I detsamma förbjudes bank varje förvärv av aktier i bolag, varom här är
fråga, där ej Konungen för särskilt fall medgiver dispens. Bankinspektionen förbiser
ej, att vissa skäl kunna andragas för att här tillmötesgå den liberalare uppfattning,
som av bankföreningens styrelse framförts, och medgiva sådant aktieförvärv, där
det ej överstiger hälften av en aktiestock. Andra punkten av första stycket i 48,
resp. 164 § av sakkunnigas förslag skulle då erhålla ungefär följande lydelse:
Ȁger bolaget tillika grundfond och reservfond till sammanlagt belopp av sex
miljoner kronor, må det jämväl förvärva andra aktier, dock icke utöver hälften av
aktierna i bolag, vilkas verksamhet huvudsakligen avser att förvalta eller driva
handel med aktier eller fast egendom.» Tredje punkten i samma stycke, vilket
handlar om dispensrätt för Konungen, torde då utan olägenhet kunna utgå, något
som väl i och för sig skulle innebära en fördel, då inrymmande av eu sådan dispensrätt
icke synes önskvärd.
Det är uppenbart att en sådan modifikation av de sakkunnigas förslag skulle
hava till följd, att bank förskaffade sig bestämmanderätt i dylikt bolag genom att
förmå banken nära stående personer att jämväl förvärva några aktier, varigenom
banken kunde dirigera alla beslut. Och detta innebär en obestridlig olägenhet.
Emellertid utesluter ej heller de sakkunnigas förslag, såsom bankföreningens styrelse
erinrar, alldeles möjligheten för en bank att genom styrelseledamöter och andra
bankens vänner, som förvärvat aktiemajoritet i ett bolag, leda dess verksamhet.
Och att kreditgivning åt ett bolag, där bank icke äger alla aktier, ej medför samma
vådor som kreditgivning till dotterbolag, är framhållet i vår förenämnda skrivelse
den 31 mars 1915, där det vid tal om de s. k. sidobolagen erinras, att dessa icke
rimligen kunna liksom dotterbolagen gynnas genom favörsräntor och höga belåningskurser.
Å andra sidan kan icke förbises, att angivna modifikation nog i viss mån
skulle åt sakkunnigeförslaget förläna halvmesyrens prägel. Dess accepterande skulle
med all sannolikhet föranleda därtill, att bankernas dotterbolag av ifrågavarande
slag i största utsträckning ombildades till sidobolag genom halva aktiestockens
utplacerande å enskilda händer, en åtgärd, som vore lättast genomförd i fråga om
de kapitalsvagaste och minst existensberättigade dotterbolagen. Bankens dominerande
position i sidobolaget skulle med ail sannolikhet innebära en eggelse att återgå till
det gamla och på ena eller andra vägen av sidobolaget skapa ett dotterbolag, låt
vara under skyddande förklädnad. En sådan strävan, vilken det bleve bankinspektionens
allt annat än lockande uppgift att ständigt bekämpa, vore jämväl med sakkunnigas
förslag icke alldeles förebyggd, men väl väsentligt mera försvårad.»
21
Kungl. Maj.ts proposition Nr 182.
Frågan, vilketdera för det allmänna är mest gagneligt: att vårt Departementslands
banker få i den utsträckning de själva anse lämpligt ägna sig chefen
åt
emissionsverksamket och aktieaflarer eller att deras rätt i nämnda
hänseende är begränsad, har städse varit omtvistad och kommer väl
ock att så förbliva. Däremot lärer väl knappast mer än en meningkunna
råda därom, att så länge vår lagstiftning innehåller bestämmelser,
som tillåta bank att förvärva aktier endast i begränsad omfattning, man
bör så vitt möjligt söka förhindra, att de ifrågavarande bestämmelserna
kringgås. Att det sistnämnda för närvarande i stor utsträckning är
fallet, liksom att ett kringgående av förbudet för banker att förvärva
fastigheter äger rum, torde genom den förebragta utredningen vara
ådagalagt. Utredningen synes jämväl giva vid handen, att rättelse icke
annorledes står att vinna än därigenom, att man på lagstiftningens väg
söker förhindra bankerna från alltför intim samverkan med aktiebolag,
vilkas verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel
med aktier eller fast egendom.
Olika meningar hava yppat sig därom, på vad sätt detta inskridande
bäst bör ske. Medan de sakkunniga anse, att bankerna borde förbjudas
att förvärva aktier i dylika bolag, har bankföreningens styrelse förordat
inskränkning i bankernas rätt att utlämna lån till dem och har uppgjort
förslag till en bestämmelse i sådan riktning. Emellertid synes mig av
vad bankinspektionen mot denna bestämmelse invänt klart framgå, att
densamma icke kan föra till målet. Och det är min övertygelse, att
ett tillfredsställande resultat icke kan ernås på den väg styrelsen förordat.
En bestämmelse därom, att bank icke får giva kredit till vissa
bolag, lärer nämligen, såsom bankinspektionen också antytt, sannolikt
icke någonsin kunna formuleras så, att den icke blir möjlig att kringgå.
Med hänsyn härtill synes mig, i likhet med bankinspektionen,
den väg de sakkunniga vält vara att föredraga. De sakkunniga hava
själva till diskussion upptagit frågan, huruvida det är av behovet påkallat
att förbjuda bank att överhuvud förvärva aktier i bolag, vilkas
verksamhet till väsentlig del består i att förvalta eller driva handel med
aktier eller fast egendom, eller om det är för ändamålet tillräckligt att
förbjuda bank att förvärva aktiemajoriteten i sådana bolag. De sakkunniga
hava stannat vid förstnämnda alternativ, under det att bankföreningens
styrelse håller före, att endast, där bank äger aktiemajoriteten
i ett bolag, banken med bolaget äger så identiska intressen, att
banken därigenom kan förledas till oförsiktig kreditgivning. Bankinspektionen
har ställt sig på de sakkunnigas sida, om ock icke utan betänkligheter.
För min del anser jag mig även härutinnan böra ansluta mig
22
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 182.
till de sakkunnigas förslag. Väl är det sant, att man aldrig kommer
att kunna helt betaga eu bank möjlighet att, där den önskar driva
spekulationsaffärer, härför begagna ett aktiebolag såsom medel, men det
synes mig alldeles uppenbart, att dylika möjligheter komme att förefinnas
i betydligt större utsträckning, ifall förbudet allenast skulle avse
förvärv av aktiemajoriteten. De olägenheter, som det föreslagna förbudet
kan komma att för bankerna i deras legitima affärsverksamhet medföra,
anser jag i likhet med de sakkunniga icke vara nämnvärda, framför
allt om Kungl. Maj:t, på sätt föreslagits, äger från detsamma meddela
dispens.
50 och 166 §5
banklagen.
l)c sakkunniga.
Beträffande det av de sakkunniga föreslagna tillägget till 50 och
166 §§ banklagen heter det i deras betänkande:
»Det finnes i vårt land aktiebolag, vilka hava eu bolagsordning, som föreskriver,
att bolagets vinst skall, sedan aktieägarna erhållit en viss del därav, i en
eller annan form tillfalla en namngiven bank. Sådana bolag tillkomma på föranstaltande
av den bank, som skall hava del i vinsten, och bildas av delägare i
banken eller andra banken närstående personer. Bolaget, å vars ledning banken
äger ett avgörande inflytande, står till banken i en ställning, som ej mycket avviker
från den ett dotterbolag intager. Banken tillhandahåller bolaget samtliga
rörelsemedel. Härvid kan banken, i hopp om att öka bolagets och därigenom sin
egen vinst, lätt förledas att förse bolaget med penningar till affärer, som kunna
medföra förlust för banken. På enahanda sätt kan en bank lockas att utsätta sig
för risker, om den äger åtnjuta andel i vinst från annat företag eller enskild person,
vars rörelse banken finansierar. Följaktligen borde det av samma skäl, som föranlett
stadgandena i 50 och 166 §§ banklagen, icke vara tillåtet för bank att begagna
sig av sådana affärsmetoder för att öka sin vinst. Det synes dock tveksamt,
huruvida sagda paragrafer utgöra hinder för bank att förfara så. Lagstiftaren har
säkerligen med dem avsett andra fall. Spörsmålet, om ifrågavarande^ förfarande
bör tillåtas eller ej, har hittills icke varit av synnerlig betydelse, då de kända
fallen av slika transaktioner varit ytterst få och ej heller givit anledning till anmärkningar.
Men det gives ej någon säkerhet för att icke deras antal kan växa,
och om, i enlighet med de föreslagna övergångsbestämmelserna, de banker, som
för närvarande äga dotterbolag för aktie- eller fastighetsaffärer, skulle förbjudas
att för framtiden bibehålla dem, blir det av vikt att bankerna hindras att på ovannämnda
sätt begagna sig av bolag eller enskilda. Eljest kan det befaras att de
banker, som måst avhända sig sina dotterbolag, skulle, i avsikt att på sådant sätt
bereda sig vinst, låta dotterbolagens tillgångar övertagas och deras verksamhet
fortsättas av bolag eller enskilda personer.
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
Med anledning härav hava i förslaget ovannämnda båda paragrafer försetts
med ett andra stycke, innehållande bestämmelser, vilka torde tydligt utmärka, att
bank icke får av bolag eller enskilda skaffa sig sådana förmåner, som ovan nämnts.
Att undantag måste göras för sådana vinstmedel, som i form av utdelning på aktier.
’gratisaktier’ eller dylikt uppbäras av bank, är självklart. Av de föreslagna bestämmelsernas
avfattning torde framgå, att det ifrågavarande förbudet gäller även
sådäna fall, då det icke kan påvisas, att banken uttryckligen förbehållit sig att få
uppbära den förmån, varom fråga är.»
Ej heller mot de sakkunnigas förslag i denna del hava anmärkningar
framställts i de avgivna utlåtandena. För min del anhåller jag
att få tillstyrka detsamma.
1 sitt betänkande framhålla vidare de sakkunniga, att, om deras
ifrågavarande förslag upphöjes till lag, denna, med hänsyn till den allt
starkare tillväxten av dotterbolag, bör träda i kraft snarast möjligt, varjämte
de beträffande de av dem föreslagna övergångsbestämmelserna
yttra följande:
»Såsom i det föregående nämnts, äro nästan alla de banker, som äga rätt
att förvärva andra aktier än aktier i emissionsbank, redan i besittning av dotterbolag
för aktie- och fastighetsaffärer eller för ettdera av dessa ändamål. Det föreslagna
förbudet i 48 och 164 §§ banklagen, som endast gäller förvärv av aktier,
hindrar icke dessa banker att för all framtid genom dotterbolagen driva nämnda
slags verksamhet. Berörda förbud räcker sålunda icke ensamt till att utrota dotterbolagssystemet.
Det måste kompletteras med en bestämmelse, som tvingar de
banker, vilka för närvarande genom dotterbolag driva aktie- eller fastighetsaffärer,
att upphöra därmed. De sakkunniga föreslå därför ett stadgande av sådan innebörd,
vilket intagits bland övergångsbestämmelserna. Då stadgandet huvudsakligen
kommer att äga tillämpning under de år, som följa närmast efter lagens ikraftträdande,
torde det nämligen icke böla få sin plats i 48 och 164 §§.
Att det sålunda föreslagna stadgandet innebär en avvikelse från den inom
lagstiftningen vedertagna grundsatsen, att en ny lag icke får omintetgöra rättigheter,
som förvärvats, innan lagen trätt i kraft, må icke förnekas. Denna avvikelse
torde emellertid näppeligen vara mer än formell. Det förhåller sig nämligen så.
att de rättigheter, varom här är fråga, i realiteten aldrig givits bankerna utan av
dem tagits genom ett fullt medvetet kringgående av gällande lag. Har någon på
grund av lagens bokstav lyckats förvärva en rättighet, som han i själva verket
enligt lagens andemening icke får förvärva, torde han icke hava giltig anledning
att beklaga sig över att lagen förbjuder honom att för framtiden utöva rättigheten.
Annat medel lärer vidare icke finnas för att tvinga bankerna bort från den väg.
som de i och med bildandet av ifrågavarande slags dotterbolag beträtt. De betänkligheter.
som från teoretisk synpunkt möjligen kunna hysas mot det föreslagna
stadgandet, böra därför få vika. Stadgandet kommer för övrigt för de banker, som
träffas därav, icke att medföra annan olägenhet än att de, ifall de genom dotterbolag
driva en för ögonblicket vinstgivande rörelse, måste upphöra därmed. Genom
Bankföreningens
styrelse,
bankinspekiionen
och
departementschefen.
Övergångsbe
stämmelser.
De sakkunniga.
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
de bestämmelser, som, enligt vad nedan närmare utvecklas, föreslås beträffande rätt
för bank att av bolag, däri banken ej vidare må äga del, övertaga dess egendom
och befogenhet för Konungen att medgiva anstånd med förevarande^ stadgandes tilllämpning,
torde det vara tillräckligt sörjt för att en bank icke på grund av detsamma
drabbas av direkt förlust. _
Förbjudes bank att äga aktier i bolag, som i förhållande till banken har
karaktär av dotterbolag, torde i de flesta fall .svårigheter komma att möta för
banken att till skäligt pris sälja sina aktier i bolaget. Följden härav lärer bliva
den, att banken nödgas låta bolaget träda i likvidation. ^ I sådant fall kan det för
banken vara förenat med olägenheter att under alla förhallanden \ara tvungen att
inom två år efter lagens ikraftträdande hava realiserat all bolagets egendom. Dessa
olägenheter kunde undvikas, ifall banken vore i stånd att själv tills vidare övertaga
e"endomen Detta är emellertid enligt gällande lag ingalunda alltid händelsen. Äi
egendomen av annat slag än i 45 och 161 §§ banklagen omförmäles, äger banken
förvärva den endast under de i 46 och 162 §§ samma lag angivna förutsättningar,
för så vitt icke egendomen består av aktier och kan förvärvas enligt de bestämmelser,
som finnas meddelade i 48 och 164 §§ banklagen. I betraktande härav
synes det överensstämma med billighetens fordringar, att bank, som nödgas upplösa
sitt dotterbolag, tillerkännes rätt att även i andra fall än de. som omförmälas
i 46 48, 162 och 164 §§ banklagen, övertaga dotterbolagets egendom. Denna rätt
får dock icke utsträckas längre än billigheten kräver och torde därför icke böra
omfatta annan egendom än den, som dotterbolaget före lagens ikraftträdande förvärvat
Då bankerna skulle erhålla ifrågavarande rätt allenast som ett medel att
und"å förlust vid realiserande av dotterbolags egendom, bör bank, som begagnar
si" av rätten, vara skyldig att icke behålla övertagen egendom längre än tills den
kan försäljas utan förlust. Denna skyldighet skall naturligtvis endast aga rum
ifrå"a om egendom, som banken med stöd av nu omförmälda ratt övertagit; den
bör°således icke gälla en bank, som av sitt dotterbolag övertagit aktier utan att
härvid överskrida den banken enligt 48 eller 164 § banklagen tillkommande rätt
att förvärva aktier. „ , ... i • . ■,
På dessa grunder vilar det bland övergångsbestämmelserna intagna medgivandet
för bankett under vissa förutsättningar övertaga egendom av bolag, däri
banken icke vidare får äga del. Några detaljerade bestämmelser rörande egendomens
övertagande och övertagen egendoms realiserande kunna näppeligen givas
och äro ej heller behövliga. Det som ligger vikt uppå är att bank ej behåller
övertagen egendom längre än nödigt är. Men detta hava bankerna i de llesta fall
ej intresse av att göra. Deras obenägenhet att låta sina balansräkningar och manadsöversikter
visa höga fastighetskonton medför att de icke komma att dröja med att
avhända sig övertagna fastigheter. Och i fråga om övertagna aktier ligger det i
sakens natur att en del av dessa snart försäljes. Beträffande de aktier, med^ vilka
så icke är fallet, torde det emellertid, för att deras antal snabbast möjligt ma nedbringas,
böra åligga banken att så snart till följd av tidigare förvärvade aktiers
försäljning eller genom ökning av det belopp, för vilket banken jämlikt 48 eller
164 88 banklagen äger innehava aktier, tillfälle därtill erbjuder sig, inräkna dem i
nämnda belopp, så att de tagas i beräkning, då det gäller att avgöra, huruvida
banken äger rätt jämlikt något av nyssnämnda lagrum att förvalta ytterligare
aktier En erinran om att sådan rätt icke tillkommer banken, förrän de övertagna
Kungl. Majits proposition Nr 182. 25
aktierna antingen avyttrats eller inräknats i omförmälta belopp, har intagits bland
de föreslagna övergångsbestämmelserna. — I den mån aktierna kommit att ingå i
de belopp, som omfattas av bankens aktieförvärvsrätt, bör naturligtvis banken
ickte längre vara skyldig att avyttra dem. Skulle en bank visa tendens att vilja i
allt för hög grad ligga på övertagen egendom, lärer bankinspektionen i föreskriften,
att egendomen skall avyttras, så snart det kan ske, hava ett medel att vinna nödig
rättelse. Då det är möjligt att bland den övertagna egendomen finnas aktier i ett
bolag, som förvaltar eller driver handel med aktier eller fastigheter, torde det vara
nödigt föreskriva, att banken icke får innehava sådana aktier längre än till dess
två år förflutit från det lagen trädde i kraft. Anledningen härtill är lätt insedd.
Funnes ej en sådan föreskrift, skulle en bank, som övertagit största delen av aktierna
i ett bolag med nämnda slags verksamhet, kunna under påstående, att dessa aktier
icke vore möjliga att sälja — ett påstående, som vore svårt att motbevisa, ifall
aktierna, såsom ifråga om dylika bolag gemenligen är fallet, icke förekomma i
rörelsen — fortsätta att genom bolaget driva ifrågavarande verksamhet. Att en
bank, som övertagit aktier i ett bolag, men av nu omförmälta anledning icke vidare
får innehava aktierna, bör få övertaga bolagets egendom i överensstämmelse med
vgd som gäller beträffande bank, som innan lagen trätt i kraft förvärvat aktier,
vilka banken icke vidare får innehava, torde icke behöva närmare motiveras.
Ovan har vid belysandet av de föreslagna bestämmelserna rörande rätt för
bank att övertaga egendom av bolag, däri banken ej vidare må äga del, uppmärksamheten
närmast varit riktad på de fall, då sagda bolag är ett bankens dotterbolag.
Emellertid skulle det naturligtvis kunna inträffa, att bank i ett bolag, som förvaltar
eller driver handel med aktier eller fast egendom, på grund av förvärv före lagens
ikraftträdande eller genom övertagande i enlighet med ovan föreslagna föreskrifter
ägde aktier till så begränsat antal eller eljest under sådana omständigheter, att
bolaget icke hade karaktären av dotterbolag. I sådant fall vore det osannolikt att
bolaget beslutade gå i likvidation därför, att banken icke vidare finge vara delägare
däri. Banken skulle sålunda vara hänvisad till att inom två år efter att lagen trätt
i kraft avyttra sina aktier till det pris, som kunde ernås. Ehuru föga troligt, är
det naturligtvis tänkbart, att en bank genom en dylik tvungen realisation skulle
kunna åsamkas förlust av betydenhet. För att förhindra en sådan eventualitet
föreslås, att Konungen må kunna medgiva banken att behålla sina aktier utöver de
två bestämda åren. Det säger sig självt att ett sådant medgivande icke må meddelas
utan att synnerligen starka skäl tala därför: och under inga förhållanden
torde anståndet böra utsträckas över den tidpunkt, då den för banken senast meddelade
oktrojen upphör.
Bland övergångsbestämmelserna har vidare upptagits ett stadgande, enligt
vilket de föreslagna bestämmelserna i 50 § 2 mom. och 166 § 2 mom. skola äga
tillämpning jämväl på redan bestående överenskommelse, varigenom bank förvärvat
anspråk på andel i annat företags vinst. Likaväl som de banker, vilka före lagens
ikraftträdande bildat dotterbolag, icke böra få hava dessa kvar, torde de banker,
som före sagda tidpunkt försäkrat sig om andel i annat företags vinst, böra avstå
därifrån. Något berättigat intresse trades härigenom icke för nära. Ty även om
dessa banker varit formellt befogade att på sätt som skett etablera samverkan
med ett annat företag för att skaffa sig vinst, måste dock en dylik samverkan
anses såsom ett kringgående av lagens bestämmelser rörande den verksamhet en
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 154 käft. (Nr 182)
4
Bankföreningens
styrelse.
Bankinspek
tionen.
26 Kungl. Majds proposition Nr 1S2.
bank äger rätt att driva. För övrigt torde, frånsett den minskade möjligheten till
vinst, genom det ifrågasatta stadgandet något men ej komma att tillskyndas de
banker, som träffas av detsamma. Det lider nämligen intet tvivel, att ifrågavarande
banker utöva ett bestämmande inflytande å ledningen av de företag, med vilka de
på ovannämnda sätt samverka, och det torde fördenskull icke möta några svårigheter
för dem att på ett tillfredsställande sätt avveckla sina mellanhavanden med
dessa företag. För att underlätta avvecklingen lärer det böra medgivas vederbörande
banker att övertaga egendom från företag, med vilka de samverkat, under enahanda
förutsättningar som föreslagits ifråga om banker, vilka äga dotterbolag. Det ifrågasatta
stadgandet är av stor betydelse ur den synpunkten, att det förhindrar banker,
vilka icke längre få innehava sina dotterbolag, från att begagna tiden före lagens
trädande i kraft till att ombilda dotterbolagen till sådana företag, som här avses.»
Emot förslaget att giva de ifrågasatta ändringarna i banklagen
återverkande kraft bär bankföreningens styrelse inlagt en bestämd protest
under erinran, att, frånsett de betänkligheter, som från teoretisk synpunkt
kunna hysas mot detta förslag, detsamma även praktiskt taget skulle komma
att för näringslivet medföra stora vådor. Styrelsen antör bland annat:
»Det bör icke lämnas obeaktat, att nu gällande lag icke varit i kraft mer
än något över fyra år. Att därför nu genom en retroaktiv lagstiftning föra tillbaka
utvecklingen skulle skapa ett osäkerhetstillstånd för vårt näringsliv, som voro ägnat
att medföra väl så stora faror som de, vilka de sakkunniga framhålla. Det är
nämligen oundgängligen nödvändigt för vårt lands ekonomiska utveckling, att det
praktiska livets män äga trygghet för att, om de organisera sin verksamhet i
överensstämmelse med gällande lag, de av dem vidtagna organisationerna också
respekteras av statsmakterna. Ått här av möjliga praktiska faror vika från en
allmänt vedertagen teori, skulle därför enligt vårt förmenande med hänsyn till
konsekvenserna av ett sådant förfaringssätt innebära verkliga praktiska faror.»
Bankinspektionen delar icke den uppfattning, bankföreningens
styrelse sålunda gör gällande, utan yttrar:
»Det är här icke fråga om annat än att successivt återföra inom av lagstiftaren
åsyftade gränser en rätt, bankerna tagit sig vid sidan av gällande lag och
mod klart medvetande att därigenom ett kringgående av lagen ägde rum. Att på
sätt styrelsen förmenar det praktiska livets män måste äga trygghet för att av dem
i formell överensstämmelse med gällande lag genomförda organisationer städse skola
av statsmakterna respekteras, även om de bildats i strid med lagens uppenbara
mening och, såsom i flertalet nu ifrågavarande fall, i syfte att ernå det, som lagen
avsett att förhindra, kan bankinspektionen icke medgiva. Enligt bankinspektionens
åsikt skulle det fastmera ur allmän synpunkt vara till nytta, därest det genom ett
bifall till de sakkunnigas förslag kunde göras klart för näringslivets representanter,
att de icke kunna påräkna, att organisationer, som visserligen formellt stå i överensstämmelse
med en given lag men tydligen strida mot vad lagstiftaren åsyftat,
skola under alla omständigheter och för alla tider vara oantastbara. Och särskilt
för det praktiska livets män, som torde se mera till en frågas reella än till dess
formella innebörd, måste det väl vara ett tungt vägande skäl att, om stadgandet
ej erhåller retroaktiv verkan, nästan alla de banker, frågan gäller, skulle vara
27
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
oförhindrade att allt framgent genom sina redan bildade dotterbolag driva en verksamhet,
som kan medföra ödesdigra följder.
För övrigt bör det bemärkas, att bankföreningens styrelse faktiskt om än
icke uttryckligt givit sitt eget förslag retroaktiv kraft. Ty då där utan vidare
stipuleras, att banks jämlikt 48, resp. 164 § förvärvade aktier i bolag med visst
ändamål jämte de åt sådant bolag meddelade krediter icke må tillhopa överstiga
beloppet av bankens aktieförvärvsrätt, så har ju detta stadgande tillämplighet även
på redan förvärvade aktier och meddelade krediter och äger sålunda retroaktiv
verkan. Och denna retroaktivitet skulle uppenbarligen medföra större olägenhet
för bankerna än den av de sakkunniga föreslagna.
På grund av vad sålunda anförts och då genom särskilda övergångsbestämmelser
synes vara sörjt för att en retroaktiv verkan beträffande ifrågavarande
stadgande icke behöver medföra förlust för bankerna, vill bankinspektionen förorda
bifall till de sakkunnigas förslag jämväl i denna del.»
För egen del anser jag de skäl, som de sakkunniga anfört till
stöd för sin ståndpunkt, vara fullt övertygande. Med hänsyn till det
betydande antal banker, som redan äro i besittning av dotterbolag, skulle
säkerligen värdet av de ifrågasatta lagändringarna komma att reduceras
i allt för hög grad, därest desamma icke tillädes återverkande kraft.
De invändningar, som bankföreningens styrelse gjort mot förslaget, synas
mig hava blivit fullständigt vederlagda i bankinspektionens utlåtande.
Det gäller naturligtvis att tillse, att de banker, som tvingas att upplösa
med dem samverkande bolag eller att avhända sig sina andelar däri, så vitt
möjligt icke tillskyndas förluster. I sådant hänseende torde emellertid
förslaget erbjuda fullt betryggande garantier. Dock synes mig Kungl.
Maj:t böra äga rätt att medgiva dispens jämväl från de övergångsbestämmelser,
som äga samband med det föreslagna tillägget till 50 och 166 §§.
Beträffande formuleringen av övergångsstadgandena har bankinspektionen
anmärkt, att den i andra momentet av dessa stadganden förekommande
bestämmelsen, att egendom, som bankbolag övertagit på grund
av medgivandet i första momentet, skulle åter avyttras »så snart ske kan»,
borde förtydligas så, att därav framginge, att avyttringen skulle äga
rum, när densamma kunde ske utan förlust för banken.
Den av bankinspektionen sålunda önskade ändringen anser jag icke
vara behövlig. Ser man nämligen bestämmelsen, att övertagen egendom
skall åter avyttras, så snart ske kan, i samband med bestämmelsen i
föregående moment, att bank må av sitt dotterbolag övertaga egendom
för att undgå förlust, lärer oförtydbart framgå, att försäljning av den
övertagna egendomen skall äga rum, så snart det kan ske utan förlust
för banken. Däremot hade det utan tvivel varit fördelaktigt, om den
ifrågavarande bestämmelsen i ett annat avseende kunnat göras något
Departement
schefen.
Batikinspek
tionen.
Departe
mentschefen.
Bankföreningens
styrelse.
Departe
mentschefen.
28 Kimgl. Maj:ts proposition Nr 182.
tydligare. Den upplyser nämligen icke om, till vilka faktorer hänsyn
skall tagas vid avgörandet, huruvida försäljning kan ske utan förlust
för banken. Jag inser emellertid att det icke är möjligt att lagstifta
härom. Visserligen bör skyldighet att avyttra övertagen egendom i
allmänhet föreligga, när för densamma kan erhållas ett pris, som täcker
vad dotterbolaget på sin tid betalat för den jämte eventuella ränteförluster
och omkostnader, men ett uppskov med försäljningen kan —
oavsett att densamma naturligtvis icke behöver ske så hastigt och i sådan
omfattning, att priset på grund därav onödigt nedpressas — otvivelaktigt
understundom vara berättigat. Och de omständigheter, som skäligen
höra föranleda uppskov, kunna vara så mångskiftande, att en allmängiltig
regel därom icke lärer kunna uppställas.
Slutligen må nämnas, att bankföreningens styrelse på anförda
grunder hemställt, att det föreslagna tillägget till 50 och 166 §§ under
alla förhållanden icke måtte vinna tillämpning i fråga om förmån, som
till bank utginge från aktiebolag, å vars bolagsordning, så vitt densamma
avsåge bestämmelserna om sagda förmåns utgående till banken, registrering
vunnits före den 1 januari 1912, då nu gällande banklag trädde i kraft.
Då emellertid av upplysningar, som jag låtit inhämta från bankinspektionen,
framgår, att allenast ett aktiebolag före nämnda dag vunnit
registrering å bestämmelser av ovan antydd art i sin bolagsordning samt
att detta bolag under innevarande höst upphört med sin verksamhet och
trätt i likvidation, har jag icke ansett mig behöva upptaga den av bankföreningens
styrelse gjorda hemställan till vidare övervägande.
De sakkunnigas
förslag till lag dm ändrad lydelse åt 86, 93, 202, 210 och 254 §§ i banklagen
i ■''! '' t ...
lyder, med uteslutande av texten till 202 och 210 §§, vilka i allo
överensstämma med 86 resp. 93 § utom för så vitt olikhet betingas därav,
att de handla om solidariskt bankbolag i stället för om bankaktiebolag,
sålunda:
Härigenom förordnas, att 86, 93, 202, 210 och 254 §§ i lagen den 22 juni
1911 ofri bankrörelse skola erhålla följande ändrade lydelse:
86 §.
beslut ävsééfide ändring av bolagsordningen i fråga om grunderna för utövande
åt rösträtt och för fattande av beslut å bolagsstämma väte ej giltigt, med fhitidre
29
Kungl. Maj:ts proposition Kr 182.
samtliga aktieägare förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra
följande bolagsstämmor, därav minst en ordinarie, samt å den stämma, som sist
hålles, biträtts av samtliga röstande och dessä tillika företrätt minst tre fjärdedelar
av hela, grundfonden.
Beslut öm annan ändring av bolagsordningen, om bolagets uppgående i annat
bankbolag eller om bolagets trädande i likvidation i andra fall än i 92 och 93 §§
sägs vare ej giltigt, med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom eller beslutet
fattats å två på varandra följande bolagsstämmor, därav minst en ordinarie, och å
den siärhiäå, som sist hålles, biträtts av minst två tredjedelar av de röstande. För
giltighet av beslut om bolagets uppgående i annat bankbolag erfordras dessutom att
Deslutét godkänts av det utav bankinspektionen enligt 233 § förordnade ombudet.
Ömbudet må ej utan Synnerliga skäl motsätta sig bolagsstämmans beslut.
Är för giltighet av beslut, varom nu är sagt, något ytterligare villkor bestämt
i bolagsordningen, lände ock det till efterrättelse.
Å beslut om ändring av bolagsordningen skall sökas Konungens stadfästelse.
93 §.
Bankaktiebolag skall ock träda i likvidation,
1) då bolaget icke öppnat sin rörelse inom ett år från bolagets bildande;
2) då grundfonden ej blivit till hela sitt belopp inbetald inom ett år från det
bolagets rörelse öppnades;
3) då antalet aktieägare nedgått under tjugu samt tillräckligt antal aktieägare
éj inom tre månader inträtt;
4) då meddelad oktroj tilländagått, utan att ny oktroj beviljats;
5) då Konungen förklarat bolaget hava förverkat oktrojen:
6) då bolagets rörelse övertagits av annat bankbolag.
202 §.
210 §.
254 §.
1 mom. Bildas bankbolag eller ökas bankbolags grundfond för övertagande
av ahhäh bankrörelse, må andel i Vad bolaget sålunda skall övertaga utgöra vederlag
för aktie eller huvud lött i bolaget samt teckning ske med villkor, att sådant tillskott
skall få göras; och galle i övrigt i ty fall denna lags bestämmelser om bankbolags
bildande och grundfonds ökning med följande tillägg och undantag:
1) Vid bankbolags bildande skall téckningslista och vid grundfondens ökning
bolagsstämmans beslut om ökningen innehålla jämväl alla de om bankrörelsens
ÖVertägåndé träffade bestämmelserna. Vad under 3) i 8, 29, 120 eller 145 § stadgas
föranleder icke därtill ätt värdet av det, söfn för aktie eller huvudlött skall tillskjutas
30
Bankinspektionens
framställning
om
ändringar i
86, 101, 103,
106, 202, 218,
220 och 223
§§ i banklagen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
i annat än penningar, skall i teckningslista eller i bolagsstämmas beslut om ökning
av grundfonden uppskattas till visst penningbelopp.
. 2) Där vid bankbolags bildande ej samtliga tecknare enligt bestämmelse i
tecknmgslistan äro berättigade att för aktie eller huvudlott tillskjuta annat än penningar,
äge å konstituerande stämman tecknare, vilken berättigats åt göra tillskott
i annat än penningar, ej deltaga i omröstning, som i 14 eller 126 § sägs; ej heller
må sådan tecknare eller av honom tecknade eller eljest förvärvade aktier eller
huvudlotter vid omröstningen tagas i beräkning.
3) \ad i 1 mom. av 31 eller av 147 § är stadgat äger ej tillämpning.
4) Har vad bolaget enligt bestämmelse i teckningslistan övertagit blivit uppskattat
till oskäligt högt värde, vare de stiftare, som haft eller uppenbarligen bort
hava vetskap om att uppskattningen varit oskälig, pliktiga att ersätta bolaget skadan
en för alla och alla för en.
Uppgörelse mellan bolaget och stiftare rörande den senare i sådan egenskap
åliggande skadeståndsskyldighet är ej för bolaget bindande.
5) o Talan mot stiftare enligt vad ovan under 4) stadgats må ej anställas,
sedan två år förflutit från bolagets registrering, utan så är, att talan grundas därpå,
att brottslig handling blivit begången.
Inträffar konkurs inom två år från bolagets registrering, stånde konkursboet
öppet^att anställa talan, som nu sagts; och skall i ty fall talan anhängiggöras inom
en månad från inställelsedagen eller, där tiden för talans anställande av bolaget då
ännu ej gått till ända, inom utgången av den tid. Försummas det, vare rätt till
talan förlorad.
2 mom. Tillgång, som bankbolag på sätt i 1 mom. sägs övertagit, må icke
vid dess införande i bolagets böcker åsättas oskäligt lågt värde.
3 mom. Har bankbolag övertagit annat bankbolags rörelse och finnes bland
sistnämnda bolags tillgångar egendom, varmed bankbolag ej må driva handel för
egen räkning, må den egendom, även om sådant fäll ej är för handen, som i 46,
48, 162 eller 164 § omförmäles, förvärvas av det övertagande bolaget. Egendom,
som bankbolag i enlighet med vad nu stadgats förvärvar, skall åter avyttras, så
snart det lämpligen kan ske.
Denna lag skall träda i kraft den
Detta förslag har, såsom ovan nämnts, tillkommit efter utredning,
som ägt rum med anledning av bankinspektionens skrivelse till Kungl.
Maj:t av den 5 november 1915. I denna skrivelse bar bankinspektionen
framhållit önskvärdheten av åtskilliga ändringar i banklagen i och för
reglering av vissa förhållanden, som äga samband med sådana fall, då
en bank upphör med sin verksamhet och överlåter hela sin rörelse å
en annan bank (s. k. banksammanslagning eller bankfusion).
Skrivelsen inledes med en framställning om ändringar i 86, 101,
103, 106, 202, 218, 220 och 223 §§ banklagen i ändamål att lämpliga
regler måtte i vissa närmare angivna hänseenden erhållas för likvidation
av bank, som skall uppgå i en annan bank. Framställningen motiveras
31
Kungl. Maj ds proposition Nr 182.
därmed, att oaktat banklagen, på sätt framginge av 101 § 2 inom., 218 §
2 mom. ocb 254 §, godkände, att likvidation av bank skedde genom
överlåtande av bankens samtliga tillgångar å en annan bank, de bestämmelser
rörande banks likvidation, som funnes i lagen, så gott som
uteslutande toge hänsyn till sådan likvidation, som skedde genom successiv
realisation av tillgångarna, i följd varav de icke alltid lämpade sig
för att användas å förstnämnda slag av likvidation.
Bland ifrågavarande stadganden framhåller bankinspektionen först
föreskriften i 3 mom. av 101 resp. 218 §, att banks egendom icke får
under likvidation avyttras under hand på andra villkor än som det av
bankinspektionen enligt 238 § förordnade ombudet godkänt. Bankinspektionen
yttrar härom:
»Föryttring under hand, som vid vanlig likvidation lagstiftaren tydligen ansett
komma att höra till undantagen, äger emellertid alltid rum vid fusion, där all
bolagets egendom på villkor, som bolagsmännen godkänt i sammanhang med beslutet
om likvidation, på en gång överlämnas till det övertagande bolaget. Likvidatorerna
äga givetvis fog för att betrakta sig allenast såsom verkställare av fusionsbeslutet,
och ett ingripande från det allmänna ombudets sida till förhindrande av beslutets
genomförande saknar här berättigande. Ett dylikt ingripande torde väl i allmänhet
ej heller behöva befaras, men ifrågavarande bestämmelse ger dock ett ombud formell
befogenhet att genom att vägra sitt godkännande omintetgöra en av bolagsmännen
beslutad fusion. Och då ett likvidationsbeslut icke lärer kunna efter registrering
återkallas, kan konsekvensen därav bli, att likvidationen måste fullgöras genom
successiv realisation av tillgångarna, något som i regel måste strida mot delägarnas
intressen och i varje fall aldrig varit av dem avsett.»
1 nära sammanhang härmed anför bankinspektionen:
I 86 § 2 mom. resp. 202 § 2 mom. synes böra uttryckligen stadgas, att
beslut om bankbolags uppgående i annat bankbolag ocb om villkoren därför må
fattas allenast på sätt i samma lagrum sägs. Om fusion av bolagsstämma beslutits,
skola likvidatorerna icke hava att taga annan befattning med bolagets egendom än
att överlämna densamma till det övertagande bolaget under de villkor och mot det
vederlag, bolagsstämman fastställt. Då detta vederlag består av aktier eller lotter
i det övertagande bolaget, skola delägare i det förra bolaget, vilka icke önska inträda
såsom delägare i det senare, beredas ersättning för sin andel i det likviderande
bolaget genom försäljning av motsvarande antal aktier eller lotter.»
Vidare yttrar bankinspektionen med avseende å 101, 103, 106,
218, 220 och 223 §§:
»"Vid fusion är det i 106 resp. 223 § stadgade förbudet mot skiftande av
bankbolags tillgångar före årsstämningstidens utgång ur praktisk synpunkt såsom
regel olämpligt. Stadgandet har tillkommit för att förhindra, det okända borgenärer,
som under årsstämningstiden anmäla sig, gå miste om betalning. Vid en fusion
32
Kung! Maj:ts proposition Nr 182.
ikläder sig emellertid det övertagande bolaget ansvaret för det likviderande bolagets
samtliga förbindelser, och att under sådana förhållanden kräva, att en av aktier
eHer lotter i det övertagande bolaget bestående likvid skall i mer än ett år undanhallas
delägarna i det likviderande, synes sakna fog.
Slutligen anmärkes, att stadgandena i 101, resp. 218 §, att likvidatorerna
skola förteckna bolagets tillgångar och skulder, samt i 103, resp. 220 §, att
särskild redogörelse skall av likvidatorerna lämnas sist två månader efter varje
i ä-kenskapsars slut, sakna praktisk betydelse, då likvidation sker genom fusion med
annan bank.
berörda bestämmelse!'' hava nog vid hittills förekommande fusioner lämnats
åsido, men då en praxis icke bör få utbilda sig i strid med lagens bokstav, synes
det förtjänt att tagas under övervägande, om icke genom särskilt stadgande ovanberörda
bestämmelser böra undantagas från tillämpning vid bankbolags likvidation
genom fusion med annat bankbolag.»
I sitt den 30 juni 1916 avgivna betänkande konstatera de sakkunniga
inledningsvis, att bankinspektionen icke ansett sig böra påkalla
en fullständig reglering i lag av det sätt, på vilket en bank, som överläte
sin rörelse å annan bank, skulle avvecklas, utan att dess framställning
allenast avsage att söka ernå vissa lättnader för banker, som
ämnade företaga fusion. Härefter fortsätta de sakkunniga:
»Den del av bankinspektionens framställning, som rör sig kring 3 mom. av
101 resp. 218 § och 2 mom. av 86 resp. 203 §, avse uppenbarligen sådana fall, då
en bank. ärnar frivilligt övergå i en annan bank. I brist på uttryckliga bestämmelser
tillgår härvid i praxis undantagslöst så, att förstnämnda banks bolagsstämma,
sedan styrelsen införskaffat antagligt anbud, beslutar, att bankens rörelse
skall överlåtas till anbudsgivaren på närmare angivna villkor ävensom att banken
skall träda i likvidation. Likvidatorerna, som i ifrågavarande fall anses hava att
verkställa bolagsstämmans beslut oförändrat, ombesörja härefter de övriga formaliteter,
som äro av nöden för sammanslagningens fullbordande.
Som bankinspektionen påpekar vinnes icke med detta tillvägagångssätt fullständig
säkerhet för att den bank, som träder i likvidation för att sammansluta
sig med en annan bank, ernår sitt syfte. Bankinspektionen nämner som ett eventuellt
hinder för fusionens genomförande stadgandet i tredje momentet av 101 resp.
218 §, att under likvidation banks egendom ej får avyttras under hand på andra
villkor än som det av bankinspektionen enligt 238 § förordnade ombudet godkänt.
Denna bankinspektionens uppfattning av berörda stadgande synes vara riktig, ehuru
visserligen ett ingripande från ombudets sida näppeligen, på sätt bankinspektionen
också själv antytt, lärer vara att befara, när de delägare, som beslutat fusionen,
handlat lojalt och icke avsett att på minoritetens bekostnad gynna egna intressen.
En annan omständighet, vilken enligt sakkunnigas förmenande är i vida högre
glad ägnad att verka störande pa utgången av en fusion, som företages under
form av likvidation, är den synnerligen vidsträckta bestämmanderätt i fråga om
bolagsegendomens realiserande^ vilken under likvidationen tillkommer likvidatorerna.
Likvidationen har till ändamål att förvandla bolagsegendomen i penningar eller i
annat lämpligt vederlag och, ehuru i lagen ej uttryckligt utsagt, är det klart, att
33
Kung/. Maj:ts proposition Nr 182.
det för likvidatorerna härvid gäller att för egendomen erhålla så stor valuta som
möjligt. Uteslutande ur denna synpunkt hava likvidatorerna att företaga realisationen
av egendomen. Någon bestämmelse att de i fråga om denna realisation skulle i något
fall vara bundna av vad bolagsstämman beslutat finnes icke vare sig beträffande
bolags likvidation i allmänhet eller såvitt angår likvidation av bankbolag. Utan
hinder därav att banks bolagsstämma kan hava godkänt visst anbud om övertagande
av bankens rörelse, äro således bankens likvidatorer förpliktade att pröva, huruvida
anbudet är förmånligt för banken eller om gynnsammare resultat vunnes genom att
realisera bankens tillgångar på annat sätt. Få likvidatorerna emottaga ett nytt
anbud om övertagande av bankrörelsen, i vilket för denna bjudes högre vederlag,
kunna likvidatorerna vara nödsakade att antaga det senare anbudet.
En sådan utgång av bankens trädande i likvidation skulle säkerligen icke
hälsas med tillfredsställelse av dem, som biträtt likvidationsbeslutet i syfte att
bankens rörelse skulle överlåtas till den av dem godkände anbudsgivaren. När en
bank frivilligt överlåter sin rörelse till en annan bank, är nämligen i allmänhet
vederlagets storlek icke ensamt avgörande, utan även andra synpunkter bruka komma
i betraktande, t. ex. huruvida den övertagande banken är ägnad att kunna främja
affärslivet i den eller de orter, där den andra banken idkat sin rörelse. En banks
frivilliga uppgående i en annan bank sker därför, att ledning och delägare anse
det fördelaktigt att sammanslutning sker just med den banken, och ehuru bolagsstämman
i och för sammanslutningens realiserande beslutar att banken skall träda
i likvidation, är därmed icke sagt att bolagsstämman vill gå med på att sammanslå
banken med vilken som helst annan bank, endast denna betalar bra för att få övertaga
rörelsen.
De banksammanslagningar, som hittills förekommit, hava visserligen kunnat
genomföras i överensstämmelse med vederbörande bolagsstämmas beslut, men ansatser
hava icke saknats att omintetgöra en planerad sammanslagning genom att framkomma
med till synes högre anbud å den bankrörelse, som skolat överlåtas. Med
hänsyn härtill torde bankinspektionens hemställan om fastställande av mera betryggande
former för dessa operationers genomförande icke böra lämnas obeaktad.
Enligt de sakkunnigas förmenande borde bankrörelses överlåtelse i och för
banksammanslagning ske sålunda, att, sedan bolagsstämma fattat beslut om överlåtelsen,
bankens styrelse hade att verkställa beslutet. Banken skulle vara pliktig
att i och med överlåtelsens fullbordande träda i likvidation. Dess tillgångar utgjordes
nu endast av de kontanta medel eller de aktier eller lotter, som erhållits
i vederlag för den överlåtna rörelsen, och det bleve likvidatorernas uppgift att fördela
dessa bland delägarna. En sådan ordning för rörelsens överlåtande komme att
•skilja sig från gängse praxis så till vida, att det bleve styrelsen och ej likvidatorerna
som verkställde bolagsstämmans beslut, samt att bolagsstämman icke behövde besluta,
att banken skulle txäda i likvidation; likvidation måste äga rum. sedan överlåtelsen
fullbordats. Denna olikhet skulle icke valla några vanskligheter men komme
att medföra de betydande fördelarna, att själva överlåtelsen icke folie under de
regler, som gälla för realisation av en likviderande banks tillgångar, och att vederbörande
bank icke behövde träda i likvidation, förrän bolagsstämmans beslut om
överlåtelsen vunnit laga kraft.
En ändring av tillvägagångssättet vid fusion i ovan antvdda riktning torde
emellertid kräva smärre tillägg till ett par stadganden i banklagen. Beslut om
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 154 höft. (Nr 182.)
■j
34
Kungl. Maj:ts proposition 1Sr 182.
bankens uppgående i en annan bank får tydligtvis icke av bolagsstämman fattas
med enkel majoritet. Ett sådant beslut är i sak detsamma som ett beslut, att
banken skall träda i likvidation, och för dess giltighet bör sålunda erfordras
samma röstpluralitet som kräves beträffande ett beslut av sistnämnda innebörd.
Överlåtelsens giltighet bör vidare vara beroende av samtycke från det enligt 233
§ förordnade allmänna ombudets sida. Såsom ovan nämnt får nämligen enligt tredje
momentet i 101 resp. 218 § i banklagen banks egendom under likvidation ej
säljas under hand på andra villkor än som det av bankinspektionen enligt 238 §
förordnade ombudet godkänt. Detta stadgande har tillkommit för att hindra att
bankens tillgångar avyttras på sådant sätt, att minoritetens rätt därigenom kränkes.
Vid en överlåtelse under bolagets bestånd föreligger givetvis också fara för att
minoritetens rätt kan bliva lidande. Frånvaron i lagen av ett stadgande om de
särskilda förutsättningar, som måste föreligga för att ett bolagsstämmans beslut om
bankens uppgående i annan bank skall vara giltigt, är enligt de sakkunnigas förmenande
främsta orsaken till uppkomsten av den för närvarande praktiserade ordningen
för överlåtande av bankrörelse vid fusion. Man har haft en känsla av att
bolagsstämman i dylika fall icke bör få fatta beslut med enkel pluralitet och härför
den skull tillgripit den form för tillgångarnas realiserande, varom närmare föreskrifter
funnos meddelade i lagen: likvidation. För att möjliggöra en övergång till
det av sakkunniga här ovan skisserade förfaringssättet torde alltså böra i lagen
införas ett stadgande om ifrågavarande särskilda förutsättningar. De föreslagna
ändringarna i 86 resp. 202 § hava sin anledning häri. Vidare torde i 93 resp.
210 § böra föreskrivas, att rörelsens överlåtande skall åtföljas av bankens trädande
i likvidation. Att för sådana fall, då en bank överlåter sin rörelse till annan
bank mot vederlag av aktier eller lotter i denna, i lagen införa ett uttryckligt
stadgande, att de delägare i den överlåtande banken, vilka icke önska inträda såsom
delägare i den övertagande banken, skola beredas ersättning för sin andel i den
överlåtande banken genom försäljning av motsvarande antal i vederlag bekomna
aktier eller lotter, kan näppeligen vara behövligt.»
Emot det sålunda framställda förslaget om tillägg till 86, 93, 202
och 210 §§ har en av de sakkunniga, revisionssekreteraren Gadde, reserverat
sig, därvid han anfört:
»Enligt mitt förmenande är det fullständigt omöjligt att i lag- uttryckligen
giva en banks bolagsstämma rätt att överlåta bankens hela rörelse å annan bank
utan att samtidigt i lagen införa bestämmelser, som bereda bankens borgenärer förmånsrätt
i de överlåtna tillgångarna för deras fordringar hos banken eller annorledes
skydda dessa borgenärers rätt, i händelse den övertagande banken skulle visa sig
vara mindre solvent. De genomgripande omgestaltningar av förfarandet vid likvidation
på grund av fusion, vilka skulle bliva en följd härav, anser jag emellertid på
samma grunder, som föranlett de sakkunniga att avstyrka bankinspektionens framställning
om ändring i 106 resp. 223 § banklagen, icke böra företagas endast
för att bolagsstämma må kunna erhålla nyssnämnda befogenhet. Det är nämligen
min övertygelse att en av bolagsstämman beslutad överlåtelse av bankens rörelse,
som verkligen är förmånlig för banken, även bör kunna av likvidatorerna verkställas,
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182. 35
då väl dessa vid utförandet av sitt uppdrag hava att taga hänsyn jämväl till bolagsstämmans
önskningar.
Pa nu anförda grunder anser jag, i motsats till de övriga sakkunniga, att i
86 resp. 202 § i banklagen icke böra införas några bestämmelser rörande bolagsstämmans
rätt att besluta om bankens uppgående i annan bank och att som följd
därav något tillägg till 93 resp. 210 § icke heller bör ske.
Emellertid bör man söka förhindra möjligheten av att en bank. som trätt i
likvidation för att uppgå i annan bank, skulle nödgas fullfölja likvidationen, även
om den tilltänkta sammanslagningen icke komme till stånd. Detta torde kunna ske
genom ett stadgande, att bolagsstämman, om det med likvidationen åsyftade ändamålet
icke uppnås, äger besluta att banken skall återupptaga sin verksamhet, Till
ett sådant stadgande torde böra knytas bestämmelser om utseende av styrelse och
revisorer samt om formerna för granskning av och talan å likvidatorernas förvaltning.
Det stadgande jag sålunda förordar lärer lämpligen kunna införas i banklagen
såsom en ny 110 resp. 227 §. Plats härför kan beredas genom att foga nuvarande
109 resp. 226 § som ett andra moment till 108 resp. 225 § samt å dess plats i
nummerföljden sätta nuvarande 110 resp. 227 §. Med anledning härav bör i 252 §
hänvisning ske till 109 och 226 §§ i stället för till 110 och 227 §£.
Det av mig förordade stadgandet lyder:
110 (227) §.
Har bankaktiebolag (solidariskt bankbolag) trätt i likvidation i syfte att
överlata sin rörelse å annan bankinrättning och möter sedermera hinder för överlåtelsen,
äger bolagsstämman besluta, att bolaget skall fortsätta sin verksamhet,
I ty fall välje bolagsstämman styrelse och revisorer för tiden intill nästa ordinarie
bolagsstämma.
När sådant beslut fattats som i 1 mom. sägs, skola likvidatorerna, så snart
ske kan, å bolagsstämma framlägga redovisning för sin förvaltning. Rörande behandling
av frågan om ansvarsfrihet åt likvidatorerna samt om rätt att tala å
likvidatorernas förvaltning äge vad i 80—83 och 85 (196—199 och 201) §§ linnes
stadgat motsvarande tillämpning.
Bolagsstämmans beslut om fortsättande av bolagets verksamhet skall av
styrelsen, ofördröjligen anmälas för registrering.»
Rörande den av bankinspektionen förordade ändringen i 10(5 och
223 §§ yttra de sakkunniga:
»Vad angår det i 106 resp. 223 § stadgade förbudet mot skiftande av bankbolags
tillgångar före ärsstämningstidens utgång, så är naturligtvis ett sådant förbud
av föga värde vid fusion, framför allt i sådana fall, då den likviderande bankens
tillgångar endast utgöras av de aktier eller huvudlotter, som bekommits i vederlag
av den andra banken för den övertagna rörelsen. Om sistnämnda banks ekonomiska
ställning är sådan, att den icke är i stånd att gälda den övertagna rörelsens skulder,
äro ju berörda aktier värdelösa och kunna icke erbjuda den likviderade bankens
borgenärer någon utsikt till att ur dem utfå betalning för sina fordringar.
En ändring av 106 resp. 223 § i den av bankinspektionen antydda riktning
Bank
föreningens
styrelse.
36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
bör dock enligt sakkunnigas förmenande icke ske nu, emedan den icke lämpligen
kan företagas ensamt för sig. För den händelse nämligen genom det ifrågavarande
förbudets uteslutande från tillämplighöt vid fusion en början gjordes till att vid
likvidation, som äger rum med anledning av fusion, till borgenärernas skyddande
i lag stadga andra regler än de, som gälla för likvidation i allmänhet, borde konsekvensen
med nödvändighet kräva att man ginge vidare och tillsåge, huruvida icke
även i andra hänseenden särskilda stadganden i berörda syfte voro behövliga vid
likvidation på grund av fusion. Härvid komme det med all sannolikhet att befinnas,
att det erfordrades vissa mera genomgripande förändringar i de nuvarande likvidationsbestämmelserna
för att i lagen erhålla ett verksamt skydd emot att en banks
borgenärer icke skulle kunna bliva lidande på att bankens samtliga tillgångar, vilka
ju utgjorde säkerhet för borgenärernas fordringar, överlätos på en annan bank.
Följden av ovannämnda förbuds uteslutande från tillämpning vid fusion skulle
alltså bliva att i lagen infördes en serie specialbestämmelser för likvidation på
grund av fusion, enligt vilken sådan likvidation måste verkställas på ett betydligt
omständligare sätt än det som för närvarande praktiseras. De besvärligheter, detta
skulle medföra för vederbörande banker, komme säkerligen icke att uppvägas av
den skäligen obetydliga fördel, som de kunde hava av förbudets borttagande. Någon
tvingande nödvändighet att med hänsyn till borgenärerna i lagen införa särkilda
regler om likvidation på grund av fusion torde icke föreligga. Det hittills praktiserade
förfarandet har icke lett till några missöden eller gjorts till föremål för
några allvarligare anmärkningar. Samma förfarande användes vid tiden för utarbetandet
av den nu gällande lagen om bankrörelse, utan att det då ansågs nödigt
att i lagen införa bestämmelser, genom vilka förfarandet omreglerades. Efter
lagens antagande har icke heller någon omständighet tillkommit, som kunde motivera
en omreglering i berörda hänseende. Ej heller har vare sig från bankinspektionen
eller från annat håll försports någon önskan i sådan riktning. En dylik omreglering
synes därför de sakkunniga icke höra för närvarande äga rum, och följaktligen anse
sig de sakkunniga icke heller kunna förorda bifall till den ändring i 106 resp.
223 §, varom bankinspektionen gjort framställning.»
Beträffande bankinspektionens framställning så vitt angår 101 §
1 mom., 103 §, 218 § 1 mom. och 220 § heter det i de sakkunnigas
betänkande:
»De av bankinspektionen ifrågasatta ändringarna i 101 och 103 resp. 218
och 220 §§ i syfte att vid likvidation, som sker i anledning av fusion, befria
likvidatorerna från skyldighet att upprätta förteckning över tillgångar och skulder
ävensom att avlämna årsredogörelse för förvaltningen synas de sakkunniga vara av
mera underordnad betydelse och icke böra ifrågakomma annat än i sammanhang
med eu fullständig reglering i lag av förfaringssättet vid fusion.»
Svenska bankföreningens styrelse har beträffande de sakkunnigas
förslag yttrat, att styrelsen icke liade något att i huvudfrågan däremot
erinra, men ansåge borgenärernas rätt böra bättre tillgodoses än som
skett i förslaget, för vilket ändamål styrelsen föresloge, att i lagen
måtte införas bestämmelser därom, att beslut om fusion skulle kungöras
37
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
i allmänna tidningar, att fusionen icke finge verkställas tidigare än sex
månader efter det kungörelse därom blivit i allmänna tidningar införd samt
att borgenär bos den bank, som beslutat uppgå i annan bank, skulle,
oberoende av vad eljest kunde vara stadgat angående uppsägningstid,
äga rätt uppsäga sin fordran till betalning efter fyra månader, därest
uppsägningen skedde senast en månad efter det beslutet om fusion blivit
i allmänna tidningarna kungjort.
Bankinspektionen har förordat de föreslagna tilläggen till 86, 03, k202
och 210 §§ samt förklarat sig anse den av reservanten uttalade ,ilsPektwnenbetänkligheten
mot att införa dessa bestämmelser utan att samtidigt
giva föreskrifter till skydd för borgenärernas rätt sakna reellt underlag,
då genom sagda tillägg en borgenär icke torde komma att försättas i
sämre läge än han intoge enligt gällande lag. Enligt bankinspektionens
åsikt torde i. varje fall, därest de av bankföreningens styrelse föreslagna
lagbestämmelserna om kungörande av fusionsbeslut, om tiden för dess
verkställande och om borgenärs rätt att i anledning av sådant beslut
uppsäga sin fordran till betalning vunne beaktande, syftet med reservantens
framställning vara tillgodosett, enär sagda bestämmelser, vilka
bankinspektionen funnit synnerligen välbetänkta, skulle bereda borgenär
rådium att eventuellt utsöka sin fordran, innan tillgångarna överlätes
samt sålunda vore ägnade att bereda borgenärerna förstärkt rättsskydd.
Vidare har bankinspektionen förklarat, att då de ändringar i 101 § 1 mom.,
1.03 §, 106 §, 218 § 1 mom., 220 § och 223 §, varom framställning
gjorts i bankinspektionens ovanomförmälda skrivelse, icke torde återverka
på något annat lagstadgande och då en praxis icke borde få utbilda sig
i strid med lagens bokstav, de ifrågavarande ändringarna alltjämt av
bankinspektionen förordades.
Slutligen har de sakkunnigas förslag att för giltighet av beslut
om banks uppgående i annan bank godkännande skulle krävas av det
utav bankinspektionen enligt 233 § förordnade ombudet såväl av bankföreningens
styrelse som av bankinspektionen gjorts till föremål för
anmärkningar och olika förslag framställts rörande ett lämpligare sätt
att tillgodose minoritetens rätt.
Då jag nu övergår till att uttala min egen uppfattning i före- departement*,
liggande frågor, anhåller jag att först få yttra mig beträffande bank- ehefa>-inspektionens framställning om ändring i 106 resp. 223 §.
I praxis tillgår vid avvecklingen av den bank, som uppgår i eu
annan bank, i regel så, att, så snart fusionsavtalet kommit till stånd
38
Kunql. Maj:ts proposition Nr 182.
och banken trätt i likvidation, likvidatorerna i utbyte mot det överenskomna
vederlaget överlämna bankens samtliga tillgångar till den andra
banken, som därefter har att sörja för att den likviderande bankens
borgenärer få betalt för sina fordringar. Utgöres, såsom vanligen är fallet,
det av den övertagande banken lämnade vederlaget utav aktier eller lotter
i denna bank, pläga likvidatorerna i regel omedelbart efter emottagande!
av dessa aktier eller lotter fördela dem bland den likviderande bankens
delägare. Likvidatorerna anse sig så mycket mera berättigade härtill
som ifrågavarande aktier eller lotter icke för den likviderande bankens
borgenärer representera något självständigt värde. Ty om den övertagande
bankens ställning skulle vara så undergrävd, att den icke enligt
sitt åtagande kan gälda nämnda borgenärers fordringar, äro naturligtvis
aktierna eller lotterna i banken värdelösa.
Bankinspektionens mening är nu, att lagen borde uttryckligen tillstädja
en fördelning före årsstämningstidens utgång av i vederlag lämnade
aktier eller lotter i den övertagande banken. Visserligen skulle,
som nämnts, ett dylikt medgivande icke i och för sig inverka på den
likviderande bankens borgenärers rätt. Men det torde dock icke, på
sätt bankinspektionen gent emot vad de sakkunniga yttrat gör gällande,
kunna utan vidare intagas i lagen. Ty även om det i 106 resp. 223 §
stadgade förbudet mot skiftande av tillgångarna före årsstämningstidens
utgång, vilket avsetts att vara till skydd för en likviderande banks
borgenärer, icke är för sitt ändamål tillräckligt, när bankens rörelse överlåtes
mot vederlag av aktier eller lotter i den övertagande banken, synes
det mig vara uppenbart, att detsamma icke kan för sagda fall uttryckligen
sättas ur tillämpning, med mindre i lagen i stället införes ett annat
stadgande till skydd för borgenärerna i detta fall. Ett dylikt stadgande
åter komme otvivelaktigt att draga med sig betydande förändringar i det för
närvarande praktiserade förfarandet vid likvidation i anledning av fusion.
Enligt mitt förmenande är emellertid den utav bankinspektionen förordade
lagändringen icke av sådan vikt, att för möjliggörandet av dess
genomförande någon mera omfattande reglering av berörda förfarande
bör ske. Till stöd för denna min mening åberopar jag de grunder, som
de sakkunniga i sådant hänseende anfört. I sitt yttrande över de sakkunnigas
betänkande har visserligen bankföreningens styrelse själv föreslagit
införandet i lagen av bestämmelser, avseende att betrygga den
likviderande bankens borgenärers rätt. Detta förslag torde emellertid
mera hava tillkommit för att anvisa en utväg till lösning av det genom
bankinspektionens framställning väckta spörsmålet än på grund av ett
verkligt behov. Med det sätt, varpå vårt lands banker övervakas, torde
39
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
en banks borgenärer näppeligen behöva frukta obehagliga överraskningar
i nu omhandlade avseende.
I likhet med de sakkunniga anser jag mig alltså icke kunna tillstyrka
bifall till bankinspektionens ifrågavarande framställning.
Beträffande bankinspektionens framställning, såvitt angår 101 § 1
inom., 103 §, 218 § 1 mom. och 220 §, delar jag de sakkunnigas uppfattning.
Det av bankinspektionen antörda skälet, att eu praxis icke
borde få utbilda sig i strid med lagens bokstav, vilket av bankinspektionen
åberopats såväl i denna del som vid dess förenämnda framställning
om ändring å 106 och 223 §§, synes mig knappast äga giltighet,
ty ifrågavarande stadganden hava uppenbarligen icke avfattats med hänsyn
till sådana fall, då den likviderande bankens rörelse överlåtes mot
vederlag av andelar i den övertagande banken.
De ändringar, som av majoriteten inom de sakkunniga föreslagits
i 86, 93, 202 och 210 §§, synas mig icke vara i någon högre grad av
behovet påkallade. Huvudsakliga anledningen till att fråga om dem
uppstått tyckes vara fruktan för att en av banks bolagsstämma beslutad
överlåtelse av bankens rörelse å annan bank skulle kunna omintetgöras
därigenom, att, sedan förstnämnda bank trätt i likvidation, hkvidatorerna
tunne sig löranlatna att antaga ett enligt deras förmenande gynnsammare
anbud a den ifrågavarande bankrörelsen. Enligt min mening äro
emellertid dessa farhågor ogrundade. Att hkvidatorerna, därest ett dylikt
anbud inkommer, äro pliktiga att inhämta bolagsstämmas mening och
rätta sig efter dess föreskrifter, om de ej strida mot lag eller bolagsordningen,
lärer näppeligen kunna sättas ifråga. Lämpligast synes
mig fördenskull vara, att tillsvidare låta bankfusioner försiggå på samma
sätt som hittills och vänta med att lagstifta om de förutsättningar, under
vilka bolagsstämma äger fatta giltigt beslut om rörelsens överlåtande,
tills det anses behövligt att i lag mera fullständigt reglera förhållandena
vid fusion.
Aven om från likvidatorernas sida hinder icke torde komma att
möta för fullbordandet av en fusion, för vars genomförande bank trätt
i likvidation, är det naturligtvis icke fullständigt uteslutet, att dylika
hinder kunna uppstå av annan anledning. Bankinspektionen har i sådant
hänseende erinrat om den vetorätt, som tillkommer bankinspektionens
ombud, och klart är, att även andra omständigheter kunna träda hindrande
emellan. För att förebygga de olägenheter, som härvid skulle
kunna uppstå för delägarna i den likviderande banken, vilka ju, sedan
likvidationsbeslutet blivit registrerat, icke mera kunna återkalla detsamma,
254 § I mom.
banklagen.
Bank
inspektionen.
De sakkunniga.
40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
har i den reservation, som en av de sakkunniga avgivit mot majoritetens
förslag, förordats införandet i lagen av ett stadgande, enligt
vilket delägarna i en likviderande bank i nu avsedda fall skulle äga
besluta att fortsätta bankens verksamhet. Då emellertid ett dylikt stadgande
säkerligen endast i'' sällsynta undantagsfall skulle komma till användning
samt för delägarna i den likviderande banken alltid lärer stå
öppen den utvägen att bilda en ny bank, som övertager och fortsätter
den likviderande bankens verksamhet, och desamma följaktligen icke
kunna bliva utsatta för några allvarligare olägenheter därigenom, att
beslutet att träda i likvidation icke kan återkallas, svnes mig det ifrågavarande
stadgandet kunna undvaras.
Bankinspektionens skrivelse av den 5 november 1915 innehåller
vidare en framställning om införande i 254 § banklagen av en bestämmelse,
att i de fall, som i sagda paragraf avses, stadgandet under 3) i
29 resp. 145 § banklagen icke skall äga tillämpning.
Med anledning härav hava de sakkunniga föreslagit, att i 254 §
måtte i sammanhang med den under 1) meddelade föreskriften, att vid
bankbolags bildande teckningslista och vid grundfondens ökning bolagsstämmans
beslut om ökningen skulle innehålla jämväl alla de om bankrörelsens
övertagande träffade bestämmelserna, måtte intagas ett förtydligande
tillägg av innehåll, att vad under 3) i 8, 29, 120 eller 145 §
stadgades icke föranledde därtill, att värdet av det, som för aktie eller
huvudlott skulle tillskjutas i annat än penningar, skulle i teckningslista
eller i bolagsstämmans beslut om ökning av grundfonden uppskattas till
visst penningbelopp.
De sakkunniga yttra härom i sitt betänkande:
»Bankinspektionens framställning är enligt vad de sakkunniga hava sigbekant
föranledd därav, att inför bankinspektionen den uppfattningen hävdats, att på grund
av ingressen till 254 § banklagen, jämförd med stadgandet under 3) i 29 resp.
145 § i samma lag, vid ökning av grundfonden för övertagande^ av annan bankrörelse
bolagsstämmans beslut om ökningen även i de fall, då vederlaget för
de nya aktierna eller huvudlotterna icke skall utgå i penningar, måste innehålla
uppgift om vederlagets penningvärde eller, med andra ord, om den kurs, till vilken
de nya aktierna eller huvudlotterna emitteras.
Bankinspektionen anser det icke vara möjligt för den övertagande banken
att redan före övertagandet skaffa sig så noggrann upplysning om berörda värde, att
det bör förefinnas skyldighet att lämna uppgift därom i beslutet om ökning av
grundfonden. De sakkunniga äro av samma mening. En bank, som övertager
annan bankrörelse, äger i allmänhet först sedan övertagandet ägt rum möjlighet
att så noga granska den andra rörelsens tillgångar och skulder, att penningvärdet
41
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
av vad som skall övertagas kan exakt beräknas. Följaktligen kunde, därest i förevarande
hänseende skyldighet att lämna uppgift förefunnes, bank, som övertoge
annan bankrörelse mot valuta av egna aktier eller huvudlotter och på grund därav
måste öka sin grundfond, bliva tvungen att i bolagsstämmans beslut angiva ett
mer eller mindre godtyckligt valt belopp såsom det, som skulle för aktie eller
huvudiott inbetalas. Ett utelämnande av uppgiften kunde nämligen tänkas giva
upphov till förvecklingar, t, ex. invändning att bolagsstämmans beslut om ökningen
vore ogiltigt. Tydligt är emellertid, att intagande i bolagsstämmobeslutet av en
dylik godtycklig uppgift icke blott vore fullständigt meningslöst utan även kunde
verka vilseledande. En sådan uppgift kunde för övrigt medföra olägenheter även
för den övertagande banken själv. Det kan således t. ex. tänkas, att om det värde,
som enligt uppgiften vederlaget för de nyemitterade aktierna eller lotterna skulle
hava, översköte det belopp, vara aktierna eller lotterna lydde, mot banken framställdes
yrkande därom, att banken skulle lägga överskottet till sin reservfond.
För den händelse vederlagets värde i verkligheten vore lägre än av den i bolagsstämmans
beslut intagna uppgiften framginge, vore ett dy Diet yrkande detsamma
som ett krav på att banken skulle genom minskad utdelning eller annorledes genom
ändrad disposition av sin vinst bereda sig medel att, i den mån vederlaget icke
försloge därtill, öka reservfonden med ett belopp, motsvarande ovannämnda fingerade
överskott. Då bank enligt 2 mom. av 40 resp. 156 § banklagen icke är skyldig
att ^ till sin reservfond lägga mer än vad som för aktier eller huvudlotter
erhållits utöver det belopp, varå de lyda, eller, med andra ord, skillnaden mellan
aktiernas eller huvudlotternas paribelopp och vederlagets verkliga värde, är det
väl ej troligt att ett yrkande av ovannämnda innebörd skulle, därest banken kunde
styrka sagda värde, vinna bifall, men sådana yrkanden skulle kunna framkomma i
syfte att trakassera en bank.
En skyldighet att vid ökning av banks grundfond för övertagande av annan
bankrörelse i bolagsstämmans beslut om ökningen intaga uppgift om penningvärdet
av vad som för aktie eller huvudiott skall tillskjutas i annat än penningar torde
alltså vara mera till skada än till nytta,
Enligt sakkunnigas uppfattning torde ej heller lagen avse att ålägga någon
sådan skyldighet, lika litet som skyldighet att vid bankbolags bildande för övertagande
av en bankrörelse i teckningslistan intaga enahanda slags uppgift. Avfattningen
av stadgandet under 3) i 29 resp. 145 § banklagen och av motsvarande
stadgande i fråga om bankbolags bildande, 8 resp. 120 g under 3), liksom det
sammanhang, vari dessa stadganden förekomma, giver vid handen, att de tillkommit
uteslutande med tanke på sådana fall, då för de emitterade aktierna eller huvudlotterna
betingats vederlag i penningar. Visserligen heter det i ingressen till 254 §
banklagen, att i fall, varom där förmäles, banklagens bestämmelser om bankbolags
bildande och grundfonds ökning skola gälla allenast med vissa undantag, och bland
de uppräknade undantagen nämnas icke ifrågavarande stadganden i 8, 29, 120 och
145 §§. Men meningen med ingressen till 254 § kan icke vara annan än att där
omförmälda bestämmelser skola tillämpas endast när det är möjligt och lämpligt.
Sålunda synes det, vad nu särskilt angår stadgandena under 3) i 8, 29, 120 och
145 §§, naturligt att de i sådana fall, då vederlaget för en del av de emitterade
aktierna skall utgå i penningar och för återstoden på annat sätt, äga tillämpning
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 154 höft. (Nr 182.)
6
Bankför
eningens
styrelse.
Bank
inspektionen.
Departements
chefen,
254 § 2 mom.
banklagen.
Bank
inspektionen.
42 Kungl. Maj:ts ‘proposition Nr 182.
vid sidan av bestämmelsen under 1) i 254 §, men att, när vederlaget för samtliga
aktier skall utgå i annat än penningar, sistnämnda bestämmelse ensamt tillämpas.
Sakkunnigas åsikt i denna fråga bestyrkes av gängse praxis. Enligt uppgift
från kungl. patent- och registreringsverket har nämligen där städse gjort sig gällande
den uppfattningen, att vad under 3) i 8, 29, 120 och 145 §§ stadgas icke
äger tillämpning i fråga om vederlag, som skall utgå i annat än penningar.
Då emellertid lagens mening i förevarande fall onekligen icke är fullt tydlig
och bankinspektionen håller för nödigt att åtgärder vidtagas för undvikande av
missförstånd, hava sakkunniga ansett sig böra föreslå, att ett förtydligande tilläggintages
under 1) i 254 §. Av vad ovan anförts torde framgå, att syftet med det
föreslagna tillägget ingalunda är att uppmuntra vederbörande bankstyrelser att.i
de fall, varom fråga är, ur teckningslista eller bolagsstämmobeslut utesluta varje
upplysning om vederlagets värde. Det föreslagna tillägget avser endast att utmärka,
att en bankstyrelse icke är skyldig att lämna andra upplysningar eller ikläda
sina upplysningar en mera bestämd form än styrelsen är i stånd till.»
Emot det av de sakkunniga föreslagna tillägget liar bankföreningens
styrelse icke haft något att erinra; och har bankinspektionen emot detsamma
allenast anmärkt, att det icke syntes vara fullt klart formulerat
och att syftet med tillägget torde bättre och enklare uppnås därigenom,
att i 254 § inrycktes en bestämmelse, att vad under 3) i 8, 29, 120
och 145 §§ vore stadgat icke ägde tillämpning.
För min del anser jag mig böra förorda, att i ovan angivna syfte
ett tillägg sker till 254 §. Vad angår tilläggets avfattning, så synes
mig den form, bankinspektionen föreslagit, till äventyrs kunna föranleda
den missuppfattningen, att samtliga övriga bestämmelser i de fyra uppräknade
lagrummen enligt lagens mening borde tillämpas i de tall,
varom 254 § handlar. Uppenbart är emellertid att sa icke kan vara
förhållandet t. ex. med bestämmelsen under 2) i 29 och 145 .§§. Den
av de sakkunniga använda formuleringen synes därför vara att föredraga.
De sakkunnigas förslag att såsom ett andra moment av 254 §
banklagen skulle införas en bestämmelse därom, att vid banksammanslagning
de från den likviderande banken övertagna tillgångarna icke
finge vid deras införande i den övertagande bankens böcker åsättas
oskäligt lågt värde, är föranlett av en utav bankinspektionen i dess
skrivelse av den 5 november 1915 gjord framställning, att den övertagande
bankens rätt att göra avskrivningar å dylika tillgångar borde
närmare begränsas.
Den av bankinspektionen sålunda väckta frågan står i nära samband
med föreskriften i 2 mom. av 40 resp. 156 § banklagen, att till
reservfonden alltid skall läggas vad vid teckning av aktier eller lotter
43
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
må hava för aktierna eller lotterna erhållits utöver det belopp, varå de
lyda. Detta stadgande gäller naturligtvis varje slag av vederlag för
emitterade aktier eller lotter, ej blott det, som influtit i kontanta penningar.
Bankinspektionen konstaterar emellertid, att så länge det står
bank öppet att å övertagna tillgångar verkställa hur stora avskrivningar
som helst, banken häri äger en utväg att undandraga sin reservfond
vad densamma rätteligen tillkommer.
Bankinspektionen yttrar härom:
»Det är tydligt, att vederlaget för de aktier eller lotter, som det övertagande
bolaget utlämnar, motsvarar det belopp, varmed de övertagna tillgångarna överstiga
de övertagna skulderna. Härmed är dock ej angiven någon grund för beräkning
av dessa tillgångars värde. Det har ifrågasatts, att vederlaget skall beräknas till
beloppet av den likviderande bankens fonder och i övrigt reserverade medel enligt
senaste balansräkning. Detta är emellertid icke hållbart, emedan denna balansräkning
grundas på en uppskattning av tillgångarna, som verkställts av den likviderande
banken och tydligen icke kan vara bindande för den övertagande banken.
Denna har utan tvivel rätt att å de övertagna tillgångarna verkställa de avskrivningar,
som kunna finnas erforderliga, och detta utan avseende därå, att genom
dessa avskrivningar överskottet, som skall utgöra vederlag för de för fusionen
emitterade aktierna, nedgår under beloppet av det likviderande bankbolagets bokförda
fonder. Enligt gällande lag torde nämligen annan limit för sådana avskrivningar
icke finnas än den, som framgår av bestämmelsen, att en banks grundfond skall
anses ökad med sammanlagda beloppet av nyemitterade aktier; de övertagna tillgångarna
få således icke nedskrivas så starkt, att de icke lämna ett överskott utöver
skulderna, som fullt motsvarar sammanlagda beloppet av de emitterade aktierna.
Att icke alltför kraftiga avskrivningar göras är emellertid av vikt så till vida, att
den övertagande bankens reservfond därigenom faktiskt kan gå miste om det tillskott,
som den enligt lag skall erhålla i vad vid en emission betingas för aktie utöver dess
nominella belopp. Ty den övertagande banken är ju oförhindrad att såsom årsvinst
redovisa och därefter utdela allt vad som inflyter å de avskrivna tillgångarna,
ehuru det i själva verket utgjort valuta för de emitterade aktierna och sålunda
bort föras till reservfonden.»
I den motivering, som de sakkunniga givit det föreslagna stadgandet,
heter det bland annat:
»Genom ett stadgande sådant som det föreslagna nödgas vederbörande bank
värdesätta övertagna tillgångar utan hänsyn till de värden, vartill de varit bokförda
hos den övertagna bankrörelsen. En tillgång, som förut varit bokförd till mycket
lågt belopp, kan följaktligen komma att i den övertagande bankens böcker upptagas
till betydligt högre belopp. Då ifrågavarande värdesättning skall äga rum redan
vid de övertagna tillgångarnas införande i den övertagande bankens böcker, kan ur
dessa omedelbart hämtas upplysning om hur mycket som erhållits för de emitterade
aktierna utöver deras parivärde. Misstankes en övertagen tillgång vara uppskattad
oskäligt lågt, kan ett ingripande för rättelses vinnande i allmänhet företagas utan
De sakkunniga.
Bankför
eningens
styrelse.
Bank
inspektionen.
Departe
mentschefen.
44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
att man behöver vänta tills den ifrågavarande tillgången förvandlats i penningar.
Att undersökning rörande värdet sålunda framtvingas på ett tidigt stadium underlättar
naturligtvis mestadels i hög grad anskaffandet av erforderlig utredning. För
den händelse emellertid det skulle visa sig svårt att omedelbart efter införandet i
bankens böcker påvisa, att en viss tillgång upptagits till oskäligt lågt värde, lägger
stadgandet icke hinder i vägen för att hänsyn må tagas jämväl till bevisning, som
senare låter sig åvägabringas. Om t. ex. avskrivning företagits å en fordran på
grund av utlämnat lån, kan det hända, att frågan, huruvida åtgärden varit befogad,
icke kan avgöras, förrän det visat sig, om lånet inbetalas med sitt ursprungliga
belopp eller icke.
Man torde kunna förutsätta, att bankinspektionen vid övervakandet av stadgandets
efterlevnad, till undvikande av ett osäkerhetstillstånd, som kunde hava
sina betänkliga sidor, iakttager att, därest emot värdesättningen av en viss tillgång
anmäx-kning icke framställes, då bankinspektionen första gången efter tillgångens
införande i bankens böcker granskar dennas förvaltning och räkenskaper, värdesättningen
sedermera endast i undantagsfall må göras till föremål för klander.
Har däremot riktigheten av åsatt värde redan från början blivit av bankinspektionen
ifrågasatt, men emot bankens bestridande anmärkningens riktighet
icke kunnat till fullo ådagaläggas, lärer frågan därom böra få stå öppen tills vidare.
Att det i många fall kan erbjuda stora svårigheter att överhuvud, vare sig
tidigare eller senare, bestämma en viss tillgångs värde vid en given tidpunkt är
uppenbart. Men detta lärer icke rimligen kunna åberopas som skäl mot det föreslagna
stadgandet. Sådana svårigheter torde vara i lika hög grad till finnandes,
vilka bestämmelser än uppställas för att i fråga om sådana fall, då betalningen för
emitterade aktier icke skall erläggas kontant, supplera regeln i 2 mom. av 40
resp. 156 § banklagen.»
Bankföreningens styrelse liar icke något att erinra mot de sakkunnigas
förslag.
Bankinspektionen yttrar rörande detsamma:
»Utvägen synes väl funnen, men normen för värdesättningen är knappast
riktigt angiven, då det heter, att ifrågavarande tillgång ’må icke vid dess införande
i bolagets böcker åsättas oskäligt lågt värde’. Enligt 40 resp. 156 § banklagen
skall nämligen till reservfonden alltid läggas vad vid emission må hava erhållits
över pari; och då vederlag lämnas i annat än penningar, skall uppenbarligen
detta vederlag uppskattas till sitt verkliga värde, och det överskott utöver de emitterade
aktiernas eller lotternas parivärde, som därvid må uppkomma, läggas till
reservfonden. Yi förmena därför, att ifrågavarande bestämmelse bör lyda sålunda:
''Tillgång, som bankbolag på sätt i 1 mom. sägs förvärvat, må vid övertagandet
icke i räkenskapen upptagas under verkliga värdet.’ Om nu här anmärkes, att
detta värde i vissa fall svårligen kan fastställas, så erinras att det heller icke kan
utrönas, om och i vad mån ett värde är ''oskäligt lågt’, med mindre ett verkligt
värde fastslås. Och för övrigt har gällande lag utgått från att en sådan värdesättning
kan ske, då i fråga om balansräkning stadgas, att tillgångarna där icke
må upptagas över ''sina verkliga värden’.»
Den förebragta utredningen synes mig Lava ådagalagt nödvändig -
45
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
heten av att i lag begränsa banks rätt att i förevarande hänseende
företaga avskrivningar. Vad angår avfattniDgen av det erforderliga
stadgandet, lärer vad bankinspektionen anmärkt mot de sakkunnigas
förslag icke kunna frånkännas berättigande, och förordar jag därför, att
stadgandet formuleras på i huvudsak det sätt, bankinspektionen angivit.
Syftet med den bestämmelse, vilken av de sakkunniga föreslagits
skola inflyta såsom ett tredje moment i 254 § banklagen, är att tillmötesgå
en av bankinspektionen i dess skrivelse av den 5 november
1915 gjord, så lydande framställning:
»Bankinspektionen vill ifrågasätta, att vid fusion mellan bankbolag bland det
likviderande bolagets tillgångar befintlig egendom må övertagas utan hinder av bestämmelsen
i 46 resp. 162 §§ banklagen. Det i berörda lagrum intagna förbudet
för bankbolag att annorledes än under särskilt angivna omständigheter förvärva
viss egendom har hittills vid fusioner föranlett till bildande av s. k. dottereller
sidobolag till det övertagande bolaget, å vilka hos det likviderande bolaget
befintlig sådan egendom överlåtits. Emellertid synes det ganska rimligt, att
det övertagande bolaget i förevarande avseende tillerkännes samma rätt som det
likviderande; och då, såsom bankinspektionen tidigare haft anledning framhålla,
bildandet av dylika dotter- och sidobolag till banker böra såvitt möjligt inskränkas,
framstår även ur denna synpunkt en lagändring i angiven riktning såsom önskvärd.»
Rörande den föreslagna bestämmelsen anföra de sakkunniga i sitt
betänkande:
»Bestämmelsen bör avse allenast sådana fall, då bankbolag sammanslås med
eller övertages av annat bankbolag; härigenom vinnes garanti för att egendom,
som bankbolag i regel icke må förvärva, icke i allt för stor utsträckning ingår
bland de övertagna tillgångarna.
Den avvikelse från gällande lag, som den föreslagna bestämmelsen innebär,
bör naturligtvis icke göras större än omständigheterna verkligen kräva. Bank, som
jämlikt ifrågavarande bestämmelse förvärvat egendom, må därför icke behålla denna
längre än till dess banken är i tillfälle avhända sig den på antagliga villkor. Att
i lagen närmare angiva, när detta skall anses vara fallet, låter sig emellertid svårligen
göra. Med anledning härav har i det föreslagna stadgandet endast införts en
föreskrift att egendom skall avyttras, så snart det lämpligen kan ske. Bankinspektionen
torde med stöd av denna föreskrift kunna öva påtryckning på bank, som
tövar att avhända sig övertagen egendom. Givetvis bör skyldighet att avyttra
egendomen i varje fall föreligga, när för densamma kan uppnås sådant pris, att
den bank, från vilken egendomen övertagits, skulle, om den fortfarande ägt bestånd
och haft egendomen kvar, varit pliktig att avhända sig densamma.»
Bankföreningens styrelse har icke haft något att erinra i anledning
av förslaget, men bankinspektionen anför beträffande detsamma följande:
»Lika med bankinspektionen anse de sakkunniga önskvärt att det vid fusion
mellan banker beredes möjlighet för den övertagande banken att utan hinder av stadgandena
i 46, resp. 162 § i banklagen förvärva den andra bankens tillgångar.
254 § 3 inom.
banklagen.
Bank
inspektionen.
De sakkunniga.
Bank
föreningens
styrelse.
Bank
inspektionen.
Departements
chefen.
46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
I motiven förmäles, att bank dock icke bör få behålla sålunda förvärvad egendom
''längre än till dess banken är i tillfälle avhända sig den på antagliga villkor’. När
detta skall anses vara fallet anse de sakkunniga icke kunna i lagen närmare angivas,
utan hava åt den föreslagna bestämmelsen givit den lydelse, att egendom, varom
nu är fråga, ''skall avyttras så snart det lämpligen kan ske’.
Bankinspektionen uttalar i sin skrivelse, att det övertagande bolaget bör i
detta hänseende tillerkännas ''samma rätt’ som det likviderade, och i överensstämmelse
härmed bör väl saken rätteligen ses så, att den övertagande banken helt
inträder i den likviderande bankens ställning till ifrågavarande egendom och därför
skall vara skyldig att avyttra egendomen, då en sådan skyldighet skulle hava inträtt
för den likviderande banken, varken förr eller senare. Det naturliga i en
sådan anordning framträder särskilt klart i fall, då, såsom vid bankaktiebolaget
Stockholm—övre Norrlands omvandling till aktiebolaget Norrlandsbänken, den övertagande
banken tillkommit allenast för att fortsätta det övertagna institutets rörelse.
Då vidare de tillgångsposter, varom här är fråga, förvärvats under exceptionella
förhållanden, måste det antagas, att de äro ganska fåtaliga, och vid sådant förhållande
bör det ej möta synnerliga svårigheter för den övertagande banken att
vid fusionstillfället ur den övertagna bankens böcker förvissa sig om de värden,
till vilka försäljning måste ske. Det synes således icke finnas anledning att här
tillskapa en ny regel för egendomens avyttrande; och den föreslagna föreskriften
är för övrigt avfattad i så svävande ordalag, att tvekan nog skulle uppstå vid dess
tillämpning. Knappast kan den väl anses inrymma det här ovan framställda och
av sakkunniga i motiveringen godkända krav därpå, att för den övertagande banken
skall gälla samma realisationsplikt, som skulle ålegat den övertagna. Om exempelvis
en bank övertagit aktier såsom betalning för en fordran och sedermera överlämnat
dem jämte sina övriga tillgångar till annan bank, skulle, om den föreslagna bestämmelsen
bleve lag, ett yrkande om aktiernas avyttrande, då detta kunde ske till
belopp, som täckte den med aktierna likviderade fordran, kunna tillbakavisas med
den förklaring att sådant icke vore ''lämpligt'', enär en hausse för aktierna inträtt
eller vore att förvänta; under vilka förhållanden aktierna av den likviderade banken
förvärvats, komme icke den bank vid, som genom fusion erhållit dem. Samma svar
skulle kunna lämnas på ett realisationsyrkande beträffande aktier, som en efter
fusion likviderande bank förvärvat i strid med lag och därför varit skyldig att
omedelbart åter avyttra.
Men å andra sidan bör den övertagande banken icke vara skyldig att realisera
egendom, varom här är fråga, endast ur en lämplighetssynpunkt, som det nog i
varje konkret fall skulle bliva mycket svårt att fastställa.
Stadgandet torde därför böra innehålla, att om bankbolag övertager annat
bankbolags rörelse och bland tillgångarna finnes egendom, varmed bankbolag ej må
driva handel för egen räkning, den egendom må, även där sådant fall ej är för
handen, som omförmäles i 46 och 48, resp. 162 och 164 §§, förvärvas av det
övertagande bolaget, dock med samma skyldighet att åter avyttra den, som ålegat
det övertagna bolaget.»
Införande i lagen av ett stadgande, varigenom möjlighet beredes
bank att utan anlitande av dotterbolag eller sidobolag vid fusion övertaga
den likviderande banken tillhöriga aktier och fastigheter, anser jag
47
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
mig böra förorda. Framför allt synes mig ett sådant stadgande vara
behövligt, i fall de föreslagna ändringarna i 48 och 164 §§, för vilka
jag nyss redogjort, npphöjas till lag och bank sålunda icke vidare är
berättigad att hava ett dotterbolag att för bankens räkning förvalta
sådan egendom, som banken icke själv äger rätt att förvärva.
Bankinspektionens uppfattning, att den övertagande bankens
realisationsplikt i fråga om övertagen egendom bör regleras genom en
föreskrift, enligt vilken denna bank helt inträdde i den likviderande
bankens ställning till ifrågavarande egendom, så att den vore skyldig
att avyttra egendomen, då sådan skyldighet skulle hava inträtt för den
likviderande banken, kan jag icke dela. ReaJisationspliktens inträdande
bör väl stå i ett visst förhållande till den penninguppoffring, som den
ifrågavarande egendomen kostat vederbörande bank; och denna kostnad
kan ju hava varit en helt annan för den övertagande banken än för
den likviderande. Så t. ex. lärer väl det förhållande, att den likviderande
banken måst till skyddande av fordran inropa viss egendom med
skyldighet att avyttra densamma, så snart det kan ske till belopp, som
täcker fordringen, icke böra för den bank, som sedermera övertagit
ifrågavarande egendom på helt andra villkor, medföra vare sig skyldighet
att avyttra egendomen för samma belopp, som den likviderande
banken skulle varit pliktig att nöja sig med — i denna punkt är jag
alltså av annan mening än de sakkunniga — eller rättighet att behålla
egendomen tills detta belopp kan erhållas. Yad det härvidlag för den
övertagande banken kommer an på är naturligtvis det belopp denna
kan anses hava betalat för egendomen ifråga. För övrigt komme ju
den av bankinspektionen önskade föreskriften endast att avse sådan
egendom, beträffande vilken realisationsskyldighet förelegat för den likviderande
banken, och en särskild föreskrift skulle bliva av nöden ifråga om
den egendom, som den likviderande banken innehaft utan sådan skyldighet.
Ifråga om den övertagande bankens realisationsskyldighet sjmes
mig i allmänhet böra gälla, att bank skall vara pliktig sälja övertagen
egendom, så snart det kan ske till det belopp, vartill vid egendomens
införande i bankens böcker dess värde blivit upptaget — d. v. s. egendomens
verkliga värde vid berörda tidpunkt; jämför den föreslagna
lydelsen av 254 § 2 mom. Att uppställa detta såsom en undantagslös
regel torde dock icke låta sig göra; möjligheten att kunna uppskjuta
försäljningen, fastän nämnda pris kan ernås, bör icke vara utesluten,
även om i sådana fall uppskov icke utan vägande skäl bör äga rum.
Den av de sakkunniga valda formuleringen av realisationsföreskriften
synes mig därför vara att föredraga. Frågan om huru länge
48
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
realisationen får uppskjutas är för övrigt av ganska underordnad betydelse;
den övertagna egendomen lärer väl i allmänhet representera
ett i förhållande till den övertagande bankens övriga tillgångar relativt
obetydligt belopp, vadan det icke torde vara att befara, att bankens
rörelse skall genom densamma onödigt belastas.
Övergångs- Såsom i det föregående nämnts hava de sakkunniga i sitt den 8
bestämmelse, januarj 1916 avgivna betänkande föreslagit den ändring i 48 och 164
§§ banklagen, att banker icke skola få förvärva aktier i bolag, vilkas
verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med
aktier eller fast egendom, varjämte, enligt övergångsbestämmelserna, bank,
som före berörda stadgandes trädande i kraft förvärvat dylika aktier, icke
må innehava dem längre än till dess två år förflutit från ikraftträdandet.
Dessa bestämmelser utgöra emellertid icke hinder för att en bank,
som efter ikraftträdandet i sig upptagit en annan bank och därvid av
denna enligt 254 § 3 mom. förvärvat aktier av ovannämnda slag, vilka
sistnämnda bank ännu ej hunnit avhända sig, skulle kunna behålla dessa
aktier huru länge som helst. Med anledning härav torde, på sätt de
sakkunniga i sitt den 30 juni 1916 avgivna betänkande också föreslagit,
uti övergångsbestämmelserna stadgas, att beträffande bank, som
jämlikt 254 § 3 mom. övertagit aktier av ifrågavarande slag, enahanda
bestämmelser skola gälla som ifråga om bank, vilken före ikraftträdandet
förvärvat dylika aktier.
I enlighet med de erinringar jag sålunda haft att göra mot de
sakkunnigas förslag har jag låtit inom finansdepartementet omarbeta
desamma, varvid jämväl några ändringar av redaktionell natur däri vidtagits.
De båda förslagen om ändrad lydelse av stadganden i banklagen
hava sammanförts till ett förslag.
Departementschefen uppläste härefter förslag till lag om ändrad
lydelse av 48, 50, 164, 166 och 254 §§ i lagen den 22 juni 1911
om bankrörelse samt till lag om ändring i vissa delar av lagen den 5
juni 1909 angående emissionsbanker, av den lydelse bilagor1) vid detta
protokoll utvisa, och hemställde, att lagrådets utlåtande över förslagen
måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom utdrag
av protokollet inhämtas.
9 Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 5 juni 1909 angående emissionsbanker
har här uteslutits.
49
Kungl. Majds proposition Nr 182.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan fann Hans Maj:t Konungen gott bifalla.
VVKVA''
Ur protokollet:
Georg Sjöcrona.
i
i $$ U''
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 154 käft. (Nr 182.)
7
50
Kungl. Maj.ts proposition Nr 182.
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 48, 50, 164, 166 och 254 §§ i lagen den 22 juni 1911
om bankrörelse.
Härigenom förordnas, att 48, 50, 164, 166 och 254 §§ i lagen den
22 juni 1911 om bankrörelse skola erhålla följande ändrade lydelse:
48 §.
Bankaktiebolag, som avsatt reservfond, uppgående till mera än
femtio procent av bolagets grundfond, må även under andra förhållanden
än i 46 § sägs förvärva aktie i emissionsbank. Åger bolaget tillika
grundfond och reservfond till sammanlagt belopp av sex miljoner kronor,
må det jämväl förvärva andra aktier med undantag av aktier i bolag,
vilkas verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel
med aktier eller fast egendom. Förekomma aktierna i sådant bolag
allmänt i handeln, äger dock Konungen, där så finnes lämpligt, medgiva,
att de få förvärvas av bankaktiebolag.
Ej må bankaktiebolag på en gång innehava jämlikt ovanstående
bestämmelser förvärvade aktier till högre bokfört belopp än det, varmed
reservfonden överskjuter femtio procent av grundfonden.
Bankaktiebolag enligt denna paragraf tillkommande rätt att förvärva
aktier må icke användas med mindre sådant är i bolagsordningen
eller av bolagsstämma medgivet.
50 §.
Ej må bankaktiebolag vid avtal om kredit eller eljest i sin rörelse
förbehålla sig andel i vinst på affär, som bolaget självt icke äger avsluta.
51
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
Ej heller annorledes må bankaktiebolag, där ej fråga är om utdelning
å aktier eller vad bolaget såsom ägare av aktier eljest kan tillkomma,
beredas andel i vinst på verksamhet, som bolaget självt icke
äger bedriva.
164 §.
Solidariskt bankbolag, som avsatt reservfond, uppgående till mera
än femtio procent av bolagets grundfond, må även under andra förhållanden
än i 162 § sägs förvärva aktie i emissionsbank. Åger bolaget
tillika grundfond och reservfond till sammanlagt belopp av sex miljoner
kronor, må det jämväl förvärva andra aktier med undantag av aktier i
bolag, vilkas verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva
handel med aktier eller fast egendom. Förekomma aktierna i sådant
bolag allmänt i handeln, äger dock Konungen, där så finnes lämpligt,
medgiva, att de få förvärvas av solidariskt bankbolag.
Ej må solidariskt bankbolag på en gång innehava jämlikt ovanstående
bestämmelser förvärvade aktier till högre bokfört belopp än det,
varmed reservfonden överskjuter femtio procent av grundfonden.
Solidariskt bankbolag enligt denna paragraf tillkommande rätt att
förvärva aktier må icke användas med mindre sådant är i bolagsordningen
eller av bolagsstämman medgivet.
166 §.
Ej må solidariskt bankbolag vid avtal om kredit eller eljest i sin
rörelse förbehålla sig andel i vinst på affär, som bolaget självt icke
äger avsluta.
Ej heller annorledes må solidariskt bankbolag, där ej fråga är om
utdelning å aktier eller vad bolaget såsom ägare av aktier eljest kan
tillkomma, beredas andel i vinst på verksamhet, som bolaget självt icke
äger bedriva.
254 §.
1 mom. Bildas bankbolag eller ökas bankbolags grundfond för
övertagande av annan bankrörelse, må andel i vad bolaget sålunda skall
övertaga utgöra vederlag för aktie eller huvudlott i bolaget samt teckning
ske med villkor, att sådant tillskott skall få göras; och gälle i
52
Kung!. Maj:ts proposition Nr 182.
■övrigt i ty fall denna lags bestämmelser om bankbolags bildande och
grundfonds ökning med följande tillägg och undantag:
1) Vid bankbolags bildande skall teckningslista och vid grundfondens
ökning bolagsstämmans beslut om ökningen innehålla jämväl
alla de om bankrörelsens (ivertagande träffade bestämmelserna. Vad
under 3) i 8, 29, 120 eller 145 § stadgas föranleder icke därtill att
värdet av det, som för aktie eller liuvudlott skall tillskjutas i annat än
penningar, skall i teckningslista eller i bolagsstämmas beslut om ökning
av grundfonden uppskattas till visst penningbelopp.
2) Där vid bankbolags bildande ej samtliga tecknare enligt bestämmelse
i teckningslistan äro berättigade att för aktie eller huvudlott
tillskjuta annat än penningar, äge å konstituerande stämman tecknare,
vilken berättigats att göra tillskott i annat än penningar, ej deltaga i
omröstning, som i 14 eller 126 § sägs; ej heller må sådan tecknare
eller av honom tecknade eller eljest förvärvade aktier eller huvudlotter
vid omröstningen tagas i beräkning.
3) Vad i 1 mom. av 31 eller av 147 § är stadgat äger ej tillämpning.
4) Har vad bolaget enligt bestämmelse i teckningslistan övertagit
blivit uppskattat till oskäligt högt värde, vare de stiftare, som haft eller
uppenbarligen bort hava vetskap om att uppskattningen varit oskälig,
pliktige att ersätta bolaget skadan, en för alla och alla för en.
Uppgörelse mellan bolaget och stiftare rörande den. senare i
sådan egenskap åliggande skadeståndsskyldighet är ej för bolaget
bindande.
5) Talan mot stiftare enligt vad ovan under 4) stadgats må ej
anställas, sedan två år förflutit från bolagets registrering, utan så är,
att talan grundas därpå, att brottslig handling blivit begången.
Inträffar konkurs inom två år från bolagets registrering, stånde
konkursboet öppet att anställa talan, som nu sagts; och skall i ty fall
talan anhängiggöras inom en månad från inställelsedagen eller, där tiden
för talans anställande av bolaget då ännu ej gått till ända, inom utgången
av den tid. Försummas det vare rätt till talan förlorad.
2 mom. Tillgång, som bankbolag på sätt i 1 mom. sägs övertagit,
skall vid dess införande i bolagets böcker upptagas till sitt verkliga
värde.
3 mom. Har bankbolag övertagit annat bankbolags rörelse och
finnes bland sistnämnda bolags tillgångar egendom, varmed bankbolag
ej må driva handel för egen räkning, må den egendom, även om sådant
fall ej är för handen, som i 46, 48, 162 eller 164 § omförmäles, för
-
53
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
värvas av det övertagande bolaget. Egendom, som bankbolag i enlighet
med vad nu stadgats förvärvar, skall åter avyttras, så snart det lämpligen
kan ske.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1917.
Bankbolag, som dessförinnan under andra förhållanden än i 46
•eller 162 § avses förvärvat aktier i bolag, vars verksamhet huvudsakligen
består i att förvalta eller driva handel med aktier eller fast egendom,
må, där Konungen ej lämnat medgivande som i 48 eller 164 §
sägs, icke innehava aktierna längre än två år från nämnda dag. Träder
under denna tid sistnämnda bolag i likvidation, må, även om sådant
fall ej är för handen, som i 46, 48, 162 eller 164 § omförmäles, bankbolaget
för att undgå förlust övertaga det andra bolaget tillhörig egendom,
så vitt den av detta bolag förvärvats före lagens trädande i kraft.
Egendom, som bankbolag sålunda övertagit, skall så snart ske
kan åter avyttras. Utgöres den av aktier, må bolaget icke, förrän desamma
avyttrats eller inräknats i det aktiebelopp bolaget med stöd av
48 eller 164 § äger innehava, jämlikt någon av dessa paragrafer ytterligare
förvärva aktier.
Har bankbolag i nu stadgad ordning eller jämlikt 254 § 3 mom.
övertagit aktier i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta
eller driva handel med aktier eller fast egendom, gälle i fråga
om bankbolagets rätt att innehava aktierna och att i händelse av det
andra bolagets trädande i likvidation övertaga dess egendom vad bär
ovan stadgats rörande bankbolag, som innan lagen trätt i kraft förvärvat
aktier i bolag med verksamhet som nu sagts.
Bestämmelserna i 50 § 2 mom. och 166 § 2 mom. skola tillämpas
jämväl i avseende å bankbolag, som innan lagen trätt i kraft förvärvat
rätt till förmån som i nämnda lagrum sägs. Vill i tv fall bankbolag
övertaga egendom av den, som medgivit bolaget sådan förmån, gälle i
fråga om bolagets rätt därtill vad här ovan beträffande övertagande av
egendom stadgats.
Konungen må, när synnerliga skäl därtill äro, medgiva bankbolag
anstånd med tillämpning av de i föregående fyra moment meddelade
bestämmelser, dock icke i något fall längre än till dess den för bolaget
senast meddelade oktroj en tilländagått
54
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
, Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen
den 14 mars 1917.
Närvarande:
Justitieråden Gullstrand,
von Seth,
Wedberg,
Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 16 februari
1917, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade
förslag till lag om ändrad lydelse av 48, 50, 164, 166 och 254
§§ i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse samt lag om ändring i vissa
delar av lagen den 5 juni 1909 angående emissionsbanker.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av revisionssekreteraren Edvard Gadde.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 48, 50, 164, 166 och 254 §§
i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.
Lagrådet yttrade:
254 §.
Då för närvarande icke någon § i lagen om bankrörelse är uppdelad
genom utsatt momentbeteckning, men de särskilda styckena i en
§ likväl i lagen benämnas moment, synes önskligt att sådan beteckning
i förslaget undvikes.
Egendom, som bankbolag förvärvar jämlikt det föreslagna 3 mom.,
skall enligt samma moment avyttras så snart lämpligen kan ske. Till
förebyggande av missförstånd torde böra angivas att skyldigheten att
avyttra föreligger allenast i den mån egendomen ej får jämlikt de i
momentet åberopade lagrum behållas av bolaget.
55
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
Örergångsstadgandet.
Bestämmelsen i första stycket om rätt för bankbolag att övertaga
-egendom bör, i likhet med stadgandet i 254 § 3 mom., avse blott sådan
•egendom, varmed bankbolag ej må driva handel för egen räkning. Till
följd av förslagets underlåtenhet att angiva denna begränsning har stadgandet
i andra stycket om skyldighet att avyttra den övertagna egendomen
fått större räckvidd än vederbort. Beträffande sistnämnda stadgande
må vidare erinras att enahanda förtydligande bör göras, som vid
.254 § framhållits såsom önskligt. Iakttages detta, synes andra punkten
i andra stycket böra utgå.
Föreskriften i tredje stycket kan, såvitt angår aktier vilka övertagits
enligt 254 § 3 mom., ej gälla för annat fall än att övertagandet
skett inom de närmaste två åren efter lagens ikraftträdande. Detta torde
böra komma till uttryck i lagtexten.
Billigheten lärer kräva att något anstånd medgives med tillämpningen
av de nya bestämmelserna i 50 och 166 §§, såvitt rörer vinstandel,
vartill bankbolag redan före deras ikraftträdande vunnit rätt. I
överensstämmelse med vad som är föreslaget beträffande bankbolags rätt
att innehava vissa aktier torde anståndet lämpligen kunna sättas till två
år. Den hänvisning till förut givna stadganden, vilken -förslaget innehåller
med avseende å bankbolags rätt att övertaga egendom från den
som medgivit bolaget förmån av nu ifrågavarande slag, synes böra förtydligas
och fullständigas. Det lärer sålunda böra utsägas att därest
den, som utfäst dylik förmån, innehar egendom varmed bankbolag ej
må driva handel, bankbolaget skall, för att undgå förlust, äga att under
ifrågavarande tid av två år förvärva denna egendom, såvitt den tillhörde
överlåtaren den 1 juli 1917, även om sådant fall ej är för handen
•som i 46, 48, 162 eller 164 § sägs. Tillika torde böra stadgas att
angående bankbolags rättigheter och skyldigheter i anledning av sådant
förvärv skall tillämpas vad förut är sagt beträffande det fall att bankbolag
förvärvat egendom enligt första stycket i övergångsstadgandet.
Ur Protokollet:
Erik Öländer.
56
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
vO'' W) T ■. I,- L-SI; rL-t
- . | ,1 ^ -•{ i '' ; ,, ■ . . | , ,■> ,
Utdrag av protokollet över finansärenden, AåHef in/or 17aws
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
23 januari 1920.
rf: • . :''.i ;>>•*; ■; {f- 1, "< •* »
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern EdéN,
Statsråden: Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Undén,
Thorsson,
Olsson.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anförde chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson:
Jag anhåller härmed att få anmäla förslag till lag om ändring i
vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse ävensom förslag
till lag om ändrad lydelse av 29 § i lagen den 29 juli 1892 angående
sparbanker. Det förstnämnda förslaget avser dels ändring i bestämmelserna
om banks rätt att förvärva aktier, dels ändring i bestämmelserna
om efterlysning av förkommen motbok å medel, som innestå å
sparkasseräkning, dels utvidgning av Kungl. Maj:ts befogenhet att
förklara åt bank meddelad oktroj förverkad och dels reglering av vissa
förhållanden, som äga sammanhang med banksammanslagning. Den
föreslagna ändringen i sparbankslagen avser bestämmelserna om efterlysning
av förkommen sparbanksbok.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182. 57
I. Banks aktieförvärvsrätt.
Egentligen må bank icke driva handel med eller förvärva annan
egendom än guld samt in- och utländskt mynt, växlar, checker, anvisningar
ävensom obligationer och andra för den allmänna rörelsen
avsedda förskrivningar. Emellertid tillkommer det enligt 46 § banklagen
bankaktiebolag, bland annat, att med den inskränkning, som framgår
av 47 §, till skyddande av fordran å offentlig auktion eller fondbörs
inköpa egendom, som är för fordringen utmätt eller pantsatt, så ock
såsom betalning övertaga lös egendom, där uppenbart är, att banken
eljest skulle lida avsevärd förlust. Vad sålunda inköpts eller övertagits
skall emellertid åter avyttras, så snart det kan ske till belopp, som täcker
fordringen. Samma bestämmelser gälla, enligt 162 §, för solidariskt
bankbolag. Till egendom, som bankbolag i nu nämnda ordning får
förvärva, hör naturligtvis även aktier. I övrigt finnas rörande banks
aktieförvärvsrätt i banklagen följande bestämmelser. 47 § inne
håller
förbud för bankaktiebolag att förvärva egen aktie. Enligt 48 §
äger bankaktiebolag, vars reservfond överstiger femtio procent av grundfonden,
att även under andra förhållanden än i 46 § sägs förvärva aktie
i emissionsbank; dock må bankaktiebolag ej på en gång innehava jämlikt
denna bestämmelse förvärvade aktier till högre bokfört belopp än det,
varmed reservfonden överskjuter femtio procent av grundfonden. Ager
bankaktiebolaget tillika grundfond och reservfond till sammanlagt belopp
av sex miljoner kronor, äger detsamma jämväl förvärva andra
aktier till hälften av det belopp, för vilket rätten att förvärva aktier
i emissionsbank icke utnyttjats. Aktier i annat inländskt bankaktiebolag,
som icke är emissionsbank, ävensom aktier i utländskt bankföretag
må dock icke förvärvas utan att Kungl. Magt prövat skäligt
lämna tillstånd därtill. För solidariska bankbolag finnas i 164 § bestämmelser,
motsvarande de i 48 § för bankaktiebolag givna.
Samtliga nu nämnda bestämmelser tillhöra 1911 års banklag i
dess ursprungliga lydelse, med undantag av förbudet mot förvärv av
aktier i inländska bankaktiebolag och utländska bankföretag, vilket förbud
tillkommit på grund av lag den 1 april 1919. Innan detta tillägg
gjordes, har emellertid frågan om annan ändring i bestämmelserna
rörande banks aktieförvärvsrätt varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
Den 16 februari 1917 anmäldes nämligen i statsrådet av dåvarande
chefen för finansdepartementet ett inom departementet utarbetat
förslag till lag om ändrad lydelse av åtskilliga paragrafer i banklagen,
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 154 höft. (Nr 182.) 8
Gällande bestämmelser.
Tidigare
ändringsför
slag.
1917 års
bankkommitté.
58 Kungl. Maj ds proposition Nr 182.
däribland 48, 50, 164 och 166 §§, Såvitt dessa paragrafer angår grundade
sig förslaget i huvudsak å ett av särskilt tillkallade sakkunniga
personer — här nedan kallade 1915 års sakkunniga — den 8 januari
1916 avgivet betänkande jämte häröver av svenska bankföreningens
styrelse och bankinspektionen avgivna yttranden samt avsåg i främsta
rummet att betaga bank möjlighet att genom dotterbolag ägna sig åt
aktie- och fastighetsaffärer i större utsträckning än bank lagligen ägde
rätt till. I sådant hänseende innehöll förslaget, att i 48 och 164 §§
skulle införas förbud för bank att förvärva aktier i bolag, vilkas verksamhet
huvudsakligen bestod i att förvalta eller driva handel med
aktier eller fast egendom; dock att Kungl. Maj:t, om aktierna i sådant
bolag allmänt förekomme i handeln, skulle äga rätt att, där så funnes
lämpligt, medgiva, att de finge förvärvas av bank. Till komplettering
av nämnda förbud föreslogs vidare införande i 50 och 166 §§ av ett
tillägg, enligt vilket bank icke, där ej fråga vore om utdelning å
aktier eller vad banken såsom ägare av aktier eljest kunde tillkomma,
finge beredas andel i vinst på verksamhet, som banken själv icke ägde
bedriva. Förslaget, som för övrigt jämväl avsåg sådan ändring av 48
och 164 §§, att bank, som ägde förvärva ej blott aktier i emissionsbank
utan även andra aktier, skulle, i den mån rätten att förvärva
aktier i emissionsbank icke utnyttjats, få innehava andra aktier för hela
det belopp, varmed reservfonden översteg halva grundfonden, innehöll
slutligen en del övergångsbestämmelser med avseende å ovan omförmälta
förbuds genomförande. Rörande innehållet av dessa samt av de sakkunnigas
betänkande och däröver avgivna yttranden hänvisar jag till
statsrådsprotokollet över finansärenden för den 16 februari 19IT.1)
Lagförslaget remitterades till lagrådet, som den 14 mars 1917
avgav utlåtande däröver.2)
Emellertid hade vid 1917 års riksdag den uppfattningen vunnit
insteg, att vårt bankväsen och därmed sammanhängande förhållanden
borde i olika avseenden underkastas en ingående undersökning.
Med anledning härav blev nyssnämnda lagförslag icke framlagt för riksdagen.
I stället blev, efter det riksdagen i skrivelse den 15 juni 1917
anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, i vad mån ändringar i eller
tillägg till gällande lagar och författningar eller åtgärder annorledes
borde vidtagas till förhindrande av bankväsendets utveckling i en för
staten och näringslivet skadlig riktning, samt därefter till riksdagen
>) Se sid. 9.
’) Se sid. 54.
59
Kuntjl. Maj.ts proposition Nr 182.
inkomma med de framställningar, vartill en sådan utredning kunde föranleda,
en kommitté den 22 september 1917 tillsatt med uppdrag att
i enlighet med vissa samtidigt lämnade anvisningar verkställa utredning
angående en del det ekonomiska livet och bankverksamheten berörande
frågor.
Kommittén, här nedan kallad bankkommittén, har, bland annat,
avgivit dels den 30 november 1918 ett betänkande, uti vilket i sammanhang
med införande av vissa reglerande bestämmelser rörande aktiebolag,
som idka emissionsrörelse, förordas upphävande av lagen den 5 juni
1909 angående emissionsbanker, dels den 25 januari 1919 ett betänkande,
i vilket frågan om bankernas aktieförvärvsrätt behandlas och
vissa ändringar i bestämmelserna rörande denna rätt föreslås. För
förstnämnda betänkande och de yttranden, som däröver avgivits, har jag
förut i dag närmare redogjort vid anmälan om förslaget till lag om
emissionsrörelse. Över betänkandet av den 25 januari 1919 hava infordrade
yttranden avgivits av svenska bankföreningens styrelse den
19 mars, av fullmäktige i Sveriges riksbank den 30 maj och av
bankinspektionen den 27 juni 1919.
Efter att hava redogjort för innehållet i sistnämnda betänkande
och erinrat om den utförliga historik rörande tillkomsten av bestämmelserna
angående banks aktieförvärvsrätt, som finnes lämnad i bankkommitténs
ovan omförmälta betänkande av den 30 november 1918,
fortfor föredragande departementschefen:
Bankkommittén har först och främst föreslagit vissa ändringar uti
de i 48 och 164 §§ banklagen givna bestämmelserna rörande banks
rätt att även under andra förhållanden än i 46 och 162 §§ nämnda
lag sägs förvärva aktier. Dessa ändringar, som föreslagits under förutsättning
att 1909 års lag om emissionsbanker upphäves, innebära i
huvudsak följande:
1) Ur 48 och 164 §§ uteslutes vad dessa lagrum innehålla rörande
förvärv av aktier i emissionsbank.
2) Medan för närvarande enligt 48 och 164 §§ banks rätt att
förvärva andra aktier än aktier i emissionsbank beror av att banken
dels avsatt reservfond, som överskjuter halva grundfonden, dels ock
äger grundfond och reservfond till sammanlagt belopp av sex miljoner
kronor, uppställes i förslaget såsom villkor för att bank skall
äga åtnjuta ifrågavarande rätt, dels att banken avsatt medel till
dispositionsfond eller därmed likartad fond dels ock att bankens grund
-
Bankkom
mitténs
ändringsför
slag.
60
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
fond och reservfond ävensom, där fråga är om solidariskt bankbolag,
kommanditfonden sammanlagt uppgå till tio miljoner kronor.
3) Omfattningen av banks ifrågavarande aktieförvärvsrätt begränsas
på det sätt, att det bokförda värdet av de aktier, banken högst må
innehava, icke får överstiga vare sig de till dispositionsfond eller därmed
likartad fond avsatta medel eller tio procent av bankens grundfond
och reservfond samt, eventuellt, kommanditfond tillsammantagna.
4) I överensstämmelse med det av 1915 års sakkunniga avgivna
förslaget införes förbud mot förvärv av aktier i bolag, som huvudsakligen
hava till verksamhet att förvalta eller driva handel med aktier
eller fast egendom.
5) Nyssnämnda förbud bör enligt förslaget icke obegränsat gälla
ifråga om förvärv av aktier i bolag, som driva emissionsrörelse och som
ställts under offentlig tillsyn. Aktier i dylikt emissionsaktiebolag bör det
nämligen vara tillåtet för bank att innehava, dock högst en tredjedel av
samtliga aktier med lika rätt i ett och samma emissionsaktiebolag.
Härjämte må Kungl. Maj:t under vissa förutsättningar äga meddela
dispens från det under 4) omförmälda förbudet.
Bankkommittén har vidare förordat det av 1915 års sakkunniga
föreslagna tillägget till 50 och 166 §§ banklagen.
Slutligen har bankkommittén framhållit nödvändigheten av vissa
övergångsbestämmelser till undvikande av att olägenheter för bankerna
uppstå vid den ifrågasatta omläggningen av aktieförvärvsrätten.
I sådant hänseende har kommittén föreslagit:
1) att bank, som vid tidpunkten för de nya bestämmelsernas ikraftträdande
äger aktieförvärvsrätt, men vars disponibla reserverade medel då
e.j uppgå till beloppet av bankens aktieinnehav, medgives att under en
tid av högst tio år förvärva och besitta aktier med ovan angivna undantag
och inskränkningar till ett belopp av högst tio procent av bankens
sammanlagda grund-, kommandit- och reservfonder;
2) att bank, som genom bestämmelsen, att aktieinnehavet ej får
överstiga tio procent av bankens sammanlagda grund-, kommandit- och
reservfonder, får sin aktieförvärvsrätt minskad till belopp, understigande
det, vartill bankens aktieinnehav vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande
är bokfört, bör beredas en övergångstid av tio år, under vilken
tid det tillkommer banken att åstadkomma jämvikt mellan bankens
aktieinnehav och förvärvsrätt;
3) att bankerna i sammanhang med dotterbolagens upplösning
måtte medgivas de lättnader, som angivas i övergångsbestämmelserna
61
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
till det av 1915 års sakkunniga framlagda förslaget, dock med den ändring
att den Kungl. Maj:t medgivna dispensrätten icke må begränsas till
att blott gälla under tiden för vederbörande banks oktroj.
4) att övergåugsstadgandet slutligen måtte så avfattas att bank, som
övertager annan banks rörelse, icke därmed förlorar den aktieförvärvsrätt,
som den övertagna banken förut innehaft eller någon del därav,
samt i övrigt — måhända genom en Kungl. Maj:ts dispensrätt — göras
så omfattande, att under övergångstiden bestående förhållanden i förevarande
hänsende icke rubbas.
Rörande de av bankkommittén sålunda förordade ändringarna
har en ledamot av kommittén uttalat den uppfattningen, att den nuvarande
övergångstiden vore mindre lämplig för en lagstiftning i en
fråga av så vittgående betydelse som frågan om banks aktieförvärv och
att nämnda ändringar därför icke borde komma till genomförande,
förrän konjunkturerna efter världsfreden läte sig säkrare bedömas och
lämpliga åtgärder hunnit vidtagas för att möjliggöra en kraftigare reglerande
verksamhet från riksbankens sida på den inhemska penningmarknaden.
Gent emot detta uttalande hava kommitténs övriga ledamöter
framhållit, att just under den tid, som nu förestode, en rationell
begränsning av aktieförvärvsrätten kunde bliva av synnerlig vikt och
att en reglering av denna rätt nödvändigt sammanhängde med den föreslagna
kontrollen över emissionsverksamhet, vars genomförande icke utan
fara torde kunna uppskjutas.
Bankföreningens styrelse har förklarat sig dela åsikten, att den
nuvarande tiden vore mindre lämplig för ifrågavarande lagstiftning, och
förmenar att de skäl, kommittémajoriteten häremot anfört, icke kunna
anses bärande.
För egen del biträder jag den mening, som omfattats av bankkommitténs
majoritet. Yad särskilt beträffar det redan av 1915 års
sakkunniga föreslagna förbudet mot förvärv av aktier i bolag, som
huvudsakligen hava till verksamhet att förvalta eller driva handel
med aktier eller fast egendom, erinrar jag om att detta förbud föreslagits
på den grund, att vissa banker börjat begagna sin aktieförvärvsrätt
till att genom dotterbolag driva aktie- och fastighetsaffärer
i en omfattning, som skulle kunna komma att medföra vissa risker
för deras soliditet. Därest ett ingripande i lagstiftningsväg emot
Fråga om uppskov
med de
föreslagna
ändringarnas
genomförande.
Kommittén.
Bankföre
ningens
styrelse.
Departe
mentschefen.
Fråga om
upphävande
av banks
aktieförvärvsrätt
Fullmäktige
i riksbanken.
62 Kungl. Maj.ls proposition Nr 182.
denna utveckling över huvud anses nödvändigt, torde detsamma böra
äga rum innan bankerna hunnit att så vidsträckt engagera sig i affärer
av ifrågavarande art, att en avveckling av engagemangen skulle komma
att vålla alltför betydande vanskligheter.
Vidare må ihågkommas att, såsom kommittémajoriteten också
framhållit, vissa av de ifrågasatta ändringarna äga sammanhang med
den föreslagna lagstiftningen om emissionsrörelse. I likhet med kommittémajoriteten
anser jag det vara av vikt, att denna lagstiftning
snart genomföres. Det är nämligen ingalunda osannolikt, att redan
under nuvarande osäkerhetstillstånd inom det ekonomiska livet en
del utövare av finansierings- och emissionsverksamhet kunna för att
under de dåliga tiderna skaffa sig inkomster komma att inlåta sig på
mindre solida emissionsaffärer. Betydelsen av att det allmänna under sådana
förhållanden äger möjlighet att till allmänhetens skyddande ingripa
torde ej böra underskattas. Härtill kommer önskvärdheten av att den
kontrollverksamhet, som jämlikt lagstiftningen om emissionsrörelse skulle
införas, organiseras och dess lämplighet prövas någon tid innan en ny
spekulationsperiod börjar. Men om lagstiftningen om emissionsrörelse
sålunda icke bör uppskjutas, gäller detsamma om de ändringar i bestämmelserna
om banks aktieförvärvsrätt, vilka sammanhänga med nämnda
lagstiftning.
Med anledning av vad jag sålunda anfört har jag ansett mig
böra utan uppskov upptaga bankkommitténs förslag till fortsatt behandling.
Fullmäktige i riksbanken hava i sitt yttrande förklarat, att de ansåge
tungt vägande skäl tala till förmän för den av generaldirektören
af Jochnick gentemot bankkommitténs flertal uttalade uppfattningen, att
bankernas aktieförvärvsrätt borde helt och hållet upphävas. Då det
emellertid i och för sig måste möta starka betänkligheter att nu fråntaga
bankerna eu rätt, vilken efter grundligt övervägande blivit dem
genom lagstiftningen tillagd så nyligen som år 1911 och vilken rätt
flertalet torde önska bibehålla, ansåge sig fullmäktige icke kunna förorda herr
af Jochnicks förslag. Fullmäktige kunde emellertid ej heller helt ansluta
sig till kommitténs förslag. Däremot syntes det fullmäktige böra
tagas under övervägande, huruvida icke en medelväg mellan dessa båda
linjer borde sökas genom att rätten för bank att äga aktier göres fakultativ.
En anledning härtill utgjorde enligt fullmäktiges förmenande
redan den omständigheten, att bland bankerna från början rått och fortfarande
rådde stridiga meningar angående nyttan av aktieförvärvsrätten.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 182. 63
Fullmäktige, som i övrigt anslöte sig till kommitténs förslag, förordade
alltså att detta kompletterades med bestämmelser av i huvudsak följande
innehåll. Bank, som vid tidpunkten för den fakultativa aktieförvärvsrättens
trädande i kraft ägde rätt att förvärva aktier, skulle hava att
till bankinspektionen anmäla, huruvida banken fortfarande önskade begagna
sig av denna rätt eller om banken ville avsäga sig densamma.
Motsvarande anmälan skulle göras av bank, som efter nämnda tidpunkt
i enlighet med banklagens bestämmelser bleve berättigad att äga aktier.
I de av bankinspektionen offentliggjorda uppgifterna rörande bankernas
ställning skulle banker, som begagnade rätt att förvärva aktier, särskiljas
från övriga banker. Härigenom skulle bankerna komma att uppdelas i
depositionsbanker och emissionsbanker. Möjlighet för bank, som avsao-t
sig aktieförvärvsrätten, att återfå densamma ävensom för bank, som anmält
sig vilja begagna aktieförvärvsrätten, att frånträda densamma borde
öppnas genom att ansökning härom gjordes beroende av Kungl. Maj:ts
prövning.
Bankföreningens styrelse har framhållit, att den bankerna tillerkända
aktieförvärvsrätten visat sig vara till nytta ej blott för bankerna
utan även och kanske i högre grad för det allmänna. Förutom de i sådant
hänseende av bankkommittén anförda exemplen (Aktiebolaget Lånekassan
av år 1914 och svenska Kronkreditaktiebolaget) ville styrelsen nämna
bankernas verksamhet vid grundandet av Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet,
Vars tillkomst, i den form den ägde rum, för staten möjliggjordes
just därigenom att bankerna ägde rätt att förvärva aktier.
Bankinspektionen har ansett, att de grunder, som anförts såsom stöd
för att bankernas aktieförvärvsrätt borde helt och hållet upphävas, förtjäna all
uppmärksamhet, men har dock funnit sig sakna skäl att för närvarande ifrågasätta
en dylik åtgärd. Härutinnan har bankinspektionen anfört i huvudsak
följande: »Bankinspektionen måste vitsorda, att bankernas aktieförvärvsrätt
hittills icke i mera avsevärd omfattning kommit att tjäna de syften, som från
statsmakternas sida i huvudsak föranledde dess tillkomst. Härvid måste
dock beaktas, att under största delen av den korta tid, den ifrågavarande
rätten varit bankerna medgiven, de ekonomiska förhållandena till
följd av världskriget varit av en alldeles säregen beskaffenhet. Bankernas
aktieförvärvsrätt med dess synnerligen snäva begränsning har varit
avsedd för helt andra förhållanden än de, som rått under denna tid. Någon
direkt medverkan från bankernas sida lör stödjande av företagsamheten
genom teckning av aktier i nya eller ombildade bolag bär icke varit
Bankföre
ningens
styrelse.
Bankinspek
tionen.
Departe mentschefen -
64 Kungl. Maj.ts proposition Nr 182.
behövlig, i det att därförutan kapital till överflöd stått till förfogande
för dylikt ändamål. Och något större inflytande på aktiemarknaden
hade det under den kraftiga hausse, som tog sin början under år 1916
och understödd med de betydande vinstmedel, som inhöstats under krigskonjunkturen,
pågick inpå år 1918, på grund av den starka begränsningen
i aktieförvärvsrätten icke varit möjligt för bankerna att utöva,
även om de därutinnan samverkat. Därest andra konjunkturer med åtföljande
depression inom näringslivet skulle komma att under någon
period göra sig gällande, och tecken därtill saknas ju icke, lärer aktieförvärvsrätten
mera komma till användning för därmed avsett ändamål.
I varje fall hava enligt bankinspektionens åsikt bankerna under en allt
för kort och därtill säregen tid varit i besittning av aktieförvärvsrätten, för
att man skulle kunna bilda sig ett definitivt omdöme om dess allmänna gagnelighet
och betydelse. Som skäl för aktieförvärsrättens upphävande har
vidare framhållits det förhållandet, att de i ämnet givna lagbestämmelserna
icke äro och svårligen kunna göras fullt effektiva. Éj heller detta skäl synes
böra tillmätas avgörande betydelse. Det av 1915 års sakkunniga föreslagna
och av kommittén tillstyrkta förbudet för bankerna att äga aktier
i s. k. dotterbolag tjänar att förebygga en farlig form av gällande bestämmelsers
kringgående. Att kringgående kan komma att äga rxim
även på annat sätt är givetvis icke omöjligt, men att på grund därav
indraga all rätt till aktieförvärv vore enligt bankinspektionens mening
att gå för långt. Skulle lagens bestämmelser komma att kringgås på
ett sätt, som är värt uppmärksamhet, lär bankinspektionen icke underlåta
att däremot föreslå erforderliga åtgärder».
För egen del ansluter jag mig till den uppfattningen, att bankernas
aktieförvärvsrätt icke bör, åtminstone för närvarande, upphävas.
Jag underskattar visserligen icke betydelsen av de skäl, som anförts till
stöd för en dylik åtgärd, men jag anser mig icke kunna förorda, att
en rätt, som för endast några få år sedan blivit given, och som, om
man bortser från dotterbolagsinstitutionen, icke kan sägas hava blivit
missbrukad, utan tvingande skäl redan nu tages tillbaka. Följaktligen
finner jag icke heller skäl föreligga att, på sätt två ledamöter av
bankkommittén föreslagit, betaga bankerna rätt att, annorledes än efter
Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd, förvärva andra aktier än sådana i
emissionsbolag, som stå under allmän kontroll.
Fullmäktiges i riksbanken förslag om införande av fakultativ
aktieförvärvsrätt synes icke avse att uppnå annat än att bereda möj
-
65
Kungl Maj:ts proposition Nr 182.
lighet dels för att man av de banker, som äga aktieförvärvsrätt,
skall kunna erhålla uttryckligt besked, huruvida de komma att begagna
sig av berörda rätt eller ej, dels för att uppgifter om vilka banker,
som begagna sig av sin aktieförvärvsrätt, skola kunna hållas
ofientligt tillgängliga. Givetvis kan det vara av intresse, att upplysningar
icke saknas i nämnda hänseenden. Emellertid är härför redan
i viss utsträckning sörjt. I 48 och 164 §§ banklagen stadgas nämligen,
att bankbolag enligt berörda lagrum tillkommande aktieförvärvsrätt
icke må användas, med mindre sådant är i bolagsordningen
eller av bolagsstämma medgivet. För begagnande av ifrågavarande
rätt kräves sålunda redan nu en uttrycklig förklaring från bankens
sida. Vidare må erinras, att ur bankinspektionens — eller, i enlighet
med ämbetsverkets benämning från och med 1920 års ingång, bankoch
fondinspektionens — månatliga uppgifter rörande bankernas ställning
upplysning kan hämtas om beloppet av varje banks aktieinnehav.
Några ytterligare lagstiftningsåtgärder i den av fullmäktige antydda
riktning anser jag fördenskull knappast av behovet påkallade, i all
synnerhet som aktieförvärvsrätten enligt bankkommitténs förslag blir
så begränsad, att den näppeligen kommer att innebära några risker
för bankernas soliditet.
Jag övergår nu till en närmare granskning av de olika punkterna
i bankkommitténs förslag.
Att ur 48 och 164 §§ banklagen bör, på sätt kommittén hemställt, Ändringar i
utgå vad desamma innehålla rörande förvärv av aktier i emissionsbank 48och l64§§-är en självklar följd av upphävandet av lagen om emissionsbanker. M^bestammd
Beträffande kommitténs förslag, att bankbolags aktieförvärvsrätt ser om aktier
skall göras beroende av att banken avsatt medel till dispositionsfond * cmb“^ns''
eller därmed likartad fond, har bankföreningens styrelse i huvudsak anfört 0 °"''
följande: Kommitténs förslag innebure i viss mån ett upptagande av äLtföndZur ‘
en utav bankföreningen år 1911 alternativt föreslagen norm i fråga om därmed
aktieförvärvsrätten. I de motioner, som vid 1911 års riksdag väcktes tuorTjJrufangående
bankers rätt att förvärva aktier, upptogs detta förslag, och *ll:tnjn9 /*>
blev detsamma, efter ett yttrande av bankinspektionen, med några fä
modifikationer förordat av bankoutskottet i dess betänkande. Efter en föreningens
kritik, som vid utskottsbetänkandets behandling i första kammaren mot styrelse,
detsamma i denna del riktades av dåvarande chefen för finansdepartementet,
fingo 48 och 164 §§ banklagen emellertid sin nuvarande avfattning.
Någon erinran mot att tillerkänna bank rätt att förvärva aktier
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt 154 höft. (Nr 182.) 9
Bankinspek
tionen.
gg Käng!. Maj:ts proposition Nr 182.
i enlighet med de av kommittén föreslagna förutsättningarna ville styrelsen
icke göra, men anhöll däremot att lå inlägga en bestämd gensaga
mot att de banker, som ägde rätt till aktieförvärv enligt nu gällande
principer, fråntoges den rätt de nu ägde. Allt för ofta förekommande
ändringar i lagstiltningeu vore synnerligen betänkliga för näringslivet,
och att utan vidare på ett område sådant som det förevarande ga
ifrån en förut tillämpad princip för att omfatta en helt annan innebure
allt för stora rubbningar i den stabilitet, som vore en av de nödvändigaste
förutsättningarna lör ett sunt affärsliv. På sin tid både ^avarande
finansministern med instämmande från kamrarnas sida framhållit
det nuvarande systemet, med uteslutande av det andra då fakultativt
framställda, såsom det enda, vilket kunde godtagas. Aven 1915
års sakkunniga hade i sitt betänkande intet att erinra mot själva
orundprincipen i 1911 års lagstiftning. De banker, som därför begagnat
sig av sin rätt att förvärva aktier enligt nu gällande bestämmelser, hade
sålunda ej haft den minsta anledning föreställa sig annat än a,tt den
hittills tillämpade principen alltjämt skulle omfattas av de lagstiftande
myndigheterna. Sedan 1911 års lag kom till stånd, hade också banker
med anledning av densamma från sina dispositionsfonder överfort medel
till reservfonderna just för att kunna fylla lagens betingelser för rätten
till aktieförvärv. Att nu fråntaga dessa banker denna rätt syntes därför
obilligt. Under åberopande av vad sålunda anförts anhölle styrelsen att
få föreslå, att banker, som med tillämpning av nuvarande regler ägde
rätt att förvärva aktier, måtte oberoende av vad som kunde komma att
stadgas bibehållas vid denna rätt enligt nu gällande lagstiftning.
Bankinspektionen har anfört: »Bankföreningens styrelse förklarar sig
visserligen icke hava något att erinra mot att bank alternativt tillerkännes
rätt att förvärva aktier efter de grunder, som kommittén föreslagit.
Men styrelsen protesterar å andra sidan med skärpa mot att nu
o-ällande grunder för samma rätt upphävas. De skäl, som till stod
härför anföras, måste enligt bankinspektionens mening anses värda beaktande.
Det kan icke förnekas, att den föreslagna förändringen skulle
innebära eu rubbning i bestående förhållanden, vilken komme att drabba
bankerna mycket olika. En bank, som använt överskottsmedel till uppsamling
av dispositionsfond, bleve nämligen i detta hänseende bättre
ställd än den, som med överskottssmedlen ökat sin reservfond, en ökning
som kan hava skett just i syfte att erhålla en ökad aktieförvarvsratt.
Den förra banken får efter ''genomförd ändring av ifrågavarande bestämmelser
utan vidare aktie för värvsr ätt, under det att den senare måste
67
Kungl. Maj As proposition Nr 182.
för sådant ändamål på nytt börja avsätta medel. Bankinspektionen
anser sig därför icke kunna annat än ansluta sig till bankföreningens
mening i denna del. Bankinspektionen anser dock på av kommittén
anförda skäl, att aktieförvärvsrätten även enligt denna beräkningsgrund
bör begränsas, och har bankinspektionen icke något att erinra mot att
denna begränsning sker på av kommittén föreslaget sätt eller till 10
procent av bankens sammanlagda grund-, reserv- och kommanditfonder.
Om beräkningsgrunden för aktieförvärvsrätten göres alternativ
på ovan antytt sätt samt densamma på nyss angivet sätt begränsas,
torde de anomalier, som framträtt med nu gällande bestämmelser i ämnet,
i huvudsak kunna anses vara förebyggda.
På grund av vad sålunda anförts har bankinspektionen föreslagit,
att bestämmelserna i 48 och 164 §§ banklagen måtte ändras så, att
bankbolag, vars grund- och reservfonder tillhopa uppgå till 10 miljoner
kronor, berättigas att förvärva och äga aktier till bokfört värde, motsvarande
antingen visst belopp, beräknat efter förhållandet mellan reservfond
och grundfond, eller ett belopp av för sådant ändamål särskilt
reserverade medel; dock att banks sammanlagda innehav av efter dessa
grunder förvärvade aktier icke må överstiga 10 procent av bankens
sammanlagda grund-, kommandit- och reservfonder.»
Enligt gällande lag har till grund för beräkningen av bankernas Departehögsta
aktieförvärvsrätt lagts skillnaden mellan reservfonden och halva Dientschefen.
grundfonden eller med andra ord det belopp, som blivit avsatt till
reservfonden utöver det i lagen föreskrivna. Det viktigaste motivet till,
att denna beräkningsgrund valts, torde, såsom bankkommittén framhåller,
ha varit, att storleken av en banks reservfond tidigare ansågs
vara det bästa uttrycket för en banks soliditet, enär reservfonderna
huvudsakligen tillkommo genom årliga avsättningar från vinsten. Då
emellertid detta sätt att uppdraga en skillnad mellan grund- och reservfond
alltmera förlorat sin reella betydelse därmed att andra medel i allt
större utsträckning tillförts reservfonderna, har den hittillsvarande beräkningsnormen
för aktieförvärvsrätten kommit att framstå såsom mindre
lämplig och följdriktig. Såsom kommittén även påpekat, har en betydande
olikformighet uppkommit i bankernas inbördes ställning i detta
avseende, utan att densamma varit motiverad av någon olikhet i bankernas
storlek eller soliditet.
Sådana förhållandena alltså utvecklat sig, torde tud bedömande
av en banks ekonomiska ställning en fond av sparade vinstmedel i allmänhet
kunna anses säkrare än en reservfond, som överstiger halva
68
Kung!. Maj.ts proposition Nr 182.
grundfonden, borga för att ställningen är sådan, att banken kan tilllåtas
förvärva aktier. Följaktligen tala goda skäl för att låta banks
rätt att förvärva aktier bero på, om banken förfogar över en dylik särskild
vinstmedelsfond.
Tanken på en sådan grund för banks aktieförvärvsrätt är för övrigt
icke ny. Såsom bankföreningens styrelse antytt och av den i bankkommitténs
betänkande angående emissionsverksamhet lämnade utförliga
historiken rörande bland annat bankernas aktieförvärvsrätt närmare framgår,
förelåg vid behandlingen av förslaget till banklag vid 1911 års riksdag
fråga om att bankerna skulle tillerkännas rätt att efter två olika linjer förvärva
andra aktier än aktier i emissionsbank. Det föreslogs nämligen att i
banklagen skulle stadgas, dels att bank, som avsatt reservfond, uppgående
till mera än femtio procent av bankens grundfond, och vars
grundfond och reservfond tillhopa uppginge till sex miljoner kronor,
skulle äga förvärva även andra aktier än aktier i emissionsbank till hälften
av det belopp, för vilket rätten att förvärva aktier av sistnämnda slag
icke utnyttjats, dels ock att i fäll bank, vars grundfond och reservfond
-tillhopa uppginge till sex miljoner kronor, avsatt särskild fond för förvärv
av aktier, banken skulle vara på denna grund berättigad att förvärva aktier,
dock att bokförda värdet av dessa aktier icke vid något tillfälle finge
överstiga vare sig sistnämnda fond eller tjugo procent av reservfonden.
Emellertid erhöllo bankerna rätt att förvärva aktier allenast efter
förstnämnda linje. Att den andra linjen uppgavs berodde dock icke på
att det i och för sig väckte betänkligheter att medgiva bankerna aktieförvärvsrätt
på grundval av en särskild vinstmedelsfond, utan därpå att
man, då i och med aktieförvärvsrättens införande ett steg togs, vars
konsekvenser ej kunde till fullo överblickas, ansåg sig böra framgå med
försiktighet och därför inskränkte sig till att grunda den nya rätten på
förutsättningar av liknande art som dem, vilka redan gällde i fråga om
bankers rätt att förvärva aktier i emissionsbank.
På ovan anförda grunder anser jag mig därför böra tillstyrka
bankkommitténs förslag att, med bortseende från reservfondens storlek
i förhållande till grundfonden, såsom villkor för banks rätt att förvärva
aktier kräves, att banken skall hava avsatt medel till dispositionsfond
eller därmed likartad fond.
Såsom bankföreningens styrelse framhållit och jämväl bankinspektionen
förordat, torde emellertid billigheten kräva att de banker, som,
med tanke på aktieförvärvsrätten, enligt gällande lagbestämmelser avsatt
sina vinstmedel till reservfond, icke utan vidare berövas frukterna av
dessa sina dispositioner.
69
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 182.
Att för sådant ändamål, på sätt bankinspektionen ifrågasatt, vid
sidan av det utav kommittén föreslagna villkoret uppställa ett annat
villkor, varigenom förhållandet emellan grundfonden och reservfonden
bibehålies såsom generell grund för aktieförvärvsrätt, kan jag dock icke
förorda. I så fall skulle eu bank allt framgent vara oförhindrad att skaffa sig
aktieförvärvsrätt genom att tillföra sin reservfond medel, som icke utgöras
av sparad vinst. Det är ju emellertid just möjligheten för bank att
på detta sätt skaffa sig aktieförvärvsrätt, som man vill förhindra. Skall
det av bankkommittén förordade villkoret bliva lag, bör det alltså enligt
min mening icke tillåtas bank att efter lagens ikraftträdande genom
ökning av sin reservfond skaffa sig aktieförvärvsrätt eller öka redan
befintlig aktieförvärvsrätt, utan torde då avsättande av medel till dispositionsfond
eller därmed likartad fond böra utgöra enda vägen för ernående
av nämnda syften. Däremot bör till bank, som redan vid lagens ikraftträdande
äger rätt att förvärva aktier enligt det äldre villkoret, hänsyn
på det sätt tagas, att banken för framtiden bibehålies vid den rätt att
förvärva aktier, banken vid lagens ikraftträdande ägde. Skulle bankens
reservfond i framtiden komma att förminskas, torde därav böra följa,
att bankens på reservfondens storlek grundade aktieförvärvsrätt i motsvarande
mån inskränkes.
Mot bankkommitténs förslag, att allenast banker med grund-, reservoch
kommanditfonder om sammanlagt minst 10 miljoner kronor skulle
tillerkännas aktieförvärvsrätt, har bankföreningens styrelse förklarat sig
ej hava något att anmärka.
Bankinspektionen har erinrat om att två av bankkommitténs ledamöter
reserverat sig mot kommitténs förslag i denna del, under yrkande, att
aktieförvärvsrätt i föreslagen begränsad omfattning borde tillerkännas
alla banker utan hänsyn till fondernas storlek, samt har med anledning
härav yttrat, att de skäl, som nu och tillförne anförts för ett överlämnande
av aktieförvärvsrätt åt allenast banker med betydande fonder,
syntes bankinspektionen fortfarande gälla, vid vilket förhållande och då
bankföreningens styrelse biträtt kommitténs förslag bankinspektionen
tillstyrkte detsamma oförändrat.
Jag anser mig, ehuru med någon tvekan, i denna del böra ansluta
mig till bankinspektionens uppfattning. Såsom villkor för att bank skall
äga aktieförvärvsrätt enligt 48 och 164 §§ stadgas alltså i det av mig
3) Fonder om
minst 10 miljoner
såsom
förutsätt ning
för aktieförvärv
srätt.
Bank
föreningens
styrelse.
Bankinspek
tionen.
Departe mentschefen -
4) Aktieförvärvsrättens
maximigräns.
5) Förbud föibank
att förvärva
aktier i
vissa bolag.
Bank
föreningens
styrelse.
70 Kung!. Maj ds proposition Kr 182.
framlagda förslaget dels att banken antingen skall hava avsatt medel
till dispositionsfond eller därmed likställd fond eller ock före den 1 januari
1921 avsatt reservfond, uppgående till mera än femtio procent av
bolagets grundfond, dels ock att bankens grundfond och reservfond samt,
där fråga är om solidariskt bankbolag, kommanditfond skola sammanlagt
uppgå till minst tio miljoner kronor.
Rörande den av bankkommittén föreslagna maximigränsen för
aktieförvärvsrätten har någon erinran ej framställts i de avgivna yttrandena,
och har jag ansett förslaget i denna del, med de jämkningar,
som bliva en följd av att aktieförvärvsrätt i vissa fall skall åtnjutas
på grund av en före lagens ikraftträdande uppsamlad reservfond, kunna
läggas till grund för bestämmelser i ämnet. Dessa bestämmelser återfinnas
under 3) i 48 och 164 §§.
I fråga om införande av förbud för bank att förvärva aktier i
bolag, som huvudsakligen har till verksamhet att förvalta eller driva
handel med aktier eller fast egendom, har kommittén hänvisat till det i
sådant hänseende av 1915 års sakkunniga framställda förslaget.
Bankföreningens styrelse har i sitt yttrande erinrat därom, att styrelsen
redan med anledning av 1915 års sakkunnigas förslag hemställt, att, då
anmärkningarna mot bankers förvärv av aktier i s. k. dotterbolag egentligen
riktat sig mot bankernas kreditgivning åt dessa bolag, en eventuell
lagstiftning måtte mera direkt inriktas på att förhindra en obehörig
kreditgivning åt dylika bolag.1) Styrelsen har förklarat sig vidhålla sin berörda
hemställan. Vidare har styrelsen uttalat sin anslutning till det av
åtta ledamöter i bankkommittén reservationsvis framförda förslaget, att bank
skulle få äga aktier i bolag, vars ändamål uteslutande vore att äga och
förvalta viss i bolagsordningen angiven fast egendom, för så vitt aktiekapitalet
uppginge till minst en tredjedel av egendomens bokförda värde,
samt anför i detta sammanhang ytterligare följande: Vid avveckling
av affärer, särskilt under kristider, vore det understundom oundgängligen
nödvändigt, att aktiebolag bildades för övertagande av en eller
annan fastighet, och kunde det då ofta vara behövligt, att bank, vilken
såsom kreditgivare vore intresserad av en lugn avveckling, ägde rätt
att stödja transaktionen genom att övertaga aktier i det nybildade bolaget.
Ett dylikt tillvägagångssätt vore vid vissa tillfällen enda medlet
) Se sid 18.
71
Kungl. Maj.in proposition Nr 182.
att förhindra en större förlust för banken samt att eventuellt möjliggöra
fortsättandet av industriell drift.
Bankinspektionen har erinrat om, att bankinspektionen i sitt yttrande
över 1915 års sakkunnigas förslag haft tillfälle att bemöta de invändningar,
som av bankföreningens styrelse framställts mot detsamma,1) och
att bankinspektionen i denna del icke hade något att tillägga.
Rörande nyssnämnda reservation har bankinspektionen anfört: »Rent
sakligt lärer även enligt bankinspektionens åsikt den i reservationen
framställda meningen icke kunna göras till föremål för mera allvarsamma
anmärkningar. Med den begränsning för en rätt till förvärv av aktier
i visst fastighetsbolag, som av reservanterna föreslagits, skulle densamma
knappast komma att av flertalet banker brukas i någon mera betydande
omfattning eller medföra några vådor för bankerna. Ur principiell synpunkt
synes förslaget emellertid bankinspektionen möta betänkligheter.
Då bankinspektionen tidigare påyrkat åtgärder mot dotterbolagstrafiken,
har den bärande tanken varit att söka förhindra bankerna att indirekt
via ett dylikt bolag utöva rörelsegrenar, som det varit dem genom lag
förmenat att direkt bedriva. Nu är det bank förbjudet att driva handel
med fastigheter. Därest reservationen godtages, skulle detta emellertid
kunna äga rum via för ändamålet bildade dotterbolag. Ännu ett skäl
av visserligen helt formell innebörd nödgar bankinspektionen att ställa
sig avvisande till reservationen. Enligt de anförda motiven skulle den
ifrågavarande aktieförvärvsrätten användas särskilt för förvärv av fastigheter
behövliga för en banks nuvarande verksamhet eller för framtida
utvidgningar av densamma, och bankföreningen anger jämväl ett annat
föremål för dess användning. Det skulle vara bankinspektionen motbjudande
att i de balansuppgifter rörande bankerna, vilka skola av
bankinspektionen månatligen publiceras, behöva under rubriken fastigheter
meddela siffror, som kunde vara fullständigt missvisande, i det
vederbörande bank på eget fastighetskonto fört allenast en mindre del
av de fastigheter, vilka den faktiskt använder eller ämnar använda för
sin rörelse eller eljest äger. Visserligen bör, såsom i reservationen
framhålles, lagstiftningen icke utan tvingande skäl uppställa förbud,
som kunna bliva hinderliga för näringslivet, men man synes ej heller
utan tvingande skäl böra rubba på uppställda grundsatser, och bankinspektionen
känner sig icke övertygad att i detta fall dylika skäl föreligga.
»
Bank
inspektionen.
*) Se sid 19.
72
Departe
mentschefen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
De skäl, som anförts till stöd för införande av förbud för bank
att förvärva aktier i bolag, som huvudsakligen har till verksamhet att
förvärva eller förvalta aktier eller fast egendom, synas mig väl grundade.
Vad bankföreningens styrelse mot ett sådant förbud principiellt
invänt torde nu lika litet som vid frågans föregående behandling
i statsrådet böra föranleda val av annat medel till förhindrande av bankernas
affärstransaktioner genom förmedling av dotterbolag.
Beträffande det inom bankkommittén reservationsvis framställda
förslaget, att bankerna icke skulle förhindras att äga aktier i vissa fastighetsbolag,
och svenska bankföreningens styrelses uttalande över detta
förslag, må framhållas, att den rätt, berörda förslag enligt dess motivering
avser att förbehålla bankerna, är vida mindre omfattande än vad
bankföreningens styrelse synes förmena vid sitt förordande av förslaget.
Med hänsyn till vad bankinspektionen anfört, anser jag mig emellertid
icke böra tillstyrka bifall till ifrågavarande förslag, även om dess innebörd
begränsas till vad reservanterna därmed avsett.
Däremot lärer från ovannämnda förbud undantag i viss mån
böra ske ifråga om förvärv av aktier i bolag, som driver emissionsrörelse.
Bankkommittén har i detta hänseende ansett, att undantaget
bör gälla alla emissionsbolag, som ställts under offentlig tillsyn. Däremot
har kommittén icke för närvarande funnit det vara av behovet påkallat
att ytterligare inskränka undantaget till allenast sådana emissionsbolag,
som i sin bolagsordning intagit bestämmelse, att bolaget ej äger förvärva
eller besitta aktier i annat bolag, vars huvudsakliga verksamhet
består i att förvalta eller driva handel med aktier eller fast egendom.
För egen del är jag emellertid i denna fråga av motsatt uppfattning.
Då ett förbud för bank att förvärva aktier i dotterbolag anses böra
genomföras i princip, bör ett undantag från förbudet kringgärdas med
garantier för att de olägenheter, som man med förbudet velat förhindra,
icke kunna uppstå genom undantaget. Förutsättningarna för att så icke
skall kunna ske synas emellertid vara avsevärt större, därest undantaget
avser allenast sådana emissionsbolag, i vilkas bolagsordning finnes bestämmelse
av nyss angivet innehåll. Aktieinnehavet i emissionsbolag
bör ock såsom bankkommittén föreslagit begränsas till högst en tredjedel
av samtliga aktier med lika rätt i ett och samma emissionsbolag.
Självfallet förutsätter jag emellertid, att den av mig förut denna dag
tillstyrkta lagstiftningen om emissionsrörelse kommer till stånd.
Ehuru icke något är därom uttryckligen nämnt i den definition,
som i berörda lagstiftning lämnas å emissionsrörelse, följer dock av denna
rörelses allmänna karaktär att ett bolag, som driver emissionsrörelse,
73
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
måste anses hava handel med aktier och i många fall jämväl handel
med fast egendom till huvudsakligt föremål för sin verksamhet. I den
mån aktier i bolag, som driver emissionsrörelse, skola få av bank förvärvas,
. måste alltså bestämmelsen härom formas såsom ett undantag
från ifrågavarande förbud.
Förbudet jämte därifrån stadgade undantag återfinnes under 2) i
48 och 164 §§. ''
Beträffande de i nuvarande 48 och 164 §§ befintliga bestämmelser, Bestimmeisom
icke berörts i bankkommitténs ändringsförslag, ifrågasättes ej heller S|e4 §§48Somh
av mig någon förändring. Förbudet att utan Kungl. Maj:ts tillstånd icke skola
förvärva aktier i inländskt bankaktiebolag eller i utländskt bankföretag andra*
har sålunda influtit under 1) och föreskrifterna att aktieförvärvsrätten
ej må användas, med mindre sådant är i bolagsordningen eller av bolagsstämma
medgivet, under 4) i de nya 48 och 164 §§.
Det av bankkommittén förordade tillägget till 50 och 166 §§ ™,aj>{J M
banklagen har i de avgivna yttrandena icke föranlett någon erinran. §§.
Tillägget, rörande vars närmare motivering jag hänvisar till 1915 års
sakkunnigas betänkande, fl torde vara erforderligt såsom komplement
till förbudet för bank att förvärva aktie i bolag för aktie- och fastighetsaffärer,
och jag har därför låtit införa detsamma i förslaget.
Vad härefter angår de övergångsbestämmelser, som erfordras för Övergångsbeovannämnda
förslags genomförande, så torde för det av bankkommittén stamraelser
omnämnda fall, lätt vid tidpunkten för lagens ikraftträdande en till
aktieförvärv berättigad banks disponibla reserverade medel icke uppgå
till beloppet av bankens aktieinnehav, behovet av övergångsbestämmelser
hava bortfallit därigenom att bankkommitténs ursprungliga förslag på det
sätt ändrats, att de banker, som vid tiden för lagens ikraftträdande äga
en på reservfondens storlek grundad aktieförvärvsrätt, medgivits att
behålla denna rätt vid sidan av den på disponibla reserverade medel
grundade aktieförvärvsrätten.
För det fall åter, då en bank genom bestämmelsen, att aktieinnehavet
ej får överstiga 10 procent av bankens grund-, reserv- och kommanditfonder,
får sin rätt att förvärva aktier minskad till belopp, understigande
det, vartill bankens aktieinnehav vid lagens ikraftträdande är
bokfört, torde, såsom bankkommittén framhållit, banken böra erhålla
'') Se sid. 22.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 154 höft. (Nr 182.)
10
74
Mungl. Maj:ts proposition Nr 182.
viss tid på sig för att åstadkomma jämvikt mellan sitt aktieinnehav
och sin aktieförvärvsrätt. Bankkommittén föreslår i sådant hänseende
en tid av tio år. Enligt mitt förmenande torde dock fem år vara för
detta ändamål tillräckliga. Det av denna anledning föreslagna stadgandet
återfinnes i övergångsbestämmelsernas andra stycke.
De stadganden, varom följande fyra stycken i övergångsbestämmelserna
handla, äga samband med det föreslagna förbudet för bank
aft förvärva aktier i bolag, som huvudsakligen bär till verksamhet att
förvalta eller driva handel med aktier eller fast egendom, ävensom med
det föreslagna tillägget till 50 och 166 §§. Stadgandet i sista punkten
av övergångsbestämmelsernas fjärde stycke är dock närmast föranlett av
det föreslagna sista momentet i 254 §, till vilken jag senare skall återkomma.
I enlighet med vad bankkommittén förordat, äro ifrågavarande stadganden
till största delen hämtade ur 1915 års sakkunnigas förslag1). Emellertid
har i det av mig framlagda förslaget blivit till det principiella stadgandet,
att bankbolag, som före lagens ikraftträdande förvärvat aktier i
bolag för aktie- och fastighetsaffärer, ej må innehava aktierna längre än
två år från nämnda dag, fogad en undantagsbestämmelse, av vilken
framgår, att nämnda stadgande icke skall äga tillämpning, i fall bestämmelsen
i andra stycket under 2) i 48 eller 164 §§ om rätt för bank
att med viss begränsning besitta aktier i bolag, som driver emissionsrörelse,
till annat föranleder.
Vidare har i det nya förslaget den i övergångsbestämmelsernas
sista stycke Kungl. Maj:t tillagda dispensrätten i enlighet med bankkommitténs
hemställan icke begränsats till banks löpande oktrojtid.
Övriga skiljaktigheter mellan det äldre förslaget och det av mig
nu framlagda bero på att de erinringar blivit iakttagna, som lagrådet vid
granskning av det äldre förslaget framställt. 2)
Vad slutligen angår bankkommitténs hemställan därom, att genom
ett övergångsstadgande skulle sörjas för dels att vid banksammanslagning
den övertagande banken icke förlorade den övertagna bankens aktieförvärvsrätt,
dels att under övergångstiden bestående förhållanden i förevarande
hänseende icke rubbades, så har genom stadgandet i sista punkten
av övergångsbestämmelsernas fjärde stycke nödig hänsyn tagits till
förhållandena vid banksammanslagning under de två år efter lagens
ikraftträdande, då det är bank tillåtet att äga kvar aktier i bolag för
aktie- eller fastighetsaffärer. I övrigt synas förhållandena vid bank
-
Ang. motiveringen se sid. 23.
2) Se sid. 55.
75
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
sammanslagning icke böra regleras genom övergångsstadganden. Jag
skall i stället nedan vid 254 § återkomma till spörsmålet.
Den omständigheten att enligt förslaget rätt att förvärva aktier
endast ansetts böra tillkomma banker, vilkas grund- och reservfond samt,
eventuellt, kommanditfond sammanlagt uppgå till 10 miljoner kronor,
medan enligt gällande bestämmelser bank, vars grundfond och reservfond
sammanlagt uppgå till 6 miljoner kr., äger förvärva jämväl andra
aktier än aktier i emissionsbank, har bankkommittén icke ansett påkalla
något övergångsstadgande. Till denna mening har jag ansett mig böra
ansluta mig.
Efterlysning av förkomna sparkasseböcker och sparbanksböcker.
Genom nu gällande banklag blev angående insättning å sparkasseräkning
bestämt, att dylik insättning skulle antecknas i motbok, som
utlämnades till räkningsinnehavaren, och att, då medel å sådan räkning
lyftes, anteckning därom skulle göras i motboken. Bestämmelserna
hava sin plats i 52 och 168 §§.
Kort efter lagens ikraftträdande framhöll svenska bankföreningens
styrelse i skrivelse till Kungl. Maj:t önskvärdheten av ett lagfästat förfarande
för dödande av sparkassebok. Därest en sådan bok förkomme,
vore nämligen en bank — utan ett dylikt förfarande — av den i 52 och
168 §§ i banklagen meddelade föreskriften att, då medel lyftes å sparkasseräkning,
anteckning därom skulle göras i motboken, förhindrad
att utbetala de insatta medlen. Förfarandet ansågs kunna bliva detsamma,
som funnes omförmält i 29 § sparbankslagen.
Enligt sistnämnda lagrum bör den, som förlorat av sparbank utfärdad
motbok, sådant hos sparbankens styrelse ofördröjligen anmäla
och därvid uppgiva tid och omständigheter, under vilka förlusten timat.
Styrelsen skall då genom kungörelse, vilken på bekostnad av den, som
förlorat motboken, införes en gång i allmänna tidningarna och tre
gånger i tidning, som i orten utkommer, efterlysa motboken. Därest
denna icke inom sex månader, efter det sådan efterlysning sista gången
ägt rum, tillrättakommit, är den, för vars räkning efterlysning skett,
berättigad att mot kvitto utbekomma hela sitt tillgodohavande; och
äger efter medlens utbetalande motboken icke gällande kraft mot sparbanken.
Ändring 52
och 168 §§.
Gällande bestämmelser.
76
Svenska
bankföreningens
styrelse.
Bankinspek
tionen.
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 182.
I sitt den 26 februari 1912 över berörda framställning avgivna
utlåtande tillstyrkte bankinspektionen densamma, och framhöll bankinspektionen
därvid, att, då anmärkning icke förekommit mot den i sparbankslagens
29 § införda, motsvarande bestämmelsen, sistnämnda stadgande
lämpligen syntes kunna tjäna till mönster.
Med anledning härav infördes genom lag den 29 juli 1912 i 52 och 168
§§ banklagen bestämmelser om dödande av sparkassebok, vilka överensstämde
med omförmälta stadgande i sparbankslagen.
I en till Konungen ställd skrivelse den 16 januari 1916 har
svenska bankföreningens styrelse anfört följande:
»Förlust av motbok förekommer ganska ofta, vilket bäst framgår
därav, att i nästan varje nummer av Post- och inrikes tidningar annonser
därom förekomma. Det har emellertid !''visat sig, att annonseringen
i ortstidning särskilt här i Stockholm drager en kostnad, som i förhållande
till annonseringen i Post- och inrikes tidningar måste rubriceras
såsom väl hög. Kungörelsekostnaden går nämligen härstädes till mellan
14 och 15 kronor, därav dock på Posttidningen endast kommer cirka 1
krona (vanligen 82 öre). Kostnaden kan ju synas oväsentlig, men det
må framhållas, att den drabbar personer med ringa ekonomisk bärkraft.
Sparkasseräkningen är nämligen en räkning, som egentligen
användes av de små insättarna. Enligt bankrapporten den 30 november
1918 innestod nämligen å 1,621,873 sparkasseräkningar tillhopa
869,557,647 kronor, vilket ger i medeltal kronor 536: 14 för varje bok.
Räntesatsen för sparkasseräkning har vanligen hållit sig Va procent
lägre än räntesatsen för depositionsräkning. Under år 1918 har den
således här i Stockholm i allmänhet varit 5 procent, vilket innebär en
medelränta av 26: 8 0 per bok. Annonskostnaden vid förlust av en bok
stiger således till mer än halva beloppet av medelräntan för ett år, och
synes det därför synnerligen behjärtansvärt, om denna kostnad kunde
nedbringas. Detta låter sig göra, om man borttager skyldigheten att
annonsera förlusten i ortstidning. Enligt vårt förmenande skulle en
sådan förändring icke ur säkerhetssynpunkt innebära några faror, och
få vi därför i underdånighet hemställa, det Eders Kungl. Maj:t måtte
vidtaga sådan åtgärd, att den i 52 och 168 §§ banklagen förekommande
bestämmelsen, att annons om förkommen sparkassebok skall tre gånger
införas i ortstidning, måtte ur nämnda lagrum utgå.»
Bankinspektionen, som den 6 maj 1919 avgivit infordrat utlåtande
över framställningen, har, efter en redogörelse för den gällande lagstiftningen
och dess tillkomst, anfört följande:
Kung!. Maj ds ''proposition Nr 18%. 77
»Redan i utlåtande den 25 september 1908 över ett av särskilda
kommitterade den 31 december 1907 avgivet förslag till lag om dödande
av bortkomna handlingar — vilket förslag ännu torde vara beroende''
på Eders Kungl. Maj:ts prövning — framhöll bankinspektionen av angiven
anledning såsom sin mening, att medel, innestående i sparbank
mot av dylik bank utfärdad motbok, ävensom medel, innestående hos
bankbolag å så kallad sparkasseräkning, finge disponeras endast av
vederbörande insättare eller dennes rättsinnehavare och sålunda icke av
en var, som vore innehavare av en av vederbörande sparbank eller
bankbolag utgiven motbok å de innestående medlen. När bankinspektionen,
såsom redan nämnts, tillstyrkte införande i banklagen av en
bestämmelse om dödande av sparkassebok, lärer därmed hava avsetts
allenast att bereda insättare och deras rättsinnehavare möjlighet att utan
företeende av motbok disponera samt vederbörande bank att i dylikt
fall utbetala innestående medel.
Då formen för detta förfarande kom att överensstämma med tillvägagångssättet
för dödande av sparbanksbok, skedde detta, enär någon
anmärkning mot sistnämnda förfaringssätt icke förekommit. St}7relsen
för svenska bankföreningen har nu framhållit vissa olägenheter med
det formella tillvägagångssättet vid dödande av sparkassebok, och har
styrelsen därför ansett ändring därutinnan böra ske.
Såvitt bankinspektionen kunnat finna, torde från synpunkten av
den säkerhet och de lättnader, som det nuvarande mortifikationsförfarandet
är avsett att bereda såväl vederbörande banker som insättare
och deras rättsinnehavare, några betänkligheter icke möta mot en ändring
av banklagens bestämmelser i nu omhandlade ämne i den av styrelsen
för svenska bankföreningen ifrågasatta riktning eller alltså på det sätt,
att kungörelse om förlust av sparkassebok skulle ske allenast en gång
och då i de allmänna tidningarna.
Slutligen har bankinspektionen ansett sig böra framhålla, att
därest en ändring i banklagen i nu förevarande syfte anses böra ske,
enahanda ändring synes böra vidtagas jämväl i motsvarande stadgande
i 29 § av sparbankslagen.»
Sedan sparbanksföreningen beretts tillfälle att yttra sig över det
väckta förslaget, har dess styrelse i skrivelse av den 8 juli 1919
uttalat, att styrelsen i likhet med bankinspektionen är av den meningen,
att därest en ändring i banklagen i nu förevarande syfte anses
böra ske, enahanda ändring synes böra vidtagas jämväl i motsvarande
stadgande i 29 § av sparbankslagen.
Sparbanks
föreningen.
78
Departe
mentschefen.
Införande av
en ny paragraf,
235 a §.
Bankinspek
tionen.
Kungl. Maj.-ts proposition Nr 182.
Ehuru frågan om förfarandet vid dödande av bortkomna handlingar
samt om rättsverkningarna härav hör till de ämnen, som avsetts
i sinom tid komma att upptagas till behandling under samarbetet med
övriga nordiska länder för åstadkommande av överensstämmande lagstiftning
å obligationsrättens område, synes hinder icke föreligga att nu
vidtaga någon förenkling i mortifikationsförfarandet sådant det är anordnat
i vår banklagstiftning. Dock torde föreskriften om kungörelse i
ortstidning icke böra fullständigt utgå. Däremot lärer det vara tillräckligt,
att dylik kungörelse införes en gång. I överensstämmelse
härmed har jag låtit utarbeta förslag till nödiga ändringar i 52 och
168 §§ banklagen samt 29 § sparbankslagen.
Förverkande av oktroj.
I en till Konungen ställd skrivelse den 10 januari 1919 har bankinspektionen
anfört följande:
»Vid prövning av ansökningar om oktroj för bankbolag skall enligt
bestämmelserna i 3 och 113 §§ i banklagen särskild hänsyn tagas
till, huruvida vederbörande bankföretag kan finnas vara nyttigt för det
allmänna. Vid tiden för oktrojs meddelande är det emellertid givetvis
omöjligt att förutse, huruvida det oktrojerade bankföretaget kommer att
ledas på sådant sätt, att detsamma, såsom avsett varit, verkligen för
framtiden blir till nytta för det allmänna. Erfarenheten har också understundom
givit vid handen, att så icke kommit att bliva fallet.
I detta hänseende kan framhållas, att ett bankföretags verksamhet
kan bedrivas på sådant sätt, att den vid oktrojs meddelande åstundade
nyttan för det allmänna av vederbörande företag fått giva vika för mer
eller mindre privata syften hos huvudintressenter i företaget. Särskilt
i ett dylikt fall har till en början aktiemajoriteten i bankbolaget förvärvats
av en person, vilken tidigare helt eller delvis stått främmande
för vederbörande företag. Sedermera har bankens verksamhet huvudsakligen
inriktats på att finansiera vissa dess huvudintressent och ledare
personligen mer eller mindre närstående företag, vilka emellertid, enligt
vad därefter utrönts, saknat erforderlig ekonomisk bärkraft. Till följd
av bland annat väntade förluster å de åsyftade företagen har banken
numera nödgats inställa sina betalningar. Ett fullt analogt fall har
tidigare inträffat vid ett annat bankföretag, vilkets verksamhet leddes
på sådant sätt, att banken blev försatt i konkurs.
79
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
Åven i andra avseenden kan ett bankföretags verksamhet bedrivas
på sådant sätt, att den av detsamma förväntade nyttan för det allmänna
helt eller delvis uteblir.
Att ett dylikt handhavande av den oktrojerade verksamheten icke
kan stå i överensstämmelse med de synpunkter, = som varit avgörande
vid oktrojens beviljande, torde vara uppenbart. Å andra sidan äro de
i banklagen anvisade möjligheterna för det allmänna att i dylika fall
under löpande oktrojperiod träda emellan för att förhindra verksamhetens
fortsättande mycket inskränkta.
Visserligen skall, då det visar sig, att ett bankbolag gjort sådana
förluster, att en tiondedel av grundfonden förlorats, från det allmännas
sida vidtagas åtgärder för att, därest förlusten ej blir på föreskrivet sätt
täckt, framtvinga bolagets trädande i likvidation, men detta tillvägagångssätt
kan dock ej tillgripas förr än förlusten blivit genom uppgörande
av bokslut eller eljest fastställd. I dylika fall hava sålunda de
skadliga inverkningarna av en missriktad bankpolitik redan i mer eller
mindre hög grad gjort sig gällande.
I övrigt kan från det allmännas sida ett ingripande i nyss antydda
syfte ske allenast, på sätt i 235 § i banklagen föreskrives, genom att,
då i en banks verksamhet svårare avvikelse ägt rum från nämnda lagbestämmelser
eller från den för banken gällande bolagsordningen, förklara
banken hava förverkat oktrojen. De av bankinspektionen i det
föregående antydda förhållandena torde emellertid icke alltid vara av
sådan art, att en tillämpning av sistnämnda stadgande i banklagen kan
ifrågakomma.
Av vad bankinspektionen förut omnämnt framgår emellertid, att
det måste anses erforderligt, att det allmänna jämväl av andra än nyssnämnda
i banklagen för närvarande angivna anledningar beredes möjlighet
att inskrida emot ett bankföretag, som icke kommit att bliva till
nytta utan fastmer till skada för det allmänna.
På grund av vad sålunda anförts får bankinspektionen i underdånighet
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte låta vidtaga åtgärder
för införande i gällande banklag av bestämmelse, som kan bereda Eders
Kungl. Maj:t möjlighet att förklara en för ett bank bolag meddelad oktroj
förverkad, förutom i de i 235 § av samma lag angivna fall, även då det
i övrigt visat sig, att bolaget icke längre är nyttigt för det allmänna.»
Över bankinspektionens skrivelse hava infordrade utlåtanden avgivits
av svenska bankföreningens styrelse och 1917 års bankkommitté.
80
Bankföreningens
styrelse.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
Bankföreningens styrelse, som den 16 januari 1919 avgivit infordrat
utlåtande, har därvid anfört bland annat:
»Bestämmelsen om att meddelandet av oktroj för en bank borde
göras beroende på prövning av företagets nytta för det allmänna kar
för solidariska banker gällt allt sedan dessas tillkomst. Redan kungl.
kungörelsen den 14 januari 1824 föreskrev, att oktroj skulle meddelas,
därest det befanns att lättade tillgångar till förlag för handel, näringar
och jordbruk därigenom kunde vinnas. Först genom 1911 års lag om
bankrörelse utsträcktes den dittills endast i fråga om solidariska banker
tillämpade principen att gälla även i fråga om bankaktiebolag. Mot
denna utsträckning anfördes emellertid under förarbetena till lagen starka
betänkligheter. Så anförde lagrådet i sitt yttrande, att lämpligheten av
en sådan för lagstiftningen om bankaktiebolag hittills främmande bestämmelse
kunde betvivlas. Utan synnerligt stora skäl syntes det icke
böra ifrågakomma, att tillkomsten av ett affärsföretag gjordes beroende
av en administrativ prövning rörande företagets gagnelighet för det
allmänna, och några dylika skäl kunde i förevarande fall icke anföras.
Att ifråga om solidariska bankbolag en prövning av ifrågavarande art
ägde rum hade sin grund i förhållanden, som sammanhängde med den
särskilda beskaffenheten av nämnda banktyp och icke voro tillämpliga
å bankaktiebolag.
Vad lagrådet sålunda anfört synes med än större skäl kunna åberopas
mot eu utsträckning av prövningsrätten till att omfatta prövning
av ett företags allmänna nytta jämväl under löpande oktrojtid. Redan
nu kan ju oktroj förklaras förverkad vid svårare avvikelse från banklagen
eller bolagsordningen. Att utsträcka rätten att indraga oktroj
än längre och således göra rätten att driva ett lovligt näringsfång, även
då det drives fullt lagligt, beroende på en subjektiv prövning av administrativ
myndighet angående företagets nytta för det allmänna, våga
vi förmena är att gå för långt, och styrkas vi i denna vår åsikt än mer
därav, att bankinspektionen synes förutsätta, att rätten att indraga oktroj
skulle begagnas, så snart Kungl. Maj:t funne, att ett bankbolags verksamhet
bedreves på sådant sätt, att den av detsamma förväntade nyttan
för det allmänna helt eller delvis utebleve.
Vi vilja ej underlåta att framhålla, att, ehuru, såsom vi förut erinrat,
bestämmelsen om prövning av allmännyttan vid beviljandet av
oktroj för solidariska banker gällt ända sedan år 1824, man likväl aldrig
förut ansett nödigt komplettera densamma med en bestämmelse om att
oktrojen skulle indragas, därest administrativ myndighet prövade allmännyttan
ej längre företinnas. Det särskilda fall, som nu föranlett bank
-
81
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
inspektionen framställa sitt förslag, kan dock ej sägas vara något njtt.
Liknande fall förekommo såväl år 1907 som år 1910, och att oegentlighet
av dylikt slag skulle kunna förekomma var således visst icke
obekant för 1911 års lagstiftare, utan att det dock ansågs påkallat att
i banklagen införa en bestämmelse sådan som den nu föreslagna.
Det må dock starkt ifrågasättas, om man med den föreslagna lagändringen
skulle kunna råda hot för kalamiteter av det slag, som givit
närmaste anledningen till bankinspektionens förslag. Utan att på något
sätt vilja förringa värdet av statskontroll över bankrörelsen, lärer man
väl kunna påstå, att det ligger i sakens natur, att en sådan aldrig kan
bliva så effektiv, att den kan ersätta vad som brister bos ledningen av
en bank, och då banker här i landet råkat på obestånd, har anledningen
härtill alltid varit en mindre god ledning av respektive företag.»
Bankkommittén bar den 19 februari 1919 avgivit utlåtande i denna
fråga och har därvid yttrat bland annat, att man enligt kommitténs
åsikt icke utan tungt vägande skäl borde i vår banklagstiftning införa
nya bestämmelser, som rubbade gällande grunder för banks rätt att driva
sin verksamhet. Redan nu förefintliga föreskrifter, att oktroj finge beviljas
på högst tio år, ävensom att fråga om förlängning av oktroj vore beroende
av prövning, huruvida banken fortfarande funnes vara nyttig för det
allmänna, måste anses medföra, att dessa grunder — åtminstone juridiskt
— vore ganska litet betryggande för en verksamhet, vilken hade att tillgodose
för vårt näringsliv så betydelsefulla uppgifter, som fallet vore med
bankverksamheten. Kommittén hade därför icke utan betänksamhet tagit
del av bankinspektionens ifrågavarande förslag, som ju avsåge att
ytterligare försvaga förenämnda grunder genom införande i banklagen
av bestämmelser om rätt för Kungl. Maj:t att även under oktroj tiden
kunna under vissa förhållanden tvinga en bank att upphöra med sin
verksamhet av andra skäl, än som funnes omnämnda i 235 § banklagen.
Emelleriid funne kommittén sig icke kunna underkänna behovet, av, att
en bestämmelse med sådant syfte, som av bankinspektionen föreslagits,
infördes i lagen.
Ehuru det enligt kommitténs åsikt visserligen icke vore sannolikt,
att en sådan bestämmelse skulle komma att missbrukas, funne
kommittén dock viktigt, att densamma kringgärdades med sådana föreskrifter,
att dess användning endast i tvingande fall kunde ifrågakomma.
I sådant avseende syntes efterföljande redogörelse för, huru kommittén
tänkt sig den praktiska tillämpningen av en sådan lagföreskrift, kunna
tjäna till ledning. Rätten för Kungl. Maj:t att under oktrojtiden förBihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 154 höft. (Nr 182.) 11
Bankkom
mittén.
Departe
mentschefen.
82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
klara oktroj förverkad, borde enligt kommitténs mening vara begränsad
av föreskriften, att sådant kunde ske endast i det fall, att bankinspektionen
funnit allvarsamma anmärkningar hava kunnat göras, i anledning
av vilka det måste befaras, att skada för det allmänna kunde uppstå.
Om sålunda allvarliga brister i banks skötsel förekommo, borde inspektionen
meddela bankens styrelse krav på de rättelser, som enligt inspektionens
uppfattning vore påkallade, samt lämna styrelsen skälig tid
att verkställa dessa rättelser. Samtidigt borde då meddelas, att bankinspektionen,
om dessa erinringar icke föranledde beaktande, funne sig
nödgad att ingå till Kungl. Maj:t med hemställan, att bankens oktroj
måtte förklaras förverkad. Om rättelse icke inom föreskriven tid ägde
rum och bankinspektionen därför ingåve sådan framställning till Kungl.
Maj:t, som ovan nämnts, borde Kungl. Magt, innan någon åtgärd mot
banken företoges, lämna bankstyrelsen tillfälle att inom kort tid inkomma
med förklaring. Skulle därvid meningsskiljaktighet mellan bankinspektionens
och styrelsens uppfattning göra sig gällande av sådant slag,
att dennas innebörd och omfattning kunde vara svår att bedöma, kunde
det vara lämpligt att åt en eller flera särskilt tillkallade sakkunniga
överlämna att verkställa undersökning och avgiva utlåtande i frågan,
innan Kungl. Maj:ts beslut fattades.
Om en sådan ändring i banklagen komme till stånd, att den
måste föranleda ett förfarande, som i huvudsak överensstämde med
vad kommittén här föreslagit, ansåge kommittén, att densammas införande
i vår banklagstiftning icke borde föranleda betänkligheter.
Den ökade befogenhet, som därigenom skulle tillfalla bankinspektionen,
innebure för de flesta fall icke större makt än inspektionen
redan nu ägde, utan endast möjligheter att kunna utnyttja denna
makt i en för bankverksamheten lämpligare form. Skulle det emellertid
anses påkallat, att i rättssäkerhetens intresse omgärda denna befogenhet
med ännu mera betryggande garantier, så skulle detta måhända kunna
ske genom att vid eu eventuell omorganisation av bankinspektionen
tillföra densamma ett vidgat mått av allmän ekonomisk'' sakkunskap
genom att utöka det element inom inspektionen, som nu representerades
av den biträdande ledamoten.
Därest genom en banks verksamhet allmänna intressen utsättas
för fara, har enligt gällande banklag bank- och fondinspektionen i
sådana fall, då någon avvikelse från nämnda lag eller från bolagsordningen
icke föreligger, ej annat medel att tillgripa under löpande oktrojtid
än att sammankalla bolagsstämma och där framställa sina erinringar.
83
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
Detta är onekligen knappast att anse såsom tillfredsställande. Naturligtvis
kan bankinspektionen genom en dylik åtgärd komma till åsyftat
resultat, men någon säkerhet för att så städse skall bliva förhållandet
förefinnes ingalunda.
Jag finner mig fördenskull böra tillstyrka ett stadgande i den
av bankinspektionen antydda riktningen. Vid detta stadgandes avfattning
torde emellertid hänsyn böra tagas till de önskemål, 1917 års bankkommitté
på sätt ovan omförmäles uttalat. Oktroj bör sålunda ej kunna
förklaras förverkad, förrän beträffande bankens ledning så allvarliga
missförhållanden yppat sig, att bankens verksamhet kan befaras komma
att medföra skada för det allmänna. Dylika missförhållanden torde
vara för handen, t. ex. om en banks medel i oproportionerligt stor
utsträckning användas för ensidigt tillgodoseende av banken närstående
personers intressen under sådana omständigheter, att fara kan anses
föreligga för att bankens soliditet därigenom skall kunna rubbas, eller
om en bank genom alltför vidsträckt kreditgivning medverkar till
spridning av osund spekulation i aktier eller fastigheter. Vidare
lärer det ifrågasatta stadgandet genom sin lydelse böra utmärka, att
det ej bör bringas i tillämpning, med mindre bank- och fondinspektionen
meddelat bankstyrelsen krav på de rättelser, som enligt inspektionens
mening äro påkallade, och det visat sig, att detta krav icke haft någon
påföljd. Bankkomittén har ytterligare till förekommande av den ifrågasatta
bestämmelsens missbrukande uttalat sig för att densamma icke måtte
komma i tillämpning, förrän dels vederbörande banks styrelse fått skälig
tid på sig att verkställa de av bank- och fondinspektionen önskade
rättelser samt erhållit meddelande om, att inspektionen i händelse av styrelsens
underlåtenhet att vidtaga rättelserna komme att hos Kungl. Maj:t
hemställa, att bankens oktroj måtte förklaras förverkad, dels ock Kungl.
Maj:t lämnat bankstyrelsen tillfälle att inkomma med förklaring. I samtliga
dessa hänseenden är jag av samma uppfattning som bankkommittén.
Några uttryckliga bestämmelser härom eller angående förfarandet i
övrigt, innan Kungl. Maj:ts beslut fattas, lära dock icke behöva införas
i lagen.
I överensstämmelse med vad jag nu anfört har jag låtit utarbeta
förslag till ett stadgande, vilket torde böra utgöra en särskild paragraf
och i banklagen inflyta närmast efter 235 § samt betecknas med 235 a §.
84
Kungl. Maj.ts proposition Nr 182.
Ändring i
254 §.
Förhållanden, som äga samband med banksammanslagning.
I ett den 30 juni 1916 dagtecknat betänkande föreslogo 1915
års sakkunniga bland annat en del ändringar i och tillägg till 254 §
banklagen i och för reglering av vissa förhållanden, som äga samband
med banksammanslagning. Bestämmelser i sådant syfte, i nära överensstämmelse
med de av de sakkunniga utarbetade, intogos i det lagförslag,
som, enligt vad jag i det föregående uppgivit, den 16 februari
1917 av dåvarande chefen för finansdepartementet anmäldes i statsrådet
och varöver lagrådet den 14 påföljande mars avgav utlåtande. Rörande
innehållet av de sakkunnigas betänkande och de däröver avgivna yttrandena
samt det anmälda lagförslaget hänvisar jag till statsrådsprotokollet
för den 16 februari 1917. 1)
Då ändamålsenligheten av bestämmelser i ifrågavarande syfte näppeligen
kan bestridas, har jag ansett mig böra återupptaga frågan om
dylika bestämmelsers införlivande med lagstiftningen.
De stadganden, jag med anledning härav löreslår, överensstämma
i allt väsentligt med sina förebilder i ovannämnda lagförslag. Följande
skiljaktigheter finnas emellertid.
Med hänsyn till vad lagrådet i sitt utlåtande den 14 mars 1917 2)
uttalat, har momentbeteckningen i paragrafen uteslutits.
I andra punkten under 2) i 48 och 164 §§ föreslås, att bank icke
må förvärva mer än högst en tredjedel av samtliga aktier med lika rätt
i bolag, som driver emissionsrörelse. Detta bör givetvis gälla även
i sådana fall, då en bank övertager en annan banks rörelse, vadan en
erinran därom intagits såsom andra punkt i föreslagna sista momentet
av 254 §. Vidare har i samma moments tredje punkt, i enlighet med
lagrådets hemställan i dess ovannämnda utlåtande, angivits, att skyldigheten
att avyttra föreligger allenast i den mån den förvärvade egendomen ej
får jämlikt 46, 48, 162 eller 164 § behållas.
Slutligen har det av bestämmelsen i 254 § sista momentet nödvändiggjorda
övergångsstadgandet i enlighet med lagrådets hemställan
förtydligats och placerats såsom en andra punkt i övergångsbestämmelsernas
fjärde stycke.
På sätt ovan nämnts har bankkommittén uttalat sig för införandet
av ett stadgande därom, att bank, som övertoge annan banks rörelse,
J) Se sid. 29 och 40.
”) Se sid. 54.
85
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
icke därmed skulle förlora den aktieförvärvsrätt, som den övertagna
banken förut innehaft. I fall bankkommittén härmed åsyftar, att vid
banksammanslagning den övertagna bankens rätt att förvärva aktier
borde övergå å den övertagande banken, kan jag icke dela kommitténs
uppfattning. Den övertagna bankens aktieförvärvsrätt grundar sig å
de fonder, banken förfogar över, och någon motsvarande rätt bör den
övertagande banken icke få utöva, med mindre denna bank själv äger
de fonder, som för ändamålet erfordras. Om åter bankkommittén med
sin ovannämnda framställning allenast åsyftat, att den övertagande
banken bör vara berättigad förvärva de aktier, den övertagna banken
på grund av sin aktieförvärvsrätt har i sin ägo, är jag av samma mening
som kommittén. Jämlikt 254 § sista momentet har emellertid en bank, som
övertager annan banks rörelse, rätt att förvärva den övertagna bankens
aktier, med det undantag allenast, som föranledes av bestämmelsen i andra
punkten under 2) i 48 eller 164 §, och är ej skyldig avhända sig dem
förrän detta lämpligen kan ske. Aktierna behöva sålunda ej nödvändigtvis
föryttras, så snart det kan ske till det belopp, vartill aktiernas värde
upptagits vid deras införande i den övertagande bankens böcker. På
grund av nu angivna förhållande anser jag något särskilt stadgande till
skyddande av den övertagande bankens intressen i förevarande fall icke
erfordras.
Departementschefen uppläste härefter förslag till dels lag om ändring
i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse och dels lag
om ändrad lydelse av 29 § i lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker
av den lydelse, bilagor till detta protokoll utvisa, och hemställde,
att lagrådets utlåtande över förslagen måtte, för det ändamål § 87
regeringsformen omförmäler, genom utdrag av protokollet inhämtas.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan fann Hans Maj:t Konungen gott bifalla.
Ur protokollet:
Sven Lidholm.
86
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
Bil 1.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.
Härigenom förordnas, dels att i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse
skall införas en ny paragraf med beteckning 235 a, av den
lydelse nedan sägs, dels ock att 48, 50, 52, 164, 166, 168 och 254 §§
i nämnda lag skola erhålla följande ändrade lydelse:
48 §.
Bankaktiebolag, som avsatt medel till dispositionsfond eller därmed
likartad fond eller som före den 1 januari 1921 avsatt reservfond, uppgående
till mera än femtio procent av bolagets grundfond, må, så framt
bolagets grundfond och reservfond sammanlagt utgöra minst tio miljoner
kronor, jämväl under andra förhållanden än i 46 § sägs förvärva aktier,
med följande inskränkningar:
1) Aktier i annat inländskt bankaktiebolag eller i utländskt bankföretag
må icke förvärvas utan att Konungen prövat skäligt lämna tillstånd
därtill.
2) Aktier i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta
eller driva handel med aktier eller fast egendom, må icke förvärvas;
ägande emellertid Konungen, om aktierna i sådant bolag allmänt
förekomma i handeln, rätt att, där så prövas lämpligt, medgiva, att de
i viss mindre utsträckning må förvärvas av bankaktiebolag. Driver bolag
med verksamhet som nyss nämnts emissionsrörelse jämlikt av
Konungen stadfäst bolagsordning, och har i denna intagits förbud för bolaget
att äga aktier i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta
eller driva handel med aktier eller fast egendom, må bankaktie
-
87
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
bolag utan hinder av vad ovan stadgats, förvärva aktier i bolaget, dock
högst en tredjedel av samtliga aktier eller, om i bolaget finnas aktier
med olika rätt, en tredjedel av varje särskilt slag av aktier.
3) Bankaktiebolag äger icke på en gårig innehava jämlikt ovanstående
bestämmelser förvärvade aktier till bokfört värde, överstigande
tio procent av bolagets grundfond och reservfond tillsammantagna. Ej
heller må bokförda värdet av bankaktiebolags sålunda förvärvade aktier
vid något tillfälle överstiga
a) till den del aktieförvärvsrätten grundar sig därpå, att bolaget
avsatt medel till dispositionsfond eller därmed likartad fond: sammanlagda
beloppet av de till sådan fond avsatta medel;
b) till den del aktieförvärvsrätten grundar sig därpå, att bolaget
före den 1 januari 1921 avsatt reservfond, uppgående till mera än femtio
procent av grundfonden: hälften av det belopp, varmed reservfonden
nämnda dag översteg halva grundfonden, eller, därest reservfonden
sedermera nedgått, hälften av det belopp, varmed reservfonden dåmera
överstiger halva grundfonden.
4) Bankaktiebolag enligt denna paragraf tillkommande rätt att
förvärva aktier må ej användas, med mindre sådant är i bolagsordningen
eller av bolagsstämman medgivet.
50 §.
Ej må bankaktiebolag vid avtal om kredit eller eljest i sin rörelse
förbehålla sig andel i vinst på affär, som bolaget självt icke äger
avsluta.
Ej heller annorledes må bankaktiebolag, där ej fråga är om utdelning
å aktier eller vad bolaget såsom ägare av aktier eljest kan tillkomma,
beredas andel i vinst på verksamhet, som bolaget självt icke
äger bedriva.
52 §.
Varda penningar----hos bolaget.
Å medel, — — — i motboken.
Har motbok förkommit, bör den, som förlorat motboken, sådant
hos bolagets styrelse ofördröjligen anmäla och därvid uppgiva tid och
omständigheter, under vilka förlusten timat. Styrelsen skall då genom
kungörelse, vilken på bekostnad av den, som förlorat motboken, införes
en gång i allmänna tidningarna och en gång i tidning, som i orten
utkommer, efterlysa motboken. Därest denna icke inom sex månader,
88
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
efter det sådan efterlysning sista gången ägt ram, tillrättakommit, är
den, för vars räkning efterlysning skett, berättigad att mot kvitto utbekomma
hela sitt tillgodohavande; och äger efter medlens utbetalning
motboken icke gällande kraft mot bolaget.
164 §.
Solidariskt bankbolag, som avsatt medel till dispositionsfond eller
därmed likartad fond eller som före den 1 januari 1921 avsatt reservfond,
uppgående till mera än femtio procent av bolagets grundfond, må,
så framt bolagets grundfond, kommanditfond och reservfond sammanlagt
utgöra minst tio miljoner kronor, jämväl under andra förhållanden än
i 162 § sägs förvärva aktier, med följande inskränkningar:
1) Aktier i inländskt bankaktiebolag eller i utländskt bankföretag
må icke förvärvas utan att Konungen prövat skäligt lämna tillstånd
därtill.
2) Aktier i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att
förvalta eller driva handel med aktier eller fast egendom, må icke förvärvas;
ägande emellertid Konungen, om aktierna i sådant bolag allmänt
förekomma i handeln, rätt att, där så prövas lämpligt, medgiva, att de
i viss mindre utsträckning må förvärvas av solidariskt bankbolag. Driver
bolag med verksamhet som nyss nämnts emissiotisrörelse jämlikt av
Konungen stadfäst bolagsordning, och har i denna intagits förbud för
bolaget att äga aktier i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består
i att förvalta eller driva handel med aktier eller fast egendom, må solidariskt
bankbolag utan hinder av vad ovan stadgats förvärva aktier i
bolaget, dock högst en tredjedel av samtliga aktier eller, om i bolaget
finnas aktier med olika rätt, en tredjedel av varje särskilt slag av aktier.
3) Solidariskt bankbolag äger icke på en gång innehava jämlikt
ovanstående bestämmelser förvärvade aktier till bokfört värde, överstigande
tio procent av bolagets grundfond, kommanditfond och reservfond
tillsammantagna. Ej heller må bokförda värdet av solidariskt
bankbolags sålunda förvärvade aktier vid något tillfälle överstiga
a) till den del aktieförvärvsrätten grundar sig därpå, att bolaget
avsatt medel till dispositionsfond eller därmed likartad fond: sammanlagda
beloppet av de till sådan fond avsatta medel;
b) till den del aktieförvärvsrätten grundar sig därpå, att bolaget
före den 1 januari 1921 avsatt reservfond, uppgående till mera än femtio
procent av grundfonden: hälften av det belopp, varmed reservfonden
nämnda dag översteg halva grundfonden, eller, därest reservfonden
89
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
sedermera nedgått, hälften av det belopp, varmed reservfonden dåmera
överstiger halva grundfonden.
4) Solidariskt bankbolag enligt denna paragraf tillkommande rätt
att förvärva aktier må ej användas, med mindre sådant är i bolagsordningen
eller av bolagsstämman medgivet.
166 §.
Ej må solidariskt bankbolag vid avtal om kredit eller eljest i sin
rörelse förbehålla sig andel i vinst på affär, som bolaget självt icke äger
avsluta.
Ej heller annorledes må solidariskt bankbolag, där ej fråga är om
utdelning å aktier eller vad bolaget såsom ägare av aktier eljest kan
tillkomma, beredas andel i vinst på verksamhet, som bolaget självt icke
äger bedriva.
168 §.
Varda penningar — — — hos bolaget.
Å medel, — — — — i motboken.
Har motbok förkommit, bör den, som förlorat motboken, sådant
hos bolagets styrelse ofördröjligen anmäla och därvid uppgiva tid och
omständigheter, under vilka förlusten timat. Styrelsen skall då genom
kungörelse, vilken på bekostnad av den, som förlorat motboken, införes
en gång i allmänna tidningarna och en gång i tidning, som i orten
utkommer, efterlysa motboken. Därest denna icke inom sex månader,
efter det sådan efterlysning sista gången ägt rum, tillrättaknmmit, är
den, för vars räkning efterlysning skett, berättigad att mot kvitto utbekomma
hela sitt tillgodohavande; och äger efter medlens utbetalning
motboken icke gällande kraft mot bolaget.
235 a §.
Yppa sig, utan att sådant fall är för handen, som i 235 § 2 mom.
avses, beträffande bankbolags ledning så allvarliga missförhållanden, att
bolagets verksamhet kan befaras komma att bliva till skada för det
allmänna, äger bank- och fondinspektionen förelägga bolagets styrelse
att vidtaga de åtgärder, inspektionen anser erforderliga för rättelses
vinnande. Underlåter styrelsen att ställa sig sådant föreläggande till
efterrättelse, vare lag som i ovannämnda stadgande sägs.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 154 käft. (Nr 182.) 12
90
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
254 §.
Bildas bankbolag eller ökas bankbolags grundfond för övertagande
av annan bankrörelse, må andel i vad bolaget sålunda skall övertaga
utgöra vederlag för aktie eller huvudlott i bolaget samt teckning ske
med villkor, att sådant tillskott skall få göras; och galle i övrigt i ty
fall denna lags bestämmelser om bankbolags bildande och grundfonds
ökning med följande tillägg och undantag:
1) Vid bankbolags bildande skall teckningslista och vid grundfondens
ökning bolagsstämmans beslut om ökningen innehålla jämväl
alla de om bankrörelsens övertagande träffade bestämmelserna. Vad
under 3) i 8, 29, 120 eller 145 § stadgas föranleder icke därtill att
värdet av det, som för aktie eller huvudlott skall tillskjutas i annat än
penningar, skall i teckningslista eller i bolagsstämmas beslut om ökning
av grundfonden uppskattas till visst penningbelopp.
2) Där vid bankbolags bildande ej samtliga tecknare enligt bestämmelse
i teckningslistan äro berättigade att för aktie eller huvudlott
tillskjuta annat än penningar, äge å konstituerande stämman tecknare,
vilken berättigats att göra tillskott i annat än penningar, ej deltaga i
omröstning, som i 14 eller 126 § sägs; ej heller må sådan tecknare
eller av honom tecknade eller eljest förvärvade aktier eller huvudlotter
vid omröstningen tagas i beräkning.
3) Vad i 1 mom. av 31 eller av 147 § är stadgat äger ej tillämpning.
4) Har vad bolaget enligt bestämmelse i teckningslistan övertagit
blivit uppskattat till oskäligt högt värde, vare de stiftare, som haft eller
uppenbarligen bort hava vetskap om att uppskattningen varit oskälig,
pliktige att ersätta bolaget skadan, en för alla och alla för en.
Uppgörelse mellan bolaget och stiftare rörande den senare i
sådan egenskap åliggande skadeståndsskyldighet är ej för bolaget
bindande.
5) Talan mot stiftare enligt vad ovan under 4) stadgats må ej
anställas, sedan två år förflutit från bolagets registrering, utan så är,
att talan grundas därpå, att brottslig handling blivit begången.
Inträffar konkurs inom två år från bolagets registrering, stånde
konkursboet öppet att anställa talan, som nu sagts; och skall i ty fall
talan anhängiggöras inom en månad från inställelsedagen eller, där tiden
för talans anställande av bolaget då ännu ej gått till ända, inom utgången
av den tid. Försummas det, vare rätt till talan förlorad.
Tillgång, som bankbolag på sätt ovan sägs övertagit, skall vid
dess införande i bolagets böcker upptagas till sitt verkliga värde.
91
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
Har bankbolag övertagit annat bankbolags rörelse och finnes bland
sistnämnda bolags tillgångar egendom, varmed bankbolag ej må driva
handel för egen räkning, må den egendom, även om sådant fall ej är
för handen som i 46, 48, 162 eller 164 § omförmäles, förvärvas av det
övertagande bolaget. Utgöres egendomen av aktier i bolag, som driver
emissionsrörelse, gälle dock vad nu stadgats endast i den mån det
övertagande bolaget efter aktiernas förvärvande icke kommer att innehava
sådana aktier till större antal än enligt andra punkten under 2) i
48 och 164 §§ är medgivet. Egendom, som bankbolag på nämnda sätt
förvärvat, skall så snart lämpligen kan ske åter avyttras, i den mån
den ej jämlikt 46, 48, 162 eller 164 § må av bolaget behållas.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921 med undantag
av bestämmelserna i 52 och 168 §§, vilka skola vinna tillämpning från
och med dagen efter den, då lageu enligt därå meddelad uppgift från
trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Har bankbolag med stöd av äldre lag förvärvat aktier till högre
bokfört belopp än bolaget enligt denna lag är berättigat att på en gång
innehava, må under en övergångstid av fem år hittills gällande bestämmelser
i fråga om rätten att innehava aktier lända till efterrättelse;
dock att under denna tid boktörda värdet av jämlikt 48 eller 164 §
förvärvade aktier ej må överstiga samma värde den 1 januari 1921.
Bankbolag, som före den 1 januari 1921 under andra förhållanden
än i 46 eller 162 § avses förvärvat aktier i bolag, vars verksamhet
huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier eller
fast egendom, må, där ej Konungen lämnat medgivande, som i första
punkten under 2) i 48 eller 164 § sägs, eller bestämmelsen i andra punkten
samma lagrum till annat föranleder, icke innehava aktierna längre
än två år från nämnda dag. Träder under denna tid sistnämnda bolag
i likvidation, och finnes bland dess tillgångar egendom, varmed bankbolag
ej må driva handel för egen räkning, må, även om sådant fall ej
är för handen som i 46, 48, 162 eller 164 § omförmäles, bankbolaget för att
undgå förlust förvärva den egendom, såvitt den tillhörde det andra bolaget
redan den 1 januari 1921.
Egendom, som bankbolag sålunda förvärvat, skall så snart ske kan
åter avyttras, i den mån den ej jämlikt nyssnämnda lagrum må av bolaget
behållas. Utgöres den av aktier i bolag, vars verksamhet huvudsakligen
består i att förvalta eller driva handel med aktier eller fast
egendom, gälle i fråga om bankbolagets rätt att innehava aktierna och
92
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
att i händelse av det andra bolagets trädande i likvidation förvärva dess
egendom vad här ovan är stadgat rörande dylika aktier, sqm bolaget
före den 1 januari 1921 förvärvat. Samma lag vare, där aktier som
nu sagts under de två åren närmast efter den 1 januari 1921 förvärvas
av bankbolag jämlikt 254 § sista momentet.
I avseende å förmån, vartill bolaget före den 1 januari 1921 förvärvat
rätt, skola bestämmelserna i 50 § 2 mom. och 166 § 2 mom. icke äga
tillämpning förr än två år förflutit från nämnda dag. Innehar den, som
utfäst dylik förmån, egendom, varmed bankbolag ej må driva handel
för egen räkning, må bankbolaget, för att undgå förlust, under sagda
två år, även om sådant fall ej är för handen, som i 46, 48, 162 eller
164 § omförmäles, förvärva den egendom, såvitt den tillhörde överlåtaren
redan den 1 januari 1921. Om bankbolags rättigheter och skyldigheter
i anledning av sådant förvärv skall tillämpas vad i första och andra
punkterna av nästföregående moment är sagt.
Konungen må, när synnerliga skäl därtill äro, medgiva bankbolag
anstånd med tillämpning av de i nästföregående tre moment meddelade
bestämmelser.
Kung!. Mftj.ts proposition Nr 182.
88
Bil. 2.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 29 § i lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker.
Härigenom förordnas, att 29 § i lagen den 29 juli 1892 angående
sparbanker skall erhålla följande ändrade lydelse:
Har motbok förkommit, bör den, som förlorat motboken, sådant
hos sparbankens styrelse ofördröjligen anmäla och därvid uppgiva tid
och omständigheter, under vilka förlusten timat. Styrelsen skall då
genom kungörelse, vilken på bekostnad av den, som förlorat motboken,
införes en gång i allmänna tidningarna och en gång i tidning, som i
orten utkommer, efterlysa motboken. Därest denna icke inom sex månader,
efter det sådan efterlysning sista gången ägt rum, tillrättakommit,
är den, för vars räkning efterlysning skett, berättigad att mot kvitto
utbekomma hela sitt tillgodohavande; och äger efter medlens utbetalning
motboken icke gällande kraft mot sparbanken.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå
meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
94
Kungl. Maj.ts proposition Nr 182.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen
den 12 november 1920.
Närvarande:
Justitierådet Berglöf,
Regeringsrådet Ernberg,
Justitieråden Molin,
Appelberg.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 23 januari
1920, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över upprättade
förslag till
dels lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om
bankrörelse,
dels ock lag om ändrad lydelse av 29 § i lagen den 29 juli 1892
angående sparbanker.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av byråchefen Albert Tondén.
I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet
och dess särskilda ledamöter.
Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911
om bankrörelse.
48 och 164 §§.
Lagrådet:
Avfattningen av bestämmelserna under 3) har blivit mindre lyckad.
Enligt vad motiven giva vid handen är icke avsett, att, såsom lagtexten
närmast antyder, bankbolag, som äger vid lagens ikraftträdande avsatt
reservfond av viss storlek och som jämväl avsatt dispositionsfond eller
därmed likartad fond, skall äga innehava dels aktier till samma värde
95
Kungl. Majds proposition Nr 182.
som dispositionsfonden och dels därutöver en enligt 3 b) beräknad aktiepost.
Meningen är givetvis att i dylikt fall den av dessa grunder för
aktieförvärvsrättens bestämmande, som leder till det högsta beloppet,
skall tillämpas. Ifrågavarande stadganden böra därför omredigeras, så
att häråt gives tydligt uttryck.
Övergångsbestämmelserna.
Justitierådet Berglöf, regeringsrådet Ernberg och justitierådet Appelberg:
Beträffande det föreslagna andra stycket av övergångsbestämmelserna
anmärkes, att då däri stadgas, att under övergåugstiden hittills
gällande bestämmelser i fråga om rätten att innehava aktier skulle i
angivna fallet lända till efterrättelse, enligt ordalydelsen de nya bestämmelserna
under 2) i 48 och 164 §§ icke komme att i berörda fall gälla.
Givetvis har varit meningen att uttala allenast att hittills gällande bestämmelser
om tillåtna högsta värdet av de aktier, bankbolag må innehava,
d. v. s. de grunder, efter vilka bankbolags aktieförvärvsrätt till
sitt belopp bestämmes, skola lända till efterrättelse. Ordalagen synas
därför böra ändras, så att denna mening tydligt kommer till uttryck.
Lagrådet erinrade dels att, på sätt vid granskning av förslaget
till lag om emissionsrörelse anmärkts, ändring borde vidtagas i 1 och
2 §§ i lagen om bankrörelse och dels att, då förevarande lag icke kunde
antagas komma att träda i kraft förrän efter den 1 januari 1921, detta
datum på de ställen i förslaget, där det förekomme, borde utbytas mot
ett senare.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 29 § i lagen den 29 juli 1892
angående sparbanker.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
96
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 mars 1921.
Närvarande:
Statsministern VON Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel,
statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Berg-*
qvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anmälde t. f. chefen för finansdepartementet, statsrådet Ericsson, lagrådets
genom utdrag av protokollet över finansärenden den 23 januari
1920 inhämtade utlåtande över upprättade förslag till dels lag om ändring
i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse dels ock lag
om ändrad lydelse av 29 § i lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker.
Föredragande t. f. departementschefen anförde härvid:
>Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni
1911 om bankrörelse, i vad detsamma angår banks aktieförvärvsrätt,
har förutsatt, att den nuvarande lagen den 5 juni 1909 angående emissionsbanker
skulle upphävas och att samtidigt en lagstiftning om emissionsrörelse
skulle genomföras. Ett förslag till lagstiftning i sistnämnda ämne
har även varit överlämnat till granskning av lagrådet, som mot detsamma
gjort vissa erinringar, vilka skulle fordra en omarbetning av förslaget i
olika delar, innan detsamma kunde framläggas för riksdagen. Sedan lagrådet
avgivit sitt utlåtande, hava emellertid förhållandena på det ekonomiska
området utvecklat sig på ett sätt, som givit anledning till en viss tvekan,
huruvida det nuvarande tidsläget kan anses betinga, att en lagstiftning
på området nu genomföres. Ett flertal emissionsbolag hava nämligen under
sistförflutna tiden helt upphört med sin verksamhet, och de ännu befintliga
torde för närvarande endast i ringa mån ägna sig åt emissionsrörelse.
Under sådana omständigheter har det spörsmålet trängt sig fram, huruvida
icke frågan om emissionslagstiftning skulle kunna och böra underkastas
en förnyad och mera ingående prövning, därvid på grund av
vissa invändningar, som framställts emot det redan upprättade förslagets
97
Kungl. Maj ds ''proposition Nr 182.
principiella läggning, särskilt borde tagas under förnyat övervägande,
huruvida icke de system för kontroll över emission av aktier, som förekomma
i vissa andra länder, skulle kunna i något avseende tjäna såsom
förebild för en lagstiftning på det nu nämnda området i vårt land.
Med hänsyn till dessa omständigheter har det redan upprättade förslaget
till lag om emissionsrörelse ansetts icke böra, åtminstone för närvarande,
framläggas till riksdagens prövning.
Då det nyssnämnda upphävandet av lagen angående emissionsbanker
närmast skulle vara föranlett av en lagstiftning om emissionsrörelse,
har på grund av vad jag nyss anfört angående sistnämnda lagstiftning
skälet för emissionsbankslagens upphävande förfallit.
Lagen om emissionsbanker har, bland annat, på grund av den
däri förekommande bestämmelsen, att allenast bankaktiebolag eller solidariska
bankbolag må vara stiftare av och delägare i emissionsbank, visat
sig icke inbjuda till bildande av någon emissionsbank och ett inrättande
av dylika banker torde med lagens nuvarande avfattning vara praktiskt
taget uteslutet. Visserligen hade på sin tid av särskilda sakkunniga
framlagts förslag till ändring av berörda lag i sjette- att undanröja nyss
antydda olägenhet, men det torde med största sannolikhet kunna antagas,
att även med en sålunda ifrågasatt ändring av emissionsbankslagen
någon emissionsbank på grund av de rådande ekonomiska förhållandena
icke skulle komma att inrättas. Med hänsyn härtill, och då det även bör
kunna antagas, att den av mig ifrågasatta utredningen om emissionslagstiftning
bör kunna verkställas så snabbt att ett på nämnda utrednings
resultat grundat lagstiftningsförslag skulle kunna inom en nära framtid
tagas under omprövning, synes mig skäl icke föreligga att nu verkställa
någon revision av emissionsbankslagen.
Den föreslagna förändrade lagstiftningen angående bankbolags
aktieförvärvsrätt är icke beroende av att samtidigt en lagstiftning om
emissionsrörelse genonjföres, och då förhållandena på det ekonomiska
området givit vid handen, att den förstnämnda lagstiftningen är alltmer
av behovet påkallad, har förslaget ansetts böra underställas innevarande
års riksdags prövning. De förutnämnda omständigheterna — överarbetandet
av förslaget till lag om emissionsrörelse och bibehållandet
av lagen om emissionsbanker — hava emellertid föranlett, att vissa
ändringar måst vidtagas i förslaget till lag om ändringar i banklagen.
I 48, 164 och 254 §§ samt i övergångsbestämmelserna hava sålunda
de stadganden, som avse bankbolags förvärv av aktier i etnissionsbolag,
'' uteslutits, varemot till 48 och 164 §§ fogats nya stycken,
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 154 höft. (Nr 182.) 13
98
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 182.
innehållande de nn gällande bestämmelserna om bankbolags rätt att
förvärva aktier i emissionsbank. Genom ett bibehållande av den nu
gällande grunden för dylik aktieförvärvsrätt — avsättning av reservfond
till belopp överskjutande halva grundfonden, oberoende av när sådan
avsättning ägt rum — skulle ett avsteg komma att ske från de i det
föreliggande förslaget inrymda allmänna grunderna för bankbolags aktieförvärvsrätt.
Detta avsteg torde emellertid icke böra giva anledning
till .någon erinran, helst som, efter vad nyss nämnts, någon tillämpning
av dessa bestämmelser icke lärer under nuvarande förhållanden
ifrågakomma.
I övrigt har med hänsyn till en anmärkning från lagrådet ändring
skett i bestämmelserna under 3) i 48 och 164 §§ för att utmärka,
att de båda under a) och b) i samma moment angivna grunderna för
aktieförvärvsrätt icke kunna samtidigt komma till tillämpning i en och
samma bank. Därjämte har, likaledes på grund av erinran från lagrådet,
i andra stycket av övergångsbestämmelserna verkställts sådan ändring,
att därav framgår, att det är de hittills gällande bestämmelserna
om tillåtna högsta värdet av de aktier, bankbolag må innehava, som
skola under övergångstiden lända till efterrättelse.
Slutligen hava vissa smärre ändringar av uteslutande redaktionell
art vidtagits i förslaget till ändringar i banklagen.
Den ifrågavarande lagen torde, där ej annat särskilt nämnes, böra
träda i kraft den 1 januari 1922.
Förslaget till ändring i sparbankslagen torde oförändrat kunna
föreläggas riksdagen.»
Härefter hemställde t. f. departementschefen, att lagförslaget med
de av honom föreslagna ändringarna måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådens övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga . . . vid detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet
Svante Ericsson.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921.