Kungl. Maj:ts proposition Nr 180.
1
t
Nr 180.
Kung!. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om avdrag vid 1922 års taxering
till inkomst- och förmögenhetsskatt; given Stockholms slott den
25 februari 1921.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning med särskilda bestämmelser
om avdrag vid 1922 års taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt.
GUSTAF.
A. E. M. Ericsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 152 höft. (Nr 180.)
1
2
Kuncjl. Maj:ts ''proposition Nr 180.
Förslag
till
förordning med särskilda bestämmelser om avdrag vid 1922 års taxering till
inkomst- och förmögenhetsskatt.
''
Härigenom förordnas, att, utan hinder av bestämmelserna i 18 §
1 mom. i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, vid 1922
års taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt det beskattningsbara
beloppet för svensk medborgare, som är här i riket mantalsskriven, skall
beräknas efter följande grunder:
a) För en var skattskyldig skall från det taxerade beloppet såsom
fritt från skatt avdragas följande belopp (ortsavdrag):
Om han är mantalsskriven inom ort tillhörande ortsgrupp I, 900 kronor,
» » » » » » » » II, 1,050 »
» » » » )> » » » in, 1,200 »
» » » » )) » » » IV, 1,350 »
» » » » » » » » V, 1,500 »
b) Utöver ortsavdraget äger skattskyldig, vilken är gift eller har
hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållna barn, vilka
icke uppnått 21 år och icke själva skola taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt,
erhålla avdrag (familjeavdrag) dels med 300 kronor för ,
varje sådant barn, dels ock med 300 kronor för hustru, om skattskyldig
är gift, eller för husföreståndarinna, om skattskyldig är ogift (varmed
jämställes, att skattskyldig är änkling, änka eller frånskild).
För barn, vars föräldrar båda leva men icke äro gifta med varandra,
skall, därest enligt ovan givna bestämmelser båda föräldrarna
skulle vara berättigade till avdrag, endast modern eller, om barnet vistas
hos fadern, endast denne åtnjuta avdrag.
c) I enskilda fall, då skattskyldigs skatteförmåga på grund av
särskilda omständigheter (långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående än dem, för vilka han äger åtnjuta familje
-
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 180.
avdrag, eller annan därmed jämförlig omständighet) är väsentligt nedsatt,
må det skattefria avdraget ökas med högst 700 kronor. Sådana
utgifter för annans underhåll, som avses i 10 § i förordningen om inkomstoch
förmögenhetsskatt, må icke åberopas såsom grund för avdrag enligt
detta stycke.
d) Den del av det taxerade beloppet, som överstiger summan av
de enligt a), b) och c) här ovan för den skattskyldige medgivna avdragmen
icke dubbla summan av samma avdrag, upptages i det beskattningsbara
beloppet till sitt halva belopp.
Den del av det taxerade beloppet, som överstiger dubbla summan
av medgivna avdrag, ingår i sin helhet i det beskattningsbara beloppet.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1922.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr ISO.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet, å Stockholms slott den 25 februari 1921.
Närvarande:
Statsministern VON Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel,
statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist,
Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson.
T. f. chefen för finansdepartementet, statsrådet Ericsson, anförde
härefter:
Jämlikt 18 § i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,
sådant nämnda lagrum lyder enligt förordningen den 19 november 1920
(nr 758), äger här i riket mantalsskriven svensk medborgare å det
taxerade beloppet tillgodonjuta visst skattefritt avdrag, som är avsett
att motsvarå existensminimum. Sålunda skall enligt 1 mom. a) för en
var sådan skattskyldig, allt efter som han är mantalsskriven inom ort
tillhörande den ena eller andra av de fem ortsgrupper, vari riket för
ändamålet indelas, såsom skattefritt avdragas ett belopp av 600, 700,
800, 900 eller 1,000 kronor (ortsavdrag). Vidare äger enligt 1 mom. b)
dylik skattskyldig, vilken är gift eller har hemmavarande eller av honom
helt eller delvis underhållna barn, vilka icke uppnått 21 år och icke
själva skola taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, erhålla avdrag
(familjeavdrag) dels med 200 kronor för varje sådant barn dels ock med
200 kronor för hustru, om den skattskyldige är gift, eller för husföreståndarinna,
om skattskyldig är ogift. I enskilda fall, då skattskyldigs
skatteförmåga på grund av särskilda omständigheter är väsentligt nedsatt,
må enligt 1 mom. c) det skattefria avdraget ökas med högst 500
kronor.
I 18 § 1 mom. d) stadgas slutligen, att den del av det taxerade
beloppet, som överstiger summan av den skattskyldige sålunda medgivna
avdrag men icke dubbla summan därav, skall i det beskattningsbara
beloppet upptagas till sitt halva belopp.
Storleken av de skattefria orts- och familjeavdragen är i för -
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 180.
ordningen bestämd efter den i juli månad 1914 rådande prisnivån,
dock med ungefär 20 procents förhöjning beträffande ortsavdraget. Med
hänsyn till den ökning i levnadskostnaderna, som efter sist angivna
tidpunkt ägt ram och som i slutet av år 1918 uppgått till 167 procent
av 1914 års nivå, föreläde Kungl. Maj:t med proposition den 21 mars
1919, nr 347, riksdagen förslag till förordning om särskilda avdrag vid
1920 ars taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt. Nämnda förslag
gick ut på en förhöjning dels av orts- och familjeavdragen med 50
procent och dels av maximum för det avdrag, som i ömmande fall
kän medgivas skattskyldig, från 500 till 700 kronor. Vid frågans
behandling i statsrådet framhölls, att berörda förhöjning av orts- och
familjeavdragen icke vore tillräcklig för att bereda full kompensation
för en prisstegring, som uppginge till 167 procent av 1914 års nivå,
men att med hänsyn till de statsfinansiella verkningarna av skattelindringen,
vilka för det dåvarande icke kunde närmare beräknas, större
förhöjning ej ansetts böra tillstyrkas.
Riksdagen anmälde i skrivelse den 14 juni 1919, nr 364, att riksdagen
bifallit Kungl. Maj:ts berörda proposition.
Den 16 påföljande juli utfärdade Kungl. Maj:t förordning i ämnet
(nr 455).
Vid 1920 års riksdag framlades proposition (nr 233) med förslag
av i huvudsak samma innebörd som 1919 års nu berörda proposition.
Vid anmälan i statsrådet av frågan härom framhöll dåvarande chefen
för finansdepartementet, att levnadskostnaderna då ännu icke visat tendens
att nämnvärt sjunka, utan att prisstegringen, som under senare hälften
av år 1919 varit nere i 157 procent av 1914 års nivå, enligt socialstyrelsens
beräkningar vid årsskiftet 1919—1920 uppgått till 159 procent,
varför behov torde få anses föreligga av en provisorisk ökning av ifrågavarande
avdrag jemväl vid beskattningen av 1920 års inkomster, d. v. s.
vid 1921 års taxering. Då de på frågan om avdragens storlek inverkande
omständigheter väsentligen vore oförändrade, syntes 1919 års
bestämmelser i detta avseende kunna läggas till grund för de erforderliga
föreskrifterna i ämnet.
Nu berörda proposition blev med viss mindre ändring av riksdagen
bifallen, och förordning med särskilda bestämmelser om avdrag vid 1921
års taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt utfärdades den 19
november 1920 (nr 782).
Efter det fragan om skattefria avdrag senast var föremål för riks- Departement*
dagens prövning, har, såvitt man kan bedöma, prisstegringen nått sin ckefen
-
6
Kunjl. Maj:ts proposition Nr ISO.
kulmen. Enligt socialstyrelsens beräkningar utgjorde nämligen prisstegringen
vid k var talsskiftet'' september—oktober 1920 181 procent av 1914
års nivå och vid årsskiftet 1920—1921 171 procent av samma nivå. Efter
sistnämnda tidpunkt hava levnadskostnaderna ytterligare nedgått, och en
fortsatt nedgång torde vara att förvänta. Att denna nedgång dock under
innevarande år icke kan väntas bliva så väsentlig, att en förhöjning
med femtio procent av de skattefria avdrag, som hänföra sig till årets
inkomster, kan anses för hög, synes uppenbart.
Då de skäl, som föranlett föregående riksdagar att besluta viss
förhöjning av de skattefria avdragen, allt fortfarande föreligga, torde
proposition angående förordning med särskilda bestämmelser om avdrag
vid 1922 års taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt, av enahanda
innehåll som motsvarande förordning rörande avdrag vid 1921 års
taxering nu böra avlåtas till riksdagen.
Jag vill i detta sammanhang erinra om, att 1920 års riksdag även
antog ett förslag till förordning med särskilda bestämmelser om avdrag
vid 1921 års taxering till bevillning av inkomst och att förordning i
detta ämne likaledes utfärdades den 19 november 1920 (nr 783). Dessa
bestämmelser, som hava sin särskilda betydelse beträffande kommunalbeskattningen,
innebära i stort sett 50 procents förhöjning på de skattefria
avdrag, som jämlikt 1920 års riksdagsbeslut skola enligt bevillningsförordningen
gälla vid taxeringen till bevillning av inkomst.
Givetvis framställer sig frågan, huruvida ej motsvarande bestämmelser
böra införas även med avseende å 1922 års taxering. Det är
emellertid uppenbart, att medgivandet av avdrag tarvar större försiktighet
med avseende å kommunalbeskattningen än beträffande statsbeskattningcn,
synnerligast med hänsyn till kommuner med företrädesvis
små inkomsttagare och utan värdefullare fastigheter, då ju i dessa
komnmner eu utsträckt avdragsrätt kan föranleda skattebördans huvudsakliga
överflyttande på ett fåtal inkomsttagare. För närvarande är det
omöjligt att bedöma, huru den nu medgivna avdragsrätten kan komma
att verka vid innevarande års taxering. Såsom jag förut antytt, kan
man ej heller nu förutse, huru stark nedgång i prisnivån kan komma
att äga rum under innevarande år. Båda dessa faktorer kunna emellertid
vara kända vid den tidpunkt, då 1922 års riksdag samlas. Därest
beslut rörande den ifrågavarande avdragsrätten fattas vid riksdagens
början, är detta också tids nog för att beslutet skall kunna lända till
efterrättelse vid 1922 års taxering. Jag erinrar här om att ett liknande
förfaringssätt tidigare vid ett flertal riksdagar tillämpats ifråga om såväl
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 180.
taxeringen till bevillning för inkomst som taxeringen till inkomst- och
förmögenhetsskatt. Av nu angivna grunder finner jag det rådligast, att
avgörandet av frågan om förhöjning av de skattefria avdragen beträffande
bevillningstaxeringen år 1922 uppskjutes till samma års riksdag.
Sedan föredragande t. f. departementschefen härefter uppläst ett
förslag till förordning med särskilda bestämmelser om avdrag vid 1922
års taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt, hemställde tf. departementschefen,
att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att
antaga samma förslag.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen bifalla;
och skulle proposition av den lydelse, bil. litt. vid
detta protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Martin Philipson.