Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.
1
Nr 173.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående tillfälligt anslag
till hushållningssällskapen; given Stockholms slott den 4 mars
1921.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå
riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Nils Hansson.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj;t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 mars 1921.
Närvarande:
Statsministern VON Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel.
statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist. Malm, Bergq^st^
Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson.
Departementschefen statsrådet Hansson anförde:
Hushållningssällskapens huvudsakliga inkomst under senare tid
ända till år 1915 har utgjorts av sällskapens andel i de för det allmännas
räkning vid försäljning av brännvin uppburna försäljningsavgifterna. I
samma mån som denna sällskapens inkomst, särskilt mot slutet av förra
århundradet och början av det innevarande, hastigt ökades, sattes sällBihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 146 höft. (Nr 173.) 1
2
Kun yl. Maj:ts proposition Nr 173.
skapen i tillfälle att på ett allt mera verksamt och energiskt sätt ingripa
i jordbrukets och dess binäringars förkovran och utveckling.
Genom beslut vid 1913 års riksdag indrogos emellertid brännvinsförsäljningsavgifterna
till statsverket från och med år 1915 och hushållningssällskapen
tillerkändes i samband därmed en till sammanlagt
2.100.000 kronor uppgående årlig ersättning, vilken efter vid 1914 års
senare riksdag fastställda grunder fördelas mellan sällskapen. Förordning
härom har utfärdats den 9 oktober 1914, nr 275.
Enligt sagda förordning sker fördelningen av det hushållningssällskapen
beviljade anslaget sålunda, att ett grundbelopp av 10,000
kronor tillföres varje hushållningssällskap samt att därefter av anslagets
återstod eu andel, utgörande till och med år 1919 hälften men därefter
tre femtedelar, fördelas efter den med jordbruk och fiske sysselsatta
folkmängden inom hushållningssällskapsområdena och andra hälften,
respektive två femtedelar, efter den övriga folkmängden inom samma
områden. Därest enligt dessa grunder något hushållningssällskap skulle
erhålla mindre än 35,000 kronor, skall dock detta belopp tilläggas hushållningssällskapet
och återstoden av anslaget fördelas enligt de angivna
grunderna mellan de övriga sällskapen. Fördelningen verkställes
för tioårsperioder, börjande med år 1915.
På förslag av Kungl. Maj:t, föranlett av åtskilliga framställningar,
har riksdagen å tilläggsstat för år 1920 anvisat ett förslagsanslag, högst
682.000 kronor, såsom tillfälligt anslag till hushållningssällskapen, att
utgå enligt de grunder, som tillstyrkts av dåvarande departementschefen
i det vid propositionen om tilläggsstat till riksstaten för år 1920 fogade
utdraget av statsrådsprotokollet över jord bruk särenden. Enligt dessa
grunder utgår tilläggsanslaget dels med hälften av grundbidraget, alltså
med 5,000 kronor till varje sällskap eller tillhopa 130,000 kronor, dels
ock med SO procent av det bidrag, 1,840,000 kronor, som icke är grundbidrag,
eller således 552,000 kronor.
I skrivelse den 30 augusti 1920 har lantbruksstyrelsen hemställt,
att i avbidan på lösandet av spörsmålet om hushållningssällskapens omorganisation,
såsom tillfälligt anslag till hushållningssällskapen enahanda
belopp som 1920 måtte hos riksdagen begäras å tilläggsstat för år 1921
att utgå enligt samma grunder som föregående år.
Sakkunniga angående hushållningssällskapens omorganisation hava
i utlåtande den 7 oktober 1920 erinrat, att av dyrtiden föranletts ytterligare
stegringar i hushållningssällskapens administrationskostnaier och
allmänna utgifter. Detta gällde främst avlöningsförmånerna tdl sällskapens
befattningshavare och de av senaste förhöjning av järnvägs
-
Ktingl. Maj:ts proposition Nr 173. 3
taxorna förorsakade ökningarna av resekostnaderna. Med hänsyn till
dessa omständigheter kunde det därför synas önskligt, att sällskapen
för år 1921 tillerkändes ett större tillfälligt anslag än för år 1920. Då
emellertid de sakkunniga inom närmaste tid ämnade framlägga sitt
betänkande med, bland annat, förslag till ett mera definitivt ordnande
av anslagsfrågorna till sällskapen, varigenom deras ekonomiska ställning
före krigstiden syntes kunna i huvudsak återställas, samt dessutom, med
hänsyn till det statsfinansiella läget, största återhållsamhet måste iakttagas
beträffande anvisande av anslag å tilläggsstat för år 1921, ansåge
de sakkunniga sig icke böra för samma år föreslå höjning av ifrågavarande
tillfälliga anslag.
Då jag för egen del däremot ansåg starka skäl tala för att ifrågavarande
anslag bliver för innevarande år något ökat, men erforderlig
utredning i ärendet icke hann bliva färdig till tiden för avlåtandet av
propositionen om anslag å tilläggsstat för år 1921, tillstyrkte jag därför
i punkten 47 av nämnda proposition, att Kung!. Maj:t måtte föreslå
riksdagen att, i avbidan på blivande proposition, beräkna för ändamålet
ett anslag av 900,000 kronor. Detta förslag blev av Kungl. Maj:t gillat.
Efter det sagda proposition avlåtits, har från åtskilliga hushållningssällskap
inkommit framställningar om ökade anslag för innevarande
år. över de fyra första, inkomna från Västmanlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens hushållningssällskap hava ovannämnda sakkunniga
avgivit infordrat utlåtande den 21 februari 1921. Häri erinra
de sakkunniga till en början om sitt utlåtande den 7 oktober 1920.
Att de sakkunniga ansett sig sakna anledning att då förorda ett större
tillfälligt anslag för år 1921 än för år 1920 hade haft sin grund i tre
omständigheter nämligen, att sakkunnigas utredning, i vad den avsåge
sällskapens ekonomiska ställning, då ännu ej kunnat slutföras, att det
statsfinansiella läget manade till största sparsamhet, särskilt beträffande
tilläggsanslag, samt att lantbruksstyrelsen för sin del ej ifrågasatt någon
höjning av anslaget ifråga.
De sakkunniga anföra vidare:
»Förenämnda särskilt på grund av den bristande likformigheten i sällskapens
räkenskaper mycket tidsödande och omfattande ekonomiska utredning är nu i det
närmaste slutförd, utom beträffande år 1920. Ur denna tillåta sig sakkunniga meddela
följande.
Hushållningssällskapens sammanlagda inkomster uppgingo år 1913 till omkring
3,988,000 kronor och år 1919 till omkring 4,443,000 kronor, vilket innebär
en ökning av omkring 11 procent. Utgifterna sagda år voro omkring 3,549,000
respektive 4,704,000 kronor. Utgiftsstegringen var alltså omkring 33 procent,
d. v. s. tre gånger så stor som inkomstökningen. Då penningvärdet under sagda
4
Kungl. Majds proposition Nr 173.
tidrymd sjönk till en tredjedel av 1913 års värde samt sällskapen samtidigt ålades
ett flertal nya uppgifter, är det uppenbart, att sällskapen måst väsenligt inskränka
sin verksamhet eller ock ådraga sig betydande förluster.
De nu föreliggande framställningarna, särskilt den från Norrbottens läns
hushållningssällskap, giva vid handen, att sällskapen trots inskränkningar i sin verksamhet
och bidrag från landstingen åsamkat sig störa förluster, under åren 1914 —
1919 för Norrbottens läns sällskap uppgående till över 172,000 kronor, därav dock
57.000 kronor utgöras av en donation, som först år 1919 uppförts i räkenskaperna
såsom en sällskapets skuld. Landstingsbidragen hava visserligen för Västmanlands
och Jämtlands läns hushållningssällskap i regel hållit sig under 10,000 kronor, men
hava däremot för Västerbottens och Norrbottens läns sällskap åren 1913—1918 i
regel överstigit 40,0Q0 kronor samt för år 1919 uppgått till omkring 70,000 respektive
90.000 kronor, varav framgår att åtminstone landstingen i sistnämnda båda län med
fog kunna avvisa framställningar om ökade bidrag, helst därtill för Norrbottens
läns landsting kommer, att det till länets sällskap lämnats ett räntefritt lån å 60,000
kronor. För täckande av sina förluster hava sällskapen i allmänhet måst taga sina
fonder i anspråk. Enligt vad sakkunniga inhämtat har det även förekommit, att
sällskap måst upptaga banklån.
Om också av vad ifrågavarande sällskap anfört och sakkunniga utrett är
tydligt, att dessa sällskap hava behov av ökade statsbidrag för sin allmänna verksamhet,
måste å andra sidan framhållas, att krigsåren även för åtskilliga andra
sällskap medfört betydande ekonomiska uppoffringar. Detta gäller särskilt åren
1918 och 1919, då sällskapens sammanlagda förluster belöpte sig till omkring
255.000 respektive omkring 416,000 kronor. Genomgår man årsperioden 1913 — 1919
iinner man, att nästan alla sällskap drabbats av förluster, som sammanlagda för
vart och ett sällskap under hela nämnda tidrymd uppgått till betydande belopp,
vilka dock i allmänhet i viss mån kompenserats genom överskott från något eller
några år under samma tidrymd.
Det är icke för sakkunniga möjligt att här lämna eu redogörelse för samtliga
sällskaps nuvarande ekonomiska ställningar. Härom ämna sakkunniga i sitt
blivande betänkande söka lämna en utredning. Nu torde det vara tillräckligt att.
med hänvisning till det anförda, konstatera, att alla sällskap under krigstiden fått
sin ekonomiska ställning försvagad, vissa alldeles undergrävd, och därmed blivit
hindrade att i önskvärd omfattning fullfölja sin gagnerika verksamhet. Sakkunniga
anse sig därför icke kunna tillstyrka, att enbart ifrågavarande sällskap tilldelas
större statsbidrag än övriga sällskap, utan torde under år 1921. liksom under år
1920, en tillfällig höjning av statsanslaget för sällskapens allmänna verksamhet böra
komma alla sällskap till del i förhållande till den fastställda ersättningen för brännvinsförsäljningsmedlen.
Någon annan väg för ytterligare hjälp åt sällskapen synes
för övrigt i avvaktan på slutförandet av sakkunnigas utredning knappast kunna
beträdas. Det synes numera vara ett oundgängligt behov, att alla sällskap för år
1921 tillerkännas ett tillfälligt anslag å 50 procent av den till vederbörande sällskap
utgående ersättningen för de indragna brännvinsförsäljningsmedlen. För detta ändamål
erfordras ett tilläggsanslag å 1,050,000 kronor.»
På grund av vad sålunda anförts hava de sakkunniga hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att såsom tillfälligt anslag till
Kungl. Maj:ts proposition Nr 173. 5
hushållningssällskapen, a tilläggsstat för år 1921 anvisa ett förslagsanslag,
högst, å 1,050,000 kronor.
f kran detta utlåtandet har en av de sakkunniga, domänintendenten
Sven Linders, varit skiljaktig, samt för sin del anfört i huvudsak följande:
Enär
de sakkunniga i utlåtandet den 7 oktober 1920 hemställt om anvisande
av 682,000 kronor för år 1921, torde givetvis endast då oförutsedda och
väsentligt förändrade förhållanden föranleda en annan uppfattning om anslagsbehovet
Denna utgångssynpunkt borde så mycket starkare fasthållas under rådande ekonomiskt
bekymmersamma tider, under vilka samhälleliga institutioner måste pålägga sig den
största sparsamhet och varsamhet vid användande av anslagsmedel.
Vad de hushållningssällskap, som inför Kungl. Maj:t framhållit sina förluster
och nödtvungna inskränkningar i verksamheten, åberopat syntes ej innebära fullgiltiga
skål för att till ifrågavarande sällskap ytterligare höja anslagen, än mindre vore
utrett, att ett sådant behov gjorde sig gällande lika för alla hushållningssällskap
Av de siffror, som vore för de sakkunniga tillgängliga, kunde ej erhållas belägg
för den mening, att hushållningssällskapens ekonomiska läge skulle plötsligt hava
blivit till den grad förtvivlat, att en så ovanlig åtgärd behövde tillgripas som
att nu begära bortåt dubbelt mera än för ett par månader sedan.
Särskilt betänkligt syntes det vara, att de sakkunniga, som inom kort skulle
framlägga sitt omorganisationsförslag med därtill hörande anslagsberäkningar, nu
förordade ytterligare tillfälligt anslag åt sällskapen.
_ Sedan ytterligare ett flertal framställningar inkommit från hushållningssällskap
med begäran om höjning av tillfälligt anslag för 1921.
har lantbruksstyrelsen i ärendet avgivit infordrat utlåtande den 2 mars
1921 och däri, efter erinran om sin skrivelse den 30 augusti 1920.
anfört följande:
»Vid avlataudet av nämnda skrivelse hade lantbruksstyrelsen sig icke bekant,
huru långt ovannämnda sakkunnigas arbete fortskridit och räknade med att från
de sakkunniga vore att förvänta framställning om anvisande av de statsmedel, vilka
efter fullständig utredning befunnes vara för hushållningssällskapens fortsatta verksamhet
i åtminstone något så när oinskränkt omfattning oundgängligen erforderliga,
i lantbruksstyrelsen ansåg sig vid sådant förhållande under nämnda förutsättning
sakna anledning och hade för övrigt ej möjlighet att närmare precisera ifrågavarande
anslagsbehov, utan inskränkte sig därför till att i avbidan på den pågående
utredningens slutförande framhålla nödvändigheten av att under alla förhållanden
åtminstone det för år 1920 anvisade tilläggsbeloppet komme hushållningssällskapen
till del även under år 1921. F
Lantbruksstyrelsens underdåniga framställning i förevarande avseende torde
alltså näppeligen med fog kunna åberopas såsom skäl emot senare framburna krav
på av särskilda skäl motiverade högre anslag åt hushållningssällskapen.
. de sakkunnigas utredning angående hushållningssällskapens finansiella
ställning tyvärr ännu icke finnes tillgänglig, är det givetvis allt fortfarande omöjligt
att med full säkerhet överblicka föreliggande fråga. Så mycket är emellertid säkert,
Departements
chefen.
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.
att hushållningssällskapen i gemen till följd av penningvärdets nedgång endast med
svårighet hava kunnat uppehålla den väsentliga delen av sin verksamhet. Såvitt
lantbruksstyrelsen har sig bekant, hava alla hushållningssällskapen härvid ådragit
sig mer eller mindre betydande förluster, som måst täckas av förefintlig kapitalbehållning,
upplåning eller annorledes. Och detta har skett trots iakttagande av
en långt driven sparsamhet, vilken flerstädes måst taga sig uttryck, bland annat,
i oförmåga att bereda hos hushållningssällskapen anställd personal efter kristiden
avpassade dyrtidstillägg.
Som bekant är hushållningssällskapens ekonomiska ställning högst olika,
beroende dels därpå att hushållningssällskapen i olika hög grad haft möjlighet att,
reservera medel och dels därpå, att vissa hushållningssällskap i större utsträckning
än andra kunnat bereda sig inkomst genom rörelse eller haft förmånen att bliva
tillgodosedda med donationer.
Om det alltså med skäl kan sägas, att alla hushållningssällskap äro i trängande
behov av ökat understöd från statens sida, så är det lika visst, att för vissa
hushållningssällskaps vidkommande detta behov är större än för andras.
Med kännedom om det nu rådande allmänna läget inom här ifrågavarande
område finner lantbruksstyrelsen sig böra tillstyrka att, på sätt meromnämnda sakkunniga
föreslagit, hushållningssällskapen för innevarande år beredas ett till 1,050,000
kronor förhöjt tillfälligt anslag.
Beträffande åter fördelningen av detta anslag de olika hushållningssällskapen
emellan håller lantbruksstyrelsen före, att såväl lämplighetshänsyn som rättvisa och
billighet kräva, att någon jämkning i anslagsbeloppen allt efter de olika hushållningssällskapens
konstaterade behov må kunna ske.
I överensstämmelse med denna uppfattning tillåter sig lantbruksstyrelsen
föreslå, att av det belopp, som för ifrågavarande ändamål kan varda av riksdagen
anvisat, 682,000 kronor fördelas emellan hushållningssällskapen efter samma grunder
som under år 1920, men att den del av anslaget, varmed detta överskjuter nyssnämnda
belopp, måtte ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för att tilldelas de hushållningssällskap,
vilka efter utredning kunna finnas vara i särskilt behov av ytterligare
understöd.
Såsom jag redan framhållit, hyser jag den uppfattningen, att förberedande
av tillfälligt anslag innevarande år till hushållningssällskapen
erfordras högre belopp än föregående år. De nu av ovannämnda sakkunniga
lämnade upplysningar giva ytterligare stöd härför.
Behovet av understöd är ifråga om vissa hushållningssällskap givetvis
större än för andra. Sålunda torde i fråga om några sällskap
deras ekonomiska ställning vara till den grad försvagad, att de svårligen
utan ytterligare höjning av statsanslaget kunna under innevarande år i
önskvärd utsträckning fortsätta sin verksamhet. Vid sådant förhållande
kan jag icke biträda de sakkunnigas förslag om en för alla procentuellt
lika stor förhöjning av årets tillfälliga anslag. Det synes mig i stället
önskvärt, att en anordning träffas, varigenom ökad hjälp kan beredas de
sällskap, som äro därav mest i behov. Det är ju känt, att ofta just inom
Kunyl. Maj.ts proposition Nr 173. 7
omiådena för de sällskap, som hava den svagaste ekonomin, behovet
st.öd och uppmuntran för jordbruket är allra mest framträdande.
Vid behovets bedömande bör givetvis ledning vara att vinna av sällskapens
inkomster och utgifter under nästföregående år och av deras
balanskonto. vid samma års slut. Dessa sifferuppgifter lära dock icke
1 och for sig giva fullt tydligt uttryck för förändringarna i verksamme^8
omfattning och än mindre för det föreliggande behovet, utan
härför erfordras åtskilliga kompletterande uppgifter. Jag anser det därför
icke lämpligt,_ att några stela regler uppställas för beräknande av ett
ytterligare statsbidrag, utan anser, i likhet med lantbruksstvrelsen, att
detta bor bliva beroende på Kungl. Majrts prövning, sedan ansökningar
inkommit och lantbruksstyrelsen yttrat sig.
Jag vill därför tillstyrka, att utöver samma bidragsbelopp som i
si0.’ atJ.. ^tgå de då bestämda reglerna, måtte ställas till Kungl.
Maj:ts förfogande ett visst anslagsbelopp att disponeras i mån av behov
1 varje särskilt fall. Att härför begära så stort belopp, som lantbruksstyrelsen
ifrågasatt, kan jag dock icke tillstyrka. Hela anslaget för
andamaiet bor begränsas till det i propositionen om tilläggsstat för år
1921 beräknade beloppet, 900,000 kronor. Härigenom kommer det till
Kungl. Maj:ts förfogande avsedda beloppet att utgöra 218,000 kronor.
Jag hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att
å tilläggsstat för år 1921 såsom tillfälligt anslag till hushållningssällskapen
anvisa ett förslagsanslag, högst .......... kronor 900,000,
varav 682,000 kronor skola utgå enligt samma grunder, som godkänts
beträffande dylikt anslag för år 1920, och återstoden må av Kung],
Maj.t för ändamålet disponeras efter prövning av behovet i vane särskilt
fall.
Statsrådets Övriga ledamöter instämde i vad departementschefen
sålunda hemställt,
Hans Maj:t Konungen behagade härtill lämna
bifall samt förordnade, att proposition 1 ämnet av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skulle avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
M. De Geer.