Kung!. Maj:ts proposition nr löt).
t
N: r 150.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för bekämpande.
av arbetslösheten samt lindrande av nöd; given Stockholms
slott den 4 mars 1921.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet för
socialärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Henning Elmquist.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majs
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 mars 1921.
Närvarande:
Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve
Wkangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist,
Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Elmquist, anförde:
I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln sid. 43, har Kungl.
Maj:t under rubriken »bekämpande av arbetslösheten» föreslagit riksdagen
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 127 käft. (AV 150.) 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Bekämpande
av arbetslöshet.
Anvisade
anslag och
gällande bestämmelser.
att i avbidan på den proposition, som kunde komma att i ämnet avlåtas,
å extra stat för år 1922 till bekämpande av arbetslösheten beräkna ett
förslagsanslag, högst, 1,000,000 kronor, att utgå ur statsverkets fond av
rusdrycksmedel. Därjämte har å tilläggsstaten för år 1921, femte huvudtiteln
sid. 3, för samma ändamål beräknats ett förslagsanslag, högst,
3.000. 000 kronor, att utgå ur samma statsverkets fond.
Vidare har Kungl. Maj:t under rubriken »särskilda åtgärder för lindrande
av nöd» under femte huvudtiteln sid. 122 föreslagit riksdagen att
i avbidan på den proposition, som kunde komma att i ämnet avlåtas,
för särskilda åtgärder för beredande av lindring i genom den allmänna
krisen uppkommen nöd på extra stat för år 1922 beräkna ett förslagsanslag,
högst, 2,000,000 kronor, att utgå ur statsverkets fond av rusdrycksmedel.
Tillika har å tilläggsstaten för år 1921, femte huvudtiteln
sid. 5, för enahanda ändamål beräknats ett förslagsanslag, högst, 5,000,000
kronor, att likaledes utgå ur meranämnda fond.
Jag anhåller nu att få till närmare behandling upptaga dessa frågor.
Av 1914 års senare riksdag bemyndigades Kungl. Maj:t att såsom
bidrag till understödjande av arbetslösa använda och av tillgängliga medel,
mot framtida anmälan till ersättande, förskjuta ett belopp av förslagsvis
5.000. 000 kronor. Kungörelse i ämnet utfärdades den 28 september 1914
(svensk författningssamling nr 237); och redan i oktober 1914 påbörjades
sådan understödsverksamhet, som i kungörelsen avsågs.
Sedan verkställd utredning givit vid handen, att statens andel i de
till den 1 december 1915 utbetalda understöden till arbetslösa kunde beräknas
uppgå i det närmaste till 425,000 kronor, föreslog Kungl. Maj:t
1916 års riksdag att till täckande av berörda kostnader å extra stat för
år 1917 anvisa ett belopp å 425,000 kronor. Denna Kungl. Maj:ts framställning
blev av riksdagen bifallen.
I skrivelse den 13 april 1916, nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till arbetslöshetens bekämpande, har riksdagen
anmält, att riksdagen dels medgivit, att med avseende å statens
meddelande av understöd till arbetslösa finge tillämpas vissa ändrade
bestämmelser samt att Kungl. Maj:t tills vidare finge vidtaga nödiga åtgärder
för förebyggande av arbetslöshet i enlighet med av. riksdagen angivna
grunder, dels ock bemyndigat Kungl. Maj:t att för nu omförmälda
ändamål använda och av tillgängliga medel mot framtida anmälan till
ersättande förskjuta ett belopp, uppgående jämte redan för understödjande
av arbetslösa under år 1916 förskjutna medel till 5,000,000 kronor.
Genom kungörelse den 19 maj 1916 (svensk författningssamling
Kungl. Maj:ls proposition nr 150.
nr 139) har Kungl. Maj:t därefter, med upphävande av kungörelsen den
28 september 1914, till efterrättelse fastställt ändrade bestämmelser angående
understöd åt medellösa arbetslösa samt bidrag av statsmedel
därtill.
Efter framställning av Kungl. Maj:t har vidare 1917 års riksdag å
extra stat för år 1918 anvisat dels till täckande av kostnader för arbetslöshetens
bekämpande under tiden den 1 december 1915—30 november
1916 ett förslagsanslag, högst, 918,500 kronor, dels ock för bekämpande
av arbetslösheten i huvudsaklig enlighet med av Kungl. Maj:t föreslagna
och av riksdagen godkända grunder ett förslagsanslag, högst, 11,500,000
kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att därav förskottsvis redan under år
1917 utanordna erforderligt belopp. Genom kungörelse den 7 december
1917 (svensk författningssamling nr 865) gjordes vissa ändringar i och
tillägg till kungörelsen den 19 maj 1916.
För berörda ändamål anvisade sedermera 1918 års lagtima riksdag
dels — utöver av 1917 års riksdag beviljade medel — på tilläggsstat för
år 1918 ett förslagsanslag, högst, 12,000,000 kronor, dels ock för år 1919
ett förslagsanslag, högst, 4,000,000 kronor. I sammanhang därmed
gjordes genom kungörelse den 16 augusti 1918 (svensk författningssamling
nr 748) vissa ändringar i och tillägg till kungörelsen den 7 december
1917.
För ifrågavarande ändamål anvisade vidare 1919 års riksdag dels
— utöver av 1918 års lagtima riksdag beviljade medel — på tilläggsstat
för år 1919 ett förslagsanslag, högst, 8,000,000 kronor, dels ock på extra
stat för år 1920 ett förslagsanslag, högst, 2,000,000 kronor.
Slutligen anvisade 1920 års riksdag dels på tilläggsstat för år 1920 ett
förslagsanslag, högst, 3,000,000 kronor, dels ock på extra stat för år 1921
ett förslagsanslag, högst, 1,000,000 kronor.
I anslutning till de av 1920 års riksdag antagna grunderna i avseende
å användandet av samtidigt beviljade anslag fastställdes genom
kungörelse den 22 oktober 1920 (svensk författningssamling nr 696) vissa
ändringar i och tillägg till kungörelserna den 19 maj 1916, 7 december
1917 och 16 augusti 1920 angående understöd åt medellösa arbetslösa
samt bidrag av statsmedel därtill.
De sålunda gällande bestämmelserna i ämnet äro av huvudsakligen
följande innehåll.
Understöd må utgå dels till svensk medborgare, som fyllt 15 år,
är arbetsför inom sitt yrke samt hos organ för offentlig arbetsförmedling
sökt, men ej erhållit arbete, dels ock till sådan persons familj, allt under
förutsättning, att han under minst sex månader före det ansökan
4
Kungi. Maj:ts proposition nr 150.
gjorts icke åtnjutit understöd av fattigvården, dock att hänsyn icke skall
tagas till sådant understöd av fattigvården, som varit tillfälligt eller utgått
i anledning av sökandens eller hans familjemedlemmars sjukdom
eller tilldelats sökande, som uppenbarligen efter bästa förmåga sökt försörja
sig och de sina, men till följd av särskilt betungande försörjningsplikt
nödgats för familjens nödtorftiga uppehälle mottaga sådant understöd.
Förrän understöd kan beviljas, skall undersökas, huruvida icke
lämpligt tillfälle till utkomst genom eget arbete kan beredas den arbetslöse.
Till understöd bidrager staten med högst 1 krona 50 öre per dag
för man och hustru tillhopa, 1 krona per dag för ensam person, som
fyllt 18 år, 60 öre per dag för ensam person, som fyllt 15 men ej 18
år, samt 30 öre för varje inom eller utom äktenskapet fött barn. Därest
arbete på annan ort än hemorten beredes manlig familjeförsörjare mot
avlöning, som är otillräcklig för att å hemorten jämväl underhålla familjen,
må understöd av statsmedel efter särskild prövning utgå för familjens
å hemorten kvarvarande medlemmar med tillhopa högst 1 krona
för dag eller, där barn finnas och ömmande omständigheter föreligga,
med tillhopa högst 1 krona 50 öre för dag. För det fall att den arbetslöse
beredes ett för hans utbildning och förutsättningar främmande
arbete och därvid icke från början förmår vinna rimlig utkomst, må understöd
av statsmedel till honom efter särskild prövning utgå med högst
75 öre för dag och under en tid av högst 90 dagar. Samtliga dessa
understöd av statsmedel utgå under förutsättning i regel, att minst samma
belopp tilldelas den arbetslöse av resp. kommuns eller landstings medel,
dock att enligt Kungl. Maj:ts medgivande undantag härifrån kan ske.
Erhåller den arbetslöse bidrag av arbetsgivare eller arbetslöshetskassa, må
understöd likväl till honom utgå, dock med högst så stort belopp, att
detsamma jämte nämnda bidrag uppgår till 2/3 av den å orten vanliga
avlöningen för jämförlig arbetare. Understödets storlek bestämmes efter
den arbetslöses större eller mindre behov och kan efter omständigheterna
utgå i kontanta medel eller, helt eller delvis, i naturaförmåner. Understödstagare
är vid risk av understödets indragande skyldig föra ett ordentligt
och nyktert levnadssätt, att regelbundet anmäla sig hos den
offentliga arbetsförmedlingen samt att mottaga lämpligt arbete, som anvisas
honom. Understödet skall icke äga fattigvårds karaktär eller medföra
fattigvårdens rättsverkningar.
Enligt till socialstyrelsen ingångna uppgifter från de lokala arbetslöshetsorganen
hava för denna understödsverksamhet från och med den
1 oktober 1914 utbetalats följande belopp.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Understödens |
Statens ande] |
|
totalbelopp |
beräknad till |
|
kr. |
kr. |
|
År 1914 (okt.—dec.).......... |
91,330 |
|
» 1915 ............... |
340,083 |
|
» 1916.............. . |
40,333 |
|
» 1917 ............... |
133,341 |
|
> 1918............... |
2,037,006 |
|
> 1919 ............... |
1,165,060 |
År 1920: |
Antal kommuner Understödens |
Statens andel |
||
J annan......... |
3 |
40,667 |
20,334 |
|
Februari......... |
1 |
41,787 |
20,893 |
|
Mars.......... |
3 |
14,118 |
7,059 |
|
April.......... |
2 |
5,860 |
2,930 |
|
Maj........... |
1 |
2,314 |
1,157 |
|
Juni.......... |
— |
1,219 |
609 |
|
Juli........... |
— |
336 |
168 |
|
Augusti......... |
1 |
310 |
155 |
|
September........ |
— |
118 |
59 |
|
Oktober......... |
— |
91 |
46 |
|
November ........ |
1 |
2,252 |
. 1,126 |
|
December........ |
2 |
3,050 |
1,525 |
|
c:a 112,122 |
56,061 |
Kostnaderna för understödsverksamheten hava sålunda under hela
kristiden utgjort omkring 6,6 milj. kronor,1 varav omkring 3,9 milj. kronor
belöpte sig på staten. För år 1920 uppgingo kostnaderna endast till
112,000 kronor, av vilka på statens andel torde komma omkring 56,000
kronor.
För sysselsättande av arbetslösa — företrädesvis sten- och textilarbetare—
har under kristiden av statsmedel anvisats tillhopa i runt tal 29,i
milj.2 kronor. Däri ingå följande under år 1920 anvisade belopp, nämligen
1 Häri icke inräknade kostnaderna för den under år 1915 anordnade särskilda understödsverksamheten
för tobaksarbetare, som blivit arbetslösa i samband med tobaksmonopolets
genomförande.
2 Häri icke inräknat anslag till den fond, som jämlikt beslut av 1916 års riksdag
upprättats för utlämnande av lån åt kommuner för inköp av gatsten till förebyggande av
arbetslösheten bland stenarbetarna; å dessa medel torde viss ränteförlust åsamkas staten.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
kronor.
Automobilvägen Kville-Edsten, nödhjälpsarbete
Vissa arbeten för flygväsendet »
Nytt färjläge vid Kolhättan >
Automobilvägen Dingle-Hnnnebostrand >
> Dingle-Pjällbacka
Skogssällskapets statsarbeten
Vissa arbeten för flygväsendet
Textilarbetarkurser
Skogssällskapets statsarbeten
Automobilvägen Dingle-Bovallsstrand
Ödsmål-Kolhättan
50.000
298,700
40.000
102,000
700.000
1,000,000
100.000
100,000
2,000,000
500,000
42,000
Sammanlagda beloppet av de för nu angivna arbetsföretag under
år 1920 anvisade medlen utgör 4,932,700 kronor. Om härtill lägges
statens andel i kostnaderna för understödsverksamheten under samma
tid, nyss beräknad till 56,000 kronor, så befinnes det, att man detta
år måst nästan helt taga i anspråk de disponibla anslagen, tillhopa
uppgående till 5 miljoner kronor.
Såsom erinrades vid anmälan under femte huvudtiteln av frågan
om anslag å tilläggsstat för arbetslöshetens bekämpande under innevarande
år, hade arbetslöshetskommissionen i skrivelse den 9 oktober 1920
gjort preliminär framställning i ämnet, därvid kommissionen betonade
svårigheterna att då bedöma den kommande utvecklingen på arbetsmarknaden
och behovet av anslag till förevarande ändamål. I skrivelse den
28 februari har nu kommissionen återkommit till frågan och inledningsvis
påpekat, att 1920 års riksdag avsevärt sänkt de då begärda anslagen,
detta med hänsyn till såväl det brydsamma finansiella läget som
de dåvarande ljusa utsikterna på arbetsmarknaden. I anslutning härtill
anför nu kommissionen:
''hetsicom »Under våren 1920 gjorde sig också ett märkbart omslag till det
missionen, bättre gällande inom de länders affärsliv, vilka icke blivit alltför nedbrutna
av kriget och frederna. Det såg tidvis ut, som om icke blott den
befarade »fredskrisen» redan vore övervunnen utan även de första tecknen
skönjbara till världens ekonomiska återställelse. Som följd av förbättringen
i det allmänna konjunkturläget och i samband med biläggandet
av den stora lockouten inom järn- och maskinindustrien gjorde sig vårsäsongens
inbrott 1920 med ovanlig styrka gällande på den svenska arbetsmarknaden.
Brist på arbetskraft yppade sig på de flesta områden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
7
Arbetslösheten nedgick efterhand till ett minimum. Härtill bidrog också
den omständigheten, att åttatimmarsdagens verkningar med avseende å
ökat behov av arbetskraft först nu på allvar började göra sig gällande.
Gynnade av stark efterfrågan och stigande priser på trä och dess biprodukter
fingo de svenska sågverken, trämassefabrikerna och pappersbruken
tillfälle att utveckla hela sin produktionskapacitet. Järnbruk och mekaniska
verkstäder hade svårigheter att bringa upp sina arbetsstyrkor till
samma numerär som före konflikterna; i juni 1920 uppskattades underskottet
av arbetskraft av verkstadsföreningen till c:a 4,000 man.
Arbetslöshetskommissionen, som med uppmärksamhet följde ifrågavarande
företeelser på den svenska arbetsmarknaden, beslöt också vid
deras framträdande under våren 1920 att inrätta sin verksamhet därefter.
Då alltsedan vintern 1918—1919 direkta understöd i större omfattning
icke utbetalats till arbetslösa — sådant förekom blott sporadiskt på
enstaka orter och åsamkade staten under hela år 1920 en kostnad av endast
c:a 56,000 kronor — begränsades arbetslöshetskommissionens verksamhet till
att söka förebygga understöds utbetalande genom att anvisa de arbetslösa till
de offentliga nödhjälpsarbeten, som anordnats av särskilt skogssällskapets
statsarbeten. En inskränkning av arbetslöshetskommissionens verksamhet
måste sålunda taga formen av ett minskat antal sådana nödhjälpsarbeten,
vilket också skedde av sig självt i mån av konjunkturernas förbättring
våren 1920. Till yttermera visso enades emellertid arbetslöshetskommissionen
och arbetsdirektionen för skogssällskapets statsarbeten därom, att
antalet arbetsplatser, som den 1 juli 1920 utgjorde 33 med en arbetsstyrka
av tillhopa 1,800 arbetslösa, huvudsakligen stenhuggare, den 1
oktober 1920 skulle vara nedbragt till ett antal av resp. 13 och c:a 600.
Denna avvecklingsplan blev också systematiskt fullföljd, så att den 1
oktober 1920 antalet arbetsplatser utgjorde 13 med tillhopa endast c:a
500 sysselsatta arbetslösa. Skogssällskapets statsarbetens verksamhet var
då väsentligen koncentrerad till zonen Bohuslän, Halland och Blekinge
eller de län, där arbetslöshet alltjämt förefanns bland stenhuggarna.
Det hade varit arbetslöshetskommissionens förhoppning att under
loppet av våren och sommaren 1921 kunna tillmötesgå inom riksdagen
uttalat önskemål att helt nedlägga sin verksamhet. Nyssberörda avvecklingsplan
för skogssällskapets statsarbeten innebar jämväl dessas avslutande
till den 1 juli 1921. För den händelse denna avveckling kunnat
tillfullo genomföras, hade det varit kommissionens avsikt att föreslå
Kungl. Maj:t att sådan anordning skulle vidtagas, att de värdefulla
erfarenheter beträffande arbetslöshetens bekämpande på den svenska
arbetsmarknaden, som kommissionen under de förflutna krisåren ansett
8
Kungl. Mai ds proposition nr 150.
sig hava inhämtat och i praktiken framgångsrikt prövat, måtte även för
framtiden göras fruktbringande i form av statsarbetenas bibehållande såsom
en reservorganisation inom skogssällskapet, varigenom statsarbetenas
egenskap att utgöra en smidig och elastisk beredskapsovgunm&tion bäst
skulle kunna bevaras. Den statliga myndighet, till vars åliggande arbetslöshetens
bekämpande skulle höra, kunde sålunda framdeles, i den mån
ställningen på arbetsmarknaden det föranledde, påkalla denna reservorganisations
verksamhet. I syfte att utröna den lämpligaste formen och
den beräknade kostnaden för en sådan kaderorganisation i minsta möjliga
skala, hade kommissionen också under sensommaren 1920 inlett underhandlingar
med ledningen inom skogssällskapet.
Under hösten inträffade emellertid omständigheter, vilka tyvärr
syntes nödvändiggöra arbetslöshetskommissionens aktiva verksamhet under
längre tid framåt än som ett par månader tidigare ansågs troligt. Dessa
nya förhållanden voro dels det fortsatta betryckta läget inom stenindustrien,
dels den inträdda lågkonjunkturen inom näringslivet i övrigt.
Yad då först angår stenindustrien, daterar sig som bekant dess
nödställda belägenhet alltifrån hösten 1914, och har denna industri sedan
dess under hela den efterföljande kristiden varit föremål för det allmännas
särskilda omvårdnad. Arbetslöshetskom missionen har upprepade
gånger haft anledning att inför Kungl. Maj:t utförligt framhålla orsakerna
till denna industris särställning samt de principer kommissionen
följt för att mildra verkningarna av den svårartade arbetslösheten inom
densamma. Av industriens ursprungliga arbetsstyrka återstod endast
25 %, huvudsakligen äldre familjeförsörjare; de yngre och ogifta sökte
sig redan under de första krigsåren ut till andra arbetsområden. För
att ur synpunkten av industriens framtida existensduglighet kunna sammanhålla
ovannämnda kärntrupp av den yrkesskickliga arbetarstammen
har det varit nödvändigt att bereda densamma utkomstmöjligheter.
Detta har emellertid icke skett genom direkta penningunderstöd, utan
har arbetslöshetskommissionen sökt skaffa dessa äldre arbetare uppehälle
under vintrarna vid det egna yrket genom kommunal- och statsbeställningar
av gatsten och under den varma årstiden medelst lämpliga nödhjälpsarbeten,
huvudsakligen vid skogssällskapets statsarbeten. Under
hösten 1919 beviljade sålunda Kungl. Maj:t på framställning av kommissionen
av arbetslöshetsanslaget 3,3 miljoner kronor för den tredje
statsbeställningen av sten. I förhoppning att bättre tider omsider skulle
randas för stenindustrien ansågo emellertid arbetslöshetskommissionen
och dess verkställande organ på detta område, statens sten leveranscentra!,
icke lämpligt att använda hela ovannämnda summa för beställning,
Kungl. Majds proposition nr 150.
9
utan utlämnade order på endast 3/s av densamma. Hade konj ukturerna
för stepindjusfrien under loppet av år 1920 förbättrats, var det meningen
att inbespara de återstående 2/ö. Så blev dessvärre icke fallet. Till följd
av de höga frakterna och de alltjämt synnerligen ogynnsamma valutakurserna
tedde sig stenindustriens exportutsikter under hösten 1920 lika
mörka som förut. De yngre stenhuggare, som under de föregående åren sökt
sig bort från hemorten genom att utvandra till Norge, gå till sjöss, ägna
sig åt fiske de t eller skaffa sig anställning inom andra yrken, begynte i
män, av den allmänna depressionens inträde för näringslivet i dess helhet
att återvända till hembygden och därmed öka arbetslösheten i stendistrikten.
Arbetslöshetskommissionen ansåg sig därför nödsakad att icke
blott från och med den 1 januari 1921 använda de reserverade 2 5 eller
1,320,000 kronor för en ny statsbeställning av gatsten under innevarande
vinter utan också hos Kungl. Maj:t hemställa därom, att c:a 500,000
kronor av arbetslöshetsanslaget anvisades för fortsättande av de automobilvägar
i Bohuslän, vid vilka sedan flera år tillbaka statens järnvägar
sysselsätta arbetslösa stenhuggare.
Den andra omständighet, som föranledde arbetslöshetskommissionen
aft betvivla möjligheten av verksamhetens nedläggande under år
1921, voro d,e nyssnämnda betänkliga symptomen på eu begynnande
depression inom näringslivet. Detta bakslag hade förebådats av penningmarknadens
ansträngda läge under de senaste månaderna. Ställningen
både vissa likheter med situationen på hösten 1907, då stagnationen inleddes
med en penningkris, vilken liksom nu hade sitt ursprung i
Amerika.
Yid sådant förhållande och då man sannolikt hade att emotse betydande
driftsinskränkningar inom de flesta industrier, ansåg sig arbetslöshetskommissionen
böra räkna därmed, att dess verksamhet för i främsta,
rummet arbetslöshetens förebyggande ånyo bleve av nöden. Sitt
viktigaste organ härför äger kommissionen i skogssällskapets statsarbeten,
för vilkas organisation och verksamhet blivit utförligt redogjort i tidigare
framställningar.1 Redan den 9 oktober 1920 fann sig arbetslöshetskommissionen
i förstberörda skrivelse till chefen för socialdepartementet böra
anmäla, att kommissionen med hänsyn till ovannämnda farhågor för
arbetsmarknadens utveckling anmodat skogssällskapets statsarbeten att
icke fortsätta avveckligen av sin verksamhet utan bibehålla denna i dess
dåvarande omfattning, vilket väg önskvärt även ur de arbetslösa sten
1
Propositionerna n:r 300 år 1919 och- n:r 190 år 19>20 samt kommissionens redogörelse^
för sjn verksamhet i de tre sis.ta årens »Berättelse över vad sig i riket tilldragit
haver».
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 127 höft. (AV 150.)
o
10
I{lingl. May.ts proposition nr 150.
huggarnas synpunkt. Med avseende å bedömandet av medelsbehovet för
år 1921 förelågo visserligen inga fasta hållpunkter. Arbetslöshetskommissionen
fann emellertid förtänksamheten fordra, att anslag för arbetslöshetens
bekämpande upptogs i 1921 års statsverksproposition, och föreslog
dessa till samma belopp som de av 1920 års riksdag beviljade eller
3 miljoner kronor på til läggsstat för år 1921 och 1 miljon kronor på
extra stat för år 1922.
I årets statsverksproposition framhålles också, att anslag av nya
medel för arbetslöshetens bekämpande böra obetingat förordas, allra helst
som förhållandena på arbetsmarknaden alltsedan hösten 1920 oavbrutet
utvecklat sig i den av kommissionen befarade riktningen. Vad
åter angick själva anslagsbeloppen anmäldes visserligen de av kommissionen
i skrivelsen den 9 oktober 1920 föreslagna, men dét erinrades därjämte
om den skärpning av krisen, som därefter inträtt, vilket motiverade
ett återkommande till spörsmålet under riksdagens lopp.
Med anledning härav och då det nuvarande läget på den svenska
arbetsmarknaden ter sig ännu sämre än vid tidpunkten för statsverkspropositionens
avfattande, får arbetslöshetskommissionen härmed
anhålla om Herr Statsrådets bemedling för utverkande hos Kungl.
Maj:t och riksdagen om väsentligt ökade anslag för arbetslöshetens
bekämpande.
Omslaget på arbetsmarknaden gjorde sig plötsligt gällande under
sistlidne oktober månad. Dess första tecken voro, betecknande nog, ökad
tillgång på kvinnliga hembiträden och grovarbetare, varpå det som bekant
under de senaste krisåren rått en besvärande knapphet. Stagnationen
fortsatte emellertid under de följande månaderna och spred sig
hastigt till flera industrier, särskilt textilfabriker och mekaniska verkstäder,
vilka alltjämt synas vara de av depressionen mest berörda. Emellertid
nådde arbetslösheten före nyåret icke någonstädes den omfattning
att den behövde påkalla mera omfattande åtgärder från det allmännas sida,
vare sig i form av ökat antal nödlijälpsarbeten eller regelbunden understödsverksambet.
Arbetslöshetskommissionen ansåg sig också böra direkt
avråda från varje sådan åtgärd från kommunernas sida med hänsyn till
den sannolikhet, att de flesta företag först efter julhelgens slut skulle
komma att på allvar vidtaga av krisen framtvungna entlediganden och
inskränkningar av driften, på vad grund ett mera pålitligt bedömande av
läget då först bleve möjligt. Under december månad råder dessutom
städse en viss säsong för tillfällighetsarbeten av olika slag, beroende på
julhandeln. Skogssällskapets statsarbeten använde emellertid dessa må
-
Kungl. May.ts proposition nr 150.
11
nader för att återställa sin beredskap i det skick, i vilket den befunnit
sig före den under sommaren 1920 inledda avvecklingen. Förutseende
behovet av kontanta understöd för åtminstone kvinnliga arbetslösa redan
i början av året, återupplivade arbetslöshetskommissionen vidare planerna
på de utbildningskurser för kvinnliga arbetslösa, vilkas bevistande
obligatoriskt fastställts för understödda yngre och ogifta kvinnliga
arbetslösa. På hemställan av kommissionen beslöt Kungl. Maj:t den
19 november 1920 att till kommissionens förfogande av arbetslöshetsanslaget
ställa ett belopp av 100,000 kronor, att utbetalas såsom bidrag
till de kurser, som av kommunerna komme att anordnas lör arbeterskors
utbildning i husliga sysslor, sömnad, huslig ekonomi och allmän medborgerlig
kunskap.
Efter nyåret ökades också arbetslösheten inom landet i befarad
omfattning och snabbhet. Knappast någon näringsgren eller något större
arbetarcentrum i vårt land har blivit förskonat från krisens, efterverkningar,
åtminstone i form av driftsinskränkning och därav följande
förminskad arbetsförtjänst för arbetarna. Den regelbundna statistik över
förändringarna på arbetsmarknaden, som sedan flera år tillbaka insamlas
och publiceras av socialstyrelsen, har icke hittills kunnat framvisa
så nedslående siffror som de senast offentliggjorda. Den språngvisa
minskningen av arbetstillgången framgår sålunda till att börja med
av de uppgifter om arbetstillgången, vilka av socialstyrelsen kvartalsvis
införskaffas från de arbetsgivare inom landet, vilka sysselsätta
mer än 25 arbetare. J| j |
Arbetare (i %) anställda hos Arbetare (i %) anställda hos
1913. |
Antal redo- visade arbetare. |
arbetsgivare, vilka angivit god mindre eller än Ke, medel- medel-st god. god. |
1913. |
'' Antal |
arbetsgivare, vilka angivit god mindre “jc- eller än j medel- medel- god'' god. god. |
|||||
l:a |
kvartalet |
. 250,336 |
20 |
74 |
6 l:a |
kvartalet |
. 249,403 |
20 |
65 |
15 |
2:a |
i |
. 266,560 |
21 |
76 |
3 2:a |
> |
. 271,210 - |
20 |
68 |
12 |
3:e |
» |
. 273,375 |
20 |
75 |
5 3:e |
. 269,636 |
29 |
63 |
8 |
|
4:e |
. 2- |
. 257,916 |
17 |
78 |
5 4:e |
> |
. 267,912 |
29 |
64 |
7 |
1914. |
1916. |
|||||||||
l:a |
kvartalet |
. 253,324 |
16 |
76 |
8 l:a |
kvartalet |
. 277,505 |
OO DO |
61 |
6 |
2:a |
> |
. 262,988 |
18 |
76 |
6 2:a |
> |
. 282,373 |
1.8 |
57 |
5 |
3:e |
> |
. 251,145 |
7 |
61 |
32 3:e |
> |
. 289,387 |
39 |
55 |
6 |
4:e |
> |
. 245,003 |
13 |
64 |
23 4:e |
It |
. 277,908 |
39 |
56 |
5 |
12
Kungl. Mäjrts proposition nr 750.
Arbetare (i tf; anställda hös
arbetsgivare, vilka angivit
Antal arbetetill gången såsom
reuu- visade |
myc- |
god |
mindre |
|||
1917. |
arbetare. |
ket god. |
eller medel- god. |
än medel- god. |
1919. |
|
l:ä kVartalet |
. 281,923 |
33 |
53 |
14 lfa |
kvartalet |
|
2:a |
> |
. 276,438 |
29 |
53 |
18 2:a |
> |
3:e |
> |
. 268,604 |
26 |
54 |
20 3:c |
> |
4:e |
> |
. 268,587 |
17 |
62 |
21 4:e |
Arbetare (i %) anställda bos
arbetsgivare, vilka angivit
Antal arbetstillgångén såsom
redo- visade arbetare. |
myc- ket god. |
god eller medel- god. |
mindre än medel- god. |
253,574 |
5 |
47 |
48 |
257,716 |
9 |
54 |
kr |
263,599 |
12 |
60 |
2S |
251,560 |
14 |
67 |
19 |
1918.
l:a kvartalet |
269,148 |
10 |
62 |
2:a > |
254,075 |
12 |
65 |
3:6 > |
. 262,071 |
14 |
64 |
4:e > |
. 247,624 |
9 |
60 |
1920.
28 |
l:a |
kvartalet |
. 308,894 |
18 |
71 |
11 |
23 |
2: a |
> |
. 317,978 |
20 |
72 |
8 |
22 |
3:e |
> |
. 301,622 |
11 |
61 |
28 |
31 |
4:e |
> |
. 276,846 |
3 |
37 |
60 |
Under fjärde kvartalet 1920 ökades sålunda det relativa antalet
arbetare vid de arbetsställen, för vilka arbetstillgångén rapporterades
såsom mindre än medelgod, från 8 % under andra kvartalet 1920 till icke
mindre än 60 f för förstnämnda tidsperiod, vilken siffra är i sin art den
högsta, som någonsin förekommit sedan 1911, då denna rapportering tog
sin början. Denna hastiga nedgång av arbetstillgångén i riket motsvaras
av ett växande överflöd på arbetskraft, såsom ådagalägga i efterföljande
tablå, utvisande antalet arbetsansökningar på 100 lediga platser vid de
offentliga arbetsförmedlingsanstalterna inom ''landet:
Jord och skogsbruk: |
Jan. |
Febr. |
Mars. April. |
Maj. |
J uni. |
Juli. |
Ang. |
Sept. |
Okt. |
Nov. |
Dec. |
|
1913........ |
. . 97 |
84 |
83 |
66 |
72 |
71 |
77 |
87 |
75 |
77 |
96 |
92. |
1914........ |
. . 62 |
77 |
71 |
59 |
71 |
68 |
82 |
95 |
96 |
94 |
no |
130 |
1915........ |
92 |
90 |
80 |
85 |
81 |
95 |
105 |
87 |
75 |
84 |
84 |
|
1916........ |
. . 73 |
68 |
74 |
5S |
55 |
57 |
50 |
70 |
58 |
67 |
66 |
63 |
1917........ |
. . 57 |
59 |
64 |
58 |
50 |
46 |
35 |
49 |
47 |
69 |
73 |
79 |
1918........ |
. . 70 |
87 |
91 |
77 |
74 |
80 |
88 |
106 |
95 |
85 |
99 |
116 |
1919........ |
. . 122 |
95 |
90 |
69 |
67 |
64 |
74 |
104 |
94 |
83 |
no |
95 |
1920 ........ |
85 |
77 |
64 |
71 |
63 |
68 |
87 |
85 |
84 |
in |
123 |
|
1921........ |
. . 120 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Övriga näringsgrenar: |
||||||||||||
1913........ |
. . 170 |
151 |
119 |
108 |
106 |
122 |
116 |
101 |
94 |
108 |
141 |
122 |
1914........ |
. .147 |
144 |
119 |
101 |
98 |
112 |
103 |
156 |
130 |
145 |
217 |
189 |
1915........ |
. .225 |
209 |
165 |
150 |
126 |
147 |
144 |
130 |
119 |
127 |
165 |
119 |
Kungl. Éäj:ts proposition nr |
ISO. |
13 |
||||||||||||
Jan. |
Febr. |
Mars. April. |
Maj. |
Juni. |
Juli. |
Ang. |
Sept. |
okt. |
N«v. |
Dec. |
||||
1916 |
. 160 |
145 |
121 |
101 |
93 |
160 |
95 |
99 |
89 |
102 |
126 |
107 |
||
1917 |
. 128 |
iso |
140 |
132 |
no |
in |
132 |
119 |
107 |
117 |
133 |
112 |
||
1918 |
. 160 |
196 |
184 |
168 |
153 |
175 |
168 |
145 |
124 |
119 |
133'' |
143 |
||
1919 |
. 192 |
181 |
157 |
126 |
169 |
no |
109 |
94 |
91 |
97 |
li4 |
113 |
||
1920 |
121 |
96 |
86 |
88 |
101 |
102 |
98 |
104 |
127 |
174 |
159 |
|||
1921 |
. 276 |
— |
— |
— |
||||||||||
Samtliga näringsgrenar : |
. 182 |
150 |
119 |
104 |
1Ö6 |
no |
118 |
101 |
93 |
1Ö4 |
141 |
134 |
||
1913 . |
. 153 |
133 |
ilo |
97 |
99 |
112 |
107 |
96 |
89 |
98 |
129 |
117 |
||
1914 . |
125 |
127 |
107 |
91 |
93 |
104 |
99 |
133 |
121 |
128 |
192 |
182 |
||
1915 . |
. 202 |
181 |
147 |
125 |
118 |
135 |
134 |
122 |
no |
no |
141 |
113 |
||
1916 . |
. 138 |
124 |
109 |
90 |
85 |
92 |
82 |
88 |
79 |
87 |
106 |
97 |
||
1917 . |
. no |
124 |
ii''8 |
108 |
9å |
94 |
88 |
83 |
81 |
1Ö0 |
115 |
105 |
||
1918 . |
. 137 |
167 |
158 |
143 |
136 |
156 |
147 |
131 |
115 |
109 |
125 |
139 |
||
1919 . |
. 179 |
162 |
141 |
in |
99 |
100 |
101 |
97 |
92 |
92 |
113 |
no |
||
1920 . |
. 125 |
112 |
91 |
SO |
84 |
92 |
94 |
95 |
98 |
no |
155 |
153 |
||
1921 . |
. 246 |
|||||||||||||
Av |
ovanstående |
siffror |
att döma |
synas under |
sommarmånaderna |
1920 tillgång och efterfrågan på arbetskraft ungefär ha motsvarat välan
dra. Allt ifrån oktober 1920 märkes dock eh stegrad försämring itr
arbétskraftens synpunkt, vilken oavbrutet förtsätter till rekördsiffran för
januari 1921, endast med eh tillfällig vanlig förbättring för julmånaden
december. Det i arbetsförmedlingsstatistiken tydligt skönjbara överflödet
på arbétskraft framgår jämväl av nedanstående tablå, utvisande antalet
arbetslösa inom de svenska fackorganisationerha, i procént av hela det
redovisade medlemsantalet:
»Vi. |
“/». |
‘Vs. |
ft/«. |
CV*. |
‘Vt. |
‘Va. |
"/s. |
“/10. |
»/.i. |
“/» |
||
1911 . . . |
. . . . — |
12-0 |
lön |
6-7 |
3-5 |
3-2 |
2*9 |
3*1 |
2*3 |
4*3 |
4*4 |
8*5 |
1912 . . . |
. . . . ila |
8A |
6-5 |
5-2 |
3*7 |
3-3 |
2*8 |
2*7 |
.2*9 |
3*0 |
5*7 |
8*4 |
1913 . . . |
. . . . 8-9 |
71 |
5*7 |
40 |
2-6 |
2-7 |
2*5 |
2*3 |
2*2 |
2*6 |
4*4 |
7*5 |
1914 . . . |
. . . . lön |
7-5 |
6-5 |
B-l |
3-2 |
3-1 |
30 |
8*1 |
7-7 |
8*1 |
10*3 |
15*0 |
1915 . . . |
. . . . 14-8 |
12-0 |
ll-2 |
8''5 |
6-7 |
6-3 |
40 |
3*6 |
3*5 |
3*8 |
4*5 |
7*7 |
1916 . . . |
. . . . 8-0 |
6-7 |
5''2 |
4*7 |
3*3 |
2-7 |
2-7 |
2*2 |
2 2 |
2*3 |
2*2 |
5*4 |
1917 . . . |
. . . . 5*9 |
5''6 |
7-0 |
in |
2-8 |
3''1 |
3*3 |
2-8 |
2*4 |
2*8 |
2*4 |
5*8 |
1918 . . . |
. . . . 6-0 |
50 |
4-9 |
50 |
4-0 |
4-o |
4*2 |
35 |
3*7 |
3*2 |
3*4 |
7*3 |
1919 . . . |
. . . . H |
7-6 |
8-1 |
7-5 |
6-1 |
4*6 |
3*8 |
3*2 |
3*1 |
3*2 |
3*8 |
7*2 |
i92Ö . . . |
. . . . 7''6 |
7-5 |
ds |
3s |
29 |
3-4 |
38 |
3*0 |
29 |
ds |
7-o |
15-8 |
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Efter att under våren och sommaren 1920 ha företett gynnsammare
siffror än under föregående år visar även denna statistik en plötslig
stegring av arbetslösheten från och med oktober 1920 med en arbetslöshetsfrekvens
av icke mindre än 15''s % för den 31 december 1920.
Hela antalet arbetslösa i landet låter sig icke för närvarande exakt
angiva. För att få en överblick av ställningen i medio av innevarande
februari månad anmodade socialstyrelsen de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna
att uppmana de arbetslösa att under fredagen och lördagen
den 11 och 12 februari 1921 anmäla sig vid närmaste arbetsförmedlingskontor.
Antalet sådana kontor uppgår visserligen för närvarande endast
till 130, förlagda i rikets städer och större industrisamhällen, men
överallt, där arbetslösheten börjat förekomma i större utsträckning, ha
vederbörande kommunala arbetslöshets- och hjälpkommittéer eller kommunalnämnderna
i deras ställe, enligt gällande plan för de offentliga arbetslöshetsorganen,
skyldighet att upprätta ett provisoriskt arbetsförmedlingskontor
i anslutning till huvudkontoret för arbetsförmedlingen i länet.
På så sätt torde nätet av offentliga arbetsförmedlingsanstalter kommit
att omfatta alla orter med mera omfattande arbetslöshet. Resultatet av
denna provisoriska arbetslöshetsräkning utvisade, att under ovannämnda
dagar anmält sig 35,307 män och 4,045 kvinnor, varav i Stocholm 7,022
män och 896 kvinnor, i Göteborg 4,020 män och 756 kvinnor, i Malmö
2,402 män och 1,001 kvinnor, i Norrköping 998 män och 634 kvinnor, i
Gävle 364 män samt i Hälsingborg 667 män och 81 kvinnor. '' Enligt
särskild av landsorganisationen verkställd utredning i medio av januari
1921 uppgick antalet arbetslösa inom fackorganisationerna till minst
c:a 35,000. Med hänsyn till arbetslösheten bland de oorganiserade arbetarna
— vilka, om man bortser från arbetare inom jordbruket och i
personlig tjänst, för närvarande i vårt land till antalet torde åtskilligt
understiga de organiserade — lärer man kunna uppskatta hela antalet
arbetslösa inom landet till 50,000 ä 60,000, varav med ledning av erfarenheterna
från de offentliga arbetslöshetsräkningarna i Sverige under
januari månader 1909 och 1910 cirka två tredjedelar torde få anses utgöra
säsongarbetare i vidsträckt mening.
Till jämförelse må nämnas, att antalet anmälda arbetslösa vid arbetslöshetsräkningen
i januari 1909, vilken omfattade ett något större
antal orter än den, som provisoriskt anordnades innevarande månad, var
cirka 20,000. Läget är sålunda icke så avsevärt sämre än under den
föregående, industriella depressionen 1907—1910, att man ännu kan tala
om, att den nuvarande arbetslösheten är någon hittills i mannaminne
osedd katastrof på den svenska arbetsmarknaden. Under den föregå
-
Kung!. Maj:ts proposition nr löO.
15
ende nyssnämnda arbetslöshetsperioden förekommo inga andra åtgärder
från det offentligas sida för bispringande av de arbetslösa än anordnandet
av rent kommunala nödhjälpsarbeten i anslutning till praxis från
föregående depressionsperioder under 1880- och 1890-talen. Denna negativa
ståndpunkt gentemot arbetslöshetsproblemet ha de svenska statsmakterna
övergivit sedan krigsutbrottet 1914. Själva det ekonomiska bakslagets
karaktär är dock så till vida värre än 1907—1910, som den nu inträdda
lågkonjunkturen kännetecknas av en penningknapphet med tv åtföljande
exempellöst hög räntefot, medan återigen föregående industriella nedgångstider
automatiskt åtföljts av växande penningtillgång och sjunkande
räntefot, vilket givetvis i hög grad underlättar stagnationens övervinnande.
Under nu rådande förhållanden och då tidpunkten för normala
konjunkturers återkommande är skäligen oviss, ligger det givetvis desto
mera makt uppå, att stat och kommun låta sina ifrågavarande socialpolitiska
åtgärder stå i så nära samband som möjligt med det allmännas
snävt begränsade finansiella tillgångar.
I betraktande härav och under fullföljande av det program för
arbetslöshetens bekämpande, som arbetslöshetskommissionen upprepade
gånger framlagt för statsmakterna i tidigare framställningar och vilka
vunnit deras gillande, har kommissionen under den senaste tiden bedrivit
sin verksamhet. I cirkulär till länshjälpkommittéerna i början av
december 1920 hade kommissionen sålunda funnit sig höra anmoda dessa
att för kommunerna framhålla, att den improduktiva och jämväl ur andra
synpunkter mindre tilltalande understödsverksamheten i det längsta borde
undvikas samt de arbetslösa i stället i första hand anvisas arbete till
alla förefintliga arbetstillfällen på den öppna arbetsmarknaden, och
— om dessa, såsom var att vänta, icke skulle förslå — till de nödhjälpsarbeten,
som kommunen antingen ensam eller gemensamt med skogssällskapets
statsarbeten omedelbart borde igångsätta. I stort sett har
denna kommissionens anmaning efterföljts av kommunerna. Dessa ha
nämligen enligt givna direktiv, sedan arbetslösheten nått någon större
omfattning, hänvänt sig till kommissionen med en redogörelse för arbetslöshetens
art och omfattning samt för kommunens möjligheter att anordna
nödhjälpsarbeten. Befunnos dessa senare otillräckliga för ändamålet,
och anhöllo kommunerna om statens bistånd, har kommissionen
anmodat skogssällskapets statsarbeten att tekniskt och ekonomiskt biträda
med sådana arbetens anordnande och igångsättande. Därvid pläga
kommunerna efter växlande råd och lägenhet få gälda viss del av statsarbetenas
kostnader för arbetet, vilken kvot i allmänhet brukar beräknas
jämväl med viss hänsyn till den kostnad, som direkt understödsverk
-
IG
Klingl. Majds proposition nr 150.
samhet skalle vållat kommunen. I många fall har på detta saft den
kontanta understöds verksam heten hittills kunnat undvikas, och de nnderstödssökande
arbetslösa genom ortens arbetsförmedling, där de dagligen
skola anmäla sig, anvisats nödbjälpsarbeten, varvid det ånyo visat sig,
att endast ep del, 50 till högst 60 %, av de understödssökande befunnits
villiga att antaga sådant arbete. På en del orter har emellertid;
arbetslösheten stegrats så hastigt, att några nödhjälpsarbeten icke
hunnit bliva planerade och icke heller skulle ha Täckt till för alla derå,
som till äventyrs varit villiga att dit anvisas. På grund ay den stärka
efterfrågan från kommunernas sida på bistånd från skogssällsfcapets
sfatsarbeten ha icke heller dessa varit i stånd att omedelbart efterkomma,
sådana önskemål, trots en fortgående ökning av erforderlig ledande personal.
I sådana fall ha dessa kommuner igångsatt direkt understödsverksamhet
för de arbetslösa, fastän merendels i begränsad omfattning,
d. v. s. understöd ha utdelats endast till de mest behövande. Pär
kvinnliga arbetslösa erhållit understöd, har detta förenats med deltagande
i ovannämnda kurser.
Det har dock förekommit, att kommuner varken meddelat kommissionen
sina beslut i dessa hänseenden, ej heller anordnat nödhjälpsarbeten,
fastän detta skulle ha varit möjligt, utan omedelbart
igångsatf direkt understödsverksamhet. Kommissionen saknar för närvarande,
möjligheter att härvid ingripa, men vill kommissionen framhålla
önskvärdheten därav, att vid revision av gällande understödsförfatfning
bemyndigande för kommissionen måtte meddelas, att, då giltiga skål föreligga,
vägra utbetala eller indraga statsbidrag till kommun, när understödsverksa,
mhetens mindre välbetänkta anordnande synes motivera ett
sådant steg
I
samband härmed vill kommissionen jämväl uttala sig för, att
närmare bestämmelser om de kommunala arbetslöshets- och hjälpkommittéernas
sammansättning Ange inflyta i en ny kungörelse. Härvid torde
sålunda böra föreskrivas, att vederbörande länsstyrelse skall utse ordförande,
samt vidare, med hänsyn till det stora ansvar, som under
nuvarande svåra arbetslöshet påyilar medlemmarna i sådan kommitté,
grunderna angivas för dessa kommittéers verksamhet.
Tack vare strävandena att i första hand söka bereda lämpliga arbetstillfällen
samt till följd av skogssällskapets statsarbetens ovanberörda
mellankomst har direkt understödsverksamhet för arbetslösa hittills, endast
igångsatts på ett mindre antal orter i landet. Av de större städerna
ha endast under de. sista dagarna Malmö och Norrköping ansett sig bära
öppna regelbunden understödsverksamhet. Så är vidare förhållandet i
Kungl. Mai ds proposition nr 150.
17
Örebro, Karlskrona, Karlstad, Lund, Kristinehamn samt ett fåtal andra
orter ute i landet. Sporadisk understödsverksamhet, d. v. s. understöd
under hand till de mest behövande, förekommer i Göteborg samt har i
övrigt ingångsatts endast på ett mycket begränsat antal andra platser
i landet. Statens kostnader för dessa understöd torde för januari och
februari månader icke komma att uppgå till 50,000 kronor.
Men skogssällskapets statsarbeten ha i stället måst mångdubbla sin
verksamhet. Ifrån att den 1 oktober 1920 endast ha sysselsatt cirka
500 arbetslösa vid 13 arbetsplatser var i slutet av februari 1921 resp.
antal 3,000 och 70, varav 16 skogsallmänning^ och 32 vägarbeten. I början
av mars beräkna statsarbetena kunna starta ytterligare 10 nya stora
arbetsplatser, varigenom antalet sysselsatta arbetslösa skulle kunna uppbringas
till 5,350. Härtill komma de 1,900 stenhuggare, som fått arbete
vid statens ovannämnda stenbeställningar under innevarande vinter samt
det hundratal arbetslösa, som användas vid statens järnvägars av arbetslöshetsmedel
bekostade automobilvägsbvggen i Bohuslän. Av skogssällskapets
statsarbetens nyssnämnda 70 arbetsplatser äro å 20 anordnade
s. k. fasta arbetsplatser eller förläggningar, huvudsakligen skogsallmänningar,
där de arbetslösa erhålla kost och logi. I övrigt använder man sig av daglwlonier,
invid resp. städer och industrisamhällen, varigenom de arbetslösa
kunna bo i sina hem. Skogssällskapets statsarbeten anse sig, i händelse
av arbetslöshetens fortsättning och ytterligare utbredning under loppet
av instundande mars och april månader, kunna anordna arbetsplatser
för ytterligare 5,000 arbetslösa. Kostnaden för varje dag per arbetslös
utgör cirka 10 kronor. Redan nu planeras ett återupptagande av de förläggningar
av kvinnliga arbetslösa till allmänningarna för skogsplantering,
vilka förläggningar under våren och sommaren 1918—1919 spelade
en så framgångsrik roll för mildrande av den dåvarande stora arbetslösheten
inom textilindustrien.
Obenägenheten att antaga arbete vid de av skogssällskapets statsarbeten
anordnade nödhjälpsarbetena har icke allestädes berott på arbetsovillighet
från de arbetslösas sida eller på dessas förmåga att, när de
i stället för understöd erbjudas arbete, skaffa sig utkomst på annat sätt.
Runt om i landet ha också förekommit icke blott klagomål och protester
mot skogssällskapets statsarbeten, utan jämväl något så oegentligt som
strejk och blockad av dessa nödhjälpsarbeten, under förmenande att de
löner, som betalades för dessa arbeten, vore allt för låga. Då diskussionen
härom flerstädes funnit väg till pressens spalter och därmed till
offentligheten samt då kritiken mot ifrågavarande förhållanden i allmänhet
synes vila på rena missförstånd, tillåter sig arbetslöshetskommissionen
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 127 käft. (Nr 150.) 3
18
Kungl. Maj ds proposition nr 150.
att härmed framhålla en del synpunkter på denna fråga. För det första
äro skogssällskapets statsarbeten att betrakta såsom en statens institution,
ledd av en av Kungl. Maj:t utsedd arbetsdirektion, vars förvaltning
årligen granskas av tvenne, likaledes av Kungl. Maj:t utsedda revisorer.
Statsarbetenas verksamhet är sålunda uteslutande av allmännyttig art
och lämnar icke rum för någon som helst enskild vinning. Lönepolitiken
vid nödbjälpsarbetena är också dikterad uteslutande av offentliga, allmännyttiga
hänsyn. Bedan från början stod det klart, såsom också vid
flera tillfällen av kommissionen framhållits inför statsmakterna, att lönerna
vid dessa nödhjälpsarbeten vid varje tillfälle och på varje särskild ort
måste understiga de på öppna arbetsmarknaden gällande. I motsatt fall
skulle nödhjälpsarbetena konkurrera med den privata företagsamheten
om arbetskraften, vilket skulle leda till ohållbara konsekvenser. När
sålunda lönerna på den öppna arbetsmarknaden äro i tillbakagång, såsom
för närvarande obestridligen är fallet, böra lönerna för nödhjälpsarbeten
följa efter. Eljest skulle det, som sagt, vara förmånligare för en arbetare
att vara sysselsatt med nödhjälpsarbete än söka sig arbete på den öppna arbetsmarknaden,
vilket särskilt nu, då en stor del av vår industri arbetar med
förkortad arbetstid och motsvarande minskning av arbetsförtjänsten, kunde
utgöra en frestelse för dessa arbetare att lämna sin anställning för att
taga anställning med högre förtjänst vid ett nödhjälpsarbete.
Yad nu särskilt angår de för tillfället gällande lönerna vid statsarbetena,
så bör tagas i betraktande, att medelinkomsten per dag för en
arbetslös vid skogssällskapets statsarbeten under december månad 1920
utgjorde 8: 65 kronor. Med hänsyn härtill, och då med säkerhet kunde
förutses, att priser och löner skulle falla inom den närmaste framtiden,
beslöt arbetsdirektionen för skogssällskapets statsarbeten gemensamt med
statens arbetslöshetskommission att från och med den 1 januari 1921
tillämpa sådana lönesatser vid sina nödhjälpsarbeten, att daglönen skulle
utgöra 5 kronor och att ackordsförtjänsten skulle få uppgå högst till
7 kronor och till 8 kronor i orter, tillhörande högsta dyrortsgruppen.
Härtill kommer emellertid ett familj eunderstöd av 1 krona för hustru
och 25 öre för barn pr dag, varjämte varje vid nödhjälpsarbete sysselsatt
arbetslös tillhandahålles ett par vinterkängor och en ylletröja av
svenska arméns modell till så rabattera! pris, att detta för en beräknad
anställningstid av 8 veckor motsvarar ett tillgodonjutet belopp av 18
öre om dagen. Vid de fasta arbetsplatserna erhåller den arbetslöse kost
och inkvartering för ett pris av 2 kronor om dagen, vilket åsamkar
statsarbetena en beräknad merutgift av 1 krona pr dag och person. På
de fasta arbetsplatserna tillkommer därjämte ersättning för sön- och helg
-
Kungl. Maj ds proposition nr 150. 19
dagar samt för res- och regndagar med 2 kronor pr dag ävensom fria
resor till arbetsplatsen samt fri läkarvård. Då vidare, såsom längre fram
skall beröras, kommissionen föreslår att hyresbidrag o. dvl. av offentliga
medel må kunna utgå för jämväl vid nödhjälpsarbeten anställda arbetslösa,
torde ovan berörda beslut att fastställa lönerna vid nödhjälpsarbetena
till de anförda beloppen befinnas för närvarande väl avvägt. Vid sitt
ståndpunktstagande i detta avseende har kommissionen givetvis ansett
sig förpliktad taga hänsyn till det statsekonomiska läget, vilket lärer
kräva synnerlig försiktighet. Härför talar särskilt den omständigheten,
att dessa nödhjälpsarbeten, ehuru produktiva till sin karaktär och berättigade
med hänsyn till sin förmåga att förebygga improduktiva understöd,
likväl ytterst sällan kunna bliva vinstgivande i vanlig affärsmässig
mening.
Även beträffande understödsbeloppen ha yrkanden framkommit om
en förhöjning. Dessa belopp bestämdes i den första arbetslöshetsunderstödsförfattningen
hösten 1914 till kronor 1: 20 för man och hustru, 80
öre för ensamstående man och kvinna och 25 öre för varje barn under
15 år, om statens och kommunens lika bidrag sammanräknas. Under år
1917 skedde en höjning i anseende till den stegrade prisnivån till resp.
kronor 2, kronor 1: 25 och 40 öre. Dessa belopp höjdes återigen 1918
till de nu gällande, resp. kronor 3, kronor 2 och 60 öre. Höjningen har
gått ungefär proportionellt med stegringen av prisnivån, varvid dock är
att beakta, att de understödsbelopp, som statsmakterna på kommissionens
förslag prövade och befunno skäliga under år 1918, tidpunkten för krisårens
värsta livsmedelsbrist, icke nu kunna anses för låga under pågående
starka prisfall på särskilt livsmedel. Kommissionen fann icke heller vare
sig under år 1919 eller under år 1920, då dyrtidstrycket var svårare än
för närvarande, tillrådligt att höja beloppen, vilken uppfattning också
delades av statsmakterna. En höjning av nu gällande understödsbelopp
skulle även synnerligen menligt återverka på lönerna vid nödhjälpsarbetena.
Dessa äro nämligen avvägda jämväl med hänsyn till understödsbeloppen,
så att själva arbetet, såsom rättvist är, ter sig fördelaktigare
ur ekonomisk synpunkt än den sysslolöshet, som är förknippad med det
direkta understödstagandet. Mellan nämnda belopp torde böra råda ett
lämpligt avstånd i syfte att väcka den understöddes ekonomiska självintresse
att hellre söka arbete än åtnjuta understöd. Liksom, på sätt
nyss framhållits, det näppeligen låter sig göra att under nuvarande förhållanden
höja lönerna för nödhjälpsarbetare, synes det icke vara tillrådigt
att rubba understödssatserna. En höjning av dessa skulle näm
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
ligen på betänkligt sätt minska det behövliga avståndet mellan nödhjälpslön
och understöd.
Yrkande har även framställts om eu generell höjning av statsbidraget
till kommunerna till 2h i stället för till 50 %, vilket som regel
nu är föreskrivet. Det förefaller kommissionen emellertid mindre välbetänkt
att vidtaga en generell höjning — som sålunda skulle tillgodokomma
även ekonomiskt mera bärkraftiga kommuner — då gällande författning
redan nu lämnar möjlighet för Kungl. Maj:t att efter motiverad ansökan
från en i ekonomiskt hänseende sämre ställd kommun låta kostnaden
för understödsverksamheten till större del eller eventuellt helt bestridas
av statsmedel. Så långt som till bestridande av hela understödskostnaden
har Kungl. Maj:t visserligen hittills icke gått, enär det befunnits
önskvärt, att kommun alltid skall lämna något bidrag och därför äga självintresse
av omtanke och kontroll. Under arbetslöshetsperioden 1917—
1919 hemställde emellertid flera landskommuner i Älvsborgs län, vilkas
ekonomi nästan övervägande är grundad på ett eller ett par textilföretag,
om högre statsbidrag för att kunna uthärda bördan av sin understödsverksamhet,
och på arbetslöshetskommissionens förord medgav Kungl.
Maj:t i allmänhet en höjning av statsbidraget, växlande från 60 till 90 %.
Denna höjning av statsbidraget fastställdes emellertid endast från kvartal
till kvartal och bestämdes med hänsyn till icke blott vederbörande kommuners
finansiella ställning utan ock deras villighet att genom anordnande
av smärre nödhjälpsarbeten, kurser o. dyl., bispringa de arbetslösa. Genom
denna individualisering av statsbidragens höjning över de femtio
procenten åstadkoms en högst nyttig tävlan kommunerna emellan till de arbetslösas
fromma. Då sålunda mycket gynnsamma erfarenheter måste
anses föreligga från denna praxis i överensstämmelse med gällande författning,
synas enligt kommissionens uppfattning inga bärande skäl förefinnas
för en avvikelse härutinnan.»
Såsom ett ytterligare skäl för sin uppfattning om lämpligheten att
bibehålla nuvarande understödssatser anför kommissionen, att den ansett
sig böra föreslå särskilda åtgärder för underlättande av de arbetslösas
hyresbetalning o. dyl. Den hänvisar i detta avseende till sitt gemensamt med
socialstyrelsen samtidigt avgivna utlåtande rörande frågan om den dyrtidslindrande
verksamhetens fortsättande.
Åtgärder Då jag nu övergår till sistnämnda spörsmål, vill jag erinra om
fde »”''uöd1" den redogörelse för det s. k. dyrtidsanslaget, som jag lämnat vid an*
mälan av frågan om anslag under femte huvudtiteln för år 1922 (sid.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
21
122—124) till »särskilda åtgärder för lindrande av nöd». Jag meddelade
samtidigt, att folkhushållningskommissionen av juni 1919 till Kungl. Maj:t
överlämnat en av dess avdelning för dyrtidsanslaget gjord framställning
om utverkande av ytterligare anslag till verksamheten för beredande av
lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor. Inom dvrtidsavdelningen
hade emellertid i väsentliga punkter yppat sig skiljaktiga meningar, och
vill jag nu till början ange det huvudsakliga av vad majoriteten i ämnet
andragit.
»När folkhushållningskommissionen av juni 1919 den 27 februari 1920 avlät Uyrtidsavdeden
skrivelse, på vilken den kungl. propositionen n:r 204 till 1920 års riksdagning.e°a frant
grundade sig, syntes det sociala och ekonomiska läget i landet och utsikterna för stal mngframtiden
vara sådana, att kommissionen ansåg sig kunna förorda dyrtidsverksamhetens
definitiva upphörande den 30 juni 1921. Det ekonomiska läget har
emellertid sedan dess utvecklat sig i eu icke gynnsam riktning. Under höstens
lopp har en begynnande arbetslöshet och en allt allvarligare ekonomisk depression
på åtskilliga av näringslivets viktigare områden blivit uppenbara. Folkhushållningskommissionens
avdelning för dyrtidsanslaget har därför ansett sig böra till
förnyat övervägande upptaga frågan, huruvida de nödiga förutsättningarna för
upphörandet av dyrtidsanslagets verksamhet fortfarande föreligga. För erhållande
av en allsidigare överblick över det föreliggande problemet har avdelningen haft
överläggningar med representanter för olika sociala ämbetsverk och institutioner
och har därvid enhälligt gjorts gällande, att den närmaste framtiden i ekonomiskt
avseende tedde sig så paiss oviss, att statsmakterna i varje fäll borde_ hålla sig
beredda att verksamt kunna ingripa till hjälp för de mindre bemedlade i händelse
behov härav skulle komma att yppa sig. Medel till detta ändamål borde därför
av nästa riksdag ställas till Kung!. Maj:ts förfogande.»
Avdelningen erinrar därefter om, att skilda meningar gjort sig gällande
inom densamma beträffande spörsmålet om formen för dyrtidsverksamheten under
den tidsrymd, som verksamheten i sin tänkta utsträckning skulle komma att
omsluta eller tiden 1 juli 1921—30 juni 1922. Avdelningens majoritet bestående
av riksdagsmannen Ä. J. Bärg (ordf), riksdagsmannen, godsägaren A. von Sneidern
samt grosshandlaren Bernh. Florén hade sålunda förordat, att verksamheten
borde i allt väsentligt fortsätta efter samma linjer, som följts under avvecklingsskedet,
medan en minoritet inom avdelningen, bestående av direktören H. Lindholm
och fröken Sigrid Göransson, i särskild reservation påyrkat, att verksamheten
i stället borde gå ut på att lämna kommunerna understöd för anordnande
av frivillig fattigvärdsverksamhet i enlighet med § 64 i gällande lag om fattigvård.
Avdelningen fortsätter härefter:
»Upptagandet av dyrtidsanslagets verksamhet föranleddes på sin tid av de
starkt stegrade priserna på alla viktigare levnadsförnödenheter. En återgång av
prisnivån har nu börjat, men ställningen för de mindre bemedlade har ej i motsvarande
grad förbättrats, beroende på en genom inträffad arbetslöshet orsakad
minskad penningtillgång bland dessa befolkningsskikt. Då de mindre bemedlades
svårigheter under den närmaste framtiden i stor utsträckning kunna härledas
22
Kungl. Maj.is proposition nr 150.
ur arbetslösheten, kan givetvis ifrågasättas, huruvida statliga åtgärder till hjälp
för de mindre bemedlade äro behövliga utöver dem, som genom arbetslöshetsanslagets
verksamhet äro direkt inriktade på mildrandet av just arbetslöshetens verkningar.
Den erfarenhet man hittills haft av arbetslöshetskommissionens verksamhet
visar emellertid, att dyrtidsanslaget varit i hög grad behövligt och även använts
som komplement till av arbetslöshetskommissionen vidtagna åtgärder.
Men verkningarna av en allmännare arbetslöshet inskränker sig ej till de
direkt arbetslösa och deras familjer. Under tider av goda eller normala arbetsinkomster
lämnas hjälp av arbetare till föräldrar eller nära anhöriga, vilken hjälp
måste indragas vid inträffad minskning eller uteblivande av arbetsinkomster.
Andra arbetslösa, särskilt ogifta arbetare, återvända till sin hemort och falla de
hemmavarande till last. På platser, där arbetslöshet råder, gör sig till sist en
tendens gällande, att sådant mera tillfälligt och oftare lättare arbete, vilket nöjaktigt
kunnat utföras av äldre eller mera sekunda arbetskraft, och varav denna
kunnat hava en god hjälp för sin bärgning, uppsuges av den bättre arbetskraft,
som genom arbetslösheten blir ledig. Men på så sätt inträder ett nödtillstånd
bland denna sämre arbetskraft. Nu är att märka att dyrtidsanslagets huvudsakliga
klienter under de senare anslagsperioderna just varit dessa åldringar och
sjuklingar, vilkas ställning försämras på sätt nämnts genom arbetslöshetens indirekta
verkningar. Vid sidan av dessa kategorier har understöd nämligen endast
i mindre utsträckning lämnats till familjeförsörjare med många barn, vartill
komma de exceptionella åtgärderna för de nämnda stenhuggarkommunerna i
Bohuslän och Blekinge.
När folkkushållningskommissionen i sin förut åberopade skrivelse av den 27 februari
1920 förordade upphörandet av dyrtidsanslagets verksamhet den 1 juli 1921,
hyste kommissionen den förhoppningen, att såväl genom sänkta levnadskostnader de
behövandes antal skulle avsevärt minskas, som genom ett förbättrat ekonomiskt
läge möjligheterna till privat hjälp åt de nödställda skulle ökas, varigenom det
antal behövande, som till sist i juli 1921 behövde omhändertagas av fattigvården,
skulle bli jämförelsevis ringa. Det är dessa förhoppningar, som synas avdelningen
icke skola bli infriade och som ge avdelningen anledning att ändra sin i
februari intagna ståndpunkt. Redan nu synes det avdelningen klart, att det första
halvåret 1921 blir för de mindre bemedlade mera påfrestande än det nu
löpande halvåret, och skulle den befarade arbetslösheten antaga större proportioner,
kommer med visshet det antal behövande, som den 1 juli 1921 fortfarande
är i behov av någon form av offentligt understöd, att vara mycket stort. För
anledningarna härtill har avdelningen ovan redogjort. Ser man efter, varifrån
hjälp kan vara att påräkna, i händelse staten helt drager sig undan, äro utsikterna
icke ljusare. Den ekonomiska depressionen verkar avgjort starkt hämmande
på den allmänna välgörenheten. De filantropiska företagen, som arbeta med tillfälliga
gåvor eller med fonder, vilkas realvärden starkt minskats genom penningens
inflation, kämpa med oerhörda svårigheter för att kunna upprätthålla sin
normala verksamhet och kunna därför än mindre utvidga sin verksamhet eller
påtaga sig nya uppgifter. Återstår fattigvården, men även här möter svårigheter
i den skattetunga, som trycker många kommuner och till vilken avdelningen
alltid ansett sig höra taga hänsyn vid fördelning av dyrtidsanslagets medel.
Kung1. Maj:ts proposition nr 150.
23
Man har därför anledning att befara, att i åtskilliga kommuner fattigvården
ganska illa kommer att kunna tillgodose de nya krav, som ställas på densamma,
..eller att detta måste ske genom ett oskäligt betungande av de skattskyldiga.
Aven har det under den gångna kristiden ansetts som ett samhällsintresse
att ej behöva tvinga stora samhällsgrupper till fattigvården. Detta dels av hänsyn
till en på många håll kvarlevande stark motvilja mot denna form av offentligt
understöd, även då den ej åtföljes av fattigvårdens rättsverkningar, dels oek
i fullt lika hög grad av uppfattningen om lämpligheten av att hjälpen även till
det yttre gives en tillfällig karaktär, så att de tendenser, att den tillfälliga hjälpen
skall glida över till en permanent, vilka måste anses i högre grad föreligga
om den utdelande myndigheten är av ordinarie natur, ej måtte föreligga.
Mot en statsunderstödd verksamhet enligt § 64 i fattigvårdslagen kan även
göras gällande, att det i framtiden säkerligen blir svårare för staten, att, sedan
man utvidgat statens förbindelse till kommunernas fattigvård, indraga anslag till
organ, som permanent arbeta i kommunernas tjänst såsom fattigvårdsstyrelserna,
än att vägra anslag till en verksamhet av den tillfälliga natur, dyrtidskommittéerna
utöva.
Avdelningen anser därför för sin del lämpligast att för den begränsade tid,
som man alltjämt givetvis förutsätter för statens direkta hjälpverksamhet till förmån
för de mindre bemedlade, denna verksamhet fortsätter efter i huvudsak samma
linjer, som hittills kommit till tillämpning. Att den fortsatta verksamhetstiden
får antagas bli kort är även ett skäl för att ej nu behöva slå in på nya banor.
Beträffande frågan om statens understödjande av filantropiska företag
framhåller avdelningen, att någon utredning om deras ställning och behov icke
föreligger samt att det torde vara riktigast att deras nödläge särskilt undersökes
och att höjda anslag eventuellt beviljas sådana företag, som redan blivit understödda
av staten.
Avdelningen fortsätter härefter:
»Vad till sist beträffar beräknandet av kostnaderna för en fortsatt dyrtidsverksamhet
och de anslag, som på grund härav böra äskas av riksdagen, måste
givetvis hänsyn tagas, såväl till de hjälpbehövandes behov, som budgetens möjligheter.
Hänsyn av senare slaget har föranlett avdelningen att begränsa sig
till de summor, som komma att begäras.
Vägledande för beräkningen torde kunna vara en jämförelse utav de närmast
föregående periodernas utgifter för staten vid sidan av en överblick av
verksamhetens allmänna omfattning.
Dyrtidsverk -
samhetens |
A ntal et |
Antalet |
Antalet |
|
Verksamhetsperiod |
hjälpta |
hjälpta |
hjälpta |
|
kommuner |
hushåll |
personer |
||
5 (vintern 1919) . . |
. . . 18,656 |
2,220 |
383,619 |
1,254,229 |
6 (hösten » ) . . |
. . . 9,009 |
1,717 |
227,884 |
682,826 |
7 (vintern 1920) . . |
. . . 6,004 |
1,490 |
181,710 |
509,178 |
8 (hösten ;> ) . . |
. . . 3,234 |
865 |
— |
— |
24
Kung!. Majds proposition nr 150.
Reservation.
Riksdagen har för första halvåret 1921 anslagit 2 milj kronor För att kunna
tillgodose de normalt under vinterhalvåret större kraven på anslaget, har avdelningen
sökt att så mycket som möjligt avpruta på kommunernas önskningar
under innevarande halvår (= senare halvåret 1920). På så sätt har av för detta
halvår anslagna 4 milj. kronor endast 3,s milj. tagits i anspråk. Avdelningen
hemställer nu, att besparade 0,8 milj. måtte få användas under första halvaret
1921. Men även om denna hemställan bifalles, står således för första halvåret
1921 endast 2,8 milj. kronor till förfogande mot 3,2 milj. under senare halvåret
1920. Alltså skulle en ödesdiger ^knäppning av bidragen bli nödvändig, även
om antalet behövande ej ökades under kommande vinter Men enligt avdelningens
uppfattning har man all anledning att befara en sådan ökning och härav föranledda
till antal och storlek ökade krav från kommunernas sida. För att i någon
mån kunna möta dessa krav hemställer avdelningen om ett förslagsanslag å 2
milj. kronor på tilläggsstat för 1921 att utöver förut för samma ändamål anslagna
medel användas till dyrtidsverksamheten under första halvåret 1921.
Yad åter angår tiden efter 1 juli 1921, anser avdelningen av samma skal,
som voro bestämmande för förslaget att avsluta verksamheten 1 juli 1921 och ej
med 1920 års utgång, att medel böra begäras, som möjliggöra fortsättning till 1
juli'' 1922. För att ytterligare markera verksamhetens avveckling föreslår avdelningen,
att i stället för 6 milj. kronor, som beviljades för tiden 1 juli 1920—
1 juli 1921, nu begäres 5 milj. för 1 juli 1921—1 juli 1922. Av dessa 5 milj. torde
3 milj. böra anslås å tilläggsstat för 1921 och 2 milj. å 1922 års riksstat.
På grund av vad som här blivit anfört får avdelningen för dyrtidsanslaget
alltså föreslå, att kommissionen ville hemställa hos Kungl. Maj:t att söka av
1921 års riksdag utverka anslag till följande utgifter;
Kronor
1) Anslag till bestridande av ytterligare kostnader under nionde
perioden; på tilläggsstat för år 1921; förslagsanslag...... 2,000,000; —
2) Anslag att ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för täckande av
dyrtidsverksamhetens kostnader under en ifrågasatt tionde period;
på tilläggsstat för år 1921; förslagsanslag . -........ 3.000,000: —
3) Anslag att ställas till Kungl Maj:ts förfogande för täckande av
dyrtidsverksamhetens kostnader under en ifrågasatt elfte period;
på 1922 års stat; förslagsanslag........._ • • ■ ■ 2,000,000; —
Tillhopa kr. 7,000,000:—»
Mot dyrtidsavdelningens beslut angående förevarande framställning
hade tvenne av densammas ledamöter, direktören Helge Lindholm och
fröken Sigrid Göransson, i vissa punkter anfört reservation, av i huvudsak
följande innehåll:
»Ehuru med viss tvekan hava vi ansett oss kunna biträda föreliggande
framställning, i vad den avser utverkande av ett tilläggsanslag å 2,000,000 kronor
Kungl. Maj ds proposition nr 150.
25
för dyrtidsverksamheten under tiden 1 januari—30 juni 1921 (nionde perioden).
Enligt vår mening bör dock det sålunda ifrågasatta tilläggsanslaget icke automatiskt
sammanföras med det anslag, som redan blivit beviljat för enahanda ändamål,
utan bilda en reserv, som får användas endast under förutsättning att
Kungl. Maj:t med hänsyn till inträffad skärpning av de sociala svårigheterna
prövar sådant nödigt.
Inför de ovissa utsikter, som för närvarande råda, hava vi ej heller velat
taga på vårt ansvar att avstyrka, att särskilda anstalter träffas i syfte att även
efter den 30 juni 1921 en statlig hjälpverksamhet till förmån för mindre bemedlade
samhällsmedlemmar måtte kunna uppehållas, för den händelse situationen
vid nämnda tidpunkt skulle bliva sådan, att den nuvarande dyrtidsverksamhetens
fullständiga nedläggande måste förutsättas komma att medföra sociala vådor av
allvarligare slag. 1 fråga om sättet för ordnandet av en dylik fortsatt hjälpverksamhet
kunna vi däremot icke ansluta oss till den av avdelningens flertal
omfattade meningen.
De särskilda hjälpåtgärder, som från det allmännas sida kunna bliva behövliga
efter den för dyrtidsanslagets avveckling bestämda tiden, böra efter vårt
förmenande ordnas så, att de nära anknytas till den understödsverksamhet, som
utövas av kommunernas fattigvårdsstyrelser, en anordning som i ökad utsträckning
börjat tillämpas redan under innevarande avvecklingsår och som även inom
riksdagen synes hava förutsatts. Den sålunda redan inslagna riktningen torde
så mycket hellre böra fullföljas, som 1918 års reformerade fattigvårdslagstiftning
direkt synes taga sikte på en situation sådan som den nu motsedda och anvisa
de vägar och medel, som därvidlag böra komma till användning. Vi åsyfta
härmed bestämmelserna i § 64 jämförda med andra stycket av § 37. Sistnämnda
lagrum avser bl. a. det fall, då nöd i större utsträckning kan befaras uppkomma
i samband med en av förhållandena utom riket vållad allmän kristid och denna
nöd icke kan avhjälpas med anlitande av de resurser, som stå det enskilda fattigvårdssamhället
till buds.
Genom stadgandet i § 64 beredes fattigvardssamhälle tillfälle att i därför
ägnade fäll bevilja understöd, om vilka från början förklarats, att de ej skola ersättas
och överhuvudtaget ej medföra några som helst av de rättsverkningar,
som äro knutna till fattigvårdsunderstöd i egentlig mening. Denna fria understödsverksamhet
kan komma till användning bl. a. då det gäller »åtgärder till
förebyggande av framtida fattigvårdsbehov» eller främjande av ändamål, som i
nyss åberopade stycke av § 37 sägs.
Emot en sådan lösning av den föreliggande frågan har inom avdelningen
väsentligen erinrats, dels att det ur humanitär synpunkt vore föga tilltalande
att tvinga in under fattigvården stora samhällsgrupper, som tidigare blivit i annan
ordning hjälpta, dels att verksamhetens tillfälliga karaktär skulle mindre tydligt
framträda och fara därigenom föreligga för dess förvandlande till en permanent institution,
dels slutligen att starkt ökade svårigheter skulle uppstå för upprätthållande
av principen, att statsbidraget ej får användas till lättande av kommunens
ordinarie fattigvårdstunga.
Vad den första invändningen angår, må till en början erinras därom, att
krisårens dyrtidsverksamhet, i den mån avvecklingen fortskridit, allt mer inrik
Biliang
till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 127 Käft. {Nr 150.) 4
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
tats på att bringa bjälp åt åldriga och sjuka och att sålunda från dess klientel
successivt uteslutits flertalet bland de grupper av friska och arbetsföra personer,
som under tidigare skeden kommit i åtnjutande av understöd. Det torde kunna
förväntas, att ytterligare begränsningar i antydd riktning hädanefter låta sig
genomföra, bl. a. av den anledningen, att, såsom i framställningen angives, arbetslöshetskommissionen
torde komma att vidtaga åtgärder för att direkt bistå av
arbetslöshet drabbade familjer. För dyrtidsanslaget återstår således väsentligen
att tillgodose de arbetssvagas oundgängliga behov. De kategorier, om vilka det
här är fråga, stå i själva verket ofta på eller under fattigvårdsgränsen, vilket ju
också bestyrkes av de siffror, som i framställningen meddelas rörande antalet personer,
som samtidigt åtnjutit understöd både av fattigvärdsmyndigheterna och dyrtidsorganisationen.
En hållbar gräns mellan dessa båda former av understödsverksamheten
lärer icke kunna upprätthållas, och det är svårt att inse, vilka sociala
fördelar som skulle vinnas genom att under ytterligare ett eller annat kvartal
hålla borta från fattigvården samhällsgrupper, som denna i varje fall så småningom
nödgas taga sig an. Vi äro sålunda för vår del övertygade därom, att tiden nu
är mogen att på fattigvärdsmyndigheterna överflytta de uppgifter och bördor, som
hittills uppburits av dyrtidsanslaget.
I väsentlig grad torde de betänkligheter, som yppats mot de hjälpbehövandes
hänvisande till fattigvården, även då dyrtidshjälpen skulle lämnas i den alldeles
oangripliga form, som § 64 av fattigvårdslagen erbjuder, bero på, att betydelsen
av den stora reform, som genom 1918 års fattigvårdslagstiftning genomförts och
som redan i stor utsträckning ändrat allmänhetens uppfattning om fattigvårdens
karaktär, icke tillräckligt beaktats.
Efter vårt sätt att se skulle det innebära en uppenbar inkonsekvens, i händelse
statsmakterna, sedan fattigvården genom 1918 års reform blivit humaniserad
och fattigvårdsstyrelserna förvandlats till de centrala understödsnämnderna i
kommunerna samt utrustats med möjligheter att möta eu situation sådan som den
nu väntade, skulle fortsätta att vid sidan därav utöva en dyrtidsverksamhet, som
är ägnad att skapa förvirring i det reformerade kommunala understödsarbetet och
i mycket försvåra dettas utveckling i rätt riktning.
Vad i framställningen anföres därom, att den av oss förordade linjen skulle
kunna leda till en icke önskvärd permanens i avseende å ifrågavarande hjälpverksamhet
synes sakna fog. Vi äro fullt eniga med majoriteten rörande olämpligheten
av att fortsätta med särskilda kristidsåtgärder en dag längre än oundgängligen
behöves. Men att risken härför skulle bliva större genom verksamhetens
anslutande till fattigvården än genom dess bibehållande såsom en självständig
gren av det sociala arbetet lärer icke kunna visas. Allt beror härvidlag på, att
anordningens tillfälliga karaktär kommer fullt klart till uttryck såväl i statsmyndigheternas
som i kommunernas åtgöranden i frågan. Det praktiska utformandet
av härför nödiga garantier lärer icke vara förenat med särskilda svårigheter.
Beträlfande slutligen farhågan, att den av oss föreslagna anordningen skulle
medföra risken, att statsbidraget toges till förevändning att lätta kommunens
ordinarie fattigvårdstunga, synes oss tvärtom just det motsatta vara fallet. Så
Kungl. Mai ds proposition nr 150.
27
länge dyrtidshjälpen i sin nuvarande form finnes att tillgå, skall det alltid uppstå
benägenhet hos fattigvårdsstyrelserna att inskränka understöden eller rent av
vägra hjälp åt behövande under förevändning att dyrtidshjälp kan begäras. Enligt
vårt förslag faller däremot ansvaret för hjälpen helt och hållet på fattigvår
dsstyrelsen, som, i den mån dyrtidshjälp erfordras, måste träffa nödiga anstalter
därför och själv bekosta en väsentlig del därav.»
Likaså vilja vi såsom vår mening uttala, att statsbidrag, utom i trängande
fall, icke bör ifrågakomma annat än där kommunen genom eget anslag understrukit
behovet av särskilda åtgärder i dyrtidslindrande syfte, samt att anslaget bör
helt och hållet reserveras för sådana fattigvårdssamhällen, inom vilka mera betydande
arbetslöshet uppkommit eller eljest avsevärda sociala svårigheter äro
för handen.»
Sedan Kungl. Maj:t den 31 december 1920 förordnat om folkhushållningskommissionens
upplösning samt uppdragit åt arbetslöshetskommissionen
att tills vidare handhava förvaltningen av det s. k. dyrtidsanslagets
angelägenheter, anbefallde Kungl. Maj:t samma dag socialstyrelsen
att gemensamt med arbetslöshetskommissionen avgiva utlåtande
över den nyss återgivna framställningen rörande den dyrtidslindrande
verksamhetens fortsättande. Vidare uppdrog Kungl. Maj:t åt byråchefen
O. F. Enbom och kanslirådet K. G. EL von Koch att i egenskap av sakkunniga
biträda socialstyrelsen vid avgivande av detta utlåtande, varjämte
styrelsen och kommissionen vid uppdragets fullgörande erhållit
medverkan av ledamöterna i avdelningen för dyrtidsanslaget riksdagsmännen
A. J. Bärg och A. von Sneidern samt av tjänstemannen hos
avdelningen H. Nordström.
Socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen anföra i sitt den 28
nästlidne februari dagtecknade utlåtande huvudsakligen följande.
»På grund av det förevarande ärendets omfattning och betydelse
har det befunnits angeläget att först söka erhålla upplysningar från intresserade
myndigheter och korporationer ävensom från ett representativt
antal kommuner rörande deras uppfattning i frågan. Sålunda hava från
överståthållarämbetet och rikets samtliga länsstyrelser, statens fattigvårdskonsulenter,
Sveriges fattigvårdsförbund, svenska stadsförbundet,
Sveriges landskommuners förbund samt c:a 1,000 kommuner införskaffats
yttranden huvudsakligen med avseende på tvenne spörsmål, nämligen
dels huruvida ytterligare anslag kunde anses erforderligt för dyrtidsverksamhet
efter den 1 juli 1921, dels huruvida en eventuellt fortsatt
verksamhet borde läggas efter hittills följda linjer eller anordnas i enlighet
med bestämmelserna i 64 § av fattigvårdslagen.
Socialstyrelsen
och arbetslöshetskommissionen.
Verkställda
utredningar.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Samtliga länsstyrelse)'', som yttrat sig över den första av här ovan
angivna frågor, hava med undantag av länsstyrelsen i Kristianstads län
tillstyrkt ytterligare anslag till dyrtidsverksamheten efter den 1 juli 1921.
Från länsstyrelserna i Blekinge samt Göteborgs och Bohus län har framhållits
betydelsen av en fortsatt dyrtidsverksamhet särskilt på grund av
de utomordentliga svårigheter, med vilka befolkningen inom vissa stenhuggarkommuner
ända sedan krigets utbrott 1914 haft att kämpa och
vilka även under den närmaste framtiden torde komma att fortfara.
Däremot hava meningsskiljaktigheter yppat sig beträffande den
andra frågan eller spörsmålet om formen för dyrtidsverksamhetens läggning,
men har dock det stora flertalet eller nitton länsstyrelser ävensom
överståthållarämbetet förordat verksamhetens överflyttning på fattigvårdsorganen
i enlighet med bestämmelserna i § 64 av gällande fattigvårdslag,
under det att fem, nämligen länsstyrelserna i Gottlands, Västmanlands,
Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län, tillstyrkt verksamhetens
fortsättande efter den ordning som hittills varit gällande.
Statens fattigvårdskonsulenter hava såsom sin mening uttalat, att
utsikterna i ekonomiskt avseende för den närmaste framtiden måste anses
så ovissa, att statsmakterna böra träffa särskilda anstalter för att
även efter den 30 juni 1921 kunna ingripa till hjälp för de mindre bemedlade.
Ifråga om formen för hjälpverksamhetens anordnande ansluta
sig samtliga konsulenter till den uppfattning, som förfäktats utav reservanterna
inom avdelningen för dyrtidsanslaget, bl. a. på grund därav
att en anordning med fattigvårdsmyndigheterna såsom handhavare av
verksamheten skulle möjliggöra en bättre kontroll. Därjämte förmena
konsulenterna, att någon oro icke förmärkts hos de kommunala myndigheterna
över att dyrtidsverksamheten skulle komma att upphöra den 1
juli 1921 med undantag allenast för vissa kommuner inom Älvsborgs
och Göteborgs och Bohus län.
I svenska fattigvårdsförbundets yttrande uttalas anslutning till reservanternas
inom dyrtidsavdelningen ståndpunkt i fråga om formen‘för
den ifrågasatta hjälpverksamheten. Såsom skäl härför framhålles bl. a.,
att den hittillsvarande dyrtidslindrande verksamheten skapat en olämpligdualism,
i det att fattigvårdsstyrelserna och organen för nyss nämnda
verksamhet haft väsentligen samma klientel, utan att någon bestämd
gränslinje kunnat uppdragas och utan att erforderligt samarbete ägt rum
mellan de båda slagen av understödsorgan. Vid prövning av frågan om
nya linjer borde beaktas de möjligheter, som numera stå till buds genom
§ 64 i den nya fattigvårdslagen.
Kungl. Maj ds proposition nr 150.
:
29
Beträffande frågan om statens understödjande av de s. k. filantropiska
företagen har förbundet avgivit ett särskilt yttrande, grundat på
inhämtade uppgifter från dylika företag. Därav framgår, att något över
hälften av de tillfrågade företagen förklarat sig under alla förhållanden
önska erhålla statsbidrag. Största behovet förelåge för hem för gamla,
hem för mödrar med barn samt sjukhem, under det att de »öppna»
barnavårdsanstalterna såsom barnkrubbor, arbetsstugor och mjölkdroppar
syntes lättare kunna undvara statsbidrag. Förbundet erinrar även om
att år 1918 i ekonomiskt avseende varit det för anstalterna mest påfrestande
året och att en ljusning syntes hava inträtt i och med bränsleoch
livsmedelsprisens fall.
Svenska stadsförbundet har för egen del icke ansett sig böra avgiva
något utlåtande på grund av att flertalet av förbundets medlemmar
beretts tillfälle att direkt framföra sina synpunkter. Den föreliggande
frågan borde jämväl, enligt förbundets mening, bedömas med hänsyn till
lokala erfarenheter.
Av styrelsen för svenska landskommunernas förbund framhålles, att
även om styrelsen på ett tidigare stadium varit av den uppfattningen,
att dyrtidsverksamlieten borde upphöra med utgången av juni månad
1921, styrelsen numera i anseende till det förändrade läget på grund av
arbetslösheten funnit sig böra biträda dyrtidsavdelningens förslag om den
statsunderstödda dyrtidsverksamhetens fortsättning under ännu ett år
efter den 30 juni 1921. Med avseende på formen för verksamhetens
anordnande anslöt sig förbundet till den mening, som framförts av majoriteten
inom dyrtidsavdelningen. Visserligen kunde de av reservanterna
framförda skälen i vissa delar äga sin riktighet, men eu omläggning
av verksamheten nu, då densamma lede mot sitt slut, skulle enligt styrelsens
mening lätt kunna leda till den uppfattningen, att statsmedel
även framdeles komme att stå till fattigvårdsstyrelsernas förfogande för
bidrag, som ej hade fattigvårds karaktär. Styrelsen uttalar sig även
emot den på sistone tillämpade grundsatsen, att kommuner med låg uttaxering
uteslutas från rätten till erhållande av dyrtidshjälp.
För att utröna opinionen direkt hos kommunerna ha särskilda
frågeformulär översänts till drätselkamrar resp. kommunalnämnder, vilka
uppmanats att vid svarets avgivande bereda fattigvårdsstyrelse, kommitté
för dyrtidsanslagets fördelning, pensionsnämnd och arbetslöshetskommitté
tillfälle att deltaga i ärendets behandling.
Då det skulle taga för stort utrymme i anspråk att mera ingående
redogöra för resultatet av den verkställda undersökningen, skola här endast
anföras några av de viktigaste siffrorna, avsedda att belysa den
30
Kungl. Maj ds proposition nr 150.
allmänna uppfattningen inom de tillfrågade kommunerna beträffande de
två ovan angivna huvudspörsmålen.
Av de tillfrågade c:a 1,000 kommunerna hava inalles 791 inkommit
med svar å de framställda frågorna. Det synes vara den förhärskande
meningen inom kommunerna, att dyrtidsverksamlieten bör fortsättas under
ännu någon tid, enär frågan härom besvarats i nämnda riktning utav
505 kommuner, under det att 230 kommuner icke ansett situationen kräva
fortsatta åtgärder, samt 23 kommuner avstått från att göra något positivt
uttalande. Det totala invånareantalet i de kommuner, som påyrka
verksamhetens prolongering, är inemot fyra gånger så stort som i de
kommuner, där behov av verksamhetens fortsättande ej synes föreligga.
Med avseende å formen för dyrtidsverksamhetens eventuella fortsättande
hava 446 kommuner uttalat sig till förmån för dyrtidsanslagets
linje, under det att 213 kommuner förordat fattigvårdens linje och 134
kommuner icke bundit sig vid något bestämt uttalande. Om däremot
hänsyn tages till den folkmängd, som ifrågavarande kommuner representera,
får man till resultat, att ej fullt hälften kommer på kommunerna,
som anslutit sig till dyrtidsanslagets linje. I åtskilliga fall, där kommun
förklarat sig önska dyrtidsverksamhetens fortsättande under nuvarande
form, har detta motiverats av hänsyn till det opraktiska i en omläggning
nu då verksamheten stode inför sin avveckling.
Den sålunda verkställda enquéten kompletteras i viss mån av en
samtidigt utförd undersökning rörande omfattningen av dyrtidsverksamhet
under senare halvåret 1920. Anmärkas bör emellertid, att de här
följande siffrorna endast äro preliminära, enär c:a 100 kommuner icke
hunnit inkomma med begärda upplysningar. Emellertid torde nedan
meddelade siffror från närmare 800 kommuner giva eu tämligen god
föreställning om nämnda periods dyrtidsverksamhet.
Enligt den verkställda undersökningen åtnjöto 104,000 hushåll å
268,000 personer understöd utav den statsunderstödda dyrtidsverksamheten
under perioden. Av dessa erhöllo samtidigt c:a 27 % hushåll och
21 % personer sådant bidrag från fattigvården, som ej var av full försörjnings
karaktär. Värdet av till dessa sistnämnda utdelad dyrtidshjälp
belöpte sig till omkring 1,161,000 kronor. De kommunala organen hava
anmodats att särskilt söka utröna, huru många utav dyrtidsanslagets
bidragsmottagare, som hittills icke åtnjutit något som helst understöd
från fattigvården, vid ett eventuellt avklippande av dyrtidsverksamlieten
den 1 juli 1921 skulle komma att behöva anlita fattigvården. Från åtskilliga
landskommuner har därvid rapporterats, att verksamhetens upphörande
icke komme att ha någon nämnvärd betydelse för eu stor del
Kungl. Maj ds proposition nr 150.
31
av klientelet på grund av bidragens numera ofta ringa belopp, medan
däremot majoriteten av kommunerna framhållit, att anslagets indragningskulle
medföra allvarliga sociala vådor för bidragsmottagarna och tvinga
stora grupper av svagt ställda över på fattigvården. Kommunerna hava
sålunda beräknat, att 21,000 hushåll, representerande 61,500 personer, vid
dyrtidsanslagets upphörande den 1 juli 1921 skulle nödgas behöva anlita fattigvården,
ehuru ifrågavarande hushåll resp. personer med hjälp av dyrtidsanslaget
hittills kunnat draga sig fram utan att falla det allmänna till last.
Med avsende på dyrtidsanslagets förhållande till pensionärerna har
undersökningen givit till resultat, att av dyrtidsanslaget understöd för
närvarande utgår till 40,000 pensionärer, av vilka 13,000 samtidigt åtnjuta
fattigvårdsunderstöd, under det att 27,000 pensionärer äro bidragsmottagare
hos dyrtidsanslaget utan att samtidigt tillhöra fattigvårdsmyndigheternas
klientel. Hela värdet av till pensionärer utdelad dyrtidshjälp uppgick
under perioden till 1,450,000 kronor.
Efter denna kortfattade redogörelse för de sålunda verkställda undersökningarna
samt under hänvisning i övrigt till de av resp. myndigheter,
korporationer och kommuner avgivna yttranden, vilka härjämte
bifogas, få socialstyrelsen och arhetslöshetskommissionen för egen del
anföra följande.
Det framgår av de inkomna yttrandena, att man allmänt anser
det nu inträdda läget påkalla ett fullföljande i huvudsak av den hittillsvarande
dyrtidslindrande verksamheten, men att i avseende å sättet för
dennas handhavande meningarna dela sig efter de båda olika linjer, som
föreslagits av dyrtidsavdelningens majoritet, resp. minoritet.
Socialstyrelsen och arhetslöshetskommissionen anse likaledes önskvärt,
att under en eller annan form av staten anordnas och ekonomiskt
stödjes en kommunal verksamhet för lindrande av den nöd, som redan framträtt
till följd av den stora arbetslösheten och som med dennas alltjämt
ökade omfattning kommer att ytterligare ökas. De undersökningar, som
av kommissionen och styrelsen verkställts rörande det nuvarande läget å
arbetsmarknaden och utsikterna för den närmaste framtiden, hava nämligen
givit till resultat, att arbetslöshet för närvarande förekommer i eu
utsträckning, som tillförene torde hava inträffat endast vid krigsutbrottet
1914, samt att densamma uppenbarligen blir av längre varaktighet än
vid nämnda tillfälle. De socialt och ekonomiskt menliga verkningarna
av denna arbetslöshet komma, såsom anföres i den föreliggande framställningen
från dyrtidsanslagets delegerade, att sträcka sig vida. I första
rummet och hårdast drabbas därav givetvis de direkt och helt ar
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
betslösa samt deras familjer, men de indirekta verkningarna nå otvivelaktigt
många andra, som tidigare i större eller mindre mån fått hjälp
till sitt uppehälle från de numera arbetslösa men nu icke längre kunna
erhålla sådant stöd. Härtill kommer vidare, att många personer, som
till följd av förminskad arbetsförmåga eller andra förhinder endast kunnat
taga tillfälliga arbeten men på dem förskaffat sig tillskott till sin
utkomst, icke längre kunna erhålla sådana arbeten och därigenom råkat
i nödställd belägenhet. Även på andra sätt vidgas säkerligen det svåra
arbetsmarknadslägets verkningar på ett sätt, som synes göra det önskvärt
att finna utvägar för eu omfattande hjälpverksamhet vid sidan av
de hittillsvarande åtgärderna för arbetslöshetens bekämpande.
Vid övervägandet av den allmänna planläggningen av en sådan
hjälpverksamhet hava styrelsen och kommissionen emellertid ansett sig
böra taga vederbörlig hänsyn till Kungl. Maj:ts och riksdagens ståndpunkt
med avseende å den nuvarande dyrtidslindrande verksamheten.
Afid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition i ämnet till 1920 års
riksdag framhöll sålunda departementschefen — i anslutning till folkhushållningskommissionens
utlåtande — att denna verksamhet borde avvecklas
på sådant sätt, att den successivt minskades i omfattning för att avslutas
med utgången av juni månad innevarande år. Med anledning av
propositionen förklarade riksdagen i skrivelse den 21 maj 1920, att det
givetvis varit önskvärt, att statens ifrågavarande verksamhet kunnat upphöra
redan till den 1 juli samma år, men att vissa skäl dock talade för
att densamma, med stark inskränkning i dess omfattning, finge i enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag successivt avvecklas och avslutas till den
30 juni 1921. Av dessa uttalanden måste dragas den slutsatsen, att
enligt Kungl. Maj:ts och riksdagens uppfattning de särskilda skäl —
dyrtiden och varubristen — som framkallat denna dyrtidslindrande verksamhet,
icke längre gjorde sig gällande med sådan styrka, att densammas
fortsättande vore tillräckligt motiverad. Vid intagandet av denna
ståndpunkt förbisåg man ej heller, såsom framgår av departementschefens
framställning, att åtskilliga bidragsbehövande skulle bliva lidande
redan genom verksamhetens begränsande.
Under den tid, som sedan dess förflutit, har varubristen helt upphört
och dyrtiden något mildrats. Redan nu torde levnadskostnaderna
för en normalfamilj hava minskats med lika stort belopp som det genomsnittliga
dyrtidsbidraget per familj under den senast förflutna understödsperioden,
och all anledning finnes antaga att denna kostnadssänkning
skall fortsätta. De skäl, som torde hava föranlett statsmakterna
att besluta den dyrtidslindrande verksamhetens avvecklande, hava sålun
-
Kungl. Majds proposition nr 150.
da förstärkts av den sedan skedda utvecklingen. Med hänsyn vidare till
nu rådande statsfinansiella svårigheter anse sig styrelsen och kommissionen
icke kunna förorda en sådan verksamhet, baserad på de förutsättningar
som hittills legat till grund för densamma, utan synes det nu
vara nödvändigt att mera koncentrera det allmännas hjälpande åtgärder.
Framför en brett lagd verksamhet, som i de enskilda fallen icke är synnerligen
verksam, men vilken i allt fall måste medföra mycket stora
kostnader, synes man böra föredraga kraftigare hjälp på ett mera begränsat
område, där svårigheternas tryck gör sig mest kännbart gällande.
Styrelsen och kommissionen erinra härvid, att dyrtidsanslagets delegerade
—• både majoriteten och minoriteten — såsom skäl för sin till
behandling nu föreliggande framställning åberopat det nya läge, som inträtt
genom den stora arbetslösheten och därav direkt eller indirekt framkallad
nöd. I ämnet hörda myndigheter, kommuner och organisationer
hava, som nämnts, starkt understrukit uppfattningen om att detta nya
läge påkallar hjälpåtgärder från det allmännas sida. För egen del måste
styrelsen och kommissionen — med hänsyn till de finansiella möjligheterna
och till vikten av att hellre lämna effektiv hjälp åt ett mindre
antal än mindre effektiv åt ett större antal — förorda, att statsmakterna
nu till prövning upptaga frågan, huruvida icke en hjälpverksamhet bör
anordnas, åsyftande att åt dem, som bliva lidande genom arbetslöshet,
bringa hjälp även på annat sätt än hittills skett.
Bedömandet av detta spörsmål måste emellertid bliva väsentligen
beroende av, huruvida de nu tillämpade linjerna för arbetslöshetens bekämpande
komma att följas eller ej samt huru effektiv denna verksamhet
kan förväntas bliva. Av den utredning och de förslag, som innefattas
i samtidigt avlåten framställning av arbetslöshetskommissionen, framgår
i sådant avseende, att kommissionen planerar en omfattande hjälpverksamhet,
men — förnämligast av kostnadsskäl — icke anser sig kunna
tillstyrka, att genom denna större ekonomiska förmåner än hittills beredas
de arbetslösa från statens sida. Kommissionen är emellertid med
styrelsen enig om att härigenom allenast de mest trängande behoven för
arbetslösa i allmänhet kunna tillgodoses samt att stora svårigheter i allt
fall kunna för dem uppstå under en långvarigare arbetslöshetsperiod.
Härtill kommer, att de förmåner, som avsetts för de arbetslösa, måst avpassas
efter levnadskostnaderna på orter i allmänhet och följaktligen
komma att särskilt vid mera långvarig arbetslöshet bliva alltför knappa
på orter med dyrare levnadsförhållanden. Visserligen har man vid ordnandet
av den nuvarande understödsverksamheten för arbetslösa förutsatt,
att på sådana orter vederbörande kommuner skulle genom särskilda
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 121 höft. (Nr 150.) 5
34
Kungl. Maj ds proposition nr 150.
hyresbidrag
m. m. för
arbetslösas
familjer.
anslag ntöka nnderstödsbeloppen i erforderlig män, men så har hittills
endast undantagsvis skett och kan ej heller förväntas nu komma att ske
i behövlig grad. Under sådana förhållanden anse styrelsen och kommissionen
högeligen önskvärt, att den nuvarande hjälpverksamheten för arbetslösa
kompletteras med en hjälpform, genom vilken staten medverkar
till en smidigare anpassning efter behoven å olika orter och i olika fall.
Man syftar härvid närmast på de ömmande fall, då familjeförsörjare
drabbas av mera långvarig arbetslöshet. Familjeförsörjarna äro med
starkare band än andra knutna till bostadsorten och hava följaktligen
svårare att annorstädes söka sin utkomst. Där sådan beredes dem vid
nödhjälpsarbeten på annan plats, kan avlöningen, även med det familjetillägg
som plägar utgå, i vissa fall bli för ringa för det egna uppehället
å arbetsorten och familjens underhåll i hemorten. Vad som för
familjeförsörjaren är av särskild vikt är att kunna behålla den för hemlivet
oumbärliga gemensamma bostaden samt att vidmakthålla försäkringar,
som tagits för familjens framtida tryggande. Såväl för individerna
som för samhället synes det ock vara angeläget att så vitt möjligt stödja
strävandena för familjernas sammanhållande. De anförda synpunkterna
hava föranlett styrelsen och kommissionen att nu närmast överväga upptagandet
av en hjälpverksamhet, genom vilken för nämnda ändamål
arbetslösa kunna beredas hjälp i främsta rummet genom bidrag till betalning
av bostadshyra.
Frågan om särskilda åtgärder för att underlätta arbetslösas hyresbetalning
har redan tidigare under kristiden varit föremål för beaktande.
Under den svåra arbetslöshetsperioden vintern 1914—1915, då arbetslöshetsunderstöd
i stor omfattning utbetalades, tog man på sina håll vid
bestämmandet av understödens belopp hänsyn till de arbetslösas behov
av hjälp till hyresbetalning. I fall, då man kunde befara, att understöd
möjligen icke skulle användas på lämpligt sätt och då familjen hotades
förlora sin bostad, plägade vidare understödsorganen på vissa orter ordna
utbetalningen av understöd på sådant sätt, att i första hand förfallen
hyra betalades. Ett mindre antal kommuner anvisade jämväl särskilda
medel till understödsorganens disposition för att i nämnda fall medverka
till familjens sammanhållande, närmast då genom bidrag till hyran.
Liknande åtgärder hava från arbetsgivares sida vidtagits till förmån för
hos dem anställda arbetare. Det torde också böra erinras att med stöd
av dyrtidsanslaget hjälp tidigare utgått till hyresbetalning.
Under kristidens förra skede var emellertid detta spörsmål icke
synnerligt framträdande. Då förelåg nämligen icke bostadsbrist, varför
hyresvärdarna i allmänhet voro villiga att bevilja anstånd med betalning
Kungl. Matris proposition nr 150.
35
i förhoppning att hyresgästen skulle snart åter erhålla arbete och då bli
i stånd att infria sina förpliktelser.
Nu äro emellertid förhållandena väsentligt ändrade. Läget å bostadsmarknaden
är, som alla veta, åtminstone inom stads- och stadsliknande
samhällen sådant, att varje beboelig lägenhet är utnyttjad och
mångenstädes även provisoriska barackbyggnader och andra tillgängliga
utrymmen måst tagas i bruk för att härbergera husvilla. Då under
sådana förhållanden all utsikt förefinnes för att ledigbliven lägenhet skall
kunna omedelbart uthyras igen, så finnes onekligen fog för den farhågan,
att hyresvärd nu skall vara mindre villig bevilja anstånd med hyresbetalning.
I vissa fall torde också hyresvärd vara mindre välvilligt stämd
mot hyresgäst, som tidigare — enligt värdens uppfattning onödigtvis — påkallat
hyresregleringslagstiftningens skydd mot hyresstegring eller uppsägning.
Dessa skäl göra det icke osannolikt, att hyresgäst, som icke
betalar sin hyra, numera icke har att påräkna särskilt tillmötesgående
från hyresvärd, utan ofta nog riskerar omedelbar avflyttning. Från omdömesgilt
håll har också betygats, att särskilt i Stockholm redan framträtt
tecken till en sådan utveckling.
Tack vare den provisoriska lagstiftningen på detta område äro
visserligen hyrorna k var hållna vid så jämförelsevis låg nivå, att deras
relativa andel i den genomsnittliga budgetskostnaden för närvarande
endast är ungefär hälften av vad den var före kristiden. Men de utgöra
icke desto mindre en betydande utgiftspost, som nog i de arbetslösas
hushållning kommer näst efter utgifterna för livsmedel. Ju längre
arbetslösheten varar, desto svårare blir det att få medel att betala hyran,
och om dessa svårigheter redan nu börjat framträda, så lider det intet
tvivel, att vid instundande kvartalsskifte en synnerligen bekymmersam
situation inställer sig för många arbetslösa, som under normala förhållanden
icke skulle hava brustit i sin betalningsskyldighet. De sociala
vådorna härav äro uppenbara och hava även inom socialstyrelsen övervägts
i samband med behandlingen av frågan om revision av hyresstegringslagen.
Till arbetslöshetskommissionen hava vidare representanter
för den socialdemokratiska riksdagsgruppen riktat en hemställan att söka
vidtaga snabba och verksamma åtgärder för underlättande av de arbetslösas
hyresbetalning. Enahanda yrkande har framställts i interpellation
av herr Hage inom riksdagens andra kammare. Inom några städers
fullmäktige hava motioner väckts i samma syfte, och i Göteborg beslöto
stadsfullmäktige nyligen att anvisa särskilda medel att utgå såsom hyresbidrag.
36
Kung!. Majrls proposition nr 150.
Av det nu anförda torde framgå, att det allmännas hjälp till lättande
av de arbetslösas bostadsbekymmer lämpligen kan lämnas i form
av bidrag till hyresbetalning samt att tanken på sådan anordning såväl
förut under kristiden som nu vunnit anslutning bos kommunala myndigheter.
Emellertid lärer det vara otvivelaktigt, att dessas medverkan för
ändamålet icke är att i högre grad påräkna, med mindre staten deltager
organiserande och ekonomiskt stödjande. Med hänsyn till det nödläge,
som numera inträtt, vilja därför styrelsen och kommissionen livligt förorda
en sådan anordning.
Såsom redan anförts synes emellertid en dylik kompletterande
hjälpverksamhet icke böra av staten strängt begränsas till allenast hyresbetalning
utan kunna utsträckas även till sådana andra för familjens sammanhållande
och tryggande viktiga områden som betalning av försäkringsavgifter
o. dyl.
Ej heller bör åt begreppet familjeförsörjare givas en snäv omfattning
utan synes därunder kunna inbegripas sådana personer, som visserligen
icke hava egen familj men vilka åtagit sig och faktiskt fullgöra
försörjningsplikt. Sådan hjälpsamhet, som i många fall visas sjuka och
ålderstigna och som väsentligt lättar det allmännas understödsbördor,
synes ur många synpunkter vara förtjänt av all uppmuntran.
Styrelsen och kommissionen anse sig vidare böra påpeka, att särskilt
arbetare inom den stora del av vår industri, som är förlagd till
landsbygden, visserligen i många fall hava egna hem, men att deras
bostadsfråga icke därför är tryggad vid inträffande arbetslöshet. I de
flesta fall torde dessa nämligen hava för sin bostad iklätt sig skuld, för
vilken ränta måste betalas. Under stenindustriens svåra läge vid början
av kristiden visade det sig sålunda, att många av de arbetslösa stenarbetarna
i trots av det allmännas åtgärder löpte allvarlig risk att förlora
de egna hemmen på grund av bristande förmåga att fullgöra sin betalningsplikt
för dem. Tack vare ortsmyndigheternas medlande ingripande
samt ekonomisk hjälp från intresserade i orten och från H. Maj:t Drottningens
centralkommitté kunde dessa risker för tillfället i allmänhet avvändas.
Svårigheterna kunna emellertid denna gång på sina håll bliva
allvarligare, och synes det därför angeläget, att även i nu berörda och
därmed jämförliga fall hjälp må kunna lämnas.
Då styrelsen och kommissionen sålunda utgå från att den nu föreslagna
nödlindrande verksamheten icke på förhand allt för strängt bindes
till sin omfattning, har detta skett i den övertygelsen, att det utan risk
för staten kan i viss mån lämnas kommunerna frihet att efter omständigheterna
angiva gränserna för densamma. Tillräcklig trygghet för att
Kung1. Maj:ts proposition nr 150.
37
icke därigenom obehövliga eller oskäliga kostnader skola åsamkas staten
lärer nämligen beredas dels genom kommunernas meddelaktigbet i kostnaderna,
dels genom den prövning bos centralmyndighet, som i varje
fall synes böra ske och vilken förutsatts skola verkställas genom arbetslöshetskommissionens
försorg.
Det har i det föregående antytts, att förhållandena torde kräva, att
ifrågavarande hjälpverksamhet snarast möjligt kan påbörjas. Med hänsyn
till det intresse för hyresbetalningsfrågans lösning, som redan flerstädes
försports, torde man också kunna antaga, att kommunerna skola omedelbart
vidtaga de förberedelser, som på dem kunna ankomma. Styrelsen
och kommissionen vilja emellertid ifrågasätta, huruvida icke åtgärder
borde vidtagas för att rikta kommunernas uppmärksamhet på vikten av
att i tid vidtaga sådana förberedelser.
Styrelsen och kommissionen vilja vidare erinra, att under den nu
verkställda utredningen av frågan om den dyrtidslindrande verksamhetens
eventuella fortsättande från åtskilliga håll framhållits, att kommunerna
lämpligen böra för skyddande i fortsättningen av denna verksamhets
klientel anlita de utvägar, som stå till buds dels genom fattigvårdsslagens
§§ 37 och 64, dels genom lagen om kommunala pensionstillskott och
sjukvårdsbidrag. Det är emellertid bekant, att särskilt den förstnämnda
utvägen i endast ringa mån kommit till användning. Då avsikten med
dessa lagbestämmelser ju varit att åt vissa kategorier av behövande bereda
nödig hjälp utan fattigvårds karaktär och dessas hjälpbehov kommer
att ökas vid den dyrtidslindrande verksamhetens upphörande, synas skäl
föreligga för att söka intressera kommunerna jämväl för åtgärder i nu
berörda avseende.
Styrelsen och kommissionen anse sig icke böra i vidare mån än här
nu skett ingå på grunderna för och organiserandet av den ovan föreslagna
hjälpverksamheten. Då denna förutsatts skola ingå som ett led i kampen
mot den aktuella arbetslösheten och följaktligen synes böra närmast ledas
av arbetslöshetskommissionen, kommer denna att samtidigt härmed framlägga
närmare förslag i ämnet.
Den uppfattning i den föreliggande frågan, som bär kommit till
synes, har emellertid icke i allo delats av herrar Enbom, Bärg, von Sneidern
och Nordström. Dessa hava nämligen ansett, att den nu föreslagna
hjälpverksamheten för snävt begränsats med hänsyn såväl till de personer,
vilka kunna komma i åtnjutande av densamma, som ock till de ändamål,
för vilka hjälp må utgå.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Frågan om
hjälp till
filantropiska
företag.
Styrelser! och kommissionen anse sig slutligen böra ange sin ståndpunkt
till den av dyrtidsanslaget delegerade — såväl majoriteten som
minoriteten — upptagna samt av vissa myndigheter, kommuner och föreningar
berörda frågan om särskilda åtgärder för lindrande av de svårigheter,
som till följd av penningvärdets fall och andra av kristiden föranledda
omständigheter kommit att hårt drabba filantropiska företag av
olika slag. Till en början må då erinras, att dyrtidsavdelningens majoritet
förordat hjälp till sådana företag, i den mån de fungera såsom
organ för kommunernas dyrtidslindrande verksamhet, varemot understödjandet
av andra filantropiska institioner ansetts falla utanför denna verksamhet.
Beträffande hithörande företag, som redan åtnjöto statsanslag,
kunde förhöjning av anslagen ifrågakomma efter prövning i varje särskilt
fall. Frågan om ett mera allmänt och systematiskt understödjande
medelst statsbidrag av nödställda välgörenhetsföretag syntes kunna erhålla
en tillfredsställande lösning endast efter en av Kungl. Maj:t anbefalld
utredning i ärendet.
Dyrtidsavdelningens minoritet ansåg åter lämpligast, att ett visst
belopp, förslagsvis 1 milj. kronor, anvisades att utgå såsom statsbidrag
till filantropiska företag enligt grunder, varom särskild utredning borde
företagas innnan ärendet förelädes riksdagen.
Socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen hava vid bedömandet
av denna fråga utgått från den omfattande utredning i ämnet, som
på därom framstäld begäran beredvilligt utförts av svenska fattigvårdsförbundet.
Denna undersökning har givit vid handen, att de uttalade
farhågorna för sådana företags läge i stort sett varit grundade samt
att hjälpåtgärder för deras del åtminstone i många fall skulle vara
väl motiverade och välkomna. Å andra sidan hava visat sig stora skiljaktigheter
i fråga om hjälpbehovets karaktär och omfattning å olika orter
och för olika kategorier av filantropiska företag, liksom också olikheter
framträtt med avseende å vidtagna åtgärder för svårigheternas avhjälpande
samt uppfattningarna om vad från det allmännas sida lämpligen borde
åtgöras.
De nu antydda skiljaktigheterna hava sin naturliga förklaring däri,
att ifrågavarande anstalter och företag uppkommit genom fria initiativ,
anordnats efter de särskilda förutsättningar, som i varje fall förelegat,
samt fritt utvecklats efter måttet av yppade behov, till huds stående
resurser samt omtanken och intresset hos de personer och institutioner,
som närmast haft ansvaret för deras skötsel. Härav blir åter en följd,
att icke ens företag med samma slags uppgifter förete sådan likformighet
i fråga om organisation och ekonomi, att deras hjälpbehov och de mer
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
39
eller mindre beaktansvärda orsakerna till detta behov kunna prövas efter
någorlunda enhetliga och rättvisande grunder.
Redan denna omständighet, som synes i hög grad försvåra angivandet
på förhand av några allmänna principer för en understödsverksamhet
från statens sida, lägger enligt styrelsens och kommissionens
uppfattning hinder i vägen för att i detta sammanhang framlägga
något positivt förslag. Skulle från statens sida ställas i utsikt ett
allmännare understödjande av ifrågavarande företag, lär man vidare få
bereda sig på att anspråk i sådant avseende komma att framställas i så
stor utsträckning, att långt större belopp, än under nuvarande förhållanden
torde kunna ställas till förfogande, skulle erfordras för att även i endast
ringa mån kunna tillfredsställa dessa anspråk. Och att bland dem utvälja
de sakligt mest befogade samt ur det allmännas synpunkt mest bekjärtansvärda
skulle bliva en synnerligen omfattande och ömtålig uppgift. I samband
härmed skulle vidare uppkomma frågan om statlig kontroll å medlens
användning, vilket spörsmåls lösning torde såväl för staten som för
anstalterna erbjuda betydande principiella och praktiska svårigheter, bl. a.
med hänsyn till anstalternas ställning till stiftelser, kommuner och lokala
myndigheter. Härtill kommer slutligen, att det ur olika synpunkter synes
betänkligt att, om ock genom rent provisorisk anordning, giva visst stöd
åt de förväntningar om mera stadigvarande statsunderstöd, som på åtskilliga
håll förefinnas och vilka man icke torde vara beredd att infria.
Av förnämligast de nu anförda skälen hava styrelsen och kommissionen
icke ansett sig kunna tillstyrka anvisande av särskilda statsmedel
till hjälp åt filantropiska företag, som till följd av kristiden befinna sig
i ekonomiska svårigheter.
Emellertid har herr von Kock velat framhålla önskvärdheten av, att
enskilda anstalter — i främsta rummet sådana för åldringar och barn
— bereddes möjlighet att kunna fullt utnyttja sitt utrymme och icke, såsom
fallet är på åtskilliga platser, behöva inskränka verksamheten på
grund av tillfälliga ekonomiska svårigheter. Till socialdepartementets
förfogande borde därför ställas eft visst belopp, förslagsvis 500,000 kronor,
för att, efter prövning i varje särskilt fall, bereda ifrågavarande anstalter
möjlighet att utöva verksamheten i samma omfattning som före
världskriget. Vid prövning av anslagsfrågan borde hänsyn tagas dels
till vederbörande anstalts betydelse för samhället under nuvarande krigsläge
och dess ekonomiska förhållanden, dels till de anstaltsvårdades möjlighet
att å annan likartad institution erhålla tillfredsställande vård, dels
till den påfrestning, som kommun, där anstalten är belägen, under krisen
4:0
Kung!,. Maj:ts proposition nr 150.
är utsatt för. Som villkor för statsbidraget borde bl. a. uppställas, att
anstalten erhåller kommunalt anslag.» ^
Socialstyrelsen och kommissionen hava vidare meddelat, att de
icke samtidigt kunnat taga ståndpunkt till det i dyrtidsavdelningens framställning
framförda förslaget om tilläggsanslag till den dyrtidslindrande
verksamheten för den nu pågående understödsperioden till 1 juli detta
år. För bedömandet av detta spörsmål syntes dem nämligen angeläget
att kunna överblicka resultaten av den granskning, som inom den till
kommissionen numera överflyttade avdelningen för dyrtidsanslaget påginge
rörande kommunernas anslagsbehov för ändamålet. Då denna
granskning inom den närmaste tiden vore i huvudsak verkställd, ämnade
styrelsen och kommissionen återkomma till denna särskilda fråga.
a
a
Arbetslös- Såsom nyss erinrats, hade socialstyrelsen och- arbetslöshetskommis
hetskommis-
sionen i sitt gemensamma utlåtande i frågan om dyrtidsverksamhetens
Tr ..." fortsättande hänvisat till att arbetslöshetskommissionen i sin särskilda
m.m. ° framställning om anslag för arbetslöshetens bekämpande närmare berört
förslaget om åtgärder för underlättande av de arbetslösas hyresbetalning.
Kommissionen anför i detta avseende huvudsakligen följande.
»Beträffande det närmare utformandet av detta hyresbidrag, vilket
torde böra ske i samband med den förutnämnda eventuella revisionen
av nu gällande författning av den 22 oktober 1920, vill arbetslöshetskommissionen
härmed giva uttryck för den bestämda meningen
att endast de arbetslösa böra komma i åtnjutande därav, vilka äro författningsenligt
berättigade att erhålla arbetslöshetsunderstöd. Häruti
inbegripas även då alla de arbetslösa, som erhålla sysselsättning vid offentliga
nödhjälpsarbeten, dit endast sådana arbetslösa anvisas, vilka
eljest skulle kunna erhålla arbetslöshetsunderstöd. Vidare torde i konsekvens
härmed själva prövningen och utbetalningen av hyresbidragen
böra handhavas av de lokala arbetslöshetsorganen och inordnas som
ett led uti den offentliga arbetslöshetsunderstödsverksamheten samt utföras
i överensstämmelse med därvid gällande principer och praxis. Det torde
också vara lämpligt, att Kungl. Maj:t för varje särskilt kvartal fastställer
det belopp av det tillgängliga arbetslöshetsanslaget, som torde böra utgå
såsom hyresbidrag från statens sida. Då hyresbidraget är avsett att
främja hemmens och familjernas sammanhållning under innevarande svåra
nödtid, torde också sådana bidrag som hjälp till att vidmakthålla en
livförsäkring, betala ränta å inteckningar i eget hem o. dyl., böra inbegripas
under denna hjälpform.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 41
Arbetslöshetskommissionen har slutligen verkställt en beräkning
rörande beloppet av de statsmedel, som ansetts erforderliga för samtliga
nu ifrågavarande ändamål, och anför härom följande.
»Vad till sist angår kommissionens beräkningar för medelsbehovet
innevarande år, torde detta givetvis under nuvarande ovissa förhållanden
endast kunna påräkna approximativ giltighet. Under antagande, att antalet
arbetslös^ i landet för närvarande utgör minst 50,000 å 60,000, beräknar
kommissionen att från och med den 1 instundande april till årets
slut på offentliga nödhjälpsarbeten, kunna sysselsätta högst 10,000 arbetslösa
under i runt tal 270 dagar för en genomsnittskostnad av 10 kronor
pr dag, vilket skulle motsvara ett medelsbehov för detta ändamål av cirka
27 miljoner kronor. Av de 2 miljoner kronor, som enligt kungl. brev
den 31 december 1920 ställdes till statsarbetenas förfogande, återstå nämligen
för närvarande orörda något över 1 miljon kronor. Vidare återstå
av den miljon kronor på extra stat för 1921, som 1920 års riksdag anvisade
för arbetslöshetens bekämpande, 850,000 kronor. Härigenom anser sig
arbetslöshetskommissionen kunna svara för medelsbehovet till den 1 april
1921 och möjligen några veckor därutöver. Vid bedömandet av det nyssnämnda
beloppet om 27 miljoner kronor för fortsatta nödhjälpsarbeten
bör emellertid tagas i betraktande, att ungefär en tredjedel av denna summa
kan antagas inflyta såsom kommuners och vägstyrelsers bidrag till ifrågakommande
arbetsföretags utförande genom skogssällskapets statsarbeten.
För finansieringen av ovannämnda behov av nödhjälpsarbeten för tiden
1 april 1921 till den 1 januari 1922 skulle alltså behövas en summa av 18
miljoner kronor. För samma tid beräknar kommissionen en kostnad för
staten för direkt understödsverksamhet, avseende 10,000 arbetslösa under
270 dagar med i medeltal 2 kronor pr dag, av c:a 5,5 miljoner kronor. Statens
kostnad för hyresbidragen o. dyl. för tre kvartal torde kunna beräknas
till ungefär 2 miljoner kronor. Härtill bör komma ett förslagsvis beräknat
belopp för år 1922 på 2,5 miljoner kronor. För arbetslöshetens bekämpande
anser alltså kommissionen, att ett belopp av 28,000,000 kronor bör äskas
av innevarande års riksdag, varav på tilläggsstat för innevarande år
25,500,000 kronor.
Vid denna mycket schematiska beräkning har kommissionen givetvis
tagit hänsyn därtill, att under den varma årstiden antalet arbetslösa
i vårt land med dess alltjämt starka behov av arbetskraft för jordbruket
och med en landsbygd, vilken under senare årtionden betänkligt avfolkats
genom utflyttning, kommer att avsevärt förminskas. De ovannämnda
siffrorna, i vad de avse antalet nödhjälpsarbetare och understödda, äro
därför endast att betrakta såsom ett ungefärligt genomsnitt.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 127 höft. (Nr 150.) 6
Behovet av
statsmedel
42
Kung!. Maj ds proposition nr 150.
Departe
Bients
ehefen.
Bekämpande
av arbetslösheten.
Ställningen är emellertid i såväl inre som yttre hänseende ännu
så oviss, och den möjligheten kan icke utan vidare tillbakavisas, att
måhända fram emot våren en ljusning skall inträda, som tillåter ett
mer optimistiskt bedömande av den framtida utvecklingen på den svenska
arbetsmarknaden och en däremot svarande minskning av anspråken på
statens medel till arbetslöshetens bekämpande. På den grund och under
förutsättning att kommissionen beredes tillfälle att längre fram under
riksdagens lopp och senast under instundande maj månad återkomma
med en förnyad framställning, finner sig kommissionen böra tills vidare
föreslå Herr Statsrådet att hos Kungl. Maj:t och riksdagen utverka ett
belopp, som är tillräckligt stort att möjliggöra en fortsättning av arbetslöshetskommissionens
verksamhet i enlighet med ovan angivna grunder
till den 1 instundande juli. I så fall skulle för skogssällskapets statsarheten
och för andra nödhjälpsarbeten fordras ett belopp av c:a 9 miljoner
kronor (härvid torde man icke kunna beräkna någon nämnvärd återbärning
ifrån kommuner och vägstyrelser, enär sådan äger rum först vid arbetenas
avslutande), för understödsverksamheten c:a 2 miljoner kronor
samt för hyresbidrag 1 miljon kronor. För nyssnämnda, begränsade
ändamål skulle sålunda av riksdagen omedelbart behöva äskas 12 miljoner
kronor.
Kommissionen får slutligen anmäla, att dess ledamot O. Hagman
ansett de nu gällande och av kommissionen fortsättningsvis förordade
understödsbeloppen och lönerna vid nödhjälpsarbetena vara för låga, samt
att ledamoten H. Lindqvist velat hava antecknat, att han icke deltagit
i detta ärendes behandling inom kommissionen.»
Till de mångahanda svårigheter, som världskriget vållade jämväl
de neutrala, hörde för Sveriges vidkommande åtminstone icke i någon
större grad arbetslöshetens olycka. Visserligen förekom arbetslöshet i
större omfattning än vanligt under den första krigsvintern 1914—15 samt
inom vissa näringsgrenar, såsom textilindustrien, från hösten 1917 till våren
1919 på grund av den förminskade importen av vissa råvaror. Omedelbart
efter krigsutbrottet tillskapades också en arbetslöshetsorganisation,
bestående av ett centralt statsorgan, statens arbetslöshetslwmmission, med
länshjälpkommittéer och kommunala hjälpkommittéer som lokala förgreningar,
och anordnades ett offentligt understödsväsende för ofrivilligt
arbetslösa i syfte att möta den katastrof på arbetsmarknaden, som allmänt
väntades som följd av näringslivets befarade sammanstörtande
genom krigsutbrottet. De ovannämnda arbetslöshetsperioderna voro emellertid
av så kort varaktighet och själva arbetslösheten begränsad till
Kungl. Maj:is proposition nr 150.
43
ett sådant fåtal fack, att den allmänna uppmärksamheten icke i högre
grad kom att fästas vid denna kristidsverksamhet, fastän regelbundna
redogörelser för densamma underställdes statsmakterna i samband med
det årliga äskandet av nya anslag därför.
Det nuvarande läget på arbetsmarknaden är emellertid ägnat att
bringa arbetslöshetsproblemet och därmed förbundna spörsmål i förgrunden.
Arbetslöshetskommissionens nyss återgivna redogörelse utvisar nämligen,
att den massarbetslöshet, som befarades såsom följd av själva världskrigets
utbrott, i stället inträtt vid tidpunkten för den stora världskrisens
avveckling. Man hade i det längsta velat hoppas, att den stagnation inom
affärslivet, som följde omedelbart efter vapenstilleståndet i november 1918
och varav även vårt land hade eu allvarlig känning, skulle varit den
förutspådda »fredskrisen» samt att därefter återgången till normala förhållanden
skulle kunnat försiggå i mjukare former. Men redan under sommaren
1920 varslade de starka prisfall i förening med stigande penningknapphet,
som förmäldes särskilt från Förenta Staterna och något senare
även från Storbritannien, att en svårartad depression vore att vänta,
varifrån Sveriges näringsliv med dess nära beroende av världskonjunkturerna
näppeligen skulle kunna förskonas. Lågkonjunkturens förebud
visade sig också här redan under förliden höst, och under oktober månad
skedde, såsom arbetslöshetskommissionen framhåller, det bakslag på
arbetsmarknaden, som blev inledningen till den särskilt efter nyåret synnerligen
omfattande arbetslösheten. Enligt sina goda traditioner från
föregående depressionstider har den svenska industrien även denna gång
i det längsta sökt skydda sin arbetarstam från arbetslöshet, och där det
varit möjligt synas företagen i allmänhet hellre hava förkortat arbetstiden
än entledigat arbetskraften. Nödvändigheten för näringslivet, att nedpressa
produktionskostnaderna har emellertid på många håll föranlett krav på
lönesänkningar, vilket ytterligare invecklat ställningen. Antalet ofrivilligt
arbetslösa torde visserligen för närvarande med det minst 5 å 6-dubbla
överstiga de strejkande eller lockoutade arbetarna, vilka tvenne senare
kategorier enligt gällande bestämmelser och hävdvunnen praxis icke
komma i åtanke vid det allmännas åtgärder för de arbetslösas bispringande.
Ställningen är emellertid så allvarlig och de svårigheter, krisen
medför för alla samhällsklasser, i och för sig så stora, att såväl arbetsgivare
som arbetare böra känna sig manade att icke lägga sten på börda
genom arbetsfredens störande.
Då de första hotande tecknen till den stundande arbetslösheten förspordes,
ingav statens arbetslöshetskommission sin den 9 oktober 1920
daterade skrivelse med förmälan om kommissionens farhågor för arbets
-
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
löshetens kommande utveckling och om kommissionens i anledning därav
fattade beslut att uppskjuta den avveckling av sin verksamhet, varom
önskan uttalats av 1920 års riksdag i samband med nedsättningen av
arbetslöshetsanslaget.
Av nämnda skrivelse framgår, att kommissionens verksamhet fortgått
och i mån av arbetslöshetens växande omfattning ökats enligt de
principer för densamma, som upprepade gånger varit föremål för statsmakternas
granskning och då lämnats utan erinran. Dessa grundsatser,
som efterhand framvuxit såsom resultat av gjorda erfarenheter beträffande
de bästa metoderna att bekämpa arbetslösheten på den svenska
arbetsmarknaden, hava under de sista åren visat sig alltmer ändamålsenliga.
De ha visserligen hittills icke blivit prövade inför de väldiga
uppgifter, en massarbetslöshet av nuvarande omfattning för med sig.
Men enligt min uppfattning hava i huvudsak goda resultat vunnits
genom de hittillsvarande åtgärderna till de arbetslösas bispringande. Det
är min förhoppning, att stat och kommun enligt samma linjer som förut
skola även under nuvarande svåra arbetslöshet kunna bereda de arbetslösa
all den hjälp, som det ekonomiska läget medger. Enighet synes
också i alla läger råda därom, att det improduktiva och i längden demoraliserande
direkta understödet såvitt möjligt bör undvikas och endast
tillgripas, där nyttigt arbete, vare sig på öppna arbetsmarknaden eller
vid offentliga nödhjälpsarbeten, icke kunnat erbjudas de oförskyllt arbetslösa.
Arbetslöshetshjälpens tyngdpunkt kommer sålunda att bestå
i anordnandet av nödhjälpsarbeten. I skogssällskapets statsarbeten
äger också arbetslöshetskommissionen ett lämpligt organ för sådana arbetens
planläggning och ledning, och den sedan flera år tillbaka flerstädes
förekommande praxis, att dylika arbeten anordnas och delvis bekostas av
vederbörande vägstyrelser eller kommuner, erbjuder goda möjligheter att
lämna teknisk och finansiell hjälp från statens sida, så att man kan undvika
ren understödsverksamhet.
Med detta system av nödhjälpsarbeten följer dock givetvis den
olägenheten, att när arbetslösheten framträtt så plötsligt som i detta
fall och därtill under vintermånaderna, då utearbeten äro svårare än
eljest att igångsätta, det statliga centralorganet icke medhinner att på
en gång anordna nödhjälpsarbeten i behövlig utsträckning. Enligt kommissionens
uppgift har också direkt understödsverksamhet måst öppnas
på ett antal orter i landet, särskilt emedan de kvinnliga arbetslösa under
denna årstid icke kunna erhålla några nödhjälpsarbeten och icke heller
alla manliga arbetslösa utan vidare kunnat antagas vara i stånd att utföra
sådant arbete, särskilt vad arbetare från fabriksindustrien beträffar.
Kung!. Majds proposition nr 150.
45
Det synes mig ändamålsenligt, att erhållandet av understöd för de yngre,
ogifta arbeterskornas del förbindes med obligatoriskt bevistande av de av
kommissionen anordnade utbildningskurserna i husligt arbete, sömnad,
yrkeskunskap m. m., och jag förutsätter, att kommissionen skall söka
få till stånd motsvarande anordningar även för de manliga understödda
arbetslösa, såsom med framgång skedde under arbetslösheten inom textilindustrien
år 1918, särskilt i Borås.
Enligt arbetslöshetskommissionens redogörelse ha skogssällskapets
statsarbeten under februari månad utvidgat sin verksamhet till att omfatta
cirka 70 arbetsplatser, och är man efterhand beredd att gå vidare och mottaga
ett antal av högst 10,000 arbetslösa. Härtill komma de nödhjälpsarbeten,
som med medel från arbetslöshetsanslaget äro i gång under statens
järnvägars regi på automobilvägbyggen i Bohuslän, huvudsakligen
avsedda för arbetslösa stenhuggare, vissa nödhjälpsarbeten å flygetablissementet
på Malmslätt och den av kommissionen omnämnda fjärde statsbeställningen
av gatsten, som under de sista månaderna berett utkomst
inom det egna yrket åt 1,900 stenhuggare. De statliga nödhjälpsarbetenas
omfattning kommer sålunda att under den närmaste tiden bliva större än
någonsin förut i vårt land. För att få till stånd lämpliga arbeten, särskilt
väg-, skogs- och dikningsarbeten, står arbetslöshetskommissionen i
så nära kontakt med de myndigheter, som handhava hithörande angelägenheter,
att dylika företag kunna med minsta möjliga dröjsmål beslutas
och igångsättas.
Behovet av arbetstillfällen är dock så stort, att staten icke synes
mig kunna låta det bero vid det nu planerade. Från skilda håll ha
framställts krav, att, i anslutning till förut uttalade önskemål beträffande
de allmänna arbetenas anpassning efter de växlande konjunkturerna,
statens affärsdrivande verk skulle under innevarande svåra depressionsperiod
beredas tillfälle till nyanläggningar och nödiga medel härför begäras
av riksdagen. Förverkligandet av dessa beaktansvärda önskemål
under innevarande lågkonjunktur möter det svåra hindret, att nedgången
i affärslivet åtföljes av den mest besvärande knapphet på penningar, som
i hög grad kommer att försvåra de statsfinansiella förutsättningarna för en
hjälpaktion. Trots dessa tungt vägande betänkligheter synes det likväl
vara en statens ofrånkomliga skyldighet att direkt bereda så många arbetstillfällen
som möjligt under nödtiden.
Med anledning närmast av en från socialdemokratiska riksdagsgruppen
i början av innevarande riksdag till mig överlämnad framställning av innebörd,
bland annat, att, då det under rådande svåra industriella kris vore
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
statens oavvisliga plikt att skaffa sysselsättning för arbetslösa, de statliga
arbeten, för vilka medel funnes tillgängliga, men som icke ännu påbörjats,
borde omedelbart igångsättas, anmodades enligt Kungl. Maj:ts beslut
den 28 januari 1921 arbetslöshetskommissionen att träda i nära förbindelse
med järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallstyrelsen, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen, i syfte att
därigenom få till stånd enhetlighet i ämbetsverkens ifrågavarande åtgöranden.
Arbetslöshetskommissionen har nu i skrivelse till chefen för socialdepartementet
anmält, att under dess ordförandes ledning konferenser ägt
rum mellan de olika verkens chefer och arbetsledare, och förordar kommissionen
för sin del igångsättandet från dessa verks sida av kristidsarbeten
i den utsträckning, statsfinanserna medgiva. Uppenbarligen vore
det ock i hög grad önskvärt, att statens affärsdrivande verk sattes i stånd
att genom anordnande av lämpliga kristidsarbeten till mot förhållandena
svarande lönevillkor motverka arbetslösheten. Närmare förslag i
sådant syfte hava också utarbetats inom kommunikationsdepartementet,
vilka förslag komma att i dag underställas Kungl. Maj:ts prövning. Såsom
chefen för kommunikationsdepartementet därvid närmare utvecklar,
synes den mindre del av kostnaderna för dessa arbeten, som icke skäligen
kan investeras för förräntning av verken, på grund av arbetenas betydelse
för arbetslöshetens bekämpande böra anvisas av för sistnämnda
ändamål disponibla anslagsmedel.
Jag anser mig vidare böra omnämna, att vissa åtgöranden äro
under övervägande i syfte att genom statsbeställningar till nödlidande
industrier på vissa villkor bereda sysselsättning åt arbetslösa.
En mera detaljerad redogörelse för arten och omfattningen av de
olika statliga nödhjälpsarbeten, som sålunda stå till förfogande, kan icke
nu lämnas. Tillsammans med de rent kommunala nödhjälpsarbeten, som
pågå eller planeras i ett flertal större kommuner landet runt, lära de
emellertid under de närmaste månaderna komma att bereda sysselsättning
åt så många arbetslösa, att omfattningen av den direkta understödsverksamheten
torde kunna hållas inom ramen av arbetslöshetskommissionens
beräkning. En förutsättning för att nödhjälpsarbetena skola
kunna bliva till avsedd nytta är emellertid, att de strejker och blockader
från de arbetslösas sida mot dessa arbeten, som förekommit här och vai’
i landet, icke fortsätta eller vinna allmännare utbredning. Ett sådant förfarande
är sabotage av själva samhällshjälpen till de arbetslösa. I talrika
resolutioner och deputationer ha de arbetslösa hänvänt sig till Kungl.
Maj:t, statsrådets olika ledamöter, arbetslöshetskommissionen m. fl. myn
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
47
digheter med sina klagomål. Naturligt nog äro icke själva nödhjälpsarbetena
såsom sådana föremål för ogillande. Klandret och oviljan rikta
sig uteslutande mot lönerna vid särskilt de av skogssällskapets statsarbeten
anordnade nödhjälpsarbetena.
På grund av vad sålunda förekommit har jag ansett mig böra till
noggrann prövning upptaga detta spörsmål. Ehuru det måste medgivas,
att många arbetslösa befinna sig i ett svårt nödläge och endast under
umbäranden kunna livnära sig själva och sina familjer på den knappa
utkomsten från nödhjälpsarbetena, synas mig dock de skäl, som arbetslöshetskommissionens
majoritet i det nyss återgivna utlåtandet angiver
till stöd för sina beräkningsgrunder rörande nödhjälpslönerna och deras
nuvarande belopp, vara ur samhällssynpunkt så tungt vägande, att jag
icke kan biträda den gjorda reservationen i ifrågavarande avseende.
På sätt arbetslöshetskommissionen närmare anför, följer som konsekvens
härav, att icke heller någon förändring av nu gällande understödsbelopp
kan förordas. Jämte de av arbetslöshetskommissionen anförda
argumenten ur synpunkten av det tillämpade systemets inre logik
och sammanhang, med hänsyn särskilt till önskvärdheten att bibehålla
ett lämpligt avstånd mellan nödhjälpslön och understöd, göra sig
här med särskild styrka de statsekonomiska skälen gällande. Sedda mot
bakgrunden av arbetslöshetskommissionens beräkning av anslagsbehovet
för arbetslöshetens bekämpande få kraven på förhöjning av nu gällande
löner och understöd sin rätta belysning. En höjning av en krona i
understöd eller nödhjälpslön per dag skulle åsamka det allmänna en
merutgift av flera miljoner kronor, vilket i anseende till begränsningen
av tillgängliga medel skulle medföra en motsvarande reducering av deras
antal, som stat och kommun i annat fall kunde bispringa. Skulle det
verkligen befinnas möjligt att trots den bekymmersamma statsfinansiella
ställningen anvisa ytterligare medel utöver de redan i och för sig högst
betydande belopp, som erfordras för föreliggande förslags genomförande,
så synes mig nödig förtänksamhet kräva, att dessa ytterligare medel
reserveras för att bereda tillfälle till arbete och understöd åt ett större antal
arbetslösa och nödlidande än det, varmed man nu ansett sig böra räkna.
Uteslutet är nämligen icke, att krisen på arbetsmarknaden kan komma
att än ytterligare förvärras, och redan nu hava de direkta åtgärderna för
lindrande av nöd bland andra än de egentliga arbetslösa måst begränsas
vida längre än som enligt min mening varit önskvärt.
På av arbetslöshetskommissionen anförda skäl finner jag mig
emellertid böra tillstyrka en sådan förändring i nu gällande författning
angående offentligt arbetslöshetsunderstöd (kungörelsen den 22 oktober
Löne- och
understöd*-belopp.
48
Kung!. Maj:ts proposition nr 150.
Lindrande
av nöd.
1920), att dels grunderna för de lokala arbetslöshetsorganens verksamhet
och sammansättning där angivas, dels ock dessa åläggas att före igångsättande
av direkt understödsverksamhet inhämta medgivande av arbetslöshetskommissionen,
vilken även skulle äga att, då giltig anledning
förelåge, vägra fortsatt statsbidrag till pågående understödsverksamhet.
I betraktande av den möjligheten, att den nu inträdda lågkonjunkturen
kan vara inledningen till en långvarig depressionsperiod, såsom tidigare
hänt efter stora krig, och att sålunda arbetslöshetskommissionen och dess
verksamhet måste fortsätta, synes det önskvärt att genom nyssnämnda
förslag till förändringar av gällande författning förläna arbetslöshetsorganisationen
viss större stadga och skänka kommissionen vidgad befogenhet
med avseende å särskilt kontrollen över sina lokala organ, utan att
därmed förtaga verksamheten dess karaktär av tillfällig krisanordning.
Jag övergår nu till den förut berörda frågan om fortsättande efter
1 juli 1921 av den dyrtidslindrande verksamhet, som tidigare handhafts
av folkhushållningskommissionen och vilken efter dennas upplösning den
31 december 1920 anförtrotts åt arbetslöshetskommissionen. Enligt beslut
av 1920 års riksdag skulle ifrågavarande verksamhet efterhand avvecklas
och vara avslutad till den 30 juni 1921, enär de särskilda förhållanden,
som på sin tid ansetts nödvändiggöra densamma — dyrtiden och varubristen
— icke längre gjorde sig gällande med samma styrka. Då nu
krisens utbrott på den svenska arbetsmarknaden i förening med en höjning
av prisnivån under senhösten 1920 syntes komma att föranleda ett
sådant fortsatt nödläge för dyrtidsanslagets klientel, att fortsatt hjälp
från det allmänna föreföll mera motiverad, inkommo dyrtidsanslagets
delegerade med framställning om förnyade anslag för verksamhetens bedrivande
under ytterligare ett år. Med hänsyn till det ovissa läget och
då obestridligen de indirekta verkningarna av den befarade massarbetslösheten
skulle komma att hårt drabba just de kategorier av medborgare —
åldringar, sjuka, pensionärer och familjeförsörjare med många barn —
vilka varit föremål för denna hjälpform, men vilkas väsentligaste underhåll
i regel torde bestritts genom understöd från närskylda inom arbetarklassen,
som nu hotades av längre arbetslöshet med ty åtföljande oförmåga
att vidare härmed bidraga, ansåg jag mig böra anmäla sagda framställning
i årets statsverksproposition och beräkna vissa anslag härför.
Jag uppsköt emellertid mitt definitiva ståndpunktstagande i avvaktan på
infordrat utlåtande från socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen.
Såsom framgår av den redan lämnade redogörelsen, voro meningarna delade
inom dyrtidsdelegationen, i det att dess majoritet önskade en fortsättning
Kungl. Majds proposition nr ISO.
49
av verksamheten på i huvudsak de gamla linjerna, medan minoriteten
förordade dess överflyttning till fattigvården.
I sitt utlåtande ha nu socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen
anvisat en tredje väg för frågans lösning, vilken synes dem stå i bättre
överensstämmelse med det allmänna socialekonomiska och statsfinansiella
läget. Styrelsen och kommissionen förbise icke de menliga indirekta följderna
av arbetslösheten, men hålla före, att såväl på grund av det nu inträdda
starka prisfallet på särskilt livsmedel, varigenom levnadskostnaderna
anses hava minskats med lika stort belopp som det genomsnittliga dvrtidsbidraget
per familj under den senast förflutna understödsperioden, som
även därför att varubristen numera blivit fullständigt hävd, statsmakternas
medverkan icke längre lärer kunna vinnas för en dyrtids]indrande verksamhet,
som grundas på hittillsvarande förutsättningar. I stället höra enligt styrelsens
och kommissionens uppfattning de sannolikt ganska begränsade medel,
som stå till statens förfogande för avhjälpande av nöd, koncentreras på
att mildra denna för de familjeförsörjare, vilka på grund av ofrivillig arbetslöshet
bliva oförmögna att sammanhålla sitt hem, särskilt i de fall, då förfallen
bostadshyra hotar att medföra familjens avhysande från dess bostad.
Styrelsen och kommissionen förorda därför upptagandet av en ny hjälpform
vid sidan av den nuvarande hjälpverksamheten för de arbetslösa
men ordnad som ett led av densamma, genom vilken nya hjälpform de
jämlikt gällande författning för offentligt understöds erhållande kvalificerade
arbetslösa skulle kunna beredas hjälp till familjens sammanhållande,
i främsta rummet genom bidrag till betalning av bostadshyra.
Jag finner detta förslag i och för sig synnerligen behjärtansvärt.
I många fall torde man nämligen ej kunna räkna med, att förtjänsterna vid
nödhjälpsarbeten eller understödsbeloppen komma att räcka till också för bostadshyras
gäldande. Fall ha också redan förekommit, åtminstone i huvudstaden,
då hyresvärd sökt vräka hyresgäst, som till följd av arbetslöshet
icke förmått erlägga hyresbeloppet inom fastställd tid.
Mot det närmare utformandet av styrelsens och kommissionens förslag
angående hyreshjälp m. m. har jag intet att erinra. Jag finner
mig sålunda böra förorda, att Kungl. Maj:t skall äga att bestämma, huru
stor del av arbetslöshetsanslaget varje kvartal får disponeras för denna
uppgift. Jag lägger särskild vikt vid detta fixerande av en viss summa,
enär man eljest kan befara, att utgifterna i här ifrågavarande avseende
skola växa staten över huvudet. I en ny understödsförfattning torde
vidare böra stadgas, att arbetslös familjeförsörjare, berättigad till erhållande
av understöd eller nödhjårsarbete, efter prövning av behovet kan
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 127 Käft. (Nr 150.) 7
50 Kungl. Majds proposition nr 150.
tilldelas hyresbidrag samt annat understöd för hemmets oundgängliga sammanhållande.
Prövningen av behovet bör i vanlig ordning ske genom det
lokala arbetslöshetsorganet. Till ifrågavarande verksamhet torde böra inhämtas
tillstånd av arbetslöshetskommissionen, och synes sådan framställning
lämpligen böra åtföljas av en kostnadsberäkning över för ändamålet
erforderligt belopp, vilken beräkning bör omfatta ett kalenderkvartal
åt gången. Arbetslös hyresgäst hos oskyld hyresvärd torde i första
hand böra ifrågakomma till erhållande av sådant bidrag, likaså
innehavare av eget hem, i vilket fall bidraget avser att täcka
låneränta för och underhåll av det egna hemmet. Arbetare, till vilken
arbetsgivare upplåter bostad, torde i regel icke böra ifrågakomma till
erhållande av hyresbidrag, men väl till övriga i sammanhang härmed
stående understöd. Beträffande storleken av det offentliga bidiaget
till förfallna hyresbelopp så torde detta böra uppgå till högst hela hyran
eller så stor del av densamma, som det lokala arbetslöshetsorganet
efter undersökning i vart särskilt fall fastställer; samma organ torde
också böra bestämma storleken av de belopp, som skola utgå till övriga
i samband med hyresbidraget stående ändamål. För utbetalt hyresbidrag
torde, också, såsom arbetslöshetskommissionen föreslagit, kommunen böra
åtminstone i regel erhålla statsbidrag till lika stor del som för utbetalt
arbetslöshetsunderstöd.
Genom utfärdande av sådana bestämmelser torde den nya hjälpformen
utan svårighet kunna inordnas i det hittillsvarande undeistödssystemet.
I samband härmed får jag uttala min anslutning till de av
arbetslöshetskommissionen framhållna, övertygande skälen för ett bibehållande
av de nuvarande, beprövade formerna för tilldelande i vissa
fall av högre statsbidrag än 50 % till kommuners understödskostnader
för arbetslösa. Den hittills tillämpade fria beliovsprövningen synes mig
mera ändamålsenlig än en ifrågasatt generell förhöjning av sagda bi
dragskvot.
_ _
Det föreslagna offentliga hyresbidraget till arbetslösa är, såsom socialstyrelsen
och arbetslöshetskommissionen framhålla, ingen nyhet inom den
svenska arbetslöshetspolitiken. Tidigare under krisåren brukade understödsförfarandet
stundom kompletteras med enbart kommunala hyresbidiag.
Nödläget är nu sådant, att jag finner statens bidrag till denna hjälpform
påkallat och ofrånkomligt. Härmed vinnes jämväl den fördelen, att de i det
föregående berörda knappa nödhjälpslönerna och understöden icke oväsentligt
förbättras genom utsikten att i trängande fall erhålla offentligt
hyresbidrag. Särskilt för de arbetslösa, som sysselsättas vid nödhjälpsarbeten,
komma dessa hyresbidrag att vid sidan av nu utgående familje
-
Kung!. Maj:ts proposition nr 150.
51
understöd och andra av arbetslöshetskommissionen omnämnda förmåner
utgöra ett viktigt tillskott till lönerna.
I anslutning till vad socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen
föreslagit, synas åtgärder lämpligen kunna vidtagas för att fästa kommuners
uppmärksamhet på angelägenheten av att skyndsamt igångsätta
understödslämnande för att underlätta arbetslösas hyresbetalning. I den
mån sådan verksamhet bedrives i enlighet med de grunder, som kunna
komma att fastställas för statens medverkan härutinnan, bör sådan medverkan
få tillgodonjutas från och med instundande hyreskvartal, även
om slutliga bestämmelser härom först något senare kunna utfärdas.
Även om jag sålunda vill förorda bifall till socialstyrelsens och
arbetslöshetskommissionens förslag om bidrag till arbetslösa för hyresbetalning
och i sammanhang därmed stående ändamål, har jag likväl icke
kunnat undgå att taga intryck av de synpunkter beträffande fortsatta åtgärder
till lindrande av nöd, som framförts av avdelningen för dyrtidsanslaget
i dess förut återgivna skrivelse. Det är också med bekymmer,
som jag av statsfinansiella skäl finner mig böra förorda upphörandet till
väsentlig del av den statsunderstödda dyrtidsverksamheten med utgången
av nionde understödsperioden eller juni månad 1921. Ty även om
genom de nu förordade åtgärderna trycket av tidens svårigheter blir lättat
för de av arbetslösheten närmast drabbade, komma likväl allvarliga svårigheter
att kvarstå för betydande grupper av dyrtidsanslagets klientel,
t. ex. fattiga änkor med många barn, en hel del pensionärer, gamla och
sjuka m. fl., som icke längre skulle kunna komma i åtnjutande av förevarande
bidrag från det allmännas sida. Jag håller fördenskull före, att,
även om en definitiv avveckling av dyrtidsanslaget måste ske, det likväl
hör tillses, att åtminstone vissa grupper av dyrtidsanslagets nuvarande
understödstagare jämväl under tiden närmast efter den 1 juli 1921 bringas
någon undsättning ifrån statens sida. Att här draga absolut fixa
gränser låter sig icke göra. Bland dyrtidsanslagets hittillsvarande bidragsmottagare
böra emellertid härvidlag i första rummet icke ifrågakomma
sådana mindre bemedlade, rörande vilka kan påvisas, att deras
ställning icke är beroende av rådande arbetslöshet vare sig direkt eller
indirekt. Vidare finner jag också, att de personer, vilka anlita den allmänna
fattigvården, icke böra i fortsättningen berättigas till erhållande
av nu ifrågavarande hjälp. Såsom föremål för här angivna nödhjälpsåtgärder
skulle då kvarstå vissa pensionärer, åtskilliga gamla och sjuka personer
samt en del andra mindre bemedlade samhällsmedlemmar, vilka hava
att kämpa med särskilda svårigheter i anledning av det nu inträdda nöd
-
52
Kungl. Mai ds proposition nr 150.
läget. Beträffande samtliga dessa kategorier av behövande skulle det
sålunda gälla att hjälpa dem över svårigheter, som för dem kunna anses
vara av mera övergående natur.
Jag vill vidare framhålla, att medel även må efter särskild prövning
få disponeras för utbetalning av nödhjälp till befolkningen i stenhuggardistrikten
och tilläventyrs även i andra kommuner i likartad svår
belägenhet.
Då nu nämnda behövande icke alltid kunna bliva delaktiga av
hjälp, som väsentligen skulle begränsas till hyresbidrag, försäkringsavgifter
och därmed likartade hjälpåtgärder, bör det ej vara uteslutet, att
nödhjälpen till dessa även kan utgå på annat sätt, t. ex. i form av
livsmedel, beklädnadsartiklar och bränsle. Med hänsyn därtill att erfarenheten
från kristiden visat, att förhållandena ofta kunna hastigt växla
samt att den lämpligaste formen för hjälpens lämnande icke på förhand
kan bedömas, finner jag det slutligen vara angeläget, att icke alltför
snäva bestämmelser fastställas beträffande denna understödsverksamhet, samt
att det överlåtes åt Kungl. Maj:t att efter prövning av föreliggande omständigheter
meddela erforderliga föreskrifter. I varje fall måste denna
del av hjälpverksamheten erhålla väsentligt mindre omfattning
än hittills och huvudsakligen förbehållas sådana orter, som kunna
befinnas vara i särskilt behov därav.
Med den begränsade omfattning, som den nödlindrande verksamheten
sålunda skulle få, kommer flertalet av det s. k. dyrtidsanslagets
hittillsvarande klientel att ställas utanför densamma. Det synes därför
välbetänkt att, såsom socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen antytt,
på lämpligt sätt erinra kommunerna om de utvägar, som såväl fattigvårdslagen
som lagen om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag
erbjuda för att bereda hjälp utan fattigvårds karaktär.
I samband med frågan om den dyrtidslindrande verksamhetens
fortsättande i form av direkt nödhjälp framfördes från dyrtidsdelegationens
sida även spörsmålet om statsbidrag till understödjande av genom kristidens
verkningar hårt drabbade filantropiska företag. Den förebragta
utredningen giver vid handen, att dessa samhällsgagneliga institutioners
ekonomi blivit så lidande, att därigenom vållats en inskränkning av
deras särskilt nu så välbehövliga verksamhet. Svårigheterna torde dock
numera göra sig något mindre gällande med hänsyn till de sjunkande
prisen särskilt på livsmedel och bränsle. Med livligt behjärtande av det
önskvärda i att kunna sålunda bispringa sådana företag, anser jag mig
dock, i enlighet med vad socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen
53
Kungl. May.ts proposition nr 150.
uttalat, icke kunna tillstyrka ett steg av så principiell betydelse och omfattande
räckvidd för framtiden. Då nödvändigheten att avhjälpa den värsta
av arbetslösheten framkallade nöden framtvingar huvudsaklig avveckling av
dyrtidsverksamheten, synes det icke tillrådligt att binda staten vid nya
ekonomiska förpliktelser. Glädjande nog föreligga alltjämt bevis på
offervillighet gent emot de filantropiska företagen från kommuners och
enskildas sida, och är det min förhoppning, att även framgent på denna
väg nödigt bistånd skall komma dem till del.
Såsom arbetslöshetskommissionen framhållit, ligger det i sakens natur,
att arbetslöshetens blivande omfattning icke på förhand kan klart
bedömas och att följaktligen icke heller behovet av statsmedel för arbetslöshetens
bekämpande låter sig med bestämdhet beräkna. Även om
utsikterna på arbetsmarknaden för den närmaste framtiden te sig synnerligen
bekymmersamma, torde det dock icke vara uteslutet, att med vårsäsongens
inträde, då särskilt landsbygden och jordbruket i vårt land
pläga få större behov av arbetskraft, en lättnad även denna gång skall
inträda på arbetsmarknaden. Jag erinrar vidare om, att inom vissa andra
områden alltjämt föreligger brist på arbetskraft; sålunda lärer behovet
av hembiträden för det husliga arbetet icke på långt när vara tillgodosett,
och bland det fast anställda manskapet vid armén och marinen äro
ännu stora vakanser att utfylla. Å andra sidan finnes ingen trygghet
för att vid den varmare årstidens inträde den industriella depressionen
skall mildras, utan kan arbetslösheten bland fabriks- och verkstadsarbetarna
komma att fortsätta eller måhända ytterligare stegras. Under sådana
förhållanden måste beräkningarna rörande medelsbehovet givetvis
bliva villkorliga och preliminära. Särskilt gäller detta den senare delen
av innevarande ar samt det följande, vadan det icke bör vara uteslutet
att, såsom arbetslöshetskommissionen förutsatt, mera slutgiltiga beräkningar,
grundade på vad under vårens lopp kan inhämtas rörande utvecklingen
inom näringslivet och å arbetsmarknaden, må kunna framläggas
mot slutet av riksdagen.
Med hänsyn tagen till nu anförda omständigheter synes mig någon
erinran i huvudsak icke vara att göra mot arbetslöshetskommissionens
uppskattning av medelsbehovet. Enligt denna skulle sålunda erfordras
dels på tilläggsstat för innevarande år 25,5 miljoner kronor — varav omkring
18 miljoner kronor äro avsedda för nödhjälpsarbeten, omkring 5,5
miljoner kröner för statens bidrag till understödsverksamhet för arbetslösa
samt omkring 2 miljoner kronor för statens bidrag till den nya hjälpverksamheten
för familjernas och hemmens sammanhållande, förnäm
-
Behovet av
statsmedel.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
ligast i form av hjälp till arbetslösas hyresbetalning — dels och å extra
stat för år 1922 ett belopp av 2,5 miljoner kronor att användas för enahanda
ändamål.
Jag erinrar emellertid, att i denna arbetslöslietskommissionens beräkning
hänsyn icke tagits till de belopp, som kunna komma att erfordras
för den nödlindrande verksamhet, som jag ansett böra, om ock i mycket
begränsad omfattning, bedrivas även efter den 1 juli innevarande år. Ej
heller innefattar kommissionens åberopade kostnadsberäkning det jämförelsevis
ringa belopp, som enligt vad kommissionen särskilt anmält, befunnits
erforderligt för att utfylla de av 1920 års riksdag anvisade medlen för
den hittillsvarande dyrtidslindrande verksamhetens fullföljande intill
instundande 1 juli.
Å andra sidan bör emellertid uppmärksammas, att, efter det kommissionens
kostnadskalkyl uppgjordes, frågorna om anordnande av nödhjälpsarbeten
genom vissa statens verk ävensom om statsbeställningar
till vissa nödlidande industrier tagit fastare former. Vid bifall till den
framställning rörande vissa arbeten under de affärsdrivande verken till
lindrande av arbetslösheten, som chefen för kommunikationsdepartementet
kommer att göra och som lärer avse ett särskilt anslag å 9 miljoner
kronor, skulle sålunda ett väsentligt tillskott vinnas av arbetstillfällen
för arbetslösa. Av icke ringa betydelse till förebyggande av arbetslöshet
vore vidare, om lämplig lösning kunde ernås å det nyss
berörda spörsmålet om statsbeställning för textilindustrien och eventuellt
andra industrier. Slutligen bör ej förbises, att kommunerna
näppeligen torde komma att, såsom arbetslöshetskominissionen förutsatt,
redan till närmast instundande hyreskvartal i full utsträckning vidtaga
de avsedda anordningarna till underlättande av arbetslösas hyresbetalning
m. m.
Tagas alla dessa omständigheter i betraktande, så torde de av arbetslöshetskommissionen
beräknade anslagsbeloppen, om ock med svårighet,
få anses lämna utrymme även för de av mig förut angivna men i
kommissionens åberopade kostnadsberäkning icke inbegripna ändamålen.
I likhet med kommissionen har jag funnit, att av det för hela
innevarande år beräknade beloppet av 25,5 miljoner kronor ungefär 12
miljoner kronor behöva tagas i anspråk för tiden intill den 1 juli. Beträffande
medelsbehovet för nästkommande år är det av redan angivna
skäl svårt att med större bestämdhet nu döma. Det belopp av 2,5 miljoner
kronor, som för ändamålet beräknats, torde i allt fall bliva tillräckligt
för att möta de närmaste kraven, innan riksdagen år 1922 kan
bliva i tillfälle bevilja eventuellt erforderliga tilläggsanslag.
55
Kungl. Maj:t» proposition nr 150.
Jag erinrar slutligen, hurusom i detta års statsverksproposition för
nu ifrågavarande ändamål preliminärt upptagits dels för bekämpande av
arbetslösheten 3 miljoner kronor å tilläggsstaten för år 1921 samt 1 miljon
kronor å extra stat för år 1922, dels och för särskilda åtgärder för
lindrande av nöd 5 miljoner kronor å tilläggsstaten för år 1921 samt 2
miljoner kronor å extra stat för år 1922. Tillsammantaget har sålunda
preliminärt hos innevarande års riksdag för här avsedda syften äskats
11 miljoner kronor. Då de nyss verkställda anslagsberäkningarna sluta
på ett sammanlagt belopp av 28 miljoner kronor, uppgår den av arbetslöshetskrisens
skärpning föranledda ökningen av anslagsbehovet till ett
belopp av 17 miljoner kronor. Härtill komma emellertid de ytterligare
belopp, som enligt vad redan nämnts för enahanda ändamål äskas för
vissa arbeten hos de affärsdrivande verken ävensom, eventuellt, för vissa
statsbeställningar.
De belopp å sammanlagt 11 miljoner kronor, som i årets statsverksproposition
beräknades till bekämpande av arbetslösheten och till
särskilda åtgärder för lindrande av nöd, avsågos skola utgå ur statsverkets
fond av rusdrycksmedel. Frågan huru medel skola anskaffas till
täckning av den övriga delen av förevarande anslagsbehov eller, enligt preliminär
beräkning, 17 miljoner kronor, torde icke lämpligen böra nu upptagas
till prövning, så mycket mindre som hela arbetslöshetsproblemet
icke ännu kan så överblickas, som fallet torde bliva efter ytterligare någon
tid. Jag anser det för den skull vara riktigast, att för närvarande
av riksdagen äskas anslag till allenast de belopp, vilka beräknats i statsverkspropositionen,
och att frågan om ytterligare anslag göres till föremål
för särskild framställning till riksdagen vid en tidpunkt, då å ena sidan
arbetslöshetsproblemets läge och å andra sidan budgetsställningen kunna
klarare överskådas.
På grund av vad nu anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen
att för bekämpande av arbetslösheten och lindrande
av nöd, i huvudsaklig överensstämmelse med av
mig angivna grunder, på tilläggsstat för år 1921 anvisa
ett förslagsanslag, högst, 11 miljoner kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Carl Stålhajnmar.