Kungl. Maj:te proposition Nr 149.
1
Nr 149
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § 1 mom. i förordningen den 6 november
1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av
fondpapper; given Stockholms slott den 25 februari 1921.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. AJaj:t föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 § 1
mom. i förordningen den 6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper.
GUSTAF.
A. E. M. Ericsson,
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 126 höft. (Nr 149.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 3 § 1 mom. i förordningen den 6 november
1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av, fondpapper.
Härigenom förordnas, att 3 § 1 mom. i förordningen den 6 november
1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper
skall erhålla följande ändrade lydelse:
3 §•
1. Avräkningsnota, varom i 2 § förmäles, skall, där ej nedan
annorlunda stadgas, vid köp förses med stämpel till följande belopp,
nämligen:
a) vid köp av aktier, lotter, andelsbevis och delaktighetsbevis 60
öre, då de överlåtna aktiernas, lotternas, andelsbevisens eller delaktighetsbevisens
sammanlagda värde icke överstiger 100 kronor, och därutöver
60 öre för varje påbörjat belopp av 100 kronor,
b) vid köp av obligationer 10 öre, då de överlåtna obligationernas
sammanlagda värde ej överstiger 100 kronor, och därutöver 10 öre för
varje påbörjat belopp av 100 kronor,
dock att, där den ene kontrahenten är fondhandlare och avtalet
avslutas icke för dennes räkning utan i kommission, avräkningsnotan
skall förses,
c) vid köp av aktier, lotter, andelsbevis och delaktighetsbevis med
stämpel av 30 öre, då de överlåtna aktiernas, lotternas, andelsbevisens
eller delaktighetsbevisens sammanlagda värde icke överstiger 100 kronor,
och därutöver 30 öre för varje påbörjat belopp av 100 kronor, samt
d) vid köp av obligationer med stämpel av 5 öre, då de överlåtna
obligationernas sammanlagda värde ej överstiger 100 kronor, och därutöver
5 öre för varje påbörjat belopp av 100 kronor.
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.
Ävenledes skall, där ej nedan annorlunda stadgas, avräkningsnota
vid byte förses med stämpel till följande belopp, nämligen:
e) vid byte av aktier, lotter, andelsbevis och delaktighetsbevis 30
öre, då det värde, som enligt 4 § 4 mom. skall i avräkningsnotan upptagas,
ej överstiger 100 kronor, och därutöver 30 öre för varje påbörjat
belopp av 100 kronor, samt
f) vid byte av obligationer 5 öre, då det värde, som enligt 4 §
4 mom. skall i avräkningsnotan upptagas, ej överstiger 100 kronor, och
därutöver 5 öre för varje påbörjat belopp av 100 kronor.
Med londhandlare förstås i denna förordning solidariskt bankbolag,
bankaktiebolag och fondmäklare ävensom annan, som driver sådan
rörelse med fondpapper, att han på grund därav är pliktig föra handelsböcker.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1921 och äger giltighet
till och med den 30 juni 1922, med rätt för Konungen att under
förordningens giltighetstid, om särskilda förhållanden det påkalla, förordna
om nedsättande av de i förordningen stadgade avgifter till lägst
de belopp, varmed avgifter i motsvarande fall utgingo enligt förordningen
den 15 augusti 1913 om ändrad lydelse av 3 § i ovannämnda
förordning den 6 november 1908.
4
Kungl. Majds proposition Nr 149.
Hiatorik.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 februari 1921.
Närvarande:
Statsministern VON Sydow, ministern för utrikes ärendena greve ¥rANGEL,
statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmqoist, Malm, Bergqvist,
Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson.
Tillförordnade chefen för finansdepartementet, statsrådet Ericsson
anförde:
Genom beslut vid 1908 års riksdag antogs Kungl. Maj:ts förslag
om införande av en särskild stämpelavgift vid köp och byte av
fondpapper. Skatten bestämdes härvid — med sänkning av de i propositionen
föreslagna skattesatser — att utgå vid direkta försäljningar av
aktier och banklotter med 20 öre, då de överlåtna aktiernas eller banklotternas
sammanlagda värde icke överstege 200 kronor, och därutöver
20 öre för varje påbörjat belopp av 200 kronor, samt vid direkta försäljningar
av obligationer med 10 öre, då de överlåtna obligationernas
sammanlagda värde ej överstege 200 kronor, och därutöver 10 öre för
varje påbörjat belopp av 200 kronor; vid byte till hälften av dessa
skattesatser. Förordningen i ämnet utfärdades den 6 november 1908
(nr 129).
Nämnda skattesatser blevo gällande till år 1913, då riksdagen i
anledning av väckt motion beslöt höja de vid direkta försäljningar av aktier
och banklotter utgående fondstämpelavgifter till 30 öre, då de överlåtna
aktiernas eller banklotternas sammanlagda värde icke överstege 200
kronor, och därutöver 30 öre för varje påbörjat belopp av 200 kronor.
Beträffande försäljning av obligationer förblevo skattesatserna oförändrade.
För byte reglerades skattesatserna så, att de fortfarande kommo att
utgöra hälften av de för köp gällande. Förordning i ämnet utfärdades
den 15 augusti 1913 (nr 191).
I den motion, som löranledde ovannämnda förändring av den dittills
vid direkta försäljningar av aktier och banklotter utgående stämpelskatten,
hade yrkats femdubbel förhöjning av densamma.
5
Kungl. Muj:ts proposition Nr 149.
Vid 1917 års riksdag beslöts, på förslag av Kungl. Magt, en fördubbling
av de vid respektive köp och byte av aktier, lotter samt
andels- och delaktighetsbevis då gällande skattesatser, varefter författning
utfärdades den 30 mars 1917 (nr 101). Förhöjningarna skulle
gälla till dag, som av Konungen bestämdes, dock ej längre än till den
1 april 1918.
De sålunda bestämda förhöjningarna föreslogos av Kungl. Magt
genom proposition, nr 39, till 1918 års lagtima riksdag att gälla jämväl
för tiden efter den 1 april 1918 till dag, som av Kungl. Maj:t bestämdes,
dock ej längre än till den 1 april 1919. Förslaget blev av riksdagen
antaget, och förordning i ämnet utfärdades den 12 mars 1918 (nr 123).
Uti en till 1918 års urtima riksdag avlåten proposition, nr 25,
föreslog Kungl. Magt riksdagen att för överlåtelser av samtliga här
ifrågavarande värdehandlingar fastställa dubbelt så höga stämpelavgifter
som i sistberörda provisoriska förordning. Det vid propositionen fogade
författningsförslaget, som avsågs skola gälla från och med den 20
november 1918 till dag, som av Konungen bestämdes, dock ej längre
än till den 1 juli 1919, innebar dessutom en höjning från 5 till 10 öre
av den i 3 § 2 mom. i 1908 års förordning upptagna minimiavgiften vid
vissa avtal om köp eller byte av fondpapper i utlandet. Vid ärendets
föredragning för Kungl. Maj:t den 25 oktober 1918 åberopades till stöd
för förslaget särskilt angelägenheten av att under rådande förhållanden
genom höjning av fondstämpeln i större utsträckning än dittills skett i
statsfinansiellt syfte utnyttja denna skattekälla, vars betydelse ej finge
underskattas.
Sedan riksdagen bifallit Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition
med endast den ändring, att författningen på grund av den framskridna
tiden förklarades skola gälla från och med den 1 december 1918, utfärdades
i enlighet härmed den 29 november samma år förordning i
ämnet (nr 911).
Med proposition den 18 februari 1919, nr 98, föreläde Kungl. Maj:t
riksdagen förslag avseende förhöjning av fondstämpelavgiften under
ytterligare ett år eller till och med den 30 juni 1920. Berörda förslag
skilde sig i sak från bestämmelserna i förordningen den 29 november
1918 därutinnan, att förslaget ej innebar någon rättighet för Kungl.
Maj:t att under författningens giltighetstid låta de beslutade förhöjningarna
träda ur kraft och icke heller upptog någon ändring med avseende
å den i 3 § 2 mom. i 1908 års förordning stadgade minimiavgiften
av 5 öre vid avtal om köp eller byte av fondpapper i utlandet.
Sistberörda skiljaktighet sammanhängde därmed, att fondstämpelavgiften,
bank- och
fondinspektionen.
6 Kungl. Maj:t$ proposition Nr 149.
lör att lättare kunna uträknas, enligt förslaget ställdes i relation till
jämna hundratal i stället för, såsom förut, tvåhundratal av de överlåtna
fondpapperens värde.
I skrivelse den 18 mars 1919, nr 56, anmälde riksdagen, att
riksdagen antagit berörda förslag, varefter Kungl. Maj:tden 26 i samma
månad utfärdade förordning om ändrad lydelse av 3 § 1 mom. i förordningen
den 6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper (nr 120).
Även vid 1920 års riksdag förelädes proposition (nr 215) angående
bibehållande under ännu ett år av den högre fondstämpelavgiften. I
avgivet yttrande hade Svenska fondhandlareföreningens styrelse, under
framhållande, att den högre stämpelavgiften visat sig inverka i hög
grad menligt på såväl börsomsättningen som fondhandeln i sin helhet,
uttalat önskvärdheten av att den högre stämpelavgifien avskaffades.
Under åberopande av liknande synpunkter hade därpå bank- och fondinspektionen
i utlåtande den 13 februari 1920 hemställt, att chefen för
finansdepartementet ville föranstalta därom, att fondstämpelavgiften nedsattes,
om möjligt till belopp, varmed densamma utgick före ikraftträdandet
av förordningen den 30 mars 1917, eller i varje fall beträffande
andra fondpapper än obligationer till belopp, varmed avgiften utgick
före tillkomsten av förordningen den 29 november 1918. Statskontoret,
som ävenledes hörts i ärendet, hade emellertid förklarat sig för sin del
ej övertygat om att den under år 1919 inträdda minskningen i omsättningen
å fondpapper i någon nämnvärd mån varit föranledd av stämpelavgiftens
höjning och med hänsyn härtill av statsfinansiella skäl tillstyrkt
eu utsträckning för ett år av giltigheten av de högre stämpelsatserna.
Chefen för finansdepartementet förklarade sig vid anmälan
av ärendet i statsrådet dela de av statskontoret framhållna synpunkterna.
Propositionen bifölls av riksdagen, och förordning i ämnet utfärdades
därefter den 21 maj 1920 (nr 223). Denna förordning gäller till
och med den 30 juni 1921.
I skrivelse den 20 november 1920 anmodade chefen för finansdepartementet
bank- och fondinspektionen att inkomma med yttrande,
huruvida och i sådant fall för vilken tid bestämmelserna i sistnämnda
förordning borde erhålla utsträckt giltighet. Sådant yttrande avgavs av
bank- och fondinspektionen den 29 december 1920. Efter att hava
åberopat sitt av mig nyss omnämnda utlåtande den 13 februari 1920 —
detta finnes i huvudsak återgivet i det vid fjolårets proposition nr 215
7
Kungl. Maj.ts proposition AV 149.
fogade utdrag av statsrådsprotokollet, till vilket jag tillåter mig hänvisa
— yttrar bank- och fondinspektionen följande:
»I själva sakfragan är inspektionen fortfarande av samma mening som förut,
nämligen att läget på fondmarknaden kräver en nedsättning av fondstämpelavgiften.
I sådant avseende tillåter sig inspektionen framhålla följande.
Då dåvarande chefen för finansdepartementet i slutet av år 1916 anmodade
de av honom tillkallade sakkunniga för utarbetande av förslag till börslagstiftning
in. m. att inkomma med förslag i fråga om höjning av stämpelavgiften vid köp och
byte av fondpapper, utgick departementschefen från, att man skulle bibehålla de
huvudprinciper, vilka ursprungligen lagts till grund för fondstämpelskatten, nämligen
beredande av ökade medel till statskassan samt en jämn fördelning av skattebördorna.
Med hänsyn till det ökade behovet av inkomster för statsverket förordade de sakkunniga
en fördubbling av den dåvarande stämpelavgiften. Men på sätt i ovanberörda
skrivelse erinrats, betonade de sakkunniga därvid starkt, att även en sådan
höjning kunde i tider av depression på fondmarknaden komma att bliva till väsentligt
hinder för kapitalplaceringen och den sunda spekulationen. De sakkunniga
föreslogo också, att stämpelförhöjningen allenast skulle bliva av provisorisk natur,
i syfte att man desto lättare skulle kunna återgå till de gamla stämpelsatserna,
när efter den dåvarande hausseperioden depressionen på fondmarknaden inställde sig.
Då sedan i proposition till 1917 års riksdag nr 128 föreslogs höjning av
stämpelavgiften i fråga i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag att gälla
till den 1 april 1918, framhölls särskilt, att anledningen till att höjningen föreslagits
skola vara provisorisk var den av de sakkunniga betonade betydelsen av att
fondmarknaden under depressionstider tillfördes erforderligt kapital. Inför möjligheten
av en konjunkturförändring begärdes därjämte, att det skulle läggas i Kungl.
Maj:ts hand att när som helst, då förhållandena kunde sådant påkalla, åter sänka
stämpeln. Vad sålunda föreslagits blev ock av riksdagen godkänt.
Alltsedan dess har fondstämpelförordningen i nu omhandlade avseende haft
provisorisk karaktär, och även om stämpelavgiften än en gång höjts och rätten för
Kungl. Maj:t att under den av riksdagen föreskrivna giltighetstiden för bestämmelser
i denna del upphäva desamma försvunnit, så har dock vid avgivandet av de senare
propositionerna i denna fråga eller vid dessas behandling inom riksdagen intet förekommit,
som antytt, att anledning till att stämpelförhöjningen fortfarit att göras
provisorisk varit någon annan än ovan angivits.
Får man alltså utgå ifrån att ovannämnda sakkunnigas av vederbörande
departementschef ursprungligen gillade mening, att en sänkning av fondstämpelavgitten
borde äga rum, då en förändrad konjunktur med åtföljande depression på
fondmarknaden inträdde, delats av departementschefen även då det gällt att förlänga
giltighetstiden för bestämmelserna i ifrågavarande ämne — och eljest skulle ju provisoriet
varit meningslöst — så lärer väl ingen tvekan råda därom, att betingelserna
för en sådan sänkning numera äro för handen.
Redan i sin skrivelse den 13 februari 1920 framhöll inspektionen, att fondmarknaden
befunne sig i en depressionsperiod, som särskilt under senare hälften av
är 1919 antagit en betänklig karaktär. Även om vid tiden för skrivelsens avlåtande
någon ljusning kunde förmärkas i marknadsläget, har senare en ytterligare
förändring till det sämre inträtt, och fondmarknaden befinner sig nu i ett depres
-
8
Kungi. Maj:ts proposition Nr 149.
sionsläge, vars oroväckande karaktär är så allmänt känd, att därom icke torde i
detta sammanhang behöva vidare ordas.
Följande uppgifter angående omsättningen på Stockholms fondbörs under åren
1917—1920 torde emellertid till belysande av förhållandena höra anföras:
antal aktier omsätta ingssumma
st. kr.
1917 ............................................ 2,712,750 1,320,838,417: —
1918 ............................................ 4,097,860 1,586,059,195: —
1919 ............................................ 1,877,941 526,208,133:75
1920 ............................................ 1,513,215 328,387,875:50
De skäl, som föranledde bank- och fondinspektionen att i början av år 1920
hemställa om sänkning av fondstämpelavgiften, föreligga alltså fortfarande, blott i
väsentligen ökad grad.
1 sitt i anledning av inspektionens merberörda skrivelse avgivna utlåtande
yttrade statskontoret bland annat, att statskontoret ej blivit övertygat om, att den
under år 1919 inträdda minskningen i omsättning av fondpapper i någon nämnvärd
mån varit föranledd av stämpelavgiftens höjning, och att statskontoret följaktligen
ansåge fondpappershandelns omfattning icke heller kunna avsevärt påverkas av en
nedsättning i avgiften.
Det torde icke kunna bestridas, att omsättningsstämpeln kan göras så hög,
att den lägger hinder i vägen för omsättningen, och att densamma, om den göres
tillräckligt hög, till och med kan verka prohibitivt. Var gränsen går för dessa verkningars
inträde, är givetvis icke möjligt att avgöra. Säkert är emellertid, att gränsen
ligger på ett annat plan under en lågkonjunktur än under en högkonjunktur.
Under en lågkonjunktur, då det för placering i aktier tillgängliga kapitalet är ringa
och då den spekulativa rörelsen hämmas av de ökade riskmomenten och de små
vinstmöjligheterna, hava omkostnaderna för kapitalplaceringen eller det spekulativa
aktieförvärvet en väsentligen större betydelse än under en högkonjunktur.
Visserligen har även enligt bank- och fondinspektionens uppfattning den under
år 1919 inträdda depressionen på fondmarknaden berott av andra orsaker än fondstämpelns
höjd, men inspektionen är dock fortfarande av den meningen, att fondstämpelns
nuvarande höjd icke varit utan inverkan på aktiehandeln under denna
tid. Något bevis för denna sin uppfattning kan inspektionen av naturliga skäl icke
lämna, men inspektionen tillåter sig att till stöd för densamma åberopa tidigare
uttalanden av Stockholms handelskammare ävensom fondbörskommitterade i Stockholm
och Stockholms handels- och sjöfartsnämnd till l''U3 års riksdags bevillningsutskott
(betänkande nr 36, sid. 3 samt sid. 14 och följ.) samt av svenska fondhandlareföreningen
(proposition nr 215 till 1920 års riksdag, sid. 7), varjämte
inspektionen haft att stödja sig på en i Norge inom sakkunniga kretsar utbredd
mening om den höga norska omsättningsstämpelns stagnerande inverkan på det
norska börslivet.
Såsom ett särskilt skäl för stämpelavgiftens bibehållande å den högre nivån
framhöll statskontoret statsverkets behov av inkomster. Enligt uppgift har statskontoret
beräknat inkomsten av fondstämpelavgiften för år 1922 till 6 miljoner
kronor. Ehuru det icke är troligt, att en nedsättning av stämpelavgiften med t. ex.
hälften skulle medföra en minskning av statens inkomst av denna skatt med mot
-
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.
svarande belopp, vill det synas att, även om minskningen skulle bliva sådan, beloppet
i fråga vore så ringa i förhållande till riksbudgetens omslutningssumma, att
hänsyn knappast skulle behöva tagas därtill, därest det av annan anledning vore
önskligt att stämpelavgiften nedsattes.
Det synes ock som i fråga om denna skatt hänsyn lämpligen kunde tagas
till dess karaktär av konjunkturskatt, så att överskottet för högkonjunkturåren
finge kompensera det lägre beloppet för depressionsår.
Bank- och fondinspektionen vill sålunda icke ifrågasätta någon beständig
minskning av fondstämpelavgiften. Erfarenheten torde nämligen hava visat, att
under en högkonjunktur med livlig rörelse på fondmarknaden omsättningen utan
olägenhet kan bära en skatt även efter så hög beräkningsgrund som den nu
gällande. Det synes därför icke kunna göras någon befogad invändning däremot,
att då den nuvarande depressionen inom det ekonomiska livet övervunnits och fondmarknaden
åter antagit prägeln av en annalkande högkonjunktur, stämpelavgiften
sättes till enahanda belopp som nu. Det är endast för den tid, under vilken det
sedan år 1919 å denna marknad rådande allvarliga läget kan komma att fortfara,
som en nedsättning av stämpelavgiften synes inspektionen av behovet särskilt påkallad.
Likasom 1917 års riksdag överlämnade åt Kungl. Maj:t att besluta om
stämpelavgiftens nedsättning, synes därför lämpligen en sådan anordning kunna
träffas, att Kungl. Maj:t erhölle befogenhet att inom en limit med den nuvarande
stämpelavgiften såsom maximum sänka eller höja stämpelavgiften allteftersom förhållandena
på fondmarknaden därtill gåve anledning. Lyckligast vore även, om en
dylik rätt kunde förvärvas omedelbart vid den instundande riksdagens början utan
avvaktan på utgången av den provisoriska förordningens giltighetstid. Kunde en
anordning av nu antydd beskaffenhet träffas, skulle anledning saknas begränsa giltighetstiden
för bestämmelserna i ämnet till viss kortare tid, utan kunde då stämpelavgiftens
maximum av riksdagen fastställas tillsvidare.
På grund av vad sålunda anförts får bank- och fondinspektionen hemställa,
att Herr Statsrådet behagade föranstalta om dels vidtagande av åtgärder för att
de nuvarande provisoriska bestämmelserna angående beloppen av fondstämpelavgiften
må snarast möjligt ersättas av föreskrifter i ämnet utan begränsad giltighetstid,
innefattande jämväl behörighet för Kungl. Maj:t att inom angivna gränser bestämma
beloppen för nämnda avgift, dels ock, med tillämpning av de sålunda ifrågasatta
nya bestämmelserna, vidtagande av en nedsättning i den för närvarande utgående
fondstämpelavgiften, om möjligt till det belopp, varmed densamma utgick före tillkomsten
av de provisoriska bestämmelserna på nu ifrågavarande område.»
Statskoutoret, som den 20 januari 1921 avgivit infordrat utlåtande
i ärendet, anför:
»Såsom bank- och fondinspektionen framhållit, måste det anses obestridligt,
att fondmarknaden sedan åtskilliga månader tillbaka befinner sig i en depressionsperiod,
som synes bliva jämförelsevis långvarig. På grund härav torde icke kunna
förnekas, att den situation kan anses hava inträtt, med hänsyn vartill de åren
1917 och 1918 vidtagna förhöjningarna av stämpelavgiften vid köp och byte av
fondpapper fingo endast provisorisk karaktär, och att alltså anledning föreligger att
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 126 höft. (Nr 149.) 2
Statsko nior ''it.
Departement sthefen.
10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.
taga i övervägande, huruvida icke en sänkning av avgiften bör under nuvarande
förhållanden äga rum. Visserligen är det enligt statskontorets mening sannolikt,
att en sänkning av avgiften endast skulle medföra en motsvarande minskning i
statens av denna stämpelskatt beräknade inkomst utan att bereda någon avsevärt
ökad livaktighet på fondmarknaden. Då emellertid inspektionen med den inblick i
fondmarknadens läge, som denna myndighet torde besitta, anser en avgiftssänkning
nu vara av behovet påkallad, samt den möjlighet till förbättring i fondmarknadens
läge, som en dylik sänkning kan innebära, måhända ej bör lämnas oförsökt, anser
sig statskontoret ej böra göra någon erinran mot att åtgärder vidtagas i det av
inspektionen angivna syfte, varvid jämväl den av inspektionen föreslagna anordningen
att utverka medgivande för Eders Kungl. Maj:t att inom vissa angivna
gränser bestämma beloppen av ifrågavarande avgift synes vara värd beaktande.
Det torde dock böra framhållas, att en avgiftssänkning måste antagas medföra,
att statens inkomst av denna skatt under innevarande år icke kommer att
inflyta med beräknat belopp, vilket medför en motsvarande belastning av kassafonden,
ävensom att den i inkomstberäkningen för år 1922 upptagna avkastningen
av denna skattetitel torde böra undergå någon jämkning.»
Jag vill här erinra, att — såsom statskontoret jämväl antytt —
vid framläggandet den 7 januari 1921 av finansplan för statsregleringen
vid årets riksdag förutsattes, att höjd fondstämpel komme att gälla även
under år 1922, och att, i anslutning härtill, i statsverkspropositionen
inkomsten av ifrågavarande stämpelmedel i enlighet med statskontorets
hemställan beräknats till 6 miljoner kronor.
Det må väl vara sant, såsom av bank- och fondinspektionen med
styrka framhållits och även av statskontoret uttalats, att depressionen å
fondmarknaden nu är sådan, att den förutsättning, man år 1917 tänkt
sig för den provisoriska förhöjningens bortfallande, kan anses hava
inträtt. Situationen bär emellertid sedan år 1917 i åtskilliga avseenden
förändrats. Under den senare behandlingen av denna fråga torde man
i själva verket hava i någon mån betraktat densamma på ett annat sätt
än man gjorde år 1917. I enlighet med Kungl. Maj:ts framställning i
ämnet borttogs sålunda vid 1919 års riksdag rätten för Kungl. Maj:t
att försätta den högre stämpelavgiften ur kraft, varigenom ett hänsynstagande
till eventuellt inträffande lågkonjunktur på fondmarknaden under
den då antagna förordningens giltighetstid omöjliggjordes. Redan detta
innebär i viss mån ett frångående av 1917 års ståndpunkt. Ännu mera
pointerades detta avsteg från den gamla ståndpunkten genom 1920 års
riksdagsbeslut, som fattades under rådande lågkonjunktur å fondmarknaden
och icke heller medgav möjlighet att i administrativ väg sänka
stämpelavgiften. Jag anser mig sålunda av ärendets behandling under
de senaste åren berättigad draga den slutsatsen, att en inträffande låg
-
11
Kungl. Majis proposition Nr 149.
konjunktur på fondmarknaden icke ansetts ovillkorligen böra föranleda
det gällande provisoriets bortfallande.
Uppenbart är emellertid, att, om det kunde påvisas, att den högre
stämpelavgiften verkligen har en avsevärd inverkan på den rådande
situationen på fondmarknaden, frågan om dess sänkning måste tagas
under allvarligt övervägande. Jag kan dock icke finna, att några
övertygande skäl förebragts för att så skulle vara fallet. Stämpeln
står ju i proportion till köpeskillingen — när kursen på fondpapperen
faller, blir stämpeln lägre. Det förefaller mig i själva verket osannolikt,
att fondmarknaden skulle varit nämnvärt gynnsammare, om samtliga
kurser genomgående varit t. ex. 1 procent lägre än vde, som i verkligheten
varit gällande. Under dylika förhållanden är det svårt att förstå,
att en stämpelavgift, som i sin helhet för varje köp i regel icke uppgår
till 1 procent, skulle väsentligen bidraga till depressionen. Förklaringen
till denna är utan tvivel att huvudsakligen söka i helt andra faktorer.
Härvid vill jag dock medgiva, att frågan kan för dagsspekulanter
eller i allmänhet spekulanter på kort tid äga en viss betydelse, då dessa
alltid måste räkna med ett försäljningspris, som med stämpelns belopp
överstiger inköpspriset samt dessutom giver påräknad vinst. På denna
spekulation torde sålunda den höjda fondstämpeln kunna inverka i någon
mån hämmande. För kapitalplacerare däremot måste spörsmålet hava
en underordnad vikt.
Jag ber att därjämte få särskilt understryka den statsfinansiella
synpunkten, som gör det betänkligt att utan synnerligen tungt vägande
skäl upphöra att utnyttja de skattekällor av någon betydenhet, som
redan hittills anlitats.
Jag finner mig alltså böra förorda en fortsatt utsträckning för eu
tid av ytterligare ett år av de högre stämpelsatsernas giltighet.
Emellertid anser jag, att vissa skäl tala för en anordning, varigenom
möjlighet beredes att, därest särskilda förhållanden skulle sådant
föranleda, under den löpande giltighetstiden för en författning i ämnet
vidtaga en sänkning av fondstämpelavgiften. Detta skulle kunna ske
på den av bank- och fondinspektionen anvisade vägen, att man åter
lade i Kungl. Maj:ts hand att vidtaga eu dylik sänkning, en utväg,
som även vunnit anslutning från statskontorets sida. För egen del
bär jag ansett mig böra tillstyrka en bestämmelse av dylik innebörd.
Därigenom skulle ock möjliggöras en sänkning av stämpelavgiften beträffande
något visst slag av fondaffärer. Jag tänker nu närmast därpå,
att förslag lärer vara å bane om införande av tidsaffärer å Stockholms
12
Kungl. Maj.ts proposition Nr 149.
fondbörs samt att det gjorts gällande, att en lägre stämpelavgift för
dylika affärer skulle kunna åtminstone för vissa fall ifrågasättas.
Sedan tillförordnade departementschefen härefter uppläst ett i enlighet
med vad han sålunda anfört upprättat förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 § 1 momi förordningen den 6 november 1908 angående
en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper, hemställde
föredraganden, att berörda förslag måtte föreläggas riksdagen
till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna sitt bifall, och skulle till riksdagen avlåtas proposition
i ämnet av den lydelse, bil. litt. ... vid detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Martin Philipson.
STOCKHOLM, ISAAC MARGUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921.