Kungl. Maj ds Proposition, Nr 144.

1

Nr 144.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av strafflagen m. m.; given Stockholms
slott den 4 februari 1921.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av strafflagen; samt

2) lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

GUSTAF.

• Birger Ekeberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 122 käft. (Nr 144—145.) 1

2

KungJ. Maj:ts Proposition, Nr 144.

Förslag

till

LAG

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 2 § och 14 kap. 6 § strafflagen
skola upphöra att gälla samt att 2 kap. 1 och 19 §§, 4 kap. 4 §, 5 kap.

2 och 6 §§, 8 kap. 1, 4, 5, 6, 11 och 27 §§, 9 kap. 1, 4 och 7 §§,
10 kap. 10 §, 14 kap. 1, 28 och 36 §§, 15 kap. 5 och 12 §§, 16 kap.

3 och 16 §§, 19 kap. 1, 7, 11 och 23 §§ samt 21 kap. 8 § strafflagen
skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 KAP.

1 §•

Allmänna straffarter äro:

.1. Straffarbete.

2. Fängelse.

3. Böter.

Dessa straffarter anses, i förhållande till varandra, svårare eller lindrigare
efter den ordning, vari de här nämnda äro.

19 §.

Yissa i lagen bestämda brott kunna medföra, att den brottslige för
tid, som nedan sägs, ådömes den påföljd, att han ej må utöva ämbete,
tjänst eller annan allmän befattning samt ej är berättigad avgiva röst vid
val av riksdagsman eller präst eller att deltaga i kommunal- eller municipalstämmas
eller allmän rådstugas eller kyrkostämmas överläggningar och
beslut eller eljest rösta i allmänna ärenden, i vilkas avgörande endast den
må deltaga, som är i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad

3

Kungl. Maj;ts Proposition, Nr 144.

År någon till sådan påföljd dömd, hare han ock förverkat allmän befattning,
som av honom innehaves.

Ej må påföljd enligt denna § ådöma», där ej brottet varder belagt
med straffarbete i minst sex månader. Påföljden ådömes för alltid, där
den dömde gjort sig skyldig till straffarbete på livstid, men i annat fall
intill dess viss tid, minst ett och högst tio år, förflutit från det han efter
utstånden straff blivit frigiven.

4 KAP.

4 §.

Med straffarbete på livstid må ej förenas annat frihetsstraff eller böter.

5 KAP.

2 §.

Begär den brott, som fyllt femton, men ej aderton år; då skall straffarbete
på livstid till sådant arbete från och med sex till och med tio år
nedsättas; och må jämväl straffarbete på viss tid nedsättas till hälften av
den eljest för brottet stadgade minsta strafftid, dock ej under två månader.

Är brottet belagt med påföljd, som i 2 kap. 19 § sägs; pröve domstolen,
efter omständigheterna, huruvida sådan påföljd ådöma» bör.

6 §•

Prövas någon, som brottslig gärning begått, därvid hava av kroppséller
sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen skuld, iråkad
förvirring saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan för strafflös anses
efter 5 §; då må, efter omständigheterna, straffet nedsättas under vad
i allmänhet å gärningen följa bort.

8 KAP.

1 §•

Var som, i uppsåt:

l. att lägga riket under främmande makt, eller från riket söndra en
därtill hörande del eller besittning; eller

4

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 144.

2. att med våldsamma medel upphäva eller Undra någon av rikets
grundlagar; eller

3. att Konungen liv eller frihet beröva eller honom från tronen uttränga;
eller

4. att tronföljare eller annan prins, som till tronen arvinge är, livet
beröva, eller någon av dem från tronföljden utestänga;

gör uppror, eller annan gärning, den där innefattar uppsåtets fullbordan
eller försök därtill; en sådan förrädare dömes till straffarbete på livstid.
Yar faran ringa; då skall till straffarbete från och med sex till och
med tio år dömas.

■i §•

Bär svensk man vapen emot riket, eller mot någon med detta i krig
förbunden makt, dömes till straffarbete på livstid.

5 §•

Har svensk man, genom uppmaning, eller eljest uppsåtligen, förmått
främmande makt att med krig anfalla riket, eller makt, som med detta i
krig förbunden är; dömes till straffarbete på livstid.

Svensk man, som

1. till främmande makt förråder krigsfolk eller andra invånare i riket,
eller land, stad, fästning, pass eller annan försvarspost, tyghus, magasin,
vapen- eller proviantförråd, fartyg, krigskassa eller annat dylikt, som tillhörer
riket eller makt, som med detta i krig förbunden är, eller något
sådant, i förrädlig avsikt, förstörer eller fördärvar; eller

2. förleder rikets eller med detta förbunden makts krigsfolk att till
fienden övergå, eller till uppror eller annan trolöshet; eller

3. i förrädlig avsikt hindrar användandet av rikets eller med detta
förbunden makts krigsfolk emot fienden;

dömes till straffarbete på livstid.

11 §.

Hen, som i krigstid låter sig såsom spejare av fienden brukas, dömes
till straffarbete på livstid.

o

Kung}. Maj:ts Proposition, Nr 144.

27 §.

Förgriper sig någon, med våld eller annan misshandel, å främmande
stats regent, medan han här i riket vistas; dömes till straffarbete på livstid
eller från och med sex till och med tio år. Sker slik förgripelse å
främmande makts sändebud här i riket; då må, om för lika våld eller
misshandel i allmänhet straffarbete ådömas bort, straffarbetet, där högsta
strafftiden är bestämd till tio år, förhöjas till sådant arbete på livstid, och
eljest till två år utöver den för varje fall bestämda högsta strafftiden: är
brottet i allmänhet med fängelse eller böter belagt; må till straffarbete i
högst två år dömas. Sker dråp, som i 14 kap. 3 eller 4 § sägs, å någon
av de personer nu nämnda äro; dömes dråparen till straffarbete på livstid.

9 KAP.

1 §•

Förgriper sig någon emot Konungen med våld eller annan misshandel
å hans person; dömes till straffarbete på livstid.

4 §•

Varder å någon av de i 2 eller 3 § nämnda personer dråp förövat,
såsom i 14 kap. 3 eller 4 § sägs; dömes dråparen till straffarbete på livstid.
Sker å någon av dessa personer dråp, som i 5 § av samma kapitel
sägs; dömes gärningsmannen till straffarbete på livstid eller från och med
sex till och med tio år.

Förgriper sig någon med våld emot riksstyrelse, som, i de fall grundlagen
utsätter, i Konungens ställe regeringen förer, och sker brottet för
att störa friheten i sådan styrelses överläggningar eller beslut, eller att dess
sammankomster hindra; dömes till straffarbete på livstid eller från och med
sex till och med tio år: varder i det brott dråp å någon av styrelsens
medlemmar förövat, såsom i 14 kap. 3 eller 4 § sägs; dömes dråparen till
straffarbete på livstid. Innefattar gärningen förräderi; galle vad därom i
8 kap. 1 § stadgat är.

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 144.

6

10 KAP.

10 §.

Dräper upprorsman den, som uppror stilla vill; dömes till straffarbete
på livstid.

Yarder upprorsman dräpen; ligge ogin.

14 KAP.

1 §‘

Den som, i uppsåt att döda, med berått mod berövar någon livet,
skall, för mord, dömas till straffarbete på livstid.

28 §.

Har någon, utan kvinnans vilja, sökt döda eller fördriva hennes foster,
på sätt i 26 § sägs; dömes, om fostret kommer utan liv eller ofullgånget
fram, till straffarbete från och med sex till och med tio år, och, i annat
fall, till sådant arbete från och med sex månader till och med två år.
Fick kvinnan av gärningen svår kroppsskada; dömes till straffarbete på
livstid eller i tio år: fick hon därav döden; dömes gärningsmannen till straffarbete
på livstid.

36

Begår någon dråp å skyldeman i rätt uppstigande led eller å sin maka,
eller ock å styv- eller svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare,
husbonde eller annan, under vars lydnad man står; varde den
omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd.

Gör någon uppsåtligen annan misshandel å skyldeman i rätt uppstigande
led; då må straffet ej sättas lägre än två månaders straffarbete: äro
omständigheterna försvårande; må straffarbetet förhöjas till sådant arbete
på livstid, om högsta strafftiden är i allmänhet bestämd till tio år, och, i
annat fall, till två år utöver den i allmänhet bestämda högsta strafftiden.
Sker sådan misshandel ä annan av de personer, som i första stycket äro
nämnda; varde den omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd,
och må ej till lindrigare straff än fängelse dömas.

Kung!. Maj:Is Proposition, Nr 144.

15 KAP.

° $•

Har någon med våld eller annorledes bemäktigat sig annan och honom
å öde ort eller annat sådant ställe utsatt, att uppenbar fara var för hans
liv; dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år. Fick
den utsatte därav svår kroppsskada; dömes till straffarbete på livstid eller
från och med åtta till Och med tio år: ljöt han därav döden; dömes gärningsmannen
till straffarbete på livstid.

12 §.

Tager man kvinna med våld och, emot hennes vilja, med henne övar
otukt, eller tvingar man henne därtill genom hot, som innebär trängande
fara; varde dömd till straffarbete från och med sex till och med tio år.
Fick kvinnan av den gärning svår kroppsskada; dömes till straffarbete på
livstid eller i tio år: ljöt hon därav döden; dömes gärningsmannen till
straffarbete på livstid.

16 KAP.

* 3 §.

Blev den tilltalade till straff fälld, och straffet till fullo eller till någon
del verkställt; dömes den falske angivaren, om det var dödsstraff, till straffarbete
på livstid; om det var straffarbete på livstid, till samma straff eller
sådant arbete i tio år; om det var straffarbete på viss tid, till enahanda
straff på lika tid eller till och med två år utöver den, som för den tilltalade
bestämd blivit, dock ej över tio år; om det var ovärdighet att i
rikets tjänst nyttjas, till straffarbete från och med två till och med sex år;
om det var avsättning, till straffarbete från och med sex månader till och
med fyra år; om det var fängelse eller mistning av ämbete på viss tid,
till straffarbete från och med sex månader till och med två år; och i andra
fall till fängelse i högst sex månader eller böter.

16 §.

Den, som efter 1, 2, 3 eller 7 § gjort sig förfallen till straffarbete
i minst sex månader, skall ock dömas till påföljd enligt 2 kap. 19 §.

8 Kung}.. Maj-.ts Proposition, Kr 144.

19 KAP.

1 §•

Sätter man uppsåtligen eld å hus, byggnad, fartyg eller annat, där
människor bo, eller vanligt eller veterligt är, att de eljest vistas, eller å
något, varifrån elden till sådana boningar eller vistelserum lätteligen spridas
kan; dömes, för mordbrand, till straffarbete från och med sex till och med
tio år; dock må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för
straffarbetet nedsättas till fyra år, samt, om ej någon å stället förevar och
för fara blottställdes, till två år. Fick någon, som förevar, av branden
svår kroppsskada; värde mordbrännaren dömd till straffarbete på livstid
eller från och med åtta till och med tio år. Fick den, som förevar, av
branden döden; dömes mordbrännaren till straffarbete på livstid.

7 §.

Var som uppsåtligen sänker fartyg, däri folk är, eller det på grund,
klippa eller annat sätter, så att skeppsbrott eller annan sjöskada sker;
dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år. Får någon
av den gärning svår kroppsskada; varde gärningsmannen dömd till straffarbete
på livstid eller från och med ått^ till och med tio år. Ljuter någon
aärav döden; dömes gärningsmannen till straffarbete på livstid.

11 §•

Var som uppsåtligen förstörer statens kanal- eller slussverk eller annan
sådan vattenbyggnad, eller järnvägs- eller spårvägsanläggning, eller å desamma,
därtill hörande byggnader, verk eller inrättningar, eller de för framfarten
å järnväg eller spårväg använda vagnar eller andra fortskaffningsmedel
gör sådan skada eller eljest vidtager sådana åtgärder, att fara eller
olycka vid kanal-, järnvägs- eller spårvägsfartens begagnande eller allmänt
farlig översvämning därav uppkomma kan; dömes till straffarbete från och
med två till och med sex år. Kom därav ej olycka, och var sådan ej
heller åsyftad; då må straffet nedsättas till straffarbete i sex månader, eller,
om faran var ringa, till sådant arbete i två månader eller till fängelse eller
böter, dock ej under etthundra riksdaler.

Fick annan svår kroppsskada eller död, och var den brottsliges handling
av beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik olycka därav var

Kitngl. Maj:Is: Proposition, Nr 144.

i*

att befara; dömes gärningsmannen, i terra fallet, till straffarbete från ecb
med sex till och med tio ur eller på livstid, och, i senare fallet, till straffarbete
på livstid. Var gärningen ej av sådan beskaffenhet, som nämnd är,
men fick annan därav svår kroppsskada eller död, eller åstadkoms allmänt
farlig översvämning; varde gärningsmannen dömd till straffarbete från och
med fyra till och med åtta år.

. y öife:, öri

23 $.

Den, som gjort sig förfallen till .straff efter 1, 2, 4, 7, 8 eller 10
17 i; 1 mom. eller 18 skall ock dömas till påföljd enligt 2 kap. 19 §.
Lag samma vare, om någon efter 3, 5, 0, 9 eller 21 £ gjort sig skyldig
till straffarbete i minst sex månader.

;7jj? • >u:.,'' H e<js| ''.‘.l ;/■■■-> . > •■''4 0''; ve. ■ ■'' ri''

21 K AP.

8 §•

Varder, i något av de fall nu sagda äro, någon så våldförd, att han
därav ljuter döden; dömes gärningsmannen till straffarbete på livstid.

f

)<) i

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 122 käft. (Nr 144—145.) 2

10

Kungl. Magt.-; Proposition, Nr 144.

tfVi

Rörslag

tm

L. JK G

t . , .

om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 16, 28, 33, 67 ock 133 §§ i strafflagen för
krigsmakten den 23 oktober 1914 skola erhålla följande ändrade lydelse:

16 §.

Dödsstraff skall å fängelsegård verkställas genom halshuggning, där
ej annorlunda är stadgat efter ty här nedan sägs. Förut gives den dömde
lämplig tid att sig till döden bereda. Innan han till avrättsplatsen utföres,
skall domen där uppläsas. Yid avrättningen skola närvara fängelsets föreståndare,
fångpredikant eller den, som berett fånge till döden, fängelseeller
provinsialläkare, landsfiskal eller magistratsledamot, av Konungens
befallningshavande förordnad tjänsteman, som förer protokoll över vad därvid
förekommer, samt andra personer, vilka Konungens befallningshavande
tillkallar. Den kommun, inom vars område avrättningen sker, äge ock
utse högst tolv personer att avrättningen övervara. Den avrättades kropp
varde i stillhet å närmaste begravningsplats jordfäst.

Genom skjutning skall dödsstraff verkställas i de fall, vilka äro i
denna lag särskilt anmärkta; och må jämväl i övrigt skjutning användas,
där i fält eller i belägrad fästning eller under sjötåg tillfälle saknas att
få straffet verkställt i den ordning, som för halshuggning är föreskriven.

Dödsstraff skall ej verkställas å kvinna, som havande är, utan uppskjutas
till dess hon efter barnsbörden tillfrisknat; ej heller å den, som för
sjukdom ej kan sig till döden bereda, innan med honom bättre varder.

Yid verkställande av dödsstraff iakttages i övrigt vad därom i den
militära bestraffningsförordningen stadgat är.

Kungi. Maj:ts Proposition, Nr 144.

11

28 §.

Om avsättning och därmed förenad påföljd, som i 15 § är sagd, om
mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, så ock om sträft’, vartill dömas
skall, där den, som gjort sig skyldig till avsättning eller till mistning av
ämbete eller tjänst på viss tid, ej är i besittning av det ämbete eller den
tjänst, vari han sig förbrutit, galle vad i allmän lag sägs.

Där påföljd enligt 2 kap. 19 § av den allmänna strafflagen stadgas
i denna lag, skall den ådömas för alltid, om den dömde gjort sig skyldig
till dödsstraff eller straffarbete på livstid, men i annat fall intill dess viss
tid, minst ett och högst tio år, förflutit från det han efter utståndet sträft''
blivit frigiven; och galle i övrigt vad den allmänna strafflagen stadgar om
förutsättning för påföljdens åläggande samt om förverkande av allmän befattning,
som av den dömde innehaves.

År någon till dödsstraff förfallen; då skola i den bestraffning anses
inbegripna böter eller frihetsstraff, vartill den till döden dömde jämväl
kan hava gjort sig skyldig.

Ej skall dödsstraff'' ådömas den, som vid brottets begående icke fyllt
aderton år, eller den, som därvid saknat förståndets fulla bruk på sätt i
5 kap. 6 § allmänna strafflagen sägs. I stället för dödsstraff skall i tv
fall till straffarbete från och med sex till och med tio år dömas.

I övrigt skall vad i allmän lag finnes stadgat om delaktighet i brott,
om sammanträffande av brott, om förening eller förändring av straff, om
återfall i brott och om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäva
straffbarhet, lända till efterrättelse vid tillämpning av denna lag,
likväl med iakttagande av de ytterligare eller skiljaktiga stadganden, som
däri förekomma; skolande vad i allmän lag finnes stadgat om tillgodoräknande
av häktningstid äga motsvarande tillämpning i disciplinmål.

I fråga om skadestånd gällo ock allmän lag. Har krigsman, som under
utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess säkerhet, vid
fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som i 130 § sägs,
vare dock, där han ej varder dömd till svårare straff än disciplinstraff, icke
skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats
kronan eller annan.

12

Kungl. Maj:/s Proposition, Nr 144.

67 g.

Dräper upprorsman den, som uppror stilla vill; dömes till straffarbete
på livstid.

Varder upprorsman dråpen; ligge ogin.

Ki s''>''< • ■■■•;!,:■'' •>!. •. ’;i .bil , ..cf i

133 g.

,V . . '' .-''i:-.

Beträdes krigsman med brott, som omförm nies i 8 kap. allmänna
strafflagen; vare det, där ej för den gärning särskilt högre ansvar är i
denna lag utsatt, vid straffets bestämmande efter allmän lag såsom försvårande
omständighet ansett; och må, där straffarbete antingen på livstid
eller i tio år är utsatt såsom högsta straff för brottet, dömas i förra fallet
till dödsstraff och i det senare till straffarbete på livstid.

Begår någon, som ej är krigsman, brott, som avses i 4, 5, 6, 7, 8,
9, 10, 17, 18, 19, 20 eller 21 § av 8 kap. allmänna strafflagen; straffes
efter ty i nämnda lag är sagt; dock att i de fall, som i 4, 5 och 6 §§ omförmälas,
till dödsstraff skall dömas, där ej omständigheterna äro mildrande.
Förövas brottet av någon, som lyder under strafflagen för krigsmakten,
vare det, vid straffets bestämmande, ansett såsom försvårande omständighet.

Kungi. Maj:ts Proposition. Nr 144.

13

■ ii-i1 l : • c!-b;'':.i*

■V rf pro •j.fv.iH .. J a r<<( i

•■i

Clio

rjti;.; v«i *»f.-. •

ip. ii l /i>lu

(i i

Utdrag ab protokollet över justi tiedep ar temen tsä> -ende», hållet inför

1 * | J i , i j . ; y 4 . . i . {it

.Sims Kling!. Höghet Kronprinsen-llegenten i statsrådet

; »in»-i vi

''rfiwiiiUji ■ Hl
n\n åi.rrriiliil

å Stockholms slott fredagen den 33 af»-il 1920.

pt;?V . 1 ;

,.,;,+y inf-''-* ’ i .. .......

i Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Branting,

lians excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna,
Statsråden: UNDÉN,

»:<\ . Thorsson,’ [

»- ..t ''''ii
it- :

Olsson,

Sandler,

b

Nothin,

: ,hb n

Nilsson,

v !''!■ Un

Svensson

Hansson.

imito

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Undén anförde:

»Sedan dåvarande chefen för justitiedepartementet, jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 21 augusti 1919, uppdragit åt särskilda sakkunniga —
professorn Johan C. AV. Tbyrén, hovrättsrådet William Linder och borgmästaren
Jakob Pettersson — att utreda frågan om dödsstraffets avskafande,
hava de sakkunniga den 14 januari 1920 avgivit betänkande i ämnet,
innefattande, bland annat, förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av strafflagen; samt
d'' .2) lag angående ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Utlåtanden i ärendet hava, efter särskilda remisser, avgivits av justitiekanslersämbetet,
hovrätterna och fångvårdsstyrelsen.»

Efter att hava lämnat eu redogörelse för innehållet i de sakkunnigas
betänkande fortsatte föredragande*!:

14

Historik.

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 144.

»Redan under förarbetena till gällande strafflag dryftades allvarligt
frågan om dödsstraffets avskaffande. Den s. k. lagkommittén under ledning
av J. G. liichcrt —- den tidens centralpersonlighet inom lagstiftningsarbetet
— föreslog i sitt 1832 utgivna strafflagsförslag såsom alternativ
dödsstraffets borttagande. Den efterföljande lagberedningen upptog emellertid
dödsstraffet i sitt förslag, avgivet 1844. I ett till förslaget fogat
yttrande utvecklade Ricliert sin övertygelse att »dödsstraffen icke i något
samhälle med verklig kultur skola ett halvt sekel överleva mig», men böjde
sig för den allmänna mening, som ansåg dödsstraffen nödvändiga. När
sedermera vår ännu gällande strafflag antogs 1864, bibehölls dödsstraffet,
ehuru överallt, där det förekom, endast såsom alternativ till frihetsstraff''.
På grund av denna möjlighet för domstolarna att alternativt tillämpa annan
straffart, har dödsstraffets faktiska användning kunnat i hög grad inskränkas.
Under strafflagens giltighetstid, alltså från och med år 1865 intill
nu, hava inalles 15 personer avrättats, nästan undantagslöst dömda för
mord med eller utan komplikationer med annat brott, nämligen 1866: 2
personer, 1872: 1, 1876: 2, 1879: 1, 1882: 2, 1887: 1, 1890:1, 1893:
l, 1900: 3 samt 1910: 1. Efter 1910 har sålunda dödsstraff hos oss
icke verkställts.

Förslag hava ofta väckts om borttagande genom lagstiftning av denna
straffårt. Bondeståndet vid 1862—63 års riksdag beslöt för sin del, att
det ej skulle upptagas i den nya strafflagen, och samma stånd biföll vid
följande riksdag en motion om dödsstraffets suspenderande under en tid
av tio år. Under det nya riksdagsskickets första år bifölls en motion om
dödsstraffets avskaffande med 103 röster mot 53 i andra kammaren och
blev i den första med blott 39 röster mot 38 avslagen. Följande år avslogs
en liknande motion av båda kamrarna. Riksdagen har sedermera
åtskilliga gånger avslagit yrkanden av enahanda innebörd. Aren 1909 och
1912 antog andra kammaren, i anledning av väckta motioner i ämnet,
skrivelseförslag i motionernas syfte. Slutligen har vid 1919 års lagtima
riksdag lagutskottet i utlåtande över en av herr Lindhagen väckt motion
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kung!. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t ville, utan avvaktande av en allmän straff!agsreform, efter
verkställd utredning låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till
borttagande av dödsstraffet såsom straffart i den allmänna strafflagen ävensom
taga under övervägande, i vilken omfattning dödsstraffet måtte kunna
borttagas jämväl ur strafflagen för krigsmakten, samt för riksdagen framlägga
det förslag, som härav kunde föranledas. Denna hemställan bifölls

15

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 144.

av andra kammaren utan votering men avslogs medelst anlitande av den
förseglade sedeln av törsta kammaren med 46 röster mot 45.

• i’-..,* •! f '' , !i U ''i 1 ii''. • .i.-,-

I åtskilliga främmande länder har dödsstraffet utmönstrats ur den all- utlanitk ratt.
männa strafflagen. Så är förhållandet i Norge (1902), Holland (1870),

Italien (1889), övervägande antalet schweiziska kantoner, Portugal (1867),

Kumänien (1864). Även i en del nordamerikanska samt mellan- och sydamerikanska
stater, bland andra Brasilien, är dödsstraffet upphävt. I vissa
länder har dödsstraffet, ehuru kvarstående i strafflagen, sedan lång tid
ej verkställts — så i Belgien sedan 1863, i Danmark sedan 1892, i
Finland sedan 1826.

I den gällande rätten stadgas i allmänna strafflagen dödsstraff för dels GäUandt
vissa statsförbrytelser, nämligen högförräderi (8 kap. 1 §), grovt militäriskt svensk
landsförräderi (8 kap. 4, 5, 6, 11 och 12 §§) och majestätsbrott m. in.

(8 kap. 27 §, 9 kap. 1, 4 och 7 §§), dels i vissa fall av dödande, som

icke har statsförbrytelses karaktär (10 kap. 10 och 13 §§, 13 kap. 2 §.

14 kap. 1 §, jämförd med 22, 38 och 40 §§, 14 kap. 6, 18, 19, 28 och

40 §§, 15 kap. 5, 12 och 13 §§, 16 kap. 3 §, 19 kap. 1, 6, 7, 10 och

11 §§, 21 kap. 8 § samt 25 kap. 2 och 3 §§).

Dödsstraff'' är ej tillämpligt på den, som vid gärningens begående ej
fyllt aderton år eller saknade förståndets fulla bruk (5 kap. 2 och 6 §§);
samt får ej verkställas å kvinna, som är havande, utan skall uppskjutas,
till dess hon efter barnsbörden tillfrisknat; ej heller å den, som för sjukdom
ej kan bereda sig till döden (2 kap. 2 §).

Underrätts dödsdom skall underställas hovrätts prövning. Dömer hovrätt
till döden, skall denna dom underställas Konungen (25 kap. 9 § och
30 kap. 44 § rättegångsbalken).

‘■n Intet dödsstraff får verkställas, förrän Konungen så förordnat. Avrättning
sker inom fängelsets murar utan tillträde för allmänheten och utfå res
med fallbila, varefter den avrättade skall i stillhet jordfästas (2 kap. 2 §
strafflagen, K. F. den 29 juni 1906 ang. halshuggning samt Lag d. 25
maj 1894 ang. jordfästning, § 5).

Där dödsstraffet genom benådning efterskänkts, har det regelmässigt
ersatts med straffarbete på livstid.

Jag ber nu att få lämna eu redogörelse för innehållet i de avgivna utlåtandt*.
utlåtandena. Justitiekanslersämbetet och hovrätten över Skåne och Blekinge

16 Kunyl. Maj:ts Proposition, Nr 144.

hava i .sina utlåtanden förklarat sig icke hava något att erinra mot de
sakkunnigas betänkande och förslag.

Svea hovrätt sexton ledamöter (hovrättsråden Wästfelt, Hörstadius,
Andersson, Lagerbielke, Kiellander, Weidenhielm, von Oelreich, Billman,
friherre von Bosen, af Geijerstam, Glimstedt, Grömvall, friherre Stael von
Holstein, Apelstam och Bjurner samt assessorn Ram sted t) — har anfört:

Vid bedömande av frågan, om tiden nu finge anses mogen för dödsstraffets
avskaffande, borde man givetvis utgå därifrån, att staten, oavsett
de humanitära skäl, som kunde anföras för en dylik åtgärd, vore berättigad
att bibehålla och tillämpa dödsstraffet, om detta straff befunnes vara
nödvändigt för att staten skulle kunna fylla sin uppgift att trygga rättsordningen
och skydda statsborgarnes liv och otänkbarhet. A andra sidan
torde ett straff av denna beskaffenhet icke böra bibehållas, om en sådan
nödvändighet icke fö re läge. Det vore endast såsom eu yttersta nödvärnsåtgärd
från statens sida som dödsstraffet ägde berättigande.

Om man med denna utgångspunkt granskade de skäl, som anfördes
för dödsstraffets bibehållande, torde det vara uppenbart, att avseende endast
borde fästas vid sådana till stöd för denna uppfattning åberopade grunder,
som hänförde sig till dödsstraffets verkan från allmänpreventiv synpunkt.

I detta hänseende ägde emellertid dödsstraffet betydelse icke allenast därutinnan
att dödsstraffet mer än andra straff torde utöva eu avskräckande
verkan utan även därigenom att vissa slag av brott, då lagen stadgade
deras bestraffande med dödsstraff, för det allmänna medvetandet betecknades
såsom i särskilt hög grad sam hällsfarliga. Den frågan borde då
uppställas, om kulturen hos oss genomgående vunnit den utveckling och
rättsmedvetandet allmänt vunnit eu sådan stadga, att dödsstraffet från nu
anförda synpunkter vore obehövligt. Med hänsyn därtill att de brott,
som hos oss kunde bestraffas med dödsstraff, för närvarande förekomma i
jämförelsevis ringa utsträckning, läge närmast till hands att besvara denna
fråga jakande och påstå, att någon fara för rättsordningen icke förelåge
om dödsstraffet nu avskaffades. En dylik uppfattning torde även vara
riktig, om man med trygghet kunde förlita sig på att utvecklingen skulle
fortskrida på samma sätt som hittills. Härom kunde man emellertid hysa
berättigade tvivel. Världskriget och de i dess spår följande sociala stridernas
moraliska verkningar hade visserligen hittills gjort sig mindre kännbara
hos oss än annorstädes. Att en utbredd sinnenas förvildning, vilken
särskilt tagit sig uttryck i missaktning för människolivets värde, blivit eu
följd av de världshistoriska förvecklingarna, vore emellertid välbekant och

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 144.

17

behövde icke med exempel belysas. Under sådana omständigheter kunde
man med skäl ifrågasätta, om staten genom dödsstraffets avskaffande borde
avhända sig ett verksamt medel i kampen mot brottsligheten i dess grövsta
former.

Hovrätten ansåge alltså den nuvarande situationen vara präglad av en
så stor osäkerhet, att det icke kunde anses tillrådligt att nu upphäva dödsstraffet.
I varje fall ansåge hovrätten försiktigheten kräva, att man ännu
någon tid ställde sig avvaktande i detta hänseende. Någon grundad anledning
torde desto mindre föreligga att nu påskynda denna frågas avgörande
utan samband med den pågående strafflagsreformen, som vid densamma en
undersökning torde böra ske i vad män andra lagändringar kunde föranledas
av dödsstraffets avskaffande.

På nu anförda skäl ansåge sig hovrätten för närvarande böra avstyrka,
att det föreliggande förslaget upphöjdes till lag.

Tolv ledamöter (presidenten Westring, hovrättsråden Hansson, Ström
och Wikander, assessorerna Hseggström och Liljestrand samt extra ordinarie
assessorerna Johansson, Åberg, Hemberg, docenten Lamm, Ivarlsson och
Guldberg) hava förklarat sig icke hava något att erinra mot de sakkunnigas
förslag.

I Göta hovrätts utlåtande, som innefattar tio ledamöters (presidenten
Leijonmarck, hovrättsråden Nordin, Zetterberg, Olsén, Aurell och Palmgren,
assessorn Bellinder samt extra ordinarie assessorerna Larson, Ihrfelt och
Sjögren) mening, anföres:

I likhet med de sakkunniga ansåge hovrätten bibehållandet av dödsstraffet
såsom vedergällning eller individualprevention icke kunna försvaras.

Ur allmänpreventiv synpunkt hade dödsstraffet betydelse såväl genom
dess avskräckande verkan som även därigenom, att de brott, för vilka lagen
stadgat denna straffart, för det allmänna medvetandet framstode såsom i
särskilt hög grad samhällsfarliga. Betraktade man dödsstraffet ur denna
synpunkt och toge man därvid hänsyn till de av världskriget förorsakade
förhållandena, vilka mångenstädes åstadkommit en oerhörd sinnenas förvisning
och missaktning för människolivets värde, torde det med fog kunna
ifrågasättas, huruvida det kunde vara tillrådligt, att samhället berövade sig
det medel till rättsordningens betryggande, som dödsstraffet innebure. Åtminstone
torde försiktigheten bjuda att, innan man toge ställning till denna
viktiga fråga, man avvaktade, huru den nuvarande situationen komme att
utveckla sig. Åven om den omständigheten, att de stora kulturländerna
ännu icke avskaffat dödsstraffet, ej kunde åberopas såsom ett stöd för dess
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 122 käft. (Nr 144—14b). 3

18

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 144.

bibehållande i vårt land, torde dock å andra sidan denna omständighet
innebära en maning att ej framkalla ett påskyndande av frågans lösning,
som nu mindre än någonsin förut påkallades av tidsförhållandena och ej
heller torde krävas av den allmänna rättsuppfattningen. I alla händelser
syntes frågan om dödsstraffets avskaffande ej böra avgöras förr än i samband
med den blivande strafflagsreformen, sedan utredning skett, i vad
mån andra lagändringar påkallades av dödsstraffets borttagande.

På grund av vad hovrätten sålunda anfört ansåge hovrätten sig böra
avstyrka, att de föreliggande lagförslagen upphöjdes till lag.

Nio ledamöter (hovrättsråden Eomberg, Lejman, Fischer och Ericsson,
assessorerna Löthner och Smith samt extra ordinarie assessorerna häradshövdingen
Colleen, Wöhler och Hellichius) förklarade sig icke hava något
att erinra emot de sakkunnigas förslag och två ledamöter (extra ordinarie
assessorerna borgmästaren Cassel och Norelius) anförde, att enligt deras
mening förelåge ej övertygande skäl för att frågan om dödsstraffets utplånande
ur den svenska strafflagstiftningen i större eller mindre utsträckning
skulle avgöras utan samband med antagande av ny allmän strafflag, för
vilkens utarbetande förarbeten påginge, varför de ansåge, att förevarande
lagförslag ej borde av statsmakterna antagas, men att, för den händelse
emellertid berörda fråga syntes böra nu förekomma till avgörande i den
av de sakkunniga förordade riktningen, de ej hade något att anmärka emot
lagförslagen.

Fångvårdsstyrelsen har i sitt utlåtande anfört:

Styrelsen ansåge i likhet med de sakkunniga, att ifrågavarande numera
nästan endast till bokstaven i allmänna strafflagen kvarstående straffform
kunde och därför även borde därur bortfalla.

Det syntes icke riktigt att utan ett trängande behov bibehålla ett
straff, som i sig innebure den högsta grad av brutalitet. Erfarenheten hade
visat, att oaktat dödsstraffets mycket sällsynta användande de brott, för
vilka detta straff kunnat brukas, icke ökats i förhållande till äldre tider,
då dödsstraffet mycket allmänt tillämpades. Samhällets övriga straffmedel
hade visat sig tillräckligt kraftiga för att hålla dessa brott inom till och
med trängre gränser än förr.

Under de tider, då dödsstraffets verkställandee skedde offentligt, torde
blodsutgjutelser, enligt vad det uppgåves och utan svårighet kunde inses,
hava verkat förråande å åskådarna likasom ock å dem, som hörde skildringarna
av förloppet. Sedan avrättningarna förflyttats till den slutna
fängelsegården, vore visserligen dessa direkta verkningar å allmänheten av -

19

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 144.

lägsnade; men fortfarande torde vetskapen om samhällets blodiga våldshand
kunna just bos dem, för vilka drifterna till råa dåd icke läge fjärran,
väcka eu dem själva urskuldande tanke, att utgjutande av andras blod
dock icke vore något allt för ohyggligt. Den enskilda hämndkänslan
menade sig våga, vad den trodde, att staten gjorde av hämnd emot
brottslingar.

Det enda avseende, i vilket en viss tvekan kunde föreligga i fråga
om tillrådligheten av dödsstraffets borttagande, syntes styrelsen föreligga i
det fall, att eu livstidsfånge beginge dråp (14 kap. 6 § strafflagen). Enligt
4 kap. 15 § strafflagen återstode för nämnda fall såsom enda utväg
att döma dråparen till skärpning av straffarbetet genom hans inneslutande
i mörkt enrum på högst tjuguen dagar, vilken skärpning kunde upprepas
tre gånger, dock med tre månaders uppehåll mellan varje gång.

Även om denna straffskärpning kunde synas ganska kraftig, tillmätte
dock styrelsen densamma ganska liten betydelse. Det vore nämligen föga
troligt, att någon läkare skulle kunna förmå sig att om fången avgiva ett
betyg, som tillstadde skärpningens verkställande. Styrelsen veterligt både
den ej någonsin kommit i användning; och under förhoppning, att så ej
heller för framtiden skulle behöva ske, torde styrelsen i detta sammanhang
sakna anledning att föreslå eu ändrad skärpningsform, där mörkret mindre
betonades än strängheten i övrigt under eu enrums vistelse utan bekvämligheter,
vid inskränkt kost och så vidare.

Då fängelsernas bevakning efter borttagande av dödsstraffet bleve i
saknad av det skydd, som måhända livstidsfångarnas fruktan därför kunde
innebära, måste ökad vaksamhet inskärpas gent emot sådana fångar, där
de kunde misstänkas för våldsamt sinne eller hämndgiriga känslor.

Vid bedömandet av frågan om dödsstraffets berättigande bliva synpunkterna
i viss mån olika allt efter den allmänna åskådning rörande
straffets ändamål, från vilken man utgår. Straffet kan betraktas såsom
huvudsakligen åsyftande att medföra ett rättvist lidande för brottslingen,
att låta honom sona det onda han begått, med andra ord att utgöra vedergällning
för brottet. Denna åskådning i dess filosofiska gestaltning upprättbålles
väl alltmera sällan inom straffrättsteorin, men den fortlever såsom
oreflekterad hämndkänsla med styrka i folkmedvetandet och tager i synnerhet
makten över sinnena vid tillfällen, då någon särskilt upprörande
förbrytelse blivit begången. Ett försvar för dödsstraffets bibehållande från
vedergällningssynpunkt måste emellertid, såsom även de sakkunniga fram -

Dcparte

mcntschefcn.

20

Kungl. May.ts Proposition, Nr 144.

hållit, förutsätta att de brott, för vilka dödsstraff ådömes, vore väsensskilda
från övriga svåra brott. Så är emellertid icke fallet. Synnerligen
ofta torde det förhålla sig så, yttra de sakkunniga, att ifrågavarande brott
äro i avseende å motiver och övriga omständigheter synnerligen svåra att
förstå, falla särdeles långt utanför brottets norm — ett massmord, företaget
av ett obegripligt begär att döda, ett lustmord o. s. v. Men sådana undantagsfall,
vilka lätt skapa en folkstämning, som kräver dödsstraffets verkställande,
kunna i verkligheten alltid misstänkas för att stå den »förminskade
tillräkneligheten» nära. Då nu vedergällningskänslan alldeles avstår
från straff vid den fulla otillräkneligheten och finner sig tillfredsställd med
nedsatt straff vid den förminskade tillräkneligheten, så borde just vedergällningsstraffrätten,
såsom de sakkunniga ytterligare framhålla, vara
mindre benägen att tillämpa det svåraste och alldeles exceptionella straffet
på brott, som, om också det sjukliga tillståndet icke låter sig till fullo
bevisas, dock måste starkt misstänkas närma sig ett sådant.

Straffet uppfattas dock numera vanligen såsom medel att på olika
vägar förebygga den genom brottet yppade samhällsfaran. Straffets ändamål
är, såsom uttrycket lyder, prevention. Den fara, som ligger i brottslingens
person, kan avlägsnas därigenom att han låter sig rättas och blir
en nyttig medborgare eller att han dock av fruktan för det lidande, straffet
innebär, avhåller sig från ytterligare brott. Ingendera av dessa synpunkter
kan tillämpas vid användandet av dödsstraff. Detta straff kan ej heller
på den grund försvaras, att det skulle vara nödvändigt för att, när det
gäller oförbätterliga brottslingar, sätta dem fysiskt ur stånd att vidare begå
brott. Med våra nuvarande fängelseförhållanden måste inspärrningen
anses vara fullt effektiv för vinnande av sistnämnda syfte. Något annat
medel än dylik isolering ifrågakoinmer ju ej heller till användning, då det
gäller kriminalpatienter, vilka för samhället ofta äro ännu farligare än
brottslingar, som dömas till livets förlust.

I de utlåtanden, som avgivits över det föreliggande förslaget, har ej
heller från något håll dödsstraffet ansetts kunna försvaras såsom straffart
ur någon av de hittills anförda synpunkterna. Däremot har majoriteten
av Svea och Göta hovrätters ledamöter ansett dödsstraffets bibehållande,
åtminstone tills vidare i avvaktan på den allmänna strafflagsrevisionen,
kunna försvaras ur aUmänprcventiv synpunkt. Sålunda är det icke den i
brottslingens egen person liggande faran, som av nämnda ledamöter befunnits
kräva dödsstraffets bibehållande, utan detta straff skulle ha sin betydelse
genom sin • avskräckande verkan på andra ävensom därigenom, att de

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 144. 21

brott, för vilka lagen stadgat denna straffart, för det allmänna medvetandet
framstode såsom i särskilt hög grad samhällsfarliga.

Gentemot föreställningen, att dödsstraffet skulle vara erforderligt i
straffsystemet av sist anförda grunder, torde jag få åberopa de sakkunnigas
uttalanden rörande den hittills i detta avseende vunna erfarenheten. Sedan
nu i flera länder dödsstraffet antingen blivit uttryckligen borttaget ur den
allmänna strafflagen eller dock kommit ur bruk i så måtto att det aldrig
exekveras, har man fått tillfälle att jämföra de praktiska resultaten av dödsstraff
och annan strafform (livstidsfängelse) i fråga om avskräckande verkan.
Denna erfarenhet, säga de sakkunniga, under hänvisning tillika till statistiska
undersökningar, giver intet som helst stöd för vare sig den ena
eller andra strafformens överlägsenhet: om någon skillnad i berörda hänseende
skulle finnas dem emellan, så är denna skillnad i varje fall så ringa
att den icke kan anses hava någon som helst praktisk betydelse. Man
torde också böra tillmäta betydelse åt den synpunkt, som av fångvårdsstyrelsen
i dess utlåtande framhäves, nämligen att »vetskapen om samhällets
blodiga våldshand kunde just hos dem, för vilka drifterna till råa dåd icke
läge fjärran, väcka en dem själva urskuldande tanke, att utgjutande av
andras blod dock icke vore något allt för ohyggligt». Tanken att dödsstraffet
skulle genom sin tillvaro verka gagnande därigenom, att de brott,
för vilka lagen stadgat denna straffart, framstode såsom i särskilt hög
grad samhällsfarliga, synes mig mindre sannolik än risken att dess tillämpande
verkar förråande.

Av det anförda framgår även, varför jag — gent emot vad Svea och
Göta hovrätters majoritet anfört — icke kan ansluta mig till synpunkten,
att den sinnenas förvildning och missaktning för människolivets värde,
som onekligen följt i världskrigets spår, skulle utgöra ett hinder mot en
sådan humanisering av strafflagen, som dödsstraffets avskaffande innebär.
Hovrätterna förutsätta nämligen härvid, att dödsstraffet är ett framför
andra straff särskilt verksamt medel i kampen mot den grövre brottsligheten,
vilken uppfattning jag, enligt vad jag nyss utvecklat, icke kan dela.

Jag finner sålunda efter övervägande av de olika synpunkter, som
kräva beaktande, att starka skäl tala för utmönstring av dödsstraffet ur
strafflagen. De synpunkter, som i äldre tid legat till grund för upptagandet
av denna straffart, kunna numera till största delen ej upprätthållas ens av
dem, som tillstyrka dödsstraffets bibehållande. Påståendet att dödsstraffet
skulle erfordras för vissa brott på grund av dess avskräckande verkan
vinner icke stöd av erfarenheten. Samhället behöver icke dödsstraffet till

22 Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 144.

sitt skydd. Därmed är också sagt, att samhället ej bör behålla denna
straffart.

Någon anledning synes mig icke förefinnas att avvakta det nu under
arbete varande förslaget till strafflagsreform. Tvärtom vore det en påtaglig
vinning, om frågan om dödsstraffet bleve dessförinnan för sig principiellt
avgjord.

Yad angår det lagtekniska utförandet av de sakkunnigas förslag har
jag ingen erinran att göra. Det synes mig alltså ej möta hinder att behålla
livstidsstraffarbete såsom absolut straff, där hittills dödsstraff upptagits
såsom alternativ. Att dödsstraffet bör försvinna ur strafflagen för krigsmakten,
såvitt gäller dennas tillämpning under fredstid, finner jag uppenbart.
Däremot har jag liksom de sakkunnige ej funnit anledning att föreslå
dödsstraffets avskaffande i de för krigsförhållanden avsedda s. k. krigsartiklarna.

Föredraganden uppläste härefter förenämnda två lagförslag samt hemställde,
det lagrådets utlåtande över desamma måtte, för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål, inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan fann Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
gott lämna bifall.

Ur protokollet:

A dil Wifvesson.

Kungl. Maj.ts Proposition, Nr 144.

23

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen
den 2 juni 1920.

Närvarande:

Justitieråden AmÉen,

friherre LEIJONHUFVUD,

Edelstam,

Regeringsrådet Linnér.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 23 april 1920, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle, för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål,
inhämtas över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av strafflagen; och

2) lag angående ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.
Förslagen, vilka finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av juris doktorn Alvar Montelius.

Justitierådet Améen lämnade förslagen utan anmärkning.

Justitieråd et friherre Leijonhufvud yttrade:

Att staten är berättigad att använda dödsstraff, om så befinnes erforderligt
för betryggande av rättsordningen, bestrides numera endast sällan.
Diskussionen om dödsstraffets bibehållande eller avskaffande har därför
under senare tider huvudsakligen rört sig omkring frågan om detta straffs
nödvändighet eller umbärlighet för samhället. Med rätta har man därvid
i regel, i betraktande av dödsstraffets exceptionella karaktär, utgått ifrån
att detsamma bör försvinna ur lagstiftningen, om dess kvarstående ej kan
anses vara av ett verkligt behov påkallat.

24 Kung!. Maj:ts Proposition, Nr låå.

Givet är att, då det gäller att för ett visst lands del vidtaga åtgärder
i sådant hänseende, ett icke ringa beaktande måste skänkas den allmänna
folkmeningens ståndpunkt till spörsmålet. Yilken denna är hos oss kan
vara tvivel underkastat; dock torde kunna sägas, att någon opinion av
avgörande styrka för bibehållande av dödsstraffet icke givit sig tillkänna
och ej heller kan förväntas komma till synes.

Om det alltså må vara tillåtet att frånse det hinder mot förändringen,
som skulle ligga i en stark folkmening mot densamma, och endast taga
hänsyn till mera objektiva grunder, vill det vid granskning av dessa synas,
som om övervägande skäl tala för det antagandet att ifrågavarande straffart
kan utan fara för statens förmåga att trygga rättsordningen utgå ur
vår lag.

Eu viktig reservation förefaller emellertid därvid befogad. Omdömet
lärer vara riktigt endast då fråga är om något så när normala förhållanden.
Att så är fallet erkännes i viss mån i de föreliggande lagförslagen,
då däri lämnas orubbat vad de i krigstid eller då rikets krigsmakt eljest
är mobiliserad gällande krigsartiklarna innehålla om tillämpning av dödsstraff.
Men det torde ock svårligen kunna bestridas, att jämväl i andra fall,
såsom då av inre fiender starka och omfattande angrepp riktas mot själva
rättssamhällets bestånd, det kan uppkomma ett nödtillstånd, som framtvingar
tillgripande för samhällets räddning av den yttersta straffåtgärden, tagandet
av de brottsligas liv. (Se härom t. ex. professor Thyréns arbete »Principerna
för en strafflagsreform», del I, sid. 106 o. följ.) I åtskilliga lagstiftningar
hava dylika fall beaktats genom upptagande av särskilda bestämmelser
om belägringstillstånd eller liknande anordningar. Andra utvägar
äro ock möjliga.

Måhända invändes, att först när utomordentliga förhållanden av antydd
art inträffa tiden är inne att genom lagstiftning skaffa statsmakten
det nödiga, extraordinära reaktionsmedlet. Det kan dock hända, att det
då blir för sent, och frånsett detta torde ur åtskilliga synpunkter vara att
föredraga att icke nödgas taga sin tillflykt till eu för tillfället stiftad lag.
En sådan får lätt en viss förhatlig prägel och verkar ofta onödigt upphetsande.

Av det sagda framgår, att jag, med gillande av tanken att dödsstraffet
bör avskaffas i den omfattning, som omständigheterna medgiva, anser
försiktigheten bjuda iakttagande därvid av sådan begränsning, att samhället
tillförsäkras tillgång till anlitande av det skyddsmedel, som detta
straff erbjuder, även vid andra tillfällen av yttersta nöd än dem, vid vilka
krigsartiklarna kunna komma till användning.

25

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 144.

I fråga om det sätt, varpå de remitterade förslagen lösa uppgiften att
ur allmänna strafflagen och. strafflagen för krigsmakten utom krigsartiklarna
borttaga ifrågavarande straff, finner jag, för den händelse vad jag
nyss framhållit ej vinner beaktande, icke anledning till någon erinran.

Jnstitierådet Edelstam förenade sig med justitierådet friherre Leijonhufvud.

Eegeringsrådet Linnér anförde:

Problemställningen i fråga om dödsstraffets behörighet i straffsystemet
torde numera vara denna: är det nödvändigt att bibehålla dödsstraffet såsom
skyddsmedel för att trygga rättssäkerheten inom staten eller icke? I
likhet med de sakkunniga håller jag före, att denna fråga kan besvaras
nekande, såvitt rör normala förhållanden. Men härmed är också sagt, att
för sådana tidsomständigheter, för vilka det reguljära rättsskyddet icke är
avpassat eller då det ej kan antagas fungera, samma svar icke utan vidare
kan givas. Också gör det föreliggande förslaget om dödsstraffets upphävande
undantag för krigsartiklarna. Samma skäl till undantag gäller
dock även för sådana fall, då statsmakten på grund av angrepp från inre
fiender är utsatt för allvarlig fara. Denna konsekvens har jämväl, såvitt
jag kunnat finna, dragits av författare, som eljest äro motståndare till
dödsstraffet.

Om man således för närvarande måste utgå från att staten under
dylika förhållanden kan bliva nödsakad att tillgripa dödsstraffet såsom ett
lagligt yttersta skyddsmedel och detta i trots av risken att skapa martyrer
eller fanatiker, har man att välja mellan två vägar, antingen att införa en
speciallagstiftning, liknande den i vissa främmande länder förekommande,
eller att i viss omfattning bibehålla dödsstraffet i den allmänna strafflagen.

Den förra utvägen torde stå vårt folks uppfattning ganska fjärran.
Den senare leder i första hand till att dödsstraffet för närvarande bör
bibehållas jämväl i 8 kap. strafflagen.

Emellertid förefaller det, som om ej heller denna gräns vore fullt
riktig. Det torde kunna befaras, att under sådana förhållanden, varom
här är fråga, även den allmänna kriminaliteten starkt tager till, enkannerligen
de grova brotten, och det kan då tänkas, att dödsstraffet behöver
finnas att tillgå såsom ett till följd av statsmaktens försvagande nödigt
skydd för de enskilda medborgarna. Förhållandena kunna därvid också
gestalta sig så, att det kan för den allmänna rättskänslan te sig alltför
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 122 Imf t. (Nr 144 — 145.) 4

26

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 14é.

stötande, om grova brottslingar, just på den grund att deras handlingar
sakna ideell politisk karaktär, skulle stå utom räckvidden av statens yttersta
straffhot. Dödsstraffet synes därför tills vidare böra bibehållas även för
vissa andra brott mot människoliv än som avses i 8 kap. strafflagen och
krigsartiklarna, dock under den förutsättningen, vilken lätt kan komma
till auktoritativt uttryck, att verkställighet ej kommer att äga rum, där ej
den brottsliga gärningen är begången under ett tillstånd av försvagad rättssäkerhet,
motsvarande vad som skulle avses med ovannämnda speciallagstiftning.
Härmed är naturligtvis icke sagt, att dödsstraffet ens med den
uppgift, som här är tänkt, bör kvarstå i alla de fall, där dess borttagande
nu föreslås av de sakkunniga. Den frågan kan emellertid icke upptagas
till bedömande i detta sammanhang.

Beträffande de remitterade förslagens detaljer finner jag icke anledning
till någon anmärkning.

§ Ur protokollet:

Erik Öländer.

Kungl. Maj.ts Proposition, Nr 144.

27

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 4 februari 1921.

Närvarande:

Statsministern friherre De Geer, ministern för utrikes ärendena greve

Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm,
Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Tamm, Hansson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg anmälde lagrådets
den 2 juni 1920 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 23 april
1920 remitterade förslagen till lag angående ändring i vissa delar av
strafflagen och till lag angående ändring i vissa delar av strafflagen för
krigsmakten.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen
:

»I den viktiga frågan om dödsstraffets avskaffande har jag i min nuvarande
ämbetsställning icke förut haft tillfälle angiva min ståndpunkt.
Då med anledning av den granskning, de i nämnda syfte utarbetade lagförslagen
undergått i lagrådet, det nu ankommer på mig att underställa
frågan Eders Kungl. Maj:ts förnyade beprövande, bör jag icke underlåta
att uttala, att jag ansluter mig till den uppfattning, som i dödsstraffets
avskaffande vill se ett betydelsefullt framsteg. De skäl, på vilka denna
uppfattning är grundad, lärer jag icke behöva här närmare beröra; den i
ärendet föreliggande utredningen synes mig ådagalägga deras giltighet.
Den rätta tidpunkten torde ock vara inne för frågans upptagande; enligt
min övertygelse finnes numera för denna reform det stöd i det allmänna
tänkesättet hos vårt folk, utan vilket en lösning av frågan icke
bör sökas. Jag anser mig därför böra, i vad på mig beror, lämna min

28

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 144.

medverkan till att denna gamla och länge starkt omtvistade fråga genom
förslag från Eders Kungl. Maj:t ställes inför avgörandet.

Den granskning, lagrådet ägnat de föreliggande förslagen, kar utvisat,
att även med en uppfattning, som i princip medgiver den ifrågavarande
reformens berättigande, kan finnas rum för tvekan om lämpligbeten av
ett fullt och obetingat genomförande av densamma. Under det att eu
av lagrådets ledamöter lämnat förslagen utan anmärkning, bava övriga tre
ledamöter väl funnit dödsstraffets bibebållande icke vara erforderligt för
normala samhällsförhållanden, men uttalat betänkligheter mot att statsmakten
skulle berövas möjligheten att under tider av svår inre oro tilllämpa
detta straff såsom ett yttersta skyddsmedel för den hotade rättsordningen.
En av sistnämnda ledamöter har därjämte velat ifrågasätta,
huruvida icke med hänsyn till faran för en under dylika tidsomständigheter
starkt tilltagande allmän kriminalitet dödsstraffet borde bibehållas
även för vissa andra brott än sådana av nyss antydd politisk karaktär,
dock under förbehåll, att verkställighet av straffet icke komme att äga
rum, där ej den brottsliga gärningen vore begången under ett tillstånd av
försvagad rättssäkerhet.

De yttranden, vilka sålunda angiva uppfattningen hos lagrådets flertal,
utgå från förutsättningen av ett tillstånd, under vilket statsmaktens förmåga
att hävda den lagliga ordningen äventyras genom egna samhällsmedlemmars
angrepp. ''De antydningar, som lämnats om vad härmed avses,
leda tanken till samkällsfientliga rörelser av betydande omfattning, vilkas
art och syfte ådagalagts genom öppna våldshandlingar. Att i dylika lägen
samhället kan stå inför tvånget att till sitt värn använda även medlet att
taga de brottsligas liv, lärer icke av någon strafflagstiftning kunna lämnas
opåaktat. Under de förhållanden, som här avses, ställes våld mot våld,
och med väpnad makt går samhället till försvar för sitt bestånd. Yår nuvarande
strafflag erkänner uttryckligen statens rätt att i fall av uppror
bruka allt det våld, som nöden kräver, och därmed ock att taga människoliv,
om det visar sig nödvändigt för ordningens upprätthållande. Härutinnan
åsyftas med de föreliggande förslagen icke någon förändring. Ej
heller beröra förslagen dödsstraffets kvarstående i krigsartiklar^. Då under
dylika förhållanden staten begagnar sin makt över den enskildes liv,
hämtar detta sitt berättigande i samhällets ovillkorliga nödvärnsrätt. Men
utanför dessa gränser lärer denna grund näppeligen kunna åberopas för
en vidsträcktare tillämpning av dödsstraff för brott av nu avsedd art, om
detta straff i övrigt avskaffats och staten därmed valt andra utvägar för

29

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 144.

bestraffande eller oskadliggörande av även de svåraste och farligaste
förbrytare. Dödsstraffet skulle eljes erhålla en utpräglad karaktär av
speciellt politiskt straff. För mig framstår eu sådan lösning såsom den
minst lyckliga. Under upprörda tider skulle en dylik lagstiftning helt
visst ingalunda verka till samhällslugnets återställande utan fastmera vara
ägnad att på ett måhända ödesdigert sätt skärpa motsättningarna. I stället
för att med hänsyn till eventuella inrepolitiska strider behålla dödstraffet
i den allmänna strafflagen, synes lagstiftaren häri snarare böra se en anledning
till att avskaffa detsamma för att förebygga dess tillämpning endast
under dylika spända förhållanden.

Det torde kunna antagas, att yrkandena om dödsstraffets bibehållande
för sådana fall, som beröras i de inom lagrådet avgivna yttrandena, i
främsta rummet påverkats av de straffrättsliga synpunkter, vilka pläga betecknas
såsom de allmänpreventiva. Att dödsstraffet icke under normala
förhållanden besitter någon överlägsenhet såsom allmänprevention, lärer få
anses bestyrkt av en lång erfarenhet från främmande länder. Ringa sannolikhet
synes då tala för att detta straff under mer eller mindre anarkiska
förhållanden skall visa sig äga en sådan verkan. Även om man bortser
från de fall, då brott av här ifrågavarande slag begås kollektivt under inflytande
av en upphetsad stämning, vilken icke låter sig stävja av något
straffhot, torde det ligga i sakens natur, att under eu tid, då den lagliga
ordningen är hotad och därmed den enskildes säkerhet till livet är försvagad,
dödsstraffets avskräckande verkan icke kan vara alltför stor.

Den betydelse, man velat tillskriva dödsstraffet såsom ett yttersta
skyddsmedel för samhällsordningen under här avsedda särskilda förhållanden,
skulle väsentligen ligga däri, att detta straff kan framträda såsom ett
med omedelbar kraft verkande uttryck för statens högsta maktfullkomlighet
över den enskilde. Emellertid lärer endast sällan och först då samhällskrisen
övergått till öppen strid förutsättning finnas för att laga dom och
dess verkställighet kunna följa på brottet med den skyndsamhet, som skulle
befordra det särskilda syftet med dödsstraff i förevarande fall. Och efter
förloppet av den tid, som under vår rättegångsordning i allmänhet kräves
för slutbehandling av ett dylikt mål, torde i de flesta fall frågan om
straffets verkställighet hava erhållit en i viss mån förändrad innebörd.
Då det här huvudsakligen gäller politiska förbrytelser, synes det nämligen
icke osannolikt, att den allmänna känsla, som måhända till en början
krävde uppfyllande av lagens hela stränghet, efter rådrum för besinning
skall visa benägenhet för rättvisans utövning i en mildare form och i varje

so

Kung!. Maj:ts Proposition, Nr 144.

fall skall rygga tillbaka för användande av ett straff, som på grund av
dess bristande överensstämmelse med den rådande samhällsåskådningen uteslutits
från den ordinära strafflagstiftningen.

Av vad jag sålunda anfört torde följa, att jag icke med anledning
av de inom lagrådet avgivna yttrandena finner mig böra tillstyrka dödsstraffets
bibehållande för de i samma yttranden avsedda fall. Jag får
fördenskull hemställa, att de remitterade förslagen, mot vilka anmärkning
i övrigt ej förekommit, i oförändrat skick måtte jämlikt § 87 regeringsformen
föreläggas riksdagen till antagande.»

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

A dil Wifvesson.