Kungl. Maj:ts proposition Nf 124.
13
Nr 124.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
• ’ rätt för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen av
10 § andra stycket i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj
1897 och av § 9 i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873;
given Stockholms slott den 4 mars 1921.
Under åberopande av härvid fogade utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga bilagda förslag till lag angående rätt för Konungen
att i vissa fall inställa tillämpningen av 10 § andra stycket i lagen för
Sveriges riksbank den 12 maj 1897 och av § 9 i lagen om rikets mynt
den 30 maj 1873.
GUSTAF.
K. J. Beskow.
14
Kung!. Maj:ts proposition Nr 124.
Förslag
till
Lag angående rätt för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen av
10 § andra stycket i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 och av
§ 9 i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873.
Härigenom förordnas som följer:
Om sådant med hänsyn till utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden prövas oundgängligen nödigt, må Konungen, på framställning
av fullmäktige i riksbanken och efter samråd jämväl med fullmäktige
i riksgäldskontoret,
ej mindre för viss tid fritaga riksbanken från den enligt 10 §
andra stycket i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 riksbanken
åliggande skyldigheten att inlösa guld i plants, som för riksbankens
räkning till myntverket avlämnas,
än även förklara, att bestämmelsen i § 9 i lagen om rikets mynt
den 30 maj 1873 om rätt för en var, som vid myntverket inlämnar
guld, att därför erhålla guldmynt under viss tid icke skall äga tillämpning.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå
meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling,
och gäller till den 1 mars 1922. Av Konungen jämlikt denna lag meddelad
bestämmelse må ej äga tillämpning längre än till sistnämnda dag.
Kungl. Maj ds proposition Nr 124.
15
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 mars 1921.
Närvarande:
Statsministern VON Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel,
statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist.
Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow, anförde:
I lag den 27 februari 1920 (nr 61) angående rätt för Konungen
att i vissa fall inställa tillämpningen av 10 § andra stycket i lagen för
Sveriges riksbank den 12 maj 1897 (nr 27) och av § 9 i lagen om
rikets mynt den 30 maj 1873 (nr 31) stadgas, att, om sådant med hänsyn
till utomordentliga, av krig föranledda förhållanden prövas oundgängligen
nödigt, må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken
och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret,
ej mindre för viss tid fritaga riksbanken från den enligt 10 § andra
stycket i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 riksbanken
åliggande skyldigheten att inlösa guld i plants, som för riksbankens
räkning till myntverket avlämnas, än även förklara, att bestämmelsen i
§ 9 lagen om rikets mynt den 30 maj 1873 om rätt för en var, som
vid myntverket inlämnar guld, att därför erhålla guldmynt, under viss
tid icke skall äga tillämpning.
Denna lag gällde till och med den 28 februari 1921.
Angående tillkomsten av de i lagen innefattade bestämmelser tilllåter
jag mig hänvisa till den redogörelse, som den 6 februari 1920
av dåvarande chefen för finansdepartementet lämnats i sammanhang med
förslag om avlåtande till riksdagen av proposition nr 73.
Enligt det utdrag av protokollet över finansärenden av den
11 februari 1921, som finnes fogat vid propositionen nr 75 till innevarande
riksdag angående ökning av riksbankens sedelutgivningsrätt,
hava fullmäktige i riksbanken i ett den 27 januari 1921 avgivet yttrande,
som finnes intaget i statsrådsprotokollet, anhållit, att proposition
måtte avlåtas till riksdagen med förslag, att lagen av den 27 februari
Departements
chefen.
16 Kungl. Muj:ts proposition Nr IM.
1920 angående rätt för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen
av 10 § andra stycket i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897
och av 9 § i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873 måtte förnyas
att gälla under ytterligare ett år till den 1 mars 1922. Fullmäktige i
riksgäldskontoret hava icke haft något att erinra mot bifall till bankofullmäktiges
framställning.
Vid nyssberörda tillfälle den 11 februari 1921 anförde min företrädare
i ämbetet med avseende å frågan om skyldighet för riksbanken
att inlösa guld i plants och rätten för envar att i myntverket erhålla
guldmynt mot plantsguld, att, såsom bankofullmäktige uttalat, förhålllandena
på den internationella guldmarknaden för närvarande vore
sådana, att riksbanken under den närmaste framtiden icke syntes bliva
i behov av det skydd, som de därom meddelade bestämmelser vore avsedda
att lämna, och att därför avgörandet av denna fråga utan olägenhet
syntes kunna uppskjutas till den tidpunkt, då övriga till valutavården
hörande spörsmål upptoges till behandling.
Sedan bankofullmäktiges förevarande framställning för yttrande
remitterats till ekonomiska rådet, har detta i ett den 16 februari 1921
dagtecknat utlåtande anfört i huvudsak följande:
»Riksbankens skyldighet att till fastställt pris köpa guld, som erbjudes
banken, är en av huvudgrunderna för guldmyntfoten och bör såsom sådan vara
lagfäst och undandragen administrativt godtycke. Då rådet uttalat sig för att
Sverige snarast möjligt bör återgå till guldmyntfot, måste rådet anse det vara av
vikt att berörda skyldighet utan onödigt dröjsmål återställes. Med hänsyn till den
exceptionella osäkerhet, som för närvarande råder på den internationella guldmarknaden,
vill rådet emellertid tillstyrka den av fullmäktige i riksbanken begärda förlängningen
av befrielsen.»
Vid justering av beslut i detta ärende närvoro inom rådet herrar Kinander,
Moll, Cassel, Kvarnzelius, Rydbeck, Sachs och Wallenberg.
Till ekonomiska rådets uppfattning, att Sverige snarast möjligt
bör återgå till guldmyntfot, har jag haft tillfälle att i annat sammanhang
uttala min anslutning. Som en konsekvens av denna mening
torde följa, att alla åtgärder i sådan riktning böra, såsnart omständigheterna
det medgiva, genomföras, och att sålunda, såsom ekonomiska
rådet framhåller, skyldigheten för riksbanken att till fastställt pris köpa
guld utan onödigt dröjsmål bör återställas.
I detta sammanhang tillåter jag mig fästa uppmärksamheten på
att, såsom bankofullmäktige i föreliggande framställning upplysa, ifrågavarande
befrielse för riksbanken faktiskt icke varit i kraft efter den 29
februari 1920. Frågan gäller nu icke att medgiva riksbanken dylik
17
Kungl. Maj:is proposition Nr 124.
befrielse utan allenast att lämna ett bemyndigande till Kungl. Maj:t
att, därest så framdeles skulle finnas påkallat, fritaga riksbanken från
skyldigbeten att inlösa guld respektive suspendera rätten att från myntverket
erhålla guldmynt mot plantsguld.
Vid nu angivna förhållande och då å ena sidan, såsom ekonomiska
rådet understrukit, exceptionell osäkerhet för närvarande råder
på den internationella guldmarknaden, och å andra sidan befrielsen från
skyldigheten att inlösa guld i plants respektive suspensionen av rätten att
mot plantsguld utfå guldmynt knappast kan få betydelse för vår valutas
förhållande till guldet, sålänge densamma icke uppnått paritet med de
effektiva guld valutorna, vilket ju för närvarande ej är fallet, vill jag
för min del ej motsätta mig den gjorda framställningen.
I likhet med bankofullmäktige vill jag framhålla, att stadgandet
i § 9 av lagen om rikets mynt, med hänsyn till gällande myntkonvention
mellan de skandinaviska länderna, icke bör sättas ur tillämpning
annat än i samförstånd med dessa länders regeringar.
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst förslag till
lag angående rätt för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen
av 10 § andra stycket i lagen för Sveriges rikslank den 12 maj 1897
och av § 9 i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873, hemställde departementschefen,
att Kungl. Maj:t måtte i proposition till riksdagen
föreslå riksdagen att antaga nämnda förslag.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen bifalla;
och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den
lydelse, bil. litt. vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Svante Ericsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 108 käft. (Nr 122—124J 3