Kungl. Maj.ts proposition Nr 122.
1
Nr 122.
Kungl. Maj ds proposition till riksdagen angående fortsatt befrielse
för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av
banken utgivna sedlar med guld; given Stockholms slott den 4
mars 1921.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
K. J. Beskow.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 mars 1921.
Närvarande:
Statsministern VON SYDOW, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel,
statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist,
Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.
Departementschefen, statsrådet Beskow, anförde härefter:
Vid framläggandet av årets statsverksproposition inledde min företrädare
i ämbetet sitt anförande till statsrådsprotokollet angående inBihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 108 höft. (Nr 122—124.) 1
Historik.
2
Kungl. Maj:ts \rroposition Nr 122.
komstberäkningen med att till behandling upptaga vissa synpunkter
rörande finanspolitiken i allmänhet. Med utgångspunkt från frågan om
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa sina sedlar med
guld berörde han därvid särskilt valutaspörsmålet och frågan om det
mål, som Sverige borde uppställa för valutapolitiken.
Jag tillåter mig att härutinnan hänvisa till den redogörelse för
frågans föregående behandling, som av min företrädare i nämnda sammanhang
lämnades, och erinrar om att genom beslut av Kungl. Magt
och 1920 års riksdag dylik befrielse medgavs riksbanken för tiden till
och med den 30 september 1920, samt att därefter på särskilda framställningar
av fullmäktige i riksbanken giltighetstiden för detta medgivande
utsträcktes genom Kungl. Maj:ts beslut den 2o september 1920
att gälla till och med den 15 december 1920 och genom Kungl. Maj:ts
beslut den 10 december 1920 ytterligare till och med den 31 mars 1921,
dock att medgivandet skulle, därest detsamma icke bleve av nästföljande
riksdag inom tjugo dagar från riksdagens början gillat, efter utgången
av nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse. Sedan frågan därefter
genom proposition nr 26 underställts riksdagen, har enligt riksdagens
skrivelse nr 33 det begärda godkännandet lämnats.
I sitt nyssberörda anförande till statsrådsprotokollet förklarade
departementschefen — samtidigt med att han sade sig ämna framdeles
återkomma till förevarande spörsmål — att han gåve sin principiella
anslutning till ekonomiska rådets uttalande i valutafrågan av innehall,
att det syntes vara av yttersta vikt, att, när en gång guldets ställning
på världsmarknaden vunnit tillräcklig fasthet och tiden alltså vore inne
för återställande av en effektiv guldmyntfot i vårt land, det inre värdet
av den svenska kronan stode så högt, som förhållandena överhuvud
medgåve, samt att med hänsyn härtill vår valutapolitik, liksom ock vår
ekonomiska politik överhuvud, under mellantiden borde inriktas på att
den svenska kronans värde i förhållande till guld åtminstone icke ytterligare
nedginge, utan tvärtom höjdes, såvitt sådant under ett bestämt
men varsamt handhavande av till buds stående medel för en begränsning
av den i penningar uttrjmkta köpkraften visade sig möjligt. Departementschefen
tilläde, att man alltjämt borde med noggrann uppmärksamhet
följa utvecklingen av berörda förhållanden, så att, så snart
förutsättningen angående guldvärdets internationella stabilisering vore
uppfylld, man vore beredd att upptaga frågan om Sveriges återgång till
effektiv guldmyntfot till definitivt avgörande.
Kungl. Maj.ts proposition Sr 122. 3
I konsekvens med denna ståndpunkt och under påpekande att UepaHemenUman
borde, så långt möjligt vore, på förhand bilda sig en uppfattning
om de blivande utvecklingslinjerna och genomtänka vilka föranstaltningar
i varje särskilt fall borde kunna komma i fråga, anmodade sedermera
departementschefen genom skrivelse den 5 februari 1921 ekonomiska
rådet att dels med uppmärksamhet följa den blivande utvecklingen
på penningväsendets område både i Sverige och i^ utlandet,
särskilt i länder med effektiv guldvaluta, dels ock såväl tid efter annan
genom skriftliga rapporter hålla chefen för finansdepartementet underrättad
om utvecklingens gång, som ock, om och när skäl därtill förelåge.
av eget initiativ föreslå de åtgärder i ena eller andra avseendet, som
kunde anses påkallade.
I eu till Kungl. Maj:t inkommen skrivelse av den 5 februari 1921 ■
hava nu fullmäktige i riksbanken hemställt, att Kungl. Maj: t måtte i pro- framställning
position till riksdagen föreslå, att riksbanken under tiden från och med d''n5W™an
den 1 april till och med den 30 september 1921 befrias från skyldigheten
att inlösa sina sedlar med guld. Till stöd för denna hemställan
anföra fullmäktige i huvudsak följande:
»När fullmäktige i Sveriges riksbank senast — i skrivelse av den 25 november
1920 — hos Eders Kungl. Maj:t anhöllo om förlängning av den då till den 16 december
1920 gällande tiden för fritagelsen, framhöllo fullmäktige, att sedelreserven
i förhållande till de anspråk, som inemot årets slut kunde väntas bliva ställda på
riksbanken, ingalunda kunde anses överflödigt stor och i varje fall icke medgåve
någon nämnvärd minskning av guldförrådet, varför det syntes fullmäktige uppenbart,
att riksbanken icke kunde utan fara från och med den 16 december återupptaga
inlösningen av sedlarna med guld.
När fullmäktige nu återigen gå att anhålla om prolongation av ifrågavarande
fritagelse, anse sig fullmäktige böra erinra därom, att 1920 ars tinanssakkunniga,
vilka i sitt utlåtande av den 6 augusti samma år såsom ett bland målen för det
ekonomiska återställelsearbetet uppställt kravet på återupptagande av inlösningen
av riksbankens sedlar med guld och upphävande av guldexportförbudet så snart ske
kunde, icke ansågo sig kunna för det dåvarande förorda dessa åtgärders vidtagande.
Intet land borde, yttra sakkunniga, inlåta sig på guldets frigivning utan att hava
säker utsikt att kunna upprätthålla frigivningen. Att upphäva guldexportförbudet
och sedan efter kort tid åter nödgas införa detsamma borde intet land utsätta sig
för. Guldets frigivning borde äga rum först sedan antingen vederbörande lands
centralbank förfogade över tillräckligt stora guldreserver för att kunna uthärda den
guldexport, som kunde bliva följden av frigivningen, eller den internationella situationen
blivit sådan, att guldexport i större utsträckning icke behövde befaras. Sådan
var emellertid icke den internationella situationen enligt sakkunnigas mening, och
riksbankens guldförråd medgav icke någon nämnvärd guldexport. Icke heller kunde
velse till
ekonomiska
rådet den
5 februari
1921.
Ekonomiska
rådets yttrande
den 16
februari 1921.
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 122.
säkkunmga. förorda väckt förslag om guldets frigivande genom att riksbanken sålde
guld för export till visst pris över parivärde. Den allmänna ställningen på den
internationella penningmarknaden var för det dåvarande sådan, yttra sakkunniga,
att riksbanken icke borde inlåta sig på några till sina konsekvenser oberäkneliga
experiment. 6
Det ekonomiska rådet yttrar i skrivelse den 20 december 1920 till statsrådet
och chefen, för finansdepartementet rörande det mål, Sverige borde uppställa för
valutapolitiken, att förutsättningarna för det svenska penningväsendets återställande
till guldmyntfot då ännu icke kunde överblickas. Det kunde säkerligen icke heller
förväntas, att förhållandena under den närmaste tiden skulle vinna en sådan stadga
att detta ärende kunde upptagas till avgörande. Det ekonomiska rådet ansåg därför
nödvändigt, att möjlighet bereddes för en fortsatt suspension av riksbankens skyldighet
att inlösa sina sedlar med guld. 3
Såväl vad finanssakkunniga som fullmäktige och det ekonomiska rådet sålunda
yttrat äger enligt fullmäktiges mening fortfarande giltighet.
„ Härtill bör framhållas, att växelkursen på Newyork, som sedan länge varit
och fortfarande är normerande för guldets marknadsvärde, alltjämt står väsentligt
pver pari i Europa. Härvarande dollarkurs står nu mer än 20 procent över pari.
Återupptagandet av sedlarnas inlösen med guld, varmed, om denna åtgärd skall
^aV^i förnuftigt ändamål, bör följa guldexportförbudets upphävande, skulle
omedelbart leda till en guldexport, som med hänsyn till riksbankens ställning och
läget på den inhemska penningmarknaden kunde leda till de betänkligaste konsekvenser.
»
Mot bankofullmäktiges förevarande framställning hava fullmäktige
i riksgäldskontoret förklarat sig icke hava något att erinra.
1 min företrädares nyssnämnda skrivelse till ekonomiska rådet av
den 5 februari 1921 beträffande valutafrågan anbefalldes rådet särskilt
att till en början avgiva utlåtande rörande eventuellt fortsatt suspension
av riksbankens skyldighet att inlösa sina sedlar med guld och borde
rådet i detta yttrande, om möjligt, uttala sig angående spörsmålet,
huruvida och i vad mån redan nu eller under den närmaste framtiden
de förutsättningar kunde fixeras, som ansåges skola föreligga för att en
övergång till guldmyntfoten lämpligen skulle kunna ske.
Sedan jämväl bankofullmäktiges framställning i ämnet av den 5
februari 1921 för utlåtande remitterats till ekonomiska rådet, har detta
i sitt den 16 februari 1921 avgivna yttrande anfört i huvudsak följande:
*} ovannämnda skrivelse den 5 februari 1921 har herr statsrådet anhållit,
att rådet ville, om möjligt, uttala sig rörande spörsmålet, huruvida och i vad mån
redan nu eller under den närmaste framtiden de förutsättningar kunna fixeras
som anses skola föreligga för att en övergång till guldmyntfoten lämpligen skali
Kunna skg.
o
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 122.
Finanskonferensen i Bryssel .sistlidna september har i sin resolution i valutafrågan
härom yttrat följande:
''Det är synnerligen önskvärt att de länder, som frångått en effektiv guldmyntfot,
återgå därtill.
Det är omöjligt att säga, när och huruledes de äldre staterna skola kunna
återgå till sin tidigare effektiva guldmyntfot eller huru lång tid som erfordras för
de nyare länderna att skapa en dylik. Men det bör betonas, att:
Det är lönlöst att söka fastställa en bestämd relation mellan det nuvarande
pappersmyntets värde och dess nominella guldvärde; ty såvida icke förhållandena i
respektive länder äro tillräckligt gynnsamma för att göra fastställandet av en dylik
relation överflödigt, bleve det omöjligt att vidmakthålla den.
Återgången till eller införandet av en effektiv guldmyntfot skulle i många
fall förutsätta en ofantlig deflation, och det är visst att:
Om och när en deflation åvägabringas, måste den genomföras gradvis och
med största försiktighet, eljest skulle därav följa en ödesdiger förvirring i handeln
och kreditväsendet.’
I full överensstämmelse med detta konferensens uttalande och i nära anslutning
till finanssakkunnigas den 6 sistlidne augusti avgivna betänkande har rådet
i sitt yttrande den 20 sistlidne december angående vilket mål Sverige bör uppställa
för valutapolitiken, anfört bland annat följande:
''Den förelagda frågan är givetvis väsentligen beroende på guldets internationella
ställning och därmed på de ekonomiska och monetära förhållandena i länder
med effektiv guldvaluta, särskilt Förenta Staterna. Då varuprisnivån i Förenta
Staterna är stadd i ett mycket hastigt nedåtgående och detsamma i viss mån synes
vara fallet även med arbetslönernas nivå, vilken legat väsentligt lägre, är det för
närvarande omöjligt att bedöma, vilket värde guldet slutligen kan komma att få i
förhållande till varor och tjänster. Under sådana omständigheter kunna förutsättningarna
för det svenska penningväsendets återställande till guldmyntfot ännu icke
överblickas. Det kan säkerligen heller icke förväntas, att förhållandena under den
närmaste tiden skola vinna en sådan stadga, att detta ärende kan upptagas till
avgörande.’
Under den tid, som förflutit sedan sistnämnda yttrande avgivits, hava förhållandena
på penning- och varumarknaderna på intet sätt vunnit ökad stadga. De
undersökningar, som vidtagits rörande varuprisernas fluktuationer, giva vid handen,
att ett starkt och oenhetligt prisfall för närvarande pågår i flertalet länder. Under
dylika förhållanden kan enligt rådets mening en värderelation mellan den svenska
kronan och guldet icke med utsikt till framgång fixeras, och ovissheten om den kommande
utvecklingen gör det icke heller möjligt att förutsäga, när härutinnan gynnsammare
förhållanden kunna anses föreligga. Rådet anser sålunda alltjämt, att en
stabilisering av varupris- och arbetslönenivåerna såväl i Sverige som i länder med
effektiv guldvaluta bör avvaktas, innan en övergång till guldmyntfot sker.
Under åberopande av sitt ovannämnda yttrande den 20 sistlidne december
får rådet därför för närvarande inskränka sig till att tillstyrka bifall till fullmäktiges
i riksbanken här förevarande framställning.
Vid den slutliga handläggningen av detta ärende närvoro herrar Kinander.
Moll,. Cassel, Kvarnzelius, Rydbeck, Sachs och Wallenberg.»
6
Departements
chefen.
Kung}. Maj:ts proposition Nr 122.
Det ligger i öppen dag, att det är ett önskemål av högsta vikt,,
att penningvärdet ju förr dess hellre ånyo stabiliseras. I allmänhet är
man ense om, att för uppnåendet av detta mål de länder, som frångått
en effektiv guldmyntfot, böra återgå därtill. I denna riktning har
Brysselkonferensen uttalat sig. Vad Sveriges valutapolitik angår hava
såväl 1920 års finanssakkunniga och ekonomiska rådet som ock min
företrädare i ämbetet utgått från den förutsättningen, att ett återvändande
för Sveriges del till effektiv guldmyntfot bör eftersträvas. Även jag
delar meningen om önskvärdheten av att guldmyntfoten återställes, så
snart detta lämpligen kan ske.
Emellertid är, på sätt ekonomiska rådet jämväl framhåller, guldets
eget värde för närvarande underkastat starka växlingar, såsom framgår
särskilt av varuprisernas fluktuationer i Amerikas Förenta Stater. De
undersökningar, som vidtagits rörande varupriserna giva dessutom —
säger rådet — vid handen, att ett starkt och oenhetligt prisfall för
närvarande pågår i flertalet länder. Under dylika förhållanden kan enligt
rådets mening en värderelation mellan den svenska kronan och guldet
icke med utsikt till framgång fixeras, och ovissheten om den kommande
utvecklingen gör det icke heller möjligt att förutsäga, när härutinnan
gynnsammare förhållanden kunna anses föreligga. Rådet anser sålunda,
att en stabilisering av varupris- och arbetslönenivåerna såväl i Sverige
som i länder med effektiv guldvaluta bör avvaktas, innan en övergång
till guldmyntfot sker.
Enär en övergång till effektiv guldmyntfot, innan guldets värde
i förhållande till varor erhållit nödig stabilitet, är förenad med konsekvenser,
som delvis icke kunna överblickas, och det synes omöjligt att
i närvarande stund vinna garantier för att en nu fastställd guldparitet
under alla omständigheter skulle kunna upprätthållas, så anser jag i likhet
med ekonomiska rådet, att tills vidare alltjämt en avvaktande ståndpunkt
bör intagas. Jag förutsätter dock härvid, att valutapolitiken allt
fortfarande bedrives sålunda, att den svenska kronans värde i förhållande
till guld icke nedgår utan tvärtom — såvida detta under ett bestämt
men varsamt handhavande av till buds stående medel visar sig
möjligt — i görligaste mån höjes. Målet måste emellertid vara att,
så snart förhållandena tillåta det, återställa en fast guldparitet för den
svenska valutan.
Redan förut har påpekats angelägenheten av att utvecklingen på
penningväsendets område ej blott hemma utan även i utlandet följes
med uppmärksamhet, .lag tillåter mig härutinnan att hänvisa till det
uppdrag av denna innebörd, som i förutberörda skrivelse av den 5
7
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 122.
februari 1921 av dåvarande departementschefen lämnats åt ekonomiska
rådet. Till äventyrs förtjänar det att tagas under övervägande, huruvida
icke, när tiden därför kan anses vara inne, i förevarande fråga ett
samarbete bör komma till stånd med sådana länder, vilkas ställning till
spörsmålet om guldmyntfoten är ungefär överensstämmande med vår.
Syftemålet härmed skulle vara att söka ernå viss samstämmighet med
avseende å eventuellt blivande åtgärder i riktning mot guldmyntfotens
återställande.
Av den uppfattning beträffande valutafrågans nuvarande läge,
varåt jag här givit uttryck, följer, att enligt min mening tiden ännu
icke är kommen för återupptagande av riksbankens skyldighet att inlösa
sina sedlar med guld, utan att den riksbanken medgivna befrielsen
från guldinlösningsplikten bör erhålla förlängd giltighet. Mot bankofullmäktiges
förslag att bestämma tidsfristen att gälla till och med den
30 september 1921 har jag ingen erinran.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört, får jag hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att riksbanken må för tiden från och med den 1 april till och
med den 30 september 1921 vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse,
med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill giva anledning,
före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens
sedlar.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall samt förordnade att proposition i ämnet
av den lydelse, bil. litt. . . . vid detta protokoll utvisar,
skulle avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Svante Ericsson.
■i->. • av''*?;
''\ i. ;