Kungl. Maj:t» Proposition, Nr 119.
1
i) ö i *2 ’i O '' i
Nr 119.
O A Jt
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
tillfälliga åtgärder till förekommande av skötning älskog
å fastighet i enskild ägo; given Stockholms slott
den 35 februari 1931.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande
av skövling av skog å fastighet i enskild ägo.
T GUSTAF.
Birger Ekeker g.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 105 käft. (Nr 119.)
1
2
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr Ilo.
Förslag
till
LAG
om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog
å fastighet i enskild ägo.
1 §.
Å fastighet i enskild ägo, belägen inom område, där lagen angående
vård av enskildes skogar är tillämplig, skola vederbörande rättsägare med
avseende å rätten att förfoga över skogen vara underkastade de inskränkningar,
som i denna lag stadgas.
2 §•
Avverkning av ungskog må ej ske annorledes än genom för beståndets
utveckling ändamålsenlig gallring, så framt ej skogsvårdsstyrelsen med
hänsyn till skogens tillstånd och beskaffenhet finner skäligt medgiva, att
avverkning sker under annan form.
3 §•
Å fastighet, som efter den 14 maj 1918 genom köp, byte eller gåva
övergått till annan än föregående ägarens make, skyldeman i rätt upp- och
nedstigande led, syskon eller syskons avkomling, må ej heller annan avverkning
av skog än enligt 2 § är i fråga om ungskog medgiven äga rum, i
fall den strider mot grunderna för god skogsvård eller fastigheten därigenom
skulle komma att lida brist på behövlig skog efter ortens förhållanden.
Är beträffande skog inom kustområde att befara, att genom ovarsam
avverkning återväxten skulle äventyras, försenas eller försvagas, då må,
3
Kungl. Maj:Ls Proposition, Nr 119.
ändå att den fastighet, vartill skogen hör, icke efter den 14 maj 1918
övergått till ny ägare, länsstyrelsen på framställning av skogsvårdsstyrelsen
förordna, att för den skog skall gälla enahanda inskränkning i avseende å
rätten till avverkning, som i första stycket stadgas för det fall, varom där
är fråga. Sådant förordnande må även i samband med framställning, som
nyss sagts, meddelas av skogsvårdsstyrelsen att gälla till dess länsstyrelsen
i ärendet beslutit.
Stadgandet i första stycket skall dock icke gälla beträffande avverkning
på grund av upplåtelse, som skett före den 15 maj 1918; ej heller
skall förordnande, som meddelats jämlikt andra stycket, lända till inskränkning
i rätt till avverkning, som upplåtits före den 21 februari 1920.
4 §•
Vad angår avverkningsrätt skall, utöver vad av 2 och 3 §§ följer,
därjämte gälla, att innehavare av avverkningsrätt, som upplåtits efter den
14 maj 1918, skall, ändå att överlåtelse av fastigheten efter den dagen
icke ägt rum, vara underkastad enahanda inskränkning i rätten att avverka
annan skog än ungskog, som i 3 § första stycket stadgas i avseende
å fastighet, vilken efter sagda dag genom köp, byte eller gåva övergått
till annan än föregående ägarens make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande
led, syskon eller syskons avkomling.
Ändring i eller tillägg till avtal om upplåtelse av avverkningsrätt
skall, i vad därigenom upplåtelsen utsträckts beträffande tiden eller avverkningsområdet
eller eljest kommit att omfatta andra träd än det ursprungliga
avtalet gällde, anses såsom ny upplåtelse.
5 §•
Yad här ovan stadgas skall ej utgöra hinder för avverkning å område,
som är att hänföra till inägor, eller å sådant område å hagmark,
som erfordras till betesmark för fastigheten eller därmed sambrukad fastighet
samt på grund av markens beskaffenhet är till betesmark lämplig,
ej heller för marks uppodling till trädgård, åker eller äng eller användande
till byggnadstomt eller annat likartat ändamål.
6 §•
1 mom. Sker avverkning i strid mot ovan givna föreskrifter eller
förordnande, varom i 3 § andra stycket formäles, eller företages utstämpling
eller därmed jämförlig åtgärd för avverkning, som uppenbarligen
4
Kungl. Maj.is Proposition, Nr 119.
skulle komma i strid mot samma föreskrifter eller förordnande, som nyss
sagts, äger skogsvårdsstyrelsen meddela förbud att å den fastighet, varå avverkning
sålunda ägt rum eller planlagts, eller så stor de! därav, som
skäligt prövas, utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd verkställa avverkning av
skog för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets
oundgängliga husbehov; dock att förbud, som föranledes av avverkning i
strid mot 2 § eller av planläggning av avverkning, må gälla allenast i
det förra fallet skog, som i sistnämnda paragraf avses, och i det senare
skog, som enligt planen skulle avverkas. Då avverkning på grund av
upplåtelse, som i 4 § sägs, föranleder förbud, må detta icke meddelas för
annat område än det, som till avverkning upplåtits.
Innan sådant förbud, som i första stycket sägs, varder meddelat, skall
fastighetens ägare samt, där avverkning verkställts eller planlagts av annan,
jämväl denne beredas tillfälle att yttra sig i ärendet; finner skogsvårdsstyrelsen
saken sådan, att den ej kan tåla dylikt uppskov, må den dock
meddela förbud tillsvidare och intill dess annorlunda varder förordnat.
Skogsvårdsstyrelsen äge ock inhämta utlåtande från i lanthushållning sakkunnig
person såsom lantbruksingenjör, länsagronom eller jordbrukskonsulent,
där sådant av förhållandena påkallas.
Förbud, som nu sagts, skall utan hinder av besvär genast träda
i kraft.
2 mom. Skogsvårdsstyrelsen äger bemyndiga hos styrelsen anställd
tjänsteman, som fullgjort vad som erfordras för vinnande av anställning
såsom jägmästare, att där i fall, som i 1 mom. avses, är av synnerlig
vikt, att förbud, som där sägs, kommer till stånd innan styrelsen hinner
sammanträda, meddela sådant förbud å styrelsens vägnar. Om sålunda
meddelat förbud göre tjänstemannen utan dröjsmål anmälan hos styrelsens
ordförande, och ankomme därefter på styrelsen att i ärendet förordna. I
den mån dylikt förbud ej inom tio dagar från den, då det delgavs, den
dagen oräknad, blivit av styrelsen fastställt, vare förbudet förfallet.
7 §•
Den, som icke åtnöjes med skogsvårdsstyrelsens beslut, varigenom förbud
mot avverkning meddelats eller fastställts eller sökt tillstånd till avverkning
vägrats, äge att däröver hos länsstyrelsen anföra besvär. Rätt
till klagan över sådant beslut vare ej till viss tid inskränkt.
Kung!. Maj ds Proposition, Nr 119.
o
8 §•
Då framställning, som i 3 § andra stycket sägs, inkommit från skogsvårdsstyrelsen,
förordne länsstyrelsen en skogsstatens tjänsteman att med
biträde av två ojävige gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland
dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt eller gode män vid lantmäteriförrättning
valde äro, i ärendet verkställa undersökning och däröver avgiva
redogörelse.
Där i fall, varom i 7 § förmäles, klaganden påkallar undersökning
på marken eller länsstyrelsen eljest finner sådan undersökning vara av
nöden, meddele länsstyrelsen ock förordnande, som nyss sagts. Har klagan
förts över förbud mot avverkning i fall, då förbudet meddelats innan vederbörande
rättsägare haft tillfälle att yttra sig i ärendet, må, ändå att
klaganden påkallat undersökning på marken, förordnande om sådan undersökning
dock meddelas endast om synnerliga skäl därtill äro.
Över länsstyrelsens slutliga beslut på framställning eller besvär, som
ovan avses, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet
är stadgad.
Förordnande, som av länsstyrelsen meddelats jämlikt 3 § andra stycket,
skall -utan hinder av klagan genast lända till efterrättelse. Upphäves förordnande,
som nu sagts, vare med stöd därav meddelat avverkningsförbud
förfallet.
9 §•
Kostnaden för undersökning, varom i 8 § förmäles, skall utgå av
medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas. I fall, då undersökningen
föranletts av besvär, må dock kostnaden genom länsstyrelsens slutliga beslut
åläggas klaganden, om han undersökningen påkallat.
10 §.
Sker avverkning i strid mot meddelat förbud, straffes den, som förbudet
överträtt, med böter från och med tjugufem till och med femhundra
kronor, och skall det avverkade virket, där det ligger kvar inom området
för avverkningen eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens
besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag,
är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig att utgiva ersättning med
belopp, motsvarande värdet av samma virke. Har efter avverkningen för
-
6 Kungl. Maj.is Proposition, Nr 119.
budet förfallit eller genom utslag, som äger laga kraft, upphävts, må icke
virke dömas förbrutet eller ersättning utdömas, som här är sagt.
Vad nu stadgats i avseende å avverkning i strid mot meddelat förbud
skall äga motsvarande tillämpning, där i fall, som avses vare sig i bestämmelse
i denna lag eller i något med sådan bestämmelse till innehållet överenssstämmande
stadgande i äldre lag i ämnet, skriftlig anvisning av skogsvårdsstyrelsen
eller eljest enligt dess förordnande lämnats för avverknings
bedrivande samt sådan anvisning blivit vid avverkningen åsidosatt, dock att
i ty fall frågan, huruvida avverkningen är stridande mot bestämmelserna
i lag eller mot förordnande^, som i 3 § andra stycket sägs, må oavsett
anvisningens innehåll komma under bedömande.
Innefattar avverkning, vai’om ovan är fråga, förbrytelse mot allmänna
strafflagen, skall vad förut i denna paragraf är stadgat ej vinna tillämpning;
dock skall delägare i samfälld skog eller mark, som vid dylik avverkning
tillika missbrukat sin rätt i samfälligketen, hava förverkat vad
it honom belöper av det avverkade virket samt, där hans andel i virket
undgår beslag, därför utgiva ersättning efter ty här förut är sagt.
11 §.
Rätt att med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet, tillkomme
allmän åklagare samt de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställda tjänstemän,
men rätt att utföra åtal äge endast allmänne åklagaren. Har någon
av de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställda tjänstemän gjort beslag,
skall han, så snart ske kan och senast inom fjorton dagar, göra anmälan
därom hos allmänne åklagaren.
Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga
ordning anställt, vare beslaget förfallet.
12 §■
Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas
å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom
är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen
prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan
av åklagare, överexekutor, att fåra är för virkets förstörelse eller
att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordna
överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och
Kungl. Maj.ts Proposition, Nr 119. 7
skall i ty fall virkets ägare, där lian är känd och inom riket boende,
eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger
för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens
försorg bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar innan
den hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd
av fullständig, av två trovärdige män styrkt förteckning, utvisande virkets
mängd och beskaffenhet.
13 §.
Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning av
förbrutet virke uppkommen behållning och enligt 10 § utdömd ersättning
för virke, som undgått beslag, fördelas lika mellan skogsvårdskassan i det
landstingsområde och skogsaccisfonden i den kommun, där avverkningen
ägt rum.
Försäljes i beslag taget virke innan det dömts förbrutet, skall, till
dess frågan härom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i
riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning
i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.
14 §.
Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon enligt denna
lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.
15 g.
Genom denna lag sker ej ändring i vad lagen angående vård av enskildes
skogar innehåller om åtgärder till återväxtens betryggande, dock
att förbud mot avverkning, som där avses, icke skall meddelas i fäll, då
skogsvårdsstyrelsen meddelat sådant förbud efter ty i 6 § här ovan sägs.
Såvitt de i nämnda lag i övrigt meddelade bestämmelser strida mot föreskrifterna
i denna lag, skola samma bestämmelser icke tillämpas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1921, då lagen den 11 juni
1920 om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å
fastighet i enskild ägo upphör att gälla, samt gäller till den 1 juli 1922.
3
Kung!. Maj.ts Proposition, Nr HD.
Jämlikt äldre lag i ämnet meddelat förordnande av beskaffenhet, som
ovan i 3 § andra stycket sägs, eller förbud mot avverkning skall, där
förordnandet eller förbudet är gällande den 30 juni 1921, ej anses Lava
förfallit därmed att den äldre lagen upphört att gälla.
Yad den nya lagen innehåller beträffande påföljd av förseelse, som i
10 § sägs, skall i avseende å förseelse, begången under tiden för lagens
giltighet, äga tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.
I
Kungl. Maj.ts Proposition, Nr 119.
9
Utdrag av protokoll över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 4 februari 1921.
\Tu''! •.*■) : ;r*rr> •, ,''yar- - ii • Gåva.
! : .)*i ! 1 C!''jh r—vjL-.iii .■*. ‘ • ''• i'' : •" ( ''• •• • * - v
Närvarande:
Statsministern friherre De Geer, ministern för utrikes ärendena greve
Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm,
Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Tamm, Hansson.
Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anförde
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg:
»Den lagstiftning om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling
av skog å fastighet i enskild ägo, som innefattas i lagarna i ämnet
av den 28 juni 1918, den 13 juni 1919 och den 11 juni 1920, var från
början närmast avsedd att utgöra ett medel till stävjande av den osunda
spekulationen i egendomar med skogstillgång, men har efter hand kommit
att i allt vidsträcktare mån få ersätta bristen av eu fullständig lag om
vård av enskildas skogar. Utöver bestämmelser, som avsågo att omedelbart
träffa spekulationen i förvärv av skogsegendom eller avverkningsrätt,
upptog redan 1918 års lag ett allmänt syftande stadgande om inskränkning
i rätten att avverka ungskog. Vid den överarbetning av huvudsakligen
formell art, som sistnämnda lag undergick år 1919, uppmärksammades
även angelägenheten att förekomma avverkning, varigenom vederbörande
fastighet skulle komma att lida brist på behövlig skog efter ortens
förhållanden, ehuru den bestämmelse i detta ämne, som inflöt i 1919 års
lag, ansågs icke kunna erhålla samma vidsträckta tillämpningsområde som
den omförmälda bestämmelsen rörande avverkning av ungskog, utan begränsades
till fastigheter, med avseende ä vilka antingen överlåtelse av
äganderätt utom vissa led eller ock upplåtelse av avverkningsrätt ägt rum
efter viss dag. Och slutligen gjordes, i samband med åtgärder till ökande
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 105 höft. (Nr 119.) 2
10
Skogsvdrdsstyrelsemas
verksamt
för ledning
av avverkningar.
Kungl. Maj.is Proposition, Nr IIP.
av denna lagstiftnings effektivitet, i 1920 års lag ett tillägg av principiell
innebörd, då nämligen möjlighet bereddes för särskilt skydd av skog inom
kustområde, med förbehåll visserligen för avverkningsrätt, som upplåtits
före viss dag, men oavsett huruvida fastighet, vartill skogen hörde, under
senare tid bytt ägare. Den nämnda lagen av den 11 juni 1920 har
emellertid, på sätt fallet var även med dess föregångare, fått sin giltighetstid
begränsad till allenast ett år, och då frågan om en permanent lag om
vård av enskildas skogar ännu icke är i skick att kunna upptagas till
slutlig legislativ behandling, har därför frågan om utfärdande av ny tillfällig
lag på detta område* synts böra tagas under övervägande. För detta
ändamål hava skogsvårdsstyrelserna i de län, där lagen den 11 juni 1920
om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet
i enskild ägo är gällande, anmodats inkomma dels med uppgift angående
de åtgärder, som under år 1920 inom vederbörande styrelsers verksamhetsområden
vidtagits i anledning av sistnämnda lag eller lagen i samma ämne
den 13 juni 1919, dels ock med yttrande rörande verkningarna av sagda
två lagar ävensom angående behovet av förlängning av ifrågavarande lagstiftnings
giltighetstid. De sålunda infordrade yttrandena hava numera
inkommit. Då emellertid dessa yttranden icke innehöllo närmare uppgifter
om de åtgärder, som kunde hava vidtagits i anledning av nyssnämnda i
1920 års lag införda tillägg beträffande skog inom kustområde, har jag i detta
avseende infordrat särskilda uppgifter från skogsvårdsstyrelserna i de län,
där dylika åtgärder kunnat tänkas vara vidtagna; och hava jämväl dessa
uppgifter inkommit.
I de redogörelser, som skogsvårdsstyrelserna avgivit för den provisoriska
skogslagstiftningens verkningar under de två första åren av dess
giltighet, har plägat framhållas, hurusom denna lagstiftning omfattats
med förtroende av allmänheten och att såväl skogsägare som avverkningsrättshavare
i mycket stor utsträckning begagnat sig av den hjälp med anvisning
eller annan planläggning för avverkning, som erbjudits från skogsvårdsstyrelserna.
De nu inkomna yttrandena visa, att enahanda förhållanden
ägt rum under år 1920. Yad särskilt angår skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet för ledning av avverkningar under det sista redogörelseåret intill
tiden för yttrandenas avgivande må här nämnas följande.
I Stockholms län har skogsvårdsstyrelsen genom sina tjänstemän lämnat
biträde med stämpling och dylikt beträffande närmare 300 egendomar,
medan sådant biträde före år 1918 plägat anlitas beträffande allenast 50
11
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 119.
till 70 egendomar om året i medeltal, och har det visat sig, att de skogsägare,
som en gång begagnat sig av biträde av styrelsens tjänstemän, oftast
fortsatte att begära dylik hjälp;
i Uppsala län hava enligt skogsvårdsstvrelsens beräkningar såsom en
direkt följd av den provisoriska lagstiftningen biträdesförrättningar utförts
på 131 ställen, av vilka förrättningar 68, med 179 förrättningsdagar,
avsett biträde för gallring i ungskog och 63, med 187 förrättningsdagar,
anvisning i form av afstämpling eller utmärkning av fröträd i annan skog
än ungskog;
i Södermanlands län hava 65 dagar av länsjägmästaren för anvisning
efter begäran eller för kontrollbesök använts på lika många ställen samt
av länsskogvaktare eller tillfälligt anställda skogvaktare omkring 710 dagar
på omkring 315 olika ställen, varförutom ett stort antal dagar av länsskogvaktarna
använts för kontrollbesiktningar av planerade eller pågående
avverkningar;
i Östergötlands län hava länsskogvaktarna för avverknings planläggande
och stämpling anlitats 1,243 dagar och beräknades de hava intill årets slut
anlitats omkring 1,600 dagar mot 1,450 dagar under år 1919 och 615
dagar under år 1918 samt i medeltal omkring 300 dagar om året under
treårsperioden 1915—1917;
i Jönköpings län hava inkommit 858 ansökningar om biträde för utsyning
enligt föreskrifterna i den provisoriska skogslagen, varjämte 26 sådana
ansökningar, som inkommit under senare hälften av december 1919,
varit föremål för behandling; 593 begärda utsyningar hava utförts och
återstående antalet beräknades kunna medhinnas före årets slut;
i Kronobergs län hava av skogsvårdsstyrelsens tjänstemän handlagts
568 stämplingsförrättningar, varav det stora, flertalet gällt stämpling av
skog eller kringstämpling av skogsparker, som avsetts till försäljning och
beträffande vilka vederbörande markägare eller skogsspekulant velat förvissa
sig om styrelsens uppfattning i fråga om den provisoriska lagens tillämpning;
i
Kalmar läns norra landstingsomräde pläga enligt därvarande skogsvårdsstyrelses
uppgift nästan alla, som hava för avsikt att avverka skog,
numera av övertygelse vända sig till skogsvårdsstvrelsen med begäran om
biträde, medan dylik hänvändelse vid tiden för ikraftträdandet av 1918
års lag kanske betraktades som ett tvång;
i Kalmar läns södra landstingsområde har i minst ett par hundratal fall
avverkning reglerats genom sammanträffande med ägare och avverkare;
12
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 119.
i Blekinge län har ingen större avverkning utförts utan efter skogsvårdsstyrelsens
anvisning för dess rätta utförande; ansökan om erhållande
av dylik anvisning, som i de flesta fall lämnades i form av utstämpling
av de träd, som borde avverkas, har inkommit från 209 hemmansägare
och lämnats beträffande 198 hemman med ett beräknat avverkningsområde
av 3,898,7 har;
i Kristianstads län hava i 56 fall vederbörande innan avverkning
påbörjats lämnat skriftlig förbindelse att följa skogsvårdsstyrelsens föreskrifter;
där skogsvårdsstyrelsen ansett kalhuggning med kultur vara den
rationellaste avverkningsmetoden, har skogsodlingsförbindelse infordrats
samtidigt med utstämpling efter förbud eller då eljest tillåtelse till kalavverkning
lämnats, och hava i denna ordning 19 skogsodlingsförbindelser
inkommit; härförutom hava länsskogvaktarna vid sina resor lämnat upplysningar
och råd, huru avverkning må utföras;
för Malmöhus län lämnas enahanda uppgifter som för Kristianstads,
dock att inom Malmöhus län förbindelse att vid avverkning följa skogsvårdsstyrelsens
föreskrifter lämnats i 8 fall och skogsodlingsförbindelse i
5 fall;
i Hallands län hava råd och anvisningar för avverknings utförande
i enlighet med skogsvårdande principer lämnats i 155 fall och begäres
i regel skogsvårdsstyrelsens biträde vid planläggning av avverkning;
i Göteborgs och Bohus län hava av länsjägmästaren och länsskogvaktarna
förutom kontroll- och besiktningsresor företagits 136 förrättningar
med anledning av 2, 3 och 4 §§ i 1920 års lag eller motsvarande paragrafer
i 1919 års lag och hava till dessa förrättningar åtgått sammanlagt
158 dagar, därav 8 dagar för förrättningar för tillämpning av 3 § andra
stycket i 1920 års lag eller de särskilda bestämmelserna i avseende å skog
i kustområde;
i Skaraborgs län uppgivas kännedomen om lagen och förståelsen för
dess syften nu vara så allmänt spridda, att avverkarna i det stora flertalet
fall frivilligt vänt sig till skogsvårdsstyrelsen för erhållande av råd och
upplysningar före avverkningarnas igångsättande, och har i följd härav
styrelsens ingripande under år 1920 varit mindre av behovet;
i Värmlands län skall den provisoriska skogslagstiftningen likaledes
mötas av allt större och större förståelse;
i Örebro län har skogsvårdsstyrelsen från skogsägare eller avverkare
mottagit 109 ansökningar mera än under motsvarande tid år 1919 beträffande
tillämpningen av den provisoriska skogslagstiftningen och hava
Kung!. Maj:ts Proposition, Nr 119. 13
behandlats 427 sådana ansökningar, avseende anvisnings lämnande jämlikt
sagda lagstiftning i fråga om avverkning å lika många egendomar; dessa
ansökningar hava så gott som alla inkommit före resp. avverknings påbörjande
och utan anfordran från skogsvårdsstyrelsens personal, och hava
de begärda ansökningarna i något enstaka fall ansetts kunna lämnas genom
råd och upplysningar men i regel meddelats genom utstämpling;
i Västmanlands län beräknas skogsvårdsstyrelsens hjälp med stämpling
eller anvisning hava mer eller mindre frivilligt påkallats av vederbörande
i 76 fall, berörande 1,490 har, oavsett sådana fall, då anvisning eller
stämpling beträffande salu- eller husbehovsvirke gjorts på begäran av
skogsägare, som även utan lagens tillkomst skulle hava begärt biträde av
styrelsen;
i Kopparbergs län har skogsvårdsstyrelsen på frivillig ansökan låtit
intill den 1 november åt 2,072 rekvirenter på en sammanlagd areal av
32,867 har stämpla 3,717,414 träd om 5'' eller däröver vid brösthöjd,
varförutom en ofantlig mängd mindre träd utbläckats för gallring; antalet
inkomna ansökningar om biträde med planläggning av avverkning hava
uppgå!t till 2,785, vilka beräknats samtliga kunna behandlas före årsskiftet;
till jämförelse nämnes att styrelsen låtit på frivillig ansökan planlägga
574 avverkningar år 1917, 1,041 år 1918 och 1,696 år 1919; styrelsen
har tack vare de provisoriska skogslagarna lyckats uppdriva sin verksamhet
med tillhandahållande av sakkunnigt biträde vid stämpling och planläggning
av avverkningar i sådan grad, att styrelsens biträde numera i
regel påkallas av de skogsägare, som ej hava tillgång till egen fackutbildad
personal;
i Gävleborgs län hava 552 skogsägare sökt biträde med utstämpling
av skog och 214 begärt råd beträffande skogarnas skötsel och vård;
i Vasternorrlands län hava skogsägare och avverkare i betydligt större
utsträckning än föregående år anlitat skogsvårdsstyrelsens biträde med anledning
av den provisoriska skogslagstiftningen och den alltmera vidgade
kännedom om densammas anspråk på sakkunskap hos avverkaren;
i Jämtlands län har skogsvårdsstyrelsen i ett flertal fall haft tillfälle
att med avverkningsrättshavare träffa överenskommelse angående omläggning
av avverkningar, som planlagts på sådant sätt, att de utan den vidtagna
ändringen skulle kommit i strid mot den provisoriska skogslagstiftningen.
Den stegring i skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, som främst genom
den provisoriska skogslagstiftningen inträtt under de senare åren, har
AvverkningsfUrbild.
14 Kung!. Maj.ts Proposition, Nr 119.
flerestädes nödvändiggjort anställande av ytterligare personal, såsom biträdande
länsjägmästare eller länsskogvaktare.
Skogs vårdsstyrelsernas verksamhet för meddelande av råd och anvisningar
för avverkning må väl anses såsom den viktigaste av deras åtgärder
för tillämpning av den provisoriska lagstiftningen. Härutöver har
emellertid ankommit på skogsvårdsstyrelserna att ingripa mot avverkning i
strid mot samma lagstiftning. Där sådan avverkning funnits vara påbörjad
eller planlagd, hava skogsvårdsstyrelserna, på sätt beträffande några län
Avverkningsförbud meddelade |
|||
i i*,.t( «>:< r ;v : i»; » t ?*. • i ■ |
jämlikt |
||
av skogsvårdsstyrelsen i |
|||
2 § |
3 § |
4 § |
|
Stockholms län...............:................. |
9 |
1 |
4 |
Uppsala län................................................ |
3 |
6 |
|
Södermanlands län .................................... |
10 |
2 |
|
Östergötlands län.......................................... |
9 '''' |
||
Jönköpings län............................................. |
9 |
||
Kronobergs län............................................. |
10 |
1 |
'' — ’ : |
Kalmar län norra delen ................................. |
— |
— |
3 |
» » södra » ................................. |
14 |
||
Blekinge län................................................ |
4 |
- |
— |
Kristianstads län...................il..................... |
81 |
||
Malmöhns län ............................................. |
20 |
||
Hallands län................................................ |
8 |
||
Göteborgs och Bolins läh .............................. |
6 |
||
Älvsborgs län ............................................. |
37 |
3 |
1 |
Skaraborgs län............................................. |
2 |
6 |
|
Värrrtlands län............................................. |
4 |
33 |
|
Örebro län................................................... |
— |
5 |
|
Västmanlands län ....................................... |
10 |
— |
— |
Kopparbergs län .......................................... |
10 |
3 |
2 |
Gävleborgs län............................................. |
7 |
20 |
|
Västernorrlands län....................................... |
26 |
6 |
7 |
Jämtlands län ............................................. |
7 |
— |
— |
15
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 119.
antytts redan i det föregående, i åtskilliga fall trätfat uppgörelse med vederbörande
avverkare, så att avverkningen antingen helt och hållet inställts
eller ock omlagts efter skogs vårdsstyrelsens anvisningar. I ett icke ringa
antal fall har emellertid måst meddelas avverkningsförbud; och hänvisar
jag till närmare upplysning härom till eu för ändamålet upprättad tabell,
som torde få i protokollet bifogas mitt yttrande, och beträffande vilken är
att märka, att de angivna paragrafnumren hänföra sig till 1920 års lag.
men att det stora flertalet av dess bestämmelser hämtats från 1919 års
lag och där återfinnas under samma paragrafnummer.»
Efter att hava i korthet redogjort för uppgifterna i tabellen anförde
föredraganden vidare:
»Avverkningsförbud har sålunda under den del av år 1920, som
redogörelserna omfatta, meddelats i sammanlagt 337 fall. De motsvarande
uppgifter, som på sin tid lämnades för år 1919, visa att detta år avverkningsförbud
meddelats i 313 fall, varvid dock är att märka att uppgift
om antalet avverkningsförbud under år 1919 saknas från en skogsvårdsstyrelse.
I övrigt må beträffande uppgifterna i ovanstående tabell
framhållas, att det ojämförligt största antalet förbud meddelats med stöd
av 2 § i resp. provisoriska skogslag och sålunda gällt avverkning av ungskog,
men att någon skarp gräns mellan de särskilda paragrafernas tilllämpningsområden
icke alltid kan uppdragas, i följd varav också emellanåt
flera paragrafer åberopats till stöd för meddelat avverkningsförbud, samt
att uppgifterna icke tydligt utmärka, i vilken utsträckning förbuden träffat
innehavare av avverkningsrätt. I det sistnämnda hänseendet kan emellertid
nämnas att utöver de i tabellen under 4 § redovisade 17 avverkningsförbud
sådant förbud i ytterligare 18 fall uttryckligen angivits hava
träffat avverkningsrättshavare.
Besvär över meddelat avverkningsförbud omnämnas i två fall och
skola besvären icke i någotdera fallet hava föranlett ändring i förbudet.
Överträdelse av avverkningsförbud omtalas i åtta fall.
Till någon del torde de åtminstone i vissa lön jämförelsevis talrika Medelbara
fall, då avverkning utförts eller planlagts i strid mot den provisoriska1 ^ön''provi-''
skogslagstiftningens bestämmelser och förty avverkningsförbud måst till- friska skogs
gripas, få sin förklaring i bristande kunskap på det område, som i de lingen.
ifrågavarande lagarna betecknas med uttrycket grunderna för god skogsvård.
Tack vare det nitiska arbete, skogsvårdsstyrelserna ägnat åt uppgiften
att handhava och övervaka tillämpningen av dessa lagar, och det
1(5 Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 119.
redan i det föregående omnämnda förtroende, varmed skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet härutinnan omfattats av allmänheten, har emellertid intresset
för skogsvårdsangelägenheter spritts till allt vidare kretsar, och det kan
ifrågasättas, om icke den provisoriska skogslagstiftningens största betydelse
för framtiden ligger just häri. Beträffande dessa så att säga medelbara
verkningar av sagda lagstiftning anför exempelvis skogs vårdsstyrelsen i
Östergötlands län, att lagens verkningar framträda blott i mindre grad
genom sådana åtgärder som meddelade anvisningar och avverkningsförbud,
och att dess stora betydelse ligger däri, att allmänheten på ett mera påtagligt
sätt blivit upplyst om skogsvårdens fordringar, samt att man ofta
hörde beklaganden över att denna lag ej tillkommit långt förr. Skogsvårdsstyrelsen
i Kronobergs län yttrar, att denna lags tillkomst nn och för
framtiden måste betecknas som en epok i den enskilda skogshushållningens
historia inom värt land, samt anför till stöd för detta omdöme, att den
nytta, som ligger i den i lagen stadgade vårdnadsplikten beträffande ungskogen,
icke kunde överskattas och att, vad Kronobergs län anginge, flertalet
skogsägare inom länet numera bragts till bättre insikt om den ekonomiska
betydelsen av särskilt de yngre skogsbeståndens rätta skötsel.
Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde framhåller som
sin bestämda åsikt, att de provisoriska skogslagarna varit till ofantligt stor
nytta, i det att genom dessa lagar stora skogar räddats från skövling,
främst på sådana egendomar, där man haft för avsikt att exploatera skogen,
men även på egendomar, där ägaren, oftast av oförstånd, upplåtit rätt till
avverkning från och med en viss dimension, samt skapandet av söndertrasade
beståndsrester, bestående nästan uteslutande av skräpskog och spolierade
ungskogar, genom dessa lagar omöjliggjorts. Skogsvårdsstyrelsen
i Blekinge län håller före, att först med de tillfälliga skogslagarnas tillkomst
det varit möjligt för skogsvårdsstyrelsen att föra hushållningen med
enskilda skogar in på sundare banor. Skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads
län anser, att man med fullt fog kan påstå, att 1918—1920 års skogslagar
varit till gagn för skogsbeståndet i länet, där ojämförligt största delen
skog vore att hänföra till växtlig ungskog, då dessa lagar genom att förbjuda
kalavverkning eller därmed jämförlig hård dimensionshuggning eller
annan skadlig gallring befordrade beståndsvårdande huggningar såsom berednings-,
rensnings- och rationell gallringshuggning, åt vilka skogsägarna
i regel skänkte sitt erkännande, när de sett det ekonomiska utbytet samt
funnit, att det kvarvarande beståndet trivdes och tillväxte väl. Ungefär
samma yttrande avgives för Malmöhus läns del av skogsvårdsstyrelsen där
-
17
Kung!. Maj ds Proposition, Nr 119.
städes. Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att genom
de provisoriska skogslagarna stora områden, kanske huvudparten, av länets
tillväxande ungskogar räddats undan en för tidig avverkning, som skulle
givit eu inkomst för stunden men i stort sett skulle varit en olycka för
länet, samt att numera allt oftare från skogsägarehåll den åsikt gjordes
gällande, att de provisoriska skogslagarna icke kunde anses såsom något
orätt ingripande i den privata äganderätten, utan tvärtom varit nödvändiga
för att bereda skogen skydd mot oändamålsenlig och för tidig avverkning.
I Skaraborgs län sägas de gynnsamma verkningarna av den provisoriska
skogslagstiftningen framträda tydligare ju längre den varit gällande.
Från Kopparbergs län meddelas, att denna lagstiftning varit av
ofantlig betydelse till förhindrande av skogsskövling inom länet och utgjort
ett synnerligen verksamt medel att bibringa den skogsägande allmänheten
större insikt om fördelen av en bättre skogsvård och ett rationellare sätt
för avverkningarnas utförande. Skogsvårdsstyrelsen i Yästernorrlands län
anför, att den provisoriska skogslagstiftningen visat sig utgöra ett verksamt
medel både att förhindra skövling av växtlig skog och att bibringa allmänheten
en bättre insikt om betydelsen av ungskogens bevarande. Från
flera håll vitsordas därjämte, att denna lagstiftning verkat hämmande på
den spekulation i egendomar, vars tidigare blomstring säges hava till väsentlig
del berott på den obegränsade rättigheten och möjligheten att skövla
skogen.
För att icke de resultat, som hittills ernåtts av den provisoriska
skogslagstiftningen, skola äventyras, yrka också skogsvårdsstyrelserna all- tighet för den
mänt, att denna lagstiftning skall erhålla förlängd giltighet antingen för
ytterligare ett år eller intill den tid, då en skogslag av permanent karak- ningen''.
tär kan träda i tillämpning. Endast från skogsvårdsstyrelsen i Yästernorrlands
län föreligger icke någon uttrycklig hemställan i detta avseende;
att emellertid även denna skogs vårdsstyrelse vitsordat, att ifrågavarande
lagstiftning haft gynnsamma verkningar, framgår av förut lämnad redogörelse
för styrelsens yttrande.
De från vissa skogsvårdsstyrelser särskilt infordrade uppgifterna om Sar^j^ati^t
åtgärder jämlikt i andra stycket av 3 § i 1920 års provisoriska skogslag skyld fur
upptaget stadgande i avseende å skog inom kustområde visa att, på sätt
varit att vänta, detta stadgande haft sin största betydelse för Stockholms
län. Redan den 17 juni 1920 eller endast sex dagar efter det sistnämnda
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 105 käft. (Nr 119.) 3
Framställningar
om
lindringar i
den provisoriska
skogslagen.
18 Kungl. Maj ds Proposition, Nr 119.
lag utkommit från trycket utfärdade skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län
en interimskungörelse om de områden, för vilka berörda stadgande skulle
gälla. Undersökning av dessa områden bär därefter enligt länsstyrelsens
förordnande ägt rum, men ärendet har, såvitt hittills inkomna uppgifter
giva vid handen, ännu icke slutbehandlats av länsstyrelsen, såsom följd
varav skogsvårdsstyrelsens interimskungörelse fortfarande gäller. I Göteborgs
och Bohus län hade till skogsvårdsstyrelsens kännedom kommit åtta
fall, då sådan avverkning, som omförmäles i det förevarande lagrummet,
varit i fråga; sedan vederbörande avverkare erhållit kännedom om 1920
års provisoriska skogslags bestämmelser i ämnet samt förbundit sig att
omlägga avverkningarna efter anvisningar, som meddelats av skogsvårdsstyrelsen,
hade styrelsen icke i något fall ansett sig böra meddela eller
påkalla förordnande i enlighet med sagda bestämmelser. I Kalmar läns
norra landstingsområde hade förekommit ett fall, då vederbörande markägare
genom stämpling med eget folk tydligen planerade eu avverkning,
som med hänsyn till de delvis exponerade lägena icke ansågs fullt överensstämma
med grunderna för god skogsvård; i detta fall hade likaledes
skett rättelse efter ett påpekande från styrelsens sida, varför styrelsen icke
funnit ytterligare ingripande nödigt. Från övriga i denna del hörda skogsvårdsstyrelser
har meddelats, att avverkning i strid mot andra stycket i
3 § av 1920 års lag icke förekommit eller att anledning att vidtaga åtgärd
enligt detta lagrum icke förelegat, vartill i några fall fogats sådana
upplysningar, som att skogen i kustområdena vore ungskog och därför för
närvarande tillräckligt skyddades av 2 § i 1920 års lag eller att skogen
i kustområdena hörde till egendomar med välordnad skogsskötsel. Flera
skogssvårdsstyrelser hava emellertid uttryckligen betonat angelägenheten av
ifrågavarande bestämmelsers bibehållande.
Liksom under föregående år hava i samband med framställningarna
om förlängning av den provisoriska skogslagstiftningens giltighetstid framkommit
yrkanden om vissa ändringar i eller tillägg till den gällande lagen.
Förslagen härutinnan äro dock nu mindre talrika än tillförene; flera skogsvårdsstyrelser
hava även uttalat sig för ett bibehållande av 1920 års lag
i oförändrat skick.
Bland ändringsförslagen må först nämnas en framställning av skogsvårdsstyrelsen
i Kalmar läns södra landstingsområde angående rätt för
skogsvårdsstyrelse att meddela förhands förbud mot avverkning i ungskog,
där det kan misstänkas att hänsynslös exploatering är påtänkt. Som
19
Kungl. Maj.ts Proposition, Nr 119.
motiv härför har anförts, att i en del fall avverkning i ungskog skett i
all tysthet, så att skogsvårdsstyrelsen ej fått reda därpå förrän efter några
dagar. Den, som gjort sådan avverkning, bleve stratfri inför lagen, enär
det ej kunde bevisas, att han gjort avverkningen i fullt uppsåt att skövla,
utan tvärtom själv påstode, att avverkningen skett i god tro och efter
skogslagens föreskrifter. Att hålla fullt effektiv kontroll på alla småavverkningar
i alla delar av ett skogsområde vore ogörligt med den organisation,
som för närvarande funnes, i synnerhet som de flesta socknar
icke vore villiga att tillsätta skogsvårdskommittéer.
En härmed likartad fråga har berörts av skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs
län. Under erinran om ett av styrelsen tidigare avgivet yttrande,
enligt vilket på vissa håll det förfarande praktiserats att plötsligt och med
stor arbetsstyrka forcera fram en otillåten avverkning, som i övrigt bedreves
i all tysthet och med uppenbar avsikt att kringgå lagens bestämmelser,
anför nu denna skogsvårdsstyrelse, att avverkning av ungskog i
upprepade fall företagits på omförmälda sätt innan skogsvårdsstyrelsen haft
anledning misstänka att avverkning påbörjats. I sådana fall vore avverkaren
i regel ej att räkna till dem, som kunde sägas vara i ovisshet om
lagens föreskrifter. För skogsvårdsstyrelsen vore emellertid omöjligt att
så utöka sin bevakningspersonal, att icke dylika lagöverträdelser fortfarande
kunde äga rum; och ifrågasätter därför skogsvårdsstyrelsen, om icke tiden
nu kunde anses mogen för införande av straffpåföljd för uppenbara överträdelser
särskilt av bestämmelserna i 2 § av lagen.
I det yttrande angående den provisoriska skogslagstiftningens tillämpning
under år 1919, som på sin tid lämnades av sistnämnda skogsvårdsstyrelse,
hade bland annat påyrkats ändring i det i 5 § av 1919 års lag
införda — och därifrån under samma paragraf i 1920 års lag upptagna
— stadgande om undantag för avverkning å sådant område i hagmark,
som erfordras till betesmark. Enligt skogsvårdsstyrelsens förmenande vore
berörda stadgande icke lämpligt avfattat, i det att beteshehov alltför ofta
anfördes såsom svepskäl för avverkning av ungskog; och föreslog därför
styrelsen i sitt anförda yttrande att det ifrågavarande stadgandet skulle i
hithörande del erhålla följande ändrade lydelse:
Vad bär ovan stadgats — — — — till inägor, eller å sådant område, som
medelst röjning och andra för ändamålet erforderliga åtgärder omlägges till betesmark
för varaktigt betesbruk, förutsatt att marken är för ändamålet lämplig och
den omfattning, vari markens omvandling för sådan ändrad användning avses,
icke är större än som av ändamålet skäligen påkallas, ej heller för marks uppodling
till------ändamål.
20
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 119.
I sitt nu föreliggande yttrande har denna skogsvårdsstyrelse anfört,
att även erfarenheten från år 1920 givit vid handen, att den avfattning
ifrågavarande stadgande nu hade, ofta. toges såsom svepskäl för avverkning
av ungskog, och har styrelsen förty upprepat sin framställning om stadgandets
omformulering.
Skogs vårdsstyrelsen i Alvsborgs län har ytterligare hemställt, att då
den i 1920 års lag införda föreskriften att straff kunde följa även vid
åsidosättande av sådan anvisning, som lämnats för avverknings bedrivande,
syntes gälla endast sådana anvisningar, som lämnats under tiden
för 1920 års lags giltighet, bestämmelse måtte meddelas om enahanda
straff för överträdelse av anvisning, meddelad under tidigare lagars i ämnet
giltighetstid.
Bestämmelsen i 10 § av 1920 års lag om beslag av olagligen avverkat
virke har föranlett skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län att framställa ett
ändringsförslag, åsyftande utsträckning av rätten till beslag för det fäll att
det olagligen avverkade icke kan avskiljas. Styrelsen anför, hurusom enligt
sagda paragraf vid överträdelse av avverkningsförbud eller anvisning
för avverkning det avverkade virket skulle beslagtagas. Där utstämpling
skett, vilket torde vara den vanligaste formen för anvisning, medgåves avverkning
av de stämplade träden. Företoges då avverkning även av ostämplade
träd och överskredes därigenom gränsen för en god skogsvårds grunder,
torde det möta oöverstigliga svårigheter att med beslag belägga allenast de
träd, genom vilkas avverkning denna gräns bleve överskriden. Sedan skogen
blivit fälld och virket upphuggits i olika sortiment, timmer, trämasseved,
brännved och dylikt, torde det vara omöjligt att avskilja den virkesmängd,
som härrörde från olagligen avverkade träd, ifrån den, som utfallit
efter träd, för vilka avverkningstillstånd lämnats. Av rent praktiska skäl
syntes det därför skogsvårdsstyrelsen nödvändigt att giva första punkten i
förevarande paragraf ett sådant förtydligande, att det inom avverkningsområdet
avverkade virket, där det läge kvar inom detta område eller, om
det vore bortfört, fortfarande vore i avverkarens besittning, skulle tagas i
beslag och dömas förbrutet.
Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län har påkallat ett förtydligande
av 1920 års lag i den riktning, att skogsvårdsstyrelse skulle äga rätt uppdraga
åt länsjägmästare att i brådskande fall meddela tillfälligt avverknings
förbud. Styrelsen framhåller, att förordningen om skogs vårdsstyrelser
visserligen angå ve, att för besluts fattande inom skogsvårdsstyrelse fordrades,
att styrelsen skulle vara fulltalig, men att detta icke syntes utgöra
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 119.
21
något hinder för skogsvårdsstyrelse att fatta ett sådant beslut, att, när
det med lagen åsyftade ändamålet sådant påkallade, ett tillfälligt avverkningsförbud
finge i skogs vårdsstyrelsens namn utfärdas av den, vilken styrelsen
därtill förordnat. Då avsikten med lagen vore att förekomma skövling
och det för skogsvårdsstyrelserna, vilkas ledamöter vore bosatta på
skilda håll, i regel torde vara omöjligt att hastigt sammanträda, skulle
utan en dylik rätt för styrelserna deras beslut i regel komma för sent.
När dessutom enligt 10 § i 1920 års lag ett åsidosättande av en anvisning,
lämnad av skogsvårdsstyrelsen eller enligt dess förordnande, vore belagt
med straffpåföljd samt ett avverkningsförbud och en anvisning, vilken
senare måste innebära att avverkning på visst sätt vore tillåten men på
annat förbjuden, praktiskt taget vore detsamma, hade skogsvårdsstyrelsen
i Södermanlands län ansett sig oförhindrad att meddela förordnande för
länsjägmästaren att i styrelsens namn utfärda tillfälligt avverkningsförbud,
dock med förbehåll, att styrelsens ledamöter omedelbart underrättades därom.
I det enda ärende, där skogsvårdsstyrelsen behövt hänvända sig till allmänne
åklagaren, både emellertid denne haft en annan uppfattning, och
justitiekanslersämbetet, till vilket styrelsen vädjat i detta ärende, både dessutom
förklarat, att allmänne åklagarens förfarande i ärendet icke varit
oriktigt.
Meningsskiljaktighet mellan skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län
och den åsyftade allmänne åklagaren både förekommit jämväl i ett annat
avseende, nämligen i frågan huru avverkning sförhud och anvisning skulle
delgivas för att hava laga giltighet. Styrelsen både i denna fråga icke funnit
någon bestämmelse i lagen, men det förefölle, som skulle man härmed
åsyftat att möjliggöra för skogsvårdsstyrelserna att göra meddelandet på
det mest praktiska sätt och få det effektivt skyndsammast möjligt. Justitiekanslersämbetets
nyss omförmälda förklarande att allmänne åklagaren icke
förfarit felaktigt gällde emellertid även denna fråga. Skogsvårdsstyrelsen
förmenade därför att ett förtydligande av lagen härutinnan erfordrades.
Under hänvisning till nyss omnämnda förhållanden har skogsvårdsstyrelsen
i Södermanlands län ifrågasatt ytterligare en jämkning i gällande
provisoriska skogslag, i det att styrelsen funnit sig äga anledning att draga
i tvivelsmål, huruvida bestämmelsen i sagda lag att allmänne åklagaren
ensam ägde rätt att utföra åtal lämpligen borde bibehållas. Då skogsvårdsstyrelserna
hade att övervaka denna lags efterlevnad, syntes det ligga
nära till hands, att de även inför domstolarna finge framlägga sina synpunkter,
varigenom, även om de icke alltid skulle komma att av dom
-
Departe
mentschefen.
22 Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 119.
stolarna godkännas, likväl klarhet skulle kunna erhållas i sådana avseenden,
där lagen icke vore fullt tydlig. Häremot hade framhållits, att skogsvårdsstyrelsernas
personal icke skulle användas för sådana uppgifter utan
hava sin verksamhet förlagd till det rent skogliga. Detta vore visserligen
sant, men annat torde icke heller behöva förekomma. Skogsvårdsstyrelserna
hade nämligen redan nu ofta rättegångar, men torde i regel härför
anlita personer med juridisk utbildning. Dessa besutte därför ganska
mycken kännedom om lagstiftningen i skogsfrågor. Då man icke kunde
förutsätta en sådan sakkunskap hos allmänne åklagaren och det därför
syntes mindre lämpligt att en skogsvårdsstyrelses uppfattning om tolkningen
av en lag av detta slag skulle vara helt och hållet beroende av,
huruvida allmänne åklagaren delade den eller icke, syntes den ändring i
lagen behövas, att skogsvårdsstyrelsen ensam ägde förordna om anställande
av åtal vid överträdelse av ifrågavarande lag.
Även skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har påyrkat en ändring
beträffande åtalsrätten. Donna skogs vård sstyrelse anför, att den på grund
av erfarenhet, som gjorts under år 192n, funnit, att det, då åtal måste
verkställas, icke kunde undvikas att alla utredningar och allt anskaffande
av bevismaterial måste verkställas genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Att
under dylika förhållanden själva åtalet sedan skulle utföras av allmänne
åklagaren syntes vara mindre ändamålsenligt. Då därtill komme att landsfiskalerna
redan förut vore överhopade med arbete samt att de icke ägde
den sakkunskap, som i de flesta fall vore nödvändig för ett rätt bedömande
av motpartens fackliga invändningar, hemställde styrelsen om sådan ändring
i 11 § av 1920 års lag, att rättigheten att utföra åtal skulle tillkomma
icke blott allmänne åklagaren utan även skogsvårdsstyrelsen.
Såsom jag redan i inledningen framhöll, avsåg den provisoriska skogslagstiftningen
vid sin tillkomst i främsta rummet att motverka spekulationen
i egendomar med skogstillgång. De omkastningar i de ekonomiska
förhållandena, som inträffat efter den första provisoriska lagens utfärdande
i juni 1918, och särskilt de nuvarande tryckta och osäkra konjunkturerna
kunna väl synas ägnade att göra det tvivelaktigt, om en lagstiftning sådan
som den ifrågavarande fortfarande är för det ursprungliga ändamålet oundgängligen
nödvändig. Skogsvårdsstyrelsernas sällsynt enstämmiga vittnesbörd
om denna lagstiftnings gynnsamma verkningar i rent skogligt avseende
och om behovet av dess förlängning, framför allt med hänsyn till
behovet av skydd för ungskogsbestånden, innefatta emellertid enligt min
Kungl. Maj.ts Proposition, Nr 119. 23
mening avgörande bevis för att den provisoriska skogslagstiftningen, då
tiden för dess ersättande med en permanent lagstiftning på området ej
ännu är inne, icke för närvarande kan utan våda för vår skogshushållning
få upphöra att gälla.
Vad angår de särskilda framställningarna om ändring i 1920 års lag
i ämnet och därvid först förslaget om omedelbar straffpåföljd för avverkning,
som innefattar uppenbar överträdelse av lagen, vill jag erinra därom,
att de provisoriska skogslagarna till sin uppställning nära ansluta sig till
lagen den 24 juli 1903 angående vård av enskildes skogar. Likasom denna
lag belägga de provisoriska skogslagarna icke med straff en avverkning,
som sker i strid mot bestämmelserna i resp. lag, utan inträder straffpåföljd
först vid eu avverkning, varigenom meddelat avverkningsförbud överträdes.
Helt visst har allmänhetens uppskattning av den provisoriska lagstiftningen
i väsentlig mån berott av nu anmärkta förhållande; omlades denna lagstiftning
så, att straffpåföljd kunde inträda vid avverkning av ungskog
annorledes än genom för beståndets utveckling ändamålsenlig gallring eller
vid annan avverkning av skog, där den strede mot grunderna för god
skogsvård, bleve följden utan tvivel den, att de flesta skogsägare skulle
finna sig nödsakade att före avverknings verkställande skaffa sig noggranna
anvisningar om sättet för avverkningen och att sålunda ett slags utsyningstvång
komme att uppstå. Visserligen lärer tvekan icke kunna råda därom
att straffpåföljd är på sin plats i fall, då en avverkning skett under sådana
omständigheter att en uppenbar avsikt att trotsa eller kringgå gällande
lag kan påvisas, men att för att kunna straffa dylika säkerligen
jämförelsevis mycket fåtaliga avverkningar — vilka till sin natur ju icke
helt sammanfalla med de i den förevarande framställningen åsyftade avverkningar,
som innefatta uppenbar överträdelse av lagen — bryta med
den nuvarande lagstiftningens system torde icke vara lämpligt. Lika litet
som, enligt vad protokollet över justitiedepartementsärenden för den 20
februari 1920 utvisar, dåvarande chefen för justitiedepartementet fann sig
kunna tillstyrka en ifrågasatt lagändring av innebörd att straff skulle följa
redan vid avverkning i strid mot den provisoriska lagen, anser jag mig
kunna förorda den mindre vittgående ändring på detta område, som nu
påyrkats.
Het nu anförda gäller i viss mån även om förslaget angående rätt
för skogsvårdsstyrelse att meddela förhandsförbud mot avverkning i ungskog,
där det kan misstänkas, att hänsynslös exploatering är påtänkt. Dylika
förhandsförbud stå, vad man eljest må tänka om lämpligheten av ett in
-
24 Kungl. Maj;ts Proposition, Nr 119.
gripande på blotta misstankar, icke i överensstämmelse med grunderna i
vare sig den provisoriska skogslagstiftningen eller hittillsvarande skogslagstiftning
överhuvud. Först om misstankarna grundas på företagen utstämpling
eller därmed jämförlig åtgärd för avverkning, kan ett ingripande
anses berättigat, men för sådant fall äger skogs vårdsstyrelse redan enligt
1920 års lag meddela förbud mot avverkning. Det behov av ett snabbare
ingripande, som torde vara grunden för den nu förevarande framställningen,
lärer för övrigt bliva i väsentlig mån tillgodosett, om — såsom av
en skogsvårdsstyrelso påyrkats och icke synes mig omöjligt att medgiva
— vissa skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän tillerkännes rätt att meddela interimsförbud
mot avverkning.
Yrkandet om ändring i det i 5 § av den provisoriska skogslagen
upptagna stadgandet rörande sådant område i hagmark, som erfordras till
betesmark, innefattar, såsom redan nämnts, ett upprepande av en tidigare
hemställan. Då frågan härom den 20 februari 1920 anmäldes i statsrådet,
yttrade dåvarande chefen för justitiedepartementet, att den sålunda
föreslagna ändringen icke syntes vara av trängande behov påkallad, samt
att för övrigt kunde sättas i fråga, om den föreslagna lydelsen skulle i
angivet avseende vara att föredraga framför den förutvarande, vilken ej
heller den medgåve annan än erforderlig avverkning och i olikhet med
förslaget inskränkte rätten till avverkning att gälla område i hagmark.
Till detta uttalande vill jag ansluta mig.
Uppgiften att föreskrift saknas om sättet för delgivning av avverkningsförbud
och av anvisning för avverkning må vara riktig, men förhållandet
torde dock icke nödvändiggöra någon lagstiftningsåtgärd. För delgivning
av avverkningsförbud torde det vara rimligt att, i saknad av särskild bestämmelse
i ämnet, anlita stämningsmän, till vilkas befattning ju hör icke
blott att delgiva stämningar och domstolars beslut utan även att eljest
verkställa delgivning av handlingar, och förmodligen möter ej hinder att
de hos skogsvårdsstyrelserna anställda länsskogvaktarna förordnas till stämningsmän,
vilket synes ägnat att i åtskilliga fall leda till minskad omgång
och kostnad för delgivningen. Beträffande delgivningen av anvisningar för
avverknings verkställande är förhållandet ett annat; här skulle, i betraktande
av den ordning, vari dylika anvisningar pläga tillkomma, vara allt annat
än naturligt att de meddelades i den form, som gäller för delgivning av
stämning. Yad som härutinnan är av vikt är icke heller sättet för delgivningen
utan erhållandet av ett bevis att anvisning av visst innehåll
lämnats, men ehuru det synes vara att anbefalla att vid meddelande av
Kungl. Maj-.ts Proposition, Nr 119. 25
dylik anvisning ett erkännande av anvisningens mottagande begäres, lärer
det icke vara lämpligt eller ens möjligt att föreskriva att endast visst slags
bevis om sådan delgivning skall godtagas.
Enligt lagen angående vård av enskildes skogar äga de till skogsvårdsstyrelsens
biträde anställda tjänstemän lika behörighet som kronobetjänte
att åtala överträdelser av avverknings förbud, meddelat jämlikt samma lag.
De särskilda lagarna den 13 juni .1908 angående vård av enskildes skogar
inom Gottlands län och den 20 juni 1913 angående vård av enskildes
skogar på Öland tillerkänna såväl skogsvårdsstyrelsen som de till dess biträde
anställda tjänstemän lika behörighet som kronobetjäningen att åtala
förseelse mot resp. lagar. Enligt andra författningar, exempelvis lagen
den 24 juli 1903 angående skyddsskogar och lagen den 5 juni 1909 angående
husbehovsskogar inom vissa områden äga tjänstemän och betjänte
vid skogsstaten samma åtalsrätt som kronobetjänte. Däremot har i förordningarna
den 18 juni 1915 om förekommande av överdriven avverkning
å ungskog inom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej
höra till lappmarken, och angående utsyning å viss skog inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden åtalsrätten
förbehållits allmänne åklagaren. I överensstämmelse med förstnämnda lag
hade i det förslag till provisorisk skogslag, som genom Kungl. Maj:ts
proposition nr 441 förelädes 1918 års lagtima riksdag, föreslagits att de
till skogsvårdsstyrelsens biträde anställda tjänstemän skulle äga lika behörighet
som kronobetjänte att åtala överträdelser av meddelat avverkningsförbud.
Vid propositionens behandling i det sammansatta lag- och jordbruksutskottet
erinrade detta, hurusom liknande bestämmelser om åtalsrätt
upptagits i de för 1915 års riksdag framlagda förslagen till nyss omförmälda
två förordningar av den 18 juni 1915, men att på förslag av jordbruksutskottet
vid den sistnämnda riksdagen åtalsrätten begränsats till allraänne
åklagaren. Såsom skäl härför hade jordbruksutskottet anfört, att
då den skogsägande befolkningen i de ifrågavarande landsändarna med avseende
å dispositionsrätten över skogen ställts i visst beroende av skogspersonalen,
det vore av stor vikt, att ett gott förhållande rådde dem
emellan, och att följaktligen bestämmelser, som vore ägnade att rubba detsamma,
borde undvikas, samt att fördenskull och då härtill komme, att
bestyret med utförande av åtal inkräktade på skogspersonalens tid, vilken
borde ägnas åt skogarnas skötsel, åtalsrätt enligt utskottets mening borde
tillkomma allenast allmänne åklagaren. Sammansatta lag- och jordbruksutskottet
ansåg att vad sålunda anförts ägde motsvarande giltighet i det
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 105 käft. (Nr 119). 4
26
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 119.
förevarande fallet. Utskottet hemställde därför att förslaget i nu berörda
del skulle ändras till överensstämmelse med nämnda 1915 års författningar,
och blev utskottets hemställan bifallen av riksdagen. I betraktande av
vad sålunda förekommit anser jag mig icke kunna förorda, att en ändring
i fråga om åtalsrätten vidtages i den provisoriska skogslagen. Skulle det
befinnas att det nu av två skogs vårdsstyrelser framburna önskemålet om
åtalsrätt för skogsvårdsstyrelse omfattas av en allmännare mening, lärer
det kunna upptagas till förnyad prövning vid den slutliga behandlingen
av skogslagstiftningskommittens förslag, vilket tillerkänner såväl allmänne
åklagaren som skogsvårdsstyrelsen och de till dess biträde anställda tjänstemän
åtalsrätt.
Skogsvårdsstyrelsens i Uppsala län anmärkning om svårigheten att
verkställa beslag av olovligen avverkat virke i fall, då detta virke icke kali
avskiljas från virke efter träd, vilkas avverkning varit medgiven, träffar
ett förhållande, som icke är för den provisoriska skogslagstiftningens tilllämpningsområde
egenartat. Enligt 4 § i 1903 års lag angående vård av
enskildes skogar kan ett avverkningsförbud antingen gälla ett helt skogsbestånd
eller på visst sätt inskränkas såsom genom tillåtelse att avverka
träd av vissa mått eller att avverka till husbehov; enligt 1908 års lag
angående vård av enskildes skogar inom Gottlands län och 1913 års lag
angående vård av enskildes skogar på Öland erfordras särskilt tillstånd av
skogsvårdsstyrelsen till avverkning utom för vissa fall såsom då avverkning
sker för gårdens behov, och enligt ovan anförda förordningar av år 1915
erfordras för avverkning annat än för husbehov av undermåliga träd inom
de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken,
särskilt tillstånd och för avverkning av viss skog inom nyssnämnda
två läns lappmarker med flera områden utsyning och stämpling. Liknande
stadganden finnas i 1903 års lag angående skyddsskogar och 1909 års
lag angående husbehovsskogar inom vissa områden. Givetvis kan tänkas
att virke, som avverkats i strid mot någon av nu nämnda författningar
och förty enligt bestämmelser i vederbörande författning är underkastat
beslag, sammanblandats med virke, vars avverkning varit medgiven, men
för dylikt fall finnes icke någon föreskrift, att jämväl det sistnämnda virket
skall vara underkastat beslag. Då det olovligen avverkade virket till
sin beskaffenhet är så ensartat med det lovligen avverkade, att den ena
virkesposten icke kan skiljas från den andra, torde för övrigt beslagsrätten
få anses omfatta den kvantitet virke, som beräknas hava fallit efter de
olovligen avverkade träden. Möjligheten av en beräkning sådan som den
27
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 119.
nu ifrågasatta ligger uppenbarligen till grund för den i alla nu anförda
författningar förekommande bestämmelse, att virke, som undgår beslag,
skall ersättas med belopp, motsvarande samma virkes värde. En föreskrift,
sådan som den i förevarande hänseende föreslagna, kan tänkas få betydelse
endast för det falk att det olovligen avverkade virkets massa eller
värde icke låter sig beräkna, men att för dylik händelse meddela en föreskrift,
som avviker från grunderna inom skogslagstiftningen i allmänhet,
kan jag icke finna tillrådligt. Härtill må läggas att, om det virke inom
avverkningsområdet, som skulle vara underkastat beslag på grund av sammanblandning
med olovligen avverkat virke, tilläventyrs avverkats för husbehov,
följden av dess beslagtagande rimligtvis bleve den, att resp. skogsbestånd
måste anlitas för uttagande av nytt virke för samma husbehov,
vadan utsträckningen av beslagsrätten sålunda kunde komma att leda till
skogsskövling.
I anledning av framställningen om rätt för skogsvårdsstyrelse att uppdraga
åt länsjägmästare att i brådskande fall meddela tillfälligt avverkningsförbud
må erinras därom att redan tidigare åtgärd vidtagits för tillgodoseende
av behovet av ett snabbare ingripande i brådskande fall, i det
nämligen den ursprungliga provisoriska skogslagen vid överarbetningen år
1919 tillökades med en bestämmelse — upptagen i 6 § ■— om rätt för
skogsvårdsstyrelse att utan vederbörandes hörande meddela interimistiskt
avverkningsförbud. Den framhållna omständigheten att skogsvårdsstyrelse
måste vara fulltalig för att kunna fatta beslut kan emellertid medföra ett
försenande av avverkningsförbud, särskilt betänkligt för sådana fall, då
skyndsamhet är mest erforderlig, eller då fråga är om uppenbart illojal avverkning.
Med hänsyn härtill förefaller det, som kunde skogsvårdsstyrelserna
tillerkännas rätt att bemyndiga de hos dem anställda furstligt bildade
tjänstemän med jägmästarkompetens rätt att i brådskande fall meddela
avverkningsförbud med förbehåll dock att sålunda meddelat förbud, vilket
givetvis bör omedelbart anmälas hos skogsvårdsstyrelsen, icke gäller mer
än viss tid. förslagsvis tio dagar, från delgivningen. Begränsas giltigheteu
av sådant förbud på nu föreslaget sätt, kommer någon bestämmelse om
rätt att föra klagan däröver icke att erfordras.
Den i 10 § av 1920 års lag upptagna bestämmelse om påföljden för
åsidosättande av anvisning för avverknings bedrivande, där i fall, som avses
i denna lag, skriftlig anvisning lämnats av skogsvårdsstyrelsen eller
eljest enligt dess förordnande, kan jämlikt straffrättens allmänna regler
icke tillämpas beträffande sådant åsidosättande, där det ägt ruin före den
28
Kungl. Maj.ts Proposition, Nr 11!).
1 juli 1920, då sagda lag trädde i kraft, men inskränker däremot icke
påföljdens tillämpning till åsidosättande av anvisning, som meddelats efter
sistnämnda dag eller med stöd av den ifrågavarande lagen. Det i den
anförda paragrafen nyttjade uttrycket »fall, som i denna lag avses», kan
fasthellre antagas vara valt just med hänsyn därtill att de materiella bestämmelser,
som upptagits i de två tidigare provisoriska skogslagarna, återfinnas
i 1920 års lag, tillökade och i viss mån förtydligade men i sak
oförändrade. Ehuru jag således icke kan finna annat än att vad av skogsvårdsstyrelsen
i Älvsborgs län härutinnan anförts vilar på en missuppfattning,
har jag dock trott det vara lämpligt att den åsyftade bestämmelsen
omformuleras, så att möjligheten av en dylik missuppfattning uteslutes.
Utöver de i enlighet med framställningar från skogsvårdsstyrelser av
mig tillstyrkta ändringar i 1920 års lag har jag icke funnit anledning till
annan ändring däruti än dels ett av nya giftermålsbalkens bestämmelser
om makars egendomsförhållanden påkallat tillägg i 3 och 4 §§ dels eu
formell jämkning av en bland övergångsbestämmelserna, varjämte jag ansett
till dessa böra fogas en erinran om den fortfarande giltigheten av visst
slags förordnande, som meddelats enligt tidigare lag. Innehållet i sagda
lag med däri av mig tillstyrkta ändringar och tillägg har upptagits i ett
inom justitiedepartementet upprättat förslag till ny lag om tillfälliga åtgärder
till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo, avsedd
att likasom de föregående provisoriska skogslagarna gälla för en tid av
ett år.»
Efter att hava uppläst det nämnda lagförslaget, vilket var av den lydelse
bilaga vid detta protokoll utvisar, hemställde föredraganden, att lagrådets
utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.
Ur protokollet
..... ......................... A dil Wifvesson.
Kwigl. Maj:ts Proposition, Nr 119.
29
Bilaga.
Förslag
till
LAG
om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog
å fastighet i enskild ägo.
1 8-
A fastighet i enskild ägo, belägen inom område, där lagen angående
värd av enskildes skogar är tillämplig, skola vederbörande rättsägare med
avseende å rätten att förfoga över skogen vara underkastade de inskränkningar,
som i denna lag stadgas.
2 §•
Avverkning av ungskog må ej ske annorledes än genom för beståndets
utveckling ändamålsenlig gallring, så framt ej skogsvårdsstyrelsen med
hänsyn till skogens tillstånd och beskaffenhet finner skäligt medgiva, att
ti vverkning sker under annan form.
3 §•
o
A fastighet, som efter den 14 maj 1918 genom köp, byte eller gåva
övergått till annan än föregående ägarens make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande
led, syskon eller syskons nykomling, må ej heller annan avverkning
av skog än enligt 2 § är i fråga om ungskog medgiven äga rum, i
fall den strider mot grunderna för god skogsvård eller fastigheten därigenom
skulle komma att lida brist på behövlig skog efter ortens förhållanden.
År beträffande skog inom kustområde att befara, att genom ovarsam
avverkning återväxten skulle äventyras, försenas eller försvagas, då må,
•JO Kung . Maj. ts Proposition, Nr MO.
ändå att den fastighet, vartill skogen hör, icke efter den 14 maj 1918
övergått till ny ägare, länsstyrelsen på framställning av skogsvårdsstyrclsen
förordna, att för den skog skall gälla enahanda inskränkning i avseende å rätten
till avverkning, som i första stycket stadgas för det fall, varom där är fråga.
Sådant förordnande må även i samband med framställning, som nyss sagts,
meddelas av skogsvårdsstyrclsen att gälla till dess länsstyrelsen i ärendet
besluta.
Stadgandet i första stycket skall dock icke gälla beträffande avverkning
på grund av upplåtelse, som skett före den 15 maj 1918; ej heller
skall förordnande, som meddelats jämlikt andra stycket, lända till inskränkning
i rätt till avverkning, som upplåtits före den 21 februari 1920,
''°> 4 §.
Vad angår avverkningsrätt skall, utöver vad av 2 och 3 §§ följer,
därjämte gälla, att innehavare av avverkningsrätt, som upplåtits efter den
14 maj 1918, skall, ändå att överlåtelse av fastigheten efter den dagen
icke ägt rum, vara underkastad enahanda inskränkning i rätten att avverka
annan skog än ungskog, som i 3 § första stycket stadgas i avseende
å fastighet, vilken efter sagda dag genom köp, byte eller gåva övergått
till annan än föregående ägarens make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande
led, syskon eller syskons avkom ting.
Ändring i eller tillägg till avtal om upplåtelse av avverkningsrätt
skall, i vad därigenom upplåtelsen utsträckts beträffande tiden eller avverkningsområdet
eller eljest kommit att omfatta andra träd än det ursprungliga
avtalet gällde, anses såsom ny upplåtelse.
5 §■
Yad här ovan stadgas skall ej utgöra hinder för avverkning å område,
som är att hänföra till inägor, eller å sådant område i hagmark,
som erfordras till betesmark för fastigheten eller därmed sambrukad fastighet
samt på grund av markens beskaffenhet är till betesmark lämplig,
ej heller för marks uppodling till trädgård, åker eller äng eller användande
till byggnadstomt eller annat likartat ändamål.
6 §•
1 mom. Sker avverkning i strid mot ovan givna föreskrifter eller
förordnande, varom i 3 § andra stycket förmäles, eller företages ^stämpling
eller därmed jämförlig åtgärd för avverkning, som uppenbarligen
Kull f/l. Maj.ts Proposition, Nr HD. 31
•skulle komma i strid mot samma föreskrifter eller förordnande, som nyss
sagts, _ äger skogsvårdsstyrelsen meddela förbud att å den fastighet, vara avverkning
sålunda ägt rum eller planlagts, eller så stor del därav som
skäligt prövas, utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd verkställa av verkning av
skog för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets
oundgängliga husbehov; dock att förbud, som föranledes av avverknfng i
strid mot 2 § eller av planläggning av avverkning, må gälla allenast i
det torra fallet skog, som i sistnämnda paragraf avses, och i det senare
skog, som enligt planen skulle avverkas, lfa avverkning på grund av
upplåtelse, som i 4 § sägs, föranleder förbud, må detta icke meddelas för
annat område än det, som till avverkning upplåtits.
Innan sådant förbud, som i första stycket sägs, varder meddelat, skall
fastighetens ägare samt, där avverkning verkställts eller planlagts av annan,
jämväl denne beredas tillfälle att yttra sig i ärendet; finner''skogsvårdsstyrelsen
saken sådan, att den ej kan tåla dylikt uppskov, må den dock
meddela förbud tillsvidare och intill dess annorlunda varder förordnat
Skogsvårdsstyrelsen äge ock inhämta utlåtande från i lanthushållning sakkunnig
person såsom lantbruksingenjör, länsagronom eller jordbrukskonsulent,
där sådant av förhållandena påkallas.
Förbud, som nu sagts, skall utan hinder av besvär genast träda
i kraft. .;! .
2 mom. Skogsvårdsstyrelsen äger bemyndiga hos styrelsen anställd
tjänsteman, som fullgjort vad som erfordras för vinnande av anställning
såsom jägmästare, att där i fall, som i 1 mom. första stycket avses, är av
synnerlig vikt, att förbud, som där sägs, kommer till stånd innan styrelsen
hinner sammanträda, meddela sådant förbud å styrelsens vägnar. Om sålunda
meddelat förbud göre tjänstemannen utan dröjsmål anmälan hos
styrelsens ordförande, och ankomme därefter på styrelsen att i ärendet
förordna. Har ej inom tio dagar från den, då förbudet delgavs, den
dagen oräknad, beslut av styrelsen, enligt vilket förbudet fortfarande’skall
gälla, delgivits den, mot vilken detsamma var riktat, vare förbudet förfallet.
7 §.
Den, som icke åtnöjes med skogsvårdsstyrelsens beslut, varigenom förbud
mot avverkning meddelats eller sökt tillstånd till avverkning vägrats,
äge att däröver hos länsstyrelsen anföra besvär. Rätt till klagan%ver
sådant beslut vare ej till viss tid inskränkt.
Kung}. Maj:t* Proposition, Nr 11!).
8 §•
Då framställning, som i 3 § andra stycket sägs, inkommit från skogsvårdsstyrelsen,
förordne länsstyrelsen en skogsstatens tjänsteman att med
biträde av två ojävige gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland
dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt eller gode män vid lantmäteriförrättning
valde äro, i ärendet verkställa undersökning och däröver avgiva
redogörelse.
Där i fall, varom i 7 § fönnäles, klaganden påkallar undersökning
på marken eller länsstyrelsen eljest finner sådan undersökning vara av
nöden, meddele länsstyrelsen ock förordnande, som nyss sagts. Dar klagan
förts över förbud mot avverkning i fall, då förbudet meddelats innan vederbörande
rättsägare käft tillfälle att yttra sig i ärendet, må, ändå att
klaganden påkallat undersökning på marken, förordnande om sådan undersökning
dock meddelas endast om synnerliga skäl därtill äro.
Över länsstyrelsens slutliga beslut på framställning eller besvär, som
ovan avses, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet
är stadgad.
Förordnande, som av länsstyrelsen meddelats jämlikt 3 § andra
stycket, skall utan hinder av klagan genast lända till efterrättelse. Upphäves
förordnande, som fcmi sagts, vare med stöd därav meddelat avverkningsförbud
förfallet.
9 §•
Kostnaden för undersökning, varom i 8 § förmäles, skall utgå avmedel,
som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas. I fall, då undersökningen
föranletts av besvär, må dock kostnaden genom länsstyrelsens slutliga beslut
åläggas klaganden, om han undersökningen påkallat.
10 §.
Sker avverkning i strid mot meddelat förbud, stratfes den, som förbudet
överträtt, med böter från och med tjugufem till och med femhundra
kronor, och skall det avverkade virket, där det ligger kvar inom området
för avverkningen eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens
besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag,
är den, som låtit verkställa averkningen, skyldig att utgiva ersättning med
belopp, motsvarande värdet av samma virke. Har efter avverkningen för
-
Kungl. Maj is Proposition, Nr 119. 33
budet förfallit eller genom utslag, som äger laga kraft, upphävts, må icke
virke dömas förbrutet eller ersättning utdömas, som här är sagt.
Yad nu stadgats i avseende å avverkning i strid mot meddelat förbud
•skall äga motsvarande tillämpning, där i fall, som avses vare sig i bestämmelse
i denna lag eller i något med sådan bestämmelse till innehållet
överensstämmande stadgande i äldre lag i ämnet, skriftlig anvisning av
skogsvårdsstyrelsen eller eljest enligt dess förordnande lämnats för avverknings
bedrivande samt sådan anvisning blivit vid avverkningen åsidosatt,
dock att i ty fall frågan, huruvida avverkningen är stridande mot bestämmelserna
i lag eller mot förordnande, som i 3 § andra stycket sägs, må
oavsett anvisningens innehåll komma under bedömande.
Innefattar avverkning, varom ovan är fråga, förbrytelse mot allmänna
strafflagen, skall vad förut i denna paragraf är stadgat ej vinna tillämpning;
dock skall delägare i samfälld skog eller mark, som vid dylik avverkning
tillika missbrukat sin rätt i samfälligheten, hava förverkat vad
å honom belöper av det avverkade virket samt, där hans andel i virket
undgår beslag, därför utgiva ersättning efter ty här förut är sagt.
U §.
Rätt att med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet, tillkomme
allmän åklagare samt de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställda tjänstemän,
men rätt att utföra åtal äge endast allmänne åklagaren. Har någon
av de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställda tjänstemän gjort beslag,
skall han, så snart ske kan och senast inom fjorton dagar, göra anmälan
därom hos allmänne åklagaren.
Yarder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga
ordning anställt, vare beslaget förfallet.
12 §.
Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas
å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom
är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen
prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga ruin, eller finner, på anmälan
av åklagare, överexekutor, att fara år för virkets förstörelse eller
att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne
överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 105 häjt. (Nr 119.) 5
34
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 119.
skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende,
eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger
för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens
försorg bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar innan
den hålles. Anmälan av åklagare, varom hör ovan sägs, skall vara åtföljd
av fullständig, av två trovärdige män styrkt förteckning, utvisande virkets
mängd och beskaffenhet.
13 §.
Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning av
förbrutet virke uppkommen behållning och enligt 10 § utdömd ersättning
för virke, som undgått beslag, fördelas lika mellan skogsvårdskassan i det
landstingsområde och skogsaccisfonden i den kommun, där avverkningen
ägt rum.
Försäljes i beslag taget virke innan det dömts förbrutet, skall, till
dess frågan härom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i
riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning
i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.
14 §.
Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon enligt denna
lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.
r:.. 15 §
Genom denna lag sker ej ändring i vad lagen angående vård av enskildes
skogar innehåller om åtgärder till återväxtens betryggande, .dock
att förbud mot avverkning, som där avses, icke skall meddelas i fall, då
skogsvårdsstyrelsen meddelat sådant förbud efter ty i 6 § här ovan sägs.
Såvitt de i nämnda lag i övrigt meddelade bestämmelser strida mot föreskrifterna
i denna lag, skola samma bestämmelser icke tillämpas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1921, då lagen den 11 juni
1920 om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å
fastighet i enskild ägo upphör att gälla, samt gäller till den 1 juli 1922.
35
Kungl. Maj.is Proposition, Nr 119.
Jämlikt äldre lag i ämnet meddelat förordnande av beskaffenhet, som
ovan i 3 § andra stycket sägs, eller förbud mot avverkning skall, där
förordnandet eller förbudet är gällande den 30 juni 1921, ej anses hava
förfallit därmed att den äldre lagen upphört att gälla.
Vad den nya lagen innehåller beträffande påföljd av förseelse, som i
10 § sägs, skall i avseende å förseelse, begången under tiden för lagens
giltighet, äga tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört att gälla. *
M l W
•u i i. -ii.-’ j ''t(>l i |
|
- ’ J r ■'' ■ • i ,•>•> o. |
: -‘l f '' |
Hyjjif" •fgibi''» jsrtb^r .biff- |
-V V |
UMi) > .; J , |
t : . . •ib • |
t- Olif, > ’•>{!i f''4 : |
> i |
tytiir >:‘l Jf.liu ,u6''! |
:''"7> va.liv |
•;#'' • i ; r r ..•V |
■ -t/ ;7om , |
£UO&:. . tf) tr«} ViriölLorrr 1 |
tui :■ di’-1 |
■ ■oH,.,'';.? rov 7 r: |
i t tiJohhi^M |
it-..
k jr- ti&isii ...ji
Vv''-& '' . .od OH
>• t ii j:i>. t ••••rH
aaiftt:
..I-,
•tf»! vij ;\-n e ''■•gtr-fhffcib l'' •'' u’rf :
• : ii i Vlä nit rn ! : ii.t it,i '' anse "i
*Uui
36
Kungl. May.ts Proposition, Nr 119.
".»I
V
I
''ilok . V
■''*a -t-'' 1
■ •! • ’ i:1! . * •)
: •. . r, i.t''-
Utdrag ur protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den
18 februari 1921.
Närvarande:
Justitierådet Berglöf, regeringsrådet Ernberg, justitieråden Molin, Appel -
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedeparteraentsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
4 februari 1921, hade Kungl. Maj:t förordnat, att för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål lagrådets utlåtande skulle inhämtas över
upprättat förslag till ny lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av
skövling av skog å fastighet i enskild ägo.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, assessorn Axel Afzelius.
Lagrådet avgav i anledning av förslaget följande yttrande:
I fråga om giltigheten av avverkningsförbud, som enligt förslaget
skulle få av tjänsteman hos skogsvårdsstyrelse meddelas, har stadgats den
begränsning, att förbudet skall vara förfallet, därest ej inom tio dagar
från den, då förbudet delgavs, beslut av styrelsen, enligt vilket förbudet
fortfarande skall gälla, delgivits den, mot vilken förbudet riktats.
Berörda bestämmelse kan emellertid lätt medföra, att den, som
erhållit del av honom sålunda meddelat interimistiskt avverkningsförbud,
under den tid, då han har att vänta delgivning av styrelsens
beslut i ärendet, håller sig undan i syfte att omintetgöra verkan av förbudet
och dymedelst undandraga sig ansvar för tillämnad obehörig avverk
-
BERG.
37
Kungl. Maj:ts Proposition Nr, 119.
ning. Till förekommande härav synes lämpligt att i stället för nämnda
bestämmelse föreskriva, att där ej styrelsen inom tio dagar från delgivningen
av det interimistiska förbudet fattat beslut, enligt vilket förbudet
fortfarande skall gälla, detta skall vara förfallet. Enär det interimistiska
förbudet delgivits den, som därmed avses, och vid sådant förhållande fullgiltig
anledning för honom föreligger att under tiden närmast därefter själv
hålla sig underrättad, huruvida förbudet enligt styrelsens beslut kommer
att bliva beståndande, bör den omständigheten att styrelsens beslut, varigenom
interimsförbudet förklaras fortfarande skola gälla, icke inom viss
tid delgivits vederbörande, ej utgöra hinder för dess fortsatta giltighet.
Slutbestämmelsen.
Av departementschefen har såsom motiv för fortsatt förlängning av
ifrågavarande provisoriska lagstiftning huvudsakligen anförts vådan ur skogshushållningssynpunkt
av att låta denna lagstiftning, vars goda verkningar
med sällspord enhällighet vitsordats från olika håll, upphöra att gälla, innan
den kan ersättas med en permanent lagstiftning på området. Detta motiv
synes följdriktigt böra leda antingen därtill att den föreslagna lagen får
gälla utan inskränkning till viss tid, i vilket fall dess upphävande kan
ske i samband med antagandet av den väntade definitiva lagstiftningen i
ämnet, eller ock, därest till betonande av lagens provisoriska karaktär viss
giltighetstid anses böra utsättas, densamma bestämmes så, att vid dess
utgång nämnda definitiva lagstiftning kan väntas vara genomförd. Ett
förnyande år för år av ifrågavarande lagbestämmelser synes endast föranleda
onödigt arbete och kostnad. Med hänsyn härtill hemställes om ändring
av tiden för den föreslagna lagens giltighet enligt något av om förmälda
båda alternativ.
Er protokollet:
Erik Öländer.
38
Kung!. Maj:ls Proposition, Nr HD.
Utdrag av protokoll över jiistitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 25 februari 1921.
Närvarande:
Statsministern VON SYDOW, ministern för utrikes ärendena greve WRANGEL,
statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist,
Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg anmälde efter gemensam
beredning med chefen för jordbruksdepartementet, lagrådets den
18 februari 1921 avgivna utlåtande över det den 4 samma månad till
lagrådet remitterade förslaget till ny lag om tillfälliga åtgärder till förekommande
av skövling av skog å fastighet i enskild ägo.
Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredraganden:
»Yad angår lagrådets hemställan om sådan ändring i det föreslagna
2 mom. i 6 § att det skulle ankomma på den, som erhållit del av ett
av tjänsteman hos skogsvårdsstyrelse meddelat avverkningsförbud, att själv
skaffa sig underrättelse, huruvida förbudet enligt styrelsens beslut kommer
att bliva beståndande, kan erinras att en dylik anordning för vederbörande
skogsägare eller avverkningsrättshavare kan medföra besvär eller kostnad
utöver vad i sådant hänseende eljest förekommer, då avverkningsförbud
meddelas. Större avseende lärer emellertid ej behöva fästas härvid, eftersom
en eventuell fastställelse av det interimistiska förbudet ju alltid skulle beslutas
inom viss kort tid och den, som erhållit förbudet, följaktligen ej skulle
behöva mer än en gång efterhöra vad i ärendet åtgjorts. Att den ifrågasatta
ändringen är ägnad att i hög grad öka värdet av den föreslagna
befogenheten för skogsvårdsstyrelserna att bemyndiga vissa tjänstemän
att meddela avverkningsförbud med temporär giltighet är uppenbart, och
39
Kung]. Maj.ts Proposition, Nr Ilo.
då det lärer kunna tagas för givet att skogs vårdsstyrelserna noga tillse,
att respektive tjänstemän begagna ett givet bemyndigande härutinnan med
nödig varsamhet och blott i sådana undantagsfall, för vilka den nya bestämmelsen
är avsedd, finner jag mig i anledning av lagrådets hemställan
i denna del böra föreslå, att det ifrågavarande stadgandet erhåller sådan
avfattning, att ett av tjänsteman hos skogsvårdsstyrelse meddelat avverkningsförbud
skall vara förfallet, i den mån det icke inom tio dagar
från delgivningen blivit av styrelsen fastställt. Den sålunda föreslagna
ändringen i 6 § 2 mom. föranleder ett förtydligande tillägg i 7 §.
I 6 § 2 mom. har vidare i tydlighetens intresse den ändring synts
böra ske, att i hänvisningen till 1 mom. orden ''första stycket’ uteslutas.
.Dessa ord kunna nämligen giva anledning till det missförstånd, att en
skogsvårdsstyrelsens tjänsteman icke skulle äga att — på sätt i andra
stycket av samma moment medgivits skogsvårdsstyrelse — meddela avverkningsförbud
innan vederbörande erhållit tillfälle att yttra sig i ärendet.
Med hänsyn till den av lagrådet väckta frågan om utsträckt giltighet
för den nu föreslagna lagen må meddelas, hurusom skogslagstiftningskommitténs
betänkande, varav andra — och sista — delen avlämnades den
26 februari 1920, blivit från jordbruksdepartementet, på vars handläggning
det lagstiftningsärendet närmast ankommer, remitterat till vederbörande
myndigheter; att flertalet myndigheter även avgivit sina yttranden, men
att yttrande ännu saknas från två länsstyrelser ävensom från domänstyrelsen;
samt att det ställts i utsikt att domänstyrelsens yttrande skall avgivas
före utgången av april 1921. Även om ärendet vid sistnämnda tidpunkt
skulle vara i det skick, att utarbetade lagförslag då kunde överlämnas till
lagrådet för granskning, är emellertid i betraktande såväl av ärendets stora
omfång som av de delvis likaledes mycket omfattande lagförslag, vilka i
övrigt under den närmaste tiden skola granskas av lagrådet, knappast antagligt,
att förslag till en definitiv skogslagstiftning skall kunna föreläggas
1922 års riksdag.
Begränsas giltighetstiden för den nu föreslagna provisoriska skogslagen
till ett år, bör man alltså räkna med att frågan om en ny provisorisk lag
på detta område måste föreläggas riksdagen om ett år härefter. Ehuru
jag delar lagrådets uppfattning om önskvärdheten av att det arbete och
den kostnad, som därigenom orsakas, kunde besparas, måste jag dock ställa
mig tveksam till lagrådets hemställan om ändring i tiden för den nu föreslagna
lagens giltighet. Det förslag till provisorisk skogslag, som med
Kungl. Maj:ts proposition nr 441 förelädes 1918 års lagtima riksdag, var
40 Kungd. Maj.ts Proposition, Nr 119.
avsett att gälla till den 1 januari 1924. Vid granskning av sagda och
ett annat med samma proposition överlämnat lagförslag framhöll sammansatta
lag- och jordbruksutskottet, att övriga kristidslagar plägat antagas för
ett år varje gång och att ett starkt skäl att vid dä förevarande lagstiftning
icke göra avvikelse från denna praxis vore antydda bristfällig!]eter i
lagförslagen, vilka gjorde det önskvärt, att man inskränkte sig till att då
inskrida mot de mest påtagliga och närmast liggande missförhållandena,
under förhoppning att lagarna, i händelse deras giltighetstid senare befunnes
böra förlängas, därvid skulle underkastas en grundlig omarbetning, vid
vilken hänsyn borde tagas till de erfarenheter, som deras tillämpning under
det första året kunde giva. Utskottet ansåg därför, att de båda lagarnas
giltighetstid borde begränsas till ett år. Eiksdagens beslut utföll i enlighet
härmed, och den första provisoriska skogslagen kom i följd härav att
gälla allenast till den 1 juli 1919. Beträffande de därefter på detta område
utfärdade lagarna av den 13 juni 1919 och den 11 juni 1920 ifrågasattes
icke längre giltighetstid än ett år. Att envar av de sistnämnda
lagarna jämförd med den närmaste föregångaren innehåller förbättringar
torde vara obestridligt, och jag vågar hoppas, att ett motsvarande omdöme
skall komma att fällas om det nu utarbetade lagförslaget. Ehuruväl ju
icke varit uteslutet, att de successiva förbättringarna av den provisoriska
skogslagen kunnat komma till stånd, även om den första lagen inom detta
område fått — såsom på sin tid föreslogs — gälla ända till den 1 januari
1924, är det dock knappast antagligt, att så pass genomgripande förändringar,
som vissa av de vidtagna måste anses vara, blivit ifrågasatta
eller att ens material till sådana förändringar insamlats i den utsträckning,
som ägt rum, om ej lagens korta giltighetstid inneburit en särskild anledning
att varje år ägna frågan förnyad uppmärksamhet. Jämväl för arbetet
på en definitiv skogslag kan det utan tvivel vara till nytta att erfarenheterna
om den provisoriska lagstiftningens verkningar samlats, och då det
nu föreliggande förslaget även det innehåller en icke oviktig nyhet, nämligen
rätten för skogsvårdsstyrelserna att bemyndiga vissa tjänstemän att
meddela interimistiska avverkningsförbud, förefaller det mig, som borde
man i fråga om den provisoriska lagens giltighetstid icke avvika från tidigare
praxis. Vid den omarbetning, som förslaget till ny lag om tillfälliga
åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo
undergått efter lagrådets granskning därav, har jag därför ansett den slutbestämmelse,
enligt vilken lagen skulle gälla till den 1 juli 1922, böra
lämnas oförändrad.»
41
Kung]. Maj:ts Proposition, Nr 119.
Föredraganden uppläste härefter omförmälda inom justitiedepartementet
omarbetade lagförslag samt hemställde att detsamma måtte, jämlikt § 87
regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan fann Hans Maj:t Konungen gott lämna
bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ivar Brynolf.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 105 käft. (Nr 119.)
6