Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
•i
Nr 2.
Ankom till riksdagens kansli den 18 februari 1921 kl. 7 e. m.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 2 i anledning
av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
befrielse för innehavare av jord, från vilken landskyldsskatt
utgår, från utgivandet av sådan skatt.
I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 1, har herr Osberg hemställt,
”att riksdagen måtte besluta skrivelse till Kungl. Maj :t med framställning
om utredning att på lämpligaste sätt befria innehavare av jord,
å vilken landskyldskatt påvilar, från denna orättvisa pålaga.”
För motiveringen av denna sin hemställan åberopar motionären dels
en av honom vid 1918 års lagtima riksdag i andra kammaren väckt .motion,
nr 115, dels andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts över samma
motion avgivna utlåtande nr 5 med därtill hörande historik.
I sin motion av 1918 anför motionären följande:
”Till 1908 års riksdag inlämnade Kungl. Maj :t nådig proposition nr 201 angående
ändring i grunderna för upphörande av den i Göteborgs- och Bohuslän utgående
landskyld, däri bland annat framhölls: att där landskyld till kyrka eller
prästerskap enligt jordeboken utgår av hemman eller lägenhet, ägaren eller innehavaren
må friköpa sig från skyldigheten att utgöra denna landskyld mot erläggande
av ett penningbelopp, som i årlig ränta efter 4f2 procent avkastar en summa
lika med landskylden, varvid, där densamma utgår in natura eller efter markegångspris,
till grund för löseskillingen bör läggas mediet av de tio senaste förflutna
årens markegångspris enligt litt. a i länets markegångstaxa.
Över denna proposition infordrades kammarkollegii yttrande, vilket utmynnade
i tillstyrkan till Kung!. Maj :ts förslag.
På grund av åberopade proposition frambära i andra kammaren motion nr 324
Motionen.
Historik.
Motion vid
1890 dr8
riksdag.
4 Andra kammarens fjärde tillfälligu utskotts utlåtande Nr 2.
med yrkande att den av Kungl. Maj :t begärda procenten måtte höjas till 6 procent.
Riksdagen beslöt emellertid att fastställa räntefoten till 5 procent, efter vilken friköp
skulle ske.
Ehuru denna förhöjning av riksdagen vidtogs, ha inga friköp förekommit.
I likhet med frälseräntorna medför landskylden otvivelaktigt stora olägenheter
för fastighetsredovisningen. Då densamma liksom ifrågavarande räntor icke kommit
till synes i fastighetsböckerna, kan en ny ägare sväva i fullkomlig okunnighet
om tillvaron av eu sådan belastning av fastigheten, intill dess han avfordras betalning.
Vid sådant förhållande kan det ej heller synas underligt, att i den allmänna
uppfattningen tillvaron av denna avgäld. som förskriver sig flera hundra år tillbaka
i tiden och tillkommit under helt andra ekonomiska förutsättningar än nu råda, ter
sig såsom eu orättvisa och en extra beskattning, på samma sätt som frälseräntorna
ännu betraktas av de jordägare som därav betungas. Ett allmänt statsintresse torde
derför bjuda, att åtgärder vidtagas för att landskylden måtte så snart som möjligt
försvinna och att detta sker på ett sådant sätt, att jordägarne äga möjlighet att utan
allt för stor ekonomisk uppoffring vinna eu dylik befrielse.
Dessa synpunkter hava tidigare beaktats såväl av Kungl. Maj :t som riksdagen,
då det gällde avlösning av de s. k. frälseskatteräntorna, varmed landskylden torde
äga de närmaste beröringspunkterna. Enligt lagen den 8 november 1912 om avlösning
av vissa frälseräntor har nämligen beretts tillfälle för ägare av jord, som belastas
av dylika räntor, att få dessa avlösta på sådant sätt. att ersättningen, avlösningssumman,
till ränteägaren bestämmes genom kapitalisering av räntans årliga
belopp, samt att *4 av denna avlösningssunnna gäldas med statsmedel, under det
''54 av dylika medel förskjutas med rätt för jordägaren att genom årliga annuiteter
under en tid av 40 år återbetala de förskjutna medlen.
Jag får fördenskull föreslå, att riksdagen måtte besluta skrivelse till Kungl.
Maj :t med framställning om utredning, huruvida icke avlösning av landskylden
kunde ske på enahanda villkor som enligt 1912 års ovanberörda lag gälla för vissa
frälseräntor, samt att tiden för medelmarkegångsberäkningen tages före kristidens
början. ’ ’
Det åberopade utskottsutlåtande! var av följande lydelse:
Vid 1890 års riksdag väcktes i andra kammaren en motion, nr 222, vari hemställdes
om vidtagande av åtgärder till en fullständig utredning av förhållandet med
den i Bohuslän utgående landskylden till kyrkor och prästerskap.
I motiveringen framhöll motionären bland annat, att eu undersökning av förhållandena,
som han företagit, givit vid handen, att den kyrko- och prästelandskyld
som av eu eller annan anledning kommit kronan eller statsverket till godo, blivit
behandlad som annan grundränta eller grundskatt, och således jämväl blivit föremål
för avskrivning jämlikt lagen om lindring i grundskatterna av den 5 juni 1885. Den
landskyld åter, som förblivit en kyrkornas eller prästerskapets tillhörighet måste
däremot fortfarande utgöras till sitt fulla belopp. Då emellertid båda slagen av
landskyld till sitt ursprung vore av enahanda och likartad beskaffenhet, syntes både
rättvisan och följdriktigheten fordra, att. sedan statsmakterna medgivit lindring i
den kyrko- och prästelandskyld, som ingått i hemmanens grundskatter, samma lind
-
A tillra kammarens fjärd a tillfälliga u tv ko it.s utlåtande Nr d.
ring oek borde medgivas den kyrko- och prästelandskyld, som utan hemmans- eller
jordägarens förvållande kvarstannat som en kyrkornas eller prästerskapets rättigheter.
Andra kammarens andra tillfälliga utskott, till vilket motionen remitterades,
erkände i sitt yttrande, att någon fullständig och fullt tillförlitlig utredning angående
dessa gamla skatteförhållanden icke kunde av utskottet åvägabringas, utan att
sådan bäst torde åstadkommas av Kungl. Maj :t. Utskottet ansåg emellertid skäl
icke förefinnas för riksdagen att begära en sådan''utredning, då dessa skatteförhållanden
icke berörde någon större del av riket utan endast några fögderier i ett län,
varför utskottet hänvisade de i saken intresserade att själva hos Kungl. Maj :t göra
framställning i ämnet.
På utskottets avstyrkan blev därefter motionen avslagen av andra kammaren.
Vid 1891 års riksdag förnyade samme motionär sin motion men hemställde
nu, att riksdagen, om den funne en närmare utredning av frågan genom Kungl.
Maj :t överflödig, ville för sin del besluta, att den i Bohuslän utgående landsky Iden
till kyrkor och prästerskap, måtte, i avseende på sin natur, likställas med grundskatterna
i övrigt samt alltså tillgodonjuta samma förmån till avskrivning, som redan
tillgodokommit eller framdeles kunde beviljas grundskatterna, samt att, om avskrivning
å ifrågavarande landskyld bleve bifallen, riksdagen behagade anvisa erforderligt
anslag för ersättning till de vederbörande, som ägt landskyld uppbära och
genom avskrivning komme att göra förlust.
Statsutskottet, till vilket denna motion hänvisades, anförde i sitt yttrande, att
utskottet inhämtat, att den fråga, som i motionen berördes, varit föremål för Kungl.
Maj :ts prövning i anledning av en hemställan från vissa ägare till landskyldspliktiga
hemman i Sunnervikens fögderi om nedsättning eller avskrivning av landskylden.
I infordrat yttrande över denna ansökan hade kammarkollegium bland annat
anfört, att liksom kronans hemman i Bohuslän påförts icke allenast ränta såsom
skattehemman utan även landskyld till kronan såsom jorddrott, sökandenas ägande
hemman hade att svara även för landskylden till prästerskapet såsom en jorddrottslig
rättighet, samt att varken rättvisa eller billighet krävde, att vid nedsättning i kronans
räntor .ifrågavarande landskyld på kronans bekostnad minskades. Kungl.
Maj :t hade på de av kammarkollegium anförda skälen funnit omförmälda ansökan
ej förtjäna avseende.
Statsutskottet förklarade sig emellertid hysa den åsikten, att de uråldriga
skatteförhållandena inom Sverige borde, så vitt'' möjligt vore, ordnas. I överensstämmelse
med denna uppfattning, och då den under benämning av landskyld inom
vissa delar av Göteborgs- och Bohus län utgående skatt måste anses vara en kvarleva
av föråldrade skatteformer, hade utskottet ansett önskvärt, att denna skatt måtte
kunna försvinna. Av vad ovan meddelats, torde emellertid framgå, att dess likställande
med grundskatterna och avskrivning på sätt motionären föreslaget icke vore av
förhållandena påkallat. Däremot föreställde sig utskottet, att allt för stora hinder
icke borde möta för denna skattefrågas ordnande på ett med billighet och rättvisa
överensstämmande sätt, samt att Kungl. Maj :t efter en i sådant syfte åstadkommen
utredning måtte finna anledning att framställa förslag om och under vilka villkor
ifrågavarande utskyld måtte kunna upphöra att utgå.
Motion vid
1891 års
riksdag.
K un (fl.
proposition
vid 1898 års
riksdag.
6 Andra kammarens f järde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
Utskottet hemställde sålunda om skri velse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning
och förslag rörande avskrivning av landskylden^ och denna hemställan bifölls
av riksdagen, som alltså till Kungl. Maj :t avlät en skrivelse i ärendet.
Till 1898 års riksdag avgav Kungl. Maj :t en proposition angående upphörande
av landskylden.
I sitt anförande till statsrådsprotokollet anförde föredragande departementschefen,
att kammarkollegium — efter att hava lämnat tillfälle för dem, som av landskylden
berördes, att inkomma med yttranden samt sedan dylika infordrats av vederbörande
uppbördsförvaltningar jämte domkapitlet i Göteborg och Konungens befallningshavande
i länet — den 21 december 1894 avgivit utlåtande i ärendet.
Statsrådet lämnade därefter en redogörelse för den förebragta utredningen.
Vad därvid först beträffande frågan om vad som menades med landskyld, anfördes
bland annat, att enligt den i Bohuslän vid tiden för detta landskaps förening
med Sverige ännu gällande 1604 års norska lag såväl som enligt äldre lagstiftning
förstodes i allmänhet med landskyld den av gäld, som brukare av annans jord hade
att årligen erlägga till jordens ägare eller den s. k. jorddrotten, varför rätten att
uppbära landskylden av ett hemman eller eu lägenhet ursprungligen varit förbunden
med äganderätt till eu däremot svarande lott i den landskyldspliktiga egendomen.
Storleken av landskylden torde ursprungligen hava varit beroende på överenskommelse,
men hade sedermera kommit att för varje gård utgå med ett bestämt belopp
i penningar eller persedlar. Detta belopp kunde visserligen höjas eller sänkas,
men endast efter laglig värdering av sex gode män.
Under katolska tiden hade kyrkor, kloster och prästerskap genom gåvor, testamenten
eller på annat sätt kommit i besittning av ett stort antal hemman, hemmansdelar
och jordar. Vid reformationen blevo de av dessa egendomar, som tillhörde
kloster och biskopar, med landskyld och tagor indragna till kronan. Dessutom tillägnade
sig kronan bygselrätten till kyrkornas egendomar, av vilka kyrkorna hädanefter
i allmänhet uppburo endast landskylden. Härigenom hade äganderätten till
den kyrkolandskylden motsvarande jorden alltsedan reformationen ansetts tillhöra ej
kyrkan utan kronan, som utövade bygselrätten. Efter det Bohuslän år 1658 förenats
med Sverige, inträdde följande förändringar. Landskyld och tagor, som från
egendomar inom länet utgått till kyrka och prästerskap i egentliga Norge, indrogos
jämväl till kronan. Första och tredje årstagan samt den jämte dessa i Bohuslän till
jorddrotten utgående landbodalern kommo i likhet med landskylden att erläggas med
fixa belopp, bestämda i regel efter mantalet men i vissa fall efter landskylden.
I avseende å dispositionen av landskylden vore att märka, att densamma utgått
till kronan, kyrkan, prästerskapet eller — av två hemman -— till Huitfeldtska
stipendieinrättningen.
Samtliga kronans hithörande avgifter hade underkastats de i kungl. kungörelsen
den 5 juni 1885 och lagen den 2 december 1892 om avskrivning av grundskatten
meddelade bestämmelser.
Den landskyld, som utginge till kyrkor och prästerskap, hade sedan år 1694 intagits
i jordeböckerna bland kronans räntor men med anteckning om dess disposi
-
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 7
tion. Den utginge antingen kontant eller i vissa persedlar, som dock numera i regel
löstes efter markegångspris.
Kyrko- och prästlandskylden utginge ej endast av hemman och lägenheter inom
den socken eller det pastorat, vars kyrka och prästerskap vore berättigade att uppbära
landskyld, utan även av egendomar belägna inom andra socknar, till och med
i andra fögderier.
De landskyldspliktiga egendomarna vore till antalet sammanlagt 665 och de
dem påvilande beloppen vore i allmänhet mycket små, 323 egendomar hade sålunda
att erlägga 25 öre eller därunder samt 17 egendomar endast 1 öre.
Enligt jordeboken skulle prästerskapets landskyld tillfalla vederbörande kyrkoherde
med undantag endast för två änkesäten och två under ett änkesäte hörande
jordlägenheter, vilkas landskyld uppbures av kyrkoherdeänkan eller boställshavaren.
Den till kyrkor och kyrkoherdar utgående landskyld debiterades och redovisades,
kyrkolandskyiden av vederbörande kyrkovärdar för kyrkans räkning och prästlandskylden
för vederbörande kyrkoherdars räkning av uppbördsmännen för redovisning
av prästerskapets inkomster eller andra, varför statens ämbets- och tjänstemän
i regel icke hade något att skaffa med dess debitering.
Äganderätten till den landskylden motsvarande jorden hade alltsedan reformationen
betraktats såsom tillhörande kronan, och vid senare anhängiggjorda rättegångar
hade domstolarna fastställt, att så vore fallet.
Kammarkollegium hemställde i sitt yttrande bland annat, att då den till kyrkor
och prästerskap utgående landskyld icke utgjorde någon av kronan på kyrkor och
prästerskap överlåten rättighet, varken rättvisa eller billighet syntes kräva, att den-,
samma skulle indragas till statsverket mot ersättning av statsmedel, ej heller att
staten skulle ikläda sig ekonomiska uppoffringar; att vid sådant förhållande och
då vederbörande kyrkor och prästerskap måste anses berättigade att allt fortfarande
åtnjuta den inkomst landskylden för dem innebure, annan utväg ej syntes kollegium
vara att anlita för att åtminstone i någon mån nå det av riksdagen uttalade och i
flera avseenden beaktansvärda önskningsmål, än att möjlighet bereddes vederbörande
landskyldsgivare att på det sätt och under de villkor Kungl. Maj :t, där så
erfordrades med riksdagen och kyrkmötet kunde finna skäligt bestämma, friköpa
sig från skyldigheten att utgöra landskylden mot erläggande av ett belopp, som
motsvarade denna kapitaliserad. I detta avseende föreslog kollegium, att, där landskyld
till kyrka eller prästerskap enligt jordeboken utginge av hemman eller lägenhet
inom Göteborgs- och Bohus län, ägaren eller innehavaren finge friköpa sig från
skyldigheten att utgöra denna landskyld mot erläggande av ett penningbelopp, som
i årlig ränta efter den procent, Kungl. Maj :t kunde finna skäligt bestämma, och
som lämpligen syntes kollegium böra sättas till fyra procent, avkastade en summa
lika med landskylden, varvid där densamma utginge in natura eller efter markegångspris,
till grund för köpeskillingen syntes böra läggas mediet av de tio senaste
årens markegångspris enligt litt. A. i länets markegångstaxa. Kollegium hemställde
vidare bland annat, att beträffande prästlandskylden vederbörande ej finge begagna
sig av denna rättighet under nuvarande landskyldstagarnes tjänstetid, för så vitt
dessa ej därtill lämnade sitt samtycke, att löseskillingen för kyrkolandskyiden skulle
inbetalas till kyrkans kassa samt för prästerskapets landskyld till pastorsämbetet
Kungl.
proposition
vid 1908 års
riksdag.
Utskottets
utlåtande
vid 1918 års
riksdag.
8 Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
för att förvaltas efter samma grund, som för kyrkokassas medel vore vedertagen,
med rätt för vederbörande indelningshavare att uppbära därå belöpande ränta, samt
att sedan inlösen skett, anmälan därom skulle göras hos Konungens befallningshavande
för vederbörlig anteckning i jordeboken.
Kungl. Maj :t gillade i allo vad kammarkollegium uttalat och gjorde hemställan
till riksdagen i enlighet med kollega förslag.
På statsutskottets hemställan bifölls den kungl. propositionen av riksdagen, och
kyrkomötet godkände också det framlagda förslaget, varefter kungl. förordning i
ärendet utfärdades den 14 oktober 1898. Förordningen hade det innehåll, som framgår
av den ovan refererade kungl. propositionen.
Till 1908 års riksdag avgav Kungl. Maj :t en ny proposition i ärendet vari
hemställdes, att den räntefot, efter vilken avlösningen av landskylden skulle ske,
måtte höjas till 4y2 procent. Till stöd för detta förslag anförde föredragande departementschefen
bland annat, att avlösning icke i något fall ägt rum enligt kungl.
förordningen den 14 oktober 1898, varför gällande bestämmelser visat sig ineffektiva.
Med anledning av denna kungl. proposition väcktes i andra kammaren en motion,
nr 324, vari hemställdes, att räntefoten måtte bestämmas till 6 procent.
Särskilda utskottet nr 1, som handlade detta ärende, hemställde, att räntefoten
måtte bestämmas till 5 procent, och'' riksdagen fattade beslut i enlighet härmed.
De nu gällande aviöningsbestämmel serna rörande landskyldens avlösning äro
fastställda i en kungl. förordning av den 20 november 1908.
Såsom av den meddelade historiken framgår, har frågan om avlösning av den
i Göteborgs- och Bohus län utgående landskylden vid flera tillfällen varit föremål
för statsmakternas prövning. Sedan år 1898 finnes det också möjlighet för innehavarna
av landskyldspliktiga egendomar att få denna avgäld avlöst. Trots detta
har emellertid, såsom motionären framhållit, hittills dylik avlösning i intet enda
fall ägt rum.
Utskottet delar till fullo motionärens uppfattning, att här förefinnes eu ytterst
olämplig skatteform såsom eu kvarleva av äldre och för vår tid helt främmande
skattegrunder. Likaledes kan utskottet ej annat än erkänna, att de nuvarande avlösningsbestämmelserna
visat sig fullständigt ineffektiva. Orsaken härtill torde i
flertalet fall eller överallt där de utgående skattebeloppen äro mycket små, vara att
de landskyldspliktiga finna besväret med avlösningsproceduren vara större än som
motsvarar fördelen av att en avlösning kommer till stånd. I de fall åter, där landskylden
utgår med avsevärdare belopp, torde man anse avlösningen enligt nu gällande
räntefot för kostsam, varför den icke heller i dessa fall blir förverkligad.
Motionären har nu föreslagit, att avlösningen skulle få ske på samma grunder,
som föreskrivits för avlösning av vissa frälseräntor enligt lagen av den 8 november
1912, d. v. s. genom kapitalisering av räntans årliga belopp, varefter 1/4 av denna
avlösningssumma gäldas med statsmedel, under det att % förskjutas av dylika medel
med rätt för jordägaren att genom årliga annuiteter under en tid av 40 år återbetala
de förskjutna medlen.
Enligt utskottets mening skulle emellertid en dylik avlösningsprocedur vara
alltför vidlyftig och besvärlig med hänsyn till de mycket små belopp, det här i regel
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr ii. 9
gäller. Helt säkert skulle icke heller detta sätt för avlösning medföra önskat resultat.
Utskottet kan därför icke tillstyrka den av motionären föreslagna avlösningsformen.
Däremot skulle utskottet gärna velat tillstyrka utredning, huruvida ej en avskrivning
av dessa skattebelop skulle kunna genomföras, även om härför skulle krävas
ekonomiska uppoffringar från statens sida. Beloppen det gäller äro nämligen
i regel så små, att det ur rent administrativ synpunkt vore en fördel, om landskylden
försvunne. •
Då likväl ett dylikt yrkande torde falla utanför motionens ram, saknar utskottet
befogenhet att framställa detsamma, varför utskottet, på grund av vad sålunda
anförts, får hemställa, att förevarande motion, nr 115, icke måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.”
Denna utskottets hemställan blev av andra kammaren bifallen.
Utskottet delar till fullo de synpunkter, som i ovan anförda utskottsutlåtande
framhållas i fråga om den i Gröteborgs och Bohus län utgående
landskylden, och anser sålunda, att en avskrivning av dessa i regel mycket
små skattebelopp är den enklaste lösningen av frågan. Då i föreliggande
motion åt själva yrkandet givits en formulering, som överlämnar åt en
blivande utredning att avväga lämpligaste sättet för en dylik avlösning, och
alltså nu nämnda synpunkter därvid måste komma till omprövning, vill utskottet
tillstyrka bifall till motionen.
I fråga om sättet för verkställande av utredningen synes densamma
på grund av sin ringa omfattning lämpligen kunna ske på administrativ
väg.
Utskottet får alltså hemställa,
att andra kammaren för sin del ville besluta, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
rörande lämpligaste sättet att befria innehavare
av jord, å vilken landskyldsskatt påvilar, från denna
pålaga.
Stockholm den 18 februari 1921.
Å utskottets vägnar:
M. JENSEN.
Närvarande: herrar Jensen, Stjernsiedt, Larsson i Kroken, Andersson i Höör,
Månsson i Backa,’ IVard, Alexander sson*, Holmgren, Dahlén* och Godén.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 13 sand. i avd. 1 käft. (Nr 1—2.) 2
Utskottet.