Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

1

jSti* 8.

Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1921 kl. 1. e. m

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, i
anledning av herr Godéns m. fl. motion, nr 235, om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående överflyttande på
Sala stads samtliga skattskyldiga invånare av den bergsmän
och gruvjordsägare i staden påvilande väghållningsskyldighet.

Närvarande:: Herrar Eriksson i Stockholm, Hansson i Bäck, Corneliusson, Sjögren*,
Ros*, Granath, Wahren, Leffler, Ericson i Boxholm och Lagerqvist.

®) Ej närvarande vid ntlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt motion nr 235, som för förberedande
behandling hänvisats till utskottet, hava motionärerna hemställt,
att riksdagen måtte besluta att uti skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning och förslag om det sätt, varpå den nu bergsmän och gruvjordsägare
inom Sala stad påvilande vägunderhållningsskyldigheten kunde överflyttas
på Sala stads samtliga skattskyldiga invånare.

I fråga om motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa
till motionen.

Det spörsmål, som genom ifrågavarande motion dragits under riksdagens
prövning, har sedan mycket lång tid tillbaka från skilda synpunkter
varit föremål för ''olika myndigheters prövning. Utskottet vill
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 13 samt. 3 avd. 5 käft. {Nr 8.) 1

Historik.

2 Andra hammarens tredje tillfälliga utshotts utlåtande Nr 8.

här, med ledning av vad utskottet från handlingarna rörande omförmäld a
ärenden inhämtat, lämna en kort översikt över frågans sakliga och rättsliga
innebörd.

I staden Sala har väghållningsbesväret av ^ gammalt ålegat endast
jorden utanför den egentliga staden, nämligen den s. k. gruvefrälse- eller
bergsfrälsejorden, även benämnd gruvejorden, samt stads- eller bergsmansjorden
jämväl kallad kronojorden.

Gruvejorden har tillkommit genom odlingar och intagor av silververksidkare
och så kallade rotekarlar å utmarken kring Sala gruva. Vid
dessa odlingar och intagor hava innehavarna genom åtskilliga äldre k.
brev tillförsäkrats att varda bibehållna såsom nödigt understöd för gruvdriften.

Stads- eller bergsmansjorden åter härrör från åtskilliga av konung
Gustaf II Adolf och senare regenter till staden donerade egendomar.
Dessa inägor hava med föranledande av föreskrift i stadens privilegier av
år 1624 ursprungligen varit indelade på stadens gårdar, varvid de särskilda
lotterna, till antalet liksom nu 160 stycken, benämnts bergsmanstomter.
Samfälligheten av bergsmanstomternas ägare bildade det s. k.
Sala Bergslag. På grund av föreskrift i privilegierna hava bergsmanstomterna
från början varit förenade med var sin gård i staden, så att
det varit förbjudet att skilja bergsmansjord från motsvarande gård, men
genom k. brev den 10 okt. 1851 har detta förbud upphäfts. Av stadsjordens
skogs- och betesmark, i en av stadsfullmäktige år 1895 till kammarkollegium
avgiven redogörelse för stadens donationsjordar, kallad Sala
stads eller Bergslags skog och utmark, har största delen varit utskiftad
på bergsmanstomterna, under det en annan del varit avsatt för gemensamt
behov. I en av stadens magistrat till 1852 års kommitté för undersökning
om grunderna för städernas beskattning insänd redogörelse angående
stadens förhållanden uppgavs, bl. a., att å utmarken vore utlagda
163 lotter, om tillsammans 7,695 tunnland, av vilka 160 tillkomme bergsmanstomterna,
1 bergsmästarbostället Väsby och 2 komministerns och
klockarens löningsjordar, samt att den återstående för gemensamt behov
avsatta utmarken omfattade 2,422 tunnland. Inberäknat 2,056 tunnland
impedimenter utgör utmarkens hela areal 12,173 tunnland.

År 1823 har i och för den så kallade salpeterhjälpens utgörande
verkställts skattläggning till mantal av såväl gruvejorden som stads- eller
bergsmansjorden ävensom av bergsmästar (bergshauptmans-) bostället Väsby.
Gruvejorden, som enligt skattläggningsinstrumentet innehållit i areal 255

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 3

tunnland åker, 1,074 tunnland äng och 719 tunnland betesmark samt’
enligt uppgift i magistratens nyssnämnda redogörelse, blivit graderad till
265 9/i« tunnland, hade vid förrättningen föreslagits till 9 15/ia mtl, stadselIer
bergsmansjorden till 32 mtl och bostället Väsby till 3/ie mtl. Skattläggningen
har fastställts av kammarkollegium den 18 juli 1826. Enligt
vad instrumentet uttryckligen angiver, har vid skattläggningen av bergsmansjorden,
i instrumentet benämnd tomtejorden, även tagits hänsyn till
dithörande utmark, vadan alltså Sala stads och bergslags skog och utmark
i dess helhet är inbegripen under nyssnämnda 32 mantal.

Genom ett till följd av k. brev den 13 juli 1887 upprättat avtal
om upplösning av det bestående rättsförhållandet mellan kronan och Sala
bergslag har vidare bestämts, att den till bergslaget förlänade stads- eller
bergsmansjorden skall med full äganderätt upplåtas åt bergslagsintressenterna.
Denna bestämmelse synes emellertid endast hava vunnit tilllämpning
i fråga om inägorna, vilka i följd därav anses hava förlorat sin
karaktär av donationsjord.

Beträffande däremot skogen och utmarken har staden på 1890-talet anhängiggjort rättegångar såväl mot Sala bergslag om återvinning
till staden av den för bergslagets gemensamma behov avsatta delen av
skogen och utmarken som mot de särskilda innehavarna av de på bergsmanstomterna
indelade skogs- och utmarkslotterna i enahanda syfte beträffande
dessa lotter. Av dessa rättegångar hava tre — däribland den
mot bergslaget — avgjorts genom Kungl. Maj:ts domar den 15 okt. 1895 *
till stadens förmån, därvid vederbörande alltså blivit ålagda att till staden
avträda den omstämda marken såsom varande ren donationsjord.
Med hänsyn till utgången av dessa tre mål hava stadsfullmäktige ansett
stadens rätt till all skogen och utmarken, vars hela areal då upptagits
till 4,995 hektar, kunna betraktas såsom »ostridig», om än staden nödgats
fullfölja några av de vilande rättegångarna. All bergsmansjorden
förut tillhörande skog och utmark måste således numera anses hava återgått
till staden.

Vid den år 1863 verkställda hittills gällande delningen av stadens
vägar har emellertid följts den grund, att ägarna av bergsmansjorden
skola svara för 32 mtl och ägarna av gruvejorden för 9 io/ie mtl och
vad sålunda belöper, särskilt å ägarna av bergsmansjorden och särskilt å
ägarna av gruvejorden, fördelas mellan dem, för bergsmansjorden efter
tomtetalet och för gruvejorden efter kapplandstalet, d. v. s. den uppmätta
ytvidden. För gruvejorden, som tillförene enligt magistratens ovan
berörda redogörelse har att bidraga till vägunderhållet endast med pen -

4 Andra Jcammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

ningar och efter jordarnas gradering, har alltså ställningen enligt 1863
års vägdelning förändrats därhän, att jorden deltager i vägunderhållet in
natura och efter jordarnas refningsinnehåll.

Ehuru, på sätt ovan omnämnts, skogen och utmarken i senare tid
frångått bergslaget, har bergsmansjorden icke i anledning därav erhållit
någon minskning i sin väghållningsskyldighet, utan bergsmanstomterna
få fortfarande utgöra hela det på bergsmansj orden enligt vägdelningen
belöpande vägunderhållet. Detta förhållande har blivit uttryckligen fastslaget
vid en år 1899 mellan staden och bergslaget träffad överenskommelse
angående reglering av åtskilliga mellan staden och bergslaget svävande
frågor, i det att Sala stad avstått från alla anspråk på de delar
av Sala Damm, som vid laga skifte å den till bergsmanstomterna hörande
inrösningsjorden för gemensamt behov avsatts, mot det att bergslaget å
sin sida avstått från alla anspråk på stadens deltagande i underhållet
av de då av bergslaget underhållna vägar och broar.

Efter ansökning av de väghållningsskyldiga i Sala stad verkställdes
under år 1903—1909 ny delning av Sala stads vägar.

Sedan besvär anförts hos Kungl. Maj:ts Befallningshavande i Västmanlands
län över nämnda vägdelningsförrättning samt K. B. genom
utslag den 6 oktober 1910, med ogillande av den i besvären förda talan,
fastställt förrättningen, fann Kungl. Maj:t, med anledning av i målet
fullföljd talan, genom utslag den 24 januari 1912 ej skäl att göra ändring
i K. B:s utslag.

I sistnämnda utslag yttrade K. B. vidkommande ett i besvären
framkastat spörsmål, vem underhållet av Sala stads vägar ålåge, samt
om delningsgrunden följande. K. B. som inhämtat, att stadskommunen
såsom sådan under förrättningens fortgång frivilligt åtagit sig en
väsentlig andel av underhållet utav de allmänna vägarna å stadens område,
funne det vara genom vad i målet förekommit tydligen ådagalagt,
att väghållningsskyldigheten å stadens område av ålder ålegat innehavarna
av bergsmansj orden och av gruvefrälsejorden, samt att det vägunderhåll,
som efter visst angivet hemmantal fallit på dessa skilda grupper av jordar,
sedermera inom dem fördelats bland bergsmansj ordägarna efter tomtetal
och bland gruvefrälsejordägarna efter deras jords ytmåtts kapplandstal;
och emedan i besvären ej ens uppgivits, än mindre visats, att, efter förslag
om annan grund för fördelningen av ifrågavarande tunga, överenskommelse
därom träffats, utan fast hellre det förekomme dels att, vad
särskilt gruvfrälsejorden anginge, de väghållningsskyldiga vid samman -

5

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

träde inför magistraten i Sala den 16 juni 1908, då fråga förevarit om
delningsgrunden, enligt magistratens protokoll förklarat sig önska den
hittills varande grundens bibehållande, dels oek att de väghållningsskyldiga
vid sammanträde inför förrättningsmannen den 17 november
1909 enhälligt godkänt, att två då företedda, av stadskamreraren upprättade
sammandrag över ägorna av bergsmansjorden och över ägorna av
gruvfrälsejorden skulle med deras sifferuppgifter oförändrade ligga till
grund för vars och ens andel i väghållningsskyldigheten, i sammanhang varmed
antecknats, att bergsmännen skulle påföras väghållning för 32 mantal
eller 160 bergsmanstomter, vartill skulle komma Sala Damms ägare
för 3 bergsmanstomter och Väsby kungsgård för 1 bergsmanstomt, och
gruvjordsägarna för 9 15/i6 mantal, alltså fann K. B. vad i* denna del av
besvären yrkats icke kunna vinna vidare avseende.

I en till K. B. den 24 maj 1919 inkommen skrift anhöllo L. J.
Jansson, J. B. Norling och Gustaf Hedman i uppgiven egenskap av ombud
för samtliga ägare av bergsmansjord och gruvefrälsejord i Sala, att
K. B. måtte vidtaga åtgärder för åstadkommande av en sådan anordning,
att det dessa jordägare åliggande vägunderhållet komme att åvila samtliga
skattskyldiga inom samhället.

Uti nämnda skrivelse anfördes bland annat följande. Väghållningsskyldigheten
hade av ålder påvilat den jordbrukande befolkningen inom
Sala stads område, och torde detta förhållande härleda sig från den tid,
då stadens innevånare endast bestode av bergsmansjordsägare, vilka oskiljaktligt
med sin åkerbruksjord även innehade en tomt i staden. Denna
stadstomternas sammankoppling med bergsmans- och gruvjorden utom
stadens planlagda område hade emellertid sedermera upphört. Men skyldigheten
för staden som sådan att röja väg och hålla broar så långt
stadens ägor räcka förelåge fortfarande, då därom år 1734 meddelad bestämmelse
fortfarande vore gällande. Det syntes därför sökandena, att
berörda skattebördors läggande på endast den jordbrukande delen av
stadskommunens befolkning icke ägde stöd i gällande lag och författning
och därför ej heller borde i fortsättningen få tillämpas. Ifrågavarande
uråldriga praxis syntes emellertid vara ofrånkomlig, då trots till stadens
myndigheter gjorda framställningar i saken ändring ditintills icke kunnat
vinnas. Det orätta i förhållandet ville sökandena ytterligare understryka,
med att framhålla, att Sala stad med sina bortåt 11,000 tunnland skogsmark
och 500 tunnland tilldelningsjord icke hade något vägunderhåll liksom heller
icke någon vägskatt. Stadens fastighetsägare, affärs- och industrimän,
tjänstemän, hantverkare och andra yrkesutövare av skilda slag hade ingen

6 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

väghållningsskyldighet eller vägskatt. Sala silvergruva, Strå kalkbruk m. fl.
hade var för sig ett litet vägunderhåll i proportion till dess jord, men
ingen vägskatt för sin industriella verksamhet, ej heller för sin arbetspersonal.
Med ett ord: alla, som ej ägde jord utom stadens planlagda
område, hade icke någon som helst skyldighet att deltaga i vägars byggande,
förbättring eller underhåll. Därtill komme, att brukarna ensamma
hade att betala i prästlöner omkring 10,500 kronor, vilket ökade en
orättvisa, som saknade sitt motstycke i hela vårt land. Sökandena framhöllo
till sist, att som de av gammalt tillhörde Sala stads kommun, de
därmed gått miste om det statsbidrag, som eljest årligen utginge till
vägunderhåll för ett lagenligt vägdistrikt.

Stadens icke väghållningsskyldiga innevånares uppfattning i frågan
framfördes å allmän rådstuga den 15 juli 1920. Det anfördes från detta
håll i huvudsak följande. Ehuru allt vägunderhåll å stadens område
förut ålegat jordägarna, hade staden vid senaste vägdelningen åtagit sig
att underhålla åtskilliga vägar och broar, och staden hade således redan
nu ett ganska betungande vägunderhåll; kostnaden för detsamma hade uppgått
under år 1918 till 7,361: 55 kronor. Vägunderhållet kunde nog kännas
ganska betungande för stadens jordägare, men å andra sidan kunde
med fog framhållas, att vägunderhållet vore nästan lika kännbart för
den jordägande befolkningen i våra landskommuner. Visserligen betalade
staten en del av den uppskattade kostnaden för vägunderhållet på landet,
men då vore att märka, att jordägarna där förutom sitt vägunderhåll
in natura i de flesta väghållningsdistrikt finge vidkännas en ganska
betungande vägskatt. Därest staden skulle utbjuda vägunderhållet på
entreprenad, kommer kostnaden därför att bliva betydligt mera kännbar
än nu, då underhållsarbetet å de särskilda väglotterna kunde utföras av
jordbrukare, som hade arbetsfolk och egna dragare. Om vägunderhållningsbesväret
finge avlyftas från jorden och i stället påföras staden såsom
kommun eller samfällighet, skulle detta, med hänsyn till det ökade värdet,
som jordägarnas fastigheter därigenom skulle erhålla, i verkligheten
innebära, att staden till jordägarna skänkte bort ett belopp, som motsvarade
kapitalvärdet av den årliga kostnaden för vägarnas underhåll.
Slutligen förtjänades att anmärka, att en del av stadens innevånare betungades
m,ed en ganska dryg gatuskatt och att jordägarna säkerligen
icke skulle utan vidare åtnöjas med att denna skatt lades på stadens
samtliga innevånare.

Uti i ärendet avgivet yttrande anslöto sig stadsfullmäktige i Sala
till ovan sist återgivna synpunkter, och påpekade stadsfullmäktige där -

7

Andra hammarens tredje tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 8.

jllmte, att stadens gårdsägare vore skyldiga att icke blott erlägga särskild
gatuskatt utan jämväl bekosta renhållningen av gatorna såväl sornmarsom
vintertid. Beträffande det gjorda påståendet, att vägunderhållets
läggande endast på den jordbrukande befolkningen skulle sakna stöd i
gällande lag och författning, påpekade stadsfullmäktige, att ovan omförmälda
besvär över den år 1909 avslutade vägdelning blivit av Kungl. Maj:t ogillade,
ävensom att mål, anhängiggjort av allmän åklagare mot jordägare,
som försummat väghållning, hos Kung]. Maj:t blivit så avdömt, att jordägare
förklarats skyldig ersätta, vad som för avhjälpande av brister å hans
väglotter av vederbörande utbetalts.

Genom resolution den 16 okt. 1919 fann K. B., L. J. Janssons m. fl.
framställning icke lagligen kunna till någon dess vidare åtgärder föranleda.

Häröver anfördes emellertid besvär hos Kungl. Maj:t med yrkande
om bifall till den gjorda framställningen.

Detta ärende har den 22 april 1921 av Kungl. Maj:t avgjorts; och
har Kungl. Maj:t icke funnit skäl göra ändring i K. B:s nyssnämnda
resolution. Kungl. Maj:t har emellertid ansett det böra tagas under övervägande,
huruvida ej genom överenskommelse mellan Sala stad samt
ägarna av bergsmansjord och gruvfrälsejord därstädes, dessa jordägare
skulle kunna mot erläggande till staden av särskild vägskatt eller eljest
på skäliga villkor befrias från vägunderhållet samt detta i stället övertagas
av staden. För sådant ändamål har Kungl. Maj:t anbefallt K. B. att
höra vederbörande i Sala, huruvida de vilja förena sig om träffande av
överenskommelse i nu antydd riktning att underställas Kungl. Maj:ts
prövning och fastställelse.

Beträffande den rättsliga sidan av förevarande sak synas de avgöranden, Utskottet.
som träffats av vederbörande högsta instanser, icke lämna rum för någon
vidare tvekan därom, att de rådande förhållandena, med avseende å vägunderhållet
i Sala, äga stöd i gällande lag.

Vidkommande emellertid det av jordägarne resta kravet om förändring
av samma förhållanden i den riktning, att vägunderhållet skulle
övertagas av stadens samtliga invånare, har utskottet, i den mån utskottet
ägt möjlighet överblicka förhållandena, väl funnit de av jordägarna framställda
synpunkterna vara värda beaktande och böra föranleda den utredning,
som för närvarande kan visa sig möjlig. Det torde härvid böra
framhållas, att den ihärdighet, med vilken jordägarne själva sedan lång
tid tillbaka fört fram sina önskemål och som föranlett dem att nu, då
andra utvägar synts dem oframkomliga, påkalla riksdagens medverkan för

8 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

realiserande av sina önskemål, i allt fall utvisar, att den nuvarande anordningen
för dem framstår som en kännbar tunga, från vilken de ur
rättvisans och billighetens synpunkt anser sig böra vinna befrielse.

A andra sidan lärer den av utskottet lämnade översikten av de i
frågan å ömse sidor anförda argument giva vid hand.en, att vid frågans
lösning jämväl andra synpunkter äro att beakta än dem, som blivit av
jordägarna framställda.

Då sålunda jordägarna vid upprepade tillfällen framhålla, att de med
avseende å den dem åvilande vägunderhållningsskyldigheten intaga en
särställning i riket, kan häremot framhållas, att, enligt vad utskottet inhämtat,
i ej mindre än 25 av rikets städer väghållningsskyldigheten åvilar
vissa av stadsinvånarna, i allmänhet innehavarna av jordbruksfastigheter
eller i allt fall de utanför den egentliga staden befintliga jordägarna. Och
det kan anmärkas, att i tre städer motsvarande väglängd är större än i
Sala och att i ytterligare minst sex städer densamma överstiger 15,000 meter.

Redan av det sålunda anförda synes utskottet framgå, att det icke
nu torde vara lämpligt företaga en sådan utredning, som av motionärerna
begärts, eller en utredning i syfte att åstadkomma särskilda bestämmelser
för reglerande allenast av de i motionen berörda förhållandena
i Sala stad.

Härtill kommer att frågan om vägunderhållningsskyldigheten i stad
inom en icke avlägsen framtid kommer att till utredning upptagas av den
nu arbetande vägkommissionen, och det lärer icke råda något tvivel därom
att kommissionen då även kommer att i ett sammanhang behandla de
å särskilda orter föreliggande spörsmål av enahanda eller liknande art
som de ifrågavarande. Enligt utskottet meddelad upplysning har ordföranden
i vägkommissionen för sin del uttalat, att den generella regel,
på vilken kommissionen tänkt sig att lagstiftningen angående väghållningsskyldighet
i stad borde grundas, eller att väghållningsskyldigheten i stad
skulle bekostas enligt de allmänna grunderna för bestridande av kommunala
utgifter, icke borde få utan vidare avlösa de nuvarande speciella anordningar,
som gå i en annan riktning, och att det därför torde bliva nödvändigt
att för åstadkommande av erforderliga specialbestämmelser utfinna
former med samma syfte som likställighetsöverenskommelserna.

Under nuvarande förhållanden lärer alltså någon utredning i frågan
icke kunna åvägabringas i vidare mån än att genom vederbörande myndigheters
ingripande en undersökning bör kunna komma till stånd rörande
möjligheterna för åstadkommande av en dylik överenskommelse mellan
jordägarna och stadens övriga invånare. Genom Kungl, Maj:ts beslut av

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

9

den 22 april 1921 har emellertid eu sådan utredning blivit igångsatt,
och därmed har det i motionen framförda önskemål redan vunnit beaktande.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att herr Godéns m. fl. motion nr 235 icke
måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 maj 1921.

På utskottets vägnar:

ERNST ERIKSSON.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 13 saml. 3 avd. 5 käft.

(Nr 8.) 2''