Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

1

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 12 april 1921 kl. 1 e. m.

Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr
7, i anledning av herrar Kloos och Holmgrens
motion, nr 248, om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående Karlskrona stads och marinens gemensamma
brandskydd.

Närvarande: Herrar Eriksson i Stockholm, Hansson i Bäck, Corneliusson,
Sjögren, Bos*, Leffler, Ericson i Boxholm, Eriksson i Östanfors och Hellberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt motion, nr 248, som för
förberedande behandling hänvisats till utskottet, hava motionärerna
yrkat, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning om och i vad mån staten bör bidraga till staden
Karlskronas och marinens gemensamma brandskydd och de organisatoriska
förändringar, som därav betingas.

I fråga om motiveringen för denna hemställan får utskottet
hänvisa till motionen.

Såsom bilagor äro härvid fogade utdrag av stadsfullmäktiges i
Karlskrona protokoll den 10 mars 1921 jämte bestyrkt avskrift av
skrivelse från brandchefen till brandstyrelsen i nämnda stad, utlåtande
från kungl. marinförvaltningen jämte därvid fogade yttranden
från befälhavande amiralen i Karlskrona, varvschefen vid flottans
station samt chefen för ekipagedepartementet därstädes.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 13 saml. 3 avd. 4 käft. (Nr 7.)

1

Utskottet.

2 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

Glenom kungl. brev den 31 mars 1882 och den 13 mars 1914
har Kungl. Maj:t, som ansett det vara av vikt, att till ömsesidigt
skydd för kronans och enskild egendom vid uppkommande eldsvåda
i Karlskrona, marinens och stadens brandväsen, när behovet sådant
påkallade, därvid samverkade, samt att med hänsyn därtill fråga om
högsta befälet vid eldsvådor i Karlskrona ordnades utan hinder av
vad brandstadgan för rikets städer i sådant hänseende föreskreve,
funnit gott förklara,

att så långt tillgångar samt omtanken om egen säkerhet det
medgiva, biträde skall efter rekvisition lämnas, vid eldsvådor å
flottans varv, marinens kaserner och hus i staden eller å Stumholmen
av stadens brandkår med dess redskap och vid eldsvådor å andra
ställen i staden av marinens manskap med dess eldsläckningsmateriel;

att befälhavande amiralen i Karlskrona skall till följd av sin
befattning äga att, om han så aktar nödigt, taga högsta befälet vid
eldsvådor, vare sig de inträffa å kronans egendom eller i den övriga
staden; samt

att befälet eljest skall föras vid eldsvådor inom flottans varv
av marinens brandchef men utom varvet av stadens brandchef.

Motionärerna hava i förevarande motion gjort sig till tolk för
den uppfattningen, att den gemensamhet i fråga om brandskydd,
som i Karlskrona åvägabragts genom ovan anförda bestämmelser,
kommit att gestalta sig på sådant sätt, att den väsentliga tungan
för stadens och marinens gemensamma brandväsen kommit att åvila
staden, att denna tunga icke uppvägdes av den hjälp i fråga om eldskydd,
staden hade att påräkna från marinens sida, samt att med
hänsyn till de stora värden, vars skydd uti förevarande hänseende
ålåge staten, det borde anses vara med rättvisa och billighet överensstämmande,
att staten framdeles övertoge någon del av stadens
nuvarande kostnader för brandskydd. På den av motionärerna begärda
utredningen skulle ankomma, i vilken omfattning och på vad sätt
den sålunda ifrågasatta regleringen skulle äga rum.

Utskottet har genom den i ärendet verkställda utredningen varit
i tillfälle att erhålla en någorlunda fullständig överblick över gestaltningen
av brandväsendet i Karlskrona. På grund härav anser sig
utskottet även kunna uttala, att inom utskottet i viss mån gjort sig
gällande förståelse för de synpunkter, som torde hava legat till
grund för motionärernas framställning i ämnet. Särskilt har ut -

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 3

skottet icke kunnat undgå den reflektionen, att, åtminstone under
vissa tider, marinens deltagande i det gemensamma brandskyddsarbetet
icke varit av fullt tillfredsställande beskaffenhet och att den
del av ifrågavarande tunga, som åvilat staden, sålunda blivit större
än som betingades av en rationellt genomförd gemensamhet i fråga
om brandskyddet.

Utskottet har emellertid funnit sig icke kunna förorda bifall
till motionen.

Till en början torde böra framhållas, att, enligt vad handlingarna
i ärendet utvisa, marinens brandredskap under senare tider undergått
en utveckling, som motsvarar de från stadens sida i enahanda avseende
vidtagna åtgärder. Och utskottet finner sig i detta sammanhang
med fog även kunna uttala den förväntan, att från vederbörande
marinmyndigheters sida skall ådagaläggas sådant intresse för
gemensamheten i brandberedskap, att staden därav såväl ur ekonomisk
som brandteknisk synpunkt skall kunna beredas det bistånd
uti ifrågavarande angelägenhet, som med den föreskrivna gemensamheten
avsetts.

Utskottets ståndpunkt vilar emellertid framför allt på principiell
grund. Då på ett stort antal platser i landet förhållanden motsvarande
dem, som i motionen berörts, äro förhanden, är det nämligen
uppenbart, att, därest motionen bifölles, detta skulle innebära ett ståndpunkttagande,
som utskottet på grund av dess räckvidd icke anser
sig kunna tillstyrka.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att herrar Kloos och Holmgrens motion, nr
248, icke måtte till någon andra kammarens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 12 april 1921.

På utskottets vägnar:
ERNST ERIKSSON.

4

Andra hammarens tredje tillfälliga utshotts utlåtande Nr 7.

Bilaga 1.

Utdrag av protokollet, hållet vid stadsfullmäktiges
i Karlskrona sammanträde den 10 mars 1921.

§ 11. Från beredningsutskottet hade inkommit följande skrivelse rörande
inom riksdagen väckt motion om utredning ifråga om marinens och stadens
brandskydd:

»Till stadsfullmäktige i Karlskrona.

Sedan riksdagens andra kammares tredje tillfälliga utskott lämnat stadsfullmäktige
tillfälle att yttra sig över en inom riksdagen av kamreraren O. Kloo och
kommendörkaptenen B. Holmgren väckt motion om utredning i vad mån staten
borde bidraga till staden Karlskronas och marinens gemensamma brandskydd och
de organisatoriska förändringar, som därav betingas, har herr ordföranden överlämnat
detta ärende till beredningsutskottet med uppdrag att efter brandstyrelsens
hörande inkomma med yttrande.

I anledning härav får utskottet, till vilket inkommit bilagda yttrande från
brandstyrelsen, för sin del hemställa, att stadsfullmäktige på de skäl, som av
motionärerna anförts, måtte instämma i motionens syfte.

Karlskrona den 27 mars 1921.

På beredningsutskottets vägnar:

Th. Östergren.»

Efter föredragning härav beslutade stadsfullmäktige bifalla, vad beredningsutskottet
sålunda hemställt.

Som ovan.

In fidem:

(Oläsligt namn.)

Bilaga 2.

Till Brandstyrelsen.

På grund av beredningsutskottets remiss av herrar Kloos och Holmgrens
motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående Karlskrona stads och marinens
gemensamma brandskydd, får jag vördsamt andraga följande:

Då motionen avser det riksdagen skall besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam utredning om och i vad mån staten bör bidraga till
staden Karlskronas och marinens gemensamma brandskydd och de organisatoriska
förändringar, som därav betingas, torde icke nu denna utredning böra föregripas,
utan vill jag här endast i korthet behandla frågan, huruvida ett dylikt riksdagens
beslut från stadens sida sett kan anses vara önskvärt eller befogat.

Om vi gå tillbaka till år 1910, så finna vi en kommitté för utredande
av frågan om omorganisation av brandväsendet i Karlskrona i fullt arbete med
denna sig anförtrodda uppgift.

Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 5

När kommitténs betänkande omsider förelåg, hade densamma stannat för en
stadens brandstyrka, stor 25 man fast och 27 man i reserv. Detta hade även av
brandstodsbolagens ombud godkänts såsom »uppfyllande de minimifordringar, de
lcunde föreslå sina resp. bolag: Städernas Allmänna, Allmänna Brand samt de till
Tari för eningen hörande bolagen för bibehållande av de för staden Karlskrona då
gällande särskilt låga brandpremierna».

Alla försök att reducera denna manskapsstyrka till 22 man i fast anställning
strandade på bolagens resoluta hållning beträffande detta villkor.

Man bör ju betänka, att av stadens innevånare årligen utbetalade brandförsäkringspremier
då uppgingo till cirka 200,000 kronor. En höjning härav på
grund av eventuell minskad brandstyrka med t. ex. 40 procent utgör dubbelt så
mycket som brandväsendets hela stat år 1912 (kronor 41,788:40). Med nu rådande
penningvärde och till följd därav närmare fördubblade försäkringsvärden,
torde säkerligen den av stadens innevånare erlagda tributen till brandförsäkringsbolagen
= indirekt taxering för pekuniärt brandskydd, uppgå till minst 400,000
kronor årligen.

Utom denna indirekta taxering hava stadens innebyggare att erlägga direkt
utdebitering för brandväsendet. Påståendet att detta senare vore ett improduktivt
verk torde nu lätt kunna gendrivas.

Stadens brandväsende för år 1921, med avdrag för vad som debiterats denna
stat för 1920 års löneförhöjningar, kostar staden enligt den fastställda staten
kronor 165,026: 74, vilken summa på grund av fallande index ytterligare kan
minskas med cirka 8,000 kronor, sålunda utgörande i runt tal 157,000 kronor,
eller endast 39,2 procent av den utbetalade brandpremiesumman.

Om man ökar t. ex. staten år 1912 — kronor 41,788:40 — efter nuvarande
penningevärde med 159 procent, så skulle detta vara den matematiskt riktiga utgiftssumman
för år 1921, utgörande kronor 108,231:96. Skillnaden kronor 48,769
skulle sålunda vara vad som för mycket erlägges för brandväsendet.

I verkligheten har dock denna summa och 10,000 kronor dessutom eller cirka

58.000 kronor tilldelats befattningshavarna i form av löneförhöjning utöver de 159
procent enligt den nya avlöning sstaten. Den ökade utgiften för brandkåren har
sålunda visats vara en direkt följd av den ekonomiska utvecklingen, så att samma
vara, här brandkåren, stigit i pris i full proportion till andra varor och gällande
arbetslöner.

Brandstyrelsen har emellertid nyligen av stadsfullmäktige genom beslut den
29 december 1920 fått i uppdrag att inkomma med utredning och förslag rörande
brandkårens »inskränkning» med anledning av ett tidigare uttalande av drätselkammaren
beträffande den anmärkningsvärda kostnaden för brandkåren.

Ovanstående torde emellertid tydligt visa, att den manskapsstyrka, som år
1910 var minimum, fortfarande måste anses så vara samt att kostnadsstegringen
fortgått fullt normalt i enlighet med den allmänna prisstegringen.

Emellertid framgår även en annan sak nämligen den, att stadens innevånare
i runt tal för brandskydd och i brandförsäkringspremier årligen få betala cirka

600.000 kronor.

När man nu tager i beräkning att kronans egendom i värde betydligt överstiger
den privata egendomen och att kronan i stort sett icke har några mot -

6 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

svarande utgifter för skyddandet av sin dyrbara egendom för förstöring genom
eld, utan ätt kronan till stor del räknar på den fackkunniga hjälp, som den
genom ett kungl. brev blivit tillförsäkrad, som den vid hotande fara endast behöver
i kommandoväg övertaga och som helt bekostas av staden, så torde väl
icke längre tvivel råda, huruvida icke med rätt och billighet vore överensstämmande,
att kronan övertoge så stor del av stadens utgifter för sin brandkår, som
motsvarar förhållandet emellan respektive värden av kronans och stadens inom
Karlskrona belägna eller förvarade egendom eventuellt minskad med egna verkliga
utgifter för sin brandkår — dock icke för personal, som i alla fall skall finnas
i tjänst.

Detta får dock icke ske på så sätt, att stadens yrkeskunniga brandkår
minskas och den vidtagna decimeringen érsättes med kronans icke i detta yrke
utbildade personal och dess av i samma yrke fackkunniga personer icke ständigt
kontrollerade och övervakade materiel. Då skulle endast resultatet bliva en tillbakagång
till det kasserade och såsom odugligt bevisade hälftenbruksystem, som
tillämpades före år 1911.

De beräkningsgrunder, som härvid böra tillämpas eller eventuella ändringar
beträffande fästningens brandväsendes sammansättning, som till erhållandet av
högsta möjliga snabbhet, precision och slagkraft i förening genast vid början av
ett eldsutbrott såväl inom som utom varvsmuren kunna anses höra föreslås, torde
bliva föremål för en blivande utredning för den händelse en sådan av riksdagen
skulle beslutas.

Slutligen har jag äran hemställa, det brandstyrelsen ville besluta på det
kraftigaste tillstyrka bifall till den avgivna motionen.

Karlskrona den 3 mars 1920.

II. J. Lundborg,
brandchef.

Bilaga 3.

Underdånigt utlåtande.

Till åtlydnad av den nådiga remissen får marinförvaltningen överlämna
från befälhavande amiralen i Karlskrona i ärendet inkommen utredning.

Marinförvaltningen intager i princip den ståndpunkten, att samarbetet mellan
Karlskrona stad och marinen i Karlskrona är lämpligt och i största utsträckning
bör äga rum. På grund av yttranden, som i ärendet avgivits av marinens
myndigheter i Karlskrona, anser marinförvaltningen emellertid för närvarande
anledning icke föreligga till ändring i den reglering av Samarbetet i avseende å
brandväsendet, som vidtagits i enlighet med nådiga breven den 31 mars 1882
och den 13 mars 1914. I detta sammanhang får ämbetsverket bringa i erinran,

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 7

att, när det nyligen gällde anskaffning av en brandautomobil för Karlskrona
fästning, vartill 1920 års riksdag även anvisade medel, staden Karlskrona efter
framställning från de marina myndigheterna förklarade sig icke kunna bidraga
till anskaffningen ifråga.

I ärendets handläggning deltagande: undertecknad chef, von Eckermann,
Wolff, Nilson, Grafström, Åkermark, Maijström, Bjuggren, Eklund, föredragande,
och Palm.

Stockholm den 23 mars 1921.

Underdånigst

På kungl. marinförvaltningens vägnar:

Henry Lindberg.

Johan Nilson.

Bilaga 4.

Till Kungl. Marinförvaltningen.

Med anledning av K. M. F:s resolution D N:r —— -■ den 24 sist naut.

195/21

lidne februari har jag, med remisshandlingarnas återställande, härmed äran överlämna
varvchefens i Karlskrona till mig ingivna yttrande rörande herrar Kloos
och Holmgrens inom riksdagens andra kammare väckta motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående Karlskrona stads och marinens gemensamma brandskydd.

På såväl av varvschefen anförda skäl som med hänvisning till vad marinens
brandchef anför i varvschefens skrivelse bifogat yttrande får jag på det
kraftigaste avstyrka såväl motionärernas förslag till anordnande av intimt samarbete
mellan marinens och stadens brandkårer som även varje statsbidrag till
Karlskrona stads brandkår utöver de betydande fördelar av kronan, som Karlskrona
stad på detta område redan nu åtnjuter.

Samarbetet mellan de båda brandkårerna är reglerat genom Kungliga breven
den 31 mars 1882 och den 13 mars 1914, vilka också medgiva de bästa
tillfällen till verkliga samövningar, i det att marinens brandkår ställes under befäl
av stadens brandchef vid eldsvåda utom varvets område, och stadens brandkår
träder under marinens brandchefs befäl vid eldsvåda inom samma område,
Något hinder för bedrivande av gemensam utryckningsexercis efter enahanda
grunder förefinnes givetvis icke, i varje fall icke från marinens sida, och
kunna dylika övningar verkställas efter öyerenskommelse de båda brandcheferna
emellan. Motionärernas uppgift överst å sid. 5 i avseende å sättet för
utryckningen är icke riktig. Vid eldsvåda inom flottans varvs område skall,
jämlikt ovanstående Kungl. brev, stadens brandkår utrycka först efter rekvisition.

8

Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

I sammanhang härmed torde böra påpekas att marinens och stadens gemensamma
sjöångspruta är uppeldad och klar för gång 12—14 minuter efter erhållen
larmsignal.

Karlskrona den 11 mars 1921.

A. Ehrensvärd.

Ch. de Champs.

Bilaga 5.

Till befälhavande amiralen i Karlskrona.

I anledning av befälhavande amiralens remiss den 26 sistlidne februari, nr
84, å Kungl. Marinförvaltningens resolution den 24 samma månad, varigenom
yttrande infordras över herrar Kloos och Holmgrens inom riksdagens andra kammare
väckta motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående Karlskrona stads
och marinens gemensamma brandskydd får jag äran anföra följande.

Motionärerna synas anse, att Karlskrona stads utgifter för dess brandväsen
äro allt för höga samt att, enär stadens fasta brandkår och eldsläckningsmateriel
vid inträffad eldsvåda inom marinens härvarande etablissement utrycker för att
gemensamt med marinens brandkår och eldsläckningsmateriel bekämpa elden,
staten bör lämna bidrag till bestridande av kostnaderna för Karlskrona stads
brandväsen.

Motionen utmynnar i förslaget, att riksdagen ville besluta, att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning om och i vad mån staten bör
bidraga till staden Karlskronas och marinens gemensamma brandskydd och de
organisatoriska förändringar, som därav betingas.

Motionärerna framlägga jämväl tvänne alternativa förslag rörande det sätt,
varpå staten kunde tänkas bidraga till detta brandskydd. Det ena alternativet
innebär, »att kronan delade kostnaderna för brandkårerna med staden eller erlade
ett visst fixt årligt belopp. Staden skulle åtaga sig bemanning och skötsel av
marinens brandautomobil, som fortfarande skulle vara stationerad å varvet». Det
andra alternativet innefattar, »att till marinens brandunderbefäl och manskap
kommenderades ständigt som sådan tjänstgörande personal till ett litet antal,
cirka 8, och som på kronans bekostnad övades av stadens brandbefäl, då man
ju kunde tänka sig en reducering av stadens egen brandkår».

Enligt gällande bestämmelser är samarbetet mellan marinens och Karlskrona
stads brandkår så ordnat, att biträde efter rekvisition lämnas, vid eldsvådor
å flottans varv, marinens kaserner oeh hus i staden eller å Stumholmen,
av stadens brandkår med dess redskap och vid eldsvådor å andra ställen i staden
av marinens manskap med dess eldsläckningsmateriel. Åtminstone under de se -

9

Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

nast förflutna 20 å 30 åron har endast vid ett par enstaka tillfällen marinen rekvirerat
biträde av stadens brandkår, under det att marinens manskap med dess
eldsläckningsmateriel många gånger biträtt vid bekämpandet av i staden utbrutna
större eller mindre eldsvådor. Av den i motionen verkställda jämförelsen mellan
storleken av stadens och marinens brandkårer och mellan stadens och -marinens
eldsläckningsmateriel framgår, att marinens brandkår numerärt är större än stadens
och att marinens eldsläckningsmateriel, efter tillkomsten av den nyligen
anskaffade stora brandautomobilen, är fullt jämförbar med om icke överlägsen
stadens. Härtill kommer att den av marinen och staden gemensamt bekostade
sjöångsprutan bemannas och underhålles av marinen. Vid brandalarm i staden
bemannas alltid marinens eldsläckningsmateriel och klargöres för omedelbar utryckning,
om sådan från stadens brandbefäl påfordras. Aven sjöångsprutan påeldas
vid sådant alarm.

I motionen yttras, att marinens brandkår utgöres av sjömän, vilka icke
hava ständig tjänstgöring vid brandattiraljen utan kommenderas tillfälligtvis till
denna tjänst. Visserligen kunna tidvis skeende ombyten av i stationens sjöreserv
tjänstgörande manskap, som bemannar den viktigaste eldsläckningsmaterielen, icke
undvikas, men hela manskapsstyrkan ombytes aldrig samtidigt, utan ordnas ombytena
så, att i sjöreserven alltid finnes en i eldsläckningsmaterielens skötsel
väl inövad personal, vars numerär icke understiger stadens fast kasernerade
brandkårs.

Av det ovan sagda synes mig framgå, att marinen redan bidrager till det
gemensamma brandskyddet i den utsträckning, som skäligen kan av staden påfordras.

Innebörden av motionärernas i det ovan omförmälda första alternativet
framlagda förslag, att kronan skulle dela kostnaderna, för brandkårerna med staden
eller erlägga ett visst fixt årligt belopp synes mig icke alls klar. Redan nu bestrider
ju kronan kostnaderna för marinens brandkår och eldsläckningsmateriel
samt för bemanning och underhåll av den gemensamma sjöångsprutan. Förslaget
i samma alternativ, att staden skulle åtaga sig bemanning och skötsel av marinens
brandautomobil, som fortfarande skulle vara stationerad å varvet, förefaller
mig vara säraeles opraktiskt och kan icke av mig tillstyrkas, enär vid en dylik
anordning stadens brandmanskap först skulle behöva tillryggalägga den icke obetydliga
vägen mellan stadens brandstation och brandautomobilgaraget, innan bilen
kunde bemannas. Att förlägga brandmän från stadens brandkår i sjöreservskasernen
kan väl näppeligen ifrågasättas och låter sig dessutom av utrymmesskäl
icke utföras.

Motionärernas i andra alternativet framlagda förslag att såsom marinens
brandpersonal skulle kommenderas endast en så ringa styrka som cirka 8 man,
underbefäl inbegripet, vilke styrka på kronans bekostnad skulle övas av stadens
brandbefäl kan jag lika litet tillstyrka, enär ett sådant arrangemang uppenbarligen
innebär en försämring av den nuvarande organisationen för brandskyddet
och enär det icke torde böra ifrågakomma, att militärt underbefäl och manskap
övas av civil personal.

Ehuru jag således icke kan tillstyrka någotdera av de av motionärerna
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 13 samt. 3 avd. 4 Käft. (Nr 7.) 2

10 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

framlagda förslagen, har jag intet att erinra mot verkställandet av en utredning
i syfte att ernå ökade möjligheter för samövningar mellan marinens och stadens
brandkårer, något som synes mig vara både lämpligt och önskvärt. En utredning
i sådant syfte torde utan svårighet kunna verkställas av marinens och stadens
brandchefer.

Huruvida och i vilken utsträckning Karlskrona stad — i betraktande av
den kraftiga hjälp, som vid bekämpandet av i staden utbruten eldsvåda kan påräknas
från marinens brandkår och eldsläckningsmateriel, särskilt efter tillkomsten
av dess nya, kraftiga brandautomobil med en bemanning av 1 befäl, 1 underbefäl,
1 chaufför och 12 man — kan reducera sin brandkår och dymedelst minska
sina utgifter för brandskydd, är ett spörsmål, som det icke tillkommer mig
att besvara.

Av chefen för ekipagedepartementet, i egenskap av marinens brandchef,
avgivet utlåtande i ärendet bifogas.

Remissakten återgår härhos.

Karlskrona den 8 mars 1921.

C. A. Fallenius.

Magn. Rydén.

Bilaga 6.

Till Varvschefen.

Jämlikt V C K res. D: ii § 450/1921 anbefalld inkomma med yttrande över
hrr Kloos och Holmgrens riksdagsmotion nr 248 angående Karlskrona stads och
marinens gemensamma brandskydd får jag, med återställande av remisshandlingama,
vördsamt anföra:

Det uti motionärernas skrivelse omnämnda samarbetet mellan marinens och
Karlskrona stads brandväsen har Kung! Maj:t funnit gott i nåder bestämma genom
kungl. brevet av den 31 mars 1882 och den 13 mars 1914, vars innehåll
återgives i K F I mom. 94 och 95, varav avskrift bifogas, bil. 1. Av motionärernas
skrivelse framgår jämväl, att före 1911 staden endast hade en ångspruta,
under det att marinen hade två, varjämte de båda hade diverse brandattiralj, såsom
redskapsvagnar, stegar m. m. enkel material, samt gemensamt en sjöångspruta,
tillkommen på BAK initiativ i maj 1906. (Se närlagda bil. 2 i detta
ärende). Sjöångsprutan blev gemensam egendom genom en för staden synnerligen
gynnsam uppgörelse, i det kostnaden för sprutan, som belöpte sig till 46,700
kronor, likviderades så, att kronan betalade 27,400 kronor (= 59 proc.) och staden
19,300 kronor (= 41 proc.), varjämte kronan ensam för all framtid åtog sig
sprutans bemanning och underhåll, cirka 2,000 kronor per år. Det är att obser -

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 11

veru, att när sagda spruta användes för eldsläckning i staden eller inom kronans
områden, blir det alltid kronan och aldrig staden, som bär kostnaden därför.
Enär det ej finnes någon plats inom Karlskrona stad, som ej kan nås med vatten
från sjöångsprutan med dess 4,000 minutliters kapacitet, måste obestridligt vara,
att uppgörelsen var utomordentligt fördelaktig för staden.

Motionärerna hava förbisett meddela, att vid larm från staden marinens
brandkår oförtövat klargöres och bemannas, varvid även sjöångprutan hittills
påeldats, så att den, i händelse av rekvisition, är färdig omedelbart utrycka.

Herrar motionärer framhålla vidare, att Karlskrona stad har väsentligt mycket
större utgifter för sitt brandväsen än andra därmed jämförliga platser —
trots den kostnadsfria hjälp, som vid behov står att få av kronan. Helt osökt
inställer sig den reflektionen, hur det skulle vara om icke denna hjälp från kronan
f örefunnes?

I sista stycket av sid. 5 framlägga motionärerna en del siffror, angivande
stadens kostnad för sitt brandväsen, och synes det mig liksom framskymtar en
förebråelse mot kronan, att staden måste uppsätta ett så dyrbart brandvärn. Men
är det meningen, måste förebråelsen med bestämdhet tillbakavisas av den anledning,
att kronan aldrig på något som helst sätt anmodat staden att öka sin
brandmateriel; BAK blir ej ens åtspord i saken, än mindre lämnas honom någon
bestämmanderätt, vadan ock, därest denna materiel nu visat sig bliva så
kostsam, det blir stadens egen sak men ingalunda kronans.

När nyligen kronans brandbil anskaffades, tillsporde BAK stadsfullmäktige
i Karlskrona, huruvida ej staden ville bidraga till inköpet, vilket emellertid avböjdes
under förmälan, »att utskottet ej kunde tillstyrka, att något anslag från
stadens sida lämnades till anskaffning av den tunga och såsom det synes opraktiska
brandautomobil, som från kronans sida ifrågasatts». Detta påstående förefaller,
vad bilens egenskaper beträffar, mer än egendomligt. Förhållandet är
nämligen det, att jag, innan jag vidtog några åtgärder förbin skaffandet av den
nya bilen, i avsikt att såvitt möjligt säkerställa mig för Ini framtida kritik av
härvarande sakkunnige, underställde hela frågan med ritningar och alla detaljer
herr brandchefen i Karlskrona stad, vilken efter att hava gjort några smärre
erinringar, som jag iakttagit, återställde handlingarna under förklaring, att han
fann bilen mycket tillfredsställande. Denna sin uttalade åsikt har han, som synes
i handlingarna, senare icke vidhållit på grunder, varom jag ej lyckats få
kännedom. Dessbättre har han emellertid nu, trots ovan något varierande åsikter,
förklarat, att kronan hade all anledning vara belåten med bilen. I stället fann
utskottet gott föreslå, att enär staden tidigare deltagit i kostnaden för en sjöångspruta,
som blev marinens egendom, kronan nu skulle med högst 13,000 kronor
bidraga till inköp av en stegautomobil, som skulle bliva stadens egendom med
dispositionsrätt för kronan vid behov.

Detta förslag måste vid en granskning förefalla egendomligt. Motivet för
BAK framställan synes ej hava tillräckligt noggrant beaktats av vederbörande,
ty i så fall hade väl framgått den olikhet i brandskydd, som vinnes med en
brandautomobil för eldsläckning å ena sidan och en hastigt framförd stege å den
andra. Men den oförståelse, som staden visat för B A k hemställan, har den i

12 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

stället ersatt med en så mycket större förståelse för eget behov, nämligen när
den mot ett drygt bidrag till inköpssumman erbjuder kronan dispositionsrätt av
en staden tillhörig stege, varav kronan endast i sällsynta undantagsfall har behov!

Det intima samarbete, som motionärerna föreslå, äger redan rum, vilket
framgår av bil. 1 (se motionen, sid. 6).

Vad åter besparingen för staden skulle bliva i vad beträffar brandskydd av
kronans egendom, får jag upprepa vad ovan sagts, att den saken ligger i stadens
eget skön att reglera. Det är ju oomtvistligt, och ej kunna väl motionärerna
säga, att Karlskrona stad, vid anskaffande av sin brandmaterial, därvid haft marinens
och dess dyrbarheter för ögonen, utan uteslutande stadens. I annat fall
är det oförklarligt, att ej staden, redan vid den nya materielens anskaffande, begärde
bidrag av staten!

Jag skall nu be få genomgå motionärernas första förslag.

Dessförinnan får jag erinra,

att kronans nya brandbil jämte garage m. m. uppgått till cirka 56,000
kronor;

att den enda utgift, som bilen hädanefter förorsakar kronan, är lön till en
chaufför samt bränsle;

att, på grund av sjöreservens speciella uppgifter inom Karlskrona varv,
denna reserv skulle finnas där, vare sig brandmateriel fanns eller ej, varigenom
det ej kan sägas, att sjöreserven i egenskap av bemanning till brandmaterielen
föranleder kronan någon kostnad, utöver vad den eljest skulle draga;

att motionärerna ej vidrört, var bemanningen från brandkåren skulle vara
förlagd. I sjöreservens kasern finns ingen plats. Skulle den ligga inom brandkårens
område, kan den ju ej hinna fram till garaget på kortare tid än 8—10
minuter, och då är ju ändamålet med bil avsevärt förfelat;

att med all sannolikhet kronan numera icke, tack vare brandbilen och sjöångsprutan,
kommen att behöva använda stadens brand värn; samt

att allt som skrida anförts icke bör kunna vara obekant för motionärerna.

Deras motion, att under sådana förhållanden kronan skall göra följande
uppoffringar:

att överlämna sin nya bil med garage och komplett utrustning till gemensamt
bruk med Karlskrona stad utan ersättning;

att betala cirka 100,000 kronor till staden per år eller ett eventuellt annat
fixerat belopp,

och för detta få till ersättning:

sin egen bil bemannad och omhändertagen av stadens brandkår, men intet
annat; detta synes mig icke kunna tillstyrkas.

Det andra förslaget anse motionärerna själva »kanske är något svårframkomligare
och sämre», och däri instämmer jag till fullo.

Kårchefen i Karlskrona lägger sig särskilt vinn om att så få ombyten som
möjligt göras bland sjöreservens korpralspersonal; befäl och underbefäl äro kommenderade
för år, vadan det synes mig, som om motionärernas kommenderingsförslag
redan nu är icke blott uppfyllt, utan till och med är mer utfyllt än vad
motionärerna föreslå, men varför denna personal på kronans bekostnad skall övas

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 13

av stadens brandbefäl, kan jag omöjligt inse. Om motionärerna på ort och ställe
hört sig för, hur marinens brandmän övas, skulle detta deras förslag säkert aldrig
framkommit. Emellertid hoppas jag de vilja bereda sig ett dylikt tillfälle i sinom
tid, och skola de då få erfara, att den övning, som dagligen gives brandmännen,
bedrives så, att dessa säkerligen ej skola brista i något av vad som kan av dem
fordras.

Som en röd tråd genomgår skrivelsen de uppoffringar staden gör till skydd
för marinens egendom, samt att det under alla förhållanden icke kan vara riktigt
att, som nu äger rum i Karlskrona, låta staden bekosta — och det nästan över
dess förmåga — skyddet av statens egendom. Motionärerna föreslå därför, att
riksdagen ville besluta, att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning
om och i vad mån staten bör bidraga till stadens Karlskronas och marinens
gemensamma brandskydd och de organisatoriska förändringar, som härav
betingas.

Av vad ovan anförts framgår, att kronan numera på ett fullt effektivt sätt
själv sörjer för sitt brandskydd, vadan den saknar all anledning att än mer än
på sätt som framgår av KFI mom. 94—95 samarbeta med staden. Bliva därför
kostnaderna för stadens brandkår större, än vad staden kan bära, får den naturligen
minska sin brandkår på sätt, som kan befinnas lämpligt inom ramen av den
summa, som kan anslås. Skulle kronan komma att betala en större eller mindre
del av stadens brandväsende, för vilket den i regel ej har någon användning, bleve
givitvis konsekvensen, att rikets flesta städer jämväl begärde statsunderstöd för
sina brandkårer; Karlskrona är ju ej den enda stad, som inrymmer kronodomäner.

På grund av vad jag sålunda anfört, får jag bestämt avstyrka varje statsbidrag
till Karlskrona brandkår, enär det skulle än mer gynna en brandkår, som
förut har synnerligen stora fördelar av kronan.

Att nedbringa kostnaden för Karlskrona brandkår blir väl svårt; materielen
är ju ej större än vad städer på 20—40,000 innebyggare erfordra.

Det enda sätt, på vilket några besparingar skulle kunna göras, synes mig
vara om — i likhet med vad för varit fallet, — brandchefsskapet för stadens
brandkår utövas av marinens brandchef, vilken senare i så fall skulle, innan han
tillträdde befattningen, beredas tillfälle att under erforderlig tid följa tjänsten vid
Stockholms brandkår och därunder förvärva sig full kompetens för befattningen
i fråga.

Karlskrona, ekipagedepartementet, den 4 mars 1921.

L. Liljencrantz.