6

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1921 kl, l/i 1 e. na.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 3 i anledning
av herr Alexander ssons motion nr 245 om skrivelse
till Kung!. Maj:t ifråga om vissa avskilt belägna
samhällens skyldighet att erlägga vögskatt.

Närvarande: Herrar Ericsson i Stockholm, Hansson i Bäck, Ros, Andersson i Boda,
Gratialh, Wahren, Leffler, Ericson i Boxholm, Jonson i Remröd, Janson i Talby.

Uti en inom andra kammaren väckt motion, nr 245, som för förberedande
behandling hänvisats till utskottet, har herr Alexandersson hemställt,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att vid den fortsatta utredningen om ändring av väglagen det
också måtte utredas, huruvida och på vilket sätt den orättvisa, som
ifråga om erläggande av skatteutskylderna enligt nu gällande väglag
drabbade avskilt belägna fiskelägen och liknande samhällen, måtte kunna
undanröjas, samt att i det förslag till ny lagstiftning angående vägar,
som av Kungl. Maj:t kunde komma att föreläggas riksdagen, måtte intagas
de stadganden, vartill en sådan utredning kunde giva anledning.

I fråga om motivering för denna hemställan får utskottet hänvisa
till motionen.

Uti sitt den 15 december 1916 avgivna förslag till lag om allmänna
vägar på landet har vägkommissionen upptagit en allmän bestämmelse
av innehåll, att köpingar och sådana municipalsamhällen, för vilka lagen
angående stadsplan och tomtindelning äger tillämpning, icke skola i avUtskottet.
seende å den allmänna väghållningen tillhöra landsbygden.

En följd härav skulle bliva, att samhällenas väghållningsskyldighet
i likhet med vad som gäller för städerna inskränktes till samhällenas

7

Andra kammarens tredje tillfälliga afskotta utlåtande Nr 3.

egna områden, eller med andra ord, att samhällena utbrötos från vederbörande
vägdistrikt och befriades från deltagande i underhåll av distriktets
vägar.

Av vägkommissionens betänkande framgår, att betydande meningsskiljaktighet
kommit till synes beträffande frågan om nämnda samhällens
ställning till väghållningen.

A ena sidan har sålunda gjorts gällande, att enär köpingar och
municipalsamhällen måste vidkännas dryga kostnader för lösen av gallmark,
samt för anläggning och underhåll av gator och allmänna platser,
men därjämte voro skyldiga, att enligt i väglagen stadgade grunder deltaga
i byggandet och underhållet av allmän väg, bro och färja, dylika
samhällens invånare voro underkastade en dubbelbeskattning, för vilken
icke kunde anföras hållbart skäl.

A andra sidan hava framför allt flertalet av vägstyrelser och vägstämmor,
vilka haft tillfälle att avgiva yttranden i ämnet, anfört skäl
emot ifrågavarande samhällens utbrytande ur vägdistrikten.

Bland dessa skäl märkas först: och främst den principiella invändningen,
att icke ens städernas av ålder åtnjutna frihet från deltagande
i det allmänna väghållningsbesväret på landet, kunde försvaras, då nämligen
de allmänna vägarna vore till gagn för alla landets invånare, vilka
förty borde till väghållningen i lika mån bidraga. Städernas undantagsställning
i berörda hänseende innebure »en sekelgammal orättvisa»,
vilken alltså ej borde givas en än vidare utsträckning. Tvärtom syntes
utvecklingen böra gå i den riktningen, att städerna finge deltaga i den
allmänna väghållningsskyldigketen på landet. Yille man på den förmenta
omständighet, att samhällenas invånare icke själva i någon avsevärd
omfattning begagnade de allmänna vägarna, grunda några anspråk
på befrielse från deltagande i deras underhåll, så borde ett liknande
anspråk med lika om icke större fog kunna frambäras av sådana landsbygdens
väghållare, vilka bodde på öar långt från fastlandet eller eljest
så avsides, att de icke hade någon möjlighet att själva använda de allmänna
vägarne. Men i själva verket måste dessa, såsom ovan anförts,
direkt eller indirekt anses vara till nytta för alla landets inbyggare och
ingen av dem borde alltså med skäl få undandraga sig att bidraga till
vägarnas underhåll. Allt sammanlagt intoge samhällena i förevarande
hänseende en sådan ställning, att det icke kunde vara rättvist eller
billigt, att de skulle få undandragas skyldighet att deltaga i landsbygdens
allmänna väghållningsbesvär.

- 8 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

Vägkommissionens ovannämnda lagförslag är för närvarande föremål
för granskning av de år 1920 tillsatta vägsakkunniga. De sistnämnda
hava ännu icke avlämnat sitt betänkande, men enligt vad utskottet
inhämtat lärer ovanberörda spörsmål hava av dem företagits till
förnyat övervägande, och det kan alltså icke anses uteslutet, att de sakkunniga
därutinnan kunna komma till annan uppfattning än vägkommissionen.

Genom förevarande motion har framförts ett yrkande, som äger
samma principiella innebörd, som kravet å ovannämnda samhällens utbrytande
ur vägdistrikten. Möjligen kunde för de av motionären åsyftade
samhällenas vidkommande, åtminstone i vissa fall, kravet å befrielse
från deltagande i vägunderhåll såtillvida anses i högre grad befogat,
som dessa samhällen på grund av sina lägen i allt väsentligt äro i kommunikationshanseende
oberoende av de vägar, i vars underhåll de enligt
gällande väglag hava att taga del. Och ur sådan synpunkt kunde det
väl i och för sig synas rättvist och billigt att det toges under övervägande
i vad mån invånarna i dylika samhällen kunde beredas sådan
lättnad i väghållningsbesväret som motsvarade de särskilda utgifter i
kommunikationshänseende, som åvila samhällena till följd av deras säregna
beskaffenhet.

Den av utskottet härovan lämnade kortfattade framställning av principfrågans
nuvarande läge, synes emellertid giva stöd för den uppfattningen,
att riksdagen för närvarande ej bör bifalla motionen. Då härtill kommer
att motionären i motiveringen yttrar, att »det synes vara i överensstämmelse
med billighet och rättvisa, att dessa samhällen ställas utanför
vägdistrikten och således befrias från skyldighet att erlägga nu utgående
vägskatt», snille riksdagen genom ett bifall till motionen lätteligen kunna
anses hava bundit sig för en ståndpunkt, som kunde komma att medföra
betänkliga konsekvenser.

Utskottet får alltså hemställa,

att herr Alexanderssons motion, nr 245, icke
måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 mars 1921.

På utskottets vägnar:

EBNST EBIKSSON.

Stockholm 1921. J. A. Krita och Kurt Lindberg, Bokindustriaktiebolag.