Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
1
Nr 2.
Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1921 kl. ''/2 1 e. in.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 2 i anledning
av dels lierr Sundlings motion nr 227, om skrivelse
till Kungl. Maj:t i fråga om bättre kontroll över
automobilhastigheten å allmän väg på landet m. m. dels
herr Danielssons motion nr 232, om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående vissa ändringar i förordningen om
automobiltrafik.
Närvarande: Herrar Eriksson i Stockholm, Hansson i Bäck, Corneliusson, Ros,
Andersson i Boda, Granatli, Watiren, Leffler, Ericson i Boxholm Jansson
i Talby.
Uti en inom andra kammaren väckt motion nr 227, har herr SundUng
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning av bättre kontroll över automobilhastigheten å allmän väg
på landet, samt att utredning av huru förstörelse av allmän väg genom
automobils framförande i otillåten hastighet skulle kunna hindras samt
att Kungl. Maj:t snarast måtte vidtaga härför nödiga åtgärder.
Herr Danielsson har uti en likaledes inom andra kammaren väckt
motion, nr 232, yrkat, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes skyndsamt låta utreda
om ändring i förordningen om biltrafik i syfte att ge länsstyrelserna beBihang
till riksdagens protokoll 1921. 13 samt. 3 avd. 2 höft. (Nr 2—3) 1
Utskottet.
2 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
stämmanderätt över tävlingar med motorfordon och lastbilars användande
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill denna utredning kunde
giva anledning.
Utskottet, som fått nämnda båda motioner till sig för förberedande
behandling överlämnade, bar företagit motionerna till behandling i ett
sammanhang; och får utskottet i fråga om motiveringen för motionerna
hänvisa till desamma.
Genom ifrågavarande framställningar hava motionärerna påkallat riksdagens
uppmärksamhet å vissa förhållanden, föranledda av den utomordentliga
utveckling, automobiltrafiken under senare tider undergått.
Det ligger i sakens natur, att med de i vårt land rådande klimatiska
och geografiska förhållanden i övrigt en viss betänksamhet gent
emot denna trafik måste komma till synes företrädesvis från lantbefolkningens
sida. Och framförallt är det lätt att inse, att farhågorna från
detta håll samlat sig omkring frågorna i vad mån den ökade automobiltrafiken
kan anses medföra väsentliga vådor för landsvägarnas bestånd
och på vad sätt dessa vådor må kunna begränsas. Det är också sistnämnda
frågor, som av motionärerna upptagits till förnyad behandling,
därvid motionärerna huvudsakligen haft sin uppmärksamhet riktad på
de risker för landsvägarnas förstörande, som följa av automobiiers framförande
å vägarna med för stor hastighet. Tydligast framträder denna
motionernas läggning i herr Sundlings yrkande om utredning av »huru
förstörelse av allmän väg genom automobils framförande i otillåten hastighet
skall kunna hindras».
Frågan om automobiltrafikens förhållande till landsvägarna har
emellertid tidigare varit föremål för riksdagens behandling. Sålunda
framfördes vid 191G års riksdag, i samband därmed att Kungl. Maj:t
inhämtade riksdagens yttrande över förslag till förordning om automobiltrafik,
åtskilliga önskemål i hithörande avseende, och år 1920 hade riksdagen
ånyo tillfälle att taga ställning till samma fråga, då till riksdagen
för yttrande hänskjutits förslag om vissa mindre ändringar i gällande
automobilförordning. Vid tillkallande av sakkunniga för utarbetande av
sistnämnda förslag hade vederbörande departementchef framhållit, att utredningen
då icke avsåge eu allmän revision av antomobilförordningen,
men tillagt bland annat, att en granskning av nämnda förordning i allt
fall krävdes inom en nära framtid i sammanhang med den nya väglagstiftningen
m. ra., vartill förslag förelåge.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 3
Jämväl då sist nyssnämnda förslag remitterades till riksdagen betonade
departementschefen behovet av en allmän revision av autoraobilförordningen,
och uti skrivelse den 12 juli 1920 (nr 360) anhöll riksdagen,
att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning rörande en allmän
revision av förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik, samt
snarast möjligt till riksdagen inkomma med de förslag, vartill denna utredning
kan giva anledning. Uti motiveringen för det utlåtande (nr 35)
av andra lagutskottet, som låg till grund för riksdagens berörda skrivelse,
yttrade lagutskottet bland annat, att beslutet om skrivelsen med
begäran om skyndsam allmän revision av automobilstadgan särskilt föranletts
av utskottets uppfattning om behovet av ändringar i 14 paragrafens
hastighetsbestämmelser och att vid den av motionärer begärda utredningen
»om obligatoriskt åläggande av hastighetsmätare å automobil
samt förbud för helt inbyggande av förareplatsen» även dessa spörsmål
torde bliva föremål för prövning.
Den av riksdagen begärda utredningen har numera påbörjats, i det
att chefen för kommunikationsdepartementet jämlikt bemyndigande tillkallat
sakkunniga »för verkställande om utredning och avgivande av
förslag rörande en allmän revision av gällande bestämmelser om automobiltrafik
och därmed i samband stående frågor».
Av vad departementschefen vid ärendets föredragande anfört torde
här återgivas följande:
»Jag vill i detta sammanhang erinra, att under år 1920 åt särskilda
sakkunniga uppdragits att verkställa överarbetning av föreliggande
förslag till ny väglagstiftning samt att frågan härom sannolikt torde
kunna föreläggas 1922 års riksdag. Då berörda lagstiftning i vissa avseenden
lärer kunna påverka bestämmelserna om automobiltrafik, synes
även ur denna synpunkt önskligt, att utredningen om revision av
automobilförordningen nu igångsättes, och förutsätter jag härvid, att vid
denna utredning samråd kommer att äga rnm med förenämnda 1920 års
vägsakkunniga.
Den av mig förordade utredningen torde böra omfatta hela automobilförordningen
med dithörande författningar. Särskilt vill jag härvid fästa
uppmärksamheten på att frågan synes böra göras till föremål för noggrant
övervägande. Behovet av ändrade hastighetsbestämmelser framhölls
redan av 1919 års sakkunniga samt underströks ytterligare i med
anledning av förenämnda proposition väckta motioner, därvid jämväl
framhölls angelägenheten att införa hastighetsmätare å motorfordon.
4 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
Sedermera har polismästaren i Stockholm G. R. Hårleman i skrivelse
till statsrådet och chefen'' för kommunikationsdepartementet anfört, att
frågan om skyldighet att å motorfordon hava anbragt hastighetsmätare
nu synes hava kommit närmare sin lösning, då på senare tid praktiskt
användbara apparater blivit utexperimenterade. Polismästaren Hårleman
framhåller emellertid, att skyldighet att hava motorfordon försedda med
hastighetsmätare icke syntes böra stadgas utan att gällande kastighetsbestämmelser
samtidigt underginge ändring i syfte att öka maximihastigheten.
De synpunkter, som sålunda anförts, torde vid utredningen givetvis
böra övervägas. Vidare torde vid utredningen böra till behandling upptagas
bland annat frågan, huruvida ej eu del nya med automobiler jämförliga
fortskatfningsmedel äro av den betydelse, att deras användning
lagligen bör regleras, och om en allmän trafikstadga, innefattande bestämmelser
beträffande såväl automobil- som annan trafik, kan anses av
behovet påkallad.»
De synpunkter, åt vilka motionerna givit uttryck, måste utskottet
väsentligen dela. Det är uppenbarligen för lantbefolkningen av synnerlig
vikt, att automobiltrafiken å landsvägarna icke bedrives på sådant
sätt, att det i vårt land ytterst kännbara väghållningsbesväret obehörigen
försvåras. Och att för närvarande missförhållanden förekomma uti
de av motionärerna påtalade hänseenden torde utskottet även nödgas vitsorda.
Med hänsyn härtill anser sålunda utskottet, att noggrann uppmärksamhet
bör ägnas såväl automobiltävlingarna som frågan om bestämmelserna
angåendet begagnandet av de tyngre lastautomobilerna. I fråga om
de sistnämnda anser sig utskottet böra anmärka, att inom utskottet framkommit
upplysningar, som giva vid handen, att en olikartad tillämpning
föreligger beträffande den i 13 § 5 mom. av gällande automobilförordning
meddelade bestämmelse, att automobil »med större hjultryck vid
full last än 2,500 kilogram» ej må framföras å allmän väg utan särskilt
tillstånd av Konungens befallningshavande i det län, där vägen är belägen.
Oavsett nu nämnda förhållanden anser utskottet emellertid att, sedan
Kungl. Maj:t nu igångsatt den utredning, som av 1920 års riksdag begärts
tillräcklig anledning icke föreligger för riksdagen att i anledning av motionerna
till Kungl. Maj:t rikta någon framställning i ämnet. För denna sin
uppfattning finner utskottet särskilt stöd i den omständigheten, att genom
ett samarbete emellan de för automobilförordningens revision tillkallade
sakkunniga samt 1920 års vägsakkunniga torde kunna åstadkommas en
sådan allsidig utredning rörande autom obiltrafikens förhållande till väg
-
Andra kammarens tredje tillfälliija utskutts utlåtande Nr 2. 5
väsendet, att motionernas syften därigenom bliva på bästa sätt tillgodosedda.
På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,
1) att herr Sundlings motion, nr 227, icke måtte
till någon andra kammarens åtgärd föranleda, samt
2) att herr Danielssons motion, nr 232, icke
måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 10 mars 1921.
På utskottets vägnar:
ERNST ERIKSSON.