Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
1
Nr 10.
Ankom till riksdagens kansli den 27 maj 1921 kl. 3 e. m.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, Nr 10, i
anledning av herr Nyländers motion, nr 146, om skrivelse
till Kungl. Maj:t i fråga om utarbetande och framläggande
för riksdagen av riktlinjer för kommunikationsverkens
ekonomiska skötsel.
Närvarande: herrar Eriksson i Stockholm, Hansson i Bäck, Corneliusson, Ros,
Granath, Wahren, Leffler, Ericson i Boxholm, Andersson i Saxtorp,
* och Janson i Talby.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Uti en inom andra kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion,
nr 146, har herr Nyländer hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla, att förslag till riktlinjer för kommunikationsverkens
ekonomiska skötsel snarast möjligt utarbetas och föreläggas riksdagen för
godkännande.
I fråga om motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa
till motionen.
Som bilagor äro härvid fogade till utskottet inkomna utlåtanden från
kungl. järnvägsstyrelsen, kungl. generalpoststyrelsen, kungl. telegrafstyrelsen,
kungl. vattenfallsstyrelsen, Sveriges allmänna exportförenings styrelse
samt Sveriges industriförbund.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 13 samt. 3 avd. 7 käft. (Nr 10.) 1
Utskottet.
2 Andra kammarens tredje tillf ulliga utskotts utlåtande Nr 10.
Härjämte är vid utlåtandet fogat en inom utskottet uppgjord tablå
över statens järnvägars ekonomiska resultat åren 1912—1919.
Vid besvarande av motionärens förevarande framställning har utskottet
sökt att genom en närmare granskning av motionens motivering utfinna
de önskemål, för vilkas realiserande motionären velat göra sig till tolk, och
i samband därmed tagit under övervägande i vad mån dessa önskemål äro
av beskaffenhet att böra föranleda någon riksdagens åtgärd i anledning av
motionen.
. Enligt utskottets uppfattning har motionären framför allt velat i
motionen betona det allmänna önskemålet, att statens kommunikationsverk
måtte i utövningen av sin verksamhet i väsentligen högre grad än vad
som hittills synts vara fallet, tillämpa affärsmässig förvaltning samt rationella
arbetsmetoder och arbetsnormer. Motionären har i motionen icke närmare
angivit de förhållanden, vari, enligt motionärens åsikt, den bristande
affärsmässigheten i kommunikationsverkens, särskilt statens järnvägars, verksamhet
kommit till synes. Inom utskottet har emellertid framhållits några
med dessa verks förvaltning sammanhängande angelägenheter, beträffande
vilka uppenbarligen det ifrågakomna spörsmålet måste framstå såsom högst
betydelsefullt.
Det har betonats, att en affärsmässig skötsel av kommunikationsverken
bl. a. borde komma till synes uti följande avseenden. Inköpen borde
skötas med förutseende och köpmannaomdöme, avlöningspolitiken inriktas
å att betala vad som fordras för att få och varaktigt upprätthålla ett verkligt
effektivt arbete av de olika slag, som behövas men heller icke mera,
alltså att undvika onödigt stor personal och överkvalificerad arbetskraft.
Därigenom att driftskostnaderna hölles så låga, som i en mönstergillt skött
enskild affär vore möjligt, kunde den mot näringslivets behov tillmötesgående
taxepolitik, som man måste kräva av kommunikationsverken, få en
ekonomiskt hållbar grund. Tariffpolitiken borde inriktas på, att tarifferna
icke skulle behöva höjas under dåliga tider, ett önskemål som kunde realiseras
därigenom, att tarifferna under goda konjunkturer kunde lämna överskott
utöver en knapp kapitalförräntning. Samtrafikpolitiken med utlandet
borde skötas med stor försiktighet och största möjliga förutseende. Med
hänsyn till möjligheten att upprätthålla kravet å att de i kommunikationsverken
nedlagda kapitalen i allmänhet skola förränta sig, borde stor återhållsamhet
iakttagas i fråga om nyanläggningar, som icke kunde förväntas
bliva inom rimlig tid räntabla. Förverkligandet av dessa önskemål beford
-
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10. 3
rades bäst genom att ansvaret för verkens ekonomiska skötsel så helt som
möjligt läge hos verkens styrelse, varjämte dessa styrelser borde förstärkas
med erfarna och kunniga representanter för näringslivet.
Det synes utskottet icke kunna råda mer än en mening därom att
kravet å affärsmässighet i den ekonomiska förvaltningen av våra kommunikations
verk, sålunda formulerat, måste betraktas såsom välbefogat. Och
ej heller lärer det kunua bestridas, att det tyvärr ofta kunnat med avseende
å ifrågavarande institutioners verksamhet konstateras förhållanden,
som rimligen icke kunnat tydas annorlunda än som uttryck för bristande
insikt^ hos respektive verks ledningar uti ifrågavarande hänseende.
A andra sidan vore det enligt utskottets förmenande ej heller riktigt
att vid bedömande av den under senare tider emot kommunikationsverken
riktade kritiken, och då det gäller att på grundvalen av denna kritik taga
ställning till förslag avseende de påtalade felaktigheternas undanröjande
för framtiden, underskatta det påtagliga faktum, att kommunikationsverken
vid sina funktioners upprätthållande under kristiden i alldeles särskilt hög
grad kommit att påverkas av den mångfald av nya och till sina verkningar
okända faktorer, som under denna tid uppträtt inom det ekonomiska
samhällslivet. Och ur sådan synpunkt synes det utskottet icke oberättigat,
om de för kommunikationsverkens behöriga skötsel i sista hand ansvarige,
Kungl. Maj:t och riksdagen, med viss försiktighet upptaga den del av kritiken,
som befinnes hava sin grund i specifika kristidsförkållanden. Och
det torde i detta sammanhang även böra betonas, att kommunikationsverken
framför allt äro statens kommunikationsverk, d. v. s. att de böra utöva
sina funktioner icke i någon eller några enskilda grupper av samhällsmedlemmars
utan i samhällets eget intresse.
Bland hithörande frågor intager givetvis spörsmålet angående kommunikationsverkens
styrelsers organisation en betydande plats. Kunskapen
om, att ett affärsdrivande verks arbetsresultat i väsentlig mån äro beroende
av de ledande personernas kvalifikationer och de former, varunder dessa
personer sättas i tillfälle att utöva sina funktioner, har åstadkommit, att
inom riksdagen sedan lång tid tillbaka ägnats ett stort intresse åt dessa
organisationsproblem. Utskottet saknar emellertid nu så mycket mera anledning
till någon närmare granskning av förhållandet emellan dessa problem
och det i förevarande motion berörda ämne, som riksdagen nu har
att i annat sammanhang härutinnan fatta ståndpunkt. I anledning av herr
Lubeeks motion nr 252, har nämligen andra kammaren för sin del beslutat,
att riksdagen ville i skrivelse till Ivungl. Maj:t anhålla om utredning
4 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
rörande dels organisationen av de affärsdrivande verkens styrelser, dels
möjligheten att bedriva statens nuvarande affärsverksamhet under friare
former än hittills i syfte att därigenom vinna ökad trygghet för ekonomisk
drift utan eftersättande av andra ur allmän synpunkt berättigade krav.
Utskottet kan icke underlåta att framhålla, att därest första kammaren
biträder andra kammarens nyssnämnda beslut, riksdagen redan genom den
senare delen av samma beslut måste anses hava i ej ringa mån beaktat
de i herr Nyländers motion framförda önskemål.
Vidkommande de önskemål i övrigt, som enligt vad utskottet ovan
anfört kunna antagas innefattas i motionen vill utkottet anföra följande.
Efter av riksdagen i skrivelse den 11 juni 1919 gjord framställning
uppdrog Ivungl. Maj:t på sin tid åt en kommission att snarast möjligt verkställa
och för Kungl. Maj:t framlägga en allsidig utredning rörande de åtgärder,
som borde vidtagas för erhållande för framtiden av ett tillfredsställande
resultat av driften vid statens järnvägar. I denna kommission, vars
ordförande till en början varit förre finansministern, direktören Axel Yennersten,
och sedermera nuvarande statsrådet och chefen för handelsdepartementet
Malm, hava såsom ledamöter tjänstgjort överdirektören vid statens
järnvägar Ivar Virgin, verkställande direktören vid Stockholm—Västerås—
Bergslagens järnväg A. O. L. Kamph, ledamöterna av riksdagen A. C.
Lindblad i Göteborg, Bernhard Eriksson i Grängesberg och Anders Anderson
i Båstock, förre finansministern, riksgäldsfullmäktigen H. S. Tamm,
bruksdisponenten C. A. Sahlin, kaptenen O. Wallenberg, järnvägsmannaförbundets
ordförande A. Eorslund samt bergsingenjören I. Olsson. Kommissionen,
som vid utförande av sitt arbete anlitat ett stort antal å de
skilda undersökningsområdena sakkunniga, har den 6 maj 1921 avlämnat
första delen av »betänkande och förslag angående statens järnvägars ekonomi»,
innefattande resultatet av kommissionens undersökningar angående
de på ekonomien direkt och omedelbart inverkande faktorerna utgifter, inkomster
och finanser, och har kommissionen i betänkandet uppgivit, att
den avser att i en andra del därav giva en utredning angående huvuddragen
av statsbanornas organisation och deras ställning i förhållande till
statsmakterna, vilka frågor finge anses vara av stor medelbar betydelse för
ekonomien.
Uti den nu avgivna delen av sitt betänkande har kommissionen i första
hand verkställt en undersökning av föreliggande möjligheter för en begränsning
av järnvägarnas utgifter till minsta möjliga omfång utan åsidosättande
av sådant, som vore erforderligt för rörelsens besörjande på tillfredsställande
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10. ö
sätt. Korn missionen hur nämligen betraktat utgiftsbegränsningen såsom det
primära och grundläggande för den föreliggande ekonomiska utredningen.
Ifråga om taxeväsendet har kommissionen med hänsyn till de härutinnan
förut av järnvägstaxekommittén företagna utredningar begränsat sin uppgift
till ett uttalande angående de grundläggande allmänna principerna,
men betraktat den slutliga utformningen av taxa och tariffer — allt efter
skiftande ekonomiska konjunkturer — som en verkställiglietsåtgärd, vilken
det ålåge järnvägsstyrelsen att oavlåtligen bereda. Vidare bär kommisionen
behandlat spörsmålen angående behovet av ytterligare kapitalinvestering,
vidmakthållandet av befintliga anläggningars kapitalvärde förmedelst fortsatt
arbete på anläggningarnas bibehållande i och utveckling till ett för trafikskötseln
ändamålsenligt skick och förmedelst verkställande av erforderliga
avskrivningar och slutligen den speciella frågan rörande ordnande av personalens
pensionering på sådant sätt, att icke bördan härför övervältras på
framtiden. Slutligen har kommissionen även behandlat spörsmålet, angående
vilken nettoavkastning, som bör anses rimlig och önskvärd och således uppställas
som mål för den löpande ekonomiska politiken. I detta sammanhang
har kommissionen beaktat den av motionären särskilt berörda frågan
om de ekonomiskt icke bäriga bandelarnas (kulturbanor, strategiska banor)
förhållande i avseende å finansieringen till de räntabla bandelarna. Av vad
kommissionen härom anfört må här allenast nämnas, att kommissionen ansett
det praktiskt taget ofrånkomligt att bibehålla en enhetlig taxa för hela
statsbanenätet, vadan, enligt kommissionens mening, förhoppningen om gynnsammare
ekonomiskt resultat av de sämre ställda järnvägarna väsentligen
måste byggas dels på en successivt utökad trafikomfattning och dels på eu
intensivt genomförd sparsamhet till nedbringande av driftkostnaderna.
Kedan av den nu lämnade kortfattade redogörelsen för innehållet uti
den av kommissionen förebragta utredning lärer oförtydbart framgå, att
genom nämnda utredning riktlinjer för statens järnvägars ekonomiska politik
blivit och i fortsättningen komma att än vidare bliva av kommissionen
uppdragna. Och det är därtill enligt utskottets uppfattning tydligt, att
kommissionens utredning omfattat i allt väsentligt just de spörsmål, som
utskottet kunnat finna vara med motionen åsyftade. Gent emot invändningen,
att denna utredning avser allenast statens järnvägar, vill utskottet
hänvisa därtill, att motionären vid motionens avfattande uppenbarligen i
alldeles övervägande mån haft för ögonen förhållandena vid statens järnvägar.
Härtill kommer att i den mån genom den angående statens järnvägar
verkställda utredningen åstadkommes för järnvägarnas ekonomiska
6 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
förvaltning acceptabla riktlinjer, dessa uppenbarligen komma att i tillämpliga
delar göra sig gällande även beträffande de övriga verkens förvaltning.
Då utskottet alltså på grund av vad ovan anförts icke finner någon
framställning i berörda syfte av behovet påkallad, får utskottet hemställa,
att herr Nyländers motion, nr 146, icke måtte
till någon andra kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 27 maj 1921.
På utskottets vägnar:
DUNST ERIKSSON.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
7
Bilaga 1.
Till ordföranden i andra kammarens tredje tillfälliga utskott.
Styrelsen får härmed avgiva anbefallt yttrande över motion i andra kammaren
nr 146 med hemställan att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att förslag till riktlinjer för kommunikationsverkens ekonomiska skötsel
snarast möjligt utarbetas och förelägges riksdagen för godkännande. Yttrandet
är givetvis begränsat till statens järnvägar.
Styrelsen ber inledningsvis få erinra, att statens järnvägars ekonomiska
skötsel är ett mycket vidsträckt begrepp såsom inneslutande alla åtgärder, ägnade
att öva inverkan på inkomster och utgifter, byggnadsverksamheten, förrådsrörelsen
m. m. eller med ett ord affärsresultatet. Enär praktiskt sett varje förvaltningsåtgärd
övar sådan inverkan, kan begreppet »riktlinjer för den ekonomiska
skötseln» anses nära synonymt med begreppet riktlinjer för förvaltningen.
Det torde emellertid icke vara motionärens avsikt, att riktlinjer med sådan syftning
skola utarbetas och framläggas riksdagen för godkännande. I sina konsekvenser
skulle nämligen detta — då statens järnvägars förvaltning ständigt
måste anpassas efter de skiftande konjunkturerna i landets näringsliv, och riktlinjer
kunna fixeras endast för kortare tid framåt —- medföra, att statsbaneledningen
i sista instans överflyttades från Kungl. Maj:t till riksdagen, en förändring
av tidigare statsrättsliga förhållanden, som icke ur någon synpunkt lärer
synas önskvärd.
Av den motivering, som motionären förebragt, vill det ock synas, som om
med ordet riktlinjer avsetts vissa helt allmänna och rent principiella riktlinjer,
t. ex. rörande den taxenivå, som anses lämplig, med hänsyn dels till det i banor
av olika karaktär investerade kapitalets storlek, dels till näringslivets läge eller
beträffande frågan, i vilken omfattning det egna landets industri bör anlitas vid
beställningar och varuinköp.
Vid sådan begränsning av motionens syfte har styrelsen att avge yttrande
dels huruvida och i vilken omfattning allmänna riktlinjer för den ekonomiska
ledningen lämpligen böra utarbetas, dels ock huruvida de sålunda utarbetade
riktlinjerna böra föreläggas riksdagen till prövning. Den första av dessa båda
frågor är av ekonomisk natur, den andra frågan är väsentligen av statsrättslig
natur, men övar givetvis dess avgörande i ena eller andra riktningen det största
8 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
inflytande även på den ekonomiska ledningen. Ur denna synpunkt anser sig
styrelsen böra behandla jämväl frågan om riksdagens granskning av de ekonomiska
riktlinjerna. Först skola beröras de områden, inom vilka riksdagen redan
nu bestämmer den ekonomiska utvecklingen.
Genom sin anslagsbeviljande myndighet utövar riksdagen ett avgörande inflytande
i fråga om såväl statsbanedriftens utvidgning i lokalt hänseende som
ock möjligheterna för driftens ökade intensitet och kapacitet på dess gamla
arbetsområden genom nya byggnader och anläggningar, elektrifiering m. m.
Järnvägsstyrelsen har tid efter annan uppgjort planer för sådana arbetens bedrivande
under en längre följd av år. Riksdagen, som årligen fastställer budgeten,
har dock i regel — undantag bilda t. ex. vissa stora järnvägsbyggnadsprogram,
som mer eller mindre noggrant följts — icke tagit ställning till andra
frågor än sådana, för vilka anslag ifrågakommit vid förevarande session. Styrelsen
har tidigare påpekat önskvärdheten, att riksdagen måtte för sin del antaga
en plan även för anslags beviljande under en följd av år för sådana arbeten,
vilka i princip godkänts, enär härigenom större planmässighet med åtföljande
besparingar skulle kunna vinnas, men har riksdagen icke antagit sådana
utöver budgetåret siktande anslagsplaner. Styrelsen, som alltjämt anser önskligt,
att anslag för beslutade arbeten kunde planmässigt, om oek preliminärt,
fastställas för hela byggnadstiden, finner dock tiden icke lämplig för en reform
i sådan riktning och en utredning i förevarande hänseende utöver redan gjorda
sålunda för närvarande icke erforderlig.
På de löpande driftkostnadernas storlek utövar löneskalan ett avgörande
inflytande. Lönerna fastställas av riksdagen beträffande ordinarie personal och
härmed även indirekt, åtminstone i viss mån, beträffande icke ordinarie personal.
Härvid är att märka, att löneskalan för den ordinarie personalen bestämmes icke
med hänsyn till vad statens järnvägar såsom affärsföretag betraktat kan betala
utan ur allmänna sociala synpunkter, varför på senare tiden styrelsens yttrande
icke heller infordrats beträffande de i lönekostnaderna dominerande dyrtidstillläggens
storlek. Sedan lönenivån numera genom årliga riksdagsbeslut ställes i
viss relation till levnadskostnadernas storlek, hava riktlinjer för lönekostnadernas
beräkning uppdragits, vilka möjliggöra något säkrare kalkyler än tidigare beträffande
statsbanornas blivande ekonomiska resultat och en ändamålsenlig taxenivä.
Dessa kalkyler kunna emellertid väsentligt ändras genom nya riksdagsbeslut, på
vilka styrelsens uppfattning icke utövar större inflytande. Under hänvisning till
erfarenheterna från åren 1918 och 1919, då riksdagen beviljade mycket stora
löneförhöjningar, får styrelsen fästa uppmärksamheten på angelägenheten, att
riksdagen vid fattande av beslut om åtminstone retroaktiv höjning av lönerna
jämväl tar under övervägande och meddelar samtidigt beslut, huruvida medel
härför lämpligen böra utgå i form av anslag eller förskotteras av statsmedel att
i efterhand täckas av trafikmedel, som anskaffas genom taxeförhöjning. I övrigt
torde riktlinjer för fastställande av lönenivån utöver de redan angivna svårligen
kunna tänkas, varför en utredning i detta hänseende synes sakna praktiska
möjligheter och fog för sig.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10. D
Driftkostnaderna i övrigt bestämmas väsentligen dels av trafikens omfattning,
dels av de åtgärder, som träffas för trafikens besörjande och dels av materialprisens
storlek. Till största delen ligga de faktorer, som starkast påverka
driftkostnaderna, utanför järnvägsledningens maktsfär, om ock ledningen kan
genom tidtabell- och transportplanernas anordning och i vissa andra hänseenden,
särskilt på personaluppsättningens område, utöva ett begränsat inflytande på
driftkostnadernas storlek. Av anförda förhållanden följer, att en järnvägs driftkostnader
under tider med stigande pris eller växande trafik icke låta sig begränsas
inom en ram av givna anslag. Med insikt härom har riksdagen icke
heller indragit den löpande statsbanebudgeten i riksbudgeten på annat sätt, än
att överskottet eller skillnaden mellan inkomster och utgifter ingår bland statsverkets
inkomster. Däremot fastställer Kungl. Maj:t en kostnadsstat, vars totalsumma
och olika poster dock endast äro att anse som förslagsanslag. Några
fasta riktlinjer beträffande styrelsens handhavande av utgifterna för drift och
underhåll synas styrelsen icke kunna dragas i annan mån, än att styrelsen liksom
varje annan affärsledning givetvis har att med uppmärksamhet följa trafikrörelsens
utveckling och samtidigt anpassa driften efter denna under noggrant
hänsyntagande till motsebara verkningar i ekonomiskt hänseende. Än mindre
låter det tänka sig, att riktlinjer beträffande vad som under skiftande konjunkturer
skulle få anses som ändamålsenlig utgiftsförvaltning skulle med lycklig
verkan kunna fastställas av riksdagen, enär ledningen härigenom berövades den
erforderliga handlingsfriheten, särskilt nödvändig under brydsamma och skiftande
konjunkturer.
Om således utgifterna i avgörande grad bestämmas av förhållanden, som
ligga utanför järnvägsledningens maktområde, så kan å andra sidan ledningen
genom en varierande taxenivå i stor utsträckning reglera bruttoinkomsternas och
härmed överskottets storlek. Det är särskilt detta förhållande, som av motionären
beaktats, och synes motionären tänkt sig, att riktlinjer lämpligen borde
utarbetas och fastställas av riksdagen beträffande den taxenivå, som under skiftande
förhållanden bör åsättas.
Vid bedömande av frågan, huruvida sådana under alla förhållanden gällande
riktlinjer med lycklig verkan kunna fastställas, har man främst att beakta,
att överskottets storlek genom taxeåtgärder icke kan obegränsat regleras uppåt,
Höjas tarifferna över en viss gräns, vilken dock, när det ej gäller specialtransporter,
icke kan objektivt närmare bestämmas utan endast erfarenhetsmässigt
bedömas, så minskas trafiken dels genom dess avledning till andra kommunikationsmedel,
dels genom dess upphörande. Om detta gäller som obestridd
regel under tider, då det ekonomiska livets utveckling fortlöper efter jämna,
blott smärre växlingar underkastade linjer, så har det så mycket större giltighet
under de svåra brytningstider, som landet för närvarande genomgår. Även om
man begränsar betraktandet av taxefrågan till den rent järnvägselrononjiska synT
punkten och således bortser från tariffernas inflytande på det ekonomiska livet
i dess helhet, så kan enligt styrelsens uppfattning ingen allmängiltig formel
uppställas, med vars hjälp skall kunna uträknas, vilka tariffer giva den bästa
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 13 samt. 3 avd. 7 Käft. (Nr 10.) 2
10 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
avkastningen. Det kan således icke heller uppställas allmängiltiga riktlinjer för
tariffnivån, gående ut på erhållandet av en viss fixerad nettoinkomst.
Den allmänna taxenivån vid en viss järnväg under en viss bestämd tid
måste sålunda fastställas under noggrant beaktande av de för tillfället rådande
konkreta förhållandena. Tillämpat på statens järnvägar betyder detta, att taxenivån
måste bestämmas med hänsyn dels till statens järnvägars sammansättning
av mer eller mindre bärkraftiga linjer, dels ock till rådande förhållanden beträffande
driftkostnadernas storlek och konjunkturernas läge. Då det förhållandet,
att en väsentlig del av statsbanekapitalet är bundet i s. k. oräntabla linjer, vilka
beslutits för att främja landets allmänna kulturella utveckling, starkt beaktats i
förda diskussioner rörande statsbanornas taxefråga och även av motionären berörts,
skall styrelsen nedan angiva sin uppfattning i denna fråga.
Vid järnvägsnätets första utbyggnad vågade man icke motse någon ränteavkastning
på det kapital, som nedlades i vårt södra statsbanenät. Det visade
sig emellertid snart, att dessa linjer voro räntabla även vid den till en början
tämligen obetydliga trafik, som framfördes å banorna. Sedermera bar som bekant
fram till år 1914 trafiken å dessa mångdubblats, utan att av skäl, som
längre fram skola anföras, avkastningens storlek, sedd i relation till det nedlagda
kapitalet, synnerligen vuxit. Sedan det södra statsbanenätet utbyggts, bar
norra Sverige efter band försetts med ett alltmera utgrenat statsbanenät, varvid
järnvägar efter band blivit byggda i allt glesare befolkade och ekonomiskt
mindre utvecklade trakter. Även beträffande de norra linjerna bar dock iakttagits,
att linjer, av vilka ingen bärighet motsetts, visat sig bliva bärkraftiga,
medan trafiken efter band stegras vid sådana linjer, vid vilka inkomsterna ännu
ej täcka driftkostnaderna och långt mindre räcka till förräntning av kapitalet.
Det försiggår sålunda en utvecklingsprocess, enligt vilken trafiken tämligen regelbundet
stegras vid olika linjer, och utsikterna till bärighet i enlighet, härmed
ökas under förutsättning av lämpligt avvägda tariffer. Bärighetens tillväxt bar
emellertid icke varit på långt när jämförlig med trafikens stegring, beroende,
som sedermera kommer att närmare utvecklas, därpå, att under tidernas längd
taxorna icke blivit höjda, i mån som lönekostnader och andra utgifter stigit.
Vid bedömande av statens järnvägars ekonomiska ställning och förutsättningarna
för sådana tariffer, att ett tillfredsställande ekonomiskt resultat erbålles,
får givetvis mycket stor betydelse tillmätas de s. k. oräntabla, ur allmän kulturell
eller strategisk synpunkt byggda järnvägarna, men styrelsen anser dock icke,
att denna betydelse bör överskattas. Det södra statsbanenätet liksom ock vissa
av de norrländska järnvägarna äga enligt styrelsens uppfattning under normala
konjunkturer och under förutsättning att tariffnivån icke hålles onödigt låg en
så stor inkomstgivande förmåga, att överskottet från dessa statsbanedelar bör
kunna täcka betydande underskott vid oräntabla kulturbanor. Styrelsen, som
anser det ändamålsenligt och lämpligt, att det växande överskott från vinstgivande
statsbanedelar, som med trafikstegringen ordinärt bör uppstå vid tilllämpning
av normalt avvägda tariffer, tages i anspråk för kommunikationsväsendets
förbättring i fattigare landsdelar, kan för sin del icke godkänna den niotio
-
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10. 11
närens uppfattning-, enligt vilken taxenivån ordinärt bör bestämmas med hänsyn
till de ekonomiska resultaten vid endast de vinstgivande bandelarna eller med
hänsyn till det i dessa bandelar nedlagda kapitalet. Å andra sidan bör givetvis
under tider med brydsamma ekonomiska förhållanden vederbörlig hänsyn
kunna och böra tagas till de driftförluster, som uppstå vid de svagt trafikerade
linjerna.
1 detta sammanhang ber styrelsen få erinra, att styrelsen som lägsta gräns
för den behållning av statsbanerörelsen, som under normala förhållanden bör
eftersträvas, numera och alltifrån i december 1919 avlåten skrivelse till Kungl.
Maj:t angående behållen inkomst för år 1921 upptager ett belopp, svarande mot
räntan å statsbanornas andel i statsskulden. Styrelsen har motiverat denna beräkningsmetod
med att nämnda belopp tillsammans med driftkostnaderna bildar
statens sammanlagda utgifter för statsbanedriften, medan det överskott, som tilläventyrs
kan erhållas på sådant byggnadskapital, som anskaffats av skattemedel
eller trafiköverskottsmedel, utgör eu statens nettovinst av statsbanerörelsen. Styrelsen,
vilken tidigare utgått från motsvarande ränta å i räntabla bandelar nedlagt
kapital som den lägsta behållning, vilken bör eftersträvas, har så mycket
lättare kunnat övergå till denna ändrade beräkningsmetod, som, enligt vad eu
företagen utredning givit vid handen, det i de oräntabla linjerna nedlagda kapitalet
icke mycket skiljer sig från det kapital, som anskaffats av skatte- och
trafiköverskottsmedel. För de närmare liggande taxepolitiska frågornas avgörande
saknar sålunda närmast berörda principfråga större praktisk betydelse. Däremot
kan den för framtiden bliva mera betydelsefull, för så vitt riksdagen kommer
att i ökad relativ omfattning besluta byggande av oräntabla linjer med upplånat
kapital.
Från den här hävdade uppfattningen ha emellertid överdirektör Flodin och
järnvägsfullmäktigen Strömberg uttalat en avvikande mening i en till styrelsens
skrivelse av den 5 december 1919 fogad reservation.
Ett större och mera direkt verkande inflytande på taxenivåns lämpliga höjd
än relationen mellan räntabla och icke räntabla bandelar utövar enligt styrelsens
uppfattning konjunkturernas allmänna läge. Detta inflytande gör sig gällande
på två helt olika sätt, nämligen dels genom konjunkturernas samhörighet med
prisnivån och härmed på driftkostnadernas storlek, dels genom konjunkturernas
inverkan på näringslivets intensitet och härmed på inkomsternas storlek.
Allt från den första trafiktiden och fram till år 1920 har tiden kännetecknats
av en i Sverige i det hela kontinuerligt stigande prisnivå, med därav
följande successiva höjningar av löner och andra omkostnader för driften. Högst
betydlig har denna driftfördyring varit redan under den långa, utomordentligt
starka uppgångstiden från 1895 till 1914; därefter har driftfördyringen varit av
exceptionell storlek. Oaktat nämnda utgiftsfördyring ha tarifferna fram till år
1915 icke höjts, utan tvärtom ha tid efter annan partiella sänkningar företagits.
Redan därigenom, att tarifferna icke höjts jämsides med prisnivån och driftfördyringen,
har sålunda en real sänkning av tarifferna inträtt. De företagna partiella
taxesänkningarna innebära -reduktion även av tariffernas nominella belopp.
12 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
Att märka är, att sänkningen av realtarifferna varit vida större än sänkningen
av nominaltarifferna. Att sålunda trots kontinuerliga driftkostnadsstegringar tarifferna
kunnat bibehållas eller till och med sänkas har berott på att nytillkomna
nettoinkomster av ökad trafik lämnat ersättning för driftkostnadernas stegring.
Först under år 1915 stego driftkostnaderna i sådan skala, att en nominell taxeförhöjning
ansågs böra företagas. Med de därefter successivt genomförda taxeregleringarna
har ända till sommaren 1919 dock icke avsetts att bringa taxenivån
i jämnhöjd med den ändrade prisnivån utan blott att medföra sådan förbättring
av de ekonomiska resultaten, som vid vissa tidpunkter ansetts med hänsyn
till statsbaneekonomien strängt nödvändig eller med hänsyn till näringslivet
överhuvud taget möjlig. Först den från och med den 1 augusti 1919 tillämpade
taxeregleringen gavs sådan storlek, att därefter en viss jämvikt inträdde mellan
tariffer och driftkostnader, så att, så länge trafiken höll sig på normal höjd, ett
tillfredsställande ekonomiskt resultat erhölls. Detta tillstånd varade till hösten
1920, då på grund av trafikens krisartade nedgång statsbanornas ekonomiska resultat
åter i hög grad försämrades.
De gångna tidernas taxepolitik fram till sommaren 1919 kännetecknas
sålunda av eu strävan att i allmänt intresse hålla taxan nere vid en
synnerligen låg nivå. Under tider med starkt stigande trafik kan även en kontinuerlig
realsänkning av tarifferna äga rum, utan att det nominella inkomstresultatet
därav påverkas. Statsmakterna ha ock, då de uraktlåtit att höja tarifferna
i jämnhöjd med prisnivån, låtit en sådan sänkning så gott som omärkligt
fortglida, och näringslivet har inkasserat de därav följande vinsterna, utan
att rätt göra sig reda för, att tarifferna i realiteten undergingo vida större sänkningar
än vad tarifftabellerna angåvo. Om man tillsvidare bortser från åren
1917—1919, under vilka särskilda förhållanden, till vilka styrelsen ber få återkomma,
föranledde starka, försämringar av statens järnvägars bokförda inkomstresultat,
så har berörda sänkning av realtarifferna i regel fortgått, utan att därav
föranletts avsevärda sänkningar av statsbanornas avkastning på det nedlagda
kapitalet, och det har därför synts, som om den följda taxepolitiken varit även
ur statsfinansiell synpunkt försvarbar.
Det är dock härvid att märka, att man icke tagit med i räkningen möjligheten
av en kommande sekulär sänkning av prisnivån med därav följande förbilligande
av driftkostnaderna och därmed, enligt vad erfarenheten visar, i samband
stående minskning av eller stillestånd i trafiken och än större minskning
av inkomsterna. Förestår nu efter krigsårens kraftförbrukning en sådan mera
långvarig ekonomisk reaktion, så föreligger taxeproblemet i helt nytt och ytterst
ogynnsamt läge. Tariffernas nominella belopp borde i mån som prisnivåns nedgång
inverkar på driftkostnadernas storlek kunna nedbringas, men trafikens tillbakagång
måste föranleda, att inkomstresultatet härvid försämras, enär inkomster
bortfalla, utan att häremot ens närmelsevis svarande utgifter kunna inbesparas.
Detta innebär, att om man vid sjunkande konjunkturer eftersträvar samma nettobehållning
som tidigare under stigande konjunkturer, så måste en höjning väl
ej av de nominella tarifferna men av realtarifferna genomföras, eller med
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10. 13
andra ord uttryckt, tarifferna kunna ej sänkas i full paritet med prisnivåns
nedgång.
Den traditionella,, gent emot allmänheten och näringslivet hänsynsfulla, taxepolitik,
som följts i den svenska statsbaneförvaltningen, har, såvitt styrelsen känner,
blivit iakttagen i alla andra länder, och detta vare sig stats- eller privatbanedrift
i dem varit förhärskande. Överallt har man strävat att hålla tarifferna
vid lägsta nivå, och ingenstädes har den ekonomiska uppgångsperioden utnyttjats
för att skapa en fond av tillräcklig storlek att även under längre nedgångsperioder
möjliggöra en låg tariffnivå. De fondbildningar för utjämning av de
årliga nettoinkomsternas storlek, som före kristidens inträde verkligen bär och
var gjorts, ha inskränkts till rätt blygsamma mått och endast avsett att trygga
en jämnare behållning av järn vägsrörelsen, än som eljest kunde beräknas med
hänsyn till de smärre periodiska växlingar, som konjunkturerna enligt vad erfarenheten
visar undergå. Den brydsamma ekonomiska situation, som kännetecknar
det nuvarande läget beträffande statens järnvägar, torde därför ock vara en
universell företeelse.
Någon befogad anmärkning mot den i Sverige följda taxepolitiken anser
styrelsen därför icke kunna riktas av den anledningen, att tarifferna under gångna
uppgångstider icke genom en mot driftkostnadernas ökning svarande höjning av
nominaltarifferna, hållits vid tidigare realnivå i förhållande till den allmänna
prisnivån. Styrelsen, som rönt visst motstånd till och med mot de blygsamma,
endast nominella taxeförhöjningarna under kristiden, håller för visst, att eventuella
framställningar från järnvägsstyrelsens sida om så högt tillmätta taxeförhöjningar,
att uppgångstidernas trafikstegringar trots samtidig driftfördyring alltid
kunnat följas av i motsvarande grad förbättrade nettoresultat, icke skulle ha
vunnit beaktande, och styrelsen betvivlar, att statsmakterna skulle ha befunnits
villiga att av sålunda erhållna överskottsmedel bilda en till sitt behov och sin
storlek icke bestämbar fond för mötande av en under en oviss framtid möjligen
uppträdande depressionstids svårigheter.
Vad särskilt de senaste årens erfarenheter angår, vill styrelsen bringa i erinran,
att Kungl. Maj:t aldrig höjt men väl flera gånger sänkt de av järnvägsstyrelsen
föreslagna grunderna för tilläggsavgifternas utgående, och att, när 1918
års riksdag och järnvägsrådet haft att behandla taxeproblemet, inga röster höjts
för andra beräkningsgrunder eller högre avgifter än dem styrelsen ansett sig böra
eller kanske rättare kunna föreslå.
Skärskådar man emellertid de gångna tidernas taxepolitik ur teoretisk synpunkt,
så anser styrelsen, att en högre tariffnivå varit med hänsyn till prisnivåns
fortgående höjning motiverad såväl före 1914 som efter denna tid fram till
augusti 1919. En smidigare anpassning av tarifferna efter den stigande prisnivåns
fordringar skulle, utan att näringslivet därigenom otillbörligt betungats,
ha medfört oförändrad eller nära oförändrad nettoinkomst pr trafikenhet och
härmed växande överskott, i mån som trafikintensiteten tillväxte. Från dessa,
vid tillämpning av en strävare taxepolitik erhållna större överskott hade, då avsättningar
kunnat göras till en fond, ur vilken dels byggnadsmedel för icke
räntabla banor hade kunnat erhållas, dels kontanta medel kunnat hämtas för
14 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
mötande av förluster vid eventuellt kommande trafikminskningar. Såsom ovan
anförts liåller dock styrelsen före, att en sådan teoretiskt följdriktig taxepolitik
icke varit möjlig att under gångna tider praktiskt förverkliga.
Styrelsen skall härefter återkomma till de särskilda förhållanden, som under
åren 1917—1919 föranledde starka försämringar av statens järnvägars bokförda
inkomstresultat. Under dessa år ha bokförts, för år 1917 ett överskott av endast
7,257,520 kronor och för åren 1918—1919 driftunderskott av 60,298,171 resp.
11,070,940 kronor. Det ligger nära till hands att antaga, att huvudorsaken till
dessa dåliga ekonomiska resultat varit, att en i förhållande till den förutsebara
driftkostnadsnivån alltför låg tariffnivå kommit till användning. Så är också i
viss mån fallet, men förhållandena äro vida mera komplicerade. För närmare
belysning härav skall nedan redogöras för de huvudsakliga faktorer, som vållat
förenämnda driftförlust under år 1918 av i runt tal 60.3 miljoner kronor.
Den främsta huvudanledningen till nämnda förlust har på utgiftssidan varit
sådana riksdagens beslut i lönefrågorna, på vilka, enligt vad ovan anförts, styrelsen
saknar större inflytande. För år 1917 hade beviljats krigstidshjälp och
krigstidstillägg, som sammanlagt uppgingo till 11,885,000 kronor, men beslöt riksdagen,
att berörda utgift skulle bokföras under 1918 års utgifter. Vid 1918 års
lagtima riksdag beslöts en höjning av berörda lönetillägg, medförande en utgift
av 37,193,000 kronor. Samtidigt beslöts, att icke blott 1917 års utan jämväl
årets krigstidsförhöjningar av lönerna skulle bokföras som 1918 års utgifter. Vid
slutet av året fattade slutligen 1918 års urtima riksdag beslut om extra, retroaktivt
utgående, krigstidsförhöjningar, vilka medförde ett i december 1918 utbetalt
och bokfört belopp av 19,772,000 kronor. 1918 års utgifter kommo härigenom
att belastas med inalles kronor 68,350,000 för löneförbättringar. Av
detta belopp kunde vid årets ingång med hänsyn till riksdagens beslut om bokföringstiden
för 1917 års motsvarande utgifter endast kr. 11,385,000 förväntas
bliva upptagna under 1918 års utgifter. Genom riksdagens beslut ökades således
statens järnvägars utgifter för löner under år 1918 med i runt tal 57 miljoner
kronor, utan att andra åtgärder samtidigt träffades för anskaffande av härför erforderliga
medel, än att riksdagen anslog vissa förslagsanslag att utgå av tillfälliga
lånemedel och i riksstaten föras under titel »Utgifter för kapitalökning»,
tillfällig försträckning åt statens järnvägar, innebärande, enligt det propositionen
i detta ärende bifogade statsrådsprotokollet, att statens järnvägar genom taxeförhöjningens
bibehållande i erforderlig tid skulle beredas tillfälle att framdeles
återbetala lånet. Emellertid får erinras, att 1919 års riksdag sedermera anslagit
25 miljoner kronor att utgå under verkliga utgifter som bidrag till täckande av
1918 års driftförlust.
En annan huvudanledning till driftförlusten har vant, att statens järnvägars
budget i mycket betydande utsträckning tagits i anspråk för syften, vilka ligga
utanför statens järnvägars verksamhetsområde. Styrelsen får sålunda erinra, att,
då det ur handelspolitiska synpunkter ansågs önskvärt att inköpa en större mängd
engelska stenkol, sådant inköp överlämnades åt statens järnvägar, som, enär de
engelska kolen ställde sig dyrare än de för inköp tillgängliga tyska kolen, till
skyndades en förlust, vilken endast för år 1918 beräknas till 22 miljoner kronor.
15
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
I samband härmed erinras, att ersättningen för transporter av postgods och för
militära transporter utgingo efter så låga tariffer, att statens järnvägar beräknas
hava lidit en förlust för året av ti miljoner kronor, vilken bort bäras till 4.5 miljoner
kronor av postverket och 1.6 miljoner kronor av försvarstitlarna. För allmänna
statsändamål har således statens järnvägars budget under år 1918 betungats
med inalles omkring 28 miljoner kronor, vilka vid eu rationellt ordnad statsbokföring
bort föras å andra statsverkets titlar.
Vidare är att märka, att förlusten till väsentlig del motväges av fordran
eller uppkommit genom gjord inbetalning till statsverket. För driftförlust å malmbanorna
år 1918 har statens järnvägar sålunda krävt Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag på ett belopp av 16.18 miljoner kronor, vilket belopp, såsom omtvistat
och icke influtet, ej redovisats som inkomst, och bland årets utgifter ingår en
post på 1.87 miljoner kronor ränta till statskontoret för förskotterade rörelsemedel.
Dessa båda poster utgöra tillsammans 18 miljoner kronor.
Förenämnda utgifter eller förluster om tillsammans 103 miljoner kronor äro
i själva verket av den natur, att de vid 1918 års ingång icke eller åtminstone
endast till en mindre del kunde förutses. Också beräknades i styrelsens skrivelse
till Kungl. Maj:t av den 30 oktober 1917 med förslag till taxeförhöjning under
år 1918 detta års utgifter till 213 miljoner kronor, medan på grund av huvudsakligen
förenämnda anledningar de verkliga utgifterna stego till 316 miljoner
kronor.
Helt förklaras emellertid ökningen av kostnader utöver de beräknade icke
av förenämnda orsaker, på vilka styrelsen icke kan ha större inflytande, utan är
utgiftsökningen till en viss del att hänföra till förhållanden, vilkas reglering faller
inom styrelsens befogenhet. Av den största betydelsen äro härvid personalförhållandena.
1 medeltal under år 1918 ökades den för drift och underhåll sysselsatta
personalen med 3,294 man. Styrelsen får härvidlag måhända förebrå sig
att ej ha tillräckligt tidigt ingripit för att hejda denna avsevärda nyrekrytering,
men även om man utgår från det mindre sannolika antagandet, att hela den
under år 1918 företagna personalökningen hade kunnat genom ett effektivt uttagande
av personalens arbetskraft undvikas, skulle härigenom 1918 års driftkostnader
vid då rådande lönenivå ej ha minskats med mera än 8,700,000 kronor,
en i och för sig givetvis högst betydande summa, men dock ej dominerande
i relation till övriga här diskuterade utgiftsökningar.
Styrelsen anser sig på grund av vad här anförts kunna hävda, att de för
1918 års förra del — en ny taxeförhöjning trädde i kraft den 15 juni 1918 —
av styrelsen föreslagna tarifferna, vilka i huvudsak godkändes av Kungl. Maj:t,
stodo i tämligen god överensstämmelse med den utgiftsnivå, som på samma tid
kunde på förhand beräknas. Den huvudsakliga anledningen till att styrelsens
ekonomiska beräkningar icke förverkligades låg utanför styrelsens befogenhet att
kunna reglera. Motsvarande förhållanden ha om ock i mindre omfattning gjort
sig gällande under övriga för statens järnvägar förlustbringande delar av krigstiden.
1918 års taxeförslag, som underställdes riksdagens prövning och av riksdagen
godkändes i dess av styrelsen gjorda avfattning, utgick av hänsyn till
16 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
näringslivet icke från drift- och räntekostnadernas storlek, utan begränsades taxestegringen
avsevärt under härför erforderlig nivå. De höjningar av krigstidstilläggen
å lönerna, som gjordes av 1918 års urtima riksdag, gjorde emellertid,
jämte andra förhållanden, såsom trafikens nedgång m. m., taxestegringen alldeles
otillräcklig, och betydande förluster uppträdde, utan att man dock genast vågade
gå till ytterligare taxehöjning. Sedan 1919 års riksdag ytterligare höjt
lönerna för statens järnvägars personal, och förlusterna tydligen hotade att växa
över huvudet, blev dock en ny taxereglering oundgänglig. Vid denna togs så
äntligen steget fullt ut och avmättes tarifferna så, att under förutsättning av
viss trafikstorlek en behållning av 25,700,000 kronor skulle ernås. Med denna
taxereglering genomfördes för första gången en verklig och icke endast en nominell
höjning av tarifferna. I anledning härav uttalade ock styrelsen i sin skrivelse
till Kungl. Maj:t allvarliga farhågor, att den ifrågasatta taxeregleringen
skulle ogynnsamt inverka på landets näringsliv.
En sådan mera märkbar ogynnsam inverkan gjorde sig emellertid icke gällande
från tiden för taxeförhöjningens genomförande augusti 1919 och till hösten
1920, då en allmän depression inträdde på näringslivets område. Det torde höra
erinras, att den nya taxan under denna tid medförde en nettobehållning, fullt
motsvarande skälig avkastning på statsbanekapitalet, och detta trots de ytterligare
stora löneförhöjningar, som beslötos av 1920 års riksdag.
För 1919 års driftförlust anvisades ett förslagsanslag av högst 25 miljoner
kronor att utgå som verkliga utgifter. Härav har dock genom driftförlustens
begränsning ett belopp av endast il,070,938 kronor behövt tagas i anspråk. Av
krisårens driftförluster återstår som tillsvidare kapitaliserat i statens järnvägar
ett belopp av kronor 35,298,171, vilket, såvida andra förfoganden ej träffas,
skall amorteras av trafikmedel, erhållna genom bibehållande av något högre tariffer,
än som eljest skulle behövas.
Såsom ovan visats ha statsmakterna sålunda understundom ställt stora ekonomiska
krav på statens järnvägar utan att samtidigt ha träffat avstalter eller
givit direktiv beträffande åtgärder för anskaffande av härför erforderliga medel.
Det synes styrelsen nödvändigt, att under loppet av ett visst redogörelseår icke
från statsmakternas sida vidtagas åtgärder, ägnade att förhindra förverkligandet
av uppgjorda budgetförslag för statens järnvägar, vare sig beträffande inkomsterna
genom tariffernas sänkning eller beträffande utgifterna genom dessas stegring,
utan att anstalter samtidigt träffas för täckande av härigenom bortfallande
beräknade överskott.
Med här anförda förhållanden vill styrelsen ha visat, att väsentliga brister,
för vilka styrelsen icke är ensam ansvarig, vidlått och, om än i reducerad omfattning,
fortfarande vidlåda planläggningen av statens järnvägars ekonomiska
verksamhet. Gjorda erfarenheter få emellertid väntas medföra erforderliga förändringar
härvidlag, och detta helt visst utan att en särskild utredning i berörda
hänseende företages.
Motionären gör gällande, att den ekonomiska ledningen av statens järnr
vägar bör handhas med hänsyn till såväl statsekonomiska som privatekonomiska
synpunkter. Styrelsen vill gärna instämma i att ett lands kommunikationssystem
17
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr It).
måste så utnyttjas, att landet i sin helhet härav erhåller det största möjliga
gagn. Fall kunna givetvis tänkas — såsom exempel från bland annat våra skandinaviska
grannländer visa — när en tillämpning av denna sats leder till så låg
tariffbildning, att förluster uppstå. Men styreisen kan vid satsens tillämpning
icke anse lämpligt att under för handen varande förhållanden beträffande järnvägsväsendet
i Sverige göra, någon mera avsevärd skillnad mellan stats- och privatbanor.
Båda måste såtillvida handhas ur »privatekonomiska» synpunkter, att
de bära sig inom som skäliga befunna gränser. Anse statsmakterna vare sig för
statens eller för enskilda järnvägars del andra än till detta mål syftande principer
böra följas vid företagens ekonomiska ledning, så synes styrelsen den rätta
utvägen vara, att, på sätt t. ex. i fråga om kalkfrakter för jordbrukets behov
sedan länge tillämpats, anslag beviljas för täckande av de förluster, som företagen
komma att lida genom statsmakternas åtgärder. Fn dylik strängt tillämpad
budgetprincip skulle otvivelaktigt ställa statens järnvägar i en vida gynnsammare
sifferbelysning beträffande de ekonomiska resultaten, än vad hittills vid
tillämpad praxis kunnat uppnås.
Styrelsen instämmer till fullo i motionärens yttrande, att hänsyn måtte vid
avgifternas bestämmande tagas till näringslivets behov. Men styrelsen får erinra,
att en nedsättning av tarifferna under den gräns, som betingas av driftoch
räntekostnaderna, medför, såvida man ej skall fortgå på skuldsättningens
väg, behov av ökade skatter för täckande av härvid uppstående förluster. En
avsiktlig sådan sänkning av tarifferna vid statens järnvägar, att drift- och räntekostnader
ej täckas, bör därför enligt styrelsens uppfattning föregås av ett riksdagens
beslut om anslag för bestridande av berörda förluster. Yad särskilt järnvägarna
angår får styrelsen erinra, att härvid uppkommande spörsmål i hög grad
kompliceras av järnvägssystemets splittring på dels stats- dels ock en mängd i
ekonomiskt hänseende olikställda enskilda järnvägar, på vilka senares ekonomi
statsbanetaxan genom samtranktarifferna övar det största inflytande.
Yad angår frågan om utarbetande av riktlinjer för den framtida taxepolitiken
får styrelsen erinra, att styrelsen har på remiss jämvägstaxekommitténs
yttrande i frågan samt att statsbanornas ekonomikommission enligt densamma
lämnat uppdrag jämväl har att till prövning upptaga frågan om statens järnvägars
taxepolitik. Anledning att ifrågasätta ny ytterligare utredning i detta
ärende torde sålunda för närvarande icke föreligga.
Slutligen har styrelsen att yttra sig över förslaget, att blivande riktlinjer
beträffande taxepolitiken skola underställas riksdagens prövning. Styrelsen får
härvid erinra, dels att frågan om ytterligare taxeförhöjning år 1918 underställdes
riksdagen för yttrande, dels att 1918 års riksdag gjort ett viktigt principuttalande
i taxefrågan. Riksdagen uttalade bland annat följande:
»Under nu rådande förhållanden synes en ytterligare genomgående taxeförhöjning
vara ofrånkomlig, och det vill synas riksdagen, att en sådan höjning redan
tidigare bort vidtagas. Ur rent principiell synpunkt böra statens järnvägar icke
blott bära sina egna driftkostnader, utan även lämna överskott till förräntning av
det i statsbanorna, såsom helhet betraktade, nedlagda kapitalet. Under de extraordinära
förhållanden, som nu råda, lärer emellertid denna grundsats ej kunna
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 13 samt. 3 avd. 7 käft. (Nr 10.) 3
18 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
upprätthållas i full utsträckning. Riksdagen håller likväl före, att direkt förlust
å driften så vitt möjligt bör förhindras.»
Mot de ledande principer, som riksdagen här uttalat, har styrelsen intet
att erinra. Deras tillämpning i praktiken måste emellertid, på sätt styrelsen ovan
visat, bliva beroende av det för tillfället rådande konkreta läget. Skulle således
detta förändras i sådan riktning, att de av riksdagen givna, ovan anförda
direktiven befinnas icke lämpligen kunna följas, utan att en lägre, förlustbringande
taxenivå anses böra införas, så anser styrelsen, att beslut i sådan riktning bör
föregås av riksdagens börande, varvid beslut jämväl synes böra fattas om varifrån
medel till de på förhand emotsedda driftförlusternas täckande, såväl vid statens
som berörda enskilda järnvägar, böra tagas.
Motionären bar även framhållit, att vid inköp av materiel och förnödenheter
såväl privatekonomiska som statsekonomiska synpunkter böra anläggas.
Berörda inköp regleras genom en kungl. förordning av den 16 januari 1920,
i vilken bestämmelser äro givna beträffande svensk varas företräde framför utländsk.
Någon erinran mot dessa föreskrifter har motionären ej riktat, och
saknar styrelsen anledning närmare behandla denna fråga.
Det torde kunna ifrågasättas, huruvida en utredning, sådan den av motionären
föreslagits, skulle komma att giva vid handen, att fastare riktlinjer för
statens järnvägars ekonomiska ledning än de, som redan följas eller givits, kunna
fastställas, då riktlinjerna i viss mån måste bestämmas med hänsyn till de vid
varje tid uppträdande konjunkturernas karaktär. Enär riksdagen utövar ett avgörande
inflytande på statens järnvägars ekonomiska förhållanden redan därigenom,
att byggnadsanslag och framför allt lönestandard bestämmas av densamma,
kunde det anses rationellt, att riksdagen jämväl fastställde taxor och tariffer och
i övrigt mera än hittills skett reglerande ingrepe på den ekonomiska ledningen.
Flera omständigheter tala emellertid enligt styrelsens uppfattning avgjort häremot.
Ledningen för ett affärsföretag sådant som statens järnvägar måste kunna
någorlunda snabbt anpassa sina dispositioner efter konjunkturernas svängningar,
men detta bleve omöjligt, om alla åtgärder av mera ingripande art måste underställas
riksdagens prövning. Vidare kan måhända befaras, att riksdagens partier
eller dess i olika näringsgrenar eller olika sociala önskemål intresserade ledamöter
vid avgörande av järn vägsfrågor kunna påverkas av dessa sina intressen
och ej i full utsträckning beakta nödvändigheten, att statens järnvägar handleddes
ur de ekonomiska synpunkter, som för ett affärsföretag måste vara de i
första hand bestämmande.
Då motionären hänvisar till den förevarande tidens krav på utnyttjandet
av kommunikationsmedlen till statens och medborgarnas ekonomiska skydd, vill
det synas, som om med motionen avsetts att bereda mark för en skyndsam sänkning
av kommunikationsverkens tariffer. Till belysning av statens järnvägars taxefråga
i dess nuvarande konkreta läge får styrelsen därför närlägga sitt den 15
februari 1921 avgivna yttrande över av järnkontoret gjord framställning angående
sänkning av tarifferna för järnvaror m. m. och sitt den 12 april 1921 avgivna
yttrande över industriförbundets framställning om allmän fraktnedsättning.
Yad beträffar de för tillfället dominerande ekonomiska problemen torde det få
19
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
anses som i hög grad ovisst, huruvida eu ny utredning i det av motionären
avsedda syftet skulle kunna så hastigt genomföras, att utredningsarbetet kunde
få betydelse för lösande av dessa problem. Vad åter beträffar problemställningen
för framtiden må erinras, att, som redan anförts, icke blott järnvägsstyrelsen
utan även statsbanornas ekonomikommission hava det viktigaste av dessa eller
taxefrågan under systematisk prövning. Statsbanornas ekonomikommission får
ock väntas komma att undersöka järnvägsstyrelsens ställning med hänsyn till
befogenhet och plikter i förhållande till Kungl. Maj:t och riksdag och föreslå
de ändringar i berörda hänseende, vartill undersökningen kan giva anledning.
Under hänvisning till att såväl statens järn-vägars framtida taxepolitik som
ock styrelsens ställning till statsmakterna redan ligger under utredning av en
på riksdagens begäran tillsatt kommission samt att förslag till ny taxa är under
utarbetande och snart kommer att föreligga till regeringens prövning, får styrelsen
avstyrka motionärens yrkande i vad detta berör statens järnvägar.
Samtidigt får styrelsen rikta uppmärksamheten på angelägenheten, att
statens järnvägars budget icke betungas med utgifter, som äro för järnvägen,
såsom affärsföretag betraktad, främmande eller som beslutas att retroaktivt utgå,
liksom att tax-itferna, såväl de allmänna som de vis å vis andra statsmyndigheter
gällande, icke genom statsmakternas beslut sättas lägre, än som betingas av driftoch
räntekostnadernas storlek, utan att anslag samtidigt beviljas för täckande
av härigenom föi-anledda utgifter eller bortfallande inkomster.
I behandlingen av detta ärende hava jämväl deltagit överdirektörerna
Virgin och Modin, järnvägsfullmäktigen Strömberg, jämvägsfullmäktigssuppleanten
Ekman, överingenjörerna Eogelmarck och Sundberg samt byråcheferna
Kjellin, von Eriesen, Åberg, Englund och t. f. byråchefen Alving.
Stockholm den 12 april 1921.
Kungl. Järnvägsstyrelsen
AXEL GRANHOLM.
Sven Norrman.
Till bil. 1.
Till Konungm.
Med remissaktens återställande får järnvägsstyrelsen härmed avgiva yttrande
över av Sveriges industriförbund i skrivelse till Kungl. Maj:t av den 26 mars
1^21 gjord hemställan, att Kungl. Maj:t täcktes dels förordna om nedsättning
till 100 % av alla nu utgående procentuella tilläggsavgifter i godstrafik vid statens
järnvägar, dels även låta verkställa utredning om lämpligheten och möjligheten
av att med regelbundna mellantider anpassa fraktavgifterna efter den allmänna
prisnivåns växlingar.
Vad först frågan om berörda nedsättning av tarifferna angår, vill styrelsen
20 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
hänvisa till det utförliga yttrande, som styrelsen den sistlidne 15 februari avgivit
i anledning av från järnkontoret till Kungl. Maj:t ingiven framställning om
sänkning av jämvägsfrakterna för vissa järnvaror m. m. Enär emellertid industriförbundet
synes i centrala punkter hava missuppfattat styrelsens berörda yttrande,
vill styrelsen något mera ingående behandla förbundets framställning.
Åberopande nedgången dels av kol- och andra materialpris, dels lönerna,
känner sig förbundet övertygat, att en högst betydande nedsättning av godsfrakterna
skulle kunna omedelbart vidtagas, utan att statsbanornas ekonomi
skulle äventyras.
Förbundet synes härvid icke fullt beaktat den dominerande inverkan på
statsbanornas ekonomiska resultat, som trafikens omfattning utövar. Rådde inom
landet samma intensitet på näringslivets område som under förra delen av 1920,
så kunde visserligen en viss tariffsänkning — dock icke uppgående till av förbundet
begärd storlek — genomföras, utan att härigenom statens järnvägars
ekonomiska resultat skulle på oskäligt sätt nedbringas. Men den nuvarande
godstrafiken utgör endast omkring 70 % av motsvarande trafik år 1920, och omkostnaderna
kunna givetvis icke i på långt när motsvarande grad reduceras.
Det ekonomiska läget vid statens järnvägar är därför, som av styrelsen i skrivelse
till Kungl. Maj:t av den 28 februari 1921 angives, sådant, att även om nuvarande
tariffer bibehållas oförändrade, man icke kan beräkna något överskott av
rörelsen för bestridande av statsverkets räntekostnader för i statsbanorna nedlagt
lånat kapital, utan blott att inkomster och utgifter skola under året som helhet
taget ungefär balansera varandra. Styrelsen vill vidare med anledning av förbundets
beräkningar rörande möjliga driftkostnadsbesparingar erinra, att 1921 års
kolkostnad av styrelsen i dess reviderade inkomst- och utgiftsberäkning icke beräknas
till mer än omkring 30 milj. kronor, varvid kolet konsumeras efter ett
pris av 80 kr. per ton, och att lönerna i samma beräkning upptagits till det lägre
belopp, som framgick vid en för året i dess helhet beräknad levnadskostnadsindex
av 260. De ytterligare sänkningar av berörda kostnader, som kunna
föranledas av eventuella riksdagsbeslut och av en fortgående sänkning av prisnivån,
reducera enligt gjorda beräkningar icke driftkostnadernas totalbelopp med
större belopp, än att kolprisets sänkning till 60 kr. minskar driftkostnaderna
med 7 milj. kronor, och att lönernas sänkning kan medföra en utgiftsminskning
av 10 milj. kronor, belopp, som, i och för sig stora, dock i förhållande till statsbanornas
stora omslutningstal äro för små för att möjliggöra en taxesänkning
av betydelse.
Förbundet, som bibragts den uppfattningen, att omkring tre fjärdedelar av
godsvagnparken stå oanvända, medan det i och för sig stora överskottet av godsvagnar
dock ej är mer än en tredjedel av vagnparken, gör emellertid gällande,
att en sänkning av godsfrakterna i begärd omfattning säkerligen skulle förhindra
den av styrelsen beräknade nedgången i trafiken. Något som helst bevis för
denna sats har emellertid icke av förbundet presterats, ehuru spörsmålet om en
tariffsänknings inflytande på trafikrörelsens storlek är av grundläggande natur
vid taxefrågans bedömande. De undersökningar, som av styrelsen företagits,
liksom gjorda iakttagelser ge emellertid med största tydlighet vid handen, att
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10. 21
den dominerande orsaken till näringslivets tryckta läge och trafikens därav föl"
jande nedgång icke ligger i frakternas storlek. Det vill också synas, som om i
själva verket även förbundet vore av samma mening, då det anför, att det gäller
att i fråga om råvarupriser, löner, kapitalkostnader ock transportavgifter åstadkomma
den reduktion, som erfordras för att åter möjliggöra lönande avsättning
vid den lägre, till världsmarknadens förändrade läge anpassade, nya prisnivå,
vilken kåller på att utbildas. Med fullt instämmande i denna tankegång drager
styrelsen därur den slutsatsen, att en nedsättning av järnvägsfrakterna kan ledä
till effektiv trafikökning endast i samband med nedpressande av alla andra
kostnadsfaktorer, som för närvarande bestämma de svenska produktionskostnadernas
sammanslagna storlek. Att endast företaga taxesänkning som en fristående
åtgärd kan icke leda till målet, som är näringslivets böjande, utan föranleder
blott, att statens järnvägar utan vinnande av nationalekonomiska fördelar åsamkas
förluster, vilka få täckas av skattedragarna.
Förbundet synes sålunda icke kava velat erkänna det vid statens järnvägar
numera föreliggande ekonomiska utgångsläget beträffande möjligheterna för en
tariffsänkning. I stället kar förbundet känvisat till en styrelsens tidigare skrivelse
av den 5 december 1920 till Kungl. Maj:t, enligt vilken en nettobekållning av
31,5 milj. kronor under vissa förutsättningar vore att förvänta. Det synes styrelsen
emellertid, att man bort beakta, hurusom styrelsen i samma skrivelse omnämnt
den då begynta depressionen i näringslivet samt uttalat, att om näringarnas
tryckta läge komme att fortfara eller förvärras, inkomstresultatet komme att
väsentligt försämras, i vilket fall styrelsen skulle till Kungl. Maj:t ingå med
reviderad beräkning. Styrelsen anser sig böra inlägga en gensaga mot ett utnyttjande
på sätt kär skett av tidigare under uttrycklig reservation avgivna beräkningar,
soin uppgjorts under andra förutsättningar än de nu rådande.
Härefter vill styrelsen övergå till förbundets tolkning av vad styrelsen
yttrat i anledning av 1918 års riksdags bekanta direktiv för statsbanornas ekonomiska
ledning.
Riksdagen anför följande:
»Under nu rådande förhållande synes en ytterligare genomgående taxeförköjning
vara ofrånkomlig, ock det vill synas riksdagen, att en sådan höjning
redan tidigare bort vidtagas. Ur rent principiell synpunkt böra statens järnvägar
icke blott bära sina egna driftkostnader utan även lämna överskott till förräntning
av det i statsbanorna såsom kelhet betraktat nedlagda kapitalet. Under
de extraordinära förhållanden, som nu råda, lärer denna grundsats ej kunna
upprätthållas i full utsträckning. Riksdagen håller likväl före, att direkt förlust
å driften bör så vitt möjligt är förhindras.»
Enligt förbundets skrivelse skall styrelsen hava förklarat: »att dessa nya
direktiv nödvändiggjorde en tariffpolitik, som under alla förhållanden tillförsäkrade
en god avkastning på det i statsbanorna investerade kapitalet.» Styrelsen
får bestämt förneka sig hava fällt något yttrande, som rimligen kan tolkas på
detta sätt. Enligt förbundet skulle konsekvensen vara, »att statens järnvägar
med stöd av sin monopolställning och oberoende av konjunkturernas växling
städse borde uttaga transportavgifter, lämnande en riklig vinstmarginal, och
22 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
därigenom regelbundet uppvisa stora, fasta driftöverskott». Det är emellertid så
långt ifrån, att styrelsen velat på detta av industriförbundet angivna sätt förtolka
riksdagens direktiv, att styrelsen fastmer i skrivelsen till Kungl. Maj:t av
den 28 februari 1921 med anmälan, att ett driftunderskott av 6,8 milj. kronor,
frånsett bandelen Luleå—Riksgränsen, vore att motse, dock med hänsyn till
osäkerheten i de framlagda beräkningarna och till landets bekymmersamma läge
i ekonomiskt hänseende för det dåvarande icke vågade på sig taga ansvaret för
krav på den höjning av frakterna, som ur ren järn vägsekonomisk synpunkt möjligen
skulle kunna anses motiverad och genomförbar.
När styrelsen sålunda för det närvarande anser sig förhindrad att tillstyrka
en taxenedsättning, är det ingalunda i någon avsikt att söka åvägabringa en
större nettobehållning, utan därför att en nedsättning, såvitt styrelsen förmår
bedöma det ekonomiska läget, måste leda till en sådan driftförlust, vilken riksdagen
uttalat böra om möjligt undvikas.
Styrelsen har emellertid hänvisat till möjligheten att genomföra en fraktnedsättning,
såvida statsmakterna funno sådan lämplig, om anslag beviljades för
helst restitutionsvis utgående fraktlindring.
Industriförbundet finner dock en sådan åtgärd icke medföra någon fördel för
industrien såsom varande landets största skattedragare. Styrelsen kan fullt förstå
förbundets uppfattning härvidlag, men vad styrelsen icke förstår är, att förbundet
gör någon skillnad på driftförlust eller överhuvud inkomstminskning vid
statens järnvägar, som uppstår genom taxenedsättning, och särskilda anslag för
täckande av härvid bortfallande statsinkomster. Det torde dock vara uppenbart,
att för det fall trafikinkomsterna icke räcka till för bestridande av statens järnvägars
driftkostnader och statsverkets räntekostnader för det i statsbanorna investerade
kapitalet, så måste det felande beloppet uttagas skattevägen, oberoende
av om särskilda anslag härför beviljas eller om täckandet av restbeloppet i
statsverksbokföringen faller på andra titlar. Det blir sålunda i båda fallen industrien,
som, åtminstone till väsentlig del, får skattevägen betala den gjorda
fraktlindringen.
Styrelsen ber sålunda få betona, att styrelsen, så länge riksdagens ovan
anförda direktiv äger gällande kraft, anser sig förhindrad ifrågasätta den av
industriförbundet begärda fraktlindringen, enär denna, såvitt kan bedömas, måste
leda till driftförluster, vilkas storlek ungefärligen framgår av i styrelsens skrivelse
av den 15 februari 1921 gjorda beräkningar med de modifikationer, som föranledas
av senare inträdda eller motsebara förhållanden. Anse statsmakterna sig
ändock böra genomföra en fraktlindring, så synes det styrelsen nödvändigt, att
anstalter samtidigt träffas för anskaffande av medel motsvarande den genom
taxesänkningen uppkommande inkomstminskningen åtminstone till den del, som
är att räkna som ren driftförlust.
Det torde under nuvarande förhållanden och ovissa framtidsutsikter beträffande
affärsresultatet vid statens järnvägar näppeligen kunna anses lämpligt,
att dessa anstalter begränsas till att järnvägen erhåller lån för driftförlustens
täckande, vilka lån påföras statskapitalet för att sedermera återbetalas med medel,
som erhållas genom framtida tariffers hållande vid högre nivå än som av dåtida
23
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
förhållanden kan i och för sig komma att betingas. Skulle statsmakterna ur
allmän synpunkt anse en fraktnedsättning oundgänglig, synes styrelsen under
numera rådande förhållanden den enda rätta vägen vara, att nödiga anslag beviljas.
När styrelsen tidigare ifrågasatt, att en eventuell fraktlindring skulle äga
rum helst restitutionsvis, har det varit ur den synpunkten, att härigenom skulle
undgås fraktnedsättning för importgods och för övriga sådana transporter, vilka,
om de än åtminstone teoretiskt öva inflytande på landets prisbildning och prisnivå,
dock icke i större omfattning verkställas för industriens räkning. Styrelsen
förbiser emellertid icke den betydande olägenheten av att ett sådant förfaringssätt
svårligen låter sig tillämpas ifråga om flertalet transporter för jordbruksnäringens
räkning. Å andra sidan skulle det tydligen vid nuvarande hårda konkurrens
om den svenska marknaden få anses som en fördel, om förlustbringande
tariffer icke behövde åsättas för importgods, utan om den faktiska statssubvention,
som en fraktlindring för närvarande innebär, kunde begränsas till landets
egna näringar. I nu berörda hänseende får styrelsen erinra, att, på sätt industriförbundet
anför, tyska importörer haft förmånen av synnerligt låga fraktkostnader.
En genomgripande förändring har dock numera härutinnan inträtt, i det
att dels den tyska taxan den 1 december 1920 undergått en mycket betydande
höjning, dels ock i anslutning härtill den svensk-norsk-tyska godssamtrafikstaxan
blivit omarbetad.
Storleken av taxeförhöjningen i Tyskland i jämförelse med storleken av
taxeförhöjningen i Sverige belyses nedan av några exempel, upptagande fraktavgifter
i Sverige och Tyskland år 1914 och i april 1921 vid 200 och 500 kilometers
avstånd. De tyska fraktsatserna avse exporttariffer.
År 1914 april 192 1.
Varuslag och |
Sverige |
Tyskland Sverige Tyskland Frakt per 100-kilogram. |
Ökning Sverige |
i % från år Tyskland |
||
öre Maskiner (tariff 6). |
Pf |
öre |
% |
% |
||
200 km. |
103 |
78 |
389 |
1,610 |
278 |
1,964 |
500 » |
174 |
151 |
637 |
3,550 |
266 |
2,251 |
Järnbalkar. |
||||||
200 km. |
78 |
46 |
192 |
870 |
146 |
1,791 |
500 » |
130 |
97 |
324 |
1,890 |
149 |
1,848 |
Gjuttackjärn. |
||||||
200 km. |
52 |
46 |
168 |
530 |
223 |
1,052 |
500 > |
93 |
97 |
291 |
1,060 |
213 |
993 |
Den svensk-norsk-tyska godssamtrafiktaxan vilar på i början av 1900-talet
fastställda grunder, som undergingo delvis ändring den 1 januari 1912. Först
24 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
på allra senaste tiden har särskilt tillfälle förelegat att företaga någon genomgripande
ändring i taxan, och det är jämväl först den senaste tidens konkurrens
från den tyska industriens sida, som gjort en sådan ändring i högre grad önskvärd.
Sedan emellertid ny tysk lokaltaxa utfärdats den 1 december 1920 och i
denna införts en godsklassificering, som icke lämpade sig att oförändrad överföra
till samtrafikstaxan, hava förhandlingar kommit till stånd om utarbetande av en
ny godssamtrafikstaxa efter förändrade, ur svensk synpunkt fördelaktigare principer.
Den nya taxan är avsedd att om möjligt i sin helhet komma till tillämpning
under innevarande sommar. De viktigare ändringarna äro emellertid redan
preliminärt genomförda i ett ändrings- och tilläggshäfte till samtrafikstaxan med
giltighet från och med den 15 mars. Genom den nya taxan upphör i allt väsentligt
det av industriförbundet påklagade missförhållandet, att de svenska fraktandelarna
i svensk-tysk godssamtrafik i vissa fall varit billigare än frakten för
samma gods och samma väglängd i inhemsk svensk trafik.
Industriförbundet har icke berört frågan om en samtidig nedsättning av de
enskilda järnvägarnas tariffer eller hur en nedsättning av statens järnvägars tariffer
skulle inverka på de enskilda järnvägarnas resultat. Emellertid har svenska
järn vägsföreningen nyligen meddelat, att en allmän taxenedsättning under nuvarande
förhållanden ej heller vid de enskilda järnvägarna är möjlig, och som bekant
medför en nedsättning av statens järnvägars godstaxa automatiskt en motsvarande
nedsättning i samtrafikstaxan, vilken för de enskilda järnvägarna är av
utomordentligt stor betydelse. Trafikinkomsternas av depressionen i näringslivet
föranledda nedgång är vid de enskilda järnvägarna icke mindre än vid statens
järnvägar, och de enskilda järnvägarnas ekonomiska situation har på grund härav
enligt vad av under hand inhämtade uppgifter framgår så försämrats, att en
sänkning av samtrafikstaxan i den omfattning industriförbundet föreslår skulle
försätta ett flertal enskilda järnvägar i ett ekonomiskt nödläge. Tariffproblemet
kan vad godstrafiken angår icke behandlas isolerat för statens järnvägar, utan
måste skärskådas ur de vidare synpunkter, som betingas därav, att landets jämvägssystem
är splittrat på ett stort antal ekonomiskt fristående företag, för vilka
dock samtrafikstaxan är gemensam. Innan en i och för sig förlustbringande
sänkning av statsbanetaxan företages, synes sålunda enligt styrelsens uppfattning
nödvändigt beakta och pröva denna åtgärds inverkan på de enskilda järnvägarnas
ekonomiska förhållanden.
Industriförbundet har jämväl hemställt om utredning angående lämpligheten
och möjligheten att med regelbundna mellantider anpassa fraktavgifterna
efter den allmänna prisnivåns växlingar.
För såvitt i detta yttrande skulle ligga ett erkännande av en princip, att
fraktavgifterna böra liksom priset för andra nyttigheter och varor regleras uppåt
eller nedåt efter prisnivåns storlek, vilket vad järnvägarna beträffar betyder efter
driftkostnadernas storlek per transportenhet räknat, så kan styrelsen jämväl ansluta
sig till densamma. Då emellertid styrelsen har att avgiva infordrat yttrande
rörande väckt motion i riksdagens andra kammare, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kung! Maj:t anhålla, att förslag till riktlinjer för kommunikationsverkens
ekonomiska skötsel snarast möjligt utarbetas och förelägges riksdagen för
25
Andra kammarms tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
godkännande, ock här får tillfälle att närmare avhandla konsekvenserna av en
sådan tariffpolitik, anser sig styrelsen icke kär böra närmare ingå på denna vidlyftiga
fråga.
Beträffande åter lämpligheten ock möjligheten att verkställa sådan taxereglering
med regelbundna mellantider får styrelsen erinra, att styrelsen före varje
års slut kar att avgiva beräkning om den behållna inkomsten för nästföljande
statsregleringsår, alltså år 1921 för 1923 års behållning, och att styrelsen i dessa
skrivelser regelbundet plägar redogöra för sin uppfattning av även det närmast
följande årets behållning, varvid jämväl framgår, huruvida behov av eller möjligheter
för en taxereglering kunna anses föreligga eller icke. Någon särskild utredning
i den av förbundet angivna riktningen synes styrelsen så mycket mindre
erforderlig, som styrelsen har att med oavlåtlig uppmärksamhet följa resultatet
av statens järnvägars verksamhet under beaktande av den allmänna prisnivåns
växlingar.
Under hänvisning till vad sålunda anförts och med erinran om de åtgärder,
som av styrelsen i mån av möjlighet successivt företagas i syfte att mildra de
olägenheter, som taxans höjd medför, och på sätt. för vilket i styrelsens skrivelse
av den 15 februari 1921 med yttrande över järnkontorets framställning närmare
framgår, nödgas styrelsen under nuvarande förhållanden avstyrka dels den begärda
nedsättningen av nu utgående procentuella tilläggsavgifter i godstafik vid statens
järnvägar, dels ock att utöver vad som härvidlag redan göres och lämpligen kan
göras någon särskild utredning verkställes om lämpligheten och möjligheten att
med regelbundna mellantider anpassa fraktavgifterna efter den allmänna prisnivåns
växlingar.
I behandlingen av detta ärende ha jämväl deltagit överdirektörerna Virgin
och Flodin, järn vägsfullmäktigen Strömberg, järnvägsfullmäktigesuppleanten Ekman
och t. f. byråchefen Alving. Stockholm den 12 april 1921,
Till bil. 1.
Avskrift.
Till Konungen.
Järnvägsstyrelsen får härmed avgiva anbefallt yttrande över av fullmäktige
i järnkontoret den 30 december 1920 avlåten framställning angående sänkning
av järnvägsfrakterna för vissa järnvaror m. in.
Fullmäktiges framställning avser, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder
för järn vägsfrakternas sänkande snarast möjligt å statens och enskilda järnvägar
för järnhanteringens råvaror, mellanprodulcter och handelsfärdiga tillverkningar,
ävensom att härvid järnbalkar måtte nedflyttas till samma tariffer, som tillämpas
för annat varmvalsat järn.
Styrelsen ber då först att få inledningsvis beröra frågan, huruvida en allmännare
taxereglering lämpligen synes böra och kunna vidtagas för transporter,
berörande endast en av landets näringsgrenar.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 13 samt. 3 avd. 7 käft. (Nr 10.) 4
26
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
I berörda hänseende erinra fullmäktige, att frågan om utfärdande av en ny
järnvägsfrakttaxa är under behandling i järnvägsstyrelsen. Då dock fastställande
av ny taxa torde dröja rätt så länge, då järnhanteringens behov av en frakta edsättning
under nuvarande förhållanden är synnerligen trängande, och då nuvarande
järn vägsfrakter äro att anse som i det närmaste prohibitiva, finna fullmäktige
det även ur järnvägarnas synpunkt önskvärt att en provisorisk sänkning
av frakterna, oavsett arbetet med den nya taxan, med allra snaraste kommer
till stånd.
Styrelsen, som tidigare föreslagit de provisoriska taxeförhöjningarna endast
av tvingande skäl och under erinran om betydelsen för näringslivet av möjligast
låga järnvägsfrakter, inser till fullo de svårigheter, som nuvarande höga godstariffer
måste vålla de svenska näringarna i allmänhet. För ett fullt säkert bedömande
av frågan, i vilken mån järn vägsfrakternas höjd är för tillfället eller
bestående särskilt tryckande för olika näringsgrenar, saknar styrelsen, liksom väl
också varje annan, visserligen härför erforderligt fullständigt material, men känner
sig på grund av sin erfarenhet från sin taxereglerande verksamhet fullt och fast
övertygad, att en nedsättning av frakterna för en näringsgren, i detta fall järnhanteringen,
omedelbart skulle komma att följas av trängande framställningar från
såväl ett flertal andra näringsgrenar som även från korporationer, vilka ha att
bevaka konsumenternas intressen. Konsekvenserna av ett bifall i en första punkt
skulle utan allt tvivel bliva en taxereglering nedåt, praktiskt taget över hela
linjen. Att därför, på sätt fullmäktige i järnkontoret föreslå, medgiva allmän
nedsättning av frakterna i endast en näringsgrens intresse, synes styrelsen icke
på några villkor kunna förorda.
Härefter skall styrelsen upptaga till prövning, huruvida för närvarande järnvägsekonomiska
förutsättningar vid statens järnvägar finnas för en allmän taxenedsättning,
vare sig generell för alla varor eller endast för varor, som transporteras
för järnhanteringens räkning.
Järnkontorets tull- och traktatkommitté anser för sin del sådan förutsättning
obestridligen föreligga, enär stenkolen fallit i pris till under 100 kronor
per ton, och indextalet för levnadskostnaderna, efter vilket lönerna regleras, efter
allt att döma är i sjunkande.
Styrelsens uppfattning av statens järnvägars ekonomiska läge under år 1921
är angiven i skrivelse till Kung. Maj:t av den 5 december 1920. Under förutsättning
att den för år 1921 uppgjorda kostnadsstaten förverkligas och att trafiken
når den omfattning, som vid kostnadernas beräkning blivit antagen, har
som beräknat resultat av statsbanerörelsen exklusive malmbanorna erhållits följande
belopp:
Inkomster ......... kronor 333,500,000
Utgifter ............ » 302,000,000
Överskott ......... » 31,500,000
Styrelsen erinrade emellertid om näringslivets vid tiden för utlåtandets avgivande
tryckta läge och den som följd härav inträdda väsentliga minskningen
av trafikinkomsterna under de senaste månader av år 1920, för vilka uppgifter
27
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
då förelågo. Komme nämnda förhållanden att fortfara eller än ytterligare förvärras,
så måste trafikinkomsterna för år 1 ‘.121 nedgå väsentligt under de beräknade.
I samband med näringslivets depression finge man visserligen även motse
en reduktion av järnvägarnas utgifter, främst på grund av med levnadskostnaderna
automatiskt inträdande minskning av dyrtidstilläggen och vidare genom ytterligare
personalreduceringar och lägre bränslepris, men det kunde icke vara möjligt
att genomföra en reducering av utgifterna i storlek ens nära likvärdig med inkomsternas
minskning vid bortfallande trafik. Styrelsen fann det icke uteslutet,
att vid starkt vikande konjunkturer driftförlust skulle kunna uppstå och anmälde
som sin avsikt, att, såvida ett dylikt resultat inträtt eller sannolikt förestode,
ingå till Kungl. Maj:t med den framställning till åtgärder för det ekonomiska
resultatets förbättrande, vartill riksdagens rtttalande, att direkt förlust å driften
bör såvitt möjligt även under extraordinära förhållanden undvikas, förpliktade
styrelsen.
Av vad sålunda redan tidigare blivit anfört, torde få anses framgå, att ur
järnvägsekonomisk synpunkt förutsättningar icke äro förhanden eller under en
närmare framtid kunna väntas uppstå för allmän sänkning av statens järnvägars
tariffer eller en större grupp därav. Till närmare belysning av denna fråga må
emellertid ytterligare anföras följande.
Inkomsterna under sistförflutna november respektive december månad understiga,
bortsett från lapplandsmalm, de för samma månader år 1921 såsom normala
beräknade inkomsterna med omkring 4 respektive 5 miljoner kronor. Med
hänsyn till trafikens fortvarande stagnation beräknas som möjligt och sannolikt,
att sagda års verkliga inkomster komma att nedgå med omkring 73 miljoner
kronor under de tidigare för mera normal trafik beräknade.
De driftsbesparingar, som inträda som följd dels av trafikarbetets minskning
och dels av motsebar sänkning av bränslepris och löner, kunna icke väntas på
långt när uppgå till motsvarande belopp.
En någorlunda säkert beräkningsbar sänkning av kolpriset i genomsnitt för
år 1921 med 40 kronor under det i kostnadsstaten beräknade konsumtionspriset
av 120 kronor per ton ger en besparing, vid nuvarande på grund av lågtrafiken
sänkta förbrukningssiffra, av endast omkring 14 miljoner kronor. En beräkningsbar
sänkning av indextalet för lönetilläggen med 20 enheter i genomsnitt för år
1921 betyder en utgiftsminskning av omkring 12 miljoner kronor. Personalen
har redan under 1920 blivit reducerad i stor utsträckning, och vad som ytterligare
härvidlag göres, kan ej betyda några i förhållande till alltid kvarstående
personalkostnader mera väsentliga belopp. Då slutligen indragningar av personförande
tåg genomförts i den omfattning, som synes överhuvudtaget kunna
tillåtas med hänsyn till den trafikerande allmänhetens berättigade minsta krav,
är styrelsens möjlighet att ytterligare avsevärt minska utgifterna vid bortfallande
trafik starkt beskuren. Enligt de beräkningar, som med ledning av kända eller
mera säkert förutsebara förhållanden blivit företagna, får skillnaden mellan inkomstminskning
och möjlig utgiftsminskning i förhållande till tidigare beräknade
resultat väntas komma att uppgå till eller överstiga det belopp om 31,5 miljoner
kronor, som i skrivelse av den 5 december 1920 under vissa förutsättningar främst
28 Andra kammarenss tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
någorlunda bestående trafikrörelse angivits som motsebart överskott för år 1921,
så att för detta år intet överskott utan snarast någon brist synes vara att förvänta.
En utgiftsminskning, till sin storlek motsvarande numera beräkningsbar inkomstminskning
kan uppnås endast under förutsättning av att den allmänna prisnivåns
brådstörtade fall. Med ett sådant synas dock icke vara att räkna.
Statens järnvägars ekonomiska läge är i enlighet med vad ovan anförts
alltså icke sådant, att tariff nedsätta ingar, ägnade att minska järnvägarnas avkastning,
nu kunna ur järn vägsekonomisk synpunkt försvaras. Fullmäktige i
järnkontoret utgå emellertid från att en nedsättning i begärd omfattning skall
lända järnvägarnas ekonomi till gagn.
Ett dylikt förhållande inträder, när nettoinkomsten av den genom tariffnedsättningen
animerade nytillkomna trafiken verkar därhän, att den mera än
täcker den genom samma nedsättning inträdda minskningen av bruttoinkomsten
för tidigare trafik. Enär 1921 års transporter för järnhanteringens räkning icke
kunna till sin storlek anges, äro endast helt approximativa beräkningar i berörda
hänseende möjliga.
Med ledning av i järnvägsstyrelsens berättelse för år 1919 förefintliga uppgifter
över transporter av olika slags vagnslastgods har beräknats, att statens
järnvägars bruttoinkomst, beräknad efter nuvarande tariffer, för nedannämnda
varor i hela vagnslaster sagda år skulle utgöra:
Malm utom lapplandsmalm.................. kronor 2,400,000
Träkol............................................. » 3,300,000
Tackjärn.....................''..................... » 3,400,000
Yalsjärn m. m.................................. » 6,200,000
Järnarbeten .................................... > 2,500,000
Summa kronor 17,800,000
Med inräkning av även övrigt vagnslastgods och styckegods, som transporterats
för järnhanteringens räkning, torde järnhanteringens bidrag till statens järnvägars
bruttoinkomster kunna uppskattas till cirka 20 miljoner kronor, utgörande
blott ungefär 10 % av hela inkomsten från godstrafiken utom lapplandsmalm.
Räknas på grund av inträdd trafikminskning med att trafiken år 1921 kommer
att från 1919 års trafiktal visa en 30 % nedgång, blir motsvarande bruttoinkomst
för detta år 14 miljoner kronor. Vid 33 % nedsättning av fraktsatserna
skulle bruttoinkomsten och härmed statens järnvägars avkastning minskas med
4,620,000 kronor, som sålunda skulle behöva ersättas genom nettoinkomst av
nytillkommande trafik. För att samma bruttoinkomst som förut skall erhållas, måste
tariffnedsättningen föranleda en trafikökning med 50 %. För att samma nettoinkomst
som förut skall erhållas, måste tariffnedsättningen enligt verkställda approximativa
kalkyler medföra en trafikökning med 500 %, om 1920 års driftkostnadsnivå
blir rådande. Tänkes åter driftkostnadsnivån nedgå med i genomsnitt 20 %
under 1920 års nivå, behöves en trafikökning med omkring 100 %. Vid dessa
beräkningar har dock icke full hänsyn tagits till det förhållandet, att vissa tariffsatser
— särskilt för träkol på längre avstånd — ligga så obetydligt över själv
-
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10. 2!)
kostnaderna, där de icke understiga dessa, att en nedsättning med 33 % skulle
vid ännu rådande prisnivå för driftkostnaderna förlägga frakten avsevärt under
självkostnadsgränsen. Huruvida nu överhuvudtaget en sådan trafikökning som
ovan nämnts skulle kunna komma att uppstå, underdrager sig givetvis styrelsens
och varje annans något som helst säkra bedömande, men jämför man de tontal
år 1919 för transporter i vagnslastgodssändningar av ifrågavarande godsslag —
med undantag av malm, vilket varuslag till en del exporterats — eller 980,000
ton, med de tontal, som uppträdde under det enastående högkonjunkturåret 1910,
eller 1,710,000 ton, så är det väl under nuvarande marknadsförhållanden föga
troligt, att de här i ovanstående kalkyl för samma godsslag förutsatta 700,000
ton skulle kunna förmera sig till 1,400,000 ton.
Järnkontorets tull- och traktatkommitté anför, att de höga järn vägsfrakterna
utgöra en av de orsaker, som vålla järnhanteringens nuvarande tryckta läge.
Till närmare belysning härav framlägges bl. a. en tablå, utvisande järnvägsfrakternas
inverkan på tillverkningskostnaden av ett flertal järn- och stålprodukter
räknat vid järnverken åren 1914 och 1920, varjämte uppgifter lämnas över ökningen
av fraktkostnaderna för järnets försändning till konsumtionsorten. Enligt
dessa uppgifter skulle järnvägsfraktkostnaden vid verken från 1914—1920 ha
stigit med lägst 210 % för valsad järnplåt och högst 356 % för maskinsmide.
Beträffande varuslaget tackjärn beräknas, att järnvägsfrakternas inverkan på tillverkningskostnaden
i medeltal för 9 järnbruk vid bruken år 1920 uppgick till
kronor 48,38 per ton. Lägges härtill frakt för transport 200 kilometer av tackjärnet
till förbrukningsplatsen, kommer den totala å försäljningspriset inverkande
fraktkostnaden att uppgå till kronor 65,18 per ton, motsvarande ungefärligen
25 % av tillverkningskostnaden. Vid 500 kilometers transport av tackjärnet blir
motsvarande fraktkostnad ungefär 30 % av tillverkningskostnaden.
Beträffande valsjärn anföres, att medelfraktkostnaden vid järnverken numera
utgör cirka 40 kronor för martinjärn och 69,56 för sur bessemer, medan det
svenska stångjärnets saluvärde för närvarande torde vara cirka 450 kronor per
ton, vilket pris dock ligger under tillverkningskostnaden.
De sålunda lämnade uppgifterna ge vid handen, att den fraktnedsättning,
varom järnkontoret hemställer, undantagsvis skulle kunna uppgå till 10 % av
tillverkningskostnaden, men i de allra flesta fallen komme att utgöra en betydligt
mindre andel av densamma. Redan härav torde få anses framgå, att en
nedsättning av järnvägsfrakterna i avsedd omfattning, huru önskvärd som medverkande
faktor den än kunde vara, dock icke enbart kan vara mäktig att så
lätta järnhanteringens svårigheter, att härav en väsentligt ökad rörelse skall
kunna växa fram eller föranleda, att icke nya inskränkningar på järnhanteringens
område skola vidtagas.
Andra prisfaktorer, vilka sedan år 1913 i själva verket undergått en större
stegring än järnvägsfrakterna, få anses härvid äga mera utslagsgivande betydelse.
Om än styrelsen alltså gärna medger, att en sänkning även av järnvägsfrakterna
äger en mycket avsevärd betydelse för den process för tillverkningskostnadernas
nedbringande, som är oundgänglig, kan dock enligt styrelsens uppfattning ifrågavarande
tariffsänkning omöjligen föranleda en trafikökning vid statens järnvägar
30 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
av den omfattning, som ovan visats erforderlig, för att inkomsten därav skall
täcka bortfallande bruttoinkomster. En taxenedsättning som den begärda måste
därför ytterligare förvärra statens järnvägars redan på grund av stagnationen i
affärslivet mycket kritiska ekonomiska läge. Den utgångspunkt, från vilken fullmäktige
i järnkontoret ansett sig även ur järnvägsekonomisk synpunkt kunna
förorda en tariffnedsättning, står sålunda, vad beträffar statens järnvägar, icke fast.
Vad ovan anförts rörande möjligheten ur järnvägsfinansiell synpunkt afsänka
tarifferna för järnhanteringens transporter äger givetvis lika stor eller
större giltighet beträffande möjligheten av en allmän taxesänkning för praktiskt
taget alla godsslag, en taxesänkning, som emellertid ganska säkert skulle bliva
följden av ett tillmötesgående uti ifrågavarande fall. Genomföres nämligen den
ovan anförda kalkylen för statens järnvägars hela godstrafik utom lapplandsmalmen,
utfalla beräkningarna på följande sätt.
För år 1921 har tidigare, enligt vad styrelsen ovan uttalat, beräknats eu
godstrafikinkomst av 217 miljoner kronor. Numera synes man böra räkna med
en inkomst av omkring lo2 miljoner kronor. Vid 33 % nedsättning av tarifferna
reduceras inkomsten, förutsatt att trafikökning ej uppstår, till 102 miljoner kronor.
Antages driftkostnaderna komma att nedgå med 20 % under de för år
1921 beräknade, behövs en trafikstegring av 100 % för att samma nettoinkomst
skall erhållas som före nedsättningen. Under högkonjunkturåret 1916 transporterades
15 miljoner ton. Under år 1921 torde tontalet gods kunna beräknas till
cirka 8 miljoner ton. För att trots taxesänkningen en oförändrad nettoinkomst
skall erhållas, fordras sålunda en ökning av transportvikten minst upp till 1916
års transportkvantitet.
På grund av vad sålunda blivit anfört nödgas styrelsen avstyrka den begärda
allmänna nedsättningen för transporter för järnhanteringens räkning.
Till detta avstyrkande ber styrelsen emellertid få foga dels några erinringar
rörande de nedsättningar av tidigare högre fraktavgifter för vissa industritransporter,
som redan blivit genomförda, dels en försäkran om styrelsens avsikt att
så långt möjligt synes tillmötesgå de särskilda framställningar rörande taxenedsättning
i speciella fall, som kunna till järnvägsstyrelsen inkomma och vilkas
beviljande ligger inom styrelsens befogenhet.
Styrelsen får först nämna sin framställning till Kungl. Maj:t av den 13
december 1919 rörande sådan ändring av de provisoriska frakttilläggen för gods,
att dessa sänkas för tarifferna 10—U, d. v. s. för de lågvärdiga varuslag, som
utgöra industriens massartiklar och vålla dess största fraktkostnader. I samband
med denna sänkning måste dock av järnvägsfinansiella skäl en motsvarande höjning
ifrågasättas av fraktavgifterna för styckegods.
Vidare erinras om styrelsens skrivelse av den 18 december 1919 rörande
återinförande av exporttariffer för järn och stål samt järnmanufaktur och maskiner,
vilka tariffer varit tillfälligt upphävda sedan den 1 januari 1917. I enlighet
med båda dessa framställningar hava kungörelser av Kungl Maj:t utfärdats.
Framställningar om nedsättningar i speciella fall hava särskilt sedan år
1919 till allt större antal inkommit till järnvägsstyrelsen. Vid bedömandet av
frågan, huruvida begärd nedsättning må givas, har styrelsen haft att i första
31
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
hand tillse, huruvida nedsättningen kan anses vara av behovet påkallad och förenlig
med statens järnvägars eget ekonomiska intresse, enär styrelsens befogenhet
att medgiva nedsättningar i godstrafik instruktionsenligt är begränsad till fall,
där dessa förutsättningar finnas. I enlighet härmed ha nedsättningar i stort
antal beviljats för transporter, vid vilka återgående tomvagnar kunnat erhålla
last, ävensom i fall, där tariffernas höjd ansetts utgöra hinder för godsbefordran
och därav uppkommande inkomst. Det är särskilt trävaror och ved, som efter
gjorda framställningar erhållit nedsättningar, men även ett flertal andra varuslag
kunna nämnas, såsom kalcium karbid, malm, träkol och kalksten. Från representanter
för järnhanteringen har antalet framställningar hittills icke varit
stort, sannolikt mest beroende på svårigheten att överhuvudtaget komma till
några försäljningar vare sig fraktnedsättning kan få beräknas eller ej.
Det är styrelsens avsikt att framgå på den sålunda inslagna vägen att i
särskilda fall medgiva fraktnedsättningar för industriella produkter och" råvaror,
och har styrelsen den förhoppningen, att i mån som kolkostnader och andra s. k!
färänderliga kostnader sjunka, kunna öka nedsättningens procentiska storlek.
Emellertid får styrelsen betona, att då styrelsen uttalar sig beredd att även framdeles
bevilja dylika nedsättningar, detta kan vara styrelsen möjligt endast i den
mån hänsyn till järnvägens driftkostnader och övriga på frågan ^verkande faktorer
så kan medgiva. Att gå längre är däremot med de av statsmakterna givna
direktiven för statsbanornas ekonomiska skötsel icke för styrelsen möjligt.
Styrelsen övergår nu till frågan om eu allmän nedsättning vid°Sveriges
enskilda järnvägar för särskilt här ifrågavarande varuslag.
Vid flertalet av dessa järnvägar är samtrafiktaxan av snarast större ekonomisk
betydelse än taxan för transporter i egen trafik. Samtrafiktaxan regleras
emellertid av statens järnvägars taxa, och en allmän nedsättning för de enskilda
järnvägarnas trafik kan därför icke genomföras utan förutsättningen av en motsvarande
nedsättning i statens järnvägars taxa, vilken styrelsen ju icke kan
tillstyrka.
Beträffande de enskilda järnvägarnas lokala taxor ber styrelsen få erinra,
att provisoriska taxetillägg blivit till varierande storlek tilldelade de enskilda
järnvägarna efter de för var och en av dem skiftande behoven. Vid jämförelse
med motsvarande taxa vid statens järnvägar framträder den generella olikheten,
att medan i regel samma procentuella tillägg vid de enskilda järnvägarna medgivits
för allt fraktgods, så tillämpas vid statens järnvägar sedan den 1 januari
1920 en mindre procentuell förhöjning för lägre än för högre tarifferat gods.
Den icke oväsentliga sänkning av statens järnvägars tariffer för lågvärdigt gods,
som då genomfördes, bragte visserligen dessa tariffer på ett ur järnvägssynpunkt
mindre fördelaktigt sätt nära dåvarande gräns för transporternas självkostnader,
men torde hava länt industrien till avsevärd lättnad. De enskilda järnvägarnas
tariffer för lågvärdigt gods i egen trafik ligga till följd av här skildrade förhållanden
i regel avsevärt över statens järnvägars tariffer för lågvärdigt gods, och
det är icke osannolikt, att de alltså relativt höga tarifferna vid de enskilda järnvägarna
för sådana varor, som utgöra större delen av industriens transporter,
32 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
vid en del järnvägar, såväl överstiga de tariffer, vilka »trafiken kan bära», som
dem, vilka ur järn vägsekonomisk synpunkt äro ändamålsenliga.
Styrelsen anser sig dock icke kunna förorda en generell omläggning av de
enskilda järnvägarnas provisoriska taxetillägg efter enahanda principer, som tilllämpas
vid statens järnvägar, eller, vilket beträffande järnhanteringens transporter
i stort sett innebure samma sak, en nedsättning för järnhanteringens transporter
på sätt fullmäktige i järnkontoret föreslå. Det kan ej frånkommas, att varje
järnvägs särskilda ekonomiska förhållanden måste liksom vid statens järnvägar
vara grundläggande för de tariffer, som bäst lämpa sig för desamma. Även partiell
sänkning av tarifferna torde därför höra ske först efter en individuell prövning
för varje ifrågalcommande järnväg.
Undersöker man vilken inverkan den ifrågasatta nedsättningen — bär begränsad
till järnvägarnas lokala trafik ■— skulle få för olika banor, så befinnes
också, att denna bleve av mycket olika storlek. Det finnes järnvägar, vilkas
huvudsakliga fraktinkomster i egen trafik hänföra sig till råvaror till eller fabrikat
från järnhanteringen. En nedsättning skulle här medföra eu radikal omläggning
av järnvägarnas ekonomi, måhända med rent ruinerande följder. I
andra och för övrigt de flesta fallen skulle berörda nedsättning omfatta endast
gods, som ej transporterades å banan, och alltså sakna betydelse för järnvägen.
Styrelsen har i denna del av ärendet inhämtat svenska järnvägsföreningens
yttrande. Föreningens styrelse har i anledning härav uttalat sin fulla anslutning
till de ovan framförda synpunkterna, varjämte styrelsen velat framhålla,
att enär Kungl. Maj:t fastställt tarifferna, de enskilda järnvägarna icke varit i
tillfälle att såsom fallet varit med industrien draga fördel och nytta av högkonjunkturen
och under denna konsolidera sin ställning, men enligt koncessionen
äro ovillkorligt skyldiga att uppehålla driften även under förlustbringande tider
sådana som de nuvarande, då järnvägarnas ekonomiska ställning på grund av
penningvärdets fall är väsentligt försämrad.
På grund av vad sålunda anförts kan järnvägsstyrelsen ej heller tillstyrka
den begärda allmänna nedsättningen i vad rörer de enskilda järnvägarnas lokaltaxor.
Styrelsen anser dock möjlighet förefinnas, att allmänna nedsättningar vid
vissa banor kunna och böra företagas särskilt i fråga om gods, som transporteras
efter tarifferna 10—U, och har för avsikt att i samband med den fortgående
undersökningen rörande nya avväganden av de enskilda järnvägarnas provisoriska
taxetillägg särskilt upptaga till prövning huruvida sådan nedsättning lämpligen
bör föreslås. I övrigt känner sig styrelsen övertygad, att de enskilda järnvägarna,
liksom styrelsen sedan länge praktiserar för statens järnvägar, självmant skola
företaga nedsättningar i de fall, då sådana kunna väntas leda till förbättring
av järnvägarnas driftresultat.
Vidare har av järnkontoret ifrågasatts en nedflyttning i godsklassifikationen
för järnbalkar till samma tariffer, som tillämpas för övrigt valsjärn. Ehuru
styrelsen visserligen ogärna förordar partiella ändringar i godsklassifikationen
under en tid, då godstaxan är under total omgestaltning, finner dock styrelsen
med hänsyn till dels priset för jämbalkar, jämfört med priset för andra slag av
Andra hammar em tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10. 33
valsjärn, dels järnballcarnas stora betydelse för byggnadsverksamheten, den begärda
nedsättningen motiverad och får tillstyrka densamma.
Styrelsen har i det föregående angivit sin uppfattning vara, att ur järnvägsekonomisk
synpunkt förutsättningar för en allmännare tariffsänkning icke
tillsvidare äro förhanden. Härav följer emellertid icke obetingat, att en tariffnedsättning
vid statens järnvägar icke bör ifrågakomma.
Mellan statslära vägar nas och enskilda järnvägars uppgift och mål kan göras
eu bestämd grundskillnad. De enskilda järnvägarna måste i varje fall mera än
statens vara jämförliga med rena affärsföretag och kunna av tydliga finansiella
skäl i allmänhet ej heller på annat sätt än som sådana handhavas. Staten återigen
skulle vid järnvägsdriftens besörjande kunna företrädesvis hava till ögonmärke
att i största möjliga mån främja hela landets och alla samhällsklassers
gemensamma bästa, och vid statsbanornas ekonomiska förvaltning skulle sålunda
på ett helt annat sätt än vid de enskilda järnvägarnas förvaltning hänsyn
även vid tariffbildningen kunna tagas till dessa landets allmänna intressen.
Så har ock under gångna tider förfarits och kunnat förfaras vid statens
järnvägar. Styrelsen tillåter sig sålunda erinra om de i förhållande till trafikens
omfattning mycket låga tariffer, som vid enhetlig tariffering tillämpats
även vid statens svagt trafikerade banor, om tariffernas starka fall på långa
avstånd ända ned till självkostnadsgränsen, om ytterligare medgivna allmänna
nedsättningar för vissa norrlandstransporter, om månadsbiljetternas under
självkostnaderna fallande tariffer m. m. Samma hänsyn har ock kommit till
synes vid statsmakternas behandling av statens järnväga:-s taxefrågor vid avvägandet
av de provisoriska, i förhållande till driftkostnadsstegringarna relativt och
i förhållande till omslutningstalens ökning alldeles för små taxeförhöjningar, som
utgingo under åren 1917 och 1918.
Efter denna tid hava emellertid mera rena affärssynpunkter börjat att anläggas,
och statsmakterna hava med starkt betonande gjort gällande, att statens
järnvägars ledning bör söka uppnå ett ekonomiskt tillfredsställande resultat av
den betydande gren av statsverksamheten, som statsbanedriften utgör.
Järnvägsstyrelsen har under senare år för sin del hävdat, att styrelsen under
icke onormala förhållanden bör som lägsta behållning eftersträva ett mot
räntan av i statsbanorna investerat lånekapital svarande belopp. Kännetecknas
åter de ekonomiska konjunkturerna av en svårare depression, känner sig styrelsen
i sin taxereglerande liksom övriga ekonomiska verksamhet givetvis helt bunden
av riksdagens uttalande, att driftförlust bör om möjligt undvikas. Emellertid
hava vid riksbudgetens behandling framställts avsevärt större anspråk på
överskott från statens järnvägar såsom beräkningsbara bidrag vid statsregleringen.
I årets statsverksproposition har sålunda det för år 1922 under vissa förutsättningar
av styrelsen beräknade överskottet om 37 miljoner kronor höjts med ett
belopp av 5 miljoner kronor, motsvarande utgiftsminskning på grund av ifrågasatt
jämkning ifråga om dyrtidstillägget, i samband varmed statsrådet och chefen
för finansdepartementet utgår från »att järnvägsstyrelsen vid verksamhetens bedrivande
skall söka tillse, att under nämnda år (1922) kommer att såsom be
-
B i han g till riksdagens protokoll 1921. 13 samt. 3 avd. 7 käft. (Nr 10.) 5
34 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
hållning tillgodoföras statsverket 5 miljoner utöver vad enligt det av styrelsen
använda beräkningssättet eljest skulle hava blivit fallet».
Innebörden av detta uttalande synes kunna tolkas så, att sjunkande driftkostnader
icke eller åtminstone icke fullt få tillgodoföras näringslivet i form av
taxenedsättningar, utan böra tillföras statskassan som ökat överskott av statsbanerörelsen.
Det är i detta sammanhang även att märka, att vid årets remissdebatt en
framstående representant för landets såväl politiska som industriella och kommersiella
intressen i riksdagen uttalat som sin mening, att det vore orimligt —
och detta gällde dock riksstaten så nära i tiden som för nästa år — att uttaga
ur statsbaneaffären endast räntan på det i densamma investerade kapitalet.
Styrelsens egna åtgöranden i taxefrågor och även i andra hänseenden hava
varit inriktade på att följa de givna direktiven, men även därutöver sker genom
statsmakternas ingripande arbete i sådant syfte, i det att sedan snart 2 år tillbaka
den s. k. statsbaneekonomikommissionen har under utredning, huru finna
utvägar för vinnande för framtiden av ett ekonomiskt tillfredsställande resultat
av statsbanerörelsen. Vilka åtgärder och riktlinjer denna kommission kan finna
möjliga och lämpliga att föreslå, är järnvägsstyrelsen visserligen obekant, då
styrelsen ej är representerad i kommissionen, men antagligt kan väl ej vara, att
den skall vilja förorda några åtgärder till inkomstminskningar, när den enligt
riksdagens skrivelse för att fullgöra sitt uppdrag har att upptaga även statens
järnvägars taxepolitik till en ingående prövning.
På liknande sätt som styrelsen vid beviljande av partiella taxenedsättningar
instruktionsenligt icke blott har att taga hänsyn till nedsättningarnas behövlighet
utan jämväl är bunden av föreskriften, att nedsättningarna skola vara förenliga
med statens järnvägars egna ekonomiska intresse, ser sig styrelsen sålunda
numera till följd av statsmakternas tydliga och ännu kvarstående direktiv föranlåten
att vid behandling av de allmänna taxefrågorna i ännu högre grad än tidigare
taga avgörande hänsyn till statsbanornas egna ekonomiska intressen.
I motsats till de accentuerade affärsprinciper, som givits till direktiv för
den svenska statsbaneförvaltningen, stå de tariffer, som under krisåren varit tilllämpade
vid ett flertal utländska järnvägar — där emellertid vid rådande större
enhetlighet inom järnvägsväsendet ändamålet att vid tariffbildningen tillgodose
samhällsnyttan i dess helhet bättre kan nås än hos oss med vår långt drivna
splittring av järnvägsnätet på skilda ekonomiska enheter. Bortsett från krigsländerna,
och då särskilt Tyskland, vars järnvägar alltjämt drivas med enorma
förluster, hänvisar styrelsen till den danska och norska tariffpolitiken, detta med
hänsyn jämväl därtill, att järnkontorets tull- och traktatkommitté jämför vissa
svenska fraktkostnader med motsvarande norska och danska. I båda dessa länder
hava exempelvis dyrtidstilläggen till personalen till vänsentlig del länge och
ända till nyligen bestritts direkt ur statskassan utan belastning av järnvägarnas
utgifter, men det oaktat drivas dessa stambanor som bekant alltjämt med betydande
driftunderskott, vilken taxepolitik kommer det allmänna behovet av billiga
samfärdsmedel till godo.
Styrelsen är alltså för sin del icke helt främmande för den tanken, att för -
35
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
hållanden kunna inträda eller möjligen redan hava inträtt, som påkalla, att åt
näringslivet i dess helhet eller vissa av dess grenar lämnas allmänt tillfälligt
stöd bl. a. i form av för järnvägarna förlustbringande tariffer eller av fraktrestitutioner,
som bestridas genom anslag av statsmedel. Härvid har styrelsen särskilt
i tanke de låga tariffer, som tillämpas i Tyskland, vilket land för närvarande
betraktas som en mycket farlig konkurrent på den svenska järnmarknaden. Hå
dock på sätt i det föregående visats sådant stöd icke kan i form av allmänna
frakta edsättningar givas, utan att förluster uppstå, vilka styrelsen anser oförenliga
med de av statsmakterna givna direktiven, och givetvis även med järnvägsföretagens
affärsintresse, finner sig styrelsen sakna anledning ingå på en närmare
prövning — vilken för övrigt på grund av de ekonomiska förutsättningarnas
flytande natur skulle ställa sig ytterst vansklig, om den ens kan vara möjlig —
av vilken allmän tariffnedsättning under driftkostnadsnivån för olika näringsgrenar
och då i främsta rummet järnhanteringen kan vara erforderlig och såsom
verkligt hjälpande motiverad med hänsyn till de därmed förbundna uppoffringarna
från det allmännas sida. Styrelsen ser sig därför tills vidare i sin taxereglerande
verksamhet begränsad till utredningar rörande behovet och den järnvägsekonomiska
nyttan av de partiella nedsättningar, varom i det föregående talats.
Under hänvisning till vad sålunda anförts, får styrelsen
dels med hänsyn till statens järnvägars ekonomiska läge bestämt avstyrka
den begärda allmänna fraktnedsättningen i statens järnvägars taxa och samtrafiktaxan
för enbart järnhanteringens råvaror, mellanprodukter och handelsfärdiga
tillverkningar, dock att järnvägsstyrelsen tillstyrker nedflyttning av varmvalsade
järnbalkar till samma tariffer som för annat varmvalsat järn eller tarifferna 3,
5 och 10 vid sändningar av resp. intill 2,500, minst 2,500 och minst 5,000 kg.
dels avstyrka den begärda allmänna fraktnedsättningen för ifrågavarande
varor i de enskilda järnvägarnas lokaltaxor under uttalande af styrelsens avsikt,
att i samband med den fortgående undersökningen rörande nya avväganden av
de enskilda järnvägarnas provisoriska taxetillägg särskilt upptaga till prövning,
huruvida i likhet med vad som redan gäller vid statens järnvägar, större nedsättning
lämpligen bör föreslås för en del lågvärdiga varuslag, som tarifferas
efter de lägsta tarifferna.
I en härtill fogad reservation (bil. 4) har järn vägsfullmäktigen Strömberg
anfört en i vissa avseenden avvikande mening.
Vid behandlingen av detta ärende hava närvarit jämväl överdirektörerna
Virgin och Flodin, jämvägsfullmäktigen Strömberg, järn vägsfullmäktiges suppleant
Ekman samt byråcheferna Almqvist och Olofsson. Stockholm den 15 februari
1921.
Underdånigst.
AXEL GRANHOLM.
Sven Norrman.
Bestyrkes å tjänstens vägnar:
S. Tapper.
36
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
Avskrift.
Till bil. 1.
Mot kungl. järnvägsstyrelsens beslut att helt avstyrka den av fullmäktige
i järnkontoret den 30 december 1920 avlåtna framställningen om viss sänkning
av järnvägsfrakterna för järnhanteringens råvaror, mellanprodukter och handelsfärdiga
tillverkningar får undertecknad härmed anmäla avvikande mening.
Visserligen kan jag, om frågan betraktas enbart från järn vägsekonomisk
synpunkt, ej annat än finna styrelsens resonemang och dess på anförda skäl intagna
ställning till densamma förklarlig och riktig, men med hänsyn till denna
frågas stora betydelse för det allmänna torde den även böra bedömas från en
vidare synpunkt; och då jag är övertygad, att en skälig fraktnedsättning för
dessa varor skulle i samband med andra faktorer, såsom minskade arbetskostnader,
fallande- råvarupris, eventuella tullförhöjningar m. m. kunna bliva till verksam
hjälp för järnindustrien under nu rådande depressionsperiod, men en sådan
fraktnedsättning, som, enligt vad utredningen visar, ej är förenlig med statens
järnvägars ekonomiska intresse och alltså även står i strid med de direktiv, riksdagen
givit för statsbanornas förvaltning, icke kan av järnvägsstyrelsen beviljas
utan bemyndigande av Kungl. Maj:t, har jag ansett, att styrelsens beslut bort
utmynna i en underdånig hemställan:
att Kungl. Maj:t måtte taga under omprövning, huruvida icke med hänsyn
till järnhanteringens och eventuellt andra näringars nuvarande prekära läge ett
tillfälligt frångående av nämnda direktiv borde medgivas, samt i så fall bemyndiga
järnvägsstyrelsen att för industriens råvaror och produkter bevilja lämpligt
begränsad fraktnedsättning, där sådan efter vederbörlig utredning kan visas vara
fullt motiverad och ägnad att medföra verklig hjälp för industriens uppehållande,
även om genom en sådan fraktnedsättning viss förlust för statens järnvägar kan
beräknas bliva följden. Stockholm den 15 febr. 1921.
Bestyrkes å tjänstens vägnar:
S. Tapper.
O. M. Strömberg.
Jämvägsfullmäktig.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
37
Bilaga 2.
Till riksdagens andra kammares tredje tillfälliga utskott.
Genom skrivelse den 18 februari 1921 har Kungl. Maj:t anbefallt generalpoststyrelsen
att till eder avgiva utlåtande över en inom riksdagens andra kammare
väckt motion, nr 146, om skrivelse till Kungl. Maj:t ifråga om utarbetande
och framläggande för riksdagen till godkännande av riktlinjer för kommunikationsverkens
ekonomiska skötsel.
I anledning härav får generalpoststyrelsen anföra följande.
Såsom utgångspunkt för motionen synes motionären hava tagit de under
nuvarande förhållanden höga befordringsavgifter, som uttagas av statens kommunikationsverk,
och vilka enligt motionärens uppfattning äro för näringslivet
ytterst betungande.
Vad postportona beträffar har generalpoststyrelsen ansett sig böra inledningsvis
betona, att det alltid för generalpoststyrelsen framträtt som en angelägenhet
av största vikt, att så väl med hänsyn till näringslivets behov i allmänhet som
även till de kulturella uppgifter, verket är satt att främja, man söker hålla
posttaxorna så låga, som det över huvud taget må finnas möjlighet till. Generalpoststyrelsen
har också ständigt, under normala förhållanden, strävat mot sänkning
av posttarifferna.
I och med kristiden, då på det postala området liksom på andra områden
alla ekonomiska beräkningar i väsentlig grad förryckts, hava emellertid förhållandena
så förändrats, att man icke kunnat följa tidigare grundsatser i fråga om
portosättningen. Under de första krisåren var visserligen postverket i den gynnsamma
ställning, att inkomsterna av posttrafiken stego proportionsvis vida högre
än ökning ägde rum i avseende å driftkostnaderna. Sedermera inträdde dock
en förändring härutinnan. Först då generalpoststyrelsen i början av år 1917
erhållit anmodan från regeringen att verkställa utredning om möjligheten att
genom höjning av postavgifterna bereda statsverket ökade inkomster, jämte meddelande
att styrelsen därvid hade att utgå från den förutsättningen, att statsverket
skulle genom dylik förhöjning kunna tillföras en viss angiven ökning i
inkomsterna, framlade styrelsen förslag till portoförhöjning.
Styrelsen föranlåtes i detta sammanhang erinra om, att bestämmande av
postverkets taxor är förbehållet Kungl. Maj:ts och riksdagens prövning.
De under senaste åren vidtagna portoförhöjningar, som Kungl. Maj:t och
riksdagen ansett nödvändiga att genomföra på grund av penningvärdets fall och
därav föranledda utgiftsstegringar, fyra till antalet, framgå närmare av den tablå,
som finnes intagen i den till innevarande års riksdag avgivna propositionen, nr
38 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
186, angående ytterligare tillfällig förhöjning av postavgifterna. Då man objektivt
bedömer dessa förböjningar, torde man finna, att desamma i allmänhet och
i stort sett icke motsvara den allmänna böjningen av prisnivån samt understiga,
procentuellt beräknat, den inträdda driftkostnadsökningen.
Oaktat de vidtagna förhöjningarna bar å 1920 års rörelse uppstått en brist
på i runt tal 4,774,000 kronor.
Orsaken till detta ogynnsamma ekonomiska resultat är också ökningen av
utgifterna. Av dessa belöpa sig ungefär 2/3 på personalkostnader (däri jämväl
inbegripna sådana kostnader, som hava avlönings natur, såsom resekostnader och
traktamenten, felräkningspenningar in. m.).
Den utgiftspost, som är utslagsgivande för driftresultatet, hänför sig alltså
till personalavlöningarna. Men icke heller i avseende å dessa, i vad rör den
ordinarie personalen, bar generalpoststyrelsen något avgörande inflytande utan
bar endast att rätta sig efter statsmakternas beslut och är därför förhindrad, i
stor utsträckning, att på samma sätt som ett enskilt företag kunna behärska
utgiftskontot.
Vidkommande extra personalens avlöningsförhållanden regleras dessa av
Kungl. Maj:t, som före beslutets fattande plägar i detta fall inhämta yttrande
och förslag från kommunikationsverkens lönenämnd.
Det torde bär icke behöva närmare beröras, vilken avsevärd stegring i utgifter,
^ som de senaste åren föranletts av särskilt dyrtidstillägget.
Även avlöningarna till poststationsföreståndare, lantbrevbärare och lådbrevbärare
hava under de senare åren undergått en avsevärd förböjning. Anställnings.
och avlöningsförhållandena för poststationsföreståndare, lantbrevbärare och lådbrevbärare
äro för övrigt för närvarande under utredning av särskild, av Kungl.
Maj:t tillsatt kommitté.
Av de utgifter för den del av postverkets verksamhet, som tillkommit på
grund av statliga synpunkter, för strategiskt eller kulturellt ändamål, och vilka
enligt motionärens åsikt icke böra täckas av inkomster från postverkets övriga
verksamhet, märkas i första band de, som föranledas av postanordningarna vid
avlägset belägna orter inom landet. Motionären bar bland annat ifrågasatt, att
den brist, som uppstår i driftkostnaderna för postförbindelsen med dylika orter,
skulle täckas genom särskilt anslag. Givetvis åsamka exempelvis de långa
landsvägspostföringarna i Norrland postverket direkta förluster, men dessa äro
emellertid icke av sådan betydelse, att deras täckande genom särskilt anslag
synes böra påkallas.
Grundtanken i motionen torde, såvitt framgår av vad däri anförts, vara att
postverket liksom övriga kommunikationsverk skulle förvaltas efter principer, som
låta förena sig ur såväl statsekonomi som privatekonomisk synpunkt. Detta
torde emellertid icke gärna kunna ske annat än till viss del, då ju de båda
principerna i mångt och mycket stå och måste stå i strid med varandra. I den
mån så låter sig genomföras, är emellertid från generalpoststyrelsens sida icke
något att erinra mot de grundsatser, som kommit till uttryck i motionen. Men
att utstaka allmänna riktlinjer någon längre tid i förväg och särskilt under
Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande. Nr 10. 39
kristider, för postverkets skötsel, torde enligt generalpoststyrelsens mening komma
att möta hart nar oöverstigliga svårigheter. Det vill synas generalpoststyrelsen,
som om enda möjligheten härför vore, att postverkets ledning tillerkändes större
befogenhet än för närvarande såväl i avseende å bestämmandet av ersättning för
verkets prestationer som även i fråga om driftsutgifterna i allmänhet och framför
allt anställning och avlöning av personal, så att ledningen kunde med önskvärd
snabbhet och för ernående av det mest gynnsamma ekonomiska resultat anpassa
sig efter företeende omständigheter. Så är emellertid icke nu förhållandet, då
alla de frågor, som öva det största inflytandet på verkets ekonomiska skötsel,
skola, innan de vidtagas, underställas riksdagens beslut. Det torde ligga i öppen
dag, att med en dylik anordning affärsmässigheten icke kan upprätthållas i
tillfyllestgörande utsträckning. Stockholm den 21 april 1921.
Kungl. generalpoststyrelsen
JULIUS JUHLIN.
Gustaf KihlmarTc.
Aldo Hammarquist.
Bilaga 3.
Till riksdagens andra hammares tredje tillfälliga utskott.
Genom beslut den 18 februari 1921 har Kungl. Maj:t anbefallt telegrafstyrelsen
att avgiva och till utskottet överlämna utlåtande över en inom kammaren
väckt motion, nr 146, om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om utarbetande
och framläggande för riksdagen till godkännande av riktlinjer för kommunikationsverkens
ekonomiska skötsel. Med anledning härav får telegrafstyrelsen anföra
följande.
Motionärens huvudsyfte synes vara fastställande av en ordning, enligt vilken
riktlinjerna för kommunikationsverkens verksamhet skola vara överensstämmande
med såväl privatekonomiska som statsekonomiska principer. Häremot har
telegrafstyrelsen ingenting att invända, utan anser eu sådan ordning vara självfallen
i. den grad den kan genomföras. Det är också tydligt, att om det skall
vara möjligt att genomföra en sådan ordning, måste det utfinnas något sätt för
ärendenas behandling, som med nödig kontroll från riksdagens sida förenar möjlighet
till ett snabbt avgörande av även viktiga frågor. Så länge kommunikationsverken
äro bundna av nödvändigheten att underställa riksdagen alla frågor
av större vikt, kommer vidtagandet av brådskande åtgärder mången gång att
bliva uppskjutet och den lämpligaste tiden försuten. Häri torde ligga en av de
största svårigheterna att förena privatekonomiska principer med statsdrift. En
annan lika betydande svårighet i samma avseende är den, att kommunikationsverkets
ledning icke äger rätt att bestämma avlöningen för personalen efter arbetets
olika beskaffenhet och värde, den personliga dugligheten,"tillgång och
40 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
efterfrågan m. fl. synpunkter, som för närvarande utöva den största ekonomiska
inverkan på rörelsens resultat och som de privatekonomiska företagen kunna taga
hänsyn till. Även på inkomstsidan bör ett statsföretags ledning hava inflytande,
varigenom en smidigare anpassning efter konjunkturernas upp- och nedgång
kunde iakttagas och irriterande ryckningar undvikas.
Motionären upptager den redan vid statsbanorna tillämpade principen att
låta kostnaden för mindre bäriga anläggningar ställas vid sidan av det kapital,
som skall lämna skälig ränta. Kostnaden för sådana anläggningar skulle då bestridas
med skattemedel, varefter ingen förräntning av dem skulle fordras. Yad
telegrafverket beträffar torde det här vara fråga om rena kulturanläggningar
huvudsakligen i övre Norrland. Det är alldeles riktigt att kostnaden för dessa
borde drabba hela landets befolkning, då det är för att bereda sämre lottade
medborgare delaktighet i någon män av de fördelar de övriga åtnjuta, som sådana
anläggningar komma till. Teoretiskt skulle dessa därför bekostas av skattemedel.
Emellertid draga de anläggningar, som verkligen skulle behöva hänföras
till denna kategori, så relativt obetydliga kostnader, att det säkerligen skulle
vålla mera arbete än saken är värd, att föra särskild räkenskap för dem. 1
detta hänseende torde således knappast något vara att göra beträffande telegrafverket.
Enligt telegrafstyrelsens åsikt innefattas syftemålet med ifrågavarande
motion i den motion, nr 252, som avgivits av herr Liibeck, och vari påyrkas
bland annat friare former för bedrivande av statens affärsverksamhet. Endast
genom införande av större rörelsefrihet för statens affärsverksamhet torde det
vara möjligt att uppnå det syftemål, som avsetts med motionen nr 146.
Stockholm den 23 februari 1921.
Kungl. telegrafstyrelsen.
HERMAN RYDIN.
K. E. Landström. A. W. Persson.
Bilaga 4.
Till riksdagens andra kammares tredje tillfälliga utskott.
Genom ämbetsskrivelse den 18 februari 1921 från kungl. kommunikationsdepartementet
har vattenfallsstyrelsen anbefallts till eder avgiva utlåtande över
inom riksdagens andra kammare väckt motion, nr 146, om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om utarbetande och framläggande för riksdagen till godkännande
av riktlinjer för kommunikationsverkens ekonomiska skötsel.
Vattenfallsstyrelsen får i anledning härav anföra följande.
Ifrågavarande motion är visserligen så avfattad, att den synes avse samtliga
kommunikationsverk och således även statens vattenfallsverk, men förhållandena
vid sistnämnda verk äro ej särskilt berörda i motionen.
41
Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
Statens vattenfallsverks rörelse är, frånsett icke driftfärdiga anläggningar,
fördelad å följande huvudgrupper:
1) Kraftverksförvaltningen, omfattande kraftverken vid Trollhättan, Porjus,
Älvkarleby, Västerås och Motala jämte tillhörande distributionsanläggningar;
2) Kanalförvaltningen, omfattande Trollhätte kanal och Södertälje kanal; samt
3) Fastighetsförvaltningen, omfattande fastigheter, som, utan att hava tagits i
anspråk för något av kanal- eller kraftverken, stå under vattenfallsstyrelsens förvaltning.
Endast kraftverksförvaltningen är hänförd till verkets »räntegivande rörelsegrenar».
Såväl kanal- som fastighetsförvaltningarna äro nämligen av sådan natur,
att någon avsevärd ränteavkastning å däri nedlagda kapital ej kan tillsvidare
påräknas.
Beträffande statens kraftverk bör bemärkas, att dessas rörelse är av helt
annan natur än statens järnvägars samt post- och telegrafverkens. Statens kraftverk
är sålunda på ett helt annat sätt beroende av konkurrens från enskilda
företag än t. ex. statens järnvägar. Telegrafverket och postverket äro ju helt
och hållet monopolverk och därför ojämförliga med statens kraftverk. På grund
av dessa omständigheter är det ej gärna tänkbart att uppdraga några mera allmängiltiga
gemensamma riktlinjer för samtliga dessa verk. Kraftverksrörelsen
bör handhavas på ett smidigt och efter den hastiga utvecklingen på detta område
noga anpassat sätt. Det synes därför vattenfallsstyrelsen, som om det ej skulle
vara något för staten att vinna genom att vid uppställande av sådana riktlinjer,
som motionen avser, även under dem inbegripa statens kraftverksrörelse.
Kanalverken äro ju rena kommunikationsverk, men deras taxor inverka
relativt föga på allmänna prisläget, i det att kanalavgifterna utgöra endast en
rätt obetydlig del av fraktkostnaden för å kanalerna transporterade varor. Då
förutsättningarna för kanaltrafiken i många hänseenden äro avvikande från förutsättningarna
för järnvägstrafiken, kunna taxorna för kanalverken ej anpassas
fullt efter samma principer, som t. ex. järnvägstaxorna.
Vattenfallsstyrelsen finner sig emellertid ej hava något att erinra mot att,
i den mån så kan finnas möjligt, riktlinjer uppställas för statens kanalverks
ekonomiska skötsel, förutsatt att dessa riktlinjer avfattas så, att nödig frihet
lämnas för en klok anpassning efter de vid riktlinjernas uppställande ej kända
eller beaktade förhållanden, som kunna senare framträda.
Vad slutligen angår fastighetsförvaltningen, är dess rörelse av rätt begränsad
omfattning.
För denna förvaltning torde, utöver de allmänna föreskrifter, som äro angivna
i vattenfallsstyrelsens instruktion och i vissa nådiga brev rörande rätt
att upplåta tomter, utlämna byggnadslån o. s. v., några särskilda riktlinjer ej
lämpligen kunna uppställas.
I handläggningen av detta ärende hava utom undertecknad deltagit styrelsens
ledamöter Magnell, Herlenius och Hagelin samt byråchefen Fröman.
Stockholm den 17 mars 1921.
W. BORGQUIST.
Pontus Dahlström.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 13 samt. 3 avd. 7 käft. (Nr 10.) 6
42
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
Bilaga 5.
Till riksdagens andra kammare, tredje tillfälliga utskottet, Stockholm.
I anledning av utskottets remiss av den 21 april med begäran om yttrande
angående en av herr Nyländer väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i
frågan om utarbetande och framläggande för riksdagen till godkännande av riktlinjer
för kommunikationsverkens ekonomiska skötsel, får styrelsen för Sveriges
allmänna exportförening härmed äran meddela, att den för sin del förordar en
utredning av i motionen berörda frågor. Exportföreningen anser sig emellertid
själv förhindrad att avgiva begärt utlåtande på den grund, att föreningens verksamhet
endast i ringa mån beröres av i motionen förekommande spörsmål.
Stockholm den 13 maj 1921.
A styrelsens för Sveriges allmänna exportförening vägnar:
EMIL KIN ANDEL.
Bengt Ljungberger.
Bilaga 6.
Till andra kammarens tredje tillfälliga utskott.
Sedan utskottet i skrivelse den 21 sistlidne april anhållit om Sveriges industriförbunds
yttrande över en av herr Nyländer i andra kammaren väckt motion,
nr 146, får förbundet anföra följande.
Såsom motionären framhåller, hava statsmakterna beträffande kommunikationsverkens
ekonomiska skötsel hittills endast uttalat som önskemål, att verken
måtte skötas så affärsmässigt, att inkomsterna täcka utgifterna, och att verken
därutöver måtte lämna något överskott till förräntning av i desamma nedlagda
kapital. Detta ur ren statsekonomiskt synpunkt fullt riktiga uttalande synes dock
icke hava lämnat ledningen för verken tillräckligt tydliga direktiv för handhavandet
av trafikarbetet så, att det kan bliva till största möjliga gagn för landet
i dess helhet. Kommunikationsverken hava sålunda i vissa fall tillämpat så
höga avgifter, att verkens egentliga ändamål — att förmedla och underlätta samfärdseln
inom landet — icke kunnat i önskad utsträckning fyllas. Följden härav
har blivit, att landets näringsliv hämmats, vilket i sin ordning medfört minskade
inkomster för kommunikationsverken och ökade anspråk på statskassan för täckande
av dessa verks fasta utgifter.
I motionen framhålles, att med avseende å den del av statens affärsverksamhet,
för vilken vanliga privatekonomiska principer kunna läggas till grund,
så väl driftkostnader som kapitalränta böra täckas av inflytande inkomster. För
Andra kammarens tredje tillfälliga utslcolts utlåtande Nr 10. 43
den del av verksamheten åter, som tillkommit på grund av rent statliga synpunkter,
exempelvis beträffande anläggningar för strategiska eller kulturella ändamål,
böra kostnaderna täckas genom särskilda anslag, i den mån inflytande trafikinkomster
från ifrågavarande delar därtill icke förslå. Denna motionärens åsikt
synes förbundet vara riktig och böra, särskilt vad järnvägarna beträffar, där
dylika anläggningar förekomma i stor utsträckning, vinna beaktande. Det torde
nämligen icke vara förenligt med rättvisa och billighet att genom uttagandet av
för höga avgifter låta en viss grupp medborgare, trafikanterna, täcka de förluster,
som uppkomma å ur statliga synpunkter inrättade kommunikationsleder.
Då trafikanterna till största delen tillhöra näringslivet, blir detta genom hittills
praktiserat förfaringssätt över hövan belastat. Såsom motionären anser, torde
dessa förluster i stället bära täckas genom av riksdagen särskilt beviljade anslag,
vilka enligt förbundets mening böra uttagas genom beskattning på indirekt väg.
I likhet med motionären finner förbundet således, att behov föreligger, att
vissa allmänna riktlinjer utarbetas för den verksamhet, staten genom kommunikations
ver ken utövar. Dessa riktlinjer böra dock icke inskränka företagareandan
eller rätten till initiativ hos dem, som direkt handhava ledningen av respektive
verk. De synas endast böra angiva de statliga synpunkter, till vilka vid verksamhetens
utövande hänsyn bör tagas framför eller jämsides med rent privatekonomiska
synpunkter.
Med stöd av vad således anförts, får Industriförbundet för sin del tillstyrka
bifall till motionärens hemställan. Stockholm den 19 maj 1921.
Sveriges industriförbund.
AXEL HULTKRANTZ.
Gustaf Settergren.
Bilaga 7.
Ekonomiskt resultat vid statens järnvägar, åren 1912—1919.
Bände!.
1. Boden—Haparanda—Gränsen med bibana till Övertomeå
2. Luleå—Gällivare med bibanor till Malmberget och Koskullskulle.
3. Gällivare—Riksgränsen.
4. Bräclre—Boden med bibanor till Sollefteå, Örnsköldsvik, "Umeå, Kallholmen
o. Piteå.
5. Bräcke—Storlien—Gränsen*) med sidolinjen Brunflo—Åsarne.
6. Östersund—Vilhelmina med sidolinjen till Hammerdal och Strömsund.
7. Stockholm—Bräcke**) med sidolinjer till Sundsvall, Hudiksvall, Söderhamn,
Värtan.
*) Före år 1916 avse siffrorna bandelen Sundsvall—Storlien etc.
**) Före år 1916 avse siffrorna bandelen Stockholm-—Ange med sidolinjerna till Hudiksvall etc.
44 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr. 10.
8. Krylbo—Hallsberg—Mjölby med sidolinjer Dagarn—Hultebo och Örebro—
Svärta.
9. Jama—Malmö (inkl. Katrineholm—Norrköping).
10. Stockholm—Göteborg med sidolinjer till Stockholms Södra och Södertälje.
11. Laxå—Charlottenberg med sidolinje till Fryksta.
12. Kristinehamn—Mora med sidolinjer samt Mora Noret—Sveg.
13. Skövde—Karlsborg.
14. Falköping—Nässjö.
15. Göteborg—Strömstad.
16. Göteborg—Malmö—Trälleborg med sidolinjer till Lygnern, Höganäs, Hälsingborg
och Landskrona.
17. Ångfärjeleden Malmö—Köpenhamn.
18. » Sassnitz—Trelleborg.
19. Hela statsbanenätet.
Disponerat kapital år 1919: 958,444,509 kronor.
Bandel (se ovan) |
Trafikerad km. |
Panta å |
kapitalet (4-) eller ränteförlust (—) i |
procent |
||||||||
1912 |
1913 |
1914 |
1916 |
1916 |
1917 |
1918 |
1919 |
|||||
1. |
213.3 |
_ |
2.59 |
- 2.40 |
_ |
1.70 |
+ |
0.70 |
— 0.35 |
— 1.56 |
— 13.58 |
— 13.99 |
2. |
219.4 |
+ |
8.68 |
-f 9.65 |
+ |
8.10 |
! ~T~ |
7.71 |
4" 4.96 |
— 0.66 |
— 30.47 |
— 20.75 |
3. |
230.0 |
+ 12.43 |
+ 14.81 |
4- 10.03 |
4.69 |
4- 4.78 |
4“ 0.16 |
— 10.32 |
— 5.27 |
|||
4. |
818.7 |
— |
1.44 |
— 1.67 |
— |
1.14 |
“1“ |
0.30 |
— 0.06 |
— 1.98 |
— 14.87 |
— 17.15 |
5. |
304.3 |
1 ~r |
0.44 |
+ 0.88 |
4- |
0.49 |
+ |
3.27 |
4- 2.46 |
— 1.93 |
— 10.37 |
— 8.33 |
6. |
268.1 |
— |
0.21 |
— 1.15 |
— |
1.93 |
— |
1.72 |
— 4.28 |
— 4.35 |
— 9.64 |
— 8.39 |
7. |
714.5 |
4.03 |
-j- 4.19 |
4- |
3.90 |
4- |
3.93 |
4~ 4.24 |
4- 1.13 |
— 7.73 |
— 4.39 |
|
8. |
309.2 |
+ |
0.78 |
-f 1.02 |
-f |
1.55 |
-j- |
3.56 |
~f- 3.50 |
— 0.99 |
— 7.S6 |
4-1.32 |
9. |
692.6 |
i ~r |
6.63 |
+ 7.09 |
+ |
7.79 |
4- |
7.23 |
4- 7.66 |
4“ 6.27 |
4- 4.05 |
4- 11.47 |
10. |
459.3 |
+ |
6.01 |
-f 4.79 |
+ |
6.20 |
+ |
8.84 |
4- 6.62 |
4- 3.82 |
“I- 2.55 |
4- 9.86 |
11. |
212.3 |
+ |
1.32 |
+ 1.25 |
+ |
1.59 |
+ |
4.68 |
4- 2.99 |
— 0.38 |
— 7.56 |
4- 0.68 |
12. |
424.4 |
— |
— |
— |
— |
— |
— 4.98 |
— 15.02 |
— 8.74 |
|||
13. |
43.9 |
— |
2.98 |
— 3.53 |
— |
2.93 |
— |
3.13 |
— 4.43 |
— 6.40 |
— 17.32 |
— 8.34 |
14. |
112.7 |
+ |
2.10 |
+ 1.72 |
+ |
1.70 |
4- |
2.93 |
4- 2.22 |
4- 0.03 |
— 2.88 |
4- 6.55 |
16. |
180.5 |
— |
1.46 |
— 1.71 |
— |
2.26 |
— |
3.13 |
— 3.81 |
— 3.20 |
— 7.29 |
— 5.41 |
16. |
414.0 |
+ |
2.74 |
2.37 |
+ |
3.37 |
4- |
4.17 |
4“ 4.88 |
4- 1-94 |
— 3.06 |
6.25 |
17. |
15.0 |
+ |
2.21 |
4- 2.75 |
+ |
2.45 |
4- |
1.95 |
4- 0.42 |
— 3.45 |
— 55.24 |
— 57.10 |
18. |
63.5 |
— |
1.04 |
— 2.64 |
+ |
0.96 |
— |
2.91 |
— 15.78 |
— 12.76 |
— 36.15 |
— 32.26 |
19. |
6,564.2 |
+ |
3.45 |
—3.58 |
+ |
3.72 |
+ |
4.21 |
4- 3.57 |
4- 0.99 |
— 7.55 |
— 1.21 |
Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1921.