Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
I
Nr 8.
Ankom till riksdagens kansli den 10 mars 1921 kl. 6 e. m;
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, i anledning
av väckt motion om kronoutskyldsuppbördens fördelning
i två terminer.
I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 144, har herr Lind hemställt, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,-att Kungl. Maj:t
måtte skyndsamt företaga utredning, i syfte att fördela uppbörden av
utskylderna å kronodebetsedeln i två terminer och i övrigt vidtaga de
åtgärder, som därav kunna föranledas.
Beträffande motiveringen till denna hemställan får utskottet hänvisa
till motionen.
Motioner av enahanda innebörd väcktes vid 1920 års riksdag; inom Frågans föreforsta
kammaren av samme motionär och inom andra kammaren av dagsbehandherrar
Hallén och Hansson i Gärda. Un9-
Över den inom första kammaren väckta motionen avgav utskottet
utlåtande, i vilket motionen avstyrktes, enär åtgärd i motionens syfte
skulle vålla betänkliga svårigheter och rubbningar i fråga om finansieringen
av statsverkets utgifter.
Den av herrar Hallén och Hansson väckta motionen behandlades av
andra kammarens tredje tillfälliga utskott, som, efter inhämtande av
yttrande från statsbokföringskommittén, med hänsyn till vad första kammarens
andra tillfälliga utskott anfört och då den av motionärerna förordade
åtgärden skulle medföra en avsevärd ökning av vederbörande
myndigheters arbetsbörda, likaledes hemställde om avslag å motionen.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 12 sand. 2 avd. 3 käft. (Nr 8.) 1
Utskottet.
2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
Vid frågans behandling inom riksdagen biföllo kamrarna sina respektive
utskotts utlåtanden.
Utskottet har över ifrågavarande motion inhämtat yttrande från
riksräkenskapsverket, vilket yttrande såsom bilaga bifogas detta utlåtande.
Under åberopande av riksräkenskapsverkets synnerligen fullständiga
yttrande,:^varav utskottet finner det tydligt framgå, att en åtgärd i
motionens syfte skulle vålla stora svårigheter och betydande kostnader
för det allmänna utan motsvarande gagn för den enskilde skattskyldige,
får utskottet, som anser sig jämväl böra fästa uppmärksamheten på den
ränteförlust, som skulle för statsverket uppstå därigenom, att en del av
kronouppbörden komme att-inflyta i kronans kassa betydligt senare än
nu är förhållandet, hemställa,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 10 mars 1921.
På utskottets vägnar:
E. von HOFSTEN.
Närvarande: herrar von Hofsten, Malmberg, Julin, Klöf B. Andersson, Rooth, J. A. Eriksson
och Bruhn.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
3
Bilaga.
Till Riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott.
Genom nådig remiss den 25 nästlidne februari har riksräkenskapsverket
anbefallts att till riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott
avgiva yttrande över en inom samma kammare av herr Lind väckt motion,
nr 144, om kronoutskyldsuppbördens fördelning i två terminer.
I anledning härav får ämbetsverket, med remisshandlingarnas återställande,
vördsamt anföra följande:
Att döma av de årligen återkommande motionerna i riksdagen, uttalanden
i pressen och framställningar från olika sammanslutningar förefinnes
numera en bestämd opinion för uppdelning av kronouppbörden i två eller
flera terminer; och det torde icke kunna förnekas, att för mången skatt.
skyldig inbetalningen av kronoskatten i en termin innebär en verklig uppoffring.
Men å andra sidan torde lika många, ja kanske flera skattskyldiga
finna en obligatorisk uppdelning av kronoskatten i två terminer ganska
besvärlig och därför, därest tillfälle därtill gives, på en gång inbetala hela
den påförda skatten.
Innan beslut fattas i en så ingripande fråga bör emellertid noga undersökas,
dels huruvida den fördel, som vinnes för allmänheten, i någon mån
uppväger de nackdelar förslagets genomförande skulle medföra för statsverket
i form av ökat arbete, ökade kostnader och eventuellt minskade
möjligheter till kontroll, dels huruvida förslaget över huvud taget är genomförbart
med nuvarande organisation av de statens organ, som för närvarande
behandla debiteringen, uppbörden och restindrivningen av kronoutskylderna
samt slutligen också huruvida reformen ur budgetsynpunkt är tillrådlig.
I den motion i detta ämne, som förelåg vid 1920 års riksdag och vilken
motion även av herr Lind i år åberopas, framhölls inledningsvis, hurusom
4 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
uppbörden av kommunalutskylderna numera i regel vore fördelad pa flera
terminer, och i den allmänna diskussionen om detta ämne har jämväl ofta
framhållits, att krigskonjunkturskatteuppbörden ävenledes verkställes i
tre terminer.
Man får dock icke förbise, att lika väl som behovet av en uppdelning
är mycket större, då det gäller kommunalutskylderna än i fråga om kronoutskylderna,
så äro även möjligheterna att åstadkomma en uppdelning
mycket större, då det gäller de förra, än då fråga är om de senare. För kommunalutskyldernas
upptagande erfordras egentligen allenast två åtgärder,
nämligen: debitering och uppbörd. För debiteringen av dessa utskylder
användes nämligen den grund, som blivit av statens taxeringsorgan lagd:
fastighets- och inkomstbevillningen.
Åtgärderna för upptagande av kronoskatten äro däremot betydligt vidlyftigare.
Deklarationernas avgivande och uppsamlande, taxerings- och prövningsnämndernas
sammanträden, debiteringens verkställande och uppbördens
förrättande äro alla åtgärder, som kronoskattens upptagande i sin nuvarande
form kräver. Då arbetet med en var av dessa åtgärder för varje år som
går alltjämt ökas, är det givet, att den inskränkning i tiden, som en fördelning
av uppbörden oundgängligen medför, skulle vara synnerligen olämplig.
Och vad angår krigskonjunkturskatten, så är en uppdelning av denna
skatt betydligt enklare än en uppdelning av kronoskatten. Debetsedeln
å krigskonjunkturskatten innehåller förutom debetsedelslösen allenast en
post, under det att en debetsedel å kronoskatten i regel innehåller ett 20-tal
olika poster, vilka alla måste fördelas, därest terminsinbetalning skall anordnas.
Vidare drabbade krigskonjunkturskatten endast ett fåtal skattskyldiga,
under det att antalet kronoskattedebetsedlar äro oerhört mycket
större och växer för varje år.
Som exempel kan anföras, att i Värmdö fögderi med 29,200 innevånare,
alltså‘någoFmindre än ett medelstort fögderi, utskrevos vid senaste kronouppbörden
17,792 debetsedlar och skattepostanvisningar, under det att
debetsedlarna å krigskonjunkturskatten samma år efter verkställd fördelning
å tre terminer utgjorde sammanlagt 73 st.
Av det nu anförda torde med tydlighet framgå, att någon jämförelse
mellan kronoskatten å ena sidan och kommunalutskylderna samt krigskonjunkturskatten
å andra sidan icke kan göras, då det gäller svårigheterna
att på olika terminer fördela uppbörden.
Att ett upprepande av hela den procedur, som är förenad med kronoutskyldernas
upptagande, kommer att medföra ökade kostnader är uppenbart.
Att till siffran fastslå denna ökning är emellertid synnerligen svårt,
Första hammarens andra tillfälliga utskotta utlåtande Nr S. 5
särskilt som det möter svårighet att uträkna den kostnad, som uppbörden
av kronoutskylderna i sin nuvarande form förorsakar statsverket; detta av
den anledning, att bestyret med kronoutskyldernas debitering, uppbörd
och restindrivning ombesörjes av personal inom landsstaten och posten, som
samtidigt utför åtskilligt annat arbete åt staten. Emellertid förtjänar det
i detta sammanhang erinras därom, att när postverket år 1918 övertog
kronouppbörden på landsbygden, beräknades ersättningen för detta bestyr
till 180,000 kronor per år. Denna summa har dock visat sig vara alltför
lågt beräknad, och 1920 års riksdag har i anledning av nådig proposition,
som föranletts av skrivelse från generalpoststyrelsen, beviljat postverket
ersättning för bestyret med 1918 års kronouppbörd å landsbygden med
500,000 kronor.
För år 1919 har samma ersättning uppgått till 550,000 kronor.
Kostnaden för tryckning av debetsedlar och skattepostanvisningar
uppgick för 1920 års kronouppbörd till 41,600 kronor. På grund av de vikande
pappersprisen skulle dessa kostnader ställa sig något lägre för innevarande
år och beräknas uppgå till 30- å 35,000 kronor.
De extra kostnader, som kronouppbörden förorsakat landskontoren,
äro ganska svåra att exakt uppgiva. Tages hänsyn allenast till arbete med
skattepostanvisningarnas avprickning i uppbördsboken och restlängdernas
utskrivande, kunna vissa siffror i kostnadsfrågan erhållas. Uppgifterna
från de olika länen i dessa hänseenden variera högst avsevärt, vilket beror
dels på länets storlek och dels på det sätt, varpå uppbördsarbetet varit
organiserat. För 1920 års uppbörd ha kostnaderna för samtliga landskontor
i riket enligt av riksräkenskapsverket infordrade uppgifter uppgått till ett
sammanlagt belopp av kronor 63,488: 56.
De årliga kostnader, som något så när kunna beräknas och i vilka
till ingen del ingå kostnader för debitering och restindrivning av kronoutskylderna,
uppgå alltså till den avsevärda summan av i runt tal kronor
655,000. Genom uppdelning av uppbörden i två terminer skulle alltså dessa
kostnader för statsverket uppgå till i runt tal kronor 1,310,000 i ovan antydda
hänseenden.
Vid bedömandet av frågan, huruvida det över huvud taget är möjligt
att genomföra den föreslagna reformen med oförändrad organisation
av landsstaten och posten, måste en undersökning verkställas beträffande
de arbeten, som av olika tjänstemannagrupper utföras för kronoutskyldernas
upptagande.
En uppdelning av kronouppbörden i olika terminer påverkar i första
hand arbetet med utskyldernas debitering. Uppbördsbokens uppställning
6
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
måste, därest reformen skall genomföras, undergå en fullkomlig omarbetning.
Det har t. o. m. ifrågasatts tre särskilda uppbördsböcker, därest uppbörden
skall fördelas på två terminer, då nämligen förutom de uppdelade
beloppen måste finnas en uträkning å skattebeloppet odelat, för den händelse
någon skattskyldig önskar på en gång gälda hela den påförda skatten.
Även om endast en uppbördsbok kan användas, kommer det likväl säkert
att medföra avsevärda svårigheter att i denna uppbördsbok verkställa
uppdelningen. Detta beror förnämligast därpå att, förutom de egentliga
kronoutskylderna, i uppbördsboken debiteras så många andra medel och
avgifter, att den på uppbördsboken grundade debetsedeln, som i det föregående
framhållits, ofta kommer att innehålla ett 20-tal olika poster; och
det är icke tillräckligt, därest två uppbördsterminer bestämmas, att dela
debetsedelns slutsumma i två lika stora delar, utan uppdelningen måste
hänföra sig till varje å debetsedeln införd post: Bevillning, Inkomst- o.
förmögenhetsskatt, Landstingsmedel etc. Det ligger i öppen dag, att under
sådana förhållanden arbetet med uppdelningen bleve betungande, och att
uppbördsboken komme att svälla ut på bredden i oroväckande grad. Att
uppdelningen måste hänföra sig till de särskilda posterna å debetsedeln, betingas
därav, att för den händelse skatten allenast delvis inflyter, exempelvis
första hälften, och återstående hälften måste avkortas, är det nämligen
nödvändigt, att såväl det kontant influtna som det avkortade beloppet
hänföra sig till en var av uppbördsbokens titlar.
Den oreda, som alltid uppstår när en debetsedel allenast delvis gäldas,
undvikes med nuvarande system därigenom, att postverket icke mottager
annat än skattepostanvisningens slutsumma. Det enda undantag från denna
regel, som förekommer, gäller avgifter till allmänna pensionsförsäkringen,
vilken avgift måste av posten mottagas, även om övriga å debetsedeln införda
poster icke samtidigt inbetalas. Arbetet med uppbördsbokens upprättande,
som utgör häradsskrivarens mest maktpåliggande uppgift och
innebär flera månaders arbete, kommer alltså att i det närmaste tredubblas.
Vidare måste, därest uppbörden skall uppdelas i två terminer, debetsedlarna
och skattepostanvisningarna utskrivas i två exemplar. Detta innebär
att — exempelvis — i nyssnämnda Värmdö fögderi, där för 1920 års
uppbörd utskrivits i runt tal 18,000 debetsedlar och skattepostanvisningar,
skulle komma att utskrivas 36,000 dylika sedlar och anvisningar. Skall
dessutom, på sätt i fråga om krigskonjunkturskatten varit ordnat, den skattskyldige
beredas möjlighet att, trots uppdelningen, på en gång inbetala
hela det debiterade beloppet, måste en tredje debetsedel och skattepostanvisning
utskrivas eller ock det för posten och landskontoret synnerligen
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 1
oviga förfaringssättet användas, att två skattepostanvisningar på eu gång
inlämnas å postanstalten. Detta senare tillvägagångssätt kan även medföra
den olägenheten, att den skattskyldige nödgas erlägga högre debetsedellösen,
än om allenast en debetsedel kommit till användning. Komma bestämmelserna
att bliva sådana, att en tredje debetsedel och skattepostanvisning
skall utskrivas, är man i det nyss åberopade fögderiet uppe i en summa
av 54,000 debetsedlar och skattepostanvisningar.
Då häradsskrivarna redan nu äro synnerligen ansträngda, torde det
vara fullkomligt otänkbart att med oförändrad fögderiindelning pålägga
dem den ytterligare arbetsbörda, som den ifrågasatta reformen medför.
För postverkets vidkommande innebär den föreslagna reformen en
relativt obetydlig ökning i arbetet med skattepostanvisningarnas distribuering
bland de skattskyldige, men arbetet med skattepostanvisningarnas
mottagande och kvittering samt de influtna beloppens inleverering i
riksbanken fördubblas; allt under förutsättning att samtliga skattskyldige
begagna sig av terminsbetalning.
Då de inbetalda skattepostanvisningarnas antal vid 1920 års uppbörd
uppgick till 1,602,920 st., skulle en uppdelning av kronouppbörden i två terminer
hava till följd, att postverket nödgades mottaga och kvittera i runt
tal 3,200,000 st. skattepostanvisningar.
Postens arbete blir emellertid, i motsats till häradsskrivarnas, förlagt
till olika tider, ett förhållande, som har till följd, att ökningen i arbetet för
postens vidkommande, med hänsyn jämväl till postens kända villighet att
påtaga sig nya uppgifter, möjligen kommer att uthärdas. Dock torde postens
egentliga uppgifter icke kunna undgå att i större eller mindre omfattning
lida men av den överbelastning i arbete, som skattepostanvisningarna
under uppbördsterminerna ovillkorligen måste medföra.
Även för landskontoren kommer ökningen i arbetet med skattepostanvisningarnas
mottagande och avprickning i uppbördsböckerna samt
rostlängdernas utskrivning att förläggas till olika tider, en omständighet,
som visserligen gör ökningen mindre kännbar, men då landskontorens personal
redan nu är ansträngd till det yttersta och arbetet med kronouppbörden
under åren 1918, 1919 och 1920 visat sig vara synnerligen betungande,
torde det med fullt fog kunna ifrågasättas, huruvida det är möjligt att med
landskontorens nuvarande personal kunna genomföra reformen.
I synnerhet upprättandet av två särskilda restlängder är ett jättearbete,
om vars omfattning en utomstående har svårt att bilda sig en föreställning.
Endast i Stockholms län restfördes efter 1920 års uppbörd icke
mindre än i runt tal 35,800 skattskyldige. Samtliga dessa skola uppföras
8
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
å restlängd, därvid måste utsättas fullständigt namn, titel och hemvist,
varjämte det restförda beloppet måste uppdelas i fullständig överensstämmelse
med uppbördsbok^, eu uppdelning, som enligt vad i det föregående
framhållits, understundom kan innebära utsättande av ett 20-tal olika poster.
Dessa restlängder översändas till landsfiskalerna, för att restbeloppen
genom landsfiskalerna skola indrivas hos de skattskyldige. Härmed är man
inne på frågan om det arbete, som utföres av dem, som lägga sista handen vid
kronouppbörden, nämligen landsfiskalerna och fjärdingsmännen på landsbygden
samt stadsfogdarna och exekutionsbetjänterna i städerna. Från
rostlängden måste göras ett utdrag (en ny debetsedel) för varje restförd
skattskyldig med fullständig specifikation enligt uppbördsbok och restlängd.
Därefter vidtager det mödosamma och tidsödande arbetet att genom besök
hos de restskyldige söka kontant utfå de restförda beloppen, eller ock,
därest den skattskyldige saknar tillgång eller vistas å okänd ort, hopbringa erforderliga
intyg för beloppens avförande ur räkenskaperna.
Enligt vad riksräkenskapsverket har sig bekant, är arbetet med restindrivningen
redan nu synnerligen betungande. Landsfiskalerna hava ganska
allmänt klagat över svårigheten att tillika med övriga tjänsteåligganden
kunna medhinna indrivningen och redovisningen av kronoutskylder och böter
och även fjärdingsmännen. torde med hänsyn till den ringa ersättning, som
bestås dem, hava en ganska stor arbetsbörda. Att under sådana förhållanden
uppdela kronouppbörden och därigenom även fördubbla dessa befattningshavares
arbete med denna uppbörd, torde icke låta sig göra utan en väsentlig
ökning av antalet tjänster.
En lättnad i indrivningsarbetet skulle ju kunna vinnas därigenom, att
restlängderna utskrevos först efter sista uppbördsterminens slut, men att
så avsevärt uppskjuta den i och för sig långsamma proceduren med restindrivningen,
torde icke någon, som är mån om statens inkomster, vilja
föreslå. Ett sådant uppskjutande skulle icke blott medföra försenad leverans,
utan möjligheten att utfå de restförda skattebeloppen skulle även
bli mindre ju längre indrivningen uppskötes. Enligt rik sräkenskap sverkets
förmenande bleve det alltså nödvändigt att räkna med två särskilda restlängder
å kronouppbörden. Förutom ökat arbete med debiteringen, uppbörden
och restindrivningen måste man jämväl vara beredd på en ökning
i arbetet med kronouppbördens redovisning, en ökning som kommer att
visa sig såväl hos landsfiskaler och kronouppbördskassörer som i länens
landskontor. Denna ökning torde dock vara av mindre betydelse. Av större
betydelse är däremot den oreda i medelsredovisningarna från landsfiskalerna,
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 9
som en uppdelning av kronouppbörden med stor sannolikhet kommer att
medföra.
Det förhållandet, att samma års uppbörd skulle komma att förfalla
till betalning i två olika terminer och att en skattskyldig resterar för båda
terminerna och en annan för endast eu termin, medför svårigheter vid beräknandet
av indrivningsavgiften samt innebär stora möjligheter till sammanblandning
och felaktiga redovisningar i synnerhet för fjärdingsmännen, vilka
i regel icke torde föra några ordnade räkenskaper, och sådana fel komma helt
säkert att försvåra landsfiskalens månatliga redovisning, som i sin tur
ligger till grund för länets debiterings- och uppbördsredogörelse, på vilken
senare redogörelse den centrala bokföringen av kronouppbörden är grundad.
Sådana fel, som med stor sannolikhet komma att uppstå, öka arbetet för
landsfiskalen och landskontoret, fördröja redovisningarnas avlämnande samt
äventyra kontrollen. Detta skulle vara så mycket mera att beklaga som det
nya system för länens medelsredovisningar, som infördes samtidigt med
kronofogdetjänsternas indragning, nu hunnit fullständigt inarbetas och
visat sig fungera mycket tillfredsställande, såväl ur central bokföringssynpunkt
som ifråga om möjlighet till kontroll å redogörarna. Detta system,
som är det förut gällande redovisningssystemet vida överlägset, sammanhänger
intimt med det nya sättet för kronouppbördens upptagande genom
posten. En rubbning i uppbördsförfarandet, förorsakad av ändrade uppbördsterminer,
samt en försämring av primärräkenskaperna som en följd
av restindrivningsbestyrets ökning och komplicering, medföra alltså en
rubbning och försämring av länens redovisningsväsende, som kan verka
försvårande för sammanställningarna i centrum samt eventuellt äventyra
den kontroll å redogörarna, som det nya redovisningssystemet möjliggjort.
Till de svårigheter, som enligt vad i det föregående visats skulle vara
förknippade med en uppdelning av kronouppbörden i flera terminer, kommer
den olägenhet, som reformens genomförande skulle; medföra ur budgetsynpunkt.
I detta hänseende vill riksräkenskapsverket anföra följande:
För att åstadkomma en sådan ordning, att varje budgetår skulle få
tillgodonjuta de i rikstaten för året beräknade inkomsterna av direkta skattemedel,
vidtogs under år 1908, efter yrkande av riksdagen, den ändringen
i då gällande uppbördsreglemente, att uppbörden av kronoutskylder, som
förut ägt rum under januari, februari eller mars månader året närmast efter
det, då debiteringen av utskylderna ägt rum, förlädes så, att den skulle
äga rum någon gång under tiden från den 1 november till den 15 december
samma år, som debiteringen verkställts.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 12 samt. 2 avd. 8 käft. (Nr 8.)
2
10 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
Denna reform ansågs på sin tid ur budgetsynpunkt nödvändig. En uppdelning
av kronouppbörden i två terminer skulle innebära i viss mån en
återgång till förhållandena, sådana de voro före år 1908. En sådan uppdelning
måste få till följd, att den senaste uppbördsterminen komme att infalla
under året närmast efter det, då debiteringen verkställts. Kronoskatten
å exempelvis 1920 års inkomst komme under sådana förhållanden att, åtminstone
delvis, erläggas först under år 1922. Med hänsyn till den betydelse
inkomst- och förmögenhetsskatten numera har för budgeten, är det synnerligen
olämpligt att från ett budgetår till ett annat förskjuta hälften av denna
inkomstkälla.
Därest budgetåret på sätt budgetsårskommittéen föreslagit kommer
att omläggas så, att det löper från 1 juli—30 juni torde denna olägenhet
möjligen i någon mån reduceras.
Men även''med ett budgetår 1 juli—30 juni skulle den föreslagna reformen
kunna komma att bliva ganska olämplig av den anledning att budgetårskommitterade
räknat med, att inkomst- och förmögenhetsskatten skulle
komma att inflyta före mitten av budgetåret. Detta blir emellertid icke förhållandet,
därest andra terminen av kronouppbörden lörlägges till någon
av kalenderårets första månader.
Slutligen föranlåtes ämbetsverket fästa uppmärksamheten därå, att
den föreslagna reformen i tvenne avseenden direkt motverkar en utveckling,
som såväl inom som utom riksdagen ansetts önskvärd och riktig, nämligen
ifråga om möjligheten att minska statstjänstemannens antal och beträffande
strävandet att nedbringa den tid, som förflyter mellan skattens förfallande
till betalning och den tid, då inkomsten, som legat till grund för skatten,
uppburits. I den senare frågan föreligger en motion vid innevarande års
riksdag.
Riksräkenskapsverket vill vidare framhålla, att vid denna frågas bedömande
icke bör förbises, att den nuvarande ordningen för kronouppbörden
jämväl erbjuder vissa beaktansvärda fördelar för de skattskyldige, vilka
skulle förloras, om en uppdelning av kronouppbörden komme till stånd.
Kommunalskatteuppbörden är i de flesta kommuner uppdelad i två eller
tre terminer. Dessa terminer infalla i regel under tiden januari—september.
Under tiden oktober—december förekommer alltså ingen annan uppbörd
än kronouppbörden. Skulle nu kronouppbörden uppdelas i två terminer
och den sista uppbördsterminen förläggas till året närmast efter det, då
debiteringen ägt rum, är det stor sannolikhet för att uppbördsterminen för
kronoskatten komme att sammanfalla med uppbörden av kommunalutskylderna.
Då uppstår frågan huruvida det icke är ännu mer olägligt att
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utletande Nr 8. 11
inbetala hälften av kronoskatten samtidigt med en tredjedel av kommunalskatten,
än att i slutet av november eller i början av december betala den
odelade skatten, helst som inga skatteutbetalningar då förekommit sedan
september månad.
Vidare måste det medges, att det nya sättet för kronouppbördens upptagande
på landsbygden, som tillämpats sedan år 1918, visat sig innebära
stora fördelar för den skattebetalande allmänheten. Så länge kronoutskylderna
uppburos vid särskilda uppbördsstämmor, hade den skattskyldige att,
antingen själv eller genom ombud, en bestämd dag infinna sig å visst, ofta
långt bort beläget ställe för att inbetala sina utskylder. Enligt nu gällande
uppbördssätt kan han inom en tidrymd av femton dagar själv bestämma
den dag, då han å närmast belägna postanstalt vill inbetala sin kronoskatt.
Debetsedeln med tillhörande skattepostanvisning skall med allmänna posten
tillställas den skattskyldige tio dagar före uppbördsterminens början.
Att det nya uppbördssättet verkligen innebar en fördel för de skattskyldige,
visade sig redan första året för dess tillämpning i form av betydligt
minskade restantier.
Då enligt vad i det föregående visats den föreslagna reformen ifråga
om uppbörden av kronoutskylderna är ur budgetsynpunkt olämplig, kommer
att medföra högst avsevärda kostnader för statsverket, nödvändiggöra
betydliga omorganisationer inom landsstaten, möjligen äventyra
kontrollen å länsstyrelsernas medelsförvaltning samt slutligen med stor
sannolikhet icke medföra de fördelar för de skattskyldige, som man velat
vinna med densamma, föranlåtes riksräkenskapsverket göra det uttalandet,
att den föreliggande motionen icke bör bifallas.
Stockholm den 5 mars 1921.
CHR. L. TENOW.
Albin Litzén.
G. Fallstedt-Lindholm.